SOU 1989:55

Fungerande regioner i samspel : slutbetänkande

Till Statsrådet och Chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 11 november 1987 chefen för industridepartementet att tillkalla en kommitté med högst åtta ledamöter jämte sakkunniga, experter och sekreterare och annat biträde åt kom- mittén att utreda regionalpolitikens inriktning m.m.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades den 23 november 1987 som ordförande f. generaldirektören Bertil Zachrisson och som ledamöter riksdagsledamot Sigge Godin, f. riksdagsledamoten Sven Henriksson, riksdagsledamot Anders G Högmark, riksdagsledamot Börje Hörnlund, riksdagsledamot Yvonne Sandberg-Fries, riksdagsledamot Lars Ulander samt riksdagsledamot Monica Ohman.

Som sakkunniga i kommittén förordnades den 23 november 1987 departementsråd Göran Aldskogius, arbetsmarknadsdepartementet, ut- redare Anders Bäckström, LO, utredningssekreterare Kristina Persson, TCO, direktör Bengt Jobin, Sveriges industriförbund, departement- sekreterare Gunnar Holmgren, finansdepartementet, byråchef Björn Näsvall, Statens industriverk, professor Olof Eriksson, direktör Eva Bergqvist Deurell, Småföretagens Riksorganisation, avdelningschef Olof Eliason, Landstingsförbundet och sekreterare Lise-Lott Reiter, Svenska kommunförbundet och från 1 april 1988 direktör Olof Nilsson, LRF.

Fr.o.m den 1 oktober 1988 förordnades direktör Per-Anders Westhed som sakkunnig sedan Eva Bergkvist Deurell på egen begäran blivit befriad från utredningsuppdraget. Fr.o.m. den 11 november 1988 förordnades sekreterare Johan Carlström som sakkunnig sedan Lise-Lott Reiter på egen begäran blivit befriad från utredningsuppdraget. Departe- mentsrådet Jan Landahl förordnades som sakkunnig den 1 september 1988 sedan Gunnar Holmgren på egen begäran blivit befriad från utred- ningsuppdraget.

Som experter i kommittén förordnades den 23 november 1987 departementssekreterare Stefan Back, departementsråd Åke Dahlberg, forskningssekreterare Arne Eriksson departementsråd Ulf Henricsson, kansliråd Rolf Lindell, departementsråd Dag von Schantz, planeringschef Christer Wretborn och den 14 mars 1989 departementsråd Per-Ove Engelbrecht. Kanslichef Jan-Evert Nilsson förordnades som expert den 1 april 1988 sedan Arne Eriksson på egen begäran befriats från sitt expert- uppdrag.

Till sekreterare förordnades fr.om den 1 januari 1988 forsk— ningssekreterare Arne Eriksson. Till biträdande sekreterare förordnades fr.om den 1 februari 1988 sakkunnig Lennart Almqvist och bitr.sekretera- re Anna-Lena Ericsson samt fr.om den 1 april 1988 avdelningsdirektör Agneta Bladh.

Kommittén antog vid sitt första sammanträde namnet 1987 års regionalpolitiska kommitté (REK87).

Regeringen har överlämnat följande skrivelser till kommittén: den 14 mars 1988 LO-distrikten i Värmland och Stockholm om företags- fonder för regional utjämning, Landshövdingen i Jämtlands län, om regio- nalt utvecklingskapital baserat på vattenkraftens avkastning, Gunnar Johansson om förslag till investeringsfonder som regionalpolitiskt instru- ment samt om avsättning till företagskonto, Skellefteå kommun om ned- sättning om företagens socialavgifter, Sveriges Hotell- och Restaurang- förbund om nedsättning om socialavgifter, Verkstadsföreningens samar- betsgrupp i Jämtlands län om befrielse från arbetsgivaravgifter; den 21 mars 1988 skrivelse från socialdemokraterna i Norrbotten angående framtid i Norrbotten i den del som avser begäran om del av vinsterna i utbyggd vattenkraft; den 17 april 1988 hemställan från Bräcke kommun om att kommunen utses till försöksområde för nya regionalpolitiska medel; den 29 juni 1988 skrivelse från Kiruna kommun angående ändring av reglerna för nedsättning av socialavgifter; den 7 juli 1988 skrivelse från glesbygdsdelegationen ang. förslag om att kvittningsrätt av egenavgifter i glesbygd införs samt skrivelse från landstingsråd Knut Nilsson Stockholms läns landsting, med begäran att arbetsgivaravgiften slopas för skärgårdens småföretag på öar som saknar fast landförbindelse; den 8 juli 1988 del- rapporten (Ds I 1987:6) Geografin i politiken, en kartläggning); den 14 juli 1988 från Utrikesdepartementet med direktiv angående beaktande av EG- aspekter i utredningsverksamheten; den 14 september 1988 riksdags- skrivelse 1987/88:326 om insatser i skärgården; den 19 oktober 1988 skrivelse från Nationella Folkrörelsekommittén med sammanställning av s.k. budkavlar; den 6 november 1988 riksdagsskrivelse 1986 / 87:274; den 21 december 1988 Statskontorets rapport om länsstyrelsernas projekt- verksamhet och dess effekter på regional utveckling och remissyttrandena över denna; den 29 december 1988 skrivelser från Småföretagens Riksorganisation, Lappmarksdistriktet och Kiruna kommun om förändring av regionalpolitiken; den 24 februari 1989 delrapport från statens

industriverk och styrelsen för teknisk utveckling om verksamheten vid vissa teknikcentra; den 14 mars 1989 Statens industriverks rapport "Effekter av sänkta arbetsgivaravgifter i Norrbotten" och inkomna remissyttranden; den 12 april 1989 utvärdering av statligt stöd till viss datakommunikation; den 17 april 1989 skrivelser om förändring av regionalpolitiken; den 28 april 1989 skrivelse från Lars Lindström ang godstrafik på järnväg i Norrlands inland; den 18 maj 1989 delrapport inom projektet "Effekter av lokaliseringsstödets könskvoteringsregel för berörda kvinnor, företag och lokala arbetsmarknader", m.m. samt rapporten "Variation och förnyelse inom regionalpolitiken - en utvärdering av länsstyrelsernas projektmedel". Till kommittén har därutöver inkommit skrivelser från enskilda, kommuner, länsstyrelser och organisationer enligt följande: den 15 februari 1988 skrivelse ang sysselsättningen i Särna; den 17 februari 1988 framställning från socialdemokraterna i Jämtlands län ang. regionalpolitik och stödområdesindelning; den 16 mars 1988 från Småföretagens riksorganisation angående småföretagen och bolagsskatten; den 31 mars 1988 från TCO: Satsa på högskolan och vuxenutbildning i norra Sverige, Tjänstemännen och näringslivsutvecklingen. Det behövs något nytt, -TCOs förslag till regionalpolitik för norra Sverige.; den 7 april 1988 från länsstyrelsen i Kronobergs län med inbjudan till studiebesök i Kronobergs län.; den 11 april 1988 från regionalpolitiska arbetsgruppen i Bergslagen med förslag om decentraliserat utredningsarbete; den 2 maj 1988 från Sala kommun med ansökan om bidrag till utvecklingsprojekt kring småskaligt servicekombinat i Möklinta; från länsstyrelsen i Västerbottens län angående inlandsproblematiken i Västerbottens län, från landshövdingen i Värmlands län med inbjudan om besök i Värmlands län; den 5 maj 1988 från länsstyrelsen i Jämtlands län med förslag om arbetsmark- nadsutbildning som ett regionalpolitiskt medel; den 9 maj 1988 från Umeå kommun med framställning om inplacering av Botsmark i regionalpolitiskt stödområde; den 12 maj 1988 från LO-distriktet i Norrbottens län översänt förslag om del i vattenkraftens vinster; LRF med förslag om att få delta i REK87:s glesbygdsgrupp; den 13 maj 1988 från Gunnar Johansson med synpunkter på Jämtland och regionalpolitiken; från Norrlandsförbundet med inbjudan att delta i regionalpolitisk debatt; den 25 maj 1988 från länsstyrelsen och landstinget i Jämtlands län med inbjudan om att besöka länet; den 30 maj 1988; från länsstyrelsen i Jämtland med förslag om skat- tepolitiska åtgärder i regionalpolitiskt syfte; den 16 juni 1988 från Statens industriverk med anhållan om förlängd tid för uppdrag; den 28 juni från Vattenfall om försening av svar på sektorsförfrågan; den 29 juni 1988 från Bergslagsgruppen med offert angående summering av vissa erfarenheter av det statliga glesbygdsstödet samt med offert angående precisering av viktiga erfarenheter av kommunala utvecklingsprojekt; från Skellefteå kommun med framställning om att Jörn, Kalvträsk och Fällfors skall få alla former av regionalpolitiskt stöd samt med hemställan om att stats- bidrag också lämnas till kommunala industrihus på samma villkor som till

enskilda industribyggnader och utan att hyresgäst finnes.

Vidare inkom den 11 juli 1988 från Svenska Kommunförbundet, Norrbottens länsavdelning ang. vattenkraftsvinster m.m; den 23 augusti 1988 från TCO-distriktet i Jämtland om flyttning av Postgirots enhet för kontokortsnotor till Strömsund; den 26 augusti från Dalarnas Forskningsråd med förslag till studie av naturgas och regionalpolitik; den 5 september 1988 från Landstingsförbundet med skrivelse om att kom- mittén belyser och överväger landstingens roll för den regionala utvecklingen; den 13 september 1988 från länsstyrelsen i Västerbotten med framställningar från Storumans och Åsele kommuner om ändrat/ vidgat användningsområde för glesbygdsstöd; den 20 september 1988 från länsstyrelsen i Alvsborgs län ang. behovet av utvecklingsinsatser i norra Dalsland; den 21 september 1988 från Vänsterpartiet Kommunisternas landstingsgrupp, Västernorrland med uttalande om bandelen Långsele- Härnösand-Sundsvall; den 25 oktober 1988 från Stiftelsen Industricentra och berörda kommuner med synpunkter på Industricentras framtid; den 31 oktober 1988 från Landstingsförbundet om regionalpolitiskt företags- stöd; från länsstyrelsen i Jämtlands län med förslag till ändring av stödområdesindelningen och vissa regler för det regionalpolitiska stödet, från Umeå universitet om CERUM m m; den 12 november 1988 från Lycksele allmänna näringslivsfond med synpunkter på regionalpolitik och förslag till förändringar; från LO och TCO i sydöstra Sverige: "Framtid i sydost"; den 23 november 1988 från LO och TCO i Norrbottens län: "Regionala resurser för regional utveckling"; den 25 november 1988 från Vattenfall med svar på sektorsförfrågan; den 7 december 1988 från Statens industriverk: "Regional finansiering", avrapportering av uppdrag från REK87.

Den 9 januari inkom från Nordiska ämbetsmannakommittén för regionalpolitik (NARP) begäran om utlåtande om kompetensuppbyggan- de strategier för svaga regioner i Norden; den 11 januari 1989 från Lantbrukarnas länsförbund i Västerbotten om slåtterbidrag som regional- politiskt medel; den 24 januari 1989 från de socialdemokratiska kvinno- distrikten i Norrlandslänen med synpunkter om regionalpolitiken; den 25 januari 1989 från LO-distrikten i Värmland, Gävle-Dala, Mellersta Norrland, Västerbotten och Norrbotten med synpunkter om 1990-talets regionalpolitik; den 1 februari 1989 från länsstyrelsen i Jämtlands län om regionalpolitisk prioritering av stöd till samlingslokaler; från Västerbottens handelskammare med översändande av regionalpolitiskt handlingspro- gram och inbjudan att delta vid årsmöte; den 5 februari 1989 från högskolan Falun/Borlänge med rapport om aktuella utvecklingsprojekt

med regionala förtecken vid högskolan; den 15 februari 1989 från från Arjeplogs, Sorsele, Bergs, Arvidsjaurs, Storumans och Ragunda kommuner med synpunkter på ett nytt regionalpolitiskt stödsystem; den 17 februari 1989 från Statskontoret med redovisning av uppdrag om effekter av statlig omlokalisering; den 27 februari 1989 från Bräcke kommun om inplacering i stödområde; den 28 februari från kvinnor i Bohuslän på uppdrag av Bohusläns Skärgårdsråd och Sotenäs kommun ang förvärvslag och fastig- hetstaxering; från Gotlands EMILLÅ-grupp ang åtgärder för att utveckla landsbygden på Gotland; den 6 mars 1989 från socialdemokratiska parti- distriktet" 1 Jämtlands län. Motion "Hela Sverige ska leva"; den 9 mars 1989 från länsstyrelsen 1 Östergötlands län angående åtgärder 1 den södra läns- delen; från länsstyrelsen i Jönköpings län med synpunkter på regional- politiken i Sydöstra Sverige; den 13 mars 1989 från Riksdagens revisorer med överlämnande av förstudien "Gränsområdeseffekter av person- transportstödet och av nedsättningen av företagens socialavgifter"; den 21 mars 1989 från Norrlandsförbundet med synpunkter på den framtida regionalpolitikens utformning; från Landsorganisationen i Sverige med överlämnande av LO:s regionalpolitiska utredning "Regional utveckling för 1990- talet"; den 24 mars 1989 från TCO- avdelningen i Örnsköldsvik med upprop om att postgirot, eller delar av det lokaliseras till Örnsköldsvik, från LO och TCO 1 Kristianstads län om att REK87 vid sin definition av sydostregionen inkluderar östra och sydöstra delarna av Kristianstads län; den 2 april 1989 från länsstyrelserna i Jämtlands och Västernorrlands län med förslag till idéprogram för FoU-insatser i Mellannorrland; den 5 april 1989 från länsstyrelsen i Kopparbergs län angående det framtida regionalpolitiska stödets inriktning och de regionala högskolornas betydelse; från länsstyrelsen i Västerbotten angående underställelseskyldighet till konsumentverket i fråga om servicebidrag, från landsbygd-90 gruppen i Norrbyberg, Lycksele kommun angående en eventuell skatteomläggning; från Norrbottens Handels- kammare angående persontransportstöd även för serviceföretag; den 7 april 1989 från Gagnef kommun med ansökan om inplacering i stöd- område C; den 9 april 1989 från Norrbottens läns TCO-distrikt om nedsättning av socialavgifter, från Luleå, Boden och Piteå kommuner angående nedsättning av socialavgifter; den 12 april 1989 från länsstyrelsen i Gotlands län: "Gotland - regionalpolitiska aspekter; den 17 april 1989 från Svenska kommunförbundet, Jämtlands länsavdelning om skatteutjämningens betydelse för Jämtlands län; från Vattenfall ang ekonomiskt stöd till norrlandskommuner; den 22 april 1989 från landshövdingen i Uppsala län angående avgränsningen av Bergslags- området; den 3 maj 1989 från Nationella folkrörelsekommittén med överlämnande av Landsbygdsriksdagens samlade krav; från Stiftelsen Turismutveckling om utvecklingsprojekt för Inlandsturismen; den 8 maj 1989 från TCO-S ang omlokalisering av statlig verksamhet som regional- politiskt instrument; från de sju skogslänens socialdemokratiska parti- och

LO- distrikt med punktprogram om den svenska regionalpolitiken; den 9 maj 1989 från länskulturinstitutionerna i Norrbottens län angående den statliga bidragsgivningen; den 10 maj 1989 från Stiftelsen Västerbottens- musiken angående Pro Musica-projektet; den 16 maj från Nationella folk- rörelsekommittén och glesbygdsdelegationen med förslag till titel för kommitténs betänkande; från statskontoret om effekter av beslutsdelege- ring och decentralisering i statsförvaltningen; den 23 maj från Norrbottens Socialdemokratiska Partidistrikt med motioner och utlåtanden om "Gruv- företagens samhällsansvar", "Reducerad arbetsgivaravgift skall även omfatta föreningar", "Regionala satsningar i glesbygden"; den 24 maj 1989 från Utvecklingsfondernas VD-råd: "Ny syn på regional företagsutveck- ling"; den 26 maj 1989 från Alvdalens kommun ang. vattenkraftsmedel; den 8 juni 1989 från Svenska kommunförbundet, Värmlands länsavdelning med hem-ställan om att kommunerna i stödområde C även fortsättnings- vis skall erhålla regionalpolitiskt stöd; den 22 juni 1989 från Skövde kommun med hemställan om att kommittén föreslår Skövde som utlokaliseringsort för statlig verksamhet; den 28 juni 1989 från Svenska kommunförbundet, Kristianstads länsavdelning, med hemställan om att kommuner i länet bör ingå i kommitténs avgränsning av Sydöstra Sverige.

Den 9 juli 1989 inkom från Lycksele kommun hemställan om att Inlandsfondens kansli lokaliseras till Lycksele; den 12 juli 1989 från länsstyrelsen i Kopparbergs län och högskolan i Falun/Borlänge med överlämnande av rapporten "Högskolan i Falun/Borlänge år 2 000, En vision"; den 27 juli 1989 från Skellefteå kommun med förslag om ytter- ligare regionalpolitiska insatser; den 10 augusti från Christer Wretborn om utbildning och forskning i kommitténs betänkande; den 18 augusti 1989 från Bergslagskommunernas regionala arbetsgrupp med uttalande om regionalpolitikens inriktning; den 23 augusti 1989 från personalen vid Flygtrafikledningen Malmö-Sturup angående placering av områdeskon- trollerna för flygledning.

1987 års regionalpolitiska kommitté får härmed överlämna sitt betänkande "Fungerande regioner i samspel" och anser sig därmed ha fullgjort sitt uppdrag. Inkommande skrivelserna får anses besvarade med detta betänkande.

Reservationer har avlämnats av ledamöterna Sigge Godin (fp), Sven Henriksson (vpk), Anders G Högmark (m) och Börje Hörnlund (0). Särskilda yttranden har avgetts av sakkunnige Olof Nilsson gemensamt med ledamöterna Sigge Godin, Sven Henriksson, Anders Högmark och Börje Hörnlund , gemensamt av sakkunniga Olof Eriksson och Kristina Persson, och av sakkunniga Anders Bäckström, Olof Eliason, Per-Anders Westhed, Bengt Jobin samt Johan Carlström och Björn Näsvall.

Kommitténs experter har inte lämnats tillfälle att avlämna sär- skilda yttranden efter beslut av kommitténs ordförande.

Stockholm den 7 september 1989

Bertil Zachrisson

Sigge Godin Sven Henriksson Anders G Högmark Börje Hörnlund Yvonne Sandberg-Fries Lars Ulander Monica Öhman

/ Arne Eriksson Lennart Almqvist Agneta Bladh

Anna—Lena Ericsson

J

2.1 2.2

2.3 2.3.1 2.3.2 2.3.3 2.4 2.4.1 2.4.2 2.4.3 2.5 2.6 2.6.1 2.6.2 2.6.3

3.1 3.2 3.3

INNEHÅLL SAMMANFATTNING

KOMMITI'ENS UPPDRAG OCH UPPLÄGGNING AV ARBETET

Kommittédirektiven Uppläggning av arbetet Regionalpolitik som politikens geografiska dimension

DEN REGIONALA PROBLEMBILDEN

Internationalisering - urbanisering - miljö Faktorer av betydelse för regional utveckling samt geografiska perspektiv för analysen Befolkning och befolkningsförändringar Befolkningsomfördelning

Flyttning och åldersstruktur Förvärvsfrekvenser

Lokala arbetsmarknader Mellanstädernas roll Lokala arbetsmarknaders sårbarhet Kvinnors och mäns arbetsmarknad Utbildningsnivå och rekrytering till högre studier. Närmande till EG - hot eller möjligheter? EG:s regionalpolitik Overvakning av statsstöd i EPTA Bedömning av EG:s regler och svensk regionalpolitik

STATSBUDGETEN I ETT REGIONALPOLITISKT PERSPEKTIV

Två synsätt på regionalpolitik Statsbudgetens geografiska fördelning Sammansättningen av överföringarna i olika geografiska områden

15

29

29 30

32

33 35

37 39 40 42 48 51 55 60 61 66 70 71 72

74

77

77 79

90

3.4

4.1 4.2 4.3 4.4

5.1

5.1.1 5.1.2 5.2 5.2.1 5.2.2 5.2.3 5.2.4 5.2.5 5.2.6 5.2.7 5.3 5.3.1

5.3.2 5.3.3

5.4

5.4.1 5.4.2 5.5 5.5.1 5.5.2

6.1

Varför höga överföringar per invånare till Inlandet och (stor)ståderna? 91

REGIONALPOLITIKENS MÅL OCH GEOGRAFISKA PRIORITERINGAR 93 Utgångspunkter för 1990-talets regionalpolitik 93 Regionalpolitikens mål - fungerande regioner 99 Kommitténs geografiska prioriteringar 100 Strategiska överväganden för prioriterade områden 105

INSATSOMRÅDEN AV STRATEGISK BETYDELSE 119

Utbildning, forskning och utveckling

som drivkraft i den regionala utvecklingen 120 Utbildning 121 Forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) 133 Kommunikationer och regional utveckling 144 Inledning 145 Tillgängligheten till transportsystemet 148 Infrastrukturen 148 Samordnad investeringsplanering 149 Landsdelar och kommunikationer 151 Kommunikationssystemet 152 Finansiering 165 Miljöpolitik och regional utveckling 168 Samband mellan miljöpolitik och

regionalpolitik 168 Miljöbelastningen i olika delar av landet 170 Behov av miljöpolitiska åtgärder i ett regionalpolitiskt perspektiv 174 Energipolitik, vattenkraftens övervinster och regional utveckling 179 Energiförsörjning 179 Ersättning till vattenkraftsregioner 187 Kultur och regional utveckling 193 Kulturens betydelse 193 Förslag till åtgärder 195 STÖD TILL DEN PRIVATA SEKTORN 203

Motiv för företagsstöd 205

6.2 6.2.1 6.2.2 6.3 6.3.1 6.3.2 6.4 6.4.1

6.4.2 6.5 6.6 6.7

7.1 7.2

7.2.1 7.2.2 7.2.3 7.3 7.4

7.4.1 7.4.2 7.5

7.5.1

7.5.2 7.6

8.1 8.2 8.3 8.3.1 8.3.2

Allmänt kostnadssänkande stöd Sänkta socialavgifter Transportstödet Stöd till investeringar i maskiner och byggnader Nuvarande regler

Kommitténs förslag

Stöd till företagsutveckling Ny stödform för riskkapital till mjuka investeringar Stöd till konsultinsatser Främjande av nyetablering Glesbygdsstöd Stöd till den privata tjänstesektorn

STYRNING OCH ORGANISATION

Tydligare mål och ett decentraliserat besluts- fattande är viktigt för fungerande regioner Mekanismer för sektorssamordning inom den statliga sektorn Sektorsamordning på central nivå

Sektorsamordning på regional nivå Landsdelsvis samordning

Okad beslutskraft till länen En förstärkt roll för kommunerna i regional- politiken Skatteutjämningsbidragens betydelse för kommunerna Kommunerna som nätverksbyggare Omlokalisering av statlig verksamhet som medel att uppnå fungerande regioner Omlokalisering och decentralisering av central

statlig förvaltning

Decentralisering inom länen - lokalkontor Kunskapsförsörjning och policyanalys

LANDSBYGDSUTVECKLING

Landsbygd - glesbygd Rambetingelser

Näringsliv och sysselsättning Jordbruk och fiske Skogsbruk

209 209 211 214 214 215 218

21 8 221 223 224 225

231

232

234 234 235 235 240

244 245 245

247

247 248 249

253

254 256 257 257 262

8.3.3 8.3.4 8.3.5

9.1 9.2 9.2.1

9.2.2

9.2.3 9.2.4 9.2.5

9.3

9.3.1 9.3.2 9.3.3 9.4

10

10.1 10.2 10.3 10.4

Turism 263 Småföretagsutveckling 265 Kvinnors arbetsmarknad 266

MELLANSTÄDER I SAMSPEL MED STORSTADS- REGIONER OCH LANDSBYGD 269 Mellanstäderna 270 Sambanden mellan Stockholm och övriga landet 272 Balansen mellan Stockholmsregionen och övriga

regioner 273 Stimulanser för att främja etablering av

verksamhet utanför Stockholm 274 Affärsförmedling 276 Stöd till marknadsbearbetning 276 Åtgärder för att sprida tillväxten iStockholms- området — reglering och "lägesavgifter" 277 Förslag för att stärka mellanstäderna i priori- terade områden 277 Mellanstäder i anslutning till Inlandet 277 Mellanstäder i anslutning till Bergslagen 280 Mellanstäder i anslutning till Sydöstra Sverige 281 Mellanstädernas inomregionala roll 283

REGIONALPOLITIKENS SAMHÄLLSEKONOMISKA OCH STATSFINANSIELLA KOSTNADER 285 Inledning 287 Nuvarande anslag 290 Länsanslaget 291 Förslag till reviderad anslagsstruktur 293

RESERVATIONER OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN 297 BILAGA: KOMMI'ITENS DIREKTIV 389

SAMMANFATTNING

Den sammanfattning av betänkandet som görs här följer inte den disposition som finns i betänkandet. Skälet till detta är framförallt att varje kapitel föregås av en kort sammanfattning. Syftet med den här samman- fattningen är att söka tydliggöra det geografiska perspektiv vi haft i vår analys, de geografiska prioriteringar som gjorts och de strategier som antyds. Dessa förhållanden ger en bakgrund mot vilken de olika förslagen bör ses. Avslutningsvis redovisas våra förslag uppdelade på de geografiska områden som prioriterats.

Kommitténs analys av den regionala utvecklingen

Drivkrafter i den regionala utvecklingen

Internationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sanno- likt att fortsätta under 1990-talet. Denna process torde också vara tämli- gen oberoende av hur Sverige som nation reglerar förhållandena till EG.

Historiskt har en fortgående internationalisering varit en under- liggande ekonomisk kraft som drivit på strukturomvandlingen och lett till en ökad urbanisering. Förändringarna av bosättningsmönstren sker lång- samt och har i Sverige följt en huvudfåra under mer än 100 år.

Från regionalpolitisk synpunkt är de här förhållandena ytterst centrala. Regionalpolitiska problemområden blir något förenklat de delar av landet som har låg befolkningstäthet. De växande delarna av närings- livet blir i allt större utsträckning typiska "stadsnäringar". Men om verk- ligheten vore så rätlinjig skulle inte de olika landsdelarnas andel av befolk- ningen vara relativt stabil över tiden. Det finns anpassningsmekanismer och krafter som verkar återhållande. Under 1970-talet har expansionen inom den offentliga sektorn varit en sådan återhållande kraft.

En annan sådan faktor är att industrisysselsättningen under efterkrigstiden andelsmässigt har förskjutits mot mindre tätbebyggda delar av landet. Bakom detta ligger sannolikt att ju mognare verksamheten blir desto kostnadskänsligare blir den. Samtidigt har utvecklingen av transport- systemen gjort att man kan nå internationella marknader även från mindre centralt belägna lokaliseringar.

Ytterligare ett förhållande av stor betydelse i det här samman- hanget är att samhällsbyggandet ivid mening verkar återhållande. Den fy- siska infrastrukturen åldras ojämnt. Det är därför svårt att göra stora för- ändringar i samband med att enskilda delar behöver bytas ut. Den mate- riella förnyelsen sker successivt och i harmoni med existerande struktur. Därmed blir den fysiska infrastrukturen inte bara en förutsättning för pro-

duktion, konsumtion och välfärd. Den blir också en mycket stark stabili- serande kraft.

Under senare år har i Sverige och i andra länder de regionala utvecklingsstrategierna omprövats inom forskning och i den förda poli- tiken. Den traditionella regionalpolitiken med stöd till näringslivet som bärande inslag har kompletterats med åtgärder som förbättrar rambeting- elserna i regionerna. I en omfattande studie inom EG där man försökt att ange infrastrukturens betydelse för regional utveckling motiveras denna förändring av tyngdpunkten i politiken med att regionala skillnader till sin natur är långsiktiga och inte resultatet av kortsiktiga konjunkturförlopp. Som följd av detta måste tyngdpunkten i politiken ligga på utbudssidan och inte på efterfrågesidan i den regionala ekonomin. Motivet för detta är att varje enstaka region är liten i förhållande till världsekonomin varför efterfrågan kan betraktas som obegränsad. Det regionala problemet är därför att attrahera så stor del av världsefterfrågan att den regionala ut- vecklingspotentialen tas till vara. Denna efterfrågan måste uppnås i den internationella konkurrenssituation som vi nyss berörde. Detta betrak- telsesätt leder till två huvudfrågor:

I Vad är det som bestämmer den regionala utvecklingspotentialen ?

II Vad är det som bestämmer en regions relativa konkurrenskraft och därmed dess utnyttjande av regionens resurser ?

I EG-studien avgränsas sex olika faktorer av betydelse:

H Uppsättningen av naturresurser

2. Befolkning och befolkningens sammansättning med avseende på ålder och kön. En regions geografiska läge (tillgänglighet). Storleken och strukturen av bosättningsmönstret inom en region och regionens position i det internationella ortssystemet. 5 . Sektorsammansättningen i regionens ekonomi dvs fördelningen mellan areella näringar, industri och service.

6. Kapitalstocken i en region såväl realkapital inom näringslivet som infrastuktur och "mänskligt" kapital dvs kunskap, information, organisationsförmåga m.m.

F$"

Kommittén har i sina analyser sökt belysa de punkter som sammanfattas i EG-studien. Analysresultat i punktform

a. I Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige är befolk- ningssammansättningen ogynnsam såtillvida att andelen unga är låg och

andelen äldre är hög. Denna obalans innebär dels att dessa områden får ett litet tillskott av arbetskraft dels att anspråken på social service blir höga. De problem som generellt uppstår i landet på grund av de små ungdomskullarna har därmed särskild aktualitet i dessa områden.

b. Strukturomvandlingen kommer under 90-talet liksom tidigare att vara snabb inom råvarubaserad och arbetskraftsintensiv verksamhet d.v.s sådana delar av näringslivet som är överrepresenterade i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Trycket på strukturomvandling inom tjänstenäringarna, privata såväl som offentliga kommer sannolikt också att öka vilket betyder att möjligheten att ersätta industriarbeten med tjänstebefattningar kan komma att begränsas.

c. Jordbruket står inför en omfattande förändring. De problem som hitills i huvudsak berört jordbruket i Norrland kan därmed komma att spridas till Sydöstra Sverige. Samtidigt kan denna omställning komma att medföra att utrymmet för "nischproduktion" tas om hand av jordbrukare på slättbygderna.

d. Många lokala arbetsmarknader i landet är så små att det ofta föreligger brist på vissa yrkesgrupper samtidigt som arbetslöshet före- kommer. De är för små för att matchningen mellan vakanser och arbets- sökande skall kunna fungera. En fortgående ökad specialisering på arbets— marknaden i kombination med att kostnaderna för arbetspendling blir högre medför risk för att obalanserna på dessa små arbetsmarknader för- värras ytterligare. _

e. Overhettningen på huvudstadsregionens arbetsmarknad är inte enbart beroende av konjunkturskäl. Den beror också på strukturella förhållanden som överrepresentationen av den privata tjänstesektorn och central statlig förvaltning samt av att de mellanstäder som skulle kunna vara alternativ inte har tillräcklig attraktivitet.

f. Bergslagen och Sydöstra Sverige är områden som i förhållande till sin nuvarande regionalpolitiska prioritering erhåller låga resursöver- föringar per invånare över statsbudgeten särskilt på kommunikations- och utbildningsområdet.

g. Inlandet erhåller höga resursöverföringar per invånare över statsbudgeten. En stor del av dessa överföringar är en följd av de arbets- marknadsproblem som föreligger. Om arbetsmarknaden fungerade bättre skulle dessa överföringar automatiskt minska.

h. Ett närmande till EG kommer inte att innebära några av- görande begränsningar för våra möjligheter att bedriva regionalpolitik.

i. Regionalpolitiska insatser kan vidtas inom i stort sett alla politikområden. En mycket liten del av de insatser som görs finansieras genom särskilda regionalpolitiska anslag.

j. För att den utvecklingspotential som finns i olika delar av landet skall kunna tas tillvara måste brister i tillgängligheten till kommunikationer, utbildning, forskning och andra rambetingelser undan- r0jas.

k. Beröringspunkterna mellan regionalpolitik och miljöpolitiken kommer att öka under 1990-talet. Detta beror dels på att skärpta miljökrav för industrin t ex i form av miljöavgifter får stor betydelse i regionalpolitiskt intressanta områden dels också på att de miljöstörningar som är direkt förknippade med bosättningsmönstret ökar.

Kommitténs geografiska prioriteringar.

Regionalpolitkens mål

De nuvarande målen för regionalpolitiken svarar mot en geografisk uttolkning av den samlade politikens syften. Mot den bakgrund som nyss redovisas behöver de också enligt vår uppfattning ha ett mer specifikt geografiskt innehåll. En formulering som skulle kunna uppfylla dessa krav är att regionalpolitikens mål är att skapa fungerande regioner i ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt avseende.

Landsdelar, mellanstäder, landsbygd

Tre landsdelar bör enligt kommitténs mening prioriteras när det gäller insatser som direkt och indirekt syftar till att förbättra arbetsmarknadsläget och i övrigt bidra till att regionerna fungerar bättre. Dessa är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet har insatser som förbättrar situationen i Inlandet. Där får man också räkna med att insatser behövs under överskådlig tid. Vi menar att dessa lands- delar skiljer ut sig från andra när det gäller styrkan och varaktigheten i de hinder som föreligger för omställning och utveckling.

För att landet som helhet skall fungera anser vi det också vara angeläget att mellanstäderna, särskilt de som har naturliga kontaktytor mot de prioriterade landsdelarna, utvecklas så att de bättre kan fylla sin funktion som länk mellan storstad och landsbygd. Bättre fungerande mellanstäder förbättrar förutsättningarna för en angelägen avlänkning av tillväxten inom central statlig verksamhet och inom den privata tjänste- sektorn i huvudstadsregionen. En mer balanserad regional utveckling till förmån för såväl berörda regioner som landet som helhet förutsätter också att mellanstädernas möjligheter att stärka den inomregionala utvecklingen tas tillvara.

De geografiska prioriteringar som gjorts speglar som sagts vår bedömning av var insatser för att främja den regionala utvecklingen fram- förallt behöver göras under 90-talet. Landsdelarna bör ersätta de nuva- rande stödområdena.

Inlandet motsvarar nuvarande hela __kommuner i stödområde A och B, de församlingar i Mora, Krokom, Örnsköldsvik och Skellefteå

kommuner som nu tillhör stödområde A eller B samt Kramfors kommun.

Bergslagen omfattar Tierp, Östhammar, Storfors, Munkfors, Kristinehamn, Filipstad, Hagfors, Degerfors, Hällefors, Ljusnarsberg, Karlskoga, Lindesberg, Skinnskatteberg, Hallstahammar, Norberg, Fagersta, Smedjebacken, Hedemora, Avesta, Ludvika, och Hofors.

I Sydöstra Sverige ingår Uppvidinge, Lessebo, Tingsryd, Högsby, Torsås, Hultsfred, Mönsterås, Emmaboda, Nybro, Oskarshamn, Västervik, Vimmerby, Olofström, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg.

De mellanstäder vi prioriterat är Luleå, Boden, Piteå, Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Gävle, Sandviken, Falun, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Karlskrona, Växjö.

De kommuner som för närvarande finns i stödområde C men som inte ingår i någon av de tre landsdelarna bör uppmärksammas av regeringen vid fördelningen av länsanslaget för berörda län. På liknande sätt måste regeringen ha beredskap för att hanterna snabbt uppträdande regionala problem på enskilda orter eller i vissa regioner.

De geografiska prioriteringar som kommittén redovisat skär över länsgränser. Frågan om hur prioriteringarna skall få genomslag i olika resursfördelningsbeslut är därför viktig. Det finns ingen administrativ apparat tillgänglig som arbetar utifrån dessa landsdelsgränser. länsstyrel- serna har länen som sitt verksamhetsområde. Deras roll i regionalpolitiken ökar också. Den snabba ökning som skett av länsanslaget under 1980-talet visar att budgetstyrningen via länsstyrelserna blivit det viktigaste styrinstru- mentet för de regionalpolitiska anslagen.

Kommittén har dragit ett par slutsatser av dessa förhållanden. En är att Inlandets problem är så djupgående och i många fall konflik- terna mellan kust och inland så tydliga att vi föreslår att en särskild organisation med egna finansiella resurser inrättas för att hålla samman den statliga politiken. Även för Bergslagen och Sydöstra Sverige finns det skäl att förbättra samverkan mellan ingående kommuner och län. Några särskilda organisationer härför behövs dock inte enligt kommitténs mening.

Strategisk inriktning för de olika landsdelarna.

Inlandet

Utgångsläget för Inlandet inför 90-talet kan beskrivas på följande sätt. Näringslivet domineras av naturresursbaserad verksamhet som syssel- sättningsmässigt utvecklats negativt. Den spridda bosättningen och de små arbetsmarknaderna gör att "stadsnäringar" som tjänsteproduktion har svårigheter att få tillräckligt underlag. Befolkningssammansättningen har genom långvarig nettoutflyttning blivit ogynnsam. En särskilt problem är

att de unga kvinnorna flyttar från Inlandet beroende inte bara på bristen på arbetstillfällen utan sannolikt också på att de saknar kultur- och fritids- aktiviteter i den "mansvärld" som Inlandet utgör. Infrastrukturen är i vissa delar dåligt utbyggd.

Näringslivets starka förankring i små och medelstora företag med inriktning på råvarubaserad verksamhet är den bas som utvecklings- och förnyelsearbetet måste utgå från. Framtiden för Inlandet kommer därför att avgöras av i vilken mån man lyckas skapa en gynnsam miljö för befintliga företag att tillägna sig teknisk förnyelse, utveckla nya produkter, finna nya marknader och ha en kunnig arbetskraft.

Kommuner och landsting är mycket viktiga som arbetsgivare i Inlandet. Inte minst kvinnosysselsättningen i Inlandet är beroende av en fungerande offentlig sektor. Andå har kommunerna 1 Inlandet begränsade förutsättningar att svara mot de anspråk som ställs på dem. Kommunal- skatten är hög trots skatteutjämningen. Den höga kommunalskatten i många inlandskommuner är betungande för de som redan bor där och motverkar också att den inflyttning som skulle behövas för att förbättra ålderssammansättningen och för att klara av de obalanser på arbetsmark- naden som alltid finns på små arbetsmarknader.

Som redovisas i kapitel 3 är resursöverföringarna över statsbudgeten till Inlandet betydande. Grundproblemet i sammanhanget är att en alltför liten del av de resurser som satsas inom den offentliga sektorn har en utvecklingsinriktning. Lite förenklat är merparten av resur- serna "konsumtionsstöd" iolika former. Överföringarna till Inlandet sker 1 mycket hög grad som en konsekvens av skillnader i befolkningsstruktur och som en reaktion på skillnader i sysselsättnings- och kostnadsläge. Även sådana resurser kan naturligtvis i vissa fall ge utvecklingseffekter. Någon mer systematisk prövning av möjligheten att förena utjämning mellan individer av inkomster och konsumtionsmöjligheter med regionala utvecklingstankar har inte gjorts. Sökandet efter sådana kombinations- möjligheter framstår som en viktig uppgift för framtiden.

Inte i något annat område i landet torde behovet att anpassa politiska åtgärder till regionala förutsättningar vara större än i Inlandet. Glesheten och den lilla skalan påkallar ett stort mått av "egna lösningar". Olika åtgärder som ökar flexibiliteten i befintliga regelverk är därför ett viktigt element i en strategi för Inlandet liksom egna finansiella resurser.

Bergslagen

En framtida industriell expansion i Bergslagen kan inte baseras på en ökad ståltillverkning. Tvärtom kommer antalet personer sysselsatta med tillverkning av stål under lång tid att fortsätta att minska även om den ekonomiska utvecklingen för stålföretagen blir gynnsam. För att skapa ökad sysselsättning måste därför förädlingsvärdet i Bergslagens industri höjas. Detta bör ske genom att man bygger på och utvecklar regionens

befintliga kompetens, samtidigt som ny kompletterande kompetens till- föres utifrån.

De tekniskt-ekonomiska hindren för utveckling i en region som Bergslagen är att den existerande kunskapsbasen är ganska smal samtidigt som den finns hos stora företag vilka på grund av bl a ekonomiska orsaker inte kan investera i FoU på radikalt nya kunskapsområden. När en sådan region "mognar", är de mekanismer som skapar ny ekonomisk aktivitet genom nybildning av företag ofta svaga. Den har inte heller ett rikt och vittförgrenat informationsflöde och har därför begränsade möjligheter till nyskapande. För Bergslagens del illustreras detta förhållande av att det inte finns någon högskola med inriktning mot den dominerande verksam- hetens kunskapsbehov i regionen vilket gjort att den stålindustrins FoU i betydande grad bedrivs internt i företagen och dels vid kollektivforsknings- institut och högskolor som finns utanför Bergslagen. Den FoU som före- tagen bedriver i Bergslagen syftar oftast till att effektivisera driften och/eller att ta fram nya produkter.

Hindren kan sammanfattas med beteckningen "det slutna Bergslagen". Slutenhet och inåtvändhet innebär svårigheter för nya ideer och ny kunskap att vinna insteg i Bergslagen. Förändring förutsätter därmed att Bergslagen blir mer öppet. Viktiga steg i den riktningen har också tagits på lokalt initiativ, t ex genom den s.k. Norbergsmodellen. Den ökade öppenheten kan uppnås genom förstärkta insatser inom utbild- nings- och forskningsområdet. På liknande sätt ger insatser för att förstärka marknadskontakten inte bara möjligheter till nya affärer utan också del 1 kunskap. Öppenheten kan också understödjas av investeringar i infrastrukturen. Såväl Inlandsvägen som den sk Bergslagsdiagonalen är väginvesteringar som berör Bergslagen.

Hindren i detta sammanhang är bl.a. också som vi visar i kapitel 3 att de planeringssystem som finns inom den offentliga sektorn avseende infrastrukturens utbyggnad missgynnar en region som Bergslagen. I vissa avseenden finns här stora likheter mellan Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Sydöstra Sverige

En strategi för Sydöstra Sverige bör omfatta åtgärder som ökar samverkan mellan landsdelens olika delar samt mellan Sydöstra Sverige och omgivningen som bärande inslag. Förutsättningarna är goda för en integration på kommunikationssidan tack vare relativt små avstånd och geografiska läge. På utbildningsområdet gäller det att fortsätta de nya samverkansformer de kommunala utbildningsanordnarna prövar med näringslivet och att samordnat utveckla de högskoleresurser regionen har.

Även om tyngdpunkten' 1 en strategi ligger på att förbättra infra- stukturen finns också behov av insatser som direkt syftar till företags- utveckling. Detta bör ses mot bakgrund av följande.

I de industridominerade delarna av Småland spelar små och

medelstora företag en stor roll. Många av dessa företag arbetar som underleverantörer till stora svenska företag. Relationen mellan köpare och säljare har i detta fall kännetecknats av att köparens krav på produktens kvalitet fortgående skärps samtidigt som växande krav ställs på under— leverantörers utvecklingskompetens. Resultatet har blivit att samarbetet mellan köpare och tillverkare institutionaliserats och därmed blivit mer långsiktigt. Utvecklingen under 1990-talet för denna del av industrin i sydöstra Sverige bestäms därför av de svenska storföretagens utveckling i allmänhet och "inköpsstrategier" i synnerhet samt av hur väl regionens företag förmår uppfylla de krav som köparna ställer. En ökad långsiktighet i samarbetet mellan storföretag och underleverantör innebär att relatio- nen mellan företagen förändras. Från att ha varit en produktionsenhet som tillverkar insatsvaror utifrån köparens specifikationer blir underleve- rantörens uppgift att lösa bestämda problem åt köparen utifrån angivna krav på funktion hos produkten. Underleverantören blir en del av stor- företaget och får ansvar för utvecklingsarbetet inom ett avgränsat område. För att framgångsrikt kunna spela denna roll krävs det att underleveran- tören ökar sin utvecklingskompetens. Den tidigare påtalade låga utbild- ningsnivån i regionen utgör i detta sammanhang ett problem för under- leverantörer i Sydöstra Sverige.

Blekinges näringslivsstuktur domineras av stora produktions- enheter tillhörande internationellt verksamma koncerner. Den statliga företagssektorn är betydande framförallt i Karlskrona. Den struktur som finns i Blekinge innebär att länet är ett av de mest "fjärrstyrda" i landet. En annan faktor av stor betydelse är att FoU-verksamheten i näringslivet är

låg.

Mellanstädernas roll som länk mellan storstad och landsbygd

Mellanstäderna

Mellanstäderna är transportmässigt ofta knutpunkter i de natio— nella systemen för vägar, järnvägar och flygplatser. Ett centralt begrepp i sammanhanget är nätverk i vilka mellanstäderna är viktiga export- och im- portnoder för större regioner och mellan vilka de större länkarna i de nationella transportsystemen finns.

Ett annat centralt perspektiv på mellanstäderna är att de ofta är noder i beslutssystem. Detta anknyter till den diskussion som förs om decentralisering av beslutsbefogenheter från Stockholm till länen (residensstäderna) och till kommunerna.

Ofta sammanfaller de här två funktionerna dvs de är noder i transportsystemen och även viktiga noder i framförallt de offentliga beslutssystemen. Ett antal orter är främst betydande arbetsmarknader

liksom det finns residensstäder som inte utgör noder i transportssystemen. Vi redovisar en analys av dessa förhållanden i kapitel 2.

Många av de funktioner som finns i mellanstäderna har betydelse för hela län. Det kan t ex gälla flygplatser eller sjukhus. Servicefunktionen är länstäckande men arbetstillfällena skapas på den lokala arbetsmarknaden vilket gjort att mellanstädernas arbetsmarknad oftast utvecklats positivt. De är också de orter som bäst uppfyller de krav som ställs av företag som vill etablera sig utanför storstadsområdena.

Syftet med insatserna i mellanstäderna är att söka åstadkomma ett bättre fungerande (tätorts-)system i ett nationellt perspektiv och att skapa förutsättningar och strategier för mellanstäderna att bli motorer i den inomregionala utvecklingen. Det handlar om insatser för att förbättra tillgängligheten och/eller att stärka beslutskraften. Tillgängligheten kan ökas genom investeringar i t ex transportsektorn. Beslutskraften kan stärkas genom decentralisering av beslut inom den offentliga sektorn. Syftet är att sådana insatser skall leda till att orternas konkurrenskraft gentemot storstäderna, särskilt Stockholm förstärks. Det handlar också om insatser som medför att mellanstädernas arbetsmarknad blir tillgänglig för så många som möjligt i länet, att t.ex. högskolans resurser blir tillgängliga för näringslivet i hela länet och att möjligheterna till decentralisering av statlig verksamhet från residensstaden till andra orter tas till vara.

Enligt kommitténs mening kan mellanstädernas dubbla roller inte ses isolerade från varandra. Tvärtom förutsätter en bättre balans mellan storstad och landsbygd att mellanstäderna fungerar väl i båda dessa avseenden.

Med hänsyn till arbetsmarknadsläget anser kommittén att fyra av våra prioriterade mellanstäder också bör få del av det regionalpolitiska företagsstödet till nyetableringar__ och företagsutveckling. Dessa mellan- städer är Karlskrona, Sandviken, Örnsköldsvik och Piteå.

Huvudstadsregionen

Stockholmsregionens och de andra storstadsområdenas utveck- ling är av central betydelse för hela landet och från vissa bestämda utgångspunkter också för regionalpolitiken. På Stockholms arbetsmarknad sysselsattes enligt FoB 85 drygt 20 % av samtliga sysselsatta i landet. Inom huvudstadsregionen till vilken även Uppsala räknas, fanns en fjärdedel av landets sysselsatta. Om dessutom siffrorna för Göteborg och Malmö läggs till, kan vi se att storstäderna sammantaget svarade för mer än en tredjedel av landets arbetsmarknad.

Den starka dominans som främst Stockholms arbetsmarknad har och de samband med mellanstäderna som finns kan också uttryckas i pendlingstermer. 1985 pendlade totalt ca 22 000 människor från mellan- städerna till Stockholm, Uppsala, Nyköping, Västerås, Karlskrona och Sundsvall hade mer än 20 % av sin totala utpendling till Stockholm.

Eftersom huvudstadsregionens arbetsmarknad svarar för en fjärdedel av landets sysselsättning sprider sig följdverkningarna av en dåligt fungerande arbetsmarknad i regionen till hela ekonomin. Det finns också ett samspel genom det pendlingsutbyte som sker mellan huvudstads- regionens arbetsmarknad och övriga arbetsmarknader i landet.

Inte minst arbetsmarknads- och utbildningspolitiken är väsent- liga i detta sammanhang. Ju mindre som arbetskraftsutbudet i Stockholm kvalifikationsmässigt stämmer överens med den efterfrågan som finns desto kraftigare kommer suget efter arbetskraft från andra delar av landet att vara. Det är mot den bakgrunden av strategiskt intresse, inte bara för regionalpolitiken utan för hela den ekonomiska politiken, att utveck- lingen sker i balanserade former. Till en sådan balanserad utveckling hör, menar vi, att söka avlänka tillväxten inom den privata och offentliga tjänstesektorn i Stockholmsområdet.

Landsbygd

Landsbygd är inget enhetligt begrepp. Det är stora skillnader mellan de förhållanden som råder t. ex. i skogsbygderna södra Sveriges slättland. Skärgårdarna har sina särpräglade förutsättningar. Det som förenar är den spridda bosättningen och att människornas utkomst i rela- tivt stor utsträckning har sin grund i de areella näringarna.

De likheter som finns speglas också i de förslag som kommit fram i Landsbygdskampanjen. De areella näringarnas utveckling tas upp i många budkavlar. Lantbrukets roll som försörjningsbas betonas liksom dess roll för landskapsbilden och det öppna landskapet. En samman- ställning av förslagen på ämnesområden visar att de områden som i budkavlematerialet har högst prioritet är:

* sysselsättning och näringsliv * service och utbildning

* bostäder * kultur

* natur och miljövård

* kommunikationer.

Den dåliga standarden på landsbygdens vägnät är en fråga som ges stor uppmärksamhet. Bilens betydelse understryks. Inom kultur- området är det kulturen som bärare av historia och identitet och ett för regionen gemensamt värderingssystem som står i centrum. Önskemål om att bevara kulturellt värdefulla byggnader och miljöer är vanligt före- kommande. Ofta kopplas det ihop med bristen på samlingslokaler.

Närmare hälften av de krav och förslag som förs fram i budkav- larna riktas till kommunerna. Sammanställningen visar att det finns vissa skillnader mellan olika delar av landet i var tyngdpunkten i förslagen

ligger. Den mest tydliga är den höga prioritet sysselsättningsfrågorna ges i budkavlarna från Norrlands inland.

Kommitténs förslag till regionalpolitiska insatser

I direktiven fästs stor vikt vid infrastrukturens betydelse för den regionala utvecklingen. På motsvarande sätt uppmärksammas utbild- ningen och forskningen samt andra sektorsområden. Den breda syn på regionalpolitiken som anläggs i direktiven innebär att begreppet regio- nalpolitik får en annan betydelse än det vanligen givits. I de flesta sammanhang likställs regionalpolitik med de särskilda åtgärder som finan- sieras genom anslagen under arbetsmarknadsdepartementet. En sådan av- gränsning av regionalpolitiken är uppenbarligen för begränsad i förhål- lande till kommitténs uppdrag. Den är också för begränsad om man ser till de mål som förslås gälla för regionalpolitiken.

I betänkandet avses därför med regionalpolitik alla de politiska åtgärder som har som huvudsyfte eller bisyfte att utjämna skillnader mellan vissa geografiska områden och resten av landet. Däri inkluderas det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Vi använder således inte regionalpolitiskt stöd till näringslivet och regionalpolitik som synonymer.

Konkret har detta synsätt gjort att kommittén betraktar insatser inom fem olika områden som särskilt betydelsefulla. Dessa är:

- utbildnin och forskning - kommum atloner

- m1ljö _ - energi kultur.

I tillägg till dessa sektorsområden betraktar kommittén även fortsättningsvis det regionalpolitiska stödet till näringslivet som viktigt.

Kommitténs överväganden och förslag på dessa områden liksom de överväganden som gjorts om styrning och organisation sammanfattas som sagts i inledningen till varje kapitel. Vi avslutar denna samman- fattning med en punktvis redogörelse för kommitténs förslag beträffande de prioriterade landsdelarna, mellanstäderna, Stockholm och landsbygden.

Kommittén har gjort bedömningen att Inlandets problem är mer varaktiga än Bergslagens och Sydöstra Sveriges. Detta medför att en del av kommitténs förslag bara omfattar Inlandet medan andra avser samtliga prioriterade landsdelar.

L

Ökad be-

INLANDET

Vattenkraftsmedel för

slutskraft finansiering av bl. a. till lands- av infrastrukturinveste- delen

ringar

Ökad kom-Stöd till företagssut- petens

Bättre tillgäng- lighet

veckling

Konsultcheck till mindre industriföretag

Ökat stöd till vuxenut- bildning

Ökat vuxenstudiestöd

Förstärkt högskoleut— bildning på distans

Utrustningsbidrag till skolan

Kompetenscentra för kv111nor

Bidrag till kommunal näringspolitik

Utred förutsättningarna för att utnyttja ned- skrivning av studieskul- der som regionalpoli- tiskt medel

Skärpta krav avseende kvaliteten i telenätet

Möjligheter till lokali- seringsstöd för uppgra- seringsstöd för uppgra- dering av överföring- skapacitet 1 datanätet

Satsning på riksvägarna 88 och 45 den s.k. In- landsvägen

Stöd till datakommuni- kanon

BERGSLAGEN

Stöd till företagsut- veckling

Konsultcheck till mindre industriföretag Ökat stöd till vuxenut- bildning

Ökat vuxenstudiestöd

Förstärkt högskolcut- bildning på distans

Utrustningsbidrag till skolan

Kornpetenscentra för kvmnor

Bidrag till kommunal näringspolitik

Skärpta krav avseende kvaliteten i telenätet

Möjligheter till lokali-

dering av överföring- skapacitet 1 datanätet

Bergslagsdiagonalen

SYDÖSTRA SVERIGE

Stöd till företagsut- veckling

Konsultcheck till mindre industriföretag

Ökat stöd till vuxenut— bildning

Ökat vuxenstudiestöd

Förstärkt l1ö skoleut- bildning på istans

Utrustningsbidrag till skolan

Kompetenscentra för kv1n11or

Bidrag till kommunal näringspolitik

Skärpta krav avseende kvaliteten i telenätet

Möjligheter till lokali- seringsstöd för uppgra- dering av överföring)?" skapacitet' 1 datanätet

Upprustning av vägar främst E 66.

Upprustning av den s.k. Kustbanan

Förstärkt Medel till föreningsli- Medel till föreningsli- Medel till föreningsli- kulturliv vet och studieförbundenvet och studieförbundenvet och Studieförbunden

av regionalpolitiska skäl.

av regionalpolitiska skäL

av regionalpolitiska skäl.

Upprustning av kultur- Upprustning av kultur— Upprustning av kultur- m1l öer, landskap, bygg-miljöer, landskap, bygg-miljöer, landskap, bygg-

na er mm.

nader mm.

nader mm.

Länsstyrelserna bör ges Länsstyrelserna bör ges Länsstyrelserna bör ges större möjligheter att finansiera kultursats- nin ar genom läns- ans agen.

50 milj.kr bör avsättas för att främja kulturli- vet i de rioriterade landsde arna.

Ett stimulanspaket bör utarbetas för fler konstnärliga yrkesutö- vare till Norrland

större möjligheter att finansiera kultursats- nin ar genom läns- ans agen.

50 milj.kr bör avsättas för att främja kulturli- vet i de rioriterade landsde arna.

Konsolide- Nedsättning av socialav- ring av näringsli- vet

gifter

större möjligheter att finansiera kultursats- nin ar genom läns- ans agen.

50 milj.kr bör avsättas för att främja kulturli- vet i de rioriterade landsde arna.

Glasmuséum i östra Småland och sjöfarts- muséum i Blekinge

Förnyelse Lokaliseringsbidrag till Lokaliseringsbidrag till Lokaliseringsbidrag till av näringS-nyetableringar livet

nyetableringar nyetableringar

Sysselsättningsstöd till Sysselsättningsstöd till Sysselsättningsstöd till privata tjänstesektorn

Medflyttandebidraget förlängs från 12 till 24 månader

Lokaliseringsstöd till miljöinvesteringar i enstaka fall

Lokaliseringsbidrag till Investeringsbidrag (fö-

befintliga företag för investeringar i byggna- der och maskiner

Vattenkraftsmedel till riskkapitalbolag

privata tjänstesektorn

Medflyttandebidra et förlängs från 12 til 24 månader

Lokaliseringsstöd till miljöinvesteringari enstaka fall

reslås kunna lämnas 1 hela landet förutsatt att länsstyrelsen prio-

riterar detta ändamål)

Vattenkraftsmedel till riskkapitalbolag

privata tjänstesektorn

Medflyttandebidraget förlängs från 12 till 24 månader

Lokaliseringsstöd till miljöinvesteringar i enstaka fall

Investeringsbidrag

Storstad

Decentra- Lokaliseringssamråd

lisera ar- med storföretag betsplatser

Lokaliseringssamråd

Mellanstäder

Program för inomregio- nal decentrallsering

Sysselsättningsstöd till

med centrala myndighe-privata tjänstesektorn

ter Öka 1111-

ten till växande arbets- marknader

Förbättrad attraktivi- tet som lokalise- rings- och bostadsort

Affärsförmedling gänglighe- mellan stockholms- företag och företag

i de regionalpolitiskt prioriterade områdena

Stöd till marknadsbear- betning

Ett andra flygnav i Sundsvall / Timrå

Snabbtå sförbindelse Sundsva l-Gävle-Stock- holm

Fasta forsknings- resurser till hög- skolor i anslutning till de prioriterade landsdelarna

Forskning utanför högskolan i kollektiv form

Pröva möjligheten till omlokalisering av befintliga kollektiv- forskningsinstitut

Ett stimulanspaket bör utarbetas för fler konstnärliga yrkesutö- vare till Norrland

Landsbygd

Stöd till marknadsbear- betning

Förbättrad kollektivtra- fik inom länen.

Program bör utarbetas för upprustning av grus- vägar

Förhöjd statlig del i kollektivforskning om träindustrin

Kollektivforsknings- program om turismen

Tillämpad FoU om små- skalig produktion

Vattenkraftsmedel för landsbygdsutveckling i södra Sverige

Landsbygdens behov måste pr1oriteras vid fördelningen av det statliga stödet till samlingslokaler

Ingen offentlig service bör få dras in på lands- bygden utan att alterna- tiva möjligheter att upprätthålla servicen prövats.

1. KOMMITTENS UPPDRAG OCH UPPLÄGGNING AV ARBETET

1.1. Kommittédirektiven

Riksdagen beslöt våren 1987 att en parlamentarisk kommitté borde tillsättas för att lämna förslag till regionalpolitikens framtida inriktning. Regeringen fastställde kommitténs direktiv hösten 1987. Kommittédirektiven återges i sin helhet i bilaga 1. Här redovisas därför endast huvudpunkterna.

Kommittén bör noggrant analysera drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen sedan mitten av 1970-talet. Särskild uppmärksam- het riktas i direktiven mot storstadsregionernas expansion. Uppgiften är att klargöra orsakerna till denna samt att undersöka vilken roll dessa regioners tillväxt har för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Kommittén bör precisera målen för regionalpolitiken mot bak- grund av förväntade regionala obalansproblem samt lämna förslag till efter vilka grunder och till vilka regioner de regionalpolitiska insatserna bör riktas för att uppnå långsiktigt positiva effekter. Kommittén bör också lämna förslag på vilka miljöfrågor som bör innefattas i ett regionalpolitiskt sammanhang och hur dessa ska föras' 111 och behandlas' 1 det praktiska ar— betet. En motsvarande precisering är enligt direktiven angelägen när det gäller kulturfrågornas betydelse 1 regionalpolitiken. Utrednings— uppdraget redovisas, vad gäller regionalpolitiska medel, under sju punkter, nämligen.

1. sektorspolitikens regionalpolitiska betydelse regionalpolitiskt Stöd till företagsutveckling och nyföretagande Skatter och avgifter som instrument i regionalpolitiken åtgärder för att få kvalificerad arbetskraft till regionalpolitiskt prioriterade områden regionalpolitiska frågor i övrigt genomförande av regionalpolitiska åtgärder

finansiering mm.

I det avsnitt i direktiven som behandlar sektorspolitikens regio- nalpolitiska betydelse blandas två olika slag av problemställningar. Den ena rör den politiska styrningen av sektorspolitiken, exemplifierad av hänvisningen till tudelnings- och blandningsmodellerna och av hänvis- ningen till budget- och planeringssystem. Den andra rör verksamheten inom olika sektorer exemplifierad bl a av hänvisningen till infrastrukturens betydelse.

? Enligt direktiven bör kommittén bedöma vilka typer av insatser

99)?" PPP

som är effektivast av de selektiva eller mer eller mindre automatiskt ver- kande stödformer, som för närvarande tillämpas. På olika sätt antyds i direktiven att ökad automatik vore önskvärd. Men det sägs också att kom- mittén särskilt bör beakta att generella eller automatiska stöd tenderar att bli mycket kostsamma.

I avsnittet om skatter och avgifter som instrument i regional- politiken sägs att kommittén bör överväga för- och nackdelar med olika åt- gärder som kan bidra till att tillväxten i storstadsområdena och de expan- siva universitetsorterna kan komma de regioner till godo som har eller bedöms få utvecklingsproblem.

Om genomförandet av regionalpolitiska åtgärder sägs i direktiv- en att det bör eftersträvas att åstakomma en så långt möjligt decentra- liserad verksamhet utan att möjligheterna att göra nationella avvägningar åsidosätts. Från den utgångspunkten bör kommittén lämna förslag om hur länsstyrelserna och andra organ skall ta ansvar för de åtgärder och medel som skall användas för att åstadkomma balanserad regional utveckling. Kommittén bör också redovisa för- och nackdelar med ett ökat kommu- nalt deltagande i det regionala utvecklingsarbetet.

De förslag som kommittén lämnar skall rymmas inom de ekono- miska ramar som gäller för regionalpolitiska åtgärder över arbetsmark- nadsdepartementets och andra departements anslag. Aven frågan om en större del av vattenkraftens avkastning Skall komma berörda kommuner till del tas upp i samband med finansieringen.

1.2. Uppläggningen av arbetet

Kommittén har utnyttjat myndigheter och konsulter för att få underlag för analyser och ställningstaganden.

Statens industriverk har på kommitténs uppdrag utarbetat ett underlag för kommitténs förslag till förändringar av det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Glesbygdsstödet diskuteras i en studie av Bergslags- gruppen.

På motsvarande sätt har Statskontoret gjort en utvärdering av effekterna av omlokaliseringen av statlig verksamhet under 1970-talet. Ett stort antal centrala myndigheter har också besvarat en enkät som syftade till att belysa hur regionalpolitiska hänsyn för närvarande tas inom olika sektorsområden. Genom en enkät till länsstyrelserna har vi fått en belys- ning av vilka personella resurser som finns samt deras fördelning på arbetsuppgifter och länsstyrelsernas önskemål om personalutvecklings- insatser inom det regionalpolitiska området.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) har gjort flera studier för kommitténs räkning. De har publicerats eller kommer att publiceras i SOU-serien. ERU har belyst den regionala problembilden (SOU 1989:12), diskuterat regionalpolitikens förut- sättningar (SÖU 1989:19) samt redovisat en kartläggning av statsbud-

getens geografiska för-delning (SOU 1989:67).

Inom kommitténs sekretariat har en undersökning genomförts om FOU vid regionala högskolor (SOU 1988:69).

Flera av kommitténs uppdrag har syftat till att belysa den privata tjänstesektorns utvecklingsmöjligheter. Service Development Center har genomfört en undersökning av tjänsteföretag i stödområdet och i Stock- holm. Syftet har varit att få underlag för förslag till förändringar av det regionalpolitiska stödet till denna typ av företag. Samma syfte ligger bakom en studie av Programators tillväxt.

Infrastrukturens och särskilt kommunikationernas påverkan på bosättningen studeras i en rapport från Temaplan med titeln Infrastruktur och sysselsättning.

Temaplan Företagsutveckling AB har lämnat ett idéförslag till hur forskning i kollektiv form skulle kunna utnyttjas i ett regionalpolitiskt sammanhang.

Resor

Kommittén har gjort studieresor till östra Norrbotten och sydöstra Sverige. Kommittén har också gjort en studieresa till Bryssel och Haag för att få underlag för en bedömning av vad ett närmande till EG skulle kunna betyda för den svenska regionalpolitiken. Kommitténs sekretariat har därutöver gjort resor till Glasgow och Canada.

Betänkandets disposition

Betänkandet är disponerat i tre större block. Det första blocket består av kapitlen 2 och 3. De är analytiska och svarar mot de delar av direktiven som rör regionalpolitikens förutsättningar. Det andra blocket - kapitel 4- innehåller utgångspunkterna för kommitténs förslag tillsam- mans med kommitténs överväganden om målen för regionalpolitiken samt de geografiska prioriteringar som bör ligga till grund för regionalpolitiska insatser. Mot bakgrund av de principiella ställningstaganden som sker i detta kapitel redovisas i det tredje blocket kommitténs förslag. Kapitlen 5 och 6 redovisar kommitténs förslag till åtgärder inom strategiska sektors- områden. I kapitel 7 behandlas styrnings- och organisationsfrågor. Kapit- len 8 och 9 har ett geografiskt perspektiv. I kapitel 8 redovisas förslag till åtgärder för att främja landsbygdens utveckling. I kapitel 9 behandlas kommitténs förslag beträffande mellanstäderna och storstäderna. Avslut- ningsvis sammanfattas kommitténs förslag i kapitel 10 med avseende på de anslagsmässiga konsekvenserna.

Reservationer och särskilda yttranden

Kommitténs ordförande har beslutat att experter i kommittén inte får avge särskilda yttranden. Reservationer har avlämnats av ledamöterna Godin, Henriksson, Högmark och Hörnlund. Särskilda ytt- randen har avlämnats av sakkunniga Bäckström, Carlström, Eriksson, Eliasson, Jobin, Nilsson Persson, Westhed, Näsvall samt av ledamöterna Godin, Henriksson, Högmark och Hörnlund.

1.3 Regionalpolitik som politikens geografiska dimension.

Som framgått läggs i direktiven stor vikt vid infrastrukturens betydelse för den regionala utvecklingen. På motsvarande Sätt uppmärk- sammas utbildningen och forskningen samt andra sektorsområden. Den breda syn på regionalpolitiken som anläggs i direktiven innebär att begreppet regionalpolitik får en annan betydelse än det vanligen givits. I de flesta sammanhang likställs regionalpolitik med de särskilda åtgärder som finansieras genom anslagen under arbetsmarknadsdepartementet. En sådan avgränsning av regionalpolitiken är uppenbarligen för begränsad i förhållande till kommitténs uppdrag. Den är också för begränsad om man ser till de mål som gäller för regionalpolitiken. För att ge alla människor oavsett var man bor tillgång till arbete, service och en god miljö är det inte tillräckligt att det finns tillgång till regionalpolitiskt företagsstöd i stödområdet.

Fortsättningsvis kommer vi därför i betänkandet att med regionalpolitik avse alla de politiska åtgärder som har som huvudsyfte eller bisyfte att utjämna skillnader mellan vissa geografiska områden och resten av landet. Däri inkluderas det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Vi använder således inte regionalpolitiskt stöd till näringslivet och regionalpolitk som synonymer.

2. DEN REGIONALA PROBLEMBILDEN

Internationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talet

Den fysiska infrastrukturen är inte bara en förutsättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den är också en mycket stark stabiliserande kraft. I den utvecklingsfas vi nu befinner oss kan det befintliga bosättningsmönstret få än större betydelse för var tillväxten sker

Krafter som kan komma att verka emot en fortsatt koncentration är: - att ny teknologi ändrar förutsättningama för

tjänsteproduktionens lokalisering - miljöproblemen i befolkningstäta regioner

Tre olika geografiska perspektiv lyfts fram:

- lokala arbetsmarknader

- de geografiska prioriteringar som finns för regionalpolitiken — Inlandet, Bergslagen och sydöstra Sverige

- mellanstäder som noder i ett nationellt nätverk

Huvuddraget i befolkningsutvecklingen under 1980-talet är en fortsatt urbanisering.

I kommuner med stor avflyttning är det ofta fler kvinnor än män som flyttar ut.

F örvärvsfrekvensen har under de senaste decennierna utjämnats mellan regioner, mellan kvinnor och män och mellan yngre och äldre kvinnor

För både kvinnor och män är det i små kommuner som inte är länkade till en större arbetsmarknad som förvärvsfrekvensema är låga. För kvinnornas del gäller det dessutom gruppen kranskommuner.

Pendling mellan bostad på landsbygden eller mindre ort och arbetsmarknaden i en större ort har varit hushållens strategi för att anpassa sig till en allt mer koncentrerad arbetsmarknad.

Fördymingar av bilresandet på grund av prishöjningar på bensin eller genom skatte- eller avgiftsförändringar kan försämra möjligheterna att även fortsättningsvis ha ett bosättningsmönster som är mer utspritt än arbetsplatsemas lokalisering.

Mellanstäderna har dubbla roller. Dels en inomregional genom att dess arbetsmarknad har betydelse för människor utanför den egna kommunen, dels en mellanregional som nod i ett nationellt nätverk av regioner.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till att närmare 90 % av alla förvärvsarbetande kvinnor i dag arbetar med tjänsteproduktion i offentlig eller privat regi. Var annan kvinna arbetar inom den offentliga sektorn. På den manliga arbetsmarknaden har primämäringama samma dominerande roll.

Ser man till hela arbetsmarknaden är sysselsättningen jämnt fördelad på primämäringar, privata tjänster och offentliga tjänster. Sett ur ett mellanregionalt perspektiv är den privata tjänstesektoms starka koncentration till storstäderna iögonenfallande

Variationerna i befolkningens utbildningsnivå mellan olika delar av landet är fortfarande stora. De tre landsdelar som är regionalpolitiskt prioriterade tillhör de delar av landet där befolkningen har lägst utbildningsnivå

Om uppbyggnaden av resurser för att delta i EG:s småföretagsprogram kommer att ske gradvis bör de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna komma först.

Det är endast det regionalpolitiska stödet till näringslivet som direkt kan komma att beröras av närmande till EG. Satsningar på utbildning, kommunikationer m.m. är helt en nationell angelägenhet.

Det finns inga skäl att tro att den utformning av det regionalpolitiska stödet som föreslås, står i strid med de normer som tillämpas inom EG.

2.1. Internationalisering - urbanisering - miljö

Internationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talet. Denna process torde också vara tämligen oberoende av hur Sverige som nation reglerar förhållandena till EG.

De sektorer av ekonomin som kommer att vara starka nog att dra nytta av internationaliseringen är antingen sådana som domineras av storföretag eller av små "nischföretag" och/eller har produkter med högt förädlingsvärde. I dessa avseenden fortsätter de tendenser som gjort sig gällande under 1980-talet. Den växande privata tjänstesektorn har naturligt nog ett större beroende av en närmarknad än industri- företag. Tjänsteföretagen har betydelse i två avseenden. De är i sig själva en dynamisk kraft i strukturomvandlingen och ger upphov till nya arbetstillfällen. De är också en del i den närmiljö som andra tjänste- företag och industriföretag behöver för att växa.

Historiskt har en fortgående internationalisering varit en underliggande ekonomisk kraft, som drivit på strukturomvandlingen och lett till en ökad urbanisering. Förändringarna av bosättnings- mönstren sker långsamt och har i Sverige följt en huvudfåra under mer än 100 år, vilket framgår av en studie som genomförts av professor Torsten Hägerstrand,(). Han tolkar förändringarna i befolknings- tätheten på följande sätt:

1. Det geografiska mönstret har varit mycket stabilt genom tiderna.

2. Gränsen för tio invånare per kvadratkilometer har utan större variationer sammanfallit med Norrlandsgränsen under hela 100- årsperioden.

3. Ett småskaligt, spritt nätverk av orter är fortfarande kännetecknande för Sverige.

4. Motorismen har medgett växande avstånd mellan bostad och arbetsplats.

Successivt under denna tidsperiod har befolkningstätheten ökat i storstäderna och sedan spridit sig så att det år 1980 fanns ett sam- manhängande befolkningstätt område från Stockholm ner mot Göte- borg och södra Sverige. I Norrland ökar successivt utbredningen av ett något förtätat kustland. Den ökade befolkningstätheten i dessa delar har sin motpol i kommunerna i Norrlands inland. Ett femtontal kom- muner har t.ex. haft en befolkningsminskning med mer än 30 % sedan 1960.

Från regionalpolitisk synpunkt är de här förhållandena ytterst centrala. Regionalpolitiska problemområden blir något förenklat de

delar av landet som har låg befolkningstäthet. De växande delarna av näringslivet blir i allt större utsträckning typiska "stadsnäringar". Men om verkligheten vore så rätlinjig skulle inte de olika landsdelarnas andel av befolkningen vara relativt stabil över tid. Det finns med andra ord anpassningsmekanismer och krafter som verkar återhållande. Under 1970-talet har expansionen inom den offentliga sektorn varit en sådan återhållande kraft.

En annan sådan faktor är att industrisysselsättningen under efterkrigstiden andelsmässigt har förskjutits mot mindre tätbebyggda delar av landet. Bakom detta ligger sannolikt att ju mognare verksam- heten blir, desto kostnadskänsligare blir den också. Samtidigt har ut- vecklingen av transportsystemen .ort att man kan nå internationella marknader även från mindre centralt belägna lokaliseringar.

Ytterligare ett förhållande av stor betydelse i det här samman- hanget är att samhällsbyggandet i vid mening verkar återhållande. Den fysiska infrastrukturen åldras ojämnt. Det är därför svårt att göra stora förändringar i samband med att enskilda delar behöver bytas ut. Den materiella förnyelsen sker successivt och i harmoni med existerande struktur. Därmed blir den fysiska infrastrukturen inte bara en förut- sättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den blir också en mycket stark stabiliserande kraft.

Örsakssammanhangen bakom dessa förlopp håller på att ändras en del. I en ekonomi som har tjänsteproduktion som en viktig sektor och där arbetskraftens kompetens är den viktigaste produktions- faktorn kommer människornas krav på boendemiljön att få en allt star- kare inverkan på var verksamheter kommer att etableras och drivas. Klassiska lokaliseringsfaktorer som tillgång till råvaror och investeringar i byggnader och maskiner får relativt sett en mindre betydelse. Natur- resurserna har den egenskapen att de huvudsakligen finns i befolk- ningsglesa områden. Den arbetskraft som krävs för att exploatera dessa resurser har hittills utgjort en kraft som dämpat takten i den ökande koncentrationen av befolkningen.

I den utvecklingsfas vi nu befinner oss kan således det befintliga bosättningsmönstret få en ännu större betydelse för var till- växten sker. Service och infrastruktur byggs ut där efterfrågan är Star- kast. Härigenom bidrar investeringar i service och infrastruktur att öka tillväxten i regioner som redan växer, tillväxtspiralen förstärks o.s.v. Frågan är vilka motkrafter som kommer att uppträda.

En motkraft kan vara att ny teknologi ändrar förutsättningarna för tjänsteproduktionens lokalisering. Detta i kombination med ett ökat inslag av internationell konkurens och brist på arbetskraft kan komma att innebära att delar av denna sektor följer industrins väg och förlägger verksamheter till mindre centrala områden. En förutsättning för indu- strins decentralisering var vägnätets och motorismens utveckling. På

motsvarande sätt kan telenätens och informationsteknologins utveckling komma att medverka till tjänstesektorns decentralisering. En annan faktor som verkar i decentraliserande riktning är att alla expansiva delsektorer inom tjänsteproduktionen inte är beroende av att ligga nära marknaden. Turismens utveckling är i hög grad "råvaruorienterad".

En annan motkraft kan miljöproblemen komma att bli. Med ökad koncentration av ekonomisk verksamhet och bosättning följer i all- mänhet också snabbt växande miljöproblem. Landets södra delar är ut- satta för miljöfarliga nedfall som kommer från kontinenten. Men även den inhemska produktionen av utsläpp är betydande. Trots vidtagna reningsåtgärder och fortsatt "export" av föroreningar uppvisar de södra delarna av landet och särskilt de täta stadsregionerna i allmänhet den sämsta miljön i landet.

I den mån problemen inte kan undanröjas med internationellt samarbete eller med substitution av insatsvaror och tekniska åtgärder - något som knappast kan tas för givet - kan det tänkas att människors bo- sättningsmönster kommer att påverkas på ett nytt sätt. Höga miljö- kostnader kan komma att påverka företagens lokalisering o.s.v. I regio- nalpolitiska sammanhang är detta nya faktorer att ta i beaktande. Vi kommer att ta upp dem till behandling i ett senare kapitel.

2.2. Faktorer av be delse för regional utveckling samt geografis a perspektiv för analysen

Under senare år har i Sverige och i andra länder de regionala utvecklingsstrategierna omprövats inom forskning och i den förda poli- tiken. Den traditionella regionalpolitiken, med stöd till näringslivet som bärande inslag, har kompletterats med åtgärder som'förbättrar rambe- tingelserna i regionerna. I en omfattande studie inom EG, där man för- sökt att ange infrastukturens betydelse för regional utveckling, motive- ras denna förändring av tyngdpunkten i politiken med att regionala Skillnader till sin natur är långsiktiga och inte resultatet av kortsiktiga konjunkturförlopp. Som följd av detta måste tyngdpunkten i politiken ligga på utbudssidan och inte på efterfrågesidan i den regionala ekonomin. Motivet för detta är att en enstaka region är liten i förhål- lande till världsekonomin, varför efterfrågan kan betraktas som obe- gränsad. Det regionala problemet är därför att attrahera så stor del av världsefterfrågan att den regionala utvecklingspotentialen tas till vara. Denna efterfrågan måste uppnås i den internationella konkurrenssitua- tion som vi nyss berörde.

Detta betraktelsesätt leder till två huvudfrågor. Den ena är: Vad är det som bestämmer den regionala utvecklingspotentialen? Den andra frågan är: Vad är det som bestämmer en regions relativa konkur-

renskraft och därmed dess utnyttjande av regionens resurser? I EG- studien avgränsas sex olika faktorer av betydelse:

uppsättningen av naturresurser

befolkning och befolkningens sammansättning med avseende på ålder och kön en regions geografiska läge (tillgänglighet)

storleken och strukturen av bosättningsmönstret inom en region och regionens position i det internationella ortssystemet sektorsammansättningen i regionens ekonomi dvs fördelningen mellan areella näringar, industri och service kapitalstocken i en region - såväl realkapital inom näringslivet som infrastruktur och "mänskligt" kapital d.v.s. kunskap, information, organisationsförmåga m.m.

???—PN?

Det utmärkande för dessa "potentialitetsfaktorer" är att de är trögrörliga, odelbara, icke utbytbara och möjliga att nyttja för många olika användare.

Vi kommer i fortsättningen av detta kapitel att genomföra en analys som tar upp de sex punkterna. Vi anlägger tre olika geografiska perspektiv i analysen. Det första tar sin utgångspunkt i lokala arbets- marknader som de avgränsats av SCB. Det andra tar sin utgångspunkt i de geografiska prioriteringar som finns för regionalpolitiken. Vi har där fört samman lokala arbetsmarknader till landsdelar.

En är Norrlands inland och de nordvästra delarna av Svealand, i huvudsak nuvarande stödområde A och B. Området består till över- vägande del av glesbygdskommuner med små centralorter. Större orter inom området är Kiruna och Gällivare/Malmberget. Flertalet kom- muner i regionen har nettoutflyttning och en åldersstruktur hos befolkningen som innebär att folkmängden minskar även om utflytt- ningen skulle kunna bromsas. Utflyttningen från regionen har pågått i många år. Ofta är det kvinnor och ungdomar som flyttar först, vilket har lett till att det i några kommuner särskilt utanför centralorterna är vä- sentligt fler män än kvinnor i de yngre arbetsföra åldrarna. Förvärvsfrekvensen är låg för såväl kvinnor som män.

Den andra regionen är Bergslagen. I området finns både små industrikommuner och glesbygdskommuner. Flertalet kommuner tillhör i dag stödområde C. Befolkningsutvecklingen i Bergslagen har många gemensamma drag med den i Inlandet. Folkmängden minskar både ge- nom utflyttning och genom naturlig folkminskning och förvärvsfrekven- sen för både kvinnor och män är låg. Ett annat gemensamt drag är för- ankringen i en specifik näringstradition, i detta fall bergshanteringen. Ytterligare en likhet mellan situationen i Bergslagen och Inlandet är att flera av de större städer som omger regionen, har en stagnerande

befolkningsutveckling. Det gäller i första hand Gävle/Sandviken och Borlänge.

Det tredje området ligger i Sydöstra Sverige. Det skiljer sig på flera punkter från de två tidigare. Området är mer heterogent. Det består dels av glesbygdskommuner i gränstrakterna mellan Kronobergs och Kalmar län, med tradition i jord— och skogsbruk, träbearbetande industri och manuell glasindustri, dels av kommunerna i Blekinge län, där industrin i stor utsträckning är länkad till olika storföretag och fjärr- styrd. Ingen kommun i sydöstra Sverige tillhör i dag något av stödom- rådena. Utflyttningen från regionen är inte lika omfattande som i de två andra regionerna, men tidigare nettoutflyttning har lett till en ålderssammansättning som gör att många kommuner ändå har en folk- minskning. Liksom i de två andra områdena är förvärvsfrekvensen för kvinnor låg, men till skillnad från vad som är fallet i Inlandet och Bergslagen gäller detta inte för männen.

Kalmar och Karlskrona är exempel på mellanstäder som är ett begrepp som härrör ur det tredje av de geografiska perspektiv vi anlägger. Med detta perspektiv i analysen försöker vi fånga upp den till- gänglighetsfaktor som fanns omnämnd i den refererade EG-studien. Storstad och landsbygd utgör geografiskt polerna i denna analys. Mellanstäderna är

- orter som är noder i transportsystem och som har mer än 50 000 invånare eller är den största kommunen i en lokal arbetsmarknad med mer än 60 000 förvärvsarbetande - orter som är noder i beslutssystem eller - orter som är noder både i transport- och beslutssystem.

2.3. Befolkning och befolkningsförändringar

Det långa tidsperspektiv på landets befolkningsutveckling som vi anlade i föregående avsnitt skall nu tidmässigt snävas in till de senaste årtiondena och analyseras på kommunnivå. I analysen har kommunerna förts samman i sju kommungrupper efter befolkningens och den lokala arbetsmarknadens storlek. De tre storstäderna redovisas var för sig. Av- gränsningen av storstäderna svarar mot SCB:s avgränsning av Stor- Stockholm, Stor-Göteborg respektive Stor-Malmö.

Gruppen mellanstäder består som framgick tidigare av kom- muner som har mer än 50 000 invånare eller, den största kommunen i en lokal arbetsmarknad med minst 60 000 förvärvsarbetande. I gruppen kranskommuner ingår kommuner som gränsar till något av storstads- områdena eller någon mellanstad och som ingår i den större ortens lokala arbetsmarknad.

Glesbygdskommunerna har förts samman till en grupp. Det är

ytstora kommuner med gles bebyggelse där kommuncentrum har mindre än 10 000 invånare. Långa pendlingsavstånd till större orter med differentierad sysselsättning och service är ett annat kännetecken.

Ovriga kommuner har sedan fått bilda en grupp. Till stor del består den av små och medelstora industrikommuner med en begränsad differentiering på den lokala arbetsmarknaden och liten arbetspendling till någon större ort.

2.3.1. Befolkningsomfördelning

Under de senaste tjugo åren har Sveriges befolkning ökat med ca 300 000 personer. Skillnaderna mellan olika kommuner är stora. Som framgår av figur 2.1 har folkmängden minskat i flertalet kommuner i nuvarande stödområde A och B. Två stora tillväxtområden kan urskiljas. Det ena utbreder sig kring Stockholmsregionen och sträcker sig från Uppsala till Linköping. Det andra ligger i sydvästra Sverige och sammanbinder Göteborgs- och Malmöregionerna. Därutöver finns det mindre öar av kommuner med snabb befolkningstillväxt. Flertalet av dessa är mellanstäder. Tabell 2.1 sammanfattar folkmängdsutvecklingen under 1980-talet. I tabellen redovisas utvecklingen som genomsnitt för respektive kommungrupp.

Tabell 2.1 Befolkningsutvecklingen under 1980-talet i olika

kommuntyper. Förändring iprocent Antal Folkmän d under Kommuntyp kommuner 31 dec. 1 87 1980-talet Stor-Stockholm 22 1 455 800 -5 Stor-Göteborg 11 713 600 -1 Stor-Malmö 9 461 700 -2 Mellanstäder 40 2 675 200 -8 Kranskommuner 54 914 600 -9 Glesbygds- kommuner 88 948 300 -11 Övriga små/medel- stora kommuner 59 1 228 600 -11 Hela riket 284 8 397 800 -11

Huvuddraget i befolkningsutvecklingen under 1980-talet är en fortsatt urbanisering. I 85 av landets 284 kommuner har befolknings- tillväxten under 1980-talet varit snabbare än i landet som helhet. Av

Figur 2.1 Befolkningsomfördelning mellan 1968 och 1988

. Tillbakagaende kommuner . Oförändrad folkmängd . Expansiva kommuner

dessa kommuner ingår ett trettiotal i våra tre storstadsområden. Närmare 20 tillhör kategorin mellanstäder eller gränsar till någon av dessa.

I närmare 150 kommuner har folkmängden minskat. Många av de kommuner som under 1980-talet tappat i befolkning är glesbygds- kommuner. Av de femtio kommuner som haft den svagaste befolknings- utvecklingen är närmare trettio glesbygdskommuner. I övrigt är det små och medelstora industrikommuner.

Fem av mellanstäderna har haft en befolkningstillväxt av minst samma omfattning som riksgenomsnittet - d.v.s. dessa kommuner har behållit eller ökat sin andel av landets befolkning. De expansiva mellan- städerna är Växjö, Helsingborg, Linköping, Umeå och Uppsala. Luleå, som i det långa tidsperspektivet haft en positiv folkmängdsutveckling, har stagnerat under 1980-talet. Andra mellanstäder som under den senaste tioårsperioden visar en svag utveckling är Sundsvall/Timrå, Karlskrona, Gävle/Sandviken, Härnösand, Nyköping/Oxelösund, Borås, Eskilstuna, Örnsköldsvik och Borlänge.

Sammanfattningsvis kan konstateras att entydiga "vinnare" när det gäller befolkningsutvecklingen under 1980-talet är storstadsom- rådena. Av storstadsområdenas 42 kommuner har 37 haft en positiv folkmängdsutveckling. Entydiga "förlorare" är grupperna glesbygds— kommuner och övriga små och medelstora kommuner. Tillsammans ingår 148 kommuner i dessa grupper och i 75 % av dem har folkmäng- den minskat.

2.3.2. Flyttning och åldersstruktur

De befolkningsförändringar som ständigt sker i en kommun beror både på befolkningens åldersstruktur och på flyttningar. Dessa båda faktorer är dessutom sins emellan beroende. Figur 2.2 visar vilka kommuner som vunnit respektive förlorat i folkmängd på grund av flyttningsströmmarna under 1980-talet. Av de kommuner som under 1980-talet har den största nettoutflyttningen är nära hälften glesbygds- kommuner. Två tillhör gruppen mellanstäder. De är Sandviken och Luleå.

Av de kommuner som under 1980-talet har en stor nettoin- flyttning ligger femton inom något av storstadsområdena och sjutton är kranskommuner. Av mellanstäderna har Helsingborg, Uppsala, Kalmar, Linköping, Umeå och Växjö stor nettoinflyttning. I den grupp kommu- ner som har en positiv nettoflyttning finns också ett trettiotal glesbygds- kommuner. En av förklaringarna till den stora nettoinflyttningen till storstadsområdena är att invandringen i stor utsträckning går till dessa regioner. Av befolkningen i Stor-Stockholmsregionen är drygt nio

Figur 2.2 Nettoflyttning under 1980-talet

. Negativ nettoflyttning . Ut— och inflyttning lika . Positiv nettoflyttning

procent utländska medborgare. På Gotland, som är det län som har den lägsta andelen utländska medborgare, utgör dessa mindre än 1 %.

Det flyttningsmönster mellan olika kommuner som kan iakttas är i huvudsak detsamma för kvinnor och för män. En väsentlig skillnad mellan kvinnors och mäns flyttningsbeteende är emellertid att det i flertalet kommuner som har stor nettoutflyttning är fler kvinnor än män som flyttar ut. Mönstret har inte ändrats under de senaste åren, trots att Situationen på arbetsmarknaden förändrats så, att det i dag råder brist på arbetskraft inom traditionella kvinnoyrken över hela landet. En del av förklaringen ligger i att arbetsmarknadsskäl inte tycks väga lika tungt i kvinnors beslut att flytta som i mäns. Olika flyttningsstudier visar att kvinnor i mindre utsträckning än män byter yrke i samband med att de byter bostadsort. När kvinnor gör förändringar i sin arbetssituation i samband med flyttning, är det vanligare att de t.ex. förändrar sin arbetstid än att de byter yrke.

Skillnaderna i kvinnors och mäns flyttningsmönster hänger också samman med könsuppdelningen på arbetsmarknaden. Delar av männens arbetsmarknad är starkt ortsbunden. Det gäller t.ex. jord- och skogsbruk och den råvarubaserade industrin. Den traditionella kvinno- arbetsmarknaden är i betydligt mindre utsträckning bunden till en viss ort. Inom t.ex. omsorgssektor och handel finns likartade arbetsuppgifter över hela landet. Kvinnors arbetsmarknad är i stället mer knuten till olika nivåer i ortssystemet. Den hierarkiska organisationsstrukturen inom tjänstesektorn har härigenom blivit en viktig drivkraft bakom kvin- nornas flyttning till större orter.

Benägenheten att flytta är störst i åldersgrupperna 15-30 år. Figur 2.3, som visar andelen ungdomar av befolkningen, speglar en effekt av befolkningsomflyttningen i landet. Som framgår av kartan är det många kommuner i Inlandet som har mycket få ungdomar. I univer- sitetsstäderna och städer med större högskolor är situationen den omvända. Det förhållandet att kvinnor i större utsträckning än män flyttar ut från stagnerande regioner har i vissa kommuner lett till en påtaglig överrepresentation av män i åldersgrupperna 15-30 år. I kommuner som haft en negativ nettoflyttning under en lång tidsperiod blir således andelen yngre personer liten i förhållande till andelen äldre. Det i sin tur för med sig att kommunens befolkning minskar, inte bara för att människor flyttar ut, utan också för att det dör fler personer än det föds. I ungefär hälften av landets kommuner har befolkningen i dag en sådan skevhet i ålderssammansättningen, vilket framgår av figur 2.4. Figuren visar förändringar i folkmängden under 1980-talet orsakade av befolkningens åldersstruktur.

Kartbilden över kommuner med folkminskning på grund av

Figur 2.3

Ungdomslandskapet

. Lag andel ungdomar . Riksgenomsnitt . Hög andel ungdomar

befolkningens ålderssammansättning har stora likheter med en karta över landets glesbygdskommuner, men här återfinns också små och medelstora industrikommuner i mellersta Sverige. Det är bara i 90 av landets 284 kommuner som folkmängden ökar på grund av befolk- ningens åldersstruktur. Många av dessa kommuner är kranskommuner till våra tre storstäder.

Äldersstrukturen hos den befolkningen som i dag bor i en kommun ger en antydan om vilka förändringar i arbetskraftsutbudet som kan väntas under 1990-talet. Flertalet av de personer som vid sekel- skiftet kommer att tillhöra arbetskraften bor redan idag i kommunen. Under en så kort tidsperiod som tio år får nettoflyttningarna liten inverkan på det totala utbudet av arbetskraft på en lokal arbetsmark- nad. Antalet nytillträdande på arbetsmarknaden under 1990-talet kan därför i stort sätt sägas motsvaras av dem som idag är mellan 10 och 19 år, medan de som är 55 år eller äldre kommer att pensioneras och lämna arbetsmarknaden.

I tabell 2.2 sammanfattas konsekvenserna av befolkningens ålderssammansättning för förändringarna i_utbudet av arbetskraft i olika kommungrupper fram till sekelskiftet. I kolumnen "Min" anges föränd- ringen i procent för den kommun som har det lägsta värdet och i kolum- nen "Max" värdet för den kommun som har det högsta. Förändringen för hela kommungruppen anges i kolumnen "Alla".

Figur 2.4 Folkmängdsförändringar orsakade av befolkningens ålderssammansättning

Födelseöverskott 1000 av medelfolknangden

. Negativt . Antal födda . Positivt

antal doda

Tabell 2.2 Förändringar i arbetskraftsutbud under 1990-talet.

Arbets- krafts- Förändring i % utbud Kommungrupp 1987 Min Alla Max Stor-Stockholm 898 700 - 6 + 4 + 23 Stor-Göteborg 431 400 - 1 + 0 + 17 Stor-Malmö 276 500 - 4 +3 + 17 Mellanstäder 1 568 000 + 1 +5 + 8 Kranskommuner 5 12 700 + 2 + 7 + 22 Övriga små/ medel- stora kommuner 687 509 - 3 + 4 + 12 Glesbygdskommuner 5 1 1 195 - 6 + 2 + 9

I hela landet kommer antalet personer i arbetsför ålder att öka med ca 4 % under 1990-talet. Den snabbaste tillväxten sker i kommun- grupperna mellanstäder och kranskommuner. I dessa kommungrupper är det inte någon kommun som får ett minskat utbud av arbetskraft på grund av ogynnsam åldersstruktur. Tabellen antyder en svag tillväxt i två av våra storstadsområden, framför allt i Göteborgsregionen. Situationen i dessa regioner är emellertid betydligt ljusare än tabellen utvisar, eftersom några av de kranskommuner som har en snabb tillväxt av befolkningen i arbetsför ålder tillhör storstadsområdenas lokala arbetsmarknad.

Inom gruppen glesbygdskommuner är situationen mer bekym- mersam. I ett tjugotal glesbygdskommuner kommer antalet personer i arbetsför ålder att minska. Femton av dessa kommuner ligger i norra Sverige.

Enligt förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete, skall länsstyrelserna varje år upprätta befolknings- och syssel- sättningsprognoser för den närmaste femårsperioden. I dessa prognoser vägs också flyttningen in. Länsstyrelsernas prognosöversyn från våren 1988 (Länsprognos 1988, SIND) pekar mot__att folkmängden i skogslänen även fortsättningsvis kommer att minska. Aven för Kalmar och Blekinge län . beräknas folkmängden minska under 1990-talet. Storstadslänen kal- kylerar med en fortsatt stark befolkningstillväxt. Särskilt markant är ökningen i Stockholms län.

2.3.3. Förvärvsfrekvens

Förvärvsfrekvens är ett mått som anger hur stor andel av befolkningen i åldersgrupperna 20-64 år som förvärvsarbetar. Under de senaste decennierna har utvecklingen kännetecknats av en utjämning av förvärvsfrekvenser både mellan olika regioner, mellan kvinnor och män och mellan yngre och äldre kvinnor. I dag förvärvsarbetar 79 % av" alla kvinnor i åldrarna 20-64 år. Motsvarande siffra för männen är 86 %. Aven om skillnaderna i förvärvsfrekvens mellan olika delar av landet minskar, så

Figur 2.5 Förvärvsfrekvens 1985

Män, riket = 86 Kvinnor, riket = 79

YV—grad YV—grad Riket=86 Riket=79 _ Lag . Lag .] Riksgenomsnitt Riksgenomsnitt . Hög . hög

är de fortfarande stora. Haparanda kommun har den lägsta förvärvsfrekvensen såväl för kvinnor som för män, 64 respektive 69 %. Högst förvärvsfrekvens har kvinnorna i Upplands-Väsby och Salem - 87 % - och männen i Gnosjö, Tranemo och Gislaved - 93 %. Figur 2.6 visar regionala variationer i förvärvsfrekvens för kvinnor och män 1985.Det kan tyckas motsägelsefullt att Haparanda kommun, som är en av de kommu- ner som haft en snabb befolkningstillväxt, också är den kommun som har de lägsta förvärvsfrekvenserna för både kvinnor och män. Men situationen i Haparanda är Speciell. Som gränskommun mellan Sverige och Finland har kommunen kommit att bli en första anhalt i flyttströmmarna mellan de båda länderna. Brist på arbete är en av orsakerna bakom flyttningarna, och arbetskraftsvandringen över gränsen håller nere förvärvsfrekvenserna.

Som framgår av kartan är höga förvärvsfrekvenser för kvinnor begränsade till några större regioner - Sjuhäradsbygden och delar av Jönköpings län, Stor-Stockholmsområdet och ytterligare några mellan- städer. Höga förvärvsfrekvenser för män återfinns i stort sett i samtliga kommuner i triangeln Stockholm,Göteborg och Malmö. I tabell 2.3 sam- manfattas variationerna i förvärvsfrekvens mellan olika kommuntyper för män respektive kvinnor. Den stora skillnaden ligger i att antalet kommuner med låg förvärvsfrekvens för män är få, medan förvärvsfre- kvenserna för kvinnorna är låg i mer än två tredjedelar av landets kommuner.

Tabell 2.3 Förvärvsfrekvensen för kvinnor och män i olika

kommuntyper. Kommungrupp Antal därav under kommuner enomsnittet ör riket KVINNOR, r1ksgenomsn1tt = 79 Stor-Stockholm 22 0 Stor-Göteborg 11 4 Stor-Malmö 9 1 Mellanstäder 40 11 Kranskommuner 54 35 Glesbygdskommuner 88 73 Övriga små och medel- stora kommuner 60 42 MAN, riks enomsnitt = 86 Stor-Stock olm 22 3 Stor-Göteborg 11 1 Stor-Malmö 9 2 Mellanstäder 40 8 Kranskommuner 54 3 Glesbygdskommuner 88 33

Övriga små och medel- stora kommuner 60 18

För både kvinnor och män är det i små kommuner som inte är länkade till en större arbetsmarknad som förvärvsfrekvenserna är låga. För kvinnornas del gäller detta dessutom i gruppen kranskommuner.

Eftersom skillnaderna i förvärvsfrekvens mellan yngre och äldre kvinnor är lika stor som skillnaden mellan kvinnor och män, är den ovan skisserade bilden av förvärvsfrekvensens regionala variationer delvis en konsekvens av befolkningens åldersstruktur. Generellt sett är dessa gene- rationsskillnader mer markanta i mindre kommuner än i större. I små kommuner kan skillnaderna uppgå till 20 procentenheter. Motsvarande skillnad i den storstadskommun som har den största spännvidden mellan yngre och äldre kvinnor är 4 procentenheter.

2.4. Lokala arbetsmarknader

Vi har tidigare sagt att motorismens utbredning har gjort att bosättningsmönstret i stora delar av landet varit tämligen stabilt under lång tid. Pendling mellan bostäder på landsbygd eller mindre tätorter och större orters arbetsmarknad har varit hushållens anpassningsstrategi. Med ökat bilinnehav har det blivit möjligt att bevara ett spritt bo- sättningsmönster fastän arbetsplatserna koncentrerats.

Skillnaderna i rörlighet mellan män och kvinnor är stor speciellt när det gäller arbetsresor. Det är männens arbetspendling som länkar samman kommuner i lokala arbetsmarknader. Det är männen som använder bilen för arbetsresor. Deras arbetsresor med bil motsvarar i genomsnitt 38 km per dag. Kvinnorna utnyttjar ofta kollektiva trafikmedel vid arbetsresor. När de använder bil är den genomsnittliga resvägen betydligt kortare än för män eller i genomsnitt 21 km per dag. Aven om man jämför män och kvinnor som reser kollektivt, är kvinnornas resväg kortare än männens.

Till dessa skillnader i resbeteende mellan könen skall sedan läggas det förhållandet att det antal arbetsplatser som finns inom räckhåll på rimligt pendlingsavstånd varierar högst avsevärt mellan olika delar av landet. Figur 2.6 illustrerar indirekt dessa variationer. Kartan visar hur stor del av landets befolkning som finns inom räckhåll med bil från varje kommuncentrum i landet. Den arbetsmarknad som finns inom räckhåll för en person i Inlandet blir av förklarliga skäl väsentligt mer begränsad än för den som är bosatt inom det vita området på kartan. Eftersom det ofta är mannen som använder bil för arbetsresor, begränsas räckvidden också för kvinnorna i mindre kommuner i södra Sverige.

Resultatet av bl.a. tillgängligheten till olika arbetsplatser från bostadsorten blir att vissa kommuner arbetsmarknadsmässigt är mycket

Biltillgänglighet

Figur 2.6

beroende av varandra. Detta beroende speglas i avgränsningen av lokala arbetsmarknader baserade på pendlingsdata. SCB har gjort en indelning av lokala arbetsmarknader grundad på Folk- och bostadsräkningen 1985

Två kriterier har använts vid avgränsningen av lokala arbets- marknader. Det ena är att det totala antalet förvärvsarbetande som pendlar ut från en kommun skall vara minst 15 % av den förvärvs- arbetande nattbefolkningen i kommunen. Det andra är att minst 5 % av kommunens totala utpendling skall gå till en viss kommun för att den skall ingå i utpendlingskommunens lokala arbetsmarknad.

Med dessa mått reduceras landets 284 kommuner till 131 lokala arbetsmarknader. Figur 2.7 visar antalet sysselsatta i 1 000- tal inom de lokala arbetsmarknaderna. Med undantag för Östersundsområdet och malmfälten bildar Inlandet ett sammanhängande område av lokala arbets- marknader med mindre än 10 000 sysselsatta. Ett detaljstudium av siffrorna visar att är det grå området kring Storsjön i Jämtland är för stort. Det beror på att såväl Bergs, Bräcke som Krokoms kommuner har tätorter som har Östersunds arbetsmarknad inom räckhåll. För stora delar av kommunernas befolkning är Öster- sunds arbetsmarknad inte tillgänglig. Samma förhållande föreligger mellan Mora kommun och Älvdalens respektive Orsa kommuner. I Inlandet är varje kommun en lokal arbets- marknad. Avstånden gör att dagpendling i någon större omfattning inte är möjlig. Bergslagen består av en blandning av riktigt små och något större arbetsmarknader. Samma är förhållandet i sydöstra Sverige.

Pendlingens omfattning, och därmed de lokala arbetsmarkna- dernas utbredning, beror som nyss berörts av arbets- och resemöjligheter. Resebehoven kan i vissa tätare områden tillgodoses genom kollektivtrafik. I de flesta fall är dock bil det enda alternativet. Fördyringar av bilresandet på grund av prishöjningar på bensin eller genom skatte- eller avgiftsför- ändringar kan därmed innebära svårigheter att även fortsättningsvis ha ett bosättningsmönster som är mer utspritt än arbetsplatsernas lokalisering.

Det är inte bara arbetsmarknadens storlek som bestämmer om problem föreligger eller ej. Det band av små arbetsmarknader som sträcker sigfrån Halland över landet till gränstrakterna mellan Smålands- länen och Östergötland innehåller de arbetsmarknader i landet som har den lägsta arbetslösheten men också några som har jämförelsevis hög arbetslöshet.

Flertalet mellanstäder framträder relativt tydligt på kartan, eftersom de oftast är öar omgivna av betydligt mindre arbetsmarknader. Ett större område med arbetsmarknader med minst 50000 sysselsatta löper från Stockholmsområdet mot Göteborgsområdet. Inom de större arbetsmarknaderna i detta område finns omkring hälften av de sysselsatta i landet. Lägger vi till Malmö och Helsingborg, ökar andelen med

Figur 2.7 Lokala arbetsmarknader

Dagbefolkningens storlek

. 1 000 15 000 I 15 000 — 50 000 I 50 000 - 900 000

ytterligare tio procentenheter.

Den största arbetsmarknaden är förstås Stor- Stockholm. På denna arbetsmarknad sysselsattes år 1985 i stort sett 900 000 människor. Därmed svarade Stockholm för drygt 20 % av landets sysselsättning. På de minsta arbetsmarknaderna i landet arbetar mellan 1 000 och 1 500 perso- ner. Ett fundamentalt problem på små arbetsmarknader är att även den minsta arbetsmarknaden i många avseenden är lika specialiserad som den största. På en liten arbetsmarknad är sannolikheten därför mycket stor för att det föreligger rekryteringssvårigheter samtidigt som arbetslösheten är hög. Detta förhållande är i mycket hög grad ett problem för Inlandet.

2.4.1 Mellanstädernas roll.

Ett uttryck för mellanstädernas inomregionala roll är arbets- pendlingens omfattning. I tabell 2.4 redovisas inpendlingens storlek i procent av den förvärvsarbetande dagbefolkningens storlek. För att ge en uppfattning om mellanstadens roll på den lokala arbetsmarknaden anges också hur stor andel av inpendlingen som kommer från det egna länet. I de fall mellanstadens lokala arbets-marknad skär över länsgränser, ingår de kommuner som ligger på andra sidan länsgränsen i värdena under kolumnen "därav från länet".

I flertalet mellanstäder som är belägna i norra Sverige uppgår inpendlingen till mellan 10 och 15 % av den totala dagbefolkningen. Av inpendlarna är flertalet bosatta' 1 länet. Till Örnsköldsvik och Skellefteå är inpendlingen betydligt lägre, vilket delvis kan förklaras av att det är ytstora kommuner med långa avstånd mellan centrum och kommungräns.

Av mellanstäderna i Bergslagen framträder Karlstad och Borlänge som arbetsmarknader med stor räckvidd utanför den egna kommunen. Mellan var fjärde och var femte förvärvsarbetande är inpend- lare från någon annan kommun. Andra mellanstäder med stor räckvidd är Trollhättan, Vänersborg, Helsingborg och Skövde. Tabell 2.5 redovisar på motsvarande sätt utpendlingen från mellanstäderna till andra kommuner. Utpendlingen från mellanstäderna till andra kommu-ner är genomgående lägre än inpendlingen. Det är också genomgående så att pendlingsutbytet inom länet är lägre för utpendlingen än för inpendlingen.

56 Den regionala problembilden Tabell 2.4 Inpendling Mellanstad Dagbe- Andel Därav folk- inpend- från ning lare länet Inlandet Härnösand 14 600 16 81 Sundsvall 50 900 12 73 Örnsköldsvik 29 800 4 47 Östersund 33 600 16 85 Umeå 48 500 10 77 Skellefteå 37 700 4 48 Luleå 38 600 13 93 Boden 14 900 12 85 Piteå 18 300 6 70 Bergslagen Karlstad 45 500 24 89 Örebro 63 200 13 74 Västerås 65 400 1 1 62 Falun 27 600 14 76 Borlänge 25 100 20 92 Gävle 47 400 11 68 Sandviken 20 000 12 80 Sydöstra Sverige Växjö 38 100 15 72 Kalmar 31 600 19 90 Karlskrona 28 700 9 62 övri a Uppsala 78 100 11 37 mel anstäder Nyköping 28 900 11 65 Eskilstuna 44 700 8 55 Norrköping 64 800 12 69 Linköping 65 400 12 79 Jönköping 57 600 11 67 Kristianstad 37 900 18 71 Hässleholm 21 800 12 59 Helsingborg 57 500 23 84 Halmstad 39 900 10 69 Vänersborg 18 600 21 72 Trollhättan 30 300 24 64 Borås 53 800 11 70 Mariestad 12 600 13 68 Skövde 27 500 20 89

Tabell 2.5 Utpendling

Mellanstad Nattbe- Andel Därav folk- utpend- till ning are länet

Inlandet Härnösand 15 100 9 73

Sundsvall 55 200 7 56 Örnsköldsvik 33 100 4 49 Östersund 33 800 5 46 Umeå 54 400 5 39 Skellefteå 41 900 4 41 Luleå 42 300 6 66 Boden 14 300 13 86 Piteå 17 600 13 80

Bergslagen Karlstad 45 000 10 73

Örebro 68 300 7 55 Västerås 70 700 6 36 Falun 29 800 10 64 Borlänge 27 100 11 78 Gävle 51 900 7 40 Sandviken 19 400 11 78

Sydöstra Sverige Växjö 40 300 7 53 Kalmar 31 800 6 61 Karlskrona 32 100 6 44

övri a Uppsala 97 600 12 11 mel anstäder Ny öping 36 600 18 30

Eskilstuna 51 500 5 26 Norrköping 68 500 6 59 Linköpmg 70 600 7 59 Jönköping 62 100 5 30 Kristianstad 39 600 8 48 Hässleholm 26 900 16 62 Helsingborg 62 500 11 77 Halmstad 44 900 6 44 Vänersborg 20 600 21 79 Trollhättan 29 600 11 68 Borås 58 000 8 30 Mariestad 14 100 12 32 Skövde 27 300 10 75

Mellanstädernas roll ett mellanregionalt perspektiv är att vara noder i ett nationellt nätverk av regioner. Figurerna 2.8 och 2.9 visar hur stor del av landets befolkning som finns inom räckhåll med tåg respektive flyg från varje kommuncentrum i landet. Kartan över tillgänglighet med flyg är inte helt korrekt. För närvarande går det reguljärflyg till flygplatserna i Vilhelmina och Lycksele vilket avsevärt förbättrar flygtill- gängligheten till Inlandet. Vi har tidigare i figur 2.6 på motsvarande sätt visat tillgängligheten med bil. Delar av Inlandet har låg tillgänglighet oavsett trafikslag. Delar av Sydöstra Sverige har låg tillgänglighet med

Figur 2.8 Tillgänglighet med tåg

Figur 2.9 Tillgänglighet med flyg

bil och tåg.

Kommuner som har hög tillgänglighet med bil och tåg ligger alla i södra och mellersta Sverige, nära de kommunikationsstråk som länkar samman Stor-Stockholmsregionen med de andra två storstadsområdena. På kartan över tillgängligheten med flyg framträder mellanstäderna.

2.4.2. Lokala arbetsmarknaders sårbarhet

För att översiktligt visa sårbarhet och beroenden på olika lokala arbetsmarknader har vi fördelat den totala sysselsättningen på följande fem kategorier - råvaruanknuten verksamhet, kostnadskänslig verksam- het, kompetensbaserad verksamhet, infrastruktur och omsorg. Vilka branscher som förts till respektive kategori framgår av nedanstående sam- manställning:

Råvarubaserad verksamhet: jordbruk, skogsbruk, gruvor och mineralbrott, skyddad livsmedels- industri, trävaruindustri, jord- och stenvaruindustri samt järn-, stål- och metallverk

Kostnadskänslig verksamhet: konkurrensutsatt livsmedelsindustri, textil- och beklädnadsindustri, gummi- och plastvaruindustri, metallvaruindustri, byggnads- verksamhet, partihandel, detaljhandel, hotell- och restaurang, reparationsverksamhet, fastighetsförvaltning m.m., Kompetensbaserad verksamhet: grafisk industri, kemisk- och petroliumindustri, maskinindustri, elektroindustri, transportmedelsindustri, instrumentindustri, bank och försäkring, uppdragsverksamhet och maskinuthyrning, rekrea- tion, kultur och intresseorganisationer samt undervisning och forskning Infrastruktur: el, gas ,värme, vatten och rening, samfärdsel, post- och televerk, offentlig förvaltning samt försvarsverksamhet Omsorg: hälso- och sjukvård samt socialvård.

Indelningarna skär således genom indelningarna i varor och tjänster respektive privat och offentligt. Begränsningen är att indelnings- grunden utgöres av de 35 näringsgrenar som används i länsplaneringen. För att spetsa till redovisningen något har vi också gjort en uppdelning av arbetsmarknaderna i våra tre prioriterade landsdelar, Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige, samt de mellanstäder som gränsar till respektive landsdel. Som en sorts referens har vi Arlandakorridoren dvs de kommuner som ligger längs E4 mot Arlanda.

Tabell 2.6 Sysselsättningsstrukturen i utvalda delar av Sverige. Andel av rikets sysselsättningi resp.bransch Råvaru Kostnads- ompetens- Infra- Öm- anknuten känslig baserad struk- sorg verksam- verksam- verksam tur het het het Arlandakorridoren 2 30 36 18 14 Mellanstäder gränsande till Inlandet 1 1 26 27 18 18 Bergslagen 10 29 27 15 19 Sydöstra Sverige 6 25 31 16 20 Landsdelar Inlandet 19 24 21 17 19 Bergslagen 22 24 27 9 17 Sydöstra Sverige 17 23 31 10 18 Riket 9 28 31 15 17

Landsdelarna har överrepresentation inom den råvaruanknutna verksamheten, medan Arlandakorridoren är överrepresenterad inom kom- petensbaserad verksamhet. Inom samtliga regioner är mellan var tredje och var fjärde sysselsatt engagerad inom branscher som här betraktats som kostnadskänsliga. Dessa branscher, liksom de råvaruanknutna, är de som genomgår en snabb strukturomvandling till följd av internationaliseringen och som sannolikt kommer att göra Så även i framtiden. Såväl i Inlandet som i Bergslagen är mer än 40 % av syssel-sättningen förlagd till dessa två huvudgrupper. I Arlandakorridoren är motsvarande andel 10 procent- enheter lägre. Att nästan var tredje för-värvsarbetande arbetar inom kost- nadskänslig verksamhet är måhända förvånande med tanke på den föreställning som finns om Arlandakorridoren som högteknologins hemvist i Sverige.

2.4.3 Kvinnors och mäns arbetsmarknad

Mellan ågen 1976 och 1986 ökade antalet förvärvsarbetande med närmare 300 000. Ökningen orsakas uteslutande av att allt fler kvinnor gått ut på arbetsmarknaden, och resultatet av detta är att det i dag finns ungefär lika många kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden.

Den största sysselsättningsökningen på den kvinnliga arbets- marknaden har skett inom den offentliga sektorn. I mitten på 1980-talet arbetar varannan kvinna med offentlig tjänsteproduktion. Flertalet arbetar inom vården, omsorgen eller i skolan och det är också inom dessa delsek- torer av den offentliga sektorn som sysselsättningen expanderat snabbast. Antalet kvinnor har också ökat inom den privata tjänstesektorn. Av del-

branscherna är det bank, försäkring, uppdragsverksamhet m.m. som svarar för den största ökningen. Eftersom ökningstakten varit lägre än inom den offentliga sektorn har den privata tjänstesektorn ändå relativt sett minskat i betydelse på den kvinnliga arbetsmarknaden. Industrisektorn är den enda delsektor där antalet kvinnor minskar. Sammantaget har utvecklingen på arbetsmarknaden lett till att närmare 90 % av alla förvärvsarbetande kvin- nor idag arbetar med tjänsteproduktion i offentlig eller privat regi.

På den manliga delarbetsmarknaden har primärnäringarna samma dominerande ställning som den offentliga sektorn har för kvin- norna. Sysselsättningen har minskat inom samtliga delbranscher. Den största minskningen har skett inom tillverkningsindustrin. I dag arbetar var tredje man inom industrin. Tjänstesektorerna har också expanderat på den manliga arbetsmarknaden, men till Skillnad från kvinnornas arbetsmark- nad har expansionen varit starkast inom den privata tjänstesektorn. Antalet män verksamma inom den privata tjänstesektorn har ökat inom alla delsektorer. När det gäller de offentliga tjänsterna har sysselsätt- ningen minskat inom delsektorn förvaltning och försvar medan den ökat inom undervisning, vård och omsorg.

Arbetsmarknadens uppdelning på en manlig och en kvinnlig delarbetsmarknad blir än mer markerad om man ser på yrkesgrupper i stället för näringsgrenar. Könsfördelningen inom de tio största yrkena på arbetsmarknaden visas i figur 2.10.

Figur 2.10 Könsfördelnirägen inom de tio största yrkena på svensk arbetsmarkna . (nunnor Man

Aman 201 500 Amat 1 180 600 % 100 50 0 50 1010 % 1 | Lon

Sekreterare. & 000

7 900 maikmskrlvafl m 11 7 300 7 200 7 100 7 600 7 300 7 000 7 200 Lant- skog» o 8 200 tradgårdsbrukaru 7 soo Motor- 0 maskm- & 300 montorurlreplutour Motortordons- 7 800 o solwaqnstorau 8 ZCO Handelsroundl. 10 500 mkop'au m Il 900 7 800 Vlrkstndlmnmknr _B 300 lngnnjoror 0 tum 12 400 10 800 | med nacken-1111 ut: % 100 50 0 50 100 %

Källa: F oB samt Kvinnor och mäns löner. SCB

Tabell 2.6 visar primärnäringarnas och den privata och offentliga tjänstesektorns betydelse för sysselsättningen på olika typer av lokala arbetsmarknader. Ser man till hela arbetsmarknaden är sysselsättningen relativt jämnt fördelad på de tre grupperna. Sett ur ett mellanregionalt perspektiv är det framför allt en sak som är iögonenfallande - den privata tjänstesektorns starka koncentration till storstäderna och bland dessa har Stor-Stockholms lokala arbetsmarknad en särställning. I Stor-Stockholm arbetar i det närmaste var annan förvärvsarbetande inom den privata tjänstesektorn. På de små och medelstora arbetsmarknaderna i södra och mellersta Sverige är det ungefär en av fem och i Inlandet en av fyra.

Bilden av att kvinnor och män i stor utsträckning arbetar på skilda delarbetsmarknader gäller även för enskilda lokala arbetsmark- nader. Både för kvinnor och män finns den största regionala spännvidden inom primärnäringarna och den privata tjänstesektorn.

Den privata tjänstesektorns koncentration till storstäderna är mer accentuerad på den manliga arbetsmarknaden än på den kvinnliga. I storstäderna arbetar fyra män av tio med tjänsteproduktion inom den privata sektorn. På de små och medelstora arbetsmarknaderna i Berg- slagen och södra Sverige är det hälften så många. Utanför storstäderna är det primärnäringarna som dominerar den manliga arbetsmarknaden. Starkast är dominansen i Bergslagen och Sydöstra Sverige

Tabell 2.9 Föryärvsarbetande dagbefolkning fördelad på

näringgrensaggregat

Andel av sysselsättningen i % inom

primär- privata- offentliga näringar tjänster tjänster Kvinnor Storstäder 12 39 47 Mellanstäder 18 28 52 därav gränsande till Inlandet 13 28 56 Bergslagen 16 30 52 Sydöstra Sverige 15 27 56 Landsdelar Inlandet 15 27 55 Bergslagen 22 25 50 Sydöstra Sverige 27 23 47 Övrig a lokala arbets- marknader 25 24 48 Mån Storstäder 37 43 16 Mellanstäder 51 28 17 därav gränsande till Inlandet 56 27 17 Bergslagen 51 30 16 Sydöstra Sverige 46 30 21 Landsdelar Inlandet 56 24 17 Bergslagen 67 19 12 Sydöstra Sverige 67 18 11 Övriga lokala arbets- marknader 54 19 15

Den offentliga sektorns dominerande roll på den kvinnliga arbetsmarknaden slår igenom på alla lokala arbetsmarknader. På fler- talet lokala arbetsmarknader finns minst 50 % av kvinnornas arbetsplat- ser inom den offentliga sektorn. I storstadsområdena där den privata ' tjänstesektorn är stor svarar den offentliga sektorn för mindre än femtio procent av arbetstillfällena. Även på de små och medelstora arbetsmark- naderna' 1 södra Sverige arbetar mindre än hälften av kvinnorna mom den offentliga sektorn. På dessa arbetsmarknader har var fjärde kvinna jobb inom primärnäringarna.

Många ungdomar söker sig i dag till arbeten inom den privata tjänstesektorn. Det är den delsektor på arbetsmarknaden som enligt många bedömare kommer att svara för den största sysselsättningstill- växten under 1990-talet.

Som vi tidigare visat arbetar kvinnor och män i stor utsträckning inom olika branscher och näringsgrenar. Men det finns också en horison- tell uppdelning på så sätt att det framför allt är män som har de högst kvalificerade jobben, medan rutinarbeten i huvudsak är förbehållna

kvinnor. Denna horisontella skiktning gäller hela arbetsmarknaden men är kanske mest markant inom den privata tjänstesektorn. Också denna upp- delning av arbetsmarknaden slår igenom på alla lokala arbetsmarknader oberoende av storlek och var i landet man bor, men det finns också intres- santa regionala skillnader.

Tabell 2.7 Sysselsättningen inom privat tj änstesektor fördelad efter

kvalifikationsmvå. Andel av sysselsättningen i % Hög Medel Kvinnor Storstäder 33 37 Mellanstäder 24 39 därav gränsande till Inlandet 21 41 Bergslagen 22 39 Sydöstra Sverige 23 37 Landsdelar Inlandet 22 42 Bergslagen 30 41 _Sydöstra Sverige 21 42 Övriga lokala arbets- marknader 20 41 Hela riket 28 38 Män Storstäder 70 24 Mellanstäder 68 27 därav gränsande till Inlandet 65 29 Bergslagen 71 25 Sydöstra Sverige 66 29 Landsdelar Inlandet 57 37 Bergslagen 75 23 __Sydöstra Sverige 70 26 Övriga lokala arbets- marknader 64 31 Hela riket 69 26

låg

30 37

38 38 40

37 29 37

38 34

'JlUl JÄWON tllUlON UION

Både för männens och för kvinnornas del framträder Berg— slagen, tillsammans med storstäderna som regioner med många högt kvali- ficerade arbeten inom den privata tjänstesektorn. Av de lokala arbets— marknaderna i Bergslagen är det bara Filipstad som bryter mönstret. Andelen högkvalificerade arbeten inom privat tjänstesektor är här väsentligt lägre än i omgivande kommuner.

Inlandet och Sydöstra Sverige är de regioner som har den lägsta andelen högkvalificerade jobb inom den privata tjänstesektorn. På flertalet arbetsmarknader i dessa regioner är andelen arbeten med hög kvalifika- tionsnivå väsentligt lägre än vad som är genomsnittligt för landet. Exempel

på arbetsmarknader som avviker i dessa regioner är Kramfors och Kalix respektive Olofström och Oskarshamn.

För flertalet mellanstäder är fördelningen av arbetstillfällen med olika kyalifikationsnivå ungefär densamma som för riket totalt. Ett undan- tag är Östersund, som har få arbetstillfällen inom privat tjänstesektor med hög kvalifikationsnivå.

2.5. Utbildningsnivå och rekrytering till högre studier

Utbildningsnivån i Sverige håller som en följd av utbildnings— reformerna successivt på att höjas. År 1986 hade 58 % av befolkningen mellan 18 och 64 år en gymnasial utbildning om minst två år. 16 % hade en akademisk utbildning om minst två år. Variationerna mellan olika delar av landet är emellertid fortfarande stora. De tre landsdelar som kom- mittén anser är i behov av särskilda regionalpolitiska insatser tillhör de delar av landet där befolkningen har lägst utbildningsnivå.

Till en stor del beror variationerna i akademisk utbildning bland befolkningen på att de arbeten som fordrar denna utbildning är koncen- trerade framför allt till universitetsorterna. En förändring av näringslivet som leder till en mer differentierad och kvalificerad struktur på fler orter kan därför även medverka till att förändra de regionala variationerna av befolkningens utbildningsnivå.

De mindre och medelstora högskolor som nu finns runt om i landet har sannolikt bidragit till att olika regioners rekryteringstäthet har närmat sig värdet för hela riket. Med rekryteringstäthet avses antalet hög- skolenybörjare per 1 000 invånare i åldern 18-64 år. Rekryteringstätheten för hela landet var 1986/87 8. Skillnaderna i rekryteringstäthet är oftast större mellan kommuner än mellan olika län. Några kommuner i Inlandet har en rekryteringstäthet som är lägre än 4: Ljusdal, Dorotea, Ragunda och Älvdalen, medan vissa kommuner i närheten av universitetsorter har en rekryteringstäthet mellan 12 och 16. Universitetslänen har dock uppvisat en viss minskning av rekryteringstätheten, samtidigt som rekryteringen har ökat i de län som tidigare hade de lägsta värdena. 1979 /80 hade sju län en rekryteringstäthet lägre än 7. 1986/87 gäller detta enbart tre län: Gotlands län, Kopparbergs län och Gävleborgs län.

Figur 2.11 Utbildningsnivå i landets kommuner

lvlinst gymnasial utbildning

Eftergymnasial utbildning

Figur 2.12 Andel av antalet av ån n_a från gymnasieskolan som påbörjat högskoleu 1l nmg mom tre ar.

Avgångna 1 978/79 Avgångna 1983/84

1998-217» nor.—13% D -16%

Ett annat sätt att studera den regionala rekryteringen till högskolan är att jämföra övergångsfrekvensen från gymnasieskolan till högskolan, d.v.s. hur stor andel av antalet a_ygångna från gymnasieskolan som inom tre år påbörjar högskolestudier. Aven med detta sätt att mäta har skillnaderna mellan länen minskat. Overgångsfrekvensen har dock för hela riket under de senaste sex mätåren legat konstant på drygt 20 %. Övergången är högst i universitetslänen.

Högskolereformen 1977 syftade bl.a. till en mer spridd geogra- fisk fördelning av högskoleutbildningen. Studerar man i sitt hemlån eller flyttar man? Läsåret 1986/87 stannade 56 % av högskole-nybörjarna kvar i sina hemlän och bedrev studier där. Detta är en minskning jämfört med 1979/80, då 63 % studerade i hemlänet. Samtliga län berörs av denna minskning. Kan detta vara ett tecken på att människor är mer flyttningsbenägna i ett allt rörligare samhälle?

Figur 2.13 Andel av de som börjar högskolan som bedriver sina studier 1 hemlänet

..... . 80% - 60% - meo/. 40% - 59,97. 207. - 39.97. D - 19.9=/.

Sveriges lantbruksuniversitet bedriver undervisning på ett flertal orter 1 landet men .. -.; . redovisar hifi Uppsala län.

Högskolan i Eskilstuna/Västerås redovisas såsom belägen i Södermanlands län.

Skillnaderna mellan länen är emellertid fortfarande stora. Universitetslänen är de län som har högst andel högskolenybörjare som studerar i hemlänet. I första hand beror detta på att dessa orter har ett bredare utbildningsutbud. Trots att de mindre och medelstora högskolor- na under 1980-talet har vidgat sitt utbildningsutbud och fått fler utbild- ningsplatser, har de fortfarande inte tillräcklig kapacitet för att behålla en bredare krets av ungdomar. Då län utan universitet samtidigt har ökat sin rekryteringstäthet, liksom övergångsfrekvensen från gymnasieskola till högskola, kan sannolikt siffrorna tolkas så att efterfrågan på högskole- utbildning utanför universitetslänen har ökat.

Vi vet att högskolestuderande i stor utsträckning tenderar att stanna kvar på sin studieort efter slutförda studier. Detta beror också på att arbetsmarknadsmöjligheterna för högskoleutbildade är betydligt bättre på dessa orter än i övriga delar av landet. Figur 2.14 visar vart de som exa- minerats från högskolan tar vägen några år efter examen.

Figur 2.14 Examinerade läsåret 1981 / 82 efter boendelän vid årsskiftet 1987/88.

Andel namn-16. (promtlh)

3.0 -

7_O - 7.9

I Bill [] c.a-6.9 Cl Cl

5.0- 5.9

VAB

Sammantaget visar de olika kartorna att förstärkta utbild- ningsinsatser, liksom en mer kvalificerad arbetsmarknadsstruktur behövs i mellersta Norrland, Bergslagen samt i Sydöstra Sverige.

2.6. Närmande till EG - hot eller möjligheter

Vi har på olika sätt försökt att skapa oss en uppfattning om vad realiserandet av EG:s interna marknad kommer att betyda för den framtida problembilden. Vi har också sökt att få en bild av om och på vilket sätt EG:s regler för företagsstöd och regionalpolitik utgör restriktioner för vår egen regionalpolitik. Konsekvenserna för den regionala utvecklingen i Sverige av bildandet av en europeisk marknad är i hög grad beroende av vilka samarbetsformer som kommer att utvecklas. Det är därför för tidigt att nu spekulera i hur skeendet i Europa kommer att påverka utvecklingen i enskilda regioner. Olika lösningar får olika geografiska utfall. För att få en bild av detta pro-blemkomplex krävs ingående studier av olika tänkbara alternativ som det inte varit möjligt för oss att genomföra inom de begränsade tids-ramar vi arbetat. Generellt är en fungerande exportindustri grundstenen i den svenska välfärden och

därmed av vital betydelse för utvecklingen i alla regioner. Frågan om huruvida EG:s regler för regionalpolitik och företagsstöd innebär några begränsningar för våra förslag tas upp i det följande.

2.6.1 EG:s regionalpolitik.

Grunderna för EG:s regionalpolitik utvecklas i artikel 92 (3) (a) och (e) i traktaten. I Official Journal of the European Communities av den 12 augusti 1988 redovisas hur denna tillämpas i fråga om regionalpolitiskt stöd. Artikel 92 (3) (a) avhandlar stöd till områden där levnadsstandarden är mycket låg eller där det föreligger allvarlig undersysselsättning. Vilka dessa regioner är, avgörs av regioninkomsten per capita beräknad enligt EG:s regionindelning. Inkomsten får högst uppgå till 75 % av medelvärdet för EG. Resultatet är att Grekland, Irland och Portugal i sin helhet ingår jämte Nordirland och delar av Italien och Spanien. EG:s insatser via regionalfonden i dessa länder består framför-allt av stöd till infrastruktur-

investeringar. För dessa regioner finnS det möjlighet att inom ramen för

nationell regionalpolitik ge stöd i form av driftsstöd eftersom regionerna har en permanent kostnadsnackdel. De länder som väljer sådana stödformer måste dock underkasta sig vissa villkor. Stödet måste vara tidsbegränsat och det får inte heller leda till att överkapacitet uppstår inom EG som helhet. Exportstöd får inte förekomma. En årlig rapport skall inlämnas till EG-kommissionen.

Enligt artikel 92 (3) (c) kan stöd ges till bl.a. vissa regioner som genomgår strukturomvandling inom industrin eller som är jordbruks- dominerade. Stödet till sådana regioner får inte påverka förutsättningarna för handel negativt. Avgränsningen av regioner sker i två steg. För att en region skall vara kvalificerad för stöd i steg 1 måste regioninkomsten vara minst 15 % lägre än genomsnittet för landet och/eller strukturarbets- lösheten minst 10 % högre än genomsnittet för landet. För de länder som tillhör den "bättre halvan" inom EG måste skillnaderna inom länderna vara större än dessa 15 respektive 10 %.

I steg 2 sker en bredare och som det framstår "mjukare" bedöm- ning av dessa regioner. Denna kan medföra att regioner som inte kommer över trösklarna enligt analysen i första steget blir "godkända".

För de regioner som på detta sätt avgränsats får nationell regionalpolitik bedrivas samtidigt som regionalfonden engagerar sig. När det gäller den nationella regionalpolitiken bestäms också vilka stödnivåer som skall gälla. Som regel gäller att den högsta bidragsnivån får vara 35 %.

Den artikel som refererats är giltig för medlemsländerna i EG. Från svensk horisont är det därför inte på samma sätt som för ett med- lemsland fråga om vilken regionalpolitik vi tillåts föra. Grundfrågan blir hur den svenska politiken bedöms i ett konkurrensperspektiv. I det sam- manhanget är det inte bara EG:s regler som är intressanta utan även den

subventionskod som Sverige anslutit sig till inom ramen för GATT.

De viktigaste multilaterala reglerna om statliga stödåtgärder finns i GATT och i subventionskoden. Koden förhandlades fram i slutet av 1970-talet och trädde i kraft den 1 januari 1980. Både Sverige och EG har anslutit sig till koden.

Syftet med koden är att se till att bruket av subventioner inte medför skada på någon signatärs intressen och att påförda utjämnings- tullar inte medför oberättigade hinder för den internationella handeln. I koden ingår en allmän beskrivning av vad som kan sägas känneteckna en subvention samt vad signatärerna bör iaktta då man inför subventioner. Vidare innehåller koden procedurregler för införandet av utjäm- ningstullar. Koden Skiljer mellan exportsubventioner och andra subven- tioner, i det följande kallade interna subventioner. Som exempel på fall där interna subventioner används nämns t.ex. att undanröja industriella, ekonomiska och sociala nackdelar för särskilda regioner.

EG:s småföretagspolitik

EG-ländernas gemensamma småföretagspolitik har förstärkts under senare år. Politiken omfattar bl.a. särskilda informationsinsatser, åtgärder för att stimulera samverkan mellan småföretag, teknikspridning, riskkapitalförsörjning och utbildningsinsatser. Det är av väsentligt intresse att åstadkomma en samverkan mellan våra näringspolitiska insatser riktade till små och medelstora företag och de insatser som EG genomför.

Enligt vad kommittén inhämtat har det träffats en överens- kommelse mellan EG och EFTA om att undersöka möjligheterna till en praktisk samverkan mellan EG:s program och EFTA-ländernas olika småföretagsinriktade åtgärder. Detta utrednings- och förhandlingsarbete genomförs under sommaren och hösten 1989.

Det finns också en beredskap från kommissionen att fr.o.m. hösten 1989 ansluta tredje land till småföretagsprogrammet. Om upp- byggnaden av resurser för att delta i detta samarbete kommer att ske gradvis bör de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna komma först.

2.6.2. Övervakning av statsstöd i EFIA

Sedan några år tillbaka har EFTA:s handelsexpertkommitté arbetat med att utveckla en procedur för övervakning av industristödet i medlemsländerna. Syftet är tvåfaldigt: dels vill man förhindra stöd som snedvrider handeln och därmed motverkar syftet med frihandelsavtalet, dels vill man åstadkomma ett närmande till EG på statsstödsområdet.

Notifieringen av industristöd i EFTA omfattar både redovisning ex post av befintligt stöd och förhandsrapportering av planerade åtgärder. Systemet omfattar alla typer av finansiellt stöd till enskilda företag i

gruvsektorn, tillverkningsindustrin och energisektorn. Planerade stöd skall rapporteras så snart som möjligt dock senast när proposition föreläggs riksdagen. Notifieringsplikten gäller:

- införande av nya stöd

- förändringar i regler för befintliga stöd förändringar i resursramar uppgående till minst 10 procent realt för befintliga program.

EFTA-konventionens grundläggande bestämmelser beträffande statliga stödåtgärder finns i artikel 13. Där stadgas att stöd till export av varor till andra medlemsländer är förbjudet liksom "någon annan form av stödåtgärd, vilkens huvudsakliga syfte är eller verkan är att motverka de fördelar som förväntas i anledning av undanröjandet eller frånvaron av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna". I en bilaga till BETA-konventionen anges närmare vilka typer av exportsubventioner som inte är tillåtna.

Konventionen innehåller inte några detaljerade bestämmelser när det gäller andra former av stöd som kan snedvrida handeln. År 1988 antog EFTAzs råd nya och preciserade riktlinjer för hur artikel 13 skall tolkas när det gäller sådant stöd. På så vis överensstämmer numera EFT A:s riktlinjer väl med motsvarande principer i EG. Med stöd avses en finansiell nettoöverföring från staten till företag, antingen den sker i form av en direkt subvention eller indirekt genom genom en skattenedsättning.

Som stöd räknas ej statliga lån och garantier till marknads- mässiga villkor eller tillskott av ägarkapital om avkastningen kan förväntas motsvara den statliga upplåningskostnaden samt inte heller generella skatteregler.

Artikel 13 innebär inte något generellt förbud mot stöd utan riktas endast mot stöd som kan tänkas snedvrida konkurrensen inom EFTA. Riktlinjerna säger att bl.a. stöd till FoU, generellt exportfräm- jande, regionalt stöd, sysselsättningsstöd, småföretagsstöd och stöd till miljöskyddsinvesteringar på vissa villkor är förenliga med artikel 13. Det gäller även selektivt krisstöd under förutsättning att stödet är tids- begränsat och kopplat till ett program för omstrukturering och nedskär- ning av olönsam produktionskapacitet. För stöd till regional utveckling gäller närmare bestämt att det inte får påverka konkurrensen på ett otillbörligt sätt. Syftet måste vara att ekonomiskt jämställa branscher i regionala utvecklingsområden med branscher i överiga delar av landet. Stödet får ej leda till att produktionsförmågan ökar i branscher med överkapacitet.

Förteckningen av stöd som normalt är otillåtna hade ingen motsvarighet i den tidigare tolkningen av artikel 13. Avsikten är främst att förhindra att branscher och företag i kris passivt hålls vid liv med statligt stöd. Sålunda är bl.a. bidrag till förlusttäckning antingen i form av direkta

subventioner eller tillskott av ägarkapital otillåtna. Det gäller givetvis också rena produktionssubventioner. Vidare är det inte tillåtet att utnyttja indirekta skatter för att diskriminera utlandsägda företag.

Enligt den tidigare tolkningen av artikel 13 måste ett EFTA-land som ansåg att en annan medlem ägnade sig åt handelssnedvridande stöd påvisa faktiska skadliga effekter på handelsutbytet i EFTA. I de nya principerna har kravet på skadlig verkan avskaffats. Nu gäller att om ett stöd i ett medlemsland "is likely to hinder the maintenance or development of Member States, trade in conditions of fair competition" måste landet i fråga på begäran gå med på förhandlingar om att avskaffa eller ändra det snedvridande stödet. Om överläggningarna inte kan avslutas till båda parters belåtenhet, kan det land som anser sig för- fördelat åberopa frustrationskriteriet "by providing substantiated claims to this effect". Därefter vidtar samråds- och besvärsförfarande enligt artikel 31 iEFI'A-konventionen.

2.6.3. Bedömning av EG:s regler och svensk regionalpolitik

Vår uppfattning om hur EG:s regler kommer att inverka på den svenska regionalpolitiken - bl.a. grundad på överläggningar vid ett studiebesök i Bryssel - är att frågan inte kan bedömas bara på ett studium av de paragrafer som primärt reglerar regionalfondens verksamhet. För medlemsländerna handlar det ofta om en förhandling om finansiella insatser från denna fond men också, och i ökande omfattning, om att få ett utrymme för nationell regionalpolitik. Den tvåstegsprocess som ingår i tillämpningen av artikel 92 (3) (c) är ett intressant exempel på detta. Enligt vad som kan bedömas utifrån har steg 2 införts som ett sätt att föra in politiska överväganden som komplement till den statistiskt betonade analysen enligt steg 1. Det är med hänvisning till denna artikel som de högst utvecklade EG-länderna kan få del av finansiellt bistånd från regionalfonden för att angripa utvecklingsproblem i regioner som drabbats bl.a. strukturomvandlingen inom jordbruk och basindustri.

En intressant fråga är hur betoningen av den sociala dimen- sionen framöver kommer att påverka möjligheterna för EG-länderna att bedriva regionalpolitik och annan strukturpåverkande politik. Ett sätt att tolka diskussionen om den sociala dimensionen är att man erkänner behovet av och rätten för enskilda länder att vidta strukturpåverkande ingrepp i ekonomin som enligt traktaten inte vore tillåtna. Till sådana ingrepp hör bl.a. att påverka den regionala utvecklingen.

Enligt EG:s regler är det tillåtet att undantagsvis ge driftsstöd i regioner med varaktiga konkurrensnackdelar. Stödet måste som sagts tidigare vara tidsbegränsat. Den diskussion som varit om transportstödet och nedsättningen av socialavgifterna blir därmed egentligen inte en fråga om stödformerna som sådana utan om de regioner i vilka de tillämpas har varaktiga konkurrensnackdelar. Tidsbegränsningen är ett problem

eftersom någon sådan inte är angiven för nedsättningen av socialavgifter och transportstöd. Att införa en sådan är dock som vi senare återkommer till sannolikt rimligt oavsett EG:s regler.

Bidragsnivån i det regionalpolitiska stödet är för närvarande högre i Sverige än vad som tillåts enligt den artikel som är tillämplig för de rikare ländernas regionalpolitik. Av de mindre utvecklade länderna inom EG finns flera som har lika höga subventionsnivåer som de svenska. Det är att märka att de regler som finns anger subventionsnivån för stöd till fysiska investeringar i byggnader och maskiner. När det gäller stöd till mjuka investeringar och stöd till tjänstesektorn finns inte liknande regler bortsett från att stöd inte får utgå för exportfrämjande insatser.

Det bör dock observeras att så länge Sverige betraktas som "tredje-land" finns risken att enskilda företag inom EG anmäler svenska företag för dumpning med åberopande av att det svenska företaget erhållit konkurrenssnedvridande statligt stöd. Det blir i sådana fall Europa- domstolen som avgör ärendet.

Sammanfattningsvis finns det enligt vår uppfattning inte skäl att hysa någon oro för vad ett närmande till EG skulle betyda för utform- ningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Det är endast denna del av regionalpolitiken som direkt berörs. Insatser inom utbildning, kom- munikationer m.m. sker helt i ett nationellt sammanhang.

3. STATSBUDGETEN I ETT REGIONAL- POLITISKT PERSPEKTIV

Regionalpolitiken omfattar samtliga de insatser som krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade. Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska politiken och inom välfärdspolitiken - i olika former av statlig sektorspolitik.

3.1. Två synsätt på regionalpolitik

Stödet till näringslivet har varit den mest tydliga delen av regionalpolitiken alltsedan lokaliseringspolitikens tillkomst vid mitten av 1960-talet. För dessa åtgärder finns särskilda medel anslagna på stats- budgeten. För den som vill avgränsa ett politikområde utifrån dess medel ligger det nära till hands att sätta likhetstecken mellan stöd till näringslivet och regionalpolitik. Då är det också naturligt att på olika sätt söka nå en samverkan mellan regionalpolitiskt stöd och annat företagsstöd även om motiven för stödgivningen kan vara något olika. Konkret yttrar sig denna samverkanstanke genom att Statens industriverk handlägger såväl regio- nalpolitiskt som industripolitiskt företagsstöd. Samverkanstanken ligger också bakom den diskussion som förs om gränsdragningen mellan länssty- relsernas och utvecklingsfondernas uppgifter.

Regionalpolitiken kan också avgränsas med utgångspunkt i dess mål och deras genomslag över hela det politiska fältet. Regional balans är ett av målen för den ekonomiska politiken. Den regionalpolitiska målsätt- ningen är att ge alla invånare tillgång till arbete, service och en god miljö oavsett var de bor i landet. Regionalpolitiken omfattar med ett sådant syn- sätt samtliga de insatser som krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade. Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska politiken och inom välfärdspolitiken - i olika former av statlig sektorspolitik.

Utgångspunkten för välfärdspolitiken har varit att utjämna orätt- visor mellan individer. Rättvisetanken har operationaliserats genom ter- men "lika tillgång" till offentliga tjänster. Medlen har varit omfördelning av

inkomster genom skattesystemet och tjänsteproduktion i det offentligas regi. Om alla individer får lika tillgång till offentliga tjänster uppfylls naturligtvis också regionalpolitiska mål. Regionalpolitikens precisering "oavsett var man bor" blir då innehållslös. Denna idealvärld finns dock 1nte.

När det gäller tillgången till service uppstår brister därför att det är svårt att ibland förena ett utspritt och glest bosättningsmönster med krav på befolkningsunderlag som serviceproduktion ställer för att verk- samheten skall hållas inom ekonomiska eller "professionella" gränser. Med professionella gränser syftar vi på att det kan krävas en viss frekvens för att kvalitet och yrkesmässighet skall kunna upprätthållas.

De avvägningsproblem mellan brister och tillgängliga resurser som därmed aktualiseras har man sökt lösa på några olika Sätt. För det första gäller det att ange vilka tjänster som i princip skall vara lika tillgäng- liga för alla dvs omfattningen av samhällets "vardagsservice" till medbor- garna. Till "vardagsservicen" har räknats bostäder, social omsorg, grundläg- gande utbildning samt grundläggande hälso- och sjukvård. Grundtanken bakom de kommunreformer som genomförts har varit att den "vardags- service" som medborgarna nyttjar skall vara lokalt tillgänglig. De resurs- överföringar som Sker till kommunerna är en spegling av dessa ställnings- taganden.

För det andra har målet att nå alla medborgare lett till att man utformar särskilda "glesbygdslösningar" tex lantbrevbärare i stället för postkontor etc eller att kostnaderna för att ge en likvärdig service blir högre i områden med gles bebyggelse och långa avstånd.

För vissa delar av den offentliga servicen som inte bedömts vara av "vardagskaraktär" har för det tredje syftet varit att olika tjänster skall vara tillgängliga inom rimliga restider. Detta betyder att kostnaderna vält- rats över på konsumenterna i form av transportkostnader.

Från medborgarnas horisont betyder detta att de får en varie— rande kvalitet i det serviceutbud som är lokalt tillgängligt. För att få till- gång till mer kvalificerad service får en del därför transportkostnader som andra inte har. Det är ett sätt att utjämna skillnader i lokalt tillgänglig service. Men inom en rad områden leder olikheten i lokalt tillgängligt utbud till att det uppstår betydande skillnader i konsumtionsmönster mellan invånare i landets olika delar. Sådana skillnader finns särskilt inom en del av de områden som nu betonas som särskilt viktiga för att en region totalt sett skall fungera. T ex innebär skillnaderna i tillgängligheten till högre utbildning att det är stora regionala skillnader i ungdomars benä- genhet att påbörja högskoleutbildning. På kulturområdet finns motsva- rande skillnader.

Det är när sådana skillnader föreligger inom områden som är strategiska för den regionala utvecklingen som det finns anledning att redovisa de regionalpolitiskt önskvärda förändringarna av sektorspoli- tiken. Av resonemanget ovan följer att sådana regionalpolitiska krav kan

komma i konflikt med sektorsmål eller ligga utom de ekonomiska ramar som finns för verksamheten. De samhällsekonomiska och statsfinansiella intäkter som kan motivera de regionalpolitiska insatserna syns inte på "sektorsbudgeten".

De studier av statsbudgetens geografiska fördelning som sker inom ERU (SOU 1989:55, Staten i geogrefin) har som utgångspunkt att klarlägga det geografiska utfallet av de olika hänsyn och restriktioner som nyss berörts. Olika anslags varierande betydelse från regionalpolitiska syn- punkter har i dessa studier beskrivits genom en indelning i fyra grupper:

- regionalpolitiska anslag dvs stödet till näringslivet

- sekundärt regionalpolitiska anslag dvs sådana anslag som har ett regio- nalpolitiskt motiv vid sidan av deras primära syfte. Skatteutjämningen är ett exempel. Norrlandsstödet till jordbruket ett annat.

- anslag av regionalpolitisk betydelse är sådana vars utfall överens- stämmer med de regionalpolitiska anslagens eller som systematiskt avviker från dessa anslags geografiska fördelning.

- anslag av regional betydelse dvs sådana som är per capitafördelade men där ålderssammansättning etc ger olika utfall summerat på kom- mun.

Det synsätt som styrt kommitténs uppläggning av arbetet och de förslag som senare kommer att redovisas är det senare av de två som dis- kuterats ovan. Det betyder således att regionalpolitiska insatser sker inom flertalet politikområden och att regionalpolitiska anspråk på sektorspoli- tiken utöver dem som framkommer i sektorspolitiken har sin grund i det geografiska perspektiv som är regionalpolitikens särdrag i förhållande till andra politikområden.

3.2. Statsbudgetens geografiska fördelning

I rapporten Staten i geografin, SOU 1989:65 som utarbetats inom ERU redovisas en kartläggning av statsbudgeten för budgetåret 1985/86. Vi tar här upp de delar av denna rapport som har direkt bety- delse för kommitténs synsätt, analyser och förslag.

Den kartläggning som gjorts för år 1985/86 omfattar i princip hela statsbudgetens utgiftssida. En del anpassningar har gjorts vilka framgår av nedanstående figur.

Figur 3.1. Från statsbudget till GEOPOL.

n

tatsbudget 5/86

Anst.

imirulruktu 322 Förslkn | 39 74 Statsbudget och affä verk (samt. socialförsäkring OlbrdellN/.X 435 74 i . X GEOPOL

342

I rapporten redovisas hur beloppet 342 miljarder kronor erhållits på följande sätt:

" Vi har utgått från utgiftssidan i den statliga budgeten för bud- getåret 1985/86. Statens budget innehåller emellertid inte samt- liga resursöverföringar. En stor del av resursöverföringarna, framförallt till individer kommer från socialförsäkringssektorn. Vi har därför inkluderat den del av socialförsäkringssektorn som inte ingår i den statliga budgetens utgiftssida i vår redovisning av resursöverföringar. Det finns emellertid även annan verksamhet som brukar hänföras till staten eller statlig verksamhet. I detta sammanhang gäller det de statsanställda. Kostnaderna för dessa redovisas inte i sin helhet på budgeten. Hit hör kostnader för an- ställda inom affärsverk och ytterligare en del organisationer. Vi har inkluderat dessa kostnader i de totala resursöverföringarna.

Utgångspunkter för vår analys är alltså utgifterna på den statliga budgeten, resursöverföringar från socialförsäkringssystemet, som inte återfinns i budgeten och resursöverföringar för driftskost- nader av affärsverken mm. Våra resursöverföringar motsvarar med andra ord överföringar i bruttotermer och utgöres av "bidragskronor". Statens inkomster ingår inte i vår analys.

Enligt denna beräkningsmetod erhålls en totalsumma på 435 miljarder kronor. Denna totalsumma har reducerats av tre skäl. För det första inriktar sig undersökingen på geografin i politiken i Sverige. Vi har därför tagit bort resursöverföringar till utlandet, internationella organisationer etc, omfattande drygt 8 miljarder kronor. För det andra är undersökningen avgränsad till s.k. driftskostnader. Resursöverföringar till investeringar är svårana- lyserade när man arbetar med en kort tidsperiod. Investeringarna omfattar 11 miljarder kronor. För det tredje förekommer resurs- överföringar, som är ytterst svåra att fördela per kommun. Ett exempel är statens utgifter för räntan på statsskulden. Ett annat är kostnader för exportkrediter. Omfattningen av sådana anslag uppgår till 74 miljarder kronor. Därmed återstår 342 miljarder kronor vilket är det belopp som fördelats geografiskt."

För att kunna göra en geografisk fördelning av alla anslag har i vissa fall fördelningsnycklar utnyttjats. Detta betyder att det finns en viss osäkerhet i fördelningen av en del av anslagen. Dessutom måste naturligt- vis en reservation göras för att kartläggningen omfattar ett enda år.

I kartläggningen har de olika anslagen på statsbudgeten sam- manförts i fem huvudgrupper eller "samhällen". Benämningarna på dem samt deras andel av de totala beloppen framgår av följande tabell.

Tabell 3.1 Fördelning av statsbudgeten på "samhällen".

Miljarder

kronor % Transfereringssam- hället 157 46 Serv1cesamhället 91 27 Komplexsamhället 37 11 Reakt1onssamhället 37 11 Kompetenssamhället 20 5 Summa 342 100

Till transfereringsssamhället räknas de anslag som hör till den generella välfärdspolitiken dvs som utgår lika för alla. Det gäller barn- bidrag, folk- och delpension, sjukpenning, ATP och föräldraförsäkring. Hit har också förts yrkesskadeförsäkringen, grundskolan, samt sjukvårdsersätt- ningen till landstingen. Serv1cesamhället består av fem olika delområden,

drift av infrastruktur, förvaltning, omsorg, företagsutveckling och arbets- marknadsutbildning. De två sistnämnda områdena svarar inte för mer än 2.7 procent av totalbeloppet inom denna huvudgrupp. Driften av infra- strukturen samt förvaltningen svarar tillsammans för 3 / 4 av beloppet inom servicesamhället. Bakom benämningen komplexsamhället döljer sig anslag för försvaret, energisektorn samt bostadspolitiken. Till reaktionssamhället har förts anslag vilkas omfattning och fördelning påverkas av arbetsmark- nadsproblem eller av ett syfte att kompensera företag eller kommuner för geografiskt betingade merkostnader. Det regionalpolitiska stödet till näringslivet tillhör denna grupp liksom norrlandsstödet till jordbruket samt skatteutjämningsbidragen till kommunerna. Aven de delar av arbets- marknadspolitiken som brukar kallas efterfrågepåverkande har förts till denna grupp. Kompetenssamhället består av anslag till utbildning, forskning och kultur.

Den geografiska fördelningen framgår av figurerna 3.2-3.5 som visar hur anslagen i kronor per invånare inom respektive huvudgrupp för— delar sig kommunvis. Det geografiska utfallet av de totala resursöver- föringarna framgår av figur 3.2. Kartan har konstruerats så att de med gult markerade kommunerna har värden per invånare som motsvarar mellan 90-109 procent av riksmedelvärdet. En grupp kommuner som erhåller ganska mycket mer resurser har intervallgränser satta till 110-159. På mot- svarande sätt finns en grupp kommuner som erhåller mindre resurser, där intervallgränserna utgörs av värderna 40-89. De kommuner som har mycket över riksmedelvärdet, index Större än 160, är markerade med röd färg och de med lite resurser, 40 procent eller mindre av riksmedelvärdet är markerade med mörkt grön färg.

För hela budgeten visar figur 3.2 att få kommuner i södra och mellersta Sverige har värden som ligger över genomsnittet medan i norra Sverige få kommuner har värden under genomsnittet. I Inlandet är resursöverföringarna totalt sett per invånare för flertalet kommuner mellan 10 och 50 procent högre än riksmedelvärdet. Storstäderna ligger också inom detta intervall. Flertalet kommuner i Bergslagen och sydöstra _ Sverige har värden som ligger under riksmedelvärdet. Ingen kommun i landet har mindre än 40 procent av riksmedelvärdet och inte mer än sex kommuner har totalt sett överföringar per invånare som är högre än 60 procent av riksmedelvärdet. Arbetsmarknadsproblem, regionalpolitiska prioriteringar och befolkningsstorlek tycks således vara några faktorer som påverkar det geografiska utfallet totalt sett.

Dessa samband blir tydligare belagda av en statistisk analys som utförts för att söka förklaringar till skillnaden mellan kommunerna av- seende totala resursöverföringar per invånare. Utfallet varierar från strax över 20 000 kronor per invånare i Salems kommun till något över 100 000 kronor för Arboga kommun. I förhållande till riksmedelvärdet utgör det lägsta värdet hälften av medelvärdet. Det högsta värdet är ca 2.5 gånger högre än riksmedelvärdet. Idén med den statistiska analysen är att pröva i

Figur 3.2

RP

Samtliga anslag

Lund: Detacentrel LDC

Lunds Universitet April 1939

vilken utsträckning som skillnaderna i utfall kan förklaras av skillnader i befolkning, arbetslöshet och andra strukturella förhållanden och till vilken del som den geografiska belägenheten och politiska prioriteringen får ett eget förklaringsvärde. De variabler som prövats förklarar drygt en tredje- del av variansen.

Betydelsen av geografisk belägenhet och/eller regionalpolitisk prioritering framgår av följande tabell som visar skillnaden i total resurs- överföring per invånare mellan kommuner i stödområde respektive ej i stödområde, mellan residensstäder och andra städer etc. Resultaten skall tolkas så att skillnaden uppgår 10 600 kr per invånare i total resursöver- föring mellan en residensstad och en annan stad med samma befolkning totalt och i åldrarna under 12 och över 65, med samma arbetslöshet, yrkes- verksamhetsgrad och egen skattekraft. En annat sätt att tolka resultatet är att stödområdestillhörigheten har ett "eget förklaringsvärde" som går långt utöver de resurser som formellt är kopplade till denna prioritering.

Tabell 3.2 Resursöverföringar per invånare för olika geografiska

områden. Variabel Partiell effektI Kr/inv Stödområde A 10600 Stödområde B 8 800 Residensstäder 10200 Norrbottens län 9 100

1 Den partiella effekten anger hur skillnaden mellan en kommun i respektive område och kommuner som har samma egenskaper i alla andra avseenden.

Kopplingen mellan stödområdestillhörigheten och resursför- delningen framgår tydligast av kartan över reaktionssamhället (figur 3.3). Mot bakgrund av tabellen ovan bör det återigen nämnas att reaktions- samhället omfattar 11 % av hela statsbudgeten vilket innebär att "stödom- rådeseffekten" inte bara kan förklaras genom fördelningen av resursöver- ' föringarna inom detta område.

Den geografiska fördelningen är i och för sig inte så anmärk- ningsvärd eftersom de anslag som ryms under denna rubrik förutsätts vara sådana som styrs av regionalpolitiska prioriteringar antingen helt eller delvis. De anslag som vi vanligen betraktar som regionalpolitik dvs i huvudsak det regionalpolitiska stödet till näringslivet utgör inte mer än sex procent av de totala överföringarna inom reaktionssamhället. Skatteut- jämningsbidragen som räknats hit svarar för drygt en tredjedel. Samma andel har de delar av arbetsmarknadspolitiken som förts till reaktions- samhället.

Den tydligaste motbilden till reaktionssamhället är kartan över kompetenssamhället (figur 3.4). Samtliga kommuner i Inlandet har värden under riksmedelvärdet när det gäller resursöverföringar inom utbildning,

forskning och kultur. I Bergslagen är Hedemora den enda kommun som har mer än genomsnittet vilket beror på att Skogshögskolan bedriver verk- samhet i Garpenberg. I sydöstra Sverige har Växjö och Kalmar värden över riksgenomsnittet. De kommuner som har stora överföringar inom denna huvudgrupp är Lund, Linköping, Göteborg, Uppsala, Stockholm, Umeå och Luleå. Totalt sett har 22 kommuner i landet värden som ligger över riksgenomsnittet.

I absoluta tal var överföringarna till Lund knappt 1.5 miljarder och till Stockholm ca 3.6 miljarder kronor. Köping och Vetlanda represen- terar genomsnittskommunen med överföringar motsvarande ca 35 miljo- ner kronor. Anslagen till kultursektorn uppgår till drygt 2 miljarder,

varav Stockholms kommun får hälften. Aven på forskningssidan intar Stockholm en särställning. Stora universitetsorter som Lund och Uppsala får till sammans lika mycket i anslag som kommunerna Stockholm, Solna och Huddinge.

Resursöverföringar inom transfereringssamhället ger en antydan om budgetens omfördelande och utjämnande funktion. De anslag som ryms inom denna grupp innebär inkomstomfördelning till barnfamiljer, till pensionärer, till sjuka. Detta innebär en utjämning av köpkraft mellan individer och hushåll som får en geografisk betydelse särskilt i de södra delarna av Inlandet. Nästan hälften av det kartlagda beloppet ligger inom denna huvudgrupp. Ingen kommun finns i gruppen med mycket höga eller mycket låga resursöverföringar per invånare. Bilden av transfererings- samhället visar att en mycket stor andel av kommunerna återfinns i den gula riksmedelvärdesgruppen. Man kan också notera att det finns ett tydligt mönster kring storstäderna så att Stockholm, Göteborg och Malmö samtliga har ganska höga värden medan kranskommunerna har ganska låga värden.

Figur 3.5 visar fördelningen av anslagen inom servicesamhället. Mest överföringar per invånare går till Huvudstadsregionen och Inlandet. Fördelningen mellan regionalpolitiska områden varierar i betydande ut- sträckning. Kring riksmedelvärdet ca 11 090 kronor per invånare är varia- tionen från 7000 kronor per invånare i Övriga kommuner till ca 15 000 kronor per invånare i Huvudstadsregionen. Overföringen till Inlandet var strax under 14 000 kronor per invånare. Beloppet per invånare var således högre inom servicesamhället än inom reaktionssamhället där motsvarande belopp var 11 000 kronor. Driften av samhällets infrastruktur svarar för nästan hälften av resursöverföringarna inom servicesamhället. Fördelning- en av dessa överföringar på regioner framgår av följande figur.

Det geografiska utfallet visar den bindning som uppstått över tid p g a en mängd beslut om infrastrukturinvesteringar. Variationen mellan regionerna är stor. Huvudstadsregionen och Inlandet uppvisar ungefärli- gen samma värde på resursöverföringarna ca 6 500 kronor per invånare.

Figur 3.3 Reaktionssamhället

Lund: Datacentra] LDC Lunds Universitet April 1989

300

Figur 3.4 Kompetenssamhället

Lund: Datacentra] LDC Lunds Universitet Februari 1989

Figur 3.5 Serv1cesamhället

Lund: Detacentrnl LDC lunds Universitet April 1989

300

1-. l ., ,i .' ,,' _. .- "!I' ".'-'."-||--li- - '!.-.,' ".'"'." V"” i”" ,|,

l',Ä"-.,',",',;,",| .."-f "'-1"'|1,:'.,, ,, |,,-,,,,,,»|,'||1,,_:'1,|l'||||_,,,,5_| ' , , ,' _ _ ' ,|||||' .1'. ' , -""" "' __ |,.| |' ,,1, Lgr-"1,15 '|||_t,"_";!, ,51"'|':'""!11' j_j.'lt1'-_.,,.., | ' .- .. |.- 111' ' "' ':',? |' tå.-|,|; » . _

""',',1 11 ,,_'F-_' " - . »_ ",”'1.||'.|| |".' . " || .; '1| ' - |- |., .» .-»»,-| .. -. |» in ,. ' 'i" ll' " |" " 1"'_|' ' I' '|' || |""'l"|' '|': "T'-t', 1l"1'1' ' | ,, ,, | ,,'_ ,,,,, |,| | ,, || ' ,— | ,,|| , ,, '. .1|'."_"_,' ||- " ', ;. | .. |». "'ii'” '.- " """” |' "». _. " _ | ',

"” ', "|| _..i',- ." . s.. - I .| ' ' " |'|-.” , ' ||| | |'|.—I :W'ifl'ijft

I "*1 | .. |. x | I, P E, || r | ||| , _ » | ,. ' ',, ,, |, ,|,—|=|,|| || ' , , , , , . - ,,,, ,,, ,,'-|,'!” i..-:. »|',',,'|| , |I , | "| - ,, '1 || | || L. || II I ' , ,_ ,, , | | , ,|, ."|| | ;|,*."-,' ' |,,' | . , , 1 | | -|, || |,|| ,, _| | , |_,, | ', | ,, ,, '. I'| ||| "l|' ||, '1"1_ , ,,..— 1, | |, '-| , , , ,|,, | | ||| .c, || | 1 " 'l . '_' ' " ,,, ,”, 'i'| " . ",- _| —'1"1"r"" ' , | ,, | | _, | _ ». | '|, _| ||- .. ,, ,. , , _ , , , ,| ,, || ,',,|,, | | ||

". | _ " l| |L | " ||I ' - |'"|'||i|". l|

|_',->, , |, || , |||,, ,, | _ | || ,, , ,, | , ,' II II _,i'| || ; "I,, , », ll _, 11 _l , ,11I ,,,

IE,-|||' ”'|.'l',,|:' ,,I .'|' |||||||' | l..", ,,,l. 'I ,,.1 ,""| —';' |" _

! | "LI” I_'il" ,| ,,1 ., Lai ; , ,,,, ,

ir"""' .""'. | - | ||'|'. " l'"' ,. |||-|E ','tt ,..., ,.||..,,r.j,ir ,L, I', |»,'-:"',,',1't,. ||] 11 .-' '. . "" ,',"l',,—|, j,,,.,,,',,.| '|' l...!"lIä'h |

1 . _ |, .._.u i] .1| ,. | || ,',,,,:1||

. ',',,",' " || ' ' ,-'_']| |'_.[*' '." ' "l"'1 " ' '_ "' ji,r,1.'. . _ , '_,_,, | ,_ 'f'ful' ',,,_,- , ,,.|| | » ,|, |, , | ,|| _ | ,,| ||| III: j,... :' ;.,.,,'1 ,, | ,,,,r-u'fl', |||| | ”111 HIF-': Hi.: Eri: |"' tid"; ""11 gtl! F&F Q' ' l,"""" " _. ,,. ,,| | '»-,.'.'| ' . |" ,

'i då " . ,|11|,: |- ,, |,. ".,-,',,"'-,-_',,|—' ."t.||..'»,-|, .'1 't'T'iH' li,-,. Wai-ffs

| ||r||" |,Fl

adm-' " "id .|l| |n' ' 1' .,11 | '— "' ,,,-., .. ,, , '_-__1 _ ,,,, " | l'11'||j'1""|'—"",,- |,.', ,15 || -, , |,|-,',, J'i'i'li'å _ || .j,||,.,|,, , _ ""'|'-"I':"'| |:'|'|| 'i'. !. '|| , ' _»,|' ""- l ,

| * | | - ' '1 ' |||. .. _, ,. .,. , , _ _ ., |,,',| "'|'ä',|" |l " ”|| || "- "" " EH. |-"' ,T» "I" '||; r " |','|fj 'i'.-'.” | ll | || " ”|1-|| - ' -.| ,,,,|,, ,. , , , | ,, ' . |,'," . _,,,'|_;|| ,|_'_'_-1..,|1r-,,,|||' ' ..| |,|,,..H: .- '|' -'"*'.|| |,,',,.,,,, ! ,,». _|,,, .» , ,,,,|1| ,,, , , ||| " |,- , |,| , ,,, |, ,,

"T Elli:-

*li'ån'lt'l'l'it $i"1:1','.""ul,j,__ ;""""" ,,,jfjl ”..?C'-""'i-,1-.,,-| ' *

'"""1' """,!r så; få.-["ni uF' 'r|'-|'||"'I||l' , ii.","r "|,|” kniv,-J", || ' ' '— _. ||| i..,ir;|'.,.,,,"|'1l' man!" F' '. .,,'__." |,| |_—. || " 'l-|r|*| n'” ' , u ». || ' _ ' " ',|| '=- *" " .'|f-'.'.,1-;- |'1| .l:l ' ri . -'--. . | ||, | | -.|'J.”|1 .-|'. .' .- -||' ||'.,'u_,i"1_|..'—, I? '_1,'|_.__,, .,, . ,,1,.,,:-,,' ,.,|' ,, , ,,,11 , ,. _ ,, ,,,,1 , ,,,, ...i. ,» , »|. ,,,| , , '_,_, ' ' -' . | 4,5, ' "J' ':' "... '; ,,? "1 ,,'-r ' : 1';_' ,"|' | "| ||'? :| ,,|.v_ ,, »H,,|j'Lj|' ,,,—, |' 'I .,. ,',| r,,,,| , *, "- ,, ,. | ',,. ',. ' " - f,,.1 , || . . ' || | _| ,, l 1, . .._ 1 , .. ,, . T'I , '. ,, ,, lt |||, . , ,, , . , , 1' ' »'| , ' Il II , 1 , '.',,-,, __. |, ", ,,,-'.,',,_ I_||,' ,,|r, ||I , ,' -.| ,|,, | ,,

Tabell 3.3: Resursöverförin arnas re ionala fördelnin fördelade efter befolkning kol %; samt e ter den faktiska ördelmngen (kol

2), absolu 01 3 och i kronor/ invånare (kol 4) 1 2 , 3 4 _ Fördelat Faktlsk Skillnad Faktisk per invå- fördel- _mellan fördel- nare ning 1 jämn för- ning 1 efter _be- miljar- delning kronor/ folknings der och _ mv. storlek kronor faktisk Inlandet 16,90 +4,36 21,26 51,49 Städer 57,70 +5,38 63,09 44,75 Huvudstadsreg. 72,15 +4,67 76,82 43,58 Malmö-Göteborg 58,71 + 0,98 59,69 41,61 Mellanregionen 39,94 —2,25 37,69 38,62 ädostregmnen 22,19 -1,74 20,45 37,73 vrlga landet 74,52 -11,40 63,12 34,67

De stora "vinsterna" för Inlandet ligger inte oväntat inom reak- tionssamhällets område. Tre anslagsgrupper ger Inlandet dess profil. Det är regionalpolitiska anslag, skatteutjämningsbidrag samt anslag till drift av infrastrukturen. För en stor del av dessa anslag gäller som sagts tidigare att beloppen skulle bli lägre om de regionalpolitiska problemen blev,,mindre.

Det finns också anslag där Inlandet inklusive Ostersund "förlorar" i relation till andra regioner och det gäller i synnerhet forsk- nmgen.

__ I absoluta tal är omfördelningsförlusten störst för Mellanregio- nen. Aven Sydostregionen har en omfördelningsförlust. Båda regionerna förlorar stort på forskningsområdet. Driften av infrastrukturen ger också regionerna mindre än riksmedelvärdet.

3.4. Varför höga överföringar per invånare till Inlandet och (stor)städerna ?

Det finns ett geografiskt mönster i budgetens utfall för år 1986 som är intressant från regionalpolitiska synpunkter. Tillspetsat innebär detta att (stor)städer och glesbygd får stora överföringar per invånare och städerna också i absoluta tal stora överföringar. Områden som Bergslagen och sydöstra Sverige får generellt små överföringar. Det är i och för sig en forskningsuppgift att söka förklaringar till dessa mönster. Några hypoteser som kan vara värda att prövas i detta sammanhang kan vara:

1. Offentlig verksamhet styrs av efterfrågan och på myndighetsplanet av strävan att utnyttja resurser kostnadseffektivt vilket ger resursöverfö- ringar till befolkningstäta kommuner.

2. Resursöverföringarna till Inlandet förklaras av den geografiska mer-

kostnadsprincipen som inte är tillämplig i de "nyare" regionalpolitiska problemområdena.

3. Det statliga "beslutssystemet" uppbyggt kring huvudstaden och resi- densstäderna påverkar resursfördelningen.

Den geografiska merkostnadsprincipen har baserats på att olika aktörer bör kompenseras för de nackdelar som följer av klimat, avstånd och andra naturgivna nackdelar dvs sådana förhållanden som är opåverk- bara för den enskilda kommunen eller det enskilda företaget. Denna syn på motiven för åtgärder går igen i diskussionen om lokaliseringsstödet, i differentieringen av grundgarantin i Skatteutjämningen och i norrlands- stödet till jordbruket. Den form som kompensationen tar sig varierar dock högst avsevärt. Stödet till näringslivet har framförallt varit en subvention av kapital- och arbetskraftsanvändning, stödet till kommunerna har utgått i form av "klumpsummebidrag" och för jordbruket har merkostnaderna räknats om till ett prisstöd. Sett i ett geografiskt perspektiv skapar de olika reaktionsmönstren ett mycket komplext och ogenomsynligt system av stöd. Gemensamt är att perspektivet är företagsekonomiskt. Anknytningen till de arbetsmarknadsproblem som varit upphovet till insatserna är svag. Där- med har möligheterna att förankra regionalpolitiskt motiverade åtgärder i ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt försvårats.

Att regionalpolitiska insatser motiverats av geografiska mer- kostnader ger möjligen en förklaring till varför resursöverföringarna till Bergslagen och sydöstra Sverige inte svarar mot deras faktiska regional— politiska prioritering. Dessa senare regioner är industridominerade och därmed "tätare" än glesbygden. Det betyder att sektorspolitikens "gles- bygdsanpassning" inte träder in. De är också jämförelsevis centralt belägna dvs som vilken "normalregion" som helst med avseende på klimat, avstånd och andra naturgivna nackdelar.

Särskilt låga värden har sydöstra Sverige och gruppen övriga kommuner. Av figur 3.5 framgår att de höga värdena för Inlandet framförallt finns i Norrbotten och Västerbotten. Det kan vara värt att notera att höga överföringar inte behöver betyda att infrastrukturen är bättre. För Inlandets del speglar siffrorna troligen att det är dyrare att underhålla infrastruktur i glesa områden med långa avstånd. Service- samhället är av grundläggande betydelse för den regionala utvecklingen både vad gäller tjänster och sysselsättning. Framförallt är sysselsätt- ningsaspekten viktig i detta sammanhang. Servicesamhället utgör en lång- siktig bindning för den regionala utvecklingen. Lokalisering av statlig verk— samhet framstår i ett sådant perspektiv som en central regionalpolitisk fråga. Den regionalpolitiska profilen av servicesamhället skapas av Inlandets höga värden inom områdena infrastruktur och förvaltning.

Samma profil finns för arbetsmarknad och företagsutveckling, men överföringarna är totalt sett så begränsade att de endast marginellt påverkar helhetsbilden. Emellertid återfinns knappast sådan regionalpoli— tisk anpassning med avseende på andra regionalpolitiskt prioriterde om- råden som Bergslagen och sydöstra Sverige.

3.3. Sammansättningen av överföringarna i olika geografiska områden

I samband med genomgången av de fem "samhällena" beskrevs hur de sju olika regionerna mottog varierande belopp för olika ändamål. I det följande skall regionala likheter och olikheter närmare granskas.

Med tanke på regionernas mycket varierande sammansättning och befolkningsunderlag är skillnader beträffande budgetens samman- sättning i sig inte särskilt överraskande. Funktioner som universitet och regering/riksdag kan t ex inte förväntas att ha samma betydelse i alla regioner.

Om resursöverföringarna skulle fördelas jämnt över befolk- ningen i varje region, dvs varje person skulle motta knappt 41 000 kr/in- vånare så hade budgetens utfall fördelats enligt kolumn I i tabell 3.3. Be- roende på bl a ovan nämnda skillander mellan regioner så motsvarar detta långt ifrån det faktiska utfallet. Närmare 31 miljarder måste omfördelas mellan regionerna för att motsvara den faktiska fördelningen (se kolumn II i tabell 3.3). Det är främst tre regioner Inlandet, Städerna och Huvud- stadsregionen som mottar de omfördelade summorna på bekostnad av främst övriga landet samt Mellanregionen (Bergslagen) och Sydöstra Sverige.

4. REGIONALPOLITIKENS MÅL OCH GEOGRAFISKA PRIORITERINGAR

Ställningstaganden:

En politik för fullt utnyttjande av arbetskraft och kapital under I990-talet förutsätter en kraftfull regionalpolitik som förutsättning för och komplement till den generella ekonomiska politiken.

Sektorspolitikens insatser för den regionala utvecklingen måste förstärkas. Dess ansvar för olika regioners utveckling måste göras tydligare, främst genom den politiska stymingen.

Regionalpolitikens mål bör vara att skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner.

De mellanregionala prioriteringarna bör ske till förmån för de de tre landsdelar där behoven av omställning och utveckling är särskilt stora. De är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Landsdelarna ersätter stödområdesindel- ningen.

En förstärkning av vissa mellanstäder är nödvändig för att stärka de prioriterade Iandsdelama och för att möjliggöra en avlänkning av tillväxt från storstadsområdena.

4.1. Utgångspunkter för 90-talets regionalpolitik

Vi har i de inledande kapitlen analyserat ett antal frågor som kommer att vara av stor betydelse för regionalpolitiken under 1990-talet. Våra slutsatser av analysen i kapitlen 2 och 3 sammanfattas i följande punkter:

a. I Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige är befolknings— sammansättningen ogynnsam såtillvida att andelen unga är liten och andelen äldre är stor. Denna obalans innebär dels att dessa områden får ett litet tillskott av arbetskraft dels att anspråken på social service blir höga. De problem som generellt uppstår i landet på grund av de små ungdomskullarna har därmed särskild aktualitet i dessa områden. b. Strukturomvandlingen kommer under 90-talet liksom tidigare att vara

snabb inom råvarubaserad och arbetskraftsintensiv verksamhet dvs sådana delar av näringslivet som är överrepresenterade i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Trycket på strukturomvandling inom tjänstenäringarna de privata såväl som de offentliga kommer sannolikt också att öka vilket betyder att möjligheten att ersätta industriarbeten med tjänstebefattningar kan komma att begränsas. c. Jordbruket står inför en omfattande förändring. De problem som hit- tills i huvudsak berört jordbruket i Norrland kan därmed komma att spridas bl.a. till Sydöstra Sverige. Samtidigt kan denna omställning komma att medföra att utrymmet för "nischproduktion" tas om hand av jord brukare på slättbygderna. d. Många lokala arbetsmarknader i landet är så små att det nästan alltid samtidigt föreligger brist på vissa yrkesgrupper och arbetslöshet. De är för små för att matchningen mellan vakanser och arbetssökande skall kunna fungera. En fortgående ökad specialisering på arbetsmarknaden i kombination med att kostnaderna för arbetspendling blir högre med- för risk för att obalanserna på dessa små arbetsmarknader förvärras ytterligare. e. Overhettningen på huvudstadsregionens arbetsmarknad är inte enbart beroende av konjunkturskäl. Den beror också på strukturella förhål- landen som överrepresentationen av den privata tjänstesektorn och central statlig förvaltning samt av att de mellanstäder som skulle kunna vara alternativ inte har tillräcklig attraktivitet. f. Bergslagen och Sydöstra Sverige är områden som i förhållande till sin nuvarande regionalpolitiska prioritering erhåller låga resursöverfö- ringar per invånare över statsbudgeten särskilt på kommunikations- och utbildningsområdet. g. Inlandet erhåller höga resursöverföringar per invånare över stats- budgeten. En stor del av dessa överföringar är en följd av de arbets- marknadsproblem som föreligger. Om arbetsmarknaden fungerade bättre skulle dessa överföringar automatiskt minska. h. Ett närmande till EG kommer inte att innebära några avgörande ' begränsningar för våra möjligheter att bedriva regionalpolitik. i. Regionalpolitiska insatser kan vidtas inom i stort sett alla politik- områden. En mycket liten del av de insatser som görs finansieras genom särskilda regionalpolitiska anslag. j. För att den utvecklingspotential som finns i olika landsdelar skall kunna tas tillvara måste brister i tillgängligheten till kommunikationer, utbild- ning, forskning och andra rambetingelser undanröjas. k. Beröringspunkterna mellan regionalpolitik och miljöpolitiken kommer att öka under 1990-talet. Detta beror dels på att skärpta miljökrav på industrin t ex i form av miljöavgifter får stor betydelse i regionalpoli- tiskt intressanta områden dels ocksä på att de miljöstörningar som är direkt förknippade med bosättningsmönstret ökar.

Kommittén har följande tre övergripande utgångspunkter för ställnings—

tagandena till den framtida regionalpolitiken:

]. En politik för jizllt utnyttjande av arbetslaaft och kapital under I990-talet förutsätter en kraftfull regionalpolitik som komplement till och förutsättning för såväl stabiliseringspolitiken som tillväxtpolitiken.

2. De statsfinansiella kostnaderna för regionala skillnader i arbetslöshet och negativ befolkningsutveckling är höga men "bokförs" till väsentliga delar på andra anslag än de traditionellt regionalpolitiska. En förstärkning av regional- politiken minskar de statsfinansiella kostnader som beror av sådana skillnader.

3. Sektorpolitikens insatser för den regionala utvecklingen måste byggas ut. Dess ansvar för olika regioners utveckling måste görastydligare, främst genom den politiska styrningen. Komplettering med "köp av tjänster" till särskilt priori- terade områden kan förekomma som en övergångsåtgärd på marginalen medan sektorpolitiken finner sin regionala form.

Innan vi kommer in på våra ställningstaganden till regionalpoli- tikens mål och de geografiska prioriteringarna vill vi något ytterligare redovisa vad som lett oss till de slutsatser som utgör de centrala utgångs- punkterna för kommitténs prioriteringar och förslag.

Tillväxten tenderar, som vi visade i kapitel 2, att ske i vissa till- växtpunkter. I vissa delar av landet förenas sådana punkter i något som kan liknas vid tillväxtkorridorer. Gränserna mellan dessa punkter (korri- dorer) och omkringliggande områden blir allt skarpare bland annat beroende på att grunden för tillväxt i ökad utsträckning står att finna i s k "externa faktorer" som är starkt förbundna med täthet i olika dimensioner. I täta regioner finns bäst förutsättningar för att näringslivet ska kunna få sina ökande krav på högutbildad arbetskraft, goda kommunikationer mm tillgodosedda.

Den växande arbetskraftsefterfrågan leder till överhettning och andra obalanser. Anspråken på investeringar i infrastruktur blir höga. Näringslivet i synnerhet i dessa områden har gott om pengar att investera i nya projekt som leder till följdinvesteringar för stat, kommun och lands- ting.

De drivkrafter som verkar tenderar att skapa problem i samman- hängande geografiska områden med gles bebyggelse och små tätorter. Ut- tryckt på ett annat sätt är det effekterna av en fortgående urbanisering som gynnar de större tätorterna i landets ortssystem. Hårdast drabbade av dessa tendenser blir de geografiska områden som av historiska skäl har ett utspritt bosättningsmönster och som därför inte har förutsättningar att nå den täthet som gynnar tillväxt på marknadens villkor. Detta berör landets glesbygder i allmänhet och det sammanhängande glesbygdsområde som Inlandet utgör i synnerhet. Arbetsmarknadsmässigt är många av dessa lokala arbetsmarknader nu så små att de ofta, med den specialisering som

gäller på arbetsmarknaden, samtidigt har rekryteringsproblem och många som inte finner arbete på orten.

Drabbade blir också de regioner som har ett näringsliv baserat på konkurrensfördelar som inte längre kvarstår. Bergslagen är ett geogra— fiskt sammanhängande sådant område. Denna region består av ett stort antal små tätorter som hittills varit tämligen isolerade från varandra. Samma problembild kan vi också se i delar av Sydöstra Sverige. För denna landsdel är inte problembilden lika entydig som i Bergslagen. I Sydöstra Sverige finns också betydande inslag av glesbygdsproblem.

Ett mycket viktigt skäl till att regionalpolitiska insatser behövs i det sammanhanget är att bindningarna till bostadsorten och den arbets- marknad som hushållen befinner sig på är så starka att ekonomiska rörlig- hetsstimulanser inte blir så effektiva. Om båda parterna i ett hushåll befin- ner sig på arbetsmarknaden innebär en flyttning att båda behöver nya ar- beten osv. Regionalpolitiska insatser behövs mot denna bakgrund för att ta till vara, mobilisera, de arbetskraftstillgångar som finns samt för att utnyttja befintligt samhällskapital och/eller att mildra trycket på att inve- stera i de växande regionerna. Regionalpolitiska insatser kan mot den här bakgrunden motiveras såväl av fördelningspolitiska som tillväxtpolitiska skäl. Sammanfattningsvis leder detta till en första viktig slutsats.

]. En politik för fullt utnyttjande av arbetskraft och kapital under 1990-talet förutsätter en haft/ull regionalpolitik som komplement till och förutsättning för såväl stabiliseringspolitiken som tillväxtpolitiken.

Den grundläggande orsaken till denna bedömning är att den svenska ekonomin uppvisar mycket stora skillnader mellan landets olika delar som framgått av analysen i kapitel 2. En god illustration av skill- naderna är att den största arbetsmarknaden i landet - Stockholm syssel- sätter omkring 20 procent av de förvärvsarbetande medan de 10 minsta lokala arbetsmarknaderna sammantagna sysselsätter 1 (en) procent av landets förvärvsarbetande. I Stockholm svarar den privata tjänstesektorn ' för drygt 40 procent av sysselsättningen. I Inlandet arbetar omkring 15 procent inom denna expansiva sektor. Andelen är således nästan 3 gånger högre i storstadsområdena där det råder överhettning på arbetsmarkna- den. I Inlandet är fortfarande förvärvsfrekvenserna, särskilt för kvinnor väsentligt lägre än i storstadsområdena samtidigt som arbetslösheten fort- farande är 4-5 procent. De olikheter vi pekat på är inte konjunkturbeting- ade. De återspeglar strukturella skillnader som kommer att vara giltiga för lång tid.

Att tillväxten blir alltmer geografiskt koncentrerad kan bilda grund för skärpta regionala motsättningar. Arbetsmarknader som ligger ganska nära varandra kan utvecklas mycket olika samtidigt som det i ett nationellt perspektiv kommer att finnas en stark efterfrågan i huvudstads- området. Från nationell tillväxtsynpunkt är det angeläget att sådana

obalanser mildras. I princip kan det ske genom att generellt sett förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, genom större yrkesmässig och geografisk rörlighet och genom regionalpolitiska insatser som ökar tillgången på arbete på marknader där arbetskraft finns.

2. De statsfinansiella kostnaderna för regionala skillnader i arbetslöshet och negativ befolkningsutveckling är höga men "bokförs" till väsentliga delar på andra anslag än de traditionellt regionalpolitiska En förstärkning av regional- politiken minskar de statsfinansiella kostnader som beror av sådana skillnader.

Enligt den kartläggning av statsbudgeten för år 1986 som gjorts av en forskargrupp inom ERU svarade det vi vanligtvis tänker på som regionalpolitik - stödet till näringslivet - för en mycket liten andel av det totala resursöverföringarna per invånare exempelvis till Inlandet. Den regionalpolitiska problembilden återverkar på en rad olika andra politik- områden. De arbetslösa får ersättning vid arbetslöshet. Kommunerna till- förs resurser genom Skatteutjämningen med regionalpolitiska motiv. Ar- betsmarknadspolitikens resursfördelning påverkas. Från regionalpolitiska utgångspunkter är huvudproblemet i sammanhanget att så liten del av in- satserna är inriktade på att skapa förutsättningar för utveckling i landets svagare regioner och så stor andel av resurserna faller ut som ett resultat av existerande skillnader och där syftet oftast inte primärt är att främja den regionala utvecklingen.

Den kartläggning av statsbudgeten som gjorts kan också tolkas så att budgetens resursomfördelande funktion fungerar. Det är betydande resurser som tillfaller Inlandet och inte bara i form av individtransfere- ringar. I flertalet av de dimensioner som statsbudgeten analyserats är re- sursöverföringarna per capita större än genomsnittet i denna mest utsatta region.

3. Sektorpolitikens insatser för den regionala utvecklingen måste byggas ut. Dess ansvar för olika regioners utveckling måste göras tydligare, främst genom den politiska styrningen. Komplettering med "köp av tjänster" till särskilt prioriterade områden kan förekomma som en övergångsåtgärd på marginalen medan sekorpolitiken finner sin regionala form.

I våra direktiv sägs att vi bör analysera olika modeller för hur regionalpolitiken och sektorspolitiken bättre än hittills skall kunna sam- ordnas. Två principiellt olika modeller omnämns i direktiven nämligen blandningsmodellen och tudelningsmodellen. Med några få undantag har blandningsmodellen varit den som tillämpats under lång tid. Filosofiskt vilar denna på föreställningen att effektivitet och fördelning på ett positivt sätt kan förenas. Det hör till sektorspolitikens uppgifter att verka för såväl effektivitet i resursanvändningen som att de tjänster som erbjuds kommer alla till del. En tudelningsmodell skiljer mellan sektorspolitik och regional-

politik och de samhällsekonomiska kostnaderna för regionalpolitiken blir synliga. De regionalpolitiska åtgärderna som kompletterar sektorspoliti- ken verkar lika över alla sektorer i en viss region och differentieras efter problemens styrka mått som arbetskraftens alternativkostnad.

Det finns uppenbara svårigheter att tillämpa en tudelnings- modell. Den nationellt effektiva sektorspolitik, fri från regionala hänsyn som modellen har som grund, är knappast möjlig. Politiska mål är som regel inte så enkla som tudelningsmodellen förutsätter. I princip bör målet enbart vara att tillfredsställa ett angivet avkastningskrav. Det är därför inte förvånande att det främsta exemplet på en tillämpning av tudelnings- modellen i Sverige är järnvägspolitiken. I princip förväntas SJ bedriva tåg- trafik med lönsamhet. Den tågtrafik som samhället av sociala eller regio- nalpolitiska skäl önskar därutöver betalas genom den s k kollektivbiljetten. Å andra sidan betyder detta också att blandningsmodellen har sina främ- sta problem inom konkurrensutsatta och kapitalintensiva verksamheter. Där är inte heller anslagsfinansieringen dominerande vilket innebär att den politiska styrningen av verksamheten blir mer krävande.

Blandningsmodellen har sina rötter i den anslagsfinansierade välfärdspolitiken. De välfärdspolitiska målen, t ex inom skolan, socialtjäns- ten och hälso- och sjukvården , gäller alla medborgare oavsett bostadsort.

Blandningsmodellen bör enligt vår mening även fortsättningsvis vara den grundmodell som tillämpas. Mer konkret betyder detta att sek- torspolitiken inom ramen för sin ordinarie verksamhet skall ha en inrikt- ning som också tillgodoser regionalpolitiska mål. Vi berörde under punkt 3 ovan de krav detta ställer på dem som har ansvar för regionalpolitiken.

Planering är ett viktigt styrinstrument i blandningsmodellen. I tudelningsmodellen ersätts planeringens roll av "köp" av tjänster.

Som framgått i kapitel 3 tycks analysen av statsbudgetens geogra- fiska utfall ge stöd för hypotesen att geografiska hänsyn i politiken i huvudsak motiveras av att det anses föreligga geografiskt betingade mer- kostnader som bör kompenseras genom olika åtgärder. Sådana merkost- nader, eller naturgivna nackdelar har setts som en orsak till de arbets-v marknadsproblem som föranlett en regionalpolitisk prioritering. Tran- sportstödet, differentieringen av grundgarantin i Skatteutjämningen och prisstödet till jordbruket i Norrland är exempel på åtgärder där sådana motiv redovisats.

De regionalpolitiska prioriteringar som gjorts under senare är tex av Bergslagen har inneburit att orsakerna till strukturproblemen och därmed motiven för insatserna inte längre enbart kan sökas i geografiskt betingade merkostnader.

I de områden där planering med utgångspunkt från naturgivna nackdelar skett har resultatet blivit att varje sektor för sig gjort anpass- ningar. De totala resursöverföringarna är betydande. Förändringar av sammansättningen över sektorsgränser är erfarenhetsmässigt svåra att uppnå genom planering. För att finna en balanspunkt anser vi mot denna

bakgrund att det finns skäl att på marginalen föra in ett tudelningstän- kande från geografiska utgångspunkter. Det ansvar för hela landets ut- veckling som ligger i blandningsmodellens tillämpning kompletteras såle- des med att regionalpolitiskt ansvariga organ bör ha möjligheter att av egna medel "köpa" tjänster av olika sektorsorgan.

För de områden som har regionalpolitiska problem men där orsakerna inte kan sökas i geografiska merkostnader är det angeläget att förbättra planeringssystemen inom skilda sektorer.

För kommitténs del är slutsatsen av detta att tydliga riktlinjer från regering och riksdag till de centrala myndigheterna är en nödvändig förutsättning för att regionalpolitiska hänsyn skall tas tvärs över sektors- gränser. Geografiska prioriteringar måste kunna slå igenom i olika sekto- rers planering. En förutsättning för detta är att de regionalpolitiska målen görs tydligare.

4.2. Regionalpolitikens mål - Fungerande regioner

De utgångspunkter för våra överväganden som nyss redovisats innebär att målen för regionalpolitiken behöver preciseras i ett antal av- seenden. De nuvarande målen för regionalpolitiken svarar mot en geogra- fisk uttolkning av den samlade politikens syften. Mot den bakgrund som nyss redovisas behöver de också enligt vår uppfattning ha ett mer specifikt geografiskt innehåll. En formulering som skulle kunna uppfylla dessa krav är att regionalpolitikens mål är att skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner. För att bli operativt användbar måste även denna målformulering preciseras.

Vad bör menas med en ekonomiskt fungerande region ?

Strukturomvandling är uttryck för det ekonomiska livets dyna- mik. Ekonomisk tillväxt - nationellt eller regionalt- förutsätter denna dynamik. Dynamiken i det ekonomiska livet bär inom sig fröet till förändringar av lokaliserings- och bosättningsmönster. Men befintliga strukturer påverkar också betingelserna för näringslivet på en ort, i en region eller ett land att (för)in dynamiskt. En ekonomiskt fungerande region har ett näringsliv som förmår att vara internationellt konkurrens- kraftigt. I en ekonomiskt fungerande region sker en successiv förnyelse av produkter, marknader och kompetens bl a genom att varor och tjänster som tidigare "importerats" till regionen ersätts med egenproduktion. En förutsättning härför är att företagen kan utveckla nätverk för kunskaps- inhämtning. För att denna process skall kunna löpa smidigt krävs att ram- betingelserna för näringslivets anpassning är goda. Sådana betingelser uppstår om ett gott förhållande råder mellan företag och kommuner, om infrastrukturen är utbyggd samt om näringslivets behov av arbetskraft och

kapital kan tillgodoses.

Vad bör menas med en socialt fungerande region ?

I en socialt fungerande region ger näringsliv och offentlig sektor arbete åt kvinnor och män i olika åldrar så att full sysselsättning upprätt- hålls. Där ges också möjlighet till engagemang och deltagande i socialt och politiskt liv liksom till samverkan människor emellan. Alla erbjuds en service som är anpassad till vars och ens behov. I en socialt fungerande region finns en differentierad arbetsmarknad som främjar jämställdheten mellan kvinnor och män. Omsorgen om barn och äldre är tryggad. Ung- domar, oberoende av kön, kan erbjudas god utbildning inom räckhåll från deras bostadsort.

Vad bör menas med en kulturellt fungerande region ?

En kulturellt fungerande region ger sin befolkning kontakt med nationella och internationella kulturströmningar, tillgång till ett varierat kulturutbud och möjlighet att utveckla och ge uttryck för den egna skapande förmågan. Där utvecklas och fördjupas förståelsen för regionens kultur och kulturmönster liksom respekten för dess särdrag. Där finns också möjligheter för medborgarna att på egna villkor utveckla sin kultur.

Vad bör menas med en miljömässigt fungerande region ?

En miljömässigt fungerande region erbjuder befolkningen miljöer som är hälsosamma och rika på upplevelser och variation. Som helhet är regionen miljömässigt uthållig. Hög effektivitet i användningen av energi och material inom näringslivet, i transportsystemet och i vardags- livet begränsar uttag och flöden och därmed belastningen på naturen. Egna förnybara resurser används så långt som möjligt. Återanvändningen . är omfattande och så långt möjligt slutna kretslopp begränsar eller eliminerar "export" av föroreningar ut ur regionen. Transportsystemet är anpassat till vad miljön uthålligt kan tåla. Arbetslivet är organiserat så att yrkesskador och utslitning förhindras.

4.3 Kommitténs geografiska prioriteringar.

Ställer vi dessa preciseringar av de regionalpolitiska målen mot den analys som redovisats tidigare och de utgångspunkter som presen- terats blir den regionalpolitiska problembilden något mer komplex än tidigare då problembilden i större grad präglats av skillnader i arbetslöshet och förvärvsgrader.

De delar av landet som under de senaste åren fungerat bäst i

ekonomiskt hänseende har varit storstäderna och särskilt huvudstads- regionen samt delar av sydvästra Sverige dvs Västergötland, Halland, delar av Småland, och Skåne. Det är de delar av landet som har en jämförelsevis modern näringslivsstruktur och som också har den täthet som vi tidigare ansett vara en avgörande förklaringsfaktor för tillväxt. I dessa delar av landet finns också utvecklade industriella nätverk mellan krävande köparföretag t ex bilindustrin och underleverantörer.

Minst fungerande i ekonomiskt hänseende är som framgått av vår analys i kapitel 2, Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. De bakomliggande orsakerna skiljer sig åt mellan dessa områden. Förutsättningarna för att Inlandet skall bli en ekonomiskt väl fungerande region är sämre än för Bergslagen och Sydöstra Sverige. Bosättnings- mönster, avstånd till marknader etc är så helt annorlunda jämfört med de regioner som utvecklats bäst under 80-talet. I Bergslagen finns många av de kompetenser som kan anses viktiga för att komma in på en mer lång- siktigt positiv utvecklingsbana. Sydöstra Sverige sönderfaller i ekonomiskt hänseende i två grupper. Dels finns här landsbygdsdominerade områden som har vissa problem gemensamma med Inlandets om än avstånd och gleshet inte är desamma. Dels finns här också områden som har en hel del gemensamt med Bergslagen. Det gäller i första hand Blekinge och vissa av brukssamhällena i Kalmar län.

Det är svårt att ange vilka regioner som fungerar i socialt hänseende. Vår uppfattning är dock att det vi kallat mellanstäder som grupp betraktad innehåller många av de kvaliteter som en socialt väl fungerande region bör ha. Det är lättare att ange viktiga problem. Befolk- ningssammansättningen i stora delar av Inlandet är ett sådant problem. Från social synpunkt är problemen särskilt svåra för kvinnorna i Inlandet. Arbetsmarknaden är begränsad. De ideal som präglar det lokala livet är också mansdominerade. De förändringar som behövs är därför inte bara fler arbetstillfällen utan också sådana som ökar kvinnornas möjligheter att delta i och påverka det lokala livet.

Storstaden har förtjänster som en socialt fungerande region med avseende t ex på arbetsmarknadens bredd som bl a möjliggör för kvinnor att få arbete. Dess större öppenhet kan också allmänt sett vara positiv när det gäller att förändra könsroller etc. Å andra sidan är ofta de sociala nätverken svaga vilket leder till viss rotlöshet etc. Liksom i andra regioner som växer snabbt och där anspråken på social och annan service därmed ökar kan brister uppstå till följd av svårigheter att finansiera en tillräckligt snabb utbyggnad av den offentliga servicen eller därför att rekryteringen av arbetskraft är en flaskhals.

I en dimension finns det klara skillnader mellan regionerna i kulturellt avseende. Det gäller möjligheten att konsumera kultur i form av teater, konserter och andra evenemang där framförallt storstadsområdena men även mellanstäderna erbjuder invånarna väsentligt större valmöjlig- heter än andra typer av orter eller regioner. Det är betydligt svårare att

belägga skillnader vad gäller kulturens frigörande och identitetsskapande betydelse. Men just därför att kulturen har dessa egenskaper blir den också särskilt väsentlig i de landsdelar som är ekonomiskt och socialt mindre öppna än andra. Från miljömässig synpunkt är Inlandet den minst belastade regionen. Klimatet gör emellertid landsdelen mycket känslig för miljö- störningar. Nedbrytningen av miljöfarliga ämnen går långsamt. Storstads- områdena med sin koncentration av befolkning, konsumtion och produk- tion är i detta sammanhang de minst fungerande tillsammans med de delar av västra och sydvästra Sverige som hårdast drabbas av miljöstörande ämnen från andra länder. I Norrland är Sundsvalls-, Skellefteå- och Luleå- regionerna mest utsatta beroende på punktutsläpp från näringslivet i dessa områden.

Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att tre landsdelar bör prioriteras när det gäller insatser som direkt och indirekt syftar till att förbättra arbetsmarknadsläget i landets olika delar. Dessa är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet har insatser som förbätt- rar situationen i Inlandet. Där får man också räkna med att insatser be- hövs under överskådlig tid. _

Vi menar att dessa landsdelar skiljer ut sig från andra när det gäller styrkan och varaktigheten i de hinder som föreligger för omställning och utveckling.

För att landet som helhet skall fungera anser vi det också vara angeläget att mellanstäderna, särskilt de som har naturliga kontaktytor mot de prioriterade landsdelarna, utvecklas så att de bättre kan fylla sin funktion som länk mellan storstad och landsbygd. Bättre fungerande mellanstäder förbättrar förutsättningarna för en angelägen avlänkning av tillväxten inom central statlig verksamhet och inom den privata tjänste- sektorn i huvudstadsregionen. En mer balanserad regional utveckling till förmån för såväl berörda regioner som landet som helhet förutsätter också att mellanstädernas möjligheter att stärka den inomregionala utvecklingen tas tillvara.

De geografiska prioriteringar som gjorts speglar som sagts vår bedömning av var insatser för att främja den regionala utvecklingen framförallt behöver göras under 90-talet. Landsdelarna bör ersätta de nuvarande stödområdena.

Inlandet motsvarar de hela kommuner som nu tillhör stödområ- de A och B, de församlingar i Mora, Krokom, Ornsköldsvik och Skellefteå kommuner som nu tillhör stödområde A eller B samt Kramfors kommun. Till Inlandet hör därmed Torsby, Malung, Vansbro, Alvdalen, Ljusdal, Solleftoeå, Kramfors, Ånge, Berg, Bräcke, Härje-dalen, Ragunda, Ström- sund, Are, Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå, Norsjö, Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Vindeln, Åsele, Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Pajala, Alvsbyn, Overkalix och Overtorneå

kommuner.

Bergslagen omfattar följande kommuner: Tierp, Östhammar, Storfors, Munkfors, Kristinehamn, Filipstad, Hagfors, Degerfors, Hällefors, Ljusnarsberg, Karlskoga, Lindesberg, Skinnskatteberg, Hallsta- hammar, Norberg, Fagersta, Smedjebacken, Hedemora, Avesta, Ludvika och Hofors.

I Sydöstra Sverige ingår Uppvidinge, Lessebo, Tingsryd, Högsby, Torsås, Hultsfred, Mönsterås, Emmaboda, Nybro, Oskarshamn, Västervik, Vimmerby, Olofström, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg.

Landsdelsavgränsningen framgår också av figur 4.1. Kartan anger hela kommuner. Krokoms kommun har förts till Inlandet även om det också finns församlingar som inte ingår i Inlandet.

De mellanstäder vi prioriterat är Luleå, Boden, Piteå, Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand, Sundsvall/Timrå, Östersund, Gävle, Sandviken, Falun, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Karlskrona, Växjö.

De kommuner som för närvarande finns i stödområde C men som inte ingår i någon av de tre landsdelarna bör uppmärksammas av regeringen vid fördelningen av länsanslaget. Detsamma gäller kommuner som är tillfälligt inplacerade i stödområde. På liknande sätt måste rege- ringen ha beredskap för att hantera snabbt uppträdande regionala pro- blem på enskilda orter eller i vissa regioner.

De geografiska prioriteringar som kommittén redovisat skär över länsgränser. Frågan om hur prioriteringarna skall få genomslag i olika resursfördelningsbeslut är därför viktig. Det finns ingen administrativ apparat tillgänglig som arbetar utifrån dessa landsdelsgränser. Länsstyrel— serna har länen som sitt verksamhetsområde. Deras roll i regionalpolitiken ökar också. Den snabba ökning som skett av länsanslaget under 1980-talet visar att budgetstyrningen via länsstyrelserna blivit det viktigaste styrinstru- mentet för de regionalpolitiska anslagen.

Kommittén har dragit ett par slutsatser av dessa förhållanden. En är att Inlandets problem är så djupgående och i många fall konflikter- na mellan kust och inland så tydliga att vi föreslår att en särskild organi- sation med egna finansiella resurser inrättas för att hålla samman den stat- liga politiken. Även för Bergslagen och Sydöstra Sverige finns det skäl att förbättra samverkan mellan ingående kommuner och län. Några särskilda organisationer härför behövs dock inte enligt kommitténs mening.

Figur 4.1 Prioriterade landsdelar

. Inlandet . Bergslagen . Sydöstra Sverige

4.4 Strate iska överväganden för prioriterade områ en.

Inlandet - småskalighet, samverkan, egna lösningar.

Den regionala koncentrationsprocess som yttrat sig i ett per- manent utflyttningsöverskott från Inlandet under hela efterkrigstiden är nära knuten till utvecklingen inom de naturresursbaserade näringarna. Beroendet av de naturresursbaserade näringarna är mer utpräglat i Inlan— det än i någon annan del av landet eftersom 20 procent arbetar inom dessa näringar. Något mer än hälften av dessa arbetar inom skogsbaserade verk— samheter, dvs i huvudsak skogsbruk och träbearbetande industri. Rationa- liseringarna inom dessa branscher som tvingas fram av den internationella konkurrensen har gjort att Inlandet förlorat över 7000 arbetsplatser inom resursbaserade verksamheter bara under 1980-talet. Denna fortgående minskning i sysselsättningen är en viktig orsak till befolkningsminskningen i Inlandet.

Trots tillbakagången inom de nämnda verksamheterna så har antalet sysselsatta totalt sett ökat sedan mitten av 1970-talet. Okningen är ett resultat av att sysselsättningen inom tjänstesektorn har vuxit. Sedan 1975 har sysselsättningen ökat med nästan 50 procent inom vård och om- sorg. Detta innebär att vårdsektorn nu har större betydelse för sysselsätt- ningen i Inlandet än de resursbaserade verksamheterna. Som konsekvens av den utvecklingen har kommun och landsting blivit allt viktigare som arbetsgivare på Inlandets lokala arbetsmarknader.

Många av de expansiva näringarna inom näringslivet brukar ibland beskrivas som stadsnäringar. Det säger sig självt att Inlandet med sin bosättnings- och ortsstruktur har svårt att dra till sig sådana näringar. Den lokala marknaden är oftast för liten. Det bör dock observeras att den urbaniseringsprocess som skett i landet också har skett i Inlandet. Av inlandskommunerna karaktäriseras, i ett underlagsmaterial till kommittén från ERU, två tredjedelar som glesbygdscentra. Det är kommuner där merparten av befolkningen bor i kommunens kärnort eller inom en radie av 30 kilometer runt kärnorten. Tätortskärnorna har mellan 2 000 - 10 000 invånare.

Det permanenta utflyttningsöverskottet från Inlandet har satt tydliga spår i befolkningens åldersstruktur. Mer än var fjärde invånare är över 60 år gammal, en andel som ligger betydligt högre än för landet som helhet. Samtidigt är andelen av befolkningen i åldersgruppen 20-44 är betydligt lägre än i riket som helhet. Utflyttningen under 1970- och 1980- talen har decimerat dessa åldersgrupper. Däremot avviker andelen perso- ner som är under 20 är mindre från riksgenomsnittet.

Sammanfattningsvis kan utgångsläget för Inlandet inför 90-talet således beskrivas på följande sätt. Näringslivet domineras av naturresurs-

baserad verksamhet som sysselsättningsmässigt utvecklats negativt. Den spridda bosättningen och de små arbetsmarknaderna gör att "stadsnäring- ar" som tjänsteproduktion har svårigheter att få tillräckligt underlag. Befolkningssammansättningen har genom långvarig nettoutflyttning blivit ogynnsam. Ett särskilt problem är att de unga kvinnorna flyttar från Inlandet beroende inte bara på bristen på arbetstillfällen utan sannolikt också på att de saknar kultur- och fritidsaktiviteter i den "mansvärld" som Inlandet utgör. Infrastrukturen är i vissa delar dåligt utbyggd.

Näringslivets starka förankring i små och medelstora företag med inriktning på råvarubaserad verksamhet är den bas som utvecklings- och förnyelsearbetet måste utgå från. Framtiden för Inlandet kommer därför att avgöras av i vilken mån man lyckas skapa en gynnsam miljö för befintliga företag att tillägna sig teknisk förnyelse, utveckla nya produkter, finna nya marknader och ha en kunnig arbetskraft.

Konkurrensen om skogsråvaran kan komma att skärpas. Under de senaste åren har de (inlandsbaserade) sågverkens råvarubetalnings- förmåga försämrats gentemot (kustlokaliserad) massa och pappersindustri. Det finns anledning förmoda att den utvecklingen kommer att fortsätta om inte träindustrin 1 Inlandet ökar förädlingen av sina produkter. Ökad förädling innebär ökad sysselsättning och större bruttointäkter, men kan också betyda att betalningsförmågan för råvaran ökar. Ökad förädling kräver kompetenshöjning. En konsolidering av träindustrin sysselsättnings- mässigt förutsätter således en omfattande kompetensförstärkning. Insatser som bidrar till kompetensförstärkning och vidareförädling inom träindus- trin i Inlandet är centrala för Inlandets framtid. Teknik- och marknads- utvecklingen inom träindustrin rymmer möjligheter för en utveckling av en småskalig tillväxt. På samma sätt som det inom verkstadsindustrin sker en förändring i riktning från bulkproduktion mot specialiserad produktion.

Ungefär hälften av jordbruksföretagen i Inlandet är småbruk, som svarar för en mycket liten andel av den jordbruksproduktion som förs ut på marknaden. För dessa företag betyder skogen mycket mera. Många brukare är också pensionärer, men sammantaget utgör tjänsteinkomster, delvis från arbete med anknytning till de areella näringarna, det viktigaste försörjningsunderlaget för denna grupp. Ju större jordbruksföretagen är desto mer betyder inkomsterna från jordbruksproduktionen. Om dess volym skall kunna upprätthållas i denna del av landet på det sätt som riks- dagen uttalat måste den typ av företag som nu svarar för huvuddelen av produktionen ges sådana villkor att de kan fortleva. Man får räkna med att mjölkproduktion också framdeles blir den viktigaste produktionsgrenen.

En konsolidering av antalet verksamma i jordbruksföretag i Inlandet förutsätter en fortsatt utveckling av och övergång till företags- och yrkeskombinationer, som breddar försörjningsunderlaget även för dem som som nu får sin huvudsakliga försörjning från jord- och skogs- bruket. En viktig del i en sådan omställning är hur jordbruksstödet utformas framöver.

Kommuner och landsting är mycket viktiga som arbetsgivare i Inlandet. Inte minst kvinnosysselsättningen i Inlandet är beroende av en fungerande offentlig sektor. Andå har kommunerna i Inlandet begränsade förutsättningar att svara mot de anspråk som ställs på dem. Kommunal- skatten är hög trots skatteutjämningen. Den höga kommunalskatten i många inlandskommuner är betungande för de som redan bor där och motverkar också att den inflyttning som skulle behövas för att förbättra ålderssammansättningen och för att klara av de obalanser på arbetsmark- naden som alltid finns på små arbetsmarknader.

Som redovisades i kapitel 3 är resursöverföringarna över stats- budgeten till Inlandet betydande. Grundproblemet i sammanhanget är att en alltför liten del av de resurser som satsas inom den offentliga sektorn har en utvecklingsinriktning. Lite förenklat är merparten av resurserna "konsumtionsstöd" i olika former. Overföringarna till Inlandet sker i mycket hög grad som en konsekvens av skillnader i befolkningsstruktur och som en reaktion på skillnader i sysselsättnings- och kostnadsläge. Aven sådana resurser kan naturligtvis i vissa fall ge utvecklingseffekter. Någon mer systematisk prövning av möjligheten att förena utjämning mellan individer av inkomster och konsumtionsmöjligheter med regionala utvecklingsinsatser har inte gjorts. Sökandet efter sådana kombinations- möjligheter framstår som en viktig uppgift för framtiden.

Inte i något annat område i landet torde behovet att anpassa politiska åtgärder till regionala förutsättningar vara större än i Inlandet. Glesheten och den lilla skalan påkallar ett stort mått av "egna lösningar". Olika åtgärder som ökar flexibiliteten i befintliga regelverk är därför ett viktigt element i en strategi för Inlandet.

För att sådana förändringar skall leda till förändringar i den regionala utvecklingen i Inlandet måste de mötas av kraftfulla lokala initiativ och därtill en förmåga att genomföra dem. I det sammanhanget kan Inlandskommunernas ekonomiska förening som nyligen bildats bli ett viktigt forum.

En konsolidering av den befintliga arbetsmarknaden är emel- lertid inte tillräcklig med de obalanser som finns på de lokala arbets- marknaderna i Inlandet. Flertalet av arbetsmarknaderna i Inlandet är så små att det är svårt att få överensstämmelse mellan vakanser och arbets- sökande. Det betyder att det ofta samtidigt finns lediga platser och arbetslösa. Detta innebär att arbetsmarknadspolitiken i Inlandet måste ha särskilda resurser. Utbildningsinsatser i former som är anpassade till de lokala förutsättningarna är viktiga bl a för att underlätta en yrkesmässig rörlighet på de små arbetsmarknader det är fråga om.

Det behövs också en förnyelse - ett tillskott på arbetstillfällen och på företag. En viktig sektor i det sammanhanget är turismen. Den är betydelsefull inte bara genom de direkta arbetstillfällen som skapas utan också genom att den ger ett tillskott av köpunderlag för kommersiell service. Turismens utveckling i Inlandet avgörs i betydande grad av kvali-

teten i kommunikationerna. Det gäller såväl väg- och järnvägsförbindelser som flyg. Förbättringar i dessa avseenden gynnar inte bara Inlandet som turistområde utan är naturligtvis också till nytta för de som bor där.

En nyckelfråga för förnyelsen av Inlandets arbetsmarknader är hur kvinnornas position skall kunna förstärkas. Det som nyss sagts om den privata och offentliga tjänstesektorn har stor betydelse för kvinnors arbetsmarknad i Inlandet. Det är också väsentligt att förbättra förutsätt- ningarna för kvinnor att starta företag i olika former. Ett ökat inslag av kvinnliga företagare i Inlandet kan också medverka till att mer allmänt förändra kvinnornas situation och bryta "mansvärderingar". En sådan för- ändring torde vara nödvändig. Den kan stödjas av insatser som ger ut- rymme för invånarna att delta i kultur- och fritidsaktiviteter.

När det gäller infrastrukturen har Inlandets investeringar tidi- gare i betydande grad skett inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Investeringsmedlen till Inlandet har inte kommit över de normala investe- ringsbudgeterna utan i form av arbetsmarknadspolitik. Denna ändrar nu inriktning vilket innebär att de fortsatt stora behov av infrastrukturinve- steringar som finns kan bli ännu svårare än tidigare att genomföra.

Samtidigt kan man konstatera att vi i ett nationellt sammanhang på flera viktiga områden har för låg nivå på samhällsinvesteringarna. Sannolikheten att Inlandets behov skall bli tillgodosedda i detta nationella perspektiv är låg om inte de regionalpolitiska kraven på infrastruktur- byggandet skärps. Men inte ens då är det säkert att Inlandets behov kan tillgodoses eftersom bristerna även i andra regionalpolitiskt intressanta områden är stora.

Bergslagen - tradition, ökad öppenhet, marknadsorientering

Bergslagen har under lång tid varit ett av landets industriella kärnområden. Det betyder att det finns en industriell tradition som rym- mer såväl hinder som möjligheter.

Möjligheter

En framtida industriell expansion i Bergslagen kan inte baseras på en ökad ståltillverkning. Tvärtom kommer antalet personer sysselsatta med tillverkning av stål under lång tid att fortsätta att minska även om den ekonomiska utvecklingen för stålföretagen blir gynnsam. För att skapa ökad sysselsättning måste därför förädlingsvärdet i Bergslagens industri höjas. Detta bör ske genom att man bygger på och utvecklar regionens befintliga kompetens, samtidigt som ny kompletterande kompetens till- föres utifrån.

Stålindustrin i Bergslagen är i ett internationellt perspektiv mycket avancerad med en produktion långt förskjuten mot kvalificerade

specialstål. Nya industriella insatser i Bergslagen bör bygga på, och dra nytta av regionens högt utvecklade materialtekniska kompetens inom stål- området. De kan därigenom förväntas få en betydande hävstångseffekt, någonting som inte blir fallet om helt ny verksamhet utan rötter i den in- dustriella traditionen ska byggas upp. Kopplingen till stålindustrin får dock ej vara så stark att den nya industriella verksamheten blir sårbar för even- tuella framtida stålkriser.

I Bergslagen finns mycket hög industriell kompetens inom t ex pulvermetallurgi. Det pulvermetallurgiska kunnandet har hittills framför- allt kommit till utnyttjande för tillverkning av hårdmetall. Bergslagen som region är kanske världsledande på detta område. Pulvermetallurgin är ett område med stora utvecklingsmöjligheter. Genom detta kunnande finns också förutsättningar att komma in på keramer som också är i snabb tillväxt.

I denna del av Sverige växer mycket högkvalitativ skog. Bergsla- gen ligger geografiskt tillräckligt nära de industriella centra som nu växer i landet för att kunna integreras i industriella nätverk med höga krav på leveranser "just-in-time". Närheten till stora befolkningscentra i kom- bination med naturliga förutsättningar gör att Bergslagen också har en potential turistiskt.

Hinder

Hindren för att åstadkomma den angivna strategiska föränd- ringen är dels av tekniskekonomisk natur, dels av social natur - bruksandan.

De tekniskt-ekonomiska hindren för utveckling i en region som Bergslagen är att den existerande kunskapsbasen är ganska smal samtidigt som den finns hos stora företag vilka på grund av bl a ekonomiska orsaker inte kan investera i FoU på radikalt nya kunskapsområden. När en sådan region "mognar", är de mekanismer som skapar ny ekonomisk aktivitet genom nybildning av företag ofta svaga. Den har inte heller ett rikt och vittförgrenat informationsflöde och har därför begränsade möjligheter till nyskapande. För Bergslagens del illustreras detta förhållande av att det inte finns någon högskola med inriktning mot den dominerande verksam- hetens kunskapsbehov i regionen vilket gjort att stålindustrins FoU i betydande grad bedrivs internt i företagen och dels vid kollektivforsknings- institut och högskolor som finns utanför Bergslagen. Den FoU som före- tagen bedriver i Bergslagen syftar oftast till att effektivisera driften och/ eller att ta fram nya produkter.

En strategiskt viktig brist i Bergslagens industristruktur är att det finns allt för få kvalificerade verkstadsföretag.

Den starka industriinriktningen medför emellertid också att nya växande delar av näringslivet som tjänstesektorn kan ha svårt att utvecklas. De mindre företag som finns ger inte underlag för så stor efterfrågan på

tjänster att ett lokalt utbud av tjänsteföretag växer fram. De stora före- tagen är så stora och "professionella" upphandlare av tjänster att de till- godoser sitt behov av externa tjänster på den nationella eller internatio- nella tjänstemarknaden. Bergslagen ligger också geografiskt så nära Stockholmsområdet att en del tjänsteföretag kan tillgodose den efter- frågan som uppstår utan att etablera verksamhet i Bergslagen.

Hindren för en nydaning i Bergslagen är också av social natur. De positiva förändringar som man vill uppnå är ny sysselsättning skapad i nya eller existerande företag. Företagsbildning och sysselsättningstillväxt har blivit tecken på att en region är dynamisk. Grundläggande för att denna dynamik skall finnas är att enskilda individer tar initiativ, testar ideer osv. Den positiva förändringen bygger således på ett ganske stort mått av individualism - strävan efter personligt självförverkligande. Oppna och informationstäta miljöer understödjer de individualistiska motiven.

Bruksandan lyfter i motsats till detta fram grupptillhörigheten som bas till förverkligande i meningen utkomst och trygg anställning. Den handlar om kollektivism snarare än individualism. Som en del av kollekti- vismen har en stark social kontroll varit en del av livet på en bruksort. Med detta har vi velat visa att den omställning som behöver ske i Bergsla- gen både påverkar och påverkas av själva livsformen.

Hindren kan sammanfattas med beteckningen "det slutna Bergslagen". Slutenhet och inåtvändhet innebär svårigheter för nya ideer och ny kunskap att vinna insteg i Bergslagen. Förändring förutsätter där- med att Bergslagen blir mer öppet. Viktiga steg i den riktningen har också tagits på lokalt initiativ, t ex genom den s k Norbergsmodellen. Den ökade öppenheten kan uppnås genom förstärkta insatser inom utbildnings- och forskningsområdet. På liknande sätt ger insatser för att förstärka mark- nadskontakten inte bara möjligheter till nya affärer utan också del i kunskap. Öppenheten kan också understödjas av investeringar i infrast- rukturen. Såväl Inlandsvägen som den sk Bergslagsdiagonalen är vägin- vesteringar som berör Bergslagen.

Hindren i detta sammanhang är bl a också som vi visat i kapitel 3 '

att de planeringssystem som finns inom den offentliga sektorn avseende infrastrukturens utbyggnad missgynnar en region som Bergslagen. I vissa avseenden finns här stora likheter mellan Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Förverkligandet av denna strategi kräver långsiktiga insatser från såväl regionen som staten. Förutsättningarna för att omdaningen av Bergslagen skall lyckas är goda. De regionala högskolorna 1 Karlstad och Örebro är välutvecklade. I den norra delen av Bergslagen finns landets största universitetsinstitution med fasta forskningsresurser utanför de större högskoleorterna nämligen Lantbruksuniversitetets enhet i Garpenberg. I Gävle finns Byggforskningsinstitutet. Tillsammans med de regionala högskolorna ger denna miljö en god grund för en förbättring av högskolan.

Sydöstra sverige - integration, diversifiering, produktionsförnyelse.

Sydöstra Sverige omfattar 16 kommuner i tre län. Flertalet kommuner har mindre än 20 000 invånare. Området har haft en svag befolkningsutveckling under lång tid.

En förklaring är den stora roll som jord- och skogsbruket haft och har i området. Den minskning av sysselsättningen som skett inom dessa näringar har inte uppvägts av expansion inom andra.

Sydöstra Sverige ärinte på samma sätten "naturlig" landsdel som Inlandet och Bergslagen. Regionen är inte homogen näringsgeografiskt utan uppvisar så olika näringslivsstrukturer som råvarubaserad småskalig industri i delar av Kalmar län, industrialiserade mindre tätortskommuner varav en del är ensidigt beroende av några storföretag som i Blekinge. De kommuner i Kronobergs län som ingår i landsdelen utmärks av ett näringsliv uppbyggt kring små och medelstora underleverantörsföretag. Landsdelen består således av en blandning av glesbygdskommuner som har drag gemensamma med inlandskommunerna och av industrikom- muner som har drag gemensamma med bergslagskommunerna. Det är inte heller en naturlig landsdel om man ser till de kontaktmönster som historiskt varit naturliga. Speciellt gäller detta Blekinge som har kontakter mot Skåne. Motiven för prioriteringen av Sydöstra Sverige blir därmed delvis en blandning av motiven för Inlandet och Bergslagen. Den avgö- rande skillnaden mellan de två andra landsdelarna och Sydöstra Sverige är bristen på homogenitet. Denna brist kan leda till två olika slutsatser. Den ena är att landsdelen Sydöstra Sverige bara är en teoretisk konstruktion. En annan slutsats skulle kunna vara att just därför att Sydöstra Sverige är så svårt att "identifiera" finns det skäl att anlägga ett landsdelsperspektiv för att kunna tydliggöra de brister som föreligger. Genomgången av stats- budgetens utfall i kapitel 3 antyder enligt vår mening att den andra slutsatsen är rimligast.

Sydöstra Sverige har till skillnad från de två andra landsdelarna expansiva regioner i sin omedelbara närhet. I många avseenden finns stora statistiska likheter mellan västra och östra Småland. Utvecklingsmässigt är skillnaderna emellertid stora. Närheten borde dock kunna utnyttjas bättre så att växtkraften i västra Småland genom affärsrelationer också kunde spridas till Sydöstra Sverige. Motsvarande relation finns mellan Skåne och framförallt Blekinge.

En strategi för Sydöstra Sverige bör mot denna bakgrund ha åtgärder som ökar samverkan mellan landsdelens olika delar samt mellan Sydöstra Sverige och omgivningen som bärande inslag. Förutsättningarna är tack vare relativt små avstånd och geografiskt läge goda för en integration på kommunikationssidan. På utbildningsområdet gäller det att fortsätta de nya samverkansformer de kommunala utbildningsanordnarna prövar med näringslivet och att samordnat utveckla de högskoleresurser regionen har.

Inom näringslivet innebär kraven på en effektivare material- administration att transporter skall ske "just in time". Detta synsätt innebär att företagen minskar sina lager och kräver i stället snabba och punktliga leveranser från underleverantörerna till produktionsenheterna. "Just in time"- filosofin ställer därför krav på snabba transportvägar utan risk för trafikstockningar och järnvägar med hög transportkapacitet.

Sydöstra Sverige saknar järnväg i nord- sydlig riktning varför endast vägtransporter finns att tillgå. E 66 har därför utvecklats till en betydelsefull trafikspulsåder i Sydöstra Sverige. E 66 har en funktion av förbindelselänk för stora delar av trafiken mellan Sydöstra Sverige, Gotland samt de två storstadsregionerna Malmö och Stockholm. E 66 är den vidare den viktigaste länken för Blekinge när det gäller att knyta sam- man länet med Skåne och Europa. Ser man till vägförbindelserna mellan Karlskrona, Växjö och Kalmar finns det behov av förbättringar på E 66 mellan Karlskrona och Kalmar. Även vägförbindelsen mellan Karlskrona (Karlshamn/Ronneby) och Växjö borde förbättras för att underlätta sam- verkan inom regionen.

Järnvägen Kalmar-Alvesta-Göteborg dvs Kust till Kustbanan är en betydelsefull tvärförbindelse i det nationella järnvägsnätet. Banan är inte bara en viktig förbindelse mellan Sydöstra Sverige och västkusten. Den är också en länk i det övriga järnvägsnätet. Genom banans ankytning till det nationella järnvägsnätet har orterna längs banan även förbindelser med det internationella järnvägsnätet. Blekinge kustbana är en annan stra- tegiskt viktig j ärnvägsförbindelse.

Mot bakgrund av den låga utbildningsnivån i Sydöstra Sverige framstår insatser inom såväl gymnasieutbildning som högskoleutbildning som ytterst välmotiverade.

Ett väg- och järnvägsnät som förbinder de olika centra i sydost- sverige med varandra betyder att förutsättningarna för samverkan mellan högskolorna i regionen underlättas. Högskolorna i Växjö och Kalmar och den nyinrättade högskolan i Karlskrona/Ronneby har tillsammans en ansenlig kompetens. Växjö har ett gott renommé och goda resurser ' särskilt inom ekonomi- och samhällsvetenskap. Kalmar har tvärveten- skapliga resurser inom naturvetenskap och god kompetens inom teknik - särskilt datorbaserad produktionsteknik

Även om tyngdpunkten i en strategi ligger på att förbättra infrastrukturen finns också behov av insatser som direkt syftar till företagsutveckling. Detta bör ses mot bakgrund av följande.

I de industridominerade delarna av Småland spelar små och medelstora företag en stor roll. Många av dessa företag arbetar som underleverantörer till stora svenska företag. Relationen mellan köpare och säljare har i detta fall kännetecknats av att köparens krav på produktens kvalitet fortgående skärps samtidigt som växande krav ställs på under- leverantörers utvecklingskompetens. Resultatet har blivit att samarbetet mellan köpare och tillverkare institutionaliserats och därmed blivit mer

långsiktigt. Utvecklingen under 1990—talet för denna del av industrin i Sydöstra Sverige bestäms därför av de svenska storföretagens utveckling i allmänhet och "inköpsstrategier" i synnerhet samt av hur väl regionens företag förmår uppfylla de krav som köparna ställer. En ökad långsiktighet i samarbetet mellan storföretag och underleverantör innebär att relatio- nen mellan företagen förändras. Från att ha varit en produktionsenhet som tillverkar insatsvaror utifrån köparens specifikationer blir underle- verantörens uppgift att lösa bestämda problem åt köparen utifrån angivna krav på funktion hos produkten. Underleverantören blir en del av stor- företaget och får ansvar för utvecklingsarbetet inom ett avgränsat område. För att framgångsrikt kunna spela denna roll krävs det att underleveran- tören ökar sin utvecklingskompetens. Den tidigare påtalade låga utbild- ningsnivån i regionen utgör i detta sammanhang ett problem för underle- verantörer i Sydöstra Sverige.

Blekinges näringslivsstuktur domineras av stora produktions- enheter tillhörande internationellt verksamma koncerner. Den statliga företagssektorn är betydande framförallt i Karlskrona. Den struktur som finns 1 Blekinge innebär att länet är ett av de mest "fjärrstyrda" i landet. En annan faktor av stor betydelse är att FoU-verksamheten 1 näringslivet blir låg.

En strategi för produktionsförnyelse anser vi mot den här bak- grunden nödvändig inför 1990-talet. I Sydöstra Sverige är jordbruket en viktig näring, som oftast bedrivs i kombination med skogsbruk. Regionen ingår i Götalands skogs- och mellanbygder och förutsättningarna för jordbruk varierar avsevärt. Om en ändrad jordbrukspolitik leder till ned- läggning av åker och minskad jordbruksproduktion kan denna gå ut över jordbruket i skogs- och mellanbygder och därmed Sydöstra Sverige. Vi förutsätter att livsmedelspolitiska arbetsgruppen uppmärksammar dessa förhållanden.

Av mellanstäderna i, eller som stöd för, regionen har Jönköping och Växjö i första hand fungerat som tillväxtcentra tack vare en ökande offentlig och privat tjänstesektor, och har nu förhållandevis väl diffe- rentierade arbetsmarknader. Kalmar har däremot inte i samma utsträck- ning fått del av en motsvarande tillväxt, medan Karlskrona haft den sämsta utvecklingen.

Sydöstra Sverige har en liten tjänstesektor. Det gäller såväl privata som offentliga tjänster. De kvalificerade befattningarna inom den privata tjänstesektorn är andelsmässigt liten, särskilt för kvinnor. När det gäller den offentliga sektorn förklaras detta förhållande av att många kommuner 1 Sydöstra Sverige har jämförelsevis få anställda per 1000 in- vånare. Som framgick av kapitel 3 är också andelen statligt anställda låg I området. Ökade möjligheter att främja tillväxten framförallt inom den privata tjänstesektorn är mot denna bakgrund önskvärda.

Mellanstäderna - länken mellan storstad och landsbygd

Mellanstäderna är transportmässigt ofta knutpunkter i de natio- nella systemen för vägar, järnvägar och flygplatser. Ett centralt begrepp i sammanhanget är nätverk i vilka mellanstäderna är viktiga export- och im- portnoder för större regioner och mellan vilka de större länkarna i de nationella transportsystemen finns.

Ett annat centralt perspektiv på mellanstäderna är att de ofta är noder i beslutssystem. Detta anknyter till den diskussion som förs om de- centralisering av beslutsbefogenheter från Stockholm till länen (resi- densstäderna) och till kommunerna. Residensstäderna är viktiga centra i den offentliga verksamheten. En statistisk analys av statsbudgeten för år 1986 tyder på en residensstadseffekt som innebär att en ort som är lika stor, har samma arbetslöshet och i ytterligare några avseenden är lika en residensstad mottager ca 10 000 kronor mindre per capita än residenssta- den.

Ofta sammanfaller de här två funktionerna dvs de är noder i transportsystemen och även viktiga noder i framförallt de offentliga beslutssystemen. Ett antal mellanstäder är bara är stora arbetsmarknader liksom det finns residensstäder som inte utgör noder i transportssystemen. Vi har redovisat en analys av dessa förhållanden i kapitel 2.

Många av de funktioner som finns i mellanstäderna har bety- delse för hela län. Det kan t ex gälla flygplatser eller sjukhus. Service- funktionen är länstäckande men arbetstillfällena skapas på den lokala arbetsmarknaden vilket gjort att mellanstädernas arbetsmarknad oftast utvecklats positivt. De är också de orter som bäst uppfyller de krav som ställs av företag som vill etablera sig utanför storstadsområdena.

Syftet med insatserna i mellanstäderna är att söka åstadkomma ett bättre fungerande (tätorts)-system i ett nationellt perspektiv och att skapa förutsättningar och strategier för mellanstäderna att bli motorer i den inomregionala utvecklingen. Det handlar om insatser för att förbättra tillgängligheten och/eller att stärka beslutskraften. Tillgängligheten kan . ökas genom investeringar i t ex transportsektorn. Beslutskraften kan stärkas genom decentralisering av beslut inom den offentliga sektorn. Syftet är att sådana insatser skall leda till att orternas konkurrenskraft gentemot storstäderna, särskilt Stockholm förstärks. Det handlar också om insatser som medför att mellanstädernas arbetsmarknad blir tillgänglig för så många som möjligt i länet, att t.ex. högskolans resurser blir tillgängliga för näringslivet i hela länet och att möjligheterna till decentralisering av statlig verksamhet från residensstaden till andra orter tas till vara.

Enligt kommitténs mening kan mellanstädernas dubbla roller inte ses isolerade från varandra. Tvärtom förutsätter en bättre balans mellan storstad och landsbygd att mellanstäderna fungerar väl i båda dessa avseenden.

Följande tabell redovisar en exempelsamling av tänkbara åtgär-

der för att öka tillgängligheten, stärka beslutskraften, öka kompetensen och vidga de lokala arbetsmarknadernas räckvidd.

Tabell 2:

Öka tillgäng lighet

*Kommunika- tioner

'Förbättrade vägar

*Förbättrade tågförbindel- ser

Stärka besluts kraften

'Decentralise- ring av beslut

*Omlokalisering av central stat- lig förvalt-

ning

Vidga lokala- arbetsmark nader

*Omlokalise- ring av stat- lig verksam- het

*Förbättrad inomregional kollektivtra- fik

*Påverkan på den privata sektorn

Exempel på möjliga åtgärder för att påverka mellan- städernas utveckling.

Ökad kompetens

*FoU inom och utom högskolan

*Påverkan på den privata sektorn

Med dessa exempel närmar vi oss en precisering av mellan- städernas funktion i förhållande till kommitténs mål om fungerande regioner. Vilka egenskaper bör en mellanstad ha för att på bästa sätt kunna medverka till uppfyllandet av det regionalpolitiska målet?

Mellanstäderna bör för att fungera:

- ha hög tillgänglighet till det nationella och internationella tran- sportsystemet för person- och godsbefordran - besitta en sådan FoU-kapacitet att de på något avsnitt deltar direkt i internationella kontaktnät. Denna internationella kompetens behöver inte nödvändigtvis rymmas inom högskolan utan att den också kan finnas inom näringslivet eller inom offentliga myndigheter - uppvisa en öppenhet mellan olika aktörer i skapande verksamheter av olika slag. Det gäller FoU-verksamheten men också kulturlivet - erbjuda en differentierad arbetsmarknad som möjliggör olika yrkesval

- vara centra för beslutsfattande.

Stockholm

Vårt perspektiv är att Stockholmsregionens och de andra stor- stadsområdenas utveckling är av central betydelse för hela landet och från vissa bestämda utgångspunkter också för regionalpolitiken. Det är viktigt för landet som helhet att dess huvudstadsregion fungerar. Olika undersökningar har visat att stockholmsregionen är bety- delsefull som importhamn för ny teknik.

Eftersom den svarar för en fjärdedel av landets arbetsmarknad sprider sig följdverkningarna av en dåligt fungerande arbetsmarknad i regionen till hela ekonomin. Det finns också ett samspel genom det pend— lingsutbyte som sker mellan huvudstadsregionens arbetsmarknad och övriga arbetsmarknader i landet. Inte minst arbetsmarknads- och utbil- dningspolitiken är väsentliga i detta sammanhang. Ju mindre som arbetskraftsutbudet i Stockholm kvalifikationsmässigt stämmer överens med den efterfrågan som finns desto kraftigare kommer suget efter arbets- kraft från andra delar av landet att vara. Det är den bakgrunden av strate- giskt intresse inte bara för regionalpolitiken utan för den hela den ekono- miska politiken att utvecklingen sker i balanserade former. Till en sådan balanserad utveckling hör, menar vi, att söka avlänka tillväxten inom den privata och offentliga tjänstesektorn i Stockholmsområdet.

Landsbygden

Landsbygd är inget enhetligt begrepp. Det är stora skillnader mellan de förhållanden som råder t. ex i skogsbygderna i Norrlands inland och jordbruksbygderna i södra Sveriges slättland. Skärgårdarna har sina särpräglade förutsättningar. Det som förenar är den spridda bosättningen och att människornas utkomst i relativt stor utsträckning har sin grund i de areella näringarna. Aven om förutsättningarna i många avseenden är olika finns det många gemensamma drag i landsbygdens utveckling. Den har formats av strukturrationaliseringar inom jordbruk, skogsbruk och fiske. Arbetstillfällen har försvunnit, underlaget för service har urholkats, mar- kägandet komplicerats bl a genom ökat utboägande osv.

De likheter som finns speglas också i de förslag som kommit fram i Landsbygdskampanjen. De areella näringarnas utveckling tas upp i många budkavlar. Lantbrukets roll som försörjningsbas betonas liksom dess roll för landskapsbilden och det öppna landskapet. En samman- ställning av förslagen på ämnesområden visar att de områden som i budkavlematerialet har högst prioritet är:

sysselsättning och näringsliv service och utbildning bostäder kultur

natur och miljövård kommunikationer.

Den dåliga standarden på landsbygdens vägnät är en fråga som ges stor uppmärksamhet. Bilens betydelse understryks. Inom kultur- området är det kulturen som bärare av historia och identitet och ett för regionen gemensamt värderingssystem som står i centrum. Onskemål om att bevara kulturellt värdefulla byggnader och miljöer är vanligt före- kommande. Ofta kopplas det ihop med bristen på samlingslokaler.

Närmare hälften av de krav och förslag som förs fram i bud- kavlarna riktas till kommunerna. Sammanställningen visar att det finns vissa skillnader mellan olika delar av landet i var tyngdpunkten i förslagen ligger. Den mest tydliga är den höga prioritet sysselsättningsfrågorna ges i budkavlarna från Norrlands inland.

Det är skillnaderna mellan olika områden som gör att man kan tala om glesbygd och landsbygd. Landsbygdsområdena i södra Sverige ligger ofta relativt nära större tätorter vilket gör att tillgängligheten till service av olika slag är större än i de nordligt belägna landsbygdsområdena med få och små tätorter. Avsaknaden av tätorter innebär att det är glesbygd. Landsbygdsområdena i södra Sverige ligger också ofta inom pendlingsavstånd till större arbetsmarknader. Också i detta avseende finns en skillnad mot glesbygden. I den förda politiken har framförallt gles- bygdens problem och förutsättningar betraktats.

Mot den här bakgrunden menar vi att de strategier som vi redovisat för landsdelarna har relevans också med ett glesbygds- eller landsbygdsperspektiv på dessa delar av landet. Vi återkommer till dessa frågor i kapitel 8 där vi också tar upp skärgårdsområdenas särskilda problem.

5. INSATSOMRÅDEN AV STRATEGISK BETYDELSE

Insatser inom olika politikområden behövs för att vi skall få väl fungerande regioner i alla delar av landet. Hänsyn tas också sedan länge till att förhållandena varierar mellan olika delar av landet. Det är viktigt att sektorspolitiken också i fortsättningen tar ett sådant ansvar.

Flera sektorsområden är viktiga ur ett regionalpolitiskt pers— pektiv. Arbetsmarknadspolitiken har alltid haft stor betydelse för den regionala balansen. Inför 1990-talet anser vi att utbildning och forskning, kommunikationer, energi, miljö och kultur är sektorer av strategisk bety- delse för den regionala utvecklingen.

Utbildning och forsknings— och utvecklingsarbete har mycket stor betydelse som en rambetingelse för regional utveckling. En jämn och hög utbildningsnivå är viktig ur fördelningspolitisk synpunkt. Genom utbild- ningen påverkas våra värderingar om arbete, livskvalitet och fritid. Ett förändrat arbetsliv kräver högre kompetens och därmed ett mer utvecklat och differentierat utbildningsutbud i utsatta regioner. På samma sätt har också forsknings- och utvecklingsarbete, oavsett om det sker i högskolan, offentlig sektor i övrigt eller i näringslivet, betydelse för den inriktning som näringslivet i skilda regioner får.

Ett samhälles kommunikationer påverkar samhällsutvecklingen på ett avgörande sätt. Kraven på transportsystemet har ökat. För godstra- fiken har tyngdpunkten förskjutits från att gälla en fristående transport- tjänst till att omfatta företagens logistikfunktion d.v.s. styrningen av varuflöden från råvara till färdig produkt. Personkontakternas betydelse har också succes-sivt ökat. Datoriseringen har lyft fram telekommunika- tionernas strategiska roll.

Energiförsörjningen är en del av samhällets infrastruktur. Stora omställningar kan förväntas inom denna sektor. Energisektorn är strate- giskt betydelsefull därför att omställningen av energisystemet rymmer en geografisk dimension. Bl. a. är elberoendet stort i flera av de regional— politiskt prioriterade regionerna.

Miljöpolitiken har en stark anknytning till regionalpolitiken som restriktion och som en kraft som verkar i samma riktning som regional— politiken. Skärpta miljökrav på näringslivet berör branscher som har stor betydelse i regionalpolitiskt intressanta områden. Samtidigt kan skärpta miljökrav på t.ex. bilismen i de mest belastade regionerna leda till att miljöpolitiken kan bidra till en mer balanserad regional utveckling. Långsiktigt kan en radikal miljöpolitik leda till ökade exportmöjligheter.

Kulturpolitiken har betydelse för den mobilisering av regioners egna resurser som är grunden för regional utveckling. Genom insatser på kulturområdet kan den regionala identiteten förstärkas.

5.1. Utbildning, forskning och utveckling som drivkraft 1 den regionala utvecklingen

Ställningstaganden:

Tillgängligheten till gymnasieskolan måste öka, främst genom en vidsynt tolkning av regler och större tolerans för skilda lokala lösningar, som exempelvis samarbete mellan gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning.

Olika utbildningsanordnare bör samverka för att tillgodose så många utbildningsbehov som möjligt.

En målmedveten utbyggnad av vuxenutbildning och högskoleutbildning är viktig för att stödja utvecklingen av ett kunskapsintensivt och

utvecklingsinriktat näringsliv.

Fasta forskningsresurser bör finnas i anslutning till regionala högskolor i de tre prioriterade landsdelarna för att utgöra en bas för profilerade Fo U-miljöer.

Kollektiva lösningar på forsknings- och utvecklingsområdet behövs för att stimulera utvecklingsarbetet i små och medelstora företag i de prioriterade landsdelarna och i de prioriterade mellanstäderna.

Vuxenutbildning i de prioriterade landsdelarna som tillgodoser mer framåtsyftande behov, i första hand kommunal vuxenutbildning och statens skolor för vuxna, bör få ökade anslag med 50 miljoner kronor.

Vuxenstudiestödet i de tre prioriterade landsdelarna höjs med ca 45 miljoner kronor.

Samlade medel för anskaffning av utrustning bör anslås med 60 miljoner kronor per prioriterad landsdel. Anslagen skall avse olika utbildningsformer, inte enbart gymnasieskolan som för närvarande.

Utökade anslag med 50 miljoner kronor ges till breddad högskoleutbildning i var och en av de tre prioriterade landsdelarna. Anslagen skall innefatta distansutbildning och decentraliserad utbildning.

Fasta forskningsresurser, omfattande ca 250 miljoner kronor i ett utbyggt skede, anslås till fyra olika grupper av högskoleenheter. En grupp består av högskolorna i Ostersund och Sundsvall/Hämösand För Bergslagen föreslås två grupper, ett bestående av högskolorna i Gävle/Sandviken, Falun [Borlänge och SLU:s enhet i Garpenberg samt en för högskolorna i Karlstad, Orebro och Eskilstuna/Västerås. För Sydöstra Sverige föreslås en grupp bestående av högskolorna i Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ronneby. Riktlinjerna för

samarbetet inom högskolegruppema bör utvecklas av särskilda organisationskommittéer.

Staten bör utnyttja sina möjligheter som avtalspart att lokalisera kollektivforskningsinstitut till de tre prioriterade landsdelarna.

Ett basjinansieringsstöd anslås till de tre prioriterade landsdelarna om 50 miljoner kronor per landsdel för utvecklingsarbete i kollektiv form.

5.1.1. Utbildning

En målmedveten utbyggnad av utbildningssystemet på alla nivåer anses nödvändigt för att näringslivet skall kunna behålla och utveckla sin konkurrenskraft. De senaste tio åren har det totala antalet platser inom högskoleutbildning, liksom inom kommunal vuxenutbildning, av främst ekonomiska skäl varit i stort sett oförändrad. De förändringar som gjorts har varit omprioriteringar mellan orter och mellan olika utbildningar.

Vi anser att det är föga framåtsyftande att utbildningskapa- citeten inte har tillåtits att öka, vare sig inom kommunal vuxenutbildning eller högskoleutbildning. Det är därför synnerligen viktigt att utbild- ningskapaciteten successivt byggs ut och att det i första hand sker inom de tre prioriterade landsdelarna.

De närmaste årens förväntade brist på arbetskraft gör det _viktigt att bättre utnyttja de mänskliga resurser som finns runt om i landet. Okade insatser för att stärka den personbundna kompetensen i utsatta delar av landet är därmed inte enbart till gagn för den berörda regionen utan bör vara till nytta för landet i sin helhet. Erfarenheterna säger att utbudet av utbildning måste komma nära människorna för att bli utnyttjat. Särskilt gäller detta vidareutbildning av yrkesverksamma. Den potentiella arbets- kraft som behövs för forsknings- och utvecklingsarbete de närmaste åren finns på fler orter än de där forsknings- och utvecklingsarbete nu bedrivs. För att möta de framtida behoven är det viktigt att offensivt utnyttja resurserna där de finns.

De regionala variationerna i utbildningsnivå som framgick av kapitel 2 beror bl a på vilken tillgång till utbildning som finns. Ju högre upp i utbildningshierarkin man kommer, desto mer koncentrerat är ut- budet. Grundskoleutbildning finns i alla kommuner. Vi anser att det är be- tydelsefullt att grundskolan kan fortleva även i områden med litet elev- underlag. Det är därför viktigt att också enskilda kommuner tar sitt ansvar för en bygds fortlevnad genom att försöka finna mindre konventionella lösningar för att tillgodose skolgång för eleverna i sådana områden. Primärkommunal gymnasieskola finns i 198 av landets 284 kommuner. Det finns en inbyggd motsättning mellan önskan att sprida gymnasieskolan till flera orter och den valfrihet som eleverna skall ha inför valet av linje och inriktning i gymnasieskolan. I kompromissen mellan spridning och valfri-

het är det nödvändigt att man finner så okonventionella lösningar som möjligt. Sådana lösningar kan man endast finna lokalt, eftersom förhål- landena varierar mycket från ort till ort, men också på en och samma ort från en tid till annan. Det är i detta sammanhang nödvändigt att en sam— planering sker av den landstingskommunala och primärkommunala gym- nasieskolan så att vi får en gymnasieskola som är så flexibel som möjligt.

Gymnasieskolan

Äldersstrukturen fram till sekelskiftet är sådan att antalet elever i gymnasieskolan kommer att minska. Minskningen kommer att __drabba alla län till och med första hälften av 1990-talet. Störst blir den i Orebro, Västmanlands och Gävleborgs län, mellan 15 och 17 %. I Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Västerbottens län blir minskningen mellan 5 och 9 %. Variationerna inom ett län kan emellertid vara mycket stora, som t.ex. i Uppsala och Västerbottens län.

Den demografiska utvecklingen ställer extra stora krav på att man så flexibelt som möjligt skall kunna utnyttja alla möjligheter som står till buds för att säkra utbildningsmöjligheter i glesbygd. Det viktiga är att gymnasieskolan görs så tillgänglig som möjligt. De minskande ungdoms- kullarna får inte innebära att gymnasieutbildningen koncentreras. I stället bör man på olika sätt försöka skapa lösningar som gör det möjligt för ung- domarna att studera i närheten av hemorten.

I första hand måste man pröva andra sätt att tillgodose ett spritt geografiskt behov av gymnasieutbildning än att inrätta fler gymnasie- skolor. Sådana lösningar kan vara filialer, tillfälliga insatser och samverkan mellan olika utbildningsformer. Riksdagen, regeringen och skolöver- styrelsen kan på olika sätt underlätta en ökad tillgänglighet på detta sätt, men framför allt är det de berörda länen och kommunerna som själva måste finna lösningar som passar.

Vi vill här bl.a. peka på förändringar som statsmakterna har avi- serat och som påtagligt bör förbättra möjligheten att förbättra tillgäng- ligheten till gymnasieskolan. Ett arbete med att ompröva gymnasieskolans studievägar pågår i syfte att göra linjerna färre och mera likvärdiga. En så- dan strukturell förändring bör också leda till att det blir lättare att behålla omfattningen av gymnasieskolan, även när elevantalet nu minskar.

Allmänt gäller att utbildningsplaneringen i kommunen och i lä- nen blir mer flexibel. Alla medel som står till buds måste utnyttjas så fantasifullt som möjligt för att ge ungdomar i gymnasieåldern studiealter- nativ nära hemorten. Särskilt viktigt är det att sådana anpassningar av gymnasieutbildningen inte bara formellt, utan också reellt, vänder sig både till flickor och pojkar. En förankring i hembygden under uppväxtåren leder till en starkare identifikation med densamma. Aven om ungdomarna inte får eller vill ha den sysselsättning som finns på orten, kan en hembygds- identifikation som byggts upp under ungdomsåren leda till att man senare

i livet lättare återvänder.

Nedgången i elevantalet i gymnasieskolan innebär att kommuner runt om i landet kommer att ha kvalificerade lärare att tillgå i en mer offensiv utbildningssatsning för de behov som enskilda, företagare och myndigheter har. Denna lärarkapacitet kan vara av värde både i vuxenut- bildningen och direkt i företagens egen utbildning och borde vara av särskilt intressse för mindre företag, som ej har egen kompetens inom alla områden. Detta gäller inte enbart lärare i tekniska och ekonomiska äm- nen, utan t.ex. också i språk. Ett förstärkt Europaengagemang aktualiserar bredare språkkunskaper-än enbart engelska, framför allt franska och tyska. Ett tätare utbyte med Osteuropa fordrar bättre kunskaper i slaviska och baltiska språk.

Utökade utbildningsinsatser inom vuxenutbildningen

Vuxenutbildningen är ett av de viktigare instrumenten för att förändra människors förutsättningar i arbetslivet, deras självförtroende och därmed deras möjligheter att påverka sin regions tillväxtkraft. Vuxen- utbildning gynnar dem som redan finns på orten och är en viktig invester- ing om man vill nå en förändring i ett kortare tidsperspektiv. De olika ut- bildningssatsningar som sker runt om i landet, inte minst i glesbygden och på mindre orter, visar tydligt vilken oerhört stor inneboende kraft utbild- ning har. Det finns dessutom stor anledning att särskilt satsa på vuxenut- bildning, när antalet ungdomar i gymnasieskolan minskar. Det är tre olika former av vuxenutbildning som vi särskilt vill lyfta fram:

- Den kommunala vuxenutbildningen och motsvarande statliga satsning- ar via statens skolor för vuxna samt Studieförbunden. Denna utbildning utgår från individernas eget ansvar för sin utbildningssituation.

Arbetsmarknadsutbildningen. Denna utbildning utgår från ett arbets- löshetskriterium.

- Personalutbildningen. Denna utbildning utgår främst från företagens specifika intresse.

Sverige är relativt välförsedd med vuxenutbildning. Erfaren- heterna visar emellertid att det är de redan välutbildade som i första hand vidareutbildar sig. Den tidigare redovisade statistiken av befolkningens ut- bildningsnivå visar att det i första hand är i de överhettade regionerna som utbildningsnivån är hög. I de utsatta regionerna är kvalifikationsnivån i näringslivet sådan att det omedelbara utbildningsbehovet kan synas litet. Det är därför helt otillräckligt att utgå enbart från dagens förhållanden om man vill åstadkomma förändringar i regioner med hjälp av de människor som är bosatta där. För att intensifiera utbildningsinsatserna är det viktigt

att det sker uppsökande verksamhet, för att motivera, informera och t.o.m. skräddarsy vuxenutbildning.

Statistiken över vuxenutbildningens regionala fördelning visar att det är två typer av utbildningar som är dåligt tillgodosedda i de tre priori- terade landsdelarna: kommunal vuxenutbildning och motsvarande samt personalutbildning. Samtidigt har emellertid dessa regioner en mycket god tillgång på arbetsmarknadsutbildning. Fortbildningsmöjligheter för vuxna är således främst knutna till de beslut som arbetsmarknadsmyndigheterna fattar och därmed också till den aktuella arbetsmarknadssituationen.

Arbetsmarknadsmyndigheternas köp av arbetsmarknadsutbild- ning är avsedd att möta behov som är klart förutsebara. Arbetsmark- nadsutbildningen är i detta sammanhang ett flexibelt instrument, som snabbt går att anpassa till nya situationer. Huvuddelen av arbetsmark- nadsutbildningen tillgodoses genom köp hos AMU-styrelserna i de olika länen. Denna utbildningsorganisation har visat en hög grad av flexibilitet och skulle också kunna spela en viktig roll i ett system för utbyggd personalutbildning. Arbetsmarknadsutbildningen är främst yrkesinriktad, medan komvux, statens skolor för vuxna och folkhögskolorna i högre grad tillgodoser allmänna utbildningsbehov. Därmed kan de båda utbildnings- formerna komplettera varandra.

Personalutbildning har blivit ett allt viktigare medel i kompetens- försörjningen. Företagen satsar mycket på fortbildning i egen regi, men det är framför allt de stora företagen som har sådana möjligheter. De mindre företagen har också stora personalutbildningsbehov, men de har i realiteten svårt att undvara personal. Såväl i Inlandet, Bergslagen som i Sydöstra Sverige var våren 1987 andelen av de sysselsatta som deltagit i personalutbildning betydligt lägre än i övriga riket. Det finns därför all anledning att i fortsättningen särskilt uppmärksamma personalutbild- ningens betydelse för den regionala utvecklingen, bl.a. i den utredning om kompetensutveckling i arbetslivet som regeringen aviserat till hösten.

Komvux, statens skolor för vuxna (SSV) och folkhögskolorna till- godoser mer framåtsyftande utbildningsbehov och bör därigenom spela en * viktig roll i en mer offensiv utbildningsplanering. Arbetsmarknadsutbild— ningen med dess mera yrkesinriktade karaktär är också ett sådant instru- ment. Den företagsinriktade arbetsmarknadsutbildningen skulle också kunna användas mer offensivt om reglerna mjukades upp något samtidigt som instrumentet tillämpades mer aktivt i ett regionalpolitiskt syfte. Det bör exempelvis vara möjligt att öka bidragen per utbildningstimme för småföretagen, eftersom deras kostnader för att få till stånd utbildning är högre. När det gäller småföretagen vill vi också peka på behovet av grundläggande företagarutbildning. Personalutbildningen skulle också kunna användas mer som ett led i en framåtsyftande utbildningsplanering. Aven om den kommunala utbildningsplaneringen skulle kunna vara mer offensiv, är det i regel inte kännetecknande för kommunerna att i förtid planera en näringslivsutveckling med specifika utbildningsinsatser. De ytt-

re ramarna för olika utbildningssatsningar är dock inte särskilt goda, efter- som totalramen för komvux-timmar i landet inte har ökats de senaste tio åren. De eventuella tillskott som tillkommit i olika län är därför effekter av omprioriteringar.

Figur 5.1 KOMVUX och AMU-utbildning 1986

j_ndex, riket=lOO

- 80 81 — 90 91 109

110 119 I 120-

Många kommuner har redan nu en aktiv näringslivspolitik. Vi kommer senare att föreslå att vissa medel ställs till kommunernas för- fogande för olika näringslivsinriktade satsningar. I detta sammanhang är det också viktigt att kommunerna är offensiva i sin utbildningsplanering så att de satsningar som görs på utbildningssidan kompletterar näringslivs- satsningarna. Skolstyrelserna är nu skyldiga att ha ett lokalt samråd med arbetsmarknadens parter före sina beslut om inriktningen och dimen- sioneringen av yrkesutbildningen i komvux. Det är viktigt att detta samråd är ett led i kommunens vidare utbildningsstrategi. Utbildningsplaneringen måste i sin tur vara ett led i kommunens näringslivsplanering. Vi vill också framhålla vikten av att utbildningsplaneringen sker i nära samråd med ar- betsmarknadsmyndigheterna. I detta sammanhang har studieförbunden redan visat sig vara viktiga fora för att utveckla konkreta idéer om olika bygders utveckling. Samtidigt är det viktigt att kommunerna i sin utbild- ningsplanering också tar hänsyn till vilka utbildningar statens skolor för vuxna samt näraliggande kommuner ger, så att man tillsammans med SSV och andra kommuner kan åstadkomma sådana utbildningssatsningar som man inte förmår på egen hand.

Kommunerna har en skyldighet att anordna utbildning inom grundvux (d.v.s. motsvarande låg- och mellanstadiet). Utbildning inom komvux” etapp I (motsvarande högstadiet) har hög prioritet. Genom denna typ av utbildning höjs befolkningens utbildningsnivå i de allmänna ämnena. En sådan grund kan i många fall vara nödvändig för att mer yrkesinriktade utbildningsinslag skall vara möjliga. Det är emellertid väsentligt att människor i Norrlands inland, Bergslagen och Sydöstra Sverige också får del i ett individinriktat, mer varierat utbildningsutbud som den kommunala vuxenutbildningen och folkhögskolan kan ge.

Distansutbildning på gymnasial nivå bedrivs av Statens skolor för vuxna i Norrköping och Härnösand. Utbildningen är främst inriktad på enskilda individer. Statens skolor för vuxna i Härnösand har emellertid också sedan ett antal år ett samarbete med komvux i flera kommuner. Förutom en individinriktad utbildning anser vi att det är viktigt att de ' möjligheter som statens skolor för vuxna har att samverka med den kom- munala vuxenutbildningen utvecklas vidare så att människor får fler ut- bildningsmöjligheter nära hemorten. Att individuellt ta ansvar för sin studiesituation utan den stimulans och det stöd som studier i grupp relativt nära hemorten innebär kan vara ett alltför stort hinder för många männi- skor. De samverkansprojekt som statens skolor för vuxna bedriver med kommuner och företag bör därför fortsätta och utvidgas. Kommunerna bör enligt vår mening mer systematiskt utnyttja statens skolor för vuxna som komplement till komvux, särskilt i de fall antalet studerande är för litet för att en utbildning skall kunna starta enbart i komvux, regi.

Viss försöksverksamhet med distansundervisning förekommer också vid folkhögskolor. Folkhögskolan som skolform har ofta visat sig mycket lämplig för lågutbildade människor och för människor som inte

har funnit sig tillrätta i det ordinarie skolväsendet. Detta kan bero på att folkhögskolan inte enbart har formell utbildning utan att dess kanske viktigaste uppgift är att värna om de bildningsideal som handlar om demokratisk skolning, den enskilda människans ansvar för sina handlingar och behov av att få en insikt om möjligheterna att påverka den egna livs- situationen. Genom den stora frihet som folkhögskolan har att utforma olika utbildningar har skolformen stora möjligheter att anpassa och indi- vidualisera utbildningen.

Det är positivt med den mångfald av utbildningsanordnare som finns. Samtidigt är det viktigt att olika utbildningsanordnare kan samverka i sina utbildningsinsatser för att tillgodose individernas behov. I första hand är det naturligtvis viktigt att ett samarbete sker mellan utbildnings- former som tillhör en och samma huvudman. Statens skolor för vuxna är emellertid en viktig part, som mer systematiskt skulle kunna utnyttjas även av de inblandade kommunerna och inte enbart av enskilda individer. Olika slags samordning är viktig både för att garantera ett så brett utbildningsut- bud som möjligt i glesbygd och för att möjliggöra kvalitativa förbättringar och därmed bidra till en kompetenshöjning.

Den relativt låga utbildningsnivån i de tre prioriterade lands- delarna tillika med det ringa utbildningsutbudet, framför allt inom kom- munal vuxenutbildning, medför att vi i första hand vill peka på vikten av en vidare utbyggnad av den kommunala vuxenutbildningen. Genom denna förstärks möjligheterna till framtidsinriktade, offensiva utbildningsinsatser såväl utifrån individuella behov som utifrån de behov som den kommunala näringslivsplaneringen kan medföra. Men vi vill också framhålla arbets- marknadsutbildningens regionalpolitiska roll och betona vikten av att re- gionalpolitiska aspekter även fortsättningsvis tillmäts stor betydelse vid den länsvisa fördelningen av anslagen för arbetsmarknadsutbildning. Man bör också i ökad utsträckning pröva olika former av arbetsmarknadsut- bildning i särskilt utsatta regioner, t.ex. enligt den modell som tillämpas i östra Norrbotten. Personalutbildningen kan också komma att spela en väsentlig regionalpolitisk roll i framtiden. I den aviserade utredningen om kompetensutveckling på arbetsplatserna bör de regionalpolitiska aspek- terna ges en betydande uppmärksamhet.

Vi föreslår därför att i första hand de tre prioriterade lands- delarna får ett utökat antal grundvux- och komvuxtimmar, motsvarande 50 miljoner kronor, vilket motsvarar ca S% av nuvarande anslag för hela lan- det. Vi förutsätter att kommunerna samarbetar med statens skolor för vuxna när studerandeunderlaget är alltför litet. De medel som den i ett senare avsnitt föreslagna inlandsstyrelsen disponerar bör också kunna an- vändas för kompetensutveckling av den vuxna befolkningen men bör då inte vara knutet till en speciell skolform. Den utökade komvuxutbild- ningen bör i första hand användas till sådana utbildningar som komplett- erar det befintliga, samlade utbudet av vuxenutbildning samt inne— hållsmässigt i första hand vara sådan att den tillgodoser såväl enskilda

individers behov som de behov kommunen antas få utifrån den näringslivsplanering som görs. Uppsökande verksamhet är i detta sammanhang ett nödvändigt instrument för att tillgodose de lägst utbilda- des behov.

För att en satsning på vuxenutbildning skall ha verklig genom- slagskraft fordras att även studiefinansieringen för de vuxenstuderande ges en tillfredsställande lösning. Statlig studiefinansiering till vuxna erbjuds i tre huvudformer: studiemedel, vuxenstudiestöd och utbildningsbidrag. Ut- bildningsbidrag är det klart förmånligaste studiestödet för de studerande, men det är ett arbetsmarknadspolitiskt medel. Utbildningsbidrag ges ju bara till personer som är eller riskerar att bli arbetslösa och som planerar en utbildning tillsammans med arbetsmarknadsmyndigheterna.

För att enskilda individer skall klara den typ av offensiva utbild- ningssatsningar som vi främst har betonat är det således studiemedel och vuxenstudiestöd som står till buds. Av dessa är vuxenstudiestödet i regel det mest förmånliga för den studerande. Studieniedlen har en bidragsdel, men huvuddelen är ett studielån och studieskulderna kan bli mycket be- tungande för studerande som måste skuldsätta sig redan på grundläggande studienivåer. Vuxenstudiestöden erbjuder en finansiering som jämfört med utbildningsbidraget är ett 65-procentigt bidrag, som kan kompletteras med ett studielån upp till utbildningsbidragsnivå. För att få vuxenstudie- stöd måste man ha minst fyra års yrkesverksamhet och vara lågutbildad. Drygt hälften av eleverna i komvux finansierar sina studier med statligt studiestöd, ca 35% med studiemedel och ca 18% med vuxenstudiestöd. Ca 60% av alla behöriga sökande av vuxenstudiestöd får avslag på sina an- sökningar på grund av bristen på stödutrymmen.

Den resurs om 50 miljoner kronor till ytterligare komvuxtimmar som vi föreslagit kan, mycket schabloniserat, översättas till ca 3 500 helårsstudieplatser. Vuxenstudiestöd för samtliga dessa helårsstudieplatser beräknas kosta ca 192 miljoner kronor, medan studiemedel skulle kosta ca 50 miljoner kronor. Med samma utnyttjande av studiestöd hos de studerande som för närvarande (35% studiemedel och 18% vuxenstudie- stöd) är kostnaden för studiestöd ca 45 miljoner kronor.

Bättre utrustning - ett led i en kompetenshöjning

En stor del av gymnasieskolan består av yrkesinriktade utbild- ningar. Dessa utbildningar kräver ofta dyrbar utrustning. Ett visst samut- nyttjande av utrustning förekommer mellan olika utbildningsanordnare, framför allt mellan gymnasieskolan och komvux, men också något vidare, t.ex. i anslutning till tekniska centra. Ur kvalitativ synvinkel är det naturligtvis viktigt att resurser sambrukas så att den för ändamålet lämpli- gaste utrustningen kan erhållas. I detta sammanhang kan även en del av vissa högskolors utrustningsbehov behöva vägas in. Ett genomförande av den föreslagna ingenjörsutbildningen på mellannivå bör leda till ett större

sambruk av utrustning mellan gymnasieskolan och högskolan. Samtidigt kommer behovet av utrustning sannolikt att öka när ingenjörsutbildningen på mellannivå träder i kraft, eftersom utbildningen är ett är längre än gymnasieskolans nuvarande tekniska linjer.

En god utrustning har också en vidare betydelse för regionen än enbart för utbildningssektorn. Ett samutnyttjande av utrustning kan också vara frågan om att olika småföretag kan utnyttja den utrustning som t.ex. gymnasieskolan har. Genom en sådan samverkan kan utrustningen och kompetensen i gymnasieskolan, komvux och AMU vara en tillgång även för delar av näringslivet i regionen.

Gymnasieskolan erhåller ett visst statligt anslag för utrustning, medan den kommunala vuxenutbildningen inte har något sådant. En del av utrustningsanslaget till gymnasieskolan utgör stöd till teknikcentra där gymnasieskolan medverkar. Anslaget är emellertid alltför begränsat för att kunna tillgodose de mycket stora utrustningsbehov som finns. Vi anser att den kvalitativa utvecklingen av utbildningen i såväl gymnasieskolan som komvux fordrar att utrustningen förstärks.

För att utnyttja de resurser som anslås till dyrbar utrustning så mycket som möjligt är sambruk viktigt. Förutsättningarna för detta vari- erar emellertid mycket mellan kommunerna. I vissa kommuner kan gym- nasieskolan och delar av näringslivet samutnyttja viss utrustning, i andra kommuner har gymnasieskolan inget näringsliv att samarbeta med. I andra kommuner kan kombinationen av utbildningsanordnare vara sådan att ett samutnyttjande verkligen minskar de offentliga utgifterna, medan återigen andra kommuner inte har sådana möjligheter. De skilda förutsättningar som råder innebär att ett vidgat statligt utrustningsstöd måste anpassas till olika lokala förhållanden. Vi anser därför inte att ett sådant stöd enbart skall vara knutet till gymnasieskolan som nu är fallet, utan utrust- ningsmedlen bör kunna utnyttjas mer flexibelt.

Den utvärdering av olika tekniska centra som för närvarande pågår har bland annat visat att dessa centra är av mycket olika slag. Det är långt ifrån alla tekniska centra som är ett stöd för de offentliga utbild- ningsanordnarna på orten. Aven i de fall så sker, i s.k. skolnära teknik- centra, kan det finnas oklarheter i verksamhetsinriktningen. Skolnära teknikcentra har som huvudsyfte att stärka utbildningsanordnarna på orten. Erfarenheterna talar för att konsultinsatser och legoproduktion klart bör underordnas huvudmålet om skolnära teknikcentra skall tjäna sitt syfte.

Vi anser inte att den yttre lösning som man lokalt har valt för att möta de allt större utrustningsbehoven skall vara avgörande för en vidgad statlig finansiering. Huvudargumenten för en ökad statlig satsning är att gymnasieskolan och komvux behöver förbättrad utrustning. Förutom ett vidgat utrustningsanslag borde även länsanslaget för regional utveckling kunna utnyttjas för att möjliggöra införskaffandet av dyrbar utrustning un- der förutsättning att sambruk av utrustning och tjänster sker av utbild-

ningsanordnare med flera huvudmän. Vi anser att en förstärkt utrustnings- finansiering i första hand bör komma de tre prioriterade landsdelarna till del och föreslår att 60 miljoner kr för var och en av de prioriterade lands- delarna avsätts för detta ändamål inom den regionalpolitiska ramen.

Högskoleutbildning

För att så många människor som möjligt skall få tillgång till kvalificerad utbildning är det nödvändigt att utbildningen förläggs så nära hemorten som möjligt. Om efterfrågan är liten eller tillfällig, så kan periodiserad decentraliserad utbildning eller distansutbildning ge bättre möjligheter att tillgodose behoven.

Anspråken på nya insatser från högskolorna kommer att öka. Det är därför viktigt att utbildningsutbudet successivt förnyas. Högskolans utbud av utbildning har under senare är främst förnyats genom ompröv- ning. Eftersom olika utbildningar har olika kostnader är det emellertid inte så enkelt att det bara går att flytta utbildningsplatser. Vidare är den kompetens i lärarkår m.m. som byggts upp lätt att rasera, men tar lång tid att bygga upp igen, om det skulle behövas. Dimensioneringen av olika ut- bildningar får därför inte bli för osäker och ryckig beroende på fluktua- tioner i antalet sökande eller bristande tillgång på resurser för högskoleut- bildningen.

En annan metod att inom en region säkra ett brett utbud av ut- bildning och en god kompetens är att näraliggande högskolor samarbetar och inriktar sina utbildningsprofiler så att de kompletterar varandra. Ett exempel på en sådan samverkan är utbildningsprogrammet Bergslagens tekniska högskola. Programmet är en nätverksorganisation genom vilken olika satsningar sker genom samverkan i planering och samordnat resurs- utnyttjande. De involverade högskolorna är Eskilstuna/Västerås, Falun/ Borlänge, Gävle/Sandviken, Karlstad och Orebro samt universitetet i Uppsala och Lantbruksuniversitetet. En betydande del av planerings- arbetet har utförts på lokal nivå och har bestått i att analysera de regionala » utbildningsbehoven, ta fram underlag i skilda planeringsfrågor och utforma enskilda förslag samt angelägenhetsgradera dessa. De olika förslagen, särskilt de som gäller utbildningslinjer eller större, samman- hållna åtgärdspaket inom vissa speciellt angelägna områden, har senare vägts samman och prövats i regional samverkan.

Nätverksorganisationen Bergslagens tekniska högskola har tre huvuduppgifter: resursmobilisering, verksamhetsprofilering samt samord- ning och samverkan. Resursmobiliseringen gäller såväl materiella tillgån- gar (laboratorieutrustning, datakraft och biliotek) som den kompetens som personer vid högskolorna, myndigheter och andra organ besitter. Verksamhetsprofileringen utgår från resonemanget att en tillfredsstäl- lande kvalitet i verksamheten bäst uppnås genom att resurserna kon- centreras på vissa viktiga fält vid var och en av högskolenheterna. Genom

att samverka och så långt möjligt samordna resurserna får organisationen tillfredsställande bredd och verkningskraft.

Om högskolorna i de tre prioriterade landsdelarna skulle välja en sådan inriktning för delar av sitt fortsatta planeringsarbete tror vi att deras komparativa fördelar kunde utnyttjas bättre och ge synergieffekter för det samlade näringslivet i regionen. Genom en sådan ordning skulle högskolornas förändringsberedskap öka.

Högskoleutbildningen har under 1970- och 1980-talen fått en geografisk spridning genom etablerandet av nya högskoleenheter. Vi ser med tillfredsställelse att en ny högskola etablerats i en av de prioriterade landsdelarna (Karlskrona/ Ronneby) och förutsätter att den nya högskolan successivt får ett breddat utbildningsutbud. Existensen av de mindre högskolorna betyder mycket för deras omgivande regioner. Regeringen har också i senaste budgetpropositionen aviserat en viss breddning av dessa högskolors utbildningsutbud, framför allt inom kultur- och informa- tionssektorn.

De mindre och medelstora högskolorna har visat en stor förmåga i att utveckla ett utbildningsutbud som är anpassat till regionens behov. Flera av högskolorna har t.ex. utvecklat ingenjörsutbildningar av olika slag. Sammanlagt hade dessa tekniska utbildningslinjer vid mitten av 1980-talet ca 1200 nybörjarplatser.

Riksdagen har antagit propositionen (1988/89:90, UbU 30, rskr 280) där den tekniska utbildningen på mellannivå hanteras i ett samlat grepp. De tidigare utvecklade linjerna kommer, tillsammans med delar av gymnasieskolans tekniska linje, att utgöra basen för denna nya utbildning. Reformen avser att skapa en samlad och överblickbar grundläggande struktur för den tekniska utbildningen. Att förverkliga de nya tvååriga in- genjörsutbildningarna kommer att ta en avsevärd del av högskolans krafter i anspråk. Vi anser att detta bör vara huvudinriktningen för insatserna inom teknisk högskoleutbildning de närmaste åren. Som nästa steg anser vi att de tekniska högskolorna skall decentralisera delar av sina civilin- genjörsutbildningar till högskolor i de tre prioriterade landsdelarna i likhet med samarbetet för Bergslagens tekniska högskola samt samarbetet mel- lan Kungl. Tekniska Högskolan (KTH) och högskolan i Eskilstuna/ Västerås. Vi menar att det på sikt bör övervägas en utbyggnad av långa utbildningar - civilingenjörslinjer - på ytterligare någon ort. Det är rimligt att anta att det uppstår svårigheter att rekrytera studerande till långa ingenjörslinjer, ungefär som på 1970-talet, då många ungdomar valde teknik men också nöjde sig med kortare utbildningar. En lokalisering av långa linjer inom teknisk sektor till regioner med låg genomsnittsnivå på utbildning och låg frekvens av övergång från gymnasiet till högskolan skulle förbättra rekryteringsmöjligheterna.

Som komplement till tekniska utbildningslinjer utgår vi från att högskolorna kommer att utveckla olika fort- och vidareutbildningskurser, som är anpassade efter det lokala näringslivets krav, både för de ingen-

jörer som snart kommer att utbildas och för andra grupper. Utbudet av utbildning på fristående kurser är särskilt begränsat inom områden i närheten av de mindre högskolorna, vilket framgår av följande bild.

Figur 5 .2 Enstaka kurser 1986

Index, riket=100

[:l - 80

81- 90

(If/, 91-109 110-119 120—

De mindre högskolornas möjligheter att bedriva decentraliserad utbildning eller distansutbildning hämmas av bristande resurser. Det är emellertid inte självklart att den närmast liggande högskoleenheten alltid skall svara för utbildningsinsatserna. Andra högskolor och universitet kan ha bättre förutsättningar och kompetens att ge utbildning inom vissa om- råden. Det är viktigt att såväl decentraliserad utbildning som distansut- bildning ges av den högskoleenhet som har de bästa kompetensmässiga förutsättningarna. Det är också väsentligt att en samverkan etableras mellan högskoleenheterna i detta avseende.

För närvarande pågår ett femårigt program för att utveckla

metodiken och tekniken för distansutbildningen. Framför allt sker utveck- lingsarbetet vid universitetet i Umeå, som sedan flera år har arbetat med att utveckla distansutbildningen. Numera arbetar man bl.a. med lokala studiecentra som ett hjälpmedel i den direkta kontakten mellan lärare och studerande, ibland i samarbete med gymnasieskolan. Sådana studiecentra finns t.ex. i Overtorneå och Arvidsjaur. Genom att utrusta sådana lokala studiecentra med anläggningar för tvåvägstelevision kan även lärarledd undervisning bedrivas vid dessa studiecentra.

Vid Stockholms universitets företagsekonomiska institution pågår utveckling av en datorstödd distansundervisning (DADIS) främst för ekonomisk planering i småföretag. Datorn utnyttjas som kommunikations- och undervisningshjälpmedel tillsammans med lärarstöd.

Vi anser att den pågående utvecklingen av olika former för distansutbildning är mycket väsentlig för att åstadkomma en kompetens- utveckling i hela landet och anser att distansutbildningen bör bli ett mer allmänt inslag, framför allt i den fortbildning som bedrivs med hjälp av högskoleutbildning. När den femåriga programtiden för att vidareutveckla distansutbildningen närmar sig slutet (1992), finns det sannolikt en god beredskap för att påbörja ett distansutbildningsprogram i större skala.

Vi anser att medlen för fristående kurser bör utökas vid de mind- re högskoleenheterna. Vi anser också att medlen för decentraliserad ut- bildning och distansutbildning bör öka i första hand för de tre prioriterade landsdelarna. Ett årligt belopp om 50 miljoner kronor per landsdel utöver redan beslutade anslag bör tas i anspråk för dessa ändamål. Dessa medel bör också kunna utnyttjas av universiteten samt högskolan i Luleå. Genom bl.a. högskolan i Luleå bedrivs decentraliserad utbildning i Skellefteå och Kiruna.

5.1.2. Forsknings- och utvecklingsarbete (FoU)

Existensen av forsknings- och utvecklingsarbete är betydelsefull för regionens utveckling. Det visar bl. a. de senaste årens tillväxt runt uni- versitetsorterna. Universitet och högskolor bidrar både till den nationella och internationella kompetensutvecklingen inom sina respektive special- områden. Finns det högskolor och bedrivs det forskning på en ort, drar detta också till sig annan verksamhet som kräver högt utbildad personal. I den meningen har alla universitet och högskolor en regional betydelse. Framför allt teknisk utbildning och forskning har hittills ansetts viktiga för vissa typer av näringslivslokaliseringar. Alltmer börjar man dock inse att det behövs en mer differentierad verksamhet för den kvalificerade arbets- kraften för att lättare kunna rekrytera personal. En viktig drivkraft i en sådan differentierad arbetsmarknad är förekomsten av en forsknings- organisation eller av annan organiserad FoU-verksamhet.

Sverige kommer i framtiden sannolikt att behöva betydligt fler verksamma inom forsknings- och utvecklingsarbete, såväl i offentlig tjänst

som i näringslivet. Det finns ingen anledning att förmoda att den utveck- ling som skett de senaste 20 åren, med en fördubbling av antalet årsverken inom forsknings- och utvecklingsarbete, inte skulle fortsätta. En utbyggnad av utbildnings- och FoU-resurser är därför angelägen. En utbyggnad utan- för de överhettade regionerna är därför ett effektivt sätt att underlätta rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i hela landet.

FoU inom högskolan

Forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs i Sverige till största delen inom företagen. Denna FoU är främst inriktad mot utvecklingsar- bete. Forsknings- och utvecklingsarbete med offentliga medel bedrivs främst inom högskolans ram. Forskning bedrivs i viss utsträckning vid alla högskoleenheter. Fasta forskningsresurser är emellertid koncentrerade till universitetsorterna samt Luleå. Lantbruksuniversitetet har dock sina forskningsresurser spridda på ett flertal orter i landet.

De regionalpolitiska effekter som kan uppnås med en allokering av forsknings- och utvecklingsarbete till ytterligare orter är att det ger

- ett stöd för utvecklingen av ett kunskapsintensivt och utvecklingsinrik- tat näringsliv (Umeå / Luleå /Linköping-effekten)

- bättre förutsättningar för att behålla och rekrytera kompetent personal till högskola, myndigheter och näringsliv

- förbättrade möjligheter att ta tillvara den forskarutbildningsreserv som finns vid de regionala högskolorna.

En mer spridd allokering av forsknings- och utvecklingsresurser ger också ett bättre stöd för högskoleutbildningen och därmed en kvalitetshöjande effekt.

De högskoleetableringar med fasta forskningsresurser som skett i Norrland — universitetet i Umeå och högskolan i Luleå - har betytt mycket för utvecklingen i Norrland. Vi anser att det är viktigt att dessa båda högskolor kan fortsätta att utvecklas. Tillsammans är de mycket viktiga för näringsliv och förvaltning genom att de försörjer en stor del av Norrland med kvalificerad arbetskraft.

De 14 regionala högskolorna har betytt mycket för att tillgodose behovet av högre utbildning i olika delar av landet. Högskolornas utbild- ningsutbud har också successivt breddats och förnyats. Högskolorna har också i allt större utsträckning påbörjat en samverkan med den omgivande regionen och näringslivet, både genom uppdragsutbildning och olika FoU- projekt.

Flera regionala högskolor har, ofta med stöd i sina regioner, efterfrågat en större stadga för finansieringen av sin FoU-verksamhet.

Kommittén har utfört en kartläggning av omfattningen av forsknings- och utvecklingsarbete vid de regionala högskolorna (SOU 1988:69). Kartlägg— ningen visar att forsknings- och utvecklingsarbetet vid de regionala högskolorna har fördubblats mellan 1985 och 1988 och omfattade 1987/88 närmare 80 miljoner kronor. Även om tillväxten är snabb, är totalvolymen relativt begränsad. FoU vid de regionala högskolorna finansieras huvud- sakligen av sektorsforskningsorgan samt av olika regionala och lokala in- tressenter. Hälften av högskolorna har också knutit adjungerade profes- surer till sig. Till den övervägande delen är FoU-resurserna vid de region- ala högskolorna medel för enstaka och relativt kortsiktiga projekt. Detta innebär att högskolorna har få möjligheter att mer långsiktigt planera in- riktningen av sitt forsknings- och utvecklingsarbete samt rekrytera kompe- tent personal. Verksamheten är därmed otillräcklig för att vara det kvalita- tiva stöd som flera regioner behöver.

Man kan förvänta sig att näringslivsstrukturen i Sverige kommer att förändras, bl.a. på det sättet att den kommer att kräva fler forskarut- bildade. Detta talar för att antalet forskarutbildade bör ökas. De ca 30 000 studerande som nu finns vid de regionala högskolorna rekryteras i mycket liten utsträckning till forskarutbildning. Endast 0,2% av de examinerade från grundutbildningen vid dessa högskolor 1982/83 övergick inom fem år till forskarutbildning. Tidigare var andelen ännu lägre. Vid högskolor med fasta forskningsresurser var andelen övergångar till forskarutbildningen 5,6%. De studerande vid de regionala högskolorna utgör således en out- nyttjad reserv för en vidgning av FoU-systemet. En utbyggnad av forskningsresurser vid ytterligare högskolor kan därför som ytterligare en effekt leda till att denna "forskarutbildningsreserv" aktiveras.

Aktivt forskande lärare torde ha bättre förutsättningar att stimu- lera de studerande på grundutbildningen att fortsätta med forskarutbild- ning. Alltför få lärare vid de regionala högskolorna forskar dock. Detta beror framför allt på att många lärare vid dessa högskolor saknar forskarutbildning. Drygt 58% av lektorsbefattningarna vid de aktuella högskolorna är besatta med behöriga lärare. Variationerna mellan högskolorna är stor. Högskolorna i Karlstad och Växjö har tre fjärdedelar av sina lektorsbefattningar tillsatta med behöriga lärare, medan högskolan i Eskilstuna/Västerås endast har en dryg fjärdedel (SOU 1989:27). Några jämförelsesiffror med motsvarande situation vid universiteten finns ej re- dovisade.

Svensk högskolepolitik kännetecknas av att samma kvalitetskrav ställs på all högskoleutbildning. Bestämmelsen om att den skall vila på vetenskaplig grund, d.v.s. att den skall vara forskningsanknuten, utgör en del av kvalitetskravet. Den uppdelning i enheter med respektive utan fasta forskningsresurser som nu finns har hittills inneburit att lärare i praktiken har olika möjlighet att hålla sig åt jour med pågående forskning. För grundutbildningens kvalitet är det väsentligt med en starkare knytning mellan forskning och utbildning än vad som nu är fallet vid de regionala

högskolorna.

Vi anser att olika åtgärder bör vidtas för att ge FoU-verk- samheten vid de regionala högskolorna mer stadga och långsiktighet. I första hand anser vi att det är viktigt att sådana åtgärder vidtas för att stödja de tre landsdelar kommittén har prioriterat, Inlandet , Bergslagen och Sydöstra Sverige. Vi är emellertid inte främmande för att samtliga re- gionala högskolor också garanteras någon typ av grundkapital med avsikt att ge kontinuitet och stadga till den FoU-verksamhet de bedriver. Även vårdhögskolornas behov av stöd till sin FoU-verksamhet behöver upp- märksammas.

Det är emellertid inte självklart vilka åtgärder som skall vidtas för att stärka FoU-verksamheten vid de regionala högskolorna. Begreppet fasta forskningsresurser används ibland i diskussionen. Därmed avses basanslagen till fakulteterna. Dessa basanslag fördelas genom reglerings- brevet direkt till de berörda högskoleenheterna. Med fakultetsanslagen bekostas professurer, som inrättats av regeringen, eventuella extraprofes- surer, forskningstid för högskolelektorer, forskarassistentjänster, vissa tekniska tjänster samt medel för studiefinansiering inom forskar- utbildningen. Anslaget används också till vissa biblioteksresurser, gäst- forskare, resor till vetenskapliga symposier samt andra för forskningen stödjande verksamheter. Fördelning av fakultetsanslagen på institutioner sker efter förslag av en särskild fakultetsnämnd, som framför allt har till uppgift att främja och bedöma forskningen vid enheten. Fakultetsnämn- den handhar också frågor om forskarutbildningen. Fakultetsnämnden består främst av personer med vetenskaplig kompetens. Fakultetsorganisa- tionen är rikstäckande och fakultetsnämndens ansvar omfattar således forskning inom fakultetsområdet också vid andra högskoleenheter.

En åtgärd för att ge FoU-verksamheten utanför universitets- orterna mer stadga och långsiktighet kan vara att förse några av de regio- nala högskolorna med någon form av fasta forskningsresurser. Det är inte självklart att det därmed skall innebära att forskning inom ett flertal fakul— teter skall förekomma eller ens att alla de delar som för närvarande ingår i fakultetsanslagen skall ingå, t.ex. forskarutbildning. Snarare kanske forskningsresurserna skall avse vissa profilområden, där en högskola har vissa komparativa fördelar framför andra högskolor. Sådana fördelar kan vara en viss specialisering inom grundutbildningen eller en näringslivs- inriktning på orten, som behöver en vetenskaplig kompetens inom näralig- gande områden för en god utveckling. Forskning inom sådana profilområ- den kan emellertid också avse områden som i nuläget varken finns företrätt inom högskolan ifråga eller inom näringslivet, men där en sats- ning kan förväntas leda både till väsentligt förändrade utgångspunkter för regionen ifråga och till en lämplig kvalitativ satsning, sett i ett nationellt perspektiv.

Vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) bedrivs ett omfattande forsknings— och utvecklingsarbete inom områden som har stor betydelse j

för den regionala utvecklingen. Verksamheten bedrivs på ett flertal orter i landet. SLU:s enhet i Garpenberg är med sina 225 anställda, varav ca 100 forskare och 9 professorer, den starkaste forskningsenheten utanför uni- versitets- och högskoleorterna. Avståndet till högskolan i Falun /Borlänge är ca fyra mil, vilket borde öppna många intressanta möjligheter till samverkan. SLU:s verksamhet i Röbäcksdalen bör också nämnas.

En annan åtgärd vore att skapa bättre incitament för att fakultetsnämnderna skall uppmuntra institutioner vid de befintliga fakul- teterna att upprätta filialer vid de mindre högskolorna. En sådan ordning skulle leda till att forskning kunde bedrivas inom fler områden vid varje högskola. Samtidigt ger filialmodellen inte lika direkta möjligheter till en samlad nationell strategi för den huvudsakliga inriktningen av forsknings- resurserna, som en satsning på t.ex. profilområden.

Olika kombinationer av de nämnda åtgärderna skulle kunna leda till att en tillräckligt bred FoU-kompetens etableras på de berörda or- terna. Vi anser att några av kollektivforskningsinstituten skall lokaliseras till några av de aktuella högskoleorterna och återkommer till detta i av- snittet om FoU utanför högskolan. Viktiga utgångspunkter för en sådan förflyttning av hela eller delar av verksamheten vid ett antal kollektiv— forskningsinstitut är att lokalisering sker till högskoleorter samt att statliga medel för forskning i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet satsas på högskolorna på de orter som kan vara aktuella.

Vi anser att det i första hand bör vara högskolor som är lokali- serade till eller är stödjepunkter för Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige som bör få någon form av fasta forskningsresurser, så att dessa re- gioner därigenom får bättre rambetingelser för att medverka i en kunskapsintensiv samhällsutveckling. Vi är inte benägna att endast föra fram en eller två högskoleorter, eftersom vi anser att de forskningsresurser som bör finnas i första hand bör ansluta till någon form av profilering som kan motiveras både som en utökad nationell forskningssatsning och som ett medel för att tillgodose regionala kompetensutvecklingsbehov.

Vi föreslår därför att fyra olika grupper av högskoleenheter er- håller forskningsresurser. Dessa resurser bör i första hand vara profilerade mot ett eller flera speciella forskningsområden. Vilken huvudinriktning forskningen skall ha bör fastställas av regeringen först efter ytterligare utredning. Det finns risk för att flera högskolor kommer att ägna sig åt likartade specialinriktningar. Ett sätt att motverka detta är att gruppera högskolorna. Varje sådan grupp av högskolor utgör en planeringsgrund för såväl omfattningen som inriktningen av forskningsresurserna och kan bestå av två till tre enheter. En sådan ordning bör ge bättre förutsättningar för att den profilering som sker också sker i samklang med de omgivande högskolorna. Givetvis bör denna profilering återspegla varje högskolas kompetens när det gäller utbildningen samt de utvecklingsresurser i övrigt och de behov som finns i högskolans närhet.

De högskolor vi anser bör ha forskningsresurser är högskolorna i

Östersund och Sundsvall / Härnösand som stöd för södra delen av Inlandet. För Bergslagen förordar vi två grupper av högskolor: en bestående av högskolorna i Gävle/Sandviken, Falun/Borlänge och SLU__:s enhet i Garpenberg samt en bestående av högskolorna i Karlstad, Orebro och Eskilstuna/Västerås. För Sydöstra Sverige föreslår vi att högskolorna i Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ronneby bildar en grupp. Vissa delar av Lantbruksuniversitetets verksamhet bl.a. inom skogsforskningen bör kunna utgöra en viktig del i ett forskningssamarbete också i sydöstra Sverige.

Kostnaderna för en sådan satsning varierar naturligtvis beroende på vilken bredd den får samt på vilken inriktning forskningen ges. Teknisk, naturvetenskaplig och medicinsk forskning är dyrare än samhälls— vetenskaplig och humanistisk forskning, eftersom det krävs en mer omfat- tande och dyrbar utrustning samt även en annan forskningspersonal. En satsning på de fyra grupperna av högskolor kan beräknas kosta mellan 200 och 300 miljoner kronor, beroende på inriktning. De resurser som kan be— hövas i ett inledningsskede, t.ex. för lokaler, kan sannolikt mobiliseras re- gionalt, eftersom det på flera orter redan förekommer ett samarbete mel- lan högskolan, landstinget, länsstyrelsen och näringslivet.

En satsning som den föreslagna kräver en längre förberedelse- process. Det fordras ett intensivt arbete, i nära kontakt med vetenskaplig kompetens för att få fram underlag till lämpliga profilområden. Forskning är en verksamhet som är mycket beroende av kvalificerad personal. Det är ovisst om det i nuläget finns tillräckligt med kompetenta människor. Det är viktigt att en utbyggd forskningsverksamhet är av mycket god kvalitet. Därför bör den process det tar att genomföra den föreslagna utbyggnaden få ta den tid som behövs. Hela 1990-talet och kanske mer därtill kan komma att tas i anspråk. Desto angelägnare är det att processen inleds.

Vi anser att en satsning på forskning i den föreslagna storleks- ordningen skall finansieras genom ett resurstillskott till forskningen. Vi återkommer till finansieringen i kapitel 10. En allmän spridning av de forskningsresurser som finns vid enheter med fasta forskningsresurser är inte att föredra.

Av tidigare resonemang torde det ha framgått att vi anser att det finns starka skäl att överväga en ökning av de statliga FoU-utgifterna. Det har visserligen hävdats från olika håll att det mest effektiva sättet att förstärka forskningen och öka tillgången på forskarutbildade är att bygga ut den nuvarande forskningsorganisationen. Det är emellertid vår uppfatt- ning att inte minst från regionalpolitisk synvinkel ger en satsning på ett antal nya och medelstora högskoleenheter, så gynnsamma effekter att en utbyggnad av forskningsverksamheten kan motiveras. Det är också vår uppfattning att nya forskningsmiljöer i större utsträckning stimulerar till nya tankar och angreppssätt vilket även talar för att utbyggnad vid ett an- tal nya mindre och medelstora högskolor ger större utdelning av insatta resurser än en utbyggnad av befintliga forskningsenheter. En viss nyetab-

lering av kvalitativt högtstående FoU-verksamhet blir därmed viktig såväl från regionalpolitisk synpunkt som från ett internationellt konkurrenspers- pektiv.

FoU utanför högskolan

De resurser för forskning som vi förordar för några av de regio- nala högskolorna är, såsom vi tidigare påpekat, inte tillräckliga för att till- godose det behov av ett mer kvalificerat utvecklingsarbete, nära knutet till näringslivet, som också finns i de tre prioriterade landsdelarna.

Såsom tidigare betonats bedrivs den största delen av forsknings- och utvecklingsarbetet i Sverige inom företagen. Till den övervägande de- len rör det sig om ett mycket tillämpningsinriktat utvecklingsarbete.

Sett i ett längre tidsperspektiv har tillverkningsindustrins FoU- satsningar ökat mycket kraftigt under 1980-talet. Detta gäller oavsett om man mäter de totala FoU-utgifternas ökningstakt eller hur FoU-utgifterna som andel av industrins förädlingsvärde utvecklats. Tillväxten har inte bara varit kvantitativ utan också kvalitativ. Inslaget av akademiskt utbildade - främst civilingenjörer - i företagens FoU har t.ex. ökat från drygt 25% 1980 till 35% 1988. Om trenden från 1970-talets början fortsätter kommer akademiskt utbildade att utföra över 50% av FoU-arbetet vid mitten av 1990-talet.

I ett längre tidsperspektiv finns också flera tecken på att FoU-ar- betet koncentreras alltmer . Det gäller oavsett om man fördelar arbetet över produktgrupper, över branscher eller över enskilda före- tag/koncerner. Det totala FoU-arbetet har i första hand koncentrerats till de orter där stora, FoU-intensiva koncerner inom verkstadsteknisk och kemisk industri lokaliserat utvecklingsavdelningar. Under senare år har dessutom inslaget av upphandling av FoU-relaterade tjänster från kon- cernexterna partners ökat högst markant. Tjänstesektorns s.k. kunskaps- företag har uppenbarligen blivit en allt viktigare resurs för den tillverkande industrins framtidssatsningar. Detta förstärker tendenserna till geografisk koncentration. Det är lätt att skissera scenarier där näringslivets FoU-arbete - egen och upphandlad - inom en nära framtid till minst 90% är koncentrerad till ett tiotal stadsområden.

Det finns i Sverige en nära 50-årig tradition för kollektiv FoU, vilket innebär att stat och näringsliv tillsammans finansierar forsknings- och utvecklingsinstitut. Under senare år har det tillkommit samfinansie- rade program utan egna institut eller FoU-resurser. Den kollektiva tanken har visat bärkraft och institutens verksamheter har expanderat. De har successivt införskaffat en stor mängd avancerad forskningsutrustning. För företag som har satsat resurser i kollektivforskningsinstituten har det ofta varit alltför dyrbart att skaffa sådan utrustning på egen hand, åtminstone innan användningsområdena varit väl utprovade. Branschinstituten har därför blivit attraktiva miljöer också för en mer allmänt inriktad grund-

forskning. Det har varit ganska lätt för instituten__att dra till sig kvalificer- ade forskare från berörda högskoleinstitutioner. Aven forskarutbildningen har i växande grad kommit att knytas till institutens resurser.

Såväl till volym som till antal har verksamheten efter 1970 ökat i takt med industrins FoU-satsningar. Ett antal kollektiva program utan egna institut och resurser har startats. I denna s.k. programområdes- forskning utnyttjas högskolans resurser. Ett ytterligare tillskott i institutens verksamhet är vissa av STU finansierade program för konsultativt stöd till mindre företag som inte ingår i stiftarkretsen.

STU har i uppdrag att för statens räkning träffa avtal om sam- finansierad, kollektiv FoU i olika former. Huvudprincipen är att staten skall stå för 40% av kostnaderna för basprogrammet. Kollektiv forskning bedrivs också i former där STU inte delfinansierar basverksamheten utan i varierande grad bidrar som projektfinansiär. Under budgetåret 1985/86 fanns tillsammans 42 verksamheter som bedrev kollektiv forskning i skilda former. De omsatte cirka 700 miljoner kronor och sysselsatte 240 forskarutbildade och cirka 650 personer med annan högskoleutbildning. Motsvarande uppdrag har SJFR på jord- och skogsbrukets område. Verk- samheten har för närvarande en omsättning på 100 miljoner kronor.

1985 fanns det inom tillverkande företags FoU-verksamheter, bortsett från läkemedelsindustrin, cirka 600 anställda med forskarutbild- ning. Av dessa fanns knappt 300 inom stora verkstadskoncerner. Järn- förelsen med näringslivet visar att antalet forskarutbildade i kollektiva verksamheter är högt, nära i nivå med det totala antalet i industriföretag utanför läkemedels- och verkstadsindustrin. I småföretagsdominerade branscher som trä- och textilindustri samt grafisk industri är de forskarut- bildade många gånger fler i branschens kollektiva forskningsinstitut än i företagen sammantagna.

De kollektiva verksamheterna är starkt geografiskt koncen- trerade, i första hand till Stockholm, vilket beror på en traditionell kopp- ling till de tekniska högskolorna. Några institut har dock filialer på andra orter i landet. Institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF) har t.ex. hu- ' vudkontor i Göteborg och filialer i Stockholm, Linköping, Luleå och Sandviken. Träteknikcentrum har filialer i Jönköping och Skellefteå. Insti- tutet för metallforskning och Träforskningsinstitutet är å andra sidan exempel på större institut med verksamhet helt förlagd till Stockholm.

I den sammanställning av regionala teknikspridningsprogram, som gjordes 1987, har 40 olika kollektiva FoU-verksamheter beskrivits. Aven om sammanställningen inte är heltäckande ger den tydliga geo- grafiska indikationer. AV dessa 40 verksamheter finns 22 i Stockholm och 6 i Göteborg. 55% av den totala personalen på drygt 1 000 personer, de flesta högutbildade, finns i Stockholm, 25% i Göteborg. Utanför Stock- holm och Göteborg finns bara en större kollektiv verksamhet, MEFOS i Luleå med ca 70 anställda (FoU och uppdragsverksamhet inom metallurgi och bearbetningsteknik). Plast- och gummiinstitutet (PGI) i Värnamo och

Sundsvall är, förutom MEFOS, det enda institut med fasta resurser som är helt förlagt utanför Stockholm och Göteborg. Resterande 9 verksamheter är antingen mindre filialer till Stockholms- eller Göteborgsinstitut eller forskningsprogram utan egna fasta resurser (bl.a. i Lund).

Det är således uppenbart att den av stat och näringsliv sam- finansierade FoU-verksamheten är än mer geografiskt koncentrerad än både högskolornas och företagens egen FoU-verksamhet. Man kan därutöver konstatera att den industriella FoU—verksamhetens koncentra- tionsmönster för berörda branscher och teknikområden ofta är en helt an- nan än den kollektiva FoU-verksamhetens. Det förefaller vara så att de kollektiva programmens traditionella kopplingar till de tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg (Kungl. Tekniska Högskolan och Chalmers Tekniska Högskola) ännu starkt påverkar var verksamheterna bedrivs. Omvänt kan detta förhållande tolkas så att de styrmedel staten har, som avtalspart och basfinansiär, ännu bara i liten utsträckning utnytt- jats för att lokalisera kollektiva FoU—verksamheter till andra orter, t.ex. till miljöer där den industriella FoU-verksamheten har etablerade eller la- tenta tyngdpunkter.

Något schablonmässigt kan man därför säga att det är förväntade positiva effekter av närhet till KTH:s och Cl" H:s forskarmiljöer som i hu- vudsak styrt lokaliseringen, inte förväntade positiva effekter av att skapa närhet mellan institutsresurser och vissa företagsresurser. Man kan också tänka sig att just möjligheten till sådana positiva närhetseffekter i re- aliteten bidragit till att instituten i så hög grad blivit kvar i Stockholm, eftersom en sådan lokalisering kan ses som en neutral kompromiss där inga företagsgrupper gynnas. Neutral lokalisering har kanske också varit en förutsättning för att behålla en stabil krets av stiftarföretag och därmed en stabil basfinansiering för att nå en konkurrensneutral, långsiktigt mo- tiverad forskning.

Det är självklart ett mål i sig att finna långsiktigt stabila former för att driva av stat och näringsliv samfinansierad FoU. Men neutralitets- och stabilitetssträvanden har också ett pris. De kollektiva resurserna kan med hittillsvarande strategi knappast engageras i projekt som, direkt eller indirekt, syftar till att omskapa industriella eller kompetensmässiga struk- turer.

Vi anser att staten vid större förändringar av verksamheten eller i samband med större förändringar av ingångna avtal aktivt ska utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en lokalisering av kollektiva insti- tut till annan ort än Stockholm och Göteborg. I första hand bör sådan lokalisering ske till högskoleorter i de tre prioriterade landsdelarna.

Svenska träforskningsinstitutet och Institutet för metallforskning är enligt vår mening lämpliga institut för en omlokalisering. En närmare geografisk anknytning till den industriella etableringen inom dessa bran- scher kan motivera en förflyttning. Triangeln Sundsvall - Ornsköldsvik - Ostersund, med utlöpare till Trondheim, är viktig i detta sammanhang, lik-

som någon ort i Sydöstra Sverige och flera orter i Bergslagen. Vi förutsät- ter att redan etablerade institut utanför storstadsområdena bibehålls.

Ett omfattande program för att utveckla träindustrin i norra Sverige har nyligen startats, det s.k. TRAMAN 90-programmet som ett komplement till tidigare satsningar på YTH och IUC. Några projekt inom detta program kommer att utföras vid Träteknikcentrum i Skellefteå, vilket vi anser är en god grund för vidare satsningar. Som vi återkommer till i nästa avsnitt, kommer vi också att föreslå instrument för att stärka det lokala näringslivets möjligheter att köpa tjänster av de kollektiva forskningsinstituten. Vi anser att detta är ett viktigt led för att skapa bättre övergångar mellan lokalt och centralt bedrivet utvecklingsarbete.

Den kollektiva finansieringsformen har flera fördelar som också skulle kunna utnyttjas för att främja utvecklingsarbete och spridning av teknik i geografiskt avgränsade områden. Finansieringsformen gäller lö- pande verksamhet, d.v.s. primärt löner och inte maskiner. Avtalsperioder- nas längd garanterar att verksamheten kan bedrivas på relativt lång sikt. Den kollektiva formen är industrinära. Den uppmuntrar till deltagande från inblandade företag/branscher och ger därför förutsättningar för god återkoppling.

Erfarenheterna från etableringar av olika teknikcentra pekar på att det hos företag finns en vilja att kollektivt, både ekonomiskt och på an- dra sätt, stödja en uppbyggnad av kompetens i vid mening. Det saknas dock balanserade former för att samla, kanalisera och neutralt stötta dessa kollektiva, men geografiskt avgränsade, företagsintressen. Den etablerade kollektiva formen, med samfinansiering av en avtalsbunden basverksamhet kan vara en lösning. Det är emellertid viktigt att undvika en alltför kraftig fixering till teknikcentra. Dessa är av mycket skiftande karaktär och skall ses som en möjlighet bland flera.

Motiven för att ge stöd till t.ex. teknikcentra eller liknande etab- leringar inom stödområden har varit att stödet på längre sikt ska ge kompetensmässigt positiva effekter för det lokala näringslivets utveckling. Den valda metoden har hittills främst varit att koncentrera stödet till den ' intiala resursuppbyggnaden. Skillnaden mot den kollektiva finansierings- formen är uppenbar: stödet går till maskiner av olika slag, inte till löpande verksamhet. Eftersom det i princip bara varit den initiala resursuppbyg- gnaden som varit stödberättigad när det gällt teknikcentra, har lokalintres- set ganska omgående riktats mot områden och tjänster som möjliggör drift. De uppbyggda resurserna, som i huvudsak tillkommit genom statliga satsningar, har därmed blivit medel för att organisera ett utbud av tjänster, utbildning och rådgivning men också produktions- och produktutveck- lingstjänster, där olika intäkter kan täcka driftskostnaderna.

Kravet att teknikcentra efter en initialperiod skall bära sina egna kostnader har visat sig vara svårt att infria. Det gäller särskilt centra som satsat på avancerad maskinutrustning. I princip gäller att ju mer specialis- erade maskiner man anskaffat, desto mindre blir den potentiella målgrup-

pen av företag. Det har gjort att teknikcentra för att generera täckning- sbidrag sökt vidga den geografiska marknaden. I denna ansträngning har det ursprungliga målet att främja små och medelstora företag i närregio- nen fått stå tillbaka. I vissa fall har det även lett till att man sålt produk- tionstjänster (legouppdrag och liknande) och därmed uppfattats som konkurrent av sin målgrupp.

Vi anser att den kollektiva finansieringsformen som framför allt ger stöd till den löpande verksamheten är ett bättre instrument. Sats- ningarna skulle då vara både innehållsmässigt och finansiellt avtalsregler- ade mellan stat och ett stiftelsebundet, lokalt näringslivsintresse.

I första hand bör uppgiften för ett kollektivt utvecklingsarbete i dessa nya former vara att skapa närhet till och utbyte av kompetens med kollektiva branschforskningsinstitut. Basfinansieringen skulle t.ex. kunna avse insatser för att lokalt organisera efterfrågan på, och inköp av, mer långsiktigt verkande kompetens. Det statliga stödet skulle därmed inte röra resursuppbyggnad som "söker sin marknad", utan i stället insatser som identifierar intressentgruppers mer långsiktiga kompetensefterfrågan, men också ger sådant intressentgruppsstöd att denna efterfrågan kan ges marknadsmässiga uttryck. Ett sådant stöd skulle därmed kunna skapa efterfrågan från perifera mot centralt koncentrerade kompetenser. Genom detta marknadstryck kan en frigörelse från nuvarande mönster underlät- tas.

Vi anser således att utvecklingsarbetet i anknytning till företagen i Norrlands inland, Bergslagen och Sydöstra Sverige bör stimuleras ytterli- gare av staten för att förbättra utgångsläget för kunskapsintensiva in- vesteringar i framtiden. Denna stimulans förutsätter en samfinansiering med det lokala näringslivet och bör ges formen av ett basfinansieringsstöd som matchar företagens insats, under förutsättning att vissa avtalsregler- ade förutsättningar uppfylles. Syftet med en sådan satsning bör i första hand vara att skapa förutsättningar för att en länkfunktion utvecklas mel- lan de mindre företagen och kollektivforskningsinstituten. Vi anser att detta utvecklingsstöd bör prövas under en tioårsperiod. De resurser som erfordras bedömer vi till ca 50 miljoner kronor per prioriterad landsdel och år. På vilket sätt och i vilka detaljerade former denna statliga stimu- lans skall komma landsdelarna till del tar vi nu inte ställning till, eftersom förhållandena sannolikt kräver lokala anpassningar. Regeringen bör när- mare undersöka detta.

5.2. Kommunikationer och regional utveckling

Ställningstaganden:

Ökad målstyming inom kommunikationssektom förutsätter att de regional- politiska prioriteringarna görs tydligare.

Ytterligare decentralisering av investerings— och driftsbeslut inom vägsektom bör genomföras samtidigt som målstyrningen utvecklas.

Resurstillskott erfordras för investeringar i och för drift av vägsektom.

Nivån på investeringarna inom kommunikationssektom bör höjas i de tre prioriterade landsdelarna och regionala fördelningskriterier tas fram för de av statsmakterna fastställda anslagen för investeringar och drift.

Trafiksektorema bör redovisa miljöeffekterna, både nationellt och regionalt, av sin verksamhet och för föreslagna transportlösningar.

Investeringar i vägnät, järnvägsnät och flygplatser bör ses i ett sammanhang. En systemsyn bör ersätta nuvarande objektsinriktade planering och omfatta alla trafiksektorer.

Målstymingen inom teleområdet bör ske med sammanvägda kvalitetsindex för varje teleområde.

För företag skall finnas möjlighet till lokaliseringsstöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet.

Försöksverksamheten som pågår i malmfälten med stöd till datakommu- nikation förlängs och utökas till hela Inlandet.

En metod bör utarbetas för att ytterligare kunna differentiera avkastnings- kraven mellan teleområden.

I Sydöstra Sverige föreslås att 300 miljoner kr satsas på vägupprustning, främst av E 66.

I Bergslagen föreslås att 5 00 miljoner kr satsas på vägförbättringar, i första hand av den s.k "Bergslagsdiagonalen ".

Till punktvisa insatser utmed E 4, norr om "Bergslagsdiagonalen ", föreslås 200 miljoner kr.

I Inlandet föreslås att 600 miljoner kr satsas på upprustning av riksvägarna 88 och 45 och att de får bilda en genomgående Europaväg.

Ett särskilt program för förbättringar av landets grusvägar bör upprättas.

Det bör utredas om den driftsinriktade delen av stödet till flygplatser kan inordnas i ett reformerat transportstöd.

En större integration mellan statliga och kommunal flygplatser föreslås.

Luftfartsverket föreslås se över möjligheterna att förbättra trafikförsörjningen med flyg till och från Tornedalen.

Flygtrafiken inom Norrland föreslås utvecklad och anknuten även till knut- punkter i de nordiska grannländerna. Härvid förstärks också ett antal norr- ländska knutpunkter, varav S undsvall/Härnösand föreslås utvecklat till ett andra nav [ det svenska flygsystemet.

F lygledningen föreslås i framtiden bli lokaliserad till Sundsvall/Härnösand och Sydöstra Sverige.

SJ:s planerade snabbtåg med trafik till Sundsvall bör prioriteras.

För upprustning av järnväg föreslås 400 miljoner kr till den s.k "Kustbanan " i Sydöstra Sverige.

Ansvaret för upphandling av "olönsam " järnvägstrafik föreslås bli decentrali- serad från transportrådet till länsstyrelserna.

5.2.1. Inledning

Att utveckling av transporter, post- och telekommunikationer haft och alltjämt har en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen är ett oomstritt faktum. Det är genom kommunikation mellan människor som samhällen bildas, fortlever och utvecklas. Genom kommunikation kan idéer spridas och social och ekonomisk välfärd skapas och fördelas.

Kommunikationerna utgör därför en omistlig del av samhällets infrastruktur. Som vi tidigare redogjort för, är denna del av infrastrukturen också en förutsättning för en balanserad regional utveckling. Mot denna bakgrund är det naturligt att kommunikationerna utgör ett av de av kommittén utvalda områdena för strategiska regionalpolitiska insatser.

Statsmaktemas målsättningar

Under år 1988 fattade riksdagen beslut om mål och inriktning för såväl trafikpolitiken (prop. 1987/88:50) som telepolitiken (prop. 1987/88: 118). Det slås därvid fast att samhällets politik inom kommunikations- sektorn har som sitt yttersta syfte att bidra till, bibehålla och utveckla välfärden. Trafik- och telepolitiken samverkar i denna strävan med andra politikområden där regionalpolitiken är ett exempel.

Det övergripande målet för trafikpolitiken så som det uttrycks i 1988 års riksdagsbeslut är "att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande, säker och miljövänlig trafik— försörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader."

Begreppet "lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader" inne- bär att transportsystemet skall byggas upp och utnyttjas på ett sådant sätt att man tar hänsyn både till vad trafiken kostar för olika inblandade och till vilka andra uppoffringar som görs för trafikens skull, så att trafik- politiken kan medverka till ett effektivt resursutnyttjande i samhället som

helhet.

I beslutet slås dock också fast att samhällsekonomisk effektivitet i strikt bemärkelse aldrig kan tjäna som den enda vägledningen för trafikpolitiken. I många fall måste strävandena att uppnå största möjliga effektivitet i ekonomiskt hänseende awägas mot och stå tillbaka för andra krav på transportsystemet. Dessa krav kan inte alltid uttryckas eller värderas uteslutande i ekonomiska termer. Det kan exempelvis vara fråga om krav på god miljö, trafiksäkerhet, totalförsvarets behov av transport- kapacitet, regional balans och rättvis fördelning av samhällets resurser.

För att konkretisera den övergripande målsättningen uppdelas denna i fem delmål om tillgänglighet, effektivitet, säkerhet, god miljö och regional balans. Det sista delmålet uttrycks så att transportsystemet skall byggas upp så att det bidrar till regional balans och innebär en klar marke- ring av trafikpolitikens starka koppling till den regionala utvecklingen. Det understryks också att det är angeläget att det regionalpolitiska delmålet . inom trafikpolitiken står i samklang med de överordnade regionalpolitiska målen och att åtgärder inom trafikpolitikens område för att förbättra den regionala balansen därför måste syfta till att stödja det som görs inom regionalpolitiken som helhet.

Riksdagens telepolitiska beslut innebär liknande målformule- ringar inom teleområdet. Det övergripande målet för telepolitiken skall således vara att medborgarna, näringslivet och den offentliga förvaltningen i landets olika delar skall erbjudas en tillfredsställande tillgång till tele- kommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.

Detta mål uppdelas likaledes i fem delmål om tillgänglighet, effektivitet, utveeklingsmöjligheter, uthållighet samt regional balans och sociala hänsyn. Aven här har statsmakterna således i ett särskilt delmål understrukit kopplingen mellan kommunikationer och regionalpolitik.

Kommunikationsområdet är genom dessa riksdagsbeslut ett av de sektorsområden som i målformuleringar givits en klar regionalpolitisk profil. För att erhålla så goda effekter som möjligt när politiken genomförs anser kommittén att målen ytterligare bör preciseras och att de regional- politiska prioriteringarna bör göras tydligare för de som ansvarar för ge- nomförandet. Vi anser att det i första hand ankommer på regeringen som ansvarig både för trafikpolitiken och regionalpolitiken att göra dessa preciseringar vad gäller trafikens inriktning och geografiska fördelning.

Trafik för vem ?

Tillväxten av transporter och trafik är inte något i sig eftersträ- vansvärt. De förändringar som sker i transporternas omfattning och inrikt- ning hänger till största delen samman med utvecklingen på andra sam- hällsområden.

En omfattande studie av kommunikationernas tillgänglighet och geografiska spridning, som på vårt uppdrag gjorts av Temaplan AB, redo- visar ett allt starkare beroende mellan boende, arbete och kommunika- tioner. En väsentlig förklaring till de växande transportbehoven är de förändringar som skett i utformningen av bebyggelsen. Kraven på en bättre bostadsstandard och boendemiljö har således medfört ett annor- lunda bebyggelsemönster och en annan markanvändning än tidigare. Ett mer varierat och samtidigt specialiserat utbud av service, utbildning, hälso- och sjukvård, kultur och fritidsaktiviteter etc. kräver likaså ökad rörlighet.

Vidare sker fortlöpande en förändring av förvärvslivet, som bl.a. tar sig uttryck i att en allt större del av befolkningen är sysselsatt i sådana befattningar som kräver personkontakter och resor i tjänsten. Viktiga in- slag i sysselsättningsutvecklingen är också en ökad förvärvsfrekvens bland kvinnorna och en ökad jämställdhet på arbetsmarknaden. Transporterna har också blivit ett viktigt medel för att bryta isoleringen för många grupper i samhället. Det gäller givetvis speciellt för dem som bor i gles- bygden, men också för många äldre och handikappade över hela landet.

Inom industrin sker samtidigt en omvandling av produktionen i riktning mot högförädlade varor och en mera utvecklad produktions— teknik, som ger upphov till andra transportmönster och ställer andra krav på transportfunktionen än tidigare. Tjänstenäringarnas växande betydelse får naturligtvis också konsekvenser för transportefterfrågan. Slutligen utgör det ökade internationella samarbetet inom näringslivet och på andra områden en stark drivkraft för tillväxten av transporterna.

Kommittén anser mot denna bakgrund att det är av central bety- delse att trafikpolitiken inriktas mot att tillgodose dessa ändrade och i många fall ökade transportbehoven i hela landet och att hänsyn därvid måste tas till olika regioners varierande förhållanden och behov. Even- tuella generella begränsande åtgärder måste anpassas till de regionala förutsättningar som föreligger.

5.2.2. Tillgängligheten till transportsystemet

Statsmaktemas trafikpolitiska målsättning om tillgänglighet innebär att transportsystemet skall utformas så, att medborgarnas och näringslivets grundläggande transportbehov skall tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Vi anser att det är ofrånkomligt att de faktiska tillgänglighets- kraven måste variera mellan landets olika delar på samma sätt som inom andra samhällsområden. Transportsystemets uppgift skall vara att trygga arbetsresorna och tillgängligheten för alla medborgare till det utbud av service och rekreation som erbjuds. Turtäthet etc. för kollektivtrafiken kan därför inte anges generellt utan måste anpassas till de förhållanden som gäller inom andra samhällsområden. Aven de tekniska och organisatoriska förhållandena i varje enskilt fall måste få påverka preciseringen av till- gänglighetsmålet.

Inom persontrafiken gäller det att samordna transportsystemet med andra samhällssektorer för att man skall kunna finna en riktig nivå på tillgängligheten. För godstransporternas del går det inte att lika entydigt urskilja en lämplig servicenivå. Rent allmänt kan emellertid sägas att det ökade kravet på ett materialadministrativt tänkande inom näringslivet har lett till att tidsfaktorn tillmäts allt större betydelse. Behovet av snabba transporter ökar samtidigt som större krav ställs på tidsmässig säkerhet. Genom att de enskilda företagen i huvudsak har ansvaret för transpor- terna och stat och kommun ansvaret för investeringar i infrastrukturen måste statsmakternas insatser för tillgängligheten till godstrafiken i hög grad knytas till infrastrukturen.

5.2.3. Infrastrukturen

Det trafikpolitiska beslutet innebär att statsmakterna fastslagit en rad principer för inriktningen av trafikpolitiken under de kommande åren. Beträffande trafikens infrastruktur innebär dessa i korthet följande:

- Samhället skall ha ansvaret för att de trafikanläggningar som behövs för allmänna transportbehov kommer till utförande.

- Staten skall ha ett särskilt ansvar för sådana trafikanläggningar som svarar mot nationella och internationella transportbehov.

- Utbyggnaden och vidmakthållandet av de trafikanläggningar som drivs i statlig regi och för vilka det utgår betydande statsbidrag skall grundas på samhällsekonomiska bedömningar.

- Planering av och beslut om investeringar i och underhåll av infrastruk- turen skall i princip vara organisatoriskt åtskild från beslut som rör själva produktionen av transporterna.

- Statsmaktemas beslut om fördelning av investeringsmedel mellan de olika trafikgrenama skall bygga på en samordnad, långsiktig investeringspla- nering och en ökad målstyming. Ansvaret för den löpande planeringen och förvaltningen av den statliga infrastrukturen skall dock så långt möjligt decentraliseras och delegeras.

Infrastrukturinvesteringar är till sin natur långsiktiga och innebär ofta betydande åtaganden. De har också stor betydelse för den regionala utvecklingen. Behoven av investeringar i infrastrukturen är i dag stora, dels på grund av eftersläpande underhåll, dels för att nya krav på utbygg- nad gör sig gällande. Vi anser därför att frågor om tilldelning av resurser till infrastrukturinvesteringar och planeringssystem bör ägnas ökad upp— märksamhet ur regionalpolitisk synvinkel och att den "geografiska dimen- sionen" bör ges en större tyngd än hittills.

Vi anser också att det på grund av infrastrukturens strategiska betydelse för hela samhällsutvecklingen är naturligt att den vidmakthålls och byggs ut med ledning av samhällsekonomiska bedömningar. I en sådan bedömning bör så långt det är möjligt samtliga effekter för olika delar av samhället vägas in. Det är därvid viktigt att de miljö- och regionalpolitiska aspekterna, som ofta tillhör de i ekonomiska termer mest svårberäknade effekterna, trots detta ges en adekvat behandling och tyngd vid de slutliga bedömningarna. I detta sammanhang vill vi också understryka vikten av att den metodutveckling av de samhällsekonomiska kalkylmodellerna som pågår såväl vid verk och myndigheter som vid högskolor fortskrider och behandlar dessa frågor.

5.2.4. Samordnad investeringsplanering

Beträffande planeringssystemet för infrastrukturinvesteringar vill vi särskilt understryka behovet av att den decentraliserade planerings- struktur som nu utvecklas i enlighet med riksdagens riktlinjer och som innebär en långtgående delegering från riksdagen och regeringen av beslutanderätten i frågor av stor betydelse för regionerna måste kombineras med en väl utvecklad målstyming. Behovet av en sådan ökad målstyming från riksdag och regering skall inte minst ses i belysningen av de komplicerade sammanvägningar av intressen som krävs när man skall ta ställning i övergripande trafik- och transportfrågor, bl.a. med tanke på regionalpolitiska aspekter. Det behövs mål och riktlinjer som ger en betydligt klarare vägledning än vad som hittills har varit fallet för verksam-

heten i de beslutande organen. Annars får inte samhällets trafikpolitik avsedd verkan. Den förändrade styrning av olika verksamheter statsmakterna strävar efter har delvis redan prövats inom televerkets och postens områden. Treårsplaner har där tagits fram för prövning och fastställande av regering och riksdag. Mål och standardkrav har fastställts och investe- ringsnivåer för att uppnå målen har godkänts. Nu inkluderas även tran- sportsektorn i en målstyrd och långsiktig planeringsform i och med den samordnade investeringsplaneringen.

Motivet för att införa en samordnad investeringsplanering är att en sådan ger statsmakterna bättre underlag för beslut om såväl resursför- delningen mellan olika sektorer som resursanvändningen inom respektive sektor. En utbyggnad av en hamn, väg, järnväg eller flygplats är inte en isolerad företeelse utan del av ett totalt, funktionellt sammanhängande transportsystem av stor betydelse inte minst ur regional synvinkel.

Vare sig det föreligger utbytbarhet eller inte mellan investeringar inom olika trafikgrenar konkurrerar de om gemensamma resurser. Detta ställer krav på ett underlag som möjliggör jämförelser mellan effekterna och utbytet av investeringar i trafikanläggningar inom olika trafikgrenar.

Det bör dock observeras att strategiskt lagda investeringar också skapar resurser, vilket innebär att det kan vara ett samhällsekonomiskt slöseri att satsa för lite. Väl motiverade investeringar bör således inte ses som renodlat konkurrerande till varandra , utan skapar gemensamt motiv för höjda ramar.

Ivissa fall finns också anledning för statsmakterna att ta ställning till enskilda större investeringar som kan ha långtgående verkningar för flera trafikgrenar eller utanför transportsektorn.

Vi anser att den samordnade långsiktiga investeringsplaneringen har förutsättningar att utvecklas till ett viktigt medel i statsmakternas regionalpolitiska strävanden. Ett villkor för detta är dock att de regional- politiska målen konkretiseras i planeringsförutsättningarna och att redo- visningar av regionala effekter blir en naturlig del av verkens planerings- arbete. __

Ovriga delar av transportsektorns planeringssystem är i linje med de trafikpolitiska riktlinjerna i olika utsträckning decentraliserade. Prioriteringen och bedömningen av olika väginvesteringar i riksvägnätet sker t.ex. i enlighet med detta i kommunerna och på länsmyndigheterna. Därmed erhålls en demokratisk förankring av vägbyggandet. Det är dock viktigt inte minst från regionalpolitiska utgångspunkter att de centralt fastställda vägbyggnadsplanerna för riksvägnätet återspeglar den prioritering som kommer fram i denna decentraliserade planeringsprocess.

Inrättandet av det s.k. länstrafikanslaget innebär likaså en decentralisering av investeringsplaneringen. Anslaget, som förutom byg- gande av länsvägar även omfattar investeringar i länsjärnvägar, bidrag till byggande av statskommunvägar och vissa kollektivtrafikinvesteringar m.m.,

innebär att de investeringsmedel som kan planeras och prioriteras regio- nalt ökas kraftigt. Det innebär också att kommuner, landsting och läns- styrelser fär betydligt större möjligheter än tidigare att göra en allsidig bedömning av investeringsinsatserna i länet med utgångspunkt i en hel- hetssyn på de lokala och regionala transportbehoven. Endast fördelningen av anslagsmedel på länen beslutas nu centralt.

Vi stöder dessa decentraliseringsåtgärder som ligger i linje med våra allmänna regionalpolitiska förslag. Vi anser att arbetet bör fortsätta bl.a. genom att pröva hur länsstyrelsernas roll i planeringsprocessen ytter- ligare kan stärkas, förslagsvis genom en starkare koppling mellan riksvägs- och länsvägsinvesteringar. I enlighet med ovan förda resonemang anser vi dock att det är viktigt med en utvecklad målstyming även här. Den regio- nalpolitiska målsättningen från det trafikpolitiska beslutet bör därför på lämpligt sätt konkretiseras i de planeringsförutsättningar som regeringen utfärdar. Vi vill också förorda att den systemsyn som är en viktig del av den tidigare beskrivna samordnade investeringsplaneringen på riksnivå får ökat genomslag även i den mer alldagliga investeringsplaneringen hos verk och myndigheter. Denna systemsyn bör därvid ersätta ett många gånger alltför snävt objekttänkande, där frågor om regionala effekter etc. kan ha mycket svårt att göra sig gällande.

Trafiksektorns drifts- och underhållsinsatser styrs av en mängd faktorer. Eftersom trafikverken i sin verksamhet naturligen har att ta hänsyn till t.ex. redan befintligt infrastrukturnät och skiftande klimat- förhållanden är resursernas fördelning över landet inte möjliga att planera enligt samma kriterier som investeringarna. Å andra sidan är givetvis underhåll av infrastrukturen helt avgörande för att de olika regionernas trafiksystem skall kunna fungera. Vi anser därför att det är synnerligen viktigt att statsmakternas regionalpolitiska målsättningar hävdas även vid planering av drift och underhåll. En allmän strävan bör också vara att så långt möjligt integrera infrastrukturplaneringen i en planeringsprocess för såväl investeringar som drift.

5.2.5. Landsdelar och kommunikationer

Vi har i analysen av den regionala utvecklingen avgränsat tre landsdelar - Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige - med särskilda behov av regionalpolitiska insatser. En av anledningarna till den svagare utvecklingen eller bristen på utveckling dessa områden uppvisar har varit brister inom infrastrukturen och kommunikationerna.

Transportrådet (TPR) redovisar i en sammanställning och kommentar till de senaste investeringsplanerna inom transportsektorn att de prioriterade landsdelarna redan i utgångsläget har en lägre standard på sin infrastruktur än övriga landet. TPR har efter genomgång av planerna också funnit att landsdelarna inte ges den prioritet att bristerna kan undanröjas under den kommande treårsperioden.

För att andra insatser för regional utveckling som vi tar ställning till, t.ex. olika näringslivsinsatser, skall bli effektiva och ge förväntade resultat, måste nivån på insatserna inom kommunikationssektom höjas inom alla de tre prioriterade områdena.

Mot den bakgrunden föreslår vi att fördelningskriterier tas fram för den regionala fördelningen av de av riksdag och regering fastställda anslagen till investeringar och drift inom kommunikationssektom. Krite- rierna bör spegla bl.a. de geografiska förhållandena och uttryckas i regio- nalpolitiska "vikter" för respektive region. En särskild redovisning bör lämnas till regeringen i samband med att kommunikationsverkens investe- ringsplaner för den kommande planeringsperioden sammanställs.

5.2.6. Kommunikationssystemet

För utvecklingen av näringslivet och servicen till hushållen spelar telekommunikationerna och posten en viktig regionalpolitisk roll, vars betydelse kommer att öka på 1990-talet. Möjligheterna för teknik- beroende och kunskapsintensiva verksamheter att utvecklas är avhängiga tillgången på telekommunikationer med god kvalitet. Utbygg-naden av och tillgången till det moderna telenätet är därmed avgörande för i vilken utsträckning olika landsdelar kan erbjuda en likvärdig utveck- lingspotential.

För den fysiska tillgängligheten är det i första hand vägnätet, med sin geografiska spridning, och flyget som betyder mest för den regionala utvecklingen. Den spårbundna trafiken kompletterar transport- systemet speciellt för medellånga resor där trafikunderlag finns och där längre da ligreseavstånd behöver överbryggas med kort restid både för arbets-oc studiependling.

Miljöfrågorna

Miljöfrågorna i anknytning till kommunikationer har fått allt större uppmärksamhet. Trafikens miljöeffekter var en av huvudpunkterna i den trafikpolitiska propositionen, och kravet att trafiksystemet skall bidra till en god miljö är ett av delmålen i statsmakternas trafikpolitiska målsättningar.

Av de inhemska utsläpp som belastar miljön kommer huvudde- len från trafiken. Inom trafiksektorn svarar vägtrafiken för merparten av dessa utsläpp.

Mot denna bakgrund förs diskussioner om möjligheter att som en del i en strategi för bättre miljö påverka fördelningen av trafiken på olika trafikslag. Järnvägen och den övriga spårbundna trafiken måste få en chans att utvecklas där de har förutsättningar att fungera väl, huvudsak- ligen inom och mellan stora befolkningskoncentrationer. Detta är utomor-

dentligt angeläget för att man skall kunna erbjuda transportlösningar som på ett bättre sätt än i dag begränsar miljöstörningarna. En rationell räls- bunden godstrafik har också positiva effekter. En ökning av järnvägs- trafiken med 50 %, genom överföring av vägburen trafik till järnväg, under en tjugoårsperiod, skulle enligt tillgängliga uppgifter medföra en minsk- ning av kväveoxidutsläppen med 10 % . Med den prognoserade tillväxten inom väg- och flygtrafiken skulle minskningen för transportsektorn som helhet stanna vid 3-5 %. Mot denna bakgrund har statsmakterna pekat på det angelägna i att också rena personbilars, lastbilars, bussars och flygplans utsläpp digekt vid källan.

Aven med en sådan strategi är det emellertid troligt att miljö- problemen under 1990-talet kommer att framtvinga vissa regionala och lokala restriktioner för vägtrafikfordon.

I ett regionalpolitiskt perspektiv blir då valet av transport- lösningar i kombination med eventuella restriktioner som läggs på olika färdmedel det som skall läggas till grund för en regional anpassning av transporterna.

Vi gör mot bakgrund av ovanstående den bedömningen att kommande beslut, bl.a. om investeringar i transportsektorn, under 1990- talet i större utsträckning än hittills kommer att påverkas av dess miljö- konsekvenser. Det är därvid av central betydelse att hänsyn tas till utveck- lingsförutsättningarna i de delar av landet som är beroende av vägtrafik för såväl sin gods- som sin persontrafikförsörjning och som ofta har lägst miljöbelastning.

Vi är medvetna om att det idag finns brister i metoderna att tillvarata miljöaspekterna i bl.a. de samhällsekonomiska kalkyler som skall ligga till grund för beslut om alternativa transportlösningar.

Naturvårdsverket skall tillsammans med länsstyrelserna inom ramen för den nyligen påbörjade samordnade investeringsplaneringen utarbeta ett underlagsmaterial som redovisar miljöbelastningen regionalt. Materialet bör användas som underlag för att utveckla en metod där miljöaspekterna blir tillräckligt belysta i beslutsprocessen.

Ett viktigt underlag för beslut om valet av transportlösning är en beskrivning av konsekvenserna för miljön för varje tänkt lösning. Vi anser att trafiksektorerna till regeringen bör redovisa miljöeffekterna av sin verksamhet och för de olika föreslagna transportlösningarna, både natio- nellt och regionalt.

Telekommunikationer

Möjligheterna att lokalisera nytillkommande kommunikationsbe- roende verksamhet kommer att styras _av var teletekniken är tillgänglig till rimliga kostnader och av god kvalitet. Aven utvecklingen av befintlig verk- samhet kommer att vara beroende av tillgången på telekommunikationer av hög kvalitet och till rimliga kostnader.

Telekommunikationer kommer under 1990-talet därmed att vara en av de viktigaste rambetingelserna för den regionala utvecklingen och därmed också en grundförutsättning för hur statsmakternas intentioner kan komma att genomföras inom det regionalpolitiska området.

Farhågor har framförts att televerkets utbyggnadstakt av bl.a. AXE-stationer kan komma att hämma regioner med sent inplanerad utbyggnad, medan regioner som får tillgång till tekniken på ett tidigt stadium får ett försprång.

Televerket hävdar i motsats till detta att verket med olika tekniska lösningar kan erbjuda sina tjänster i stort sett över hela landet och med korta ledtider, d.v.s. att tiden från det att kunden beställer en viss service till dess att den är tillgänglig är kort. Aven om televerket tekniskt kan ge den efterfrågade servicen så blir det en fråga om kostnaden. För vanlig telefoni till hushållen har televerkets servicemål nyligen fastställts av riksdagen.

Utöver de av riksdagen fastställda servicemålen har verket bl.a. som mål att erbjuda den svenska marknaden ett stort utbud av kvalificerade nättjänster för datakommunikation, textkommunikation och bildkommunikation. Målet är att leverans- och serviceåtaganden, som normalt regleras i avtal mellan verket och respektive företag, skall fullföljas till 100 %. För denna typ av nättjänster har statsmakterna inte fastställt något servicemål.

För hushållen finns, genom statsmakternas krav på ett regionalt och socialt ansvar, en skyldighet att tillhandahålla grundläggande teletjänster (telefoni) i hela landet till av regeringen fastställda priser, vilket innebär att priserna får öka maximalt lika mycket som konsumentprisindex ökar. Nu gällande taxor innebär att rikssamtalen subventionerar lokalsamtalen. Detta missgynnar regioner med stora avstånd till nationella centra och favoriserar framför allt storstadsregioner där många abonenter nås med lokalsamtal. Vi anser att taxan bör ändras så att denna obalans minskar.

Vi anser att även televerkets administrativa områden - - teleområden - i samband med en taxeändring bör anpassas så att de motsvarar kontaktbehoven med avseende på bl.a. utbudet av offentlig och privat service. I ändringen bör ingå att offentliga och nationella organ kan nås per telefon till samma kostnad oavsett varifrån i landet samtalen kommer.

Statsmaktemas hållning vad gäller motsvarande servicemål för företag är för närvarande oklar.

En särskild utredning, post- och teleutredningen (K 1988z2) har fått i uppgift att närmare precisera vilka kundgrupper och tjänster som skall omfattas av televerkets regionala och sociala ansvar i framtiden.

Från våra utgångspunkter är det angeläget att Post- och tele- utredningen särskilt klargör televerkets ansvar att tillhandahålla service till företag på sådana villkor som inte missgynnar vissa landsdelar.

Riksrevisionsverket (RRV) har i en nyligen genomförd granskning av televerket (televerkets regionala och sociala ansvar) konstaterat att målen för televerket är motstridiga. Avkastningskravet har under senare år haft högre prioritet än kvalitetskravet. Då avkastnings- kravet från statsmakterna gäller verksamheten i sin helhet har televerket internt givit teleområdena olika avkastningskrav vilket medfört att televerket kunnat ta regionalpolitiska hänsyn. Oklarheter har däremot uppstått hur olika företagskunder skall behandlas.

Då avkastningskravet haft hög prioritet har vissa svårigheter att upprätthålla en hög och jämn kvalitet uppstått. Hur kvaliteten varierar mellan olika teleområden har RRV redovisat med hjälp av en beräknings- metod som grundas på de fyra kvalitetsfaktorerna 1) framkomlighet i nätet, 2) leveranstid, 3) felavhjälpningstid och 4) antalet nätfel. Resultatet redovisas som index, där de olika kvalitetsaspekternas betydelse för kunden sammanvägts. Det föreligger en stor spridning på kvaliteten på den service som erbjuds i de olika teleområdena.

RRV:s slutsatser är att televerkets nuvarande mätningar och redovisningar av hur kvaliteten i telenätet uppnås inte är tillräckliga. RRV förordar att ett system med vägda kvalitetsindex för respektive teleområde införs.

Vi delar RRV:s uppfattning och anser att de förslag som RRV lagt om att utveckla sammanvägda kvalitetsindex är riktiga. De skillnader mellan olika teleområden som redovisas visar att det inte är tillräckligt att ange kvalitetsmål som genomsnitt för landet som helhet. Enligt vår upp- fattning är det angeläget att slå fast att kvalitetsindex inte i något tele- område får understiga ett angivet värde. Vi anser att målstyrningen inom teleområdet på detta sätt blir effektivare också regionalpolitiskt.

En annan fråga är vilka egenskaper som ett sammanvägt kvali- tetsindex bör ge information om. Det ligger dock utanför kommitténs uppgifter att ha några mer detaljerade synpunkter på detta. Med tanke på den växande betydelse som telekommunikationerna har för näringslivet är det ytterst angeläget att kvalitetsindex inte bara anger nätets kvalitet för grundläggande teletjänster utan också för datakommunikation. Kommit- tén är medveten om att gränsdragningen från tekniska synpunkter är svår i dessa sammanhang eftersom även de grundläggande teletjänsterna erbju- der vissa möjligheter till datakommunikation. Frågan blir då närmast vilka överföringshastigheter som kvalitetsindex bör inkludera.

Vi bedömer att ett grundkrav för datakommunikation som skall gälla för hela landet kan ställas analogt med vad som gäller för vanlig telefoni, d.v.s. krav på en grundservice som är tillgänglig för alla. Kravet bör enligt vår uppfattning bestämmas av möjligheten att med vid varje tidpunkt moderna persondatorer av standardutförande kunna kommuni- cera över hela telenätet. Denna grundservice bör omfattas av den fasta kostnaden för ett abonnemang. Kvantifieringen av kravet på grundservice skall automatiskt följa den tekniska utvecklingen. För närvarande är en

överföringshastighet på 9 600 bits / s tillräcklig.

För mer avancerad överföring, för närvarande med hastigheter på 2 Mbits/s och däröver, bör lokaliseringsstöd eller företagsstöd i annan form kunna utgå efter särskild prövning. Inte minst är detta viktigt i samband med försök att flytta verksamheter från bl.a. Stockholm. Denna möjlighet till stöd kan medföra lägre kostnader för telekommunikationer mellan utlokaliserade enheter och kvarvarande inom en organisation eller ett företag. Den prispolitik som inneburit enhetliga och låga fasta priser för

hushållen har enligt vår uppfattning varit regionalpolitiskt riktig. Sam- talstaxorna gynnar emellertid lokalsamtal på bekostnad av samtal över längre avstånd, vilket inte speglar de verkliga kostnaderna för samtalen. Därmed gynnas befolkningstäta områden som storstadsområdena medan glesare områden på större avstånd missgynnas. En anpassning av kostna- derna pågår, vilket vi anser vara riktigt.

Genom förändringar på marknaden med större konkurrens minskar televerkets möjligheter till korssubventionering, d.v.s. kostnads- utjämning mellan olika grupper. Detta leder till att allt fler tjänster kost- nadsanpassas. Kostnaderna för hushållen kommer med en sådan genom- förd kostnadsanpassning att öka och företag kommer också fortsättnings- vis att drabbas av stora kostnader för att erhålla vissa tjänster.

Ett regionalpolitiskt stöd för att reducera taxorna för datakommunikation till och från dataföretag i malmfälten har prövats. Stödet har funnits under tre år och haft en total ram på 3 miljoner kr. Transportrådet har utvärderat stödet och funnit att det inte haft någon större påverkan på företag som redan var etablerade vid stödets införande. Däremot har det varit av betydelse för två företag som lokaliserats efter stödets införande. Totalt har endast 222 000 kr av tillgängliga 3 miljoner kr utnyttjats under den treåriga försöksperioden.

En av anledningarna till att stödet inte har utnyttjats är att endast de rörliga kostnaderna täcks av stödet. Företagen upplever problem med kvaliteten på överföringarna och skulle vilja prioritera fasta uppkopplingar. Kostnader för sådana täcks dock inte av stödet. Stödet har trots att inte några större summor har utbetalats upplevts som viktigt av befintliga företag och berörda kommuner.

Riksdagen beslöt våren 1989 att i avvaktan på utvärdering förlänga försöket med ett år.

Transportrådet har nu beslutat om vissa förändringar i stödets utformning för 1989/90, varigenom bl.a. fasta linjer godkänns som stödberättigade.

Vi anser att den tid som förflutit sedan stödets införande är för kort för att man skall kunna bedöma effekterna av stödet och att effek- terna av förändrat stöd i enlighet med TPR:s nya regler bör studeras. Televerket har dessutom beslutat bygga ut nätkapaciteten i regionen, vilket förändrar förutsättningarna för stödet till det bättre. Vi föreslår

därför att försöksperioden utsträcks ytterligare tre år och att försöket skall omfatta hela Inlandet. Detta motiveras även av att stödet kompletterar de förslag till stöd åt den privata tjänstesektorn som vi diskuterar i kapitel 6.2. Nuvarande anslagsram bör vara oförändrad och under försöksperioden ligga kvar under kommunikationsdepartementets anslag.

Enligt televerkets utbyggnadsplaner kommer hela landet att ha tillgång till det nya nätet först inpå 2010-talet. Utbyggnaden kan tidigare- läggas i områden som enligt planerna skulle komma senare men med nu- varande investeringspolitik till en extra kostnad. Frågan om hur en sådan extrakostnad skall finansieras uppstår om investeringsbehovet ligger inom de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Både televerket och RRV föreslår en avgränsning av det sociala och regionala ansvaret till enbart teletjänster åt hushåll och föreslår vidare att om även företag skall omfattas, bör detta ske genom utbyggnad av de generella lokaliseringsstöden till företagen.

Vi kan inte acceptera ett sådant synsätt som ledande princip för telepolitiken. Ett skäl till detta är att de kostnader som ett företag har för att komma i åtnjutande av vissa tjänster i viss utsträckning beror på den regionindelning som televerket tillämpar. Att bl.a. sådana förhållanden skall få vara avgörande för om tjänsten kostar företaget 1 500 kr eller den verkliga kostnaden är inte rimligt.

Som vi tidigare föreslagit bör televerket svara för en viss grundservice vad gäller datakommunikation. För företag med högre krav på datakommunikation anser vi att det i särskilda fall bör ges möjligheter att med regionalpolitiska medel stödja utbyggnaden av datakommunika- tionsnätet.

Vi har inte beräknat de kostnader som förslagen skulle medföra för televerket. Enligt vår mening bör Post- och teleutredningen studera denna fråga närmare.

För att nå de mål som kommittén har redovisat är det möjligt att den differentiering av avkastningskraven mellan teleområdena som tele- verket redan tillämpar kan behöva öka ytterligare.

I Ostersunds teleområde är t.ex. det interna avkastningskravet redan så lågt att en ytterligare sänkning vore verkningslös. Televerket bör finna ett sätt att, genom t.ex. sammanslagning av resultaten för flera teleområden, kunna göra en utjämning av resultatkravet, framför allt som just Ostersunds teleområde tillhör ett av landets mest eftersatta områden med avseende på kvalitet i telefonnätet.

I RRV:s rapport hävdas att det föreligger ett positivt samband mellan redovisat resultat och kvaliteten, d.v.s. att högre kvalitet går att förena med avkastningskraven. Vi anser att televerket bör utarbeta en strategi för hur de nämnda positiva sambanden kan användas för kvalitetshöj ningar i områden med både låg kvalitet och låg avkastning.

Posten

Den service postverket ger idag är en väsentlig och nödvändig del av landets infrastruktur. Statsmakterna har fastställt standardkrav för servicen och inom vilka ekonomiska ramar de skall uppnås.

Inför postverkets kommande treårsplan (1990-1992) står kvalitetsmål och servicemål kvar. Där sägs att den nuvarande höga täck- ningsgraden vad avser geografisk tillgänglighet skall bibehållas. Postverket avgör vad som är den lämpligaste formen för servicen: fast postkontor, lantbrevbäring eller postväskeservice. Anpassningen av servicens utform- ning i glesbygderna skall ske med varsamhet så att rikstäckningskravet till- godoses.

Nuvarande inriktning på postens servicenivå anser vi i stort tillgodoser de regionalpolitiska kraven. Vi vill emellertid förorda samma principiella syn på postservicens minimistandard som vi redovisat för tele- verket. Det innebär att servicenivån mäts på postregioner istället för som riksgenomsnitt.

Den kommitté (K1988c02) som för närvarande ser över statens regionalpolitiska och sociala ansvar för bl.a. postverksamheten skall granska postverkets riktlinjer för servicestandard i glesbygd och föreslå eventuella ändringar som bedöms motiverade. Vår regionalpolitiskt moti- verade princip bör i det sammanhanget konkretiseras i form av mätbara

servicekrav. Förslag har i olika sammanhang framförts om att postgirot skulle kunna lokaliseras utanför Stockholm. Efter vad vi har erfarit planeras att med hjälp av ny teknik flytta ut arbetsuppgifter inom postgirot till flertalet postkontor ute i landet. Aven lösningar som innebär att andra verksam- heter, inklusive privata, kan svara för viss postservice bör tas tillvara. Härigenom skapas inga nya arbetsenheter men utflyttningen bidrar till att stärka postens och annan verksamhet på orter där det av regionalpolitiska skäl är angeläget att bibehålla servicen.

Enligt vår bedömning kan delar av den kvarvarande centrala .

hanteringen vid postgirot, med bibehållet krav på hög servicenivå, loka- liseras till en ort utanför Storstockholm. Postgirot bedömer att en sådan ort bör ligga inom 2 timmars bilavstånd från Arlanda.

Vägar

Vägverket redovisar i sin senaste anslagsframställning att Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige generellt sett har en lägre vägstandard än övriga landet. Vägverket konstaterar också att de nyligen fastställda ordinarie vägplanerna inte förmår att förbättra situationen för de utsatta regionerna i landet. Trafikökningen på vårt vägnät i form av privatbilism och godstrafik har under en längre tid varit stor, vilket medfört att underhåll

och nyinvesteringsbehoven har ökat. Vi anser att tilldelade medel för bl.a. underhåll inte motsvarat behoven, vilket fått till följd att det kapital som redan investerats i vägnätet inte har kunnat hållas intakt. Enligt beräk- ningar av vägverket kan med nuvarande resurser endast en tredjedel av beräknat behov tillgodoses fram till år 2000.

Samtidigt ställer näringslivet krav på bättre anpassning till EG:s regler med avseende på vägnätets bärighet, vilket medför ytterligare behov av investeringar ivägnätet. Särskilda medel har fr.o.m. 1988/ 89 avsatts för bärighetshöjande åtgärder, främst i skogslänen.

Vägnätet består av riksvägar, länsvägar, statskommunala och enskilda vägar. Med den ansvarsfördelning för åtgärder i vägsystemet som finns har kommittén begränsat sina detaljförslag till att gälla enbart riksnätet. För de vägar som beslutas på regional nivå inom ramen för länstrafikanslaget är det resursstorleken och dess fördelning som vi anser oss kunna ha synpunkter på, medan detaljförslagen för länsvägar och liknande överläts till kommuner och län att diskutera.

I samtliga av kommittén prioriterade geografiska områden finns angelägna förbättringar att föreslå i det nationella vägsystemet.

I Sydöstra Sverige utgör Europaväg 66 den mest betydelsefulla trafikpulsådern. E 66 fungerar som förbindelselänk både inom området och mellan området och Mälardalen norrut, men också söderut som länk till Skåne och vidare till Europa. På E 66 finns för närvarande främst behov av förbättringar på sträckan Kalmar-Karlskrona och på sträckan söder om Västervik. Som andra viktiga vägförbindelser i Sydöstra Sverige fungerar rikgväg 25, Kalmar-Växjö och riksväg 30, Ronneby-Växjö samt riksväg 23. Aven här finns behov av förbättringar som skulle underlätta samverkan på olika områden inom regionen.

I Bergslagen skulle en utveckling av den s.k. "Bergslagsdiagona- len", från norrlandskusten via Falun / Borlänge och Orebro för att ansluta till E 3 och E 18 samt till den södergående E 4, ge regionen betydelsefulla utvecklingseffekter och trafikekonomiska fördelar. Samtidigt avlastas Stockholmsområdet viss genomgående trafik med åtföljande miljöfördelar för området. Flera alternativ till dragning av "diagonalen" har utretts och kostnadsberäknats med avseende på samhällsekonomiska konsekvenser.

Aven vissa punktvisa förbättringar på E 4 norr om "diagonalen" bedömer vi som viktiga infrastrukturåtgärder.

Riksväg 88 fungerar idag som en sammanbindande länk för Inlandet från Östersund till Karesuando. En upprustning av denna väg är därför av stor betydelse för att öka tillgängligheten och öppna landsdelen för nya verksamheter. En sammankoppling av riksväg 88 med de nuvarande riksvägarna 81 och 45 skulle understryka funktionen som genomgående svensk inlandsväg och skulle dessutom kunna ingå som en del i en sammanhängande europaväg med gemensam beteckning på hela sträckan Sicilien-Nordkap.

Kostnaderna för de av kommittén förordade vägförbättrings-

åtgärderna i de tre prioriterade regionerna uppskattas till totalt ca 1 600 miljoner kr. För att påskynda upprustningsinsatserna i vägsystemet föreslår vi ett realt resurstillskott fördelat på 300 miljoner kr i Sydöstra Sverige, 500 miljoner kr i Bergslagen, och 600 miljoner kr i Inlandet.

Till dessa förbättringar i vägnätet skall läggas planerade för- bättringar av vägnätet såväl i det nationella som i det regionala vägnätet vilka redovisas i de fastställda flerårsplanerna för väginvesteringar. Aven behov som är mer landsdelsspecifika bör uppmärksammas, vilket blir en av huvuduppgifterna bl.a.för den föreslagna inlandsstyrelsen. Det gäller t.ex. förbättringar av det omfattande och regionalpolitiskt viktiga grusvägnätet i Inlandet. Ett särskilt program för förbättringar av grusvägarna bör

upprättas. Ovannämnda förslag som berör en landsdel och/eller det natio-

nella vägsystemet kan ha svårigheter att komma fram och in i en plane- ringsprocess om varje projekt behandlas som ett marginaltillskott i systemet. Tack vare den nya planeringsinriktningen och vägverkets ambi- tioner att i planeringen införa ett systemtänkande finns större möjligheter att projekt av den föreslagna karaktären kan tas upp och vägas mot andra behövliga investeringar.

Flygtrafik

Flygtrafiken har fått en allt större regionalpolitisk betydelse. En mängd faktorer, som samlokaliseringen av inrikes- och utrikesflyget till Arlanda, ökat utbud av linjer och turer samt introduktionen av lågpriser, har i samspel bidragit till en snabb utveckling av flygtrafiken både på primär- och på sekundärnäten. Den snabba utvecklingen har också möjlig- gjorts genom tillgång till ett väl utvecklat flygplatsnät. Vissa brister finns fortfarande i delar av Inlandet. Genom de medel som statsmakterna ställt till förfogande för uppbyggnad av en ny flygplats i Arvidsjaur ges emeller- tid nya förutsättningar för regionalflyget även i denna del av landet.

Tornedalen är ett kvarvarande område med otillfredsställande ' tillgänglighet till flyg. Med hänsyn till den positiva utveckling som kommit igång, vad gäller näringslivets samarbete på Nordkalotten, bör luftfartsverket beakta detta i sin planering.

En översyn av de regler som gäller för inomnordiskt flygsamarbete bör också initieras för att man bättre skall kunna utnyttja befintlig trafik över nationsgränserna. Avsikten är främst att förbättra förutsättningarna för samverkan mellan företag och mellan utbildnings- och FoU-enheter och att underlätta turismen inom Norden.

Den sekundärtrafik som bedrivs ökar inte bara åtkomligheten till primärlinjerna utan är också som nämnts en av orsakerna till att turtätheten i primärflyget har kunnat öka. Den trafik som bedrivs inom ramen för det s.k. inre norrlandsflyget spelar en stor roll för tillgängligheten i Inlandet. Den bedrivs i dag med stöd av

resultatutjämning dels inom ramen för Linjeflygs trafik, dels mellan SAS och Linjeflyg.

Behovet av ytterligare sekundärflyg kommer troligen att öka. Den ökade flygtrafiken i kombination med vissa förväntade förändringar av koncessionsgivningen såväl för inrikes som utrikes flygtrafik kan i väsentlig grad komma att påverka förutsättningarna inom flygsektorn under 1990-talet. Det är ännu för tidigt att fastslå de regionalpolitiska konsekvenserna av en sådan utveckling.

Den snabba utvecklingen på flygtrafikens område har emellertid fört med sig miljöproblem i form av ökade utsläpp av kväveoxid och kolväten, buller och föroreningar i vattendrag i anslutning till flyg- platserna. Flygplatser prövas numera av koncessionsnämnden för miljö- skydd. Vi vill framhålla det angelägna i att erforderliga miljöanalyser utförs i planeringen av flygtrafiken. Flygplatser prövas numera av konces- sionsnämnden för miljöskydd.

Det finns för närvarande 39 flygplatser med reguljär trafik i Sverige. Av dessa drivs 20 i kommunal eller privat regi. De 19 flygplatser vid vilka luftfartsverket handhar den civila flygtrafiken omfattas av systemet med intern resultatutjämning, som är ett sätt att betrakta flygplatserna med en systemsyn i enlighet med vad vi tidigare har anfört. För vissa kommunala flygplatser vilkas roll och trafikvolym kan jämföras med de statliga flygplatserna har flera olika stödformer tillkommit, såväl för drift som för investeringar. För närvarande utgår 15 miljoner kr varav 10,6 miljoner kr går till drift och resterande 4,4 miljoner kr går till investeringar. Vi bedömer att det nuvarande stödet är nödvändigt för att trygga trafiken, och stödet bör även fortsättningsvis utgå så länge koncessionskraven för primärflygtrafiken kvarstår. Den särskilda utredare som vi i avsnitt 6.2 föreslår skall få i uppdrag att se över transportstödet bör dock överväga om den driftsinriktade delen av stödet kan integreras i ett reformerat transportstöd. Vad gäller samverkan i flygplatsfrågor anser vi att en större integration mellan luftfartsverket och de större kommunala flygplatserna är nödvändig och bör vara en prioriterad del av utvecklingsarbetet.

Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda frågor som rör huvudmannaskapet för de flygplatser som ingår i inrikesflygets primärnät. Vi vill från regionalpolitiska utgångspunkter betona vikten av att flygplatserna som ingår i primärnätet får en mer enhetlig behandling.

Dagens flygtrafiknät bygger i stor utsträckning på Arlanda som centralt nav. Denna trafikuppläggning innebär en god trafikförsörjning totalt sett, men den innebär också att tvärförbindelser främst mellan orter i Norrland, bortsett från det ovan nämnda s.k. inre norrlandsflyget, inte är helt tillfredsställande. Detsamma gäller för direkta flygförbindelser mellan Norrland och andra nordiska städer, bortsett från huvudstäderna.

Om nuvarande trafiktillväxt fortsätter, kommer det att bli nödvändigt att förse Arlanda med en tredje start- och landningsbana

redan under de närmaste åren.

För att förbättra tillgängligheten både regionalt och interna— tionellt föreslår vi att flyget i inre Norrland utvecklas och samordnas med de korta pendellinjerna till Norge och Finland. Härigenom uppnås ett samordnat system, som smidigt knyter an till viktiga knutpunkter både inom Norrland och i de nordiska grannländerna (Trondheim, Vasa, Uleåborg och Tromsö). Härigenom förstärks de__svenska knutpunkterna Sundsvall/ Härnösand, Umeå, Luleå, Kiruna och Ostersund, av vilka kom- mittén särskilt vill prioritera Sundsvall/ Härnösand som ett andra nav i den svenska flygtrafiken som bör utvecklas i Norrland.

Tillkomsten av ett andra nav i Norrland, kommer enligt våra bedömningar endast att medföra en avlastning av Arlandatrafiken med ca 10 %, varför det av trafiktekniska skäl fortfarande finns behov av en kapa- citetsökning på Arlanda. Det är istället tillgängligheten för Norrlands- resenärerna som vi ser som huvudskäl till vårt förslag.

Genom påbörjade förbättringar av E4zans sträckning, SJ:s planerade snabbtåg samt en utbyggd funktion av flygplatsen som ett andra nav skulle dessa åtgärder tillsammans ge en god infrastruktur och därmed bättre förutsättningar för en positiv utveckling i området.

Flygledningskapaciteten i landet är inte tillräcklig och behöver förstärkas. Under ett antal år har diskussionen rört en utbyggnad av den norra centralen som idag är lokaliserad till Sundsvall/Härnösand. Det finns i dag utöver centralen i Sundsvall/Härnösand även flyglednings- centraler på Arlanda och Sturup.

Behovet av flygledningskapacitet har, sedan frågan om utbygg- nad först väcktes, förändrats så att det i dag är kapaciteten på Arlanda och för södra Sverige som behöver förstärkas. En utbyggnad behöver inte geografiskt knytas till Arlanda utan kan i princip lokaliseras fritt.

Planer finns att koncentrera den operativa flygledningen till endast två platser i landet - Sundsvall/Härnösand och Arlanda. Vi anser att om flygledningen av effektivitetsskäl i framtiden skall bedrivas från endast två platser i landet bör, av regionalpolitiska skäl, den ena vara loka- - liserad till norra Sverige och där i Sundsvall/ Härnösand och en till södra Sverige, i landsdelen Sydöstra Sverige.

Järnvägar

Järnvägsnätet och vägnätet kompletterar varandra. En konse- kvens av ett sådant synsätt och ett större hänsynstagande till miljö- aspekterna blir att investeringarna i järnvägens infrastruktur bör priori- teras i relationer där järnvägen bedöms ha de bästa förutsättningarna, konkurrensmässigt och där miljöskäl gör det särskilt angeläget med räls- bunden trafik. Detta är en av de nya uppgifter banverket har fått att bevaka enligt det trafikpolitiska beslutet.

I och med det trafikpolitiska beslutet står järnvägstrafiken inför

en genomgripande strukturförändring. Banverket har genom utbrytningen ur SJ getts bättre förutsättningar att klara det mycket kostnadskrävande investerings- och underhållsarbetet i järnvägens infrastruktur. Samtidigt har SJ:s ansvar renodlats till att gälla trafikansvaret på den lönsamma delen av stomlinjenätet. Senast 1992 skall SJ uppvisa lönsamhet med dessa förutsättningar.

Banverket har för den kommande tioårsperioden en investe- ringsram på ca 10 miljarder kr för järnvägens infrastruktur. Bedömningen är att resurserna inte motsvarar behoven.

Ett rationellt järnvägsnät är ett nät som kompletterar vägnätet i sådana relationer där järnvägen är konkurrensstark. Det kommer enligt kommitténs uppfattning såväl beträffande gods- som persontrafik att få sin tyngdpunkt i triangeln Stockholm-Göteborg-Malmö samt på norrgående linjer mot Sundsvall och Ostersund. Svealandsbanan och Mälarbanan ger förutsättningar för både en avlänkning av Stockholmsområdet och en förstärkning av Mälardalen/Bergslagen, i synnerhet om projekten utveck- las samordnat med likvärdig standard. Kommittén ser det som positivt att banverket och SJ verkar för utbyggnad av en samordnad lösning, med koppling vidare västerut via Karlskoga mot Värmland / Oslo.

Både persontrafik (med nattåg) och godstrafik på norra stambanan ser kommittén som en strategisk regionalpolitisk fråga inför 1990-talet inte minst med tanke på ett närmande till Europa. Vi anser att de av SJ planerade snabbtågen med trafik från Stockholm till Sundsvall bör prioriteras och ges samma standard som planeras för sträckan Stockholm-Göteborg.

En snabbtågsförbindelse mellan Stockholm och Sundsvall påverkar självfallet också andra orter utmed sträckningen och skulle för orter som Gävle och Söderhamn innebära en större tillgänglighet både mot södra och norra Sverige. Arbetsmarknaderna utmed hela södra Norrlandskusten förstärks genom att möjligheterna till integration genom bättre kommunikationer ökar. Från såväl företagsekonomiska som regio- nalpolitiska utgångspunkter anser vi det vara angeläget att denna förbindelse kommer till stånd så fort som möjligt. Kommittén förutsätter att denna förbindelse också kommer att innebära direkt anknytning till Arlanda.

Andra viktiga länkar i ett nationellt nät är förbindelserna Falun/Borlänge-Stockholm, Oslo-Göteborg samt "kust-till-kustbanan" Göteborg-Växjö-Kalmar/Karlskrona. De nämnda relationerna kan sägas utgöra kärnan i ett framtida stomlinjenät och behövliga investeringar har beaktats i den kommande planeringsramen.

En förlängning av ostkustbanan från Sundsvall till Luleå har aktualiserats i olika sammanhang och skulle utan tvekan kunna ge regionalpolitiska effekter särskilt vad avser samverkande arbetsmarknader och kompetensförsörjning.. De beräknade investeringskostnaderna för en sådan omfattande utbyggnad är dock mycket stora, 9 500 miljoner kronor i

1987 års penningvärde, och banverket har inte heller i sina samhälls- ekonomiska bedömningar funnit anledning att prioritera en utbyggnad av ostkustbanan. Kommittén menar dock att det är viktigt att ostkustbane- projektets regionalpolitiska effekter vägs in och jämförs med andra trafik- lösningar i samband med framtida beslut om Norrlands trafikförsörjning, som ett led i den samordnade investeringsplaneringen.

Kustbanan Karlskrona-Kristianstad kräver för att kunna fungera som en viktig regional och interregional länk en omfattande upprustning som har kostnadsberäknats till ca 700 miljoner kr. Vi bedömer att banan är av så stort regionalpolitiskt intresse att 400 miljoner kr bör anvisas för en upprustning under förutsättning att nya medel ställs till förfogande.

Vid en internationell utblick kan vi konstatera att få länder har klarat av att bedriva en lönsam tågtrafik. Det är andra skäl än företags- ekonomisk lönsamhet som motiverat en upprätthållen trafik. Regional- miljö-, försvarspolitiska skäl har bedömts vara så starka att de har moti- verat trafiken.

Investeringar i järnvägstrafik är kostnadskrävande. Eftersläp- ningar i investering i infrastruktur och vagnmateriel under lång tid har medfört att standarden idag på sina håll är mycket låg. En upprustning till dagens krav på standard skulle i dessa fall bli mycket dyrbara lösningar jämfört med andra alternativ.

Den förändrade rollfördelningen mellan SJ och banverket som riksdagen har beslutat innebär att SJ nu får möjligheter att utan krav från statsmakterna om regionalpolitiska hänsyn utöva trafiken på marknads- mässiga grunder. Det innebär samtidigt att blandningsmodellen överges vad gäller trafikens utövning på järnväg. Vi bedömer det därför nödvän- digt att även fortsättningsvis avsätta resurser för köp av regionalpolitiskt motiverad trafik, särskilt under den övergångstid som erfordras för att återfå en acceptabel standardnivå på banor och materiel.

Inomregional trafik på järnväg anser vi i många fall vara ett alter- nativ till andra trafiklösningar. Behovet av ny teknik för bl.a. regionaltåg har uppmärksammats i samband med det trafikpolitiska beslutet enligt vilket medel skall avsättas för utveckling av lämpligt vagnmateral. Det är enligt vår bedömning av mycket stort värde att tillräckliga resurser avsätts för sådan teknikutveckling.

Inlandsbanan har ett turistiskt värde som kan ökas med hjälp av andra insatser för turism i området. En särskild utredningsman ser över frågan om inlandsbanans användning bl.a. för turismen.

I samband med att ansvaret för beslut om fortsatt drift på läns- järnvägarna läggs på trafikhuvudmännen ger statsmakterna ersättning om huvudmännen genom avtal övertar trafikansvaret. Då många länstrafik- huvudmän i dag brottas med dålig ekonomi efter ett antal år av utbyggnad av trafiken är det enligt vår mening nödvändigt att trafikbehoven blir nog- grant genomlysta inför tänkbara valmöjligheter som föreligger. Vi vill dock understryka vikten av att det bidrag som riksdagen beviljat för utveckling

av motorvagnsmaterial för regionaltåg snarast leder fram till att mer lämplig materiel än dagens kan utnyttjas av länstrafikhuvudmännen.

Viss interregional trafik har SJ bedömt som olönsam. Staten kan, om den bedöms vara av regionalpolitisk betydelse, köpa trafiken av SJ.

Kortsiktigt kan köp av sådan trafik ge nödvändigt rådrum för att hitta andra lösningar. Vi anser emellertid inte att nuvarande upphand- lingssystem ger tillräckliga incitament för en utveckling av tågtrafiken i de aktuella relationerna. Vi förordar därför ett system där upphandlingen av trafik sker länsvis av länsstyrelserna eller för flera län av länsstyrelserna i samarbete. De för budgetåret 1989/90 beslutade resurserna för köp av sådan trafik är totalt 704 miljoner kronor.

Endast fördelningen av de totala resurserna skulle då ligga kvar på den centrala nivån förutom i de fall vi beskriver i kap.7, där regeringen innehåller öronmärkta pengar för att få en samverkan till stånd mellan länen utanför de prioriterade landsdelarna.

I ett decentraliserat system skulle den aktuella tågtrafiken kunna utvecklas som en integrerad resurs och ett naturligt komplement till den regionala trafik som länen redan i dag har ansvar för, och anpassningar mellan länstrafik och tågtrafik skulle därigenom kunna underlättas. Med tanke på trafikens interregionala karaktär är det dock viktigt att berörda länsstyrelser samarbetar för att åstadkomma effektiva trafiklösningar.

5.2.7. Finansiering

I kapitel 4 har vi redogjort för de två principer som finns för hur det regionalekonomiska ansvaret finansieras inom de olika sektorerna. Inom kommunikationssektom kan vi konstatera att den s.k. "blandnings- modellen" - där regionalpolitiska överväganden är en integrerad del av verksamheten och särskilda anslag för ändamålet saknas - är den vanli- gaste. Undantaget denna princip är numera järnvägstrafiken. De två anslagsfinansierade infrastrukturmyndigheterna vägverket och banverket har således inte några särskilda anslag för investering eller drift av regio- nalpolitiskt intressanta vägar eller banor. Affärsverken sjöfartsverket, luft- fartsverket, postverket och televerket tar vart och ett och på många olika sätt regionalpolitiskt ansvar inom ramen för sin normala affärsverksamhet. Inom sjöfarts- och luftfartssektorn förekommer emellertid även några mindre anslag som har en regionalpolitisk prägel, bl.a. för Vänersjöfarten och vissa regionala flygplatser. Endast i ett fall kan man dock konstatera att "tudelningsmodellen" används i det närmaste fullt ut. Det gäller SJ:s järnvägstrafik, där staten köper sådan trafik som SJ inte bedömer som lönsam men som bedöms ha regionalpolitiskt intresse.

För budgetåret 1989/90 lämnas följande anslag över kommu- nikationsdepartementets huvudtitel i statsbudgeten:

Ändamål Miljoner kr Vägar och trafiksäk. 9 745 Järnvägar 3 823 Sjöfart 850 Luftfart 102 Kollektivtrafik m.m. 1 110 Postväsende 598 Ovrigt 175 Summa 16 403

Väginvesteringar och underhåll är som vi tidigare nämnt av cent- ral betydelse för de regionalpolitiska strävandena. Trots att vägdriftans- lagen de senaste åren höjts realt med 500 miljoner kr till drygt 5 400 miljo- ner kr per år konstaterades i årets budgetproposition att denna nivå inte är tillräcklig för att på längre sikt säkerställa ett tillfredsställande underhåll av hela vägnätet. Vi har därför i våra förslag om ytterligare insatser i väg- och järnvägsnätet inte ansett det möjligt att klara dem inom befintliga ekonomiska ramar. Våra förslag innebär att ytterligare 2 000 miljoner kr behöver tillföras kommunikationssektom över en tioårsperiod fördelat enligt följande:

Område Miljoner kr 1) Väginvesteringar * Inlandet riksväg 45 o 88 600 * Bergslagen "diagonalen" 500 E4 (norrut) 200 * SydöstraSverige E66,riksväg23, 25 och 30 300

2) Järnvägsinvesteringar

* SydöstraSverige "Kustbanan" 400 Summa 2 000

Som vägverket och statsmakterna konstaterat är de totala resur- serna till vägnätet otillräckliga för att upprätthålla den efterfrågade standarden. Vi anser att ett resurstillskott i första hand måste komma vägarna i de prioriterade landsdelarna till del för att andra regional- politiska insatser skall kunna få önskvärda effekter och för att de föres-

lagna strategiska investeringarna skall kunna genomföras.

Alternativ finansiering

Genom beslut i riksdagen har nu möjligheten öppnats att finansiera såväl drift som investeringar i vägar mot avgifter. Regioner som kan komma ifråga för sådana lösningar är i första hand områden med stort trafikunderlag och trängselproblem som medför en större betalningvillig- het hos användarna, d.v.s. i storstadsområdena.

Införandet av vägtullar har diskuterats som en möjlighet att öka resurserna för investeringar i områden med otillräcklig infrastruktur, men framför allt har argumenten för vägtullar varit trafikreglering och miljö. En sådan avgiftsfinansiering ger således inte automatiskt nya resurser till de av kommittén prioriterade landsdelarna. Med en ökning av de totala resurserna såväl till drift som investeringar i vägnätet genom avgifter ökar emellertid förutsättningarna för att en större andel av väganslagen än i dag kan gå till de prioriterade landsdelarna genom att låta de regionalpolitiska motiven väga tyngre vid fördelningen av resurserna.

Ett annat sätt är att via en särskild och tillfällig infrastrukturfond kanalisera nya resurser som förstärkning till väganslagen. Detta kan ske för Inlandet genom de vattenkraftspengar som frigörs enligt vårt förslag. För Bergslagen och Sydöstra Sverige finns inga motsvarande särskilda landsdelsresurser.

Vägverket har som alternativa finansieringsmöjlighet övervägt en särskild bensinskatt. En höjning med 60 öre per liter ger, enligt vägverkets beräkningar, ett tillskott på 3 000 miljoner kr per år för väginvesteringar och underhåll. En fördel med en skattelösning är att den är enkel att administrera och kan differentieras utifrån regionalpolitiska bedömningar.

För att öka resurserna för järnvägsinvesteringar har delfinansie- ring från näringslivet diskuterats. En sådan delfinansiering innebär att ett företag i behov av anslutning till t.ex. ett industrijärnvägsspår ges möjlighet att tidigarelägga en investering genom att en del av investeringen bekostas av företaget.

5.3. Miljöpolitik och regional utveckling

Ställningstaganden:

Särskilt i ett långsiktigt perspektiv samverkar de regionalpolitiska och miljöpolitiska intressena på ett positivt sätt. En ökad koncentration av ekonomisk aktivitet och bosättning i storstadsområdena innebär att miljöbelastningen i dessa delar av landet ökar. En bättre regional balans leder till att miljöbelastningen i storstadsområdena minskar.

Livsmiljöns kvalitet påverkar människors bosättningsval. Miljön har därmed betydelse för företagens lokaliseringsbeslut.

Regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar bör kunna utgå i enstaka fall.

Förorening av vatten och luft sprids generellt sett inom landet från de mer expansiva delarna till de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Det innebär att det sker en kostnadsövervältring till de regionalpolitiskt prioriterade delarna som de bör kompenseras för. En väg att åstadkomma detta är regionalisering av miljöavgifter och bestämmelser.

På lång sikt kan miljömässigt motiverade val mellan olika transportslag få mycket stor betydelse för den geografiska strukturen i landet.

Det är viktigt att den geografiska dimensionen beaktas i det omfattande utredningsarbete som pågår som förberedelse för regeringens miljöpolitiska proposition 1991.

ERU bör ges i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling.

5.3.1. Samband mellan miljöpolitik och regionalpolitik

Vi menar att miljöpolitiska och regionalpolitiska intressen samverkar. Det gäller särskilt i ett långsiktigt perspektiv. Föroreningssitua- tionen är generellt sett allvarligare i storstadsområdena och södra Sveriges mer expansiva delar än i de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna. Skärpta miljökrav i olika avseenden kan därmed medverka till en mer balanserad regional utveckling.

I dagligt tal innefattar ordet miljö allt från förhållanden inomhus

till globala problem. Stadsmiljöns och kulturlandskapets estetiska värden inryms i begreppet likaväl som tex hälsoproblem, föroreningssituationen eller omsorgen om den fjällnära skogen. Det finns anledning att uppmärk- samma alla dessa aspekter i ett regionalpolitiskt sammanhang.

Långt tillbaka bestämde miljöbetingelser och naturresurser i det närmaste helt det geografiska mönstret för bosättning. Nästan all ekonomisk verksamhet var då beroende av naturresurserna. Med några undantag, t ex järnhanteringen i Bergslagen, var uttagen av naturresurser inte större än vad naturen tålde. Den moderna ekonomins framväxt har ökat uttagen av naturresurser samtidigt som sysselsättningen i primärnäringarna avtagit. Både ekonomisk verksamhet och bosättning har alltmer kommit att samlas i ett nät av stora och små tätorter. Naturen har i det urbaniserade samhället fått en ytterligare dimension som "mellanliggande tomrum", ett avstånd mellan tätorterna som i många fall medför problem och kostnader, för både näringsliv och hushåll. Samtidigt har naturen emellertid också fått en ny och viktig uppgift som rekreations— källa för stadsbefolkningen.

I de geografiska koncentrationer av ekonomisk aktivitet och bosättning som tätorterna och stora industrianläggningar kom att utgöra översteg mängden av civilisationens restprodukter mycket snart naturens kapacitet att assimilera dem. Problemen löstes till en början med längre avloppsrör, mer avlägsna soptippar och högre skorstenar. Den omgivande naturen fick ytterligare en uppgift som avstjälpningsplats. Utspädningen skapade illusionen av att man höll sig under gränsen av vad naturen kunde assimilera och bryta ner. Området närmast utsläppspunkten var hårt belas- tat, medan miljön några få mil därifrån upplevdes som opåverkad. Idag är närområdena ofta väsentligt renare, medan i gengäld inga områden kan betecknas som opåverkade av utsläpp.

Med allt tydligare signaler och ökande kunskap har vi tvingats inse att naturen är en ändlig resurs och att varken miljön i stort eller våra kulturminnsesmärken på långt när tål de påfrestningar vi utsätter dem för. Olika tekniska åtgärder för rening _har utvecklats och satts in. Därmed har utsläppen per enhet minskat. Okande kunskap har uppdagat nya föroreningskällor och därmed sammanhängande problem. Växande voly- mer av trafik och produktion har gjort att den totala mängden föroreningar fortfarande ökar. Intensivt jord- och skogsbruk anses ibland överskrida vad naturen tål och har gjort åtminstone delar av de areella näringarna till betydande föroreringskällor samtidigt som de påverkar livs- betingelserna för arter och biotoper.

Livsmiljöns kvalitet i orter och regioner har blivit en allt viktigare faktor för människors bosättningsval. Med arbetskraftstillgångens ökande betydelse för företagen får miljön därmed ökande betydelse för företagens lokaliseringsbeslut. Omsorgen om miljön är från den utgångspunkten ett viktigt insatsområde i varje regions utvecklingsstrategi. Det arbete med att sammanställa regionala miljöanalyser som länsstyrelserna nyligen har

genomfört på regeringens uppdrag bör kunna ge ett betydelsefullt under- lag för regionala satsningar i detta avseende.

Riksdagen tog 1988 ställning till miljöpolitiken inför 90-talet. (Prop 1987/ 88:85, JoUz23, Rskrz373) Beslutet innefattar såväl akuta som mer långsiktiga åtgärder. Den pågående försurningen, havsföroreningarna och nedbrytningen av ozonskiktet måste åtgärdas snabbt. Omställningar inom energi-, jordbruks- och trafikområdena är nödvändiga i ett långsik- tigt perspektiv.

I riksdagsbeslutet betonas också den regionala dimensionen. En rad åtgärder har redan vidtagits av regeringen avseende vissa regioner och områden som är särskilt problemfyllda. Särskilda regionala miljöprojekt har bildats för Hisingen i Göteborg, Dalälvens vattenområde. västra Skåne och Sundsvall-Timråregionen. Storstadsregionernas miljöförhållanden kommer att uppmärksammas särskilt. Laholmsbukten och Ringsjöområdet har tidigare angetts som särskilt föroreningskänsliga områden.

Redan denna summariska redovisning anger flera samband mellan miljöpolitik och regionalpolitik. Förutom det självklara att de re- gionala miljöprojekten har betydelse för respektive region vill vi peka på de långsiktiga omställningarna som berör för regional utveckling utom- ordentligt viktiga områden. Ett av dem - kommunikationer - har vi behandlat i det föregående avsnittet i detta kapitel. Ett annat -energi och regional utveckling - behandlas i nästa avsnitt Aven jordbruket har stor be- tydelse, inte minst ivåra prioriterade landsdelar.

Det har inte varit möjligt att inom vår utrednings ramar göra nå- gra längre gående analyser av miljöfrågornas samband med regionalpoli— tiken. Våra analyser pekar dock på att det kan finnas fler betydelsefulla samband än de nu nämnda mellan miljö och miljöpolitik å ena sidan och regional utveckling å den andra. Vi ger därför i det följande en allmän översikt över relationen mellan de två områdena. Avslutningsvis kommer vi ge att ge exempel på frågeställningar som vi menar måste studeras mer djupgående inför den miljöpolitiska proposition som regeringen planerar att förelägga riksdagen 1991.

5.3.2 Miljöbelastningen i olika delar av landet

Luftföroreningama

De föroreningar, som importeras med vindarna över nations- gränsen, ger nedfall över hela landet men med märkbar geografisk varia- tion. Mönstret kommer att förändras över tiden allteftersom åtgärder vid- tas i vår omgivnining. Eftersom föroreningarna huvudsakligen kommer från kontinenten kan koncentrationen för överblickbar tid Väntas vara störst i södra Sverige. Nya industrietableringar på Kolahalvön tillsammans

med vissa vindförhållanden gör emellertid importen märkbar även längst i norr. Källorna till dessa föroreningar är oåtkomliga för regionalpolitiska åtgärder. I regionalt sammanhang får importen därför i första hand be- tydelse genom att de nedfall den orsakar överlagrar nedfallen från in- hemsk verksamhet.

De inhemska utsläpp som blir kvar i landet - för svavel gäller det ca tredjedelen -faller delvis ner lokalt medan huvuddelen sprids med vin- darna över större områden. I princip bidrar således koncentrationerna av ekonomisk aktivitet och bosättning i söder till nedfallen både i de södra landsdelarnas periferier och i den stora glesbygden i norr. Trots denna ex- port över regiongränserna ger sammanlagring av import och nedfall från inomregionala källor en oacceptabelt hög nivå av föroreningar i södra och särskilt i sydvästra Sverige. De tre storstadsområdena är speciellt belas- tade. Det är således i första hand i söder och med tonvikt på Syd- västsverige och storstadsområdena som skärpta restriktioner måste sättas in.

I norr är egenproduktionen av luftföroreningar och nedfall mått- lig. Vissa betydelsfulla undantag finns, som i Sundsvalls- Skellefteå- och Luleåregionerna, och kring enstaka större industrier. I Inlandet kommer dock den allt övervägande delen av nedfallet från andra landsdelar och från importen över nationsgränserna. Ser vi enbart till inhemska förhål- landen är det främst miljöpåverkande verksamheter i söder som behöver åtgärdas så att importen av föroreningar därifrån kommer att minska.

Bergslagen intar en mellanställning. Här finns en industriell tät- l_i_et som gör att regionen har en avsevärd egenproduktion av föroreningar. Aven tidigare försyndelser måste åtgärdas. Det finns också inslag av gles- bygd Vars förhållanden mer liknar Inlandets.

Föroreningar i vatten

Även vattendrag och hav förorenas av nedfall från luften. Vatt- nen tillförs också utsläpp via avloppssystemen från bebyggelse och indus- trier. Klororganisk substans påverkar stora havsområden. Läckage från jordbruket har under senare år uppmärksammats alltmer. Aven skogsmark i intensivt bruk läcker näringsämnen till vattendragen. Samma sak gäller trafiken som i delar av landet står för 40% av kvävetillförseln till havet. Dessa föroreningar sprids med strömningsförhållandena i vattensystemen och haven.

I vattendragen finns viss kapacitet för naturlig rening av sådana ämnen som inte är naturfrämmande. Det kan betyda att relativt små ut- släpp högt upp i vattensystemen förblir lokala. Föroreningarna hinner inte fram till haven utan bryts ner på vägen. Ju längre reningen av avloppsvatt- net drivs desto större kan koncentrationen av produktion och bosättning vara utan att denna kapacitet till självrening överskrids. De flesta större tätorterna liksom processindustrins stora anläggningar är belägna nära

kusterna. Utsläppen blir stora och koncentrerade trots reningen. Påverkan på haven har också utlöst ett särskilt aktionsprogram för att rädda havs- miljön.

Vattenföroreningarnas källor bildar i stort samma mönster som när det gäller luftföroreningarna. Koncentrationen av ekonomisk aktivitet och bosättning i söder ger stora utsläpp medan gles bosättning i norr ger små utsläpp, utom i vissa kustregioner. Utsläppen till vatten från norrlandskustens skogsindustrier är stora och sprider sig söderut. I Bergslagen finns ett speciellt problem som en följd av århundradens gruv- brytning och framställning av järn och koppar. Betydande områden av slaggvarpar tillför tungmetaller till vattendragen via urlakning.

I övrigt knyts vattenföroreningarna till det intensiva skogs- och jordbruket. Gödsling av skogen, försurning som löser ut tungmetaller i marken och dikning som ger snabb avrinning och liten självrening ökar belastningen på vattnen. Det allmänna överskottet av kväve i söder och underskottet i norr ger de problem som uppstår som följd av intensivt skogsbruk en geografisk profil.

Jordbrukets miljöeffekter är märkbara i vattensystemen i alla jordbruksbygder men är mest markerade i slättbygderna i söder och syd- väst. Intensiv odling och effektiv dränering ger stora läckage av näringsämnen och gifter till vattendragen, som här i allmänhet är små och har begränsad vattenföring. I vissa fall uppkommer skador på grundvatt- net. Uttag av vatten för bevattning i jordbruket minskar mängden ytter- ligare. Avståndet till havet är måttligt. Naturliga fördröjningsmagasin i form av sankmarker har i allmänhet dränerats ut. Den naturliga biologiska nedbrytningen är därför begränsad. Haven drabbas hårt av den samlade effekten från alla utsläpp. Särskilt gäller det utefter västkusten.

Uttag av naturresurser

Vad som nyss sagts om skogs- och jordbruk kan komma att be- gränsa intensiteten i utnyttjandet av skogs- och jordbruksmark. Gödsling och dikning kan behöva inskränkas eller upphöra för att den Vägen minska miljöbelastningen, främst i södra Sverige.

I södra Sverige kan miljöfaktorer komma att begränsa skogspro- duktionen även på annat sätt. Ca 40% av skogsmarken i sydvästra Sverige är nu så försurad att man är nära den gräns då tungmetaller löses ut ur marken. Därmed hotas trädens rotsystem. Nedsatt tillväxt, i värsta fall en skogsdöd påminnande om den på kontinenten, kan bli följden. Omfat- tande kalkning anges som nödvändig krisåtgärd. På sikt måst nedfallen av försurande ämnen minskas om skogen skall bibehålla sin kapacitet som råvarubas.

På likartat sätt hotar miljöförstöringen i haven i kombination med för stora uttag att begränsa råvarubasen för yrkesfisket. Hittills har begränsningarna främst drabbat västkusten. Det omfattande fisket i Syd-

östra Sverige hotas av miljöförstöringen i Östersjön. Sportfisket, som in— slag i och underlag för turism, är hotat i hela landet i takt med att för- surningen av sjöarna går vidare.

Det öppna odlingslandskap som jordbruket skapat, ses av de flesta som ett viktigt värde. Nya villkor i internationell ekonomi och jord- brukspolitik kan påverka jordbruket på flera sätt. Nya grödor och odlings- former aktualiseras. Skogsplantering på jordbruksmark är ofta ett direkt hot mot kulturlandskapet, främst i mellanbygderna i södra och mellersta Sverige och Norrland. Strävan att bevara naturlandskapet sätter gränser för avverkningar i den fjällnära skogen i Norrlands inland. Besläktade skäl leder till restriktioner för utbyggnad av vattenkraften och motstånd mot andra typer av exploatering som medför stora ingrepp i naturen.

Teknikutveckling och åtgärdsbehov

Det är uppenbart att det finns ett starkt samband mellan natur- resurser/miljö och regional utveckling. Flera av de problem vi pekat på kräver internationellt samarbete. Miljöpolitik inom landets gränser och regionalpolitik bör emellertid också ha eller kunna ges starka samband. Atgärder inom miljöpolitikens ram (inklusive miljömotiverade åtgärder inom annan sektorpolitik) kan stötta eller motverka regionalpolitikens syften. På motsvarande sätt kan regionalpolitiken påverka miljöpolitikens möjligheter att nå sina mål. Generellt sett kan miljökraven komma att bli ett viktigt framtida konkurrensmedel.

Vad detta konkret skall innebära är svårbedömt. Den tekniska utvecklingen pågår oavbrutet. Erfarenheten visar att den åtminstone på vissa områden kunnat hålla tempo med produktionsökning och annan tillväxt så att utsläpp av olika slag minskat. Frågetecknen gäller snarast om den tekniska utvecklingen kan gå så mycket snabbare än tillväxten att miljöbelastningen minskar så snabbt som miljön kräver.

På ett allmänt plan kan vi konstatera att ökad koncentration av ekonomisk aktivitet och bosättning i södra Sverige, främst i sydvästdelen och storstadsområdena, innebär att belastningen på dessa landsdelars miljö ökar. Vi ser inga säkra tecken på att den miljötekniska utveckling kommer att kunna balansera koncentrationens följder. Fler och fler människor riskerar därför att komma att leva i regioner där hälso- och miljöproblemen för med sig allt större risker.

Omvänt skulle ett fullföljande av regionalpolitikens målsätt- ningar, sådana vi föreslår att de formuleras, innebära att det blir lättare att minska belastningen på miljön i söder. Färre människor skulle utsättas för hälsorisker under den tid som åtgår tills hela miljösituationen hunnit rättas till. En sådan utveckling borde vara önskvärd från alla olika syn- punkter.

Vi ska i det följande skissera några tankar om hur miljö- och re- gionalpolitik bör kunna samverka till båtnad för såväl regional- som

miljöpolitiska mål.

5.3.3 Behov av miljöpolitiska åtgärder i ett regionalpolitis tperspektiv.

Miljöinvesteringari utsatta regioner.

Grundprincipen är att den som åstadkommer miljöstörande ut- släpp skall stå för kostnaderna för att eliminera utsläppen. I vissa fall kan det leda till att produktion blir olönsam och företag läggs ner. I regioner med stark arbetsmarknad är detta knappast något samhälleligt problem. För regioner med utsatt position och svag arbetsmarknad kan effekten däremot bli besvärande.

Dessa konflikter mellan miljö och sysselsättning uppstår vanligen på orter med beroende av tung processindustri och ett allmänt anseende för att ha dålig miljö. Sådana orter återfinns över hela landet men är van- ligast i våra prioriterade landsdelar. Förekomsten av sådana orter är i själva verket en del av den problematik som ligger bakom avgränsningen av landsdelarna.

Det är också i denna typ av regioner som konflikten blir som tyd- ligast. Lösningen har ofta blivit att miljöinsatserna reduceras eller skjuts på framtiden. Därmed biläggs den akuta konflikten. Men de nackdelar som dålig miljö rent allmänt utgör i konkurrensen om företag och arbets- kraft kvarstår för orten i fråga. Enföretagsberoendets onda cirkel förblir obruten. Den regionala förnyelsen blir om inte blockerad så åtminstone fördröjd.

Det är vanskligt att skilja förhandlingsspelet från företagens sida i dessa situationer från genuina problem att klara företagets konkurrens- kraft. En bärande princip är att miljöpåverkande verksamhet skall tåla de miljökrav som behöver uppfyllas föra att människa och miljö inte skall skadas. Ett generellt statligt stöd till miljöinsatser i företag i våra priori- terade landsdelar kan därför svårligen komma i fråga. Men däremot kan någon enstaka punktinsats vara motiverade i fall där ett företag är av avgörande betydelse för sysselsättningen i en ort och där de nödvändiga miljöåtgärderna uppenbarligen kostar mer än företaget kan bära. Sådan punktinsats bör avse en begränsad övergångstid. Stödet, i form av lokali- seringsstöd, bör ges av länsstyrelserna och finansieras av länsanslaget. Om den erforderliga investeringen överstiger 20 Mkr bör beslutet fattas av regeringen.

Ett sådant stöd ger inte bara regionala sysselsättningseffekter. Det medför även att miljön förbättras på alla plan.

Naturen som resursbas i utsatta regioner

I tätorter och städer är miljöproblemen ofta relaterade till hälso- synpunkter. I perifera regioner och på landsbygden kan miljöproblemen i första hand utgöra ett hot mot naturen som resursbas för ekonomisk akti- vitet. Föroreningar som transporteras in i dessa regioner eller kommer från egna tätorter eller industrier hotar resursbasen för naturberoende näring. Så är t ex fallet när fisket hotas av att haven förorenas. Ett sådant hot uppträder också om föroreningar från industrierna på Kolahalvön äventyrar Overtorneås etablering som ekokommun. Aven turismen i de ut- satta regionerna är normalt naturbaserad och därför beroende av att naturen är oförstörd.

Dessa situationer blir särskilt allvarliga när den region eller bygd vars resursbas hotas normalt har begränsade möjligheter att vidta motåt- gärder på egen hand. Kalkning av sjöar är ett exempel på en sådan möj- lighet som ekonomiskt kan vara för kostsam för ytstora glesbygdskom- muner trots att kommunens egen insats är begränsad till 15 procent av kostnaden. Oftast är de berörda kommunerna utlämnade åt att se resurs- basen krympa utan att kunna göra mycket åt förloppet.

Miljöpolitiska åtgärder mildrar och bör på sikt undanröja denna typ av problem. Men under en sannolikt inte obetydlig övergångstid kom- mer problemen att kvarstå. För de regioner eller regiondelar som berörs är problemen allvarliga nog. Kompenserande åtgärder kan därför behövas.

Kostnadsövervältring mellan regioner.

Den nyss redovisade problematiken kan ses som ett specialfall av en mer generell sådan. Alla utsläpp till luft eller vatten innebär i princip att den som gör utsläppen befrias från en kostnad för rening eller för att byta till en process utan utsläpp. Kostnaderna drabbar i stället någon eller några andra. Mest intensivt drabbas normalt de närmaste grannarna. Men den största delen av utsläppen och de kostnader de orsakar sprids vanligen över ett stort område. Atskilligt förs över till andra regioner eller länder, till världshaven eller till atmosfären.

Att en inte ringa del av utsläppen på kontinenten hamnar i Sverige observeras med all rätt nu i debatten. Det är betydande kostnader som på så sätt vältras över på vårt land, framförallt de södra delarna. Det är däremot mindre analyserat och diskuterat hur stor den inhemska övervältringen mellan regioner och landsdelar är och i vilken riktning den sker.

Mönstret är också komplicerat. Som vi redovisade förs havs- föroreningar från Norrlands skogsindustrier söderut och ingår i de föroreningar som hotar t ex fisket i Sydöstra Sverige. Med förhärskande vindar förs föroreningar norrut från koncentrationer av bosättning och ekonomisk aktivitet i södra Sverige.

Stora "punktlaster" som Storstockholmsregionen sprider föroreningar i alla riktningar. Enligt Stockholms läns landstings utredning om miljöavgifter hamnar mer än hälften av utsläppen utanför regionen, huvuddelen sannolikt i norr och nordväst. Räknar man med även utsläpp som anrikas i atmosfären och attackerar ozonlager eller bidrar till växt- huseffekten är det sannolikt mindre än en fjärdedel av utsläppen som stannar i den egna regionen.

Den samlade effekten i landet är svårbedömd men sannolikheten talar för att övervältringen "netto" går från söder mot norr. Två av våra prioriterade landsdelar får, om bedömningen är korrekt, bära kostnader som härrör från bosättning och ekonomisk aktivitet i det ekonomiskt starka Sverige som finns söder om Bergslagen. Men även Sydöstra Sverige bär med all sannolikhet kostnader som egentligen hör hemma i andra landsdelar. Det är utomordentligt vanskligt att uppskatta storleksordningen av de kostnader det handlar om. En viss uppfattning kan man få om man applicerar Miljöavgiftskommitténs beräkningar av marginalkostnaden för rening av svavelutsläpp på hela den svenska svavelemissionen. Marginalkostnaden uppskattar kommittén till 30 kr per kg utsläppt svavel. Atgärder som vidtagits under lång tid har reducerat den samlade emissio- nen av svavel till 165 000 ton. Enbart för svavel rör det sig således om ej utlösta reningskostnader av storleksordningen 5 miljarder Skr.

Hela denna kostnad övervältras inte mellan regioner. En del stannar lokalt. Annat förs ut ur landet. Med ökande rening stannar visser- ligen rner av föroreningarna i den region eller ort där föroreningskällan finns. Overvältringsproblemet kommer således att reduceras. Det kan dock väntas ta lång tid innan rening eller processbyten drivits så långt att övervältringen, i den mån den nu har den omfattning vi antyder, upphör att ha intresse som regional fördelningsfaktor. Det finns därför ett gemen- samt regional- och miljöpolitiskt intresse att snabba på utvecklingen. En väg att åstadkomma detta kan vara att regionalisera miljöavgifter och bestämmelser. Regler och avgifter i de ekonomiskt starka delarna av lan- det där mycket av utsläppen sker kan då sättas utan att hämmas av att samma regler och krav inte skulle kunna bäras av andra landsdelar. Den differentiering av bestämmelserna av utsläpp från stora energi- anläggningar som regeringen aviserat utgör steg i en sådan riktning.

Under övergångstiden kan det ändock vara befogat att överväga någon form av kompensation för tidigare och pågående övervältring. En sådan skulle kunna vara att använda statens inkomster från kommande miljöavgifter till förstärkta utvecklingsinsatser i regioner som drabbats och drabbas av nedfall från luften eller överföring med havsströmmarna utan att ha någon del i den nytta och de inkomster som föroreningskällorna presterar.

En sådan ordning skulle innebära att såväl avgifter som avgifter- nas användning knyts till reella prestationer och uppoffringar. I den takt

reningsåtgärder eliminerar problemet minskar också avgiftsinkomsterna och därmed det till avgiften knutna stödet till utsatta regioner. Systemet skulle med andra ord bli självreglerande.

Omställningar i transportsystemen.

I proposition och riksdagsbeslut om miljöpolitiken aviseras, som redan nämnts, omställningar på lång sikt i transportsystem, energisystem och jordbruk. Vissa konkreta beslut har redan tagits inom dessa områden. Det är svårt att nu bedöma om ytterligare omställningar kommer att be- hövas och hur långtgående de i så fall kan komma att bli. En allmän genomgång av hur miljöfrågorna successivt bryter igenom i politiken på alla nivåer talar för att långtgående omställningar inte kan uteslutas.

Eftersom dessa omställningar berör samhällsektorer som vi be- traktar som strategiska får förändringarna med all sannnolikhet också be- tydelse för regional struktur och utveckling. Utan att förringa övriga berörda områden vill vi exemplifiera detta med transportsektorn.

Det finns, som vi redovisat i avsnitt 5.2 ett starkt samband mellan regional struktur och transportsystemets uppbyggnad. Bilen är grund- läggande för hela den fysiska samhällstruktur som växt fram under efterkrigstiden. Arbetspendling med bil har mer än kanske någon annan faktor bidragit till att bevara bosättning på landsbygden. Flygets utveckling har grundläggande betydelse för Norrlands utveckling. Med inrikesflygets snabba frammarsch har Luleå kommit lika nära Stockholm som andra mellanstäder. Biltrafiken och flyget är också de strategiskt viktigaste de- larna i det transportsystem som den fastlagda transportpolitiken syftar till att utveckla.

Just dessa transportslag har emellertid också de största miljö- konsekvenserna, både totalt och räknat per prestation. De är därför uppenbart i riskzonen om den tekniska utvecklingen inte ger de miljöför- bättringar som förutsätts eller om skärpta miljökrav kommer att ställas. OM miljöbetingade restriktioner av en omfattning som man nu inte räknar med skulle aktualiseras kommer fördelningen av den kvarstående transportkapaciteten att bli en första rangens regional fördelningsfråga.

Det sammanhänger självklart med att spårbunden trafik på ett helt annat sätt än biltrafik är beroende av stort underlag och således av en mer koncentrerad geografisk struktur. Om man då vill behålla ett utspritt bosättningsmönster av ungefär nuvarande typ måste biltrafiken i första hand förbehållas landsbygdsbefolkningens arbetspendling och transporter i största allmänhet i Norrland. Täta stadsregioner får då i långt högre grad än nu baseras på spårbunden kollektivtrafik. Varutransporter får i högre grad än man nu räknar med föras över till tåg osv. Vill man, i en sådan situation, inte göra så omfattande ingrepp i transportapparaten som det skulle innebära kommer den geografiska strukturen att påverkas långsik- tigt och grundligt.

Samverkansmöjligheter mellan regionalpolitik och miljöpolitik behöver tillvaratas.

Vår analys pekar på att miljöpolitiken och regionalpolitiken har goda möjligheter att stödja varandra. En kraftfull och målmedveten miljöpolitik som sätts in där åtgärderna behövs bäst verkar i samma rikt- ning som regionalpolitiken i övrigt, d.v.s mot en mer balanserad regional utveckling. En regionalpolitik som leder till mindre geografisk koncentra- tion av ekonomisk aktivitet och bosättning minskar miljöbelastningen där den i dag är som störst och bör därför underlätta att målen för miljöpoli- tiken nås. Dessa positiva möjligheter bör enligt kommitténs mening tas tillvara.

Enligt uppgift planerar regeringen en miljöpolitisk proposition till riksdagen 1991. Förberedelserna pågår redan i form av en serie utred- ningar och utredningsuppdrag till berörda verk och myndigheter. Vi menar att det är viktigt att den regionala dimensionen beaktas i detta för- beredelsearbete.

Vi har inte funnit att någon enskild av de pågående utred- ningarna kan anses ägnad att ta hela ansvaret för att den regionala dimen- sionen i miljöpolitiken blir analyserad och konkretiserad i förslag. Vi föreslår därför att regeringen ger berörda utredningar i uppdrag att beakta den regionala dimensionen i sitt arbete.

En utvecklad samverkan mellan miljöpolitiken och regionalpoli- tiken måste vila på en grundlig vetenskaplig analys av betingelser och möjligheter. ERU bör därför ges i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning inom området. Möjligheten att åstadkomma delresultat som kan ha betydelse redan för 1991 års miljöpolitiska proposition bör därvid beaktas.

5.4 Energipolitik, vattenkraftens övervinster och regional utveckling.

Ställningstaganden:

Elprisema kan förväntas stiga under 90-talet vilket å ena sidan påverkar den elintensiva industrin negativt men å andra sidan också medför att elproduktion med vattenkraft kommer att bli synnerligen lönsam.

Delar av Bergslagen, Norrland och Sydöstra Sverige riskerar att hamna utanför naturgasräjongen. Den nackdel detta innebär kan behöva kompenseras av andra åtgärder.

Bioenergi måste få ökad användning särskilt i regioner utanför naturgasräjongen dvs i de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna. Detta skulle vara positivt också från miljömässiga synpunkter. Den nuvarande befrielsen från skatt föreslås därför behållas.

Vattenkraftsregionema föreslås under en tioårsperiod få deli vattenkraftens övervinster. Ersättningen föreslås motsvara ] öre/KWh motsvararande omkring 600 Mkr per år. Finansiering sker genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft.

Minst 300 miljoner kr. per år av vattenkraftsmedlen tillförs en Inlandsstyrelse.

Omkring 250 miljoner kr. per år används under en 3-5 årsperiod som tillskott till uppbyggnad av riskkapitalbolag i Norrlandslänen. När riskkapitalbolagen har nått en tillräcklig nivå tillförs 550 miljoner kr. till Inlandsstyrelsen.

Omkring 50 miljoner kr. används för landsbygdsutveckling i södra Sverige. Medlen fördelas av regeringen till länsstyrelsema i berörda län. Sydöstra Sverige bör därvid särskilt uppmärksammas.

5.4.1. Energiförsörjning

Kärnkraftsawecklingen kommer att påverka energiförsörjningen på ett par - för regionalpolitiken- viktiga sätt under 1990-talet. För det första kommer introduktionen av naturgas framförallt att beröra de södra delarna av landet. Denna nya infrastruktur blir inte tillgänglig i hela lan- det. För det andra kommer elpriserna att stiga vilket å ena sidan påverkar

den elintensiva industrin negativt men som å den andra sidan också inne- bär att elproduktion med vattenkraft kommer att bli synnerligen lönsam.

Den totala energitillförseln har under de sista 20 åren pendlat mellan 410 och 470 TWh. 1987 var tillförseln 455 TWh. 1997 beräknas den ligga på 466 Twh. Något mer än hälften är importerade fossila bränslen. Inhemska bränslen svarar för knappt 15%. Resten eller drygt 31% är vattenkraft och kärnkraft. Elkraftens andel har ökat inom ramen av den i stort oförändrade totala energitillförseln - från 60 Thw eller 13% 1970 till 142 Thw 1987. Drygt hälften av elkraften kommer från kärnkraften.

Med undantag för naturgas säljs och transporteras bränslen i huvudsak som andra varor. Det finns knappast anledning att behandla dem särskilt i ett regionalpolitiskt sammanhang. Däremot har de inhemska bränslena stor betydelse för regional sysselsättning. Användningen av in- hemska bränslen har ökat stadigt sedan oljekrisen. Ett stort projekt som startades redan i början av 80-talet är torvbrytningen i Sveg.

Potentialen för biobränslen är stor utan att konflikter behöver uppstå med massaindustrins virkesförsörjning. Befrielsen från energiskatt spelar stor roll för lönsamheten. Den är också motiverad från miljö- synpunkt. Tankarna på att belägga all energi med moms är därför ett hot mot inhemska bränslen och därigenom också mot en viktig komponent i den regionala balansen.

Energi, som distribueras via fasta ledningssystem till de enskilda förbrukarna, har en speciellt viktig roll för energianvändarna. Åtkom- ligheten av dessa energislag är beroende av fasta anläggningar i form av ett ledningsnät. Elkraften och naturgasen kan därför betraktas ungefär på samma sätt som annan infrastruktur. Naturgasen är ännu så länge obetyd- lig som energikälla och nätet är begränsat till Syd- och Västsverige. Förhandlingar om större leveranser sker med Norge och Sovjet. Utbygg— naden av ett omfattande naturgasnät kommer därför att vara en av de viktiga händelserna inom infrastrukturområdet under 90-talet.

Elkraften.

Försörjningen med elkraft regleras i ellagen och via koncessions- systemet. Elkraften produceras av ett hundratal företag. De 10 största står för 90% av produktionen och Vattenfall ensamt för ca hälften. Vattenfall och andra kraftföretag svarar för distributionen till ca en tredjedel av de 4,7 milj abonnenterna. I övrigt svarar kommunerna för distributionen. El- nätet är väl utbyggt och när i princip alla hushåll och företag i landet.

Vattenfall är prisledande via sin råkrafttaxa. De priser abonnen- terna betalar varierar ändå relativt kraftigt mellan distributionsområdena. En regional jämlikhetsprincip tillämpas såtillvida att elpriset är i stort sett detsamma i periferin som i centrum. Vattenfall tillämpar ett lägre elpris och elskatten är lägre i Norrland än i Syd— och Mellansverige. Till större kunder levereras högspänd el utan mellanled enligt särskilda avtal.

I sammanhanget bör det också noteras vad Vattenfall anfört i svar på förfrågan från kommittén:

" Elprisema har stor inverkan på förutsättningarna att bedriva verksamhet. Vattenfall bestämmer själv sina tariffer och är prisledande vad gäller råkraftleveranserna. Genom att Vattenfall inte är ett vinst- maximerande företag har vinsten av låga kostnader för elförsörjningen - genom utnyttjande av bl a vattenkraften - kommit kunderna tillgodo i form av låga elpriser. Detta har gynnat industriell verksamhet i hela lan- det.

Vattenfall har inom sitt verksamhetsområde i huvudsak tre olika tariffnivåer på råkraft. Kunderna i Norrbotten och mellersta Norrland belastas inte med lika höga överföringskostnader som kunderna i meller- sta Sverige. Kunderna i Norrbotten och Västerbotten betalar 4 öre/kWh och i mellersta Norrland 2 öre kWh mindre än övriga kunder. Detta ger konkurrensfördelar för verksamhet i Norrland. Kunderna i Norrland får en fördel på ca 400 Mkr. Därtill kommer att elskatten för hushåll är lägre i Norrbotten, Västerbotten och mellersta Norrland än för resten av landet.

Kostnaderna för eldistributionen är högre ju glesare bebyggelsen är. Vattenfall gynnar kunderna i glesbygd genom att ha viss utjämning av taxorna."

Vi förutsätter att detta gäller även fortsättningsvis. Den totala vattenkraftsproduktionen i landet är 1987 framgår av följande tabell.

Tabell 5.4.1. Vattenkraftsproduktion år 1987 fördelad på elområden.

Elområde Vattenkraft Produktion (TWh) Ovre Norrlands 26,2 Nedre Norrlands 32,3 Bergslagens 6,8 Ostra 2,7 Västra 2,7 Södra 1,1 Summa 71,8

Drygt 80 procent av vattenkraften år 1987 producerades i Norr- lands två elområden. Det bör noteras att Bergslagens elområde inte överensstämmer med kommitténs avgränsning av Bergslagen. Merparten av Bergslagens vattenkraft finns i de delar av Dalarna och Värmland som kommittén hänför till Inlandet.

Den likställighetsprincip som tillämpats på elområdet har varit och är fortfarande av stor betydelse för utvecklingen i glesbygd och småorter. Principen är så väl etablerad att den sällan uppmärksammas i regionalpolitiska sammanhang. När elkraften nu debatteras i ett regionalt

perspektiv är det i stället frågan om stigande elpriser och eventuell knapp- het på el i samband med att kärnkraften börjar awecklas under 90-talet som står i fokus.

Oron gäller framför allt orter som är beroende av elintensiv basindustri och som i övrigt ofta har ett svagt utvecklat näringsliv. I Norr- land där energiåtgången för uppvärmning är stor, blir höga elpriser en tyngre belastning för hushåll med elvärme än i södra Sverige. Omställ- ningen av elförsörjningen brukar därför i ett regionalpolitiskt perspektiv beskrivas som främst ett norrlands- och bergslagsproblem.

Utvecklingen under 90-talet är svårbedömd. Kostnaderna för att producera el väntas stiga när ett par av de äldre, redan till stor del avskrivna kärnkraftsverken ersätts med nya och dyra kraftverk. Medelkost- naden för hela elproduktionen påverkas emellertid även av att den gamla, billiga vattenkraften utgör en stor del av produktionsresurserna. Den höjning av medelkostnaden för all elproduktion som orsakas av att två kärnkraftsaggregat avvecklas 1995-96 blir därför mycket måttlig.

Kostnadsökningen fördelas ojämnt på kraftproducenterna. Syd- kraft påverkas relativt sett mer än Vattenfall av avställningen av de två första aggregaten. Jämtlandskraft, för att ta ett annat exempel, täcker ungefär hälften av sitt elbehov med egen vattenkraft. Resten köps i huvud— sak av Vattenfall. Den egna vattenkraften gör att Vattenfalls prishöjning halveras när den slås ut på Jämtlandskrafts totala elomsättning. Eftersom J ämtlandskraft ägs av kommunerna och inte drivs för att skapa vinster kan man anta att denna situation slår igenom på priserna. Prisökningen för J ämtlandskrafts kunder kan således väntas bli mindre än för dem som helt beror av Vattenfalls kostnadsbild och taxepolitik.

Elprisema för de vanliga abonnenterna kommer med andra ord att kunna variera från region till region och kommun till kommun även i framtiden. När man i den allmänna debatten talar om höjda elpriser på 10 års sikt handlar det normalt om någon sorts genomsnittlig prisnivå som blir resultatet av att staten sätter in nya styrmedel för att långsiktigt påverka elanvändingen mot högre effektivitet eller för att styra över till användning av annan energi än el. De riktigt tunga kostnadspåverkande effekterna av kärnkraftsavvecklingen kommer först bortom sekelskiftet och blir då beroende av hur stor elanvändningen kommer att vara.

För den regionala utvecklingen är det emellertid de priser an- vändarna får betala som har betydelse. Det är med andra ord de höjda avkastningskraven på Vattenfall och de förestående besluten om energi- skatter och miljöavgifter etc som blir avgörande om vi begränsar perspek- tivet till 90-talet.

Nära hälften av kärnkraftproduktionen går till elvärme. Knappt en tredjedel eller 9 TWh går till sk direkt elvärme, främst i ca 500 000 småhus. Sparpotentialen bedöms av Statens råd för byggnadsforskning till ca 2 TWh. Återstoden av denna typ av elvärme kan delvis behållas, delvis bytas ut mot annan uppvärmning i den takt som bestäms av ombyggnader i

samband med ägarbyten etc. För mycket tät småhusbebyggelse i städerna förutsätter bytet av uppvärmning att fjärrvärme eller naturgas finns till- gänglig. För den mycket stora del av småhusbeståndet som finns i glesbygd och småorter är däremot biobränslen ett viktigt alternativ. Beroende på al- ternativen kan omställningen medföra betydande investeringar. Detta kan förutsätta statligt stöd inom bostadssystemets ram, inte minst i Norrland där höjda elpriser får störst effekt på boendekostnaden.

Återstoden av elvärmen används i större centraler och i småhus med kombipannor. För större centraler finns i allmänhet redan teknik för annan värmeproduktion. För småhus inom naturgasområdena kommer ett i vart fall just nu konkurrenskraftigt alternativ att föreligga. Utanför dessa områden kan det finnas behov av att organisera tillgången till service och marknaden för biobränslen bättre om hushållen skall ha ett konkurrens- kraftigt alternativ till el att tillgå. Några nämnvärda investeringar i bostadshusen är det däremot knappast fråga om.

Små och medelstora företag är liksom hushållen ofta abonnenter

hos lokala distributörer. Deras villkor blir därför inte så sällan likartade. Den variation i elpriser som kan bli följden av att distributörerna har skilda förutsättningar gäller även dessa företag. Vissa av dem kan vara starkt elberoende och berörs självfallet mer av elprishöjningar än andra. Från dessa utgångspunkter finns det anledning anpassa den allmänna beskattningen av elkraft till målen för regional utveckling. I Norrland tar, som redan nämnts, Vattenfall ut ett lägre elpris och staten en lägre elskatt för hushållen än i resten av landet. Det finns enligt vår mening starka skäl att behålla en sådan ordning även i ett nytt skattesystem. __ Den tunga processindustrin står normalt i debattens centrum. Aven här är utvecklingen svårbedömd. Inom en elintensiv bransch som massa- och pappersindustrin pågår FoU som tycks ge löften om en halvering av elförbrukningen vid framställningen av s k mekanisk massa. Det skulle självfallet stärka konkurrenskraften även vid höjda elpriser. Men än är det inte belagt att utvecklingsprojeket lyckas. Och även om detta sker tar det tid att införa den nya tekniken i produktionsprocessen. Prisbildningen under 90-talet rymmer fortfarande betydande osäkerheter. För den typ företag det här är fråga om spelar även bedömningar av vad som kan hända bortom sekelskiftet roll redan nu. Det finns också, en internationell konkurrens om dessa företag. Bl a erbjuds de långtidskon- trakt på el till låga priser vid etablering i vissa länder på kontinenten.

Från regional synpunkt inger detta betydande oro. Regeringen har därför tillsatt en särskild utredare (ME 1988:05) för att undersöka konkurrensförhållandena för den elintensiva industrin under kärnkrafts- avvecklingen och föreslå åtgärder för att behålla rimliga internationella konkurrensvillkor.

Sind redovisade i början av 1987 ett underlag till regeringen. Det bör uppmärksammas att Sinds beräkningar utgår från en fördubbling av

elpriset på några år. Som nyss sagts är storleken på elprishöjningarna svåra att förutse. Med denna reservation återges följande ur Sinds rapport:

"En närmare genomgång av landets kommuner visar att närmare ett 100-tal av dem är beroende av industrier där el är en viktig produktionsfaktor. Dessa kommuner är spridda över hela landet och har ca 36 procent av landets befolkning. I ett drygt 40-tal kommuner svarar den elkraftsberoende industrin för mer än 10 procent av kommunernas to- tala sysselsättning. I 20 kommuner är motsvarande andel 20 procent eller mer, varav flertalet återfinns i Bergslagen.

En detaljerad branschgenomgång visar klart att nedläggning av industrianläggningar är det enda realistiska alternativet i vissa branscher om elpriserna skulle fördubblas inom några år. Särskilt utsatta branscher är bl a delar av gruvindustrin, den skrotbaserade stålindustrin, smältverken för framställning av koppar och bly respektive aluminium samt vissa delar av den kemiska basindustrin tex tillverkningen av klor-alkali, klorater och basplaster."

Beträffande sysselsättningskonsekvenserna säger Sind följande:

"Aven om det rör sig om ett relativt begränsat antal företag är det svårt att ange effekterna på sysselsättningen. Berörda anläggningar in- går i flera fall i större bolag inom vilka i viss mån kan göras omflyttningar eller andra anpassningar. Dessa åtgärder torde dock inte vara tillräckliga varför verket bedömer att antalet friställningar blir betydande i berörda företag."

Vi vill från våra utgångspunkter understryka vikten av snabba resultat av det nu pågående utredningsarbetet. I den mån regionala effek- ter inte kan undvikas måste de enligt vår mening kompenseras med åt- gärder inom andra delar av infrastrukturen eller inom politikområden som forskning och utbildning, olika former av stöd till näringslivet etc. Kostnaderna för dessa åtgärder bör rimligen betalas av sektormedel.

Naturgasen en ny infrastruktur.

Farhågorna för elförsörjningen gäller inte den faktiska regionala tillgången till el utan priset för nyttigheten elkraft. I introduktionen av naturgas, som den nu tycks utvecklas, ligger däremot inbäddad en fråga om vilka landsdelar som över huvud taget får och inte får tillgång till naturgas. Därigenom kan naturgasutbyggnaden väntas få en annan och på sikt kanske mer djupgående inverkan på den regionala balansen än vad elkraftfrågan har eller kommer att få.

Huvudaktör på naturgasområdet är Swedegas med staten som dominerande ägare via Vattenfall. I Sydsverige står Sydgas för regional och lokal distribution. Ett motsvarande bolag är under bildande i stock— holmsregionen. I framtiden kan en gasledning komma att dras in från Norge via Jämtland till Mellansverige. Det sannolika är emellertid att naturgasförsörjningen för överblickbar tid kommer att ske direkt till

Mellansverige via Osloområdet eller via ledningar i Västerhavet. En led- ning över Ålandshav till Upplandskusten tycks också vara aktuell.

Naturgas används för närvarande i Syd- och Västsverige som er- sättning för olja och kol inom bl a industrin, i panncentraler mm och i kommunala fjärrvärmesystem. Planer finns för kondenselproduktion i sk gaskombianläggningar i Barsebäck och Ringhals, främst som ersättning för den produktion som bortfaller när de två första kärnkraftaggregaten tas ur drift åren 1995-1996. Den potentiella marknaden i Mellansverige utgörs till stor del av kommunal el och värmeproduktion. I Bergslagen kan stål- industrin bli en viktig marknad. Jämfört med kol och olja ger gasen möj— lighet till en mer energieffektiv omvandling till el. Miljöeffekterna blir mindre. Bl a kan utsläppen av koldioxid till atmosfären väntas bli mer än halverade, jämfört med kolkraftverk. I den pågående planeringen ser man också kraftproduktion med gas som ett sätt att relativt snabbt bygga upp en så omfattande marknad att gasintroduktionen i stor skala över huvud taget blir kommersiellt möjlig i vårt glesbebyggda land. Omsatt till elkraft blir naturgasen tillgänglig i hela landet.

I fall då gasen används för kondenselproduktion går minst hälften av energiinnehållet bort som spillvärme utan användning. I natur— gasländerna används naturgas därför i första hand direkt och som ett al- ternativ till el. En sådan direktanvändning kan komma ifråga för upp- värmning av småhus och större enskilda fastigheter och för många industriprocesser. Inte minst gäller det för tung processindustri.

Efter ett första introduktionsskede kan vi vänta oss en liknande utveckling i vårt land. I de delar av landet, främst i triangeln Malmö- Göteborg-Stockholm, där stamledningarna kommer att passera och ett distributionsnät kan väntas bli utbyggt uppstår därför nya fördelar för energikonsumenterna. De får tillgång till ett andra energinät vid sidan av elnätet som distribuerar en energi som i många fall är lika lättanvänd och säker som elkraften. Gaspriset relateras normalt till alternativpriserna, vanligen för olja. Just nu kostar naturgasen ca 22 öre per KWh mot när- mare 40 öre för elkraft hos vanliga hushåll. För dem som har möjlighet att direktanvända naturgas med hög verkningsgrad kan gasen således åtmin- stone tidvis bli ett konkurrenskraftigt alternativ till el.

När det gäller naturgas sker inte planeringen utifrån samma lik- ställighetsprincip för regioner och orter som tillämpats för elnätets utbygg- nad. Skälen är uppenbara. En alltför stor utbredning av naturgasnätet i glesa bygder skulle göra kostnaden för introduktionen oöverstigliga. Var gränsen för naturgasdistributionen beräknas gå är ännu oklart. Delar av Bergslagen väntas få tillgång till naturgas. (Borlänge men sannolikt _inte Ludvika/Smedjebacken eller de norra delarna av Västmanlands och Ore- bro län) Om en ledning kommer in över Jämtland uppstår samma fördel för en smal zon i södra Norrland. Men i övrigt kommer de regionalpoli- tiskt prioriterade landsdelarna att hamna utanför naturgasräjongen. Delar

av Bergslagen, Norrland och Sydostlandet kommer med andra ord inte att kunna erbjuda industrin den försörjningstrygghet och möjligheter till priskonkurrens som ett naturgasnät parallellt med elnätet erbjuder i resten av Sverige. Vi har dock erfarit att kommuner i Kristianstads, Blekinge och Kalmar län agerar för att naturgasräjongen skall omfatta även Sydöstra Sverige.

Bioenergi utanför naturgasräjongen.

Om energisystemet skall komma att motsvara de av riksdagen fastlagda målen för energipolitiken och dessutom svara mot miljöns krav torde det vara närmast oundvikligt att utnyttjandet av förnybara energi- källor, sol, vind och främst bioenergi ökar avsevärt. Bioenergin i olika for- mer, som har den tveklöst största potentialen ger idag en inte oväsentlig sysselsättning på landsbygden. Okad användning av bioenergi ger också nya uppgifter för ett jordbruk med överkapacitet för livsmedelsmark- naden.

Inom den blivande naturgasräjongen kommer de starkaste ak- törerna att till stor del behöva engagera sin finansiella och personella ka- pacitet i naturgasnätets utbyggnad. Det är därför rimligt anta att mark- naden för biobränslen blir svag i dessa regioner. Vill man åstadkomma en expansion av den förnybara energin och inte minst biobränslena bör strävandena sannolikt inriktas på regioner utanför naturgasräjongen.

Bortsett från de östra delarna av Bergslagen ligger våra priori- terade landsdelar som framgick tidigare utanför naturgasräjongen, sådan den nu tycks vara åtminstone preliminärt planerad. Ett energipolitiskt motiverat stöd till utveckling av förnybar energi, främst biobränslen skulle således komma att få en gynnsam regionalpolitisk profil. Det finns således dubbel anledning att överväga ett sådant stöd.

Det utredningsförslag till momsbeläggning av energi som nu föreligger tycks komma att minska den nu helt skattefria bioenergins konkurrenskraft. Att behålla skattefriheten samtidigt som annan energi momsbeläggs skulle däremot ge den stimulans som bioenergin behöver för att utvecklas kommersiellt. Kommittén föreslår därför att bioenergin även i fortsättningen får vara skattefri. Det riktade stöd staten ger till bioener- gin i form av forskningsanslag och stöd till experiment- och demonstra— tionsanläggningar bör utformas med hänsyn till bioenergins möjligheter utanför naturgasräjongen och särskilt de i regionalpolitiskt prioriterade områdena.

5.4.2 Ersättning till vattenkraftsregioner.

Omställningen av energisystemet kommer att kräva en extra an- del av samhällets resurser för investeringar i infrastruktur och bostäder under tiden fram till år 2010. Hur stor denna andel blir är svårt att bedöma. Inte heller de regionala effekterna är lätta att överblicka. Vi vill dock peka på att en genomtänkt sektorpolitik som begränsar de regionala strukturförändringarna och befolkningsomflyttningarna har förutsätt- ningar att hålla tillbaka andra delar av investeringarna och därmed i någon mån bidra till att skapa erforderligt utrymme i samhällsekonomin.

Sammanfattningsvis kommer omställningen av energisystemet att vara regionalpolitiskt intressant på flera sätt. För det första kommer in- troduktionen av naturgas framförallt att beröra de södra delarna av lan- det. Denna nya infrastruktur blir inte tillgänglig i hela landet. För det an- dra kommer elpriserna att stiga vilket å ena sidan påverkar den elintensiva industrin negativt men som å den andra sidan också innebär att elproduk- tion med vattenkraft kommer att bli synnerligen lönsam. Motiven för en "modernisering" och breddning av näringslivsstrukturen i Norrland och Bergslagen som är ett viktigt syfte med regionalpolitiken understryks därmed ytterligare genom besluten om omställningen av energissystemet genom de direkta och indirekta effekter denna medför.

Kommittén har enligt direktiven att pröva om kommuner som har utbyggd vattenkraft i ökad omfattning skulle få del av de vinster som vattenkraften ger. Ett flertal skrivelser till kommittén behandlar också denna fråga.

Nuvarande ordning.

I utskottsbetänkande (NU 1986/87:34) pekar utskottet på att en- ergiskatten på elkraft i de norra delarna av Sverige är 1 öre per kWh lägre än i landets övriga delar. Dessutom finns möjligheter enligt vattenlagen för kommuner och regioner att få kompensation för de intrång som en vatten- kraftsutbyggnad för med sig. I samma betänkande föreslås också att den då aviserade regionalpolitiska kommittén borde utreda frågan om vatten- kraftskommunerna i utökad omfattning skulle kunna komma i åtnjutande av de vinster som vattenkraften ger.

Bygdeavgiften i vattenlagen avser att förebygga eller minska en- skilda skador som inte regleras på annat sätt samt att ge den ikringlig- gande bygden en viss allmän kompensation för den inverkan vattenföreta- get kan ha. För kraftindustrins del beräknas bygdeavgiften dels på vatten- regleringar där avgiftens storlek beror av regleringsmagasinets rymd och dels på vattenkraftverk där avgiftens storlek beror av installerad gene- ratoreffekt.

Avgiften kan förändras efter ansökan av Kammarkollegiet. Så- dan ändring kan föreskrivas med hänsyn till erfarenheterna av företagets

verkningar eller till bestående hinder att utnyttja företaget i den avsedda omfattningen.

För att tillgodose allmänna intressen får vattendomstolarna före- skriva omprövning av villkoren för ett tillstånd och därvid föreskriva änd- rade eller nya villkor. Andring av avgift får tas upp i samband med om- prövning.

Enligt förarbetena bör kommunerna vara huvudmottagare av bygdeavgiftsmedlen. Det förhållande att avgiftsförvaltning m m handhas av länsstyrelsen bör enligt förarbetena inte hindra att länsstyrelsen ställer avgiftsmedel till kommunens förfogande också för framtida allmänna ändamål och inte till något omedelbart föreliggande projekt. Avgifts- medlen kan få tas i anspråk för bildandet av en kommunal fond för den berörda bygdens näringsliv. Fördelningen är nära knuten till kommu- nernas andel av avgiftsunderlaget. Länsstyrelsen bestämmer fördelningen kommunerna emellan såvitt avser allmänna ändamål. Regleringsanlägg- ningarna, som i Norrland främst finns i fjällkommunerna, drar in mest pengar. Avgifterna är inte betydelselösa för dessa kommuner. Som exem- pel kan nämnas Storuman som är ett stort regleringsmagasin i Umeälven. Storumans kommun får 80 procent av bygdemedlen medan kommunerna nedströms får dela på resten enligt principen ju längre ifrån ju mindre skada och ju mindre avgift. Totalt utbetalas i storleksordningen 30-40 miljoner kronor per år.

Särskilt äldre vattenkraft kommer att generera stora överskott som en konsekvens av den omställning av energisystemet som nyss beskrivits. I LO:s regionalpolitiska utredning anges skälen för uppkomsten av övervinsterna på följande sätt:

"När kärnkraften awecklas är det ofrånkomligt att priserna på elkraft kommer att öka. Detta beror på att kostnaderna för produktion av elkraft med andra metoder är högre - utom för vattenkraft och där kvar- varande utbyggnadsmöjligheter inte är tillräckliga för att ersätta hela bort- fallet pga kärnkraftsavvecklingen.

Dessa prisökningar kommer att ge upphov till "övervinster" på vattenkraften, som en direkt följd av det politiska beslutet om avveckling av kärnkraften."

Overvinsterna inom vattenkraftsproduktionen har uppmärk- sammats av regering och riksdag. Frågan skall behandlas av en kommitté. För närvarande sker en särskild beskattning av äldre vattenkraft enligt lagen om "Skatt på viss elektrisk kraft", införd fr o m 1983-01-01. Denna skatt utgår på elkraft genererad från äldre vattenkraftverk med mer än 1500 kW generatoreffekt och är upplagd enligt följande:

- Verk tagna i drift före 1973 2 öre per kWh - Verk tagna i drift 1973-77 1 öre per kWh - Verk tagna i drift efter 1977 0 Öre per kWh

Totalt inbringar denna skatt omkring 1 miljard kronor per år. "Overvinstargumentet" i den proposition (1982/83z50) som låg till grund för ovan nämnda lag presenterades på följande sätt: "Vattenfallsverkets prissättning av elektrisk kraft grundas f.n. på lång- siktig marginalkostnad, vilket innebär att senast tillkomna produk- tionsanläggningar blir bestämmande för tariffnivån. Verkets prissätt- ning har kommit att uppfattas som vägledande vid andra företags prissättning på elektrisk kraft. Eftersom produktionskostnaden i nyligen uppförda elproduktionsanläggningar ligger betydligt över den i flertalet vattenkraftsstationer uppkommer härigenom stora över— skott i de företag som huvudsakligen producerar vattenkraft, framför allt om produktionen sker i äldre anläggningar."

Modeller för återföring av inkomster från skatten på äldre vattenkraft.

För att mildra de regionalpolitiskt oönskade effekterna av för- ändringarna inom energisystemet bör enligt kommitténs mening en del av vattenkraftens övervinster föras tillbaka till de regioner där vattenkraften produceras.

I det följande utvecklas fyra olika modeller till lösning. Den första innebär att delaktigheten i vinsterna uppstår genom att inkomsterna från en höjning av skatten på äldre vattenkraft återförs till vatten- kraftsregionerna. Den andra modellen byggs upp kring en "nyttjande- rättsavgift" och tillgodoser därmed mycket tydligt önskemålen om en direkt koppling mellan vattenkraftsproduktionen och regionernas inkoms- ter av den. Den tredje modellen är mer begränsad och innebär att Vatten- fall som statligt affärsverk åläggs ett större regionalpolitiskt ansvar än hittills. Den fjärde modellen innebär att återföringen sker genom att ett anslag inrättas på statsbudgeten.

Aven det norska systemet har studerats. Detta ger vattenkrafts- kommunerna en ersättning. Förutsättningen för ett sådant system är dock kommunal beskattningsrätt av juridiska personer. Denna beskattningsrätt för kommunerna har nyligen upphört i Sverige. Att återinföra den enbart för vattenkraftskommunerna har inte bedömts vara möjligt.

Återföring av inkomster från skatten på äldre vattenkraft.

Som nämnts beskattas redan nu äldre vattenkraftsanläggningar. Enligt denna modell skulle en en del av inkomsterna från denna skatt föras tillbaka till vattenkraftsregionerna dvs skatteinkomster skulle ända- målsbestämmas. En sådan koppling mellan skatteinkomster och deras an- vändning är inte vanlig även om det finns exempel på att så skett t ex är vinstdelningsskatten så konstruerad. Om kopplingen görs uppstår ett di-

rekt samband mellan vinsterna från produktion av vattenkraft och medel för regional utveckling.

"Nyttjanderättsavgift "

Vill man göra sambandet mellan återföringen av vattenkraftens övervinster och deras användning ännu tydligare förutsätts en avgifts- konstruktion.

Principiellt skulle en sådan avgift ha släktskap med den ersätt— ning som via vattenlagen utgår för det intrång som vattenkraftsutbygg- naden medför. Här skulle det handla om en "nyttjanderättsavgift" till det allmänna som den erlägger som producerar elkraft. Avgiftens storlek är 1 öre/kWh och erläggs till det organ som regeringen föreskriver.

Drygt 80 procent av vattenkraften år 1987 producerades som framgick tidigare i Norrland. Antalet producerade TWh var 58.5 vilket innebär att 1 öre/kWh motsvarar omkring 550-600 miljoner kronor per år för Norrlands del. En avgift av tänkt slag skulle också innebära ett uttag av omkring 130 miljoner kronor i andra delar av landet varav hälften i Bergslagen. Det bör noteras att Bergslagens elområde inte överens- stämmer med kommitténs avgränsning av Bergslagen. Merparten av Bergslagens vattenkraft finns i de delar av Dalarna och Värmland som kommittén hänför till Inlandet. Den del av avgiften som uppkommer utan- för de regionalpolitiskt prioriterade länen/landsdelarna uppgår till i storleksordningen ca 50 Mkr/ år.

Tekniskt skulle "nyttjanderättsavgiften" kunna anknytas till skatten på viss elektrisk kraft på samma sätt som bilskrotningsavgiften är knuten till bilaccisen. Den svåra delen är att statsrättsligt motivera varför det skall anses vara en avgift och inte en skatt.

Skärpning av Vattenfalls regionalpolitiska ansvar.

Skulle av en eller annan anledning inte denna avgiftsmodell accepteras återstår - om någon lösning som har kopplingar till vatten- kraften eftersträvas - att bygga ett förslag på att statsmakterna har möj- ligheter att utöva sin ägarmakt mot Vattenfall. Som nämndes i avsnittet om nuvarande praxis är Vattenfalls råkrafttaxa lägre i Norrland än på and- ra håll beroende bl a av att överföringskostnaderna är lägre. Varje ytter- ligare sänkning av råkrafttaxan i Norrland med 1 öre/KWh betyder för Vattenfall cirka 250 Mkr/år i minskade intäkter.

Till skillnad från den nuvarande konstruktionen förutsätts att ett årligt belopp förs ut ur Vattenfall. För att inte detta skall leda till att Vattenfall - och indirekt alla andra kraftleverantörer - höjer taxorna söderöver för att kompensera bortfallet av vinster bör en anpassning ske av Vattenfalls avkastningskrav.

Del i vinst genom anslag över statsbudgeten.

Denna modell innebär att ett nytt anslag "Ersättning till vatten- kraftsregioner" inrättas under miljö- och energidepartementets eller ar- betsmarknadsdepartementets huvudtitel. Ett riktmärke bör vara att anslagets storlek skall motsvara 1 öre/KWh av (medel)årsproduktionen av vattenkraft. Detta motsvarar omkring 600 miljoner kronor per år. Finan- sieringen sker genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft.

Värdering av de olika modellerna.

Ingen av de redovisade modellerna är invändningsfri. Anslags- modellen har sannolikt för svag anknytning mellan "produktion och region" för att tillgodose regionala intressen. För att "förbättra" modellen i detta hänseende kommer man dessvärre i konflikt med intresset att inte ändamålsbestämma skatter. Vinstdelningsskatten är ett exempel från senare år där undantag gjorts från denna regel. Avgiftsmodellen har en hel del förtjänster. Den gör det möjligt att styra medlen. Den innebär en direkt koppling till vattenkraftsproduktionen. Den är lätt att genomföra eftersom den tekniskt fungerar på samma sätt som skatten på viss elektrisk kraft. Den avgörande svårigheten är att finna den prestation som avgiften motiveras av. Om inte detta kan göras måste avgiften betraktas som en skatt.

Den största förtjänsten med förslaget att skärpa Vattenfalls re- gionalpolitiska ansvar är att det är genomförbart utan att de principiellt viktiga frågorna om skatt eller avgift aktualiseras. Denna fördel uppväger dock inte de nackdelar som finns.

Eftersom det av främst juridiska skäl tycks vara mycket svårt att finna en lösning som tillgodoser regionala önskemål om ett tydligt sam— band mellan produktionen av vattenkraften och resurstillskottet till re- gionen har kommittén sökt att finna en lösning som åtminstone ger ett årligt resurstillskott motsvarande 1 öre/KWh. Tekniskt innebär förslaget att ett anslag för "Ersättning till vattenkraftsregioner" inrättas under Ar- betsmarknadsdepartementets huvudtitel.

Detta anslag kommer som framgått tidigare att uppgå till omkring 600 miljoner kronor per år. Finansieringen av detta sker genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft. Anslaget används dels för att under en begränsad tid ge kapitaltillskott till regionalt baserade risk- kapitalbolag i vattenkraftslänen dels till att främja utvecklingen i Inlandet. I den första delen kompletteras anslaget med att de medel som nu finns i Norrlandsfonden fördelas på riskkapitalbolagen i de län där Norrlands- fonden bedrivit verksamhet. Riskkapitaltillskottet bör vara 250 milj. per år en femårsperiod.

Minst 300 miljoner kronor per är bör årligen under en tioårs- period tillföras Inlandet i form av medel till Inlandsstyrelsen. När risk-

kapitalbolagen har en lämplig kapitalbas tillförs Inlandsstyrelsen 550 miljoner kronor per år. Som närmare utvecklas i kapitel 7 bör medlen kunna användas fritt.

Resterande 50 miljoner utnyttjas för landsbygdsutveckling i södra Sverige. Medlen fördelas av regeringen och tillförs länsstyrelserna i berörda län. Sydöstra Sverige bör uppmärksammas särskilt vid fördel- ningen.

5.5 Kultur och regional utveckling

Ställningstaganden:

En aktiv kulturverksamhet i en bygd eller region stärker självkänslan och identifikationen med den egna regionen, skapar uttrycksmedel i konst, teater, musik, dans mm, lockar till sig nya yrkesgrupper och tillför därigenom kompetens av nytt slag.

För att förstärka det kulturella nätverket måste glesbygdens behov prioriteras så att resurssvaga glesbygdskommuner får reella möjligheter att erbjuda kulturaktiviteter och ta emot ett professionellt kulturutbud

Föreningslivet och studieförbunden har en viktig uppgift i det kulturella nätverket. Kulturrådet bör i sin fördelning av medel beakta regionalpolitiskt motiverade behov.

Ett utredningsarbete bör sättas igång snarast för att utarbeta ett paket av stimulansåtgärder för fler konstnärliga yrkesutövare till Norrland

På många platser är kulturmiljöer, landskap, byggnader mm i behov av upprustning för att kunna levandegöras och ta emot turister. Kommittén föreslår att 5 miljoner anvisas för förprojektering av tänkbara projekt. Kommittén föreslår också att länsstyrelserna skall kunna ge stöd till sådana projekt.

Åtgärder måste vidtas för att förbättra långsiktigheten och stabiliteten i kulturvårdsföretagen.

Länsstyrelsema bör ges större möjligheter att finansiera kultursatsningar genom länsanslaget.

Av de ökade anslagen till kultursektorn bör 50 miljoner avsättas för att främja kulturlivet i de regionalpolitiskt prioriterde landsdelama

5.5.1 Kulturens betydelse

Vi har tidigare angett att målet för regionalpolitiken är att med- verka till att skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt fungerande regioner. Vi skall i detta avsnitt lyfta fram den roll som kul- turella förhållanden och kulturpolitiken har för att åstadkomma attraktiva miljöer för människor och företag i olika regioner. Ambitionen är främst att understryka kulturens roll för den regionala utvecklingen men vi kom-

mer också att lämna förslag på åtgärder som stärker kulturens ställning och utvidgar dess uppgifter i de tre prioriterade landsdelarna.

En aktiv kulturverksamhet i en bygd eller region är av betydelse på flera sätt. Den stärker självkänslan och identifikationen med den egna regionen, skapar uttrycksmedel i konst, teater, musik, dans m.m., lockar till sig nya yrkesgrupper och tillför därigenom kompetens av nytt slag till kommunen. Ett differentierat och rikt kulturliv ger bl.a. underlag för ökad turism. Insatser på kulturområdet kan således bidra både till att stärka re- gionens förmåga och initiativkraft att möta uppkomna svårigheter samt öka tillgången på arbetstillfällen och vidga valfriheten på den lokala arbetsmarknaden.

I det moderna välfärdssamhället blir konsumtions- och lev- nadsvanor alltmer likartade. Radion och televisionen har delvis eliminerat riskerna för en kulturell isolering. Aven andra insatser medverkar till att utjämna kulturella skillnader mellan orter och regioner. Ett belysande exempel är biblioteksväsendet, som genom en väl utbyggd organisation och effektivt samarbete mellan biblioteken kan garantera låntagare oavsett bostadsort tillgång till även den mest specialiserade litteratur. Om- fattande turnéverksamhet med teaterföreställningar, konserter och ut- ställningar tillförsäkrar hela landet ett omfattande utbud av levande kul- tur. Studieförbund och andra kulturorganisationer har ett vitt förgrenat kontaktnät som innebär att grupper på avlägset belägna orter kan delta i aktiviteter med nationell och även internationell omfattning.

Detta hindrar inte att studieförbund och andra kulturorganisa- tioner, liksom kommunerna själva, spelar en betydelsefull roll för att upp- rätthålla och stärka värdet av de egna lokala och regionala kulturmönstren och kulturhandlingarna. Genom sitt stöd till det lokala kultur- och föreningslivet kompletteras och balanseras utifrån kommande kultur- yttringar av lokalsamhällets egna kulturaktiviteter.

Grunden för dagens kulturpolitik lades fast i mitten av 1970- talet. Målsättningen var att bryta storstadsdominansen inom kulturlivet genom att stimulera utveckling och uppbyggnad av kulturinstitutioner över hela landet. Den bedömningen som då gjordes var att kommunerna, trots sammanläggningarna, var för små att bära ansvaret för t.ex. en teater eller orkester. Etableringen av nya institutioner krävde en större region som underlag. På det viset korn länen in i den kulturpolitiska bilden. Lands- tingen fick en roll vid tillkomsten av nya kulturinstitutioner och trots att uppgiften var ny har landstingens engagemang varit omfattande och viktig.

Den princip som gäller för den regionala uppbyggnaden av nya kulturinstitutioner är att staten ger bidrag till de regioner som själva är vil- liga att satsa. Därmed kan utbyggnaden ske stegvis i takt med huvudman- nens ambitioner. Detta är värdefullt därför att därigenom finns det en genomtänkt planering att utgå från när nya statsbidrag tilldelas en region.

Merparten av de totala utgifterna för kulturändamål kommer från den privata sektorn. I mitten på 1980-talet svarade den offentliga sek-

torn endast för ca 6 miljarder kronor av de totalt 29 miljarder kronor som gick till kultursektorn. Av de offentliga utgifterna svarade kommunerna för närmare två tredjedelar, staten för drygt en fjärdedel och landstingen för ca tio procent. Utvecklingen de senaste 20 åren har inneburit att kom- muner och landsting successivt har tagit ett större ekonomiskt ansvar. Fördelningen mellan huvudmän varierar dock mycket mellan olika län. De offentliga medel som satsas på kultur går till övervägande delen till kulturinstitutioner. Staten satsar på regionala institutioner, landstingen på regionala- och distriktsorganisationer och kommunerna på bibliotek och musikskolor. Men även studieförbund, olika kulturföreningar mm erhåller ekonomiskt stöd.

Enligt regeringens uttalande i budgetpropositionen 1989 skall det statliga kulturstödet öka med 300 miljoner kronor under de tre bud- getåren 1989/90—1991/92. Ett av de områden som skall uppmärksammas särskilt när de nya resurserna fördelas är det regionala kulturlivet. I departementspromemorian Kultur i hela landet presenteras ett antal förslag till förstärkningar som berör såväl regionala kulturinstitutioner som lokalt kulturliv. Efter en särskild remissbehandling kommer förslagen att behandlas i nästa års budgetproposition. Kommittén utgår därvid ifrån att, vid fördelningen av medlen, prioritet ges åtgärder som stärker kul- turlivet i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Kulturlandskap och bebyggelse

En regions eller en bygds kultur bärs inte enbart av kulturinstitu- tioner och kulturverksamheter i kulturpolitikens mening. Kulturlandskap och bebyggelsemiljöer som formats under generationers näringsverk- samhet och bosättning är viktiga delar av en regions kultur och bärare av dess identitet och egenart.

I kulturminnesvårdens perspektiv har bevarandet av intressant bebyggelse tilldragit sig stort intresse. När det gäller ny- och ombyggnad sker fortfarande alltför mycket utan att bebyggelsens kulturbärande uppgift tas i beaktande. Ny och funktionell bebyggelse måste kunna till- skapas med utnyttjande av tidens teknik och svarande mot tidens krav. Men det behöver inte hindra att den samtidigt ges en regional särprägel i anslutning till landskapets traditioner. Vi återkommer till detta resone- mang i kapitel 8 eftersom dessa förhållanden berör landsbygden särskilt.

5.5.2 Förslag till åtgärder.

Vi redovisar i det följande en del förslag som bl a syftar till att förstärka det kulturella nätverket i första hand i de tre prioriterade lands- delarna och öka förutsättningarna för turism med kulturella förtecken i dessa regioner.

F örstärka det kulturella nätverket

Kulturpolitiken har hittills inriktats på att skapa och stärka noderna i ett kulturellt nätverk som är tätare och mer vittförgrenat ju folkrikare en region är. Flertalet mellanstäder har numera länsinstitu- tioner på teater-, musik-, biblioteks- och/eller museiområdena och ofta manifesterar de sig genom__ lockande kulturhus. Biblioteksnätet är väl utvecklat i alla kommuner. Overallt finns också skolorna - från förskolor till högskolor - vilka hittills varit en ouppmärksammad del av det kul- turella nätverket. Vid sidan av den kommunala institutionaliserade verk- samheten finns organisationslivet. I första hand studieförbunden, men också hembygdsrörelsen och ett växande antal kulturföreningar, idrotts- föreningar m.fl.

Ett väl fungerande samarbete lokalt, regionalt, nationellt och in- ternationellt är en styrka för kulturlivet inom alla områden. Inom biblioteksområdet finns sedan länge ett samarbete såväl vertikalt som horisontellt, den s.k. lånekedjan. Lånekedjan innebär att all slags litteratur kan bli tillgänglig i vilket biliotek eller vilken bokbuss som helst i landet genom länsbibliotekens försorg. Hela biblioteksväsendet kan, fastän ansvaret är delat på många huvudmän, fungera som en enhet. Biblioteksväsendet är unikt i det avseendet. Inom andra områden saknas i stor utsträckning ett sådant målmedvetet uppbyggt nationellt nätverk.

I det kulturpolitiska arbetet eftersträvas en jämn fördelning av institutioner och resurser över landet. Det är från kulturpolitiska ut- gångspunkter t.ex. önskvärt att alla regioner har en fast teaterverksamhet. Aven om en absolut geografisk rättvisa aldrig kan uppnås måste ambition- erna ändå vara att regionerna har så likartade förutsättningar som möjligt.

Enligt vår uppfattning är det från regionalpolitiska utgångs- punkter fullt rimligt att diskutera ett mer selektivt kulturstöd. Insatser inom kulturområdet kan ge vissa bestämda positiva effekter på utveckling- en inom en region. I glesbygdsområden, där nätverket av studieförbund och kulturorganisationer håller på att glesas ut, kan särskilda åtgärder be- hövas för att stimulera föreningslivet.

En konkret åtgärd av detta slag är att förbättra stödet till sam- lingslokaler i glesbygd. Det statliga stödet till allmänna samlingslokaler, som handläggs av samlingslokaldelegationen inom plan- och bostadsver- ket, är inte anpassat till glesbygdens behov. Det kan vara upp till fem års väntetid innan ett ärende kommer upp till prövning. Det finns inte heller någon prioritering i hanteringen utan ärendena läggs i kö efter strikt tidsmässiga grunder.

Kommittén anser att vid fördelningen av samhällets stöd till samlingslokaler måste glesbygdens behov prioriteras, så att resurssvaga landsbygdskommuner får reella möjligheter att erbjuda kulturaktiviteter och ta emot ett professionellt kulturutbud. Detta är också ett av bud- skapen från landskampanjen Hela Sverige skall leva där det framhålls att

det råder brist på ändamålsenliga lokaler för kulturverksamhet och ut- ställningar på många håll i landet. Många gånger är det inte nybyggnation som behövs. Husen finns men behöver rustas upp och anpassas för olika kulturaktiviteter. Frågan om glesbygdens tillgång till samlingslokaler är viktig också därför att den aktivt bidrar till att stärka gemenskapen och därmed glesbygdsbefolkningens egagemang i utvecklingsfrågor.

Av samma skäl bör fördelningen av samhällets stöd till studieförbundens och andra kulturorganisationers verksamhet i de tre mest utsatta landsdelarna prioriteras. Studieförbundens förmåga att knyta samman nationella kulturimpulser med lokalsamhällets traditionella kul- turmönster gör dem till en viktig resurs i det lokala kulturarbetet. Mot denna bakgrund vill kommittén förorda en uppräkning av stödet till studieförbundens och andra kulturorganisationers verksamhet i kom- munerna i de tre prioriterade landsdelarna. Vi vill också förorda att kul- turrådet i sin fördelning av medel för olika verksamheter inom kulturom- rådet skall beakta regionalpolitiskt motiverade behov.

Bokhandel är en viktig lokal kontaktpunkt i det kulturella nätverket. Ett 80-tal av landets kommuner saknar bokhandel. Många av dessa finns i de prioriterade landsdelarna. Enligt kommitténs mening bör regionalpolitiskt stöd kunna lämnas för etablering av bokhandel på orter i de prioriterade landsdelarna som saknar sådan.

Sveriges Radios omfattande verksamhet utanför Stockholm i de 10 televisionsdistrikten, 8 riksradiodistrikten, 23 lokalradiostationerna samt på de 23 orterna med utbildningsradioavdelningar, fyller viktiga funktioner inom informations- och kulturområdena på läns- och kom- munnivå. Kommittén vill understryka betydelsen av denna verksamhet för den regionala utvecklingen. Kommittén vill också peka på den stora betydelsen av regionalt producerade rikssändningar och anser det vara väsentligt att denna verksamhet kan fortsätta att utvecklas.

Drygt femtio procent av samtliga svenska konstnärliga yrkes- utövare finns idag i Stockholm/Uppsala- regionen. Räknar man bort de yrkesmässiga konstutövare som finns i de två övriga storstadsregionerna återstår mycket få i resten av landet. En utjämning har emellertid skett i takt med utbyggnaden av regionala institutioner.

Fortfarande har emellertid Norra Sverige en sämre situation än övriga delar av landet. Det är i och för sig fel att påstå att norrlandslänen är illa försörjda med kultur. När de statliga kulturanslagen beräknas per invånare Visar det sig att det stöd som ges till norrlandslänen snarast över- stiger genomsnittet för riket. Flera norrlandskommuner satsar mer hel- hjärtat på kultur än andra kommuner i landet. Men Norrland är vidsträckt och glest befolkat och trots rejäla nya satsningar blir antalet konstnärliga yrkesutövare anmärkningsvärt lågt. Därför kan det vara motiverat att stimulera den regionala utvecklingen genom åtgärder som leder till att fler konstnärer bosätter sig i Norrland.

I detta syfte har vi övervägt två förslag till nya insatser. Det ena

gäller en högre kammarmusikalisk utbildning i något av de nordligaste lä- nen, det andra är en alternativ skådespelarutbildning i anslutning till Norr- bottensteatern i Luleå. Dessa utbildningsinsatser skulle kunna göra att en större andel ungdomar från Norrland skaffar sig en högre konstnärlig ut- bildning och att därigenom fler norrlänningar söker de tjänster som blir lediga inom kulturinstitutionerna i Norrland.

Samtidigt är många av de konstnärligt yrkesverksamma i storstadsregionerna undersysselsatta. Därför kan den mest effektiva insat- sen för att öka antalet konstnärliga utövare i Norrland vara att öka antalet tjänster för musiker och skådespelare vid orkestrar och teatrar i Norrland.

Enligt vår mening är det av regionalpolitiska skäl angeläget att göra en särskild satsning i Norrland. Hur detta skall göras för att den bästa sysselsättningseffekten skall uppnås och vilka yrkesgrupper insatserna i första hand bör avse måste övervägas närmare. Ett utredningsarbete bör sättas igång snarast för att utarbeta ett paket av stimulansåtgärder för fler konstnärliga yrkesutövare till Norrland.

Kulturturism

Kulturturism spelar en stor roll för att berika det lokala kul- turlivet. Den alldagliga kulturverksamheten på en liten plats som har svårt för att skapa sin egen profil kan kompletteras med något som är säreget och uppmärksammat över hela landet. En framgångsrik kulturturism in- tresserar en stor publik och i denna finns många som vintertid sällan deltar i kulturaktiviteter. Det finns därför ett starkt kulturpolitiskt motiv att stödja kulturturism.

Men det regionalpolitiska intresset är minst lika stort. Som- mararrangemangen ger sysselsättning och inkomster. Små orter får genom kulturaktiviteterna en plats på kartan vilket underlättar en fortsattt utveckling.

Kulturturismen har hittills tilldragit sig relativt begränsad upp- märksamhet både i kulturpolitiken och i utvecklingen av turismen.

Festivalerna har sedan länge kunnat få ekonomisk hjälp från kul- turrådet och från Rikskonserter. Det ekonomiska stödet har emellertid inte varit särskilt omfattande. Andå har verksamheten kunnat utvecklas på ett mycket gynnsamt sätt. Antalet sommarfestivaler har mellan åren 1965 och 1987 vuxit med femton procent per år.

Festivalarrangemangen bygger på lokalt engagemang och stora frivilliga insatser. Den gynnsamma utvecklingen hittills ger anledning att anta att goda idéer till ytterligare festivalarrangemang kan ha möjlighet att utvecklas inom de ekonomiska ramar som stat, kommun och landsting redan förfogar över.

Kulturområdet erbjuder många olika möjligheter till att utveckla turistnäringen. Ett särpräglat kulturlandskap, historiskt intressanta och väl bevarade byggnader, muséer med olika inriktning etc. Intressanta och

speciella yrkes- och industritraditioner kan på olika sätt åskådliggöras i ut- ställningar och muséer. Därigenom kan både kulturpolitiskt värdefulla och ur turistisk synpunkt positiva insatser komma till stånd. Vi vill i samman- hanget peka bl.a. på de möjligheter till kulturturism som glasindustrin i östra Småland och sjöfartsnäringen i Blekinge erbjuder. Vi anser att vid fördelningen av de nya resurser som tillställts kulturområdet bör behovet av ett glasmuséum och ett sjöfartsmuseum i Sydöstra Sverige ges hög prio- ritet.

På många platser är de kulturmiljöer, landskap, byggnader m.m., i behov av kraftig upprustning för att kunna levandegöras och ta emot turister. Det är frågan om både resurser för att bevara t.ex. byggnader och insatser för att utforma turistprogram.

Ambitionerna inom kulturområdet när det gäller att bevara gamla kulturmiljöer är inte alltid samstämmiga med turismens ambitioner. Från kulturell synpunkt är varje värdefull kulturmiljö angelägen att be- vara. Den som arbetar för att utveckla turismen vill locka med sådant som inte finns på andra håll och söker därför efter säregna projekt. Det är naturligtvis oacceptabelt om exploateringen av kulturminnesmärken och ur kultursynpunkt värdefulla miljöer för turism eller av andra skäl sker på ett sätt som inte beaktar dess kulturbärande uppgifter. Det finns många exempel på att ny- och ombyggnader har skett med en bristfällig anpass- ning till kulturlandskap och stadsmiljöer. Regional särprägel suddas ut och identiteten försvagas.

För att kultur- och turistintressen skall kunna mötas på ett frukt- bart sätt skulle det vara angeläget med en förprojektering av ett relativt stort antal tänkbara projekt, som skulle kunna göra det möjligt att på ett tidigt stadium få till stånd en diskussion om vilka insatser som ur olika aspekter är angelägna och intressanta och om hur urvalet skall göras av det som skall förverkligas. Därvid måste enligt vår mening regionalpoli- tiska synpunkter beaktas på ett helt annat sätt än vad som hittills skett.

Kommittén anser att 5 milj. kronor av regionalpolitiska anslag bör anvisas för en sådan förprojektering. Arbetet bör utföras som ett utredningsuppdrag för vilket riksantikvarieämbetet, Sveriges Turistråd samt statens kulturråd svarar gemensamt.

Kulturvärdsföretag

Kulturvärdsföretag används som en samlande beteckning för den organisatoriskt och verksamhetsmässigt mångskiftande verksamhet som av regionalpolitiska skäl startats på olika platser i landet för att klara Vård- och konserveringsbehov. Det började med demografiska databasen i Haparanda. Den senaste etableringen är Föremålsvården i Kiruna. Den mest framgångsrika verksamheten hittills är sannolikt SVAR i Ramsele, som mikrofilmar kyrkobokföringsmaterialet och säljer mikrofisch till bibliotek och forskningsinstitutioner.

Kulturvårdsföretagen är regionalpolitiskt intressanta av flera skäl. De kan fungera i små enheter och därmed förläggas nästan var som helst där det finns arbetskraft. De förorsakar inga tunga transporter och har inga snäva leveranstider varför avståndet till kunden inte har någon större betydelse. De etableringar som hittills skett visar också att de ar- beten som skapats lett till en uppskattad differentiering av den kvinnliga arbetsmarknaden på berörda orter.

Att utveckla kulturvårdsföretag bör vara av gemensamt intresse för utbildnings- och regionalpolitiskt ansvariga myndigheter. Det är emellertid viktigt att klarhet om den långsiktiga finansieringen av verk- samheten skapas i samband med etableringen av ett nytt företag. De flesta av de befintliga företagen är i hög grad baserade på tillfälliga arbetsmark- nadspolitiska insatser, t ex den demografiska databasen i Haparanda med dess filialer. Därigenom minskar förutsättningarna för en långsiktigt stabil utveckling av företagen. Vi anser det angeläget att vidta sådana åtgärder som tillgodoser kulturvårdsföretagens behov av långsiktighet och stabilitet iverksamheten. Utöver riktlinjer av de här slaget behövs en översiktlig in- ventering av bevarandeinsatser som lämpligen kan fullgöras av den här typen av kulturvårdsföretag. En sådan inventering utgör ett viktigt under- lag för bedömningar av expansionsmöjligheterna inom detta område och en mer ingående diskussion om tänkbara lokaliseringsalternativ. Vi föror- dar att ett sådant uppdrag ges till berörda myndigheter och att statens kul- turråd får ett samordnande ansvar.

Medel för att utveckla regionalpolitiskt motiverade insatser inom kulturområdet.

Den ökade insikten om kulturens roll för utvecklingen i en re- gion måste innebära att kulturfrågor får en mer framträdande plats i det regionala utvecklingsarbetet. Länsstyrelsernas roll är viktig i detta sam- manhang. De särskilda medel som regeringen beviljat till tre regioner för att stimulera tillkomsten av utvecklingsprojekt inom kulturområdet disponeras av länsstyrelserna när det gäller medlen till Norrbotten och Jämtland medan medlen till Bergslagen disponeras av Bergslagsdelegatio- nen. Insatserna har gjorts inom ramen för regionalpolitiken för att sti- mulera utvecklingen på orter med svag sysselsättning. Liknande åtgärder kan vara motiverade också i framtiden när utsatta regioner behöver stöd i särskild ordning.

Men kulturfrågorna måste därutöver uppmärksammas i det kontinuerliga planerings- och utvecklingsarbete som länsstyrelserna bedriver. De resurser som man i länet förfogar över för regionala utveck- lingsinsatser är ganska betydande. Endast en mindre del av dessa medel har hittills använts för verksamheter inom kulturområdet. Orsaken till detta är att den förordning som gäller för regionalpolitiskt stöd ger mycket litet utrymme för insatser inom kulturområdet. En översyn av regler och

stödordningar bör göras i syfte att stärka kulturens ställning i den re- gionala planeringen, bl.a. genom att länsanslagen som länsstyrelserna för- fogar över även får användas för kulturverksamheter och, bl.a. med tanke på kulturturismen, för vården av kulturmiljöer.

Det är emellertid också viktigt att statens kulturråd medverkar till en utveckling av kulturverksamheter i de av oss prioriterade lands- delarna. En del av den ökning av anslagen till kultursektorn på 300 miljoner kronor som regeringen förutskickat bör användas i detta sam- manhang.Vi föreslår därför att det i kulturrådets budget avsätts 50 miljoner kronor per år för satsningar på nya kulturprojekt som tar sin ut- gångspunkt i respektive regions kulturella särart och potential och som är av försökskaraktär. För att komplettera kulturrådets finansiella insatser bör projekten utvecklas gemensamt med företrädare för lokala och re- gionala intressen. Länsstyrelserna i berörda regioner bör kunna delta i finansieringen med medel från länsanslaget. Vi menar dessutom att länsstyrelserna även utanför de prioriterade regionerna bör kunna utnyttja länsanslaget för att delta i finansieringen av kulturprojekt.

6 STÖD TILL DEN PRIVATA SEKTORN

Ställningstaganden: Allmänt kostnadssänkande stöd

Allmänt kostnadssänkande stöd bör begränsas till att avse subvention av arbetskraftskostnader.

Sänkta socialavgifter bör förbehållas Inlandet där företagen p g a gleshet, avstånd mm har ett varaktigt högre kostnadsläge än på andra håll i landet. Nedsättningen bör omfatta de näringsgrenar som nu har nedsatta socialavgifter med tillägg för att också blandad verksamhet bör vara nedsättningsberättigad när den har betydelse ur turistisk synpunkt.

Nedsättningen skall vara 10 procentenheter och gälla för en sexårsperiod räknat från 1991.

Nedsättningen i de kommuner i Norrbottens län som nu tillhör stödområde C, dvs Boden, Luleå och Piteå föreslås upphöra efter en övergångsperiod på tre år

En reformering av gods- och persontransportstöden bör utredas. Möjligheterna att integrera nuvarande transportstöd till Gotland, stöd till tunga transporter i skärgården och stöd till Vänersjöfarten i ett reformerat transportstöd bör utredas.

Stöd till investeringari byggnader och maskiner:

Lokaliseringsbidrag till investeringar i byggnader och maskineri befintliga företag förbehålls Inlandet. För investeringar som medför sysselsättningsökning föreslås viss automatik i stödgivningen.

Lokaliseringsbidrag bör utgå med 35 procent för befintliga företag förutsatt att investeringen medför en sysselsättningsökning. Om investeringen inte medför sysselsättningsökning bör lokaliseringsbidrag efter prövning kunna utgå med högst 35 %.

För nyetablerade företag bör lokaliseringsbidrag kunna utgå med högst 50%. Uppföljningen av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan stödgivande organ och företaget även efter det att stöd beviljats. Stöd till nyetableringar bör kunna lämnas [ Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Lokaliseringsbidrag bör kunna utgå med högst 25 procent i Inlandet för byggande av lokaler för uthyrning

Investeringsbidraget behålls. Bidrag föreslås kunna lämnas med högst 15 procent för investeringar upp till 20 miljoner.

Lokaliseringslånen ersätts med kreditgarantier. Stöd till företagsutveckling

Det regionalpolitiska stödet bör i större utsträckning än nu användas för att stödja marknads-, produkt- och kompetensutveckling.

En ny stödform för företagsutveckling införs. Stödet föreslås vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högsta bidrag vid stöd till "mjuka investeringar" bör vara 50 procent. Stöd i varje enskilt ärende där beslut fattas av länsstyrelsen får uppgå till högst 500 000 kronor. Stödet bör kunna utgå utan koppling till nyskapade arbetstillfällen.

Offenstödet och regionalt utvecklingskapital ersätts med den nya stödformen för "mjuka investeringar".

Mindre industriföretag i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige föreslås få tillgång till en "konsultcheck" för att underlätta och öka utnyttjandet av utomstående expertis.

Glesbygdsstödet bör i större utsträckning utnyttjas för att förbättra förutsättningarna för näringsverksamhet på landsbygden.

Stöd till den privata tjänstesektorn

Stödet till privata tjänsteföretag bör vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt för företag i de prioriterade mellanstäderna. Av de nuvarande regionalpolitiska stöden har sysselsättningsstödet bäst förutsättningar att anpassas till tjänsteföretagens behov.

Sysselsättningsstödet förändras så att det totalt sett uppgår till 150 000 kronor för varje nyanställd. Tidsprofilen förändras så att 2/3 av sysselsättningsstödet utbetalas vid anställningens början och 1/3 efter ett år mot att bankgaranti eller motsvarande ställs för 50 procent av utbetalt belopp.

Sysselsättningsstöd föreslås kunna lämnas till industriservice, partihandel, uppdragsverksamhet och till turistföretag.

Det bidrag till medflyttande som nu gäller stödområdet föreslås gälla i de prioriterade landsdelarna under 2 år dvs tiden fördubblas.

Möjligheten att använda nedskrivning av studieskulder som regionalpolitiskt medel i Inlandet bör utredas.

6.1. Motiv för företagsstöd

Motiven för regionalpolitiskt stöd till näringslivet kan enligt kommitténs mening vara flera.

- Stödet kan ha till syfte att kompensera för naturgivna nackdelar.

- Stödet kan komplettera brister på kreditmarknaden i bestämda delar av landet.

- Stödet kan också motiveras av att en önskan om att förändra närings- livssammansättningen eller att stödja vissa typer av företag eller funk- tioner inom företag. Problemen på företagsnivå behöver då icke vara speciella för företagen i de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Om man lägger tyngdpunkten på att stödet skall kompensera för naturgivna nackdelar (klimat och avstånd) som medför geografiska merkostnader följer att stödet bör vara allmänt kostnadssänkande, dvs vara driftsstöd och i princip tillgängligt för alla företag. Nedsättningen av socialavgifterna i Norrbotten respektive godstransportstödet representerar denna sorts stöd. Med denna stödutformning blir effekten åtminstone i "första omgången" att nuvarande struktur hos näringslivet konsolideras. Det är först om de förbättrade driftsöverskott som stödet innebär, ger underlag för investeringar eller sysselsättningsökning som expansiva effek- ter uppstår. I EG-sammanhang motiveras driftsstöd från en annan ut- gångspunkt än naturgivna nackdelar. Idén är att infrastrukturen i en re- gion kan vara så dåligt utbyggd att företagssamheten får bära kostnader som den inte åsamkas i andra länder och regioner. Om regionen var en nation skulle detta framtvinga en anpassning genom växelkursen. Driftsstöd till företag i en region fungerar därigenom som en "simulerad devalvering".

Den huvudsakliga motiveringen för det regionalpolitiska före- tagsstödet var ursprungligen att komplettera brister i kreditmarknadens funktionssätt. På den reglerade kreditmarknad som förelåg då stödet in- fördes vid mitten av 1960-talet medförde lokaliseringsstödet att tillgången till kreditmöjligheter ökade i stödområdet. Lokaliseringsbidraget avsågs bl. a. kompensera för att industrilokalerna i dessa geografiska områden hade

en liten alternativ användning varför risktagandet för en finansiär var högt. Samtidigt som stödet avsågs komplettera den ordinarie kreditmarknaden var ett syfte att det skulle bidra till en expansion inom och modernisering av stödområdets näringslivsstruktur. Det senare syftet har lett till att lokaliseringsstödet och sysselsättningsstödet utformats som marginella stöd vilket minskat kostnaderna för expansionsinvesteringar och sysselsätt- ningsökningar. Därav har följt att stödet skall vara initialt. En stödut- formning av detta slag understödjer en strukturomvandling av näringslivet som, om stödet huvudsakligen utgår till investeringar, gynnar kapitalinten- siva företag och som om stödet har en tyngdpunkt på sysselsättningsstöd, premierar arbetskraftsintensiva företag eller näringsgrenar.

Om man lägger tyngdpunkten på att stödja vissa typer av företag eller egenskaper hos företag blir inte konsekvenserna för medelsut— formningen lika självklara. Utgångspunkten blir då en analys av brister i näringslivssammansättningen som leder till mer eller mindre riktade åt- gärder. En sådan analys kan ta fasta på småföretagens speciella problem t.ex. när det gäller att attrahera riskvilligt kapital, på kooperativt ägda företags problem, på nyetablerade företags tillväxtförutsättningar eller på tjänsteföretagens möjligheter att finansiera tillväxt. Näringspolitiken drivs från sådana utgångspunkter.

Småföretagspolitiken omfattar en rad åtgärder för att främja de mindre företagens utveckling av nya marknader och produkter samt för att stärka företagens kompetens. Det sker genom rådgivnings- och utbild- ningsinsatser samt genom medverkan i finansieringen av små och medel- stora företags tillväxt. Särskilda rådgivnings- och utbildningsinsatser görs för att stärka nyetablerade företag.

Det regionalpolitiska stödet kan i viss utsträckning användas för sådana företagsutvecklande insatser dvs som stöd till "mjuka in- vesteringar". Enligt kommitténs mening finns det starka motiv för att ytter- ligare förstärka de företagsutvecklande inslagen i det regionalpolitiska stödet. Behovet att öka kunskapsinnehållet i varor och tjänster är särskilt stort i de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Hindren för en sådan utveckling är större. Avståndet till marknaderna är i vissa fall längre. Kontakten med den slutlige användaren är lägre beroende på näringslivs- sammansättningen. Kunskapsspridningen är svårare beroende bl a på att företagen ligger glest.

Det är också angeläget att det regionalpolitiska stödet kan med- verka till att förändra näringslivssammansättningen. Det handlar om nyetablering av företag i allmänhet och av tjänsteföretag i synnerhet. De särskilda förutsättningar som gäller för nyetablerade företag och för före- tag inom tjänstesektorn bör därför påverka utformningen av det regional- politiska stödet.

Det regionalpolitiska företagsstödet bör endast ges till företag som bedöms vara långsiktigt utvecklingsbara och kan bedriva sin verk- samhet på företagsekonomiska grunder.

De förändringar av det regionalpolitiska stödet som kommittén föreslår innebär ett ytterligare närmande till den näringspolitiskt moti- verade finansiering som nu bedrivs av de regionala utvecklingsfonderna, riskkapitalbolag, Norrlandsfonden m fl. Vi har berört denna fråga i avsnitt 5.3 där vi föreslog att vattenkraftsmedel bl 3 skulle kunna användas för att ge kapitaltillskott till regionalt baserade riskkapitalbolag. Vi föreslog också att Norrlandsfonden borde awecklas och att dess tillgångar fördelas till riskkapitalbolagen.

Aven gränsytorna mot den kommunala näringspolitiken och de regionala utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet ökar om det re- gionalpolitiska stödet förändras i denna riktning.

De motiv för företagsstöd som angetts sammanfattas i följande figur.

.. Stöd till den privata F ORNYELSE t änstesektorn. nlandet,Bergslagen, Sydöstra Sverige samt prtoriterade mellan- . . ' Stöd för att paverka näringslivsstrukturen genom stöd till nyeta- lerin ar. Inlan et, Bergslagen, Sydöstra Sverige

Stöd till förnyelse av marknader, processer och

p(rodukter inom företag. onsulttjänster. Inlandet, Bergslagen, Sydöstra Sverige

Investeringsstöd till maskiner och byggnader. Befintliga företag. In andet

KONSOLI- Allmänt kostnadssänkande stöd. DERIN G Inlandet

Den skillnad mellan Inlandet och de två andra landsdelarna som vi berörde i kapitel 4 leder till att att allmänt kostnadssänkande stöd och stöd till maskiner och byggnader bör förbehållas Inlandet, dvs nuvarande stödområde A och B samt Kramfors kommun. Det allmänt kostnadssän- kande stödet bör i princip begränsas till en sänkning av arbetskrafts- kostnaderna. För närvarande sker en allmän kostnadssänkning också av

företagens transportkostnader. Det intressanta för företagen är påverkan på totalkostnaden. Från samhällets synpunkt bör subventionen riktas mot den resurs som är för lågt utnyttjad.

Stöd till investeringar i maskiner och byggnader i befintliga företag bör begränsas till Inlandet. Avregleringen av kreditmarknaden och den nationellt sett ökade tillgången på riskkapital kommer inte att undanröja behovet av lokaliseringsstöd i denna del av landet. Alternativ- användningen av industrilokaler är t.ex. fortfarande lägre där än på andra håll. Subventionsnivån bör dock sänkas.

Denna begränsning berör de kommuner som nu ligger i stödom— råde C och de kommuner som är delade med en eller flera församlingar i stödområde B eller C. Med nuvarande regelsystem finns det möjligheter för länsstyrelserna att ge investeringsbidrag till företag utanför stöd- området för investeringar i byggnader och maskiner. Denna stödmöjlighet bör utökas.

Stöd till företagsutveckling bör vara tillgängligt inom samtliga prioriterade landsdelar. De särskilda insatser som sker i de prioriterade landsdelarna bör ses som komplement till andra aktörers insatser på dessa områden. Av särskild betydelse är vilken roll de regionala utvecklingsfon- derna och/eller de regionalt baserade riskkapitalbolagen kommer att spela i framtiden.

De stöd som direkt syftar till att förändra näringslivs- sammansättningen bör vara tillgängliga i samtliga landsdelar och i de prioriterade mellanstäderna. När det gäller de prioriterade mellanstä- derna bör dock stödet vara begränsat till den privata tjänstesektorn.

Tanken med denna uppbyggnad är att den geografiska prioriteringen speglas genom sammansättningen av de stödformer som är tillgängliga i respektive område samt av storleken av länsanslaget. Inom den ram som länsanslaget ger bör länsstyrelsen prioritera olika använd- ningar samtidigt som regeringens prioriteringar framgår av länsanslagets storlek. Prioriteringarna görs således inte som hittills genom att variera procentsatserna mellan stödområden.

Den strategiska inriktningen av förändringarna bör vara att kon- solidera näringslivet i de mest utsatta områdena men att som huvudlinje ha att förändra stödet så att dess bidrag till förnyelse av näringslivet ökar. Genom en sådan förnyelse bör även positiva miljöeffekter uppnås i linje med de övergripande mål som vi har föreslagit i kapitel 4.

6.2. Allmänt kostnadssänkande stöd

6.2.1. Sänkta socialavgifter

För närvarande är socialavgifterna reducerade med 10 procentenheter i Norrbottens län. I Svappavaara är socialavgifterna helt borttagna till 1993. Sänkningen omfattar gruvbrytning, industriföretag samt delar av den privata tjänstesektorn.

Sysselsättningseffekterna av nedsättningen 1984-1986 har utvärderats av två nationalekonomer, Peter Bohm och Hans Lind. Deras utvärdering har skett på uppdrag av SIND som haft regeringens uppdrag att utvärdera inte bara sysselsättningseffekterna av nedsättningen utan också de företagsekonomiska effekterna. Forskarna har senare kompletterat sin studie med uppgifter även för 1987. I SINDs utvärdering redovisas också förändringar i företagens lönsamhet i Norrbotten under perioden. Forskarna sammanfattar sina resultat på detta sätt:

"De resultat som redovisats ovan, och 1 den tidigare rapporten, bygger på en rad bedömningar och möjliggör inte några säkra slutsatser. Resultaten ovan för perioden 1984- 1987 är dock såpass lika de för perioden 1984-1986 att vi står fast vid den tidigare bedömningen även när 1987 inkluderas, dvs att det är mycket osannolikt att den sänkta arbetsgivaravgiften haft någon betydande positiv sysselsättningseffekt inom tillverkningsindustrin i Norrbotten."

Enligt kommitténs mening är en allmän kostnadssänkning av det slag som genomförts i Norrbotten en åtgärd som kan förväntas få effekter på sysselsättningen i ett längre tidsperspektiv. Särskilt med den mycket låga soliditet som näringslivet i Norrbotten hade i utgångsläget är det rimligt att anta att en varaktig lönsamhetsförbättring är det mest påtagliga resultatet av denna åtgärd under de första åren. För att en lönsamhets- förbättring skall resultera i expansion måste bl a företagen ha en tro på att kostnadssänkningen är varaktig. I detta avseende är den nuvarande ut- formningen enligt kommitténs mening inte tillräckligt tydlig. Det sägs att åtgärden skall verka under längre tid men det anges inte för hur lång tid. I Svappavaara finns däremot en utfästelse att nedsättningen skall bestå till 1993.

Kommittén föreslår att detta stöd i framtiden bör vara förbehållet kommunerna i Inlandet. Företagen i dessa kommuner har varaktiga konkurrensnackdelar. Den lönsamhetsförbättring som en ned- sättning innebär är angelägen för att företagen skall få handlingsutrymme att överväga olika typer av förändringar av produkter och marknader. De riktade stöden till marknadsföring, produktutveckling etc som vi föreslår förutsätter att vissa resurser finns i företagen.

I konsekvens med vad som nyss sagts bör nedsättningen i de kommuner 1 Norrbottens län som nu tillhör stödområde C, dvs Boden,

Luleå och Piteå upphöra efter en övergångsperiod på tre år. En utvärdering av arbetsmarknadsläget i dessa kommuner bör dock göras innan slutligt beslut fattas om att nedsättningen skall upphöra.

För att fungera effektivt är det viktigt att näringslivet har tilltro till varaktigheten hos den allmänna kostnadssänkningen. För att nå detta syfte är det enligt kommitténs mening viktigt att tydligt fastslå för hur lång tid nedsättningen bör gälla. Mot bakgrund av den analys av Inlandets förutsättningar som kommittén redovisat och diskussionen i vilken ordning effekter uppstår vore en tioårsperiod rimlig. Å andra sidan är det också på det sättet att kostnaden för denna åtgärd ökar från år till år på grund av inflation och lönekostnadsökningar. Dess relativa andel av de totala anslag som avsätts för regionalpolitiskt stöd ökar som följd härav på grund av att ramen läggs fast för en längre period. Mot denna bakgrund föreslår kom- mittén att nedsättningen bör gälla under sex år. Inför ställningstagandet till en förlängning bör dess effekter på företagens lönsamhet och på syssel- sättningsutvecklingen utvärderas.

I Svappavaara är socialavgifterna helt borttagna till 1993. Efter denna tidpunkt bör samma nedsättning gälla som i resten av Inlandet.

När det gäller vilka näringsgrenar som bör omfattas av sänk- ningen har kommittén mottagit flera skrivelser om svårigheterna för vissa turistföretag med blandad verksamhet. I skrivelse från Kiruna kommun anförs följande:

"Turistanläggningar med kombinerad hotell/pensionats-,camping och restaurangverksamhet kan följaktligen med denna näringsgrensindel- ning endast inrymmas under SNI-koderna 63201 och 63202, dvs hotell—, pensionats och/eller campingverksamhet. Nedsättning av arbetsgivaravgiften med 10%-enheter, för denna typ av näring, kan därför endast erhållas i de fall den nedsättningsberättigade verksamheten, utgör den huvudsakliga, med utgångspunkt från om- sättning, antal årsarbetare och/eller förädlingsvärde. I annat fall erhålls delnedsättning, dvs nedsättning av arbertsgivaravgiften endast avseende den nedsättningsberättigade verksamheten enligt närings- grenskoderna."

Den problematik som skrivelserna till kommittén tar upp är om näringsgrensindelningen är en riktig grund för avgränsning av de företag som skall omfattas av sänkningen. Enligt kommitténs mening är inte SNI en idealisk utgångspunkt i dessa sammanhang men den är ändå den enda indelning som finns. I brist på lämpligare indelningar bör den även fortsättningsvis ligga till grund. För att mildra de problem som finns för turistföretag bör vid prövningen om verksamhet är stödberättigad eller ej utgångspunkten vara att blandad verksamhet bör vara nedsättningsbe- rättigad. Det betyder således att "mest-kriteriet" ersätts med sett "både- och-kriterium" beträffande kombinationen hotell- och restaurang. Renodlad restaurangverksamhet bör inte heller fortsättningsvis vara stöd- berättigad.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén beträffande nedsättningen av socialavgifter att:

- nedsättning sker i Inlandet under en sexårsperiod med 10 procentenheter för de näringsgrenar som nu omfattas av nedsättningen i Norrbottens län

- nedsättningen upphör i Luleå, Boden och Piteå kommuner efter en övergångsperiod om tre år.

Efter övergångsperioden beräknas de föreslagna förändringarna leda till en ökning av de statsfinansiella kostnaderna med ca 30 Mkr jämfört med nuvarande kostnader. En utökning av den stödberättigade verksamheten till att omfatta hela den privata sektorn i Inlandet skulle medföra att kostnaderna ökade med ytterligare 100 miljoner kronor per år.

6.2.2. Transportstödet

Det regionalpolitiska godstransportstödet infördes 1971-01-01 för att kompensera företagen i Norrland för geografiskt betingade fraktmerkostnader. Transportstödet har sedan införandet ändrats vid flera tillfällen. De viktigaste principiella förändringarna genomfördes 1974, då stöd infördes även för transporter av vissa råvaror och halvfabrikat till företagen och 1986, då även vissa tjänsteresor blev stödberättigade och då kustsjöfart, genom införande av ett hamntransportstöd, stödmässigt i viss mån jämställdes med väg— och järnvägstransporter. Totalt sett har dock stödets grundprofil som ett procentuellt restitutionsstöd för erlagda inrikes långväga transportkostnader bibehållits trots ändringarna av stödreglerna.

Driftsstöd som transportstödet har emellertid ofta varit under debatt. Det har hävdats att dessa tenderar att konservera en förlegad näringslivsstruktur.

Driftsstöd är också särskilt uppmärksammade i internationella överenskommelser. Som framgick av kapitel 2 är driftsstöd inom EG tillåtna endast om en region har varaktiga konkurrensnackdelar. Sådana varaktiga konkurrensnackdelar kan vara att infrastrukturen är dåligt ut- vecklad. I detta sammanhang bör det uppmärksammas att transportstödet principiellt sett är ett stöd till handel och därmed kommer särskilt i fokus i förhållande till internationella överenskommelser om stödens utformning.

De utvärderingar som företagits av transportstödet, senast i samband med den regionalpolitiska utredningen 1984 har visat på svårigheten att kvantitativt och kvalitativt mäta de regionalpolitiska effekterna av godstransportstödet. Det kan emellertid antas att endast en mindre del av stödet har en direkt effekt på etableringar och sysselsättning i stödområdet, medan övriga delar av stödet på kort sikt endast innebär en

resultatförbättring för redan etablerade företag. Stödet är mycket snett fördelat. Ett fyrtiotal företag mottar omkring 60 % av utgående stöd. Ett stort antal företag får å andra sidan jämförelsevis små belopp.

Transportstödets nuvarande konstruktion innebär också en automatik i de årliga kostnadsökningarna på statsbudgeten. Det är också klarlagt att möjligheterna att bryta den kostnadsuppdrivande automatiken utan att väsentligt ändra stödreglerna är mycket begränsade. Nuvarande restitutiva system ger inte heller särskilt tydliga incitament för företagen att rationalisera sin transportverksamhet.

Ur effektivitetssynpunkt finns det alltså skäl att se över transportstödets nuvarande utformning. Denna slutsats skall dock inte ses som kritik mot transportrådets centrala administration av stödformen. I en nyligen genomförd granskning gjord av riksrevisionsverket konstateras att det nuvarande transportsstödet i allt väsentligt administreras på ett ratio- nellt och för såväl de sökande som staten effektivt sätt. RRV konstaterar också att de nuvarande reglerna för transportstöd talar för en central granskningsorganisation.

Behoven av regionalpolitiska insatser för att stödja näringslivets transporter är många och skiftande. Den pågående utvecklingen inom näringslivet, speciellt hos de större företagen mot högre krav på transportkvalitet med tidsanpassade transporter och mindre sändnings- storlekar påverkar genom krav på särlösningar och slutna system tran- sportsystemet över hela landet och kan komma att inverka negativt på de små och medelstora företagens möjligheter att erhålla en tillfresställande transportlösning till rimliga priser, särskilt i Inlandet. För att möta en sådan utveckling är det viktigt att höja den logistiska kunskapsnivån inom hela näringslivet.

Aven om således de alternativa behoven av dagens transport- stödsresurser är stora är det nödvändigt att möjligheten till kompensation för höga transportkostnader kvarstår även fortsättningsvis i någon form.

Kommittén anser mot bakgrund av ovanstående att det finns anledning att överväga ett förändrat transportstödsystem som på olika sätt kan bidra till att förbättra och förbilliga företagens transporter och i mindre grad används som ett renodlat fraktbidrag till det enskilda företaget. Stödgivningen skulle således i ökad utsträckning avse förbättringar i utbudet av och kvaliteten hos de transporttjänster som erbjuds ide områden som nu mottar transportstödet.

Aven om det nya systemet bör ha sin utgångspunkt i en förenklad och decentraliserad administration är det viktigt att vissa grundläggande regler uppställs för stödet för att säkerställa att medlen används på ett effektivt och för ändamålet lämpligt sätt. Den grund- läggande riktlinjen bör vara att bidrag som ges inom transportområdet skall utnyttjas för täckande av sådana utgifter som har en direkt koppling till transporter av gods och personer till och från företag belägna i regionen. En annan grundläggande regel bör vara att stödet skall avse

drifts- eller utvecklingskostnader. För investeringar i infrastruktur etc finns redan ett regionalt instrument i länstrafikanslaget, varför sådana investeringar bör exkluderas. För vissa smärre "driftsnära" investeringar i t. ex. transportplaneringsutrustning etc. bör dock stöd kunna lämnas.

Det är viktigt att ett reformerat transportstödsystem upplevs positivt av alla inblandade parter. Mot bakgrund av komplexiteten i stöd- systemet och att många parter är berörda bör effekterna av en reform av transportstödsystemet närmare utredas. Kommittén föreslår att regeringen tillsätter en särskild utredare som får till uppgift att i samråd med berörda länsstyrelser, transportrådet och statens industriverk lämna förslag på hur ett förändrat transportstödsystem med ovan skisserade huvuddrag kan ut- formas utan alltför stora problem för företagen.

Den särskilde utredaren bör även överväga om det stöd till tunga transporter i skärgården, som idag finansieras över glesbygdsstödet kan in- ordnas i ett reformerat transportstöd.

Transportstöden till Gotland

Sedan 1971 finns ett särskilt transportstöd för Gotland. Transportstödet omfattar såväl person- som godsbefordran i färjetrafiken på Gotland och är inbyggd i den taxa som tillämpas. Vidare ges från anslaget ett bidrag till vissa transportföretag för att täcka de merkostnader som inte kompenseras av det s.k. Gotlandstillägget. Anslaget uppgår 1989/90 till sammanlagt 37 milj. kr., varav 6 milj. kr. avser stöd till trans- portföretag. Stödet administreras av transportrådet.

Sedan budgetåret 1973/74 har riksdagen beviljat ersättning för särskilda rabatter vid flygtrafik till och från Gotland. Budgetåret 1981/82 fick stödet en ny utformning med syfte att en tillfredsställande flygtrafik skall kunna upprätthållas. Från början lämnades stöd endast till Linjeflyg, men numera får även flygföretaget Avia stöd för sin trafik på Visby. Anslaget uppgår 1989/90 till 14.5 milj. kr. och administreras av luftfartsverket.

I analogi med vad som sagts ovan om ett reformerat transportstöd bör den särskilde utredaren också få i uppgift att pröva möjligheterna till en överföring av stöden till Gotland till den regionala nivån. Beträffande stödet till sjötrafiken är emellertid möjligheterna till förändringar begränsade till följd av gällande avtal mellan staten och rederiet Nordström & Thulin, som löper till är 1998.

Stöd till Vänersjöfarten

Riksdagen beslutade år 1978 med anledning av prop 1978/79:24 om slopandet av särskilda passageavgifter för Väner- och Mälartrafiken. Åtgärden var regionalpolitiskt motiverad och syftade till att slå vakt om

trafiken på inlandshamnarna. Staten övertog därmed betalningsansvaret för ersättning till Trollhätte Kanalverk och Vänerns Seglationsstyrelse. Anslaget Ersättning till viss kanaltrafik som för budgetåret 1989/90 uppgår till 60,5 Mkr, täcker underskottet i kanalverksamheten. Kanalen har en betydelse ur både regionalpolitisk och samhällsekonomisk synvinkel. Sjötransporterna ger energisnåla och miljövänliga transporter genom en avlastning av lastbilsgods från vägarna.

Vänerregionens transportsystem av vägar, järnvägar och sjöfart bör ses i ett samlat perspektiv. På ett likartat sätt som beträffande transportstödet bör den särskilde utredaren pröva om de medel som för närvarande avsätts till Trollhätte Kanalverk och Vänerns Seglations- styrelse kan administreras av den regionala nivån.

6.3. Stöd till investeringar i maskiner och byggnader

6.3.1. Nuvarande regler

Stöd till investeringar i byggnader och maskiner kan med nuvarande stödsystem utgå inom stödområde i form av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån. Lokaliseringsstöd kan utgå till verksamheter och stödmottagare enligt nedanstående tabell.

Tabell 6.1 Verksamheter och stödmottagare som får lokaliseringsstöd.

Verksamhet Stödmottaligare Företag ommun

I. lndustrgell verksamhet ja nej2

2. Industrilikn. verksamhet ja nej2

3. Partihandel ja nej2

4. Uppdragsverksamhet ja nej2

5 . Palsdjur/vattenbruk ja nej2

6. Turism ja ja

7. Fasta bränslen . ja ja

8. Lokaler för uthyrning ja ja

9. Teknikcentra ja _ ja _

10. Investmentbola nej3 nej 11 Annan verksam et ja nej2

1) Avser fysiska/ juridiska personer (även uppdragsmyndigheter och affärsverk). 2) Kommun kan i vissa fall få överta stöd som lämnats för byggnadsinvesteringar. 3)Lämnas av regeringen i form av lån.

Lokaliseringsstödet har alltsedan det infördes vid 1960-talets mitt huvudsakligen varit ett stöd till expansion genom nyinvesteringar och sysselsättningsökning. SIND och regeringen kan numera bevilja bidrag och lån även till en investering som är nödvändig för att bevara syssel-

sättningen samt för ersättnings/rationaliseringsinvesteringar av väsentlig betydelse för sysselsättningen på orten och för det tredje om synnerliga skäl finns för att bevara sysselsättning i företaget.

Lokaliseringsbidrag får av SIND och länsstyrelserna lämnas med högst nedanstående procentandelar av den del av de totala utgifterna som avser byggnader, markanläggningar, maskiner och inventarier samt av SIND för markberedning och torvproduktion. Tabe116.2 Högsta andel lokaliseringsbidrag

Högsta bidragsprocent Byg nader, Lokaler- Markbered- rnas mer för _ ning för inventarier uthyrning torvproduk- Stödområde tion A 50 40 25 B 35 25 10 C _ 20 10 -- "Särskilda orter"

utanför stöd 15 eller 20 området enl _enligt rege- 17 1 ringens före- skrifter

Regeringen kan bevilja bidrag med högre belopp än ovan, dock med maximalt 70 procent av investeringsutgifterna.

I tillägg till dessa regler om högsta bidragsprocent finns också en norm för hur hög subventionen per nytt arbetstillfälle får vara. Normen är nu högst 525 000 kronor per beräknat nytt arbetstillfälle i stödområde A, 400 000 i stödområde B, 225 000 kronor i stödområde C, 175-225 000 i tillfälligt inplacerade kommuner och 60 000 kronor i kommuner utanför stödområdet.

Beviljat stöd utanför stödområdena består nästan enbart av investeringsbidrag. Investeringsbidrag kan beviljas av länsstyrelserna. Bidrag kan som högst utgår med 15 procent och kapitalbehovet i investeringar får ej överstiga 9 Mkr. Stödet kan ej kombineras med lokaliseringslån. Den ekonomiska prövningen är densamma som gäller för lokaliseringsbidrag.

6.3.2 Kommitténs förslag

Enligt direktiven bör kommittén överväga om det går att öka automatiken i stödgivningen. Fördelarna med en ökad automatik är att stödet blir mer förutsebart för företagen och att handläggningstiderna kan

förkortas. Kombinationen av de av riksdagen fastställda reglerna om högsta bidragsprocent och den av SIND fastställda normen om högsta subvention per nytt arbetstillfälle och riksdagens beslut beträffande det regionalpolitiska stödet att inte bevilja högre bidrag än som behövs för att det enskilda projektet skall bli lönsamt innebär att det i princip är mycket svårt för företagen att på förhand dvs när de gör kalkylerna, få en uppfattning om vilket stöd som kommer att utgå.

I den praktiska tillämpningen tycks dock bidragsprocenten komma rätt nära de maximala procentsatserna för respektive stödområde. Budgetåret 1987/88 beviljades i fyra beslut av fem stöd med maximal procentsats för respektive stödområde. Denna automatik i praxis bör enligt kommitténs uppfattning också motsvaras av en automatik i regelsystemet av de skäl som nyss anfördes om förutsebarhet mm.

Enligt kommitténs mening bör stöd till befintliga företag endast kunna ges i Inlandet medan nyetablerade företag bör kunna få stöd i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Prövningen av en ansökan från nyetablerade företag bör avse affärsidén vilket inte på samma sätt är nödvändigt för ett befintligt företag som önskar investera och öka sysselsättningen. För befintliga företag som ökar sysselsättningen i samband med investeringar i byggnader och maskiner bör ökad automatik eftersträvas.

Lokaliseringsstöd till befintliga företag.

För etablerade företag i Inlandet bör bidraget utgå med 35 procent av investeringskostnaden eller med 400 000 kronor per beräknat nytt arbetstillfälle. Lokaliseringsbidrag utgår i varje enskilt fall med det lägre av dessa två belopp. Ansökan om stöd sker på samma sätt som nu. Den väsentliga skillnaden mot nuvarande system är att sökanden på förhand kan kalkylera med bidragets storlek.

Detta mer automatiska system kan tillämpas i de fall sysselsättningen ökar som en följd av investeringen. Möjligheten för SIND och regeringen att bevilja stöd även om sysselsättningen inte ökar bör kvarstå. Prövningen bör i sådana fall vara densamma som nu dvs det bör ske en bedömning i varje ärende av hur högt bidrag som erfordras. Högsta bidrag bör vara 35 % även i sådana fall.

Jämfört med nuvarande regler innebär detta förslag att bidrags- nivån sänks i nuvarande stödområde A för investeringar i byggnader och maskiner. Ett motiv till denna förändring är att företagen - i de delar av Inlandet som inte tidigare haft sänkta socialavgifter - nu får en förbättrad självfinansieringsförmåga. Ett annat är att allmänt sett förskjuta använd- ningen av det regionalpolitiska stödet till förmån för mjuka investeringar.

Denna förändring av det regionalpolitiska stödet innebär indirekt också en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden att medverka på ett bättre sätt än som hittills skett. För att ytterligare

förstärka denna uppmaning föreslår kommittén att lokaliseringslånen fortsättningsvis ersätts med kreditgarantier. En sådan förändring ligger också i linje med de förslag som nyligen presenterats av "Finansierings- utredningen".

När det gäller avgränsningen av vilka verksamheter som skall vara stödberättigade har kommittén övervägt om ytterligare näringsgrenar borde omfattas. Kommittén har t ex uppmärksammats på att det i In- landets centralorter kan vara svårt för delar av handeln att anpassa sina lokaler, bygga nytt etc eftersom hyreskostnaderna efter ombyggnad eller efter nybyggnad blir för höga. Svårigheten från stödsynpunkt är att de verksamheter det gäller arbetar med en lokal marknad vilket gör att eventuellt stöd kan verka lokalt konkurrenssnedvridande. Kommittén är därför inte beredd att lämna förslag i detta avseende. Kommittén vill emellertid erinra om att det inom ramen för glesbygdsstödet finns möjligheter att stödja fackhandel.

Lokaliseringsbidraget bör på samma sätt som nu vara ett initial- stöd och skrivas av på det sätt som nu sker. De företag som investerar och ökar sysselsättningen har med dagens systern också tillgång till det regio- nalpolitiska sysselsättningsstödet. Vi tar upp denna stödform i anslutning till förslagen angående den privata tjänstesektorn.

Lokaliseringsstöd till maskin- och byggnadsinvesteringar i befint- liga företag bör som framgått kunna utgå i Inlandet. Stöd till sådana inves- teringar i befintliga företag utanför Inlandet bör även fortsättningsvis kunna utgå i form av investeringsbidrag. Bidrag bör kunna utgå med högst 15 procent för investeringar vars kapitalbehov inte överstiger 20 miljoner. Stödformen bör kunna användas generellt. Avgörande blir länsstyrelsens prioriteringar av länsanslaget och nivån på länsanslaget. Denna stöd- möjlighet bör kunna användas för de kommuner som nu finns i stödom- råde C.

Stöd till byggande av lokaler för uthyrning.

Enligt nuvarande regler kan stöd erhållas för byggande av lokaler för uthyrning. Lokaliseringsbidrag kan utgå med högst 40 procent i stödområde A, 25 procent stödområde B och 10 procent i stödområde C. Kommitténs förslag är att denna stödmöjlighet även fortsättningsvis bör kvarstå men att bidraget liksom nu bör vara lägre det som gäller för det företag som bygger egna lokaler. Enligt kommitténs mening bör lokali- seringsbidrag även fortsättningsvis kunna utgå i Inlandet. Stödnivån bör dock sänkas till 25 procent av stödunderlaget.

En mycket stor del av det bidrag som utgått för byggande av lokaler har tillfallit Stiftelsen Industricentra. Industricentraanläggningar finns nu i Haparanda, Gällivare, Lyckselse, Vilhelmina, Strömsund, Sveg, Ånge och Ljusdal. De senast tillkomna anläggningarna beslutades av riksdagen år 1982.

Det regionalpolitiska stöd som lämnas är avsevärt högre än beträffande andra lokaler för uthyrning. I stödområde A uppgår stödet till 50% i bidrag, 20% som kapitaltillskott och 20% som lokaliseringslån. I stödområde B är motsvarande procentandelar 35, 20 respektive 35.

Kommittén har erfarit att arbetsmarknadsdepartementet har påbörjat en översyn av verksamheten för att se om det finns någon annan form att stödja näringslivsutvecklingen i de åtta kommuner där industri- centraanläggningar finns. Bakgrunden till översynen uppges vara följande:

a regionalpolitiskt stöd för att uppföra lokaler för uthyrning till företag kan sedan flera år lämnas till såväl kommuner som privata företag. Detta var inte fallet när beslutet om industricentraverksamheten fatta- des. b den centraliserade form verksamheten bedrivs i passar inte riktigt in i en regionalpolitik som bedrivs i alltmer decentraliserade former. c den regionalpolitiska stödinsatsen för de arbetstillfällen som skapas i industricentraanläggningarna är i genomsnitt ca tre gånger högre än i övrig regionalpolitisk stödverksamhet. Vidare är driftskostnaderna för verksamheten högre.

Enligt uppgifter som kommittén erhållit avser arbets- marknadsdepartementet att ta upp diskussioner med berörda kommuner, hyresgäster m.fl. för att finna alternativ till ägandet. De alternativ som i första hand ska undersökas är att kommunerna eller privata fastighets- bolag förvärvar lokalerna eller att hyresgästerna övertar lokalerna.

Skilda lösningar kan tänkas för varje enskild kommun. Kommittén tar med anledning av den genomgång arbetsmarknadsdepar- tementet påbörjat inte ställning till industricentraverksamheten. Kom- mittén kan emellertid understödja att en översyn genomförs för att finna alternativa former för ägandet och för att stimulera närings- livsutvecklingen i de berörda kommunerna. Enligt kommitténs mening bör de förslag departementet kan komma fram till föreläggas riksdagens prövning tillsammans med kommitténs förslag.

6.4. Stöd till företagsutveckling

6.4.1. Ny stödform för riskkapital till mjuka investeringar

SIND:s förslag

I det förslag till nytt stödsystem som SIND utarbetat på kommitténs uppdrag föreslås att ett stöd till marknads- och produkt-

utveckling införs. Som framgick tidigare är det nuvarande regionalpolitiska stödet i allt väsentligt inriktat på investeringar i byggnader samt maskiner och inventarier. Regionalpolitiskt stöd till "mjuka" investeringar kan endast beviljas i form av lokaliseringslån och offertstöd (av SIND och regeringen) samt via utvecklingsfonderna genom regionalpolitiskt utveck- lingskapital om länsstyrelserna överfört medel för detta. Utvecklings- fonderna har möjligheten att stödja sådana investeringar genom utveck- lingskapital.

Enligt SIND är det svårt att inordna stöd till "mjuka" investeringar i ett mera schabloniserat, starkt regelstyrt system. Arten av investeringar som bör omfattas av detta stöd varierar mellan olika företag och branscher. Den typ av investeringar det bör gälla är marknads- föringsåtgärder av olika slag, produktutvecklingsinsatser, utbildning som är nödvändig för expansion på nya marknader och med nya produkter, licensköp, tillfälligt inhyrande av konsulter för marknads— och produktutveckling m m.

Mångfalden i kostnadsslagen och variationen i förutsättningar gör det enligt SIND svårt att uppställa fastare regler för detta stöd. Det bör i stället utgå efter förhandling med företagen i varje särskilt fall, varvid bedömning ska göras av investeringens och företagets lönsamhet samt behovet av stöd. Något specifikt krav på ökad sysselsättning i varje enskild investering bör inte ställas. Däremot bör bedömningen ske mot bakgrund av att det allmänna syftet med regionalpolitiska insatser är att skapa förutsättningar för ökad sysselsättning.

Stödet bör enligt SIND kunna utgå i form av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet eller andra konstruktioner där återbetalningen görs beroende av investeringens lönsamhet, men även i form av bidrag.

Anslagsmässigt bör konstruktionen vara sådan att de medel som inflyter från detta stöd i form av amorteringar, räntor, royalty mm får behållas av respektive länsstyrelse för framtida stödgivning. Härigenom skapas ett incitament till både ansvarsfullhet och affärsmässighet i stödgivningen.

Detta stöd till marknads- och produktutveckling ersätter för regeringens och SINDs del det nuvarande offertstödet. För länsstyrel- sernas del är stödformen en del av det samlade länsanslaget och ersätter det nuvarande regionalpolitiska utvecklingskapitalet.

Kommitténs förslag.

Vilka ställningstaganden som regering och riksdag tar till finansieringsutredningens förslag är också betydelsefulla i detta sam- manhang. Finaniseringsutredningen har föreslagit att de regionala utveck- lingsfondernas finansieringsverksamhet omstruktureras och begränsas. Finansieringsformerna lån och utvecklingskapital avskaffas. Systemet med lånegarantier förändras och behålls i första hand under en treårsperiod i

avvaktan på att avregleringarna på kreditmarknaden får full effekt i bank- systemet. Vidare ges utvecklingsfonderna enligt utredningsförslaget möjlighet att bli delägare i riskkapitalbolag.

Om utredningens förslag skulle genomföras betyder det att riskkapitalförsörjningen sker genom riskkapitalbolag och inte genom utvecklingsfonderna. Förändringen av verksamhetsformen från en revolverande fond som i princip skall hållas intakt till bolagsformen har sin betydelse från regionalpolitiska utgångspunkter. Svårigheten för utveck- lingsfonderna i skogslänen att hålla fondkapitalet intakt visar att risken är hög samtidigt som de riktigt lönsamma engagemangen är få. Om den näringspolitiskt motiverade riskkapitalförsörjningen i fortsättningen huvudsakligen skulle ske i bolagsform försämras sannolikt möjligheten ytterligare att nå ut med riskkapitalet till de regionalpolitiskt prioriterade områdena om inte riskkapitalbolagen får kapitaltillskott under en upp- byggnadsperiod och om inte de regionalpolitiska stödformerna förändras så att mjuka investeringar kan stödjas. Vi har i avsnitt 5.4 föreslagit att vattenkraftsmedel skulle kunna användas för att ge sådana kapitaltillskott till riskkapitalbolag.

Skulle utredningsförslaget inte genomföras dvs utvecklings- fonderna kommer även i framtiden att kunna ge utvecklingskapital finns det enligt kommitténs mening skäl att dra vissa slutsatser av erfarenhe- terna med det regionalpolitiska utvecklingskapitalet. Av de 80 miljoner kronor som överförts till utvecklingsfonderna har endast omkring hälften använts. Detta kan bero på att det inte finns projekt, att fondernas förmåga att fånga upp projekt i de regionalpolitiskt prioriterade delarna av länen är svag, att länsstyrelserna givit oklara direktiv för hur medlen bör användas etc. Vi återkommer strax till detta.

Enligt kommitténs mening bör en ny stödform av det slag som SIND föreslagit införas. Stödformen bör vara tillgänglig i samtliga tre prio- riterade landsdelar. På några punkter gör kommittén andra bedömningar än SIND.

Enligt SINDs förslag bör högsta subvention vara densamma som ' de föreslår för respektive stödområde dvs 40, 30 resp 20 procent. En ytterligare begränsning bör vara att högst 50 procent av projektets totala kapitalbehov finansieras genom denna samt att stöd i varje enskilt ärende maximalt ska kunna ges med 250 000 kronor, dock högst 50 procent av de verkliga utgifterna.

Kommittén anser inte att någon differentiering av den högsta subventionen mellan de olika landsdelarna bör göras. Den geografiska prioriteringen bör inte avse i vilken omfattning länsstyrelserna bör kunna medverka i olika projekt utan i hur många projekt länsstyrelserna bör kunna engagera sig i.

Högsta bidrag föreslår kommittén därför bör vara 50 procent. Stöd i varje enskilt ärende får vara högst 500 000 kronor i de beslut som fattas av länsstyrelserna. Enligt SINDs förslag kan stödet utgå såväl i form

av bidrag som i form av villkorslån av vilka de senare när de återbetalas skall gå tillbaka till länsstyrelserna. I denna del skulle det regionalpolitiska stödet fungera som en revolverande fond dvs som utvecklingsfondernas riskkapital. Enligt kommitténs mening bör länsstyrelserna ge stöd i form av bidrag. Det viktigaste motivet härför är att idén om "partnership" som präglar utvecklingsfondernas och andra riskkapitalaktörers finansiering är olämplig för den regionalpolitiskt motiverade riskkapitalförsörjningen. Vår analys i denna fråga har en motsvarighet i finansieringsutredningens förslag om att STU:s stöd till utvecklingsprojekt bör utgå i form av bidrag i stället för som nu i form av lån med villkorlig återbetalning. Kommitténs principiella inställning i denna fråga innebär också att bidraget på regional nivå bör beslutas av länsstyrelsen.

Den föreslagna stödformen avses som framgått ersätta offertstödet för SINDs och regeringens del. Offertstödet har på senare tid kommit till användning inom ramen för etableringssamrådet med större tjänsteföretag. Bidragsnivån bör även för regeringen och SIND vara högst 50 procent. Däremot bör inte någon begränsning finnas för hur stort stödet får vara i varje enskilt ärende.

6.4.2 Stöd till konsultinsatser

Kommittén föreslår därutöver nya former för att underlätta för de mindre företagen i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige att utnyttja konsulter genom ett system med "konsultcheck".

Stöd till konsultinsatser finns inom flera delar av småföretag- spolitiken.__Sådana insatser genomförs av SIND inom ramen för bransch- program. Aven utvecklingsfonderna har möjlighet att erbjuda subventio- nerade konsultinsatser inom ramen för sin företagsservice t ex som teknik- checkar. Vårt förslag syftar till att öka uthålligheten i konsultinsatserna.

Kommitténs förslag.

Enligt vår uppfattning skulle det innebära en förbättring av det nuvarande stödsystemet om effektivt genomförda konsultprogram kunde erbjudas industriföretag med mindre än 50 anställda. Insatserna bör vara tillgängliga i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Bidragets utform- ning bör vara sådan att det stimulerar till mer uthålliga konsultinsatser än hittills. Insatserna bör vara begränsade till vissa områden som t ex materialadministration, ekonomistyrning, produktutveckling, organisa- tionsutveckling. Stödet bör inte utgå för sådana tjänster som företagen "lagligen" åläggs att köpa t ex revisorstjänster. En viktig skillnad mot tidigare försök borde vara att konstruera systemet så att det blir efter- frågestyrt och inte som så ofta styrt av olika näringspolitiska organ.

Det kan mot den bakgrunden vara värt att notera att en sådan

förändring nyligen genomförts i Storbritannien genom introduktionen av "the Enterprise Initiative". Detta initiativ innebär att företagen i regionalpolitiskt prioriterade områden kan få 2/3 av kostnaden för konsultinsatser mellan 6 och 16 dagar inom vissa angivna områden som design, teknisk kunskap etc täckta av statliga bidrag. Genomförandet sker i två steg. Först besöks företaget av erfarna konsulter från de organ som kontrakterats att ansvara för delprogram. På basis av deras analyser och diskussioner med företagaren ges sedan förslag till vilka som skulle kunna medverka för att bistå med lösningar på de problem som identifierats.

Det finns en intressant skillnad mellan det engelska programmet som referades till tidigare och de svenska insatserna. Det är att sub- ventionen inträder först sedan företaget självt betalt "inträdesbiljetten" för 5 dagar. På detta sätt uppmuntrar stödet till de mer varaktiga förbindelser mellan företaget och externa kunskapskällor som många studier pekat på som väsentliga. Tidigare svenska insatser har ofta stannat vid att subven- tionera de första 3-5 dagarna.

Problemet enligt svenska erfarenheter med ett helt efterfråge- styrt system är att de minsta företagen är ovana vid konsulter vilket gör att efterfrågan blir låg. För att öppna företagen krävs oftast uppsökande verksamhet där subventionen av de första konsultdagarna spelat roll.

De företag som omfattas av den av oss föreslagna stödformen bör ha möjlighet till 3 fria konsultdagar per år. Därefter beror subven- tionen på hur många dagar som utnyttjas. Dag 4-9 bör subventionen vara 50 procent och dag 10-15, 30 procent. Beräknat på en genomsnittlig kostnad per konsultdag på 5000 kronor innebär detta en subvention per företag vid fullt utnyttjande med 39000 kronor per år. Antalet företag i målgruppen är i Inlandet omkring 1000, i Bergslagen omkring 800 och i Sydöstra Sverige cirka 1500. Totalt innebär detta att målgruppen består av 3 300 industriföretag med 1-49 anställda. Om alla dessa utnyttjade "drag- ningsrätten" fullt ut skulle kostnaden bli 129 miljoner kronor per år. Om vi antar att efterfrågan motsvarar en genomsnittlig subvention om 25 000 kronor och att 1 500 företag utnyttjar denna möjlighet blir kostnaden - något under 40 miljoner kronor per år.

För att introducera konsultchecken som en möjlighet för företagen bör det i detta system också ingå ett uppsökande moment utformat i ett samspel mellan SIND, länsstyrelserna och kommunerna i berörda områden. Syftet med denna del är att väcka företagen till insikt om vilket utbyte de skulle kunna ha av externa tjänster. I denna upp- sökande och förmedlande del av verksamheten är utvecklingsfondernas konsulter naturliga aktörer.

Om ett program av detta slag ska genomföras är det helt avgörande att bl a dra lärdomar av de goda exempel som finns av effektiv "networking". Där finns nyckelord som närvaro, synlighet professionalism och trovärdighet. De som verkar operativt måste finnas i företagens närhet. Men bakom dessa operatörer måste en kraftfull ledning som kon-

trollerar, styr och framförallt ser till att de olika operatörerna uppfattar sig själva och det de har att erbjuda företagen som hörande till ett system. Ett system av detta slag bör därför utformas gemensamt mellan SIND, läns- styrelserna, utvecklingsfonderna och berörda kommuner.

6.5. Främjande av nyetablering

Förnyelsen av näringslivet sker i betydande grad genom att nya företag etableras. I Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige är behovet av nyetableringar särskilt stort såväl inom varu- som tjänsteproduktion. I en studie av nyetablerade företag är 1983 som fått lokaliseringsstöd görs en del iakttagelser som pekar mot att det nuvarande lokaliseringsstödet kan effektiviseras när det gäller denna kategori företag. För de prioriterade mellanstäderna bör stöd kunna utgår till förnyelse genom etablering av privata tjänsteföretag.

SIND:s förslag.

SIND föreslår i sin rapport till kommittén att planerade nya företag ska kunna få stöd för testning av produktidéer, marknadstester och liknande förberedande insatser i syfte att förädla affärsidén. SIND föreslår också att uppföljningen av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan stödgivande organ och företaget även efter det att stöd beviljats.

Kommitténs förslag.

Kommittén anser att SINDs förslag i dessa avseenden är bra. De innebär att entreprenören får en möjlighet att "förädla" sin affärsidé och att prövningen av affärsidén blir grundligare.

Det stöd till konsultinsatser som nyss diskuterats bör vara tillämpligt i sådana fall. Vi vill i detta sammanhang också påminna om det förslag till regionala kompetenscentra för kvinnor som föreslås i kapitel 8. Dessa har som en uppgift att främja kvinnligt nyföretagande genom rådgivning.

Men det finns enligt kommittén också anledning att överväga om det finns ytterligare delar av reglerna kring stödet till investeringar i byggnader och maskiner som borde förändras. Framförallt kan den norm som finns för högsta subvention per nytt arbetstillfälle innebära att före- taget för att få tillräckligt bidrag anser sig kunna växa sysselsättnings- mässigt för snabbt. Kommittén föreslår mot den bakgrunden att normen om högsta bidrag per nytt arbetstillfälle inte tillämpas på entreprenörer som vill starta företag med utnyttjande av lokaliseringsstöd. Bidrag bör kunna utgå med högst 50 procent.

6.6. Glesbygdsstöd

Glesbygdsstöd lämnas för att främja sysselsättning och service i glesbygd. Sedan stödet infördes i slutet på 1970-talet har stöd lämnats med mer än en miljard kronor. Enligt förordningen (SFS 1985:619) om gles- bygdsstöd kan stöd utgå till följande ändamål; stöd till företag, stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsåtgärder (IKS), stöd till kommer- siell service och stöd till samhällelig service. I glesbygden kan gles- bygdsstödet användas såväl till att främja nyetableringar som till företagsutveckling.

Det samordnande ansvaret för stödet ligger på länsstyrelsen som också beslutar om var i länet glesbygdsstöd skall kunna utgå. Gles- bygdsstödet ingår som en av flera stödformer inom ramen för anslaget regionala utvecklingsinsatser. Länsstyrelsen avgör hur stor del av de resur- ser, som tilldelas länet för regionala utvecklingsinsatser, som skall dispo- neras inom glesbygdsstödets ram. Budgetåret 1987 / 88 anvisades 688 miljo- ner kr. för regionala utvecklingsinsatser varav glesbygdsstöd utgick för 216 miljoner kr. För att ta till vara den utvecklingspotential som väckts i lands- bygdskampanjens spår har anslaget för regionala utvecklingsinsatser för nästa budgetår förstärkts med 110 milj .kr.

De senaste tre åren har en tredjedel av det samlade anslaget för regionala utvecklingsinsatser använts för utvecklingsinsatser i glesbygd. Företagsstödet är den dominerande stödformen. Under budgetåret 1986/87 utgjorde detta stöd 64 procent av det totala glesbygdsstödet. IKS- stödet var det näst största och svarade för 18 procent.

Den uppföljning av glesbygdsstödet som kommittén låtit Bergs- lagsgruppen i Norberg göra visar att erfarenheterna av stödet är positiva hos flertalet aktörer. Det gäller både handläggare vid länsstyrelserna, de som söker stöd och kommuner.

Vad som ofta lyfts fram som glesbygdsstödets fördelar gentemot andra stödformer är att den administrativa hanteringen är enkel och snabb och att de som handlägger stödet är väl förtrogna med regler och . ärendegång. En annan faktor som ofta poängteras är att glesbygdsstödet, till skillnad från lokaliseringsstödet, inte i är direkt kopplat till en viss kvantitativ sysselsättningseffekt.

Den mycket positiva attityden till glesbygdsstödet innebär inte att det inte också finns synpunkter på behov av förändringar. En synpunkt som ofta förs fram är att länsstyrelsens avgränsning av det område där glesbygdsstöd får utgå är för snäv och att glesbygdsstöd i vissa fall också bör kunna utgå i mindre kommuncentra.

En annan förändring av glesbygdsstödet som många förordar är att stödet till företag inom glesbygdsstödets ram också borde kunna an- vändas till s.k. mjuka investeringar och inte bara till investeringar i bygg- nader och maskiner. Framför allt är behovet av stöd till produktutveckling och marknadsanalyser stort.

Behovet av glesbygdsstöd är stort. Trots den kraftiga ökning av glesbygdsstödet som skett under de senaste åren är resurserna knappa. Vad vi ser är effekter av ett flerårigt utvecklingsarbete där många aktörer varit verksamma. Den mobilisering av människor som bor på landsbygden som kampanjen Hela Sverige skall leva resulterat i har också ökat efterfrågan på utvecklingsresurser. Det här är en glädjande utveckling. De förändringar som vi föreslagit i det regionalpolitiska stödet till den privata sektorn innebär att detta stöd blir smidigare och bättre svarar mot landsbygdsföretagens behov och förutsättningar. Vi anser därför att behoven av att vidga glesbygdsstödets användning inte längre är lika stora utan att det blir mer angeläget att utveckla de stödformer inom glesbygdsstödet som inte direkt riktas till företagen utan mer riktas mot att förbättra närmiljön. Som nämnts tidigare går idag ca tre fjärdedelar av glesbygdsstödet till stöd till företag. Landskampanjens budkavlar visar emellertid att det finns behov av insatser inom många andra områden som t.ex serviceförsörjningen, föreningslivet, värnet om det öppna landskapet, kulturmiljön o.s.v.

Vid beredningen av projekt inom glesbygdsstödet har på flera håll länsstyrelserna organiserat en samverkan med kommunerna. En sådan ordning stämmer väl överens med vårt synsätt på kommunerna som nätverksbyggare.

Glesbygdsstödet har också granskats av Riksdagens revisorer. Granskningen har i första hand syftat till att utröna om glesbygdsstödet kan följas upp och utvärderas på ett mer ändamålsenligt sätt. I gransk- ningen behandlas främst effekterna på den stödda verksamheten men också uppföljningen av stödverksamheten har studerats. Med uppföljning avses i det här sammanhanget en mer löpande analys av verksamheten i relation till planer och budgetar inom myndigheterna. Den slutsats som dras efter granskningen är att uppföljnings- och utvärderingsverksamheten måste förbättras för att bli ett mer verksamt instrument i styrningen av glesbygdsstödet. Berörda myndigheter har ofta inte möjlighet att fortlö- pande följa upp de stöd som ges. Orsaken är inte bara brist på personella resurser. Det saknas också ändamålsenliga uppföljnings- och utvärderings- metoder.

6.7. Stöd till den privata tjänstesektorn

Kommitténs förslag

Som underlag för kommitténs överväganden rörande stödet till tjänsteföretagen finns SINDs förslag till nytt stödsystem samt framförallt rapporten "Stöd till etablering och utveckling av kunskapsföretag" som utarbetats på kommitténs uppdrag av Service Development Centre.

Kommittén har också gjort en studie av drivkrafterna bakom Programators tillväxt som skett på relativt många olika orter i landet.

SIND har inte utformat några särskilda stöd till tjänsteföretag. I stället har verket eftersträvat att redovisa förslag som innebär att det nuvarande stödet anpassas bättre till tjänsteföretagens behov samt att förenkla stödutformningen så långt det varit möjligt och att göra stödet mer förutsägbart för företagen.

SINDs bedömning är att "med det nya stödet till marknads- och produktutveckling mm beräknar industriverket att stödmöjligheterna till tjänsteföretagen väsentligt förbättrats. Genom sin förhållandevis stora arbetskraftsintensitet beräknas också att de blir speciellt gynnade genom införandet av sänkta arbetsgivaravgifter i stödområde A och B."

Kommittén delar SINDs bedömning om de nämnda stödformer- na men anser inte att dessa förändringar är tillräckliga. Ytterligare åtgärder utöver dem som SIND föreslagit bör till för att de expansiva de- larna av tjänstesektorn skall utvecklas också i Inlandet, Bergslagen, Sydöstra Sverige och de prioriterade mellanstäderna.

En strategi för detta bör enligt kommitténs mening innehålla följande element:

]. Vidga marknaden för tjänster i landsdelarna. 2. Förbättra tjänstesektorns möjligheter att rekrytera. 3. Förbilliga tjänsteföretags expansion.

4. Styr expansion från Stockholmsområdet och öppna denna marknad för befintliga tjänsteföretag i regionalpolitiskt prioriterade områden.

Vidga marknaden.

Flera av de studier som kommittén låtit genomföra samt annan . erfarenhet pekar på att en lokal marknad är en förutsättning för att 5 k kunskapsföretag skall etableras. Detta gäller även för de större nationellt arbetande tjänsteföretagen som verkar i flera regioner. Eftersom det inte finns tillräckligt med konsulter i dessa områden som försöker bearbeta och därmed Vidga den lokala marknaden blir efterfrågan från industriföre- tagen låg vilket gör att den lokala marknaden förblir begränsad osv. Den förstärkning av stödet till mjuka investeringar som föreslagits passar in på flera sätt i denna strategi. Det medverkar till att marknaden för tjänste- företag kan öka eftersom stödet avser aktiviteter som är "konsultintensiva". Men stödet underlättar också för tjänsteföretagen som direkta stödmot- tagare att utveckla sin verksamhet. För den del av tjänstesektorn som arbetar mot näringslivet har naturligtvis konsultcheckarna särskild betydelse i detta sammanhang eftersom de -inom ramen för kommunalt nätverksbyggande kan bidra till att vidga den lokala marknaden.

Rekrytering av personal.

Svårigheterna för tjänsteföretag att rekrytera kvalificerad personal på de ofta små lokala arbetsmarknaderna i de prioriterade lands- delarna skiljer sig inte från andra företags och organisationers. Enligt vår mening bör de förslag vi redovisar sammantagna innebära att dessa arbetsmarknader blir attraktivare för såväl hushåll som företag.

För att mer direkt förbättra möjligheterna för tjänsteföretag och andra att rekrytera personal har vi också övervägt mer direkta åtgärder.

Inom arbetsmarknadspolitiken är det möjligt att ge flyttnings- bidrag till nyckelpersonal som flyttar till stödområdet samt att ge bidrag till medflyttande. Starthjälp utgår med 9000 kronor för enskild och med ytterligare 11000 om också familjemedlem flyttar. Medflyttandebidrag kan utgå till arbetsgivare med 50% av lönekostnaden under 12 månader. Enligt kommitténs mening bör medflyttandebidraget ökas så att det kan utgå med 50% av lönekostnaden under 24 månader i de prioriterade lands- delarna. Den förlängning av tiden som vi föreslår bör ses mot bakgrund av att det på små arbetsmarknader tar tid för för matchningen mellan arbets- sökande och vakanser. För att underlätta denna är det också angeläget att arbetsförmedlingarna i de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna erhåller resurser så att de kan bedriva ett aktivt förmedlingsarbete.

I det underlagsmaterial som kommittén erhållit från Service Development Centre föreslås nedskrivning av studielån för de som tar ett arbete i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Kommittén är inte beredd att biträda detta förslag men anser att frågan bör utredas ytter- ligare. Utredningsarbetet bör inriktas på att studera förutsättningarna för nedskrivning av studieskulder för personer som tar arbete i Inlandet.

En senare rekrytering av en person kan föregås av att vederbörande utfört examensarbete eller liknande och därmed fått en kontakt med en viss arbetsgivare på en ort. Det försök med praktikplatser för nyexaminerade civilingenjörer som gjorts vid högskolan i Luleå kan också ses i ett sådant sammanhang.

F örbilliga tjänsteföretags expansion.

För att förbilliga expansion för tjänsteföretag föreslår vi att det nuvarande sysselsättningstödet inriktas på tjänsteföretagens situation.

Den privata tjänstesektorn består av en hel rad näringar med det gemensammma draget att vara arbetskraftsintensiva. Det nuvarande stöds- systemet är som framgått tidigare starkt industriinriktat vilket bland annat lett till fokuseringen på kapitalstöd. Denna industriinriktning går igen också på så sätt att de delar av tjänstesektorn som nu omfattas av stöd- systemet är industrirelaterade tjänstenäringar och som undantag — turistföretagen.

Av de förslag om stöd till kunskapsföretag som SDC lämnat vill

vi här särskilt ta upp det föreslagna bidraget per nyanställd och samtidigt behandla det sysselsättningsstöd som nu finns.

SDC föreslår som ett "investeringsbidrag" för personal, mark- nads- och kompetensutveckling ett generellt stöd per nyanställd om 225 000 kronor i Inlandet och 175 000 kronor i övriga landet. Bidraget bör trappas av efter 10 nyanställningar. Stödet utbetalas vid anställningens påbörjan med 2/3 och resterande tredjedel efter ett år. Till säkerhet för fullgörandet av åtagandet skall under år 1 bankgaranti (motsv) ställas för 50% av utbekommet belopp.

SDCs förslag kan jämföras med det nuvarande sysselsättnings- stödet.

Sysselsättningsstöd utgår på följande sätt:

Tabell 6.3 Sysselsättninghsstöd Stöd i tusental kronor

Stödområde A Stödområde B

Förstaårsstöd 40 000 kr 30 000 Fortsatt stöd andra året 35 000 25 000 tred e året 30 000 25 000 f är e året 25 000 20 000 emte året 20 000 10 000 Sjätte året 20 000 Sjunde året 10 000

Summa: 180 000 110 000

Det bör i sammanhanget påpekas att SIND föreslår att sysselsättningsstöd fortsättningsvis bara bör utgå till företag som erhållit lokaliseringsbidrag dvs som företar en investering i byggnader och maskiner.

Skillnaden mellan SDCs förslag och det nuvarande sysselsätt- - ningsstödet är dels att det föreslagna beloppet är högre men framförallt att stödet i sin helhet utbetalas under det första året. Skälet till detta är att det är under det första året som tjänsteföretag har merkostnader för introduktion, utbildning etc.

Det finns naturligtvis en risk från stödsynpunkt om utbetalning av medel sker inom en så kort tidsperiod som ett år, särskilt för tjänsteföretag som inte är bundna till en viss ort av investeringar i maskiner och byggnader. Angelägenheten att stödja en del av näringslivet som är expansiv måste vägas mot de risker till missbruk av stödet som föreligger. Enligt kommittén är risken för missbruk påtaglig vilket medför att kraven på löpande kontroll och uppföljning måste sättas högt.

Kommittén föreslår att sysselsättningsstödet förändras så att tidsprofilen anpassas till tjänsteföretagens behov och att målgruppen

begränsas till att omfatta tjänsteföretag med industriserviceverksamhet, inom partihandel, inom uppdragsverksamhet och till turistföretag. Totalt sett bör stödet uppgå till 150 000 kronor per nyanställd som är bosatt eller bosätter sig i regionen. Stödet bör vara tillgängligt för tjänsteföretag som ökar sysselsättningen i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt de prioriterade mellanstäderna. Av beloppet bör 2/3 utbetalas vid anställningens påbörjan och en tredjedel efter ett år. Till säkerhet för fullgörandet av åtagandet skall under år 1 bankgaranti (motsv) ställas för 50% av utbekommet belopp. Ansökan om stöd sker hos länsstyrelsen. Stödet ersätter det nuvarande sysselsättningsstödet. De regler om rekryte- ringsplan och könskvotering som finns för det nuvarande sysselsättnings- stödet bör gälla även för det här föreslagna stödet.

Med hänsyn till de risker som kan föreligga till missbruk är det angeläget att Statens industriverk och länsstyrelserna löpande följer hur de företag som erhåller stödet utvecklas och hur medlen används.

Styr expansion från Stockholmsområdet

Våra förslag i dessa hänseenden redovisas i kapitel 9.

7. STYRNING OCH ORGANISATION

Ställningstaganden:

Regeringens målpreciseringar och geografiska prioriteringar bör göras samlat för flera politikområden.

Den regionala och lokala beslutskompetensen bör förstärkas genom decentralisering av beslut. Kommunerna bör ha en större roll i näringspolitiken. Länsstyrelserna bör vara huvudansvariga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länen.

Uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska insatserna får större betydelse.

Vattenkraftsmedel bör utnyttjas som finansieringskälla för en landsdelspolitik för Inlandet.

Den geografiska dimensionen i kunskapsförsörjningen bör bli tydligare, bl.a. genom att nationalräkenskaper kompletteras med regional- räkenskaper.

Den kommunala näringspolitiken i de prioriterade landsdelarna bör kunna intenstjieras med statliga bidrag. Länsstyrelserna skall genom länsanslaget för regional utveckling kunna finansiera kommunala program för nätverksbyggandet i de prioriterade landsdelarna.

Ingen Offentlig service får dras in på landsbygden innan alternativa möjligheter till samordning har prövats. Posten bör utgöra en basresurs i en sådan prövning.

Länsstyrelsema bör göra överväganden om länets utveckling och framtid och vara huvudansvariga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länet.

Utvecklingsfondema bör i första hand svara för stöd- och rådgivning till näringslivet. De bör inte bedriva egen finansieringsverksamhet.

Viss stimulans bör ges till central statlig verksamhet för att lokalisera verksamhet till utsatta regioner liknande den som ges till privata tjänsteföretag.

Statens industriverk får delvis en annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på

stödhantering. Vidare föreslås SIND ha ett ansvar för kompetensutveckling.

Delar av länsanslaget reserveras för sådana länsövergripande insatser där beslut tas av flera länsstyrelser.

En Inlandsstyrelse med egna finansiella resurser inrättas under en 10- årsperiod Verksamheten utvärderas löpande.

Statistiska centralbyrån bör löpande producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskapema kompletteras med regionalräkenskaper.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU ) bör fylla en viktig funktion genom analyser som belyser olika sektorsområden i ett territoriellt perspektiv. ER U:s anslag bör därför ökas.

7.1. Tydligare mål och ett decentraliserat besluts- fattande är viktigt för fungerande regioner

Den offentliga sektorn har blivit så omfattande att traditionell hierarkisk styrning inte längre är möjlig. Statsmaktemas styrsignaler har därför allt mer övergått till målstyming samtidigt som en decentralisering av beslut skett. Behoven att lyfta fram idéerna och värderingarna bakom regeringens och riksdagens beslut och mer påtagligt än tidigare göra dessa vägledande för de beslut som fattas på olika nivåer inom förvaltningen är mycket viktiga vid ett decentraliserat beslutsfattande.

För att öka olika regioners egna möjligheter att styra sin utveck- ling och tillväxt är det synnerligen viktigt att den regionala och lokala beslutskompetensen förstärks på alla områden. Ett decentraliserat besluts- fattande med tillhörande ökad kompetens och förmåga att självständigt göra olika typer av bedömningar är i sig själv ett viktigt led för att stärka olika regioners möjligheter att själva styra sin utveckling.

Vi anser också att decentraliseringen bör kompletteras med tyd- ligare uttalade geografiska prioriteringar mellan olika insatser.

Som vi ser det är det främst två aspekter av målstyrningen som särskilt behöver uppmärksammas. Den ena är återkopplingen. Om man inte i förväg talar om hur lösningen i det speciella fallet ska vara utformad, hur skall då regering och riksdag kunna veta att de mål som de har satt upp verkligen är den reella ledstjärnan för verksamheten? Målstyrning fordrar därför en väl utvecklad uppföljning och utvärdering.

Den andra aspekten är att de mål som regering och riksdag har formulerat ofta har varit alltför vaga för att vara tillräckligt vägledande. Preciseringar av målen har därför varit nödvändiga. Regeringen och riks-

dagen har också uttalat sig för en sådan ordning. Att precisera mål är en helt annan uppgift än att utforma regler. Målpreciseringar innebär ofta en vidare politikformulering. Det råder idag en viss oklarhet i var mål- preciseringen skall ske. Ibland sker den inom ämbetsverkens ram, mera sällan görs den av regeringen. Den görs emellertid också av länsstyrelser, av landsting och av primärkommuner. I samtliga dessa organ kan såväl politiskt ansvariga som enskilda tjänstemän vara involverade i mål- preciseringen.

Ett decentraliserat beslutsfattande stämmer dåligt överens med den tidigare hierarkiska strukturens sätt att styra, som bl.a. innebär relativt detaljerade regler och en direkt koppling mellan beslutsfattandet och medelsgivningen. Som komplement till den sektorvisa strukturen uppstår därför olika typer av nätverk, som kan fylla behovet av samordning över sektorsgränser inom ramen för den hierarkiska strukturen som fortfarande har överhanden.

De politiskt ansvariga deltar inte alltid i preciseringen av de poli- tiska målen. Vi anser att så bör vara fallet, inte bara i kommunerna och landstingen, utan också i länsstyrelserna. Framför allt bör dock ett ökat politiskt deltagande äga rum i den målprecisering som sker på den centrala nivån. För att kunna utgöra det lämpliga redskapet för ett fortsatt agerande bör därför inte endast mål och visioner utan också närmare strategier för den offentliga sektorns verksamhet för större geografiska områden, d.v.s. en målprecisering för olika landsdelar, i första hand vara en fråga för regeringen.

I vilka former dessa politiskt präglade landsdelsvisa priori- teringar bör ske återkommer vi till senare i detta kapitel. Som underlag för landsdelsvisa prioriteringar bör man ha tillgång till bl.a. sådana analyser av statsbudgetens geografiska utfall som regionalpolitiska kommittén har haft till sitt förfogande. Ett sådant landsdelsperspektiv bör vara ett lämpligt komplement till nuvarande uppdelning av statsbudgeten. De rådande materiella villkoren kan därmed visa hur de regionala förutsättningarna kan kopplas samman med de framtidsvyer som bör prägla landsdelsvisa målpreciseringar.

De eventuella konflikter som kan uppkomma mellan sektoriella och territoriella prioriteringar, kan delvis hanteras genom den typ av de- centralisering man väljer. Det sektoriella respektive det territoriella syn- sättet kan få olika genomslag. Om man inom en sektor satsar på en decen- tralisering helt inom sektorsspecifika organ, t.ex. arbetsmarknadsverket, får de territoriella avvägningarna och därmed awägningarna gentemot andra sektorer ett mindre genomslag än om ett organ som grundar sig på ett territoriellt mandat får utökade befogenheter. En samordnad länsför- valtning skulle således ha större möjligheter att göra geografiskt lämpliga avvägningar mellan olika sektorsområden, liksom ett ökat kommunalt ansvar. I det senare fallet är det emellertid viktigt att notera huruvida de sektorsspecifika villkoren för kommunernas handlande är så starka, att ett

samlat kommunalt agerande i praktiken omöjliggörs. De decentraliserings- förslag vi framför innebär att vi i första hand betonar det territoriella syn- sättet.

7.2. Mekanismer för sektorssamordning inom den statliga sektorn

7.2.1. Sektorssamordning på central nivå

På central nivå har en sektorssamordning främst förekommit i samband med de skilda satsningar som regeringen och riksdagen har beslutat för vissa områden i landet. Frågan om en särskild regionalpolitisk minister har aktualiserats av Bergslagskommunerna i en skrivelse till kommittén. Jämförelse kan göras med t.ex. Kanada där vissa särskilt ut- satta regioner har en egen ansvarig minister. Vi anser inte att det väsentliga är att en särskild minister utses enbart för dessa frågor, efter- som regeringen beslutar som kollektiv.

Såsom vi tidigare framhållit är det viktigt att riksdagen och regeringen i sina målformuleringar tydligt tar ställning till olika geo- grafiska prioriteringar. Målen bör i första hand preciseras av regeringen, eftersom den centrala myndighetsnivån knappast kan göra de politiska överväganden som sådana prioriteringar innebär. För att den sektorspoli- tik som riksdagen har beslutat skall genomsyra politikens tillämpning i län, landsting och kommuner, är det viktigt att vissa geografiska hänsyn byggs in i sektorspolitiken samt att de gemensamma nationella politiska målen uttrycks tydligt.

Regeringen måste därför, när mål och riktlinjer redovisas inom olika politik- och sektorsområden, tydliggöra de regionalpolitiska målen, så att de myndigheter som har att fullgöra regeringens och riksdagens beslut vet vilka åtgärder som stämmer överens med fastlagda regionalpoli- . tiska mål. Detta betyder att regeringen i propositioner, regleringsbrev, utredningsdirektiv, enskilda beslut m.m. måste ge tydliga riktlinjer och t.ex. ange mål för samhällsservicen i regionerna. Det är också viktigt att olika åtgärder för regional utveckling samordnas i regeringskansliet och olika in- tressen samt sektorer vägs mot varandra. Det bör ske i budgetarbetet, i regeringskansliets verksamhetsplanering, i flerårsbudgetsammanhang o.s.v. Regeringen bör också i budgetpropositionen årligen ge en samlad redovis- ning av vilka regionalpolitiska överväganden som gjorts, vilka beslut etc. som fattats inom de olika departementsområdena. Ett särskilt organ här- för finns inom regeringskansliet genom den särskilda statssekreterar- gruppen för regionalpolitiska frågor. Det är viktigt att denna funktion be- varas och om möjligt förstärks. Den territoriella ansats som vi anser be- höver förstärkas i målformuleringar, idéer och visioner är mycket viktig

som ett komplement till det dominerande sektoriella betraktelsesättet.

Myndigheterna bör i samband med sina årliga anslagsframställ- ningar redovisa på vilket sätt regionalpolitiska hänsyn tagits och vilka servicemål som ställts upp och uppnåtts samt hur man under kommande år avser verka för att följa uppställda riktlinjer och uppnå servicemålen.

Genom dessa åtgärder anser vi att regeringen får bättre förut- sättningar att ange de geografiska avvägningar som behövs. Såsom vi tidi- gare har anfört anser vi att det är regeringen som bör utforma de geogra- fiska prioriteringarna.

7.2.2. Sektorssamordning på regional nivå

Vi har tidigare konstaterat att sektoriseringen är stark inom den offentliga sektorn. Samtidigt pågår strävanden att motverka en alltför sektoriserad förvaltning genom att i stället lyfta fram en samverkan mellan olika politikområden för att främja den regionala utvecklingen. Den nu framlagda propositionen (1988/89:154) om en ny regional statlig förvalt- ning är ett uttryck för detta. Vi tar upp dessa frågor i nästa avsnitt.

7.2.3. Landsdelsvis samordning

Med de förstärkta åtgärder som vi föreslagit för en samordning på central nivå torde klara förbättringar uppnås även för sektorssamord- ning för sådana landsdelar som är i särskilt behov av en koordinering av befintliga resurser. För att planerna för de olika landsdelarnas utveckling skall få både förankring och genomslag anser vi att de bör utformas av regeringen i samråd med de berörda landsdelarna. För mer direkt grip- bara planerings- och utvecklingsinsatser, där det fordras ett samarbete och en samverkan mellan två eller flera län, bör regeringen kunna besluta om gemensamma uppdrag för flera län och också öronmärka en del av länsstyrelsernas medel för regionala utvecklingsinsatser till sådana samordnande insatser.

Ur regional synpunkt är det viktigt att företrädare för den egna regionen självständigt kan ta ansvar för utvecklingsinsatser som syftar till att stimulera näringsliv och sysselsättning i denna region. Med alltför många aktörer blir ansvaret splittrat och risken uppenbar att den er- forderliga kraftsamlingen kommer till korta. Samtidigt kan det vara svårt att i nuläget åstadkomma en samordning av insatser, när beslutsstruktur och resurser är uppdelade såväl sektorsvis som läns- och kommunvis. Förslagen om samordnad länsförvaltning innebär emellertid väsentligt förbättrade förutsättningar för en bättre koordinering av de statliga insats- erna i länen. En ny länsstyrelse bör sannolikt också få en sådan tyngd att den kan initiera och uppmuntra en samverkan mellan olika kommuner. Skulle förslaget genomföras, bör de brister som gäller samordning av statliga insatser inom länen till stor del vara avhjälpta. Förutsättningarna

för att stimulera en samverkan mellan kommuner torde också vara betyd- ligt bättre.

Därmed återstår framför allt svagheter i samordningen av de in- satser som behövs för särskilt utsatta landsdelar som geografiskt omfattar mer än ett län. Bortsett från situationen i Bergslagen med Bergslagsdele- gationen, åvilar ansvaret för genomförande av regionalpolitiken såväl i landet i sin helhet som i större landsdelar regeringen (arbetsmarknads- departementet). För vissa delområden inom regionalpolitiken (exempelvis stöd till företag) har statens industriverk (SIND) ett särskilt ansvar, liksom transportrådet inom komunikationssektorn. Såsom tidigare påpekats bestäms den regionala utvecklingen emellertid till största delen av planering, beslut och genomförande inom varje politikområde, vart och ett med sin egen förvaltningsstruktur. Den geografiska aspekten är inte den primära. Planering och beslut styrs i stället av strävanden att genomföra en effektiv sektorspolitik. Rollen för regionalpolitikens företrädare har blivit att genom korrigeringar, ibland med hjälp av extra resurser, försöka uppnå en bättre geografisk anpassning och totaleffekt av sektorsbesluten.

Ett sätt att hantera samordningen mellan olika sektorers insatser är att bilda kommunalförbund. Kommunalförbund är ofta en bra lösning när det gäller att lösa en klart avgränsad uppgift, men är sannolikt en min- dre bra lösning för att skapa framtidsvisioner och underlag för priori- teringar i syfte att förbättra en landsdels utvecklingsmöjligheter.

En samverkan mellan berörda län är ett annat uttryck för en mer kraftfull landsdelspolitik. Den starka sektoriseringen av politiken har hit- tills inneburit att det har varit uppenbara svårigheter för länen att hantera situationen. Förslaget om samordnad länsförvaltning torde innebära att en geografisk anpassning av olika sektorspolitiska insatser inom länen förbättras. Däremot är det inte självklart att förutsättningarna för att hantera en samverkan över länsgränser blir bättre. Med en öronmärkning av viss del av länsanslaget för länsövergripande frågor kan en sådan samverkan stimuleras. En svårighet är dock att länen torde ha svårt att påverka resursanvändningen av anslag som inte fördelas av länen. De resurser inom t.ex. kommunikationssektom som ej är länsspecifika, utan berör stomnät och liknande i landet, finns på central nivå. En del av de resurser som kan behöva koordineras på ett mer kraftfullt sätt för att för- bättra villkoren för en specifik landsdel finns således på central nivå och fördelas antingen direkt av riksdagen eller regeringen eller av en central myndighet. Regeringen har dock möjlighet att ge uppdrag till myn- digheterna, där samlade geografiska satsningar skall prioriteras.

Ett tredje sätt att vid behov särskilt stödja en landsdels utveck- lingsbehov är att inrätta särskilda delegationer. Bergslagsdelegationen är ett sådant exempel. En sådan delegation kan som Bergslagsdelegationen förses med egna medel, men den kan också agera enbart för att precisera mål, ange visioner och geografiska prioriteringar för landsdelen ifråga. Därigenom blir delegationen en "kravställare" gentemot olika sektorsom-

råden, län och kommuner. Fördelen med en särskild delegation som har egna medel är att den torde få en större tyngd bakom sitt agerande genom att ha möjlighet att ekonomiskt satsa på sådant som är viktigt för lands- delens utveckling och som inte kan åstadkommas av berörda län och kommuner. Nackdelen är att det råder en uppenbar risk att delegationen utvecklas till ytterligare ett projektfinansieringskontor, vars insatser är svåra att skilja från andra liknande insatser från t.ex. länsstyrelse och utvecklingsfond.

En landsdelsdelegation utan särskilda resurser (bortsett från eventuella kansliresurser) innebär att det är främst de önskvärda geo- grafiska prioriteringarna och den aktuella landsdelens möjligheter som lyfts fram. Ett särskilt landsdelsorgan kan identifiera problem samt lämna förslag till regeringens landsdelspolitik. Delegationen kan ställa specifika krav på både centrala och regionala resursfördelare som finns inom t.ex. kommunikationssektom och utbildningssektorn, men kan ha svårt att få gehör för sina synpunkter, eftersom beslutsbefogenheterna finns inom sektorsorganen. Delegationerna skulle kunna peka på olika sätt att bättre utnyttja de offentliga utgifterna och skulle därför kunna tillföra en viss dynamik i den statliga budgetprocessen.

Vi anser att de landsdelsvisa prioriteringar och satsningar som måste genomföras bör kunna ske genom samverkan inom ramen för nu- varande förvaltningsstruktur när det gäller Bergslagen och Sydöstra Sverige. Vi anser därför inte att några särskilda delegationer behövs för dessa båda landsdelar. Inlandets problem är däremot mer djupgående än de två övriga landsdelarnas. Inlandets möjligheter att hantera de rådande problemen behöver förstärkas ytterligare. En särskild delegation för Inlandet, som samtidigt har betydande resurser till sitt förfogande bör där- för inrättas för en tioårsperiod. Verksamheten bör utvärderas löpande. Inlandsstyrelsen bör, utöver ordföranden, bestå av företrädare för de poli- tiska partierna och utses av regeringen. För att få en bred lokal och re- gional förankring är det väsentligt att inlandsstyrelsen har olika referens- grupper knutna till sig med representanter för berörda kommuner, arbetstagar- och näringslivsorganisationer.

De resurser som skall tillföras "Inlandsstyrelsen", bör enligt vår mening utgöras av vattenkraftsmedel. Hur detta närmare ska lösas har vi berört i kapitel 5.4. Medlen skall framför allt användas för att "köpa" tjäns- ter av olika sektorsorgan. Motivet för att införa en sådan nyordning i Inlandet är att förhållandena är så avvikande från det "normala" att det sett från Inlandets synpunkt kan vara riktigt att göra avsteg från sektors- politikens etablerade normer för att uppnå en sammansättning av statliga insatser i Inlandet som tar till vara utvecklingsmöjligheterna på bästa sätt. Detta förutsätter att befintliga åtaganden kan omprövas inom ramen för en strategi för Inlandet. Riskkapitalförsörj ningen till näringslivet i Inlandet bör klaras genom det regionalpolitiska stödet och de riskkapitalbolag som vi strax återkommer till.

Enligt den kartläggning som gjorts av statsbudgeten för år 1986 var de totala statsutgifterna i Inlandet omkring 17 miljarder kronor. En be- tydande del av beloppet utgörs av sådana utgifter som är kopplade till arbetsmarknadssituationen i Inlandet. Om en mer positiv utveckling skulle uppnås skulle dessa utgifter automatiskt minska. Samtidigt är det svårt att använda dessa medel för utvecklingsinsatser eftersom de har till syfte att bistå de individer som är arbetslösa. I andra fall kan regelförändringar leda till att medel kan användas effektivare. Detta kan ske genom omprioriteringar och genom att regler anpassas till Inlandets förutsätt- ningar. Att göra sådana omprövningar är svårt. För att undanröja en del av de hinder som kan finnas och för att snabbt kunna få resurser till områden där de nuvarande insatserna är för små anser vi att ett årligt, tillskott av medel i form av vattenkraftsmedel kan bli verkningsfullt.

De nya medel till Inlandet som vattenkraftspengarna utgör skulle därmed kunna ha samma förnyelseförmåga som de särskilda resurser som tillförts östra Norrbotten. För att nå detta syfte är det angeläget att sätta en bortre tidsgräns för hur länge vattenkraftsmedlen skall vara tillgängliga. Ses de som en permanent och evig finansieringskälla, minskar sannolikt drivkraften att ompröva befintliga åtaganden. Omvänt betyder en tids- begränsning också en markering av att vattenkraftspengarna skall betrak- tas som ett tillskott till befintliga medel.

Tillämpad mycket strikt skulle denna modell för Inlandet kunna få negativa återverkningar av åtminstone två slag, som man bör söka åter- försäkra sig mot. Den första är att sektorspolitiken skulle kunna ta till- skottet av nya medel som en förevändning för att dra sig undan sitt ansvar. Det andra är att länsstyrelserna skulle kunna uppfatta det så att central- makten tog över ansvaret för Inlandet.

Det underlag som krävs för omprövningsuppgiften är i sig delvis ett hinder för att sektorspolitiken skulle överge Inlandet. Men det år också viktigt att dessa nya medel inte blir för stora. De skall vara tillräckligt stora för att faktiskt efter en prioritering kunna finansiera även förbättringar av infrastrukturen, men de måste vara så små att de trots allt betraktas som marginella med hänsyn till det breda användningsområdet för dem. Till återförsäkringen hör också att söka prioritera de ändamål som är krafti- gast underförsörjda men viktiga i ett Inlandsperspektiv. Ett sådant område som är viktigt i enlighet med vår strategi för Inlandet är kompetensupp- byggnad och -förstärkning i olika avseenden. Ett annat är åtgärder på t.ex. kulturområdet som gör Inlandet till en attraktivare livsmiljö. På dessa om- råden är insatserna för närvarande av liten omfattning, varför risken för att man inom sektorspolitiken drar sig tillbaka är begränsad.

Risken för att länsstyrelserna skulle minska sina insatser i Inlandet begränsas till en del av att en del av länsanslaget bara kan an- vändas i Inlandet. Det gäller delar av det regionalpolitiska stödet till näringslivet.

Vattenkraftsmedlen bör, förutom anpassning av sektorspolitiken

genom "köp" av prestationer, också användas såsom riskkapital för att öka tillgången på sådant kapital för investeringar i näringslivet. Risk- kapitalförsörjningen bör organiseras huvudsakligen i ett länsperspektiv. Det betyder som påpekats att riskkapitalbolagen också har en uppgift som riskkapitalfinansiär i Inlandet.

Riskkapitalförsörjning genom avsättningar till ett fond- eller aktiekapital under en begränsad tid byggs för närvarande upp i Norr- bottens län genom Norrbottningen. Liknande bolag planeras bli bildade gemensamt för Västernorrlands och Jämtlands län. Förutsättningen för att föra vattenkraftspengar till sådana bolag är att det finns ett länsintresse. Med detta menas att även privata intressenter i länen medverkar i bolagen vilket vi ser som en styrka för bolagens verksamhet. Erfarenheten visar att privata intressenter är särskilt viktiga för att riskkapitalbolag skall få tro- värdighet hos näringslivet.

För närvarande har Norrlandsfonden möjligheter att tillgodose en del av de syften som riskkapitalbolagen avses fylla. En konsekvens av våra förslag är att Norrlandsfonden bör awecklas som självständigt organ och att dess resurser fördelas på riskkapitalbolagen i de län där fonden haft sitt verksamhetsområde.

Förhoppningarna beträffande Norrbottningen är att till slut nå en kapitalbas på 600-700 miljoner kronor. Detta ger utrymme för engage- mang i storleksordningen 100 miljoner kronor per år. Allmänt sett bör man liksom i Norrbotten sträva efter att även privata aktörer - storföretag i regionen - ställer upp med kapital till dessa bolag. Den lämpliga kapital- basen i bolagen är svårbestämd eftersom det inte är alldeles lätt att avgöra vad som bör avses med riskkapital. Detta har att göra med hur kapital- marknaden och särskilt riskkapitalmarknaden överhuvudtaget fungerar i dessa regioner. Om syftet är att riskkapitalbolagen ska kunna träda in både med genuint riskkapital, d.v.s. tillgodose behovet av ägarkapital, och vara en ersättning för STU:s försörjning med "tidigt" riskkapital blir naturligtvis den erforderliga kapitalbasen stor. Storleken på dessa bolag måste naturligtvis också avgöras av behovet av riskkapital i dessa områden samt av möjligheterna att ge dem den lednings— och bedömningskompe- tens som är avgörande för verksamhetens framgång. Enligt vår mening kan inte, mot denna bakgrund, det erforderliga kapitaltillskottet avgöras för- rän efter förhandlingar mellan centrala och regionala intressenter.

Vårt förslag innebär att minst 1000 Mkr under en femårsperiod avsätts för att förstärka riskkapitalförsörjningen i de län som har vatten- kraft. I första hand rör det sig om Norrlands- och Bergslagslänen. Fördel- ningen av dessa medel mellan de olika bolagen görs av regeringen. När bolagen nått en överenskommen nivå upphör kapitaltillskottet. Därefter lever dessa bolag sitt eget liv, och hela vattenkraftbeloppet tillfaller Inlandsstyrelsen.

I länsperspektivet är det viktigt att det riskkapital som har sin största kundkrets i de större och industriellt mest utvecklade kuststäderna

också kommer Inlandet till del. Den mest direkta formen i det samman- hanget är förstås engagemang i Inlandsföretag. Men man bör också kunna tänka sig andra former där riskkapitalet är instrument i en inomregional "lokaliseringspolitik".

7.3. Ökad beslutskraft till länen

Trots att vi betonar kommunernas roll, anser vi att staten även i fortsättningen bör ha huvudansvaret för regionalpolitiken. Befogen- heterna bör förskjutas nedåt i den statliga organisationen så att länsstyrelsen bör göra överväganden om länets utveckling och framtid och vara huvudansvarig för de statliga regionalpolitiska insatserna i länet. Den öppna politiska debatten sker naturligtvis i de politiska partierna och i kommun-och landstingsförsamlingarna.

Vi vill även framhålla vikten av att så långt som möjligt avreglera den statliga sektorspolitiken för att underlätta effektiva och lokalt anpass- ade lösningar i län och kommuner.

Ett ökat statligt regionalt ansvar för regionalpolitiska insatser tillsammans med ett ökat kommunalt näringspolitiskt ansvar medför att det är särskilt viktigt att samverkan mellan stat och kommun vidare- utvecklas i dessa frågor. Men det är också viktigt att kommuners, landstings, länsstyrelsers och andra statliga regionala myndigheters roller avgränsas gentemot varandra.

Kommunerna utgör grunden för utvecklingsarbetet med den re- gionala utvecklingen. Med en aktivare näringspolitik, som integreras med kommunernas huvuduppgifter inom andra viktiga samhällssektorer, blir kommunerna ett naturligt centrum för den lokala utvecklingen. Begräns- ningen ligger i att kommunernas utveckling också måste ses i ett läns- och landsdelsperspektiv. För att åstadkomma mer kraftfulla insatser fordras ett samspel med näraliggande kommuner på flera områden. Initiativ kan naturligtvis tas av kommunerna själva, liksom av många andra myndig- . heter, för att åstadkomma ett sådant samspel. Huvudansvaret för att den regionala dialogen hålles vid liv bör dock länsstyrelsen ha.

I arbetet med att utveckla regionen är landstingen viktiga fram- för allt i tre avseenden, som berörts i tidigare avsnitt: för det första som arbetsgivare (i vissa kommuner den största), för det andra som ansvarig för kollektivtrafiken och för det tredje som aktiv part i kulturlivet. Landstingen bör i dessa två avseenden vara det organ som initierar den samverkan som är nödvändig. Genom att landstingen också är huvudman för en del av gymnasieskolan och högskolan, är landstingen också en- gagerade i utbildningsplaneringen. Landstingens huvuduppgift, hälso- och sjukvården, berörs inte närmare i detta sammanhang. Landstingen är också tillsammans med staten huvudmän för de regionala utvecklings- fonderna.

Länsstyrelsen bör ha huvudansvaret för beslut om finansiellt stöd

till enskilda företag. Den varierande flora av stödgivare på såväl regional som central nivå som hittills har förekommit bör således ersättas av en huvudsaklig stödgivare. Regeringen kommer emellertid alltid att ha möj- lighet att ingripa vid mer omfattande satsningar. Länsstyrelsen bör också ha ett ansvar för den uppsökande verksamheten.

På några håll i landet har länsarbetsnämnderna på senare tid med hjälp av särskilda medel för sysselsättningsskapande åtgärder bl.a. vidtagit åtgärder för att bredda lokala arbetsmarknader genom att aktivt vände sig till företag på orten eller till andra företag som vill etablera sig där. Ostra norrbottenprojektet är ett exempel på detta. Genom arbetsför- medlingarna samordnas dessa insatser med den kommunala näringslivs- planeringen. Arbetsförmedlingarna har genom sina breda kontakter med arbetsgivare och arbetssökande goda kunskaper om näringslivets utveck- ling på kommunal nivå. Det är därför värdefullt att också arbetsförmed- lingarna och länsarbetsnämnderna kan engageras som regionalpolitiska aktörer. Samtidigt vill kommittén betona att länsgtyrelsen bör ha huvud- ansvaret för de regionalpolitiska satsningarna. Okade regionalpolitiska aktiviteter från arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder förutsätter därför ett väl utvecklat samrådsförfarande med länsstyrelserna.

Länsstyrelserna har emellertid också mandat att fullfölja nationella mål inom varje sektorsområde. Det är därför väsentligt att de nationella sektorsmålen även i sig inkluderar olika geografiska hänsyns- taganden, så att länsstyrelsernas beslut inte i onödan blir fyllt av konflikter mellan regionalpolitiska/ geografiska bedömningar och nationella sektors- visa bedömningar.

Som en följd av den roll som vi tilldelar länsstyrelsen föreslår vi att länsanslagen skall rymma större delen av de satsningar vi förordat för stöd till den privata sektorn: till investeringar i byggnader och maskiner, till företagsutveckling, till nyetablering och till privata tjänstesektorn. Den nuvarande ansvarsfördelningen, framför allt för lokaliseringsstödet, är så- som SIND påpekar i en rapport till kommittén mycket splittrad. SIND anser att länsstyrelsernas befogenheter och ansvar i stödsystemet skall förstärkas, så att länsstyrelserna får det fulla ansvaret för hanteringen av det regionalpolitiska stödet på regional nivå.

I dag är ansvaret splittrat genom att utvecklingsfonderna, men ibland också länsstyrelserna, är beredande instanser; länsstyrelserna är beslutande, medan utvecklingsfonderna och industriverket har ett uppföljningsansvar. Vi anser i likhet med SIND att länsstyrelsens ansvar skall inrymma såväl de beredande, beslutande som uppföljande åt- gärderna. De beredande behöver emellertid inte utföras av länsstyrelsen. SIND föreslår att länsstyrelserna köper tjänster både för beredning och uppföljning, antingen av utvecklingsfonderna eller av annan lämplig kon- sult.

Som huvudprincip bör gälla att en förstärkt länsstyrelse gör egna prioriteringar av på vilka områden som det samlade länsanslaget bör an-

vändas. SIND anser att länsstyrelserna endast skall besluta om projekt upp till 12 miljoner kronor, medan SIND ska besluta om projekt som över- stiger detta belopp. Vi anser att beloppsgränsen för länsstyrelsernas ansvar bör höjas till 20 miljoner kronor. Under en övergångstid om ca 3 är bör länsstyrelserna dock höra SIND innan de fattar beslut om projekt i inter- vallet 12-20 miljoner kronor. Projekt överstigande 20 miljoner kronor bör beslutas av SIND. Regeringen har naturligtvis alltid möjlighet att fatta beslut i enskilda fall.

De belopp länsstyrelserna med våra förslag kommer att hantera är så stora att länsstyrelserna nu mycket kraftfullt måste prioritera uppföljning och utvärdering av stödhanteringen. Kommittén har i en för- frågan till länsstyrelserna kartlagt hur de personella resurserna för genom- förandet av den statliga regionalpolitiken används. Resultatet visar bl.a. att mindre än 3% av de manmånader som avsätts för regionalpolitiska arbetsuppgifter används för uppföljning och utvärdering. Vår kartläggning understryker således vikten av att länsstyrelserna i fortsättningen aktiverar sina insatser i uppföljningsarbete.

Den kraftigt ökade roll och de vidgade arbetsuppgifter länsstyrelserna enligt våra förslag skulle få måste också innebära att till- räckliga personella resurser avsätts inom länsstyrelsen. Genomförandet av en samordnad länsförvaltning ger enligt vår mening goda möjligheter till omprioriteringar av resursanvändningen.

Betoningen av länsstyrelsernas huvudansvar för regionalpolitiska insatser i länen medför att övriga organs uppgifter bör anpassas till detta förhållande. Vi har tagit del av det som anförs i finansieringsutredningens betänkande (SOU 1989:24 Statligt finansiellt stöd) om utvecklings- fonderna. Utredaren föreslår som vi redogjorde för i kapitel 6 att utveck- lingsfondernas finansieringsverksamhet föreslås upphöra. Enligt utred- ningsförslaget sker en tyngdpunktsförskjutning i utvecklingsfondernas uppgifter mot rådgivning, information och konsultverksamhet. Vi berörde vissa konsekvenser för riskkapitalförsörjningen i de av oss prioriterade landsdelarna i kapitel 6. Här vill vi beröra en annan konsekvens som våra . förslag har. Det bör betonas att vi tagit förhållandena i de regionalpolitiskt prioriterade områdena som utgångspunkt för våra överväganden. I de län där länsstyrelsen inte har samma finansieringsroll och där det finns ett ut- bud av privata konsulttjänster blir förhållandena annorlunda.

Vi har konstaterat att en viktig uppgift för regionalpolitiken bör vara att främja den privata tjänstesektorns tillväxt i de av oss prioriterade landsdelarna och mellanstäderna. En av de snabbast växande del- branscherna inom tjänstesektorn är uppdragsverksamhet av olika slag. Våra förslag innebär således att vi vill öka tillgången på t. ex konsulter som kan bistå företag med extern kompetens. Vi har i kapitel 6 redovisat förslag om konsultcheckar som kommer att vara av betydelse i detta sammanhang. För att främja en breddning av konsultutbudet i de regional- politiskt prioriterade områdena är det angeläget att stimulera efterfrågan

men också att undanröja hinder för etablering av uppdragsverksamhet. En förändring av utvecklingsfondernas konsultverksamhet bör Övervägas för att undanröja eventuella farhågor om konkurrenssnedvridning på grund av att de erhåller administrationsbidrag. Från utvecklingsfondernas synpunkt är det å andra sidan så att rådgivnings- och annan uppsökande verksamhet oftast förutsätter en basfinansiering av det slag som de får genom admini- strationsbidraget. Det är svårt att ta betalt för råd. Rådgivningen innebär också att företag kan bli mer öppna för att utnyttja extern kompetens. Enligt vår uppfattning skulle de problem som vi här pekat på kunna hanteras bättre om en av de alternativa modeller för fonderna som skisseras i finansieringsutredningen genomfördes. Utgångspunkten för finansieringsutredningens modell är visserligen en annan än den vi angivit nämligen om oenighet mellan huvudmännen uppstår om hur styrelsen i framtiden bör utses. Utredningsförslaget redovisas på följande sätt i betänkandet: "En annan modell skulle innebära att primärkommunerna gavs ett uttalat ansvar (och i de regionalpolitiskt prioriterade områdena ökade finansiella möjligheter genom statsbidrag) att svara för funktioner som att vara "byråkratilots" och "nätverksbyggare" för småföretag. Primärkommunerna svarar ju redan med sådan verksamhet. På den re- gionala nivån skulle då finnas kvar en ren konsultfunktion som kunde verka på i stort sett kommersiella villkor. I det fallet skulle utvecklings- fonderna kunna övergå till att vara personalägda företag. Finansier- ingsverksamheten skulle då kunna överföras till länsstyrelserna."

Fördelen med en sådan lösning vore att den renodlade utveck- lingsfondernas roll som operativt organ med uppdrag från företag, kom- muner och inte minst länsstyrelsen. Eftersom uppdragen från länsstyrelsen i princip vunnits i konkurrens med andra bortfaller invändningen att "dolda" subventioner förekommer. En sådan lösning skulle också medföra betydligt ökade krav på länsstyrelsernas förmåga att precisera syftet med olika projekt. Att det finns brister i dessa avseenden framkommer också av erfarenheterna från det regionalpolitiska utvecklingskapitalet.

Den roll vi betonar för länsstyrelserna innebär att det är syn- nerligen viktigt att länsstyrelserna utnyttjar de styrmöjligheter de tilldelas så professionellt som möjligt för att förbättra den regionala utvecklingen. Det är viktigt att man med hjälp av olika utbildningsinsatser och andra utvecklingsåtgärder förbättrar sina förutsättningar att axla den roll som vi föreslår. Några mer omfattande resurstillskott för att klara de nya uppgifterna, bortsett från de utbildningsinsatser som SIND svarar för, anser vi emellertid inte behövas. De rationaliseringar som kan förväntas vid en samordnad länsförvaltning bör kunna utnyttjas för de nya uppgifterna.

Länsstyrelsernas vidgade ansvar och befogenheter ställer krav på ett väl fungerande samråd med arbetsmarknadens parter.

Som en effekt av en mer decentraliserad hantering av de regionalpolitiska medlen samt länsstyrelsernas vidgade roll får SIND

delvis en annan roll än tidigare. Genom den stödhantering SIND har kvar, genom sin uppgift att svara för ett erfarenhetsutbyte inom landet och genom uppgiften att svara för uppföljning och utvärdering av olika regionalpolitiska insatser inom sitt ansvarsområde kommer SIND även fortsättningsvis att ha en kompetens som bör kunna utnyttjas av såväl statsmakterna som kommuner, länsstyrelser och företag. Uppgiften att svara för uppföljning och utvärdering av det regionalpolitiska stödet är mycket viktig för att ur ett nationellt perspektiv ge statsmakterna underlag för fortsatta regionalpolitiska bedömningar.

En decentraliserad organisation fordrar kompetens. För att upp- rätthålla och utveckla kompetens fordras ett erfarenhetsutbyte mellan kommuner, mellan län och mellan olika nivåer. Det är naturligt att länsstyrelserna tar initiativ till detta utbyte beträffande länets kommuner. SIND bör på motsvarande sätt svara för kompetensutvecklingen i hela landet inom sitt sakområde. Detta bör leda till att erfarenheter inom ett län eller en kommun även delges andra län och kommuner.

De nya beloppsgränser som vi har föreslagit för beslut om re- gionalpolitiskt stöd kommer att innebära att SIND:s uppgifter inom stöd- hanteringen minskar. Därigenom kan resurser friställas för den utökade uppföljning och utvärdering som vi föreslagit.

7 .4 En förstärkt roll för kommunerna i regional- politiken

Kommunernas roll i regionalpolitiken har successivt blivit allt större. Kommunernas betydelse ligger dels i att de skapar rambetingelser för näringsliv och hushåll, dels i att de är arbetsgivare. Tillgång på välut- bildad arbetskraft och den lokala affärsmiljön överhuvudtaget - faktorer som kommunerna i hög grad kan påverka - anges av många expansiva företag som viktiga lokaliseringsfaktorer. Kommunerna har naturligtvis också en avgörande betydelse när det gäller att skapa goda boendemiljöer. . Indirekt har även detta en lokaliseringspolitisk betydelse eftersom före- tagen i ökande utsträckning påverkas i sitt lokaliseringsval av var det går att rekrytera arbetskraft.

Liksom kommunerna är landstingen betydelsefulla tjänste- producenter och arbetsgivare. Landstingen har också ett ansvar på det re- gionala planet för de allt viktigare kulturfrågorna. Motsvarande gäller på turistområdet.

Landsting och kommuner har via länstrafikbolagen ett gemen- samt ansvar för att tillgodose medborgarnas behov av kollektivtrafik. Inte minst från kvinnosynpunkt är en fungerande inomregional kollektivtrafik viktig. Som vi tidigare påpekat är en väl fungerande kollektivtrafik en förutsättning för att en spridd tillväxt från storstadsområdena till mellan- städerna skall få så stora arbetsmarknadseffekter som möjligt.

7.4.1. Skatteutjämningsbidragens betydelse för kommunerna

Skatteutjämningsbidragen har stor betydelse för kommunerna i regionalpolitiskt prioriterade områden. Den omläggning av skatte- utjämningen som träder i kraft i och med bidragen för år 1989 förstärker den regionalpolitiska profilen i systemet.

Regionalpolitiska prioriteringar sker i Skatteutjämningen genom differentiering av den tillförsäkrade grundgarantin. Differentieringen har tidigare avsetts kompensera kommunerna för merkostnader som de inte kunnat påverka. I det senaste riksdagsbeslutet motiveras differentieringen tydligare än tidigare av regionalpolitiska skäl. Mot den bakgrunden har kommuner i Bergslagen och Sydöstra Sverige fått höjda grundgarantier.

Ingen kommun i Inlandet har en grundgaranti som understiger 115 procent av medelskattekraften. Over denna gräns finns även en del kustkommuner i Norrland samt Gotland. I intervallet 109 till 115 procent återfinns övriga norrlandskommuner samt flertalet bergslagskommuner. I denna grupp finns också en del kommuner i Värmland och Dalsland. Kommunerna i Sydöstra Sverige återfinns inom intervallet 105 till 109 procent. Grovt sett speglar detta mönster jämförelsevis väl också kommit- téns geografiska prioriteringar.

Förutom utjämning av skattekraften bör skatteutjämnings- bidragen omfatta kompensation för kostnader som förklaras av struktur- ella skillnader mellan kommunerna. En sådan kompensation innebär att merkostnader för kommunala verksamheter, t. ex. på grund av geografiskt läge eller ortsstruktur, utjämnas.

Om man inom Skatteutjämningen dessutom skall ge utrymme för ökade regionalpolitiska insatser, måste konstruktionen av detta utredas närmare. Inom Svenska Kommunförbundet pågår f 11 en utredning, där man kommunvis analyserar hur mycket av kommunernas kostnader som beror av strukturella förhållanden respektive omfattningen av service- utbudet. Den utredningen beräknas bli klar omkring årsskiftet 1989 / 90.

Med hänsyn till att riksdagen nyligen tagit beslut om skatte- utjämning och i avvaktan på Kommunförbundets redovisning av utred- ningsresultatet vill kommittén inte föreslå några förändringar av det nu- varande systemet.

7.4.2 Kommunerna som nätverksbyggare

Kommunerna har lokalt en mycket betydelsefull roll i skapandet av rambetingelser för näringslivets utveckling genom att de svarar för ut- bildningen i grundskolan och gymnasieskolan samt för vuxenutbildningen. De bekostar olika fritidsverksamheter, de gör insatser på det kulturella området och de planerar bostadsbyggandet i kommunen och ansvarar för planeringen av markanvändningen. Kommunerna har också blivit allt mer aktiva inom näringspolitiken. Alla dessa uppgifter innebär att kom-

munerna får en allt viktigare roll som nätverksbyggare.

Många av kommunerna i de prioriterade landsdelarna har dock ett så begränsat ekonomiskt handlingsutrymme att de inte kan ta på sig de åtaganden som nätverksbyggandet innebär. Vi anser att ett kommunalt engagemang i dessa frågor är till gagn inte bara för kommunen själv utan också för staten, eftersom det kan betyda att projekt för vilka företag söker stöd blir bättre förberedda. En intensifiering av den kommunala näringspolitiken bör därför kunna ske med statliga bidrag.

Kommunen har också en viktig funktion i att söka ta vara på och bibehålla de nätverk och kontaktytor som utvecklats på många orter inom ramen för landsbygdskampanjen.

En tredje uppgift i detta sammanhang är att kommunen bör vara en naturlig sammanhållande aktör i en mobilisering av kvinnokraften i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Vi föreslår därför att länsstyrelserna genom länsanslaget för re- gional utveckling skall kunna finansiera kommunala program inom ramen för nätverksbyggandet. "Program" använder vi här som motsats till "projekt". Därmed markeras att syftet dels är att skall länsstyrelsen etablera en bred och långsiktig ekonomisk relation med kommunerna, dels att kommunerna måste kunna ange hur det statliga stödet förväntas understödja kommunens långsiktiga utvecklingsarbete. Länsstyrelsens finansiering bör kunna avse flera år.

Vi vill kraftigt understryka att vi inte anser det ligga inom ramen för nätverksbyggande att ge finansiellt stöd till enskilda företag. Denna uppfattning har inte bara att göra med den kommunala kompetensen, utan vi menar dessutom att nätverksbyggarens roll är så skild från fi- nansiärens att de svårligen kan förenas.

Finansieringen över länsanslaget bör vara en möjlighet framför allt för de mindre kommunerna i de tre prioriterade landsdelarna. Resurs- erna bör i första hand användas för att bygga upp eller vidareutveckla de berörda kommunernas arbete med näringslivsutveckling.

Det bör även vara möjligt för länsstyrelser att via länsanslaget ge stöd till näringslivsutvecklande programarbete även i svaga eller strategiskt viktiga kommuner i andra regioner än de tre prioriterade. Sådana stöd- insatser bör dock vara mer begränsade.

Vårt förslag om en stärkt näringslivsorganisation i kommunerna berör gränsytan mellan den kommunala näringspolitiken och de regionala utvecklingsfondernas kontakter och rådgivning. Utvecklingsfondema tillkom för ett decennium sedan då den kommunala näringspolitiken var mindre utbyggd än i dag. I dag är förhållandena sådana att vi anser att en del av fondernas uppsökande verksamhet kan skötas bättre av kom- munerna än av fonderna, framför allt i de delar av landet där tillgäng- ligheten till fondpersonal är låg, bl.a. på grund avlånga avstånd.

7.5. Omlokalisering av statlig verksamhet som medel att uppnå fungerande regioner

7.5.1 Omlokalisering och decentralisering av central statlig förvaltning.

Under sjuttiotalet var det huvudsakliga medlet för att förstärka olika regioner i första hand en omlokalisering av statlig verksamhet. Beslutsfunktionerna behölls i huvudsak intakta. Kommittén har givit statskontoret i uppdrag att utvärdera effekterna av 1970-talets omlokali- sering av statlig verksamhet. Statskontoret har redovisat sin utvärdering i två rapporter (Statskontorets serie 1989:8A och 1989:8B).

De mottagande regionerna har i flera fall påverkats positivt av de utflyttade myndigheterna. Arbetsmarknaden på mottagarorterna har breddats. Befolkningsutveckling och skatteunderlag har initialt påverkats positivt. Myndigheterna har i flera regioner också blivit en resurs i det re- gionala utvecklingsarbetet. Det gäller särskilt om en högskola/universitet finns på orten och har en inriktning som sammanfaller med myndigheter- nas kompetensområde. Förekomsten av flera myndigheter med anknyt- ning till varandra är också väsentligt. En förutsättning för att myndig- heterna ska påverka det regionala utvecklingsarbetet är att länsstyrelse och kommuner tar aktiv del i arbetet med att integrera myndigheterna med övriga utvecklingssträvanden inom regionen.

Produktiviteten inom de omlokaliserade myndigheterna har ungefär samma utveckling som övriga statliga myndigheter. Personal- försörjningen fungerar tillfredsställande och den nya personal som rekry— terats har föryngrat och vitaliserat myndigheterna.

Kommittén anser att man i första hand bör satsa på en decentralisering av beslutsbefogenheter för att förbättra förutsättningarna för att vi skall få fungerande regioner. Omlokaliseringar bör också kunna användas som ett verksamt medel för att förbättra arbetsmarknadsstruk- turen på vissa orter. Statskontorets utvärdering visar att de bästa effek- terna uppnås om ett flertal myndigheter inom näraliggande områden lokaliseras till samma ort. Omlokaliseringar av enstaka myndigheter till en ort utan den nödvändiga kompletterande arbetsmarknadsstrukturen, har visat sig vara mindre lyckosam.

Riksdagen har beslutat att ny statlig verksamhet skall lokaliseras till orter utanför Stockholmsområdet. Vidare användes regionalpolitiskt stöd för att stimulera privata tjänsteföretag i stockholmsregionen att lokalisera verksamhet till stödområdet och stödjepunkter i anslutning till dessa. Detta sker genom ett etableringssamråd med de större industri- och tjänsteföretagen. Man använder sig av ett uppsökande och förhandlingsin- riktat arbetssätt. Detta sätt att arbeta har varit relativt framgångsrikt och lett till ny sysselsättning inom industriföretag i prioriterade regioner. När det gäller tjänsteföretag har sedan samrådet infördes för ett par år sedan

mer än 500 arbetstillfällen flyttats från stockholmsregionen till andra delar av landet. Vi förordar att liknande stimulansåtgärder skapas för statliga myndigheter och affärsverk för att ge dessa incitament för om- lokaliseringar. Sådana omlokaliseringar skulle därmed kunna utgöra ett led i en effektivisering av förvaltningen, bl a genom lägre lokalkostnader. I vissa fall torde också möjlighet till bättre personalförsörjning föreligga.

7.5.2 Decentralisering inom länen - lokalkontor

Den organisationsstruktur som vuxit fram inom tjänstesektorn har en stark koncentration av arbetstillfällen till kommuncentra och större städer. Sektoriseringen och specialiseringen inom tjänstesektorn är en av de koncentrationsdrivande faktorerna i samhället. Eftersom flertalet kvinnor arbetar inom tjänstesektorn får det direkta konsekvenser på den kvinnliga arbetsmarknaden. Den offentliga sektorn har här ett särskilt ansvar eftersom den är den största arbetsgivaren i många kommuner.

Sedan börja av 1980-talet har bl a statstjänstemannaförbundet (ST) drivit på för att utveckla idéer om hur tjänstemännens kompetens bättre skall kunna utnyttjas i det regionala utvecklingsarbetet. Tankar om statliga lokalkontor har vuxit fram och utvecklats. Syftet med lokal- kontoren är att effektivisera verksamheten dels genom att kombinera tjänster där flera myndigheter samverkar dels genom att med utnyttjande av ny teknik förbättra service och tillgänglighet samtidigt som kvalifika- tionsnivån i arbetet höjs.

Lokalkontor är inget entydigt begrepp. Hela idén bygger på att verksamheten byggs upp utifrån de förutsättningar som råder på varje en- skild ort. Försöksverksamhet har under några år bedrivits med stöd från civildepartementet. Erfarenheterna av försöksverksamheten med nya organisationsformer för statlig tjänsteproduktion är i huvudsak positiva.

Att pröva nya organisationsformer som möjliggör samverkan mellan olika huvudmän är av största vikt för att utveckla en rimlig ser- vicenivå på landsbygden men det kan också ge incitament till nytänkande och effektivisering inom hela den offentliga sektorn. I princip innebär det att man vänder på frågeställningen Var skall verksamheten lokaliseras? och istället reser frågan Vilken organisation är lämplig för att tillgodose ett uttalat servicebehov? Samverkan över sektorgränser blir då naturlig och det blir också angeläget att involvera i arbetet.

Under civildepartementets huvudtitel finns särskilda medel avsatta bl a för att utveckla statsförvaltningens service. Medlen skall bl a användas för att förbättra myndigheternas tillgänglighet samt för stimulansåtgärder för regional samverkan mellan statliga, kommunala och landstingskommunala organ. När förslaget om samordnad länsförvaltning genomförs kommer också länsstyrelsernas förutsättningar att driva ett så- dant utvecklingsarbete att stärkas.

Möjligheterna till framtida flexibla lösningar bör tas tillvara.

Försök med olika typer av servicekontor, där samhällets olika serviceutbud samordnas, är ett exempel på hur i vissa fall en totalt sett högre eller i vart fall bibehållen servicenivå kan erhållas till en lägre kostnad. Eftersom postverket har det mest förgrenade kontorsnätet av all offentlig verksam- het bör det vara naturligt att posten ses som en naturlig basresurs för sam— ordning på orter där något serviceutbud börjar svikta. Vi anser att ingen offentlig service på landsbygden bör få dras in innan alternativa möjlighe- ter att samordna servicen med annan på orten existerande verksamhet har prövats. Som stöd vid en sådan prövning anser vi att länsstyrelsen skall fungera.

7.6. Kunskapsförsörjning och policyanalys

Såsom vi tidigare påpekat är det väsentligt att uppföljning och utvärdering av regionalpolitiska insatser sker i betydligt större omfattning än hittills. Framför allt behövs mer av uppföljningar och utvärderingar som avser förhållandena ur ett territoriellt perspektiv, särskilt för större landsdelar. För uppföljning av effekter av olika stödformer till näringslivet har vi tidigare pekat på den roll SIND bör ha. För mer omfattande ana- lyser som avser det vidare spektra av insatser som har betydelse för re- gional balans är SIND, med sitt begränsade ansvarsområde, otillräcklig. De geografiska analyser som erfordras avser kedjor av sammanhängande beslut inom flera sektorsområden och deras genomförande.

Vi har betonat regeringens samordnande och prioriterande roll när det gäller regionalpolitiken. För att regeringen mer kraftfullt skall kunna utöva denna roll, fordras djupgående analyser ur ett territoriellt perspektiv av de troliga och verkliga konsekvenserna av olika hand- lingslinjer och program. För att detta skall bli möjligt krävs en mer syste- matisk kunskapsförsörjning på alla nivåer.

Den geografiska dimensionen bör bli tydligare i löpande uppföljning och i framåtsyftande planering. Den typ av geografiska ana- lyser som arbetats fram i ERU:s forskningsprojekt, och som kommittén har haft till förfogande för sina analyser, bör göras till en integrerad del av planeringsunderlaget. SCB:s analyser av det faktiska utfallet av olika åt— gärder har en viktig roll i detta sammanhang. Vi anser att SCB löpande skall producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskaperna kompletteras med regionalräkenskaper. Sådana behövs också för att ge underlag för jämförelser med EG, där sådana uppgifter är betydelsefulla indikatorer Vid bedömningen av regionala problem.

För att de regionala målen ska få genomslag i sektorspolitiken är det emellertid nödvändigt att den geografiska dimensionen är inbyggd även i den framåtsyftande planering som det statliga budgetarbetet utgör. Möjligheterna att utveckla det system för geografisk analys av stats—

budgeten som arbetats fram i ERU:s forskningsprojekt med syfte att det skall kunna integreras i det löpande budgetarbetet bör därför prövas. Målet bör vara att de treårsbudgetar som nu blir regel i planeringen, skall kunna summeras både efter ändamål i sektorstermer och efter landsdelar, län och kommuner. Därmed läggs en god grund för behandling av den geografiska dimensionen i regering och riksdag.

En annan del av grunden för en sådan planering måste läggas i det statliga utredningsväsendet. När utredningar utförs av statliga verk gäller den nya verksförordningens regler om hänsynstagande bl.a. till re- gionalpolitiska mål. Denna styrning bör förstärkas så att direktiv till utred- ningar, vare sig de riktas till statliga verk eller särskilda kommittéer, ger tydliga anvisningar om att det geografiska utfallet av olika alternativ skall analyseras och att de mål som statsmakterna lagt fast ifråga om regional utveckling skall påverka de förslag till åtgärder som läggs fram. På så sätt får statsmakterna ett gott underlag för sina beslut och regionala och lokala intressen bättre möjligheter att lägga genomtänkta synpunkter på olika utredningsförslag.

Att på detta sätt synliggöra den geografiska dimensionen är emellertid inte någon enkel rutinuppgift. En bättre dataförsörjning på det sätt vi nyss angivit är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Det behövs också modeller för användning av data likaväl som fördjupade kunskaper och bättre förståelse för mekanismer som verkar i det "regionala spelet". Budgetplanering och utredningsarbete behöver därför stöd av mer djupgående och långsiktiga policyanalyser som både ger bredare överblickar och fungerar som "modellverkstäder" i vilka teorier, metoder och modeller utvecklas. Sådana policyanalyser måste i sin tur vila på grund som läggs av regionalvetenskaplig forskning. Förstärkningar be- hövs enligt vår mening på båda dessa nivåer.

Det organ som ligger närmast till hands för att fullgöra och vidareutveckla sådana policyanalyser som det här är fråga om är Expert- gruppen för forskning om regional utveckling (ERU). ERU utgör i detta sammanhang redan idag ett viktigt redskap för regeringen, bl.a. med ' uppgift att se till att olika typer av mer brett upplagda analyser och utvärderingar inom det regionalpolitiska området sker. Genom samarbete med andra organ och myndigheter bör ERU:s möjligheter att fungera som ett effektivt stabsorgan till regeringen förbättras avsevärt.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling är formellt knutet till arbetsmarknadsdepartementet. ERU:s uppgift är att initiera och samordna forskning om regional utveckling och om näringslivets strukturomvandling. ERU skall också medverka till att insikter från forskningen når beslutsfattare som har ansvar för utformning och genomförande av regional- och näringspolitiken.

ERU disponerar för närvarande 4,3 miljoner kronor per år. Ca hälften av resurserna fördelas till forskare vid universitet och högskolor. Ett av de forskningsprojekt som ERU på regeringens uppdrag har genom-

fört är den kommunvisa analysen av statsbudgetens utfall, som har legat till grund för vår analys i tidigare avsnitt. Att initiera och utveckla metoder för ytterligare analyser är en viktig uppgift för ERU. Bl.a. bör samspelet mellan enskilda sektorer och regional utveckling ägnas fördjupade studier.

Vi anser att ERU:s uppgifter i större utsträckning än hittills bör avse den typ av geografiska policyanalyser som vi här skisserat. Denna typ av analyser kan till betydande del göras av forskare vid universitet och högskolor, förutsatt att ERU besitter tillräcklig projektledarkompetens. En viss förstärkning av denna är nödvändig för att ERU skall kunna full- göra uppgiften att ge ett fördjupat underlag inför de olika geografiska prioriteringar som regeringen skall göra i anslutning till den rullande treårsbudgeteringen. För att kunna fullgöra uppgiften att vara regeringens geografiska policyanalysorgan bör ERU:s budget därför fördubblas till ca 9 miljoner kronor.

Vi anser att samhällsproblemens regionala dimension bör upp- märksammas mer än nu inom forskningen vid universitet och högskolor. Det är naturligt att detta sker inom de etablerade disciplinerna. Uppbyggandet av tvärvetenskapliga forskningscentra med inriktning på regional utveckling i vid mening, i likhet med Centrum för regional- vetenskaplig forskning (CERUM) vid Umeå universitet, är enligt vår mening ett mycket lämpligt sätt att organisera forskningsarbetet. Finan- siering bör dock ske via de ordinarie basanslagen. ERU bör, med de förstärkningar vi nyss föreslagit, kunna utveckla en central roll som ani- matör av sådan forskning.

8 LANDSBYGDSUTVECKLING

Ställningstaganden:

Tillgången till billiga och rationella transportlösningar är en grundförutsättning för landsbygdsföretagens möjligheter att utveckla produktion i små samverkande enheter.

Bostadslånesystemet bör ses överför att underlätta anpassning av ny bebyggelse till regionens bebyggelsetraditioner.

Vidare bör byggforskningsrådet ges uppdraget att tillsammans med berörda myndigheter utveckla ett program för Fo U-insatser som syftar till att tillvarata bebyggelsens identitetsskapande egenskaper

De selektiva stöd inom livsmedels- och fiskepolitiken, som huvudsakligen är regionalpolitiskt motiverade, bör inordnas i stöden för regionalt utvecklingsarbete.

FoU-satsningama inom det trätekniska området bör ökas. Under en övergångsperiod föreslås staten kunna betala upp till 75 % av kostnaderna för en utökad kollektivforskning. Som villkor bör ställas att verksamheten decentraliseras så att kontaktytan mot småföretagen ökar.

Angelägna områden för Fo U-insatser är:

- växtförädling och utveckling av produktionstekniken för att öka virkesproduktionen och förbättra kvaliteten på skogsråvara maskinparkens anpassning till ett småskaligt skogsbruk utvecklingsarbete för att öka förädlingsindustrins användning av lövträd

Turistrådet bör ges i uppdrag att i samverkan med berörda organisationer kartlägga turismens utvecklingsmöjligheter i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. De förutsättningar som finns för en vidareutveckling av den småskaliga upplevelseturismen bör särskilt beaktas.

Staten och branschorganisationema bör ta upp förhandlingar om ett kollektivforskningsprogram för turism.

Kooperativa rådet bör ges uppdraget att studera behovet av företagsstödjande åtgärder riktade till producentkooperativ i småföretagsform.

Vuxenutbildning och vidareutveckling av distansutbildningen är av strategisk betydelse för landsbygdens småföretag med begränsade möjligheter till internutbildning. Det gäller inte minst grundläggande företagarutbildning.

Av anslagen till STU bör 10 miljoner kr avsättas för tillämpad F oU vid landsbygdsföretag.

Regionalpolitiken har i alltför liten utsträckning uppmärksammat könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att aktivt arbeta på att utveckla den kvinnliga arbetsmarknaden.

Det måste ges plats åt fler kvinnor i handläggande och beslutande ställning på alla nivåer i det regionala utvecklingsarbetet.

En ram om 25 miljoner kronor per är bör avsättas för kvinnliga kompetenscentra iInlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

8.1. Landsbygd- glesbygd

I debatten används orden landsbygd och glesbygd ofta synonymt. Vad som menas med glesbygd anges i glesbygdsförordningen på följande sätt: stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar och liknande områden. Det ankommer på varje länsstyrelse att avgöra vilka områden i länet som är att betrakta som glesbygd. I de glesbygdsområden som på detta sätt avgränsats kan glesbygdsstöd utgå. Glesbygd finns över hela landet men de stora sammanhängande områdena återfinns i Norrlands - inland och delar av Norrlandskusten, Kopparbergs, Värmlands och Alvs- borgs län, delar av Småland samt i skärgårdarna. I glesbygden bor i dag ca 600 000 människor.

Skärgårdarna utgör en speciell glesbygd. Skärgårdar finns utefter hela den svenska kusten. Det finns också skärgårdar i några av de stora insjöarna. I skärgårdarna bor ca 40 000 människor året runt. Av dem är flertalet beroende av att få sin försörjning hemmavid, eftersom beroendet av sjötransporter försvårar arbetspendling.

Landsbygd är ett vidare begrepp än glesbygd och inkluderar också tätorter. Det finns inga klara definitioner av begreppet. I lands- bygdskampanjen har man utgått från den definition som utarbetats av Europarådet. Gränsen för hur stora tätorter som förs in under lands- bygdsbegreppet har satts till ca 3 000 invånare. Med en sådan här vid

definition är det ca 1,6 miljoner människor som bor på landsbygden.

För stora delar av landsbygden har befolkningsutvecklingen varit negativ, men det finns också exempel på områden som följer en annan utvecklingstrend. Vissa landsbygdsområden har kunnat dra fördel av expansionen i de större tätorterna genom en ökad integration mellan land och stad. I andra som t.ex. Siljansbygden, södra fjällbygden och skärgårdarna har de speciella förutsättningar för turism, småföretagande och fritidsboende som förelegat tagits tillvara.

Trots att sysselsättningen inom jord- och skogsbruk under lång tid har minskat, har de areella näringarna alltjämt stor betydelse för landsbygdsbefolkningens utkomst. Det blir emellertid allt ovanligare att landsbygdshushållet får hela sin inkomst från en jord- eller skogsbruks- fastighet. De pågående GATT-förhandlingarna om bl.a. minskat stöd till jordbruket kan liksom det svenska reformarbetet på livsmedelspolitikens område som för närvarande bedrivs i en särskild, parlamentarisk arbets- grupp innebära betydligt ändrade förutsättningar för jordbruket. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppens uppgift är bl.a. att konkretisera det regionalpolitiska målet inom livsmedelspolitiken och utarbeta nya och mer direkta medel för att nå bl.a. beredskaps-, regional- och miljöpolitiska mål.

Som visats i avsnittet om den regionala problembilden går befolkningsutvecklingen fortfarande mot en koncentration av befolk- ningen till storstäderna och större universitets- och högskoleorter. Denna koncentrationsprocess som så tydligt kommer fram i den mellanregionala analysen är också verksam inom kommunerna. Men bilden är komplex.

För närvarande går teknikutvecklingen i banor som också kan utnyttjas av landsbygdens näringsliv. Den nya tekniken kan förbättra lön- samheten i småskalig produktion, men det handlar också om teknikut- veckling inom områden som bioteknik och fytokemi. Inslaget av kvali- ficerad tjänsteproduktion ökar även på landsbygden. Den moderna infor- mationsteknologin överbryggar avstånd och minskar transportkostnader. Nya modeller för ledning och styrning växer fram som, i kombination med utvecklingen inom kommunikationsområdet, innebär att verksamheter blir friare i sitt lokaliseringsval. Arbetslivet på landsbygden förändras så att yrkeskombinationer blir allt vanligare och dessutom ses som intressanta alternativa livsformer snarare än något påtvingat. .

Som en reaktion på den hittillsvarande utvecklingen med av- folkning i stora delar av landsbygden har det under senare år vuxit fram lokala utvecklingsgrupper som genom att identifiera, utveckla och in- formera om de resurser som finns lokalt försöker stoppa utflyttningen och vända trenden. Under 1980-talet har man i många kommuner visat att lokala utvecklingsprojekt och samverkan mellan olika lokala och regionala aktörer skapat nya betingelser för samhällen som tidigare varit av- folkningshotade. Aldrig tidigare har så många bedrivit ett lokalt initierat förändrings- och förnyelsearbete som för närvarande.

I dag finns det ca 900 lokala utvecklingsgrupper verksamma över

hela landet. De går under många namn: bygdekommittéer, kam- panjkommittéer, byalag, intresseföreningar, sockenråd etc. Ungefär 200 av dem har bildats under landsbygdskampanjen Hela Sverige skall leva. Gemensamt för dem alla är att de med stora ideella insatser arbetar för sin bygds utveckling och framtid.

8.2. Rambetingelser

En förutsättning för att omstruktureringen av landsbygdens näringsliv skall lyckas är goda kommunikationer. Det allmänna vägnätet i Sverige är ca 10 000 mil långt. En stor del består av mindre vägar som ut- gör en avgörande förutsättning för trafikförsörjningen på landsbygden. Aven de enskilda vägarna är viktiga för många människor och verk- samheter. Många mindre vägar har en standard som av trafikanterna upp- levs som otillfredsställande. Avstånden till arbetsplatser, utbildning och service gör detta särskilt kännbart. Tillgången till billiga och rationella transportlösningar är också en grundförutsättning för jord- och skogsbruket och för näringslivets möjligheter att utveckla produktion i små samverkande enheter.

Bilens nyckelroll som transportmedel på landsbygden har starkt betonats i landsbygdskampanjens budkavlar. Många som i dag bor på landsbygden arbetar i någon större ort. Ofta är tillgång till bil en förut- sättning för att arbetspendling skall vara ett alternativ. Möjligheterna att i glesbygden upprätthålla en kollektivtrafikstandard som möjliggör arbets- resor blir mindre i takt med att allt fler arbeten ligger utanför det vi idag kallar "normal arbetstid". Samtidigt innebär det förslag till förnyelse av skattesystemet som för närvarande diskuteras att kostnaderna för arbets- resor med bil kommer att öka.

De förslag vi fört fram i kapitel 5 om strategiska insatsområden under avsnittet kommunikationer innebär bl.a. förstärkta resurser till underhåll av vägnätet. Vi har också som ett av ändamålen för den före- . slagna Inlandsstyrelsens verksamhet pekat på infrastrukturinvesteringar.

En annan hämmande faktor är det låga byggandet och bostadsbristen på landsbygden. Det råder brist på små hyreslägenheter för ungdom och äldre. På många håll är det brist på tomtmark såväl för bostadsbyggande som för småindustri och hantverk. I materialet från budkavlarna får behovet av kompletteringsbebyggelse på landsbygden och i mindre orter stor uppmärksamhet. Den nya plan- och bygglag som trätt i kraft stärker kommunernas inflytande över den fysiska miljön och sammhällsbyggandet. Rätt utnyttjad kan den bli ett viktigt instrument i det här sammanhanget. I de fysiska översiktsplaner som utarbetas skall hänsyn tas till landsbygdens intressen, och förutsättningarna för att utveckla landsbygdens näringsverksamheter och boende skall vägas in. Genom ökat lokalt inflytande och en medveten planering för landsbygdens utveckling bör den nuvarande osäkerheten om

rambetingelserna för att bedriva verksamhet på landsbygden minska. Därmed kan också en av de faktorer som starkt hämmat landsbygdens utveckling undanröjas.

En viktig sida av planeringen avser kulturlandskapets utveckling. En omsorgsfull landskapsplanering ökar möjligheterna att de förändringar som hör till ett dynamiskt samhälle leder till en förbättrad landskapsbild. Huvudansvaret för planeringen ligger på kommunerna. Länsstyrelserna bör kunna ge stöd via länsanslagen till såväl planering som åtgärder i områden som är viktiga för regionens utveckling.

Glesbygdsdelegationen har tagit initiativ till att det bildats en informell arbetsgrupp där bostadsdepartementet, boverket och ungdoms- delegationen ingår. Gruppens uppgift är att studera boendefrågorna och se över om regelverk, lånebestämmelser m.m. missgynnar byggande på landsbygden. Det behövs nytänkande och utvecklingsarbete både när det gäller hustyper, förvaltningsformer och boendeservice. Statens institut för byggnadsforskning, byggforskningsrådet och socialstyrelsen har också ett ansvar när det gäller utvecklingen av boendet på landsbygden.

Enligt vår mening bör gruppen i sitt arbete ta fasta på vad vi sagt i kapitel 5, avsnittet kultur och regional utveckling om betydelsen av att anpassa bebyggelsen till regionala byggnadstraditioner och göra byggandet till en del av den kulturaktivitet som stärker den regionala identiteten. Vi förordar mot den bakgrunden att bostadslånesystemet ses över bl.a. beträffande kostnadstaken samt att byggforskningsrådet ges uppdraget att tillsammans med berörda myndigheter utveckla ett program för FoU- insatser som syftar till att ta tillvara bebyggelsens identitetsskapande egenskaper.

8.3. Näringsliv och sysselsättning

8.3.1. Jordbruk och fiske

Jord- och skogsbruket kommer också i framtiden att sätta sin prägel på landsbygden, även om sysselsättningen i de areella näringarna minskar. Dessa båda näringsgrenar kommer i kombination med de verk- samheter som på olika sätt anknyter till dessa näringar att utgöra en väsentlig del av basen för sysselsättningen i de mest utsatta regionerna.

Jordbrukets regionala förankring och spridning har hittills haft stor betydelse inom livsmedelspolitiken. I 1985 års livsmedelspolitiska beslut uttrycks det på följande sätt: För att främja en god regional balans och med hänsyn till den betydelse jordbruket har för sysselsättningen i bygder där det råder brist på andra arbetstillfällen, bör jordbruket liksom hittills bedrivas i hela landet. Härigenom får vi också en god försörjnings- beredskap.

Våren 1987 beslutade riksdagen om ett särskilt treårigt åt- gärdsprogram för jordbruket i norra Sverige. Syftet med programmet är att stödja tillkomsten av kombinationsföretag där jordbruksarbete ingår som en del. Därmed skall sysselsättningen på landsbygden i norra Sverige främjas. Utvecklingen drivs efter två linjer:

- utveckling av nya lönsamma marknader och produkter inom jordbruk, skogbruk och trädgårdsnäring, - utnyttjande av företagarnas erfarenheter och företagens resurser i

utveckling av kombinationsföretagande.

Programmet, som är treårigt, omfattar totalt 245 miljoner kr. I detta ingår företagsstöd, utvecklingprojekt, rådgivning, forskning och ut- bildning. Programmet är ett uttryck för en delvis ny syn på jordbrukspoli- tiken och dess roll. Bl.a. har inställningen till utveckling av kombinations- företag, där jord och skog är en del, förändrats och en allt större upp- märksamhet ägnas nu kombinationsföretagets utvecklingsbetingelser.

Inom livsmedelspolitiken har det regionalpolitiska intresset i huvudsak riktats mot norra Sverige, främst på grund av att produktions- förhållandena där skiljer sig avsevärt från övriga delar av landet. Norra Sverige är i de här sammanhangen liktydigt med de sju skogslänen samt landskapet Dalsland iAlvsborgs län.

Det totala prisstödet till jordbruket i norra Sverige uppgår för närvarande till 625 miljoner kr. varav 75 % till mjölkproduktion och ca 20% till produktion av kött. Ersättning utgår också som kompensation för de högre intransportkostnader som mejerier, slakterier och äggcentraler i norra Sverige har - ca 90 miljoner kr. Med budgetmedel lämnas slutligen investeringsstöd till ekonomiskt utvecklingsbara jordbruksföretag. Under budgetåret 1987/88 lämnades bidrag med 30 miljoner kr, varav huvud- delen tillföll norra Sverige, och garantier ställdes med ca 80 miljoner kr..

Ungefär 10 % av landets åkerareal återfinns i Norrland,två tredjedelar i Götalands och Svealands slättbygder och ca 25 % i Götalands och Svealands skogsbygder. Medelarealen på gårdarna i slättbygderna är mer än dubbelt så stor som i skogsbygderna och Norrland. Till lantbruks- företagen hör mer än 4,2 miljoner ha skogsmark. Tre fjärdedelar av den jordbruksägda skogsmarken fördelas lika på skogsbygderna och Norrland. Den resterande fjärdedelen ligger i slättbygderna. Företagen i Götalands och Svealands skogsbygder är utpräglade kombinationsföretag, medan företagen på slättbygderna har tyngpunkten av sin produktion i jordbruket och Norrlandsföretagen i skogsbruket.

I dag är drygt hälften av jordbruksföretagen i landet heltids- företag. Resten av företagen brukas på deltid eller som fritidsföretag. Dessa båda grupper är lika stora. Andelen företag med mer än 1 600 timmars arbetstid och med liten eller ingen inkomst av tjänst uppgick 1985 till 32 %. Bland yngre och nytillträdande företagare är andelen deltids-

och fritidsföretagare klart högre än för gruppen i genomsnitt. Att driva jordbruk i kombination med annan verksamhet är mer utbrett i norra Sverige än i södra.

Undersökningar som utförts av Lantbrukets Utredningsinstitut, LUI, visar att 28 % av lantbruksfamiljernas sammanräknade inkomst år 1986 kom från jordbruksfastighet, 48 % från tjänst och 14 % var pension. Resterande 10 % är inkomst från kapital, rörelse, annan fastighet samt tillfällig förvärvsverksamhet. Dessa tal varierar dock starkt mellan olika grupper. Vid heltidsföretagen kommer 60-65 procent av inkomsterna från jordbruksfastigheten. I en familj har ofta en av makarna hel- eller deltids- tjänst även vid dessa företag. Där driften inriktas på enbart växtodling dominerar tjänsteinkomsterna. Motpol till detta är mjölkföretag.

Variationerna är också stora mellan olika delar av landet. Fortfarande är andelen sysselsatta i jord- och skogsbruk hög i vissa kom- muner t.ex. Pajala, Sunne och Ydre, där ungefär var tredje yrkesverksam person var sysselsatt inom dessa näringar. Av materialet framgår också att varje yrkesverksam inom jord- och skogsbruket ger ytterligare arbete åt en person. Om man beaktar hela livsmedels- och virkeskedjan som en bransch är sysselsättningsmultiplikatorn ännu högre.

Den hittillsvarande utvecklingen har inneburit att lantbruket köper allt fler varor och tjänster från andra näringsgrenar och att förädling och distribution successivt koncentrerats. Den sysselsättning som indirekt är beroende av de areella näringarna har härigenom ökat, men utveck- lingen har också resulterat i en koncentration. De nya arbetstillfällen som vuxit fram i strukturomvandlingens spår finns till stor del i de större tät- orterna. Förädlingsindustrin tenderar att utvecklas i de befolkningstäta delarna av landet och avvecklas i glesbygden.

I samband med den generationsväxling som successivt sker kommer troligen kombinationsföretagande med hittills inte så ofta prö- vade verksamheter att bli allt vanligare. Den oftast förekommande kom- binationen i dag är jord- och skogsbruk, i skärgårdarna jordbruk och fiske. Framför allt i glesbygder där avstånden till större arbetsmarknader är stora är sysselsättningskombinationer mellan lantbruk och annan verk- samhet betydelsefulla både för att öka differentieringen på arbetsmark- naden och för att skapa underlag för service i närmiljön.

När det gäller kombinationsverksamhet inom de areella näringarna visar de studier som gjorts att könsuppdelningen på arbets- marknaden slår igenom också här. Vanliga sysselsättningskombinationer för männens del är jordbruk eller skogsbruk i kombination med byggnads- och anläggningsverksamhet, tillverkningsindustri eller reparationsverk- samhet. För kvinnornas del handlar det om jordbruk i kombination med tjänst som sjukvårdsbiträde, affärsbiträde, hemsamarit eller förenat med något arbete inom turismen.

Inom jordbruksdepartementet arbetar som tidigare nämnts en parlamentarisk arbetsgrupp, Livsmedelspolitiska arbetsgruppen, med upp—

drag dels att utvärdera 1985 års livsmedelspolitiska beslut, dels att utforma förslag till ny livsmedelspolitik fr.o.m. år 1990. Arbetsgruppen kommer att överlämna sina förslag under 1989.

Vill vi i framtiden ha kvar företag med förankring i jordbruket även utanför våra stora slättbygder krävs att dessa utvecklas i nya rikt- ningar. Utgångspunkterna för reformen av livsmedelspolitiken innebär att den nya politiken kan väntas innehålla en högre grad av marknads- anpassning och mindre regleringar än för närvarande. En konsekvens av en sådan omläggning kan bli att en lantbruksföretagare inte längre kan vara säker på att få avsättning för sin produktion till ett givet pris. Men förändringarna kommer också att leda till att möjligheterna att differen- tiera produktionen vidgas.

lantbrukets framtida roll för sysselsättningen på landsbygden kommer bl.a. att vara avhängigt av i vilken utsträckning man lyckas i ansträngningarna att utveckla alternativa grödor för de arealer som kommer att tas ur bruk för livsmedelsproduktion. Inom ramen för de medel som staten anvisat för samhällets delansvar för överskottsarealen har ca 100 miljoner kr. ställts till förfogande för forsknings- och utveck- lingsinsatser för alternativ användning av åkermarken. I det här samman- hanget är det emellertid viktigt att inte bara utgå från lantbrukets förut- sättningar. Nya grödor med avnämare inom andra industribranscher än livsmedelsindustrin kommer att kräva att också FoU-arbete, förädlings-, marknadsförings- och distributionsled förändras och bryter nya vägar.

I september 1986 uppdrog regeringen åt Styrelsen för teknisk utveckling (STU) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) att studera tekniska förutsättningar för småskalig livsmedelsproduktion i Norrbotten. Annu ett uppdrag har lagts på STU. Det är en kartläggning av inom vilka ytterligare sektorer det är möjligt att utveckla småskalig teknik anpassad till produktion i små enheter.

Regeringen, Stiftelsen Lantbruksforskning och Sveriges Lant- bruksuniversitet har gemensamt initierat ett projekt som syftar till att stimulera landsbygdens näringsliv. Ett viktigt syfte är att finna nya an- - vändningsområden för den åkermark som inte längre kommer att behövas för livsmedelsproduktion. Inom lantbruksuniversitet har ett FoU-program utvecklats. Två inriktningar kan särskiljas. Den ena - industrikontakt - arbetar aktivt gentemot industri och näringsliv med syfte att få till stånd en samverkan mellan den samhällsfinansierade forskningen och de större företagens forsknings- och utvecklingsenheter. Den andra riktas mot landsbygdsutveckling och syftar främst till att höja kompetensen hos familjeföretag och mindre företag på landsbygden. Under 1988 har ca 15 projekt initierats i samverkan mellan organisationer och företag.

Ett led i regionalpolitiken bör vara att medverka till att FoU- resurser avsätts för att utveckla den potential för produktion i små enheter som den nya teknologin rymmer. Att vidga landsbygdsföretagens kontaktytor, bl.a. genom att skapa en gynnsam miljö för kombinations-

företagande är en annan viktig uppgift.

Fiskepolitiken har liksom jordbrukspolitiken regionalpolitiska delmål. Den nuvarande fiskeripolitikens mål har i stort varit oförändrade sedan 1978 års beslut och då lades också grunderna för prisreglering på fisk fast. I 1978 års beslut betonas bl.a. att förutsättningar skall skapas för att de som är sysselsatta i fiskerinäringen kan få både en ekonomisk och social standard som är jämförbar med den som erbjuds inom andra näringar och trygghet i arbetet samtidigt som konsumenterna erbjuds fisk av god kvalitet till rimliga priser. Fisket skall bedrivas så effektivt som möjligt och fångsterna bestämmas av möjligheterna till en lönsam stabil avsättning. Hänsyn skall tas till behovet av sysselsättning i kust- och skärgårdsområden.

Medlen i fiskeripolitiken rymmer en reglering av priserna på fisk och ekonomiskt stöd till fisket. Stödet omfattar bl.a pristillägg på vissa fiskeslag. I samband med EFTA-ministrarnas möte i Oslo i mars 1989 träffades en överenskommelse som innebär att fisk och fiskeprodukter skall bli frihandelsvara från och med 1 juli 1990. Den kommande liberaliseringen kommer inte bara att beröra gränsskydd som t.ex. tullar utan också prisregleringen och det ekonomiska stödet.

Det stöd som i framtiden kan bli aktuellt för det svenska fisket måste således vara så utformat att det inte stör den fria handeln med fisk eller fiskprodukter och inte heller snedvrider konkurrensvillkoren. Generella bidrag eller subventionerade lån till fisket eller till bered- ningsindustrin kommer i vissa fall inte att vara tillåtna.

Avregleringen av fisket kommer radikalt att förändra förutsätt- ningarna för yrkesfiske. I dag är det 4 000 yrkesfiskare som är licensfiskare och därigenom berättigade till statligt stöd. Av dessa kommer avregle- ringen att slå hårdast mot fiskare med båtar av mellanstorlek. Det är den båtstorlek som vanligen används i sillfisket. Sillfisket är således det fiske som kommer att drabbas hårdast vid en avreglering och detta är mest ut- brett vid syd- och ostkusten. På dessa kuststräckor kommer mer än 25 % av totalintäkterna från sill.

Ytterligare medel har nyligen beviljats för forskning på fiskeri- området. Vi förutsätter att __dessa medel företrädesvis används för forsk- ning om förhållandena i Ostersjön och att forskningen har sin bas i Sydöstra Sverige.

De förslag till förändringar av stödsystemet till fiskerinäringen som lämnats av 1989 års fiskeriutredning innebär att det införs ett gene- rellt lägstprissystem kompletterat med ett investeringsstöd i första hand till ett småskaligt fiske i sysselsättningssvaga regioner. I förslaget betonas att tillgängliga fiskeripolitiska medel skall användas för att möjliggöra för den traditionella fiskarbefolkningen att vara kvar i sina yrken. De hittills tillämpade stödåtgärderna har i hög grad gynnat det storskaliga fisket. Vidare kommer enlig utredningsförslaget yrkesfiskelicensen att slopas, vilket i sin tur innebär att fisket inte nödvändigtvis måste vara den huvud-

sakliga inkomstkällan för att vara stödberättigat, utan det kan vara en del i en kombinerad verksamhet.

De förändringar av livsmedels- och fiskepolitiken som diskuteras innebär att sektorns regionalpolitiska profil renodlas. Vi anser mot den bakgrunden att det inte är rimligt att det inom denna sektor utarbetas egna och delvis konkurrerande stödformer som fördelas, ibland efter delvis motstridiga kriterier och med stora skillnader i kostnadseffektivitet. Vi föreslår därför att de selektiva stöd inom livsmedelspolitiken, som är huvudsakligen regionalpolitiskt motiverade, inordnas i stöden för regionalt utvecklingsarbete.

8.3.2. Skogsbruk

Enligt 1979 års skogspolitiska beslut skall all skogsmark användas med syfte att erhålla en hög, varaktig och värdefull skogsproduktion, varvid också hänsyn skall tas till naturvårdens och andra allmänna intressen. Det ökade behovet av råvara till skogsindustrin har lett till ett successivt förbättrat utnyttjande av skogskapitalet och till en ökad intensi- tet i markutnyttjandet. Den fortgående mekaniseringen inom skogsbruket och en successiv utbyggnad av vägnätet har därvid varit av stor betydelse.

I dagens samhälle ställs många krav på skogen och dess utnytt- jande. Den skall vara basen för vår Skogsindustri, återfå sin roll som energikälla, producera bär och vilt, ge möjlighet till rekreation, friluftsliv och turism, samutnyttjas med rennäringen m.m. I de flesta fall går de olika anspråken väl att förena, men i en del fall är anspråken motstridiga och måste vägas mot varandra.

Skogsbruk och Skogsindustri är en viktig bas för sysselsättningen, inte minst i Inlandet och Sydöstra Sverige. Det är också inom dessa områden som merparten av det statliga stödet till skogsbruket lämnas. Jämfört med stödet till jordbruk och fiske är emellertid samhällsstödet till näringen lågt.

Virkesråvaran från skogsbruket används i huvudsak i massa- och ' pappersindustrin och i sågverken. Regionalt kan vissa spänningar upp- komma på grund av konkurrens om skogsråvara. Denna motsättning har en regionalpolitisk dimension i den meningen att pappers- och massa- industrin och de stora bulksågarna i huvudsak är kustlokaliserade, medan särskilt de små sågarna är lokaliserade till inlandet och övriga gles- bygdsområden. I Norrland har detta lett till att virkesflödet från inlandet till kusten är stort. Konkurrensen om skogsråvaran uppstår också av att många sågverk i Norrland är köpsågverk d.v.s. de saknar egen skog.

I framför allt två av våra prioriterade landsdelar, Sydöstra Sverige och Inlandet har träindustrin en viktig roll. Som ingen annan in- dustri förenar den ett stort exportnetto med småföretagande och spridd lokalisering. Konkurrensen om skogsråvaran är emellertid ett hot mot den småskaliga träindustrins framtid som näring. För att motverka detta krävs

ytterligare insatser för att höja tekniknivån och öka vidareförädlingen genom utveckling av nya produkter. Träindustrin kännetecknas av att de mycket begränsade FoU-resurser som finns är starkt koncentrerade till kollektivforskningsorganen. Dessa har endast två filialer. Kontaktytan, rent geografiskt, mellan företagen och FoU-verksamheten är därför mycket begränsad. Vi förordar mot den bakgrunden en kraftig ökning av FoU-insatserna inom det trätekniska omrädet. Staten bör övergångsvis kunna vara beredd att betala upp till 75% av kostnaderna för en utökad kollektivforskning. Som villkor bör därvid ställas att verksamheten decentraliseras betydligt mer än nu så att kontaktytan mot småföretagen ökar.

Arbete pågår också med växtförädling och utveckling av produktionstekniken för att öka virkesproduktionen. På dessa områden släpar skogen efter och på sikt bör stora framsteg kunna göras. Skogens långa omloppstider, effekterna på miljön och den ekologiska balansen manar dock till försiktighet. Dessa problem får dock inte hindra en målmedveten satsning på FoU för att öka virkesproduktionen och förbätt- ra kvaliteten på skogsråvaran.

Under de senaste åren har skogsindustrins intresse ökat för tidigare marginella marker som fjällnära skogar, skärgårdsområden, våt- marker och tätortsnära skogsområden. Samtidigt har skärpta miljökrav medfört att skogsbrukets råvarubas minskat i dessa områden. Den ökade efterfrågan på skogsråvara gör också att det är ekonomiskt intressant att satsa på ett intensivt skogsbruk på de jordbruksarealer som måste tas ur bruk för att minska spannmålsproduktionen. Mot en sådan utveckling talar den stora inverkan på landskapsbilden som en omfattande beskogning av tidigare jordbruksmark skulle föra med sig.

Sedan flera år bedrivs forskning kring ett småskaligt skogsbruk. De mest uppmärksammade insatserna har gjorts kring maskinparkens anpassning till ett småskaligt skogsbruk. Den frågan berör inte minst kombinationsföretagen. Även forskningen kring de s.k. minisågverken är intressant i det sammanhanget. Det bedrivs också ett utvecklingsarbete för att öka förädlingsindustrins användning av lövträd. Vi anser att en fortsatt utveckling i den här riktningen är ytterst angelägen för att kunna öka värdet av skogsbruket och samtidigt skapa nya förutsättningar för vidareförädling av råvaran lokalt.

8.3.3. Turism

Turismen får en allt större betydelse för landsbygdens arbets— marknad. Svensk turism har goda utvecklingsmöjligheter och det beror på flera faktorer. Några av de viktigaste är rika tillgångar i form av natur och kultur i kombination med en väl utvecklad infrastruktur där inte minst kommunikationerna är viktiga. Till detta kan läggas hög servicenivå och språkkunnighet för att nämna några andra faktorer.

Turismen i Sverige liksom i många andra länder baseras i stor utsträckning på naturupplevelser, kulturhistoriskt intressanta miljöer, Sportaktiviteter och olika typer av evenemang. Utvecklingen har följt två utvecklingslinjer. Dels har det gjorts satsningar på att utveckla ett urval profilskapande attraktioner för den svenska turismen. Utbyggnaden av Åre till alpint centrum av internationell standard och marknadsföringen av Gotland som mål för såväl inhemsk som internationell turism är ett par exempel. Parallellt härmed har det vuxit fram en småskalig turism med stark förankring i ett lokalt kulturarv.

En intressant utvecklingsmöjlighet för svensk turism är att samtidigt utveckla ett urval profilskapande attraktioner och den mer småskaliga upplevelseturismen genom att hitta former för samverkan mellan de två typerna av turism. Ett intressant exempel på vad som håller på att hända inom turismsektorn är bildandet av Inlandskommunernas ekonomiska förening. Organisationen arbetar för att göra Inlandet till ett stort turiststråk genom marknadsföring av Inlandsbanan och Inlandsvägen i kombination med utveckling av småskalig landsbygdsturism, förbättrad skyltning, information och service till bilturister, utveckling av järnvägs- stationerna till fungerande servicecentra o.s.v. Turismen är bara i början av en utvecklingsfas som kan få stor betydelse för landsbygdens utveckling, inte minst i inlandet.

Vi har tidigare i avsnittet om kultur och regional utveckling lämnat förslag som syftar till att utveckla kulturturismen. Det är emellertid också Viktigt att Sveriges turistråd medverkar i utvecklingen av turismen i de av oss prioriterade landsdelarna. Vi förordar därför att turistrådet ges i uppdrag att i samverkan med berörda organisationer kartlägga turismens utvecklingsmöjligheter i dessa landsdelar och då särskilt beakta den poten- tial som den småskaliga upplevelseturismen rymmer.

De förändringar av det regionalpolitiska stödsystemet som vi lämnat förslag om innebär en förenkling och anpassning av stödsystemet till tjänsteföretagens situation vilket också kommer företagen inom turis- men till godo. Förslagen om sänkta socialavgifter och breddning av vad som skall betraktas som stödberättigad verksamhet i samband med lokaliseringsstöd syftar bl.a. till att skapa bättre förutsättningar för turism- sektorns utveckling i Inlandet.

I anslutning till den högskoleutbildning med inriktning på turistnäringen som finns i Falun/ Borlänge, Kalmar och Ostersund, bedrivs en viss forskningsverksamhet Ytterligare forskningsarbete avseende turist- näringen, med mer direkt målinriktning, behövs. Vi föreslår därför att staten och branschen tar upp förhandlingar om ett kollektivt finansierat FoU-program för turismen. För programmet bör det, i likhet med andra kollektivforskningsprogram, finnas en styrelse med representanter för branschen, Statens turistråd och och forskare.

8.3.4. Småföretagsutveckling

Som tidigare diskuterats är hela den svenska ekonomin inne i en omvandlingsfas där traditionell verksamhet inom de areella näringarna och industri blir allt mindre arbetsintensiv. I stället växer de delar av ekonomin som har stort kunskapsinnehåll. Med hjälp av ny teknologi går det nu på ett helt annat sätt än tidigare att klara av att förflytta varor, människor och information snabbt och över stora områden.

Bilden av småföretagens förutsättningar är mycket skiftande. Å ena sidan svarar småföretagen i dag för den mest dynamiska utvecklingen både teknologiskt och arbetskraftsmässigt. Denna typ av småföretag är dock starkt kopplade till miljöer med ett stort och kvalificerat forskar- samhälle. En annan typ av småföretagstillväxt finns i servicesektorn särskilt då inom s.k. företagsnära service men även i växande utsträckning inom personlig service. Hit räknas konsulter, redovisningsfirmor, data, juridisk och ekonomisk rådgivning samt utbildning. Gemensamt för denna typ av småföretag är att de är beroende av en lokal marknad. Den tredje typen av företag är de mer traditionella tillverkningsintensiva små- företagen och det är dessa som dominerar sysselsättningen på landsbygden vid sidan om de areella näringarna och lokalt baserad service. Lands- bygdens utveckling kommer i stor utsträckning att vara beroende av den förmåga som finns lokalt att anpassa sig till de förändrade förutsättningar som skisserats ovan.

Det är mot den bakgrund som här tecknats som man skall se den aktivitet och de nya grepp som tas runt om i landet och på i stort sett alla samhällsområden. Det ökade intresset för de kooperativa idéerna som de senaste årens utveckling visat på är ett exempel. Fler och fler människor upptäcker att de i samverkan i små kooperativ kan lösa sina problem antingen det gäller omsorg om varandra eller att skapa arbete i framgångs- rika företag. Bakom den här utvecklingen ligger både ekonomiska och sysselsättningsmässiga strävanden men också sociala, demokratiska, miljö- mässiga och andra skäl som gäller livskvaliteten i stort.

Utvecklingen följer två huvudströmningar. Den ena utveck- lingslinjen - den sociala - handlar om kooperativ inom områden där det finns en klart avgränsad brukargrupp t.ex. inom barnomsorgen, psykiatrin och äldreomsorgen. Utvecklingen startade i de större städerna för ett tio— tal är sedan och har sedan spridit sig till landsbygden.

En annan utvecklingslinje är den företagsmässiga. Den går under flera benämningar - arbetskooperation, löntagarägda företag o.s.v. Inom det här området kan man urskilja tre olika typer av arbetskooperativ. En är nedläggningshotade företag som övertas av de anställda. Denna typ av kooperativ är vanlig i Bergslagen och Västsverige. En annan typ är kooperativ med tydliga ideologiska motiv. Den är vanlig inom media- och kultursektorn, t.ex. fria teatrar och bokkaféer, men är ännu så länge bara ett storstadsfenomen. Slutligen finns det kunskapsföretag inom privat

tjänstesektor och lättare industri. Också det en företeelse som framför allt finns i storstäderna men som också börjar dyka upp på landsbygden.

Erfarenheterna har visat att kooperation har varit en bra före- tagsform i regioner som inte har så stark småföretagartradition. Många verksamheter som i dag drivs som kooperativ skulle aldrig ha kommit igång som traditionella företag.

Vi föreslår att regeringen ger kooperativa rådet i uppdrag att studera frågan närmare och föreslå de konkreta åtgärder som behövs för att främja utvecklingen av producentkooperativ som en småföretagsform vid sidan av familjeföretag och aktiebolag.

Den strukturomvandling som landsbygdens näringsliv står inför kommer inte att kunna klaras utan omfattande utbildningsinsatser. Som vi visat i kapitel 2 är variationerna i utbildningsnivå mellan olika delar av landet fortfarande stora. Utbildningsnivån är lägst i de befolkningsglesa delarna av landet. Eftersom befolkningen i dessa områden på grund av utflyttning under många år har en skev ålderssammansättning med många äldre som inte har grundskole- eller gymnasieutbildning kommer behovet av vuxenutbildning att vara stort. Landsbygdens näringslivsstruktur med många små företag som har begränsade möjligheter till vidareutbildning internt gör att behovet av utbildning accentueras, det gäller inte minst behovet av en grundläggande företagarutbildning. De förslag till satsnin- gar på vuxenutbildning och vidareutveckling av distansutbildningen som vi tidigare redovisat har därför i det här perspektivet mycket stor strategisk

betydelse. Förnyelsen av landsbygdens näringsliv kommer att ta accelererad

fart under 1990-talet. Förändringarna innebär inte bara att man skall göra en äldre verksamhet effektivare utan man skall också utveckla nya råvaror och nya produkter. Om de arbetstillfällen som skapas i strukturomvand- lingens spår skall komma att lokaliseras till landsbygden och inte bara till de större tätorterna, måste FoU-arbete bedrivas i den miljö landsbygds- företagen lever. I och med regeringens tidigare omnämnda uppdrag till STU har ett programarbete påbörjats. Eftersom landsbygdens näringsliv ' saknar resurser för tillämpad FoU, kommer ett utvecklingsarbete med den här skisserade inriktningen inte att komma till stånd utan att samhället skjuter till resurser. Vi föreslår därför att 10 miljoner kr i STU:s budget avsätts för detta ändamål.

8.3.5 Kvinnors arbetsmarknad

Utflyttningen av unga kvinnor från landsbygden är enligt sam- stämmiga bedömningar ett av de största hoten mot en positiv lands- bygdsutveckling. Kvinnorna på landsbygden lever i många avseenden under samma förhållanden som kvinnorna i städerna. Generellt rymmer den kvinnliga arbetsmarknaden ett fåtal verksamheter, karriärmöj— ligheterna är få och arbetet är lågt betalt i förhållande till vad som betalas

för likvärdiga jobb på den manliga arbetsmarknaden. Ett annat särdrag på den kvinnliga arbetsmarknaden är deltidsarbetets omfattning. Den största skillnaden mellan kvinnors arbetsmarknad på landsbygden och i staden är att den på landsbygden är än mer begränsad. På många håll är ett arbete inom äldreomsorgen den enda typ av lönearbete som förekommer. Det här är en viktig orsak till att så många unga kvinnor väljer att flytta från landsbygden.

Enligt vår uppfattning har regionalpolitiken i alltför liten ut- sträckning uppmärksammat könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att aktivt arbeta för att utveckla den kvinnliga arbetsmark- naden. Det regionalpolitiska arbetet har inriktats på industrin och industriliknande verksamhet, medan flertalet kvinnor arbetar inom den offentliga eller privata tjänstesektorn. Speciellt kännbart blir ett sådant förhållande på landsbygden, eftersom av tjänstesektorn hittills visat en tendens att successivt koncentreras till administrativa och ekonomiska centra.

En förklaring till den situation som råder kan vara att det också är få kvinnor bland dem som handlägger och beslutar om de re- gionalpolitiska stöden. Kvinnors och mäns erfarenheter, intressen och kompetens skiljer sig från varandra. Erfarenheterna av de speciella sats- ningar som gjorts i t.ex. Bergslagen för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden är att de projektidéer som kvinnor har ofta betraktas som mindre intressanta utifrån en manlig värderingsnorm. Viktiga projekt- idéer stängs på det här sättet ute och får inte en reell chans att prövas i det regionala utvecklingsarbetet. Kvinnorna får inte det stöd och den uppbackning som skulle behövas för att utveckla en affärsidé till pro- duktion.

Den femåriga handlingsplan för jämställdhet som antogs av riksdagen under våren 1988 innebär en väsentligt höjd ambitionsnivå för det fortsatta jämställdhetsarbetet. En väsentlig uppgift är att verka för en arbetsmarknad där kvinnor och män deltar i arbetslivet på samma villkor och med lika möjligheter. Åtgärder för att underlätta möjligheterna att kombinera förvärvsarbete och föräldraskap kommer att prövas fort- löpande. Arbetet med att stärka kvinnors inflytande i olika församlingar kommer att vidareutvecklas, liksom arbetet med att stärka männens roll inte minst som föräldrar.

Vår bedömning är att det är viktigt att uppmärksamma re- gionalpolitikens strategiska roll i det här sammanhanget. Skall vi kunna bromsa kvinnornas flyttning från landsbygden är det nödvändigt att det ges plats åt fler kvinnor i handläggande och beslutande ställning på alla nivåer i det regionala utvecklingsarbetet. En sådan förändring tar tid att genomföra. För att ändå snabbt komma igång med åtgärder riktade mot kvinnor arbetsmarknad har länsstyrelserna redan i dag möjlighet att avsätta t.ex. hälften av de regionalpolitiska medlen till åtgärder som utvecklar den kvinnliga arbetsmarknaden.

Vi har från olika företrädare för kvinnoorganisationer mött en kritik mot många utvecklingsfonders attityder till kvinnliga företagare och deras projekt. De förslag, till regionala kompetenscentra för kvinnor som företagare, som överlämnats till kommittén av företrädare för kvinnor i landsbygdskampanjen, har till en del sprungit fram ur denna kritik mot utvecklingsfonderna. Enligt ett liknande förslag från de socialdemokra- tiska kvinnoförbunden i skogslänen är den tänkta uppgiften för ett regionalt kompetenscentrum följande:

- driva företagarskolor för kvinnor

- organisera riktade utbildningar inom vissa branscher - initiera till nätverk av kvinnliga småföretagare

- förmedla kontakt med utställare och mässanordnare - upparbeta Säljkontakter - svara för konsultstöd och således ha kompetens vad avser före- tagsekonomi, marknadsföring, Säljteknik, juridik o.s.v.

Som framgår av denna korta beskrivning kan förslaget om re- gionala kompetenscentra ses som en utvecklingsfond för kvinnor. När det gäller uppgifterna för sådana kompetenscentra skulle kommittén också vilja peka på att kompetenscentra bör ha möjligheter att ge rådgivning om kooperativa företagsformer.

Syftet är sålunda att skapa en nod för nätverksbyggande mellan kvinnliga företagare och också att ge stöd till kvinnor som vill starta eget. Det är naturligt att inriktningen liksom formerna härför kan variera från ett län till ett annat. Behov av kompetenscentra kan finnas över hela landet. Det bör ankomma på länsstyrelserna att stödja etablerandet av kvinnliga kompetenscentra. Med hänsyn till de särskilda problemen i de prioriterade landsdelarna föreslår vi att 25 miljoner kr. anvisas för sådana centra i dessa landsdelar.

9. MELLANSTÄDER I SAMSPEL MED STORSTADSREGIONER OCH LAN DSBYGD

Ställningstaganden:

Mellanstäderna bör fungera som alternativa lokaliseringsorter till storstadsområdena och som motorer i den inomregionala utvecklingen.

Prioriterade mellanstäder är Luleå, Boden, Piteå, Skellefteå, Umeå, Ornsköldsvik, Härnösand, Sundsvall/Timrå, Ostersund, Gävle, Sandviken, Falun, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Karlsbona och Växjö.

Insatserna i mellanstäderna avser framförallt utbildning, kommunikationer och andra rambetingelser av betydelse för en hel regions utveckling. Stöd till företag avser_endast den privata tjänstesektorn med undantag för Karlskrona, Sandviken, Ornsköldsvik och Piteå. I dessa mellanstäder kan stöd också lämnas till företagsutveckling och nyetableringar.

För att mellanstäderna skall kunna fimgera bättre i ett inomregionalt sammanhang bör kollektivtrafiken förbättras, program för inomregional decentralisering utarbetas och kontakterna mellan landsbygdens näringsliv och högskolor och andra forskningsinstitut byggas ut.

En spridning av tillväxten inom tjänstesektorn och central statlig verksamhet från Stockholm är angelägen. En ökad attraktivitet hos mellanstäderna är en grundförutsättning för att en mer balanserad utveckling skall uppnås.

Arbetsmarknadsdepartementet bör fortsätta lokaliseringssamrådet med framförallt tjänsteföretag om etablering utanför stockholmsområdet. En motsvarande verksamhet bör också bedrivas för den centrala statliga förvaltningen.

En aktiv affärsförmedling mellan företag i Stockholm och de prioriterade landsdelarna bör byggas upp.

Stöd bör också kunna utgå till företag i de prioriterade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm.

9.1. Mellanstäderna

Vi har i tidigare avsnitt (kapitlen 2 och 4) redovisat en analys av mellanstäderna och i det sammanhanget gjort en avgränsning av de orter vi anser bör ingå i begreppet mellanstad. Vi har där även gjort en del pre- ciseringar av den roll vi tillmäter dem i den framtida regionalpolitiken. I detta avsnitt koncentreras intresset till de mellanstäder i eller i anslutning till de landsdelar som vi prioriterat d.v.s. mellanstäder i eller i anslutning till Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Definitionen av mellanstaden kan sammanfattas i följande:

"en mellanstad är en viktig export- och importnod för en större region mellan vilka de större länkarna i det nationella transport- och/eller beslutsystemet finns. I transportsystemet är de ofta knutpunkter i det nationella väg-, järnvägs- och/eller flygsystemet. I beslutssystemet utgör mellanstaden en kvalificerad regional beslutsnivå för offentlig förvaltning tillräcklig för att vara mottagare för fortsatt decentra- lisering och/eller omlokalisering av statlig verksamhet och privata tjänster". Med denna definition kan tre grupper av mellanstäder avgränsas. De är: A Orter som är noder i transportsystem och med mer än 50 000 invånare eller är största kommun i en lokal arbetsmarknad med mer än 60 000 förvärvsarbetande. B Orter som är noder i beslutssystem. C Orter som är noder både i transport- och beslutssystem.

Med denna avgränsning erhåller vi följande orter som mellanstäder(1):

A B C Nod i transport- Nod i besluts Nod i både trans system(l) system(l) port-och beslutssystem(1) Boden Falun Gävle Borlänge Härnösand Halmstad Borås Karlskrona Jönköping Eskilstuna Mariestad Kalmar Helsin borg Nyköping Karlstad Hässle olm Visby Kristianstad Norrköping Vänersborg Linköping Piteå Luleå Sandviken Skellefteå Umeå Skövde Uppsala Sundsvall Västerås Södertälje Växjö Trollhättan Orebro Ornsköldsvik Ostersund

(1) Fet stil markerar ort som ligger i eller gränsar till en prioriterad landsdel

Den analys som gjorts innebär att vi på flera punkter ser att mellanstäderna i de regioner som har arbetsmarknadsproblem också har en sämre utveckling än andra mellanstäder. Analysen visar också att de mellanstäder som är noder i såväl beslutssystem som transportsystem är de som utvecklats snabbast.

En analys av mellanstädernas utveckling leder till slutsatsen att de mellanstäder som bör prioriteras för direkta insatser som stärker deras arbetsmarknad och attraktivitet är:

- Luleå - Gävle / Sandviken - Boden - Falun / Borlänge

- Piteå - Karlstad - Skellefteå - Kalmar

- Umeå - Växjö - Ostersund - Karlskrona

- Ornsköldsvik

- Sundsvall / Timrå /

- Härnösand

Insatserna bör bestå av både förbättringar av infrastrukturen och sysselsättningsskapande åtgärder.

__ Med hänsyn till arbetsmarknadsläget i Karlskrona, Sandviken, Ornsköldsvik och Piteå bör regionalpolitiskt stöd till företagsutveckling och nyetablering kunna lämnas i dessa kommuner.

I övrigt bör insatserna för mellanstäderna vara inriktade framför allt på att utveckla orternas länkfunktioner. I detta sammanhang är det några relationer som i första hand bör utvecklas nämligen mellan Umeå - Skellefteå - Piteå - Boden - Luleå.

I andra hand bör relationerna utvecklas mellan Sundsvall/ Härnösand - Ostersund - (Trondheim).

Härutöver bör sambandet och samverkan som finns förbättras mellan Borlänge - Falun - Sandviken - Gävle och Karlskrona - Kalmar - Växjö.

Vi har också i vår analys av mellanstäderna utgått ifrån deras relationer med storstadsområdena och då i första hand Stockholmsom- rådet. Genom Stockholms helt dominerande funktion som centrum, både vad gäller transporter och beslutssystem, blir mellanstäderna naturliga länkar i landets nätverk.

Från regionalpolitiska utgångspunkter har vi två skäl för vår prio— ritering av mellanstäderna. Dels skall åtgärderna som föreslås ge positiva effekter i de mellanstäder som nämnts och i deras omland, dels skall så- dana åtgärder som syftar till att avlänka en del av tillväxten i Stockholms- regionen också skapa bättre förutsättningar för en bättre inomregional balans och därmed en bättre fungerande Stockholmsregion.

9.2. Sambanden mellan Stockholm och övriga landet

Stockholms och i viss mån övriga storstäders roll i regionalpoli- tiken har oftast diskuterats utifrån befolkningsomflyttningar som ett mått på mellanregional balans eller obalans.

Orsakerna till att samhällsdebatten för närvarande till stor del har fokuserats på Stockholm är flera och delvis av olika slag. Man kan grovt skilja på orsaker som grundas på regionens egna problem och or- saker som hänger samman med andra regioners behov av sysselsättning och tillväxt.

På Stockholms arbetsmarknad sysselsattes enligt FoB 85 drygt 20% av samtliga sysselsatta i landet. Inom huvudstadsregionen till vilken även Uppsala räknas, fanns en fjärdedel av landets sysselsatta. Om dess- utom siffrorna för Göteborg och Malmö läggs till, kan vi se att storstäderna sammantaget svarade för mer än en tredjedel av landets ar- betsmarknad. Den starka dominans som främst Stockholms arbetsmarknad har och de samband med mellanstäderna som finns kan också uttryckas i pendlingstermer. 1985 pendlade totalt ca 22 000 människor från mellan- städerna till Stockholm. Uppsala, Nyköping, Västerås, Karlskrona och Sundsvall hade mer än 20 % av sin totala utpendling till Stockholm. Ekonomiskt finns också samband mellan Stockholm och mellan- städerna i och med att den privata sektorns beslutsfunktioner är starkt koncentrerade till Stockholmsområdet. Av de 100 största koncernerna i Sverige hade 65 år 1985 sitt huvudkontor i Stockholm. Inom den s.k. högteknologin (främst dataindustrin) har Stockholm en stor andel av teknikimporten från utlandet, främst genom koncentrationen av företag med en sådan inriktning till regionen. Mellanstäderna är funktionellt kopplade till Stockholmsregionen i egenskap av användare av teknologin. Vi har kunnat notera att Stockholmsregionen över en något längre tidsperiod, har blivit klart dominerande centrum för kapital- . marknaden i landet på bekostnad av i första hand Göteborgsregionen.

Under 1990-talet kan vi räkna med att ett antal betydande infra- strukturprojekt kommer att genomföras som ytteligare kommer att förstärka huvudstadsregionens betydelse. Vi tänker då på Mälarbanan och Svealandsbanan samt förbättrade kommunikationer till Arlanda. Dessa projekt kan komma att leda till en viss avlastning av trycket på Stockholms arbetsmarknad, men i ett nationellt perspektiv kommer sannolikt Mälar- regionens Växtkraft att ytterligare förstärkas.

Samtidigt kan vi också notera att huvudstadsregionen i vissa avseenden inte är en fungerande region. En orsak till detta är att regionen, som en följd av att landets ekonomi under en längre tid befunnits i en högkonjunktur, haft en särskilt hög ekonomisk aktivitet som påverkat både arbetsmarknad och investeringar. Detta har i sin tur medfört en generell

brist på arbetskraft som särskilt drabbat samhällsservicen.

En annan orsak är att regionen börjat känna av trängseleffekter på grund av för stor bilism och/eller för dåligt utbyggd infrastruktur. Bostadsbyggandet har under flera år varit mycket lågt med bostadsbrist som följd, medan kontorslokaler och liknande har byggts ut. Overhett- ningen på byggarbetsmarknaden har medfört en hög kostnadsutveckling för bl.a. byggmaterial, som drivit upp byggkostnaderna i hela landet. Overhettningen på byggmarknaden och arbetsmarknaden i Stockholmsre- gionen har därmed varit inflationsdrivande.

En tredje orsak är att de lokala miljöproblemen nu börjat närma sig gränsvärden där kostnaderna för att lösa dem blir oproportionerligt höga samtidigt som människornas krav på en god miljö ökar.

Det finns inomregionala obalanser mellan de norra och de södra delarna. Transportapparaten är överansträngd. Bristen på arbetskraft i re- gionen har bl.a. medfört en så stark konkurrens om den befintliga arbets- kraften att det är svårigheter att upprätthålla den sociala omvårdnaden.

Näringslivets expansion förorsakar kostnader för bostäder, skolor och social omvårdnad. Som en följd av detta är den kommunala ekonomin ansträngd medan näringslivet står mycket starkt rustat.

En geografiskt mer balanserad tillväxt är mot denna bakgrund synnerligen viktig, inte bara för de landsdelar och mellanstäder som utvecklats mindre gynnsamt utan även för Stockholmsregionen och på sikt för landet som helhet. Orsakerna till den obalans som föreligger står i huvudsak att finna i strukturella skillnader. Som så ofta blir sådana under- liggande skillnader särskilt tydliga när de förstärks av mer konjunktur- mässiga faktorer. För att nå en bättre balans räcker det mot denna bak- grund inte med att vidta stabiliseringspolitiska åtgärder påkallade av en högkonjunktur, utan de måste också kompletteras med insatser av mer långsiktig natur.

9.2.1 Balansen mellan stockholmsregionen och övriga regioner.

Stockholmsregionens befolkning har under de senaste 25 åren vuxit med i genomsnitt 12 800 personer per år. Under 1960-talet skedde tillväxten till stor del genom inrikes omflyttningar, d.v.s. inflyttning till Stockholm från andra regioner i landet. På 1970-talet förändrades denna bild genom att den positiva inflyttningen till Stockholm blev negativ och Stockholm växte av andra orsaker, som födelseöverskott och utrikes in- flyttning. På 1980—talet har denna tillväxt fortsatt, till en början genom en större inrikes inflyttning och senare genom födelseöverskott och utrikes in- flyttning. Den senaste prognosen visar att tillväxten kommer att fortsätta i ungefär samma storlek fram till år 2000.

Sverige befinner sig nu i den unika situationen att högkonjunk- turen har medfört att arbetskraftsbrist kan noteras över hela landet med undantag för sådana lokala områden där matchningen av utbud och efter-

frågan tar lång tid.

Sysselsättningen är alltså för närvarande hög i hela landet. Vad som skiljer regionerna åt i dag är att medan Stockholm har mycket höga förvärvsgrader för kvinnor (över riksgenomsnittet för män) så har övriga regioner fortfarande en låg förvärvsgrad för kvinnor. Under förutsättning att även kvinnorna i andra regioner på sikt önskar förvärvsarbeta i samma utsträckning som Stockholmskvinnorna gör i dag får vi redan vid en mått- ligt dämpad konjunktur sysselsättningsproblem utanför Stockholm.

Styrkan hos de krafter som driver på tillväxten i Stockholmsom- rådet är enligt vår uppfattning så stor att vi också under hela 1990—talet får räkna med att dagens obalanser består. Det handlar alltså inte primärt om ett konjunkturfenomen.

Det är sett mot denna bakgrund vi har försökt finna vägar att balansera tillväxten i Stockholm och därmed avlasta regionen ytterligare problem samt på sikt få en nödvändig tillväxt i andra regioner - främst i de geografiskt prioriterade.

Flertalet av mellanstäderna består av två eller flera kommuner som hänger ihop arbetsmarknadsmässigt. Samverkan mellan dem i övrigt är dock ofta begränsad. Förstärkt kommunal samverkan bör understödjas.

Utlokalisering av statlig verksamhet från Stockholmsregionen anser vi bör vara ett inslag i de åtgärder som syftar till bättre balans mellan landets regioner. En viktig del i denna påverkan är att göra de centrala statliga myndigheterna känsliga för de högre kostnader de har i Stock- holmsregionen samtidigt som de skulle få behålla merparten av mellan- skillnaden vid en billigare lokalisering. Syftet skulle vara att föra in lokaliseringsfrågan i myndigheternas interna planering. Som komplement till denna påverkan torde dock också krävas en organisation inom kansli- huset som driver denna fråga.

9.2.2 Stimulanser för att främja etablering av verksamhet utanför Stockholm

En förutsättning för möjligheterna att stimulera företag att etablera sig utanför Stockholmsregionen är det stöd till privata företag som enligt våra förslag kan utgå i Inlandet, Bergslagen samt Sydöstra Sverige samt för den privata tjänstesektorn i de prioriterade mellan- städerna(se kapitel 6).

En fortsättning av det lokaliseringssamråd som bedrivs med de största tjänsteföretagen är ett element i denna politik. Enligt det förslag till förändrat stöd för den privata sektorn som redovisades i kapitel 6 bör detta kunna ske med utnyttjande av den nya stödform som föreslås för mjuka investeringar.

För att aktivera lämpliga företag krävs information om de möj- ligheter och praktiska frågor som berör företaget. Vi anser att regeringen Skall ha ett direkt ansvar för att bl.a. informera och stödja stora koncern-

företag som banker, konsultföretag, byggkoncerner etc. med huvudkontor i Stockholm.

En icke oväsentlig resurs i sammanhanget är näringslivet självt. En överenskommelse med näringslivet om ett aktivt stöd i att stimulera företag att förlägga verksamhet utanför Stockholm bör eftersträvas.

I Stockholmsregionen sysselsätter den statliga centrala förvalt- ningen ca 45 000 årsarbetare med förvaltningsuppgifter som är av nationell karaktär. Arbetstillfällena är koncentrerade till Stockholms, Solna och Sundbybergs kommuner. Statsmakterna har tidigare (1971 och 1973) beslutat om omlokaliseringar av ca 10 500 arbetstillfällen till olika orter i landet. Statskontoret har för kommitténs räkning gjort en heltäckande utvärdering av resultatet av omlokaliseringen. Vi gör den bedömningen att statskontorets utvärdering visar att omlokalisering av statlig verksamhet är ett verkningsfullt regionalpolitiskt medel för att för- bättra den regionala balansen.

Statskontoret har emellertid pekat på vissa negativa effekter, främst för de berörda individerna. Vi föreslår att omlokaliseringar av statlig verksamhet även i framtiden bör utnyttjas som ett regionalpolitiskt medel men i något modifierad form jämfört med den tidigare stora om- lokaliseringen.

Motivet till vårt Ställningstagande grundar sig på att utgångsläget i dag, med en geografiskt spridd bas av Statlig central verksamhet till när- mare 20 orter i landet, är annorlunda än utgångsläget vid förra utlokali- seringen. Den strategi för statlig omlokalisering vi förordar kan ses som ett steg två eller en fortsättning på den förra. Innan beslut om omlokalisering tas bör myndighetens möjligheter att decentralisera beslutsfattande prö- vas.

Den kunskapsåterföring vi nu fått inom en rad väsentliga områ- den genom statskontorets utvärdering bör ligga till grund för en systema- tisk genomgång och inventering av de mellanstäder och orter som tidigare mottagit statlig verksamhet. Där behov finns att stärka redan genomförd omlokalisering bör orten kompletteras med lämplig ny.

De mellanstäder som inte berördes av den tidigare omlokaliseringen skall också ingå i den föreslagna inventeringen. Väg- ledande för bedömningen av dessa mellanstäders behov av och möj- ligheter att vara mottagarort för statlig verksamhet skall vara den regional- politiska analys av mellanstäderna vi presenterar.

Vi kan konstatera att det för närvarande pågår en omlokalisering av ca 1 300 statliga tjänster till olika orter utanför Stockholm. Vi utgår ifrån att diskussioner och beslut om omlokalisering av statlig verksamhet även kommer att finnas framöver. Med vårt föreslagna arbetssätt kan statsmakterna, på ett bättre sätt än i dag, säkerställa att besluten och åt- gärderna får de önskvärda regionalpolitiska effekterna.

9.2.3. Affärsförmedling

Vi har konstaterat att många olika projekt har bedrivits för att fånga upp potentiella företag i Stockholmsregionen som är villiga att för- lägga verksamhet i andra delar av landet. Kommuner har tillfälligt öppnat informationskontor i Stockholm, länsmyndigheter har ibland via konsulter försökt bearbeta Stockholmsföretag, företag har inbjudits till besöksresor etc. med syftet att dels överföra information, dels etablera personkontak- ter.

En svårighet för alla dessa försök har varit att nå rätt typ av före- tag i Stockholmsregionen. Man har saknat ett nätverk i Stockholm att ut- nyttja för ändamålet. Konsulter har då hyrts in för att med sina etablerade nätverk ersätta denna brist.

Av naturliga skäl har det då blivit Stockholmskonsulter med sin kunskap om Stockholmsföretag som anlitats. Erfarenheterna från de olika projekten är emellertid entydiga vad gäller Stockholmsföretagens brist på kunskap om företagsspecifika förhållanden som gäller utanför Stockholm. En svårighet i ett kontaktarbete av detta slag är att företag generellt sett har en misstro till att myndigheter kan lösa deras interna problem och av den anledningen inte känner sig motiverade att inleda samarbete.

Vi har därför bedömt det som lämpligt att i samverkan med rep- resentanter från det privata näringslivet eller näringslivet närstående or- ganisationer försöka få en affärskontaktsförmedling till stånd. Vi har också försökt hitta en modell för det praktiska arbetet där vi med regionalpoli- tiska medel kan stödja en kompetensuppbyggnad hos konsulter verk- samma i de prioriterade geografiska områdena i stället för att behöva vara beroende av Stockholmskonsulter.

Vad företag, konsulter, kommuner och andra verksamma med att få kontakter med företag i Stockholmsregionen behöver är en fast punkt i Stockholm där kunskap, nätverk och hjälp kan erhållas för att etablera sådana kontakter.

Vi föreslår att berörda parter själva medverkar till etableringen av ett centrum med den skisserade arbetsinriktningen. Regionalpolitiska medel kan sedan utgå till projekt som via detta organ vänder sig till sådana Stockholmsföretag som har kapacitetsproblem eller står inför en expan- sion i syfte att etablera kontakter för samarbete. Projekten kan bedrivas av kommuner med hjälp av konsulter verksamma i de geografiskt priori- terade områdena. Kostnaden kan beräknas till 5-10 miljoner kr under en försöksperiod på ca 5 år. Under försöksperioden bör verksamheten utvärderas och dess kommersiella värde bedömas, och resultatet kan an- vändas som underlag för beslut om fortsatt verksamhet.

9.2.4. Stöd till marknadsbearbetning

Förslagen ovan syftar till att länka samman växande företag i

Stockholmsrådet med företag i våra prioriterade landsdelar. Vi vill också peka på att flera av de förslag som lagts tidigare också gör det lättare för befintliga tjänsteföretag i landsdelarna att bearbeta den växande mark- naden i Stockholmsområdet. Det stöd till mjuka investeringar som vi föreslår i kapitel 6 rymmer denna möjlighet. Förbättrade telenät och re- duktion av kostnaderna för datakommunikation verkar i samma riktning.

9.2.5. Åtgärder för att sprida tillväxten i Stockholmsområdet - reglering och "lägesavgift"

Riksdagen fattade under våren 1989 beslut om en tillfälligt förhöjd fastighetsskatt på hyreshus med huvudsakligen kontor, lokaler, hotell och restauranger, kiosk och parkeringshus (typkod 322-326 1 1988 års fastighetstaxering). Fastighetsskatten höjs för åren 1990- 91 med ca 80% (underlaget höjs från 55 % till 100 %) och beräknas öka intäkterna från fastighetstaxeringen med 600 miljoner kr för 1990 och 700 miljoner kr för 1991.

Den geografiska avgränsningen omfattar alla kommuner i Stock- holms län utom i Norrtälje och Södertälje kommun samt i Håbo och Upp- sala kommun i Uppsala län.

Mot bakgrund av vår analys av utvecklingen i Stockholm och särskilt den s.k. Arlandakorridoren, har vi diskuterat införande av en lägesavgift. Eftersom riksdagen nyligen har fattat beslut i frågan lägger vi inte fram något eget förslag. Vi förutsätter att regeringen utvärderar effek- terna av de införda lägesavgifterna.

9.3 Förslag för att stärka mellanstäderna i prioriterade områden.

Av mellanstäderna är det i första hand de inom de regionalpoli- tiskt prioriterade områdena eller i direkt anslutning till dessa som berörs av våra förslag.

9.3.1 Mellanstäderi anslutning till Inlandet.

Mellanstäder i Norrland är med vår definitien Luleå, Boden, Piteå, Skellefteå, Umeå, Sundsvall/Timrå, Härnösand, Ornsköldsvik samt Ostersund.

Luleå-BodenPiteå-Skellefteå-Umeå

På arbetsmarknaderna i Umeå, Skellefteå, Piteå, Boden och Luleå sysselsattes år 1987 ca 295 000 människor. Samtliga orter är

högskoleorter. Forskning bedrivs på flera av orterna. Var och en av dessa orter har också haft en jämförelsevis positiv sysselsättnings- och befolk- ningsutveckling, vilket framgått av analysen tidigare. Den analys som genomförts sammanfattas för de här lokala arbetsmarknaderna i följande tabell.

Befolk- Föränd- Typ av ning rin kommun 1987 19 0-1987

(1980 = 100)

Umeå 86 257 107 Service Skellefteå 74 179 100 Industri Piteå 38 758 101 Industri Boden 29 049 101 Service Luleå 66 623 99 Industri

Utvecklingspotentialen i dessa orter skulle sannolikt öka och dessutom tas till vara bättre om länkarna mellan dem kunde förstärkas. Arbetsmarknadsmässigt kan Piteå, Skellefteå och Luleå karaktäriseras som industrikommuner medan de två övriga är servicekommuner. I princip kan man därför tänka sig att det finns förutsättningar för en utökad integration mellan dessa arbetsmarknader. Ett hinder är de långa restiderna. Vi har i kapitel 5 redovisat vår syn på kommunikationernas roll i regionalpolitiken bl.a. behovet av en systemsyn på de olika transport- slagen. Mot den bakgrunden anser vi att i den kommande samordnade investeringsplaneringen för kommunikationssektom bör omfatta en särskild redovisning av transportlösningarna för Norrland.

Inom utbildningens område har vi i kapitel 5 lagt förslag om bl.a. utökad distansutbildning vid Umeå universitet, något som förbättrar utbildningsmöjligheterna för hela Norrland.

Sundsvall/T imrå/Hämösand-Östersund- ( Trondheim )

Den analys som redovisades tidigare visade i sammanfattning följande befolkningsutveckling för Sundsvall/Timrå, Härnösand och Ostersund.

Befolk- Föränd- Typ av

ning ring kommun

1987 1980-1987

(1980 = 100)

Härnösand 27 270 98 Service Sundsvall 92 758 98 Service Timrå 18 322 97 Industri Ostersund 56 788 102 Service

Sundsvall och Härnösand tillhör de mellanstäder som inom länet delar på funktionerna att vara transport- och arbetsmarknadsmässigt centrum respektive nod i det (offentliga) beslutssystemet med Sundsvall som transport och industriellt centrum och Härnösand som administrativt centrum. Det är värt att notera att Sundsvall med de avgränsningar som gjorts kan klassificeras som en serviceort. Såväl Sundsvall/Timrå som Härnösand har haft en negativ befolkningsutveckling under 1980-talet.

Pendlingsutbytet mellan kommunerna är inte så stort att de, enligt de kriterier som SCB använt, bildar en lokal arbetsmarknad. Man kan notera att pendlingsutbytet mellan Sundsvall och Timrå är väsentligt större än mellan dessa båda orter och Härnösand. Orterna fungerar allstå inte nu riktigt som den "Mittstad" som en del vill se den som. Det bör också noteras att Sundsvall har lika stor utpendling till Stockholm som till Härnösand.

Insatser för att underlätta pendlingsutbytet mellan Sundsvall/ Timrå och Härnösand bör vara ett led i strävanden att öka orternas attrak- tivitet.

De förslag inom kommunikationssektom som vi redovisar i kapitel 5 innebär en kraftig satsning på regionen. Ett andra flygtrafiknav, snabbtågsförbindelse med Stockholm samt pågående investeringar på E4 ger en utvecklingspotential för de berörda kommunerna. För att ytter- ligare stimulera utvecklingen bör samarbetsprojekt mellan kommunerna kunna stimuleras ekonomiskt.

Snabbtågsförbindelse med Stockholm påverkar självfallet inte bara Sundsvall utan också övriga orter som berörs längs södra Norrlandskusten, bl.a. Gävle. Från regionalpolitiska utgångspunkter är det angeläget att denna förbindelse kommer till stånd så fort som möjligt. Kommittén förutsätter att denna förbindelse också kommer att innebära direkt anknytning till Arlanda.

Till Sundsvall har tidigare central statlig verksamhet omlokaliserats. År 1987 hade dessa omlokaliserade myndigheter ca 1 000 anställda vilket motsvarade ca 2 % av den totala sysselsättningen. Eventuella tillskott till de befintliga centrala myndigheterna bör rimligen sökas bland sådana som har verksamhetsmässiga samband med dem som nu är lokaliserade till Sundsvall.

Kommitténs förslag till åtgärder beträffande forskning inom högskolan utgår från att högskolorna i Sundsvall/Härnösand och Östersund samverkar. Profileringen på respektive ort måste göras senare. Ett förslag till utvecklingsinriktning som tagits fram av SCA bör dock ingå i den diskussionen eftersom det ligger i linje med de ideér om FoU i kollektiv form som vi diskuterar i kapitel 6. Ett närmande mellan Sundsvall/Härnösand och Östersund (Trondheim) på forskningssidan skulle ytterligare stärka de ideér som finns om utveckling längs E 75.

En särskild utredningsman har på regeringens uppdrag redovisat förslag på utvecklingsinsatser för Östersund (Ds 1989: 31). I den analys av

Inlandet som ligger till grund för förslagen konstateras att Östersund som mellanstad i Inlandet behöver stöd för förnyelse och utveckling. Det är en slutsats som vi delar. Vi vill särskilt understryka vikten av förslagen som berör högskoleutbildningen och FoU vid högskolan. Vi har i kapitel 5 föreslagit utökade resurser för Högskolan i Ostersund.

9.3.2 Mellanstäder i anslutning till Bergslagen.

Gävle-Sandviken-Falun-Borlänge-Karlstad

Av de mellanstäder som är "dubbelnoder" tillhör Gävle dem som utvecklats befolkningsmässigt minst positivt. Motsvarande relativt negativa befolkningsutveckling har även Sandviken och Borlänge. Av dessa orter har Gävle och Borlänge den högsta tillgängligheten. De har också gemensamt att avståndet till Stockholm samtidigt både är för långt och för kort. Det är för långt bort för att direkt påverkas av tillväxten i Stockholmsområdet men tillräckligt nära för att som marknader kunna bearbetas från Stockholm. Förbättrade kommunikationer kan antas ha stor betydelse för båda dessa orter. Den snabbtågsförbindelse mellan Sundsvall och Stockholm som vi prioriterat i kapitel 5 kommer sannolikt att ha mycket stor betydelse för Gävle/Sandviken och även andra orter i länet. Redan nu är pendlingsutbytet mellan dessa orter och Stockholm betydande. Det finns ytterligare samband mellan orterna. Det är t ex inte ovanligt att Gävle-Dala varit en gemensam region. Traditionellt har därvid Gävle varit "regioncentrum". Till såväl Gävle som Borlänge har också central statlig verksamhet omlokaliserats inom infrastrukturområdet.

I följande tabell redovisas data för dessa mellanstäder.

Befolk- Föränd- Typ av ning ring kommun 1987 1980-1987

(1980 = 100)

Borlänge 46 978 99 Industri Falun 52 051 103 Service Gävle 87 453 100 Service Sandviken 39 986 93 Industri

Den svagaste av arbetsmarknaderna är som framgår Sandviken. Arbetsmarknadsmässigt finns det starka samband mellan å ena sidan Falun-Borlänge och å andra sidan Gävle-Sandviken. Förutsättningarna för att kunna utveckla de arbetsmarknadsmässiga sambanden mellan Falun- Borlänge å ena sidan och Gävle-Sandviken å den andra, torde vara begränsade. Det är emellertid inte där som kärnan finns i ett utökat utbyte

mellan dessa orter. Den potential som finns är att de sammantaget bildar ett starkt centrum när det gäller landets infrastruktur. I Borlänge finns Vägverket och Banverket och i Gävle Lantmäteriverket, Centralnämnden för fastighetsdata samt Statens institut för byggnadsforskning.

Därmed kan sägas att Gävle, Falun och Borlänge bildar ett centrum för hantering av koordinatsatt information i samhällets planering av infrastrukturen. Vägverkets vägdatabank är ett exempel på ett geografiskt informationssystem. Domänverket i Falun hanterar också geografiska informationssystem liksom Lantmäteriverket och Central- nämnden för fastighetsdata. Forskningsmässigt utvecklas området geogra- fiska informationssystem nu mycket snabbt. Mot denna bakgrund före- faller det rimligt att söka utveckla ett gemensamt FoU-program mellan de som hanterar geografisk information i regionen och respektive högskolor.

Vi har i kapitel 5 föreslagit att väginvesteringar görs i den s.k. Bergslagsdiagonalen.

För högskolorna i Gävle/Sandviken och Falun/Borlänge och Karlstad föreslår vi i kapitel 5 utökade resurser.

9.3.3 Mellanstäder i anslutning till Sydöstra Sverige.

Växjö-Kalmar-Karlskrona

Dessa tre mellanstäder har hittills haft mycket litet utbyte med varandra. Förklaring till detta är troligen att söka i historiska förhållanden som i nutid bl.a. går igen i hur transportnäten är dragna. Förbättrad samverkan på högskoleområdet och kommunikationsområdet mellan dessa orter kan vara medel för att öka utbytet inom denna del av landet och därmed öka dynamiken i regionens utveckling. För Karlskronas del är det också viktigt att bibehålla de traditionella kontakterna mot Skåne och att den vägen kunna nå kontinenten. Vi har i kapitel 5 föreslagit upprustning av E 66 och järnvägen som ett led i att bättre länka regionen till de nationella transportsystemen. En förutsättning för detta är samverkan mellan de berörda kommunerna och länen.

Högskolorna i Växjö—Kalmar-Karlskrona/Ronneby föreslås i kapitel 5.1 få utökade resurser. En förutsättning är att de tre högskolorna samverkar för att med begränsade resurser kunna ge ett så brett utbild- ningsutbud som möjligt. En annan förutsättning är att tillgängligheten mellan de tre orterna görs så god som möjligt för att kunna komplettera varandra vad gäller utbildning.

En viktig förutsättning för att samverkan skall kunna utvecklas är sannolikt att Karlskrona kan fungera bättre som länscentrum.

Karlskrona är en av de mellanstäder som har den svagaste utvecklingen. Orsaken till detta är bl.a. minskningen av statliga arbets-

tillfällen i första hand inom försvarssektorn. En strategi för Karlskrona (Blekinge) måste sannolikt innefatta samtliga element som tidigare diskuterats. Det betyder insatser som direkt påverkar arbetsmarknaden i Karlskrona samt förbättrar möjligheterna att integrera de olika lokala arbetsmarknaderna i Blekinge med varandra. Vårt förslag om Kustbanan bör ses i det perspektivet. Vi har i kapitel 5 gjort en regionalpolitisk bedömning av järnvägsinvesteringen.

För lokalisering av statlig verksamhet till Sydöstra Sverige kan både Karlskrona och Växjö motiveras som mottagarorter. Den kapacitet för ledning av lufttrafiken som behöver tillkomma i södra Sverige bör lokaliseras till i första hand Karlskrona och om detta inte går, t.ex. av försvarsskäl, i andra hand till Växjö.

För Karlskronas del har det i länet väckts förslag som tar sin utgångspunkt i Karlskrona som marint centrum. Kommittén har inte tagit ställning till enskilda projekt men ser dessa förslag som en naturlig profil för Karlskrona.

Visby (Gotland)

Under den senaste tioårsperioden har stora infrastrukturinsatser gjorts för Gotland. Således har hamnen i Visby, flygplatsen, elförsörj- ningen, fiberoptik för telekommunikation byggts ut till en mycket hög standard. Länet som består av endast en kommun har en komplett upp- sättning statliga sektorsorgan inklusive länsarbetsnämnd. Den statliga bostadspolitiken är den enda sektor som saknas men dess funktion sköts av länsstyrelsen. Härtill finns en relativt sett välbemannad utvecklingsfond. Det innebär att alla nödvändiga resurser finns för att i samverkan med kommunen möjliggöra arbete med regionala utvecklingsfrågor. Gotland går därmed in i en andra fas där det mer gäller att utnyttja nuvarande rambetingelser än att bygga ytterligare infrastruktur. För detta krävs en mobilisering av den egna regionen.

En sådan inriktning på utvecklingsarbetet svarar Utveck- ' lingscentrum Gotland (UCG) för, som genom samarbete med olika universitet köper utbildning som beslutas om på Gotland. Länsstyrelsen fungerar som en högskolestyrelse och är ansvarig bl.a. för centrets anslags- framställning.

Vi bedömer att centret med den inriktning och sammansättning med lokala intressenter som det har kan fylla en mycket viktig utvecklings- roll för Gotland i sin helhet.

Vi föreslår att regionalpolitiskt stöd utgår för konsolidering av Utvecklingscentrum Gotland under den kommande treårsperioden med 1 miljon kr. per år.

Turismen har en avgörande betydelse för Gotland. Regeringen har tillsatt en särskild utredningsman för att pröva olika utvecklingsprojekt för turismen på ön. I det sammanhanget kan regionalpolitiskt stöd till

ytterligare turisminvesteringar komma att aktualiseras.

Kommunikationerna till och från Gotland spelar en helt av- görande roll för öns utvecklingsmöjligheter. Koncessionen för gods- och persontransporter med båt gavs för två år sedan till ett nytt rederi. Någon större förändring av trafiken har bytet av rederi inte inneburit. Läns- styrelsen i Gotlands län är beredd att överta ansvaret för det statliga stödet till trafiken. Vi uttalade i kapitel 6 att en reformering av tran- sportstödet till Gotland bör ingå i det uppdrag som en särskild utredare bör ges.

9.4. Mellanstädernas inomregionala roll

Åtgärder som stärker mellanstäderna kan som sagts i kapitel 4 innebära att förutsättningarna för en central statlig landsdelspolitik försämras genom att mellanstädernas ökade konkurrenskraft framför allt märks i omlandet så att en negativ bieffekt blir att de små och perifera arbetsmarknadernas situation blir sämre. Decentralisering i ett nationellt perspektiv riskerar därmed att leda till centralisering i ett länsperspektiv.

En politik som skapar förutsättningar för att utveckla alternativ till lokalisering i storstadsområdena måste därför kombineras med åtgärder som så långt som möjligt stärker de små orternas och landsbygdens motkrafter. Särskilt angeläget är detta för de kommuner (lokala arbetsmarknader) som ligger på sådana avstånd från mellanstäderna att dagpendling inte är aktuell. I det sammanhanget är det viktigt att notera att en stor del av utflyttningen från mindre kommuner är s k utbildningsflyttning d.v.s. det är ungdomar som flyttar i samband med att de t.ex. påbörjar gymnasial- eller högskoleutbildning. Det är allstå inte bara direkta insatser mot arbetsmarknaderna som kan medverka till att minska suget från mellanstäderna. Här handlar det om att skapa arbets- tillfällen och utbildningsmöjligheter i de kommuner som inte ingår i de(n) stora lokala arbetsmarknaden.

Ett annat alternativ är att se till att de arbetsplatser och servicefunktioner som finns i mellanstäderna blir inom räckhåll för så många människor som möjligt. Från arbetsmarknadssynpunkt blir det då fråga om att vidga mellanstädernas arbetsmarknad geografiskt. Det är också angeläget att betona det ansvar som i detta sammanhang åvilar kommunledningarna i mellanstäderna och landstingen i berörda län. De senare har inte minst genom ansvaret för länstrafiken en stor roll i att genom kollektivtrafiken i länen påverka åtkomsten till service och arbete för människorna i mellanstädernas omland.

Ett tredje alternativ är en inomregional decentralisering av sysselsättning i företag och offentlig verksamhet. En möjlighet att få ett samspel mellan den önskvärda mellanregionala decentraliseringen från Stockholm och den likaledes önskvärda decentraliseringen inomregionalt vore att skapa en "förhandlingssituation" mellan regeringen och

länsstyrelserna t ex på så sätt att en del av en ytterligare ökning av länsanslagen reserverades för att finansiera program för inomregional decentralisering och landsbygdsutveckling. Fördelningen av dessa skulle ske först när konkreta program föreligger och i "konkurrens" mellan de olika länen. Även fördelningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder av typen "östra Norrbotten" skulle kunna hanteras på motsvarande sätt.

En sådan inomregional decentralisering kan normalt inte avse nationella verksamheter som decentraliseras från huvudstaden. De har sannolikt alltför stora krav på flygförbindelser, närhet till högskola etc. för att detta skall vara möjligt. Vissa undantag där kommunikationen kan ske via teleteknik kan tänkas. I övrigt måste inomregional decentralisering avse verksamheter som redan finns i länet och som, vad avser offentlig verksamhet, har en till länet avgränsad funktion. Men även utflyttning av företag eller funktioner inom företag från oentralregionen bör kunna ingå i de program omkring vilka förhandlingar förs.

För att sprida nyttan av satsningarna på mellanstäderna i Norrland till Inlandet har vi i kapitel 5 föreslagit att distansutbildningen ökas. Andra insatser av samma slag skulle vara att ytterligare geografiskt förflytta tyngdpunkten för Träteknikcentrums verksamhet närmare före- tagen. Träteknikcentrum finns nu lokaliserade till Stockholm, Skellefteå och Jönköping. En förstärkning i Skellefteå för att kunna arbeta med teknikspridning' 1 sågverk och träindustri l Inlandet vore välmotiverad. På motsvarande sätt finns det anledning att göra satsningar på IUC i Skellefteå och Örnsköldsvik, IVF 1 Luleå, HTC' i Örnsköldsvik och Arméns Tekniska skola' 1 Östersund.

En förstärkning av kompetensen i dessa organisationer kan ske bl.a. med de resurser vi föreslår för forskning utanför högskolan. En sådan kompetensförstärkning kommer då även företagen i Inlandet till godo. Inom ramen för det teknikspridningsprogram för Inlandet som är i startfasen bör det finnas utomordentliga möjligheter att utveckla ett "kunskapsöverföringssystem" mellan kust och inland enligt kanadensisk förebild (IRAP-modellen). De olika högskolorna och instituten i mellanstäderna skulle kunna knytas samman i ett s.k. "laboratory network" och vara en resurs för affärsinriktade teknikutvecklingsinsatser i inlands- företagen inom trä- och verkstadsindustrin.

10 REGIONALPOLITIKENS SAMHÄLLS- EKONOMISKA OCH STATSFINANSIELLA KOSTNADER

Ställningstaganden:

Genom att förorda den s.k blandningsmodellen för finansiering av regionalpolitiska ätgärderi vid bemärkelse anser vi att olika politikområden ges en tydligare geografisk dimension vilket på sikt gör att regionalpolitiken lyfts fram i analyser och beslutsunderlag och görs klarare och därmed mer lättförståelig.

De statsfinansiella kostnaderna för geografiska obalanser är höga. Genom att överföra anslag med samma syften som regionalpolitiska anslag till arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel kan man underlätta en effektivare användning av dessa resurser.

Vi har i enlighet med direktiven beräknat kostnaderna för våra förslag utifrån den ram som genomsnittligt tilldelats regionalpolitiken över arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel de fyra senaste åren.

Vi lägger också fram förslag som i enlighet med blandningsmodellen skall finansieras över andra huvudtitlar.

Slutligen har vi, där behovet har bedömts som så stort att ytterligare insatser är

motiverade, lagt förslag som inte är finansierade. I en del av fallen har vi pekat på alternativa finansieringsmöjligheter.

Finansiella konsekvenser av åtgärdsförslag

Anslag markerade med C _ingår j de centrala anslagen D 2 och D 3. Anslag markerade med L ingår 1 länsanslaget D 4. Typ av insats Medelsbehov (miljoner kr/år) Regionalpolitiskt sektor anslag anslag Utbildning: * kommunal vuxenutb./SSV 50 * höjt vuxenstudiestöd 45 * ökat utrustningsbidrag 180 * FoU utanför högskolan 150 * fasta forsk resurser 250 * högskoleutbildn. (distans o.decentral. ) 150 Kommunikationer: * vägupprustning Sydöstra Sverige 30 Bergslagen/ 50 södra norrlandskusten 20 Inlandet 60 *järnvägsupprustning Sydöstra Sverige 40 Vattenkraftens vinster: Inlandsstyrelsen 300 (nytt anslag) Riskkap. bolag i Inlandet 250 (nytt anslag) Landsbygdsutvi vatten- kraftsregioner 50 (nytt anslag) Kultur * förprojektering kultur/ turism 5 * regionala kulturprojekt 50 Stöd till privata sektom: * allm.kostn.sänkande stöd

för Inlandet 450

* transportstöd gods- och persontrp.stöd 300 transportstöd till Gotland 52

stöd till Vänersjöfart 6]

Typ av insats Medelsbehov (miljoner kr/år) Regionalpolitiskt sektor anslag anslag

* stöd till förnyelse, konsulttj. för Inlandet, Bergslagen o. Sydöstra Sv.

föret.utv.o. konsultins L,C kompetensutv. L,C FoU utanför högskol. se utbildning L,C kompetenscentra f. kv. 25 konsultins. 45

* Stöd till nyetabl. o. priv. tjänstesektor för 1,8, SS 0. mellanstäder

nyetableringar L, C priv.tjänstesekt. 150 (tidigare sysselsättningsstöd) * Kreditgarantier(centralt) 30 * Investeringsbidrag L * Glesbygdsstöd L * ERU, 9 * Länsanslaget 950 * Centralt 250 TOTALT 2 844 I 158 Förslag till regionalpolitiskt anslag 2 844

10.1. Inledning

Vi har i kapitel 3 bl.a. konstaterat att de statsfinansiella kostnaderna för geografiska obalanser är höga. Till en del är dessa kostna- der direkt beroende av arbetslöshetsnivån. Det gäller arbetslöshetser- sättning och vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessa minskar själv- fallet om arbetslösheten kan nedbringas t. ex. genom regionalpolitiska insatser. Till en del är dessa statsfinansiella kostnader indirekt beroende av arbetsmarknadsförhållanden och andra faktorer som ger upphov till en regionalpolitiska problem. Kostnaderna för differentieringen av grundga- rantin i Skatteutjämningen är ett exempel.

Den analys av statsbudgetens geografiska fördelning (SOU 1989/90:65), som tidigare redovisats (se kapitel 3), ger en antydan om storleken på de statsfinansiella kostnader som är direkt förknippade med arbetslöshet och ett politiskt syfte att utjämna de skillnader som finns . Kostnaden för sådana obalanser har där beräknats till 37 000 miljoner kr i vad som benämns "reaktionssamhället". Där ingår bl.a. vissa anslag för arbetsmarknadspolitiken, skatteutjämningsbidragen, det regionalpolitiska stödet till näringslivet och norrlandsstödet till jordbruket.

I ett samhällsekonomiskt perspektiv är frågan om vilket "produk- tionsbortfall" som uppstår för landet som helhet av att arbetskraftsresurser inte utnyttjas samtidigt som det i ett nationellt perspektiv råder brist på arbetskraft. Den samhällsekonomiska kostnaden för arbetslösheten beror av den alternativanvändning som arbetskraften har. Kärnfrågan är vilken arbetsmarknad man tänker sig. Om man antar att det finns en nationell arbetsmarknad finns det naturligtvis större möjligheter för en arbetslös att få ett nytt arbete än om man utgår från att arbetsmarknaden är lokal beroende på att den arbetslöse av olika skäl är bunden till sin hemort.

I en samhällsekonomisk värdering bör också tas hänsyn vilka investeringar i samhällskapital som krävs för att arbetskraftsresurserna skall kunna utnyttjas. Vi har tidigare redovisat en mängd förslag till inves- teringar i samhällskapital i de regionalpolitiskt prioriterade områdena för att långsiktigt förbättra bl a arbetsmarknadernas funktionssätt. Investe- ringar i samhällskapital krävs emellertid också i de växande delarna av landet. I det sammanhanget är det inte bara staten som bär kostnaderna utan också kommuner och landsting.

Också den belastning på miljön som olika alternativa vägar att nå regional balans förorsakar bör vägas in i den samhällsekonomiska kost-

nadsuppskattningen. Det finns enligt kommitténs mening flera skäl som talar för att

en samhällsekonomisk analys skulle kunna ge motiv för regionalpolitiska insatser även om det inte fanns några regionalpolitiska mål. En del av dessa skäl har vi redovisat i kapitel 4.

En enkel simuleringsmodell som utvecklats inom ramen för '

ERUs analyser av statsbudgeten visar också att det med de regionala variationer som förelåg i arbetslösheten år 1988 förbättras budgetsaldot av olika omfördelningar av statsutgifter till förmån för de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Vi har i vår analys av de två principiella modeller för hur regionalpolitiska mål skall genomsyra politiken förordat blandnings- modellen. Detta innebär att regionalpolitiskt motiverade kostnader belas- tar respektive sektorsmyndighets anslag.

I vissa fall anser vi dock att regionalpolitiska medel kan användas för "köp" av regional anpassning.

Vidare anser vi att anslag som har samma syften, geografiska avgränsningar och målgrupper som regionalpolitiska anslag bör överföras

till arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel. Huvudskälet härför är att underlätta en effektivare användning av dessa resurser. Vi anser inte att detta står i strid med vad som nyss sagts om blandningsmodellen. Ett typ- exempel härpå är anslaget "Särskilda åtgärder för jordbruket i norra Sverige" som ligger under jordbruksdepartementets huvudtitel. Genom detta anslag finansieras insatser som har mycket stora gränsytor mot det regionalpolitiska glesbygdsstödet. Anslaget under jordbruksdepartementet är tidsbegränsat. Det är kommitténs mening att de resurser som kan behövas för liknande insatser i framtiden bör avsättas under arbets- marknadsdepartementets huvudtitel. Samma principiella syn har lett oss till slutsatsen att det av oss föreslagna anslaget "Ersättning till vattenkrafts- regioner" bör ses en del av de regionalpolitiska anslagen.

Vid sidan av de anslag för vilka regionalpolitiska syften angivits finns sådana som genom sitt geografiska utfall blir intressanta i ett regionalpolitiskt perspektiv därför att de är systematiskt snedfördelade eller därför att anslagen avser sådana områden vi betraktat som strategiska för den regionala utvecklingen. Det är i dessa fall som blandningsmodellen har sin största betydelse.

Det är en awägningsfråga hur stor del av de totala resurser, som idag avsätts för att kompensera regionala obalanser, som skall avsättas för direkta regionalpolitiska insatser.

Hittills har ca 5 % (ca 2,2 miljarder kronor) av dessa använts för att långsiktigt skapa förutsättningar för utveckling i landets svagare delar. Resterande 95 % används för att kortsiktigt mildra problemen som följer av de existerande regionala skillnaderna.

Enligt direktiven skall våra förslag rymmas inom de ekonomiska ramar som gäller för regionalpolitiska åtgärder. Därmed avses dels åtgärder där medel anvisas över regionalpolitiska anslag under arbets- marknadsdepartementets huvudtitel, dels sådana åtgärder där regional- politiskt motiverade medel anvisas under andra huvudtitlar. I tabell 10.1 har anslagen under arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel samman- ställts.

De totala regionalpolitiska medel (inkl. medel över tilläggsbud- geten), som de senaste åren anvisats över statsbudgeten har i genomsnitt uppgått till 2 262 miljoner kr per år. Vi har i vårt förslag till reviderad anslagsstruktur, som redovisas i tabell 10.4, tagit den genomsnittliga medelstilldelningen från de senaste fyra budgetåren som utgångspunkt i vårt förslag till finansiering av regionalpolitiken.

Vi har tidigare redovisat vår syn på hur ansvarsfördelningen bör vara mellan olika politikområden och förordar att blandningsmodellen används. Blandningsmodellen innebär att en sektor inom sitt politik- område har ett ansvar för såväl effektivitet som geografisk fördelning. I förlängningen menar vi att genom att välja blandningsmodellen ges alla politikområden en geografisk dimension vilket på sikt gör att regional-

10.2. Nuvarande anslag

Tabell 10.1: (f) = förslagsanslag

De regionalpolitiska anslagen åren 1986/ 87 - 1989/ 90.

Anslag miljoner kronor budgetår

(r) = reservationsanslag 1986 / 87 1987 / 881988 / 89 1989 / 90 D 1 Visst reg.pol.stöd(f) (1) 20,000 5,000 1,000 ,001 D 2 Lok.bidrag mm.(r) 362,000 822,000 547,000 362,000 D 3 Lokaliseringslån(r) 300,000 300,000 200,000 100,000 D 4 Reg. utv.ins.mm.(r) (2) 488,000 688,000 740,000 800,000 D 5 Kreditgar.glesb.(f) 001 ,001 ,001 ,001 D 6 Nedsätt.soc.avgift.(f) 310,000 395,000 350,000 395,000 D 7 Sysselsättningsstöd(f) 120,000 169,000 159,000 165,000 D 8 ERU(r) 4,300 4,300 4,300 4,414 D 9 Utv.fond Västnorden(f) (3) 6,928 1,904 2,000 2,400 D10 Bergslagsdelegat.(r) 3,000 Summa (4) 1611,229 2385,205 2003,301 1831,816 Varav genom tilläggsbudget 460,000 235,000 - Särskilda program: (5)

- Särsk.utv.ins.Bergsl. (6) 205,000 - - - - Lok.bidr.Saab-Scan. AB (6) 414,000

- Lok.bidr.ABB AB 100,000

- För Bergslagen o. inlandet 140,500 - - - Norrbotten (särsk.insatser) 193,000 - - - Norrbotten (särsk.medel) 100,000 - - - Västernorrl. (särsk.medel) 65,000

Totalt (7) 2230,229 2918,705 2003,301 1896,8161 Kommentar: ) (1) Avser restposter från gamla beslut (2) D4 anslaget får användastill lokaliserings- respektive investe-

ringsbidrag, företagsutveckling, stöd ti

11 glesbygd samt projektverksamhet. För

projektverksamhet anger regeringen en medelsram (se tabell 10.2)

(3) Avser nordiskt samarbete (4) Genomsnitt per år är för D1-D10: 1 958 miljoner kr. (5) Beloppet tas upp första budgetåret. beloppen avser flera är vilka mar-

keras med -. (6) Beslut tagna BÅ 1985 / 86

men genomförande från BÄ 1986/ 87

(7) Genomsnittligt per år totalt: 2 262 miljoner kr.

10.3 Länsanslaget

insatser m.m. (Det s.k. länsanslaget i miljoner kr)

Tabell 10.2: Län Budgetår 1986/87 Tot. varav pro- jekt Stockholms 4,0 2,0 Uppsala 4,0 2,0 Södermanlands 5,5 2,0 Ostergötlands 3,5 2,0 Jönköpings 4,5 2,0 Kronobergs 4,0 2,0 Kalmar 6,0 2,5 Gotlands 7,5 2,5 Blekinge 9,0 3,5 Kristianstads 2,0 2,0 Malmöhus 2,0 2,0 Hallands 2,0 2,0 Göteborgs o.Bohus 7,0 1,5 Alvsborgs 8,0 3,5 Skaraborgs 3,0 2,0 Värmlands 35,0 5,5 Orebro 15,0 4,0 Västmanlands 17,0 3,5 Kopparbergs 36,0 5,5 Gävleborgs 33,5 4,5 Västernorrlands 46,0 6,0 Jämtlands 61,0 5,5 Västerbottens 60,0 6,0 Norrbottens 71,5 6,0 Till regeringens förfogande Summa 447,0 80,0 Centrala medel 41,0 39,5 TOTALT 488,0 688,0

1987/88

Tot. varav pro- jekt

6,0 3,0 6,0 4,0 6,5 4,0 4,5 3,0 5,5 3,0 5,0 3,0 9,0 3,5 11,5 4,0 13,0 5,0 3,0 3,0 3,0 3,0 3,0 3,0 9,0 3,0 1 1,0 4,5 5,5 3,0 50,0 7,0 21,0 8,0 21,0 8,0 50,0 15 ,0 50,0 7,0 70,0 8,5 90,0 8,5 90,0 8,5 105,0 8,5 648,5 131,0 40,1 35,0 740,0 800,0

1988/89

Tot. varav

pro-

jekt

6,0 3,5 6,0 4,5 6,5 4,5 4,8 3,5 5,8 3,5 5,3 3,5 9,5 4,0 1 1,5 4,5 14,0 6,0 3,0 3,0 3,0 3,0 3,0 3,0 9,0 3,5 11,5 5,5 5,5 4,5 55,0 10,5 22,5 8,5 15 ,0 6,5 50,0 10,5 55,0 10,5 80,0 12,0 100,0 10,5 100,0 10,5 118,0 10,5 699,9 150,0

Länsvis fördelning av anslaget för Regionala utvecklings-

1989/ 90 Tot. vara ' pro-

jekt

6,6 3,5 6,5 4,5 7,0 4,5 4,8 3,5 5 ,8 3,5 5,3 3,5 9,5 4, | 11,5 4,5 14,5 6, | 3,5 3,5 3,5 3,5 3,5 3,5 10,0 3,5 12,0 5 ,0 6,0 3,5 60,0 12,0 23,0 8,5 17,0 6,5 60,0 12,0 60,0 12,0 90,0 15 ,0 105,0 13,0 105,0 13,0 125,0 13,0 10,0 10,0 765,0 175,0

Tabell 10.3: Anslaget Regionala utvecklingsinsatser m.m. (Läns- anslaget,D4 i miljoner kr) fördelat på geografiska områden

Län Budgetår 1986/ 87 1987 / 88 1988/ 89 1989/ 90 Tot- varav Tot- varav Tot- varav Tot. varav alt pro- alt pro- alt pro- alt pro- jekt jekt jekt jekt

Inlandslän 238,5 23,5 355,0 34,0 398,0 43,5 425,0 54,0 Bergslagslän 140,5 25,0 198,0 49,0 203,5 51,0 226,5 55,5 Sydöstra Sverige 19,0 8,0 27,0 11,5 28,8 13,1 29,3 13,5 Storstadslän 13,0 5,5 18,0 9,0 18,0 10,0 20,1 10,5 Ovrigalän 36,0 18,0 50,5 27,5 51,6 32,0 54,1 31,5 Ofördelat 10,0 10,0 Summa 447,0 80,0 648,5 131,0 699,9 149,6 765,0 175,0

Länsanslaget (C4- numera D4- anslaget) har sedan det infördes ökats kraftigt. Anslaget var när det infördes i sin nuvarande utformning bå 1982/83 275 miljoner kr (i löpande priser). För budgetåret 1989/90 uppgår anslaget till 800 miljoner kr. En kombination av nya ändamål för pengarna samt en målmedveten decentralisering av beslutsnivån beträffande lokali- seringsstödet har bidragit till den snabba ökningen av länsanslaget.

Aven den del av länsanslaget som avser projektmedel har ökat kraftigt. Sedan budgetåret 1986/87 har projektmedlen mer än fördubblats. Utvärderingar som gjorts av användningen av medlen visar genomgående positiva resultat av projektarbetet på lokal och regional nivå.

Regeringen fördelar årligen länsanslaget inklusive projekt- medlen. Det är en ordning som överensstämmer med vår tidigare uttalade princip om regeringens ansvar för den regionalpolitiska avvägningen vid fördelning av resurser. .

Av tabell 10.3 framgår att Inlandslänen och Bergslagslänen redan i nuvarande medelstilldelning har prioriterats. Dessa län bör med hänsyn till vår prioritering av landsdelar få del av den ökning av länsanslaget som vi föreslår. I enlighet med vår prioritering av landsdelar bör en större andel av länsanslaget också komma länen i Sydöstra Sverige till del.

Vi vill särskilt peka på de gränsdragningsproblem som uppstår vid avgränsningen av de prioriterade landsdelarna. Det kan hävdas att kommuner i gränslandet kan uppvisa en likartad eller snarlik problembild som de kommuner som omfattas av den avgränsade regionen. Så är fallet i med kommuner gränsande till alla tre landsdelarna.

Länsanslaget bör i sådana fall kunna förstärkas så att man lokalt och regionalt får bättre möjligheter att stödja dessa kommuner.

10.4. Förslag till reviderad anslagsstruktur

Vi har tidigare redovisat att direktiven anger en ram inom vilken kommittén skall finansiera sina förslag. Vi har emellertid funnit i vår analys av problembilden att inom vissa områden är resurserna för knappa i förhållande till vad som krävs av insatser för att komma tillrätta med de mycket stora obalanser mellan landsdelar som vi funnit.

Av den anledningen är vissa av våra förslag inte finansierade. Vilka de är framgår av följande redovisning samt i den inledande samman- fattande tabellen.

De förslag till förstärkning av de regionala högskolorna som vi har diskuterat i kapitel 5.1 har kostnadsberäknats till 250 miljoner kr per år. Förslagen om högskoleutbildning på distans och i decentraliserad form beräknar vi till ca 150 miljoner kr samt föreslagna satsningar inom den kommunala vuxenutbildningen inklusive höjt vuxenstudiestöd till ca 95 miljoner kr per år. Med tillämpning av blandningsmodellen föreslår vi att utbildningssektorn inom sin sektorsram svarar för dessa kostnader.

För FoU utanför högskolorna samt ökat utrustningsbidrag har vi beräknat kostnaden till ca 150 miljoner kr respektive ca 180 miljoner kr per år och finansieras genom omprioritering inom det regionalpolitiska anslaget.

I kapitel 5.2 har vi för kommunikationssektom föreslagit åtgärder för 2000 miljoner kr över en tioårsperiod utöver nuvarande anslagsram. Förslagen är inte finansierade men vi har i samma avsnitt diskuterat alternativa finansieringsmöjligheter. För genomförandet av förslagen förutsätter vi att någon av de alternativa finansierings-möjlig- heterna utnyttjas så att kommunikationssektom får en resursförstärkning motsvarande 200 miljoner kr per år under den kommande tio-årsperioden.

Inom kommunikationsområdet finns ytterligare anslag som inrät- tats av regionalpolitiska skäl. Det är anslagen för köp av regionalpolitiskt motiverad interregional järnvägstrafik. Enligt vår princip borde dessa ans- lag överföras till det regionalpolitisk anslaget. Vi anser emellertid att de bör kvarstå under kommunikationsdepartementets huvudtitel då anslagen är av temporär karaktär samt dessutom kräver en länsövergripande plane- ring.

I kapitel 5 .3 har vi föreslagit en återföring av vattenkraftens över- vinster till vattenkraftsregionerna med 600 miljoner kr. Anslaget finansie- ras genom en höjning av skatten på viss elektrisk kraft d.v.s. äldre vatten- kraft.

I kapitel 6 föreslår vi en regionalpolitisk stödstruktur för den privata sektorn enligt följande:

Allmänt kostnadssänkande stöd. Till detta räknas kostnaderna för nedsättningen av socialavgifter i Inlandet sänkta socialavgifter och utgifterna för transportstödet. Vi har beräknat kostnaden för sänkningen av socialavgifter till 450 miljoner kr per år de tre första åren. För den andra treårsperioden blir med nuvarande beräkningsgrund årskostnaden ca 50 miljoner kr lägre i och med att nedsättningen upphör i Luleå, Boden och Piteå kommuner.

Transportstödet hör till kommunikationsdepartementets huvud- titel. Vi har beräknat en utgift om 300 miljoner kr.

Stöd till investeringar i maskiner och byggnader.Befintliga företag. Kommitténs förslag innebär att lokaliseringsbidrag skall kunna lämnas i Inlandet. Samtidigt får länsstyrelserna friare möjligheter att lämna investesteringsbidrag efter egna bedömningar. Länsstyrelserna före- slås få rätt att besluta i ärenden upp till 20 miljoner kr. Lokaliseringslånen ombildas till kreditgarantier. Förlusterna på utestående lokaliseringslån har under de senaste åren varit 30 miljoner kr, vilket belopp tas som utgift för kreditgarantierna. Vi föreslår att det centrala anslaget redovisas som reservationsanslag. För centrala beslut om lokaliseringsbidrag har vi beräknat ett mindre belopp än tidigare eller 250 milj.kr. Den föreslagna höjningen från 12 miljoner kr till 20 miljoner kr som övre beloppsgräns för beslut av länsstyrelsen medför ökat krav på länsanslaget. Vi har tagit hän- syn till detta i beräkningen av länsanslaget.

Stödet till byggande av lokaler för uthyrning föreslår vi skall finnas kvar för Inlandet men med ett lägre bidrag än det som utgår idag. Medel har beräknats i länsanslaget.

Stöd till förnyelse av marknader, processer och produkter inom företag. Konsulttjänster. Stödet föreslås kunna lämnas i samtliga prio- riterade landsdelar samt i Karlskrona, Sandviken, Ornsköldsvik och Piteå.

Stödet till företagsutveckling föreslås bli en viktigare del av läns- anslaget än idag.

På central nivå ingår de medel som beräknats i ett nytt anslag "Regional kompetensutveckling". Till detta anslag har beräknats medel för FoU utanför högskolorna med 150 miljoner kr, medel för kompetens- centra för kvinnor med 25 miljoner kr, utrustningsbidrag till gymnasie- skolan 180 miljoner kr samt medel för konsultcheck med 45 miljoner kr. Vi har beräknat 400 miljoner kr för hela anslaget.

Stöd för att påverka näringslivsstrukturen genom stöd till nyetableringar. Investeringsstöd till maskiner och byggnader med högst 50% föreslås kunna lämnas i Inlandet, Bergslagen, Sydöstra Sverige samt Karlskrona, Sandviken, Ornsköldsvik och Piteå. Det stöd "mjuka investe- ringar" som nämndes tidigare kan också lämnas till nyetablerare som vill

pröva sin affärsidé. Medel för stöd till nyetableringar har beräknats i länsanslaget och i D3.

Stöd till den privata tjänstesektorn. Stöd till privata tjänste- företag föreslås utgå i Inlandet, Bergslagen, Sydöstra Sverige samt priori- terade mellanstäder. Tyngdpunkten anser vi bör förskjutas så att sysselsätt- ningsstödet får en tjänstesektorprofil. Detta kan ske genom att förkorta tidsperioden under vilken stöd lämnas. Vi har beräknat 150 miljoner kr för anslaget.

En del av det nya anslaget "Ersättning till vattenkraftsregioner" föreslås bli använt som tillskott till riskkapitalbolag. Dessa medel är därmed ett komplement till det regionalpolitiska företagsstödet. Det nya anslaget D 9 har vi beräknat till 600 miljoner kr för användning enligt vårt förslag i kapitel 5.4

Konsekvenserna av våra förslag vad gäller anslagsstrukturen är en fortsatt decentralisering av genomförandeansvaret för regionalpoli- tiken. Det innebär att det s.k. länsanslaget ökar och därmed utrymmet för regionala hänsyn vid prioriteringar av användningen av resurserna.

Generellt sett gäller att tilldelade resurser via länsanslaget sätter gränsen för hur mycket stöd som kan utbetalas och ger respektive länssty- relse möjlighet att utifrån regionens behov besluta om hur länsanslaget skall fördelas mellan föreskrivna stödmöjligheter. Medlens storlek kan därför inte för varje enskilt stödslag beräknas av oss utan är en uppgift för länsstyrelserna. Vi kan endast ange när vi tagit hänsyn till ökade eller minskade anspråk på länsanslaget som följer av våra förslag.

I tabell 10.4 sammanfattas vår föreslagna nya anslagsstruktur:

Tabell 10.4: Förslag till reviderad anslagsstruktur

Anslag (miljoner kronor) Budget- Treårspe- året rioden 90 / 1990 / 91 92/93 D1 Visst regionalpolitiskt stöd(1) 14,000 42,000 D2 Kreditgarantier (centralt)(2) 30,000 90,000 D3 Lokaliseringsbidrag m.m.(centr.)(3) 250,000 750,000 D4 Regionala utvecklinsatser m.m.(4) 950,000 2850,000 D5 Kreditgarantier (glesbygd) ,001 ,001 D6 Nedsättning av socialavgifter(5) 450,000 1350,000 D7 Tjänsteföretagsstöd(6) 150,000 450,000 D8 Kompetensutveckling(7) 400,000 1200,000 D9 Ersättn. till vattenkraftsreg.(8) 600,000 1800,000 SUMMA 2844,001 8532,001 Kommentar: (1) Inkluderar ERU 9,0 miljoner kr samt för projektering kultur/ turism. (2) Tidigare lokaliseringslån. (3) Centrala beslut över 20 miljoner kr. (4) Varav till landsbygdsutveckling 100 miljoner kr. (5) Under övergångstiden på tre år blir beloppet ca 50 miljoner kr högre. (6) Sysselsättningsstöd för expansion av tjänsteföretag. (7) I anslaget ingår medel för FoU utanför högskolor med 150 miljoner kr, medel för kvinnliga kompetenscentra med 25 miljoner kr, utrust- ningsbidrag 180 miljoner kr samt konsultcheckar 45 miljoner kr. (8) Nytt anslag.

RESERVATION ER OCH SÄRSKILDA YTTRAN DEN

Reservation av ledamoten Sigge Godin (fp)

Styrning och organisation

Under senare år har regionalpolitiken karakteriserats av en de- centralisering av inflytande. Icke minst den kraftiga ökningen av läns- anslagen är ett tecken på detta. Från Folkpartiets sida har vi varit på- drivande i denna process. Vår utgångspunkt är att länen framöver skall utvecklas till kraftfulla aktörer i det regionalpolitiska arbetet. Det är på länsnivå som de direkta erfarenheterna och kunskaperna rörande regio- nen finns, och det är också viktigt att de regionalpolitiska stödmedlen kan handläggas så nära företag och andra som möjligt.

På viktiga punkter ansluter betänkandet till denna filosofi. Flera av förslagen syftar till att ytterligare förstärka länens roll. Samtidigt finns dock en tendens från utredningens sida att skapa nya institutioner och ak- törer. Främst syftar jag här på förslaget att inrätta en särskild inlands- styrelse. Men även andra förslag - etablerandet av olika centra som kvinnocentra och småföretagarcentrat i Stockholm - innebär att den insti- tutionella mångfalden inom regionalpolitiken ökar med utredningens förslag.

I ingendera fallet argumenterar utredningen på ett tillfredställ- ande sätt för behovet av nya institutioner och centra. T. ex. anser man att någon särskild landsdelsstyrelse inte är motiverad för Bergslagen och Sydöstra Sverige. Däremot föreslås en sådan för Inlandet. Varför Inlandet skall ha denna särställning framgår inte av utredningen. Uppgifter som kan hanteras på länsnivå eller i samverkan mellan län i Bergslagen och Sydöstra Sverige anser man uppenbarligen inte att länen som omfattar Inlandet klarar utan en särskild styrelse.

För egen del har jag svårt att se något motiv för inrättandet av en inlandsstyrelse. Risken med att på detta sätt skapa ytterligare en nivå för regionalpolitiskt arbete är att beslutsfattandet kommer att präglas av ökad tungroddhet, minskad tydlighet och ökade gränsdragningsproblem mellan olika nivåer. Det finns vidare en risk för att respektive länsstyrelse upp- lever det som att ansvaret för utveckling av Inlandet har till stora delar lyfts av dem.

Jag kan därför inte biträda förslaget om att inrätta en in— landsstyrelse. I stället bör ansvaret för utvecklingsarbetet vad gäller denna

del av landet läggas på länsstyrelserna - dvs man bör här använda sig av samma modell som man ansett vara relevant för andra problemtyngda landsdelar. Länsstyrelserna får därmed frihet att Själva och i samverkan finna former för den regionala utvecklingen.

Liknande kritik kan riktas mot etablerandet av särskilda kompe- tenscentra för kvinnor. Jag delar utredningens uppfattning om behovet av ökade satsningar för att förbättra kvinnors ställning i områden med re- gionala problem. Men utredningen har inte gjort klart hur dessa centra skall förhålla sig till andra aktörer som har till syfte att öka kompetens- försörjningen, som den regionala högskolan, utvecklingsfonden eller andra konsulter. För egen del kan jag inte se annat än att detta är uppgifter som torde kunna klaras inom ramen för existerande organisation. Länsstyrelsen bör sålunda även här vara huvudaktör, och följaktligen åläggas ett huvudansvar för att öka kompetensförsörjningen till kvinnor.

Enligt min mening bör sålunda länsstyrelserna även framöver vara huvudaktörer i det regionalpolitiska arbetet. En följd av detta tänkande är vidare att de bör ges ökad frihet att disponera stödmedlen. Sålunda har vi från Folkpartiets sida krävt att den maximigräns som idags finns för projektanslagens del av länsanslagen bör tas bort. Utredningen föreslår att länens möjligheter att utdela bidrag till mjuka investeringar bör maximeras. Min uppfattning är att länen även här bör ha frihet att prioritera mellan olika typer av stödform.

Jag vill naturligtvis poängtera att den ökade frihet som länsstyrelserna ges kommer att innebära att behovet av kontroll och utvärdering av deras verksamhet ökar. Det är mot denna bakgrund rimligt att Riksrevisionsverket i sin granskningsverksamhet i ökad utsträckning prioriterar den regionalpolitiska sektorn.

Stödsystemet

Utredningen föreslår att nya resurser skall tillföras regionalpoli- tiken genom ett system som i princip innebär att de resurser vattenkraften genererar skall finansiera satsningar på infrastruktur och företagsstöd. Jag accepterar mot bakgrund av resursbehoven denna form för finansiering av regionalpolitiken. Däremot vill jag kraftigt understryka att dessa resurser måste användas på sådant sätt, att de kommer de delar av landet som har de största behoven till del. En grundprincip för regionalpolitiken är att behoven skall vara avgörande för stödens omfattning till en region, och inte - t.ex. - förekomsten av vissa naturresurser. Det är sålunda proble- mens art och omfattning, och inte i vilken grad vattenkraft produceras inom t. ex. en kommun, som skall avgöra stödens storlek.

Utredningen föreslår att "vattenkraftresurserna" skall avdelas till riskkapital och infrastrukturåtgärder. Flera riskkapitalbolag är redan under uppbyggnad i norrlandslänen. Till dessa har överförts andra statliga medel. Jag anser att respektive län bör få bedöma om det finns ytterligare

behov av riskkapital. Där så inte är fallet bör länen få disponera hela summan till infrastruktursatsningar och nedsättning av socialavgifter. Utredningen föreslår vidare att "vattenkraftresurserna" skall förvaltas av en inlandsstyrelse. Mot bakgrund av att jag inte kan stödja tillkomsten av denna styrelse föreslår jag att dessa medel istället tillförs de berörda länsstyrelserna.

Jag konstaterar med tillfredställelse att utredningen föreslår att systemet med sänkta socialavgifter framöver bör förbehållas de svårast drabbade delarna av Sverige, d.v.s. Inlandet. Detta är förslag som Folk- partiet under en rad år framfört. Enligt vår uppfattning bör vidare sänkningen omfatta all icke-offentlig verksamhet, detta bl.a. mot bakgrund av de gränsdragningsproblem dagens system medför. Jag vill i detta sammanhang upprepa förslaget att all icke-offentligt verksamhet skall beröras. De ökade kostnader detta medför kan täckas av en del av de "vattenkraftresurser" som enligt utredningen skall användas för upp- byggnad av riskkapitalbolag.

Jag vill vidare understryka att systemet med sänkta socialavgifter förutsätter, om det skall vara effektivt, att företagen kan räkna med att det också blir långsiktigt bestående. Poängen med denna stödform är att kompensera för varaktiga konkurrensnackdelar som avstånd och klimat. En tidsbegränsning av stödets verkningstid kommer därmed att motverka dess syfte, och sannolikt minska dess effektivitet.

REK-87 föreslår väsentliga ändringar av stödområdesindel- ningen. Bland annat slopas stödområde C samtidigt som Bergslagen ges en viss särställning gentemot övriga kommuner ingående i nuvarande stöd- område C. Mycket talar för att de kommuner längs norrlandskusten som för närvarande ingår i stödområde C kommer att ställas inför en omfatt- ande omstrukturering av basindustrin bl.a. till följd av höjda energipriser och ökade miljökrav. I utredningen har dessutom inte sambandet mellan kust och inlandskommunerna tillräckligt beaktats. Av dessa skäl bör nu- varande stödområde C ges en prioritering som åtminstone korresponderar med Bergslagen. Enligt min uppfattning talar behovet av fortsatt expan- sion och förnyelse av industrin i nuvarande stödområde C för att möj- ligheten till investeringsstöd bör bibehållas. Jag delar därmed sakkunnige Björn Näsvalls mening.

När det gäller bidraget till maskiner och byggnader finns enligt kommitténs mening anledning att göra skillnad mellan nyetablerade och befintliga företag på så sätt att de förra får stöd upp till 50% av kostnaden medan de senare endast skall få maximalt 35%. Enligt min mening skapar detta en risk för att företag väljer att genomföra nyinvesteringar genom att etablera nya företag i stället för att låta expansionen ske inom befintligt verksamhet. Följden kan sålunda bli att företagsamhet inte bedrivs i ända- målsenlig form. Jag kan därför inte biträda att sådan skillnad görs mellan nyetablerade och befintliga företag.

L Utredningen redovisar den risk som kan finnas i att sysselsätt-

ningsstödet för tjänsteföretag utbetalas under en så kort period som ett år. Jag föreslår därför att den bankgaranti som krävs skall skrivas av under tre år och inte under ett år som utredningen föreslår. Därmed får företagen tid att rota sig och risken för missbruk av stödet minskar.

Reservation

av ledamoten Sven Henricsson (V pk)

Det följande är några avsnitt där jag antingen önskar betona vissa förhållanden utifrån min grundsyn eller reservera mig för andra förslag. I stora delar av betänkandets skrivningar kan jag instämma.

Den regionala problembilden

Bakgrunden är tendensen till fortsatt koncentration mot några expansiva storregioner i landet - främst kring Stockholm och de två andra storstadsregionerna i landet som samtidigt är betydande högskolecentra. Inom de expansiva storregionerna är tillväxten mest markant i kranskommunerna. Koncentrationen sker i tre steg - mot lokalcentra, mot regionala huvudorter och mot storcentra. Orsaksfaktorer är strukturförändringar i näringslivet och kapitalkoncentration nationellt och internationellt. Den statliga politiken innebär i hög grad en anpassning härtill. I utredningens beskrivning av den regionala problembilden betonas starkt internationaliseringens historiska roll. Ett aktuellt uttryck härför är "transnationaliseringen", vilken bl a bekräftas i en SCB-undersökning av de 17 största utlandsinvesterande koncernerna räknat efter antalet anställda. Denna grupp svarade 1985 för 85% av den totala sysselsättningen utomlands. Gruppen sysselsätter 540 000 personer. Mer än hälften av de anställda fanns utomlands. Koncernen i 17-gruppen svarade för en tredjedel av Sveriges export och c:a 60% av industrins totala forsknings- och utvecklingsverksamhet. Under första halvåret 1988 uppgick svenska företags direktinvesteringar i utlandet till närmare 20 miljarder kronor mot drygt 11 miljarder under samma period året förut. Dessa exempel visar att svenska företag aktivt verkar för internationalisering-transnationalisering. Den andra tendensen med avgörande betydelse för bakgrunden är koncentrationen av kapital och ägande, senast bekräftad i rapporten SOU 1988:38. Koncentrationen i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur har påtagligt ökat under den av utredningen studerade perioden. Till denna trend medverkar kontrollägarskiften, ökat antal fusioner, företagsköp och ökat cirkulärt aktieägande (även kallat "korsvist ägande"). Såväl internationaliseringen som koncentrationen innebär en förstärkt ställning för kapital- och ägaremakten i landet. Exempel på ökningen av den utlandsägda andelen av svenskt näringsliv är att Industridepartementet i sin årsbok Svensk Industri och industripolitik 1988 betecknar 1980-talet som "de utländska förvärvens årtionde".

Dessa två beskrivna tendenser - transnationalisering och kapitalkoncentration driver på geografisk centralisation och blir "motor"

för en växande regional obalans. Det blir redan avancerade regioner som förstärker sin roll av makt- och administrationscentra. Aldre regionalt förankrade företag och finansgrupper trängs ut eller köps upp. De blir knutna till maktcentra utanför den egna regionen eller också överges företagen av de nya ägarna. Det så centraliserade storkapitalet med avsaknad av personkontakt eller tillräcklig materiell anknytning kan knappast prestera någon känsla för lokala och regionala miljöer. Internationaliseringen och den aktuella EG-fokuseringen initierar också kontaktytor åt annat håll. Här i korthet beskrivna förhållanden - främst kapitalkoncentrationens avgörande betydelse - betonas inte tillräckligt kraftigt i betänkandet. Åtgärder för en kraftfull regionalpolitik förutsätter att de folkvalda organen skall ha reella möjligheter att bedriva en självständig och konsekvent politik. Detta försvåras av maktkoncentrationen till storkoncerner och transnationella företag. Strävandena till regional utveckling och balans går hand i hand med vidgad demokrati d.v.s. att folkets valda organ centralt, regionalt och lokalt skall garanteras förstärkta möjligheter politiskt och finansiellt. Om obalanser skall upphävas fordras massiva, breda investerings- och andra insatser som lyfter de eftersatta regionerna till en kvalitativt ny nivå. Aven om regionala stödet i form av olika "morötter" inte Skall avfärdas, kan det inte medföra någon avgörande förnyelse av situationen.

Erfarenheterna de senaste decennierna bekräftar att en satsning på den offentliga sektorn ofta har större betydelse för arbetsmarknaden än den egentliga regionalpolitiken.

EG och regionalpolitiken

Det måste klart sägas ut att "öppenhet mot Europa" inte får innebära svensk underordning EG:s politik. Däremot uteslutes inte samarbete och frihandel utan beroende och underordning. EG har tillkommit som ett politiskt uttryck för intressena hos dominerande delar av främst det västeuropeiska storkapitalet. EG:s planer på att skapa en inre marknad till 1992 är att söka bygga upp en mur kring en del av Europa. På detta sätt vill man pressa fram favörer för EG-baserade företag inom EG och med detta som påtryckning skall man utöva inflytande på andra länder. Det är angeläget att ställa frågan vilka sociala krafter en sådan utveckling och anpassning gynnar. EG-anpassning försvårar för en nationell och progressiv politik och står inte i samklang med Sveriges strävan till en ny ekonomisk världsordning som gynnar tredje världens sociala utveckling. Enligt en av Statens Industriverk i anslutning till regionalpolitiska utredningen framlagd rapport om EG och regionalpolitiken, riskerar en anpassning till EG att försämra de regionalpolitiska insatserna. Följande citat är belysande.

"Det är uppenbart att Sverige inte tillnärmelsevis har de ekonomiska

Emblem oeh skevheter inom landet som flera länder inom EG har. xempel på de länder som har_störst skevheter inom landet är Storbritannien och Italien. En jämförelse mellan EG och Sverige som helhet skulle för det första innebära att Sverige hamnar _över EG- enomsnittet avseende BNP/capital. Det sku e för Sveri es del inne ära att Sverige hör tlll de givande länderna _snarare än e mottagande länderna när det galler regionalpolitiska stödatgärder.

Sverige är, liksom de övriga nordiska länderna, en välfärdsstat med en utbyggd fördelningspolitik. EG ser Skillnader i ett större perspektiv och skulle relativt sett kunna antas vilja tona ner flera av de regionalpolitiska insatser som nu görs inom landet. Eftersom EG- kommissionen planerar att sammanföra de tre Strukturfonderna (regionalfonden, socialfonden, jordbruksfonden, stärks också Kommissionens handlingskraft och styrka. Detta kommer att leda till att Kommissionen får en starkare maktposition över de nationella regeringarna. Kommissionen ges genom sin styrka även initiativrätt till regionalpolitiska projekt. För ett enskilt medlemsland betyder det att den nationella regionalpolitiken kan konfronteras med ett överstatligt organ. Vad som ur nationell synpunkt således förefaller vara ett regionalpolitiskt viktigt stödområde kan på övernationell nivå försvinna i prioriteringarna."

För exempelvis Norrland i allmänhet och dess Inland i synnerhet riskerar EG-anpassningen att försämra de regionalpolitiska insatserna och därmed öka problemen. Tvärtemot kommitténs majoritet föreslår jag därför att kommittén skall uttala oro för de negativa regionalpolitiska effekterna av ett närmande till EG!

I sammanhanget finns det anledning att taga upp den nya perestrojakainspirerade öppenheten i Osteuropa. Redan nu finns en rad exempel på att flera nystartade företag i Norrland lyckats sluta avtal i miljardklassen på s.k. joint-venture-basis. Kommittén bör föreslå medvetna statliga åtgärder för att i regionalpolitikens intresse ytterligare utveckla dessa nya möjligheter.

Strategi för Inlandet

För att återge min principiella syn på hur man inom ramen för regionalpolitiken bör tackla landsdelspolitiken lämnas följande synpunkter på Inlandet. Utformandet av ett praktiskt program med syfte att förbättra den regionala situationen måste framspringa ur regional— och lokal aktivitet. Därför kan den föreslagna inlandsdelegationen rätt utformad i praktisk verksamhet bli avgörande. Varje form av byråkratisk institution måste undvikas. För att skapa bredd och verklighetsnära förankring måste referensgrupper baserade på folkrörelser initiera förslag, opinion och rörelse.

Av betänkandet framgår att Inlandets problem är svårast av de tre prioriterade landsdelarna. Listan med prioriterade kommuner i

Inlandet bör utökas med Sunne, Eda och Arvika, vars problembild är densamma. Inlandsdelegationen formulerar i samarbete med landsdelens län och kommuner efter diskussioner och remisser ett långsiktigt program och därmed en strategi för utveckling av infrastruktur, näringsliv och kultur. (Se f.ö. vpk-motionen 1985/86:A410). Det måste skapas ett block av investerings- och andra konkreta insatser, inte minst gällande den offentliga sektorn, med en storlek och inriktning som kan förbättra möjligheterna i hela norra inlandet. Detta i sin tur förutsätter att centrala politiska organ ansvarar för grundvillkoren och de finansiella resurserna samtidigt som inlandsdelegationens egna medel garanteras.

Några tänkbara punkter i ett sådant program kan vara:

-Infrastrukturella åtgärder. På kommunikationsområdet t.ex. förbättring av vägnätet och ett verkligt lyft av inlandsbanan till modern teknik och på sikt el-drift.

-Industriell utveckling främst via ökad förädling av råvaror och halvfabrikat.

-Utveckling av skogsbruk, jordbruk och vattenbruk.

-Turism, rekreations- och hälsocentra med de breda folklagren som främsta målgrupp.

-Tryggandet av teknisk och annan kompetens i regionen. Skapandet av särskilda FOU-organ i samverkan mellan de norrländska universiteten och

högskolorna.

Nyckeln till en gemensam strategi för län och kommuner - förhoppningsvis med regeringens stöd - är ett lagarbete där den

" "

traditionella attityden "väntan på centrala nivåns eventuella "paket , ersätts av ett konkret åtgärdsprogram förankrat i inlandets specifika - problem och möjligheter. Den regionala nivåns-landsdelens mobilisering är avgörande för framgång men kräver centralt resursstöd.

Härigenom garanteras åtgärdsprogrammets inordnande i ett nationellt ansvar och en nationell strategi. Bildandet av Inlandskommunernas ekonomiska förening och samarbetet kring näringsliv, turism och inlandsbana uttrycker vilja att slå vakt om och utveckla inlandsregionens möjligheter och antyder en struktur som med ökad fasthet kan förlösa ny aktivitet och lösningar.

En annan viktig samhällsinsats gäller åtgärder för att minska den lokala och nationella sårbarheten. Det gäller att slå vakt om lokal och regional försörjning på flertalet områden. Den fortgående utvecklingen med ökat beroende utifrån och därmed ökad sårbarhet måste hejdas. Inlandet har goda förutsättningar att genomföra olika försöks- ,

utvecklings- och experimentprojekt kring behoven av energiproduktions- och energihushållningslösningar. Likaså har Norrland unika förutsättningar att bygga upp lokal produktion av livsmedel, främst grönsaker, rotfrukter och bär av hög kvalité, utan onödigt användande av gödnings- och bekämpningsmedel. Vissa delar av inlandet kan göras till försöks- och demonstrationsområden för lokal livsmedelsproduktion. Transporterna kan minimeras och sårbarheten minska. Den av Inlandskommunernas ekonomiska förening påbörjade turistsatsning måste få helhjärtat centralt stöd. Inlandsbanan med alla kringaktivitetet kan bli en turistattraktion av internationell klass.

Strategiska insatsområden - kommunikationer

1988 års trafikpolitiska beslut betonar samspelet mellan trafik- och regionalpolitik. Transportsystemet skall bidraga till regional balans! I verkligheten gynnas biltrafik/privatbilism medan kollektivtrafik, järnvägstrafik och kustsjöfart nedtonas. Föreställningen att landsbygdens bosättningsmönster ofta kräver privatbil för arbetspendling m.m. är i stort riktig.

Jag vill dock föreslå att kommittén uttalar att detta förhållande inte alls utesluter anpassade kollektivtrafiklösningar i dessa områden. Ett exempel är skogsbrukets arbetsresor som först klarades individuellt, men efterhand skötes av företaget som med smidiga fordon svarar för arbetsresorna. Traditionell slentrian och föreställningar får inte bli till hinder för trafiksäkra, moderna och okonventionella kollektiva lösningar. En annan sak är att tung trafik överföres t.ex. från järnväg till landsväg. Det drabbar landets ekonomi då många vägar inte har en bärighet som klarar den ökade belastningen. Med god vilja måste möjlighet finnas att utnyttja järnvägen för virkestransporter och skona vägarna.

Kommittén måste kräva åtgärder för att målmedvetet öka anvädningen av järnvägstrafik d.v.s. förorda ett samhällsekonomiskt synsätt. I en trafikkalkyl måste regionalpolitiska och miljöpolitiska vinster föras in även om exakt kvantifiering är svår att göra.

1988 års trafikbeslut att föra över ansvaret för lokal-regional järnvägstrafik på länshuvudmännen innebär en kostnadsövervältring på kommunerna. Det finns ett antal bandelar där underlag och boendestrukfur talar för tågtrafiklösningar med snabb, modern teknik, exempelvis Adalsbanan Sundsvall-Långsele. Verkligheten visar dessutom att denna bandel kan och bör fungera som ett slags "dubbelspår" till stambanan! Men självfallet måste en drift via länshuvudmännen tryggas gen