SOU 1988:15

Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport

4

11

Några utgångsdata om den svenska

försvarsindustrin .................................. 37 4.1 Dess säkerhetspolitiska betydelse ............. 37 4.2 Krigsmaterielproducerande företag ............. 39 4.3 Tillverkningen och exporten

av krigsmateriel sedan 1970 ................... 40 4.4 Överlåtelser av tillverkningsrättig-

heter ......................................... 43 4.5 Andra former av utlandssamarbete .............. 45

MISSTÄNKTA FALL AV OLAGLIG KRIGSMATERIELEXPORT ....49

Vapen och ammunition .............................. 50 5.1 Allmänt ...................................... 50 5.2 Redovisning av fall .......................... 51 Affärer med anknytning till Singapore .................................... 51 Robot 70 till Bahrein och Dubai .............. 72 Bahrein II-affären ........................... 66 Fartygspjäser via Singapore .................. 72 Begagnade fältluftvärnspjäser till Thailand ................................ 70 Demonstrationskanon till Thailand och Malaysia ................................. 82 Luftvärnsammunition till olika stater ....................................... 83

Affärer med anknytning till Storbritannien ............................... 84 FFV:s affärer med granatgevärs-

systemet Carl Gustaf ......................... 85 Lysbomber till Oman och Dubai ............... 107 Luftvärnskanon till Oman .................... 108

Övriga misstänkta fall ...................... 110

6

Ammunition till Oman ......................... 110 Ammunition till Bahrein ...................... 114 Fartygsluftvärn till Irak .................... 115 Förhandlingar om BOFI—export till Libyen ............................ _ ...... 116 Påståenden om avståndsmätare Hllepwn ................................. lN Påståenden om vapenexport till Iran 1973—1975 ............................... 118 Påståenden om vapenexport till Iran 1984-1987 ............................... 119 Påståenden om vapenexport till Sydafrika .................................... 124 Radarstationer till Tunisien ................. 125 Fartygspjäser till Bangladesh ................ 127 Eldledningssystem till vissa länder vid Persiska viken ........................... 127 Krut och sprängämnen ............................. 129 6.1 Allmänt ...................................... 129 6.2 Redovisning av fall ............... . .......... 130 DNw-affären .................................. 131 RP 13- och RP 13 A-affärerna ................. 131 Armaturen— och PRB/Armaturen- affärerna .................................... 132 SMI-affären .................................. 133 Fritz Werner-affären ......................... 133 Tirrena-affären .............................. 133 FDSP-affären ................................. 134 Annullerad Jugoslavien-affär ................. 135 Förhindrad Pakistan-affär .................... 135 Varuprover ................................... 136 Övrigt ....................................... 136

6.3 Överväganden om ytterligare fall ............. 137 6.4 Frågan om medverkan eller vetskap ............ 139 111 UTLÄNDSKA JÄMFÖRELSER ............................ 145 7 Förhållanden i andra länder ...................... 145 7.1 Allmänt ..................................... 145 7.2 Andra länders regler ........................ 147 7.3 Uppmärksammade vapenexportärenden ........... 151 8 Utländskt intresse för de svenska fallen ......... 161 IV GRANSKNING AV BAKGRUND OCH OMSTÄNDIGHETER ........ 167

9. Aspekter på försvarsindustrins utveckling

och förutsättningar .............................. 167 9.1 Inledning ................................... 167 9.2 Ett ökat exportberoende? .................... 169 9.3 Bofors - utveckling och omvandling .......... 174 9.4 Sammanfattande bedömning .................... 177 10 Vapenexportpolitiken och dess tillämpning ........ 183 10.1 Inbyggda motsättningar ..................... 184 Det grundläggande dilemmat ................. 184 Klassificeringsproblem ..... ................ 187 Utlandssamarbetet .......................... 189

10.2 Tillämpningen .............................. 190

11 Medverkan eller vetskap hos regering och regeringskansli .................................. 203 11.1 Inledning .................................. 203 11.2 Indikationer på medverkan eller vetskap

beträffande olaglig vapenexport ............ 204

12

13

14

Affärer med anknytning till Singapore ...... 204

Affärer med anknytning till Storbritannien .207

Andra länder som fungerat som mellan—

händer ..................................... 209 11.3 Krigsmaterielinspektörerna och

förhållandena på krigsmateriel-

inspektionen .......................... . ..... 210 11.4 Algernons död .............................. 214 11.5 Andra instansers beröring med

krigsmaterielfrågorna ...................... 221 11.6 Några avslutande synpunkter ................ 226

Sammanfattande bedömning av motiven

bakom den olagliga utförseln ..................... 231 SYNPUNKTER OCH FÖRSLAG ........................... 237 Allmänna synpunkter .............................. 237 Kommissionens förslag ............................ 241 14.1 Kriterier för tillståndsprövningen ......... 241 14.2 Bestämmelser angående klassifice-

ring av krigsmateriel ...................... 248 14.3 Slutanvändarintyg och andra kontroll-

åtgärder vid krigsmaterielexport ........... 250 14.4 Undantaget i tillverkningslagen

avseende statliga myndigheter .............. 252 14.5 Reglering av det försvarsindu-

striella samarbetet ........................ 254

14.6 Sammanslagning av tillverknings- lagen och utförsellagen .................... 256

Bilaga 1 Kommissionens direktiv ..................... 259 Bilaga 2 Personer som utfrågats av medborgar-

kommissionen ............................... 263 Bilaga 3 1971 års riktlinjer

(utdrag ur prop. 1971:146) ................. 265 Bilaga 4 Den svenska tillverkningen och exporten

av krigsmateriel ........................... 270 Bilaga 5 Utskrift av krigsmaterielinspektören

Carl Algernons efterlämnade anteckningar ...277

SAMMANFATTNING

Medborgarkommissionen, som tillsattes av regeringen i april 1987, har enligt sina direktiv haft ”att i ett sammanhang skapa största möjliga klarhet kring de händelser, som sedan år 1970 gett upphov till uppgifterna om olaglig svensk vapen- export". Granskningen skulle även omfatta frågan om vilka som medverkat i de avsteg som skett från givna regler. Dessutom gavs kommissionen fria händer att ta upp varje fråga eller aspekt som kommissionen ansåg böra belysas i sammanhanget. Det framhölls dock att granskningen inte skulle omfatta frå- gor som ankom på de rättsvårdande myndigheterna att ta ställ— ning till utan denna borde syfta till att ge en helhetsbild av skeendet.

Kommissionen har tagit del av ett omfattande skriftligt mate— rial från bl.a. konstitutionsutskottet, departementens arkiv, utrikesförvaltningen, åklagar-, polis- och tullmyndigheterna, försvarsmakten, berörda företag, intressegrupper och massme- dia. Materialet har kompletterats med muntliga upplysningar. Kommissionen har vidare gjort vissa egna undersökningar lik- som initierat olika organ att företa undersökningar i frågor som varit av intresse för kommissionen. Kommissionen har även hållit utfrågningar med ett stort antal personer.

Kommissionen redovisar resultatet av sitt arbete i denna rap- port. Det bör anmärkas att utredningsmaterialet till icke ringa del är av hemlig natur. Likväl har strävan varit att redovisa detta med största möjliga öppenhet. Inga för sakfrå- gornas belysning väsentliga uppgifter har utelämnats.

I det första huvudavsnittet i rapporten redovisar kommissio- nen vissa utgångspunkter. Efter att i kap. 1 ha presenterat sitt uppdrag och arbetets uppläggning, redogör kommissionen i kap. 2 kortfattat för reglerna för krigsmaterielexport, som finns i lagen (1982:513) om förbud mot utförsel av krigsmate- riel, m.m. Bestämmelserna i lagen kompletteras av de riktlin- jer för krigsmaterielexport som riksdagen godkände år 1971. I kap. 3 redogör kommissionen för tillståndsgivningen och till— synsordningen, dvs. för krigsmaterielinspektionens verksamhet och organisation, förfarandet vid bedömning av tillstånds- ärenden, klassificeringen av krigsmateriel m.m. Härefter läm- nar kommissionen i kap. 4 vissa utgångsdata om den svenska försvarsindustrin.

I det andra huvudavsnittet redovisar kommissionen sin gransk- ning av misstänkta fall av olaglig vapenexport. Med olaglig vapenexport förstås i rapporten utförsel som skett utan till- stånd eller i strid med lämnat tillstånd eller med tillstånd som inte skulle ha lämnats om samtliga på ärendet inverkande omständigheter, som sökanden vetat om, varit kända av till- ståndsgivaren när tillståndet gavs (t.ex. beträffande vidare— export).

Framställningen har delats upp i fall rörande vapen och ammu— nition (kap. 5) och i fall rörande krut och sprängämnen (kap. 6). När det gäller vapen och ammunition har kommissio- nen redovisat alla misstänkta fall som kommit till dess kän— nedom och som den bedömt vara av betydelse; vissa uppgifter

eller påståenden som befunnits ogrundade, osannolika eller eljest ointressanta har inte behandlats i rapporten. Kommis- sionen har inte heller kunnat beakta uppgifter som blivit kända efter början av april 1988.

Fallredovisningen i kap. 5 omfattar ett stort antal affärer som förts samman under olika rubriker med hänvisning till mottagarland och/eller materielslag. Den inbegriper även en del slutsatser och synpunkter från kommissionens sida i an- slutning till det som inträffat. Bl.a. behandlas frågan om vilka som medverkat i eller haft vetskap om affärerna.

Redovisningen har delats upp i affärer med anknytning till Singapore, affärer med anknytning till Storbritannien och öv- riga misstänkta fall. I den första delen ägnas särskild upp- märksamhet åt Bofors export av Robot 70 till Bahrein och Du- bai och av luftvärnspjäser till bl.a. Thailand. I den andra delen lämnas framför allt en tämligen utförlig redogörelse för FFV:s affärer med granatgevärssystemet Carl Gustaf. Den tredje delen omfattar övriga misstänkta fall av olaglig va- penexport, däribland ammunitionsexport till Oman 1985 och på- stådd vapenexport till Iran 1984-1987.

Även redogörelsen i kap. 6 innehåller kommissionens slutsat- ser beträffande medverkan och vetskap.

För att sätta in den svenska debatten om krigsmaterielexpor- ten i ett internationellt perspektiv görs i det tredje huvud— avsnittet vissa utländska jämförelser. Därvid behandlas dels förhållandena i andra länder (kap. 7), dels det utländska in- tresset för de svenska fallen (kap. 8).

Det fjärde huvudavsnittet omfattar en granskning av bakgrund och omständigheter till den olagliga krigsmaterielexporten. I

kap. 9 redovisas några aspekter på försvarsindustrins utveck- ling och förutsättningar under de två senaste decennierna. Materialet bygger till stora delar på uppgifter som inhämtats från, å ena sidan, överbefälhavaren och försvarets materiel- verk och, å andra sidan, Bofors, FFV och Philips Elektronik-

industrier.

Av redogörelsen framgår att försvarsindustrin haft ett ökande behov av export bl.a. på grund av att försvarets beställ- ningar under perioden minskat och kommit ojämnt, att de be- ställda serierna varit korta, att utvecklingskostnaderna ökat markant och att försvaret kunnat förhandla sig till låga och ofta fasta priser. Ett alternativ till ökad export har varit att öka den civila, dvs. den icke krigsmaterielklassificerade produktionen. Detta alternativ har kunnat utnyttjas främst av flygindustrin och elektronikindustrin. För vapen— och ammuni- tionsindustrin har en sådan omställning tett sig svårare. Av— slutningsvis pekar kommissionen på en metod för att belysa sammanhanget mellan försvarsindustrins kompetens och export- beroendet.

I kap. 10 diskuterar kommissionen vapenexportpolitiken och dess tillämpning. Därvid pekar kommissionen på vissa inbyggda motsättningar. Det grundläggande dilemmat är sålunda att Sve— rige av principiella skäl inte önskar tillåta krigsmateriel— export samtidigt som landets egna säkerhets- och försvarsin- tressen anses kräva viss sådan export. Genom 1971 års rikt— linjer har statsmakterna sökt komma till rätta med svårighe- terna. I sammanhanget uppmärksammas också problemet att avgö- ra vad som bör klassificeras som krigsmateriel. Kommissionen har vidare granskat och belyser genom exempel hur riktlinjer- na har tillämpats av regeringarna och konstaterar att till- lämpningen inte har varit konsekvent.

Kap. 11 behandlar frågan om medverkan eller vetskap hos rege— ring och regeringskansli. Efter en sammanfattning av de in— dikationer på medverkan eller vetskap som angetts i kap. 5 och 6 redovisar kommissionen en del uppgifter och synpunkter som är av betydelse när det gäller att bedöma krigsmateriel- inspektionens roll i det inträffade. Ett särskilt avsnitt ägnas omständigheterna kring krigsmaterielinspektören Carl Algernons död. Vidare uppehåller sig kommissionen vid andra instansers beröring med krigsmaterielfrågorna. I sina avslu- tande synpunkter framhåller kommissionen att den med ett un— dantag inte har funnit belägg för att regeringen eller rege— ringskansliet medverkat i eller haft vetskap om olagliga va- penaffärer under den tid som utredningsuppdraget omfattat.

Kap. 12 utgör en sammanfattande bedömning av motiven bakom den olagliga utförseln. Här pekar kommissionen bl.a. på bety— delsen av bristerna i kontrollsystemet, de företagsekonomiska motiven och företagsandan. Samtidigt anmärker kommissionen att dessa omständigheter på intet vis kan ursäkta förfaranden som stått i strid med de principer som gällt beträffande krigsmaterielexport.

I ett femte huvudavsnitt redovisar kommissionen sina avslu- tande synpunkter och förslag. Under rubriken Allmänna syn— punkter klargör kommissionen i kap. 13 sin uppfattning om det trovärdighetsproblem som de olagliga krigsmaterielaffärerna och utredningarna beträffande dessa skapat i förening med re- geringarnas sätt att tillämpa gällande riktlinjer.

1 kap. 14 framförs vissa förslag på grundval av de slutsatser som kommissionen kommit till. Därvid bör särskilt framhållas de kriterier för tillståndsprövningen som kommissionen anser böra ersätta 1971 års riktlinjer. Enligt förslaget bör ex- port av krigsmateriel sålunda kunna tillåtas endast om den

bedöms nödvändig för att trygga svenska försvarets försörj— ning av materiel och den samtidigt är förenlig med principer— na och målen för svensk utrikespolitik.

Andra förslag rör bl.a. klassificeringen av krigsmateriel, kontrollmöjligheterna beträffande statliga myndigheter som tillverkar krigsmateriel, regleringen av det försvarsindu- striella samarbetet samt lagstiftningens uppbyggnad.

Kommissionen vill avslutningsvis påpeka att sammanfattningar också löpande förekommer i rapporten.

I UTGÄNGSPUNKTER 1 INLEDNING 1.1 Uppdraget

Enligt sina direktiv (Dir. 1987:19) har kommissionen haft som huvuduppdrag "att i ett sammanhang skapa största möjliga klarhet kring de händelser, som sedan år 1970 gett upphov till uppgifterna om olaglig svensk vapenexport" samt att "re— dovisa i vilket skede och med vilkas medverkan som avsteg från givna regler skett". Kommissionen har även haft "möjlig- het att ta upp varje fråga eller aspekt som den anser bör be— lysas för fullgörandet av sitt uppdrag, bl.a. beslutsordning och kontrollprinciper."

I direktiven framhålls att kommissionens granskning inte av— ses omfatta "frågor som det ankommer på de rättsvårdande myn- digheterna att ta ställning till, utan granskningen bör syfta till att ge en helhetsbild av skeendet".

Direktivens fullständiga text återges i bilaga 1.

Kommissionen har ansett sin primära uppgift vara att söka sanningen bakom påståenden om vapenexport i strid med de svenska bestämmelserna och om medverkan eller vetskap från regeringars och regeringskansliets sida. En sådan faktainsam— ling skulle emellertid enligt kommissionens bedömning inte ha varit tillräcklig för att ge en helhetsbild av vad som före— varit. Kommissionen har därför sökt redovisa alla förhållan- den som kan bidra till att ge bakgrund och perspektiv åt ske- endet. Dit hör bl.a. granskning av den svenska försvarsindu- strins förutsättningar samt av riktlinjerna för krigsmateri- elexport och deras tillämpning.

När kommissionen nu framlägger sin rapport är det i medvetan— de om att förundersökning eller domstolsprövning ännu pågår rörande brott mot vapensmugglingslagen i en del av de fall som kommissionen har behandlat. Kommissionen har i rapporten strävat efter att inte föregripa den rättsliga prövningen utan att för den skull ge avkall på sin skyldighet att redo— visa slutsatser och uppfattning i dessa frågor.

Kommissionen konstaterar att vapenexport i strid med givna utförseltillstånd har förekommit. Den tar inte ställning till vilka personer som bär ansvaret men har i sin granskning fäst stor vikt vid frågan om personer inom regeringen och rege— ringskansliet kan ha varit införstådda med avsteg från reg— lerna.

Kommissionen har inte ansett det förenligt med sin roll och inriktning att hemligstämpla någon del av rapporten. Dess strävan har varit att i rapporten redovisa undersökningsmate- rialet med största möjliga öppenhet. Inga för sakfrågornas belysning väsentliga uppgifter som kommit till kommissionens kännedom har därvid utelämnats.

Kommissionen har eftersträvat att fullgöra sitt uppdrag utan onödig tidsutdräkt och att avge sin rapport snarast. Den har sökt beakta vad som hänt fram till början av april 1988.

1.2 Arbetets uppläggning

Kommissionen har haft fritt tillträde till och granskat arki- ven hos krigsmaterielinspektionen och utrikesdepartementets politiska avdelning. Utrikesdepartementet och försvarsdepar- tementet har bistått kommissionen med vissa undersökningar utomlands.

Kommissionen har vidare begärt och fått dokumentation från riksdagens konstitutionsutskott, från åklagar-, polis- och tullmyndigheterna, från överbefälhavaren, försvarets mate- rielverk och från vissa andra myndigheter. Dokumentation har även inhämtats från Nobel Industrier Sverige AB, AB Bofors,

affärsverket FFV, Ericsson Radio Systems AB, Ericsson Radar Electronics AB och Philips Elektronikindustrier AB.

Kommissionen har även haft tillgång till 1984 års försvars- kommittés material och material från utredningen om svensk utlandsverksamhet på krigsmaterielområdet (se SOU 1987:8).

Kommissionen har utan hinder fått del av alla hemliga hand- lingar som har begärts.

Kommissionen har i slutna möten hållit utfrågningar med per- soner inom regeringen och tidigare regeringar, inom rege- ringskansliet, inom åklagar—, polis— och tullväsendet, inom andra delar av förvaltningen och inom försvarsindustrin samt

med ytterligare personer vilkas kunskaper har bedömts ha vär- de för kommissionens arbete. Sammanlagt har 43 utfrågningar hållits med 54 personer. En förteckning över dessa personer finns i bilaga 2.

Vid sidan av dessa möten har kommissionens ordförande och sekretariatets medlemmar underhand intervjuat ett antal per- soner.

Kommissionen har haft tillgång till de publikationer av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen sedan 1984 i vilka föreningen har framfört påståenden om olaglig svensk vapenex- port. Kommissionen har också granskat pressklipp sedan 1970 om svensk vapenexport ur främst Dagens Nyheter, Svenska Dag- bladet, Expressen och Aftonbladet samt fr.o.m. 1987 även ma- terial från landsortspressen. I kommissionens underlag har även ingått utskrifter av radio— och TV-program.

Kommissionen har gjort studiebesök vid Roslagens luftvärnsre— gemente och vid AB Bofors, Ericsson Radio Systems AB, Erics— son Radar Electronics AB och Philips Elektronikindustrier AB.

2. REGLERNA FÖR KRIGSMATERIELEXPORT

2.1 Tillverkning av krigsmateriel

Enligt lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. (i fortsättningen kallad tillverknings— lagen), som ersatt en lag från 1935, gäller ett generellt förbud mot att här i landet tillverka krigsmateriel, såvida regeringen inte gett tillstånd till sådan tillverkning. Till- stånd kan i regel ges endast till svensk medborgare, svenskt handelsbolag eller svenskt aktiebolag och får förenas med villkor och med kontroll- och ordningsbestämmelser.

Vidare får enligt lagen krigsmateriel, uppfinning avseende krigsmateriel och metod för framställning av sådan materiel inte yrkesmässigt tillhandahållas i Sverige genom försälj— ning, utbjudande mot vederlag eller förmedling åt någon inom landet eller i utlandet utan regeringens tillstånd. Sådant tillstånd behövs dock inte om köparen är en svensk myndighet. Tillstånd behövs inte heller för den som har tillverknings- tillstånd, om försäljningen eller förmedlingen avser krigs- materiel som omfattas av tillståndet.

Den som fått tillstånd att tillverka eller försälja krigsma- teriel står under kontroll av en särskild myndighet, krigsma- terielinspektionen (KMI) inom utrikesdepartementets handels- avdelning. Tillståndshavaren är skyldig att till krigsmate- rielinspektionen regelbundet lämna deklarationer rörande den tillståndspliktiga verksamheten, s.k. beställningsdeklara- tioner, och lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen.

Av en särskild bestämmelse i tillverkningslagen framgår att den inte gäller för statliga myndigheter. Affärsverket FFV berörs alltså inte av ovan angivna regler.

2.2 Utförsel av krigsmateriel

Bestämmelser om export av krigsmateriel finns i lagen (1982:513) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (i fortsättningen kallad utförsellagen), som trätt i stället för en kungörelse från 1949. Som lagens rubrik anger är det i princip förbjudet att exportera krigsmateriel från Sverige. Regeringen får dock ge tillstånd till sådan export. Tillstånd krävs även för upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka krigsmateriel av svenskt urSprung (licensgiv- ning) liksom för militärt inriktad utbildning av utländska medborgare.

utförsellagen gäller även för statliga myndigheter.

I anslutning till lagen har utfärdats en förordning (1982z1062; i fortsättningen kallad utförselförordningen). I en bilaga till förordningen finns en förteckning över vilka varor som är att anse som krigsmateriel, se vidare avsnitt 3.5.

Vägledande principer för regeringens prövning av ärenden rö- rande tillstånd till utförsel av krigsmateriel finns i prop. 1971:146 angående krigsmaterielexport. I ett särskilt avsnitt i propositionen redovisar föredragande statsrådet, chefen för handelsdepartementet, riktlinjer till ledning för tillstånds- prövningen. Sedan riksdagen beretts tillfälle att yttra sig över vad som anförts i propositionen, godkände riksdagen i december 1971 de förordade riktlinjerna för svensk krigsmate- rielexport (UU l97l:21, rskr. 343). De finns i sin helhet återgivna i bilaga 3.

I prop. 1981/82zl96 med förslag till utförsellag framhöll departementschefen att 1971 års riktlinjer borde ligga till grund för tillståndsprövningen även i fortsättningen. Häri- genom blev riktlinjerna att anse som en del av förarbetena till utförsellagen.

Enligt riktlinjerna föreligger ovillkorligt hinder mot krigs- materielexport när utförseln strider mot internationella av- tal, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutrala stater under krig. I övrigt skall regeringen bedöma om de utrikes- och neutralitetspoli- tiska skälen har så ringa vikt att en export bör tillåtas. Dessa skäl utgör i fredstid inget hinder mot export till de nordiska staterna och till de neutrala staterna i Europa. I fråga om andra stater sker prövningen från fall till fall. Därvid bör tillstånd inte beviljas för krigsmaterielexport till

stat som är i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej,

stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt,

stat som har inre väpnade oroligheter,

stat som kan antas använda materielen för att undertrycka mänskliga rättigheter.

I riktlinjerna framhålls att de allmänna utrikespolitiska skälen mot export inte har samma tyngd i fråga om defensiva vapen, t.ex. kustartilleri— och luftvärnsmateriel, som när det gäller krigsmateriel i övrigt.

Vidare måste enligt riktlinjerna långsiktigheten i besluten beaktas. En lägre grad av restriktivitet gäller därför i fråga om reservdelar till tidigare levererad krigsmateriel. Ovillkorliga exporthinder gäller dock även i detta fall. Till reservdelar räknas numera även ammunition.

De villkorliga hindren är inte heller lika bindande i fråga om avbrytande av påbörjade eller kontrakterade leveranser. Utfärdad exportlicens bör därför dras in, förutom vid ovill— korliga exporthinder, endast om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre väpnade oro- ligheter. Även i fall av väpnad konflikt bör enligt riktlin- jerna indragning av licensen kunna underlåtas, om det är för- enligt med de neutralitetsrättsliga reglerna och mottagarsta- ten deltar i konflikten endast symboliskt.

För sådan utförsel som föranleds av samarbetsavtal mellan svenskt företag och företag i andra länder gäller enligt riktlinjerna endast de ovillkorliga exporthindren. Ett sådant avtal skall alltid underställas regeringen och myndigheterna skall ha full insyn i den svenska samarbetspartnerns verksam- het.

Endast statlig myndighet eller av staten auktoriserad vapen- importör bör enligt riktlinjerna godtas som köpare, vilket innebär att t.ex. befrielserörelser inte får köpa svenska vapen. Utländska köpare bör dessutom, om det inte av särskil- da skäl kan underlåtas, försäkra att materielen är avsedd för köparens eget behov (Slutanvändarintyg, se vidare avsnitt 3.3).

Det bör framhållas att riktlinjerna i det enskilda fallet inte rättsligt sett är bindande för regeringen utom vad be— träffar de ovillkorliga hindren. Dessas bindande kraft föl- jer av att de härleder sig från internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd och folkrättens regler för neutralitet.

En annan sak är att regeringen alltid har ett politiskt an— svar för sina beslut.

2.3. Pågående lagstiftningsarbete

Den år 1985 tillsatta utredningen om svensk utlandsverksamhet på krigsmaterielområdet lade år 1987 fram betänkandet För- svarsindustrins utlandsverksamhet (SOU 1987:8). På grundval av dels förslagen i detta betänkande, dels förslag i ett sam- ma år av ambassadör Torsten Örn avgivet betänkande om krigs- materielinspektionens verksamhet och organisation har rege- ringen i mars i år till riksdagen överlämnat en proposition (prop. 1987/88:154) med förslag till en ny lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.

Förslagen i propositionen sägs syfta till en kraftfull skärp- ning av kontrollen av krigsmaterielexporten. Sålunda föreslås bl.a. en reglering av den svenska krigsmaterielindustrins marknadsföring av materiel och kunnande utomlands och utvidg— ning av nu gällande regler om förbud mot kunskapsöverföring

till utlandet. Vidare föreslås regler som syftar till att uppnå en effektivare kontroll av bestämmelsernas efterlevnad och behandlas frågor om rutiner och kontrollåtgärder vid tillämpningen av riktlinjerna för utförsel av krigsmateriel. Därutöver föreslås vissa ändringar i tillverkningslagen bl.a. med avseende på skärpt kontroll över förmedling av krigsmate— riel och kunnande.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

3. TILLSTÅNDSGIVNINGEN OCH TILLSYNSORDNINGEN

3.1. Krigsmaterielinspektionen och dess organisation

Som framgått av avsnitt 2.1 står de som fått tillstånd att tillverka och försälja krigsmateriel under tillsyn av krigs- materielinspektionen, som ingår i UD:s handelsavdelning. En betydande del av krigsmaterielinspektionens verksamhet utgörs emellertid av beredning av tillståndsärenden rörande utförsel av krigsmateriel.

Krigsmaterielinspektionen har följaktligen dubbla funktioner. Å ena sidan är den ett beredningsorgan inom regeringskansliet för krigsmaterielfrågor som regeringen har att pröva. Å andra sidan är inspektionen att betrakta som en egen myndighet med omfattande tillsynsuppgifter och en hel del eget beslutsfat- tande.

En ingående redogörelse för krigsmaterielinspektionen finns i ambassadör Torsten Örns nyss nämnda betänkande Krigsmateriel- inspektionens verksamhet och organisation, se avsnitt 2.3 ovan. Här skall blott anges några huvudpunkter.

Inspektionen inrättades på 1930-talet som en följd av ned- rustningsförhandlingarna inom Nationernas Förbund. I början var endast en pensionerad officer på deltid sysselsatt med de uppgifter som ålåg inspektionen. Efter hand har dock arbets- uppgifterna ökat. Denna ökning torde ha varit särskilt märk— bar från 1970-talets slut. Detta har på senare år fått till följd att organisationen har förstärkts. I personalplanen för krigsmaterielinspektionen för budgetåret 1987/88 finns sex tjänster upptagna. Ytterligare två tjänster för kvalificerade handläggare har sedermera tillkommit.

Under senare år har följande personer tjänstgjort som krigs- materielinspektörer: Generalen Lage Thunberg 1968-1977 Generalmajoren Bengt Rosenius 1977-1979 Expeditions- och rättschefen Sven Norberg alt. departementsrådet Jörgen Holgersson 1979—1980 (tf) Generalmajoren Sven Olof Olin 1980-1981 Konteramiralen Carl Algernon 1981-1987 Expeditions- och rättschefen Jörgen Holgersson och andra 1987 (tf) Ambassadören Sven Hirdman 1987-

Både Lage Thunberg och Bengt Rosenius var höga flygvapenoffi- cerare som just gått i pension när de tillträdde tjänsten som krigsmaterielinspektör. Sven Norberg och Jörgen Holgersson, som tjänstgjorde som jurister i handelsdepartementet, vika— rierade i olika omgångar under den tid då Rosenius var sjuk och fram till dess en efterträdare till honom utsågs. Genom valet av Sven Olof Olin, som bl.a. tjänstgjort i försvarets materielverk, blev en f.d. flygvapenofficer åter krigsmate- rielinspektör. Olin avgick dock efter kort tid i samband med att han utsågs till generaldirektör för flygtekniska försöks- anstalten. Hans efterträdare Carl Algernon var vid förord-

nandet chef för internationella enheten i försvarsdepartemen— tet och han var den förste ordinarie innehavaren av tjänsten som ännu inte uppnått militär pensionsålder. Under tiden från Algernons frånfälle i januari 1987 och till dess Sven Hirdman tillträdde i oktober samma år vikarierade Holgersson och and— ra på tjänsten. Hirdman, som bl.a. varit statssekreterare i försvarsdepartementet, är den förste ordinarie krigsmateriel- inspektören som inte varit officer.

3.2 Beredningsförfarandet

Av kap. 2 framgår att det krävs tillstånd såväl till till- verkning och försäljning av krigsmateriel i Sverige som till export av sådan materiel, upplåtelser av tillverkningsrättig— heter och anordnande av militärt inriktad utbildning för ut- länningar. I samtliga fall av någon betydelse är det rege- ringen som beslutar i tillståndsärendena. Huvudansvaret för beredningen av dessa ärenden vilar på krigsmaterielinspektio- nen.

Utförselärenden inleds normalt med en preliminär förfrågan från industrin, t.ex. om en vara är att betrakta som krigs- materiel eller huruvida förutsättningarna för ett tillstånd kan anses goda beträffande export till ett visst land.

Det förhandsbesked krigsmaterielinspektören då lämnar bereds vid behov grundligt, dvs. en länderbedömning görs av UD:s po- litiska avdelning och ärendet föredras för utrikeshandelsmi— nistern. Ett positivt förhandsbesked är dock inte bindande för regeringens slutliga ställningstagande.

En formell ansökan om tillstånd till utförsel brukar göras först när det slutliga avtalet med köparen slutits och tiden är inne att påbörja leveransen. Krigsmaterielinspektören re- mitterar ärendet till UD:s politiska avdelning för yttrande i ländervalsfrågan. I tveksamma fall underställs frågan kabi- nettssekreteraren och ibland utrikesministern innan yttrandet avges.

Yttranden i frågor om främst säkerhetsskyddet för materielen inhämtas i en del fall från försvarsdepartementet. Yttranden kan också begäras från försvarets materielverk. I ärenden som rör statlig verksamhet inom exempelvis Celsius Industrier AB, tidigare Svenska Varv, eller affärsverket FFV begärs någon gång yttrande från industridepartementets enhet för statliga bolag.

Större eller mer kontroversiella ärenden föredrar krigsmate- rielinspektören i den år 1984 inrättade rådgivande nämnden för krigsmaterielfrågor. Denna består av krigsmaterielinspek- tören som ordförande och sex ledamöter som utses av rege- ringen efter förslag av de riksdagspartier som är företrädda i utrikesnämnden. Syftet med den rådgivande nämnden är att bredda det parlamentariska samrådet i dessa frågor och att skapa ett diskussionsforum för ärenden som inte fordrar över- läggningar med utrikesnämnden. Numera sammanträder nämnden regelbundet ungefär en gång i månaden.

Sedan ärendet beretts, föredrar krigsmaterielinspektören ärendet för utrikeshandelsministern. Ofta är statssekretera- ren jämte handelsavdelningens expeditions- och rättschef där- vid närvarande. Utrikeshandelsministern begär ibland komplet- teringar. Ibland tar han eller hon kontakt med andra statsråd och i vissa fall diskuteras ärendet vid allmän beredning i

hela regeringen. I sådana fall inhämtas ofta även utrikes- nämndens synpunkter innan regeringen fattar sitt beslut.

Enligt 10 kap. 6 5 regeringsformen måste regeringen före av- görandet överlägga med utrikesnämnden i alla utrikesärenden av större vikt, om det kan ske. I förarbetena till utförsel- lagen sägs att nämndens råd bör inhämtas i fråga om länder- val, samarbetsavtal rörande krigsmateriel samt i övrigt i ärenden av principiell innebörd.

Regeringens beslut utgör vanligen också ett utförselbevis. Beslut om avslag på en utförselansökan är sällsynta;i stället underrättas sökanden vanligen under hand om rege- ringens (utrikeshandelsministerns) inställning, varefter an— sökan brukar återkallas.

En del ärenden av mindre vikt och omfattning, t ex rörande kompletteringar av tidigare medgiven utförsel och export av komponenter, verktyg, reservdelar o.d., får avgöras av utri- keshandelsministern. Besluten redovisas i departementsproto- kollet. Utförsel av enstaka vapen för sport— och jaktändamål får prövas av polismyndigheten.

Antalet utförselärenden uppgår numera till omkring 1 800 per år. Blott drygt 200 av dessa prövas av regeringen men dessa ärenden motsvarar omkring 95 % av den årliga krigsmaterielex- portens saluvärde.

3.3. Slutanvändarintyg

Redan 1971 års riktlinjer ställer, som tidigare framgått, i princip krav på att mottagaren av svensk krigsmateriel bör intyga att materielen "är avsedd för köparens eget behoWH Ett sådant intyg brukar kallas Slutanvändarintyg eller slut- förbrukningsintyg, på engelska end-use certificate, EUC. Syf— tet med intygen är att minska risken för vidareexport av ma- terielen. Intygen skall inges av den sökande i samband med att ansökan om exporttillstånd görs och är numera i regel en förutsättning för att ansökan över huvud taget skall behand- las.

Under 1970-talet krävdes, trots uttalandet i riktlinjerna, mycket sällan att sådana intyg företeddes i ansökningsärende- na. Det var till en början bara Singapore som avkrävdes slut- användarintyg. Intygen utformades vid den tiden av mottagar- landet och fick därför något olika utformning.

Med 1982 års lagstiftning infördes obligatoriskt krav på att Slutanvändarintyg skulle inges i samband med utförselansökan. Samtidigt frångicks den tidigare gällande femåriga giltig— hetstiden av intygen, vilka sålunda blev gällande för all framtid. Dessutom framställdes en särskild blankett för slut- användarintyg som skulle användas fortsättningsvis. Härigenom blev ordalydelsen i intygen likalydande. Texten kom att inne— hålla en uttrycklig försäkran om att ifrågavarande materiel inte skall vidareexporteras. Dessa nya regler trädde i kraft 1983 men tillämpades i praktiken inte fullt ut förrän året därpå.

Sedan år 1985 krävs även intyg vid export av krut och spräng— ämnen. Mottagaren, som i dessa fall i allmänhet inte är en

statlig myndighet eller en av en stat auktoriserad importör utan en ammunitionstillverkare, måste skriftligt deklarera att materielen kommer att användas i den egna tillverkningen och att den inte kommer att säljas vidare utan väsentlig be- arbetning.

3.4. Tillsynsförfarandet

Krigsmaterielinspektionens tillsyn över tillverkningen och försäljningen av krigsmateriel har till syfte att kontrollera att de särskilda bestämmelser och villkor som tillståndsha- varna har fått i samband med tillståndsgivningen efterlevs. Kontrollen sker huvudsakligen med hjälp av den periodiska re- dovisning som tillståndshavarna är skyldiga att lämna (be- ställningsdeklaration) och genom att andra upplysningar och handlingar infordras. Dessutom gör krigsmaterielinspektören då och då inspektioner hos företagen.

Krigsmaterielinspektionens tillsynsverksamhet kan ytterst få till följd att ett meddelat tillstånd dras in. Krigsmateriel- inspektören kan naturligtvis också föreslå utrikeshandelsmi- nistern andra åtgärder som kontrollverksamheten ger anledning till.

Till inspektionens uppgifter hör däremot inte att utreda eventuella misstankar om brott mot de straffsanktionerade be- stämmelserna i tillverkningslagen; den uppgiften åvilar de rättsvårdande myndigheterna. Åtal för brott mot bestämmelser- na får dock väckas endast efter medgivande av krigsmateriel- inspektören.

Genom den redovisning som de krigsmaterielproducerande före- tagen löpande inger till krigsmaterielinspektionen kan en kontroll av hur exporttillstånden utnyttjas också ske. Huvud— ansvaret för kontrollen av utförseln av varor från Sverige ligger emellertid på tullmyndigheten även när det gäller krigsmateriel.

Utförsel av krigsmateriel utan tillstånd eller i strid med lämnat tillstånd eller med tillstånd som lämnats på grund av vilseledande eller oriktiga uppgifter kan vara ett brott mot lagen (1960 418) om straff för varusmuggling (varusmugglings- lagen). Brottsutredningen är en uppgift för polis och åklaga— re och i vissa fall för tullmyndigheten (tullkriminalen).

Om krigsmaterielinspektionen får tillgång till uppgifter som visar eller tyder på att de förutsättningar ändrats som gäll— de när ett exporttillstånd beviljades, åligger det givetvis krigsmaterielinspektören att anmäla förhållandet för rege- ringen (utrikeshandelsministern) och föreslå lämpliga åtgär- der, t.ex. återkallelse av exporttillståndet.

3.5 Klassificering av krigsmateriel

Såväl tillståndslagens som utförsellagens bestämmelser är tillämpliga när fråga är om krigsmateriel. Som angetts i av- snitt 2.2 finns i en bilaga till utförselförordningen en för— teckning över varor som är att anse som krigsmateriel. Denna förteckning ger dock inte ett uttömmande svar på hur olika varor skall klassificeras: som civila eller som militära. Oaktat det är regeringen som ytterst bestämmer vad som är krigsmateriel, ligger i det enskilda fallet ansvaret för klassificeringen i praktiken på krigsmaterielinspektören.

Begreppet krigsmateriel får inte blandas samman med begreppet försvarsmateriel. Med försvarsmateriel brukar avses materiel som är utvecklad och producerad enligt militära specifikatio- ner. Häri ingår alltså såväl krigsmateriel som sådan materiel som kan ha både militär och civil användning.

Varor som har både civil och militär användning skall enligt förarbetena till utförsellagen behandlas som civila. Det kan stundom vara en grannlaga uppgift att avgöra om typiskt mili- tär materiel också kan ha en civil användning.

I utförselförordningens förteckning över vad som är krigsma- teriel används ofta uttrycket "för militärt bruk utformad/e", vilket innebär att materielen skall ha konstruerats, utrus- tats eller ändrats på ett sådant sätt att den påtagligt avvi— ker från motsvarande civil materiel. Andra använda uttryck är "speciella delar till" eller "speciella tillbehör". Därvid menas att materielen inte skall ha en civil användning utan vara särskilt konstruerad eller ändrad för att infogas i en slutprodukt som är krigsmateriel. Även dessa uttryck rymmer givetvis tolkningsproblem.

Klassificeringen av krut och sprängmedel är speciellt besvär- lig. Sådana varors varierande kemiska sammansättning utgör ett problem. Ett annat är att gränsdragningen mellan rent mi- litär materiel och materiel som kan ha en blandad användning är särskilt vansklig i fråga om varor av detta slag. Detta har medfört att i princip alla sådana varor skall klassifice- ras av krigsmaterielinspektören innan utförsel får ske.

Mellan 20 och 30 ärenden om klassificering av materiel prövas av krigsmaterielinspektören varje år. På grund av de svårig- heter som kan uppstå vid klassificeringen utsåg regeringen år

1984 sex institutionschefer från olika områden att antingen enskilt eller i grupp som ett tekniskt—vetenskapligt råd bi- träda krigsmaterielinspektören vid prövningen.

4 NÅGRA UTGÅNGSDATA OM DEN SVENSKA FÖRSVARSINDU— STRIN 4.1 Dess säkerhetspolitiska betydelse

Av regeringens direktiv till 1984 års parlamentariska för— svarskommitté framgick bl.a. att kommittén särskilt skulle överväga ambitionsnivån vad avsåg framtida tillgång till in- hemsk kapacitet för forskning, utveckling och industriell produktion för totalförsvarets räkning. Försvarskommittén ge— nomförde därför under åren 1985-1986 en särskild utredning i denna fråga och förelade därefter regeringen i sitt slutbe— tänkande (SOU 1987:9) ett förslag till en framtida syn på be- tydelsen av en svensk försvarsindustri. Kommittéledamöterna var eniga i fråga om krigsmaterielexportens betydelse och vilka kompetensområden som var viktiga att bevara för framti- den. Försvarsindustriavsnitten i slutbetänkandet infördes se- dermera i det närmaste ordagrant i prop. 1986/87:95 om total- försvarets fortsatta utveckling inför 1987 års försvarsbe- slut.

I propositionen, som antagits av riksdagen (FöU 1986/87:11, rskr. 310), framhölls följande: "En inhemsk kapacitet att

utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel är en för Sverige betydande säkerhetspolitisk tillgång. Den bidrar till att skapa respekt för vår vilja och förmåga att föra en lång- siktig, fast och konsekvent alliansfri utrikespolitik och att värna vårt land". Vidare framhölls att "export under rådande förutsättningar är nödvändig för att bevara väsentliga delar av den svenska försvarsindustrins kompetens, kapacitet och

konkurrensförmåga".

Försvarsutskottet anslöt sig till det synsätt som propositio- nen hade, konstaterade att den i de försvarsindustriella av— snitten behandlade för vår säkerhets- och försvarspolitik viktiga frågor och underströk särskilt vikten av politisk enighet i dessa frågor. Riksdagen instämde utan votering i vad utskottet anfört om försvarsindustrins betydelse och för- utsättningar.

I sin budgetproposition till 1988 års riksmöte framhöll re- geringen (prop. 1987/88:100, bil. 6): ”En annan förutsättning för försvarsindustrins förmåga och möjligheter att bevara vä— sentliga delar av sin kompetens, kapacitet och konkurrensför— måga är möjligheterna till export. Enbart det svenska försva- rets planerade beställningar av utveckling och produktion av materiel ger varken tids— eller volymmässigt tillräcklig be— läggning vid industrin för att göra verksamheten möjlig till rimliga kostnader och - kanske än viktigare - med bibehållan- de av en hög teknisk nivå."

Statsmakterna ger sålunda uttryck för uppfattningen att Sve- riges breda industriella förmåga att sammanhålla utveckling och tillverkning av kvalificerad försvarsmateriel, som är unik för ett litet land, så långt möjligt bör bevaras. Man menar dock att denna förmåga skall anpassas till försvarsmak- tens behov av materiel. Samtidigt slår man fast att export av

viss omfattning utgör en förutsättning för att kunna vidmakt- hålla erforderlig kompetens och kapacitet inom landet.

Medborgarkommissionen har i sitt arbete utgått från den syn på försvarsindustrins och krigsmaterielexportens betydelse som en enhällig riksdag fastslog i juni 1987.

4.2. Krigsmaterielproducerande företag

I nedanstående beskrivning betecknar försvarsmateriel sådan materiel som utvecklats och producerats enligt militära spe— cifikationer, jfr avsnitt 3.5 ovan. En del av försvarsmate— rielen avser sådan materiel som krigsmaterielinspektören klassificerat som krigsmateriel och för vilken följaktligen erfordras särskilt utförseltillstånd vid export.

I den svenska utvecklingen och produktionen av försvarsmate- riel medverkar ett stort antal företag. Antalet företag i Sverige som exporterar försvarsmateriel uppgår till 23. Fler- talet av dessa företag arbetar endast till begränsad del inom försvarsmaterielsektorn. Många företag verkar som underleve- rantörer till större företag. Sektorn domineras av elva före- tag.

Försvarsindustrin sysselsätter omkring 40 000 helårsanställ- da, vilket motsvarar ca 10 % av den svenska verkstadsindu- strins samtliga anställda. Ungefär hälften av dessa arbetar med försvarsmaterieltillverkning. Drygt 13 500 personer syss- lar med produktion medan knappt 8 000 ägnar sig åt utveck- lingsarbete. Andelen anställda för utveckling är avsevärt större vid försvarsmaterielproduktion än vid annan produk- tion.

I de elva dominerande företagen arbetar ca 20 000 personer. Återstoden arbetar inom underleverantörsföretag eller företag som endast till mindre del producerar försvarsmateriel.

De elva dominerande försvarsindustriföretagen är AB Bofors (artilleripjäser, ammunition, robotar m.m.), Ericsson Radio Systems AB och Ericsson Radar Electronics AB (lednings—, sam-

- bands- och eldledningssystem, radar, televapen och telemotme- del samt övrig försvarselektronik), affärsverket FFV (finka— liber- och pansarvärnsvapen, ammunition, minor, torpeder, flygmaterielunderhåll och försvarselektronik m.m.), AB Hägg— lund & Söner (strids- och terrängfordon), Karlskronavarvet AB (övervattensfartyg, ubåtar), Kockums Marine AB (ubåtar, un- dervattensteknik i övrigt), Philips Elektronikindustrier AB (lednings-, sambands- och eldledningssystem, radar, telemot- medel samt övrig försvarselektronik), Saab Scania Combitech (robotar, helikoptersikten, styr- och eldledningssystem m.m.), Saab Scania Flygdivisionen (flygplan), numera Bofors— ägda SATT Electronics AB (telemotmedel, signalspanings— och andra elektronikbaserade system) samt Volvo Flygmotor AB (mo— torer till flygplan och robotar).

Försvarsindustrins totala försäljning uppgick år 1985 till nästan 20 miljarder kronor. Mer än hälften härav utgjorde försäljning inom försvarsområdet och resten utgjorde rent ci- vila produkter. Den största omsättningen när det gäller för— svarsmateriel hade Bofors, Ericsson-koncernen och FFV.

4.3 Tillverkningen och exporten av krigsmateriel sedan 1970

Den svenska tillverkningen och exporten av krigsmateriel öka- de, räknat i fasta priser, från omkring mitten av 1970-talet

och fram till år 1979. Även den andel av tillverkningen som exporterades ökade. Exportandelen var omkring 25 % under en följd av år vid 1970-talets mitt men steg till 40 % år 1980. Ungefär lika stor var andelen år 1986.

Utvecklingen efter år 1980 ledde till en minskning av både tillverkning och export under några år. Minskningen bröts un- der åren 1984 och 1986. Uppgången under 1986 förde volymen tillverkad och exporterad krigsmateriel tillbaka till den ti— digare högsta nivån, den som redovisades för år 1980.

Den svenska tillverkningen av krigsmateriel hade år 1986 ett saluvärde på omkring 7 800 miljoner kronor. Enligt beräk- ningar från senare år levererar den svenska försvarsindustrin dessutom ungefär lika mycket militär utrustning som inte är krigsmateriel men som ingår i begreppet försvarsmateriel (jfr avsnitt 4.2 ovan).

År 1986 exporterades krigsmateriel för drygt 3 200 miljoner kronor eller något mer än en tredjedel av den svenska krigs- materieltillverkningen. Krigsmaterielexporten svarade för om- kring en procent av hela den svenska varuexporten.

En schematisk framställning av utvecklingen finns i bilaga 4, figur 4.1.

Den svenska krigsmaterielexporten har när det gäller olika slag av vapen och militär utrustning emellertid inte utveck- lats enhetligt, se bilaga 4, figur 4.2.

Den största produktgruppen - vapen och ammunition - ökade sin andel av hela krigsmaterielexporten från omkring 50 % före

och vid mitten av 1970-talet till omkring 75 % år 1980 och åren efter. Ökningen av andelen skedde under en period när, som ovan framgått, hela exporten ökade kraftigt. Det är allt- så fråga om en stor uppgång även i absoluta tal. Till gruppen vapen och ammunition hör bl.a. granatgevär, fältartilleri, luftvärnspjäser, robotar, torpeder och minor.

Exporten av militära flygplan och utrustning till dessa sva- rade under några år i början och vid mitten av 1970-talet för mellan en fjärdedel och drygt hälften av exporten. Därefter har en kraftig minskning av utlandsförsäljningen av sådana produkter skett.

Försäljningen utomlands av krut och sprängämnen utgjorde un- der många år under perioden omkring 5 % av hela den svenska krigsmaterielexporten. En ökning av andelen till ungefär den dubbla år 1982 - exporten av krut och sprängämnen låg kvar på den nivån under åren 1983 och 1984 - följdes av en minskning till den tidigare volymen åren 1985-1986.

Gruppen elektronik, utbildningsmateriel m.m. varierade från omkring 30 % av den svenska krigsmaterielexporten i mitten av 1970-talet till 15 å 20 % under 1980-talet. Det skall fram- hållas att uppgifterna avser den utrustning som är klassifi- cerad som krigsmateriel. Försvarsindustrin exporterar årligen minst lika mycket elektronisk utrustning som har både civil och militär användning och som därför inte räknas som krigs— materiel.

Den svenska exporten av krigsmateriel under hela perioden har gått till sammanlagt 71 olika länder. Något mer än hälften av den svenska krigsmaterielexporten har emellertid gått till länder i VästeurOpa, se bilaga 4, tabell 1 och figur 4.3.

Norge, Finland och Singapore är de största mottagarländerna av svensk krigsmateriel. Andra ledande mottagarländer är Dan- mark, Storbritannien, Schweiz och Italien. De asiatiska län— der som efter Singapore har tagit emot mest materiel från Sverige är Malaysia, Indien och Indonesien. I Afrika är Nige— ria och Tunisien de främsta mottagarländerna och i Sydameri- ka Brasilien och Peru. Den export till Iran som redovisas i

tabellen avser utförsel fram till den iranska revolutionen år 1978.

Bofors svarade för drygt hälften och FFV för omkring en fjär— dedel av exporten till de 25 länder som har mottagit den största mängden krigsmateriel från Sverige. Bofors har varit den dominerande svenska försäljaren till länder som Singapo- re, Jugoslavien, Italien, Nigeria, Indonesien och Brasilien.

4.4. Överlåtelser av tillverkningsrättigheter

En del av försvarsindustrins utlandsaktiviteter består av upplåtelser eller överlåtelser av tillverkningsrättigheter till utländska företag genom licensavtal. Enligt utredningen om försvarsindustrins utlandsverksamhet (se SOU 1987:8) hade svensk försvarsindustri t.o.m. år 1985 ingått 69 i kraft va- rande licensavtal. Av dessa avtal var emellertid nio vilande - någon produktion skedde inte längre eller hade ännu inte kommit igång.

Av de ingångna licensavtalen gällde 58 vapen och ammunition, tio försvarselektronik och endast ett vapenbärare. Flertalet avtal (48 stycken) hade tillkommit efter 1976. Företagen inom gruppen vapen och ammunition - främst Bofors och FFV - svara—

de för 19 av de 22 nya licensavtal som tecknats under perio- den 1982-1985.

Av 17 mottagarländer för licenser från den svenska försvars- industrin återfanns tio i Europa, bl.a. i Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Norge och Danmark. Flest licensavtal hade ingåtts med Förbundsrepubliken Tyskland, Singapore och Brasilien. Även Förenta Staterna återfanns bland mottagarländerna för svenska tillverkningslicenser.

Praktiskt taget alla licensavtal innehöll bestämmelser om att export från licenstagaren till ett tredje land skall god- kännas av det licensupplåtande svenska företaget. Sedan den 1 januari 1983 krävs dessutom regeringens tillstånd för all licensgivning som sker efter detta datum.

Anledningen till det på senare år ökande antalet licenser är enligt uppgift att de svenska företagen i större utsträckning har tvingats möta köparländernas krav på att själva få till- verka i Sverige inköpt materiel eller delar därav. Licens- tillverkning ger köparländerna sysselsättning men garanterar även tillgång till materielen i en krissituation.

Licensgivningen ger emellertid samtidigt de svenska företagen intäkter. Dessutom brukar företagen förbehålla sig rätten till produktion i Sverige av vissa nyckelkomponenter och ibland även av verktyg. Licensgivningen bidrar på det sättet till att täcka utvecklingskostnaderna i försvarsindustrin och minskar också ibland behovet av att tillfälligt öka kapacite— ten i Sverige.

Det bör anmärkas att krigsmaterielinspektionen har påbörjat en ny undersökning av den svenska försvarsindustrins till— verkningsupplåtelser. Undersökningen beräknas bli klar i mitten av april 1988.

4.5 Andra former av utlandssamarbete

Export av försvarsmateriel och licensgivning är ett par for- mer av utlandssamarbete. Därutöver finns samarbete med utlan— det för att tillförsäkra industrin, och därmed försvaret, tillgång till sådan information om teknikutveckling och tek- nologi, som annars inte skulle vara tillgänglig inom landet. De stigande kostnaderna för utveckling och produktion av för— svarsmateriel innebär också att behov har uppstått att genom samutveckling med andra länder minska kostnaderna och tillgo- dogöra sig den samlade kompetensen och kapaciteten.

I prop. 1986/87:95 om totalförsvarets fortsatta utveckling (se avsnitt 4.1) framhölls bl.a. följande:

"Industrin har under lång tid kunnat utveckla och tillverka en övervägande del av den försvarsmateriel vi behövt. För- svarsindustrin har dock liksom övrig industri allt starkare behov av ett samarbete med utländsk industri. Inköp utifrån av tekniskt kunnande, komponenter och delsystem väntas i framtiden öka i omfattning. Detsamma gäller i viss utsträck- ning samutveckling mellan svensk och utländsk industri. Som alternativ till import bidrar samarbete med utländsk industri till att inom landet bevara och befästa systemkompetenser som annars i längden inte skulle kunna upprätthållas."

I propositionen framhölls därutöver: "Det bör vidare påpekas att utveckling och tillverkning av försvarsmateriel, oavsett om det sker inom landet eller i samverkan med andra länder, tillför Sverige ett brett tekniskt kunnande. Försvarsindu- strin bidrar därmed inom viktiga områden, inte minst på hög— teknologiområdet, till det svenska näringslivets utveckling.

En inhemsk försvarsindustriell verksamhet ger även i övrigt landet samhällsekonomiska fördelar."

Samarbetet inom försvarsteknik- och försvarsmaterielområdet bedrivs dels på departements— och myndighetsnivå, dels på företagsnivå. Allt samarbete som berör sekretessen kring svensk försvarsmateriel måste godkännas av regeringen men verkställs i huvudsak på myndighets- och industrinivå. Be- stämmelserna i utförsellagen om förbud mot teknologiöverfö- ring, som trädde i kraft år 1983, begränsar företagens möj- ligheter att utan regeringens godkännande inleda samarbete med utländska företag. I den nyligen framlagda propositionen (prop. 1987/88:154) med förslag till ny utförsellag föreslås att en parlamentarisk kommitté skall överväga om ytterligare reglering av utlandssamarbetet på krigsmaterielområdet er- fordras.

Utlandssamarbetet på departements- och myndighetsnivå kan ha flera syften och former:

- Forskningssamarbete - informationsutbyte statliga myn— digheter och institutioner emellan för att säkerställa tillgång till kunskaper och kompetens inom prioriterade teknikområden

- Samordnad materielanskaffning med annat land för att minska kostnaderna

- Gemensam utveckling av materiel på nations- och/eller företagsnivå för att dels minska de egna utvecklings- kostnaderna, dels säkerställa tillgång till teknologi som annars inte står till buds inom landet

- Övrigt samarbete som kan krävas för att upprätthålla - inhemsk systemkompetens med direkt beroende av ut- - ländska komponenter och/eller delsystem.

För att kunna bedriva samarbete med andra länder erfordras avtal och överenskommelser som reglerar förutsättningarna för samarbetet. Utöver sekretess— och säkerhetsskyddsarrangemang kan på regeringsnivå träffas samarbetsavtal eller överenskom— melser om ett bredare militärtekniskt samarbete inom flera teknikområden (s.k. paraplyavtal) liksom helt eller delvis projekt- eller objektinriktade avtal med olika stater. Inom ramen för de på regeringsnivå ingångna avtalen eller överens- kommelserna kan myndigheter och företag inom försvarssektorn med regeringens godkännande ingå de mer preciserade och om- fattande avtal som aktuellt samarbete kräver.

Enligt utredningen om försvarsindustrins utlandsverksamhet (se SOU 1987:8) har den svenska försvarsindustrin ingått 59 överenskommelser om samarbete - s.k. joint ventures — med tillverkare i utlandet. Denna form av samarbete har ökat mycket starkt under de senaste åren. Av samtliga 59 överens- kommelser träffades 43 eller drygt 70 % åren 1984—1986. JAS- projektet har haft stor betydelse för denna utveckling.

Samarbetet är i hög grad koncentrerat till företag i Västeu- ropa och Nordamerika. Förenta staterna är det ledande landet, men den svenska försvarsindustrin har träffat nästan lika många överenskommelser med företag i Storbritannien och För- bundsrepubliken Tyskland.

II MISSTÄNKTA FALL AV OLAGLIG KRIGSMATERIELEXPORT

Den följande redovisningen av fall har delats upp i dels va- pen och ammunition (kap. 5), dels krut och sprängämnen (kap. 6). Skälen är flera. Krigsmaterielen indelas vanligen på detta sätt i, enkelt uttryckt, färdig materiel och insats- eller råvaror. Vissa skillnader finns också mellan dessa ka- tegorier när det gäller kontrollmöjligheter och -regler i samband med export. De rättsliga förundersökningarna har följt samma uppdelning: rikskriminalen har utrett vapen- och ammunitionsexporten och tullkriminalen krut— och sprängämnes- exporten.

Med olaglig krigsmaterielexport förstås i denna rapport ut- försel som skett utan tillstånd eller i strid med lämnat tillstånd eller med tillstånd som inte skulle ha lämnats om samtliga på ärendet inverkande omständigheter, som sökanden vetat om, varit kända för tillståndsgivaren när tillståndet gavs. Vidareexport kan vara ett exempel härpå.

Frågan om regeringarnas tillämpning av regelverket behandlas främst i kap. 10.

5 VAPEN OCH AMMUNITION

5.1 Allmänt

Kommissionen har i detta avsnitt tagit med alla de fall av misstänkt olaglig export som har kommit till dess kännedom och som den har bedömt vara av betydelse. Vissa pressuppgif- ter sedan 1970 om olaglig export, vilka har befunnits uppen- bart ogrundade, osannolika eller på annat sätt ointressanta, har däremot inte behandlats.

Bland de fall som redovisas i det följande ingår även några exportaffärer beträffande vilka påståendena om olaglighet har visat sig felaktiga eller sakna grund. Ett fall av laglig ex— port som särskilt belyser klassificeringsproblemen behandlas aven.

Det senaste årets vapenexportdebatt har till inte ringa del handlat om Bofors försäljning av fälthaubitsar till Indien och omständigheterna kring denna affär. Det ingår inte i kom- missionens uppdrag att granska denna affär eftersom den gäl- ler fullt laglig vapenexport. Misstankarna om mutbrott (be- stickning) i samband med affären har varit föremål för utred- ning av åklagare. Kommissionen har dock noga följt utveck- lingen i Indien—affären i tanken att den kan bidra till att belysa frågor inom kommissionens verksamhetsområde. Kommis- sionen har därför hört personer och skaffat in visst material även rörande Indien-affären.

5.2 Redovisning av fall

Kommissionen har funnit det lämpligt att dela upp redogörel— sen i detta avsnitt i tre underavsnitt, det första behandlan- de affärer som har anknytning till Singapore, det andra be- handlande affärer med anknytning till Storbritannien och det tredje behandlande övriga misstänkta fall.

Affärer med anknytning till Singapore

Singapore, som blev självständigt 1963, består av en huvudö och ett femtiotal småöar med en sammanlagd yta av ca 600 km2 (vilket motsvarar ungefär halva Öland) och har 2,6 miljoner innevånare. Singapores medvetna strävan att utvecklas till en välfärdsstat med stark ekonomi har varit framgångsrik. Trots frånvaron av naturtillgångar har den industriella verksamhe- ten vuxit snabbt. Framför allt har dock Singapore blivit en av världens mest betydelsefulla marknadsplatser.

Singapore har ett strategiskt viktigt läge och har satsat stora belOpp på sitt försvar. Försvarskostnaderna uppgår till sex procent av bruttonationalprodukten. Det finns en stående värnpliktsarmé på 50 000 man och 200 000 man i reserven. Inom försvarsmakten, som är försedd med materiel av hög teknisk standard, finns bl.a. 400 stridsvagnar, 45 krigsfartyg, 130 flygplan och en helikopterflotta.

Singapore är medlem i den år 1967 bildade ASEAN-pakten (Asso- ciation of South East Asian Nations), som i övrigt består av Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Thailand och - sedan 1984 - sultanatet Brunei. Inom ASEAN förekommer ett försvarssamar- bete och den Singaporianska försvarsmakten kan i händelse av

krig i området förväntas operera utanför Singapores territo- rium i samverkan med grannländernas försvarsmakter. På grund av sin begränsade yta utnyttjar Singapore i viss utsträckning övningsområden i grannländerna.

Det finns en inhemsk försvarsindustri i Singapore som ingår i det statliga holdingbolaget Sheng-Li. Var och en av försvars— grenarna har en egen industrirörelse. Arméns utgör moderbolag för bl.a. försäljningsbolaget Unicorn. Sheng-Li-gruppen äger vidare tillsammans med Bofors företaget Allied Ordnance Company of Singapore, AOS.

Alltsedan självständigheten har de bilaterala förbindelserna mellan Sverige och Singapore varit goda. Flera hundra svenska företag är representerade i Singapore och den svenska kolo- nin är tämligen stor, ca 600 personer.

Redan under 1960-talet visade Singapore intresse för svensk försvarsmateriel och svenskt militärtekniskt kunnande. Bofors men även FFV, Karlskronavarvet och Ericsson Radio Systems blev tidigt leverantörer till det Singaporianska försvaret. Singapore importerar också krigsmateriel från bl.a. USA, Storbritannien, Frankrike och Italien.

Robot 70 till Bahrein och Dubai (första Bahreinaffären)

1. Shejkdömet Bahrein stod under brittiskt beskydd fram till självständigheten 1971. Landet, som är en av de sex gulfsta- terna, ligger på Arabiska halvön öster om Saudiarabien och består av en rad låga ökenliknande öar på sammanlagt ca 620 km2. Befolkningen uppgår till 350 000 innevånare och är i

huvudsak araber, en del européer samt invandrare från Indien och Pakistan.

Huvudnäringen var förr pärlfiske, handel och något jordbruk. Nu grundar sig landets ekonomi på rika fyndigheter av olja och naturgas. Näringslivet har breddats och landet satsar på att bli ett finanscentrum i området. Oljeinkomsterna har gett förutsättningar att skapa en social välfärdsstat.

Dubai är ett av sju självstyrande shejkdömen inom den 1971 bildade förbundsstaten Förenade Arabemiraten. Shejkdömena, som ligger på sydöstra delen av Arabiska halvön, kallades förr Piratkusten och utgjorde fram till självständigheten 1971 ett brittiskt protektorat. Förbundsstatens storlek är 92 100 km2 och befolkningen uppgår till 450 000 innevånare, varav två tredjedelar är araber och resten iranier, indier och pakistaner.

Huvudnäringar var tidigare handel, jordbruk i oaserna och fiske. Oljeexporten har gett stora inkomster, som satsats i en industriell uppbyggnad. Förenade Arabemiraten har sitt centrum i huvudstaden Abu Dhabi och i Dubai som blivit områ— dets finanscentrum med många banker och en stor internatio- nell flygplats.

Både Bahrein och Dubai har förklarat sitt intresse för svens- ka vapen med en medveten strävan att minska stormaktsinfly- tandet i området.

2. Med början 1978 hävdades det i internationell press med allt större styrka att Robot 70 (ibland omnämnt som Robotsys- tem 70 eller RBS 70) fanns i Bahrein och Dubai. De återkom- mande uppgifterna och den debatt i Sverige som följde föran- ledde dåvarande handelsministern Staffan Burenstam Linder att

i början av 1981 låta krigsmaterielinspektören genomföra en utredning vid Bofors i Karlskoga för att klarlägga om det förekommit export eller reexport via annat land av Robot 70 till de aktuella länderna (se vidare nedan). Boforsledningen avkrävdes en skriftlig försäkran att företaget inte medverkat i eller till olaglig utförsel eller reexport av Robot 70. Vi- dare instruerades de svenska ambassaderna i Tunisien och Singapore att med behöriga myndigheter i dessa länder ta upp frågan om en Vidareexport av mottagen materiel till de berör- da länderna hade skett. Ambassaden i Kuwait instruerades dessutom att göra efterforskningar i Bahrein och Dubai. Ut- redningarna påvisade inte att det förekommit någon export eller reexport till de aktuella länderna. Med de vidtagna åtgärderna lät sig handelsministern nöja och meddelade det uppnådda resultatet i en debatt i riksdagen i mars 1981.

Den 29 maj 1984 polisanmälde Svenska Freds- och Skiljedomsfö- reningen Bofors styrelse för brott mot varusmugglingslagen. Föreningen hävdade att Bofors under åren 1979-1980 levererat Robot 70 till Bahrein och Förenade Arabemiraten/Dubai via Singapore. Leveranserna skulle ha skett utan utförseltill— stånd och i strid med gällande lagstiftning. Till stöd för sina påståenden åberopade föreningen ett antal artiklar i in— ternationella militärtidsskrifter samt uppgifter och doku- ment som erhållits från en anonym källa inom Bofors. Den ano- nyma källan framträdde senare och visade sig vara den tidiga- re Boforsanställde ingenjören Ingvar Bratt.

Rikskriminalsektionen påbörjade under hösten 1984 en polisut- redning med anledning av Svenska Freds- och Skiljedomsföre- ningens anmälan.

Den 7 mars 1985 beslutade f.d. länsåklagaren Stig L. Age att inleda förundersökning. Fem personer i ledande ställning vid Bofors under aktuell tidsperiod (verkställande direktören Claes-Ulrik Winberg, artilleridirektören Lennart Pålsson, marknadsdirektören Martin Ardbo, exportchefen Hans Ekblom och finanschefen Ingemar Wisteus) delgavs misstanke om grov varu- smuggling alternativt medhjälp till grov varusmuggling. Samt- liga förnekade brott. Winberg, Pålsson och Wisteus förklarade sig helt ovetande om att Robot 70 skulle ha levererats till Bahrein och Dubai. Ardbo och Ekblom medgav senare (hösten 1986) att de vetat att delar av Bofors leveranser av Robot 70 till Singapore var avsedda för och också levererades vidare från Singapore till Bahrein och Dubai. Oaktat denna kunskap förnekade de båda brott, åberopande att krigsmaterielinspek- tören skulle ha känt till det rätta förhållandet och gett sitt tysta medgivande till leveranserna.

Kommissionen har vid utfrågningar av berörda personer inom regeringskansliet, Nobel Industrier Sverige AB (moderbola- get till AB Bofors), Bofors, polis- och åklagarmyndigheter m.fl. samt genom att ta del av i ärendet tillgängliga hand- lingar funnit följande.

3. Under senare delen av 1970-talet marknadsförde Bofors Robot 70 i området runt Persiska viken. Långt framskridna förhandlingar fördes t.ex. med shahens Iran. Revolutionen i Iran ledde emellertid till förbud mot svensk vapenexport till Iran och företagets intresse kom istället att inriktas mot Saudiarabien och de små oljestaterna på södra sidan av Per- siska viken. Saudiarabien med sin ekonomiska potential och sin stora import av civila svenska produkter var särskilt intressant för företaget. Marknadsföringen stred inte mot då gällande svensk lagstiftning trots att svensk vapenexport

inte tillåtits till mellanösternområdet alltsedan sexdagars— kriget 1967. Företrädare för Bofors har uppgett att de bedöm— de att de aktuella staterna väl uppfyllde kriterierna som mottagarländer för svenska vapen och att det bara var en tidsfråga innan den svenska regeringen skulle inse detta och medge export. Intresset i området av att minska stormaktsin- flytandet, bl.a. genom vapeninköp i det neutrala Sverige, stärkte Boforsföreträdarna i deras bedömning. Kriget mellan Iran och Irak och de krigshandlingar som direkt eller indi- rekt har drabbat övriga stater vid Persiska viken förstärkte deras uppfattning att de i konflikten ej direkt indragna sta- terna i området borde få köpa svenska vapen för att kunna hävda sitt oberoende.

I dokument och vittnesmål som kommissionen tagit del av fram- går att företrädare för Bofors i sina regelbundna kontakter med krigsmaterielinspektionen och även genom uppvaktningar av politiker, såväl i anslutning till de i detta avsnitt redovi- sade affärerna som långt senare, försökt få till stånd en om- prövning av förbudet mot vapenexport till Mellanöstern. Dis- kussioner härom har också förts inom regeringskansliet, dock utan att leda till någon ändring av vapenexportpolitiken i berört hänseende. Svaren till Bofors har varit negativa men påfallande ofta i ordalag som "för närvarande inte" eller "tills vidare inte". Detta kan ha gett företagets företräda- re intrycket av att en omprövning inte var utsiktslös på sikt, t.ex. efter ett slut på kriget mellan Iran och Irak.

Under mars 1978 kröntes Bofors marknadsföring i Bahrein med framgång och ett kontrakt om leverans av Robot 70 underteck- nades. Samtidigt pågick förhandlingar med Singapore och Du- bai. Kontraktsenligt förskott på Bahrein—ordern erhölls i Slutet av april 1978. Ordern till Bahrein anmäldes till

krigsmaterielinspektionen i Bofors beställningsdeklaration för juni 1978. Trots tidigare negativa besked trodde uppen- barligen företrädare för Bofors att det fanns en möjlighet att få exporttillstånd. Efter samtal med den dåvarande krigs- materielinspektören Bengt Rosenius i juni 1978 stod det dock klart för Bofors-ledningen att det var "utsiktslöst" att få exporttillstånd till Bahrein och Dubai.

I augusti 1978 beslutades inom företagsledningen att en al- ternativ leveransplan för Robot 70 till Bahrein och Dubai skulle utarbetas. Planen byggde bl.a. på att bolaget skulle anmäla till krigsmaterielinspektionen att kontraktet med Bahrein var hävt. I övrigt gick planen i korthet ut på att

- upprätta ett kontrakt med det statliga företaget Unicorn International i Singapore, vari detta företag skulle upp— ges vara köpare för sin regerings räkning av den robotma— teriel som innefattades i Bahreinkontraktet och den mate— riel som skulle kunna komma att innefattas i eventuella kontrakt med Dubai och försvarsministeriet i Singapore

- slutföra kontraktsförhandlingarna med Dubai och försvars- ministeriet i Singapore

- förmå Bahrein och eventuellt senare Dubai att godta leve- ranser via Unicorn i Singapore och styra dessa länders be- talningar till ett Unicornkonto i singaporiansk bank och därifrån vidare till ett Boforskonto i svensk bank

- till Unicornkontraktet foga ett "Letter of Understanding" (dokument med ömsesidigt undertecknad förbindelse) mellan Bofors och Unicorn, vari skulle framgå vart i kontraktet upptagen materiel slutligen skulle levereras.

I Slutet av augusti 1978 erhöll Bofors ett s.k. "Letter of Intent" (dokument med en uttalad viljeinriktning och avsikt) från Central Military Command i Dubai angående köp av Ro— bot 70. Bofors lämnade ett kontraktsförslag till Dubai i bör— jan av oktober och slutförhandlingarna utsattes till i slutet av samma månad. Under slutet av oktober 1978 skedde följande:

— Bofors anmälde till krigsmaterielinspektionen att Singa- pore sannolikt Skulle köpa Robot 70. Krigsmaterielinspek- tionen meddelade att Slutanvändarintyg skulle komma att krävas.

— Unicorn öppnade konto i Development Bank of Singapore (DBS) med stående order att pengar som inflöt på kontot skulle överföras till Bofors konto i svensk bank.

— Bofors meddelade brevledes Bahrein att återstående betal- ningar enligt Robot 70-kontraktet skulle fullgöras till Unicorns nyöppnade konto i DBS.

— Kontrakt tecknades mellan Unicorn och Bofors angående för— säljning av Robot 70. Av ett till kontraktet fogat "Letter of Understanding" framgick att materielen i kontraktet skulle levereras vidare till Bahrein och Dubai.

I sin beställningsdeklaration för oktober månad, som nådde krigsmaterielinspektionen i mitten av november, anmälde Bo- fors att kontraktet från mars 1978 med Bahrein avseende le- veranser av Robot 70 hade annullerats.

Under februari 1979 meddelade försvarsministeriet i Singapore Bofors att man önskade en offert avseende Robot 70 på ett Specificerat antal robotar och sikten. Offerten skulle också inrymma en option på ytterligare robotar och sikten.

I mitten av mars 1979 skickade Bofors ett brev till Dubai i avsikt att påskynda ett beslut angående Robot 70. Under en och samma dag i slutet av mars erhöll Bofors ett andra för- skott från Bahrein som överförts från Unicorns konto i DBS samt undertecknades två kontrakt avseende Robot 70. Det ena kontraktet tecknades med regeringen i Singapore (försvarsmi- nisteriet) och omfattade bl.a. materielen enligt den i febru— ari lämnade offerten på Robot 70. Det andra kontraktet teck- nades med Unicorn och omfattade fyra var för sig väldefinie- rade partier av materiel. Parti A omfattade Robot 70-materie— len i det med försvarsministeriet i Singapore samma dag un- dertecknade kontraktet, parti B omfattade materielen i kon- traktet med Bahrein och partierna C och D var optioner om- fattande materielen enligt kontraktsförslaget till Dubai re- spektive det just undertecknade kontraktet med Singapore.

I Bofors beställningsdeklaration till krigsmaterielinspektio- nen för maj 1979 anmäldes kontrakt på specificerad Robot 70- materiel till Singapore som överensstämde med kontraktet med försvarsministeriet i Singapore jämte det i deklarationen för oktober 1978 som annullerat anmälda Bahrein-kontraktet. Mate- rielen var redovisad i olika "partier" som motsvarade parti— erna A och B enligt Unicornkontraktet. Beställare av materie- len uppgavs vara försvarsministeriet i Singapore (parti A) och Singapores regering genom "helstatliga Unicorn Interna— tional" (parti B). Överensstämmelserna i detalj mellan det "annullerade” Bahreinkontraktet och parti B till Singapore samt det faktum att båda partierna hade samma leveranstid

angiven och exakt samma pris har av företrädare för Bofors senare anförts som bevis för att krigsmaterielinspektören hade kännedom om reexporten.

Under juli 1979 tecknade Unicorn kontrakt med Dubai angående leveranser av Robot 70. Unicorn fakturerade Dubai på för- skottsbeloppet enligt kontraktet och utlöste optionen på par— ti C enligt sitt kontrakt med Bofors. Åberopande Unicornkon— traktet fakturerade Bofors i början av augusti Unicorn på exakt samma belopp som Unicorn tidigare fakturerat Dubai på. I Slutet av augusti betalades fakturerat belopp via DBS till Bofors konto i svensk bank. Återstående betalningar från Bah- rein och Dubai gick fortsättningsvis samma väg.

En order på robotmateriel motsvarande parti C (Dubai) i Uni- cornkontraktet anmäldes i Bofors beställningsdeklaration för augusti 1979 såsom avsedd för Singapore. Beställare uppgavs vara regeringen i Singapore genom Unicorn International. Tf. krigsmaterielinspektören Sven Norberg aktualiserade per brev i september kravet på Slutanvändarintyg från Singapore. Vid ett möte i oktober 1979 mellan företrädare för krigsmateriel— inspektionen och Bofors aktualiserades frågan om slutanvän- darintyg ånyo. Bofors genmälde att krav på Slutanvändarintyg i ett tidigt skede kunde försvåra en affär och önskade därför ange slutkund först i samband med ansökan om exportlicens. Vid mötet togs också frågan om export av Robot 70 till Saudi— arabien upp. Enligt krigsmaterielinspektören Bengt Rosenius anteckningar underströks att "i dagsläget torde det vara ute- slutet med exportlicens till Saudi för RBS 70". I en inom Bo- fors efter mötet upprättad PM angavs under rubriken Saudi "går inte f.n".

Vid mötet fördes på tal också den demonstrationsskjutning av Robot 70 för saudiska officerare som genomförts i Sverige un— der september. Redan under våren 1979 hade Bofors tagit upp

denna fråga med krigsmaterielinspektionen och handelsminister Hadar Cars men denne hade sagt nej. Bofors vände sig då till försvarets kommandoexpedition, nuvarande internationella en- heten vid försvarsdepartementet, och ansökte och fick till- stånd att genomföra demonstrationsskjutningen. När försvarets kommanodexpedition under sin beredning av ärendet orienterade krigsmaterielinspektören hade förberedelserna gått så långt att det bedömdes som närmast omöjligt att inställa demonstra- tionen utan diplomatiska förvecklingar.

I november 1979 ansökte Bofors om utförseltillstånd till Singapore för den materiel som anmäldes i beställningsdekla- rationen för maj 1979, dvs. den materiel som var avsedd för försvarsministeriet i Singapore och Bahrein. Eftersom något Slutanvändarintyg inte bifogades ansökan påminde krigsmate- rielinspektören Bofors om kravet härpå. Vid en uppvaktning som företrädare för Bofors gjorde hos handelsministern ytter- ligare några dagar senare gjordes det klart för Bofors att kravet på Slutanvändarintyg var oeftergivligt. I den pro- memoria som upprättades vid krigsmaterielinspektionen i sam- band med uppvaktningen hos handelsministern framgick att kra- ven på slutanvändarintyg från Singapore berodde på "rappor- tering tid efter annan att Boforsmateriel går vidare bl.a. till Thailand".

I början av december 1979 översände Bofors en kopia av ett Slutanvändarintyg som utfärdats av försvarsministeriet i Singapore och som refererade till ett kontrakt med nummer Mindef C/13/79. Eftersom tf. krigsmaterielinspektören Jörgen Holgersson i samband med Bofors ansökan om utförseltillstånd under november noterat att Unicorn International för rege- ringens räkning uppgavs vara köpare medan slutanvändarintyget angav försvarsministeriet i Singapore som köpare, vidtog

krigsmaterielinspektören den ovanliga åtgärden att även be— gära in det åberopade kontraktet. En vecka senare överlämna- des det begärda slutanvändarintyget i original. I ett följe- brev till intyget skrev Ardbo: "Det i intyget nämnda kontrak— tet Mindef C-13-79 har tillställts oss i form av ett kontrakt mellan Unicorn International och oss, daterat mars 1979". Vid överlämnandet uppvisades Unicornkontraktet och Holgersson bi- bringades enligt egen uppgift uppfattningen att beteckningen Mindef C/13/79 var en referens mellan försvarsministeriet i Singapore och "uppköparen" Unicorn. Krigsmaterielinspektören upplystes således inte om att ett särskilt kontrakt mellan försvarsministeriet och Bofors med den nämnda beteckningen existerade. Enligt Holgerssons anteckningar från mötet för- säkrades att materielen verkligen var avsedd för Singapore. I Slutet av december 1979 erhöll Bofors det önskade utförsel- tillståndet till Singapore. Leveranserna påbörjades omgående och omfattade parti A (Singapore) i Unicornkontraktet.

Under januari 1980 ansökte Bofors om utförseltillstånd till Singapore för den Robot 70-materiel som anmälts i beställ- ningsdeklarationen för augusti 1979 och som omfattade parti C (Dubai) i Unicornkontraktet. I början av februari erhöll Bo- fors det begärda tillståndet för utförsel av Robot 70—mate- riel till Singapore. Av en PM som upprättades vid krigsma- terielinspektionen i mitten av februari 1980 efter ett sam— manträffande med företrädare för Bofors framgår att ett kon— trakt med Dubai avseende Robot 70 diskuterades. Att ett kon- trakt hade existerat förnekades inte av Bofors men det upp- gavs vara hävt.

I slutet av mars 1980 påbörjade Bofors leveranserna till Singapore av den materiel som motsvarade partierna B (Bah- rein) och C (Dubai) enligt Unicornkontraktet. Materielen an— lände till Singapore i början av maj och lagrades där. Innan

materielen nådde Singapore fick Bofors i början av april en telexförfrågan från Bahrein om när leveransen beräknades an- lända. Materielen som var avsedd för Bahrein levererades från Singapore i maj, medan materielen för Dubai fortfarande lag— rades i Singapore. Den levererades till Dubai under december 1980.

Vid alla leveranser av Robot 70-materiel till Bahrein och Du— bai fanns personal från Bofors på plats såväl i Singapore som i Bahrein och Dubai. Utbildning av personal från bägge län- derna ägde samtidigt rum både i Sverige och på leveransorter— na.

På handelsminister Staffan Burenstam Linders uppdrag genom— förde krigsmaterielinspektören Carl Algernon, åtföljd av hov- rättsassessor Staffan Sandström, en inspektion vid Bofors i slutet av februari 1981. Inspektionen var föranledd av åter- kommande rykten om olovlig reexport av Robot 70 och en därav föranledd fråga till handelsministern i riksdagen. Vid in— spektionen visades enligt förundersökningen bara Unicorn-kon- traktet utan det "Letter of Understanding" som reglerade le- veranserna till Bahrein och Dubai. Algernon fann inte något som tydde på att Bofors medverkat i olovlig utförsel eller reexport av Robot 70.

I samband med inspektionen avkrävde dock Algernon Boforsled— ningen en skriftlig försäkran om att företaget inte medverkat i olovlig utförsel eller reexport. Texten i försäkran utfor- mades av Sandström men dikterades enligt uppgift från Martin Ardbo i väsenliga delar av Algernon. Ett Sådant avsnitt skulle vara: "Bofors har exporterat RB 70 endast till de i ansökningshandlingarna till KMI angivna kunderna och i enlig- het med givna exporttillstånd samt har inte efter leverans på

något Sätt medverkat eller på annat sätt bidragit till en Spridning av den levererade materielen från kunderna till nå- gon annan stat eller företag." Efter granskning inom Bofors fick handelsministern den begärda försäkran någon vecka efter besöket vid Bofors. Försäkran var då i enlighet med Algernons begäran underskriven av Bofors verkställande direktör Claes- Ulrik Winberg (missivet) och paraferad (beskrivande bilaga) av förutom Winberg även Pålsson och Ardbo.

4. Kommissionen anser det klarlagt att Bofors i strid med lämnade tillstånd levererat Robot 70 till Bahrein och Dubai via Singapore. Den nyss nämnda av Bofors avgivna skriftliga försäkran var Sålunda osann. Kommissionen anser det vidare klarlagt att de kontraktsarrangemang m.m. som vidtogs var av- sedda att vilseleda svenska och troligen också Singaporianska myndigheter. Kommissionen bedömer det inte sannolikt att af- färerna kunnat genomföras utan verkställande direktörens och övriga höga chefers vid Bofors vetskap.

Kommissionen finner det inte heller sannolikt att företagets styrelse kan ha varit ovetande out Robot 70-affärerna. Med hänsyn till den vid denna tidpunkt överhängande risken för att Robot 70 skulle bli ett förlustprojekt för Bofors, är det istället rimligt att anta att styrelsen höll sig informerad om eventuella framsteg beträffande försäljningen av robotsystemet. I ett anförande inför bolagsstämman som hölls i maj 1979 meddelade Winberg: "Luftvärnssystemet Robotsystem 70 har som nämnts i årsredovisningen börjat exporteras — vi fick under 1978 en order till Norge. Under loppet av detta års fyra första månader har vi kunnat sälja detta system till ytterligare tre länder." I krigsmaterielinspektionens arkiv finns för de angivna månaderna bara försäljningen av Robot 70

70 till Singapore deklarerad av Bofors. Det måste därför an— ses sannolikt att verkställande direktören avsåg försälj- ningen till Singapore, Dubai och Bahrein i sitt anförande. Huruvida styrelsen erhållit full information om affärerna eller bibringats uppfattningen att problemen med utförsel- tillstånd till Mellanöstern var på väg att lösas kan endast bli spekulationer från kommissionens sida. Enligt ett par vittnesmål i förundersökningen förespråkade Winberg under ett planeringsinternat med företagsledningen 1979 en viss re— striktivitet beträffande informationen om Robot 70-affärerna till styrelsen.

Kommissionen har inte funnit något belägg för att krigsmate- rielinspektionen, regeringen eller enskilda medlemmar därav medverkat i eller ägt kunskap om den olagliga exporten av Robot 70. Upprättade promemorior och anteckningar från samtal och sammanträffanden mellan krigsmaterielinspektören och Bo— fors samt tillgängliga protokoll från polisförhör och kom- missionens egna samtal ger enligt kommissionens uppfattning inte fog för påståendet att en "tyst överenskommelse" förelåg mellan dåvarande krigsmaterielinspektören Bengt Rosenius och Bofors. Rosenius insjuknade under sommaren 1979 och deltog därefter bara vid ett tillfälle i oktober 1979 i krigsma- terielinspektionens kontakter med Bofors innan han avled vid årskiftet 1979/80. Det vittnesmål från en företrädare för Bofors som Säger att man under hösten 1979 och senare inte åberopade den "tysta överenskommelsen" i kontakterna med Rosenius vikarier och efterträdare för att inte riskera att kompromettera Rosenius, talar snarast för att Bofors visste att någon förankring för reexporten inte funnits i regerings- kansliet och inte heller var att vänta.

Kommissionen finner det dock anmärkningsvärt att krigsmate— rielinspektionen inte tidigare och med större beslutsamhet reagerade på de upprepade tecknen på reexport av svenska va- pen från Singapore. Dessa tecken och det faktum att Bofors aldrig dolt sin avsikt att via Singapore bredda marknaden för Sina produkter borde ha stämt till eftertanke. Uppgifterna i Bofors beställningsdeklaration för maj 1979, där det framgick att två köpare i Singapore (försvarsministeriet respektive Unicorn) beställt var Sitt parti robotar för leverans vid samma tidpunkt för Singaporianska regeringens räkning, var enligt kommissionens uppfattning så anmärkningsvärda att en kontroll av förhållandena borde ha kommit till stånd.

Den i beställningsdeklarationen för oktober påstått annulle- rade Bahrein-ordern, som innehållsmässigt i detalj återkommer som ett parti i en av de ovan relaterade beställningarna (Unicorn—beställningen), borde också ha väckt misstänksamhet liksom Bofors erkännande enligt PM från februari 1980 att ett kontrakt med Dubai existerat men hävts.

En bidragande orsak till den bristande uppmärksamheten kan sannolikt vara den bristande kontinuitet i krigsmaterielin— Spektörens arbete som blev följden av Rosenius sjukdom och senare frånfälle. De personer som vikarierade för Rosenius löstes aldrig helt från sina ordinarie arbetsuppgifter och den nytillträdande krigsmaterielinspektören Olin fick inte tillfälle till någon överlämning från Sin företrädare.

Bahrein II—affären

1. Den s.k. Bahrein II-affären, som avsåg hundratals Robot 70 med tillbehör, genomfördes aldrig och resulterade alltså inte

i någon olaglig krigsmaterielexport. Kommissionen anser ändå att en redogörelse för händelseförloppet är av intresse, bl.a. eftersom de åtgärder som vidtogs företer stora likheter med den åren 1979-1980 genomförda leveransen av Robot 70 till Bahrein och Dubai via Singapore.

2. Det hela inleddes vid ett sammanträffande i MUnchen i ap- ril 1982 mellan tjänstemän från Bofors och en delegation från Bahrein. Därvid framkom att Bahreins försvarsmakt önskade en offert på ett stort antal Robot 70 jämte robotsikten, simula- torer, utbildning m.m. En månad senare översände Bofors en offert i form av ett kontraktsförslag omfattande den önskade materielen.

Efter fortsatta förhandlingar i Bahrein träffades den 23 ok- tober 1983 ett skriftligt avtal mellan Bofors och Bahrein om försäljning av den offererade materielen till ett belopp om 360 miljoner kronor, i det följande kallat Bahrein II-avta- let. Avtalet undertecknades även av en företrädare för de arabiska gulfstaternas samarbetsorganisation Gulf Cooperation Council, G.C.C. Materielen skulle levereras 1985-1987.

Ordern gavs hos Bofors ordernumret 5310-0026. Den redovisades dock aldrig till krigsmaterielinspektören.

I december 1983 erhöll Bofors i enlighet med avtalet och ut— färdad faktura ett betydande förskott direkt från Bahrein. Resterande belopp skulle betalas i fyra poster. En sådan del- betalning gjordes följande år.

3. Bofors har, som nämnts ovan, sedan tidigt 1970-tal ett fast engagemang i Singapore såsom delägare till 40 % i före— taget AOS (Allied Ordnance Company of Singapore). Singapori- anska Staten äger återstående 60 %. Bofors är företrätt i

AOS styrelse. AOS sysslar med tillverkning och försäljning av försvarsmateriel. Enligt licensavtal med Bofors tillverkas bl.a. ammunition och vissa komponenter till Bofors-pjäser och sker sammansättning av sådana pjäser. AOS försäljningsmark- nad inbegriper förutom Singapore hela den Sydostasien och Mellanöstern.

I april 1985 ingicks en underhandsöverenskommelse (Memorandum of Understanding) mellan Bofors och AOS som refererade till Bahrein II—avtalet. Däri sägs att Bofors och AOS skulle ingå ett avtal angående ifrågavarande materiel, att AOS skulle le- verera bl.a. kompletta robotar i enlighet med leveranstidta- bellen, att Bofors skulle fakturera Singapores försvarsdepar- tement men att AOS skulle i försvarsdepartementets namn beta- la Bofors från ett konto i en singaporiansk bank (Development Bank of Singapore, DBS) till vilken slutanvändaren skulle fullgöra sina betalningar samt att AOS skulle ha tre procent av kontraktsvärdet i provision.

Vid husrannsakan hos Bofors har beslagtagits ett antal hand- lingar, bl.a. kontraktsutkast och signerade avtal. Dessa handlingar är i stort identiska med köpeavtalet från den 23 oktober 1983. En sådan handling har underskrifter av dels Philip Yeo, 2nd Permanent Secretary, Ministry of Defence, Singapore (den ene av två statssekreterare i försvarsdeparte- mentet, tillika styrelseordförande i AOS), dels Bofors plats- representant Holger Nilsson. Enligt denna handling skall Bo- fors sälja bl.a. ett visst angivet antal robotar och sikten, varav en del utgör en option. I en annan handling, också den med underskrifter av Philip Yeo och Holger Nilsson, köper Bo— fors från Singapores regering tillbaka samma varor, med un- dantag för de robotar som omfattades av Optionen.

Hos Bofors har också återfunnits ett Slutanvändarintyg under- tecknat av Philip Yeo i hans egenskap av 2nd Permanent Secre— tary men utan försvarsdepartementets stämpel. Intyget omfat- tar i stort sett samma materiel som anges i det senare av de nyss nämnda kontraktsutkasten.

Hösten 1986 hävde Bofors enligt uppgift avtalet och återbeta— lade erhållna förskott. Någon leverans hade då ännu inte skett.

4. Av intresse i sammanhanget är vidare de avtal m.m. som upprättats mellan Bofors och Singapores regering rörande li- censtillverkning av Robot 70 i Singapore. Bofors hade nämli- gen i Bahrein II-avtalet förbehållit sig rätten att få leve— rera materielen via en licenstagare.

I avtal från september 1981 gavs Singapore rätt att teckna ett separat licenstillverkningsavtal rörande stativ till Robot 70. I tillägg nr 1 till avtalet från januari 1982 överenskoms att Singapore hade option på ett angivet större antal robotar att produceras lokalt i enlighet med ett sepa- ratavtal.

Ett licensavtal ingicks i oktober 1982, varefter Bofors över- lämnade produkt- och produktionsdokumentation till Singapo- re.

Samtidigt med Bahrein II—avtalet träffades ett avtal "Ellan Bofors och AOS om försäljning till AOS av kompletta robotar och komponenter för sammansättning av robotar. Avtalets in- nehåll överensstämmer både beträffande antalet robotar och i övrigt i stort sett med Bahrein II-avtalet.

Till 1982 års licensavtal tecknades i april 1985 ett tillägg. Tillägget utgör en utvidgning av tillverkningsrätten till att avse även slutmontering och testning av missilerna och monte— ring och testning av den elektroniska förpackningen. Samma dag träffades den underhandsöverenskommelse mellan Bofors och AOS som omnämnts ovan under 2.

5. Från Bofors sida har gjorts gällande att regeringsmed- lemmar informerades om Bahrein II-avtalet och att bolaget fick löfte om exporttillstånd, i varje fall så snart kriget Iran-Irak upphört. Vidare har man påstått att avtalet förevi- sades vid ett möte Boforsledningen hade med statsministern i november 1983. Det har också hävdats att underskrifterna på beslagtagna kontraktsutkast inte har att göra med dessa hand— lingar utan tillhör andra avtal.

6. Som kommissionen inledningsvis konstaterat företer denna affär Stora likheter med den genomförda robotförsäljningen till Bahrein och Dubai. Sålunda förelåg ett komplett försälj- ningsavtal mellan Bofors och Bahrein. Detta avtal anmäldes inte för krigsmaterielinspektionen.

Hos Bofors beslagtagna handlingar tyder på att det funnits ytterligare minst två avtal av betydelse i affären, det ena avseende en försäljning av robotar till Singapore - troligen det kontrakt som skulle anses som det officiella kontraktet — det andra reglerande Bofors återköp av materielen från Singapore, sannolikt för vidare leverans till Bahrein. Härut- över finns skriftliga överenskommelser om hur leverans och betalning skulle Ske vid genomförandet av affären samt t.o.m. ett Slutanvändarintyg. Inga av dessa handlingar har ingetts till krigsmaterielinspektionen.

Inte heller det år 1985 gjorda tillägget till 1982 års li- censavtal har redovisats till krigsmaterielinspektionen. I vad mån denna planerade licenstillverkning skulle utgöra det huvudsakliga leveranssättet i Bahrein II-affären eller utgöra en alternativ leveransmöjlighet eller haft något annat syfte saknar kommissionen möjlighet att bedöma. Det oaktat torde tillstånd ha krävts för den 1985 gjorda licensupplåtelsen.

En av statsminister Olof Palmes medarbetare, dåvarande stats- sekretaren Ulf Larsson, som var närvarande vid Palmes möte med Boforsledningen (som ägde rum i december 1983, inte i no- vember som Bofors påstått) har med stöd av minnesanteckningar bestämt förnekat att Bahrein-affären behandlades vid det tillfället (se vidare avsnitt 11.5).

Den omständigheten att leveranserna inte påbörjades hösten 1985, som planerats, torde såvitt framgår av polisutredningen ha berott på att Bahrein på grund av förrådsproblem inte kun- de ta emot materielen. Avsevärda förskott har dock mottagits av Bofors.

Mot bakgrund av vad som framkommit i detta ärende drar kom- missionen slutsatsen att Bofors i detta fall planerade att utan tillstånd genomföra en utförsel av ett stort antal robo— tar till Bahrein, att endast tillfälligheter hindrade affä— rens genomförande samt att förberedelserna skedde utan de svenska myndigheternas godkännande eller vetskap. Trots att affären inte fullföljdes är den enligt kommissionen ett ta- lande exempel på hur dåvarande Boforsledningen såg på frågor rörande krigsmaterielexport. I beaktande av att förundersök- ningen beträffande den första Bahrein-affären inleddes i mars 1985 är det vidare anmärkningsvärt att Bahrein II—avta- let hävdes först ett och ett halvt år senare.

En fråga som utan tvivel är av intresse i sammanhanget är om robotarna verkligen var avsedda för Bahreins eget försvar. Antalet robotar förefaller ganska högt i beaktande av den ti— digare leveransen och i förhållande till landets yta. Den om— ständigheten att Bahrein II-avtalet skrevs under även av Gulf Cooperation Council skulle kunna tyda på att vapnen var av- sedda för användning i samarbetande länder, t.ex. i Saudiara— bien. En annan framförd teori är att en Vidareexport kanske planerades, jfr Iran-avsnittet nedan. Som läget nu är torde emellertid denna fråga aldrig få ett tillfredsställande svar.

Fartygspjäser via Singapore

1. Bofors har under 1970- och 1980-talen exporterat ett stort antal fartygskanoner till Singapore. Det har varit frå- ga om 40 mm- och 57 mm-pjäser.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen hävdar att dessa pjä— ser i stor utsträckning har exporterats vidare från Singapore i strid med givna svenska utförseltillstånd. Föreningen byg- ger i huvudsak sina påståenden på uppgifter i internationella militära tidskrifter och uppslagsverk.

Föreningen har i första hand granskat tiden fr.o.m. 1979 och framåt. Enligt föreningen har det inte funnits någon rimlig proportion mellan den svenska exportens omfattning och Singa— pores behov. Detta framgår, menar föreningen, av att Singapo- re sedan 1976 inte har skaffat något nytt krigsfartyg och en— dast renoverat mellan tre och fem fartyg. Inte desto mindre har 71 fartygspjäser sedan 1979 levererats från Sverige. Fö- reningen framhåller vidare att Bofors under åren 1980—1982

hade en omfattande komponentexport för 40 mm-pjäser till Singapore för sammansättning där enligt existerande licensav— tal.

Föreningen anser sig kunna konstatera att 28 av Bofors far- tygspjäser har levererats till Taiwan, sannolikt via Singapo- re, och att åtminstone ett tiotal har gått till Thailand, delvis före 1979. Som mindre säkra har föreningen bedömt upp- gifterna om leverans av 12 pjäser till Sydkorea sedan 1970— talets slut och försök till Vidareexport av ett mindre antal till Filippinerna.

2. Kommissionen har i krigsmaterielinspektionens arkiv gått igenom utförseltillstånd och andra handlingar i detta ärende sedan 1970 och har därutöver haft tillgång till vissa uppgif- ter från bl.a. Bofors och Singaporianska nwndigheter. Att i detalj kartlägga de verkliga förhållandena bakom Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens påståenden har inte varit möjligt men inte heller bedömts nödvändigt för kommissionens syften. Den väsentliga frågan har varit om påståendena i sina huvuddrag är riktiga eller inte. Kommissionen har funnit föl— jande.

Sedan 1970 har svenska regeringen gett tillstånd för utförsel till Singapore av 100 fartygskanoner. För flertalet av dessa — 71 stycken — gavs tillstånd 1979 och senare. Merparten har bestått av 40 mm-pjäser och den mindre andelen av 57 mm—pjä— ser.

Utförseltillstånden 1979 och senare motsvaras inte helt av genomförda leveranser. Dels gavs år 1979 tillstånd för 20 stycken 40 mm—pjäser medan Singapore uppger sig endast ha mottagit 14. Dels kom ett flertal (8-9) 57 mm-pjäser inte att

levereras innan svenska regeringen 1987 återinförde förbud mot vapenexport till Singapore. Dels, slutligen, har enligt Singaporianska uppgifter mer än hälften av 40 mm-pjäserna sedan 1979 levererats som komponenter till den tillverkning som sker i Singapore. Bofors har dock i sina ansökningar om utförseltillstånd angett även dessa som kompletta pjäser.

I frågan om Vidareexport från Singapore anser kommissionen det karlagt med stöd av uppgifter från Bofors och singapo— rianska myndigheter att följande har ägt rum.

I mitten av 1970—talet levererades sex pjäser — tre av varde- ra sorten - till Thailand. De var monterade på tre patrullbå- tar som hade byggts i Singapore.

Av de 40 mm—pjäser som Bofors har exporterat - hela eller i form av komponenter - till Singapore från 1979 och framåt har flertalet gått vidare till Taiwan och ett fåtal till Thai- land. Färre än tio är kvar i Singapore. Att någon pjäs skulle ha levererats till Sydkorea kan däremot inte beräftas.

Huruvida det fåtal (3-4) 57 mm-pjäser som Bofors levererade enligt utförseltillstånd 1986 har exporterats vidare är oklart. Kommissionen finner dock starka skäl att tro att detta antingen har skett eller varit avsikten. Det slutan- vändarintyg som utfärdades för dessa pjäser tillhör de för- falskade intyg som har föranlett åtal och dom i Singapore mot en direktör i det delvis Bofors-ägda företaget AOS (Allied Ordnance Company of Singapore).

Sammanfattningsvis anser kommissionen att de framförda påstå— endena om Vidareexport från Singapore av fartygspjäser vä— sentligen är riktiga.

3. På singaporianskt officiellt håll anser man sig inte ha agerat på något otillbörligt sätt i dessa sammanhang. Av tillgängligt material framgår att vidareleveranserna från Singapore åtminstone till en del har gällt pjäser som under sammansättning i Singapore har fått inhemskt innehåll i till- räcklig grad för att en export enligt landets uppfattning inte skulle strida mot några regler eller åtaganden. Vidare har framgått att man på singaporiansk sida gjorde en bokstav— lig tolkning av den tidigare tillämpade men numera övergivna variant på Slutanvändarintyg som inte uttryckligen förbjöd Vidareexport. I den mån Vidareexport, slutligen, har skett med hjälp av förfalskade Slutanvändarintyg har de singapori- anska myndigheterna markerat sitt avståndstagande genom de rättsliga åtgärder som vidtagits.

Full överensstämmelse har, såsom senare uppdagats, inte rått mellan svensk och singaporiansk tolkning av villkoren för den svenska vapenexporten. Svenska regeringen och myndigheterna har utan tvivel del i ansvaret för detta. Sådana oklarheter och missförstånd har numera undanröjts mellan de båda län— derna.

Bofors har i flertalet fall levererat fartygspjäserna till Singapore med sitt delägda företag AOS som mottagare där. Av ett AOS-dokument (en marknadsöversikt) från 1984, som påträf- fats hos en Bofors—tjänsteman, framgår att Vidareexport av Bofors-materiel till bl.a. Thailand både har förekommit och planerades.

Enligt kommissionens uppfattning står det utom tvivel att man inom Bofors har varit medveten om vidareexporten av fartygs- pjäser från Singapore, om inte i detalj så åtminstone i stora drag. Mer osäkert är i vilken grad företaget aktivt har främ- jat denna verksamhet.

Den svenska regeringen och myndigheterna bör enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ha varit medvetna om vidare- exporten. För detta talar, menar föreningen, den iögonenfal- lande bristen på proportioner mellan vapenexportens storlek och Singapores behov. Kommissionen har funnit följande.

Personer som tidigare varit verksamma inom krigsmaterielin- spektionen har berättat att rykten då och då förekom om att svenska vapen vidareexporterats från Singapore. Sådana rykten fanns redan under 1970-talet. Misstankarna skall vid den tiden snarare ha riktats mot Singapore än mot Bofors. Med anledning av ryktena infördes sommaren 1979 krav på Slutanvändarintyg för all krigsmaterielexport till Singapore - detta krav hade dittills bara gällt större vapenleveranser. Vidare gjordes be- dömningar av Singapores behov av luftvärnspjäser m.m. i vilka slutsatsen blev att landets materielinköp inte var orimligt stora.

Även senare har "rimlighetsaspekten" granskats och lett till samma slutsats. Senast skedde det våren 1987 då en bedömning gjordes av försvarsstaben.

Faktorer som har beaktats är bl.a. att Singapore, ehuru ett litet land, ligger i ett strategiskt viktigt område, har ett jämförelsevis starkt försvar och från början har gått in för svensk beväpning på luftvärnssidan. Det har bedömts tänkbart att Singapore även använder fartygspjäser på land, något som förekommer på annat håll.

Det kan alltså konstateras att åtgärder vid olika tillfällen, även så tidigt som under 1970-talet, vidtogs på myndighetshåll för att undersöka sanningshalten i ryktena om vidarexport från Singapore. Detta talar för att man på myndighetssidan handlade i god tro.

Bedömningarna beträffande Singapores behov av fartygsartille— ri visade sig inte motsvara verkligheten.

Kommissionen har undersökt arten av de rykten om Vidareexport som uppstod under 1970-talet. Av handlingarna framgår att så- dana uppgifter förekom under åtminstone tre skeden: våren 1973, våren 1977 och senhösten 1979.

I mars 1973 mottog krigsmaterielinspektören Lage Thunberg från en thailändsk firma två brev vilka handlade om tre krigsfartyg som skulle byggas åt thailändska flottan. Enligt brevskrivaren deltog hans firma i anbudsgivningen på fartygen men kunde inte tillgodose beställarens önskemål att de skulle bestyckas med Bofors-pjäser. Firman hade bett Bofors om en offert men Bofors hade avböjt och förklarat att svenska rege- ringen inte skulle ge utförseltillstånd. Trots detta hade en konkurrerande anbudsgivare, ett singaporianskt varv, kunnat utlova Bofors—pjäser på fartygen. Den thailändska firman hade därför på nytt vänt sig till Bofors men denna gång inte fått något svar. Tillät Sverige, frågade firman nu, att Bofors— pjäser exporterades till det Singaporianska varvet för slut- lig destination Thailand?

Sedan krigsmaterielinspektören hade svarat att tillstånd var- ken hade begärts eller lämnats för detta återkom den thai- ländska firman i ett andra brev med upplysningen att det Singaporianska varvet dels hade fått uppdraget att bygga far- tygen, dels ”inte bryr sig om ert exporttillstånd eftersom de tänker leverera ... Bofors—pjäser de har importerat åt Singa- pore... och senare beställa nya för att ersätta /dessa/".

Med anledning av dessa upplysningar gjorde Thunberg en för- frågan hos Bofors, som förnekade kännedom om dylika arrange- mang, och UD hade en viss korrespondens med ambassaden i

Bangkok. Några åtgärder därutöver framgår inte av handlingar- na.

Våren 1977 kom uppgiften från en hög thailändsk statstjäns- teman som, enligt vad som inrapporterades till utrikesdepar— tementet, upplyste att "han köper svensktillverkad krigsmate- riel, främst kanoner och ammunition, genom Bofors lokala agents förmedling via singaporianskt bolag.'l Vidare framgick att thailändaren fann denna mellanhand både Opraktisk och dyrbar och var förvånad över att Sverige trots sina stränga bestämmelser tillät denna handel via Singapore som innebar att en mellanhand fick "kamma hem vinsterna”. Om det gick att exportera till Thailand via Singapore gick det, ansåg han, lika bra att exportera till Thailand direkt.

Med anledning av denna uppgift yttrade Thunberg i en prome- moria bl.a. följande: "KMI saknar grund för att av AB Bofors infordra närmare uppgifter. Det synes icke troligt att krigs- materielvara som enligt ovan levererats från Sverige reexpor- terats till Thailand. Leveranser från Singapore-företaget är naturligtvis tänkbara och är undandragna KMI-kontroll men borde vara kända av moderbolaget." I slutet av promemorian framhölls att "KMI avvaktar konkretare uppgifter före närmare undersökning".

Handlingarna företer dock inga ytterligare informationer i denna sak.

Tilldragelserna hösten 1979 redovisas nedan i avsnittet "Be- gagnade fältluftvärnspjäser till Thailand”.

I ljuset av vad man idag känner till ger dessa uppgifter om Vidareexport givetvis ett mycket tillförlitligt intryck. Be- aktas bör emellertid att de mottogs i en annan miljö, där

misstankar om olaglig vapenexport knappast förekom och Bofors laglydighet inte ifrågasattes. Vidare bör beaktas att uppgif- terna inkom vid tre tillfällen under en tidsrymd av nästan sju år. Detta kan ställas i relation till mångfalden av ären- den under samma tid, personbyten och andra faktorer som är ägnade att bryta kontinuiteten i ärenden och begrava kunska— per längs vägen.

Ändå måste konstateras att regeringskansliet vid minst tre tillfällen har mottagit mycket tydliga indikationer om att svenska vapen vidareexporterats från Singapore till Thailand. Dessa indikationer föranledde, såvitt kommissionen har kunnat finna, inga grundligare undersökningar på sin tid. Att så inte skedde förefaller ha bottnat i en fast tillit till såväl Bofors som de Slutanvändarintyg vilka med successiv skärpning infördes för vapenexporten till Singapore. Indikationerna om Vidareexport verkar inte heller ha beaktats när en rimlig— hetsbedömning senare gjordes av den svenska vapenexporten till Singapore.

Även om kommissionen inte har funnit belägg i tillgängliga handlingar för att någon inom regering eller myndigheter skulle ha varit införstådd med vidareexporten av fartygspjä— ser från Singapore finner den det anmärkningsvärt att de in— formationer och misstankar som faktiskt fanns i regerings- kansliet inte ledde till mera aktiva ansträngningar att ut- röna sanningen.

Begagnade fältluftvärnspjäser till Thailand

1. I maj 1980 ansökte Bofors om tillstånd att exportera 22 stycken 40 mm fältluftvärnspjäser till Singapore och angav

som mottagare företaget Allied Ordnance of Singapore (AOS). Till ansökan fogades ett Slutanvändarintyg utfärdat av Singa- pores försvarsministerium. Den svenska regeringen gav utför- seltillstånd i juni 1980 och pjäserna levererades under de följande månaderna, sannolikt före årets slut.

På sanma premisser gav regeringen under hösten 1980 utförsel- tillstånd för ytterligare två pjäser. Den beviljade utförseln till Singapore kom således att gälla 24 pjäser.

De aktuella pjäserna var begagnade. Enligt ett avtal i juli 1980 med försvarets materielverk hade Bofors återköpt 24 pjä— ser jämte tillbehör från den svenska försvarsmakten. Dessa pjäser hade då utgått eller var på väg ur krigsorganisatio- nen.

2. Påståenden om att dessa fältluftvärnspjäser hade vidare- exporterats från Singapore till Thailand framfördes hösten 1985 av Svenska Freds— och Skiljedomsföreningen på basis av förre Bofors-ingenjören Ingvar Bratts iakttagelser.

Bratt hade, enligt vad han själv berättade, besökt Thailand 1983 och som Bofors-tjänsteman ombetts utreda ett tekniskt problem med ett luftvärnssystem. Han fann att systemet inne- höll 40 mm-pjäser tillverkade av Bofors vilka, enligt vad man upplyste honom, hade levererats av AOS i Singapore.

3. Av det material kommissionen har granskat framgår att flera företag, däribland Bofors, under slutet av 1970—talet önskade exportera krigsmateriel till Thailand. Företagen an- såg att landet fyllde de krav som svenska exportregler stäl- ler. Propåerna avvisades dock genomgående av krigsmateriel- inspektören. Thailand var inte godkänt som mottagarland.

I januari 1979 begärde Bofors tillstånd att föra ut provut- rustning för 40 mm-pjäser till Thailand. I augusti samma år avslogs framställningen och i oktober återkallades den av företaget.

I slutet av oktober 1979 informerade Thailands regering Sve— rige på diplomatisk väg om sin önskan att köpa 22 stycken 40 mm luftvärnspjäser från Bofors. I meddelandet framhölls att AOS i Singapore var villigt att förmedla affären men att man på thailändsk sida önskade genomföra en affär utan mellanhän- der.

Någon direktaffär med Thailand kom inte till stånd. Bofors ansökte inte heller om utförseltillstånd till Thailand för de begärda pjäserna. Några månader senare (i maj 1980) begärdes, såsom inledningsvis nämnts, utförseltillstånd för en identisk leverans till Singapore.

Det Slutanvändarintyg Singapores försvarsministerium utfärda- de för de 24 pjäserna tillhörde den numera övergivna modell som saknade en uttrycklig förbindelse att inte vidareexporte- ra materielen. Ministeriet har senare bekräftat att pjäserna inte finns kvar i Singapore.

Såvitt kommissionen känner till har ingen inblandad part of— fentligt tillstått att de berörda kanonerna levererats till Thailand. De omständigheter som här har redovisats ställer emellertid enligt kommissionens uppfattning utom varje tvivel att så skedde.

4. Kommissionen har inte funnit belägg för att någon inom Sveriges regering, departement eller myndigheter kände till att Thailand var verklig mottagare av de 24 fältluftvärnspjä- serna. Dock fanns inom regeringskansliet underlag som visade

dels att Thailand önskade köpa samma typ och antal pjäser, dels att företaget AOS i Singapore var villigt att vid behov agera som mellanhand för köpet.

Affären genomfördes vid en tid då olaglig vapenexport ännu framstod som en osannolik företeelse. Den dagliga ärendemäng- den för både tjänstemän och statsråd gör att ärenden med någ- ra månaders intervall inte associeras lika naturligt som det i efterhand kan framstå. Härtill kommer att 40 mm—pjäser är en ganska ofta återkommande exportvara. Under den aktuella perioden skedde dessutom vissa personbyten på relevanta tjänster i sammanhanget, framför allt på krigsmaterielinspek— törens befattning. Inte desto mindre tyder ärendets handlägg— ning på en anmärkningsvärd brist på vaksamhet inom regerings— kansliet.

Demonstrationskanon till Thailand och Malaysia

År 1982 fick Bofors utförseltillstånd för en 40 mm luftvärns- pjäs av typ BOFI. Enligt utförselansökan var materielen av— sedd för demonstration i Singapore.

I en polisanmälan, som grundades på uppgifter från förre bo- forsingenjören Ingvar Bratt, gjorde Svenska Freds- och Skil- jedomsföreningen gällande att pjäsen efter slutmontering vid AOS i Singapore hade transporterats i början av år 1983 först till Thailand och sedan till Malaysia för demonstration och skjutprov, varefter den sänts tillbaka till Singapore.

Bofors har vitsordat att pjäsen använts vid skjutdemonstra- tioner i Thailand och Malaysia men har förklarat detta med att Singapore, som vid den tiden övervägde att anskaffa BOFI—systemet, saknade för ändamålet användbara skjutfält.

Det är sålunda ostridigt att ifrågavarande materiel förts vi- dare till Thailand och Malaysia utan erforderligt tillstånd. Det oaktat har åklagaren beslutat lägga ner förundersök- ningen.

Luftvärnsammunition till olika stater

Tjänstemän i Bofors har under utredningen bekräftat att ammu- nition, som har levererats till bl.a. Storbritannien, Italien och Singapore, kan ha sålts vidare till olika gulfstater så— som Oman, Bahrein, Dubai och Kuweit. De har dock samtidigt deklarerat att krigsmaterielinspektörerna varit medvetna om denna Vidareexport och att det därför inte var fråga om någon olaglig export.

Förundersökningen i dessa delar är alltjämt i ett inledande skede, andra frågor har naturligen prioriterats. Det material som varit tillgängligt för kommissionen har följaktligen va- rit begränsat. Kommissionen anser det ändå möjligt att göra följande kommentarer.

Kommissionen har inte funnit något skriftligt material som tyder på att det hos krigsmaterielinspektionen varit känt att ammunition som levererats från Sverige varit avsedd för län— der runt Persiska viken. Det är enligt kommissionen däremot troligt att krigsmaterielinspektionen haft klart för sig att det funnits risk att licenstillverkad ammunition försåldes till länder i det området; Storbritannien, Italien och Singa- pore hade alla rätt att licenstillverka 40 mm ammunition. Ef- tersom licensavtalen ingicks före år 1983 har krigsmateriel- inspektören dock inte kunnat förhindra sådan export.

Beträffande ammunition till Oman år 1985, se 5. 110.

Affärer med anknytning till Storbritannien

Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners. År 1987 exporterade Sverige varor till Storbritannien för drygt 28 miljarder kronor och importerade varor därifrån för drygt 23 miljarder kronor. På listan över våra största ex— portmarknader intar Storbritannien en fjärde plats och på im— portlistan en andra plats.

Även på många andra områden har Sverige ett betydande utbyte med Storbritannien. Vid sidan av de affärsmässiga kontakterna förekommer sålunda bl.a. ett omfattande vetenskapligt och kulturellt utbyte. Vår syn på Storbritannien har emellertid inte påverkats enbart av dessa faktorer. Härtill kommer att Sverige och Storbritannien har gemensamma grundläggande vär- deringar i åtskilliga frågor.

Även när det gäller krigsmateriel har Sverige och Storbritan- nien sedan gammalt ett inte oväsentligt handelsutbyte. Kon- takterna mellan länderna på detta område har även resulterat i försvarsindustriella samarbetsavtal. Det första samarbets- avtalet på regeringsnivå ingicks redan år 1967 och det har följts av flera andra avtal. Ett annat exempel är det bety— dande industrisamarbete med Storbritannien som förekommer inom det s.k. JAS-projektet.

Storbritannien har sålunda varit en betydelsefull exportmark- nad för den svenska försvarsindustrin, inte minst för Bofors och FFV. Det har härvid varit fråga om både leveranser av svenska produkter och upplåtelser av tillverkningsrättighe- ter.

Den svenska försvarsindustrins motpart vid försäljning till Storbritannien är vanligen det brittiska försvarsministeriet

(Ministry of Defence). Detta har ca 7 000 anställda och är inte bara ett beredningsorgan, som dess svenska motsvarighet, utan också en myndighet, som bl.a. handlägger ärenden av sam— ma slag som försvarets materielverk i Sverige. Den avdelning inom försvarsministeriet som svenska företag ofta kommer i kontakt med kallas Ministry of Defence Sales Supply. Detta organ svarar för inköp och försäljning av materiel såväl för det brittiska försvarets räkning som för andra, Storbritan- nien närstående länder. Vid sidan av Sales Supply finns s.k. Crown Agents, som uppträder som självständiga agenter på den internationella vapenmarknaden.

I detta sammanhang finns det vidare anledning att erinra om att Storbritannien som kolonialmakt tidigare hade trupp sta— tionerad på åtskilliga platser runt om i världen och att Storbritannien fortfarande känner och har påtagit sig ett säkerhetspolitiskt ansvar för de nya staterna. I samband med avkoloniseringen fick dessa ofta överta brittisk krigsmate- riel och brittiska militära rådgivare och instruktörer arbe- tar inte sällan alltjämt där. Britterna har också känt ett ansvar för att de tidigare besittningarna fått tillgång till vapen och ammunition för sina försvarsmakters behov.

FFV:s affärer med granatgevärssystemet Carl Gustaf

1. Under november-december 1987 publicerades i svensk press uppgifter om att affärsverket FFV under perioden 1963-1984 låtit det brittiska försvarsdepartementet vidareförsälja gra- natgeväret Carl Gustaf och ammunition till detta till länder som ej var acceptabla mottagare av svensk krigsmateriel. Vida- reförsäljningen hade reglerats i ett hemligt avtal från 1963 mellan FFV (som då hette Försvarets Fabriksstyrelse) och då- varande Har Office (numera Ministry of Defence). Pressuppgif— terna innehöll vidare att det brittiska försvarsdepartementets

pressbyrå skulle ha bekräftat påståendena om vidareförsälj- ning och att britterna uppgivit att man förutsatt att svenska regeringen varit informerad.

FFV fann det angeläget att kommentera pressuppgifterna och publicerade viss bakgrundsinformation om sina affärer med Storbritannien. Enligt FFV tecknades år 1963 avtal med brit- tiska Nar Office om leveranser och licenstillverkning av pan- sarvärnssystemet Carl Gustaf. Brittiska armén skulle utrustas med systemet, men avtalen gav också köparen rätten att förse vissa andra länder — brittiska kolonier och mandat - med ma- terielen ifråga. I vilken omfattning denna rätt hade utnytt— jats kunde FFV då inte uttala sig om.

Pressbevakningen av FFV fortsatte och konstitutionsutskot- tets, regeringens och olika myndigheters intresse väcktes för FFV s affärer. Under vintern 1988 medgav FFV att man hösten 1966 hade arrangerat Vidareexport av granatgevärsammunition via Storbritannien till Australien trots att regeringen i ju- ni 1966 avslagit en ansökan om utförsel till Australien. FFV medgav också att man 1968 - efter junikriget 1967 — tecknat avtal med Israel om licenstillverkning av granatgevär och am— munition samt teknisk assistans rörande Carl Gustaf-systemet. Ett annat licensavtal med Nederländerna från 1969 föreföll, antydde FFV, ha tillkommit för att möjliggöra leveranser via detta land till Israel av bl.a. komponenter för igångsättande av licenstillverkningen. Vidare megav FFV att verket 1978, som underleverantör till den belgiska vapenfabrikanten Fabri- que Nationale, levererat granatgevärsmateriel till Storbri— tannien för Vidareexport till Saudiarabien samt att FFV—per- sonal också genomfört utbildning på plats i Saudiarabien.

Kommissionen har haft utfrågningar av personer inom rege- ringskansliet och FFV, även av FFV s generaldirektör under åren 1970—1980 Eric Malmberg och tidigare tekniske direktör Sigfrid Akselson, samt tagit del av i ärendet tillgängliga handlingar. Därvid har kommissionen funnit följande.

2. I augusti 1963 undertecknades tre avtal mellan dåvarande Försvarets fabriksstyrelse (FFS) och brittiska försvarsdepar— tementet avseende det bärbara 8,4 cm granatgevärssystemet Carl Gustaf. Ett avtal avsåg leveranser från Sverige av själ- va vapnet, det andra avtalet avsåg leveranser av ammunition till vapnet och det tredje avtalet slutligen avsåg licens- tillverkning av pansarbrytande ammunition. Avtalen upprätta- des i form av "Agreement between the government of Sweden re- presented by Försvarets Fabriksstyrelse and her Britannic Majesty's Principal Secretary of State for the Har Depart- ment". Från svensk sida undertecknades avtalen av dåvarande generaldirektören vid FFS Gunnar Svärd (generaldirektör 1963- 1970) och från brittisk sida av vederbörande minister i den brittiska regeringen H. Robbins.

Avtalen var likartat utformade och gav i praktiken köparen närmast total frihet att använda materielen över hela värl- den. Under rubriken "resale and use" stadgades att länder som upptagits i en bilaga - ett 60-tal av Storbritanniens dåva— rande kolonier och andra länder som tidigare stått under brittiskt välde - var tillåtna mottagare av Carl Gustaf-mate- rielen vid Vidareexport. I händelse av krig eller krigsfara - ett tillstånd som köparen ensam hade rätten att definiera - "any other government or persons" med materielen. Efter tio år hade köparen dessutom rätt att överföra och utrusta

gavs köparen helt fri dispositionsrätt över materielen. De båda leveransavtalen gällde preciserade kvantiteter och leveranstider som innebar att all materiel enligt avtalen skulle vara färdiglevererad under 1965

Kontraktsvärdet av de ingångna avtalen uppgick till ca 35 miljoner kronor (närmare 250 miljoner kronor i dagens pen- ningvärde) och utgjorde vid den tiden mer än en halv års- omsättning för verket. FFS ansökte om och fick utförseltill- stånd för den aktuella materielen och leveranserna genomför- des såvitt bekant planenligt.

Ytterligare leveranser av materiel till Carl Gustaf-systemet från Sverige till Storbritannien fortsatte därefter enligt efter hand upprättade leveransavtal långt in på 1980—talet. leveranserna gällde — trots licensavtalet rörande ammuni- tionstillverkning — främst ammunition. De ursprungliga leve- ransavtalen användes som mall när nya leveransavtal ingicks mellan FFV och Storbritannien. I de leveransavtal som teck- nades efter 1963 fanns sålunda samma "resale and use"-para- graf som i ursprungsavtalen. De moderniseringar av mallen för leveransavtal som gjordes 1973 och i början av 1980-talet ändrade inte detta förhållande.

En av FFV på senare tid genomförd kontroll av handlingar har gett vid handen att brittiska försvarsministeriet genomförde leveranser av granatgevärsmateriel till i avtalen angivna länder från senare delen av 1960-talet. Bland mottagarländer- na finns bl.a. Qatar och Kenya. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet kunde reexporten från Storbritannien vissa år uppgå till mer än 90 % av FFV:s fakturering av gra- natgevärsmateriel till Ministry of Defence.

Den främsta orsaken till reexporten torde vara att britterna fick problem med licenstillverkningen av granatgevärsammuni— tionen och därigenom fick svårt att täcka både egna och and- ras behov genom egen tillverkning. Britterna hade dessutom

endast tillverkningslicens på pansarbrytande ammunition, ej på ammunition med konventionell sprängverkan. Härtill kommer att FFV så småningom utvecklade en ny generation ammunition i Sverige, som efterfrågades av de länder som disponerade gra- natgevärssystemet.

AHåtialiäEiiffåieå

En affär som väckt särskilt stor uppmärksamhet är ammuni— tionsexporten till Australien 1966. Anledningen härtill är påståendena om att dåvarande försvarsministern Sven Andersson skulle ha medverkat i affären.

I juni 1965 tecknade FFV avtal med Australien om leverans av granatgeväret Carl Gustaf, granatgevärsammunition, övningsva- pen, övningsammunition, reservdelar m.m. Enligt avtalet skulle granatgevär levereras under fem år med början 1965. Australien tillförsäkrades erforderliga reservdelar och ammu- nition för systemet under en tioårsperiod.

Efter regeringsbeslut i juni 1965 gavs tillstånd för utförsel av en del av den avtalade materielen. Dessa leveranser följ- des i november 1965 av en mindre reservdelsleverans.

I mars 1966 beslöt Australiens regering att utöka den dit- tills begränsade australiensiska närvaron i Sydvietnam och sända en truppstyrka ("task force") på 4 500 man. Enligt handlingar från maj samma år beslöt dåvarande handelsminstern Gunnar Lange att detta oaktat medge utförsel till Australien av vissa reservdelar till redan levererad materiel. En utför- selansökan från FFV, som avsåg två australiensiska beställ— ningar av övnings— och lysammunition, avslogs emellertid av regeringen den 10 juni 1966.

Enligt uppgifter från Sigfrid Akselson kallades generaldi- rektören Gunnar Svärd till försvarsminister Sven Andersson i Stockholm efter regeringens avslagsbeslut. Efter återkomsten från Stockholm förklarade Svärd för Akselson att han tyckte att regeringens handlingssätt var ”för jävligt" och att re- geringen inte "kan klara upp de uppkomna problemen själva utan jag måste åka till London och klara upp problemen med Australien åt dem". Akselson uppfattade situationen som att försvarsministern uppdragit åt Svärd att försöka lösa leve- ranserna av materiel till Australien på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Enligt Akselson torde Sven Andersson ha fått klart för sig att avsikten var att låta Storbritan- nien fungera som mellanhand för en ammunitionsleverans.

I en inom FFV den 15 juni 1966 upprättad "PM för förhand- lingar i London den 17 juni 1966" som undertecknades av Svärd står bl.a.:

"Det är väsentligt att få motparten att förstå, att de uppkomna svårigheterna helt beror på ett ståndpunktsta- gande som regeringen gjort sig skyldig till."

"Den ansvarige ministern — som är handelsministern, inte försvarsministern — hävdar att Australien befinner sig i krig genom att hålla väpnade styrkor i Vietnam."

"Fabriksverket känner sitt ansvar för den situation som trots dess ansträngningar uppstått. Vi är således be- redda att göra allt som står i vår makt för att kunna fullfölja våra åtaganden gentemot Australien..."

"För såvitt de australiensiska myndigheterna så önskar, är vi beredda att så snart som kan befinnas lämpligt förnya våra framställningar om exportlicens."

"Vi är beredda att på allt sätt bistå Australien för så- vitt man där beslutar sig för en licenstillverkning. Därmed menar vi att vi kan ställa teknisk och produk- tionsteknisk hjälp till förfogande."

"För slutande av licensavtal torde icke exporttillstånd vara nödvändigt. Vi är alltså beredda att sluta ett så- dant som - om Australien så skulle önska - innefattar alla de slag av köp inom systemet Carl Gustaf av vilka Australien kan vara i behov. Vi kan också diskutera att i licensavtalet inbygga en rätt för Australien att ex- portera till exempel till Nya Zealand. Det är emellertid - av politiska skäl — av vikt att eventuella licensför- handlingar förs konfidentiellt och att ett eventuellt licensavtal icke ges större publicitet än som är absolut nödvändigt. Från Fabriksverkets sida föreligger inga önskemål om någon som helst publicitet."

”För såvitt vederbörligt tillstånd kan utverkas av ve- derbörliga brittiska myndigheter är vi beredda att leve— rera beställda kvantiteter ammunition och övrig materiel över Storbritannien. Metoden har tidigare använts."

"Skulle Australien ha intresse av denna lösning kräves självfallet absolut diskretion. Lika självfallet är Fab— riksverket berett att på alla sätt medverka i eventuella förhandlingar i frågan med brittiska myndigheter."

Uppenbarligen genomfördes förhandlingarna med den australien-

siska motparten. I en hos FFV bevarad kopia av ett brev från Gunnar Svärd till Sven Andersson daterat den 20 juni 1966 står bl.a.: "Broder! Jag har nu haft de kontakter med våra australiensiska kunder som jag bedömde nödvändiga för att

rädda vad som räddas kan i en prekär situation. ... Austra— liens representanter visade självfallet både förvåning och upprördhet över det besked vi nödgades ge. Detta är ju på in- tet sätt märkvärdigt. Märkvärdigare är att australiensarna förde diskussionerna i en utpräglat positiv anda och an- strängde sig till det yttersta för att förstå den svenska ståndpunkten. Emellertid går en rapport till högsta ort i Australien och man överväger tydligen att göra någon slags framstöt den officiella vägen. Ambassadören i Stockholm kom- mer att informeras."

Innehållet ger ett intryck av att Sven Andersson inte kände till förhandlingsuppläggningen enligt den ovan redovisade promemorian. Någon slutsats kan dock inte dras av detta. Det ligger nära till hands att Svärd undvek att tala klarspråk i sin korrespondens med försvarsministern.

Den 8 juli 1966 kallades den svenske ambassadören i Canberra af Petersens till den australiensiske kabinettssekreteraren Plimsoll. Denne erinrade om det befintliga avtalet med FFV och framhöll att det var en egendomlig affärsmetod att vid en tidpunkt då Australien enligt Plimsoll redan var inblandat i Vietnam-kriget sälja krigsmateriel för att därefter omöjlig- göra materielens praktiska användning genan avbrott i leve- ranserna. Regeringen i Canberra nöjde sig dock med denna mar- kering och någon officiell note överlämnades aldrig till re— geringen i Stockholm.

Enligt uppgifter från Sigfrid Akselson instruerades FFV:s re- presentant i Storbritannien - den f.d. brittiske armémajoren och tjänstemannen vid brittiska Ministry of Defence Charles Davidson - att arrangera ett möte med brittiska försvarsmi- nisteriet under augusti 1966. Mötet kom till stånd och brit- terna accepterade uppenbarligen att agera mellanhand för le- veranser av granatgevärsammunition till Australien.

Uppgifterna har bekräftats av Davidson i brittisk och svensk

press. Davidson har dessutom uppgett att han vid ett senare tillfälle träffat Sven Andersson, varvid denne antydde att han kände till hur problemen med Australien löstes.

I september 1966 annullerade Australien de två ammunitions- beställningarna för vilka utförsel inte medgivits. Under åren 1966-1967 gav regeringen tillstånd för utförsel till Storbri— tannien av bl.a. ett par större partier spränggranater — den av Australien önskade ammunitionstypen - till Carl Gustaf—sys— temet.

I november 1968 tecknade FFV ett licensavtal med Australien rörande tillverkning av ammunition till granatgeväret Carl Gustaf. Licensen kom dock aldrig att utnyttjas. I och med att Australien drog sig ur Vietnam—kriget hävdes regeringens ut- förselförbud. Ammunitionsleveranserna återupptogs i februari 1974.

_Isragllaffärgn Affärerna med Israel ger ytterligare en belysning av hur FFV kunde operera under 1960- och 1970-talen.

Enligt Sigfrid Akselson togs de första mer officiella kontak- terna mellan FFV och den israeliska motsvarigheten Israeli Military Industries (IMI) redan nyåret 1961—1962 då Akselson besökte Israel. Efter Gunnar Svärds tillträde som generaldi- rektör 1963 fullföljdes kontakterna genom ett israeliskt åter— besök i Eskilstuna. IMI och FFV hade i mycket likartade förut- sättningar och kom att bli till nytta för varandra. Båda var internationellt sett små statligt ägda försvarsindustrier,

som trots avsaknad av stora utvecklingsbudgeter hade lyckats åstadkomma tekniskt avancerade produkter. Israelerna hade bl.a. gjort sig ett namn genom att köpa upp överskottsmate- riel efter andra världskriget och Koreakriget och renovera och modifiera materielen till modern status. FFV höll på att bli ett namn inom området rekylfria pansarvärnsvapen med am- munition med riktad sprängverkan, främst genom granatgeväret Carl Gustaf. Från Israel fick FFV bl.a. tillgång till lysam— munitionsteknik samt licenstillverkningsrätt på gevärsgrana- ter och automatkarbiner.

Mot slutet av 1960-talet, möjligen som en följd av sexdagars- kriget i juni 1967, visade israelerna intresse för köp av Carl Gustaf-systemet. Eftersom sexdagarskriget gjort Mellan— östern till icke acceptabelt område för svenska vapenleve— ranser erbjöd FFV Israel istället ett licensavtal. Efter för— handlingar i bl.a. Israel undertecknades i maj 1968 två av- tal mellan FFV och IMI. Det ena avtalet avsåg licenstill— verkning av granatgevär och ammunition och det andra avtalet teknisk assistans för att komma igång med licenstillverk- ningen.

Vid avtalens undertecknande kände FFV-ledningen självfallet till att utförseltillstånd av krigsmateriel till Israel inte skulle beviljas av regeringen. De åtaganden FFV gjort gente— mot Israel krävde dock tillförsel av viss hårdvara och kom- ponenter för att israelerna skulle kunna starta licenstill— verkningen. Uppgifter från FFV tyder på att Nederländerna härvid kom att användas som mellanhand för leveranser till Israel. Ett i oktober 1969 undertecknat licensavtal mellan FFV och det holländska statliga företaget Staatsbedrijf Ar- tillerie-Inrichtingen avseende Carl Gustaf—systemet, bedöms sålunda ha tillkommit för att kringgå de svenska bestämmel- serna och möjliggöra de erforderliga leveranserna till

Israel. Under perioden 1970-1973 beviljades flera tillstånd för utförsel av granatgevärsmateriel till Nederländerna. En— ligt källor inom FFV sak nade Nederländerna med hänsyn till sina egna begränsade behov anledning att starta en egen licenstillverkning.

Enligt pressuppgifter hamnade ett holländskt fartyg destinerat till Israel i början av 1970-talet i sjönöd på Nordsjön. Delar av däckslasten påstås ha flutit iland i England och innehållit granatgevärsmateriel tillverkad av FFV.

Enligt FFV fullföljdes inte licensavtalet med Israel. Endast ca 50 granatgevär lär ha tillverkats och vapnet infördes inte organisatoriskt i israeliska armén, som föredrog andra vapen— system.

Affären med Saudiarabien

I februari 1978 tecknade FFV ett avtal med brittiska Minist- ry of Defence om leverans av ett komplett Carl Gustaf-system inkluderande granatgevär, ammunition, reservdelar m.m. Mate- rielen var enligt FFV avsedd för Saudiarabiens National Guard. Storbritannien uppgavs i ansökan om utförseltillstånd vara slutkund. FFV var i sammanhanget under- eller medleverantör till den belgiska vapenfabrikanten Fabrique Nationale i en mer omfattande vapenförsäljning till Saudiarabien i Minis- try of Defence's regi.

Den sist noterade leveransen där referens görs till 1978 års avtal hänför sig till ett så sent datum som februari 1984.

I FFV:s åtaganden i samband med denna affär ingick att utbilda saudisk personal. Utbildningen genomfördes i Saudiarabien

under hösten 1980. För att dölja den verkliga vistelseorten påstods personalen som genomförde utbildningen vistas i Eng- land, vilket också framgick av vid FFV redovisade biljetter och reseräkningar. Arrangemangen för vistelsen i Saudiarabien ordnades av de belgiska kompanjonerna i affären.

3. Som framgått av avsnitt 3.3 infördes genom 1971 års rikt- linjer ett krav på Slutanvändarintyg. I den mån sådana kom att krävas vid affärer med Storbritannien utfärdade brittiska försvarsministeriet dessa oavsett om slutanvändaren var Stor— britannien eller en med detta land förbunden stat.

I början av 1970-talet utökades den i avtalsmallarna under "resale and use"-avsnittet omnämnda länderlistan med åtta län- der. Är 1982 begärde Ministry of Defence hos FFV att få län- derlistan utökad med ytterligare ett 20-tal länder. En del av dessa länder återfanns i den existerande listan under andra benämningar. Det brittiska förslaget innefattade arabiska, asiatiska, afrikanska, syd- och mellanamerikanska länder samt Israel och Turkiet. FFV:s svar på detta var enligt direktör Bengt Mattsson följande: "Eftersom vissa av tilläggsländerna redan bearbetades av oss och andra inte var acceptabla från svensk synpunkt godkändes listan endast under förutsättning av att FFV lämnade sitt medgivande i varje särskilt fall."

Britterna meddelade i augusti 1983, dvs. efter det att 1982 års utförsellag trätt i kraft, att man i fortsättningen avsåg att vid varje tillfälle lämna uppgift om slutlig mottagare, alltså även om nnttagarlandet i fråga fanns upptaget i län- derförteckningen från 1963. När de nya färdigtryckta och num- rerade blanketterna för Slutanvändarintyg efter vissa förse- ningar började användas 1984, ansåg sig britterna dock inte kunna underteckna intygen i de fall materielleveranserna inte

var avsedda för brittiska armén. Sedan en propå från FFV till krigsmaterielinspektören om en "duk övergång till de striktare rutinerna avvisats, annullerade FFV enligt Bengt Mattsson in— neliggande beställningar "avsedda för ej acceptabla länder" samt rekommenderade Ministry of Defence att hänvisa sina ut- ländska uppdragsgivare direkt till FFV.

Vid ett möte mellan FFV och Ministry of Defence i London i december 1984 förklarade FFV:s representanter enligt en brittisk uppteckning att opinionen mot vapenexport vuxit i Sverige och att detta var bakgrunden till det obligatoriska kravet på Slutanvändarintyg, som i praktiken omöjliggjorde försäljning via tredje part. Det uppgavs vidare kunna bli po- litiskt pinsamt och innebära komplikationer för regeringen om 1963 års avtal blev allmänt kända. FFV förklarade sig också berett bära alla kostnader för brutna kontrakt med anledning av den uppkomna situationen. Britterna å sin sida underströk enligt uppteckningen sin oro för risken att inte kunna full- följa existerande och löpande kontrakt och önskade inte fram- stå i ofördelaktig dager gentemot sina kunder, även om FFV skulle stå för kostnaderna vid brutna kontrakt. FFV förklarade att Slutanvändarintyg inte skulle komma att krävas för redan löpande kontrakt.

På en svensk förfrågan i november 1987 rörande 1963 års avtal svarade Ministry of Defence via svenska ambassaden i London att man förutsatt att svenska företag agerat med svenska re- geringens kännedom. Britterna hävdade att de för sin del följt de brittiska reglerna för export av krigsmateriel. I svaret framhölls att britterna, när de 1983 blev medvetna om stränga- re svensk exportkontroll, gjorde klart för berörda svenska fö- retag - FFV och Bofors — att man från brittisk sida i framti- den skriftligen skulle meddela företagen varje gång förfrågan

mottogs från tredje land angående materiel från de svenska företagen. Vidare förklarade britterna att man förväntat sig att de svenska företagen skulle handlägga varje krav på slut- användarintyg som den svenska regeringen kunde komma att ställa. Både FFV och Bofors hade skriftligen accepterat dessa arrangemang. År 1984 sade sig britterna emellertid ha för- stått att svenska regeringen önskade få ett slut på försälj- ningen av krigsmateriel via tredje part. Till följd härav avslutades arrangemangen. Det brittiska svaret bekräftar i stort vad som redovisats från FFV, men också att Bofors haft liknande avtal med britterna.

4. Innan kommissionen redovisar sin syn på frågorna om kän- nedom, medverkan och ansvar i de aktuella affärerna med Stor- britannien, bör vissa förhållanden rörande affärsverket FFV redovisas.

FFV är en statlig myndighet, vilket kan förklara att man in- gick avtalen med britterna och även australiensarna i svenska regeringens namn. I egenskap av statlig myndighet är FFV inte underkastad konroll enligt tillverkningslagen, vilket bl.a. innebär att någon skyldighet att insända s.k. beställnings- deklarationer till krigsmaterielinSpektionen över beställd krigsmateriel inte föreligger. På senare tid har FFV dock frivilligt åtagit sig att insända sådana deklarationer. FFV har aldrig varit undantaget från utförsellagens krav på ex— porttillstånd.

Kommissionen har vidare funnit att de departement inom rege— ringskansliet till vilka FFV hört — försvarsdepartementet till 1970 och därefter industridepartementet - normalt inte tagit del av rent kommersiella handlingar såsom t.ex. kon— trakt. FFV har i enlighet med svensk förvaltningstradition haft frihet att utöva sin verksamhet under normalt myndig- hetsansvar (se vidare avsnitt 11.5).

I ett av justitiekanslern den 7 december 1971 meddelat beslut (AD 82/71) ”i anledning av anmälningar från chefen för indu- stridepartementet mot förenade fabriksverken angående över— skridande av befogenhet m.m." framgår att FFV i ett flertal avseenden avvikit från gällande regler och instruktioner. Bl.a. hade FFV utan regeringens och riksdagens tillstånd bil- dat eller förvärvat vissa bolag och härvid utan medgivande er- lagt köpelikvider och lämnat lån och ingått borgensförbindel- ser. Bestämmelsen att styrelsen skulle avgöra frågor av större ekonomisk betydelse hade i viss utsträckning inte följts. Vi- dare hade handlingar rörande kontakter som ägt rum mellan FFV och olika departement inte upprättats.

Enligt kommissionen ger beslutet en uppfattning om hur FFV under 1960-talet skötte relationen till regeringen. Gransk- ningen av Telub-affären (SOU 1981:48) ger en antydan om att samma självständiga hållning levde kvar under 1970-talet.

5. FFV s utländska affärer är föremål för både krigsmateriel— inspektörens och polis- och åklagarmyndigheternas uppmärksam- het. Regeringen har dessutom i mars 1988 gett justitiekanslern i uppdrag att "utreda i vad mån export direkt eller indirekt av vapen eller vapensystem från affärsverket FFV ägt rum till länder till vilka regeringen inte meddelat utförseltillstånd för materielen i fråga. Om sådan export skett skall utredas i vilken omfattning export har ägt rum, när den har ägt rum och hur detta har kunnat ske". Kommissionen anser sig emellertid redan nu kunna konstatera följande.

FFV har under 20 år sålt granatgevärsmateriel till Storbri- tannien hänvisande till avtal som i princip gav kunden full dispositionsrätt över materielen redan från början. Förteck— ningen över länder som i avtalen från 1963 angavs som tillåtna

mottagare var så omfattande och upptog så många tveksamma mottagarländer att den knappast ens med den tidens måttstock skulle ha godkänts av regeringen. Kommissionen finner det dock ännu mer anmärkningsvärt att FFV trots 1971 års riktlin- jer fortsatte att leverera materiel ända in på 1980—talet med hänvisning till avtal som upptog länder som under årens lopp blivit direkt förbjudna som mottagare av svenska vapen.

Från FFV:s sida har hävdats att regeringen blev informerad om avtalen och försäljningarna av materiel via Storbritannien. Det har också hävdats att regeringskansliet haft tillgång till de ingångna avtalen. Man har bl.a. anfört att 1963 års avtal var så omfattande ekonomiskt att "det finns all anled— ning att förmoda att den dåvarande verkschefen Gunnar Svärd, som undertecknade avtalet, anmälde affären för försvarsmi- nistern, som då var FFV:s huvudman som representant för re- geringen". Vidare har anförts att FFV i en till krigsmate- rielinspektionen insänt PM från oktober 1980 i ett annat ärende, nämnt att licens på granatgevärssystemet givits till Storbritannien "som kan förse vissa samväldesländer".

Vid efterforskningar har avtalen från 1963 inte kunnat åter- finnas vare sig hos försvarsdepartementet, utrikesdepartemen- tet, utrikesdepartementets handelsavdelning (tidigare han- delsdedepartementet) eller riksarkivet. Inte heller har något skriftligt material kunnat återfinnas som säger att general— direktören Gunnar Svärd skulle ha informerat försvarsminis- ter Sven Andersson om detaljinnehållet i de aktuella avtalen. Affärsförhållandet med Storbritannien som sådant har dock aldrig varit okänt för regeringen eftersom utförseltillstånd kontinuerligt har utfärdats. Det är också helt rimligt att anta att Svärd med hänsyn till orderns storlek haft anledning informera försvarsministern. Affären fick dessutom stor pub— licitet, dock utan att reexportbestämmelserna i avtalen upp— märk sammades.

Handlingar som kommissionen tagit del av tyder på att krigs- materielinspektörerna, när frågan om reexport tid efter annan dykt upp, nöjt sig med att konstatera att avtal med Storbri- tannien förelegat och att detta land hade rättighet enligt av— talet att "förse vissa samväldesländer". Ingenting tyder på att berörda krigsmaterielinSpektörer vid något tillfälle för- sökt ta del av de avtal som låg till grund för granatgevärs- affärerna. Följande händelser bör uppmärksammas i samman- hanget.

I november 1965 uppsöktes byråchefen Lars von Celsing vid utrikesdepartementets politiska avdelning av ett ambassadråd vid brittiska ambassaden. Ärendet var att under hand diskutera reexport av viss svensk krigsmateriel levererad till Storbri- tannien. Tänkta mottagarländer var Israel, Kuwait och Zambia. Vid samtalet lämnade det brittiska ambassadrådet uppgifter om att såväl Bofors som FFS hade ingått kontrakt vari a priori godkändes reexport av krigsmateriel till ett antal namngivna stater. Han refererade bl.a. till avtalen från augusti 1963. Trots att avtalen med de svenska företagen innefattade de vid detta tillfälle aktuella länderna, hade ambassaden i Stockholm instruerats att inhämta svenska regeringens syn på reexporten ifråga.

Under beredningen i regeringskansliet av det uppkomna ärendet upprättade dåvarande krigsmaterielinspektören Bjuggren en pro- memoria "angående vapenexport via Storbritannien". I promemo- rian antecknade han bl.a.: "Handelsministern kommer under nu- varande förhållanden inte att lämna utförseltillstånd för re- export eller export av krigsmateriel till de berörda länder- na." Av de avsnitt i promemorian som berör FFS kontrakt med Storbritannien framgår enligt kommissionens uppfattning dock att Bjuggren inte skaffat sig kännedom om avtalens fulla inne— börd.

UD:s svar till brittiska ambassaden blev att "De berörda frå- gorna föllo ju utanför svenska regeringens formella kompetens, eftersom det syntes röra sig antingen om krigsmateriel i ve- derbörlig ordning försåld och exporterad till brittiska mili- tära myndigheter eller om krigsmateriel framställd i Storbri- tannien på svensk licens. Det vore emellertid fullt klart att direkt export av krigsmateriel från Sverige till de angivna länderna inte f.n. skulle medgivas av svenska regeringen". I svaret påpekas också att även en brittisk export av materielen kunde tänkas bli besvärande från svenska regeringens synpunkt och att det från svensk sida skulle uppskattas om exporten inte kom till stånd.

Av arkivhandlingar som kommissionen tagit del av framgår att ärendet föredrogs för dåvarande utrikesministern Torsten Nils- son. Brittiska regeringen tog visst intryck av det svenska svaret och exporten förefaller inte ha genomförts till Israel och Kuwait.

Följande händelse rör inte FFV men redovisas för att ge ett exempel på hur ett reexportärende via Storbritannien kunde handläggas inom regeringskansliet under 1970-talet.

I september 1975 sammanträffade på begäran av Ministry of De- fence svenske arméattachén i London med företrädare för den statliga organisation som ansvarade för brittisk försäljning av krigsmateriel. Man önskade diskutera export av svensk krigsmateriel utifrån ett förslag som även överlämnades skriftligt. Förslaget gällde arrangemang för export av kompo— nenter och ammunition till Bofors 40 mm luftvärnskanoner till Grekland. Leveranserna skulle ingå i en modernisering av luft- värnet i en större grekisk hamnstad och huvudleverantör var det brittiska elektronikföretaget Marconi, som skulle svara för radar— och eldledningsutrustning.

Vid denna tidpunkt styrde överstejuntan i Grekland. Svensk export av krigsmateriel till detta land var då inte tillåten. Av detta skäl hade Bofors vänt sig till brittiska myndigheter och frågat om inte brittiska regeringen kunde agera som un— derleverantör av den aktuella svenska materielen till det brittiska företaget och därmed formellt stå som köpare i Sverige. Enligt företaget skulle varken komponenter eller ammunition vid något tillfälle behöva passera Storbritannien. Montering och integrering i Grekland av de olika delarna i luftvärnssystemet skulle helt skötas av det brittiska före— taget. Britterna önskade nu veta om de föreslagna arrange— mangen var acceptabla för svenska regeringen.

Den svenske arméattachén informerade skriftligen dåvarande krigsmaterielinspektören Thunberg, vars förslag till beslut var att Ministry of Defence skulle få förvärva den mängd luftvärns luftvärnsmateriel som nämnts med tillägget: "Re— export efter Her Majesty's Government eget avgörande". Han- delsminister Lidbom godtog Thunbergs förslag och vidare handläggning av ärendet överlämnades till utrikesdepartemen- tets politiska avdelning, som i chiffertelegram informerade ambassaden i London om det fattade beslutet.

Händelsen visar att regeringskansliet vid mitten av 1970- talet var medvetet om och - åtminstone i det refererade fallet - medverkade vid reexport av svensk krigsmateriel via Storbritannien. Fallet måste ha blivit känt av försvarsindu— strin och därvid uppfattats som att en mycket vid tolkning av svenska exportregler var möjlig.

I en inom krigsmaterielinspektionen i oktober 1978 utarbetad förteckning över licensavtal som svensk försvarsindustri in- gått med utländska kunder sedan 1960, anges att FFV 1963 gett

licens på "granatgevär och ammunition" till Storbritannien. Vidare anges att avtalen löpte på 10-15 år och att de beträf— fande reexportvillkor omfattade "UK och vissa delar av Com- monwealth".

När 1979 års krigsmaterielkommitté gjorde en översyn av den svenska försvarsindustrins licensavtal med utlandet svarade FFV på utsänt frågeformulär: "Storbritannien tillverkar enligt avtal från år 1963 för egen räkning 84 mm ammunition. FFV le— vererar krut och tändhattar. Licensen omfattade förutom Stor— britannien även vissa andra länder, företrädesvis forna man— dat och kolonier."

I en PM som FFV översände till krigsmaterielinspektionen i oktober 1980 - föranledd av en interpellation i riksdagen om den svenska vapenexporten - angavs att licensavtalet med Storbritannien omfattade vapensystemet Carl Gustaf och att avtalet medgav rätt för köparen att förse vissa länder ("pro- tected colonies and mandated territories") med materiele ifråga. Med vapensystemet Carl Gustaf bör enligt kommissio- nens uppfattning ha avsetts både granatgevär och ammunition. Denna tolkning har uppenbarligen även varit krigsmaterielin- spektionens; statsrådet Hellström och tf. krigsmaterielin- spektören Holgersson har i bl.a. konstitutionsutskottet fram- fört uppfattningen att licensavtalet omfattade hela vapensys- temet och att detta vari orsaken till en spridning av mate- rielen över vilken inga förutsättningar för svensk kontroll förelegat.

De olika uppgifterna om vad FFV:s licensavtal med Storbritan- nien egentligen omfattade och det faktum att man visste att reexportvillkoren innefattade "UK och vissa delar av Common- wealth", borde enligt kommissionen ha lett till en närmare kontroll av avtalförhållandena. Att så inte skedde förefaller

särskilt anmärkningsvärt med hänsyn till den ganska omfattan— de debatt om reexport av krigsmateriel san fördes i Sverige åren 1978-1979.

6. Kommissionen finner att FFV medvetet har kringgått de svenska bestämmelserna för vapenexport i åtminstone några an- givna fall. Dit hör arrangemangen att via Nederländerna förse Israel med krigsmateriel liksom affären med Saudiarabien. Uppgifter från den pågående interna utredningen inom FFV ty— der på att ytterligare fall kan komma att uppdagas. Genom den rad av leveransavtal med Storbritannien som inleddes 1963 har FFV-företrädare dessutom under hela perioden intill 1984 va- rit principiellt införstådda med, ehuru inte nödvändigtvis aktivt delaktiga i, att reexport från Storbritannien till tredje land förekommit i strid med de svenska bestämmelser- na.

Kommissionen har försökt bedöma i vilken utsträckning dessa förhållanden har varit kända inom regeringskansliet.

Att 1963 års avtal var kända av den dåtida regeringen följer redan av den publicitet som gavs när de slöts. Om regeringen informerades i detalj av dåvarande FFV—ledningen är mera osä- kert. Även om så skedde var det dock fråga om ett avtalsför— hållande som endast avsåg leveranser knappa två år framåt i tiden. Beträffande de nya avtal som enligt 1963 års mönster träffades med Storbritannien efter 1965 och även efter till— komsten av 1971 års riktlinjer finner kommissionen det sanno— likt att FFV inte höll regeringarna vederbörligt informerade. För en sådan slutsats talar dels samtal kommissionen har haft med företrädare för FFV, dels de exempel som FFV offentligt anfört på att information faktiskt lämnades. Dessa exempel har alla karaktären av omnämnanden i förbigående, dvs. infor- mation av det slag som lätt förbises av en omisstänksam mot- tagare.

Kommissionens intryck från samtal med FFV-företrädare är att avtalen med Storbritannien efter den framgångsrika inled- ningen 1963 blev så institutionaliserade inom företaget att man där i viss mån kan ha förträngt insikten om att de var oförenliga med svenska bestämmelser. Samtalen har också be- fäst intrycket av att FFV har ansett sig kunna agera mycket självständigt gentemot krigsmaterielinspektionen.

Framhållas bör att avtalen 1963 ingicks vid en tid då Stor- britannien fortfarande var en betydande kolonialmakt med mi- litära åtaganden på många håll och då en reexport enligt av- talen inte bör ha tett sig särskilt anmärkningsvärd. Mot bak— grund av dåtidens internationella läge förekom inte heller någon svensk debatt i vilken vapenexporten ifrågasattes.

Enligt kommissionen talar således det mesta för att successiva regeringar efter 1965 inte hölls informerade om FFV:s avtals- arrangemang med Storbritannien och således inte heller om de affärer enligt dessa arrangemang som innebar avsteg från svenska bestämmelser.

Kommissionen anser det emellertid uteslutet att man inom re- geringskansliet skulle ha varit ovetande om det brittiska systemet för import och reexport av krigsmateriel och de ris- ker detta innebar med hänsyn till den svenska vapenexportpo- litiken. Den ovannämnda Marconi-affären visar tvärtom att re- geringen år 1975 både kände till och kunde godkänna en affär som utgjorde ett avsteg från riktlinjerna. (Som framgår av avsnitt 2.2 var regeringen i det enskilda fallet inte bunden av dessa riktlinjer.) Samtidigt som tillgänglig dokumentation inom regeringskansliet visar en frånvaro av mera substantiell information om FFV:s förehavanden i dessa sammanhang har dock

uppgifter därom under årens lopp inkommit som borde ha föran— lett en närmare undersökning av förhållandena. Att så uppen— barligen inte skedde vittnar enligt kommissionen om långtgå- ende passivitet och bristande förmåga att bevaka reglernas tillämpning.

Beträffande försvarsminister Sven Anderssons eventuella roll i ammunitionsexporten via Storbritannien till Australien 1966 vill kommissionen slutligen säga följande. Det material som stått kommissionen till buds ger inte något entydigt och klart besked om vad som sagts mellan Gunnar Svärd och Sven Andersson vid tillfället. Kommissionen utesluter emellertid inte att Sven Andersson kan ha varit medveten om affären. För detta ta- lar dels de utsagor som föreligger, dels den situation Sverige hade försatt sig i gentemot Australien. Sven Andersson var känd som en klok och ansvarskännande politiker. Den åtgärd som han eventuellt sanktionerade var av det slag som några år se- nare godtogs enligt nu gällande riktlinjer för vapenexporten.

Lysbomber till Oman och Dubai

Efter ansökan fick Bofors i december 1982 och mars 1983 till- stånd för export av 25 respektive 50 boforstillverkade lys- bomber av typ Super Lepus till Storbritannien. Beställare var brittiska försvarsministeriet. I enlighet med då gällande praxis begärdes inte något Slutanvändarintyg från Storbritan- nien.

Under polisutredningen har framkommit att slutmålet var Oman för de 25 lysbomberna och Dubai för de 50 lysbomberna. Sedan tjänstemän vid Bofors har delgivits misstanke om grov varu- smuggling har från Bofors sida gjorts gällande att företaget

inte kan ha något ansvar för hur britterna använder inköpt krigsmateriel. Vidare har det påståtts att den svenska rege- ringen eller åtminstone krigsmaterielinspektören varit medve- ten om att britterna på detta sätt försett sina tidigare do- minions med krigsmateriel.

Av förundersökningsprotokollet framgår att Bofors och det italienska företaget Societä Commerciale Aeronautica Macchi S.p.A. (förkortat Scam) år 1981 avtalade att Scam skulle marknadsföra Super Lepus, att Bofors representant i Dubai och Oman, företaget Accad, i ett telex till Bofors i "mrs 1982 bekräftade att order träffats beträffande 50 Super Lepus till Dubai och 25 Super Lepus till Oman och föreslog att ett köpe— avtal rörande 75 lysbomer skulle ingås med brittiska för- svarsministeriet samt att brittiska Ministry of Defence Sales Supply i april 1982 i en offert till Scam "on behalf of Bofors" offererat 50 Super Lepusbomber till Dubais flygvapen. Handlingarna utvisar härutöver att företrädare för Bofors haft omfattande direktkontakter i frågor rörande lysbomber med såväl Scam som Accad.

Luftvärnskanon till Oman

Bofors begärde år 1982 utförseltillstånd för en 40 mm far— tygspjäs med tillbehör för leverans till det brittiska varvet Brooke Marine, där man höll på att renovera och utrusta ett fartyg som skulle levereras till sultanen av Oman. Krigsmate- rielinspektören Carl Algernon sade först nej till framställ- ningen. Sedan Bofors kommit med en ny ansökan, i vilken en- dast leveransen till Storbritannien redovisades, gav rege- ringen utförseltillstånd. Uppenbarligen underlät Algernon att orientera regeringen (handelsministern) om att fartyget med monterad pjäs skulle levereras till Oman.

I den portfölj som Algernon bar på när han förolyckades den 15 januari 1987 återfanns några av honom gjorda minnesanteck- ningar, som bl.a. avser denna affär (se avsnitt 11.4 och bi— laga 5). Han nämner i anteckningarna att det var fråga om ett bevakningsfartyg och att han hade gjort den bedömningen "att kanonen kunde betraktas som en del i systemet". Han noterar att radar— och eldledningssystemet var brittiskt. ”Export kunde därför ske till britterna i detta speciella fall" skri- ver Algernon, som samtidigt påpekar att Sverige sålt bevak— ningsfartyg till Oman 1980—1982.

Den åsyftade försäljningen dessa år avsåg bevakningsfartyg, som hade tillverkats på Karlskronavarvet och som levererades till vissa gulfstater, bl.a. Oman. I det fallet beväpnades fartygen inte i Sverige och fartygen klassificerades därför inte som krigsmateriel. Först utomlands försågs fartygen med lätta fartygspjäser från utländsk tillverkare.

Kommissionen konstaterar att det som Bofors kan lastas för i denna affär är att pjäsens slutliga destination, som var känd för företaget, inte angavs i den slutliga ansökan. Mer förvå- nande är dock Algernons roll i detta ärende. Vilka var exem- pelvis hans motiv för att först säga nej till framställningen om exportlicens för att kort därefter godta den senare ansö- kan i vilken slutdestinationen inte angavs? Kommissionen återkommer i avsnitt 11.4 till denna affär.

Övriga misstänkta fall

Ammunition till Oman

1. I mars 1987 medgav ledningen för Nobel Industrier offent- ligt att Bofors år 1985 hade levererat 3 500 stycken 40 mm granater till Oman via Singapore. Dessa granater finns upp— tagna i ett Slutanvändarintyg, som undertecknats av en före- trädare för Singapores försvarsdepartement den 18 november 1985 men vars innehåll ändrats innan intyget nått krigsmate— rielinspektionen. Affären, som nu är föremål för förundersök- ning, har liksom den nyss redovisade Oman-affären betydelse när det gäller att bedöma omständigheterna i samband med Carl Algernons död. Här skall emellertid bara redovisas vad kom— missionen har fått fram om själva affären.

2. Av handlingar som överlämnats av statssekreteraren vid UD:s handelsavdelning Carl Johan Åberg och vad denne berättat inför kommissionen framgår följande.

I januari 1983 fick utrikesdepartementet en förfrågan från Oman om möjligheterna att köpa ammunition direkt från Sverige utan inblandning av en tredje part. Frågan besvarades med att det sedan lång tid rådde förbud mot all export av krigsmate- riel till länderna i Mellanöstern, varför önskemålen för när- varande inte kunde tillgodoses.

I december 1983 besökte en svensk delegation med Åberg i spetsen Oman. Enligt en rapport från resan diskuterades där- vid med företrädare för omanska försvarsministeriet bl.a. vilka civila produkter som kunde levereras från Sverige. Vid det tillfället togs enligt vad Åberg berättat frågan om am— munitionsleveranser från Bofors också upp. Åberg har uppgivit

att han upprepade det negativa besked som tidigare lämnats. Efter hemkomsten frågade han Algernon om anledningen till att Oman var intresserat av att köpa Bofors—ammunition. Efter några dagar återkom Algernon med beskedet att Oman sannolikt hade Bofors-kanoner som licenstillverkats i annat land.

En representant för omanska regeringen tog i samband med Olof Palmes begravning i mars 1986 åter upp frågan om ammunitions— leveranser vid besök hos Åberg och hos dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Jan Eliasson, men enligt samtalsupp— teckningar gav båda samma svar som tidigare.

3. Bofors-direktören Hans Ekblom har berättat inför kommis- sionen att han år 1984 tog upp frågan om en ammunitionsleve— rans till Oman med Algernon. Ekblom har uppgivit att Algernon då rådde honom att producera ammunitionen så länge men att han tills vidare inte skulle begära utförseltillstånd. Enligt Ekblom frågade Algernon om leveransen i stället kunde ske via Singapore. Algernon påstås ha yttrat att leveransen då kunde bedömas som en tillåten komponentexport.

Av polisförhör som tagits upp efter Algernons död framgår att Algernon i januari 1987 med eftertryck förnekat all inbland— ning i denna affär inför såväl handelsavdelningens dåvarande expeditions— och rättschef Jörgen Holgersson som koncernche- fen i Nobel Industrier Anders G Carlberg. Av förhören framgår vidare att Algernon förklarat att han, när Ekblom tog upp frågan, hade underrättat denne om att sådan export till Oman var otänkbar.

Beträffande vad som förekommit mellan Bofors och krigsmate- rielinspektören Algernon i detta ärende gör kommissionen föl— jande bedömning.

För Ekbloms version talar framför allt Algernons inblandning i affären med fartygskanonen till Oman. Mot den talar dock den omständigheten att ifrågavarande ammunitionsparti tagits upp i ett Slutanvändarintyg som under polisutredningen har befunnits vara förfalskat. Varför skulle Bofors ta risken att arbeta med förfalskade Slutanvändarintyg om krigsmaterielin- spektören hade godkänt affären?

För Algernons version talar vidare det faktum att Algernon, utan att misstankar förelegat, erkänt sin inblandning i far- tygsaffären medan han bestämt förnekat sin inblandning i am— munitionsaffären. Kommissionen kan inte heller undgå att ta intryck, å ena sidan, av alla positiva omdömen som lämnats om Algernon som person, å andra sidan, av de metoder som Bofors använt i andra fall som redovisats i denna rapport. Enligt kommissionens uppfattning finns det därför fog för att fästa tilltro till Algernons uppgifter.

Det kan emellertid inte uteslutas att Ekbloms uppgifter om vad Algernon yttrat hösten 1985 möjligen kan grundas på ett missförstånd. Det kan sålunda tänkas att Algernon förklarat att tillstånd inte kunde påräknas för en ammunitionsleverans från Sverige men att han samtidigt undrat om AOS, som sedan åtskilliga år innehade en tillverkningslicens för 40 mm ammu— nition, kunde svara för leveransen. Algernon, som ju hade ett ansvar för utförseltillståndet avseende fartygskanonen till Oman, var förmodligen intresserad av att ammmunitionsfrågan kunde lösas på ett lagligt och samtidigt praktiskt sätt. Om man talade om att Bofors skulle förse AOS med krut eller de- lar, kan uttalandet om komponentexport dessutom delvis för- klaras. Ett sådant yttrande från Algernon kan emellertid inte tolkas som någon medverkan av krigsmaterielinspektören i den senare genomförda affären.

För det fall det inte varit fråga om ett missförstånd är det möjligt att Bofors medvetet vantolkat yttranden från Algernon av nu antytt innehåll.

4. Det har antytts att statssekreterare Åberg kan ha varit inblandad i denna affär. Därvid har man främst hänvisat till anteckningar i interna Bofors-promemorior och andra Bofors- handlingar från 1983 och 1984. Samtidigt har Ekblom, som tillställt kommissionen en del handlingar i ärendet, dock medgivit att dessa inte kan anses som något bevis på sådan inblandning.

Av Algernons reaktion när ammunitionsexporten till Oman togs upp till diskussion mellan honom, Jörgen Holgersson och led— ningen för Nobel Industrier och av innehållet i hans efter— lämnade anteckningar (se avsnitt 11.4 och bilaga 5) drar kom— missionen slutsatsen att Algernon inte ansett att Åberg på något sätt medverkat till den olagliga ammunitionsexporten; Algernon nämner inte ens Åberg i sammanhanget. Inte heller eljest har kommission funnit något som talar för att Åberg varit inblandad. Den omanska förfrågan i mars 1986 tyder tvärtom på att Oman fått ett negativt besked tidigare. Den väcker däremot en fråga huruvida den aktuella ammunitionen över huvud taget nått Oman.

5. Kommissionen konstaterar sammanfattningsvis att Bofors enligt egen uppgift exporterat ammunition till Oman utan er- forderligt tillstånd men att det inte finns grundad misstanke om att krigsmaterielinspektören eller annan regeringstjänste- man haft kännedom därom.

Ammunition till Bahrein

I ansökningar om utförseltillstånd 1980 och 1982 uppgav Bo- fors det italienska statliga bolaget Breda Mecanica Bresciana (kallat Breda) som köpare för italienska statens räkning av 40 mm luftvärnsammunition till ett värde av ca 29 miljoner kronor respektive 35 miljoner kronor.

Enligt förundersökningen har ifrågavarande ammunition leve- rerats vidare från Italien till Bahrein. Beslagtagna hand- lingar utvisar att Bofors har haft direkt kontakt med Bah— reins försvarsmakt i dessa två ärenden.

Bofors har lämnat följande förklaring: Under 1950-talet upp- lät Bofors åt italienska försvaret en rätt att på licens tillverka Bofors 40 mm luftvärnspjäs jämte ammunition till denna pjäs. Tillverkningslicensen överläts sedermera till Breda. Det italienska företaget utvecklade med stöd av er- farenheterna från licenstillverkningen en 40 mm dubbelpjäs, som har sålts till det italienska försvaret men som också blivit en betydande exportframgång. Någon ammunitionsutveck- ling har däremot inte förekommit hos Breda utan man har för- litat sig på leveranser från bl.a. Bofors. År 1974 träffades ett samarbetsavtal mellan Bofors och Breda som alltjämt är i kraft. Breda har marknadsfört Bofors ammunition tillsammans med sina pjäser. Bofors har därvid biträtt Breda. Det har aldrig krävts Slutanvändarintyg när Bofors levererat ammuni— tion till Breda. Bofors har uppfattat det som ett tyst medgi— vande från krigsmaterielinspektören att till Breda levererad ammunition antingen varit avsedd för italienska försvarets behov eller för vidareförsäljning i "vapenpaket" till andra länder efter de italienska myndigheternas bedömande.

Kommissionen har varken i förundersökningsprotokollet eller eljest funnit något stöd för påståendet att det förelegat ett tyst medgivände av den innebörd som Bofors hävdat.

Fartygsluftvärn till Irak

Våren 1985 anmälde Svenska Freds— och Skiljedomsföreningen att företagen Bofors och Philips Elektronikindustrier AB (PEAB) hade medverkat i Vidareexport av svensk krigsmateriel från Jugoslavien till Irak.

Kommissionen har funnit följande. Mellan åren 1973 och 1976 gav regeringen tillstånd till export till Jugoslavien av 13 stycken 57 mm luftvärnspjäser från Bofors och sju eldled- ningssystem från PEAB. Materielen var avsedd som beväpning av sex patrullbåtar och ett militärt skolfartyg vilka skulle in- gå i den jugoslaviska marinen. Slutanvändarintyg, som då ännu inte var obligatoriskt vid vapenexport, infordrades inte ef- tersom Jugoslavien sedan gammalt bedömdes vara en tillförlit- lig köpare av svensk krigsmateriel.

I slutet av 1970-talet beställde Irak ett skolfartyg av Jugo- slavien. Det ovannämnda skolfartyget, nu försett med en av Bofors 57 mm-pjäser och PEAB:s eldledningssystem, levererades till Irak 1980.

Fallet inbegriper ingen olaglig svensk export. Detta för- hållande ändras inte av att personal från de båda svenska företagen under 1979 och 1980 hjälpte till att installera materielen på fartyget och då kan ha haft vetskap om dess destination. Dock är fallet ägnat att belysa vikten av slut— användarintyg. Hade ett sådant använts i den utformning som numera tillämpas skulle vidareexporten sannolikt inte ha ägt rum.

Förhandlingar om BOFI-export till Libyen

Under den svenske försvarsministerns besök i Belgrad hösten 1981 framförde de jugoslaviska värdarna ett önskemål att säl- ja Bofors integrerade luftvärns- och eldledningssystem BOFI till Libyen. Systemet hade kort dessförinnan levererats till Jugoslavien. Propån skapade oro på svensk sida för att den redan levererade materielen skulle vidareexporteras till ett för svensk vapenexport olämpligt land. Jugoslaverna försäkra- de emellertid att detta inte var tanken.

Senare klargjorde jugoslaviska försvarsministeriet för den svenske Belgrad—ambassadören att det var en framtida affär som avsågs enligt vilken ytterligare BOFI-pjäser skulle leve- reras till Jugoslavien och till en del säljas vidare till Li- byen. Jugoslaverna hade förhandlat med Bofors härom under ett års tid och ett kontrakt låg färdigt att undertecknas. På ju- goslavisk sida hade, sade man, förhandlingen ägt rum i tron att svenska regeringen var införstådd med planerna. Jugosla- vien hade gjort finansiella åtaganden gentemot Libyen och att nu avbryta affären skulle få otrevliga följder.

På handelsminister Björn Molins begäran gav Bofors omsider en förklaring av innebörd att förhandlingar av påstått slag hade ägt rum men att företaget endast hade förhandlat av kon- kurrenstaktiska skäl och inte haft för avsikt att teckna kon- trakt. Att kontraktet skulle vara klart för undertecknande tillbakavisades som felaktigt.

Affären kom inte till stånd. Efter att ha fått Bofors förkla- ring klargjorde handelsministern för företaget att någon ut- försel till Libyen inte skulle tillåtas.

I ljuset av sin egen omfattande handel med Libyen såg man på jugoslavisk sida uppenbarligen inget onaturligt i att Sverige medverkade till vapenexport dit. Det jugoslaviska uppträdan— det i denna affär vittnar också om att man handlat i god tro visavi Sverige. Efter att ha hört inblandade personer finner kommissionen ingen anledning att ifrågasätta de uppgifter som lämnades från jugoslaviskt håll, inklusive uppgiften om kon— traktets status. Även om fullständig klarhet inte har kunnat nås talar omständigheterna enligt kommissionens uppfattning för att Bofors avsikt var att genomföra affären.

Påståenden om avståndsmätare till Egypten

Schweizisk och israelisk press uppgav under hösten 1975 att 300 sovjetbyggda stridsvagnar i Egypten hade utrustats med nya riktinstrument som innehöll svenska laseravståndsmätare. Dessa avståndsmätare, tillverkade av LM Ericsson, påstods ha kommit till Egypten via Jugoslavien. Uppgifterna nådde svensk press våren 1976.

Krigsmaterielinspektören, som inledde en kontroll av påstå- endena redan hösten 1975, drog slutsatsen att uppgifterna sannolikt byggde på ett missförstånd. Av hans utredning fram- går att LM Ericsson i januari 1972 hade fått tillstånd att sälja 300 laseravståndsmätare till Jugoslavien för modernise- ring av sovjetbyggda stridsvagnar. Vid höstens början 1975 hade högst 30 av dessa mätare lämnat Sverige och följande vår 150. I LM Ericssons avtal med Jugoslavien fanns inskrivet att utrustningen var avsedd för jugoslaviska armén. LM Ericsson förklarade att man fått absoluta försäkringar om att materie- len användes såsom avtalat. På begäran överlämnade jugosla- viska myndigheterna i september 1976 ett skriftligt intyg att

någon Vidareexport inte hade förekommit. I februari 1977 be- kräftade Jugoslaviens regering på nytt att materielen använ- des uteslutande av jugoslaviska armén.

Kommissionen finner ingen grund för att tro att Vidareexport av materielen från Jugoslavien skulle ha ägt rum.

Påståenden om vapenexport till Iran 1973—1975

En Speditör i Skåne hävdade i mars 1987 i massmedia att han från oljekrishösten 1973 och ett par år framåt fraktade vapen för Bofors räkning till Iran. Transporterna uppgavs ha skett i hemlighet med långtradare. Lasten rubricerades utåt som specialstål men innehöll armé- och fartygskanoner, kanonrör och minor m.m. Dåvarande handelsministern Kjell-Olof Feldt var enligt speditören införstådd med verksamheten.

Svenska Freds— och Skiljedomsföreningen har ägnat omfattande arbete åt att undersöka om uppgifterna är riktiga. Ärendet gavs under en tid stor uppmärksamhet i massmedia.

Enligt Svenska Freds— och Skiljedomsföreningen har en "effek- tiv, resursstark och mycket välorganiserad organisation" för- sökt tysta speditören genom hot och misshandel.

Kommissionen har hört företrädare för föreningen i detta ärende samt även såväl rikskriminalen som den regionala åklagarmyndigheten vilka var för sig har utrett speditörens uppgifter. Kommissionen har även hört statsrådet Feldt.

Enligt kommissionen har ingenting framkommit som ger stöd åt speditörens uppgifter. I stället talar omständigheter för att de inte är sanna. Dit hör förhållanden som rör speditörens

egen situation samt förhållandet att svensk krigsmaterielex- port till Iran tilläts vid den aktuella tiden varför motiv för olaglig export saknades.

Påståenden om vapenexport till Iran 1984—1987

1. I april 1985 uppgav den arabiskspråkiga tidskriften Al- Taqrir att Iran hade beställt och skulle få levererat Robot— system 70 från Bofors. Systemet skulle innefatta sikten av en typ som i tidskriften felaktigt beskrevs som PS70R. Detta är en beteckning på den spaningsradar "Giraffe" som tillverkas av Ericsson Radio Systems AB och som i vissa fall utnyttjas tillsammans med Robot 70. Uppgifterna i Al-Taqrir refererades under våren 1985 i flera militärtidskrifter och senare även i svensk och internationell dagspress.

I november 1986 publicerade Dagens Industri en artikel med innehåll att Robot 70 fanns i Iran. Uppgiften skulle ha läm-

nats av en irakisk regeringstjänsteman till en reporter som besökte Bagdad. Artikeln i Dagens Industri refererades se— nare i ett antal tidningar i Sverige och utomlands.

I december 1986 polisanmälde Svenska Freds- och Skiljedomsfö- reningen Bofors för brott mot varusmugglingslagen. Polisen gjorde under 1987 vissa undersökningar med anledning av anmä- lan. Någon förundersökning har inte inletts.

I mars 1987 uppgav den förre iranske presidenten Banisadr att Iran hade fått Robot 70 någon gång 1984—1985. Mot bakgrund av

de stora irakiska flygplansförlusterna vid samma tid Spekule- rades i olika svenska och internationella tidningar huruvida Robot 70 fanns i Iran.

Konmissionen har lagt ned ett betydande arbete på att utreda om Robot 70 finns i Iran och hur de i så fall kommit dit. Sa- ken har behandlats vid de utfrågningar som kommissionen ge— nomfört och kommissionen har haft tillgång till polisens ma— terial och arkivmaterial från olika håll. Uppgifter har vi- dare inhämtats från muntliga och skriftliga källor av vari- erande slag. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen har tillställt kommissionen ett omfattande material. Officiellt och inofficiellt underlag har inhämtats från vissa främmande stater samt från flera svenska försvarsindustrier. Ett om— fattande material har i samarbete med utrikesdepartementet inhämtats från ett antal svenska beskickningar i utlandet. Kommissionen har funnit följande.

2. Bofors marknadsförde och sålde krigsmateriel till Iran fram till 1978. Marknadsföringen omfattade även Robot 70. Iran var under denna tid tillåtet för svensk vapenexport. Fr.o.m. den iranska revolutionen 1978 har tillstånd till va- penexport till Iran inte getts. Såvitt framgår av dokument och vittnesmål har Bofors därefter inte haft någon marknads- föring i Iran.

Vid prövningen av uppgifterna om att Robot 70 skulle finnas i Iran har kommissionen valt att arbeta genom uteslutningsmeto— den. Robotarna måste, om de skulle finnas i Iran, ha tillver- kats någonstans. De måste också ha exporterats till Iran an- tingen direkt från tillverkningslandet eller via något annat land. De kan också ha vidareexporterats från något av de kän- da mottagarländerna.

En noggrann kontroll har genomförts av Bohlins revisionsbyrå beträffande antalet vid Bofors tillverkade Robot 70 och vart dessa har tagit vägen. Därvid har alla vid Bofors officiellt tillverkade robotar kunnat identifieras. Resultatet har gåtts igenom av krigsmaterielinspektionen med hjälp av försvarets materielverk. I denna kontroll ingick en särskild undersök— ning huruvida ytterligare robotar kunnat tillverkas i Sverige utöver det officiella antalet. Denna undersökning har varit möjlig bl.a. genom att vissa komponenter i roboten är unika importprodukter. Kontrollen har bekräftat det officiella an— talet robotar.

Kommissionen har även studerat tillverknings- och exportruti- nerna vid Bofors och konstaterat att tillverkning och export av robotar utöver det officiella antalet skulle ha förutsatt medverkan av ett stort antal personer. Kommissionen anser att antalet i Sverige tillverkade respektive exporterade Robot 70 är entydigt definierat.

I oktober 1982 tecknade Bofors ett avtal med Singapore angå- ende licenstillverkning av Robot 70 (jfr avsnittet om Bah— rein II-avtalet). Denna licenstillverkning byggde på att vissa väsentliga delsystem skulle ha tillverkats i Sverige för slutmontering i Singapore. En självständig produktion av Robot 70 i Singapore har alltså inte varit möjlig. Produktion och export av aktuella delsysteni i Sverige har undersökts varefter kommissionen har kunnat utesluta att tillverkning av Robot 70 har skett i Singapore. Motsvarande kontroller har genomförts med övriga mottagarländer med vilka viss licens- givning diskuterats. På grund härav anser kommissionen att det inte finns fler Robot 70 tillverkade i världen än det officiella svenska antalet enheter.

Kommissionen har vidare undersökt om Vidareexport till Iran har skett från något av de länder till vilka Sverige har med- givit export av Robot 70. Undersökningarna har bedrivits både genom officiella och inofficiella kanaler och på många olika vägar. Det bör understrykas att de aktuella länderna inte haft någon skyldighet att medverka i denna unika undersökning men att flertalet länder trots detta visat stor samarbetsvil- ja.

Undersökningarna visar med hög grad av säkerhet att vidare- export till Iran av Robot 70 inte har skett från något av de aktuella länderna. Bevis och fakta är av olika karaktär för de skilda länderna men den sammanlagda bilden är enligt kom- missionens uppfattning klar. De i pressuppgifterna mest utpe— kade länderna har varit Singapore och Pakistan och kommissio- nens slutsatser gäller självfallet även dem.

Ett särskilt problem har varit att undersöka vad som hänt med de robotar som vidareexporterats från Singapore till Bahrein och Dubai. Det har dock även i detta fall, enligt vad kommis- sionen anser, kunnat klarläggas att flertalet robotar finns kvar i dessa länder. Någon indikation på Vidareexport till Iran har inte erhållits. Tvärtom finns det omständigheter som talar mot detta.

Det finns en marginal för osäkerhet avseende ett fåtal robo- tar. Detta gäller bl.a. sådana som redan kan ha förbrukats för utbildning och övningar i respektive land. Antalet osäkra robotar är dock alltför litet för att de skulle kunna utnytt- jas som ett operativt luftvärnsrobotsystem.

Kommissionen har slutligen inhämtat skilda källors uppfatt- ning huruvida Robot 70 har medverkat operativt i det pågående

kriget mellan Iran och Irak. Kommissionen har därvid fått trovärdig och bestämd information om att det inte har skett.

3. På grundval av genomförda undersökningar utesluter kom- missionen att Robot 70 har exporterats eller vidareexporte— rats till Iran i sådan omfattning att systemet kunnat utnytt— jas i det pågående kriget. Kommissionen anser det inte sanno- likt att några Robot 70 överhuvudtaget finns i Iran men kan, som nyss nämnts, inte utesluta att enstaka robotar kommit till landet i något syfte.

Kommissionen konstaterar slutligen att den ursprungliga in- formationen i tidskriften Al-Taqrir, som enligt kommissionens bedömning är den mest trovärdiga, inte behöver vara helt fel- aktig. Iran har önskat köpa Robot 70 och det kan inte uteslu— tas att någon form av export eller Vidareexport har diskute- rats på någon nivå. Därmed är dock inte sagt att Bofors har medverkat i dessa diskussioner.

uagbits 17

Under 1986—1987 förekom spridda uppgifter i internationell press om att leverans av Fälthaubits 77 till Iran förbered- des. Under samma tid förekom också vissa uppgifter om att Nigeria vidareexporterat Haubits 77 till Iran. Senare har Svenska Freds— och Skiljedomsföreningen i en polisanmälan hävdat att det finns uppgifter om att Bofors förberedde export av Haubits 77 till Iran via Singapore. Föreningen stöder sig i huvudsak på en anonym Bofors-källa, som har hörts även av kommissionen.

Kommissionen har inte funnit något som tyder på att Nigeria vidareexporterat Haubits 77 till Iran.

Bofors bedrev under flera år en mycket aktiv marknadsföring av Haubits 77 i flera länder i Sydostasien, bl.a. i Singa- pore. Licenstillverkning förbereddes varvid dock förutsattes att komponentexport skulle ske från Sverige. Kommissionen finner emellertid ingen grund för att tro att det förbereddes en Vidareexport av Haubits 77 till Iran via Singapore.

Sammantaget anser kommissionen att Haubits 77 inte finns i Iran och bedömer att någon sådan export inte har förberetts.

Påståenden om vapenexport till Sydafrika

Vid några tillfällen har det i massmedia förekommit uppgifter om att svenska vapen skulle ha funnits i Sydafrika. Enligt en artikel i Expressen i december 1978 skulle således enligt en "vanligtvis säker källa" Bofors luftvärnskanoner ha levere- rats till Sydafrika, troligen via Frankrike. Artikeln föran- ledde handelsminister Hadar Cars att vända sig till Bofors i frågan. Bofors svarade att några leveranser av krigsmateriel inte skett till Sydafrika sedan andra världskriget, vare sig direkt eller på grund av licensavtal eller via något annat land.

Hösten 1980 nämnde riksdagsledamoten Maj-Britt Theorin i en interpellation i riksdagen att Sydafrika hade Boforspjäser på tio minsvepare och tre fregatter och även på land. Handelsmi— nister Staffan Burenstam Linder förklarade därvid detta med att det torde röra sig om pjäser som tillverkats på licens utomlands.

I samband med denna debatt cirkulerade i pressen även en upp- gift om att två ton reservdelar till svenska flygplan hade

sålts direkt från Sverige till Sydafrika år 1979. Det fram- gick inte vilken flygplanstyp det var fråga om men Saab Sup- porter, vars klassning som civilt eller militärt flygplan hade varit omdiskuterad, nämndes som tänkbar.

En uppgift i den av internationella institutet för strate- giska studier år 1987 utgivna redovisningen Military Balance om att granatgeväret Carl—Gustaf någon gång under 1980-talet skulle ha levererats till bl.a. Sydafrika har också rönt upp— märksamhet i pressen. FFV har förklarat att vidareförsäljning dit kan ha skett från något annat land.

Uppgifterna om att svenska vapen har levererats till Sydafri— ka har sålunda i något fall grundats på obekräftade rykten och i andra fall torde det röra sig om vapen som tillverkats på licens utomlands. Det har inte i något fall föranstaltats om polisutredning. Kommissionen har inte funnit grund för an- tagande att det ägt rum någon olaglig utförsel av krigsmate- riel från Sverige till Sydafrika.

Radarstationer till Tunisien

Enligt pressuppgifter skulle LM Ericsson (nuvarande Ericsson Radar Electronics AB) under slutet av 1970-talet utan erfor- derligt tillstånd ha sålt krigsmateriel till Tunisien. Mate— rielen sades bestå av radarstationer av typen Giraffe.

Av handlingar hos krigsmaterielinspektionen och uppgifter som kommissionen inhämtat från företaget framgår följande. Under 1977 begärde och fick LM Ericsson utförseltillstånd till Tu- nisien för viss luftspaningsmateriel som dock inte omfattade radarstationen Giraffe. Vid årsskiftet 1977/78 aktualiserades

även utförsel av Giraffe-radarn till Tunisien. utförseltill- stånd begärdes och beviljades hösten 1979 för ett antal ra— darstationer m.m.

Kommissionen konstaterar att några oegentligheter inte har förekommit i sammanhanget och att pressuppgifterna ifråga byggde på felaktigt underlag. Kommissionen finner emellertid anledning att därutöver framhålla följande.

Under den aktuella perioden inledde ett flertal stater ut— byggnad av spaningssystem för civil luftfart och kustbevak- ning. Giraffe—radarn visade sig därvid intressant i flera länder. Denna utveckling påpekades bl.a. i betänkandet Svensk krigsmaterielexport (SOU 1981z39). I betänkandet rekommende- rades att sådan materiel skulle anses vara civil. LM Ericsson begärde därför 1981 att Girafferadarn i alla versioner skulle omklassificeras och hänvisade därvid till det betydande civi- la utnyttjandet. Efter yttrande från försvarets forskningsan— stalt fattade krigsmaterielinspektören i januari 1982 beslu- tet att Giraffe-system avsedda enbart för övervakning av luft- och vattenområden ej skulle betraktas som krigsmate- riel. När det i Giraffe-radarn ingår en systemdel som förmed- lar radardata för vapeninriktning, t.ex. den s.k. måldata— mottagaren i Robot 70-systemet, krävs dock alltjämt export— tillstånd för denna del.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen har i sina skrifter uppmärksammat export av Giraffe-radarn under senare år och därvid felaktigt hävdat att det är fråga om krigsmateriel.

Fartygspjäser till Bangladesh

Aftonbladet hävdade i september 1985 att en 40 mm fartygspjäs från Bofors under 1984 hade smugglats till Bangladesh monte— rad på en patrullbåt som byggts i Singapore.

Kommissionen har funnit att Bofors under 1984 begärde och fick tillstånd för utförsel till Bangladesh av en 40 mm-pjäs och en 57 mm-pjäs att monteras på ett i Singapore byggt be- vakningsfartyg. Fartyget var enligt handlingarna främst av— sett att användas för sjöbevakning och bekämpning av pirat— och smugglarverksamhet.

Eldledningssystem till vissa länder vid Persiska viken

I maj 1985 publicerade Svenska Freds— och Skiljedomsföre- ningen uppgifter om att Philips Elektronikindustrier AB (PEAB) under perioden 1980—1984 hade levererat eldlednings- system för patrullbåtar avsedda för Förenade Arabemiraten, Bahrein, Kuwait och 0man. Materielen hade levererats till västtyska och brittiska varv som byggde fartygen för export. Föreningen framförde inga misstankar om att olaglig utförsel av krigsmateriel hade förekommit men ifrågasatte den klassi- ficering av det aktuella eldledningssystemet som möjliggjort att delar av systemet kunnat lämna Sverige såsom icke varande krigsmateriel.

Kommissionen har i sina undersökningar funnit att föreningens sakuppgifter om exporten i huvudsak är korrekta. Inför för- handlingar med en utländsk kund begärde och fick PEAB år 1977 en klassificering av det aktuella eldledningssystemet. Det kompletta systemet klassificerades av krigsmaterielinspektö- ren som krigsmateriel. Mot bakgrund av att delar av systemet

var för sig var av generell typ, som även ingick i utrust- ningar för civilt bruk, beslutade krigsmaterielinspektören dock att dessa delar inte var att betrakta som krigsmate-

riel.

I de av föreningen påtalade affärerna fördes endast oklassi- ficerade delar av eldledningssystemet ut från Sverige. De som krigsmateriel klassificerade delarna licenstillverkades i ut- landet av ett systerföretag till PEAB. Dessa förhållanden re- dovisades för 1979 års krigsmaterielexportutredning.

Kommissionen har inte funnit anledning att anmärka på krigs- materielinspektörens klassificering av det aktuella eldled- ningssystemet. Kommissionen vill dock påpeka att klassifice- ringsbeslutet innebar att krigsmaterielinspektören inte fick insyn i de aktuella affärerna, eftersom något tillstånd för utförsel därmed inte krävdes för de delar av systemet som tillverkades i Sverige. PEAB agerade i de aktuella fallen inom ramen för vad gällande lagar och riktlinjer gav utrymme för. De regler för licensupplåtelser till utlandet som gäller sedan 1 januari 1983 gör emellertid affärer av det relaterade slaget olagliga utan tillstånd av regeringen.

6. KRUT OCH SPRÄNGÄMNEN

6.1 Allmänt

De fall av misstänkt olaglig export som har påtalats hänför sig till 1980-talet. Fallen redovisas nedan i avsnitt 6.2.

Misstankarna riktar sig mot ett av landets tillverkande före- tag, den enhet inom Bofors-koncernen, sedermera Nobel Indu- strier, som har haft namnet AB Bofors Nobelkrut. Enheten mot- svaras idag av divisionen Nobelkrut inom Nobel Industriers dotterkoncern Nobel Kemi AB.

Även direktören för agenturföretaget Scandinavian Commodity i Malmö, Karl-Erik Schmitz, har tillsammans med Nobelkrut varit inblandad i några av de berörda affärerna.

Scandinavian Commodity har därutöver rönt uppmärksamhet för att bedriva en handel med krigsmateriel som inte inbegriper export från Sverige. Den verksamheten ligger utanför kommis- sionens studieområde. Kommissionen noterar emellertid att det har varit möjligt att från svensk botten leda en verksamhet som i betydande omfattning bidrar till att försörja ett pågå- ende krig. Den lagstiftning mot sådan verksamhet som nu före— slagits (prop. 1987/88:154) får anses angelägen.

I ett av de fall som återges nedan är den s.k. krutklubben inblandad. Officiellt är detta en förening som bildades 1975 av några europeiska företag, däribland Bofors. Även FFV har senare blivit medlem. Föreningen har namnet EASSP (European Association for Study of Safety Problems in Production and Use of Propellant Powders). Den har säte i Bryssel och är associerad till ett EG—organ för den kemiska industrin. I EASSP behandlas säkerhetsfrågor i samband med hanteringen av explosivämnen. Enligt uppgift träffas emellertid företagen även utanför den officiella ramen för att diskutera affärs— frågor.

6.2 Redovisning av fall

Misstankarna om olaglig svensk export av nnlitära krut och sprängämnen väcktes i augusti 1984. Västtyska tullmyndigheter bad då den svenska tullen om hjälp med att utreda förhållan— dena kring en leverans sprängmedel från AB Bofors Nobelkrut i vad som senare kom att kallas Armaturen—affären. Det omfat— tande beslag av dokumentation som tullens kriminalsektion gjorde hos Nobelkrut blev utgångspunkt för en utredning av såväl denna som andra exportaffärer, av vilka några har lagts till grund för åtal.

Affärerna sammanfattas i det följande på basis av förunder- sökningen. Anmärkas bör att de åtalade till nästan alla delar bestrider ansvar för brott. Därvid hänvisas bl.a. till att skyldigheten att informera tillståndsgivande myndighet var begränsad, att Nobelkrut hade stöd för sin definition av den första kunden som slutanvändare och att förundersökningen lett till felaktiga slutsatser när det gäller klassificering av materiel, syftet med vissa utlandskontakter m.m.

DNR-affären

Denna affär inbegriper 14 misstänkta fall av olaglig utförsel och sträcker sig i tiden från november 1981 till december 1984. För samtliga fall gäller att Nobelkrut erhöll rege— ringens tillstånd för utförsel till Österrike, där företaget DNN (Dynamit Nobel Wien Gesellschaft) angavs som mottagare. I realiteten omdirigerades emellertid leveranserna från Öster— rike till de östtyska företagen Imes Import—Export Gmbh re- spektive Berliner Import-Export Gmbh i Berlin. Det har inte kunnat fastställas om godset därifrån vidareexporterades till ytterligare ett land. Mycket tyder dock på att slutdestina- tionen var Iran.

DNN-affären innefattade leveranser på sammanlagt 110 ton krut NC 1268, 185 ton pentyl NSP 46 och 148 ton sprängdeg BSP 71.

RP 13— och RP 13 A-affärerna

Medan DNw-affären utreddes fann tullkriminalen att Nobelkrut under 1985 hade tecknat order med DNN om en ytterligare leve- rans av 155 ton militärt krut NC 1268 och även erhållit till— stånd för dess utförsel till Österrike. Tullen fann också att tillstånd förelåg sedan 1984 för utförsel av 7,8 ton gevärs- krut NC 1268/AC 408 till Österrike och DNN.

I maj 1985 annullerades båda dessa leveranser efter tullkri- minalens ingripande. Enligt utredningen var de i verkligheten avsedda för det östtyska företaget Imes.

Under hösten 1985 slöt Nobelkrut kontrakt med Imes om för— säljning av 155 ton icke-militärt krut RP 13. För icke-mili- tärt krut krävs inget utförseltillstånd. Av detta krut hann

115 ton lämna landet innan tullen i december 1985 beslagtog en leverans i Trelleborg som innehöll 20 ton av RP 13—krutet. Efter analys hos försvarets forskningsanstalt fastställde

krigsmaterielinspektören i januari 1986 att det civila krutet RP 13 var identiskt med det militära NC 1268. Även ifråga om kvantitet, leveransplaner och pris fann tullkriminalen tydli- ga likheter med den i maj annullerade leveransen till DNN.

Enligt tullkriminalens utredning tillgreps samma förfarande med den andra annullerade leveransen, den på 7,8 ton gevärs- krut. Sommaren 1985 sändes 8 ton av ett krut kallat RP 13 A direkt till Imes. Utförseltillstånd begärdes inte då krutet betecknades som icke-militärt. Tullkriminalen ansåg sig dock kunna konstatera att detta krut var identiskt med gevärskru- tet.

Armaturen- och PRB/Armaturen-affärerna

I februari 1984 fick Nobelkrut tillstånd att utföra 80 ton pentyl NSP 46 till Österrike, mottagare företaget Armaturen Gesellschaft. Godset levererades i mars och april 1984 med 40 ton vid vardera tillfället. Vid den österrikiska gränsen om- dirigerades godset till Hamburg och gick med fartyg till Sy— rien.

Den 5 november 1984 meddelade krigsmaterielinspektören led- ningen för Nobelkrut att han med anledning av pågående för- undersökning satte stopp för vidare leveranser till Armaturen Gesellschaft. Då hade Nobelkrut just fått en beställning från Armaturen på 10 ton sprängdeg NSP 71. I december 1984 sökte Nobelkrut tillstånd för utförsel av 10 ton sprängdeg NSP 71 till Belgien, mottagare företaget PRB. Tillstånd gavs för

detta. I mars 1985 levererades godset till Belgien och där— ifrån vidare till Armaturen Gesellschaft i Österrike. Om det fortsatte därifrån har inte klarlagts.

SMI-affären

Under perioden mars 1983—juni 1984 utförde Nobelkrut vid fyra tillfällen sammanlagt 75 ton sprängdeg NSP 71 med utförsel- tillstånd för Österrike och företaget SMI (SUdsteirische Me- tall—Industri Gmbh). I realiteten stannade godset vid den österrikiska gränsen och omdirigerades därifrån till Hamburg för fartygstransport till Egypten.

Fritz Herner-affären

I april 1983 erhöll Nobelkrut tillstånd för utförsel av 400 kg hexogen NSH 52 till Förbundsrepubliken Tyskland, mottagare Fritz Herner Industrie-Ausröstungen Gmbh. I augusti samma år levererades godset till Hamburg och därifrån med fartyg till Burma där mottagaren var landets försvarsministerium.

Tirrena-affären

a) Det italienska företaget Tirrena Industriale SPA fick un— der 1982 en omfattande beställning från Iran på olika slag av krigsmateriel, däribland 5 300 ton krut för artillerianmuni- tion.

Tirrena lät beställningen gå vidare till den s k krutklubben där fem europeiska kruttillverkare, inklusive Nobelkrut, var

villiga att tillsammans leverera krutet. Enligt den uppdel- ning som överenskoms skulle Nobelkrut svara för 900 ton.

I augusti 1984 fick Nobelkrut tillstånd att utföra 100 ton krut NC 987 till Italien, mottagare Tirrena.

Utförseln från Sverige skedde i två omgångar under september 1984 med 50 ton vid vardera tillfället. Ett beslut av den italienska regeringen att inte längre ge exportlicenser för krigsmateriel till Iran medförde att den ena sändningen fast- nade på vägen och sedermera återfördes till Karlskoga. Där togs den i beslag av tullen i juni 1985. Enligt tullkrimina- len fortsatte den återstående leveransen på 50 ton till Iran i obearbetat skick.

b) I februari 1984 fick Nobelkrut tillstånd att utföra 200 ton pentyl NSP 46 till Italien, mottagare Tirrena. I reali- teten var det även här fråga om en del av Tirrenas Iran—be- ställning. Godset levererades till Tirrena vid fyra till- fällen under perioden mars-december 1984 och fortsatte enligt tullkriminalen i obearbetat skick till Iran.

FDSP-affären

Som köpare för Irans räkning agerade här agenturföretaget Scandinavian Commodity AB i Malmö. Scandinavian Commodity hade åtagit sig att upphandla en stor kvantitet krut, drygt 4 300 ton, varav 3 000 ton beställdes från Sydafrika.

I november 1984 tecknade företrädare för Nobelkrut och Scan- dinavian Commodity samtidigt i Belgrad separata kontrakt med den jugoslaviska statliga inköpsorganisationen FDSP (Federal

Directorate of Supply and Procurement). Dessa kontrakt inne— har att Scandinavian Commodity beställde 1 300 ton krut av FDSP medan FDSP beställde samma kvantitet av Nobelkrut.

Nobelkrut beställde i sin tur olika kvantiteter från företag i Västeuropa och åtog sig att själv producera en mindre an— del, 350 ton, av den jugoslaviska beställningen.

I december 1984 erhöll Nobelkrut tillstånd att utföra 350 ton krut NC 987 till Jugoslavien, mottagare FDSP. I januari 1985 levererades 100 ton och i mars samma år 130,6 ton av detta krut. En tredje leverans på den resterande mängden uppges ha legat klar men inhiberades av Nobelkrut med anledning av tullkriminalens verksamhet.

Annullerad Jugoslavien—affär

I februari 1985 fick Nobelkrut tillstånd att föra ut 350 ton av sprängmedlet hexotol till Jugoslavien, mottagare inköpsor— ganisationen FDSP. Innan leverans hade kommit till stånd an— nullerade Nobelkrut affären i juni 1985 med anledning av tullkriminalens utredning. Scandinavian Commodity var här in- blandat på samma sätt som i föregående affär.

Förhindrad Pakistan-affär

I januari 1985 begärde Nobelkrut tillstånd att utföra 100 ton krut NC 1180 (CBI), 250 ton pentyl NSP 46 och 160 ton tetryl till Pakistan, mottagare företaget POF (Pakistan Ordnance Factory).

Officiellt var varorna avsedda att ingå i POF:s tillverkning av granatkastarammunition. Enligt tullkriminalen var den verkliga avsikten att PDF skulle sälja godset vidare i obear- betat skick till den med Scandinavian Commodity nära lierade handelsfirman Serfina S.A. i Schweiz och därifrån till Iran.

Sedan tullen informerat krigsmaterielinspektören om sina misstankar beslöt regeringen i juni 1985 att inte bevilja ut- försel.

Varuprover

I samband med flera av de ovannämnda leveranserna och även utan samband med dessa har varuprover på militära krut och sprängämnen utan tillstånd förts ut ur landet vid ett stort antal tillfällen. Sådan utförsel har företagits av såväl No- belkruts som Scandinavian Commoditys företrädare. I ett fall, i september 1983, levererades utan tillstånd prover på mili- tärt krut i en container som i övrigt innehöll icke-militära varor avsedda för Iran.

Övrigt

De fall som relaterats i det föregående har lagts till grund för åtal och representerar ett sammanlagt värde av inemot 150 miljoner kronor. Däri inkluderas såväl genomförda som påbör- jade men till följd av förundersökningen avbrutna affärer - eller vad åklagaren rubricerar som fullbordade brott respek- tive försöksbrott. Härutöver utredde tullkriminalen bl.a. följande exportaffärer om vilka åklagaren har konstaterat an- tingen att de inte var olagliga eller att brott inte kan styrkas.

Under 1983 levererade Nobelkrut 146 ton nitrocellulosa direkt till Iran utan att ha sökt tillstånd. Försäljningen har be- funnits laglig eftersom nitrocellulosa inte är klassificerat som krigsmateriel.

En leverans 1984 av 8 ton sprängdeg till det österrikiska företaget Bowas International och leveranser under åren 1982— 1984 av 750 ton av sprängmedlet hexogen till det franska företaget SNPE avskrevs också i åtalssammanhanget då brott inte kunde styrkas.

Undersökningen av Nobelkruts leveranser av hexogen och hexo— tol till det italienska företaget Valsella åren 1982—1983 gällde främst huruvida Valsellas bearbetning av materialet före Vidareexport var tillräcklig för att Italien skulle an- ses som slutdestination för den svenska produkten. I detta fall övertygades åklagaren om att en tillräcklig sådan bear- betning hade skett.

Ytterligare några affärer, bl a leveranser från Nobelkrut till Bulgarien och Rumänien, granskades av tullkriminalen. Då det visade sig att misstanke om brott inte förelåg blev de inte föremål för förundersökning.

6.3 Överväganden om ytterligare fall

Kommissionen har sökt svar på frågorna dels om andra företag än de ovan nämnda har bedrivit export som kan misstänkas vara olaglig, dels om sådan export har förekommit även under 1970- talet. Ingendera frågan har varit föremål för polisutredning och kommissionen har sökt klarhet genom intervjuer och genom

granskning av omständigheter som skulle kunna underlätta en sannolikhetsbedömning.

Full klarhet har inte kunnat nås i någondera frågan. Dock har ingenting framkommit som ger kommissionen grundad anledning tro att något ytterligare företag har bedrivit krut- och sprängämnesexport som kan misstänkas vara olaglig.

Svårigheterna att fastställa om olaglig export har förekommit under 1970-talet är uppenbara. Dokumentationen från denna tid är bristfällig och möjligheterna att inhämta uppgifter från då inblandade personer är begränsade.

I tullkriminalens utredning hänvisas till en korrespondens år 1977 som kan tyda på att man inom Boforskoncernen inte var obekant med det slags exportaffärer som idag har gett grund för åtal. Det österrikiska företaget Armaturen önskade i detta fall från Bofors beställa en kvantitet sprängmedel av- sedd för Syrien. Huruvida affären kom till stånd eller ej ut- reddes inte. Materialet visar dock att en tjänsteman inom Bo— fors avstyrkte den efterfrågade leveransen.

En omorganisation av Bofors vid 1980—talets början innebar bl.a. att krut- och Sprängämnesdelen, som dittills hade legat inom koncernens sektor Försvar, överfördes till kemisidan av koncernens verksamhet. Fr.o.m. 1981 utgjorde Nobelkrut ett av tre affärsområden inom sektor - eller division - Nobel. Från en något undanskymd tillvaro inom försvarssektorn fick Nobel— krut i och med denna förändring en egen profil, ett eget re- sultatansvar och nya personer i ledningen.

Utredningsmaterialet visar vidare att man inom Nobelkrut un— der 1981 kände ett starkt behov av att öka försäljningen.

Företagets situation och utsikter var vid denna tid bekymmer- samma. Enligt statistiken var exporten jämförelsevis blygsam fram till slutet av 1970-talet men ökade sedan kraftigt. Ök-

ningen inleddes redan under perioden 1978—1980 och fortsatte mera markant under de följande åren.

Ett ytterligare förhållande att beakta är att den misstänkt olagliga exporten i stor utsträckning synes ha varit avsedd för någon av parterna i kriget mellan Iran och Irak. Kriget utbröt i september 1980 och födde ett behov som inte förelåg dessförinnan.

Dessa förändringar i 1980-talets början ger i sig inget be- lägg för att inte olaglig export kan ha förekommit under 1970—talet. Tillsammans skapar de dock en sannolikhet för att 1980—talets uppmärksammade affärer inte hade någon motsvarig- het under årtiondet dessförinnan.

6.4 Frågan om medverkan eller vetskap

Kommissionen har granskat möjligheten av att personer inom regeringen och den offentliga förvaltningen skulle ha varit införstådda med avsteg från reglerna när det gäller exporten av krut och sprängämnen. Intresset har främst knutits till krigsmaterielinspektionen, den instans som genom sin centrala roll i tillstånds- och tillsynsförfarandet knappast skulle undgå att i så fall äga kännedom om förhållandena.

Exporten av krut och sprängämnen medför andra slags kontroll— problem än vapen- och ammunitionsexporten. Krut och sprängäm- nen är huvudsakligen att betrakta som råvaror. De är inte

färdiga att användas för militär insats utan måste först ge— nomgå industriell bearbetning till ammunition, minor etc. Kö- pare av vapen och ammunition företräder det mottagande lan- dets regering och utfärdar slutanvändarintyg. Nobelkruts ut— ländska kunder har däremot i regel varit industriföretag som bearbetar varan innan den säljs vidare inom landet eller på export. Krut och sprängämnen är vidare allmänt förekommande produkter som följer internationella specifikationer. Det går inte alltid att veta om ammunitionstillverkaren använder sig av Nobelkruts eller någon annan leverantörs råvara. Under den aktuella perioden, dvs. fram till 1986, saknades för krut och sprängämnesexporten en motsvarighet till slutanvändarintyg. Sedan det året avkrävs det köpande industriföretaget en för- säkran att varan skall användas i den egna tillverkningen och inte exporteras utan föregående "väsentlig bearbetning".

Svårigheterna att följa krut— och sprängämnesexportens väg är således uppenbara. KrigsmaterielinSpektören har i hög grad måst lita till det förtroende som förutsätts existera nellan honom och industrin och till de uppgifter industrin lämnar om sin export. Hans resurser att företa egna undersökningar t.ex. av Nobelkruts utländska kunder har också varit begrän- sade.

Av tullkriminalens omfattande förhör med närmast berörda företrädare för Nobelkrut framgår i flera sammanhang att man från företagets sida inte har informerat krigsmaterielinspek- tören om vad man har vetat respektive trott om exportens slutliga destination i de aktuella affärerna. Detta formule— ras vid ett tillfälle mycket kategoriskt av den förhörde: företaget har "inte i något fall informerat KMI om vilka kun- der våra kunder har".

Under förundersökningen har Nobelkruts företrädare förklarat att företagets informationsskyldighet gentemot krigsmateriel- inspektören stannar vid den första utländska kunden. I och med att varan där bearbetas omfattas den inte längre av svenska regler och vad som sedan sker saknar intresse, har det framhållits.

Krigsmaterielinspektionen har under förundersökningen tillba- kavisat denna syn och framhållit att företaget har skyldighet att i samband med ansökan om utförseltillstånd informera om varans slutliga destination förutsatt att denna är känd för företaget. Denna skyldighet gäller även om varan genomgår be- arbetning hos den första köparen. Visserligen kan då visa sig att en fortsatt export är tillåten. Det är emellertid inte företagets sak att bedöma detta. Det väsentliga är dels att all svensk krigsmaterielexport i utgångsläget är förbjuden, dels att undantag från detta förbud bygger på regeringens totalbedömning av alla kända fakta. En sådan bedömning kan leda till att undantag inte medges ens i ett fall där väsent- lig bearbetning föregår Vidareexport.

Gemensamt för alla krigsmaterielinspektörer under överblick— bar tid synes ha varit dels att de har byggt sitt förhållande till försvarsindustrin på förtroende, en nödvändig grund för vapenexportpolitiken överhuvudtaget, dels att de har velat stödja industrins exportansträngningar inom de gränser som reglerna medger.

Krut- och sprängämnesverksamheten inom Bofors—koncernen be- fann sig vid 1980-talets början i en situation av starkt reducerad svensk marknad till följd av ändringar i försvars- maktens planering. Det är tänkbart men på intet vis belagt att denna situation accentuerade krigsmaterielinspektörens önskan att stödja Nobelkruts exportsatsningar.

Efter överläggningar med Nobelkrut gjorde krigsmaterielin- spektören Carl Algernon i december 1982 en omklassificering av företagets krut— och sprängämnessortiment. Samtidigt som beslutet syftade till att åstadkomma en tydligare skillnad mellan militära och civila produkter innebar det att ett an- tal militära krut- och sprängämnessorter avklassificerades. Av dokumentationen framgår att krigsmaterielinspektören här- med gick långt för att tillgodose de önskemål som framställts av Nobelkrut. Åtgärden var utan tvivel sakligt motiverad. Av- klassificeringen gällde produkter som hade kommit att få en betydande civil användning.

Omklassificeringen 1982 var relaterad till Nobelkruts då exi- sterande produktkatalog. Beslutet var en liberalisering men betydde inte att företaget gavs frihet att, såsom skedde i RP 13-affären (se ovan), själv klassificera nytillkommande produkter. RP 13-affären föranledde Algernon att med ett nytt beslut i januari 1986 återgå till tidigare klassificering som innebar att i huvudsak alla krut och sprängämnen utgjorde krigsmateriel.

Algernons reaktion på denna affär skall enligt vittnesmål ha varit "mycket bitter". Samtidigt som klassificeringsbeslutet i december 1982 hade varit sakligt försvarbart blev det i praktiken ohållbart då dess nödvändiga förutsättning, en grund av förtroende, saknades.

Krut är en "färskvara" med begränsad åtgång hos länder i fred. Det kan hävdas, såsom också gjorts från flera håll, att de stora kvantiteter som levererades i vissa av de aktuella affärerna borde ha väckt krigsmaterielinspektörens och rege- ringens misstankar om Vidareexport till krigförande land. Exempel är den omfattande exporten av krut till Jugoslavien

och av krut och sprängämnen till det österrikiska företaget Dynamit Nobel Wien.

Förhållandet ger utrymme för frågan huruvida vetskap kan ha funnits inom regeringen eller regeringskansliet om en export som innebar avsteg från riktlinjerna. Det har inte gått att fastställa om krigsmaterielinspektören gjorde bedömningar av rimligheten i de mera omfattande affärerna. Kommissionen har dock inte kunnat finna något som styrker att man på den till- ståndsgivande sidan skulle ha känt till några oegentligheter. Omständigheterna som helhet talar i stället för ett mått av aningslöshet och bristande vaksamhet vid tillståndsgiv- ningen.

Sedan misstankarna om olaglig export hade väckts hösten 1984 vidtog krigsmaterielinspektören i olika sammanhang åtgärder för att motverka olagligheter. Så skedde i samband med Arma- turen-affären (se ovan). Såväl klassificeringsbeslutet 1986 som införandet av krav på intyg om "väsentlig bearbetning" före Vidareexport var direkta följder av att RP 13-affären avslöjades. I november 1985 fastslog krigsmaterielinspektören på tullkriminalens fråga att Nobelkruts export av nitrocellu- losa till Iran 1983 hade gällt krigsmateriel. Som grund för sin bedömning angav han bland annat "det i övrigt konspirato- riska tillvägagångssättet". Bedömningen i detta fall avviker från uppfattningen både tidigare och senare att nitrocellulo- sa är civil materiel. Detta förhållande jämte den citerade delmotiveringen kan knappast förklaras på annat sätt än att Algernon var utomordentligt irriterad över företagets upp- dagade affärer.

I sin granskning av krut— och sprängämnesexporten har kommis- sionen inte funnit belägg för att krigsmaterielinspektören

eller någon annan inom förvaltning eller regering skulle ha medverkat i eller haft vetskap om olagliga affärer. Gransk- ningen visar i stället att Nobelkruts företrädare i flera av- seenden syns ha haft och även handlat efter en egen tolkning av reglerna som inte har haft stöd i regeringskansliet. Kom- missionen anser att de har missbrukat krigsmaterielinspektö-

rens förtroende.

III UTLANDSKA JÄMFÖRELSER 7 FÖRHÅLLANDEN 1 ANDRA LÄNDER 7.1 Allmänt

Den internationella vapenhandeln företer drag som skiljer den från utrikeshandeln i övrigt. Dels omges den med sådan sekre- tess som staterna normalt upprätthåller kring sitt försvar. Dels har flertalet viktiga producentländer av politiska eller moraliska skäl restriktioner för sin krigsmaterielexport. Det kan gälla NATO—ländernas och Japans embargo mot östblocket ifråga om strategiskt viktiga varor enligt de s.k. COCOM-reg- lerna. I många fall gäller förbud mot vapenexport till länder som befinner sig i krig eller krigshotande läge. Restriktio- nerna är inte sällan starkast där behovet och efterfrågan är som störst. Mycket stora förtjänster kan finnas att hämta inom förbjudna delar av vapenmarknaden. Det är under dessa omständigheter knappast förvånande att vapenhandeln har en hel del inslag av illegalitet och ljusskygga affärer.

Konjunkturerna på den internationella vapenmarknaden har va— rit dåliga under senare år. Flera orsaker kan skönjas och en är att många stater under tryck av det försämrade allmäneko- nomiska läget har fått strama åt sin försvarsbudget. Detta gäller inte minst utvecklingsländerna som svarar för den helt övervägande delen av världens vapenimport men som av skuld— bördan eller de kraftigt minskade Oljeinkomsterna har nödgats reducera sin efterfrågan på vapen.

Parallellt härmed har det internationella utbudet på vapen ökat. Traditionella västeuropeiska producenter har genom för— sämrade avsättningsmöjligheter i det egna landet fått ett ökat behov att sälja på export. Dit kan räknas stora vapen- producenter som Storbritannien, Italien, Frankrike och För— bundsrepubliken Tyskland men också den svenska försvarsindu— strin och företag i exempelvis Belgien, Grekland, Schweiz, Spanien och Österrike. Till detta kommer att antalet vapen- producenter har ökat. Utvecklingsländerna nöjer sig allt mindre med att enbart vara mottagare, allt fler har idag en egen krigsmaterielproduktion, däribland länder som Indien, Kina, ASEAN-staterna, Nord- och Sydkorea, Taiwan, Argentina och Brasilien.

I sin rivalitet om inflytande i olika delar av världen är de båda supermakterna Förenta Staterna och Sovjetunionen domine- rande vapenexportörer. På grund av en omfattande hemmamarknad är de samtidigt mindre känsliga för konjunkturerna på den in- ternationella vapenmarknaden.

Utvecklingen har medfört en hårdnande konkurrens mellan va— penexportörerna. Det kommersiella intresset i denna handel förefaller ha förstärkts och de politiska eller moraliska be- tänkligheterna ha försvagats. I synnerhet det resurskrävande

kriget mellan Irak och Iran har inneburit en frestelse för undersysselsatta vapenfabrikanter i världen. Dubiösa vapenaf- färer som liknar de svenska har uppdagats i flera producent- länder under 1980—talet, företrädesvis i Västeuropa.

Kommissionen har med utrikesdepartementets bistånd inhämtat dokumentation som i vissa hänseenden belyser vapenexportprob- lemen och deras behandling i ett antal producentländer. Dessa är Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Förenta Staterna, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike. Den följande redovisningen bygger delvis på detta material. Kommissionen har valt att därvid inte beröra de båda super- makterna, vilkas utgångspunkter för och problem i samband med vapenexporten är speciella och knappast jämförbara med de öv- riga producentländernas.

7.2 Andra länders regler

Någon helt rättvisande jämförelse mellan olika länders vapen- exportpolitik är knappast möjlig. Även där reglerna formellt är likartade kan den praktiska tillämpningen uppvisa betydan- de skillnader. Ett formellt sett återhållsamt regelverk kan i verkligheten dölja en omfattande vapenexport genom de undan- tag som medges.

För samtliga av de stater om vilka uppgifter inhämtats gäller att myndigheternas tillstånd krävs för vapenexport. Det stora flertalet av dessa stater har ungefär samma restriktioner för vapenexporten som Sverige. Export medges sålunda inte till länder eller områden där krig pågår eller hotar utbryta. Som

hinder anges ofta även inbördeskrig och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Genomgående anges folkrättsligt för- pliktande hinder såsom beslut av FN:s säkerhetsråd. Samtliga stater har i varierande utsträckning krav på slutanvändarin- tyg. Hos flertalet förekommer ingen reglering av marknadsfö- ringen och inte heller av överlåtelser av tillverkningsrät- tigheter (licensgivning) till utlandet.

I det följande ges en mycket summarisk översikt av respektive lands bestämmelser.

I Australien bygger prövningen av exporttillstånd för vapen på bedömningar av mottagarlandets utrikes— och inrikespoli- tiska förhållanden, försvarspolitiska hänsyn och den egna försvarsindustrins utveckling. Slutanvändarintyg krävs utan undantag. Lagstiftningen är mycket lik den svenska och Aust- ralien eftersträvar samarbete med Sverige inom försvarsmate- rielområdet för att minska beroendet av främst Förenta Sta- terna och Storbritannien.

Belgien exporterar inte krigsmateriel till länder i krig, länder som kränker de mänskliga rättigheterna eller länder med vilka Belgien inte upprätthåller diplomatiska förbindel- ser. Slutanvändarintyg krävs utom från NATO—länder och vissa andra länder såsom Sverige. Marknadsföring och licensgivning regleras inte.

Finland exporterar inte krigsmateriel till länder i krigs- tillstånd, områden där väpnad konflikt pågår eller hotar ut- bryta eller länder där de mänskliga rättigheterna under- trycks. Slutanvändarintyg krävs i allmänhet. Marknadsföring och licensgivning regleras inte.

I Frankrike sker tillståndsprövningen enligt en bedömning av mottagarlandets ekonomi och allmänna lämplighet. Därvid beak- tas förekomsten av krig eller krigshotande läge, undertryck- ande av de mänskliga rättigheterna, risken för Vidareexport från mottagarlandet, krigsmaterielens art (offensiv eller de- fensiv) m.m. Slutanvändarintyg erfordras vid all krigsmate- rielexport. Ansökan om exporttillstånd förutsätts inkomma i ett inledande skede av affären. Marknadsföringen kräver till- stånd och detsamma gäller licensgivningen. Bestämmelserna tillämpas liberalt. Frankrike har bl.a. medgett krigsmate- rielexport till Irak under det pågående kriget med Iran.

De italienska bestämmelserna synes än så länge oklara - någon heltäckande lagstifting finns inte på området - men i ett än- nu inte antaget lagförslag förutses bl.a. krig och inbördes- krig utgöra hinder för vapenexport och slutanvändarintyg krä- vas utanför NATO-kretsen. Bestämmelserna tillämpas liberalt. Något fullständigt förbud har således inte förelegat mot va- penexport till vare sig Iran eller Irak. Beslut fattades 1984 om en successiv vapenexportminskning till dessa länder.

Nederländerna tillåter inte export till länder i krig eller med yttre eller inre oroligheter, inte heller - om materielen kan utnyttjas härtill - till länder som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna. Normalt krävs Slutanvändarintyg utom i fall då både köpare och säljare är regeringar. Mark- nadsföring och licensgivning regleras inte.

Norge tillåter inte export till krigsområden eller länder med inbördeskrig. NATO-länderna är undantagna från detta förbud. Slutanvändarintyg kan krävas i särskilda fall. Marknadsföring och licensgivning regleras inte.

Som NATO- och EG-medlem följer Portugal i huvudsak dessa or- ganisationers rekommendationer vid tillståndsprövningen för vapenexport. Några egentliga egna bedömningsgrunder har man inte utöver hänsynen till exportens implikationer för Portu- gal självt. Slutanvändarintyg krävs alltid utanför NATO—kret- sen.

Schweiz tillåter inte vapenexport till områden där krig pågår eller hotar utbryta, inte heller när den skulle strida mot schweiziska intressen eller motverka landets internationella arbete för de mänskliga rättigheterna och utvecklingsbistånd. Slutanvändarintyg krävs utom för reservdelar och ammunition till redan levererad materiel. Marknadsföring och licensgiv- ning regleras inte.

Spanien exporterar inte vapen till länder i krig eller länder där vapnen kan komma att användas mot den egna befolkningen. Slutanvändarintyg kan avkrävas. Bestämmelserna tillämpas li— beralt.

Storbritannien exporterar inte vapen till länder som kan tänkas använda dessa mot brittiska intressen, länder där vap- nen kan medverka till ökad spänning i regionen eller regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna och kan använda vapnen mot den egna befolkningen. Slutanvändarintyg krävs i vissa fall. Även marknadsföring och licensgivning regleras.

Förbundsrepubliken Tyskland tillåter inte vapenexport till länder i krig eller krigshotande läge, inte heller när expor- ten skulle gå emot Tysklands intressen eller vara ägnad att avsevärt försämra relationerna till tredje land. Slutanvän— darintyg krävs för vissa länder. Marknadsföring och licens- givning regleras inte.

Österrike exporterar inte vapen till områden där krig pågår eller hotar utbryta, inte heller till länder som undertrycker de mänskliga rättigheterna eller kan tänkas utnyttja materie- len i sådant syfte. Slutanvändarintyg krävs inte alltid. Marknadsföring och licensgivning regleras inte.

7.3 Uppmärksammade vapenexportärenden

I samtliga nämnda länder utom Australien och Storbritannien har fall av olaglig eller misstänkt olaglig vapenexport i någon form förekommit eller påståtts förekomma under de se- naste åren.

Att man just i Storbritannien inte har uppmärksammat några fall kan möjligen tyckas förvånande bl.a. mot bakgrund av att London utgör ett centrum för internationell vapenhandel. En förklaring kan vara att landet har ett väl fungerande system för prövning av exporttillstånd med såväl utrikes-, försvars— och handelsdepartementen som tullverket inblandade. Rege— ringens principiella inställning bygger sedan gammalt på FN- stadgans artikel 51 om alla staters rätt till självförsvar. Vapenexport uppfattas inte i sig som något negativt. Allmän- hetens intresse för dessa frågor brukar också vara begrän— sat.

Desto större uppmärksamhet har några fall av sannolikt olag- lig vapenexport väckt i Frankrike. Uppmärksamheten betingas i hög grad av att president Mitterands socialistparti misstänks ha varit berört av den s.k. Luchaire-affären och av att affä— ren uppenbarligen utnyttjas för att misskreditera Mitterand och vänstern inför 1988 års presidentval.

Misstankar om att det krigsmaterielproducerande företaget Luchaire bedrev olaglig export dök upp i pressen i januari 1986 och föranledde försvarsministern att samma vår begära en rättslig undersökning. Försvarets generalinspektör Barba fick senare i uppdrag att göra en intern utredning i frågan. Hans rapport läckte i sin helhet till pressen i början av november 1987. Rapporten bekräftar att Luchaire under åren 1984—1986 exporterade mycket stora kvantiteter ammunition till Iran via tredje land med hjälp av förfalskade och otillräckligt kon- trollerade slutanvändarintyg. Barba konstaterar att man på militärt håll tidigt hade misstankar om trafiken och under- rättade den politiska ledningen härom, inklusive presidenten. Ändå fortsatte den förbjudna exporten i ytterligare två år. Barba tror att en av dåvarande försvarsministern Hernus när- maste medarbetare skyddade trafiken och antyder att Luchaire gav pengar till socialistpartiets kampanjkassa. Presidenten har bekräftat att han visserligen underrättades om de på sin tid vaga misstankarna och tog upp saken med sin försvarsmi- nister men att han inte hade anledning eller möjlighet att själv granska enskilda vapenaffärer. Hernus utpekade med- arbetare, Luchaire—chefen och ytterligare en person åtalades strax före jul 1987.

Senhösten 1987 framkom i pressen även misstankar om att den statsägda krut— och sprängämnestillverkaren SNPE hade bedri- vit olaglig export till Iran åren 1982-1985 varvid Argentina angetts som mottagare. Svensken Karl-Erik Schmitz, chef för företaget Scandinavian Commodity i Malmö, har av den franska pressen utpekats som mellanhand.

Den högerregering under premiärminister Chirac - tillika pre- sidentkandidat - som tillträdde våren 1986 har dementerat på— ståenden om att den förbjudna exporten till Iran från såväl

Luchaire som SNPE har fortsatt efter regeringsskiftet, nu med Portugal som genomgångsland.

En tredje misstänkt vapensmugglingsaffär som nyligen uppmärk- sammats gäller nattliga flygningar åren 1982-1986 från en fransk militärbas till Iran med vapen och ammunition från företaget Matra—Manurhin—Défense.

Den franska allmänheten har av allt att döma inte upprörts mycket av dessa affärer som sådana. Även en rad affärer" av annat slag har samtidigt varit aktuella och företeelsen upp- fattas som ett naturligt inslag i den politiska slagväxlingen under ett valår.

En vapenaffär i Österrike nådde sin kulmen i september 1987 när en direktör i Firma Noricum, dotterbolag till den statli- ga VOEST-koncernen, häktades för misstankar om olaglig vapen- export till Iran. Företaget hade i mars 1985 fått tillstånd att leverera 200 kanoner samt granater och annan utrustning till Libyen. Sedan misstankar inkommit om att Iran var den verkliga adressaten förbjöd inrikesministeriet leverans men hävde förbudet sedan företaget hade uppvisat ett libyskt slutanvändarintyg.

Journalisters undersökningar ledde till förnyade misstankar på hösten samma år. Den polisutredning som då gjordes nedla- des i brist på bevis. I april 1987 beordrades undersökning av Noricums samtliga exportaffärer. En häktad person erkände i juni att de 200 kanonerna hade varit avsedda för Iran men att, enligt vad en avliden tidigare chef för VOEST uppgett, den dåvarande regeringen hade varit införstådd med affären. Den nu häktade direktören har sedermera erkänt Iran-expor- ten.

Även andra misstänkta affärer av Firma Noricum är under ut- redning, bl.a. försäljningar av kanoner och komponenter som officiellt destinerats till Argentina och Brasilien.

Sedan 1985 har olaglig vapenhandel varit föremål för kontinu- erligt intresse i österrikiska massmedia, framför allt i två tidskrifter som även har bedrivit undersökande journalistik. Politiskt har främst medlemmar av partiet De gröna varit ak- tiva i massmedia och i parlamentet.

Sedan hösten 1986 då den amerikanska vapenexporten till Iran (Iran-contras-affären) avslöjades har uppgifter förekommit om omfattande export av krigsmateriel, främst ammunition, från Spanien till Iran. Leveranserna påstås ha gått via mellanhän- der eller falska mottagare i Grekland, Libyen, Syrien, Indo- nesien och Filippinerna och i flera fall ha haft anknytning till svensken Karl-Erik Schmitz. Stora kvantiteter spanska vapen påstås även ha gått till Iran på basis av falska be- ställningar från Portugals försvarsministerium. Så snart far- tygen med dessa laster kommit ut på internationellt vatten har de enligt uppgift omdirigerats till iranska hamnar. De spanska myndigheterna har på nyhetsmedias frågor förnekat all kännedom om de påstådda leveranserna. Åtminstone en spansk tidning har beskyllt både Spaniens och Portugals regeringar för att ha lämnat sitt tysta medgivande.

Portugal drogs i början av 1987 in i den amerikanska Iran- contras—affären när det visade sig att portugisiska vapen— handlare sannolikt hade utnyttjats för leveranser till de nicaraguanska rebellerna (contras). Officiellt hade leveran- serna gått till Guatemala varifrån Slutanvändarintyg kunde uppvisas. Enligt myndigheterna i Guatemala var dessa intyg dock förfalskade. Från portugisisk officiell sida har förkla- rats att lagen följdes eftersom Slutanvändarintyg förelåg

från Guatemala. Presskommentarerna var omfattande under en begränsad period. Några misstankar om att regering eller myn- digheter skulle ha varit inblandade förekom inte. Portugal har även figurerat i de misstankar som omger franska, neder— ländska och spanska vapenaffärer.

I Italien har flera vapenaffärer ägnats stor uppmärksamhet i massmedia under lång tid. På senaste tiden har detta framför allt gällt den s.k. Valsella-affären. Företaget Valsella Mec- canotecnica har beskyllts för att utan tillstånd ha bedrivit en omfattande export av vapen, olika slags minor, sprängämnen och annan krigsmateriel till krigförande stater i Mellanös— tern och till Syrien. Som mottagare har officiellt uppgetts Spanien, Turkiet och Nigeria. Det har antytts att maffian 'skulle vara inblandad och ledare för Valsella-företaget ar- resterades och förhördes under hösten 1987.

Även företaget Tirrena Industriale har uppmärksammats i ita- lienska massmedia för sin roll i samband med en stor iransk krutbeställning (se "Tirrena-affären" under avsnitt 6.2 ovan). Bofors (AB Bofors Nobelkrut) har av pressen utpekats som sprängämnesleverantör till både Valsella och Tirrena.

1 Schweiz har ingen vapensmuggling konstaterats sedan slutet av 1960-talet då leveranser till Sydafrika avslöjades. I bör- jan av 1987 uppmärksammade pressen en leverans till Iran från företaget Oerlikon-BUhle som innehöll reservdelar till ett luftförsvarssystem. Efter prövning av åklagaren fastställdes att det inte var fråga om krigsmateriel. Senare har i pressen emellertid också hävdats att samma företag skulle ha sålt 14 ton vapen till Iran via sitt dotterbolag i Italien. Ärendet utreds på italiensk sida.

I Belgien har under senare år flera krigsmaterielproducerande företag upprepade gånger beskyllts i pressen för olaglig ex— port till länder i krig eller under embargo. Utredningar har företagits men från officell sida framhålls att brott än så länge inte har kunnat påvisas i något sammanhang. Den belgis— ka pressen ondgör sig ofta över vad man anser vara passivitet hos myndigheterna i dessa sammanhang och hänvisar gärna till de svenska myndigheternas mera kraftfulla agerande. De svens- ka och belgiska tullmyndigheterna upprätthåller ett nära sam— arbete i frågor om olaglig krigsmaterielexport.

1 Nederländerna har flera fall av olaglig krigsmaterielexport uppmärksammats under senare år. Efter tips 1986 från svenska kolleger kunde myndigheterna avslöja att företaget Muiden Chemie B.V. hade varit inblandat i en stor krutförsäljning till Iran via Jugoslavien under åren 1984—1985 (se "FDSP— affären" under avsnitt 6.2 ovan). Tillstånd fanns för export till Jugoslavien och företaget hävdar att man inte kände till något om krutets fortsatta öde. Uppfattningen på officiell sida är att företaget hade övertagit beställningen från Sve- rige som saknade tillräcklig kapacitet för att tillgodose den. Karl-Erik Schmitz anses också ha varit inblandad. Fallet är föremål för domstolsprövning och målet väntas bli avgjort i slutet av 1988.

Samma företag har befunnits inblandat i ytterligare en miss- tänkt olaglig krutexport som gick via London till Portugal. Eftersom kvantiteten beräknas ha nntsvarat portugisiska ar- méns behov under 35 år tror nederländska myndigheter att kru- tet har använts för att tillverka 85 000 artillerigranater för Irans räkning.

Ytterligare några fall av misstänkt eller styrkt olaglig krigsmaterielexport har förekommit på senare år. År 1983 sål- de ett företag mörkersikten illegalt via Portugal till Irak. I en affär vars olaglighet ännu inte är bevisad sålde ett Rotterdam-varv 1984 s.k. pre-designs för en ubåt till Israel. År 1985 dömdes det Philips—ägda Hollandse Signaal Apparaten B.V. för brott i samband med olaglig vapenexport till Iran. Kemiföretaget Melchemie dömdes nyligen för olaglig export till Irak.

De olika affärerna har återkommande uppmärksammats av neder— ländska massmedia och även tagits upp i parlamentet. Ingen- ting tyder på att företrädare för regering eller förvaltning skulle ha varit delaktiga.

I Förbundsrepubliken Tyskland uppkommer genomsnittligt fyra till sex fall i månaden av misstänkta brott mot bestämmelser- na för krigsmaterielexport. (Krigsmateriel ges då en bred de- finition som torde gå utöver den svenska). Den senaste tiden har tre mera omfattande utredningar varit aktuella av vilka en gäller misstankar mot två företag för att utan tillstånd ha försett Sydafrika med konstruktionsritningar till en ubåt. Det ena företaget, ett varv, ägs gemensamt av förbundsstaten och delstaten Schleswig-Holstein och enligt obekräftade på- ståenden i pressen skulle företrädare för regering och för- valtning ha varit införstådda med affären. Det andra fallet gäller västtyska företags och forskningsinstituts påstådda leveranser till Libyen av elektronik m.m. för ett robotsys— tem. I det tredje undersöks misstankar mot ett statligt före— tag för att ha sålt ammunition och utrustning för ammuni— tionstillverkning till Iran, Irak och Sydafrika.

Senast en fällande dom avkunnades för olaglig vapenexport var 1986, då höga bolags- och styrelserepresentanter för företa- get Rheinmetall erhöll frihetsstraff för vapen- och ammuni— tionsleveranser åren 1977—1980 till bl.a. Argentina, Sydafri- ka och Saudiarabien.

Av de nämnda affärerna har särskilt fallet med utbåtsrit- ningar till Sydafrika fått stort utrymme i massmedia, detta sannolikt på grund av den påstådda politiska inblandningen.

Den i Förenta Staterna mest uppmärksammade vapenaffären på senare tid är Iran—contras-affären, här nämnd då den åberopas på annan plats i redovisningen. Affären började komma till offentlig kännedom hösten 1986 och inrymmer bland många andra aspekter också frågan om olaglig export. Delar av Reagan—ad- ministrationen arrangerade i hemlighet vapensändningar till Iran i strid med den officiellt deklarerade politiken och an- vände förtjänsterna till att beväpna contras—rebellerna i Nicaragua. Affären är knappast jämförbar med de svenska fallen.

Något liknande kan sägas om Kongsberg—affären i Norge som uppdagades i januari 1987. Kongsberg Våpenfabrikk hade till- sammans med ett japanskt företag levererat fyra fräsmaskiner till Sovjetunionen för produktion av propellrar i tystgående ubåtar. Leveranserna, som inbegrep amerikansk högteknologi, hade skett utan tillstånd och ansågs strida mot COCOM-regler- na. En polisutredning avslöjade i oktober 1987 att Kongsberg dessutom under åren 1972-1987 bl.a. hade sålt mer än 100 da- torer och annan strategiskt viktig utrustning till öststater- na utan tillstånd. Inte heller denna affär är jämförbar med de aktuella svenska fallen.

Några fall av misstänkt olaglig krigsmaterielexport har slut— ligen uppmärksammats även i Finland. Företaget Forcit Oy har sålunda åtalats för otillåten export av trotyl som officiellt var destinerad till AB Bofors Nobelkrut i Sverige men i rea- liteten gick till annat land. Nobelkrut misstänks har varit Forcit behjälplig med denna affär men inte i former som inne- bär överträdelse av svenska bestämmelser. Även mot det stats- ägda företaget Kemira pågår en förundersökning som gäller samma typ av överträdelse.

8 UTLÄNDSKT INTRESSE FöR DE SVENSKA FALLEN

De svenska fallen av misstänkt olaglig vapenexport och de på- stådda mutbrotten i samband med Indien-affären har väckt upp— märksamhet i varierande grad i de olika länderna. I flera sammanhang tycks intresset ha varit knutet till att landet antingen har berörts av de svenska fallen eller har haft lik- artade problem.

Att både norska och finska massmedia har gett stort utrymme åt de svenska affärerna är naturligt och i linje med deras traditionella Sverige-bevakning. Den finska uppmärksamheten har i många fall varit kritisk. Vid sidan av finska massmedia har personer bl.a. inom försvar och näringsliv underhand ut- tryckt uppfattningar som spänner från oro för egna framtida projekt med svensk försvarsindustri till ett visst raljerande över vad man ser som en hycklande svensk inställning till va- penexport.

I Frankrike har de svenska affärerna uppmärksammats av alla större dagstidningar och i viss utsträckning av veckopressen som tagit upp dem i samband med redogörelserna för fransk olaglig vapenexport. Dagstidningen Le Monde efterlyser större klarhet i utredningarna av de franska affärerna och pekar som

jämförelse i uppskattande ordalag på såväl den amerikanska senatens utredning av Iran—contras-affären som den svenska tullkriminalens av krut— och sprängämnesexporten.

Särskilt intresse har i fransk press ägnats åt Bofors påståd- da mutaffärer i samband med försäljningen av fälthaubitsar till Indien. Detta bör ses i ljuset av att franska företag var Bofors främsta konkurrent om Indien—kontraktet. En tendens har funnits att påstå att Bofors "lurade" till sig kontraktet och en förhoppning har skymtat att muthistorierna kanske skulle stjälpa affären och ge Frankrike en ny chans.

Franska underhandskommentarer på personlig basis har inte sällan haft en underton av att Sverige trots allt inte är bättre än andra och att dess allmänna utrikes- och nedrust- ningspolitiska budskap ter sig mindre trovärdigt.

De svenska vapenaffärerna har redovisats förhållandevis de- taljerat i den brittiska pressen som generellt sett endast brukar ägna sporadisk uppmärksamhet åt svenska förhållanden. Någon moralisk indignation över affärerna har knappast kunnat spåras. Intresset för de påstådda mutbrotten i samband med Bofors Indien-affär har varit ringa utom vad gäller premiär— minister Gandhis ställning. Personer i "branschen" har sna- rast uttalat förvåning över de låga belopp Bofors har beta- lat ut. Två tendenser i de brittiska kommentarerna har varit dels att ifrågasätta de svenska myndigheternas kompetens i affärernas handläggning, dels att med ett mått av Skadeglädje finna att svenskarna som annars predikar fred och nedrustning är lika goda "kålsupare" som andra.

Även i västtysk press har de svenska affärerna getts utrymme men på intet vis dominerat rapporteringen om Sverige. De har

i regel funnits på tidningarnas insidor som nyhetsartiklar, om än ibland med kritisk udd. Inslag har även funnits i eter- media. Sveriges betydande goodwill i Förbundsrepubliken torde inte ha lidit skada. Andra Sverige—nyheter har rönt större uppmärksamhet såsom förhandlingarna om den "vita zonen" i Östersjön och i synnerhet de fortsatta ubåtskränkningarna av svenska vatten. På officiell västtysk sida följer man noga de svenska vapenexportaffärernas handläggning för att söka lära av svenska erfarenheter.

I Österrike väcktes intresse för de svenska vapenaffärerna i samband med att landet fick egna likartade problem. I press- kommentarer och parlamentsdebatt om de senare har man gjort hänvisningar till och jämförelser med Situationen i Sverige. Huvudintresset har dock i första hand gällt de svenska reg- lerna och deras tillämpning. En skillnad som därvid har note— rats är nmjligheten på svensk sida att teckna långtidskon- trakt om reservdelsleveranser, en möjlighet som Österrike inte medger. En företrädare för försvarsindustrin lovordade i en TV—debatt den svenska hållningen som logisk medan den österrikiska, sade han, tvingade företagen att kringgå lagen för att överleva. Allmänt taget har de svenska fallen redovi- sats i massmedia men inte i utförlig form.

I schweizisk press uppmärksammades de svenska fallen och kom- menterades utförligt under våren 1987 bl.a. under rubriken "Sveriges hemmagjorda Iran-affär" (Neue ZUrcher Zeitung). Även schweizisk TV har tagit upp ämnet men endast i samband med större översikter av det politiska läget i Sverige.

Den italienska pressen har tagit upp de svenska affärerna vid olika tillfällen under 1987. Årsdagen av mordet på statsmi- nister Palme föranledde artiklar kring de kända spekulatio- nerna om ett samband mellan mordet och vapenleveranser till

Iran. Artikeln om svenska vapenleveranser via Singapore till Dubai, Bahrein och Iran har åtföljts av epitet som "Boforsga- te" eller "Sveriges Irangate". Även Indien—affären har föran- lett flera artiklar. Som tidigare nämnts har Bofors även an- getts som leverantör till brottsmisstänkta italienska före- tag.

I Belgien har under de senaste åren omfattande publicitet getts åt misstänkta fall av olaglig vapenexport från belgiska hamnar och flygfält. I flera sammanhang har därvid nämnts förgreningar till svenska företag. Om dessa omnämnanden in- räknas har de svenska vapenexportaffärerna utan tvivel ut- gjort det största enskilda ämnet i den belgiska pressens Sve- rige—rapportering under 1987.

Svenska tullens samarbete med den belgiska och svenska tull- tjänstemäns besök i landet har bidragit till mediaintresset. Som tidigare framhållits har de svenska myndigheterna också lovordats för sin handläggning av vapenaffärerna.

I Nederländerna har massmedia länge intresserat sig för fall av misstänkt olaglig krigsmaterielexport med svensk anknyt- ning. Redan 1983 skrev pressen om datorsmugglingen i Helsing- borg. Under 1985 och 1986 började man uppmärksamma de svenska vapen- och krutaffärerna, framför allt påståendena om leve- ranser till Iran. Detta intresse har bestått fram till och under hela 1987. Väl så viktig har varit den uppmärksamhet de svenska fallen har fått hos nederländska myndigheter genom de tips från svenska tullkriminalen som ledde till att nya ne- derländska fall av olaglig export avslöjades.

Allmänt sett har amerikanska massmedia ägnat ringa intresse åt de svenska vapenexportaffärerna. I flertalet av de tid- ningsartiklar som har behandlat ämnet har en k0ppling gjorts

till mordet på statsminister Palme, varvid omständigheterna kring mordet och mordspaningen snarast har varit huvudtemat. Samma koppling gjordes när TV-bolaget CBS i november 1987 äg- nade sitt välkända veckoprogram "60 Minutes" åt dessa frågor. Inte heller inom den amerikanska administrationen har man fäst något större avseende vid den misstänkt olagliga svenska exporten - därtill är denna en alltför obetydlig del av de totala handelsströmmarna med vapen.

Spanska massmedia har ägnat ett måttligt intresse åt de sven- Ska affärerna och i huvudsak återgett nyhetsbyråernas rappor- ter från Stockholm. En viss besvikelse har noterats hos de grupper som traditionellt ser Sverige som en förebild på freds— och nedrustningsområdet.

I Australien har de svenska affärerna allmänt sett ägnats ringa intresse. Den i november 1987 inledda svenska debatten om FFV:s Englands—affärer, vilken även berört omständigheter- na kring ammunitionsexporten till Australien 1966, har emel- lertid uppmärksammats av australiensiska massmedia.

1 Portugal har de svenska affärerna ägnats en mycket begrän- sad uppmärksamhet.

IV GRANSKNING AV BAKGRUND OCH OMSTÄNDIGHETER

9 ASPEKTER PÅ FÖRSVARSINDUSTRINS UTVECKLING OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

9.1 Inledning

Försvarsindustrin omfattar verksamheter inom en rad olika branscher, bl.a. kemisk industri, maskinindustri, elektronik- industri, varvsindustri, bilindustri och flygindustri. Spänn- vidden försvårar generella utsagor om de olika företagens verksamhet. Det som gäller för Ericssons radartillverkning gäller inte för Karlskronavarvets fartygsproduktion, ammuni- tionstillverkningen vid Bofors och FFV har inte många likhe- ter med produktionen av stridsflygplan vid Saab-Scania, etc.

Trots att försvarsindustrin inrymmer ett tvärsnitt av svenska industribranscher finns det emellertid vissa gemensamma drag, som beror på att företagen har det svenska försvaret som sin helt dominerande kund. Försvaret företräds härvid av försva- rets materielverk (FMV). Det är således fråga om offentlig upphandling av produkter med militära Specifikationer.

Ny försvarsmateriel utvecklas i nära samverkan mellan indu- strin och försvaret. Industrins resurser tas i anspråk redan på ett tidigt stadium i den s.k. studiefasen som föregår själva utvecklings— och konstruktionsarbetet, och produkterna framställs efter detaljerade specifikationer från beställa— rens sida. De ömsesidiga beroendeförhållandena mellan köpare och säljare är starka och samverkan mellan industrin och myn- digheter löper från systemgeneration till systemgeneration.

Den svenska försvarsindustrin har under årens lopp speciali- serats, så att systemkunnande och utvecklingsresurser inom ett visst materielområde som regel bara finns i ett företag i landet. Om konkurrens förekommer tar den sig oftast uttryck i att försvaret väljer mellan olika anskaffningsformer, t.ex. mellan inhemskt utvecklad materiel och utländska alternativ som redan förekommer på marknaden. Utländsk anskaffning sker endast sällan på områden där svensk försvarsindustri har kom- petens och produktionsresurser. De relationer som finns mel- lan leverantör och kund är inte militärt specifika utan åter- finns även inom det civila området. De liknar t.ex. dem som råder på telekommunikationsområdet mellan Eriksson-koncernen och Televerket. Marknadsföring i konventionell mening Sker endast på utländska marknader.

Försvarsmateriel utformas efter militära specifikationer. Det innebär bl.a. extremt höga krav på prestanda, miljötålighet och funktionssäkerhet. Karakteristisk är också den genuina osäkerheten om i vilka situationer materielen kan komma att behöva användas i en framtid. Den snabba militärtekniska ut- vecklingen och den därmed sammanhängande balansen mellan me- del och motmedel tenderar dessutom att göra materielen mindre effektiv och i behov av mer eller mindre kontinuerlig anpass- ning till förändringar i hotbilden. Dessa för försvarsmate- riel helt specifika omständigheter leder till att ny teknik

ofta tas i anspråk vid utveckling och produktion av ny för- svarsmateriel samt att industrin måste ha förmåga att perio- diskt modernisera levererad materiel. Jämfört med likartade civila verksamheter är inslaget av forskning och utveckling (FoU) som regel större. Som en följd härav är försvarsindu- strin ofta tekniskt ledande inom sina områden.

9.2 Ett ökat exportberoende?

Flertalet företag i den svenska försvarsindustrin har sedan mitten av 1970-talet ställts inför krympande eller stagneran- de beställningsvolymer från det svenska försvaret. Samtidigt tenderar utvecklingskostnaderna att stiga för varje ny gene- ration av materiel, vilket innebär att företagen behöver allt högre produktionsvolymer för att hålla styckkostnaderna nere och kunna bibehålla sin konkurrenskraft mot utländsk indu- stri.

Två frågor skall belysas i föreliggande kapitel:

. Finns det någon för de olika företagen specifik ekonomisk utveckling som kan förklara en olaglig krigsmaterielexport?

. Vilka är förutsättningarna att bedöma det framtida behovet av krigsmaterielexport för att bibehålla erforderlig kompe- tens i den svenska försvarsindustrin?

För försvarsindustrin finns i princip två huvudvägar att gå för att öka produktionsvolymen: att exportera eller att Sälja produkterna på en civil marknad. Dessa bägge vägar är natur- ligtvis inte oförenliga utan i högsta grad komplementära för

de företag som har de nödvändiga förutsättningarna. Förut- sättningarna för export respektive expansion på en civil marknad varierar av naturliga skäl dock kraftigt mellan före— tagen.

Företagen har olika förutsättningar för export beroende på om materielen klassificeras som krigsmateriel eller ej. För— svarsmateriel - materiel som utvecklats mot militära specifi- kationer - som inte klassificeras som krigsmateriel omfattas inte av några exportrestriktioner utan kan exporteras till andra länder som vilka andra varor som helst. Detta förhål— lande gäller materiel som också har en civil användning, t.ex. vissa typer av fartyg och fordon samt utrustning för telekommunikation. De företag som producerar sådan försvars- materiel har sålunda bättre förutsättningar för export än de företag som producerar vapen eller annan materiel som klassificeras som krigsmateriel.

Förutsättningarna för export kan också skilja sig åt "Ellan företagen beroende på hur anpassad materielen är efter det svenska försvarets specifika behov. Viss materiel kan t.ex. vara ”skräddarsydd" för särskilda svenska geografiska, klima- tiska eller taktiska förhållanden, medan annan materiel är mer "standardiserad" och därför har en potentiellt större exportmarknad. Det bör därvid uppmärksammas att det svenska försvaret är inriktat på i huvudsak högteknologiska produk- ter. Världsmarknaden för sådana produkter är begränsad.

Företagen i försvarsindustrin har även olika förutsättningar vad gäller expansion på civila marknader. Viss försvarsmate- riel har en betydande civil användning, annan har ingen alls. Samma fartyg kan användas som patrullbåt inom marinen och den civila kustbevakningen, samma bandvagn kan användas för tran- sport av personal och materiel i oländig terräng i armén och

inom civila teleförvaltningar och samma radiolänkutrustning kan användas för såväl militär som civil teletrafik.

Vissa produkter som saknar direkt civil användning och som klassificeras som krigsmateriel kan dock ha nära civila mot— svarigheter, t.ex. flygplan, flygplansmotorer och radarsta— tioner. För militär materiel som saknar direkt civil använd- ning och inte heller har några civila motsvarigheter kan dock betydande civila tillämpningar finnas för vissa teknologier som utnyttjas för utveckling och produktion av materielen ifråga.

Förutsättningarna för företagen i försvarsindustrin att minska styckkostnaderna genom att öka produktionsvolymen via export respektive via civil försäljning varierar således kraftigt.

Den svenska exporten av försvarsmateriel är sedan länge starkt koncentrerad till ett mindre antal företag. Bofors, FFV, Philips Elektronikindustrier (PEAB) och Ericsson-kon- cernen svarar i dag för 80—90 % av den svenska exporten av försvarsmateriel. För flera av de stora försvarsindustrierna i Sverige är exporten av försvarsmateriel för närvarande av mindre omfattning och mer oregelbunden, t.ex. flygindustrin och varven.

Den försvarsmateriel som produceras av Bofors och FFV är så gott som uteslutande klassificerad som krigsmateriel. Det gäller vapen och ammunition som används i många länder och därför har en betydande potentiell utlandsmarknad. Philips Elektronikindustrier och Ericsson-koncernen producerar för- svarselektronik som i betydande utsträckning har civil an- vändning och inte klassificeras som krigsmateriel.

Under 1980—talet har samtliga försvarsindustrier gjort sats- ningar för att öka sin export av försvarsmateriel. Uppgifter om sysselsättningen i försvarsindustrin visar dessutom att exportsysselsättningen ökade vid så gott som alla arbetsplat- ser i försvarsindustrin mellan 1983 och 1986. Det är fortfa— rande emellertid bara ett mindre antal arbetsplatser där pro- duktionen av försvarsmateriel till mer än 50 % är inriktad på export. Samtliga dessa arbetsplatser ingår i Nobel Industri- er, FFV, PEAB eller Ericsson-koncernen. (Se vidare betänkan- det En politik för nedrustning och utveckling, Ds UD 1988:1).

Under samma period har flera försvarsindustrier satsat på ökad civil produktion och ökat sin civila försäljning. De redovisade uppgifterna om sysselsättningens fördelning visar att det framför allt är inom flygindustrin som företagen öka- de produktionen för civila ändamål mellan 1983 och 1986. Om- struktureringen av flygplansindustrin är ett resultat av den industriinriktning som beslutades i samband med JAS—projek- tet.

Hälften av försvarsindustrins sysselsatta arbetar emellertid vid arbetsplatser som till mer än 75 % är specialiserade på militär produktion. Det gäller t.ex. samtliga arbetsplatser inom Bofors och FFV där försvarsmateriel produceras. Ett mer jämnt förhållande mellan militär och civil produktion råder bl.a. vid Philips Elektronikindustrier och vid de flesta ar- betsplatser inom Ericsson-koncernen, där försvarsmateriel produceras.

I sina årsredovisningar redovisar inte alla företag sin för- säljning av försvarsmateriel uppdelad på inhemska leveranser och export. De tre företag som svarar för den övervägande de- len av den svenska krigsmaterielexporten — Bofors, FFV och

PEAB - har emellertid ställt uppgifter till kommissionens förfogande, som gör det möjligt att se hur leveranserna till det svenska försvaret respektive exporten utvecklats sedan början av 1970-talet (i FFV:s fall sedan 1977).

För Bofors del låg de inhemska leveranserna och exporten på ungefär samma nivå under större delen av 1970—talet. Mot slutet av decenniet och under 1980—talets första år ökade exporten mycket kraftigt, parallellt med en mindre ökning av de inhemska leveranserna. Under 1986 steg exporten kraftigt igen som en följd av Indien-ordern, samtidigt som leveranser- na till det svenska försvaret sjönk.

Förhållandet mellan inhemska leveranser och export är mer jämnt inom FFV:s affärsområde för vapen och krut (FFV Ord- nance). I början av 1980-talet etablerade Sig exporten på en högre nivå än de inhemska leveranserna, men i stort sett har försäljningen på de bägge marknaderna följts åt under den se— naste tioårsperioden.

Exporten av försvarsmateriel från PEAB var liten under 1970— talet. Sedan slutet av 1970—talet har emellertid exporten ökat successivt och ligger numera på ungefär samma nivå som leveranserna till det svenska försvaret. Under de senaste åren har exporten legat relativt stilla, medan försäljningen till det svenska försvaret har ökat.

Några identiska mönster i exportutvecklingen under de senaste åren står således inte att finna mellan de företag som svarar för merparten av den svenska försvarsmaterielexporten. Den kanske mest dramatiska skillnaden är den att exporten för Bo— fors nu — som en följd av Indien-ordern - ökar kraftigt sam- tidigt som leveranserna till det svenska försvaret minskar,

medan försäljningen är mer jämnt fördelad mellan det svenska försvaret och export för såväl FFV som PEAB.

9.3 Bofors - utveckling och omvandling

Bofors utveckling redovisas här som ett exempel på svensk försvarsindustri.

Bofors har sedan länge en unik bredd som tillverkare av för— svarsmateriel. Inom samma företag har utvecklats och tillver— kats pjäser, ammunition, krut och sprängämnen. Företagets ut- ländska konkurrenter är som regel antingen vapentillverkare eller ammunitionstillverkare.

Under decennierna efter det andra världskriget utvecklades Bofors till en blandad industrikoncern. Under 1970—talet sva- rade försvarsmateriel och stål för vardera ungefär en tredje- del av faktureringen. Nya satsningar gjordes inom plast- och elektronikområdena. Koncernen drogs emellertid med Stora lön- samhetsproblem. Från 1976 och framåt var det bara de två militärt inriktade divisionerna - Försvarsmateriel och Nobel - som genomgående uppvisade positiva resultat.

I mitten av 1970-talet stod Bofors inför ett strategival. Ef— ter 1960—talets Stora leveranser till det svenska försvaret och efter 1972 års försvarsbeslut förutsågs minskande inhems- ka beställningar inför framtiden. Mot bakgrund av lönsamhets- problemen valde då Bofors att hålla fast vid och stärka sin försvarssektor genom en ökad satsning på export.

Efter vissa strukturförändringar under slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet — då företaget bl.a. lämnade stål— sektorn — omvandlades Bofors till en industrikoncern där mer än tre fjärdedelar av verksamheten avsåg försvarsmateriel. Den största förändringen i den långa omstruktureringspro- cessen var emellertid fusionen med KemaNobel - Sveriges största kemikoncern - i september 1984.

Den nya koncernen, Nobel Industrier Sverige AB, är ett före— tag med ca 70 % civil produktion och med huvudsaklig inrikt- ning på kemiska produkter. Någon betydande integration mellan "gamla" Bofors och "gamla" KemaNobel har inte skett, utan verksamheterna drivs i huvudsak vidare enligt den tidigare strukturen.

Den nHlitära produktionen inom Nobel Industrier sker inom affärsområdena Bofors, som motsvarar Division Försvarsmate- riel inom "gamla" Bofors—koncernen, Nobel Kemi, som motsvarar Division Nobel inom "gamla" Bofors—koncernen, och Nobel Plast, tidigare Bofors-Plast.

Bofors är det största affärsområdet i Nobel—koncernen och sysselsätter ca 5 000 anställda i Karlskoga, Tidaholm, Lin— desberg och Lidingö. I Karlskoga, där också affärsområdets ledning har sitt huvudkontor, arbetar ca 4 500 personer med utveckling och produktion av pjäser, ammunition och robotar.

Under 1987 exporterade Bofors, exkl. dotterbolag, försvarsma— teriel för drygt 2,6 miljarder kronor, vilket motsvarade när- mare 82 % av företagets totala fakturerade försäljning. Genom Indien—ordern har företaget blivit mer inriktat på export än någonsin tidigare sedan 1950-talet.

Det svenska försvarets beställningar kommer som regel med alltför långa mellanrum för att kunna garantera en jämn be- läggning vid företaget. Flera omfattande och oförutsedda om- planeringar av försvarets materielanskaffning under senare år har dessutom påverkat situationen. Dessa förhållanden kan illustreras av produktionen av ammunition till Haubits 77 för den svenska armén under 1970- och början av 1980—talet. Ar- méns planerade ammunitionsanskaffning vid mitten av 1970-ta- let, som föranledde Bofors att bygga nya produktionsanlägg- ningar för ammunition, kom att i det närmaste halveras i bör- jan av 1980—talet. Detta ställde Bofors inför betydande lön- samhetsproblem som avhjälptes först med Indien-ordern 1986.

Exportorder ger företaget sysselsättning i verkstäderna under de ibland långa svackorna i produktionen för det svenska för- svaret. Förhållandet kan illustreras med Robot 70-produktio- nen, som för det svenska försvarets räkning inleddes 1976. Utan exportorder hade exempelvis verkstäderna för elektronik— och slutmontage av missiler varit utan arbete under en stor del av 1980-talet.

Exporten har således utjämnat svackan mellan Robot 70-projek— tet och projektet för Robot 56, pansarvärnsroboten "Bill" (en period på ca fem år). För att möjliggöra en jämn beläggning av resurserna vid Bofors har FMV också accepterat en senare- läggning av vissa leveranser när Bofors behövt använda kapa- citeten för exportorder.

När förutsättningar för export förekommer är FMV:s utgångs— punkt att industrin skall svara för hälften av utveklings- kostnaderna för ett materielprojekt. I Robot 70-projektet finansierade Bofors närmare hälften av FoU-kostnaderna och i Robot 56-projektet omkring två tredjedelar. 1 bägge fallen

slöts avtal redan på ett tidigt stadium med FMV om fasta pri- ser för serieleveranser. I bägge projekten blev utvecklings— kostnaderna betydligt högre än de ursprungligen kalkylerade på grund av oförutsedda tekniska problem.

Enligt Bofors ledde leveranserna av Robot 70 till det svenska försvaret till ett negativt resultat. De priser som Bofors har erhållit för Robot 70 på exportmarknaden Sägs ligga be— tydligt högre än de priser det svenska försvaret har betalat. Genom exportleveranserna har Bofors således kunnat kompensera sig för de eventuella förluster man gjorde på de inhemska be- ställningarna.

Jämförelser mellan inhemska priser och exportpriser är emel- lertid svåra att göra när det gäller försvarsmateriel. Detta beror främst på förekomsten av räntefria förskott från FMV. Dessa förskott uppgår normalt till en tredjedel av ordersum- man. Vidare får företagen inte räkna in t.ex. avskrivningar på byggnader som FMV finansierat. Utan att alla detaljer i kontrakten som påverkar priserna är kända är det således omöjligt att göra en korrekt jämförelse av t.ex. priser och resultat för inhemska leveranser respektive export.

9.4 Sammanfattande bedömning

Bofors producerar vapen och ammunition för militärt bruk. Produkterna har ingen civil användning och inte heller några nära civila motsvarigheter. För att slå ut utvecklingskostna- derna på en större produktionsvolym saknas direkta civila al- ternativ till en ökad export. Företaget är dessutom väl etab- lerat på de internationella marknaderna sedan decennier och

har en fungerande marknadsorganisation i många länder. Samma förhållanden gäller i stort sett för FFV:s försvarsmateriel- sektor.

För övrig försvarsindustri med betydande export, framför allt PEAB och Ericsson-koncernen, gäller att dess produkter an- tingen har en civil användning och därför inte klassificeras som krigsmateriel eller att de har nära civila motsvarighe— ter. De tillverkar delsystem och har betydande samarbete med systemleverantörer inom och utom landet, som minskar deras beroende av en egen internationell marknadsorganisation av det slag som t.ex. Bofors och FFV har byggt upp.

Försvarsindustrier vilkas produkter har direkt civil använd- ning eller nära civila motsvarigheter har i vissa fall kunnat satsa mer på att bygga upp en kompletterande civil produktion än på investeringar för en ökad export. Även om varje militär exportorder för dessa företag också kan vara av stor betydel- se har det dominerande Vägvalet - för att bl.a. upprätthålla en rimlig volym på verksamheten - varit ett helt annat än det som t.ex. Bofors och FFV har tvingats till.

FMV:s uppgift är att vara kostnadseffektiv vid anskaffning av materiel till det svenska försvaret. Detta sker bl.a. genom att företagen får ta en allt större del av utvecklingskost— naderna för nya projekt när exportmöjligheter finns och genom att företagen får ta större tekniska och kommersiella risker. Ett visst exportberoende får därför anses ligga inbyggt i den nuvarande modellen för förhandlingar om och upprättande av kontrakt mellan FMV och industrin.

I samband med Robot 70-kontrakten med FMV åtog sig Bofors att bära en stor del av projektets utvecklingskostnader och

accepterade att Sluta avtal om fasta priser på ett tidigt Stadium. De eventuella felbedömningar som företaget då gjorde av den framtida exportmarknaden och av de tekniska svårighe- terna kan på inget sätt användas som motiv för olaglig krigs- materielexport utan måste betraktas som en möjlig konsekvens av ett affärsmässigt risktagande.

Det faktum att FMV accepterat en betydande egenfinansiering från företagets sida innebar naturligtvis inte några "löften" från statsmakternas sida om framtida exporttillstånd. Å andra sidan förekommer att FMV vid upphandlingen för svenska för— svaret i samband med prisförhandlingarna åberopar tillverka- rens exportmöjligheter och påtar sig att medverka i exportan- strängningarna.

Kostnaderna för att utveckla ny försvarsmateriel ökar över tiden. Detta medför krav på betydande beställningsvolym för att erhålla rimliga styckkostnader. Behovet av export kan därför komma att öka när industrikompetensen skall säkerstäl- las. En annan väg att möta kostnadsutvecklingen är att öka samarbetet mellan svensk och utländsk försvarsindustri.

En oförändrad försvarsekonomisk utveckling torde på sikt leda till en ökad utländsk anskaffning av materiel. De säkerhets— politiska "kostnaderna" av en annan fördelning än den nuva- rande mellan inhemsk och utländsk anskaffning kan emellertid inte uttryckas i pengar.

Tillgången till en egen försvarsindustri betyder bl.a. att Sverige kan anpassa sin egen krigsmateriel efter specifikt svenska förhållanden. Försvarsmakten får den utrustning som optimalt lämpar sig för Sveriges geografi och terräng, dess klimat och värnpliktssystem. Försvarsmakten kan utelämna onö- diga och kostsamma prestanda som den skulle tvingas betala för om motsvarande materiel köptes i utlandet.

Att Sverige har en kvalificerad försvarsindustri är också viktigt med hänsyn till den krigsmateriel landet behöver im- portera. För att få tillgång till den modernaste tekniken måste Sverige vara intressant som samarbetspartner och kunna visa upp kvalificerat kunnande inom några av vapenteknikens områden. Har vi inte själva något att ge kan vi inte heller räkna med att få importera annat än äldre materiel. Ett visst utbyte och samarbete med utlandet är således nödvändigt och Sverige kan i detta samarbete inte undandra sig en egen ex- port.

Att generellt beräkna det samhällsekonomiska värdet av krigs- materielexporten, alternativt kostnaderna för en ytterligare begränsning av denna export, är enligt kommissionens uppfatt- ning inte möjligt i seriös mening. Det skulle förutsätta att vi kan ge långsiktiga och säkra prognoser för sådana förän- derliga faktorer som t.ex.

- utvecklingskostnaderna för framtida avancerad teknik — det möjliga civila utnyttjandet av kommande militär teknik

— det långsiktiga behovet av svensk försvarsmateriel såväl kvantitativt som kvalitativt

- andra länders benägenhet att sälja försvarsmateriel.

Det är däremot troligen möjligt att göra en viss efterkalkyl avseende det samhällsekonomiska värdet av krigsmaterielexpor- ten för en redan genomförd period. En sådan kalkyl torde emellertid inte ge någon utgångspunkt för framtida ekonomiska prognoser på grund av de snabba förändringarna inom tekniken, försvaret och industrin.

Kommissionen har tagit del av 1984 års försvarskommittés för- svarsindustristudier. Dessa studier, som delvis syftar till att belysa exportberoendet för att bevara olika industrikom— petenser, bör enligt kommissionens mening kunna bidra till att belysa värdet av exporten både i säkerhetspolitiska och sannolikt även samhällsekonomiska termer.

Vart femte år redovisar försvarsmyndigheterna förslag till tio-åriga planer för försvarets utveckling. För samma tids- period redovisar de också vilka försvarssystem de vill ut- veckla och anskaffa. Parlamentariska försvarskommittéer, re- geringen och slutligen riksdagen tar därefter ställning till dessa planer. I detta arbete ingår försvarsindustriella ställningstaganden. Beslutsunderlaget bör enligt kommissio- nens mening kunna vidgas så att exportbehoven eller alterna— tivkostnaderna för att bevara viktiga systemkompetenser för aktuell period också klarläggs i stora drag. Därigenom skulle möjliggöras periodiska politiska ställningstaganden till vil- ken vapenexport i stort som är viktig ur säkerhetspolitisk eller samhällsekonomisk synvinkel.

Kommissionen anser att detta kan vara en väg att successivt pröva sambandet mellan försvarsindustrikompetens och export- beroende.

10 VAPENEXPORTPOLITIKEN OCH DESS TILLÄMPNING

Debatten om den svenska krigsmaterielexporten har under tidi- gare år mindre gällt den eventuella förekomsten av olaglighe- ter än den politik som styrt denna export. Olika intressenter har rest krav antingen på en liberalare eller på en restrik— tivare politik. Krav på ett undantagslöst förbud har också rests. Beslut i vissa exportärenden har kritiserats såsom oförenliga med gällande riktlinjer för beviljandet av export- tillstånd. Det har också ifrågasatts om dessa riktlinjer överhuvudtaget är realistiska.

Enligt kommissionens uppfattning finns motsättningar och tillämpningsproblem inbyggda i grunderna för exportpolitiken. För att i enlighet med sina direktiv söka åstadkomma en hel- hetsbild av det skeende som kommissionen satts att granska har kommissionen ansett det nödvändigt att något uppehålla sig vid dessa motsättningar och problem.

10.1 Inbyggda motsättningar

Det grundläggande dilemmat

Det grundläggande dilemmat för svensk vapenexportpolitik är att Sverige å ena sidan av principskäl inte vill tillåta ex- port av krigsmateriel men att å den andra sidan landets egna säkerhets- och försvarsintressen anses kräva möjlighet till viss sådan export.

Motivet för den principiellt avvisande grundinställningen till krigsmaterielexport formulerades på följande sätt i prop. 1971:146, i vilken regeringen presenterade de nu gäl- lande riktlinjerna för riksdagen: "En huvudlinje i svensk ut— rikespolitik är att aktivt verka för fredlig lösning av in- ternationella konflikter och för internationella överenskom- melser om nedrustning. Internationell handel med krigsmate- riel står allmänt sett i principiell motsättning till dessa politiska mål." Å andra sidan har samtliga svenska regeringar sedan det andra världskrigets slut varit eniga om dels att Sveriges alliansfria politik kräver ett starkt försvar, dels att vidmakthållandet av en inhemsk försvarsindustri är av betydelse för att bevara förmågan hos och tilltron till detta försvar, något som i sin tur förutsätter en möjlighet till viss krigsmaterielexport.

Detta dilemma har lösts genom stiftandet av en lag enligt vilken export av krigsmateriel förbjuds men undantag medges. Det förutsätts därvid att undantagen inte står i motsats till den ovan angivna huvudlinjen i svensk utrikespolitik. Enligt 1971 års proposition föreligger nämligen en sådan motsättning "inte under alla förhållanden". De i propositionen framlagda riktlinjerna redovisas under kap. 2 ovan samt i bilaga 3.

Konstruktionen med ett principiellt förbud i kombination med en möjlighet för regeringen att medge undantag är inte ny. Ett förbud har förelegat allt sedan första världskriget. Un— der perioden närmast före 1971 var ett interpellationssvar från statsminister Erlander i första kammaren den 25 april 1956 vägledande för exportpolitiken. Den förändring som sked- de 1971 var att riktlinjerna för denna blev mera preciserade och att de i en proposition förelades riksdagen för yttrande och fick dess godkännande.

Genom fastställandet av dessa riktlinjer har man velat åstad- komma en fastare ordning för att komma tillrätta med det grundläggande dilemmat, det alltså som består i att förena ett principiellt förbud mot krigsmaterielexport med en bibe- hållen möjlighet till export. Syftet med riktlinjerna kan i korthet sägas vara att söka skapa största möjliga Säkerhet för att svensk krigsmateriel inte kommer till användning i väpnade konflikter eller vid undertryckandet av mänskliga rättigheter. Någon egentlig förändring i förhållande till 1956 års interpellationssvar innebär de inte, men de har ge- nom att de förelagts riksdagen för yttrande och fått dess godkännande kommit att av delar av allmänheten, etermedia och pressen och många politiker felaktigt uppfattas som en bin— dande lagtext. I massmedia har de praktiskt taget genomgående framställts såsom en del av gällande lag, och föregivna av- steg från dessa regler har följaktligen ofta karaktäriserats som lagbrott.

Efter att ha hört företrädare för försvarsindustrin liksom personer inom regeringskansliet som haft att ta befattning med exportärenden, däribland förutvarande och nuvarande statsråd, har kommissionen kommit till slutsatsen att svårig— heterna att på förhand bedöma om fara för oroligheter eller

krig föreligger beträffande ett visst land eller visst område knappast minskat genom 1971 års riktlinjer. Kvar står allt- jämt att en politisk bedömning måste göras i varje enskilt fall, baserad på för regeringen tillgänglig information och att riskerna för negativa förändringar i förhållande till lä— get då ett exporttillstånd givits är stora. Några garantier för att svensk krigsmateriel inte skall komma till användning i strid går helt enkelt inte att få.

Kommissionen har vid sina utfrågningar av företrädare för krigsmaterielindustrin bett dem redovisa sin syn på riktlin- jerna och det sätt på vilket de under åren tillämpats av krigsmaterielinspektörerna och de olika regeringarna. Svaret har mestadels varit att man intet haft att invända mot rikt- linjerna men väl ibland mot tillämpningen som av en del anses inte ha varit helt konsekvent. Samma frågor ställda till de politiskt ansvariga statsråden i tidigare regeringar och den nuvarande får svaret att man i sina beslut, som ju främst gäller ländervalet, anser sig ha helt följt riktlinjerna. Det har samtidigt framhållits att varje statsråd måste ta ställ- ning på eget ansvar och att detta kan ha lett till vissa skillnader beroende på det aktuella statsrådets bedömning vid beslutstillfället. Samtliga har emellertid understrukit att ingenting i tillämpningen förekommit som skulle kunna motive- ra och än mindre ursäkta de olagligheter som förekommit.

De hörda tjänstemän i regeringskansliet som haft att ta ställning till inkommande ansökningar om export av krigsmate- riel har i det stora hela givit samma svar. Samtidigt har det inte bara av dessa utfrågningar utan i ett flertal andra framkommit att utrikespolitiska och andra bedömningar av ett slag som inte berörs i riktlinjerna inte sällan tycks ha vägt tungt vid beslut i exportärenden.

Den huvudlinje i svensk utrikespolitik som åberopas i rikt— linjerna, innebärande att Sverige vill verka för en fredlig lösning av internationella konflikter och för nedrustnings— överenskommelser, är naturligtvis inte den enda utrikespoli- tiska faktor till vilken hänsyn måste tas vid avgöranden i ärenden rörande krigsmaterielexport. Också Sveriges bilatera— la förhållande till ifrågakommande importländer spelar en De- tydande roll även om detta inte utsägs i riktlinjerna. Trots att ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska överväganden en- ligt riktlinjerna inte skall vara avgörande förefaller det uppenbart att också de i vissa lägen de facto måste ha Spelat en icke obetydlig roll.

I sammanhanget må erinras om att riktlinjerna själva medger en viss flexibilitet i tillämpningen. Sålunda får krigsmate- riel "av utpräglat defensiv karaktär" exporteras även om den mottagande staten kan befaras råka i krig - däremot inte om den befinner sig i krig - eller om den har inre väpnade oro- ligheter. Reservdelar och ammunition till tidigare levererad materiel liksom materiel som hänför sig till påbörjade eller kontrakterade leveranser samt i vissa fall materiel som är ett resultat av svenska företags samarbetsavtal med utlandet får exporteras under samma förhållanden och även till en stat i krig. Det är angeläget för tilltron till den svenska indu- strins pålitlighet som leverantör att den köpande staten har goda garantier för att en påbörjad affär fullföljs.

Klassificeringsproblem Vad som skall klassificeras som krigsmateriel bestäms med

ledning av materielens beskaffenhet. Förslag har tidigare förekommit om att civil materiel som av en köpande stat lätt

kan omändras för militärt bruk också borde klassificeras som krigsmateriel.

Denna möjlighet övervägdes av 1969 års krigsmaterielexportut- redning som drog följande slutsats: "Med denna definition skulle ett stort antal produkter som praktiskt taget uteslu- tande har civil användning komma att anses som krigsmateriel. En Sådan utvidgning av krigsmaterielbegreppet skulle innebära ett stort ingrepp i den civila exporten. Fördelen därmed skulle vara att export av ett fåtal produkter som skulle kun- na få militär användning stoppades. Utredningen anser dock att denna effekt inte står i rimlig proportion till de nack— delar som måste bli följden av en Sådan omfattande utvidgning av krigsmaterielbegreppet". Regering och riksdag anslöt sig till denna uppfattning (prop. 1971:146, UU 21, rskr. 343).

Det torde inte gå att på ett tillfredsställande sätt förhind- ra att civila exportprodukter får militär användning. För- hållandet ställs emellanåt i skarp belysning när en civil svensk produkt uppmärksammas i krigssammanhang, såsom när svenska flygplan utnyttjades i Biafra-konflikten och när Iran använder Boghammar-båtar i Persiska viken.

En möjlighet att ingripa i dylika fall gavs tidigare. I kun- görelsen 1949:614 angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel infördes 1972 ett tillägg av följande lydelse: "Chefen för handelsdepartementet må i brådskande fall förord- na att kungörelsen skall under viss kortare tid tillämpas även ifråga om vara som ej är upptagen i bilagan (krigsmate— rielförteckningen) men kan få militär användning". Kungörel- sen, inklusive den citerade paragrafen, upphävdes dock när utförsellagen trädde i kraft år 1983.

Många produkter har en utbredd både civil och militär använd— ning och är därigenom inte klassificerade som krigsmateriel. Detta gäller inte minst inom elektroniken. Ett vapensystem kan innehålla civila komponenter och delsystem som var för sig får exporteras fritt. Se exemplet i kap. 5 ovan under rubriken "Eldledningssystem till vissa länder vid Persiska viken".

Som framgått ger riktlinjerna särskilda möjligheter till ex- port av "utpräglat defensiv materiel". Mycket få vapen kan emellertid anses rent defensiva och vapenutvecklingen minskar ytterligare utrymmet för en sådan definition. Fasta mine- ringar eller en i berget fastgjuten luftvärnskanon har inför kommissionen anförts som exempel på materiel enligt defini- tionen. Generellt måste dock beaktas dels att vapen i regel har alternativa användningsmöjligheter, dels att även en an— gripare använder "defensiva" vapen mot försvararens motan— grepp. Det kan därför ifrågasättas om begreppet "utpräglat defensiv materiel" alls bör ha någon relevans.

Utlandssamarbetet

Riktlinjerna från 1971 är avsedda att vägleda tillståndsgiv— ningen från fall till fall när det gäller ren export av krigsmateriel. Utlandsrelationerna på detta område har emel- lertid allt mindre karaktären av rena exportaffärer. Som re— dovisats i avsnitten 4.4 och 4.5 ovan förekommer såväl upplå- telser och överlåtelser av tillverkningsrättigheter - för vilka tillstånd krävs sedan 1983 — som andra former av ut— landssamarbete. Allt vanligare är att det köpande landet krä- ver att en export förenas med licenstillverkning i någon ut— sträckning och även motköp på andra områden än krigsmateriel.

Bl.a. för att kunna följa med i vapenutvecklingen har den svenska industrin ett allt starkare behov av projektsamarbete med utländska företag.

Denna utveckling kommer av allt att döma att ytterligare för- stärkas. Den skapar bindningar och hänsyn till samarbetslän- der och därtill en långsiktighet i dessa bindningar som torde bli allt svårare att förena med de nuvarande riktlinjerna.

10.2 Tillämpningen

Både politiker och tjänstemän har inför kommissionen omvitt— nat att ställningstaganden i vapenexportärenden ofta är mycket svåra. Beslutsunderlaget är mångfacetterat och inne- håller element av osäkerhet, inte minst när det gäller att bedöma ett presumtivt mottagarlands yttre och inre stabili— tet. I riksdagen, i massmedia och från intresseorganisatio- ners sida har i en rad fall genom åren ifrågasatts om beslu- ten i vissa ärenden har varit helt förenliga med riktlinjer- na. Utsagor från ansvarigt håll om att intentionerna i denna politik fullföljs har ofta uppfattats som hyckleri.

Kommissionen tar i det följande upp några exempel på vapenex— portärenden eller på företeelser i vapenexportpolitikens tillämpning där överensstämmelsen med riktlinjerna med fog kan ifrågasättas.

Den senaste tidens uppmärksamhet kring Indiens köp av Bofors Haubits 77 har bl.a. aktualiserat frågan om vapenexport till Indien är förenlig med de svenska riktlinjerna. Sådan fullt laglig export har förekommit praktiskt taget under Indiens hela existens som självständig stat.

Till stöd för denna vapenexport talar att Indien är en alli— ansfri stat med en för ett u-land väl utvecklad demokrati och att möjligheten att köpa krigsmateriel från ett obundet land som Sverige underlättar för Indien att inte dras in i ett för starkt beroende av stormakter. I prop. 1971:146 framhålls "att olika stater i en legitim strävan att bygga upp ett för— svar kan vilja köpa krigsmateriel i en neutral och från poli— tiska och militära blockbildningar fristående stat. En sådan försvarsuppbyggnad kan även bidra till att befästa dessa sta- ters nationella oberoende." Denna aspekt framhölls särskilt av riksdagen (UU 1971:21).

Även det förhållandet att Indien är en gammal kund har an- förts som skäl till att låta exporten fortsätta.

Även andra aspekter på Indien bör dock värderas utifrån Sve- riges gällande krav på en mottagare av krigsmateriel. Landet har upprepade gånger befunnit sig i krig: med Pakistan 1948, med Kina 1962 och med Pakistan 1965 och 1971. I det Sistnämn- da fallet begick Indien en ren aggressionshandling och kriti— serades härför av en majoritet stater i FN:s generalförsam— ling, däribland Sverige.

Förhållandet mellan Indien och Pakistan har blivit mer av— spänt under Rajiv Gandhis tid som premiärminister. Enligt flertalet bedömare tycks inget av länderna ha intresse av att inleda en storkonflikt men fortfarande präglas deras förbin- delser av animositet och misstänksamhet. Den gamla tvistefrå- gan om Kashmir är alltjämt olöst, den fråga som föranledde 1965 års krig och som ger FN fortsatt anledning att hålla en observatörsstyrka i området. Så sent som hösten 1987 utbröt regelrätta strider mellan indiska och pakistanska förband på Siachen-glaciären i nordöstra Kashmir, varvid ett par hundra

man uppges ha stupat. I början av 1987 förekom även skärmyts- lingar vid den indisk-kinesiska gränsen men denna tvist bila- des genom förhandlingar.

Trots Sina uttalade ambitioner i nedrustningssammanhang ge- nomförde Indien 1974 ett kärnladdningsprov och håller idag beslutsamt fast vid kärnvapenoptionen. Pakistan uppfattar landet som en aggressiv motpart och betraktar trots att det har två krig vid sin gräns, Afghanistan- och Iran-Irak-kri- get, fortfarande Indien som det överskuggande hotet mot den egna Säkerheten.

Till dessa yttre förhållanden kommer även den inre väpnade oro som tid efter annan drabbar Punjab och andra delar av Indien.

Mot bakgrund av dessa oroliga förhållanden förefaller Sveri— ges vapenexport till Indien inte vara förenlig med en strikt tillämpning av riktlinjerna och den överensstämmer inte med Sveriges syn på vapenexport till andra länder.

Det aktuella vapenavtalet med Indien har vidare kritiserats för att det uttryckligen frångår riktlinjerna genom att inne— hålla en garanti för fortsatta leveranser även om Indien skulle råka i krig, hotas av krig eller få inre väpnade oro- ligheter.

Som tidigare nämnts ger riktlinjerna ett visst utrymme för tillstånd till fortsatta leveranser i Sådana lägen, om leve- ranserna ansluter till ett samarbetsavtal mellan företag. Härom uttalas emellertid i prop. 1971:146: "Avtal av detta slag förutsätter en mycket restriktiv prövning vid val av ut— ländsk samarbetspartner." Tanken är givetvis att en samar- betspartner måste anses löpa liten eller obefintlig risk att

hamna i någon av de nämnda situationerna. Detta ter sig svårt att hävda i Indiens fall.

Regeringen gav förutom tillstånd till Indien-affären också sitt aktiva bistånd under försäljningsansträngningarna. Så har skett tidigare, bl.a. i de omfattande försöken att sälja flygplanet Viggen på 1970-talet. I den hårda internationella konkurrensen torde regeringens engagemang vara en nödvändig förutsättning för att en Större vapenaffär skall lyckas.

En stark bevekelsegrund för regeringens engagemang i Indien- fallet var utan tvivel Bofors kritiska situation och fram- tidsutsikter om inte Indien-ordern erhölls. Denna situation studerades ingående av en inom regeringen tillsatt arbets- grupp 1985. I grunden ligger här det svenska dilemmat att en livaktig och konkurrenskraftig försvarsindustri måste bevaras inom landet samtidigt som försvarsmaktens krympande beställ- ningar ger allt mindre underlag härför. Regeringens engage- mang för Indien-ordern kan i det ljuset anses naturligt och påkallat. Omsorg om den svenska försvarsindustrins framtida förmåga har emellertid aldrig åberopats öppet som motiv för export.

Riktlinjerna ger inte grund för uppfattningen att vapenexpor- ten skall användas som ett medel att stödja demokratin i and— ra länder. Motivet har dock funnits med i Indien-fallet. Ef- ter militärdiktaturens fall under det tidiga 1980-talet har Argentina ansetts godtagbart som mottagarland. Regeringen gav tillstånd för export dit av Robot 70 huvudsakligen i en öns- kan att stödja en bräcklig demokratisk regim.

Vad som ovan har sagts om Indien gäller till stor del också Pakistan. Även Pakistan har under många år mottagit svensk

krigsmateriel. Anmärkningsvärt är att man på svensk sida, så- som framgår av handlingar i utrikesdepartementets arkiv, vid olika tillfällen under den tidigare delen av 1970—talet synes ha tagit "vissa balanshänsyn till Indien" vid bedömningen av export till Pakistan. På liknande sätt resonerade av allt att döma dåvarande handelsministern Staffan Burenstam Linder i samband med försöken att sälja flygplanet Viggen till Indien när han i radion 1978 framhöll: "Dessutom skall man komma ihåg att Pakistan redan har flygplan som är mera avancerade än dem som Indien nu har."

Hänsyn till de militära balansförhållandena mellan främmande stater är inte förenliga med motiven för svensk vapenexport.

Även om olikheterna är uppenbara kan förhållandet mellan In- dien och Pakistan i någon mån jämföras med det israelisk-ara— biska förhållandet. I båda fallen föreligger en mångårig olöst tvist, Kashmir—frågan respektive Palestina-frågan. I båda fallen har denna tvist utlöst krig och andra stridighe- ter och medför fortsatt krigsrisk.

Den svenska vapenexportpolitiken gentemot Mellanöstern står emellertid i motsats till Indien-Pakistan-politiken. Alltse- dan det israelisk-arabiska kriget 1967 har det principiella förbudet mot vapenexport upprätthållits ifråga om Mellanös— tern-regionen. Att Egypten för ett antal år sedan slöt fred med Israel i de s.k. Camp David-avtalen har inte löst Egypten ur denna karantän. Den inbegriper också små gulfstater som Bahrein, Förenade Arabemiraten, Oman m.fl. vilka aldrig har deltagit i den israelisk—arabiska konflikten.

Denna svenska hållning hindrade inte att regeringen vid ett tillfälle kring 1980-talets mitt tillät Vidareexport av

krigsmateriel (motmedel för stridsflygplan) från Storbritan— nien till Saudiarabien. I bakgrunden låg ingen svensk ompröv— ning av Saudiarabien som mottagarland. Affären hade gjorts upp med Storbritannien som mottagare och innebar en möjlighet för produkten ifråga att nå hela NATO-marknaden. Det svenska tillståndet för Vidareexport av ett mindre parti till Saudia— rabien blev en eftergift åt britterna för att inte hela affä— ren skulle gå om intet.

Det överensstämmer inte med riktlinjerna att utan en prövning från fall till fall undandra en hel region från vapenexport, så som sker i fråga om Mellanöstern. I prop. 1971:146 utsägs: "I fråga om andra stater (varmed avses andra än de nordiska och neutrala staterna i Europa> måste från fall till fall be- dömas om de utrikes- och neutralitetspolitiska skälen har så ringa vikt att export bör tillåtas". Hållningen till Mellan- östern är dessutom ägnad att skapa oklarhet såväl i Sverige som utomlands om de svenska riktlinjernas innebörd. En liten, fredligt sinnad stat som Bahrein har svårt att inse varför den skulle vara svartlistad när en regional stormakt med gränsproblem som Indien inte är det.

Vid flera tillfällen under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har, enligt vad kommissionen erfarit vid utfråg- ningar med politiker och tjänstemän, inom regeringskansliet diskuterats möjligheten att modifiera behandlingen av Mellan- östern och medge export till exempelvis mindre gulfstater. Sådana diskussioner, vilka har förts även efter krigsutbrot- tet mellan Iran och Irak, har dock inte lett till ändring. Bland skälen för att bibehålla status quo har därvid anförts att det kan bli svårt att för regionens stater notivera var- för vissa av dem får köpa svenska vapen men andra inte. Även om ett sådant argument i viss mån kan vara förståeligt från

utrikespolitiska utgångspunkter saknar det stöd i 1971 års riktlinjer.

En annan form av inkonsekvent tillämpning av riktlinjerna förekom uppenbarligen under en period kring 1980-talets bör— jan då regeringen syntes ha en praxis att inte godta några nya köparländer. Det är naturligt att särskild försiktighet iakttas innan vapenexport medges till ett nytt land med tanke på de uppföljningsleveranser och andra bindningar som kan bli aktuella för en längre tid. Här handlade det av allt att döma dock inte om någon egentlig prövning av länder. Enligt en in- tern promemoria i regeringskansliet från februari 1980 inne— bar praxis ett "avstyrkande av alla ansökningar till nya länder, oavsett vad för slags krigsmateriel det rör sig om etc." Förutom att detta medförde svårigheter för de svenska företagen att planera - till synes "gröna" länder visade sig vara "röda" — skapade det enligt samma promemoria olust bland presumtiva köparländer: "Även köparländer som i och för sig

uppfyller villkoren i riktlinjerna men är nya anser sig 'vrångt' behandlade och menar att det inte finns anledning för Sverige att behandla dem som vilka diktaturregimer som helst." Att denna praxis förekom har bekräftats i kommissio- nens utfrågningar av flera politiker och tjänstemän.

Den kritik som tidvis har riktats mot beviljade svenska va- penaffärer har inte sällan gällt fall där mottagarländerna har haft "inre väpnade oroligheter" och därför enligt kriti- kerna borde ha diskvalificerats som mottagare.

"Inre väpnade oroligheter" tillhör de mera svårbedömda ex- porthindren i riktlinjerna. Oroligheterna bör ha en viss om- fattning för att kunna tillmätas betydelse i beslutsunderla- get men ingen generell måttstock finns och uppgifterna om vad

som försiggår kan variera avsevärt. Bland de affärer som har kritiserats är exporten av Saabs skolflygplan MFI 17 (Saab Supporter) till Pakistan kring 1970—talets mitt. Flygplanet som gick att utrusta för krigsbruk och lämpade sig för geril- labekämpning levererades samtidigt med att ett uppror pågick i den pakistanska provinsen Baluchistan. Pakistan fick även licenstillverkning av planet på basis av komponentleveranser från Sverige. Andra exempel är den export som godkändes 1976 och genomfördes 1979 av fyra kanon- och robotbestyckade pat— rullfartyg (Spica—båtar) till Malaysia samt den i slutet av 1982 godkända försäljningen av granatgeväret Carl Gustaf till Burma, i båda fallen länder med gerillakrig inom sina grän— ser.

Att väpnade oroligheter av något slag förekom i de nämnda fallen står utom tvivel. Oklart är i det pakistanska fallet hur mycket denna fråga hade utretts eller Saab—planets möjli- ga användning beaktats innan exporttillstånd gavs. De ba- luchistanska oroligheterna mattades enligt rapporter betyd- ligt från slutet av 1974 då flera tusen rebeller kapitulera- de. De första obeväpnade Saab-planen levererades dock redan på hösten samma år. Beträffande Burma, som i decennier hade levt med inbördeskrigsliknande förhållanden, nedlade utrikes— departementet ett omfattande arbete på att samla information innan beslut togs, bl.a. från ambassaden i Kuala Lumpur och de brittiska och amerikanska utrikesdepartementen. Enligt rapporter som kom in hade oroligheterna avtagit under början av 1980—talet. Det har inte framgått huruvida beslutet också påverkades av det faktum att Burmas regering sökte förhindra den omfattande produktion och utsmuggling av narkotika som skyddades med vapenmakt av landets rebeller.

I Malaysias fall ansåg regeringen vid beslutstillfället 1976 att gerillaverksamheten utgjorde ett hinder för export av

annan krigsmateriel än rent defensiv. Spica-båtarna bedömdes inte gå att använda för gerillabekämpning. Senare reviderades uppfattningen om gerillaverksamheten och den kom att anses försumbar.

Intressantare än Spica-båtarna är dock att regeringen vid un— gefär samma tid, på våren 1976, gav FFV tillstånd att expor- tera ett stort parti granatgevärsammunition till Malaysia värt omkring 20 miljoner kronor. Bakgrunden till detta var att regeringen år 1972, såsom ett undantag från begränsningen till rent defensiv materiel, hade tillåtit en export till Ma— laysia av 30 granatgevär utan ammunition. Dessa var avsedda att komplettera en arsenal på några hundra granatgevär som Malaysia hade övertagit från engelsmännen. Kommissionen har erhållit olika uppgifter i frågan huruvida FFV:s 20-miljo- nerskontrakt med Malaysia 1976 tog regeringen på sängen eller inte. Enligt handlingar i ärendet gav regeringen på handels- minister Lidboms föredragning sitt tillstånd efter stor tve- kan.

Fallen belyser regeringarnas svårigheter att leva upp till de förväntningar riktlinjerna har skapat. Riktlinjerna 1971 pre— senterades som en grundval för ökad restriktivitet i vapenex- porten. De nämnda fallen är exempel på en mindre strikt till- lämpning.

Detsamma torde kunna sägas om den export av Bofors fartygska- noner till Indonesien som inleddes sedan handelsminister Bu- renstam Linder sommaren 1978 hade meddelat regeringens till— stånd. Indonesien hade i december 1975 företagit en militär intervention i grannområdet Östra Timor och vägrat hörsamma FN:s, inklusive Sveriges, uppmaningar om tillbakadragande.

I september 1975, således strax före den indonesiska inter- ventionen, hade handelsminister Lidbom i princip godkänt så- dan export trots en reserverad inställning hos utrikesdepar- tementet. Våren 1976 avstyrkte utrikesdepartementet en export som "orimlig" och krigsmaterielinspektören avrådde Bofors från vidare engagemang. Bofors agerade dock i enlighet med principgodkännandet och hänvisade till "konsekvenser för Bo- fors som knappast kan överblickas" om man inte fick exporte- ra. När Bofors våren 1978 sökte utförseltillstånd hade före— taget trots krigsmaterielinspektören Rosenius avrådan tecknat kontrakt med Indonesien. Enligt Rosenius anteckningar hade Östra Timor-situationen vid denna tid "dock stabiliserats".

Hösten 1978 motiverade handelsminister Cars och utrikesminis- ter Blix vapenexporten med att materielen var defensiv och således enligt riktlinjerna fick exporteras även till länder med "inre väpnade oroligheter". Även om argumenteringen till nöds kan ha haft fog för sig var den långtifrån invändnings— fri. Luftvärnskanonernas "utpräglat defensiva karaktär" har på goda grunder ifrågasatts. Deras användbarhet mot frihets- rörelsen på Östra Timor torde dock ha varit liten. Åtminstone formellt kan också ifrågasättas om oroligheterna på Östra Timor var att anse som "inre" vid en tid då Sverige bestämt avvisade Indonesiens anSpråk på överhöghet. Visserligen var Timors Status oklar i det förvirrade läge som rådde 1975 men Indonesien överskred sin egen gräns med trupp och gav därmed fullgott skäl för Sverige att avstå från varje form av vapen— export. Mot Indonesien som mottagarland har i debatten också anförts landets historia av brott mot de mänskliga rättighe—

terna.

Väl inledd har vapenexporten till Indonesien varit svår att avbryta. Efter regeringsskiftet 1982 utnämndes Mats Hellström

till utrikeshandelsminister. I opposition hade han motsatt sig exporten till Indonesien. I regeringsställning fullföljde han dock denna export. Detta torde ha bidragit till att spri— da misstro mot regeringarnas vapenexportpolitik.

Sverige är inte självförsörjande med försvarsmateriel. För att upprätthålla ett eget starkt försvar måste landet köpa viss utrustning och även få teknisk information utomlands. Detta förutsätter ett utbytesförhållande där även Sverige exporterar och delar med sig av kunnande.

Den mest uppenbara svårigheten när det gäller att tillämpa riktlinjerna på ett konsekvent sätt ligger i Sveriges beroen- de av sådant utbyte med vissa länder. I många fall har USA på grund av sin teknologiska överlägsenhet varit den viktigaste källan till information och utrustning som Sverige behöver. Detta gäller i stor utsträckning fortfarande även om Sverige försöker finna ytterligare samarbetspartners. Aktuella pro- jekt med Storbritannien är ett exempel på detta.

Sverige kan knappast vägra exportera krigsmateriel till så- dana samarbetsländer utan att riskera allvarliga följder för det egna försvarets försörjning. Det torde ligga närmare till hands att tänja på riktlinjerna.

Sålunda hindrade inte USA:s invasion av Grenada hösten 1983 att svenska ansträngningar under aktiv officiell medverkan samtidigt gjordes att Sälja FFV:s pansarvärnsvapen AT 4 till USA. Handlingar i ärendet tyder på att beslut om sådan med— verkan fattades utan att UD:s politiska avdelning hade hörts.

Falklandskriget 1982 mellan Argentina och Storbritannien med- förde riSk för en besvärande kollision mellan riktlinjerna och Sveriges löpande utbyte på såväl krigsmaterielområdet som andra områden med en så viktig partner som Storbritannien. I förhoppningen att kriget skulle bli kortvarigt beslöt han- delsminister Björn Molin i samråd med krigsmaterielinspektö— ren Algernon se till att inga ansökningar tillsvidare inflöt om utförseltillstånd för Storbritannien. De svenska försvars—

industriföretagen uppmanades underhand att dröja med Sådana framställningar.

11 MEDVERKAN ELLER VETSKAP HOS REGERING OCH REGE— RINGSKANSLI 11.1 Inledning

Enligt direktiven har kommissionen bl.a. till uppgift att klarlägga "med vilkas medverkan som avsteg från givna regler skett" när det gäller utförsel av krigsmateriel. Kommissionen har bedömt detta vara en av sina huvuduppgifter. Av särskilt intresse är därvid om och i vad mån det inom regeringen eller regeringskansliet förekommit medverkan eller vetskap beträf- fande sådan utförsel.

I fallredovisningen i kap. 5 och 6 har kommissionen redogjort för sin uppfattning om den eventuella vetskap eller medverkan som i det enskilda fallet funnits inom regeringskansliet. I detta kapitel skall först göras en helhetsbedömning av vad som anförts i nyssnämnda kapitel. Kommissionen kommer häref- ter att redovisa en del uppgifter och synpunkter som kan vara betydelsefulla när det gäller att bedöma krigsmaterielinspek- tionens roll i dessa händelser. Omständigheterna kring krigs- materielinspektören Carl Algernons död kommer också att berö- ras.

Vid bedömningen av delaktighets— och vetskapsfrågorna går det inte att helt koncentrera sig på krigsmaterielinspektionen. Andra instansers beröring med krigsmaterielfrågorna är också av intresse i sammanhanget. Avslutningsvis sammanfattar kom- missionen sina bedömningar.

Det är angeläget att åter framhålla att kommissionen på intet sätt tar ställning till den straffrättsliga bedömning som ak- tualiserats beträffande viss utförsel av krigsmateriel. Kom- missionens överväganden omfattar alltså inte de förutsätt— ningar som skall vara uppfyllda för att straffrättsligt an- svar skall föreligga. Kommissionen inser dock att redovis- ningen kan ha sitt intresse som bakgrundsmaterial för de rättsvårdande myndigheterna.

11.2 Indikationer på medverkan eller vetskap beträffan- de olaglig vapenexport

Affärer med anknytning till Singapore

Som tidigare framhållits är bilden av Singapore som en stor marknadsplats betydelsefull när man skall försöka bedöma de indikationer på Vidareexport som av och till nått Sverige. Man får emellertid i det sammanhaget inte heller glömma bort Singapores stora satsning på det egna försvaret samt det för- svarssamarbete som Singapore deltar i inom ramen för ASEAN. Mot den bakgrunden är det lättare att förstå att man inom regeringskansliet inte reagerade så starkt när upplysningar började nå Sverige om misstänkt Vidareexport av krigsmateriel från Singapore.

Som redovisats i kap. 5 under redogörelserna om fartygsluft- värnspjäser via Singapore och begagnade fältluftvärnSpjäser till Thailand har man inom regeringskansliet i Sverige i var- je fall vid tre tillfällen under 1970-talet (1973, 1977 och 1979) fått upplysningar om att Vidareexport från Singapore kunde vara en realitet att räkna med. Efter hand blev miss— tankarna så starka att man fann att någon åtgärd måste vid— tas. Eftersom ingen vid den tiden förutsåg att ett svenskt bolag med Bofors goda namn och rykte kunde vara inblandat i sådan verksamhet, gällde det blott att få de Singaporianska myndigheterna att förstå att Sverige inte kunde godta att från Sverige levererad krigsmateriel vidareexporterades. Där- för började man från svensk sida i början av 1970—talet att kräva Slutanvändarintyg från Singapores regering (Ministry of Defence) vid större krigsmaterielaffärer. Från Slutet av sam- ma årtionde blev detta krav i stort sett generellt när det gällde export till Singapore. Vid den tiden torde en sådan åtgärd ha ansetts ganska långtgående.

Från svensk sida gjordes också vissa bedömningar beträffande rimligheten av de köp av krigsmateriel som Singapore gjorde i Sverige. Trots den osäkerhet som alltid vidlåder sådana be- dömningar, föreföll de Singaporianska köpen inte orimliga i beaktande av Singapores strategiska läge och prioritering av sin försvarsmakt.

När man i efterhand skall bedöma de svenska myndigheternas agerande med anledning av ryktena om Vidareexport av luft- värnsmateriel måste man hålla i minnet att Bofors redan 1973 ingått licensavtal med Singapore gällande tillverkning av så- väl luftvärnspjäser som luftvärnsammunition. Visserligen ställdes i licensavtalen krav på Bofors godkännande vid ex- port av licenstillverkad materiel men varken krigsmaterielin- spektionen eller något annat svenskt statligt organ hade

möjlighet att påverka en sådan exportverksamhet. Endast om licenstillverkningen var förenad med utförsel av komponenter från Sverige gavs en möjlighet att ingripa.

Det förekommer dessutom licenstillverkning av luftvärnspjäser och ammunition på andra håll i världen, varför inte bara Singapore kunde misstänkas när rykten om svenska vapen i icke tillåtna länder emellanåt dök upp. Man bör också notera att upp emot en halv miljon "Bofors—pjäser" tillverkades i USA under andra världskriget och att en hel del sådana pjäser sålts och alltjämt säljs från olika överskottslager.

Robot 70—försäljningen via Singapore till Bahrein och Dubai skiljer sig från de i detta avsnitt hittills diskuterade affärerna på flera sätt. Liksom i de tidigare behandlade fallen har emellertid kommissionen inte funnit något som ty— der på att regeringen eller någon regeringsmedlem eller De— rörda krigsmaterielinspektörer varit delaktiga i eller ägt kunskap om vidareexporten av Robot 70. Inte heller har kom— missionen funnit fog för påståendet att det förelegat en tyst överenskommelse mellan Bofors—ledningen och framlidne krigs— materielinspektören Bengt Rosenius beträffande dessa affä- rer.

I detta sammanhang är det också av intresse att notera att det från Bofors Sida inte gjorts gällande att den tillförord- nade krigsmaterielinspektören Jörgen Holgersson skulle ha va- rit delaktig i den nyss nämnda överenskommelsen. Det var näm— ligen Holgersson som beredde det utförselärende som avsåg bl.a. robotarna till Bahrein. Det kan vidare erinras om att Bofors inte heller informerade krigsmaterielinspektionen om några åtgärder som var hänförliga till det s.k. Bahrein II— avtalet, en affärshändelse som företer åtskilliga likheter med exporten 1979-1980 till Bahrein och Dubai. '

Även olika slag av ammunition har enligt Bofors funnit sin väg via Singapore till bl.a. olika länder vid Persiska viken. Ingenting har framkommit som tyder på att denna export har varit känd inom krigsmaterielinspektionen.

I ett avsnitt i kap. 5 har redovisats en export av 3 500 luftvärnsgranater till Oman. Kommissionens bedömning av re— geringskansliets eventuella kännedom om denna utförsel redo- visas där. Till den affären återkommer kommissionen dessutom i avsnitt 11.4.

Affärer med anknytning till Storbritannien

När det gäller vapenaffärer via Storbritannien har framför allt FFV kommit i blickpunkten. En viktig omständighet här- vidlag har, som framgått av kap. 5, varit de avtal gällande granatgevärssystemet Carl Gustaf som år 1963 ingicks mellan dåvarande Försvarets Fabriksstyrelse och brittiska försvars— ministeriet. Av redogörelsen i kap. 5 framgår att konmissio- nen gör den bedömningen att försvarsminister Sven Andersson informerades om avtalen. Det är emellertid inte belagt och förefaller heller inte särskilt sannolikt att försvarsminis- tern eller någon annan inom regeringskansliet upplystes om avtalsvillkoren i detalj, t.ex. beträffande rätten till vi- dareexport. Dessa villkor torde inte ha varit anmärkningsvär— da vid den tid då avtalen ingicks; Storbritannien var ännu stormakt och en betydande kolonialmakt och länderna som an- gavs i förteckningen över länder som var tillåtna för vidare- export ingick i den brittiska intressesfären. Vissa länder torde dock knappast ha godtagits som mottagare av svensk krigsmateriel ens med den tidens måttstock. Vad som är mer anmärkningsvärt är emellertid att FFV varje gång ett nytt le- veransavtal ingicks med Ministry of Defence ansåg sig kunna

använda samma avtalsvillkor även sedan 1971 års riktlinjer lagts fram av regeringen och godkänts av riksdagen.

Under kommissionens utfrågningar har framkommit att det inom regeringskansliet varit känt att britterna försett sina tidi— gare besittningar med krigsmateriel men att man inte funnit anledning att undersöka huruvida det därvid var fråga om li— censtillverkad materiel, överskottsmateriel från brittiska försvaret eller direkt vidareexporterad materiel. Några fall som kommissionen studerat, närmast försäljningen 1966 av gra- natgevärsammunition till Australien, Marconi-affären 1975 (se FFV—avsnittet i kap. 5) och godkännandet av utförseln av Philips Elektronikindustriers motmedel till Saudiarabien (se avsnitt 10.2), stärker intrycket av att regeringarna haft kännedom om att Storbritannien reexporterat krigsmateriel.

I flertalet fall rörande misstänkt olaglig vapenexport via Storbritannien, som kommissionen tagit del av, finns det emellertid inget som tyder på att regeringen eller krigsma- terielinspektören insett att materielen var ämnad för ett annat land. Av ansökningshandlingarna för utförseltillstånd har det sålunda inte framgått att materielens slutmottagare var en annan stat än Storbritannien. Regeringen har utgått ifrån att ansökningshandlingarna i tillståndsärenden Speglar de verkliga förhållandena. På grund av att Storbritanniens försvarsmakt varit en stor och betydelsefull köpare av svens- ka varor har också anledning saknats att misstänka vissa en- skilda leveranser. Endast i ett fall, nämligen när det gällde fartygspjäsen till Oman år 1982, finns det belägg för att krigsmaterielinspektören haft information som borde ha nått regeringen.

Det finns skäl att i detta sammanhang erinra om att det finns olika tillvägagångssätt i de nu aktuella ärendena. I en del fall är det britterna som gjort upphandlingen i Sverige och som själva med stöd av avtal eller på grund av sina åtaganden till före detta besittningar beslutat om Vidareexport. Många av FFV:s affärer förefaller ha varit av denna typ. FFV bör givetvis likväl lastas för att inte krigsmaterielinspektören informerats när det stått klart att britterna avsåg att vida- reexportera materielen. Genom sin underlåtelse har FFV vilse- lett regeringen i berörda tillståndsärenden.

I andra fall har svenska tillverkare haft egna direktkontak- ter med slutmottagaren och intrycket är att Storbritannien medvetet utnyttjats för att möjliggöra ett genomförande av försäljning av krigsmateriel till icke tillåtna länder. Ett exempel på en sådan affär är Bofors försäljning av lysbomben Super Lepus till Oman och Dubai.

Andra länder som fungerat som mellanhänder

Ett sådant land är Italien (se avsnittet om luftvärnsanmuni- tion till Bahrein). Bofors har i detta fall - på samma sätt som när det gällde Robot 70 till Bahrein och Dubai - påstått att det funnits ett tyst medgivande från krigsmaterielinspek— tören. Kommissionen har emellertid inte funnit något belägg för detta påstående.

Ett annat exempel utgör Nederländerna, som angavs som motta- gare av materielen när FFV på sätt som redovisats i kap. 5 försåg Israel med komponenter och ammunition för dess licens- tillverkning av Carl Gustaf-geväret.

Som framgått av kap. 5 finns det vidare indikationer på att Bofors avsett att utnyttja Jugoslavien vid export av BOFI- pjäser till Libyen. Affären kom dock inte till stånd.

I åtalet rörande Bofors affärer med krut och sprängämnen fi- gurerar företag i olika europeiska länder som mellanhänder. Som kommissionen framhållit i kap. 6 har det emellertid inte funnits något belägg för att krigsmaterielinspektionen skulle ha medverkat i eller haft vetskap om olagliga krut- och Sprängämnesaffärer. Möjligen kan man anse att krigsmateriel- inspektören inte visade tillräckligt stort intresse för dessa affärer. Huruvida en något mer intensiv tillsyn hade lett till att affärerna upptäckts och stoppats är emellertid tvek- samt. Kritik kan enligt kommissionens uppfattning däremot riktas mot Nobelkruts agerande gentemot krigsmaterielinspek- tionen i olika hänseenden.

11.3 Krigsmaterielinspektörerna och förhållandena på krigsmaterielinspektionen

Huvudansvaret inom regeringskansliet för tillsynen av till- verkningen och försäljningen av krigsmateriel vilar på krigs- materielinSpektionen. I ljuset av vad som idag är känt upp— står frågan varför krigsmaterielinspektörerna inte i större utsträckning följt upp de upplysningar som var tillgängliga och de rykten som cirkulerade. Kommissionen anser det angelä— get att försöka utröna de omständigheter som kan ha medverkat till krigsmaterielinspektörernas ofta bristande aktivitet.

Under den aktuella tiden, 1970—1987, har generalen Lage Thun- berg, generalmajoren Bengt Rosenius, dåvarande generalmajoren Sven Olof Olin och konteramiralen Carl Algernon varit ordina- rie krigsmaterielinspektörer. Vid sidan av dessa har olika tjänstemän vid handelsdepartementet/utrikesdepartementets handelsavdelning vikarierat som inspektörer, framför allt har det gällt förutvarande expeditions— och rättschefen Jörgen Holgersson. Fr.o.m. oktober 1987 är ambassadören Sven Hirdman ordinarie innehavare av tjänsten.

Fram till dess Hirdman utsågs har samtliga ordinarie krigsma- terielinspektörer varit höga officerare. Detta motiverades främst av önskemålet att inspektören skulle besitta vapentek- niska kunskaper. Det förhållandet att krigsmaterielinspektö- rerna har varit officerare måste givetvis ha präglat krigsma— terielinspektionens grundinställning till försvaret och till försvarsindustrin. Det finns uttalanden från Thunberg, Rose- nius och Olin av innebörd att de närmast uppfattat det som sin uppgift att inom lagens råmärken stödja industrins ex- portansträngningar.

Det förhållandet att krigsmaterielinspektörerna varit offi- cerare talar vidare för att de vanligen inte haft några mera ingående kunskaper och erfarenheter om affärsförhållanden (Olin torde med sina erfarenheter från försvarets materiel- verk härvidlag utgöra ett undantag). Det finns anledning att misstänka att krigsmaterielinspektörerna och industriföreträ- darna därför inte alltid talade samma språk. En upplysning rörande speciella affärsförhållanden kanske inte alltid upp- fattades på ett riktigt sätt av krigsmaterielinspektören. Och även yttranden från krigsmaterielinspektören till industrin kan ha misstolkats eller missförståtts.

Gemensamt för krigsmaterielinspektörerna före Hirdman är ock- så att de inte haft djupare erfarenhet av svensk utrikespoli— tik och dess tillämpning.

Den omständighet som mer än andra torde haft betydelse i nu diskuterat sammanhang är emellertid den sedan 1970—talets mitt starkt ökande arbetsbördan hos krigsmaterielinspektionen i förening med de bristfälliga resurserna. Av uppgifter i am— bassadören Torsten Örns betänkande om krigsmaterielinspektio- nens verksamhet och organisation framgår att antalet till- ståndsärenden enligt tillverkningslagen visserligen har varit tämligen konstant den senaste tioårsperioden, men att till- ståndsärendena enligt utförsellagen kontinuerligt har ökat under perioden. Örn beräknar att tre fjärdedelar av krigsma- terielinspektionens arbetstid ägnas åt beredning av utförsel- ärendena.

Arbetsbördan har också vuxit genom nya arbetsuppgifter. Exem- pel härpå är de successivt ökade kraven på Slutanvändarintyg och införandet av tillståndsprövning även för licensgivning utomlands. Krigsmaterielinspektörerna har vidare tagits i an- språk för uppgifter av mer speciellt slag, t.ex. i samband med Telub—affären och den s.k. container-affären. I utred— ningen av sistnämnda affär, som rörde försök hösten 1983 att smuggla avancerad amerikansk datorutrustning till Sovjetunio- nen, hade Algernon en viktig och tidskrävande uppgift.

Under 1970-talet ökade den svenska försvarsindustrin sina ex— portansträngningar. Detta medförde att nya och tämligen om— fattande rutiner för marknadsgenomgångar infördes hos krigs- materielinspektionen. Även företagen började ställa allt hög- re krav på krigsmaterielinspektören.

Krigsmaterielinspektionen tillfördes det oaktat inte nya re- surser i förhållande till den ökande arbetsbördan. Fram till slutet av 1970—talet bestod inspektionen av krigsmaterielin— spektören och en assistent. Sedan utökades personalen med en högre tjänsteman. Vid 1980-talets mitt fick inspektionen yt— terligare en handläggare och två assistenter. Som tidigare angivits har inspektionen till följd av förslag i Örns utred- ning därutöver nu tillförts två kvalificerade handläggare.

Bristande resurser har medfört att det varit svårt att hinna göra översikter o.d. beträffande givna tillstånd m.m. Först på den senaste tiden har uppgifter börjat datorbehandlas. Krigsmaterielinspektörerna har tvingats att i hög grad lita på de uppgifter som företagen lämnat; med få undantag utför- des inte några egna kontroller och analyser. Det gjordes dock en del årliga inspektionsresor till tillverkarna.

Det är sålunda kommissionens uppfattning att bristande resur- ser gjort det omöjligt för krigsmaterielinspektionen att i varje fall under 1980-talet utföra alla de uppgifter som egentligen ålåg den. Krigsmaterielinspektörerna under denna tid hade alltså en pressad arbetssituation, inte minst Alger- non.

Arbetet vid krigsmaterielinspektionen torde ha påverkats även av de täta skiftena de senaste tio åren på posten som krigs- materielinspektör. En omständighet som särskilt bör ha för- svårat arbetet vid skiftena är den bristfälliga dokumentatio— nen från beredningen av utförselärendena. Exempelvis saknas föredragningspromemorior från föredragningarna för handels— ministern före 1983.

En annan faktor som så här i efterhand är svår att bedöma är den kollegialitet och vänskap som kan ha rått mellan krigsma- terielinspektörerna och företrädare för försvarsindustrin. De senare har som bekant inte sällan tidigare haft befattningar inom försvaret.

Framför allt Algernon har utsatts för misstankar om att vän- skapsförhållanden kan ha påverkat handläggningen av ärendena vid inspektionen. Bakgrunden är att Bofors-direktörerna Ardbo och Ekblom liksom Algernon varit sjöofficerare samtidigt och att åldersskillnaden inte var stor. Enligt vad som upplysts för kommissionen har det emellertid inte förekommit något närmare umgänge mellan Algernon och Bofors-direktörerna än det som följer av deras yrkesuppgifter.

Samtliga krigsmaterielinspektörer bör ha varit väl medvetna om betydelsen av integritet och av att inte försätta sig i jävsliknande situationer. Kommissionen har inte funnit något som tyder på att något otillbörligt förekommit i nu berört hänseende.

11.4 Algernons död

1. Vid granskningen av svensk vapenexport kan kommissionen inte undgå att kommentera omständigheterna kring Carl Alger-

nons död.

Algernon, som blev 61 år, avled på T—Centralen efter ett fall framför ett tunnelbanetåg torsdagen den 15 januari 1987 kl 17.54. Med anledning av dödsfallet gjordes en polisutredning ledd av chefsåklagaren Torsten Wolff. Utredningen avslutades

med att Wolff konstaterade att misstanke om brott ej förelåg. Vid en presskonferens i samband därmed uppgav Wolff att han ansåg att Algernon hade begått självmord.

Polisen höll förhör med en mängd personer som befann sig på T-Centralen när Algernon förolyckades. Det övervägande anta- let vittnen uppgav att Algernon tog sats och steg eller hop- pade ut framför tunnelbanetåget. Några vittnen förklarade emellertid att Algernon blev knuffad. Av olika skäl fann ut- redningsmännen dock att tilltro inte kunde fästas vid dessa senare Vittnesuppgifter.

Den läkare vid statens rättsläkarstation som efter en rätts— medicinsk obduktion utfärdade dödsbeviset har till utred- ningsmännen uppgivit att han inte hittat något övertygande som säger att Algernon svimmat före olyckan. Han har vidare uppgivit att han inte tror att Algernon segnat ner och att det inte kan uteslutas att han hoppat eller knuffats.

Algernon var på grund av influensa inte i tjänst den 7-9 ja— nuari. Han lär ha haft feber även veckan därefter.

2. Frågan inställer sig om det funnits något samband mellan Algernons död och händelser under hans tid som krigsmateriel- inspektör. För att bedöma detta och för att få en bild av Al- gernons situation bör man ta del av de anteckningar som åter— fanns på olycksplatsen i hans portfölj och som han uppenbar- ligen gjort under sina sista arbetsdagar. Polisen synes inte ha gjort någon närmare undersökning av dessa handlingar i samband med utredningen om Algernons död. I Boforsutredningen har de dock tillmätts större betydelse. Under lång tid hem- lighölls anteckningarna av bl.a. utredningsskäl. Sedan mass- media fått kännedom om deras existens offentliggjorde förun- dersökningsledaren, överåklagare Folke Ljungwall, innehållet

i anteckningarna med vissa smärre undantag. Sedermera har de redovisats i massmedia i sin helhet. De har därför intagits i rapporten i bilaga 5.

Kommissionen, som gjort en del egna undersökningar med anled- ning av uppgifterna i anteckningarna, bedömer att dessa san- nolikt har tillkommit vid två olika tillfällen, strax före och strax efter den 13 januari 1987. För att bättre förstå innehållet bör man vidare känna till följande.

Lördagen den 10 januari 1987 hade Algernon och dåvarande ex— peditions- och rättschefen vid handelsavdelningen Jörgen Holgersson ett sex timmar långt möte med Nobel Industriers koncernchef Anders G. Carlberg och dess chefsjurist Lars Göthlin. Sammanträffandet hade initierats av Nobel-ledningen i syfte att diskutera det läge som uppstått i och med att Bo— fors interna revisorer påvisat att bolaget varit inblandat i olaglig vapenexport. Under sammanträffandet nämnde Göthlin att Ardbo och Ekblom påstått att Algernon skulle ha godkänt en vidareförsäljning av 40 mm luftvärnsammunition till Oman via Singapore. Algernon förnekade detta och frågan diskutera- des inte vidare vid mötet.

Måndagen den 12 januari uppsökte Algernon Holgersson och bad om ett sammanträffande i ett angeläget ärende. Eftersom Hol- gersson var upptagen den dagen beslöt de att träffas följande dag.

Vid samtalet den 13 januari berättade Algernon för Holgersson att han år 1982 fick kännedom om att en 40 nm luftvärnskanon skulle levereras från Bofors till Oman via det brittiska var- vet Brooke Marine och att han trots detta inte ingripit eller informerat handelsministern. Han sade sig ha dåligt samvete

för detta och ville diskutera den situation som uppstått. Han förnekade kännedom om andra olagliga vapenaffärer. Han berät- tade också att han trodde att han kommit på vilken affär som Göthlin syftade på när han talade om ammunition till Oman men påstod sig ha papper på att han sagt att en sådan affär inte kunde tillåtas. (En närmare redogörelse för dessa båda Oman- affärer finns i kap. 5).

Holgersson och Algernon var på det klara med att den uppkomna situationen var allvarlig och att departementsledningen och förundersökningsledaren måste underrättas. De beslöt att fortsätta samtalet och ta kontakt med departementsledningen. De gjorde ett försök att få träffa utrikeshandelsministern följande dag men då hon hade förhinder kom de överens om att ta upp ärendet med henne vid ett internat i Vålådalen som handelsavdelningen anordnat för sin chefspersonal under det instundande veckoslutet.

Den första omgången anteckningar inleds med följande: "Ge in- formation för råd och synp. Intrycken från i lördags. MA 'linjel att lägga skuld på mynd. kopplat till Oman". Därefter följer en redogörelse för affären med luftvärnskanonen till varvet Brooke Marine i Storbritannien. Det är alltså kanon- affären, inte ammunitionsaffären, som anteckningarna handlar om. Algernon menar, som framgått av redogörelsen i kap. 5, att utförsel kunde Ske till britterna i detta speciella fall. Han vill också jämföra detta ärende med en del senare fullt lagliga utförselärenden hos krigsmaterielinspektionen, bl.a. avseende export till Bangladesh (se kap. 5) samt utförselbe- slutet rörande motmedelssystemet för stridsflygplan (se av— snitt 10.2). Han fortsätter: "Detta är bakgrund och läget. Martin A har uppenbarligen försökt utnyttja detta för att visa att mynd. i tidigare affärer varit med på spelet.

Affärerna ifråga rör 100 tals robotar och 24 kanoner... Här har Bofors sagt vart kanonen skulle gå och alla omständigh."

Härefter anger Algernon att han funderat vidare på de åtgär- der som diskuterats och att han har en "idéskiss". Den inne- bär dels att Algernon skulle anställas av Nobel Industrier för internkontroll och kontakter med krigsmaterielinspektio- nen, dels att bl.a. frågor rörande försvarssamarbete "drar KM frågorna till Fö". Algernon antyder således att krigsmate- rielfrågorna eventuellt borde handläggas av försvarsdeparte- mentet i stället för av UD:s handelsavdelning.

Den andra omgången anteckningar kan ha varit avsedd för den fortsatta diskussionen i Vålådalen. Kommissionen har kommit till att med "Du" i de fortsatta noteringarna avses Holgers- son.

Anteckningarna inleds med rubriken "Råd och information pri- vat" och fortsätter med följande: "Ardbos linje lägga skuld på myndigheterna. Lars Göthlins antydningar om Oman", vilka ju avsåg ammunitionsaffären. Sedan återkommer Algernon till kanonaffären. Härefter följer en anteckning om "Palmes atti- tyd", som kommissionen inte kunnat tolka (jfr dock avsnitt 11.5 nedan). Avsnittet avslutas med "Nu utnyttjas detta 100 % av Martin A”.

Algernon fortsätter: "Nu till agerandet. Jag vill inte att detta skall förstärka trovärdigheten i M:s valda linje. Jag vill fullfölja mina insatser att få ordning på Bofors".

I ett nytt avsnitt som han rubricerar "Min personliga situa- tion" nämner han att i jämförelse med vissa klassificerings- ärenden som avgjorts under 1970-talet och "den mig påtvinga- de” bedömningen i motmedelsärendet "känns det än värre 1

kanon på ett De (dvs. bevaknings) fartyg till det minst ut- satta landet". Han fortsätter: "Hur skall jag göra. Gå till Age. Chansa på att Ages bevis i robotaffären och Thailand och att undersökn begränsas till detta. Dras KMI in i undersök- ningen gynnas SFSF ondaste avsikter. Under sex år i ett svårt jobb där man hela tiden trycks mellan industrin — reg. — me— dier har inget annat hänt. Det är en engångshändelse".

Den följande noteringen om att "Du talade om en officers he- der" syftar enligt Holgersson på ett yttrande som Holgersson fällt om Ardbos och Ekbloms officersheder. Algernon har av- slutningsvis några funderingar om bl.a. de ekonomiska konse— kvenser som det inträffade kunde få för honom själv.

3. Den 15 januari hade Carlberg och Göthlin på huvudkontoret i Stockholm en genomgång med Martin Ardbo om bl.a. ammuni- tionsleveransen till Oman. Ardbo vitsordade vissa faktiska omständigheter men kände inte till detaljerna utan hänvisade till Hans Ekblom. Carlberg ringde då till Ekblom, som befann sig i Italien. Denne vidhöll med bestämdhet att Algernon god- känt eller i varje fall känt till affären. Carlberg fann det angeläget att låta Algernon yttra sig om dessa uppgifter och ringde till denne och bad om ett sammanträffande omedelbart. Klockan var då omkring 16.45. Ungefär kl 17 infann sig Carl- berg hos Algernon.

Carlberg har berättat följande om mötet med Algernon. Han re- dogjorde för Ardbos och Ekbloms uppgifter. Algernon bestred alltjämt all delaktighet i affären och uppgav att han hösten 1985 förklarat för Ekblom att ammunitionsförsäljning till Oman var omöjlig. Algernon tog ur ett skåp fram en handling som han inte lät Carlberg ta del av men som han åberopade till stöd för detta. Med ett konstaterande att ord stod mot

ord lämnade Carlberg Algernon efter ca en kvart och återvände till sitt kontor.

Strax efter halv sex lämnade Algernon arbetsplatsen och gick till T-Centralen. Enligt en vittnesuppgift lät han ett tun- nelbanetåg mot Mörby, som han rimligen borde ha tagit, passe- ra. Han förolyckades framför närmast följande tåg med desti— nation Ropsten.

4. Sedan misstanken om brott avskrivits genom polisutred- ningen, återstår som alternativa dödsorsaker olyckshändelse eller självmord. Mot självmordshypotesen talar utsagor inför kommissionen från ett flertal personer som haft att göra med Algernon i tjänsten. De har alla haft svårt att tänka sig att en person som Algernon skulle kunna ta sitt liv. Han beskrivs som en lugn, stabil, hederlig, faderlig och ansvarskännande man. Hans familj framhåller att självmord stred mot hans etiska grunduppfattning. Mot självmord talar också det för- hållandet att ingen av medarbetarna på krigsmaterielinspek- tionen gjorde några anmärkningvärda iakttagelser den 15 janu- ari ifråga om hans uppträdande. De ovan refererade anteck- ningarna är heller inte anteckningar av en man som avser att ta sitt liv även om de vittnar om att han kände sig pressad. Algernon hade dessutom inte vidtagit några ekonomiska eller andra dispositioner som skulle kunna tyda på en självmords- avsikt. Han hade avtalat med en son att på kvällen hjälpa denne med arbeten i hemmet och med Jörgen Holgersson att under veckoslutet i Vålådalen gå igenom sin situation.

För ett självmord talar, å andra sidan, flera av vittnesmålen från T-Centralen vid polisförhören efter hans död, liksom det förhållandet att han förolyckades kort efter det samtal med Anders Carlberg där han på nytt konfronterades med beskyll- ningen att han godkänt en olaglig export av ammunition till Oman via Singapore.

Emellertid kan en olyckshändelse inte uteslutas och kommis- sionen anser sig inte kunna ta entydig ställning till någon av de framlagda hypoteserna.

11.5 Andra instansers beröring med krigsmateriel frågorna

1. Utförselärenden, med undantag för småärenden, avgörs vid regeringssammanträden. Liksom i flertalet övriga regerings- ärenden träffas avgörandena i realiteten dock i regel av det ansvariga statsrådet, i detta fall utrikeshandelsministern. De övriga statsråden blir knappast informerade om ärendena; eftersom det gäller regeringsbeslut vilar emellertid ansvaret på hela regeringen.

Principiellt viktiga ärenden och utförselärenden rörande nya länder brukar dock behandlas vid allmän beredning. Riktigt stora affärer, såsom försöken att sälja Viggen-plan till NATO—länder, Bofors Indien-order och ubåtsordern till Austra- lien, har likaså diskuterats av regeringen i dess helhet. Uppmärksamheten torde i sådana fall inte bero endast på utri— kespolitiska och handelspolitiska faktorer utan betingas även av sysselsättningshänsyn. Speciella händelser av typen Telub— -affären och containeraffären väckte givetvis också uppmärk- samhet i regeringen. Dessutom brukar principiella frågor i samband med lagstiftningsåtgärder diskuteras i en vidare krets.

Utförselärenden som bedöms principiellt betydelsefulla disku— teras, som framgått av avsnitt 3.2, i utrikesnämnden. I vissa ärenden av denna dignitet förekommer också direkta kontakter

mellan regeringen och partiledningarna. Ett syfte med dessa åtgärder är att försöka nå bred politisk enighet i frågor som har nära anknytning till vår utrikespolitik.

2. Krigsmaterielinspektionen ingår, som tidigare redovisats, i utrikesdepartementets handelsavdelning. Inspektionen är på sitt sätt ett främmande element i handelsavdelningen. Medan en av handelsavdelningens huvuduppgifter är att verka för ökad utrikeshandel, gäller i princip det motsatta förhållan- det i fråga om krigsmateriel; på det området råder princi- piellt exportförbud. Inom handelsavdelningen är strävan så— ledes att med olika medel främja den svenska industrins ex— portansträngningar. Motsvarande åtgärder på krigsmaterielom- rådet begränsas av utförsellagen och riktlinjerna för vapen- export.

Stora exportorder är emellertid betydelsefulla för Sverige på många sätt. Detta gäller även affärer med krigsmateriel. Dels har sådan export positiva effekter för vår Säkerhetspolitik och för vårt försvars tekniska nivå. Dels kan exporten vara av värde för vår industripolitik och sysselsättningen i när- ingslivet. Dessutom ger exporten intäkter till försvarsindu- strin, vartill kommer att de stora exportorderna ofta får positiva effekter för annan svensk industri.

Effekter av det nu antydda slaget gör det naturligt att han- delsavdelningen rent allmänt ser positivt på svensk krigsma- terielexport. Det medför också att man på olika sätt försöker bidra till att tillämpningen av bestämmelserna för sådan ex- port inte onödigtvis skadar våra kommersiella och övriga för— bindelser med andra länder.

Inom utrikesdepartementet, som genom den politiska avdel— ningen ansvarar för bedömningen i ländervalsfrågorna, har man enligt kommissionens uppfattning generellt en mer restriktiv syn på krigsmaterielexporten än den som vanligen råder inom handelsavdelningen. Ett exempel på utrikesdepartementets för- siktiga hållning i vapenexportfrågor är inställningen att de svenska beskickningarna i allmänhet inte bör ta befattning med sådana frågor, såvida utrikesdepartementet inte i det en— skilda fallet givit andra direktiv.

Inom försvarsdepartementet är naturligt nog inställningen till svensk vapenexport vanligen mycket positiv. Man är med- veten om exportens betydelse när det gäller att bibehålla ut— vecklings- och produktionskapaciteten inom den svenska för- svarsindustrin och att öka möjligheterna för det svenska för- svaret att få materiel av hög kvalitet till rimliga kostna- der. Det är inte ovanligt att försvarsdepartementet, i varje fall vid större affärer, försöker bidra på olika sätt till försäljningsansträngningarna. Under 1980-talet har vidare av- tal med andra länder rörande försvarsmaterielsamarbete haft hög prioritet i försvarsdepartementet.

Inom försvarsmakten och försvarets materielverk är grundin- ställningen till vapenexporten också positiv. Ett uttryck för detta är att försvaret i mån av möjlighet och då så bedöms lämpligt ordnar förevisningar för försvarsindustrins utländ- ska kunder. Vidare förekommer att försvarets materielverk vid upphandling för det svenska försvaret åberopar tillverkarens exportmöjligheter och åtar sig att medverka i exportansträng— ningarna.

Även inom industridepartementet torde grundinställningen till vapenexporten vara positiv. Till departementets ansvarsområde

hör FFV, Karlskronavarvet och Kockums. De båda senare är statliga bolag. Industridepartementet är representerat i de— ras styrelser och kan som aktieägare "bestämma" vid bolags- stämman. De löpande kommersiella aktiviteterna brukar depar- tementet inte följa upp. FFV däremot är ett affärsverk och därmed en statlig myndighet med ett annat regelsystem än bo- lagens. I FFV ingår dock vissa statliga bolag. Även FFV har en styrelse som svarar för den kommersiella verksamheten. De- partementet följer därför normalt inte heller upp FFV:s lö- pande kommersiella verksamhet. Dock förekommer, såsom bl.a. förutsätts i prop. 1986/87:99, informella kontakter med statsrådet och andra företrädare för departementet.

3. Med anledning av massmediadebatten anser kommissionen att det finns anledning att slutligen beröra frågan om Olof Pal- mes syn på och agerande i krigsmaterielfrågor. Framställ- ningen bygger på uppgifter från personer som arbetade i Pal— mes närhet.

Palme såg inte någon motsättning mellan, å ena sidan, svensk krigsmaterielexport och, å andra sidan, det svenska engage- manget i nedrustningsfrågor och i fredsarbetet. Den svenska krigsmaterielexporten saknade också betydelse vid Palmes för- sök att medla i kriget mellan Iran och Irak. Frågan togs överhuvudtaget aldrig Upp; han agerade ju därvid inte som statsminister eller som partiledare utan som Förenta Natio— nernas utsände.

Palme värjde sig mot att bli betraktad som vapenhandlare. Han ställde sig i regel avvisande till att krigsmaterielfrågor skulle behandlas i samband med officiella utländska beSök o.d. Enligt uppgift gav han sitt aktiva stöd till svenska försäljningsansträngningar rörande krigsmateriel endast i två

fall, nämligen när det gällde försöken att sälja Viggen till NATO-länder och beträffande Bofors stora Indien—order. Av många skäl kände Palme sympati för Indien och ville därför stödja exportansträngningarna genom sin auktoritet som stats- minister. Av uttalanden från flera håll framgår att Palmes stöd var betydelsefullt för utgången av Indien-affären.

Under 1980-talet tog Palme två gånger emot delegationer från Bofors. Den 13 oktober 1982 besökte Claes-Ulrik Winberg och Martin Ardbo honom och berättade om Bofors problem och risken för permitteringar. Därvid diskuterades nöjligheterna att re- geringen skulle stödja Bofors ansträngningar att sälja Fält- haubits 77 till Indien och Robot 70 till Pakistan.

Det har uppmärksammats att Palme vid detta tillfälle, i sam- band med att länderna i Mellanöstern nämndes, påstås ha fällt ett yttrande av typen "Jag trodde ni redan var där". Hans medarbetare har förklarat att yttrandet, om det fällts, bott- nade i att Palme vid den tiden inte kände till att export av svensk krigsmateriel inte tilläts till någon del av området. Det kan enligt medarbetarna inte tolkas på det sättet att Palme ansåg att export borde tillåtas i viss utsträckning.

Det andra mötet ägde rum den 9 december 1983. Vid detta fram— förde Winberg ett önskemål om klarare exportregler och Ardbo tog upp exportmöjligheterna till olika länder, bl.a. Saudia- rabien, Bahrein, Indonesien och Argentina. Palme, som alltid var noga med att följa gängse beredningsformer, sade enligt en närvarande medarbetare, dåvarande statssekreteraren Ulf Larsson, ingenting som kunde uppfattas som någon utfästelse.

11.6 Några avslutande synpunkter

De påståenden som olika industriföreträdare gjort om stats— makternas medverkan eller vetskap beträffande olaglig vapen- export kan sägas vara av två slag. Dels förekommer tämligen svepande beskyllningar om att det inom regeringen och rege— ringskansliet måste ha varit känt att vissa länder vidareex- porterar krigsmateriel. Till stöd för detta påstående finns ett antal omnämnda händelser och anteckningar som återfunnits i olika arkiv. Dels förekommer mer konkreta påståenden röran- de särskilda affärshändelser. Bofors-företrädare har framfört påståenden av det senare slaget och därvid främst utpekat krigsmaterielinspektörerna Bengt Rosenius och Carl Algernon men även Olof Palme. Påståendena är anmärkningsvärda så till vida att samtliga utpekade personer är avlidna. Kommissionen kan inte undgå att förundra sig över att just Rosenius och Algernon och inte någon av de krigsmaterielinspektörer som alltjämt är i livet - såsom Thunberg, Olin och Holgersson - haft denna besvärande vetskap. Det ligger nära till hands att misstänka att det inte är en tillfällighet att det är avlidna personer som utpekas. Den omständigheten att dessa inte kan försvara sig inger stark olust.

När det så gäller de mera svepande påståendena om medverkan eller vetskap vill kommissionen först framhålla att den i mångt och mycket positiva inställningen till försvarsmate- rielexport som förekommer inom olika instanser kan ha gett industrin föreställningen att den haft vida ramar att arbeta inom. Detta har helt naturligt skapat ett intryck av att ett samförstånd förelegat mellan industrin och regeringskansliet. Regeringarna synes vidare inte närmare ha bekymrat sig om vad som hänt med materiel som exporterats till Storbritannien (jfr avsnitt 11.2 ovan).

Man kan i detta sammanhang inte undgå att uppmärksamma för- svarsindustrins marknadsföring. Å ena sidan torde förhållan— dena på den internationella vapenmarknaden inte ha varit okänd för berörda tjänstemän inom regeringskansliet (jfr kap. 7). Likaså har i varje fall krigsmaterielinSpektörerna känt till att den svenska försvarsindustrin har haft platsrepre- sentanter och agenter som opererat även i länder som inte var tillåtna för svensk krigsmaterielexport; sedan åtskilliga år har berörda företag haft regelbundna marknadsgenomgångar hos krigsmaterielinspektionen. När det gäller marknadsföring har det inte funnits några förbud.

Å andra sidan finns det, enligt vad kommissionen funnit, be- lägg för att information har undanhållits krigsmaterielin- spektörerna. Det har sålunda förekommit att industrins före— trädare inte redogjort för hur långtgående marknadsföringsåt- gärder som vidtagits. Industriföreträdare har inför kommis— sionen vitsordat att man träffat avtal om försäljning av krigsmateriel med länder som inte varit tillåtna för vapenex— port utan att krigsmaterielinspektionen förvarnats om detta. Förfaringssättet har enligt uppgift tillgripits för att sätta större press på regeringen vid prövningen av utförselärenden och därmed ställa regeringen inför ett "fait accompli".

Försvarsindustrins företrädare har givetvis väl känt till den lagstiftning som gäller beträffande krigsmaterielexport. Oav— sett vad som kan ha diskuterats mellan industriföreträdarna och de olika krigsmaterielinspektörerna måste det ha stått klart för industriföreträdarna att det avgörande varit vad som angetts i ansökan om utförseltillstånd. Det är ju denna handling som legat till grund för utförseltillståndet. Själv— fallet måste de ha insett det oriktiga i att begära tillstånd på uppgifter som inte överensstämde med verkligheten eller

att i tillståndsbegäran utelämna viktiga uppgifter. Även om man förutsatt ett outtalat medgivande från krigsmaterielin- spektören eller från andra inom regeringskansliet, måste ett sådant handlingssätt från industrins sida i princip ändå an- ses oförsvarligt.

Finns det då något som tyder på att någon regering eller en- skild regeringsledamot eller någon tjänsteman inom regerings- kansliet, i första hand någon krigsmaterielinspektör, har medverkat i eller haft vetskap om olagliga affärer med krigs— materiel?

Kommissionen har inte funnit belägg för att det inom rege- ringen eller regeringskansliet, utom i fallet med fartygska- nonen till Oman, förekommit någon sådan medverkan eller vet- skap under den tid som utredningsuppdraget omfattat. Flera hörda handelsministrar har förklarat att det inte kan finnas någon rimlig anledning för en politiker att äventyra sin kar- riär och ställning för något sådant. Yttrandet förefaller välgrundat. Inte heller för tjänstemännen inom regeringskans- liet kan det ha funnits något rimligt motiv för att medverka i olagligheter.

Det finns också skäl att erinra om att det företagits åtgär— der från statsmakternas sida som ger vid handen att man inom regeringskansliet tagit på allvar de rykten om Vidareexport som cirkulerade, även om man inte varit medveten om enskilda olagligheter. Sålunda infördes ett successivt utvidgat krav på Slutanvändarintyg, först använt vid export till Singapore. Vidare underkastades licensgivningen tillståndstvång. Dess- utom vidtogs speciella kontrollåtgärder i vissa fall, såsom de gjorda bedömningarna av rimligheten i Singapores krigsma- terielköp, Holgerssons begäran om köpeavtalet i Robot 70- affären med Singapore och Algernons inspektion hos Bofors vintern 1981.

Följande är vidare värt att notera. Det är den mottagande staten som utfärdar Slutanvändarintyg och intyget inges av tillverkaren i samband med att utförseltillstånd ges. Kommis- sionen frågar sig om regeringarna och krigsmaterielinspektö- rerna anständigtvis kunnat kräva någon ytterligare garanti mot Vidareexport. Bofors, som ingen vid den tiden misstänkte för oegentligheter, skulle knappast ha medgivit att ansökan var en "bluff", dvs. inte överensstämde med de verkliga för— hållandena. Att ifrågasätta uppgifter som skriftligen inty- gatS av en främmande stat förutsätter att man har klara fakta att Stödja sig på.

Kommissionen anser, som framgått av kap. 5 och 6, att viss kritik emellertid bör riktas mot krigsmaterielinspektörerna för deras bristande misstänksamhet eller bristande vaksamhet. Hade de varit mer ifrågasättande hade kanske några olagliga affärer kunnat förhindras. Möjligen har de också uttryckt sig oklart när de diskuterat exportmöjligheter med industriföre- trädarna. Inspektionens kontakter med industriföreträdarna har dock, som tidigare framhållits, byggt på öppenhet och förtroende. I ljuset av vad som hänt kan kommissionen inte undgå att samtidigt dra slutsatsen att vissa industriföreträ- dare klart missbrukat det förtroende som visats dem.

Ehuru huvudansvaret för den bristande misstänksamheten och vaksamheten åvilar krigsmaterielinspektörerna, gäller den här framförda kritiken också andra delar av regeringskansliet. Kommissionen anser sålunda att handels, utrikes—, försvars— och industridepartementen borde haft anledning att visa stör— re intresse för utförselärendena. Krigsmaterielinspektionen har lämnats med otillräckliga resurser och hade allmänt be- hövt ett starkare stöd. Departementen borde i högre grad än som skedde ha utnyttjat sina informationskanaler för att för— se krigsmaterielinspektionen med behövliga upplysningar.

Först under senare tid har det etablerats ett mer organiserat samarbete mellan krigsmaterielinspektionen och chefstjänste- män i berörda departement, till gagn för tillsynsverksamhe- ten.

12 SAWIANFATTANDE BEDÖMNING AV MOTIVEN BAKOM DEN OLAGLIGA UTEöRSLLN

Kommissionen har i de närmast föregående kapitlen (kap. 9—11) granskat delar av den miljö i vilken den Olagliga utförseln av krigsmateriel har ägt rum. I detta kapitel ger kommissio— nen sin sammanfattande bedömning av motiven bakom företagens handlande. Frågan är alltså: Hur kunde detta hända?

Försvarsindustrin har, som framgått av bl.a. kap. 9, allmänt sett haft påtagliga problem alltsedan mitten av 1970-talet. De begränsade ekonomiska resurser för materielanskaffning som det svenska försvaret kunnat avdela har sålunda fått följd- verkningar för försvarsindustrin, eftersom försvaret är för- svarsindustrins viktigaste kund. Bl.a. har beställningarna kommit ojämnt och serierna ofta varit korta.

För försvarsindustrin har det därför varit nödvändigt med ex- port vid sidan av leveranserna till svenska försvaret. Ex- portandelen har i vissa företag uppgått till mer än hälften av produktionen.

Försvarsindustrin har ökat sin marknadsföring utomlands kraf- tigt de senaste 10-15 åren. På den internationella marknaden

har de svenska företagen dock mött en hårdnande konkurrens. Vapenhandeln i världen skiljer sig dessutom från handeln ned andra produkter på flera sätt: Den statliga inblandningen är påtaglig, kollisioner mellan olika politiska värderingar är vanliga, bruket av agenter och mellanhänder är spritt, rena olagligheter och skandaler är tämligen ofta förekommande etc.

Mot den bakgrunden är det kanske inte helt överraskande att företrädare för vissa krigsmaterielproducerande företag haft svårt att godta den moralisk-etiska värdering som legat bakom det svenska regelverket avseende krigsmaterielexport. Stundom har säkerligen frestelsen varit stor att försöka finna nöj— ligheter till export trots de hinder som regelverket upp— ställt. I det sammanhanget har det förvisso varit av betydel— se att själva marknadsföringen utomlands av krigsmateriel inte har omfattats av några begränsningar. Som kommissionen tidigare påpekat har detta förhållande i vissa fall utnytt— jats på ett tämligen skrupelfritt sätt och i några fall lett till att regeringen ställts inför fullbordat faktum.

Å andra sidan har det inte alltid varit lätt för industrin att i förväg avgöra när ett utförseltillstånd kunnat påräknas eller ej. Med visst fog kan påstås att regeringens tillämp- ning av regelverket inte sällan framstått som inkonsekvent. Exempel härpå har kommissionen redovisat i avsnitt 10.2.

Av betydelse har förmodligen också varit de dubbla budskap som förekommit från statsmakternas sida vad beträffar synen på krigsmaterielexporten. Oaktat den restriktivitet som ibland betonats har synen på företagens exportansträngningar från flera håll präglats av samförstånd och välvilja. På olika sätt har företagen sålunda uppmuntrats och även fått

ett direkt stöd i marknadsföringen, se t.ex. avsnitt 11.5. Därvid har inte bara försvarets behov att ha tillgång till materiel av hög teknisk standard till rimliga kostnader spe- lat in utan även sysselsättningsskäl.

En faktor som sannolikt haft stor betydelse för genomförandet av den olagliga utförseln är vidare de uppenbara brister som tidigare vidlådit kontrollsystemet. Mest iögonfallande har därvid varit krigsmaterielinspektörens otillräckliga resurser men också frånvaron av samordning med andra tillsynsorgan har varit tydlig. Bristerna i detta hänseende kan ha frestat en del företrädare för företag som behövt exportera krigsmate- riel att försöka kringgå gällande regler. Här bör även anmär— kas att den aningslöshet eller bristande misstänksamhet som länge rått beträffande risken att stora svenska företag skulle kunna vara inblandade i oegentligheter också kunnat utnyttjas. Hade tillsynsmyndigheterna, främst krigsmateriel- inspektören, reagerat med större vaksamhet på de signaler om eventuella olagligheter som förekommit enligt vad kommissio- nen anfört i kap. 5 och 6 hade troligen en del Olagliga affä- rer inte kommit till stånd.

Från vissa industriföreträdare har det gjorts gällande att utförseln i vissa fall skett med krigsmaterielinspektörernas och därmed också regeringarnas - mer eller mindre tysta — medgivande. Kommissionen har emellertid inte funnit fog för dessa påståenden. Det kan dock inte uteslutas att beskeden till företagen i några fall kan ha varit oklara och att miss- förstånd kan ha uppstått. Samtidigt står det klart att de in- dustriföreträdare som uppehållit kontakten med krigsmateriel- inspektörerna och som varit ansvariga för de affärer som be— handlats i denna rapport utan tvivel varit så kunniga och er— farna att det förefaller mindre sannolikt att missförstånd av detta Slag kunnat uppstå.

De faktorer som hittills angetts - försvarsindustrins export- beroende, regeringskansliets och myndigheternas positiva syn på krigsmaterielexporten, förhållandena på världsmarknaden och kontrollsystemets brister — har troligen haft stor bety- delse för vad som inträffat. Flera personer som kommissionen hört har emellertid framhållit att även följande varit av vikt.

Det har under senare år sålunda varit vanligt att svenska företag delats upp i divisioner, dotterbolag eller affärsom- råden med självständigt resultatansvar. Så har exempelvis skett med såväl Bofors som FFV. Uppdelningen påstås ha ökat kraven på att varje enhet kan uppvisa ett tillfredsställande resultat. Resultatjakten har, sägs det, tillsammans med andra faktorer ökat benägenheten att genomföra exportaffärer trots de hinder som statsmakterna uppställt. Genom uppdelningen me- nar man vidare att ägarnas och styrelsernas samt, i viss mån, den högsta verkställande ledningens möjligheter att följa verksamheten minskat.

Några personer som hörts av kommissionen har härjämte fram— fört en misstanke om att även privatekonomiska Skäl har spe- lat in. Därvid har man främst stött sig på de uppgifter som AOS förre verkställande direktör har lämnat vid ett förhör i Singapore. Inom ramen för den pågående förundersökningen är förekomsten av mutor eller andra liknande ersättningar före- mål för uppmärksamhet. Hittills har kommissionen dock inte fått kännedom om något som visar att sådana motiv legat bakom den olagliga exporten.

En faktor som många av kommissionen hörda personer pekat på är företagsandan inom de berörda företagen. Såväl inom Bofors. som inom FFV förmärks en stark samhörighet, som även har för- greningar i samhällena runt företagen. Det ligger nära till

hands att tro att "Bofors-andan" och "FFV—andan” också kan ha haft en baksida. Den bristande förståelsen inom Bofors och i Karlskogatrakten för den kritik som Bofors utsatts för är ett tecken på att värderingarna kan vara olika. Ett annat tecken härpå kan vara den hos både Bofors och FFV i inledningsskedet av polisutredningarna märkbara obenägenheten att snabbt reda ut vad som förekommit. Den stolthet som finns över företaget och produkterna och den känsla av att vara en viktig del i samhället och för försvaret kan också vara uttryck för detta. Inom både Bofors och FFV tycks man därför ibland ha uppfattat sig stå över kritik.

Kommissionen har inte rangordnat de här angivna faktorerna, som alla i någon mån torde ha medverkat till den olagliga ut— förseln. Det har inte heller varit avsikten. Det viktiga har i stället, som inledningsvis antytts, varit att försöka ge ett svar på frågan vad som legat bakom det inträffade.

Slutligen vill kommissionen ånyo anmärka att de här redovi- sade omständigheterna på intet vis kan ursäkta förfaranden som stått i strid med de principer som gällt beträffande krigsmaterielexport. Moraliskt—etiskt har det alltså, menar kommissionen, förekommit klandervärda handlingar. Om dessa dessutom varit brottsliga har de rättsvårdande myndigheterna att ta ställning till.

V SYNPUNKTER OCH FÖRSLAG

13. ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Kommissionen utgår från att Sverige behöver en egen försvars— industri och att denna industri inte i längden kan överleva om den inte också får exportera. Funnes inte ett svenskt sä- kerhets- och försvarspolitiskt motiv, funnes heller ingen an— ledning att medge undantag från det generella exportförbu- det.

Den principiella motsättningen mellan en handel med krigsma- teriel och Sveriges utrikespolitiska mål bör enligt kommis— sionens uppfattning inte överdrivas. Det är givet att inga garantier finns för att inte svenska vapen som exporteras kan komma till användning i krig eller andra oroligheter. Nuva— rande riktlinjer medger dessutom att Sverige under vissa för- hållanden exporterar krigsmateriel i full vetskap om att den kommer till sådan användning.

Den svenska vapenexporten har veterligen aldrig utgjort någon belastning för Sverige i dess arbete för internationell fred

och nedrustning. Enligt kommissionens bedömning kan däremot Sveriges anseende och tilltron till svenska regeringens inte— gritet i vapenexportsammanhang och till svensk försvarsindu- stri i längden skadas om oegentligheter och Oklarheter kring vapenexporten av det slag som framkommit på senare år tillåts fortsätta.

Till dessa oklarheter har i väsentlig mån bidragit gällande regelverk. Kommissionen återkommer därför i nästa kapitel till vissa förslag om regelverket och kontrollsystemet.

Utöver lagstiftningen och kontrollsystemet är det väsentligt att olagligheter snabbt beivras. Polisutredning och förunder- sökning av misstänkt Olagliga vapenexportaffärer har nu på- gått i flera år utan att den rättsliga processen har kunnat föras till ett slut. Personer på regerings- och myndighets- nivå har under tiden beskyllts för inblandning i eller sam- tycke till dessa affärer. Kommissionen har i denna rapport redovisat sin uppfattning härom men självfallet är de miss- tänkliggöranden och den ryktesflora som följt i den ännu oav- slutade rättsprocessens spår ägnade att skada tilltron till viljan att skapa klarhet.

Kommissionen anser att vid sidan av dessa affärer även rege- ringarnas tillämpning av gällande riktlinjer genom åren har skapat ett trovärdighetSproblem inom landet. Ett antal exem- pel på vad kommissionen uppfattar som diskutabel tillämpning av riktlinjerna har getts i kap. 10. Som kommissionen i samma kapitel har sökt visa är riktlinjerna inte tillräckligt an— passade till verkligheten. Detta torde delvis förklara de av- vikelser och inkonsekvenser som har förekommit.

Till en del synes trovärdighetSproblemet emellertid också be- ro på felaktiga föreställningar hos allmänheten, massmedia och många politiker om vad riktlinjerna innebär. Sålunda tycks man Ofta uppfatta dem som lagtext, vilket de inte är, och även bortse från att de uppställda hindren för vapenex- port inte är kategoriskt fastlagda i alla sammanhang utan förenade med möjligheter till undantag. Här föreligger ett informationsproblem som regeringarna inte har löst.

Debatten kring vapenexporten har i alla år haft starkt mora- liska och idealistiska inslag där krav framförts som inte har kunnat förenas med det säkerhetspolitiska intresset av en va- penexport. Svenska regeringar har uppträtt som om denna not- sättning inte funnits. De riktlinjer som infördes 1971 pre— senterades som grundvalen för en ökad restriktivitet i till- ståndsprövningen men innehöll inte desto mindre uppmjuk- ningar. Regeringar har hävdat att riktlinjerna respekterats även i fall där detta har kunnat ifrågasättas. Detta försök att förena ideal med verklighet har i längden inte kunnat vidmakthållas utan återkommande beskyllningar mot regeringar— na för hyckleri och dubbelmoral. Den misstro som dessa för- hållanden har alstrat kring vapenexportpolitiken har tillsam- mans med de olagliga exportaffärerna medverkat till att skapa en debattatmosfär i vilken starka intressegrupper angriper vapenexporten som sådan och kräver långtgående begränsningar eller ett fullständigt stopp. Utvecklingen har på dessa vägar lett därhän att ett legitimt säkerhetspolitiskt intresse har kunnat ifrågasättas och till och med äventyras.

Kommissionen anser att de politiskt ansvariga under årens lopp inte med tillräcklig kraft och öppenhet har upplyst den svenska allmänheten om den svenska säkerhetspolitikens vill- kor och om de överväganden som ligger till grund för och nöd- vändiggör en svensk vapenexport. Kommissionen är för sin del

övertygad om att en större öppenhet härvidlag skulle motsvara allmänhetens önskemål och öka förtroendet för de politiskt ansvariga. Kommissionen anser vidare att de nuvarande rikt- linjerna på ett olyckligt sätt motverkar en sådan politik samtidigt som de inte har haft den restriktiva effekt som en gång förutskickades.

Kommissionens förslag i följande kapitel bör ses mot denna bakgrund.

14. KOMMISSIONENS FÖRSLAG

14.1 Kriterier för tillståndsprövningen

De riktlinjer som infördes med prop. 1971:146 och som godkän- des av riksdagen hade två syften. För det första ville man med nya och preciserade riktlinjer skapa grundvalen för en än större restriktivitet än som hittills tillämpats vid pröv— ningen av frågan till vilka mottagare svensk krigsmateriel Skall få exporteras.' För det andra ansåg man preciserade riktlinjer vara "angelägna också därför att de underlättar för de krigsmaterielexporterande företagen att planera och ger dem möjlighet att med större säkerhet förutse om export- tillstånd i det enskilda fallet kan påräknas."

Enligt kommissionens uppfattning har ingetdera syftet tillgo- dosetts på ett tillfredsställande sätt. Det kan, vad gäller det första syftet, ifrågasättas om 1971 års riktlinjer ens så som de formulerades lade någon grund för ökad restriktivitet. Tvärtom infördes med dessa riktlinjer uttryckligen vissa upp— mjukningar som bl.a. innebär att Sverige kan fortsätta att exportera reservdelar till tidigare levererad materiel även om mottagarstaten har råkat i krig. Med reservdelar jämställs numera vid tillämpningen av riktlinjerna även ammunition.

Som kommissionen har sökt visa i kap. 10 motsägs talet om större restriktivitet också av regeringarnas återkommande be- hov att i den praktiska tillämpningen frångå eller tänja på riktlinjerna när andra hänsyn gör sig gällande.

Vad beträffar det andra deklarerade syftet utesluter kommis- sionen inte att preciserade riktlinjer kunnat vara till ett visst stöd i försvarsindustrins utlandsplanering. Värdet här- av torde emellertid ha begränsats genom de inkonsekvenser som förekommit i tillämpningen. Kommissionen ifrågasätter därför om detta syfte med riktlinjerna har uppnåtts. I realiteten har företagen i stället lockats att göra egna bedömningar av mottagarländers lämplighet. Den rad av olagliga affärer som har uppdagats på senare år talar enligt kommissionen för att en annan och mindre preciserad ordning införs. Därigenom skulle företagen i högre grad än hittills bli hänvisade till samråd med krigsmaterielinspektör och regering för sina mark- nadsbedömningar. En ökad statlig kontroll över företagens marknadsföring har också föreslagits i det lagstiftningsarbe- te som för närvarande pågår.

Samtidigt som det sålunda starkt kan ifrågasättas om riktlin— jernas syften har tillgodosetts finner kommissionen att de har haft negativa följder. Hos vissa grupper har skapats för- väntningar som inte har kunnat infrias. Som redovisats i kap. 10 är denna effekt delvis inbyggd och ofrånkomlig. Svensk ut- rikes— och säkerhetspolitik kan inte år efter år styras av fastlagda och detaljerade regler som hänför sig till endast ett av dess många tillämpningsområden. Kollisioner är ound- vikliga och när regeringar sökt blunda för detta faktum har, som framhållits i kap. 13, vapenexportpolitiken hos svensk opinion kommit att omges med misstro och med beskyllningar för hyckleri och dubbelmoral. Tillämpningens inkonsekvenser

har också uppmärksammats i utlandet och varit ägnade att ska- pa friktion mellan Sverige och länder Som känner sig diskri- minerade genom den svenska politiken.

Vapenexportpolitiken har genom dessa effekter också spelat de krafter i händerna som vill helt förbjuda svensk vapenexport eller inskränka den på ett sätt som äventyrar Sveriges möj- ligheter att vidmakthålla en egen försvarsindustri. Kommis— sionen bedömer vidare att bristerna i vapenexportpolitiken har bidragit till att undergräva de vapenexporterande före- tagens respekt för gällande regler.

Sammanfattningsvis anser kommissionen att de gällande rikt- linjerna med nuvarande utformning och precisering har kommit att bli en belastning för svensk politik. De bör ersättas med en ordning som bättre svarar mot verkligheten utan att för den skull befria svenska regeringar från ansvaret att bedriva en vapenexportpolitik i överensstämmelse med landets utrikes- politiska principer. Kommissionen finner att en sådan ordning tvärtom bör öka detta ansvar.

Kommissionen föreslår att det principiella förbudet mot krigsmaterielexport bibehålls och att de nuvarande riktlin- jerna ersätts med två allmänna kriterier vilka båda skall vara uppfyllda för att medge undantag från exportförbudet. Till skillnad från riktlinjerna bör dessa kriterier intas i lag. Enligt detta förslag bör export av krigsmateriel kunna tillåtas förutsatt att

1) den bedöms nödvändig för att trygga en erforderlig för- sörjning med materiel till det svenska försvaret, 2) den är förenlig med principerna och målen för svensk ut- rikespolitik.

Det första kriteriet utgår således helt från Sveriges eget behov av vapenexport. Härmed avses den export och det ut— landssamarbete som krävs för att bevara en konkurrenskraftig svensk försvarsindustri, för att hålla det teknologiska kun- nandet inom denna industri på en sådan nivå att våra behov kan tillgodoses och för att trygga Sveriges möjligheter att importera den krigs- och försvarsmateriel som landet behöver. (jfr kap. 9). Förslaget bör medföra att ett betydligt större ansvar än hittills läggs på regeringarna att behovspröva och kunna motivera den export som beviljas.

Det andra kriteriet uttrycker klarare än nuvarande ordning det utrikespolitiska behovet av en totalbedömning. I en sådan totalbedömning ingår som faktorer de exporthinder som finns i nuvarande riktlinjer. Här ingår i första hand de s.k. ovill— korliga hindren som följer av beslut i FN:s säkerhetsråd, in- ternationella avtal eller reglerna i en neutralitetssitua- tion. Den svenska utrikespolitiken är redan kategorisk i dessa avseenden och dessa hinder förblir därför lika ovill- korliga utan att det behöver utsägas. De övriga hindren, som avser situationerna krig, krigsrisk, inre väpnade oroligheter och förtryck av de mänskliga rättigheterna måste vägas in i totalbedömningen tillsammans med andra utrikespolitiska och säkerhetspolitiska faktorer av betydelse. Det föreslagna and- ra kriteriet är en anpassning till den verklighet som finns sedan länge och erbjuder en möjlighet till uppriktigare of- fentlig diskussion av vapenexportfrågor. Det minskar inte kravet att regeringen skall kunna tillfredsställande motivera den vapenexport som beviljas. Lagbundenheten och frånvaron av detaljerade handlingsregler i motiven till lagen är tvärtom ägnade att ställa än mer i fokus det politiska ansvaret för åtgärderna på detta område.

Beträffande skälen för att lagfästa kriterierna för utförsel- tillstånd vill kommissionen härutöver anmärka följande.

Den hittills begagnade termen riktlinjer används i lagstift- ningen i många olika sammanhang som synonym för grunder, grunddrag, huvuddrag eller mål. Det är vanligt att riktlinjer används som ett sammanfattande begrepp för ett relativt sett utförligt resonemang i en proposition. Syftet är därvid att riksdagen skall yttra sig över eller "godkänna" dessa rikt- linjer. Samtidigt som en annan tanke bakom detta förfarings- sätt synes ha varit att medge ett handlingsutrymme vid till- lämpningen av det som behandlats i riktlinjerna, har det i flera fall diskuterats huruvida sådana riktlinjer är att bedöma som bindande i juridisk mening. Inte sällan är det svårt att avgöra vem som är riktlinjernas adressat.

1949 års kungörelse om förbud mot utförsel av krigsmateriel riktar sig till industrin. Statsminister Tage Erlanders in- terpellationssvar 1956 i riksdagens första kammare får ses som en kompletterande upplysning beträffande de omständig- heter som regeringen då ansåg ha betydelse vid prövningen av utförselansökningar. Det var alltså inte fråga om normgivning utan uttalandet utgör endast en avsiktsförklaring från rege- ringen.

1971 års riktlinjer är visserligen mer detaljerade än upp- gifterna i interpellationssvaret men i det enskilda fallet är de rättsligt sett lika lite bindande för regeringen. Ett undantag gäller dock för de ovillkorliga hindren, vars bin- dande kraft följer av att de härleder sig från internatio- nella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd och folkrättens reg- ler för neutralitet. Det sagda innebär givetvis inte att re- geringens politiska ansvar för sina beslut i utförselärenden minskar.

I prop. 1971:146 framhåller departementschefen sålunda:

Det är också med hänsyn till att frågan om krigsmateri— elexport inrymmer särskilda problem av stor politisk räckvidd angeläget att de grundläggande principerna för sådan export redovisas för riksdagen. Detta innebär inte att riksdagen skall ta ställning i detalj till regle- ringen av krigsmaterielexporten. Grundsatsen att det an— kommer på Kungl. Maj:t att besluta om reglering av ex— port och import gäller även i fråga om krigsmateriel. Det bör därför liksom hittills ankomma på Kungl. Maj:t att med beaktande av de allmänna principer som lagts fram för riksdagen bestämma hur författningsregleringen på området närmare skall utformas.

I propositionen begärdes, som tidigare nämnts, riksdagens yttrande över det som anförts om riktlinjer för krigsmate- rielexport. Riksdagens godkännande av dessa bör emellertid enbart ses som en politisk markering; deras statsrättsliga status ändrades ej.

Genom 1982 års lagstiftning blev riktlinjerna att anse som förarbeten (motiv) till utförsellagen. Departementschefen uttalar i prop. 1981/82:196 sålunda att "riktlinjerna bör ligga till grund för tillståndsprövningen även i fortsätt- ningen". Som framgår av ordalydelsen blev de dock inte bin— dande normer utan behöll sin ställning som vägledande anvis- ningar.

Riktlinjerna har givetvis haft stor betydelse för prövningen av utförselärenden. Det ligger enligt kommissionen därför nära till hands att påstå att statsmakterna beträffande ut- förselfrågor lagstiftat genom motivuttalanden, vilket är en

metod som brukar möta kritik. Under alla förhållanden står det, som redan framhållits, klart att inte bara allmänheten och massmedia utan även politiker ofta uppfattat riktlinjerna som ”lagregler". Genom den av kommissionen föreslagna åtgär- den undanröjer man risken för missförstånd i dessa hänseen- den.

Kommissionen vill särskilt understryka att båda de nu före- slagna kriterierna måste vara uppfyllda för att utförsel av krigsmateriel skall kunna tillåtas. Det är samtidigt viktigt att hålla fast vid att avgörandet i fråga om utförseltill- stånd skall grundas på en totalbedömning av alla de omstän— digheter som föreligger i ärendet.

Kriterierna bör enligt kommissionens förmenande tillämpas på tillstånd inte endast rörande utförsel av krigsmateriel utan även i fråga om tillstånd till upplåtelse och överlåtelse av rätt att utom riket tillverka krigsmateriel (licensgivning) och beträffande tillstånd till militärt inriktad utbildning. En paragraf i utförsellagen med detta syfte skulle kunna få denna lydelse: "Tillstånd enligt ... 55 får medges endast om åtgärden är påkallad för att tillgodose det svenska försva- rets behov av materiel och ett tillstånd är förenligt med svensk utrikespolitik."

Kommissionen anser slutligen att en ordning av det slag som skisserats måste kombineras med bättre möjligheter till kon- troll av och insyn i de vapenexporterande företagens utlands- verksamhet. Detta gäller både marknadsföringen, själva expor- ten och övriga former av utlandssamarbete. I det pågående lagstiftningsarbetet förutses redan ett antal ändringar i denna riktning.

14.2. Bestämmelser angående klassificering av krigs— materiel

Som framgått av avsnitt 3.5 stadgas i både tillverkningslagen och utförsellagen att regeringen bestämmer vad som är att be- trakta som krigsmateriel. I en bilaga till utförselförord- ningen har regeringen räknat upp vilka varor som skall om- fattas av krigsmaterielbegreppet. 1 förordningen (1983:1036) om kontroll av tillverkningen av krigsmateriel, m.m. finns en hänvisning till bilagan i utförselförordningen.

I avsnitt 3.5 har kommissionen vidare antytt några av de problem som är förenade med klassificeringen av krigsmateriel och i avsnitt 10.1 har motsättningarna och svagheterna i gäl- lande regelverk ytterligare belysts.

1 prop. 1987/88:154 med förslag till ny utförsellag har före— dragande statsrådet uttalat att krigsmaterielbegreppet bör ses över, eftersom förteckningen över krigsmateriel och de bestämningar som anges i den varit oförändrad under en lång tid av år samtidigt som det skett en snabb teknisk utveck— ling. På grund härav avser hon att föreslå regeringen att tillkalla en särskild utredare för att göra en sådan översyn. En viktig del av uppdraget skulle vara att belysa gränsdrag- ningsfrågorna mellan civil och militär materiel.

Kommissionen delar uppfattningen att det är angeläget att klassificeringsfrågorna blir föremål för en grundlig utred- ning. Reglerna för klassificering av krigsmateriel är vik- tiga, eftersom klassificeringen är avgörande för krigsmate- riellagstiftningens tillämpningsområde och därigenom även för bedömningen av lagstiftningens ändamålsenlighet.

Det finns enligt kommissionen många frågor som bör övervägas i en sådan utredning, t.ex. det av nuvarande krigsmateriel- inspektören Sven Hirdman framkastade förslaget om att indela krigsmaterielen i tre kategorier - vapen, vapenbärare och öv- rig materiel - och att ställa olika höga krav för utförsel- tillstånd beroende på vilken kategori varan tillhör. Det kan också finnas skäl att granska den i 1971 års riktlinjer gjor- da uppdelningen mellan defensiva vapen och övriga vapen ("Of- fensiva vapen"). Klassificeringen av tekniskt avancerade sys- tem bör enligt kommissionen även ägnas uppmärksamhet. I sam- manhanget bör dessutom de särskilda problem som sammanhänger med klassificeringen av krut och sprängämnen studeras.

En fråga som ligger något vid sidan av det nu anförda men som kommissionen ändå anser böra övervägas i sammanhanget är för- utsättningarna för att låta regeringen tillfälligt kunna för— ordna att en vara som inte klassificerats som krigsmateriel men som fått militär användning skall omfattas av bestämmel- serna i utförsellagen (jfr den 1972 införda bestämmelsen i 3 S kungörelsen 1949:614 angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel, se ovan avsnitt 10.2). Syftet med en sådan regel skulle vara att ge regeringen en möjlighet att förhindra att civila varor som fått betydande militär använd— ning exporteras till områden där krig o.d. förekommer. Regeln skulle Sålunda ge regeringen handlingsfrihet att vidta önsk- värda åtgärder utan att principerna för klassificering skulle behöva ändras. Ett exempel på en händelse som skulle kunna motivera en tillämpning av en sådan bestämmelse är Boghammar Marins uppmärksammade försäljning av snabbgående patrullbåtar till Iran under det pågående kriget.

Kommissionen finner det angeläget att framhålla att klassifi- ceringsbeslut på ett sätt är av samma politiska natur som

beslut i utförselärenden. Bedömningen i ett klassificerings- ärende kan exempelvis få konsekvenser för vår utrikespolitik. Enligt kommissionen bör det därför står klart att det också i det enskilda klassificeringsärendet i princip bör vara re- geringen som beslutar. Det kan vara lämpligt att handlägg- ningen av klassificeringsärenden görs så likartad med hand- läggningen av utförselärenden som möjligt.

Krigsmaterielinspektören bör självfallet också i fortsätt- ningen ge råd och synpunkter i klassificeringsärenden både till regeringen och till företagen. Det bör vidare vara nöj— ligt för krigsmaterielinspektören att ta egna initiativ till klassificering av materiel så att eventuella tveksamheter kan undanröjas på ett så tidigt stadium som möjligt.

14.3. Slutanvändarintyg och andra kontrollåtgärder vid krigsmaterielexport

Som en del i förundersökningen beträffande Bofors krigsmate- rielaffärer pågår en utredning om förfalskade slutanvändar— intyg. Under utredningens gång har polisen upptäckt att elva Slutanvändarintyg från Singapores försvarsdepartement - tio avseende materiel från Bofors och ett avseende materiel från FFV—företaget Air Target - har förfalskats innan de ingivits till krigsmaterielinspektionen; förfalskningen har troligen skett hos AOS i Singapore.

Den ordning som hittills gällt för hanteringen av slutanvän- darintyg har underlättat förfalskning. Intygen har således passerat åtskilliga händer innan de nått krigsmaterielinspek— tionen.

I propositionen till ny utförsellag har förslag lagts fram i syfte att bl.a. söka förhindra förfalskningar i framtiden. Sålunda har man föreslagit att de svenska utlandsmyndigheter- na bör få till uppgift att ta emot slutanvändarintygen från köparländernas försvarsmyndigheter och att vidarebefordra in- tygen till krigsmaterielinspektionen.

Kommissionen, som finner den föreslagna ordningen beträffande handhavandet av Slutanvändarintyg välmotiverad, vill slå fast att den bedömer Slutanvändarintyg vara den bästa metoden för att förhindra oönskad Vidareexport av krigsmateriel. Med an- ledning av påståendena om att köparländerna lär ha reagerat negativt inför kraven på slutanvänderintyg vill kommissionen anmärka att sådana intyg alls inte är unika för Sverige; i åtskilliga länder förekommer krav på Slutanvändarintyg (se avsnitt 7.2). Dessutom ställs i COCOM-bestämmelserna (se av- snitt 7.1) krav på liknande försäkringar vid köp av ameri- kanska högteknologiska produkter.

I propositionen framhåller föredragande statsrådet att kon- trollen av krigsmaterielbestämmelsernas efterlevnad inte har varit tillräcklig och att det därför är nödvändigt att kon— trollen byggs ut och förstärks. Sålunda föreslår hon nya be- stämmelser rörande bl.a. tillsyn av industrins marknadsföring utomlands, revisorernas ansvar och tullens kontrollmöjlig— heter. Härtill kommer att krigsmaterielinspektionen redan beslutat om vissa nya rutiner i sin verksamhet i syfte att effektivisera tillsynen.

Det är således tämligen omfattande förändringar som har ge- nomförts eller kommer att genomföras beträffande kontrollen av krigsmaterielexporten. Det utökade kontrollförfarandet bör enligt kommissionens uppfattning vara i tillämpning någon tid

innan det finns anledning överväga om ytterligare åtgärder erfordras. Kommissionen lägger därför inte fram några egna förslag i denna del.

Kommissionen vill i detta sammanhang erinra om att inte blott de materiella reglerna på området och rutinerna i de enskilda ärendena är av betydelse för tillsynen av krigsmaterielfrå- gorna. Även själva organisationen av kontrollapparaten är viktig för att resultatet skall bli tillfredsställande. I am- bassadören Torsten Örns förra året överlämnade betänkande om krigsmaterielinspektionens verksamhet och organisation har denna fråga behandlats och hans förslag har vunnit gillande i den nyligen framlagda propositionen om krigsmaterielfrågor. Kommissionen utesluter emellertid inte att organisationsfrå- gan åter kan komma att diskuteras när utredningarna om krigs- materielexporten har slutförts.

Med hänsyn till att regeringen, såsom komnissionen ovan flera gånger påpekat, har ett kollektivt ansvar för vapenexportpo- litiken finns det enligt kommissionens uppfattning vidare an- ledning att i något lämpligt sammanhang ompröva regeln att utrikeshandelsministern får avgöra vissa mindre betydelse- fulla utförselärenden. Den nu gällande möjligheten i detta avseende utgör en form av "ministerstyre" som i princip inte överensstämmer med svensk konstitutionell praxis.

14.4 Undantaget i tillverkningslagen avseende statliga myndigheter

I 1 5 andra stycket tillverkningslagen sägs att lagen inte gäller för statlig nwndighet. Detta innebär att krigsmate— rielinspektionen inte har någon laglig grund för tillsyn över

affärsverket FFV. Förklaringen till denna ordning är att det inte ansetts nödvändigt — och inte heller lämpligt — att statliga myndigheter som ägnar sig åt tillverkning av krigs— materiel skall behöva ett särskilt tillstånd för att bedriva denna verksamhet.

FFV har emellertid på senare år frivilligt underkastat sig viss tillsyn från krigsmaterielinspektionens sida. Bl.a. görs numera regelbundet marknadsgenomgångar inför krigsmateriel- inspektören.

Utförsellagen innehåller inte någon motsvarande inskränkning; utförseltillstånd krävs således även för FFV. Enligt försla- get till ny utförsellag gäller de föreslagna bestämmelserna om företagens marknadsföring uttryckligen också för statlig myndighet.

Som påpekats i avsnitt 11.5 utövar industridepartementet knappast någon tillsyn över FFV:s löpande kommersiella verk- samhet. Att varken krigsmaterielinspektionen eller industri- departementet utövat någon mer ingående kontroll över verk— samheten har nog varit en anledning till vissa av FFV 5 upp- märksammade affärer.

Kommissionen kan inte finna någon rationell anledning till att statlig verksamhet som avser tillverkning och försäljning av krigsmateriel skulle undantas från krigsmaterielinspektio- nens tillsyn. En sådan tillsyn bör inte inkräkta på statens ägaransvar och inte strida mot några konstitutionella regler. Att en sådan ändring skulle innebära att det även införs ett tillståndskrav för verksamheten kan inte heller utgöra ett hinder.

På grund av det anförda och i beaktande av de affärsdrivande verkens allt mera självständiga ställning och närmande till de statliga bolagen bör det alltså, anser kommissionen, vara befogat att nu ta bort denna inskränkning av tillverkningsla- gens tillämpningsområde.

l4.5 Reglering av det försvarsindustriella samarbetet

I prop.1987/88:154 understryker föredragande statsrådet den enighet i riksdagen angående behovet av en svensk försvarsin— dustri med tillräcklig kompetens och kapacitet, som godkän- nandet av prop. 1986/87:95 om totalförsvarets fortsatta ut— veckling ger uttryck för (FöU 11, rskr. 310). Föredraganden påpekar också den vikt utredaren av försvarsindustrins ut- landsverksamhet (se SOU 1987:8) och flertalet remissinstanser lägger vid behovet av teknologiskt samarbete med utlandet. Anledningen härtill anges bl.a. vara att det av kompetensmäs- siga och finansiella skäl i vissa fall är svårt eller omöj- ligt för svensk försvarsindustri att numera på egen hand ut- veckla materiel för det svenska försvaret. Valet står därför ibland mellan att importera färdiga system från ett annat land eller att i samverkan med utländsk industri utveckla och producera gemensamma produkter. Vid en ytterligare begräns— ning av vapenexporten kan denna valsituation få ökad betydel- se.

1 avvaktan på resultatet från den i prop. 1987/88:154 avise- rad parlamentariska utredningen har föredragande statsrådet inte funnit anledning att lägga fram något förslag om regle- ring av det försvarsindustriella samarbetet med utländsk in- dustri. Ett tungt vägande skäl för detta ställningstagande torde vara en viss osäkerhet om hur reexportfrågor i samband

med samutvecklingsprojekt med utlandet skall behandlas från svensk sida i framtiden.

I beaktande av de klara uttalanden som gjorts beträffande behovet av teknologiskt samarbete med utlandet och sannolik- heten för att sådant samarbete kommer att bli vanligare i framtiden, anser kommissionen att en lagreglering på detta område är angelägen.

Beslut om gemensam utveckling och/eller produktion av för- svarsmateriel med utlandet är i första hand en fråga på rege- rings- och myndighetsnivå. Utgångspunkten är därvid det svenska försvarets behov men den utrikespolitiska bedömningen är självfallet också av största betydelse. Med hänsyn härtill anser kommissionen att de i avsnitt 14.1 föreslagna krite- rierna bör kunna utgöra grunden för lagregleringen även i nu förevarande hänseende.

I detta sammanhang förtjänar det också att påpekas att re- exportfrågor rimligen måste lösas med beaktande av alla in- blandade parters nationella lagstiftning beträffande export av krigsmateriel. Ett ensidigt hävdande av svensk lagstift- ning torde göra samarbete i det närmaste omöjligt. Sverige skulle för övrigt aldrig kunna acceptera att en stat som vi importerar krigsmateriel ifrån eller samutvecklar krigsma— teriel tillsammans med ställer sådana krav att vårt utnytt- jande av materielen i fred som krig äventyras.

14.6 Sammanslagning av tillverkningslagen och ut- försellagen

Idag får man leta efter bestämmelser rörande krigsmateriel i flera författningar. De viktigaste lagarna på området är tillverkningslagen och utförsellagen. Tillverkningslagen in- nehåller bestämmelser rörande tillverkning, försäljning och annat handhavande av krigsmateriel. Utförsellagen behandlar frågor avseende export av krigsmateriel. Det nyligen fram- lagda förslaget till ny utförsellag innebär inte någon för- ändring av denna uppdelning. Regelverkets utseende, som främst torde vara betingat av historiska skäl, minskar onek- ligen överblickbarheten och skapar tillämpningsproblem.

Kommissionen anser att det hade varit önskvärt att det i det pågående lagstiftningsärendet gjorts ett försök att slå ihop tillverkningslagens och utförsellagens bestämmelser till en enda lag om krigsmateriel. För en sådan sammanslagning talar enligt kommissionens uppfattning bl.a. följande. Bägge lagar- na bygger på samma krigsmaterielbegrepp. Såväl beslut rörande tillstånd för tillverkning och försäljning som beslut rörande utförseltillstånd meddelas i princip av regeringen. Bered— ningen av bägge slagen av tillståndsärenden sker hos krigsma- terielinspektionen, som också har ansvar för tillsynen av la- garnas efterlevnad.

Det är enligt kommissionen svårt att förstå varför frågor om försäljning av krigsmateriel både inom landet och utomlands regleras i tillverkningslagen medan export av krigsmateriel regleras i utförsellagen. Vidare måste det anses vara en brist att krigsmaterielinspektionens tillsynsverksamhet reg- leras endast i tillverkningslagen, trots att en hel del till— synsuppgifter har ett närmare samband med utförselfrågorna.

De föreslagna nya reglerna om begränsningar beträffande före— tagens marknadsföring är å andra sidan intagna i utförsel- lagen och inte i tillverkningslagen.

Både för att öka lagstiftningens tillgänglighet för allmän— heten och för att förenkla tillämpningen av bestämmelserna - såväl för berörda myndigheter som för företagen - borde nu gällande lagar följaktligen omarbetas till en enda lag angå- ende krigsmateriel. En sådan sammanslagning kan knappast möta några hinder av principiell natur och kan inte heller vara särskilt svår att genomföra. Orsaken till att en sådan åtgärd inte vidtagits i samband med det pågående lagstiftningsarbe- tet bedömer kommissionen vara den relativa brådska som präg- lat detta arbete.

&

Kommittédirektiv gg es

Dir lmzl9

Medborgarkommission för granskning av viss vapen- export

Dir. l987zl9 Beslul vid regeringssammamräde [987-04—02

Statsministern anför.

Mitt förslag

Jag föreslår an en särskild medborgarkommission tillkallas för att granska vissa uppgifter om olaglig svensk vapenexport och hur dessa handlagts.

Bakgrund

I en rad försvarspolitiska beslut har Sveriges riksdag uttalat att Sveriges säkerhetspolitik i väsentliga avseenden grundar sig på tilliten till den svenska försvarsindustrins förmåga all utveckla och tillverka krigsmateriel av vikt för Sveriges försvarskrafl.

För an kunna vidmakthålla en hög nivå vad avser kunnande och kapacitet i försvarsindustrin och därigenom bibehålla en tillfredsställande självförsörj- ningsgrad iir en viss export nödvändig.

I Sverige gäller samtidigt sedan länge ett generellt förbud mot export av krigsmateriel. Regeringen kan dock under vissa förutsättningar medge undantag från förbudel. Förulsimningar för sådant medgivande är exempel- vis all imporllandel inle :'ir inblandat i en väpnad konflikt eller att det inte förekommer inre oroligheter där. Frågor om tillstånd diskuleras före regeringens beslut i en nämnd med rådgivande uppgifter. Nämndens ledamöler iir utsedda pa parlamentarisk grund. I viktigare ärenden om expon överlåigger regeringen med utrikesnämnden.

Sedan en Iicl lillbaka har misstankar framförts om all bestämmelserna om export av svensk krigsnmleriel inle har följts. De! har uppgetts att svensklillverkade vapen. liksom ammunilion som producerats i vån land. skulle ha levererats till länder som enligt gällande regler och riktlinjer inte kan komma i friign för sådan export.

Sådana misstankar är sedan år 1984 föremål för förundersökning under medverkan av äklagar-. polis- och tullmyndigheter. Beslut i åtalsfrågan beräknas bli meddelat senare i år.

Riksdagens konstitutionsutskott granskar vidare den befattning som olika regeringar. enskilda statsräd och tjänstemän i regeringskansliet kan ha haft med olika ärenden om export av krigsmateriel till vissa länder.

En särskild utredningsman (UD l9851ll3) lämnar i dag förslag till åtgärder som kan vidtas frän statens sida för att styra utvecklingen så att de av riksdagen uppställda riktlinjerna för den svenska vapenexporten kan fullföljas.

Diskussionen om vad som förevarit i fråga om vapenexport under l97ll- och wall-talen har emellertid lätt en sadan omfattning och karaktär att det är angeläget att det. sa langt möjligt. skapas klarhet om vad som verkligen hänt på detta område.

Avsikten är dock inte att en sådan granskning skall omfatta frägor som det ankommer på de rättsvårdande myndigheterna att ta ställning till. utan granskningen bör syfta till att ge en helhetsbild av skeendet.

Granskningen bör göras av en grupp personer som står fria frän de regeringar. myndigheter och företag som på något sätt kan ha varit i kontakt med den verksamhet som skall undersökas. Jag föreslär — efter att ha samrätt med företrädare för riksdagspartierna — att regeringen beslutar att ge detta uppdrag ät en särskild medborgarkommission.

Utredningsuppdraget

Kommissionens huvuduppdrag bör vara att i ett sammanhang skapa största möjliga klarhet kring de händelser. som sedan är I97llgett upphov till uppgifterna om olaglig svensk vapenexport. Kommissionen skall redovisa i vilket skede och med vilkas medverkan som avsteg från givna regler skett. Kommissionen skall vidare ha möjlighet att ta upp varje fråga eller aspekt som den anser bör belysas för fullgörandet av sitt uppdrag. bl. a. beslutsordning och kontrollprinciper.

Kommissionen bör ha tillgång till ett sekretariat med nödvändig juridisk. diplomatisk och militiirindustriell expertis. Dess arbete bör bl. a. bygga pä information som är tillgänglig hos polis. tull. äklagare och domstolar.

Kommissionens arbete bör beskrivas med största skyndsamhet. och bör om möjligt redovisas före arets slut.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar statsministern

att tillkalla en medborgarkommission — omfattad av kommittéförordning— en (I9761ll9) — med högst fem ledamöter med uppgift att granska vissa uppgifter om olaglig svensk vapenexport m. m..

att utse en av ledamöterna att vara ordförande. att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt

kommissionen. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m. m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Statsrådsberedningen)

F.d. länsåklagaren Stig L. Age F.d. tekniske direktören Sigfrid Akselson, FFV

Direktör Martin Ardbo, f.d. VD i AB Bofors, biträdd av advokat Bertil Södermark

Tf. kriminalkommissarie Bengt-Erik Bengtsson, rikskriminalen

Direktör Sven Bidö, Philips Elektronikindustrier AB, biträdd av direktörerna Bo Hörner och Göran Möller

Statssekreterare Per Borg, försvarsdepartementet Civilingenjör Ingvar Bratt Professor Staffan Burenstam Linder, f.d. handelsminister

Direktör Anders G. Carlberg, VD i Nobel Industrier Sverige AB, biträdd av chefsjurist Lars Göthlin

Riksdagsledamoten Hadar Cars, f.d. handelsminister

Direktör Hans Ekblom, AB Bofors, biträdd av advokat Göran Ekdahl

Ambassadör Jan Eliasson, f.d. chef för UD:s politiska avd.

Generaltulldirektör Björn Eriksson, biträdd av avdelnings- direktör Hans Johnsson och tullmästare H—P Ohlsson

Statsrådet Kjell-Olof Feldt, f.d. handelsminister Statsrådet Anita Gradin, utrikeshandelsminister General Bengt Gustafsson, överbefälhavare

Landshövding Bengt Gustavsson, utredare av svenska försvars- industrins utlandsverksamhet

Statsrådet Mats Hellström, f.d. utrikeshandelsminister Ambassadör Sven Hirdman, krigsmaterielinspektör Generaldirektör Jörgen Holgersson, f.d. rätts- och expedi- tionschef i UD:s handelsavdelning och tf. krigsmaterielin— spektör

Bilaga

Direktör Ulf H. Johansson, VD i Ericsson Radar Electronics AB Lars Jederlund, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

F.d. departementsrådet Sven Larsson, försvarsdepartementet F.d statssekreteraren och generaldirektören Ulf Larsson Ambassadör Carl Lidbom, f.d. handelsminister

Överåklagare Folke Ljungwall, biträdd av distriktsåklagare Björn Eriksson

F.d. generaldirektören Eric Malmberg, chef för FFV 1970—1980 Landshövding Björn Molin, f.d. handelsminister

Generaldirektör Rune Nyman, FFV, biträdd av direktör Bengt Mattsson

F.d. generaldirektören Sven Olof Olin, f.d. krigsmateriel- inspektör

Kriminalinspektör Bengt Pettersson, rikskriminalen Chefsåklagare Lars Ringberg Departementsrådet Nils Rosenberg, UD:s politiska avdelning

Direktör Hans Sievertsson, f.d. VD i Nobel Kemi, biträdd av advokat Hans Ulrik von der Esch

General Lage Thunberg, f.d. krigsmaterielinspektör (samtal vid besök av kommissionens sekretariat)

Bankdirektör Lars—Erik Thunholm, styrelseordförande i Nobel Industrier Sverige AB

Henrik Westander, Svenska Freds— och Skiljedomsföreningen Ambassadör Arnold Willén, Singapore

Bruksdisponent Claes—Ulrik Winberg, f.d. VD i AB Bofors, biträdd av advokat Fritz Engström

Chefsåklagare Torsten Wolff Statssekreterare Carl Johan Åberg, UD:s handelsavdelning Ambassadör Sverker Åström

Ambassadör Torsten Örn, chef för UD:s politiska avdelning

Utdrag ur prop. 1971:146 angående krigsmaterielexport (s. 18-21)

simmig

Som jag förut har anfört måste huvudregeln vara generellt förbud mot att exportera krigsmateriel utan tillstånd. De riktlinjer som här redovisas avser att ge närmare ledning för tillståndprövningen.

I vissa fall föreligger ovillkorligt hinder mot krigsmate- rielexport. Detta kan vara fallet på grund av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig. I dessa fall skall självfallet exporttillstånd vägras.

Utrikes— och neutralitetspolitiska skäl saknar betydelse i fråga om krigsmaterielexport till de nordiska staterna och till de neutrala staterna i Europa. Därför bör i fredstid tillstånd beviljas för export till dessa stater. I fråga om andra stater måste från fall till fall bedömas om de utrikes—

och neutralitetspolitiska skälen har så ringa vikt att export bör tillåtas.

De principiella överväganden som här har redovisats leder till att tillstånd inte bör beviljas för export till

stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej,

stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt, eller

Bilaga

stat som har inre väpnade oroligheter.

Vid tillämpningen av dessa regler bör man dock skilja nellan materiel av utpräglat defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. De allmänna utrikespolitiska skälen mot krigsmate— rielexport har, som jag tidigare har anfört, inte samma tyngd i fråga om defensiva vapen, t.ex. kustartilleri- och luft- värnsmateriel. Visserligen bör inte ens defensiv materiel kunna exporteras till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat. Men i de övriga fall som här avses bör export av sådan materiel, som inte kan utnyttjas för att påverka den föreliggande krissituationen, kunna tillåtas. Detta är helt i överensstämmelse med den praxis som gäller f.n.

Starka utrikespolitiska skäl talar vidare mot att Sverige ex- porterar krigsmateriel, som kan bli utnyttjad för att under- trycka mänskliga rättigheter. Även om denna princip redan nu kan sägas vara vägledande för praxis i tillståndsärenden, är det angeläget att det uttryckligen slås fast som en grundläg— gande regel att export inte kan medges i dessa fall. Regeln avses medföra ökad restriktivitet i fråga om urvalet av mot— tagare för svensk krigsmaterielexport i överensstämmelse med det allmänna syfte som jag förut har angett för de nya rikt- linjerna. Regeln bör uttryckas så, att tillstånd inte skall ges för export av krigsmateriel till stat, som på grund av deklarerade avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas använda materielen för att undertrycka mänskliga rät- tigheter som anges i FN—stadgan.

I fråga om reservdelar till tidigare levererad krigsmateriel föreligger särskilda förhållanden. Med den stränga restrik— tivetet jag förordar för urvalet av de stater till vilka krigsmaterielexport skall medges är det osannolikt, att tvek- samhet uppstår ifråga om export av reservdelar till materiel,

för vilken licens en gång lämnats. Skulle detta ändå in- träffa, bör enligt min mening avgörande vikt fästas vid att reservdelarna är ett komplement till materiel, som exporte- rats med vederbörligt tillstånd. För att svensk krigsmate- rielindustri skall kunna verka på exportmarknaden inom de ramar som jag har angivit är det angeläget att köparna har goda garantier för att de får reservdelar till inköpt mate— riel. Reservdelar till tidigare inköpt materiel bör därför få exporteras oavsett förhållanden som jag här angivit som hin- der för export. 0villkorliga exporthinder gäller dock givet- vis även i detta fall.

Utredningen och flera remissinstanser har betonat de svårig- heter som uppstår i företagens planering, om påbörjade eller kontrakterade leveranser måste avbrytas. Dessa svårigheter måste enligt min mening beaktas. Om, som jag har funnit, krigsmaterielexport av viss omfattning skall tillåtas av be- redskapshänsyn, bör man också beakta de konsekvenser för sysselsättningen som kan uppstå, om en för export utbyggd kapacitet plötsligt inte kan utnyttjas. Utfärdad exportlicens bör därför indragas, förutom vid ovillkorliga exporthinder, endast om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre väpnade oroligheter. Även i fall av väpnad konflikt bör indragning av licensen kunna underlåtas, om det är förenligt med de neutralitetsrättsliga reglerna och mottagarstaten deltar i konflikten endast symboliskt.

Som utredningen anfört och jag tidigare framhållit medför den tekniska utvecklingen att Sverige med begränsade resurser får allt svårare att följa med i den tekniska utvecklingen och med egen produktion täcka hela den sektor som är av betydelse för det svenska försvarets behov. Det är som jag också tidi- gare framhållit inte tänkbart att vi med hjälp av export av

krigsamteriel kan klara detta problem. Det kan därför bli nödvändigt att i framtiden inleda samarbete med företag i an- dra stater. I ett sådant samarbete måste samarbetspartnern komma med på ett mycket tidigt stadium. Vid samarbetsavtal mellan företag i Sverige och i andra länder om gemensam ut— veckling och produktion av krigsmateriel bör sådan utförsel till det andra landet som föranleds av avtalet medges oavsett förhållanden som tidigare angivits som hinder för krigsmate- rielexport. Dock gäller även i detta fall de tidigare angivna ovillkorliga exporthindren. Avtal av detta slag förutsätter en mycket restriktiv prövning vid val av utländsk samarbets- partner. Jag förutsätter att avtalen alltid skall understäl- las Kungl. Maj:t och att myndigheterna skall ha full insyn i den svenska samarbetspartnerns verksamhet.

Liksom f.n. bör endast statlig myndighet eller av staten auk— toriserad vapenimportör godtas som köpare. Detta medför att risken för att krigsmateriel hamnar hos icke avsedd stat är kraftigt reducerad. För att ytterligare minska denna risk bör utländska köpare av svensk krigsmateriel, om det inte av sär- skilda skäl kan underlåtas, skriftligen förklara att materie- len under de närmaste fem åren från köptillfället är avsedd för köparens eget behov.

I fråga om export av krigsmateriel till befrielserörelser vill jag i likhet med utredningen och remissinstanserna hän- visa till den grundläggande principen, vilken bl.a. fastsla- gits i ett av riksdagen godkänt utlåtande från statsutskottet (SU 1969z82), att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter. Hävdandet av denna princip är framför allt i de mindre staternas intresse. En sanktionering av export av krigsmateriel till vad som från svensk sida be- traktas som befrielserörelser i etablerade stater skulle ur- holka principen och undergräva våra möjligheter att hävda

den. Trots att neutralitet i formell mening endast föreligger i krig och inte vid inre väpnade konflikter, skulle en in- blandning i sådana konflikter genom export av krigsmateriel till endera parten stå i dålig samklang med den svenska neu- tralitetspolitiken och med det konsekventa svenska stödet för fredlig lösning av konflikter. Därtill kommer svårigheterna att avgöra vad som skall betraktas som befrielserörelse. Principen att endast etablerade stater och av vårt land er- kända regeringar eller deras ombud skall kunna uppträda som köpare bör alltså gälla generellt.

Den svenska tillverkningen och exporten av krigsmateriel

Uppgifterna i följande figurer och tabell kommenteras i avsnitt 4.3.

Redovisningen är i huvudsak baserad på de uppgifter som krigsmaterielinspektionen erhåller från företagen. Siffrorna avser fakturerad försäljning, som regel faktiska leveranser under respektive år. I redovisningen av tillverkningen ingår uppgifter både om den produktion av krigsmateriel som den en— skilda industrin enligt bestämmelserna skall anmäla till krigsmaterielinspektionen och om den tillverkning av för— svarsmateriel som sker inom den statliga FFV—koncernen. En mindre del av krigsmaterielproduktionen - för några år sedan skattad till mellan 5 och 10 % av den fakturerade volymen - utgör leveranser mellan de svenska försvarsindustriföretagen och räknas av det skälet två gånger. Uppgifterna om exporten omfattar försäljning av krigsmateriel både från den enskilda industrin och från FFV—koncernen.

6 000

3 000

1970 1975 1980 1985 1986

EXPORTENS ANDEL AV TILLVERKNINGEN Måttenhet: Procent

1970 1975 1980 1985 1986

Figur 4.1 Den svenska tillverkningen och exmrten av krigsmateriel (fakturerad försäljning) åren 1970—86

Fasta priser (1986=100)

VAPEN & MMNITION KRUT & SPRÄNGÄMNEN M M 100

75 År 1970 1975 1980 1986 50 KRIGSFARTYG & PANSRADE FORDON 25 0 År 1970 1975 1980 1986 År 1970 1975 1980 1986

MILITÄRA FLYGPLAN M M ELEKTRONIK, UTBILDNINGSIATERIEL M M

År 1970 1975 1980 1986 År 1970 1975 1980 1986

Figur 4.2 Den svenska kri smateriele rtens fördelnin mellan olika sla av mate- riel — relativa tal åren 1970—86

thtagarland Export, milj kronor 1. NORGE 1 795 2. FINLAND 1 635 3. SINGAPORE 1 628 4. MALAYSIA 1 583 5. DANMARK 1 367 6. JUGOSLAVIEN 1 313 7. STORBRITANNIEN 1 236 8. SCHWEIZ 1 226 9. INDIEN 1 150 10. ITALIEN 1 113 11. NIGERIA 793 12. VÄSTTYSKLAND 759 13. öSTERRIKE 617 14. FÖRENTA STATERNA 525 15. INDONESIEN 500 16. BRASILIEN 434 17. PAKISTAN 341 18. NEDERLÄNDERNA 326 19. CANADA 313 20. JAPAN 233 21. AUSTRALIEN 230 22. TUNISIEN 203 23. FRANKRIKE 196 24. PERU 112 25. IRAN 108 SUMMA 19 628

000 600

. 0 (1 År 1971 1975 1980 1986 År 1971 1975 1980 1986 SI T—lGAPORE MALAYSIA 600 600 300 300 0 0 År 1971 1975 1980 1986 År 1971 1975 1980 1986 JUGOSLAVIEN 1 200 1 200 900 900 600 600 300 300 0 0 År 1971 1975 1980 1986 År 1971 1975 1980 1986

Figur 4.3 Den svenska krig_5_m_aterieleg)ortens fördelningnellan mottagarområden — relativa tal åren 1971—86 Fasta priser (1986=100)

Utskrift av krigsmaterielinspektören Carl Algernons efterlämnade anteckningar (Med reservation för feltydningar. Överstrykningarna i den följande texten fanns i originalet) Omgång_l

Sid 1 ge information för råd o synp Intrycken från i lördags MA 'linje' att lägga skuld på mynd. Kopplat till OMAN Hösten 82 HE begärt få utföra kanon till Oman Jag sade nej utan att som ett allmänt svar på hela Mö Senare kom HE upp och la fram hela am ärendet och dess bakgrund OMAN köpt ett 'bevakningsfartyg' i UK Broke Marine hela fartyget skulle färdigställas i UK från Bofors en 40 mm akan Min analys visade att kanonen kunde betraktas som en del i systemet Radar eldledn brittisk

Sid 2 En—vidare—utr Export kunde därför ske enl min till britterna i detta speciella fall M9—frågen—var—unden—diskussien Sverige sålt "bevakningsbåtar till Oman 80-82 Tillstånd meddelades den 25 nov. 82 Kommer ej ihåg hur Jm senare Gabon Ghana Bangladesch Peru Tornado i Saudi avklassningen Detta är bakgrund och läget. Martin A. har uppenbarligen försökt utnyttja detta för att visa

Emfas] Sid 1 Råd och information privat

att mynd. i tidigare affärer varit med på spelet Affärerna i fråga rör 100 tals robotar

24 kanoner som " beteckningen (oläsligt) Här har Bofors sagt vart kanonen skulle gå och alla omständigh.

Sid 3 Jag har funderat vidare på åtgärder vi

diskuterade. Bofors Nobelind agerande före 0 efter åtal E.G. utredning. Kontrollen inom Bofors Har en idéskiss

Singapore - Jag anställs av A Carlberg för

allt upp till exportkontroll inom försvarsföretagen bevis rapportering kontakt med KMI löpande dock ej exportärende konsultation - Den allt viktigare (oläsligt) kopplingen beträffande utlandssamarbete m m drar KM frågorna till Fö - En sån omläggning blir ett viktigt motgift mot alltför långt gående viljeyttr. i Partikongressen

Ardbos linje lägga skuld

på myndigheterna

Lars Göthlins antydningar om

OMAN

Hösten 82 H Ekblom samtal

Nej i l:a omgången

Omg 2 1 40 till UK

Sid 2

Sid 3

Inget annat än UK skulle uppges av 8. Svenska bev ftg som fick kanoner Palmes attityd

', ' felaktigt olämpligt

Nu utnyttjas detta 100 % av Martin A

Nu till agerandet

Jag vill inte att detta skall förstärka trovärdigheten i M:s valda linje

Jag vill fullfölja mina insatser för att få ordning på Bofors

Min personliga situation äxL___—Just—nu—£ruktansväpd Jämfört med avklassningen PEAB EÅ” som Tubas gjort och den mig påtvingade om motmedelssystem känns det än värre 1 kanon på ett be fartyg

till det minst utsatta landet Hur skall jag göra Gå till Age Chansa på att Ages bevis i robotaffären

och Thailand och att

undersökn begränsas till detta Dras KMI in i undersök-

ningen gynnas SFSF

ondaste avsikter

Under 6 år i ett svårt

jobb där man hela tiden trycks mellan industrin - reg. - medier

Bilaga

Bilaga

Sid 4

har inget annat hänt

det är en engångsföreteelse Du talade om en officers heder

Jag har inget nämnt hemma Om Du bedömer att detta skulle leda till min suspension straff kanske indragen pension. Vill jag få Ditt löfte att säga detta innan jag går vidare

Hela min familjs situation ekon socialt m.m. kan göra att jag måste göra annat

Kronologisk förteckning

Översyn av utlänningslagsstiftningen. A. Kortare väntan.A.

Arbetsolycka - "olycka" eller arbetsmiljöbrott? A Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. UD. Samerätt och sameting. Ju. Provning och kontroll i internationell samverkan. I. Frihet från ansvar. Ju. En ny skyddslag. Fö.

Sverigeinformation och kulturutbyte. UD.

10. Rätt adress. Fi. 11. Öppenhet och minne. U. 12. Civil personal i försvaret Fö. 13. Handel med optioner och terminer. Fi. 14. Översyn av bostadsrättslagen. Bo. 15. Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport. SB.

FPP:—

PWHQM

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Medborgarkommissionens rapport om svensk vapen- export (15)

J ustitiedepartementet

Samerätt och sameting. (5) Frihet från ansvar. (7)

Utrikesdepartementet

Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. (4) Sverigeinformation och kultursamarbete. (9)

Försvarsdepartementet

En ny skyddslag. (8) Civil personal i försvaret. (12)

Finansdepartementet

Rätt adress. (10) Handel med optioner och terminer. (13)

Utbildningsdepartementet Öppenhet och minne. (11)

Arbetsmarknadsdepartementet Översyn av utlänningslagstifmingen. (1)

Kortare väntan. (2) Arbetsolycka - "olycka" eller arbetsmiljöbrott? (3)

Bostadsdepartementet Översyn av bostadsrättslagen. (14)

Industridepartementet Provning och kontroll i internationell samverkan. (6)

ALLMÄNNA FÖRLAGET

ISBN 91-3840148-3 ISSN 0375—250X