SOU 1998:78

Regelförenkling för framtiden

I vissa andra fall har materiella krav på samtliga eller en grupp av medborgare eller rättssubjekt avvecklats. Detta kan ha motiverats av att en reglering förlorat sin aktualitet, t.ex. genom teknisk utveckling, förändrade beteendemönster m.m. Ett annat skäl är att statsmakterna bedömt att de transaktionskostnader som en reglering medför överstiger de samhällsekonomiska intäkter den ger. Sådana åtgärder kan betecknas som regelreformering men skulle också kunna betraktas som en form av avreglering – borttagande av regler.

Ett antal reformer av befintlig lagstiftning har syftat till att öppna marknader som utmärkts av monopol eller bristande konkurrens för en fungerande konkurrens. Den rådande marknadssituationen har i dessa fall varit offentligt reglerade monopol eller offentliga monopol. I det förra fallet har privata eller offentliga aktörer erhållit exklusiva rättigheter på aktuell marknad genom lagstiftning. I det senare fallet beror det offentliga monopolet ofta på att viss produktion av varor eller tjänster på grund av skaleffekter utgör s.k. naturliga monopol. Denna typ av åtgärder kan benämnas (genuina) avregleringar. Exempel på avregleringar av offentligreglerade monopol är avregleringen inom flyg, taxi och vården. Här har avregleringen ibland åtföljts av ändringar av gränserna för det offentliga åtagandet. Exempel på offentliga monopol är den hittillsvarande avregleringen inom postens, järnvägens och elförsörjningens område.

En viktig observation i samband med omnämnda avregleringar av tidigare reglerade marknader har varit att en sådan avreglering ofta kräver relativt omfattande nya regler, som skall möjliggöra att en fungerande konkurrens uppstår på den tidigare reglerade marknaden. Dessa regler måste anpassas efter varje specifik marknads särdrag. Av denna anledning benämns denna typ av ingrepp också omreglering. Vid sådana förändringar på en marknad krävs i regel omfattande informationsinsatser till aktörerna – främst kunderna på den tidigare monopolmarknaden – för att det centrala konkurrensmålet – optimering av konsumenternas behovstillfredsställelse – skall uppnås.

Bilaga 2

Lagstiftningsprocessen

av departementssekreteraren Herbert Silbermann

Motiv för initiering av lagstiftningsarbete

Ett centralt motiv för den lagstiftning som berör näringsverksamhet är skyddet av medborgarnas liv, hälsa och säkerhet. Skyddet av miljön kan ses som en del av denna verksamhet. Ytterligare ett centralt motiv för lagstiftning med anknytning till näringsverksamhet är att begränsa transaktionskostnaderna som bl.a. är ett viktigt motiv för föreskrifterna i handelsbalken, skadeståndslagen, konkurslagen och patentlagen. För viss lagstiftning torde det sociala motivet att skydda en svagare part i ett avtalsförhållande vara det viktigaste motivet, t.ex. många föreskrifter i konsumentlagstiftningen. Slutligen genereras en hel del lagstiftning för att reglera finansieringen av den statliga och kommunala verksamheten.

Det finns många olika faktorer som leder till att statsmakterna kommer att överväga lagstiftningsarbete. Tekniska, sociala, ekonomiska m.fl. förändringar påverkar villkoren för samverkan mellan individer och grupper av individer i samhället. Verksamheter, arbetsformer, produkter, tjänster m.m. förändras – ibland så abrupt att man kan tala om att nya sådana uppstår. Dessa förändringar kan medföra nya risker för liv, hälsa, säkerhet och miljö. Vidare kan maktrelationen förskjutas mellan individer och grupper av individer med negativa effekter eller bieffekter på transaktionskostnaderna. Förändringarna påverkar i sin tur såväl statsmakternas finansieringsbehov som formerna för den statliga verksamheten. Om problem på grund av dessa olika förändringar inte kan hanteras av gällande lagstiftning krävs att statsmakterna endera förändrar befintlig lagstiftning eller stiftar nya lagar så att den även täcker in den nya situationen.

• Sida 78
•  Original

I många fall initieras översynen först när de negativa effekterna av en förändring uppenbarat sig, i andra fall kan framtidsanalyser ge underlag för att förutse ett lagstiftningsbehov. Lagstiftning initieras även i många fall endast av att aktuell lagstiftning är ålderstigen. I sådana fall kan syftet vara att ge lagstiftningen mer tidsanpassad klädedräkt samtidigt som eventuella brister i lagstiftningen på grund av förändrade förutsättningar eller av andra orsaker klarläggs och i förekommande fall förslag till ändringar utarbetas.

Vad gäller den lagstiftning som har betydelse för näringsverksamhet måste påminnas om att det primära syftet med ny lagstiftning oftast är ett annat än att underlätta näringsverksamhet. I likhet med det primära syftet för initiativ till ny lagstiftning torde initiativ till översyner av gällande lagstiftning vara att skydda liv, hälsa, säkerhet, miljö, att skydda den svagare parten i avtalsförhållanden samt att reglera den för den statliga verksamheten erforderliga beskattningen.

Vem påverkar regeringen att initiera en översyn?

Riksdagsledamöter kan på basis av egna erfarenheter, via massmedier, officiella rapporter, kontakter med allmänheten osv. uppmärksammas på brister i lagstiftningen. En riksdagsledamot eller en grupp av riksdagsledamöter kan med utgångspunkt i denna information i en motion föreslå att riksdagen skall uppdra åt regeringen att utreda vissa frågor i anslutning till viss lagstiftning. Om riksdagen efter utskottsbehandling bifaller motionärens förslag redovisas riksdagens beslut för regeringen i en riksdagsskrivelse.

I de statliga sektorsmyndigheternas uppdrag ingår generellt att de skall följa tillämpningen av lagstiftningen inom sitt ansvarsområde och notera brister i den gällande lagstiftningen. Vidare skall de följa utvecklingen inom ansvarsområdet och om så anses påkallat redovisa förslag till ändrad eller ny lagstiftning eller uppmärksamma regeringen på eventuella utredningsbehov. Vid sidan om sektorsmyndigheterna finns de statliga myndigheterna Riksrevisionsverket (RRV) och Statskontoret som explicit har som huvuduppgift att genomföra granskningar och utvärderingar av olika sektorsmyndigheter, som kan leda till att brister i gällande lagstiftning uppmärksammas av regeringen. Även de olika rättsliga organen – domstolarna, åklagarmyndigheterna m.fl. – kan informera om brister i lagstiftningen.

Utanför den statliga sfären finns många aktörer som kan uppmärksamma regeringen på brister i gällande lagstiftning. Hit hör främst intresseorganisationer för anställda och näringsliv men även företrädare

för enskilda företag. Detta sker genom brev till statsråd, till regering och genom uppvaktningar hos statsråd. Härutöver finns ett stort inflöde av information till Regeringskansliet i olika formella och informella former – tidningsartiklar, regeringstjänstemäns kontakter med olika företrädare för myndigheter, intresseorganisationer och allmä nhet osv.

Utredning

Former för utredningsarbetet

I regel kräver en förändring av en lagstiftning att problemen inom ett lagstiftningsområde kartläggs och förslag till ny eller ändrad lagstiftning utarbetas. Regeringen har ett antal alternativa organisationsformer för detta arbete. Utredningarbetet kan läggas på en kommitté, en särskild utredare eller utföras inom Regeringskansliet i någon form.

Fastställande av uppdraget

Om ett statsråd anser att en fråga bör utredas måste utredningsuppdraget preciseras. Om ett utredningsuppdrag ges till en kommitté eller särskild utredare redovisas bakgrunden till uppdraget, uppdragets omfattning, inriktning, övriga viktiga aspekter som skall beaktas inom ramen för utredningsarbetet och tidpunkt för avrapportering i ett kommittédirektiv. Kommittédirektiven utgör en egen offentlig publika tionsserie.

Regeringen fattar beslut om utredningsuppdrag till kommittéer och särskilda utredare. Liksom andra regeringsbeslut förbereds sådant regeringsbeslut genom att förslaget delges samtliga statsråd – s.k. gemensam beredning.

Utredningsuppdrag som ges till interna arbetsgrupper inom ett departement beslutas av respektive ansvarigt statsråd genom ett departementsbeslut. Uppdraget specificeras normalt i en till beslutet fogad promemoria. Ibland involveras tjänstemän från flera departement, dvs. en s.k. interdepartemental arbetsgrupp. Beslut om tillsättande av en interdepartemental arbetsgrupp fattas normalt av regeringen. Slutligen kan regeringen välja att anlita konsulthjälp för utredningsarbetet.

Det finns ett flertal aspekter som de flesta utredningar måste beakta i sitt arbete. En sådan aspekt är att utredningar normalt åläggs att redovisa en finansiering av eventuellt kostnadskrävande förslag. Många sådana krav finns redovisade i särskilda s.k. generella kommittédirektiv. Exempel på dessa är direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare:

• om att pröva offentliga åtaganden (dir 1994:23)
• om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50)

• Sida 80
•  Original

• om jämställdheten mellan könen (dir. 1994:124). Vidare gäller generellt att kommittéerna och de särskilda utredarna skall beakta förekommande EU-aspekter.

Utredningstidens längd

Under senare delen av 1980-talet har det varit en uttalad strävan att begränsa utredningstiderna. Detta har lett till att utredningar ofta inte ges en längre tid för sitt uppdrag än ett år.

Publicering av utredningsresultat

Betänkanden från parlamentariska utredningar, kommittéer och särskilda utredare presenteras nästan alltid i publikationsserien Statens offentliga utredningar (SOU). Utredningsbetänkanden från arbetsgrupper inom Regeringskansliet redovisas ofta i Ds-serien (departementsstencil). Konsultrapporter kan endera presenteras som fristående rapport eller som en rapport inom ramen för Ds.

Remiss

Innan regeringen tar ställning till de förslag som presenterats i ett betänkande eller en konsultrapport inhämtas normalt synpunkter från statliga myndigheter, kommunala myndigheter samt organisationer som berörs av förslagen. Detta sker i regel genom att betänkandet remitteras till nämnda instanser. I vissa fall – i synnerhet vid tidsbrist – kan remissen ersättas med en s.k. hearing, vilket innebär att representanter för berörda intressenter kallas till ett möte vid vilket de får tillfälle att muntligen presentera sina synpunkter, vilka vanligen redovisas i någon form av minnesanteckningar. Synpunkterna sammanställs i en remisssammanställning som ingår i underlaget för regeringens ställningstagande.

Genom remissen av en utredning ges berörda intressenter tillfälle att granska och i förekommande fall korrigera lämnade faktabeskrivningar samt möjlighet att lämna synpunkter. Utredningarna har i princip ett generellt åliggande att redovisa de samhällsekonomiska konsekvenserna av sina förslag. Genom remissen ges remissinstanserna även tillfälle att granska och komplettera konsekvensbeskrivningen.

• Sida 81
•  Original

Regeringens beslut med anledning av utredningsförslag

Ett betänkande från en offentlig utredning, en rapport från en myndighet, en konsultrapport eller någon annan form av rapport som inlämnats till regeringen kräver regelmässigt ett regeringsbeslut. Regeringen måste först bedöma om utredningen skall leda till konkreta åtgärder. Om regeringen bedömer att inga åtgärder skall vidtas läggs utredningen till handlingarna – ad acta. Om regeringen avser att vidta konkreta åtgärder kan regeringen endera besluta direkt om dessa åtgärder ifall dessa faller inom regeringens kompetensområde eller också genom att besluta om att avlämna proposition med erforderliga förslag till riksdagen – ifall de kräver riksdagens medverkan. Exempel på åtgärder som regeringen kan vidta är att besluta om förordningar som faller inom ramen för den kompetens som genom riksdagsbeslut delegerats till regeringen.

Har utredningsarbetet initierats av ett riksdagsbeslut krävs att riksdagen informeras ifall regeringen beslutar om att inte vidta några åtgärder, vilket kan ske genom en regeringsskrivelse eller inom ramen för en proposition som har någon form av anknytning till den aktuella frågeställningen.

En viktig del i en utrednings konkreta förslag till åtgärder innefattar ofta förslag på införande av erforderliga lagar och förordningar – nya eller ändringar i befintlig lagstiftning. Tillsammans med utfallet från remissen ligger detta till grund för Regeringskansliets arbete med att utforma en ny eller ändrad lagstiftning. Vad gäller myndigheternas föreskrifter kan detta principiellt endast ske genom ändring i lagstiftningen – lag och/eller förordning.

De åtgärder som kräver riksdagens medverkan är redovisade i 8–10 kap. regeringsformen. Åtgärder av detta slag är bl.a. ändring i gällande lag eller införande av ny lag, beslut om anslag, skatter och avgifter. Förslag till sådana åtgärder skall redovisas av regeringen för riksdagen i en proposition. Regeringen kan i vissa fall välja att låta riksdagen ta ställning till frågor där riksdagens medverkan inte är obligatorisk enligt regeringsformen.

I de fall regeringen avser att förelägga riksdagen ett förslag om ändring i gällande lag eller om införande av en ny lagstiftning skall lagförslaget ha remitterats till lagrådet för granskning – s.k. lagrådsremiss. Det dokument som överlämnas till lagrådet – lagrådsremissen – överensstämmer i sin form med den som gäller för propositionen. När lagrådets yttrande erhållits och eventuella ändringar med anledning av lagrådets yttrande beslutar regeringen om att proposition i frågan skall till riksdagen.

• Sida 82
•  Original

Propositioner i lagstiftningsärenden som inte har några budgetfrågor kan avlämnas till regeringen under hela riksdagens arbetsperiod medan budgetförslag för ett kalenderår skall ha avlämnats före den 20 september året före med tillfälle till kompletterande förslag.

Riksdagsbehandling

När en proposition har avlämnats till riksdagen, kammarkansliet är det första steget i riksdagsbehandlingen att riksdagen överlämnar propositionen till för frågeställningen relevant utskott. Budgetproposition kan delas mellan flera utskott medan detta endast får ske undantagsvis vad gäller andra propositioner. Utskottets ställningstagande – förslag till riksdagsbeslut till de olika förslagen i en proposition – redovisas i ett utskottsbetänkande, vilket avlämnas till kammaren för beslut. Riksdagens ställningstagande till de olika förslagen i en proposition redovisas för regeringen i en riksdagsskrivelse.

Ikraftträdande av ny lag

För att genom riksdagsbeslut en lag – ny lag eller lag om ändring i befintlig lag – skall träda i kraft krävs att regeringen beslutar om att utfärda denna – dvs. promulgation av lagen. Härvid får lagen sin slutliga utformning och lagen kan sedan börja tillämpas omedelbart. Publicering av lag som beslutats av riksdagen och förordning som beslutats av regeringen skall normalt redovisas i Svensk författnings samling (SFS).

Kompletterande föreskrifter

Om en lagstiftning avser en verksamhet som administreras av en myndighet krävs ofta att den ansvariga myndigheten för att garantera konsekvens i den löpande tillämpningen kompletterar aktuell lagstiftning – lag och förordning – med myndighetsföreskrifter. Sådana befogenheter måste grunda sig på en delegering av normgivningskompetens från regeringen till myndigheten. Denna regeringens delegationsrätt är begränsad till sådan normgivningsrätt som regeringen disponerar endera genom uttrycklig delegation av riksdagen eller genom normgivningskompetens som tillfaller regeringen.

• Sida 83
•  Original

Bilaga 3

Verksförordning (1995:1322)

Myndighetens föreskrifter

7 § Myndighetens chef skall se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt.

Chefen skall ---------------------

3. fortlöpande följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna av de författningsföreskrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt vidta de åtgärder som behövs. ---------------------27 § Innan myndigheten beslutar föreskrifter eller allmänna råd enligt författningssamlingsförordningen (1976:725), skall myndigheten

1. noga överväga om detta är den mest ändamålsenliga åtgärden,

2. utreda föreskrifternas eller de allmänna rådens kostnadsmässiga och

andra konsekvenser och dokumentera utredningen i en konsekvensutredning,

3. ge statliga myndigheter, kommuner, landsting, organisationer och

andra som kostnadsmässigt eller på något annat betydande sätt berörs samt Riksrevisionsverket tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen,

4. begära regeringens medgivande att besluta föreskrifterna om de leder

till inte oväsentligt ökade kostnader för dem som berörs. ---------------------28 § För föreskrifter som uteslutande rör verksamheten inom myndigheten och föreskrifter om avgifter för vilka det finns en skyldighet att samråda enligt 7 § avgiftsförordningen (1992:191) gäller inte 27 § 2-4. För föreskrifter som beslutas av en myndighet för att uppfylla Sveriges

• Sida 84
•  Original

internationella förpliktelser och som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna gäller inte 27 § 4.

Innebär det fara för miljön, liv, personlig säkerhet eller hälsa eller risk för betydande ekonomisk skada om en föreskrift inte beslutas, får vad som sägs i 27 § 2-4 vänta till efter beslutet. ---------------------

Inhämtande av uppgifter och utövande av tillsyn

29 § Myndigheten skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas också när den begär in uppgifter eller utövar tillsyn.

Bilaga 4

Svenska regelnivåer

av professor Fredrik Sterzel

Grundläggande bestämmelser om den svenska regelhierarkin ges i 8 kap. regeringsformen (RF), som har rubriken Lagar och andra föreskrifter. Viktiga bestämmelser på området finns också i kungörandelagen (1976:633), författningssamlingsförordningen (1976:725) och verksförordningen (1995:1322).

Ett huvuddrag i regelgivningen är att den sker på tre nivåer: genom riksdagen, genom regeringen och genom myndigheter. Man beskriver ofta regelhierarkin med hjälp av den s.k. regelpyramiden. Den återges här nedan.

Högst upp ser man det område där riksdagen är regelgivare. Det är fråga om olika författningar som gemensamt betecknas lagar. Det området är litet, inte så mycket större än udden på en blyertspenna. Man räknar med att det finns drygt 1 000 lagar av olika slag. Riksdagen har ensamrätt till ordet lag, som anges i RF.

Kommunala regler

Lokala och regionala statliga regler

Avtalsregler

Lagar

Förordningar

Föreskrifter

Allmänna råd

• Sida 88
•  Original

Närmast under lagområdet kommer ett något större område där

regeringen är regelgivare. Här används i praxis det gemensamma

namnet förordningar för författningarna. Till skillnad mot ordet lag är dock ordet förordning inte exklusivt, utan det används i viss utsträckning även för författningar längre ner i hierarkin. Man räknar med att det finns drygt 2 000 (regerings)förordningar av olika slag. En särskild grupp inom dem är instruktionerna för olika statliga myndigheter.

Återstoden av pyramiden är det område där de centrala statliga

myndigheterna är regelgivare. Det är den klart största delen. Man räknar

med att det finns drygt 7 000 myndighetsförfattningar av olika slag. Det är dock inte bara antalet som gör denna kategori dominerande. I stor utsträckning är dessa författningar också mycket mera omfattande än lagarna och regeringsförordningarna.

En streckad linje genom myndighetsfältet markerar den viktiga distinktionen mellan föreskrifter och allmänna råd. Den förra kategorien omfattar bindande normer, medan den senare omfattar rekommendationer, råd m.m. som inte är formellt bindande för dem de riktar sig mot. Man är skyldig att rätta sig efter en föreskrift och den binder i princip även domstolar och andra rättstillämpande myndigheter. Däremot är man inte skyldig att följa ett allmänt råd eller en rekommendation, och sådana binder inte heller de rättstillämpande organen. Regler brukar användas som en gemensam beteckning.

Alla nu nämnda regler är alltså givna centralt. Under dem finns det en mängd regler av mera begränsad räckvidd. En kategori är lokala och

regionala statliga regler, av typ länsförfattningar. En annan är kommunala regler, av typ taxor, reglementen och stadgor. Som ett inslag i

regelgivningen ser man också ofta många avtalsregler med stat eller kommun som part. Från dessa och andra speciella regeltyper bortses här, inte därför att de saknar betydelse för företagen utan därför att betydelsen är så pass begränsad, både lokalt och sakligt, att en redogörelse inte skulle stå i god proportion till det utrymme som krävs. I huvudsak är det fråga om saker i företagens närområde som de kan bemästra lättare än regler som ges centralt.

I detta sammanhang är det tredje regelområdet – de centrala statliga myndigheternas – av störst betydelse, men det är nödvändigt att uppmärksamma även de båda första. Det föreligger samband som är nödvändiga att ha med i bilden. En närmare blick på systemet bör utgå från RF.

RF bygger på folksuveränitetens princip och skjuter därför genomgående riksdagen i förgrunden som det centrala statsorganet. Bland riksdagens uppgifter nämns i 1 kap. 4 § först att den ”stiftar lag”. Redan härav följer att ordet lag är exklusivt för riksdagen. Av den citerade

rubriken till 8 kap. – Lagar ”och andra föreskrifter” – framgår att även lagar är ett slags ”föreskrifter”.

En för RF grundläggande distinktion är den mellan generella normer och beslut i enskilda fall. Alla bindande skrivna normer betecknas av RF som föreskrifter.

En föreskrift måste alltså vara generell till sin karaktär. Detta krav är inte direkt utsagt i grundlagstexten, men det utvecklas utförligt i motiven och framgår indirekt av förbudet för riksdagen att utan särskilt stöd i grundlag fullgöra rättskipnings- eller förvaltningsuppgift (11:8). I praxis krävs närmast att en föreskrift måste formuleras generellt, så att den enligt ordalydelsen gäller för alla fall av likartad karaktär. Det spelar ingen roll om det i praktiken bara blir fråga om ett begränsat antal fall, kanske bara ett (typ den s.k. lex Kreuger i samband med Kreugerkraschen 1932). Denna fråga aktualiseras ofta i den politiska debatten, senast i samband med lagen om kärnkraftens avveckling.

En särställning bland lagarna intar de fyra grundlagarna, högst uppe i pyramidens topp: regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. De ändras genom två riksdagsbeslut med riksdagsval emellan. Närmast därunder kommer riksdagsordningen – och från nästa år lag om trossamfund – som stiftas på samma sätt eller genom ett beslut med viss kvalificerad majoritet. Från dessa lagar kan här bortses.

Tanken är att alla verkligt viktiga föreskrifter skall beslutas av riksdagen. Att formulera detta i lagtext har inte varit alldeles enkelt, vilket har lett till en något krånglig konstruktion. I (främst) tre bestämmelser i 8 kap. RF anges vad som hör till det s.k. primära lagområdet. I en annan bestämmelse anges vissa områden där det är möjligt för riksdagen att inom detta primära område delegera sin lagstiftningsmakt till regeringen. Vad som blir kvar kallas det obligatoriska lagområdet.

Till det primära lagområdet hör dels enligt 2 § ”föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes”, dvs. i princip all civillag, dels enligt 3 § ”föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden,” dvs. i princip straffrätt, skatterätt och all betungande offentlig rätt i övrigt, dels enligt 5 § viktigare föreskrifter om kommunerna, bl.a. om kommunindelningen, grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen och om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden. Delegeras till regeringen får enligt 7 § utan hinder av 3 eller 5 § föreskrifter om annat än skatt om de avser något av åtta punktvis

• Sida 90
•  Original

uppräknade områden, bl.a. skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, utlännings vistelse i riket, näringsverksamhet, utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö, natur- eller miljövård, trafik eller ordningen på allmän plats eller undervisning och utbildning. Befogenhet att stifta civillag enligt 2 § får alltså aldrig delegeras. Ett särskilt förbud mot delegering gäller också för lag som rör grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

Regeringen kan således ha befogenhet att utfärda förordningar på grund av särskilt riksdagsbeslut om delegation enligt 7 §. I två andra fall kan regeringen utfärda förordningar enligt 13 §. Det ena fallet gäller ”föreskrifter om verkställighet av lag”, s.k. verkställighetsföreskrifter, det andra ”föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen” utan faller inom den s.k. restkompetensen. Båda dessa fall är i praktiken minst lika viktiga som delegationsfallet.

Verkställighetsföreskrifter får i princip ges av regeringen till vilken

lag som helst, t.ex. även till en ren civillag. I praktiken förekommer sådana föreskrifter mest till offentligrättsliga lagar. Huvudsyftet är att ge kompletterande administrativa föreskrifter, men i någon utsträckning kan det också bli fråga om att närmare precisera det sakliga (materiella) innehållet i lagen. En viktig princip är emellertid att en verkställighetsföreskrift aldrig får medföra något väsentligt nytt utan endast får innebära en precisering inom lagens ram.

Restkompetensen omfattar främst i princip all icke betungande

offentlig rätt, t.ex. regler om bidrag och andra förmåner. I praktiken beslutar riksdagen alla viktiga föreskrifter även på detta område, t.ex. de huvudsakliga sociala författningarna. Ofta är det svårt att bestämt avgöra om en författning på grund av ett blandat innehåll skall betecknas som gynnande eller som betungande. Som 3 § är skriven, blir då inslaget av åligganden det avgörande, dvs. det lutar över åt lagformen.

I båda dessa senare fall grundar alltså regeringen sin befogenhet direkt på grundlagen. Något bemyndigande av riksdagen behövs inte. I praxis förekommer det dock rätt ofta att formella bemyndiganden skrivs in i lagar även där det inte behövs. Man brukar i sådana fall tala om ”kvasibemyndiganden”. Under senare år har, som en konsekvens av regleringarnas ständigt ökande volym, mycket intresse ägnats åt bemyndiganden, för att klargöra den rättsliga grunden för olika författningar. Riksdagens konstitutionsutskott har t.ex. publicerat omfattande förteckningar.

De statliga myndigheterna grundar i princip alltid sin befogenhet att

utfärda föreskrifter på bemyndiganden av regeringen. I sista hand krävs det att det åtminstone kan anses falla inom ramen för myndighetens instruktion att ge en föreskrift.

• Sida 91
•  Original

Två bestämmelser i 8 kap. RF talar om myndigheternas regelgivning. I 11 § sägs att riksdagen, då den enligt 7 § bemyndigar regeringen att utfärda föreskrifter, kan medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser. Och i 13 § sägs att regeringen kan i en förordning, som innehåller verkställighetsföreskrifter eller faller inom restkompetensens område, överlåta åt myndighet under regeringen att meddela bestämmelser. I båda fallen krävs det alltså ett uttryckligt bemyndigande. Man brukar tala om sub-

delegation.

Eftersom en myndighet naturligtvis inte genom subdelegation kan få större befogenheter än regeringen själv, är det viktigt att hålla reda på vad som är grunden för regeringens kompetens. Är det t.ex. fråga om en skattelag, får enligt 3 § delegation inte ske, utan regeringens befogenhet inskränker sig till verkställighetsföreskrifter, dvs. ingenting väsentligt nytt får tillföras. Detsamma gäller enligt 5 § en social författning med åligganden för kommunerna, typ socialtjänstlagen, osv. Gäller det däremot t.ex. livsmedel, naturvård eller arbetsmiljö, föreligger rätt för riksdagen att delegera och regeringen har den befogenhet som riksdagens bemyndigande inrymmer. Efter subdelegation kan alltså en statlig myndighet i princip få samma vidsträckta befogenhet som riksdagen. En ram ges dock alltid av själva bemyndigandena och av de föreskrifter som riksdagen och regeringen (vanligen) meddelat dessförinnan.

I princip kan man tänka sig att både riksdagen och regeringen delegerar ”blankt”, dvs. utan att själv ge några grundläggande föreskrifter i lag resp. förordning och utan att begränsa myndighetens befogenhet. Det är dock inte det vanliga. En utbredd praxis har i stället blivit att riksdagen beslutar en s.k. ramlag. En sådan brukar innehålla vissa grundläggande bestämmelser i sak, med som regel ganska allmän och oprecis avfattning. Därutöver brukar den ge vissa administrativa bestämmelser, t.ex. om organisation, tillsyn, tvångsmedel och överklagande. Slutligen bemyndigar den regeringen eller myndighet som regeringen förordnar att ge ytterligare föreskrifter. Genom subdelegation skickar regeringen sin befogenhet vidare, helt eller delvis, till den centrala statsmyndigheten på området. Praxis har gått i riktningen att dessa bemyndiganden har blivit allt öppnare. Man kan dock aldrig tala om ”blanka” bemyndiganden, eftersom ”ramreglerna”, om än oprecisa, alltid ger en allmän grund och målinriktning för de närmare bestämmelser som myndigheten meddelar. I själva idén med ramlagar ligger att de skall fyllas ut genom regler på lägre nivå i hierarkin. De utgör därför en viktig orsak till den vidlyftiga reglering som har kommit till stånd i samhället. Krav på beslut av riksdagen innebär i praktiken en mycket viktig spärr mot att regler blir

• Sida 92
•  Original

alltför omfattande, och något liknande gäller, om än i mindre utsträckning, krav på beslut av regeringen. På myndighetsnivå gäller i stället att varje myndighet har sitt expert- och fackansvar för sitt område och en naturlig ambition att på bästa och effektivaste sätt garantera sina synpunkter. Att värdet av regelstyrning har överskattats under gångna år är välkänt; sedan länge är statsmakternas uppmärksamhet i huvudsak inriktad på andra former av styrning.

Restriktivitet med ramlagstiftning har tillråtts i olika sammanhang under senare år, bl.a. av konstitutionsutskottet. I praktiken har dessa synpunkter inte fått genomslag. Belysande är det just nu aktuella projektet med en omfattande miljöbalk, som har utformats som en ny ramlag.

Vissa spärrar ligger dock alltid inbyggda i RF:s system. De viktigaste är lagkraven och begränsningarna av möjligheterna att delegera. På rätt stora områden råder därigenom förbud mot andra utfyllande föreskrifter än verkställighetsföreskrifter, dvs. ingenting väsentligt nytt i sak får tillkomma. Ingenting hindrar emellertid att de statliga myndigheterna utfärdar formellt icke bindande regler. Det kan ske i form av anvisningar, rekommendationer, råd etc. För sådana typer av regler finns i princip inga begränsningar. Eftersom de inte blir ”föreskrifter”, bortfaller RF:s spärrar. Att myndigheterna ger råd och liknande kan ses som ett naturligt uttryck för deras uppgift att ge medborgarna service.

Ett varningstecken reses emellertid av att, som redan nämnts, även allmänna råd betecknas som ”regler” i den officiella terminologin. Det sker t.o.m. i författningstext, som visas av 18c och 27 §§författningssamlingsförordningen. Som allmänna råd definierar förordningen i 1 § ”sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende”.

Skillnaderna mellan regler, föreskrifter, råd, rekommendationer m.m. är inte lätta för ett småföretag eller en vanlig medborgare att utan vidare uppfatta. Är man i det enskilda fallet skyldig att rätta sig efter myndigheten eller har man utrymme att handla efter egen bedömning? Det är inte realistiskt att begränsa diskussionen om regelreformering etc. till att enbart gälla regler som är formellt bindande. Det har inte heller skett. Alltsedan begränsningskungörelsen 1970 har även oförbindande rekommendationer omfattats av reformsträvandena. Av största vikt är dessutom att både förvaltningsdomstolarna och andra rättstillämpande myndigheter i praxis fäster stort avseende vid myndigheternas allmänna råd. Det fordras i själva verket goda skäl för att avvika från vad som rekommenderas. Särskilt tydligt är detta på skatteområdet, av det rent praktiska skälet att det är fråga om att verka för enhetlighet mellan ett stort antal skattemyndigheter som har att tilllämpa samma lagregler på ett mycket stort antal likartade fall. Liknande

• Sida 93
•  Original

gäller också t.ex. tillämpningen av socialtjänstlagens regler om socialt bistånd, som har varit föremål för en omfattande diskussion.

I praktiken utgör regler av typen Riksskatteverkets rekommendationer och Socialstyrelsens allmänna råd utomordentligt viktiga rättskällor. Då 8 kap. 3 och 5 §§ RF förbjuder delegation från riksdagen, fyller myndigheterna på dessa vägar det praktiska behovet av närmare bestämmelser än de riksdagen har gett. Samtidigt får det emellertid uppmärksammas att förfarandet i praktiken kan fungera som ett slags kringgående av grundlagen. Man kommer runt spärrarna i systemet och kan öppna för en vidlyftigare reglering och en mera detaljerad styrning än som åsyftats.

Förfarandet vid tillkomsten av olika slags regler varierar väsentligt

beroende på vilken nivå av hierarkin det rör sig om. Det är givetvis också avhängigt av regleringens omfattning.

Det egentliga lagstiftningsförfarandet innefattar väsentliga garantier för både rättssäkerhet och rationalitet genom den noggranna beredning och de särskilda möjligheter till insyn och debatt som det erbjuder. I stor utsträckning görs det första beredningsarbetet inom kommittéväsendet, och lagförslagen publiceras i någon av betänkandeserierna (SOU, Ds) samt remissbehandlas. Propositionsarbetet i Regeringskansliet är ofta det avgörande skedet i beslutsprocessen. Viktiga lagförslag underkastas granskning av Lagrådet, innan de läggs fram för riksdagen, där allmän motionsrätt föreligger och sakbehandling sker i ett fackutskott före avgörandet i kammaren. Regeringsförordningar utarbetas normalt med ett väsentligt förenklat förfarande, som regel utan både kommittéberedning och remissförfarande och utan medverkan av andra politiska riktningar än de i regeringen företrädda.

För regelarbetet inom de statliga centralmyndigheterna ges vissa föreskrifter i 27 § verksförordningen. Myndigheten skall iaktta fyra saker innan den beslutar en föreskrift eller ett allmänt råd. Den skall noga överväga om det är den mest ändamålsenliga åtgärden. Den skall utreda kostnadsmässiga och andra konsekvenser och dokumentera i en konsekvensutredning. Den skall lämna alla som kostnadsmässigt eller på något annat sätt berörs tillfälle att yttra sig i frågan och över konsekvensutredningen; samma rätt har Riksrevisionsverket. Myndigheten skall slutligen begära regeringens medgivande om en föreskrift leder till inte oväsentligt ökade kostnader för dem som berörs. Vissa undantag föreskrivs.

På detta område gäller den vanliga erfarenheten att det är viktigt att komma fram med synpunkter vid rätt tidpunkt. Eftersom myndigheternas regler normalt ytterst styrs av någon lag eller förordning, är det viktigt att få komma till tals redan på det tidigare stadiet. De från t.ex.

• Sida 94
•  Original

kostnadssynpunkt avgörande ställningstagandena tas ofta redan på kommittéstadiet, och en ramlags huvudfunktion är just att styra i stort men lämna detaljerna öppna. Kostnadssynpunkter som kommer in först på konkretiseringsstadiet blir lätt verkningslösa.

Ett viktigt krav är att alla regler skall kungöras och publiceras så att de blir lätt tillgängliga. Detta är ett huvudsyfte med föreskrifterna i kungörandelagen och författningssamlingsförordningen. Problem kvarstår dock främst på myndighetsnivån.

• Sida 95
•  Original

Bilaga 5

Småföretagsdelegationens seminarium om regelförenkling den 3 februari 1998

Camille Forslund, Småföretagsdelegationen, inleder och presenterar

BEST och Småföretagsdelegationen på engelska för de utländska gästerna:

I am one of the thirteen members of the small business commission BEST – Business Environment Simplification Task Force. I am speaking in English right now – and I am probably the only speaker that will do so – because we have two guests from the BEST Task Force: Kathy Vanhoorne who is directly working under the minister for small businesses in Belgium and David Lawrence – will you stand up so they see you – who sits on a DG XXIII commission which is the commission that BEST works under.

I would also like all members of the Small Business Commission to stand up so everyone can see who you are in case they have any questions when it is time for coffee. Gunnel Mohme, we are apparently waiting for a few others, we have Björn Jansson who is in the secretariat as well as Martin Hammarström and I thought I saw Sven Sjögren.

Nils Rydén who is a part of my group in the Small Business Commission which works with exactly these questions we are going to discuss today: how to create a system so that we can keep control over the rules and regulations and new laws that are written, so that they are really effective but not expensive unnecessarily for business.

I am not going to talk about what the Small Business Commission is. If you are interested we have put together some material on it that you can get when you leave but I assume at this point so much has been written about it that everybody in this room knows who and what we are.

• Sida 96
•  Original

BEST Group was created by the Minister Council last June in their attempts to find a solution to unemployment in Europe. They decided that a group of small business people, civil servants and perhaps economical professors would be a good idea. They asked this group to come with very concrete suggestions for the improvement for small businesses in Europe. They gave us approximately six months to do this. As I said I am the representative from Sweden. We are one from each country. We have also prepared some information on the BEST group that you can get outside the door, partially a list of the questions we are looking at. We have made no decisions of what work we are going to propose but we are not bound by any limits neither political nor any area we may not make a suggestion in.

I hope that during the discussion we have today both the Small Business Commission and BEST will receive good recommendations from you. It is important to get your input in this matter. The Small Business Commission will put in its last report in June and BEST will put in its report in June too, but we must be finished writing it by the end of April. So we have very short time in which to act. I am now going to present the chairman for the day, Lennart Ohlsson, from among other things Företagarnas Riksorganisation and he will lead us through the day. Thank you for coming.

Lennart Ohlsson, ordförande

Tack för ordet. Jag vill nämna något om uppläggningen av den här förmiddagen. Vi kommer att börja med att presentera en del nationella erfarenheter. Därefter kommer vi att ta några internationellla erfarenheter och då blir det fler talare som kommer in. För att få det hela att stämma så har jag tänkt mig att vi skulle ha en kort frågestund efter Fredrik Sterzels anförande när det gäller frågor som har att göra med hans anförande. Vi sparar diskussionen kring frågorna till slutet, tills vi har fått en presentation av erfarenheter från andra länder. Det är i det stora hela uppläggningen av dagen. Med det skulle jag vilja lämna ordet till planeringschefen på departementet Ola Frithiofson.

Ola Frithiofson, planeringschef Närings- och handelsdepartementet

Jag vill på departementsledningens vägnar hälsa er alla välkomna hit till det här seminariet. Jag skall säga några ord om hur vi ser på Småföretagsdelegationens uppgift och på frågan om hur vi kan förenkla regelverken för att mera gynna växande småföretag. Jag kommer att dra en del paralleller till vad vi håller på med i departementet kring den regionalpolitiska propositionen.

Småföretagsdelegationen kom till för ungefär ett år sedan och det är ett uttryck för att regeringen lägger stor vikt vid småföretagens roll för tillväxten och vi har haft stora förhoppningar och har fortsatt stora förhoppningar på delegationen. Delegationen har en ganska svår uppgift. Man ska successivt förse Regeringskansliet med konkreta förslag till regelförändringar, regelförbättringar som kan bidra till att utveckla mindre företag. Man kommer också att ha en roll i att försöka tänka framåt och se om vi kan ändra systemet på något vis för att mera kontinuerligt kunna säkerställa att vi inte skapar regler som hindrar småföretags tillväxt. Vi har redan fått ett antal förslag från Småföretagsdelegationen som vi nu håller på att hantera i Regeringskansliet. Vi kommer under våren att lägga en rad förslag baserade på delegationens idéer.

När vi tittar på regionalpolitiken och näringspolitiken i stort handlar det om att försöka fånga helheten, att försöka att koordinera politikområden mot det behov som finns. Då märker vi ibland att regelverken sätter hinder i vägen för detta, att man inte kan använda de statliga resurserna på det mest effektiva sättet för att främja tillväxt. Det tror jag är kärnan också för Småföretagsdelegationens arbete; att försöka att konsekvent få in tillväxtperspektivet i allt regelskapande, i allt lagstiftningsarbete så att man inte glömmer bort det på vägen.

Det finns många mål som man vill nå här i samhället men till syvende och sidst så är det så att utan en tillväxt så har vi ingenting att fördela. Utan en tillväxt så hotas på sikt vårt välfärdssamhälle. Det här är en väldigt angelägen uppgift. Sverige har under ett antal år haft svårt att få en tillräckligt hög tillväxt. Det kan ha många orsaker men det är säkert så att utan ett entreprenörskap och en viss frihet i företagandet så hämmas tillväxten.

Det här är ingen lätt uppgift. Vi representerar alla olika roller och detta förutsätter på något vis också att vi kliver ur våra roller som representanter för myndigheter, för departement osv. Vi måste bortse från de mera kortsiktiga aspekterna och se oss själva i vår roll lite utifrån och försöka tänka efter hur det skulle kunna fungera bättre. Det finns ju också inspiration att hämta från andra länder. Man har sagt att för att klara av det här så kanske vi behöver förändra svensk myndighetsstruktur – mer att likna den som finns på kontinenten, dvs. där det är starkare departement och mindre självständiga myndigheter, att vi måste ha en samordnad funktion på Statsrådsberedningen som följer detta osv. Den här diskussionen tycker jag vi måste ta också i Sverige, att titta på mera grundläggande förutsättningar för hur regler skapas, den struktur vi har skapat. Det är ju så att med väldigt självständiga myndigheter

• Sida 98
•  Original

kommer olika partsintressen mera in i regelarbetet än vad det skulle göra om man hade en mer samlad politisk bedömning på den statliga strukturen. Därmed inte sagt att vi inte ska ha exakt samma modell som i andra europeiska länder. Det finns ett värde i den svenska modellen där statstjänstemän har en stark position och en självständig roll.

När vi vill skapa en helhet i näringspolitiken, det är den regionalpolitiska propositionen jag talar om, så försöker vi, förutom att integrera olika politikområden och skapa en större flexibilitet i medelsanvändningen att ”trycka ut” besluten i landet. Man får en mer decentraliserad struktur! Det är viktigt att belysa om man utifrån en mer decentraliserad struktur bättre kan svara upp mot företagens behov. Den centraliserade strukturen måste balanseras med mer makt på det lokala planet och på länsnivå. Vidare måste staten samordna sina resurser bättre.

De här frågorna, att få in tillväxtaspekterna i allt regelverksarbete, att underlätta integrationen mellan olika politikområden och flexibiliteten i medelsanvändningen samt att decentralisera strukturen, det tror jag är centrala frågor.

Det här är ju inga nya frågor, det är någonting vi har sysslat med länge. Därför måste vi försöka se på systemet i grunden om det är någonting som vi bör förändra! Vi måste säkerställa att vi inte i framtiden skapar regler som hindrar tillväxt i mindre företag! När vi nu påbörjar det här arbetet måste vi också gå igenom den stock av regler och lagstiftning som vi har.

Jag vill avsluta med att säga att det finns ett brett politiskt samförstånd på den här punkten. Sverige är efter att ha hanterat krisen i början på 90-talet nu redo att mera utförligt gå igenom de villkor som måste till för att vi ska få upp tillväxten på en högre nivå. Till detta hör då att vi måste göra det enkelt för mindre företag att växa, att anställa fler. Vi ska vara måna om att inte skapa regler i onödan som skapar en administrativ börda för mindre företag och som på olika sätt hindrar tillväxt. Men vi saknar i dag analysmetoder. Vi saknar ett systematiserat sätt att angripa frågan. Det är det vi letar efter. Jag hoppas att ni får en spännande förmiddag här och intressanta diskussioner.

Lennart Ohlsson, ordförande

Tack för den introduktionen till ämnet. Jag kommer nu att lämna ordet till professor Fredrik Sterzel vid Uppsala universitet. Han kommer att ge oss en överblick över en del svenska särdrag i förutsättningarna för att avreglera. Professor Sterzel, var så god!

Fredrik Sterzel, professor

• Sida 99
•  Original

Jag tänkte börja med några mycket korta ord för att presentera mig själv, min bakgrund och mina infallsvinklar på det här ämnet. Jag är angelägen om att ni inte ska få föreställningen att jag är någon äldre skrivbordsteoretiker som plötsligt har fått tag i det här ämnet. Jag har under årens lopp fått komma i kontakt med regelfrågorna i många olika egenskaper. Då Gunnar Sträng redan 1970 utfärdade sin begränsningskungörelse var jag sedan många år kanslichef i Konstitutionsutskottet och kan vittna om att riksdagsgubbarna på min tid tyckte att det var ett väldigt viktigt initiativ.

Jag kom som statssekreterare till Kommundepartementet och handlade de här frågorna vidare. Jag har i 20 år följt de olika förvaltningspolitiska kommittéerna, alltifrån Daniel Tarschys 1978 och fram till Sten Wickboms som avslutades förra året. Där var jag inne och pratade om just de här frågorna.

Jag har mött regelfrågorna i mitt eget utredningsarbete, både offentligt och enskilt. Nu för ett par, tre år sedan lämnade jag mitt domarämbete för en professur i konstitutionell rätt och jag ska precis härefter i väg och lämna till tryck ett manuskript som bl.a. innehåller ett femtiotal sidor om den här problematiken.

Min inställning är något mera sofistikerad än att bara räkna regler och säga att det här ser ju väldigt mycket ut etc. Jag vill klart säga ifrån att ni inte ska tro att min predikan här går ut på att verken har misskött sig och ställt till med en ogräsmateria, tvärtom har jag en helt annan syn. Den stora, riktigt stora förändringen som har ägt rum inom mitt område, alltså inom grundlagarnas ram, på de här 20 åren, det är att makt, mot vad folk ofta tror, har avlövats regering och riksdag och lyfts ner bl.a. på verksnivå. Regelområdet är ett typexempel på detta. Budgetområdet är ett annat, där den förvaltningspolitiska kommissionen förra året påpekade hur ”slappt” det har varit hittills med uppföljning av målstyrning. Det är detta som är mitt perspektiv.

Man gör lätt iakttagelsen att i ungefär 30 år har regeringar och riksdag, de privata och de offentliga organisationerna, Kommunförbundet, SAF och andra varit i stort sett ense om den inriktning som planeringschefen redovisade här förut: att vi ska göra någonting åt regelreformeringen. Då så lite har hänt under åren har jag tyckt det varit ofrånkomligt att ställa frågan: Är det här ett verkligt problem eller ett

skenproblem? Eftersom man har diskuterat åtminstone sedan 1970 – då

Sträng kom med sin begränsningskungörelse – frågar man sig: är det här ett riktigt problem eller uttryck för rituella besvärjelser som både riksoch kommunpolitiker och företrädare för intresseorganisationer måste ägna sig åt då det gäller kontakterna med byråkratin?

Tre omständigheter har övertygat mig om att det är reella problem.

• Sida 100
•  Original

Det första är att det finns ordentliga kostnadsundersökningar som visar att regleringar drar stora kostnader. Det är dessutom en allmän know-how inom statsvetenskapen att reformer inom statsverksamhet oftast slår alldeles snett ekonomiskt därför att det har varit för dåliga styrinstrument från början. Det har blivit något helt annat i slutändan än vad man tänkte sig först.

Det andra skälet är att verken själva har tagit en hel del initiativ för att minska regleringarna. Arbetarskyddsstyrelsen är det senaste exemplet och det tyder ju på att det finns ett reformbehov.

För det tredje gör också alla de internationella initiativ som förekommer att det blir svårt för mig att bara vifta bort dem. Jag har med visst begrubblande kommit fram till att det nog är som folk säger: Det är problem och att det väl är sådant som man någon gång ska komma till håll med.

Jag vill nämna i förbigående att precis samma reflexioner gör en utomstående då man läser mycket annat som gäller regeringen och verken, exempelvis den klassiska problematiken om hur svårt det är att styra verket. Det har man hållit på med sedan Daniel Tarschys och fram till Sten Wickbom i 20 år utan att egentligen göra annat än att öka verkens frihet. Man frågar sig som utomstående om det verkligen är värt att ”jama med” politikernas synpunkter på området eller om man skulle säga att det är den ordning det har fått för framtiden – det mesta får vara baserat på att det utförs konkret arbete i verken.

Nu ska jag gå över till de svenska särdrag på området som gör att vi inte utan vidare kanske kan tillämpa de modeller som man har på det internationella planet för att komma åt regelproblematiken. Det är tre saker jag ska uppehålla mig vid för att inte bli för långrandig.

Självständiga myndigheter

Det första jag vill tala om är hur regler egentligen kommer till. Det svenska systemet är litet annorlunda än det vanliga i andra länder i Europa. Vi har självständiga myndigheter, det är den andra punkten. Vi har särskilda regler om berednings- och utredningsförfarande. De här tre sakerna ska jag ta upp för att sedan avsluta med några korta ord om hur jag ser på behovet av åtgärder.

Vi har alltså ett typiskt svenskt system för regelgivning som dessvärre är nytt. Det råkade ju hända sig så att vi fick en ny regeringsform 1975, mitt i – kan man konstatera efteråt – ett väldigt känsligt skede av förvaltningspolitiken. Det var då det hände mycket som man inte hade en aning om eller en tanke på i grundlagsarbetet. Man vände upp och ned på de gamla regler man hade i den urgamla 1809 års regeringsform, som

• Sida 101
•  Original

man i och för sig inte brydde sig om bokstaven i, men man hade utvecklat en rätt så klar praxis om hur regelgivning går till. Går ni tillbaka exempelvis till läroböckerna i förvaltningsrätt på den tiden, vilket jag för skojs skull har gjort, så finner ni att det nämns nästan inget om att verken utfärdar regler. Det var inte en verklighet som man såg för ögonen.

Under det nya systemet har det blivit en enorm utveckling. Vad omfattar systemet? Låt mig kort summera det i fem led. Vi har lagar enligt 8:3 och 8:5 regeringsformen om jag håller mig till det administrativa området. Lag ska det vara om det är åligganden för enskild eller ingrepp i enskildas rättssfär. Lag ska det vara om det gäller åligganden för kommunerna, exempelvis enligt 8:5.

Så går vi hierarkiskt ner till 8:7 som ger riksdagen möjlighet att delegera vidare till regeringen. Då hamnar vi på förordningsplanet inom mycket breda områden. Här ser jag företrädare för Livsmedelsverket och Arbetarskyddsverket, två typiska områden där man kan delegera vidare. Inte bara makt utan många praktiska bekymmer ”lassar” man på den vägen över. Det här är ett system som avviker mycket ifrån det som är vanligt utomlands. Där har delegationen djupare principiell innebörd, det är sådant som att presidenten plötsligt kan sätta nationalförsamlingen ur spel och besluta med dekret. Sådana där saker som de har i Frankrike. Hos oss är det en hierarki och man överlåter i lugna tag rätten att reglera från den ena länken i kedjan till den andra. Regeringen har sedan en egen förordningsmakt också enligt 8:13, verkställighetsföreskrifter och det som kallas för restkompetensen. Det är gynnande saker, inte ingrepp i enskildas rättssfär. Där är mycket oklart vad som är det ena och det andra. Är det tillräckligt viktigt så kommer naturligtvis riksdagen in ändå.

Sedan är vi nere i den fjärde punkten, möjligheten att subdelegera till myndigheterna. Det har ni regler om i 8:11 och 8:13. På det sättet har ni lyckats traska ner fyra trappsteg och kommit fram till de här reglerna som då är ett system som avviker helt från andra länder.

Sedan ska vi som femte steg notera att vi, utöver ordentliga föreskrifter, har något som kallas allmänna råd eller rekommendationer som har en oerhörd betydelse ute på det praktiska fältet – Riksskatteverkets rekommendationer exempelvis. Om detta skrevs en doktorsavhandling härom dagen. Det är nästan likvärdigt med gällande föreskrifter men formellt är det här bara råd och rekommendationer. Det där är lustigt för här går alltså systemet ”sönder” på slutet. Vi har en omfattande rättspraxis som jag får gå förbi som pekar på att de här oförbindande rekommendationerna alltmera likställs med de bindande råden.

• Sida 102
•  Original

Ramlagar

Den stora saken som har hänt från 70-talet och framåt, det är ramlagarna. Jag tror man hittade på begreppet då man arbetade på socialtjänstlagen. Jag ledde själv en kommitté i början på 80-talet. Det var väldigt viktigt med ideologin med detta. Det har kommit en lång rad ramlagar sedan dess. De kännetecknas alla av att riksdagen bara ger mycket allmänna ramar och sedan delegerar vidare till regeringen, som vanligen skickar vidare till verken, att fylla ut författningen. Det finns ramlagar av i princip två olika typer. Den ena, där är det meningen att verket ska fylla ut. Man helt enkelt delegerar enligt nyssnämnda bestämmelse – Livsmedelsverket exempelvis utfärdar bestämmelser. Nu har vi miljöbalken som Naturvårdsverket får sköta. Lagrådet har just klagat på att den största delen av regleringen kommer att ligga på verksnivå. Det är inte riktigt tillfredsställande för enskilda företag och andra.

Den andra typen är sådant som hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen som gäller mot kommunerna. Här är det inte meningen att man ska fylla ut regelverket. Meningen är att kommunal självstyrelse, som ju svarar för två tredjedelar av den offentliga sektorn, ska ha ett fritt utrymme för sina egna initiativ. Så är det inte, genom t.ex. Socialstyrelsens allmänna råd, som har kommit att bli likvärdiga i stort sett med föreskrifter. Det här är de riktigt viktiga omständigheterna som helt skiljer sig från förhållandena i andra länder; Ramlagar och delegation i olika etapper och sedan till slut allmänna råd som i praktiken anses vara likvärdiga med regler. Detta är någonting typiskt svenskt och det är en typisk modern utveckling. Man tycker fortfarande i riksdagen att det här är ett väldigt bra system. Frågar man efter riksdagen officiellt så säger man att det här är inte bra därför att man måste vara restriktiv. Det betyder att för mycket makt går över till verken. Men pratar man med riksdagsmännen en och en så tycker de att de är förfärligt bra att de slipper syssla med detaljer.

Vi går över till de självständiga myndigheterna som är en stor svensk sak och som jag tror är, om inte unikt, så i alla fall väldigt speciellt för oss. Vi har alltså inte ministerstyrelse utan vi har regeringen som ett kollektiv. Det är en kär fråga för Konstitutionsutskottet att hoppa på olika ministrar som anses ha gjort sig skyldiga till olaga ministerstyrelse. Sedan har vi myndigheterna under regeringen. De lyder under regeringen men har sin självständighet vilket gör att de inte får påverkas i sin myndighetsutövning i enskilda ärenden.

Vad har det här för betydelse i dagens sammanhang? Ja, det har betydelse på två sätt, dels på regeringsnivån och dels på verksnivån. För att gå rakt på sak säger de i papperen från EU och OECD att det är

• Sida 103
•  Original

viktigt att ett regelreformeringsarbete läggs på allra högsta politiska nivå. Man hänvisar exempelvis till England där Tony Blair nu sitter och leder arbetet, delegerat till en minister som sköter det. Det är inte så lätt att komma med det systemet utan vidare i Sverige. Den svenske statsministern måste ha någonting att formellt stå på. Här är det inte en fråga om hans personliga politiska ställning och makt etc., det är fråga om att statsministern i så fall måste komma in i systemet på ett sätt som verken respekterar. Vi har en mycket god, från rättssäkerhetssynpunkt värdefull, ordning att verk och andra myndigheter kräver att det går formellt riktigt till. Vad finns det för befälslinjer här? Det får bli så i Sverige att man inrättar någon slags formell plattform med Statsrådsberedningen där man lägger en enhet. Till den får man knyta någon slags kommission eller delegation med statsministern som ordförande eller någonting sådant. Men det går inte lika enkelt som i England och Frankrike, där det är naturligt att premiärministern kallar sin regering och tar olika initiativ, tillsätter ad hoc-organ med möjligheter att gå ut direkt mot förvaltning. Det här är helt enkelt olika. Ser vi på verksnivån så finner vi ju en ännu viktigare skillnad. Här har vi alltså 40-50 stora myndigheter och kanske 300 som formellt är centrala statliga myndigheter.

Vi har tre stora utmaningar – som Sten Wickboms kommission pekade på förra året. Den ena är den bristande styrbarheten. Det är så svårt att styra verken har man sagt i 20 år. Sedan är det internationaliseringen. Man har upptäckt EU. Sedan betonar man fragmentarisering. Det är just den där uppdelningen på en mängd olika organ som dessutom gör det mesta inom förvaltningen. Hur ska man få till stånd ett gemensamt regelarbete med alla dessa självständiga myndigheter, om vilka man utan vidare kan konstatera att var och en har ett relativt perifert intresse av vad de andra sysslar med? Ett verk har rätt stora uppgifter, man utfärdar rätt mycket regler och har varken tid eller ambition att lägga sig i vad andra gör.

Om man inför för mycket av samråd och formaliserar kan man misstänka att resultatet blir mer byråkrati och mindre resultat och inte tvärtom. Här sitter väl något av det rent praktiskt viktiga där man saknar en motsvarighet i andra länder. Inte ens Norge och Danmark har ju samma situation som vi. För min del säger jag att jag är alldeles övertygad om att man aldrig kommer någonstans med berget av föreskrifter i dag och en rimligare ordning för framtiden, utan att verken själva på något sätt är med i sammanhanget. Som realiteterna ser ut är det alldeles dödfött.

Berednings- och utredningsförfarande

• Sida 104
•  Original

Vi har med tysk gründligkeit formaliserat vår berednings- och utredningsprocess. Vårt kommittéväsende är ju välkänt för sin grundlighet och beredningsförfarandet har under decennier varit föremål för uppmärksamhet med hänsyn till bl.a. till de enskildas rättssäkerhet. Man ska verkligen veta att alla intressen kommer med i bilden och beaktas på ett rimligt sätt. Jag har själv hållit på rätt så mycket med de här frågorna.

Det här gäller förvaltningslagen, det gäller verksförordningar, det gäller den typen av författningar. Lägg till offentlighetsprincipen naturligtvis. Ett system som ligger för ögonen på folk på ett sätt som är dem totalt främmande i EU eller i andra länder.

Två saker som de flesta känner till, men som jag är så illa tvungen att påpeka. Det är faktiskt praktiskt viktigt och andra länder har det inte likadant. För det första måste man, om man ska kunna påverka något, vara med i tid i den här långa beslutsprocessen. Det där ser ni särskilt på miljöområdet där det varit en hel del uppseendeväckande saker under senare år, t.ex. Norra länken. Långt efteråt kommer plötsligt Regeringsrätten och upphäver regeringsbeslut som olagliga. För att nå ett hyfsat resultat och undgå överraskningar i slutändan, gäller det att se till att intressena är med i tid så att man kan ta dem på allvar. Miljöfrågorna ger en god blixtbelysning av vad det gäller. Man får börja om från början med viktiga delar av Stockholms trafikplanering därför att man inte tänkt igenom det här riktigt. Det andra jag vill säga är att vårt goda kommittéväsende är i vanrykte. Läs exempelvis den Wickbomska förvaltningskommissionen som bara verbaliserar vad många har sagt under årens lopp. Kommittéväsendet är utan vidare i utförsbacken. Det är främst två saker som medverkat till detta. För det första är det alldeles för korta tider som sätts ut. Man hinner inte göra redigt utredningsarbete. För det andra är det alldeles för små snuttar. ”Snuttifieringen” av utredningsväsendet tar död på de stora förtjänsterna med systemet. Även stora utredningar som lägger fram tusen sidor har slafsat ihop det på något år. Såvitt jag förstår stryker båda tendenserna under vikten av det jag sa, nämligen att intressena på något sätt måste vara med i tid för annars går det snett.

Om jag skulle sammanfatta mina synpunkter har jag sagt att tydligen är problemen tre. Dels är det för mycket regler, de tycker både verken själva och deras ”kunder” om jag sätter det ordet inom citationstecken och det har ni skrivit om själva i delegationen, dels har jag intrycket att EUperspektivet påverkar väldigt mycket hur inte minst verken tänker på det här området. De har haft ett oerhört arbete med implementering av olika EU-författningar där man inte alla gånger haft så mycket hjälp från

• Sida 105
•  Original

central nivå. De kontakter jag har haft visar att detta varit ett besvärligt och krävande arbete. Vidare kommer kostnadsaspekten.

Om jag skulle ange önskemål, likaledes i tre punkter, skulle jag först sätta upp ordning och enhetlighet. Regelgivningen i samhället, det är väldigt tråkigt att man har så svårt att hitta vad som gäller, det ser olika ut på olika myndigheter, det finns ingen publicering på samma sätt som det finns för andra regler.

För det andra sätter jag upp koncentration och volymminskning. Volymminskning har ni talat om men jag vill gärna skjuta in ordet koncentration. Jag sätter ett kraftigt frågetecken inför att myndigheter ibland har uppemot hundra olika författningar som gäller till samma lag. De gäller flera av de myndigheter som jag känner till. Jag tror en koncentration kunde hjälpa och inte minst att se till att folk tar rätt på och följer reglerna.

Som tredje punkt har jag satt upp datorisering, en fråga om tillgänglighet. Den som i dag är berörd av de här reglerna och vill veta vad som gäller har helt enkelt svårt med det. Det är en stor kostnadsfråga och väldigt bökigt men jag tror att det är väldigt, väldigt väsentligt.

Vad man ska göra åt det kommer ni att diskutera här närmare. Jag har satt upp tre punkter för mig själv: Det första är att man måste ha en central ledning på högsta nivå. Det följer av hela uppbyggnaden med 40– 50 regelgivande myndigheter, var och en med sitt fögderi och som av praktiska skäl inte kan intressera sig så förfärligt mycket för andra. Detta gör att man inte kan lägga det i något fackdepartement. De myndigheter som hör till det departementet kommer att intressera sig för saken. De andra kommer att fråga sig vad de har där att göra.

Det måste finnas en enhet med en chef och över det får man sätta någon slags kommission med statsministern som ordförande och man får lägga det centralt under Statsrådsberedningen. Det ligger i hela den svenska ordningen.

För det andra kan vi inte understryka tillräckligt att man måste ha med myndigheterna själva annars kommer man inte någonstans. Man kan då notera att det inte går att ha en enhet eller en delegation med 50 representanter för lika många verk. Min praktiska slutsats blir att man inom varje större verk internt under den ordinarie verksledningen måste ha någon arbetsgrupp som arbetar med hithörande frågor i samarbete med det centrala organet. Men de måste ha ansvaret själva.

Den tredje punkten, konsekvens- och kostnadsanalyser, är en stor sak. Det hade Sträng uppe redan 1970 och det har inte gått så väldigt mycket framåt sedan dess. Jag tror att det är ett stort område där det behövs mycket metodutvecklingsarbete och att ansvaret här av praktiska skäl kanske måste ligga på fackdepartement och fackmyndigheter.

• Sida 106
•  Original

Det sista är att, det råkade jag hoppa över förut när jag talade om ordning och koncentration, varje verk skaffade sig sin egen lilla lagbok. I stället för att det är så många olika författningar kunde man t.ex. ha Livsmedelsverkets lagbok, som kommer ut varje år och ska vara en behändig sak på inte alltför många sidor. Kanske också Arbetarskyddsstyrelsen kunde ha något liknande. Det finns förebilder, exempelvis Boverket. Det vore en väldigt fin sak både för myndigheterna själva och för dem som ska följa reglerna. Det blir lätt att hitta.

Lennart Ohlsson, ordförande

Tack så mycket. För en avregleringsnovis som jag var det här oerhört upplysande och påminner mig om mina egna studier på 60-talet hur den svenska ordningen var designad. Jag tycker också att det här reser en mycket längre gående fråga eftersom Sverige skiljer sig på de här områdena från andra länder. Och den är: Är den svenska ordningen på det här området anpassad för den tid vi nu håller på att komma in i?

Camille Forslund, Småföretagsdelegationen

Jag vill göra ett litet föregripande här för jag vet att Kjell Ericsson måste gå till ett utskottsmöte. Jag skulle vilja höra från honom, han verkar vara ivrig att säga någonting också.

Kjell Ericsson, (c) riksdagen

Jag heter Kjell Ericsson och kommer från riksdagen. Jag är centerpartist och jobbar med näringslivsfrågor sedan tio år, jag tycker det är mycket intressant. Jag är alltså från det här parlamentet som stiftar ramlagar. Jag kan instämma också i det mesta. Det finns en allmän välvilja att förenkla. Jag känner igen vartenda ord som har sagts. Men på något vis så är det en grottekvarn som vi vandrar i.

Det har pågått sedan 1970-talet, sedan Sträng lade det här förslaget. Man har inte lyckats göra någonting åt det här. Nu är tid att man verkligen försöker komma till skott. Jag tror precis som professorn sa här att det här åtgärderna måste tas på olika nivåer och att man tar i med krafttag. Det är ingen tvekan om att det här är ett reellt problem. Regelmassan kostar pengar och framför allt kväver den kreativiteten inte minst hos småföretagare, nyföretagare och innovatörer. Därför är det nödvändigt att det sker någonting.

Jag tycker att Småföretagsdelegationens förslag som har lagts är bra. Jag hälsar dem med tillfredsställelse. Jag kan ställa mig bakom varje förslag som har lagts. Om man kunde bearbeta det och börja bryta ned det där, så har vi kommit långt på väg.

• Sida 107
•  Original

Jag har också läst artikeln i Dagens Industri i dag där Camille intervjuats. De punkter som tas upp där är sådana som är mycket, mycket klara och koncisa. En liten företagare behöver han ha en krånglig bokföring med bokföringsbyrå, revisorer osv.? Kanske det räcker med en enkel bokföring, kanske det räcker med direktavdrag osv. för ett litet företag. Det finns en rad konkreta saker vi måste ta i också för att förenkla.

Jag tycker att det här arbetet är bra. Jag har inte mycket mer att tillföra här i dag utan kan instämma i vad som har sagts. Vi måste ta oss i kragen, det här är ett reellt problem som kväver kreativiteten. Lycka till med det här arbetet!

Lennart Ohlsson, ordförande

Tack för de orden. Vi kanske kan särskilt rikta en uppmaning till företrädare för olika verk här att komplettera eftersom Fredrik nämnde en hel del om verkens betydelse på det här området.

Arne Kardell, generaldirektör Livsmedelsverket

Jag håller med om allt vad Fredrik Sterzel har sagt. Det är inga problem och vi är naturligtvis angelägna om att ha så enkla regler som möjligt för de företag vars verksamhet vi reglerar. Men vårt EU-medlemskap påverkar situationen ordentligt. Vi har en regelmassa som på Livsmedelsverket t.ex. säg till 85–90 procent är styrd av direktiv, förordningar från EU.

Vi sitter ju inte i dag hemma och ”hittar på” dessa regler – de är påhittade i Bryssel, numera med vår medverkan. Vi är naturligtvis där och deltar i arbetsgrupper, men vi har inte hittat på regelmassan i EESavtalet och EU-medlemskapet, att vi tagit över en ny regelhierarki. Vi har skrivit om hela den svenska livsmedelslagstiftningen, oerhört mycket mer detaljerad än vad den var tidigare. Krångligare och mer svårbegriplig för dem som ska tillämpa den.

Jag håller med Fredrik om att det visst skulle vara jättebra om vi kunde skaffa oss en lagbok och det tror jag kommer i den formen att vi lägger ut konsoliderade författningar på Internet. Självklart är det inte tillfredsställande för en bageriföretagare eller en som ska öppna restaurang. Han har ju naturligtvis väldigt svårt att hitta i denna regelmassa. Han ville naturligtvis ha en lathund av typen: Vad gäller för mig som ska öppna restaurang? Vad säger Livsmedelsverkets regler respektive om jag är bageriidkare? Sådant borde vi naturligtvis på sikt kunna ta fram.

EU:s regelverk är oerhört detaljerat. EU-förordningar är på en nivå som i Sverige är myndighetsnivån för regelutformning och de är

• Sida 108
•  Original

beslutade av ministerrådet i EU. De går alltså inte att göra någonting åt, de gäller i Sverige som svensk lag.

En konstighet som jag har uppmärksammat och som jag inte riktigt begriper är varför inte Sverige tar initiativ till att ge ut EU-förordningar, eftersom de är som svensk lag, exempelvis föra in dem i svensk författningssamling eller någonstans så man kan hitta. Företag som är berörda av de här reglerna ringer till oss frågar: Vad är det? Var står det? Var kan jag läsa det? Ja, du får gå till Official Journal säger vi då, där finns alla EU-förordningar översatta till svenska. EU-regler måste ju göras tillgängliga för de företag som måste rätta sig efter dem. Det är de inte i dag.

Lennart Ohlsson, ordförande

Tack för det. Sedan har jag Bertil Remaeus.

Bertil Remaeus, överdirektör Arbetarskyddsstyrelsen

Jag heter Bertil Remaeus och jobbar på Arbetarskyddsstyrelsen och på ett sätt är det en parallell till Livsmedelsverket. Men vi har en ”bulk” regler som vi inte kan säga att de är påhittade i Bryssel. Jag ska koncentrera mig på den delen. Man måste nog ändå bestämma sig från samhället: Vad är det som är nödvändigt och vad är det som inte är nödvändigt? Nu blir det på något sätt volymen som är det viktiga, den ska minska. Backar man ett steg finns det ett antal regler som man trots allt ändå säger att vi måste ha. Detta är det viktigt att man tar ställning till. Jag tror att ska man komma vidare i en förenkling och en minskning av antalet regler så måste man också vara beredd att diskutera vilken typ av regler det trots allt är som vi vill ha. Annars hamnar man i en försvarsposition.

Jag känner själv ett problem. Vi har konstaterat att vi måste minska reglerna. Och det har vi gjort av flera skäl. Reglerna är för många för avnämarna, men de är också för många för vår egen tillsynsorganisation. Vi har själva inte lyckats hålla rent i vår egen församling. Den utveckling som Fredrik Sterzel var inne på har vi genomgått, då vi från början på 70-talet bara hade allmänna råd och det upplevdes av många ute i näringslivet som en orättvisa. Det krävdes att en yrkesinspektör var ute på företaget och ”satte råden i kraft”. Då ville man omedelbart från den bagaren att alla andra bagare också skulle få samma krav. Det ligger i allmänna rådsproblematiken, att när man har allmänna råd så förutsätter det också antingen frivilligt följande eller att det finns någon form av tvångsinsats från samhällets sida.

Vi upplever det i dag igen när vi har i och för sig mycket generellt bindande föreskrifter. När det blir tvångsingripande från samhällets sida

• Sida 109
•  Original

så kommer omedelbart kravet upp, men varför ska vi följa den här regeln när våra konkurrenter inte behöver följa den. Där ser jag ett problem. Om man radikalt minskar antalet bindande föreskrifter då måste man säkerställa ändå att man spelar på samma villkor och det vet jag inte riktigt hur vi löser. Vi kan alltså inte skylla på EU. En bit av våra EUregler innebär att vi har gått 20 år tillbaka men resten har vi ett eget ansvar för. Det går inte att minska med säg 25 procent av hela regelmassan.

Lennart Palm, regelförenklingsexpert SAF

Det som Bertil sa här nu att det går inte att komma fram med 25 procent på hela regelmassan. Jag tycker också man får ta en diskussion kring den här procentsatsen. Det kanske inte är 25 procent överallt. Kanske ska man titta på de administrativa kostnaderna och inte själva bulken. Jag tror att det är viktigt i sig med mindre regelmassa men på vissa områden kanske det går att göra ännu mer på kostnadssidan än på själva antalet regler.

Monica Ström, enhetschef Nutek

Nutek är ju inte något av de verk och myndigheter som har speciellt många förordningar. Vi jobbar däremot med vad vi brukar kalla en bra tillväxt i svenskt näringsliv. Det innebär att näringslivet måste ha möjligheter att förstå de regler och förordningar som finns. Där tror jag kanske att det finns en stor uppgift för oss på verk och myndigheter att göra regler och förordningar begripliga och tillgängliga för företagen. Där skulle jag bara vilja lyfta upp de två projekt eller verksamheter som vi bedriver på Nutek, ”Startlinjen” och Euro-Infocenter. Startlinjen vänder sig till nya företag, just i mening att hjälpa nyföretagare att hitta vad är det för regler och förordningar som man måste anpassa sig till. Där är vi ju väldigt beroende av att ha goda kontakter med respektive sakmyndighet. Vi kan inte sitta och ha all koll på Livsmedelsverkets förordningar t.ex. men med en god kontakt så kan vi förmedla direktkontakter för de här företagen.

När det gäller Euro-Infocenter, som finns på femton olika ställen i Sverige, så har de till uppgift att just hjälpa små företag att se vad EU:s regelverk har för betydelse för dem. Jag skulle också vilja lyfta upp att göra information tillgänglig och lättbegriplig även när vi tittar på blanketter, t.ex. göra dem förståeliga för småföretagen.

Lennart Ohlsson, ordförande

• Sida 110
•  Original

Tack för det. Jag ser Jörgen Holgersson där borta, kanske han har lite synpunkter på Fredrik Sterzels slutsatser.

Jörgen Holgersson, generaldirektör Konkurrensverket

Självklart har jag väldigt mycket synpunkter på regelförändringar, regler som både vi och andra myndigheter ställer upp. Vi kan ju göra det lätt för oss genom att säga att en del beror på EU, det gör de, det är inga under av klara regler som vi har att implementera på svensk botten. Vi kan också givetvis ta till oss lite grann av vad riksdagsmannen sa. Riksdagen har tagit ramlagar och avsåg inte att de skulle implementeras på det sätt som det blev sedan.

Det är precis det Fredrik Sterzel säger, det är oerhört lätt att skjuta detta bort ifrån sig och säga att det är korkade myndigheter som håller på och utfärdar en massa dumma föreskrifter. Jag vill påstå att det är att göra det fruktansvärt lätt för sig. Konkurrensneutralitet är givetvis ett av de stora problemen med mycket regler och jag kan peka på en annan effekt av det. Även om man nu har bindande regler så fordrar det tillsyn om man ska uppnå en konkurrensneutralitet.

Jag är son till en småföretagare och har levt hela mitt liv i en småföretagarmiljö. Jag vet precis var skon klämmer, attityden från samhällets sida gentemot småföretagen. Man kan förenkla 25 eller 30 procent men ändras inte inställningen så spelar det egentligen inte så stor roll.

Nu är det klädsamt eftersom vi har problem i Sverige att säga att det är småföretagen som ska göra jobbet, ska se till att sysselsättningen ökar. Då måste vi från politiker och byråkratisidan faktiskt ställa upp på det här om problemen ska lösas. Jag ska bara ta ett exempel på attityd och det gäller F-skattsedeln, ett moment 22 egentligen. Det går egentligen inte att komma i gång med företagsamhet. Vi är så in i h-vete misstänksamma på personer som vill driva verksamhet. Det är alltså en attitydfråga. Så länge vi inte gör någonting åt det så kan vi sedan diskutera vad som helst.

Camille Forslund, Småföretagsdelegationen

Vad vi behöver är att hitta ett instrument så att det som ska fungera och inte fungerar i dag kommer att fungera, dvs. problem- och konsekvensanalyserna. Alla de problem som vi tar upp i dag, vi måste hitta en lösning till dem och när delegationen har kommit fram till vårt förslag då kommer vi att behöva prata med politiker om det och försöka få dem att förstå varför det här är en bra lösning.

• Sida 111
•  Original

Det har varit så mycket prat om att det är EU:s fel att vi har det här regelverket vi har och eftersom jag sitter med i BEST vill jag kommentera detta. Det är rätt intressant att sitta med både i BEST och Småföretagsdelegationen. När jag pratar med politiker och verk här i Sverige, då får jag höra att det är inte vårt fel för det är EU som har skapat de här reglerna. När jag går tillbaka till EU-kommissionen och BEST-gruppen och säger: Ja, men de säger att det är EU-reglerna. Då säger de: Nej, nej, nej, det är hur Sverige har tolkat våra direktiv! Jag önskar få klarhet i det här.

Jag är väldigt tacksam om ni som ser stora problem med EUregelverk och har konkreta förslag till förbättringar, att ni kommer med det till mig. Det behöver jag ha med mig.

Lennart Ohlsson, ordförande

Göran Normann kommer nu att ge en bredare internationell översikt som vi kan ha nytta av här i Sverige. Sedan kommer representanterna för EUländerna och BEST-gruppen, David Lawrence och Kathy Vanhoorne, att släppas in innan vi släpper diskussionen helt fri. Var så god Göran Normann.

Göran Normann, fil.dr

Jag skulle alltså tala om regelreformering och ge en översikt över vissa internationella tendenser. Men först några ord om mig själv. Jag jobbade tio år på Industriförbundet under 80-talet. Där kom jag i kontakt med den här typen av problem. Sedan har jag arbetat fem år vid OECD, först tre år vid Public Management Service som ju är fokuserat just på den här typen av problem, där jag jobbade särskilt med regelfrågor. Det var en viktig del av mitt arbete. Sedermera arbetade jag två år vid the Fiscal Affairs Division, dvs. skatteavdelningen vid OECD. Även där är ju administrativa frågor av stor betydelse.

Jag har alltså följt arbetet vid OECD när det gäller regelreformering och administrativ förenkling ganska nära och jag kan konstatera att det är ett viktigt område för OECD. Bara förra året kom OECD ut med en rapport om Regulatory Reform. Det är två tjocka volymer. Vid PUMA som är kärnan i det här arbetet i OECD upprättade man 1995 en checklista för regleringar, ett slags manual för ministerier, departementschefer och myndighetschefer att gå igenom när man funderar på nya regleringar.

Sedan har man gått vidare på uppdrag av OECD:s ministrar med en Regulatory Quality Review, som är ett nytt initiativ som precis nu sätts igång. Det innebär att man skickar ut ett questionnaire till alla OECDländer där en första avdelning ska besvaras av samtliga. Sedan presen-

• Sida 112
•  Original

terar man ett antal djupfrågor till en tre, fyra länder, där man ska utfärda en landrapport som ska utsättas för en s.k. peer review i PUMAkommittén. Detta betyder att rapporten granskas av ett par andra länder som ger sina synpunkter på systemet i det land som är utsatt för granskning. Därefter tar man en allmän diskussion. Det blir alltså lite grann av en pressure på det land som utsatts för granskning. Man ska täcka tre, fyra länder per år på det sättet i kommittén. Det här är ett arrangemang som mycket liknar det som the Economic Policy använder när det gäller sina country surveys avseende den ekonomiska politiken.

PUMA står vidare i begrepp att skicka ut en survey till ett antal företag i ett antal länder för att samla in synpunkter om hur de uppfattar olika regleringssystem.

OECD har alltså en hel del aktiviteter på det här regelreformeringsområdet. Bakgrunden är höga regleringskostnader. Vi har fiskala kostnader som ligger på myndigheterna. Vi har fullgörandekostnader som ligger på aktörerna i privat sektor, hushåll och företag. Vi har dynamiska kostnader, som avspeglar sig i effekter på konkurrenssituationen, på FoU-verksamhet, innovationskraft, internationell konkurrenskraft och allt sådant som är mer svårmätbara men sannolikt av mycket stor betydelse.

Det finns en del försök bland akademiska ekonomer att mäta de här kostnaderna på olika områden. Däremot är det få undersökningar som försöker att vara heltäckande. Jag kan nämna att när det gäller de här fiskala kostnaderna så har Åke Tengblad, Håkan Malmer och Annika Persson genomfört en studie just som täcker hela skatteområdet. Man fann att de här fiskala kostnaderna uppgick till ungefär 4,6 miljarder år 1993, medan fullgörandekostnaderna, som alltså ligger på individer och företag, var dubbelt så höga, 9,2 miljarder.

I Nya Zeeland gjordes det en liknande undersökning och där fick man som resultat att fullgörandekostnaderna, compliance costs, var fyra gånger så höga som de kostnader som låg på administrationen. Fullgörandekostnaderna är alltså en viktig komponent och här kan man skilja på två komponenter, administrativa kostnader och kapitalkostnader.

Det är de administrativa kostnaderna som jag framför allt kommer att koncentrera mig på i dag. Det har gjorts en studie inom EU kring det här där slutsatsen drogs att de administrativa kostnaderna knutna till regleringar uppgick till 3–4 procent av BNP i ett genomsnittligt EGland. Det är stora kostnader det rör sig om Det här har föranlett regeringarna att jobba med problemen. Då har man satsat olika strategier. Det är en fråga om att effektivisera reglerings-management, hela systemet, regleringsprocessen. Man vill också förbättra kvaliteten på nya regleringar och uppgradera kvaliteten på existerande regleringar.

• Sida 113
•  Original

Nu ska jag beskriva hur man har burit sig åt i fyra OECD-länder. Sverige har förmodligen en del att lära av vad andra länder har gjort på det här området. Jag kommer att organisera den här genomgången i fyra punkter. Jag kommer att titta på hur man har organiserat sig, vilka huvudinstrument man använder sig av, vilka konsultationsprocesser man använder sig av samt större initiativ som man har vidtagit i de här länderna.

Mot bakgrund av min tolkning av vad som står i fokus för den här dagens diskussion, vill jag fokusera på tre särskilda frågor, nämligen dels behovet av högnivåsupport och det har redan då Fredrik Sterzel varit inne på. En relaterad aspekt är huruvida man ska skapa en permanent organisation för regleringsövervakning eller om det räcker med ad hoc-lösningar. En tredje fråga som jag ställer är huruvida man bör förlita sig på en top-down-ansats eller en bottom-up-ansats. Jag ska förklara ytterligare vad det här betyder.

Kanada

Låt mig börja först med Kanada. Där har the Treasury Board of Canada en mycket tung roll i de här sammanhangen. De har ansvar för regleringsverksamheten på ett överordnat plan. Det är ett stabsorgan till kabinettet, en inre regeringskrets, själva regeringskärnan. Det betyder alltså att den här typen av verksamhet har en hög politisk uppbackning i Kanada.

De instrument man använder sig av är väl beprövade. För det första en Business Impact Test. Det är en datoriserad metod för att kommunicera med företag. Det är en frivillig metod. Företagen får betala för att köpa en diskett som innehåller ett batteri av frågor som man får besvara och skicka in till the Treasury Board med sina synpunkter på hur man uppfattar olika regleringar. Det är ett sätt att försöka fånga upp synpunkter från näringslivet. Man kan säga att det är ett uttryck för en slags bottom-up-approach, man söker information från dem som är drabbade och försöker att lära sig att ta hänsyn till det sedan i sitt tänkande.

En annan sådan metod är s.k. Compliance Agreements, som ger företag och individer möjlighet att själva föreslå metoder för hur man ska hantera olika typer av regleringar. Man detaljreglerar inte vad olika aktörer ska göra utan överlåter åt dem att själva överväga hur man bäst ska hantera vissa typer av regleringar. Det finns då en viktig restriktion. De förslag man kommer fram med får inte strida mot allmänintresset, de får inte innebära en risk för hälsa eller skapa miljöproblem. Dessutom måste lösningarna vara transparenta. Detta är en annan bottom-upansats, där man försöker att utnyttja och bygga på de enskildas initiativ och innovationskraft.

• Sida 114
•  Original

Det tredje instrument man använder sig av riktar sig i stället mot myndigheter. Det är en slags checklista eller manual.

När det gäller konsultation, dvs. kontakter med den privata sektorn, har man konstituerat ett forum för ”paper burdens” som syftar till att lägga förslag till administrativ förenkling, inklusive tidsplaner för deras genomförande. Det är en operativt inriktad verksamhet. Här finns deltagande från privat sektor men också från de stora myndigheterna i Kanada, t.ex. Revenue Canada, Statistics Canada och Industry Canada. Det är en blandning av privata och offentliga intressen. Ordförandeskapet är delat mellan Treasury Board och privat sektor.

Business Impact Test, som jag nämnde tidigare, är också ett viktigt instrument för konsultation. Dessutom finns ”Canadian Business Service Centers”, en organisation som har karaktär lite grann av one-stop-shops, där företag kan få information men där de också har tillfälle att lämna synpunkter på olika regleringar och förhållanden.

När det gäller initiativ har man i samband med regeringsskiftet 1995 startat ett stort program som kallas Building a More Innovative Economy. Det är ett program som drivs av Industridepartementet i Kanada men som omfattar de instrument som jag har nämnt, i vart fall de flesta av dem.

Holland

Holland är delvis annorlunda för där saknas en central instans. Man har en viss samordning av regleringsövervakning och förenklingsarbete från Ekonomi- och Justitiedepartementen. Dessutom finns ett ”Council of State” som har en rådgivande funktion och en mycket stark ställning i Holland. Det är någonting som påminner om det svenska lagrådet, men det har ett bredare mandat. Det granskar ett bredare spektrum av regleringar och framför allt får det också lägga synpunkter på substansen, inte bara på förenligheten med annan lagstiftning osv.

När det gäller instrument ligger holländarna långt framme. Man har en lång tradition och det finns ett konsultinstitut som arbetar nära tillsammans med ekonomidepartementet i Holland som heter EIM. De har tillsammans utvecklat ”Business Effect Test” där kärnan är ett konkret instrument som kallas för MISTRAL. MISTRAL är en handfast apparat som går ut på att man granskar de olika uppgiftslämnande krav som myndigheterna har och tar reda på hur många olika aktiviteter som ska vidtas för att uppfylla kraven. Man mäter tidsåtgången på varje sådan aktivitet och multiplicerar med en timkostnad. På det viset kan man då räkna fram en kostnad. Det är någonting som man arbetar med i Holland, men på en selektiv bas. Det finns också ett parallellt Business Effect Test, som inte bara värderar kostnadssidan utan också intäkts-

• Sida 115
•  Original

eller fördelssidan. Resultatet presenteras i värdetermer, så det är en fråga om ett antal gulden.

Vidare finns det också ett ”Environment Effect Test” som är mer kvantitativt inriktat. Ofta applicerar man de här två testen parallellt på regleringar.

När det sedan gäller konsultation, ja, låt mig börja förresten med det här stora initiativet som man startade 1995. Det är någonting som man talar om som ”Market Functioning, Deregulation and Quality of Legislation”. Det är kärnfrågorna som vi diskuterar här. Det går under förkortningen MDW i Holland, ett verkligt högprofilprogram som bygger på de instrument som man har etablerat. Man använder sig alltså av MISTRAL för att samla in information. Man har skapat ett nytt stödorgan, en slags helpdesk, med representanter från Justitie-, Ekonomi- respektive Industridepartementet. De har dessutom till sitt förfogande ett nätverk av intressenter i privat sektor. De står till tjänst med synpunkter på olika lagförslag och ger information om hur det kan tänkas verka.

Nu granskas inte alla lagförslag i MDW-operationen. En särskild kommitté bestämmer vilka regler eller lagar som kan tänkas vara särskilt viktiga och så tittar man selektivt på dem. Man undviker att drabba myndigheter och företag med frågor kring allehanda regleringar utan man fokuserar på det som är särskilt viktigt.

Det var Holland. Inte någon uttalad high level-support men med mycket väl utvecklade instrument för den här verksamheten.

Norge

Norge är ett annat exempel på ett land där man inte har lagt regelformuleringen på en hög politisk nivå. I Norge finns ingen central instans utan den sköts av fackdepartement. Detta är en uttalad filosofi i Norge. Norrmännen har en tendens att gå långt när det gäller en satsning i bottom-up-termer. Man litar till initiativkraft och administrativ kapacitet nere på aktörnivå.

Norge tillämpar en frivillighetsprincip. Man anser inte att det behövs någon central organisation av regleringsövervakning och administrativ förenkling. Detta bygger på att man har effektiva instrument att sätta i händerna på de här aktörerna och där har man utvecklat en del nya saker. Man är väldigt stolt över ett register som man kallar Brönnöysundsregistret, förlagt till en liten stad norr om Trondheim. Här registreras detaljinformation om samtliga enkäter som departement och myndigheter begär in från näringsliv och hushåll. Informationsplikten begränsas till enheter i statlig sektor. Med hjälp av registret kan myndigheter kontrollera om de uppgifter som de behöver redan finns insamlade.

• Sida 116
•  Original

Analytiker kan se om det finns dubbelinsamling. Allmänheten har möjlighet att konsultera det här registret och peka på överdrifter när det gäller regelinsamling eller onödiga regler. Det är ett instrument just för den här spontana självreglerande processen som man förlitar sig på.

Ett annat instrument som tillmäts stor betydelse är ett slags one-stopshop per telefon, lokaliserad till Narvik. Där har man samlat information om allehanda regleringar och tillstånd som behövs. Det är alltså en lättillgänglig one-stop-shop som står till förfogande för både myndigheter och allmänhet.

När det gäller konsultation har Norge ett remissförfarande som man förefaller vara rätt nöjd med. Norrmännen menar också att Statens Närings- och Distriktsfond är ett viktigt instrument. Det finns en sådan institution i varje län. Det här kallas på engelska för Regional consulting service. Det är en viktig kontaktpunkt på länsnivå mellan den privata sektorn och de lokala myndigheterna. Det anses vara ett viktigt instrument just i konsultation att fånga upp information.

Det finns inget ”initiativ” i Norge för närvarande. Återigen i linje med den grundläggande bottom-up-filosofin. Det är en filosofi som är radikalt annorlunda än den som jag talade om t.ex. i fallet med Kanada, och som jag strax ska komma till när det gäller Storbritannien. Man hade under ett antal år någonting som hette Näringslovsutvalget. Det var en kommitté med representation från näringslivet som arbetade under en fyra, fem år och som lade ett stort antal förslag. Men kommittén är nu nedlagd.

Storbritannien

Låt oss titta på Storbritannien som sista land i min genomgång. Här har vi ett fall med hög politisk profil. En Better Regulation Unit har instiftats som ligger i the Cabinet Office. Det är Tony Blairs nya rubrik på det som tidigare var en Deregulation Unit under den konservativa regeringen. Det är en centralt placerad regelreformeringsenhet nära premiärministern. En satellit till den här enheten finns i varje departement.

I Storbritannien gäller fyra principer för reformeringsarbetet, nämligen:

1. Think small first

• Inga regler som inte kan hanteras av småföretag.

2. Proportionalitet

• Fördelarna med en regel måste alltid överstiga kostnaderna, man måste ta reda på att det förhåller sig på det sättet.

• Sida 117
•  Original

3. Focus on the goal

• Klargöra målet och inte reglera om det räcker med att ange målet och sedan lämna åt aktörerna att själva lösa problemet.

4. Partnership approach

• En intensiv konsultation med olika inblandade parter.

På instrumentsidan har Storbritannien ett system för ”Compliance Cost Assessments”. Här har man en relativt lång historia och betydande erfarenhet. Det är en metodik som fungerar relativt väl. Ett inslag är ett ”Small Business Litmus Test”. Varje myndighet eller departement som överväger en ny lag eller reglering måste genomföra ett ”Compliance Cost Assessments”. Man förvissar sig genom ”Small Business Litmus Test” att lagen kollas mot minst två småföretag och att de klarar att hantera det här. Klarar inte småföretagen att hantera förslaget blir det bakläxa. Det här är obligatoriskt. Utöver de här två kostnadsinriktade instrumenten finns det också ett ”Risk Assessment Instrument” som går ut på att värdera fördelar med en reglering, så att man i en cost-benefitanalys sedan kan väga fördelar mot kostnader och komma fram till om regleringen är någonting man ska införa eller inte.

När det gäller konsultation har man etablerat en ”Better Regulation Task Force” i Storbritannien i vilken ingår representation från offentlig och privat sektor. Av företrädarna för den privata sektorn ska minst hälften komma från små företag. Den första rapporten från den här arbetsgruppen är beställd till september 1998. En annan konsultationsform är ”Access Business”, en slags vidareutveckling av den institution man har i form av one-stop-shop. Man går ner på lokal nivå, etablerar kontakt med lokala myndigheter och lokala företag för att bedöma lokala regler. Detta är ett komplement till de one-stop-shops som är mer fokuserade på nationell lagstiftning.

När det gäller initiativ så har man nu inlett en kampanj, ”Process of Regulatory Appraisal”. Man ska gå igenom och värdera existerande regler, intäkter och kostnader med hjälp av de instrument som jag tidigare har nämnt. Det här är en kampanj som har Blairs välsignelse och som drivs med kraft från Better Regulation Unit. Kampanjen startade under 1996. Vi får snart se vad resultatet blir. Det finns också ett annat initiativ som är inriktat mer på ”paper burdens”, administrativa bördor. Det går ut på att varje år plocka ut en andel av den totala regelmassan. Dessa regler gås sedan igenom med hjälp av en checklista över best-practise, utarbetad av Better Regulation Unit. Man ska se vad man kan rensa bort ur regelmassan, vad som inte fyller kraven.

• Sida 118
•  Original

Det var de fyra länderna. Jag ska snabbt gå tillbaka till huvudfrågorna som jag nämnde i början och se hur de här olika länderna har agerat.

Sammanfattande synpunkter

När det gäller behovet av högnivåsupport är det klart att Norge inte erkänner något sådant behov. De använder en annan filosofi. Kanada, Nederländerna och Storbritannien verkar finna högnivåsupport viktigt och det baserar man på tidigare erfarenheter. Man har ju hållit på med regelreformering under 1970- och 80-talen också men man är besviken på resultatet. Därför menar man att det krävs hög politisk support och man arbetar nära premiärministern.

Sedan till frågan om permanent eller ad hoc-organisation. Där kan man konstatera att Kanada och Storbritannien har satsat på permanens. Det har också USA gjort. I USA finns en enhet inom ”Office of Management and Budget” i presidentens exekutiva kontor. Enheten jobbar permanent med de här frågorna. Holland har satsat mera på temporära kampanjer, drivna av ad hoc-grupper. MDW-kampanjen som jag nämnde är ett exempel på det. Man kan säga samma sak om Norge som hade sitt Näringslovsutvalg som jobbade under början på 1990talet.

När det gäller frågan om top-down eller bottom-up är det tydligt att Storbritannien har satsat på ett top-down initiativ. Initiativ och utförliga direktiv från statschefen anses viktiga för att processen ska fungera. I Norge har man en helt motsatt uppfattning med sin satsning på decentraliserad spontan regelförenkling. Kanada och Nederländerna ligger däremellan med sina väl utvecklade instrument för konsultation.

Det finns anledning, eftersom Norge som är vårt nära grannland satsar på bottom-up, att fråga sig hur långt det bär egentligen? Är det ett bra val? Det kan ha vissa fördelar. Det finns uppenbarligen också vissa svagheter med den metoden. Jag tycker att man kan peka på tre svagheter. Den första svagheten är om man bygger sin information om regleringsmassan på intervjuer och enkäter med företagen så riskerar man att missa de dynamiska effekterna, marknadseffekter, konkurrenseffekter, mer tillväxtinriktade effekter. För det andra innebär frånvaro av intäkts-/kostnadsanalyser att man kan göra felaktiga prioriteringar. Man kanske satsar sin uppmärksamhet mera på det som är enkelt att åtgärda än det som är viktigt. För det tredje säger en sådan ansats ingenting om regleringsprocessen. Den ger inte någon bra feedback, inga lärdomar om regleringsprocessen. Det kan ju hända om man med hjälp av ett sådant här bottom-up-förfarande lyckas få bort 50 regleringar. Har man inte

• Sida 119
•  Original

ändrat processen så dyker de upp snart igen, man har inte neutraliserat de intressegrupper som driver frågorna.

På basis av det här skulle jag avslutningsvis vilja formulera en fråga. Vore det i Sverige lämpligt att skapa en enhet i Statsrådsberedningen för att driva de här frågorna, att ta initiativ, samordna, driva på, ge service till myndigheter, medla mellan olika departement och myndigheter, utveckla metoder för analyser och kontrollera att de utvärderingar som görs är av god kvalitet?

En sådan enhet skulle kräva en hög ekonomisk, juridisk och administrativ kompetens. Några andra tänkbara uppgifter för en sådan här enhet är att på ett övergripande plan analysera regleringspolitikens effektivitet och konsistens, fokusera på systemet och processen snarare än på enskilda regleringar. Man skulle också kunna sätta upp indikatorer på regleringskostnadernas utveckling för att därigenom också kunna se om den förda politiken ger några positiva resultat. Det här är sådant som OECD jobbar med, att försöka hitta sätt att fånga upp utvecklingen med hjälp av indikatorer.

En annan utomordentligt viktig uppgift för en sådan här enhet är att fundera på om det inte finns andra vägar än regleringar att använda sig av då man står inför ett problem. Det kanske är att bättre att använda frivilliga uppgörelser, kanske ska man använda sig av ekonomiska instrument som skatter. Handel med olika typer av utsläppsrätt kan vara ett annat exempel. Det finns en lång lista på olika metoder som man skulle kunna ha som alternativ till regler. Dessutom skulle den här enheten kunna ägna sig åt information till allmänhet och företag för att skapa en support för en hög aktivitet när det gäller regelförenkling och minskning av administrativa bördor.

Det var allt jag hade att säga vid det här tillfället. Tack ska ni ha!

Lennart Ohlsson, ordförande

Här får vi tacka allesammans och inte minst jag som är mest okunnig, Göran, för denna internationella överblick och som leder honom tycker jag till samma slutsats som Fredrik Sterzel kom med om en central enhets betydelse på det här området. Jag kommer att släppa in David Lawrence men jag vill också nämna att jag ska släppa in Fredrik Sterzel.

David Lawrence, BEST-gruppen

First I should say how much I welcome the opportunity to be here and the kind invitation from you to attend one of the BEST’s hearings. I’ll be quite quick. It does not mean I am not interesting but I think one of the important things from our point of view of the BEST Task Force is to

• Sida 120
•  Original

hear from business about what your problems are, what your concerns are.

A couple of comments. But I am not going to get into an argument about whether regulation comes from Brussels or from Stockholm here in Sweden. And I think the reason for that is that many small businesses don’t know and they don’t care. What they are concerned about is what the regulation is doing and what the compliance costs are going to be, what the administrative burdens are going to be. That is the important thing.

What we want to hear I think is a little bit more detail like my friend Lennart Palm there talked very briefly about compliance costs. We want to try and establish what the details of these regulations are that are causing burdens for business. And the less we have that kind of information it’s difficult to make the change that we all need.

I was also very intrigued to hear the remark made by the gentleman who I understand works in the competition or agency. When he talked about entreprenurship and society’s view about small businesses as suspicions about people wanting tax breaks to set up a business. This I think is very much the sort of issue that we are looking at in the commission in terms of encouraging entrepreneurship, encouraging an entrerprise culture, encouraging risk taking and providing the right sort of business environment in which small businesses can operate.

I think this means looking very carefully at how we regulate and get in the right balance. We talked about, the professor was talking earlier about the amount of regulation. That’s perhaps not the problem, as he I think suggested, it’s what in that regulation. Take for example the United States which is probably the country that has been most deregulatory. I think if you look at the number of regulations there are many thousands more there in the Unites States than they were ten or twenty years ago when they started deregulating. It’s not the number, it’s the regulation itself or whether we have got the balance right between essential environmental controls or health and safety, which of course we all want an increase in a complex society, but properly balanced against the costs.

Finally something which I think Göran raised. One of the things that he picked up which I think is extremely important both in national governments and also within the European Union is this whole business of co-ordination between government departments.

A regulation in Brussels once it has been adopted by the commission and passed the member states is considered by the council and if it’s an environment regulation like improving air quality, there are fifteen people sitting round the table like this. Where are they from? They are

• Sida 121
•  Original

all from the ministries of the environment and if you don’t have a proper co-ordination network in the member states with the ministry of Economics or with the ministry of Trade or whatever it is somebody is looking at the overall co-ordination. You just get an environmental input into that discussion. What we need is a balanced input into that discussion with the views of businesses to what the compliance costs would be. So I think that it’s a very important aspect we need to take account of. That’s quite enough for me now. Thank you very much.

Lennart Ohlsson, ordförande

We also have Kathy Vanhoorne here who has promised to talk a little bit about the experience in Belgium.

Kathy Vanhoorne, BEST-gruppen

In Belgium we don’t have simplification history. The initiatives the Belgian government has made dates from 1993 so it’s very recent. I will give a brief summary of what we did before the recent initiative and what we are planning to do now.

In 1993 the former minister of small and medium enterprises created a simplification project that was called audit form. A team of people working at the various ministries was put together to find out how many and what kind of forms existed to be filled out by the SME:s. After a year’s work the team published a report in which they described 1 281 different forms. Although everybody was shocked by this huge number and it was mentioned in every political speech nothing was done about simplification. Everybody was convinced that something had to be done but nobody took any initiative. The people that worked on the project they returned to their administrations and they kept on using the same kinds of forms as before because there was really no political commitment to change anything.

After the elections in 1995 a new government was installed and in the state of the Union the Prime Minister announced that administrative simplification for small businesses would be one of the top priorities during his legislation. In 1997 the Minister of small and medium enterprises worked out a new programme in order to simplify administrative procedures. This programme has been recently proofed by the parliament and it is based on three pillars. The first pillar is to improve the interface between SME:s, especially starters, and the government administration. We are doing that because today information about government aid and legislation is very complicated and very difficult to have access to. Let me give you an example.

• Sida 122
•  Original

There are 26 different possibilities to obtain government aid for employment for hiring employees. The amount of the aid or the type of the aid depends on numerous factors, it depends on the size of your company, it depends on which person you are going to hire, it depends on if you are employing an unemployed person and how long that person has been unemployed. It’s really very, very complicated.

To solve this problem we would like to create a kind of virtual office. This office will be created to provide direct and tailor-made information to SME:s and to select the most advantageous solution for them. For example in the case of hiring employees the SME will have to answer a few questions, for example how many people he employs, what kind of people he is looking for, and a few more of those detailed questions. Then he will get the various possibilities to employ somebody and to get government aid for this. It will be tailor-made information, not general information, but information this enterprise needs. This virtual office will be set up with the collaboration of business organisations and we will also create a network of business service centers as in Canada.

The second pillar is to create a simplification office under the authority of the prime minister. I told you that in 1993 the simplification project failed because there was no political commitment to create this simplification office under the authority of the prime minister. We think that the political commitment will be there this time. What this simplification office is going to do: both business organisations and public servants will be joined in a committee where suggestions to simplification will be put forward and will be discussed. The simplification unit is going to promote a survey and co-ordinate all the simplification projects that will be set up in the ministries. Every ministry will have to look at its own regulation and to have contacts with other ministries in order to simplify their procedures.

The last pillar is to create a new instrument that will enable us to avoid more useless administrative burdens for SME:s. When a minister creates a new law or regulation the minister of small and medium enterprises can ask that that minister makes an analysis of the impact on the enterprises. How many businesses are concerned? How many hours does it take to fill out the form^? This simplification office then will evaluate this analysis and can approve it, make a suggestion for change or recommend not to go ahead with the proposal of a law. For instance because there is already another law dealing with the same issue or that imposes the same rules. These three instruments are in a new law that was recently approved of by the parliament and we are going to implement it right now. I hope we will succeed in simplifying administrative procedures and make things a little bit easier for SME:s.

• Sida 123
•  Original

Lennart Ohlsson, ordförande

Thank you for this input to the Swedish discussion here and it complements what Göran and Fredrik and others have been discussing which are basically two issues: How to scrap unnecessary or wrong regulation that we have instituted in the past and how to build up a system for not overburdening the future with new regulation. If you can please keep to those two topics in the half hour we have at our disposal.

Jörgen Holgersson, generaldirektör Konkurrensverket

Om jag får ta på mig myndighetskappan igen och tacka Göran Normann för den här introduktionen men också ställa en fråga som rör regleringar på det kommunala fältet.

Vi ser i vår verksamhet att en mycket stor del av problemen genereras just i kommunala regleringar och nu har vi uppehållit oss vid den statliga sidan och det är ju ett ämne i och för sig. Kan du säga hur man har löst det i andra länder? Eller är Sverige också på den punkten så annorlunda att myndighetsregleringar ifrån kommunal och landstingskommunal sida inte är av samma dignitet som här? Jag kan peka på sådana företeelser som PBL och annat som har väldigt stort inflytande på små företags möjligheter till etablering.

Lennart Ohlsson, ordförande

Tack så mycket. Förslagen bör då även riktas till BEST:s arbete när det gäller systemförändringar. Jan Krylborn har härnäst begärt ordet.

Jan Krylborn, Småföretagsdelegationen

Göran tog i sin föredragning upp Kanada. Kanada tittar vi från Småföretagsdelegationen speciellt på. Det är ett mycket intressant land i många avseenden och har många likheter med Sverige och många positiva initiativ som vi kan ta efter. Det finns också en mycket väsentlig skillnad, det är att en mindre mängd är federala lagar och en större mängd är delstatslagar. I praktiken kan det innebära att om jag driver ett företag inom en viss bransch så kan jag ha delvis olika regler beroende på i vilken delstat jag arbetar. Här är vi ju ganska lyckligt lottade i detta lilla land genom att vi har lagar som gäller i hela landet.

En annan del som vi har berört under dagen – ramlagar – som uppenbart har vissa fördelar på det sättet att när t.ex. den tekniska utvecklingen förändrar förutsättningarna så behöver vi inte göra nya lagar, det går att anpassa sig inom ramlagarna. Jag vill påstå att det ur den enskilde företagarens synvinkel också har svagheter. Den enskilde

• Sida 124
•  Original

småföretagaren vill gärna ha besked, veta konkret, vilket är rätt och vilket är fel. I det avseendet är företagaren med ramlagar mera utlämnad åt den lokala eller regionala myndigheten. Företaget kan bli utsatt för olika tolkningar, personfrågor som slår igenom i den praktiska utövningen. Som företagare orkar man inte hålla på att bråka om detta. I praktiken jobbar man lite olika mellan olika kommuner.

Ytterligare en fråga som Jörgen var inne på tidigare är det här med attityden. Huvuddelen av den lagstiftning vi i dag lever med i Sverige som är riktad mot företag är baserad på de stora företagen och deras förutsättningar. Jag kan nämna LAS och MBL som riktigt tydliga exempel. I den mån reglerna är specifika för de mindre företagen, vi kan ta fåmansföretagsbeskattningen som exempel, då är de präglade också av en annan attityd, att det här är ett gäng fifflare.

Det här går igen i mycket lagstiftning att när man bygger upp lagen så gör man det med utgångspunkten av att hur ska vi täppa till så att man inte gör några otillbörliga utnyttjanden av lagstiftningen. Det leder i sin tur till att vi får en mycket komplicerad, detaljerad lagstiftning som är svår att hantera för den stora mängden företag och den lilla procent som är fifflare struntar i den. Vi måste ha utgångspunkten att det är ”justa” företag och sedan får vi i stället hitta metoder att klämma till dem som är fifflare. Vi delar uppfattningen att fifflarna ska ha en ”tryckare”.

Slutligen har vi också flera gånger här varit inne på tillgängligheten av den lagstiftning som de facto finns. När vi jobbar specifikt med det inom Småföretagsdelegationen så har vi tittat på det i ett antal län och ett antal kommuner. Då har vi funnit att närheten har en väldigt stor betydelse. Där kommer vi att se en komplikation, nämligen bredden kontra djupet. Inom många områden är det helt klart så att närheten är viktigare än djupet i kunskapen. På ett och annat område kan det vara så att det här blir en konflikt: Hur ska vi komma tillräckligt nära de enskilda företagen för att ge ett konkret ja- eller nejsvar? Ett snabbt besked, det är vad de är ute efter. Ju längre ut man kommer ifrån den som har formulerat regelverket, den som har djupet i kunskapen, ju svårare blir det här. Skatteområdet är ju ett ypperligt exempel.

Lennart Ohlsson, ordförande

Tack. Jag har nu Leif Lindmark från Internationella handelshögskolan i Jönköping. Därefter Fredrik Sterzel och Lennart Palm.

Leif Lindmark, professor Internationella Handelshögskolan, Jönköping

• Sida 125
•  Original

Först en kommentar: jag vill understryka det Jan Krylborn säger här om attityder. Jag är chef för Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Man tänker sig ju sällan att myndighetssidan eller departement verkligen vill åstadkomma någonting positivt. Att vi är drivna av en vilja att kanske bli bäst inom vårt område. I stället är det ett antal regler och olika mål som egentligen är oförenliga som vi ska uppnå. Detta tror jag går igen på många områden när det gäller småföretagen.

Det var en intressant presentation som Göran gjorde. Han redovisade ett antal olika modeller, att man uppenbarligen kan gå till väga på litet olika sätt och att det pågår många intressanta experiment på området hur man ska kunna komma tillrätta med de problem som vi diskuterar. Vad jag undrar över är: Vad är det som fungerat bra? Vad inom modellen har fungerat bra, vad har fungerat mindre bra? Detta skulle man då kunna basera en modell för Sverige på.

Fredrik Sterzel, professor

Jag fastnade särskilt för vad som sades om Norge. Jag tänkte genast tillbaka på likheter och skillnader mellan Norge och Sverige och noterade då tre saker att komma ihåg:

1. Norge hade för fem år sedan en bred utredning om hela sitt regelsystem. Det visar sig där att Norge har ungefär 4 000 föreskrifter. Vi har 9 000, mer än dubbelt så mycket. Sverige är dubbelt så långt hunnet ifråga om regleringar.

2. Systemskillnader: Vi har självständiga verk. De har ministerstyrelse. De skiljer inte mellan olika typer av föreskrifter, har bara ett begrepp föreskrifter, 4 000. Vi får skilja mellan två regeringsförordningar och sju myndighetsföreskrifter. Det blir helt enkelt mera regler med det svenska systemet. Det kan också vara naturligt med bottom-up-approach för Norge, som har sitt system uppifrån och ned.

3. Det kommunala: Sverige och Norge har båda satsat mycket på decentralisering, att lägga besluten ute lokalt. Såvitt jag vet har Norge inte genomfört en sådan kommunindelningsreform som vår senaste som ju i praktiken slog ihjäl den normala demokratin. Nu har vi stora administrativa apparater som sköter lokal regelgivning i Sverige. Jag tror inte det förekommer i Norge. Jag tror att det här ligger en djupare skillnad. Det svenska systemet, är det bra eller inte? Där måste man vara på två olika plan. Då det gäller systemet sett från statsmaktens nivå är jag mycket kritisk mot riksdagens sätt att bara avhända sig makt, både när det gäller lagstiftning och budget. Det är så väldigt ”praktiskt” att över-

• Sida 126
•  Original

låta de enskilda detaljerna till regeringen och till olika myndigheter. Ännu på 1980-talet ”gnällde” konstitutionsutskottet om att det inte var bra att riksdagen lämnade ifrån sig befogenheten. Här ligger ett starkt argument för att just i Sverige inte gå in på den norska modellen utan tvinga fram regelreformering top-down.

”Avreglering genom nya regler”, paradox – men en realitet. Vi har pratat mycket om United Kingdom. Just där finns det statistik som visar att reglerna sex- eller sjudubblades under Thatchers tid. Fenomen: Avreglering genom nya regler. Detta är inte Sveriges pro blematik.

Lennart Palm, regelförenklingsexpert SAF

Småföretagsdelegationen har ju föredömligt skickat ut frågorna på remiss till organisationer och andra. Vi på SAF har jobbat med det här en längre tid och har också ett färdigt förslag om hur vi tycker att den här regelreformeringsprocessen bör organiseras. Det baserar sig naturligtvis också på utländska erfarenheter. Det är dumt att inte ta vara på dem eftersom de faktiskt varit i praktisk användning ett tag, både misstag och det som varit bra.

Man kan säga att alla skäller på riksdagen. Jag tycker det är intressant att se att i Holland tog man i Parlamentet nyligen ett beslut: Man sa förutom de 10 procents minskning av de administrativa kostnaderna för företagen ålägger man nu regeringen att se till så att ytterligare 25 procent försvinner. Det är inte bara frågan om antalet regler, det är också frågan om det rent praktiska och kostnaderna. Det viktigaste är att den här processen utformas så att näringslivets kostnader verkligen blir beaktade. Det förutsätter bättre problem- och konsekvensanalyser. En slagkraftig organisation behövs för regelreformering. Här tycker jag att det är mycket viktigt att man tänker tanken ut: Här ska inte bara klaras av riksdagens roll, inte bara regeringens roll. Den viktiga delen är egentligen myndigheterna. Det behövs en oerhört stark uppstart, det betyder att det måste finnas en stark organisation. Med tanke på vår departementsstruktur och självständiga myndigheter, så måste den ligga i Statsrådsberedningen. Det finns ingen annanstans. Möjligtvis skulle man kunna tänka sig en placering i finansen, beroende på det tryck finansen kan utöva mot andra departement. Det är också viktigt att vi kommer fram i PKA, och det ligger på varje departement. Varje departementschef ska sätta sig i pant på att kostnadsanalysen är OK. Detta ska inte den här gruppen i Statsrådsberedningen göra utan kostnadsanalysen ligger kvar på respektive myndighet och departement. Det är naturligt eftersom utredningar och direktiv skrivs på de enskilda departementen.

• Sida 127
•  Original

När man kommer till kostnadsfrågan så ska en ny regel aldrig få kosta mer än vad som angetts och lagts fast i förväg. När förslaget går upp till riksdagen, då måste man även här titta på vad det här kommer att kosta. Sedan skickar man beslut för genomförande hela vägen tillbaks till myndigheterna. Då är det viktigt att även myndigheterna kommer att göra PKA. Här kommer föreskrifterna igen.

Det här kommer att kosta pengar, är det så att vi vill ha ett bättre system, då får helt enkelt riksdag och regering anslå mer pengar. I det långa loppet finns det ju bara vinnare här: företag, konsumenter och staten med mindre byråkrati och administration. Rätt hanterat så är det här en fantastisk och stimulerande uppgift som jag önskar alla lycka till med.

Staffan Sandström, departementsråd Närings- och handelsdepartementet

Det finns anledning att understryka hur oerhört angeläget det är med ordentliga konsekvensanalyser både när det gäller befintliga och blivande regelsystem. Jag skulle vilja göra några korta reflexioner i anslutning till Görans anförande. Du slutade med att tona upp bottom-up-tekniken och nämnde att man riskerade att missa de dynamiska effekterna. Man ska inte ha ett system för regelgranskning där man gör sig beroende av att marknaden slår larm. Det fordras en fortgående och systematisk granskning från ”the top”. Men det finns också allt fog att stryka under att det är mycket viktigt i konsekvensanalysarbete att ta in signaler från marknaden, särskilt från de små och medelstora företagen. De små och medelstora företagen är alldeles utmärkta på att beskriva hur de kan komma i kläm i offentliga regelsystem, komma på efterkälken mot stora resursstarka företag och bli lidande av själva hanteringen. Jag tror att man ska vara väldigt nogsam med att låta signaler tas fram i båda riktningarna.

Den samhällsekonomiska analysen av hur småföretagen kommer i kläm behöver inte småföretagen göra själva. Beskriver de effekterna för deras handlingskraft och handlingsmöjligheter på marknadsplatsen så är det en ovärderlig information. Det är ju väldigt ofta som de konkurrensvårdande myndigheterna gör den här typen av analyser, inte minst i remissammanhang. Konkurrensverket har särskild kompetens för att lyfta fram den här typen av effekter men den behöver förmeras också med direktinformation från småföretagen själva.

Gösta Ihrfeldt, hovrättsassessor Arbetsmarknadsdepartementet

• Sida 128
•  Original

Jag heter Gösta Ihrfeldt och jobbar på Arbetsmarknadsdepartementet. Jag har inte varit med hela dagen. Jag tycker att vi har en del erfarenheter från vårt departement när det gäller genomgången av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det finns en flora av sådana åtgärder och för varje åtgärd är det olika förutsättningar. Det finns åtgärder som ger stöd till arbetstagaren som går in i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Den erfarenhet jag har är att det här finns mycket litet utrymme för rena regelförenklingar. Man kommer genast över på frågan om det innebär några materiella förändringar. Då är nästa steg att man går till Finansdepartementet, för oftast medför det här kostnadsökningar. Mycket litet av det som finns i förordningar är rena tillfälligheter En annan synpunkt är att det kan finnas ett intresse att ha dessa olika varianter från politisk sida. Man vill kunna marknadsföra en ny åtgärd eller ett nytt stöd! Detta medför ju naturligtvis en del kanske onödigt krångel, men det är politiskt motiverat. Den erfarenheten har jag i alla fall.

Nils Rydén, verkst. direktör Näringslivets Nämnd för Regelgranskning

Jag skulle vilja påminna för det första om att näringslivet å sin sida har satsat väldigt mycket på konsekvensanalyser. Vi vill jobba aktivt med de här frågorna i en dialog med de normgivande myndigheterna.

Vi har under det senaste året, jag sitter just nu och gör verksamhetsberättelsen, haft sådana kontakter med över 60 myndigheter och tittat på inte mindre än mellan 450 och 500 ärenden av det här slaget. Man kan utan vidare säga att vi i väldigt många sammanhang har haft möjligheter att ändra på de förslag till regler som vi fått granska. Låt vara att vi inte i särskilt många fall kan säga att vi har varit i den situationen att vi har kunnat förmå myndigheten att helt avstå ifrån regler. Det är ju å andra sidan väldigt svårt att veta hur många sådana fall som faktiskt kan finnas.

I dag gör man konsekvensutredningarna mera med utgångspunkten att man vill beräkna konsekvenserna av ett förslag som man redan har bestämt sig för att genomföra. Man tvingas göra en konsekvensutredning på det man redan har bestämt sig för! Det måste naturligtvis vara så att man på ett tidigt stadium, i en dialog med näringslivet, får upp alternativ i problemanalysen så att man verkligen har olika alternativ att ta ställning till. Här är det väldigt intressant att understryka att näringslivet, och särskilt då småföretagen, får ett gemensamt intresse med de normgivande myndigheterna att få tag i dem som kommer att bedra systemet.

Låt mig sist säga att jag tycker att jag ser någonting positivt i attityden och sättet att arbeta med myndigheterna. Det finns många av de

• Sida 129
•  Original

stora myndigheterna, där man är väldigt intresserad av att hitta former som gör att de seriösa företagen inte ska träffas av reglerna. Man måste sluta skjuta med hagelbössa och i stället skjuta med gevär, precis där det ska träffa.

Det stora problemet är emellertid de regleringsförslag som kommer upp i kommittéverksamheten och i departementens egen utredningsverksamhet. Utredningen som heter Koncernbeskattningsfrågor för ideella föreningar och stiftelser innehåller en hel del intressant. I kapitel 7 ”Offentliga finansiella effekter”, som man är skyldig utreda, står det: ”effekten av förslagen går för närvarande inte att beräkna”. Det är den konsekvensutredning som man har gjort!

Göran Normann, fil.dr

Ja, jag ska fatta mig kort. Jag ska bara fånga upp några frågor som har ställts till mig. Jörgen Holgersson och Jan Krylborn tog upp frågan om kommunala regleringar. Det är ett mycket viktigt och svårt problem. I min genomgång tycker jag ändå att jag pekade på att man är medveten om den här problematiken. Intressant är t.ex. att i MDW-kampanjen som man håller på med i Holland, där har man alltså ett särskilt arrangemang för att i samarbete med kommun- och landstingsförbund fånga upp regler på lokal nivå.

Interaktionen mellan centrala och lokala nivåer är ett speciellt problem. Intressant är i mina diskussioner med norrmännen att de tillmäter Brönnöysundsregistret en väldigt stor betydelse för sin framtida regelhantering, men här är det bara statliga regleringar som registreras, ingenting från kommunal nivå.

Även Access Business i Storbritannien var en satsning för att komma ned på lokal nivå för att fånga upp lokala regleringar så att företagen ska bli informerade om detta. När det gäller om det finns några utvärderingar av de olika modellerna för regelreformering är det lite grann en öm punkt. Jag tycker att om man ska peka på någonting så är det just OECD-rapporten om Regulatory Reform. Det är två tjocka volymer som diskuterar den här problematiken. OECD har nu bestämt sig för att sätta upp processen för Regulatory Quality Reviews, där man analyserar regelsystemet i några länder och utsätter det för en detaljerad granskning av samma typ som Country Surveys när det gäller den ekonomiska politiken. Där kommer en institution för värdering och för hårdgranskning av olika system, som jag hoppas ska bli verkningsfull.

Konsekvensanalyser har ju nämnts många gånger. Tydligen är det så att det här inte fungerar så väldigt bra i Sverige för närvarande. Det finns faktiskt en hel del att lära utomlands. Det finns tre länder, Kanada, Nederländerna och Storbritannien, och dessutom USA, som har jobbat

• Sida 130
•  Original

länge med de här problemen. Det finns alltså instrument, man kan sätta någon – kanske en konsult – på att titta på de här problemen och försöka bedöma vad som skulle kunna vara användbart i Sverige.

Sedan skulle jag vilja komma tillbaks till vad professor Sterzel nämnde om Norge. Norge är speciellt. Norge har valt en annan väg, bottom-up-vägen! Då säger professor Sterzel att det är ju inte så konstigt för att Norge har ett ministerstyre. Men det är ju den dominerande administrationsformen i OECD-världen. Sverige är ju ganska unikt med sin myndighetsorganisation.

Top-down, bottom-up, det är inte frågan om ett antingen-eller utan som Staffan Sandström sa, det är naturligtvis en balans mellan de här två. Man behöver ha företagens och företagsamhetens erfarenheter av olika regleringssystem, så det är en viktig länk, likaväl som man behöver analysera frågeställningen på hög nivå. Under min tid på OECD tog jag initiativet till den Business Survey som nu går ut till ett antal länder och till ett antal företag för att just fånga upp synpunkter i en internationellt koordinerad ansats om administrativa bördor och effekter av regleringar.

Lennart Ohlsson, ordförande

Tack så mycket. Då ska jag hålla mig extremt kort till att göra en enda poäng. Det förefaller mig som om det inte har varit någon brist på ambitioner när det gäller att avreglera i den här gruppen. Däremot saknar jag lite ambitionen i vilket tids- och samhällssammanhang vi bör sätta avregleringarna. Det har naturligtvis att göra med att vi i dag lever i en tid med mycket mer kompetenta, kunniga, kreativa människor. Sådana människor vill inte låta sig regleras och styras på samma sätt som vi förr var vana vid. Där, menar jag, ligger en princip på lut som vi borde kunna använda oss av.

Den andra principen vi kan använda oss av är beslutsstabilisatorer, att hjälpa människor att fatta beslut som är bra för helheten i svensk ekonomi och svenskt samhälle. Sådana beslutsstabilisatorer kan mycket väl användas på två stora avregleringsområden nämligen skatteområdet och arbetsrättsområdet. Det är inte säkert att man når ända fram, men det är i varje fall ett sätt att undersöka om man inte kan ta ett bredare grepp. Jag tror dessutom att det skulle ligga väldigt nära det svenska system som vi i dag har och därför skulle det förstärka vår möjlighet som nation att få en väl fungerande ekonomi och demokrati.

Tack till allesammans och sista ordet går till Camille Forslund.

Camille Forslund, Småföretagsdelegationen

Jag vill tacka å delegationens vägnar och å BEST:s vägnar alla som kom i dag. Vi är väldigt glada att så många kom. Jag tackar för alla kloka

• Sida 131
•  Original

ord. Det är två personer jag hade velat höra ifrån som sitter här. Vi har faktiskt en expolitiker med oss, Marie Engström, och också från facket Stig Carlsson, men tyvärr det fanns inte tid med det men jag hoppas att ni kommer till delegationen med era synpunkter.

Två saker som vi är helt överens om: vi måste hitta ett system för att jobba med regelförenkling och vi måste ändra attityder till småföretagen för att de här systemen ska vara gångbara.

Med de orden tackar jag för i dag. Kom gärna igen till oss med era synpunkter om ni inte har fått utrymme för dem i dag.

Tack och hej!

• Sida 132
•  Original