Massmediefrågor m.m.

1993/94 KU3

I detta betänkande behandlas 43 motionsyrkanden på massmedieområdet. Motionerna gäller sanktioner för brott mot bestämmelserna om sändningstillstånd, regionala och lokala reklamfinansierade TV-sändningar, innehållet i TV-program, reklam, public service-verksamheten m.m., den s.k. piratradiolagen, ägarkoncentrationen i massmedia, en Radio- och TV-ombudsman, pressetik, långvågssändningar i Motala samt lokaliseringen av en ny mediamyndighet. I betänkandet behandlas också en motion om tillståndskravet på vissa trådlösa mikrofoner. Utskottet har avstyrkt samtliga motionsyrkanden. Sex reservationer (nyd resp. s) har fogats till betänkandet, liksom tre särskilda yttranden (m, nyd resp. s). En meningsyttring (v) har avgetts.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992

1991/92:K416 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen beslutar ta bort fängelse i straffskalan för sändning av radioprogram utan erforderligt tillstånd.

1991/92:K418 av Per Stenmarck (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvenserna av detaljregleringen i lag av reklam i etermedia.

1991/92:K419 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upplåtande av det fjärde markbundna nätet för regionala TV-sändningar,

2. att riksdagen beslutar att upphäva Sveriges Radios monopol för regionala TV-sändningar,

3. att riksdagen beslutar att ge möjlighet till oberoende TV-sändningar över Storstockholm och Mälardalen redan under 1992.

1991/92:K420 av Henrik S Järrel och Björn von der Esch (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reklamen, public service-verksamheten m.m.

1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör intensifiera arbetet på det internationella området när det gäller att skydda barn och ungdomars intressen på mediaområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reklamens påverkan på barn,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utökade möjligheter för barn och ungdom att använda sin yttrandefrihet.

1991/92:K426 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen upphäver kabellagen med undantag för 16--20 §§ om ingripande mot egensändningar rörande våldsskildringar, pornografi eller hets mot folkgrupp,

2. att riksdagen upphäver lagen om avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar,

3. att riksdagen, om yrkande 1 och 2 inte bifalls, omformulerar reklam- och annonsregler för egensändningar i enlighet med vad som sägs i Europakonventionen och EG-direktivet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kabelnämnden bör avskaffas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den principiella synen på den fulla yttrandefrihetens och informationsfrihetens betydelse för demokratin.

1991/92:K429 av Harriet Colliander och Richard Ulfvengren (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att, utifrån grundsynen att största möjliga yttrandefrihet liksom största möjliga konkurrens skall råda i det svenska samhället, lägga fram förslag till lagstiftning mot ägarkoncentrationen i massmedia i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skyndsam behandling av frågan att begränsa ägarinflytandet i kommersiell radio och TV i Sverige så att ingen enskild ägare, direkt eller indirekt, kan få ett bestämmande inflytande över företaget eller dess verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om största möjliga ägarspridning i radio och TV.

1991/92:K430 av Ian Wachtmeister och Stefan Kihlberg (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en projektgrupp tillsätts med uppgift att utarbeta ett konkret förslag till "auktorisationsinstitut" i enlighet med motionens tankegångar.

1991/92:K431 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en grundlig översyn av public service-verksamhetens struktur, organisation, finansiering och reglering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagreglering i anslutning till den utveckling som föranleds av Sveriges närmande till EG,

1991/92:K432 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för den framtida svenska radioverksamheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av en fristående rikstäckande reklamfinansierad radiokanal,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvarsfull reklam,

1991/92:Kr299 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för lokal etersänd TV,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att provsändningar med lokal eter-TV bör komma till stånd,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den s.k. piratradiolagen bör avskaffas.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993

1992/93:K402 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regler skapas som förhindrar förekomst av svordomar i offentligt tal och skrift samt i TV- och radioprogram.

1992/93:K407 av Peeter Luksep (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att snarast omförhandla vissa delar av avtalet mellan staten och Nordisk Television AB (TV4).

1992/93:K408 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av utredning och eventuell lagstiftning på pressetikens område.

1992/93:K412 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om borttagande av tillståndskravet för trådlösa mikrofoner.

1992/93:K415 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en funktionsuppdelning av radio- och TV-myndigheter bör utredas med den inriktning som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samla vissa uppgifter på en särskild radio- och TV-ombudsman,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för en massmedieombudsman.

1992/93:K421 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försök med etersänd reklamfinansierad lokal-TV.

1992/93:K425 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i lagen om satellitsändningar av TV-program att EG:s TV-direktiv blir gällande svensk rätt,

2. att riksdagen beslutar att avskaffa 19 § och 21 § första stycket, lagen om satellitsändningar av TV-program,

3. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av lagen om satellitsändningar av TV-program i syfte att åstadkomma konkurrensneutralitet i enlighet med vad i motionen anförts.

1992/93:K430 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar för långvågssändningar i Motala.

1992/93:K431 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen beslutar ta bort fängelse i straffskalan för sändning av radioprogram utan erforderligt tillstånd.

1992/93:K432 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att utarbeta konkreta förslag till hur en allsidig och saklig journalistik och opinionsbildning skall uppmuntras och säkerställas i enlighet med motionens tankegångar.

1992/93:K433 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i vissa delar ompröva avtalet med TV4 Nordisk Television AB i syfte att stärka konkurrensneutraliteten,

2. att riksdagen beslutar om ändringar i 11 och 15 §§ radiolagen i enlighet med de lydelser som föreslagits i motionen, likaså i syfte att stärka konkurrensneutraliteten.

1992/93:So609 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör intensifiera sitt arbete på det internationella området när det gäller att skydda barns och ungdomars intressen på mediaområdet och därvid betona Kabelnämndens viktiga roll.

1992/93:A422 av Marianne Jönsson m.fl. (c,s,fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokalisering till Kalmar län av den nya mediaenheten.

Sanktioner för brott mot bestämmelserna om sändningstillstånd

Motionerna

I motionerna 1991/92:K416 och 1992/93:K431 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) begärs att fängelse inte skall ingå i straffskalan för sändning av radioprogram utan erforderligt tillstånd. Enligt motionärerna förefaller påföljden fängelse för brottet olovlig sändning av radioprogram som orimligt hård, särskilt om man beaktar att sändning av radioprogram är en grundläggande fri- och rättighet.

Bakgrund

Enligt 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen får rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Enligt andra stycket skall det allmänna eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidast möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

I 5 § radiolagen (1966:755) föreskrivs att det krävs tillstånd av regeringen för rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning. Enligt 4 § lokalradiolagen (1993:120) resp. 3 § närradiolagen (1982:459) krävs också tillstånd för att sända lokalradio och närradio.

Enligt 21 § radiolagen döms den som sänder radioprogram utan erforderligt tillstånd till böter eller fängelse i högst ett år.

Utskottets bedömning

Radiolagsutredningen (U 1985:05), som beräknas avge sitt slutbetänkande i december 1993, skall enligt sina direktiv (dir. 1985:21) se över sanktionerna vid överträdelser av radiorättsliga regler. Enligt utskottets mening bör resultatet av utredningens arbete avvaktas. Motionerna 1991/92:K416 och 1992/93:K431 avstyrks följaktligen.

Regionala och lokala reklamfinansierade TV-sändningar

Motionerna

Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) framhåller i motion 1991/92:K419 att det behövs en utbyggnad av utbudet för TV-sändningar främst på regional och lokal nivå. Ett nät av fristående, oberoende kanaler skulle kunna samordnas i ett nationellt nät. För att en regional kanal skall nå alla är ett upplåtande av det markbundna nätet en nödvändighet (yrkande 1). Motionärerna begär vidare att Sveriges Radios monopol på regionala TV-sändningar upphävs (yrkande 2) samt att det införs en möjlighet till oberoende TV-sändningar över Storstockholm och Mälardalen redan under 1992 (yrkande 3).

I motion 1991/92:Kr299 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anförs att det fjärde televisionsnätet bör användas för lokal etersänd TV. Motionärerna begär en utredning om förutsättningarna för detta och att provsändningar kommer till stånd (yrkandena 14 och 15). Roland Larsson (c) har ett liknande yrkande i motion 1992/93:K421 och föreslår att en försöksverksamhet inleds i Linköping grundad på den organisation man där tillämpar för de kabelsända kommersiella programmen.

Bakgrund

Riksdagen beslöt våren 1991 om en ny reklamfinansierad tredje TV-kanal (prop. 1990/91:149, bet. 1990/91:KU39, rskr. 370). I regeringens proposition till riksdagen (prop. 1990/91:149) om radio- och TV-frågor underströks att möjligheten att sända television är en begränsad nationell resurs (s. 41). Vidare framhölls svårigheterna, i varje fall i det rådande konjunkturläget, att finansiera två TV-kanaler med reklam. Det underströks även att det finns en risk för att dagspressen skulle få stora svårigheter om en stor del av annonseringen överfördes till televisionen (s. 43 f.).

Föredragande statsrådet aviserade i propositionen en utredning om det tekniska utrymmet för reklamfinansierad radio. En sådan utredning tillsattes och avgav hösten 1991 delbetänkandet (SOU 1991:108) Tekniskt utrymme för reklamfinansierad radio. Utredningen skall enligt tilläggsdirektiv (dir. 1993:99) nu belysa hur de kvarvarande outnyttjade sändningsfrekvenserna för TV kan tas i anspråk för att så långt det är tekniskt möjligt skapa förutsättningar för fri TV. Utredningen bör bl.a. belysa hur de kvarvarande outnyttjade sändningsfrekvenserna för TV kan tas i anspråk för sändningar med nuvarande teknik, även utöver de frekvenstilldelningar som nu är koordinerade.

Utskottets bedömning

De frågor som tas upp i motionerna är nu föremål för översyn av Utredningen (U 1991:26) om tekniska förutsättningar för utökade sändningar av radio- och television till allmänheten. Enligt utskottets mening bör utredningsarbetet inte föregripas. Motionerna 1991/92:K419 yrkandena 1--3, 1991/92:Kr299 yrkandena 14 och 15 samt 1992/93:421 avstyrks följaktligen.

Innehållet i TV-program m.m.

Motionerna

Motion 1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vänder sig mot de inslag av våld som förekommer i TV-program och även i massmedier i övrigt, t.ex serietidningar för barn. Reklamen för TV:s egen programverksamhet innehåller enligt motionärerna ofta starka inslag av våld som är skadligt för barn (yrkande 1). I motionen framhålls också behovet av utökade möjligheter för barn och ungdom att använda sin yttrandefrihet. Enligt motionärerna borde det finnas ett sätt att föra över medel från de företag som tjänar pengar på att sända reklam i TV och radio till barns och ungdomars arbete med programverksamhet. De arvsfondsmedel som i dag finns att tillgå för mediaverkstäder och mediaprojekt är mycket små i förhållande till den totala omsättningen på mediamarknaden. Frågan om hur föreningslivet skall finansiera sin verksamhet med reklam bör utredas vidare (yrkande 4). Samma motionärer framhåller i motion 1992/93:So609 yrkande 7 liksom i nyssnämnda motion 1991/92:K423 yrkande 1 att Sverige bör intensifiera sitt arbete på det internationella området för att ta till vara barnens och ungdomarnas intressen på mediaområdet. Kabelnämndens instruktion bör utformas så att den kommer att arbeta med att motverka sändningar som bryter mot EG-direktivet t.ex. när det gäller våldsskildringar till barn och unga. Alwa Wennerlund (kds) vänder sig i motion 1992/93:K402 mot bruket av svordomar i offentligt tal och skrift samt i TV- och radioprogram. Enligt motionären bör det tillskapas regler som förhindrar detta.

Bakgrund

EG:s ministerråd antog den 3 oktober 1989 direktivet 8774/89 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, det s.k. TV-direktivet. TV-direktivet innehåller en gemensam reglering av alla televisionssändningar oavsett spridningssätt och spridningsområde, medan Europarådets konvention, vilken tillträtts av Sverige, endast reglerar sändningar som överskrider gränser. Både konventionen och TV-direktivet syftar till att TV-program inte skall stoppas av nationsgränser men medger undantagsvis under vissa förutsättningar att ett mottagarland tillfälligt hindrar vidaresändning av en TV-sändning, om den innebär ett allvarligt och upprepat brott mot vissa delar av regelverket.

Artikel 22 i TV-direktivet reglerar skyddet för minderåriga. Enligt artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn till minderåriga skall även tas i fråga om andra program, om de kan antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på tider då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte ser eller hör sådana sändningar. Medlemsstaterna skall också säkerställa att sändningarna inte innehåller något som uppammar hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. I artikel 2 ges vissa möjligheter att hindra vidarespridning av program vid överträdelser av artikel 22.

I förarbetena till lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten (prop. 1992/93:75) framhölls att den möjlighet att hindra vidarespridning som direktivet öppnar inte borde utnyttjas, bl.a. med hänsyn till att enligt regeringsformens regler om inskränkning av yttrandefriheten och informationsfriheten ett ingripande endast får ske om åtgärden står i rimlig proportion till den gärning som skall hindras. Enligt regeringens mening skulle en regel om att hindra vidaresändningar som bryter mot artikel 22 vara en med hänsyn till yttrande- och informationsfriheterna drastisk åtgärd, som till sin praktiska verkan skulle medföra orimliga skillnader mellan olika boendeformer när det gäller mottagningen av satellitprogram. Utskottet delade denna bedömning (bet. 1992/93:KU12). Enligt utskottets mening stod en sådan åtgärd inte i rimlig proportion till det som den avser att hindra. Utskottet avstyrkte därför bifall till ett yrkande om att Kabelnämnden skulle ges möjlighet att hindra vidaresändning som bryter mot artikel 22 i TV-direktivet. Riksdagen godtog utskottets förslag.

Enligt 7 § radiolagen första stycket 4 får i avtal mellan regeringen och programföretag bestämmas om skyldighet för programföretaget att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. Sveriges Radio och Sveriges Television skall enligt sina respektive avtal bedriva programverksamheten bl.a. med beaktande av respektive mediums centrala ställning i samhället.

I förarbetena till radiolagens bestämmelser (prop. 1977/78:91 s. 194) anges att följande bör gälla för behandlingen av våld i programverksamheten. Radion och TV har skyldighet att informera publiken, såväl de unga som de äldre, om det faktiska våld som förekommer i människans tillvaro. Detta våld måste få behandlas i olika typer av program, t.ex. nyhetsprogram, kommenterande program eller dramatiska framställningar. Självfallet bör viss återhållsamhet i framställningssättet iakttas vid sändningar som äger rum vid tider då barn kan förutsättas ta del av programmen. Man bör också ta hänsyn till de risker som följer av att fler program som skildrar våld sänds under kort tid. Den ökning av underhållningsvåldet som har ägt rum i biograffilm och kommersiellt producerade TV-program bör däremot inte återspeglas i den svenska televisionens programutbud. Riksdagen har framhållit att det är en oavvislig skyldighet för programföretagen att låta programutbudet präglas av stor försiktighet när det gäller våldsskildringar och våldsinslag (bet. KrU 1977/78:24 s. 47 f. och bet. KrU 1985/86:21 s. 17).

Även bruket av svordomar bör bedömas med beaktande av mediets centrala ställning. Av proposition 1977/78:91 framgår att svordomar bör undvikas i andra sammanhang än där de är motiverade av konstnärliga krav eller äkthetsvärde (s. 195 f.). Kulturutskottet har betonat detta och uttalat att särskild restriktivitet bör iakttas när det gäller program för barn (bet. KrU 1985/86:21 s. 19).

Lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten anger att domstol på talan av JK får meddela förbud mot egensändning om det i en sådan sändning vid upprepade tillfällen visats rörliga bilder med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller med närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, samt sändningarna inte varit försvarliga med hänsyn till syftet och sammanhanget samt omständigheterna i övrigt eller det annars vid upprepade tillfällen förekommit sändningar av pornografiska bilder eller om utbudet varit ensidigt inriktat på våldsskildringar.

Frågan om föreningars rätt att sända reklam i lokal kabel-TV behandlades av utskottet med anledning av förslag till ny lagstiftning för kabelsändningar m.m. (prop. 1991/92:53, bet. 1991/92:KU19). Utskottet framhöll att syftet med särställningen för de lokala kabelsändarföretagen är att vidga yttrandefriheten. Som framhållits i propositionen borde det emellertid inte vara möjligt att som lokalt kabelsändarföretag kostnadsfritt få operera som en kommersiell kanal med reklamintäkter. De som med stöd av lagen får tillgång till en kanal gratis måste således finna sig i att bedriva verksamhet utan reklam. Utskottet underströk att det inte var något som hindrade att ett lokalt kabelsändarföretag fortsättningsvis driver verksamheten på kommersiell grund, dvs. på grundval av ett avtal med nätinnehavaren.

Utskottets bedömning

Beträffande frågan om att intensifiera arbetet på det internationella området när det gäller att skydda barns och ungdomars intressen på mediaområdet vill utskottet hänvisa till betänkandet (SOU 1992:36) Radio och TV i ett. Utredaren har beaktat att den nya radio- och TV-myndighet som föreslås kan bli ansvarig myndighet enligt Europarådskonventionen. Utredaren har därvid pekat på att de internationella frågorna blir allt viktigare och har understrukit att det är en klar fördel att en myndighet håller i de internationella kontakterna. Utredningen har beräknat ett resursbehov för den nya myndigheten bl.a. med hänsyn till detta. Betänkandet har remissbehandlats och en proposition beräknas läggas fram för riksdagen under detta riksmöte. Enligt utskottets mening bör propositionen avvaktas. Motionerna 1991/92:K423 yrkande 1 och 1992/93:So609 yrkande 7 avstyrks följaktligen.

När det gäller frågan om utökade möjligheter för barn att använda sin yttrandefrihet är utskottet inte berett tillstyrka att det förs över medel från de företag som sänder reklam i radio och TV till barns och ungdomars arbete med programverksamheten. När riksdagen våren 1991 ställde sig bakom förslaget att intäkterna för koncessionsavgiften från det reklamfinansierade TV-företaget skulle tillföras Sveriges Radio-koncernens verksamhet motiverades detta bl.a. med att reklam-TV-företaget på sikt kunde få betydligt högre intäkter än som varit möjligt om det från början fått konkurrera med Sveriges Television om annonserna. Utskottet gör nu inte någon annan bedömning i fråga om behovet av att kompensera Sveriges Television. Utskottet vill emellertid erinra om att medel till den aktuella ungdomsverksamheten kan utgå från anslaget C 3 Stöd till filmkulturell verksamhet -- elfte huvudtiteln. För innevarande budgetår har inom detta anslag beräknats 22 miljoner kronor till verksamhet riktad till barn och ungdom.

Utskottet är inte heller berett frångå sitt tidigare ställningstagande att de som med stöd av lagen om kabelsändningar till allmänheten får tillgång till en kanal gratis måste finna sig i att bedriva verksamheten utan reklam. Enligt utskottets mening saknas anledning att nu utreda frågan. Utskottet vill även hänvisa till att närradiolagen sedan den 1 april 1993 ger möjlighet för sammanslutningar att sända reklam.

Utskottet avstyrker således även motion 1991/92:K423 yrkande 4.

När det gäller bruket av svordomar i offentligt tal och skrift samt i TV- och radioprogram får utskottet hänvisa till Radionämndens roll i sammanhanget. Med hänsyn till vikten av yttrandefriheten bör enligt utskottets mening ytterligare regler inte tillskapas. Motion 1992/93:K402 avstyrks följaktligen.

Reklam

Motionerna

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vänder sig i motion 1991/92:K426 yrkande 1 mot kabellagens förbud för de lokala kabelsändarföretagen att sända reklam. Annonsreglerna bör enligt motionen samordnas med de regler för reklam som finns i Europakonventionen och EG-direktivet samt Internationella handelskammarens grundregler. Eftersom kabellagen innebär en faktisk begränsning av den fria opinionsbildningen, av yttrandefriheten och informationsfriheten bör den upphävas utom såvitt avser 16--20 §§ om ingripande i fråga om våldsskildringar, pornografi och hets mot folkgrupp. Lagen om avgifter i ärenden om lokala TV-sändningar bör avskaffas (yrkande 2). För det fall detta inte bifalls begär motionärerna en omformulering av reklam- och annonsregler för egensändningar i enlighet med vad som sägs i Europakonventionen och EG-direktivet (yrkande 3). Kabelnämnden bör avskaffas (yrkande 4). Motionärerna understryker slutligen den fulla yttrandefrihetens och informationsfrihetens betydelse för demokratin och begär ett tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 5).

Henrik S Järrel och Björn von der Esch vänder sig i motion 1991/92:K420 yrkande 2 mot lagstiftarens möjlighet att utfärda generellt förbud mot reklam. Bestämmelsen i yttrandefrihetsgrundlagen sägs uteslutande vara tillkommen för att tills vidare hålla de i Sveriges Radio-koncernen ingående programbolagen fria från reklamsändningar. Public service-verksamhetens organisation och finansiering är emellertid inte en gång för alla given utan måste fortlöpande anpassas till utvecklingen. Det sägs vidare i motionen att det är troligt att public service-verksamheten inte minst av rättviseskäl i fortsättningen bör regleras i lag snarare än avtal. Reklam som inkomstkälla är en förutsättning för överlevnaden på samma sätt som reklam är en förutsättning för den fria pressens existens.

I motion 1992/93:K425 av Henrik S Järrel (m) framhålls att EG:s direktiv om TV-sändningar till allmänheten i allt väsentligt tillgodoser rimligt höga anspråk på normerad reklametik och därför bör kunna antas utan striktare, mer detaljerade föreskrifter. Direktiven bör enlig motionären bli gällande svensk rätt (yrkande 1). Vidare behövs en skyndsam översyn av lagen om satellitsändningar av TV-program och ett upphävande av 19 § och 21 § första stycket som innebär ett förbud mot reklam under annan tid än annonstid respektive förbud mot reklam riktad till barn (yrkandena 3 och 2). Samma motionär tar i motion 1992/93:K433 upp frågan om finansieringsvillkoren för TV4 Nordisk Television AB. Det framhålls att nuvarande reklamregler inte tillåter avbrott för reklam i pågående program och inte heller reklam riktad till barn i anslutning till barnprogram, vilket innebär nackdelar i konkurrenshänseende jämfört med TV3. Avtalet med TV4 Nordisk Television AB bör i dessa avseenden omprövas i syfte att stärka konkurrensneutraliteten (yrkande 1). Motionären förordar även ändringar i 11 och 15 §§ radiolagen för att åstadkomma mer neutrala konkurrensförutsättningar (yrkande 2).

Avtalet med TV4 Nordisk Television AB tas också upp i motion 1992/93:K407 av Peeter Luksep (m). Motionären anser att avtalet bör omförhandlas i syfte att avskaffa tilldelning till Sveriges Radio av reklamintäkterna och mildra de stränga reglerna för annonsering i fråga om reklam till barn, möjligheterna att bryta program för annonsinslag, mängden annonsering och s.k. åsiktsreklam.

Detaljregleringen i lag av reklam i etermedia tas upp i motion 1991/92:K418 yrkande 2 av Per Stenmarck (m). Enligt motionären betyder begränsningarna i den totala reklamtiden att priserna på annonstiden drivs upp. När priserna drivs upp på detta sätt gynnas de större marknadsledande företagen som därmed får konkurrensfördelar. Detaljregleringen drabbar i förlängningen konsumenten som får betala priset. Enligt motionären bör riksdagen ge regeringen detta till känna.

I motion 1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) framhålls att barn inte reagerar förnuftsmässigt på reklam. Motionärerna uttrycker tvivel på att reklamfrihet runt sändningarna av barnprogram utgör ett tillräckligt skydd för barn (yrkande 3).

Bengt Harding Olson (fp) behandlar i motion 1991/92:K432 (yrkande 4) frågan om den lämpligaste formen för normgivning för reklamen. I lagstiftning bör fastläggas de grundläggande allmänna reklamreglerna med komplettering av utomrättsliga etiska regler enligt utländsk modell. De övergripande målen för denna normgivning beträffande radioreklamen bör vara att uppnå rättssäkerhet på reklammarknaden särskilt med avseende på ett fungerande konsumentskydd. Dessutom bör enligt motionen eftersträvas en europeisk harmoniserad reglering. Frågan om Sveriges uppfyllande av EG:s TV-direktiv tas upp i motion 1991/92:K431 yrkande 3 av Henrik S Järrel (m). Metoden med avtalsreglering mellan staten och varje befintlig tillståndshavare kan enligt motionären inte anses vara tillräcklig. I stället torde det behövas en författningsreglering av samtliga de frågor som EG-direktivet reglerar.

Bakgrund

Europarådets konvention om gränsöverskridande television medger i artikel 28 uttryckligen att en stat har striktare och mer detaljerade regler än konventionens i fråga om sändningar som ligger under statens jurisdiktion. I fråga om sättet att uppfylla konventionens krav ges vidare staterna en betydande frihet. Konventionens syfte är att underlätta gränsöverskridande TV-sändningar som riktar sig till allmänheten. Den sändande staten är ansvarig för att konventionens regler följs. Sändande stat när det gäller satellitsändningar är i första hand den stat från vilken upplänkningen görs.

Om sändningarna uppfyller konventionens krav har de mottagande länderna åtagit sig att inte hindra mottagning eller vidaresändning på sitt territorium. Reklam skall vara hederlig och får inte vara vilseledande eller på annat sätt strida mot konsumenternas intressen. Reklam som riktar sig till barn eller där barn förekommer får inte innehålla något som skadar deras intressen, och reklamen skall ta hänsyn till barns särskilda känslighet. Högsta tillåtna reklamtid är 15 % av den dagliga sändningstiden. Om mängden punktreklam inte överstiger 15 % får dock den högsta reklamtiden vara 20 % för att ge plats åt "teleshopping", som får sändas högst en timme per dag.

Artikel 13 ställer krav på hur reklamen skall presenteras. Ett reklaminslag skall kunna identifieras tydligt. I princip skall reklamen sändas i block. Reklamen skall enligt huvudregeln sändas mellan de egentliga programmen. Det är emellertid enligt konventionen tillåtet att avbryta ett program med reklam under förutsättning att programmets karaktär inte går förlorad därigenom och rättighetshavarnas ställning inte träds för när. Program som består av självständiga delar får endast avbrytas genom att programinslagen sänds mellan delarna. Om program av annat slag avbryts måste det gå minst 20 minuter mellan varje avbrott. I fråga om filmer och liknande verk som är längre än 45 minuter, t.ex. biograffilmer och TV-filmer, gäller en mer restriktiv reglering. Ett sådant verk får avbrytas endast en gång för varje hel 45-minutersperiod. Reklamavbrott får inte göras i gudstjänster och inte heller i nyhets- eller aktualitetsprogram, dokumentärer, religiösa program eller barnprogram som är kortare än 30 minuter. Gränsöverskridande reklam för tobak är inte tillåten, medan alkoholreklam tillåts med vissa restriktioner. Det är vidare förbjudet att göra reklam för receptbelagda läkemedel.

Den 3 oktober 1989 antog EG ett direktiv med vissa föreskrifter om TV-sändningar, vilka i allt väsentligt motsvarar konventionens bestämmelser. Direktivet tillåter enskilda stater att ha strängare eller mer detaljerade regler för programföretag under sin jurisdiktion (art. 3). Artikel 18 tillåter restriktiva föreskrifter om högsta tillåtna reklammängd för att avväga intresset för TV-annonsering med det allmänna intresset. Därvid skall särskild hänsyn tas till televisionens roll för att tillhandahålla kultur och underhållning samt skydd för pluralism i information och media.

Reklamfinansierad marksänd TV-kanal är tillåten i Sverige sedan den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:149, bet. 1990/91:KU39). Riksdagen beslutade i december 1991 en lagstiftning om kabelsändningar till allmänheten, vilken trädde i kraft den 1 januari 1992 (prop. 1991/92:53, bet. 1991/92:KU19). Genom beslutet togs ett tidigare tillståndskrav för lokala kabelsändningar bort. Enligt den nya kabellagen är det tillåtet att sända reklam mot vederlag och program mot vederlag även i s.k. egensändningar. Privata reklamfinansierade ljudradiosändningar har tillåtits fr.o.m. den 1 april 1993 (prop. 1992/93:70, bet. 1992/93:KU15).

De svenska normerna för reklamen har bestämts så att Sverige kunnat uppfylla kraven i den europeiska TV-konventionen. Kabellagens regler om annonser i TV-sändningar överensstämmer i väsentliga delar med de regler som gäller för den från marken etersända televisionen. För ljudradion gäller dock enligt kabellagen liksom enligt lokalradiolagen mindre omfattande reklamregler.

Enligt 3 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram (ljudradio- och televisionsprogram) genom tråd. Denna frihet hindrar enligt paragrafens andra stycke inte att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning eller om ingripande mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Av 1 kap. 12 § första stycket framgår att föreskrifter i lag får meddelas om annonser om alkohol eller tobak utan hinder av grundlagen. Bestämmelserna i grundlagen hindrar enligt paragrafens andra stycke inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller program som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten.

Radiolagen (1966:755) definierar reklam som ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. I radiolagen föreskrivs följande villkor som inte gäller vad som sänds under annonstid i TV. Programföretag får inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Övriga villkor för programföretagens sändningsrätt skall tas in i ett avtal mellan regeringen och företaget. I avtalet får det bl.a. bestämmas om skyldighet för programföretaget att inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis eller att endast under annonstid i televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning. Under annonstid i televisionen får det enligt 8 § radiolagen endast förekomma reklam och andra program som någon har uppdragit åt programföretag att sända, programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet och programglimtar. I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter och nyhetskommentarer (9 §). Annonser som sänds under annonstid i televisionen får inte syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden (10 §). En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Inte heller får det uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (11 §).

Av en programtjänsts sändningstid får högst 10 % avse annonser under annonstid i televisionen. Med programtjänst avses ett samlat utbud av ljudradio- eller televisionsprogram som sänds under en gemensam beteckning. Inom en sändningstid av en timme får annonser förekomma under högst 8 minuter eller i rena undantagsfall 10 minuter. I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sändningstiden för annonser under annonstid skall vara kortare (13 §). Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en minut (14 §). Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Annonser får emellertid avbryta program om de sätts in i pauser i sportprogram o.d. eller mellan delar av program som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar i minst 20 minuter (15 §).

I lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten föreskrivs att den som bedriver sändningsverksamhet i en egensändning som inte sänds under annonstid inte mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt får gynna ett kommersiellt intresse. Om ett program helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten skall detta anges på lämpligt sätt i början och slutet på programmet. Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas under annonstid. Lokala kabelsändarföretag får inte sända reklam. Med lokala kabelsändarföretag avses företag som utsetts av Kabelnämnden och som kostnadsfritt tillhandahållits en kanal.

Av en annons som sänds under annonstid skall det framgå i vems intresse sändningen sker. I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i radioprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer eller, när det gäller television, personer eller figurer som spelar framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. En annons som sänds under annonstid i en televisionssändning får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst 10 % avse annonser under annonstid. Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst 8 minuter eller i rena undantagsfall 10 minuter. Annonstiden vid ett givet tillfälle får inte understiga en minut. Annonser under annonstid i televisionssändning skall sättas in mellan programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Mellan delar i televisionsprogram som består av olika avslutade delar och i pauser i sportprogram får finnas reklam om det dröjer minst 20 minuter mellan varje reklampaus (8--14 §§). Kabellagen innehåller i övrigt föreskrifter om nätinnehavares skyldigheter, lokalt kabelföretags skyldigheter, Kabelnämndens sammansättning, skyldighet att tillhandahålla inspelningar samt ingripanden mot egensändning som innehåller sexuellt våld eller tvång, pornografiska bilder, ensidig inriktning av våldsskildringar eller hets mot folkgrupp. Slutligen innehåller kabellagen en bestämmelse om att Kabelnämndens beslut kan överklagas till kammarrätten.

Lokalradiolagen (1993:120) innehåller föreskrifter om lokala rundradiosändningar av radioprogram i ljudradio. I fråga om reklam och sponsring föreskrivs att reklam och program mot betalning endast får sändas under annonstid och att det skall framgå i vems intresse sändningen sker samt att det i annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag inte får uppträda personer som spelar en framträdande roll i radioprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta eller, i rena undantagsfall, tio minuter (25--27 §§).

Nämnas kan att Radionämnden i beslut vänt sig mot våldsskildringar i TV, bl.a. i fråga om våldsinslag i s.k. trailrar och i program som sänts på tider då barn kan förväntas ta del av programmen. När det gäller trailrar har nämnden i ett beslut den den 24 januari 1991 (TV 340/90 och 358/90) funnit att en trailer för "Skönheten och odjuret" innehållit lösryckta våldsscener som framstår som skrämmande. Sändningen vid en tidpunkt då det kunde förutsättas att barn tog del av programmen och omedelbart före ett ungdomsprogram utgjorde enligt nämnden en bristande tillämpning av bestämmelsen i 5 § i avtalet mellan staten och Sveriges Television om att programverksamheten skall bedrivas med beaktande av televisionens centrala ställning i samhället. Bristen ansågs emellertid inte så allvarlig att sändningen stred mot avtalet eller mot radiolagen.

Vidare skall här redovisas lagen (1985:1061) om avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar som bl.a. föreskrev att den som fått tillstånd enligt lagen om lokala kabelsändningar varje halvår skulle erlägga avgift till staten med 10 kr för varje bostad som kan nås av tillståndshavarens satellitsändningar. Lagen upphörde att gälla den 1 januari 1992.

När det gäller lagreglering respektive avtalsreglering för sändning av reklam kan nämnas att Lagrådet ifrågasatt avtalssystemets grundlagsenlighet (prop. 1990/91:149 s. 322 f.). Konstitutionsutskottet hänvisade i sin behandling av propositionen till att det tidigare -- i samband med behandlingen av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag -- konstaterats att avtalssystemet ges stöd i yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1990/91:KU39 s. 30).

En förändring av reklamlagstiftningen har begärts i en framställning från Nordisk Television AB--TV 4 till regeringen. Bolaget föreslog ökade möjligheter att låta annonser avbryta program, att reklaminslag skall få sändas omedelbart efter barnprogram samt lättnader när det gäller koncessionsavgiften. Regeringen har den 13 maj 1993 beslutat att inte vidta någon åtgärd med anledning av framställningen.

Utskottets bedömning

I samband med behandlingen av förslaget till ny lagstiftning för kabelsändningar m.m. hösten 1991 väcktes en motion (nyd) som vände sig mot systemet med lokala kabelsändarföretag och vari föreslogs att Kabelnämnden skulle avskaffas. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena och framhöll med hänvisning till förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen att ordningen med lokala kabelsändningar fyller en betydelsefull uppgift för att öppna en tillgång till trådmediet för mindre resursstarka aktörer (bet. 1991/92:KU19). Utskottet ansåg i likhet med regeringen att en bestämmelse om skyldighet att upplåta en kanal för lokala sändningar borde tas in i kabellagen. Med detta följde enligt utskottet att den som med stöd av lagen får tillgång till en kanal gratis måste finna sig i att bedriva verksamheten utan reklam. Utskottet gör nu inte någon annan bedömning. Det finns således enligt utskottets mening inte anledning att upphäva denna del av kabellagen, vilket begärs i motion 1991/92:K426 yrkande 1. Motionsyrkandet avstyrks således såvitt nu är i fråga.

När det gäller motionens yrkande 2 vill utskottet erinra om att lagen om avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar upphörde att gälla den 1 januari 1992. Även detta yrkande avstyrks följaktligen. Beträffande avskaffandet av Kabelnämnden och en prövning av behovet av bl.a. Radionämnden och Närradionämnden får utskottet hänvisa till att frågan om nämndens verksamhet för närvarande bereds inom regeringskansliet med anledning av betänkandet (SOU 1992:36) Radio och TV i ett. Regeringens proposition i ärendet beräknas föreläggas riksdagen under detta riksmöte. Propositionen bör enligt utskottets mening avvaktas. Motion 1991/92:K426 yrkande 4 avstyrks följaktligen också. Enligt utskottets mening är det vidare inte påkallat med något tillkännagivande till regeringen om yttrande- och informationsfrihetens betydelse för demokratin, vilket innebär att även motionens yrkande 5 avstyrks.

Genom avtalet mellan staten och Nordisk Television AB har bestämts att företaget endast under annonstid i televisionen får sända reklam mot vederlag. Föreskrifter om begränsningar i fråga om annonser som sänds under annonstid i televisionen finns i radiolagen sedan den 1 juli 1991. Frågan om högsta tillåtna annonsvolym, behandlades ingående i förslaget om ny reklamfinansierad tredje TV-kanal (prop. 1990/91:149 s. 99). I propositionen framhölls att frågan om hur stor annonsvolym ett reklam-TV-företag bör få ha är beroende på hur man gör intresseavvägningen mellan dem som berörs av frågan. Publikens intresse är enligt propositionen att få följa TV-programmen så ostört som möjligt. Ju större annonsvolymen är desto mer störs man som tittare. Detta intresse talar enligt propositionen för en liten högsta annonsvolym. Programföretaget däremot har intresse av en stor högsta annonsvolym för att få större intäkter. Också publiken kan emellertid ha intresse av en stor annonsvolym, eftersom det kan ge bättre förutsättningar för mer påkostade program. Enligt det föredragande statsrådet utgjorde förslaget en rimlig kompromiss mellan de motstående intressena. Intresset av publikens möjligheter till ostörd upplevelse av programmen gjorde sig också gällande i fråga om avbrott i programmen för annonser. Enligt statsrådets mening borde vidare ett medium med så stor genomslagskraft som televisionen inte alls få användas för reklam som vänder sig till yngre barn. Yngre barn kan inte alltid skilja mellan reklaminslag och vanliga TV-program. Inte heller förstår de att avsiken är att locka till köp. De tar till sig reklamens budskap utan den skepsis som äldre barn och tonåringar lär sig utveckla. Att använda televisionen för reklam till barn skulle enligt propositionen klart strida mot barnens intressen.

De svenska lagreglerna om reklam i radio och TV är således resultatet av avvägningar mellan skilda intressen där särskild hänsyn -- beroende bl.a. på mediets genomslagskraft -- tagits till publikens behov av ostörd upplevelse och även till barns särskilda känslighet. Radiolagens förbud mot s.k. åsiktsreklam grundar sig på behovet av allsidig debatt och på lagens krav på opartiskhet i sändningarna. Enligt utskottets mening saknas anledning att nu frångå dessa bedömningar. Utskottet är därför inte berett förorda att EG-direktivet och Europakonventionens regler skall gälla i Sverige utan sådana inskränkningar som finns i den svenska lagstiftningen och som direktivet och konventionen också medger. Utskottet anser mot den bakgrunden inte heller att det behövs något tillkännagivande till regeringen vare sig om kabellagens reklamregler, konsekvenserna av detaljreglering, om reklamens påverkan på barn, om ansvarsfull reklam eller om omförhandling av avtalet mellan staten och Nordisk Television AB. Motionerna 1991/92:K418 yrkande 2, 1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K423 yrkande 3, 1991/92:K426 yrkandena 1 såvitt nu är i fråga och 3, 1991/92:K432 yrkande 4, 1992/93:K407, såvitt nu är i fråga, 1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433 yrkandena 1 och 2 avstyrks följaktligen.

Lagen (1992:72) om koncessionsavgift för televisionssändningar till allmänheten föreskriver att det reklamfinansierade TV-företaget skall erlägga koncessionsavgift till staten. Som utskottet angett i föregående avsnitt motiverades förslaget om att intäkterna för koncessionsavgiften från det reklamfinansierade TV-företaget skulle tillföras Sveriges Radio-koncernens verksamhet bl.a. med att reklam-TV-företaget på sikt kunde få betydligt högre intäkter än som varit möjligt om det från början fått konkurrera med Sveriges Television om annonserna. Utskottet anser fortfarande att det finns fog för att public service-företagen kompenseras genom att koncessionsavgiften tillförs rundradiokontot. Det saknas mot denna bakgrund anledning att ge regeringen till känna behovet av att omförhandla avtalet mellan staten och TV4 i denna del. Motion 1992/93:K407, såvitt nu är i fråga, avstyrks följaktligen.

När det härefter gäller den i motion 1991/92:K431 yrkande 3 upptagna frågan om lagreglering i stället för avtalsreglering i fråga om regler i EG-direktivet kan erinras om att utskottet tidigare, med anledning bl.a. av ett motionsyrkande vari framhållits att avtalssystemet inte harmonierar med övrig nationell och internationell rätt, hänvisat till Radiolagsutredningens uppdrag att lämna förslag till ny radiolagstiftning (bet. 1990/91:KU39 s. 30 f.). Utskottet anförde att det är naturligt att frågan om ytterligare reglering i lag av villkoren för programinnehåll prövas i bl.a. i detta sammanhang. Utskottet, som ansåg att någon åtgärd från riksdagens sida därför inte var nödvändig, avstyrkte de aktuella motionsyrkandena. Utskottet gör i dag inte någon annan bedömning. Motion 1991/92:K431 yrkande 3 avstyrks följaktligen.

Public service-verksamheten m.m.

Motionerna

Henrik S Järrel begär i motion 1991/92:K431 en grundlig översyn av public service-verksamheten. Frågor som därvid bör bli föremål för överväganden är det publika behovet av och kostnaderna för två allmänfinansierade, rikstäckande TV-kanaler och fyra sådana radiokanaler. De frågeställningar som vidare tas upp i motionen är rimligheten i att ålägga TV4 public service-verksamhet och koncessionsavgifter som vidarebefordras till Sveriges Radio, förekomsten av yrkespolitiker i public service-bolagens styrelser, Sveriges Radios ägarstruktur, organisationen av Sveriges Radio-koncernen samt konstruktionen med allmän mottagaravgift (yrkande 1).

Bengt Harding Olson (fp) begär i motion 1991/92:K432 en reformering av det svenska radiolandskapet. Informations- och yttrandefriheterna skulle stärkas om monopolet bryts. En ny rikstäckande reklamradiokanal bör tillskapas. På lokal nivå måste nya och fria lokalradiostationer kunna sända dygnet runt på lokala frekvenser. Vidare behövs inom verksamheten en ökad effektivitet och konkurrens. Riksradions verksamhet bör finansieras genom avgifter, medan den nya rikskanalen bör få finansieras genom reklam. Närradion bör även fortsättningsvis vara radio utan reklam för föreningar vars verksamhet bör tryggas genom tilldelning av radions reklamintäkter (yrkandena 1 och 2).

Bakgrund

Vissa av de frågor som tas upp i de båda motionerna behandlades i proposition 1990/91:149 om Radio- och TV-frågor. Med hänsyn till den betydelse som radion och televisionen har för möjligheten att utnyttja yttrandefriheten ansågs det angeläget att politiska beslut om villkoren för radio- och TV-verksamheten kunde fattas under så stor politisk enighet som möjligt. Propositionen utarbetades därför i samverkan med en beredningsgrupp med representanter för riksdagspartierna. I propositionen föreslogs bl.a. att inkomster från TV-reklammarknaden skulle bidra till att finansiera svensk marksänd television, att för all marksänd television skulle gälla krav på kvalitet och ett mångsidigt programutbud samt att Sveriges Radio-koncernens verksamhet skulle finansieras i huvudsak med TV-avgiftsmedel.

Riksdagen ställde sig i huvudsak bakom propositionen och godkände således propositionens förslag i fråga om grundläggande krav på programverksamheten i reklamfinansierat TV-företag (bet. 1990/91:KU39, rskr. 370).

Proposition 1991/92:140 om den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten 1993--1996 m.m. innnehöll förslag till villkor och riktlinjer för företagen inom Sveriges Radio-koncernen under kommande avtalsperiod. Den innehöll också ett förslag om bildandet av ett nytt statligt aktiebolag med huvudmannaskap för rundradionätet och om bolagets verksamhet m.m. Public service-företagens uppdrag föreslogs i huvudsak vara oförändrat i förhållande till vad som då gällde. Bolagen för lokalradio och riksradio borde föras samman till ett bolag kallat Sveriges Radio AB. Finansieringen av public service-verksamheten föreslogs oförändrat ske huvudsakligen genom TV-avgiftsmedel. Riksdagen godtog i huvudsak förslagen (bet. 1991/92:KrU28, rskr. 329).

Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1992/93:236, bet. 1992/93:KrU28, rskr. 377) att Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB skall ägas av tre för ändamålet bildade stiftelser. De tre stiftelsestyrelserna skall ha samma ledamöter. Varje stiftelsestyrelse skall bestå av ordförande och tio övriga ledamöter som skall utses av regeringen. De politiska partierna i riksdagen skall föreslå kandidater. Stiftelsernas syfte skall vara att främja självständigheten hos bolag som, i den omfattning och på det sätt som riksdagen och regeringen bestämt, bedriver rundradiosändningar av radio- och televisionsverksamhet i allmänhetens tjänst. Stiftelserna skall tillgodose sitt syfte genom att äga och förvalta aktier i bolagen samt utöva de befogenheter som är förknippade med detta.

Styrelserna i programbolagen skall vardera bestå av nio ledamöter. Regeringen skall utse ordförande medan ägarna på respektive bolagsstämma skall utse fem ledamöter. Den verkställande direktören samt två personalföreträdare är självskrivna ledamöter. Programföretagens styrelser bör bestå av personer som kan förväntas bidra på ett kompetent och professionellt sätt till företagens ledningar. Något uttryckligt förbud mot att styrelseledamöter tillika är riksdagsledamöter ställs inte upp.

Utskottets bedömning

I motion 1991/92:K431 (yrkande 1) yrkas en grundlig översyn av public service-verksamhetens struktur, organisation, finansiering och reglering. I fråga om verksamhetens struktur begärs en omprövning av Sveriges Radios ägarstruktur. En statlig stiftelse som t.ex. äger de rörelsedrivande programbolagen under ledning av professionella styrelser sägs vara en möjlig ägarform värd att närmare pröva. Med hänsyn till det nyligen fattade riksdagsbeslutet om ägandet av den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten får motionsyrkandet i denna del anses tillgodosett.

När det gäller de övriga frågor som enligt motionen bör bli föremål för prövning under den begärda översynen vill utskottet hänvisa till att riksdagen i juni 1992 ställt sig bakom den nu gällande ordningen (prop. 1991/92:140, bet. 1991/92:KrU28, rskr. 329). I propositionen framhöll kulturministern att det enligt hennes mening var för tidigt att överväga en mer radikal omprövning av det uppdrag som bör åvila public service-radion och TV under den närmaste fyraårsperioden. De skäl som tidigare anförts mot reklam ansågs fortfarande aktuella, och kulturministern föreslog därför inte några förändringar. Ett skäl är att det inte är lämpligt att tillåta reklamfinansiering av program i Sveriges Radios kanaler när man samtidigt vill åstadkomma så stor breddning av radioverksamheten som möjligt. Genom att vara garanterade en viss på förhand känd tillförsel av medel har public service-företagen en fördel framför privat radio och TV. Public service-företagen är därmed inte beroende av att maximera antalet tittare och lyssnare för att generera intäkter. I gengäld får de företag som ges dessa förmåner svara mot vissa krav som inte kan ställas på de privata aktörerna. Kulturministern framhöll att förutsättningarna att på kort sikt reklamfinansiera ytterligare en TV-kanal med ett ambitiöst programutbud därför i dåläget tedde sig alltför begränsade. Avtalsperioden för public service-företagen begränsades dock sålunda till fyra år och skall upphöra den 31 december 1996.

Riksdagen har således för endast något mer än ett år sedan ställt sig bakom de organisations- och finansieringsformer som nu gäller för public service-företagen och som skall gälla under ytterligare tre år. Enligt utskottets mening är det ännu för tidigt att ta ställning till behovet av en översyn. Ytterligare erfarenheter behöver vinnas av effekterna för public service-företagen av inrättandet av den nya marksända reklamfinansierade TV-kanalen. Till detta kommer att det finns anledning att avvakta den utredning rörande bl.a. frekvensutrymmet som för närvarande enligt tilläggsdirektiv (dir. 1993:99) bedrivs av Utredningen (U 1991:26) om tekniska förutsättningar för utökade sändningar av radio och television till allmänheten. Utskottet är således inte berett att nu förorda den begärda översynen. Motion 1991/92:K431 yrkande 1 avstyrks följaktligen.

När det gäller de i motion 1991/92:K432 behandlade frågorna om ljudradioverksamheten vill utskottet hänvisa till att riksdagen i februari i år beslutat att privata reklamfinansierade ljudradiosändningar skall vara tillåtna fr.o.m. den 1 april 1993. Beslutet innebär att de nya lokalradiostationerna kan sända dygnet runt. Motionens yrkande 1 är därmed delvis tillgodosett. När det gäller de i motionen upptagna frågorna om utförsäljning av Sveriges Radios lokalradioverksamhet samt om att reklamradions reklamintäkter skall bidra till närradions verksamhet är utskottet inte berett tillstyrka motionens yrkande om riktlinjer för den framtida svenska radioverksamheten. Motion 1991/92:K432 yrkande 1 avstyrks.

Enligt 22 § lokalradiolagen (1993:120) skall under minst en tredjedel av sändningstiden varje dygn sändas sådana program som framställts särskilt för den egna verksamheten. Det är inte något som hindrar att program under övrig sändningstid samordnas med program som sänds av andra lokalradiostationer. Mångfalden inom radion främjas emellertid av att ett flertal lokalradiostationer kan inrättas. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det begränsade analoga frekvensutrymmet saknas enligt utskottets mening anledning att förorda inrättandet av en rikstäckande reklamradiokanal. Utskottet avstyrker således motion 1991/92:K432 yrkande 2.

Den s.k. piratradiolagen

Motionen

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion 1991/92:Kr299 yrkande 17 att den s.k. piratradiolagen avskaffas.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett liknande motionsyrkande behandlades av konstitutionsutskottet hösten 1990 (1990/91:KU12). Utskottet konstaterade att lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning från rundradioanläggning på öppna havet grundar sig på en internationell överenskommelse som Sverige är bundet av. Överenskommelsen, som lades fram i Europarådet för undertecknande den 20 januari 1965 och tillträddes av Sverige, avser, enligt artikel 1, rundradiostationer som är upprättade eller i drift på fartyg m.m. och som utanför nationella territorier utför sändningar avsedda att mottas, helt eller delvis, inom fördragsslutande parts territorium eller som kan orsaka menlig störning för radiotrafik som sker med någon fördragsslutande parts godkännande. De fördragsslutande parterna har enligt artikel 2 förbundit sig att i överensstämmelse med sin nationella rättsordning vidta nödvändiga åtgärder för att beivra såsom lagöverträdelse upprättandet eller användandet av sådana rundradiostationer.

Mot bakgrund av att ett upphävande av lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning från rundradioanläggning på öppna havet skulle innebära ett brott mot överenskommelsen avstyrkte utskottet motionsyrkandet. Riksdagen godkände utskottets förslag.

Utskottets bedömning

Utskottet gör fortfarande samma bedömning som år 1990. Sverige har förbundit sig att som lagöverträdelser beivra den aktuella verksamheten. Ett bifall till motionen skulle innebära ett brott mot Europarådsöverenskommelsen 1965. Motion 1991/92:Kr299 yrkande 17 avstyrks följaktligen.

Ägarkoncentrationen i massmedia

Motionen

Motion 1991/92:K429 yrkandena 1--3 av Harriet Colliander och Richard Ulfvengren (nyd) vänder sig mot den bristande konkurrensen i massmedia. Regeringen bör enligt motionen tillsätta en utredning om begränsning av ägarkoncentrationen i massmedia. Frågan om att begränsa ägarandelen i radio- och TV-företag, t.ex. TV4, bör bli föremål för särskilt skyndsam behandling.

Bakgrund

I betänkandet (SOU 1980:28) Massmediekoncentration presenterades ett lagförslag om förvärvskontroll för motverkande av massmediekoncentration. Förslaget föranledde inte någon åtgärd.

I rapporten (SOU 1991:28) Konkurrensen i Sverige -- en kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher -- lämnade Konkurrenskommittén en redovisning av förhållandena inom bl.a. branschen för dagstidningar. En uppdatering av uppgifterna liksom en redovisning av hur EES-avtalet förutses påverka bl.a. de nu nämnda branscherna lämnades i Konkurrensverkets hösten 1992 publicerade rapport om effekter av EES-avtalet på konkurrensen i Sverige. Med stöd av konkurrenslagstiftningen har en rad konkurrensbegränsningar inom olika delar av massmediebranschen prövats. Konkurrensverket har bl.a. granskat Tidnings AB Mariebergs förvärv av köpoptioner avseende aktier i Sydsvenska Dagbladet AB. Verket fann inte att sådan skadlig verkan som avses i konkurrenslagen förelåg och avskrev därför ärendet utan ytterligare åtgärd. Presstödsnämnden har i fråga om tryckta medier i uppgift att följa ägarutvecklingen på området, i huvudsak från ekonomiska utgångspunkter. TV-området har däremot inte varit föremål för någon uppföljning annat än den som görs inom ramen för Konkurrensverkets instruktion att särskilt följa utvecklingen inom branscher som utmärks av ägarkoncentration.

Utredningar rörande ägandet m.m. av massmedieföretag har genomförts i en rad internationella organ. Sålunda har Europarådet inom ramen för en konsultrapport redovisat överväganden beträffande skärningspunkten mellan yttrandefrihets- och konkurrensaspekterna. Också inom GATT görs en översyn av hithörande frågor. Vidare publicerade Nordiska ministerrådet år 1992 en arbetsrapport (1992:514) Medieföretagsköp och mediekoncentration. I någon mån berörs där förhållandena i Sverige. Inom EG pågår för närvarande ett arbete med frågor som gäller ägarkoncentrationen i massmedia. I september 1992 krävde parlamentet åtgärder av rättslig karaktär mot massmediekoncentration, och i december samma år lade EG-kommissionen fram en grönbok COM (92) 480 Pluralism and Media concentration in the Internal Market: an assessment of the need for community action. Grönboken är för närvarande föremål för remiss och en hearing hölls i april 1993.

Motioner som riktar sig mot ägarkoncentration inom massmedia har behandlats av utskottet vid några tidigare tillfällen. Under riksmötet 1991/92 yrkades i motion K7 av Lars Werner m.fl. (v) regler för kabelsändningsverksamheten som hindrar ägarkoncentration inom medierna. Utskottet, som utgick från att frågan om koncentrationen av ägarintressena inom tråd- och etermedierna ägnades uppmärksamhet i den bredare översyn av den radiorättsliga lagstiftningen som förestod, avstyrkte motionsyrkandet (bet. KU19). Riksdagen godtog utskottets förslag. I en reservation (s) framhölls att tiden nu var mogen att tillsätta en parlamentarisk beredning om den privata ägarkoncentrationen på radio- och TV-området.

I samband med behandlingen av regeringens proposition 1992/93:56 om ny konkurrenslagstiftning beredde näringsutskottet konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över en motion (nyd), vari begärdes en utredning med uppgift att inom konkurrenslagstiftningens ram lägga fram ett lagförslag som begränsar ägar- och företagskoncentrationen i massmedia. Konstitutionsutskottet hänvisade till den nu aktuella motionen 1991/92:K429. Utskottet, som då avsåg att behandla motionen i samband med behandlingen av proposition 1992/93:70 Privat lokalradio, ansåg sig inte böra ha någon uppfattning i frågan eftersom beredningen av det ärendet inte var avslutad. Näringsutskottet avstyrkte i sitt betänkande 1992/93:NU17 den motion som hänvisats till det med hänvisning till konstitutionsutskottets ställningstagande samt till de utredningsarbeten som ovan redovisats.

Det bör vidare erinras om att lokalradiolagen (1993:120) innehåller bestämmelser som syftar till att förhindra ägarkoncentration på massmedieområdet. I 5 § föreskrivs att tillstånd att sända lokalradio lämnas till en fysisk eller juridisk person och endast omfattar ett sändningsområde. Ingen kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, få mer än ett tillstånd. Enligt 7 § får inte tillstånd ges till någon som ger ut dagstidning, till någon som på grund av aktie- eller andelsinnehav har ett bestämmande inflytande över ett företag som ger ut dagstidning eller till företag i vilket någon som avses i det föregående ensam har ett bestämmande inflytande. I lagens förarbeten (prop. 1992/93:70 s. 16 f.) betonades vikten av att mångfalden främjas. Det underströks att om dagstidningsföretag skulle kunna erhålla tillstånd att sända lokalradio skulle dessa företag kunna öka sitt inflytande över nyhetsförmedling och opinionsbildning i stället för att antalet självständiga röster skulle bli flera. Kulturutskottet framhöll i sitt yttrande 1992/93:KrU3y att det är angeläget att tendenser till bristande innehållsmässig mångfald eller till informations- eller åsiktsmonopol motverkas. Konstitutionsutskottet tillstyrkte regeringens förslag till begränsningar (bet. 1992/93:KU15 s. 17). Redan i den proposition som innehöll förslag om införande av en tredje reklamfinansierad TV-kanal (prop. 1990/91:149) uttrycktes en vilja att motverka maktkoncentration inom de svenska massmedierna. Det framhölls att vid tillståndsgivningen borde eftersträvas en bred krets av ägare och att sammansättningen blev sådan att maktkoncentrationen inom de svenska massmedierna inte förstärktes. Det var enligt propositionen inte bra om makten över ett TV-företag och över andra mediaföretag samlades på samma hand. Som särskilt olämpligt framstod det om flera TV-företag eller TV-företag och viktiga dagstidningar dominerades av en och samma ägare.

Utskottets bedömning

Utskottet vill understryka att det för mångfald i information och opinionsbildning är angeläget att tendenser till alltför stor ägarkoncentration inom massmedieområdet motverkas. Regeringen har också genom uttalanden i propositionen (1990/91:149) om radio- och TV-frågor och lokalradiopropositionen (1992/93:70) ställt sig bakom ett sådant synsätt och förordat åtgärder för att i de sammanhangen begränsa ägarkoncentration. Utskottet har dessutom inhämtat att Sverige, inom Europarådets expertkommitté för mediekoncentration och pluralism, aktivt deltar i undersökningar om ägarkoncentration och mångfald i massmedierna i Europa. Sverige har förordat att en mer ingående granskning, s.k. landexamination, skall göras av situationen i de enskilda medlemsländerna. Sverige har också erbjudit sig att medverka under våren 1994 i en första försöksverksamhet av detta slag.

Utskottet anser sig mot den bakgrunden ha anledning att förutsätta att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen när det gäller ägarförhållandena inom massmedia. Också den aviserade pressutredningen kan ha anledning att komma in på denna fråga, såväl konsekvenserna för konkurrensen på marknaden som mångfalden i nyhetsförmedlingen. Utskottet anser således att sådana tillkännagivanden till regeringen om ägarkoncentrationen i massmedia som begärs i motion 1991/92:K429 yrkandena 1--3 inte behövs. Motionen avstyrks.

Radio- och TV-ombudsman

Motionen

Harriet Colliander m.fl. (nyd) begär i motion 1992/93:K415 en uppdelning av utrednings- och beslutsfunktionerna vid Kabelnämnden, Närradionämnden, Radionämnden och Styrelsen för lokalradiotillstånd. En beslutsmyndighet bör handlägga frågor om tillståndsgivning, sanktioner, återkallande av tillstånd m.m. Utredningsmyndigheten med gransknings- och utredningsuppgifter skulle kunna kallas Radio- och TV-ombudsmannen. Ombudsmannafuktionen skulle möjligen kunna utvidgas till att omfatta hela medieområdet -- ett slags massmedieombudsman. Man bör enligt motionärerna inte heller vara främmande för att inrätta en särskild Radio- och TV-domstol som dels handlägger frågor om yttrandefrihetsbrott, dels frågor om tillstånd, sanktioner och återkallande av tillstånd, dels utfärdande av rekommendationer av det slag Radionämnden gör i dag. Det kan även finnas andra organisationsformer. Enligt motionärerna bör frågan utredas.

Bakgrund

Närradionämndens, Kabelnämndens och Radionämndens verksamhet har utretts av Utredningen (U 1991:09) om myndighet för radio- och TV-sändningar till allmänheten. Utredningen har lämnat ett förslag till organisation för en sammanhållen central myndighet för radio- och TV-sändningar till allmänheten (SOU 1992:36 Radio och TV i ett). Den nya myndigheten avses ersätta Radionämnden, Kabelnämnden och Närradionämnden och även ansvara för myndighetsuppgifter som tillkommer på grund av t.ex. nya slag av sändningar till allmänheten. Utredningsbetänkandet har remissbehandlats. Meningarna är delade bl.a. när det gäller om uppgiften att meddela olika slags tillstånd skall hanteras inom samma organisation som granskningen eller om dessa olika uppgifter skall bedrivas inom skilda organisationer. En proposition beräknas föreläggas riksdagen under detta riksmöte.

Utskottets bedömning

Frågan om myndighetsorganisationen på medieområdet kommer att behandlas i en proposition som föreläggs riksdagen under detta riksmöte. Enligt utskottet bör propositionens förslag inte föregripas. Motion 1992/93:K415 yrkandena 1--3 avstyrks följaktligen.

Pressetik m.m.

Motionerna

I motion 1991/92:K430 yrkande 1 av Ian Wachtmeister och Stefan Kihlberg (nyd) föreslås en frivillig auktorisation av journalister. Den praktiska utformningen skall enligt motionen naturligtvis göras av journalistkåren själv i samråd med kvalificerade specialister från olika områden. Regeringen bör tillsätta en projektgrupp med uppgift att utarbeta ett konkret förslag till "auktorisationsinstitut". Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslår i motion 1992/93:K432 att regeringen skall tillsätta en utredning med uppgift att komma med förslag till hur en allsidig och saklig journalistik och opinionsbildning kan uppmuntras och säkerställas såväl från yttrandefrihetssynpunkt som från medborgarsynpunkt.

Bengt Rosén (fp) begär i motion 1992/93:K408 en utredning och eventuell lagstiftning på pressetikens område. Utredningen bör följa upp utvecklingen av pressens självsanerande verksamhet. En lagreglering på detta område och en statlig pressombudsman kan enligt motionären antagligen inte undvikas. Det behövs enligt motionären en lagstiftning som ger små företag och organisationer möjlighet att få åtal väckt och skadestånd utdömt för förtal.

Bakgrund

År 1970 fick frågan om pressetiska normer en ingående behandling av konstitutionsutskottet (bet. KU 1970:41). En fyllig redovisning av de gällande pressetiska normerna och de organ som verkade för pressens självsanering redovisades. Utskottet hade överläggningar med Pressens opinionsnämnd och Pressens samarbetsnämnd. Studieresor företogs till västtyska pressrådet, Internationella Pressinstitutet och det brittiska pressrådet. Utskottet hänvisade till ett tidigare uttalande att det inte kunde förnekas att missförhållanden förekommer på sina håll i pressen men att det i första hand borde ankomma på pressen själv att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på en önskvärd kvalitativ nivå. Utskottet hänvisade år 1970 till de åtgärder som vidtagits från pressens sida. Pressens opinionsnämnd hade förstärkts med lekmannarepresentanter, utsedda av JO och ordföranden i Advokatsamfundet. Vidare skulle pressombudsmannen utses av ett tremannakollegium, där endast en tillhör pressen. Slutligen erinrades om att Svenska Journalistförbundet antagit en yrkeskodex och att nya stadgar utfärdats för opinionsnämnden. Utskottet ville inte förneka att de åtgärder som vidtagits från pressens sida kunde utgöra värdefulla bidrag till att åstadkomma en bättre ordning på förevarande område. De resurser som ställts till förfogande syntes otillräckliga men det fanns anledning att avvakta resultatet av reformerna.

En översyn av de etiska reglerna för press, radio och TV gjordes 1978. Bakom reglerna står pressens huvudorganisationer (Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareföreningen). Sveriges Lokalradio, Sveriges Riksradio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio beslutade att reglerna skulle gälla i den utsträckning som de kan tillämpas med hänsyn till radiolagen och programföretagens avtal med staten. För tolkning av begreppet god publicistisk sed svarar för pressens del i första hand Pressens opinionsnämnd samt, i ärenden som inte hänskjuts till nämnden, Allmänhetens pressombudsman. Pressombudsmannen har enligt sin instruktion till uppgift att på eget initiativ eller efter anmälan påtala avvikelser från god publicistisk sed i periodisk skrift. Pressens opinionsnämnd är enligt sina stadgar en hedersdomstol i ärenden som gäller tillämpningen av god publicistisk sed.

Frågan om s.k. ekonomiskt förtal behandlades av justitieutskottet 1974 (JuU 1974:21). Justitieutskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen om en förutsättningslös utredning om gränsdragningen mellan behovet av skydd mot skadeverkningar av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara de vida gränserna för yttrandefrihet och tryckfrihet. I riksdagens kammare underströks i debatten behovet av yttrandefrihet och tryckfrihet, och vid omröstningen föll justitieutskottets förslag.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening bör det med hänsyn till vikten av vidast möjliga yttrandefrihet i första hand ankomma på pressen själv att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på en önskvärd kvalitativ nivå. Utskottet är därför inte berett förorda en statlig utredning eller projektgrupp om pressetiska frågor eller "auktorisationsinstitut". Motionerna 1991/92:K430 yrkande 1, 1992/93:K432 och 1992/93:K408 avstyrks följaktligen.

Långvågssändningar i Motala

Motionen

Harriet Colliander m.fl. (nyd) begär i motion 1992/93:K430 att det skapas förutsättningar för långvågssändningar i Motala. Sändaren är i användbart skick och skulle kunna bli en levande del av Radiomuseet i Motala. Sändaren skulle kunna hyras ut och finansieras med reklam på kommersiella villkor.

Utskottets bedömning

Utskottet har inhämtat att långvågssändaren i Motala inte längre finns kvar. Anledning att tillstyrka motionen saknas därför. Motion 1992/93:K430 avstyrks följaktligen.

Lokalisering av en ny mediemyndighet

Motionen

I motion 1992/93:A422 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, fp) yrkande 2 begärs en kompletterande utredning rörande inrättandet av en ny myndighet för alla radio- och TV-frågor inom Kabel-, Närradio- och Radionämnderna. Starka skäl talar för att den nya myndigheten placeras i Kalmar.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett motionsyrkande med motsvarande innehåll som det nu aktuella behandlades under riksmötet 1991/92. Kulturutskottet ansåg att den fortsatta beredningen av utredningsbetänkandet (SOU 1992:36) Radio och TV i ett inte borde föregripas och avstyrkte motionsyrkandet (1991/92:KrU28).

Utskottets bedömning

Frågan om myndighetsorganisationen på medieområdet kommer att behandlas i en proposition som beräknas föreläggas riksdagen under detta riksmöte. Enligt utskottet bör propositionens förslag inte föregripas av riksdagen. Motion 1992/93:A422 yrkande 2 avstyrks följaktligen.

Trådlösa mikrofoner

Motionen

Alf Wennerfors (m) tar i motion 1992/93:K412 upp frågan om tillståndskrav för mikrofoner som används på teatrar, revyscener, konferenslokaler, utställningar och kyrkor. Uteffekten på dessa trådlösa mikrofoner har i bästa fall en räckvidd på 100--200 meter. Tillståndskravet på dessa trådlösa telefoner med extremt låg uteffekt är enligt motionären onödig och han anser att den typen av byråkrati måste bort.

Bakgrund

I 1 § lagen (1993:599) om radiokommunikation anges att lagens bestämmelser syftar till att främja ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor. Vidare föreskrivs att vid tillämpningen av lagen skall radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten beaktas särskilt.

Enligt lagens 3 § krävs tillstånd för att här i landet få inneha och använda en radiosändare. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får enligt 8 § meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten bl.a. i fråga om radiosändare som uttnyttjar särskilda bestämda gemensamma frekvenser.

Lagen beslutades av riksdagen i juni 1993 och trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 443). Syftet med förslaget till lag om radiokommunikation var att ge grundläggande regler avseende fördelning av den begränsade resurs som för Sverige tillgängliga radiofrekvenser utgör. Vägledande för de nya reglerna om tillståndsgivningen bör enligt propositionen vara det grundläggande syftet att hålla ordning i etern för att det skall gå att få till stånd en fungerande radioanvändning. Vid varje tillståndsprövning skall utgångspunkten vara den positiva inriktningen att var och en som anser sig vara i behov av radio skall få tillstånd. Myndigheten bör således på bästa sätt tillgodose sökandens önskemål inom ramen för de möjligheter som finns. I propositionen understryks också att särskild hänsyn skall tas till yttrandefriheten. Trafikutskottet uttalade att regeringens förslag till lag om radiokommunikation hade en väl avvägd utformning och inriktning. Med hänvisning därtill samt till behovet av lagstiftning som reglerar användningen av radiovågor tillstyrkte utskottet lagförslaget.

Utskottets bedömning

Lagen om radiokommunikation beslutades av riksdagen våren 1993. I denna lag finns regler om tillståndsplikt för radiosändare och undantag från denna. Frågan om tillståndsplikt har således nyligen prövats av riksdagen och någon anledning att frångå den bedömning som då gjordes finns enligt utskottets mening inte. Motion 1992/93:K412 avstyrks följaktligen.

Utskottet hemställer

1. beträffande sanktioner för brott mot bestämmelserna om sändningstillstånd

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K416 och 1992/93:K431, res. 1 (nyd)

2. beträffande regionala och lokala reklamfinansierade TV-sändningar

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K419 yrkandena 1--3, 1991/92:Kr299 yrkandena 14 och 15 samt 1992/93:K421, res. 2 (nyd)

3. beträffande innehållet i TV-programmet m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K423 yrkandena 1 och 4, 1992/93:K402 samt 1992/93:So609 yrkande 7,

4. beträffande reklam

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K418 yrkande 2, 1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K423 yrkande 3, 1991/92:K426 yrkandena 1--5, 1991/92:K431 yrkande 3, 1991/92:K432 yrkande 4, 1992/93:K407, 1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433 yrkandena 1--2, res. 3 (s) res. 4 (nyd) 5. beträffande public service-verksamheten m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K431 yrkande 1 och 1991/92:K432 yrkandena 1--2,

res. 5 (nyd)

6. beträffande den s.k. piratradiolagen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Kr299 yrkande 17,

res. 6 (nyd)

7. beträffande ägarkoncentrationen i massmedia

att riksdagen avslår motion 1991/92:K429 yrkandena 1--3,

8. beträffande Radio- och TV-ombudsman

att riksdagen avslår motion 1992/93:K415 yrkandena 1--3, 9. beträffande pressetik m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K430 yrkande 1, 1992/93:K408 och 1992/93:K432,

10. beträffande långvågssändningar i Motala

att riksdagen avslår motion 1992/93:K430,

11. beträffande lokaliseringen av ny mediemyndighet

att riksdagen avslår motion 1992/93:A422 yrkande 2,

12. beträffande trådlösa mikrofoner

att riksdagen avslår motion 1992/93:K412.

Stockholm den 12 oktober 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid behandlingen av ärendet.

1. Sanktioner för brott mot bestämmelserna om sändningstillstånd (mom. 1)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Radiolagsutredningen (U 1985:05)" och slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att sändning av radioprogram måste betraktas som en grundläggande fri- och rättighet. Enligt utskottets mening är det därför inte rimligt att brottet olovlig sändning av radioprogram kan bestraffas med fängelse. Utskottet föreslår följaktligen med bifall till motionerna 1991/92:K416 och 1992/93:K431 att fängelse inte längre skall ingå i straffskalan för brottet olovlig sändning av radioprogram.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande sanktioner för brott mot bestämmelserna om sändningstillstånd

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:K416 och 1992/93:K431 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 21 § radiolagen (1966:755) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Till böter eller Till böter döms den som fängelse i högst ett sänder radioprogram utan år döms den som erforderligt tillstånd. sänder radioprogram utan erforderligt tillstånd.

Sändare som använts som hjälpmedel vid brott enligt första stycket kan förklaras förverkad. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken skall därvid tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 1 Senaste lydelse 1993:603

2. Regionala och lokala reklamfinansierade TV-sändningar (mom. 2)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "De frågor" och slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns förutsättningar att nu inrätta lokal etersänd TV. Utskottet anser att möjligheter att inrätta lokala TV-stationer för detta ändamål snarast bör tillskapas och att provsändningar omedelbart bör komma till stånd. Detta bör riksdagen med bifall till motion 1991/92:Kr299 yrkande 15 och med anledning av motionerna 1991/92:K419 yrkande 1--2, 1991/92:Kr299 yrkande 14 och 1992/93:K421 samt med avslag på motion 1991/92:K419 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande regionala och lokala reklamfinansierade TV-sändningar

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:419 yrkandena 1--2, 1991/92:Kr299 yrkande 15 och med anledning av motionerna 1991/92:Kr299 yrkande 14 och 1992/93:K421 samt med avslag på motion 1991/92:K419 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Reklam (mom. 4)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "De svenska lagreglerna" och på s. 18 slutar med "2 avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

De svenska lagreglerna om reklam i radio och TV är således resultatet av avvägningar mellan skilda intressen, där emellertid tillräcklig hänsyn enligt utskottets mening inte tagits till barns intressen. De bestämmelser beträffande reklam som riktar sig till barn bör enligt utskottets mening också gälla för reklam i radio. Enligt utskottets mening finns det också mycket som talar för att reglerna om reklamfrihet i och runt sändningar av barnprogram inte utgör ett tillräckligt skydd för barn mot reklam. Det finns enligt utskottets mening anledning för regeringen att låta utreda dessa frågor. Vad utskottet sålunda anfört om barn och reklam bör riksdagen med bifall till motion 1991/92:K423 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet är inte berett förorda att EG-direktivet och Europakonventionens regler skall gälla i Sverige utan sådana inskränkningar som finns i den svenska lagstiftningen och som direktivet och konventionen också medger. Utskottet anser mot den bakgrunden inte heller att det behövs något tillkännagivande till regeringen vare sig om kabellagens reklamregler, om konsekvenserna av detaljreglering, om ansvarsfull reklam eller om omförhandling av avtalet mellan staten och Nordisk Television AB. Motionerna 1991/92:K418 yrkande 2, 1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K426 yrkandena 1 såvitt nu är i fråga och 3, 1991/92:K432 yrkande 4, 1992/93:K407 såvitt nu är i fråga, 1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433 yrkandena 1 och 2 avstyrks följaktligen.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande reklam

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K423 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1991/92:K418 yrkande 2, 1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K423 yrkande 3, 1991/92:K426 yrkandena 1--5, 1991/92:K431 yrkande 3, 1991/92:K432 yrkande 4, 1992/93:K407, 1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433 yrkandena 1--2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om barn och reklam.

4. Reklam (mom. 4)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "I samband med" och på s. 18 slutar med "fråga, avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

Möjligheten att kunna utfärda generella reklamförbud är enligt utskottets mening en orimlig inskränkning av informations- och yttrandefriheten som inte hör hemma i ett öppet, demokratiskt samhälle. Förbudet har uteslutande tillkommit för att tills vidare hålla de nuvarande public service-företagen fria från reklamsändningar. Public service-verksamhetens struktur, organisation och finansiering är dock inte en gång för alla given, utan måste fortlöpande kunna anpassas till tidens anda, den tekniska utvecklingens möjligheter och inte minst marknadens krav och villkor. Det är vidare troligt att public service-verksamheten bör regleras i lag snarare än genom avtal. Utskottet anser att reklam som huvudsaklig eller kompletterande inkomstkälla är en nödvändighet för radions och TV:ns möjligheter att existera och överleva på samma sätt som reklam är en förutsättning för den fria pressens existens.

Reklamen i TV och radio bör tillåtas i enlighet med EG:s TV-direktiv. De ytterligare begränsningar som i dag finns i lagstiftning och i avtal bör enligt utskottets mening undanröjas.

Således bör även kabellagen med dess orimliga annonsregler upphävas, utom såvitt avser de bestämmelser i 16--20 §§ som gäller ingripanden rörande våldsskildringar, pornografi eller hets mot folkgrupp. Ett upphävande av kabellagens övriga bestämmelser är nödvändigt också för att undanröja det ingrepp i förfogandet över enskild egendom som skyldigheten att gratis upplåta kanaler till lokala kabelsändarföretag innebär. Med ett upphävande av dessa bestämmelser i kabellagen åstadkommer man också en vidgad yttrandefrihet genom att det generella reklamförbudet för lokala kabelsändarföretag då också undanröjs. Enligt utskottets mening saknas vidare anledning att ha kvar Kabelnämnden.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande reklam

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K426 yrkandena 1--2 och 4, 1992/93:K425 yrkandena 1--2, 1992/93:K433 yrkandena 1--2, med anledning av motionerna 1991/92:K418 yrkande 2, 1991/92:K426 yrkandena 3 och 5, 1991/92:K431 yrkande 3, 1992/93:K407, 1992/93:K425 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1991/92:K423 yrkande 3, och 1991/92:K432 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Public service-verksamheten m.m. (mom. 5)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "När det gäller" och på s. 21 slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att det finns en beredskap för stora förändringar i kraven på public service-företagens verksamhet efter utgången av den nu gällande avtalsperioden. Enligt utskottet talar mycket för att systemet med avtal mellan regeringen och TV- resp. radioföretag i fråga om innehållet i sändningarna bör överges. Utskottet anser att de förändringar som kan krävas är av så djupgående natur att det redan nu bör tillsättas en utredning för att se över public service-verksamheten. De frågor som därvid bör bli föremål för överväganden är det publika behovet och kostnaderna för så mycket som två allmänfinansierade, rikstäckande TV-kanaler och fyra sådana radiokanaler. Vidare bör övervägas rimligheten i att ålägga TV 4 public service-verksamhet och koncessionsavgifter för public service-företagens räkning. Om en översyn av public service-verksamheten ger vid handen att uppdraget till public service-företagen bör renodlas och koncentreras, bör utredningen överväga vilka förändringar i organisatoriskt och administrativt avseende som då behövs. Det bör övervägas om inte lokalradion bör säljas ut. Utredningen bör också se över finansieringsfrågorna. Mycket talar enligt utskottets mening för att mottagaravgifterna bör slopas.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande public service-verksamheten m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K431 yrkande 1 samt med avslag på motion 1991/92:K432 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Den s.k. piratradiolagen (mom. 6)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Utskottet gör" och slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening innebär den s.k. piratradiolagen ett orimligt ingrepp i informations- och yttrandefriheterna. Det förhållandet att Sverige är bundet av internationella åtaganden på området bör inte medföra att sådana ingrepp skall accepteras. Enligt utskottets mening bör regeringen verka för att den aktuella konventionens innehåll ändras och om detta inte går säga upp Sveriges åtaganden. Vidare bör den s.k. piratradiolagen upphävas. Riksdagen bör med bifall till motion 1991/92:Kr299 yrkande 17 som sin mening ge regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande den s.k. piratradiolagen

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Kr299 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Reklam och public service-verksamheten m.m. (mom. 4 och 5)

Birger Hagård, Stig Bertilsson, Henrik S Järrel och Ola Karlsson (alla m) anför:

Det är viktigt med en kvalitativt god, oberoende och professionell radio och TV i allmänhetens tjänst. Public service-företagens omfattning, organisation och finansiering är dock inte en gång för alla given. Tvärtom måste radio och TV i i allmänhetens tjänst fortlöpande kunna anpassas till tidens anda, den tekniska utvecklingen och inte minst till publikens krav och villkor. De nya möjligheter som tekniken ger, t.ex. satellitsändningstekniken, har skapat intresse för nya initiativ, alternativ och komplement till det vanliga public service-utbudet.

Mot bakgrund av att det under senare år vuxit fram nya alternativfinansierade radio- och TV-kanaler kan det finnas anledning att bl.a. från kostnadssynpunkt ifrågasätta behovet av två allmänfinansierade rikstäckande TV-kanaler och fyra sådana radiokanaler. Dessutom kan ifrågasättas rimligheten i att ålägga ett kommersiellt TV-företag vissa programpolitiska public service-krav. Också systemet med fast och rörlig koncessionsavgift som går från ett privat reklamfinansierat TV-företag till de allmänfinansierade public service-företagen ter sig som en tveksam ordning.

Det finns mycket som talar för att public service-verksamheten bör renodlas och finansieras genom skattemedel i stället för med mottagaravgiften som ändå kan betraktas som en skatt. Public service-verksamheten bör inte finansieras med reklammedel och inte heller bör kommersiella radio- och TV-kanaler åläggas en skyldighet att bidra till finansieringen av public service-verksamheten.

Systemet med avtal mellan regeringen och radio- och TV-företagen om sändningarnas innehåll är också en ordning som kan ifrågasättas. Starka skäl talar för att det är fråga om sådana yttrandefrihetsbegränsningar som borde kräva lagstiftning. Nämnas kan att EG-direktivet om TV-sändningar till allmänheten också tycks kräva författningsreglering i sådana frågor som i dag endast är avtalsreglerade. EG-direktivet ger för övrigt en fullt tillräcklig ram för reklamsändningar. Att härutöver i lagar och avtal begränsa reklamutrymmet ter sig helt onödigt.

Enligt vår mening är ovan redovisade frågeställningar och förslag till lösningar sådana som naturligen torde bli föremål för överväganden i god tid inför omförhandlingar av avtal mellan staten och de berörda företagen.

2. Public service-verksamheten m.m. (mom. 5)

Harriet Colliander (nyd) anför:

Enligt Ny demokratis uppfattning finns det, som framhålls i motion 1991/92:K432 yrkande 2, behov av en rikstäckande reklamradio. Men med hänsyn till att den privata lokalradion befinner sig i sin linda bör införande av en rikstäckande reklamfinansierad kanal anstå en tid. Dock bör förutsättningarna för en sådan kanal kunna utredas redan i dag.

3. Ägarkoncentrationen i massmedia (mom. 7)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anför:

Mångfalden i dagspressen och andra massmedia är av avgörande betydelse för den svenska demokratin. Yttrandefriheten förutsätter en bred mångfald i massmedia. Det finns emellertid en risk för att utvecklingen på massmedieområdet leder till en oönskad ägarkoncentration och därmed till en brist på mångfald i information och opinionsbildning. Det är angeläget att en sådan ägarkoncentration motverkas och att mångfalden främjas.

Pressutredningen kan förväntas se över frågan. När det gäller lokalradio finns det lagstiftning som är avsedd att motverka oönskad ägarkoncentration. Mot bakgrund bl.a. av erfarenheterna från utaktioneringen av lokalradiotillstånd ifrågasätter vi emellertid om lagens bestämmelser är tillräckliga. Vi avser att noga följa utvecklingen på området.

Meningsyttring

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

1. Innehållet i TV-program m.m.

Artikel 2 i EG:s direktiv ger vissa möjligheter att hindra vidarespridning av program vid överträdelser av artikel 22 som reglerar skydd för underåriga mot sändningar som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Enligt min mening är det en allvarligt brist att Sverige inte i den inhemska lagstiftningen infört denna möjlighet att hindra vidarespridning. Även om många tittare inte skulle beröras av ingripandena kan ett stopp för vidarespridning ha en avskräckande och förebyggande effekt.

2. Ägarkoncentrationen i massmedia

Det har sedan länge pågått en ägar- och maktkoncentration inom privatägda media i Sverige. Den nya markbundna TV-kanalen har en dominerande ägare, som har starka intressen inom både press och radio. Även om den nya lokalradiolagen innehåller bestämmelser som avser att hindra ägarkoncentration finns det mycket som talar för att ägar- och maktkoncentrationen kan komma att öka även i fortsättningen. Det är ytterst angeläget att regeringen noggrant följer upp utvecklingen.