om radio- och TV-frågor

Regeringens proposition äs

1990/91: 149 7

om radio- och TV-frågor

Prop. 1990/91: 149

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1991 för de åtgärder eller de

ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag om en ny reklamfinansierad tredje TV-kanal. Vidare presenteras riktlinjer om Sveriges Radios uppdrag, or-

ganisation och finansiering under tiden t.o.m. år 1998. Propositionen

har utarbetats under medverkan av en beredningsgrupp med representanter för samtliga riksdagspartier.

Den marksända televisionen föreslås bli öppnad för reklamfinansie-

rade sändningar. Sådana sändningar skall enligt propositionen förbehål-

las den nya tredje "TV-kanalen. Den skall drivas av ett företag utanför

Sveriges Radio-koncernen. Ändrad lagstiftning föreslås i olika hänseenden. Bla. föreslås nya be-

stämmelser om annonser i televisionen.

Radiolagens krav på opartiskhet och saklighet avses inte gälla för an-

nonser i TV. Bland övriga förslag märks - Av en annons skall framgå i vems intresse den sänds, = Annonser får inte syfta till att vinna stöd tör potitiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden,

ten hos barn under 12 år,

- Det sändande företaget får inte diskriminera nägon som begär att

företaget skall sända en annons.

Regler föreslås om högsta tillåtna annonsvolym och om hur annon-

ser skall få sättas in i sändningarna. Huvudregeln föreslås vara att an-

nonser inte får avbryta program. I viss begränsad omfattning, avses dock det sändande företaget ha rätt att avbryta ett program med annonser.

I övrigt föreslås ändringar i bl.a. lagen (1960:729) om upphovsrätt

ull litterära och konstnärliga verk, lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den I juli 1991.

Det nya programföretaget föreslås bli skyldigt att iaktta krav på mängfald och kvalitet i programutbudet.

Företaget föreslås få sändningsrätt i sex år. Sändarnätet föreslås bli utbyggt snabbt så att befolkningstäckningen under koncessionstiden blir

likvärdig med den som Sveriges Television har.

Regeringen föreslås bevilja sändningstillstånd efter det att alla intresserade har haft möjlighet att ansöka om tillstånd. Avsikten är att ett koncessionsbeslut skall kunna fattas före utgången av augusti 1991. In

bred ägarkrets skall eftersträvas hos företaget.

Sveriges Radios nuvarande avtal med staten föreslås bli förlängda

med sex månader till utgången av år 1992. Under vären 1992 läggs en

proposition fram inför den nya avtalsperioden, som skall omfatta åren 1993 - 1998, Vissa riktlinjer för den nya avtalsperioden presenteras emellertid redan nu. Bl.a. anges att det i fortsättningen skall finnas ett programföretag för ljudradio och ett för television.

Finansieringen av Sveriges Radios verksamhet förestås ske huvud-

sakligen med TV-avgifter. Betalda annonser bör inte förekomma i Sveri-

ges Televisions sändningar. Finansieringen tas upp till prövning inför medelsberäkningen för år 1996. Vissa möjligheter till sponsring av Sveriges Televisions sändningar föreslås.

Förslag läggs fram om höjningar av TV-avgiften. Fr.o.m. den 1 juli 1991 höjs avgiften med 72 kr. till I 236 kr. per år, eller till 309 kr. per tremånadersperiod. Fr.o.m. den I januari 1992 höjs avgiften med ytterligare 84 kr. till I 320 kr. per år, eller till 330 kr. för tre månader.

I propositionen aviseras utredningar om huvudmannaskap och finansiering av sändarnätet för rundradio, om myndighetsorganisationen

på rundradioområdet samt om de tekniska förutsättningarna för utöka-

de sändningar av ljudradio och TV.

1 Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)'

dels att nuvarande 7-11 §§ skall betecknas 17 och 19-22 §§,

dels att 1, 5 och 6 §§ samt de nya 17, 19 och 22 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas elva nya paragrafer, 7-16 och 18 §§, av följande lydelse samt närmast före 1, 2, 5 och de nya &, 16. 17 och 19-

21 §§ rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Definitioner

1§

I denna lag förstås med I denna lag förstås med radiosändning ljud, radiosändning ljud,

bild eller annat meddelande som bild eller annat meddelande som

sänds med = hjälp av = clek- sänds med = hjälp av = elektromagnetiska vågor vilkas fre- tromagnetiska vågor vilkas fre-

kvenser är lägre än 3 000 gigahertz kvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare, utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning rundradiosändninpg

radiosändning som är avsedd att radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, tas emot direkt av allmänheten,

om sändningen inte är avsedd en- om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars med- dast för en sluten krets, vars med-

lemmar är förenade genom en på- lemmar är förenade genom en på-

taglig gemenskap av annat slag än taglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna etl gemensamt intresse att lyssna

på eller se sändningen, på eller se sändningen, trådsändning: ljud, bild trådsändnineg ljud, bild eller annat meddelande som sänds eller annat meddelande som sänds

med hjälp av elektromagnetiska med hjälp av elektromagnetiska

vågor vilka är bundna vid särskilt vågor vilka är bundna vid särskilt

anordnad ledare, anordnad Icdare,

sändare: anordning för ra- sändare: anordning för ra-

diosändning (radiosändare) eller diosändning (radiosändare) eller

trådsändning (trådsändare), trädsändning (trådsändare),

mottagare: anordning för moltagare: anordning för

mottagning av radiosändning eller mottagning av radiosändning eller trädsändning, trådsändning,

I lagen omtryckt 1986:1209.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

radioprogram radio- radioprogram radiosändnings eller trådsändnings in- sändnings eler trådsändnings innehåll, om detta består av annat nehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller än, utom angivande av namn eller

källa, enkla meddelanden om tid, källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt. väderlek, nyheter eller dylikt,

reklam: ett radioprogram

som är avseu att främja en närings-

idkares avsäuning av en vara, en

tjänst eller någon annan nyttighet,

annonstid i televisi-

ohne n: sändningstid i televistonen

som inleds och avslutas av en sär-

skild ljud- och bildsignawwr som

markerar att den som sänder under

den angivna tiden i huvudsak gör

detua på uppdrag av andra.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Innehav och användning av radio-

sändare och mottagare

Programföretags sändningsrätt

m.m.

5§

För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning

krävs tillstånd av regeringen. För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till-

stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och når fler än 100 bostäder.

Tillstånd ges för viss tid. Varje innehavare av tillstånd en- Varje innehavare av tillstånd enligt första eller andra stycket ligt första eller andra stycket (programföretag) avgör ensam vad (programföretag) avgör ensam vad

som skall förekomma i sändning som skall förekomma i ena sänd-

som företaget anordnar med stöd ning som företaget anordnar med av tillståndet. Härvid skall pro- stöd av tillståndet. Härvid skall gramföretaget iaktta bestämmelser- programföretaget iaktta föreskrif-

na 16 § och 7 § andra stycket. terna 1 6 och 7 §§ sama 17 § andra

stycket. I fråga om vad som sänds

under annonsud i televisionen skall

programföretager också iakua före-

skrifterna i 8-15 §§.

6§

Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vid-

sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och

televisionen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Programföretaget får inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på eu otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Programföretaget får dock i fråga om nå-

gon som har bekostat et program

helt eller delvis lämna uppgift om

vem bidragsgivaren är.

Programföretag skall i program- Programverksamheten skall som

verksamheten hävda det demokra- helhet präglas av det demokratiska tiska statsskickets grundidéer samt statsski .xets grundidéer samt prinprincipen om alla människors lika cipen om alla människors lika värvärde och den enskilda männi- de och den enskilda människans

skans frihet och värdighet. frihet och värdighet.

Föreskrifterna ti första och andra

styckena gäller inte vad som sänds

under annonstid i televisionen eller annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV.

7§

För programföretag skall i övrigt Övriga villkor för programföreta-

gälla vad som föreskrivs i avtal gets sändningsrätt skall as in 3 eu

mellan regeringen och företaget. I avtal mellan regeringen och företa-

sådant avtal får som villkor för rätt get. I deta avtal får det bestämmas

alt sända radioprogram på grund av om skyldighet för programföretaget tillstånd enligt 5 § första eller andra att stycket tas in

1. föreskrift om skyldighet att 1. sända genmälen och berikti-

sända beriktugande och genmäle, ganden,

2. föreskrift ull skydd för en- 2. i programverksamheten respek-

skilds privatliv, tera den enskildes privatliv,

3. föreskrift om förbud mot kom- 3. sända eu mångsidigt programmersiell reklam och mot program utbud, som bekostas av annan än programföretag,

4. ta hänsyn ull ljudradions och

televisionens särskilda genomslags-

kraft när det gäller programmens

ämnen och utformning samt tiden

för sändning av programmen,

4. föreskrift om skyldigher au på 5. på begäran av myndighet sän-

begäran av myndighet sända med- da meddelande till allmänheten, delande till allmänheten, och och att

5. föreskrift om skyldighet au 6. sända redogörelse som avses I sända redogörelse som avses i 7 § 17 § andra stycket. andra stycket.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I avtalet får det också bestämmas

om skyldighet för programföretaget

at

1. inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan

har bekostat helt eller delvis, 2. endast under annonsud i tele-

vistonen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning, och att

3. om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

Annonser som sänds under annonstid i televisionen

3§

Under annonstid i televisionen får det endast förekomma

I. reklam och andra program

som någon har uppdragit åt

programföretaget au sända,

2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet, och

3. programglinuar.

9§

Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall fram-

gå i vems intresse sändningen sker.

I annonser som sänds mot betal-

ning eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televistonspro-

gram som huvudsakligen handlar

om nyheter eller nyhetskommenta-

rer.

10 §

Annonser som sänds under annonsud i televisionen får inte syfta

till att vinna stöd för politiska eller

religiösa åsikter eller åsikter i intres-

sefrågor på arbetsmarknaden.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

"ns En annons med reklam som

sänds under annonstid i televisionen

får inte syfta till att fånga upp-

märksamheten hos barn under 12

år. I annonser med reklam får det in-

te uppträda personer eller figurer

som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli-

gen vänder sig till barn under 12 år.

128 Programföretager får inte diskri-

minera någon som begär att företaget skall sända en annons.

13§ Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent

avse annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får an-

nonser förekomma under högst åtta

minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter.

I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sändningsuden för annonser under annonsud i televisionen skall vara kortare än vad som föreskrivs ti första och andra styckena.

148 Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en minut, sedan sändningstiden för den

särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats.

Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse

15§

Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter

ett program som huvudsakligen vänder sig ull barn under 12 år.

Utan hinder av första stycket försla meningen får annonser avbryta ett program, om de sätts in

1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser före-

ställningar eller evenemang med

pauser för publiken,

2. mellan delar i program, som

består av olika avslutade delar och

där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter en det av

programmet som huvudsakligen

vänder sig till barn under 12 år.

Annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV

16 §

Vad som föreskrivs i 8-15 §§ gäl-

ler inte annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV-

Radionämndens granskning

178 Radionämnden = granskar om Radionämnden övervakar genom

programföretags rätt på grund av granskning ti efterhand om eu tillstånd enligt 5 § första eller and- programföretags rätt på grund av ra stycket har utövals i enlighet tillstånd enligt 5 § första eller and-

med 6 § och avtalet mellan rege- ra stycket utövas i enlighet med ringen och företaget. Regeringen denna lug och avtalet mellan regemeddelar närmare bestämmelser om ringen och företaget. radionämndens verksamhet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om det föreskrivs i avtal mellan Om det har besiämis i avtalet regeringen och = programföretag mellan regeringen och programföskall företaget sända redogörelse retaget, skall företaget sända redo-

för beslut av radionämnden, i vil- görelse för beslut av radionämn-

ket företaget förklarats ha brutit den, i vilket företaget förklarats ha mot bestämmelser i denna lag eller brutit mot bestämmelser i denna i avtalet mellan regeringen och lag, eller i avtalet mellan regeringföretaget. en och företaget.

Regeringen meddelar närmare fö-

reskrifter om radionämndens verksamhet.

185 Eu programföretag skall på uppmaning av radionämnden ullsvälla

nämnden en sådan upptagning av

ett program som avses i 10 § första stycket radivoansvarighetslagen (1966:756). Om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppmaning, får nämnden förelägga vite.

Förbud mot censuringripanden

19§ Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej hel-

ler förbjuda en radiosändning på grund av dess innehäll. Detsamma gäl-

ler i fråga om trådsändningar. I fråga om trådsändningar för ovf- I fråga om trådsändningar för

feniuig förevisning av filmer och vi- visning av filmer och videogram

deogram gäller dock sådant förbud vid allmän sammankomst eller ofsom avses i första stycket endast fentlig tillställning gäller dock så-

om dant förbud som avses i första stycket endast om

I. sändningen är en vidaresänd- 1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning el- ning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satellit i ler av en sändning från en satellit i

fast trafik eller fast trafik eller

2. sändningen är en = egen- 2. sändningen är en = egensändning som också sker till bostä- sändning som också sker till hostäder med stöd av tillstånd enligt 5 § der med stöd av tillstånd enligt 5 §

andra stycket eller i enlighet med andra stycket eller i enlighet med

bestämmelserna i lagen (1985:677) bestämmelserna i lagen (1985:677)

om lokala kabelsändningar. om lokala kabelsändningar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf detsamma som i lagen om lokala kabelsändningar. Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgranskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av hetydelse för rikets försvar.

I fråga om andra trådsändningar I fråga om andra trådsändningar

för offenilig förevisning av filmer för visning av filmer och video-

och videogram än sådana som av- gram vid allmän sammankomst el-

ses I andra stycket gäller föreskrif- — ler offenuig tillställning än sådana terna i förordningen (1959:348) som avses I andra stycket gäller fömed särskilda bestämmelser om bio- — reskrifterna i lagen (1990:886) om grafföreställningar m.m. granskning och kontroll av filmer och videvogram.

I fråga om marknadsföring gäller

föreskrifterna i marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1978:763) med — vissa — bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Anmälan om överlåtelse av televisionsmottlagare

Straff m.m.

22§

Till böter dömes den som Till böter dömes den som

1. underlåter att fullgöra an mäl- 1. underlåter att fullgöra anmäl-

ningsskyldighet som avses i 9 § — ningsskyldighet som avses i 20 § första eller andra stycket, eler första eller andra stycket, eller 2. uppsåtligen eller av oaktsam- 2. uppsåtligen eller av oaktsam-

het lämnar ofullständig eller orik- — het lämnar ofullständig eller orik-

tig uppgift i anmälan som avses i — tig uppgift i anmälan som avses i

9§ första eller andra stycket, om ej — 20 § första eller andra stycket, om

gärningen är belagd med straff i ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken. brottsbalken.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Till böter, högst femhundra kro- "Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som bryter mot nor, dömes den som bryter mot föreskrifterna i 3 § andra stycket föreskrifterna i 3 § andra stycket eller 3 a § första eller andra eller 3 a § första eller andra stycket. Detsamma gäller den som stycket. Detsamma gäller den som vid fullgörande av uppgiftsskyl- vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som avses i 9 § tredje styck- dighet som avses i 20 § tredje

et uppsåtligen eller av oaktsamhet stycket uppsåtligen eller av oaktlämnar oriktig uppgift, om ej gär- samhet lämnar oriktig uppgift, om

ningen är belagd med straff i ej gärningen är belagd med straff i

brottsbalken. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den I juli 1991.

Lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1989:41) om TV- avgift skalt ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

78!

TV-avgiften är I 164 kronor för "TV-avgiften är / 236 kronor för

ett år. Den skall betalas i fyra pos- = ett år. Den skall betalas i fyra poster om 297 kronor. ter om 309 kronor.

Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas senast sista vardagen före avgiftsperiodens början.

För innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperioden skall TV-avgift betalas med så stort belopp i förhållande till årsavgif-

ten som motsvarar innehavstiden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Denna lag träder i kraft den I juti 1991.

! Senaste lydelse 1990:475.

3¶Förslag till Prop . 1990/91:149

Lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1989:41) om TV- avgift skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

78!

"TV-avgiften är / 164 kronor för TV-avgiften är / 320 kronor för

ett år. Den skall betalas i fyra pos- = ett år. Den skall betalas i fyra poster om 297 kronor. ter om 330 kronor.

Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas senast sista vardagen före avgiftsperiodens början.

För innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperio-

den skall TV-avgift betalas med så stort belopp i förhållande till årsavgif-

ten som motsvarar innehavstiden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Denna lag träder i kraft den I januari 1992.

! Senaste lydelse 1990:475.

Lag om ändring i närradiolagen (1982:459)

Härigenom föreskrivs att 9 § närradiolagen (1982:459) skall ha följande tydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

För närradio gäller inte 6 och För närradio gäller inte 6-18 §§ 7 §§ radiolagen (1966:755). radiolagen (1966:755).

Dena tag träder i kraft den 1 juli 1991.

2 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 149

Lag om ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1981:508) om radiotidningar skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §'

För radiotidningar gäller inte 6 För radiotidningar gäller inte 6och 7 §§ radiolagen (1966:755). 18 §§ radiolagen (1966:755).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

! Senaste lydelse 1983:495,

Lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala

kabelsändningar

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1985:677) om lokala kabelsänd-

ningar! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §

För lokala kabelsändningar gäl- "= För lokala kabelsändningar gäl-

ler inte 6 och 7 §§ radiolagen ler inte 6-1& $$ — radiolagen (1966:755). (1966:755).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Hagen omtryckt 1985:1056.

Lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756)

Härigenom föreskrivs att det i radioansvarighetslagen (1966:756) skall införas två nya paragrafer, 2 a och 2 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2a§

Utan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga

drycker eller tobaksvaror eller vid

marknadsföring till barn.

2b§

Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen om att gärningar inte skall anses som tryckfri-

hetsbrott, därför au de begås genom

meddelanden där det brousliga är

dolt, gäller också i fråga om

1. reklamfinansierad television,

2. sökbar text- TV.

Vad som i den i första stycket angivna föreskrifien sägs om tryckfrihetsbrott skall därvid i stället avse yttrandefrihetsbrou.

Denna lag träder i kraft den I juli 1991.

Lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs att 22 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22a3§!

Har företag som avses i 22§ Har företag som avses i 225§

första stycket rätt att i utsändning första stycket rätt att i utsändning

återgiva verk, må företaget för att återge verk, får företaget också ta

säkerställa framtida bevisning om upp verket på en anordning genom innehåller i program upptaga verket vilken det kan återges, om detta på anordning genom vilken det sker

kan återgivas. Har sådan upptag- 1. för att säkerställa framtida bening dokumentariskt värde, må den visning om utsändningens innehåll

bevaras i arkiv som avses i lagen eller (1978:487) om pliktexemplar av 2. för att det behövs för att en skrifter och ljud- och bildupptag- statlig myndighet skall kunna fullgöningar. ra sina uppgifter när det gäller au i

efterhand utöva tillsyn över utsänd-

ningsverksamheten.

Har sådan upptagning som avses i

första stycket dokumentariskt värde,

får den bevaras i arkiv som avses i

lagen (1978:487) om pliktexemplar

av skrifter och ljud- och bildupptag-

ningar.

Upptagning som avses i första Upptagning som avses 1 första

stycket får utnyttjas endast för stycket får utnyttjas endast för

bevisändamål, om ej annat följer ändamål som anges där, om ej an-

av 22 .c $. nat följer av 22 c §.

Denna lag träder i kraft den I juli 1991. Den skall tillämpas även på verk som har kommit till före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs om verk gäller också framföranden som avses i 45 §.

I Införd genom 1978:488.

Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

Med hänsyn till de hälsorisker Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av al- som är förbundna med bruk av al-

kohol skall särskild måttfullhet kohol skall särskild måttfullhet iakttagas vid marknadsföring av al- iaktuas vid marknadsföring av alko-

kohotdryck. Därvid gäller särskilt holdryck. Därvid gäller särskilt att att reklam- eller annan marknads- reklam- eller annan marknadsför-

föringsåtgärd ej får företagas som ingsåtgärd inte får företas som är

är påträngande eller uppsökande påträngande eller uppsökande cel-

eller som uppmanar till bruk av ler som uppmanar till bruk av al-

alkohol. kohol.

Vid marknadsföring av alkohol-

dryck får inte användas kommersiell

annons i ljudradio- eller televisions-

program.

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock

ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för så-

dan dryck.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa

bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28

Med hänsyn till de hälsorisker Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av to- som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet iaki- bak skall särskild måttfullhet iakt-

tagas vid marknadsföring av tas vid marknadsföring av tobakstobaksvara. Därvid gäller särskilt vara. Därvid gäller särskilt att

att reklam- eller annan marknads- reklam- = eller annan = markföringsåtgärd ej får företagas som nadsföringsåtgärd inte får företas är påträngande eller uppsökande som är påträngande eller uppsö-

eller som uppmanar till bruk av kande eller som uppmanar till tobak. bruk av tobak.

Vid marknadsföring av tobaksva-

ra får inte användas kommersiell

annons i ljudradio- eller tele-

visionsprogram.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1991

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-

Wallén, Göransson, Hellström, Johansson, Lindqvist, Lönnyvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om radio- och TV-frågor

I Inledning

Frågan om reklamfinansiering av svensk marksänd television behandlades under år 1989 av en särskild utredare, statssekreteraren i utbild-

ningsdepartementet Sverker Gustavsson. Utredaren bedrev sitt arbete

under benämningen TV-utredningen (U 1989:04) och överlämnade i september det året betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken.

Televisionen har också varit föremål för annat utredningsarbete som

rör sändningars finansiering.

Frågan om ändrad lagstiftning på grund av reklamfinansierade TVsändningar har utretts av radiolagsutredningen (U 1985:05) - särskild utredare: justitieombudsmannen Jan Pennlöv. Genom tilläggsdirektiv den 3 maj 1989 (dir. 1989:21) uppdrog regeringen åt denna utredning att föreslå den lagstiftning som kunde bli aktuell med anledning av TVutredningens arbete. Radiolagsutredningen överlämnade i februari 1990 delbetänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV.

Vidare har en sakkunnig i utbildningsdepartementet som jag förordnat, direktören Leif Larson, utrett vissa frågor om sponsring i Sveriges

Racdio-koncernens program. Den sakkunnige överlämnade i oktober 1989 rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios pro-

gram.

"TV-utredningens betänkande och rapporten om sponsring har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena har offentliggjorts i promemorian (Ds

1990:27) Remissyttranden över TV-pohtiken, betänkande av TVutredningen, och Sponsring m.m. av Sveriges Radios program, rapport av en särskild utredare.

Även radiolagsutredningens delbetänkande har remissbehandlats.

Til protokollet i detta ärende bör fogas utredningens lagförslag som bi-

laga I samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.

För det fortsatta beredningsarbetet i TV-reklamfrågan och vissa andra radio- och TV-politiska frågor beslutade regeringen den 6 december 1990 att tillsätta en särskild beredningsgrupp under ordförandeskap av Sverker Gustavsson. Från riksdagspartierna medverkar i gruppen riksdagsledamöterna Anders Björck (m), Åke Gustavsson ts), Bo Hammar (v), Jan Hyttring (c), Kaj Nilsson (mp), Catarina Rönnung (s), Ingrid Sundberg, (m) och Jan-Erik Wikström (fp). Gruppen kallas radio- och TV-beredningen.

Beredningens arbete har hittills huvudsakligen gällt TVreklamfrågan. linligt vad jag har inhämtat anser en majoritet av gruppens ledamöter att rätten att bedriva reklamfinansierade sändningar bör förbehållas en ny tredje TV-kanal, som ett företag som står utanför Sve-

riges Radio-koncernen bör svara för. Detta är även min uppfattning. Jag

finner det därför motiverat att regeringen nu behandlar TVreklamfrågan från denna utgångspunkt. I sammanhanget tar jag också upp vissa andra radio- och TV-frågor.

I fortsättningen tecknar jag först en bakgrund (avsnitt 2) till dagens sHuation. Mina överväganden och förslag redovisas i avsnitten 3-8 under följande huvudrubriker: - Vissa huvudprinciper i mina förslag (avsnitt 3),

- > Lagstiftningsfrågor med tanke på i första hand reklamfinansierade

"TV-sändningar i marknätet (avsnitt 4), - Ett reklamfinansierat 'TV-företag (avsnitt 5), - Riktlinjer för Sveriges Radio-koncernen (avsnitt 6), - Vissa utredningar (avsnitt 7), - Medelsberäkningar m.m. (avsnitt 8).

Vid beredningen av detta ärende har jag samrått med cheferna för justitie-, social-, kommunikations- och finansdepartementen samt stats-

råden Åsbrink och Wallström.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 7 februari 1991 att inhämta lagrådets yttrande över vissa lagförslag som upprättats inom utbildningsdepartementet, bl.a. ett förslag till lag om annonser i televisionen. De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lapgrädet har yttrat sig över förslagen den 5 mars 1991. Lagrådets ytt-

rande bör fogas till protokollet som bilaga +.

Lagrådet kritiserar det förhållandet att de remitterade förslagen byg-

ger på den hittills tillämpade ordningen enligt vilken det - förutom reg-

lerna i radiolagen (1966:755) - finns ett avtal mellan staten och varje programföretag, som reglerar det materiella innehållet i företagets sändningar. Enligt lagrådet saknar yttrandefrihetsbegränsningar genom avtal, vare sig de medges i lag eller ej, stöd i regeringsformen.

Lagrådsremissens avsnitt 3 motsvaras i propositionen av avsnitt 4. Jag

tar ställning till lagrådets synpunkter på olika ställen där (se främst avsnitten 4.1.1, 4.2.3, 4.4.1, 4.4.4, 4.5.2, 4.9.2 och 4.9.3).

2¶Bakgrund

2.1¶Den internationella utvecklingen

Fram till början av 1980-talet förekom endast marksändningar för att

distribuera TV-program till allmänheten i Europa. En marksänd TVsignals räckvidd är som mest ca 70 km. Utanför det sändande landet kan därför signalen tas emot endast i vissa gränstrakter.

På grund av den begränsade tillgången på radiofrekvenser är det inte möjligt att medge fri etablering av marksändande TV-företag. I de flesta

länder har ett enda eller några få företag tillstånd att bedriva rikstäckan-

de TV-sändningar till allmänheten. I Europa har staterna sedan gam-

malt fastställt långtgående förpliktelser för de företag som fått tillstånd

att sända.

Mot bakgrund av de olika nationella förutsättningarna har varje land

utformat sin egen radio- och TV-politik. Målen för verksamheten skiftar

mellan olika länder, men oftast har det funnits en strävan att uppnå goda mottagningsmöjligheter för alla, objektivitet i nyhetsrapporteringen, publicistiskt oberoende för programföretagen, mångfald och kvalitet i programmen, tonvikt på nationell programproduktion och ett på det eg-

na landet inriktat ämnesval. Konkurrensen mellan olika programföretag

var tidigare i allmänhet liten eller obefintlig.

En kombination av mottagaravgifter och reklam har varit det vanli-

gaste sättet att finansiera radion och televisionen i Västeuropa. Endast elt fåtal länder har förlitat sig helt och hållet på det ena eller andra av

dessa finansieringssätt.

I de länder där det är tillåtet för TV-företag att finansiera sändningar med reklam, gäller i allmänhet noggranna regler för reklaminslagens innehåll, omfattning och inplacering.

Användningen av satelliter för att sända TV-program till allmänheten har givit publiken och annonsörerna alternativ till de marksända kana-

lerna.

En telesatellit förstärker en radiosignal från en sändare på jorden

och sänder den tillbaka till jorden. I princip kan satellitens signal tas

emot inom ett mycket stort område. Telesatelliter kan delas in efter sin tekniska beskaffenhet eller sitt användningsområde. Någon klar och allmänt vedertagen indelningsgrund

finns inte, utan olika indelningar används för skilda ändamål.

Den internationella telekonventionen och det till konventionen hörande s.k. radioreglementet innehåller föreskrifter om tilldelning av radiofrekvenser för olika ändamål, bl.a. hur radiofrekvensspektrum får

användas för olika slags satellittjänster. I detta avseende skiljer man mel-

lan bla. fast satellittrafik, "Fixed-Satellite Service", och satellitrundradio, "Broadcasting-Satellite Service".

Fast satellittrafik betyder satellittrafik mellan markstationer på bestämda platser. Som fast satellittrafik räknas också alla sändningar till satelliter.

Med satellitrundradio förstås att det från satelliter sänds program som är avsedda att tas emot direkt av en större allmänhet. Med direkt mottagning avses både individuell mottagning och mottagning via centralantennanläggningar.

I radioreglementet finns bestämmelser som reserverar vissa frekvensband för fast satellittrafik och andra för satellitrundradio. Det finns också regler om vilka procedurer som skall följas då någon avser att börja utnyttja en satellit för ett visst ändamål.

Det har emellertid visat sig att satellitanvändningen inte alltid sker på det sätt som varit avsikten vid frekvensplaneringen.

I Europa startade försök med att sända TV-program via satellit till kabelnät i början av 1980-talet. Fram till år 1988 användes uteslutande s.k. kommunikationssatelliter som sänder med låg effekt över stora områden och använder frekvenser för fast satellittrafik. I huvudsak tillhörde dessa satelliter den internationella telesatellitorganisationen Intelsat eller dess europeiska motsvarighet Eutelsat.

I slutet av år 1988 uppsändes Europas första s.k. direktsändande satellit eller rundradiosatellit. Sådana satelliter sänder med hög effekt på frekvenser som är avsatta för satellitrundradio. 'Täckningsområdet skall vara avpassat för ett visst land eller en viss grupp av länder. Sedan normerna för direktsändande satelliter fastställdes har emellertid den tekniska utvecklingen på mottagarsidan gjort att mottagning med god kvalitet kan ske i betydligt större områden än man ursprungligen trodde.

Under våren 1989 togs den första s.k. medeleffektsatelliten i bruk för sändningar till Europa. Denna satellit, Astra, ägs av ett privat konsortium i Luxemburg. En medeleffektsatellit använder frekvenser för fast satellittrafik. Den har emellertid högre sändareffekt än de äldre kommunikationssatelliterna och dess ändamål är främst att distribuera TV till hushållen. Numera har också Intelsat och Futelsat sänt upp medeleffektsatelliter.

För närvarande utsänds ett 80-tal programkanaler från satellit över Furopa.

Några nationella TV-företag använder satellit för att mata marksändare eller för att nå landsmän i andra länder. Dessa sändningar kan också tas emot i kabelnät eller med hjälp av särskilda satellitmottagare. Exempel på sådana kanaler är den sovjetiska televisionen och de italien-

ska RA! 1 och 2. Sveriges Televisions sändningar sänds ut via satellit till

kabelnät i Norge.

Den franskspråkiga satellitkanalen TV 5 består av program från nationella TV-företag i Frankrike, Belgien, Schweiz och Kanada. Det brittiska BBC sänder ut en "satellitversion" av företagets två marksända kanaler. Det statliga amerikanska Worldnet sänder informationsprogram av olika slag.

allmän underhållning, dels specialkanaler. -

Av de allmänna underhållningskanalerna vänder sig numera de fles-

ta till ett visst land eller språkområde. De tidigare försöken att vinna pu-

blik i stora delar i Europa med ett allmänt inriktat engelskspråkigt programutbud verkar så gott som ha övergivits. Programmen är genomgå-

ende reklamfinansierade.

Specialkanalerna har en inriktning mot ett visst slag av program, t.ex. nyheter, sport, långfilmer, djur och natur, barnprogram eller pop-

musik. Vissa av kanalerna innehåller reklam, medan andra helt finansieras med abonnemangsavgifter ("betal-TV"). Även för vissa av specialkanalerna märks en tendens att välja inriktning mot bestämda språkområden.

Under de år som satellitsändningar av TV-program förekommit har flera programföretag upphört med verksamheten eller uppgått i andra

företag. Det verkar rimligt att anta att det även i fortsättningen kommer

att ske strukturförändringar inom branschen.

För de mottagande länderna har satellitsändningarna inneburit att de

nationella 'TV-företagen fått konkurrens av företag som kan arbeta helt

på kommersiella villkor. Dessa företag behöver inte ta några kulturpolitiskt betingade hänsyn i sitt programval och de lyder inte under sådana

restriktioner i fråga om reklam eller programinnehåll i övrigt som gäl-

ler för de flesta marksändande TV-företag.

Ftt enskilt land har begränsade möjligheter att påverka vad som tas

emot från en satellit. Insikten om detta har efter hand blivit alltmer ut-

bredd i Europa. Den nya situationen har därför resulterat i att staterna gått samman om vissa gemensamma regler om TV-sändningar till all-

mänheten. Två olika instrument har arbetats fram.

Europarådet öppnade i maj 1989 för undertecknande en europeisk konvention om gränsöverskridande television. I oktober samma år beslutade Europeiska gemenskapen (EG) ett s.k. direktiv till medlemsstaterna med vissa föreskrifter om TV-sändningar.

De båda instrumenten har stora likheter. Det ansvariga landet blir skyldigt att se till att sändningarna uppfyller vissa minimikrav. I gengäld skall de länder där sändningarna tas emot inte hindra vidaresändning av program som uppfyller kraven. Minimireglerna gäller bl.a. förekomst av

våldsinslag, pornografi och rashets i programmen, skydd för barn och

ungdom, rätt till beriktigande av uppgifter, andel europeiska program

samt reklam och sponsring.

Europarådets konvention träder i kraft när sju stater har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av den, vilket ännu inte har skett. Eventuella tvister om innebörden av reglerna skall i första hand lösas genom överläggningar mellan berörda stater. I sista hand kan det bli aktuellt med skiljedom. En ständig kommitté med representanter för konventionsstalerna skall hjälpa till vid tolkningen av bestämmelserna och med att lösa tvister.

EGs direktiv skall vara genomfört i medlemsländerna senast i oktober 1991. Eventuella tvister om tillämpningen kan avgöras av EGs domstol.

Radiolagsutredningen har fått i uppdrag att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till TV- konventionen och lägga fram förslag till den

lagstiftning som behövs för att detta skall kunna ske.

2.2¶Marksänd ljudradio och television i Sverige

Rundradioverksamheten i Sverige bedrivs i huvudsak inom ramen för ett dominerande företag, Sveriges Radio, som har långtgående förpliktelser att verka i allmänhetens tjänst.

Sedan slutet av 1970-talet utgör Sveriges Radio en koncern med Sve-

riges Radio AB som moderbolag samt som dotterbolag bl.a. Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Det är dessa dotterbolag som svarar för sändningarnas innehåll och som därmed är programföretag i den mening som radiolagen (1966:755, omtryckt 1986:1209) avser. För uppbörden av TV-avgifter finns dessutom dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna AB.

Aktierna i Sveriges Radio AB ägs av organisationer och företag inom folkrörelsesektorn (60 26), näringslivet (20 26) och pressen (20 26). Regeringen utser ordförande och ytterligare sex ledamöter i bolagets styrelse, medan fem ledamöter utses av bolagsstämman.

Inom Sveriges Radio-koncernen har moderbolaget det övergripande ansvaret för allt utom själva programverksamheten. Moderbolaget utser dotterbolagens styrelser. Det är också moderbolaget som för koncernens räkning avger anslagsframställning till regeringen och fördelar de av staten tilldelade medlen mellan bolagen inom koncernen,

Sändningarna av Sveriges Radio-koncernens programföretag distribueras av televerket. Programmen kan i princip tas emot i alla befolkade delar av vårt land. Det finns två rikstäckande sändarnät för TV och fyra rikstäckande sändarnät för ljudradio inom FM- bandet. Vissa ljudradiosändningar sänds också från AM-sändare.

lagstadgade krav gäller om att rätten att sända skall utövas opartiskt och sakligt och om att programverksamheten skall präglas av demokratiska värderingar. I avtal mellan staten och de olika programföretagen finns bestämmelser om att företagen skall sända ett mångsidigt programutbud av god kvalitet. Varje programföretag bestämmer ensamt vad som

skall förekomma i företagets sändningar. Radionämnden prövar genom

efterhandsgranskning om programföretagen har iakttagit de regler som gäller för verksamheten.

Enligt avtalen med staten får inte programföretagen i sändningarna medge kommersiell reklam mot vederlag. Restriktioner gäller också mot

att sända sponsrade program.

Sveriges Radios och televerkets drifts- och investeringsutgifter för den allmänna programverksamheten bekostas med TV-avgiftsmedel. Även radionämndens verksamhet bekostas på detta sätt. Utlandspro-

rikesdepartementets huvudtitel. Över statsbudgeten betalas också Sveri-

ges Radio-koncernens och televerkets kostnader för utsändning av en

svensk TV-kanal i södra Finland. TV-avgiftens storlek bestäms av riksdagen. Fr.o.m. den i juli 1990 är den årliga avgiften för att inneha en TV-mottagare 1 164 kr. Riksdagen bestämmer också medelstilldelningen till Sveriges Radio, televerket och radionämnden. För Sveriges Radios kostnadskompensa-

tion tillämpas ett särskilt index.

Vid sidan av Sveriges Radio-koncernens sändningar förekommer viss annan radio- och trådsändningsverksamhet. Det är fråga om antingen

sändningar till allmänheten inom begränsade områden celler sändningar

som riktar sig till speciella grupper.

Med närradio avses rundradiosändningar med begränsad räckvidd av

ljudradioprogram. Närradion är ett språkrör för det lokala ideella föreningslivet. Varje sändningsberättigad sammanslutning kan i närradion ge uttryck för sitt budskap. Kommersiell reklam och sponsrade program får inte förekomma i sändningarna. Närradionämnden prövar frågor om

tillstånd att sända närradio och har tillsyn över verksamheten.

Den 1 juli 1990 pågick närradiosändningar i 158 sändarområden.

2 290) sammanslutningar hade sändningstillstånd.

Med radiotidningar avses radioprogram för synskadade som innehåller materia! ur dagstidningar. Programmen sänds ut nattetid över FMnätet och spelas in automatiskt hos de synskadade.

Tillstånd för sändning av en radiotidning ges till ägaren av den nyhetstidning som skall vara förlaga till radiotidningen. Sändning av an-

nonsmaterial får ske endast om ljudet är förvrängt eller innehållet ko-

dat.

I augusti 1990 utsändes 31 dagstidningar som radiotidningar. För verksamheten utgår ett särskilt statligt bidrag. Bidragsmedlen fördelas av

taltidningsnämnden, som också meddelar tillstånd att sända radiotid-

ningar.

Sedan år 1986 pågår en försöksverksamhet med utsändning i Storstockholmsområdet av en finländsk TV-kanal från Nacka-sändaren.

Sändningarna är avsedda för de ca 40 000 finsktalande hushåll som

finns i området.

TV-sändningarna skall bestå av vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan har sänts ut i Finland av Finlands na-

tionella rundradioföretag, Oy Yleisradio Ab. Kommersiell reklam får

inte förekomma i sändningarna.

Regeringen har givit Sverigefinska Riksförbundet tillstånd att bedriva

vidaresändningsverksamheten. Svenska staten betalar de sändningstekniska kostnaderna och ger bidrag till riksförbundet för dess kostnader. I de program som vidaresänds ingår av upphovsrättsliga skäl inte utländska filmer, serier m.m.

I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 10 s. 351) har regeringen föreslagit att den särskilda lag som finns för verksamheten skall

fortsätta att gälla till utgången av år 1992.

Efter förslag av regeringen i prop. 1990/91:25 har riksdagen (1990/91 KrU:9, rskr. 98) beslutat att programmen också skall distribueras i kabel på ett 20-tal orter, där det finns många finsktalande.

Utbyggnaden av kabelnät med större kapacitet för mottagning av TVprogram satte igång i Sverige i och med att vissa europeiska TV-företag började använda satelliter för sändningar till allmänheten.

Enligt uppgifter från kabelnämnden kunde den 1 januari 1991 ca 1500 000 bostäder nås av satellitsändningar. Siffran motsvarar ca 45 96

av landets hushåll.

Vid sidan av de större kabelnäten finns sådana nät som omfattar

högst 100 bostäder. Antalet hushåll som är anslutna till sådana nät eller

till anläggningar för individuell mottagning av satellitsändningar kan

uppskattas till några hundra tusen.

Verksamheten med sådana kabelsändningar som inte innebär vidaresändning av sändningar från satelliter, s.k. egensändningar, har utveck-

lats långsamt. Det finns för närvarande lokala kabelsändarföretag på 19 orter. Dessutom har möjligheten att upplåta kanaler för egensändningar utnyttjats i ett 50-tal fall. De upplåtna kanalerna används mest för att

sända rullande textinformation, s.k. kabeltext. Program av annat slag fö-

rekommer i blygsam omfattning. Kabellagstiftningen bygger på att det krävs tillstånd av kabelnämnden för att vidaresända programkanaler från satelliter samt för egensänd-

ningar eller upplåtelse av kanalutrymme för sådana sändningar i kabel-

nät som när fler än 100 bostäder. Kravet på tillstånd gäller emellertid inte för vidaresändning av rundradiosändningar. Enligt ett beslut av kabelnämnden i februari 1989 skall

medeleffektsatelliten Astra vid tillämpningen av kabellagen behandlas som en rundradiosatellit. I ett beslut den 29 november 1990 har nämnden gjort samma bedömning av bl.a. satelliterna Eutelsat II, Horisont

och Tele-X. Den praktiska följden av nämndens beslut är att ett stort antal satellitsända program numera kan vidaresändas i kabelnät utan krav på tillstånd.

Radiolagsutredningen har i uppdrag att föreslå en kabelsändningslagstiftning som är så utformad att regler för vidaresändning av satellitprogram förblir effektiva vavsett från vilken kategori av satelliter programmen sänds ut.

2.3¶TV-utredningen

I TV-utredningens betänkande (SOU 1989:73) TV-politiken presenteras tre huvudalternativ för hur reklamfinansiering av svensk television skulle kunna anordnas. Samtliga förutsätter att de reklamfinansierade programmen sänds ut i ett rikstäckande nät från marksändare och upp-

fyller i demokratisk ordning fastställda krav på kvalitet och omväxling.

Det första alternativet innebär att reklamsändningar inleds av Sveri-

ges Television. Reklaminslag kan sändas i den ena av företagets två kanaler eller i båda.

tag, ett för varje kanal. Det ena företaget lämnar Sveriges Radiokoncernen och sänder helt reklamfinansierade program, medan det andra stannar kvar i koncernen och sänder avgiftsfinansierade program utan reklam.

Utredningens tredje alternativ innebär att ett fristående programföretag sänder TV-program med reklam i en nyupprättad rikstäckande tredje kanal. Sveriges Television fortsätter sina avgiftsfinansierade sändning-

ar utan reklam i två kanaler.

I det alternativ där reklaminslagen skulle förekomma i Sveriges Televisions sändningar förutsätts ingen ändring av nu gällande programregler bortsett från att förbudet mot att medge kommersiell reklam mot vederlag upphävs och att det klargörs att kraven på opartiskhet och saklig-

het inte skall gälla för reklaminslagen.

I de båda alternativ där reklamsändningarna skall skötas av et företag utanför Sveriges Radio-koncernen föreslås aut kraven på programverksamheten i mycket skall överensstämma med vad som i dag gäller

för Sveriges Television. Ett reklamfinansierat 'T'V-företag bör emellertid inte åläggas långtgående förpliktelser när det gäller att t.ex. tillgodose

olika minoritetsintressen eller fullgöra folkbildningsuppgifter.

Enligt utredningen bör kretsen av ägare till ett fristående TV-företap

ha sådan sammansättning att ingen åsiktsriktning kan dominera. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från olika områden i samhället. Ett fristående T'V-företag bör få sitt sändningstillständ för en begrän-

sad tidsperiod. Utredningen anger sex till åtta år som en lämplig första avtalsperiod.

Reklaminslagens innehåll avses vara underkastat gällande marknadsföringslagstiftning. Särskilda regler föreslås emellertid för reklam till barn och för viss åsiktsreklam.

En helt reklamfinansierad TV-kanal föreslås få sända högst sex minuter reklam per timme. Reklaminstagen bör i första hand placeras i block mellan programmen men det bör under vissa förutsättningar vara

tillåtet att avbryta program med reklam.

Om Sveriges Television skulle få sända betald reklam kan reklammängden vara mindre, kanske tre minuter i timmen. Det finns då enligt utredningen inte anledning att frångå principen att reklaminslagen skall placeras mellan programmen.

2.4¶Radiolagsutredningen

I delbetänkandet (SOU 1990:7) I agstittning för reklam i svensk TV har

radiolagsutredningen behandlat vissa av de lagstiftningsfrågor som föranleds av TV-utredningens betänkande.

En särskild lag om annonser i televisionen föreslås. I lagen, som skall pälla för ett programföretag som sänder reklam mot vederlag, regleras vad som får förekomma i annonser, annonsvolymen och hur an-

till barn föreslås.

Utredningen förordar också flera andra lagändringar, till vilka jag

återkommer i det följande. Jag vill emellertid redan här peka på den

ändring som föreslås av den s.k. demokratibestämmelsen i radiolagen. Detta förslag har inte med TV-reklamfrågan att göra, utan syftet är fram-

för allt att klargöra vad regeln bör betyda när det gäller bevakning av

vissa händelser.

2.5¶Regeringens proposition om en yttrandefrihetsgrundlag

Regeringen beslutade den 22 november 1990 en proposition om en yttrandefrihetsgrundlag (prop. 1990/91:64). De nya bestämmelserna före-

slås träda i kraft den I januari 1992.

Grundlagsförstaget gäller yttrandefriheten i radio, TV, filmer, videogram och ljudupptagningar m.m. I förhållande till tryckfrihetsförord-

ningen (förordningen omtryckt 1988:1448) utgör lagförslaget en helt

självständig text.

Portalbestämmelsen i förslaget säger att varje svensk medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och

vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar

av rörliga bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor i vilket ämne som helst (1 kap. 1 § första stycket).

Yttrandefriheten enligt lagförslaget har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av den föreslagna grundlagen (1 kap. I $ andra stycket).

Förslaget slår fast att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd (3 kap. I $ första stycket). Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får

däremot regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och

villkor för att sända (3 kap. 2 § första stycket).

I specialmotiveringen till sistnämnda föreskrift anförs (s. 116) att i ordet villkor inbegrips ett sådant system med avtal mellan staten och tillståndshavarna som finns i dag.

För radio och TV som massmedier innebär i övrigt förslaget att det tillskapas generellt tillämpliga regler som till grundlagens nivå höjer de från tryckfrihetsrätten hämtade principerna om censurförbud för myndigheter och andra allmänna organ, ensamansvar och källskydd, begränsning av möjligheterna till kriminalisering samt särskild rättegångsordning med tillgång till jury. När grundlagen träder i kraft kommer den därmed att ersätta kärnan i gällande föreskrifter i radioansvarighets-

lagen (1966:756) och Övriga lagar av motsvarande innebörd.

Grundlagen skall vara tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälp-

medel (1 kap. 6 § första stycket). Däremot skall grundlagsskyddet inte

3 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 149

omfatta kommunikationsradio och liknande icke massmediebetonad användning av radiofrekvenser eller trådnät.

Grundlagen skall gälla både markbundna sändningar och sådana satellitsändningar som utgår från Sverige (1 kap. 6 § första stycket), t.ex. upplänkar till en satellit från svenskt territorium. Föreskrifterna om ensamansvar och kätlskydd m.m. kommer därmed - i motsats till vad som är fallet med bestämmelserna i radioansvarighetslagen - att kunna gälla också sändningar av satellitsändande programföretag.

I vissa avseenden öppnar grundlagen för en reglering vid sidan av denna genom vanlig lag.

lör det första skall vad som sägs i I kap. 8 och 9 §§ tryckfrihetsförordningen om att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphoövsmäns rättigheter, annonser om alkohol eller tobak, kreditupplysnings-

verksamhet och tillvägagångssätt för anskaffande av uppgifter utan hin-

der av grundlagen gälla också i fråga om radioprogram, filmer och ljudupptagningar (1 kap. 12 § första stycket).

Hänvisningen till I kap. 9 § tryckfrihetsförordningen innebär bl.a. alt det är möjligt att lagstifta om förbud mot att vid marknadsföring av alkohol eler tobak använda kommersiella annonser i ljudradio- och

TV-program. .

Grundlagens andra öppning gäller att det i lag får meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten (1 kap. 12. $ andra stycket).

I specialmoötiveringen till I kap. 12: $ andra stycket anförs (s. 113) att regleringen, i styckets första mening öppnar för en möjlighet att genom lag avgöra om reklam skall få förekomma i inhemsk radio och TV och att reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte.

En illustration till styckets innebörd ger enligt propositionen radiolagsutredningens betänkande (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV. De föreskrifter som föreslås i detta betänkande skulle, anför föredragande statsrådet, i grundlagens mening utgöra villkor för reklam 1 radioprogram.

Med uttrycket kommersiell reklam avser grundlagsförstaget rent affärsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättning av varor cller tjänster m.m; däremot faller inte under detta begrepp reklam som är

inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller

påverka människors beteende i viss riktning. I specialmotiveringen anförs (s. 114) att till den senare sortens reklam, som i dagligt tal brukar kallas åsiktsannonsering, bör kunna hänföras t.ex. meddelanden från

politiska partier. Det uttalas att det bör finnas möjlighet att i lag medde-

la föreskrifter även om sådan reklam. I sammanhanget hänvisas till

SOU 1990:7 s. 192-199.

Uttrycket annan annonsering anges bygga på begreppsbildningen i den europeiska TV-konventionen och i det aktuella betänkandet av radiolagsutredningen.

Slutligen uttalas om I kap. 12 § andra stycket att föreskriften när det

gäller sponsring lämnar samma utrymme för reglering i vanlig lag som i fråga om kommersiell reklam och annan annonsering.

2.6¶Regeringens proposition om ändring i radioansvarighetslagen m.m.

I september 1990 hörjade Nordisk Television AB sändningarna av sina

program via Tele-X-satelliten ("TV 4").

I en framställning till justitiedepartementet den 3 augusti 1990 har bolaget hemställt att regeringen snarast vidtar åtgärder för att för riksdagen föreslå en lagstiftning som innehär att sändningar från TV 4 kom-

mer att omfattas av samma yttrandefrihetsrättsliga regler som gäller för de företag som har tillstånd att sända enligt radiolagen. Enligt bolaget

skulle det vara olyckligt om denna fråga fick sin lösning först i samband

med en framtida mer övergripande revidering av den yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen.

Svenska journalistförbundet har i en framställning till justitiedepar-

tementet den 29 augusti 1990 också framfört krav om lagstiftning i äm-

net.

Med anledning av framställningarna har regeringen den 31 januari 1991 beslutat en proposition om erforderliga lagändringar (prop.

1990/91:94). Propositionen bygger på en inom justitiedepartementet

upprättad promemoria den 2 december 1990 med förslag till ändringar i radioansvarighetslagen och lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Vid ett möte i justitiedepartementet den 12 december 1990 framförde företrädare för vissa myndigheter samt företag och organisationer synpunkter på promemorians innehåll.

Propositionen innebär bl.a. att det görs ett tillägg i I $ första stycket radioansvarighetslagen om att lagen gäller - förutom yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt programföretag får sända med stöd av tillstånd enligt 5 § första eller andra stycket radiolagen - också yttrandefriheten i radioprogram till allmänheten som förmedlas från annat svenskt programföretag genom satellit-

sändning som utgår från Sverige.

I propositionen föreslås vidare ändringar i radioansvarighetslagen med utgångspunkt från ett förslag av radiolagsutredningen om att vissa delar av förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen bör inarbetas i lagen, varav kan följa att förordningen som sådan upphävs.

Propositionens förslag till ändring i pliktexemplarslagen går ut på att även satellitsändande företag som måste göra s.k. referensupptagningar

av program enligt radioansvarighetslagen bör vara skyldiga att - sedan de

bevarat upptagningarna i sex månader - lämna dessa som pliktexemplar till arkivet för ljud och bild.

De aktuella lagändringarna föreslås träda i kraft den I maj 1991.

3¶Vissa huvudprinciper i mina förslag

3.1¶En bred politisk lösning

Under den senare delen av 1980-talet har vi kunnat iaktta en snabb utveckling både när det gäller satellitsänd TV och i fråga om marksänd TV i utlandet. Som jag har berört tidigare sänds ett 80-tal programkanaler ut från satellit över Europa. Det finns ett stort antal specialkanaler med inrikt-

ning mot särskilda intresseområden. Flera nationella TV-företag ligger bakom redigerade satellitprogram med det bästa ur den egna produktionen. För de reklamfinansierade underhållningskanalernas del märks en

tyngdpunktsförskjutning i riktning från de tidigare "all-europeiska" pro-

grammen till programkanaler som vänder sig, till enstaka länder eller

språkområden.

I många länder har det skett förändringar inom den nationella televi-

sionen. Förändringarna har i allmänhet inneburit att reklamfinansiering har kommit att spela en större roll i den marksända televisionen. I

några länder har de programpolitiska följderna av en intensiv konkur-

rens mellan olika reklamfinansierade TV-företag kommit till klart ut-

tryck i form av ett utslätat programutbud, som främst är inriktat på un-

derhållning.

I de nordiska länderna finns reklamfinansierad 'FV sedan lång tid i Finland och Island. FE Danmark inleddes sändningar i en delvis reklamfinansierad andra TV-kanal så sent som år 1988. I Norge pågår förbere-

delserna för att starta en ny reklamfinansierad TV-kanal. Även inom ljudradions område har det skett förändringar i vår om-

värld, men dessa har haft mindre omfattning än för televisionens del.

Det förekommer satellitsända ljudradioprogram, men betydelsen av des-

sa är begränsad eftersom de satelliter som används inte medger rörlig mottagning. I den allmänna debatten i Sverige har det framförts förslag om olika nya former av ljudradiosändningar.

Ett ställningstagande till TV-reklamfrågan i Sverige har, som tidigare har berörts, förberetts genom två utredningars arbete. TV-utredningens betänkande (SOU 1989:73) 'TV-politiken har en mer principiell inriktning, medan radiolagsutredningen behandlar lagstiftningsfrågorna i be-

tänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV. Remissbe-

handlingen av utredningarnas förslag, liksom den offentliga debatten, visar att TV-reklamfrågan i vissa avseenden fortfarande är kontroversiell.

Med hänsyn till den betydelse som radion och televisionen har för

möjligheten att utnyttja yttrandefriheten är det angeläget att politiska

beslut om villkoren för radio- och TV-verksamhet kan fattas under så stor politisk enighet som möjligt. Ämnesområdet är även tekniskt och

lagstiftningsmässigt kompliceral. Av dessa skäl har, som jag nämnt, förevarande proposition utarbetats i samverkan med en beredningsgrupp

som innehåller representanter för de partier som är representerade i riksdagen.

Utifrån överläggningarna i beredningsgruppen gör jag bedömningen

alt de förslag som jag i det följande kommer att lägga fram i allt väsent-

ligt bör kunna få stöd av en bred majoritet i riksdagen. Detta innebär givetvis inte att åsikterna överensstämmer på varje punkt eter att de som har andra uppfattningar än mina skulle avstå från att framföra dessa när

ärendet behandlas i riksdagen. Vad jag syftar på är emellertid att beredningsgruppens diskussioner ger mig anledning att förmoda att det finns

en bred samstämmighet i fråga om alla viktiga punkter i förslaget.

De förslag som jag lägger fram innebär bl.a. att det blir möjligt att använda reklam som inkomstkälla för svensk marksänd telvision och att ett fristående programföretag skall kunna börja sända marksänd TV med reklam fr.o.m. slutet av innevarande år. Den nödvändiga lagstiftningen

föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Förslagen berör också villkoren för Sveriges Radio-koncernens verksamhet.

De nuvarande avtalen mellan staten och Sveriges Radio-koncernens olika företag gäller till utgången av juni 1992. Med hänsyn till att Sveriges Radio-koncernens räkenskaper fr.o.m. år 1990 redovisas per kalenderår bör den nuvarande avtalsperioden förlängas med ett halvår till utgången av år 1992. De nya avtalen kommer alltså att börja gälla den 1 januari 1993.

Genom att de innevarande avtalen förlängs behöver inte riksdag och regering ta slutlig ställning till villkoren för Sveriges Radio för den

kommande avtalsperioden förrän under år 1992. Bla. med hänsyn till

att förutsättningarna för Sveriges Radio-koncernen bör kunna över-

blickas när beslut om en fristående reklam-TV-kanal fattas är det emel-

lertid önskvärt att vissa riktlinjer för tiden efter den I januari 1993 anges redan nu.

Mina förslag och bedömningar innehåller följande huvuddelar.

= Inkomster från marknaden för TV-reklam i Sverige skall bidra till att finansiera svensk marksänd television.

+ Eu programföretag som är fristående från Sveriges Radiokoncernen ges rätt att sända annonsfinansierade TV-program i ett nytt rikstäckande nät av marksändare.

x För all marksänd televisionen skall gälla krav på kvalitet och ett mångsidigt programutbud.

«= Sveriges Radio-koncernens uppdrag förblir oförändrat. Sändningarna skall ske i två kanaler för television och fyra kanaler för ljudradio. Organisationen skall förenklas och effektiviseras.

+ Sveriges Radio-koncernens verksamhet finansieras I huvudsak med

TV-avgiftsmedel. Koncernens sändningar skall inte innehålla betalda an-

nonser. Finansieringen tas upp till prövning inför medelstilldelningen

för år 1996.

+ Avtalen mellan staten och reklam-TV-företaget resp. Sveriges Radio-koncernen bör löpa på sex år. Reklam-FV-företagets avtalstid bör

gälla fr.o.m. den 1 januari 1993.

+ Sändarnätet för rundradio får en ny huvudman. Finansieringssättet

förändras.

+ Myndighetsuppgifterna inom rundradions område samordnas. + De tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av ljudradio

och television utreds. | |

I de följande kapitlen kommer jag att närmare behandla de olika frågorna. I detta sammanhang vill jag anföra vissa principiella motiv för mina ställningstaganden.

3.2¶Reklaminkomster skall finansiera svensk television ”

Det nuvarande förbudet mot reklam som en metod att finansiera TV i

Sverige har sin grund i bl.a. de oönskade effekter som förknippas med sådana sändningar. Som exempel kan nämnas att reklam i etermedierna har ansetts hota dagstidningarnas ekonomi, att reklam i TV i jämförelse med annan annonsering uppfattas som påträngande och informationsfattig och att, som utländska erfarenheter visar, reklamfinansiering kan

leda till ett utslätat programutbud och till”att programföretagens obero-

ende hotas.

Sedan några år tilbaka använder emellertid olika företag satelliter för

att nå den svenska allmänheten med reklamfinansierade TV-sändningar. För närvarande kan ca 45 96 av de svenska hushållen ta emot dessa.

Den pågående utbyggnaden av kabelnät kommer säkerligen att med-

föra alt antalet bostäder där det är möjligt att ta emot satellitprogram .

ökar ytterligare något. Effekterna av TV-reklam kommer sålunda att framträda även vid ett bibehållande av nuvarande förbud mot reklamfinansierade sändningar i marknätet, låt vara kanske inte med samma styrka som i det fallet att marksändningar med reklam når hela folket.

De flesta satellitsända programkanaler har en utformning som är an-

passad till verksamhetens kommersiella syfte. De har en tonvikt på un-

derhållningsprogram av olika slag, och de syftar till att locka den publik som är attraktiv för annonsörerna. Någon motsvarighet till de krav som i de flesta länder ställs på den marksända televisionen finns inte för satellitkanalerna.

Ett medel för att dra en stor publik till en TV-kanal är att förvärva ensamrätt att sända intressanta sportevenemang, nyare filmer och populära TV-serier. I en situation med flera reklamsändande TV-företag är

kampen om det mest attraktiva programstoffet ett viktigt inslag i kon-

kurrensen mellan företagen.

För TV-publikens del får denna konkurrens betydelse främst om det inte är möjligt för alla att ta emot de attraktiva programmen. Om t.ex.

en stor idrottstävling sänds i en satellitkanal i stället för i den marksän-

da televistonen kommer de TV-tittare som saknar tillgång till satetlitprogram inte att kunna följa tävlingen i TV. Det spelar däremot ingen roll

för publiken om ett visst program sänds i den ena eller andra marksän-

da kanalen, förutsatt att mottagningsmöjligheterna är desamma för alla

kanaler.

I takt med att kabelnäten byggs ut kan de satetlitsändande program-

företag som har framgång hos publiken förväntas få tillgång till allt större resurser för att förvärva program. Genom att det inte ställs kulturpo-

litiskt grundade krav på dessa företag kan de dessutom anslå en stor del

av de ökade resurserna till att anskaffa just program inom de mest publikattraktiva kategorierna. För Sveriges Television kommer en sådan situation att innebära svårigheter. Företagets förpliktelser omfattar både

att sända populära program till en stor publik och att tillgodose önskemålen hos mindre grupper. Om inköpskonkurrensen driver upp priserna på de mest publikdragande programmen kommer företaget att få det allt svårare att fullgöra sina förpliktelser mot både stora och små grupper bland publiken.

Utöver vad jag redan har sagt anser jag därför att jag kan sammanfat-

ta utvecklingen i följande ordalag. En betydande del av Sveriges befolk-

ning kommer att nås av TV-reklam från satelliter. De reklamsändande

företagens programtablåer kommer att vara sammansatta utifrån kommersiella hänsyn, och de kommer inte att följa några nationellt fastställ-

da riktlinjer vad gäller t.ex. förekomst av program av svenska upphovsmän eller om svenska förhållanden, eller vad gäller att det skall sändas

nyhets- och aktualitetsprogram. Sveriges Television kommer att få allt större svårigheter att fylla sin uppgift att sända ett omväxlande program-

utbud till hela svenska folket.

Mot den här bakgrunden finner jag det befogat att förespråka en så-

dan omläggning av TV-politiken att reklamsändningar tillåts i marknät.

I fråga om marksändningar från sändare här i landet kan svenska politiskt valda organ få inflytande över att programverksamheten i väsentliga avseenden motsvarar de önskemål som bör ställas på en nationeH TVkanal vad beträffar mångfald, kvalitet och balans. Även med sådana förpliktelser bör en marksänd TV-kanal kunna bli så attraktiv för annonsörerna att reklamintäkterna kommer att kunna bekosta en kvalitativt in-

riktad programverksamhet. Det blir då också på ett helt annat sätt än

vid ett fortsatt reklamförbud i marksändningar möjligt att motverka de oönskade följderna av TV-reklam.

3.3¶En ny rikstäckande TV-kanal

Reklaminkomster kan användas på olika sätt i den marksända televisionen. En möjlighet är att låta reklaminkomster tillsammans med avgifts-

medel finansiera den befintliga televisionen. En sådan blandad finansie-

ring är sedan länge den vanliga i Europa. Om en sådan ordning inför-

des i Sverige skulle resurserna för den befintliga televisionen kunna

ökas, TV-avgifterna sänkas eller bådadera. TV-tittarna skulle kunna dra

fördel av längre sändningstid, mer påkostade program eller lägre TV-

avgifter. Antalet "TV-kanaler skulle emellertid förbli oförändrat, åtmin-

satellitprogram. De satellitsändande programföretagen skulle spela en lika viktig roll som hittills för de TV-tittare som kan ta emot programmen. De problem som följer av att vissa intressanta program skulle för-

behållas tittare med tillgång till satellitprogram skulle kvarstå oförän-

drat.

Mot denna bakgrund förordar jag att reklamintäkter används för att bekosta ytterligare en TV-kanal. Sändarnätet för den nya kanalen bör

snabbt byggas ut så att sändningarna kan tas emot i alla befolkade delar av landet.

Ett viktigt skäl för mitt förslag är att ökade valmöjligheter på så sätt

blir tillgängliga för hela befolkningen. Det ökade urval som reklamfi-

nansieringen för med sig blir inte bara förbehållet de hushåll som är ka-

belanslutna eller som har kostat på sig en egen parabolantenn.

Denna lösning innebär också att de problem som kan bli en följd av att olika programföretag skaffar sig ensamrätt till de mest åtråvärda programmen blir mindre omfattande. Om olika marksändande TV-företag kämpar om t.ex. det mest attraktiva sportmaterialet kommer resultatet

inte att bli att vissa grupper bland publiken utestängs från sådana TV-

program som de tidigare har kunnat se.

Ett annat viktigt skäl för att inrätta ytterligare en "TV-kanal är att det på så sätt blir möjligt att låta ett från Sveriges Radio-koncernen friståen-

de programföretag inleda TV-sändningar i Sverige.

Genom att ett nytt programföretag kan verka under full redaktionell

och programmässig självständighet möjliggörs ökad mångfald. Händelser och skeenden kan belysas från nya synvinklar. Det nya programföretaget kommer att kunna organisera verksamheten med utgångspunkt i dagens teknik och produktionsförhällanden, och kan utveckla journalistiken och programpolitiken utifrån egna förutsättningar. Förekomsten av ett nytt programföretag som i viktiga avseenden kommer att arbeta un-

der likartade villkor som Sveriges Television bör också kunna få en sti-

mulerande inverkan på det sistnämnda företaget.

3.4¶Krav på kvalitet och ett mångsidigt programutbud

Möjligheten att sända television är en begränsad nationell resurs. Det är naturligt att den som får tillgäng till denna möjlighet också tar på sig, ett ansvar för hur möjligheten används.

Som samlingsbeteckning för de villkor som hittills har gällt för den

svenska televisionen används benämningen "programverksamhet i allmänhetens tjänst". Innebörden har av TV-utredningen sammanfattats

under rubrikerna "Geoprafisk rättvisa", "Redaktionellt oberoende",

"Mångfald och balans" och "Ett omväxlande programutbud av god kva-

litet". Målet är att, inom de begränsningar som resurstillgång och sänd-

ningstid sätter upp, ge hela publiken tillgång till ett intressant program-

utbud. I detta ingår att fungera som en arena där åsikter bryts och där

väl slora som små grupper inom publiken.

Jag vill understryka att ansvaret att tillgodose mindre gruppers intressen inte är liktydigt med att endast betjäna små grupper av särprägtla-

de individer. De flesta människor torde på vissa områden ha smak och

intressen som Överensstämmer med majoritetens medan de på andra

områden har önskemål som inte delas av så många andra. I realiteten ingår alla medborgare i ett stort antal minoriteter. Ett programutbud som präglas av mångfald tillgodoser därför behovet av omväxling hos en majoritet inom publiken. Dessutom finns det givetvis TV-tittare som på

grund av t.ex. funktionsnedsättningar elter bristande kunskaper i sven-

ska behöver särskilda åtgärder för att kunna följa programmen. Utländska erfarenheter visar att reklamfinansierade televisionsföretag

som arbetar helt på den kommersiella marknadens villkor tenderar att sända ett ensidigt programutbud med tonvikt på underhållningsprogram som i första hand syftar till att vid varje tillfälle dra största möjliga publik. Mindre publikgruppers intressen tillgodoses inte. Ett programutbud som anpassas till annonsfinansieringens förutsättningar innebär

därför att TV-tittarna får mindre möjlighet att välja mellan program av

olika slag.

Enligt min mening bör ett reklamfinansierat YTV-företag vars sänd-

ningar når hela befolkningen ha goda förutsättningar att uppfylla villkor för programverksamheten som går utöver det som kan uppfattas som optimalt från kommersiell synpunkt. Villkor av detta slag kan gälla t.ex. ett omväxlande programutbud, som innehåller program av olika slag och som vänder sig till olika delar av publiken. Finansieringssättet innebär emellertid att ett reklamfinansierat TV-företag inte kan uppfylla lika långtgående krav som ett programföretag som finansieras med avgifter.

Genom att såväl reklam-TV-företaget som Sveriges Televisions sändningar skall uppfylla villkor av angivet slag i fråga om programverksam-

heten kommer emellertid de samlade TV-sändningarna över marknätet

att fungera i allmänhetens tjänst. När det gäller den större delen av programutbudet kommer ansvaret för att så sker att vara delat mellan Sveriges Television och reklam-TV-företaget. I fråga om vissa programtyper och publikgrupper kommer ansvaret emellertid att som hittills odelat

åvila Sveriges Television.

Av det sagda följer att kraven på Sveriges Televisions programverksamhet även i fortsättningen kommer att vara lika omfattande som för närvarande. Det innebär bl.a. att programutbudet skall vara omväxlande och ta hänsyn till de skiftande behov, intressen och förutsättningar som finns i befolkningen, varvid även mindre gruppers intressen skall tillgo-

doses. Det skall finnas utrymme för en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och för ett mångsidigt utbud av program på svenska

språket och med svenska artister och svenska upphovsmän.

För att dessa ambitioner skall uppfyllas behöver Sveriges Televiston

sända program av många olika slag, t.ex. nyhetsprogram, sportprogram,

underhållningsprogram av olika slag, kultur- och debattprogram, barnprogram samt program om religion och vetenskap. Sveriges Television

måste också ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter och till olika grupper av handikappade. :

Även om tillkomsten av ett nytt programföretag innebär att Sveriges Televisions uppgifter i vad avser en del av programverksamheten kommer att delas med det nya företaget kommer inte Sveriges Televisions

ansvarsområde att bli smalare än vad det är i dag. Det kommer alltså fortfarande att omfatta allt från nyhetssändningar och populära underhållningsprogram till t.ex. särskilda program för hörselskadade perso-

ner. Sveriges Television kan dock vid utformningen av sin program-

verksamhet ta hänsyn även till vad det nya programföretaget sänder.

3.5¶Sveriges Radio-koncernens finansiering

Det kan anföras skäl för att såväl ett nytt TV-företag som Sveriges Tele-

vision får rätt att finansiera sina sändningar genom att sända betalda an-

nonser. Ett argument är att en större del av den möjliga reklaminkom-

sten då utnyttjas för TV-ändamål, ett annat är att det kommer att bli lättare att finansiera resursförstärkningar till Sveriges Radio-koncernen. Ännu ett argument är att behovet av TV-avgiftsmedel kan bli lägre om

Sveriges Radio-koncernen delvis kan finansieras med reklam. Ett ytterli-

gare argument är att konkurrens mellan flera reklam-TV-företag leder till gynnsammare villkor för annonsörerna. För egen del anser jag inte att Sveriges Television, åtminstone inte för närvarande, bör få möjlighet att sända betalda annonser. Det främsta

skälet för min uppfattning är att reklamfinansiering kan hota programverksamhetens integritet.

Det nya fristående TV-företaget kommer att ha en självständig ställning i förhållande till Sveriges Radio men kommer att vara beroende av

reklaminkomster för att finansiera verksamheten. Utländska erfarenheter tyder på att finansiering med reklam påverkar programpolitiken i. särskilt hög grad i en situation då flera inhemska TV-företag tävlar om inkomsterna från den nationella reklammarknaden. I de länder där man har en sådan situation leder konkurrensen mellan olika programföretag till att programmen anpassas till en minsta gemensam nämnare för publiksmaken. Konkurrens på TV-reklammarknaden innebär visserligen att annonsörerna får flera TV-företag att välja mellan men medför att publikens valmöjligheter krymper. Om det däremot finns TV-företag som är oberoende av reklaminkomster och som därför inte tvingas ta hänsyn till annonsörernas önskemål, måste ett reklamfinansierat TVföretag kunna mäta sig med det reklamfria företaget för att kunna behålla publikens förtroende och därmed sina inkomstmöjligheter på sikt.

Jag vill också peka på svårigheterna alt, i varje fall i nuvarande konjunkturläge, finansiera två TV-kanaler med reklam. Det finns också en

risk för att dagspressen, som redan känner av vikande annonsinkomster,

till televisionen.

Om Sveriges Television skall behållas som ett reklamfritt företag blir det emellertid nödvändigt att på andra sätt se till att Sveriges Radio-

koncernen får tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att kunna full-

göra sitt uppdrag. I det sammanhanget bör man bl.a. ta hänsyn till att den ökade inköpskonkurrensen har medfört kraftiga prisstegringar på vissa typer av programmaterial.

Eftersom vi i Sverige inte har erfarenhet av TV-reklam i stor skala går det inte att med full säkerhet bedöma hur stora resurser som kan

tillföras svensk television från TV-reklammarknaden. De uppskattningar som har gjorts har använt olika metoder och utgått från olika antagan-

den i fråga om vilka villkor som skall gälla för reklamsändningarna. De

har därför givit olika resultat. |

Man kan emellertid konstatera att ett 'TV-företag som får tillgång till

ett rikstäckande. nät av marksändare kommer att få en avsevärd konkur-

rensfördel i form av högre befolkningstäckning i förhållande till de programföretag som utnyttjar satellit. Enligt min bedömning bör man därför kunna räkna med att reklamsändningar i en TV-kanal efter en upp-

byggnadsperiod skulle kunna ge en årlig inkomst i storleksordningen

uppemot 1,5 miljard kr.

Jag drar därav slutsatsen att inkomsterna från reklam i TV inte bara kommer att vara tillräckliga för att möjliggöra ytterligare en rikstäckande marksänd TV-kanal utan att det även kan komma att vara möjligt att, utan att ge avkall på kvalitetskraven, avlänka en det av reklaminkomsterna i form av en koncessionsavgift för att finansiera en del av Sveriges

Radios verksamhet.

En koncessionsavgift från den marksända reklamfinansierade televisionen bedöms för närvarande komma att kunna avkasta ungefär 300 milj.kr. per år sedan verksamheten kommit i gång. Om dessa inkomster tillförs rundradiokontot bör de tillsammans med en måttlig realhöjning av TV-avgifterna möjliggöra att Sveriges Radio får ett reformbelopp av tillräcklig storlek.

Svårigheterna att förutse hur reklamintäkter och kostnader kommer att utvecklas innebär emellertid att mina beräkningar med nödvändig-

het måste bli osäkra. Det är därför knappast välbetänkt att nu låsa finansieringsförutsättningarna för en så lång period som det är tänkt att avta-

len skall gälla. Jag förordar därför att finansieringen tas upp till prövning efter en lämplig tidsperiod, förslagsvis i samband med medelsbe-

räkningen för år 1996. Om det vid en sådan kontrollstation visar sig att den nu föreslagna finansieringsmetoden inte ger tillräckliga resurser för att Sveriges Radio skall kunna uppfylla sina åtaganden bör man enligt

min mening på nytt pröva frågan om rätt för Sveriges Television att sända annonser mot betalning.

44

hand reklamfinansierade TV-sändningar i marknätet

4.1¶Allmänna synpunkter

4.1.1 Behovet av lagstiflning och lagstiftningens karaktär Radiolagsutredningen har ansett att införandet av reklamfinansierad te-

levision motiverar ny lagstiftning i ett flertal hänseenden. Ingen remiss-

instans har uttryckt någon annan mening än utredningen, vars förslag i stort sett har tagits emot väl.

Sedan utredningens betänkande offentliggjordes har regeringen lagt fram propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag för bl.a. ra-

dio och TV (prop. 1990/91:64). Jag har beskrivit delar av förslaget tidigare (se avsnitt 2.5).

Reklamfrågan motiverar ny lagstiftning främst med hänsyn till radiolagens krav om att ett programföretags sändningsrätt skall utövas opar-

tiskt (6 § första stycket radiolagen). Kravet på opartiskhet betyder enligt

radionämndens praxis bla. att ett programföretag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt elter ett visst företag.

Genom lagstiftning måste således åstadkommas att kravet på opartiskhet förlorar sin betydelse när det gäller bedömningen av reklamin-

slagen i en reklamfinansierad television.

De normer som behövs för reklamfinansierade TV- sändningar i marknätet bör utformas så att vårt land i den delen kan uppfylla kraven

i den curopeiska 'TV- konventionen (jfr nästa avsnitt). Regler av detta slag, gäller yttrandefriheten i den mening som regeringsformen (omtryckt 19885:1-144) avser.

Varje medborgare är gentemot der allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet (2 kap. I $ regeringsformen). Yttrandefriheten beskrivs 1 regeringsformen som en frihet att i tat, skrift eller bild el-

ler på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Med informationsfrihet avses friheten att inhämta och ta emot

upplysningar samt att i övrigt ta det av andras yttranden.

Regeringsformens yttrandefrihetsbegrepp är vidsträckt. I princip har det samma omfattning som motsvarande begrepp enligt artikel 10 i den curopeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Regeringsformens föreskrifter om yttrandefriheten gäller därför även den kommersiella reklamen.

Yttrandefriheten får begränsas, men regeringsformen kräver, bortsett

från ett par fall som här saknar intresse, att detta sker genom lag (2 kap.

12 § första stycket första meningen regeringsformen). På grund av den-

na föreskrift uttalades i lagrådsremissen att det får anses att avtalsbestäm- 45

melser, som begränsar företagets yttrandefrihet i de tillståndspliktiga sändningarna, måste ha stöd i lag (jfr prop. 1977/78:91 s. 230 och Ds U

1987:2 s. 111-115 och 134-137). Lagrådsremissen byggde därför på den hittills tillämpade ordningen,

enligt vilken det - förutom reglerna i radiolagen - finns ett avtal mellan staten och varje programföretag, i vilket det materiella innehållet i företagets sändningar regleras.

Lagrådet uttalar att avtalsregleringen av yttrandefriheten i programföretags sändningar härrör från tiden före radiolagens koncessionssystem

och tillkomsten av regeringsformen med dess utbyggda skydd för yttrandefriheten. Ordningen med lagföreskrifter om avtalsreglering av yttran-

defriheten har godtagits av riksdagen efter regeringsformens tillkomst. Lagrådet finner det emellertid inte berättigat att anse att en konstitutio-

nell praxis etablerats härigenom. Yttrandefrihetsbegränsningar genom

avtal, vare sig de medges i lag eller ej, saknar stöd i regeringsformen. Numera bör också beaktas att det kan bli aktuellt att koncessionssystemet skall tillämpas på programföretag som finansiellt är oberoende av det allmänna och att sådana system ger vida styrningsmöjligheter, när grunderna för tillståndgivningen inte är rättsligt fastlagda.

Ett godtagande av avtalsordningen får vidare enligt lagrådet en preju-

dicerande verkan med räckvidd också för mindre stabila förhållanden än de nu rådande. Lagrådet ställer sig därför synnerligen tveksamt till ett ytterligare be-

fästande av avtalsordningen så som föreslås i remissen. Det står klart att lagrådet skulle ha avstyrkt ordningen om förslag framförts att nu etable-

ra den, särskilt mot bakgrund av den förstärkning av skyddet för yttran-

defriheten som förslaget till yttrandefrihetsgrundlag syftar till.

I sammanhanget vill lagrådet nämna att nu gällande rundradiokoncessioner enligt 5 § radiolagen inte har meddelats genom regeringsbeslut i vanlig ordning utan intagits i avtal som jag, träffat med programföretagen med stöd av regeringens bemyndigande. Att avtala om koncession är

enligt lagrådet en egenartad och för vårt rättssystem främmande metod;

meddelandet av koncession i ett administrativt system är ett offentligrättsligt förvaltningsbeslut som skall kunna kontrolleras och i förekommande fall överprövas i den ordning som gäller för sådana beslut.

Laprädet har även erinringar mot den lagtekniska lösningen i lag-

rådsremissen, enligt vilken flertalet av de nya bestämmelserna skulle samlas i en särskild lag om annonser I televistonen.

Vad angår lagrådets synpunkter på frågan om att ta in yttrandefrihetsbegränsande bestämmelser i avtal mellan staten och programföretagen vill jag anföra följande. I det år 1986 till lagrådet remitterade grundlagstförslaget gällande ytt-

randefriheten i andra medier än tryckta skrifter föreslogs bl.a. följande bestämmelse (16 kap. 3 § första stycket).

I lag får föreskrivas att sådant tillstånd au sända program i eter- eller trädsändning som omfattar hela landet eller en del av detta får ges enbart till någon eller några svenska juridiska personer (programföretag). I sädant fall får villkor för sändningsverksamheten också bestämmas ge-

nom avtal. Villkor som avser begränsning av yttrandefriheten skall där-

vid ha stöd av lag enligt I $ andra stycket.

1986 års lagrådsremiss gav således uttryckligt stöd för konstruktionen med avtal mellan staten ochprogramföretagen, i vilka det materiella in-

nehållet i sändningar regleras. Lagrådet hade inte något att invända mot en sådan ordning (se prop. 1986/87:151 s. 301 och 312). Den proposition med förslag till yttrandefrihetsgrundlag som nu be-

handlas av konstitutionsutskottet innehåller i 3 kap. 2 § första stycket en bestämmelse om att rätten att sända radioprogram på annat sätt än

genom tråd får regleras genom Jag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända.

I propositionens förslag till lagtext nämns således inte ordet avtal.

I den allmänna motiveringen säger emellertid föredragande statsrådet

följande (prop. 1990/91:64 s. 81).

Det koncessionssystem vi nu har baseras delvis på avtal mellan staten

och programföretagen. Den i lagrådsremissen år 1986 framlagda tanken

på att i grundlag klargöra att ett sådant system är tillåtet kan sägas ha legat väl i linje med en strävan som på skilda sätt kom till synes i remissen. Den strävan gick ut på att grundlagen skulle bli i viss mening neutral.

Neutraliteten skulle avse den utveckling av möjligheterna till rundradioverksamhet som kunde komma att äga rum 1 landet. Grundlagen skulle inte innebära ett ställningstagande till förmån för någon av de olika uppfattningar som förekommer i frågor om hur sådan radioverksamhet bör vara ordnad. Härigenom skulle en debatt om radions framtida användning kunna fortgå utan inslag av argumentering på konstitutio-

nella grunder därför att grundlagen inte föreskrev en viss ordning. Den nya grundlagen bör enligt föredraganden (se anförd prop. s. 82) inte lägga fast någon viss ordning för hur ljudradio- och TV-

verksamheten i landet skall organiseras. Det innebär att grundlagen bör lämna öppet för sådana regler som bör kunna finnas när verksamheten

bedrivs av et företag med en sådan särställning som 1 dag tillkommer

Sveriges Radio. Grundlagen bör följaktligen bl.a. ge utrymme för lag-

stiftning som gäller avtal mellan staten och dem som får tillstånd att

sända.

Vid sin granskning av deua grundlagsärende hösten 1990 hade lagrådet inga synpunkter på systemet med avtal metlan staten och program-

företagen. ”

Riksdagen har vid två tillfälten efter tillkomsten av regeringsformens nuvarande regler godtagit gällande ordning med avtal mellan staten och programföretagen, nämligen vid ändring av radiolagen 1978 (prop. 1977/78:91, KrU 24, KU 2 y) och i samband med behandling 1986 av frågor om Sveriges Radios verksamhet (prop. 1985/86:99, KrU 21, KU 14 y). Jag är i motsats till lagrådet benägen att anse att denna ordning

får anses godtagen såsom förenlig med regeringsformen. Vidare är i sam-

manhanpgelt av intresse att motiven till förslaget ull yttrandefrihetsgrund-

lag tydligt visar, att avsikten har varit att inte lägga hinder i vägen för att staten och ett programföretag i fortsättningen kommer överens om villkoren för företagets sändningsrätt. Goda skäl talar för en sådan hållning. När det gäller markbundna

TV-sändningar finns det med dagens teknik endast utrymme för två yt-

47

terligare rikstäckande kanaler utöver de två som Sveriges Television sänder. Den mångfald i meningsriktningar som på grund av den grundlagsfästa etableringsfriheten är realiserbar för de tryckta mediernas del kan

därför i varje fall för överskådlig framtid inte åstadkommas inom televisionen. Med hänsyn till detta bör de företag som får tillstånd att sända

vara beredda att åta sig, vissa förpliktelser som staten saknar anledning

att vilja ställa på de tryckta medierna. Sådana förpliktelser kan t.ex. syfta till att säkerställa att cen programkanal speglar en mångfald av meningsriktningar. Det är inte i alla avseenden lämpligt att sådana förpliktelser

formuleras som generella föreskrifter.

Avtalen mellan staten och programföretagen är i strikt juridisk mening "villkor för att sända" snarare än egentliga avtal. Motiven till den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen godtar uttryckligen såsom villkor

för att sända ett sådant system med avtal mellan staten och tillståndsha-

varna som finns idag (se prop. 1990/91:64 s. 116).

Mot den nu angivna bakgrunden är omständigheterna enligt min

mening inte sådana, att man bör frångå lagrådsremissens uppläggning i

det här aktuella hänseendet. Jag delar emellertid lagrådets uppfattning att sändningstillståndet inte bör ha formen av ett avtal mellan staten och

programföretaget. Sändningstillstånden bör i fortsättningen meddelas genom offentligrättsliga förvaltningshbeslut. När det gäller de lagtekniska aspekterna på den reglering som behövs

har jag med anledning av lagrådets yttrande kommit till slutsatsen att det är att föredra att direkt i radiolagen reglera vad som bör gälla om annonstiden i televisionen framför att utforma en särskild lag om detta. Mitt förslag innebär därför aut radiolagen tillförs ett antal paragrafer. Det uppstår då ett behov att på vissa punkter ändra lagtexten redaktio-

nellt i förhållande till lagrådsremissens förslag. Vidare bör rubriker sät-

tas in före vissa paragrafer.

Om de i lagrådsremissen föreslagna reglerna och deras motiv säger

lagrådet att de i hög grad förlitar sig på begrepp och tolkningar som har

utvecklats inom å ena sidan marknadsrätten och marknadsdomstolen och å andra sidan radiorätten och radionämnden. Lagrådet anser att det har blivit en vidlyftig, svårgenomtränglig och i hög grad begrepps- och

motivstyrd reglering. Det finns enligt lagrådet anledning att räkna med att det kommer att uppstå tolkningssvårigheter och spänningar mellan

principerna. .

Härtill kommer enligt lagrådet att regleringen i olika delar avviker från den europeiska TV- konventionen, vilket torde komma att leda till nya spänningar när konventionen har trätt i kraft och börjar tillämpas.

Jag vill kommentera dessa synpunkter något.

Förhållandet mellan tryckfrihetsrätten och reklamen har behandlats i en rad lagstiftnings- och utredningssammanhang under det här år-

hundradet. Särskilt efter tillkomsten av 1931 ärs lag mot illojal konkur-

rens har ämnet tilldragit sig ständig uppmärksamhet. Ämnet känneteck-

nas av att tolkningssvårigheter föreligger och av att det räder spänningar

mellan olika principer (se t.ex. rättsfallen NJA 1975 s. 589 och 1977 s.

751).

Regelsystemet för radio och TV är på viktiga punkter inspirerat av tryckfrihetsrätten. Samtidigt bedrivs rundradioverksamheten i huvudsak inom ramen för ett dominerande och icke reklamfinansicrat företag, Sveriges Radio. Uppgiften nu är att ändra regelsystemet så att också reklamfinaniserad television kan bli verklighet. Detta innebär ofrånkomtli-

gen att tolkningssvårigheterna och spänningarna från det tryckfrihetsrättsliga området överförs till radiorätten. Vad lagrådet säger om en

begrepps- och motivstyrd reglering bör ses mot denna bakgrund.

Jag ser det för min del snarast som en fördel att de föreslagna regler-

na följs av så utförliga motiv som här sker. Därigenom torde eventuella

tolkningssvårigheter bli mindre än om motiven :till lagstiftningen var mera knapphändiga.

Vad gäller TV-konventionen har jag redan nämnt att vi bör utforma regleringen så att vårt land när det gäller reklamfinansierade TV-

sändningar i marknätet kan uppfylla konventionens krav. Därmed är emellertid inte sagt att våra regler måste vara identiska med konventionens regler. Konventionen är inte ett instrument för att harmonisera staters inhemska rätt eller över huvud taget avsedd att nödvändigtvis bli

en del av en stats inhemska rätt. Detta framgår särskilt av två bestäm-

melser I konventionen:

- Artikel 28 tvlläter uttryckligen en stat att tillämpa mer restriktiva

och detaljerade regler än dem som föreskrivs i konventionen i fråga om

programtjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmede! som konventionsstaten har jurisdiktion över.

- Artikel S:1 som ålägger de sändande staterna att "genom lämpliga

åtgärder av sina behöriga organ" uppfylla konventionens krav.

Lagrådet har inte haft något att erinra mot de remitterade förslagen

vad gäller radioansvarighetslagen, lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, lagen (1978:763) med vissa bestämmelser

om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

Däremot har lagrådet ansett att det inte är påkallat att ändra lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio, lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar och lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Vad gäller lagarna om ansvarighet för närradio och lokala kabelsändningar innebär förslaget till yttrandefrihetsgrundlag i sak detsamma som de remitterade förslagen. Med hänsyn

härtill anser jag att man i denna det kan avstå från lagändringar trots att yttrandefrihetsgrundlagen avses träda i kraft först den 1 januari 1992. Jag delar lagrådets uppfattning i fråga om att lagen om ansvarighet för

radio- och kassettidningar inte bör ändras.

Vad gäller reklamfrågan är mina förslag i princip begränsade till te-

levisionen. Tre undantag finns dock.

Det första har avseende på förbudet för myndigheter och andra allmänna organ i 8 I radiolagen att ingripa med censuråtgärder mot sänd-

49

+ Riksdagen 199091. 1 saml. Nr 149

ningar (se avsnitt 4.2.1). Denna paragraf gäller liksom radiolagen i öv-

rigt både ljudradio och TV. lör att marknadsdomstolen inte skall anse

sig förhindrad att meddela vitesförbud mot otillbörlig TV-reklam, före-

slår jag att det i paragrafen tas in en hänvisning till marknadsföringsrättslig lagstiftning. Effekten av en sådan hänvisning blir att marknads-

domstolen också kan förbjuda otillbörlig reklam i ljudradio. |

Det andra undantaget, där mina förslag på reklamområdet även avser

ljudradio, gäller vad som enligt radiolagen i fortsättningen bör förstås

med reklam (se avsnitt 4.2.2). Om man skall införa en uttrycklig reklamdefinition i radiolagen, bör den inte skilja mellan tjudradio och te-

levision, utan det naturliga är i stället att en sådan regel får betydelse för alla företag som är programföretag i radiolagens mening, även t.ex. Sveriges Riksradio AB som bara sänder tjudradioprogram.

Som det tredje undantaget, där min inställning också gäller ljudra-

dio, kan betraktas vad jag förestår i fråga om möjligheterna att på marknadsföringsrättslig väg motverka alkohol- och tobaksreklam (se avsnitt

4.6.2). Gällande lagstiftning om detta har en i princip generell utformning och tar - trots den hittillsvarande politiken att inte tillåta reklamfi-

nansierade sändningar i radio etter "TV - sikte på bla. reklam i dessa

medier. Mot denna bakgrund anser jag att ändringar i lagstiftningen inte hetler bör skilja mellan radio och TV.

4.1.2 Vissa kommentarer med anledning av remissutfallet på radiolagsutredningens betänkande

Frågan om uttryckliga reklamförbud när det gäller reklam i TV

Innan jag går närmare in på enskitdheterna i det regelverk som jag före-

slär vill jag kommentera några synpunkter som har framförts vid remissbehandlingen av radiolagsutredningens betänkande.

Vissa remissinstanser har rest krav på ett antal uttryckliga reklamförbud just när det gäller reklam i TV. Läkemedelsreklam har nämnts, likaså könsdiskriminerande reklam och sådana tecknade serieprogram i 'TV som fungerar som en sorts marknadsföring till barn. Konsumentverket har för sin del också efterlyst en möjlighet att ålägga ett reklam- TV-

företag att sända tillrättalägganden (beriktigande av vilseledande mark-

nadsföring).

Med anledning av synpunkter av detta slag vill jag betona vad jag nu ser som min uppgift. Det är att föreslå de lagändringar som behövs för

att det markbundna sändningsnätet skall kunna användas för reklamfinansierade "TV-sändningar. Den lagstiftning av marknadsföringsrättslig art som gäller för reklam 1 allmänhet, kommer därmed att kunna till-

ämpas även på reklam i TV. Däremot menar jag inte att det bör vara en

förutsättning för reklamfinansierade "TV-sändningar: i marknätet att man

mera allmänt ser över den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen.

Jag kan emellertid upplysa att statsrådet Wallström inom kort avser att begära regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild utredare för att se över marknadsföringslagen. Enligt vad jag har inhämtat kommer

en av uppgifterna i detta utredningsarbete att gälla marknadsföringen i olika nya medier som inte spelade någon nämnvärd roll hos oss när

1970 års tag om otillbörlig marknadsföring kom till. Vad gäller läkemedelsreklamen vill jag härutöver tillägga att läkemedelsbranschen har egna regler om marknadsföring av läkemedel! Enligt

dessa regler får information om läkemedel endast avse sådana läkemedel som har registrerats hos läkemedelsverket, som sedan den 1 juli 1990 är

den ansvariga myndigheten på läkemedelsområdet. Vidare anges att information till allmänheten om receptbelagda läkemedel endast får ske i den utsträckning som läkemedelsverket medger det. En särskild nämnd,

Nämnden för Bedömning av Läkemedelsinformation (NBL), kan pröva om en marknadsföringsåtgärd strider mot reglerna.

Reklam i TV vänder sig till en stor och allmän publik. Det kan där-

för inte förutses att läkemedelsverket kommer att utnyttja sin möjlighet enligt de utomrättsliga reglerna att tillåta reklam till allmänheten för re-

ceptbelagda läkemedel, om det är fråga om TV-reklam. Jag har inhämtat

att verkets möjlighet att tillåta reklam till allmänheten för receptbelagda

läkemedel snarare är avsedd att kunna användas när det gäller reklam i

exempelvis tidskrifter som vänder sig tull särskilda grupper som lider av en viss sjukdom.

Jag har också inhämtat att företagen inom läkemedelsbranschen no-

ga följer det utomrättsliga regelverket. Med hänsyn till dessa regler behöver man således inte hefara att det i den marksända televisionen kom-

mer att göras reklam för receptbelagda läkemedel. Trots den europeiska TV-konventionens regel om förbud mot reklam i TV för sådana läkemedet som är receptbelagda i det sändande landet (artikel 15:3) anser jag

Frågan om raltifikation av den europeiska TV- konventionen

Med anledning av vad en remissinstans har yttrat förtjänar det även att nämnas att det i detta sammanhang inte är aktuellt att ta ställning till all lagstiftning som behövs för att Sverige skall kunna tillträda ”TVkonventionen. Frågan om ratifikation av konventionen och vilken lag-

stiftning som är nödvändig och mest lämplig från denna synpunkt får

bedömas sedan radiolagsutredningen har avgett förslag i ämnet. Det förhållandet att de av mig förordade markbundna reklam-TV-sändningarna kommer att kunna tas emot även i grannländerna - och således bli

gränsöverskridande i konventionens mening (se artikel 3) - medför dock att man vid lagstiftningens utformning bör ta den hänsyn till konventio-

nen som behövs.

! Regler för läkemedelsinformation, antagna av Läkemedelsindustriföreningen och Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier, gällande fr.o.m. den I januari 1990.

Förhållandet mellan ett reklamfinansierat TV-företag och annonsörerna En remissinstans, Stockholms tingsrätt, har tagit upp frågan hur det skall kunna undvikas att annonsörer får ett bestämmande inflytande

över programverksamheten. Tingsrätten anser att den frågan är väsentlig

och bör utredas närmare.

Jag delar uppfattningen att en väsentlig fråga som inte hör förbigås

gäller förhållandet mellan ett reklamfinansierat TV-företag och dess an-

nonsörer.

En av grundstenarna i den svenska demokratiska sam hällsstrukturen är existensen av självständiga massmedier. Genom att pressen och eter-

medierna står fria i förhållande till mäktiga grupper i samhället kan de sätta fingret på problem och dra igång debatter även när de makthavare som berörs helst vill slippa publicitet. Genom att massmedierna fungerar på detta sätt förbättras medborgarnas möjligheter att hålla sig informerade och därmed deras förmåga till väl underbyggda valhandlingar. En av de viktigaste uppgifterna för den statliga massmediepolitiken är att skapa sådana förhållanden att massmediernas oberoende inte hotas.

Den lagstiftning som gätler till skydd för yttrandefriheten i vårt land innebär bl.a. att utgivaren av en tidning ensam ansvarar för tidningens innehåll. Motsvarande ordning, gäller för programföretagens sändningar

och i princip även i övrigt på radio- och TV-området. På detta område har det också vidtagits andra åtgärder för att säkerställa mediernas obe-

roende. Beträffande Sveriges Radio-koncernen kan t.ex. nämnas att fi-

nansieringsförutsättningarna bestäms för lång tid och att efterlevnaden av bestämmelserna för sändningsrätlens utövande övervakas av ett organ

som står fritt i förhållande till såväl bolagets ägare som den politiska makten.

Rekltamfinanserade '"UV-sändningar gör att frågan om annonsörernas inflytande kommer i förgrunden.

För den som annonserar I en reklamkanal utgör de program som sänds det nödvändiga lockbetet för att publiken skall nås av reklambud-

skapet. Iin annonsörs bedömning av programmen baseras därför på i

vilken utsträckning dessa förmår attrahera den publik som annonsören önskar komma i kontakt med. Detta behöver inte vara liktydigt med att programmen när en stor publik. I vissa fall kan det för en annonsör va-

ra mera fördelaktigt att nå en i absoluta tal mindre men mer köpvillig

publik än en större publik, vars köpbenägenhet är lägre i fråga om den aktuella produkten.

Annonsörer kan också på annat sätt ha synpunkter på programverksamheten. Ftt program som tar upp ett kontroversiellt ämne vilket kan-

ske framstår som mycket stötande för delar av publiken, kan leda till att

tittare får negativa associationer även till produkter som annonseras i anslutning till programmet. För annonsörerna är program av detta slag mindre önskvärda. Särskilt kan detta gälla program som kritiskt granskar den verksamhet som viktiga annonsörer hedriver.

Vad som har sagts nu visar att annonsörers inflytande kan ta sig oli-

ka uttryck. Inflytandet kan göra sig gällande indirekt genom att det re-

get tror medför ökad efterfrågan på annonstid. Men inflytandet kan också vara mer direkt och ta sig uttryck i att annonsörer för fram och

får gehör för synpunkter på bestämda program. Den mest långtgående formen av annonsörsinflytande föreligger antagligen när programföretaget överlåter urvalet av program till särskilda förmedlingsföretag som Ie-

vererar elt programinnehåll med redan insatta reklaminslag.

Ett starkt beroende av annonsörer kan uppenbarligen komma i kon-

flikt med det krav som bör gälla att även den rektlamfinansierade televisionen skalt verka i allmänhetens tjänst. Lin inriktning på den mest köp-

villiga publiken kan leda till att t.ex. ätdre personer, som ofta ser mycket på TV, nedprioriteras som målgrupp för programverksamheten. Om hänsynen till annonsörerna medför att programföretaget undviker kontroversiella program avhänder sig, företaget möjligheten alt använda det unika bildmedium som televisionen är för att uppmärksamma orättvisor och brister i samhället.

Jag är medveten om de risker som finns för att den reklamfinansiera-

de televisionen visar alltför stor lyhördhet för annonsörernas önskemål och därmed eftersätter skyldigheterna mot publiken. Jag är också be-

redd att vidta åtgärder för att motverka en sådan utveckling. Det kan bli

fråga om åtgärder av olika slag.

Ett grundläggande krav på ett programföretag som har rätt att sända

rikstäckande "TV-program med reklam från marksändare bör vara att fö-

retaget tar det odelade ansvaret för sändningarnas innehåll. Som jag har

nämnt innebär gällande ordning att den som är utgivare i fråga om ett program ensam ansvarar för sändningsinnehållet. De närmare bestämmelserna om detta finns i radioansvarighetslagen. Vidare är i detta sam-

manhang av betydelse att det i radiolagen föreskrivs att varje programföretag ensamt avgör vad som skall förekomma i en sändning som företaget anordnar med stöd av sändningstillståndet (5 § tredje stycket första meningen radiolagen). Denna föreskrift har hittills betytt mest genom

att den utgjort ett stöd när ett programföretag har velat värja sig mot

otillbörliga påtryckningar från staten eller andra maktgrupper. Jag vill emellerud understryka att föreskriften, för ett programföretag som är beroende av reklamintäkter, också bör anses innebära att företaget skall stå vakt om sin integritet i förhållande till annonsörerna.

Också på andra sätt bör det radiorättsliga regelverket kunna spela en positiv roll för att motverka att programsättningen helt anpassas till annonsörernas Önskemål. Vad jag här tänker på är de krav i fråga om programutbud m.m. som bör stältas på företaget för att det skall få sänd-

ningsrätt.

Gällande avtal mellan staten och programföretagen inom Sveriges

Radio-koncernen innehåller långtgående krav i fråga om t.ex. nyhetsbevakning, kultur, program för små och stora publikgrupper, program med svenska upphovsmän och svenska artister och program för handikappade och språkliga minoriteter. Filt företag som skall få sina inkomster från försäljning av reklamtid bör inte vara skyldigt att göra långtgå-

ligt min mening också ett reklam-TV-företag åta sig förpliktelser i fråga om programutbudet. På så sätt kan det undvikas att köpsvaga grupper blir utan program i reklamtelevisionen.

Även i en situation med marksänd reklamtelevision bör TV-tittarna

ha tillgång till ett reklamfritt alternativ. Reklamfri TV och reklam-TV kommer således att konkurrera om tittarna. Förekomsten av sådan konkurrens är viktig för att förebygga att annonsörerna skaffar sig inflytande över reklam-TV-företagets programverksamhet. En reklamfri TVkanal behöver inte maximera sin publik för att tillmötesgå olika annon-

sörers intressen. Inte heller behöver en sådan kanal överväga om inne-

hållet i ett kontroversiellt program kan stöta bort presumtiva annonsö-

rer.

litt TV-företag som på rätt sätt utnyttjar den frihet som det innebär att inte behöva jaga reklamintäkter, kommer att kunna utforma ett

självständigt, intressant och omväxlande programutbud med vilket publiken kan jämföra reklam-TV-företagets program. Publiken blir där-

med inte hänvisad till de reklamfinansierade sändningarna om dessa till följd av annonsörsberoende framstår som försiktiga, utslätade eller för-

utsägbara. Ett reklamfinansierat TV-företag som vill behålla sin ställning hos publiken och sina utsikter till långsiktig överlevnad har alltså skäl att söka undvika att hänsynen till annonsörerna leder till ett följsamt

och ointressant programutbud.

Sammanfattningsvis menar jag att man inte bör negligera riskerna för att ett reklamfinansierat TV-företag blir beroende av annonsörerna. Som jag har anfört bör det emellertid finnas goda möjligheter att motverka att beroendet av reklamintäkter påverkar programföretagets själv-

ständighet elter teder till stora anpassningar av programutbudet.

Begreppet radioprogram Kabelnämnden har i sitt remissyttrande uttryckt farhågor för att vissa regler som radiolagsutredningen föreslagit kan kringgås av det skälet att

en del uttryck som utredningen laborerar med inte definieras.

Bl.a. påpekar nämnden att begreppet radioprogram i radiolagen är oklart, eftersom det kan vara svårt att i ett visst fall avgöra om det rör sig om ett eller flera program.

Det är riktigt att man av definitionen av begreppet radioprogram i

radiolagen inte får något svar på frågan om en viss utsändning består av

ett eller flera program. För lagstiftaren var detta helt ovidkommande när radiolagen skrevs år 1966 och begreppet radioprogram definierades.

Sverige är inte unikt i detta hänseende. Situationen är praktiskt taget

densamma i de länder som redan har reklam i TV, omgärdad av mer eller mindre stränga regler för inplaceringen. I utlandet har man uppenbarligen kunnat leva med den föreliggande oklarheten hos programbegreppet. liventuella problem bör därför kunna bemästras. Utgångspunkten bör rimligen vara hur ett programföretag, självt väljer att presentera

sitt programutbud. Vad programföretaget presenterar som ett program 54

bör alltså normalt kunna betraktas som ett program. Jag noterar i detta sammanhang att ingel av TV-företagen bland remissinstanserna har gjort några invändningar mot radiolagsutredningens förslag i det här avseendet.

Jag återkommer till begreppet radioprogram längre fram (se avsnitt

4.5.3).

Minimiiden för en viss annons Ett par av de regler som radiolagsutredningen har föreslagit finner jag vara mindre lämpliga. En av dessa gäller att en annons inte skall få vara kortare än 20 sekunder. Alla remissinstanser som kommenterat det för-

slaget har rest invändningar och ansett att det inte bör införas någon så-

dan regel. Jag har tagit intryck av dessa synpunkter och delar de flesta av de aktuella remissinstansernas inställning att det inte finns tillräckli-

ga skäl att föreskriva någonting om minimitiden för en annons.

Jag, vill tillägga att frånvaron av en regel av detta slag inte betyder att en annons får vara hur kort som helst. Av marknadsföringslagen följer

ett krav på att reklam skall vara lätt att identifiera. Jag föreslår också i detta syfte flera särskilda regler (se avsnitten 4.2.3, 4.4.3 och 4.5.2). Med

hänsyn till detta anser jag inte att man behöver befara några olägenheter av att det saknas en regel om minimitiden för en viss annons.

4.2¶Utgångspunkterna för lagstiftningen

4.2.1 Liksom annan reklam bör TV-reklamen övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system

Mitt förslag: "TV-rceklamen skall övervakas inom ramen för

marknadsföringslagens system.

Litt tillägg görs i det lagrum som föreskriver förbud för myn-

digheter att censurera radio- och trådsändningar (8 § radiola-

gen). Den nya lydelsen klargör att föreskrifterna i marknadsför-

ingslagen (1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser

om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med

vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och pro-

duktsäkerhetstagen (1988:1604) gäller också i fråga om sådan

marknadsföring som sker i radio etler TV.

Censurförbudet i radiolagen skall i fortsättningen betecknas

som 19 §.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 149 ff. och 236) överensstämmer i sak med mitt förslag bortsett från att det i radiolagens cen-

hetslagen.

Remissinstanserna: Förslaget att 'TV-reklamen skall övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system stöds av Stockholms tingsrätt, radionämnden, konsumentverket, Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Mark-

nadsförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Internationella Han-

deiskammarens Svenska Nationalkommitté, Nordisk Television AB,

Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd och Riksidrottsför-

bundet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel tillstyrker förslaget

att inskränka censurförbudet i 8 § radiolagen. Enligt radionämnden bör

det i denna paragraf hänvisas även till produktsäkerhetslagen (1988:1604). Socialstyrelsen anser att det i radiolagen måste tas in en be-

stämmelse av vilken framgår att ett förbud mot alkohol- och tobaksre-

klam inte ens formellt strider mot nuvarande censurförbud. Stockholms tingsrätt kan inte tillstyrka utredningens förslag, i fråga om 8 § radiolagen. Enligt tingsrättens uppfattning tillåter radiolagen redan i sin nuvarande utformning ingripanden enligt marknadsföringslagen.

Skälen för mitt förslag: Radiolagsutredningen har med instämmande

av de flesta remissinstanserna ansett att reklamen i den marksända televisionen bör Övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system. Liksom i fråga om reklam i allmänhet betyder detta att konsumentver-

ket/KO har ställningen som övervakande och ingripande organ och att marknadsdomstolen är exklusiv domstol i mål enligt bl.a. generalklau-

sulen mot otillbörlig marknadsföring i 2§ marknadsföringslagen

(1975:1418).

Som har antytts tidigare (avsnitt 4.1.2) har även jag uppfattningen att mark nadsföringslagens system är lämpligt för övervakningen av TVreklamen. Jag delar således utredningens och de flesta remissinstansernas syn i denna fråga.

Jag återkommer till vissa aspekter på marknadsföringslagen längre

fram (avsnitt 4.6.1).

Radiolagens censurförbud

Rådande förbud för myndigheter och andra allmänna organ att på radio- och trådsändningsområdet tillgripa censuråtgärder innebär bl.a. att en myndighet inte får förbjuda någon radiosändning på grund av dess innehåll (8 § första stycket radiolagen). För att detta censurförhud inte skall hindra marknadsdomstolen från att meddela vitesförbud mot

radio- eller TV-reklam som bedöms vara otillbörlig eller hindra domsto-

len från att vid vite förbjuda alkohol- eller tobaksreklam i radio eller

TV har radiolagsutredningen föreslagit att det görs ett tillägg i lagtexten. Den nya lydelsen skall klargöra att föreskrifterna i marknadsföringslagen, lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring, av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:764) med vissa he-

stämmelser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen) gäl-

ler också i fråga om sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.

De juridiska remissinstanserna har med ett undantag - Stockholms

tingsrätt - tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran.

Radionämnden, som tillhör de tillstyrkande instanserna, har ansett att

det i 8 § radiolagen också bör hänvisas till produktsäkerhetslagen (1988:1604). Stockholms tingsrätts uppfattning är däremot att radiolagen

redan i sin nuvarande utformning - liksom tryckfrihetsförordningen tillåter ingripanden enligt marknadsföringslagen.

Jag gör mot denna bakgrund följande bedömning av behovet att i ra-

diolagens censurförbudsbestämmelse erinra om att den marknadsför-

ingsrättsliga lagstiftningen också skall gälla för sådan marknadsföring som sker i radio och TV.

Radiolagen innehåller regler av två slag. Dels finns i 1-4, 8, 10 och 11 §§ regler som tar sikte på alla slag av trådlösa överföringar ("radiosändningar"). Dels finns i 5-7 §§ vissa regler som utestutande gäller radio och TV som massmedier. Regler av det senare slaget är t.ex. kravet på tillstånd av regeringen för rätt att sända radioprogram i rundradio-

sändning, kravet att ett programföretags sändningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt samt regeln att radionämnden i efterhand granskar om så har varit fallet.

För radio och TV som massmedier gäller också en särskild yttrande-

frihetsrättslig lagstiftning, utformad efter mönster av tryckfrihetsförord-

ningen. För de företag som är programföretag i radiolagens mening finns de särskilda yttrandefrihetsrättsliga bestämmelserna i radioansvarighetslagen.

Tryckfrihetsförordningen är en av våra grundlagar. lin central regel i

förordningen förbjuder myndigheter och andra allmänna organ att tillgripa censuråtgärder: det får inte förekomma någon tryckningen föregå-

ende granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav (I

kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen).

Detta censurförbud anses inte hindra att marknadsdomstolen med stöd av mark nadsföringslagen meddelar vitesförbud mot otillbörlig kommersiell reklam i t.ex. en tidning. Det beror på tryckfrihetsförordningens yttrandefrihetsbegrepp. Vilket yttrandefrihetsbegrepp tryckfrihetsförordningen har får man klart för sig när man sätter sig in i syftet med förordningen.

"Tryckfrihetsförordningens syfte kommer till uttryck i 1 kap. 1 §i förordningen. Av bestämmelsen framgår att tryckfriheten såsom den ga-

ranteras av förordningen syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Om ett meddelande i tryckt skrift är lagstridigt i något annat hänseende än såsom ett överskridande av gränserna

för yttrandefriheten, är däremot gängse uppfattning att tryckfrihetsförordningen inte hindrar ingripande mot meddelandet med stöd av vanlig lag. En gärning anses exempelvis kunna bestraffas som bedrägeri eller svindleri även om den har begåtts genom meddelande i tryckt skrift. I rättspraxis har ansetts att meddelande i tryckt skrift om vinstnummer i

ett utländskt lotteri utan hinder av tryckfrihetsförordningen kan leda

till straff för brott mot lotteritagstiftningen (NJA 1961 s. 715). I överensstämmelse med det sagda anses det falla utanför tryckfri-

hetsförordningens syfte att skydda näringsidkares ekonomiska intressen (se t.ex. prop. 1986/87:151 s. 46 f). Det i förordningen föreskrivna cen-

surförbudet för myndigheterna tolkas därför så att det inte hindrar att marknadsdomstolen vid vite förbjuder otillbörlig kommersiell reklam i

en tryckt skrift (se prop. 1970:57 s. 130 f. och prop. |986/87:151 s. 53).

Radioansvarighetslagen använder sig av samma yttrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförordningen (se prop. 1966:156 s. 54).

De resonemang som måste föras i fråga om det tryckfrihetsrättsliga skyddets utsträckning kan emellertid inte utan vidare överföras till cen-

surförbudet i 8 § radiolagen. Tre omständigheter klargör detta.

För det första är att märka lagstiftarens avsikt att med censurförbudet värna om radioprogrammens integritet (se prop. 1966:149 s. 33). Begreppet radioprogram definieras i radiolagen som en radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn e!ler kälta, enkla meddetanden om tid, väderlek, nyheter eller dy-

likt. Som radioprogram anses således inte enkla meddelanden. Vid ra-

diolagens tillkomst underströks emellertid (se anförd prop. s. 37) att meddelanden verkligen måste vara enkla för att en sändnings innehåll inte skall betraktas som radioprogram, och det sades särskilt, att meddetandena inte får inramas av t.ex. musik eller reklam.

För rätt att här i landet sända "radioprogram i rundradiosändning"

krävs tillstånd av regeringen (5 § första stycket radiolagen). Med rundra-

diosändning avses en särskild kategori sändningar vars adressat är all-

mänheten. Kravet på tillstånd av regeringen gäller således endast den

massmedichetonade användningen av radio och TV. På grund av vad som uttalades vid radiolagens tillkomst om begreppet radioprogram får emetltertid som sådan sändningsverksamhet som i princip kräver tillstånd av regeringen anses bl.a. reklam i rundradiosändningar.

Vid sin tillkomst innebar radiolagen att ett företag gavs "ensamrätt" att sända radioprogram i rundradiosändning, dvs. bl.a. reklam i sådana sändningar. Samtidigt etablerades genom avtal den ordningen mellan

staten och programföretaget - dvs. Sveriges Radio - att företaget 1 sändningarna inte fick medge kommersiell reklam mot vederlag. Radiolagen måste emellertid tolkas så att den tryggade Sveriges Radios ställning gentemot myndigheterna. Sändningsförbud skulle en myndighet inte

kunna rikta mot något radioprogram, inte heller mot reklam.

Radiolagens censurförbud förhindrar således mer effektivt än censur-

förbudet i tryckfrihetsförordningen att en myndighet förbjuder viss publicering; som har nämnts lämnar tryckfrihetsförordningen den möjligheten öppen när det gäller att ingripa mot meddelanden i rent kommersiella sammanhang.

Den andra omständigheten som bör understrykas i fråga om det radiorättsliga censurförbudet är dess ordalydelse. En myndighet får inte

förbjuda någon radiosändning på grund av dess innehåll. Med radiosänd-

ning förstås enligt radiolagen ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anord-

nad ledare.

Censurförbudet skyddar därmed inte bara radio och TV som massmedier utan också radion som ett medel för tvåvägskommunikation. I fråga om kommunikationsradio och liknande gäller ingen särskild yttrandefrihetsrättslig, lagstiftning efter tryckfrihetsrättsligt mönster. Vid en

tolkning av censurförbudet på detta område saknar man därför även rent formellt anledning, att låta sig influeras av sådana resonemang som måste föras när det gäller frågan om det tryckfrihetsrättsliga skyddets utsträckning. För det tredje bör man vara klar över det radiorättsliga censurförbu-

dets tillkomsthistoria. Från början var avsikten att censurförbudet skulle tas in i radioansvarighetslagen (se betänkandena [SOU 1962:27] Radions juridiska ansvar och [SOU 1965:58| Radioansvarighetslag). Under lagstiftningsarbetets gång flyttades emellertid bestämmelsen till radiolagen.

Som motiv för detta anfördes (se prop. 1966:149 s. 34) att regeln var av

betydelse inte bara för rundradions programverksamhet. Principen om yttrandefrihet i radio ansågs kräva att inte heller innehållet i andra sändningar än sådana som förbehölls det företag som gavs ensamrätt att sända rundradio utsattes för förhandsgranskning av myndighet eller belades med sändningsförbud.

Lagtekniskt sett är således det radiorättsliga censurförbudet helt fri-

gjort från radioansvarighetslagen. Självfaltet har det tryckfrihetsrättsliga censurförbudet tjänat som förebild för det radiorättsliga. Detta bör dock inte tas till intäkt för en in-

skränkande analog tolkning av det radiorättsliga censurförbudet som har sin grund i ett tryckfrihetsrättsligt resonemang. En myndighet bör inte tolka en skyddsbestämmelse för den enskilde av det slag som radiolagens censurförbud utgör genom analogi från ett rättsområde, om detta får till följd att bestämmelsens räckvidd inskränks i förhållande till ordalydelsen.

Av nu anförda skäl kan jag inte komma till någon annan slutsats än att censurförbudet i 8 § radiolagen såsom det är formulerat utgör ett hinder mot meddelande av vitesförbud som gäller otillbörlig reklam i radio och TV.

Censurförbudet bör emellertid inte få den praktiska konsekvensen vid ett öppnande av den marksända televisionen för reklamfinansiering, att marknadsdomstolen anser sig förhindrad att meddela vitesförbud

mot otillbörlig TV-reklam. Som radiolagsutredningen har föreslagit kan

detta förebyggas genom att det i lagrummet tas in en hänvisning till

mark nadsföringsrätislig lagstiftning.

Man kan säga att det finns två olika slag av sådan lagstiftning om

man ser den från yttrandefrihetsrättslig synpunkt: lagstiftning som inte gör intrång på det område som täcks av tryckfrihetsförordningens och

radioansvarighetslagens yttrandefrihetsbegrepp och lagstiftning som gör

nadsföringslagen och till samma kategori bör räknas produktsäkerhetslagen.

Från marknadsföringslagen och produktsäkerhetslagen skiljer sig

alkohol- och tobaksreklamlagarna. Denna lagstiftning, som jag återkom-

mer till längre fram (se avsnitt 4.6.2), inkräktar på det område som

täcks av tryckfrihetsförordningens och radioansvarighetslagens yttrandefrihetsbegrepp. Vilket yttrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförord-

ningen har får man som jag har nämnt klart för sig när man beaktar

syftet med förordningen sådant detta kommer till uttryck i I kap. I $i

förordningen. Det enda som ligger utanför detta skydassyfte är sådana meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur och som har rent

kommersiella förhållanden till föremål. Generella förbud mot reklam

har ansetts inte säkert falla utanför det tryckfrihetsrättsliga området.

Därför har det ansetts nödvändigt att i tryckfrihetsförordningen ge stöd

för alkohol- och tobaksreklamlagarna (1 kap. 9 § punkt I tryckfrihets-

förordningen; jfr prop. 1986/87:151 s. 48 och 53). Marknadsföringslagen och produkisäkerhetslagen anses däremot vara förentiga med tryckfrihetsförordningen fastän förordningen inte ger något positivt stöd för

denna reglering.

Enligt radiolagsutredningen bör det 1 8 § radiolagen hänvisas till,

förutom marknadsföringslagen, alkohol- och tobaksreklamlagarna.

Stockholms tingsrätt har invändningar också mot detta förslag. Tingsrätten kan inte se något behov av en sådan hänvisning; ett sådant stadgande finns ju inte i I kap. 2 § tryckfrihetsförordningen. Detta kan jag inte finna vara någon vägande invändning mot den fö-

reslagna hänvisningen. ”Tryckfrihetsförordningen behöver naturligtvis

inte i sin censurförbudsbestämmelse hänvisa till akohol- och tobaksre-

klamlagarna, när förordningen på annan plats har en sådan hänvisning (1 kap. 9 § punkt I tryckfrihetsförordningen).

Med hänsyn till vad som nu anförts har jag samma uppfattning som de flesta remissinstanserna inklusive radionämnden om till vilken marknadsföringsrättslig lagstiftning det bör hänvisas i radiolagens censurförbudsbestämmelse. Av denna paragraf bör således framgå att föreskrifterna i marknadsföringslagen, alkohol- och tobaksreklamlagarna

samt produktsäkerhetslagen gäller även i fråga om sådan marknadsföring som sker i radio och TV.

Senare kommer jag att behandla TV-reklamen och barnen (avsnitt

4.7). Jag föreslår där att det i radiolagen tas in vissa regler som får anses vara av I första hand marknadsföringsrättslig art. Med hänsyn till detta

vill jag erinra om den praxis som marknadsdomstolen har utvecklat och som innebär att en marknadsföringsåtgärd som strider mot annan lagstiftning än marknadsföringslagen kan betraktas som lagstridig också en-

ligt marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsför-

ing (om detta se närmare avsnitt 4.10.2).

Min avsikt med att i radiolagens censurförbudsbestämmelse hänvisa till marknadsföringslagen är att ge utrymme för denna praxis också när det gäller sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.

Genom att utforma hänvisningen i radiolagens censurförbudsbestämmelse på det sätt som här förordas förebygger man enligt min mening alt bestämmelsen får oönskade effekter på det marknadsföringsrättsliga

området.

4.2.2 Begreppet reklam

Mitt förslag: Enligt radiolagen (1 §) skall med reklam förstås ett

radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsätt-

ning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. Detta begrepp skall ersätta det nuvarande uttrycket kommersiell reklam i radiolagen.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 153 ff.).

Remissinstanserna: Remissinstanserna ansluter sig på det hela taget till utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Kritiska syn-

punkter framförs emellertid från några håll. Kritiken gäller huvudsakligen detaljer.

Skälen för mitt förslag: I flera olika regelverk finner man reklambegrepp som har betydelse för de företag som är programföretag i radiolagens mening.

Enligt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § mark-

nadsföringslagen kan marknadsdomstolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, förbjuda näringsidkaren att fortsätta med detta eller att företa annan liknande handling.

På grund av denna föreskrift har varje programföretag anledning, att beakta vad som förstås med att en näringsidkare vid marknadsföring av vara, ljänst eller annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling.

Radiolagen innehåller ett bemyndigande för regeringen att träffa av-

tal med ett programföretag om att företaget inte får sända kommersiell

reklam (6 § tredje stycket 3 radiolagen). Med stöd av detta bemyndigande har mellan staten och varje programföretag avtalats att företaget ine

mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag.

Den europeiska TV-konventionen har en särskild definition av reklam tartikel 2 f). Reklam betyder här varje offentligt meddelande som är avsett all främja avsättning, inköp eller uthyrning av en vara eller tjänst, att gynna en sak eller idé eller att åstadkomma något annat av annoönsören Önskat resultat, för vilket sändningstid har upplätits åt annonsören mot betalning eller annat vederlag.

När det gäller radiolagen bör i detta sammanhang också nämnas kravet att ett programföretag skall utöva sändningsrätten opartiskt (6 § första stycket radiolagen). Som tidigare nämnts (se avsnitt 4.1.1) innebär

detta enligt radionämndens praxis bl.a. att ett programföretag bör vara

försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Slutligen vill jag peka på vad den europeiska TV-konventionen menar med sponsorskap och hur konventionen skiljer mellan reklam och

sponsorskap. Det senare begreppet definieras i artikel 2 g) såsom medverkan av en fysisk eller juridisk person, som inte är engagerad inom radio eller television eller med att framställa audiovisuella verk, i att, direkt eller indirekt, finansiera ett program i syfte att därmed främja sitt namn, varumärke eller anseende.

Sponsorskap är således ett sätt att marknadsföra sponsorns namn, varumärke eller anseende till skillnad från de konkreta produkter som sponsorn marknadsför, marknadsföring av det senare slaget som sker

mot vederlag, utgör reklam i konventionens mening,

Muarknadsföringslagens reglering

Särskild vikt bör tillmätas regleringen i marknadsföringslagen. Huruvida marknadsföring sker mot vederlag eller inte är ovidkommande för

frågan om tillämpligheten av denna lag. Lagen gäller således även en nä-

ringsidkares marknadsföring av varor eller tjänster i den egna verksamheten.

Tillämpningsomräådet är emellertid med tanke på tryckfrihetsförordningen begränsat till marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kom-

mersiell natur och som inte avser nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i samhället (se prop. 1970:57 s. 66); de reklamåtgärder som marknadsföringslagen avser är i enlighet härmed sädana som syftar till att främja avsättningen av varor, tjänster eller andra nyttigheter.

Vad som har sagts nu innebär att åsiktsreklam och liknande faller

utanför tillämpningsområdet. Detsamma är fallet med inköps- och andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantörer,

kreditgivare eller arbetssökande; som marknadsdomstolen har framhållit i sitt remissyttrande över radiolagsutredningens betänkande förekom-

mer det emellertid att annonser är av s.k. blandad typ som faller delvis

utanför och delvis under lagens tillämpningsområde. Marknadsdomsto-

len är givetvis kompetent till den del man i budskap av detta slag kan särskilja marknadsföringen från det övriga innehållet.

De företag som är programföretag har, som radiolagsutredningen på-

pekar, ett särskilt skäl att observera regleringen i marknadsföringslagen.

Det har att göra med att radioansvarighetslagen gäller för företaget.

Radioansvarighetslagen innebär att missbruk av yttrandefriheten i radioprogram kan medföra ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott (2 -$ radioansvarighetstagen). Orden "ansvar och skadeståndsskyldighet" hör som utredningen framhåller inte uppfattas bokstavligt utan lagrummet bör anses hindra också

behandlade området (jfr i fråga om tryckfrihetsförordningen prop. 1970:57 s. 65).

En jämförelse mellan marknadsföringslagens reglering och gällande radiorättsliga reklambegrepp

Radiolagsutredningen jämför det reklambegrepp som följer av mark-

nadsföringslagen med uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och avtalet mellan staten och varje programföretag. Jämförelsen görs i ljuset

av radionämndens beslut den 2 februari 1989 i fråga om underhåll-

ningsprogrammet "Zick Zack" i Sveriges Televisions sändningar (SB

44/89).

Radionämnden prövade här bl.a. om programföretaget hade överträtt avtalsbestämmelsen om förbud att medge kommersiell reklam mot vederlag i program eller programinslag.

Ett inslag i programmen gällde direktsändning av AB Tipstjänsts

dragningar i bolagets båda spel Lotto och Joker. Radionämnden uttalade att detta i hög grad var ägnat att främja avsättningen av Tipstjänsts pro-

dukter och ansåg att den exponering som Tipstjänst och dess spel fick i programmen var att betrakta som kommersiell reklam i radiolagens och

avtalets mening.

Som radiolagsutredningen framhåller var "Zick Zack"-programmen underhållningsprogram där olika artister framträdde. Radionämndens ställningstagande i fallet kan jämföras med den bedömning av mark-

nadsföringslagens räckvidd som högsta domstolen gjorde i det s.k. Helg- Extra-målet (NJA 1975 s. 589). I detta rättsfall yttrade domstolen om en tidnings löpsedel att en sådan inte utan vidare kan jämställas med en sedvanlig annons eller eljest kan sägas vara av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föremål. Domstolen skrev om den i målet aktuella löpsedeln att den, trots att den på ett missvisande sätt antydde tidningens innehåll, utgjorde ett led i tidningens nyhetsförmedling. Frågan om ingripande mot löpsedeln för att vara oriktig, cller vilseledande kunde därför inte prövas enligt marknadsföringslagen utan föll inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssystem.

Enligt radiolagsutredningen förefaller radionämndens beslut i "Zick Zack"-fallet illustrera att uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och programföretagens avtal med staten täcker något mer än vad som är möjligt att föra in under det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen.

Radiolagsutredningens förslag och vissa vid remissbehandlingen framförda

synpunkter

Radiolagsutredningen har ansett det i princip vara ägnat att komplicera tillvaron för programföretagen att behöva hålla reda på två olika in-

hemska reklambegrepp. Utredningen anser dock att olägenheterna inte bör överdrivas och framhåller att radiolagens uttryck kommersiell re-

klam i dag är av avgjort större intresse för ett programföretag än det re-

klambegrepp som följer av marknadsföringslagen av det skälet att inget

programföretag får finansiera sändningar med reklam.

Om det skall ske en ändring i detta hänseende finns det dock enligt

utredningen goda skäl att man helt håller sig till det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen.

På i huvudsak de nu angivna skälen har utredningen föreslagit att re-

klam vad gälter alla programföretags sändningar skall definieras som ett

radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en

vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.

Innebörden av definitionen diskuteras av utredningen särskilt mot

bakgrund av tre speciella företeelser på TV-området, nämligen direkta säljerbjudanden eller liknande ("teleshopping"), namngivande av en spon-

sor och varuexponering ("product placement").

Säljerbjudanden och liknande som förekommer i teleshopping anser

utredningen utan tvivel vara reklam i den föreslagna definitionens mening.

Den distinktion som TV-konventionen gör mellan reklam och sponsorskap bedömer utredningen knappast ha någon relevans när det gäller vad som från marknadsföringslagens synpunkt skall anses vara reklam. Namngivande av en sponsor torde enligt utredningen mycket väl kunna vara reklam enligt den föreslagna definitionen av reklam. Därför anser

utredningen att man i det radiorättsliga regelverket på något sätt behö-

ver kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och det för-

hållandet att ett sponsrat program sänds och sponsorn namnges.

Varuexponering, i TV innebär att det i vanliga nyhets- eller underhållningsprogram förekommer en markant fokusering av en produkt eller ett varumärke som inte för tittaren framstår som motiverad med

hänsyn till något informativt eller underhållande syfte hos programföretaget.

Ett exempel skulle kunna vara ett frågesportprogram i TV, där vinsterna utgörs av TV-apparater. Man kan i ett sådant fall inte rikta någon kritik mot programföretaget om det låter TV-bilden göra ett hastigt svep över apparaterna. Om emellertid programföretaget på ett påtagligt och för sammanhanget omotiverat sätt låter bilden fokusera TV-apparaterna

är det fråga om varuexponering. Utredningen säger om insmugen varuexponering av detta slag att sådan knappast ens i uppenbara fall är reklam enligt den föreslagna defi-

nitionen av detta begrepp.

Utredningens nu redovisade överväganden har kommenterats av ganska få remissinstanser.

Stockholms tingsrätt delar uppfattningen att det mest ändamålsenliga är att använda marknadsföringstlagens definition av reklam.

Marknadsdomstolten påpekar att det centrala i marknadsföringslagen är begreppet marknadsföring, vilket avser såväl reklam i traditionell mening som andra marknadsföringsåtgärder. Reklambegreppet definieras inte. Motiven till lagen ger exempel på marknadsföring som inte är re-

definition av reklam närmast motsvara vad som i marknadsföringslagen förstås med marknadsföring. Begreppet reklam i radiolagen synes alltså

få en vidare innebörd än vad reklambegreppet har i motiven till mark-

nadsföringslagen.

Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd vill understryka

nödvändigheten av klara avgränsningar mellan reklam och andra typer

av program. Både sponsring och varuexponering mot vederlag försvårar

sådana gränsdragningar och bör i princip inte få förekomma.

Enligt Sveriges Marknadsförbund hör lagstiftningen använda sig av den europeiska TV-konventionens reklambegrepp. Förbundet anser att alla aktörer fårsvårigheter av att marknadsföringslagen har ett reklambegrepp, TV-konventionen ett annat och radiolagen ett tredje.

Eu nytt reklambegrepp för programföretagen

För min egen del anser jag till en början att det radiorättsliga reklambe-

grepp som skall definieras bör vara gemensamt för alla programföretag.

Reklambegreppet bör därför vara detsamma för TV-sändande program-

företag och programföretag på ljudradiosidan. Samma reklambegrepp

bör också gälla oavsett om programföretaget har rätt att finansiera sändningar med reklam eller inte.

På grund av det anförda anser jag liksom radiolagsutredningen att rektamdefinitionen bör tas in I radiolagen.

När det gäller definitionens innehåll ligger naturligtvis den tanken

nära att man bör knyta an till TV-konventionens reklambegrepp. Av flera skäl anser jag emellertid att detta skulle vara mindre lämpligt.

För att Sverige skall kunna tillträda 'TV-konventionen krävs inte att vår lagstiftning anammar konventionens reklambegrepp. Vad som krävs

är att vi kan uppfylla konventionens krav när det gäller exempelvis reklamens volym och inplacering. Med reklam avses då givetvis reklam i

konventionens mening. Däremot lägger sig inte konventionen i på vilket sätt vi uppfyller dess krav.

Konventionens reklambegrepp bryter skarpt mot vad som följer av det svenska yttrandefrihetsrättsliga regelverket.

Jag har tidigare (avsnitt 4.2.1) föreslagit att det görs ett tillägg till censurförbudet i radiolagen som klargör att i fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna om marknadsföring i olika lagar. Om man gör så kommer programföretagen att tvingas ta hänsyn till denna reglering oavsett vad som i radiolagen läggs in i begreppet reklam.

Jag vill här också påpeka att jag kommer att föreslå vissa särregler i

fråga om TV-reklam och yngre barn (avsnitt 4.7). Dessa regler är delvis

av marknadsföringsrättslig art, och reglerna avses i den delen kunna till-

ämpas av konsumentverket/KO och marknadsdomstolen.

Konsumentverket/KO och marknadsdomstolen är organ, vars kom-

petens i marknadsföringsrättsligt hänseende i princip baserar sig på marknadsföringslagens tillämpningsområde. Detta tillämpningsområde

5 Riksdagen 1990191. I saml. Nr 149

kan i princip inte utvidgas, eftersom gränserna för det bestäms av tryck-

frihetsförordningens yttrandefrihetsbegrepp.

TV-konventionens reklambegrepp gäller däremot ett flertal företeelser utanför det marknadsföringsrättsliga området. Som nyss nämnts omfattar ju konventionens reklambegrepp även t.cx. åsiktsreklam.

Ett eventuellt införande i radiolagen av konventionens reklambegrepp skulle naturligtvis inte utvidga konsumentverket/KO:s och mark-

nadsdomstolens kompetens till åsiktsreklamens område. En sådan åt-

gärd skulle emellertid ge intrycket att verket och domstolen .i fråga om reklam i TV hade en kompetens som de inte har när det gäller reklam i andra medier.

Med hänsyn till vad som nu har anförts är min uppfattning att man i

fråga om vad som skall läggas in i begreppet reklam i radiolagen hellre bör knyta an till marknadsdomstolens kompetensområde enligt marknadsföringslagen än till TV-konventionen.

Vid marknadsföringslagens tillkomst uttalades som jag har visat att lagens tillämpningsområde skulle begränsas till marknadsföringsåtgärder

som är av utpräglat kommersiell natur och som inte avser nyhetsför-

medlingen eller åsiktsbildningen i samhället. Uttalandet om detta gjordes med tanke på tryckfrihetsförordningen.

Däremot sades inte någonting om marknadsföringslagens relation till

underhållning och förströelse. I förgrunden för sådana tryckta medier som dagstidningarna står givetvis nyhetsförmedling och åsiktsbildning.

För radio och TV förhåller det sig inte självfallet likadant. Däremot kan

man I fråga om dessa medier alltid säga att de som en viktig uppgift har

- vid sidan av nyhetsförmedling och åsiktsbildning - att skänka underhållning och förströelse.

Med hänsyn till vad som har sagts nu anser jag att den rimligaste

tolkningen av marknadsföringslagen på radio- och TV-området är, att underhållning och förströelse behandlas på samma sätt som nyhetsför-

medling och åsiktsbildning. Inslag som sänds på grund av sitt underhållningsvärde bör således anses avse just underhållning, även om de skulle

kunna ifrågasättas utgöra marknadsföring.

Som exempel! på vad jag menar vill jag hänvisa till radionämndens beslut om "Zick Zack"-programmen i Sveriges Televisions sändningar.

Jag har nämnt att det i dessa fall rörde sig om underhållningsprogram, där olika artister framträdde. Att programföretaget direktsände Tipstjänsts Lotto-dragningar berodde uppenbarligen på dessa instags nyhetsoch underhållningsvärde, och det kan inte antas att programföretagets

syfte med inslagen var att öka Tipstjänsts inkomster. Den omständigheten att radionämnden fann att exponeringen av Tipstjänst och dess spel i programmen var alt betrakta som kommersiell reklam från radiolagens synpunkt, betyder därför enligt min mening inte att det rörde sig om marknadsföring i marknadsföringslagens mening.

Av vad jag nu har sagt följer att ett programinslag av denna typ inte bör anses utgöra reklam utifrån det nya reklambegrepp i radiolagen som

jag förestår. Radiolagens reklamdefinition bör begränsa sig till närings-

idkares marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kommersiell natur och som gäller annat än nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i samhället och inte heller avser underhållning eller förströelse.

Genom att göra på detta sätt kan man avvara radiotagens nuvarande

uttryck kommersiell reklam.

Det centrala i marknadsföringslagen är, som marknadsdomstolen har

påpekat, begreppet marknadsföring. Jag håller med domstolen om att

radiolagsutredningens definition av reklam närmast motsvarar vad som i

marknadsföringslagen förstås med marknadsföring och att begreppet re-

klam enligt utredningens förslag därmed synes få en vidare innebörd än

vad själva reklambegreppet har enligt motiven till marknadsföringslagen. Jag kan dock inte se att detta har några negativa följder. Marknads-

domstolens kompetens när det gäller marknadsföring i radio och TV bör ju gälla allt som marknadsföringslagen avser med marknadsföring, och med uttrycket reklam i radiolagen syftar jag på detsamma.

Med hänsyn till marknadsdomstolens påpekande har jag övervägt att i stället för reklam tala om marknadsföring. Min uppfattning är emel-

lertid att detta inte skulle medföra någon fördel; ordet reklam är så inarbetat när det gäller TV-reklamfrågan att det har ett värde att kunna hål-

la sig till detta uttryck. Om det rör sig om reklam mot vederlag eller inte saknar betydelse

för reklambegreppets innebörd. Det täcker även ett programföretags reklam för varor eller tjänster som gäller den egna verksamheten, t.ex. en av företaget utgiven programtidning (jfr radionämndens beslut den 25

maj 1989, SB 222/89). Säljerbjudanden och liknande som förekommer i teleshopping får

anses vara reklam i reklambegreppets mening.

Namngivande av en sponsor kan vara marknadsföring enligt mark-

nadsföringslagen och går därmed in under begreppet reklam. Som ra-

diolagsutredningen har uttalat skapar detta ett behov av att på något sätt

i det radiorättsliga regelverket skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och det förhållandet att ett sponsrat program sänds och sponsorn namnges. |

Ett sätt att lösa detta problem är att, som utredningen har föreslagit, acceplera att namngivande av en sponsor kan utgöra reklam och i avtalet mellan staten och programföretaget skilja ut vad som under vissa för-

utsättningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från re-

klam mot vederlag I övrigt.

Fitt annat sätt skulle kunna vara att i radiolagens reklamdefinition uttryckligen ange att den inte omfattar namngivande av en sponsor.

Jag har övervägt att göra på det senare sättet. Jag har emellertid fun-

nit att i fråga om tillkännagivande av sponsorskap också annat än själva

namngivandet av sponsorn kan kräva särskild reglering. Genom att från reklamdefinitionen endast undanta namngivandet av sponsorn skulle man därför inte vinna något väsentligt. Jag återkommer till sponsorfrå-

gan längre fram (se avsnitt 4.9.2).

Av de skäl som nu har redovisats anser jag att det i radiolagen bör införas den definition av reklam som radiolagsutredningen har föreslagit. Som reklam bör således anses ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.

Närmare om det avsättningsfrämjande syftet Radioprogrammet skall vara "avsett att främja" avsättningen av den aktuella varan etc. Att den annonserande näringsidkaren har detta syfte kan tas för givet. Detta är dock inte det väsentliga från radiorättslig synpunkt. Det väsentliga är i stället att programföretaget inte kan anses ha

något annat syfte med sändningen. Det rör sig således inte om reklam, om programföretaget sänder programmet i ett uppenbart informativt syfte. Givetvis förutsätter dock detta att informationen inte inskränker

sig, till sådant som var, när, hur och till vilket pris TV-tittaren kan skaffa sig en viss produkt.

Man behöver inte tveka om hur det förhåller sig med programföreta-

gets motiv i de fall då företaget får betalt av annonsören. Att programföretaget har ett reklamsyfte med sändandet kan emellertid stå klart också då företaget inte erhåller några pengar. Jag tänker här på det fallet att

programinslaget gäller en produkt av vars försäljning företaget har ekonomisk fördel. Ett praktiskt exempel kan vara en programtidning som företaget ger ut. Reklam i radio eller TV kan också de uppgifter vara som förekommer i anslutning till Sveriges Utbildningsradios program om hur lyssnare och tittare kan beställa kursböcker och liknande.

När det i övrigt gäller att bedöma programföretagets handlande i så-

dana fall då företaget inte erhåller något vederlag för sändandet, kommer man in på bl.a. ven som framför det aktuella budskapet. Att någon yttrar sig i ett programföretags sändningar och för egen del har ett av-

sällningsfrämjande syfte med vad som sägs, kan vara en omständighet som i förening med andra bör bestämma hur man bedömer programfö-

retagets agerande.

Till en början gäller det att fastställa den medverkandes syfte. En betydelsefull omständighet är givetvis om denne har tagit emot pengar för att framföra sitt budskap. Om så har skett och om budskapets effekt är avsättningsfrämjande kan man knappast komma till annat resultat än att den medverkande har det relevanta syftet.

Om detta står klart blir nästa fråga om programföretaget med insla-

get kan anses ha något motstående informativt eller underhållande syfte som bör anses uppväga den medverkandes avsättningsfrämjande syfte

och medföra, att programinslaget - trots den medverkandes syfte - inte bör anses utgöra reklam från programföretagets synpunkt.

De konsumentupplysande programmen i 'FV kan här tjäna som exempel. Även om en medverkande i ett sådant program bakom ryggen på programföretaget tar emot pengar av tillverkaren av en produkt som programmet uppmärksammar i positiva ordalag, föranleder i allmänhet inte detta någon annan bedömning än att programföretagets syfte med

programmet är rent informativt, dvs. det rör sig inte om ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. För att ett avsättningsfrämjande yttrande som någon fäller mot betalning i ett programföretags sändningar skall bestämma synen på företagets agerande krävs enligt min mening

att man kan anse att företaget inte har något informativt elter underhål-

lande syfte med programinslaget.

Om man måste anse att det från programföretagets sida saknas ctt

syfte av detta slag blir nästa fråga att dra en gräns mellan sådana med-

verkande, vilkas yttranden har betydelse när det gäller att bedöma programföretagets handlande och medverkande, vilkas yttranden principi-

ellt sett inte bör påverka synen på företagets agerande. Till den förra kategorin anser jag att arbetstagare hos programföretaget hör liksom i öv-

rigt personer som är kontraktsenligt knutna till programföretaget eller ett detta närstående företag.

Vidare bör till denna kategori räknas ledamöter av programföretagets eller ett närstående företags styrelse. Vad gäller Sveriges Television bör

t.ex. till den aktuella kategorin räknas inte bara programföretagets egna styrelseledamöter utan också styrelseledamöterna i övriga bolag inom Sveriges Radio-koncernen, moderbolaget Sveriges Radio inräknat.

Jag anser således att en person som hör till den aktuella kretsen av

anställda, frilansmedarbetare, styrelseledamöter m.fl. alltid bör anses företräda programföretaget om vederbörande i programföretagets sändningar.mot betalning yttrar något som har en avsättningsfrämjande effekt. Ett sådant programinslag kan därför mycket väl utgöra reklam i

det föreslagna reklambegreppets mening. Om det i ett sådant fall rör sig

om otillbörlig reklam mot konsumenter eller näringsidkare, kan där-

med marknadsdomstolen förbjuda programföretaget att bedriva sådan

eller liknande marknadsföring.

Om direkta säljerbjudanden i TV och sponsring har jag talat tidigare.

Jag har däremot inte behandlat varuexponering i TV utifrån det före-

slagna reklambegreppet.

Särskilt om varuexponering i TV Varuexponering i TV är en form av smygreklam, och den europeiska TV-konventionen gvdtar inte att ett programföretag sänder smygreklam

mot vederlag. Varuexponering i TV bör därför motverkas.

Som har nämnts innebär radiolagens krav på opartiskhet enligt radionämndens praxis att eu programföretag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag. I princip bör denna tillämpning kunna träffa även varuexponering i TV.

Den historiska bakgrunden till kravet på opartiskhet är emellertid den reklamfria public service-radion och televisionen. Med tanke på att det nu är aktuellt att introducera kommersiell television i marknätet an-

ser jag att opartiskhetskravet bör kompletteras med ett uttryckligt för-

bud mot att I programverksamheten gynna kommersiella intressen mot

snitt 4.9.1).

Däremot kan enligt min mening inte insmugen varucxponering i TV särskiljas klart från nyhetsförmedling, åsiktsbildning eller underhållning på ett sådant sätt att man kan säga att det rör sig om reklam utifrån det föreslagna reklambegreppet i radiolagen.

4.2.3 Begreppet annonstid i televisionen

Mitt förslag: Enligt radiolagen (1 §) skall med annonstid i televisionen förstås sändningstid i televisionen som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 163 ff.) definierar begreppet annonstid på ett sätt som i sak överensstämmer med mitt förslag. Utredningen definierar vidare begreppet annons som ett televisionsprogram som sänds under annonstid.

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas elier lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Kritiska synpunkter framförs emellertid från några håll. Bla. anser vissa instanser att förslaget om en särskild tjud- och bildsignatur inte är tillräckligt för att uppfylla. kravet att reklamen skall vara lätt att identifiera.

Skälen för mitt förslag: Enligt tryckfrihetsförordningen gäller bl.a. att man i vissa fall inte som tryckfrihetsbrott skall betrakta tillkännagivande "i annons eller annat sådant meddelande" (7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen). Med annat sådant meddelande menas enligt förarbetena till förordningen (prop. 1948:230 s. 174) vissa sedvanliga notiser, som på grund av sill innehåll har samma uppgift som annonser; jfr Fek, Nya trycktrihetsförordningen, 1948, s. 98. Vad som är att betrakta som redaktionell text bör således inte anses utgöra annonser eller liknande meddelanden.

I tryckfrihetsförordningen förekommer också uttrycket kommersiell annons (1 kap. 9 § punkt I tryckfrihetsförordningen). Det anges där att utan hinder av förordningen gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Motiven (prop. 1973:123 s. 46) klargör att redaktionell text inte berörs av bestämmelsen.

För televisionens del behöver man kunna göra en motsvarande distinktion.

Artikel 13 i den europeiska TV-konventionen visar hur man för televisionens vidkommande kan dra en gräns mellan reklamen och de egeniliga programmen. Bl.a. anges där att reklamen skall kunna identifieras tydligt som reklam och klart skiljas från övriga inslag i program-

tjänsten genom optiska eller akustiska medel samt att reklamen i princip skall sändas i block.

Som radiolagsutredningen har framhållit är den som annonserar i te-

levisionen i allmänhet någon som står utanför TV-företaget och som har

uppdragit åt företaget att sända det aktuella inslaget.

Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att lagstiftningen

skall definiera uttrycken annonstid och annons. Med annonstid bör en-

ligt utredningen förstås sändningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra. Annons definierar utredningen rent formellt som ett televisionsprogram som sänds under annonstid.

Enligt utredningen bör ett reklam-TV-företag endast under annonstid i den angivna meningen ha rätt att sända reklam mot vederlag.

Utredningens förslag har resulterat i kritiska kommentarer från en del remissinstanser.

Kabelnämnden har ansett att det inte framgår hur det fallet skall be-

dömas att ett programföretag har sänt reklam e.d. utan att det förekom-

mit någon särskild ljud- och bildsignatur. Vidare säger nämnden att om

det särskiljande för annonstiden är att programföretaget under denna tid

huvudsakligen sänder på uppdrag av andra, bör i konsekvens härmed "Övrig tid" anses vara tid då programföretaget sänder utan någons upp-

drag, dvs. på cget initiativ. Sanna Satellite AB har utifrån sin verksamhet med att driva pro-

gramkanalen "Nordic Channel" synpunkter på definitionen av annonstid. Bolaget uppger att det i denna kanal på uppdrag av andra sänds

även vanliga program, inte endast reklam. Sändningstid upplåts åt före-

tag, organisationer m.fl. som vill informera i t.ex. politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga eller kulturella angelägenheter. Bolaget finner därför annonstidsdefinitionen olycklig och föreslår att annonstid förklaras vara sändningstid, som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna ti-

den i huvudsak sänder "reklam".

Til! de instanser som inte är nöjda med förslaget om den särskilda ljud- och bildsignaturen som skall inleda och avsluta annonstiden hör socialstyrelsen, konsumentverket och svenska kyrkans centralstyrelse; de : båda senare anser att det i bild under hela tiden som ett reklaminslag

pågår skall finnas en tydlig reklammarkering.

Enligt vad Sveriges Reklamförbund uppger använder reklambranschen beteckningen annons för marknadsföring i tidningar, trycksaker

e.d. Förbundet anser att det skulle vara mer ändamålsenligt att i stället

för annons tala om "reklamfilm".

Som framhållits tidigare (se avsnitt 4.1.1) har jag på grund av de synpunkter lagrådet haft kommit till slutsatsen att man inte bör utforma

någon särskild lag om annonser i televisionen utan att man bör ta in reglerna direkt i radiolagen. På grund härav bör uttrycket "annonstid i televisionen" definieras i radiolagen.

tid kan anses vara att programföretaget "i huvudsak sänder på uppdrag av andra", Detta betyder inte att det kommer att råda något förbud för programföretaget att under annan tid än annonstid sända program på uppdrag av andra. Regeln säger bara att annonstiden är tid då programföretaget i huvudsak sänder på uppdrag av andra.

Typiskt för annonstiden i televisionen är uppenbarligen just detta. Det är därför en fördel om, på det sätt som utredningen har föreslagit, definitionen antyder att programföretaget identifierar sig svagare med vad det sänder under annonstiden än med sändningarna under övrig tid (jfr mitt förslag i avsnitt 4.11.2). Det nu sagda skulle enligt min mening inte framgå tydligt om annonstiden i televisionen beskrevs som sändningstid under vilken programföretaget i huvudsak sände "reklam". Reklam kan ju även vara programföretagets egen reklam.

Liksom utredningen anser jag att ett reklam-TV-företag endast under annonstid i televisionen bör ha rätt att sända reklam mot vederlag. Jag skall snart utveckla detta närmare (avsnitt 4.3.3). Jag vill emellertid redan här kommentera kabelnämndens uppfattning att det inte framgår hur det fattet skall bedömas att reklam-I'V-företaget har sänt reklam e.d. utan att någon särskild ljud- och bildsignatur förekommit. Jag är inte av samma mening som nämnden. Det rör sig i de aktuella fallen antingen om reklam mot vederlag eller om gratisreklam eller annat reklambetonat gynnande. I det förra fallet skulle sändandet vara en överträdelse av den nyss berörda regeln att reklam mot vederlag endast får sändas under annonstid. Både i det fallet och vid gratisreklam eller annat reklambetonat gynnande skulle också inslaget få bedömas utifrån radiolagens krav alt sändningsrätten skall utövas opartiskt; liksom radiolagsutredningen anser jag nämligen att kravet på opartiskhet bör gälla även ett TVföretag som står utanför Sveriges Radio-koncernen (se avsnitt 4.3.1, jfr avsnitt 4.9.1).

Vid remissbehandlingen har väckts förslaget att programföretaget endast under annonstid skall ha rätt att sända "reklam eller program som någon har uppdragit åt företaget att sända". Jag behandlar även denna fråga i avsnitt 4.3.3.

Jag delar utredningens uppfattning att annonstiden i televisionen bör inledas och avslutas av "en särskild ljud- och bildsignatur" som markerar sändningstidens karaktär. Jag kan emellertid delvis förstå de remissinstanser som anser att själva ljud- och bildsignaturen inte är tillräcklig för att uppfylla kravet att reklamen skal! vara lätt att identifiera; därmed är inte sagt att det är nödvändigt att gå så långt som till att kräva att det i bild under hela sändningstiden för cn annons skall synas att programmet är en annons. Jag återkommer till detta längre fram (avsnitt 4.4.3).

För tydlighetens skull vill jag också framhålla att tillämpligheten av marknadsföringslagen givetvis inte är beroende av all en sändning omges av den föreslagna ljud- och bildsignaturen. Marknadsföringslagen gäller allt sändningsinnehåll som i denna lags mening är marknadsföring oavsett om det rör sig om sändning under annonstid eller annan tid.

I lagrådsremissen definierades i överensstämmelse med utredningsförslaget annons som ett televisionsprogram som sänds under annonstid.

Lagrådet har påpekat att en sådan definition är uteslutande formell. I det allmänna språkbruket torde ordet annons ha en förhållandevis klar innebörd och bl.a. i tryckfrihetsförordningen används det utan någon begreppsbestämning. Behovet av en definition i nu förevarande sammanhang synes inte särskilt starkt.

Däremot synes enligt lagrådet remissens förslag till definition leda

till konflikt med det allmänna språkbrukets användning av ordet an-

nons. Även tillkännagivanden utanför den särskilt markerade annonstiden kan framstå som annonser i vanlig bemärkelse, exempelvis i kursprogram uppgifter om litteratur med prisangivelse och beställningsad-

ress etc.

Lagrådet förordar därför att definitionen av annons bortfaller.

Jag delar lagrådets uppfattning att det inte behövs någon uttrycklig

definition av annons.

4.3¶Ett reklam-TV-företags grundläggande

skyldigheter i sändningarna

4.3.1 Opartiskhet och saklighet i programverksamheten

Min bedömning: Ett reklamfinansierat TV-företag som ges rätt

att sända från marksändare bör vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt med beaktande av att en vid-

sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm-

ning (betänkandet s. 165 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens bedömning behandlas uttryckligen av fem instanser, Stockholms tingsrätt, Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel och Sveriges fri-

kyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Samtliga tillstyrker bedöm-

ningen.

Skälen för min bedömning: För programföretagen inom Sveriges

Radio-koncernen gäller att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och infor-

mationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen (6 § första stycket

radiolagen).

Kravet på opartiskhet innebär att olika åsiktsriktningar skall få komma till tals och balanseras på ett rättvist sätt. Av kravet på saklighet föl-

jer att uppgifter och påståenden i programmen skall vara korrekta. Hänvisningen till at det i ljudradion och televisionen skall råda en vid-

sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet har av radionämnden uppfattats Som en uppmaning att inte tolka kraven på opartiskhet och sak-

lighet så strängt att det går ut över yttrandefriheten och informationsfriheten. Kraven på opartiskhet och saklighet kompletteras av bestämmel-

ser i avtalen mellan staten och programföretagen om att felaktiga sakuppgifter skall beriktigas när detta är påkallat och om att den som har

befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle.

Samtliga de nämnda kraven kan ses som uttryck för att radio och TV

är betydelsefulla medier och en hela svenska folkets angelägenhet. Där-

för bör varken ett programföretag självt eller någon viss grupp kunna

utnyttja företagets sändningar för att ensidigt driva egna meningar i kontroversiella frågor. Om ett eller flera fristående reklamsändande TV-företag inrättas ökar möjligheterna att komma till tals i TV. Publikens valmöjligheter ökar

också. Det är emellertid inte troligt att mer än ett fåra! TV-kanaler kommer att vända sig till publiken i vårt land. Det finns flera skäl till detta.

För den marksända televisionens del utgör knappheten på sändningsfrekvenser en begränsande faktor. Inom ramen för de frekvenser

som i internationella förhandlingar har tilldetats Sverige är det med nuvarande teknik möjligt att som mest etablera två rikstäckande TV- kana-

ler utöver de två som redan finns.

Vid satellitsändningar är de tekniska begränsningarna mindre fram-

trädande än vid marksändningar. .

Den uppmärksamhet som knappheten på sändningsfrekvenser har fått tenderar emellertid att undanskymma vad de ckonomiska realiteterna betyder. TV-verksamhet är mycket kostnadskrävande och därför be-

roende av stora marknader. De ekonomiska realiteterna torde därför

även med hänsyn tagen till satellitsändningarna leda till att endast ett fåtal ytterligare TV-företag kommer att kunna bedriva sådan sändningsverksamhet som vänder sig till svensk publik.

På grund av vad som nu har anförts är min uppfattning att varje en-

skild rikstäckande marksänd TV-kanal kommer att utgöra ett betydelse-

fullt medium för information, debatt och kritik. Begränsningarna i frå-

ga om sändningsmöjligheter gör det angeläget att olika meningsriktningar kan komma till tals i en ny TV-kanal lika väl som i dem som sänds i dag. Den som äger eller leder ett företag, som har rätt att sända rikstäckande TV, bör därför inte kunna utnyttja sin ställning för att ensidigt propagera för egna ståndpunkter eHer hindra andras uppfattningar att

komma till uttryck.

Av dessa skäl anser jag - liksom radiolagsutredningen och de remis-

sinstanser som har kommenterat utredningens bedömning - att också ett

nytt och reklamfinansierat TV-företag bör vara skyldigt att i program-

verksamheten iaktta kraven på opartiskhet och saklighet. I det avseendet

bör det inte råda någon skillnad mellan programföretagen inom Sveri-

ges Radio-koncernen och ett nytt TV-sändande företag.

fyra företeelser: 1) Kritik som en klart utpekad part inte ges tillfälle att

bemöta. 2) Ensidig behandling av ett visst ämne eller en viss händelse.

3) Värderande uttalande av programledare eller liknande medverkande i en kontroversiell fråga. 4) Reklambetonat gynnande av en viss produkt

eller ett visst företag.

Utredningen har resonerat särskilt om företeelsen reklambetonat gynnande och ansett att också ett helt eller huvudsakligen reklamfinan-

sierat TV-företag i själva programverksamheten bör vara skyldigt att undvika att sända inslag av denna art. Utredningens ställningstagande har inte föranlett några kommentarer

vid remisshbehandlingen. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning.

I själva programverksamheten bör det således åligga ett reklamfinansierat TV-företag att följa radiolagens krav på opartiskhet och saklighet på samma sätt som programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen

är skyldiga att göra.

4.3.2¶Ingen diskriminering av annonsörer

Mitt förslag: Lu TV-företag som får finansiera sändningar med

reklam skall inte få diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons. En föreskrift om detta skall tas in i ra-

diolagen (12 §).

Radionämnden skall genom granskning i efterhand övervaka om programföretaget iakttar bestämmelsen.

Diskrimineringsförbudet skall inte hindra att programföretaget utformar en egen annonspolitik om att företaget inte tar emot annonser för vissa varor eller tjänster.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag (betänkandet s. 176 ff.,).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ansluter sig till förslaget eller lämnar det utan erinran. Till de tillstyrkande instanserna hör näringsfrihetsombudsmannen (NO). Radionämnden anser att den föreslagna bestämmelsen kan leda till åtskilliga tillämpningssvårigheter och att det är nödvändigt att hithörande frågor belyses ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Svenska Tidningsutgivareföreningen anser inte att det finns bärande skäl att införa den föreslagna bestämmelsen, som skulle stå i motsatsställning till 3 § radioansvarighetslagen. Industri-

förvaltnings AB Kinnevik motsätter sig bestämt förslaget, som bolaget finner vara en inskränkning i programutgivarens rätt att bestämma över vad som skall sändas. Stockholms tingsrätt kritiserar förslaget från mot-

satt utgångspunkt och anser att det är alltför vagt.

Skälen för mitt förslag: Mellan konkurrenslagstiftningen och det ytt-

randefrihetsrättsliga regelverket råder en motsättning när det gäller möjligheterna att komma till rätta med s.k. annonsvägran. Den renodlade

göra reklam för varor eller tjänster i ett massmedium, förvägras detta med följd att hans näringsverksamhet försvåras.

Konflikten mellan de båda regelverken visar sig i att annonsvägran, trots att sådan kan betraktas som en konkurrensbegränsning med skadlig verkan, inte kan kommas åt med stöd av konkurrenslagstiftningen. Orsaken till detta är den reglering som finns i yttrandefrihetsrätten om en utgivares befogenheter. Således föreskrivs att uppdrag att vara utgivare för en periodisk skrift skall innefatta befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer utgivaren, är utan verkan (5 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen). En motsvarande reglering gäller för de företag som är programföretag i radiolagens mening; ingenting får sändas MO programutgivarens vilja (3 § första stycket radioansvarighetslagen).

Jag kan också konstatera att bestämmanderätten för utgivaren av en periodisk skrift enligt rättspraxis gäller även i fråga om kommersiella annonser (se marknadsdomstolens beslut 1974:4).

Radiolagsutredningen har uttalat att ett programföretag som använder marknätet för rikstäckande TV-sändningar med reklam torde bli ett betydligt starkare annonsorgan än de flesta tidningar. Denna bedömning har inte ifrågasatts vid remissbehandlingen, och jag delar den.

Mellan pressens verksamhet och programföretagens råder principie!lt betydelsefulla skillnader bl.a. i så måtto att radiolagen kräver att ett programföretags sändningsrätt utövas opartiskt och att det ankommer på en särskild statlig myndighet, radionämnden, att i efterhand granska om villkoren för programföretagets sändningsrätt iakttas.

Man kan ställa frågan vad kravet på opartiskhet betyder när det gäller annonsvägran. Radionämnden skulle inte kunna låta bli att ta ställning till detta om ett företag som ville annonsera ansåg sig vara utsatt för diskriminerande behandling och begärde nämndens prövning av programföretagets handlande.

NO har i sitt remissyttrande över radiolagsutredningens betänkande som sin uppfattning uttalat, att annonsvägran I TV i framtiden kan komma att bli ett ofta förekommande och i många fall även allvarligt problem. Enligt NO framstår det som än viktigare i framtiden att annonsvägran skall kunna förhindras på konkurrensrättsliga grunder. NO förordar en översyn av frågan i syfte att finna ett sätt som kan tillgodose det allmänna intresset både av skydd för yttrandefriheten och av en fungerande konkurrens.

NO har härefter i ett beslut i ett enskilt ärende (1990:262) åter givit uttryck för uppfattningen att en Översyn av frågan bör komma till stånd.

Mot den angivna bakgrunden kan man enligt min mening inte förbigå det problem som annonsvägran på TV-området skulle kunna utgöra, om det ansvariga företaget var ett företag med sändningsrätt enligt radiolagen. Den kritik som vid remissbehandlingen har framförts mot radiolagsutredningens förslag och som bottnar i att det bör gälla samma reg-

ler för TV som för tidningar, bortser enligt mening från att det inte är samma regler som gäller.

Utredningen har inte resonerat om annonsvägran utifrån radiolagens krav på opartiskhet. I stället har utredningen föreslagit att det införs en särskild lagbestämmelse, enligt vilken ett reklam-TV-företag inte får diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons. Vidare innebär utredningens förslag att radionämnden i efterhand skall granska om programföretaget har iakttagit bestämmelsen. Förslaget har tillstyrkts av NO med kommentaren att det sträcker sig längre än konkurrenslagen (1982:729) eftersom det omfattar alla som önskar annonsera, inte endast näringsidkare. Stockholms tingsrätt anser å andra sidan att förslaget är alltför vagt, och tingsrätten vill även ifrågasätta om en granskning av radionämnden är ett tillräckligt verksamt medel för att motverka att diskriminering sker.

För min egen del anser jag att man knappast har något annat val än att som utgångspunkt ta det befintliga regelverket för programföretagen. Eu viktigt inslag i detta är radionämndens granskning av hur ett företag har utövat sin sändningsrätt. Om ett programföretag har gjort sig skyldigt till annonsvägran bör således radionämnden kunna slå fast att så har skett. För att nämnden skall kunna göra detta krävs givetvis att det finns en regel som säger att det inte får förekomma annonsvägran i TV.

Jag är inte fftämmande för att radionämnden skulle kunna dra vissa slutsatser vad gäller annonsvägran utifrån radiolagens krav på opartiskhet. Samtidigt står klart att kravet på opartiskhet inte har utformats för detta ändamål. Oavsett vilka slutsatser som kan dras av opartiskhetskravet anser jag därför att det bör finnas en särskild i lag föreskriven skyldighet för ett marksändande reklam-TV-företag att inte diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons.

Marknadsdomstolen prövade år 1974 en fråga om annonsvägran från tidningen Lands sida (domstolens beslut 1974:4). Tidningen, ägd av lantbrukets föreningsrörelse, hade vägrat att ta in en annons av ett företag som ville sälja konstgödsel till lantbrukarna i konkurrens med företag som tidningens ägare kontrollerade. Marknadsdomstolens majoritet ansåg emellertid att domstolen inte kunde vidta någon åtgärd med hänsyn till regeln om den ansvarige utgivarens ställning enligt tryckfrihetsförordningen.

Om ett reklam-T'V-företag uppträder på motsvarande sätt föreligger enligt min mening ett typexempel på vad som bör förstås med att företaget har diskriminerat någon som begärt att företaget skall sända en annons. I ett sådant fall bör alltså radionämnden kunna slå fast att diskrimineringsförbudet har överträtts.

Vägran alt ta in en annons behöver dock inte i första hand vara resultatet av en Önskan att försvåra näringsutövningen för den som vill annonsera. En tidning kan ofta ha välgrundade redaktionella skäl för att inte vilja ta in en annons. Även om vägran att införa en annons skulle klart försvåra en företagares näringsutövning kan man många gånger in-

Martenius, Konkurrenslagstiftningen, 1985, s. 261).

Även ett reklam-TV-företag måste ha rätt att utforma sin egen annonspolitik. Det måste stå företaget fritt att avgöra att det inte vill ta emot annonser för vissa varor och tjänster. Det är emellertid naturligt

att företaget då bemödar sig om ett konsekvent uppträdande. Fallet med tidningen Land illustrerar å andra sidan att vägran att ta in en annons inte behöver ha något samband med TV-företagets redak-

tionella inriktning utan främst kan bero på ekonomiska hänsynstaganden. Företaget kan t.ex. vilja ta hänsyn till en annonsör som annonserar för betydande belopp och som skulle kunna flytta över sitt. TVreklamkonto till ett satellitsändande TV-företag. Man kan också tänka sig en annonsvägran som beror på att "TV-företaget tar hänsyn till den

ekonomiska verksamheten hos ett företag som står "TV-företaget nära ekonomiskt. Vidare kan man tänka sig att direkta påtryckningar mot

TV-företaget resulterar i en annonsvägran.

Från konkurrensrättslig synpunkt finns det anledning, att tala om an-

nonsvägran endast i sådana fall då någons näringsutövning försvåras. Grunden för det radiorättshiga diskrimineringsförbudet är förvisso ett

konkurrensrättsligt synsätt. Tillämpningen av bestämmelsen avses emel-

lertid ankomma på radionämnden, som sysslar med helt andra frågor än

de myndigheter som är verksamma på det marknadsrättsliga området.

Det skulle därför te sig konstlat att avgränsa det radiorättsliga diskrimineringsförbudet så att det endast skulle gälla i de falt.då någons närings-

utövning försvåras. Särskilt tydligt är å andra sidan att man kan ha an-

ledning att tala om en överträdelse av det radiorättsliga diskrimineringsförbudet då någons näringsutövning har försvårats.

Om radionämnden finner att diskrimineringsförbudet har överträtts bör detta leda till att reklam-TV-företaget åläggs att i programverksamheten redogöra för nämndens beslut (jfr 7 § andra stycket radiolagen).

Följden av ett fällande beslut av radionämnden blir däremot inte att TV-

företaget tvingas sända annonsen.

Jag utgår emellertid från att reklam-TV-företaget lägger sig vinn om att inte missbruka sin ställning.

4.3.3 Vad som bör skilja annonser från andra program

Mitt förslag: Staten skall få träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för företaget att endast under annonstid i televi-

sionen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning.

En föreskrift om detta tas in i radiolagen (7 § andra stycket

punkt 2).

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag (betänkandet s. 179 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de

flesta remissinstanserna. Kabelnämnden uttalar dock att det är mycket vanskligt att visa att vederlag har utgått; det bör därför övervägas att slo-

pa vederlagskriteriet så att förekomst av reklam kan bedömas enbart utifrån hur programmet har tett sig för publiken. Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) påpekar att utredningens förslag innebär att en åsiktsannons får sändas utanför annonstid, om detta sker utan vederlag. TU anser att en sådan sammanblandning av annonser och program inte

bör få ske. Detta kan motverkas om det i radiolagen anges att det får av-

talas om skyldighet för programföretaget att "endast under annonstid

sända reklam eller program som någon har uppdragit åt företaget att

sända".

Skälen för mitt förslag: Reklam-TV-diskussionen gäller om ett eller

flera programföretag skall få möjlighet att finansiera sändningar med re-

klam. I dag får inget programföretag göra detta.

Det nu sagda visar sig i det radiorättsliga regelverket genom den bestämmelse i avtalet mellan staten och varje programföretag som säger att

företaget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller

programinslag. .

För programföretagen gäller således inte något kategoriskt förbud mot att sända vad som i någon mening är reklam. Vad som har sagts nu

förändras inte av det förhållandet att radiolagen ställer kravet att ett programföretags sändningsrätt skall utövas opartiskt. Visserligen innebär

kravet på opartiskhet enligt radionämndens praxis att ett programföretag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Det var dock inte utifrån reklamaspekten som opartiskhetskravet be-

handlades när det lagfästes i samband med nuvarande radiolags till-

komst år 1966 (se prop. 1966:149 s. 29 f.).

Genom att det nu är aktuellt att öppna den marksända televisionen

för reklamfinansierade sändningar, måste vissa ändringar göras i det be-

fintliga regelverket. Ändringarna bör samtidigt inte vara större än som

betingas av ändamålet. För programföretagen på ljudradiosidan bör reg-

leringen i princip inte ändras alls. De icke rektlamfinansierade programföretagen bör således inte heter i fortsättningen principiellt sett förbjudas annat än att sända reklam mot vederlag.

Fu reklam-TV-företag bör endast under annonsud ha rätt at sända reklam mot vederlag När det gäller ett TV-företag, som får finansiera sändningar med reklam, bör regelverket tillgodose de krav som den curopeiska TV-konventionen ställer. För det första måste konventionens reklambegrepp observeras. Som har nämnts tidigare (avsnitt 4.2.2) är deua reklambegrepp å ena si-

dan vidsträckt genom att det i motsats till marknadsföringslagen inklu-

derar t.ex. åstktsreklam och å den andra snävt genom att det endast gäller sådana meddelanden som programföretaget sänder mot vederlag. För

det andra bör hänsyn tas till artikel 13 i konventionen. Där anges bl.a. att reklamen skall kunna identifieras tydligt som reklam och genom optiska eller akustiska medel klart skiljas från övriga inslag i programtjäns-

ten.

Även TV-konventionen fäster således särskild vikt vid reklam som

sänds mot vederlag. Konventionen kräver i enlighet med den terminologi som har använts tidigare (avsnitt 4.2.3) att reklam mot vederlag hänvisas till sändning under annonstid i televisionen. Däremot kräver inte

konventionen att ett programföretags egenreklam eller annan gratisre-

klam skall hänvisas till annonstiden.

En helt annan sak är det nya reklambegrepp som jag föreslår i radiolagen. Det bör motsvara vad marknadsföringslagen förstår med marknadsföring. Begreppet reklam förutsätter därför inte någon vederlagstransaktion. Marknadsföringslagen är som jag har nämnt tillämplig, på allt sändningsinnehåll som är marknadsföring i lagens mening oavsett om det är fråga om sändning under annonstid eller annan tid, och som exempel på i dag förekommande marknadsföring i radio och TV har jag nämnt reklam för Sveriges Utbildningsradios kursböcker och liknande i anslutning till utbildningsprogram i radio och TV. Jag ser ingen anledning att ett icke reklamfinansierat programföretag skall vara förhindrat att ägna sig åt detta stag av reklam i sändningarna, givetvis under förutsättning att det inte är fråga om otillbörlig marknadsföring mot konsumenter eller näringsidkare.

Att till annonstiden för ett 'TV-företag, som får finansiera sändningar

med reklam, styra allt som kan betecknas som reklam skulle mot bak-

grund av det anförda inte vara rimligt. Vad som kan styras till annonstiden bör i princip endast vara den reklam som företaget sänder mot ve-

derlag; vederlaget blir då också det tydligaste tecknet på att programmet

verkligen gäller reklam, dvs. är avsett att främja avsättningen av den aktuella varan etc.

Eventuella svårigheter att slå fast att programföretaget har erhållit vederlag, för att det sänt viss reklam bör enligt min mening kunna bemästras genom att staten I avtalet med programföretaget utverkar att företaget blir skyldigt att tillhandahålla behövligt granskningsmaterial; en sådan bestämmelse finns i avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen, och såsom denna bestämmelse är formulerad bestämmer radionämnden vilket granskningsmaterial nämnden har behov av.

När ett programföretag sänder reklam mot vederlag utgår vederlaget

till programföretaget eller eventuellt en juridisk person genom vilken

det sker en sammankoppling mellan vad annonsörerna betalar och programföretagets inkomster. Om vederlaget utgår till någon annan handlar det inte om att programföretaget sänder reklam mot vederlag. Enligt min mening bör det motverkas att ett programföretag i den vanliga progrumverksamheten sänder reklam också när det är någon annan än pro-

gramföretaget som uppbär vederlaget. Bl.a. av detta skäl behandlar jag

senare (se avsnitt 1.9.1) frågan om en uttrycklig, skyldighet för ett pro-

na ett kommersiellt intresse 1 programverksamheten.

Det räcker inte att till annonstiden hänvisa reklam mot vederlag Fftersom det nya reklambegreppet i radiolagen bör ha den innebörd jag nyss angett kommer utanför det att i princip falla dels åsiktsreklam dels

inköps- och andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande. På grund av detta är det inte tillräckligt att i det svenska radiorättsli-

ga regelverket ha en regel som säger att programföretaget endast under annonstid har rätt att sända "reklam mot vederlag". Regeln är otillräck-

lig för att tillgodose TV-konventionens krav, eftersom reklam endast syf-

tar på marknadsföring i marknadsföringslagens mening.

Som nämnts har en remissinstans föreslagit att programföretaget en-

dast under annonstid skall ha rätt att sända "reklam eller program som någon har uppdragit åt företaget att sända". Förslaget har motiverats med att det annars är möjligt att i viss utsträckning sända åsiktsannonser

utanför annonstiden.

Jag har tidigare (avsnitt 4.2.3) föreslagit att man som annonstid betecknar sändningstid i televisionen då programföretaget "i huvudsak

sänder på uppdrag av andra". Samtidigt har jag sagt att detta inte innebär något förhud för programföretaget att under annan tid än annonstid sända program på uppdrag av andra. Frågan är då om det ändå bör gälla ett sådant förbud. Jag anser inte

det.

Även om i allmänhet initiativet till vad som offentliggörs i ett pro-

gramföretags sändningar härrör från programföretaget självt ligger det i

sakens natur att motsatsen kan gälla. Programmet Anslagstavlan i Sveriges Televisions sändningar gäller t.ex. genomgående programinslag som

utomstående har uppdragit åt programföretaget att sända.

Det är inte alltid Sveriges Televisions ensak att sända program av detta slag. I avtalet mellan staten och programföretaget heter det att företaget är skyldigt att på begäran av statlig myndighet sända meddelande som är av vikt för allmänheten. Sådana meddelanden kan t.ex. behöva sändas i en katastrofsituation då det är motiverat att en myndighet informerar allmänheten om utrymningsvägar m.m.

Programföretaget skall enligt avtalet se till att myndighetsmeddelanden ges en lämplig utformning och att de inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.

Något skäl att kräva att program av detta slag sänds endast under an-

noönstid finns givetvis inte.

Min uppfattning är således att det inte skulle vara lämpligt att dra den skarpa skiljelinje som den ifrågasatta regeln gör mellan program som någon har uppdragit åt programföretaget att sända och andra pro-

gram. Mot regeln talar också de tillämpningssvårigheter som kan förut-

ses; till frågan om åsiktsannonser återkommer jag, (se avsnitt 4.4.4).

6 Riksdagen 1990191. I saml. Nr 149

Hänsynstagandet till TV-konventionens reklambegrepp kräver emel-

lertid som nyss har angetts att programföretaget tillhålls något mer än

att endast under annonstid sända "rektam mot vederlag".

Den regel som behövs bör vara ett i lag givet bemyndigande för rege-

ringen att sluta avtal med programföretaget av ett visst innehåll.

Radiolagsutredningens förslag till föreskrift innebär att det i radiola-

gen tas in en regel enligt vilken det i avtalet får bestämmas om skyldighet för programföretaget att endast under annonstid sända "reklam mot

vederlag, eller program mot betalning".

Med vederlag menar utredningen varje form av vederlag, inte endast

pengar. Något krav på att vederlaget har en viss storlek finns det enligt

utredningen inte anledning att ställa Med att program sänds mot betalning menar däremot utredningen att TV-företaget erhälter ett nettotillskott av pengar på grund av programmets sändande. Från detta skiljer utredningen att en utomstående, t.ex. en sponsor, har bekostat en större eller mindre del av ett programs produktionskostnader.

Fit programs produktionskostnader kan enligt utredningen vara av olika slag, t.ex.

- ersättning för rätten att sända ett skyddat verk eller att sända från

ett offentligt evenemang,

- ersättning till medverkande artister, idrottsmän och liknande,

- kostnader för utrustning och teknisk personal för inspelning,

redigering m.m.,

- kostnader för programtransporter, t.ex. via radiolänk.

Om en utomståendes bidrag uppgick till hela det belopp som programföretaget annars hade fått lägga ut för att sända programmet skulle

alltså företaget få tillgång till programmet utan någon som helst kostnad. Om «den utomstående betalade ännu mera för programmet, skulle pro-

gramföretaget även få ett bidrag till sina allmänna kostnader. I den delen kan det enligt utredningen inte anses röra sig om exempelvis sponsring, utan i stället sänds då programmet mot betalning.

Vad utredningen anfört om uttrycken vederlag resp. program som sänds mot betalning har inte föranlett nägra invändningar vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till utredningens resonemang i dessa deltar.

Mot den här bakgrunden gör jag följande bedömning av om det med hänsyn till TV-konventionens rektambegrepp är tillräckligt med ett lag-

bemyndigande som gör att man till annonstiden kan hänvisa - förutom

reklam mot vederlag - program som sänds mot betalning.

De flesta program som en annonsör vill betala för att få sända kom-

mer säkerligen att kunna betecknas som reklam, dvs. det kommer att röra sig om budskap som sänds med avsikten att vara säljfrämjande. Av särskild betydelse är därför att reglecingen hänvisar reklam mot vederlag till annonstiden. Samtidigt är detta inte tillräcktigt. Regelverket måste

också kunna styra exempelvis ett rekryteringsbudskap, som nägon betalar för att få sänt, till annonstiden. Detta åstadkoms om, som radiolags-

utredningen har föreslagit, det i radiolagen tas in en regel enligt vilken

endast under annonstid sända "program mot betalning".

Bl.a. av det skälet att vi i Sverige ännu inte har någon reklamfinan-

sierad marksänd TV är det naturligt att ordet vederlag i avtalen mellan

staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen uppfattas på det sätt som radiolagsutredningen gjort, dvs. så att även den minsta

ersättning i pengar eller annan form räknas som vederlag.

TV-konventionen talar i sitt reklambegrepp om att "sändningstid har upplåtits åt annonsören mot betalning eller annat vederlag". Detta ut-

tryckssätt leder närmast tankarna till formlig reklamfinansiering, dvs. till att 'T'V-företaget på grund av att det sänder reklam erhåller ett nettotillskott av resurser.

Med hänsyn till det anförda anser jag att man inte behöver gå längre

för att tillgodose TV-konventionens krav, än att man beslutar om ett sådant lagbemyndigande för regeringen att träffa avtal som jag nyss angett.

Den definition av reklam som jag tidigare (avsnitt 4.2.2) har föresla-

git skall tas in i radiolagen kan, som jag har påpekat, i och för sig omfatta även namngivande av en sponsor. I avtalet mellan staten och programföretaget får det därför klargöras att lämnande av uppgift om att

det i fråga om ett visst program har förekommit sponsorfinansiering fal-

ler utanför den nu aktuella regleringen; sådana uppgifter skall således

inte hänvisas till annonstiden.

annonstid i televisionen

4.4.1 Annonserna och radiolagens krav på opartiskhet och saklighet

m.m.

Mitt förslag: Radiolagens krav på opartiskhet och saklighet skall

inte gälla vad som sänds under annonstid i televistonen.

En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (6 § fjärde

stycket).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 182 tf.) överensstäm-

mer til! största delen med mitt förslag. Det innebär dock också att radiolagens demokratibestämmelse inte skall gälla för annonser i bemärkel-

sen televisionsprogram som sänds under annonstid.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas genomgående utan

erinran såvitt angår att kraven på opartiskhet och saklighet inte skall gälla för annonser. Beträffande demokratibestämmelsen påpekar juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet att det i den marknads-

föringsrättsliga lagstiftningen inte finns något remedium mot exempelvis könsdiskriminerande reklam. Enligt nämnden torde det vara påkallat med ett specifikt förbud mot diskriminerande reklam. Radionämnden och Oberoende Filmares Förbund anser att de värderingar som demokratibestämmelsen värnar om bör prägla även vad som sänds under an-

nonstid. Det är t.ex. angeläget att det inte heller under sådan tid får fö-

rekomma inslag som ger uttryck för ras- eller könsfördomar.

Skälen för mitt förslag: Enligt radiolagen skall ett programföretags sändningsrätt utövas opartiskt och sakligt. Vidare åligger det företaget att

i programverksamheten hävda det demokratiska statsskickets grundidéer

samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (demokratibestämmelsen).

Det ligger i sakens natur att en annons som gäller reklam för en vara inte kan vara opartisk i förhållande til! de varor som marknadsförs av

konkurrerande företag. I saklig överensstämmelse med radiolagsutred-

ningen anser jag därför att kravet på opartiskhet inte gälla sådana an-

nonser som sänds under annonstid i televisionen. Även förslaget att kravet på saklighet inte skall gälla annonser har godtagits vid remissbehandlingen, och jag är av samma mening som utredningen och remissinstanserna. Som utredningen har betonat kommer för annonser med reklam att gälla det marknadsföringsrättstiga kra-

vet på vederhäftighet i marknadsföringen.

Radiolagens demokratibestämmelse är, som utredningen framhåller, en modifikation av kravet på opartiskhet.

I lagrådsremissen uttalades därför att det systematiskt sew skulle vara lämpligast om förslaget att kravet på opartiskhet inte skulle gälla annon-

ser resulterade i att detsamma blev fallet med demokratibestämmelsen. Samtidigt framhölls att det av demokratibestämmelsen följer vissa skyldigheter för ett programföretag, som enligt föredraganden borde åvila företaget även i fråga om annonstiden.

Lagrådet uttalar sig klart för att demokratibestämmelsen bör gälla även reklamverksamheten.

Jag återkommer till demokratibestämmelsen senare (se avsnitt 4.9.3).

Med hänsyn till vad jag lagrådet anfört finner jag emellertid inte anled-

ning att föreslå något undantag från demokratibestämmelsen beträffande vad som sänds under annonstid i televisionen.

4.4.2 Under annonstid i televisionen bör det få förekomma tre olika typer av program

Mitt förslag: Under annonstid i televisionen för ett reklamsän-

dande TV-företag får det endast förekomma

1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt

programföretaget att sända,

2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksam-

het, och

3. programglimtar.

En föreskrift om detta skalt tas in i radiolagen (8 §).

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag (betänkandet s. 186 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna, bl.a. Stockholms tingsrätt, Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Radionämnden och Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) anser alt det under an-

nonstid inte bör få sändas programglimtar. TU motiverar sin ståndpunkt med att de redaktionellt utformade programmen bör hållas klart åtskilda från reklam och andra program som någon har uppdragit åt pro-

gramföretaget att sända (jfr avsnitt 4.3.3). Radionämnden pekar på den konsekvens som förslaget har att en programglimt inte behöver uppfylla radiolagens krav på opartiskhet och saklighet. Nämnden kan inte delta utredningens synsätt att man kan bortse från denna konsekvens bl.a.

därför att det program som programglimten är ett sammandrag av kommer att bedömas utifrån de nämnda kraven. Det förekommer att nämn-

den anser att en programglimt är partisk eller osaklig utan att själva programmet är det. Någon nämnvärd olägenhet synes enligt nämnden inte uppkomma av om programglimtar inte får förekomma under annonstid. I stället för att "fylla ut osåld reklamtid" kan ju programföretaget korta annonstiden och sända programglimten omedelbart efter den särskilda ljud- och bildsignatur som markerar annonstidens slut.

innehåller mycket action och våld. Rådet anser det viktigt att program-

glimtar utformas utifrån att även barn ser dem,

Skälen för mitt förslag: I föregående avsnitt har jag föreslagit att radiolagens krav på opartiskhet och saklighet inte skall gälla för annonser

som sänds under annonstid i televisionen. Detta motiverar att man stäl-

ler upp restriktioner för vad som får sändas under annonstid. Om man inte gjorde det skulle programföretaget kunna använda annonstiden för att kringgå de för den vanliga programverksamheten gällande

opartiskhets- och saklighetskraven.

Ett reklam-TV-företags huvudsakliga inkomst kommer att utgöras av

de belopp som annonsörer betalar för att företaget sänder deras annonser. Den helt övervägande delen av annonserna under annonstid kommer därför med största sannolikhet att gälla betalda meddelanden från utomstående.

Det skulle emellertid vara föga rimligt om regelverket endast medgav att det under annonstiden fick förekomma reklam och andra program som någon hade uppdragit åt programföretaget att sända. Ingen remissinstans har heller bestritt att programföretaget bör ha rätt alt göra egenreklam och sända annonser för t.ex. en av företaget utgiven programtidning.

Enligt min uppfattning är det mot denna bakgrund som man bör bedöma om programföretaget under annonstiden också skall ha rätt att, som radiolagsutredningen föreslagit, sända programglimtar.

Utredningen har använt detta uttryck för att beteckna korta sammandrag av program som programföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle. En programglimt är visserligen ofta av detta slag men inte alltid. Jag anser att som programglimtar snarare bör betecknas program som till övervägande delen hestår av korta avsnitt av program som programföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle.

Som har framgått anser radionämnden och TU att ett reklam-TVföretag inte bör ha rätt att sända programglimtar under annonstiden.

Att ett programföretag, sänder programglimtar beror naturligtvis på att företaget därigenom vill väcka lyssnares och tittares intresse för de kommande programmen. Man kan därför jämföra programglimtar med

det förhållandet att det på en biograf visas - utöver den annonserade långfilmen - utdrag ur en kommande film. Enligt lagen (1972:266) om

skatt på annonser och reklam (reklamskattelagen, omiryckt 1984:156) betraktas en sådan filmvisning som reklam i den lagens mening. Det rör

sig dock inte om skattepliktig reklam, eftersom, när det gäller reklam

som återges genom visning av film, det inte föreligger skatteplikt om reklamen avser "kommande verksamhet av det slag som hedrivs där rekla-

men offentliggörs" (6 § 3 reklamskattelagen).

Obestridligen har säledes programglimtarna en reklameffekt för pro-

gramföretaget. För ett reklam-TV- företag är detta mera påtagligt än an-

närs, eftersom uppgiften här inte bara är att väcka tittarnas intresse utan

även annonsörernas. Radionämndens och TU:s uppfattning i den här

företagets reklam för egen kommersiell verksamhet och programglimtarna, fastän på sätt och vis också de senare kan sägas utgöra reklam för egen kommersiell verksamhet. Enligt min uppfattning är det emellertid knappast möjligt att från programföretagets reklam för sin verksamhet försöka skilja ut reklam som gäller särskilda kommande program.

Däremot kan man skilja mellan annonser och andra program. I det följande föreslår jag (avsnilt 4.4.3) att det av en annons som sänds under

annonstid i televisionen alltid skall framgå i vems intresse sändningen

sker. Om detta förslag och även förslaget om en särskild ljud- och bildsignatur i början och slutet av annonstiden genomförs behöver TV-

tiltarna inte sväva i tvivelsmål om vad som är annonser och vad som

hör till den egentliga programverksamheten. På det sättet tillgodoses en-

ligt min mening bäst TU:s synpunkter i den här frågan.

Även när det gäller farhågorna för partiska och osakliga program-

glimtar menar jag att frågan bör ses utifrån perspektivet att den helt

övervägande delen av annonserna kan antas komma att gälla betalda

meddelanden från utomstående.

Man bör dessutom vara klar över det samband som råder mellan vad

som behandlas i detta avsnitt samt frågorna om högsta tillåtna annon-

svolym (se avsnitt 4.5.1) och om den kortaste annonstiden vid ett givet tillfälle (se avsnitt 4.5.2). Reglerna om högsta tillåtna annonsvolym

kommer med all sannolikhet att innebära ett starkt incitament för programföretaget att i första hand vilja sända programglimtar utanför an-

nonstiden. Å andra sidan kan man även med mitt förslag, att den kortaste annonstiden skall begränsas till en minut tänka sig fall där programföretaget inte skulle kunna sända vissa annonser vid ett givet tillfälle,

om det inte också fick sända programglimtar för att fylla upp tiden.

Med hänsyn till vad som nu har anförts anser jag, liksom radiolags-

utredningen, att reklam-TV-företaget under annonstid bör ha rätt att sända även programglimtar.

Vad gäller risken för programglimtar med våldsinslag vill jag peka på att jag längre fram (se avsnitt 4.9.5) föreslår en uttrycklig regel som gäller skyldighet att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft. Enligt min uppfattning bör det således i radiolagen föreskrivas att det i avtalet mellan staten och programföretaget får bestämmas om skyldighet för företaget att "ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen".

Föreskriften avses ge stöd för avtalshbestämmelser som ålägger ett programföretap, att även under annonstid visa varsamhet när det gäller att

t.ex. sända våldsinslag.

4.4.3 Annonser som sänds under annonstid i televisionen och grundsatsen om reklamidentifiering

Mitt förslag: Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i vems intresse sändningen sker. I annonser

som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte upp-

träda personer som spelar en framträdande roll i televisionspro-

gram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskom-

mentarer.

Föreskrifter om detta skall tas in i radiolagen (9 §).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 190 ff.) innebär att det av en annons som någon har uppdragit åt programföretaget att sända

skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems intresse annonsen sänds. Enligt utredningens förslag, får det i annonser

med reklam inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhetskommentarer.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de

flesta remissinstanserna. Konsumentverket uttalar att informationen om

annonsörens identitet bör innehålla uppgifter som gör det möjligt för

'TV-tittaren att lätt ta kontakt med näringsidkaren. Enligt Industriför-

bundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Grossistförbundet Svensk Handel förefaller utredningen att något ha sammanblandat prin-

cipen om reklam-/annonsidentifiering med kravet på sändarangivelse, varmed förstås att det klart skall framgå vem annonsören är. En sådan

identitetsupplysning kan ges i klartext med namn/firma eller på annat sält, t.ex. genom att ett känt varumärke visas. För kommersiella förhål-

landen kan marknadsföringslagen tillämpas, men en utvidgning, av kra-

vet till andra annonser fordrar särskild föreskrift. Det kan därför vara rationellt att införa en regel härom som omfattar alla slags TVannonser. Den bör kunna formuleras enklare än som skett och även avse TV-företagels egna annonser.

Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel har in-

te något alt invända mot utredningens förstag i fråga om att det i annon-

ser med reklam inte skall få uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter

eller nyhetskommentarer. Enligt Sveriges Marknadsförbund behövs det inte någon regel om nyhetspresentatörer och liknande. Det befintliga regelverket är tillräckligt, förbundet hänvisar till artikel 11 i Internatio-

nella Handelskammarens Grundregler för reklam. Konsumentverket anser å andra sidan att gruppen av diskvalificerade personer hör utökas till att omfatta även andra programmedarbetare. Både Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd

vill också gå längre än utredningen; de menar att även medverkan i bl.a.

samhällsprogram bör diskvalificera från rätt att uppträda i annonser med reklam.

Skälen för mitt förslag: Vad den europeiska TV-konventionen avser

med reklam har angetts tidigare (avsnitt 4.2.2). Detta reklambegrepp är å ena sidan vidsträckt genom att det i motsats till marknadsföringslagen

inkluderar t.ex. åsiktsreklam och å andra sidan snävt genom att det endast gäller sådana meddelanden som programföretaget sänder mot vederlag.

När det gäller reklam t konventionens mening ger den bl.a. uttryck för principen om reklamidentifiering. I artikel 13 föreskrivs nämligen

att reklamen skall kunna identifieras tydligt som reklam och klart skiljas från övriga inslag i programtjänsten genom optiska eller akustiska medel.

Jag har tidigare (avsnitt 4.2.3) varit inne på frågan om att annonsti-

den i televisionen skall inledas och avslutas av en särskild ljud- och

bildsignatur. Mitt förslag i detta hänseende är motiverat med hänsyn till

artikel 13 i TV-konventionen. Som har framgått är emellertid vissa remissinstanser inte tillfredsställda med förslaget; de anser att det i bild under hela den tid som det sänds reklam skalt synas en reklammarkering.

I fråga om de allra flesta annonser står det enligt min mening utan vidare klart i vems intresse de sänds. Det framgår genom t.ex. de produktnamn eller varumärken som visas. Att kräva att reklam-TV-

företaget hela tiden skall förse bilden med en särskild annonsmarkering - t.ex. ordet annons - framstår därför enligt min mening som Överdrivet.

Principen om reklamidentifiering i fråga om annonstiden bör emel-

lertid komma till uttryck också i vissa andra avseenden än vad som följer av mitt förslag om den inledande och avslutande ljud- och bildsignaturen. Utredningen har i detta hänseende föreslagit att det av en annons

som någon har uppdragit åt programföretaget att sända skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems intresse annonsen

sänds. Mot förstaget har vid remissbehandlingen invänts att en regel dels

borde omfatta alla slag av TV-annonser - även programföretagets egna dels borde kunna formuleras enklare än vad utredningen har gjort.

Jag kan ansluta mig till detta. Man bör kunna föreskriva generellt att

det av en annons skall framgå i vems intresse den sänds. Som har påpe-

kats vid remissbehandlingen kan detta framgå t.ex. genom att annonsörens namn eller firma anges eller genom att ett känt varumärke visas.

Som en aspekt av grundsatsen om reklamidentifiering får vidare anses, att vissa personer som identifieras klart med den vanliga programverksamheten inte utnyttjas för att förhöja trovärdigheten i reklambud-

skapen.

Den europeiska TV-konventionen föreskriver i detta hänseende (artikel 13:4), alt personer som regelbundet presenterar nyhetsprogram eller nyhetskommenterande program inte får framträda i reklam i gränsöverskridande TV-sändningar, varken i tjud eller bild.

i annonser med reklam inte skall få uppträda personer som spelar en

framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhetskommentarer.

Eftersom konventionens bestämmelse är en uttrycklig restriktion, bör enligt min mening det svenska regelverket uppta en motsvarande inskränkande regel.

Med tanke på TV-konventionens reklambegrepp skulle en däremot svarande regel inte uppnås om den angavs ta sikte på "annonser med reklam", eftersom med reklam avses marknadsföring i mark nadsföringslagens mening. I stället anser jag att den regel som behövs bör gälla "annonser som sänds mot betalning eHer annat vederlag".

Vad angår de personer som bör omfattas av regleringen uppvisar remissutfallet en något splittrad bild. Till en början gäller det att avgöra i vilka kategorier av program som framträdande kan medföra att personen i fråga går miste om att få upp-

träda i annonser. Konventionen begränsar sig här till nyhetsprogram och nyhetskommenterande program ("news and current affairs pro-

grammes"), och utredningens förslag följer samma linje. Vissa remissinstanser vill gå längre. Svenska kyrkans centralstyrelse anser att reglering-

en även bör omfatta samhällsprogram och andra program där trovärdig-

heten kan ifrågasättas om personen också uppträder i sådana annonser

som det är fråga om. Enligt Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfun-

dens råd bör regleringen gälla såväl nyhets- och nyhetskommenterande

program som samhällsorienterande program i övrigt där TV-tittarna måste kunna ställa höga krav på objektivitet och integritet.

Det är inte bara i det nu aktuella hänseendet som TV-konventionen ställer upp särskilda regler för nyhetsutbudet. Enligt artikel 7:3 skall programföretaget se till att nyhetsprogram återger fakta och händelser rättvisande och främjar den fria åsiktsbildningen. Artikel 14:5 föreskriver att bl.a. nyhetsprogram och nyhetskommenterande program som är kortare än 30 minuter inte får avbrytas av reklam. Och artikel 18:2 slår fast att det inte får förekomma sponsorskap i fråga om nyhetsprogram eller nyhetskommenterande program.

Den regel som bör införas om att personer som framträder i vissa kategorier av program inte får uppträda i annonser bör naturligtvis kunna

tillämpas på ett förutsebart sätt. Detta skulle bli svårt om regeln omfattade många olika programkategorier, samtidigt som andra förekommande

programkategorier lämnades utanför regleringen. Nyhetsprogram och nyhetskommenterande program kan emellertid någorlunda lätt avgränsas från andra program. När det gäller nyhetskommenterande program heter det i den förklarande rapporten till TV-konventionen att därmed avses strikt nyhetsrelaterade program, såsom kommentarer till nyheter, analyser av nyhetsutvecklingen och politiska ställningstaganden till nyhetshändelser.

YO

Av nu anförda skäl anser jag liksom utredningen att de aktuella programkategorierna bör begränsas till nyhetsprogram och nyhetskommenterande program.

För att underlätta lösandet av eventuella gränsdragningsproblem bör man dessutom inte kräva mera än att programmet till sin huvudsakliga inriktning är ett program av det aktuella slaget. litt enstaka nyhetsinslag

i ett program som i Övrigt handlar om andra saker än nyheter bör inte

medföra att programmet anses vara ett nyhetsprogram.

Vad slutligen angår arten av den medverkan som bör anses vara diskvalificerande, drar konventionen gränsen vid att en person regelbundet presenterar program, och utredningens förslag gäller personer som spelar en framträdande roll i programmen.

Jag anser att utredningens förslag på den här punkten är lämpligt utformat, och mitt förslag, ansluter sig till det. Den medverkan som avses är således den som i första hand nyhetsreportrar och programledare svarar för.

I enlighet med det nu anförda innebär mitt förslag att det i annonser

som sänds mot betalning eller annat vederlag inte får uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

4.4.4¶Annonser som gäller politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i

intressefrågor på arbetsmarknaden

Mitt förslag: Annonser som sänds under annonstid i televisio-

nen skall inte få syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

En föreskrift om detta tas in i radiolagen (10 §).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 192 ff.) innebär i likhet med mitt förslag ett principiellt förbud mot det aktuella slaget av

åsiktsannonser. Utredningen föreslår dock att en annons skall få vara avsedd att främja utbredningen av en åsikt i en politisk fråga, om

1. annonsen sänds inför ett val till riksdagen eller med anledning av att det förestår en sådan rådgivande folkomröstning som avses I regeringsformen,

2. programföretaget och samtliga i riksdagen företrädda partier eller

företrädare för samtliga linjer i folkomröstningen är överens om villko-

ren för sändandet av annonser och

3. annonsen sänds i enlighet med de överenskomna villkoren.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande. Nordisk Television AB kan från sin utgångspunkt acceptera för-

slaget som bolaget anser vara väl genomtänkt. Svenska kyrkans centralstyrelse gör den tolkningen att det föreslagna förbudet inte hindrar Svenska kyrkan eller andra trossamfund från att annonsera kulturella evenemang eller tjänster eller att informera om insamlingar om bistånd.

Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd tillstyrker det föreslagna förbudet men uttalar att det är angeläget att skilja mellan å ena sidan annonser som innehåller ett religiöst budskap och å andra sidan

annonser från kyrkor och andra religiösa organisationer med informa-

tion om t.ex. evenemang, insamlingar eller verksamhet. Enligt Sveriges Reklamförbund vore det allvarligt om t.ex. ett politiskt parti med stor budget på grund av regelns utformning fick möjlighet att utnyttja re-

klamutrymme till "smygpropaganda". Förbundet föreslår att regeln får

lyda: "Annonser som avser åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frå-

gor får inte sändas."

Flera remissinstanser menar att förslaget skulle göra att det blev svårt att dra en gräns mellan tillätna och otillåtna annonser. Till dessa instan-

ser hör hovrätten för Nedre Norrland, samhällsvetenskapliga fakultets-

nämnden vid Göteborgs universitet, Lantbrukarnas Riksförhund och

Sveriges Marknadsförbund. Köpmannaförbundet, som också har denna

uppfattning, anser att ett förbud skulle innebära en inskränkning i ytl-

randefriheten och att åsiktsreklam bör kunna tillåtas enligt vissa fasta

regler. Även enligt Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Grossistförbundet Svensk Handel bör det vara tillåtet med

'"TV-annonsering i politiska, religiösa och fackliga frågor. Organisationerna uttalar att rätten att framföra åsikter utgör själva innebörden av

yttrandefriheten och är en del av demokratins innersta kärna. Mycket

starka skäl måste därför till för att motivera ett förbud i ett visst medi-

um. Också Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) och Industriförvaltnings AB Kinnevik motsätter sig det föreslagna förbudet; TU menar

att det med pressen som förebild bör överlåtas åt programföretaget och

programutgivaren att ta ett ansvar för att annonsering i TV sker på ett etiskt godtagbart sätt. Det gäller även åsiktsannonsering.

Ett antal remissinstanser har invändningar mot utredningens förslag om att ge riksdagspartierna inflytande över möjligheten till politisk an-

nonsering vid val och folkomröstningar. Dessa instanser är hovrätten för Nedre Norrland, sam hällsvetenskapliga fakultetstämnden vid Göteborgs universitet, Industriförbundet, SAF, Grossistförhundet Svensk Handel, TU, Kinnevik, Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges fri-

kyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Enligt Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel kan detta förslag medföra ett från

demokratiska utgångspunkter osunt schackrande om yttrandefrihetens omfattning och villkor. TU vänder sig med skärpa mot förslaget. Svenska kyrkans centralstyrelse anser det vara fel att ge de politiska partierna

rättigheter som förmenas andra folkrörelser och organisationer. Skälen för mitt förslag: litermedierna skiljer sig från andra medier för nyhetsförmedling, information och reklam genom att etableringsmöjligheterna är begränsade. För de tryckta mediernas del följer av etableringsfriheten enligt tryckfrihetsförordningen att det finns mycket sto-

ra möjligheter att nå ut med opinionsyttringar. Snart sagt var och en

som vill ge spridning åt ett budskap kan finna möjlighet till detta i en

tidning eller i annan tryckt form.

9”

Den viktigaste orsaken till att situationen är annorlunda för etermedierna är knappheten på radiofrekvenser. Detta medför med nuvarande teknik en oundviklig begränsning av det antal ljudradio- och TVkanaler som samtidigt kan tas emot på en plats. Även då frekvensknapp-

heten är mindre påtaglig, t.ex. för sändningar med hjälp av satelliter, leder det omfattande resursbehovet, framför allt för TV, till att i praktiken

endast ett mindre antal programtjänster kommer att vända sig till publiken i ett visst land eller språkområde.

När antalet programtjänster är begränsat uppstår oundvikligen frågan

vem som skall bestämma över de tillgängliga informations- och påver-

kansmöjligheterna. Frågan får särskild betydelse genom den genomslags-

kraft som främst TV-mediet besitter.

I Sverige har vi sökt lösningar som innebär att många olika åsikter

skall speglas i etermedierna. Däremot har vi inte valt att bjuda ut rätten att sända på en marknad, eftersom detta skulle leda till att tillgången till

medierna förbehölls de mest resursstarka grupperna i samhället.

Mängfalden i etermedierna uppnås på två principiellt olika sätt.

Inom närradion detas den för varje sändare tillgängliga sändningsti-

den upp mellan de olika sammanslutningar som har rätt att bedriva närradiosändningar. Varje sammanslutning kan sedan föra fram sina meningar under sändningstiden. Genom att många olika sammanslut-

ningar använder närradion kommer den samlade sändningsverksamhe-

ten att präglas av mångfald i åsikter och värderingar. Ingen sammanslut-

ning hindras att föra fram sitt budskap.

En ordning där ett stort antal organisationer var och en för fram sina

uppfattningar kan fungera lokalt, men den skulle bli ohanterlig på riksplanet. Dessutom finns det risk för konflikter mellan å ena sidan ra-

dions och televisionens funktioner som medier för nyhetsförmedling, information, kritik och debatt, och å den andra mediernas övriga upp-

gifter, t.ex. att förmedla underhållning, folkbildning och konstnärliga upplevelser.

Det förhållningssätt som har utvecklats för programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen innebär i stället att företagen skall utöva sin sändningsrätt opartiskt och sakligt under beaktande av att det i radio och TV skall råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet. Kravet på opartiskhet innebär bla. att programledare och liknande medverkande i sändningarna inte skall propagera för egna åsikter i

kontroversiella frågor, att ämnen och händelser skall ges en allsidig be-

lysning och att parter skall ha möjlighet att bemöta kritik. Partiska program skall "balanseras" av andra program. Kravet på att det skall råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i radio och TV har av radionämnden uppfattats som en uppmaning att inte tolka kraven på opartiskhet och saklighet så strängt att yttrandefriheten inskränks.

En särskild regel säger att den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle.

Som jag förut har anfört (avsnitt 4.3.1) bör också ett helt eller huvudsakligen reklamfinansierat TV-företag vara skyldigt att utöva sänd-

gälla för annonserna. Även den reklamfinansierade televisionen avses alltså belysa olika sidor av den pågående kultur- och samhällsdebatten på ett balanserat sätt och utan att själv ta ställning i kontroversiella frågor. En genmälesrätt motsvarande vad som gäller för Sveriges Televisions sändningar bör finnas för den som har angripits eller pekats ut i sändningarna. Liksom fallet är i dag bör därmed olika åsikter och meningar få goda möjligheter att speglas och föras fram i televisionen. Ingen enskild grupp bör kunna utnyttja mediet till att oemotsagt föra fram sina uppfattningar eller förhindra att meningsmotståndare kommer till tals.

Jag, har tagit del av svaren på en enkät i juni 1990 om förekomsten av politisk TV-reklam i samband med val som den europeiska radiounionen (EBU) gjort hos sina medlemsföretag på begäran av Yleisradio i Finland. Enkätsvaren visar att det i ett flertal länder i Europa gäller särskilda restriktioner för främst politisk TV- reklam. Så är fallet i exempelvis Danmark, Frankrike, Irland, Schweiz, Storbritannien och Österrike. De europeiska länder som accepterar politisk TV-reklam är främst Grekland, Italien, Nederländerna, Spanien och "Tyskland (de tyska programföretagen är skyldiga att i viss utsträckning upplåta reklamtid gratis för politiska partier).

Reglerna i Danmark innebär att det i TV inte får göras reklam "för ekonomiska intressegrupper samt religiösa och politiska åskådningar". I Norge har Stortinget i oktober 1990 fattat beslut om reglerna för reklam i norsk TV. Reglerna innebär att det inte får göras reklam "för livssyn eller politiska budskap". I Finland har man däremot nyligen beslutat att tillåta politisk reklam i TV fr.o.m. den 6 juni i år.

Med hänsyn till det anförda och till vad jag har sagt tidigare finner jag det motiverat att behandla frågan om ett uttryckligt förbud i svensk marksänd television mot sådana annonser som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Ett sådant annonseringsförbud skulle innebära en av det allmänna föreskriven hegränsning av yttrandefriheten i programföretagets sändningar. Därför får ett sådant förhud inte strida mot föreskrifterna i 2 kap. 12 och 13 §§ regeringsformen om skydd för yttrandefriheten och informationsfriheten.

Regeringsformen medger att yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas genom lag. En begränsning får emellertid göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och den får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen säsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, retigiös, kukturell eller annan sådan åskådning.

Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd elter förebyggandet och beivrandet av

brott. Friheten att yttra sig i näringsverksamhet får också begränsas. I

övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste

möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

De skyldigheter som enligt vad jag nyss anfört också ett reklamfinansierat TV-företag bör ha beror dels på att TV-mediet har stor genom-

slagskraft, dels på att tillgången till sändningstid är begränsad. Också dessa skyldigheter innebär begränsningar av den i regerings-

formen grundlagsfästa yttrandefriheten. Syftet med att ålägga företaget

dessa skyldigheter är att säkerställa möjligheten till en allsidig debatt i

televisionen. Detta ansågs i lagrådsremissen vara ett sådant särskilt viktigt skäl som enligt regeringsformen får föranleda att yttrandefriheten begränsas.

Föredraganden menade nämligen att den balans som de nyss nämnda

reglerna avser att åstadkomma skulle brytas om programföretaget fick

rätt att sända sådana annonser som syftade till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden. Vid sidan av att sådana annonsers uppdragsgivare hade möjlighet

att få sina uppfattningar belysta i den vanliga programverksamheten skulle de kunna föra fram sina meningar även på annonsplats. Någon genmälesrätt i ett sådant sammanhang är knappast tänkbar, i varje fall inte annat än i form av en betald annons, vilket skulle försvåra för resurssvaga aktörer att komma till tals.

Om det var tillåtet att sända detta slag av åsiktsannonser skulle alltså

de mest resursstarka grupperna och organisationerna få ökade möjligheter alt bedriva opinionsbildning och propaganda i TV, en utväg som inte stod till buds för ekonomiskt svagare grupper. Det samlade resultatet av en sådan ordning skulle bli att TV-mediet i ökad grad kom under kontroll av de opinionsbildare som förfogade över de största ekonomiska resurserna. Den offentliga debatten skulle därmed i ökad utsträckning styras av olika aktörers möjligheter att köpa sig sändningstid.

Enligt föredragandens mening skulle detta minska möjligheterna till en allsidig debatt och därmed vara till nackdel för demokratin och yttrandefriheten i samhället som helhet.

En omständighet som också underströks är att marknadsföringslagen inte medför några restriktioner för åsiktsreklamen, varför spelregler närmast skutlte saknas för sådana annonser om de fick förekomma i den marksända televisionen.

löredraganden ansåg därför att det i den marksända televisionen inte

borde få förekomma annonser som syftar till att vinna stöd för politiska

eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Inligt lagrådet gör uppbyggnaden av skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen det angeläget att vad som betecknas som "särskilt viktiga skäl" granskas från rent rättsliga synpunk-

ter. Allt som i och för sig kan anses förnuftigt och välmotiverat kan inte

utan vidare tillåtas passera, ens om det skulle i sak lämnas obestritt av det stora flertalet. Det måste vara fråga om skäl med en speciell tyngd. Vad det ytterst gäller är att inte skapa olyckliga prejudikat som kan åberopas i andra, oförutsedda sammanhang.

Vad som i remissen sägs om resursstarka och mindre resursstarka

grupper vill lagrådet inte tillägga någon speciell tyngd i detta sammanhang. Att förbudsregeln genomgående och utestutande skulle få den äsyftade verkan är inte säkert. Det kan räcka med att från det politiska området erinra om att nya partibildningar möter svårigheter av olika

slag som är inbyggda i konstruktionerna av systemen för riksdagsval och

kommunalval och för statligt och kommunalt partistöd. lögonfallande är emellertid att regeringsformen i omedelbar anslut-

ning till uttrycket "särskilt viktiga skäl" står fast att vid bedömande av vilka begränsningar som får ske "skall särskilt beaktas vikten av vidaste

möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och

kulturella angelägenheter". litt speciellt förbud mot vissa slags annonser i politiska, religiösa och fackliga frågor ter sig enligt lagrådet mot den bakgrunden inte naturligt.

lagrådet vill således framhålla att det i remissen föreslagna annonseringsförbudet inger betänkligheter med hänsyn till 2 kap. 13 § regeringsformen.

Min egen uppfattning är att jag i det här fallet inte anser att det går

att avgöra vad som skall betraktas som "särskilt viktiga skäl" uteslutande från rent rättsliga synpunkter. Regeringsformen riktar sig ju i en fråga

av detta slag till riksdagen såsom lagstiftare (jfr lagrådet i prop.

1984/85:199 s. 77).

I sak vidhåller jag uppfattningen i lagrådsremissen. Om det skulle

vara tillåtet med åsiktsannonser av här åsyftat stag skulle de mest resurs-

starka grupperna och organisationerna få möjlighet att oemotsagda använda TV-mediet för opinionsbildning och propaganda. Någon motsvarande möjlighet för ekonomiskt svagarare grupper skulle inte föreligga.

TV-mediet skulle i ökad grad komma under kontroll av de opinions-

bildare som förfogar Över de största ekonomiska resurserna. Detta skulle minska möjligheterna till en allsidig debatt och därmed vara till nackdel

för demokratin och yttrandefriheten i samhället som helhet. Att motver-

ka detta är enligt min mening ett sådant särskilt viktigt skäl som åsyftas i

regeringsformen.

Jag, vill emellertid betona att jag endast vänder mig mot att det under

annonstid i televisionen skall sändas annonser vars syfte just är att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på

arbetsmarknaden. Den föreslagna regleringen avses inte hindra att t.ex. organisationer eller samfund annonserar om evenemang eller om insamlingar till hjälpverksamhet. Jag vill också betona att mitt förslag är

begränsat till att gälla annonser under annonstid i televisionen och att jag inte tar upp frågan om restriktioner mot att ett reklamfinansierat TV-företag ställer sändningstid till förfogande för valprogram av politiska partier. Hur en valrörelse skall speglas av ett sådant TV-företag bör

liksom motsvarande frågeställning för programföretagen inom Sveriges

Radio-koncernen avgöras självständigt av företaget inom ramen för gällande regelverk, i främsta rummet radiolagens krav på opartiskhet.

Om en annons går ut på något annat än att vinna stöd för en åsikt av det åsyftade slaget träffas den inte av det föreslagna förbudet. En annons för en bok som förfäktar en viss politisk åsikt bör t.ex. inte anses syfta

till att vinna stöd för den i boken förfäktade åsikten, utan en sådan annons får i stället anses gälla marknadsföring av boken i fråga.

En annons är således oantastlig utifrån den nu diskuterade bestäm-

melsen så snart den gäller marknadsföring i marknadsföringslagens mening. Den föreslagna bestämmelsen bör enligt min mening också rent generellt förstås så att programföretaget, om man med fog kan anlägga

olika synpunkter på frågan om tillåtligheten av en viss åsiktsannons, inte skall vara förhindrat att sända annonsen. När det gäller frågan om svårigheter att dra gränser mellan tillåtna och otillåtna åsiktsannonser anser jag därför att man inte bör överdriva problemen.

Beträffande den politiska åsiktsannonseringen har radiolagsutredningen föreslagit ett särskilt undantag från det principiella förbudet. Utredningens uppslag att detta förbud skall kunna brytas inför val och folkomröstningar under förutsättning av medverkan från partierna i riksdagen har emellertid föranlett invändningar, och jag delar på denna punkt de kritiska remissinstansernas uppfattning. Jag är således inte beredd att förorda något undantag av detta slag till förmån för de etablerade politiska partierna, utan enligt min mening bör också förbudet mot

annonser som syftar till att vinna stöd för politiska åsikter ha en gene-

rell utformning.

4.5¶Annonsvolymen och hur annonser bör få sättas in

i sändningarna

4.5.1¶Högsta tillåtna annonsvolym

Mitt förslag: Av en programtjänsts sändningstid per dygn skall

högst tio procent få avse annonser under annonstid i televisio-

nen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00

och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag skall annonser få förekomma under högst åtta minuter eller, i

rena undantagsfall, tio minuter.

7 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 149

I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sändningstiden för annonser under annonstid i televistonen skall vara kortare än vad som nyss har

sagts.

Föreskrifter i de aktuella hänseendena skall tas in i radiolagen (13 §).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 199 ff.) innehåller i

sak samma föreskrifter som mitt förslag bortsett från att förslaget till timregel endast medger att det sänds annonser under åtta minuter.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de

flesta remissinstanserna, bl.a. samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet, Lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk Televi-

sion AB och Svenska kyrkans centralstyrelse. Nordisk Television uppger att bolaget vid planeringen av TV 4 har utgått från en annonstid om i genomsnitt sex minuter i timmen (10 46 av sändningstiden), som man funnit ger tillräckliga intäktsmöjligheter för en fullvärdig TV-kanal. Ju-

ridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter lämp-

ligheten av att lagfästa ett så deraljerat system vad gäller annonsinslagens fördelning över programtiden och framkastar tanken att detaljregleringen skulle kunna ske i ett avtal mellan regeringen och programföretaget. Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistförbundet Svensk Handel anser att lagen bör överensstämma med den europeiska TV-konventionen så att 15 26 sändningstiden får avse reklam och

även Övriga normer i artikel 12 i konventionen kommer att gälla. Till förmån för en reglering som inte går längre än 'TV-konventionen uttalar

sig också Dapligvaruleverantörers Förbund; konkurrensen om reklaminvesteringarna skulle inte ske på lika villkor om en svensk markbaserad kanal reglerades hårdare än satellitkanalerna. Konsumentverket

hänvisar i stället till att verket har ställt sig bakom NIiK-rapporten

1989:5 med gemensamma nordiska konsumentkrav på TV-reklam till barn och unga. Där framförs åsikten att ingen reklam bör få sändas före

kl. 20.

Skälen för mitt förslag: I den europeiska TV-konventionen finns i ar-

tikel 12 bestämmelser om den högsta tillåtna sändningstiden för reklam. Huvudregeln är att reklamtiden inte får överstiga IS procent av den dag-

liga sändningstiden. Denna andel kan dock öka till 20 procent för att inkludera sådana former av reklam som direkterbjudanden till allmänheten om avsättning, inköp eller uthyrning av varor eller tlllhandahåtlande av tjänster (teleshopping). förutsatt att sändningstiden för punktreklam ("spot advertising") inte överstiger 15 procent.

Sändningstiden för punktrektam under en given entimmesperiod får inte överstiga 20 procent. För teleshopping får sändningstiden inte överstiga en timme per dag.

Artikel 28 i konventionen bör också uppmärksammas. Den säger att ingenting i konventionen hindrar en stat från att tillämpa mer restriktiva och detaljerade regler än konventionens i fråga om programtjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som staten har

jurisdiktion över.

Vad som har sagts nu betyder å ena sidan att vi är fria att för ett

reklam-TV-företag bestämma en lägre annonsvolym än vad konventionen tillåter och å den andra att vi inte kan bestämma en högre annon-

svolym än vad som följer av konventionens bestämmelser om högsta

tillåtna sändningstid för reklam.

Hur stor annonsvolym ett reklam-TV-företag bör få ha i sina sänd-

ningar beror på hur man gör intresseavvägningen mellan dem som berörs av frågan. Den som ser på TV måste ta del av programmen allteftersom de

sänds ut. En tidningsläsare kan däremot snabbt bilda sig en uppfattning om vad som står i tidningen, hoppa över de delar som inte intresserar

och läsa återstoden i vilken ordning som helst. En tidning kan därför innehålla en mängd annonser utan att detta framstår som störande. I en

'TV-sändning märks däremot redan en relativt liten annonsvolym.

Publikens intresse är att få följa TV-programmen så ostört som möj-

ligt. Ju större annonsvolymen är, desto mera störs man som tittare. Det

nu angivna intresset talar för en liten högsta annonsvolym.

För ett 'TV-företag som skall finansiera sin verksamhet med reklam-

inkomster är den tillåtna annonsvolymen en av de faktorer som bestämmer intäktsmöjligheterna. Programföretaget har därmed intresse av en

stor högsta annonsvolym. Också publiken kan emellertid ha intresse av

en stor annonsvolym, eftersom ökade annonsinkomster ger programföretaget möjlighet att sända påkostade program.

Ett TV-företags möjligheter att få annonsinkomster bestäms inte en-

bart av annonsvolymen. Även annonstidens fördelning under dygnet och hur annonser får sättas in i sändningarna har betydelse för inkomst-

möjligheterna.

TV-publikens storlek varierar starkt under dygnets timmar. Under bästa sändningstid på kvällen kan ett enstaka program ses av mer än 30 procent av befolkningen, medan andelen TV-tittare under andra tider kan vara begränsad till nägra få procent. Eftersom det finns ett starkt samband mellan andelen tittare och priset på annonstid har programföretaget ett intresse att koncentrera annonseringen till de tider på dygnet

då många ser på TV. Detta skulle emellertid vara mycket störande för tittarna. Radiolagsutredningens förslag i det här avseendet innebär att regle-

ringen inte tar i anspråk hela det utrymme som TV-konventionen lämnar. De flesta remissinstanserna har godtagit förslaget eller lämnat det

utan erinran. Enligt min mening utgör förslaget en rimlig kompromiss mellan de motstående intressen som finns. Det bör således vara tillräckligt att medge att 10 procent av sändningstiden - eller i genomsnitt 6 minuter per timme - får utgöras av annonser. Jag ser inte någon anledning

att därutöver avsätta tid för direkta säljerbjudanden eller liknande. Såda-

na program får rymmas inom den tillåtna annonstiden.

Genomsnittet bör avse sändningstiden som helhet. Som sändningstid

bör inte räknas tid då det endast sänds testbild eller något liknande, med eller utan musik. För atl motverka att annonserna förskjuts från t.ex. dagtid till bästa sändningstid under kvällen förordar jag dessutom lik-

som utredningen att högst 10 procent av sändningstiden mellan kl. 18.00 och 24.00 skall få avse annonser.

Inom dessa ramar bör reglerna möjliggöra en viss flexibilitet. Sänd-

ningstiden för annonser bör således under en enskild timme kunna

överstiga tio procent (sex minuter). Med timme avser jag då tiden meltan två hela klockslag, exempelvis mellan kl. 20.00 och 21.00.

Den av utredningen föreslagna maximitiden för annonser under en

timme - åtta minuter - bör inte bara ses mot bakgrund av 10 3o-gränsen i fråga om hela sändningstiden. Förslaget har också ett samband med vad utredningen föreslår om annonsers inplacering i sändningarna. Jag

tar upp detta närmare i det följande (se avsnitt 4.5.3). Redan här vill jag

emellertid nämna att jag förordar en mer restriktiv linje än utredningen

när det gäller rätten att avbryta program med annonser. Mitt förslag, innebär att ett programföretag som regel endast kommer att kunna sätta in annonser mellan olika program. I förhållande till utredningens förslag begränsar detta programföretagets möjligheter att bestämma när un-

der sändningstiden annonser skall sättas in.

Min nu redovisade inställning motiverar en något större flexibilitet i regelsystemet än vad som ligger i utredningens förslag om den högsta annonstiden under en timme.

Oftast bör det visserligen vara tillräckligt att programföretaget kan

sända annonser upp till åtta minuter i timmen. Om annonser måste sät-

tas in mellan programmen kan emellertid programtablån vid enstaka tillfällen göra det försvarbart att 8-minutersgränsen överskrids. Regleringen bör därför medge att det kan ske sådana överskridanden. Endast i rena undantagsfall bör dock detta vara möjligt. Och det bör inte någon gång vara tillåtet att under en timme sända annonser mer än I0 minuter.

Så länge vi inte har någon reklamfinansierad television i marknätet vilar i viss mån alla antaganden om effekterna av olika regler på giss-

ningar. Jag kan därför tänka mig att det efter en tid, då vi har fått mer

erfarenhet, är lämpligt att se över vissa regler. Jag är inte heller främ-

mande för att man i det konkreta fallet kan ha anledning att utforma

regleringen mer restriktivt än vad jag hittills har sagt. Utredningen har mot den bakgrunden föreslagit en föreskrift om att det i avtalet mellan staten och programföretaget får bestämmas att högsta tillåtna sändnings-

tiden för annonser skall vara kortare än vad som följer av de ovan behandlade reglerna. I lagrådsremissen uttalades att det i sak inte fanns an-

ledning till någon annan uppfattning än utredningen. Föredraganden ansåg det emellertid vara onödigt med ett uttryckligt bemyndigande av detta slag.

Detta motiverades med att det kunde anses tillräckligt att radiolagen innehåller ett bemyndigande för regeringen att träffa avtal med et programföretag om skyldighet för företaget att inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis. En avtalsbestämmelse med stöd av detta bemyndigande angavs inte behöva ta i anspråk hela det utrymme som bemyndigandet lämnar. Med stöd av

detta skulle därför kunna åstadkommas exempelvis att reklamvolymen i

ett programföretags sändningar begränsades i förhållande till vad som följer av de tidigare behandlade reglerna.

Lagrådet förordar emellertid liksom utredningen att möjligheten till begränsningar uttryckligen markeras i lagen. Jag kan instämma i detta. Konsumentverkets uppfattning att det inte bör få sändas någon re-

klam i TV före kl. 20 betingas av verkets syn på att televisionen inte bör

få utnyttjas för reklam som vänder sig till barn. Denna fråga skall jag behandla för sig längre fram (avsnitt 4.7).

4.5.2 Den kortaste annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle

Mitt förslag: Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle skall inte få understiga en minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats.

En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (14 §).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 205 f.) innebär att annonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två och får vara högst sex

minuter, sedan ljud- och bildsignaturen frånräknats.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Regeln om två minuter som minimitid kritiseras dock av Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Annonsörföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Nordisk Television. Annonsörföreningen uttalar att kortare annonstider än två minuter möjliggör en slagkraftigare exponering av enskilda annonser. Likaså underlättas möjligheterna till exponering av endast en eller ett fåtal annonsörers reklambudskap. Detta är i vissa fal ett starkt annonsörsintresse och bör tillåtas. Enligt Nordisk Television

skulle den föreslagna två- minutersgränsen enbart leda till onödiga låsningar i programtablån. Skälen för milt förslag: Jag kan se två skäl för att reglera den kortaste

annonstiden vid ett givet tillfälle. Det ena har att göra med principen om reklamidentifiering.

Som nämnts tidigare (avsnitt 4.1.2) anser jag i motsats till radiolagsutredningen att det inte bör föreskrivas någonting om minimitiden för en viss annons. Utredningen föreslog att en annons inte skulle få vara kortare än 20 sekunder. Mitt förslag hindrar således inte att det sänds även kortare annonser.

En enda kort annons kan emellertid för ”'TV-tittarna vara svår att uppfatta som annons även med beaktande av förslaget om en särskild ljud- och bildsignatur för att omge annonstiden.

Det andra skälet att bestämma en undre gräns för annonstiden vid ett givet tillfälle har att göra med att det är önskvärt att antalet annonsavbrott kan begränsas, eftersom varje avbrott måste anses vara ett störande inslag för tittarna.

Även när det gäller den nu behandlade frågan bör den europeiska TV-konventionen beaktas. Dess bestämmelser om reklamens form och presentation finns i artikel 13.

Konventionen föreskriver att reklamen skall kunna identifieras tydligt som reklam och klart skiljas från övriga inslag i programtjänsten genom optiska eller akustiska medel. Särskilt anges att reklamen i princip skall sändas i block.

För att man skall kunna tala om ett annonsblock måste annonssändningen gälla i vart fall två annonser. Den förklarande rapporten till konventionen anger att det i undantagsfall bör vara möjligt att inte sända reklam i block, t.ex. i fråga om enstaka långa annonser eller om programföretaget inte har sålt tillräckligt med reklamtid för att kunna sända reklam som block.

Enligt min mening är det lämpligt att det svenska regelverket på ett tydligt sätt ger uttryck för principen att annonser skall sändas i block. Därför anser jag, liksom radiolagsutredningen, att det behövs en regel om vad som får vara den kortaste annonstiden vid ett givet tillfälle. Jag anser dock inte att denna tid behöver vara så lång som två minuter, utan det hör räcka att tiden är en minut.

Den föreslagna utformningen av regeln hindrar naturligtvis inte att det under en-minutstiden endast sänds en annons.

Enligt min mening är det inte nödvändigt att föreskriva någon särskild högsta annonstid vid ett givet tillfälle. En övre gräns avses gälla ändå, eftersom jag föreslår att det under en timme mellan heta klockslag skall få sändas annonser under i princip högst åtta minuter (se föregående avsnitt).

4.5.3 Allmänna krav på hur annonser får sättas in i sändningarna

Mitt förslag: Annonser under annonstid i televisionen skall sät-

tas in mellan programmen. Annonser skall dock få avbryta ett

program, om de sätts in

I. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pau-

ser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller ceve-

nemang med pauser för publiken,

2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar

och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst

20 minuter.

Föreskrifter om detta skall! tas in i radiolagen (15 §).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 207 ff.) överensstäm-

mer delvis med mitt förslag, nämligen när det gäller huvudregeln att an-

nonser skall sättas in mellan programmen och undantagsregeln om rätt alt sätta in annonser i pauser i sportprogram m.m. Mitt förslag om rätt att sätta in annonser mellan delar i vissa program har ingen uttrycklig motsvarighet i utredningens förslag.

Utredningens förslag innehåller till skillnad från mitt förslag också en föreskrift som är särskilt avsedd för ett helt eller huvudsakligen reklamfinansierat TV- företag. Utredningen har ansett att ett sådant före-

tag enligt avtalet med staten bör ha en principiell rätt att avbryta pro-

gram med annonser. Bland utredningens villkor för annonsavbrott märks att avbrott måste ske med varsamhet och under hänsynstagande till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta,

att annonser inte skall få avbryta ett program som är kortare än 20 minuter och att ett program som består av en film som är längre än 45 mi-

nuter skall få avbrytas av annonser en gång.

Remissinstanserna: Utredningens förslag, har fått ett blandat mottagande. Lantbrukarnas Riksförbund finner reglerna vara väl avvägda bå-

de från publikens och programföretagets synpunkt. Också Sveriges

Marknadsförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Nordisk Television godtar uttryckligen förstaget.

Stiftelsen Svenska Filminstitutet instämmer i den föreslagna huvud-

regeln att annonser skall placeras i pauser mellan programmen.

Enligt Dagligvaruleverantörers Förbunds bestämda åsikt bör regleringen vara densamma oavsett om det reklamsändande YV-företaget blir Sveriges Television eller ett från Sveriges Radio-koncernen fristående företag. Även Sveriges Reklamförbund har denna uppfattning. Sveriges Radio vill, för det fall att det blir tillåtet med annonssändningar för så-

väl Sveriges Radio-koncernen som andra företag, framhålla det angeläg-

na i att i så fall samma regler kommer att gälla för samtliga företag.

Radionämnden uttalar att den föreslagna regleringen förefaller vara

synnerligen invecklad och svår att övervaka. Samhällsvetenskapliga fa-

kultetsnämnden vid Göteborgs universitet anser att förslaget är ytterst komplicerat.

Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistförbundet Svensk Handel uttalar att man när det gäller att avbryta ett pro-

gram med annonser i stort sett bör kunna hålla sig till den europeiska TV- konventionens normer. Förslaget driver detaljeringen ett gott stycke längre och har en ganska byråkratisk karaktär. Enligt Köpmannaför-

tisk.

En ganska stor grupp remissinstanser anser att det inte alls bör vara tillåtet att avbryta ett program med annonser. Bland dessa märks socialstyrelsen, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, konsumentverket, Sveriges Radio, Tjänstemännens Centralorganisation, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Svenska Teaterförbundet, Svenska Journalistförbundet och SIF- klubben vid Sveriges Radio-koncernen. Till förmån för en stor restriktivitet

då det gäller att avbryta program med reklam uttalar sig också Filmin-

stitutet och Svenska kyrkans centralstyrelse. Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd anser att det är en viktig kulturpolitisk angelägenhet att upplevelser av t.ex. filmer, konserter, opera- eller teaterföre-

ställningar inte störs och splittras av reklaminslag. Några av de nu nämnda instanserna menar att reklamsändningar endast bör få ske på i förväg tillkännagivna tider.

Ett argument som framförs mot annonsavbrott i program är att sådana strider mot den ideella rätt till sina verk som upphovsmännen har

enligt upphovsrättslagen. Vissa remissinstanser vänder sig speciellt mot att det föreslås vara tillåtet att avbryta filmer med annonser. Bland dessa

instanser märks juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Filminstitutet, Svenska Regissörsföreningen, Svenska Teaterförbundet, KLYS och Oberoende lilmares Förbund. Organisationerna anser att bl.a. upphovsrättsliga skäl med särskild styrka talar mot annonsavbrott i filmer.

Skälen för milt förslag: I utlandet förekommer två huvudmodeller

för hur reklam får sättas in i ett TV- företags sändningar. Den ena inne-

bär att reklam endast får sättas in mellan programmen och eventuellt i längre pauser i vissa typer av program. Enligt den andra modellen får pågående program avbrytas med reklam, vanligen med vissa begräns-

ningar i fråga om t.ex. program som behandlar särskilda ämnesområ-

den.

För sådana 'TV-företag som har ett mer eller mindre ambitiöst public service-uppdrap gäller ofta att företaget endast får sända reklam mellan programmen, medan friare regler brukar gälla för andra TV-företag.

Undantag från vad som har sagts nu förekommer emellertid, t.ex. i Stor-

britannien, där den reklamfinansierade televisionen skall uppfylla omfattande kvalitetskrav samtidigt som program får avbrytas av reklam under vissa förutsättningar.

Den europeiska 'TV-konventionens regler om hur reklam får sättas

in i sändningarna finns i artikel 14. Huvudregeln är att reklamen skall

sändas mellan programmen. Konventionen godtar emellertid principi-

ellt att reklam sätts in i ett program, om detta sker på ett sådant sätt att

programmets integritet och värde och rättighetshavarnas intressen inte skadas.

I program som består av självständiga delar samt i sportprogram och på liknande sätt sammansatta program som avser evenemang, eller före-

ställningar med pauser får reklam sättas in endast mellan delarna eller i

pauserna. Om andra program än sådana som består av självständiga delar e.d.

avbryts av reklam bör det gå minst 20 minuter mellan varje avbrott.

En mera restriktiv reglering gäller i fråga om vissa typer av program, där sändningstiden är längre än 45 minuter. De åsyftade programmen är

audiovisuetta verk såsom biograffilmer och filmer som har gjorts för att visas i TV (med undantag av serier, underhållningsprogram och dokumentärer). Ett sådant program får avbrytas av reklam en gång för varje hel 45-minutersperiod. Ytterligare ett avbrott får ske om den sammanlagda sändningstiden med minst 20 minuter överstiger två eller flera he-

la 45-minutersperioder.

Reklam får inte sättas in i någon utsändning som gäller en gudstjänst. Inte heller får det ske reklamavbrott i program som är kortare än

30 minuter om det rör sig om nyhetsprogram, nyhetskommenterande

program, dokumentärer, religiösa program eller barnprogram.

Artikel 28 i konventionen bör också beaktas. Som tidigare nämnts anges där att konventionen inte hindrar en stat från att tillämpa mer re-

striktiva och detaljerade regler än konventionens i fråga om program-

tjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som staten har jurisdiktion över.

De av radiolagsutredningen föreslagna restriktionerna i fråga om an-

nonsavbrott sträcker sig i några avseenden längre än TV-konventionen.

Bl.a. innebär förslaget ett absolut förbud mot avbrott i barnprogram och nyhetsprogram. I förhållande till konventionen begränsar också förslaget antalet tillåtna annonsavbrott i långfilmer.

Som har framgått uppvisar remissinstansernas inställning en stor spännvidd; medan vissa uttryckligen godtar utredningsförslaget anser andra att det inte alls bör vara tillåtet att avbryta program med annonser, och några av de senare anser dessutom att reklaminslag endast bör

få sändas på fasta, i förväg tillkännagivna tider, en inställning som moti-

veras med att TV-tittarna bör kunna välja om de vill ta del av reklamen eller inte. lin särskilt kritisk inställning framkommer när det gäller förslaget att filmer och andra dramatiska verk skall få avbrytas av annon-

ser. Jag har tidigare (avsnitt 3.1) givit den allmänna bakgrunden till var-

för jag anser att det nu bör kunna komma till stånd reklamfinansierade sändningar i den marksända televisionen. Som jag har konstaterat sker redan reklamsändningar till svensk publik via satellit. Jag har dragit

slutsatsen att det i denna situation är bättre att tillåta reklamsändningar i marknätet än att upprätthålla det i dag rådande förhudet mot reklamfi-

nansierade sändningar där. Bl.a. blir det i fråga om TV-reklam i mark-

sändningarna lättare att motverka oönskade effekter av reklamen än vad

fallet är med den reklam som förekommer i satellitkanalerna.

En ordning för den marksända televisionen som endast medgav att reklaminslag fick sändas på i förväp tillkännagivna tider skulle enligt min mening gå alltför långt i restriktivitet med tanke på vad som gäller

för satellitkanalerna. Även om jag har förståelse för bevekelsegrunderna hos de remissinstanser som förespråkar en ordning med fasta reklamtider, anser jag således att en sådan reglering inte skulle ta tillräcklig hän-

syn till ett marksändande TV-företags konkurrenssituation. För mig står i stället valet mellan att antingen godta principen att programföretaget får avbryta program med annonser eller att inta motsatt grundhållning utan att för den skull gå så långt som till att kräva

fasta annonstider.

Vid det ställningstagandet vill jag mot bakgrund av remissutfallet fäs-

ta särskild vikt vid publikens möjligheter till ostörd upplevelse av pro-

grammen. 'TV- tittarna torde i de flesta fall uppfatta annonsavbrott som mycket störande. I en film förtar avbrotten verkan av den dramatiska handlingen och gör det svårare att följa programmet. Jag har stor förstå-

else för att upphovsmän till filmer och andra verk ogillar detta.

Därmed är inte sagt att en lagstiftning som medger annonsavbrott i

program utan vidare strider mot upphovsmannens ideella rätt till sitt

verk enligt upphovsrättslagen. Att generellt säga att annonsavbroött i pro-

gram strider mot upphovsmannens ideella rätt leder enligt min mening

alltför långt. Och även om lagstiftningen medgav annonsavbrott i program, skulle naturligtvis en upphovsman vara 1 sin fulla rätt att hävda

att konkreta fall av sådana avbrott kränkte hans ideella rätt.

Utländska exempel visar att publiken intar en negativ attityd till reklamavbrott. I USA, där TV-kanalerna i stor utsträckning, avbryter program med reklam, är ett av argumenten vid marknadsföring av betal- TV-tjänster just frånvaron av reklam i sändningarna. I reklambranschen diskuteras med oro de framväxande företeelserna "zipping" och "zap-

ping". I det förra fallet handlar det om att de som videobandar program

spolar förbi reklaminslagen när de i efterhand tar del av programmet. Den andra företeelsen innebär att TV-tittaren med hjälp av fjärrkontrollen byter kanal så snart ett reklamavbrott inträffar. Enligt min mening tyder detta slag av tittarbeteende på att annonsplacering i programmen kanske inte är så effektiv från annonsörernas synpunkt som man ibland föreställer sig.

Mot denna bakgrund anser jag att annonsavbrott inte bör få äga rum i så stor utsträckning som skulle bli fallet om radiolagsutredningens för-

slag följdes. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste utredning-

ens förslag också betecknas som komplicerat. Det är en fördel om reglerna kan göras enklare.

Huvudregeln bör vara att annonser sätts in mellan programmen

Huvudregeln för hur annonser får sättas in i sändningarna bör som ut-

redningen har föreslagit vara, att detta skall ske mellan programmen. Y:n sådan placering av annonserna stör inte nämnvärt publikens upplevel-

ser av programmen. De tittare som Önskar se annonserna kan göra det,

medan de som under annonstiden hellre vill göra något annat kan göra del utan att gå miste om sammanhanget i ett program.

Den aktuella regeln gör att man måste kunna ta ställning till när ett TY-program börjar och slutar.

Som nämnts tidigare (avsnitt 4.1.2) har kabelnämnden pekat på att

begreppet radioprogram i radiolagen är oklart så till vida, att det kan va-

ra svårt att i ett visst fall avgöra om det rör sig om ett eller flera pro-

gram.

Man bör som jag redan har varit inne på inte överdriva svårigheterna på detta område. Utgångspunkten bör vara hur programföretaget väljer

att presentera sitt programutbud. Vad programföretaget presenterar som ett program bör normalt kunna betraktas som ett program.

Ett sådant synsätt står enligt min mening i god samklang med ailmänt språkbruk som med ett program får anses förstå en avgränsad del

av sändningstiden, vilken presenteras under en särskild rubrik och be-

handlar ett på ett visst sätt sammanhållet tema. Fxempelvis torde det i

allmänhet inte finnas anledning att uppfatta ett enstaka artistframträdande eller en enstaka kortfilm eller intervju i ett program med skilda inslag som ett separat program.

Det bör finnas vissa möjligheter au avbryta program med annonser

Även om man håller hårt på principen att ta stor hänsyn till publikens

önskemål om att inte störas av annonser saknas det enligt min uppfattning skäl att vara kategorisk.

Liksom radiolagsutredningen anser jag nämligen att det bör vara tillåtet att sätta in annonser i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som avser föreställningar eller evenemang med

pauser för publiken. Jag syftar t.ex. på pauserna mellan perioderna i

ishockey- eller fotbollsmatcher och på sådana pauser där publiken på

en teater eller i en konsertsal lämnar lokalen för att sträcka på benen.

När kabelnämnden pekat på att begreppet radioprogram i radiolagen

är oklart har nämnden särskilt berört svårigheten att i samband med s.k.

blandprogram avgöra vad som är ett program och vad som är delar av ett längre program.

Uppmärksamhet i detta sammanhang förtjänar således också det förhållandet att programföretaget sänder långa block där det förekommer längre inslag av helt olika karaktär. I fråga om Sveriges Television har det t.ex. förekommit att sändningarna under en hel kväll hållits samman under en gemensam rubrik och av en enda presentatör. Innehållet 1 sändningen har emellertid varit sammansatt ungefär som under en vanlig programkväll. Barnprogram har t.ex. sänts tidigt på kvällen, ny-

hetssändningar har satts in på de vanliga tiderna, vissa serier har åter-

kommit på ungefär samma tider vecka efter vecka osv.

Mellan sådana självständiga inslag bör det enligt min mening i princip vara tillåtet att placera annonser. Denna rätt bör framgå genom en uttrycklig föreskrift.

Som har nämnts föreskriver den europeiska 'FV- konventionen att

det i allmänhet bör förflyta minst 20 minuter mellan två reklamavbrott.

Utöver vad jag tidigare har föreslagit anser jag därför att annonser bör få sättas in mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter. Jag vill också hänvisa till att jag längre fram föreslår vissa särregler med tanke på barnen och TV-reklamen (se avsnitt 4.7).

4.6¶Vissa marknadsföringsrättsliga normer

4.6.1 Marknadsföringslagen och reklam i TV

Min bedömning: I stort sett bör TV-reklamen hanteras utan

marknadsföringsrättsliga särregler.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm-

ning (betänkandet s. 216 ff.). Remissinstanserna: Utredningens bedömning delas uttrycktigen av bl.a. Stockholms tingsrätt, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet, Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Internationella Handelskammarens Sven-

ska Nationalkommitté och Nordisk Television. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att otillbörlighetsnormen i generalklausulen i 2 I marknadsföringstlagen är flexibel och möjliggör en

nyanserad tillämpning som bl.a. beaktar skillnader mellan olika reklam-

medier i fråga om påverkan på mottagaren. Sannolikt kommer praxis

att etablera relativt stränga kriterier på TV-reklamområdet. Enligt Inter-

nationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté kommer TV-

reklamen sannolikt att ge upphov till en del specifika tolkningsproblem

när det gäller marknadsföringslagen. I sådana frågor kan då Internationella Ilandelskammarens Grundreglier för reklam erbjuda en ändamålsenlig utgångspunkt. Stock holms tingsrätt och Annonsörföreningen har uppfattningen att informationsskyldigheten enligt 3 §& marknadsföringslagen inte bör

sträcka sig lika långt för TV-reklam som för reklam i tryckta skrifter.

Enligt barnmiljörådet är skyddet för barn i marknadsföringslagstiftningen otillräckligt och rådet kräver att lagstiftningen ses över. Konsumentverket anser att det bör finnas möjlighet att ålägga ett

reklam-TV-företag, att sända tillrättalägganden (beriktigande av vilseledande marknadsföring).

Skälen för min bedömning: I 8 § radiolagen föreskrivs att ingen myndighet får förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Jag har

tidigare föreslagit att tillämpningsområdet för denna föreskrift skall an-

passas till den regel som har varit dess förebild, nämligen censurför-

budet i I kap. 2 § tryckfrihetsförordningen (avsnitt 4.2.1).

hinder att i fråga om reklam i radio och TV tillämpa generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen. Ett genomförande av förslaget leder därför till att marknadsdomstolen får möjlighet att vid vite förbjuda sådan reklam i radio eller TV som bedöms vara otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.

Den nämnda generalklausulten är enligt radiolagsutredningen och de flesta remissinstanserna ett tjänligt instrument för att hantera TVreklamen. Jag delar denna uppfattning och noterar i det sammanhanget vad juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har uttalat om att rättspraxis sannolikt kommer att etablera relativt stränga kriterier på TV-reklamområdet.

Marknadsföringslagen innehåller en särskild generalklausul om informationsskyldighet i reklam (3 §). Radiolagsutredningen har gjort bedömningen att även den bör kunna få en ändamålsenlig tillämpning när det gäller reklam i TV. Inte heller detta har ifrågasatts vid remissbehandlingen.

Genom den praxis som marknadsdomstolen kan utforma får det visa sig vilken omfattning en informationsskyldighet i reklam i TV har jämfört med i annan mediereklam. Jag noterar att två remissinstanser uttalat att informationsskyldigheten inte bör anses vara lika långtgående på TV-reklamområdet som när det gäller reklam i tryckta skrifter. Själv kan jag om detta endast konstatera att frågan gäller hur lagstiftning skall tillämpas i konkreta fall som inte kan komma under regeringens bedömning. Jag saknar därför anledning att uttala mig närmare |) frågan.

Däremot vill jag instämma i radiolagsutredningens slutsats att det i stort sett bör vara möjligt att klara sig utan marknadsföringsrättsliga särregler för TV-reklamen. Likaså anser jag - i likhet med utredningen - att det på två områden är motiverat att göra särskilda överväganden. Jag syftar dels på reklam för alkohol och tobak, dels på reklam som vänder sig till barn.

Innan jag går över till dessa frågor vill jag påminna om vad jag tidigare (avsnitt 4.1.2) har bedömt vara min uppgift i detta sammanhang, nämligen att föreslå de lagändringar som behövs för att det markbundna sändningsnätet skall kunna användas för reklamfinansierade TVsändningar. Däremot har jag inte menat att en förutsättning för detta bör vara att man mera allmänt ser över den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen och överväger att i denna införa nya institut, t.ex. av det slag som konsumentverket har efterlyst.

4.6.2 Ingen alkohol- eller tobaksreklam i radio eller TV

Mitt förslag: I radioansvarighetslagen anges att utan hinder av

den lagen gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

I alkohol- och tobaksreklamlagarna tas in nya bestämmelser

som innebär att det vid marknadsföring av en alkoholdryck

resp. en tobaksvara är förbjudet att använda en kommersiell annoöns i ljudradio- eller televisionsprogram.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 228 ff.) överensstäm-

mer med mitt förslag såvitt gäller radioansvarighetslagen.

Även utredningen har föreslagit att det tas in nya bestämmelser i

alkohol- och tobaksreklamlagarna; utredningen har dock begränsat det föreslagna förbudet mot kommersiella annonser till att gälla televisions-

program som ett programföretag sänder med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen.

Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan

erinran av Stockholms tingsrätt, socialstyrelsen, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, samhällsvetenskapliga fakultets-

nämnden vid Göteborgs universitet, Lantbrukarnas Riksförbund, Sanna Satellite AB, Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Sanna Satellite AB uppger att det för "Nordic Channel" finns ett särskilt programråd, som övervakar att bl.a. reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror, men även reklam som eventuellt kan anses stötande, ej sänds. Socialstyrelsen betonar vikten av att så långt möjligt motverka också s.k. dold reklam för alkohol och 1to-

bak. Som exempel nämns att tobaksindustrin är en av de största sponso-

rerna av biltävlingar.

Skälen för mitt förslag: Det förhållandet att det nu bör kunna kom-

ma till stånd reklamfinansierade TV- sändningar i marknätet betyder naturligtvis inte att jag anser att det bör sändas alkohol- eller tobaksreklam i TV. Tvärtom får det anses vara starkt motiverat att det inte före-

kommer någon sådan reklam. Vad beträffar tobaksvaror följer f.ö. av

den europeiska TV-konventionen att en konventionsstat inte får ha nå-

gon reklam för sådana varor i gränsöverskridande TV- sändningar (arti-

kel 15:1).

I vårt land gäller sedan år 1979 vissa generella föreskrifter om mark-

nadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror. Reglerna finns i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen).

Reklamlagarna ställer ett grundläggande krav på särskild måttfulthet

vid marknadsföring av alkohol och tobak. Detta innebär att en reklam-

eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande

eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol etler tobak

(2 § första stycket alkoholreklamlagen resp. 2 § tobaksreklamlagen). Enligt motiven (prop. 1977/78:178 s. 31) är reklam: i radio och TV exempel på sådana reklamformer som anses vara påträngande m.m.

Reklamlagarna är anknutna till marknadsföringslagen på det sättet att en marknadsföringsåtgärd som strider mot lagarna anses vara otillbörlig mot konsumenter vid tillämpning av marknadsföringslagens generalklausu! mot otillbörlig marknadsföring (3 § alkoholreklamlagen resp. 4 § tobaksreklamlagen).

Alkohol- och tobaksreklamtagarna har också sit intresse med hänsyn till det yttrandefrihetsrättsliga regelverket.

Radioansvarighetslagen bör ändras

Med det yttrandefrihetsrättsliga regelverket avser jag - förutom reglerna i

2 kap. 1, 12 och 13 regeringsformen - för det första bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen. För det andra syftar jag på den särskilda ansvarighetslagstiftning som finns på radio- och TV-området, särskilt radioansvarighetslagen.

Alkohol- och tobaksreklamlagarna innehåller specialregler i fråga

om kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter. Sådana annon-

ser får i princip inte avse spritdrycker, vin eller starköl (2 § andra

stycket alkoholreklamlagen). Något motsvarande förbud gäller inte i fråga om tobaksvaror. Det krävs dock att en tobaksannons återger en sådan varningstext och innehållsdeklaration som skall finnas på en tobaksva-

ras förpackning enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror (3 § tobaksreklamilagen).

Reglerna rörande kommersiella annonser i tryck föregicks av att det

år 1974 infördes stöd för en sådan reglering i I kap. 9 § tryckfrihets-

förordningen. Där slås i punkt 1! fast att utan hinder av förordningen gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Tryckfrihetsförordningen tillåter således att en förbudslagstiftning

riktar sig mot kommersiella annonser som används vid marknadsföring av alkohol etter tobak.

I radioansvarighetslagen finns ingen motsvarighet till bestämmelsen i I kap. 9 § punkt Itryckfrihetsförordningen. Radiolagsutredningen har föreslagit att en sådan bestämmelse skal! införas, och de flesta remissinstanserna är positiva till förslaget. Jag är av samma mening.

Min uppfattning är således alt det av radioansvarighetslagen bör framgå, att utan hinder av den lagen gäller vad som föreskrivs i annan

lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används

vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Liksom bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen blir det i detta fall lagar fråga om en rambestämmelse.

I tryckfrihetsförordningen används uttrycket kommersiell annons främst för att markera var gränsen går mellan vad som omfattas av och

bas" (prop, 1973:123 s. 46).

För tidningarnas del skiljer man som bekant mellan annonser och

redaktionell text. Tryckfrihetsförordningens bestämmelse om möjlighet

att förbjuda kommersiella annonser innebär att den redaktionella texten är tryggad av förordningens regler.

Med att en annons är kommersiell avses, sades det vid tillkomsten av

tryckfrihetsförordningens bestämmelse, att annonsen är ett medel för marknadsföring av en vara. Meddelandet i annonsen skall vara sådant att det av innehållet framgår att meddelandet är avsett att främja avsätt-

ning av en vara. Detta betyder bl.a. att s.k. åsiktsannonsering i fråga om

alkohol och tobak faller utanför tillämpningsområdet. Mot denna bakgrund uppkommer frågan vad som bör förstås med

uttrycket kommersiell annons i den föreslagna bestämmelsen i radioansvarighetslagen.

Till en början vill jag fästa uppmärksamheten på vissa skyldigheter

som jag i det föregående har ansett att ett reklamsändande 'TV-företag

bör ha. Jag har föreslagit att företaget endast under den särskilt markerade annonstiden i televsionen skall ha rätt att sända reklam mot

vederlag, (4.3.3). Vidare har jag ansett att för den cgentliga programverksamheten bör gälla bl.a. kravet på opartiskhet (4.3.1).

Jag vill också hänvisa till ett förslag som jag snart kommer till, näm-

ligen att det bör införas en uttrycklig regel om att ett programföretag i

programverksamheten inte mot vederlag eller annars på ett otillbörligt

sätt får gynna ett kommersiellt intresse (4.9.1).

Om dessa förslag genomförs kommer ett reklamsändande "TV-företag att ha ytterst begränsade möjligheter att under annan tid än annonstid

sända vad som kan framstå som reklam för alkohol och tobak.

Det kan också finnas anledning att erinra om mitt förslag, till reglering, för de icke reklamfinansierade programföretagen. Itt sådant företag avses Över huvud taget inte ha någon rätt att sända reklam mot vederlag (se avsnitt 4.3.3). Liksom hittills bör för dessa programföretag också kravet på opartiskhet gälla allt som företaget sänder.

Vad som nu har anförts visar att man inte har något större behov av att kunna betrakta ett vanligt ljudradio- eller TV-program som en kommersielt annons i radioansvarighetslagen mening. Endast i undantagsfall

bör vad som förekommer i ett vanligt program kunna göra programmet

till en sådan annons. Eventuell alkohot- och tobaksreklam i de vanliga

programmen bör i de allra flesta fall kunna motverkas med hjälp av reglerna för själva programverksamheten.

Program som sänds under annonstid i "TV, dvs. under tid som omges av den särskilda ljud- och bildsignatur som jag, föreslår, kommer emellertid oftast att vara kommersiella annonser. För att betraktas som en sådan annons kan det dock som redan antytts inte vara något absolut vill-

kor att programmet sänds under annonstid i den angivna meningen. Jag

kan t.ex. tänka mig att vad som sägs av en person som på- och avannonserar ett program kan vara att anse som en kommersiell annons.

fråga om sådana program befinner sig den som har utsetts till programutgivare i en annan situation än utgivaren av en tidning (jfr prop.

1966:156 s. 44). I ett direktsänt program kan det ju inte uteslutas att vad som sägs kommer som en överraskning för programutgivaren. Vad som

förekommer i direktsändning har också rent innehållsmässigt i de allra flesta fall sådan karaktär att parallellen med tidningarnas redaktionella text leder till att man här inte har anledning att tala om kommersiella

annonser. I fråga om att motverka eventuell alkohol- och tobaksreklam

i direktsändningar får man därför i princip förlita sig på de radiorättsli-

ga reglerna.

Det anförda leder till att uttrycket kommersiell annons i radioansva-

righetslagen bör kunna få en innebörd som sakligt sett stämmer väl

överens med motsvarande uttryck i tryckfrihetsförordningen. Regelver-

ket kommer därmed även i fortsättningen att trygga vad som i radio och TV får anses motsvara tidningarnas redaktionella text.

Alkoholreklamlagen gäller marknadsföring av "alkoholdrycker",

varmed förstås sprit, vin, starköl och öl. I tryckfrihetsförordningens he-

stämmelse om möjlighet att förbjuda kommersiella annonser talas det inte om alkoholdrycker utan om "alkoholhaltiga drycker", som är ett vidare begrepp, eftersom det även omfattar även t.ex. cider och lättöl.

Anledningen till detta är föreskriftens karaktär av rambestämmelse. Det har ansetts att det i det sammanhanget inte funnits anledning att ge

uttryck för några närmare alkoholpolitiska överväganden (se prop.

1973:123 s. 45).

Man bör kunna resonera på motsvarande sätt i fråga om bestämmel-

sen om kommersiella annonser i radioansvarighetslagen. Även i dessa

bestämmelser bör det talas om "alkoholhaltiga drycker".

Ändringar i alkohol- och tobaksreklamlagarna

Om det skall vara möjligt att på marknadsföringsrätislig väg motverka alkohol- och tobaksreklam i radio och TV krävs - utöver att radioansvarighetslagen ändras - nya föreskrifter i alkohol- och tobaksreklamlagarna. Som radioltagsutredningen har föreslagit bör sådana föreskrifter utformas efter mönster av vad som nu står i 2 § andra stycket alkoholreklamlagen.

Utredningen har föreslagit att det vid marknadsföring av en alkoholdryck resp. en tobaksvara skall vara förbjudet att använda en kommersiell annons "i televisionsprogram som ett programföretag sänder

med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen".

Denna avgränsning innebär att reglerna skulle gälla dels enbart TVprogram, dels enbart program som sänds av Sveriges Television, Sveriges

Utbildningsradio och ett nytt marksändande TV-företag. Däremot skulle

reglerna inte gälla ljudradioprogram och inte heller kabelsända program. Utredningen motiverade detta bl.a. genom att hänvisa till att kommersiell reklam inte får sändas i närradio (10 § första stycket närradiolagen |1[982:459]) och att tillstånd att bedriva s.k. egensändningar i

8 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 149

kabel kan återkallas om tillståndshavaren har medgett kommersiell reklam i sändningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksamhet i dessa (23 § andra stycket I lagen 11985:677| om lokala kabelsändningar). Den konklusion som utredningen drog blev att det över hela linjen finns radiorättsliga bestämmelser som förbjuder kommersiell re-

klam i sändningar och att dessa regler träffar även alkohol- och tobaksreklam. Min uppfattning är emellertid att man bör ta ett bredare grepp om detta ämne än vad radiolagsutredningen har gjort. Jag kan t.ex. inte se någon anledning att reglerna skall vara begränsade till marksändningar,

utan jag finner det naturligt att man kan ingripa på marknadsförings-

rättslig väg även mot alkohol- och tohaksreklam som sänds från satelliter. lör det talar bl.a. att det inte finns några föreskrifter som förbjuder

kommersiell reklam i satellitsändningar.

Den lämpligaste lösningen får därför anses vara, att man i alkohol-

och tobaksreklamlagarna helt generellt föreskriver att det vid marknads-

föring av en alkoholdryck resp. en tobaksvara är förbjudet att använda

en kommersiell annons I ljudradio- eller televisionsprogram. Om man

gör så kommer lagarna att bli tillämpliga på alla slag av program och oavsett om dessa sänds i marknätet, i kabel eller från satellit.

Maurknadsföringslagstiftningens ullämpningsområde vid marknadsföringsåtgärder som har internationell anknytning

Mitt förslag innebär således i motsats till radiolagsutredningens förslag

att KO och marknadsdomstolen också skall kunna ingripa mot alkoholoch tobaksreklam i satelliusändningar. Särskilt med hänsyn till detta bör

helt allmänt frågan beröras vilket tillämpningsområde den marknadsför-

ingsrättsliga lagstiftningen kan anses ha när det gäller marknadsföringsåtgärder med internationell anknytning.

Departementschefen tog upp detta i förarbetena till 1970 års lag om

otillbörlig marknadsföring, men vad som konkret behandlades var re-

klam i utländska tidningar, inte TV-sändningar. Departementschefen yttrade följande om generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring

(prop. 1970:57 s. 92 f.).

Generalklausulen är inte formellt begränsad till vad som sker i Sverige.

Vad beträffar frågan om dess tillämpning på marknadsföringsåtgärder med internationell anknytning vill jag anföra följande. Huvudsyftet med

den föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas

inom reklam och marknadsföring på den svenska marknaden. Avgöran-

de för om generalklausulen skall tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har företagits är däremot i princip utan betydelse. Generalklausulen bör så-

lunda kunna tillämpas exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig reklamen är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig, till en internationell publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser bara en viss utländsk marknad bör generalklausulen inte anses tillämplig. Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons I en utländsk tidning. vilken inte primärt är

avsedd för spridning I andra länder, även om vissa exemplar av tidning- 114

en skulle förekomma här i landet. Det nu sagda gäller även åtgärder som vidtas av svenska företag.

Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska möjligheterna att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläggande eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emellertid vara begränsade.

Beträffande reklam I TV kan av detta uttalande dras en alldeles bestämd slutsats: generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring är inte tillämplig på TV- reklam som inte kan tas emot i Sverige utan bara av TV- tittare i andra länder.

Så snart TV-reklam kan tas emot i Sverige hör man enligt min mening ställa frågan om reklaminslaget kan anses riktat till Sverige etter till en internationell publik, däribland den svenska. Vid en sådan bedömning har man inte anledning att fästa avgörande vikt vid huruvida sändningen som sådan enligt internationella telekonventionens regelsystem är avsedd att tas emot i Sverige eller kan tas emot här endast på grund av tekniskt ofrånkomligt "överspill". Vid bedömningen blir därmed frågor av typ radiofrekvens, slag av satellit och sändningens styrka bara några - ofta kanske mindre väsentliga - tolkningsdata bland andra.

Beträffande reklam i utländska sändningar vill jag också betona, att det inte finns anledning att använda generalklausulen mot all reklam som skulle kunna träffas av den. I första hand finns det skäl för KO att uppmärksamma svenska annonsörers verksamhet med inriktning på den svenska marknaden. Och därnäst sådan reklam av utländska annonsörer av vilken det framgår att svenska TV-tittare hör till målgruppen.

ln särskild omständighet som bör understrykas är den innebörd man bör tillägga den europeiska TV- konventionen och att detta förhållande medför att vi bör taktta försiktighet när det gäller att använda generalklausulen mot reklam i utländska TV-sändningar.

Konventionen innebär en maning till försiktighet i det nu berörda hänseendet beroende på det sätt som den har bestämt vilken stat som ansvarar för att konventionen följs. Konventionen lägger detta ansvar på den sändande staten (artikel 5).

Sändande stat när det gäller satellitsändningar är i första hand den stat från vars territorium sändningen till satelliten sker. Om denna sändning sker från en stat som inte är bunden av konventionen är den stat sändande stat som upplåter frekvens eller transponder. Om inte heller den staten är bunden av konventionen men programföretaget har sitt säte i en konventionsstat, anses denna stat som sändande stat.

I fråga om utländska satellitsändningar, där sändningen till satelliten sker från utlandet, är det således i allmänhet någon annan stat än Sverige som ansvarar för efterlevnaden av konventionens krav.

Ett förbud mot en alkohot- eller tobaksannons bör inte rikta sig mot den som endast viduaresänder en sändning En ofränkomlig men underförstådd begränsning gäller i fråga om mitt förslag till ändring i atkohol- och tobaksrektlamlagarna om att det vid

bjudet att använda en kommersiell annons i ljudradio- elter televisions-

program: man måste skilja mellan ursprungliga sändningar och vidare-

ningar.

Det föreslagna förbudet avses kunna bli riktat mot t.ex. en annonserande näringsidkare. Ett förbud kan dock meddelas även andra (se 2 §

andra meningen marknadsföringslagen), t.ex. det programföretag som har satt samman det aktuella utbudet. Däremot får av allmänna rätts-

grundsatser anses följa att ett förbud inte kan rikta sig mot den som endast passivt tar emot en sändning och vidaresänder den i t.ex. ett kabelnät. Den som endast gör det har ju inget inflytande över sändningarnas

innehåll.

Grundregeln om måttfullhet Innan jag lämnar alkohol- och tobaksreklamen vill jag dröja något vid

det grundläggande kravet i reklamlagarna att särskild måttfullhet skall

iakttas vid marknadsföring av alkohol och tobak. Uttryckligen sägs att

detta innebär att en reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får

vara påträngande eller uppsökande eller uppmana till bruk av alkohol

eller tobak, och jag har visat att motiven till lagarna som exempel på så-

dana reklamformer som anses vara påträngande osv. nämner reklam i radio och TV (prop. 1977/78:178 s. 31). Tanken har således varit att marknadsdomstolen redan på denna grund skall kunna meddela vitesförbud mot all alkohol- och tobaksreklam i radio och TV.

Liksom radiolagsutredningen anser jag emellertid att ett sädant resonemang bortser från den innebörd som radioansvarighetslagen får anses ha.

Radioansvarighetslagen har samma = ytwrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförordningen. Vilket yttrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförordningen har får man klart för sig när man beaktar syftet med förordningen sådant detta syfte kommer till uttryck i främst I kap. I $i

förordningen. Det enda som ligger utanför detta skyddssyfte är sådana

meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur och som har rent kommersiella förhållanden till föremål. Generella förbud mot reklam för vissa slag av varor har ansetts inte säkert falla utanför det tryckfri-

hetsrättsliga området. För att ingripande skall kunna ske mot ett sådant

meddelande krävs därför stöd i förordningen (se prop. 1986/87:151 s. 53). Det är mot denna bakgrund som regeln i I kap. 9 -$ punkt I tryckfrihetsförordningen har kommit till.

Enligt 2 § radioansvarighetslagen medför missbruk av yttrandefriheten i radioprogram ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Som jag tagit upp tidigare (avsnitt 4.2.2) har man inte anledning att tolka orden "ansvar och skadeståndsskyldighet" snävt, utan det får anses att de inkluderar även vites-

förbud inom det område som lagstiftningen behandlar. Eftersom det inte finns nägot stöd i radioansvarighetstagen för att marknadsdomstolen

baksreklam i radio och TV får det anses att domstolen saknar den rät-

ten.

Beträffande bestämmelsen i I kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen bör också framhållas att den begränsar sig, till att möjliggöra förbud mot kommersielta annonser. Vad angår att motverka alkoholre-

klam i tryckta skrifter kan därför marknadsdomstolen agera endast om

reklamåtgärden gäller en kommersiell annons. Om det inte är så saknar

den grundläggande regeln i alkoholreklamlagen om särskild måttfullhet

betydelse, eftersom det för denna regel inte finns något stöd i tryckfrihetsförordningen.

Det nu anförda betyder i fråga om sådan radio- och TV- verksamhet, för vilken gäller särskild ansvarighetslagstiftning, att marknadsdomsto-

len inte har någon möjlighet att åberopa alkohol- och tobaksreklamila-

garnas grundregel om måttfullhet. Jag håller med radiolagsutredningen om att det är motiverat med ett klarläggande om detta med hänsyn till uttalandet i motiven till alkohol-

och tobaksreklamlagarna om reklam i radio och TV.

Vad till sist gäller frågan om olika former av dold reklam för alkohol

och tobak, anser jag att de skyldigheter som jag tidigare nämnt att ett reklamsändande "TV-företag bör ha, bör kunna spela en positiv roll. I den

mån det är fråga om direktsändningar av t.ex. sporthändelser som äger

rum utomlands, torde emellertid en viss exponering av varumärken m.m. inte kunna undvikas.

4.7¶TV-reklamen och barnen

Mitt förslag: I radioansvarighetslagen införs en ny bestämmelse

(2 a §) om att utan hinder av den lagen gäller vad som före-

skrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den

mån annonsen används vid marknadsföring till barn.

En annons med reklam som sänds under annonstid i televi-

sionen skall inte få syfta till att fånga uppmärksamheten hos

barn under 12 år. En annons med reklam skall inte få förekom-

ma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program

eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till

barn under 12 år. I annonser med reklam skall det inte få upp-

träda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i te-

levisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under

12 år. - Dessa bestämmelser skall tas in i radioltagen (11 § samt

15 § första stycket andra meningen).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 219 ff.) överensstämmer i sak till största delen med mit förslag. När det gäller vilken kategöri av personer som en annons med reklam inte skall få vara inriktad

"yngre barn". Därmed avses åldrarna upp till 10 år. I övrigt gäller utredningens förslag, "harn", varmed avses åldrarna under 12 år. För det fall att det i avtalet mellan staten och ett programföretag bestäms att program får avbrytas av annonser har utredningen föreslagit den särskilda regeln, att ett villkor för annonsavbrott skall vara att det

inte rör sig om program som huvudsakligen vänder sig till barn. Någon ändring i radioansvarighetslagen har inte förestagits av utredningen.

Remissinstanserna: Meningarna bland remissinstanserna går starkt isär. Stockholms tingsrätt, Lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk Televi-

sion och Svenska Regissörsföreningen tillstyrker utredningens förslag, att

en annons med reklam inte skall få vara inriktad på att fånga uppmärk-

samheten hos yngre barn. Positiv till detta förslag är också Svenska kyrkans centralstyrelse, dock med den kommentaren att regelverket ge-

numgående bör gälla barn upp till 12 år. Hovrätten för Nedre Norrland, radionämnden, Annonsörföreningen

och Sveriges Reklamförbund kritiserar att det görs skillnad mellan

"yngre barn" och "barn"; detta befaras kunna medföra tillämpningssvårigheter. Också Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen

(SAF), Grossistförbundet Svensk Handel, Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté och Industriförvaltnings AB Kinne-

vik uttalar kritik på denna punkt. Ombudsmannen mot etnisk diskrimi-

nering frågar sig om det inte vore rimligt att i TV-reklamsammanhang

tillämpa den definition av barn som förekommer i I'N:s barnkonvention, nämligen att barn är den som är under 18 är.

Svenska Tidningsutgivareföreningen ifrågasätter om det finns till-

räckliga skäl att förbjuda reklam riktad till yngre barn. Köpmannaför-

bundet, Annonsörföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Kinnevik

motsätter sig detta förslag. Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfun-

dens råd anser tvärtom att förbudet bör skärpas och föreslår att en annons med reklam inte skall få vara inriktad på att fånga uppmärksamheten hos barn (under 12 år), att reklaminslag inte skall få sättas in före ett bestämt klockslag, förslagsvis kl. 19.00, och att all reklam i TV skall

vara utformad så att den tar hänsyn till barns och ungas särskilda käns-

lighet. Svenska kyrkans centralstyrelse uttalar att alla annonser i TV, vid vilken tid de än sänds, bör utformas med största hänsyn till bl.a. barn.

Svenska Teaterförbundet och -SIE-klubben vid Sveriges Radio-

koncernen anser att det föreslagna förbudet hör utvidgas till att gälla reklam riktad till barn och ungdomar. Socialstyrelsen föreslår aut det införs en rad särskilda restriktioner vad gälter reklam till barn, delvis efter

förebild av Internationella Handelskammarens Råd om reklam till barn. Barnmiljörådet anser att det inte bör få förekomma någon reklam rik-

tad till barn under 14 år, att ingen reklam bör få visas i TV före kl. 21.00 och att de regler för reklam till barn och unga som har föreslagits i NEK-rapporten 1989:5 "Konsumentkrav på TV-reklam till barn och

unga" bör gälla som miniminivå för all reklam i TV. I likhet med den

sända reklam i TV om reklamen är riktad till barn under 14 år. Eftersom barn påverkas även av sådan reklam som inte speciellt vänder sig till dem bör reklam över huvud taget inte få sändas under tid då barn är

en stor del av publiken. Verket anser därför att det inte bör få sändas någon reklam i 'TV under tiden kl. 6 - 20).

Stiftelsen Svenska Filminstitutet delar utredningens uppfattning, att annonser med reklam inte bör få förekomma under annonstiden ome-

delbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig, till barn. Detta förslag tillstyrks också av bl.a. Svenska kyrkans centralsty-

relse, Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd och Svenska Regissörsföreningen. Sveriges Marknadsförbund instämmer med tvekan

i förslaget, medan Riksidrottsförbundet anser att det inte bör få före-

komma reklam i anslutning till TV- program för mindre barn. Industri-

förbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel anser i stället att det bör prövas om inte placeringsreglerna beträffande reklam till barn kan formuleras enklare. Utgångspunkten bör vara Internationella Handelskammarens Grundregler för rektam/Råd om reklam till barn. En liknande hållning intar Köpmannaförbundet och Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté. Svenska Teaterförbundet finner det å andra sidan vara otillräckligt att annonser med reklam inte skall få förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig tull barn. Förbundet anser att det bör vara förbjudet att sända reklam i anslutning till barn-, ungdoms-

och familjeprogram. Samma uppfattning har SIF-klubben vid Sveriges Radio-koncernen. Svenska kyrkans centralstyrelse tillstyrker förslaget att program som huvudsakligen vänder sig till barn inte skall få avbrytas av annonser.

Stockholms tingsrätt, Lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk Television och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd tillstyrker

förslaget att det i annonser med reklam inte skall få uppträda personer

eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig ull barn. Sveriges Marknadsförbund yttrar om detta förslag att framför allt förväxlingsrisken bör väga tungt så att inte

halva svenska skådespelarkåren i onödan utesluts från att få medverka i

reklaminslag. Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel menar att man med fördel bör kunna överlämna åt programföretaget att ställa upp lämpliga normer och att lagregleringen kan inskränkas till vad den europeiska TV-konventionen kräver. Konsument-

verket finner det å andra sidan inte tillfredsställande att endast personer

som spelar en framträdande roll i barnprogram föreslås bli diskvalificerade från reklammedverkan; det bör vara tillräckligt att personen eller figuren har anknytning till ett sådant program.

Skälen för mitt förslag: Televisionen är ett medium med stor genom-

slagskraft. Barn ser mycket på TV och har stor tilltro ull vad de ser och hör. Frågan om TV-reklamen och barnen bör därför ägnas särskild uppmärksamhet.

mersiell reklam på den svenska marknaden. Lagen kommer därmed

också att gälla reklam i svenska TV-program.

Enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen kan marknads-

domstolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller någon annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling,

som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter etler näringsidkare, förbjuda näringsidkaren att fortsätta med detta eller att företa annan liknande handling.

Hänvisningen till uttrycket "god affärssed" syftar bl.a. på Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam, som i sin nu gällande

lydelse antogs år 1987.

I förarbetena till marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 60) anförs att generalklausulen redan från början kunde få en betydande stadga om man till utgångspunkt för tillämpningen tog detta utomrättsliga normsystem.

I Grundreglerna (artikel 13) anges att reklam inte får utnyttja barns

naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet eller utsätta deras lojalitetskänsla för påfrestning. Reklam som riktas till eller är

ägnad att påverka barn eller ungdomar får inte innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka

dem negativt I psykiskt eller moraliskt avseende.

Grundreglerna innehåller ett särskilt avsnitt med Räd om reklam till

barn. Med barn avses därvid personer som är under 14 är eller som inte uppnått annan motsvarande åldersgräns, vedertagen i resp. land.

I Råden betonas att reklam till barn skall kunna identifieras som re-

klam, att reklam inte får framstå som överseende med bruk av våld och

att den inte får undergräva sociala värderingar elter föräldrars auktoritet

och ansvar. Reklamen får inte förleda barn att försätta sig i riskfyllda situationer eller att söka sällskap med främmande personer eller beträda

okända eller farliga platser. Inte heller får reklam innehålla direkta

uppmaningar till barn att övertala andra att köpa den annonserade produkten åt dem. Råden betonar vikten av särskild aktsamhet för att reklam inte skall anses vilseleda barn när det gäller t.ex. den annonserade produktens verkliga storlek och beskaffenhet. Prisuppgifter får inte ut-

formas så att barn kan få en överdriven uppfattning om produktens

verkliga värde eller ge sken av att produkten utan vidare ryms inom

varje hushållsbudget. Grundreglerna ställer således upp restriktioner för sådan reklam som riktas till barn, men de förbjuder inte reklam till barn. Vid prövning, enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen av om en framställning är otillbörlig mot konsumenter ställs speciellt höga

krav på hederlighet och vederhäftighet när framställningen riktar sig

till grupper som kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i all-

mänhet, exempelvis barn eller sjuka personer (prop. 1970:57 s. 69). Däremot ger lagen inte något stöd för att reklam till barn i ett visst me-

dium, t.ex. TV, generellt skall anses vara otillbörlig.

slagskraft som televisionen inte alls få användas för reklam som särskilt vänder sig till yngre barn. Yngre barn kan inte alltid skilja mellan re-

klaminslag och vanliga TV-program. Inte heller förstår de alltid att av-

sikten med reklaminslag är att locka till köp. Därmed tar de till sig reklamens budskap utan den skepsis som äldre barn och tonåringar lär sig

utveckla. Samtidigt ser barn mycket på TV. Barnprogrammen får ofta mycket höga tittarsiffror inom de åldersgrupper som programmen vän-

der sig till. TV kan därför vara ett särskilt effektivt medium för reklam som syftar till att påverka yngre barn. Att använda televisionen på det sättet skulle emellertid strida klart mot barnens intressen.

Vad jag har sagt nu betyder att jag i den här frågan har en annan uppfattning än de remissinstanser som anser att befintliga reklamregler

är tillfyllest också när det gäller reklam i TV. Enligt min uppfattning bör följaktligen lagen om annonser i televisionen innehålla särskilda restriktioner så att man kan motverka att den marksända televisionen blir

ett medium för reklam som särskilt har de yngre barnen som målgrupp.

Innan jag går in på vilka regler som hör gälla vill jag behandla av-

gränsningen av den åldersgrupp som reglerna bör ta sikte på. Som framgår av vad jag tidigare har sagt innebär marknadsföringslagen att det ställs speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet

när en reklamåtgärd riktar sig, till exempelvis barn. Något behov av ytterligare restriktioner för reklam som i största allmänhet har barn som målgrupp finns därför enligt min mening inte.

Den grupp barn för vilka det är motiverat med särskilda regler är barn som ännu inte har lärt sig skilja klart mellan reklaminslag och andra delar av en TV-sändning. I lagrådsremissen betecknades denna grupp av barn som "yngre barn".

Lagrådet menar att uttrycket "yngre barn" är obestämt. Den bakom-

liggande tanken torde enligt lagrådet vara att reglerna skall träffa annon-

ser och program som huvudsakligen vänder sig till barn som ännu inte har kommit i puberteten. Enligt lagrädets mening bör regeln i klarhetens intresse konkretiseras genom att en I2-årsgräns anges i paragraftex-

ten. Jag delar lagrådets uppfattning i denna fråga.

Som har framgått förespråkar vissa remissinstanser att reklam i TV med hänsyn till barnen inte skall få sändas före ett visst klockslag. De tider som nämns i sammanhanget är kl. 19, 20 och 21.

Radiolagsutredningen har studerat konsekvenserna av regler av detta slag bl.a. genom att låta undersöka publikens ålderssammansättning vid olika tider på dygnet. Resultatet visar, föga överraskande, att det framför allt är under den tid då det sänds barnprogram som yngre barn utgör en stor andel av TV-publiken. Utredningen drar slutsatsen att man bör av-

stå från att införa en regel om att reklaminslag inte skall få sändas under vissa tider på dagen.

Jag har samma uppfattning. En regel om att annonser med reklam inte fick sändas under vissa tider skulle försvåra TV-företagets möjlighe-

ter att få tillräckliga inkomster och även kunna leda till en stark koncentration av annonserna till övriga delar av dygnet. Samtidigt skulle regeln ha begränsad betydelse vad gäller att motverka att den aktuella gruppen av barn blir påverkade av reklaminslagen. Jag anser att de regler som behövs för att motverka reklam med yngre barn som målgrupp bör utformas så att detta syfte framgår av reglerna.

Först och främst behövs en föreskrift om att en annons med reklam inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

Vid bedömningen av om detta syfte föreligger bör samtliga betydelse-

fulla omständigheter beaktas. Dit hör t.ex. den annonserade varan eller tjänsten, annonsens utformning och det sammanhang där annonsen förekommer. Regeln bör endast gälla annonser med reklam. Den bör alltså inte hindra att man använder TV-annonser för att t.ex. lära barn uppträda i trafiken. Reklam kan vara särskilt riktad till den aktuella gruppen av barn

även om själva reklaminstaget inte är speciellt utformat med hänsyn till barnen. Om ett reklaminslag sänds vid ett tillfälle då det kan antas att dessa barn utgör en övervägande det av publiken måste man anta att av-

sikten är att nå just dem med reklambudskapet. Därför bör även den re-

geln gälla att en annons med reklam inte får sättas in under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder

sig till barn under 12 år. Som jag har behandlat tidigare (avsnitt 4.5.3) är min uppfattning att annonser i princip inte bör få avbryta ett program. Om detta förstag, genomförs måste programföretaget, utan att det finns någon uttrycklig regel om detta, även avhålla sig från att göra annonsavbrott.i program som vänder sig till barn under 12 år. Mitt förslag kräver således inte att detta

anges uttryckligen. Med hänsyn till de s.k. blandprogrammen (jfr avsnitt 4.5.3) bör dock uttryckligen anges också att annonser inte får sättas in omedelbart före eller efter en del av program som huvudsakligen vän-

der sig till barn under 12 år. .

Barnprogrammen i TV uppskattas mycket av barnen. En annonsör bör inte kunna dra fördet av detta förhållande för sina reklamhudskap.

Utredningen har för att motverka sådant föreslagit den regeln, att det i

annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn.

Remissinstansernas reaktion är som har framgått blandad. Vissa tillstyrker förslaget, medan andra ifrågasätter behovet av en regel. Konsu-

mentverket efterlyser ytterligare restriktioner.

Min uppfattning är att det finns skäl för en reglering, och att utredningens förslag är lämpligt avvägt. Jag har redan föreslagit en regel av liknande slag med tanke på

grundsatsen om reklamidentifiering, nämligen att det i annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag inte får uppträda personer som

spelar en framträdande roll i televisitonsprogram som huvudsakligen

handlar om nyheter eller nyhetskommentarer (avsnitt 4.4.3). Delar av

vad jag har anfört I anslutning till denna regel bör kunna anses tillämp-

ligt för det nu aktuella förslaget. Regeln medför att inte bara medverkan i programföretagets egna

barnprogram blir annonsdiskvalificerande utan att samma sak kommer att gälla andra barnprogram i TV som tas emot i Sverige.

Med de regler som nu har beskrivits anser jag, att det skapas förutsätt-

ningar för att hindra, att annonsörer i televisionen riktar sig särskilt till

de yngre barnen utan att för den skull möjligheten till TV-reklam för

andra målgrupper begränsas. Jag är naturligtvis medveten om att barn

ser andra program än barnprogram och att yngre barn därför kommer att se de annonser som sänds i anslutning till dessa program. Jag anser emellertid inte att det finns något behov av att för de yngre barnens

skull föreskriva särskilda regler vid sidan av marknadsföringslagen när

det gäller sådan allmänt inriktad reklam i TV.

I det föregående (avsnitt 3.6.1) har jag uttalat mig om generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i marknadsföringslagen och därvid

gjort bedömningen att den är ett tjänligt instrument för att hantera TV-

reklamen.

Jag utgår nämligen från att marknadsdomstolen, när den skall bedö-

ma om en viss reklamåtgärd strider mot generalklausulen, fäster avseende vid det intryck framställningen gör samt tillmäter det betydelse att televisionen har stor påverkanskraft, att sändningarna vänder sig till en

allmän publik i hemmen och att barn oftast är en del av publiken. Lagen bör ge möjlighet till bedömningar som är anpassade till TV-mediets särart. Redan av nuvarande lagstiftning torde således följa att åtskilligt

redan gäller av de särskilda restriktioner som vissa remissinstanser har

förespråkat på detta område. Två av de regler som jag förordar får anses vara av i första hand

marknadsföringsrättslig art, nämligen regeln att en annons med reklam

inte skall få syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år och regeln att det i annonser med reklam inte skall få uppträda perso-

ner eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Från yttrandefrihetsrättslig synpunkt bör dessa regler betraktas på samma sätt som t.ex. regeln i 2 § andra stycket alkoholreklamlagen, som förbjuder kommersiella annonser för spritdrycker, vin och starköl i tryckta periodiska skrifter. För denna regel finns stöd i tryckfrihetsför-

ordningen (1 kap. 9 § punkt 1), och jag har i föregående avsnitt föresla-

git att det i radioansvarighetslagen ges stöd för att i lag förbjuda alkohol-

och tobaksannonser i radio och TV. | Jag, anser därför konsekvensen bjuda att det av radioansvarighetstagen också framgår, att utan hinder av den lagen gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån an-

noönsen används vid marknadsföring till barn.

En sådan bestämmelse får liksom de tidigare behandlade bestämmelserna i ansvarighetslagarna för radio och TV karaktären av rambestäm-

melse.

allmänt gälta marknadsföring till barn, varmed då får förstås vad som i

marknadsföringssammanhang menas med barn, dvs. personer som är

under 14 år. Vad som i det föregående har sagts om innebörden av uttrycket kommersiell annons i radioansvarighetslagen är tillämpligt också i detta

sammanhang.

4.8¶Annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV

Mitt förslag: Radiolagens bestämmelser om annonser som sänds

under annonstid i televisionen skall inte gälla sökbar text-TV.

En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (16 §).

I lagen skall också uttryckligen föreskrivas att kraven på

opartiskhet och saklighet inte skall gälla annonser och liknande

meddelanden i sökbar text-TV (6 § fjärde stycket).

Radiolagsutredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till

mitt förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har tagit upp frågan om

kommersiell text-TV.

Skälen för mitt förslag: Både utomlands och här förekommer det att

TV-företag använder en det av TV- signalens överföringsmöjligheter för att sända särskild textinformation, text-TV. Text-TV har i huvudsak två

användningsområden. I det ena fallet rör det sig om programtextning.

Som exempel på text-TV i denna form kan nämnas att skådespelarnas

repliker i utländska filmer textas och att det sänds annan textinformation som komplement till vad som sägs i vanliga TV-program. Textningen kan t.ex. vara en serviceåtgärd gentemot TV-tittare som har nedsatt hörsel.

Den andra typen av text-TV innebär att TV-företaget, vid sidan av de vanliga TV-programmen, sänder separata textade informationssidor som fyller hela TV-rutan. Sidorna är samlade i grupper efter ämnesområden, t.ex. utrikesnyheter, inrikesnyheter, sport, väder osv. TV-tittaren har en valmöjlighet när det gäller att ta del av sådant material.

För att sända de textade sidorna används som regel outnyttjat utrymme i TV-signalen, det s.k. bildsläckningsintervallet. Textsändning av det-

ta slag går till så att ett visst antal sidor sänds cykliskt. När den sista sidan har sänts, upprepas alltså sändningen av den första sidan. lör att kunna ta emot text-TV av det beskrivna slaget krävs en speci-

ellt utrustad mottagare med en minnesenhet och en dekoder. Vidare

krävs en knappsats för sidval m.m. TV-tittaren kan härigenom välja ön-

skad sida. Informationssidorna är nämligen numrerade.

beteckna som sökbar text-TV.

Sökbar text-TV är ett utpräglat nyhetsmedium. Sveriges Television

tillhandahåller numera dagligen ca 300 text- TV-sidor med nyheter, vä-

der, programtablåer, börskurser m.m.

Enligt en rapport av Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning (PUB-rapporten "Så ser vi på text-IV", oktober 1990) har 49 procent av befolkningen tillgång till sökbar text-TV och 42 procent av innehavarna tar dagligen del av sådan information.

Kommersiell sökbar text-TV förekommer utomlands i bl.a. Finland, Irland, Italien, Schweiz och Storbritannien.

Enligt min mening bör ett helt eller huvudsakligen reklamfinansierat TV-företag ha rätt att också I sökbar text-TV sända reklam mot vederlag. De regler som jag tidigare har föreslagit om annonser som sänds

under annonstid i televisionen passar emellertid inte för sökbar text-TV.

Begreppet annonstid i televisionen, som är att se mot bakgrund av bl.a. den europeiska TV- konventionens bestämmelser, förutsätter att det är fråga om vanliga TV-program som är inplacerade i en programtablå.

Också reglerna om högsta tillåtna annonsvolym förutsätter att det är fråga om en ordinär programtjänst. De flesta av de särskilda regler som jag har föreslagit om TV-

annonser skulle heller inte vara motiverade i sökbar text-TV. Det beror

på den betydande skillnad som råder mellan den rörliga bilden och ren text i fråga om mediets påverkanskraft. När det gäller marknadsföring i sökbar text-TV anser jag således att det är tillräckligt med den marknadsföringsrättsliga lagstiftning som finns kompletterad av mina förslag om att det i televisionsprogram inte

skall få förekomma kommersiella annonser som gäller alkoholdrycker

eller tobaksvaror.

Av nu anförda skäl bör radiolagens regler om annonser som sänds

under annonstid i televisionen inte gälla sökbar text-TV.

För annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV behövs

emellertid en särskild regel: det måste stå klart att radiolagens krav på

opartiskhet och saklighet inte heller gäller för sådana meddelanden; när det gäller annonser som sänds under annonstid i televisionen har jag behandlat den frågan tidigare (se avsnitt 4.4.1).

Frågan uppställer sig då vad som bör förstås med annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV. Jag anser att man med detta ut-

tryckssätt bör fånga in motsvarigheten till vad tryckfrihetsförordningen

syftar på när i den talas om att som tryckfrihetsbrott i vissa fall inte skall anses tillkännagivande "i annons etler annat sådant meddelande"

(7 kap. 2 §). Som jag har nämnt tidigare (se avsnitt 4.2.3) menas enligt

förarbetena till förordningen med annat sådant meddelande endast vissa sedvanliga notiser, som på grund av sitt innehåll har samma uppgift som annonser. Vad som är att betrakta som redaktionell text i sökbar text-T'V bör i enlighet härmed inte anses utgöra annonser eller liknande meddelanden.

saklighet inte skall gälla annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV.

4.9¶Vissa frågor som rör alla programföretag

4.9.1 Gynnande av kommersiella intressen i programverksamheten

Mitt förslag: Ett programföretag, skall inte ha rätt att mot veder-

lag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in-

tresse I programverksamheten.

En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (6 § andra

stycket första meningen).

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 160 och 169 f.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag stöds av juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Grossistförhundet Svensk Handel, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna

samfundens råd. Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel anför som skäl för sin ståndpunkt att olika former av förtäckt

reklam bör motverkas med kraft. Enligt juridiska fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet kan det ifrågasättas om ordet "otillbörligt" är

tillräckligt för att motverka s.k. produkt placement i den egentliga programverksamheten. Radionämnden har uppfattningen att den föreslagna

föreskriften inte behövs; radiotagens krav på opartiskhet så som det hit-

tills har tillämpats beträffande reklambetonat gynnande räcker fullt ut.

Skälen för mitt förslag: Den europeiska TV-konventionen innehåller

vissa bestämmelser som har betydelse för frågan om det finns anledning att införa en uttrycklig regel som vänder sig mot att ett programföretag i programverksamheten gynnar kommersiella intressen mot vederlag.

Vad konventionen avser med reklam och sponsorskap har redovisats

där jag har redogjort för artikel 13 i konventionen. "Tidigare har jag

dock inte nämnt artikel 13:3, enligt vilken det i gränsöverskridande TVsändningar inte får förekomma smygreklam ("surreptitious advertising'"). Särskilt anges aut det i program inte får förekomma sådan presentation av varor och tjänster som sker i reklamsyfte.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om en av konventionens bestämmelser om sponsring, nämligen artikel 17:3, som säger att sponsrade program inte får uppmuntra till avsättning, inköp eller uthyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster, särskilt inte genom

tjänsterna i programmen.

Det står således klart att de stater som blir bundna av 'TVkonventionen ikläder sig särskilda skyldigheter i fråga om sådant reklambetonat gynnande av varor och tjänster som sker mot vederlag.

Konventionen godtar inte att sådant gynnande sker i den egentliga programverksamheten.

Gällande svenska regelverk förbjuder inte i klara verba att ett programföretag, som får finansiera sändningar med reklam, i programverksamheten gynnar kommersiella intressen mot vederlag. Det är visserli-

gen riktigt att radiolagens krav på opartiskhet såsom det tillämpas av ra-

dionämnden innebär att programföretagen skall vara försiktiga med att

sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Kravet på opartiskhet tar dock huvudsakligen sikte på andra aspekter av programverksamheten än betydelsen av att motverka att kommersiella intressen befordras i denna. Bakgrunden till detta krav är ju vår tradi-

tion med reklamfri public service-radio och television. Nu står vi inför

något nytt, nämligen introduktionen av kommersiell television i mark-

nätet.

Med hänsyn till 'TV-konventionens bestämmelser och till vad som nu har anförts anser jag det vara lämpligt att införa en uttrycklig regel om att ett programföretag i programverksamheten inte får gynna ett kommersiellt intresse mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt.

Jag har tidigare (avsnitt 4.3.3) angett vad som menas med att ett programföretag sänder reklam mot vederlag. Som jag har behandlat förut-

sätter denna situation att vederlaget tiltgodoförs programföretaget och

inte någon annan.

Också vid gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag förutsätts att vederlaget tillgodoförs programföretaget.

Ett exempel på denna situation erbjuder radionämndens tidigare omnämnda beslut den 2 februari 1989 i fråga om underhållningsprogram-

met "Zick Zack" i Sveriges Televisions sändningar (SB 44/89). Till grund för dessa sändningar låg ett avtal mellan Sveriges "Television och AB Tipstjänst, enligt vilket Tipstjänst till programföretaget skulle lämna ett "produktionsbidrag" om 225 000 kr. per program. Eti inslag i programmen gällde direktsändning av Tipstjänsts dragningar i de båda spelen Foötto och Joker.

Radionämndens prövning gällde bla. om programföretaget hade överträtt bestämmelsen i företagets avtal med staten om att det inte fär medge kommersiell reklam mot vederlag i program eller programinslag. Nämnden uttalade att dragningarna i Tipstjänsts spel var ägnade att främja avsättningen av detta företags produkter och fann att program fö-

retaget hade medgivit kommersiell reklam mot vederlag i programmen.

"Zick Zack"-programmen var underhållningsprogram där olika artister framträdde. Det nya reklambegrepp som jag föreslår i radiolagen avses motsvara begreppet marknadsföring i marknadsföringslagen. Som

radio- och TV-området anses vara, att underhållning, och förströelse behandlas på samma sätt som det i motiven till lagen uttryckligen anges

att nyhetsförmedling och åsikisbildning skall behandlas.

Enligt min uppfattning skulle man med ett reklambegrepp i radiola-

gen som motsvarar begreppet marknadsföring inte kunna hävda att pro-

gramföretaget i "Zick Zack"-fallet hade medgivit reklam mot vederlag.

Tveklöst rör det sig dock om gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag.

När det gäller alt programföretaget annars på ett otillbörligt sätt får anses gynna ett kommersiellt intresse aktualiseras i första hand företeel-

sen varuexponering i TV-program ("product placement").

Varuexponering i TV kan naturligtvis förekomma såsom gynnande

mot vederlag. litt mera praktiskt fall är emellertid att programföretaget

genom att det i ett program gynnar ett kommersiellt intresse slipper vissa utgifter som annars skulle ha belastat företaget. Programföretaget uppnår denna ekonomiska förde! genom att i programmet fokusera vissa produkter eller varumärken på ett sätt som har reklamvärde för en viss näringsidkare.

Om det i ett program förekommer en markant fokusering av en produkt eller ett varumärke och detta inte för tittaren framstår som motiverat med hänsyn till något informativt eter underhållande syfte hos pro-

gramföretaget kan man misstänka att företaget har haft ckonomisk fördel av åtgärden. Oavsett hur det förhåller sig med den ekonomiska för-

delen kan det emellertid finnas skäl för bedömningen att företaget i pro-

gramverksamheten på ett otillbörligt sätt har gynnat ett kommersiellt in-

tresse.

Man bör dock skilja mellan program som programföretaget självt har producerat och program till vilka företaget bara har köpt visningsrätten, t.ex. långfilmer. När det gäller program av det senare slaget kan det vara omöjligt för programföretaget att undvika att en produkt fokuseras på ett sätt som har reklamvärde för en näringsidkare utan att inkräkta på programmet såsom ett upphovsrättsligt skyddat verk.

Itt exempel på ett otillbörligt gynnande av ett kommersiellt intresse skulle emellertid kunna vara ett frågesportprogram i "TV, där vinsterna

utgörs av TV-apparater. Som jag har nämnt tidigare (avsnitt 4.2.2) kan man I ett sädant fall inte rikta någon kritik mot programföretaget om

det läter TV-bilden göra ett hastigt svep över apparaterna. Om emellertid programföretaget på ett påtagligt och för sammanhanget omotiverat

sätt låter bilden fokusera TV-apparaterna är det fråga om varuexponering av den arten att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt

sätt. Skulle i stället programledaren markera en paus i tävlandet och låta programmet gå över till att uteslutande handla om ”TV-apparaterna, t.ex. genom att i positiva ordalag beskriva deras egenskaper och ange var

man kan köpa dem, då har programmet ändrat karaktär till att gälla ren reklam. Därmed är inte sagt att det är fråga om otillbörlig mark nadsför-

ing. Marknadsföringen kan vara invändningsfri från marknadsföringsla-

som regelsystemet får anses innefatta. Men även om det rör sig om en i och för sig invändningsfri marknadsföring föreligger givetvis ett klart exempel på gynnande av ett kommersiellt intresse.

Om gynnande av ett kommersiellt intresse på ewt otillbörligt sätt kan man också ha anledning att tala i vissa situationer då en medverkande i ett programföretags sändningar har yttrat sig på ett avsättningsfrämjande

sätt om en produkt och av näringsidkaren fått betalt för detta (jfr fram-

ställningen i avsnitt 4.2.2).

Det förhållandet att något som sänds bör betraktas som reklam medför å andra sidan inte nödvändigtvis att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt sätt. Som exempel på vad som i dag kan vara marknadsföring i radio och TV har jag tidigare nämnt marknadsföringen av

kursböcker och liknande i anslutning till utbiktiningsprogrammen i ra-

dio och TV. Jag har uttalat (avsnitt 4.3.3) att jag inte ser någon anled-

ning att ett icke reklamfinansierat programföretag skall vara förhindrat att sända detta slag av reklam.

När ett programföretag sänder reklam utan att dena anses stå i strid med radiolagens krav på opartiskhet, bör det säledes inte anses vara fråga om att gynna ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt.

4.9.2 Den grundläggande regleringen i lag om sändning av sponsrade

program

Mitt förslag: För att ett programföretag skall ha rätt att lämna uppgift om att det i fråga om ett visst program har förekommit

sponsorfinansiering utan att detta strider mot kravet på opartisk-

het och mot den föreslagna bestämmelsen om förbud mot gynnande av kommersiella intressen föreskrivs i cn ny bestämmelse

i radiolagen (6 § andra stycket andra meningen) att programföretaget, i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis, får tämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

För att ett programföretag skall kunna bli skyldigt att lämna uppgift om att sponsorfinansering har förekommit i fråga om ett visst program införs också en ny bestämmelse i radiolagen (7 § andra stycket punkt 3) som säger att det i avtalet mellan staten och programföretaget får bestämmas om skyldighet för företaget att, om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis,

Jämna uppgifi om vem bidragsgivaren är.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 238 ff.). Remissinstanserna: Industriftörbundet, Svenska Arbetsgivareförening-

en och Grossistförbundet Svensk Handel delar uppfattningen att annonsering och sponsorskap (sponsring) bör behandlas som skilda företeelser och regleras på olika sätt. Riksidrotisförbundet anser att det i regler om

9 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 149

sponsorskap bör införas en förpliktelse för programföretaget att garantera rätt namn på det evenemang som sänds - även om det innehåller sponsorns namn, t.ex. Skandia Cupen. Enligt socialstyrelsen bör det i radiolagen tas in en uttrycklig bestämmelse om att ett programföretag inte får sända program som helt eller delvis har bekostats av någon vars

huvudsakliga verksamhet gälter tillverkning eher försäljning av alko-

holdrycker eller tobaksvaror. Barnmiljörådet efterlyser ett förbud mot mot sponsring av barn- och ungdomsprogram. Juridiska fakultetshämnden vid Stockholms universitet anser inte att den föreslagna lagregeln om bemyndigande att sluta avtal har fått en tillfredsställande utformning. Det förefaller ovedersägligt att sponsrade program kommer att gynna kommersiella intressen. Det torde därför vara ett berättigat konsumentkrav att uppgifter därom skal! lämnas i anslutning till program-

met. Bakgrunden till mitt förslag: Vad den europeiska TV-konventionen förstår med sponsorskap har angetts tidigare (se avsnitt 4.2.2). Däremot

har jag inte tidigare behandlat de materiella bestämmelserna om sponsorskap i konventionen. De innebär följande.

När ett program eller en serie av program sponsras helt eller delvis,

skall sponsorskapet tydligt framgå genom tillkännagivande på lämpligt

sätt i början och/eller slutet av programmet (artikel 17:1).

En sponsor får under inga omständigheter utöva inflytande över ctt sponsrat programs innehåll eller inplacering i programtablån på ett så-

dant sätt att det påverkar programföretagets ansvar och publicistiska

oberoende med avseende på programmen (artikel 17:29). Sponsrade program får inte uppmuntra till avsättning, inköp eller

uthyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster, särskilt inte genom att i marknadsföringssyfte göra särskilda hänvisningar till va-

rorna eller tjänsterna i programmen (artikel 17:3).

Program får inte sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av sådana va-

ror eller tillhandahåtlande av sådana tjänster, för vilka det inte får göras

reklam enligt artikel 15 (artikel 18:1). De i artikel 15 avsedda varorna och tjänsterna är tobaksvaror samt läkemedel och sådan medicinsk behandling som tillhandahålls endast mot recept av läkare i den sändande konventionsstaten.

Sponsorskap får inte förekomma i fråga om nyhetsprogram eller ny-

hetskommenterande program (artikel 18:2).

Rapporten om sponsring

Som nämnts i inledningen har en sakkunnig i utbildningsdepartementet utrett vissa frågor om sponsring i Sveriges Radio-koncernens program och under hösten 1989 överlämnat rapporten (Ds 1989:65) Sponsring

m.m. av Sveriges Radios program.

En av utgångspunkterna i detta utredningsarbete har varit TVkonventionens bestämmelser. En annan har varit gällande bestämmelser

som sätter gränser för arten och omfattningen av s.k. extern finansiering av ett programföretags sändningar. Dessa bestämmelser är

- radiolagens krav att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt,

- bestämmelsen i avtalet mellan staten och programföretaget att företaget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller

programinslag,

- avtalsbestämmelserna om s.k. sponsringsförbud, som är formulerade så, att om programföretagets rätt att sända ett visst program är beroende av att "någon annan än ett bolag inom koncernen utger ersättning

till den som upplåter rätten", då får programmet eller programinslaget inte sändas.

Förslagen i rapporten baserar sig på bedömningen att de nuvarande avtalsbestämmelserna om sponsringsförbud bör upphävas För att det in-

te skall strida mot kravet på opartiskhet i 6 § radiolagen att i sändning-

en lämna uppgift om sponsorskap föreslås i rapporten en komplettering i denna paragraf, innebärande att ett programföretag i fråga om någon

som har bekostat ett program helt eller delvis får lämna uppgift om vem

bidragsgivaren är. Ett programföretag bör således inte längre av kravet

på opartiskhet vara förhindrat att lämna sponsorsmeddelanden. Lagtexten har emellertid en vid innebörd och skiljer inte mellan olika slag av extern finansiering.

I rapporten föreslås också ett nytt bemyndigande i 6 § tredje stycket radiolagen för regeringen att sluta avtal med ett programföretag. Enligt

denna föreskrift skall programföretaget i ett avtal kunna bli skyldigt att, om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna upp-

gift om vem bidragsgivaren är. Syftet därmed är att åstadkomma en avtalsbestämmelse som förpliktar programföretaget att, då ett sponsrat program sänds, lämna uppgift om sponsorn. Även här har den föreslagna

lagtexten en vid innebörd. Det har motiverats med att det inte finns nå-

gon anledning att i radiolagen skilja mellan sådan extern finansiering som är sponsring och annan extern finansiering.

Rapporten skisserar två alternativ när det gäller sändning av sponsrade program. Enligt aliernativ I framgår det av eu programföretags avtal

med staten att företaget i princip inte får sända sponsrade program. Programföretaget skall dock få göra detta, om

- programmet gäller ett evenemang som direktsänds och som också sänds direkt i andra länder,

- programmaterialet har framställts av ett utländskt företag och det

saknas anledning, anta att sponsorsbidraget har lämnats för att här i lan-

det främja sponsorns namn, varumärke eller liknande.

Programföretaget skulle emellertid inte få sända ett sponsrat pro-

gram, om sponsorn bedriver verksamhet som gäller tillverkning eler försäljning av tobaksvaror, alkholdrycker eller täkemedel.

Alternativ 2 skulle i större utsträckning ge ett programföretag möjlig-

heter att träffa sponsringsöverenskommetlser. Enligt avtalet skulle dock

inte programföretaget få sända ett sponsrat program, om programmet huvudsakligen

- gäller nyheter, samhällsfrågor eller religiös förkunnelse,

- vänder sig till barn eller till personer som hör till en språklig minoritet.

Även enligt detta alternativ skulle programföretaget vara förhindrat att sända ett sponsrat program, om sponsorn bedriver verksamhet som gälter tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller läkemedel.

Gemensamt för de två alternativen är att avtalet med staten skulle slå fast en skyldighet för programföretaget att omedelbart före och efter sändning av ett sponsrat program lämna uppgift om vem sponsorn är. Detta föreslås ske genom att företaget uppger sponsorns namn eller fir-

ma. En särskild bestämmelse i avtalet föreslås om att lämnande av sådan

uppg!ft inte skall betraktas som kommersiell reklam i radiolagens mening.

Begreppet sponsrat program föreslås bli definierat i avtalet. Som ett

sponsrat program betecknas ett program som programföretaget har

framställt eller förvärvat och som någon annan har bekostat helt eller delvis för att därmed främja sitt namn, varumärke eller liknande.

Remissutfallet Remissinstansernas inställning till förslagen i rapporten framgår av promemorian (Ds 1990:27) Remissyttranden över TV-politiken, betänkande

av TV-utredningen, och Sponsring m.m. av Sveriges Radios program, rapport av en särskild utredare. När det gäller valet mellan de två alternativen för sändning av spons-

rade program ger en majoritet av de remissinstanser som uttalar sig om detta sitt stöd för alternativ 2.

Radiolagsutredningen Radiolagsutredningen har tagit upp frågorna om sponsring av två skäl. För det första har det för utredningen gällt att bedöma vilken lagstift-

ning som behövs för att Sverige i fråga om markbundna sändningar

skall kunna efterleva kraven i den europeiska TV-konventionen. För det andra har utredningen tagit upp sponsringen i relation till det av utredningen föreslagna reklambegreppet i radiolagen. Utredningen har i

den frågan ansett att man i det radiorättsliga regelverket på något sätt

bör kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och det förhåtlandet att ett sponsrat program sänds och sponsorn namnges.

Skälen för mitt förslag: Alldeles oavsett hur man tar ställg, till frågor-

na om sponsorfinansering av program bör det göras vissa justeringar av nuvarande regler för programföretagens sändningar så att ett företag kan uppfylla kraven i den europeiska TV-konventionen. Särskilt tänker jag då på kravet att — när det är fråga om sponsring hek eller delvis av ett program eller en serie program - sponsorskapet skall framgå tydligt ge-

nom tillkännagivande på lämpligt sätt i början och/eller slutet av programmet (artikel 17:1).

Till en början bör således ses till att de radiorättsliga reglerna inte

hindrar att ett programföretag lämnar uppgift om att sponsorfinansiering förekommit i fråga om ett visst program. Som ett hinder mot att så-

dana uppgifter lämnas får uppfattas radiolagens krav på opartiskhet, eftersom det enligt radionämndens praxis bl.a. innebär att ett programföretag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Denna innebörd av opartiskhetskravet kan i vissa sammanhang få mindre lämpliga följder. Kravet på opartiskhet hindrar inte nödvändigtvis att ett programföretag sänder program vars produktion finansieras av sponsorer. Om programföretaget i ett sådant fall uppfattar kravet på

opartiskhet som ett hinder mot att lämna sponsorsmeddelande innebär

det att publiken hålls ovetande om den externa finansieringen. Jag anser det emellertid vara viktigt för TV-tittarna i deras egenskap av konsumenter att de inte undanhålls information om att t.ex. en viss varutill-

verkare har bidragit ekonomiskt till ett program. Sådan information är en signal om att det finns anledning till vaksamhet när det gäller even-

tuella positiva associationer till sponsorn i programmet.

En fråga som uppkommer i fråga om rätten för ett programföretag

att namnge en sponsor gäller hur man formulerar vad företagets rätt avser. Man skulle kunna begränsa sig till att föreskriva att programföretagets rät gäller att namnge sponsorn, men en nackdel med en sådan regel skulle vara att begreppet sponsorskap mäste klargöras i lagstiftningen. Ett skäl mot att i lag bestämma vad som skall anses utgöra sponsorskap är nämligen det nya reklambegrepp som jag föreslår i radiolagen och som innebär att namngivande av en sponsor kan vara reklam (se avsnitt 4.2.2).

I lagrådsremissen uttalades därför att den svenska lagstiftningen inte

skulle kunna åstadkomma någon motsvarighet till TV-konventionens hierarki enligt vilken något som räknas som sponsorskap inte anses utgöra reklam. Detta problem borde enligt remissen lösas genom att avtalet mellan staten och programföretaget skilde ut vad som under vissa

förutsättningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från re-

klam mot vederlag 1 övrigt.

Som jag har nämnt tidigare (se avsnitt 4.1.1) har lagrådet karaktäriserat lagrådsremissens reglering som vidtyfuig, svårgenomtränglig och i

hög grad begrepps- och motivstyrd.

Som exempel! nämner lagrådet behandlingen av sponsring. Det står

enligt lagrådet klart att sponsring enligt 'TV-konventionens definition

faller utanför reklambegreppet. Till grund för det remitterade förslaget ligger däremot föreställningen att ullkännagivande av sponsorns namn kan betraktas som reklam. Till följd härav ges radiolagen en utformning

som inte uppfyller konventionens artikel 17:1. I stället föreskriver det

remitterade förslaget att programföretaget får lämna uppgift om vem bi-

dragsgivaren är. Bristen i konventionsuppfyllelse avses tydligen botas genom att det i radiolagen öppnas en möjlighet att i avtal föreskriva om skyldighet för programföretaget att lämna sådan uppgift. Enligt lagrådets mening är den föreslagna regleringen otillfredsställande dels genom att

remissen avstår från att, i en verksamhet som karaktäriseras av en väx-

ande internationalisering, tillämpa konventionens normer, dels genom att den förlitar sig på att det därigenom uppkomna problemet genom avtal skall kunna få en lösning som remissen för sin del inte mäktat anvisa.

När det gäller begreppet reklam i radiolagen har jag i det föregående (se avsnitt 4.2.2) argumenterat för att det bör motsvara vad som i marknadsföringslagen menas med marknadsföring. Bakgrunden till detta för-

slag är förhållandet mellan tryckfrihetsrätten och reklamen och den

omständigheten att regelsystemet för radio och TV har viktiga beröringspunkter med tryckfrihetsrätten. Jag menar helt enkelt att man inte kan

göra på något annat sätt än vad jag har föreslagit, såvida man inteför radions och televisionens vidkommande bestämmer sig för att bryta med vad som har uttalats i olika lagstiftningsärenden och i rättspraxis angå-

ende tolkningen av tryckfrihetsförordningen (om detta se t.ex. prop.

1986/87:151 s. 47). Jag kan också konstatera att lagrådet inte har haft något att invända

mot mitt förslag till reklamdefinition.

Namngivande av en sponsor kan vara marknadsföring enligt marknadsföringslagen. Därmed kan namngivande av en sponsor också vara reklam enligt det föreslagna reklambegreppet. Lagrådets anmärkning att till grund för remissen ligger ”föreställningen att tillkännagivande av sponsorns namn kan betraktas som reklam” går därför inte ihop med

den godtagna reklamdefinitionen. Jag deltar inte heller uppfattningen att

det remitterade förslaget brister i konventionsuppfyllelse. Artikel S:1 i TV-konventionen säger uttryckligen de sändande staterna skall uppfylla konventionens krav ”genom lämpliga åtgärder av sina behöroga organ”; en konventionsstat har således en betydande handlingsfrihet när det gäller hur en förpliktelse skall uppfyllas.

Vad gäller frågan om avtal mellan staten och programföretagen har jag angett min inställning tidigare (se avsnitt 4.1.1).

När det gäller rätten att lämna sponsorsmeddelanden står jag av nu

anförda skäl fast vid uppfattningen i lagrådsremissen att denna bör ha

en vid innebörd och inte skilja mellan olika slag av extern finansiering. För att ett programföretag utan hinder av kravet på opartiskhet skall ha

rätt att namnge en sponsor eller visa sponsorns varumärke bör således i

radiolagen föreskrivas att företaget, i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis, får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

När det gäller att reglera skyldigheten för ett programföretag att upp-

ge att sponsorsfinansiering har förekommit i fråga om ett visst program (artikel 17:1 i TV-konventionen) kan man enligt min mening välja mellan reglering i lag eller avtal. Fn i lag föreskriven skyldighet i detta hän-

seende skulle kräva att begreppet sponsorskap klargjordes i lagstiftningen. Med hänsyn till vad jag, nyss sagt anser jag att detta skulle vara mindre lämpligt. Jag anser i stället liksom den sakkunnige och senare radio-

lagsutredningen att den föreskrift som behövs bör vara ett i lag givet bemyndigande för regeringen att sluta avtal med programföretaget av visst

innehåll.

På motsvarande sätt som beträffande rätten au lämna sponsorsmeddelanden bör även här lagtexten ha en vid innebörd och inte skilja mellan olika slag, av extern finansiering. Avsikten med ett lagbemyndigande av det angivna slaget är självfallet att tillgodose "TV-konventionens krav i

artikel 17:1 om att sponsorskap skall tillkännages på lämpligt sätt i början och/eller slutet av programmet. I fortsättningen bör det därför av av-

talsbestämmelser mellan staten och programföretag, framgå att företaget

är skyldigt att lämna sponsorsmeddelanden.

Av det sagda följer även att jag anser att de materiella regler som bör gälla för ett programföretag i fråga om sponsring bör framgå av avtalet mellan staten och företaget. Den legala grunden för sådana avtalsbestämmelser är nuvarande regel i radiolagen om att det i ett avtal mellan rege-

ringen och programföretaget som villkor för sändningsrätten får tas in

"föreskrift om förbud mot kommersiell reklam och mot program som

bekostas av annan än programföretag" (6 § tredje stycket punkt 3 radio-

lagen). Av närmast redaktionella skäl föreslår jag att denna regel skall

ersättas av föreskriften att det i avtalet mellan staten och programföreta-

get får bestämmas om skyldighet för företaget att "inte sända reklam mot vederlag, eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis" (se avsnitt 9.1, specialmotiveringen till 7 § andra stycket punkt I radiolagen).

4.9.3 Radiolagens demokratibestämmelse

Mitt förslag: Radiolagens demokratibestämmelse formuleras om. Enligt bestämmelsens lydelse i fortsättningen skall programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om atla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 170 ff.) innebär en mera utförlig omskrivning. Enligt utredningsförslaget skall ett program-

företag, sända program, i vilka företaget hävdar det demokratiska stats-

skickets grundidéer samt principen om alla människors frihet och värdighet. Vidare skall, när det i ett program förekommer inslag som motiverar det, programföretaget hävda dessa principer i samma program eller I anslutning till programmet.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. En positiv inställning till förslaget. har Sveriges

Racdio, Industriförbundet, Svenska Arhetsgivareföreningen och Grossist-

förbundet Svensk lItandel. Positivt är också Riksidrottsförbundet, som delar utredningens uppfattning att direktsända sportevenemang typiskt

sett inte förmedlar något "odemokratiskt budskap" till TV-tittarna.

Stockholms tingsrätt anser inte att vad utredningen har åberopat motiverar en lagändring. En kritisk inställning har också humanistiska

utbildnings- och forskningsnämnden vid Göteborgs universitet. Radionämnden avstyrker att bestämmelsen ändras. När det gäller frågan om den s.k. svarta lista som ett visst FN-organ upprättar över id-

rottsmän som har framträtt vid evenemang i Sydafrika vidhåller nämndens majoritet sin ståndpunkt att sportevenemang, där sådana idrottsmän

medverkar inte bör sändas i TV. Nämnden uttalar dock att det i denna

fråga föreligger en principiell motsättning mellan nämnden och Sveri-

ges Television som inte bör bli bestående. Därför delar nämnden utredningens uppfattning att riksdagen bör taställning till hur frågan skall lösas för framtiden. Den av utredningen föreslagna lagtexten gär enligt radionämnden

långt utöver syftet med förslaget. Nämnden menar att programföretagen

med förslagets utformning inte - som fallet är nu - skulle ha någon Övergripande skyldighet att fördöma rasism, våld och brutalitet eller att häv-

da jämställkthet mellan könen.

Sveriges Radio invänder å andra sidan mot formuleringen att "pro-

gramföretaget skall sända program i vilka företaget ..." etc. IDemokratibestämmelsen ligger till grund för den samlade programverksamheten och bolaget anser inte att den bör manifesteras i särskilda enstaka program. Den föreslagna lydelsen ger dock utrymme för en tolkning som innebär att programföretagen skulle ha skyldighet art sända särskilda program om demokratins grundidéer. Därför förestår Sveriges Radio följande formulering av första meningen: "Programverksamheten som helhet skall präglas av och verka för det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen ..." ete.

Bakgrunden till mitt förslag: Demokratibestämmelsen i radiolagen (6 § andra stycket) innebär att ett programföretag i programverksamhe-

ten skall hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt princi-

pen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Mellan Sveriges Television och radionämnden råder oenighet om

hur bestämmelsen bör förstås. Oenigheten gäller vilket förhållningssätt

programföretaget bör inta till sportevenemang där det finns deltagare

som har framträtt i Sydafrika och som har satts upp på den av ett FNorgan upprättade svarta listan över sådana idrottsmän. Radionämnden

har ansett - under åberopande av att demokratibestämmelsen bl.a. innebär att programföretagen i programverksamheten skall verka för att rasfördomar bekämpas - att Sveriges Television genom att sända program av detta slag handlat i strid mot bestämmelsen, en uppfattning som programföretagel inte delar. Sedan nämnden i ett beslut den 1 december

1988 (SB 482/88) fällt programföretaget för sändandet av vissa tennis-

matcher skrev nämligen företaget den 22 i samma månad till regeringen

och bestred att det kunde anses ha åsidosatt sina skyldigheter genom de aktuella sändningarna.

Radiolagsutredningen har också tagit upp ett annat beslut av radionämnden som rör demokratibestämmelsen. Detta beslut, som meddelades den 13 oktober 1988 (SB 410/88), gällde om det från bl.a. Sveriges Televisions sida hade förekommit tullräcklig bevakning av en nordisk kvinnokonferens med ett stort antal deltagare som ägde rum i Oslo som-

maren 1988.

I programföretagets sändningar förekom inte någon nyhetsrapporter-

ing om konferensen. Ca en och en halv månad efter konferensen sände

dock TV 2 en halvtimmes reportage om denna och ett 45 minuter långt samtalsprogram där några av konferensdeltagarna medverkade. I kanal 1 förekom inte något inslag om konferensen. Radionämnden uttalade att programföretagen genom demokratibestämmelsen har ålagts en skyldighet att bl.a. aktivt främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt ansåg att Sveriges Televisions bevakning av konferensen var otillräcklig och att detta utgjorde en överträdelse av demokratibestämmelsen.

Skälen för mitt förslag: Radiolagsutredningens förslag betyder att det i båda de nu redovisade hänseendena sker en utvidgning av programföretagens handlingsfrihet i förhållande till vad radionämndens praxis in-

nebär. Den svarta listan över bl.a. idrottsmän som har framträtt vid eve-

nemang, i Sydafrika bör enligt utredningen inte ha någonting med demokratibestämmelsen att göra. Utredningen anser också att bestämmelsen leder alltför långt om den innebär att det för ett programföretag kan

föreligga hevakningsskyldighet även i fråga om en viss bestämd tilldra-

gelse.

I lagrådsremissen gick föredraganden på samma linje som utredning-

en. Lagrådet uttalar att en regel av den karaktär som demokratibestäm-

melsen har inte bör ändras över huvud taget annat än om speciella, starka skäl har framkommit. I remissen åberopas ett enstaka avgörande av radionämnden och en därav föranledd meningsmotsättning mellan nämnden och Sveriges Television. Detta är uppenbart otillräckligt. Lagrådet avstår från att uttala sig i det enskilda ärendet; remissutfallet har

lagrådet tolkat som främst en antydan om åsiktsläget i sakfrågan. Oavsett

detta ger förstaget formellt sett underlag för en tvekan om grundläggande konstitutionella principer som lagrådet måste reagera mot.

lagrådet avstyrker den föreslagna ändringen. Tvärtom bör enligt lagrådets åsikt demokratibestämmelsen få gälla även för reklamverksamheten. Att några negativa verkningar skulle följa därav har inte visats i remissen.

När det gäller den svarta listan är det riktigt att det i lagrådsremissen endast åberopades ett avgörande av radionämnden till stöd för att ändra demokratibestämmelsen. Radionämnden har dock även tidigare fattat beslut I samma riktning (se SOU 1990):7 s. 103 f.). Vidare har nämnden efter det au Sveriges Televiston givit tillkänna att företaget inte godtar

praxis. Vi befinner oss alltså i en situation, där radionämnden vid återkom-

mande tillfällen fattar beslut som ett programföretag inte respekterar och där enligt min mening nämnden har givit demokratibestämmelsen

en innebörd som går utöver vad bestämmelsen rimligen bör innebära.

Eftersom själva systemet med radionämndens efterhandsgranskning av programmen bygger på att programföretagen respekterar nämndens be-

dömningar finner jag det därför nödvändigt att överväga en omformulering av bestämmelsen för att tydligare låta den räckvidd den enligt min

mening bör ha komma till uttryck.

Båda de av radiolagsutredningen föreslagna ändringarna innebär att det sker en utvidgning av yttrandefriheten i programföretagens verksam-

het jämfört med radionämndens nuvarande praxis. Jag kan inte dela tagrådets uppfattning att demokratibestämmelsen över huvud taget inte bör ändras I det läge som nu har uppstått. För att utvidga yttrandefrihe-

ten bör det inte krävas att de skäl som anförs har någon särskilt stor tyngd. En ändring av bestämmelsen är enligt min mening att klart före-

dra framför att fortsätta med den situation som radionämndens praxis har resulterat i. Av anförda skäl ger mig lagrådets yttrande inte anledning att frångå uppfattningen i lagrådsremissen att demokratibestämmelsen bör omfor-

muleras.

Till en början bör i fortsättningen ett programföretag inte anses Överträda demokratibestämmelsen även om sändningar kan sägas innebära

att företaget underlåter att medverka i bojkottaktioner mot t.ex. idrotts-

män som har framträtt vid evenemang i Sydafrika. I sändningar av detta

slag är det från demokratibestämmelsens synpunkt omständigheter vid

sidan av det som sänds som står i blickpunkten.

I situationer som dessa kan det enligt min mening inte bortses från

att ett programföretag också har andra förpliktelser än sådana som följer

av demokratibestämmelsen. Avtalet mellan staten och Sveriges Television anger t.ex. att programmen genom kvalitet, tillgänglighet och mängsidighet i skälig omfattning skall tillgodose skiftande behov och intressen hos landets befolkning. I fall av detta slag blir det därför nödvändigt att göra en avvägning mellan de skyldigheter som programföretaget

har enligt demokratibestämmelsen och vad som kan följa av andra bestämmelser, t.ex. sådana som går ut på att programföretaget skall fästa

vikt vid publikens intressen.

När det gäller sporthändelser som direktsänds vill jag också peka på

att det här som regel rör sig om offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än programföretaget (jfr I $ andra stycket andra me-

ningen radioansvarighetslagen). Om demokratibestämmelsen anses ställa krav på att programföretaget agerar på ett visst sätt med tanke på en del-

tagande idrottsman som företaget inte har någon kontraktsrelation med, hamnar företaget i en situation, där valet inte gäller huruvida företaget skall underlåta att sända det ena eller andra inslaget som ingår i ett pro-

gram utan huruvida företaget har rätt att bevaka en faktisk händelse som bevakas av andra medier, t.ex. pressen. Från journalistisk och pu-

blik synpunkt är det tämligen självklart att ett programföretag i förhål-

lande till staten bör ha full rätt att bevaka händelser som det bland TVtittarna finns ett stort intresse för, och jag ser detta som en viktig princip. Endast i extrema fall hör man enligt min mening, ha anledning att säga alt det med hänsyn till radiolagens demokratibestämmelse är

olämpligt att ett programföretag bevakar en viss händelse.

Som jag har nämnt innebär i övrigt radiolagsutredningens förslag att det med stöd av demokratibestämmelsen inte bör kunna krävas att ett

programföretag, är bevakningsskyldigt i fråga om en viss bestämd tilldra-

gelse.

Det ligger i linje med vad jag nyss har sagt att demokratibestämmel-

sen inte bör rubba det förhållandet att ett programföretag skall ha stor frihet att i enlighet med allmänna journalistiska principer bestämma hur det skall agera med tanke på en viss konkret nyhetstilldragelse. De-

mokratibestämmelsen bör varken på det ena eller andra sättet beskära

det redaktionella oberoendet och utrymmet för en självständig nyhetsvärdering. Även om radionämnden bara en gång har ansett att demokra-

tibestämmelsen överträtts på grund av otillräcklig bevakning av en bestämd tilldragelse, anser jag mig därför ha anledning att ta upp denna fråga. Jag kommer därvid till samma slutsats som radiolagsutredningen att bestämmelsen leder alltför långt om den innebär att bevakningsskyl-

dighet kan föreligga även i fråga om en enskild nyhewstilldragelse.

Av lagrådets yttrande över det remitterade förslaget drar jag slutsatsen att man, om man ser det som nödvändigt att ändra en så allmänt avfattad föreskrift som demokratibestämmelsen, bör ändra lagtexten så litet som möjligt. Enligt min mening bör man kunna ästadkomma den ändring som behövs genom att - i nära anslutning till vad Sveriges Radio anfört - säga att programverksamheten skall som helhet präglas av

det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla män-

niskors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Som anförts tidigare (se avsnitt 4.4.1) håller jag med lagrådet om att

det inte finns anledning att föreslå något undantag från demokratibestämmelsen beträffande vad som sänds under annonstid i televisionen.

4.9.4 Skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud

Mitt förslag: Staten skall få träffa avtal med ett programföretag

om skyldighet för företaget att sända et mångsidigt programut-

bud.

En föreskrift om detta tas in i radiolagen (7 § första stycket

punkt 3).

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 271 f.).

Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har uttalat sig om förslaget är radionämnden, som tillstyrker det.

Skälen för mitt förslag: I avtalen om programverksamheten mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen finns be-

stämmelser om mångsidighet i programutbudet.

Sveriges Televisions avtal anger exempelvis att programmen skall ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god underhållning. Programmen skall utformas så att de genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intres-

sen skall i görlig mån tillgodoses.

Det heter även att programutbudet som hethet skall präglas av folk-

bildningsambitioner och att det skall utformas så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och så att hänsyn tas

till olika förutsättningar hos befolkningen. Ett mångsidigt utbud av pro-

gram på svenska språket skall tillhandahållas och svenska artister och verk av svenska upphovsmän skall i betydande omfattning förekomma i televisionen.

Vad som har sagts nu konkretiseras ytterligare genom att avtalet räknar upp särskilda skyldigheter för programföretaget i fråga om nyhetsförmedling, samhälls- och kulturdebatt, bevakning av makthavare, upplevelseprogram, konstnärlig och kulturell förnyelse, bevakning av kultur, religion, konst och vetenskap samt beträffande program för språkliga och etniska minoriteter samt handikappade.

De berörda avtalsbestämmelserna kan sägas uttrycka den "positiva" delen av public service-uppdraget. Bestämmelserna avses hindra ett programföretag från att t.ex. ge programverksamheten en ensidig inriktning mot underhållningsprogram eller billiga inköpta program.

I:nligt radiolagsutredningen kan förpliktelser av detta slag uppfattas som begränsningar av ett programföretags yttrandefrihet. Utredningen har med hänsyn härtill ansett att det bör ges stöd i lag för förpliktelserna genom att det i radiolagen föreskrivs att staten får träffa avtal med ett

programföretag om skyldighet för företaget att sända ett mångsidigt pro-

gramutbud.

Jag är av samma mening som utredningen.

Uttrycket "ett mångsidigt programutbud" är avsett att kunna täcka de olika "positiva" krav som finns 1 de nuvarande avtalen och som tar

sikte på att företagen skall sända program av många olika slag.

4.9.5 Skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft

Mitt förslag: Staten skall få träffa avtal med ett programföretag

om skyldighet för företaget att vid utövande av sändningsrätten

ta hänsyn till fjudradions och televisionens särskilda genom-

slagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning

samt tiden för sändning av programmen.

En föreskrift om detta tas in i radiolagen (7 § första stycket

punkt 4).

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (be-

tänkandet s. 272 f.).

Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har kommenterat förstaget är radionämnden. Nämnden anser att de värderingar som radiolagens demokratibestämmelse värnar om också bör prägla vad som sänds under annonstid. För att detta skall uppnås i det fallet att demokratibestämmelsen som sådan inte gäller för annonser har nämnden

lanserat den lagtekniska lösningen att förevarande bestämmelse får avse

också dessa frågor. Den närmare avgränsningen av bestämmelsens tillämplighet kan enligt nämnden vara svår att göra i teorin och den bör överlämnas till den praktiska tillämpningen. Vägledande uttalanden av lagstiftaren vore dock självfallet av stort värde.

Skälen för mitt förslag: Bakgrunden till vad som här föreslås är att

nuvarande avtal mellan staten och varje programföretag innehåller bestämmelsen att företaget skall bedriva programverksamheten med beak-

tande av ljudradions resp. televisionens "centrala ställning i samhället".

Avtalsbestämmelsen om televisionens centrala ställning i samhället tar enligt radionämndens praxis sikte på bl.a. medieis genomslagskraft. Bestämmelsen aktualiseras bl.a. då det i ett program förekommer vålds-

skildringar eller sexuella framställningar. Med tillämpning av bestäm-

melsen prövar också nämnden t.ex. hur alkohol- och narkotikabruk speglas I programmen.

Vad gäller sexuel!la framställningar anses hänsynen till mediects genomslagskratt medföra, att program som innehåller bildsekvenser med mera avancerade sexuella motiv som regel inte kan visas under tidig kvällstid. Detsamma päller underhållningsprogram där det förekommer

upprepade inslag av våld etler långvariga och påträngande våldsskildringar. När sädana program sänds under sen kvällstid bör de enligt nämnden föregås av någon form av introduktion som klargör inslagens

karaktär.

Denna praxis bör kunna upprätthållas även i fortsättningen. Ett programföretags förpliktelser i enlighet härmed begränsar emellertid otvi-

velaktigt yttrandefriheten i programverksamheten, och något stöd i lag för detta finns inte.

Jag delar därför radiolagsutredningens uppfattning att ett program företags förpliktelser på detta område bör komma till tydligare uttryck än vad som nu är fallet och att det bör ges lagstöd för radionämndens aktuella praxis.

Givetvis kan numera mot den gällande avtalsformuleringen även invändas, att man inte gärna om var och en av de förekommande

ljudradio- och 'TV- kanalerna kan säga att just den intar en "central ställning" i samhället.

Som radiolagsutredningen anfört får det väsentliga i radionämndens nyss beskrivna praxis anses vara, att ett programföretag i programverksamheten skall ta hänsyn till ljudradions resp. televisionens särskilda genomslagskraft. i

Jag anser därför att det i radiolagen bör föreskrivas att det i avtalet

mellan staten och ett programföretag får bestämmas om skyldighet för

företaget att "ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning

samt tiden för sändning av programmen".

Med uttrycket "ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft" avses att medierna vänder sig till hemmen och till en stor allmän

publik, där alla åtdrar är företrädda, samt att programmen kan påverka lyssnare och tittare starkt. Det är därför naturligt att de ansvariga för

sändningarna iakttar varsamhet med program som har sådan karaktär att man kan förstå att delar av publiken kommer att uppröras eler skrämmas.

Kravet på varsamhet får dock inte drivas så långt att programföreta-

gen sviker sin uppgift att meddela nyheter och stimulera till debatt. Det är t.ex. rimligt att bedömningen av våldsinslag är mindre restriktiv då det inte rör sig om underhållningsprogram utan om nyhetsförmedling eller samhällsbevakning. Även vid program av det senare slaget bör dock programföretagen ta hänsyn till sändningstiden och till att publiken bör förberedas på vad som kommer.

Mitt förslag innebär som tidigare nämnts (se avsnitt 4.4.1) att demokratibestämmelsen i radiolagen bör gälla också vad som sänds under an-

nonstid i televisionen.

Den nu aktuella föreskriften avser delvis samma frågor. Samman fatt-

ningsvis anser jag att den bör ge stöd för avtalshestämmelser som ålägger ett programföretag, att visa varsamhet när det gäller att t.ex. sända vålds-

inslag eller inslag med sexualskildringar, program som kan verka

skrämmande på barn, program som på ett felaktigt sätt speglar bruk av

alkohol eller narkotika och program som är uppenbart kränkande mot

ettdera könet eller mot människor med viss hudfärg, nationalitet etler

religion.

4.10.1 Radionämnden och reklam i svensk television

Mitt förslag: Radionämnden skall genom granskning i efterhand övervaka om ct programföretag som i televisionen sänder reklam mot vederlag iakttar radiolagens regler om annonser som

sänds sänds under annonstid i televisionen. Genom sådan

granskning skall nämnden också övervaka om ett från Sveriges

Radio-koncernen fristående TV-företag, utövar sändningsrätten i

enlighet med radiolagen och avtalet mellan staten och företaget.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mill förslag (betänkandet s. 242 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag om en utvidgad radionämndsgranskning tillstyrks uttryckligen av Stockholms tingsrätt, radio-

nämnden och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Ra-

dionämnden uttalar att det ter sig. självklart att, om en fristående TVkanal skall iaktta krav på opartiskhet och saklighet, radionämnden skö-

ter granskningen av hur dessa krav efterlevs. Mer diskutabelt är vem som skall ha hand om nytillkommande granskningsuppgitter. främst att annonsörer cj diskrimineras och att föreskrifter om annonsvolym och

hur annonser får sättas in efterlevs. Båda uppgifterna är emellertid företrädesvis av radiorättslig art och synes ffrämmande för mark nadsdomstolen. Al inrätta ett helt nytt granskningsorgan för dessa uppgifter kan inte anses vara meningsfullt. Radionämnden är därför beredd att åta sig de

ullkommande granskningsuppgifterna. Statskontoret är av annan mening och anser att annonserna och annoönsinnehållet bör granskas skilt från radionämndens granskning av hur kravet på opartiskhet efterlevs. Statskontoret uttalar att marknadsdomstolen bör svara för detta och att den föreslagna utvidgningen av radionämndens uppgifter skulle kräva att nämndens sakkunskap kompletterades i fråga om marknadsföringslagen och särskilt dess generalklausu! mot otillbörlig marknadsföring.

Liksom utredningen anser radionämnden att nämnden inte nu bör

få andra möjligheter till sanktion mot ett programföretag än den rätt nämnden har att slå fast att företaget har överträtt lag eller avtal. Det

hittillsvarande systemet har med något undantag visat sig tillräckligt i fråga om programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen, och det

kan antas att en fristående tredje TV-kanal blir så angelägen om sitt sändningstillstånd att förhållandena inte kommer att bli annorlunda beträffande ett sådant programföretag. Kabelnämnden efterlyser däremot

för lindrigare fall av regelöverträdelser mindre ingripande sanktioner än den möjlighet som staten i dag, har att säga upp avtalet med ett program-

företag. Nämnden vill framhålla möjligheten att införa någon form av sanktionsavgift. Enligt Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens

räd visar erfarenheter från andra länder - Kanada och Storbritannien nämns som exempel - att sanktioner för överträdelser av bestämmelser både kan behövas och utformas på ett effekuvi sätt. Organisationerna

anser det viktigt att det finns kännbara sanktioner för att de nya bestämmelserna skall få avsedd verkan. Skälen för mitt förslag: De regler som jag, föreslår för ett reklam-TV-

företags sändningar innebär en påbyggnad av dagens radiorättsliga regel-

verk. Som exempel kan nämnas reglerna att annonser inte får syfta till

att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter (4.4.4), att annonstiden vid ett givet tillfälle inte får understiga en minut (4.5.2) och att annon-

ser I princip inte får avbryta ett program (4.5.3). Det skulle inte vara meningsfullt at bestämma att ett TV-företag var skyldigt att iaktta regler av detta slag om det inte vid kritik mot företaget fanns möjlighet att på ett objektivt sätt få fastslaget, om företaget hade

följt reglerna eller inte. I fråga om vissa regler bör det visserligen vara enkelt att konstatera, om de har följts eller inte. Andra regler är däremot av den arten att det kommer att krävas både erfarenhet och omdö-

me för att tillämpa dem på ett sådant sätt, att de bedömningar som görs

kan förväntas bli allmänt godtagna.

Att bestämma, som jag, föreslår, att också ett nytt och reklamfinansie-

rat TV-företag skall vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och

sakligt, skulleinte heller vara meningsfullt, om det inte fanns möjlighet att få efterlevnaden av reglerna kontrollerad.

Samtliga de här nämnda reglerna motiveras av massmediepolitiska skäl. Vissa av reglerna har inte alls någonting gemensamt med de regler som marknadsdomstolen tillämpar och på grund av vilka det i denna

instans ingår ledamöter som representerar t.ex. företagarintressen resp.

konsument- och löntagarintressen (se 5 § lagen 11970:117| om mark-

nadsdomstol m.m.). Marknadsdomstolen bör därför inte tillämpa sådana

regler som jag har pekat pä. Jag har i stället samma uppfattning som radiolagsutredningen, nämligen att det bör ankomma på radionämnden

att tillämpa reglerna.

När det gäller frågan om sanktioner mot överträdelser av radiorättsliga regler innebär utredningens förslaginte någon ändring i förhällande till nuvarande ordning, som begränsar radionämndens möjligheter till att slå fast att ett programföretag har överträtt bestämmelser i radiolagen

eller avtalet mellan staten och företaget; nämnden förfogar således inte över nägra sanktioner.

Som har framgått efterlyser vissa remissinstanser en ändring på dennä punkt.

Mitt förslag har samma innebörd som utredningens förslag. Som ra-

dionämnden anfört har det hittillsvarande systemet med något undantag visat sig tillräckligt i fråga om programföretagen inom Sveriges Radiokoncernen.

Jag, vill också påminna om att jag har föreslagit en viss insnävning av

tillämpningsområdet för radiolagens demokratibestämmelse (se avsnitt 4.9.3). Om detta förslag genomförs elimineras det enda inslaget i dagens

radiorättsliga regelverk där ett programföretag öppet har demonstrerat att det är av annan mening än radionämnden om hur långt företagets skyldigheter sträcker sig.

Frågan om sanktioner mot överträdelser av radiorättsliga regler kom-

mer i ett nytt läge om reglerna skall appliceras på ett helt eller huvud-

sakligen reklamfinansierat TV-företag. litt sådant företag kommer på ett

annat sätt än vad som hittills har varit fallet med programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen att ha ett ekonomiskt motiv för att bryta mot vissa regler.

Till de ämnen på radio- och TV-området som det senare kan bli ak-

tucltt att ta upp hör därför frågan om att utforma lämpliga sanktioner för att säkerställa att även ett reklamfinansierat TV-företag, efterlever regler av radiorättslig art. I det här sammanhanget - och med tanke på

att det inte finns något beslutsunderlag - saknar jag dock anledning att

diskutera detta närmare.

4.10.2¶Radionämndens ställning i förhållande till KO och

marknadsdomstolen

Min bedömning: I första hand bör även den praktiska övervak-

ningen av de föreslagna replerna rörande TV-reklam som vänder

sig till yngre barn ankomma på radionämnden.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm-

ning (betänkandet s. 244 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens bedömning kommenteras av Stockholms tingsrätt, konsumentverket, Industriftörbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistförbundet Svensk Handel. Remissinstanser-

na godtar vad utredningen har anfört.

Skälen för min bedömning: Det har varit en strävan från min sida att utforma de av rektamen betingade reglerna som mitt förstag innebär så,

att det inte skall behöva uppstå några kollisionspunkter mellan radio-

nämndens tillämpning av dessa regler och den tillämpning av marknadsföringsrättsliga regler som ankommer på KO och marknadsdomstolen.

De allra flesta regler som jag, föreslår att radionämnden skall tillämpa är därför av radiorättslig art. inte marknadsföringsrättslig.

Det finns emellertid en skärningspunkt mellan marknadsföringsrät-

ten och olika andra rättsområden beroende på den praxis som marknadsdomstolen har utvecklat med stöd av marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring. Denna praxis innebär att en åtgärd som strider mot annan lagstiftning än marknadsföringstagen kan betraktas som lagstridig också enligt generalklausulen mot otillbörlig

marknadsföring. Därmed blir också sådan marknadsföring otillbörlig

marknadsföring i generalklausulens mening (lagstridighetsprincipen).

10 Riksdagen 1990191.1 saml. Nr 149

Som exempel på marknadsdomstolens praxis i nu berört avseende kan nämnas att det anses strida mot den nämnda generalklausulen att inte vid hemförsäljning överlämna ångerblankett (se bl.a. domstolens beslut 1973:3, Holiday Magic). En näringsidkare som underlåter detta

kan enligt 2 § marknadsföringslagen förbjudas vid vite att fortsätta med

att åsidosätta reglerna härom i hemförsäljningslagen (1981:1361).

Mot den här bakgrunden finns det anledninp att kommentera några av de regler som jag, föreslår. ln av dessa regler är att ett reklamsändande TV-företag endast under annonstid skall ha rätt att sända reklam mot vederlag (4.3.3). Detta ser jag som en radiorätvslig regel, vars efterlevnad bör övervakas av radionämnden. .

Jag har emellertid i avsnitt 4.7 föreslagit vissa regler om TV-reklam till barn som får anses vara av marknadsföringsrättstig art snarare än radioöorättslig.

Bia. har jag föreslagit att en annons med reklam inte skall få syfta

till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år och att det i an-

nonser med reklam inte skall få uppträda personer eHer figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Jag kan inte komma ifrån att den marknadsföringsrättsliga lagswridighetsprincipen skulle kunna leda till att en åtgärd som stred mot dessa regler kom att betraktas som otillbörlig marknadsföring enligt mark-

nadsföringslagen. I första hand anser jag emellertid att den praktiska

övervakningen även av dessa regler bör kunna ankomma på radionämn-

den.

Eftersom man beträffande de aktuella reglerna kan räkna med att såväl radionämnden som KO och marknadsdomstolen kommer att anse sig behöriga som tillämpande organ, uppkommer frågan om radionämndens roll i förhållande till de mark nadsrättsliga organen.

Det kan naturligtvis inte uteslutas att radionämnden finner att en viss annons med barn som målgrupp gäller reklam, medan marknadsdomstolen kommer till annat resultat. Det kan också tänkas att det motsatta inträffar. .

Mot den här bakgrunden har jag övervägt om det skulle kunna anses lämpligt eller t.o.m. behövligt aut radionämnden som underlag för sin bedömning fordrade in yttrande från konsumentverket.

Jag anser emellertid att det i vart fall inte bör föreligga någon sådan skyldighet för radionämnden. Skälet för detta är att KO i sådana här frå-

gor intar en partsställning. Min bedömning är därför att radionämnden självständigt och utifrån den radiorättsliga definition av reklam som jag föreslår bör avgöra om en annons gäller reklam.

Reklamdefinitionen är avsedd au avsluta till begreppet marknadsför-

ing, i marknadsföringslagen och den praxis som efter tillkomsten av den-

na lag har utvecklats av marknadsdomstolen och högsta domstolen.

Med vad jag nu har sagt anser jag att det bör vara möjligt att på ett smidigt sätt tillämpa de regler som jag föreslår i fråga om restriktioner mot reklam till barn. Det förhållandet att radionämnden bör anses ha

det primära ansvaret för att övervaka reglernas efterlevnad innebär dock inte att marknadsdomstolen skulle sakna behörighet att ta upp en fråga om reglernas tillämpning, om frågan aktualiserades hos domstolen.

Vad gätler övriga regler är naturligtvis de ändringar som jag föreslår i

alkohol- och tobaksreklamlagarna (4.6.2) av marknadsföringsrättslig art. De föreslagna reglerna t avsnitt 4.5 om annonsvolym och hur annonser

bör få sättas in i sändningarna får däremot anses vara av radiorättslig art. Övervakningen av hur dessa regler följs får därför bli en uppgift för

radionämnden.

4.10.3 Radionämndens tillgång till upptagningar av program

Mitt förslag: En ändring görs i 22 a § upphovsrättslagen, den paragraf som behandlar rätten för radio- och televisionsföretag, att

göra s.k. referensupptagningar av program. I paragrafen klargörs

att ett sådant företag får göra referensupptagningar inte endast som nu - för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i

en utsändning utan också för att det behövs för att en statlig myndighet skall kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller att i

efterhand utöva tillsyn över utsändningsverksamheten.

I en ny bestämmelse i radiolagen föreskrivs följande. Ett pro-

gramföretag skall på uppmaning av radionämnden tillställa

nämnden en sådan upptagning av ett program som företaget är

skyldigt att göra enligt de särskilda yttrandefrihetsrätisliga reglerna. Om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppmaning, kan nämnden förelägga vite.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 247 ff.) överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller radiolagen. Utredningen har inte före-

slagit någon ändring i upphovsrättslagen.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av alla

remissinstanser utom Sveriges Radio, som i tydlighetens intresse anser

att radionämnden endast bör kunna kräva in en upptagning i fråga om ett program som kan hänföras till ett diariefört granskningsärende. Enligt bolaget avtar med detta något av den upphovsrättsliga problematik som är förenad med att upptagningar som överlämnas till radionämn-

den utgör allmänna handlingar. Skälen för mitt förslag: Radiolagsutredningens förslag är att se mot

bakgrund av vad som föreskrivs i 14 § närradiolagen (1982:459) och

31 § lagen (1985:677) om lokata kabelsändningar. Enligt dessa bestäm-

melser skall en närradiosammanslutning, resp. den som bedriver egensändningar i kabel på uppmaning av närradionämnden resp. kabelnämnden tillställa nämnden en sådan upptagning av ett program som

avses I den i detta fall retevanta yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen,

dvs. lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio resp. lagen

(1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Om vederbö- 147

rande inte rättar sig efter en sådan uppmaning, kan nämnden förelägga vite.

Radionämndens möjligheter att få ullgång till upptlagningar av program grundar sig däremot helt på det avtal som gäller mellan staten och det aktuella programföretaget. Radiolagsutredningen har ansett att detta

är en brist t regelverket och att radionämnden bör ges en lagfäst rätt att

kräva in upptagningar av em programföretags program. Ingen remissinstans har invänt mot detta synsätt.

Som Sveriges Radio påpekat har dock den föreslagna regleringen

upphovsrättsliga aspekter. Det finns därför anledning att lägga märke

till hur ett programföretaps rätt och skyldighet att göra upptagningar av program har reglerats.

Ett radio- eller televistonsföretag som har rätt att i utsändning återge verk (en vidare kategori än programföretag i radiolagens mening) har

också rätt att göra s.k. referensupptagningar för att säkerställa framtida

bevisning om innehållet i program. Har sådan upptagning dokumentariskt värde, får den bevaras i arkiv som avses I lagen (1978:187) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar (22 a § första stycket upphovsrättslagen). I andra stycket av samma paragraf föreskrivs att en sådan upptagning som avses I första stycket endast får utnyttjas för

bevisändamäl, om ej annat följer av 22. c $. Sistnämnda paragraf handlar

om bla. att sådant arkiv som sägs I 22 a § får framställa enstaka exemplar av verket, om det är påkallat från beredskaps- eller skyddssynpunkt.

Med uttrycket "för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i

program" förstås enligt motiven till regleringen (prop. 1977/78:97 s.

127) sådan skyklighet att göra upptagningar som föreskrivs + 6. $ förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen.

Enligt radioansvarighetslagen meddelar regeringen bestämmelser om skyldighet för ett programföretag alt vidta ätgärder för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i radioprogram och fastställer villkoren för att enskild skall få ta del av sådan bevisning (10 § andra stycket radioansvarighetstagen). På grund härav föreskrivs i tillämpningsförordningen till lagen att programföretaget skall ombesörja upptagning av varje program som sänds och bevara ett upptaget program minst sex månader från sändningen (6 §). Vidare föreskrivs (7 §) att JK har rätt att ta del av upptagning av radioprogram och få en utskrift av vad som har yt-

trats I programmet och att programföretaget är skyldigt att låta enskild,

som anser att yttrandefrihetsbrott begåtts mot honom eller att han lidit skada på grund av sådant brott, hos företaget ta del av det radioprogram, i vilket brottet uppges ha förekommit, och få en utskrift av vad som yttrats I programmet. Detta gäller dock ej, om det är uppenbart alt den

som begär att få ta del av upptagningen eller att få en utskrift av vad

som har yttrats i programmet inte berörs av detta på sådant sätt att han kan vara målsägande.

bat programföretap, har således en rätt och en skyldighet att referensbanda med hänsyn till den särskilda yttrandefrihetsrätisliga regleringen i

radioansvarighetslagen. I övrigt finns däremot ingen rätt att referensbanda utan endast rätten att göra s.k. efemära upptagningar (22 § första

stycket upphovsrättslagen). lin förutsättning för radionämndens efterhandsgranskning av pro-

gramföretagens sändningar är givetvis att nämnden har tillgång till upptagningar av programmen. Vad som till en början aktualiseras när det

gäller en utvidgad rätt att referensbanda är således att detta får ske också för att tillgodose de behov som radionämnden har för sin gransk-

ningsverksamhet. Härutöver bör hänsyn tas till de krav som lagstiftning-

en ställer på närradionämnden och kabelnämnden.

Som nämnts har närradionämnden redan i dag, en laglig, rätt att kräva in upptagningar av program. Närradionämndens uppgifter är att pröva vissa frågor om närradio och att utöva tillsyn över närradioverksamheten (se bl.a. 2-4 och 13 §§ närradiolagen | 1982:159]).

Också kabelnämnden har en laglig, rätt att kräva in upptagningar av program. Kabelnämndens uppgifter är att pröva vissa frågor om lokala

kahelsändningar och att utöva tillsyn över verksamheten med lokalaka-

belsändningar (se bl.a. 4 och 23 §§ lagen |[1985:677| om lokala kabel-

sändningar Jomtryckt 1985:1056]). Den ifrågasatta utvidgningen av rätten att referensbanda bör givetvis vara förenlig med de internationella förpliktelser som Sverige har åtagit

sig, genom sin anslutning till Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Konventionen ger inte uttryckligen ett radio- eller televisionsföretag någon rätt att göra upptagningar av program ut-

över vad som följer av artikel I lbis 3 om rätt för Bernunionens länder att i sin lagstiftning ge regler om sådana efemära upptagningar, som görs av radioföretag, med dess egna hjälpmedel och för dess egna utsändning-

ar. Som lagrådet uttalade år 1978 vid tillkomsten av 22 a § upphovsrätts-

lagen (se prop. 1977/78:97 s. 158) står emellertid de referensupptagning-

ar som det enligt radioansvarighetslagens tillämpningsförordning åligger

elt programföretag att göra nära de efemära upptagningarna. Lagrådet

uttalade även att det är allmänt erkänt att det är förenligt med Bernkon-

ventionen att, utöver de i konventionen uttryckligen medgivna in-

skränkningarna i upphovsrätten, göra även andra inskränkningar, om dessa är av mindre betydelse och avser bl.a. kulturella ändamål (se SOU 1956:25 s. 230).

Lät mig i detta sammanhang också erinra om artikel 9:2 i Bernkonventionen, som säger att ett unionsland som i sin lagstiftning tillåter

mängfaldigande av verk i vissa särskilda fall, inte får godta att sådant mångfaldigande gör intrång i det normala utnyttjandet av ett verk eller

oskäligt inkräktar på upphovsmännens intressen.

Den utvidgade rätt till referensbandning som här diskuteras är av

mycket blygsam omfattning. Jag anser att den är förenlig med Bernkonventionen.

Med hänsyn till det anförda bör det i 22 a § upphovsrättslagen före-

skrivas att ett radio- eller televisionstföretag av i paragrafen åsyftat slag har rätt alt göra referensupptagningar

I. för att säkerställa framtida bevisning om en utsändnings innehåll och

2. för att det behövs för att en statlig myndighet skall kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller att i efterhand utöva tillsyn över utsändningsverksamheten.

Om 22 a § upphovsrättslagen ändras på detta sätt kommer man enligt min mening till rätta med den upphovsrättsliga problematik som Sveriges Radio har fäst uppmärksamheten på i fråga om en lagreglerad rätt för radionämnden att kräva in upptagningar av program.

Under dessa omständigheter delar jag radiolagsutredningens slutsats att det i radiolagen hör föreskrivas att ett programföretag på uppmaning av radionämnden skall tillställa nämnden en sådan upptagning som företaget är skyldigt att göra enligt de särskilda yttrandefrihewrättsliga reglerna och att, om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppma-

ning, nämnden skalt kunna förelägga vite. Däremot anser jag inte att man bör ställa det kravet att en upptag-

ning som nämnden vill ha tillgång till skall hänföra sig till ett diariefört

granskningsärende. Ett sådant krav är utan reell innebörd. Ett ärende uppkommer nämligen i och med att radionämnden begär att få tillgång till en upptagning. Jag utgår från att nämnden inte gör det annat än då det finns befogad anledning.

lör tydlighetens skull vill jag till sist påpeka att den föreslagna före-

skriften om rätt för radionämnden au kräva in en upptagning av ett

program inte avses ersätta vad som nu regleras i avtalet mellan staten och varje programföretag. Dessa bestämmelser tar sikte på inte bara upptagningar av program utan gäller helt generellt sådant "material som nämnden anser sig hehöva för sin granskningsverksamhet".

4.11¶Radioansvarighetslagen

4.11.1 Radioansvarighetslagen och ett nytt reklamsändande TV-företag

Min bedömning: Radioansvarighetslagen bör gälla också för sändningar av ett nytt reklamsändande TV-företag.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedömning (betänkandet s. 250).

Remissinstanserna: Utredningens bedömning godtas uttryckligen av Stockholms tingsrätt, arkivet för ljud och bild (ALB) samt Sveriges Radio. ALB konstaterar med tillfredsställelse att ett genomförande av för-

slaget leder till att också innehållet i ett nytt TV-företags sändningar kommer att bevaras åt eftervärlden enligt vad som föreskrivs i lagen

(1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

Skälen för min bedömning: Rätt att sända TV-program med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen har i dag endast Sveriges 'Television och Sveriges Utbildningsradio, som båda ingår i Sveriges Radiokoncernen. Av detta följer att radioansvarighetslagen och förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen gäller för sändningarna.

Liksom radiolagsutredningen anser jag att också ett från Sveriges Radio-koncernen fristående TV-företag bör få sin sändningsrätt genom ett tillstånd av regeringen enligt 5 § första stycket radiolagen. Av det kommer alt följa alt radivoansvarighetslagen bliv tillämplig på företagets sändningar. För sändningarna kommer därmed att gälla principerna om straffrättsligt ensamansvar för programutgivaren samt om meddelar- och

anonymiletsskydd för företagets medarbetare och utomstående som trä-

der i förbindelse med företaget.

Denna reglering är givetvis betydelsefull från yttrandefrihetssynpunkt. Här vill jag emellertid erinra om regeringens proposition med

förslag till yttrandefrihetsgrundlag för bla. radio och TV (prop.

1990/91:6-1). Detta förslag, som beskrivits kortfattat i avsnitt 2.5, innehåller generell tillämpliga regler om ensamansvar nm, för sändningar i radio och "TV. Som jag har nämnt föreslås den nya grundlagen träda i kraft den I januari 1992.

Enligt 11 § första stycket lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrif-

ter och ljud- och bildupptagningar skall programföretag som har sändningsrätt på grund av tillständ enligt 5 § första eller andra stycket radiolagen av upptagning av ljudradio- eller tetevisionsprogram lämna ett pliktexemplar till arkivet för tjud och bild (ALB). Som har framhållits i ALB:s remissyttrande leder ett genomförande av vad jag här föreslär till

all också innehållet i ett nytt TV-företags sändningar kommer att heva-

ras åt eftervärlden enligt pliktexemplarslagen. Jag delar ALB:s uppfattning att detta är positivt.

Det kan tilläggas att regeringen i prop. 1990/91:94 om ändringar i ra-

dioansvarighetslagen m.m. föreslagit att även satellitsändande företag som måste göra referensupptapningar av program enligt radioansvarighetslagen bör vara skyldiga att - sedan de bevarat upptagningarna I sex mänader - lämna dessa som pliktexemplar till ALB.

4.11.2 Det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för annonser och liknande meddelanden

Mitt förslag: I radioansvarighetslagen införs en ny bestämmelse

som innebär alt vad som föreskrivs i 7 kap. 2. $ tryckfrihetsför-

ordningen om att gärningar inte skall anses som tryckfrihets-

brott, därför att de begås genom meddelanden där det brottsliga

är dolt, också gäller i fråga om

I reklamfinansierad television,

2. sökbar text-TV.

Vad som i den angivna föreskriften sägs om tryckfrihetsbrott

skall därvid i stället avse yttrandefrihetsbrott.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 251 f.) överensstämmer i såk med mitt förslag bortsett från att det inte behandlar sökbar

text-FV. .

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas uttryckligen utan erinran av Stockholms tingsrätt och Sveriges Radio.

Skälen för mitt förslag: linligt tryckfrihetsförordningen gäller inte ansvaret för tryckfrihetsbrott obetingat I fråga om annonser. I 7 kap. 2 $ I förordningen föreskrivs nämligen all som tryckfrihetsbrott inte skall anses tillkännagivande i annons eller annat sådant meddelande, om det

inte av meddelandets innehåll omedelbart framgår att ansvar för sådant brott kan ifrågakomma. Är meddelandet i förening med en omständig-

het, som inte omedelbart framgår av meddelandets innehåll, straffbart, gäller föreskrifterna i allmän lag om straff, ansvarighet och rättegång. Slutligen framgår av paragrafen att vad som har sagts nu också gäller i

fråga om meddelande genom chiffer etler på annat sätt, som är hemligt

för allmänheten. |

Som har fram hållits i litteraturen (Eek, Nya tryckfrihetsförordningen, 1948, s. 98) är grunden till den nu angivna regleringen att det i vissa fall inte är möjligt för den tryckfrihetsrättsligt ansvarige aut upptäcka att innehället i en annons konstituerar ett brott, t.ex. ärekränkning. Som exempel kan tas det rättsfall som Eek hänvisade till; NJA 1934 s. 7. Det handlade om en födelseannons i en tidning. För et namngivet par som var nygift tillkännagav annonsen oriktigt "en gosses lyckliga födelse".

Specialregleringen 1 tryckfrihetsförordningen gäller även om utgiva-

ren I det enskilda fallet kände ull annonsens straffbarhet; för sin med-

verkan kan han dä göras ansvarig enligt allmänna regler. Om der däremot av meddelandets innehålt omedelbart framgår, att det kan bli aktuellt med ansvar för tryckfrihetsbrott, gäller inte undantagsregeln; I l:eks bok nämns som exempel en annons i form av ett politiskt upprop eller i vilken en utpekad person angrips.

Som har nämnts görs I bestämmelsen undantag också för "meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten".

Även genom chiffer till vissa personer kan man tänka sig att ett ärekränkningsbrott kan begäs.

I radioansvarighetslagen finns ingen motsvarighet till bestämmelsen i 7 kap. 2 I tryckfrihetsförordningen.

Eftersom en lösning av TV-reklamfrågan nu är i sikte och vi kan räkna med att ett nytt programföretag snart kommer au bedriva reklamfinansierade sändningar anser jag att det yutrandefrihetsrättsliga regelverket för televisionens vidkommande bör skilja mellan om yttrandefrihetsbrött förekommer i annonser eller i den vanliga programverksam-

heten. Ansvaret bör därvid utformas så att det överensstämmer med vad som gäller i fråga om ansvaret för tryckfrihetsbrou.

På grund av det anförda deltar jag, radiolagsutredningens uppfattning att det i radioansvarighetslagen bör tas in en bestämmelse som från straffrättslig synpunkt klargör skillnaden mellan annonserna och det övriga programutbudet. När det gäller en sådan föreskrifts avfalttning anser

jag att man som förebild kan använda en bestämmelse i förslaget till yt-

trandefrihetsgrundlag (5 kap. 2-8, se prop. 1990/91:64 5. 10). Det inne-

bär att bestämmelsen i huvudsak hänvisar till 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.

Uttryckligen bör också anges att vad som föreskrivs I tryckfrihetsförordningens aktuella föreskrift även gäller i fråga om sökbar text-TV. Beträffande vilka meddelanden i sökbar text-T'V som här avses hänvisar jag till den tidigare framställningen (avsnitt 4.8).

4.12¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag, till

. lag om ändring i radiolagen (1966:755).

IlIJ . Jag om ändring i närradiolagen (1982-459),

. flag om ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar, AW - lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar, pA . lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756), -— >. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 7. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, 8. lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

Förslagen under 5 och 6 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet och förslagen under 7 och 8 i samråd med statsrådet Wallström.

5¶Ett reklamfinansierat TV-företag

5.1 inledning

Av föregående avsnitt framgår att jag tänker mig att de förpliktelser som

skulle gälla för ett fristående 'TV-företags sändningsverksamhet skall be-

stämmas på i princip samma sätt som Sveriges Radio-företagens. De cen-

trala reglerna finns i tag, medan övriga regler läggs fast i avtal mellan staten och programföretaget. I det följande kommer jag att behandla de olika villkor som bör gälla

för det nya programföretaget samt hur det skall bestämmas vilket företag

som skall ges rätt att bedriva programverksamhet i en ny, tredje 'FVkanal.

5.2¶Villkor för sändningsrättens utövning

5.2.1 Vissa grundläggande krav på programverksamheten

Mitt förslag: I avtalet mellan staten och programföretaget bör

det bestämmas om skyldighet för företaget att

+ sända genmälen och beriktiganden motsvarande vad som

gäller för Sveriges Televisions sändningar, + i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,

+ ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när

det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för

sändning av programmen, + på begäran av statlig myndighet sända meddelande som är

av vikt för allmänheten, + endast under annonstid i televisionen sända reklam mot

vederlag etler program mot betalning, + på lämpligt sätt redogöra för beslut av radionämnden, enigt vilket företaget har överträtt bestämmelser i radiolagen etter i avtalet mellan staten och företaget.

TV-utredningens bedömning: För ett fristående, reklamfinansicrat

TV-företag bör gälla samma villkor i fråga om redaktionellt oberoende, mångfald och balans som för Sveriges Television. Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer allmänt i utredningens bedömning. Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (se avsnitt 4.3.1) uttalal mig

för att också ett reklamfinansierat 'TV-företag bör vara skyldigt att i programverksamheten iaktta kraven på opartiskhet och saklighet. Dessa krav anges i radiolagen och blir därmed obligatoriska för det nya TVföretag, som får tillstånd till marksändningar. Dock bör som jag tidigare

har behandlat (se avsnitt 4.4.1) de nämnda kraven inte gälla för annon-

serna.

En annan grupp av krav bör framgå av avtalet mellan staten och programföretaget. Också vissa av dessa krav får anses vara obligatoriska för företaget.

Enligt den europeiska TV-konventionen (artikel 8:1) skall varje sändande konventionsstat se till att alla fysiska och juridiska personer oavsett nationalitet och hemvist kan utöva en räu ull genmäåle eller har tillgång till andra jämförbara rättsliga eller administrativa möjligheter med avscende på program som sänds eller vidaresänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som konventionsstaten har jurisdiktion över enligt vad som anges i artikel 3 i konventionen. Särskilt skall staten se till att sändningstiden och övriga omständigheter för utövandet av gen-

mälesrätten är sådana att rätten kan utövas effektivt. Ett effektivt ut-

övande av denna rätt eller av andra jämförbara rättsliga eller administrativa möjligheter skall garanteras både i fråga om sändningstid och övriga omständigheter.

Jag gör bedömningen att Sverige uppfyller dessa krav genom bestäm-

metlserna i avtalen mellan å ena sidan staten och å den andra Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB om att programföretaget skall beriktiga en felaktig sakuppgift när det är påkallat och bereda

den tillfälle till genmäle som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående. Också ett fristående TV-företag bör ha dessa skyldigheter. De utgör

ett viktigt komplement till kraven på opartiskhet och saklighet.

Det ligger i sakens natur att skyldigheter för programföretaget i fråga om genmälen och beriktiganden endast gäller för den vanliga program-

verksamheten och inte för annonserna. Jag erinrar emellertid om mitt

förslag (-1.3.2) att programföretaget inte skall få diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons.

Avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radiokoncernen innebär en skyldighet för varje programföretag att respektera den enskildes privatliv om inte ett vavvisligt allmänt intresse kräver annat. Samma sak bör enligt min mening gälla för ett nytt programföretag. Det är naturligt att en sådan skyldighet gäller såväl för den vanliga programverksamheten som för annonserna.

Med stöd av det särskilda bemyndigande i radiolagen som jag tidigare har föreslagit (sc avsnitt 4.9.5) bör det i avtalet också bestämmas om skyldighet för programföretaget att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. En sådan avtalsbestämmelse innebär att programföretaget måste ta hänsyn till att sändningarna vän-

der sig till hemmen och till en stor allmän publik, där alla åldrar är fö-

reträdda, och att programmen kan påverka tittarna starkt. De ansvariga för sändningarna bör iaktta varsamhet med program som har sådan karaktär att man kan förstå att t.ex. barn i publiken kommer att bli upprörda eller skrämda.

vas så långt att programföretaget sviker sin uppgift att meddela nyheter och stimulera till debatt. Det är t.ex. rimligt att inställningen till våldsskildringar i programmen är mindre restriktiv när det rör sig om ny-

hetsprogram eller samhällsbevakning än om våldsinslagen förekommer

i fiktionsprogram av underhållningskaraktär. Även i fråga om program

av det förstnämnda slaget bör dock programföretaget ta hänsyn till sänd-

ningstiden och se till att publiken förbereds på programmets innehåll.

Som jag närmare har utvecklat i avsnitt 4.9.5 bör en avtalsbestäm-

melse om skyldighet att ta hänsyn tll televisionens särskilda genomslagskraft avse såväl annonserna som de vanliga programmen.

De regler som jag hitills har behandlat speglar alla intresset av att

programverksamheten bedrivs med ansvar och omdöme. Det finns inte anledning att ställa andra eller lägre anspråk på ett fristående program-

företag som finansierar sändningsverksamheten med reklam, än vad som gäller för företagen i Sveriges Radio-koncernen.

Avtalet mellan staten och Sveriges Television innehär att program-

företaget på begäran av en statlig myndighet skall sända meddelande som är av vikt för allmänheten. Företaget skall se till at meddelandet ges en

lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.

Det är inte lika självklart att kräva motsvarande skyldighet av ett reklam-TV-företag. Företaget finansierar ju verksamheten genom att uppläta sändningstid åt andra mot betalning. Myndigheter som behöver informera medborgarna bör därför i allmänhet kunna utnyttja möjlig-

heten att köpa reklamtid av reklam-TV-företaget. I speciella situationer,

t.ex. i samband med större olyckor, kan det emellertid finnas behov för

en myndighet att snabbt kunna nå allmänheten genom alla TV-kanaler.

I sådana fall kan det vara lämpligt att det även för reklam-TV-företaget finns en förpliktelse att utan vederlag sända meddelanden från statlig myndighet. Jag räknar emellertid med att sändningar med stöd av en sådan förpliktelse endast skall få begränsad omfattning.

Som en del av vad som gäller i fråga om programverksamheten för ett reklamfinansicrat TV-företag får betraktas den del av regelverket som går ut på att markera gränserna mellan reklamen och det övriga utbudet. Med hänsyn till detta har jag, tidigare (avsnitt 4.3.3) föreslagit att det i radiolagen skall tas in ett bemyndigande för staten att träffa avtal

med ett programföretag om skyldighet för företaget att endast under an-

nonsud i televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot betal-

ning. Avtalet mellan staten och programföretaget bör således slå fast också detta. Som jag har nämnt tidigare (bl.a. avsnitt 4.9.2) kan den av mig föreslagna reklamdefinitionen i radiolagen i och för sig även omfatta namngivande av en sponsor. Därför bör det i avtalet mellan staten och pro-

gramföretaget klargöras att lämnande av uppgift om att det i fråga om elt visst program har förekommit sponsorfinansiering faller utanför den

nu aktuella regleringen. Lämnande av sponsorsmeddelanden bör alltså

inte hänvisas till annonstiden.

Radionämnden övervakar genom granskning i efterhand om ctt reklamfinansierat 'TV-förelag utövar sändningsrätten I enlighet med radiolagen och avtalet mellan staten och företaget. Radionämndens granskning kommer också att avse de regler om annonser som föreslås ingå i radiolagen.

På samma sätt som gäller för programföretagen inom Sveriges Radiokoncernen bör det i avtalet mellan staten och det reklamfinansierade

TV-företaget bestämmas om skyldighet för företaget att i sändning redo-

göra för beslut av radionämnden av innebörd att företaget har överträtt

en för sändningarna gällande regel.

5.2.2 Programutbudets sammansättning

Mitt förslag: I avtalet mellan staten och programföretaget bör det bestämmas om skyldighet för företaget att sända ett mångsidigt programutbud av god kvalitet. Sändningarna bör innehålla såväl nyheter och informativa program som underhållningsprogram. Bland programkategorier som särskilt bör nämnas i avtalet märks nyhetsprogram, barnprogram, program på svenska språket och med svenska upphovsmän eller svenska artister samt egenproducerade och beställda program. Även frågor om sändningstiden för olika programkategorier bör kunna regleras i avtalet.

Eftersom programföretagets inkomster kommer att vara lägre under de första verksamhetsåren bör vissa åtaganden av företaget kunna vara mindre omfattande under de första åren av avtalsperioden.

TV-utredningens bedömning: För ett fristående, reklamfinansierat TV-företag bör gälla villkor i fråga om ett omväxlande programutbud av

god kvalitet. Dessa villkor överensstämmer i stora detar med de som gäl-

ler för Sveriges Television. Kraven kan emellertid inte överensstämma helt. Ett reklamfinansierat T'V- företag bör inte ha samma förpliktelser när det gäller att t.ex. tillgodose olika minoritetsintressen eller att fullgöra folkbildningsuppgifter.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna instämmer i ut-

redningens bedömning. Av de remissinstanser som har avvikande uppfattning förordar nägra mindre långtgående krav än utredningen, medan andra menar att kraven i princip skall vara lika långtgående som de som

ställs på Sveriges Television. Skälen för mitt förslag: De villkor som skall gälla i fråga om pro-

gramutbudets sammansättning måste avvägas med hänsyn säväl till vad som är känt om reklamfinansieringens effekter på programsammansätt-

ningen som till reklam-TV-företagets möjligheter att få tillräckliga inkomster.

Internationella erfarenheter visar på risken att reklamfinansiering leder till ett ensidigt programutbud, där underhållning av olika slag dominerar och där informativa program och kulturprogram förekommer i li-

ten omfattning. Förklaringen till ensidigheten är att programföretagen anpassar sig till annonsörernas Önskemål om en stor publik för annonserna. a

Om man vill säkerställa att tillkomsten av ett nytt, reklamfinansierat TV-företag inte bara skall innebära att publiken får ökade möjligheter att välja mellan olika underhållningsprogram, bör villkor om ett mångsidigt programutbud ingå i avtalet med staten.

Vid fastställandet av dessa villkor är det nödvändigt att ta hänsyn till

att programföretaget skall kunna få tillräckliga inkomster genom försäljning av reklamtid. Annonsörerna har intresse av att annonserna ses av

en stor publik, och särskilt av de tittare som är målgrupper för annon-

sörernas reklam.

Risken för att annonsfinansiering leder till likriktning av programut-

budet förefaller vara större om flera TV-företag konkurrerar på ungefär

lika villkor om inkomsterna från samma reklammarknad än om ett företag är ensamt om att bedriva 'T'V- sändningar med reklam från

marksändare. Fit sådant företag torde ha så stora fördelar i förhållande till de konkurrerande satellit- TV-företagen att ett åtagande för program-

företaget att sända ett mångsidigt programutbud inte kommer att äventyra möjligheten till ekonomisk lönsamhet i verksamheten. Det är emellertid knappast realistiskt att av ett sådant företag kräva omfattande förpliktelser när det gäller t.ex. folkbildning eller program för minoriteter.

Som grundläggande skyldighet för programföretaget bör gälla att programutbudet skall vara mångsidigt och av god kvalitet. Sändningarna bör innehålla såväl nyhetsprogram och informativa program som

underhållningsprogram.

| kravet på mångsidighet ligger att programmen skall tillgodose skiftande behov och intressen hos publiken och att utrymme skall ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar. Utländska program bör spegla olika kulturkretsar.

För ett svenskt progamföretag är det naturligt att sändningarna i be-

tydande omfattning innehåller program på svenska språket och program där det förekommer svenska artister och verk av svenska upphovsmän. Ett TV-företag som i stor omfattning, visar egenproducerade eller beställ-

da program får stor betydelse för den konstnärliga utvecklingen och för

sysselsättningen inom de berörda yrkesgrupperna. Avtalet bör innehålla villkor i fråga om program av här berört slag.

Jag vill emellertid här peka på en skillnad mellan den situation som

gäller för Sveriges Radio-företagen och de förhållanden som kommer att vara rådande för eu reklam-TV-företag. Målet med Sveriges Radio-företagens verksamhet är att sända radio

och TV i allmänhetens tjänst. Resurstilldelningen är bestämd på för-

hand och verksamheten skall inte gå med vinst. Strävan efter ökad effektivitet i verksamheten innebär att man söker bättre vägar att ge publiken bästa möjliga radio och TV. De medel som frigörs genom rationaliseringar används till en bättre verksamhet. De villkor som finns intagna i avtalen mellan staten och programföretagen kan sägas vara en kodifiering av de ambitioner som finns inbyggda i företagen. Det finns ingen motsättning mellan de mål som uttrycks genom avtalsbestämmel-

serna och de mål som de ansvariga 1 företagen har för verksamheten. Detta förhållande avspeglas i att avtalens regler är avfauade i allmänna ordalag och att motsättningarna i fråga om hur avtalsbestämmelserna skall tolkas har varit få.

För ett fristående reklamfinansierat TV-företag kan det däremot upp-

stå en motsättning mellan krav på mångsidighet och kvalitet i pro-

grambutbudet och önskemålet att verksamheten skall ge vinst. Ett reklam-TV-företag kan se det som rationellt att t.ex. byta ut dyrbara svenska program mot billigare importerade eller att dra ner på program som främst intresserar köpsvaga grupper som inte har så stort intresse

för annonsörerna. Detta förhållande gör det angeläget att avtalet mellan staten och ett fristående reklam-TV-företag i några avseenden får en mer preciserad

utformning än som har varit fallet med motsvarande avtal för Sveriges Radio-företagen. När det gäller omfattningen av nyhetsprogram, barnprogram och egenproducerade eller beställda program finns det anledning att fordra att programföretaget gör bestämda åtaganden. Preciseringarna bör kunna avse mängden program av olika kategorier uttryckt i sändningstid eller andel av programutbudet, eller sändningarnas placering under dygnet. Med hänsyn till de höga kostnaderna för svenska fik-

tionsprogram är det också angeläget med ett särskilt åtagande i fråga om sädana program.

Under de första verksam hetsåren kan man räkna med att ett reklam- TV-företag kommer att ha lägre inkomster än vad det kommer att få när verksamheten är etablerad. Med hänsyn härtill kan det vara befogat att i vissa avseenden ställa lägre krav under de första ären av avtalsperioden.

Det framstår som mindre lämpligt att nu försöka fastställa några nivåer för de krav i fråga om programutbudets sammansättning som staten bör ställa på ett reklam-TV-företag. I det följande (5.4) kommer jag, att förorda att de företag som önskar erhålla sändningsrätt anmäler sitt intresse till regeringen. I det sammanhanget bör företagen ange hur de avser att uppfylla kraven på ett mångsidigt programutbud av god kvalitet och vilka åtaganden de är beredda att göra när det gäller olika program-

kategorier. På detta sätt blir det möjligt att jämföra förstag från olika fö-

retag och även att låta villigheten att göra åtaganden påverka valet av programföretag,.

5.2.3 Sändning av sponsrade program

Mitt förslag: Frågor om sändning av sponsrade program bör regleras i avtalet mellan staten och det reklamfinansierade TVföretaget. Med ett sponsrat program bör därvid förstås ett program som programföretaget har framställt eller förvärvat och som en fysisk eller juridisk person, som inte är engagerad inom radio eller television eller med att framställa audiovisuella verk, har bekostat helt eller delvis.

När ett program eller en serie av program sponsras helt eller delvis, bör sponsorskapet tydligt framgå genom att programföretaget på lämpligt sätt i början eller slutet av programmet anger sponsorns namn eller firma.

Programföretaget bör inte få sända program som är sponsra-

de av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning el-

ler försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel.

Programföretaget bör inte heller få sända sponsrade program

som huvudsakligen avser nyheter eller nyhetskommentarer eller som huvudsakligen vänder sig till harn under 12 år.

Rapporten om sponsring: Innebörden av rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios program har redovisats tidigare (se

avsnitt 4.9.2). Som har framgått skisseras i rapporten två alternativ för

programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen när det gäller att sän-

da sponsrade program. Rapporten behandlar således inte dessa frågor utifrån ett fristående 'TV-företags perspektiv.

Skälen för mitt förslag: Det finns enligt min uppfattning inte anledning att motsätta sig att ett helt eHer huvudsakligen reklamfinansierat TV-företag sänder program, till vilkas finansiering utomstående finansiä-

rer, s.k. sponsorer, har bidragit. |

När man Överväger vilka regler som skall gälla för sändning av sådana program är det naturligt att i första hand beakta 'TV- konventionens krav. Vilka dessa är har redovisats tidigare (se avsnitt 4.2.2 och 4.9.2). Det finns emellertid anledning att på några punkter gå längre än konventionen. Som jag har nämnt bör de materiella reglerna för ett programföretag i fråga om sändning av sponsrade program anges i avtalet mellan staten och företaget.

Till en början aktualiseras därför vad som bör förstås med att ett program är sponsrat. Enligt "TV-konventionens definition av sponsorskap (artikel 2 g i

konventionen) är ett sponsrat program ett program som program-

företaget har framställt eller förvärvat och som en fysisk eller juridisk

person, som inte är engagerad inom radio eller television eller med att

framställa audiovisuella verk, har bekostat helt eller delvis i syfte au därmed främja sitt namn, varumärke eller anseende (kursiverat här).

Enligt min mening är detta en alltför snäv definition av sponsorskap. lör TV-tittarna är det intressant att få veta om ett program är bekostat av en utomstående finansiär, även om denne har haft ett annat syfte med att bekosta programmet än att främja sitt namn m.m. Skyldigheten

att ange sponsorskapet bör därför gälla i alla de falt då någon utanför

radio-, TV- och filmbranscherna har bekostat programmet. Även de restriktioner som bör gälla i fråga om sponsrade program har minst lika stor betydelse i det fall då sponsorn är t.ex. någon av arbetsmarknadens parter som då han har enbart kommersiella skäl för sin sponsring.

Jag har tidigare föreslagit en lagändring som gör det möjligt för sta-

ten att avtala med ett programföretag om skyldighet för företaget att, om

någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Avsikten med ett sådant lagbemyndigande är,

som jag har nämnt, att tillgodose TV- konventionens krav i artikel 17:1 om att sponsorskap skall tillkännages på lämpligt sätt i början och/eller

slutet av programmet. I avtalet mellan staten och programföretaget bör det därför bestäm-

mas att, när ett program eller en serie av program sponsras helt eller delvis, sponsorskapet skall framgå tydligt genom att programföretaget på lämpligt sätt i början eller slutet av programmet anger sponsorns namn eller firma.

Som jag har behandlat tidigare föreskriver TV-konventionen, att pro-

gram inte får sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av sådana varor eller

tillhandahällande av sådana tjänster, för vilka det inte får göras reklam i

sändningarna (artikel 18:1). De avsedda varorna och tjänsterna är tohaksvaror samt läkemedel! och sådan medicinsk behandling som tillhandahålls endast mot recept av läkare i den sändande konventionsstaten.

Det föreskrivs också att sponsorskap inte får förekomma i fråga om ny-

hetsprogram eller nyhetskommenterande program (artikel 18:2).

Enligt min mening bör de svenska reglerna för sponsorskap gå läng-

re än konventionen i två avseenden. Detta har samband med mina för-

slag I det föregående om att de svenska reglerna för reklam på några

punkter skall gå längre än de som konventionen ställer upp.

Konventionen ställer upp vissa regler för reklam för alkohol, men

den förbjuder inte sådan reklam. I svensk television bör det emellertid i

enlighet med mitt förslag vara förbjudet att göra reklam för alkoholdrycker i TV. I konsekvens med detta bör det inte heller vara tillåtet för någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker att sponsra TV-program.

Också när det gäller reklam som riktas till yngre barn innebär mitt

förslag en mer restriktiv hållning än den som konventionen intar. Annoönser med reklam föreslås sålunda inte få syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Sådana annonser får inte heller sättas

in omedelbart före eller efter program eller delar av program som hu-

11 Riksdagen 1990!91.1 saml. Nr 149

vudsakligen vänder sig, till barn under 12 år. Personer eller figurer som spelar en framträdande roll i TV- program som huvudsakligen vänder

sig till barn under 12 år föreslås inte få uppträda i annonser med re-

klam.

Motivet för de föreslagna restriktionerna är att ett medium med så

stor genomslagskraft som televisionen inte alls bör användas för reklam som särskilt vänder sig till yngre barn, eftersom dessa har svårt att skilja

reklam från andra program och att genomskåda avsikten med reklamen. Samma resonemang kan enligt min mening föras också i fråga om sponsrade program.

På grund av det anförda anser jag att det bör gälla vissa avtalsenliga

begränsningar för programföretaget i fråga om möjligheten att sända sponsrade program. : . Programföretaget bör inte få sända program som har sponsrats av nå-

gon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel.

Programföretaget bör inte heller få sända sponsrade program som

huvudsakligen avser nyheter eller nyhetskommentarer eller som huvud-

sakligen vänder sig till yngre barn.

Jag vill slutligen erinra om mitt förslag (4.9.1) att programföretagen

inte skall ha rätt att mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse i programverksamheten. Genom denna regel tillgodoses bl.a. konventionens krav att sponsrade program inte får uppmuntra till avsättning, inköp eller uthyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster.

5.3¶Övriga koncessionsvillkor

5.3.1 Utbyggnad av sändningarna

Mitt förslag: Det nya TV-företaget skall för sina marksändningar

utnyttja samma sändarstationer som används av Sveriges Radiokoncernen. Programföretaget bör förbinda sig att se till att en

mycket stor del av Sveriges befolkning kan ta emot sändningar-

na inom en kort tid efter sändningarnas start. Under avtalstiden bör befolkningstäckningen byggas ut till i huvudsak samma nivå som för Sveriges "Television. Programföretaget bör emellertid

ha möjlighet att distribuera programmen till mindre delar av befolkningen på annat sätt än genom marksändare.

TV-utredningens bedömning: Sändarnätet för en ny reklamfinansie-

rad "TV-kanal bör byggas ut snabbt till samma hushållstäckning som för

TV 2.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har endast berörts av ett fåtal remissinstanser, vilka i stort instämmer med utredningen. Televerket uppger att det är möjligt att bygga ut sändarnätet till 98 20 befolknings-

täckning, på två och ett halvt år efter ett beslut. Enligt vad jag erfarit

räknar televerket numera med att utbyggnaden kan ske ännu snabbare.

Skälen för mitt förslag: På samma sätt som är fallet med Sveriges Televisions sändningar bör sändningarna från ett nytt TV-företag på sikt

kunna tas emot i alla befolkade delar av vårt land. Om alla har möjlighet att se sändningarna uppstår inga nackdelar för publiken av att attraktiva program sänds ut av olika TV-företag.

'TV-företaget har givetvis ett intresse av en snabb utbyggnad, eftersom den större befoltkningstäckningen ger företaget en viktig konkurrensfördel i förhållande till de satellitsända TV-kanalerna. Det är emellertid tänkbart att ett kommersiellt TV-företag kan komma att ha lägre ambitioner när det gäller utbyggnadsgraden än som är önskvärt från allmän

synpunkt. Att bygga ut marksändare i glesbefolkade områden drar stora

kostnader, men ger begränsade tillskott till publiken. Med hänsyn härtill bör staten som villkor för sändningstillståndet sätta ett åtagande av

programföretaget att låta bygga ut sändningskapaciteten så att en mycket

stor del av Sveriges befolkning kan ta emot sändningarna inom en kort tid efter sändningarnas start. Under avtalstiden bör befolkningstäckningen byggas ut till i huvudsak samma nivå som för Sveriges Television. För att nå detta mål krävs en omfattande utbyggnad av nätet av marksändare. Numera kan emellertid marksändningarna kompletteras

med satellitsändningar. Satellitsändning kan användas för att under en

begränsad tid ge möjlighet att se programmen i de områden där marksändarna ännu inte har tagits i bruk. Sändningar över satelliter med hög

eller medelhög effekt kan också vara tänkbara som en mer permanent

lösning för att ge mottagningsmöjligheter i glest befolkade områden där

det skulle bli mycket kostsamt att inrätta marksändare.

I samband med att de företag som önskar erhålla sändningsrätt an-

mäler sitt intresse till regeringen bör de ange hur de avser att uppfylla

mälet för befolkningstäckning. I avtalet mellan staten och regeringen

bör det tas in mer preciserade villkor om utbyggnadstakten och - i förekommande fall - fördelningen mellan marksändning och satellitsändning.

I det följande (avsnitt 7.2) redovisar jag mina bedömningar i fråga om bl.a. huvudmannaskap och finansiering av sändarnätet för rundradio.

5.3.2 Programverksamhetens regionala inriktning

Mitt förslag: I avtalet mellan regeringen och propgramföretaget bör anges att händelser och skeenden i olika delar av landet bör speglas i programverksamheten.

TV-utredningen anser inte att det finns skäl att av ett reklamfinansierat

"TV-företag kräva att händelser i olika delar av landet speglas i företagets

programutbud.

Remissinstanserna: Utredningens bedömning, har inte kommenterats

av remissinstanserna. Skälen för mitt förslag: Inligt min mening är det väsentligt att den

samlade TV-verksamheten i Sverige speglar landet som helhet. Programmen bör ta upp frågeställningar och uppfattningar som är aktuella i olika delar av landet och inte domineras av ett huvudstadsperspektiv.

I det sammanhanget kan man peka på att Sveriges Television har en decentraliserad uppbyggnad. TV 2-kanalens programutbud är uppbyggt på TV-distrikten. Det är givetvis möjligt att. I samband med att villkoren för Sveriges Radio-koncernen fastställs inför nästa avtalsperiod, ytterligare förstärka verksamhetens regionala förankring.

Även ett nytt 'TV-företag bör lägga sig vinn om att låta olika delar av

landet finnas med i programutbudet. Det är emellertid knappast realist-

iskt att räkna med att ett sådant företag kommer att ha en omfattande och dyrbar organisation för regional produktion av program. I själva verket framstår det som mest troligt att ett nytt programföretag inte kommer att skaffa sig särskilt omfattande egna produktionsresurser, utan alt det i stället i huvudsak kommer att förlita sig på fristående produktionsföretag. Sädana företag kan pivetvis välja att vara verksamma var som helst I landet.

Eu sätt att söka åstadkomma att ett nytt TV-företag får en programprofil med en inriktning på andra delar av landet än huvudstaden, är att se till att verksamhetens ledning, förläggs utanför huvudstadsområdet. Detta är den väg som har valts i Danmark och Norge. I Danmark har ledningen för "TV 2 förlagts til Odense. I Norge har Stortinget beslutat att den blivande TV-2- kanalen skall ha sitt säte I Bergen. Det kan också ha betydelse var den centrala nyhetsredaktionen är belägen, även

om det inte gär att bortse från att många av de händelser, som under al-

ta förhållanden kommer att uppmärksammas I nyhetsverksamheten, inträffar i Stockholm.

Enligt min mening bör det, när de företag som vill komma i fråga för sändningstillständ inbjuds att anmäla sitt intresse, framhållas som ctt önskemål au händelser och skeenden i olika delar av landet skall speg-

las i programverksamheten. Jag anser det inte vara lämpligt att på förhand ange hur denna uppgift skall fullgöras. I stället bör de olika intres-

serade företagen lägga fram sina förslag, varefter den valda lösningen i

lämplig form bör ingå i avtalet mellan staten och programföretaget.

5.3.3 Ägarkrets m.m.

Min bedömning: Ägarna till det företag som får tillstånd att be-

driva TV-sändningar i en tredje kanal bör ha sädan ckonomisk

styrka och uthållighet att de kan tillgodose behovet av kapital

under verksamhetens uppbyggnadsskede och även svara för ka-

pitaltillskott som kan bli aktuella senare. |

En bred krets av ägare bör eftersträvas. Det bör även eftersträ-

vas att sammansättningen blir sådan att maktkoncentrationen

inom de svenska massmedierna inte förstärks. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från olika sektorer av det svenska sam-

hället

- Avtalet mellan staten och TV-företaget bör medge uppsägning

från statens sida om det under avtalstiden sker mer betydelse-

fulla förändringar i företagets ägarkrets.

TV-utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med min. Utredningen diskuterar emellertid inte inflytandet från andra massmedieföretag i ett nytt TV-företag,.

Remissinstanserna: Meningarna är delade. Nägra remissinstanser be-

tonar kravet på bred ägarstruktur medan andra lägger större vikt vid att

ägarna har professioneHt kunnande och beslutskompetens. Någon re-

missinstans förordar en delad koncession där koncessionshavarna representerar olika sektorer I samhället.

Skälen för min bedömning: Det företag som erhåller koncession för

programverksamheten i en ny, reklamfinansierad tredje "TV-kanal måste kunna åta sig gentemot staten att svara för att olika villkor i fråga om programverksamheten uppfylls. Programföretaget bör ha sådana ekonomiska resurser att det kan sända ett ambitiöst programutbud även under

verksamhetens uppbyggnadsfas, då intäkterna troligen inte kommer att

täcka kostnaderna. De bör även kunna svara för ett kapitaltillskott om programföretaget skulle råka i svårigheter senare. Företagets ägare hör inte ha intresse av att använda företaget för all göra propaganda för egna

syften. Dessa förutsättningar leder till vissa önskemål i fråga om före-

tagsfoörm och ägarsammansättning,.

Det är för det första nödvändigt att programföretaget gentemot staten kan ta det futla och odelade ansvaret för att villkoren för sändningstill-

ståndet uppfylls. Jag avvisar därför tanken på s.k. delad koncession, åt-

minstone om den innebär att staten skall ha avtalsförhållanden med flera samverkande programföretag. Detta utesluter givetvis inte att t.ex. olika programproducerande intressenter går samman och bildar ett pro-

gramföretag, som söker koncession för hela verksamheten.

Det krävs en omfattande kapitalinsats för att starta ett nytt TVföretag. Ägarna måste räkna med att de första verksamhetsären kommer att visa underskott och att det kommer att ta tid innan det kapital som har lagts ned i företaget är återbetalat. Den som vill komma i fråga som

programföretag, i den tredje kanalen måste vara beredd att presentera en realistisk affärsplan och kunna visa att han kan få fram det kapital som kommer att behövas.

Ännu en utgångspunkt för en diskussion om vad som kan vara en

lämplig ägarstruktur för ett nytt TV-företag är kravet på opartiskhet i programverksamheten. Jag har tidigare (avsnitt 4.3.1) förordat att radiolagens krav på opartiskhet skall gälla för programverksamheten även i

ett nytt TV-företag som finansierar sin verksamhet med reklam. Mitt motiv för detta är att de begränsade etableringsmöjligheterna, liksom även de mycket höga kostnaderna, utesluter möjligheten att det startas

ett stort antal olika TV-företag som företräder olika åsiktsriktningar.

Därför är det angeläget att den som äger eller leder ett TV-företag inte

utnyttjar sin position för att ensidigt propagera för egna åsikter och

hindra meningsmotståndare från att komma till tals.

Det är radionämnden som övervakar att programföretaget efterlever kravet på opartiskhet. Om nämnden konstaterar brister avses programföretaget bli skyldigt att redogöra för nämndens beslut i sändningen.

Om ett programföretag mer systematiskt har uppträtt på ett partiskt

sätt är detta givetvis något som det kan tas hänsyn till vid bedömningen

av om företaget skall få förnyad koncession vid avtalstidens slut. Under

den löpande avtalstiden går det däremot knappast att föreställa sig någon

annan och mer ingripande reaktion vid överträdelse av opartiskhetskravet än skyldighet att redogöra för nämndens beslut.

Mot denna bakgrund framstår det som önskvärt att ett fristående programföretag, har en sådan ägarkrets att det inte är sannolikt att företaget

kommer att uppträda partiskt till förmån för vissa åsikter.

En fråga som är besläktad med den om inflytandet för enskilda del-

ägare gäller medverkan från andra massmedieföretag,.

Massmedieföretag har ett stort kunnande inom områden som är värdefulla för ett reklamfinansierat TV-företag, t.ex. när det gäller journalistik, programproduktion och programanskaffning samt i fråga om försäljning av annonsutrymme. Detta talar för att massmedieföretag bör

kunna finnas med bland ägarna till ett reklam-TV-företag.

Det som talar emot är risken för en maktkoncentration inom nyhetsförmedling och opinionsbildning. Televisionen har stor genomslagskraft

och är för många en viktig källa till information om händelserna i om-

världen. Det är inte bra om makten över ett TV- företag och över andra

medieföretag är samlad på samma hand. Särskilt olämpligt framstår det om flera TV-företag eller TV-företag och viktiga dagstidningar domine-

ras av en och samma ägare.

I andra länder finns regler som syftar till att begränsa möjligheten

för enskilda delägare att behärska TV-företag. I Norge innebär beslutet om en ny TV-kanal att varje enskild delägare får äga högst 20 26 av ak-

tickapitalet. I Storbritannien kommer, i den nya struktur för televisionen som skall gälla fr.o.m. den I januari 1992, ägare till dagstidningar

endast att i begränsad omfattning kunna erhålla koncessioner för TVsändningar. Liknande begränsningar finns i andra länder.

Mced hänsyn till det anförda anser jag att det bör eftersträvas att det programföretag som skall bedriva "TV-sändningar i en tredje kanal har en bred krets av äpare. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från otika sektorer av det svenska samhället. Det bör också eftersträvas att sammansättningen blir sådan att maktkoncentrationen inom de svenska massmedierna inte förstärks.

litt programföretag som hade en viss ägarsammansättning när det fick sitt sändningstillstånd kan ändra sammansättningen under avtalstiden. Om t.ex. kapitalbehovet skulle visa sig större än vad man från början trodde kan vissa ägare önska minska sitt engagemang medan nya

ägare kan tillkomma. Det kan också inträffa att någon av programföre-

tagets ägare skaffar sig nya eller större intressen i massmedieföretag elter

ingår i samverkan med sådana företag.

För att en ändrad ägarsammansättning inte skall allvarligt rubba de

förutsättningar som gällde vid avtalets ingående bör staten kunna säga

ar I företagets ägarkrets.

5.3.4 Koncessionsavgift

Min bedömning: Det programföretag som fär sändningstillständ

bör vara skyldigt att betala en årlig koncessionsavgift till staten. Avgiften bör bestå av en fast och en rörlig det. Den rörliga delen bör utgöras av en andel av programföretagets bruttoöinkomster. Andelen bör sättas högre vid höga inkomster. Intäkterna från avgiften bör tillföras rundradiokontot.

TV-utredningens bedömning: För att förhindra att mycket höga in-

komster för ett reklam-UTV-företag, leder till svära obalanser mellan den reklamfinansicrade och den avgiftsfinansierade verksamheten kan statsmakterna lägga en särskild skatt eller avgift på rektlam-T'V-företaget om reklaminkomsterna skulle överstiga en viss nivå.

Remissinstanserna: Endast ett par remissinstanser berör frågan om koncessionsavgifter för att få rätt att sända. Deras uppfattning är avvisande.

Skälen för min bedömning: I det föregående har jag förordat att Sveri-

ges Television inte skall ges rätt att sända betalda annonser. Den huvudsakliga motiveringen för mitt förslag, är att programverksamhetens iniegritet och kvalitet i säväl Sveriges 'Feleviston som i det nya reklam-TVföretaget bäst gynnas av att inte flera marksändande TV-kanaler konkurrerar om inkomsterna från samma reklammarknad.

Jag har också pekat på svärigheterna att på förhand bedöma hur sto-

ra resurser som kommer att kunna tillföras svensk television från TVreklammarknaden. Min egen bedömning är att reklamsändningar i en marksänd TV-kanal efter en uppbyggnadsperiod skulle kunna ge en ärlig, inkomst I storleksordningen mellan I och 1,5 miljard kr. Jag vill

emellertid understryka att uppskattningarna är osäkra. Om utvecklingen blir mer gynnsam än vad jag har räknat med kan inkomsten bli be-

tydligt högre.

Det nya TV-företagets förutsätts bli skyldigt att sända ett omväxtande

programutbud av god kvalitet, men det avses inte få lika långtgående

förpliktelser i förhållande till t.ex. olika minoritetsgrupper som de som åvilar Sveriges Television. Sveriges Television kommer därmed även i fortsättningen att vara det enda svenska TV-företag som har ett fullstän-

digt ansvar för at bedriva TV-sändningar I allmänhetens tjänst. Det

kommer bl.a. att vara skyldigt att sända till såväl små som stora publik-

grupper, inklusive spräkliga minoritetsgrupper och handikappade. För

vissa programkategorier kommer Sveriges Television att dela ansvaret för att tillhandahålla eu omfattande programutbud med det nya programföretaget medan Sveriges "Television 1 andra avseenden kommer att

vara ensamt om detta ansvar. Det kommer även i fortsättningen att vara en uppgift för statsmakter-

na att se till att Sveriges Television och Sveriges Radio-koncernen som

hethet förfogar över tillräckliga resurser för att kunna uppfylla högt ställda krav på kvalitet och omväxling. Jag återkommer till dessa frägor

i avsnitt 6.3.

För ett T'V-företag som skall bygga upp en ny rikstäckande TV-kanal med reklam torde det vara av stort värde att undgå konkurrens på re-

klammarknaden från ett redan etablerat 'TV-företag som Sveriges Televi-

sion. Det kan inte uteslutas att reklam-TV-företaget på sikt kommer att

kunna få betydligt högre intäkter än som hade varit möjligt om det från

början hade tvingats tävla med Sveriges Television om annonserna. Det är till och med möjligt att inkomsterna blir så höga att reklam-TVföretaget frestas att försöka konkurrera ut Sveriges Television från de mest populära propgramkategorierna. In omfattande sådan konkurrens skulle inte ligga i publikens intresse, men leda till kraftigt ökade programkostnader för häda företagen.

Mot denna bakgrund anser jag att reklam-VV-företaget bör erlägga en

del av sin inkomst i form av en särskild koncessionsavgift ull staten. In-

täkterna från koncessionsavgiften bör tillföras rundradiokontot och på så sätt, tillsammans med TV-avgiftsmedlen, finansiera statens åtagande att bekosta Sveriges Radio-koncernens verksamhet.

lin sådan avgift som jag förordar bör införas genom lap. Der är ullräckligt om ett förslag tll lag läggs fram för riksdagen under hösten 1991. Eftersom uppläggningen bör vara känd i sina huvuddrag när det

bestäms vilket företag som skall få rätt att sända i den tredje kanalen vill

jag emellertid redovisa hur jag har tänkt mig att avgiften skall vara konstruerad.

Avpgifisskykltighet bör gälla för programföretag som sänder 'FVprogram med stöd av tillständ enligt 5 § radiolagen och som enligt avta-

let med regeringen har rätt att sända reklam mot vederlag eller program

mot betalning.

Avgiften bör erläggas i form av en fast och en rörlig del. Den rörliga delen bör utgöras av en andel av programföretagets bruttoinkomster. Andelen bör sättas högre vid höpa inkomster.

Den närmare avvägningen mellan den fasta och den rörtiga delen samt psocentsalsernas storlek vid olika inkomstnivåer behöver övervägas ytterligare. Vid de beräkningar som ligger till grund för mitt förslag om

"TV-avgiftens storlek har jag utgått från att den fasta delen skall uppgå tl 100 milj. kr. per år och att den rörliga delen skall utgöra 10 96 av inkomsterna upp till I miljard kr. per år och 20 96 av inkomsterna där-

utöver, allt angivet i 1992 års penningvärde. Med hänsyn till uppbyggnadsfasen har jag endast räknat med att den fasta delen skall erläggas under är 1992.

I avsnitt 3.5 har jag förordat att det skall ske en omprövning av finansieringsförutsältningarna för Sveriges Radio inför medelstilldelningen för är 1996. Med tanke på de förändrade konkurrensförutsättningar som ett sädant beslut skulle leda till för rektam-FV-företaget är det naturligt att den särskilda koncessionsavgiften upphör om omprövningen skulle leda till att Sveriges Television börjar sända betalda annonser.

5.3.5 Åtagande beträffande bidrag till svensk filmproduktion

Min bedömning: Det propramföretag som får koncession för den

tredje "TV-kanalen bör förklara sig villigt att medverka vid en

översyn av den svenska filmpolitiken samt att vara med och bi-

dra till svensk filmproduktion m.m. fr.o.m. den I januari 1993.

Skälen för min bedömning: Till grund för den svenska filmpolitiken

ligger ett avtal mellan å ena sidan staten och å den andra sidan organisatonerna inom film- och vidcobranscherna. Enligt avtalet skall anordnare av biopgrafföreställning samt de som hyr ut eller säljer videogram till allmänheten erlägga avgifter till stiftelsen Svenska Filminstitutet. Avgiftsmedlen används enligt bestämmelser i avtalet för stöd till produktionen av svensk film samt till andra filmkulturella ändamäl. Även staten bidrar till institutets verksamhet. Sveriges Radio-koncernen är inte part It filmavalet. Däremot finns ett avtal mellan Sveriges Television och Svenska Filminstitutet enligt vilket TV-bolaget bl.a. erlägger ett visst ärligt bidrag, till institutet.

Regeringen har i prop. 1990/91:81 anmält en överenskommelse mel-

Jan parterna om att förlänga avtalet fr.o.m. den 1 juli 1991 intill utgång-

lets regler. Också avtalet mellan Sveriges Television och Svenska Iilm-

institutet har förlängts. ktt skäl ull att avtalen endast har förlängts med

8 månader är osäkerheten om vilken roll televisionen på längre sikt

kommer att spela för distribution av film. I propositionen uttalas att det är angeläget att nu inleda en översyn av förutsättningarna för filmpolhn-

ken med syfte att utveckta en hållfast grund för det framtida stödet till den svenska filmen. lifter regeringens bemyndigande har jag nyligen tillkallat en särskild utredare för att göra en översyn av filmpolitiken. Jag ser det som angeläget att de TV-företag, för vilka film är en viktig det av programutbudet,

också är med och skapar förutsättningar för en fortsatt svensk filmpro-

duktion.

Vilken form som TV-företagens medverkan kommer att få kan inte anges förrän den nämnda översynen är avslutad. Det är därför inte möjligt att redan nu ange omfattningen av de åtaganden som det är önskvärt att ett reklam-TV-företag skall göra. Däremot är det rimligt att ett före-

tag som önskar komma i fråga för en koncession förklarar sig villigt att medverka till en lösning som innebär att företaget är med och bidrar till

svensk filmproduktion enligt i princip motsvarande villkor som Sveriges Television.

5.3.6 Koncessionstidens längd

Min bedömning: Koncessionstiden bör vara sex år. Om inte rege-

ringen senast två år före koncessionstidens slut har meddelat att

fortsatt koncession inte avses komma att beviljas programföreta-

get bör företaget kunna päräkna koncession i ytterligare tre är.

TV-utredningen: Avtalstiden bör vara så lång att verksamheten hinner byggas upp och få stadga men inte så lång att möjligheten att ta upp

"TV-företagets verksamhet till allsidig prövning inför en ny avtalsperiod skall vara alltför avlägsen. Sex tll åtta är kan vara en lämplig första avtalsperiod.

Remissinstanserna: Uppfattningen om den lämpliga avtalstiden varierar bland det fåtal remissinstanser som diskuterar frågan.

Skälen för min bedömning: Vid valet av en lämplig koncessionstid

bör olika förhållanden beaktas.

Ett reklam-TV-företag mäste få ullfälle at bygga upp verksamheten.

Under uppbyggnadsperioden kan man räkna med att det ekonomiska

resultatet kommer att bli sämre än när sändarnätet är utbyggt och orpa-

nisalionen också i övrigt har blivit intrimmad. Detta talar för att kon-

cessionstiden inte görs alltför kort.

Det är samtidigt angeläget att det sätt på vilket programföretager har

skölt verksamheten kan prövas med ganska täta mellanrum. Även om

det kommer att vara möjligt att fortlöpande granska hur programföretaget tillgodoser de villkor som gäller för sändningstillståndet är det bara i samband med en eventuel! förnyelse av koncessionen som det kan göras

en helhetshbedömning av företagets handlande. Detta talar för en relativt kort koncessionstid.

Ytterligare ett skäl att göra den första koncesstonsperioden relativt kort är att vi inte har några erfarenheter av reklamfinansierad television

i Sverige. Detta gör att villkoren för sändningstillståndet bör kunna förändras ganska snart. De tekniska och andra förändringar som kan väntas ske under 1990-talet kan också medföra ändrade förutsättningar.

En avvägning, mellan olika önskemål ger enligt min mening vid han-

den att sex år är en lämplig första koncessionsperiod. Jag, förordar där-

för att koncessionstiden skall omfatta sex år.

Det är också nödvändigt att nu överväga vad som skall hända vid den första koncessionsperiodens slut. Staten mäste då ta ställning till om en

ny koncession skall beviljas, ifall programföretaget önskar det. Fn viktig

faktor vid bedömningen kommer givetvis att vara hur väl programföretaget har uppfyllt de villkor som gäller för sändningstillständet. Brister härvidlag bör kunna föranleda att koncessionen utlyses på nytt så att andra företag får ullfälle att anmäla intresse för att bedriva verksamhe-

ten.

Om häåde staten och programföretaget är överens om saken bör en

fortsatt koncession emellertid kunna beviljas utan att koncessionen utlyses på nyll.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att programföreta-

get, om det så önskar, bör kunna påräkna koncession i ytterligare tre år

om inte regeringen senast två år före avtalsperiodens slut har meddelat att fortsatt koncession inte avses komma att beviljas företaget.

I samband med att ett nytt koncessionsbeslut skall meddelas kan staten eller programföretaget givetvis Önska förändra villkoren i olika avseenden. Erfarenheterna av den gångna avtalsperioden kan påverka be-

det första avtalet slöts. Genom konstruktionen med successiva förlängningar blir det möjligt att vart tredje år ta upp olika villkor i avtalet till prövning.

5.4¶Hur programföretaget väljs ut

Mitt förslag: Det ankommer på regeringen att besluta om vem

som skall få koncession för den tredje TV-kanalen. Inför beslutet bör regeringen bereda de i riksdagen representerade partierna tillfälle av i lämplig form avge synpunkter.

Innan ett sådant beslut fattas bör alla intresserade ges möjlig-

het att ansöka om tillstånd.

Det får ankomma på regeringen att, genom förhandlingar med sökande som kan anses lämpliga, utreda om en sådan uppgörelse kan träffas med någon av dem att koncession kan beviljas. Uppgörelsen ges formen av ett avtal mellan regeringen och

företaget där företagets förpliktelser anges.

TV-utredningen diskuterar inte närmare hur valet av programföretag

skall gå till. 171

Skälen för mitt förslag: Enligt 5 § första stycket radiolagen är det regeringen som beviljar tillstånd att sända radioprogram i rundradiosändningar från sändare här i landet. Detta gäller även för ett nytt programföretag som skall sända TV-program med reklam i ett rikstäckande tredje marknät. Med hänsyn till frågans vikt anser jag att regeringen, inför ett beslut om ett sådant tillstånd, bör bereda de i riksdagen representerade partierna tillfälle att avge synpunkter.

Även om bara ett företag kan få sändningstillstånd i den tredje TV-

kanalen, bör alla som önskar komma i fråga ges möjlighet att anmäla

sitt intresse. Jag avser därför att, så snart förevarande proposition har av-

lämnats till riksdagen, utfärda en inbjudan att ansöka om ett sådant tillstånd. I inbjudningen, som avses komma att utfärdas under förbehåll av att riksdagen i ifrågavarande delar beslutar i enlighet med regeringens

förslag, anges de förutsättningar, krav och önskemål som bör gälla för sändningsverksamheten. Jag bedömer att det bör vara möjligt att fatta

beslut före augusti månads utgång. I det föregående har jag behandlat de villkor av olika slag som bör gälla för ett programföretag som får rätt att sända TV-program med re-

klam i ett rikstäckande tredje marknät. I fråga om vissa grundläggande krav, bl.a. de som gäller opartiskhet, saklighet och demokratiska värderingar 1 programverksamheten samt skyldigheten att sända genmälen och beriktiganden, kan det inte lämnas utrymme för olika ambitionsnivåer, utan alla som önskar erhålla sändningstillstånd måste vara beredda att uppfylla kraven. Många av de övriga villkoren är däremot av sådan

art att de kan uppfyllas på olika sätt. Jag tänker t.ex. på villkor i fråga

om befolkningstäckning, programsammansättning, den regionala för-

ankringen och programföretagets ägarkrets. Företag som ansöker om tillstånd bör ange på vilket sätt de avser att uppfylla villkor av detta slag,

bl.a. i form av preciserade åtaganden i fråga om vissa programtyper.

Efter det att ansökningstiden har löpt ut kan det tänkas att det finns

flera sökande som i och för sig uppfyller rimliga krav, men att det bedöms som möjligt att, genom samverkan mellan olika sökande eller på annat sätt, få till stånd ett alternativ som tillgodoser kraven i högre grad än som anges i någon av ansökningarna. I ett sådant fall bör regeringen

kunna ge tillstånd till en konstellation som inte finns med bland de sökande, eller på villkor som innebär mer långtgående åtaganden än som

framgår av enskilda ansökningar.

Om ingen sökande är beredd att på ett rimligt sätt uppfylla angivna krav, och om det inte heller visar sig möjligt att genom fortsatta för-

handlingar få fram ett godtagbart alternativ, behöver regeringen givetvis inte meddela något tillstånd.

Det programföretag som beviljas tillstånd skall sluta ett avtal med re-

geringen, av vilket de förpliktelser som företaget har åtagit sig framgår.

6¶Riktlinjer för Sveriges Radio-koncernen

6.1¶Inledning

En ny avtalsperiod

Nuvarande avtal mellan staten och Sveriges Radio bör som tidigare

nämnts förlängas med ett halvår så att en ny avtalsperiod kan inledas den I januari 1993.

Den nya mediemiljön ställer stora krav på Sveriges Radio. Som jag

tidigare har anfört kommer koncernen under överskådlig framtid att

svara för huvuddelen av radio- och TV-utbudet i landet. Särskilt gäller detta den del av utbudet som uppfyller de ambitioner som har samman-

fattats i public service-begreppet. Det är viktigt att de företag som får

uppdraget ges goda möjligheter att förvalta det

Riksdagen bör redan nu — i god tid inför den nya avtalsperioden —

ta ställning till de grundprinciper som skall gälla i fråga om Sveriges

Radios uppdrag, ekonomiska förutsättningar, ägarförhållanden och före-

tagsform samt organisation. Mera detaljerade förslag till bestämmelser och villkor för den nya avtalsperioden bör föreläggas riksdagen våren

1992.

Jag kommer att i de följande avsnitten redovisa mina förslag till riktlinjer men vill redan inledningsvis ange huvuddragen.

Uppdraget att sända radio- och TV-program i allmänhetens tjänst bör vara oförändrat. Givetvis måste Sveriges Radio anpassa sitt utbud till

den utveckling som har skett och kommer att ske, men det finns inte

anledning att förändra de nuvarande, allmänt hållna villkoren för pub-

lic service-ansvaret. Inför ett nytt avtal bör emellertid reglerna på vissa områden göras något mindre detaljerade för att ge programföretagen större flexibilitet. För verksamheten bör Sveriges Radio disponera fyra rikstäckande sändarnät för ljudradio och två rikstäckande sändarnät för

TV.

Beträffande de ekonomiska villkoren bör Sveriges Radio-koncernen för återstoden av innevarande avtalsperiod och kommande avtalsperiod

kunna utgå från nuvarande medelstilldelning som en bas. Därtill bör ett

reformtillskott om 600 milj. kr. tillföras verksamheten. Förstärkningen bör starta med 150 milj. kr. under år 1992, alltså redan under inneva-

rande avtalsperiod. Under de tre första åren av kommande avtalsperiod

bör ett lika stort belopp årligen tillföras verksamheten som reformmedel.

Medelstilldelningen skall liksom nu värdesäkras med utgångspunkt i

ett index. En del av reformmedlen, 200 milj. kr., skall frigöras genom rationaliseringar som i första hand sammanhänger med organisatoriska törändringar. De medel som kan frigöras genom ytterligare rationalise-

ringar får utnyttjas inom verksamheten.

landena i Sveriges Radio AB bestå. Ägarsammansättningen kan dock inför en ny avtalsperiod komma att förändras då en minoritet av ägarna

har aviserat sitt utträde. Sveriges Radio-koncernens organisation bör ses över. Ansvarsfördel-

ningen mellan moderbolag och dotterbolag är oklar.

Jag anser det vara mycket angeläget att den nuvarande Sveriges

Radio-koncernen i en framtid får en sådan organisation att styrelser-

na — efter det att riksdag och regering via lagar, avtal och riksdagsbeslut

om ekonomiska villkor har gett de grundläggande förutsättningarna för

verksamheten — kan ta ansvar för att verksamheten blir effektiv och

framgångsrik.

Rollfördelningen mellan företagen bör bli klarare än nu. Riksdagen

bör ta ställning endast till huvuddragen i den struktur som bör uppnås. Den interna företagsorganisationen bör bestämmas av det enskilda bolaget.

Programverksamheten bör under en ny avtalsperiod handhas av tre

företag, förutom av Utbildningsradion, av ett programbolag för ljudradio och et för TV. Detta innebär att Lokalradion och Riksradion förs samman tilt ett ljudradioföretag. De tre bolagen bör ha egna avtal med

staten som preciserar deras uppdrag som programföretag i allmänhetens

tjänst. Dessa organisatoriska förändringar bör genomföras så att förut-

sättningar skapas för att förstärka den regionala och lokala radio- och TV-produktionen.

I den framtida mediemiljön är det viktigt att public serviceverksamheten uppträder samlat och utnyttjar sin konkurrensförmåga

maximalt. Programverksamheten bör därför organiseras i en koncern.

Existensen av ett moderbolag underlättar att programverksamheten kan bedrivas självständigt i förhållande till staten och olika intressegrupper.

Mot den anförda bakgrunden bör moderbolaget:

- inge anslagsframställning till regeringen och fördela av staten till-

delade medel,

- ansvara för fördelning och placering av sändningstid om program-

företagen inte själva kan enas, - ansvara för beredskapsplanering, samt - vara ett organ där koncerngemensamma frågor bereds.

Vidare bör dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna AB handha avgiftsupp-

börd och avgiftskontrolt. Staten bör liksom nu även sluta avtal med mo-

derbolaget och Radiotjänst.

Styrelserna i moderbolaget och de tre programbolagen bör vardera

bestå av femton ledamöter. För samtliga bör gälla att regeringen utser ordförande och sex Icdamöter. Ägarna utser fem ledamöter. Den verkställande direktören bör vara självskriven ledamot. Slutligen äger perso-

nalen rätt att utse två ledamöter jämte två suppleanter. En sådan ord-

ning för utseende av styrelsernas ledamöter uppnås genom föreskrifter i bolagsordningarna.

Det är angeläget att Utbildningsradions styrelse liksom nu i stor ut-

sträckning utses bland personer med kunskaper och erfarenheter från

utbildningsvärlden.

Moderbolagets och programbolagens styrelser bör ha ett mer omfat-

tande personsamband än vad som nu är fallet. Elva av moderbolagets 1e-

damöter bör ingå i programbolagens styrelser, fyra i Sveriges Televisions, fyra i det sammanslagna ljudradiobolagets samt tre i Utbildnings-

radions styrelser. Av moderbolagets ledamöter är det då bara ordföran-

den, den verkställande direktören och personalrepresentanterna som inte ingår i något programbolags styrelse.

Övergångsperioden

Sveriges Radio-koncernen bör redan nu, under de knappa två år som återstår till dess att ett nytt avtal skall träffas, ges förutsättningar att förbereda detsamma. Bl.a. skall omfattande rationaliseringar som samman-

hänger med organisatoriska förändringar preciseras.

Av denna anledning bör ändringar i styrelsernas sammansättning göras redan nu.

För att underlätta en sammanslagning av Lokalradion och Riksradion bör sålunda styrelserna i de båda bolagen få i stort sett samma per-

sonsammansättning. För att förberedelsearbetet inför ett nytt avtal skall fungera väl bör

redan under övergångsperioden moderbolagets och programföretagens styrelser ha ett personsamband av tidigare angivet slag.

Jag har för avsikt att ta kontakt med ägarna och de berörda företagen

för att åstadkomma dessa förändringar när nya styrelser skall utses i an-

slutning till 1991 års bolagsstämma. Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att med nu anförda syften ta upp förhandlingar med ägarna och Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sve-

riges Utbildningsradio AB om en överenskommelse angående förberedelser och framtagande av beslutsunderlag inför den nya avtalsperioden. Detta underlag bör tillställas regeringen i så god tid under hösten 1991

att det tillsammans med övriga aktuella utredningsbetänkanden kan ligga till grund för ett ställningstagande från riksdagen under våren 1992. 1

beslutsunderlaget bör bl.a. redovisas hur medetstillskottet planeras komma till användning, hur det angivna rationaliseringskravet skall uppnås, hur ägarkretsen kan förändras och nya ägare från olika delar av sam hället kan föras in i organisationen m.m.

Riktlinjer Sammanfattningsvis bör riktlinjerna för Sveriges Radio-koncernen inför en ny avtalsperiod vara följande. Uppdraget bör vara oförändrat. Nuva-

rande ägarförhållanden och företagsform förutsätts i huvudsak vara

oförändrade. För verksamheten bör Sveriges Radio disponera fyra rikstäckande sändarnät för ljudradio och två rikstäckande sändarnät för TV.

Programverksamheten bör, förutom av Utbildningsradion, handhas

av ett programbolag för TV och ett för ljudradio. Detta innebär att Lokalradion och Riksradion förs samman till ett ljudradioföretag. Moderbolaget i koncernen bör inge anslagsframställning tull regeringen och fördela av staten tilldelade medel. Moderbolaget bör vidare ansvara för beredskapsplanering samt fördelningen och placering av sändningstid

om programföretagen inte själva kan enas. Moderbolaget bör även vara

ett organ där koncerngemensamma frågor bereds. Vidare bör det finnas

ett dotterbolag för avgiftsuppbörd och avgiftskontroll. Staten bör sluta

avtal med samtliga dessa bolag. Styrelserna bör utses så att personsam-

band råder mellan moderbolag och resp. programföretag i enlighet med

vad som tidigare anförts.

Jag övergår nu till att redovisa mina synpunkter beträffande ekonomiska förutsättningar m.m.

6.2¶Förlängning av avtalen med Sveriges Radiokoncernen

Mitt förslag: Nuvarande avtal mellan staten och företagen inom Sveriges Radio-koncernen bör förlängas med sex månader intill utgången av år 1992. En ny avtalsperiod bör omfatta perioden 1 januari 1993 — 31 december 1998.

Skälen till mitt förslag: Nu gällande avtal mellan staten och Sveriges Radio-koncernen löper ut den 30 juni 1992. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om att säga upp avtalen eftersom avtalen annars med automatik förlängs i tre år.

Eftersom Sveriges Radio-koncernens verksamhetsår numera sam-

manfaller med kalenderåren bör nuvarande avtal förlängas med sex må-

nader. I fortsättningen kommer därmed avtalsperiodernas inledning och avslutning att vara anpassade till Sveriges Radios räkenskapsår. En ny avtalsperiod kan således inledas den 1 januari 1993. I likhet med vad som tidigare gällt för avtal med Sveriges Radio-koncernen anser jag att den nya avtalsperioden bör vara sex år.

Min bedömning: Sveriges Radios verksamhet bör även fortsätt-

ningsvis finansieras med medel som riksdagen anvisar från

rundradiokontot. Medelstilldelningen värdesäkras liksom nu

med utgångspunkt i ett index. Med början år 1992 får Sveriges

Radio en reformram om 150 milj.kr. per år i fyra års tid, sam-

manlagt 600 milj.kr. Rundradiokontots intäkter består huvud-

sakligen av TV-avgiftsmedel men kompletteras även med andra

intäkter.

På Sveriges Radio ställs ett rationaliseringskrav om samman-

lagt 200 milj.kr. under åren 1993 och 1994. De medel som fri-

ställs genom ytterligare rationaliseringar får behållas för reform-

insatser.

Sveriges Radio: För att möta 1990-talets krav på radio och TV i allmänhetens tjänst fann Sveriges Radio AB vid sitt ställningstagande till den s.k. SR-studien, att koncernen behöver resursförstärkningar. En framräkning till 1989 års prisnivå av detta resurstillskott beräknas till 561 milj.kr. Om hänsyn även tas till effekterna av de omvärldsförändringar som skett sedan SR-studien gjordes behöver koncernen ytterligare medelstillskott. Den ökade konkurrensen medför högre priser på inköpta program och evenemang, högre personalkostnader samt ökade kostnader vid produktionsutläggningar. Vidare innebär det ägaransvar som tilldelats koncernen för fastighetsbeståndet ett ökat medelsbehov på ca 60 milj.kr. per år för att kunna förbättra underhållet. Dessa förändringar gör att koncernens medelsbehov för perioden fram till år 1995 kan beräknas öka med 785 milj.kr. per år i 1989 års prisläge. En treårsfördelning av resursbehovet, i stället för det ursprungliga femårsperspektivet, innebär ett resurstillskott på 262 milj.kr. för år 1992.

Sveriges Radio anför vidare att beslutsprocessen vad gäller medelstilldelning och avgiftsnivå skulle kunna förenklas samtidigt som den bringas i överensstämmelse med syftet med den framtida statliga budgetprocessen och medge ett utvecklat och preciserat finansiellt samordningsansvar för företaget.

Två metoder föreslås. Metod 1 innebär att riksdagen fattar beslut om endast rundradiorörelsens medelsbehov för en viss period, medan regeringen ges bemyndigande att fatta beslut om TV-avpiftens storlek. Metod 2 innebär att riksdagen fattar beslut om endast 'TV-avgiftens storlek för en viss period och att intäkterna för uppbörden direkt tillfaller Sveriges Radio-koncernen. Regeringen skulle få ett bemyndigande att indexuppräkna TV-avgiften i mellan perioden.

Sveriges Radio förordar metod 2. Man anser att incitamenten till en mer rationell hantering av driften sannolikt skulle öka med detta alternativ. Koncernen skulle, oberoende av utvecklingen av antalet avgiftsbetalare, få klara sig med de intäkter som uppbördsverksamheten inbring-

12 Riksdagen 199091. 1 saml. Nr 149

den samlade medelshanteringen. Skälen (till min bedömning: Jag erinrar inledningsvis om vad jag tidigare anfört om att reklam inte bör tillåtas i Sveriges Tetevision och om den omprövning av finansieringsförutsättningarna som skall ske inför medelstilldelningen för år 1996. Mot bakgrund av de diskussioner som förts inom radio- och TV-

beredningen konstaterar jag att det råder ett brett samförstånd när det

gäller att värna om Sveriges Radios ställning som ett oberoende public

service-företag. Finansieringen bör utformas så att den inte hotar Sveriges Radios integritet. Företaget bör stå fritt från kommersiella, politiska

eller andra organisationsintressen. De ekonomiska förutsättningarna för

Sveriges Radios verksamhet bör därför nu läggas fast så att framförhållning och planering underlättas. I likhet med vad som nu gäller bör medelstilldelningen värdesäkras genom ett index. Jag utgår från att man i förberedelsearbetet inför den nya avtalsperioden kommer att behandla frågan om de i indexet ingående komponenterna är väl avvägda och

motsvarar kostnaderna för verksamheten även när den kommer att innefatta ersättning för programinsamling och utsändning.

För att ge Sveriges Radio goda planeringsförutsättningar är det viktigt att nu ange vilka resurstillskott resp. rationaliseringskrav som kon-

cernen har att räkna med inför den nya avtalsperioden. Enligt min mening bör Sveriges Radios medelstilldelning ökas med 150 milj.kr. per år

fr.o.m. år 1992 till t.o.m. år 1995, vilket motsvarar en sammanlagd re-

foörmram om 600 milj.kr. i nu aktuellt prisläge. Med denna förstärkning

av Sveriges Radios resurser ges förutsättningar för ett varierat programutbud av hög kvalitet även i den nya mediesituationen. Rationaliseringskravet på vardera 100 milj.kr. för år 1993 resp 1994, eller totalt 200 milj.kr., utgör en del av finansieringen av nyss nämnda reformmedel. Enligt min mening bör de medel som friställs genom rationaliseringar i Övrigt inom Sveriges Radio-koncernen få behållas för ytterligare reform-

insatser.

Programföretagen bör genom de medel som ställs till förfogande i större utsträckning än nu ges möjligheter att väga olika slags kostnader mot varandra. Det kan exempelvis röra sig om produktionsköstnader i förhållande till programinsamlings- och utsändningskostnader eter

kostnader för lokaler. Det bör inte förekomma att i sig kostnadskrävan-

de resurser av programföretagen upplevs som fria resurser. Från programföretagens synpunkt är exempelvis i dagsläget utsändningen av ett program en tjänst som inte medför någon utgift. Enligt min mening bör

i så stor utsträckning som möjligt organisationsformer och rutiner utfor-

mas så att de verksamhetsansvariga sporras till ett effektivare resursut-

nyttjande. Jag återkommer senare till några riktlinjer inom detta områ-

de när det gäller en ny finansieringsordning för sändarnät (se avsnitt

7.2).

Genom den föreslagna resursanvisningsmodellen till Sveriges Radio bibehåller staten, i likhet med nu, sitt ansvar för att tillförsäkra företaget

andra sidan av detta ansvar är frågan om intäkter till rundradiokontot.

Som jag, tidigare har nämnt kommer den huvudsakliga delen av kontots intäkter under överskådlig tid att komma från TV-avgiftsmedel. Därutöver kan resurser tillföras kontot genom koncessionsavgifter från en marksänd reklam-TV-kanal. På sikt kan det också bli fråga om att medel som frigörs i samband med en förändring av sändarnätets finansiering

kan tillföras. I fråga om koncessionsavgifter och ny finansieringsordning för sändarnätet vill jag nämna att jag har för avsikt att senare återkomma till regeringen med närmare förslag så snart bl.a. utredningsunderlag

kommer att föreligga. Beslutsprocessen vad gäller medelstilldelning och avgiftsnivå bör alltså inte förändras.

Inför den nya avtalsperioden anser jag att Sveriges Radio bör ges ett ökat ansvar för sina byggnadsinvesteringar. De medel som hittills anvisats för att täcka kapitalkostnader för vissa byggnadsinvesteringar enligt

en investeringsplan som fastställdes år 1986 bör inte längre anges i en

särskild post. Jag utgår från att Sveriges Radio i sitt beslutsunderlag

kommer att redovisa hur en övergång kan ske till en modell där medelsanvisningen till Sveriges Radio-företagen sker samlat.

Jag återkommer i avsnittet om medelsberäkningar m.m. till mina förslag i fråga om TV-avgiftens storlek under åren 1991 och 1992.

6.4¶Sveriges Radios möjligheter till sponsring av

program

Mitt förslag: Frågor om sändning av sponsrade program bör regleras i avtalen mellan staten och vart och ett av programföre-

tagen inom Sveriges Radio-koncernen. Eftersom företagens

sändningar inte skall finansieras med reklam, bör huvudprincipen vara att företagen inte heller skall träffa uppgörelser med sponsorer om finansiering av program.

För Sveriges Television bör dock införas en rätt att träffa uppgörelser om sponsring i fråga om program, där sändningen

gäller en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning som anordnas av någon annan än programföretaget. För sportevenemang gäller detta dock endast om evencmanpget är av större svenskt eller internationellt intresse.

Samma krav som bör ställas på ett reklamfinansierat TV-

företag i fråga om sändning av sponsrade program bör ställas på programföretagen inom Sveriges Radio.

Rapporten om sponsring: Förslagen i rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios program har redovisats tidigare (se avsnitt 4.9.2).

Utredaren redovisar två alternativ för programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen när det gäller att sända sponsrade program. För att Sveriges Radio-företagen skall kunna delta i det europeiska programsamarbetet krävs som minimum en anpassning av nuvarande regelverk.

Alternativ I innebär att nuvarande tillämpning av förbudet mot ex-

tern finansiering också bekräftas formellt. Avtal om sponsring av program får i princip inte träffas av programföretagen. Beträffande utländ-

ska program som helt eller delvis sponsrats föreslås bestämmelser som

medger en anpassning till Furoparådskonventionen om gränsöverskri-

dande TV.

Alternativ 2 innebär att sponsring av program I begränsad omfattning medges. Programföretagen ges rätt att träffa sponsringsöverenskommelser när det gäller sport- och kulturprogram, men inte för program inom områden som nyheter, samhällsfrågor och religiös förkunnelse samt program som vänder sig till barn och språkliga minoriteter. Som sponsorer bör inte tillåtas företag som sysslar med tillverkning/försäljning av alkoholdrycker, tobaksvaror eller läkemedel.

Utredaren förordar alternativ 2. |

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer med utred-

aren om att nuvarande regelverk bör ändras och anpassas efter vad som

gäller i andra länder. De problem som kan uppstå vid sponsorfinansi-

ering med risker för programföretagens integritet och självständighet tas

upp av flera instanser. Andra förordar att ett mindre restriktivt system etableras. Sveriges Radio anför att den föränderliga situationen visar att lagar

och avtal bör anpassas till den utveckling som ägt rum. Lin anpassning måste vidare göras till kraven i Kuroparådskonventionen. Sveriges Radio förordar därför alternativ 1. För Sveriges Televisions del bör emel-

lertid ett principiellt sponsringsförbud förses med fiera undantag än de

två som anges i rapporten. Sveriges Radio betonar att ett strikt regelverk

gör det möjligt att upprätthålla allmänhetens tilltro till företagets förmå-

ga att hävda det programmässiga och journalistiska oberoendet.

Skälen till mitt förslag: Det har blivit vanligt med sponsring i TV-

sammanhang, inte minst vid stora internationella sportevenemang. För att Sveriges Television skall ha förutsättningar att I framtiden kunna sända sådana arrangemang när de äger rum i Sverige eler i utlandet kan

sponsring bli en nödvändighet.

Sponsringsmöjligheterna får emellertid inte styra Sveriges Televisions

utbud till tittarna. När det exempelvis gäller sportområdet är det enligt

min mening, viktigt att man som ett företag i allmänhetens tjänst strävar efter en bred täckning av olika idrottsgrenar och sportevenemang. Alt

olika evenemang i sponsorsammanhang har varierande attraktionskraft bör inte innebära någon skillnad. Jag utgår därför från att program-

företagets bevakning av sportevenemang och jämförbara sammankomster eller tillställningar i huvudsak skall finansieras av programbolaget självt.

Mot denna bakgrund anser jag att Sveriges Television bör ges möjligheter till programfinansiering genom sponsring för sändningar från vis-

sa evenemang som arrangeras av någon annan än programföretaget. På detta område ges därmed företaget liknande möjligheter som sina utländska motsvarigheter. Villkoret att evenemang skall arrangeras av någon annan än programföretaget utesluter givetvis inte att Sveriges Tele-

vision kan göra vissa tekniska föranstaltningar för att underlätta sänd-

ningen utan att TV-företaget därmed anses få någon arrangörsroll.

Mitt förslag innehär bla. att Sveriges Television i undantagsfall för

t.ex. sportevenemang av större svenskt eller internationellt intresse bör kunna träffa uppgörelser med sponsorer om finansiering av program.

Det kan exempelvis röra sig om olympiska spel, internationella eller svenska mästerskap samt deltävlingar i internationella cuper eller serier,

eller evenemang av motsvarande betydelse.

7¶Vissa utredningar

7.1¶Inledning

Mina förslag i det föregående innebär att förutsättningarna för TV-

verksamhet i Sverige förändras i väsentliga avseenden. För första gången

kommer ett programföretag som är fristående från Sveriges Radio-

koncernen att få ansvar för sändningar som når hela folket.

Tillkomsten av ett nytt programföretag får konsekvenser för huvudmannaskap och finansieringssätt i fråga om sändarnätet för rundradion. Även myndighetsstrukturen inom rundradioområdet påverkas.

Det finns också anledning att undersöka förutsättningarna för utöka-

de sändningar, i första hand av ljudradio, men på längre sikt även av television.

I dessa frågor föreligger inga förslag. Jag anser emellertid att det nu

är angeläget att snabbt ta fram underlag för politiska beslut. För riksdagens information vill jag redovisa min syn på dessa frågor.

7.2¶Sändarnätet för rundradio

Min bedömning: In särskild utredning bör tilkallas för att inför

den kommande propositionen våren 1992 om ett nytt avtal för Sveriges Radio förbereda en omorganistion av verksamheten med programinsamling och programutsändning för Sveriges Radio och det nya reklam-TV-företaget. En förutsättning bör vara att verksamheten drivs av staten i en organisation som är av-

gränsad från televerket.

TV-utredningens bedömning: Sändarnäten för marksänd TV bör vara

tekniskt sammanhållna även om ett nytt, fristående TV-företag skulle få

hand om reklam-TV-sändningarna. Näten bör även i fortsättningen ägas av staten, medan varje sändarföretag betalar för den sändarkapacitet som

det använder. Lämpliga former för samverkan mellan Sveriges Radio-

koncernen, reklam-TV-företaget och televerket bör övervägas.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har endast berörts av ett fåtal remissinstanser, vilka i stort instämmer med utredningen.

Bakgrund: Televerket har alltsedan rundradion började byggas ut i Sverige på 1920-talet på statens uppdrag svarat för distributionen till allmänheten av Sveriges Radios (tidigare Radiotjänsts) program. Televerket

har ett sändarnät för ljudradio och TV som omfattar sändare för kortvåg, mellanvåg och långvåg samt 55 större sändarstationer och ca 600

mindre stationer (slavsändare) för FM och TV. Eu särskilt radiolänknät finns uppbyggt för programmatningen från resp. programkontroll inom

ligger mycket nära 100 26. En viss, relativt blygsam utbyggnad av mind-

re stationer sker dock fortfarande.

För programinsamling, dvs. överföring av program och programinslag mellan Sveriges Radio-koncernens produktionsplatser samt ljud-

och bildöverföringar till och från utlandet, utnyttjas såväl rundradions

särskilda radiolänknät som det allmänna telenätet, flyttbar radiolänkutrustning och flyttbara markstationer för satellitförbindelser.

Särskilda beredskapsförberedelser har gjorts för att begränsade utsändningar skall kunna upprätthållas i en krigssituation.

Kostnaderna för programinsamling och utsändning av Sveriges Radios program finansieras genom att televerket från rundradiokontot erhåller en av riksdagen beslutad medelstilldelning. Medlen är beräknade

på grundval av televerkets självkostnad. Något vinstpålägg förekommer

inte. Investeringsmedlen avser främst återinvesteringar, t.ex. utbyte av

äldre sändaranläggningar. Den medetlstilldelning som avser investeringar

är beräknad för att täcka hela investeringskostnaden för det aktuella året (omedelbar avskrivning).

Rundradioverksamheten ingår organisatoriskt som en del av Televerket Radio. Anläggningar och personella resurser är samordnade med annan verksamhet inom televerket. Vid sidan av rundradiosändningarna sker uthyrning av ledig kapacitet för slutna sändningar, uthyrning till andra delar inom televerket, m.m. Sådana uthyrningsintäkter minskar

behovet av medel från rundradiokontot. Regeringen har i prop. 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt före-

slagit att en förändrad associationstorm för televerket skall införas. Al-

ternativen är aktiebolag eller en utvecklad affärsverksform. Frågan om vilken associationsform som skall väljas skall prövas skyndsamt med in-

riktning på att televerket skall kunna ha en ny associationsform redan

den 1 juli 1992. I propositionen föreslås också att televerkets avkast-

ningskrav och utdelningskrav skärps.

När ett nytt programföretag skall börja sända TV i Sverige behöver frågor om huvudmannaskap och finansiering av sändarnätet övervägas

Till radio- och TV-beredningen har televerket och Sveriges Radio ge-

mensamt framfört ett förslag om att bilda ett aktiebolag för sändarnäten.

Förslaget är bara en skiss men kan på grundval av nu kända uppgifter

beskrivas på följande sätt.

Bolaget bör ägas av televerket samt Sveriges Radio och övriga TVföretag. Nuvarande direkta medelsanvisning till televerket av TVavgiftsmedel upphör. Motsvarande medel ställs till Sveriges Radios förfogande för köp av sändningstjänster. Härigenom uppnås en affärsmässig relation mellan sändarnätsbolaget och användarna. De sistnämndas inflytande garanterar en prispress. När det separata sändarnätsbolaget bildas överförs utrustning och anläggningar till det nya bolaget från televerket i utbyte mot aktier. Sveriges Radio och andra TV-företag får köpa aktier i det nya sändarnätsbolaget. Några ekonomiska beräkningar har ännu inte redovisats.

Enligt televerket bör det vara möjligt att avgränsa sändarnäten från resten av verket.

Skälen för min bedömning: Med tanke på de stora basinvesteringarna

i länkförbindelser, sändarmaster och byggnader är det nödvändigt att

sändarutrustningen för nya programföretag kan inordnas i befintliga an-

läggningar.

En förutsättning för att ett programföretag med rätt att bedriva riks-

täckande rundradiosändningar från marksändare skall kunna utnyttja sin rätt är att det får tillgång till det befintliga sändarnätet. Den som är

huvudman för nätet måste därför ställa det till förfogande för alla sänd-

ningsberättigade på likvärdiga villkor.

I fråga om en leverantör av utsändningstjänster i rikstäckande mark-

nät kan prisbildningen inte ske genom konkurrens. Detta begränsar

möjligheten att ange ett marknadspris. Effektiviteten i verksamheten och därmed lägsta möjliga kostnad för programföretagen måste därför

säkerställas med andra medel.

När det däremot gäller programinsamling, dvs. transport av program

från olika produktionsplatser till programföretagets centrala avveck-

lingspunkt har programföretagen alternativ till att utnyttja det särskilda

förbindelsenät som är upprättat för rundradioverksamheten. Möjlighe-

terna till marknadsprisbildning är därför större.

Enligt min mening bör den organisation för programdistribution och programinsamling för rundradio, som har byggts upp med avgifts-

medel och som för närvarande förvaltas av televerket för statens räk-

ning, bilda en från televerket avgränsad organisation när televerket får ändrad associationsform. Skälet är de särskilda förutsättningar som gäl-

ler för sändningsverksamheten.

Distributionen av rundradiosändningar bör i princip bedrivas på självkostnadsbas och kan därmed inte vara vinstgivande. Alla progamföretag som har rätt att bedriva programverksamhet bör också ha rätt att

använda anläggningarna, och de bör ha prioritet i förhållande till annat utnyttjande enligt nu gällande principer. Jag anser inte att det är lämp-

ligt att en verksamhet för vilken dessa särskilda förutsättningar gäller bedrivs inom samma organisation som en rent affärstnriktad verksamhet. Anläggningar och personal för programdistribution och programinsamling för rundradio bör därför samlas hos en särskild huvudman, vid sidan av televerket.

På en sådan huvudman bör man ställa kraven att den skall vara obe-

roende såväl i förhållande till olika programföretag som till andra nytt-

jare. Fftersom distributionstjänsterna i princip skall tillhandahållas till

självkostnadspris bör det inte finnas något vinstintresse i verksamheten. Det skissartade förslag av televerket och Sveriges Radio som jag har

redogjort för uppfyller inte helt dessa krav. Televerket torde i framtiden ha affärsmässiga relationer med huvudmannen för sändarnätet, t.ex. genom att verket hyr utrymmen i sändarstationerna. Det är därför inte

lämpligt att televerket ingår som ägare av den nya näthuvudmannen.

mensamt av de sändningsberättigade programföretagen. I en sådan konstruktion skulle ägarna ha ett intresse av att verksamheten bedrevs ratto-

nellt så att programföretagens kostnader blev de lägsta möjliga. Det finns emellertid starka skäl emot en lösning av detta slag. Det synes vara

svårt att finna en konstruktion som leder till en rimlig avvägning mellan de olika programföretagens inflytande. Förändringar bland programföretagen, t.ex. genom att det tillkommer ytterligare ett sådant företag eller genom att ett programföretag, ersätts av ett annat vid konces-

sionstidens slut, skulle också behöva leda till förändringar i ägandet.

Den avgörande invändningen mot en modell enligt de skisserade riktlinjerna är emellertid att staten enligt min mening inte bör avhända sig äganderätten till sändarnätet. Sändarnätet för rundradio är en del av

samhällets grundläggande infrastruktur. Såväl beredskapshänsyn som andra skäl gör det angeläget att behålla nätet i statlig ägo.

På grund av det anförda anser jag att anläggningar och personal för programinsamling och programutsändning för rundradio bör föras till ett av staten helägt aktiebolag eller till en organisation med annan lämplig associationsform.

Inför en omorganisation behöver också en rad praktiska frågor kla-

ras ul.

Enligt vad som upppgivits från televerket bör det vara möjligt att avgränsa sändarnäten från övrig verksamhet inom televerket. Ett skiljande av de båda organisationerna kräver ytterligare preciseringar.

I samband med att det tillkommer ett programföretag, utanför Sveri-

ges Radio måste de ekonomiska relationerna mellan programföretagen och sändarnätet förändras. Den nuvarande modellen med finansiering genom medelsanvisning från rundradiokontot kan inte tillämpas när yt-

terligare ett företag skall utnyttja anläggningarna. I stället bör varje programföretag, erlägga cen hyra som motsvarar de utnyttjade tjänsterna. Me-

delsanvisningen från rundradiokontot till Sveriges Radio får då givetvis

ökas med ett belopp som motsvarar hyreskostnaderna. Fortsatta investeringar får finansieras genom upplåning, varvid hyreskostnaderna givet-

vis får anpassas så att kapitalkostnaderna täcks.

Investeringarna i sändarnät har hittills avskrivits direkt. Detta kommer att bli omöjligt i framtiden. Övergångslösningar bör utvecklas som gör det möjligt att fördela kapitalkostnaderna rättvist mellan Sveriges Radio-koncernen och det nya reklam-TV-företaget.

Villkoren för den nya verksamheten måste också anges. I enlighet med vad jag anfört bör följande riktlinjer gälla.

- Sändarnätet skall vara tillgängligt för alla programföretag, med till-

stånd att bedriva rundradiosändningar enligt 5 § radiolagen.

- Varje programföretag skalt betala hyra för sin användning av distributionstjänster. Hyran skall grundas på den kapacitet som varje programföretag utnyttjar. I övrigt skall villkoren för olika programföretag vara likvärdiga.

- Programföretagen bör kunna hyra programinsamlingstjänster till marknadsmässiga priser, under förutsättning att verksamheten täcker sina egna kostnader. Under samma förutsättning bör kapacitet I sändarnäten kunna hyras ut till utomstående. Överskott skall användas för att sänka programföretagens kostnader för distributionstjänster.

- Omorganisationen hör vara samordnad med att televerket övergår till en ny associationsform. Enligt förslagen i prop. 1990/91:87 inriktas

arbetet mot att detta skall kunna ske fr.o.m. den I juli 1992.

ln särskild utredning bör tillkallas för att förbereda en omorganisa-

tion enligt vad jag anfört. Utredningsarbetet bör bedrivas i kontakt med det arbete som syftar till att förändra televerkets organisation och på ett sådant sätt att de förslag som kräver riksdagens medverkan skall kunna

läggas fram i en proposition våren 1992, Under tiden fram till dess att den nya finansieringsformen kan infö-

ras bör den del av verksamheten som avser Sveriges Radio-koncernen finansieras på nuvarande sätt.

Innan den nya sändarnätsorganisationen har trätt i funktion får den ersättning som det nya reklam-TV-företaget skall erlägga för sändningstjänster regleras i avtal mellan företaget och televerket. Jag utgår från att

ersättningen, i likhet med vad som gäller för den verksamhet som finan-

sieras med medelsanvisning från rundradiokontot, kommer att baseras

på televerkets självkostnader, utgående från en marknadsmässig värdering av anläggningstillgångarna.

7.3¶Myndighetsuppgifterna på radio- och TV-området

samordnas

Min bedömning: Myndighetsstrukturen på radio- och TVområdet bör ses över med syfte att få till stånd en gemensam or-

ganisation för myndighetsuppgifter i fråga om radio- och TVsändningar till allmänheten. Översynen bör omfatta dets radionämndens, kabelnämndens och närradionämndens verksamhetsområden, dels ansvaret för nya former av radio- och TV-

sändningar till allmänheten.

Skälen för min bedömning: För närvarande har flera olika myndigheter uppgifter inom radio- och TV-området. Radionämnden granskar om

Sveriges Radio-koncernens sändningar står i överensstämmelse med föreskrifterna i radiolagen och programföretagens avtal med staten. Närradionämnden har till uppgift att pröva frågor om närradio och att öva

tillsyn över närradioverksamheten. Kabelnämnden prövar frågor om 10kala kabelsändningar och har tillsyn över verksamheten med lokala kabelsändningar. Taltidningsnämnden beslutar om tillstånd att sända radio-

tidningar och fördelar statsbidrag till verksamheten.

Frekvensförvaltningen inom televerket svarar för frekvensplanering,

tillståndsgivning för radiosändare och för tillsyn inom sitt område. En särskild utredare (K 1990:2) har till uppgift att bl.a. föreslå en ändrad organisation för frekvensförvaltningen. Statskontoret redovisade år 1988 en rapport (1988:23) Översyn av små myndigheter - en förstudie. Där föreslogs att man skulle pröva

förutsättningarna för en långtgående organisatorisk samordning av "tjud- och bild-myndigheterna", dvs. statens biografbyrå, arkivet för ljud och bild, radionämnden, kabelnämnden och närradionämnden. Motivet

för statskontorets förslag var ökad administrativ effektivitet, inte några

överväganden i fråga om de olika myndigheternas uppgifter.

Om riksdagen antar förslagen i förevarande proposition kommer ett nytt programföretag på TV-området att inleda sändningar. Detta företag

kommer att få möjlighet att sända betalda annonser. Detta får till följd alt radionämndens uppgifter förändras i två avseenden. Dels kommer nämnden att få granska ytterligare ett programföretag, dels kommer den

att få granska annonsernas förenlighet med den föreslagna lagstiftningen. Vid min medelsberäkning för nämnden har jag tagit hänsyn till de utökade uppgifterna.

Under de närmaste åren räknar jag med att det successivt kommer att ske ytterligare förändringar inom radio- och TV-området i Sverige.

Närradioutredningen (1988:7) har i betänkandet (SOU 1990:70) Lokalt ledd närradio lagt fram förslag om olika förändringar i regelsyste-

met för närradion. Bla. föreslår utredningen att besluten i sändningstidsärenden skall decentraliseras. Remissbehandlingen av betänkandet

har nyligen avslutats.

Jag har vidare erfarit att radiolagsutredningen (1985:5) inom kort

kommer att lägga fram förslag till lagsuftning om sändningar till satellit samt till ny kabelsändningslagstiftning. Utredningens förslag syftar bl.a. till att göra det möjligt för Sverige att tillträda den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Den utredning av de tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av ljudradio och television som jag behandlar i det följande syftar till att klarlägga möjligheterna att bereda utrymme för radio- och TV-sändningar av andra slag än de som kan inrymmas i dagens regelverk.

Om det tillkommer nya sorters radio- eller TV-sändningar, eller om förutsättningarna för nuvarande verksamheter förändras, påverkas givetvis arbetsförutsättningarna för myndigheterna inom området. Nya verksamheter kan ge upphov till nya arbetsuppgifter, samtidigt som en förändring av regleringen kan leda till att befintliga uppgifter blir mindre

framträdande. Fördelarna med en gemensam organisation, i stället för

den nuvarande, där flera olika små myndigheter har hand om var sitt slag av sändningar, framstår allt tydligare.

Jag anser mot denna bakgrund att tiden nu är mogen att inleda en översyn av organistionen för planering, tillståndsgivning och tillsyn i fråga om radio- och TV-sändningar som riktar sig till allmänheten.

Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma till regeringen i denna fråga, men jag, vill för riksdagens information nu ange hur jag ser på nägra av förutsättningarna för översynen.

Syftet med översynen bör vara att få till stånd en gemensam organisa-

tion för myndighetsuppgifter dels inom de verksam hetsområden som radionämnden, närradionämnden och kabelnämnden nu ansvarar för, dels för radio- och TV-sändningar till allmänheten som inte förekommer i dag eller för vilka det i dag inte finns någon reglering. Översynen bör däremot inte omfatta taltidningsnämndens verksamhet, för vilken en fortsatt anknytning till presstödsnämnden framstår som mest naturlig. När det gäller frekvensfrågor bör en utgångspunkt för översynen vara

att en särskild myndighet skall ha det övergripande ansvaret för fre-

kvensförvaltningen. Detta innefattar även frekvenstilldelning inom

rundradions område. Däremot kan avvägningar beträffande utnyttjande av tillgängliga frekvenser för rundradioändamål bli en uppgift för den

myndighet som i övrigt har ansvar för frågor om olika former av rundradio.

7.4¶De tekniska förutsättningarna för utökade

sändningar av ljudradio och television utreds

Min bedömning: En utredning bör tillkallas för att i en första

etapp ta fram ett tekniskt underlag i fråga om möjligheterna till ytterligare ljudradiosändningar. Därefter bör utredningsarbetet

fortsätta under parlamentarisk medverkan. Under en andra etapp av det tekniska utredningsarbetet bör förutsättningarna i fråga om TV-distribution belysas.

Skälen för min bedömning: Mitt förslag i TV-reklamfrågan innebär att ytterligare en rikstäckande TV-kanal inrättas. Därmed kommer en

del av det outnyttjade frekvensutrymmet för TV-sändningar att tas i anspråk. Det finns emellertid fortfarande tillgång till frekvenser för ytterligare marksänd TV.

Det förekommer sedan flera år en diskussion om lokal eller regional etersänd TV. Vissa förslagsställare har i första hand tänkt sig sändningar

som motsvarar nuvarande egensändningar i lokala kabelnät, andra synes

snarare önska någon form av lokalt eller regionalt avgränsade kommersiella sändningar. Någon närmare precisering av vilka villkor som

skulle gälla för verksamheten har inte gjorts.

På ljudradions område föreligger, som jag nämnt, ett betänkande av

närradioutredningen (U 1988:7). I betänkandet (SOU 1990:70) Lokalt

ledd närradio föreslår utredningen vissa förändringar i förutsättningarna för närradion. Förslagen utgår från att närradion skall ha kvar sin ka-

raktär av föreningsradio. Frågan om närradions finansiering berörs inte.

I den allmänna debatten har det emellertid under senare tid framförts förslag om att det skall bli möjligt att sända lokalt avgränsade ljud-

radiosändningar utanför Sveriges Radio- koncernen och vid sidan av det

regelverk som gäller för närradion. Det som förslagsställarna har haft i

tankarna är sändningar som skulle få bedrivas också av andra än organi-

sationer som kan få sändningstillstånd enligt närradiotagen och som skulle få finansieras med reklam.

En orsak till att det hittills inte har varit realistiskt att överväga sänd-

ningar av detta slag är bristen på tillgängliga sändningsfrekvenser för ljudradio. I varje fall i storstadsområdena är de tillgängliga frekvenserna inom I M-bandet helt eller i det närmaste fullbelagda.

Om några år kommer emellertid ett nytt frekvensband, 104 - 108 MHz, att bli tillgängligt för rundradiosändningar av ljudradio. Detta

band har planerats så att det skall bli möjligt att etablera ett kommunuppdelat nät av sändare. Något beslut om hur detta sändarnät skall an-

vändas har emellertid inte fattats. Enligt min mening finns det anledning att se positivt på önskemålen att etablera nya former av sändningar till allmänheten, i första hand inom ljudradions område. Sådana sändningar skulle kunna ge ett till-

skott till yttrandemöjligheterna och fylla behov som i dag varken tillgodoses av Sveriges Radio-koncernens lokalradio eller närradion. I samhand med ett bestut som gör det möjligt att etablera sådana sändningar

är det nödvändigt att ta ställning till en rad olika frågor, bl.a. i fråga om

rätten att bedriva sändningsverksamhet, den geografiska omfattningen

och vilka regler som skall gälla för innehållet. En annan viktig, fråga i

sammanhanget är givetvis förhållandet mellan närradioverksamheten och andra former av lokala ljudradiosändningar.

Innan dessa frågor, som väsentligen är av politisk karaktär, kan avgöras, är det emellertid nödvändigt att de tekniska förutsättningarna ges en noggrann belysning. Det behöver klargöras vilka möjligheter det finns alt, inom ramen för de sändningsfrekvenser för rundradio som är eller kommer att bli tillgängliga i Sverige, inrymma ett större antal programtjänster än som är möjligt med den teknik och de planeringsnormer som nu tillämpas.

Det som jag i första hand har 1 tankarna är den teknik för digital överföring av ljudradioprogram som för närvarande håller på att utvecklas. Med digital sändningsteknik utnyttjas frekvenstillgångarna mycket mer effektivt än för närvarande. Under vissa förutsättningar skulle antalet överförda programkanaler kunna tiofaldigas. Ljudkvaliteten blir dessutom bättre.

Enligt vad jag erfarit är utvecklingsarbetet så långt framskridet att provsändningar i större omfattning kan starta inom något år, medan re-

guljära sändningar skulle kunna inledas i mitten av 1990-talet. I en skrivelse till regeringen har Sveriges Radio AB föreslagit att frekvensbandet 10:41 - 108 MHz reserveras för digital ljudradio och att inga sändningstillständ för analoga FM-sändningar beviljas i detta frekvensband förrän

frågan i sin helhet är avgjord.

För mottagning av radioprogram som sänds med digital teknik krävs nya radiomottagare.

Ett klarläggande av de tekniska förutsättningarna bör mot denna bakgrund också omfatta kostnaderna i sändnings- och mottagningsledet samt den tid som en övergång skulle ta.

Som ett alternativ till byte av sändningsteknik bör också belysas vilka möjligheter som finns att genom ändrade planeringsnormer förbättra frekvensekonomin med nuvarande sändningsteknik, samt kostnader och tidsåtgång för en sådan förändring.

Genomgången av tekniska och ekonomiska förutsättningar bör göras i perspektivet av satellitteknikens troliga utveckling. För närvarande pågår planeringen inför en internationell konferens år 1992, då man bl.a. skall diskutera möjligheten att använda lägre frekvenser för satellitsänd ljudradio. Satellitsändningar på lägre frekvenser än de som i dag används för TV- och ljudradiosändningar skulle möjliggöra rörlig mottagning.

Under den senaste tiden har det även rapporterats om framsteg i försöken att utveckla digitala sändningssystem för "TV-sändningar av hög kvalitet, s.k. högupplösnings-TV (HDTV). Genom att ett digitalt system kan utnyttja frekvensutrymmet mer effektivt skulle digitala HDTVsändningar kunna sändas över marknätet. Ett digitalt system skulle också kunna möjliggöra ett större antal TV-kanaler än vad som med dagens system kan inrymmas inom nuvarande frekvenstilldelning.

Enligt de bedömningar som görs nu torde det emellertid kunna bli aktuellt med regulära TV-sändningar med digital teknik från marksändare tidigast i slutet av 1990-talet, dvs. efter den avtalstid för Sveriges Radio och det nya TV-företaget som nu diskuteras. En eventuell övergång till ny teknik, och de konsekvenser som den skulle föra med sig måste dock givetvis diskuteras lång tid i förväg.

Jag avser att inom kort återkomma till regeringen med förslag om en utredning av de tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av ljudradio och television. Min avsikt är att utredningsarbetet i en första etapp skall behandla frågor om ljudradiosändningar i enlighet med vad jag anfört. Jag räknar med att ett tekniskt underlag, skall kunna föreligga i slutet av innevarande år, och att utredningsarbetet då bör drivas vidare under parlamentarisk medverkan.

Under en andra etapp av det tekniska utredningsarbetet bör förutsättningarna i fråga om TV-distribution belysas.

8¶Medelsberäkningar m.m.

I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91: 100 bil. 10 s. 347 f.) har jag anmält att jag avsåg att återkomma till regeringen med en särskild pro-

position om radio- och TV-frågor. Förslag till medelstilldelning för den avgiftsfinansierade verksamheten för år 1992 avseende Sveriges Radio och televerket och för budgetåret 1991/92 avseende radionämnden samt

förslag om TV-avgiftens storlek kan nu föreläggas riksdagen.

8.1¶Allmänna riktlinjer för rundradiorörelsen, ansvarsfördelning och finansiering

De nuvarande riktlinjerna för Sveriges Radios verksamhet lades fast av riksdagen år 1978 (prop. 1977/78:91, KrU 24, rskr. 337) samt ändrades och kompletterades genom beslut av riksdagen år 1986 (prop. 1985/86:99, KrU 21, rskr. 343) samt i vissa avseenden även år 1989 (prop. 1988/89:18, KrU 9, rskr. 97).

Verksamheten regleras främst genom radiolagen (1966:755), radioansvarighetslagen (1966:756), förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen (1966:756) och förordningen (1988:339) med instruktion för radionämnden. Av betydelse i sammanhanget är också

lagen (1989:41) och förordningen (1989:46) om TV-avgift. Sändningsrätt enligt radiolagen har de fyra programföretagen Sveri-

ges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och

Sveriges Uthildningsradio AB. Närmare bestämmelser om rättigheter och skyldigheter beträffande sändningsrätt och programverksamhet finns i de avtal som träffades mellan staten och programföretagen i juni 1986. I avtal som samtidigt träffades mellan staten och Sveriges Radio

AB regleras dels detta bolags uppgifter som moderbolag i en koncern i vilken bl.a. de nämnda programföretagen ingår, dels koncernens verksamhet under krig eller vid krigsfara. Samtliga avtal omfattar perioden t.o.m. den 30 juni 1992.

Radionämnden övervakar genom efterhandsgranskning att programföretagen iakttar bestämmelserna i radiolag och avtal.

Televerket svarar för programdistribution och programinsamling samt uppförande av anläggningar för rundradions behov.

Sveriges Radio-koncernen utgör tillsammans med radionämnden och televerkets rundradioverksamhet den s.k. rundradiorörelsen.

Sveriges Radio-koncernens drifts- och investeringskostnader finansie-

ras huvudsakligen med TV-avgifter. Även de utgifter televerket har för

investeringar och för distribution och insamling av Sveriges Radio-

koncernens program finansieras i huvudsak på detta sätt. Medel för pro-

gramverksamheten för utlandet och distributionen av dess program an-

visas dock över statsbudgeten under anslaget Sveriges Riksradios programverksamhet för utlandet under utrikesdepartementets huvudtitel. Mecedelsanvisningarna för Sveriges Radio-koncernen och televerket avser

kalenderår. 191

Också radionämndens verksamhet finansieras med TV-avgifter.

Televerkets investeringar avseende televisions- och ljudradioanläggningar avskrivs direkt i sin helhet.

För TV-avgiftsuppbörden och avgiftskontrollen ansvarar Radiotjänst i Kiruna AB, ett dotterbolag i Sveriges Radio-koncernen. Influtna avgiftsmedel placeras på räntebärande räkning, det s.k. rundradiokontot, hos riksgäldskontoret. Staten tillhandahåller genom riksgäldskontoret det rörelsekapital rundradiorörelsen behöver när avgiftsmedlen inte räcker till. Sveriges Radio AB utövar det finansiella samordningsansvaret för rundradiorörelsen. Däri ingår att för statens räkning förvalta såväl influtna avgiftsmedel som krediter. Bolaget skall även redovisa medelsförvaltning och upplåning samt upprätta bokslut för rundradiorörelsen.

I avtal som träffades i februari 1989 mellan staten och Radiotjänst i Kiruna AB regleras bolagets uppgifter. I ett samtidigt träffar avtal regleras Sveriges Radio AB:s ansvar för rundradiorörelsens finansiella samordning. Avtalen gäller fr.o.m. den I mars 1989 tills vidare.

8.2¶Kostnader för år 1989 för den avgiftsfinansierade

verksamheten m.m.

Genom 1988 års riksdagsbeslut (prop. 1987/88:100 bil. 10, KrU 11, rskr. 220) anvisades Sveriges Radio och televerket medel för dels budgetåret 1988/89, dels andra halvåret 1989 (1989:2). Redovisningen i det följande avser kalenderåret 1989. Fr.o.m. år 1990 anvisas medlen för kalenderår.

För ljudradio- och TV-verksamheten togs 3 408,3 milj. kr. av avgiftsmedel i anspråk under år 1989. Sveriges Radio-koncernen disponerade 2 892,7 milj. kr. för programverksamheten i dess helhet, med undantag av utlandsprogramverksamheten, samt avgiftsuppbörd. "Televerket utnyttjade totalt 508,2 milj. kr. Kostnaderna för radionämndens verksamhet var 2,7 milj. kr. Ränteutgifterna uppgick till 4,7 milj. kr.

Under är 1989 upppgick de totala intäkterna i form av TV-avgifter och räntor till 3 413,9 milj. kr., vilket i förhållande till de avgiftsmedet som togs i anspråk innebär ett positivt resultat om 5,6 milj. kr. Trots detta var rundradiorörelsens underskott 69,6 milj. kr. vid ingången av år 1990).

Den årliga TV-avgiften är 1 164 kr. sedan den I juli 1990. Antalet TV-avgifter uppgick i april 1990 till knappt 3,33 miljoner.

Krediten hos riksgäldskontoret får under år 1990 uppgå till högst 200 milj. kr.

8.3.1 Verksamheten 1990

Resursanvändningen 1978 års reformprogram (jfr prop. 1977/78:91, KrU 24, rskr. 337) avslutades vid utgången av budgetåret 1988/89 och har redovisats av Sveriges Radio AB i tidigare års anslagsframställningar (jfr prop. 1989/90:100 bil.

10 s. 450 f.).

1986 års riksdagsbeslut (jfr prop. 1985/86:99, KrU 21, rskr. 343) om ramarna för Sveriges Radio-koncernens verksamhet under perioden 1986/87—1991/92 innebar att vissa kompletterande krav ställdes på programverksamheten.

Bl.a. skall medverkan av utomstående i programverksamheten hålla en hög och jämn nivå. Av följande sammanställning framgår Sveriges Radio-koncernens faktiska kostnader (milj. kr. i 1989 års prisnivå) under andra halvåret 1988 och år 1989 samt den planerade kostnaden år 1990 för medverkande, samproduktioner och produktionsutläggningar

samt avtalsbundna kostnader.

1988:2 1989 1990

Medverkandekostnader 123,3 287,2 304,5 Samproduktioner och pro-

Med medverkandekostnader avses dels avtalsenliga gager, dels honorar enligt det s.k. mångfaldsavtalet. Med avtalsbundna kostnader avses ersättningar till STIM, IFPI, TT, m. fl.

Ökningen av medverkandekostnader, samproduktioner och produktionsutläggningar kan till största delen hänföras till Sveriges Television, som sökt öka utläggningar till produktionsbolag och fria filmare.

I 1986 års riksdagsbeslut framhölls även att programföretagens utbud på svenska språket m.m. måste stärkas. För ljudradions del gäller att utbudet generellt kan ses som ett utbud på svenska språket med undantag av musikutbudet. För riksradions det utgör andelen svensk musik, dvs. musik av svenska upphovsmän eller utövad av svenska artister, ca 36 96 av det totala musikutbudet enligt en undersökning från november 1989.

13 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 149

Lokatradions mål att 50 26 av musikutbudet skall vara svenskt och 1lokalt överträffades med något undantag vid innehållsanalyser av ett antal lokalradiostationer under en vecka år 1989. |

Sveriges Televisions utbud utgörs till ca 60 96 av program på svenska språket. Av utbildningsradions "TV-sändningar är ca 70 96 på svenska språket och av svenska upphovsmän. Ca 50 926 av utbildningsradions sändningar i riksradion är på svenska språket och ca 95 96 av sändningarna är av svenska upphovsmän.

I anslagsframställningen för år 1989 redovisade Sveriges Radio AB en plan för Sveriges Radio-koncernens framtida handikappverksamhet (jfr prop. 1987/88:100 bil. 10 s. 499). Planen omfattar i första hand åtgärder som underlättar för handikappade att ta del av de ordinarie programmen.

Lokalradion sänder inga program som är speciellt riktade till handikappade, men däremot sådana som som tar upp handikappades speciella problem. Lokalradion avser att närmare pröva möjligheten att i samarbete med Text-TV-redaktionen göra den lokala informationen och servicen tillgänglig för de hörselhandikappade.

Riksradion strävar efter att göra programinformationen tillgänglig för synskadade. En förkortad version av programtidningen Röster i Radio/TV ges ut i punktskrift till ca 700 abonnenter. Programläsning för synskadade utförs med respektive programkanalers paussignaler i bakgrunden för att de som bandar lätt skall kunna höra vilken kanal som avses. Riksradion bevakar vidare kontinuerligt handikappidrotten.

Sveriges Television genomförde våren 1990 en publikundersökning som visar att 90 20 av de döva och ca 50) 36 av de hörselskadade har text- TV. I början av år 1990 startade textning av Rapport fyra kvällar i veckan. Ambitionen är att denna service skall utökas till alla kvällar i veckan. En annan uppskattad service för de hörselskadade är direktkommentering i text-TV av sport.

Under arbetsåret 1987/88 inleddes en försöksverksamhet med program på teckenspråk i TV. Verksamheten omfatttar veckonyhetssändningar som anpassats för presentation på teckenspråk.

Sveriges Television genomför under år 1990 ett projekt vars syfte är att göra utländska program mer tillgängliga för synskadade som inte kan läsa översättningstexten. Genom text-TV-systemet överförs översättningstexten i digital form till TV-mottagaren, där signalerna omformas till syntetiskt tal.

Utbildningsradions program för handikappade utgörs till största delen av program på teckenspråk. En stor del av skolutbudet består av s.k. teckenspråksversioneringar av redan existerande program. En serie TVprogram för förståndshandikappade sändes år 1989. För vuxna har under perioden sänts ett stort antal radio- och TV-program om olika handikapp, t. ex. om läs- och skrivsvårigheter, om att leva med handikapp, om handikapp och teknik samt program om utvecklingsstörda. Som en service för hörselskadade textas alla utbildningsradions TV-program från och med högstadiet vid någon sändning, ibland med text-TV-textning.

sändningar på nio olika minoritetsspråk. Dessutom sänds program på svenska för invandrare.

Dokalradions utbud för språkliga minoriteter har som främsta syfte att på minoritetsspråk informera om och spegla utvecklingen i det lokala samhället. Tillkomsten av FM4 har inneburit att servicen till de olika språkgrupperna förbättrats.

Riksradion har under år 1990 inlett en försöksverksamhet med program på persiska. Medarbetare rekryterades och utbildades under första halvåret. Sändningarna började i september. De nya formerna för program på samiska, bl.a. samordningen av riksradions och lokalradions program på nordsamiska, som inleddes år 1989 har fortsatt under år 1990. I samarbete med Norge och Finland produceras 5—6 timmar TVprogram på samiska per år.

Sveriges Television sammanförde hösten 1987 de serbokroatiska, grekiska och turkiska programmen till ett enda magasin som textas på svenska. Det finskspråkiga programutbudet i televisionen omfattar sedan augusti 1988 dagliga nyhetssändningar (måndag— fredag) som även textas på svenska.

Utbildningsradion sänder finska TV-program för förskolan och skolan samt kurser för samisktalande. Vidare produceras radio- och TVprogram på lätt svenska för vuxna invandrare.

Sveriges Radio AB har under senare år ägnat uppmärksamhet åt etermedierna och folkbildningen, bl.a. frågan om det samlade utbudets karaktär i förhållande till kunskapsförmedling, information och förutsättningar för estetisk upplevelse.

Förändrad kanalstwruktur inom Sveriges Television Den 1 juli 1987 genomfördes en förändrad kanalstruktur inom Sveriges Television. Produktionsenheterna i Stockholm, med undantag för Rapport-redaktionen, bildade kanal I medan de tio distrikten och Rapport-redaktionen bildade TV2. De båda kanalerna har getts en viss ämnesmässig arbetsfördelning samt olika arbetsförutsättningar. Av allmänproduktion och gestaltande produktion står Kanal I för 60 96 medan TV2 svarar för 40 96 samt all regional nyhetsverksamhet.

En extern utredning visar att omorganisationen varit framgångsrik även om vinsterna blivit något mindre än beräknat. Bland de uppnådda effekterna kan nämnas att andelen svensk produktion nu överstiger

har sändningstiden per vecka ökat med ca 20 26 från 108 till 128 timmar. Den tunga produktionen — dvs. teater, serieteater, opera, gestaltande barn- och nöjesprogram — har ökat med 20 90. Utläggningar på fristående produktionsbolag har i 1984/85 års prisläge ökat från 77,9 till 98,0 milj. kr, vilket väsentligt överstiger statsmakternas måt för den pågående avtalsperioden. Medlen för medverkande har i fasta priser ökat med 30 milj. kr. från arbetsåret 1987/88 till år 1990. Totalt beräknas 182 milj. kr. gå till utomstående medverkande under år 1990. Personalen

har under perioden minskat med 200 tjänster netto. Därmed har personalkostnaderna kunnat minskas med 4—5 96 trots att nya verksamheter

startats, t.ex. de regionala nyhetssändningarna över ABC-län, dagliga nyheter på finska och utökad sport- och text-TV-service. Samtidigt har arbetsmarknadens parter träffat avtal om en arbetstidsförkortning som

motsvarar ett behov av ca 65 tjänster.

Raltionaliseringsåtgärder

1986 års riksdagsbeslut innefattade en etablering av ett fjärde FM— nät.

Utbyggnaden har skett i fem etapper, från november 1988 till hösten 1989. Lokalradion har efter riksdagsbeslutet tredubblat sändningstiden med i stort sett oförändrade resurser. Detta har åstadkommits genom långtgående decentralisering, egna produktionsmetoder med bla. enmansbetjänade sändningar, samt en internt utvecklad och mer effektiv teknisk utrustning. För riksradions del motsvarade 1988 års avtal om arbetstidsförkort-

ning för vaktlistpersonal ca 18 tjänster, vilka inte har tillsatts. I stället genomfördes förändringar av arbets- och produktionsmetoder, bl.a. gjordes investeringar i modern teknisk utrustning.

Omstruktureringsarbetet vid Sveriges Television har sedan år 1987

haft som målsättning att minska den tillsvidareanställda personalen och

att omfördela resurserna till rörliga programmedet. Under perioden har

nya verksamheter påbörjats inom oförändrade ramar. Rationaliseringar har begränsat det personalbehov som följde av 1988 års kollektivavtal

om en arbetstidsförkortning.

Utbildningsradion har haft som mål att på tre år minska antalet tjänster med ca 50, samt att komma under 300 tjänster inom den avgifts-

finansierade verksamheten. Målet att minska det totala antalet tjänster

har uppnåtts, medan antalet anställda inom avgiftsverksamheten i janua-

ri 1990 var 5 fler än målsättningen.

Reformer under 1980-talet Sveriges Radio AB konstaterar att 1980-talet inneburit en real resursminskning för koncernen med över 100 milj. kr., trots de reformtillskott som kommit koncernen till del och vars användning redovisats i

tidigare anslagsframställningar. Samtliga programföretag har ändå genomfört reformer under 198(-talet. Lokalradion har haft en relativt kraftig ökning av antalet tjänster.

Eokalredaktioner har öppnats i så gott som samtliga lokalradioområden. Ledningsfunktionerna har förstärkts inom de största lokalradiostationerna. En ny lokalradiostation, Radio Sjuhärad, har etablerats, liksom sändningar på nya minoritetsspråk. Programmedlen har ökat särskilt i samband med starten av FM 4-nätet.

Riksradion har under perioden uppnått 40 26-målet när det gäller

produktion av riksprogram i distrikten. Reformmedel har satsats på

ökad programkvalitet, på minoritetsspråksverksamheten samt på områ- 196

liksom sändningar i P 2 nattetid.

Även Sveriges Television har uppnått målet att 4096 av produktionen görs I distrikten. De regionala sändningarna har utökats och omfattar för närvarande tio regioner. Reformmedelssatsningar har också gjorts inom områdena text-TV, särskilda grupper, gestaltande produktion och utläggningar, samt för att klara ökade rättighetskostnader för i första hand sport, och inköp av svensk film.

Inom Utbildningsradion har reforminsatser främst ägt rum inom den regionala verksamheten. Dessutom har satsningar gjorts på program för handikappade och minoriteter.

Generellt gäller att programföretagens sändningstid ökat avsevärt under 1980-talet. Lokalradion ökade sin sändningstid med 293 96 från budgetåret 1979/80 (20 521 timmar) till år 1989 (80 650 timmar). För Riksradion var motsvarande ökning 25 96, för Sveriges Television 49 96, och för Utbildningsradion 54 94.

Moderbolagets förstärkta ansvar

1986 års riksdagsbeslut (prop. 1985/86:99, KrU 21, rskr. 343) innebar att moderbolaget tillfördes nya ansvarsområden. Det handlar om det övergripande ansvaret för rationalitet och hushållning inom koncernen samt ansvaret för koncernens likviditetsförvaltning och upplåning. Vidare övergick till moderbolaget ansvaret för koncernens lokalförsörjning, lokalsamordning och lokalhållande inkl. ägar- och förvaltningsansvaret för de avgiftsfinansierade fastigheter som ägdes av byggnadsstyrelsen men där äganderätten skulle föras över till moderbolaget.

Vad beträtfar fastighets- och lokalförsörjningsverksamheten har mellan Sveriges Radio AB och byggnadsstyrelsen överenskommits att äganderättsöverföringen av de med avgiftsmedel finansierade fastigheterna i Stockholm och Göteborg kan anstå tills vidare och att tidigare avtal om nyttjanderätt skall gälla till den 1 juli 1992. Koncernens fastighetsbestånd, inklusive fastigheterna i Stockholm och Göteborg, är värderat till

I 787 milj. kr.

Koncernens byggnadsverksamhet skall numera finansieras genom lån på kreditmarknaden. Från och med budgetåret 1987/88 erhåller moderbolaget kapitaltäckningsbidrag för täckande av räntor och amorteringar på dessa lån. Kapitaltäckningsmedlen uppgår till 20 96 av investeringsutgiften och har för år 1991 beräknats till 32,4 milj. kr.

Enligt moderbolaget skulle ett rationellt utövande av koncernens fastighetsansvar underlättas om kostnader för räntor och avskrivningar sågs som en naturlig del av verksamheten och om medelstilldelningen, som ett alternativ till systemet med kapitaltäckningsmedel, förstärktes i motsvarande grad, dvs. med ca 60 milj. kr.

De nya formerna för finansiering och redovisning av investeringar i teknisk och annan utrustning har nu använts under tre år. Införandet av avskrivningar enligt plan och intern lånefinansiering har resulterat i en viss, troligen inte bestående nedgång i investeringsverksamheten. Sveri-

sätt genom att programföretagens investeringsvolym blir beroende av koncernens samlade finansieringsmöjligheter. Under år 1989 har den totala inventariestocken värderats. Återanskaffningsvärdet har beräknats

till 2 100 milj. kr. Moderbolaget har utarbetat vissa generella styrsystem i syfte att för-

bättra beslutsunderlaget vid utövandet av sitt ansvar för att verksamhe-

ten i koncernen bedrivs rationellt och med iakttagande av god hushållning. Ett viktigt mål i rationaliseringsarbetet är en fortsatt minskning av . den fasta resursbindningen. . Avtalen mellan staten och Sveriges Radio-koncernen upphör den 30

juni 1992. För att bättre kunna fullgöra sitt public service-uppdrag i den

skärpta medickonkurrensen, har koncernen påskyndat de organisatoris-

ka, strukturella och programpolitiska förändringar som är motiverade.

De frågor som är föremål för utredning och analys är avtalens antal och innehåll, eventuellt bildande av fastighetsbolag och servicebolag inom

koncernen, omstrukturering av Utbildningsradions, Sveriges Televisions och radiobolagens verksamheter, alternativa organisationsmodeller för distributionsnätet, samt en översyn av koncernkonstruktionen.

I skrivelsen den 12 oktober 1990 till regeringen påpekar moderbolagets styrelse att Sveriges Radio kommer att utsättas för väsentligt större kon-

kurrens under nästa avtalsperiod. Nya aktörer har redan etablerat sig

på TV- och radiomarknaden. Denna utveckling ställer nya krav på kon-

cernen och ger inget utrymme för motverkande intressen, varken eko-

nomiskt, publikt eller programmässigt. Därför är det angeläget att det

övergripande ansvaret samlas och tydliggörs. Det bör avse såväl måluppfyllelse som det organisatoriska och ekonomiska ansvaret.

Styrelsen föreslår att koncernen ges mandat att självt formulera en

arbetsordning och att införa företagsmässiga styrinstrument i likhet med de som finns i andra medieföretag och i vanliga koncerner. Koncernsty-

relsens ansvar bör vara att inom ramen för ett uppdrag grundat på public service-principen säkerställa förutsättningarna för en rationell och

konkurrenskraftig produktion av radio- och TV- program.

"Public service-uppdraget bör vara att med god tillgänglighet för stora

och små publikgrupper ge mångfald genom heltäckande programutbud. Uppdraget bör särskilt understryka Sveriges Radios ansvar såsom den

störste producenten av svensk kultur och koncernen bör ges ansvaret

för att producera program för mindre såväl som stora och breda publikgrupper. Detta främjas genom en bred förankring i hela landet och genom en unik regional och lokal produktion.

Som en konsekvens av detta övergripande uppdrag, bör sambandet mettan koncernens olika styrelser stärkas. Det bör åligga koncernstyrelsen att självständigt dimensionera och tillsätta dotterbolagens styrelser. Avsikten är att utveckla en styrelsekultur som präglas av koncerngemensamma intressen. Programverksamheten inom koncernen skall be-

drivas med stor publicistisk självständighet och en långtgående decentra-

lisering och delegering. När det gäller Sveriges Radios framtida ägar-

struktur, är ett brett ägande väsentligt som ett uttryck för företagets ställning I allmänhetens tjänst.

8.3.2 Medelstilldelning för år 1991 Sveriges Radio-koncernen har för år 1991 för den avgiftsfinansierade verksamheten tilldelats 2 845,1 milj. kr. i prisläget under andra halvåret 1988. Härav utgör 32,4 milj. kr. ersättning för kapitalkostnader och

109,7 milj. kr. för Radiotjänsts i Kiruna AB (RIKAB) verksamhet.

De medel som moderbolaget fördelat till programföretagen har under senare år delats upp i fasta och rörliga medel. De senare får inte an-

vändas för att skapa nya fasta resurser i form av t. ex. tjänster eller loka-

ler utan skall utnyttjas dels för programverksamheten, dels för kapitalkostnader. De rörliga medlen utgör år 1990 knappt 15 26 av den totala budgetomslutningen.

På den fasta medelsramen ställs rationaliseringskrav. Under år 1991 motsvarar det sammanlagt 23,1 milj. kr. De frigjorda medlen tillförs re-

spektive bolags rörliga medelsram.

Av följande sammanställning framgår fördelningen av medel för år 1991 (i milj. kr. i 1988 års prisnivå) mellan företagen i koncernen.

Anm. Vid bokslutet fördelas s.k. överavskrivningsmedel om 79,9 milj.kr. på resp. bolag

8.3.3 Medelsbehov för år 1992 När det gäller uppbördsverksamheten är RIKABs huvuduppgift under 1990-talet att med tillämpning av gällande regelverk ta upp betalning av så många TV-avgifter som möjligt till rundradiorörelsens resultatkonto. Under 1990-talet kommer det att ställas stora krav på en fungerande uppbördsorganisation. Rultinerna för avgiftskontroll kommer att ses över. Bl.a. skall provisionsbaserad avgiftskontroll utredas.

Sveriges Radio betonar, liksom i tidigare anslagsframställningar, det angelägna i att lokalradions sändningar i stereo får en permanent lös-

behandla när ställningstagande föreligger om radioverksamheten i en ny avtalsperiod.

Beträffande medelstilldelning har programföretagen redovisat sina behov för år 1992.

Lokalradion kommer att få kostnadsökningar, även med en verksamhet på nuvarande nivå, till följd av nya avtal med upphovsrättsorganisa-

tioner. För att vidareutveckla lokalradions verksamhet och möta den ökade konkurrensen måste en stabil verksamhet på 12-timmarsnivån under vardagar (1 storstäderna 15 timmar) prioriteras. I nästa steg krävs

resurser för motsvarande utbud sju dagar i veckan. Båda fallen förutsät-

ter resurser för en nyhets-, service- och evenemangsbevakning på kvällstid. Riksradion behöver resurser för att återställa verksamheten på den nivå som gällde för år 1989 innan en utveckling kan äga rum. För år

1992 prioriteras främst den egenproducerade levande musiken och gestaltande program. Även minoritetsspråksverksamheten samt resurser

avsedda att öka kvaliteten i P 2s nattsändningar utgör prioriterade områ-

den.

Sveriges Television har ett behov av medelstillskott år 1992 för att kunna behålla en i förhållande till år 1991 oförändrad verksamhet. 1991

års verksamhet planeras på en nivå som innebär en underbalansering av budgeten. För år 1992 kommer Sveriges Television att öka produktionen av svenska program, i synnerhet gestaltande produktion. Vidare har man för avsikt att bl.a. förstärka nyhetsrapporteringen, öka utläggning-

arna och antalet externa medverkande samt öka sändningstiden.

Utbildningsradion redovisar ett medelsbehov för att kunna bedriva

band med en planerad flyttning till lokaler i Solna, en utbyggnad av den regionala verksamheten, produktion för gymnasieskolan, produktion på finska samt generella kvatitetsförbätlringar.

RIKAB yrkar på ett medelstillskott på 5,5 milj. kr., som avser kost-

nader för återanskaffning av teknisk utrustning. I övrigt planerar man en verksamhet inom samma ramar som hittills.

Moderbolaget räknar med ökade kostnader som cen följd av underhållsbehov och avskrivningskostnader inom fastighetsverksamheten. För koncernen i sin helhet konstateras vidare en generell urhotkning av an-

slaget som ett resultat av att SR-index under åren 1989 och 1990 inte till

fullo kompenserat de faktiska kostnadsökningarna.

I enlighet med de överväganden som presenterats ovan, hemställer

styrelsen för Sveriges Radio AB att koncernen för år 1992 erhåller en

resursförstärkning om 262 milj. kr. (1989 års prisnivå).

Medelsbehovet för år 1992 blir därmed (i 1989 års prisläge) 3 324,1

milj. kr.

Sveriges Radio AB hemställer att

1. inriktningen av Sveriges Radio-koncernens verksamhet prövas en-

ligt de förslag som bolagets styretse redovisar,

ten för år 1992 tilldelas 3 324 100 000 kr. i 1989 års genomsnittliga prisnivå.

8.4¶Radionämnden

Medelsanvisningen för radionämnden för innevarande budgetår uppgår till 2 724 000 kr. För budgetåret 1991/92 har nämnden i likhet med föregående budgetår inte beräknat någon besparing och redovisar inte heller någon långtidshbedömning. Nämnden begär dels medel som gör det

möjligt att behålla nuvarande personalresurser, dels kompensation för prisökningar och ökade lokalkostnader. Nämnden flyttade under våren 1990 till nya lokaler.

Radionämnden hemställer att 2 724 000 kr. jämte medel för pris- och lönekostnadsökningar och ökade lokalkostnader anvisas för nämndens verksamhet under budgetåret 1991/92.

8.5¶Televerket

8.5.1 Utgångspunkter "Televerkets anslagsframställning utgår från att de medel som televerket

anvisats för verksamhetsåret 1991, i enlighet med en skrivelse från verket den 31 augusti 1990, inte skall behöva täcka kostnader för mervärde-

skatt och att tilläggsmedel för 1991, i enlighet med samma skrivelse, har

beviljats. De hegärda medlen för verksamhetsåret 1992 anges i en för år

1991 uppskattad genomsnittlig kostnadsnivå, vartill skall läggas mer-

värdeskatt om 23,46 96.

8.5.2 Teknisk utveckling Inom hela rundradioområdet sker internationellt en snabb utveckling och många av dagens TV- och ljudradiosystem är under förändring. Utvecklingen kommer att accentueras under den närmaste femårsperioden, bl.a. genom att fler digitala system introduceras inom hela kedjan

från studio till mottagare.

Under de närmaste åren ökar satellitkapaciteten i Europa och det kommer troligen att etableras fler kanaler med en svensk och/eller skandinavisk målgrupp. Satetliterna förses med högre sändningseffekt, mottagningen förbättras och förenklas. En ökande andel enskilda hushåll

kan därför förväntas skaffa egna antenner för mottagning av satellitsän-

da TV-program.

I den hårdnande konkurrensen mellan programkanalerna blir troligen den tekniska kvaliteten ew viktigt konkurrensmedel i mitten av

en satellittjänst och högupplösnings-TV (HDTV) planeras att introduce-

ras via satellit omkring eller strax efter 1990-talets mitt. För att Sveriges Radio-koncernen skall kunna konkurrera med bästa möjliga teknik är det viktigt att utvecklingsresurser avsätts för kvalitetsförbättringar via de markbundna rundradionäten.

ljudradio

Inom EBU och ett av EGs tekniska Eureka-projekt pågår utveckling av ett digitalt ljudradiosystem för både markbunden sändning och satellit-

sändning. Systemet skall kunna användas såväl i hem som i bil och ge hög mottagningskvalitet. Det bedöms troligt att systemet kan tas i bruk

tidigast i mitten av 1990-talet. Televerket och Sveriges Radio deltar i ett antal internationella grupper som behandlar digital ljudradio. Under de närmaste åren planeras en ökning av utvecklingsinsatserna när det gäl-

ler täckning, kanalantal, ljudkvalitet m.m.

Television Den viktigaste tekniska TV-frågan under 1990-talet kommer att vara HDTV. Det dröjer dock troligen till slutet av decenniet innan den nya

tekniken slår igenom hos allmänheten. För överföring av full HDTVkvalitet krävs sändningskanaler med större frekvensutrymme än nuva-

rande mark- och satellitsändningskanaler. Sändningssystem för HDTV utvecklas emellertid även för att passa sändningskanaler med' mindre

frekvensutrymme. Man eftersträvar därvid att få så få kvalitetsförluster

som möjligt.

I Japan och inom EG utvecklas HI IV-system för smalbandig satellitsändning. Dessutom planeras runt om i världen markbundna HDTV-

liknande system baserade på nuvarande marksända TV-system.

På längre sikt kommer att introduceras helt digital HDTV, som bättre kan förmedla den kvalitet som HDTV-produktioner medger. Det dröjer dock troligen en bit in på 2000-talet innan helt digitala HIFVsystem till hushållen etableras. Televerket och Sveriges Radio deltar i det internationella utvecklingsarbetet med digital HDTV. Insatserna be-

döms dock behöva ökas under åren 1991-1993,

Programöverföring

Det pågår för närvarande en komplettering av befintliga länknät med digitala förbindelser. För att kunna prova och utvärdera komponenter i

ett framtida digitalt rundradionät har försök genomförts under år 1990 i en pilotanläggning baserad på en 140 Mbitvs radiolänkförbindelse mel-

lan Stockholm och Karlstad. Utvecklingen av bildöverföringssystem

med hög grad av kompression förväntas medge att flera TV-kanaler kan överföras på en 140 Mbivs-förbindelse, vilket ger god ckonomi. Telever-

ket och Sveriges Radio deltar i det internationella arbetet kring en så-

dan standard.

I framtiden kommer satellit att användas i större utsträckning för

programinsamling i och med att mottagningssystemen blir mindre och

billigare. Även det optiska fibernätets utbyggnad ger möjlighet till digital högkvalitativ överföring. Televerket följer och deltar aktivt i utvecklingen inom olika programöverföringstekniker för att på bästa sätt kun-

na planera för utnyttjandet av dem med hänsyn till kvalitet och ekonomi.

8.5.3 Översyn av formerna för finansiering och styrning

Televerket har sedan länge uppdraget att svara för distributionen av Sve-

riges Radio-koncernens program samt programinsamling för koncer-

nens behov. Mediemarknaden förändras nu snabbt. Antalet aktörer ökar och det sker en utveckling av distributions- och programinsamlingstekniken som leder till alternativa överföringsformer. Både för Sveriges

Radio-koncernen och televerket är det angeläget att relationerna mellan företagen baseras på affärsmässiga principer. Det är vidare uppenbart att televerkets tjänster inom rundradioområdet måste tillhandahållas olika

användare på marknaden på ett konkurrensneutralt sätt.

Televerket och Sveriges Radio-koncernen utreder för närvarande formerna för finansiering och styrning av televerkets verksamhet för kon-

cernen. Televerket utgår i anslagsframställningen för år 1992 från nuvarande förhållanden.

8.5.4¶Investeringar under femårsperioden 1992—1996

För verksamhetsåret 1990 har 165,4 milj. kr. anvisats för televerkets in-

vesteringar i rundradioanläggningar.

För år 1991 har riksdagen anvisat 164,2 milj. kr. för investeringar i rundradioanläggningar. En ny, femårig investeringsplan har samtidigt fastställts. Televerket har också givits rätt att föra högst 10 milj. kr. mel-

lan budgetåren 1991 och 1992 som ett förskott resp. tillgodohavande.

I skrivelsen den 31 augusti 1990 har televerket begärt att regeringen

skall jämka medelsanvisningen för år 1991 så att den exkl. mervärdeskatt uppgår till 148,8 milj. kr.

I skrivelsen den 11 december 1990 har televerket bl.a. hemställt om att verket medges rätt att fr.o.m. år 1991 göra omfördelningar mellan medel för investeringar och driftskostnader.

Dispositionen av medlen för år 1991 framgår av tabellen i det följan-

de. Tabellen anger också kostnaden för beräknade investeringar under

femårsperioden 1992— 1996. Beloppen för åren 1991— 1995 är beräknade i 1991 ärs kostnadsnivå.

Disposition av Beräknat investeringsmedelserhållna medel behov under femårsperioden

för 1991 1992 - 1996 (milj.kr.) (milj.kr., 1991

års kostnadsnivå)

1992 1993 1994 1995 1996

(1991 års kostnadsnivå) Ljudradio 0,9 15,6 15,3 5,9 5,9 5,9 Television 62,4 59,3 50,0 50,5 50,5 50,5 Radiolänklinjer och

OB-utrustning 64,7 63,1 56,1 59,7 59,7 59,7 Radiodrift- och rund-

Rundradionätet omfattar nu 55 större och ca 550 mindre sändarstationer. De har stor betydelse även för andra radiokommunikationssystem. De nuvarande markbundna näten ger möjligheter till regionala och lokala sändningar samt mobil mottagning och har betydelse från beredskapssynpunkt. De kommer därför att utgöra tyngdpunkten i den svenska rundradiodistributionen under lång tid framöver.

De tyngre anläggningsdelarna, stationshus och master, har en mycket lång livslängd. Förutom normala underhålls- och kompletteringsåtgärder behöver dock vissa kostnadskrävande åtgärder vidtas främst på vissa högmaster. Flektronikutrustningarna har en kortare livslängd. Under den kommande femårsperioden behöver återinvesteringarna i TV i1sändarna slutföras och resterande I'M-sändarutrustningar bytas. Itt visst renoveringsbehov för TV 2-nätet behöver genomföras. Förbindelsenätets modernisering har påbörjats. Därvid sker en övergång till digitala överföringsmetoder.

Ljudradio En viss fortsatt utbyggnad av mindre FM-stationer planeras för att ge bättre lokalradio- resp. stereomottagning i några återstående områden.

Inom samtliga lokalradioområden sker programdistribution till sändarna i stereo. Inom vissa områden är stereosändningarna provisoriska men planeras bli permanenta senast år 1992. Sändarstationerna har i stor utsträckning fått modern FM-sändarutrustning i samband med

beräknas dessa återinvesteringar vara slutförda under år 1993.

Den digitala tilläggskanalen RDS är nu införd i sändarnäten för P1

och P3 samt på sändarna för lokalradio. Antalet RDS-försedda mottaga-

re hos allmänheten (för närvarande nästan enbart hbilradioapparater) är

ca 60 000 och ökar med ca 5 000 per månad. Förutom s.k. fast märkning, som bl.a. används för att underlätta inställning av mottagare på

önskad programkanat, kan programrelaterad information sändas i såväl lokalradion som riksradion. I slutet av år 1991 sker reguljär märkning av trafikmeddelanden över samtliga lokalradioområden. Införandet av

RDS i det återstående sändarnätet, för P 2, sker vid årskiftet 1991/92, när personsökningstjänsten MBS enligt äldre specifikation upphör.

Landets lång- och mellanvågsstationer är främst avsedda att ge täckning utanför landet och används i första hand för utlandsradions räkning. För att täcka områden på större avstånd från Sverige finns kort-

vågsstationerna i Hörby och Karlsborg. Förberedelser för utbyte av sän-

darna där pågår. Motala långvågssändare modifierades år 1983 och täcker närområdet

kring Sverige. Antalet lyssnare i detta område är dock i dag mycket litet. De två kvarvarande, ursprungliga antennmasterna är i dåligt skick och

även andra anläggningsdelar behöver åtgärdas. Kostnaden för detta upp-

går till ca 3 milj. kr. Enligt televerkets och Sveriges Radios mening

finns det inte tillräckliga skäl för en sådan satsning. Motala långvågssändare bör därför läggas ned senast vid utgången av år 1991. Behovet av

driftsmedel minskar därmed fr.o.m. år 1992 med 1,1 milj. kr.

För utbyggnad under år 1992 erfordras 0,4 milj. kr. för uppförande av en kompletterande mindre lokalradiosändare. Återinvesteringar av-

seende främst äldre FM-sändare vid större stationer kräver 15,2 milj. kr.

Television

En fortsatt utbyggnad av mindre TV-stationer för förbättrad TVtäckning behövs. Det årliga antalet nya stationer måste dock under de närmaste åren av prioriteringsskäl begränsas till ett tiotal.

Utbyggnaden för att förbättra regional-TV-täckningen följer den plan

som beslutades av riksdagen våren 1987. Under år 1991 kommer den

större sändarstationen i Motala att kompletteras för att täcka de södra delarna av Örebro län med Tvärsnytt-programmet. Vidare kommer de mindre stationerna i Båstad, Trosa, Norberg och Örkelljunga att förses med TV-sändare för att åtgärda brister i regional-TV-täckningen. Ytterli-

gare utbyggnader görs under åren 1992-1993 i enlighet med den fastlag-

da planen.

Sex TV-distrikt sänder för närvarande parvis gemensamma regional- "TV-program. En eventuell delning så att kopplade distrikt i stället sänder var sitt regional-TV-program ingår inte i den nu aktuella femårsplanen för investeringar. Televerket förutsätter att verkets kostnader till följd av en eventuell delning i enlighet med riksdagens beslut (KrU

1985/86:21 s. 38 f, rskr. 343) täcks av medel tilldelade Sveriges Radio AB.

Vad gäller återinvesteringar kommer den sista fjärdedelen av de större TV 1-sändarna att bytas ut under perioden 1992-1996. Även vissa antennanläggningar för TV 1 behöver bytas eller renoveras. Ett visst renoveringsbehov föreligger även för TV 2-antennanläggningarna och för vissa TV 2-sändare. Vidare behöver förstärkningsåtgärder m.m. vidtas för att minska riskerna för masthaverier. I något fall måste en helt ny mast uppföras. Under år 1992 slutförs uppförandet av en ny högmast i Örnsköldsvik. Utbyggnad pågår av det digitala stereo/flerljudssystemet NICAM som riksdagen beslutade om våren 1989 (prop. 1988/89:129, KrU21, rskr. 311). Under år 1990 beräknas befolkningstäckningen uppgå till ca 75 96.

För att ta emot stereoljud eller alternativa språkversioner krävs nya

mottagare utrustade för digitalt ljud. Nuvarande TV-mottagare kan an-

vändas som tidigare.

För år 1992 krävs 17,4 milj. kr. för anläggning av ett tiotal nya mindre TV-stationer, fortsatt förbättring av regional-TV-täckningen och utbyggnaden för stereo/flerljud i TV. För återinvesteringar erfordras 41,9

milj. kr. för åtgärder avseende TV I- och TV 2-sändare, TV- sändaran-

tenner, master och reservkraftsanläggningar.

Förbindelsenät

Det fasta förbindelsenätet för programöverföring till sändarstationerna och för programinsamling består dels av ett radiolänknät, dels av förhyrda kabelförbindelser. Därtill kommer transportabel utrustning.

Den ökade regionala programproduktionen ställer liksom stereosändningarna i lokalradion och televisionen större krav på program-

överföringsresurserna samt ökade kvalitetskrav. Samtidigt måste omfat-

tande återinvesteringar göras med digital teknik under den kommande tioårsperioden. Inledningsvis utökas Överföringskapaciteten mellan Stockholm och Sundsvall samt mellan Stockholm och Norrköping. Därefter aktualiseras under perioden förbindelser mot Göteborg (via Norrköping), Luleå och Malmö. Vidare har åtgärder planerats inom

femårsperioden för att öka flexibiliteten i programförbindelsenätet.

Verksamheten med överföringar från temporära produktionsplatser (OB) kan utvecklas och effektiviseras ytterligare. Att tillämpa satellittek-

nik ger många fördelar. Två transportabla jordstationer för överföring via satellit har anskaffats och ytterligare anskaffning för överföring via

satellit planeras under femårsperioden. Åtgärder för att öka antalet förberedda inmatningspunkter i det fasta rundradiolänknätet liksom möj-

ligheterna till fjärrstyrning genomförs under perioden. Vidare behöver

försliten utrustning för OB- verksamheten ersättas med ny utrustning och det mobila systemet för ljudprograminsamling (It) behöver kompletteras med ytterligare terminaler.

Utbyggnaden av programförbindeltser och OB-utrustning beräknas kosta 21,0 milj. kr. under år 1992. Återinvesteringar kräver 42,1 milj. kr.

Radiodriftcentraler och rundradiocentraler En genomgripande ombyggnad och modernisering av Kaknäsanläggningen slutförs under år 1992. Den regionala rundradiocentralsfunktio-

nen kräver också modernisering och anpassning till den digitala miljön

och det ökade behovet av fjärrkontroll. Även de sex radiodriftcentralerna, varifrån bl.a. huvuddelen av alla rundradioanläggningar övervakas,

behöver moderniseras. Installationen av ett nytt övervaknings- och styrsystem pågår under hela femårsperioden. Under år 1992 krävs 3,1 milj. kr. för utbyggnad och 3,2 milj. kr. för återinvesteringar. Moderniseringen avser Kaknäsanläggningen samt regionala rundradiocentraler. |

Försvarsberedskapsåtgärder

Planeringen för rundradions försvarsberedskap omfattar för femårspe-

rioden utbyggnad av krigsskyddsanordningar vid radiostationer, åtgärder

för lokalradioverksamheten i krig, modernisering och komplettering av

krigsuppehållsptatserna för rundradiocentraler och radiodriftcentraler samt anskaffning och återinvestering av transportabla radiolänkar och

master, FM-sändare och TV-sändare. Under år 1992 behövs 4,5 milj. kr.

8.5.5 Driftskostnader

Verksamheten t.o.m. år 1991 För verksamhetsåret 1990 har televerket tilldelats 288,6 milj.kr. av avgiftsmedel för programdistribution och programinsamling. För verksamhetsåret 1991 har 310,4 milj. kr. anvisats. ”Feleverket har samtidigt fått möjlighet att föra 5,0 milj. kr. mellan åren 1991 och 1992 såsom tillgodohavande resp. skuld.

"Televerket har i de tidigare nämnda skrivelserna den 31 augusti och den Il december 1990 begärt att regeringen skall jämka medelsanvis-

ningen för år 1991 så att den exkl. mervärdeskatt uppgår till 325,8 milj. kr. och att verket övergångsvis skall få omfördela medlen för investe-

ringar och driftskostnader.

Under år 1989 var drifttiden för M-näten drygt 32 800 timmar. Ökningen från föregående år var drygt I 600 timmar. Drifttiden för TVnäten, inkl. testbildssändning, var år 1989 knappt 9 900 timmar, vilket innebär en ökning med ca 750 timmar. Avbrotisstatistiken för rundradions distributionsnät visar att antalet fel och störningar totalt sett har minskat under senare år. Förbättringen är i huvudsak resultat av pågående äåterinvesteringar i sändarnätet.

För verksamhetsåret 1992 beräknas driftskostnaderna uppgå till sammanlagt 332,8 milj. kr. i 1991 års kostnadsnivå. Beräkningen utgår från den justerade medelsnivå för år 1991 som televerket i särskild skrivelse begärt att regeringen skall fastställa. I jämförelse med denna nivå beräknas en volymökning om I 30 motsvarande normal expansion.

Intäkterna för mobilsökning har alltsedan budgetåret 1979/80 varit en av utgångspunkterna vid fastställandet av televerkets medelstilldelning. Personsökningstjänsten MBS enligt äldre specifikation, vilken sänts över FM 2-sändarna, läggs ned vid årsskiftet 1991/92. Detta medför ett årligt intäktsbortfall av 3,8 milj. kr. Eftersom Sveriges Riksradio till följd av mobilsökningen över FM 2- nätet utan kostnad kunnat utvidga sin verksamhet med nattsändningar i P2 behövs I,1 milj. kr. av det nämnda beloppet för att fortsätta med nattsändningarna. Televerket och Sveriges Radio föreslår att finansieringen i detta fall sker med de medel som frigörs genom nedläggningen av Motala långvågssändare. Merkostnaden reduceras därmed till 2,7 milj. kr. Dessa merkostnader har medräknats i det nämnda totalbeloppet.

8.5.6 Kompensation för kostnadsutvecklingen Medel till televerkets 'TV-avgiftsfinaniserade verksamhet anvisas och utbetalas i ett prognostiserat prisläge för budgetåret i fråga. Kostnadskompensationen har i jämförelse med den faktiska kostnadsutvecklingen under senare år varit jämförelsevis låg, vilket hänger samman med svårigheterna att bedöma den långt i förväg. Denna urholkning innebär att televerket inte på ett nöjaktigt sätt kan fullgöra sitt uppdrag.

Televerket anser alt en annan princip för kostnadskompensation, som är bättre anpassad till den reella kostnadsutvecklingen, måste införas. En indexanknuten kompensation av den typ som Sveriges Radiokoncernen får, bör enligt verket användas för de medel som verket disponerar.

Mot denna bakgrund har televerket inte räknat upp de begärda medlen till 1992 års kostnadsnivä.

8.5.7 Medelsbehov för år 1992 "Televerket hemställer att

I. televerkets förstag till förlängning av utbyggnadsplanen för televisions- och ljudradioanläggningar godkänns,

2. televerket för uppförande av televisions- och ljudradioanläggningar för distribution av Sveriges Radios program för verksamhetsåret 1992 anvisas investeringsmedel! om 148,8 milj. kr. Härtill kommer kostnader för mervärdeskatt,

3. televerket för uppförande av televisions- och tjudradioanläggningar för distribution av Sveriges Radios program för verksamhetsåret 1993 beviljas ett beställningsbemyndigande om 30 milj. kr.,

4. televerket ges rätt att vid behov få utnyttja upp till 10 milj. kr. av nästkommande verksamhetsårs medgivna förbrukning av investeringsmedel för att avbalansera det löpande årets förbrukning samt rätt att in-

till 10 milj. kr. få utnyttja under ett verksamhetsår icke ianspråktagna

investeringsmedel under det nästkommande verksamhetsåret,

5. för televerkets andel i rundradiorörelsens driftskostnader under verksamhetsåret 1992 få ta i anspråk ett belopp om 332,8 milj. kr. Här-

till kommer kostnader för mervärdeskatt,

6. televerket ges rätt att vid behov få utnyttja upp till 5 milj. kr. av nästkommande verksamhetsårs medgivna förbrukning av driftsmedel för

att avbalansera det löpande årets förbrukning samt rätt att intill 5 milj.

kr. få utnyttja under ett verksamhetsår icke ianspråktagna driftsmedel under det nästkommande verksamhetsåret,

7. principen för kostnadskompensation för investerings- och drifts-

8.6¶TV-avgifter m.m.

Sveriges Radio AB har ansvaret för rundradiorörelsens finansiella sam-

ordning. Ansvaret omfattar tre huvudområden, nämligen ansvaret för förvaltningen av TV-avgiftsmedet, ansvaret för bedömningen av rundra-

diorörelsens kostnads- och intäktsutveckling samt ansvaret för bedöm-

ningen av avgiftsuttagets storlek på kort och lång sikt.

Moderbolaget menar att det finansiella samordningsansvaret begränsas av att riksgäldskontoret, enligt avtalet mellan staten och Sveriges Radio AB, är den enda accepterade kreditgivaren resp. likviditetsplacera-

ren av medlen på rundradiokontot. Man anser att ett fullständigt finansiellt ansvar med fri placeringsrätt av tillfällig överskottslikviditet inte

hade begränsat avkastningsmöjligheterna på det sätt som skedde år 1989.

Riksdagen fattar årligen beslut om medelstilldelningen till Sveriges Radio-koncernen och om en kostnadskompensation enligt SR-index, som är ett kombinerat pris- och löneindex som statistiska centralbyrån

beräknar varje månad.

Sveriges Radio redovisar utvecklingen av SR-index fr.o.m. budgetåret 1984/85 jämfört med koncernens interna kostnadsutveckling och konsumentprisförändringarna (KPI) under samma period. År 1989 ökade SRindex med 7,1 96. Samtidigt ökade koncernens interna kostnader med 8,3 Jo. Skillnaden (1,2 Zo-enheter) motsvarar en urholkning av tillgängliga medel med 35 milj. kr. och beror huvudsakligen på stigande kostnader för löner och programinköp som följt av den skärpta konkurren-

sen. Den allt mer konkurrenspräglade utvecklingen på medieområdet kommer enligt moderbolaget sannolikt att pressa upp priserna ytterligare. En prognos för år 1990 tyder på en differens på närmare 2 I6enheter, vilket skulle motsvara 65 milj. kr. Ökningen av KPI har under senare år varit lägre än för SR-index, men Sveriges Radio beräknar att

KPI kommer att öka mer än SR-index under år 1990.

14 Riksdagen 199091. I saml. Nr 149

Riksdagen fattar också beslut om TV-avgiftens storlek. Avgiften är

Sveriges Radio-koncernens huvudsakliga finansieringskälla. Den t juli

1990 höjdes avgiften med 80 kr. till I 164 kr. per år. Intäkterna bestäms

av nivån på avgiften och antalet betalare.

TV-avgiften har ökat med 138 kr. i fast penningvärde sedan år 1985.

Det motsvarar en genomsnittlig årlig ökning med 20 kr. i 1989 års prisnivå. Ökningen har varit för låg för att helt täcka rundradiorörelsens

kostnader.

Det sammanlagda antalet "TV-mottagare kan uppskattas till 3 650 300. Av dessa står hushållen för 3 450 000 medan enskilda firmor, offentliga myndigheter och övriga juridiska personer står för återstoden. Antalet

registrerade TV-avgifter hos RIKAB uppgick till knappt 3 330 000 i april 1990, Ett huvudmål är att uppnå 3,40 miljoner mottagaravgifter.

Av mycket stor betydelse för att minska avgiftsskolket är RIKAB:s möj-

ligheter att samköra olika typer av befolknings- och företagsregister med register över TV-innehavare.

På rundradiokontot redovisas rundradions samlade kostnader och in-

täkter. Resultatet i rörelsen har varit positivt sedan budgetåret 1986/87,

med undantag för budgetåret 1987/88. Trots detta har saldot i rundradiokontot varit negativt under hela perioden. Det är ett kraftigt under-

skott från budgetåret 1985/86 som ännu inte återhämtats. I 1988 års

budgetproposition var målsättningen för de närmaste årens utveckling av TV-avgiften att saldot i rundradiokontot skulle vara positivt år 1990. Saldot kommer dock att vara negativt (- 104,3 milj. kr.) vid en beräknad

förändring av SR-index på 8 6 och med 3,30 miljoner TV-avgifts-

betalare.

För år 1991 kommer rundradiokontot, vid en inflationsnivå (och därmed sammanhängande SR-index) på 6 26, inte ens med 3,40 miljoner avgiftsbetalare att visa positivt resultat med nuvarande TV-avgift.

Sveriges Radio AB gör bedömningen att en höjning av TV-avgiften

med 144 kr. (till I 308 kr.) den I juli 1991 torde vara nödvändig, för att

nollställa rundradiokontot. Detta under förutsättning att inflationen blir högst 6 26 samtidigt som antalet avgiftsbetalare är 3,30 miljoner, eller att inflationen blir 7 26 och antalet avgiftsbetalare 3,33 miljoner.

Det sammanlagda resurshehovet för perioden 1992—1995 har ovan beräknats till 785 milj. kr., vilket motsvarar eu medelstuillskott för Sveriges Radio-koncernen på 262 milj. kr. är 1992. Det betyder att TV-

avgiften behöver höjas med 90 kr. år 1992. Tillsammans med den före-

slagna höjningen på 144 kr. år 1991, skulle TV-avgiften därmed komma att upppå ull knappt I 400 kr.

Härutöver kommer att riksdagens beslut om mervärdeskatt (prop. 1989/90:111, SkU 31, rskr. 357) avseende televerkets rundradioverksam-

het kommer att medföra ett ökat medelsbehov från televerkets sida. Om

detta skalt täckas av rundradiokontot kommer även intäkterna att behöva ökas.

8.7.1 Sveriges Radio Mina förslag om medelsanvisning till Sveriges Radio AB tar sin utgångspunkt i vad jag tidigare har anfört om finansiering av rundradioverksamheten (se avsnitt 6.3). Förslagen innebär dels en uppskrivning av den medelsram som koncernen ulldelats för 1991, dels ett resurstillskott om 150 milj.kr. Sveriges Radio AB bör sammantaget för år 1992 anvisas 3210,5 milj.kr. i 1989 års prisläge för koncernens drifts-, investeringsoch kapitalkostnader.

Bypgnadsinvesteringarna enligt den investeringsplan som redovisades i 1986 års proposition (s. 91) beräknas för år 1992 inte innebära några

nya investeringskostnader. Merkostnader för radio- och TV-huset i Öre-

bro medför dock en utgift för Sveriges Radio om ca 3,3 milj.kr. Jag har vid min medelsberäkning tagit hänsyn till byggkostnadsutfallet under tidigare år. Sammanlagt har jag räknat med S1,I milj.kr. i kapitalkostna-

der för år 1992. Inför den nya avtalsperioden bör Sveriges Radio, som jag tidigare nämnt, ange hur en övergång kan ske till en modell för medelsberäkningar där kapitalkostnader inte behöver särredovisas.

Riksdagen har i samband med beslut om tilläggsbudget II (prop. 1987/88:125 bil. 5, KrU 23, rskr. 287) bemyndigat regeringen att ställa särskilda medel till Sveriges Radios AB förfogande för utbildningsra-

dions programverksamhet i samband med särskilt angelägen förtbildning av skolans personal. Med stöd av bemyndigandet tilldetade rege-

ringen under år 1990 av allmänna medel 2,5 milj.kr. för nämnda verksamhet. - Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) har för åren 1990 och 1991, ut-

över ordinarie medelstilldelning, anvisats 3.8 resp 4,0 milj.kr. för sär-

skilda insatser i syfte att öka antalet TV-avgifter (prop. 1989/90:25 bil. 7, KrU 11, rskr. 82). För år 1990 inriktades dessa insatser mot juridiska

personer. Under år 1991 är målgruppen sådana kategorier av hushåll där avgiftsskolket erfarenhetsmässigt är störst. RIKAB har i en deltrapport redovisat att marknadsföringsåtgärderna under år 1990 resulterat i en ärlig intäktsökning med ca 4,6 milj.kr. Slutlig redovisning skall läm-

nas till regeringen före den I mars 1992.

Jag har tidigare anfört (prop. 1988/89:129, KrU 21, rskr. 311) att medelstilldelningen till RIKAB, i avvaktan på att verksamheten skall stabiliseras, bör redovisas särskilt. Enligt min mening har verksamheten nu funnit sina former. Det är naturligt att Sveriges Radio-företagen, som genom dotterbolaget RIKAB anförtrotts ansvaret för uppbörd och kon-

trot av TV-avgifter, i fortsättningen också får ansvara för hur mycket re-

surser som bör avdelas för denna verksamhet. Bedömningen av vilka in-

satser som fortsättningsvis bör göras för att komma till rätta med dem som skolkar från TV-avgift görs enligt min mening bäst inom Sveriges Räwdio-företagen. För 1992 bör därför medelstilldelningen till Sveriges

Radio-koncernen inte innefatta någon särskild medelsanvisning för

RIKAB.

Den ökade friheten i detta avseende bör dock för regeringens och

riksdagens information paras med en fortsatt redovisning av RIKABSs medelsanvändning. Jag utgår från att insatser för att öka antalet TV-

avgiftsbetalare och uppnådda resultat därvid kommer att bli belysta. Om denna ordning skulle visa sig vara mindre ändamålsenlig anser jag, att andra styrmodeller bör prövas.

Moderbolaget har enligt regeringens anvisningar redovisat en verksamhetsplan för perioden 1991—1995 för Sveriges Radio-koncernens försvarsberedskap. Planen följer de riktlinjer som angavs i den proposition om säkerhetspolitiken och totalförsvaret (prop. 1981/82: 102 bil. 7, FÖU 18, rskr. 374) som, vad beträffar Sveriges Radio-koncernens verksamhet, antogs av riksdagen våren 1982 och som alltjämt gäller (jfr

prop. 1986/87: 95 bil. 7, FöÖU 11, rskr. 310). I medelsberäkningarna för

den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten har hänsyn tagits till kostnader för beredskapsåtgärder.

8.7.2 Radionämnden Vid min medelsberäkning för radionämndens verksamhet under budgetåret 1991/92 har jag som tidigare tagit hänsyn till kända löneökningar

och till prisutvecklingen. För att radionämnden skall kunna fullgöra sin nya uppgift att gran-

ska reklam-TV-företagets sändningar bör som jag, redovisat i det föregående (se avsnitt 4.10) nämnden få ökade medel. kör det första halvåret 1992 bör därför radionämnden erhålla ett medetstillskott för löner och vissa förvaltningskostnader om 430 000 kr., varav 80 000 är avsedda för

engångsändamål. . Medelsanvisningen för budgetåret 1991/92 bör uppgå ull 3 983 000

kr. Därav utgör medlen för löne- och arvodeskostnader högst 2 705 000 kr. och medlen för lokalkostnader 715 000 kr.

8.7.3 Televerket De nya reglerna för mervärdeskatt innebär bla. att teletjänster skall vara

skattepliktiga, vilket medför ökade kostnader för televerket för utsänd-

ning m.m. av Sveriges Radios program. Regeringen föreslår nu på tilläggsbudget I för innevarande budgetär att televerket till följd av detta bör tilldelas ytterligare medel. Mina förslag i det följande utgär från att

riksdagen bifaller dessa förslag. De riktlinjer jag tidigare redogjort för gällande ny finansieringsordning för programinsamling och utsändning (se avsnitt 7.2) innebär att är 1992 blir det sista året för vilket riksdagen behöver fatta beslut om medelstilldelning till televerket och ta ställning till en femårig plan för

investeringar i rundradioanläggningar. Jag förutsätter emellertid att investeringsverksamheten kommer att fortsätta efter I huvudsak de rikttinjer som riksdagen tidigare ställt sig bakom.

1992 års beräknade prisnivå. Jag har därvid tagit hänsyn till den sänkning av mervärdeskatten som sker fr.o.m. den 1 januari 1992.

Tidigare år har televerket medgivits ett heställningsbemyndigande

om 30 milj.kr. avseende investeringsändamål samt att som skuld resp. tillgodohavande föra högst 10 milj.kr. av investeringsmedlen mellan det

verksamhetsår som medelsanvisningen avser och det därpå följande året.

På ulläggsbudget II föreslås denna s.k. sluss mellan åren 1991 och 1992 få uppgå till 11 milj.kr. De riktlinjer jag tidigare har redovisat angäende ny finansieringsord-

ning för utsändning m.m. av Sveriges Radio-företagens program gör att bemyndiganden med räckvidd efter 1992 års utgång ter sig mindre ända-

målsenliga. Jag, utgår emellertid från att det går finna övergångslösning-

ar för behoven av att kunna göra långsiktiga beställningar av utrustning m.m. eller att i kostnadsutjämnande syfte föra medel mellan verksam-

hetsär.

De övergångslösningar som behöver övervägas för det fall att den nya finansieringsordningen träder i kraft under verksamhetsåret 1992 är av ett annat slag. Till dessa avser jag att återkomma i 1992 års proposition.

Vid mina beräkningar av medel för år 1992 för televerkets driftskost-

nader har jag, när det gäller programinsamling och utsändning tagit hänsyn till riksdagens tidigare beslut angående åtgärder för bättre regional-TV-täckning m.m. GOfr. prop. 1986/87:100 bil. 10, KrUll, rskr

197). Jag har även räknat med en viss volymökning samt att mervärde-

skalten sänks fr.o.m. den I januari 1992. Jag har inget att erinra mot

planerna att lägga ned Motala långvågssändare. Bortfallet av intäkter från mobilsökningstjänsten innebär att 2,7 milj. kr. får täckas på annat sätt än genom ökad medelstilldelning. För övrigt erinrar jag om den princip som sedan länge gällt för täckning av televerkets kostnader vid

Sammantaget bör medelsanvisningen för televerkets driftskostnader för år 1992 uppgå till 416,4 milj.kr. i 1992 års beräknade prisnivå.

Vad jag tidigare har anfört om övergångsregler och behovet av alt i kostnadsutjämnande syfte kunna föra medel mellan verksamhetsår gäller även för driftsmedlen.

I samband med mina förslag på tilläggsbudget I (prop. 1991(/91:125 bil. 6) har jag redovisat att televerket numera tillämpar nya budgeterings- och redovisningsprinciper som påverkar fördelningen mellan drifts- och investeringsmedel. Detta innebär att de medelsanvisningar avseende år 1992 som jag nyss redovisat inte kommer att vara

rättvisande. Eftersom år 1992 kommer att bli det sista året med hittills-

varande ordning för medelsanvisning och i avvaktan på att televerkets nya budgeterings- och redovisningsprinciper stabiliseras bör regeringen senast efter 1992 års utgång pröva om medelsanvändningen kan anses ha varit förenlig med utgångspunkterna för mina beräkningar. I konse-

kvens härmed bör regeringen ges rätt att omfördela de för år 1992 anvisade medlen för investerings- och driftskostnader.

8.7.4 TV-avgiften Prop. 1990/91 :149 Mina förslag till medelstilldelning för den med TV-avgifter finansierade

radio- och TV-verksamheten under år 1992 för Sveriges Radiokoncernens och televerkets del samt för budgetåret 1991/92 för radionämndens del! framgår av följande sammanställning. Beloppen anges i milj.kr.

Beräknat för Förslag för

1990/91 1991 1991/92 1992

Sveriges Radio Investerings- och driftskostnader 2 845,1! 3210,5:

Radionämnden 2,124: 3,9832

Televerket Investeringskostnader 164,25 7 187,45 Driftskostnader 310,45 8 416,45

I Prisläge 1988 2 Prisläge 1989 3 Prisläge 1988/89 4 Prisläge 1989/00 5 Prisläge 1991 6 Prisläge 1992 7 Ytterligare 16,5 milj.kr. föreslås på uilläggsbudget II 8 Ytterligare 78,5 milj.kr. föreslås på villäggsbudget il

I prop. 1985/86: 99 om Sveriges Radios verksamhet m.m. redovisade jag som min uppfattning att en successiv återuppbyggnad av radiofon-

den, dvs. den dävarande motsvarigheten till det nuvarande rundradiokontot, vore lämplig. Vid utgången av december år 1990 var underskottet på kontot ca 112 milj.kr.

De faktorer som är avgörande för behällningen på rundradiokontot är dels storleken på Sveriges Radios kompensationsindex, dels antalet "TV-avgiftshetalare, vilket vid slutet av år 1990 var ca 3 310 000. I sam-

manhanget kan nämnas att en Ökning av index med I procentenhet motsvarar i runda tal en merkostnad för rundradiokontot på 30 milj.kr. För är 1991 innebär även mina förslag om tilläggsmedel på tilläggsbudget II, bla. med anledning av att teletjänster blivit mervärdeskatteplikt-

iga, en ökad belastning på rundradiokontot.

Vid mina bedömingar av TV-avgiftsutvecklingen under de närmaste ären har jag, utgått från möjligheten av att en reklam- TV-kanal kan

komma att betala en koncessionsavgift till staten, vilket skulle resultera i en intäkt till rundradiokontot. Jag har också arbetat med förutsättning-

en att Sveriges Radios kompensationsindex, vilket är konstruerat för att återspegla kostnadsutvecklingen för Sveriges Radios verksamhet, under

ären 1991 och 1992 inte överstiger 7 resp. 5 96. Därutöver har jag haft

som riktmärke att underskottet på rundradiokontot successivt bör kunna arbetas in under de närmaste åren. Sedan underskottet hämtats in bör justeringarna av TV-avgiften under en period kunna bli lägre än de ärliga förändringarna av Sveriges Radios kompensationsindex.

FE likhet med vad jag tidigare har anfört om anpassning av avtalspe-

rioderna till Sveriges Radios verksamhetsår bör även tidpunkterna för

justering, av 'T'V-avgiftsnivån ändras från den I juli varje år till den 1 ja-

nuari. Som en övergångslösning bör riksdagen nu ta ställning till två ändringar av TV-avgiftsnivån för alt täcka ökade kostnader till följd av indexutvecklingen och för att minska underskottet på rundradiokontot.

Jag, föreslår därför dels en höjning av TV-avgiften med 72 kr. (6,2 46)

till 1 236 kr. per år fr.o.m. den I juli 1991, dels en höjning med 84 kr. (6,8 26) Ol b-320 kr. per år fr.o.m. den I januari 1992. Avgiften för en tremånadersperiod blir därmed 309 kr. resp. 330 kr. För närvarande är

avgiften I 164 kr. per år eller 291 kr. för tre månader.

Mina förslag rörande TV-avgiften förutsätter au lagen (1989:41) om TV-avgift ändras. Förslag härtill har upprättats inom utbildningsdepartementet

Lagförslaget rör i och för sig ett sådant ämne som avses I & kap. 18 -$

andra stycket regeringsformen. Enligt min mening är emellertid lagänd-

ringen av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande inte behöver inhämtas.

9.1¶Förslaget till lag om ändring i radiolagen

(1966:755)

Som har nämnts tidigare (se avsnitt 4.1.1) har det på grund av lagrrådets synpunkter i lagtekniskt hänseende ansetts vara att föredra att direkt i

radiolagen reglera vad som bör gälla om annonstiden i televisionen framför att utforma en särskild lag om detta. Propositionsförslaget inne-

bär därför att radiolagen tillförs ett antal paragrafer (8-16 §§). Dessa be-

stämmelser kommer enbart att ha betydelse för det reklamfinansierade TV-företaget.

I dag föregås ingen paragraf i radiolagen av någon rubrik. Det nya avsnittet bör föregås av rubriken "Annonser som sänds under annonstid i televisionen". På grund härav är det motiverat att rubriker även sätts in före vissa andra paragrafer.

Definitioner

1§ I denna lag, förstås med

radiosändning:ljud, bildeller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas

emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en

sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap

av annat slag än ett gemensamt intresse alt lyssna på eller se sändningen,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,

radioprogram: radiosändnings etler trådsändnings innehåll, om detta består av annat än,

utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt,

reklam: eu radioprogram som är avseu att främja en näringsidka-

res avsällning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

annonstid i televisionen: sändningstid i televisionen som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignawur som markerar

alt den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör deua på upp-

drag av andra. Definitionerna av reklam och annonstuid ti televisionen är nya. Vad som förstås med dessa uttryck har utvecklats tidigare (se avsnitten 4.2.2 och 4.2.3).

Med reklam förstås I detta sammanhang ett visst radioprogram. Som exempel på reklam i radio och TV har nämnts de uppgifter som kan fö-

rekomma i anslutning till Sveriges Utbildningsradios program om hur

lyssnare och tittare kan beställa kursböcker och liknande. Även om uppgifter av detta slag ingår som en del i ett längre program, kan själva reklamen också anses utgöra ett särskilt radioprogram. Reklambegreppet får betydelse för alla företag som är programföretag

i radiolagens mening, även t.ex. Sveriges Riksradio AB som bara sänder

ljudradioprogram. Som har nämnts tidigare förekommer i dag i radiolagen och programföretagens avtal med staten uttrycket "kommersiell reklam"; det

heter i avtalen att ett programföretag inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag. För de icke reklamfi-

nansierade programföretagen bör detta i fortsättningen motsvaras av att

företaget inte får sända "reklam" mot vederlag, se ändringsförslaget i

fråga om 7 § radiolagen.

Uttrycket "kommersiell reklam" finns förutom i radiolagen i närradiolagen (1982:459) och lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar (kabellagen).

Kommersiell reklam får inte sändas i närradio (10 § första stycket

närradiolagen). Ctt tillstånd att bedriva s.k. egensändningar i kabel kan återkallas, om tillståndshavaren har medgett kommersiell reklam i sänd-

ningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksamhet i dessa

(23 § andra stycket I kabellagen).

De nu berörda reglerna påverkas inte av den nya reklamdefinitionen i radiotagen.

Med uttrycket annonstid i televisionen förstås sändningstid i televisionen som inleds och avslutas av "en särskild ljud- och bildsignatur" som

markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag, av andra. Den särskilda ljud- och bildsignaturen bör bestå av en försignatur

och en eftersignatur. Försignaturen bör förmedla budskapet: "Nu sänds annonser." Av eftersignaturen bör framgå: "Nu är det slut på annonserna." I praktiken bör det hela kunna te sig ungefär som på biografer när det visas rektamfilm som förspel till den aktuella långfilmen.

I den nya 14 § föreskrivs att annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle inte får understiga en minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats. Sändningstiden för denna regleras inte närmare.

Programföretags sändningsrätt m.m.

5§

För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning krävs tillstånd av regeringen. För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till-

stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och når fler än 100 bostäder.

Tillstånd ges för viss tid.

Varje innehavare av tillstånd enligt första eller andra stycket (programföretag) avgör ensam vad som skall förekomma i en sändning

som företaget anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall program företaget iaktta föreskrifterna i 6 och 7 §§ samt 17 § andra stycket. I fråga om vad som sänds under annonstid i televisionen skall programföretaget också iaktta föreskrifterna i 8- 15 §§. Regeln i tredje stycket är ny. Den innebär emellertid inte någon ändring i förhållande till hur det hittills har varit i praktiken. Det får emellertid anses vara lämpligt att det uttryckligen anges att ett sändningstillstånd skall vara tidsbegränsat.

Genom det nya tredje stycket kommer nuvarande tredje stycke att bilda paragrafens fjärde stycke.

Fjärde stycket har ändrats framför allt med hänsyn till de nya reglerna om sådana annonser som sänds under annonstid i televisionen.

6 5 Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.

Programföretaget får inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på eu otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Programföretaget får dock i fråga om någon som har bekostat ett program helt etler delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Föreskrifterna i försa och andra styckena gäller inte vad som sänds under annonstid i televisionen eller annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV.

Andra stycket

Det förhållandet att även ett helt eller huvudsakligen reklamfinansierat TV-företag bör vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt har behandlats tidigare (se avsnitt 4.3.1). Kraven på opartiskhet och saklighet gäller dock inte för sådana annonser som sänds under annonstid i televisionen (se det nya fjärde stycket).

Som har framhållits tidigare kommer kravet på opartiskhet i fråga om själva programverksamheten att ha samma innebörd för ett reklam- TV-företag som detta krav har i dag för Sveriges Television och övriga programföretag inom Sveriges Radio-koncernen. I själva programverksamheten bör således även reklam-FTV-företaget vara försiktigt med att sända inslag som kan uppfattas som ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Skälen för att komplettera opartiskhetskravet med regeln i första meningen har redovisats tidigare (se avsnitt 4.9.1).

Andra meningen är ett undantag från såväl sistnämnda regel som kravet på opartiskhet. Regeln innebär att ett programföretag i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Bakgrunden har angetts i avsnitt 4.9.2. Som hår nämnts där är syftet att göra det möjligt för programföretaget att, där sponsorfinansiering har förekommit, lämna sponsorsmeddelande

utan att detta skall anses strida mot företagets skyldigheter i program- Prop. 1990/91:149

verksamheten.

Tredje stycket

Den s.k. demokratibestämmelsen, som nu står i 6 § andra stycket, har formulerats om. Skälen för att ändra bestämmelsen har behandlats tidigare (se avsnitt 4.9.3).

Fjärde stycket

Vad som föreskrivs i detta stycke har behandlats tidigare (se avsnitt 4.8).

7§

Övriga villkor för programföretagets sändningsrätt skall tas in i eu avtal

mellan regeringen och företaget. I detta avtal får det bestämmas om skyl-

dighet för programföretaget att

1. sända genmälen och beriktiganden,

2. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,

3. sända ett mångsidigt programutbud,

4. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft

när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning

av programmen, . -

5. på begäran av myndighet sända meddelande till allmänheten, och

att 6. sända redogörelse som avses i 17 § andra stycket.

I avtalet får det också bestämmas om skyldighet för programföretiaget

att

I, inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller detvis,

2. endast under annonstid i televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning, och att

3. om någon annan har bekostat eu program helt eller delvis, lämna

uppgift om vem bidragsgivaren är. Paragrafen har brutits ut ur vad som i dag är 6 § tredje stycket. Enligt första stycket första meningen skall det i ett avtal mellan regeringen och programföretaget tas in de villkor för sändningsrätten som

inte anges i 6 §.

Genom vad som i övrigt föreskrivs i första stycket ges stöd i lag för avtalshestämmelser mellan staten och ett programföretag som gäller andra frågor än sådana som har med programverksamhetens finansiering att göra. En sådan avtalsbestämmelse måste naturligtvis hålla sig inom ramen för det i lagen givna bemyndigandet. Däremot behöver bestämmelsen inte ta i anspråk hela det utrymme som lämnas av bemyndigandet.

Vad som har sagts nu gäller även sådana avtalsbestämmelser som det

ges lagstöd för genom de tre punkterna i andra stycket. Gemensamt för sådana avtalsbestämmelser är att de gäller tillåtet eller förbjudet "kom-

mersiellt främjande" i radio och TV. Ett särskilt skäl för att den konkre-

ta regleringen här inte sker i lag är att den förutsätts innebära exempel-

vis att ett visst programföretag får sända reklam mot vederlag, medan

andra programföretag inte får göra detta.

Första stycket

Punkt I

Redaktionella ändringar har gjorts. Möjligheten att avtala om skyldighet att sända gen mälen bör lämpligen nämnas först. Punkt 2 Även här är det fråga om redaktionella ändringar. Punkt 3

Denna punkt är ny. Den har behandlats tidigare (se avsnitt 4.9.4).

Punkt 4 Även denna punkt är ny. Den har också behandlats tidigare (se avsnitt

4.9.5).

Punkt 5 Denna bestämmelse har endast numrerats om. Punkt 6

Även denna bestämmelse har numrerats om.

Andra stycket

Punkt I Enligt denna bestämmelse får det i avtalet mellan staten och programfö-

retaget bestämmas om skyldighet för företaget att "inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller

delvis".

Med anledning av formuleringen bör betonas vad som redan har

framhållits, nämligen att en avtalshbestämmelse inte behöver ta i anspråk

hela det utrymme som lämnas av lagens bemyndigande.

Som har framhållits tidigare (se avsnitt 4.2.2) bör man i avtalet mel-

lan staten och programföretaget skilja ut vad som under vissa förutsättningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från reklam mot

vederlag i övrigt. Punkt 2 Denna föreskrift har behandlats tidigare (se avsnitt 4.3.3). Punkt 3

Syftet med denna föreskrift är att ge lagstöd för en avtalsbestämmelse

som ålägger ett programföretag alt, där sponsorfinansiering har

förekommit, lämna uppgift om detta. Föreskriften har behandlats tidiga-

re (se avsnitt 4.9.2).

Annonser som sänds under annonstid i televisionen

8§

Under annonstid i televisionen får det endast förekomma

1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programföre-

taget att sända,

2. programföretagers reklam för egen kommersiell verksamhet, och

3. programglimtar. Skälen för denna paragraf har redovisats tidigare (se avsnitt 4.4.2).

Punkt I

Enligt denna regel får det under annonstid i televisionen förekomma 1) reklam som någon har uppdragit åt programföretaget att sända och 2)

andra program än reklam som någon har uppdragit åt företaget att sän-

da. Det väsentliga är således att någon har uppdragit åt programföretaget att sända programmet. Om så inte är fallet, och om programmet inte heller uppfyller kraven enligt punkt 2 eller 3, får programföretaget inte sända programmet under annonstid. .

Flertalet annonser torde komma att uppfylla kvalifikationen att vara program som någon har uppdragit åt programföretaget att sända, eftersom de kan förmodas gälla betald reklam. Lagen lägger sig dock inte i om reklamen sänds mot vederlag eller är gratisreklam.

När det gäller sponsrade program har naturligtvis sponsorn ett intresse av sändningen. Detta betyder dock inte att sponsorn kan anses ha uppdragit åt programföretaget att sända programmet. Punkt 2 Denna regel innebär att programföretaget under annonstid får göra reklam för egen kommersiell verksamhet.

Det centrala är här ordet "reklam". Ordet "kommersiell" i uttrycket

"för egen kommersiell verksamhet" har således ingen självständig bety-

delse; det för dock tankarna till vad som åsyftas med reklam utan att lä-

saren behöver gå till radiolagen, där reklambegreppet definieras. Ordet "kommersie!l" underlättar därför läsningen av lagtexten.

Punkt 3

Som har anförts tidigare bör reklam-TV-företaget under annonstid

också ha rätt att sända programglimtar, dvs. program som till övervä-

gande delen består av korta avsnitt av program som programföretaget

avser att sända vid ett senare tillfälle.

9 §

Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i vems intresse sändningen sker.

I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte

uppträda personer som spelar en framwädande roll i televistonsprogram

som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommenitarer. Denna paragraf, som är ett uttryck för grundsatsen om reklamidentifiering, har behandlats tidigare (se avsnitt 4.4.3).

10§

Annonser som sänds under annonstid i televisionen får inte syfta till au

vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Enligt denna paragraf förbjuds viss åsiktsannonsering i den marksända televisionen. De överväganden som ligger till grund för paragrafen har redovisats tidigare (se avsnitt 4.4.4).

11§ En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får in-

te syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer

som spelar en framträdande roll i tetevisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Vad som föreskrivs i denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.7. Para-

grafen har också berörts i avsnitt 4.10.2.

12§

Programföretaget får inte diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons.

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.3.2.

13§

Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för ti-

den mellan kl. 18.00 och kl. 24.00. Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser

förekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minu-

ter. I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att

högsta tillåtna sändningstiden för annonser under annonstid i televisionen

skall vara kortare än vad som föreskrivs i första och andra styckena.

Dessa regler har behandlats tidigare (se avsnitt 4.5.1). De gäller den

högsta tillåtna annonsvolymen för ett programföretag. .

Uttrycket programtjänst ("programme service") har hämtats från den europeiska TV-konventionen, som definierar det i anslutning ull begreppet programföretag ("broadcaster"). Konventionen betecknar såsom programföretag den fysiska etler juridiska person som sätter samman programtjänster i televisionen för mottagning av en större allmänhet och som sänder eller låter tredje man sända tjänsterna i deras helhet och utan ändringar. Programtjänst definieras såsom alla inslag i cn och

samma tjänst som tillhandahålls av ett givet programföretag enligt defi-

nitionen av detta uttryck.

I den svenska lagstiftningen förekommer uttrycket "programkanal" i 2-8 lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar, kabellagen. Med programkanal menas där det samlade utbud av radioprogram som under en gemensam heteckning sänds i en kanal. Uttrycket kanal betecknar i kabellagen det genom frekvensangivelse eller på annat därmed jämförligt

sätt särskilt bestämda utrymme i ett kabelnät som behövs för sändning

av radioprogram.

En programtjänst är ofta identisk med programkanalens innehåll.

Så får anses vara fallet med exempelvis de satellitsända programtjänster-

na TV 3 och TV 4. När det gäller Sveriges Televsions kanal I och TV 2 bör emellertid beaktas att det ; dessa kanaler utom de aktuella program-

tjänsterna förekommer program av Sveriges Utbildningsradio. Dessa Prop. 1990/91:149 program kan inte anses ingå i programtjänsterna kanal I och TV 2, utan

de får anses utgöra en särskild programtjänst.

Det är givetvis sändningstiden i en och samma programtjänst som avses när det i andra stycket talas om en sändningstid av en timme mellan

hela klockslag.

148 Annonstiden i televisionen vid et givet tillfälle får inte understiga en mi-

nut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignawuren har

frånräknats.

Vad som föreskrivs i denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.5.2 Med

annonstid i televisionen avses enligt definitionen i I $ sändningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra. Vilka program som får sändas under annonstid anges

i & $. Bla. får det under annonstid förekomma programföretagets re-

klam för egen kommersiell verksamhet samt programglimtar.

Annonstiden vid varje givet tillfälle behöver således inte utnyttjas för att i huvudsak sända program på uppdrag av andra. Lagstiftningen hind-

rar inte att programföretaget utnyttjar en viss annonstid för att huvud-

sakligen eller t.o.m. uteslutande sända egenreklam och programglimtar.

15§ Annonser under annonstid i televistonen skall sätuas in mellan pro-

grammen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig ull barn under 12 år. Utan hinder av första stycket första meningen får annonser avbryta ett

program, om de sätts in

1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser eller i

pauser I program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,

2. mellan delar av program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter;

annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedel-

bart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till

barn under 12 år.

Denna paragraf har behandlats i avsnitten 4.5.3 och 4.7. Den huvudregel som paragrafen ger uttryck åt är att annonser skall sättas in mellan programmen. Detta föreskrivs därför 1 första stycket första meningen.

Enligt första stycket andra meningen får annonser med reklam inte

förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Reglerna i andra stycket är undantag från vad som föreskrivs i första stycket första meningen. Den ena undantagsregeln innebär att det i

sportprogram, där det förekommer längre pauser och I program som av-

ser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, får sättas in annonser I pauserna.

Vad som avses med att det i ett sportprogram förekommer en längre

paus får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

I avsnitt 4.5.3 har som exempel nämnts pausen mellan två perioder i en ishockeymatch. Liksom pauser i föreställningar eller evenemang utmärks en längre paus i ett sportprogram av att publiken på arenan får

tillfälle till avkoppling.

Annonser och likhande meddelanden i sökbar text-TV

16 § Vad som föreskrivs i 8-15 §§ gäller inte annonser och liknande meddelan-

den i sökbar text-TV.

Skälen för att föreskrifterna i 8-15 §§ inte skall gälla sökbar text-TV' har behandlats tidigare (se avsnitt 4.8).

Radionämndens granskning

17 § Radionämnden övervakar genom granskning i efterhand om ett

programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra

stycket utövas i enlighet med denna lag och avtalet mellan regeringen

och företaget. Om det har bestämts i avtalet mellan regeringen och programföretaget, skall företaget sända redogörelse för beslut av radionämnden, i vil-

ket företaget förklarats ha brutit mot bestämmelser i denna lag elter i avtalet mellan regeringen och företaget.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om radionämndens verksamhet. Radionämndens uppgifter anges i dag i 7 § radiolagen. Nämndens nya granskningsuppgifter har behandlats i avsnitt 4.10.1. Vissa aspekter på radionämndsgranskningen har också tagits upp i avsnitt 4.10.2.

18§

Ett programföretag skall på uppmaning av radionämnden tillställa nämn-

den en sådan upptagning av eu program som avses i 10 § första stycket radioansvarighetslagen (1966:756). Om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppmaning, får nämnden förelägga vite.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 4.10.3. Hänvisningen till

10 § första stycket radioansvarighetslagen har samband med vad som

har föreslagits i prop. 1990/91:94.

Förbud mot censuringripanden

19§ Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller

föreskriva förhandsgranskning av radio-sändningars innehåll och ej heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om trådsändningar.

I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentuig tillställning gäller dock sådant förbud

som avses i första stycket endast om

1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satellit i fast trafik eller

2. sändningen är en egensändning som också sker till bostäder med stöd av tillstånd enligt 5 § andra stycket eller i enlighet med bestäm melserna i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar.

Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det-

samma som I lagen om lokala kabelsändningar.

Bestämmelserna i första och andra styckena — hindrar inte förhandsgranskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller det därav och som innehåller upplysning av betydelse för

rikets försvar. I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offenilig ullställning än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videcogram. I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring

- dv alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om mark-

nadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Censurförbudsbestämmelserna i radiolagen står i dag i 8 §.

I andra och femte styckena har gjorts en ändring som har karaktären av följdändring till lagen (1990:886) om granskning och kontroll av fil-

mer och videogram.

Skälen för det nya sista stycket har behandlats i avsnitt 4.2.1.

22§

Till böter dömes den som

1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som avses i 20 § första eller andra stycket, eller

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar ofullständig eller oriktig uppgift i anmälan som avses i 20 § första eller andra stycket, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som bryter mot föreskrifterna i 3 § andra stycket elter 3a § första eller andra stycket. Detsamma gäller den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som avses I 20 § tredje stycket uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Dessa straffbestämmelser finns i dag i 11 §. En redaktionell ändring har

gjorts beroende på att nuvarande 9 § föreslås bli betecknad som 20 §.

Förslag om att ändra förevarande paragraf har lagts fram också i

prop. 1990/91:68.

15 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 149

(1982:459), lagen (1981:508) om radiotidningar och lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar

9 § närradiolagen (1982:459)

För närradio gäller inte 6-18 §§ radiolagen (1966:755).

6 § lagen (1981:508) om radiotidningar För radiotidningar gäller inte 6-8 §§ radiolagen (1966:755).

19.8 lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar

För lokala kabelsändningar gäller inte 6-78 §§ radiolagen (1966:755).

Dessa ändringar är följdändringar till de föreslagna ändringarna i radiolagen (se föregående avsnitt).

9.3¶Förslaget till lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756)

2a§ Utan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs t annan lag om förbud

mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring

av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror eller vid marknadsföring till barn.

Paragrafen är ny. Den har utformats efter förebild av I kap. 9 § punkt I tryckfrihetsförordningen.

Till den del paragrafen gäller marknadsföring av alkohol och tobak har den hehandlats i avsnitt 4.6.2.

Skälen för paragrafen när det gäller marknadsföring till barn har re-

dovisats i avsnitt 4.7.

2b§ Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § tryckfrihewsförordningen om att gärningar

inte skall anses som tryckfrihetsbrott, därför an de begås genom meddelan: den där det brousliga är dolt, gäller också i fråga om 1. reklamfinansterad television, 2. sökbar text-TV.

Vad som i den i första stycket angivna föreskriften sågs om tryckfrihetsbrott skall därvid i stället avse yttrandefrihetsbrot.

Paragrafen är ny och gäller det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för annonser och liknande meddelanden i TV. Skälen för paragrafen har redovisats i avsnitt 4.11.2.

9.4¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om

upphovsrätt ull litterära och konstnärliga verk

22a§

Har företag som avses i 22 § första stycket rätt att i utsändning återge verk, får företaget också ta upp verket på en anordning genom vilken det

kan återges, om deta sker

1. för att säkerställa framtida bevisning om utsändningens innehåll el-

ler :

2. för att det behövs för att en statlig myndighet skall kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller au i efterhand utöva tillsyn över utsändnings-

verksamheten. Har sådan upptagning som avses i första stycket dokumentariskt värde,

får den bevaras i arkiv som avses i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

Upptagning som avses i första stycket får utnyttjas endast för ändamål. som anges där, om ej annat följer av 22 c §.

Skälen för att ändra paragrafen har behandlats i avsnitt 4.10.3. Vissa redaktionella ändringar har också gjorts.

I första stycket har de ändamål, för vilka referensbandning får ske, delats upp i två punkter. Punkt I innebär inte någon ändring i förhållande till vad som nu

gäller, medan punkt 2 är ny. Den avser att täcka in den referensband-

ning som sker för att tillgodose dels de behov som radionämnden har

för sin verksamhet med efterhandsgranskning av program, dels närradionämndens och kabelnämndens behov med tanke på dessa nämnders tillsynsuppgifter.

Andra stycket beror på ändringarna i första stycket, som motiverar att nuvarande andra mening i detta stycke bryts ut och får bilda ett eget stycke. .

Nuvarande andra stycke blir därför paragrafens tredje stycke.

9.5¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763)

med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

28 Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol

skall särskild måttfullhet iakunas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan mark nadsföringsåtgärd inie

får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar

till bruk av alkohol.

Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell an-

nons i ljudradio- eller televistonsprogram.

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas

kommersiell annons i periodisk skrift etler annan skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen

för dess utgivning är jämförbar med periodisk. skrift. Detta gäller dock

ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för så-

dan dryck.

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.6.2.

Ändringarna i första stycket är av redaktionel! natur. Skälet för ändringarna är dock sakligt. Det finns anledning att komplettera motiven till grundregeln om särskild måttfullhet vid marknadsföring av alkoholdrycker med påpekandet, att regeln inte har någon relevans för sådan radio- och TV-verksamhet, för vilken det gäller särskild yttrandefri-

hetsrättslig — lagstiftning, t.ex. radioansvarighetslagen eller lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio. Alkoholreklam i sådan radio-

och TV-verksamhet kan emellertid motverkas på två andra sätt. Det ena sättet representeras av det nya andra stycket i paragrafen. Det är den marknadsföringsrättstiga metoden. Den andra metoden är at al-

koholreklam motverkas med hjälp av radiorättsliga regler. Iitt exempel

på en sådan regel är 10 § första stycket närradiolagen (1982:459), som

föreskriver att kommersiell reklam inte får sändas i närradio. Efterle-

vnaden av denna bestämmelse kontrolleras av närradionämnden.

Andra stycket är som redan har nämnts nytt. Nuvarande andra stycke kommer därför att bilda paragrafens tredje stycke.

9.6¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764)

med vissa bestämmelser om marknadsföring av

tobaksvaror

28 Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet iakuas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsätgärd ine får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Vid marknadsföring av tobaksvara får inte användas kommersiell annons t ljudradio- eller televistonsprogram.

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.6.2.

Beträffande ändringarna i första stycket kan hänvisas till vad som har anförts i föregående avsnitt. Andra stycket är nytt.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att anta I. förslaget till lag om ändring i radiolagen (1966:755),

2. förslagen till lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift,

3. förslaget till lag om ändring i närradiolagen (1982:459),

4. förslaget till lag om ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar, 5. förstaget till lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala ka-

belsändningar,

6. förslaget till lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756),

7. förslaget till tag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

8. förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker samt

9. förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror, dels föreslå riksdagen att godkänna vad jag har förordat i fråga om ett reklamfinansierat 'TV-företag i vad avser 10. vissa grundläggande krav på programverksamheten (avsnitt 5.2.1),

11. programutbudets sammansättning (avsnitt 5.2.2), 12. sändning av sponsrade program (avsnitt 5.2.3), 13. utbyggnad av sändningarna (avsnitt 5.3.1), 14. programverksamhetens regionala inriktning (avsnitt 5.3.2), 15. hur programföretaget väljs ut (avsnitt 5.4),

dels bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört i fråga om ett reklamfinansierat TV-företag i vad avser

16. koncessionstidens längd. (avsnitt 5.3.6) 17. ägarkrets m.m. (avsnitt 5.3.3), 18. koncessionsavgift (avsnitt 5.3.4) samt

19. åtagande beträffande bidrag svensk filmproduktion (avsnitt

5.3.4)

dels föreslå riksdagen att godkänna vad jag har förordat i fråga

om

20. en förlängning av avtalen mellan staten och företagen inom Sveriges Radio-koncenen med sex månader till utgången av år 1992 (avsnitt 6.2) samt

21. Sveriges Radio-företagens möjligheter till sponsring av pro-

gram (avsnilt 6.4),

dels bereda riksdagen tillfälle att

22. ta del av vad jag har anfört om riktlinjer inför beslut om ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio-företagen (avsnitt 6.1),

dels föreslå riksdagen att godkänna mitt förslag, till medelsberäkning för

22)

23. den avgiftsfinansierade verksamheten inom Sveriges Radiokoncernen (avsnitt 8.7.1), 24. radionämndens verksamhet (avsnitt 8.7.2) samt 25. televerkets investerings- och driftskostnader (avsnitt 8.7.3), dels föreslå riksdagen att 26. bemyndiga regeringen att omfördela medel anvisade för televerkets investerings- och driftskostnader avseende år 1992 (avsnitt 8.7.3). |

11¶Beslut

Regeringen ansluter sig, till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.

- Bilaga 1

I Förslag till g

Lag om annonser i televisionen

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

18 I denna lag finns föreskrifter om annonser i televisionen. Lagen gäller för ett programföretag som sänder televisionsprogram med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen (1966:755) och som sänder reklam mot vederlag.

Definitioner

28 I denna lag avses med

annonstid: sändningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud-

-och bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra,

annons: ett televisionsprogram som sänds under annonstid.

Med reklam avses i denna lag detsamma som i radiolagen (1966:755).

Vad som får sändas under annonstid m.m.

38 Under annonstid får det endast förekomma

I. reklam och andra program som någon har uppdragit ät program företaget att sända, |

2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet och

3. korta sammandrag av program som programföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle.

4§ Av en annons som någon har uppdragit åt programföretaget att

sända skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte stär klart i vems intresse annonsen sänds.

5§ In annons med reklam får inte vara inriktad på att fånga upp-

märksamheten hos yngre barn.

65 lannonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhetskommentarer eller som huvudsakligen. vänder sig till barn.

78 Annonser får inte vara avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor.

En annons får dock vara avsedd att främja utbredningen av en åsikt i

en politisk fråga, om

| I. annonsen sänds inför ett val till riksdagen eller med anledning av att det förestår en sådan rådgivande folkomröstning som avses i regeringsformen,

2. programföretaget och samtliga i riksdagen företrädda partier eller Prop. 1990/91:149

företrädare för samtliga linjer i folkomröstningen är överens om villko- = Bilaga 1

ren för sändandet av annonser och 3. annonsen sänds I enlighet med de överenskomna villkoren.

8& lör annonser gäller inte 6 § radiolagen (1966:755).

98 Programföretaget får inte diskriminera någon som begär att företa-

get skall sända en annons.

Mängden annonser och hur annonser får sättas in

10 8 Av sändningstiden per dygn i en programkanal får högst tio pro-

cent avse annonser. Denna andel! beräknas särskilt för tiden mellan kl.

18.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter.

I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas

att högsta tillåtna sändningstiden för annonser skall vara kortare än vad

som föreskrivs i första och andra styckena.

11 & En annons får inte vara kortare än 20 sekunder.

12 & Annonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två minuter och

får vara högst sex minuter, sedan sändningstiden för den särskilda ljudoch bildsignaturen frånräknats.

13§ Annonser skall sättas in mellan programmen. Annonser med re-

klam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller

efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen får i sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som . avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, annonser sättas in i pauserna.

14 & I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att företaget har rätt alt avbryta program med annonser på följande villkor: .

I: Avbrott skall ske med varsamhet och under hänsynstagande till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta.

2. Annonser får inte avbryta ett program som är kortare än 20 minuter.

3. Eu program vars sändningstid uppgår till 20 men inte 30 minuter får avbrytas av annonser en gång.

4. Fit program som är längre än 30 minuter får avbrytas av annonser

en gång för varje påbörjad 30-minutersperiod.

5. Annonser får inte avbryta ett program, som huvudsakligen gäller

nyheter, nyhetskommentarer eller religiös förkunnelse eller som huvudsakligen vänder sig, till barn. Detsamma gäller för ett program som består av en film vars sändningstid är 45 minuter eller kortare. I fråga om

program som är kortare än 30 minuter gäller också detsamma, om programmet huvudsakligen handlar om religion eller är en dokumentär.

6. Ett program som består av en film som är längre än 45 minuter får Prop. 1990/91:149 avbrytas av annonser en gång. Bilaga 1

7. Ett program som avbryts av annonser skall omges av sådana celler av program som huvudsakligen vänder sig till barn.

8. Det första programmet i ett sammanhängande programblock får av-

brytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart efter programmet.

9. Det sista programmet i ett sammanhängande programblock får av-

brytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart före programmet.

Denna lag träder i kraft den

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)!

dels att 1, 5 samt 6-8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 a och 7 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 I denna lag förstås med I denna lag förstås med

radiosändning:ljud, radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagne- sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lä- tiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3000 gigahertz och vilka gre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare, anordnad ledare,

rundradiosändning: rundradiosändning:

radiosändning som är avsedd att radiosändning som är avsedd att

tas emot direkt av allmänheten, tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd en- om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars med- dast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en på- lemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än taglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen, på eller se sändningen,

trådsändning: ljud, bild trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare, anordnad ledare,

sändare : anordning för ra- sändare: anordning för radiosändning, (radiosändare) eller diosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare), trådsändning (trådsändare),

mottagare: anordning för mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller mottagning av radiosändning eller trådsändning, trådsändning,

radioprogram: radio- radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings in- sändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat nehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt. väderlek, nyheter eller dylikt,

I fagen omtryckt 1986:1209.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bilaga 1

reklam: eu radioprgram som

är avsett aut främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyuighet.

5§ För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning

krävs tillstånd av regeringen.

För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till-

stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och når fler än 100 bostäder.

Tillstånd ges för viss tid. Varje innehavare av tillstånd en- Varje innehavare av tillstånd en-

ligt första eller andra stycket (pro- ligt första eller andra stycket (pro-

gramföretag) avgör ensam vad som gramföretag) avgör ensam vad som

skall förekomma i sändning som skall förekomma i en sändning

företaget anordnar med stöd av som företaget anordnar med stöd tillståndet. Härvid skall program- av tillståndet. Härvid skall proföretaget iaktta bestämmelserna i gramföretaget iaktta föreskrifterna i

6 § och 7 § andra stycket. 6 §, 6 a § och 7 § andra stycket.

Ett programföretag som i televisio-

nen sänder reklam mot vederlag

skall också iaktta föreskrifterna i la-

gen (1990:000) om annonser i tele-

visionen.

6§

Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra

stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vid-

sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.

Programföretag skall i program- Programföretaget skall sända proverksamheten hävda det demokra- gram, i vilka företaget hävdar det tiska statsskickets grundidéer samt demokratiska statsskickets grundiprincipen om alla människors lika déer samt principen om alla mänvärde och den enskilda männi- niskors lika värde och den enskilskans frihet och värdighet. da människans frihet och värdig-

het. När det i ett program förekom-

mer inslag som motiverar det, skall

programföretaget också hävda dessa

principer i samma program eller i

anslutning till programmet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Bilaga 1 Programföretager får inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Programföretaget får dock i fråga om någon som har bekostat eu program helt eller detvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. En föreskrift om undantag från denna paragraf finns i lagen (1990:000) om annonser i televisionen. 6a§ För programföretag skall i övrigt Övriga villkor för programföretagälla vad som föreskrivs 1 avtal gets sändningsrätt skall tas in 4 ett mellan regeringen och företaget. I avtal mellan regeringen och företasådant avtal får som villkor för rätt get. I detta avtal får det bestämmas att sända radioprogram på grund av om skyldighet för programföretaget tillstånd enligt 5 § första eller andra att stycket tas in 1. föreskrift om skyldighet att sän- 1. sända genmälen och beriktida beriktigande och genmäle, ganden, 2. föreskrift till skydd för enskilds 2.1 programverksamheten respekprivatliv, tera den enskildes privatliv, 3. föreskrift om förbud mot kom- 3. sända eu mångsidigt programmersiell reklam och mot program utbud, som bekostas av annan än programföretag, 4.la hänsyn tll ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programs ämnen och utformning samt tiden för programs sändande, 4. föreskrift om skyldighet att på 5. på begäran av myndighet sänbegäran av myndighet sända med- da meddelande till allmänheten, delande till allmänheten, och och att 5. föreskrift om skyldighet att sän- 6. sända redogörelse som avses i da redogörelse som avses i 7 § and- 7 § andra stycket. ra stycket. I avtalet får det också bestämmas om skyldighet för programföretaget all I inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Bilaga 1

2. endast under annonsud sända

reklam mot vederlag eller program

mot betalning och att

3.om någon annan har bekostat ett program helt eller detvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

7§

Radionämnden granskar om Radionämnden granskar om ett programföretags rätt på grund av programföretags rätt på grund av

tillstånd enligt 5 § första eller and- tillstånd enligt 5 § första eller and-

ra stycket har utövats 1 enlighet ra stycket har utövats i enlighet med 6 § och avtalet mellan rege- med 6 § och avtalet mellan regeringen och företaget. Regeringen ringen och företaget. Nämnden meddelar närmare bestämmelser om granskar även om ett programföre-

radionämndens verksamhet. iag som i televisionen sänder reklam mot vederlag har iakttagit föreskrifterna i lagen (1990:000) om annon- Ser i televisionen.

Om det föreskrivs i avial mellan Om det har bestämts + avtalet

regeringen och — programföretag mellan regeringen och programföskall företaget sända redogörelse retaget, skall företaget sända redoför beslut av radionämnden, i vil- görelse för beslut av radionämn-

ket företaget förklarats ha brutit den, i vilket företaget förklarats ha mot bestämmelser i denna lag eller brutit mot bestämmelser i denna i avtalet mellan regeringen och före- lag, mot vad som har avtalats eller taget. mot föreskrifterna it lagen om an-

nonser i televisionen.

Regeringen meddelar närmare fö-

reskrifier om radionämndens verk-

samhet.

$ Programföretaget skall på uppma-

ning av radionämnden tillställa

nämnden en sådan upptagning som

avses i 10 § första stycket radioan-

svarighetslagen — (1966:756). Om

programföretaget inte rättar sig efter

en sådan uppmaning, kan nämnden

förelägga vie.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bilapa 1 8§ Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska elter föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om trådsändningar. I fråga om trådsändningar för offentlig förevisning av filmer och vi-

deogram gäller dock sådant förbud som avses i första stycket endast om

I. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satellit i fast trafik eller

2. sändningen är en egensändning som också sker till bostäder med

stöd av tillstånd enligt 5 § andra stycket eller i enlighet med bestämmel-

serna i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar.

Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det-

samma som i lagen om lokala kahelsändningar.

Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhands-

granskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige el-

ler del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets för-

svar.

I fråga om andra trådsändningar för offentlig förevisning av filmer och videogram än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m.

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i muarknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1978:763)

med vissa bestämmelser om mark-

nadsföring av alkoholdrycker och

lagen (1978:764) med vissa bestäm-

melser om marknadsföring av to-

baksvaror.

Denna lag träder i kraft den

Bilaga I

Lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756)

Härigenom föreskrivs i fråga om radioansvarighetslagen (1966:756) dels att 3,4 och 10 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 a, 2 b, 3 a och

11 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2a§

Utan hinder av denna lag gäller

vad som föreskrivs i annan lag om

förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaluiga drycker eller tobaksvaror.

2b§

Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen gäller ock-

så i fråga om sådana annonser som

avses i lagen (1990:000) om annon- Ser I televisionen. Därvid skall vad som sägs om tryckfriheisbrout i swället avse yurandefrihketsbrou.

35

För varje radioprogram skall finnas en programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot programutgivarens vilja. Programutgivare skall ha hemvist i Sverige. Han får inte vara underårig, eller ha förvaltare enligt Il kap. 7 § föräldrabalken. Programutgivare förordnas av Programutgivare förordnas av, programföretagets chef eller av an- — förutom programföretagets chef, nan tjänsteman hos programföreta- annan tjänsteman hos företaget ger enligt bestämmelser som medde- som denne har bemyndigat. las av regeringen. Uppgift om vem som är prvogramutgivare skall före sändningen av program antecknas i register, som föres hos programföre-

taget och är ullgängligt för allmän-

heten.

! Senaste lydelse 1988:1317.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bilaga 1

3a§

Hos programföretaget skall det föras ett eller flera register, som är tillgängliga för allmänheten. I ett så-

dant register skall det före sändning-

en av program antecknas vem som

är programutgivare.

48 Programutgivare är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram för vilket han är förordnad. Beträffande program som direkt- Beträftande program som direkt-

sändes kan dock den som skall för- sänds kan dock den som skall förordna programutgivare besluta, att ordna programutgivare besluta, att i stället var och en som framträder i stället var och en som framträder

1 programmet själv skall bära an- i programmet själv skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som svaret för yttrandefrihetsbrolt som

han begår. Om beslutet skall före han begår. Om beslutet skall före

sändningen underrättelse lämnas sändningen underrättelse lämnas till de berörda och anteckning gö- till de berörda och anteckning göras i register som avses I 3 § tredje ras i sådant register som avses i

stycket. Har sådan åtgärd försum- 3a§. Har sådan åtgärd försummatls

mats beträffande någon av dem beträffande någon av dem som som skola framträda I program- skall framträda i programmet, är met, är beslutet utan verkan mot beslutet utan verkan mot honom. honom.

Har programutgivare ej förordnats eller uppgift härom ej registrerats före sändningen, vilar det ansvar för yttrandefrihetsbrott i programmet som programutlgivaren skulle ha burit i stället på den som haft att för-

ordna programutgivare. 108"

Närmare bestämmelser för till- Programföretaget skall göra en lämpningen av denna lag meddelas upptagning av varje program som av regeringen. sänds och bevara denna minst sex

månader från sändningen. Räu at

kostnadsfritt ta del av en sådan upp-

tagning och få en utskrift av vad

som har yurats i programmet har I. justitiekanslern,

2 Senaste lydelse 1977-1018.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bilaga I

2. en enskild som anser at ett yttrandefrihetsbrott mot honom har begåus i programmet eller att han har lidit skada på grund av eu yttrandefrihetsbrott i programmet, om det inte är uppenbart att han inte berörs av programmet på sådant sätt att han kan vara målsägande. Regeringen meddelar även be- I lagen (1978:487) om pliktexemstämmelser om skyldighet för pro- plar av skrifter och ljud- och bildgramföretaget att vidtaga åtgärder upptagningar finns föreskrifter om för att säkerställa framtida bevisning skyldighet för programföretaget att om innehållet i radioprogram och lämna upptagningar till arkivet för fastställer villkoren för att enskild ljud och bitd. skall få taga del av sådan bevisning.

li

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra någon av sina skyldigheter enligt 10 $ första stycket döms ull böter eller fängelse i högst ett år.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för brott som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den

16 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 149

Bilaga |

Lag om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar

Härigenom föreskrivs att 11 -$ lagen (1978:487) om pliktexemplar av

skrifter och ljud- och bildupptagningar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

118

Av upptagning av ljudradio- och televisionsprogram, som har sänts av

sådant programföretag som har sändningsrätt på grund av tillstånd en-

tigt 5 § första eller andra stycket radiolagen (1966:755), skall programföretaget lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild.

Pliktexemplar enligt första styc- Fu pliktexemplar enligt första ket skall utgöras av sådan upptag- stycket är en sådan upptagning,

ning, som programftöretaget enligt som programföretaget skall göra

särskilda föreskrifter skall göra för enligt 10 § första stycket radioanatt säkersiälla framtida bevisning svarighetslagen (1966:756). Pliktex-

om imnehåller i program. Pliktex- emplaret skall lämnas inom en emplaret skall lämnas inom en månad från den dag då programfö-

månad från den dag då programfö- retagets skyldighet att bevara uppretagets skyldighet att bevara upp- tagningen enligt denna föreskrift tagningen enligt dessa föreskrifter upphörde. upphörde.

Denna lag träder i kraft den

I Senaste lydelse 1980:1212.

to ND

Bilaga 1

Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa

g

bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring, av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

$

Med hänsyn titl de hälsorisker Med hänsyn till de hälsorisker

som är förbundna med bruk av al- som är förbundna med bruk av al-

kohol skall särskild måttfullhet kohol skall särskild måttfullhet iakttagas vid marknadsföring av al- iakttas vid marknadsföring av alkokoholdryck. Därvid gäller särskilt holdryck. Därvid gäller särskilt att

att reklam- eller annan marknads- reklam- eller annan marknadsför-

föringsåtgärd ej får företagas som ingsåtgärd inte får företas som är är påträngande eller uppsökande påträngande eller uppsökande el-

eller som uppmanar till bruk av ler som uppmanar till bruk av alalkohol. kohol. Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell annons i televistonsprogram som ett programföretag sänder med stöd av

tillstånd enligt 5 § första stycket ra-

diolagen (1966:755).

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kommersiell annons I periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen

för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för så-

dan dryck.

Denna lag träder i kraft den

Bilaga 1

Lag om ändring i lagen (1978:764) med = vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

$

Med hänsyn till de hälsorisker Med hänsyn till de hälsorisker

som är förbundna med bruk av 10- som är förbundna med bruk av to-

bak skall särskild måttfullhet iakt- bak skall särskild måttfullhet iaAt-

tagas vid marknadsföring av tobak- us vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller särskilt att svara. Därvid gäller särskilt at reklam- eller annan marknadsför- reklam- eller annan marknadsför-

inpsåtgärd ej får företagas som är ingsåtgärd ine får företas som är

påträngande eHer uppsökande el- påträngande eller uppsökande el-

ler som uppmanar till bruk av to- ler som uppmanar till bruk av to-

bak. bak.

Vid marknadsföring av tobuaks-

vara får inte användas kommersiell

annons I televistonsprogram som ett

programföretag sänder med stöd av

ullstånd enligt 5 § första stycket ra-

diolagen (1966:755).

Denna lag träder i kraft den

244

radiolagsutredningens delbetänkande (SOU Bilaga 2

1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV

1¶Remissinstanser m.m.

Över radiolagsutredningens delbetänkande (SOU 1990:7) "Lagstiftning

för reklam i svensk TV" har remissyttranden efter anmodan avgetts av

justitiekanslern (JK), hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tings-

rätt, socialstyrelsen, barnmiljörådet, radionämnden, arkivet för ljud och

bikt (ALB), universiteten i Stockholm och Göteborg, marknadsdomsto-

len, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och konkurrensverk (SPK) och konsumentverket.

Vidare har remissyttranden avgetts av kabelnämnden, ombudsman-

nen mot etnisk diskriminering (DO), statskontoret, Sveriges Radio AB (SR), Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Svenska Arbetsgivareföreningen

(SAI), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Svenska Teaterförbundet, Svenska Journalistförbundet, SIF-klubben vid Sveriges Radio-koncernen, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Dagligvaruleverantörers Förbund (DL), Sveriges Köpmannaförbund, Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund, Sveriges Marknadsförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen (FU), Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, Industriförvaltnings AB Kinnevik, Nordisk Television AB, Sanna Satellite AB, Svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens räd (SER/SAMRÄD) och Sveriges Riksidrottsförbund (RI).

Stockholms universitet har överlämnat yttranden från juridiska fakultetsnämnden, institutionen för journalistik, medier och kommunikation samt institutionen för teater- och filmvetenskap.

Göteborgs universitet har till sitt yttrande fogat yttranden från samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden samt humanistiska utbildningsoch forskningsnämnden; rektorsämbetet har som silt eget yttrande överlämnat samhällsvetenskapliga fakultetshämndens yttrande.

SR:s yttrande är gemensamt för detta bolag samt Sveriges Television

AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB.

Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel har

avgett ett gemensamt yttrande.

SER/SAMRÅD:s yttrande har avgetts för dels Fribaptistsamfundet, Helgetseförbunder, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Alliansmissionen,

Svenska Baptistsamfundet. Svenska Missionsförbundet och Örebromissionen, dels Ivangeliska Fosterlands-Stuiftelsen, Irälsningsarmén, Pingströrelsen och Sjundedags Adventistsamfundet.

Med anledning av betänkandet har skrivelser kommit in från Riksor- Prop, 1990/91:149

ganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS), Svenska Regissörsför- Bilaga 2 eningen (SRF) inom Svenska Teaterförbundet, journalisten Charlotte Reimerson och Oberoende lilmares Förbund (OF).

2¶Allmänna och sammanfattande synpunkter

JK uttalar att han, utifrån de synpunkter han har att företräda, inte har

någon erinran mot de framlagda förslagen; på en punkt framförs dock kritik (se avsnitt t1.3.).

Hovrätten för Nedre Norrland finner utifrån de synpunkter hovrätten har att beakta inte skäl till erinran mot de föreslagna lagändringarna. Enligt marknadsdomstolen har frågorna om TV-reklam i betänkandet behandlats på ett grundligt och förtjänstfullt sätt. Domstolen instämmer i allt väsentligt i utredningens bedömningar, såviu gäller de frågor som

har anknytning till domstolens verksamhet.

SPK har från konkurrenssynpunkt inget att invända mot den föreslagna lagstiftningen. Enligt SR är den principiella lösning som ges i förstaget bra. Lagförslaget är klart och lättöverskådligt. Det är anpassat till såväl den europe-

iska konventionen om gränsöverskridande television som marknadsföringslagen.

Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel finner det värdefullt att regeringen har låtit utreda de legala aspekterna på reklam i den nationetta televisionen. Organisationerna anser att förslagen

bygger på en penetrerande analys, särskilt i de radiorättsliga delarna och

att de väsentligen bör kunna ligga till grund för lagstiftning. Härigenom

blir det möjligt att snabbt vidta åtgärder när väl nödvändiga politiska be-

slut har fattats. Att lagstiftning förbereds är således tillfredsställande, men detta minskar inte kritiken mot att ett avgörande i själva grundfrå-

gan alltjämt dröjer.

Beträffande etermediepolitikens inriktning hänvisar organisationerna

till det yttrande som de tillsammans med Småföretagens Riksorganisa-

tion avgav över betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken.

Enligt organisationerna innebär de föreslagna reglerna i vissa avseen-

den onödiga avvikelser från de internationella normerna på området,

främst den europeiska TV-konventionen. Organisationerna menar även att utredningen delvis här drivit regleringen längre än vad tittarintresset motiverar. Detta gäller bl.a. bestämmelserna om annonsers placering. I den mån det inledningsvis behövs begränsningar utöver vad TV- konventionen stipulerar, bör dessa i huvudsak kunna tas in i ett avtal mel-

lan staten och programföretaget. Grundläggande är enligt organisationerna att lagstiftningen så nära

som möjligt ansluter till "(TV-konventionen. En sådan anpassning ger

också den önskvärda harmoniseringen med EG:s regler; organisationer-

na påpekar att EG:s i oktober 1989 antagna direktiv nära överensstäm- Prop. 1990/91:149 mer med konventionen. Bilaga 2

TCO anser förslaget i stort vara acceptabelt.

Svenska Journalistförbundet anser att utredningens förslag till lag om

annonser i televisionen är acceptabelt under förutsättning att lagen en-

dast skall tillämpas av företag utanför Sveriges Radio-koncernen.

SACO har inte något att erinra mot förslagen.

ERF anser att utredningen på ett förtjänstfullt sätt har betyst de frå-

gor som är relevanta för bedömningen av hur TV-reklam bör utformas i ett svenskt alternativ. Förslag och diskussioner grundar sig på väl gjorda definitioner och analyser av olika reklambegrepp, programtyper och finansicringsformer. LRF kan i huvudsak ställa sig bakom den lagstift-

ning som föreslås.

Sveriges Reklamförbund ansluter sig, när det gäller sakfrågorna i princip till lagförslaget.

TU har i huvudsak inga invändningar mot förslaget till hur en tag-

stiftning för reklam i svensk TV skall inordnas i nuvarande regelsystem.

Enligt Nordisk Televisions uppfattning baseras utredningen på en

realistisk bild av den situation och omvärld som svensk television verkar i just nu. Dessutom präglas utredningen av en insikt i de villkor som reklamfinansierad TV verkar under och av en vilja att skapa ett re-

gelverk som ger realistiska möjligheter att bygga upp och utveckla reklanfimansierad svensk TV i internationell konkurrens. Bolaget ser i stort sett inte nägra svårigheter att driva en reklamfinansierad TV-kanal inom ramen för den lag om annonser i televisionen som föreslås.

. Sanna Satellite, som driver sateltitkanalen "Nordic Channet", välkomnar att det har tagts fram ett lagförstag för reklam i svensk TV men

finner det betänkligt att förslaget begränsas till programföretag som sänder televisionsprogram med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket ra-

diolagen; andra reklamsändande TV-företag faller därmed utanför regleringen. Bolaget anser också att reklambegränsande bestämmelser bör tas bort i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar, t.ex. 24 § om särskilda reklamrestriktioner i satellitsändningar.

Svenska kyrkans centralstyrelse ställer sig i huvudsak bakom utredningens förslag men vill på några punkter ge uttryck för en avvikande mening.

SERISAMRÅD tillstyrker i huvudsak de framlagda lagförslagen men vill anmäla avvikande synpunkter i några avseenden samtidigt som organisationerna på andra punkter vill poängtera och vidareutveckla utred-

ningens förslag.

RF anser att den föreslagna lagstiftningen är klar och koncis. Den principiella grunden är gedigen och den har anpassats till såväl den cu-

ropeiska TV-konventionen som mark nadsföringslagen.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet yurar bl.a.:

Fakultetsnämnden vill inledningsvis uttrycka sin positiva inställning

till att arbetet med en "europeisering" av svenska etermedier tagit ytterligare ett steg.framät i och med det aktuella betänkandet, vars förslag fa-

kultetsnämnden på det stora hela stödjer. Förslaget, som beaktar den

konvention om gränsöverskridande reklam som Europarädet uttormat,

innebär om dess huvudsakliga innehåll genomförs att Sverige också kommer att kunna ratificera Bilaga 2

Izuroparådskonventionen. Förslaget torde också innebära en i stort ag

sett tillfredsställande harmonisering i förhållande till det direktiv som utfärdats den 3 oktober 1989 av EG:s ministerråd och som skall ha implementerats i medlemsstaterna senast den 3.10 1991 (OJ. No L298/23,

17.10.1989).

Fakultetsnämnden vill dock peka på de problem som är förenade med att - såsom föreslagits - tillgodose den nyssnämnda luroparådskon-

ventionens krav genom transformation inom ramen för en lagtext som är påtagligt fritt utformad i förhållande till konventionstexten. Vid den slutliga utformningen av de svenska lagtexterna bör övervägas att låta konventionsreglerna komma till klarare uttryck. I vart fall bör vikten av

en konventionsenlig tillämpning understrykas i motiven.

Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet an-

för bl.a.:

Huvudintrycket är att radiolagsutredningen genomfört en ytterst gedigen analys av problemet och åstadkommit ett väl genomarbetat för-

slag. Det är uppenbart att arbetet rymt betydande problem, inte minst

vad gäller anpassning till annan svensk reklamlagstiftning. Till detta kommer en rad konsekvenser som bl.a. har att göra med de existerande reglerna kring radio och TV i dag.

Det som kan invändas, men som inte faller på radiolagsutredningen, är att ett så omfattande utredningsförslag läggs fram på grundval av ett förslag, vars politiska förankring är oklar. Det hade enligt nämndens

mening funnits skäl att göra juridiska överväganden även i fråga om andra sätt att utforma TV-reklamen i Sverige. I detta ligger också att det blir svårt att överblicka vad olika modeller för att organisera TV-reklam skulle medföra härvidlag. Vad skulle det betyda om det t.ex. skapas ett

system med ett bolag som bara sänder reklam-TV? Etler: blir det lättare

om man väljer ett system där reklam endast sänds i block? Fakultetsnämnden menar att det skulle behövas bedömningar även i dessa avseenden inför ett beslut om reviderad lagstiftning med hänsyn

till reklam-TV.

Enligt radionämnden kan den föreslagna regleringen förväntas medföra en inte oväsentlig ökning av nämndens arbetsbörda. Det kan därför bli nödvändigt att förstärka nämndens resurser. Nämnden uttalar att dessa redan i dag är ansträngda och att det inte synes stå till buds mer betydande rationatiseringsmöjligheter. Innan behovet av resursförstärkning bedöms bör det emellertid ha bestämts hur TV-reklamfrågan skall lösas organisatoriskt sett. Av särskild betydelse är självfallet såväl om en

tredje kanal öppnas som om reklam tillåts i någon av Sveriges Televi-

sions nuvarande två kanaler.

Kabelnämnden utgår från att i princip samma regler för program-

verksamheten kommer att gälla för ett reklamsändande programföretag och ett reklamfritt public service-företag, givetvis då bortsett från reglerna för annonstid. Skulle skilda regler gälla finns en risk exempelvis för

att ett programinslag som anses godtagbart i sändningar av ett reklam-

fritt public service-företag, kan komma att bedömas som reklam om det förekommer i ett reklamsändande företags sändningar. Det vore olyckligt både för programföretagen och kontrollmyndigheten, och förvirran-

de för allmänheten, om olika måttståckar skulle gälla i fråga om vad som är tillåtet. .

Konsumentverket uppehäller sig särskilt vid de krav som verket anser

bör gälla för TV-reklam till barn och ungdom. Utgångspunkten hör va-

ra att konsumenten inte skall överraskas av reklaminslagen utan ha Prop. 1990/91:149 möjlighet att välja bort dem. Ingen reklam bör få sändas mellan kl. 6 Bilaga 2

och 20. Aven ett företag utanför Sveriges Radio-koncernen bör vara skyldigt att följa huvudregeln om att reklamen skall placeras i block mellan programmen. Verket kräver att det i bild under hela reklaminslaget finns med en reklammarkering, t.ex. i form av en ram eller ett särskilt märke. Med hänsyn till 'TV-mediets stora genomslagskraft bör

det också finnas en möjlighet att ålägga TV-företaget att sända tillrätta-

lägganden (beriktiganden av vilseledande marknadsföring).

NO uttalar sig för att man, när man bedömer behovet av att göra av-

vikelser från den europeiska TV-konventionen eller av att fastställa reg-

ler som skiljer sig från vad som gäller i andra länder, också väger in konkurrenseffekterna. NO säger bl.a.:

Det kan säkerligen i många fall finnas ett allmänintresse av att ha striktare och mer detaljerade regler än konventionens i fråga om svenska sändningar. NO föreställer sig att t.ex. reklam till barn är ett sådant område. NÖ vill dock peka på det förhållandet att konkurrensen från

utländska programföretag om den svenska TV-publiken i dag är en rea-

litet. Med utländska företag avser NO här sådana företag vars sändning-

ar inte faller under den svenska statens jurisdiktion. Vissa reklaminslag produceras för världsmarknaden eller t.ex. Europa till mycket höga kostnader. Om svenska regler är strängare än konventionens och andra länders regler, är det givetvis helt orealistiskt att annonsören dessutom producerar ett särskilt reklaminslag för den lilla svenska marknaden. Sådana reklaminslag kommer därför att sändas i kanaler som inte står under svensk jurisdiktion, men som ändå når den svenska marknaden.

Detta medför att svenska programföretag, går miste om reklamintäkter,

vilket i sin tur kan försvåra möjligheterna att erbjuda TV- publiken ett bra programutbud. På så sätt försämras de svenska företagens konkur-

rensförutsättningar. Men situationen kan också medföra att priserna på annonstid drivs upp i de programföretag som trots att de inte omfattas av de svenska reglerna ändå till viss del vänder sig till svensk publik. Ef-

terfrågan på annonstid blir större och programföretagen vet dessutom att det kan vara värdefullt för en annonsör vars inslag inte uppfyller

svenska krav att i stället få sända det i den utländska TV-kanalen.

DLF anser det vara mycket viktigt att den svenska lagstiftningen anpassas till den europeiska TV-konventionen. Vid en jämförelse mellan denna och förslagen framkommer att skillnaderna är relativt stora i vissa avseenden. Vad DLF avser är bl.a. den högsta tillåtna annonsvolymen (se avsnitt 7.2).

Köpmannaförbundet uttalar att TV-konventionen bör vara en rimlig riktpunkt för regelverkets utformning. Förbundet finner att utredning-

ens förslag innebär en restriktionsnivå som ligger väl över den som kon-

ventionen omfattar. Det kan ifrågasättas om man i lag bör ge så precisa handlingsregler för reklamsändning.

Barnmiljörådet anser nu liksom i remissvaret på betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken att införandet av reklam i svensk television skulle ske på barnens bekostnad. Enligt rådet är utredningens förslag inte utformat så att barnen effektivt skyddas mot otillbörlig reklampåverkan. Det bör inte vara tillåtet att sända reklam som riktas till barn, och rådet vill med kraft understryka vikten av att de beslut som skall fattas röran-

de barn och reklam utgår från i första hand vad som är bäst för barnen.

Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Swckholms universitet hänvisar till den kritik som institutionen framförde i- Bilaga 2 sitt yttrande över betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken. Institutionen pekade där på olika undersökningar som visar att de inhemska TVkanalerna inte blir utkonkurrerade av satellitkanalerna. Vad som hotar den nationella public service-televisionen är i stället nya reklamfinansierade TV-kanaler från marksändare. Den tidigare framförda kritiken gäller också vad som nu föreslås. Enligt institutionen beaktar inget av de båda betänkandena i tillräcklig grad den forskning som finns om reklam och TV-publikens preferenser. Det kan tilläggas att det numera har publicerats en undersökning (PUB-rapport nr 8/1990) som visar att många människor är beredda att betala en högre TV-avgift än dagens. Institutionen finner det av dessa skäl inte vara meningsfullt att kommentera radiolagsutredningens lagförstag.

Statskontoret påpekar aut 1989 års tilläggsdirektiv gav radiolagsutredningen tre uppgifter och att utredningen av tidsskäl har valt att endast behandla den första av dessa, nämligen behövlig lagstiftning med anledning av betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken. IEnligt statskontoret är detta otillfredsställande, då de tre frågeställningarna griper in i varandra. Statskontoret fortsätter:

T.ex. är detta fallet när det gäller i vilken utsträckning reklamregler för televisionen är kongruenta med reglerna för gränsöverskridande television och i vilken utsträckning samma reklamregler kan tillämpas för marksändande svensk kanal. Sändningstekniken bör heter inte vara avgörande om programmen kan vidaresändas via kabel inom Sverige. Det bör tvärtom bedömas efter andra etiska kriterier och vara oberoende av om programmen och reklamen sänds via marknät eller satelli. Ambitionen att snabbt belysa enbart den första frågeställningen i direktiven kan indirekt ha blivit styrande för uppläggningen av analysen och därmed inriktningen av förslag och lösningar.

Statskontoret säger även:

Utredaren föreslår en rad regler (s. 242 ff.) för ett reklam-TV-företags sändningar som innebär en påbyggnad av dagens radiorättsliga regelverk. Statskontoret kan inte biträda en sådan lösning.

KLYS och SIF-klubben vid Sveriges Radio-koncernen vidhåller sitt motstånd mot reklamfinansierade TV- sändningar. Enligt KLYS bör televisionen kunna vara ett medium för konstnärligt skapande på egna villkor utan att vara heroende av och motiveras av reklambudskap och reklamintäkter. SIF-klubben uttalar att med den genomslagskraft som televisionen har - inte minst till barn och ungdom - är den direkt olämplig som reklamförmedlare. Klubben hänvisar också till artikel 28 i den europeiska TV-konventionen som på intet sätt förpliktar Sverige att införa reklam i TV utan tvärtom uttryckligen tillåter att en stat har striktare regler än konventionens i fråga om sändningar som faller under statens egen jurisdiktion.

DO finner vägande skäl för att motsätta sig reklamfinansicrade TVsändningar i det markbundna nätet. DO hänvisar till de argument som konsumentverket har framfört i remissyttrandet över betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken.

Enligt Charloue Reimerson är utredningsförslaget ett ur konsumentsynpunkt mycket dåligt förslag.

Den oberoende filmen för en i många länder ojämn kamp för sin Bilaga 2 existens i en alltmer kommersialiserad och internationaliserad medievärld. Det udda, det personliga och kontroversiella som vi vill represen-

tera betraktas som ekonomiskt ointressant av annonsköparna, som före-

drar breda publiktillvända programformer.

Redan nu har kommersialiseringen påverkat programläggning och programinköp inom de genrer där vi är verksamma inom. Våra program placeras ofta på sena sändningstider och programinköpen både av

svenska program och utländska på kultur- och dokumentärområdet

minskar klart.

När vi påtalar denna utveckling är det inte enbart av egenintresse utan därför att det handlar om hur det viktiga public service-arvet ska förvaltas framöver. Det handlar också om tillämpningen av 1974 års

kulturpolitiska mål. Lnligt vår uppfattning präglades utredningen "TV-politiken" (SOU

1989:73) i alltför liten utsträckning av förslag som upprätthåller mälen

för TV- politiken sedan lång tid tillbaka. Särskilt viktiga är bestämmel-

serna i 7 8 i avtalet mellan staten och Sveriges Television, som ju i själva verket är en uppräkning av de inslag som tillsammans skapar en televi-

sion i allmänhelens tjänst. I stället finner vi i utredningen en rad eftergifter och kompromisser, vilka stärker de ekonomiska intressena på de

demokratiska och upphovsrättsliga intressenas bekostnad.

Samma tendens finns i den nu framlagda utredningen "Lagstiftning

för reklam i svensk television" (SOU 1990:7). Redan titeln på utred-

ningen tycks tala i en given riktning - hade det inte varit bättre att benämna den "Lagstiftning om reklam i svensk television?"

3¶Synpunkter i vissa särskilda frågor

Annonsörföreningen anser det vara av stor vikt att beslut om reklam i

svensk 'FV fattas utan ytterligare dröjsmål, så att svenskt näringsliv inte

diskrimineras i förhållande till internationella marknadsförare.

Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel påpekar att det i debatten har föreslagits att annonsintäkter inte bara borde utnyttjas för att etablera en ny fristående TV-kanal utan att därutöver Sveriges Television borde delfinansieras med reklam. Organisationerna avvisar denna modell, som de anser ha flera allvarliga nackdelar. Den skulle skapa oklarhet om finansieringsansvaret för Sveriges Television, och det kan starkt betvivlas att ett sådant arrangemang på sikt skulle medföra någon egentlig förstärkning av bolagets resurser. Samtidigt

skulle det bli svårare att etablera en med Sveriges Television någorlunda

jämspelt verksamhet, med åtföljande försvagning av den eftersträvade,

dynamiska konkurrensen på TV-området. Blandfinansieras Sveriges Te-

levision hamnar med andra ord den fristående kanalen i ett svårkom-

penserat underläge. Enligt organisationerna kommer en ny rikstäckande kanal att få en stark ställning på TV-reklammarknaden, men i motsats till vad som

ibland hävdas torde den inte kunna uppnå monopol. Redan i dag finns

flera aktörer, varav några givetvis kan försvinna, samtidigt som nya kan

etableras. Man bör därför inte genom Sveriges Television tillgodose det behov som finns av att olika TV-företag konkurrerar om annonsörerna.

Svenska Teaterförbundet tar avstånd från tanken på reklamfinansiera- Prop. 1990/91:149 de sändningar inom Sveriges Radio-koncernen. Detta är också SRF:s Bilaga 2

uppfattning.

KLYS betonar vikten av att ett helt reklamfritt sändningsalternativ

bibehålls även om det startas reklamfinansierade TV-sändningar.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet vill, trots att nämnden är medveten om att det är förbjudet med censur av TV-

program, väcka frågan om frivillig förhandsgranskning av TV-reklamen.

Nämnden uppger att ett organ för frivillig förhandsgranskning spelar en

betydande roll i Storbritannien och hävdar att erfarenheterna av detta

förefaller vara goda.

Sveriges Marknadsförbund framför tanken på en opartisk och frivillig

förhandsgranskning av TV-reklamen. På deta sätt skulle olämpliga reklaminslag kunna sållas ut på ett tidigt stadium. Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommité aktuali-

serar frågan om näringslivet bör tillskapa ett särskilt rådgivningsorgan

som står till annonsörernas tjänst. Nationalkommittén menar att ett sådant organ bör vara auktoritativt och representera inte bara marknadsrättslig expertis utan också kommunikationsexpertis. Organets ställning

bör vara rådgivande och inte censurerande; annonsörerna bör inte kunna "skylla ifrån sig" på organet. Aven yttrandefrihetssynpunkter talar för en rådgivande status. Organet skulle kunna ha samma status som det

av nationalkommittén och Näringslivets Delegation för Marknadsrätt bildade Marknadsetiska Rådet.

Stockholms tingsrätt tar upp frågan om vilka urvalskriterier som bör

gälla beträffande annonser. Vid ett överskott av efterfrågan vad avser an-

nonstid kommer detta spörsmål att bli särskilt aktuellt. Det kommer att behövas närmare regler för hur annonstiden skall fördelas. För övrigt inställer sig frågan om hur prissättning skall ske samt hur det skall kun-

na undvikas att annonsörer får et bestämmande inflytande över pro-

gramverksamheten. Tingsrätten uttalar att dessa spörsmål förbigås med

tystnad av utredningen. Tingsrätten anser frågorna väsentliga och menar

att de bör utredas närmare.

Socialstyrelsen framhåller att styrelsen inte yttrade sig över betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken och därför vill begagna tillfället att nu kommentera TV-reklamfrågan ur ett folkhälsoperspektiv:

När det gälter att främja goda hälsoförhållanden och motverka ohäl-

sa för hela befolkningen bör TV:s kunskapsförmedlande och attitydpå-

verkande/mönsterbildande roll särskilt understrykas. Erfarenheter från

andra länder, bl.a. USA, visar att TV och även radio kan göra viktiga insatser i folkhälsoarbetet. I flera länder har radio- och TV-företagen direkta åligganden i fråga om samhällsinformation. Det förekommer

också att statligt stöd till sådana företag är förknippat med villkor om att ge utrymme till samhällsinformation. Statliga myndigheter m.fl. kan köpa programtid till starkt rabatterade priser. Några motsvarande möjlig-

heter finns för närvarande inte i Sverige.

Förslag om att ge TV och radio ett tydligare ansvar för folkhälsoin-

formation har framförts vid flera olika tillfällen t.ex. av den statliga to-

bakskommittén 1981, cancerkommittén 1984 och nu senast av regeringens Foölkhälsogrupp. Foölkhälsogruppen har bla. föreslagit att myndighetsinformationen genom TV och radio i enlighet med radiolagen bör

ses Över i syfte att förbättra förutsättningarna för en saklig och veten-

skapligt underbyggad hälsoinformation i radio och "TV. (Folkhälsogrup-

Bilaga 2

pens rapport nr 4 1989).