SOU 2012:57
Tydligare regler om fri rörlighet för EES-medborgare och deras familjemedlemmar
Till statsrådet Tobias Billström
Regeringen beslutade den 16 juni 2011 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att överväga hur en klarare uppdelning kan åstadkommas mellan de bestämmelser i utlänningslagen respektive utlänningsförordningen som rör EES-medborgare och deras familjemedlemmar och de bestämmelser i lagen respektive förordningen som rör andra utlänningar (dir. 2011:53).
Till särskild utredare förordnades från och med den 21 juni 2011 numera kammarrättspresidenten Margareta Åberg.
Som experter i utredningen förordnades från och med den 12 september 2011 rådmannen Henrik Hedberg, advokaten Hans Hjalmers, numera kanslirådet Johanna Johnsson, docenten Annika Lagerqvist Veloz Roca, numera kammarrättsrådet tillika vice ordförande på avdelning Catharina Lindqvist, rådmannen Daniel Samuelson, numera lagmannen Dag Stegeland, handläggaren Karin Thormann och experten Anders Weström.
Sekreterare i utredningen har varit hovrättsassessorn Fredrik Landgren.
Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om utlänningslagen och EES-medborgare, överlämnar härmed betänkandet Tyd-
ligare regler om fri rörlighet för EES-medborgare och deras familjemedlemmar (SOU 2012:57).
Uppdraget är härmed slutfört.
Stockholm i augusti 2012
Margareta Åberg
/Fredrik Landgren
Sammanfattning
Bakgrund till utredningens förslag
Utlänningslagen och utlänningsförordningen behandlar frågor om utlänningars rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige. I författningarna regleras de migrationsrättsliga förutsättningarna för alla utlänningar. För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller emellertid i många avseenden andra regler på det migrationsrättsliga området än för övriga utlänningar.
Författningstekniskt har detta lösts på så sätt att EES-medborgare och deras familjemedlemmar förutom att omfattas av ett antal bestämmelser som är generellt tillämpliga på alla utlänningar också omfattas av en rad specialbestämmelser. Dessa specialbestämmelser finns inte i ett särskilt kapitel och är inte heller samlade på annat sätt utan är spridda i olika kapitel i lagen och förordningen.
Utredningen ska enligt direktiven (dir. 2011:53, se bilaga 1) överväga hur en klarare uppdelning kan åstadkommas mellan de bestämmelser i utlänningslagen respektive utlänningsförordningen som rör EES-medborgare och deras familjemedlemmar och de bestämmelser i lagen respektive förordningen som rör andra utlänningar. Därvid ska utredningen ta ställning till om reglerna om EES-medborgare och deras familjemedlemmar ska samlas i ett särskilt kapitel i respektive författning eller placeras i en särskild lag och en särskild förordning. Utredningens uppdrag innebär alltså en redaktionell översyn av utlänningslagen och utlänningsförordningen. I uppdraget ingår inte att överväga eller föreslå några sakliga ändringar i dessa författningar.
Beträffande behovet av en utredning framhålls i direktiven att den författningsteknik som används i nuvarande utlänningslag och utlänningsförordning begränsar tillämparnas förutsättningar att överblicka vilka regler som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Även Europeiska kommissionen har haft synpunkter
på den nuvarande regleringen. Vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet1 har kommissionen påpekat att distinktionen mellan de bestämmelser som gäller för utlänningar i allmänhet och de bestämmelser som gäller för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar inte är helt klar. Särskilt bestämmelserna om avvisning och utvisning i 8 kap. utlänningslagen har i detta avseende varit föremål för kommissionens kritik.
Utlänningsförfattningarnas grundläggande struktur
Utredningen har utvärderat olika författningstekniska lösningar. Bland dessa ingår de alternativ som anges i direktiven, nämligen att samla reglerna om EES-medborgare och deras familjemedlemmar i ett särskilt kapitel i utlänningslagen respektive utlänningsförordningen eller i en särskild lag och en särskild förordning. Utredningen har också övervägt en modell som innebär att de mest centrala reglerna som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar skiljs ut och placeras i ett särskilt kapitel i respektive författning alternativt i en särskild författning. Den modellen förekommer i olika utföranden i de danska, finska och norska utlänningsförfattningarna. Slutligen har utredningen behandlat alternativet att behålla nuvarande grundstruktur och att förtydliga regleringen genom mera begränsade systematiska och språkliga förbättringar.
De författningstekniska lösningarna har olika förtjänster och nackdelar. Den största fördelen med att placera bestämmelserna som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar i en egen lag och förordning är att samtliga bestämmelser för dessa utlänningar samlas i två väl avgränsade författningar. Mot detta talar att en uppdelning i två regelkomplex medför behov av antingen en omfattande parallellreglering eller ett mycket stort antal hänvisningar i särregleringen till specifika bestämmelser i den allmänna regleringen. Behovet av parallella bestämmelser eller hänvisningar är så omfattande att vinsten i överskådlighet och lättillgänglighet skulle gå helt förlorad. I stället finns en risk att lösningen skulle uppfattas som mer svårtillgänglig än den nuvarande regleringen.
En reglering som innebär att bestämmelserna placeras i ett eget kapitel i utlänningslagen respektive utlänningsförordningen har den
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.
fördelen att bestämmelserna samlas i väl avgränsade kapitel. Jämfört med alternativet med egen lag och förordning, har denna variant också den fördelen att den inte medför samma behov av hänvisningar eller parallellreglering. En nackdel med denna lösning är att kapitlet skulle bli mycket omfångsrikt. För att bli hanterbart skulle det krävas ett antal nivåer och undernivåer med tillhörande rubriker och underrubriker som avviker från nivåindelningen och rubriksättningen i lagen i övrigt. En annan avigsida med detta alternativ är att strukturen tydligt skulle bryta mot lagens struktur. Dessutom skulle det vara svårt att på ett naturligt sätt föra in all relevant reglering i ett kapitel. Vissa regler, exempelvis merparten av de processrättsliga reglerna, hör nämligen logiskt sett hemma i andra kapitel i lagen.
En fördel med den systematik som används i de danska, finska och norska utlänningsförfattningarna är att de viktigaste reglerna kan samlas på en väl avgränsad plats och att regleringen blir lätt överblickbar. Eftersom man begränsar sig till den centrala regleringen, är det samtidigt möjligt att hålla nere regleringens omfång. Detta alternativ innebär dock att bestämmelserna som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar systematiseras på ett sätt som tydligt avviker från lagens struktur i övrigt. Dessutom finns en inneboende svaghet i att endast vissa bestämmelser placeras i ett eget kapitel eller i en egen lag. Uppdelningen kan nämligen upplevas som inkonsekvent. Eftersom regleringen inte är uttömmande, får man också finna sig i att vissa bestämmelser som finns på andra ställen i lagen är tillämpliga på EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
Utredningen anser i stället att en variant som bygger på utlänningsförfattningarnas nuvarande struktur är att föredra. Att behålla den nuvarande grundstrukturen har den fördelen att författningarna alltjämt skulle vara uppbyggda på ett enhetligt ämnesbaserat sätt. Bestämmelser som tematiskt hör ihop skulle liksom nu genomgående grupperas tillsammans på ett konsekvent sätt. Utredningen bedömer att den nuvarande regleringens brister i överskådlighet och tydlighet kan avhjälpas genom mera begränsade strukturella ändringar och pedagogiska förbättringar i form av mera tydligt avgränsade bestämmelser, tydligare rubriker och mer lättbegriplig författningstext.
Områden där det behövs förändringar
Utredningen har identifierat tre områden där det behövs förändringar:
- Bestämmelserna som reglerar de grundläggande förutsättningarna för inresa, vistelse och arbete i 2 kap. utlänningslagen samt 2 och 3 kap. utlänningsförordningen.
- Reglerna om behållande av uppehållsrätt i 3 a kap. utlänningsförordningen.
- Bestämmelserna om avvisning och utvisning i 8 kap. utlänningslagen.
Förutsättningar för inresa, vistelse och arbete
I 2 kap. utlänningslagen regleras de grundläggande förutsättningarna för inresa, vistelse och arbete. I kapitlet finns föreskrifter om krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd samt undantag från dessa krav.
I kapitlet används en lagstiftningsteknik som innebär att det uppställs en huvudregel från vilken det föreskrivs undantag i vissa angivna fall. Sättet att ange huvudregeln och undantagen liksom deras placering är dock inte konsekvent. Detta gör regleringen onödigt invecklad och svår att både överblicka och tillämpa. Utredningen föreslår därför att det införs en enhetlig struktur som innebär att huvudregeln och undantagen från huvudregeln regleras i varsin paragraf. Detta gör regleringen avsevärt mer användarvänlig.
I utlänningsförordningen finns vissa undantag från kraven på pass och visering för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Undantagen är centrala i gemenskapsrätten och har också stor praktisk betydelse för den fria rörligheten för personer. Utredningen föreslår därför att dessa undantag flyttas till 2 kap. i lagen. Genom att samla de viktigaste undantagen i lagen blir regleringen dessutom mera överskådlig och lättillgänglig.
Bibehållen uppehållsrätt
Regleringen av uppehållsrätt är uppdelad på så sätt att huvudreglerna om uppehållsrätt finns i lagen, medan närmare bestämmelser om bibehållen och permanent uppehållsrätt samt bevis om uppehållsrätt m.m. finns i förordningen. Bestämmelserna om bibehållande av uppehållsrätt är betydelsefulla och av sådan tyngd att de enligt utredningens uppfattning rimligen bör återfinnas i lagen. En sådan placering bedöms också underlätta tillämpningen av bestämmelserna. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna om bibehållande av uppehållsrätt flyttas från utlänningsförordningen till utlänningslagen.
Avvisning och utvisning
Bestämmelserna om avvisning och utvisning i 8 kap. utlänningslagen hör enligt utredningens uppfattning till den mest svårtillgängliga regleringen som avser EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Europeiska kommissionen har också riktat kritik mot dessa bestämmelser. Enligt kommissionen har vissa artiklar i rörlighetsdirektivet som behandlar avvisning och utvisning (artikel 27.1, 27.2 och 28.1) inte genomförts på ett riktigt sätt.
En orsak till att regleringen uppfattas som svårtillgänglig är att bestämmelserna som gäller särskilt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar inte är klart avskilda utan är insprängda bland de allmänna bestämmelserna som gäller för alla utlänningar. I många fall har dessutom särregler och allmänna bestämmelser blandats i en och samma paragraf, vilket gör regleringen ännu snårigare. Till detta kommer att en del av bestämmelserna skulle kunna utformas på ett mera belysande och utförligt sätt.
För att komma tillrätta med dessa brister bör bestämmelserna som gäller särskilt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar så långt som möjligt hållas samman och skiljas från reglerna som gäller för övriga utlänningar. Utredningen föreslår därför att kapitel 8 struktureras om och delas in i tre huvudavsnitt. I det första avsnittet regleras förutsättningarna för avvisning och utvisning av andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Det andra avsnittet innehåller motsvarande reglering för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. I det tredje avsnittet finns
vissa allmänna bestämmelser av främst processuell karaktär som i huvudsak är gemensamma för alla utlänningar.
Den föreslagna strukturen har flera fördelar jämfört med nuvarande systematik. En fördel är att uppdelningen i olika avsnitt medför att det inte råder något tvivel om vilka regler som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar å ena sidan och andra utlänningar å andra sidan. En annan fördel är att bestämmelserna är lätta att hitta och att tillämparen i ett givet fall inte behöver ha överblick över hela kapitlet utan endast behöver tillämpa bestämmelser i två av kapitlets tre avsnitt. Dessutom kan flera av paragraferna göras enklare. Den nuvarande uppbyggnaden där särregler i många fall blandats med gemensamma bestämmelser i en och samma paragraf kan helt undvikas. Härigenom får man paragrafer som är både kortare och betydligt enklare att förstå. I syfte att ytterligare underlätta tillämpningen föreslås vidare att det införs tydligare rubriker samt mera belysande och lättbegriplig författningstext som ligger närmare rörlighetsdirektivets lydelse.
Utredningen föreslår slutligen att betydelserna av begreppen avvisning och utvisning ändras såvitt avser EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Begreppet avvisning ska avse avlägsnande som sker i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan. Begreppet utvisning ska avse beslut om avlägsnande som sker efter denna tremånadersperiod eller, liksom i dag, utvisning pga. brott.
Konsekvenser och ikraftträdande
Förslagen innebär att bestämmelserna om fri rörlighet för EESmedborgare och deras familjemedlemmar blir mer lättillgängliga, vilket underlättar för alla som har att tillämpa regleringen. Den föreslagna förändringen vad avser begreppen avvisning och utvisning medför marginella kostnadsmässiga effekter för polismyndigheterna och Migrationsverket. Eventuella kostnadsökningar ryms inom befintliga anslag. I övrigt innebär förslagen inte några ekonomiska konsekvenser för det allmänna eller för enskilda.
Författningsändringarna bedöms kunna träda i kraft den 1 juli 2013.
Summary
Background to the Inquiry’s proposals
The Aliens Act and the Aliens Ordinance deal with matters relating to the right of aliens to enter, stay and work in Sweden. This legislation regulates the legal aspects of migration for all aliens. However, in the area of migration law, the rules that apply to EEA nationals and their family members differ in many respects from those for other aliens.
In terms of legislative technique, this has been resolved in that EEA nationals and their family members, in addition to being covered by a number of provisions generally applicable to all aliens, are also covered by a number of special provisions. These special provisions are neither contained in a special chapter nor grouped together in any other way; instead, they are spread throughout various chapters of the Act and the Ordinance.
Under the terms of reference (ToR 2011:53; see annex 1) the Inquiry is to consider how a clearer division can be achieved between the provisions of the Aliens Act and the Aliens Ordinance relating to EEA nationals and their family members and the provisions of the Act and the Ordinance relating to other aliens. In doing so, the Inquiry is to take a position on whether the rules for EEA nationals and their family members should be grouped together in a separate chapter in each piece of legislation or contained in a separate act and a separate ordinance. The Inquiry’s remit therefore involves an editorial review of the Aliens Act and the Aliens Ordinance. It does not involve considering or proposing any material amendments to the legislation.
Regarding the need for an Inquiry, the terms of reference state that the legislative technique used in the current Aliens Act and Aliens Ordinance limits the practitioners’ ability to take stock of the rules that apply to EEA nationals and their family members.
The European Commission has also commented on the current regulations. In its review of Sweden’s implementation of the Free Movement Directive1, the Commission has pointed out that the distinction between the provisions applicable to aliens in general and the provisions applicable to EU citizens and their family members is not entirely clear. In this respect, the special provisions on refusal of entry and expulsion in Chapter 8 of the Aliens Act have been the subject of criticism by the Commission.
Basic structure of the aliens legislation
The Inquiry has evaluated various legislative solutions. These include the options stated in the terms of reference, i.e. grouping together the rules applicable to EEA nationals and their family members in a separate chapter in the Aliens Act and the Aliens Ordinance or in a separate act and separate ordinance. The Inquiry has also considered a model that would separate out the key rules that apply to EEA nationals and their family members and place them in a separate chapter in each piece of legislation or alternatively in separate legislation. Various versions of this model are found in the aliens legislation of Denmark, Finland and Norway. Finally, the Inquiry has examined the option of maintaining the current basic structure and clarifying the regulations through more restricted systematic and linguistic improvements.
The various legislative solutions have different advantages and disadvantages. The main advantage of placing the provisions applicable to EEA nationals and their family members in a separate act and ordinance is that all the provisions applying to these aliens would be collected in two well-defined statutes. The counter argument is that a division into two sets of rules entails the need for either extensive parallel regulations or a very large number of references in the special regulations to specific provisions in the general regulations. The need for parallel provisions or references is so extensive that the benefits in terms of clarity and accessibility would be completely lost. This solution would therefore risk being perceived as less accessible than the current regulations.
1 Directive 2004/38/EC of the European Parliament and of the Council of 29 April 2004 on the right of citizens of the Union and their family members to move and reside freely within the territory of the Member States.
A regulatory solution that would place the provisions in a separate chapter in the Aliens Act and the Aliens Ordinance would have the advantage of the provisions being grouped together in a well-defined chapter. Compared with the alternative of a separate act and ordinance, this option is also advantageous in that it would not entail the same need for references or parallel regulations. A disadvantage of this solution is that the chapter would be very voluminous. To be manageable, it would require a number of levels and sub-levels with headings and sub-headings that deviate from the levels and headings in the Act in general. Another disadvantage of this option is that the structure would clearly stand apart from the general structure of the Act. Moreover, it would be difficult to include all relevant regulations in one chapter in a natural way. Certain rules, for example most of the procedural rules, logically belong in other chapters of the Act.
An advantage of the system used in Danish, Finnish and Norwegian aliens legislation is that the most important rules can be grouped in a well-defined place and that the regulations are easy to grasp. Since this only concerns the central regulations, it is also possible to keep the volume of regulation down. However, this option would mean that the provisions applicable to EEA nationals and their family members would be systematised in a way that clearly deviates from the general structure of the Act. In addition, there is an inherent weakness in only certain provisions being placed in a separate chapter or in a separate act, namely that the division could be perceived as inconsistent. Since the regulations would not be exhaustive, it would have to be accepted that certain provisions contained elsewhere in the Act apply to EEA nationals and their family members.
The Inquiry considers that a solution based on the current structure of the aliens legislation is preferable. Maintaining the current basic structure has the advantage that the legislation would continue to be built up in a consistent, subject-based manner. Provisions belonging together thematically would be grouped together in a consistent manner, as they are now. The Inquiry considers that the deficiencies in transparency and clarity of the current regulation may be remedied making minor structural changes and presentational improvements in the form of more clearly defined provisions, clearer headings and more easily understandable legislative text.
Areas requiring changes
The Inquiry has identified three areas requiring changes:
- The provisions regulating the basic conditions of entry, stay and work in Chapter 2 of the Aliens Act and Chapters 2 and 3 of the Aliens Ordinance.
- The rules on the retention of right of residence in Chapter 3 of the Aliens Ordinance.
- The provisions on refusal of entry and expulsion in Chapter 8 of the Aliens Act.
Conditions of entry, stay and work
Chapter 2 of the Aliens Act regulates the basic conditions of entry, stay and work. It contains provisions concerning passport, visa, residence permit and work permit requirements along with exemptions from these requirements.
The legislative technique used in the chapter imposes a general rule and provides for exemptions in certain specified cases. However, the general rule and exemptions are neither stated nor placed in a consistent manner. This makes the regulations unnecessarily complicated and difficult both to grasp and apply. The Inquiry therefore proposes the introduction of a uniform structure where the general rule and exemptions from the general rule are regulated in separate paragraphs. This would make the regulations considerably more user-friendly.
The Aliens Ordinance contains certain exemptions from the passport and visa requirements for EEA nationals and their family members. The exemptions are central to Community law and are also of great practical importance to the free movement of people. The Inquiry therefore proposes that these exemptions be moved to Chapter 2 of the Act. By bringing together the most important exemptions in the Act, the regulations will also be more transparent and accessible.
Retention of right of residence
The regulations regarding the right of residence are divided so that the main regulations are contained in the Act, while the detailed provisions on retention of the right of residence, permanent residence and right of residence certificate, etc. are contained in the Ordinance. In the Inquiry’s opinion, the provisions on the retention of the right of residence are significant and of such weight that they should reasonably be found in the Act. It is also expected that application of the provisions would be facilitated by their inclusion in the Act. The Inquiry therefore proposes that the provisions on retention of the right of residence be moved from the Aliens Ordinance to the Aliens Act.
Refusal of entry and expulsion
In the Inquiry’s view, of the regulations relating to EEA nationals and their family members, the provisions on refusal of entry and expulsion in Chapter 8 of the Aliens Act are among the most difficult to grasp. The European Commission has also expressed criticism of these provisions. The Commission considers that certain articles of the Free Movement Directive on refusal of entry and expulsion (Articles 27.1, 27.2 and 28.1) have not been properly implemented.
One reason the regulations are perceived as difficult to grasp is that the provisions applying specifically to EEA nationals and their family members are not clearly separated but interspersed among the general rules that apply to all aliens. Also, in many cases, special rules and general provisions have been mixed together in one and the same paragraph, making the regulations even more complicated. In addition, some of these provisions could be formulated in a more explanatory and thorough fashion.
To eliminate these deficiencies, the provisions that apply specifically to EEA nationals and their family members should as far as possible be kept together and separated from the rules that apply to other aliens. The Inquiry therefore proposes that Chapter 8 be reorganised and divided into three main parts. The first part would regulate the conditions of refusal of entry and expulsion of aliens other than EEA nationals and their family members. The second part would contain corresponding regulations for EEA nationals
and their family members. The third part would contain certain general provisions of primarily a procedural character that are essentially common to all aliens.
The proposed structure has several advantages compared with the current one. One advantage is that the division into three parts would remove any doubt about which rules apply to EEA nationals and their family members and which apply to other aliens. Another advantage is that the provisions would be easy to find and that, in a given case, the practitioner would not need to take account of the entire chapter, but would only need to apply the provisions contained in two of the three parts. Furthermore, several sections can be simplified. The current structure, where special rules are often mixed with general provisions in one and the same section, can be completely avoided. Under the proposal, sections would be both shorter and much easier to understand. To further facilitate application, the Inquiry also proposes the introduction of clearer headings and more explanatory and easily understandable legislative text whose wording is closer to that of the Free Movement Directive.
Finally, the Inquiry proposes that the meaning of the concepts of refusal of entry and expulsion be changed with respect to EEA nationals and their family members. The concept of refusal of entry should refer to removal that occurs in connection with entry or during the first three months after entry. The concept of expulsion should refer to removal orders imposed after this three-month period or, as is the case today, expulsion on account of criminal offences.
Impact and entry into force
Under the proposals, the provisions on free movement of EEA nationals and their family members would be more accessible, making it easier for all who are required to apply the regulations. The proposed change concerning the concepts of refusal of entry and expulsion would have a minimal cost impact on the police authorities and the Swedish Migration Board. Any cost increases can be met within the scope of existing appropriations. The proposals do not otherwise entail any other financial impact for public institutions or individuals.
The legislative amendments could be expected to come into force on 1 July 2013.
Författningsförslag
1. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §1
I ärenden enligt denna lag gäller följande föreskrifter i utlänningslagen (2005:716) i tillämpliga delar:
1 kap. 3 b § om EES-medborgare, 1 kap. 13 § om skyndsam handläggning, 3 a kap. 2 § om familjemedlemmar till EES-medborgare, 4 kap. 1–4 §§ om flyktingar och andra skyddsbehövande, 5 kap. 1–1 c, 3–10, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd, 8 kap. 7 a § om utvisning av
utlänningar med permanent
uppehållsrätt, EES-medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren och EES-medborgare som är barn,
8 kap. 17 a § om sådana hänsyn som ska tas till anknytningen till Sverige, om fråga uppkommit om utvisning av en EES-
8 kap. 16 § första och andra
stycket om utvisning av EESmedborgare och deras familjemedlemmar med permanent uppe-
hållsrätt, EES-medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren och EES-medborgare som är barn,
8 kap. 17 § om sådana hänsyn som ska tas till anknytningen till Sverige, om fråga uppkommit om utvisning av en EES-
1 Senaste lydelse 2012:130.
medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem,
medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem,
9 kap. 8 § om fotografi och fingeravtryck, 10 kap. 1, 2, 4, 5–10 §§, 11 § första och andra styckena och 17 § om förvar och uppsikt,
12 kap. 1–5, 13 a och 21–23 §§ om verkställighet av beslut om utvisning,
13 kap. 1–7 §§ om muntlig handläggning hos förvaltningsmyndighet,
13 kap. 10 § om motivering av beslut, 13 kap. 11 § om tolkersättning, 13 kap. 12 § om rättelse av beslut på grund av oriktig uppgift, 13 kap. 15 och 16 §§ om DNA-analys, 16 kap. 1 § andra stycket om Migrationsöverdomstolen, 17 kap. 1 och 2 §§ om skyldighet att lämna uppgifter, 18 kap. 1 § andra stycket om offentligt biträde för barn, samt 19 kap. 1–4 §§ om kostnadsansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §2
För varje person får det registreras sådana uppgifter ur domen som avser
1. utgången i ansvarsdelen,
2. utdömd påföljd eller meddelad påföljdseftergift, samt
3. beslut om utvisning enligt 8 kap.
8 §
(2005:716).
3. beslut om utvisning enligt 8 kap. 7 § eller 14 § första stycket utlänningslagen (2005:716).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.
2 Senaste lydelse 2005:723.
3. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716)
dels att 8 kap. ska upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 3, 5, 8 och 9 §§, 5 kap. 18 och 21 §§, 6 kap. 1 och
6 §§, 10 kap. 1, 2 och 7 §§, 12 kap. 6, 7, 8 a, 10, 17, 20 och 23 §§, 18 kap. 1 §, 20 kap. 2 §, 21 kap. 9 § och 22 kap. 5 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas ett nytt kapitel, 8 kap., samt sju nya
paragrafer, 2 kap. 8 a–8 c §§ och 3 a kap. 5 a–5 d §§, samt närmast före 3 a kap. 5 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §3
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte
har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering.
5 §
En utlänning som vistas i Sverige mer än tre månader skall ha uppehållstillstånd om inte
visering har beviljats för längre tid.
En utlänning som vistas i Sverige mer än tre månader ska ha uppehållstillstånd.
8 §4
Kraven på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd
enligt 1, 3, 5 och 7 §§ för inresa,
vistelse och arbete gäller inte med-
borgare i Danmark, Finland,
Island eller Norge. Kraven på
Kravet på pass enligt 1 § gäller
inte medborgare i Schengenstat som reser eller har rest in i Sverige direkt från en sådan stat.
3 Senaste lydelse 2011:705. 4 Senaste lydelse 2006:219.
uppehållstillstånd och arbetstillstånd gäller inte för EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållsrätt. Kravet på arbetstillstånd gäller inte för en utlänning som har permanent uppehållstillstånd.
Undantaget från kravet på pass för inresa gäller dock endast för en sådan medborgare som avses i första stycket som reser eller har
rest in i Sverige direkt från en
Schengenstat.
8 a §
Kravet på visering enligt 3 § gäller inte
1. EES-medborgare,
2. utlänning som har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av behörig myndighet i annan EES-stat,
3. utlänning som har uppehållstillstånd, och
4. utlänning som har ställning som varaktigt bosatt.
8 b §
Kravet på uppehållstillstånd enligt 5 § gäller inte
1. medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge,
2. EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållsrätt, och
3. utlänning som har beviljats visering för längre tid än tre månader.
8 c §
Kravet på arbetstillstånd enligt 7 § gäller inte
1. medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge,
2. EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållsrätt, och
3. utlänning som har permanent uppehållstillstånd.
9 §
Regeringen får meddela föreskrifter om att andra utlänningar än medborgare i Danmark,
Finland, Island eller Norge får
resa in i Sverige samt vistas och arbeta här utan pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd.
Regeringen får meddela föreskrifter om att andra utlänningar än de som anges i 8−8 c §§ får resa in i Sverige samt vistas och arbeta här utan pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd.
3 a kap.
Att behålla uppehållsrätt i vissa fall
5 a §
En EES-medborgare som har uppehållsrätt som arbetstagare eller egen företagare enligt 3 § 1, anses som arbetstagare respektive egen företagare och behåller sin uppehållsrätt även om han eller hon drabbas av tillfällig arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall.
En sådan EES-medborgare som avses i första stycket, anses som arbetstagare respektive egen företagare och behåller sin uppehållsrätt om han eller hon inleder en
yrkesutbildning. Om personen inte är ofrivilligt arbetslös ska detta gälla endast om yrkesutbildningen har samband med den tidigare sysselsättningen.
En EES-medborgare som har uppehållsrätt som arbetstagare enligt 3 § 1, anses som arbetstagare och behåller sin uppehållsrätt om han eller hon är ofrivilligt arbetslös efter mer än ett års anställning och har anmält sig som arbetssökande vid den offentliga arbetsförmedlingen.
En sådan EES-medborgare som avses i tredje stycket, anses som arbetstagare och behåller sin uppehållsrätt i sex månader om han eller hon är ofrivilligt arbetslös efter att ha fullgjort en anställning som varit tidsbegränsad på mindre än ett år och har anmält sig som arbetssökande vid den offentliga arbetsförmedlingen. Detsamma gäller en sådan EES-medborgare som avses i tredje stycket som har blivit ofrivilligt arbetslös under de första tolv månaderna av en anställning och har anmält sig som arbetssökande vid den offentliga arbetsförmedlingen.
5 b §
En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EESmedborgare behåller sin uppehållsrätt, om den person från vilken han eller hon härlett sin uppehållsrätt avlider, under förutsättning att familjemedlemmen då har vistats i Sverige som familje-
medlem under minst ett år, samt
1. är arbetstagare eller egen företagare i Sverige,
2. har tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning och har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i Sverige, eller
3. är medlem i en familj som redan är bildad i Sverige av en person som uppfyller villkoren i 1 eller 2.
En EES-medborgares familjemedlem som är EES-medborgare måste uppfylla något av de villkor som anges i 3 § eller omfattas av 4 § för att ha uppehållsrätt, om den person från vilken han eller hon härlett sin uppehållsrätt avlider eller reser ut ur Sverige.
5 c §
En EES-medborgares barn som är inskrivet vid en erkänd utbildningsanstalt för att bedriva studier, och som härlett sin uppehållsrätt från föräldern, behåller sin uppehållsrätt även om föräldern avlider eller reser ut ur Sverige. Detsamma gäller den person som har vårdnaden om barnet. Uppehållsrätten kvarstår till dess att den studerande har avslutat studierna.
5 d §
En EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EESmedborgare behåller sin uppehållsrätt, om anknytningen till
den person från vilken han eller hon härlett sin uppehållsrätt upphör genom äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskapet, eller upphörande av samboförhållandet, under förutsättning att han eller hon uppfyller vad som föreskrivs i 5 b § första stycket 1, 2 eller 3, samt
- äktenskapet eller samboförhållandet har varat i minst tre år, varav minst ett år i Sverige, när förfarandet för äktenskapsskillnad eller ogiltigförklaring av äktenskapet eller upplösning av samboförhållandet inleds,
- vårdnaden av EES-medborgarens barn har överlåtits på familjemedlemmen,
- det är befogat med hänsyn till särskilt svåra omständigheter i förhållandet, eller
- familjemedlemmen genom överenskommelse mellan föräldrarna eller genom domstolsbeslut har rätt till umgänge med ett underårigt barn och denna umgängesrätt måste utövas i Sverige.
En EES-medborgares familjemedlem som är EES-medborgare måste uppfylla något av de villkor som anges i 3 § eller omfattas av 4 § för att ha uppehållsrätt, om anknytningen till den person från vilken han eller hon härlett sin uppehållsrätt upphör genom sådan händelse som anges i första stycket.
5 kap.
18 §5
En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan.
Det som föreskrivs i första stycket gäller dock inte om
1. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd här som flykting eller annan skyddsbehövande enligt 1 § eller kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3 eller 4 §,
2. utlänningen med stöd av 6 § bör beviljas uppehållstillstånd här,
3. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som beviljats en utlänning med familjeanknytning med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket,
4. utlänningen kan beviljas eller har tidsbegränsat uppehållstillstånd här med stöd av 15 §,
5. utlänningen enligt 3 § första stycket 1–4, 3 a § första stycket 1–3 eller andra stycket har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige och det inte skäligen kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att ge in ansökan där,
6. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som med stöd av 10 § har beviljats en utlänning i fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket,
7. utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd enligt 15 a §,
8. utlänningen med stöd av 10 § har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för studier och antingen slutfört studier som motsvarar 30 högskolepoäng eller fullföljt en termin vid forskarutbildning, eller
9. det annars finns synnerliga skäl. Det som föreskrivs i första stycket gäller inte heller om utlänningen har beviljats en visering för att besöka en arbetsgivare i Sverige eller är undantagen från kravet på visering om han eller hon ansöker om ett uppehållstillstånd för arbete inom ett slag av arbete där det råder stor efterfrågan på arbetskraft. En ytterligare förutsättning är att arbetsgivaren skulle förorsakas olägenheter om utlänningen måste resa till ett annat land för att ge in ansökan där eller att det annars finns särskilda skäl.
Vid skälighetsbedömningen enligt andra stycket 5 ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt be-
5 Senaste lydelse 2010:440.
aktas, om det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige.
I fråga om uppehållstillstånd för en utlänning som ska avvisas eller utvisas enligt dom eller beslut som har vunnit laga kraft gäller föreskrifterna i 15 a §, 8 kap. 14 § och 12 kap. 18–20 §§.
I fråga om uppehållstillstånd för en utlänning som ska avvisas eller utvisas enligt dom eller beslut som har vunnit laga kraft gäller föreskrifterna i 15 a §, 8 kap. 24 § och 12 kap. 18–20 §§.
21 §6
Av 8 kap. 14 och 21 §§ följer att regeringen och den instans som prövar överklagande av beslut om avvisning och utvisning i vissa fall också får besluta om uppehållstillstånd.
Av 8 kap. 24 och 34 §§ följer att regeringen och den instans som prövar överklagande av beslut om avvisning och utvisning i vissa fall också får besluta om uppehållstillstånd.
6 kap.
1 §
Arbetstillstånd skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.
Att en utlänning som har permanent uppehållstillstånd inte behöver ha arbetstillstånd framgår av 2 kap. 8 § första stycket.
Att en utlänning som har permanent uppehållstillstånd inte behöver ha arbetstillstånd framgår av 2 kap. 8 c § 3.
6 §7
Av 8 kap. 14 och 21 §§ följer att regeringen och den instans som prövar överklagande av beslut om avvisning och utvisning i vissa fall också får besluta om arbetstillstånd.
Av 8 kap. 24 och 34 §§ följer att regeringen och den instans som prövar överklagande av beslut om avvisning och utvisning i vissa fall också får besluta om arbetstillstånd.
6 Senaste lydelse 2009:1542. 7 Senaste lydelse 2009:1542.
Föreslagen lydelse
8 kap. Avvisning och utvisning
Kapitlets innehåll
1 § I detta kapitel finns föreskrifter om avvisning och utvisning.
Bestämmelser om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet och på grund av befarad brottslighet enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott finns i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Förutsättningar för avvisning och utvisning av andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar
Avvisning
2 § En utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till EES-medborgare får avvisas
1. om han eller hon saknar pass när det krävs pass för inresa eller vistelse i Sverige,
2. om han eller hon saknar visering, uppehållstillstånd eller något annat tillstånd som krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige,
3. om det vid utlänningens ankomst till Sverige kommer fram att han eller hon tänker besöka något annat nordiskt land men saknar det tillstånd som krävs för inresa där,
4. om han eller hon vid inresan undviker att lämna begärda uppgifter, medvetet lämnar oriktiga uppgifter som är av betydelse för rätten att resa in i Sverige eller medvetet förtiger någon omständighet som är av betydelse för den rätten,
5. om han eller hon inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 i Schengenkonventionen, eller
6. om han eller hon har avvisats eller utvisats från en EU-stat eller från Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein och förhållandena är sådana som avses i 7 kap. 6 § eller beslutet om avvisning eller utvisning har grundats på att utlänningen inte har följt gällande bestämmelser om en utlännings inresa eller vistelse i den staten.
3 § En utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till EES-medborgare får avvisas
1. om det kan antas att han eller hon kommer att sakna tillräckliga medel för vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land som han eller hon tänker besöka eller för hemresan,
2. om det kan antas att han eller hon under vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd, utan att han eller hon har ett sådant tillstånd,
3. om han eller hon på grund av tidigare frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land,
4. om han eller hon på grund av tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas komma att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller
5. om det med stöd av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner har föreskrivits att han eller hon får avvisas.
En utlänning som avses i första stycket får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att han eller hon annars beger sig till det landet.
4 § En utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till EES-medborgare får inte avvisas, om han eller hon vid ankomsten till Sverige hade eller under en tid därefter har haft uppehållstillstånd som har upphört att gälla.
5 § Beslut om avvisning i första instans får inte fattas senare än tre månader efter det att den första ansökan om uppehållstillstånd gjorts efter ankomsten till Sverige.
Utvisning
6 § En utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till EES-medborgare och som inte avvisas enligt 2 § 1 eller 2 får utvisas ur Sverige om han eller hon uppehåller sig här men saknar pass eller de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet.
7 § En utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till EES-medborgare får utvisas ur Sverige, om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. En sådan utlänning får också utvisas, om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till och dömer till annan påföljd.
Utvisning får dock ske endast om utlänningen döms till svårare påföljd än böter och
1. om gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller
2. om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar.
8 § När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7 §, ska den ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska särskilt beakta
1. utlänningens levnadsomständigheter,
2. om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas,
3. utlänningens övriga familjeförhållanden, och
4. hur länge utlänningen har vistats i Sverige. En utlänning som är flykting och som behöver en fristad i Sverige får utvisas endast om han eller hon har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta utlänningen stanna här. Utvisning får också ske om utlänningen i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta sådan verksamhet här.
9 § En utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till EES-medborgare får utvisas enligt 7 § endast när det finns synnerliga skäl, om han eller hon hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes eller om han eller hon då varit bosatt i Sverige sedan minst fem år.
En utlänning som avses i första stycket får inte utvisas, om utlänningen kom till Sverige innan han eller hon fyllt 15 år och vistats här sedan minst fem år när åtal väcktes.
Förutsättningar för avvisning och utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar
Avvisning när föreskrivna handlingar saknas
10 § En EES-medborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass eller visering när sådan handling krävs för inresa och vistelse i Sverige.
Avvisning på den grunden att berörd person saknar pass får inte ske om han eller hon på annat sätt än genom innehav av pass kan styrka sin identitet.
Avvisning vid orimlig belastning för biståndssystemet enligt socialtjänstlagen
11 § En EES-medborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas om han eller hon under de tre första månaderna efter inresan visar sig utgöra en orimlig belastning för biståndssystemet enligt socialtjänstlagen (2001:453).
Avvisning får inte ske som en automatisk följd av att den berörda personen anlitat det sociala biståndssystemet.
En utlänning som har uppehållsrätt får inte avvisas enligt första stycket.
Avvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet
12 § En EES-medborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare får i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan avvisas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.
Ytterligare bestämmelser om förutsättningarna för avvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet finns i 15−17 §§.
Utvisning när uppehållsrätt eller tillstånd att vistas i Sverige saknas
13 § En EES-medborgare som har vistats i Sverige mer än tre månader och som inte har uppehållsrätt, får utvisas om han eller hon uppehåller sig här men saknar de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet. Detsamma gäller en EES-medborgares familjemedlem.
Utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet
14 § En EES-medborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare får utvisas ur Sverige på grund av brott om förutsättningarna i 7 § är uppfyllda.
En EES-medborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare får också utvisas om han eller hon av andra skäl utgör en fara för allmän ordning och säkerhet och utlänningen inte avvisas enligt 12 §.
Ytterligare bestämmelser om förutsättningarna för utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet finns i 15−17 §§.
Gemensamma bestämmelser om avvisning och utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet
15 § En EES-medborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas eller utvisas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet endast om åtgärden är proportionerlig.
Beslutet får grunda sig endast på den berörda utlänningens personliga beteende och inte på allmänpreventiva hänsyn. Tidigare domar i brottmål utgör inte i sig skäl för avvisning eller utvisning.
Den berörda utlänningens beteende måste utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse.
Hänsyn till allmän ordning och säkerhet får inte åberopas för att tjäna ekonomiska syften.
16 § En EES-medborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas enligt 12 § eller utvisas enligt 14 § endast när det finns synnerliga skäl, om han eller hon vid tidpunkten för beslutet om avvisning eller utvisning har permanent uppehållsrätt.
En EES-medborgare som är barn eller som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren, får avvisas enligt 12 § eller utvisas enligt 14 § endast om beslutet är oundgängligen nödvändigt av hänsyn till allmän säkerhet.
En medborgare i ett annat nordiskt land får utvisas enligt 14 § första stycket endast när det finns synnerliga skäl, om han eller hon hade varit bosatt här sedan minst två år när åtalet väcktes.
Föreskrifterna i 8 § andra stycket och 9 § om skydd mot utvisning gäller även vid utvisning enligt 14 § första stycket av en EESmedborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare.
17 § När en fråga uppkommer om avvisning eller utvisning av en
EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, ska hänsyn tas till hans eller hennes anknytning till Sverige i enlighet med vad som sägs i 8 § första stycket.
Därvid ska beaktas utlänningens
1. ålder, hälsotillstånd och ekonomiska situation,
2. sociala och kulturella integrering i Sverige, och
3. band till ursprungslandet.
Allmänna bestämmelser
Avvisning
18 § Migrationsverket ska pröva frågan om avvisning om
1. utlänningen söker asyl här,
2. utlänningen har en nära familjemedlem som söker asyl här, eller
3. utlänningen kan komma att avvisas med stöd av 2 § 6 eller 3 § andra stycket.
I andra fall får såväl Migrationsverket som polismyndigheten pröva frågan om avvisning.
Om polismyndigheten anser det tveksamt om en utlänning bör avvisas, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket.
19 § Migrationsverket får förordna att verkets beslut om avvisning enligt 18 § första stycket får verkställas även om det inte har vunnit laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund.
I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet.
Utvisning
20 § Migrationsverket prövar ärenden om utvisning enligt 6 och 13 §§ och 14 § andra stycket.
21 § Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet.
22 § När en domstol enligt 34 kap. brottsbalken beslutar att ändra en påföljd som en utlänning har dömts till utöver utvisning, får domstolen även meddela det beslut om utvisningen som förändringen av påföljd ger anledning till.
23 § En allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott ska innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. I ett beslut med ett tidsbegränsat återreseförbud ska utlänningen upplysas om vilken dag förbudet upphör att gälla. I beslutet ska utlänningen också upplysas om den påföljd som överträdelse av förbudet kan medföra enligt 20 kap.
24 § Om regeringen finner att en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott inte kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte längre ska gälla, får regeringen upphäva beslutet helt eller delvis. Därvid får regeringen meddela beslut också i fråga om uppehållstillstånd och arbetstillstånd.
Om beslutet om utvisning inte upphävs kan, i fall som avses i första stycket, ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och arbetstillstånd beviljas av regeringen. Utvisningsbeslutet får inte verkställas medan tillståndet gäller.
Om en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, efter Migrationsverkets överlämnade av ärendet enligt 5 kap. 20 §, finner att en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av
brott ska beviljas uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a §, får migrationsdomstolen eller Migrationsöverdomstolen upphäva utvisningsbeslutet och bevilja uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Samma befogenhet har migrationsdomstolen eller Migrationsöverdomstolen om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott har överklagat Migrationsverkets beslut att inte bevilja uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a §.
Om en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen inte upphäver beslutet om utvisning får den bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Utvisningsbeslutet får inte verkställas medan tillståndet gäller.
Bestämmelser som gäller både avvisning och utvisning
25 § Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det.
Det som föreskrivs i första stycket gäller inte om ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket.
26 § När en fråga om avvisning eller utvisning prövas ska hänsyn tas till om utlänningen på grund av bestämmelserna i 12 kap. inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs.
27 § I beslut om avvisning eller utvisning som meddelas av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen ska anges till vilket land utlänningen ska avvisas eller utvisas.
Om det finns särskilda skäl, får mer än ett land anges i beslutet. Ett beslut av en sådan myndighet som avses i första stycket och som rör avvisning eller utvisning ska innehålla de anvisningar om verkställigheten som omständigheterna i det enskilda fallet kan ge anledning till.
28 § Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om
utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas.
En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas, om
1. det finns risk för att utlänningen avviker,
2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet,
3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet,
4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas,
5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet, eller
6. utlänningen utvisas av allmän domstol på grund av brott. Av 12 kap. 15 § framgår att särskilda bestämmelser gäller för EESmedborgare och deras familjemedlemmar.
29 § I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet senast när tidsfristen löper ut.
Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning vunnit laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet.
30 § Finns inte förutsättningar att meddela en tidsfrist för frivillig avresa enligt 28 § ska en polismyndighets beslut om avvisning och
Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning förenas med ett återreseförbud, om inte särskilda skäl hänförliga till utlänningens personliga förhållanden talar mot att ett sådant förbud meddelas. Ett beslut om avvisning varigenom en utlänning nekas att resa in i landet ska dock inte förenas med ett återreseförbud.
Ett beslut om avvisning eller utvisning som avser en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem eller som avser en utlänning som beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 §, får förenas med ett återreseförbud endast om beslutet har meddelats av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.
31 § Tiden för återreseförbud enligt 30 eller 34 § ska bestämmas till högst fem år. Utgör utlänningen ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet får dock en längre tidsperiod bestämmas.
32 § En utlänning som med stöd av denna lag har meddelats ett återreseförbud får ges särskilt tillstånd av Migrationsverket att göra ett kort besök här, om besöket gäller synnerligen viktiga angelägenheter. Om det finns särskilda skäl, får ett sådant tillstånd ges också på ansökan av någon annan än utlänningen.
33 § Ett beslut om återreseförbud enligt 30 eller 34 § eller 12 kap. 14 a eller 15 a § som har vunnit laga kraft, får helt eller delvis upphävas av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen om det finns särskilda skäl för att förbudet inte längre ska gälla.
En utlänning får ansöka om upphävande av ett sådant förbud som avses i första stycket. En sådan ansökan ska ges in till Migrationsverket.
Migrationsverket får dock inte upphäva ett återreseförbud som meddelats av domstol. Om Migrationsverket finner att ett sådant återreseförbud bör upphävas ska verket inte besluta i ärendet utan med eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i fråga om upphävande hade kunnat överklagas.
Beslut vid sidan av beslut om avvisning eller utvisning
34 § När ett överklagat ärende eller mål om avvisning eller utvisning avgörs, får också beslut fattas i fråga om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Detta gäller även om dessa frågor inte har tagits upp av utlänningen.
Vid prövning av ett beslut om avvisning eller utvisning får en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen besluta att utlänningen för viss tid ska förbjudas att återvända till Sverige, även om ingen lägre instans har meddelat ett sådant förbud.
När Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen prövar ett beslut om avvisning eller utvisning, får samtidigt sådant beslut meddelas angående den som är under 16 år och som står under utlänningens vårdnad. Detta gäller även om ingen lägre instans har prövat denna fråga. I mål hos en migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen gäller detta dock inte, om det för barnet har åberopats sådana omständigheter som avses i 4 kap. 1, 2 eller 2 a §.
10 kap.
1 §8
En utlänning som har fyllt 18 år får tas i förvar om
1. utlänningens identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när han eller hon därefter ansöker om uppehållstillstånd och han eller hon inte kan göra sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig, och
2. utlänningens rätt att få resa in i eller vistas i Sverige inte kan bedömas ändå.
En utlänning som har fyllt 18 år får också tas i förvar om
1. det är nödvändigt för att en utredning om utlänningens rätt att stanna i Sverige ska kunna genomföras,
2. det är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas eller utvisas enligt 8 kap. 1, 2 eller
7 §, eller
2. det är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas eller utvisas enligt 8 kap. 2, 3, 6 eller
10–13 §, eller
3. det är fråga om att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning.
Beslut om förvar av en utlänning enligt andra stycket 2 eller 3 får meddelas endast om det annars finns en risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten.
2 §9
Ett barn får tas i förvar, om
1. det är sannolikt att barnet kommer att avvisas med omedelbar verkställighet eller det är fråga om att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning med omedelbar verkställighet,
2. risken är uppenbar att barnet annars håller sig undan och därigenom äventyrar en verkställighet som inte bör fördröjas, och
3. det inte är tillräckligt att barnet ställs under uppsikt enligt bestämmelserna i 7 §.
Ett barn får också tas i förvar, om
1. det är fråga om att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning i andra fall än enligt första stycket eller ett beslut om utvisning
1. det är fråga om att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning i andra fall än enligt första stycket eller ett beslut om utvisning en-
8 Senaste lydelse 2012:129. 9 Senaste lydelse 2012:129.
enligt 8 kap. 7 eller 8 §, och ligt 8 kap. 6, 7 eller 13 § eller
14 § första stycket, och
2. det vid ett tidigare försök att verkställa beslutet inte visat sig tillräckligt att barnet ställts under uppsikt enligt bestämmelserna i 7 § andra stycket.
7 §
Ett barn får, under de förutsättningar som anges i 2 § första stycket 1 och 2, ställas under uppsikt.
Ett barn får dessutom ställas under uppsikt när beslut har meddelats om avvisning i andra fall än som avses i 2 § första stycket eller när beslut har meddelats om utvisning enligt 8 kap. 7 eller 8 §.
Ett barn får dessutom ställas under uppsikt när beslut har meddelats om avvisning i andra fall än som avses i 2 § första stycket eller när beslut har meddelats om utvisning enligt 8 kap.
6, 7, eller 13 § eller 14 § första stycket.
12 kap.
6 §
En polismyndighets beslut om avvisning får verkställas även om det har överklagats. Detsamma gäller för Migrationsverkets beslut enligt 8 kap. 4 § andra stycket.
En polismyndighets beslut om avvisning får verkställas även om det har överklagats. Detsamma gäller för Migrationsverkets beslut enligt 8 kap. 18 § andra stycket.
7 §
Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 4 § första stycket eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har vunnit laga kraft, om
Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 18 § första stycket eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har vunnit laga kraft, om
1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller
2. Migrationsverket enligt 8 kap. 6 § har förordnat att verkets beslut om avvisning får verkställas trots att det inte vunnit laga kraft.
2. Migrationsverket enligt 8 kap. 19 § har förordnat att verkets beslut om avvisning får verkställas trots att det inte vunnit laga kraft.
8 a §10
Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas innan ansökan har prövats och därvid avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § har vunnit laga kraft.
Första stycket gäller inte om Migrationsverket har förordnat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 6 § eller om utlänningen har utvisats på grund av brott. I dessa fall får beslutet om avvisning eller utvisning verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och därvid avslagits.
Första stycket gäller inte om Migrationsverket har förordnat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § eller om utlänningen har utvisats på grund av brott. I dessa fall får beslutet om avvisning eller utvisning verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och därvid avslagits.
Första stycket hindrar inte att utlänningen överlämnas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd.
10 §
Har en utlänning överklagat ett beslut om att avvisas med omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 6 § skall Migrationsverket pröva, om verkställigheten av beslutet tills vidare skall avbrytas (inhibition).
Även i andra fall när Migrationsverket omprövar ett avvisningsbeslut, skall verket pröva frågan om inhibition.
Har en utlänning överklagat ett beslut om att avvisas med omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § ska Migrationsverket pröva, om verkställigheten av beslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition).
Även i andra fall när Migrationsverket omprövar ett avvisningsbeslut, ska verket pröva frågan om inhibition.
17 §11
Om en annan myndighet än Migrationsverket ska verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning och denna myndighet finner att den inte kan verkställa beslutet eller att den behöver ytterligare besked, ska myndigheten underrätta Migrationsverket. Detsamma
10 Senaste lydelse 2009:1542. 11 Senaste lydelse 2009:1542.
gäller om utlänningen hos myndigheten åberopar att det finns sådana hinder som avses i 1, 2 eller 3 § mot verkställigheten eller det på annat sätt kommer fram att det kan finnas sådana hinder.
Migrationsverket ska i sådana fall ge anvisningar om verkställigheten eller vidta andra åtgärder.
Om en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott av en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem ska verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, ska polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet till regeringen för prövning enligt 8 kap. 14 §. Verkställighet får i sådant fall inte ske innan regeringen har avgjort ärendet.
Om en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott av en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem ska verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, ska polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet till regeringen för prövning enligt 8 kap. 24 §. Verkställighet får i sådant fall inte ske innan regeringen har avgjort ärendet.
20 §12
Om det i ett ärende som avser en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott kommer fram att verkställighet inte kan genomföras, ska Migrationsverket inte fatta beslut i ärendet utan skyndsamt med eget yttrande lämna över detta till regeringen för prövning enligt 8 kap. 14 §.
Om det i ett ärende som avser en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott kommer fram att verkställighet inte kan genomföras, ska Migrationsverket inte fatta beslut i ärendet utan skyndsamt med eget yttrande lämna över detta till regeringen för prövning enligt 8 kap. 24 §.
12 Senaste lydelse 2009:1542.
Det som föreskrivs i första stycket gäller dock inte om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § eller, om utlänningen har fått en sådan ansökan prövad och därvid avslagen genom ett avgörande som inte har upphört att gälla, åberopar nya omständigheter som kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställighet som avses i 1, 2 eller 3 §. I dessa fall ska frågan om uppehållstillstånd prövas enligt 5 kap. 20 § respektive 19 a §.
23 §
Har ett beslut om avvisning eller utvisning verkställts, och anträffas utlänningen därefter här i landet, skall beslutet verkställas på nytt, om det har vunnit laga kraft eller enligt 7 eller 8 § ändå får verkställas och om det inte har upphört att gälla enligt 22 §.
Har ett beslut om avvisning eller utvisning verkställts, och anträffas utlänningen därefter här i landet, ska beslutet verkställas på nytt, om det har vunnit laga kraft eller enligt 7 eller 8 § ändå får verkställas och om det inte har upphört att gälla enligt 22 §.
Beslut om avvisning eller utvisning får dock inte verkställas om utlänningen
1. återvänt med uppehållstillstånd eller visering,
2. återvänt efter att ha fått särskilt tillstånd till ett kort besök här i landet enligt 8 kap.
20 §, eller
2. återvänt efter att ha fått särskilt tillstånd till ett kort besök här i landet enligt 8 kap.
32 §, eller
3. efter återkomsten beviljats ett tidsbegränsat uppehålls-tillstånd. Vad som sägs i andra stycket 1 gäller under giltighetstiden för tillståndet eller viseringen.
Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte är förenat med något gällande förbud att återvända får inte heller verkställas, om utlänningen är undantagen från krav på visering eller uppehållstillstånd enligt 2 kap. 8 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 9 §.
Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte är förenat med något gällande förbud att återvända får inte heller verkställas, om utlänningen är undantagen från krav på visering eller uppehållstillstånd enligt 2 kap. 8 a eller
8 b §§ eller enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av 2 kap. 9 §.
18 kap.
1 §13
Offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om
1. avvisning, dock inte hos polismyndighet om inte utlänningen enligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar,
2. utvisning enligt 8 kap. 7 eller 7 a §,
2. utvisning enligt 8 kap. 6 eller 13 § eller 14 § andra stycket,
3. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen eller om ny prövning beviljats,
4. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, dock endast såvitt avser fråga om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § och utlänningen hållits i förvar sedan mer än tre dagar, och
5. hemsändande enligt 23 kap. 2 §. Offentligt biträde ska alltid förordnas för barn som hålls i förvar enligt 10 kap. 2 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet.
20 kap.
2 §14
Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § eller motsvarande beslut enligt äldre lag inte har haft rätt att återvända hit.
Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 7 § eller 14 §
första stycket eller motsvarande
beslut enligt äldre lag inte har haft rätt att återvända hit.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte om utlänningen har flytt hit av skäl som avses i 4 kap. 1, 2 eller 2 a §.
I ringa fall ska åtal för brott enligt första stycket inte väckas annat än om det är motiverat från allmän synpunkt.
13 Senaste lydelse 2009:1542. 14 Senaste lydelse 2009:1542.
21 kap.
9 §
En utlänning som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd får utvisas på grund av brott endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en flykting får utvisas enligt 8 kap. 11 § andra stycket.
En utlänning som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd får utvisas på grund av brott endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en flykting får utvisas enligt 8 kap. 8 § andra stycket.
22 kap.
5 §
En utlänning som har uppehållstillstånd enligt 2 eller 3 § får utvisas på grund av brott endast om det föreligger sådana omständigheter som anges i 8 kap.
11 § andra stycket.
En utlänning som har uppehållstillstånd enligt 2 eller 3 § får utvisas på grund av brott endast om det föreligger sådana omständigheter som anges i 8 kap.
8 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.
4. Förslag till förordning om ändring i polisförordningen (1998:1558)
Härigenom föreskrivs att 8 § polisförordningen (1998:1558) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
8 §15
Länspolismästare, biträdande länspolismästare, polismästare, polisöverintendenter, polisintendenter eller polissekreterare får fatta beslut
1. om frihetsberövande,
2. om att avvisa eller avlägsna deltagare i folksamlingar enligt 13 c § polislagen (1984:387),
3. om att skaffa sig tillträde till en bostad eller något annat ställe eller för att undersöka transportmedel enligt 20 § första och andra styckena polislagen,
4. om att skaffa sig tillträde till eller förhindra tillträde till ett hus, rum eller annat ställe m.m. eller om kroppsvisitation enligt 23 § första och andra styckena polislagen,
5. om att förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme eller att anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg enligt 24 § polislagen,
6. om vitesföreläggande,
7. om allmänna sammankomster och cirkusföreställningar enligt 2 kap. ordningslagen (1993:1617),
8. om förbud att fortsätta att använda vissa platser eller lokaler enligt 3 kap. 17 § första stycket andra meningen ordningslagen,
9. om att återkalla tillstånd enligt 3 kap. 18 § ordningslagen, 10. om att någon ska vidta vissa åtgärder enligt 3 kap. 19 § ordningslagen,
11. om att polismyndigheten ska vidta vissa åtgärder enligt 3 kap. 21 § ordningslagen,
12. om tillstånd i fråga om handel,
15 Senaste lydelse 2012:289.
13. om hämtning av barn enligt 21 kap. föräldrabalken eller om åtgärder enligt 10 § andra stycket samma kapitel,
14. om hämtning av barn enligt 18 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. eller om överflyttning av barn eller om åtgärder enligt 20 § samma lag,
15. om avvisning eller om överlämnande enligt 8 kap. 4 § andra och tredje styckena utlänningslagen (2005:716),
15. om avvisning eller om överlämnande enligt 8 kap. 18 § andra och tredje styckena utlänningslagen (2005:716),
16. om att ta en utlänning i förvar eller att ställa utlänningen under uppsikt enligt 10 kap.1–3, 6–8, 12, 13 och 17 §§utlänningslagen,
17. om att ta emot en nöjdförklaring enligt 15 kap. 2 § utlänningslagen,
18. om verkställighet enligt 12 kap.14 och 17 §§utlänningslagen,
19. om att göra en anmälan som rör utvisning enligt 2 § lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, om förvar enligt 8 § första stycket samma lag, om husrannsakan, kroppsvisitation m.m. enligt 19 § samma lag eller om att framställa yrkande om tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation m.m. enligt 21 § andra stycket samma lag,
20. om tillstånd att resa in från eller ut till något annat land enligt 6 kap. 1 § utlänningsförordningen (2006:97),
21. om förordnande av offentligt biträde, 22. om förskott för överlastavgift enligt 8 a § lagen (1972:435) om överlastavgift eller om att ett fordon eller fordonståg inte får fortsätta färden enligt 8 b § samma lag,
23. om att göra en anmälan om tillträdesförbud enligt 6 § tredje stycket lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, eller
24. om förskott för sanktionsavgift enligt 10 kap. 5 § förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. eller om att ett fordon eller fordonståg inte får fortsätta färden enligt 10 kap. 6 § samma förordning.
Polismyndigheten får uppdra åt en annan anställd än som anges i första stycket att fatta beslut i ärenden som anges där, om den anställde har den kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2013.
5. Förslag till förordning om ändring i utlänningsförordningen (2006:97)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningsförordningen (2006:97)
dels att 3 a kap. 1–4 §§ ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast för 3 a kap. 1 § ska utgå,
dels att 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 §, 4 kap. 9 §, 5 kap. 3, 4 och 11 §§,
6 kap. 12 § och 7 kap. 2, 3, 7, 8, 10 och 14 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §16
En utlänning som är medborgare i en Schengenstat och som kommer till Sverige direkt från en sådan stat, behöver inte ha pass vid inresa eller vistelse i landet.
En utlänning som har permanent uppehållstillstånd eller som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) behöver inte ha pass vid vistelse i Sverige. Detsamma gäller för en utlänning som kan beviljas eller har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen om han eller hon inte har någon handling som gäller som pass och saknar möjlighet att inom rimlig tid skaffa en sådan handling.
En utlänning under sexton år behöver inte ha eget pass för inresa eller vistelse i Sverige, om han eller hon följer med en vuxen person, vars pass innehåller de uppgifter som behövs för att fastställa barnets identitet.
3 kap.
1 §17
Utöver vad som föreskrivs i 2 kap. 3, 8 och 10 §§utlänningslagen (2005:716) är nedan an-
Utöver vad som föreskrivs i 2 kap. 8 a och 10 §§utlänningslagen (2005:716) är nedan an-
16 Senaste lydelse 2007:320. 17 Senaste lydelse 2009:914.
givna utlänningar undantagna från kravet på visering.
givna utlänningar undantagna från kravet på visering.
1. Medborgare i Storbritannien
(”British citizen”) som har hemlandspass eller den som innehar
ett med ”British passport” betecknat hemlandspass eller ett av behörig myndighet utfärdat identitetskort, där medborgarskapet är angivet som ”British
citizen” eller ”British National
Overseas” (BNO) och som gäller för inresa i Storbritannien.
1. Den som innehar ett med ”British passport” betecknat hemlandspass eller ett av behörig myndighet utfärdat identitetskort, där medborgarskapet är angivet som ”British National Overseas” (BNO) och som gäller för inresa i Storbritannien.
2. Medborgare i Belgien,
Bulgarien, Cypern, Estland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Liechtenstein, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Rumänien,
Schweiz, Slovakien, Slovenien,
Portugal, Spanien, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike,
om de har hemlandspass eller ett identitetskort som är utfärdat av en behörig myndighet i hemlandet och utvisar medborgarskap.
2. Medborgare i Schweiz, om de har hemlandspass eller ett identitetskort som är utfärdat av en behörig myndighet i hemlandet och utvisar medborgarskap eller om de finns upptagna i
ett kollektivpass som har utfärdats av en behörig myndighet i hemlandet.
3. Medborgare i något av de länder som anges i 1 och 2 om de finns upptagna i ett kollektivpass som har utfärdats av en behörig myndighet i hemlandet.
4. Innehavare av resedoku-
ment som har utfärdats i enlighet med konventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning (SÖ 1954:55) eller konventionen den 23 november 1957 angående flyktingar som är sjömän (SÖ 1959:16) och som har utfärdats av en svensk myn-
3. Innehavare av resedoku-
ment som har utfärdats i enlighet med konventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning (SÖ 1954:55) eller konventionen den 23 november 1957 angående flyktingar som är sjömän (SÖ 1959:16) och som har utfärdats av en svensk myn-
dighet eller av en myndighet i en stat, som tillträtt och i förhållande till Sverige tillämpar den europeiska överenskommelsen den 20 april 1959 om avskaffande av viseringstvång för flyktingar (SÖ 1960:75).
dighet eller av en myndighet i en stat, som tillträtt och i förhållande till Sverige tillämpar den europeiska överenskommelsen den 20 april 1959 om avskaffande av viseringstvång för flyktingar (SÖ 1960:75).
5. Flyktingar eller statslösa
personer som är upptagna i ett kollektivpass som har utfärdats dels av en myndighet i ett land som har tillträtt och i förhållande till Sverige tillämpar artikel 13 i den europeiska överenskommelsen den 16 december 1961 om ungdomars resor på kollektivpass (SÖ 1968:16), dels enligt överenskommelsen och den av Sverige avgivna deklarationen över nämnda artikel.
6. De som innehar Förenta
nationernas ”laissez passer” och ett intyg om att de färdas i tjänsten som är utfärdat av FN eller något av dess fackorgan eller underordnade organ.
4. Flyktingar eller statslösa
personer som är upptagna i ett kollektivpass som har utfärdats dels av en myndighet i ett land som har tillträtt och i förhållande till Sverige tillämpar artikel 13 i den europeiska överenskommelsen den 16 december 1961 om ungdomars resor på kollektivpass (SÖ 1968:16), dels enligt överenskommelsen och den av Sverige avgivna deklarationen över nämnda artikel.
5. De som innehar Förenta
nationernas ”laissez passer” och ett intyg om att de färdas i tjänsten som är utfärdat av FN eller något av dess fackorgan eller underordnade organ.
7. De som innehar Europeiska
gemenskapernas ”laissez passer”.
8. Innehavare av vatikanpass.
9. Medborgare i Bolivia,
Filippinerna, Förenade Arabemiraten, Makedonien (tidigare jugoslaviska republiken Makedonien), Peru, Thailand eller Turkiet som har diplomatpass eller tjänstepass samt medborgare i Marocko och Tunisien som har diplomatpass.
6. De som innehar Europeiska
gemenskapernas ”laissez passer”.
7. Innehavare av vatikanpass.
8. Medborgare i Bolivia,
Filippinerna, Förenade Arabemiraten, Makedonien (tidigare jugoslaviska republiken Makedonien), Peru, Thailand eller Turkiet som har diplomatpass eller tjänstepass samt medborgare i Marocko och Tunisien som har diplomatpass.
10. Besättningsmän i tjänst på
luftfartyg som innehar ett flygcertifikat eller ett certifikat för
9. Besättningsmän i tjänst på
luftfartyg som innehar ett flygcertifikat eller ett certifikat för
flygbesättning, så länge som de inte lämnar
- flygplatsen för mellanlandningen,
- flygplatsen på bestämmelseorten,
- den kommun där flygplatsen ligger, eller
- flygplatsen annat än för att bege sig till en annan flygplats på en Schengenstats territorium.
flygbesättning, så länge som de inte lämnar
- flygplatsen för mellanlandningen,
- flygplatsen på bestämmelseorten,
- den kommun där flygplatsen ligger, eller
- flygplatsen annat än för att bege sig till en annan flygplats på en Schengenstats territorium.
11. Besättningsmän på fartyg
som finns upptagna på besättningslistan för fartyget och som har en giltig sjöfartsbok eller identitetshandlingar för sjömän, så länge de endast tillfälligt lämnar sitt fartyg och uppehåller sig i den tätort som finns närmast den hamn där fartyget ligger.
10. Besättningsmän på fartyg
som finns upptagna på besättningslistan för fartyget och som har en giltig sjöfartsbok eller identitetshandlingar för sjömän, så länge de endast tillfälligt lämnar sitt fartyg och uppehåller sig i den tätort som finns närmast den hamn där fartyget ligger.
12. Utlänningar som avses i
8 § eller 4 kap. 6 §.
11. Utlänningar som avses i
8 § eller 4 kap. 6 §.
13. Personal tillhörande en
främmande stats militära styrka som innehar en militär identitetshandling och som besöker Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering och som omfattas av följande avtal:
a) avtalet den 19 juni 1995 mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor (SÖ 1997:51), och
b) avtalet den 13 december 2001 mellan de stater som deltar i den multinationella snabbinsatsbrigaden för FN-insatser om status för deras styrkor (SÖ 2005:6).
12. Personal tillhörande en
främmande stats militära styrka som innehar en militär identitetshandling och som besöker Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering och som omfattas av följande avtal:
a) avtalet den 19 juni 1995 mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor (SÖ 1997:51), och
b) avtalet den 13 december 2001 mellan de stater som deltar i den multinationella snabbinsatsbrigaden för FN-insatser om status för deras styrkor (SÖ 2005:6).
14. Utlänningar som är under
18 år och som är bosatta i en EES-stat men inte EES-medborgare om
a) vistelsen i Sverige avser ett kort besök som deltagare i en skolresa,
b) deltagarna i skolresan följs åt av en lärare som har en lista över deltagarna upprättad i enlighet med bilagan till rådets beslut om gemensam åtgärd den 30 november 1994, och
c) utlänningarna innehar en handling som gäller som pass vid inresa i Sverige eller deltagarlistan innehåller de uppgifter som anges i artikel 2 i rådets beslut.
13. Utlänningar som är under
18 år och som är bosatta i en EES-stat men inte EES-medborgare om
a) vistelsen i Sverige avser ett kort besök som deltagare i en skolresa,
b) deltagarna i skolresan följs åt av en lärare som har en lista över deltagarna upprättad i enlighet med bilagan till rådets beslut om gemensam åtgärd den 30 november 1994, och
c) utlänningarna innehar en handling som gäller som pass vid inresa i Sverige eller deltagarlistan innehåller de uppgifter som anges i artikel 2 i rådets beslut.
15. Utlänningar som har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av behörig myndighet i annan EES-stat.
Ytterligare undantag från viseringskravet finns i rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav.
4 kap.
9 §18
Uppehållstillstånd skall beviljas en utlänning som visar upp ett giltigt pass eller identitetskort och som är medborgare i Schweiz eller tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat
Uppehållstillstånd ska beviljas en utlänning som visar upp ett giltigt pass eller identitetskort och som är medborgare i Schweiz eller tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat
18 Senaste lydelse 2008:895.
och inte enligt 2 kap. 5 § och 8 §
första stycket utlänningslagen
(2005:716) är undantagen från kravet på uppehållstillstånd, om han eller hon
och inte enligt 2 kap. 8 b §utlänningslagen (2005:716) är undantagen från kravet på uppehållstillstånd, om han eller hon
1. är arbetstagare som har ett anställningsbevis eller egen företagare som genom en handling kan visa att han eller hon är egen företagare,
2. tillhandahåller eller tar emot tjänster och kan styrka detta genom en handling,
3. är egen företagare som har upphört med sin verksamhet om han eller hon
- har uppnått 65 års ålder när han eller hon upphör med sin verksamhet, bedrivit sin verksamhet i Sverige under de närmast föregående tolv månaderna och varit bosatt i Sverige i tre år, eller
- slutar sin verksamhet på grund av en bestående arbetsoförmåga och utan avbrott har bott i Sverige under minst två år, eller
- slutar sin verksamhet på grund av arbetsoförmåga som är en följd av en arbetsskada som berättigar till pension som helt eller delvis betalas av en svensk institution, eller
- efter tre års oavbruten verksamhet och bosättning i Sverige har fortsatt sin verksamhet i en annan EES-stat eller Schweiz och behållit sin bostad i Sverige till vilken han eller hon återvänt minst en gång i veckan,
4. är egen företagare för vilken tredje punkten inte gäller och pensionerade arbetstagare för vilka kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där inte gäller, om han eller hon får en pension som är tillräcklig för uppehället och, om han eller hon inte omfattas eller kommer att omfattas av den svenska socialförsäkringen, har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i Sverige,
5. är studerande som är inskriven vid en erkänd utbildningsanstalt och försäkrar att han eller hon har tillräckliga egna medel för sin försörjning samt, om han eller hon inte omfattas eller kommer att omfattas av den svenska socialförsäkringen, har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i Sverige, eller
6. om han eller hon har tillräckliga medel för sin försörjning och, om han eller hon inte omfattas eller kommer att omfattas av den svenska socialförsäkringen, har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i Sverige.
Rätten för en egen företagare att efter avslutad verksamhet få uppehållstillstånd enligt tredje punkten påverkas inte, om han eller hon vistas utanför Sverige högst tre månader om året eller om han eller hon lämnar Sverige för att göra militärtjänst. Rätten påverkas inte heller av att en företagare efter avslutad verksamhet under högst två år vistas utomlands.
5 kap.
3 §19
Den som med stöd av 6 kap. 2 § första stycket utlänningslagen (2005:716) har haft arbetstillstånd och som, sedan anställningen upphört men inom giltighetstiden för tillståndet, ansöker om nytt arbetstillstånd, behöver inte ha arbetstillstånd för tiden till dess tillståndsfrågan har avgjorts.
Den som har haft arbetstillstånd för en tid av minst sex månader och som inom giltighetstiden för tillståndet ansöker om förlängning, behöver inte ha arbetstillstånd för tiden till dess tillståndsfrågan har avgjorts eller, om beslut om utvisning meddelas, till dess utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft.
Har en utlännings arbetstillstånd återkallats och har samtidigt beslut meddelats om utvisning enligt 8 kap. 7 § utlänningslagen (2005:716), är utlänningen undantagen från kravet på arbetstillstånd till dess utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft.
Har en utlännings arbetstillstånd återkallats och har samtidigt beslut meddelats om utvisning enligt 8 kap. 6 eller 13 § utlänningslagen (2005:716), är utlänningen undantagen från kravet på arbetstillstånd till dess utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft.
4 §20
Den som har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och åberopat skäl enligt 4 kap. 1, 2 eller 2 a § utlänningslagen (2005:716) är undantagen från skyldigheten att ha arbetstillstånd. Undantaget gäller dock inte
1. en utlänning som saknar identitetshandlingar, om inte utlänningen medverkar till att klarlägga sin identitet,
2. om det är sannolikt att utlänningen kommer att överföras enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat
19 Senaste lydelse 2008:895. 20 Senaste lydelse 2010:607.
som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen), eller
3. om det är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas med omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 6 § utlänningslagen.
3. om det är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas med omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § utlänningslagen.
Undantaget gäller fram till dess att utlänningen lämnar landet eller ett beslut om att bevilja honom eller henne uppehållstillstånd har vunnit laga kraft. Undantaget upphör dock att gälla om en utlänning inte medverkar till verkställigheten av ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning.
Migrationsverket utfärdar särskilt bevis om undantag från skyldigheten att ha arbetstillstånd.
11 §
Bestämmelserna om arbetstillstånd i 2 kap. 7 och 8 §§ utlänningslagen (2005:716) och bestämmelserna i detta kapitel gäller i tillämpliga delar även för främmande länders diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige samt deras familjer och betjäning.
Bestämmelserna om arbetstillstånd i 2 kap. 7 och 8 c §§ utlänningslagen (2005:716) och bestämmelserna i detta kapitel gäller i tillämpliga delar även för främmande länders diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige samt deras familjer och betjäning.
Kravet på arbetstillstånd gäller dock inte för anställning vid främmande länders beskickningar eller konsulat eller om detta följer av överenskommelse med något annat land.
6 kap.
12 §
Polismyndigheten skall underrätta Rikspolisstyrelsen om en utlänning som avses i 8 kap. 1 § 5 utlänningslagen (2005:716) tillåtits resa in i Sverige. Rikspolisstyrelsen skall underrätta övriga Schengenstater.
Polismyndigheten ska underrätta Rikspolisstyrelsen om en utlänning som avses i 8 kap. 2 § 5 utlänningslagen (2005:716) tillåtits resa in i Sverige. Rikspolisstyrelsen ska underrätta övriga Schengenstater.
7 kap.
2 §
En polismyndighet skall omedelbart underrätta Migrationsverket om det uppkommit en fråga om avvisning som skall prövas av Migrationsverket enligt 8 kap. 4 § utlänningslagen (2005:716) eller utvisning enligt 8 kap. 7 § samma lag.
Om en polismyndighet har meddelat ett beslut om avvisning, skall Migrationsverket underrättas.
En polismyndighet ska omedelbart underrätta Migrationsverket om det uppkommit en fråga om avvisning som ska prövas av Migrationsverket enligt 8 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716) eller utvisning enligt 8 kap. 6 eller 13 § samma lag.
Om en polismyndighet har meddelat ett beslut om avvisning,
ska
Migrationsverket
underrättas.
3 §
När en polismyndighet har verkställt ett beslut om avvisning eller om utvisning enligt 8 kap.
7 §
(2005:716), skall Migrationsverket omedelbart underrättas om det. Om beslutet var förenat med förbud för utlänningen att återvända till Sverige, skall polismyndigheten även underrätta Rikspolisstyrelsen och, om beslutet gäller en i Sverige folkbokförd person, Skatteverket.
När en polismyndighet har verkställt ett beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen, skall polismyndigheten underrätta Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och, om beslutet gäller en i Sverige folkbokförd person, Skatteverket.
När en polismyndighet har verkställt ett beslut om avvisning eller om utvisning enligt 8 kap. 6 eller 13 § utlänningslagen (2005:716), ska Migrationsverket omedelbart underrättas om det. Om beslutet var förenat med förbud för utlänningen att återvända till Sverige, ska polismyndigheten även underrätta Rikspolisstyrelsen och, om beslutet gäller en i Sverige folkbokförd person, Skatteverket.
När en polismyndighet har verkställt ett beslut om utvisning enligt 8 kap. 7 § eller 14 §
första stycketutlänningslagen, ska polismyndigheten underrätta
Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och, om beslutet gäller en i Sverige folkbokförd person, Skatteverket.
7 §
Migrationsverket och Regeringskansliet skall underrätta Rikspolisstyrelsen om ett särskilt tillstånd enligt 8 kap. 20 § utlänningslagen (2005:716) meddelas.
Migrationsverket och Regeringskansliet ska underrätta Rikspolisstyrelsen om ett särskilt tillstånd enligt 8 kap. 32 § utlänningslagen (2005:716) meddelas.
8 §21
Regeringskansliet ska underrätta Rikspolisstyrelsen och, i förekommande fall, den verkställande myndigheten om beslut som innebär
1. att ett avgörande helt eller delvis upphävs enligt 8 kap. 14 § utlänningslagen (2005:716),
1. att ett avgörande helt eller delvis upphävs enligt 8 kap. 24 § utlänningslagen (2005:716),
2. att inhibition enligt 12 kap.11 och 12 §§utlänningslagen meddelas,
3. att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och arbetstillstånd enligt 8 kap. 14 § utlänningslagen beviljas, eller
3. att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och arbetstillstånd enligt 8 kap. 24 § utlänningslagen beviljas, eller
4. att avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen beslutas.
10 §
Om det uppkommer fråga om utvisning enligt 8 kap. 8 §utlänningslagen (2005:716) av en utlänning skall
Om det uppkommer fråga om utvisning enligt 8 kap. 7 § eller
14 § första stycket utlännings-
lagen (2005:716) av en utlänning
ska
1. domstolen inhämta yttrande från Migrationsverket, om det kan antas att det finns hinder mot verkställighet av en utvisning,
2. Migrationsverket på begäran av domstol, åklagare eller Kriminalvården lämna upplysningar om vad som framkommit om utlänningens familjeförhållanden i ett ärende enligt utlänningslagen hos Migrationsverket.
14 §
Om utvisning enligt 8 kap.
8 § utlänningslagen (2005:716)
har verkställts i anslutning till
Om utvisning enligt 8 kap.
7 § eller 14 § första stycket ut-
21 Senaste lydelse 2009:1549.
att verkställigheten av ett fängelsestraff som utlänningen har dömts till, har överflyttats till Danmark, Finland, Island eller Norge, skall Kriminalvården se till att Rikspolisstyrelsen, Skatteverket, Migrationsverket och polismyndigheten underrättas om det.
verkställts i anslutning till att verkställigheten av ett fängelsestraff som utlänningen har dömts till, har överflyttats till Danmark, Finland, Island eller Norge, ska Kriminalvården se till att Rikspolisstyrelsen, Skatteverket, Migrationsverket och polismyndigheten underrättas om det.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2013.
1. Inledning
1.1. Utredningens uppdrag
Utredningen ska enligt direktiven (dir. 2011:53, se bilaga 1) överväga hur en klarare uppdelning kan åstadkommas mellan de bestämmelser i utlänningslagen respektive utlänningsförordningen som rör EES-medborgare och deras familjemedlemmar och de bestämmelser i lagen respektive förordningen som rör andra utlänningar. Därvid ska utredningen ta ställning till om reglerna om EES-medborgare och deras familjemedlemmar ska samlas i ett särskilt kapitel i respektive författning eller placeras i en särskild lag och en särskild förordning.
Beträffande behovet av en utredning framhålls i direktiven att den författningsteknik som används i nuvarande utlänningslag och utlänningsförordning begränsar tillämparnas förutsättningar att överblicka vilka regler som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Europeiska kommissionen har vid granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet1 påpekat att distinktionen mellan de bestämmelser som gäller för utlänningar i allmänhet och de bestämmelser som gäller för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar inte är helt klar. Särskilt bestämmelserna om avvisning och utvisning i 8 kap. utlänningslagen har varit föremål för kommissionens uppmärksamhet.
Som framgått innebär utredningens uppdrag en redaktionell översyn av utlänningslagen och utlänningsförordningen. I uppdraget ingår alltså inte att överväga eller föreslå några sakliga ändringar i dessa författningar.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.
1.2. Utredningsarbetet
Utredningen påbörjade sitt arbete i juni 2011 och har löpande haft sammanträden och andra kontakter med experterna.
Vad gäller utländska förhållanden har utredningen sammanträffat med företrädare för Justitieministeriet i Danmark. Utredningen har också haft kontakt med Inrikesministeriet i Finland samt Justitiedepartementet och Arbetsdepartementet i Norge.
Vidare har utredningen via Rikskriminalpolisen fått synpunkter från polismyndigheterna i Danmark, Finland och Norge.
1.3. Betänkandets disposition
I betänkandets första del, som omfattar kapitel 2 och 3, redovisas den allmänna bakgrund som ligger till grund för utredningens överväganden och förslag. Kapitel 2 innehåller en beskrivning av den rättsliga reglering som är relevant för utredningens arbete. I det kapitlet finns också en redogörelse för Europeiska kommissionens kritik i anledning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet. Kapitel 3 innehåller en internationell utblick med redogörelser för relevant migrationsrättslig reglering i Danmark, Finland och Norge.
I betänkandets andra del, kapitel 4 och 5, finns utredningens överväganden och förslag. Kapitel 4 inleds med en redogörelse för utredningens allmänna utgångspunkter följt av en beskrivning av olika alternativ på hur en ny reglering kan struktureras. Därefter följer utredningens ställningstaganden till en ny reglering på såväl ett övergripande plan som i vissa detaljfrågor. Slutligen behandlar utredningen i kapitel 5 genomförandet av förslagen, dvs. konsekvenserna av förslagen samt frågorna om ikraftträdande och övergångsbestämmelser.
2. Utlänningsförfattningarna
2.1. Utlänningsförfattningarnas huvudsakliga innehåll och systematik
I utlänningslagen (2005:716) ges regler för utlänningars inresa, utresa, vistelse och arbete i Sverige samt för rätten till asyl här. I lagen anges också under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Lagen trädde i kraft den 31 mars 2006 (prop. 2004/05:170 och 172, bet. 2004/05:SfU17 och 18, rskr. 2005/06:1 och 2) och ersatte då 1989 års utlänningslag (1989:529). Genom den nya lagen infördes en ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden. En annan skillnad jämfört med 1989 års lag var att den nya lagen fick en delvis ny struktur. Avsikten var att lagen skulle vara tydligare och mer överskådlig med fokus på skyddsbestämmelserna.
Lagen har sedan ikraftträdandet ändrats åtskilliga gångar. Särskilt genomgripande ändringar trädde i kraft redan den 30 april 2006 i anledning av att rörlighetsdirektivet1, direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare2och direktivet om familjeåterförening3genomfördes i svensk rätt (prop. 2005/06:77, bet. 2005/06:SfU9, rskr. 2005/06:191 och prop. 2005/06:72, bet. 2005/06:SfU8, rskr. 2005/06:190). Större ändringar har därefter gjorts den 1 januari 2010 i samband med genomförandet av skyddsgrundsdirektivet4och
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. 2 Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning. 3 Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening. 4 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet.
asylprocedurdirektivet5(prop. 2009/10:31, bet. 2009/10:SfU8, rskr. 2009/10:133) och den 1 maj 2012 i anledning av återvändandedirektivet6(prop. 2011/12:60, bet. 2011/12:SfU6, rskr. 2011/12:164).
Utlänningslagen är förhållandevis omfångsrik. Den består av över 300 paragrafer uppdelade på 23 kapitel. Lagen är strukturerad efter dess sakinnehåll. Bestämmelser som tematiskt hör ihop har i regel grupperats tillsammans i ett särskilt kapitel eller i ett avsnitt inom ett kapitel.
Lagen inleds med ett kapitel med bestämmelser som anger lagens innehåll, vissa definitioner samt allmänna bestämmelser.
Därefter följer vad som kan sägas utgöra lagens centrala reglering, nämligen bestämmelserna som rör utlänningars rätt att resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2–7 kap.):
- Villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2 kap.)
- Visering (3 kap.)
- Uppehållsrätt (3 a kap.)
- Flyktingar och andra skyddsbehövande (4 kap.)
- Uppehållstillstånd (5 kap.)
- Arbetstillstånd (6 kap.)
- Återkallelse av tillstånd (7 kap.)
Regleringen kompletteras i 21 och 22 kap. med bestämmelser som rör s.k. tillfälligt skydd respektive tribunalvittnen.
I 8 kap. finns bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Utlänningslagen innehåller också bestämmelser om utlänningskontrollen, dvs. om kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.) samt förvar (10 och 11 kap.), verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (12 kap.), bestämmelser rörande förfarandet hos förvaltningsmyndigheter och domstolar (13–18 kap.), kostnadsansvar (19 kap.), straff (20 kap.) och bemyndiganden (23 kap.).
5 Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus. 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna.
Lagen är inte heltäckande när det gäller utlänningars avlägsnande ur landet. Utvisning kan också ske enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Bestämmelser om utlänningars avlägsnande ur landet på annat sätt än genom avvisning eller utvisning finns också i annan lagstiftning. Det gäller reglerna om utlämning för brott och överförande av verkställighet av brottmålsdom, om utlämnande för verkställighet av beslut om vård eller behandling och om hemsändande av vårdbehövande i vissa fall.
I utlänningsförordningen (2006:97) finns bestämmelser om resehandlingar, visering, uppehållsrätt, uppehållstillstånd, arbetstillstånd, kontroll- och tvångsåtgärder, underrättelseskyldighet samt avvisning, utvisning, avgifter m.m. Regleringen om uppehållsrätt är uppdelad på så sätt att huvudreglerna om uppehållsrätt finns i lagen, medan närmare bestämmelser om bibehållen och permanent uppehållsrätt finns i förordningen. I förordningen finns också bestämmelser om bevis om uppehållsrätt, dvs. registreringsbevis, uppehållskort m.m.
Reglering på det migrationsrättsliga området finns också i EUförordningar, bl.a. viseringskodexen (Europaparlamentets och rådets förordning [EG] nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar) och kodexen om Schengengränserna (Europaparlamentets och rådets förordning [EG] nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer).
2.2. Generella och särskilda bestämmelser
2.2.1. Utlänningsförfattningarnas olika personkategorier
Huvuddelen av utlänningslagens och utlänningsförordningens bestämmelser är generellt utformade så att det som anges där tar sikte på alla utlänningar. Det finns ingen definition av begreppet utlänning i utlänningslagen, men därmed avses var och en som inte är svensk medborgare. Utlänningslagen innehåller också en rad specialbestämmelser som inte är generellt utformade utan i stället gäller för en viss kategori utlänningar. Utifrån utlänningslagens definitioner kan utlänningar delas in i följande tre huvudgrupper:
1. EES-medborgare. Med EES-medborgare avses en utlänning som är medborgare i en EES-stat (1 kap. 3 b §). I den här gruppen ingår EU-medborgare och medborgare i annan EES-stat (Island, Liechtenstein och Norge).
2. Tredjelandsmedborgare. Med tredjelandsmedborgare avses en utlänning som inte är medborgare i en EU-stat, i en annan EESstat eller i Schweiz (1 kap. 3 c §). Trots att det kan tyckas vara språkligt motsägelsefullt anses alltså även statslösa vara tredjelandsmedborgare.
3. Medborgare i Schweiz.
Utlänningslagens grundläggande personkategoriindelning kan illustreras på följande sätt:
Den beskrivna kategoriindelningen kompliceras av att det finns särbestämmelser som tar sikte på olika undergrupper. De viktigaste av dessa är:
1. Nordiska medborgare. Bland EES-medborgarna har medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge en särställning. Medborgare i dessa länder är sedan länge undantagna från krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd (2 kap. 8 §).
2. Familjemedlemmar till EES-medborgare. Särbestämmelser som tar sikte på sådana familjemedlemmar finns framförallt i 3 a kap., 8 kap. och 12 kap. I många av bestämmelserna likställs familjemedlemmar med EES-medborgare.
3. Tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta (5 a kap.). En varaktigt bosatt har särskilda rättigheter som liknar de rättigheter som en EU-medborgare har.
Det finns också särbestämmelser som inte följer den beskrivna kategoriindelningen. Det finns exempelvis bestämmelser som gäller endast för barn (t.ex. 1 kap. 10 och 11 §§ samt 10 kap. 2, 3, 5 och 7 §§). Andra bestämmelser gäller endast för vuxna (t.ex. 10 kap. 1 och 6 § samt 11 kap. 7 §). Därutöver finns särskilda bestämmelser som gäller för bl.a. utlänningar med permanent uppehållstillstånd (t.ex. 2 kap. 8 § första stycket tredje meningen), diplomater m.fl. (t.ex. 2 kap. 10 §) och flyktingar (t.ex. 8 kap. 11 § andra stycket).
2.2.2. Gäller de generella bestämmelserna i utlänningsförfattningarna alla utlänningar?
Vid en första anblick kan man få intrycket att de generella bestämmelserna i utlänningsförfattningarna gäller samtliga utlänningar. Så är dock inte alltid fallet. I många bestämmelser används nämligen en lagstiftningsteknik som innebär att det uppställs en huvudregel från vilken det föreskrivs undantag i vissa angivna fall. Dessa undantag kan anges i samma paragraf som huvudregeln, i en annan paragraf i lagen eller i en annan författning.
Som exempel på nämnda lagstiftningsteknik kan nämnas bestämmelserna som reglerar kravet på passinnehav.
I 2 kap. 1 § utlänningslagen föreskrivs att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha pass. Längre fram i 2 kap., närmast före 2 kap. 8 §, finns en rubrik som lyder Undantag från kraven på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. I 2 kap. 8 § första stycket första meningen anges bl.a. att kravet på pass enligt 1 § inte gäller för medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Längre ned i paragrafen, närmare bestämt i dess andra stycke, anges att undantaget från passkravet endast gäller vid inresa direkt från en Schengenstat.
Enligt 2 kap. 9 § får regeringen meddela föreskrifter om att även andra utlänningar än nordiska medborgare ska få resa in i och vistas i Sverige utan pass. Sådana bestämmelser finns i 2 kap.1–3 §§utlänningsförordningen. I dessa bestämmelser undantas bl.a. utlänningar som är medborgare i en Schengenstat, och som kommer direkt till Sverige från en sådan stat, från kravet på passinnehav. Vidare föreskrivs i 2 kap. 17 § bl.a. att ett identitetskort för en utlänning som är medborgare i den utfärdande staten som utvisar medborgarskap och som har utfärdats av en behörig myndighet i en EES-stat eller Schweiz gäller som pass vid utlänningens ankomst till och
utresa från Sverige samt under den tid utlänningen har rätt att vistas här.
2.3. Bestämmelser som gäller särskilt för EESmedborgare och deras familjemedlemmar
2.3.1. Inledning
I detta avsnitt finns en sammanfattning av bestämmelserna i utlänningslagen och utlänningsförordningen som gäller särskilt för EESmedborgare och deras familjemedlemmar. Huvuddelen av bestämmelserna har sin grund i rörlighetsdirektivet. I förekommande fall anges också de regler som gäller särskilt för nordiska medborgare. Redogörelserna inleds med en beskrivning av huvudregeln som gäller för utlänningar i allmänhet. Därefter anges de regler som gäller särskilt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar och, i förekommande fall, nordiska medborgare.
2.3.2. Inresa, vistelse och arbete
2.3.2.1 Pass
I 2 kap. 1 § utlänningslagen anges som huvudregel att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha pass.
Kravet på passinnehav gäller inte nordiska medborgare eller utlänningar som är medborgare i en Schengenstat och som kommer direkt till Sverige från en Schengenstat (2 kap. 8 § utlänningslagen och 2 kap. 1 § utlänningsförordningen).
Enligt 2 kap. 17 § utlänningsförordningen godtas identitetskort som utvisar medborgarskap och som är utfärdat av behörig myndighet som pass för EES-medborgare och medborgare i Schweiz. Bestämmelsen gäller endast i vissa angivna fall för EES-medborgares familjemedlemmar som inte själva är EES-medborgare eller medborgare i Schweiz.
2.3.2.2 Visering
Enligt 2 kap. 3 § utlänningslagen ska en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
Kravet på visering gäller inte nordiska medborgare (2 kap. 8 § första stycket utlänningslagen). Kravet gäller inte heller andra EESmedborgare under förutsättning att de kan uppvisa pass eller identitetskort som utvisar medborgarskap och som är utfärdat av behörig myndighet. Undantag gäller också för vissa familjemedlemmar till EES-medborgare, närmare bestämt familjemedlemmar som har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av behörig myndighet i annan EES-stat (3 kap. 1 § första stycket 1, 2 och 15 utlänningsförordningen). Dessutom finns undantag från viseringskravet i den s.k. viseringsförordningen7.
2.3.2.3 Vistelse
I 2 kap. 5 § utlänningslagen föreskrivs som huvudregel att en utlänning som vistas i Sverige mer än tre månader ska ha uppehållstillstånd om inte visering beviljats för längre tid.
Kravet på uppehållstillstånd gäller inte nordiska medborgare och inte heller övriga EES-medborgare eller deras familjemedlemmar som har uppehållsrätt (2 kap. 8 § första stycket utlänningslagen). Bestämmelser om uppehållsrätt finns i 3 a kap. utlänningslagen och 3 a kap. utlänningsförordningen. I 3 a kap. utlänningslagen definieras begreppen uppehållsrätt och familjemedlem till EES-medborgare. Vidare regleras villkoren för uppehållsrätt och vilka administrativa formaliteter som i vissa fall kan krävas av en utlänning som har uppehållsrätt; i förekommande fall registrering eller ansökan om uppehållskort. I 3 a kap. utlänningsförordningen finns närmare bestämmelser om bibehållen och permanent uppehållsrätt (3 a kap. 1–6 §§). I kapitlet finns också föreskrifter om bevis om uppehållsrätt m.m. (3 a kap 7–11 §§).
7 Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav.
2.3.2.4 Arbete
Enligt 2 kap. 7 § utlänningslagen ska en utlänning som ska arbeta i Sverige på grund av anställning här eller utomlands ha arbetstillstånd. Kravet på arbetstillstånd gäller inte nordiska medborgare och inte heller övriga EES-medborgare eller deras familjemedlemmar som har uppehållsrätt (2 kap. 8 § första stycket utlänningslagen).
2.3.3. Avlägsnandebeslut – avvisning och utvisning
Uttrycket avvisning avser beslut om avlägsnande ur landet som meddelas av en administrativ myndighet i första instans inom tre månader efter det att den första ansökan om uppehållstillstånd gjorts efter en utlännings ankomst till Sverige. Begreppet utvisning tar sikte på avlägsnande av utlänningar som antingen vistats i Sverige längre tid än tre månader från den första ansökan efter ankomsten hit eller som har dömts för brott.
2.3.3.1 Avvisning
Formella avvisningsgrunder
Enligt 8 kap. 1 § utlänningslagen får en utlänning avvisas
1. om han eller hon saknar pass när det krävs pass för inresa eller
vistelse i Sverige,
2. om han eller hon saknar visering, uppehållstillstånd eller något
annat tillstånd som krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige,
3. om det vid utlänningens ankomst till Sverige kommer fram att
han eller hon tänker besöka något annat nordiskt land men saknar det tillstånd som krävs för inresa där,
4. om han eller hon vid inresan undviker att lämna begärda upp-
gifter, medvetet lämnar oriktiga uppgifter som är av betydelse för rätten att resa in i Sverige eller medvetet förtiger någon omständighet som är av betydelse för den rätten,
5. om han eller hon inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs
i artikel 5 i Schengenkonventionen, eller
6. om han eller hon har avvisats eller utvisats från en EU-stat eller
från Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein och förhållandena är sådana som avses i 7 kap. 6 § eller beslutet om avvisning eller utvisning har grundats på att utlänningen inte har följt gällande bestämmelser om en utlännings inresa eller vistelse i den staten.
Vad gäller punkterna 1 och 5 gäller särskilda regler för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. En EES-medborgare får sålunda inte avvisas enligt punkten 1, om han eller hon på annat sätt än genom innehav av pass kan styrka sin identitet. Detsamma gäller EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare. Avvisningsgrunden i punkten 5 har begränsad tillämplighet på så sätt att EES-medborgare och deras familjemedlemmar inte får avvisas enbart på den grunden att de inte uppfyller vad som sägs i artikel 5.1 c i Schengenkonventionen i fråga om tillräckliga medel för uppehälle.
Materiella avvisningsgrunder
Enligt 8 kap. 2 § utlänningslagen får en utlänning avvisas
1. om det kan antas att han eller hon kommer att sakna tillräckliga
medel för vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land som han eller hon tänker besöka eller för hemresan,
2. om det kan antas att han eller hon under vistelsen i Sverige eller
i något annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd, utan att han eller hon har ett sådant tillstånd,
3. om han eller hon på grund av tidigare frihetsstraff eller någon
annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land,
4. om han eller hon på grund av tidigare verksamhet eller i övrigt
kan antas komma att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller
5. om det med stöd av lagen (1996:95) om vissa internationella sank-
tioner har föreskrivits att han eller hon får avvisas.
En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att han eller hon annars beger sig till det landet.
Avvisningsgrunden i punkten 1 gäller inte EES-medborgare eller deras familjemedlemmar. Avvisning får dock ske, av andra än arbetstagare, egenföretagare, arbetssökande samt dennes familjemedlemmar, om någon av dem efter inresan i Sverige visar sig utgöra en belastning för biståndssystemet enligt socialtjänstlagen.
Fall då avvisning inte får ske
I 8 kap. 3 § utlänningslagen anges tre fall då avvisning inte får ske:
- En utlänning får inte avvisas, om han eller hon vid ankomsten till Sverige hade eller under en tid därefter har haft uppehållstillstånd som har upphört att gälla.
- Avvisning får inte ske på den grunden att utlänningen saknar uppehållstillstånd, om han eller hon under tid då sådant tillstånd krävs för vistelse i Sverige i stället har haft men inte längre har uppehållsrätt.
- En utlänning som har uppehållsrätt får inte avvisas.
Det första fallet avser utlänningar i allmänhet, medan de två andra fallen tar sikte på EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Eftersom det får krävas att en EES-medborgare och deras familjemedlemmar vid inresa i vart fall ska kunna styrka sin identitet och att de omfattas av rätten till fri rörlighet föreligger det enligt förarbetena emellertid inte något hinder mot att avvisa en sådan utlänning som inte på något sätt kan styrka detta, även om denne har uppehållsrätt. Innan avvisning i sådant fall sker ska den berörda personen ges all rimlig hjälp med att styrka sina uppgifter (prop. 2005/06:77 s. 194 f.).
2.3.3.2 Utvisning
Utvisning när en utlänning saknar pass eller tillstånd
Enligt 8 kap. 7 § utlänningslagen får en utlänning som inte avvisas enligt 8 kap. 1 § 1 eller 2 utvisas ur Sverige om han eller hon uppehåller sig här men saknar pass eller de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet.
Utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet
I 8 kap. 7 a § första stycket utlänningslagen finns en bestämmelse som endast är tillämplig på EES-medborgare och deras familjemedlemmar med uppehållsrätt. Enligt bestämmelsen får en utlänning som har uppehållsrätt utvisas ur Sverige av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Begreppet allmän ordning och säkerhet är ett gemenskapsrättsligt begrepp och ska ges den innebörd som följer av gemenskapsrätten (prop. 2005/06:77 s. 195). Om utlänningen vid tidpunkten för beslutet om utvisning har permanent uppehållsrätt, får han eller hon dock utvisas endast om det finns synnerliga skäl för det.
Enligt paragrafens andra stycke gäller ett särskilt starkt skydd för EES-medborgare som är barn eller som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren. Sådana personer får utvisas endast om beslutet är oundgängligen nödvändigt av hänsyn till allmän säkerhet.
När en fråga uppkommer om utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, ska enligt 8 kap. 17 a § hänsyn tas till hans eller hennes anknytning till Sverige i enlighet med vad som sägs i 11 § första stycket (se nedan).
Utvisning på grund av brott
I 8 kap. 8 § utlänningslagen anges grunderna för utvisning på grund av brott. Bestämmelserna gäller för alla utlänningar, också EESmedborgare och deras anhöriga. Enligt dessa bestämmelser får en utlänning utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. En utlänning får också utvisas om en
domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till och dömer till annan påföljd.
En utlänning får dock utvisas endast om han eller hon döms till svårare påföljd än böter och
1. om gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är så-
dana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller
2. om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som
det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar.
Enligt 8 kap. 11 § första stycket ska en domstol som överväger om en utlänning bör utvisas enligt 8 §, ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska särskilt beakta
1. utlänningens levnadsomständigheter,
2. om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets
behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas,
3. utlänningens övriga familjeförhållanden, och
4. hur länge utlänningen har vistats i Sverige.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att en utlänning som är flykting och som behöver en fristad i Sverige får utvisas endast om han eller hon har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta utlänningen stanna här. Utvisning får också ske om utlänningen i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta sådan verksamhet här.
Enligt 8 kap. 12 § första stycket får en utlänning utvisas pga. brott endast när det finns synnerliga skäl, om han eller hon hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes eller om han eller hon då varit bosatt i Sverige sedan minst fem år. Detsamma gäller för en medborgare i ett annat nordiskt land som hade varit bosatt här sedan minst två år när åtalet väcktes och för en utlänning som har permanent uppehållsrätt i Sverige.
Av 8 kap. 12 § andra stycket jämfört med 8 kap. 7 a § andra stycket följer att en EES-medborgare som är barn eller som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren får utvisas pga. brott endast om beslutet är oundgängligen nödvändigt av hänsyn till allmän säkerhet.
En utlänning får inte utvisas om utlänningen kom till Sverige innan han eller hon fyllt 15 år och vistats här sedan minst fem år när åtal väcktes (8 kap. 12 § tredje stycket).
Enligt 8 kap. 13 § ska en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning.
Bestämmelser som gäller både avvisning och utvisning
I 8 kap. 16–20 a §§ finns bestämmelser som gäller både avvisning och utvisning. Förutom 17 a §, som behandlats ovan, bör här särskilt nämnas 18 a § och 19 §.
Enligt 18 a § ska ett beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel innehålla en tidsfrist för frivillig avresa. Tidsfristen ska bestämmas till två veckor vid avvisning och fyra veckor vid utvisning om inte det finns särskilda skäl att meddela en längre tidsfrist. Tidsfrist för frivillig avresa ska inte meddelas för EES-medborgare eller deras familjemedlemmar (8 kap. 18 a § tredje stycket jämfört med 12 kap. 15 §).
Finns inte förutsättningar att meddela en tidsfrist för frivillig avresa ska ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 19 § normalt åtföljas av ett återreseförbud. Ett beslut om avvisning eller utvisning som avser en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem får förenas med ett sådant förbud endast om beslutet har meddelats av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.
2.3.3.3 Kommissionens kritik
Europeiska kommissionen har vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet funnit att direktivet inte i alla delar genomförts på ett korrekt sätt. Kommissionen har därför inlett ett överträdelseförfarande mot Sverige (överträdelsenummer 2011/2060).
Såvitt här är av intresse har kommissionen uttalat kritik mot genomförandet av kapitel VI i direktivet. I det kapitlet (artikel 27– 33) regleras bl.a. begränsningar i rätten till inresa och uppehåll av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Kommissionen har förklarat att det sätt på vilket Sverige genomfört bestämmelserna inverkar på kvaliteten av genomförandet. Kommissionen har påpekat att distinktionen mellan de regler som gäller för utlänningar i allmänhet och de regler som gäller för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar inte är tydlig och att den ytterst kan leda till minskad rättssäkerhet. Enligt kommissionen skulle det strida mot direktivet att tillämpa flera av bestämmelserna om avvisning och utvisning, som är tillämpliga på utlänningar i allmänhet, på unionsmedborgare och deras familjemedlemmar.
Enligt kommissionen har följande principer i artikel 27.1 och 27.2 inte genomförts i svensk rätt:
1. De hänsyn som åberopas för begränsning av den fria rörligheten får inte tjäna ekonomiska syften.
2. Åtgärder som vidtas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet ska stämma överens med proportionalitetsprincipen.
3. Åtgärder som vidtas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet ska uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende.
4. Tidigare straffdomar ska inte i sig utgöra skäl för sådana åtgärder.
5. Den berörda personens personliga beteende måste utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse.
6. Motiveringar som inte beaktar omständigheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva hänsyn ska inte accepteras.
Av artikel 28.1 framgår att den beslutande myndigheten innan den fattar ett beslut om utvisning av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet måste beakta den berörda personens personliga förhållanden. Därvid ska ett antal närmare angivna faktorer beaktas. Kommissionen har påpekat att genomförandet är bristfälligt eftersom det inte författningsreglerats att hänsyn ska tas till personens ålder, hälsotillstånd, ekonomiska situation, sociala och kulturella integrering i mottagande medlemsstat och band till ursprungslandet.
2.3.4. Övriga bestämmelser
2.3.4.1 Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
12 kap. utlänningslagen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning. Bestämmelserna är i huvudsak generellt utformade så att det som anges där tar sikte på alla utlänningar, men det finns några bestämmelser som gäller endast för EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
I 12 kap. 10–13 a §§ finns bestämmelser om att tills vidare avbryta verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning (inhibition). En ansökan om inhibition medför normalt inte i sig att verkställigheten avbryts. Detta sker först i och med beslutet om inhibition. Om en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem efter inresan i Sverige har överklagat en polismyndighets beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning och i samband med överklagandet yrkat inhibition av beslutet, får beslutet emellertid inte verkställas innan frågan om inhibition har prövats.
I 12 kap. 15 § regleras när ett beslut om avvisning eller utvisning ska verkställas. Särskilda regler gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har rest in i Sverige. Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning får i dessa fall ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.
I 12 kap. 17 § tredje stycket finns en särskild bestämmelse rörande allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott av EESmedborgare och deras familjemedlemmar. Om ett sådant beslut ska verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, ska polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet till regeringen för prövning enligt 8 kap. 14 §. Verkställighet får i sådant fall inte ske innan regeringen har avgjort ärendet.
2.3.4.2 Motivering av beslut
Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas (13 kap. 10 § utlänningslagen). En utlänning som inte är EES-medborgare eller medborgare i Schweiz men som omfattas av EES-avtalet eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å enda sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering om beslutet går utlänningen emot.
2.3.4.3 Överklagande av beslut om nationell visering
En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering får som huvudregel inte överklagas. Undantag gäller dock för utlänning som omfattas av EESavtalet eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz. Sådana utlänningar får överklaga beslutet till migrationsdomstol (14 kap. 5 a § andra stycket utlänningslagen)
2.3.4.4 Muntlig förhandling i migrationsdomstol
Bestämmelser om muntlig förhandling i migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen finns i 16 kap. 5 § utlänningslagen. Förfarandet är som huvudregel skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. I migrationsdomstol ska muntlig förhandling hållas om en utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.
Förutom nämnda regler, som gäller generellt för alla utlänningar, gäller särskilda bestämmelser för utlänningar som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Bestämmelserna har i rättspraxis ansetts omfatta inte bara EESmedborgare utan också familjemedlemmar till EES-medborgare enligt rörlighetsdirektivet (MIG 2009:14).
Enligt dessa bestämmelser ska muntlig förhandling hållas i migrationsdomstol i mål som rör utvisning eller vägran att förnya ett uppehållstillstånd. Även i mål som rör avvisning eller där ansökan om uppehållstillstånd har avslagits ska muntlig förhandling hållas i migrationsdomstol, om det begärs av en utlänning som omfattas av bestämmelsen och som ansökt om uppehållstillstånd.
I dessa fall behöver dock muntlig förhandling inte hållas om detta skulle strida mot den nationella säkerhetens intresse.
2.3.4.5 Beräkning av uppehållstillståndsfri tid
I 4 kap.1 och 2 §§utlänningsförordningen regleras beräkning av s.k. uppehållstillståndsfri tid, dvs. den tid av tre månader under vilken en utlänning inte behöver ha uppehållstillstånd vid vistelse i Sverige.
Enligt huvudregeln i 1 § räknas tiden från den tidpunkt då utlänningen reste in i Sverige eller in i en annan Schengenstat. Om utlänningen under någon tid uppehållit sig i Sverige eller i en annan Schengenstat före inresan i Sverige, ska tiden för den vistelsen räknas in i den uppehållstillståndsfria tiden. Den sammanlagda vistelsen inom Schengenområdet får inte överstiga tre månader under en period av sex månader räknat från första inresedag.
För EES-medborgare och deras familjemedlemmar ska den uppehållstillståndsfria tiden enligt 2 § alltid räknas från inresan i Sverige.
2.3.4.6 När ansökan om uppehållstillstånd ska vara gjord
Enligt 5 kap. 18 § första stycket utlänningslagen gäller som huvudregel att en utlänning som vill ha uppehållstillstånd ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i Sverige och att en ansökan om uppehållstillstånd inte får bifallas efter inresan. Huvudregeln är försedd med ett antal undantag. Bland annat gäller enligt 4 kap. 17 § utlänningsförordningen att en ansökan får prövas och bifallas för EES-medborgare och deras familjemedlemmar även om han eller hon befinner sig i Sverige.
2.3.4.7 Anteckning om inresa och utresa i pass
En utlänning som reser in i eller ut ur landet över en yttre gräns ska vid kontroll överlämna sitt pass till polismyndigheten. Därvid ska polismyndigheten anteckna dagen för utlänningens inresa eller utresa i passet. En sådan anteckning ska dock inte göras i ett pass för en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz eller i ett pass för en utlänning som har uppehållskort eller permanent uppehållskort (6 kap. 4 § första stycket utlänningsförordningen).
2.3.4.8 Underrättelse till Europeiska unionens råd
I 7 kap. 16 § utlänningsförordningen finns en bestämmelse som tar sikte på endast utlänningar som är EU-medborgare. Om en sådan medborgare ansöker om uppehållstillstånd under åberopande av att han eller hon är flykting, ska Migrationsverket omedelbart underrätta Regeringskansliet, som omedelbart ska underrätta Europeiska unionens råd.
3. Regleringen i några andra länder
3.1. Inledning
Utredningen har valt att studera regleringen i några andra europeiska länder som har att tillämpa den gemenskapsrättsliga regleringen av fri rörlighet för personer. Bland dessa länder förekommer olika lagstiftningstraditioner och lagstiftningstekniker. De stater som ligger närmast Sverige i detta avseende, och som därför är särskilt intressanta att studera närmare, är våra grannländer Danmark, Finland och Norge.
3.2. Danmark
Den danska utlänningslagen (Udlændingeloven, LBK nr 947 af 24/08/2011) har i allt väsentligt samma tillämpningsområde som den svenska utlänningslagen. Liksom den svenska utlänningslagen innehåller den danska utlänningslagen sålunda bestämmelser om utlänningars inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet.
Utlänningslagen är strukturerad efter dess sakinnehåll. Bestämmelser som tematiskt hör ihop har i regel grupperats tillsammans i ett särskilt kapitel. Exempelvis är bestämmelserna om inresa och vistelse samlade i ett kapitel (1 kap.), bestämmelserna om arbete i ett annat kapitel (2 kap.) osv., se kapitelförteckningen nedan. I varje kapitel finns vanligtvis bestämmelser för alla grupper av utlänningar. Bestämmelserna är antingen generellt utformade så att det som anges där tar sikte på alla utlänningar eller utformade så att de gäller för en viss kategori utlänningar.
Den danska utlänningslagen har ungefär samma omfång som den svenska utlänningslagen. Lagen består visserligen av betydligt färre paragrafer; endast drygt 60 paragrafer jämfört med den svenska utlänningslagens över 300 paragrafer. I jämförelse med den svenska utlänningslagen är paragraferna i den danska utlänningslagen dock i
regel mera omfångsrika och innehåller ett större antal bestämmelser. Paragraferna är löpande numrerade och indelade i 15 kapitel enligt följande: 1 kap. Inresa och vistelse 2 kap. Arbete 3 kap. Upphörande och återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd 4 kap. Utvisning 4 a kap. Överlämnande enligt avtal med andra EU-stater 5 kap. Avvisning 5 a kap. Överföring enligt Dublinförordningen 6 kap. Olika regler om uppehållstillstånd, utvisning och avvisning 7 kap. Kontroll i samband med inresa, vistelse och utresa etc. 7 a kap. Utbyte av upplysningar mellan utlänningsmyndigheterna, underrättelsetjänsterna och åklagarmyndigheten etc. 7 b kap. Domstolsförfarandet gällande vissa beslut om administrativ utvisning etc. 8 kap. Behörighets- och överklagandebestämmelser etc. 8 a kap. Överföring av upplysningar enligt Dublinförordningen, Schengenkonventionen och Eurodac-förordningen etc. 9 kap. Straffbestämmelser 10 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Utlänningslagen kompletteras på lägre författningsnivå av ett antal förordningar och myndighetsföreskrifter. I det här sammanhanget bör särskilt nämnas Udlændingebekendtgørelsen (bekendtgørelse om udlændinges adgang her til landet, BEK nr 475 af 12/05/2011) och EU-opholdsbekendtgørelsen (bekendtgørelse om ophold i Danmark for udlændinge, der er omfattat af Den Europæiske Unions regler, BEK nr 474 af 12/05/2011).
I Udlændingebekendtgørelsen finns föreskrifter om bl.a. pass och andra resehandlingar, inrese- och utresekontroll, uppehållstillstånd och arbetstillstånd.
I EU-opholdsbekendtgørelsen finns föreskrifter som meddelats för att genomföra rörlighetsdirektivet1. Förordningen innehåller bestämmelser om inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet som gäller för EES-medborgare, medborgare i Schweiz och deras familjemedlemmar. Redan före förordningens ikraftträdande 2006 fanns föreskrifter om inresa, vistelse och arbete för EES-medborgare och deras familjemedlemmar på förordningsnivå (EU/EØS-bekendtgørelsen, BEK nr 1255 af 28/11/2005).
Bestämmelserna i förordningen är indelade i elva kapitel enligt följande: 1 kap. Definitioner 2 kap. Personer med självständig uppehållsrätt 3 kap. Familjemedlemmars uppehållsrätt 4 kap. Andra bestämmelser rörande uppehållsrätt (arbete och nordiska medborgares rättigheter) 5 kap. Permanent uppehållsrätt 6 kap. Uppehållsdokument 7 kap. Upphörande av uppehållsrätt och indragning av uppehållsdokument 8 kap. Behörighets- och överklagandebestämmelser 9 kap. Hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller hälsa 10 kap. Generella bestämmelser om uppehållsdokument 11 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Förordningen innehåller inte någon heltäckande reglering av rätten för EES-medborgare, medborgare i Schweiz och deras familjemedlemmar att resa in i och uppehålla sig i Danmark. Rätten att resa in och uppehålla sig i Danmark i högst tre månader räknat från inresan regleras sålunda i utlänningslagen (2 § första och andra stycket). I lagen finns också huvudbestämmelserna om avvisning
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.
och utvisning, medan närmare föreskrifter om avlägsnande av hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller hälsa finns i förordningen. EES-medborgare, medborgare i Schweiz och deras familjemedlemmar kan också söka uppehållstillstånd enligt de allmänna bestämmelserna i utlänningslagen vilka gäller för alla utlänningar. I lagen finns också särskilda bestämmelser för nordiska medborgare. På motsvarande sätt som enligt den svenska utlänningslagen är nordiska medborgare undantagna från krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd (7 kap. 39 § fjärde stycket, 1 kap. 1 § och 2 kap. 14 § första stycket 1).
3.3. Finland
I den finska utlänningslagen (30.4.2004/301) finns bestämmelser om utlänningars inresa, utresa, vistelse och arbete. Lagen har i huvudsak samma tillämpningsområde som den svenska utlänningslagen. Till skillnad från den svenska lagen, som kompletteras med föreskrifter i utlänningsförordningen, är regleringen samlad i lagen. Det finns alltså ingen finsk motsvarighet till den svenska utlänningsförordningen. Den finska utlänningslagen är därför i vissa delar mera detaljerad än den svenska lagen. Som exempel kan nämnas reglerna om rätten att arbeta som finns i 5 kap. i den finska utlänningslagen. Regleringen består av 20 paragrafer. Motsvarande reglering i 6 kap. i den svenska utlänningslagen består av nio paragrafer. Dessa kompletteras med 13 paragrafer i 5 kap. i den svenska utlänningsförordningen.
Utlänningslagen är i huvudsak strukturerad efter dess sakinnehåll, vilket innebär att bestämmelser som tematiskt hör ihop normalt har grupperats tillsammans i ett särskilt kapitel, se kapitelförteckningen nedan. I varje kapitel finns oftast bestämmelser för alla grupper av utlänningar. Den angivna systematiken är dock inte konsekvent genomförd. Kapitel 10 innehåller nämligen bestämmelser som endast tar sikte på EES-medborgare, medborgare i Schweiz samt deras familjemedlemmar och andra anhöriga. I det kapitlet har samlats bestämmelserna om inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet som gäller för dessa personkategorier. Kapitlet kan liknas vid en lag inom lagen. En närmare redogörelse för regleringen i kapitlet finns nedan under rubriken Särskilt om 10 kap.
Enligt lagens förarbeten har lagen strukturerats så att olika helheter placeras i lämplig ordning och enskilda bestämmelser placeras
i sitt rätta sammanhang (RP 28/2003 rd s. 89). Strävan har varit att bestämmelserna ordnas så att de materiella bestämmelserna och de processuella bestämmelserna hålls åtskilda från varandra. Avsikten har varit att lagen ska vara en så tydlig, följdriktig och lättbegriplig helhet som möjligt. I förarbetena anges inga närmare skäl till varför bestämmelserna om inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet som gäller för EES-medborgare, medborgare i Schweiz samt deras familjemedlemmar och andra anhöriga samlats i ett eget kapitel.
Utlänningslagen består av drygt 200 paragrafer. Dessa är löpande numrerade och indelade i 15 kapitel enligt följande: 1 kap. Allmänna bestämmelser (lagens syfte, tillämpningsområde och definitioner) 2 kap. Inresa 3 kap. Visum 4 kap. Vistelse 5 kap. Arbete 6 kap. Internationellt skydd (flyktingar och andra skyddsbehövande) 7 kap. Säkringsåtgärder (anmälningsskyldighet, förvar, omhändertagande av resedokument m.m.) 8 kap. Resedokument som beviljas utlänningar i Finland 9 kap. Avlägsnande ur landet (avvisning, utvisning och inreseförbud) 10 kap. Vistelse i fråga om medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer (inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet) 11 kap. Transportörs skyldigheter och påföljdsavgift 12 kap. Straffbestämmelser 13 kap. Rättsskydd (omprövning och överklagande) 14 kap. Särskilda bestämmelser (tolkning, översättning, delgivning m.m.) 15 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Särskilt om 10 kap. – Vistelse i fråga om medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer
Bestämmelserna om inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet som gäller för EES-medborgare, medborgare i Schweiz samt deras familjemedlemmar och andra anhöriga finns, som framgått, i ett särskilt kapitel i lagen (10 kap.). Bestämmelserna i kapitlet motsvarar i princip regleringen i rörlighetsdirektivet. Det finns dock, till skillnad från direktivet, bestämmelser som särskilt tar sikte på nordiska medborgares inresa, vistelse och avlägsnande ur landet (157 § och 169 §). I dessa bestämmelser föreskrivs bl.a. att nordiska medborgare har rätt att resa in i Finland utan pass vid inresa direkt från de nordiska staterna och att de får vistas i landet utan att registrera sin uppehållsrätt.
Enligt förarbetena till lagen har kapitlet strukturerats på sådant sätt att det i tillämpliga delar ska motsvara direktivets struktur (RP 205/2006 rd s. 18).
Bestämmelserna i kapitlet är ordnade enligt följande:
- Tillämpningsområde och definitioner (153–154 §§)
- Unionsmedborgares och deras familjemedlemmars inresa och vistelse (155 § och 155 a §)
- Begränsningar av rätten till inresa och vistelse av hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller folkhälsa (156 § och 156 a §)
- Nordiska medborgares inresa och vistelse (157 §)
- Uppehållsrätt – villkor för uppehållsrätt, registrering, utredning och uppehållskort (158–163 §§)
- Arbete och näringsverksamhet (164 §)
- Återkallelse av registrering av uppehållsrätt och uppehållskort
(165 § och 166 §)
- Avvisning och utvisning av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar (167–168 b §§)
- Avvisning och utvisning av nordiska medborgare (169 §)
- Återreseförbud (170 §)
- Behöriga myndigheter (171 §)
- Verkställighet av avlägsnande ur landet av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar (172 §)
- Missbruk av rättigheter (172 a §)
- Bemyndigande (172 b)
Regleringen i kapitlet av rätten till inresa och vistelse är inte uttömmande. En unionsmedborgare vars uppehållsrätt inte kan registreras eller fastställas kan undantagsvis beviljas tillstånd enligt de allmänna bestämmelserna i 4 kap. utlänningslagen vilka gäller för alla utlänningar (153 a § första stycket). I förarbetena till lagen betonas att registrering av uppehållsrätt är huvudregeln och att registrering alltid bör göras om den sökande uppfyller villkoren för detta. Om en unionsmedborgare ansöker om uppehållstillstånd trots att han eller hon uppfyller villkoren för registrering bör enligt förarbetena unionsmedborgaren hänvisas att i första hand ansöka om registrering av uppehållsrätt (RP 205/2006 rd s. 29). I lagen förskrivs vidare att familjemedlemmar till en unionsmedborgare som inte själva är unionsmedborgare kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av 4 kap., om bestämmelserna i 10 kap. inte är tillämpliga på dem (153 a § andra stycket). Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar har också rätt att ansöka om uppehållstillstånd enligt bestämmelserna om internationellt skydd i 6 kap. (jfr 105 §). I det kapitlet finns bestämmelser om uppehållstillstånd för flyktingar och andra skyddsbehövande.
3.4. Norge
Den norska utlänningslagen (LOV 2008-05-15 nr 35: Lov om utlendingers adgang till riket och deres opphold her [utlendingsloven]) innehåller liksom den svenska, danska och finska utlänningslagen bestämmelser om utlänningars inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet.
Utlänningslagens grundstruktur liknar grundstrukturen i den finska utlänningslagen. Liksom den finska utlänningslagen är den norska utlänningslagen i huvudsak strukturerad efter dess sakinnehåll, vilket innebär att bestämmelser som tematiskt hör ihop vanligen har grupperats tillsammans i ett särskilt kapitel. Kapitelindelningen avviker dock från indelningen i den finska utlänningslagen, se kapitelförteckningen nedan. I varje kapitel finns i regel bestämmelser för alla grupper av utlänningar. Liksom den finska lagen är den angivna systematiken dock inte konsekvent genomförd. Kapitel 13 innehåller nämligen bestämmelser som endast tar sikte på EES-med-
borgare, medborgare i Schweiz, deras familjemedlemmar och vissa andra personer. I kapitlet finns bestämmelser om inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet som gäller för dessa personkategorier. En närmare redogörelse för dessa bestämmelser finns nedan under rubriken Särskilt om 13 kap.
Den norska utlänningslagen består av drygt 130 paragrafer. Varje paragraf är försedd med en rubrik. Paragraferna är löpande numrerade och indelade i 14 kapitel enligt följande: 1 kap. Allmänna bestämmelser 2 kap. Visum, kontroll vid in- och utresa etc. 3 kap. Uppehållstillstånd pga. arbete eller studier 4 kap. Skydd (flyktingar och andra skyddsbehövande) 5 kap. Uppehållstillstånd pga. starka humanitära skäl eller särskild anknytning till riket 6 kap. Familjeinvandring 7 kap. Allmänna bestämmelser om uppehållstillstånd etc. 8 kap. Utvisning 9 kap. Absolut skydd mot återsändande (non refoulement) 10 kap. Utlandsmyndigheternas organisation 11 kap. Processuella bestämmelser 12 kap. Behandling av fingeravtryck etc., tvångsmedel och straff 13 kap. Särskilda regler för utlänningar som omfattas av EESavtalet eller EFTA-konventionen 14 kap. Avslutande bestämmelser (bemyndiganden, ikraftträdande- och övergångsbestämmelser)
I förarbetena till lagen behandlas frågan huruvida lagregleringen på utlänningsområdet borde samlas i en lag eller delas upp i flera lagar (Ot.prp. nr 75 [2006-2007] s. 45 f.). Enligt förarbetena skulle en uppdelning i och för sig vara möjlig, exempelvis genom att en särskild lag införs beträffande EES-medborgares och deras familjemedlemmars rätt att uppehålla sig i Norge. En uppdelning av bestämmelserna skulle dock enligt förarbetena medföra behov av
dubbelreglering och omfattande korshänvisningar och totalt sett innebära att regelverket blir mindre överskådligt. Det påpekas att det finns en mängd allmänna regler som också är tillämpliga på EES-medborgare och att det finns en fördel med ett samlat regelverk eftersom EES-medborgare har rätt att använda sig av de rättigheter som tillkommer alla utlänningar enligt allmänna bestämmelser. Mot denna bakgrund ansågs övervägande skäl tala för att samla regleringen i en lag och förlägga bestämmelserna som specifikt tar sikte på EES-medborgare i ett särskilt kapitel.
Särskilt om 13 kap. – Särskilda regler för utlänningar som omfattas av EES-avtalet eller EFTA-konventionen
Som framgått ovan finns i 13 kap. bestämmelser om inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet som särskilt gäller för EES-medborgare, medborgare i Schweiz och för deras familjemedlemmar. Bestämmelserna är också under vissa förutsättningar tillämpliga på andra arbetstagare och egna företagare (110 § fjärde stycket).
Bestämmelserna i kapitlet är strukturerade enligt följande:
- Tillämpningsområde (109–110 §§)
- Uppehållsrätt i högst tre månader (111 §)
- Uppehållsrätt i mer än tre månader (112–114 §§)
- Permanent uppehållsrätt (115–116 §§)
- Registreringsbevis, uppehållskort, intyg om permanent uppehållsrätt och permanent uppehållskort (117–119 §§)
- Återkallelse av uppehållsdokument etc. (120 §)
- Avvisning (121 §)
- Utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet (122 §)
- Utvisning av hänsyn till folkhälsa (123 §§)
- Inreseförbud (124 §)
- Bemyndigande angående övergångsbestämmelser (125 §)
I en förordning, utlendingsforskriften, (FOR-2009-10-15-1286, forskrift om utlendingers adgang til riket og deres opphold her) finns närmare föreskrifter om tillämpningen av utlänningslagen.
Förordningen är mycket omfångsrik. Den innehåller drygt 300 paragrafer som är indelade i 20 kapitel. Varje paragraf i förordningen hänför sig till en viss paragraf i utlänningslagen. Med ett undantag (123 § utlänningslagen – utvisning av hänsyn till folkhälsa) finns det i förordningen tillämpningsföreskrifter till samtliga paragrafer i 13 kap. i lagen. Dessa föreskrifter finns i 19 kap. i förordningen.
Bestämmelserna om uppehållsrätt i 13 kap. utlänningslagen och 19 kap. utlänningsförordningen reglerar inte på ett uttömmande sätt rätten för angivna personkategorier att resa in i och uppehålla sig i Norge. I lagen föreskrivs uttryckligen att uppehållsrätt inte utgör hinder för uppehållstillstånd enligt lagens allmänna bestämmelser (109 § tredje stycket). Enligt förarbetena till lagen ska den som omfattas av bestämmelserna om uppehållsrätt fritt kunna välja om han eller hon vill nyttja denna rätt eller ansöka om uppehållstillstånd enligt allmänna regler (AID 2007-10-24V1 punkten 2 och 8.2). Vidare är nordiska medborgare undantagna från krav på pass (vid inresa från nordiskt land), visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd (5 § andra stycket utlänningslagen samt 2-1 § och 3-1 § utlänningsförordningen).
4. En tydligare reglering
4.1. Behovet av en tydligare reglering
Regleringen på det migrationsrättsliga området finns i huvudsak i utlänningslagen och utlänningsförordningen. I dessa författningar behandlas de migrationsrättsliga förutsättningarna för alla utlänningar, alltså även EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
EES-medborgare och deras familjemedlemmar omfattas av ett antal bestämmelser i utlänningsförfattningarna som är generellt tillämpliga på alla utlänningar. Därutöver omfattas de av en rad bestämmelser som gäller särskilt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Utredningen ska enligt direktiven överväga hur en klarare uppdelning kan åstadkommas mellan de bestämmelser i utlänningslagen respektive utlänningsförordningen som rör EESmedborgare och deras familjemedlemmar och de bestämmelser i lagen respektive förordningen som rör andra utlänningar.
I direktiven anges att den författningsteknik som används i nuvarande utlänningslag och utlänningsförordning begränsar tillämparnas förutsättningar att överblicka vilka regler som gäller för EESmedborgare och deras familjemedlemmar. Utredningen delar denna uppfattning och anser att det finns ett behov av en tydligare reglering på området.
Som angetts i avsnitt 2.3.3.3 har även Europeiska kommissionen har haft synpunkter på den nuvarande regleringen. Vid sin granskning av Sveriges genomförande av rörlighetsdirektivet1 har kommissionen funnit att direktivet inte i alla delar genomförts på ett korrekt sätt. Såvitt här är av intresse har kommissionen uttalat kritik mot det sätt på vilket Sverige genomfört kapitel VI i direktivet. I det kapitlet (artikel 27–33) regleras bl.a. begränsningar i rätten till inresa och vistelse av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.
4.2. Alternativa lösningar
4.2.1. Reglering i eget kapitel i nuvarande lag alternativt i en särskild lag
En utlänningsförfattning kan, liksom författningar i allmänhet, struktureras på olika sätt. Enligt direktiven ska utredningen ta ställning till om reglerna om EES-medborgare och deras familjemedlemmar ska samlas i ett särskilt kapitel i utlänningslagen och utlänningsförordningen eller placeras i en särskild lag och förordning. Båda dessa alternativ innebär att författningsstrukturen utgår från en grundindelning i olika personkategorier, nämligen EES-medborgare och deras familjemedlemmar å ena sidan och övriga utlänningar å andra sidan. Systematiken innebär att bestämmelser i olika sakfrågor som gäller för en viss personkategori hålls samman i en enhet. Exempelvis skulle samtliga bestämmelser om inresa, vistelse, arbete och avlägsnande ur landet som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar kunna samlas i en särskild lag, alternativt i ett särskilt kapitel. Det senare alternativet kan illustreras på följande sätt:
4.2.2. Reglerna förtydligas i nuvarande struktur
Ett annat alternativ är att behålla nuvarande grundstruktur och förtydliga regleringen genom mera begränsade strukturella ändringar och andra åtgärder. Sådana åtgärder kan exempelvis vara pedagogiska förbättringar i form av mera tydligt avgränsade bestämmelser och tydligare rubriker som framhäver särregleringen för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Regleringen skulle också kunna tydliggöras genom mera förklarande och lättbegriplig författningstext. Detta innebär att utlänningsförfattningarna, liksom är fallet för närvarande, skulle vara strukturerade efter deras sakinnehåll på så sätt att bestämmelser som tematiskt hör ihop grupperas tillsammans i ett särskilt kapitel eller i ett avsnitt inom ett kapitel. I figuren nedan finns ett exempel på denna författningsteknik:
1 kap.
EES‐medborgare och
familj
1 § Inresa 2 § Vistelse
3 § Arbete
4 § Avvisning och
utvisning
2 kap.
Övriga utlänningar
1 § Inresa 2 § Vistelse
3 § Arbete
4 § Avvisning och
utvisning
4.2.3. Delvis särreglering
Ett fjärde alternativ är en blandform av de ovan nämnda lösningarna. Detta alternativ förekommer i olika utföranden i de danska, finska och norska utlänningsförfattningarna (se kapitel 3). Gemensamt för regleringen i våra nordiska grannländer är att grundstrukturen, på liknande sätt som den svenska utlänningslagen, är baserad på lagens sakinnehåll. Detta innebär att bestämmelser som tematiskt hör ihop vanligen har grupperats tillsammans i ett särskilt kapitel. Till skillnad från den svenska utlänningslagen har bestämmelserna som grundar sig på rörlighetsdirektivet, dvs. bestämmelserna om inresa, vistelse och avlägsnande ur landet som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar, emellertid skilts från övrig reglering. I Danmark finns denna särreglering i en särskild förordning, medan den i Finland och Norge finns i ett särskilt kapitel i utlänningslagen. I Norges fall finns dessutom närmare föreskrifter i ett särskilt kapitel i utlänningsförordningen. Gemensamt för våra nordiska grannländer är vidare att särbestämmelserna inte innehåller någon uttömmande reglering av rätten till inresa och vistelse för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Exempelvis kan en EES-medborgare eller dennes familjemedlem som inte uppfyller villkoren för uppehållsrätt i särregleringen, söka och beviljas uppehållstillstånd enligt de allmänna bestämmelserna vilka gäller för alla utlänningar. Denna systematik kan illustreras på följande sätt:
1 kap. Inresa
1 § EES‐
medborgare och
familj
2 § Övriga
utlänningar
2 kap. Vistelse
1 § EES‐
medborgare och
familj
2 § Övriga
utlänningar
3 kap. Arbete
1 § EES‐
medborgare och
familj
2 § Övriga
utlänningar
4 kap. Avvisning
och utvisning
1 § EES‐
medborgare och
familj
2 § Övriga
utlänningar
4.3. Utredningens förslag
4.3.1. Övergripande struktur
Förslag:Utlänningslagens och utlänningsförordningens grund-
läggande systematik behålls. Regleringen görs mer användarvänlig genom strukturella förbättringar, tydligare rubriker och mer lättbegriplig författningstext.
4.3.1.1 Egen lag och förordning
Alternativet att placera bestämmelserna som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar i en egen lag och förordning har den fördelen att samtliga bestämmelser för dessa utlänningar skulle kunna samlas i två författningar som är väl avgränsade. Detta bidrar givetvis till att öka överskådligheten och lättillgängligheten. Denna lösning har också den fördelen att utlänningslagens nuvarande struktur i princip skulle kunna behållas och att lagens omfång, som för närvarande är i största laget, skulle kunna minskas.
En nackdel med lösningen är att den centrala regleringen på det migrationsrättsliga området skulle splittras i två lagar, vilket i sig kan upplevas som mindre lyckat. En annan nackdel hör samman med att EES-medborgare för närvarande inte endast omfattas av särskilda bestämmelser i utlänningslagen utan också av bestämmelser i lagen som är generellt utformade så att de gäller för alla utlänningar. I många fall är särbestämmelserna kopplade till sådana generellt utformade bestämmelser. Exempelvis hör till särbestäm-
melsen om utvisning i 8 kap. 7 a § utlänningslagen en mängd bestämmelser om förvar i 10 och 11 kap. och verkställighet av beslut om utvisning i 12 kap. Det finns också generella bestämmelser som inte har något sådant samband, men som ändå är tillämpliga på EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Detta gäller exempelvis flera av bestämmelserna om uppehållstillstånd i 5 kap. Alternativet särskild lag och förordning förutsätter därför att dessa författningar kopplas ihop med angivna allmänna bestämmelser i utlänningslagen och utlänningsförordningen. Detta kan ske antingen genom att man i den särskilda lagen respektive förordningen gör en hänvisning till aktuell bestämmelse i den allmänna regleringen eller genom att man skriver ut bestämmelserna på båda ställena.
En uppdelning i två regelkomplex är naturligtvis av mindre intresse, om de flesta bestämmelserna är gemensamma för alla utlänningar. Vid en jämförelse mellan de gemensamma bestämmelserna och särbestämmelserna i utlänningsförfattningarna kan konstateras att en klart större andel rör utlänningar i allmänhet och att det rör sig om ett förhållandevis stort antal bestämmelser. En uppdelning i två regelkomplex skulle därför medföra behov av ett mycket stort antal hänvisningar till specifika bestämmelser i den allmänna regleringen. Alternativet är att införa en omfattande parallellreglering. Behovet av hänvisningar eller parallella bestämmelser är så omfattande att det stora antalet skulle bli mycket besvärligt för användaren. Vinsten i överskådlighet och lättillgänglighet skulle då gå helt förlorad. I stället finns en risk att lösningen skulle uppfattas som mer svårtillgänglig än den nuvarande regleringen.
4.3.1.2 Eget kapitel i utlänningslagen och utlänningsförordningen
En reglering som innebär att bestämmelserna som gäller för EESmedborgare och deras familjemedlemmar placeras i ett eget kapitel i utlänningslagen respektive utlänningsförordningen har den fördelen att bestämmelserna samlas i väl avgränsade kapitel. Till skillnad från alternativet med egen lag och förordning, skulle denna variant innebära att den centrala migrationsrätten inte splittras i flera lagar och förordningar utan behålls i en lag och förordning. Alternativet skulle inte heller medföra samma behov av hänvisningar eller parallellreglering. I det här fallet är nämligen de allmänna bestämmelserna tillämpliga utan särskild hänvisning.
En nackdel med denna lösning är att kapitlet skulle bli mycket omfångsrikt. För att bli hanterbart skulle det krävas ett antal nivåer och undernivåer med tillhörande rubriker och underrubriker som avviker från nivåindelningen och rubriksättningen i lagen i övrigt. En annan nackdel med detta alternativ är att strukturen tydligt skulle bryta mot lagens struktur; kapitlet med särreglering för EESmedborgare och deras familjemedlemmar skulle i princip bilda en lag inom lagen. En närbesläktad nackdel är att det skulle vara svårt att på ett naturligt sätt föra in all relevant reglering i ett kapitel. Vissa regler, exempelvis merparten av de processrättsliga reglerna, hör logiskt sett hemma i andra kapitel i lagen.
4.3.1.3 Delvis särreglering
Som framgått ovan har Danmark, Finland och Norge valt lösningar som innebär att de viktigaste reglerna som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar skiljts ut och placerats i ett särskilt kapitel i lagen alternativt i en särskild författning. En fördel med denna systematik är att de viktigaste reglerna kan samlas på en väl avgränsad plats och att regleringen blir lätt överblickbar. Därmed uppnås många av de fördelar som gäller för alternativet eget kapitel i utlänningslagen och utlänningsförordningen. Eftersom man begränsar sig till den centrala regleringen, kan man samtidigt hålla nere regleringens omfång. Liksom alternativet eget kapitel i utlänningslagen och utlänningsförordningen skulle detta alternativ dock innebära att strukturen tydligt avviker från lagens struktur i övrigt. Dessutom finns en inneboende svaghet i att endast vissa bestämmelser placeras i ett eget kapitel eller i en egen lag. Uppdelningen kan nämligen upplevas som inkonsekvent. Eftersom regleringen inte är uttömmande, får man också finna sig i att vissa bestämmelser som finns på andra ställen i lagen är tillämpliga på EESmedborgare och deras familjemedlemmar.
4.3.1.4 En förbättrad variant av nuvarande struktur
En variant som bygger på lagens nuvarande struktur skulle ha den fördelen att den är uppbyggd på ett enhetligt ämnesbaserat sätt. Bestämmelser som tematiskt hör ihop skulle liksom nu genomgående grupperas tillsammans på ett konsekvent sätt. En annan fördel är
att all central reglering på migrationsområdet skulle vara kvar i en lag med tillhörande förordning i stället för att splittras i två olika regelsystem.
En nackdel med detta alternativ är att bestämmelserna som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar skulle finnas på olika ställen i lagen, vilket kan göra regleringen svår att överblicka och hitta. Till detta kommer att det i den nuvarande utlänningslagen inte heller alltid är helt tydligt om en bestämmelse gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar eller endast andra utlänningar. Bristerna kan dock avhjälpas om bestämmelserna görs mera synliga och lättare att tillämpa. Detta kan uppnås genom strukturella ändringar och pedagogiska förbättringar i form av mera tydligt avgränsade bestämmelser, tydligare rubriker och mer lättbegriplig författningstext.
Mot den angivna bakgrunden föreslår utredningen att utlänningslagens och utlänningsförordningens grundläggande systematik behålls, men att regleringen görs tydligare på angivet sätt. Därvid bör författningstekniken att blanda gemensamma bestämmelser och särregler i en och samma paragraf så långt som möjligt undvikas. På detta sätt får man paragrafer som är både kortare och betydligt enklare att förstå.
4.3.2. I vilka delar finns behov av en tydligare reglering?
Förslag: Följande bestämmelser görs tydligare:
- Bestämmelserna som reglerar de grundläggande förutsättningarna för inresa, vistelse och arbete i 2 kap. utlänningslagen samt 2 och 3 kap. utlänningsförordningen.
- Reglerna om behållande av uppehållsrätt i 3 a kap. utlänningsförordningen.
- Bestämmelserna om avvisning och utvisning i 8 kap. utlänningslagen.
Bestämmelserna som gäller särskilt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar kan utifrån utlänningsförfattningarnas nuvarande struktur delas in i fyra grupper (en mera utförlig redogörelse finns i avsnitt 2.3):
1. Grundläggande förutsättningar för inresa, vistelse och arbete i 2 kap. i lagen samt 2 och 3 kap. i förordningen.
2. Bestämmelser om uppehållsrätt i 3 a kap. i lagen och 3 a kap. i förordningen.
3. Bestämmelser om avvisning och utvisning i 8 kap. i lagen.
4. Spridda bestämmelser i lagen och förordningen, nämligen bestämmelserna om
a) inhibition av beslut om avvisning eller utvisning (12 kap.
b) tidpunkten för verkställighet av beslut om avvisning eller
utvisning (12 kap. 15 § tredje stycket utlänningslagen),
c) åtgärder vid hinder mot verkställighet (12 kap. 17 § tredje
stycket utlänningslagen),
d) motivering av beslut om nationell visering (13 kap. 10 § andra
stycket utlänningslagen),
e) överklagande av beslut om nationell visering (14 kap. 5 a §
andra stycket utlänningslagen),
f) rätt till muntlig förhandling i vissa fall (16 kap. 5 § fjärde
stycket utlänningslagen),
g) identitetskorts giltighet som pass (2 kap. 17 § utlännings-
förordningen),
h) beräkning av uppehållstillståndsfri tid (4 kap. 2 § utlännings-
förordningen),
i) när ansökan om uppehållstillstånd ska vara gjord (4 kap.
j) anteckning om inresa och utresa i pass (6 kap. 4 § första
stycket utlänningsförordningen), och
k) underrättelse till Europeiska unionens råd i vissa fall (7 kap.
Vad gäller regleringen av de grundläggande förutsättningarna för inresa, vistelse och arbete (punkten 1) och bestämmelserna om avvisning och utvisning (punkten 3) behövs enligt utredningens upp-
fattning förhållandevis stora förändringar, se vidare avsnitt 4.3.3 och 4.3.4.
Bestämmelserna om uppehållsrätt (punkten 2) är tydligt avgränsade i ett kapitel i utlänningslagen och i ett kapitel i utlänningsförordningen och är därmed lätta att överblicka. Bestämmelserna är försedda med tydliga rubriker som underlättar orienteringen inom kapitlen. Författningstexten är, trots sitt stundom detaljerade innehåll, begriplig.
Regleringen är uppdelad på så sätt att huvudreglerna om uppehållsrätt finns i lagen, medan närmare bestämmelser om bibehållen och permanent uppehållsrätt samt bevis om uppehållsrätt m.m. finns i förordningen. Frågan om på vilken författningsnivå bestämmelserna om uppehållsrätt bör placeras har behandlats i förarbetena till genomförandet av rörlighetsdirektivet (se prop. 2005/06:77 s. 58 och 71). Regeringen gjorde då den bedömningen att uppehållsrätten borde lagfästas, men att de närmare villkoren för uppehållsrätt borde regleras på förordningsnivå. Uppdelningen motiverades med att villkoren för uppehållsrätt är relativt invecklade och att lagtexten inte skulle tyngas med alltför mycket detaljbestämmelser.
Som nämnts ovan finns i förordningen bl.a. bestämmelser om att uppehållsrätt kan behållas i vissa fall. Enligt 1 § kan sålunda en arbetstagare eller egen företagare ha kvar sin ställning och därmed sin uppehållsrätt i vissa fall trots tillfällig arbetsoförmåga på grund av sjukdom, olycksfall eller ofrivillig arbetslöshet. Familjemedlemmar kan med stöd av 2−4 §§ i vissa fall behålla uppehållsrätten trots att anknytningen till den som har primär uppehållsrätt har upphört.
Bestämmelserna om bibehållande av uppehållsrätt är betydelsefulla och av sådan tyngd att de enligt utredningens uppfattning rimligen bör återfinnas i lagen. En sådan placering bedöms också underlätta tillämpningen av bestämmelserna. Detta innebär visserligen att regleringen i lagen ökar och blir något mera detaljerad. Utredningen anser dock att skälen för att flytta bestämmelserna väger tyngre än skälen som talar emot. Bestämmelserna om bibehållande av uppehållsrätt bör därför flyttas från utlänningsförordningen till utlänningslagen. I övrigt saknas skäl att göra ändringar i bestämmelserna om uppehållsrätt.
Bestämmelserna som anges i punkten 4 i uppställningen ovan är placerade där de systematiskt sett hör hemma. Det har inte framkommit någon kritik mot deras placering eller utformning i övrigt och de verkar inte heller vålla några problem i tillämpningen. Ut-
redningen föreslår därför inga ändringar beträffande dessa bestämmelser.
4.3.3. De grundläggande förutsättningarna för inresa, vistelse och arbete
Förslag: Strukturen i 2 kap. utlänningslagen görs enhetlig. De
centrala undantagen från kraven på pass och visering för EESmedborgare och deras familjemedlemmar som finns i utlänningsförordningen flyttas till lagen.
I 2 kap. utlänningslagen regleras de grundläggande förutsättningarna för inresa, vistelse och arbete. I kapitlet finns föreskrifter om krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd samt undantag från dessa krav. Strukturen är dock inte helt enhetlig inom kapitlet.
I paragrafen som innehåller huvudregeln om viseringskrav, 3 §, finns också undantag från huvudregeln. Ytterligare undantag från huvudregeln finns i 8 och 10 §§. Regleringen av kravet på uppehållstillstånd i 5 § är uppbyggd på samma sätt. Denna struktur avviker från den som gäller för pass och arbetstillstånd. Vad gäller pass och arbetstillstånd finns nämligen huvudregeln i en paragraf (1 respektive 7 §) och undantagen i två andra paragrafer i kapitlet (8 och 10 §§). Att två olika strukturer används på detta sätt inom samma kapitel gör regleringen onödigt invecklad. En enhetlig struktur som innebär att huvudregeln och undantagen från huvudregeln regleras i olika paragrafer framstår som mer användarvänlig.
Vad gäller pass och visering finns ytterligare undantag för bl.a. EES-medborgare och deras familjemedlemmar i utlänningsförordningen. Enligt 2 kap. 1 § första stycket i förordningen är en utlänning som är medborgare i en Schengenstat och som kommer till Sverige direkt från en sådan stat undantagen från kravet på passinnehav. I 3 kap. 1 § första stycket 1−3 föreskrivs, såvitt här är av intresse, att andra EES-medborgare än medborgare i de nordiska länderna är undantagna från kravet på visering.2 Detta gäller om medborgaren innehar hemlandspass eller ett identitetskort som är utfärdat av en behörig myndighet och utvisar medborgarskap eller
2 Även medborgare i de nordiska länderna är undantagna från kravet på visering. Detta regleras dock inte i utlänningsförordningen utan i utlänningslagen, se 2 kap. 8 § första stycket nämnda lag.
om medborgaren är upptagen i ett kollektivpass. Enligt punkten 15 i samma paragraf gäller kravet på visering inte heller utlänningar som har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av behörig myndighet i en annan EES-stat. De uppräknade undantagen i utlänningsförordningen är centrala i gemenskapsrätten och har också stor praktisk betydelse för den fria rörligheten för personer. De bör därför framgå av utlänningslagen. Genom att samla de viktigaste undantagen i lagen blir regleringen dessutom mera överskådlig och lättillgänglig.
Undantagen från kravet på visering för EES-medborgare gäller, som framgått ovan, under förutsättning att medborgaren innehar hemlandspass eller ett identitetskort som är utfärdat av en behörig myndighet och utvisar medborgarskap eller om medborgaren är upptagen i ett kollektivpass. Enligt artikel 5.1 i rörlighetsdirektivet får unionsmedborgare inte åläggas skyldighet att inneha inresevisering eller någon motsvarande formalitet. Förbudet är – som utredningen uppfattar det – absolut och får inte villkoras. Det är därför tveksamt om de nuvarande villkoren för viseringsfrihet är förenliga med direktivet. En annan sak är att en EES-medborgare i vissa fall är skyldig att inneha pass eller identitetskort enligt bestämmelserna i 2 kap.1 och 8 §§utlänningslagen och 2 kap. 17 § första stycket utlänningsförordningen och att det även i övrigt kan vara praktiskt för en EES-medborgare att inneha sådan handling för att styrka sin identitet och nationalitet. De nuvarande villkoren för viseringsfrihet, att EES-medborgaren ska ha pass eller identitetskort eller finnas upptagen i kollektivpass, bör därför tas bort.
Förslaget om att flytta vissa bestämmelser från utlänningsförordningen till utlänningslagen medför att textmassan i lagen ökar. På grund härav och för att göra regleringen tydligare och mera lättillgänglig, bör undantagen från kraven på passinnehav, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd regleras i varsin paragraf.
4.3.4. Avvisning och utvisning
Förslag:8 kap. utlänningslagen som behandlar avvisning och
utvisning struktureras om på så sätt att det delas in i tre huvudavsnitt. I det första avsnittet regleras förutsättningarna för avvisning och utvisning av andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar. I det andra avsnittet finns motsvarande reglering för EES-medborgare och deras familjemed-
lemmar. Det tredje avsnittet innehåller vissa allmänna bestämmelser som i huvudsak gäller alla utlänningar.
Betydelserna av begreppen avvisning och utvisning ändras såvitt avser EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Begreppet avvisning avser avlägsnande som sker i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan. Begreppet utvisning avser beslut om avlägsnande som sker efter denna tremånadersperiod eller utvisning pga. brott.
Bestämmelserna förses med tydligare rubriker och utformas på ett mera förklarande och lättbegripligt sätt.
4.3.4.1 Strukturen i kapitlet
Reglerna om avvisning och utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar är i dag svåra att överblicka och inte helt lättillgängliga. Emellanåt är det inte heller tydligt om en viss bestämmelse gäller dessa personkategorier eller endast andra utlänningar. Som framgått i avsnitt 2.3.3.3 och 4.1 har också Europeiska kommissionen haft synpunkter på regleringen. Kommissionen har påpekat att distinktionen mellan de regler som gäller för utlänningar i allmänhet och de regler som gäller för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar inte är tydlig och att den ytterst kan leda till minskad rättssäkerhet. Vidare har kommissionen anmärkt att artiklarna 27 och 28 i rörlighetsdirektivet inte genomförts på ett korrekt sätt.
En orsak till att regleringen är svår att överblicka och uppfattas som svårtillgänglig är att bestämmelserna som gäller särskilt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar inte är klart avskilda utan är insprängda bland de allmänna bestämmelserna som gäller för alla utlänningar. I många fall har dessutom särregler och allmänna bestämmelser blandats i en och samma paragraf, vilket gör regleringen ännu snårigare. Till detta kommer att en del av bestämmelserna skulle kunna utformas på ett mera belysande och utförligt sätt (detta gäller framför allt bestämmelserna om avlägsnande av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, se avsnitt 4.3.4.4).
I syfte att göra regleringen tydligare bör bestämmelserna som gäller särskilt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar så långt som möjligt hållas samman och skiljas från reglerna som gäller för övriga utlänningar. Utredningen föreslår därför att kapitel 8 struktureras om på så sätt att det delas in i tre huvudavsnitt enligt
följande. I det första avsnittet regleras förutsättningarna för avvisning och utvisning av andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Det andra avsnittet innehåller motsvarande reglering för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. I det tredje avsnittet finns vissa allmänna bestämmelser av främst processuell karaktär som i huvudsak är gemensamma för alla utlänningar.
Den föreslagna strukturen har flera fördelar jämfört med nuvarande systematik. En fördel är att uppdelningen i olika avsnitt medför att det inte råder något tvivel om vilka regler som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar å ena sidan och andra utlänningar å andra sidan. En annan fördel är att bestämmelserna är lätta att hitta och att tillämparen i ett givet fall inte behöver ha överblick över hela kapitlet utan endast behöver tillämpa bestämmelser i två av kapitlets tre avsnitt. Dessutom kan flera av paragraferna göras enklare. Den nuvarande uppbyggnaden där särregler i många fall blandats med gemensamma bestämmelser i en och samma paragraf kan helt undvikas. Härigenom får man paragrafer som är både kortare och betydligt enklare att förstå. I syfte att ytterligare underlätta tillämpningen bör också införas tydligare rubriker samt mera belysande och lättbegriplig författningstext.
Utredningen har valt att placera de två första avsnitten i angiven ordning av främst lagtekniska skäl. Bland bestämmelserna som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar finns nämligen en del bestämmelser som hänvisar till bestämmelser som gäller för övriga utlänningar. Med den valda ordningen undviker man att hänvisa till paragrafer som finns längre fram i kapitlet.
I rubrikerna till de två första avsnitten bör anges vilken personkrets avsnitten omfattar. Trots att det tynger författningstexten något, bör för tydlighets skull kretsen personer i regel också anges i varje paragraf. En annan lösning skulle vara att i en inledande paragraf ange personkretsen som omfattas av bestämmelserna i avsnittet och inte upprepa detta i varje paragraf. Det kan emellertid inte förutsättas att alla läsare tar del av en sådan inledande paragraf, vilket kan leda till missförstånd i fråga om bestämmelsernas tillämpningsområde. Eftersom det är angeläget att även allmänheten kan tillgodogöra sig innehållet i lagen, bör risken för sådana missförstånd undanröjas. Genom att ange personkretsen i varje paragraf torde det stå klart vilka personer paragrafen avser.
Utvisning på grund av brott är den enda formen av avlägsnande som prövas av allmän domstol. Utredningen har därför, i syfte att
underlätta för de allmänna domstolarna, övervägt att placera dessa bestämmelser i ett eget kapitel eller på annat sätt särskilja bestämmelserna från övriga bestämmelser om avvisning och utvisning. Detta skulle dock innebära ett större behov av hänvisningar alternativt parallell reglering och göra den samlade regleringen svårgripbar, inte minst för den enskilde medborgaren. Utredningen har därför valt att samla all reglering som rör avvisning och utvisning i ett kapitel.
På grund av de förhållandevis stora förändringarna är det lämpligt att upphäva det nuvarande kapitlet och ersätta det med ett nytt kapitel.
4.3.4.2 Begreppen avvisning och utvisning
Enligt nuvarande 8 kap. 5 § får beslut om avvisning i första instans inte fattas senare än tre månader efter det att den första ansökan om uppehållstillstånd gjorts efter ankomsten till Sverige. Uttrycket avvisning avser alltså beslut om avlägsnande ur landet som meddelas av en administrativ myndighet i första instans inom tre månader efter det att den första ansökan om uppehållstillstånd gjorts efter en utlännings ankomst till Sverige. Begreppet utvisning tar sikte på avlägsnande av utlänningar som antingen vistats i Sverige längre tid än tre månader från den första ansökan efter ankomsten hit eller som har dömts för brott.
De beskrivna betydelserna av begreppen avvisning och utvisning infördes när den nuvarande utlänningslagen trädde i kraft 2006. Redan senare samma år, i samband med genomförandet av rörlighetsdirektivet, gjordes dock lagändringar som innebär att begreppen avvisning och utvisning är något annorlunda utformade när det gäller EES-medborgare och deras familjemedlemmar. I 8 kap. 3 § föreskrivs sålunda att avvisning inte får ske på den grunden att utlänningen saknar uppehållstillstånd, om han eller hon då sådant tillstånd krävs för vistelse i Sverige i stället har haft men inte längre har uppehållsrätt. En utlänning som har uppehållsrätt får inte heller avvisas. I båda de nämnda fallen ska utvisning ske i stället.
De ursprungliga betydelserna av begreppen avvisning och utvisning i utlänningslagen är alltså numera uppluckrade. Betydelserna skiljer sig åt beroende på om de avser EES-medborgare och deras familjemedlemmar eller andra utlänningar. I en given situation kan det vara svårt att avgöra om en EES-medborgare eller en sådan
medborgares familjemedlem ska avvisas eller utvisas. Mot denna bakgrund finns anledning att överväga om regleringen kan utformas på ett annat, tydligare sätt.
En ytterligare omständighet som talar för en annan utformning är att den nuvarande kopplingen till ansökan om uppehållstillstånd är något teoretisk. I normalfallet grundar sig nämligen EES-medborgares och deras familjemedlemmars vistelse i Sverige på att de har uppehållsrätt och inte på att de ansökt och fått uppehållstillstånd. Den nuvarande regleringen får till följd att en EES-medborgare eller dennes familjemedlem som uppehåller sig i Sverige utan att ha eller ha haft uppehållsrätt och som inte heller har ansökt om uppehållstillstånd, kan avvisas oavsett hur länge personen vistats i landet. Det kan ifrågasättas om detta är en rimlig ordning, särskilt mot bakgrund av att avvisning i både svenskt och internationellt språkbruk är en term som används för att beteckna att en person vägras inresa i landet eller som sänds tillbaka kort tid därefter.
Rörlighetsdirektivets bestämmelser om vistelse är, liksom utlänningslagens bestämmelser, uppdelade i bestämmelser som avser vistelse i tre månader efter inresan och bestämmelser som gäller vistelse under längre tid än tre månader efter inresan.
På grund av det anförda framstår det som både lämpligt och tydliggörande om begreppet avvisning i det här sammanhanget avser avlägsnande som sker i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan. Begreppet utvisning föreslås avse beslut om avlägsnande som sker efter denna tremånadersperiod eller, liksom i dag, utvisning pga. brott.
4.3.4.3 Grunderna för avvisning
Tre grunder för avvisning
Av artikel 5.1 i rörlighetsdirektivet följer att unionsmedborgare som innehar giltigt pass eller identitetskort har rätt att resa in i medlemsstaterna. Detsamma gäller unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat och som innehar ett giltigt pass. Sådana familjemedlemmar kan under de förutsättningar som anges i artikel 5.2 också åläggas skyldighet att ha visering.
Av artikel 6 i rörlighetsdirektivet följer att unionsmedborgare ska ha rätt att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än
kravet på att inneha ett giltigt identitetskort eller pass. Denna uppehållsrätt tillkommer även familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren och som innehar ett giltigt pass.
Av artikel 14.1 framgår emellertid att uppehållsrätten enligt artikel 6 består så länge de berörda personerna ”inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem”. Det nu sagda innebär att de villkor som får ställas för kortvariga vistelser inte endast är inskränkta till innehav av vissa resehandlingar, utan även får avse att personen i fråga inte belastar biståndssystemet (se prop. 2005/06:77 s. 45 och 193 samt motsvarande reglering i Finland [167 § 2 jämförd med 158 § i den finska utlänningslagen] och Norge [111 § första och andra stycket i den norska utlänningslagen]. Enligt artikel 14.3 ska avlägsnande dock inte ske som en automatisk följd av att en unionsmedborgare eller dennes familjemedlem har anlitat det sociala biståndssystemet i den mottagande medlemsstaten. Avlägsnande på denna grund får enligt artikel 14.4 under inga förhållanden ske av anställda, egenföretagare, arbetssökande och dennes familjemedlemmar.
Därutöver gäller enligt artikel 27.1 att medlemsstaterna med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa får begränsa den fria rörlighet för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, som annars följer av direktivet. (Sverige har valt att inte införa möjligheten att begränsa den fria rörligheten med hänsyn till hälsa.)
De angivna möjligheterna som medlemsstaterna har att under de tre första månaderna avvisa unionsmedborgare och deras familjemedlemmar är uttömmande. Grunderna för avvisning bör anges i varsin paragraf (se 10−12 §§ i förslaget). Detta innebär att grunderna för avvisning avsevärt förtydligas jämfört med nuvarande bestämmelser.
Särskilt om avvisning pga. belastning för biståndssystemet enligt socialtjänstlagen
Enligt 8 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen får en EES-medborgare och hans eller hennes familjemedlemmar (med undantag för arbetstagare, egenföretagare, arbetssökande samt dennes familjemedlemmar) avvisas om någon av dem efter inresan i Sverige visar sig utgöra en ”belastning” för biståndssystemet enligt socialtjänst-
lagen. Bestämmelsen bygger på den svenska språkversionen av artikel 14.1 i rörlighetsdirektivet. Som framgått ovan används också i den artikeln uttrycket ”belastning”. Den svenska översättningen av denna artikel förefaller dock mindre lyckad. I punkten 16 i direktivets ingress används också ett annat uttryckssätt, nämligen ”orimlig börda”. Detta ligger närmare de danska, engelska och franska språkversionerna av direktivet. I dessa versioner används uttrycken ”urimelig byrde”, ”unreasonable burden” respektive ”charge déraisonnable” i såväl artikel 14.1 som ingressen.
I förarbetena till bestämmelsen (prop. 2005/06:77 s. 193 f.) anges, med hänvisning till artikel 14.3, att med uttrycket ”belastning” ska avses mer än enbart ett enstaka anlitande av det sociala biståndssystemet. Med hänvisning till punkten 16 i ingressen anges vidare att det kan antas vara ovanligt förekommande att en person redan under de första tre månadernas vistelse i Sverige blir en ”orimlig börda” för det sociala biståndssystemet, varför avvisning på denna grund torde behöva ske endast undantagsvis.
För att tydliggöra vad som gäller och för att åstadkomma bättre överensstämmelse mellan begreppsanvändningen i lagen och direktivet, bör det nuvarande uttrycket ”belastning” ändras till ”orimlig belastning”.
Avvisning som har sin grund i den nordiska passkontrollövenskommelsen
Enligt 8 kap. 1 § första stycket 3 utlänningslagen får en utlänning avvisas om det vid ankomsten till Sverige kommer fram att han eller hon tänker besöka något annat nordiskt land men saknar erforderligt tillstånd att resa dit. Bestämmelsen har sin grund i den ännu gällande nordiska passkontrollöverenskommelsen. Genom överenskommelsen är varje nordiskt land skyldigt bl.a. att avvisa utlänningar som saknar inresetillstånd till ett annat nordiskt land som utlänningen tänker besöka. En närbesläktad bestämmelse finns i 8 kap. 2 § andra stycket utlänningslagen. Enligt denna kan en utlänning avvisas, om det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att utlänningen annars beger sig till det landet. Även den senare bestämmelsen har sin grund i den nordiska passkontrollöverenskommelsen.
I förarbetena till genomförandet av rörlighetsdirektivet (prop. 2005/06:77 s. 79 f.) gjorde den dåvarande regeringen bedömningen
att de angivna grunderna för avvisning saknar praktisk betydelse för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Någon ändring av dessa bestämmelser ansågs därför inte nödvändig. Regeringen uttalade också att det är tveksamt om en utlänning som enligt gemenskapsrätten har rätt att vistas i Sverige kan avvisas endast på den grunden att han eller hon saknar rätt att vistas i ett annat nordiskt land, som han eller hon tänker besöka.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att avvisningsgrunderna i nuvarande 8 kap. 1 § första stycket 3 och 8 kap. 2 § andra stycket utlänningslagen tas bort såvitt avser EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
4.3.4.4 Förutsättningar för avvisning och utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet
I artikel 27 i rörlighetsdirektivet anges att hänsyn till allmän ordning och säkerhet inte får åberopas för att tjäna ekonomiska syften. Åtgärder som vidtas av sådana hänsyn ska överensstämma med proportionalitetsprincipen och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende. Tidigare straffdomar ska inte i sig utgöra skäl för sådana åtgärder. Den berörda personens personliga beteende måste utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Motiveringar som inte beaktar omständigheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva hänsyn ska inte accepteras.
Nuvarande bestämmelser i utlänningslagen som reglerar avlägsnande av hänsyn till allmän ordning och säkerhet är betydligt mindre utförliga än bestämmelserna i rörlighetsdirektivet. De är också mindre utförliga än motsvarande bestämmelser i de danska, finska och norska utlänningsförfattningarna.
Visserligen ska, enligt såväl förarbetena till genomförandet av direktivet (prop. 2005/06:77 s. 77 f.) som praxis från Högsta domstolen (NJA 2009 s. 559), de omständigheter som anges i direktivet beaktas redan i dag. Det finns emellertid inget uttryckligt stadgande om detta i nuvarande utlänningslag, vilket bl.a. Europeiska kommissionen haft synpunkter på (se avsnitt 2.3.3.3). Mot denna bakgrund bör nuvarande reglering förtydligas så att förutsättningarna som anges i lagen stämmer bättre överens med vad som anges i direktivet. Tillägget görs alltså i förtydligande syfte. Avsikten är inte att det ska innebära någon materiell ändring av gällande rätt.
4.3.4.5 Förhållanden som ska beaktas vid övervägande av avvisning eller utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet
Av artikel 28.1 i rörlighetsdirektivet framgår att den beslutande myndigheten innan den fattar beslut om utvisning av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet måste beakta den berörda personens personliga förhållanden. Därvid ska sådana faktorer beaktas som längden av personens uppehåll inom den aktuella medlemsstatens territorium, personens ålder, hälsotillstånd, familjesituation, ekonomiska situation, sociala och kulturella integrering i medlemsstaten samt banden till ursprungslandet.
I den svenska språkversionen av artikel 28.1 används, som framgått, begreppet ”utvisning”. Av sammanhanget framgår dock att artikeln avser alla former av avlägsnande av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet, oavsett hur avlägsnandet betecknas nationellt. (Jfr prop. 2005/06:77 s. 75 f. Se även den danska språkversionen. I den används begreppet ”udsendelse”, vilket inbegriper de nationella begreppen ”afvisning” och ”udvisning”.)
Enligt förarbetena till genomförandet av direktivet (prop. 2005/06:77 s. 82) och praxis från Högsta domstolen (NJA 2009 s. 559), ska de förhållanden som anges i artikel 28.1 beaktas redan i dag. I den nuvarande regleringen, som finns i 8 kap. 11 § första stycket och 17 a §, anges ett antal faktorer som domstolen särskilt ska beakta. Samtliga de faktorer som anges i direktivet ingår dock inte i uppräkningen i den nuvarande bestämmelsen. Det framgår sålunda inte uttryckligen att domstolen ska beakta den berörda personens ålder, hälsotillstånd och ekonomiska situation, dennes sociala och kulturella integrering i Sverige samt dennes band till ursprungslandet. Detta har bl.a. Europeiska kommissionen haft synpunkter på (se avsnitt 2.3.3.3). Mot denna bakgrund bör författningstexten ändras så att den mera tydligt återspeglar vad som anges i direktivet. Ändringen av bestämmelsen görs alltså i förtydligande syfte och innebär ingen materiell ändring av gällande rätt.
5. Genomförandet
5.1. Konsekvenser av förslagen
Utredningens bedömning: Förslagen innebär att bestämmel-
serna om fri rörlighet för EES-medborgare och deras familjemedlemmar blir mer lättillgängliga, vilket underlättar för alla som har att tillämpa regleringen. Den föreslagna förändringen vad avser begreppen avvisning och utvisning medför marginella kostnadsmässiga effekter för polismyndigheterna och Migrationsverket. Eventuella kostnadsökningar ryms inom befintliga anslag. I övrigt innebär förslagen inte några ekonomiska konsekvenser för det allmänna eller för enskilda. Förslagen bedöms inte heller i övrigt ha några konsekvenser av det slag som anges i kommittéförordningen.
En utredning är enligt 14–15 a §§kommittéförordningen (1998:1474) skyldig att redovisa vissa kostnadsberäkningar och konsekvensbeskrivningar. Det gäller om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för det allmänna eller för enskilda, eller om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt. Om förslagen har betydelse på andra områden, exempelvis när det gäller brottsligheten, sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet eller jämställdheten mellan kvinnor och män, ska detta också redovisas. Om ett betänkande innehåller förslag till nya eller ändrade regler, ska förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser anges i betänkandet.
Utredningens förslag innebär en språklig och redaktionell omarbetning av bestämmelser i utlänningslagen och utlänningsförordningen. Med något enstaka undantag innebär förslaget inte några sakliga skillnader jämfört med nuvarande reglering. Förslaget innebär en regelförenkling som, om det genomförs, kommer att under-
lätta för alla som har att tillämpa bestämmelserna om fri rörlighet för EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
Även om förslaget alltså innebär en förändring, omstrukturering och modernisering av delar av utlänningsförfattningarna så bedömer utredningen inte att det kommer att krävas några speciella informationsinsatser om förslaget genomförs. Meningen med förslaget är just att bestämmelserna i sig ska ge bättre upplysningar om rättens innehåll än tidigare. De som är insatta i de migrationsrättsliga författningarna kommer snabbt att känna igen sig och, lättare än tidigare, hitta rätt i författningarna. För övriga som inte är så insatta i den migrationsrättsliga regleringen kommer förslaget att innebära att det blir lättare att sätta sig in i vad som gäller.
I endast ett avseende föreslås en materiell ändring i gällande rätt, nämligen vad gäller betydelserna av begreppen avvisning och utvisning såvitt avser EES-medborgare och deras familjemedlemmar (se avsnitt 4.3.4.2). Förslaget innebär att vissa fall av avlägsnande som nu handläggs som ärenden om avvisning i framtiden kommer att handläggas som ärenden om utvisning. Det rör sig, något förenklat, om de fall då en EES-medborgare eller dennes familjemedlem vistats längre tid än tre månader i Sverige utan att varken ha eller ha haft uppehållsrätt.
För närvarande får i regel såväl Migrationsverket som polismyndigheten pröva dessa ärenden. Enligt förslaget ska ärendena handläggas som utvisningsärenden och därmed prövas av Migrationsverket. Ändringen innebär att Migrationsverkets arbetsbelastning ökar något medan polisens arbetsbelastning minskar i motsvarande mån. Med utgångspunkt från tillgängliga uppgifter rörande antalet beslut om avvisning1bedömer utredningen att det kommer att röra sig om ett förhållandevis litet antal beslut, betydligt färre än hundra beslut årligen. Detta motsvarar klart mindre än en årsarbetskraft. Mot denna bakgrund bedöms förslagen endast innebära marginella kostnadsökningar för Migrationsverket och motsvarande minskningar för polisen. Utredningen bedömer att ökningarna ryms inom befintliga anslag.
I övrigt bedöms förslagen inte medföra några ekonomiska konsekvenser för det allmänna eller för enskilda. Förslagen bedöms inte
1 Enligt Rikskriminalpolisen fattade polismyndigheterna sammanlagt 67 beslut om avvisning gällande EES-medborgare under 2011. Denna statistik innefattar samtliga beslut oberoende av hur länge utlänningen vistats i Sverige. Det finns ingen motsvarande statistik gällande avvisning av familjemedlemmar till EES-medborgare.
heller i övrigt ha några konsekvenser av det slag som anges i kommittéförordningen.
5.2. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Utredningens bedömning: Författningsändringarna bedöms
kunna träda i kraft den 1 juli 2013. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
Den tid som kan uppskattas för remissförfarandet och beredning av förslagen inom Regeringskansliet samt riksdagsbehandlingen innebär att de författningsändringar som utredningen föreslagit bör kunna träda i kraft den 1 juli 2013.
Som angetts i avsnittet om konsekvenser (5.1) innebär förslaget att vissa ärenden om avvisning som handläggs av polisen i framtiden kommer att handläggas som ärenden om utvisning av Migrationsverket. När lagen träder i kraft kan det finnas sådana pågående ärenden hos polismyndigheterna. De föreslagna bestämmelserna ska, om inte annat särskilt föreskrivs, tillämpas vid prövning som sker från och med den dag då de nya reglerna träder i kraft (jfr RÅ 1991 ref. 1). Det innebär att de nya bestämmelserna tillämpas från ikraftträdandet och att Migrationsverket ska ta emot de ärenden som uppkommit hos polismyndigheterna innan ändringen trätt i kraft men ännu inte avgjorts av dem. Det saknas skäl att införa någon annan ordning. Inte heller i övrigt synes några särskilda övergångsbestämmelser vara påkallade.
6. Författningskommentar
6.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll
5 §
Ändringen består i att hänvisningarna till paragrafer i 8 kap. utlänningslagen har ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen i det kapitlet. Andra stycket har också justerats språkligt.
6.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister
7 §
Ändringen består endast i att hänvisningen till 8 kap. 8 § utlänningslagen har ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen i det kapitlet.
6.3. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
2 kap. Villkor för att en utlänning skall få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige
3 och 5 §
I paragraferna finns huvudreglerna om krav på visering och uppehållstillstånd. Utredningens överväganden finns i avsnitt 4.3.3.
Paragrafen som behandlar visering, 3 §, har ändrats på så sätt att undantaget från kravet på visering har flyttats till 8 a § 3 och 4. På motsvarande sätt har 5 § ändrats så att undantaget från kravet på
uppehållstillstånd har flyttats till 8 b § 3. Ingen saklig ändring är avsedd.
8−8 c §
Undantagen från kraven på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd som finns i nuvarande 8 § har delats upp på så sätt att undantagen behandlas i varsin paragraf, 8−8 c §§. Paragraferna behandlas i avsnitt 4.3.3.
I 8 § föreskrivs undantag från kravet på pass enligt 1 §. Ändringen består i att undantaget i nuvarande 2 kap. 1 § första stycket utlänningsförordningen har flyttats hit. Detta innebär att personkretsen som enligt lagen är undantagen från kravet på passinnehav utvidgas från nordiska medborgare till medborgare i Schengenstat.
I 8 a § anges undantag från kravet på visering enligt 3 §. Jämfört med nuvarande bestämmelse har personkretsen som i lagen är undantagen från kravet på visering utökats.
Undantaget för EES-medborgare i punkten 1 motsvarar i tillämpliga delar regleringen i nuvarande 3 kap. 1 § första stycket 1−3 utlänningsförordningen. Det nuvarande villkoret för viseringsfrihet, att EES-medborgaren ska inneha pass eller identitetskort eller finnas upptagen i kollektivpass, har tagits bort.
Undantaget i punkten 2 motsvarar undantaget i nuvarande 3 kap. 1 § första stycket 15 utlänningsförordningen.
Undantagen i punkterna 3 och 4 motsvarar undantagen i nuvarande 2 kap. 3 § utlänningslagen.
I 8 b § föreskrivs undantag från kravet på uppehållstillstånd enligt 5 §. Undantagen i punkterna 1 och 2 motsvarar undantagen i nuvarande 2 kap. 8 § första stycket utlänningslagen. Undantaget i
punkten 3 motsvarar undantaget i nuvarande 2 kap. 5 § utlännings-
lagen.
I 8 c § anges undantag från kravet på arbetstillstånd enligt 7 §. Undantagen överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande 2 kap. 8 § första stycket utlänningslagen.
9 §
Paragrafen har justerats språkligt till följd av ändringarna i 8−8 c §§. Någon ändring i sak är inte avsedd.
3 a kap. Uppehållsrätt för EES-medborgare m.fl.
Att behålla uppehållsrätt i vissa fall
5 a−5 d §
Paragraferna, som är nya, motsvarar nuvarande 3 a kap. 1−4 §§utlänningsförordningen.
5 d §, som reglerar bibehållen uppehållsrätt vid äktenskaps-
skillnad m.m., har ändrats på så sätt att registrerat partnerskap inte längre uttryckligen anges i paragrafen. Av 3 kap. 1 § lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap jämförd med 2 § lagen (2009:260) om upphävande av lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap framgår att bestämmelser med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner. Att registrerat partnerskap anges i paragrafen är därför överflödigt. I övrigt har bestämmelserna ändrats endast på så sätt att hänvisningarna till andra bestämmelser i lagen har förenklats. Paragraferna behandlas i avsnitt 4.3.2.
6 kap. 1 och 6 §
Ändringarna består endast i att hänvisningarna till paragrafer i 2 och 8 kap. utlänningslagen har ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen i de kapitlen.
8 kap. Avvisning och utvisning
8 kap. Avvisning och utvisning
I detta kapitel finns bestämmelser om avvisning och utvisning. Kapitlet ersätter nuvarande kapitel 8. Utredningens överväganden finns i avsnitt 4.3.4.
Kapitlet består av tre huvudavsnitt. I det första avsnittet (2−9 §§) regleras förutsättningarna för avvisning och utvisning av andra ut-
länningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Det andra avsnittet (10−17 §§) innehåller motsvarande reglering för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. I det tredje avsnittet (18−34 §§) finns bestämmelser om avvisning och utvisning av i huvudsak processuell karaktär. Bestämmelserna i detta avsnitt gäller med några undantag alla utlänningar.
Kapitlets innehåll
1 §
I paragrafens första stycke anges kapitlets innehåll. Andra stycket motsvarar nuvarande 8 kap. 15 §.
Förutsättningar för avvisning och utvisning av andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar
I detta avsnitt regleras förutsättningarna för avvisning och utvisning av andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Till följd av att bestämmelserna som avser EES-medborgare och deras familjemedlemmar skilts ut från de gemensamma bestämmelserna och flyttats till ett eget avsnitt, har bestämmelserna i detta avsnitt justerats redaktionellt eller språkligt. Några ändringar i sak är dock inte avsedda.
Avvisning
2 §
Paragrafen motsvarar bestämmelserna i nuvarande 8 kap. 1 § första stycket utlänningslagen, med den ändringen att bestämmelserna endast gäller andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
3 §
Paragrafen motsvarar bestämmelserna i nuvarande 8 kap. 2 § första och andra stycket utlänningslagen, med den ändringen att bestämmelserna endast gäller andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
4 §
Paragrafen motsvarar bestämmelsen i nuvarande 8 kap. 3 § första stycket första meningen utlänningslagen, med den ändringen att bestämmelsen endast gäller andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
5 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 5 § utlänningslagen, med den ändringen att bestämmelsen endast gäller andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
Utvisning
6 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 7 § första meningen utlänningslagen, med den ändringen att bestämmelsen endast gäller andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Forumbestämmelsen i nuvarande 8 kap. 7 § andra meningen utlänningslagen finns i 20 §.
7 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 8 § utlänningslagen, med den ändringen att bestämmelserna endast gäller andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
8 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 11 § utlänningslagen, med den ändringen att bestämmelserna endast gäller andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
9 §
Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i nuvarande 8 kap. 12 § första stycket första meningen och tredje stycket utlänningslagen, med den ändringen att bestämmelserna endast gäller andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
Förutsättningar för avvisning och utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar
I detta avsnitt regleras förutsättningarna för avvisning och utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
Regleringen i avsnittet har omarbetats både strukturellt och språkligt. De flesta paragrafer har också försetts med förklarande rubriker. Avsnittet är uppbyggt på så sätt att det inleds med grunderna för avvisning, vilka anges i varsin paragraf (10–12 §§). Därefter följer grunderna för utvisning som också anges i varsin paragraf (13 och 14 §§). Slutligen finns ett antal gemensamma bestämmelser om avvisning och utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.
Begreppen avvisning och utvisning har fått en ny innebörd. Med avvisning avses i det här sammanhanget avlägsnande som sker i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan. Begreppet utvisning avser beslut om avlägsnande som sker efter denna tremånadersperiod eller, liksom i dag, utvisning pga. brott.
Avvisning när föreskrivna handlingar saknas
10 §
I paragrafen regleras avvisning när en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare saknar föreskrivna handlingar för inresa och vistelse i Sverige. Paragrafen har sin grund i artikel 5 och 6 i rörlighetsdirektivet.
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 1 § första stycket 1 utlänningslagen jämförd med andra stycket i samma paragraf och, såvitt avser avsaknad av viseringshandling, 8 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen.
Avvisning vid orimlig belastning för biståndssystemet enligt socialtjänstlagen
11 §
I paragrafen regleras avvisning när en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare utgör en orimlig belastning för biståndssystemet enligt socialtjänstlagen. Paragrafen har sin grund i artikel 14 i rörlighetsdirektivet.
Första och tredje stycket motsvarar nuvarande 8 kap. 2 § första
stycket 1 utlänningslagen jämförd med tredje stycket i samma paragraf och 8 kap 3 § andra stycket utlänningslagen. Det nuvarande uttrycket ”belastning” har ändrats till ”orimlig belastning”. Tillägget har gjorts för att förtydliga bestämmelsen och innebär ingen ändring i sak, se vidare avsnitt 4.3.4.3.
Bestämmelsen i andra stycket är ny. Bestämmelsen motsvarar artikel 14.3 i rörlighetsdirektivet och har lagts till i tydliggörande syfte.
Avvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet
12 §
I paragrafen regleras avvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Paragrafen har sin grund i artikel 27 i rörlighetsdirektivet.
Allmän ordning och säkerhet är ett gemenskapsrättsligt begrepp och ska följaktligen ges den innebörd som följer av gemenskapsrätten. Begreppet förekommer i bl.a. 8 kap. 7 a § utlänningslagen i
dess nuvarande lydelse och behandlas i förarbetena till den bestämmelsen, se prop. 2005/06:77 s. 76 f. och 195 f.
Andra stycket innehåller en upplysning om att ytterligare bestäm-
melser om förutsättningarna för avvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet finns i 15−17 §§.
Utvisning när uppehållsrätt eller tillstånd att vistas i Sverige saknas
I paragrafen regleras utvisning av en EES-medborgare eller en
familje-
medlem till en EES-medborgare som saknar rätt att vistas i Sverige.
13 §
Paragrafen motsvarar i tillämpliga delar 8 kap. 7 § första meningen och 8 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen. Av dessa bestämmelser följer att en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem som vistats i Sverige mer än tre månader får avlägsnas om villkoren för uppehållsrätt inte är uppfyllda och utlänningen inte heller har uppehållstillstånd eller visering.
Medborgare i de nordiska länderna får dock, som framgår av förslaget till 2 kap. 5 § jämförd med 2 kap. 8 b § 1, liksom i dag vistas i Sverige utan krav på uppehållstillstånd. Sådana medborgare får därför inte utvisas enligt denna paragraf.
Forumbestämmelsen i nuvarande 8 kap. 7 § andra meningen finns i 20 §.
Utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet
14 §
I första stycket regleras utvisning på grund av brott, dvs. på den grunden att en utlänning dömts för brott eller att en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen dömts till och dömer till annan påföljd.
I bestämmelsen finns en hänvisning till bestämmelserna i 7 § som gäller för andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar. För att utvisning ska få ske ska, liksom enligt nu gällande lag (8 kap. 8 §), förutsättningarna i 7 § vara uppfyllda. Dessutom ska domstolen beakta de begränsningar som särskilt gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar och som anges i förslaget till 15–17 §§.
I andra stycket regleras utvisning i de fall faran för allmän ordning och säkerhet grundar sig på andra omständigheter än att utlänningen dömts för brott eller att en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen dömts till och dömer till annan påföljd. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i nuvarande 8 kap. 7 a § första stycket första meningen utlänningslagen.
Grunderna för utvisning enligt denna bestämmelse är desamma som gäller för avvisning enligt 12 §. Avgörande för huruvida beslut om avvisning eller utvisning fattas, är hur lång tid den som ska avlägsnas har vistats i Sverige. Avvisning enligt 12 § sker om beslutet fattas i samband med inresan eller under de tre första månaderna efter inresan. Utvisning ska ske om beslutet om avlägsnande fattas efter de tre första månaderna efter inresan.
Andra bestämmelser om utvisning som kan sägas utgå från hänsynen till allmän ordning och säkerhet finns i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. En upplysning om detta finns i förslaget till 8 kap. 1 §.
Tredje stycket innehåller en upplysning om att ytterligare bestäm-
melser om förutsättningarna för utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet finns i 15−17 §§.
Gemensamma bestämmelser om avvisning och utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet
15 §
I paragrafen, som är ny, förtydligas förutsättningarna för avvisning och utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Paragrafen har sin grund i artikel 27.1 och 27.2 i rörlighetsdirektivet. Utredningens överväganden finns i avsnitt 4.3.4.4. Bestämmelsen innebär ingen ändring i sak.
16 §
I paragrafen anges ett antal begränsningar av möjligheten att avvisa och utvisa EES-medborgare och deras familjemedlemmar av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.
Bestämmelserna i första och andra stycket motsvarar regleringen i nuvarande 8 kap. 7 a § utlänningslagen. Eftersom det föreslås att avvisning ska kunna ske av hänsyn till allmän ordning och säkerhet (se förslaget till 12 §), gäller skyddet mot avlägsnande även sådana beslut.
Enligt första stycket gäller för den som har permanent uppehållsrätt ett stärkt skydd mot både avvisning och utvisning. Som huvudregel gäller att permanent uppehållsrätt uppkommer först efter fem års laglig vistelse i Sverige. Vid så långa vistelser ska, enligt utredningens förslag, avlägsnande ske genom beslut om utvisning. Arbetstagare och egenföretagare samt deras familjemedlemmar kan dock enligt 3 a kap.5 och 6 §§utlänningsförordningen under vissa förutsättningar förvärva permanent uppehållsrätt i förtid, i vissa fall redan inom den tremånadersperiod då avlägsnande ska ske genom avvisning.
Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar regleringen gällande nordiska medborgare i 8 kap. 12 § första stycket sista meningen utlänningslagen.
I fjärde stycket föreskrivs att också EES-medborgare och deras familjemedlemmar omfattas av bestämmelserna i 8 § andra stycket och 9 § om skydd mot utvisning. Bestämmelserna motsvarar i tillämpliga delar nuvarande 8 kap. 11 § andra stycket och 8 kap. 12 § första och tredje stycket utlänningslagen.
Skyddet mot utvisning i 8 § andra stycket avser flyktingar som behöver en fristad i Sverige. Denna skyddsbestämmelse torde ha mycket begränsad praktisk betydelse för unionsmedborgare. Enligt protokollet om asyl för medborgare i Europeiska Unionens medlemsstater, som är fogat till Fördraget om Europeiska Unionen (protokoll nr 24), är nämligen EU-staterna i normalfallet att betrakta som säkra ursprungsländer i förhållande till varandra.
17 §
I paragrafen regleras de omständigheter som ska beaktas när en fråga uppkommer om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Utredningens överväganden finns i avsnitt 4.3.4.5.
I första stycket finns en hänvisning till bestämmelserna i 8 § första stycket. I den paragrafen anges vad som ska beaktas när en
domstol överväger om en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till EES-medborgare bör utvisas på grund av brott. Vid bedömningen av om avvisning eller utvisning bör ske ska de omständigheter som anges i 8 § första stycket beaktas (jfr nuvarande 8 kap. 11 § första stycket och 17 a §).
Andra stycket har lagts till för att lagtexen mera tydligt ska åter-
spegla vad som följer av motsvarande bestämmelse i rörlighetsdirektivet (artikel 28.1). Tillägget innebär ingen ändring i sak.
Allmänna bestämmelser
I detta avsnitt finns allmänna bestämmelser som i huvudsak gäller alla utlänningar.
Avvisning
18 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 4 § utlänningslagen. Hänvisningarna till andra bestämmelser i lagen har ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen.
19 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 6 § utlänningslagen. Hänvisningarna i första stycket till andra bestämmelser i lagen har ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen.
Utvisning
20 §
I paragrafen regleras vilken myndighet som prövar ärenden om utvisning enligt 6 och 13 §§ och 14 § andra stycket. Reglerna om prövning av ärenden enligt 6 och 13 §§ motsvarar bestämmelserna i nuvarande 8 kap. 7 § andra meningen utlänningslagen. Bestämmelsen om prövning av ärenden enligt 14 § andra stycket saknar direkt motsvarighet i nuvarande lag, men innebär enbart ett förtydligande av gällande rätt och ingen ändring i sak.
21 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 9 § utlänningslagen.
22 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 10 § utlänningslagen.
23 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 13 § utlänningslagen.
24 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 14 § utlänningslagen.
Bestämmelser som gäller både avvisning och utvisning
25 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 16 § utlänningslagen.
26 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 17 § utlänningslagen.
27 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 18 § utlänningslagen.
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 18 a § utlänningslagen. Av
tredje stycket framgår att det finns särskilda bestämmelser för EES-
28 §
medborgare och deras familjemedlemmar i 12 kap. 15 §. I den paragrafen anges att verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller en EES-medborgares familje-
medlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet. Ett beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem ska alltså inte innehålla en tidsfrist för frivillig avresa.
29 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 18 b § utlänningslagen.
30 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 19 § utlänningslagen. Paragrafhänvisningen i första stycket har ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen.
31 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 19 a § utlänningslagen. Hänvisningarna till andra paragrafer i lagen har ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen.
32 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 20 § utlänningslagen.
33 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 20 a §. I första stycket har de två inledande hänvisningarna till andra paragrafer i lagen ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen.
Beslut vid sidan av beslut om avvisning eller utvisning
34 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 kap. 21 § utlänningslagen.
10 kap. 1, 2 och 7 §§
12 kap. 6, 7, 8 a, 10, 17, 20 och 23 §§
22 kap. 5 §
Ändringarna består endast i att hänvisningarna till paragrafer i 2 och 8 kap. har ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen i de kapitlen.
6.4. Förslaget till förordning om ändring i polisförordningen (1998:1558)
3 kap. Polismyndighetens uppgifter
Ändringen består endast i att hänvisningen i första stycket punkten
15 till bestämmelser i 8 kap. 4 § utlänningslagen har ändrats till
följd av den nya paragrafnumreringen i det kapitlet.
6.5. Förslaget till förordning om ändring i utlänningsförordningen (2006:97)
2 kap. Bestämmelser om resehandlingar
1 §
Ändringen består i att första stycket flyttats till 2 kap. 8 § utlänningslagen.
3 kap. Bestämmelser om visering
1 §
I paragrafen regleras undantag från kravet på visering som följer av utlänningslagen. Paragrafen behandlas i avsnitt 4.3.3.
I första stycket första meningen har hänvisningarna till paragrafer i utlänningslagen delvis ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen i lagen.
Ändringen i första stycket 1 består i att undantaget för medborgare i Storbritannien, ”British citizens”, har flyttats till 2 kap. 8 a § 1 utlänningslagen, enligt vilken samtliga EES-medborgare är undantagna från viseringskravet. Det nuvarande villkoret att medborgaren i Storbritannien ska ha pass eller identitetskort har tagits bort. Att medborgare i Storbritannien, som inte är en Schengenstat, ska ha pass eller identitetskort vid inresa och vistelse i Sverige framgår av 2 kap.1 och 8 §§utlänningslagen och 2 kap. 17 § första stycket utlänningsförordningen.
Utlänningar som har ställning som ”British National Overseas” (BNO) är inte medborgare i Storbritannien och inte heller EESmedborgare. Undantaget som avser dessa utlänningar finns kvar i förordningen.
Ändringen i första stycket 2 består i att undantaget för medborgare i uppräknade EES-stater har flyttats till 2 kap. 8 a § 1 utlänningslagen. Enligt bestämmelsen i lagen är samtliga EES-medborgare undantagna från viseringskravet.
Dessutom har undantaget för medborgare i Schweiz i första
stycket 3 flyttats hit.
Till följd härav har nuvarande punkterna 4−14 fått beteckningarna 3−13.
Undantaget i nuvarande första stycket 15 har i sin helhet flyttats till 2 kap. 8 a § 2 utlänningslagen.
5 kap. 3, 4 och 11 §§
7 kap. 2, 3, 7, 8, 10 och 14 §§
6 kap. 12 §
Ändringarna består endast i att hänvisningarna till paragrafer i 2 och 8 kap. utlänningslagen har ändrats till följd av den nya paragrafnumreringen i de kapitlen.
Kommittédirektiv
Utlänningslagen och EES-medborgare Dir. 2011:53
Beslut vid regeringssammanträde den 16 juni 2011
Sammanfattning
En särskild utredare ska överväga hur en klarare uppdelning kan åstadkommas mellan de bestämmelser i utlänningslagen (2005:716) respektive utlänningsförordningen (2006:97) som rör EES-medborgare och deras familjemedlemmar och de bestämmelser i lagen respektive förordningen som rör andra utlänningar. Utredaren ska utarbeta nödvändiga författningsförslag.
Uppdraget ska redovisas senast den 1 september 2012.
Bakgrund
Utlänningslagen och utlänningsförordningen trädde i kraft den 31 mars 2006. Lagen och förordningen behandlar frågor om utlänningars rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige. Bland dem som tillämpar författningarna finns Migrationsverket, polismyndigheter, svenska utlandsmyndigheter, migrationsdomstolar och allmänna domstolar.
Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska varje unionsmedborgare ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen. Rätten till fri rörlighet inom EU preciseras närmare i det s.k. rörlighetsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning [EEG] nr 1612/68 och om upphävande av
direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG). Rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt genom bl.a. ändringar i utlänningslagen och utlänningsförordningen som trädde i kraft den 30 april 2006 (prop. 2005/06:77, bet. 2005/06:SfU9 och rskr. 2005/06:191). Ändringarna innebar bl.a. att den tidigare ordningen med uppehållstillstånd för EES-medborgare och deras familjemedlemmar avskaffades. I stället infördes begreppet uppehållsrätt, som innebär en rätt att vistas i landet utan föregående prövning. Uppehållsrätten inträder automatiskt under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Ändringarna innebar också att personer med uppehållsrätt fick ett utökat skydd mot avvisning och utvisning.
Regler som rör EES-medborgare och/eller deras familjemedlemmar finns också i bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex).
Behovet av en utredning
För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i många avseenden andra regler på det migrationsrättsliga området än för övriga utlänningar. Frånsett att utlänningslagen och utlänningsförordningen innehåller en rad specialbestämmelser för EES-medborgare och deras familjemedlemmar är författningarna i huvudsak generellt utformade så att det som sägs där tar sikte på alla utlänningar. Någon särskild lag som reglerar frågan om fri rörlighet för personer inom EU finns inte. Inte heller har alla bestämmelser som behandlar de migrationsrättsliga förutsättningarna för EES-medborgare och deras familjemedlemmar samlats i ett särskilt kapitel i lagen respektive förordningen. Den nu beskrivna författningstekniken begränsar tillämparnas förutsättningar att överblicka vilka regler som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar.
Europeiska kommissionen har granskat samtliga medlemsstaters genomförande av rörlighetsdirektivet. Vid sin granskning av Sveriges genomförande av direktivet har kommissionen påpekat att distinktionen mellan de bestämmelser som gäller för utlänningar i allmänhet och de bestämmelser som gäller för unionsmedborgare och deras
familjemedlemmar inte är helt klar. Särskilt bestämmelserna om avvisning och utvisning i 8 kap. utlänningslagen har i detta avseende varit föremål för kommissionens uppmärksamhet.
Uppdraget
En särskild utredare ska
- överväga hur en klarare uppdelning kan åstadkommas mellan de bestämmelser i utlänningslagen respektive utlänningsförordningen som rör EES-medborgare och deras familjemedlemmar och de bestämmelser i lagen respektive förordningen som rör andra utlänningar,
- ta ställning till om reglerna om EES-medborgare och deras familjemedlemmar ska samlas i ett särskilt kapitel i respektive författning, såsom t.ex. i den finländska utlänningslagen, eller placeras i en särskild lag och en särskild förordning, och
- med utgångspunkt i sina överväganden och ställningstaganden, utarbeta nödvändiga författningsförslag.
Inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet) pågår ett arbete med en uppföljning av rörlighetsdirektivets genomförande i svensk rätt. Utredaren ska följa det arbetet och beakta de överväganden och förslag som blir resultatet av arbetet.
Redovisning av uppdraget
Uppdraget ska redovisas senast den 1 september 2012.
(Justitiedepartementet)
Jämförelsetabeller
Utlänningslagen och utlänningsförordningen och motsvarande bestämmelser i förslaget
Utlänningslagen Förslaget till utlänningslag
2 kap.
2 kap.
3 § sista ledet 8 a § 3 och 4 5 § sista ledet 8 b § 3
8 § Delvis 8 §, 8 a § 1, 8 b § 1 och 2, 8 c §
8 kap.
8 kap.
1 § första stycket 1 jfr med andra stycket 2 § 1, 10 §
1 § första stycket 2
2 § 2
1 § första stycket 3 och 4 2 § 3 och 4
1 § första stycket 5 och 6 2 § 5 och 6, 12 § 1 § tredje stycket Saknar motsvarighet (inaktuell pga. den nya regleringen) 2 § första stycket 1 jfr med tredje stycket 3 § första stycket 1, 11 §
2 § första stycket 2−5 3 § första stycket 2−5, 12 § 2 § andra stycket 3 § andra stycket
3 § första stycket första meningen
4 §
3 § första stycket andra meningen och andra stycket
Saknar motsvarighet (inaktuell pga. den nya regleringen)
4 §
18 §
5 §
5 §
6 §
19 §
7 § första meningen
6 §, 13 §
7 § andra meningen
20 §
7 a § första stycket första meningen 12 §, 14 § andra stycket 7 a § första stycket andra meningen 16 § första stycket 7 a § andra stycket 16 § andra stycket
8 § 7 §, 14 § första stycket
Utlänningslagen Förslaget till utlänningslag
9 §
21 §
10 §
22 §
11 § första stycket 8 § första stycket, delvis 17 § första stycket 11 § andra stycket 8 § andra stycket, 16 § fjärde stycket
12 § första stycket första meningen 9 § första stycket, 16 § fjärde stycket 12 § första stycket andra meningen Delvis 16 § första och tredje stycket
12 § andra stycket Delvis 16 § första och andra stycket 12 § tredje stycket 9 § andra stycket, delvis 16 § fjärde stycket
13 §
23 §
14 §
24 §
15 § 1 § andra stycket
16 §
25 §
17 §
26 §
17 a § 17 § första stycket
18 §
27 §
18 a §
28 §
18 b §
29 §
19 §
30 §
19 a §
31 §
20 §
32 §
20 a §
33 §
21 §
34 §
Utlänningsförordningen Förslaget till utlänningslag/förordning
2 kap.
1 § första stycket 2 kap. 8 § UtlL
3 kap.
Delvis 1 § första stycket 1 (avser medborgare i Storbritannien – British citizen)
Delvis 2 kap. 8 a § 1 UtlL
Delvis 1 § första stycket 2 (avser medborgare i uppräknade EES-stater)
Delvis 2 kap. 8 a § 1 UtlL
Delvis 1 § första stycket 3 (avser medborgare i Schweiz)
Delvis 3 kap. 1 § första stycket 2 UtlF
Delvis 1 § första stycket 3 (avser EESmedborgare)
Saknar motsvarighet (inaktuell pga. den nya regleringen)
1 § första stycket 15 2 kap. 8 a § 2 UtlL
3 a kap.
1–4 §§ 3 a kap. 5 a–5 d §§ UtlL
Förslaget och motsvarande bestämmelser i utlänningslagen och utlänningsförordningen
Förslaget till utlänningslag Utlänningslagen /förordningen
2 kap.
8 § Delvis 2 kap. 8 § UtlL, 2 kap. 1 § första stycket UtlF 8 a § 1 Delvis 3 kap. 1 § första stycket 1 och 2 UtlF 8 a § 2 3 kap. 1 § första stycket 15 UtlF 8 a § 3 och 4 2 kap. 3 § sista ledet UtlL 8 b § 1 och 2 Delvis 2 kap. 8 § första stycket UtlL 8 b § 3 2 kap. 5 § sista ledet UtlL
8 c § Delvis 2 kap. 8 § första stycket UtlL
3 a kap.
5 a–5 d §§ 3 a kap. 1–4 §§ UtlF
8 kap. 8 kap. Utlänningslagen
1 § första stycket
Ny
1 § andra stycket 8 kap. 15 §
2 § Delvis 1 § första stycket
3 § Delvis 2 § första och andra stycket
4 § Delvis 3 § första stycket första meningen
5 § Delvis 5 §
6 § Delvis 7 §
7 § Delvis 8 §
8 § första och andra stycket Delvis 11 § 9 § första stycket Delvis 12 § första stycket första meningen
9 § andra stycket Delvis 12 § tredje stycket
10 § 1 § första stycket 1 jfr med andra stycket och delvis första stycket 2
11 § Delvis 2 § första stycket 1 jfr med tredje stycket
12 § Delvis 1 § första stycket 5 och 6, 2 § första stycket 2−5
13 § Delvis 7 § och 1 § första stycket 2
14 § första stycket
8 §
14 § andra stycket
Ny
15 §
Ny
16 § första stycket 7 a § första stycket
Förslaget till utlänningslag Utlänningslagen /förordningen
8 kap. 8 kap. Utlänningslagen
16 § andra stycket 7 a § andra stycket 16 § tredje stycket Delvis 12 § första stycket sista meningen
16 § fjärde stycket Delvis 11 § andra stycket, 12 § första och tredje stycket
17 § första stycket Delvis 11 § första stycket 17 § andra stycket Ny
18 §
4 §
19 §
6 §
20 § 8 kap. 7 § andra meningen
21 §
9 §
22 §
10 §
23 §
13 §
24 §
14 §
25 §
16 §
26 §
17 §
27 §
18 §
28 §
18 a §
29 §
18 b §
30 §
19 §
31 §
19 a §
32 §
20 §
33 §
20 a §
34 §
21 §
Förslaget till utlänningsförordning Utlänningsförordningen
2 kap.
2 kap.
1 § 1 § andra och tredje stycket
3 kap.
3 kap.
1 § första stycket 2 Delvis 1 § första stycket 2 och 3
Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/58/EG om unionsmedborgares och deras familje-
medlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av
förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG,
73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG
(Europeiska unionens officiella tidning L 158 av den 30 april 2004)
Direktiv 2004/58/EG skall vara som följer:
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2004/38/EG
av den 29 april 2004
om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom
medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande
av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG,
90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artiklarna 12, 18, 40, 44 och 52 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-
téns yttrande (2),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (3),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (4), och
av följande skäl:
(1)
Unionsmedborgarskapet ger varje unionsmedborgare en
primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig
inom medlemsstaternas territorium, med förbehåll för de
begränsningar och villkor som fastställs i fördraget och
genom de åtgärder som antas för att genomföra detta.
(2)
Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande
friheterna på den inre marknaden, som omfattar ett
område utan inre gränser, där denna frihet säkerställs i
enlighet med bestämmelserna i fördraget.
(3)
Unionsmedborgarskap bör vara grundläggande status för
medborgarna i medlemsstaterna när de utövar sin rätt
att fritt röra sig och uppehålla sig. Det är därför
nödvändigt att kodifiera och se över existerande gemen-
skapsinstrument som var för sig behandlar såväl arbet-
stagare, egenanställda som studenter och andra inaktiva
personer för att förenkla och stärka rätten att fritt röra
sig och uppehålla sig för alla unionsmedborgare.
(4)
För att avhjälpa sektorsuppdelningen och den planlösa
hanteringen av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig
och för att göra det lättare att utöva denna rätt krävs en
gemensam rättsakt för att delvis ändra rådets förordning
(EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbets-
kraftens fria rörlighet inom gemenskapen (5) och för att
upphäva följande rättsakter: Rådets direktiv 68/360/EEG
av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner
för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för
medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer, (6)
rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om
avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning
inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i
fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster, (7)
rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt
till bosättning, (8) rådets direktiv 90/365/EEG av den 28
juni 1990 om rätt till bosättning för anställda och egna
företagare som inte längre är yrkesverksamma (9) och
rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om
rätt till bosättning för studerande (10).
29.6.2004
L 229/35
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) EGT C 270 E, 25.9.2001, s. 150.
(2) EGT C 149, 21.6.2002, s. 46.
(3) EGT C 192, 12.8.2002, s. 17.
(4) Europaparlamentets yttrande av den 11 februari 2003 (EUT C 43 E,
19.2.2004, s. 42), rådets gemensamma ståndpunkt av den (EUT C
54 E, 2.3.2004, s. 12) och Europaparlamentets ståndpunkt av den
10 mars 2004 (ännu ej offentliggjort i EUT).
(5) EGT L 257, 19.10.1968, s. 2. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EEG) nr 2434/92 (EGT L 245, 26.8.1992, s. 1).
(6) EGT L 257, 19.10.1968, s. 13. Direktivet senast ändrat genom
2003 års anslutningsakt.
(7) EGT L 172, 28.6.1973, s. 14.
(8) EGT L 180, 13.7.1990, s. 26.
(9) EGT L 180, 13.7.1990, s. 28.
(10) EGT L 317, 18.12.1993, s. 59.
(5)
För att varje unionsmedborgare skall kunna utöva sin
rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemssta-
ternas territorier på villkor som säkerställer de objektiva
villkoren frihet och värdighet bör även familje-
medlemmar beviljas denna rätt, oavsett medborgarskap.
För tillämpningen av detta direktiv bör definitionen av
”familjemedlem” utvidgas, så att den även omfattar regis-
trerade partner om den mottagande medlemsstaten
behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med
äktenskap.
(6)
För att bevara familjens enhet i vidare mening och med
förbehåll för förbudet mot diskriminering på grundval
av nationalitet, bör situationen för de personer som inte
omfattas av definitionen av familjemedlem enligt detta
direktiv och som därför inte har någon automatisk rätt
till inresa och uppehåll i den mottagande medlemsstaten
behandlas
av
den
mottagande
medlemsstaten på
grundval av dess nationella lagstiftning, så att den kan
besluta huruvida inresa och uppehåll ändå kan beviljas
sådana personer, varvid hänsyn skall tas till deras
anknytning till unionsmedborgaren och andra omstän-
digheter, t.ex. deras ekonomiska eller fysiska beroende-
förhållande till unionsmedborgaren.
(7)
De formaliteter som är förenade med unionsmedbor-
gares fria rörlighet inom medlemsstaternas territorier bör
fastställas tydligt, utan att det påverkar tillämpningen av
de bestämmelser som gäller för nationella gränskon-
troller.
(8)
För att underlätta den fria rörligheten för familje-
medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat,
bör de som redan har fått ett uppehållsdokument
undantas från kravet på att erhålla inresevisering i den
mening som avses i rådets förordning (EG) nr 539/2001
av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen
över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha
visering när de passerar de yttre gränserna och av förtec-
kningen över de tredje länder vars medborgare är undan-
tagna från detta krav (1) eller, i förekommande fall,
tillämplig nationell lagstiftning.
(9)
Unionsmedborgare bör ha rätt att uppehålla sig i den
mottagande medlemsstaten i upp till tre månader utan
andra villkor eller formaliteter än att de innehar ett
giltigt identitetskort eller pass, med förbehåll för en mer
gynnsam behandling som tillämpas på arbetssökande i
enlighet med vad som erkänns av domstolens rätts-
praxis.
(10)
Personer som utövar sin rätt till fri rörlighet bör emel-
lertid inte bli en orimlig belastning för den mottagande
medlemsstatens sociala biståndssystem under den första
tiden av vistelsen. Därför bör unionsmedborgarnas och
deras familjemedlemmars uppehållsrätt under längre tid
än tre månader vara underkastad villkor.
(11)
Unionsmedborgarnas grundläggande och personliga rätt
att uppehålla sig i en annan medlemsstat följer direkt av
fördraget och är inte beroende av att ett uppehållstill-
stånd utfärdas.
(12)
För uppehållsperioder som överstiger tre månader bör
medlemsstaterna kunna kräva att unionsmedborgaren
registrerar sig hos behöriga myndigheter på bosätt-
ningsorten, vilket skall styrkas med ett bevis om registre-
ring som utfärdas i detta syfte.
(13)
Kravet på uppehållskort bör begränsas till unionsmed-
borgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en
medlemsstat för uppehållsperioder som är längre än tre
månader.
(14)
De bevishandlingar som de behöriga myndigheterna
begär för att utfärda ett bevis om registrering eller ett
uppehållskort bör specificeras uttömmande för att
undvika olikheter i administrativ praxis eller skilda
tolkningar som blir till ett alltför stort hinder när unions-
medborgarna och deras familjemedlemmar skall utöva
sin uppehållsrätt.
(15)
Familjemedlemmarna bör omfattas av ett rättsligt skydd
för det fall att unionsmedborgaren avlider, skiljer sig,
gifter sig eller när ett registrerat partnerskap upplöses.
Med respekt för familjelivet och den mänskliga värdig-
heten samt för att under vissa förhållanden undvika
missbruk, bör åtgärder vidtas för att säkerställa att famil-
jemedlemmar som redan uppehåller sig inom den motta-
gande medlemsstatens territorium får behålla uppehålls-
rätten uteslutande på personlig grund.
(16)
Så länge de personer som omfattas av rätten till bosätt-
ning inte utgör en orimlig börda för den mottagande
medlemsstatens sociala biståndssystem bör de inte
utvisas. Därför får en utvisningsåtgärd inte vara en auto-
matisk följd av anlitandet av det sociala biståndssystemet.
Den mottagande medlemsstaten bör bedöma om det är
fråga om tillfälliga svårigheter och beakta bosättningens
längd, personens personliga omständigheter och stor-
leken på det bidrag som har beviljats, när de bedömer
huruvida personen ifråga blivit en orimlig börda för den
mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem och
bör utvisas. Under inga omständigheter får arbetstagare,
egenföretagare eller arbetssökande enligt domstolens
definition bli föremål för utvisning, utom av hänsyn till
allmän ordning eller säkerhet.
29.6.2004
L 229/36
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 453/2003 (EUT L 69, 13.3.2003, s. 10).
(17)
Permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare som har
valt att bosätta sig varaktigt i en annan medlemsstat
skulle stärka känslan av ett gemensamt unionsmedbor-
garskap och är en nyckelfaktor för att främja social
sammanhållning, som är ett av gemenskapens grundläg-
gande mål. En permanent uppehållsrätt bör därför före-
skrivas för alla unionsmedborgare och deras familjeme-
dlemmar som har varit stadigvarande bosatta i den
mottagande medlemsstaten i enlighet med villkoren i
detta direktiv under fem års tid utan att bli utvisade.
(18)
För att utgöra ett verkligt instrument för integration i
den mottagande medlemsstat där unionsmedborgaren är
bosatt, bör den permanenta uppehållsrätten när den en
gång erhållits inte omfattas av villkor.
(19)
Vissa särskilda förmåner för unionsmedborgare som är
arbetstagare eller egenföretagare och deras familjeme-
dlemmar, vilka kan möjliggöra för dem att erhålla en
permanent uppehållsrätt innan de har varit bosatta i fem
år i den mottagande medlemsstaten, bör behållas,
eftersom de utgör förvärvade rättigheter enligt kommis-
sionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni
1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en
medlemsstats territorium efter att ha varit anställda
där (1) och rådets direktiv 75/34/EEG av den 17
december 1974 om rätten för medborgare i en
medlemsstat att stanna kvar inom en medlemsstats terri-
torium efter att där ha drivit egen rörelse (2).
(20)
Förbudet mot diskriminering på grundval av nationalitet
innebär att alla unionsmedborgare och deras familje-
medlemmar som med stöd av detta direktiv uppehåller
sig i en medlemsstat av den medlemsstaten bör behan-
dlas på samma sätt som dennas medborgare inom
områden som omfattas av fördraget, med förbehåll för
sådana särskilda bestämmelser som uttryckligen anges i
fördraget eller i sekundärlagstiftningen.
(21)
Det bör emellertid lämnas åt den mottagande medlems-
staten att bestämma om den skall bevilja socialt bistånd
under de tre första månaderna av uppehållet, eller för en
längre tid när det gäller arbetssökande, för andra unions-
medborgare än de som är arbetstagare eller egenföreta-
gare eller som bibehåller denna status eller deras familje-
medlemmar, eller bistånd till uppehälle för studier, inklu-
sive yrkesutbildning, innan rätten till permanent uppe-
håll erhållits till dessa personer.
(22)
Enligt fördraget kan rätten att fritt röra sig och uppehålla
sig begränsas av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och
hälsa. För att säkerställa en snävare definition av de
omständigheter och rättssäkerhetsgarantier som avgör
om unionsmedborgare eller familjemedlemmar kan
nekas inresa eller utvisas, bör detta direktiv ersätta rådets
direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om sam-
ordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska
medborgares rörlighet och bosättning och som är berät-
tigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller
hälsa (3).
(23)
Utvisning av unionsmedborgare och deras familje-
medlemmar av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet
är en långtgående åtgärd, som allvarligt kan skada
personer som, efter att ha utnyttjat de rättigheter och
friheter som de erhåller genom fördraget, verkligen har
integrerats i den mottagande medlemsstaten. Räckvidden
för sådana åtgärder bör därför begränsas i enlighet med
proportionalitetsprincipen, för att ta hänsyn till i vilken
grad de berörda personerna har integrerats, hur länge de
har vistats i den mottagande medlemsstaten, till deras
ålder och hälsotillstånd, deras familjesituation och
ekonomiska
situation
och
deras
anknytning
till
ursprungslandet.
(24)
Ju högre graden av unionsmedborgarnas och deras fa-
miljemedlemmars
integrering
i
den
mottagande
medlemsstaten är, desto högre bör följaktligen graden av
skydd mot utvisning vara. Endast i undantagsfall, av tvin-
gande hänsyn till den allmänna säkerheten, bör utvisning
användas mot personer som har varit bosatta under flera
år i den mottagande medlemsstaten, i synnerhet om de
är födda där och har bott där hela sitt liv. Likaså bör det
endast i undantagsfall vara tillåtet att utvisa underåriga,
eftersom förbindelsen med familjen bör skyddas, i
enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter av
den 20 november 1989.
(25)
Rättssäkerhetsgarantierna bör också specificeras i detalj
för att trygga en hög skyddsnivå för unionsmedbor-
garnas och deras familjemedlemmars rättigheter vid
vägrad inresa eller uppehåll i en annan medlemsstat,
samt för att upprätthålla principen om att myndighetsåt-
gärder vederbörligen måste motiveras.
(26)
Under alla omständigheter bör unionsmedborgare och
deras familjemedlemmar som vägras rätt till inresa eller
uppehåll i en annan medlemsstat ha möjlighet till
domstolsprövning av beslutet.
29.6.2004
L 229/37
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) EGT L 142, 30.6.1970, s. 24.
(2) EGT L 14, 20.1.1975, s. 10.
(3) EGT 56, 4.4.1964, s. 850. Direktivet senast ändrat genom direktiv
75/35/EEG (EGT L 14, 20.1.1975, s. 14).
(27)
I överensstämmelse med domstolens rättspraxis, för att
förbjuda att medlemsstaterna fattar beslut om förbud på
livstid att återvända till deras territorium för personer
som omfattas av detta direktiv, bör det bekräftas att
unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som har
förbjudits att återvända till en medlemsstats territorium
har rätt att lämna in en ny ansökan efter en rimlig tid
och under alla omständigheter tre år efter det att det
slutgiltiga återreseförbudet verkställts.
(28)
För att skydda mot missbruk av rättigheter eller bedrä-
geri, särskilt skenäktenskap eller andra former av förhål-
landen som ingåtts endast i syfte att åtnjuta rätt att fritt
röra sig och uppehålla sig, bör medlemsstaterna ha rätt
att anta nödvändiga åtgärder.
(29)
Detta direktiv bör inte påverka mer gynnsamma natio-
nella bestämmelser.
(30)
I syfte att undersöka hur utövandet av rätten att fritt röra
sig och uppehålla sig skall kunna underlättas ytterligare,
bör kommissionen utarbeta en rapport för att utvärdera
möjligheten att lägga fram nödvändiga förslag i detta
syfte, särskilt avseende förlängning av uppehållsperioden
utan villkor.
(31)
Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg-
gande rättigheterna och friheterna och med de principer
som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om
de grundläggande rättigheterna. I enlighet med stadgans
förbud mot diskriminering bör medlemsstaterna genom-
föra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering
mellan förmånstagarna till detta direktiv, på sådana
grunder såsom kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt
ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller överty-
gelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till
nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder,
ålder eller sexuell läggning.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte
I detta direktiv fastställs
a) villkor för unionsmedborgares och deras familjemedlemmars
utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom
medlemsstaternas territorium,
b) rätten att permanent uppehålla sig inom medlemsstaternas
territorium för unionsmedborgare och deras familje-
medlemmar,
c) begränsningar i rättigheterna i a och b av hänsyn till allmän
ordning, säkerhet och hälsa.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv används följande beteckningar med de bety-
delser som här anges:
1. unionsmedborgare: varje person som är medborgare i en
medlemsstat.
2. familjemedlem:
a) make eller maka,
b) den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått
ett registrerat partnerskap på grundval av lagstiftningen i
en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens
lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som
likvärdiga med äktenskap och i enlighet med villkoren i
relevant lagstiftning i den mottagande medlemsstaten,
c) släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller
är beroende för sin försörjning, även till maken eller
makan eller till sådan partner som avses i b,
d) de underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande
led, även till maken eller makan eller till sådan partner
som avses i b.
3. mottagande medlemsstat: den medlemsstat dit unionsmed-
borgaren reser för att utöva sin rätt att fritt röra sig eller
uppehålla sig.
Artikel 3
Förmånstagare
1.
Detta direktiv skall tillämpas på alla unionsmedborgare
som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än
den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar
enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig
till unionsmedborgaren.
2.
Utan att det påverkar de berördas personliga rätt att fritt
röra sig eller uppehålla sig, och i överensstämmelse med natio-
nell lagstiftning, skall den mottagande medlemsstaten underlätta
inresa och uppehåll för följande personer:
a) Alla andra familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, som
inte omfattas av definitionen i artikel 2.2, om de i det land
från vilket de har kommit är beroende av eller bor hos den
unionsmedborgare som har primär uppehållsrätt eller om
det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedbor-
garen personligen tar hand om familjemedlemmen.
b) Den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varak-
tigt vederbörligen bestyrkt förhållande.
Den mottagande medlemsstaten skall företa en noggrann
undersökning av de personliga förhållandena och motivera ett
eventuellt beslut att neka dessa personer inresa till eller att
uppehålla sig i den medlemsstaten.
29.6.2004
L 229/38
Europeiska unionens officiella tidning
SV
KAPITEL II
RÄTT TILL UT- OCH INRESA
Artikel 4
Rätt till utresa
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna
för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna skall
alla unionsmedborgare med giltigt identitetskort eller pass och
deras familjemedlemmar, som inte är medborgare i en
medlemsstat, och som har giltigt pass, ha rätt att lämna en
medlemsstats territorium för att resa till en annan medlemsstat.
2.
Personer som avses i punkt 1 får inte åläggas skyldighet
att inneha utresevisering eller någon motsvarande formalitet.
3.
Medlemsstaterna skall i enlighet med sina lagar för sina
egna medborgares räkning utfärda och förnya ett identitetskort
eller pass som anger deras medborgarskap.
4.
Passet skall vara giltigt åtminstone i alla medlemsstater
och i länder som innehavaren måste fara igenom när denne
reser mellan medlemsstaterna. Om det i en medlemsstats lag
saknas bestämmelser om utfärdande av identitetskort, skall
passet gälla i minst fem år från utfärdandet eller förnyelsen.
Artikel 5
Rätt till inresa
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna
för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna skall
medlemsstaterna tillåta unionsmedborgare att resa in på deras
territorium med ett giltigt identitetskort eller pass och tillåta
familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat
att resa in på deras territorium med ett giltigt pass.
Unionsmedborgare får inte åläggas skyldighet att inneha inrese-
visering eller någon motsvarande formalitet.
2.
Familjemedlemmar som inte är medborgare i en
medlemsstat skall endast åläggas skyldighet att ha visering i
enlighet med förordning (EG) nr 539/2001 eller i förekom-
mande fall med nationell lag. Enligt detta direktiv skall innehav
av giltigt uppehållskort enligt artikel 10 medföra undantag för
dessa familjemedlemmar från kravet på visering.
Medlemsstaterna skall ge dessa personer all den hjälp de
behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna skall
utfärdas gratis så snart som möjligt på grundval av ett
påskyndat förfarande.
3.
Den mottagande medlemsstaten får inte införa inrese-
eller utresestämpel i passen för familjemedlemmar som inte är
medborgare i en medlemsstat om de uppvisar det uppehållskort
som föreskrivs i artikel 10.
4.
Om en unionsmedborgare eller en familjemedlem till
denne, som inte är medborgare i en medlemsstat, inte har de
resehandlingar som krävs eller, i förekommande fall, nödvän-
diga viseringar, skall den berörda medlemsstaten, innan utvis-
ning får komma i fråga, ge dessa personer all rimlig möjlighet
att få eller få tillgång till de nödvändiga handlingarna inom
rimlig tid eller få bekräftat eller på annat sätt bevisat att de
omfattas av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig.
5.
Medlemsstaten får begära att den berörda personen
rapporterar sin närvaro inom dess territorium inom rimlig och
icke-diskriminerande tid. Om den berörda personen underlåter
att uppfylla detta krav får denne åläggas proportionerliga och
icke-diskriminerande sanktioner.
KAPITEL III
UPPEHÅLLSRÄTT
Artikel 6
Uppehållsrätt i högst tre månader
1.
Unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig på en
annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några
andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt
identitetskort eller pass.
2.
Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på fa-
miljemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat,
som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren och
som innehar ett giltigt pass.
Artikel 7
Uppehållsrätt för längre tid än tre månader
1.
Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig
inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än
tre månader om den berörda personen
a) är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlems-
staten, eller
b) för egen och sina familjemedlemmars räkning har till-
räckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den
mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under
vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller
i den mottagande medlemsstaten, eller
29.6.2004
L 229/39
Europeiska unionens officiella tidning
SV
c) — är inskriven vid en privat eller statlig institution, som är
erkänd eller finansierad av den mottagande medlems-
staten på grundval av dess lagstiftning eller administra-
tiva praxis, med huvudsyftet att bedriva studier eller
genomgå en yrkesutbildning
— samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den
mottagande medlemsstaten samt avger en försäkran till
den behöriga nationella myndigheten, i form av en
förklaring eller på något annat valfritt likvärdigt sätt, om
att han har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja
sig själv och familjen, så att de inte blir en belastning för
den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem
under deras vistelseperiod, eller
d) är familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en
unionsmedborgare som uppfyller kraven i a, b eller c.
2.
Uppehållsrätten enligt punkt 1 skall även omfatta familje-
medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de
följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den
mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren
uppfyller villkoren i punkt 1 a, 1 b eller 1 c.
3.
Vid tillämpningen av punkt 1 a skall en unionsmedbor-
gare som inte längre är arbetstagare eller egenföretagare behålla
sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare i följande
fall:
a) Om personen har drabbats av tillfällig arbetsoförmåga på
grund av sjukdom eller olycksfall.
b) Om personen har drabbats av vederbörligen konstaterad
ofrivillig arbetslöshet efter mer än ett års anställning och har
anmält sig som arbetssökande vid en behörig arbetsför-
medling.
c) Om personen har drabbats av vederbörligen registrerad ofri-
villig arbetslöshet efter att ha fullgjort en anställning som
varit tidsbegränsad till mindre än ett år eller efter att ha
blivit ofrivilligt arbetslös under de första tolv månaderna
samt har anmält sig som arbetssökande till en behörig
arbetsförmedling. I detta fall skall ställningen som arbetsta-
gare kvarstå under minst sex månader.
d) Om personen inleder en yrkesutbildning. Om han eller hon
inte är ofrivilligt arbetslös skall ställningen som arbetstagare
kvarstå endast om yrkesutbildningen har ett samband med
den tidigare sysselsättningen.
4.
Med avvikelse från punkt 1 d och punkt 2 ovan skall
endast maken eller makan, den registrerade partner som avses i
artikel 2.2 b och underhållsberättigade barn ha uppehållsrätt
som familjemedlemmar till en unionsmedborgare som uppfyller
villkoren i 1 c. Artikel 3.2 skall tillämpas på hans eller hennes
släktingar i rakt uppstigande led samt på makes/makas eller
registrerade partners/underhållsberättigade släktingar i rakt
uppstigande led.
Artikel 8
Administrativa formaliteter för unionsmedborgare
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.5 får den
mottagande medlemsstaten ålägga unionsmedborgare att regis-
trera sig hos behöriga myndigheter vid uppehåll som överstiger
tre månader.
2.
Fristen för registrering får aldrig understiga tre månader
räknat från ankomstdagen. Ett bevis om registrering skall
utfärdas omedelbart, med uppgift om den registrerade perso-
nens namn och adress samt registreringsdatum. Om den
berörda personen underlåter att uppfylla registreringskravet får
denne åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande sank-
tioner.
3.
Det enda krav medlemsstaterna får ställa för att utfärda
bevis om registrering är att
— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 a skall kunna
visa upp ett giltigt identitetskort eller pass, en bekräftelse
från arbetsgivaren om anställning eller ett anställningsintyg
eller bevis på att de är egenföretagare.
— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 b skall kunna
visa upp ett giltigt identitetskort eller pass och bevis på att
de uppfyller villkoren i den punkten.
— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 c skall kunna
visa upp ett giltigt identitetskort eller pass, ett bevis på
registrering vid en erkänd institution och på att de omfattas
av en heltäckande sjukförsäkring samt den förklaring eller
dess motsvarighet som avses i artikel 7.1 c. Medlemssta-
terna får inte kräva att ett särskilt belopp anges i förkla-
ringen.
4.
Medlemsstaterna får inte fastställa något fast belopp som
de anser vara ”tillräckliga tillgångar”, utan de måste ta hänsyn
till den berörda personens personliga omständigheter. Detta
belopp får i varje fall inte överstiga den beloppsgräns under
vilket medborgare i den mottagande medlemsstaten är berätti-
gade till socialt bistånd, eller, om detta kriterium inte kan
tillämpas, minimipensionen i den mottagande medlemsstaten.
29.6.2004
L 229/40
Europeiska unionens officiella tidning
SV
5.
För att utfärda ett bevis om registrering till en unionsmed-
borgares familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare
får medlemsstaterna begära att följande handlingar visas upp:
a) Ett giltigt identitetskort eller pass.
b) En handling som bestyrker familjeanknytning eller ett regis-
trerat partnerskap.
c) Vid behov, beviset om registrering för den unionsmedbor-
gare som de följer med eller ansluter sig till.
d) I de fall som avses i artikel 2.2 c och d, handlingar som
styrker att villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda.
e) I de fall som avses i artikel 3.2 a, en handling som utfärdats
av den behöriga myndigheten i ursprungslandet eller i det
land från vilket personerna anländer och som styrker att de
är ekonomiskt beroende av unionsmedborgaren eller är
medlemmar av unionsmedborgarens hushåll, eller bevis på
att allvarliga hälsoskäl föreligger som absolut kräver att
unionsmedborgaren
ger
familjemedlemmen
personlig
omvårdnad.
f) I de fall som avses i artikel 3.2 b, bevis på att ett varaktigt
förhållande med unionsmedborgaren föreligger.
Artikel 9
Administrativa formaliteter för familjemedlemmar som
inte är medborgare i en medlemsstat
1.
Medlemsstaterna skall utfärda ett uppehållskort till
unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare
i en medlemsstat, om det planerade uppehållet överstiger tre
månader.
2.
Fristen för att ansöka om uppehållskort får inte under-
stiga tre månader räknat från ankomstdagen.
3.
Om den berörde personen underlåter att ansöka om
uppehållskort får denne åläggas proportionerliga och icke-
diskriminerande sanktioner.
Artikel 10
Utfärdande av uppehållskort
1.
Uppehållsrätten
för
unionsmedborgares
familjemed-
lemmar som inte är medborgare i en medlemsstat skall intygas
genom att en handling som kallas ”uppehållskort för en unions-
medborgares familjemedlem” utfärdas senast sex månader efter
det att ansökan lämnades in. Ett intyg om inlämnad ansökan
om uppehållskort skall utfärdas omedelbart.
2.
För utfärdande av ett uppehållskort skall medlemsstaterna
begära att följande handlingar visas upp.
a) Ett giltigt pass.
b) En handling som styrker familjeanknytning eller ett regis-
trerat partnerskap.
c) Beviset om registrering eller i avsaknad av ett registrerings-
system, ett annat bevis på att den unionsmedborgare som
de följer med eller ansluter sig till har hemvist i den motta-
gande medlemsstaten.
d) I de fall som avses i artikel 2.2 c och d, handlingar som
styrker att villkoren i de bestämmelserna är uppfyllda.
e) I de fall som avses i artikel 3.2 a, en handling som utfärdats
av den behöriga myndigheten i ursprungslandet eller i det
land från vilket personerna anländer som styrker att de är
ekonomiskt beroende av unionsmedborgaren eller ingår i
unionsmedborgarens hushåll, eller bevis på att allvarliga
hälsoskäl föreligger som absolut kräver att unionsmedbor-
garen ger familjemedlemmen personlig omvårdnad.
f) I de fall som avses under artikel 3.2 b, bevis på att det före-
ligger en varaktigt förhållande med unionsmedborgaren.
Artikel 11
Uppehållskortets giltighet
1.
Det uppehållskort som avses i artikel 10.1 skall gälla i
fem år från dagen för utfärdandet eller under den beräknade
tiden för unionsmedborgarens vistelse om denna inte överstiger
fem år.
2.
Uppehållskortets giltighet skall inte påverkas av tillfällig
frånvaro som inte överstiger sex månader per år eller av längre
frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst eller av en från-
varo på högst tolv på varandra följande månader av viktiga
skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier
eller yrkesutbildning eller utstationering på grund av arbete i en
annan medlemsstat eller i tredje land.
Artikel 12
Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar om unions-
medborgaren avlider eller lämnar landet
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall
unionsmedborgarens död eller avresa från den mottagande
medlemsstaten inte påverka uppehållsrätten för unionsmedbor-
garens familjemedlemmar som är medborgare i en medlems-
stat.
29.6.2004
L 229/41
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Innan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall
de uppfylla villkoren i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall
unionsmedborgarens död inte leda till förlust av uppehållsrätten
för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är
medborgare i en medlemsstat och som har varit bosatta i den
mottagande medlemsstaten som familjemedlemmar i minst ett
år före unionsmedborgarens frånfälle.
Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt
skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätt att de kan
visa att de är anställda eller egenföretagare eller att de har till-
räckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för
att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens
sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod samt har en
heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande
medlemsstaten, eller är medlemmar i en familj som redan är
bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som
uppfyller dessa villkor. ”Tillräckliga tillgångar” skall vara sådana
som anges i artikel 8.4.
Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslu-
tande på personlig grund.
3.
Unionsmedborgarens
avresa
från
den
mottagande
medlemsstaten eller unionsmedborgarens död skall inte
medföra förlust av uppehållsrätt för unionsmedborgarens barn
eller för den förälder som har den faktiska vårdnaden om
barnen, oavsett nationalitet, om barnen är bosatta i den motta-
gande medlemsstaten och inskrivna vid en utbildningsanstalt
för att bedriva studier där, förrän deras studier avslutats.
Artikel 13
Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äkten-
skapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplös-
ning av registrerat partnerskap
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall
unionsmedborgarens äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av
äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap som avses
i artikel 2.b inte påverka uppehållsrätten för unionsmedbor-
gares familjemedlemmar som är medborgare i en medlemsstat.
Innan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall
de uppfylla kraven i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall
äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplös-
ning av registrerat partnerskap som avses i artikel 2.b inte leda
till förlust av uppehållsrätten för unionsmedborgarens familje-
medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat
a) om äktenskapet eller det registrerade partnerskap som avses
i artikel 2 b, när förfarandet för äktenskapsskillnad eller ogil-
tigförklaring av äktenskapet eller upplösning av det registre-
rade partnerskapet inleds, har varat i minst tre år, varav
minst ett år i den mottagande medlemsstaten, eller
b) om vårdnaden av unionsmedborgarens barn genom över-
enskommelse mellan makarna eller partnerna som avses i
artikel 2.b eller genom ett domstolsbeslut har överlåtits på
den make, maka eller partner som inte är medborgare i en
medlemsstat, eller
c) om detta är befogat med hänsyn till särskilt svåra omstän-
digheter t.ex. att ha varit utsatt för våld i hemmet medan
äktenskapet eller det registrerade partnerskapet bestod, eller
d) om den make, maka eller partner som avses i artikel 2.b,
som inte är medborgare i en medlemsstat, genom över-
enskommelse mellan makarna eller partnerna eller genom
ett domstolsbeslut har rätt till umgänge med ett underårigt
barn, förutsatt att domstolen har fastställt att denna umgän-
gesrätt måste ske i den mottagande medlemsstaten och
under så lång tid som krävs.
Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt
skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätten att de kan
visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga
tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte
bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala
biståndssystem under sin uppehållsperiod, samt har en hel-
täckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlems-
staten, eller att de är medlemmar i en familj som redan är
bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som
uppfyller dessa krav. ”Tillräckliga tillgångar” skall vara sådana
som anges i artikel 8.4.
Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslu-
tande på personlig grund.
Artikel 14
Bibehållen uppehållsrätt
1.
Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha
uppehållsrätt enligt artikel 6 så länge de inte blir en belastning
för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.
2.
Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha
uppehållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 så länge de
uppfyller villkoren i dessa artiklar.
29.6.2004
L 229/42
Europeiska unionens officiella tidning
SV
I särskilda fall då det finns rimliga tvivel på huruvida en unions-
medborgare eller dennes familjemedlemmar uppfyller kraven i
artiklarna 7, 12 och 13 får medlemsstaterna kontrollera att
dessa krav är uppfyllda. Denna kontroll skall inte genomföras
systematiskt.
3.
En utvisningsåtgärd skall inte vara den automatiska
följden av att unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar
har anlitat det sociala biståndssystemet i den mottagande
medlemsstaten.
4.
Genom undantag från punkterna 1 och 2 och utan att
det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel VI får
en utvisningsåtgärd under inga förhållanden vidtas mot unions-
medborgare eller deras familjemedlemmar
a) om unionsmedborgarna är anställda eller egenföretagare,
eller
b) om unionsmedborgarna har kommit till den mottagande
medlemsstatens territorium för att söka arbete. I detta fall
kan unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar inte
utvisas så länge unionsmedborgarna kan styrka att de fortfa-
rande söker arbete och att de verkligen har möjlighet att få
anställning.
Artikel 15
Rättssäkerhetsgarantier
1.
Förfarandena i artiklarna 30 och 31 skall på motsvarande
sätt tillämpas på alla beslut som på andra grunder än allmän
ordning, säkerhet eller hälsa begränsar unionsmedborgares och
deras familjemedlemmars fria rörlighet.
2.
Att det pass eller identitetskort som användes för att resa
in i den mottagande medlemsstaten och som legat till grund för
utfärdande av bevis om registrering eller uppehållskort, har
upphört att gälla, får inte ligga till grund för utvisning från den
mottagande medlemsstaten.
3.
Den mottagande medlemsstaten får inte kombinera ett
beslut om utvisning enligt punkt 1 med ett återreseförbud.
KAPITEL IV
PERMANENT UPPEHÅLLSRÄTT
Avsnitt I
Berättigande
Artikel 16
Allmän regel för unionsmedborgare och deras familje-
medlemmar
1.
Unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under
en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlems-
staten skall ha permanent uppehållsrätt där. Denna rätt skall
inte vara underkastad villkoren i kapitel III.
2.
Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på famil-
jemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men
som lagligt har uppehållit sig tillsammans med unionsmedbor-
garen i den mottagande medlemsstaten under en period av fem
på varandra följande år.
3.
Stadigvarande uppehåll skall inte påverkas av tillfällig
frånvaro som inte överstiger sammanlagt sex månader per år
eller av längre frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst
eller av en frånvaro på högst tolv på varandra följande månader
av viktiga skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig
sjukdom, studier eller yrkesutbildning, eller utstationering på
grund av arbete i en annan medlemsstat eller i tredje land.
4.
När uppehållsrätt väl har förvärvats skall den endast
kunna gå förlorad genom bortovaro från den mottagande
medlemsstaten i mer än två på varandra följande år.
Artikel 17
Undantag för personer som inte längre arbetar i den
mottagande medlemsstaten och deras familjemedlemmar
1.
Genom undantag från artikel 16 skall följande personer
ges permanent uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten,
även om de inte har varit bosatta där under en fortlöpande
period av fem år:
a) Anställda eller egenföretagare som, när de upphör att arbeta,
har uppnått den ålder som enligt den mottagande medlems-
statens lag krävs för rätt till ålderspension eller anställda
som upphör att vara anställda i samband med förtidspensio-
nering, om de har arbetat och uppehållit sig i den medlems-
staten åtminstone under de tolv föregående månaderna och
fortlöpande har uppehållit sig i landet i minst tre år.
Om lagen i den mottagande medlemsstaten inte tillerkänner
vissa kategorier av egenföretagare rätt till ålderspension,
skall åldersvillkoret anses uppfyllt när personen i fråga har
uppnått en ålder av 60 år.
b) Anställda eller egenföretagare som fortlöpande har uppe-
hållit sig i den mottagande medlemsstaten i mer än två år
och slutar arbeta där som följd av permanent arbetsoför-
måga.
29.6.2004
L 229/43
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Om denna oförmåga beror på en arbetsolycka eller yrkes-
sjukdom som berättigar personen i fråga till en förmån som
helt eller delvis utbetalas av en institution i den mottagande
medlemsstaten, skall inga krav ställas på uppehållets längd.
c) Anställda eller egenföretagare som efter tre års fortlöpande
anställning och uppehåll i den mottagande medlemsstaten
arbetar som anställda eller egenföretagare i en annan
medlemsstat men behåller sin bostad i den mottagande
medlemsstaten och återvänder dit i regel varje dag eller
åtminstone en gång i veckan.
För förvärv av de rättigheter som avses i a och b skall
anställningsperioder i den medlemsstat där den berörda
personen arbetar betraktas som om de tillbringats i den
mottagande medlemsstaten.
Perioder av ofrivillig arbetslöshet som vederbörligen registrerats
av en behörig arbetsförmedling eller perioder av ofrivilliga
avbrott i arbetet och frånvaro från eller upphörande av
verksamheten som beror på sjukdom eller olycksfall, skall anses
som yrkesverksamma perioder.
2.
Villkoren avseende uppehållets och anställningens längd i
punkt 1a och villkoret avseende uppehållets längd i punkt 1b
skall inte tillämpas om den anställdes eller egenföretagarens
make eller partner enligt artikel 2.2 b är medborgare i den
mottagande medlemsstaten eller har förlorat sitt medborgar-
skap i den medlemsstaten som en följd av äktenskapet med den
anställde eller egenföretagaren i fråga.
3.
Oavsett medborgarskap skall familjemedlemmar till en
anställd eller egenföretagare som uppehåller sig tillsammans
med denne i den mottagande medlemsstaten ha permanent
uppehållsrätt i den medlemsstaten om den anställde eller egen-
företagaren själv har förvärvat permanent uppehållsrätt i den
medlemsstaten med stöd av punkt 1.
4.
Om emellertid den anställde eller egenföretagaren avlider
medan han fortfarande är yrkesverksam, men innan han
förvärvat permanent uppehållsrätt i den mottagande medlems-
staten med stöd av punkt 1, skall dennes familjemedlemmar
som uppehåller sig tillsammans med denne i den mottagande
medlemsstaten dock ha permanent uppehållsrätt där, om
a) den anställde eller egenföretagaren vid sin död fortlöpande
uppehållit sig i den medlemsstaten i två år,
b) dödsfallet beror på en arbetsolycka eller en yrkessjukdom,
eller
c) den efterlevande maken har förlorat sitt medborgarskap i
den medlemsstaten som en följd av äktenskapet med den
anställde eller egenföretagaren i fråga.
Artikel 18
Förvärv av permanent uppehållsrätt för vissa familje-
medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 skall unions-
medborgares familjemedlemmar som avses i artikel 12.2 och
artikel 13.2 som uppfyller villkoren däri förvärva permanent
uppehållsrätt efter lagligt uppehåll under fem på varandra
följande år i den mottagande medlemsstaten.
Avsnitt II
Administrativa formaliteter
Artikel 19
Intyg om permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare
1.
Medlemsstaterna skall, efter att ha kontrollerat uppehållets
varaktighet, efter ansökan utfärda ett intyg om permanent
uppehållsrätt för unionsmedborgare som uppfyller villkoren för
permanent uppehållsrätt.
2.
Intyget om permanent uppehållsrätt skall utfärdas snarast
möjligt.
Artikel 20
Permanent uppehållskort för familjemedlemmar som inte
är medborgare i en medlemsstat
1.
Medlemsstaterna skall för familjemedlemmar som inte är
medborgare i en medlemsstat men som uppfyller villkoren för
permanent uppehållsrätt utfärda ett permanent uppehållskort
senast sex månader efter det att ansökan lämnades in. Det
permanenta uppehållskortet skall förnyas automatiskt vart
tionde år.
2.
Ansökan om permanent permanent uppehållskort skall
lämnas in innan det uppehållskortet löper ut. Om den berörde
personen underlåter att ansöka om permanent uppehållskort
får denne åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande
sanktioner.
3.
Avbrott i uppehållet som inte överstiger två på varandra
följande år skall inte påverka uppehållskortets giltighet.
29.6.2004
L 229/44
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Artikel 21
Stadigvarande uppehåll
Vid tillämpningen av detta direktiv får stadigvarande uppehåll
styrkas med varje bevismedel som godtas i den mottagande
medlemsstaten. Varje verkställt utvisningsbeslut mot den
berörda personen som verkställts i vederbörlig ordning skall
medföra att det stadigvarande uppehållet anses avbrutet.
KAPITEL V
GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM UPPEHÅLLSRÄTT OCH
PERMANENT UPPEHÅLLSRÄTT
Artikel 22
Territoriell räckvidd
Uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt skall gälla inom den
mottagande medlemsstatens hela territorium. Medlemsstaterna
får begränsa den territoriella giltigheten för uppehållsrätt och
permanent uppehållsrätt endast om sådana begränsningar även
gäller medlemsstatens egna medborgare.
Artikel 23
Närstående rättigheter
Unionsmedborgares familjemedlemmar som har uppehållsrätt
eller permanent uppehållsrätt i en medlemsstat skall, oavsett
medborgarskap, ha rätt att ta anställning eller inleda
verksamhet som egenföretagare.
Artikel 24
Likabehandling
1.
Om inte annat följer av sådana specifika bestämmelser
som uttryckligen anges i fördraget och sekundärlagstiftningen
skall alla unionsmedborgare som enligt detta direktiv uppe-
håller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma
behandling som den medlemsstatens egna medborgare inom de
områden som omfattas av fördraget. Även familjemedlemmar
som inte är medborgare i en medlemsstat, men som har uppe-
hållsrätt eller permanent uppehållsrätt, skall åtnjuta denna
rättighet.
2.
Genom undantag från punkt 1 skall den mottagande
medlemsstaten inte vara skyldig att bevilja socialt bistånd under
uppehållets första tre månader, eller i förekommande fall den
längre period som anges i artikel 14.4 b, och heller inte innan
permanent uppehållsrätt beviljats vara skyldig att bevilja
bistånd till uppehälle för studier inklusive yrkesutbildning i
form av studiebidrag eller studielån till andra personer än
anställda eller egenföretagare, personer som behåller sådan
ställning eller deras familjemedlemmar.
Artikel 25
Allmänna bestämmelser om uppehållsdokument
1.
Innehav av sådant bevis om registrering som avses i
artikel 8, av ett intyg om permanent uppehållsrätt, av ett intyg
om att ansökan om uppehållskort för familjemedlemmar har
lämnats in, av ett uppehållskort eller av ett permanent uppe-
hållskort, får under inga förhållanden göras till ett villkor för
att utöva en rättighet eller för att administrativa formaliteter
skall utföras, då innehav av rättigheter kan styrkas genom andra
bevismedel.
2.
De handlingar som anges i punkt 1 skall utfärdas gratis
eller mot betalning av ett belopp som inte överstiger de avgifter
som landets egna medborgare betalar för liknande handlingar.
Artikel 26
Kontroller
Medlemsstaterna får kontrollera att eventuella krav i nationell
lagstiftning på att utländska medborgare alltid skall medföra
bevis om registrering eller uppehållskort följs, förutsatt att de
ställer samma krav på sina egna medborgare i fråga om dessas
identitetskort. Medlemsstaterna får tillämpa samma sanktioner
för överträdelse av detta krav som de tillämpar på sina egna
medborgare för underlåtelse att medföra identitetskort.
KAPITEL VI
BEGRÄNSNINGAR I RÄTTEN TILL INRESA OCH UPPEHÅLL AV
HÄNSYN TILL ALLMÄN ORDNING, SÄKERHET ELLER HÄLSA
Artikel 27
Allmänna principer
1.
Med förbehåll för bestämmelserna i detta kapitel får
medlemsstaterna begränsa den fria rörligheten för unionsmed-
borgare och deras familjemedlemmar, oavsett medborgarskap,
av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Sådana
hänsyn får inte åberopas för att tjäna ekonomiska syften.
29.6.2004
L 229/45
Europeiska unionens officiella tidning
SV
2.
Åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller
säkerhet skall överensstämma med proportionalitetsprincipen
och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga
beteende. Tidigare straffdomar skall inte i sig utgöra skäl för
sådana åtgärder.
Den berörda personens personliga beteende måste utgöra ett
verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläg-
gande samhällsintresse. Motiveringar som inte beaktar omstän-
digheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva
hänsyn skall inte accepteras.
3.
För att bedöma huruvida den berörda personen är en fara
för allmän ordning eller allmän säkerhet får den mottagande
medlemsstaten vid utfärdandet av beviset om registrering, eller,
om registreringssystem saknas, senast tre månader efter den
berörda personens inresa på dess territorium eller från den
tidpunkt då personen rapporterar sin närvaro inom dess territo-
rium i enlighet med artikel 5.5 eller när uppehållskortet
utfärdas, om den bedömer det som absolut nödvändigt,
anmoda
ursprungsmedlemsstaten
och
eventuellt
andra
medlemsstater att lämna upplysningar om huruvida den
berörda personen tidigare har förekommit i polisens register.
Sådana förfrågningar får inte göras rutinmässigt. Den tillfrågade
medlemsstaten skall svara inom två månader.
4.
Den medlemsstat som har utfärdat passet eller identi-
tetskortet skall utan formaliteter åter ta emot dess innehavare
på sitt territorium om denne av hänsyn till allmän ordning,
säkerhet eller hälsa har utvisats från en annan medlemsstat,
även om handlingen inte längre är giltig eller innehavarens
medborgarskap är ifrågasatt.
Artikel 28
Skydd mot utvisning
1.
Innan den fattar ett beslut om utvisning av hänsyn till
allmän ordning eller säkerhet skall den mottagande medlems-
staten beakta sådana faktorer som längden av personens uppe-
håll inom dess territorium, personens ålder, hälsotillstånd,
familjesituation, ekonomiska situation, sociala och kulturella
integrering i den mottagande medlemsstaten och banden till
ursprungslandet.
2.
Den mottagande medlemsstaten får inte fatta beslut om
utvisning av unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar,
oavsett medborgarskap, som har permanent uppehållsrätt på
dess territorium, utom i de fall det föreligger ett allvarligt hot
mot allmän ordning eller säkerhet.
3.
Beslut om utvisning av unionsmedborgare får inte fattas,
utom om beslutet grundar sig på tvingande hänsyn till allmän
säkerhet såsom de definieras av medlemsstaterna, om de
a) har uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten under de
tio föregående åren, eller
b) är underåriga, utom i de fall utvisningen är nödvändig för
barnets bästa enligt Förenta nationernas konvention om
barnets rättigheter av den 20 november 1989.
Artikel 29
Folkhälsa
1.
De enda sjukdomar som kan motivera åtgärder som
begränsar den fria rörligheten skall vara sjukdomar som kan
vara epidemiska enligt Världshälsoorganisationens gällande
bestämmelser samt andra smittsamma infektions- eller parasit-
sjukdomar om de i den mottagande medlemsstaten omfattas av
skyddsbestämmelser som gäller för de egna medborgarna.
2.
Sjukdomar som uppstår senare än tre månader efter
inresan får inte ligga till grund för utvisning.
3.
Om det finns starkt grundade skäl får en medlemsstat,
inom tre månader efter inresan, kräva att personer som
uppfyller villkoren för uppehållsrätt genomgår en kostnadsfri
hälsoundersökning för att fastställa att de inte lider av någon av
de sjukdomar som avses i punkt 1. Sådana hälsounder-
sökningar får inte göras rutinmässigt.
Artikel 30
Delgivning av beslut
1.
Varje beslut som fattas i enlighet med artikel 27.1 skall
skriftligen delges de berörda på sådant sätt att de kan förstå
beslutets innehåll och följder.
2.
De berörda skall ges exakt och fullständig information
om de hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa som
ligger till grund för ett beslut som gäller dem, såvida detta inte
strider mot statens säkerhetsintressen.
3.
Delgivningen skall innehålla uppgifter om till vilken
domstol eller administrativ myndighet den berörda personen
kan lämna in ett överklagande, tidsfristen för överklagande och,
i förekommande fall, hur lång tid som står till dennes förfo-
gande för att lämna medlemsstatens territorium. Utom i väl
bestyrkta brådskande fall, skall tidsfristen för att lämna territo-
riet vara minst en månad från datum för delgivningen.
29.6.2004
L 229/46
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Artikel 31
Rättssäkerhetsgarantier
1.
De berörda personerna skall ha tillgång till domstolspröv-
ning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ
myndighet, i den mottagande medlemsstaten för att överklaga
eller begära omprövning av beslut mot dem av hänsyn till
allmän ordning, säkerhet eller hälsa.
2.
Om överklagandet eller begäran om omprövning av
beslutet om utvisning åtföljs av en ansökan om ett interimi-
stiskt beslut om att verkställigheten av utvisningen skall skjutas
upp, får den faktiska utvisningen från territoriet inte ske förrän
det interimistiska beslutet har fattats, utom i de fall
— beslutet om utvisning grundas på ett tidigare rättsligt avgö-
rande, eller
— de berörda personerna tidigare har beviljats rättslig
prövning, eller
— beslutet om utvisning grundas på tvingande hänsyn till
allmän säkerhet enligt artikel 28.3.
3.
Domstolsprövningen skall göra det möjligt att granska
beslutets laglighet samt de fakta och omständigheter som ligger
till grund för den föreslagna åtgärden. Den skall även garantera
att beslutet inte är oproportionerligt, särskilt med hänsyn till
kraven i artikel 28.
4.
Medlemsstaterna får vägra den berörda personen tillträde
till sitt territorium fram till domstolsprövningen, men de får
inte hindra denne från att personligen försvara sig vid rätte-
gången, utom om dennes närvaro kan orsaka allvarligt hot mot
allmän ordning eller säkerhet eller när överklagandet eller
omprövningen gäller återreseförbud.
Artikel 32
Varaktigheten av ett återreseförbud
1.
Personer som beläggs med återreseförbud av hänsyn till
allmän ordning eller säkerhet får lämna in en ansökan om
upphävande av återreseförbudet efter en med hänsyn till
omständigheterna skälig frist, och i vart fall efter tre år från och
med verkställigheten av beslutet om det slutgiltiga återreseför-
budet, som lagligen fattats enligt gemenskapsrätten, genom att
åberopa bevisning som kan styrka att de faktiska omständig-
heter som låg till grund för beslutet om återreseförbud har
ändrats.
Den berörda medlemsstaten skall fatta ett beslut om denna
ansökan inom sex månader efter det att den lämnades in.
2.
De personer som avses i punkt 1 skall inte ha rätt till
inresa på den berörda medlemsstatens territorium under
prövningen av deras ansökan.
Artikel 33
Utvisning som påföljd eller särskild rättsverkan
1.
Den mottagande medlemsstaten får besluta om utvisning
som sanktion eller som särskild rättsverkan till ett frihetsberö-
vande endast om kraven i artiklarna 27, 28 och 29 är
uppfyllda.
2.
Om ett utvisningsbeslut i enlighet med punkt 1 verkställs
mer än två år efter det att beslutet fattades, skall medlemsstaten
kontrollera om den berörda personen fortfarande utgör ett
verkligt hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten, och
bedöma om omständigheterna har ändrats sedan utvisningsbe-
slutet utfärdades.
KAPITEL VII
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 34
Tillhandahållande av information
Medlemsstaterna skall sprida information om unionsmedbor-
garnas och deras familjemedlemmars rättigheter och skyldig-
heter inom det område som omfattas av detta direktiv, i
synnerhet genom informationskampanjer via nationella och
lokala medier och andra kommunikationsmedel.
Artikel 35
Missbruk av rättigheter
Medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka,
avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt detta direktiv i
händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, till exempel
skenäktenskap. En sådan åtgärd skall vara proportionerlig och i
enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artik-
larna 30 och 31.
29.6.2004
L 229/47
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Artikel 36
Sanktioner
Medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner
för överträdelser av nationella bestämmelser som antas
i enlighet med detta direktiv och vidta de åtgärder som krävs
för att de skall tillämpas. Sanktionerna skall vara effektiva och
proportionerliga. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestäm-
melser till kommissionen senast den 30 april 2006, och even-
tuella senare ändringar så snart som möjligt.
Artikel 37
Mer förmånliga nationella bestämmelser
Bestämmelserna i detta direktiv skall inte påverka lagar eller
andra författningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga
för de personer som omfattas av detta direktiv.
Artikel 38
Upphävande
1.
Artiklarna 10 och 11 i förordning (EEG) nr 1612/68 skall
upphöra att gälla med verkan från och med den 30 april 2006.
2.
Direktiven
64/221/EEG,
68/360/EEG,
72/194/EEG,
73/148/EEG,
75/34/EEG,
75/35/EEG,
90/364/EEG,
90/365/EEG och 93/96/EEG skall upphöra att gälla med verkan
från och med 30 april 2006.
3.
Hänvisningar till de upphävda bestämmelserna och direk-
tiven skall anses som hänvisningar till detta direktiv.
Artikel 39
Rapportering
Kommissionen skall senast den 30 april 2008 till Europaparla-
mentet och rådet överlämna en rapport om tillämpningen av
detta direktiv tillsammans med eventuella förslag särskilt om
behovet av att förlänga den tidsperiod då unionsmedborgare
och deras familjemedlemmar får vistas inom den mottagande
medlemsstatens territorium utan villkor. Medlemsstaterna skall
lämna kommissionen de uppgifter som behövs för att utarbeta
denna rapport.
Artikel 40
Införlivande
1.
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar
och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta
direktiv senast den 30 april 2008. De skall genast underrätta
kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla
en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur
hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
2.
Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten
till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom
det område som omfattas av detta direktiv tillsammans med en
tabell som visar hur bestämmelserna i detta direktiv motsvarar
de nationella bestämmelser som antagits.
Artikel 41
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 42
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 29 april 2004.
På Europaparlamentets vägnar
P. Cox
Ordförande
På rådets vägnar
M. McDOWELL
Ordförande
29.6.2004
L 229/48
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Statens offentliga utredningar 2012
Kronologisk förteckning
1. Tre blir två! Två nya myndigheter inom
utbildningsområdet. U.
2. Framtidens högkostnadsskydd i vården. S.
3. Skatteincitament för riskkapital. Fi.
4. Kompletterande regler om person-
uppgiftsbehandling på det
arbetsmarknadspolitiska området. A.
5. Högskolornas föreskrifter. U.
6. Åtgärder mot fusk och felaktigheter med
assistansersättning. S.
7. Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2012
– långsiktig säkerhet, haverier och global
utblick. M.
8. Skadeståndsansvar och försäkringsplikt
vid sjötransporter – Atenförordningen
och försäkringsdirektivet i svensk rätt. Ju.
9. Förmån och fälla – nyanländas uttag av
föräldrapenning. A.
10. Läsarnas marknad, marknadens läsare
– en forskningsantologi. Ku.
11. Snabbare betalningar. Ju.
12. Penningtvätt – kriminalisering,
förverkande och dispositionsförbud. Ju.
13. En sammanhållen svensk polis. Ju.
14. Ekonomiskt värde och samhällsnytta
– förslag till en ny statlig ägarförvaltning.
Fi.
15. Plan för framtagandet av en strategi för
långsiktigt hållbar markanvändning. M.
16. Att angöra en kulturbrygga – för stöd till
nyskapande kultur. Ku.
17. Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straff-
ansvar och samhällsskydd. S.
18. Så enkelt som möjligt för så många som
möjligt.
– den mjuka infrastrukturen på väg. N.
19. Nationella patent på engelska? N.
20. Kvalitetssäkring av forskning och
utveckling vid statliga myndigheter. U.
21. Här finns mer att hämta – it-användningen
i småföretag. N.
22. Mål för rovdjuren. M.
23. Mindre våld för pengarna. Ku.
24. Likvärdig utbildning
– riksrekryterande gymnasial utbildning
för vissa ungdomar med funktionsned-
sättning. U.
25. Enklare för privatpersoner att hyra ut sin
bostad med bostadsrätt eller äganderätt. S.
26. En ny brottsskadelag. Ju.
27. Färdplan för framtiden
– en utvecklad flygtrafiktjänst. N.
28. Längre liv, längre arbetsliv.
Förutsättningar och hinder för äldre
att arbeta längre. S.
29. Sveriges möjligheter att ta emot
internationellt stöd vid kriser och
allvarliga händelser i fredstid. Fö.
30. Vital kommunal demokrati. Fi.
31. Sänkta trösklar – högt i tak
Arbete, utveckling, trygghet. A.
32. Upphandlingsstödets framtid. S.
33. Gör det enklare! S.
34. Nya påföljder + kort presentation. Ju.
35. Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och
barnäktenskap. Ju.
36. Registerdata för forskning. Fi.
37. Kulturmiljöarbete i en ny tid. Ku.
38. Minska riskerna med farliga ämnen!
Strategi för Sveriges arbete för en giftfri
miljö. M.
39. Vägar till förbättrad produktivitet och
innovationsgrad i anläggningsbranschen
+ Bilagedel. N.
40. Innovationsstödjande verksamheter vid
universitet och högskolor: Kartläggning,
analys och förslag till förbättringar – en
preliminär delrapport. U.
41. Innovationsstödjande verksamheter vid
universitet och högskolor: Kartläggning,
analys och förslag till förbättringar
– slutbetänkande. U.
42. Bättre behörighetskontroll. Ändringar
i förordningen (2006:196) om register
över hälso- och sjukvårdspersonal. S.
43. Konsumenten i centrum
– ett framtida konsumentstöd. Ju.
44. Hemliga tvångsmedel mot allvarliga
brott. Ju.
45. Kvinnor och barn i rättens gränsland. U.
46. Dammsäkerhet. Tydliga regler och effektiv
tillsyn. N.
47. Harmoniserat inkomstbegrepp.
Möjligheter att använda månadsuppgifter
i social- och arbetslöshetsförsäkringarna.
S.
48. Maritim samverkan. Fö.
49. Tolkning och översättning vid
straffrättsliga förfaranden.
Genomförande av EU:s tolknings- och
översättningsdirektiv. Ju.
50. Nystartszoner. Fi
51. Utvärdering av IPRED-lagstiftningen.
Ju.
52. Bostadstaxering – avveckling eller
förenkling. Fi.
53. AP-fonderna i pensionssystemet –
effektivare förvaltning av pensions-
reserven. Fi.
54. Återvinning av fartyg
– underlag för ratificering av Hong Kong-
konventionen. N.
55. En översyn av tryck- och yttrandefriheten.
Del 1 och 2. Ju
56. Mot det hållbara samhället
– resurseffektiv avfallshantering. M.
57. Tydligare regler om fri rörlighet för EES-
medborgare och deras familjemedlemmar.
Ju.
Statens offentliga utredningar 2012
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Skadeståndsansvar och försäkringsplikt
vid sjötransporter – Atenförordningen och
försäkringsdirektivet i svensk rätt. [8]
Snabbare betalningar. [11]
Penningtvätt – kriminalisering, förverkande
och dispositionsförbud. [12]
En sammanhållen svensk polis. [13]
En ny brottsskadelag. [26]
Nya påföljder + kort presentation. [34]
Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och
barnäktenskap. [35]
Konsumenten i centrum
– ett framtida konsumentstöd. [43]
Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott. [44]
Tolkning och översättning vid straffrättsliga
förfaranden. Genomförande av EU:s
tolknings- och översättningsdirektiv. [49]
Utvärdering av IPRED-lagstiftningen. [51]
En översyn av tryck- och yttrandefriheten.
Del 1 och 2. [55]
Tydligare regler om fri rörlighet för EES-
medborgare och deras familjemedlemmar.
[57]
Försvarsdepartementet
Sveriges möjligheter att ta emot internationellt
stöd vid kriser och allvarliga händelser i
fredstid. [29]
Maritim samverkan. [48]
Socialdepartementet
Framtidens högkostnadsskydd i vården. [2]
Åtgärder mot fusk och felaktigheter med
assistansersättning. [6]
Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar
och samhällsskydd. [17]
Enklare för privatpersoner att hyra ut sin
bostad med bostadsrätt eller äganderätt. [25
Längre liv, längre arbetsliv. Förutsättningar och
hinder för äldre att arbeta längre. [28]
Upphandlingsstödets framtid. [32]
Gör det enklare! [33]
Bättre behörighetskontroll. Ändringar i
förordningen (2006:196) om register
över hälso- och sjukvårdspersonal. [42]
Harmoniserat inkomstbegrepp. Möjligheter
att använda månadsuppgifter i social- och
arbetslöshetsförsäkringarna. [47]
Finansdepartementet
Skatteincitament för riskkapital. [3]
Ekonomiskt värde och samhällsnytta
– förslag till en ny statlig ägarförvaltning.
[14]
Vital kommunal demokrati. [30]
Registerdata för forskning. [36]
Nystartszoner. [50]
Bostadstaxering – avveckling eller förenkling.
[52]
AP-fonderna i pensionssystemet – effektivare
förvaltning av pensionsreserven. [53]
Utbildningsdepartementet
Tre blir två! Två nya myndigheter inom
utbildningsområdet. [1]
Högskolornas föreskrifter. [5]
Kvalitetssäkring av forskning och utveckling
vid statliga myndigheter. [20]
Likvärdig utbildning
– riksrekryterande gymnasial utbildning
för vissa ungdomar med funktionsned-
sättning. [24]
Innovationsstödjande verksamheter vid
universitet och högskolor: Kartläggning,
analys och förslag till förbättringar – en
preliminär delrapport. [40]
Innovationsstödjande verksamheter vid
universitet och högskolor; Kartläggning,
analys och förslag till förbättringar
– slutbetänkande. [41]
Kvinnor och barn i rättens gränsland. [45]
Miljödepartementet
Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2012
– långsiktig säkerhet, haverier och global
utblick. [7]
Plan för framtagandet av en strategi för
långsiktigt hållbar markanvändning. [15]
Mål för rovdjuren. [22]
Minska riskerna med farliga ämnen! Strategi
för Sveriges arbete för en giftfri miljö. [38]
Mot det hållbara samhället – resurseffektiv
avfallshantering. [56]
Näringsdepartementet
Så enkelt som möjligt för så många som möjligt
– den mjuka infrastrukturen på väg. [18]
Nationella patent på engelska? [19]
Här finns mer att hämta – it-användningen i
småföretag. [21]
Färdplan för framtiden
– en utvecklad flygtrafiktjänst. [27]
Vägar till förbättrad produktivitet och
innovationsgrad i anläggningsbranschen +
Bilagedel. [39]
Dammsäkerhet
Tydliga regler och effektiv tillsyn. [46]
Återvinning av fartyg
– underlag för ratificering av Hong Kong-
konventionen. [54]
Kulturdepartementet
Läsarnas marknad, marknadens läsare
– en forskningsantologi. [10]
Att angöra en kulturbrygga
– för stöd till nyskapande kultur. [16]
Mindre våld för pengarna. [23]
Kulturmiljöarbete i en ny tid. [37]
Arbetsmarknadsdepartementet
Kompletterande regler om personuppgifts-
behandling på det arbetsmarknadspolitiska
området. [4]
Förmån och fälla – nyanländas uttag av
föräldrapenning. [9]
Sänkta trösklar – högt i tak
Arbete, utveckling, trygghet. [31]