Prop. 1990/91:149

om radio- och TV-frågor

Regeringens proposition 1990/91: 149

om radio- och TV-frågor

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i hifogade ut- drag ur reger-ingsprotokollet den 26 mars l99l för de åtgärder eller de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag om en ny reklamflnansierad tredje "TV-kanal. Vidare presenteras riktlinjer om Sveriges Radios uppdrag, or- ganisation och finansiering under tiden t.o.m. år IWX. Propositionen har utarbetats under medverkan av en beredningsgrupp med represen- tanter för samtliga riksdagspartier.

Den marksända televisionen föreslås bli öppnad för reklamfinansie- rade sändningar. Sådana sändningar skall enligt propositionen förbehål- las den nya tredje 'l'V-kanalen. Den skall drivas av ett företag utanför Sveriges Radio-koncernen.

Ändrad lagstiftning föreslås i olika hänseenden. Bl.a. föreslås nya be- stämmelser om annonser i televisionen.

Radiolagens krav på opartiskhet och saklighet avses inte gälla för an- nonser i TV.

Bland övriga förslag märks - Av en annons skall framgå i vems intresse den sänds.

Annonser får inte syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden,

& EEE? &

- l-ln annons med reklam får inte syfta till att fånga uppmärksamhe- ten hos barn under 12 år, Det sändande företaget får inte diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons. Regler föreslås om högsta tillåtna annonsvolym och om hur annon- ser skall få sättas in i sändningarna. lluvutlregcln föreslås vara att an— nonser inte får avbryta program. 1 viss begränsad omfattning avses dock det sändande företaget ha rätt att avbryta ett program med annonser.

1 övrigt föreslås ändringar i bl.a. lagen (19601729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, lagen (|978:7o3) med vissa bestäm- melser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (l978:7()-l) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den l juli 1991. Det nya programföretaget föreslås bli skyldigt att iaktta krav på mångfald och kvalitet i programutbudet.

l'öretaget föreslås få sändningsrätt i sex år. Sändarnätet föreslås bli utbyggt snabbt så att befolkningstäckningen under koncessionstiden blir likvärdig med den som Sveriges Television har.

Regeringen föreslås bevilja sändningstillstånd efter det att alla in- tresscratle har haft möjlighet att ansöka om tillstånd. Avsikten är att ett koncessionsbeslut skall kunna fattas före utgången av augusti 1991. I'in bred ågarkrets skall eftersträvas hos företaget.

Sveriges Radios nuvarande avtal med staten föreslås bli förlängda med sex månader till utgången av år 1992. Under våren 1992 läggs en proposition fram inför den nya avtalsperioden, som skall omfatta åren 1993 1998. Vissa riktlinjer för den nya avtalsperioden presenteras emellertid redan nu. Bl.a. anges att det i fortsättningen skall finnas ett programföretag för ljudradio och ett för television.

Finansieringen av Sveriges Radios verksamhet föreslås ske huvud— sakligen med TV—avgifter. Betalda annonser bör inte förekomma i Sveri- ges Televisions sändningar. Finansieringen tas upp till prövning inför medelsberäkningen för är 1996. Vissa möjligheter till sponsring av Sve- riges 'l'elevisions sändningar föreslås.

Förslag läggs fram om höjningar av 'l"V-avgiften. l-'r.o.m. den 1 juli 1991 höjs avgiften med 72 kr. till 1 236 kr. per år. eller till 309 kr. per tremånadersperiod. Fr.o.m. den 1 januari 1992 höjs avgiften metl ytterli- gare 84 kr. till 1 321") kr. per år, eller till 330 kr. för tre månader.

I propositionen aviseras utredningar om huvudmannaskap och fi- nansiering av sändarnätct för rundradio, om myntlighetsorganisaiionen på rundradioområdet samt om de tekniska förutsättningarna för utöka— de sändningar av ljudradio och TV.

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (l9bö:755)' dels att nuvarande 7—11 55 skall betecknas 17 och 19-22 5.6, dels att 1. 5 och 6 55 samt de nya 17, 19 och 22 55 skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas elva nya paragrafer, 7—lo och 18 H, av följande lydelse samt närmast före 1, 2, S och de nya 8, 10. 17 och 19- 21 55 rubriker av följande lydelse.

Nu varande lydelse

I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elek- tromagnetiska vågor vilkas fre- kvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd en— dast för cn sluten krets, vars med— lemmar är förenade genom en på- taglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

trådsänd ni ng: ljud.bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare,

s å n d a r e: anordning för ra- diosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare),

m 0 t t a g a r e: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,

' Lagen omtryckt 193011209.

Föreslagen lydelse

Definitioner

1 5

I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elek— tromagnetiska vågor vilkas fre- kvenser är lägre än 3 (itll) gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd en- dast för en sluten krets, vars med- lemmar är förenade genom en på- taglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

trådsänd ning: ljud_bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare,

s å n d a r e: anordning för ra— diosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare),

mot tag a r e: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,

Prop. _1990/911149

Nu varande lydelse

radioprogram: radio- sändnings eller trådsäntlnings in- nehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

Föreslagen lydelse

r a d i o p r og r 3 m: radio— sändnings eller trådsändnings in- nehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt,

r e k l a m: ett radioprogram som är avsett att främja en närings- idkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

annonstid i televisi- o n e n: sändningstid i televisionen som inleds och avslutas av en sär- skild ljud- och bildsignatttr som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Innehav och användning av radio- sändare och mottagare Programföretags sändningsrätt m.m.

5 5 För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning krävs tillstånd av regeringen.

För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till- stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och når fler än 100 bostäder.

Varje innehavare av tillstånd en- ligt första eller andra stycket (programföretag) avgör ensam vad som skall förekomma i sändning som företaget anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall pro- gramföretaget iaktta bestämmelser- nu i 6 9" och 7 5 andra stycket.

"Tillstånd ges för viss tid. Varje innehavare av tillstånd en- ligt första eller andra stycket (programföretag) avgör ensam vad som skall förekomma i en sänd— ning som företaget anordnar med stöd av tillståndet. l-lärvid skall programföretaget iaktta föreskrtf- tema i b och 7 && samt I 7 5 andra styr.-ket. ! fråga om vad som sänds under annonstid i televisionen skall programföretaget också iaktta före- skrifterna i 8-15 55.

65

Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 5 första eller andra stycket skall utövas opartiskt och sakligt. l)ärvid.skall beaktas att en vitl- sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.

Nuvarande lydelse

Programföretag skall i program- verksamheten hävda det demokra- tiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda männi- skans frihet och värdighet.

För programföretag skall i övrigt gälla vad som föreskrivs i avtal mellan regeringen och företaget. 1 sådant avtal får som villkor för rätt att sända radioprogram på grund av tillstånd enligt 5 5 första eller andra stycket tas in

1. föreskrift om skyldighet att sända beriktigande och genmälc,

2. föreskrift till skydd för en- skilds privatliv,

3. föreskrift om förbud mot kom- ntersiell reklam och mot program som bekostas av annan än pro- gramföretag,

4. föreskrift om skyldighet att på begäran av myndighet sända med— delande till allmänheten, och

5. föreskrift om skyldighet att sända redogörelse som avses i 7 5 andra stycket.

Föreslagen lydelse

Programföretaget får inte i pro- gramverksamheten mot vederlag el- ler annars på ett otillbörligt sätt gyn- na ett kommersiellt intresse. Progra- mföretaget får dock i fråga om nå- gon som har bekostat ett program helt eller delvis lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

Programverksamltetcn skall som helhet präglas av det demokratiska statsski .kets grundidéer samt prin- cipen om alla människors lika vär- de och den enskilda människans frihet och värdighet.

Föreskrtfterna i första och andra styckena gäller inte vad som sänds under annonstid i televisionen eller annonser och liknande medde— landen i sökbar text-'I'V.

7 9"

Övriga villkor för programföreta— gets sändningsrätt skall tas in i ett avtal mellan regeringen och företa- get. I detta avtal får det bestämmas om skyldighet för programföretaget att

1. sända genmälen och berikti- ganden,

2. i programverksamheten respek- tera den enskildes privatliv,

3. sända ett mångsidigt program- utbud,

4. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslags- kraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

5. på begäran av myndighet sän- da meddelande till allmänheten, och att

6. sända redogörelse som avses i 17 5 andra stycket.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I avtalet får det också bestämmas om skyldighet för programföretaget att

I. inte sända reklant mot veder— lag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis,

2. endast under annonstid i tele- visionen sända reklam mot vederlag eller progrant mot betalning. och att

3. om någon annan har bekostat ett progrant helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

Annonser som sänds under annons- tid i televisionen

8 5

Under annonstid i televisionen får det endast förekomma

! . reklam och andra program som någon har uppdragit åt programföretaget att sända,

3. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet, och

3. programglimtar.

9 5

Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall fram- gå i vems intresse sändningen sker.

I annonser som sänds mot betal- ning eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionspro- grant som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommenta- rer.

IO 5

Annonser som sänds under an- nonstid i televisionen får inte syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intres- sefrågor på arbetsmarknaden.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. "”O/91149

]! 5

En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får inte syfta till att fånga upp- märksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det in- te uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli- gen vänder sig till barn under 12 år.

12 5

Programföretaget får inte diskri- minera någon som begär att företa- get skall sända en annons.

13 5

Av en programtjänsts sändnings- tid per dygn får högst tio procent avse annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. [8.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en tim- me mellan hela klockslag får an— nonser förekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter.

I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sändningstiden för annonser under annonstid i televi- sionen skall vara kortare än vad som föreskrivs i första och andra styckena.

I4 5

Annons—tiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

15 5

Annonser under annonstid i tele— visionen skall sättas in mellan pro- grammen. Annonser nted reklam får dock inte förekomma under an- nonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vän- dcr sig till barn under 12 år.

Utan hinder av första stycket förs- ta meningen får annonser avbryta ett program, om de sätts in

I. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser före— ställningar eller evenemang med pauser för publiken,

2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minu- ter; annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Annonser och liknande med- delanden i sökbar text-TV

16 5

Vad som föreskrivs i 8-15 55 gäl- ler inte annonser och liknande meddelanden i sökbar text-'I'V.

Radionämndens granskning

175

Radionämnden granskar om programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 5 första eller and- ra stycket har utövats i enlighet med 6 9" och avtalet mellan rege- ringen och företaget. Regeringen meddelar närmare bestämmelser om radionämndens verksamhet.

Radionämnden övervakar genom granskning [ efterhand om ett programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 & första eller and- ra stycket utövas i enlighet med denna lag och avtalet mellan rege— ringen och företaget.

Nuvarande lydelse

Om det föreskrivs i avtal mellan regeringen och programföretag skall företaget sända redogörelse för beslut av radionämnden, i vil- ket företaget förklarats ha brutit mot bestämmelser i denna lag eller i avtalet mellan regeringen och företaget.

Föreslagen lydelse

Om det har bestämts i avtalet mellan regeringen och programfö— retaget. skall företaget sända redo— görelse för beslut av radionämn- den, i vilket företaget förklarats ha brutit mot bestämmelser i denna lag eller i avtalet mellan regering- en och företaget.

Regeringen meddelar närmare fö- reskrifter om radionämndens verk- sant/tet.

18 &"

lz'tt prograntföretag skall på upp- ntaning av radionämnden tillställa nämnden en sådan upptagning av ett program sorti avses i Il) 9" första stycket radioansvarighetslagen (19bö.'75()t. Om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppma- ning, får nämnden förelägga vite.

Förbud mot censuringripanden

19 & Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej hel- ler förhjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäl- ler i fråga om trådsändningar.

! fråga om trådsändningar för of- fentlig förevisning av filmer och vi- deogram gäller dock sådant förbud som avses i första stycket endast om

1. sändningen är en vidaresänd- ning av en rundradiosändning el- ler av en sändning från en satellit i fast trafik eller

2. sändningen är en egen- sändning som också sker till bostä- der mcd stöd av tillstånd enligt 55 andra stycket eller i enlighet med bestämmelserna i lagen (1985:o77) om lokala kabelsändningar.

! fråga om trådsåndningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankontst eller of- fentlig tillställning gäller dock så— dant förbud som avses i första stycket endast om

]. sändningen år en vidaresänd— ning av en rundradiosändning el- ler av en sändning från en satellit i fast trafik eller

2. sändningen år en egen- sändning som också sker till bostä- der med stöd av tillstånd enligt Sä andra stycket eller i enlighet med bestämmelserna i lagen (!()85zo77) om lokala kabelsändningar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det— samma som i lagen om lokala kabelsändningar.

Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgranskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

! fråga om andra trådsändningar för offentlig förevisning av filmer och videogram än sådana som av— ses i andra stycket gäller föreskrif- terna i förardningen (195934!!! med särskilda bestämmelser om bio- grafföreställningar m.m.

2

Till böter dömes den som

1. underlåter att fullgöra anmäl- ningsskyldighet som avses i 9 5 första eller andra stycket, eller

2. uppsåtligen eller av oaktsam— het Iämnar ofullständig eller orik- tig uppgift i anmälan som avses i 9 5 första eller andra stycket, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

3

I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och video- gram vid allmän sammankomst el- ler offentlig tillställning än sådana som avses i andra stycket gäller fö— reskrifterna i lagen (1990.'88()) om granskning och kontroll av filmer och videogram.

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringsla- gen (l975.'1418), lagen (l978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen ( [978.764) med vissa bestäm- melser om marknadsföring av to- baksvaror och produktsäkerhetsla- gen (I988:l()04).

Anmälan om överlåtelse av tele- visionsmottagare

Straff m.m. 5

Till böter dömes den som ]. underlåter att fullgöra anmäl- ningsskyldighet som avses i 20 5)" första eller andra stycket, eller

2. uppsåtligen eller av oaktsam- het Iämnar ofullständig eller orik- tig uppgift i anmälan som avses i 20 5 första eller andra stycket, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Nuvarande lydelse

Till böter, högst femhundra kro- nor, dömes den som bryter mot föreskrifterna i 3 5 andra stycket eller 3 a 5 första eller andra stycket. Detsamma gäller den som vid fullgörande av uppgiftsskyl- dighet som avses i 9 5 tredje styck- ct uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, om ej går- ningen är belagd med straff i brottsbalken.

Föreslagen lydelse

'l'ill böter, högst femhundra kro- nor, dömes den som bryter mot föreskrifterna i 3 5 andra stycket eller 3 a 5 första eller andra stycket. Detsamma gäller den som vid fullgörande av uppgiftsskyl- dighet som avses i 20 5 tredje stycket uppsåtligen eller av oakt- samhet lämnar oriktig uppgift, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli IOQI.

2. Förslag till Prop. 1990/912149 Lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift

Härigenom föreskrivs att 7 5 lagen (1989z41) om TV- avgift skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse 7 g' 'l"V-avgiften är I 164 kronor för 'l'V-avgiften är I 236 kronor för ett år. Den skall betalas i fyra pos- ett år. Den skall betalas i fyra pos- ter om 29] kronor. ter om 309 kronor.

Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas se-

nast sista vardagen före avgiftsperiodens början. För innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperio- den skall 'l'V-avgift betalas med så stort belopp i förhållande till årsavgif— ten som motsvarar innehavstiden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

' Senaste lydelse "NU:—WS. 15

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (l989:41) om TV-avgift

Härigenom föreskrivs att 7 5 lagen (1989z41) om 'l'V- avgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydeLse Föreslagen lydelse 7 5' 'l'V-avgiften är I 164 kronor för 'l'V-avgiftcn är I 320 kronor för ett år. Den skall betalas i fyra pos- ett år. Den skall betalas i fyra pos- ter om 291 kronor. ter om 330 kronor.

Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas se- nast sista vardagen före avgiftsperiodens början.

För innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperio- den skall 'l'V-avgift betalas med så stort belopp i förhållande till årsavgif— ten som motsvarar innehavstiden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

' Senaste lydelse 19911:475.

4. Förslag till Prop. 1990/911149 Lag om ändring i närradiolagen (1982z459)

Härigenom föreskrivs att () & närradiolagen (19821459) skall ha följan- de lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 5 För närradio gäller inte () och för närradio gäller inte 6-18 55 7 M radiolagen (l9ööz755). radiolagen (l*)()6:755).

Dena lag träder i kraft den 1 juli 1991.

5. Förslag till Prop. 1990/91zl49 Lag om ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar

Härigenom föreskrivs att 6 5 lagen (1981:508) om radiotidningar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse (» ä' För radiotidningar gäller inte 6 För radiotidningar gäller inte 6- oeh 7 55 radiolagen (1966:755). 18 55 radiolagen (19662755).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

' Senaste lydelse 1983:495. 18

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar

Härigenom föreskrivs att 19 5 lagen (1985:ö77) om lokala kabelsänd— ningar' skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse 19 & l-"ör lokala kabelsändningar gäl- ' l-"ör lokala kabelsändningar gäl- ler inte 6 oeh 7 59" radiolagen ler inte 6-18 55 radiolagen (19661755). (19661755).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

' Lagen omtryckt 1985:1115t>.

Prop. 19901911149

ll)

7. Förslag till Lag om ändring i radioansvarighetslagen (l966:756)

Härigenom föreskrivs att det i radioansvarighetslagen (1966z756) skall införas två nya paragrafer, 2 a och 2 b 55, av följande lydelse.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

2 a 5

Utan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror eller vid marknadsföring till barn.

2 b &

Vad som föreskrivs i 7 kap. 3 & tryckfrihetsförordningen om att går- ningar inte skall anses som tryckfri- hetsbrott, därför att de begås genom meddelanden där det brottsliga är dolt, gäller också i fråga om

I. reklamfinansierad television,

2. sökbar text-'IV. Vad som i den i första stycket angivna föreskriften sägs om tryek- frihetsbrott skall därvid i stället avse yttrandefriheubrotl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

8. Förslag till Lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs att 22 a 5 lagen (1960:729') om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

22aä'

Har företag som avses i 225 första stycket rätt att i utsändning återgiva verk, ntå företaget för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i program upptaga verket på anordning genom vilken det kan återgivas. Har sådan upptag- ning dokumentariskt värde, mä den bevaras i arkiv som avses i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptag- ningar.

Upptagning som avses i första stycket får utnyttjas endast för bevisändamål, om ej annat följer av 22 c 5.

Har företag som avses i 22 ' första stycket rätt att i utsändning återge verk, får företaget också ta upp verket på en anordning genom vilken det kan återges, om detta sker

1. för att säkerställa framtida be- visning om utsändningens innehåll eller

2. för att det behövs för att en statlig myndighet skall kunna fullgö- ra sina uppgifter när det gäller att i efterhand utöva tillsyn över utsänd- ningsverksamheten.

Har sådan upptagning som avses i första stycket dokumentariskt värde, får den bevaras i arkiv som avses i lagen (1978.'487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptag- ningar.

Upptagning som avses i första stycket får utnyttjas endast för ändamål som anges där, om ej an- nat följer av 22 e &.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Den skall tillämpas även på verk som har kommit till före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs om verk gäller också framföranden som avses i 45 5.

' lnförd genom 1978:488.

Prop. 1990/911149

9. Förslag till Lag om ändring i lagen (1978z763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 5 lagen (19781763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

25

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av al- kohol skall särskild måttfullhet iakttagas vid marknadsföring av al- koholdryek. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknads- föringsåtgärd ej får företagas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol.

Föreslagen lydelse

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av al- kohol skall särskilt] måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alko- holdryek. Därvid gäller särskilt att reklam— eller annan marknadsför- ingsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande el- ler som uppmanar till bruk av al— kohoL

Vid marknadsföring av alkohol- dryck får inte användas kontntersiell annons i ljudradio- eller televisions- program.

Vid marknadsföring av spritdryek, vin eller starköl får ej användas kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryck- frihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för så— dan tlryek.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

10. Förslag till Lag om ändring i lagen (1978z764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror

Härigenom föreskrivs att 2 5 lagen (l978:7ö4) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2 .

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av to- bak skall särskild måttfullhet iakt- tagas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller särskilt att reklam— eller annan marknads- föringsåtgärd ej får företagas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Föreslagen lydelse

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av to- bak skall särskild måttfullhet iakt- tas vid marknadsföring av tobaks— vara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan mark- nadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsö- kande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Vid marknadsföring av tobaksva- ra får inte användas kommersiell annons i ljudradio- eller tele- visionsprogram.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Utbildningsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 1991

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden lljelm- Wallén. Göransson, Hellström, Johansson, Lindqvist, lönnqvist, 'l'halén, Freivalds, Wallström. Lööw. Persson. Molin, Sahlin. Åsbrink

föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om radio- och TV-frågor

Sammanfattningsvis bör riktlinjerna för Sveriges Radio—koncernen inför en ny avtalsperiod ,vara följande. Uppdraget bör vara oförändrat. Nuva- rande ägarförhållanden och företagsform förutsätts i huvudsak vara oförändrade. För verksam heten bör Sveriges Radio disponera fyra riks- täckande sändarnät för ljudradio och två rikstäckande sändarnät för TV.

Programverksamheten bör, förutom av Utbildningsradion. handhas av ett programbolag för TV och ett för ljudradio. Detta innebär att Lokalradion och Riksradion förs samman till ett Ijudradioföretag. Mo- derbolaget i koncernen bör inge anslagsframställning till regeringen och fördela av staten tilldelade medel. Moderbolaget bör vidare ansvara för beredskapsplanering samt fördelningen och placering av sändningstid om programföretagen inte själva kan enas. Moderbolaget bör även vara ett organ där koneerngemensamma frågor bereds. Vidare bör det finnas ett dotterbolag för avgiftsuppbörd och avgiftskontroll. Staten bör sluta avtal med samtliga dessa bolag. Styrelserna bör utses så att personsam— band råder mellan moderbolag och resp. programföretag i enlighet med vad som tidigare anförts.

Jag övergår nu till att redovisa mina synpunkter beträffande ekono- miska förutsättningar m.m.

6.2 Förlängning av avtalen med Sveriges Radio- koncernen

Mitt förslag: Nuvarande avtal mellan staten och företagen inom Sveriges Radio-koncernen bör förlängas med sex månader intill utgången av år 1992. En ny avtalsperiod bör omfatta perioden I januari 1993 31 december 1998.

Skälen till mitt Förslag: Nu gällande avtal mellan staten och Sveriges Radio—koncernen löper ut den 30 juni 1992. Jag avser att senare åter- komma till regeringen med förslag om att säga upp avtalen eftersom av- talen annars med automatik förlängs i tre år.

Eftersom Sveriges Radio-koncernens verksamhetsår numera sam- manfaller med kalenderåren bör nuvarande avtal förlängas med sex må- nader. ! fortsättningen kommer därmed avtalsperiodernas inledning och avslutning att vara anpassade till Sveriges Radios räkenskapsår. En ny avtalsperiod kan således inledas den 1 januari 1993. 1 likhet med vad som tidigare gällt för avtal med Sveriges Radio-koncernen anser jag att den nya avtalsperioden bör vara sex är.

6.3 Ekonomiska villkor

Min bedömning: Sveriges Radios verksamhet bör även fortsätt- ningsvis finansieras med medel som riksdagen anvisar från rundradiokontot. Medelstilldelningen värdesäkras liksom nu med utgångspunkt i ett index. Med början är 1992 får Sveriges Radio en reformram om 150 milj.kr. per år i fyra års tid, sam— manlagt 600 milj.kr. Rundradiokontots intäkter består huvud- sakligen av TV-avgiftsmedel men kompletteras även med andra intäkter.

På Sveriges Radio ställs ett rationaliseringskrav om samman— lagt 200 milj.kr. under åren 1993 och 1994. De medel som fri- ställs genom ytterligare rationaliseringar får behållas för reform- insatser.

Sveriges Radio: För att möta 1990-talets krav på radio och TV i all-' mänhetens tjänst fann Sveriges Radio Ali vid sitt ställningstagande till den s.k. SR-studien, att koncernen behöver resursförstärkningar. En framräkning till 1989 års prisnivå av detta resurstillskott beräknas till 561 milj.kr. Om hänsyn även tas till effekterna av de omvärldsföränd- ringar som skett sedan SR-studien gjordes behöver koncernen ytterligare medelstillskott. Den ökade konkurrensen medför högre priser på inköp- ta program och evenemang, högre personalkostnader samt ökade kost- nader vid produktionsutläggningar. Vidare innebär det ägaransvar som tilldelats koncernen för fastighetsbcståndet ett ökat medelsbehov på ca oll milj.kr. per år för att kunna förbättra underhållet. Dessa förändring— ar gör att koncernens medelsbehov för perioden fram till år 1995 kan beräknas öka med 785 milj.kr. per år i 1989 års prisläge. En treårsför- delning av resursbehovet, i stället för det ursprungliga femårsperspekti- vet, innebär ett resurstillskott på 262 milj.kr. för år 1992.

Sveriges Radio anför vidare att beslutsprocessen vad gäller medelstill- delning och avgiftsnivå skulle kunna förenklas samtidigt som den bring- as i överensstämmelse med syftet med den framtida statliga budgetpro- cessen och medge ett utvecklat och preciserat finansiellt samordningsan- svar för företaget.

Två metoder föreslås. Metod ] innebär att riksdagen fattar beslut om endast rundradiorörelsens medelsbehov för en viss period. medan rege- ringen ges bemyndigande att fatta beslut om 'l'V-avgiftens storlek. Metod 2 innebär att riksdagen fattar beslut om endast 'l'V—avgiftens storlek för en viss period och att intäkterna för uppbörden direkt tillfaller Sveriges Radio—koncernen. Regeringen skulle få ett bemyndigande att indexupp- räkna 'l"V-avgiften i mellanperioden.

Sveriges Radio förordar metod 2. Man anser att incitamenten till en mer rationell hantering av driften sannolikt skulle öka med detta alter- nativ. Koncernen skulle, oberoende av utvecklingen av antalet avgiftsbe- talare. få klara sig med de intäkter som uppbördsverksamheten inbring-

ar. Sveriges Radio skulle även få ett fullständigt finansiellt ansvar för den samlade metlelshanteringen.

Skälen till min bedömning: Jag erinrar inledningsvis om vad jag tidi- gare anfört om att reklam inte bör tillåtas i Sveriges Television och om den omprövning av finansieringsförulsättningarna som skall ske inför medelstilldelningen för år 1996.

Mot bakgrund av de diskussioner som förts inom radio- och TV- beredningen konstaterar jag att det råder ett brett samförstånd när det gäller att värna om Sveriges Radios ställning som ett oberoende public service-företag. Finansieringen bör utformas så att den inte hotar Sveri- ges Radios integritet. Företaget bör stå fritt från kommersiella. politiska eller andra organisationsintressen. De ekonomiska förutsättningarna för Sveriges Radios verksamhet bör därför nu läggas fast så att framförhåll- ning och planering underlättas. I likhet med vad som nu gäller bör me- delstilldelningen värdesäkras genom ett index. Jag utgår från att man i förberedelsearbetet inför den nya avtalsperioden kommer att behandla frågan om de i indexet ingående komponenterna är väl avvägda och motsvarar kostnaderna för verksamheten även när den kommer att in- nefatta ersättning för programinsamling och utsändning.

För att ge Sveriges Radio goda planeringsförutsättningar är det vik- tigt att nu ange vilka resurstillskott resp. rationaliseringskrav som kon- cernen har att räkna med inför den nya avtalsperioden. Enligt min me- ning bör Sveriges Radios medelstilldelning ökas med 150 milj.kr. per år fr.o.m. år 1992 till t.o.m. år 1995, vilket motsvarar en sammanlagd re- formram om 600 milj.kr. i nu aktuellt prisläge. Med denna förstärkning av Sveriges Radios resurser ges förutsättningar för ett varierat program- utbud av hög kvalitet även i den nya mediesituationen. Rationaliserings- kravet på vardera 100 milj.kr. för år 1993 resp 1994, eller totalt 200 milj.kr.. utgör en del av finansieringen av nyss nämnda reformmedel. Enligt min mening bör de medel som friställs genom rationaliseringar i övrigt inom Sveriges Radio—koncernen få behållas för ytterligare reform- insatser.

Programföretagen bör genom de medel som ställs till förfogande i större utsträckning än nu ges möjligheter att väga olika slags kostnader mot varandra. Det kan exempelvis röra sig om produktionskostnader i förhållande till programinsamlings- och utsändningskostnader eller kostnader för lokaler. Det bör inte förekomma att i sig kostnadskrävan- de resurser av programföretagen upplevs som fria resurser. Från pro- gramföretagens synpunkt är exempelvis i dagsläget utsändningen av ett program en tjänst som inte medför någon utgift. [Enligt min mening bör i så stor utsträckning som möjligt organisationsformer och rutiner utfor— mas så att de verksamhetsansvariga sporras till ett effektivare resursut— nyttjande. Jag återkommer senare till några riktlinjer inom detta områ- de när det gäller en ny finansieringsordning för sändarnät (se avsnitt 7.2).

Genom den föreslagna resursanvisningsmodellen till Sveriges Radio bibehåller staten, i likhet med nu, sitt ansvar för-att tillförsäkra företaget

tillräckliga medel för att uppfylla de högt ställda krav som gäller. Den andra sidan av detta ansvar är frågan om intäkter till rundradiokontot. Som jag tidigare har nämnt kommer den huvudsakliga delen av kontots intäkter under överskådlig tid att komma från TV-avgiftsmedel. Därut- över kan resurser tillföras kontot genom koneessionsavgifter från en marksänd reklam-TV—kanal. På sikt kan det också bli fråga om att medel som frigörs i samband med en förändring av sändarnätets finansiering kan tillföras. I fråga om koneessionsavgifter och ny finansieringsordning för sändarnätet vill jag nämna att jag har för avsikt att senare återkom- ma till regeringen med närmare förslag så snart bl.a. utredningsunderlag kommer att föreligga. lieslutsprocessen vad gäller medelstilldelning och avgiftsnivå bör alltså inte förändras.

lnför tlen nya avtalsperioden anser jag att Sveriges Radio bör ges ett ökat ansvar för sina byggnadsinvesteringar. De medel som hittills anvi- sats för att täcka kapitalkostnader för vissa byggnadsinvesteringar enligt en investeringsplan som fastställdes år 1986 bör inte längre anges i en särskild post. Jag utgår från att Sveriges Radio i sitt beslutsunderlag kommer att redovisa hur en övergång kan ske till en modell där medels— anvisningen till Sveriges Radio—företagen sker samlat.

Jag återkommer i avsnittet om medelsberäkningar m.m. till mina förslag i fråga om 'l'V-avgiftens storlek under åren 1991 och 1992.

6.4 Sveriges Radios möjligheter till sponsring av program

Mitt förslag: Frågor om sändning av sponsrade program bör regleras i avtalen mellan staten och vart och ett av programföre— tagen inom Sveriges Radio—koncernen. Eftersom företagens sändningar inte skall finansieras med reklam, bör huvudprinci- pen vara att företagen inte heller skall träffa uppgörelser med sponsorer om finansiering av program.

För Sveriges Television bör dock införas en rätt att träffa uppgörelser om sponsring i fråga om program, där sändningen gäller en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning som anordnas av någon annan än programföretaget. För sportevenemang gäller detta dock endast om evenemanget är av större svenskt eller internationellt intresse.

Samma krav som bör ställas på ett reklamfinansierat 'l'V— företag i fråga om sändning av sponsrade program bör ställas på programföretagen inom Sveriges Radio.

Rapporten om sponsring: Förslagen i rapporten (Ds 1989165) Spons— ring m.m. av Sveriges Radios program har redovisats tidigare (se avsnitt 11.92).

Utredaren redovisar två alternativ för programföretagen inom Sveri- ges Radio-koncernen när det gäller att sända sponsrade program. För att Sveriges Radio-företagen skall kunna delta i det europeiska program— samarbetet krävs som minimum en anpassning av nuvarande regelverk.

Alternativ 1 innebär att nuvarande tillämpning av förbudet mot ex- tern finansiering också bekräftas formellt. Avtal om sponsring av pro- gram får i princip inte träffas av programföretagen. lleträffande utländ- ska program som helt eller delvis sponsrats föreslås bestämmelser som medger en anpassning till F.uroparådskonventionen om gränsöverskri— dande 'l'V.

Alternativ 2 innebär att sponsring av program i begränsad omfatt- ning medges. Programföretagen ges rätt att träffa sponsringsöverenskom- melser när det gäller sport- och kulturprogram, men inte för program inom områden som nyheter, samhällsfrågor och religiös förkunnelse samt program som vänder sig till barn och språkliga minoriteter. Som sponsorer bör inte tillåtas företag som sysslar med tillverk- ning/försäljning av alkoholdrycker, tobaksvaror eller läkemedel.

Utredaren förordar alternativ 2. , Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer med utred— aren om att nuvarande regelverk bör ändras och anpassas efter vad som gäller i andra länder. De problem som kan uppstå vid sponsorfinansi- ering med risker för programföretagens integritet och självständighet tas upp av flera instanser. Andra förordar att ett mindre restriktivt system etableras.

Sveriges Radio anför att den föränderliga situationen visar att lagar och avtal bör anpassas till den utveckling som ägt rum. lin anpassning måste vidare göras till kraven i 1",uroparådskonventionen. Sveriges Ra- dio förordar därför alternativ 1. För Sveriges 'l'elevisions del bör emel- lertid ett principiellt sponsringsförbud förses med flera undantag än de två som anges i rapporten. Sveriges Radio betonar att ett strikt regelverk gör det möjligt att upprätthålla allmänhetens tilltro till företagets förmå- ga att hävda det programmässiga och journalistiska oberoendet.

Skälen till mitt förslag: Det har blivit vanligt med sponsring i 'I'V— sammanhang. inte minst vid stora internationella sportevenemang. För att Sveriges Television skall ha förutsättningar att i framtiden kunna sända sådana arrangemang när de äger rum i Sverige eller i utlandet kan sponsring bli en nödvändighet.

Sponsringsmöjligheterna får emellertid inte styra Sveriges Televisions utbud till tittarna. När det exempelvis gäller sportområdet är det enligt min mening viktigt att man som ett företag i allmänhetens tjänst strävar efter en bred täckning av olika idrottsgrenar och sportevenemang. Att olika evenemang i sponsorsammanhang har varierande attraktionskraft bör inte innebära någon skillnad. Jag utgår därför från att program- företagets bevakning av sportevenemang och jämförbara sammankom— ster eller tillställningar i huvudsak skall finansieras av pr'ogrambolaget självt.

Mot denna bakgrund anser jag att Sveriges Television bör ges möjlig— heter till programfinansiering genom sponsring för sändningar från vis—

sa evenemang som arrangeras av någon annan än programföretaget. På Prop. 1990/Ql:l4*) detta område ges därmed företaget liknande möjligheter som sina ut- ländska motsvarigheter. Villkoret att evenemang skall arrangeras av nå- gon annan än programföretaget utesluter givetvis inte att Sveriges 'l'ele— vision kan göra vissa tekniska föranstaltningar för att underlätta sänd- ningen utan att 'l'V-företaget därmed anses få någon arrangt'irsroll.

Mitt förslag innebär bl.a. att Sveriges Television i undantagsfall för t.ex. sportevenemang av större svenskt eller internationellt intresse bör kunna träffa uppgörelser med sponsorer om finansiering av program. Det kan exempelvis röra Sig om olympiska spel. internationella eller svenska mästerskap samt deltävlingar i internationella cuper eller serier. eller evenemang av motsvarande betydelse.

1. Inledning

Frågan om reklamfinansiering av svensk marksänd television behandla- des under år 1989 av en särskild utredare, statssekreteraren i utbild- ningsdepartementet Sverker Gustavsson. Utredaren bedrev sitt arbete under benämningen TV-utredningen (U 1989:04) och överlämnade i september det året betänkandet (SOU 1989173) TV-politiken.

'l'elevisionen har också varit föremål för annat utredningsarbete som rör sändningars finansiering.

Frågan om ändrad lagstiftning på grund av reklamfinansierade 'l'V- sändningar har utretts av radiolagsutredningen (U 1985:ll5) - särskild ut- redare: justitieombudsmannen Jan Pennlöv. Genom tilläggsdirektiv den 3 maj 1989 (dir. 198921) uppdrog regeringen åt denna utredning att fö— reslå den lagstiftning som kunde bli aktuell med anledning av TV— utredningens arbete. Radiolagsutredningen överlämnade i februari 1990 delbetänkandet ("SOU l99ll:7) lagstiftning för reklam i svensk TV.

Vidare har en sakkunnig i utbildningsdepartementet som jag förord- nat, direktören Leif Larson. utrett vissa frågor om sponsring i Sveriges Radio-koncernens program. Den sakkunnige överlämnade i oktober 1989 rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios pro— gram.

'l"V-utredningens betänkande och _rapporten om sponsring har re- missbehandlals. lin förteckning över remissinstanserna och en samman- ställning av remissyttrandena har offentliggjorts i promemorian (Ds 199027) Remissyttranden över 'l'V-politiken. betänkande av TV- utredningen, och Sponsring m.m. av Sveriges Radios program, rapport av en särskild utredare.

Även radiolagsutredningens delbetänkande har remissbehandlats. "l'ill protokollet i detta ärende bör fogas utredningens lagförslag som bi-

laga ] samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställ— ning av remissyttrandcna som bilaga 2.

För det fortsatta beredningsarbetet i TV—reklamfrågan och vissa andra radio— och 'l'V-politiska frågor beslutade regeringen den 6 december 1991) att tillsätta en särskild beredningsgrupp under ordförandeskap av Sverker Gustavsson. Från riksdagspartierna medverkar i gruppen riks— dagsledamötcrna Anders Björck (m), Åke Gustavsson (s), Bo llammar (v), Jan Ilyttring (c). Kaj Nilsson (mp), Catarina Rönnung (s). lngrid Sundberg (m) och Jan-Erik Wikström (fp). Gruppen kallas radio- och 'l'V-beredningen.

Beredningens arbete har hittills huvudsakligen gällt 'l'V- reklamfrågan. linligt vad jag har inhämtat anser en majoritet av grup- pens ledamöter att rätten att bedriva reklamfinansierade sändningar bör förbehållas en ny tredje 'l'V-kanal, som ett företag som står utanför Sve- riges Radio-koncernen bör svara för. Detta är även min uppfattning. Jag finner det därför motiverat att regeringen nu behandlar 'l'V- reklamfrägan från denna utgångspunkt. I sammanhanget tar jag också upp vissa andra radio- och 'l'V—frågor.

I fortsättningen tecknar jag först en bakgrund (avsnitt 2) till dagens situation. Mina överväganden och förslag redovisas i avsnitten 3-8 under följande huvudrubriker: — Vissa huvudprinciper i mina förslag (avsnitt 3), - Lagstiftningsfrågor med tanke på i första hand reklamfmansierade 'l"V-sändningar i marknätet (avsnitt 4), — litt reklamlinansierat 'l'V-företag (avsnitt 5), Riktlinjer för Sveriges Radio-koncernen (avsnitt 6), - Vissa utredningar (avsnitt 7), - Medelsberäkningar m.m. (avsnitt 8). Vid beredningen av detta ärende har jag samrått med cheferna för justitie-, social-, kommunikations- och finansdepartcmenten samt stats— räden Åsbrink och Wallström.

Hänvisningar till S1

Lagrådet

Regeringen beslutade den 7 februari _1991 att inhämta lagrådets yttrande över vissa lagförslag som upprättats inom utbildningsdepartementet. bl.a. ett förslag till lag om annonser i televisionen. De till lagrådet re- mitterade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bi- laga 3.

lagrådet har yttrat sig över förslagen den 5 mars 1991. lagrådets ytt- rande hör fogas till protokollet som bilaga 4.

Lagrådet kritiserar det förhållandet att de remitterade förslagen byg— ger på den hittills tillämpade ordningen enligt vilken det förutom reg- lerna i radiolagen (19()o:755) - finns ett avtal mellan staten och varje programföretag. som reglerar det materiella innehållet i företagets sänd— ningar. l—lnligt lagrådet saknar yttrandefrihetsbegränsningar genom avtal, vare sig de medges i lag eller ej. stöd i regeringsformen.

Lagrådsremissens avsnitt 3 motsvaras i propositionen av avsnitt 4. Jag tar ställning till lagrådets synpunkter på olika ställen där (se främst av- snitten 4.1.1, 4.2.3, 4.4.1. 4.4.4, 4.5.2, 4.9.2 och 4.9.3).

Hänvisningar till US1

2. Bakgrund

Hänvisningar till S2

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 1

2.1. Den internationella utvecklingen

Fram till början av 1980-talet förekom endast marksändningar för att distribuera "TV-program till allmänheten i Europa. En marksänd TV— signals räckvidd är som mest ca 70 km. Utanför det sändande landet kan därför signalen tas emot endast i vissa gränstrakter.

På grund av den begränsade tillgången på radiofrekvenser är det inte möjligt att medge fri etablering av marksändande TV-företag. I de fiesta länder har ett enda eller några få företag tillstånd att bedriva rikstäckan— de TV-sändningar till allmänheten. [ Europa har staterna sedan gam- malt fastställt långtgående förpliktelser för de företag som fått tillstånd att sända.

Mot bakgrund av de olika nationella förutsättningarna har varje land utformat sin egen radio— och TV-politik. Målen för verksamheten skiftar mellan olika länder, men oftast har det funnits en strävan att uppnå go- da mottagningsmöjligheter för alla, objektivitet i nyhetsrapporteringcn, publicistiskt oberoende för programföretagen. mångfald och kvalitet i programmen, tonvikt på nationell programproduktion och ett på det eg- na landet inriktat ämnesval. Konkurrensen mellan olika programföretag var tidigare i allmänhet liten eller obefintlig.

En kombination av mottagaravgifter och reklam har varit det vanli- gaste sättet att finansiera radion och televisionen i Västeuropa. Endast ett fåtal länder har förlitat sig helt och hållet på det ena eller andra av dessa finansieringssått.

1 de länder där det är tillåtet för TV-företag att finansiera sändningar med reklam, gäller i allmänhet noggranna regler för reklaminslagens in- nehåll, omfattning och inplacering.

Användningen av satelliter för att sända 'l'V-program till allmänheten har givit publiken och annonsörerna alternativ till de marksända kana- lerna.

En telesatellit förstärker en radiosignal från en sändare på jorden och sänder den tillbaka till jorden. [ princip kan satellitens signal tas emot inom ett mycket stort område.

Telesatelliter kan delas in efter sin tekniska beskaffenhet eller sitt an- vändningsområde. Någon klar och allmänt vedertagen indelningsgrund finns inte, utan olika indelningar används för skilda ändamål.

Den internationella telekonventionen och det till konventionen hö- rande s.k. radioreglementet innehåller föreskrifter om tilldelning av ra- diofrekvenser för olika ändamål, bl.a. hur radiofrekvensspektrum får användas för olika slags satellittjänster. ! detta avseende skiljer man mel-

lan bl.a. fast satellittraftk, "Fixed-Satellite Service". och satellit- rundradio, "Broadcasting-Satellite Service".

Fast satellittraftk betyder satellittraf'tk mellan markstationer på be- stämda platser. Som fast satellittraf'tk räknas också alla sändningar till satelliter.

Med satellitrundradio förstås att det från satelliter sänds program som är avsedda att tas emot direkt av en större allmänhet. Med direkt mottagning avses både individuell mottagning och mottagning via cen- tralantcnnanläggningar.

l radioreglementet finns bestämmelser som reserverar vissa frekvens- band för fast satellittraf'tk och andra för satellitrundradio. Det finns också regler om vilka procedurer som skall följas då någon avser att börja utnyttja en satellit för ett visst ändamål.

Det har emellertid visat sig att satellitanvändningen inte alltid sker på det Sätt som varit avsikten vid frekvensplaneringen.

1 Europa startade försök med att sända 'l'V-program via satellit till kabelnät i början av 1980-talet. Fram till år 1988 användes uteslutande s.k. kommunikationssatelliter som sänder med låg effekt över stora om- råden och använder frekvenser för fast satellittraftk. l huvudsak tillhör- de dessa satelliter den internationella telesatellitorganisationen lntelsat eller dess europeiska motsvarighet Eutelsat. [ slutet av år 1988 uppsändes Europas första s.k. direktsändande sa- tellit eller rundradiosatellit. Sådana satelliter sänder med hög effekt på frekvenser som är avsatta för satellitrundradio. 'l'äckningsområdet skall vara avpassat för ett visst land eller en viss grupp av länder. Sedan nor- merna för direktsändande satelliter fastställdes har emellertid den tek- niska utvecklingen på mottagarsidan gjort att mottagning med god kvali— tet kan ske i betydligt större områden än man ursprungligen trodde. Under våren 1989 togs den första s.k. medeleffektsatelliten i bruk för sändningar till Europa. Denna satellit, Astra, ägs av ett privat konsorti— um i Luxemburg. En medeleffektsatellit använder frekvenser för fast sa- tellittraftk. Den har emellertid högre sändareffekt än de äldre kommu- nikationssatelliterna och dess ändamål är främst att distribuera TV till hushållen. Numera har också lntelsat och Eutelsat sänt upp medelef— fektsatelliter. För närvarande utsänds ett 80—tal programkanaler från satellit över Europa. Några nationella TV-företag använder satellit för att mata marksän- dare eller för att nå landsmän i andra länder. Dessa sändningar kan också tas emot i kabelnät eller med hjälp av särskilda satellitmottagare. Exempel på sådana kanaler är den sovjetiska televisionen och de italien- ska RAI ] och 2. Sveriges Televisions sändningar sänds ut via satellit till kabelnät i Norge. Den franskspråkiga satellitkanalcn TV 5 består av program från na- tionella TV-företag i Frankrike, Belgien, Schweiz och Kanada. Det brit- tiska BBC sänder ut en "satellitversion" av företagets två marksända ka- naler. Det statliga amerikanska Worldnet sänder informationsprogram av olika slag.

De kommersiella ”TV-företagens programkanaler är dels inriktade på allmän underhållning, dels specialkanaler.

Av de allmänna underhållningskanalerna vänder sig numera de fles- ta till ett visst land eller språkområde. De tidigare försöken att vinna pu- blik i stora delar i ii.-Europa med ett allmänt inriktat engelskspråkigt pro- gramutbud verkar så gott som ha övergivits. Programmen är genomgå- ende reklamfinansierade.

Specialkanalerna har en inriktning mot ett visst slag av program, t.ex. nyheter, sport, långfilmer, djur och natur, barnprogram eller pop- musik. Vissa av kanalerna innehåller reklam, medan andra helt finan- sieras med abonnemangsavgifter ("betal—TV"). Även för vissa av special- kanalerna märks en tendens att välja inriktning mot bestämda språkom- räden.

Under de år som satellitsändningar av 'I'V-program förekommit har flera programföretag upphört med verksamheten eller uppgått i andra företag. Det verkar rimligt att anta att det även i fortsättningen kommer att ske strukturförändringar inom branschen.

För de mottagande länderna har satellitsändningarna inneburit att de nationella TV-företagen fått konkurrens av företag som kan arbeta helt på kommersiella villkor. Dessa företag behöver inte ta några kulturpoli- tiskt betingade hänsyn i sitt programval och de lyder inte under sådana restriktioner i fråga om reklam eller programinnehåll i övrigt som gäl- ler för de flesta marksändande ”rv-företag.

Ett enskilt land har begränsade möjligheter att påverka vad som tas emot från en satellit. lnsikten om detta har efter hand blivit alltmer ut- bredd i Europa. Den nya situationen har därför resulterat i att staterna gått samman om vissa gemensamma regler om TV—sändningar till all- mänheten. Två olika instrument har arbetats fram.

Europarådet öppnade i maj 1989 för undertecknande en europeisk konvention om gränsöverskridande television. 1 oktober samma år be- slutade Europeiska gemenskapen (EG) ett s.k. direktiv till medlemssta- terna med vissa föreskrifter om TV—sändningar.

De båda instrumenten har stora likheter. Det ansvariga landet blir skyldigt att se till att sändningarna uppfyller vissa minimikrav. I gengäld skall de länder där sändningarna tas emot inte hindra vidaresändning av program som uppfyller kraven. Minimireglerna gäller bl.a. förekomst av våldsinslag, pornografi och rashets i programmen, skydd för barn och ungdom, rätt till beriktigande av uppgifter, andel europeiska program samt reklam och sponsring.

Europarådets konvention träder i kraft när sju stater har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av den, vilket ännu inte har skett. Eventu- ella tvister om innebörden av reglerna skall i första hand lösas genom överläggningar mellan berörda stater. l sista hand kan det bli aktuellt med skiljedom. En ständig kommitté med representanter för konven- tionsstaterna skall hjälpa till vid tolkningen av bestämmelserna och med att lösa tvister.

Prop. 1990/911149

l-LGs direktiv skall vara genomfört i medlemsländerna senast i okto- ber l99l. Eventuella tvister om tillämpningen kan avgöras av EGs dom— stol.

Radiolagsutredningen har fått i uppdrag att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till 'l'V— konventionen och lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs för att detta skall kunna ske.

2.2. Marksänd ljudradio och television i Sverige

Rundradioverksamheten i Sverige bedrivs i huvudsak inom ramen för ett dominerande företag. Sveriges Radio. som har långtgående förpliktel- ser att verka i allmänhetens tjänst.

Sedan slutet av 1970-talet utgör Sveriges Radio en koncern med Sve- riges Radio All som moderbolag samt som dotterbolag bl.a. Sveriges 'fe- levision AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges lokalradio AB och Sveri- ges Utbildningsradio AB. Det är dessa dotterbolag som svarar för sänd- ningarnas innehåll och som därmed är programföretag i den mening som radiolagen (I%6:755, omtryckt 1086leth avser. För uppbörden av 'l'V-avgifter finns dessutom dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna AB.

Aktierna i Sveriges Radio AB ägs av organisationer och företag inom folkrörelsesektorn (60 %), näringslivet (20 %) och pressen (20 %). Re— geringen utser ordförande och ytterligare sex ledamöter i bolagets styrel— se. medan fem ledamöter utses av bolagsstämman.

lnom Sveriges Radio-koncernen har moderbolaget det övergripande ansvaret för allt utom själva programverksamheten. Moderbolaget utser dotterbolagens styrelser. Det är också moderbolaget som för koncernens räkning avger anslagsframställning till regeringen och fördelar de av sta- ten tilldelade medlen mellan bolagen inom koncernen.

Sändningarna av Sveriges Radio—koncernens programföretag distri- bueras av televerket. Programmen kan i princip tas emot i alla befolka- de delar av vårt land. Det finns två rikstäckande sändarnät för TV och fyra rikstäckande sändarnät för ljudradio inom FM- bandet. Vissa ljud- radiosändningar sänds också från AM-sändare.

lagstadgade krav gäller om att rätten att sända skall utövas opartiskt och sakligt och om att programverksamheten skall präglas av demokra- tiska värderingar. l avtal mellan staten och de olika programföretagen finns bestämmelser om att företagen skall sända ett mångsidigt program- utbud av god kvalitet. Varje programföretag bestämmer ensamt vad som skall förekomma i företagets sändningar. Radionämnden prövar genom cftcrhandsgranskning om programföretagen har iakttagit de regler som gäller för verksamheten.

Enligt avtalen med staten får inte programföretagen i sändningarna medge kommersiell reklam mot vederlag. Restriktioner gäller också mot att sända sponsrade program.

Sveriges Radios och televerkets drifts- och investeringsutgifter för den allmänna programverksamheten bekostas med 'l'V—avgiftsmedcl. Även radionämndens verksamhet bekostas på detta sätt. Utlandspro-

grammen i Sveriges Riksradio betalas dock över statsbudgeten under ut- rikesdepartementets huvudtitel. Över statsbudgeten betalas också Sveri- ges Radio—koncernens och televerkets kostnader för utsändning av en svensk TV-kanal i södra Finland.

TV-avgiftens storlek bestäms av riksdagen. Fr.o.m. den 1 juli 1990 är den årliga avgiften för att inneha en TV-mottagare 1 164 kr.

Riksdagen bestämmer också medelstilldelningen till Sveriges Radio, televerket och radionämnden. För Sveriges Radios kostnadskompensa- tion tillämpas ett särskilt index.

Vid sidan av Sveriges Radio-koncernens sändningar förekommer viss annan radio- och trädsändningsverksamhet. Det är fråga om antingen sändningar till allmänheten inom begränsade områden eller sändningar som riktar sig till speciella grupper.

Med närradio avses rundradiosändningar med begränsad räckvidd av ljudradioprogram. Närradion är ett språkrör för det lokala ideella fören- ingslivet. Varje sändningsberättigad sammanslutning kan i närradion ge uttryck för sitt budskap. Kommersiell reklam och sponsrade program får inte förekomma i sändningarna. Närradionämnden prövar frågor om tillstånd att sända närradio och har tillsyn över verksamheten.

Den 1 juli 1900 pågick närradiosändningar i 158 sändarområden. 2 290 sammanslutningar hade sändningstillstånd.

Med radiotidningar avses radioprogram för synskadade som innehål- ler material ur dagstidningar. Programmen sänds ut nattetid över FM- nätet och spelas in automatiskt hos de synskadade.

”Tillstånd för sändning av en radiotidning ges till ägaren av den ny- hetstidning som skall vara förlaga till radiotidningen. Sändning av an- nonsmaterial får ske endast om ljudet är förvrängt eller innehållet ko- dat.

1 augusti 1990 utsändes 31 dagstidningar som radiotidningar. För verksamheten utgår ett särskilt statligt bidrag. Bidragsmedlen fördelas av taltidningsnämnden, som också meddelar tillstånd att sända radiotid- ningar'.

Sedan år 1986 pågår en försöksverksamhet med utsändning i Stor- stockholmsområdet av en finländsk TV-kanal från Nacka—sändaren. Sändningarna är avsedda för de ca 40 000 finsktalande hushåll som finns i området.

TV-sändningarna skall bestå av vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan har sänts ut i Finland av Finlands na- tionella rundradioföretag, Oy Yleisradio Ab. Kommersiell reklam får inte förekomma i sändningarna.

Regeringen har givit Sverigefinska Riksförbundet tillstånd att bedriva vidaresändningsverksamheten. Svenska staten betalar de sändningstek- niska kostnaderna och ger bidrag till riksförbundet för dess kostnader. 1 de program som vidaresänds ingår av upphovsrättsliga skäl inte utländ- ska filmer. serier m.m.

l årets budgetproposition (prop. 1990/911100 bil. I0 s. 351) har rege- ringen föreslagit att den särskilda lag som finns för verksamheten skall fortsätta att gälla till utgången av år 1992.

Prop. 1990/91;149

Efter förslag av regeringen i prop. 1990/91:25 har riksdagen (1990/91 KrU:9, rskr. 98) beslutat att programmen också skall distribueras i kabel på ett 20—tal orter, där det finns många finsktalande.

Utbyggnaden av kabelnät med större kapacitet för mottagning av TV- program satte igång i Sverige i och med att vissa europeiska TV-företag började använda satelliter för sändningar till allmänheten.

Enligt uppgifter från kabelnämnden kunde den 1 januari 1991 ca 1 500000 bostäder nås av satellitsändningar. Siffran motsvarar ca 45 % av landets hushåll.

Vid sidan av de större kabelnäten finns sådana nät som omfattar högst 100 bostäder. Antalet hushåll som är anslutna till sådana nät eller till anläggningar för individuell mottagning av satellitsändningar kan uppskattas till några hundra tusen.

Verksamheten med sådana kabelsändningar som inte innebär vidare- sändning av sändningar från satelliter, s.k. egensändningar, har utveck- lats långsamt. Dct finns för närvarande lokala kabelsändarföretag på 19 orter. Dessutom har möjligheten att upplåta kanaler för egensändningar utnyttjats i ett 50-tal fall. De upplåtna kanalerna används mest för att sända rullande textinformation, s.k. kabeltext. Program av annat slag fö- rekommer i blygsam omfattning.

Kabellagstiftningen bygger på att det krävs tillstånd av kabelnämnden för att vidaresända programkanaler från satelliter samt för egensänd- ningar eller upplåtelse av kanalutrymme för sådana sändningar i kabel- nät som når fler än 100 bostäder.

Kravet på tillstånd gäller emellertid inte för vidaresändning av rund- radiosändningar. Enligt ett beslut av kabelnämnden i februari 1989 skall medeleffektsatelliten Astra vid tillämpningen av kabellagen behandlas som en rundradiosatellit. 1 ett beslut den 29 november 1990 har nämn- den gjort samma bedömning av bl.a. satelliterna Eutelsat ll, llorisont och Tele-X. Den praktiska följden av nämndens beslut är att ett stort an- tal satellitsända program numera kan vidaresändas i kabelnät utan krav på tillstånd.

Radiolagsutredningen har i uppdrag att föreslå en kabelsändningslag— stiftning som är så utformad att regler för vidaresändning av satellitpro- gram förblir effektiva oavsett från vilken kategori av satelliter program- men sänds ut.

2.3. TV-utredningen

l 'l'V-utredningens betänkande (SOU 198973) "PV-politiken presenteras tre huvudalternativ för hur reklamfinansiering av svensk television skulle kunna anordnas. Samtliga förutsätter att de reklamfinansierade programmen sänds ut i ett rikstäckande nät från marksändare och upp- fyller i demokratisk ordning fastställda krav på kvalitet och omväxling.

Det första alternativet innebär att reklamsändningar inleds av Sveri- ges Television. Reklaminslag kan sändas i den ena av företagets två ka- naler eller i båda.

Enligt det andra alternativet delas Sveriges Television upp i två före- tag, ett för varje kanal. Det ena företaget lämnar Sveriges Radio- koncernen och sänder helt reklamfinansierade program, medan det andra stannar kvar i koncernen och sänder avgiftsfinansierade program utan reklam.

Utredningens tredje alternativ innebär att ett fristående programföre- tag sänder TV-program med reklam i en nyupprättad rikstäckande tred- je kanal. Sveriges "Television fortsätter sina avgiftsfinansierade sändning- ar utan reklam i två kanaler.

I det alternativ där reklaminslagen skulle förekomma i Sveriges 'l'ele- visions sändningar förutsätts ingen ändring av nu gällande programreg- ler bortsett från att förbudet mot att medge kommersiell reklam mot ve- derlag upphävs och att det klargörs att kraven på opartiskhet och saklig— het inte skall gälla för reklaminslagen.

1 de båda alternativ där reklamsändningarna skall skötas av ett före— tag utanför Sveriges Radio-koncernen föreslås att kraven på program- verksamheten i mycket skall överensstämma med vad som i dag gäller för Sveriges Television, Ett reklamfinansierat 'l'V-företag bör emellertid inte åläggas långtgående förpliktelser när det gäller att t.ex. tillgodose olika minoritetsintressen eller fullgöra folkbildningsuppgifter.

Enligt utredningen bör kretsen av ägare till ett fristående 'I'V-förctag ha sådan sammansättning att ingen åsiktsriktning kan dominera. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från olika områden i samhället.

Ett fristående 'l'V—t'öretag bör få sitt sändning,—tillstånd för en begrän— sad tidsperiod. Utredningen anger sex till åtta år som en lämplig första avtalsperiod.

Reklaminslagens innehåll avses vara underkastat gällande marknads— l'öringslagstiftning. Särskilda regler föreslås emellertid för reklam till barn och för viss åsiktsreklam.

En helt reklamfinansierad 'l'V—kanal föreslås få sända högst sex mi- nuter reklam per timme. Reklaminslagen bör i första hand placeras i block mellan programmen men det bör under vissa förutsättningar vara tillåtet att avbryta program med reklam.

Om Sveriges Television skulle få sända betald reklam kan reklam- mängdcn vara mindre, kanske tre minuter i timmen. Det finns då enligt utredningen inte anledning att frångå principen att reklaminslagen skall placeras mellan programmen.

2.4. Radiolagsutredningen

l delbetänkandet (SOU 199017) lagstiftning för reklam i svensk TV har radiolagsutredningen behandlat vissa av de Iagstiftningsfrågor som föran— leds av 'l'V—utredningens betänkande.

En särskild lag om annonser i televisionen föreslås. ] lagen, sotn skall gälla för ett programföretag som sänder reklam mot vederlag, reg— leras vad som får förekomma i annonser, annonsvolymen och hur an-

nonser får sättas in i sändningarna. Särskilda restriktioner för reklam till barn föreslås.

Utredningen förordar också flera andra lagändringar, till vilka jag återkommer i det följande. Jag vill emellertid redan här peka på den ändring som föreslås av den s.k. demokratibestämmelsen i radiolagen. Detta förslag har inte med 'l'V-reklamfrågan att göra, utan syftet år fram- för allt att klargöra vad regeln bör betyda när det gäller bevakning av vissa händelser. '

2.5. Regeringens proposition om en yttrandefrihetsgrundlag

Regeringen beslutade den 22 november 1990 en proposition om en yt- trandefrihetsgrundlag (prop. 1990/91:64). De nya bestämmelserna före- slås träda i kraft den I januari 1992.

Grundlagsförslagct gäller yttrandefriheten i radio, TV. filmer, video- gram och ljudupptagningar m.m. I förhållande till tryckfrihetsförord- ningen (förordningen omtryckt 1988zl448) utgör lagförslaget en helt självständig tcxt.

Portalbestämmelsen i förslaget säger att varje svensk medborgare gen— temot det allmänna är tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar. åsikter och känslor i vilket ämne som helst (1 kap. 1 5 första stycket).

Yttrandefriheten enligt lagförslaget har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. 1 den får inga andra begränsningar göras än de som följer av den föreslagna grundlagen (1 kap. l & andra stycket).

Förslaget slår fast att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd (3 kap. l 5 första stycket). Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får däremot regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända (3 kap. 2 5 första stycket).

1 specialmotiveringen till sistnämnda föreskrift anförs (s. 116) att i ordet villkor inbegrips ett sådant system med avtal mellan staten och tillståndshavarna som finns i dag.

l-"ör radio och TV som massmedier innebär i övrigt förslaget att det tillskapas generellt tillämpliga regler som till grundlagens nivå höjer de från tryckfrihetsrättcn hämtade principerna om censurförbud för myn- digheter och andra allmänna organ, ensamansvar och källskydd. be— gränsning av möjligheterna till kriminalisering samt särskild rättegångs- ordning med tillgång till jury. När grundlagen träder i kraft kommer den därmed att ersätta kärnan i gällande föreskrifter i radioansvarighcts— lagcn (19001756) och övriga lagar av motsvarande innebörd.

(irundlagen skall vara tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälp- medel (1 kill). () 5 första stycket). Däremot skall grundlagsskyddet inte

omfatta kommunikationsradio och liknande icke massmediehetonad anv vändning av radiofrekvenser eller trädnät.

(.irundlagen skall gälla häde markbundna sändningar och sådana sa- tellitsändningar som utgår från Sverige (1 kap. () '; första stycket), t.ex. upplänkar till en satellit från svenskt territorium. l-"öreskrifterna om en- samansvar och källskydd m.m. kommer därmed i motsats till vad som är fallet med bestämmelserna i radioansvarighetslagen att kunna gälla också sändningar av satellitsändande programföretag.

[ vissa avseenden öppnar grundlagen för en reglering vid sidan av denna genom vanlig lag.

I-"ör det första skall vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 59" tryckfrihetsför- ordningen om att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovs- mäns rättigheter. annonser om alkohol eller tobak, kreditupplysnings- vcrksamhet och tillvägagångssätl för anskaffande av uppgifter utan hin- der av grundlagen gälla också i fråga om radioprogram. filmer och ljud— upptagningar (1 kap. 12 5 första stycket).

Hänvisningen till 1 kap. 9 5 tryckfribetsförordningen innebär bl.a. att det är möjligt att lagstifta om förbud mot att vid marknadsföring av alkohol eller tobak använda kommersiella annonser i ljudradio- och '1'V-program. .

Grundlagens andra öppning gäller att det i lag får meddelas föreskrif- ter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program. som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverk— samheten (1 kap. 12 &" andra stycket).

! specialmotiveringen till 1 kap. 12 5 andra stycket anförs (s. 113) att regleringenli styckets första mening öppnar för en möjlighet att genom lag avgöra om reklam skall få förekomma i inhemsk radio och TV och att reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte.

_ I_-',n illustration till styckets innebörd ger enligt propositionen radio— lagsutredningens betänkande (SOU 199(1:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV. De föreskrifter som föreslås i detta betänkande skulle, anför föredragande statsrådet. i grundlagens mening utgöra villkor för reklam i radioprogram.

Med uttrycket kommersiell reklam avser grundlagsft'irslaget rent af— färsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättning av varor el— ler tjänster m.m; däremot faller inte under detta begrepp reklam som är inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka människors beteende i viss riktning. 1 specialmotiveringen an— förs (s. 1 14) att till den senare sortens reklam, som i dagligt tal brukar kallas åsiktsannonsering, bör kunna hänföras t.ex. meddelanden från politiska partier. 1)et uttalas att det bör finnas möjlighet att i lag medde- la föreskrifter även om sådan reklam. [ sammanhanget hänvisas till SOU 199017 5. 192-199.

Prop. NNO/*) l : i 41)

Uttrycket annan annonsering anges bygga på begreppsbildningen i den europeiska '1'V-konventioncn och i det aktuella betänkandet av ra- diolagsutredningen.

Slutligen uttalas om 1 kap. 12 å andra stycket att föreskriften när det gäller sponsring lämnar samma utrymme för reglering i vanlig lag som i fråga om kommersiell reklam och annan annonsering.

Hänvisningar till S2-5

2.6. Regeringens proposition om ändring i radioansvarighctslagen m.m.

1 september 1990 började Nordisk 'l'elevision All sändningarna av sina program via 'l'ele-X-satelliten ("TV 4").

1 en framställning till justitiedepartementet den 3 augusti 1990 har bolaget hemställt att regeringen snarast vidtar åtgärder för att för riksda- gen föreslå en lagstiftning som innebär att sändningar från TV 4 kom- mer att omfattas av samma yttrandefrihetsrättsliga regler som gäller för de företag som har tillstånd att sända enligt radiolagen. l—Lnligt bolaget skulle det vara olyckligt om denna fråga fick sin lösning först i samband med en framtida mer övergripande revidering av den yttrandefrihets- rättsliga lagstiftningen.

Svenska journalistförbundet har i en framställning till justitiedepar- tementet den 29 augusti 1990 också framfört krav om lagstiftning i äm- net.

Med anledning av framställningarna har regeringen den 31 januari 1991 beslutat en proposition om erforderliga lagändringar (prop. 1990/91:94). Propositionen bygger på en inom justitiedepartementet upprättad promemoria den 2 december 1990 med förslag till ändringar i radioansvarighetslagen och lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrif- ter och Ijud- och bildupptagningar. Vid ett möte i justitiedepartementet den 12 december 1990 framförde företrädare för vissa myndigheter samt företag och organisationer synpunkter på promemorians innehåll.

Propositionen innebär bl.a. att det görs ett tillägg i 1 5 första stycket radioansvarighetslagen om att lagen gäller — förutom yttrandefriheten i Ijudradio- och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt program- företag får sända med stöd av tillstånd enligt 5 9" första eller andra stycket radiolagen- också yttrandefriheten i radioprogram till allmänhe- ten som förmedlas från annat svenskt programföretag genom satellit- sändning som utgår från Sverige.

I propositionen föreslås vidare ändringar i radioansvarighetslagen med utgångspunkt från ett förslag av radiolagsutredningen om att vissa delar av förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarig- hetslagen bör inarbetas i lagen. varav kan följa att förordningen som så— dan upphävs.

Propositionens förslag till ändring i pliktexemplarslagen går ut på att även satellitsändande företag som måste göra s.k. referensupptagningar av program enligt radioansvarighetslagen bör vara skyldiga att - sedan de

bevarat upptagningarna i sex månader lämna dessa som pliktexemplar Prop. 1990/91:149 till arkivet för ljud och bild. 1)e aktuella lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 1991.

3. Vissa huvudprinciper i mina förslag

Hänvisningar till S3

3.1. En bred politisk lösning

Under den senare delen av 1980-talet har vi kunnat iaktta en snabb ut- veckling både när det gäller satellitsänd TV och i fråga om marksänd TV i utlandet.

Som jag har berört tidigare sänds ett 8l.l-ta1 programkanaler ut från satellit över EurOpa. Det finns ett stort antal specialkanaler med inrikt- ning mot särskilda intresseområden. Flera nationella TV-företag ligger bakom redigerade satellitprogram med det bästa ur den egna produktio- nen. 1-'ör de reklamfinansierade underhållningskanalernas del märks en tyngdpunktsförskjutning i riktning från de tidigare "all-europeiska" pro- grammen till programkanaler som vänder sig till enstaka länder eller språkområden.

] många länder har det skett förändringar inom den nationella televi— sionen. Förändringarna bar i allmänhet inneburit att reklamfinansie- ring har kommit att spela en större roll i den marksända televisionen. [ några länder har de programpolitiska följderna av en intensiv konkur- rens mcllan olika reklamfinansierade 'l'vaöretag kommit till klart ut- tryck i form av ett utslätat programutbud, som främst är inriktat på un- derhållning.

1 de nordiska länderna finns reklamfinansierad '1'V sedan lång tid i Finland och Island. 1 Danmark inleddes sändningar i en delvis reklam— finansierad andra '1'V-kanal så sent som år 1988. 1 Norge pågår förbere— delserna för att starta en ny reklamfinansierad 'l'V—kanal.

Även inom ljudradions område har det skett förändringar i vår om- värld, men dessa har haft mindre omfattning än för televisionens del. Det förekommer satellitsända ljudradioprogram. men betydelsen av des— sa är begränsad eftersom de satelliter som används inte medger rörlig mottagning. ] den allmänna debatten i Sverige har det framförts förslag om olika nya former av ljudradiosändningar.

Ett ställningstagande till 'l"V-reklamfrågan i Sverige har, som tidigare har berörts, förberetts genom två utredningars arbete. 'l'V-utredningens betänkande (SOU 1989173) 'l'V-politiken har en mer principiell inrikt- ning, medan radiolagsutredningen behandlar Iagstiftningsfrågorna i be- tänkandet (SOU l99l):7) Lagstiftning för reklam i svensk TV. Remissbe— handlingen av utredningarnas förslag, liksom den offentliga debatten, vi- sar att 'I'V-reklamfrågan i vissa avseenden fortfarande är kontroversiell.

Med hänsyn till den betydelse som radion och televisionen har för möjligheten att utnyttja yttrandefriheten är det angeläget att politiska beslut om villkoren för radio- och TV-verksamhet kan fattas under så stor politisk enighet som möjligt. Ämnesområdet är även tekniskt och lagstiftningsmässigt komplicerat. Av dessa skäl har, som jag nämnt, före— varande proposition utarbetats i samverkan med en beredningsgrupp

som innehåller representanter för de partier som är representerade i riksdagen.

Utifrån överläggningarna i heredningsgruppen gör jag bedömningen att de förslag som jag i det följande kommer att lägga fram i allt väsent- ligt bör kunna få stöd av en bred majoritet i riksdagen. Detta innebär gi- vetvis inte att åsikterna överensstämmer på varje punkt eller att de som har andra uppfattningar än mina skulle avstå från att framföra dessa när ärendet behandlas i riksdagen. Vad jag syftar på är emellertid att bered- ningsgruppens diskussioner ger mig anledning att förmoda att det finns en bred samstämmighet i fråga om alla viktiga punkter i förslaget.

De förslag som jag lägger fram innebär bl.a. att det blir möjligt att använda reklam som inkomstkälla för svensk marksänd telvision och att ett fristående programföretag skall kunna börja sända marksänd TV med reklam fr.o.m. slutet av innevarande år. Den nödvändiga lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Förslagen berör också villkoren för Sveriges Radio—koncernens verk— samhet.

De nuvarande avtalen mellan staten och Sveriges Radiovkoncernens olika företag gäller till utgången av juni 1992. Med hänsyn till att Sveri- ges Radio-koncernens räkenskaper fr.o.m. år 1990 redovisas per kalen- derår bör den nuvarande avtalsperioden förlängas med ett halvår till ut- gången av år 1992. De nya avtalen kommer alltså att börja gälla den 1 januari 1993.

Genom att de innevarande avtalen förlängs behöver inte riksdag och regering ta slutlig ställning till villkoren för Sveriges Radio för den kommande avtalsperioden förrän under år 1992. ”La. med hänsyn till att förutsättningarna för Sveriges Radio—koncernen bör kunna över- blickas när beslut om en fristående reklam-TV-kanal fattas är det emel- lertid önskvärt att vissa riktlinjer för tiden efter den 1 januari 1993 an— ges redan nu.

Mina förslag och bedömningar innehåller följande huvuddelar.

* Inkomster från marknaden för TV-reklam i Sverige skall bidra till att finansiera svensk marksänd television.

* l:".tt programföretag som är fristående från Sveriges Radio— koncernen ges rätt att sända annonsfinansierade 'l'V—program i ett nytt rikstäckande nät av marksändare.

* För all marksänd televisionen skall gälla krav på kvalitet och ett mångsidigt programutbud.

* Sveriges Radio—koncernens uppdrag förblir oförändrat. Sändningar- na skall ske i två kanaler för television och fyra kanaler för ljudradio. Organisationen skall förenklas och effektiviseras.

* Sveriges Radio-koncernens verksamhet finansieras i huvudsak med 'l'V—avgiftsmcdel. Koncernens sändningar skall inte innehålla betalda an— nonser. Finansieringen tas upp till prövning inför medelstilldelningen för är 1996.

* Avtalen mellan staten och rekIam—'l'V—förelaget resp. Sveriges Radio—koncernen bör löpa på sex år. RekIam—'l'V—ft'iretagets avtalstid bör

inledas i slutet av år 1991 eller under år 1992. Sveriges Radios avtal bör gälla fr.o.m. den 1 januari 1993.

* Sändarnätet för rundradio får en ny huvudman. Finansieringssättet förändras.

* Myndighetsuppgifterna inom rundradions område samordnas. * De tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av ljudradio och television utreds. _ '

1 de följande kapitlen kommer jag att närmare behandla de olika frå— gorna. I detta sammanhang vill jag anföra vissa principiella motiv för mina ställningstaganden.

3.2. Reklaminkomster skall finansiera svensk television '

Det nuvarande förbudet mot reklam som en metod att finansiera TV i Sverige har sin grund i bl.a. de oönskade effekter som förknippas med sådana sändningar. Som exempel kan nämnas att reklam i etermedierna har ansetts hota dagstidningarnas ekonomi, att reklam i TV i jämförelse med annan annonsering uppfattas som påträngande och informations— fattig och att, som utländska erfarenheter visar, reklamfinansiering kan leda till ett utslätat programutbud och till-att programföretagens obero- ende hotas.

Sedan några år tilbaka använder emellertid olika företag satelliter för att nå den svenska allmänheten med reklamfinansierade 'l'V-sändningar. För närvarande kan ca 45 % av de svenska hushållen ta emot dessa.

Den pågående utbyggnaden av kabelnät kommer säkerligen att med-

föra att antalet bostäder där det är möjligt att ta emot satellitprogram .

ökar ytterligare något. Effekterna av TV-reklam kommer sålunda att framträda även vid ett bibehållande av nuvarande förbud mot reklamfi- nansierade sändningar i marknätet, låt vara kanske inte med samma styrka som i det fallet att marksändningar med reklam när hela folket.

De flesta satellitsända programkanaler har en utformning som är an— passad till verksamhetens kommersiella syfte. De har en tonvikt på un- derhållningsprogram av olika slag, och de syftar till att locka den publik som är attraktiv för annonsörerna. Någon motsvarighet till de krav som i de flesta länder ställs på den marksända televisionen finns inte för sa- tellitkanalerna.

Ett medel för att dra en stor publik till en TV-kanal år att förvärva ensamrätt att sända intressanta sportevenemang, nyare filmer och popu- låra TV-serier. 1 en situation med flera reklamsåndande TV-företag är kampen om det mest attraktiva programstoffet ett .viktigt inslag i kon- kurrensen mellan företagen.

För 'l'V-publikens del får denna konkurrens betydelse främst om det inte är möjligt för alla att ta emot de attraktiva programmen. Om t.ex. en stor idrottstävling sänds i en satellitkanal i stället— för i den marksän— da televisionen kommer de TV—tittare som saknar tillgång till satellitpro- gram inte att kunna följa tävlingen i TV. Det spelar däremot ingen roll

för publiken om ett visst program sänds i den ena eller andra marksän- da kanalen, förutsatt att mottagningsmöjligheterna är desamma för alla kanaler.

I takt med att kabelnäten byggs ut kan de satellitsändande program- företag som har framgång hos publiken förväntas få tillgång till allt stör- re resurser för att förvärva program. Genom att det inte ställs kulturpo- litiskt grundade krav på dessa företag kan de dessutom anslå en stor del av de ökade resurserna till att anskaffa just program inom de mest pu- blikattraktiva kategorierna. För Sveriges Television kommer en sådan si- tuation att innebära svårigheter. Företagets förpliktelser omfattar både att sända populära program till en stor publik och att tillgodose önske- målen hos mindre grupper. Om inköpskonkurrensen driver upp priser- na på de mest publikdragande programmen kommer företaget att få det allt svårare att fullgöra sina förpliktelser mot både stora och små grup- per hland publiken.

Utöver vad jag redan har sagt anser jag därför att jag kan sammanfat- ta utvecklingen i följande ordalag. Lån betydande del av Sveriges befolk- ning kommer att nås av 'I'V-reklam från satelliter. De reklamsändande företagens programtablåer kommer att vara sammansatta utifrån kom— mersiella hänsyn, och de kommer inte att följa några nationellt fastställ— da riktlinjer vad gäller t.ex. förekomst av program av svenska upphovs— män eller om svenska förhållanden, eller vad gäller att det skall sändas nyhets- och aktualitetsprogram. Sveriges Television kommer att få allt större svårigheter att fylla sin uppgift att sända ett omväxlande program- utbud till hela svenska folket.

Mot den här bakgrunden finner jag det befogat att förespråka en så- dan omläggning av TV-politiken att reklamsändningar tillåts i marknät. l fråga om marksändningar från sändare här i landet kan svenska poli- tiskt valda organ få inflytande över att programverksamheten i väsentli- ga avseenden motsvarar de önskemål som bör ställas på en nationell 'l'V- kanal vad beträffar mångfald, kvalitet och balans. Även med sådana för— pliktelser bör en marksänd TV-kanal kunna bli så attraktiv för annonsö- rerna att reklamintäkterna kommer att kunna bekosta en kvalitativt in— riktad programverksamhet. Det blir då också på ett helt annat sätt än vid ett fortsatt reklamförbud i marksändningar möjligt att motverka de oönskade följderna av 'l'V-reklam.

3.3. En ny rikstäckande TV-kanal

Reklaminkomster kan användas på olika sätt i den marksända televisio- nen. En möjlighet är att låta reklaminkomster tillsammans med avgifts- medel finansiera den befintliga televisionen. En sådan blandad finansie- ring är sedan länge den vanliga i Europa. Om en sådan ordning inför- des i Sverige skulle resurserna för den befintliga televisionen kunna ökas, 'l'V-avgifterna sänkas eller bådadera. TV-tittarna skulle kunna dra fördel av längre sändningstid, mer påkostade program eller lägre 'l'V— avgifter. Antalet 'l'V—kanaler skulle emellertid förbli oförändrat, åtmin-

stone under bästa sändningstid och för de tittare som inte kan ta emot satellitprogram. De satellitsändande programföretagen skulle spela en li— ka viktig roll som hittills för de 'l'V-tittare som kan ta emot program— men. De problem som följer av att vissa intressanta program skulle för— behållas tittare med tillgång till satellitprogram skulle kvarstå oförän- drat.

Mot denna bakgrund förordar jag att reklamintäkter används för att bekosta ytterligare en TV-kanal. Sändarnätet för den nya kanalen bör snabbt byggas ut så att sändningarna kan tas emot i alla befolkade delar av landet.

Ett viktigt skäl för mitt förslag är att ökade valmöjligheter på så sätt blir tillgängliga för hela befolkningen. Det ökade urval som reklamfi- nansieringen för med sig blir inte bara förbehållet de hushåll som är ka- belanslutna eller som har kostat på sig en egen parabolantenn.

Denna lösning innebär också att de problem som kan bli en följd av att olika programföretag skaffar sig ensamrätt till de mest åtråvärda pro— grammen blir mindre omfattande. ()m olika marksändande TV-företag kämpar om t.ex. det mest attraktiva sportmaterialet kotnmer resultatet inte att bli att vissa grupper bland publiken utestängs från sådana 'l'V- program som de tidigare har kunnat se.

Ett annat viktigt skäl för att inrätta ytterligare en 'I'V-kanal är att det på så sätt blir möjligt att låta ett från Sveriges Radio-koncernen friståen- de programföretag inleda TV—sändningar i Sverige.

Genom att ett nytt programföretag kan verka under full redaktionell och programmässig självständighet möjliggörs ökad mångfald. Händelser och skeenden kan belysas från nya synvinklar. Det nya programföreta- get kommer att kunna organisera verksamheten med utgångspunkt i da— gens teknik och produktionsförhållandcn. och kan utveckla journalisti- ken och programpt'nitiken utifrån egna förutsättningar. Förekomsten av ett nytt programföretag som i viktiga avseenden kommer att arbeta un- der Iikartade villkor som Sveriges Television bör också kunna få en sti— mulerande inverkan på det sistnämnda företaget.

3.4. Krav på kvalitet och ett mångsidigt programutbud

Möjligheten att sända television är en begränsad nationell resurs. Det är naturligt att den som får tillgång till denna möjlighet också tar på sig ett ansvar för hur möjligheten används.

Som samlingsbeteckning för de villkor som hittills har gällt för den svenska televisionen används benämningen "programverksamhet i all- mänhetens tjänst". Innebörden har av 'l'V—utrcdningen sammanfattats under rubrikerna "Geografisk rättvisa". "Redaktionellt oberoende", "Mångfald och balans" och "Ett omväxlande programutbud av god kva— litet". Målet är att, inom de begränsningar som resurstillgång och sänd- ningstid sätter upp. ge hela publiken tillgång till ett intressant program— utbud. I detta ingår att fungera som en arena där åsikter bryts och där

olika infallsvinklar prövas samt att sända program som vänder sig till så- väl stora som små grupper inom publiken.

Jag vill understryka att ansvaret att tillgodose mindre gruppers in- tressen inte är liktydigt med att endast betjäna små grupper av särprägla- de individer. De flesta människor torde på vissa områden ha smak och intressen som överensstämmer med majoritetens medan de på andra områden har önskemål som inte delas av så många andra. ] realiteten ingår alla medborgare i ett stort antal minoriteter. Ett programutbud som präglas av mångfald tillgodoser därför behovet av omväxling hos en majoritet inom publiken. Dessutom finns det givetvis TV-tittare som på grund av t.ex. funktionsncdsättningar eller bristande kunskaper i sven- ska behöver särskilda åtgärder för att kunna följa programmen.

Utländska erfarenheter visar att reklamfinansierade televisionsförctag som arbetar helt på den kommersiella marknadens villkor tenderar att sända ett ensidigt programutbud med tonvikt på underhållningsprogram som i första hand syftar till att vid varje tillfälle dra största möjliga pu- blik. Mindre publikgruppers intressen tillgodoses inte. Ett programut- bud som anpassas till annonsfmansieringens förutsättningar innebär därför att TV-tittarna får mindre möjlighet att välja mellan program av olika slag.

Enligt min mening bör ett reklamfinansierat 'l'V-företag vars säntl- ningar när hela befolkningen ha goda förutsättningar att uppfylla vill- kor för programverksamheten som går utöver det som kan uppfattas som optimalt från kommersiell synpunkt. Villkor av detta slag kan gälla t.ex. ett omväxlande programutbud, som innehåller program av olika slag och som vänder sig till olika delar av publiken. Finansieringssättet innebär emellertid att ett reklamfrnansierat TV—företag inte kan uppfylla lika långtgående krav som ett programföretag som finansieras med avgif- ter.

Genom att såväl reklam-TV-företaget som Sveriges Televisions sänd- ningar skall uppfylla villkor av angivet slag i fråga om programverksam- heten kommer emellertid de samlade TV-sändningarna över marknätet att fungera i allmänhetens tjänst. När det gäller den större delen av pro- gramutbudet kommer ansvaret för att så sker att vara delat mellan Sve- riges Television och reklam-TV-företaget. l fråga om vissa programtyper och publikgrupper kommer ansvaret emellertid att som hittills odelat åvila Sveriges Television.

Av det sagda följer att kraven på Sveriges Televisions programverk- samhet även i fortsättningen kommer att vara lika omfattande som för närvarande. Det innebär bl.a. att programutbudet skall vara omväxlande och ta hänsyn till de skiftande behov, intressen och förutsättningar som finns i befolkningen, varvid även mindre gruppers intressen skall tillgo- doses. Det skall finnas utrymme för en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och för ett mångsidigt utbud av program på svenska språket och med svenska artister och svenska upphovsmän.

För att dessa ambitioner skall uppfyllas behöver Sveriges Television sända program av många olika slag, t.ex. nyhetsprogram, sportprogram,

underhållningsprogram av olika slag, kultur— och debattprogram, barn- program samt program om religion och vetenskap. Sveriges Television måste också ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter och till olika grupper av handikappade.

Även om tillkomsten av ett nytt programföretag innebär att Sveriges Televisions uppgifter i vad avser en del av programverksamheten kom- mer att delas med det nya företaget kommer inte Sveriges Televisions ansvarsområde att bli smalare än vad det är i dag. Det kommer alltså fortfarande att omfatta allt från nyhetssändningar och populära under- hållningsprogram till t.ex. särskilda program för hörselskadade perso- ner. Svcriges Television kan dock vid utformningen av sin program- verksamhct ta hänsyn även till vad det nya programföretaget sänder.

3.5. Sveriges Radio—koncernens finansiering

Det kan anföras skäl för att såväl ett nytt TV-företag som Sveriges Tele- vision får rätt att finansiera sina sändningar genom att sända betalda an— nonser. Ett argument är att en större del av den möjliga reklaminkom— sten då utnyttjas för TV-ändamål, ett annat är att det kommer att bli lät- tare att finansiera resursförstärkningar till Sveriges Radio-koncernen. Ännu ett argument är att behovet av TV—avgiftsmedel kan bli lägre om Sveriges Radio-koncernen delvis kan finansieras med reklam. Ett ytterli- gare argument är att konkurrens mellan flera reklam-TV-företag leder till gynnsammare villkor för annonsörerna.

För egen del anser jag inte att Sveriges Television, åtminstone inte för närvarande, bör få möjlighet att sända betalda annonser. Det främsta skälet för min uppfattning är att reklamfinansiering kan hota program— verksamhetens integritet.

Det nya fristående TV-företaget kommer att ha en självständig ställ- ning i förhållande till Sveriges Radio men kommer att vara beroende av reklaminkomster för att finansiera verksamheten. Utländska erfarenhe- ter tyder på att finansiering med reklam påverkar programpolitiken-i. särskilt hög grad i en situation då flera inhemska TV-företag tävlar om inkomsterna från den nationella reklammarknaden. ] de länder där man har en sådan situation leder konkurrensen mellan olika program— företag till att programmen anpassas till en minsta gemensam nämnare för publiksmaken. Konkurrens på 'l'V-reklammarknaden innebär visser- ligen att annonsörerna får flera TV-företag att välja mellan men medför att publikens valmöjligheter krymper. Om det däremot finns TV—företag som är oberoende av reklaminkomster och som därför inte tvingas ta hänsyn till annonsörernas önskemål, måste ett reklamfinansierat TV- företag kunna mäta sig med det reklamfria företaget för att kunna be- hålla publikens förtroende och därmed sina inkomstmöjligheter på sikt.

Jag vill också peka på svårigheterna att, i varje fall i nuvarande kon- junkturläge, finansiera två TV-kanaler med reklam. Det finns också en risk för att dagspressen, som redan känner av vikande annonsinkomster,

skulle få stora svårigheter om en stor del av annonseringen överfördes till televisionen.

Om Sveriges Television skall behållas som ett reklamfritt företag blir det emellertid nödvändigt att på andra sätt se till att Sveriges Radio- koncernen får tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att kunna full- göra sitt uppdrag. [ det sammanhanget bör man bl.a. ta hänsyn till att den ökade inköpskonkurrensen har medfört kraftiga prisstegringar på vissa typer av programmaterial.

Eftersom vi i Sverige inte har erfarenhet av TV-reklam i stor skala går det inte att med full säkerhet bedöma hur stora resurser som kan tillföras svensk television från TV—reklammarknaden. De uppskattningar som har gjorts har använt olika metoder och utgått från olika antagan- den i fråga om vilka villkor som skall gälla för reklamsändningarna. De har därför givit olika resultat. .

Man kan emellertid konstatera att ett 'l'V-företag som får tillgång till ett rikstäckande. nät av marksändare kommer att få en avsevärd konkur- rensfördel i form av högre befolkningstäckning i förhållande till de pro- gramföretag som utnyttjar satellit. Enligt min bedömning bör man där- för kunna räkna med att reklamsändningar i en TV—kanal efter en upp- byggnadsperiod skulle kunna ge en årlig inkomst i storleksordningeh uppemot 1,5 miljard kr.

Jag drar därav slutsatsen att inkomsterna från reklam i TV inte bara kommer att vara tillräckliga för att möjliggöra ytterligare en rikstäckan- de marksänd TV-kanal utan att det även kan komma att vara möjligt att, utan att ge avkall på kvalitetskraven, avlänka en del av reklaminkomst- erna i form av en koncessionsavgift för att finansiera en del av Sveriges Radios verksamhet.

En koncessionsavgift från den marksända reklamfinansierade televi— sionen bedöms för närvarande komma att kunna avkasta ungefär 300 milj.kr. per år sedan verksamheten kommit i gång. Om dessa inkomster tillförs rundradiokontot bör de tillsammans med en måttlig realhöjning av TV-avgifterna möjliggöra att Sveriges Radio får ett reformbelopp av tillräcklig storlek.

Svårigheterna att förutse hur reklamintäkter och kostnader kommer att utvecklas innebär emellertid att mina beräkningar med nödvändig- het måste bli osäkra. Det är därför knappast välbetänkt att nu låsa finan— sieringsförutsättningarna för en så lång period som det är tänkt att avta- len skall gälla. Jag förordar därför att finansieringen tas upp till pröv- ning efter en lämplig tidsperiod, förslagsvis i samband med medelsbev räkningen för år 1096. Om det vid en sådan kontrollstation visar sig att den nu föreslagna finansieringsmetoden inte ger tillräckliga resurser för att Sveriges Radio skall kunna uppfylla sina åtaganden bör man enligt min mening på nytt pröva frågan om rätt för Sveriges Television att sän- da annonser mot betalning.

Hänvisningar till S3-5

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 5.3.4

4. Lagstiftningsfrågor med tanke på i första hand reklamfinansierade "TV-sändningar i marknätet

Hänvisningar till S4

4.1. Allmänna synpunkter

Hänvisningar till S4-1

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 4.2.3

Radiolagsutredningen har ansett att införandet av reklamfinansierad te- levision motiverar ny lagstiftning i ett flertal hänseenden. lngen remiss- instans har uttryckt någon annan mening än utredningen, vars förslag i stort sett har tagits emot väl.

Sedan utredningens betänkande offentliggjordes har regeringen lagt fram propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag för bl.a. ra- dio och TV (prop. l99tl/9lzb4). Jag har beskrivit delar av förslaget tidi- gare (se avsnitt 2.5).

Reklamfrågan motiverar ny lagstiftning främst med hänsyn till radio- lagens krav om att ett programföretags sändningsrätt skall utövas opar- tiskt (6 5 första stycket radiolagen). Kravet på opartiskhet betyder enligt radionämndens praxis bl.a. att ett programföretag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambeto- nat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Genom lagstiftning måste således åstadkommas att kravet på opar- tiskhet förlorar sin betydelse när det gäller bedömningen av reklamin- slagen i en reklamfinansierad television.

l)e normer som behövs för rekIamfinansierade TV— sändningar i marknätet bör utformas så att vårt land i den delen kan uppfylla kraven i den europeiska TV— konventionen (jfr nästa avsnitt). Regler av detta slag gäller yttrandefriheten i den mening som regeringsformen (om- tryckt ”Mtid-144) avser.

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefri— het och informationsfrihet (2 kap. l & regeringsformen). Yttrandefrihe- ten beskrivs i regeringsformen som en frihet att i tal, skrift eller bild el- ler på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka lankar, åsikter och känslor. Med informationsfrihet avses friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.

Regeringsformens yttrandefrihetsbegrepp är vidsträckt. [ princip har det samma omfattning som motsvarande begrepp enligt artikel It) i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Regeringsformens föreskrifter om yttran- defriheten gäller därför även den kommersiella reklamen.

Yttrandefriheten fär begränsas, men regeringsformen kräver, bortsett från ett par fall som här saknar intresse. att detta sker genom lag (2 kap. l2 ; första stycket första meningen regeringsformen). På grund av den— na föreskrift uttalades i Iagrädsremissen att det får anses att avtalsbestäm-

melser, som begränsar företagets yttrandefrihet i de tillståndspliktiga sändningarna, måste ha stöd i lag (jfr prop. l()77/78:()l s. 230 och l.)s U '198712s.lll-l15()ch134—137).

Lagrådsremissen byggde därför på den hittills tillämpade ordningen, enligt vilken det - förutom reglerna i radiolagen- finns ett avtal mellan staten och varje programföretag, i vilket det materiella innehållet i före- tagets sändningar regleras.

Lagrådet uttalar att avtalsregleringen av yttrandefriheten i programfö- retags sändningar härrör från tiden före radiolagcns koncessionssystem och tillkomsten av regeringsformen med dess utbyggda skydd för yttran— defriheten. Ordningen med lagföreskrifter om avtalsreglering av yttran- defriheten har godtagits av riksdagen efter regeringsformens tillkomst. Lagrådet finner det emellertid inte berättigat att anse att en konstitutio- nell praxis etablerats härigenom. Yttrandefrihetsbegränsningar genom avtal, vare sig de medges i lag eller ej, saknar stöd i regeringsformen. Numera bör också beaktas att det kan bli aktuellt att koncessionssyste-

met skall tillämpas på programföretag som finansiellt ärmoberoendc av" det allmänna och att sådana system ger vida styrningsmöjligheter, när grunderna för tillståndgivningen inte är rättsligt fastlagda.

Ett godtagande av avtalsordningen får vidare enligt lagrådet en preju- dicerande verkan med räckvidd också för mindre stabila förhållanden än de nu rådande.

Lagrådet ställer sig därför synnerligen tveksamt till ett ytterligare be— fästande av avtalsordningen så som föreslås i remissen. Det står klart att lagrådet skulle ha avstyrkt ordningen om förslag framförts att nu etable- ra den, särskilt mot bakgrund av den förstärkning av skyddet för yttran- defriheten som förslaget till yttrandefrihetsgrundlag syftar till.

I sammanhanget vill lagrådet nämna att nu gällande rundradiokon- cessioner enligt 5 & radiolagen inte har meddelats genom regeringsbeslut i vanlig ordning utan intagits i avtal som jag träffat med programföreta- gen med stöd av regeringens bemyndigande. Att avtala om koncession är enligt lagrådet en egenartad och för vårt rättssystem främmande metod; meddelandet av koncession i ett administrativt system är ett offentlig- rättsligt förvaltningsbeslut som skall kunna kontrolleras och i förekom- mande fall överprövas i den ordning som gäller för sådana beslut.

Lagrådet har även erinringar mot den lagtekniska lösningen i lag- rådsremissen, enligt vilken flertalet av de nya bestämmelserna skulle samlas i en särskild lag om annonser i televisionen.

Vad angår lagrådets synpunkter på frågan om att ta in yttrandefri— hetsbegränsande bestämmelser i avtal mellan staten och programföreta— gen vill jag anföra följande.

I det år l986 till lagrådet remitterade grundlagsförslaget gällande ytt- randefriheten i andra medier än tryckta skrifter föreslogs bl.a. följande bestämmelse (lo kap. 3 5 första stycket).

l lag får föreskrivas att sådant tillstånd att sända program i eter- eller trådsändning som omfattar hela landet eller en del av detta får ges en- bart till någon eller några svenska juridiska personer (programföretag). l sådant fall får villkor för sändningsverksamheten också bestämmas ge-

nom avtal. Villkor som avser begränsning av yttrandefriheten skall där- vid ha stöd av lag enligt l å andra stycket.

1086 års lagrådsremiss gav således uttryckligt stöd för konstruktionen med avtal mellan staten ochprogramföretagen, i vilka det materiella in- nehållet i sändningar regleras. lagrådet hade inte något att invända mot en sådan ordning (se prop. limo/87351 s. 301 och 312).

Den proposition med förslag till yttrandefrihetsgrundlag som nu be- handlas av konstitutionsutskottet innehåller i 3 kap. 2 5 första stycket en bestämmelse om att rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om till- stånd och villkor för att sända.

[ propositionens förslag till lagtext nämns således inte ordet avtal. 1 den allmänna motiveringen säger emellertid föredragande statsrådet följande (prop ”NM/91:64 s. Sl).

Det koncessionssystem vi nu har baseras delvis på avtal mellan staten och programföretagen. Den i lagrådsremissen år 1986 framlagda tanken på att i grundlag klargöra att ett sådant system är tillåtet kan sägas ha Ie— gat väl i linje med en strävan som på skilda sätt kom till synes i remis- sen. Den strävan gick ut på att grundlagen skulle bli i viss mening neu— tral.

Neutraliteten skulle avse den utveckling av möjligheterna till rund- radioverksamhet som kunde komma att äga rum i landet. Grundlagen skulle inte innebära ett ställningstagande till förmån för någon av de oli- ka uppfattningar sotn förekommer i frågor om hur sådan radioverksam- het bör vara ordnad. Härigenom skulle en debatt om radions framtida användning kunna fortgå utan inslag av argumentering på konstitutio- nella grunder därför att grundlagen inte föreskrev en vtss ordning.

Den nya grundlagen bör enligt föredraganden (se anförd prop. s. 82) inte lägga fast någon viss ordning för hur ljudradio- och TV- verksamheten i landet skall organiseras. Det innebär att grundlagen bör lämna öppet för sådana regler som bör kunna finnas när verksamheten bedrivs av ett företag med en'sådan särställning som i dag tillkommer Sveriges Radio. Grundlagen hör följaktligen bl.a. ge utrymme för lag- stiftning sotn gäller avtal mellan staten och dem som får tillstånd att sända.

Vid sin granskning av detta grundlagsäremle hösten 1090 hade lagrå- det inga synpunkter på systemet med avtal mellan staten och program— företagen. x

Riksdagen har vid två tillfällen efter tillkomsten av regeringsformens nuvarande regler godtagit gällande ordning med avtal mellan staten och programföretagen, nämligen vid ändring av radiolagen 1978 ("prop. 1077/7891, KrU 24, KU 2 y) och i samband med behandling 1080 av frågor om Sveriges Radios verksamhet (prop. HMS/ööö”), KrU 21, KU 14 y). Jag är i motsats till lagrådet benägen att anse att denna ordning får anses godtagen såsom förenlig med regeringsformen. Vidare är i sam- manhanget av intresse att motiven till förslaget till yttrandefrihetsgrund— Iag tydligt visar, att avsikter) har varit att inte lägga hinder i vägen för att staten och ett programft'iretag i fortsättningen kommer överens om vill- koren för företagets sändningsrätt.

(ioda skäl talar för en sådan hållning. När det gäller markbundna 'l'V—sändningar finns det med dagens teknik endast utrymme för två yt—

terligare rikstäckande kanaler utöver de två som Sveriges Television sän- der. Den mångfald i meningsriktningar som på grund av den grundlags- fästa etableringsfriheten är realiserbar för de tryckta mediernas del kan därför i varje fall för överskådlig framtid inte åstadkommas inom televi- sionen. Med hänsyn till detta bör de företag som får tillstånd att sända vara beredda att åta sig vissa förpliktelser som staten saknar anledning att vilja ställa på de tryckta medierna. Sådana förpliktelser kan t.ex. syfta till att säkerställa att en programkanal speglar en mångfald av menings— riktningar. l')et är inte i alla avseenden lämpligt att sådana förpliktelser formuleras som generella föreskrifter.

Avtalen mellan staten och programföretagen är i strikt juridisk me- ning "villkor för att sända" snarare än egentliga avtal. Motiven till den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen godtar uttryckligen såsom villkor för att sända ett sådant system med avtal mellan staten och tillståndsha- varna som finns idag (se prop. 1990/91:64 s. l lö).

Mot den nu angivna bakgrunden är omständigheterna enligt min mening inte sådana, att man bör frångå Iagrådsremissens uppläggning i det här aktuella hänseendet. Jag delar emellertid lagrådets uppfattning att sändningstillståndet inte bör ha formen av ett avtal mellan staten och programföretaget. Sändningstillstånden bör i fortsättningen meddelas ge— nom offentligrättsliga förvaltningsbeslut.

När det gäller de lagtekniska aspekterna på den reglering som behövs har jag med anledning av lagrådets yttrande kommit till slutsatsen att det är att föredra att direkt i radiolagen reglera vad som bör gälla om annonstiden i televisionen framför att utforma en särskild lag om detta. Mitt förslag innebär därför att radiolagen tillförs ett antal paragrafer. Det uppstår då ett behov att på vissa punkter ändra lagtexten redaktio- nellt i förhållande till lagrådsretnissens förslag. Vidare bör rubriker sät- tas in före vissa paragrafer.

Om de i lagrådsremissen föreslagna reglerna och deras motiv säger lagrådet att de i hög grad förlitar sig på begrepp och tolkningar som har utvecklats inom å ena sidan marknadsrätten och marknadsdomstolen och å andra sidan radiorätten och radionämnden. Lagrådet anser att det har blivit en vidlyftig, svårgenomtränglig och i hög grad hegrepps— och motivstyrd reglering. Det finns enligt lagrådet anledning att räkna med att det kommer att uppstå tolkningssvårigheter och spänningar mellan principerna. .

llärtill kommer enligt lagrådet att regleringen i olika delar avviker från den europeiska 'l'V- konventionen, vilket torde komma att leda till nya spänningar när konventionen har trätt i kraft och börjar tillämpas.

Jag vill kommentera dessa synpunkter något. l—"örhållandet mellan tryckfrihetsrätten och reklamen har behandlats i en rad lagstiftnings— och utredningssammanhang under det här är— hundradet. Särskilt efter tillkomsten av 1931 års lag mot illojal konkur- rens har ämnet tilldragit sig ständig uppmärksamhet. Ämnet känneteck— nas av att tolkningssvårigheter föreligger och av att det råder spänningar

mellan olika principer (se t.ex. rättsfallen NJA 1975 s. 589 och 1977 s. 751).

Regelsystemet för radio och TV är på viktiga punkter inspirerat av tryckfrihetsrätten. Samtidigt bedrivs rundradioverksamheten i huvudsak inom ramen för ett dominerande och icke reklamfinansierat företag, Sveriges Radio. Uppgiften nu är att ändra regelsystemet så att också re- klamftnaniserad television kan bli verklighet. Detta innebär ofrånkomli- gen att tolkningssvårigheterna och spänningarna från det tryckfrihets- rättsliga området överförs till radiorätten. Vad lagrådet säger om en begrepps- och motivstyrd reglering bör ses mot denna bakgrund.

Jag ser det för min del snarast som en fördel att de föreslagna regler- na följs av så utförliga motiv som här sker. Därigenom torde eventuella tolkningssvårigheter bli mindre än om motiven-till lagstiftningen var mera knapphändiga.

Vad gäller 'l'V-konventionen har jag redan nämnt att vi bör utforma regleringen så att vårt land när det gäller reklamfinansierade TV- sändningar i marknätet kan uppfylla konventionens krav. Därmed är emellertid inte sagt att våra regler måste vara identiska med konventio- nens regler. Konventionen är inte ett instrument för att harmonisera staters inhemska rätt eller över huvud taget avsedd att nödvändigtvis bli en del av en stats inhemska rätt. Detta framgår särskilt av två bestäm- melser i konventionen:

- Artikel 28 tillåter uttryckligen en stat att tillämpa mer restriktiva och detaljerade regler än dem som föreskrivs i konventionen i fråga om programtjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpme- del som konventionsstaten har jurisdiktion över.

- Artikel 5:l som ålägger de sändande staterna att "genom lämpliga åtgärder av sina behöriga organ" uppfylla konventionens krav.

Lagrådet har inte haft något att erinra mot de remitterade förslagen vad gäller radioansvarighetslagen, lagen (l960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, lagen (1978:7()3) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:7()4) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

Däremot har lagrådet ansett att det inte är påkallat att ändra lagen (1982—160) om ansvarighet för närradio, lagen (1982521) om ansvarig- het för radio- och kassettidningar och lagen (198511057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Vad gäller lagarna om ansvarighet för närra- dio och lokala kabelsändningar innebär förslaget till yttrandefrihets- grundlag i sak detsamma som de remitterade förslagen. Med hänsyn härtill anser jag att man i denna del kan avstå från lagändringar trots att yttrandefrihetsgrundlagen avses träda i kraft först den 1 januari 1992. Jag delar lagrådets uppfattning i fråga om att lagen om ansvarighet för radio— och kassettidningar inte bör ändras.

Vad gäller reklamfrågan är mina förslag i princip begränsade till te- levisionen. 'l're undantag finns dock.

Det första har avseende på förbudet för myndigheter och andra all- männa organ i 8 & radiolagen att ingripa med censuråtgärdcr mot sänd-

41)

ningar' (se avsnitt 4.2.1). Denna paragraf gäller liksom radiolagen i öv- rigt både ljudradio och TV. 1-"ör att marknadsdomstolen inte skall anse sig förhindrad att meddela vitesförbud mot otillbörlig TV-reklam, före- slår jag att det i paragrafen tas in en hänvisning till marknadsförings— rättslig lagstiftning. Liffekten av en sådan hänvisning blir att marknads— domstolen också kan förbjuda otillbörlig reklam i ljudradio. _

Det andra undantaget, där mina förslag på reklarnområdet även avser ljudradio, gäller vad som enligt radiolagen i fortsättningen bör förstås med reklam (se avsnitt 4.2.2). Om man skall införa en uttrycklig re- klamdefinition i radiolagen, bör den inte skilja mellan ljudradio och te- levision. utan det naturliga är i stället att en sådan regel får betydelse för alla företag som är programföretag i radiolagens mening, även t.ex. Sve- riges Riksradio AB som bara sänder ljudradioprogram.

Som det tredje undantaget, där min inställning också gäller ljudra- dio, kan betraktas vad jag föreslår i fråga om möjligheterna att på mark- nadsfi')ring,srättslig väg motverka alkohol— och tobaksreklam (se avsnitt 4.6.2). Gällande lagstiftning om detta har en i princip generell utform- ning och tar -trots den hittillsvarande politiken att inte tillåta reklamfi- nansierade sändningar i radio eller TV - sikte på bl.a. reklam i dessa medier. Mot denna bakgrund anser jag att ändringar i lagstiftningen inte heller bör skilja mellan radio och TV.

Hänvisningar till S4-1-1

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 4.2.2

Frågan om uttryckliga reklamförbud när det gäller reklam [ 'I'V

Innan jag går närmare in på enskildheterna i det regelverk som jag före— slär vill jag kommentera några synpunkter som har framförts vid re- missbehandlingen av radiolagsutredningens betänkande.

Vissa remissinstanser har rest krav på ett antal uttryckliga reklamför- bud just när det gäller reklam i TV. läkemedelsreklam har nämnts, li- kaså könsdiskriminerande reklam och sådana tecknade seriepr'ogram i TV som fungerar som en sorts marknadsföring till barn. Konsumentver- ket har för sin del också efterlyst en möjlighet att ålägga ett reklam— TV- företag att sända tillrättalägganden (beriktigande av vilseledande mark— nadsföring).

Med anledning av synpunkter av detta slag vill jag betona vad jag nu ser som min uppgift. Det är att föreslå de lagändringar som behövs för att det markbundna sändningsnätet skall kunna användas för reklamfi— nansierade 'l'V—sändningar. Den lagstiftning av marknadsföringsrättslig art som gäller för reklam i allmänhet, kommer därmed att kunna till- ämpas även på reklam i TV. Däremot menar jag inte att det bör vara en förutsättning för reklamfinansierade 'l'V-sändningar-i marknätet att man mera allmänt ser över den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen.

Jag kan emellertid upplysa att statsrådet Wallström inom kort avser att begära regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild utredare för att se över marknadsföringslagen. Enligt vad jag har inhämtat kommer

en av uppgifterna i detta utredningsarbete att gälla marknadsföringen i olika nya medier som inte spelade någon nämnvärd roll hos ()ss när 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring kom till.

Vad gäller läkemedelsreklamen vill jag härutöver tillägga att läkeme- delsbranschen har egna regler om marknadsföring av läkemedel.| Enligt dessa regler får information om läkemedel endast avse sådana läkemedel som har registrerats hos läkemedelsverket, som sedan den 1 juli 1990 är den ansvariga myndigheten på läkemedelsområdet. Vidare anges att in- formation till allmänheten om receptbelagda läkemedel endast får ske i den utsträckning som läkemedelsverket medger det. En särskild nämnd, Nämnden för Bedömning av läkemedelsinformation (NBL), kan pröva om en marknadsföringsåtgärd strider mot reglerna.

Reklam 1 TV vänder sig till en stor och allmän publik. Det kan där- för inte förutses att läkemedelsverket kommer att utnyttja sin möjlighet enligt de utomrättsliga reglerna att tillåta reklam till allmänheten för re- ceptbelagda läkemedel. om det är fråga om 'l'V—reklam. Jag har inhämtat att verkets möjlighet att tillåta reklam till allmänheten för receptbelagda läkemedel snarare är avsedd att kunna användas när det gäller reklam i exempelvis tidskrifter som vänder sig till särskilda grupper som lider av en viss sjukdom.

Jag har också inhämtat att företagen inom läkemedelsbranschen no- ga följer det utomrättsliga regelverket. Med hänsyn till dessa regler be- höver man således inte befara att det i den marksända televisionen kom- mer att göras reklam för receptbelagda läkemedel. Trots den europeiska 'l'V-konventionens regel om förbud mot reklam i TV för sådana läkeme- del som är receptbelagda i det sändande landet (artikel 153) anser jag därför att vi inte behöver lagstifta vad gäller läkemedelsreklam i TV.

Frågan om ratifikation av den europeiska 'l'V- konventionen

Med anledning av vad en remissinstans har yttrat förtjänar det även att nämnas att det i detta sammanhang inte är aktuellt att ta ställning till all lagstiftning som behövs för att Sverige skall kunna tillträda TV- konventionen. Frågan om ratifikation av konventionen och vilken lag- stiftning som är nödvändig och mest lämplig från denna synpunkt får bedömas sedan radiolagsutredningen har avgett förslag i ämnet. Det för- hållandet att de av mig förordade markbundna reklam-TV-sändningarna kommer att kunna tas emot även i grannländerna - och således bli gränsöverskridande i konventionens mening (se artikel 3) - medför dock att man vid lagstiftningens utformning bör ta den hänsyn till konventio- nen som behövs.

' Regler för läkemedelsinformation, antagna av läkemedelsindustri- föreningen och Representantlöreningen för Utländska l"armacevttska Industrier, gällande fr.o.m. den 1 januari 1990.

Förhållandet mellan ett reklamfinansierat T V-företag och annonsörerna

lin remissinstans. Stockholms tingsrätt, har tagit upp frågan hur det skall kunna undvikas att annonsörer får ett bestämmande inflytande över programverksamheten. Tingsrätten anser att den frågan är väsentlig och bör utredas närmare.

Jag delar uppfattningen att en väsentlig fråga som inte bör förbigås giiller förhållandet mellan ett reklamfinansierat 'l'V-förctag och dess an- nonsörer.

l:;n av grundstenarna i den svenska demokratiska samhällsstrukturen är existensen av självständiga massmedier. Genom att pressen och eter- medicrna står fria i förhållande till mäktiga grupper i samhället kan de sätta fingret på problem och dra igång debatter även när de makthavare som berörs helst vill slippa publicitet. Genom att massmedierna fung- erar på detta sätt förbättras medborgarnas möjligheter att hålla sig infor- merade och därmed deras förmåga till väl underbyggda valhandlingar. l:".n av de viktigaste uppgifterna för den statliga massmediepolitiken är att skapa sådana förhållanden att massmediernas oberoende inte hotas.

l)en lagstiftning som gäller till skydd för yttrandefriheten i vårt land innebär bl.a. att utgivaren av en tidning ensam ansvarar för tidningens innehåll. Motsvarande ordning gäller för programföretagens sändningar och i princip även i övrigt på radio- och 'l'V-området. På detta område har det också vidtagits andra åtgärder för att säkerställa mediernas obe— roende. Beträffande Svcriges Radio—koncernen kan t.ex. nämnas att fi- nansieringsförutsättningarna bestäms för lång tid och att efterlevnaden av bestämmelserna för sändningsrättcns utövande övervakas av ett organ som står fritt i förhållande till såväl bolagets ägare som den politiska makten. .

Reklamfinanserade 'l'V—sändningar gör att frågan om annonsörernas inflytande kommer i förgrunden.

För den som annonserar i en reklamkanal utgör de program som sänds det nödvändiga Iockbetet för att publiken skall nås av reklambud- skapet. lln annonsörs bedömning av programmen baseras därför på i vilken utsträckning dessa förmår attrahera den publik som annonsören önskar komma i kontakt med. Detta behöver inte vara liktydigt med att programmen når en stor publik. [ vissa fall kan det för en annonsör va- ra mera fördelaktigt att nå en i absoluta tal mindre men mer köpvillig publik än en större publik. vars köpbenägenhet är lägre i fråga om den aktuella produkten.

Annonsörer kan också på annat sätt ha synpunkter på programverk- samheten. l'itt program som tar upp ett kontroversiellt ämne vilket kan- ske framstår som mycket stötande för delar av publiken, kan leda till att tittare får negativa associationer även till produkter som annonseras i anslutning till programmet. för annonsörerna är program av detta slag mindre önskvärda. Särskilt kan detta gälla program som kritiskt grans- kar den verksamhet som viktiga annonsörer bedriver.

Vad som har sagts nu visar att annonsörers inflytande kan ta sig oli- ka uttryck. lnflytandet kan göra sig gällande indirekt genom att det re-

klamberoendc 'l'V- företaget anpassar sin programtablå efter vad företa- get tror medför ökad efterfrågan på annonstid. Men inflytandet kan också vara mer direkt och ta sig uttryck i att annonsörer för fram och får gehör för synpunkter på bestämda program. Den mest långtgående formen av annonsörsinflytande föreligger antagligen när programföreta- get överlåtcr urvalet av program till särskilda förmedlingsföretag som le- vererar ett programinnehåll med redan insatta t'cklaminslag.

Ett starkt beroende av annonsörer kan uppenbarligen komma i kon- flikt med det krav som bör gälla att även den reklamfinansierade televi- sionen skall verka i allmänhetens tjänst. l.".n inriktning på den mest köp- villiga publiken kan leda till att t.ex. äldre personer, som ofta ser mycket på TV. nedprioriteras som målgrupp för programverksamheten. Om hänsynen till annonsörerna medför att programföretaget undviker kontroversiella program avhänder sig företaget möjligheten att använda det unika bildmedium som televisionen är för att uppmärksamma orätt- visor och brister i samhället.

Jag är medveten om de risker som finns för att den reklamfinansiera- de televisionen visar alltför stor lyhördhet för annonsörernas önskemål och därmed eftersätter skyldigheterna mot publiken. Jag är också bc- redd att vidta åtgärder för att motverka en sådan utveckling. Det kan bli fråga om åtgärder av olika slag.

Ett grundläggande krav på ett programföretag som har rätt att sända rikstäckande 'l'V-program med reklam från marksändare bör vara att fö- retaget tar det odelade ansvaret för sändningarnas innehåll. Som jag har nämnt innebär gällande ordning att den som är utgivare i fråga om ett program ensam ansvarar för sändningsinnehållet. De närmare bestäm- melserna om detta finns i radioansvarighetslagen. Vidare är i detta sam- man hang av betydelse att det i radiolagen föreskrivs att varje programfö— retag ensamt avgör vad som skall förekomma i en sändning som företa- get anordnar med stöd av sändningstillståndet (5 & tredje stycket första meningen radiolagen). Denna föreskrift har hittills betytt mest genom att den utgjort ett stöd när ett programft'irctag har velat värja sig mot otillbörliga påtryckningar från staten eller andra maktgrupper. Jag vill emellertid understryka att föreskriften, för ett programföretag som är beroende av reklamintäkter, också bör anses innebära att företaget skall slå vakt om sin integritet i förhållande till annonsörerna.

Också på andra sätt bör det radiorättsliga regelverket kunna spela en positiv roll för att motverka att programsättningen helt anpassas till an- nonsörernas önskemål. Vad jag här tänker på är de krav i fråga om pro— gramutbud m.m. som bör ställas på företaget för att det skall få sänd- ningsrätt.

Gällande avtal mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen innehåller långtgående krav i fråga om t.ex. nyhetsbe- vakning. kultur, program för små och stora publikgrupper. program med svenska upphovsmän och svenska artister och program för handi- kappade och språkliga minoriteter. litt företag som skall få sina inkom- ster från försäljning av reklamtid bör inte vara skyldigt att göra långtgå-

ende åtaganden till förmån för minoritetsgrupper, men i princip bör en- ligt min mening också ett reklam-TV-företag åta sig förpliktelser i fråga om programutbudet. På så sätt kan det undvikas att köpsvaga grupper blir utan program i reklamtelevisionen.

Även i en situation med marksänd reklamtelevision bör 'l'V-tittarna ha tillgång till ett reklamfritt alternativ. Reklamfri TV och reklam-TV kommer således att konkurrera om tittarna. Förekomsten av sådan kon- kurrens är viktig för att förebygga att annonsörerna skaffar sig inflytan- de över reklam-'l'V-företagets programverksamhet. f—ln reklamfri 'l'V- kanal behöver inte maximera sin publik för att tillmötesgå olika annon- sörers intressen. Inte heller behöver en sådan kanal överväga om inne- hållet i ett kontroversiellt program kan stöta bort presumtiva annonsö- I'Cl'.

litt ”l'V-förctag som på rätt sätt utnyttjar den frihet som det innebär att inte behöva jaga reklamintäkter, kommer att kunna utforma ett självständigt, intressant och omväxlande programutbud med vilket pu- bliken kan jämföra reklam-'l'V-företagets program. Publiken blir där- med inte hänvisad till de reklamfinansierade sändningarna om dessa till följd av annonsörsberoende framstår som försiktiga, utslätade eller för- utsägbara. litt reklamfinansierat 'l'V-företag som vill behålla sin ställning hos publiken och sina utsikter till långsiktig överlevnad har alltså skäl att söka undvika att hänsynen till annonsörerna leder till ett följsamt och ointressant programutbud.

Sammanfattningsvis menar jag att man inte bör negligera riskerna för att ett reklamfinansierat TV-företag blir beroende av annonsörerna. Som jag har anfört bör det emellertid finnas goda möjligheter att mot- verka att beroendet av reklamintäkter påverkar programföretagets själv- ständighet eller leder till stora anpassningar av programutbudet.

[fagra/rpm radioprogram

Kabelnämnden har i sitt remissyttrande uttryckt farhågor för att vissa regler som radiolagsutredningen föreslagit kan kringgås av det skälet att en del uttryck som utredningen laborerar med inte definieras.

Bl.a. påpekar nämnden att begreppet radioprogram i radiolagen är oklart, eftersom det kan vara svårt att i ett visst fall avgöra om det rör sig om ett eller flera program.

Det är riktigt att man av definitionen av begreppet radioprogram i radiolagen inte får något svar på frågan om en viss utsändning består av ett eller flera program. För lagstiftaren var detta helt ovidkommande när radiolagen skrevs år 1966 och begreppet radioprogram definierades.

Sverige är inte unikt i detta hänseende. Situationen är praktiskt taget densamma i de länder som redan har reklam i TV, omgärdad av mer el- ler mindre stränga regler för inplaceringen. ] utlandet har man uppen- barligen kunnat leva med den föreliggande oklarhetcn hos programbe- greppet. Eventuella problcm bör därför kunna bemästras. Utgångspunk— ten bör rimligen vara hur ett programföretag självt väljer att presentera sitt programutbud. Vad programföretaget presenterar som ett program

bör alltså normalt kunna betraktas som ett program. Jag noterar i detta sammanhang att inget av 'l'V—förctagcn bland remissinstanserna har gjort några invändningar mot radiolagsutredningens förslag i det här avseen- det.

Jag återkommer till begreppet radioprogram längre fram (se avsnitt 4.5.3).

Minimitiden för en viss annons

lätt par av de regler som radiolagsutredningen har föreslagit finner jag vara mindre lämpliga. lån av dessa gäller att en annons inte skall få vara kortare än 20 sekunder. Alla remissinstanser som kommenterat det för- slaget har rest invändningar och ansett att det inte bör införas någon så- dan regel. Jag har tagit intryck av dessa synpunkter och delar de flesta av de aktuella remissinstansernas inställning att det inte finns tillräckli- ga skäl att föreskriva någonting om minimitiden för en annons.

Jag vill tillägga att frånvaron av en regel av detta slag inte betyder att en annons får vara hur kort som helst. Av marknadsföringslagcn följer ett krav på att reklam skall vara lätt att identifiera. Jag föreslår också i detta syfte flera särskilda regler (se avsnitten 4.2.3. 4.4.3 och 4.5.2). Med hänsyn till detta anser jag inte att man behöver befara några olägenheter av att det saknas en regel om minimitiden för en viss annons.

Hänvisningar till S4-1-2

4.2. Utgångspunkterna för lagstiftningen

4.2.1 Liksom annan reklam bör 'l'V-reklamen övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system

Mitt förslag: 'l'V—reklamen skall övervakas inom ramen för mark nadsföringslagcns system.

litt tillägg görs i det lagrum som föreskriver förbud för myn- digheter att censurera radio- och trådsändningar (8 & radiola- gen). Den nya lydelsen klargör att föreskrifterna i marknadsför- ingslagen (!()75:l418), lagen (l()78:7(>3) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen'(l')78:7b4) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och pro- duktsäkerhetslagen (l()88:lol.)4) gäller också i fråga om sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.

(fensurförbudet i radiolagen skall i fortsättningen betecknas som 19 &.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 140 ff. och 236) över- ensstämmer i sak med mitt förslag bortsett från att det i radiolagens cen-

surförbudsbestämmelse inte görs någon hänvisning till produktsäker- hetslagen.

Remissinstanserna: Förslaget att 'l'V-rcklamen skall övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system stöds av Stockholms tingsrätt, radionämnden, konsumentverket. lndustriförbundet, Svenska Arbetsgi- vareföreningen (SAF), Grossistförbundet Svensk l-landel, Sveriges Mark- nadsförbund, Svenska 'l'idningsutgivareföreningen, Internationella llan- delskammarens Svenska Nationalkommitté, Nordisk Television AH, Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd och Riksidrottsför- bundet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, lndustriför- bundet, SAl" och Grossistft'irbundet Svensk Handel tillstyrker förslaget att inskränka censurförbudet i 8 & radiolagen. Enligt radionämnden bör det i denna paragraf hänvisas även till produktsäkerhetslagen (198811604). Socialstyrelsen anser att det i radiolagen måste tas in en be- stämmelse av vilken framgår att ett förbud mot alkohol- och tobaksre- klam inte ens formellt strider mot nuvarande censurförbud. Stockholms tingsrätt kan inte tillstyrka utredningens förslag i fråga om 8 & radiola- gen. Enligt tingsrättens uppfattning tillåter radiolagen redan i sin nuva— rande utformning ingripanden enligt marknadsföringslagcn.

Skälen för mitt förslag: Radiolagsutredningen har med instämmande av de flesta remissinstanserna ansett att reklamen i den marksända tele- visionen bör övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system. Liksom i fråga om reklam i allmänhet betyder detta att konsumentver- ket/KO har ställningen som övervakande och ingripande organ och att marknadsdomstolen är exklusiv domstol i mål enligt bl.a. generalklau- Sulen mot otillbörlig marknadsföring i 25 marknadsföringslagcn (l975:l4|8).

Som har antytts tidigare (avsnitt 4.1.2) har även jag uppfattningen att marknadsföringslagens system är lämpligt för övervakningen av 'l'V- reklamen. Jag delar således utredningens och de flesta remissinstanser— nas syn i den na fråga.

Jag återkommer till vissa aspekter på marknadsföringslagcn längre fram (avsnitt 4.6.l).

Radiolagens censurförbud

Rådande förbud för myndigheter och andra allmänna organ att på radio- och trådsändningsomrädet tillgripa censuråtgärder innebär bl.a. att en myndighet inte får förbjuda någon radiosändning på grund av dess innehåll (8 5 första stycket radiolagen). För att detta censurförbud inte skall hindra marknadsdomstolen från att meddela vitcsförbud mot radio- eller 'l'V-reklam som bedöms vara otillbörlig eller hindra domsto- len från att vid vite förbjuda alkohol- eller tobaksreklam i radio eller TV har radiolagsutredningen föreslagit att det görs ett tillägg i lagtexten. Den nya lydelsen skall klargöra att föreskrifterna i marknadsföringsla- gen, lagen (1978:7o3) med vissa bestämmelser om marknadsföring av al— koholdrycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978764) med vissa be-

stämmelser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen) gäl- ler också i fråga om sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.

De juridiska remissinstanserna har med ett undantag Stockholms tingsrätt - tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Radionämnden, som tillhör de tillstyrkande instanserna, har ansett att det i 8 & radiolagen också bör hänvisas till produktsäkerhetslagen (198811604). Stockholms tingsrätts uppfattning är däremot att radiolagen redan i sin nuvarande utformning - liksom tryckfrihetsförordningen - tillåter ingripanden enligt marknadsföringslagen.

Jag gör mot denna bakgrund följande bedömning av behovet att i ra- diolagens censurförbudsbestämmelse erinra om att den marknadsför- ingsrättsliga lagstiftningen också skall gälla för sådan marknadsföring som sker i radio och TV.

Radiolagen innehåller regler av två slag. Dels Finns i l-4, 8, It) och l I 55 regler som tar sikte på alla slag av trådlösa överföringar ("radio- sändningar"'). Dels finns i 5-7 55 vissa regler som uteslutande gäller ra- dio och 'l'V som massmedier. Regler av det senare slaget ät' t.ex. kravet på tillstånd av regeringen för rätt att sända radioprogram i rundradio- sändning, kravet att ett programföretags sändningsrätt skall utövas opar- tiskt och sakligt samt regeln att radionämnden i efterhand granskar om så har varit fallet.

För radio och TV som massmedier gäller också en särskild yttrande— frihetsrättslig lagstiftning, utformad efter mönster av tryckfrihetsförord- ningen. För de företag som är programföretag i radiolagens mening finns de särskilda yttrandefrihetsrättsliga bestämmelserna i radioansva- righetslagen.

Tryckfrihetsförordningen är en av våra grundlagar. [in central regel i förordningen förbjuder myndigheter och andra allmänna organ att till- gripa censuråtgärder: det får inte förekomma någon tryckningen föregå- ende granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav (1 kap. 2 5 första stycket tryckfrihetsförordningen).

Detta censurförbud anses inte hindra att marknadsdomstolen med stöd av marknadsföringslagen meddelar vitesförbud mot otillbörlig kom- mersiell reklam i t.ex. en tidning. Det beror på tryckfrihetsförordning- ens yttrandcfrihctsbegrepp. Vilket yttrandefrihetsbcgrcpp tryckfrihets- förordningen har får man klart för sig när man sätter sig in i syftet med förordningen.

'l'ryckfrihetsförordningens syfte kommer till uttryck i 1 kap. l ä i förordningen. Av bestämmelsen framgår att tryckfriheten såsom den ga- ranteras av förordningen syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Om ett meddelande i tryckt skrift är lagstri- digt i något annat hänseende än såsom ett överskridande av gränserna för yttrandefriheten, är däremot gängse uppfattning att tryckfrihetsför- ordningen inte hindrar ingripande mot meddelandet med stöd av vanlig lag. En gärning anses exempelvis kunna bestraffas som bedrägeri eller svindleri även om den har begåtts genom meddelande i tryckt skrift. l rättspraxis har ansetts att meddelande i tryckt skrift om vinstnummer i

ett utländskt lotteri utan hinder av tryckfrihetsförordningen kan leda till straff för brott mot Iotterilagstiftningen (NJA 1961 s. 715).

1 överensstämmelse med det sagda anses det falla utanför tryckfri- hetsförordningens syfte att skydda näringsidkares ekonomiska intressen (se t.ex. prop. 1986/87:151 s. 46 f.). Det i förordningen föreskrivna cen- surförbudet för myndigheterna tolkas därför så att det inte hindrar att marknadsdomstolen vid vite förbjuder otillbörlig kommersiell reklam i en tryckt skrift (se prop. 197057 5. 130 f. och prop. 1980/871151 s. 53).

Radioansvarighetslagen använder sig av samma yttrandefrihctsbe- grepp som tryckfrihetsförordningen (se prop. 1966:15() s. 54).

De resonemang som måste föras i fråga om det tryckfrihetsrättsliga skyddets utsträckning kan emellertid inte utan vidare överföras till cen- surförbudet i 8 & radiolagen. 'l're omständigheter klargör detta.

För det första är att märka lagstiftarens avsikt att med censurförbudet värna om radioprogrammcns integritet (se prop. 1966:l40 s. 33). Begrep— pet radioprogram definieras i radiolagen som en radiosändnings eller trädsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dy- likt. Som radioprogram anses således inte enkla meddelanden. Vid ra- diolagens tillkomst underströks emellertid (se anförd prop. s. 37) att meddelanden verkligen måste vara enkla för att en sändnings innehåll inte skall betraktas som radioprogram, och det sades särskilt, att medde- landena inte får inramas av t.ex. musik eller reklam.

För rätt att här i landet sända "radioprogram i rundradiosändning" krävs tillstånd av regeringen (5 5 första stycket radiolagen). Med rundra- diosändning avses en särskild kategori sändningar vars adressat är all- mänheten, Kravet på tillstånd av regeringen gäller således endast den massmediehetonade användningen av radio och TV. På grund av vad som uttalades vid radiolagens tillkomst om begreppet radioprogram får emellertid som sådan sändningsverksamhet som i princip kräver till- stånd av regeringen anses bl.a. reklam i rundradiosändningar.

Vid sin tillkomst innebar radiolagen att ett företag gavs "ensamrätt" att sända radioprogram i rundradiosändning, dvs. bl.a. reklam i sådana sändningar. Samtidigt etablerades genom avtal den ordningen mellan staten och programföretaget - dvs. Sveriges Radio - att företaget i sänd- ningarna inte Fick medge kommersiell reklam mot vederlag. Radiolagen måste emellertid tolkas så att den tryggade Sveriges Radios ställning gentemot myndigheterna. Sändningsförbud skulle en myndighet inte kunna rikta mot något radioprogram, inte heller mot reklam.

Radiolagens censurförbud förhindrar således mer effektivt än censur- förbudet i tryckfrihetsförortlningen att en myndighet förbjutler viss pub- licering; som har nämnts lämnar tryckfrihetsförordningen den möjlig- heten öppen när det gäller att ingripa mot meddelanden i rent kom- mersiella sammanhang.

Den andra omständigheten som bör understrykas i fråga om det ra- diorättsliga censurförbudet är dess ordalydelse. l-ln myndighet får inte förbjuda någon radiosändning på grund av dess innehåll. Med radiosänd-

Prop. 1990/911149

ning förstås enligt radiolagen ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 ()()l) gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anord— nad ledare.

Censurförbudet skyddar därmed inte bara radio och TV som mass- medier utan också radion som ett medel för tvävägskommunikation. I fråga om kommunikationsradio och liknande gäller ingen särskild ytt— randefrihetsrättslig lagstiftning efter tryckfrihetsrättsligt mönster. Vid en tolkning av censurförbudet på detta område saknar man därför även rent formellt anledning att låta sig influeras av sådana resonemang som måste föras när det gäller frågan om det tryckfrihetsrättsliga skyddets ut— sträckning.

För det tredje bör man vara klar över det radiorättsliga censurförbu- dcts tillkomst/tistoria. Från början var avsikten att censurförbudet skulle tas in i ratlioansvarighetslagen (se betänkandcna |SOU 1962z27| Radions juridiska ansvar och |SOU 1965z58| Radioansvarighetslag). Under lag- stiftningsarbetets gång flyttades emellertid bestämmelsen till radiolagen. Som motiv för detta anfördes (se prop. l%():l49 s. 34) att regeln var av betydelse inte bara för rundradions programverksamhet. Principen om yttrandefrihet i radio ansågs kräva att inte heller innehållet i andra sändningar än sådana som förbehölls det företag som gavs ensamrätt att sända rundradio utsattes för förhandsgranskning av myndighet eller be— lades med sändningsförbud.

Lagtekniskt sett är således det radiorättsliga censurförbudet helt fri- gjort från radioansvarighetslagen.

Självfallet har det tryckfrihetsrättsliga censurförbudet tjänat som fö— rebild för det radiorättsliga. Detta bör dock inte tas till intäkt för en in— skränkande analog tolkning av det radiorättsliga censurförbudet som har sin grund i ett tryckfrihetsrättsligt resonemang. En myndighet bör inte tolka en skyddsbestämmelse för den enskilde av det slag som radio- lagens censurförbud utgör genom analogi från ett rättsområde, om detta får till följd att bestämmelsens räckvidd inskränks i förhållande till or— dalydelsen.

Av nu anförda skäl kan jag inte komma till någon annan slutsats än att censurförbudet i 8 & radiolagen såsom det är formulerat utgör ett hinder mot meddelande av vitesförbud som gäller otillbörlig reklam i radio och TV.

Censurförbudet bör emellertid inte få den praktiska konsekvensen vid ett öppnande av den marksända televisionen för reklamfinansiering, att marknadsdomstolen anser sig förhindrad att meddela vitesförbud mot otillbörlig TV-reklam. Som radiolagsutredningen har föreslagit kan detta förebyggas genom att det i lagrummet tas in en hänvisning till marknadsföringsrättslig lagstiftning.

Man kan säga att det finns två olika slag av sådan lagstiftning om man ser den från yttrandefrihetsrättslig synpunkt: lagstiftning som inte gör intrång på det område som täcks av tryckfrihetsförordningens och radioansvarighetslagens yttrandcfrihetsbegrepp och lagstiftning som gör

sådant intrång. Såsom lagstiftning av det förra slaget får betraktas mark- nadsföringslagen och till samma kategori bör räknas produktsäkerhets— lagen.

Från marknadsföringslagen och produktsäkerhetslagen skiljer sig alkohol- och tobaksreklamlagarna. Denna lagstiftning, som jag återkom- mer till längre fram (se avsnitt 4.6.2), inkräktar på det område som täcks av tryckfrihetsförordningens och radioansvarighctslagens yttrande- frihetsbcgrepp. Vilket yttrandefrihetsbegrcpp som tryckfrihetsförord- ningen har får man som jag har nämnt klart för sig när man beaktar syftet med förordningen sådant detta kommer till uttryck i 1 kap. l ä i förordningen. Det enda som ligger utanför detta skyddssyfte är sådana meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur och som har rent kommersiella förhållanden till föremål. Generella förbud mot reklam har ansetts inte säkert falla utanför det tryckfrihetsrättsliga området. Därför har det ansetts nödvändigt att i tryckfrihetsl't'irordningen ge stöd för alkohol— och tobaksreklamlagarna (1 kap. () 5 punkt 1 tryckfrihets- ft'irordningen; jfr prop. 1986/87:151 s. 48 och 53). Marknadsföringslagen och produktsäkerhetslagen anses däremot vara förenliga med tryckfri- hetsförordningen fastän förordningen inte ger något positivt stöd för denna reglering.

llnligt radiolagsutredningen bör det i 8 5 radiolagen hänvisas till, förutom marknadsföringslagen, alkohol- och tobaksreklamlagarna. Stockholms tingsrätt har invändningar också mot detta förslag. Tingsrät- ten kan inte se något behov av en sådan hänvisning; ett sådant stadgande finns ju inte i 1 kap. 2 & tryckfrihetsförordningen.

Detta kan jag inte finna vara någon vägande invändning mot den fö- reslagna hänvisningen. 'l'ryckfrihetsförordningen behöver naturligtvis inte i sin censurförbudsbestämmelse hänvisa till akohol- och tobaksre- klamlagarna, när förordningen på annan plats har en sådan hänvisning (1 kap. 9 5 punkt 1 tryckfrihetsförordningen).

Med hänsyn till vad som nu anförts har jag samma uppfattning som de flesta remissinstanserna inklusive radionämnden om till vilken marknadsföringsrättslig lagstiftning det bör hänvisas i radiolagens cen- surförbudsbestämmelsc. Av denna paragraf bör således framgå att före- skrifterna i marknadsföringslagen. alkohol- och tobaksreklamlagarna samt produktsäkerhetslagen gäller även i fråga om sådan marknadsför- ing som sker i radio och TV.

Senare kommer jag att behandla 'l'V-reklamen och barnen (avsnitt 4.7). Jag föreslår där att det i radiolagen tas in vissa regler som får anses vara av i första hand marknadsföringsrättslig art. Med hänsyn till detta vill jag erinra om den praxis som marknadsdomstolen har utvecklat och som innebär att en marknadsföringsåtgärd som strider mot annan lag— stiftning än marknadsföringslagen kan betraktas som lagstridig också en- ligt marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsför— ing (om detta se närmare avsnitt 4.102).

Min avsikt med att i radiolagens censurförbudsbestämmelse hänvisa till marknadsföringslagcn är att ge utrymme för denna praxis också när det gäller sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.

Genom att utforma hänvisningen i radiolagens censurförbudsbestäm- melse på det sätt som här förordas förebygger man enligt min mening att bestämmelsen får oönskade effekter på det marknadsföringsrättsliga området.

Hänvisningar till S4-2

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 4.2.2

Mitt förslag: Enligt radiolagen (l 5) skall med reklam förstås ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsätt— ning av en vara. en tjänst eller någon annan nyttighet. Detta bc— grepp skall ersätta det nuvarande uttrycket kommersiell reklam i radiolagen.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (be- tänkandet s. 153 ff.).

Remissinstanserna: Rcmissinstanserna ansluter sig på det hela laget till utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Kritiska syn- punkter framförs emellertid från några håll. Kritiken gäller huvudsakli- gen detaljer.

Skälen för mitt förslag: 1 flera olika regelverk finner man reklambe- grepp som har betydelse för de företag som är programföretag i radiola- gens mening.

Enligt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 & mark- nadsföringslagen kan marknadsdomstolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärs— sed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidka- re, lörbjuda näringsidkaren att fortsätta med detta eller att företa annan liknande handling.

På grund av denna föreskrift har varje programföretag anledning att beakta vad som förstås med att en näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling.

Radiolagen innehåller ett bemyndigande för regeringen att träffa av- tal med ett programföretag om att företaget inte får sända kommersiell reklam (l) & tredje stycket 3 radiolagen). Med stöd av detta bemyndigan- de har mellan staten och varje programföretag avtalats att företaget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag.

Den europeiska "TV-konventionen har en särskild definition av re- klam (artikel 2 f). Reklam betyder här varje offentligt meddelande som är avsett att främja avsättning. inköp eller uthyrning av en vara eller tjänst. att gyn na en sak eller idé eller att åstadkomma något annat av an- nonsören önskat resultat. för vilket sändningstid har upplåtits åt annon- sören mot betalning eller annat vederlag.

fil

När det gäller radiolagen bör i detta sammanhang också nämnas kra- vet att ett programföretag skall utöva sändningsrätten opartiskt (6 5 för- sta stycket radiolagen"). Som tidigare nämnts (se avsnitt 4.1.1) innebär detta enligt radionämndens praxis bl.a. att ett programföretag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett re- klambetanat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Slutligen vill jag peka på vad den europeiska TV-konventionen me- nar med sponsorskap och hur konventionen skiljer mellan reklam och sponsorskap. Det senare begreppet definieras i artikel 2 g) såsom med- verkan av en fysisk eller juridisk person, som inte är engagerad inom radio eller television eller med att framställa audiovisuella verk, i att, di- rekt eller indirekt, finansiera ett program i syfte att därmed främja sitt namn. varumärke eller anseende.

Sponsorskap är således ett sätt att marknadsföra sponsorns namn, va- rumärke eller anseende till skillnad från de konkreta produkter som sponsorn marknadsför; marknadsföring av det senare slaget som sker mot vederlag utgör reklam i konventionens mening.

Marknadsföringsiagens reglering

Särskild vikt bör tillmätas regleringen i marknadsföringslagen. Huruvi- da marknadsföring sker mot vederlag eller inte är ovidkommande för frågan om tillämpligheten av denna lag. Lagen gäller således även en nä- ringsidkares marknadsföring av varor eller tjänster i den egna verksam- heten.

'l'ilIämpningsområdet är emellertid med tanke på tryckfrihetsförord- ningen begränsat till marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kom- mersiell natur och som inte avser nyhetsförmedlingcn eller åsiktsbild— ningen i samhället (se prop. 1070157 5. 66); de reklamåtgärder som marknadsft'iringslagen avser är i enlighet härmed sådana som syftar till att främja avsättningen av varor, tjänster eller andra nyttigheter.

Vad som har sagts nu innebär att åsiktsrcklam och liknande faller utanför tillämpningsområdet. Detsamma är fallet med inköps- och and- ra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantörer. kreditgivare eller arbetssökande; som marknadsdomstolen har framhål- lit i sitt remissyttrande över radiolagsutredningens betänkande förekom- mer det emellertid att annonser är av s.k. blandad typ som faller delvis utanför och delvis under lagens tillämpningsområde. Marknadsdomsto- lcn är givetvis kompetent till den del man i budskap av detta slag kan särskilja marknadsföringen från det övriga innehållet.

1.)c företag som är programföretag har, som radiolagsutredningen på- pekar, ett särskilt skäl att observera regleringen i marknadsföringslagen. Det har att göra med att radioansvarighctslagen gäller för företaget.

Radioansvarighetslagen innebär att missbruk av yttrandefriheten i ra- dioprogram kan medföra ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott (2 & radioansvarighetslagen). Orden "ansvar och skadeståndsskyldighct" bör som utredningen fram- håller inte uppfattas bokstavligt utan lagrummet bör anses hindra också

att det meddelas vitesförbud mot handlingar som ligger inom det i lagen Prop. l990/911149 behandlade området (jfr i fråga om tryckfrihetsförordningen prop. 1970257 s. 65).

En jämförelse mellan marknadsföringslagens reglering och gällande radiorättsliga reklambegrepp

Radiolagsutredningen jämför det reklambegrepp som följer av mark- nadsföringslagen med uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och avtalet mellan staten och varje programföretag. Jämförelsen görs i ljuset av radionämndens beslut den 2 februari 1989 i fråga om underhåll- ningsprogrammet "Zick Zack" i Sveriges Televisions sändningar (SB 44/89).

Radionämnden prövade här bl.a. om programföretaget hade överträtt avtalsbestämmelsen om förbud att medge kommersiell reklam mot ve— derlag i program eller programinslag.

Ett inslag i programmen gällde direktsändning av All Tipstjänsts dragningar i bolagets båda spel Lotto och Joker. Radionämnden uttalade att detta i hög grad var ägnat att främja avsättningen av Tipstjänsts pro- dukter och ansåg att den exponering som Tipstjänst och dess spel fick i programmen var att betrakta som kommersiell reklam i radiolagens och avtalets mening.

Som radiolagsutredningen framhåller" var "Zick Zack"-programmen underhållningsprogram där olika artister framträdde. Radionämndens ställningstagande i fallet kan jämföras med den bedömning av mark- nadsföringslagens räckvidd som högsta domstolen gjorde i det s.k. Helg- Extra-målet (NJA 1975 s. 589). I detta rättsfall yttrade domstolen om en tidnings löpsedel att en sådan inte utan vidare kan jämställas med en sedvanlig annons eller eljest kan sägas vara av utpräglat kommersiell na- tur med rent kommersiella förhållanden till föremål. Domstolen skrev om den i målet aktuella löpsedeln att den, trots att den på ett missvisan- de sätt antydde tidningens innehåll, utgjorde ett led i tidningens nyhets- förmedling. Frågan om ingripande mot löpsedeln för att vara oriktig cl— Ier vilseledande kunde därför inte prövas enligt marknadsföringslagen utan föll inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssystem.

lånligt radiolagsutredningen förefaller radionämndens beslut i ,"Zick 7..ack"-fallet illustrera att uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och programföretagcns avtal med staten täcker något mer än vad som är möjligt att föra in under det reklambegrepp som följer av marknads- föringslagen.

Radiolagsutredningens förslag och vissa vid remissbehandlingen framförda synpunkter

Radiolagsutredningen har ansett det i princip vara ägnat att komplicera tillvaron för programföretagen att behöva hålla reda på två olika in- hemska reklambegrepp. Utredningen anser dock att olägenheterna inte bör överdrivas och framhåller att radiolagens uttryck kommersiell re-

klam i dag är av avgjort större intresse för ett programföretag än det re- klambegrepp som följer av marknadsföringslagen av det skälet att inget programföretag får finansiera sändningar med reklam.

Om det skall ske en ändring i detta hänseende finns det dock enligt utredningen goda skäl att man helt håller sig till det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen.

På i huvudsak de nu angivna skälen har utredningen föreslagit att re- klam vad gäller alla programföretags sändningar skall definieras som ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.

Innebörden av definitionen diskuteras av utredningen särskilt mot bakgrund av tre speciella företeelser på TV-området, nämligen direkta säljerbjudanden eller liknande ("teleshopping"), namngivande av en spon- sor och varuexponering ("product placement").

Säljerbjudanden och liknande som förekommer i teleshopping anser utredningen utan tvivel vara reklam i den föreslagna definitionens me- ning.

Den distinktion som 'I'V-konventionen gör mellan reklam och spon- sorskap bedömer utredningen knappast ha någon relevans när det gäller vad som från marknadsföringslagens synpunkt skall anses vara reklam. Namngivande av en sponsor torde enligt utredningen mycket väl kunna vara reklam enligt den föreslagna definitionen av reklam. Därför anser utredningen att man i det radiorättsliga regelverket på något sätt behö- ver kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och det för- hållandet att ett sponsrat program sänds och sponsorn namnges.

Varuexponering i TV innebär att det i vanliga nyhets- eller under- hållningsprogram förekommer en markant fokusering av en produkt el- ler ett varumärke som inte för tittaren framstår som motiverad med hänsyn till något informativt eller underhållande syfte hos programföre— taget.

l'itt exempel skulle kunna vara ett frågesportprogram i TV, där vins- terna utgörs av 'l'V-apparater. Man kan i ett sådant fall inte rikta någon kritik mot programföretaget om det låter TV—bilden göra ett hastigt svep över apparaterna. ()m emellertid programföretaget på ett påtagligt och för sammanhanget omotiverat sätt låter bilden fokusera 'l'V-apparaterna är det fråga om varuexponering.

Utredningen säger om insmugen varuexponering av detta slag att så- dan knappast ens i uppenbara fall är reklam enligt den föreslagna defi- nitionen av detta begrepp.

Utredningens nu redovisade överväganden har kommenterats av ganska få remissinstanser.

Stockholms tingsrätt delar uppfattningen att det mest ändamålsenliga är att använda marknadsföringslagens definition av reklam.

Marknadsdomstolcn påpekar att det centrala i marknadsföringslagcn är begreppet marknadsföring, vilket avser såväl reklam i traditionell me- ning som andra marknatlsföringsätgärder. Reklambegreppet definieras inte. Motiven till lagen ger exempel på marknadsföring som inte är re-

klam (bl.a. prop. 1970157 s. 72 ff.). Enligt domstolen torde utredningens definition av reklam närmast motsvara vad som i marknadsföringslagen förstås med marknadsföring. Begreppet reklam i radiolagen synes alltså få en vidare innebörd än vad reklambegreppet har i motiven till mark- nadsföringslagen.

Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd vill understryka nödvändigheten av klara avgränsningar mellan reklam och andra typer av program. Både sponsring och varuexponering mot vederlag försvårar sådana gränsdragningar och bör i princip inte få förekomma.

Enligt Sveriges Marknadsförbund bör lagstiftningen använda sig av den europeiska 'fV-konventionens reklambegrepp. Förbundet anser att alla aktörer fårsvårigheter av att marknadsföringslagen har ett reklambe- grepp, TV-konventionen ett annat och radiolagen ett tredje.

Ett nytt reklambegrepp för programföretagen

För min egen det anser jag till en början att det radiorättsliga reklambe- grepp som skall definieras bör vara gemensamt för alla programföretag. Reklambegreppet bör därför vara detsamma för 'I'V-sändande program- företag och programföretag på ljudradiosidan. Samma reklambegrepp bör också gälla oavsett om programföretaget har rätt att finansiera sänd- ningar med reklam eller inte.

På grund av det anförda anser jag liksom radiolagsutredningen att re- klamdefinitionen bör tas in i radiolagen.

När det gäller definitionens innehåll ligger naturligtvis den tanken nära att man bör knyta an till 'fV-konventionens reklambegrepp. Av flera skäl anser jag emellertid att detta skulle vara mindre lämpligt.

För att Sverige skall kunna tillträda 'l'V—konventionen krävs inte att vår lagstiftning anammar konventionens reklambegrepp. Vad som krävs är att vi kan uppfylla konventionens krav när det gäller exempelvis re- klamens volym och inplacering. Med reklam avses då givetvis reklam i konventionens mening. Däremot lägger sig inte konventionen i på vil— ket sätt vi uppfyller dess krav.

Konventionens reklambegrepp bryter skarpt mot vad som följer av det svenska yttrandefrihetsrättsliga regelverket.

Jag har tidigare (avsnitt 4.2.l) föreslagit att det görs ett tillägg till cen- surförbudet i radiolagen som klargör att i fråga om marknadsföring gäl- ler föreskrifterna om marknadsföring i olika lagar. Om man gör så kommer programföretagen att tvingas ta hänsyn till denna reglering Oavsett vad som i radiolagen läggs in i begreppet reklam.

Jag vill här också påpeka att jag kommer att föreslå vissa särregler i fråga om 'l'V-reklam och yngre barn (avsnitt 4.7). Dessa regler är delvis av marknadsföringsrättslig art, och reglerna avses i den delen kunna till- ämpas av konsumentverket/KO och marknadsdomstolen.

Konsumentverket/KO och marknadsdomstolen är organ, vars kom- petens i marknadsföringsrättsligt hänseende i princip baserar sig på marknadsföringslagens tillåmpningsområde. Detta tillämpningsområde

kan i princip inte utvidgas, eftersom gränserna för det bestäms av tryck- frihetsförordningens yttrandefrihetsbegrepp.

'l'V—konventionens reklambegrepp gäller däremot ett flertal företeel- ser utanför det marknadsföringsrättsliga området. Som nyss nämnts om- fattar ju konventionens reklambegrepp även t.ex. äsiktsrcklam.

Ett eventuellt införande i radiolagen av konventionens reklambe— grepp skulle naturligtvis inte utvidga .konsumentverket/KOS och mark- nadsdomstolens kompetens till åsiktsreklamens område. En sådan ät- gärd skulle emellertid ge intrycket att verket och domstolen-i fråga om reklam i TV hade en kompetens som de inte har när det gäller reklam i andra medier.

Med hänsyn till vad som nu har anförts är min uppfattning att man i fråga om vad som skall läggas in i begreppet reklam i radiolagen hellre bör knyta an till marknadsdomstolens kompetensområde enligt mark- nadsföringslagen än till "FV—konventionen.

Vid marknadsföringslagens tillkomst uttalades som jag har visat att lagens tillämpningsområde skulle begränsas till marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kommersiell natur och sotn inte avser nyhetsför- medlingen eller åsiktsbildningen i samhället. Uttalandet om detta gjor- des med tanke på tryckfrihetsförordningen.

Däremot sades inte någonting om marknadsföringslagens relation till underhållning och förströelse. l förgrunden för sådana tryckta medier som dagstidningarna står givetvis nyhetsförmedling och åsiktsbildning. l--'ör radio och TV förhåller det sig inte självfallet likadant. Däremot kan man i fråga om dessa medier alltid säga att de som en viktig uppgift har - vid sidan av nyhetsförmedling och åsiktsbildning - att skänka under- hållning och förströelse.

Med hänsyn till vad som har sagts nu anser jag att den rimligaste tolkningen av marknadsföringslagen på radio- och 'l'V-området är, att underhållning och förströelse behandlas på samma sätt som nyhetsför- medling och åsiktsbildning. Inslag som sänds på grund av sitt underhåll- ningsvärde bör således anses avse just underhållning, även om de skulle kunna ifrågasättas utgöra marknadsföring.

Som exempel på vad jag menar vill jag hänvisa till radionämndens beslut om "Zick Zack"—progratnmen i Sveriges Televisions sändningar. Jag har nämnt att det i dessa fall rörde sig om underhållningsprogram, där olika artister framträdde. Att programföretaget direktsände Tips- tjänsts Lotto-dragningar berodde uppenbarligen på dessa inslags nyhets- och underhållningsvärde, och det kan inte antas att programföretagets syfte med inslagen var att öka Tipstjänsts inkomster. Den omständighe- ten att radionämnden fann att exponeringen av Tipstjänst och dess spel i programmen var att betrakta som kommersiell reklam från radiolagens synpunkt, betyder därför enligt min mening inte att det rörde sig om marknadsföring i marknadsföringslagens mening.

Av vad jag nu har sagt följer att ett programinslag av denna typ inte bör anses utgöra reklam utifrån det nya reklambegrepp i radiolagen som jag föreslår. Radiolagens reklamdefinition bör begränsa sig till närings-

()()

idkares marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kommersiell natur och som gäller annat än nyhetsförmedlingcn eller åsiktsbildningen i samhället och inte heller avser underhållning eller förströelse.

Genom att göra på detta sätt kan man avvara radiolagens nuvarande uttryck kommersiell reklam.

Det centrala i marknadsföringslagen är, som marknadsdomstolen har påpekat, begreppet marknadsföring. Jag håller med domstolen om att radiolagsutredningens definition av reklam närmast motsvarar vad som i marknadsföringslagen förstås med marknadsföring och att begreppet re- klam enligt utredningens förslag därmed synes få en vidare innebörd än vad själva reklambegreppet har enligt motiven till marknadsföringsla- gen.

Jag kan dock inte se att detta har några negativa följder. Marknads- domstolens kompetens när det gäller marknadsföring i radio och TV bör ju gälla allt som marknadsföringslagen avser med marknadsföring, och med uttrycket reklam i radiolagen syftar jag på detsamma.

Med hänsyn till marknadsdomstolens påpekande har jag övervägt att i stället för reklam tala om marknadsföring. Min uppfattning är emel- lertid att detta inte skulle medföra någon fördel; ordet reklam är så inar— betat när det gäller ”FV-reklamfrågan att det har ett värde att kunna hål- la sig till detta uttryck.

Om det rör sig om reklam mot vederlag eller inte saknar betydelse för reklambegreppets innebörd. l)et täcker även ett programföretags re— klam för varor eller tjänster som gäller den egna verksamheten, t.ex. en av företaget utgiven programtidning (jfr radionämndens beslut den 25 maj 1989, SB 222/89).

Säljerbjudanden och liknande som förekommer i teleshopping får anses vara reklam i reklambegreppets mening.

Namngivande av en sponsor kan vara marknadsföring enligt mark- nadsföringslagen och går därmed in under begreppet reklam. Som ra- diolagsutredningen har uttalat skapar detta ett behov av att på något sätt i det radiorättsliga regelverket skilja mellan reklam mot vederlag i all- mänhet och det förhållandet att ett sponsrat program sänds och spon- sorn namnges. '

lfitt sätt att lösa detta problem är att. som utredningen har föreslagit, acceptera att namngivande av en sponsor kan utgöra reklam och i avta- let mellan staten och programföretaget skilja ut vad som under vissa för- utsättningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från re- klam mot vederlag i övrigt.

l:".tt annat sätt skulle kunna vara att i radiolagens reklamdeflnition uttryckligen ange att den inte omfattar namngivande av en sponsor.

Jag har övervägt att göra på det senare sättet. Jag har emellertid fun- nit att i fråga om tillkännagivande av sponsorskap också annat än själva namngivandet av sponsorn kan kräva särskild reglering. Genom att från reklamdefinitionen endast undanta namngivandet av sponsorn skulle man därför inte vinna något väsentligt. Jag återkommer till sponsorfrå- gan längre fram (se avsnitt 4.0.2).

Av de skäl som nu har redovisats anser jag att det i radiolagen bör införas den definition av reklam som radiolagsutredningen har föresla- git. Som reklam bör således anses ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon an- nan nyttighet.

Närmare om det avsättningsfrämjamlc syftet

Radioprogrammet skall vara "avsett att främja" avsättningen av den ak- tuella varan etc. Att den annonserande näringsidkaren har detta syfte kan tas för givet. Detta är dock inte det väsentliga från radiorättslig syn- punkt. l)et väsentliga är i stället att programföretaget inte kan anses ha något annat syfte med sändningen. Det rör sig således inte om reklam, om programföretaget sänder programmet i ett uppenbart informativt syfte. Givetvis förutsätter dock detta att informationen inte inskränker sig till sådant som var, när, hur och till vilket pris TV-tittaren kan skaffa sig en viss produkt.

Man behöver inte tveka om hur det förhåller sig med programföreta- gets motiv i de fall då företaget får betalt av annonsören. Att programfö- retaget har ett reklamsyfte med sändandet kan emellertid stå klart också då företaget inte erhåller några pengar. Jag tänker här på det fallet att programinslaget gäller en produkt av vars försäljning företaget har eko- nomisk fördel. litt praktiskt exempel kan vara en programtidning som företaget ger ut. Reklam i radio eller TV kan också de uppgifter vara som förekommer i anslutning till Sveriges Utbildningsradios program om hur lyssnare och tittare kan beställa kursböcker och liknande.

När det i övrigt gäller att bedöma programföretagets handlande i så- dana fall då företaget inte erhåller något vederlag för sändandet, kom- mer man in på bl.a. vem som framför det aktuella budskapet. Att någon yttrar sig i ett programföretags sändningar och för egen del har ett av- sättningsfrämjande syfte med vad som sägs, kan vara en omständighet som i förening med andra bör bestämma hur man bedömer programfö- retagets agerande.

Till en början gäller det att fastställa den medverkandes syfte. lin be- tydelsefull omständighet är givetvis om tlenne har tagit emot pengar för att framföra sitt budskap. Om så har skett och om budskapets effekt är avsättningsfrämjande kan man knappast komma till annat resultat än att den medverkande har det relevanta syftet.

Om detta står klart blir nästa fråga om programföretaget med insla- get kan anses ha något motstående informativt eller underhållande syfte som bör anses uppväga den medverkandes avsättningsfrämjande syfte och medföra, att programinslaget - trots den medverkandes syfte - inte bör anses utgöra reklam från programföretagets synpunkt.

l)e konsumentupplysande programmen i TV kan här tjäna som ex- empel. Även om en medverkande i ett sådant program bakom ryggen på programföretaget tar emot pengar av tillverkaren av en produkt som programmet uppmärksammar i positiva ordalag, föranleder i allmänhet inte detta någon annan bedömning än att programföretagets syfte med

programmet är rent informativt, dvs. det rör sig inte om ett radiopro— gram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. För att ett avsättningsfråmjande ytt- rande som någon fäller mot betalning i ett programföretags sändningar skall bestämma synen på företagets agerande krävs enligt min mening att man kan anse att företaget inte har något informativt eller underhål- lande syfte med programinslaget.

Om man måste anse att det från programföretagets sida saknas ett syfte av detta slag blir nästa fråga att dra en gräns mellan sådana med- verkande, vilkas yttranden har betydelse när det gäller att bedöma pro- gramföretagets handlande och medverkande. vilkas yttranden principi— ellt sett inte bör påverka synen på företagets agerande. Till den förra ka- tegorin anser jag att arbetstagare hos programföretaget hör liksom i öv- rigt personer som är kontraktsenligt knutna till programföretaget eller ett detta närstående företag.

Vidare bör till denna kategori räknas ledamöter av programföretagets eller ett närstående företags styrelse. Vad gäller Sveriges Television bör t.ex. till den aktuella kategorin räknas inte bara programföretagets egna styrelseledamöter utan också styrelseledamöterna i övriga bolag inom Sveriges Radio—koncernen. moderbolaget Sveriges Radio inräknat.

Jag anser således att en person som hör till den aktuella kretsen av anställda, frilansmedarbetare, styrelseledamöter m.fl. alltid bör anses fö- reträda programföretaget om vederbörande i programföretagets sänd- ningar.mot betalning yttrar något som har en avsättningsfråmjande ef- fekt. Ett sådant programinslag kan därför mycket väl utgöra reklam i det föreslagna reklambegreppets mening. Om det i ett sådant fall rör sig om otillbörlig reklam mot konsumenter eller näringsidkare, kan där- med marknadsdomstolen förbjuda programföretaget att bedriva sådan eller liknande marknadsföring.

Om direkta säljerbjudanden i TV och sponsring har jag talat tidigare. Jag har däremot inte behandlat varuexponering i TV utifrån det före— slagna reklambegreppet.

Särskilt om varuexponering i 'I 'V

Varuexponering i TV är en form av smygreklam, och den europeiska ”TV-konventionen godtar inte att ett programföretag sänder smygreklam mot vederlag. Varuexponering i TV bör därför motverkas.

Som har nämnts innebär radiolagens krav på opartiskhet enligt ra— dionämndens praxis att ett programföretag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gyn- nande av en viss produkt eller ett visst företag. I princip bör denna till- ämpning kunna träffa även varuexponering i TV.

l.)en historiska bakgrunden till kravet på opartiskhet är emellertid den reklamfria public service-radion och televisionen. Med tanke på att det nu är aktuellt att introducera kommersiell television i marknätet an- ser jag att opartiskhetskravet bör kompletteras med ett uttryckligt för- bud mot att i programverksamheten gynna kommersiella intressen mot

()()

vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt. Jag tar upp detta senare (av- snitt 4.9.1).

Däremot kan enligt min mening inte insmugcn varuexponering i TV särskiljas klart från nyhetsförmedling, åsiktsbildning eller underhållning på ett sådant sätt att man kan säga att det rör sig om reklam utifrån det föreslagna reklambegreppet i radiolagen.

Hänvisningar till S4-2-2

Mitt förslag: Enligt radiolagen ([ 5) skall med annonstid :" televi- sionen förstås sändningstid i televisionen som inleds och avslutas av en särskild ljud— och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på 'upp- drag av andra.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 163 ff.) definierar be- greppet annonstid på ett sätt som i sak överensstämmer med mitt för- slag. Utredningen definierar vidare begreppet annons som ett televi- sionsprogram som sänds under annonstid.

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Kritiska synpunkter framförs emellertid från några håll. Bl.a. anser vissa instanser att förslaget om en särskild ljud- och bildsignatur inte är tillräckligt för att uppfylla.kravet att reklamen skall vara lätt att identifiera.

Skälen för mitt förslag: l-anigt tryckfrihetsförordningen gäller bl.a. att man i vissa fall inte som tryckfrihetsbrott skall betrakta tillkännagivande "i annons eller annat sådant meddelande" (7 kap. 2 & tryckfrihetsförord— ningen). Med annat sädant meddelande menas enligt förarbetena till för— ordningen (prop. 1048230 s. l74) vissa sedvanliga notiser, som på grund av sitt innehåll har samma uppgift som annonser; jfr liek, Nya tryckfrihetsförordningen, ”MX. s. 98. Vad som är att betrakta som re- daktionell text bör således inte anses utgöra annonser eller liknande meddelanden.

[ tryckfrihetsförordningen förekommer också uttrycket kommersiell annons (1 kap. 9 5 punkt 1 tryckfrihetsförordningen). Det anges där att utan hinder av förordningen gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Motiven (prop. l973zll3 s. 46) klargör att redaktionell text inte berörs av bestämmelsen.

För televisionens del behöver man kunna göra en motsvarande dis- tinktion.

Artikel 13 i den europeiska 'l'V-konventionen visar hur man för tele- visionens vidkommande kan dra en gräns mellan reklamen och de egentliga programmen. Bl.a. anges där att reklamen skall kunna identi- fieras tydligt som reklam och klart skiljas från övriga inslag i program—

tjänsten genom optiska eller akustiska medel samt att reklamen i prin- cip skall sändas i block.

Som radiolagsutredningen har framhållit är den som annonserar i te- levisionen i allmänhet någon som står utanför 'l'V-företaget och som har uppdragit åt företaget att sända det aktuella inslaget.

Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att lagstiftningen skall definiera uttrycken annonstid och annons. Med annonstid bör en- ligt utredningen förstås sändningstid som inleds och avslutas av en sär- skild ljud- och bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra. Annons defi- nierar utredningen rent formellt som ett televisionsprogram som sänds under annonstid.

ljnligt utredningen bör ett reklam-'l'V-ft'iretag endast under annon- stid i den angivna meningen ha rätt att sända reklam mot vederlag.

Utredningens förslag har resulterat i kritiska kommentarer från en del remissinstanser.

Kabelnämnden har ansett att det inte framgår hur det fallet skall be- dömas att ett programföretag har sänt reklam c.tl. utan att det förekom- mit någon särskild ljud- och bildsignatur. Vidare säger nämnden att om det särskiljande för annonstiden är att programföretaget under denna tid huvudsakligen sänder på uppdrag av andra, bör i konsekvens härmed "övrig tid" anses vara tid då programföretaget sänder utan någons upp- drag, dvs. på eget initiativ.

Sanna Satellite Al) har utifrån sin verksamhet med att driva pro— gramkanalen "Nordic Channel" synpunkter på definitionen av annon- stid. Bolaget uppger att det i denna kanal på uppdrag av andra sänds även vanliga program, inte endast reklam. Sändningstid upplåts åt före- tag. organisationer m.fl. som vill informera i t.ex. politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga eller kulturella angelägenheter. Bolaget finner därför annonstidsdefinitionen olycklig och föreslår att annonstid förkla- ras vara sändningstid, som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna ti- den i huvudsak sänder "reklam".

Till de instanser som inte är nöjda med förslaget om den särskilda ljud- och bildsignaturen som skall inleda och avsluta annonstiden hör socialstyrelsen, konsumentverket och svenska kyrkans centralstyrelse; de ' båda senare anser att det i bild under hela tiden som ett reklaminslag pågår skall finnas en tydlig reklammarkering.

Enligt vad Sveriges Reklamförbund uppger använder reklambran— schen beteckningen annons för marknadsföring i tidningar, trycksaker e.tl. Förbundet anser att det skulle vara mer ändamålsenligt att i stället för annons tala om "reklamfilm".

Som framhållits tidigare (se aVsnitt 4.l.l) har jag på grund av de syn- punkter lagrådct haft kommit till slutsatsen att man inte bör utforma någon särskilt] lag om annonser i televisionen utan att man bör ta in reglerna direkt i radiolagen. På grund härav bör uttrycket "annonstid i televisionen" definieras i radiolagen.

Liksom radiolagsutredningen anser jag att kännetecknande för sådan tid kan anses vara att programföretaget "i huvudsak sänder på uppdrag av andra". Detta betyder inte att det kommer att råda något förbud för programföretaget att under annan tid än annonstid sända program på uppdrag av andra. Regeln säger bara att annonstiden är tid då program- företaget i huvudsak sänder på uppdrag av andra.

Typiskt för annonstiden i televisionen är uppenbarligen just detta. Det är därför en fördel om, på det sätt som utredningen har föreslagit, definitionen antyder att programföretaget identifierar sig svagare med vad det sänder untler annonstiden än med sändningarna under Övrig tid (jfr mitt förslag i avsnitt 4.1 1.2). Det nu sagda skulle enligt min mening inte framgå tydligt om annonstiden i televisionen beskrevs som sänd- ningstid under vilken programföretaget i huvudsak sände "reklam". Re- klam kan ju även vara programföretagets egen reklam.

Liksom utredningen anser jag att ett reklam-'l'V-företag endast under annonstid i televisionen bör ha rätt att sända reklam mot vederlag. Jag skall snart utveckla detta närmare (avsnitt 4.3.3). Jag vill emellertid re- dan här kommentera kabelnämndens uppfattning att det inte framgår hur det fallet skall bedömas att reklam-'l'V-företaget har sänt reklam e.d. utan att någon särskild ljud- och bildsignatur förekommit. Jag är inte av samma mening som nämnden. Det rör sig i de aktuella fallen antingen om reklam mot vederlag eller om gratisreklam eller annat reklambeto- nat gyn nande. I det förra fallet skulle sändandet vara en överträdelse av den nyss berörda regeln att reklam mot vederlag endast får sändas under annonstid. Både i det fallet och vid gratisreklam eller annat reklambeto- nat gynnande skulle också inslaget få bedömas utifrån radiolagens krav att sändningsrätten skall utövas opartiskt; liksom radiolagsutredningen anser jag nämligen att kravet på opartiskhet bör gälla även ett TV- företag som står utanför Sveriges Radio-koncernen (se avsnitt 4.3.1, jfr avsnitt 4.9.1).

Viti remissbehandlingen har väckts förslaget att programföretaget en- dast under annonstid skall ha rätt att sända "reklam eller program som någon har uppdragit åt företaget att sända". Jag behandlar även denna fråga i avsnitt 4.3.3.

Jag delar utredningens uppfattning att annonstiden i televisionen bör inledas och avslutas av "en särskild ljud- och bildsignatur" som mark- erar sändningstidens karaktär. Jag kan emellertid delvis förstå de remis- sinstanser som anser att själva ljud— och bildsignaturen inte är tillräcklig för att uppfylla kravet att reklamen skall vara lätt att identifiera; därmed är inte sagt att det är nödvändigt att gå så långt som till att kräva att det i bild under hela sändningstiden för en annons skall synas att program- met är en annons. Jag återkommer till detta längre fram (avsnitt 4.4.3).

För tydlighetens skull vill jag också framhålla att tillämpligheten av marknadsföringslagen givetvis inte är beroende av att en sändning om— ges av den föreslagna ljud— och bildsignaturcn. Marknadsft'iringslagen gäller allt sändningsinnehäll som i denna lags mening är marknadsför- ing oavsett om det rör sig om sändning under annonstid eller annan tid.

[ lagrådsremissen definierades i överensstämmelse med utrednings- förslaget annons som ett televisionsprogram som sänds under annonstid.

Lagrådet har påpekat att en sådan definition är uteslutande formell. 1 det allmänna språkbruket torde ordet annons ha en förhållandevis klar innebörd och bl.a. i tryckfrihetsförordningen används det utan någon begreppsbestämning. Behovet av en definition i nu förevarande sam- manhang synes inte särskilt starkt.

Däremot synes enligt lagrådet remissens förslag till delinition leda till konflikt med det allmänna språkbrukets användning av ordet an- nons. Även tillkännagivanden utanför den särskilt markerade annonsti- den kan framstå som annonser i vanlig bemärkelse, exempelvis i kurs- program uppgifter om litteratur med prisangivelse och beställningsad— ress etc.

Lagrådet förordar därför att definitionen av annons bortfaller.

Jag delar lagrådets uppfattning att det inte behövs någon uttrycklig definition av annons.

Hänvisningar till S4-2-3

4.3. Ett reklam—TV-företags grundläggande skyldigheter i sändningarna

Min bedömning: Ett reklamfinansierat "TV—företag som ges rätt att sända från marksändare bör vara skyldigt att utöva sänd- ningsrätten opartiskt och sakligt med beaktande av att en vid— sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televi- sionen.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm- ning (betänkandet s. 165 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens bedömning behandlas uttryckligen av fem instanser, Stockholms tingsrätt, lndustriförbundet, Svenska Ar- betsgivareföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel och Sveriges fri- kyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Samtliga tillstyrker bedöm- ningen.

Skälen för min bedömning: För programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen gäller att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och infor- mationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen (6 5 första stycket radiolagen).

Kravet på opartiskhet innebär att olika åsiktsriktningar skall få kom- ma till tals och balanseras på ett rättvist sätt. Av kravet på saklighet föl- jer att uppgifter och påståenden i programmen skall vara korrekta. llän- visningen till att det i ljudradion och televisionen skall råda en vid-

sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet har av radionämnden upp— fattats som en uppmaning att inte tolka kraven på opartiskhet och sak- lighet sä strängt att det går ut över yttrandefriheten och informationsfri- heten. Kraven på opartiskhet och saklighet kompletteras av bestämmel- ser i avtalen mellan staten och programföretagen om att felaktiga sak- uppgifter skall beriktigas när detta är påkallat och om att den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle.

Samtliga de nämnda kraven kan ses som uttryck för att radio och TV är betydelsefulla tnedier och en hela svenska folkets angelägenhet. Där- för bör varken ett programföretag självt eller någon viss grupp kunna utnyttja företagets sändningar för att ensidigt driva egna meningar i kontroversiella frågor.

Om ett eller flera fristående reklamsändande "TV—företag inrättas ökar möjligheterna att komma till tals i TV. Publikens valmöjligheter ökar också. Det är emellertid inte troligt att mer än ett fåtal 'l'V-kanaler kom- mer att vända sig till publiken i vårt land. Det finns flera skäl till detta.

För den marksända televisionens del utgör knappheten på sänd- ningsfrekvenser en begränsande faktor. Inom ramen för de frekvenser som i internationella förhandlingar har tilldelats Sverige är det med nu- varande teknik möjligt att som mest etablera två rikstäckande 'l'V- kana- ler utöver de två som redan finns.

Vid satellitsändningar är de tekniska begränsningarna mindre fram- trätlande än vid marksändningar.

Den uppmärksamhet som knappheten på sändningsfrekvenser har fått tenderar emellertid att undanskymma vad de ekonomiska realiteter- na betyder. 'l'V-verksamhet är mycket kostnadskrävande och därför be- roende av stora marknader. De ekonomiska realiteterna torde därför även med hänsyn tagen till satellitsändningarna leda till att endast ett få- tal ytterligare TV-företag kommer att kunna bedriva sådan sändnings- verksamhet som vänder sig till svensk publik.

På grund av vad som nu har anförts är min uppfattning att varje en— skild rikstäckande marksänd 'l'V-kanal kommer att utgöra ett betydelse- fullt medium för information, debatt och kritik. Begränsningarna i frå- ga om sändningsmöjligheter gör det angeläget att olika meningsriktning- ar kan komma till tals i en ny 'l'V-kanal lika väl som i dem som sänds i dag. Den som äger eller leder ett företag. som har rätt att sända riks- täckande TV, bör därför inte kunna utnyttja sin ställning för att ensidigt propagera för egna ståndpunkter eller hindt'a andras uppfattningar att komtna till uttryck.

Av dessa skäl anser jag - liksom radiolagsutredningen och de remis- sinstanser som har kommenterat utredningens bedömning - att också ett nytt och reklamfinansierat 'l'V-företag bör vara skyldigt att i program- verksamheten iaktta kraven på opartiskhet och saklighet. I det avseendet bör det inte råda någon skillnad mellan programföretagen inom Sveri- ges Radio-koncernen och ett nytt 'l'V-sändande företag.

Prop. 1990/911149

Kravet på opartiskhet tar enligt radionämndens praxis sikte på främst fyra företeelser: l) Kritik som en klart utpekad part inte ges tillfälle att bemöta. 2) Ensidig behandling av ett visst ämne eller en viss händelse. 3) Värderande uttalande av programledare eller liknande medverkande i en kontroversiell fråga. 4) Reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Utredningen har resonerat särskilt om företeelsen reklambetonat gynnande och ansett att också ett helt eller huvudsakligen reklamfinan- sierat TV-företag i själva programverksamheten bör vara skyldigt att undvika att sända inslag av denna art.

Utredningens ställningstagande har inte föranlett några kommentarer vid remissbehandlingcn. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning.

! själva programverksamheten bör det således åligga ett reklamfinan- sierat TV-företag att följa radiolagens krav på opartiskhet och saklighet på samma sätt som programföretagen inom Sveriges Radio—koncernen är skyldiga att göra.

Hänvisningar till S4-3-1

Mitt förslag: Ett TV-företag som får finansiera sändningar med reklam skall inte få diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons. En föreskrift om detta skall tas in i ra— diolagen (12 å).

Radionämnden skall genom granskning i efterhand övervaka om programföretaget iakttar bestämmelsen.

Diskrimineringsförbudet skall inte hindra att programföreta- get utformar en egen annonspolitik om att företaget inte tar emot annonser för vissa varor eller tjänster.

Radiolagsutredningens Förslag överensstämmer i sak med mitt förslag (betänkandet s. 176 ff.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ansluter sig till försla- get eller lämnar det utan erinran. Till de tillstyrkande instanserna hör näringsfrihetsombudsmannen (NO). Radionämnden anser att den före- slagna bestämmelsen kan leda till åtskilliga tillämpningssvårigbeter och att det är nödvändigt att hithörande frågor belyses ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Svenska Tidningsutgivareföreningen anser inte att det finns bärande skäl att införa den föreslagna bestämmelsen, som skulle stå i motsatsställning till 3 & radioansvarighetslagen. lndustri- förvaltnings AB Kinnevik motsätter sig bestämt förslaget, som bolaget finner vara en inskränkning i programutgivarens rätt att bestämma över vad som skall sändas. Stockholms tingsrätt kritiserar förslaget från mot- satt utgångspunkt och anser att det är alltför vagt.

Skälen för mitt förslag: Mellan konkurrenslagstiftningen och det ytt- randefrihetsrättsliga regelverket råder en motsättning när det gäller möj- ligheterna att komma till rätta med s.k. annonsvägran. Den renodlade

formen av annonsvägran föreligger när en näringsidkare, som önskar göra reklam för varor eller tjänster i ett massmedium, förvägras detta med följd att hans näringsverksamhet försvåras.

Konflikten mellan de båda regelverken visar sig i att annonsvägran, trots att sådan kan betraktas som en konkurrensbegränsning med skad- lig verkan, inte kan kommas åt med stöd av konkurrenslagstiftningen. Orsaken till detta är den reglering som finns i yttrandefrihetsrätten om en utgivarcs befogenheter. Således föreskrivs att uppdrag att vara utgiva- re för en periodisk skrift skall innefatta befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet dä- ri får införas mot utgivarens vilja. lnskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer utgivaren, är utan verkan (5 kap. 3 9" andra stycket tryckfrihetsförordningen). En motsvarande reglering gäller för de före- tag som är programföretag i radiolagens mening; ingenting får sändas mot programutgivarens vilja (3 5 första stycket radioansvarighetslagen).

Jag kan också konstatera att bestämmanderätten för utgivaren av en periodisk skrift enligt rättspraxis gäller även i fråga om kommersiella annonser (se marknadsdomstolens beslut 197414).

Radiolagsutredningen har uttalat att ett programföretag som använ- der marknätet för rikstäckande TV—sändningar med reklam torde bli ett betydligt starkare annonsorgan än tle flesta tidningar. Denna bedömning har inte ifrågasatts vid remissbehandlingen, och jag delar den.

Mellan pressens verksamhet och programföretagens råder principi- ellt betydelsefulla skillnader bl.a. i så måtto att radiolagen kräver att ett programföretags sändningsrätt utövas opartiskt och att det ankommer på en särskild statlig myndighet, radionämnden, att i efterhand granska . om villkoren för programföretagets sändningsrätt iakttas.

Man kan ställa frågan vad kravet på opartiskhet betyder när det gäl- ler annonsvägran. Radionämnden skulle inte kunna låta bli att ta ställ- ning till detta om ett företag som ville annonsera ansåg sig vara utsatt för diskriminerande behandling och begärde nämndens prövning av programföretagets handlande.

NO har i sitt remissyttrande över radiolagsutredningens betänkande som sin uppfattning uttalat, att annonsvägran i TV i framtiden kan komma att bli ett ofta förekommande och i många fall även allvarligt problem. Enligt NO framstår det som än viktigare i framtiden att an- nonsvägran skall kunna förhindras på konkurrensrättsliga grunder. NO förordar en översyn av frågan i syfte att finna ett sätt som kan tillgodose det allmänna intresset både av skydd för yttrandefriheten och av en fungerande konkurrens.

NO har härefter i ett beslut i ett enskilt ärende (199tlz262) åter givit uttryck för uppfattningen att en översyn av frågan bör komma till stånd.

Mot den angivna bakgrunden kan man enligt min mening inte förbi- gå det problem som annonsvägran på TV-området skulle kunna utgöra, om det ansvariga företaget var ett företag med sändningsrätt enligt radio- lagen. Den kritik som vid remissbehandlingen har framförts mot radio- lagsutredningens'förslag och som bottnar i att det bör gälla samma reg-

ler för TV som för tidningar, bortser enligt mening från att det inte är samma regler som gäller.

Utredningen har inte resonerat om annonsvägran utifrån radiolagens krav på opartiskhet. I stället har utredningen föreslagit att det införs en särskild lagbestämmelse, enligt vilken ett reklam-TV—företag inte får dis- kriminera någon som begär att företaget skall sända en annons. Vidare innebär utredningens förslag att radionämnden i efterhand skall granska om programföretaget har iakttagit bestämmelsen. l-"örslaget har till- styrkts av NO med kommentaren att det sträcker sig längre än konkur- renslagen (l982:729) eftersom det omfattar alla som önskar annonsera, inte endast näringsidkare. Stockholms tingsrätt anser är andra sidan att förslaget är alltför vagt, och tingsrätten vill även ifrågasätta om en granskning av radionämnden är ett tillräckligt verksamt medel för att motverka att diskriminering sker.

För min egen tlcl anser jag att man knappast har något annat val än att som utgångspunkt ta det befintliga regelverket för programföretagen. Ett viktigt inslag i detta är radionämndens granskning av hur ett företag har utövat sin sändningsrätt. Om ett programföretag har gjort sig skyl- digt till annonsvägran bör således radionämnden kunna slå fast att så har skett. För att nämnden skall kunna göra detta krävs givetvis att det finns en regel som säger att det inte får förekomma annonsvägran i TV.

Jag är inte främmande för att radionämnden skulle kunna dra vissa slutsatser vad gäller annonsvägran utifrån radiolagens krav på opartisk- het. Samtidigt står klart att kravet på opartiskhet inte har utformats för detta ändamål. Oavsett vilka slutsatser som kan dras av opartiskhetskra- vet anser jag därför att det bör finnas en särskild i lag föreskriven skyl- dighet för ett marksändandc reklam—TV-företag att inte diskriminera nå- gon som begär att företaget skall sända en annons.

Marknadsdomstolen prövade år 1974 en fråga om annonsvägran från tidningen Lands sida (domstolens beslut 197-131). Tidningen, ägd av lant- brukets föreningsrörelse, hade vägrat att ta in en annons av ett företag som ville sälja konstgödsel till lantbrukarna i konkurrens med företag som tidningens ägare kontrollerade. Marknadsdomstolens majoritet an- såg emellertid att domstolen inte kunde vidta någon åtgärd med hänsyn till regeln om den ansvarige utgivarens ställning enligt tryckfrihetsför- ordningen.

Om ett reklam-'l'V-företag uppträder på motsvarande sätt föreligger enligt min mening ett typexempel på vad som bör förstås med att företa- get har diskriminerat någon som begärt att företaget skall sända en an- nons. 1 ett sådant fall bör alltså radionämnden kunna slå fast att diskri- mineringsförbudet har överträtts.

Vägran att ta in en annons behöver dock inte i första hand vara re- sultatet av en önskan att försvåra näringsutt'ivningen för den som vill an— nonsera. En tidning kan ofta ha välgrundade redaktionella skäl för att inte vilja ta in en annons. Även om vägran att införa en annons skulle klart försvåra en företagares näringsutt'ivning kan man många gånger in-

te anse att tidningens vägran är från allmän synpunkt otillbörlig (jfr Martenius, Konkurrenslagstiftningen, 1985, s. 261).

Även ett reklam—'l'V-företag måste ha rätt att utforma sin egen an- nonspolitik. Det måste stå företaget fritt att avgöra att det inte vill ta emot annonser för vissa varor och tjänster. Det är emellertid naturligt att företaget då bemödar sig om ett konsekvent uppträdande.

Fallet med tidningen Land illustrerar å andra sidan att vägran att ta in en annons inte behöver ha något samband med 'l'V-företagets redak- tionella inriktning utan främst kan bero på ekonomiska hänsynstagan- den. Företaget kan t.ex. vilja ta hänsyn till en annonsör som annonserar för betydande belopp och som skulle kunna flytta över sitt. TV- reklamkonto till ett satellitsändande TV-företag. Man kan också tänka sig en annonsvägran som beror på att 'l'V-företaget tar hänsyn till den ekonomiska verksamheten hos ett företag som står 'l'V-företagct nära ekonomiskt. Vidare kan man tänka sig att direkta påtryckningar mot 'l'V-företaget resulterar i en annonsvägran.

l-"rån konkurrensrättslig synpunkt finns det anledning att tala om an- nonsvägran endast i sådana fall då någons näringsutövning försvåras. Grunden för det radiorättsliga diskrimineringsförbudet är förvisso ett ktmkurrensrättsligt synsätt. Tillämpningen av bestämmelsen avses emel- lertid ankomma på radionämnden, som sysslar med helt andra frågor än de myndigheter som är verksamma på det marknadsrättsliga området. Det skulle därför te sig konstlat att avgränsa det radiorättsliga diskrimi- neringsförbudet så att det endast skulle gälla i de fall.då någons närings- utövning försvåras. Särskilt tydligt är å andra sidan att man kan ha an- ledning att tala om en överträdelse av det radiorättsliga diskriminerings- förbudet då någons näringsutövning har försvårats.

()m radionämnden finner att tliskrimineringsförbudet har överträtts bör detta leda till att reklam-'l'V-förctaget åläggs att i programverksam- heten redogöra för nämndens beslut (jfr 7 5 andra stycket radiolagen). l-"öljden av ett fällande beslut av radionämnden blir däremot inte att 'l'V- företaget tvingas sända annonsen.

Jag utgår emellertid från att reklam-TV—företaget lägger sig vinn om att inte missbruka sin ställning.

4.3.3 Vad som bör skilja annonser från andra program

Mitt förslag: Staten skall få träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för företaget att endast under annonstid i televi- sionen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning.

En föreskrift om detta tas in i radiolagen (7 & andra stycket punkt 2).

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag (betänkandets. 179 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Kabelnämnden uttalar dock att det är mycket vanskligt att visa att vederlag har utgått; det bör därför övervägas att slo- pa vederlagskriteriet så att förekomst av reklam kan bedömas enbart ut- ifrån hur programmet har tett sig för publiken. Svenska 'l'idningsutgiva- reföreningen (TU) påpekar att utredningens förslag innebär att en åsiktsannons får sändas utanför annonstid. om detta sker utan vederlag. 'l'U anser att en sådan sammanblandning av annonser och program inte bör få ske. Detta kan motverkas om det i radiolagen anges att det får av- talas om skyldighet för programföretaget att "endast under annonstid sända reklam eller program som någon har uppdragit åt företaget att sända".

Skälen för mitt förslag: RekIam-'l'V-diskussionen gäller om ett eller flera programföretag skall få möjlighet att finansiera sändningar med re- klam. ! dag får inget programföretag göra detta.

Det nu sagda visar sig i det radiorättsliga regelverket genom den be- stämmelse i avtalet mellan staten och varje programföretag som säger att företaget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller prt.)graminslag.

För programföretagen gäller således inte något kategoriskt förbud mot att sända vad som i någon mening är reklam. Vad som har sagts nu förändras inte av det förhållandet att radiolagen ställer kravet att ett pro- gramföretags sändningsrätt skall utövas opartiskt. Visserligen innebär kravet på opartiskhet enligt radionämndens praxis att ett programföretag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som inne- bär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag. Det var dock inte utifrån reklamaspekten som opartiskhetskravet be- handlades när det lagfästes i samband med nuvarande radiolags till— komst år lllöb (se prop. l9()b:l49 s. 29 f.).

Genom att det nu är aktuellt att öppna den marksända televisionen för reklamfinansierade sändningar. måste vissa ändringar göras i det be- fintliga regelverket. Ändringarna bör samtidigt inte vara större än som betingas av ändamålet. För programföretagen på ljudradiosidan bör reg- leringen i princip inte ändras alls. De icke reklamfinansierade program— företagen bör således inte heller i fortsättningen principiellt sett förbju- das annat än att sända reklam mot vederlag.

[in reklam—'l'V-företag bör entlast mult'r annonstid ha rätt att sända reklam mot vederlag

När det gäller ett 'l"V-företag, som får finansiera sändningar med reklam, bör regelverket tillgodose de krav som den europeiska TV-konventionen ställer För det första måste konventionens reklambegrepp observeras. som har nämnts tidigare (avsnitt 4.2.2) är detta reklambegrepp å ena si- dan vidsträckt genom att det i motsats till marknadsföringslagen inklu- derar t.ex. åsiktsreklam och å den andra snävt genom att det endast gäl- Icr sådana meddelanden som programföretaget sänder" mot vederlag. För

det andra bör hänsyn tas till artikel 13 i konventionen. Där anges bl.a. att reklamen skall kunna identifieras tydligt som reklam och genom op- tiska eller akustiska medel klart skiljas från övriga inslag i programtjäns- ten.

Även TV-konventionen fäster således särskild vikt vid reklam som sänds mot vederlag. Konventionen kräver i enlighet med den terminolo- gi som har använts tidigare (avsnitt 4.2.3) att reklam mot vederlag hän- visas till sändning under annonstid i televisionen. Däremot kräver inte konventionen att ett programföretags egenreklam eller annan gratisre- klam skall hänvisas till annonstiden.

En helt annan sak är det nya reklambegrepp som jag föreslår i radio- lagen. l)et bör motsvara vad marknadsföringslagen förstår med mark- nadsföring. Begreppet reklam förutsätter därför inte någon vederlagsv transaktion. Marknadsföringslagen är som jag har nämnt tillämplig på allt sändningsinnehåll som är marknadsföring i lagens mening oavsett om det är fråga om sändning under annonstid eller annan tid. och som exempel på i dag förekommande marknadsföring i radio och TV har jag nämnt reklam för Sveriges Utbildningsradios kursböcker och liknande i anslutning till utbildningsprogram i radio och TV. Jag ser ingen anled- ning att ett icke reklamfinansierat programföretag skall vara- förhindrat att ägna sig åt detta slag av reklam i sändningarna. givetvis under förut— sättning att det inte är fråga om otillbörlig marknadsföring mot konsu- menter eller näringsidkare.

Att till annonstiden för ett 'I"V-företag, som får finansiera sändningar med reklam, styra allt som kan betecknas som reklam skulle mot bak— grund av det anförda inte vara rimligt. Vad som kan styras till annonsti- den bör i princip endast vara den reklam som företaget sänder mot ve— derlag; vederlaget blir då också det tydligaste tecknet på att programmet verkligen gäller reklam. dvs. är avsett att främja avsättningen av den ak- tuella varan etc.

hventuella svårigheter att slå fast att programföretaget har erhållit ve- derlag för att det sänt viss reklam bör enligt min mening kunna bemäst- ras genom att staten i avtalet med programföretaget utverkar att företa- get blir skyldigt att tillhandahålla behövligt granskningsmaterial; en så- dan bestämmelse finns i avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen, och såsom denna bestämmelse är for- mulerad bestämmer radionämnden vilket granskningsmaterial nämnden har behov av.

När ett programföretag sänder reklam mot vederlag utgår vederlaget till programföretaget eller eventuellt en juridisk person genom vilken det sker en sammankoppling mellan vad annonsörerna betalar och pro- gramföretagets inkomster. Om vederlagct utgår till någon annan handlar det inte om att programföretaget sänder reklam mot vederlag. linligt min mening bör det motverkas att ett programföretag i den vanliga pro— gramverksamheten sänder reklam också när det är någon annan än pro- gramföretaget som uppbär vederlaget. Bl.a. av detta skäl behandlar jag senare (se avsnitt -1_()_l) frågan om en uttrycklig skyldighet för ett pro-

gramföretag att inte mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gyn- na ett kommersiellt intresse i programverksamheten.

Det räcker inte att till annonstiden hänvisa reklam mot vederlag

Eftersom det nya reklambegreppet i radiolagen bör ha den innebörd jag nyss angett kommer utanför det att i princip falla dels åsiktsreklam dels inköps- och andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande.

På grund av detta är det inte tillräckligt att i det svenska radiorättsli- ga regelverket ha en regel som säger att programföretaget endast under annonstid har rätt att sända "reklam mot vederlag". Regeln är otillräck- lig för att tillgodose 'l'V-konventionens krav, eftersom reklam endast syf- tar på marknadsföring i marknadsföringslagens mening.

Som nämnts har en remissinstans föreslagit att programföretaget en- dast under annonstid skall ha rätt att sända "reklam eller program som någon har uppdragit åt företaget att sända". Förslaget har motiverats med att det annars är möjligt att i viss utsträckning sända åsiktsannonser utanför annonstiden.

Jag har tidigare (avsnitt 4.2.3) föreslagit att man som annonstid be- tecknar sändningstid i televisionen då programföretaget "i huvudsak sänder på uppdrag av andra". Samtidigt har jag sagt att detta inte inne- bär något förbud för programföretaget att under annan tid än annonstid sända program på uppdrag av andra.

Frågan är då om det ändå bör gälla ett sådant förbud. Jag anser inte det.

Även om i allmänhet initiativet till vad som offentliggörs i ett pro- gramföretags sändningar härrör från programföretaget självt ligger det i sakens natur att motsatsen kan gälla. Programmet Anslagstavlan i Sveri- ges Televisions sändningar gäller t.ex. genomgående programinslag som utomstående har uppdragit åt programföretaget att sända.

Det är inte alltid Sveriges Televisions ensak att sända program av det- ta slag. ] avtalet mellan staten och programföretaget heter det att företa- get är skyldigt att på begäran av statlig myndighet sända meddelande som är av vikt för allmänheten. Sådana meddelanden kan t.ex. behöva sändas i en katastrofsituation då det är motiverat att en myndighet infor- merar allmänheten om utrymningsvägar m.m.

Programföretaget skall enligt avtalet se till att myndighetsmeddelan- den ges en lämplig utformning och att de inte genom sin omfattning el- ler på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.

Något skäl att kräva att program av detta slag sänds endast under an— nonstid finns givetvis inte.

Min uppfattning är således att det inte skulle vara lämpligt att dra den skarpa skiljelinje som den ifrågasatta regeln gör mellan program som någon har uppdragit åt programft'irctaget att sända och andra pro- gram. Mot regeln talar också de tilIämpningssvårigheter som kan förut- ses; till frågan om åsiktsannonser återkommer jag (se avsnitt 4.4.4):

llänsynstagandet till 'l"V-konventionens reklambegrepp kräver emel- lertid som nyss har angetts att programföretaget tillhålls något mer än att endast under annonstid sända "reklam mot vederlag".

Den regel som behövs bör vara ett i lag givet bemyndigande för rege- ringen att sluta avtal med programföretaget av ett visst innehåll.

Radiolagsutredningens förslag till föreskrift innebär att det i radiola- gen tas in en regel enligt vilken det i avtalet får bestämmas om skyldig- het för programföretaget att endast under annonstid sända "reklam mot vederlag eller program mot betalning".

Med vederlag menar utredningen varje form av vederlag. inte endast pengar. Något krav på att vederlaget har en viss storlek finns det enligt utredningen inte anledning att ställa.Med att program sänds mot betal— ning menar däremot utredningen att "TV-företaget erhåller ett nettotill- skott av pengar på grund av programmets sändande. l-"rån detta" skiljer utredningen att en utomstående. t.ex. en sponsor, har bekostat en större eller mindre del av ett programs produktionskostnader.

litt programs produktionskostnader kan enligt utredningen vara av olika slag. t.ex.

- ersättning för rätten att sända ett skyddat verk eller att sända från

ett offentligt evenemang.

- ersättning till medverkande artister, idrottsmän och liknande, - kostnader för utrustning och teknisk personal för inspelning,

redigering m.m.,

- kostnader för programtransporter, t.ex. via radiolänk.

()m en utomståendes bidrag uppgick till hela det belopp som pro- gramföretaget annars hade fått lägga ut för att sända programmet skulle alltså företaget få tillgång till programmet utan någon som helst kostnad. Om den utomstående betalade ännu mera för programmet. skulle pro- gramföretaget även få ett bidrag till sina allmänna kostnader. | den de- len kan det enligt utredningen inte anses röra sig om exempelvis spons- ring. utan i stället sänds då programmet mot betalning.

Vad utredningen anfört om uttrycken vederlag resp. program som sänds mot betalning har inte föranlett några invändningar vid remissbe- handlingen. Jag ansluter mig till utredningens resonemang i dessa delar.

Mot den här bakgrunden gör jag följande bedömning av om det med hänsyn till "PV-konventionens reklambegrepp är tillräckligt med ett lag- bemyndigande som gör att man till annonstiden kan hänvisa - förutom reklam mot vederlag — program som sänds mot betalning.

De flesta program som en annonsör vill betala för att få sända kom- mer säkerligen att kunna betecknas som reklam. dvs. det kommer att röra sig om budskap som sänds med avsikten att vara säljfrämjandc. Av särskild betydelse är därför att regler ingen hänvisar reklam mot vederlag till annonstiden. Samtidigt är detta inte tillräckligt. Regelverket måste också kunna styra exempelvis ett rekryteringsbudskap. som någon beta- lar för att få sänt. till annonstiden. Detta åstadkoms om, som radiolags- utredningen har föreslagit. det i radiolagen tas in en regel enligt vilken

det i avtalet också får bestämmas om skyldighet för programföretaget att endast under annonstid sända l'program mot betalning".

Bl.a. av det skälet att vi i Sverige ännu inte har någon reklamfinan- sierad marksänd TV är det naturligt att ordet vederlag i avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen uppfattas på det sätt som radiolagsutredningen gjort, dvs. så att även den minsta ersättning i pengar eller annan form räknas som vederlag.

'I'V-konventionen talar i sitt reklambegrepp om att "sändningstid har upplåtits åt annonsören mot betalning eller annat vederlag”. Detta ut- tryckssätt leder närmast tankarna till formlig reklamfinansiering, dvs. till att 'l'V-företaget på grund av att det sänder reklam erhåller ett netto— tillskott av resurser.

Med hänsyn till det anförda anser jag att man inte behöver gå längre för att tillgodose 'l'V-konventionens krav. än att man beslutar om ett så- dant lagbemyndigande för regeringen att träffa avtal som jag nyss angett.

Den definition av reklam som jag tidigare (avsnitt 4.2.2) har föresla- git skall tas in i radiolagen kan, som jag har påpekat, i och för sig omfat- ta även namngivande av en sponsor. ! avtalet mellan staten och pro- gramföretaget får det därför klargöras att lämnande av uppgift om att det i fråga om ett visst program har förekommit sponsorfinansiering fal- ler utanför den nu aktuella regleringen; sådana uppgifter skall således inte hänvisas till annonstiden.

Hänvisningar till S4-3-2

4.4. Några huvudpunkter i fråga om annonser under annonstid i televisionen

Hänvisningar till S4-4

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 4.9.5

Mitt förslag: Radiolagcns krav på opartiskhet och saklighet skall inte gälla vad som sänds under annonst id i televisionen.

lån föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (b 5 fjärde stycket).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. l82 ff.) överensstäm- mer till största delen med mitt förslag. Det innebär dock också att radio- lagens demokratibestämmelse inte skall gälla för annonser i bemärkel- sen televisionsprogram som sänds under annonstid.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas genomgående utan erinran såvitt angår att kraven på opartiskhet och saklighet inte skall gälla för annonser. Beträffande demokratibestämmelsen påpekar juridis- ka fakultetsnämnden vid Stockholms universitet att det i den marknads- föringsrättsliga lagstiftningen inte finns något remedium mot exempelvis könsdiskriminerande reklam. Enligt nämnden torde det vara påkallat med ett specifikt förbud mot diskriminerande reklam. Radionämnden och Oberoende Filmares Förbund anser att de värderingar som demo- kratibestämmelsen värnar om hör prägla även vad som sänds under an— nonstid. Det är t.ex. angeläget att det inte heller under sådan tid får fö- rekomma inslag som ger uttryck för ras- eller könsfördomar.

Skälen för mitt förslag: Enligt radiolagen skall ett programföretags sändningsrätt utövas opartiskt och sakligt. Vidare åligger det företaget att i programverksamheten hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda männi- skans frihet och värdighet (demokratibestämmelsen).

Det ligger i sakens natur att en annons som gäller reklam för en vara inte kan vara opartisk i förhållande till de varor som marknadsförs av konkurrerande företag. ] saklig överensstämmelse med radiolagsutred- ningen anser jag därför att kravet på opartiskhet inte gälla sådana an- nonser som sänds under annonstid i televisionen.

Även förslaget att kravet på saklighet inte skall gälla annonser har godtagits vid remissbehandlingcn. och jag är av samma mening som ut— redningen och rcmissinstanserna. Som utredningen har betonat kom- mer för annonser med reklam att gälla det marknadsföringsrättsliga kra— vet pä vederhäftighet i marknadsföringen.

Radiolagens demokratibestämmelse är. som utredningen framhåller. en modifikation av kravet på opartiskhet.

! lagrådsremissen uttalades därför att det systematiskt sett skulle vara lämpligast om förslaget att kravet på opartiskhet inte skulle gälla annon—

scr resulterade i att detsamma blev fallet med demokratibestämmelsen. Samtidigt framhölls att det av demokratibestämmelsen följer vissa skyl- digheter för ett programföretag, som enligt föredraganden borde åvila företaget även i fråga om an nonstidcn.

Lagrådet uttalar sig klart för att demokratibestämmelsen bör gälla även reklamvcrksamheten.

Jag återkommer till demokratibestämmelsen senare (se avsnitt 4.9.3). Med hänsyn till vad jag lagrådet anfört finner jag emellertid inte anled- ning att föreslå något undantag från demokratibestämmelsen beträffande vad som sänds under annonstid i televisionen.

4.4.2 Under annonstid i televisionen bör det få förekomma tre olika typer av program

Mitt förslag: Under annonstid i televisionen för ett reklamsän- dande TV-företag får det endast förekomma

l. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programföretaget att sända,

2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksam- het. och 3. programglimtar. l'in föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (8 5).

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag (betänkandets. 186 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna, bl.a. Stockholms tingsrätt, lndustriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen. Grossistförbundet Svensk Handel och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Radionämnden och Svenska 'l'idningsutgivareföreningen ('l'U) anser att det under an— nonstid inte bör få sändas programglimtar. 'l'U motiverar sin ståndpunkt med att de redaktionellt utformade programmen bör hållas klart åtskil- da från reklam och andra program som någon har uppdragit åt pro- gramföretaget att sända (jfr avsnitt 4.3.3). Radionämnden pekar på den konsekvens som förslaget har att en programglimt inte behöver uppfylla radiolagens krav på opartiskhet och saklighet. Nämnden kan inte dela utredningens synsätt att man kan bortse från denna konsekvens bl.a. därför att det program som programglimten är ett sammandrag av kom- mer att bedömas utifrån de nämnda kraven. Det förekommer att nämn- den anser att en programglimt är partisk eller osaklig utan att själva programmet är det. Någon nämnvärd olägenhet synes enligt nämnden inte uppkomma av om programglimtar inte får förekomma under an- nonstid. ! stället för att "fylla ut osåld reklamtid" kan ju programföreta- get korta annonstiden och sända programglimten omedelbart efter den särskilda ljud- och bildsignatur som markerar annonstidens slut.

Barnmiljörådet uttalar att det inte sällan visas programglimtar som innehåller mycket action och våld. Rådet anser det viktigt att program- glimtar utformas utifrån att även barn ser dem.

Skälen för mitt förslag: 1 föregående avsnitt har jag föreslagit att ra- diolagens krav på opartiskhet och saklighet inte skall gälla för annonser som sänds under annonstid i televisionen. Detta motiverar att man stäl- ler upp restriktioner för vad som får sändas under annonstid. Om man inte gjorde det skulle programföretaget kunna använda annonstiden för att kringgå de för den vanliga programverksamheten gällande opartiskhets- och saklighetskraven.

Ett reklam-'l'V-företags huvudsakliga inkomst kommer att utgöras av de belopp som annonsörer betalar för att företaget sänder deras annon- ser. Den helt övervägande delen av annonserna under annonstid kom- mer därför med största sannolikhet att gälla betalda meddelanden från utomstående.

Det skulle emellertid vara föga rimligt om regelverket endast medgav att det under annonstiden Fick förekomma reklam och andra program som någon hade uppdragit åt programföretaget att sända. Ingen remiss- instans har heller bestritt att programföretaget bör ha rätt att göra egen- reklam och sända annonser för t.ex. en av företaget utgiven programtid- ning.

l--'.nligt min uppfattning är det mot denna bakgrund som man bör be- döma om programföretaget under annonstiden också skall ha rätt att, som radiolagsutredningen föreslagit, sända programglimtar.

Utredningen har använt detta uttryck för att beteckna korta sam- mandrag av program som programl'öretaget avser att sända vid ett senare tillfälle. lån programglimt är visserligen ofta av detta slag men inte all- tid. Jag anser att som programglimtar snarare bör betecknas program som till övervägande delen består av korta avsnitt av program som pro- gramföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle.

Som har framgått anser radionämnden och TU att ett reklam—'l'V- företag inte bör ha rätt att sända programglimtar under annonstiden.

Att ett programföretag sänder programglimtar beror naturligtvis på att företaget därigenom vill väcka lyssnares och tittares intresse för de kommande programmen. Man kan därför jämföra programglimtar med det förhållandet att det på en biograf visas - utöver den annonserade långfilmen - utdrag ur en kommande film. Enligt lagen (19721266) om skatt på annonser och reklam (reklamskattelagen, omtryckt 1984zl56) betraktas en sådan filmvisning som reklam i den lagens mening. Det rör sig dock inte om skattepliktig reklam. eftersom, när det gäller reklam som återges genom visning av film, det inte föreligger skatteplikt om re- klamen avser "kommande verksamhet av det slag som bedrivs där rekla- men off'entliggörs" (6 5 3 reklamskattelagcn).

Obestridligen har således programglimtarna en reklamcffekt för pro- gramföretaget. För ett reklam-TV- företag är detta mera påtagligt än an- nars, eftersom uppgiften här inte bara är att väcka tittarnas intresse utan även annonsörernas. Radionämndens och 'l'Uzs uppfattning i den här

frågan betyder därför att man skulle tvingas skilja mellan reklam-TV- företagets reklam för egen kommersiell verksamhet och programglim- tarna, fastän på sätt och vis också de senare kan sägas utgöra reklam för egen kommersiell verksamhet. Enligt min uppfattning är det emellertid knappast möjligt att från programföretagets reklam för sin verksamhet försöka skilja ut reklam som gäller särskilda kommande program.

Däremot kan man skilja mellan annonser och andra program. I det följande föreslår jag (avsnitt 4.4.3) att det av en annons som sänds under annonstid i televisionen alltid skall framgå i vems intresse sändningen sker. Om detta förslag och även förslaget om en särskild ljud— och bild- signatur i början och slutet av annonstiden genomförs behöver 'l'V- tittarna inte sväva i tvivelsmål om vad som är annonser och vad som hör till den egentliga programverksamheten. På det sättet tillgodoses en- ligt min mening bäst 'l'U:s synpunkter i den här frågan.

Även när det gäller farhågorna för partiska och osakliga program- glimtar menar jag att frågan bör ses utifrån perspektivet att den helt övervägande delen av annonserna kan antas komma att gälla betalda meddelanden från utomstående.

Man bör dessutom vara klar över det samband som råder mellan vad som behandlas i detta avsnitt samt frågorna om högsta tillåtna annon- svolym (se avsnitt 4.5.l') och om den kortaste annonstiden vid ett givet tillfälle (se avsnitt 4.5.2). Reglerna om högsta tillåtna annonsvolym kommer med all sannolikhet att innebära ett starkt incitament för pro- gramföretaget att i första hand vilja sända programglimtar utanför an— nonstiden. Å andra sidan kan man även med mitt förslag att den kortas- te annonstiden skall begränsas till en minut tänka sig fall där program— företaget inte skulle kunna sända vissa annonser vid ett givet tillfälle. om det inte också fick sända programglimtar för att fylla upp tiden.

Med hänsyn till vad som nu har anförts anser jag, liksom radiolags- utredningen. att reklam-'l'V-företaget under annonstid bör ha rätt att sända även programglimtar.

Vad gäller risken för programglimtar med våldsinslag vill jag peka på att jag längre fram (se avsnitt 4.0.5) föreslår en uttrycklig regel som gäller skyldighet att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslags— kraft. linligt min uppfattning bör det således i radiolagen föreskrivas att det i avtalet mellan staten och programft'irctaget får bestämmas om skyl- dighet för företaget att "ta hänsyn till ljudradions och televisionens sär- skilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utform— ning samt tiden för sändning av programmen".

Föreskriften avses ge stöd för avtalsbestämmelser som ålägger ett pro— gramföretag att även under annonstid visa varsamhet när det gäller att t.ex. sända våldsinslag.

4.4.3 Annonser som sänds under annonstid i televisionen och grundsatsen om reklamidentif'tering

Mitt förslag: Av en annons som sänds under annonstid i televi- sionen skall framgå i vems intresse sändningen sker. i annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte upp- träda personer som spelar en framträdande roll i televisionspro- gram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskom- mentarer.

Föreskrifter om detta skall tas in i radiolagen (9 5").

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 190 ff.) innebär att det av en annons som någon har uppdragit åt programföretaget att sända skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems in- tresse annonsen sänds. l—lnligt utredningens förslag får det i annonser med reklam inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhetskom- meniarer.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Konsumentverket uttalar att informationen om annonsörens identitet bör innehålla uppgifter som gör det möjligt för 'fV-tittaren att lätt ta kontakt med näringsidkaren. linligt lndustriför- bundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Grossistförbundet Svensk Handel förefaller utredningen att något ha sammanblandat prin- cipen om reklam-lannonsidentifiering med kravet på sändarangivelsc, varmed förstås att det klart skall framgå vem annonsören är. En sådan identitetsupplysning kan ges i klartext med namn/firma eller på annat sätt. t.ex. genom att ett känt varumärke visas. l—"ör kommersiella förhål- landen kan marknadsföringslagen tillämpas, men en utvidgning av kra— vet till andra annonser fordrar särskild föreskrift. Det kan därför vara rationellt att införa en regel härom som omfattar alla slags 'l'V— annonser. Den bör kunna formuleras enklare än som skett och även av- se 'l'V-förctagets egna annonser.

lndustriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk llandel har in- te något att invända mot utredningens förslag i fråga om att det i annon- ser med reklam inte skall få_uppträda personer som spelar en framträ- dande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. l-'.nligt Sveriges Marknadsförbund behövs det inte någon regel om nyhetspresentatörer och liknande. Det befintliga re- gelverket är tillräckligt-, förbundet hänvisar till artikel ll i Internatio- nella llandelskammarens Grundregler för reklam. Konsumentverket anser å andra sidan att gruppen av diskvalificerade personer bör utökas till att omfatta även andra programmedarbetare. Både Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd vill också gå längre än utredningen; de menar att även medverkan i bl.a.

samhällsprogram bör diskvalificera från rätt att uppträda i annonser med reklam.

. Skälen för mitt förslag: Vad den europeiska 'l'V-konventionen avser med reklam har angetts tidigare (avsnitt 4.2.2). Detta reklambegrepp är å ena Sidan vidsträckt genom att det i motsats till marknadsföringslagen inkluderar [,ex_ åsiktsreklam och å andra sidan snävt genom att det en- dast gäller sådana meddelanden som programföretaget sänder mot ve- derlag. När det gäller reklam i konventionens mening ger den bl.a. uttryck för principen om reklamidentifiering. i artikel l3 föreskrivs nämligen att reklamen skall kunna identifieras tydligt som reklam och klart skil- jas från övriga inslag i programtjänsten genom optiska eller akustiska medel. Jag har tidigare (avsnitt 4.2.3) varit inne på frågan om att annonsti- den i televisionen skall inledas och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur. Mitt förslag i detta hänseende är motiverat med hänsyn till artikel 13 i TV-konventionen. Som har framgått är emellertid vissa re- missinstanser inte tillfredsställda med förslaget; de anser att det i bild under hela den tid som det sänds reklam skall synas en reklammar- kering. [ fråga om de allra flesta annonser står det enligt min mening utan vidare klart i vems intresse de sänds. Det framgår genom t.ex. de pro- duktnamn eller varumärken som visas. Att kräva att reklam-'l'V— företaget hela tiden skall förse bilden med en särskild annonsmarkering - t.ex. ordct annons — framstår därför enligt min mening som överdrivet. Principen om reklamidcntifiering i fråga om annonstiden bör emel- lertid komma till uttryck också i vissa andra avseenden än vad som föl- jer av mitt förslag om den inledande och avslutande ljud- och bildsigna- turen.

Utredningen har i detta hänseende föreslagit att det av en annons som någon har uppdragit åt programföretaget att sända skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems intresse annonsen sänds. Mot förslaget har vid remissbehandlingen invänts att en regel dels borde omfatta alla slag av 'l'V-annonser även programföretagets egna - dels borde kunna formuleras enklare än vad utredningen har gjort.

Jag kan ansluta mig till detta. Man bör kunna föreskriva generellt att det av en annons skall framgå i vems intresse den sänds. Som har påpe— kats vid remissbehandlingen kan detta framgå t.ex. genom att annonsö- rens nanm eller firma anges eller genom att ett känt varumärke visas.

Som en aspekt av grundsatsen om reklamideiitifiering får vidare an- ses. att vissa personer som identifieras klart med den vanliga program- verksamheten inte utnyttjas för att förhöja trovärdigheten i reklambud- skapen.

Den europeiska 'l'V-konventionen föreskriver i detta hänseende (arti- kel [3:4). att personer som regelbundet presenterar nyhetsprogram eller nyhetskommenterande program inte får framträda i reklam i gränsöver- skridande 'l'V-sändningar, varken i ljud eller bild.

På den här punkten innebär utredningens förslag som nämnts att det i annonser med reklam inte skall få uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyhe- ter eller nyhetskommentarer.

Eftersom konventionens bestämmelse är en uttrycklig restriktion, bör enligt min mening det svenska regelverket uppta en motsvarande inskränkande regel.

Med tanke på "l'V-konventionens reklambegrepp skulle en däremot svarande regel inte uppnås om den angavs ta sikte på "annonser med re- klam", eftersom med reklam avses marknadsföring i marknadsföringsla- gens mening. I stället anser jag att den regel som behövs bör gälla "an- nonser som sänds mot betalning eller annat vederlag".

Vad angår de personer som bör omfattas av regleringen uppvisar re- missutfallet en något splittrad bild.

Till en början gäller det att avgöra i vilka kategorier av program som framträdande kan medföra att personen i fråga går miste om att få upp- träda i annonser. Konventionen begränsar sig här till nyhetsprogram och nyhetskommenterande program ("news and current affairs pro- grammes"), och utredningens förslag följer samma linje. Vissa remissin— stanser vill gå längre. Svenska kyrkans centralsiyrelse anser att reglering- en även bör omfatta samhällsprogram och andra program där trovärdig- heten kan ifrågasättas om personen också uppträder i sådana annonser som det är fråga om. linligt Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfun— dens råd bör regleringen gälla såväl nyhets- och nyhetskommenterande program som samhällsorienterande program i övrigt där 'l'V-tittarna måste kunna ställa höga krav på objektivitet och integritet.

Det är inte bara i det nu aktuella hänseendet som 'l"V-konventionen Ställer upp särskilda regler för nyhetsutbudet. linligt artikel 7:3 skall programföretaget se till att nyhetsprogram återger fakta och händelser rättvisande och främjar den fria åsiktsbildningen. Artikel l4:S föreskri- ver att bl.a. nyhetsprogram och nyhetskommenterande program som är kortare än 30 minuter inte får avbrytas av reklam. Och artikel 18:2 slår fast att det inte får förekomma sponsorskap i fråga om nyhetsprogram eller nyhetskommenterande program.

Den regel som bör införas om att personer som framträder i vissa ka— tegorier av program inte får uppträda i annonser bör naturligtvis kunna tillämpas på ett förutsebart sätt. Detta skulle bli svårt om regeln omfatta- de många olika programkategorier, samtidigt som andra förekommande programkategorier lämnades utanför regleringen. Nyhetsprogram och nyhetskommenterande program kan emellertid någorlunda lätt avgrän- sas från andra program. När det gäller nyhetskommenterande program heter det i den förklarande rapporten till 'l'V-konventionen att därmed avses strikt nyhetsrelaterade program. såsom kommentarer till nyheter, analyser av nyhetsutvecklingen och politiska ställningstaganden till ny- hctshändelser.

Av nu anförda skäl anser jag liksom utredningen att de aktuella pro- gramkategorierna bör begränsas till nyhetsprogram och nyhetskommen— terande program.

För att underlätta lösandet av eventuella gränsdragningsproblem bör man dessutom inte kräva mera än att programmet till sin huvudsakliga inriktning är ett program av det aktuella slaget. l'ltt enstaka nyhetsinslag i ett program som i övrigt handlar om andra saker än nyheter bör inte medföra att programmet anses vara ett nyhetsprogram.

Vad slutligen angår arten av den medverkan som bör anses vara dis- kvalificerandc, drar konventionen gränsen vid att en person regelbundet presenterar program, och utredningens förslag gäller personer som spe- lar en framträdande roll i programmen.

Jag anser att utredningens förslag på den här punkten är lämpligt ut- format, och mitt förslag ansluter sig till det. Den medverkan som avses är således den som i första hand nyhetsreportrar och programledare sva- rar för.

I enlighet med det nu anförda innebär mitt förslag att det i annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag inte får uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli- gen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

Hänvisningar till S4-4-1

Mitt förslag: Annonser som sänds under annonstid i televisio- nen skall inte fä syfta till att vinna stöd för politiska eller re-

ligiösa åsikter eller åsikter i intresscfi'ågor på arbetsmarknaden. Lin föreskrift om detta tas in i radiolagen (lt) ä).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 192 ff.) innebär i lik- het med mitt förslag ett principiellt förbud mot det aktuella slaget av åsiktsannonser. Utredningen föreslår dock att en annons skall få vara avsedd att främja utbredningen av en åsikt i en politisk fråga. om

i. annonsen sänds inför ett val till riksdagen eller med anledning av att det förestår en sådan rådgivande folkomröstning som avses i rege- ringsformen,

2. programföretaget och samtliga i riksdagen företrädda partier eller företrädare för samtliga linjer i folkoinrt'istningen är överens om villko- ren för sändandet av annonser och

3. annonsen sänds i enlighet med de överenskomna villkoren. Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat motta- gande. Nordisk Television AB kan från sin utgångspunkt acceptera för- slaget som bolaget anser vara väl genomtänkt. Svenska kyrkans central- styrelse gör den tolkningen att det föreslagna förbudet inte hindrar Svenska kyrkan eller andra trossamfund från att annonsera kulturella evenemang eller tjänster eller att informera om insamlingar om bistånd.

Sveriges frikyrkoråd/l)e fria kristna samfundens råd tillstyrker det före— slagna förbudet men uttalar att det är angeläget att skilja mellan å ena sidan annonser som innehåller ett religiöst budskap och å andra sidan annonser från kyrkor och andra religiösa organisationer med informa— tion om t.ex. evenemang, insamlingar eller verksamhet. Enligt Sveriges Reklamförbund vore det allvarligt om t.ex. ett politiskt parti med stor budget på grund av regelns utformning fick möjlighet att utnyttja re- klamutrymme till "smygpropaganda". Förbundet föreslår att regeln får lyda: "Annonser som avser åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frå- gor får inte sändas."

Flera remissinstanser menar att förslaget skulle göra att det blev svårt att dra en gräns mellan tillåtna och otillåtna annonser. Till dessa instan- ser hör hovrätten för Nedre Norrland, samhällsvetenskapliga fakultets- nämnden vid Göteborgs universitet. Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Marknadsförbund. Köpmannaförbundet, som också har denna uppfattning, anser att ett förbud skulle innebära en inskränkning i ytt- randefriheten och att åsiktsreklam bör kunna tillåtas enligt vissa fasta regler. Även enligt lndustriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Grossistförbundet Svensk Handel bör det vara tillåtet med 'l"V-annonsering i politiska, religiösa och fackliga frågor. Organisatio- nerna uttalar att rätten att framföra åsikter utgör själva innebörden av yttrandefriheten och är en del av demokratins innersta kärna. Mycket starka skäl måste därför till för att motivera ett förbud i ett visst medi— um. Också Svenska 'l'idningsutgivareföreningen ('l'U) och lndustriför- valtnings Ali Kinnevik motsätter sig det föreslagna förbudet; 'l'U menar att det med pressen som förebild bör överlåtas åt programföretaget och programutgivarcn att ta ett ansvar för att annonsering i TV sker på ett etiskt godtagbart sätt. Det gäller även åsiktsannonsering.

litt antal remissinstanser har invändningar mot utredningens förslag om att ge riksdagspartierna inflytande över möjligheten till politisk an- nonsering vid val och folkomröstningar. Dessa instanser är hovrätten för Nedre Norrland, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göte— borgs universitet, lndustriförbundet, SAF, Grossistförbundet Svensk llandel, 'l'U, Kinnevik, Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges fri- kyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Enligt lndustriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel kan detta förslag medföra ett från demokratiska utgångspunkter osunt schackrande om yttrandefrihetens omfattning och villkor. 'l'U vänder sig med skärpa mot förslaget. Svens- ka kyrkans eentralstyrelse anser det vara fel att ge de politiska partierna rättigheter som förmenas andra folkrörelser och organisationer.

Skälen för mitt förslag: litermedierna skiljer sig från andra medier för nyhetsförmedling, information och reklam genom att etablerings— möjligheterna är begränsade. För de tryckta mediernas del följer av eta- bleringsfriheten enligt tryckfrihetsförordningen att det finns mycket sto- ra möjligheter att nå ut med opinionsyttringar. Snart sagt var och en som vill ge spridning åt ett budskap kan finna möjlighet till detta i en tidning eller i annan tryckt form.

Den viktigaste orsaken till att situationen är annorlunda för eterme- dierna är knappheten på radiofrekvenser. Detta medför med nuvarande teknik en oundviklig begränsning av det antal ljudradio- och TV- kanaler som samtidigt kan tas emot på en plats. Även då frekvensknapp- heten är mindre påtaglig, t.ex. för sändningar med hjälp av satelliter, le- der det omfattande resursbehovet. framför allt för TV, till att i praktiken endast ett mindre antal programtjänster kommer att vända sig till publi- ken i ett visst land eller språkområde.

När antalet programtjänster är begränsat uppstår oundvikligen frågan vem som skall bestämma över de tillgängliga informations- och påver- kansmöjligheterna. Frågan får särskild betydelse genom den genomslags- kraft som främst 'l'V-mediet besitter.

I Sverige har vi sökt lösningar som innebär att många olika åsikter skall speglas i etermedierna. Däremot har vi inte valt att bjuda ut rätten att sända på en marknad, eftersom detta skulle leda till att tillgången till medierna förbehölls de mest resurssiarka grupperna i samhället.

Mångfalden i etermedierna uppnås på två principiellt olika sätt. lnom närradion delas den för varje sändare tillgängliga sändningsti- den upp mellan de olika sammanslutningar som har rätt att bedriva närradiosändningar. Varje sammanslutning kan sedan föra fram sina meningar under sändningstiden. Genom att många olika sammanslut- ningar använder närradion kommer den samlade sändningsverksamhe- ten att präglas av mångfald i åsikter och värderingar. lngen sammanslut- ning hindras att föra fram sitt budskap.

En ordning där ett stort antal organisationer var och en för fram sina uppfattningar kan fungera lokalt. men den skulle bli ohanterlig på riks— planet. Dessutom finns det risk för konflikter mellan å ena sidan ra- dions och televisionens funktioner som medier för nyhetsförmedling, information, kritik och debatt. och å den andra mediernas övriga upp— gifter. t.ex. att förmedla underhållning, folkbildning och konstnärliga upplevelser.

Det förhållningssätt som har utvecklats för programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen innebär i stället att företagen skall uiöva sin sändningsrätt opartiskt och sakligt under beaktande av att det i radio och TV skall råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet. Kravet på opartiskhet innebär bl.a. att programledare och liknande medverkande i sändningarna inte skall propagera för egna åsikter i kontroversiella frågor, att ämnen och händelser skall ges en allsidig be- lysning och att parter skall ha möjlighet att bemöta kritik. Partiska pro- gram skall "balanseras" av andra program. Kravet på att det skall råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i radio och TV har av radionämnden uppfattats som en uppmaning att inte tolka kraven på opartiskhet och saklighet så strängt att yttrandefriheten inskränks. En särskild regel säger att den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle.

Som jag förut har anfört (avsnitt 4.3.1) bör också ett helt eller hu— vudsakligen reklamfinansierat 'fV-företag vara skyldigt att utöva sänd—

ningsrätten opartiskt och sakligt. Undantag från dessa krav bör endast gälla för annonserna. Även den reklamfinansierade televisionen avses alltså belysa olika sidor av den pågående kultur- och samhällsdebatten på ett balanserat sätt och utan att själv ta ställning i kontroversiella frå- gor. En genmälesrätt motsvarande vad som gäller för Sveriges Televi- sions sändningar bör finnas för den som har angripits eller pekats ut i sändningarna. Liksom fallet är i dag bör därmed olika åsikter och me- ningar få goda möjligheter att speglas och föras fram i televisionen. Ingen enskild grupp bör kunna utnyttja mediet till att oemotsagt föra fram sina uppfattningar eller förhindra att meningsmotståndare kom- mer till tals.

Jag har tagit del av svaren på en enkät i juni 1990 om förekomsten av politisk 'I'V-reklam i samband med val som den europeiska radio- unionen (EBU) gjort hos sina medlemsföretag på begäran av Yleisradio i Finland. Enkätsvaren visar att det i ett flertal länder i Europa gäller särskilda restriktioner för främst politisk 'l'V- reklam. Så är fallet i ex- empelvis Danmark. Frankrike, Irland, Schweiz, Storbritannien och Österrike. De europeiska länder som accepterar politisk TV—reklam är främst Grekland, Italien, Nederländerna, Spanien och Tyskland (de ty- ska programföretagen är skyldiga att i viss utsträckning upplåta reklam- tid gratis för politiska partier).

Reglerna i Danmark innebär att det i TV inte får göras reklam "för ekonomiska intressegrupper samt religiösa och politiska åskådningar". I Norge har Stortinget i oktober 1990 fattat beslut om reglerna för reklam i norsk TV. Reglerna innebär att det inte får göras reklam "för livssyn eller politiska budskap". [ Finland har man däremot nyligen beslutat att tillåta politisk reklam i TV fr.o.m. den 6 juni iår.

Med hänsyn till det anförda och till vad jag har sagt tidigare finner jag det motiverat att behandla frågan om ett uttryckligt förbud i svensk marksänd television mot sådana annonser som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbets- marknaden.

Ett sådant annonseringsförbud skulle innebära en av det allmänna föreskriven begränsning av yttrandefriheten i programföretagets sänd- ningar. Därför får ett sådant förbud inte strida mot föreskrifterna i 2 kap. 12 och 13 55 regeringsformen om skydd för yttrandefriheten och informationsfriheten.

Regeringsformen medger att yttrandefriheten och infornuitionsfrihe- ten begränsas genom lag. I-Ln begränsning får emellertid göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och den får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. I—ln begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet. folkft'Srsörjningen, allmän ordning och säkerhet. en- skilds anseende. privatlivcts helgd eller förehyggandet och beivrandet av brott. Friheten att yttra sig i näringsverksamhet får också begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska. religiösa, fack- liga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

De skyldigheter som enligt vad jag nyss anfört också ett reklamfinan- sierat 'I'V-företag bör ha beror dels på att 'I'V-medict har stor genom— slagskraft. dels på att tillgången till sändningstid är begränsad.

Också dessa skyldigheter innebär begränsningar av den i regerings— formen grundlagsfästa yttrandefriheten. Syftet med att ålägga företaget dessa skyldigheter är att säkerställa möjligheten till en allsidig debatt i televisionen. Detta ansågs i lagrådsremissen vara ett sådant särskilt vik- tigt skäl som enligt regeringsformen får föranleda att yttrandefriheten begränsas.

Föredraganden menade nämligen att den balans som de nyss nämnda reglerna avser att åstadkomma skulle brytas om programföretaget fick rätt att sända sådana annonser som syftade till att vinna stöd för politis- ka eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarkna- den. Vid sidan av att sådana annonsers uppdragsgivare hade möjlighet att få sina uppfattningar belysta i den vanliga programverksamheten skulle de kunna föra fram sina meningar även på annonsplats. Någon genmälesrätt i ett sådant sammanhang är knappast tänkbar. i varje fall inte annat än i form av en betald annons, vilket skulle försvåra för re- surssvaga aktörer att komma till tals.

Om det var tillåtet att sända detta slag av åsiktsannonser skulle alltså de mest resursstarka grupperna och organisationerna få ökade möjlighe— ter att bedriva opinionsbildning och propaganda i TV, en utväg som in- te stod till buds för ekonomiskt svagare grupper. Det samlade resultatet av en sådan ordning skulle bli att 'l'V—mediet i ökad grad kom under kontroll av de opinionsbildare som förfogade över de största ekonomis— ka resurserna. Den offentliga debatten skulle därmed i ökad utsträck— ning styras av olika aktörers möjligheter att köpa sig sändningstid.

Enligt föredragandens mening skulle detta minska möjligheterna till en allsidig debatt och därmed vara till nackdel för demokratin och yt- trandefriheten i samhället som helhet.

lin omständighet som också underströks är att marknadsföringslagen inte medför några restriktioner för åsiktsreklamen, varför spelregler närmast skulle saknas för sådana annonser om de fick förekomma i den marksända televisionen.

I-"örcdraganden ansåg därför att det i den marksända televisionen inte borde få förekomma annonser som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Enligt lagrådet gör uppbyggnaden av skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen det angeläget att vad som be- tecknas som "särskilt viktiga skäl" granskas från rent rättsliga synpunk- ter. Allt som i och för sig kan anses förnuftigt och välmotiverat kan inte utan vidare tillåtas passera, ens om det skulle i sak lämnas obestritt av det stora flertalet. Det måste vara fråga om skäl med en speciell tyngd. Vad det ytterst gäller är att inte skapa olyckliga prejudikat som kan åbe— ropas i andra. oförutsedda sammanhang.

Vad som i remissen sägs om resursstarka och mindre resursstarka grupper vill lagrådet inte tillägga någon speciell tyngd i detta samman- hang. Att förbudsrcgeln genomgående och uteslutande skulle få den åsyftade verkan är inte säkert. Det kan räcka med att från det politiska området erinra om att nya partibildningar möter svårigheter av olika slag som är inbyggda i konstruktionerna av systemen för riksdagsval och kommunalval och för statligt och kommunalt partistöd.

Iögonfallande är emellertid att regeringsformen i omedelbar anslut- ning till uttrycket "särskilt viktiga skäl" slår fast att vid bedömande av vilka begränsningar som får ske "skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga. vetenskapliga och kulturella angelägenheter". litt speciellt förbud mot vissa slags annonser i politiska, religiösa och fackliga frågor ter sig enligt lagrådet mot den bakgrunden inte naturligt.

lagrådet vill således framhålla att det i remissen föreslagna annonse- ringsförbudet inger betänkligheter med hänsyn till 2 kap. 13 &" rege- ringsformen.

Min egen uppfatining är att jag i det här fallet inte anser att det går att avgöra vad som skall betraktas som "särskilt viktiga skäl" uteslutande från rent rättsliga synpunkter. Regeringsformen riktar sig ju i en fråga av detta slag till riksdagen såsom lagstiftare (jfr lagrådet i prop. 1984/85:199 s. 77).

I sak vidhåller jag uppfattningen i lagrådsremissen. Om det skulle vara tillåtet med åsiktsannonser av här åsyftat slag skulle de mest resurs- starka grupperna och organisationerna få möjlighet att oernotsagda an— vända TV-mediet för opinionsbildning och propaganda. Någon motsva— rande möjlighet för ekonomiskt svagarare grupper skulle inte föreligga. TV-mediet skulle i ökad grad komma under kontroll av de opinions- bildare som förfogar över de största ekonomiska resurserna. Detta skulle minska möjligheterna till en allsidig debatt och därmed vara till nackdel för demokratin och yttrandefriheten i samhället som helhet. Att motver- ka detta är enligt min mening ett sådant särskilt viktigt skäl som åsyftas i regeringsformen.

Jag vill emellertid betona att jag endast vänder mig mot att det under annonstid i televisionen skall sändas annonser vars syfte just är att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden. Den föreslagna regleringen avses inte hindra att t.ex. organisationer eller samfund annonserar om evenemang eller om in— samlingar till hjälpverksamhet. Jag vill också betona att mitt förslag är

begränsat till att gälla annonser under annonstid i televisionen och att jag inte tar upp frågan om restriktioner mot att ett reklamfinansierat TV-företag ställer sändningstid till förfogande för valprogram av politis- ka partier. Hur en valrörelse skall speglas av ett sådant "TV-företag bör liksom motsvarande frågeställning för programföretagen inom Sveriges Radio—koncernen avgöras självständigt av företaget inom ramen för gäl- lande regelverk, i främsta rummet radiolagens krav på opartiskhet.

Om en annons går ut på något annat än att vinna stöd för en åsikt av det åsyftade slaget träffas den inte av det föreslagna förbudet. En annons för en bok som förfäktar en viss politisk åsikt bör t.ex. inte anses syfta till att vinna stöd för den i boken förfäktade åsikten, utan en sådan an- nons får i stället anses gälla marknadsföring av boken i fråga.

En annons är således oantastlig utifrån den nu diskuterade bestäm- melsen så snart den gäller marknadsföring i marknadsföringslagens me- ning. Den föreslagna bestämmelsen bör enligt min mening också rent generellt förstås så att programföretaget, om man med fog kan anlägga olika synpunkter på frågan om tillåtligheten av en viss åsiktsannons, in- te skall vara förhindrat att sända annonsen. När det gäller frågan om svårigheter att dra gränser mellan tillåtna och otillåtna åsiktsannonser anser jag därför att man inte bör överdriva problemen.

Beträffande den politiska åsiktsannonseringen har radiolagsutred- ningen föreslagit ctt särskilt undantag från det principiella förbudet. Ut- redningens uppslag att detta förbud skall kunna brytas inför val och folkomröstningar under förutsättning av medverkan från partierna i riksdagen har emellertid föranlett invändningar, och jag delar på denna punkt de kritiska remissinstansernas uppfattning. Jag är således inte be- redd att förorda något undantag av detta slag till förmån för de etablera- de politiska partierna, utan enligt min mening bör också förbudet mot annonser som syftar till att vinna stöd för politiska åsikter ha en gene- rell utformning.

Hänvisningar till S4-4-4

4.5. Annonsvolymen och hur annonser bör få sättas in i sändningarna

Hänvisningar till S4-5

Mitt förslag: Av en programtjänsts sändningstid per dygn skall högst tio procent få avse annonser under annonstid i televisio- nen. l)enna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag skall annonser få förekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter.

I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det be- stämmas att högsta tillåtna sändningstiden för annonser under annonstid i televisionen skall vara kortare än vad som nyss har sagts.

Föreskrifter i de aktuella hänseendena skall tas in i radiola- gen (13 5).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. WO ff.) innehåller i sak samma föreskrifter som mitt förslag bortsett från att förslaget till timregel endast medger att det sänds annonser under åtta minuter.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna, bl.a. samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet. lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk Televi- sion AB och Svenska kyrkans centralstyrelse. Nordisk Television uppger att bolaget vid planeringen av TV 4 har utgått från en annonstid om i genomsnitt sex minuter i timmen (IO % av sändningstiden), som man funnit ger tillräckliga intäktsmöjligheter för en fullvärdig 'l'V-kanal. Ju- ridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter lämp— ligheten av att lagfästa ett så detaljerat system vad gäller annonsinslagens fördelning över programtiden och framkastar tanken att detaljreglering- en skulle kunna ske i ett avtal mellan regeringen och programföretaget. lndustriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistförbun- det Svcnsk llandel anser att lagen bör överensstämma med den europe- iska 'l'V-konventionen så att l5 % sändningstiden får avse reklam och även övriga normer i artikel l2 i konventionen kommer att gälla. 'l'ill förmån för en reglering som inte går längre än 'l'V-konventionen uttalar sig också l)agligvaruleverantörers Förbund; konkurrensen om reklam- investeringarna skulle inte ske på lika villkor om en svensk markbase- rad kanal reglerades hårdare än satellitkanalerna. Konsumentverket hänvisar i stället till att verket har ställt sig bakom NlLK-rapporten l989:5 med gemensamma nordiska konsumentkrav på 'l'V-reklam till barn och unga. l)är framförs åsikten att ingen reklam bör få sändas före kl. 20.

Skälen för mitt förslag: 1 den europeiska 'l'V-konventionen finns i ar- tikel 12 bestämmelser om den högsta tillåtna sändningstiden för reklam. lluvudregeln är att rcklamtiden inte får överstiga 15 procent av den dag— liga sändningstiden. Denna andel kan dock öka till 20 procent för att inkludera sådana former av reklam som direkterbjudanden till allmän— heten om avsättning, inköp eller uthyrning av varor eller tillhandahål- lande av tjänster (teleshopping). förutsatt att sändningstiden för punkt- reklam ("spot advertising") inte överstiger l5 procent.

Sändningstiden för punktreklam under en given entimmesperiod får inte överstiga 20 procent. l-"ör teleshopping får sändningstiden inte över- stiga en timme per dag.

Artikel 28 i konventionen bör också uppmärksammas. Den säger att ingenting i konventionen hindrar en stat från att tillämpa mer restrikti- va och detaljerade regler än konventionens i fråga om programtjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som staten har jurisdiktion över.

Vad som har sagts nu betyder å ena sidan att vi är fria att för ett reklam-TV-företag bestämma en lägre annonsvolym än vad konventio- nen tillåter och å den andra att vi inte kan bestämma en högre annon- svolym än vad som följer av konventionens bestämmelser om högsta tillåtna sändningstid för reklam.

Hur stor annonsvolym ett reklam-TV-företag bör få ha i sina sänd- ningar beror på hur man gör intresseavvägningen mellan dem som be- rörs av frågan.

Den som ser på TV måste ta del av programmen allteftersom de sänds ut. En tidningsläsare kan däremot snabbt bilda sig en uppfattning om vad som står i tidningen, hoppa över de delar som inte intresserar och läsa återstoden i vilken ordning som helst. En tidning kan därför innehålla en mängd annonser utan att detta framstår som störande. I en 'l'V-såndning märks däremot redan en relativt liten annonsvolym.

Publikens intresse är att få följa 'l'V-programmen så ostört som möj- ligt. Ju större annonsvolymen är, desto mera störs man som tittare. Det nu angivna intresset talar för en liten högsta annonsvolym.

För ett 'l'V-företag som skall finansiera sin verksamhet med reklam- inkomster är den tillåtna annonsvolymen en av de faktorer som bestäm- mer intäktsmöjligheterna. Programföretaget har därmed intresse av en stor högsta annonsvolym. Också publiken kan emellertid ha intresse av en stor annonsvolym, eftersom ökade annonsinkomster ger programfö- retaget möjlighet att sända påkostade program.

Ett 'l'V-företags möjligheter att få annonsinkomster bestäms inte en- bart av annonsvolymen Även annonstidens fördelning under dygnet och hur annonser får sättas in i sändningarna har betydelse för inkomst- möjligheterna.

TV-publikens storlek varierar starkt under dygnets timmar. Under bästa sändningstid på kvällen kan ett enstaka program ses av mer än 30 procent av befolkningen, medan andelen 'l"V-tittare under andra tider kan vara begränsad till några få procent. Eftersom det finns ett starkt samband mellan andelen tittare och priset på annonstid har programfö- retaget ett intresse att koncentrera annonseringen till de tider på dygnet då många ser på TV. Detta skulle emellertid vara mycket störande för tittarna.

Radiolagsutredningcns förslag i det här avseendet innebär att regle- ringen inte tar i anspråk hela det utrymme som 'l'Vvkonventionen läm- nar. De flesta remissinstanserna har godtagit förslaget eller lämnat det utan erinran. Enligt min mening utgör förslaget en rimlig kompromiss mellan de motstående intressen som finns. Det bör således vara tillräck- ligt att medge att lt) procent av sändningstiden - eller i genomsnitt (; mi- nuter per timme - får utgöras av annonser. Jag ser inte någon anledning

att därutöver avsätta tid för direkta säljerbjudanden eller liknande. Såda- na program får rymmas inom den tillåtna annonstiden.

Genomsnittet bör avse sändningstiden som helhet. Som sändningstid bör inte räknas tid då det endast sänds testbild eller något liknande, med eller utan musik. för att motverka att annonserna förskjuts från t.ex. dagtid till bästa sändningstid under kvällen förordar jag dessutom lik- som utredningen att högst 10 procent av sändningstiden mellan kl. 18.00 och 24.00 skall få avse annonser.

Inom dessa ramar bör reglerna möjliggöra en viss flexibilitet. Sänd- ningstiden för annonser bör således under en enskild timme kunna överstiga tio procent (sex minuter). Med timme avser jag då tiden mel— lan två hela klockslag, exempelvis mellan kl. 20.00 och 21.00.

Den av utredningen föreslagna maximitiden för annonser under en timme - åtta minuter bör inte bara ses mot bakgrund av 10 %-gränsen i fråga om hela sändningstiden. l—"örslaget har också ett samband med vad utredningen föreslår om annonsers inplacering i sändningarna. Jag tar upp detta närmare i det följande (se avsnitt 4.5.3). Redan här vill jag emellertid nämna att jag förordar en mer restriktiv linje än utredningen när det gäller rätten att avbryta program med annonser. Mitt förslag in- nebär att ett programföretag som regel endast kommer att kunna sätta in annonser mellan olika program. I förhållande till utredningens för- slag begränsar detta programföretagets möjligheter att bestämma när un— der sändningstiden annonser skall sättas in.

Min nu redovisade inställning motiverar en något större flexibilitet i regelsystemet än vad som ligger i utredningens förslag om den högsta annonstiden under en timme.

Oftast bör det visserligen vara tillräckligt att programföretaget kan sända annonser upp till åtta minuter i timmen. Om annonser måste sät- tas in mellan programmen kan emellertid programtablån vid enstaka tillfällen göra det försvarbart att 8-minutcrsgränsen överskrids. Regle— ringen bör därför medge att det kan ske sådana överskridanden. l:".ndast i rena undantagsfall bör dock detta vara möjligt. Och det bör inte någon gång vara tillåtet att under en timme sända annonser mer än ltl minu— ter.

Så länge vi inte har någon reklamfinansierad television i marknätet vilar i viss mån alla antaganden om effekterna av olika regler på giss- ningar. Jag kan därför tänka mig att det efter en tid. då vi har fått mer erfarenhet, är lämpligt att se över vissa regler. Jag är inte heller främ- mande för att man i det konkreta fallet kan ha anledning att utforma regleringen mer restriktivt än vad jag hittills har sagt. Utredningen har mot den bakgrunden föreslagit en föreskrift om att det i avtalet mellan staten och programföretaget får bestämmas att högsta tillåtna sändnings- tiden för annonser skall vara kortare än vad som följer av de ovan be- handlade reglerna. I lagrådsremissen uttalades att det i sak inte fanns an- ledning till någon annan uppfattning än utredningen. föredraganden ansåg det emellertid vara onödigt med ett uttryckligt bemyndigande av detta slag.

Detta motiverades med att det kunde anses tillräckligt att radiolagen innehåller ett bemyndigande för regeringen att träffa avtal med ett pro- gramföretag om skyldighet för företaget att inte sända reklam mot ve- derlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis. lin avtalsbestämmelse med stöd av detta bemyndigande angavs inte behöva ta i anspråk hela det utrymme som bemyndigandet lämnar. Med stöd av detta skulle därför kunna åstadkommas exempelvis att reklamvolymen i ett programföretags sändningar begränsades i förhållande till vad som följer av de tidigare behandlade reglerna.

Lagrådet förordar emellertid liksom utredningen att möjligheten till begränsningar uttryckligen markeras i lagen. Jag kan instämma i detta.

Konsumentverkets uppfattning att det inte bör få sändas någon re— klam i TV före kl. 20 betingas av verkets syn på att televisionen inte bör få utnyttjas för reklam som vänder sig till barn. Denna fråga skall jag behandla för sig längre fram (avsnitt 4.7).

Hänvisningar till S4-5-1

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 9.1

Mitt förslag: Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle skall inte få understiga en minut. sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats. En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (14 så).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 205 f.) innebär att an— nonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två och får vara högst sex minuter, sedan ljud- och bildsignaturen frånräknats.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Regeln om två minuter som minimitid kritise- ras dock av lndustriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Gros- sistförbundet Svensk Handel, Annonsörförcningen, Sveriges Marknads- förbund och Nordisk 'l'elevision. An nonsörföreningen uttalar att kortare annonstidcr än två minuter möjliggör en slagkraftigare exponering av enskilda annonser. Likaså underlättas möjligheterna till exponering av endast en eller ett fåtal annonsörers reklambudskap. Detta är i vissa fall ett starkt annonsörsintresse och bör tillåtas. l-inligt Nordisk 'l'elevision skulle den föreslagna två- minutersgränsen enbart leda till onödiga lås- ningar i programtablån.

Skälen för mitt förslag: Jag kan se två skäl för att reglera den kortaste annonstiden vid ett givet tillfälle. Det ena har att göra med principen om reklamidentifiering.

Som nämnts tidigare (avsnitt 4.1.2) anser jag i motsats till radiolags- utredningen att det inte _bör föreskrivas någonting om minimitiden för en viss annons. Utredningen föreslog att en annons inte skulle få vara kortare än 20 sekunder. Mitt förslag hindrar således inte att det sänds även kortare an nonser.

En enda kort annons kan emellertid för 'l"V-tittarna vara svår att uppfatta som annons även med beaktande av förslaget om en särskild ljud» och bildsignatur för att omge annonstiden.

Det andra skälet att bestämma en undre gräns för annonstiden vid ett givet tillfälle har att göra med att det är önskvärt att antalet annonsav— brott kan begränsas, eftersom varje avbrott måste anses vara ett störande inslag för tittarna.

Även när det gäller den nu behandlade frågan bör den europeiska 'l'V-konventionen beaktas. Dess bestämmelser om reklamens form och presentation finns i artikel 13.

Konventionen föreskriver att reklamen skall kunna identifieras tyd- ligt som reklam och klart skiljas från övriga inslag i programtjänsten ge- nom optiska eller akustiska medel. Särskilt anges att reklamen i princip skall sändas i block.

För att man skall kunna tala om ett annonsblock måste annonssänd- ningcn gälla i vart fall två annonser. Den förklarande rapporten till konventionen anger att det i undantagsfall bör vara möjligt att inte sän— da reklam i block. t.ex. i fråga om enstaka långa annonser eller om pro- gramföretaget inte har sålt tillräckligt med reklamtid för att kunna sän- da reklam som block.

Enligt min mening är det lämpligt att det svenska regelverket på ett tydligt sätt ger uttryck för principen att annonser skall sändas i block. Därför anser jag. liksom radiolagsutredningen, att det behövs en regel om vad som får vara den kortaste annonstiden vid ett givet tillfälle. Jag anser dock inte att denna tid behöver vara så lång som två minuter, utan det bör räcka att tiden är en minut.

Den föreslagna utformningen av regeln hindrar naturligtvis inte att det under en-minutstiden endast sänds en annons.

Enligt min mening är det inte nödvändigt att föreskriva någon sär- skild högsta annonstid vid ett givet tillfälle. l'in övre gräns avses gälla än- då, eftersom jag föreslår att det under en timme mellan hela klockslag skall få sändas annonser under i princip högst åtta minuter (se föregåen— de avsnitt).

Hänvisningar till S4-5-2

Mitt förslag: Annonser under. annonstid i televisionen skall sät- tas in mellan programmen. Annonser skall dock få avbryta ett program, om de sätts in

1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pau- ser, eller i pauscr i program som avser föreställningar eller eve- nemang med pauser för publiken,

2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter. Föreskrifter om detta skall tas in i radiolagen (15 å).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 207 ff.) överensstäm- mer delvis med mitt förslag, nämligen när det gäller huvudregeln att an- nonser skall sättas in mellan programmen och undantagsregcln om rätt att sätta in annonser i pauser i sportprogram m.m. Mitt förslag om rätt att sätta in annonser mellan delar i vissa program har ingen uttrycklig motsvarighet i utredningens förslag.

Utredningens förslag innehåller till skillnad från mitt förslag också en föreskrift som är särskilt avsedd för ett helt eller huvudsakligen re- klamfinansierat 'l'V- företag. Utredningen har ansett att ett sådant före- tag enligt avtalet med staten bör ha en principiell rätt att avbryta pro- gram med annonser. Bland utredningens villkor för annonsavbrott märks att avbrott måste ske med varsamhet och under hänsynstagande till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta, att annonser inte skall få avbryta ett program som är kortare än 20 mi- nuter och att ett program som består av'cn tilm som är längre än 45 mi- nuter skall få avbrytas av annonser en gång.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat motta- gande. Lantbrukarnas Riksförbund finncr reglerna vara väl avvägda bå- de från publikens och programföretagets synpunkt. Också Sveriges Marknadsförbund, Svenska Tidningsutgivarel'öreningen och Nordisk 'l'e— levision godtar uttryckligen förslaget.

Stiftelsen Svenska Filminstitutet instämmer i den föreslagna huvud— regeln att annonser skall placeras i pauser mellan programmen.

l-"ånligt l)agligvaruleverantörers l--'örbunds bestämda åsikt bör regle- ringen vara densamma oavsett om det reklamsändande 'l'V-förctaget blir Sveriges Television eller ett från Sveriges Radio—koncernen fristående fö— relag. Även Sveriges Reklamförbund har denna uppfattning. Sveriges Radio vill, för det fall att det blir tillåtet med annonssändningar för så- väl Sverigcs Radio-koncernen som andra företag, framhålla det angeläg- na i att i så fall samma regler kommer att gälla för samtliga företag.

Radionämnden uttalar att den föreslagna regleringen förefaller vara synnerligen invecklad och svår att övervaka. Samhällsvetenskapliga fa- kultetsnämnden vid Göteborgs universitet anser att förslaget är ytterst komplicerat.

lndustriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistför— bundet Svensk l-landel uttalar att man när det gäller att avbryta ett pro- gram med annonser i stort sett bör kunna hålla sig till den europeiska TV- konventionens normer. Förslaget driver dctaljeringen ett gott stycke längre och har en ganska byråkratisk karaktär. I—Lnligt Köpmannaför—

Prop. 1990/911140

bundet ter sig den föreslagna regleringen överdriven och väl byråkra- tisk.

En ganska stor grupp remissinstanser anser att det inte alls bör vara tillåtet att avbryta ett program med annonser. Bland dessa märks social- styrelsen, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, kon- sumentverket, Sveriges Radio, Tjänstemännens Centralorganisation, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Svenska 'l'eaterförbundet, Svenska .lournalistförbundet och SlF- klub- ben vid Sveriges Radio-koncernen. 'l'ill förmån för en stor restriktivitet då det gäller att avbryta program med reklam uttalar sig också Filmin- stitutet och Svenska kyrkans centralstyrelse. Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd anser att det är en viktig kulturpolitisk angelä- genhet att upplevelser av t.ex. filmer, konserter, opera- eller teaterföre— ställningar inte störs och splittras .av reklaminslag. Några av de nu nämnda instanserna menar att reklamsändningar endast bör få ske på i förväg tillkännagivna tider.

Ett argument som framförs mot annonsavbrott i program är att såda- na strider mot den ideella rätt till sina verk som upphovsmännen har enligt upphovsrättslagen. Vissa remissinstanser vänder sig speciellt mot att det föreslås vara tillåtet att avbryta filmer med annonser. Bland dessa instanser märks juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Filminstitutet, Svenska Regissörsföreningen, Svenska 'l'eaterförbundet. KLYS och Oberoende Filmares Förbund. Organisationerna anser att bl.a. upphovsrättsliga skål med särskild styrka talar mot annonsavbrott i filmer.

Skälen för mitt förslag: [ utlandet förekommer två huvudmodeller för hur reklam får sättas in i ett 'l'V- företags sändningar. Den ena inne- bär att reklam endast får sättas in mellan programan och eventuellt i längre pauser i vissa typer av program. Enligt den andra modellen får pågående program avbrytas med reklam, vanligen med vissa begräns- ningar i fräga om t.ex. program som behandlar särskilda ämnesområ— den.

För sådana 'l'V-företag som har ett mer eller mindre ambitiöst public service-uppdrag gäller ofta att företaget endast får sända reklam mellan programmen, medan friare regler brukar gälla för andra 'l'V-företag. Undantag från vad som har sagts nu förekommer emellertid. t.ex. i Stor- britannien, där den reklamfinansierade televisionen skall uppfylla om— fattande kvalitetskrav samtidigt som program får avbrytas av reklam un- der vissa förutsättningar.

Den europeiska 'l'V-konventionens regler om hur reklam får sättas in i sändningarna finns i artikel 14. Huvudregeln är att reklamen skall sändas mellan programmen. Konventionen godtar emellertid principi— ellt att reklam sätts in i ett program, om detta sker på ett sådant sätt att programmets integritet och värde och rättighetshavarnas intressen inte skadas.

[ program som består av självständiga delar samt i sportprogram och på liknande sätt sammansatta program som avser evenemang eller före—

ställningar med pauser får reklam sättas in endast mellan delarna eller. i pauserna.

Om andra program än sådana som består av självständiga delar e.d. avbryts av reklam bör det gå minst 20 minuter mellan varje avbrott.

En mera restriktiv reglering gäller i fråga om vissa typer av program, där sändningstiden är längre än 45 minuter. De åsyftade programmen är audiovisuella verk såsom biograffilmer och filmer som har gjorts för att visas i TV ("med undantag av serier, underhållningsprogram och doku- mentärer). Ett sådant program får avbrytas av reklam en gång för varje hel 4S-minutersperiod. Ytterligare ett avbrott får ske om den samman- lagda sändningstiden med minst 20 minuter överstiger två eller flera he— la 45-minutersperiodcr.

Reklam får inte sättas in i någon utsändning som gäller en guds- tjänst. lnte heller får det ske reklamavbrott i program som är kortare än 30 minuter om det rör sig om nyhetsprogram, nyhetskommenterande program, dokumentärer, religiösa program eller barnprogram.

Artikel 28 i konventionen bör också beaktas. Som tidigare nämnts anges där att konventionen inte hindrar en stat från att tillämpa mer re- striktiva och detaljerade regler än konventionens i fråga om program- tjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som staten har jurisdiktion över.

De av radiolagsutredningen föreslagna restriktionerna i fråga om an- nonsavbrott sträcker sig i några avseenden längre än 'l'V-konventionen. Bl.a. innebär förslaget ett absolut förbud mot avbrott i barnprogram och nyhetsprogram. I förhållande till konventionen begränsar också första- get antalet tillåtna annonsavbrott i långfilmer.

Som har framgått uppvisar remissinstansernas inställning en stor spännvidd; medan vissa uttryckligen godtar utredningsförslaget anser andra att det inte alls bör vara tillåtet att avbryta program med annon- ser, och några av de senare anser dessutom att reklaminslag endast bör få sändas på fasta, i förväg tillkännagivna tider, en inställning som moti- veras med att 'l"V—tittarna bör kunna välja om de vill ta del av reklamen eller inte. lån särskilt kritisk inställning framkommer när det gäller för- slaget att filmer och andra dramatiska verk skall få avbrytas av annon- ser.

Jag har tidigare (avsnitt 3.l) givit den allmänna bakgrunden till var- för jag anser att det nu bör kunna komma till stånd reklamfinansierade sändningar i den marksända-televisionen. Som jag har konstaterat sker redan reklamsändningar till svensk publik via satellit. Jag har dragit slutsatsen att det i denna situation är bättre att tillåta reklamsändningar i marknätet än att upprätthålla det i dag rådande förbudet mot reklamfi— nansierade sändningar där. Bl.a. blir det i fråga om 'l'V-reklam i mark- sändningarna lättare att motverka oönskade effekter av reklamen än vad fallet är med den reklam som förekommer i satellitkanalerna.

En ordning för den marksända televisionen som endast medgav att reklaminslag fick sändas på i förväg tillkännagivna tider skulle enligt min mening gå alltför långt i restriktivitet med tanke på vad som gäller

för satellitkanalerna. Även om jag har förståelse för bevekelsegrunderna hos de remissinstanser som förespråkar en ordning med fasta reklamti- der, anser jag således att en sådan reglering inte skulle ta tillräcklig hän— syn till ett marksändande 'l'V-företags konkurrenssituation.

För mig står i stället valet mellan att antingen godta principen att programföretaget får avbryta program med annonser eller att inta mot- satt grundhållning utan att för den skull gå så långt som till att kräva fasta annonstider.

Vid det ställningstagandet vill jag mot bakgrund av remissutfallet täs- ta särskild vikt vid publikens möjligheter till ostörd upplevelse av pro- grammen. 'l”V- tittarna torde i de flesta fall uppfatta annonsavbrott som mycket störande. [ en film förtar avbrotten verkan av den dramatiska handlingen och gör det svårare att följa programmet. Jag har stor förstå- else för att upphovsmän till filmer och andra verk ogillar detta.

Därmed är inte sagt att en lagstiftning som medger annonsavbrott i program utan vidare strider mot upphovsmannens ideella rätt till sitt verk enligt upphovsrättslagen. Att generellt säga att annonsavbrott i pro- gram strider mot upphovsmannens ideella rätt leder enligt min mening alltför långt. Och även om lagstiftningen medgav annonsavbrott i pro- gram, skulle naturligtvis en upphovsman vara i sin fulla rätt att hävda att konkreta fall av sådana avbrott kränkte hans ideella rätt.

Utländska exempel visar att publiken intar en negativ attityd till re- klamavbrott. ! USA, där 'l"V-kanalerna i stor utsträckning avbryter pro- gram med reklam, är ett av argumenten vid marknadsföring av betal- TV-tjänster just frånvaron av reklam i sändningarna. ! reklambranschen diskuteras med oro de framväxande företeelserna "zipping" och "zap- ping". I det förra fallet handlar det om att de som videobandar program spolar förbi reklaminslagen när de i efterhand tar del av programmet. Den andra företeelsen innebär att TV—tittaren med hjälp av fjärrkontrol- len byter kanal så snart ett reklamavbrott inträffar. l'anligt min mening tyder detta slag av tittarbeteende på att annonsplacering i programmen kanske inte är så effektiv från annonsörernas synpunkt som man ibland föreställer sig.

Mot denna bakgrund anser jag att annonsavbrott inte bör få äga rum i så stor utsträckning som skulle bli fallet om radiolagsutredningens för- slag följdes. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste utredning- ens förslag också betecknas som komplicerat. Det är en fördel om reg- lerna kan göras enklare.

Huvudregeln bör vara att annonser sätts in mellan programmen

Huvudregeln för hur annonser får sättas in i sändningarna bör som ut- redningen har föreslagit vara, att detta skall ske mellan programmen. En sådan placering av annonserna stör inte nämnvärt publikens upplevel— ser av programmen. De tittare som önskar se annonserna kan göra det, medan de som under annonstiden hellre vill göra något annat kan göra det utan att gå miste om sammanhanget i ett program.

] Ob

Den aktuella regeln gör att man måste kunna ta ställning till när ett TV-program börjar och slutar.

Som nämnts tidigare (avsnitt 4.1.2) har kabelnämnden pekat på att begreppet radioprogram i radiolagen är oklart så till vida, att det kan va- ra svårt att i ett visst fall avgöra om det rör sig om ett eller flera pro- gram.

Man bör som jag redan har varit inne på inte överdriva svårigheterna på detta område. Utgångspunkten bör vara hur programföretaget väljer att presentera sitt programutbud. Vad programföretaget presenterar som ett program bör normalt kunna betraktas som ett program.

Ett sådant synsätt står enligt min mening i god samklang med all— mänt språkbruk som med ett program får anses förstå en avgränsad del av sändningstiden, vilken presenteras under en särskild rubrik och be- handlar ett på ett visst sätt sammanhållet tema. Exempelvis torde det i allmänhet inte finnas anledning att uppfatta ett enstaka artistframträ— dande eller en enstaka kortfilm eller intervju i ett program med skilda inslag som ett separat program.

Det bör finnas vissa möjligheter att avbryta program med annonser

Även om man håller hårt på principen att ta stor hänsyn till publikens önskemål om att inte störas av annonser saknas det enligt min uppfatt' ning skäl att vara kategorisk.

Liksom radiolagsutredningen anser jag nämligen att det bör vara till- åtet att sätta in annonser [ pauser [ sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken. Jag syftar t.ex. på pauserna mellan perioderna i ishockey- eller fotbollsmatcher och på sådana pauser där publiken på en teater eller i en konsertsal lämnar lokalen för att sträcka på benen.

När kabelnämnden pekat på att begreppet radioprogram i radiolagen är oklart har nämnden särskilt berört svårigheten att i samband med s.k. blandprogram avgöra vad som är ett program och vad som är delar av ett längre program.

Uppmärksamhet i detta sammanhang förtjänar således också det för- hållandet att programföretaget sänder långa block där det förekommer längre inslag av helt olika karaktär. ] fråga om Sveriges Television har det t.ex. förekommit att sändningarna under en hel kväll hållits sam- man under en gemensam rubrik och av en enda presentatör. Innehållet i sändningen har emellertid varit sammansatt ungefär som under en vanlig programkväll. Barnprogram har t.ex. sänts tidigt på kvällen, ny- hetssändningar har' satts in på de vanliga tiderna, vissa serier har åter- kommit på ungefär samma tider vecka efter vecka osv.

Mellan sådana självständiga inslag bör det enligt min mening i prin— cip vara tillåtet att placera annonser. Denna rätt bör framgå genom en uttrycklig föreskrift.

Som har nämnts föreskriver den europeiska 'l'V— konventionen att det i allmänhet bör förflyta minst 20 minuter mellan två reklamavbrott.

Utöver vad jag tidigare har föreslagit anser jag därför att annonser bör få sättas in mellan delar t' program, som består av olika avslutade dc- Iar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 30 mi- nuter. Jag vill också hänvisa till att jag längre fram föreslår vissa särreg- ler med tanke på barnen och 'l'V-reklamen (se avsnitt 4.7).

Hänvisningar till S4-5-3

4.6. Vissa marknadsföringsrättsliga normer

Hänvisningar till S4-6

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 4.2

Min bedömning: 1 stort sett bör 'l'V-reklamen hanteras utan

marknadsföringsrättsliga särregler.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm- ning (hetänkandet s. 216 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens bedömning delas uttryckligen av bl.a. Stockholms tingsrätt, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. lndustriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Gros- sistförbundet Svensk llandel, internationella llandelskammarens Sven- ska Nationalkommitté och Nordisk Television. Juridiska fakultetsnämn- den vid Stockholms universitct påpekar att otillbörlighctsnormen i ge- neralklausulen i 2 5 marknadsföringslagen är flexibel och möjliggör en nyanserad tillämpning som bl.a. beaktar skillnader mellan olika reklam— medier i fråga om påverkan på mottagaren. Sannolikt kommer praxis att etablera relativt stränga kriterier pä TV.-reklamområdet. Enligt inter- nationella llandelskammarens Svenska Nationalkommitté kommer 'l'V- rcklamcn sannolikt att ge upphov till en det specifika tolkningsproblem när det gäller marknadsföringslagcn. 1 sådana frågor kan då internatio— nella llandelskammarens Grundregler för reklam erbjuda en ändamål- senlig utgångspunkt.

Stockholms tingsrätt och Annonsörföreningen har uppfattningen att informationsskyldigheten enligt 3 & marknadsföringSIagen inte bör sträcka sig lika långt för TV-reklam som för reklam i tryckta skrifter.

Enligt barnmiljörådet är skyddet för barn i marknadsföringslagstift— ningen otillräckligt och rådet kräver att lagstiftningen ses över.

Konsumentverket anser att det bör finnas möjlighet att ålägga ett reklam-TV—företag att sända tillrättalägganden (beriktigande av vilsele- dande marknadsföring).

Skälen för min bedömning: i 8 & radiolagen föreskrivs att ingen myn- dighet får förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Jag har tidigare föreslagit att tillämpningsområdet för denna föreskrift skall an— passas till den regel som har varit dess förebild, nämligen censurför— budet i 1 kap. 2 9" tryckfrihetsft'irordningen (avsnitt 4.2.1).

Prop. 1990/911149

Om detta förslag genomförs kommer det inte längre att finnas något hinder att i fråga om reklam i radio och TV tillämpa generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 & marknadsföringslagen. Ett genom— förande av förslaget leder därför till att marknadsdomstolen får möjlig- het att vid vite förbjuda sådan reklam i radio eller TV som bedöms vara otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.

Den nämnda generalklausulen är enligt radiolagsutredningen och de flesta remissinstanserna ett tjänligt instrument för att hantera 'l'V- reklamen. Jag delar denna uppfattning och noterar i det sammanhanget vad juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har uttalat om att rättspraxis sannolikt kommer att etablera relativt stränga kriteri- er på 'l"V-reklamområdet.

Marknadsföringslagen innehåller en särskild generalklausul om in— formationsskyldighet i reklam (3 5). Radiolagsutredningen har gjort be- dömningen att även den bör kunna få en ändamålsenlig tillämpning när det gäller reklam i TV. Inte heller detta har ifrågasatts vid remissbe- handlingen.

Genom den praxis som marknadsdomstolen kan utforma får det visa sig vilken omfattning en informationsskyldighet i reklam i TV har jäm- fört med i annan mediereklam. Jag noterar att två remissinstanser utta- lat att informationsskyldigheten inte bör anses vara lika långtgående på TV-reklamområdet som när det gäller reklam i tryckta skrifter. Själv kan jag om detta endast konstatera att frågan gäller hur lagstiftning skall tillämpas i konkreta fall som inte kan komma under regeringens be— dömning. Jag saknar därför anledning att uttala mig närmare i frågan.

Däremot vill jag instämma i radiolagsutredningens slutsats att det i stort sett bör vara möjligt att klara sig utan marknadsföringsrättsliga sär- regler för TV—rcklamen. Likaså anser jag - i likhet med utredningen - att det på två områden är motiverat att göra särskilda överväganden. Jag syf- tar dels på reklam för alkohol och tobak, dels på reklam som vänder sig till barn.

Innan jag går över till dessa frågor vill jag påminna om vad jag tidi— gare (avsnitt 4-1-3) har bedömt vara min uppgift i detta sammanhang, nämligen att föreslå de lagändringar som behövs för att det markbundna sändningsnätet skall kunna användas för reklamfinansierade 'l'V- sändningar. Däremot har jag inte menat att en förutsättning för detta bör vara att man mera allmänt ser över den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen och överväger att i denna införa nya institut, t.ex. av det slag som konsumentverket har efterlyst.

1 09

Hänvisningar till S4-6-1

Mitt förslag: 1 radioansvarighctslagen anges att utan hinder av den lagen gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid mark- nadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

] alkohol— och tobaksreklamlagarna tas in nya bestämmelser som innebär att det vid marknadsföring av en alkoholdryck resp. en tobaksvara är förbjudet att använda en kommersiell an- nons i ljudradio- eller televisionsprogram.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 228 ff.) överensstäm- mer med mitt förslag såvitt gäller radioansvarighetslagen.

Även utredningen har föreslagit att det tas in nya bestämmelser i alkohol- och tobaksreklamlagarna; utredningen har dock begränsat det föreslagna förbudet mot kommersiella annonser till att gälla televisions- program som ett programföretag sänder med stöd av tillstånd enligt 5 5 första stycket radiolagen.

Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av Stockholms tingsrätt, socialstyrelsen, juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet, samhällsvetenskapliga fakultets- nämnden vid Göteborgs universitet, Lantbrukarnas Riksförbund, Sanna Satellite AB, Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges frikyrko— råd/De fria kristna samfundens råd. Sanna Satellite AB uppger att det för "Nordic Channel" finns ett särskilt programråd, som övervakar att bl.a. reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror, men även reklam som eventuellt kan anses stötande, ej sänds. Socialstyrelsen betonar vikten av att så långt möjligt motverka också s.k. dold reklam för alkohol och to- bak. Som exempel nämns att tobaksindustrin är en av de största sponso— rerna av biltävlingar.

Skälen för mitt förslag: Det förhållandet att det nu bör kunna kom- ma till stånd reklamfinansierade 'l'V— sändningar i marknätet betyder naturligtvis inte att jag anser att det bör sändas alkohol— eller tobaksre— klam i TV. Tvärtom får det anses vara starkt motiverat att det inte före kommer någon sådan reklam. Vad beträffar tobaksvaror följer f.ö. av den europeiska 'l'V-konventionen att en konventionsstat inte får ha nå- gon reklam för sådana varor i gränsöverskridande 'l'V- sändningar (arti— kel 15:I).

l vårt land gäller sedan år 1979 vissa generella föreskrifter om mark- nadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror. Reglerna finns i lagen (19782763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdv rycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:7o4) med vissa bestämmel- ser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen).

Reklamlagarna ställer ett grundläggande krav på särskild måttfullhet vid marknadsföring av alkohol och tobak. Detta innebär att en reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande

eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol eller tobak (2 5 första stycket alkoholreklamlagen resp. 2 9' tobaksreklamlagen). En- ligt motivcn (prop. 1977/78cl78 s. 3l) är reklam— i radio och TV exempel på sådana reklamformer som anses vara påträngande m.m.

Reklamlagarna är anknutna till marknadsföringslagen på det sättet att en marknadsföringsåtgärd som strider mot lagarna anses vara otill- börlig mot konsumenter vid tillämpning av marknadsföringslagens ge- neralklausul mot otillbörlig marknadsföring (3 & alkoholreklamlagen resp. 4 5 tobaksreklamlagen).

Alkohol- och tobaksreklamlagarna har också sitt intresse med hän- syn till det yttrandefrihetsrättsliga regelverket.

Radioansvarighetslagen bör ändras

Med det yttrandefrihetsrättsliga regelverket avser jag - förutom reglerna i 2 kap. 1, 12 och 13 regeringsformen- för det första bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen. För det andra syftar jag på den särskilda an- svarighetslagstiftning som finns på radio- och 'l'V-området, särskilt ra- dioansvarighetslagen.

Alkohol- och tobaksreklamlagarna innehåller specialregler i fråga om kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter. Sådana annon- ser får i princip inte avse spritdrycker, vin eller starköl (2 5 andra stycket aIkoholreklamlagen). Något motsvarande förbud gäller inte i frå- ga om tobaksvaror. Det krävs dock att en tobaksannons återger en sådan varningstext och innehållsdeklaration som skall finnas på en tobaksva— ras förpackning enligt lagen (1975zl 154) om varningstext och innehåll— sdeklaration på tobaksvaror (3 & tobaksreklamlagen).

Reglerna rörande kommersiella annonser i tryck föregicks av att det år l974 infördes stöd för en sådan reglering i 1 kap. () & tryckfrihets— förordningen. Där slås i punkt 1 fast att utan hinder av förordningen gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

'l'ryckfrihetsförordningen tillåter således att en förbudslagstiftning riktar sig mot kommersiella annonser som används vid marknadsföring av alkohol eller tobak.

[ radioansvarighctslagen finns ingen motsvarighet till bestämmelsen i 1 kap. () 5 punkt ltryckfrihetsförordningen. Radiolagsutredningcn har föreslagit att en sådan bestämmelse skall införas. och de flesta remissin- stanserna är positiva till förslaget. Jag är av samma mening.

Min uppfattning är således att det av radioansvarighetslagen bör framgå, att utan hinder av den lagen gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Liksom bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen blir det i detta fall lagar fråga om en rambestämmelse.

l tryckfrihetsförordningen används uttrycket kommersiell annons främst för att markera var gränsen går mellan vad som omfattas av och

vad som kan falla utanför förordningen "så att journalistiken inte drab- bas" (prop. 1973:123 s. 46).

För tidningarnas del skiljer man som bekant mellan annonser och redaktionell text. Tryckfrihetsförordningens bestämmelse om möjlighet att förbjuda kommersiella annonser innebär att den redaktionella texten är tryggad av förordningens regler.

Med att en annons är kommersiell avses, sades det vid tillkomsten av tryckfrihetsförordningens bestämmelse, att annonsen är ett medel för marknadsföring av en vara. Meddelandet i annonsen skall vara sådant att det av innehållet framgår att meddelandet är avsett att främja avsätt- ning av en vara. Detta betyder bl.a. att s.k. åsiktsannonsering i fråga om alkohol och tobak faller utanför tillämpningsområdet.

Mot denna bakgrund uppkommer frågan vad som bör förstås med uttrycket kommersiell annons i den föreslagna bestämmelsen i radioan- svarighetslagen.

Till en början vill jag lästa uppmärksamheten på vissa skyldigheter som jag i det föregående har ansett att ett reklamsändande 'l'V-företag bör ha. Jag har föreslagit att företaget endast under den särskilt mark- erade annonstiden i televsionen skall ha rätt att sända reklam mot vederlag (4.3.3). Vidare har jag ansett att för den egentliga programverk— samheten bör gälla bl.a. kravet på opartiskhet (4.3.1).

Jag vill också hänvisa till ett förslag som jag snart kommer till, näm- ligen att det bör införas en uttrycklig regel om att ett programföretag i programverksamheten inte mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt får gynna ett kommersiellt intresse (4.9.1).

Om dessa förslag genomförs kommer ett reklamsämlamle 'l'V-l'öretag att ha ytterst begränsade möjligheter att under annan tid än annonstid sända vad som kan framstå som reklam för alkohol och tobak.

Det kan också finnas anledning att erinra om mitt förslag till regle- ring lör de icke reklamfinansierade programft'iretagcn. latt sådant företag avses över huvud taget inte ha någon rätt att sända reklam mot vederlag (se avsnitt 4.3.3). Liksom hittills bör för dessa programföretag också kra- vet på opartiskhet gälla allt som företaget sänder.

Vad som nu har anförts visar att man inte har något större behov av att kunna betrakta ett vanligt ljudradio- eller 'l'V—program som en kom- mersiell annons i radioansvarighetslagen mening. Endast i undantagsfall hör vad som förekommer i ett vanligt program kunna göra programmet till en sådan annons. Eventuell alkohol- och tobaksreklam i de vanliga programmen bör i de allra flesta fall kunna motverkas med hjälp av reg- lerna för själva programverksamheten.

Program som sänds under annonstid i TV, dvs. under tid som omges av den särskilda ljud- och bildsignatur som jag föreslår, kommer emel- lertid Oftast att vara kommersiella annonser. För att betraktas som en så— dan annons kan det dock som redan antytts inte vara något absolut vill- kor att programmet sänds under annonstid i den angivna meningen. Jag kan t.ex. tänka mig att vad som såg av en person som på- och avannon— serar ett program kan vara att anse som en kommersiell annons.

l'länsyn måste emellertid också tas till de direktsända programmen. I fråga om sådana program befinner sig den som har utsetts till program- utgivarc i en annan situation än utgivaren av en tidning (jfr prop. 19166:le s. 44). 1 ett direktsänt program kan det ju inte uteslutas att vad som sägs kommer som en överraskning för programutgivaren. Vad som förekommer i direktsändning har också rent innehållsmässigt i de allra flesta fall sådan karaktär att parallellen med tidningarnas redaktionella text leder till att man här inte har anledning att tala om kommersiella annonser. 1 fråga om att motverka eventuell alkohol- och tobaksreklam i direktsändningar får man därför i princip förlita sig på de radiorättsli— ga reglerna.

Det anförda leder till att uttrycket kommersiell annons i radioansva- righctslagen bör kunna få en innebörd som sakligt sett stämmer väl överens med motsvarande uttryck i tryckfrihetsförordningen. Regelver— ket kommer därmed även i fortsättningen att trygga vad som i radio och TV får anses motsvara tidningarnas redaktionella text.

Alkoholreklamlagen gäller marknadsföring av "alkoholdrycker", varmed förstås sprit, vin, starköl och öl. l tryckfrihetsförordningcns be- stämmelse om möjlighet att förbjuda kommersiella annonser talas det inte om alkoholdrycker utan om "alkoholhaltiga drycker", som är ett vidare begrepp, eftersom det även omfattar även t.ex. cider och lättöl.

Anledningen till detta är föreskriftens karaktär av rambestämmelse. Det har ansetts att det i det sammanhanget inte funnits anledning att ge uttryck för några närmare alkoholpolitiska överväganden (se prop. 19732123 5. 45).

Man bör kunna resonera på motsvarande sätt i fråga om bestämmel— sen om kommersiella annonser i radioansvarighetslagen. Även i dessa bestämmelser bör det talas om "alkoholhaltiga drycker".

Ändringar [ alkohol- och tobaksreklamlagarna

Om det skall vara möjligt att på marknadsföringsrättslig väg motverka alkohol— och tobaksreklam i radio och TV krävs - utöver att radioansva— righctslagen ändras - nya föreskrifter i alkohol— och tobaksreklamlagar- na. Som radiolagsutredningen har föreslagit bör sådana föreskrifter ut— formas efter mönster av vad som nu står i 2 5 andra stycket alkoholre- klamlagen.

Utredningen har föreslagit att det vid marknadsföring av en alko— holdryck resp. en tobaksvara skall vara förbjudet att använda en kom— mersiell annons "i televisionsprogram som ett programföretag sänder med stöd av tillstånd enligt 5 5 första stycket radiolagen".

Denna avgränsning innebär att reglerna skulle gälla dels enbart 'l'V— program, dels enbart program som sänds av Sveriges Television, Sveriges Utbildningsradit') och ett nytt marksändande TV—företag. Däremot skulle reglerna inte gälla Ijudradioprogram och inte heller kabelsända pro- gram. Utredningen motiverade detta bl.a. genom att hänvisa till att kommersiell reklam inte får sändas i närradio (lll ; första stycket närra- diolagen |l982z459|) och att tillstånd att bedriva s.k. egensändningar i

kabel kan återkallas om tillståndshavaren har medgett kommersiell re- klam i sändningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksam- het i dessa (23 5 andra stycket 1 lagen |l()85:t)77| om lokala kabelsänd— ningar.). l')cn konklusion som utredningen (lrog blev att det Över hela linjen finns radiorättsliga bestämmelser som förbjuder kommersiell re- klam i sändningar och att dessa regler träffar även alkohol- och tobaks- reklam.

Min uppfattning är emellertid att man bör ta ett bredare grepp om detta ämne än vad radi()lagsutre(lningen har gjort. Jag kan t.ex. inte se någon anledning att reglerna skall vara begränsade till marksändningar, utan jag finner det naturligt att man kan ingripa pä marknadsförings- rättslig väg även mot alkohol- och tobaksreklam som sänds från satelli- ter. l-"ör det talar bl.a. att det inte finns några föreskrifter som förbjuder kommersiell reklam i satellitsändningar.

Den lämpligaste lösningen får därför anses vara, att man i alkohol- och tobaksreklamlagarna helt generellt föreskriver att det vid marknads— föring av en alkoholdryek resp. en tobaksvara är förbjudet att använda en kommersiell annons i Ijudradio— eller televisionsprogram. Om man gör så kommer lagarna att bli tillämpliga på alla slag av program och oavsett om dessa sänds i marknätet, i kabel eller från satellit.

Marknatlaföringslagstifmingens tillämpntngsontråtlt' vid marknadsföringsåtgärder som har internationell anknytning

Mitt förslag innebär således i motsats till radiolagsutredningcns förslag att KO och marknadsdomstolen också skall kunna ingripa mot alkohol- och tobaksreklam i satellitsändningar. Särskilt med hänsyn till detta bör helt allmänt frågan beröras vilket tillämpningsomräde den marknadsför- ingsrättsliga lagstiftningen kan anses ha när det gäller marknadsförings- åtgärder med internationell anknytning.

Departemcntschefen tog upp detta i förarbetena till l07tl års lag om otillbörlig marknadsföring, men vad som konkret behandlades var re- klam i utländska tidningar, intc 'I'V—sändningar. Departcmcntschefcn yt- trade följande om generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring (prop. l()7():57 s. 92 f.).

(ieneralklausulen är inte formellt begränsad till vad som sker i Sve rige.

Vad beträffar frågan om dess tillämpning på marknadsföringsätgärdcr med internationell anknytning vill jag anföra l(")ljan(le. Huvudsyftet med den föreslagna lagstiltningcn är att sörja för att vissa no|n'|e| iakttas inom reklam och marknadsföring på (len svenska marknaden. Avgöran- de för om generalklausulen skall tillämpas på en viss åtgärd l)ör (lätför vara om åtgärden är inriktad på en svensk publik. Var ätgäulen har företagits är däremot i princip utan betydelse. Genualklausulen bör så— lunda kunna tillämpas exempelvis | fraga ()m reklammaterial som har producerats | utlandet och därifrån distribuerats till mottagare i Sve|ige. Detta bör gälla vare sig leklamen är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig till en intetnationell publik, däribland den svenska. Om (lär— emot reklamen i och för sig avser bara en viss utländsk marknad bör ge— neralklausulen inte anses tillämplig. Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk tidning. vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även om vissa exemplar av tidning—

en skulle förekomma här i landet. Det nu sagda gäller även åtgärder som vidtas av svenska företag.

Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska möjligheterna att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläggande eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emellertid vara begränsade.

Beträffande reklam i TV kan av detta uttalande dras en alldeles be- stämd slutsats: generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring är inte tillämplig på TV- reklam som inte kan tas emot i Sverige utan bara av TV— tittare i andra länder.

Så snart TV-reklam kan tas emot i Sverige bör man enligt min me- ning ställa frågan om reklaminslaget kan anses riktat till Sverige eller till en internationell publik, däribland den svenska. Vid en sådan bedöm- ning -har man inte anledning att fästa avgörande vikt vid huruvida sänd- ningen som sådan enligt internationella telekonventionens regelsystem är avsedd att tas emot i Sverige eller kan tas emot här endast på grund av tekniskt ofrånkomligt "överspill". Vid bedömningen blir därmed frå- gor av typ radiofrekvens, slag av satellit och sändningens styrka bara nå- gra - ofta kanske mindre väsentliga - tolkningsdata bland andra.

Beträffande reklam i utländska sändningar vill jag också betona, att det inte finns anledning att använda generalklausulen mot all reklam som skulle kunna träffas av den. I första hand finns det skäl för KO att uppmärksamma svenska annonsörers verksamhet med inriktning på den svenska marknaden. Och därnäst sådan reklam av utländska annon- sörer av vilken det framgår att svenska 'l'V-tittare hör till målgruppen.

lin särskild omständighet som hör understrykas är den innebörd man hör tillägga den europeiska TV- konventionen och att detta förhål- lande medför att vi bör iaktta försiktighet när det gäller att använda ge- neralklausulen mot reklam i utländska 'l'V—sändningar.

Konventionen innebär en maning till försiktighet i det nu berörda hänseendet beroende på det sätt som den har bestämt vilken stat som ansvarar för att konventionen följs. Konventionen lägger detta ansvar på den sändande staten (artikel 5).

Sändande stat när det gäller satellitsändningar är i första hand den stat från vars territorium sändningen till satelliten sker. Om denna sändning sker från en stat som inte är bunden av konventionen är den stat sändande stat som upplåter frekvens eller transponder. Om inte hel— ler den staten är bunden av konventionen men programföretaget har sitt säte i en konventionsstat. anses denna stat som sändande stat.

! fråga om utländska satellitsändningar. där sändningen till satelliten sker från utlandet. är det således i allmänhet någon annan stat än Sveri- ge som ansvarar för efterlevnaden av konventionens krav.

Ett förbud mot en alkohol— eller tobaksannons bör inte rikta sig mot den som endast vidaresänder en sändning

En ofrånkomlig men underförstädd begränsning gäller i fråga om mitt förslag till ändring i alkohol— och tobaksreklamlagarna om att det vid

marknadsföring av en alkoholdryck resp. en tobaksvara skall vara för- bjudet att använda en kommersiell annons i ljudradio- eller televisions— program: man måste skilja mellan ursprungliga sändningar och vidare— sändningar, dvs. samtidig och oförändrad återutsändning av andra sänd- ningar.

Det föreslagna förbudet avses kunna bli riktat mot t.ex. en annonse- rande näringsidkare. fått förbud kan dock meddelas även andra (se 2 5 andra meningen marknadsföringslagen). t.ex. det programföretag som har satt samman det aktuella utbudet. Däremot får av allmänna rätts— grundsatser anses följa att ett förbud inte kan rikta sig mot den som en- dast passivt tar emot en sändning och vidaresänder den i t.ex. ett kabel- nät. Den som endast gör det har ju inget inflytande över sändningarnas innehåll.

Grundregeln om måttfullhet

Innan jag lämnar alkohol— och tobaksreklamen vill jag dröja något vid det grundläggande kravet i reklamlagarna att särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföring av alkohol och tobak. Uttryckligen sägs att detta innebär att en reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får vara påträngande eller uppsökande eller uppmana till bruk av alkohol eller tobak, och jag har visat att motiven till lagarna som exempel på så- dana reklamformer som anses vara påträngande osv. nämner reklam i radio och TV (prop. l()77/78:l78 s. 3l). Tanken har således varit att marknadsdomstolen redan på denna grund skall kunna meddela vites- förbud mot all alkohol— och tobaksreklam i radio och TV.

Liksom radiolagsutredningen anser jag emellertid att ett sådant reso- nemang bortser från den innebörd som radioansvarighctslagen får anses ha.

Radioansvarighctslagcn har samma yttrandefrihctsbcgrcpp som tryckfrihetsförordningen. Vilket yttrandefrihetsbegrepp som tryckfri- hetsförordningen har får man klart för sig när man beaktar syftet med förordningen sådant detta syfte kommer till uttryck i främst 1 kap. l 5 i förordningen. Det enda som ligger utanför detta skyddssyfte är sådana meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur och son) har rent kommersiella förhållanden till föremål. (iencrella förbud mot reklam för vissa slag av varor har ansetts inte säkert falla utanför det tryckfri- hetsrättsliga området. l-"ör att ingripande skall kunna ske mot ett sådant meddelande krävs därför stöd i förordningen (se prop. Plöö/87:61 s. 53). Det är mot denna bakgrund som regeln i 1 kap. () 5 punkt ! tryckfrihetsförordningen har kommit till.

l.".nligt 2 & radioansvarighetslagen medför missbruk av yttrandefrihe- lcn i radioprogram ansvar och skadeståndsskyldighel endast när gär- ningen innefattar yttratulefrihetsbrott. Som jag tagit upp tidigare (avsnitt 4.2.2) har man inte anledning att tolka orden "ansvar och skade— ståndsskyldighel" snävt. utan det får anses att de inkluderar även vites— förbud inom det område som lagstiftningen behandlar. liftersom det in— te finns något stöd i radioansvarighetslagen för att marknadsdomstolen

ll()

har rätt att meddela vitessanktionerade förbud mot alkohol- eller to- baksreklam i radio och TV får det anses att domstolen saknar den rät- ten.

Beträffande bestämmelsen i 1 kap. 9 5 punkt 1 tryckfrihetsförord- ningen bör också framhållas att den begränsar sig till att möjliggöra för- bud mot kommersiella annonser. Vad angår att motverka alkoholre- klam i tryckta skrifter kan därför marknadsdomstolen agera endast om reklamåtgärden gäller en kommersiell annons. ()m det inte är så saknar (len grundläggande regeln i alkoholreklamlagen om särskild måttfullhet betydelse, eftersom det för denna regel inte finns något stöd i tryckfri- hetsförordningen.

Det nu anförda betyder i fråga om sådan radio- och 'I'V- verksamhet, för vilken gäller särskild ansvarighetslagstiftning, att marknadsdomsto— len inte har någon möjlighet att åberopa alkohol- och tobaksreklamla- garnas grundregel om måttfullhet.

Jag håller med radiolagsutredningen om att det är motiverat med ett klarläggande om detta med hänsyn till uttalandet i motiven till alkohol- och tobaksreklamlagarna om reklam i radio och TV.

Vad till sist gäller frågan om olika former av dold reklam för alkohol och tobak, anser jag att de skyldigheter som jag tidigare nämnt att ett re- klamsändande 'l'V-förelag bör ha, bör kunna spela en positiv roll. 1 den mån det är fråga om direktsändningar av t.ex. sporthändelser som äger rum utomlands, torde emellertid en viss exponering av varumärken m.m. inte kunna undvikas.

Hänvisningar till S4-6-2

4.7. TV-reklamen och barnen

Mitt förslag: [ radioansvarighetslagen införs en ny bestämmelse (2 a 5) om att utan hinder av den lagen gäller vad som före- skrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring till barn.

lin annons med reklam som sänds under annonstid i televi- sionen skall inte få syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. l-Ln annons med reklam skall inte få förekom- ma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. l annonser med reklam skall det inte få upp- träda personer eller figurer som spelar en framträ(lande roll i tc— levisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. - Dessa bestämmelser skall tas in i radiolagen (11 5 samt 15 & första stycket andra meningen).

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 219 ff.) överensstäm- mer i sak till största delen med mitt förslag. När det gäller vilken kate- gori av personer som en annons med reklam inte skall få vara inriktad

på att fånga uppmärksamheten hos tar utredningens förslag sikte på "yngre barn". Därmed avses åldrarna upp till 10 år. 1 övrigt gäller ut- redningens förslag "barn", varmed avses åldrarna under 12 år.

För det fall att det i avtalet mellan staten och ett programföretag be- stäms att program får avbrytas av annonser har utredningen föreslagit den särskilda regeln, att ett villkor för annonsavbrott skall vara att det inte rör sig om program som huvudsakligen vänder sig till barn.

Någon ändring i radioansvarighetslagen har inte föreslagits av utrett- ningen.

Remissinstanserna: Meningarna bland remissinstanserna går starkt isär. Stockholms tingsrätt, lantbrukarnas Riksförbund. Nordisk Televi- sion och Svenska Regissö|'sf(")reningen tillstyrker utredningens förslag att en annons med reklam inte skall få vara inriktad på att fånga uppmärk- samheten hos yngre barn. Positiv till detta förslag är också Svenska kyr— kans centralstyrelse, dock med den kommentaren att regelverket ge- nomgående bör gälla barn upp till 12 år.

Hovrätten för Nedre Norrland, radionämnden. Annonsiirfi'neningen och Sveriges Reklamförbund kritiserar att det görs skillnad mellan "yngre barn" och "barn"; detta befaras kunna medföra tillämpningssvå- righeler. Också lndustriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Grossistförbundet Svensk Handel, Internationella llandelskam- marens Svenska Nationalkommitté och lndustriförvaltnings AB Kinne- vik uttalar kritik på denna punkt. Ombudsmannen mot etnisk diskrimi- nering frågar sig om det inte vore rimligt att i 'l'V-rcklamsammanhang tillämpa den definition av barn som förekommer i 1"N:s barnkonven- tion, nämligen att barn är den som är under 18 är.

Svenska 'I'idningsutgivareförcningen ifrågasätter om det finns till- räckliga skäl att förbjuda reklam riktad till yngre barn. Köpmannaför— bundet, Annonsörföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Kinnevik motsätter sig detta förslag. Sveriges frikyrkoräd/De fria kristna samfun- dens råd anser tvärtom att förbudet bör skärpas och föreslår att en an- nons med reklam inte skall få vara inriktad på att fånga uppmärksam- heten hos barn (under 12 är), att reklaminslag inte skall få sättas in före ett bestämt klockslag. förslagsvis kl. 19.00, och att all reklam i TV skall vara utformad så att (len tar hänsyn till barns och ungas särskilda käns— lighet. Svenska kyrkans centralstyrelse uttalar att alla annonser i TV, vid vilken tid de än sänds, bör utformas med största hänsyn till bl.a. barn. Svenska 'I'ealerförbundet och SIF—klubben vid Sveriges Radio- koncernen anser att det föreslagna förbudet bör utvidgas till att gälla re- klam riktad till barn och ungdomar. Socialstyrelsen föreslår att det in- förs en rad särskilda restriktioner vad gäller reklam till barn, (lclvis efter förebild av lnternationella llandelskammarens Råd om reklam till barn. Harnmiljörådct anser att det inte bör få förekomma någon reklam rik- tad till barn under 14 är, att ingen reklam bör få visas i TV före kl. 21.00 och att de regler för reklam till barn och unga som har föreslagits i Nl-LK-rapporten 198915 "Konsumentkrav 'på TV-reklam till barn och unga" bör gälla som miniminivå för all reklam i TV. I likhet med den

nämnda rapporten anser konsumentverket att det bör vara förbjudet att sända reklam i TV om reklamen är riktad till barn under 14 år. Efter- som barn påverkas även av sådan reklam som inte speciellt vänder sig till den) bör reklam över huvud taget inte få sändas under tid (lå barn är en stor del av publiken. Verket anser därför att det inte bör få sändas någon reklam i TV under tiden kl. () - 2ll.

Stiftelsen Svenska Filminstitutet delar utredningens uppfattning att annonser med reklam inte bör få förekomma under annonstiden ome- delbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. Detta förslag tillstyrks också av bl.a. Svenska kyrkans centralsty— relse, Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd och Svenska Regissörsföreningen. Sveriges Marknadsförbund instämmer med tvekan i förslaget, medan Riksidrottsförbundet anser att det inte bör få före- komma reklam i anslutning till TV- program för mindre barn. lndustri- förbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk llandel anser i stället att det bör prövas om inte placeringsreglerna beträffande reklam till barn kan formuleras enklare. Utgångspunkten bör vara lnternationella Han- delskammarens Grundregler för reklam/Råd om reklam till barn. En li- knande hållning intar Köpmannaförbundet och lnternationella llan- delskammarens Svenska Nationalkommitté. Svenska Teaterförbundet finner det å andra sidan vara otillräckligt att annonser med reklam inte skall få förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. 1-"örbundct anser att det bör vara förbjudet att sända reklam i anslutning till barn-, ungdoms- och familjeprogram. Samma uppfattning har SIF-klubben vid Sveriges Radio-koncernen.

Svenska kyrkans centralstyrelse tillstyrker förslaget att program som huvudsakligen vänder sig till barn inte skall få avbrytas av annonser.

Stockholms tingsrätt, lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk 'l'elevi- sion och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd tillstyrker förslaget att det i annonser med reklam inte skall få uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn. Sveriges Marknadsförbund yttrar om detta förslag att framför allt förväxlingsriskcn bör väga tungt så att inte halva svenska skådespelarkären i onödan utesluts från att få medverka i reklaminslag. lndustriförbundet, SAI" och Grossistförbundet Svensk llandel menar att man med fördel bör kunna överlämna åt programfö- retaget att ställa upp lämpliga normer och att lagregleringen kan in- skränkas till vad den europeiska 'l'V—konvcntioncn kräver. Konsument- verket finner det å andra sidan inte tillfredsställande att endast personer som spelar en framträdande roll i barnprogram föreslås bli diskvalifice- rade frän reklammedverkan; det bör vara tillräckligt att personen eller figuren har anknytning till ett sådant program.

Skälen för mitt förslag: 'l'elevisionen är ett medium med stor genom— slagskraft. Barn ser mycket på TV och har stor tilltro till vad de ser och hör. Frågan om 'l'V—reklamcn och barnen bör därför ägnas särskild upp— märksamhet.

Först kan konstateras att marknadsföringslagen gäller för all kom- mersiell reklam på den svenska marknaden. lagen kommer därmed också att gälla reklam i svenska TV-program. _

1'.-".nligt generalklausulen i 2 & marknadsföringslagcn kan marknads- domstolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller någon annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan hantlling. som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, förbjuda näringsidkaren att fort- sätta mcd detta eller att företa annan liknande handling.

Hänvisningen till uttrycket "god affärssed" syftar bl.a. på lnternatio- nella 1landelskammarens Grundregler för reklam, som i sin nu gällande lydelse antogs år 1987.

1 förarbetena till marknadsföringslagen (prop. 197tlz57 s. 60) anförs att generalklausulen redan från början kunde få en betydande stadga om man till utgångspunkt för tillämpningen tog detta utomrättsliga norm- system.

1 Grundreglerna (artikel 13) anges att reklam inte får utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet eller utsät- ta deras lojalitetskänsla för påfrestning. Reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller ungdomar får inte innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem negativt i psykiskt eller moraliskt avseende. Grundreglerna innehåller ett särskilt avsnitt med Råd om reklam till barn. Med barn avses därvid personer som är under 14 äreller som inte uppnått annan motsvarande åldersgräns, vedertagen i resp. land. I Råden betonas att reklam till barn skall kunna identifieras som re- klam, att reklam inte får framstå som överseende med bruk av våld och att den inte får undergräva sociala värderingar eller föräldrars auktoritet och ansvar. Reklamen får inte förleda barn att försätta sig i riskfyllda si— tuationer eller att söka sällskap med främmande personer eller beträda okända eller farliga platser. Inte heller får reklam innehålla direkta uppmaningar till barn att övertala andra att köpa den annonserade pro- dukten åt dem. Råden betonar vikten av särskild aktsamhcl för att re- klam inte skall anses vilseleda barn när det gäller t.ex. den annonserade produktens verkliga storlek och beskaffenhet. Prisuppgifter får inte ut- formas sä att barn kan få en överdriven uppfattning om produktens verkliga värde eller ge sken av att produkten utan vidare ryms inom varje hushållsbudget. Grundreglerna ställer således upp restriktioner för sådan reklam som riktas till barn, men de förbjuder inte reklam till barn. Vid prövning enligt generalklausulen i 2 &" |||arknadsföringslagcn av om en framställning är otillbörlig mot konsumenter ställs speciellt höga krav på hederlighct och vederhäftighet när framställningen riktar sig till grupper som kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i all- mänhet, exempelvis barn eller sjuka personer (prop. 197057 5. 69). Däremot ger lagen inte något stöd för att reklam till barn i ett visst me- dium, t.ex. 'l'V, generellt skall anses vara otillbörlig.

Prop. 1990/911149

Enligt min mening bör emellertid ett medium med så stor genom- slagskraft som televisionen inte alls få användas för reklam som särskilt vänder sig till yngre barn. Yngre barn kan inte alltid skilja mellan re- klaminslag och vanliga TV-program. Inte heller förstår de alltid att av- sikten med reklaminslag är att locka till köp. Därmed tar de till sig re— klamens budskap utan den skepsis som äldre barn och tonåringar lär sig utveckla. Samtidigt ser barn mycket på TV. Barnprogrammen får ofta mycket höga tittarsiffror inom de åldersgrupper som programmen vän- der sig till. TV kan därför vara ett särskilt effektivt medium för reklam som syftar till att påverka yngre barn. Att använda televisionen på det sättet skulle emellertid strida klart mot barnens intressen.

Vad jag har sagt nu betyder att jag i den här frågan har en annan uppfattning än de remissinstanser som anser att befintliga reklamregler är tillfyllest också när det gäller reklam i TV. Enligt min uppfattning bör följaktligen lagen om annonser i televisionen innehålla särskilda re- striktioner så att man kan motverka att den marksända televisionen blir ett medium för reklam som särskilt har de yngre barnen som målgrupp.

Innan jag går in på vilka regler som bör gälla vill jag behandla av- gränsningen av den åldersgrupp som reglerna bör ta sikte på.

Som framgår av vad jag tidigare har sagt innebär marknadsföringsla- gen att det ställs speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet när en reklamåtgärd riktar sig till exempelvis barn. Något behov av yt- terligare restriktioner för reklam som i största allmänhet har barn som målgrupp finns (lärför enligt min mening inte.

Den grupp barn för vilka det är motiverat med särskilda regler är barn som ännu inte har lärt sig skilja klart mellan reklaminslag och andra delar av en TV-sändning. 1 lagrådsremissen betecknades (lenna grupp av barn som "yngre barn”.

Lagrådet menar att uttrycket "yngre barn" är obestämt. Den bakom- liggande tanken torde enligt lagrådet vara att reglerna skall träffa annon— ser och program som huvudsakligen vänder sig till barn som ännu inte har kommit i puberteten. lf'lnligt lagrådets mening bör regeln i klarhe- tens intresse konkretiseras genom att en l2-årsgräns anges i paragraftex- ten.

Jag delar lagrådets uppfattning i denna fråga. Som har framgått förespråkar vissa remissinstanser att reklam i TV med hänsyn till barnen inte skall få sändas före ett visst klockslag. De ti- der som nämns i sammanhanget är kl. 10, 20 och 21.

Radiolagsutredningen har studerat konsekvenserna av regler av detta slag bl.a. genom att låta undersöka publikens ålderssammansättning vid olika tider på dygnet. Resultatet visar, föga överraskande, att det framför allt är under den tid (lå det sänds barnprogram som yngre barn utgör en stor andel av TV-publiken. Utredningen drar slutsatsen att man hör av- stå från att införa en regel om att reklaminslag inte skall få sändas under vissa tider på dagen.

Jag har samma uppfattning. I".n regel om att annonser med reklam inte fick sändas under vissa tider skulle försvåra 'l'V-företagets möjlighe-

ter att få tillräckliga inkomster och även kunna leda till en stark kon— centration av annonserna till övriga (lelar av (lygnet. Samtidigt skulle re- geln ha begränsad betydelse vad gäller att motverka att den aktuella gruppen av barn blir påverkade av reklaminslagen. Jag anser att de reg- ler som behövs för att motverka reklam med yngre barn som målgrupp bör utformas så att detta syfte framgår av reglerna.

Först och främst behövs en föreskrift om att en annons med reklam inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

Vid bedömningen av om detta syfte föreligger bör samtliga betydelse- fulla omständigheter beaktas. Dit hör t.ex. den annonserade varan eller tjänsten, annonsens utformning och det sammanhang där annonsen fö- rekommer. Regeln bör endast gälla annonser med reklam. Den bör allt- så inte hindra att man använder TV-annonser för att t.ex. lära barn upp- träda i trafiken.

Reklam kan vara särskilt riktad till den aktuella gruppen av barn även om själva reklaminslaget inte är speciellt utformat med hänsyn till barnen. Om ett reklaminslag sänds vid ett tillfälle (lå det kan antas att dessa barn utgör en övervägande del av publiken måste man anta att av- sikten är att nå just dem med reklambudskapet. Därför bör även den re- geln gälla att en annons med reklam inte får sättas in under annonsti- den omedelbart före eller cfter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Som jag har behandlat tidigare (avsnitt 4.5.3) är min uppfattning att annonser i princip inte bör få avbryta ett program. Om detta förslag ge- nomförs måste programföretaget, utan att det finns någon uttrycklig re- gel om detta, även avhålla sig från att göra annonsavbrott-i program som vänder sig till barn under 12 är. Mitt förslag kräver således inte att detta anges uttryckligen. Med hänsyn till de s.k. blandprogrammen (jfr avsnitt 4.5.3) bör dock uttryckligen anges också att annonser inte får sättas in omedelbart före eller efter en del av program som huvudsakligen vän- (ler sig till barn under 12 år.

Barnprogrammen i TV uppskattas mycket av barnen. 1-'.n annonsör bör inte kunna dra fördel av detta förhållande för sina reklambudskap. Utredningen har för att motverka sådant föreslagit (len regeln. att det i annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spe- lar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vän- der sig till barn.

Remissinstansernas reaktion är som har framgått blandad. Vissa till- styrker förslaget, medan andra ifrågasätter behovet av en regel. Konsu— mentverket efterlyser ytterligare restriktioner.

Min uppfattning är att det finns skäl för en reglering och att utred- ningens förslag är lämpligt avvägt.

Jag har redan föreslagit en regel av liknande slag med tanke på grundsatsen ()m reklamidentificring, nämligen att det i annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag inte får uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer (avsnitt 4.4.3). Delar av

vad jag har anfört i anslutning till denna regel bör kunna anses tillämp- ligt för det nu aktuella förslaget.

Regeln medför att inte bara medverkan i programföretagets egna barnprogram blir annonsdiskvalificerande utan att samma sak kommer att gälla andra barnprogram i TV som tas emot i Sverige.

Med de regler som nu har beskrivits anser jag att det skapas förutsätt- ningar för att hindra, att annonsörer i televisionen riktar sig särskilt till de yngre barnen utan att för den skull möjligheten till TV—reklam för andra målgrupper begränsas. Jag är naturligtvis medveten om att barn ser andra program än barnprogram och att yngre barn därför kommer att se de annonser som sänds i anslutning till dessa program. Jag anser emellertid inte att det finns något behov av att för de yngre barnens skull föreskriva särskilda regler vid sidan av markna(lsf(")ringslagen när det gäller sådan allmänt inriktad reklam i TV.

1 det föregående (avsnitt 3.6.1) har jag uttalat mig om generalklausu- len mot otillbörlig marknadsföring i marknadsföringslagen och därvid gjort bedömningen att den är ett tjänligt instrument för att hantera TV- reklamen.

Jag utgår nämligen från att marknadsdomstolen, när den skall bedö- ma om en viss reklamåtgärd strider mot generalklausulen, fäster avseen- de vid det intryck framställningen gör samt tillmäter det betydelse att te- levisionen har stor påverkanskraft, att sändningarna vänder sig till en allmän publik i hemmen och att barn oftast är en del av publiken. La— gen bör ge möjlighet till bedömningar som är anpassade till TV-mediets särart. Redan av nuvarande lagstiftning torde således följa att åtskilligt redan gäller av de särskilda restriktioner som vissa remissinstanser har förespråkat på detta område.

Två av de regler som jag förordar får anses vara av i första hand marknadsföringsrättslig art, nämligen regeln att en annons med reklam inte skall få syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år och regeln att det i annonser med reklam inte skall få uppträda perso- ner ellcr figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Från yttrandefrihetsrättslig synpunkt bör dessa regler betraktas på samma sätt som t.ex. regeln i 2 5 andra stycket alkoholreklamlagen, som förbjuder kommersiella annonser för spritdrycker. vin och starköl i tryckta periodiska skrifter. För denna regel finns stöd i tryckfrihetsför— ordningen (1 kap. 9 5 punkt 1"), och jag har i föregående avsnitt föresla- git att det i radioansvarighctslagen ges stöd för att i lag förbjuda alkohol- och tobaksannonscr i radio och TV. '

Jag anser därför konsekvensen bjuda att det av rmlioansvarighctsla- gen också framgår. att utan hinder av den lagen gäller vad som före- skrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån an- nonsen används vid marknadsföring till barn.

1.-'.n sådan bestämmelse får liksom de tidigare behandlade bestämmel- serna i ansvarighetslagarna för radio och TV karaktären av rambestäm- melse.

Med hänsyn till detta bör bestämmelsen i radioansvarighctslagen helt allmänt gälla marknadsföring till barn, varmed (lå får förstås vad som i marknadsföringssammanhang menas med barn, dvs. personer som är under 14 år.

Vad som i det föregående har sagts om innebörden av uttrycket kom- mersiell annons i radioansvarighctslagen är tillämpligt också i detta sammanhang.

Hänvisningar till S4-7

4.8. Annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV

Mitt förslag-. Radiolagens bestämmelser om annonser som sänds under annonstid i televisionen skall inte gälla sökbar text-TV. En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (16 5).

1 lagen skall också uttryckligen föreskrivas att kraven på opartiskhet och saklighet inte skall gälla annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV (t) 5 fjärde stycket).

Radiolagsutredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till mitt förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har tagit upp frågan om kommersiell text-TV.

Skälen för mitt förslag: llåde utomlands och här förekommer det att TV-företag använder en del av TV- signalens överföringsmöjligheter för att sända särskild textinformation, text-TV. Text-TV har i huvudsak två användningsområden. 1 det ena fallet rör det sig om programtestning. Som exempel på text-TV i denna form kan nämnas att skådespelarnas repliker i utländska filmer textas och att det sänds annan textinforma— tion som komplement till vad som sägs i vanliga TV-program. Textning- en kan t.ex. vara en serviceåtgärd gentemot TV-tittare som har nedsatt hörsel.

Den andra typen av text—TV innebär att 'l'V-företagct, vid sidan av de vanliga TV-programmen. sänder separata textade informationssidor som fyller hela TV-rutan. Sidorna är samlade i grupper efter ämnesområden, t.ex. utrikesnyheter, inrikesnyheter, sport, väder osv. TV-tittaren har en valmöjlighet när det gäller att ta del av sådant material.

För att sända de textade sidorna används som regel ()utnyttjat utrym- me i TV-signalen, det s.k. bildsläckningsintervallet. Textsändning av det- ta slag går till så att ett visst antal sidor sänds cykliskt. När den sista si- dan har sänts, upprepas alltså sändningen av den första sidan.

1"ör att kunna ta emot text—TV av det beskrivna slaget krävs en speci- ellt utrustad mottagare med en minnesenhet och en dekoder. Vidare krävs en knappsats för sidval m.m. TV-tittaren kan härigenom välja (")n- skad sida. 1nformationssidorna är nämligen numrerade.

Det nu beskrivna slaget av text-TV anser jag att man lämpligen kan Prop. l990/9l:l49 beteckna som sökbar text-TV.

Sökbar text-TV är ett utpräglat nyhetsmcdium. Sveriges Television tillhandahåller numera dagligen ca 300 text- TV-sidor med nyheter, vä- (ler, programtablåer, börskurser m.m.

lånligt en rapport av Sveriges Radios publik- och programforsknings- avdelning (PUIl-rapporten "Så ser vi på text-TV", oktober 1990) har 49 procent av befolkningen tillgång till sökbar text-TV och 42 procent av innehavarna tar dagligen del av sådan information.

Kommersiell sökbar text-TV förekommer utomlands i bl.a. Finland, Irland, Italien, Schweiz och Storbritannien.

Enligt min mening bör ett helt eller huvudsakligen reklamfinansie- rat TV-företag ha rätt att också i sökbar text-TV sända reklam mot ve- derlag. l)e regler som jag tidigare har föreslagit om annonser som sänds under annonstid i televisionen passar emellertid inte för sökbar text-TV. Begreppet annonstid i televisionen, som är att se mot bakgrund av bl.a. den europeiska TV- konventionens bestämmelser, förutsätter att det är fråga om vanliga TV—program som är inplacerade i en programtablå. Också reglerna om högsta tillåtna annonsvolym förutsätter att det år frå— ga om en ordinär programtjänst.

De flesta av de särskilda regler som jag har föreslagit om TV- annonser skulle heller inte vara motiverade i sökbar text-TV. Det beror på den betydande skillnad som råder mellan den rörliga bilden och ren text i fråga om mediets påverkans'kraft.

När det gäller marknadsföring i sökbar text-TV anser jag således att det är tillräckligt med den marknadsföringsrättsliga lagstiftning som finns kompletterad av mina förslag om att det i televisionsprogram inte skall få förekomma kommersiella annonser som gäller alkoholdrycker eller tobaksvaror.

Av nu anförda skäl bör radiolagens regler om annonser som sänds under annonstid i televisionen inte gälla sökbar text-TV.

För annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV behövs emellertid en särskild regel: det måste stå klart att radiolagens krav på opartiskhet och saklighet inte heller gäller för sådana meddelanden; när det gäller annonser som sänds under annonstid i televisionen har jag be— handlat den frågan tidigare (se avsnitt 4.4.1 ).

l—"rågan uppställer sig då vad som bör förstås med annonser och Ii- knande meddelanden i sökbar text-TV. Jag anser att man med detta ut— tryckssätt bör fånga in motsvarigheten till vad tryckfrihetsförordningen syftar på när i den talas om att som tryckfrihetsbrott i vissa fall inte skall anses tillkännagivande "i annons eller annat sådant meddelande" (7 kap. 2 ä). Som jag har nämnt tidigare (se avsnitt 4.2.3) menas enligt förarbetena till förordningen med annat sådant meddelande endast vissa sedvanliga notiser. som på grund av sitt innehåll har samma uppgift som annonser. Vad som är att betrakta sotn redaktionell text i sökbar text-TV bör i enlighet härmed inte anses utgöra annonser eller liknande meddelanden.

! radiolagen bör således föreskrivas att kraven på opartiskhet och Prop. l990/9l:l49

saklighet inte skall gälla annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV.

Hänvisningar till S4-8

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 4.11, 9.1

4.9. Vissa frågor som rör alla programföretag

4.9.l Gynnande av kommersiella intressen i programverksamheten

Mitt förslag: Ett programföretag skall inte ha rätt att mot veder- lag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in- tresse i programverksamheten. En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (6 å andra stycket första meningen).

Radiolagsutredningens Förslag överensstämmer med mitt förslag (be- tänkandet s. 160 och 169 f.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag stöds av juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet, lndustriförbundet, Svenska Ar- betsgivareföreningen (SAF), Grossistförbundet Svensk l-landel, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges frikyrkoräd/De fria kristna samfundens råd. lndustriförbundet, SAI-' och Grossistft'irbundet Svensk llandel anför som skäl för sin ståndpunkt att olika former av förtäckt reklam bör motverkas med kraft. Enligt juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet kan det ifrågasättas om ordet "otillbörligt" är tillräckligt för att motverka s.k. produkt placement i den egentliga pro- gramverksamheten. Radionämnden har uppfattningen att den föreslagna föreskriften inte behövs; radiolagens krav på opartiskhet så som det hit- tills har tillämpats beträffande reklambetonat gynnande räcker fullt ut.

Skälen för mitt förslag: Den europeiska 'l'V-konventionen innehåller vissa bestämmelser som har betydelse för frågan om det finns anledning att införa en uttrycklig regel som vänder sig mot att ett programföretag i programverksamheten gynnar kommersiella intressen mot vederlag.

Vad konventionen avser med reklam och sponsorskap har redovisats i avsnitt 4.2.2. Jag vill också hänvisa till avsnitten 4.2.3, 4.5.I och 4.5.2, där jag har redogjort för artikel 13 i konventionen. Tidigare har jag dock inte nämnt artikel 133, enligt vilken det i gränsöverskridande TV- sändningar inte får förekomma smygreklam ("surrcptitious advert- ising"). Särskilt anges att det i program inte får förekomma sådan pre— sentation av varor och tjänster som sker i reklamsyfte.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om en av konventionens bestämmelser om sponsring, nämligen artikel l7z3, som säger att spons- rade program inte får uppmuntra till avsättning, inköp eller uthyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster. särskilt inte genom

att i marknadsföringssyfte göra särskilda hänvisningar till varorna eller tjänsterna i programmen.

Det står således klart att de stater som blir bundna av TV- konventionen ikläder sig särskilda skyldigheter i fråga om sådant re- klambetonat gynnande av varor och tjänster som sker mot vederlag. Konventionen godtar inte att sådant gynnande sker i den egentliga pro- gramverksamheten.

Gällande svenska regelverk förbjuder inte i klara verba att ett pro- gramföretag, som får finansiera sändningar med reklam, i programverk- samheten gynnar kommersiella intressen mot vederlag. Det är visserli- gen riktigt att radiolagens krav på opartiskhet såsom det tillämpas av ra- dionämnden innebär att programföretagen skall vara försiktiga med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gyn- nande av en viss produkt eller ett visst företag.

Kravet på opartiskhet tar dock huvudsakligen sikte på andra aspekter av programverksamheten än betydelsen av att motverka att kommersiel— la intressen befordras i denna. Bakgrunden till detta krav är ju vår tradi— tion med reklamfri public service-radio och television. Nu står vi inför något nytt, nämligen introduktionen av kommersiell television i mark- nätet.

Med hänsyn till TV-konventionens bestämmelser och till vad som nu har anförts anser jag det vara lämpligt att införa en uttrycklig regel om att ett programföretag i programverksamheten inte får gynna ett kom— mersiellt intresse mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt.

Jag har tidigare (avsnitt 4.3.3) angett vad som menas med att ett pro- gramföretag sänder reklam mot vederlag. Som jag har behandlat förut- sätter denna situation att vederlaget tillgodoförs programföretaget och inte någon annan.

Också vid gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag förut- sätts att vederlaget tillgodoförs programföretaget.

l-Ltt exempel på denna situation erbjuder radionämndens tidigare om- nämnda beslut den 2 februari 1989 i fråga om underhållningsprogram— met ”'Lick Zack" i Sveriges Televisions sändningar (SB 44/89). 'I'ill grund för dessa sändningar låg ett avtal mellan Sveriges Television och All 'l'ipstjänst, enligt vilket Tipstjänst till programföretaget skulle lämna ett "produktionsbidrag" om 225 000 kr. per program. litt inslag i pro— grammen gällde direktsändning av Tipstjänsts dragningar i de båda spe— len l.otto och Joker.

Radionämndens prövning gällde bl.a. om programföretaget hade överträtt bestämmelsen i företagets avtal med staten om att det inte får medge kommersiell reklam mot vederlag i program eller programinslag. Nämnden uttalade att dragningarna i 'l'ipstjänsts spel var ägnade att främja avsättningen av detta företags produkter och fann att programfö- retaget hade medgivit kommersiell reklam mot vederlag i programmen.

"Zick Zack"-programmen var undcrhållningsprogram där olika ar- tister framträdde. Det nya reklambegrepp som jag föreslår i radiolagen avses motsvara begreppet marknadsföring i marknadsföringslagen. Som

jag har anfört får den rimligaste tolkningen av marknadsföringslagen på radio- och TV—området anses vara, att underhållning och förströelse be- handlas på samma sätt som det i motiven till lagen uttryckligen anges att nyhetsförmedling och åsiktsbildning skall behandlas.

Enligt min uppfattning skulle man med ett reklambegrepp i radiola— gen som motsvarar begreppet marknadsföring inte kunna hävda att pro- gramföretaget i "Zick Zack"-fallet hade medgivit reklam mot vederlag. Tveklöst rör det sig dock om gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag.

När det gäller att programföretaget annars på ett otillbörligt sätt får anses gynna ett kommersiellt intresse aktualiseras i första hand företeel- sen varuexponering i TV-program (""product placement").

Varuexponering i TV kan naturligtvis förekomma såsom gynnande mot vederlag. l-Ztt mera praktiskt fall är emellertid att programföretaget genom att det i ett program gynnar ett kommersiellt intresse slipper vis- sa utgifter som annars skulle ha belastat företaget. Programföretaget uppnår denna ekonomiska fördel genom att i programmet fokusera vis- sa produkter eller varumärken på ett sätt som har reklamvärde för en viss näringsidkare.

Om det i ett program förekommer en markant fokusering av en pro- dukt eller ett varumärke och detta inte för tittaren framstår som motive- rat med hänsyn till något informativt eller underhållande syfte hos pro- gramft'iretaget kan man misstänka att företaget har haft ekonomisk för- del av åtgärden. Oavsett hur det förhåller sig med den ekonomiska för- delen kan det emellertid ftnnas skäl för bedömningen att företaget i pro— gramverksamheten på ett otillbörligt sätt har gynnat ett kommersiellt in- tresse.

Man bör dock skilja mellan program som programft'iretagel självt har producerat och program till vilka företaget bara har köpt visningsrätten, t.ex. långfilmer. När det gäller program av det senare slaget kan det vara omöjligt för programföretaget att undvika att en produkt fokuseras på ett sätt som har reklamvärde för en näringsidkare utan att inkräkta på programmet såsom ett upphovsrättsligt skyddat verk.

l-'.tt exempel på ett otillbörligt gynnande av ett kommersiellt intresse skulle emellertid kunna vara ett frågesportprogram i TV, där vinsterna utgörs av 'l"V-apparater. Som jag har nämnt tidigare (avsnitt 4.2.2) kan man i ett sådant fall inte rikta någon kritik mot programföretaget om det låter TV—bilden göra ett hastigt svep över apparaterna. Om emeller— tid programföretaget på ett påtagligt och för sammanhanget omotiverat sätt låter bilden fokusera TV-apparaterna är det fråga om varuexpone- ring av den arten att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt sätt. Skulle i stället programledaren markera en paus i tävlandet och lå- ta programmet gå över till att uteslutande handla om 'l'V-apparaterna, t.ex. genom att i positiva ordalag beskriva deras egenskaper och ange var man kan köpa dem. då har programmet ändrat karaktär till att gälla ren reklam. Därmed är inte sagt att det är fråga om otillbörlig marknadsför- ing. Marknadsföringen kan vara invändningsfri från marknadsföringsla-

gens synpunkt, t.ex. genom att uppfylla det krav på reklamidentifiering som regelsystemet får anses innefatta. Men även om det rör sig om en i och för sig invändningsfri marknadsföring föreligger givetvis ett klart exempel på gynnande av ett kommersiellt intresse.

Om gynnande av ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt kan man också ha anledning att tala i vissa situationer då en medverkande i ett programföretags sändningar har yttrat sig på ett avsättningsfråmjande sätt om en produkt och av näringsidkaren fått betalt för detta (jfr fram- ställningen i avsnitt 4.2.2).

I)et förhållandet att något som sänds bör betraktas som reklam med- för å andra sidan inte nödvändigtvis att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt sätt. Som exempel på vad som i dag kan vara mark— nadsföring i radio och TV har jag tidigare nämnt marknadsföringen av kursböcker och liknande i anslutning till utbildningsprogrammen i ra- dio och TV. Jag har uttalat (avsnitt 4.3.3) att jag inte ser någon anled- ning att ett icke reklamfinansierat programföretag skall vara förhindrat att sända detta slag av reklam.

När ett programföretag sänder reklam utan att detta anses stå i strid med radiolagens krav på opartiskhet, bör det således inte anses vara frå- ga om att gynna ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt.

Hänvisningar till S4-9

Mitt förslag: För att ett programföretag skall ha rätt att lämna uppgift om att det i fråga om ett visst program har förekommit sponsorfinansiering utan att detta strider mot kravet på opartisk- het och mot den föreslagna bestämmelsen om förbud mot gyn- nande av kommersiella intressen föreskrivs i en ny bestämmelse i radiolagen (o 5 andra stycket andra meningen) att programfö- retaget, i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis, får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

För att ett programföretag skall kunna bli skyldigt att lämna uppgift om att sponsorfinansering har förekommit i fråga om ett visst program införs också en ny bestämmelse i radiolagen (7 5 andra stycket punkt 3) som säger att det i avtalet mellan staten och programföretaget får bestämmas om skyldighet För företaget att, om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (be- tänkandet s. 238 ff.).

Remissinstanserna: lndustriförbundet, Svenska Arbetsgivareförening- en och Grossistförbundet Svensk llandel delar uppfattningen att annon- sering och sponsorskap (sponsring) bör behandlas som skilda företeelser och regleras på olika sätt. Riksidrottsförbundet anser att det i regler om

sponsorskap bör införas en förpliktelse för programföretaget att garante- ra rätt namn på det evenemang som sänds - även om det innehåller sponsorns namn. t.ex. Skandia Cupen. Enligt socialstyrelsen bör det i radiolagen tas in en uttrycklig bestämmelse om att ett programföretag inte får sända program som helt eller delvis har bekostats av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alko- holdrycker eller tobaksvaror. lJarnmiljörådet efterlyser ett förbud mot mot sponsring av barn- och ungdomsprogram. Juridiska fakultetsnämn- den vid Stockholms universitet anser inte att den föreslagna lagregeln om bemyndigande att sluta avtal har fått en tillfredsställande utform- ning. l)et förefaller ovedersägligt att sponsrade program kommer att gynna kommersiella intressen. Det torde därför vara ett berättigat kon- sumentkrav att uppgifter därom skall lämnas i anslutning till program- met.

Bakgrunden till mitt förslag: Vad den europeiska 'l'V-konventionen förstår med sponsorskap har angetts tidigare (se avsnitt 4.2.2). Däremot har jag inte tidigare behandlat de materiella bestämmelserna om spon- sorskap i konventionen. De innebär följande.

När ett program eller en serie av program sponsras helt eller delvis, skall sponsorskapet tydligt framgå genom tillkännagivande på lämpligt sätt i början och/eller slutet av programmet (artikel 1711).

[in sponsor får under inga omständigheter utöva inflytande över ett sponsrat programs innehåll eller inplacering i programtablån på ett så- dant sätt atl det påverkar programföretagets ansvar och publicistiska oberoende med avseende på programmen (artikel 1712).

Sponsrade program får inte uppmuntra till avsättning. inköp eller uthyrning av sponsorns eller tredje marts varor eller tjänster, särskilt in- te genom att i marknadsföringssyfte göra särskilda hänvisningar till va— rorna eller tjänsterna i programmen (artikel 1713).

Program får inte sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars hu- vudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av sådana va- ror eller tillhandahållande av sådana tjänster, för vilka det inte får göras reklam enligt artikel 15 (artikel 1811). De i artikel 15 avsedda varorna och tjänsterna är tobaksvaror samt läkemedel och sådan medicinsk be- handling som tillhandahålls endast mot recept av läkare i den sändande konventionsstaten.

Sponsorskap får inte förekomma i fråga om nyhetsprogram eller ny— hetskommenterande program (artikel 1812).

Rapporten om sponsring

Som nämnts i inledningen har en sakkunnig i utbildningsdepartementet utrett vissa frågor om sponsring i Sveriges Radio-koncernens program och under hösten 1981) överlämnat rapporten (1)s 1089165) Sponsring m.m. av Sveriges Radios program.

lån av utgångspunkterna i detta utredningsarbete har varit TV- konventionens bestämmelser. llin annan har varit gällande bestämmelser

som sätter gränser för arten och omfattningen av s.k. extern finansiering av ett programföretags sändningar. Dessa bestäm melser är

- radiolagens krav att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sak- ligt,

- bestämmelsen i avtalet mellan staten och programföretaget att före— taget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag.

- avtalsbestämmelserna om s.k. sponsringsförbud, som är formulera- de så, att om programföretagets rätt att sända ett visst program är bero- ende av att "någon annan än ett bolag inom koncernen utger ersättning till den som upplåter rätten", då får programmet eller programinslaget inte sändas.

Förslagen i rapporten baserar sig på bedömningen att de nuvarande avtalsbestämmelserna om sponsringsförbud bör upphävasJ—"ör att det in- te skall strida mot kravet på opartiskhet i 6 & radiolagen att i sändning— en lämna uppgift om sponsorskap föreslås i rapporten en komplettering i denna paragraf, innebärande att ett programföretag i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. lätt programföretag bör således inte längre av kravet på opartiskhet vara förhindrat att lämna sponsorsmeddelanden. Lagtex- ten har emellertid en vid innebörd och skiljer inte mellan olika slag av extern finansiering.

I rapporten föreslås också ett nytt bemyndigande i 6 5 tredje stycket radiolagen för regeringen att sluta avtal med ett programföretag. Enligt denna föreskrift skall programföretaget i ett avtal kunna bli skyldigt att, om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis. lämna upp- gift om vem bidragsgivaren är. Syftet därmed är att åstadkomma en av- talsbestämmelse som förpliktar programföretaget att, då ett sponsrat pro- gram sänds, lämna uppgift om sponsorn. Även här har den föreslagna lagtexten en vid innebörd. Det har motiverats med att det inte finns nå- gon anledning att i radiolagen skilja mellan sådan extern finansiering som är sponsring och annan extern finansiering.

Rapporten skisserar två alternativ när det gäller sändning av sponsra— de program. 1'inligt alternativ ] framgår det av ett programföretags avtal med staten att företaget i princip inte får sända sponsrade program. Pro- gramföretaget skall dock få göra detta, om

- programmet gäller ett evenemang som direktsänds och som också sänds direkt i andra länder.

- programmaterialet har framställts av ett utländskt företag och det saknas anledning anta att sponsorsbidraget har lämnats för att här i Ian- det främja sponsorns namn, varumärke eller liknande.

Programföretaget skulle emellertid inte få sända ett sponsrat pro— gram, om sponsorn bedriver verksamhet som gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkholdrycker eller läkemedel.

Alternativ 2 skulle i större utsträckning ge ett programföretag möjlig- heter att träffa sponsringsöverenskommelser. Enligt avtalet skulle dock

inte programföretaget få sända ett sponsrat program, om programmet huvudsakligen

— gäller nyheter, samhällsfrågor eller religiös förkunnelse, - vänder sig till barn eller till personer som hör till en språklig mi- noritet.

Även enligt detta alternativ skulle programföretaget vara förhindrat att sända ett sponsrat program, om sponsorn bedriver verksamhet som gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller läkemedel.

Gemensamt för de två alternativen är att avtalet med staten skulle slå fast en skyldighet för programft'iretaget att omedelbart före och efter sändning av ett sponsrat program lämna uppgift om vem sponsorn är. Detta föreslås ske genom att företaget uppger sponsorns namn eller Ftr- ma. l:",n särskild bestämmelse i avtalet föreslås om att lämnande av sådan uppgift inte skall betraktas som kommersiell reklam i radiolagens me- ning.

Begreppet sponsrat program föreslås in definierat i avtalet. Som ett sponsrat program betecknas ett program som programföretaget har framställt eller förvärvat och som någon annan har bekostat helt eller delvis för att därmed främja sitt namn, varumärke eller liknande.

Remissutfallt't

Remissinstansernas inställning till förslagen i rapporten framgår av pro- memorian (Ds l99():27) Remissyttranden över TV-politiken, betänkande av 'l'V-utredningen, och Sponsring m.m. av Sveriges Radios program, rapport av en särskild utredare.

När det gäller valet mellan de två alternativen för sändning av spons- rade program ger en majoritet av de remissinstanser som uttalar sig om detta sitt stöd för alternativ 2.

Radiolagsutred/tinge/t

Radiolagsutredningen har tagit upp frågorna om sponsring av två skäl. För det första har det för utredningen gällt att bedöma vilken lagstift— ning som behövs för att Sverige i fråga om markbundna sändningar skall kunna efterleva kraven i den europeiska '|"V-konventioncn. För det andra har utredningen tagit upp sponsringen i relation till det av ut- redningen föreslagna reklambcgreppet i radiolagen. Utredningen har i tlen frågan ansett att man i det radiorättsliga regelverket på något sätt bör kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och det för- hällandet att ett sponsrat program sänds och sponsorn namnges.

Skälen för mitt förslag: Alldeles oavsett hur man tar ställg till frågor- na om sponsorfinansering av program hör det göras vissa justeringar av nuvarande regler för programföretagens sändningar så att ett företag kan uppfylla kraven i den europeiska TV-konventionen. Särskilt tänker jag då på kravet att — när det är fråga om sponsring helt eller delvis av ett program eller en serie program sponsorskapet skall framgå tydligt ge-

nom tillkännagivande på lämpligt sätt i början och/eller slutet av pro- grammet (artikel I7:1).

Till en början bör således ses till att de radiorättsliga reglerna inte hindrar att ett programföretag lämnar uppgift om att sponsorfinansie- ring förekommit i fråga om ett visst program. Som ett hinder mot att så- dana uppgifter Iämnas får uppfattas radiolagens krav på opartiskhet, cf— tersom det enligt radionämndens praxis bl.a. innebär att ett programfö- retag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst fö- retag.

Denna innebörd av opartiskhetskravet kan i vissa sammanhang få mindre lämpliga följder. Kravet på opartiskhet hindrar inte nödvändigt- vis att ett programföretag sänder program vars produktion finansieras av sponsorer. ()m programföretaget i ett sådant fall uppfattar kravet på opartiskhet som ett hinder mot att lämna sponsorsmeddelande innebär det att publiken hålls ovetande om den externa linansieringcn. Jag anser det emellertid vara viktigt för 'l'V-tittarna i deras egenskap av konsu- menter att de inte undanhålls information om att t.ex. en viss varutill- verkarc har bidragit ekonomiskt till ett program. Sådan information är en signal om att det finns anledning till vaksamhet när det gäller even- tuella positiva associationer till sponsorn i programmet.

En fråga som uppkommer i fråga om rätten för ett programföretag att namnge en sponsor gäller hur man formulerar vad företagets rätt av- ser. Man skulle kunna begränsa sig till att föreskriva att programföreta- gets rätt gäller att namnge sponsorn, men en nackdel med en sådan re- gel skulle vara att begreppet sponsorskap måste klargöras i lagstiftning— en. Ett skäl mot att i lag bestämma vad som skall anses utgöra sponsor— skap är nämligen det nya reklambegrepp som jag föreslår i radiolagen och som innebär att namngivande av en sponsor kan vara reklam (se avsnitt 4.2.2 .

! lagrådsremissen uttalades därför att den svenska lagstiftningen inte skulle kunna åstadkomma någon motsvarighet till 'l'V—konvcntionens hierarki enligt vilken något som räknas som sponsorskap inte anses ut— göra reklam. l)etta problem borde enligt remissen lösas genom att avta- let mellan staten och programföretaget skilde ut vad som under vissa förutsättningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från re- klam mot vederlag i övrigt.

Som jag har nämnt tidigare (se avsnitt 4. I . 1) har lagrådet karaktärise- rat lagrådsremissens reglering som vidlyftig, svårgenomtränglig och i hög grad begrepps- och motivstyrd.

Som exempel nämner lagrådet behandlingen av sponsring. Det står enligt lagrådet klart att sponsring enligt 'I'V-konventionens definition faller utanför reklambegreppet. 'l'ill grund för det remitterade förslaget ligger däremot föreställningen att tillkännagivande av sponsorns namn kan betraktas som reklam. Till följd härav ges radiolagen en utformning som inte uppfyller konventionens artikel l7:|. I stället föreskriver det remitterade förslaget att programföretaget får lämna uppgift om vem bi—

dragsgivaren är. llristen i konventionsuppfyllelse avses tydligen botas ge- nom att det i radiolagen öppnas en möjlighet att i avtal föreskriva om skyldighet för programföretaget att lämna sådan uppgift. Enligt lagrådets mening är den föreslagna regleringen otillfredsställande dels genom att remissen avstår från att, i en verksamhet som karaktäriseras av en väx- ande internationalisering, tillämpa konventionens normer, dels genom att den förlitar sig på att det därigenom uppkomna problemet genom avtal skall kunna få en lösning som remissen för sin del inte mäktat an- visa.

När det gäller begreppet reklam i radiolagen har jag i det föregående (se avsnitt 4.2.2") argumenterat för att det bör motsvara vad som i mark- nadsföringslagen menas med marknadsföring. Bakgrunden till detta för- slag är förhållandet mellan tryckfrihetsrätten och reklamen och den omständigheten att regelsystemet för radio och TV har viktiga berörings- punkter med tryckfrihetsrätten. Jag menar helt enkelt att man inte kan göra på något annat sätt än vad jag har föreslagit, såvida man inteför ra- dions och televisionens vidkommande bestämmer sig för att bryta med vad som har uttalats i olika lagstiftningsärenden och i rättspraxis angå- ende tolkningen av tryckfrihetsförordningen (om detta se t.ex. prop. 1986/87:151 s. 47).

Jag kan också konstatera att lagrådet inte har haft något att invända mot mitt förslag till reklamdeftnition.

Namngivande av en sponsor kan vara marknadsföring enligt mark- nadsföringslagen. Därmed kan namngivande av en sponsor också vara reklam enligt det föreslagna reklambegreppet. Lagrådets anmärkning att till grund för remissen ligger "föreställningen att tillkännagivande av sponsorns namn kan betraktas som reklam" går därför inte ihop med den godtagna rcklamdeftnitionen. Jag delar inte heller uppfattningen att det remitterade förslaget brister i konventionsuppfyllelse. Artikel S:] i TV-konventionen säger uttryckligen de sändande staterna skall uppfylla konventionens krav ”genom lämpliga åtgärder av sina behöroga organ"; en konventionsstat har således en betydande handlingsfrihet när det gäl- ler hur en förpliktelse skall uppfyllas.

Vad gäller frågan om avtal mellan staten och programföretagen har jag angett min inställning tidigare (se avsnitt 4.l.l).

När det gäller rätten att lämna sponsorsmeddclanden står jag av nu anförda skäl fast vid uppfattningen i lagrådsremissen att denna bör ha en vid innebörd och inte skilja mellan olika slag av extern finansiering. för att ett programföretag utan hinder av kravet på opartiskhet skall ha rätt att namnge en sponsor eller visa sponsorns varumärke bör således i radiolagen föreskrivas att företaget, i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis, får lämna uppgift om vetn bidragsgivaren är.

När det gäller att reglera skyldig/teten för ett programföretag att upp- ge att sponsorsfinansiering har förekommit i fråga om ett visst program (artikel l7:l i 'l'V-konventionen) kan man enligt min mening välja mel- lan reglcringi lag eller avtal. En i lag föreskriven skyldighet i detta hän-

seende skulle kräva att begreppet sponsorskap klargjordes i lagstiftning- en. Med hänsyn till vad jag nyss sagt anser jag att detta skulle vara mind- re lämpligt. Jag anscr i stället liksom den sakkunnige och senare radio— lagsutredningen att den föreskrift som behövs bör vara ett i lag givet be- myndigande för regeringen att sluta avtal med programföretaget av visst innehåll.

På motsvarande sätt som beträffande rätten att lämna sponsorsmed- dclanden bör även här lagtexten ha en vid innebörd och inte skilja mel- lan olika slag av extern finansiering. Avsikten med ett lagbemyndigande av det angivna slaget är självfallet att tillgodose 'l"V—konventionens krav i artikel l7:l om att sponsorskap skall tillkännages på lämpligt sätt i bör- jan och/eller slutet av programmet. I fortsättningen bör det därför av av- talsbestämmelser mellan staten och programföretag framgå att företaget är skyldigt att lämna sponsorsmeddelanden.

Av det sagda följer även att jag anser att de materiella regler som bör gälla för ett programföretag i fråga om sponsring bör framgå av avtalet mellan staten och företaget. Den legala grunden för sådana avtalsbestäm- melser är nuvarande regel i radiolagen om att tlet i ett avtal mellan rege- ringen och programföretaget som villkor för sändningsrätten får tas in "föreskrift om förbud mot kommersiell reklam och mot program som bekostas av annan än programföretag" (6 & tredje stycket punkt 3 radio- lagen). Av närmast redaktionella skäl föreslår jag att denna regel skall ersättas av föreskriften att det i avtalet mellan staten och programföreta- get får bestämmas om skyldighet för företaget att "inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis" (se avsnitt 9.1, specialmotiveringen till 7 ; andra stycket punkt 1 radiolagen).

Hänvisningar till S4-9-2

Mitt förslag: Radiolagens demokratibestämmelse formuleras om.

l-inligt bestämmelsens lydelse i fortsättningen skall programverk—

samheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 170 ff.) innebär en mera utförlig omskrivning. Enligt utredningsförslaget skall ett program— företag sända program, i vilka företaget hävdar det demokratiska stats- skickets grundidéer samt principen om alla människors frihet och— vår— dighet. Vidare skall, när det i ett program förekommer inslag som moti- vcrar det, programföretaget hävda dessa principer i samma program el- ler i anslutning till programmet.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. [En positiv inställning till förslagcthar Sveriges Radio, lndustriförbundet, Svenska Arbetsgivarcl'örcningen och Grossist-

förbundet Svensk Ilandel. Positivt är också Riksitlrottsförbundet, som Prop. 1990/911149 delar utredningens uppfattning att direktsända sportevenemang typiskt sett inte förmedlar något "odemokratiskt budskap" till 'l'V-tittarna. Stockholms tingsrätt anser inte att vad utredningen har åberopat moti- verar en lagändring. En kritisk inställning har också humanistiska utbildnings- och forskningsnämnden vid Göteborgs universitet.

Radionämnden avstyrker att bestämmelsen ändras. När det gäller frå- gan om den s.k. svarta lista som ett visst FN-organ upprättar över id- rottsmän som har framträtt vid evenemang i Sydafrika vidhåller nämn- dens majoritct sin ståndpunkt att sportevenemang där sådana idrottsmän medverkar inte bör sändas i TV. Nämnden uttalar dock att det i denna fråga föreligger en principiell motsättning mellan nämnden och Sveri- ges 'l'elevision som inte bör bli bestående. Därför delar nämnden utred- ningens uppfattning att riksdagen bör taställning till hur frågan skall lö- sas för framtiden.

Den av utredningen föreslagna lagtexten går enligt radionämnden långt utöver syftet med förslaget. Nämnden menar att programföretagen metl förslagets utformning inte - som fallet är nu - skulle ha någon över- gripande skyldighet att fördöma rasism, våld och brutalitet eller att häv— da jämställdhet mellan könen.

Sveriges Radio invändcr å andra sidan mot formuleringen att "pro- gratnft'iretagct skall sända program i vilka företaget ..." etc. Demokrati- bestämmelsen ligger till grund för den samlade programverksamheten och bolaget anser inte att den bör manifesteras i särskilda enstaka pro- gram. Den föreslagna lydelsen ger dock utrymme för en tolkning som innebär att programföretagen skulle ha skyldighet att sända särskilda program om demokratins grundidéer. Därför föreslår Sveriges Radio följande formulering av första meningen: "Programvcrksamheten som helhet skall präglas av och verka för det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen ..." etc.

Bakgrunden till mitt förslag: 1)emokratibestärnmclsen i radiolagen (6 & andra stycket) innebär att ett programföretag i programverksamhe- ten skall hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt princi- pen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Mellan Sveriges Television och radionämnden råder oenighet om hur bestämmelsen bör förstås. Oenigheten gäller vilket förhållningssätt programföretaget hör inta till sportevenemang där tlet ftnns deltagare som har framträtt i Sydafrika och som har satts upp på den av ett FN- organ upprättade svarta listan över sådana idrottsmän. Radionämnden har ansett - under åberopande av att demokratibestämmelsen bl.a. inne- bär att programföretagen i programverksamheten skall verka för att ras- fördomar bekämpas att Sveriges Television genom att sända program av detta slag handlat i strid mot bestämmelsen, en uppfattning som pro- gramföretaget inte delar. Sedan nämnden i ett beslut den 1 december 1988 (SB 482/88) fällt programft'iretaget för sändandet av vissa tennis- matchcr skrev nämligen företaget den 22 i samma månad till regeringen

och bestred att det kunde anses ha åsidosatt sina skyldigheter genom de aktuella sändningarna.

Radiolagsutredningen har också tagit upp ett annat beslut av radio- nämnden som rör demokratibestämmelsen. Detta beslut, som meddela— des den 13 oktober 1988 (SB 41()/88l). gällde om det från bl.a. Sveriges Televisions sida hade förekommit tillräcklig bevakning av en nordisk kvinnokonferens med ett stort antal deltagare som ägde rum i Oslo som- maren 1988.

[ programföretagets sändningar förekom inte någon nyhetsrapporter- ing om konferensen. Ca en och en halv månad efter konferensen sände dock TV 2 en halvtimmes reportage om denna och ett 45 minuter långt samtalsprogram där några av konfet'cnsdeltagarna medverkade. 1 kanal ] förekom inte något inslag om konferensen. Radionämnden uttalade att programföretagen genom demokratibestämmelsen har ålagts en skyldig- het att bl.a. aktivt främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt an- såg att Sveriges Televisions bevakning av konferensen var otillräcklig och att detta utgjorde en överträdelse av demokratibestämmelsen.

Skälen för mitt förslag: Radiolagsutredningens förslag betyder att det i båda de nu redovisade hänseendena sker en utvidgning av programfö- retagens handlingsfrihet i förhållande till vad radionämndens praxis in- nebär. Den svarta listan över bl.a. idrottsmän som har framträtt vid eve- nemang i Sydafrika bör enligt utredningen inte ha någonting med de- mokratibestämtnelsen att göra. Utredningen anser också att bestämmel- sen leder alltför långt om den innebär att det för ett programföretag kan föreligga bcvakningsskyldighct även i fråga om en viss bestämd tilldra— gelse.

l lagrådsremissen gick föredragandcn på samma linje som utredning- en.

Lagrådet uttalar att en regel av den karaktär som demokratibestäm- melsen har inte bör ändras över huvud taget annat än om speciella, star- ka skäl har framkommit. [ remissen åberopas ett enstaka avgörande av radionämnden och en därav föranledd meningsmotsättning mellan nämnden och Sveriges Television. Detta är uppenbart otillräckligt. Lag- rådet avstår från att uttala sig i det enskilda ärendet; remissutfallet har lagrådet tolkat som främst en antydan om åsiktsläget i sakfrågan. Oavsett detta ger förslaget formellt sett underlag för en tvekan om grundläggan- de konstitutionella principer som lagrådet måste reagera mot.

lagrådet avstyrker den föreslagna ändringen. Tvärtom bör enligt la- grådets åsikt demokratibestämmelsen fä gälla även för reklamvcrksam— heten. Att några negativa verkningar skulle följa därav har inte visats i remissen.

När det gäller den svarta listan är det riktigt att det i lagrådsremissen endast äberopades ett avgörande av radionämnden till stöd för att ändra demokratibestämmclsen. Radionämnden har dock även tidigare fattat beslut i samma riktning (se SOU 190llz7 s. 103 f.). Vidare har nämnden efter det att Sveriges Television givit tillkänna att företaget inte godtar

radionämndens nu berörda rättstillämpning i flera beslut vidhållit sin praxis.

Vi befinner oss alltså i en situation, där radionämnden vid återkom- mande tillfällcn fattar beslut som ett programföretag inte respekterar och där enligt min mening nämnden har givit demokratibestämmelsen en innebörd som går utöver vad bestämmelsen rimligen bör innebära. Eftersom själva systemet med radionämndens efterhandsgranskning av programmen bygger på att programföretagen respekterar nämndens be- dömningar ftnner jag det därför nödvändigt att överväga en omformule- ring av bestämmelsen för att tydligare låta den räckvidd den enligt min mening bör ha komma till uttryck.

Båda de av radiolagsutredningen föreslagna ändringarna innebär att det sker en utvidgning av yttrandefriheten i programföretagens verksam- het jämfört med radionämndens nuvarande praxis. Jag kan inte dela la- grådets uppfattning att demokratibestämmelsen över huvud taget inte bör ändras i det läge som nu har uppstått. För att utvidga yttrandefrihe- ten bör det inte krävas att de skäl som anförs har någon särskilt stor tyngd. En ändring av bestämmelsen är enligt min mening att klart före- dra framför att fortsätta med den situation som radionämndens praxis har resulterat i.

Av anförda skäl ger mig lagrådets yttrande inte anledning att frångå uppfattningen i lagrådsremissen att demokratibestämmelsen bör omfor- muleras.

Till en början bör i fortsättningen ett programföretag inte anses över- träda demokratibestämmelsen även om sändningar kan sägas innebära att företaget underlåter att medverka i bojkottaktioner mot t.ex. idrotts- män som har framträtt vid evenemang i Sydafrika. l sändningar av detta slag är det från demokratibestämmelsens synpunkt omständigheter vid sidan av det som sänds som står i blickpunkten.

1 situationer som dessa kan det enligt min mening inte bortses från att ett programföretag också har andra förpliktelser än sådana som följer av demokratibestämmelsen. Avtalet mellan staten och Sveriges Televi- sion anger t.ex. att programmen genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning skall tillgodose skiftande behov och in— tressen hos landets befolkning. ] fall av detta slag blir det därför nödvän— digt att göra en avvägning mellan de skyldigheter som programföretaget har enligt demokratibestämmelsen och vad som kan följa av andra be- stämmelser, t.ex. sådana som går ut på att programföretaget skall fästa vikt vid publikens intressen.

När det gäller sporthändelser som direktsänds vill jag också peka på att det här som regel rör sig om offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än programföretaget (jfr 1 5 andra stycket andra me- ningen radioansvarighetslagen). Om demokratibestämmelsen anses ställa krav på att programföretaget agerar på ett visst sätt med tanke på en del- tagande idrottsman som företaget inte har någon kontraktsrclation med, hamnar företaget i en situation, där valet inte gäller huruvida företaget skall underlåta att sända det ena eller andra inslaget som ingår i ett pro-

gram utan huruvida företaget har rätt att bevaka en faktisk händelse som bevakas av andra medier, t.ex. pressen. Från journalistisk och pu- blik synpunkt är tlet tämligen självklart att ett programföretag i förhål- lande till staten bör ha full rätt att bevaka händelser som det bland TV— tittarna finns ett stot't intresse för, och jag ser detta som en viktig prin- cip. Endast i extrema fall bör man enligt min mening ha anledning att säga att det med hänsyn till radiolagens demokratihestämmelse är olämpligt att ett programföretag bevakar en viss händelse.

Som jag har nämnt innebär i Övrigt radiolagsutrcdningens förslag att det med stöd av demokratibestämmelsen inte bör kunna krävas att ett programföretag är bevakningsskyldigt i fråga om en viss bestämd tilldra- gelse.

Det ligger i linje med vad jag nyss har sagt att demokratibestämmel- sen inte bör rubba det förhållandet att ett programföretag skall ha stor frihet att i enlighet med allmänna journalistiska principer bestämma hur det skall agera med tanke på en viss konkret nyhetstilldragclse. De- mokratibcstämmelsen bör varken på det ena eller andra sättet beskära det redaktionella oberoendet och utrymmet för en självständig nyhets- värdering. Även om radionämnden bara en gång har ansett att demokra- tibestämmelsen överträtts på grund av otillräcklig bevakning av en be- stämd tilldragelse, anser jag mig därför ha anledning att ta upp denna fråga. Jag kommer därvid till samma slutsats sorn radiolagsutredningen att bestämmelsen leder alltför långt om den innebär att bevakningsskyl- dighet kan föreligga även i fråga om en enskild nyhetstilldragclse.

Av lagrådets yttrande över det remitterade förslaget drar jag slutsat- sen att man, om man ser det som nödvändigt att ändra en så allmänt av- fattad föreskrift som demokratibestämmelsen, bör ändra lagtexten så li— tet som möjligt. Enligt min mening bör man kunna åstadkomma den ändring som behövs genom att - i nära anslutning till vad Sveriges Ra- dio anfört — säga att programverksamheten skall som llt'lllt.'l präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla män- niskors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Som anförts tidigare (se avsnitt 4.4.1) håller jag med lagrådet om att det inte finns anledning att föreslå något undantag från demokratibe- stämmelsen beträffande vad som sänds under annonstid i televisionen.

Hänvisningar till S4-9-3

Mitt förslag: Staten skall få träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för företaget att sända ett mångsidigt programut— bud. lin föreskrift om detta tas in i radiolagen (7 5 första stycket punkt 3).

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (bc- tänkandet s. 271 f.).

Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har uttalat sig om förslaget är radionämnden, som tillstyrker det.

Skälen för mitt förslag: 1 avtalen om programverksamhetcn mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio—koncernen finns be- stämmelser om mångsidighet i programutbudet.

Sveriges Televisions avtal anger exempelvis att programmen skall ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god un— derhållning. Programmen skall utformas så att de genom kvalitet, till— gänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande be- hov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intres- sen skall i görlig mån tillgodoses.

Det heter även att programutbudet som helhet skall präglas av folk- bildningsarnbitioncr och att det skall utformas så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och så att hänsyn tas till olika förutsättningar hos befolkningen. Ett mångsidigt utbud av pro- gram på svenska språket skall tillhandahållas och svenska artister och verk av svenska upphovsmän skall i betydande omfattning förekomma i televisionen.

Vad som har sagts nu konkretiseras ytterligare genom att avtalet rä— knar upp särskilda skyldigheter för programft'iretaget i fråga om nyhets- förmedling, samhälls- och kulturdebatt, bevakning av makthavare, upp- levelseprogram, konstnärlig och kulturell förnyelse, bevakning av kul- tur, religion, konst och vetenskap samt beträffande program för språkli- ga och etniska minoriteter samt handikappade.

De berörda avtalsbestämmelserna kan sägas uttrycka den ''positiva" delen av public service-uppdraget. Bestämmelserna avses hindra ett pro- gramföretag från att t.ex. ge programverksamheten en ensidig inriktning mot underhållningsprogram eller billiga inköpta program.

F.nligt radiolagsutredningen kan förpliktelser av detta slag uppfattas som begränsningar av ett programföretags yttrandefrihet. Utredningen har med hänsyn härtill ansett att det bör ges stöd i lag för förpliktelser- na genom att det i radiolagen föreskrivs att staten får träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för företaget att sända ett mångsidigt pro- gramutbud.

Jag är av samma mening som utredningen. Uttrycket "ett mångsidigt programutbud" är avsett att kunna täcka de olika ”positiva" krav som finns i de nuvarande avtalen och som tar sikte på att företagen skall sända program av många olika slag.

Hänvisningar till S4-9-4

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 9.1

Mitt Förslag: Staten skall få träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för företaget att vid utövande av sändningsrätten ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genom- slagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen.

l.",n föreskrift om detta tas in i radiolagen (7 5 första stycket punkt .-1)_

Radiolagsutredningens Förslag överensstämmer med mitt förslag (be- tänkandet s. 272 f.).

Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har kommenterat förslaget är radionämnden. Nämnden anser att de värderingar som ra- diolagens demokratibestämmelse värnar om också bör prägla vad som sänds under annonstid. För att detta skall uppnås i det fallet att demo- kratibestämmelsen som sådan inte gäller för annonser har nämnden lanserat den lagtekniska lösningen att förevarande bestämmelse får avse också dessa frågor. Den närmare avgränsningen av bestämmelsens till— ämplighet kan enligt nämnden vara svär att göra i teorin och den hör överlämnas till den praktiska tillämpningen. Vägledande uttalanden av lagstiftaren vore dock självfallet av stort värde.

Skälen för mitt förslag: Bakgrunden till vad sotn här föreslås är att nuvarande avtal mellan staten och varje programföretag innehåller be— stämmelsen att företaget skall bedriva programverksamheten med beak- tande av ljudradions resp. televisionens "centrala ställning i samhället".

Avtalsbcstämmclsen om televisionens centrala ställning i samhället tar enligt radionämndens praxis sikte på bl.a. mediets genomslagskraft. Bestämmelsen aktualiseras bl.a. då det i ett program förekommer vålds- skildringar eller sexuella framställningar. Med tillämpning av bestäm- melsen prövar också nämnden t.ex. hur alkohol- och narkotikabruk speglas i programmen.

Vad gäller sexuella framställningar anses hänsynen till mediets ge— nomslagskraft medföra. att program som innehåller bildsekvenser med mera avancerade sexuella motiv som regel inte kan visas under tidig kvällstid. Detsamma gäller underhållningsprogt'am där det förekommer upprepade inslag av våld eller långvariga och påträngande våldsskil— dringar. När sådana program sänds under sen kvällstid bör de enligt nämnden föregås av någon form av introduktion som klargör inslagens karaktär.

l)enna praxis bör kunna upprätthållas även i fortsättningen. litt pro- gramföretags förpliktelser i enlighet härmed begränsar emellertid otvi— velaktigt yttrandefriheten i programverksamheten, och något stöd i lag för detta finns inte.

Jag delar därför radiolagsutredningens uppfattning att ett programfö- retags förpliktelser på detta område bör komma till tydligare uttryck än vad som nu är fallet och att det bör ges lagstöd för radionämndens aktu- ella praxis.

Givetvis kan numera mot den gällande avtalsformuleringen även in- vändas, att man inte gärna om var och en av de förekommande ljudradio- och 'l'V— kanalerna kan säga att just den intar en "central ställning" i samhället.

Som radiolagsutredningen anfört får det väsentliga i radionämndens nyss beskrivna praxis anses vara, att ett programföretag i programverk- samheten skall ta hänsyn till ljudradions resp. televisionens särskilda ge- nomslagskraft. _

Jag anser därför att det i radiolagen bör föreskrivas att det i avtalet mellan staten och ett programföretag får bestämmas om skyldighet för företaget att "ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen".

Med uttrycket "ljudradions och televisionens särskilda genomslags- kraft" avses att medierna vänder sig till hemmen och till en stor allmän publik, där alla åldrar är företrädda, samt att programmen kan påverka lyssnare och tittare starkt. Det är därför naturligt att de ansvariga för sändningarna iakttar varsamhet med program som har sådan karaktär att man kan förstå att delar av publiken komtncr att uppröras eller skrämmas.

Kravet på varsamhet får dock inte drivas så långt att programföreta- gen sviker sin uppgift att meddela nyheter och stimulera till debatt. Det är t.ex. rimligt att bedötnningen av våldsinslag är mindre restriktiv då det inte rör sig om underhålIningsprogram utan om nyhetsförmedling eller samhällsbevakning. Även vid program av det senare slaget bör dock programföretagen ta hänsyn till sändningstiden och till att publi- ken bör förberedas på vad som kommer.

Mitt förslag innebär som tidigare nämnts (s* avsnitt 4.4.l) att demo- kratibestämmelsen i radiolagen bör gälla också vad som sänds under an- nonstid i televisionen.

Den nu aktuella föreskriften avser delvis samtna frågor. Sammanfatt- ningsvis anser jag att den bör ge stöd för avtalsbestämmelser som ålägger ett programföretag att visa varsamhet när det gäller att t.ex. sända vålds- inslag eller inslag med sexualskildringar, program som kan verka skrämmande på barn, program som på ett felaktigt sätt speglar bruk av alkohol eller narkotika och program som är uppenbart kränkande mot ettdera könet eller mot människor med viss hudfärg, nationalitet eller religion.

Hänvisningar till S4-9-5

4.10. Nya uppgifter för radionämnden

4.10.l Radionämnden och reklam i svensk television

Mitt förslag: Radionämnden skall genom granskning i efterhand övervaka om ett programföretag som i televisionen sänder re- klam mot vederlag iakttar radiolagens regler om annonser som sätrds sänds under annonstid i televisionen. Genom sådan granskning skall nämnden också övervaka om ett från Sveriges Radio—koncernen fristående 'l'vaöretag utövar sändningsrätten i enlighet med radiolagen och avtalet mellan staten och företaget.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag (betänkandet s. 242 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag om en utvidgad radio- nämndsgranskning tillstyrks uttryckligen av Stockholms tingsrätt, radio- nämnden och Sveriges frikyrkoråd/l)e fria kristna samfundens råd. Ra— dionämnden uttalar att det ter sig. självklart att, om en fristående 'I'V- kanal skall iaktta krav på opartiskhet och saklighet, radionämnden skö— ter granskningen av hur dessa krav efterlevs. Mer diskutabelt är vem som skall ha hand om nytillkommande granskningsuppgiftcr. I'rämst att annonsörer ej diskrimineras och att föreskrifter om annonsvolym och hur annonser får sättas in efterlevs. Båda uppgifterna är emellertid före- trädesvis av radiorättslig art och synes främmande för marknadsdomsto— len. Att inrätta ett helt nytt granskningsorgan för dessa uppgifter kan in- te anses vara meningsfullt. Radionämnden är därför beredd att äta sig de tillkommande granskningsuppgifterna. Statskontoret är av annan me- ning och anser att annonserna och annonsinnehället bör granskas skilt från radionämndens granskning av hur kravet på opartiskhet efterlevs. Statskontoret uttalar att marknadsdomstolen bör svara för detta och att den föreslagna utvidgningen av radionämndens uppgifter skulle kräva att nämndens sakkunskap kompletterades i fråga om marknadsföringsla- gen och särskilt dess generalklausul mot otillbörlig marknadsföring.

Liksom utredningen anser radionämnden att nämnden inte nu bör få andra möjligheter till sanktion mot ett programföretag än den rätt nämnden har att slå fast att företaget har överträtt lag eller avtal. Det hittillsvarande systemet har med något undantag visat sig tillräckligt i fråga om programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen. och det kan antas att en fristående tredje 'l"V-kanal blir så angelägen om sitt sändningstillstånd att förhållandena inte kommer att bli annorlunda be- träffande ett sådant programföretag. Kabelnämnden efterlyser däremot för lindrigare fall av regclöverträdelser mindre ingripande sanktioner än den möjlighet som staten i dag har att säga upp avtalet med ett program— företag. Nämnden vill framhålla möjligheten att införa någon form av sanktionsavgift. Enligt Sveriges frikyrkoråd/l.)e fria kristna samfundens

råd visar erfarenheter från andra länder — Kanada och Storbritannien nämns som exempel att sanktioner för överträdelser av bestämmelser både kan behövas och utformas på ett effektivt sätt. Organisationerna anser det viktigt att det finns kännbara sanktioner för att de nya bestäm- melserna skall få avsedd verkan.

Skälen för mitt förslag: l)c regler som jag föreslår för ett reklam—'I'V- företags sändningar innebär en påbyggnad av dagens radiorättsliga regel- verk. Som exempel kan nämnas reglerna att annonser inte får syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter (4.4.4), att annonstiden vid ett givet tillfälle inte får understiga en minut (4.5.2) och att annon— ser i princip inte får avbryta ett program (4.5.3).

Det skulle inte vara meningsfullt att bestämma att ett 'l'V—företag var skyldigt att iaktta regler av detta slag om det inte vid kritik mot företaget fanns möjlighet att på ett objektivt sätt få fastslaget, om företaget hade följt reglerna eller inte. I fråga om vissa regler bör det visserligen vara enkelt att konstatera, om de har följts eller inte. Andra regler är där— emot av den arten att det komnrer att krävas både erfarenhet och omdö- me för att tillämpa dem på ett sådant sätt, att de bedömningar som görs kan förväntas bli allmänt godtagna.

Att bestämma, som jag föreslår, att också ett nytt och reklamfinansie- rat 'l'V—företag skall vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt, skulleinte heller vara meningsfullt, om det inte fanns möjlighet att få efterlevnaden av reglerna kontrollerad.

Samtliga de här nämnda reglerna motiveras av massmediepolitiska skäl. Vissa av reglerna har inte alls någonting gemensamt med de regler som marknadsdomstolen tillämpar och på grund av vilka det i denna instans ingår ledamöter som representerar t.ex. företagarintressen resp. konsument- och Iönlagarintressen (se 5 5 lagen |ll)7l):-ll7| om mark— natlsdomstol m.m.). Marknadsdomstolen bör därför inte tillämpa sådana regler som jag har pekat på. Jag har i stället samma uppfattning som ra- diolagsutredningen, nämligen att det bör ankomma på radionämnden att tillämpa reglerna.

När det gäller frågan om sanktioner mot överträdelser av radiorättsli- ga regler innebär utredningens förslaginte någon ändring i förhållande till nuvarande ordning, som begränsar radionämndens möjligheter till att slå fast att ett programföretag har överträtt bestämtnclser i radiolagen eller avtalet mellan staten och företaget; nämnden förfogar således inte över några sanktioner.

Som har framgått efterlyser vissa remissinstanser en ändring på den- na punkt.

Mitt förslag har samma innebörd som utredningens förslag. Som ra- dionämnden anfört har det hittillsvarande systemet med något undantag visat sig tillräckligt i fråga om pr't'tgramföretagen inom Sveriges Radio- koncernen.

Jag vill också påminna om att jag har föreslagit en viss insnävning av tillämpningsområdet för radiolagens demokratibestämmelse (se avsnitt 4.9.3). Om detta förslag genomförs elimineras det enda inslaget i dagens

Prop. 1990/912149

radiorättsliga regelverk där ett programföretag öppet har demonstrerat att det är av annan mening än radionämnden om httr långt företagets skyldigheter sträcker sig.

Frågan om sanktioner mot överträdelser av radiorättsliga regler kom- mer i ett nytt läge om reglerna skall appliceras på ett helt eller huvud— sakligen reklamfinansierat TV-företag. litt sådant företag kommer på ett annat sätt än vad som hittills har varit fallet med programföretagen inom Sveriges Radio—koncernen att ha ett ekonomiskt motiv för att bry- ta mot vissa regler.

Till de ämnen på radio- och TV-området som det senare kan bli ak- tuellt att ta upp bör därför frågan om att utforma lämpliga sanktioner för att säkerställa att även ett reklamfinansierat 'l"V-företag efterlever regler av radiorättslig art. 1 det här sammanhanget och med tanke på att det inte finns något beslutsunderlag - saknar jag dock anledning att diskutera detta närmare.

4.102 Radionämndens ställning i förhållande till KO och marknadsdomstolen

Min bedömning: [ första hand bör även den praktiska övervak- ningen av de föreslagna reglerna rörande 'l'V-reklam som vänder sig till yngre barn ankomma på radionämnden.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm- ning (betänkandet s. 244 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens bedömning kommenteras av Stock- holms tingsrätt, konsumentverket, lndustriförbundet, Svenska Arbetsgi- vareföreningen och Grossistförbundet Svensk llandel. Remissinstanser- na godtar vad utredningen har anfört_

Skälen för min bedömning: Det har varit en strävan från min sida att utforma de av reklamen betingade reglerna som mitt förslag innebär så, att det inte skall behöva uppstå nägra kollisionspunktcr mellan radio- nämndens tillämpning av dessa regler och den tillämpning av mark- nadsföringsrättsliga regler som ankommer på K0 och marknadsdomsto- len.

De allra flesta regler som jag föreslår att radionämnden skall tilläm- pa är därför av radiorättslig art, inte marknadsföringsr'ättslig.

Det finns emellertid en skärningspunkt mellan marknadsföringsrät- ten och olika andra rättsområden beroende på den praxis som mark— nadsdomstolen har utvecklat rrted stöd av marknadsföringslagens gener- alklausul mot otillbörlig marknadsföring. Denna praxis innebär att en åtgärd som strider mot annan lagstiftning än marknadsföringslagen kan betraktas som lagstridig också enligt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. Därmed blir också sådan marknadsföring otillbörlig marknadsföring i generalklausulens mening (lagstridighetsprincipen).

Som exempel på marknadsdomstolens praxis i nu berört avseende kan nämnas att det anses strida mot den nämnda generalklausulen att inte vid hemförsäljning överlämna ångerblankett (se bl.a. domstolens beslut 197313, lloliday Magic). En näringsidkare som underlåter detta kan enligt 2 & marknadsföringslagen förbjudas vid vite att fortsätta med att åsidosätta reglerna härom i hemförsäljningslagcn (10811361).

Mot den här bakgrunden finns det anledning att kommentera några av de regler som jag föreslår. lån av dessa regler är att ett reklamsändan— de 'l'V-företag endast under annonstid skall ha rätt att sända reklam mot vederlag (4.3.3). Detta ser jag som en radiorättslig regel, vars efterlevnad bör övervakas av radionämnden. ,

Jag har emellertid i avsnitt 4.7 föreslagit vissa regler om 'l'V—rcklam till barn sorn får anses vara av marknadsföringsrättslig art snarare än ra- diorättslig.

Bl.a. har jag föreslagit att en annons med reklam inte skall få syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år och att det i an- nonser med reklam inte skall få uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Jag kan inte komma ifrån att den marknadsföringsrättsliga lagstridig— hetsprincipen skulle kunna leda till att en åtgärd som stred mot dessa regler kom att betraktas som otillbörlig marknadsföring enligt mark- nadsföringslagen. 1 första hand anser jag emellertid att den praktiska övervakningen även av dessa regler bör ktrnna ankomma på radionämn— den.

Eftersom man beträffande de aktuella reglerna kan räkna med att så- väl radionämnden som Kf) och marknadsdomstolen kommer att anse sig behöriga som tillämpande organ. uppkommer frågan om radio- nämndens roll i förhållande till de marknadsrättsliga organen.

Det kan naturligtvis inte uteslutas att radionämnden finner att en viss annons med barn som målgrupp gäller reklam, medan marknads- domstolen kommer till annat resultat. Det kan också tänkas att det mot— satta inträffar.

Mot den här bakgrunden har jag övervägt om det skulle kunna anses lämpligt eller t.o.m. behövligt att radionämnden som underlag för sin bedömning fordrade in yttrande från konsumentverket.

Jag anser emellertid att det i vart fall inte bör föreligga någon sådan skyldighet för radionämnden. Skälet för detta är att KO i sådana här frå- gor intar' en partsställning. Min bedömning är därför att radionämnden självständigt och utifrån den radiorättsliga definition av reklam som jag föreslår bör avgöra om en annons gäller reklam.

Reklamdefinitionen är avsedd att ansluta till begreppet marknadsför- ing i marknadsföringslagen och den praxis som efter tillkomsten av den- na lag har utvecklats av marknadsdomstolen och högsta domstolen.

Med vad jag nu har sagt anser jag att det bör vara möjligt att på ett smidigt sätt tillämpa de regler som jag föreslår i fråga om restriktioner mot reklam till barn. Det förhållandet att radionämnden bör anses ha

det primära ansvaret för att övervaka reglernas efterlevnad innebär dock inte att marknadsdomstolen skulle sakna behörighet att ta upp en fråga om reglernas tillämpning, om frågan aktualiserades hos domstolen.

Vad gäller övriga regler är naturligtvis de ändringar som jag föreslår i alkohol— och tobaksreklamlagarna (4.6.2) av marknadsföringsrättslig art. De föreslagna reglerna i avsnitt 4.5 om annonsvolym och hur annonser bör få sättas in i sändningarna får däremot anses vara av radiorättslig art. Övervakningen av hur dessa regler följs får därför bli en uppgift för radionämnden.

4.103 Radionämndens tillgång till upptagningar av program

Mitt förslag: [in ändring görs i 22 a &" upphovsrättslagen, den pa- ragraf som behandlar rätten för radio- och televisionsförctag att göra s.k. referensupptagningar av program. 1 paragrafen klargörs att ett sådant företag får göra referensupptagningar inte endast - som nu - för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i en utsändning utan också för att det behövs för att en statlig myndighet skall kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller att i efterhand utöva tillsyn över utsändningsverksamheten.

] en ny bestämmelse i radiolagen föreskrivs följande. litt pro- gramföretag skall på uppmaning av radionämnden tillställa nämnden en sådan upptagning av ett program som företaget är skyldigt att göra enligt de särskilda yttrandefrihetsrättsliga regler- na. Om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppma- ning, kan nämnden förelägga vite.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 247 ff.) överensstäm— mer med mitt förslag såvitt gäller radiolagen. Utredningen har inte före- slagit någon ändring i upphovsrättslagen.

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom Sveriges Radio. som i tydlighetens intresse anser att radionämnden endast bör kunna kräva in en upptagning i fråga om ett program som kan hänföras till ett diariefört granskningsärende. Lin- ligt bolaget avtar med detta något av den upphovsrättsliga problematik som är förenad med att upptagningar som överlämnas till radionämn- den utgör allmänna handlingar.

Skälen för mitt förslag: Radiolagsutredningens förslag är att se mot bakgrund av vad som föreskriVs i 14 & närradiolagen (10821459) och 31 5 lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Enligt dessa bestäm- melser skall en närradiosammanslutning resp. den som bedriver egen- sändningar i kabel på uppmaning av närradionämnden resp. kabel- nämnden tillställa nämnden en sådan upptagning av ett program som avses i den i detta fall relevanta yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen. dvs. lagen (1081460) om ansvarighet för närradio resp. lagen (10853057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Om vederbö-

rande inte rättar sig efter en sådan uppmaning, kan nämnden förelägga vite.

Radionämndens möjligheter att få tillgång till upptagningar av pro- gram grundar sig däremot helt på det avtal som gäller mellan staten och det aktuella programföretaget. Radiolagsutredningen har ansett att detta är en brist i regelverket och att radionämnden bör ges en lagfäst rätt att kräva in upptagningar av ett programföretags program. Ingen remissin- stans har invänt mot detta synsätt.

Som Sveriges Radio påpekat har dock den föreslagna regleringen upphovsrättsliga aspekter. Det finns därför anledning att lägga märke till hur ett programföretags rätt och skyldighet att göra upptagningar av program har reglerats.

litt radio- eller televisionsförctag som har rätt att i utsändning återge verk (en vidare kategori än programföretag i radiolagens mening) har också rätt att göra s.k. referensupptagningar för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i program. llat' sådan upptagning dokumen- tariskt värde. får den bevaras i arkiv som avses i lagen (10783187) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar (22 a 5 första stycket upphovsrättslagen). 1 andra stycket av samma paragraf föreskrivs att en sådan upptagning som avses i första stycket endast får utnyttjas för bevisändamål, om ej annat följer av 22 c &. Sistnämnda paragraf handlar om bl.a. att sådant arkiv som sägs i 22 a 5 får framställa enstaka exem- plar av verket, om det är påkallat från bcrcdskaps- eller skyddssyn- punkt.

Med uttrycket "för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i program" förslås enligt motiven till regleringen (prop. ION/78:97 s. 127) sådan skyldighet att göra upptagningar som föreskrivs i () & förord— ningen (I()67:22ö) om tillämpningen av radioansvarighetslagen.

l-lnligt radioansvarighetslagen meddelar regeringen bestämmelser om skyldighet för ett programl't'irctag att vidta åtgärder för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i radioprogram och fastställer villko- ren för att enskild skall få ta del av sådan bevisning (lt) ;) andra stycket radioansvarighelslagen). På grund härav föreskrivs i tillämpningsft'irord- ningen till lagen att programföretaget skall ombesörja upptagning av varje program som sänds och bevara ett upptaget program minst sex må- nader från sändningen (o 5). Vidare föreskrivs (7 5) att JK har rätt att ta del av upptagning av radioprogram och få en utskrift av vad som har yt- trats i programmet och att programföretaget är skyldigt att låta enskild. som anser att yttrandeft'ihetsbrott begåtts mot honom eller att han lidit skada på grund av sådant brott. hos företaget ta del av det radioprogram, i vilket brottet uppges ha förekommit. och få en utskrift av vad som yt- trats i programmet. Detta gäller dock ej, om det är uppenbart att den som begär att få ta del av upptagningen eller att få en utskrift av vad som har yttrats i programmet inte berörs av detta på sådant sätt att han kan vara målsägandc.

l-.tt |)rogramföretag har således en rätt och en skyldighet att referens— handa med hänsyn till den särskilda yttrandefrihetsrättsliga regleringen i

radioansvarighetslagcn. 1 övrigt finns däremot ingen rätt att referensban- da utan endast rätten att göra s.k. efemära upptagningar (22 5 första stycket upphovsrättslagen).

lin förutsättning för radionämndens efterhandsgranskning av pro- gramföretagens sändningar är givetvis att nämnden har tillgång till upp- tagningar av programmen. Vad som till en början aktualiseras när det gäller en utvidgad rätt att referensbanda är således att detta får ske också för att tillgodose de behov som radionämnden har för sin gransk- ningsverksamhet. llärutöver bör hänsyn tas till de krav som lagstiftning— en ställer på närradionämnden och kabelnämnden.

Som nämnts har närradionämnden redan i dag en laglig rätt att krä- va in upptagningar av program. Närradionämndens uppgifter är att prö— va vissa frågor om närradio och att utöva tillsyn över närradioverksam- hetcn (se bl.a. 2--l och 13 55 närradiolagen |ll)82:-15()|).

Också kabelnämnden har en laglig rätt att kräva in upptagningat av program. Kabelnämndens uppgifter är att pröva vissa frågor om lokala kabelsändningar och att utöva tillsyn över verksamheten med lokalaka— belsändningar (se bl.a. 4 och 23 åå lagen |l*)85:t)77| om lokala kabel- sändningar |omtryckt 1()85:1(l56|).

l)en ifrågasatta utvidgningen av rätten att referensbanda bör givetvis vara förenlig med de internationella förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom sin anslutning till llcrnkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Konventionen ger inte uttryckligen ett radio- el- ler televisionsföretag någon rätt att göra upptagningar av program ut- över vad som följer av artikel llbis 3 om rätt för llernunionens länder att i sin Iagstift ning ge regler om sådana efemära upptagningar, som görs av radioföretag med dess egna hjälpmedel och för dess egna utsändning- ar. Som lagrådet uttalade år 1078 vid tillkomsten av 22 a & upphovsrätts- lagen (se prop. 1977/7897 s. 158) står emellertid de referensupptagning- ar som det enligt radioansvarighetslagens tillämpningsförordning åligger ett programföretag att göra nära de efemära upptagningarna. Lagrådet uttalade även att det är allmänt erkänt att det är förenligt med llernkon— ventionen att, utöver de i konventionen uttryckligen medgivna in- skränkningarna i upphovsrätten, göra även andra inskränkningar, om dessa är av mindre betydelse och avser bl.a. kulturella ändamål (se SOU 1056:25 s. 230).

låt mig i detta sammanhang också erinra om artikel ():2 i llernkon— ventionen, som säger att ett unionsland som i sin lagstiftning tillåter mångfaldigande av verk i vissa särskilda fall, inte får godta att sådant mångfaldigande gör intrång i det normala utnyttjandet av ett verk eller oskäligt inkräktar på upphovsmännens intressen.

l)en utvidgade rätt till referensbandning som här diskuteras är av mycket blygsam omfattning. Jag anser att den är förenlig med Hernkon- ventionen.

Med hänsyn till det anförda hör det i 22 a & upphovsrättslagen före— skrivas att ett mtlio- eller televisionsföretag av i paragrafen åsyftat slag har rätt att göra rel'crensupptagningar

1. för att säkerställa framtida bevisning om en utsändnings innehåll och

2. för att det behövs för att en statlig myndighet skall kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller att i efterhand utöva tillsyn över utsänd- ningsverksamheten.

Om 22 a & upphovsrättslagen ändras på detta sätt kommer man en- ligt min mening till rätta med den upphovsrättsliga problematik som Sveriges Radio har läst uppmärksamheten på i fråga om en lagreglerad rätt för radionämnden att kräva in upptagningar av program.

Under dessa omständigheter delar jag radiolagsutredningens slutsats att det i radiolagen bör föreskrivas att ett programft'iretag på uppmaning av radionämnden skall tillställa nämnden en sådan upptagning som fö- retaget är skyldigt att göra enligt de särskilda yttrandefrihetsrättsliga reg- lerna och att. om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppma— ning. nämnden skall kunna förelägga vite.

Däremot anser jag inte att man hör ställa det kravet att en upptag- ning som nämnden vill ha tillgång till skall hänföra sig till ett diariefört granskningsärende. litt sådant krav är utan reell innebörd. l-ltt ärende uppkommer nämligen i och med att radionämnden begär att få tillgång till en upptagning. Jag utgår från att nämnden inte gör det annat än då det finns befogad anledning.

l'—'ör tydlighetens skull vill jag till sist påpeka att den föreslagna före- skriften om rätt för radionämnden att kräva in en upptagning av ett program inte avses ersätta vad som nu regleras i avtalet mellan staten och varje programföretag. Dessa bestämmelser tar sikte på inte bara upptagningar av program.utan gäller helt generellt sådant "material som nämnden anser sig behöva för sin granskningsverksamhet".

Hänvisningar till S4-10

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 8.7.2

4.11. Radioansvarighetslagen

4.1 1.1 Radioansvarighetslagen och ett nytt reklamsändande TV-företag

Mitt bedömning: Radioansvarighetslagen bör gälla också för sändningar av ett nytt reklamsändande 'l'V—förctag.

Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm- ning (betänkandet s. 250).

Remissinstanserna: Utredningens bedömning godtas uttryckligen av Stockholms tingsrätt. arkivet för ljud och bild (ALll) samt Sveriges Ra- dio. ALB konstaterar med tillfredsställelse att ett genomförande av för- slaget leder till att också innehållet i ett nytt 'l'V-företags sändningar kommer att bevaras ät eftervärlden enligt vad som föreskrivs i lagen (10781487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

Skälen för min bedömning: Rätt att sända 'I'V-program med stöd av tillstånd enligt 5 &" första stycket radiolagen har i dag endast Sveriges 'l'e- levision och Sveriges Utbildningsradio, som båda ingår i Sveriges Radio— koncernen. Av detta följer att radioans 'arighetslagen och förordningen (l()()7:22()) om tillämpningen av radioansvarighetslagen gäller för sänd- ningarna.

liksom radiolagsutredningen anser jag att också ett från Sveriges Radio-koncernen fristående 'l'V—företag bör få sin sändningsrätt genom ett tillstånd av regeringen enligt 5 & första stycket radiolagen. Av det kommer att följa att radioansvarighetslagen blir tillämplig på företagets sändningar. l-"ör sändningarna kommer därmed att gälla principerna om straffrättsligt ensamansvar för programutgivaren samt om meddelar— och anonymitetsskydd för företagets medarbetare och utomstående som trä— der i förbindelse med företaget.

l)enna reglering är givetvis betydelsefull från yttrandefrihelssyn— punkt. Här vill jag emellertid erinra om regeringens proposition med förslag till yttramlefrihetsgrundlag för bl.a. radio och TV (prop. |99ll/9l :()—l). l)etta förslag, som beskrivits kortfattat i avsnitt 2.5, innehål- ler generellt tillämpliga regler om ensamansvar m.m. för sändningar i radio och 'l'V. Som jag har nämnt föreslås den nya grundlagen träda i kraft den I januari 1092.

l-Lnligt ll 5 första stycket lagen (l978:487) om pliktexemplar av skrif- ter och Ijud— och bildupptagningar skall programlk'irclag som har sänd— ningsrätt på grund av tillstånd enligt 5 5 första eller andra stycket radio- lagen av upptagning av ljudradio— eller televisionsprograni lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild (Al..ll)_ Som har framhållits i Alllzs remissyttrande leder ett genomlörande av vad jag här föreslår till att också innehållet i ett nytt 'l'V-företags sändningar kommer att beva- ras åt eftervärlden enligt pliktexemplarslagen. Jag delar ALllzs uppfatt- ning att detta är positivt.

Det kan tilläggas att regeringen i prop. ”Fill/(Häll om ändringar i ra— dioansvarighetslagen m.m. föreslagit att även satellitsändande företag sotn måste göra rcfercnsupptagningar av program enligt radioansvarig— hctslagen bör vara skyldiga att — sedan de bevarat upptagningarna i sex månader lämna dessa som pliktexemplar till Alll.

Prop. NNO/01 : [49

4.1 l.2 Det yttrandel'riheLsrättsliga ansvaret för annonser och liknande meddelanden

Mitt förslag: [ radioansvarighetslagen införs en ny bestämmelse som innebär att vad som föreskrivs i 7 kap. 2 & tryckfrihetsför- ordningen om att gärningar inte skall anses som tryckfrihets— brott. därför att de begås genom meddelanden där det brottsliga är dolt. också gäller i fråga om |. reklamfinansierad television. 2. sökbar text-'l'V. Vad som i den angivna löreskriften sägs om tryckfrihetsbrott skall därvid i stället avse yttrandefrihetsbrotl.

Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 25l f.) överensstäm— mer i sak med mitt förslag bortsett från att det inte behandlar sökbar text—TV. .

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas uttryckligen utan erinran av Stockholms tingsrätt och Sveriges Radio.

Skälen för mitt förslag: linligt tryckfrihetsförordningen gäller inte ansvaret för tryckfrihetsbrott obetingat i fråga om annonser. | 7 kap. 2 g i förordningen föreskrivs nämligen att som tryckfrihetsbrott inte skall anses tillkännagivande i annons eller annat sådant meddelande. om det inte av meddelandets innehåll omedelbart framgår att ansvar för sådant brott kan ifrågakomma. Är meddelandet i förening med en omständig- het, som inte omedelbart framgår av meddelandets innehåll. straffbart. gäller föreskrifterna i allmän lag om straff, ansvarighet och rättegång, Slutligen framgår av paragrafen att vad som har sagts nu också gäller i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten.

Som har framhållits i litteraturen (liek, Nya tryckfrihctsförordning— en, It)—18, s. 98) är grunden till den nu angivna regleringen att det i vissa fall inte är möjligt för den tryckfrihetsrättsligt ansvarige att upptäcka att innehållet i en annons konstituerar ett brott. t.ex. ärekränkning. Som exempel kan tas det rättsfall som l-Lek hänvisade till. NJA IUM s. 7. Det handlade om en födelseannons i en tidning. för ett namngivet par som var nygift tillkännagav annonsen oriktigt "en gosses lyckliga födelse".

Specialreglcringen i tryckfrihetsförordningen gäller även om utgiva- ren i det enskilda fallet kände till annonsens straffbarhet: för sin med— verkan kan han då göras ansvarig enligt allmänna regler. Om det där- emot av meddelandets innehåll omedelbart framgår. att det kan bli ak— tuelll med ansvar för tryckfrihetsbrott. gäller inte undantagsregcln: i l-'.eks bok nämns som exempel en annons i form av ett politiskt upprop eller i vilken en utpekad person angrips.

Som har nämnts görs i bestämmelsen undantag också för "meddelan- de genom chiffer eller på annat sätt. som är hemligt för allmänheten".

l5'2

Även genom chiffer till vissa personer kan man tänka sig att ett äre- kränkningsbrott kan begås.

l radioansvarighetslagcn finns ingen motsvarighet till bestämmelsen i 7 kap. 2 5 tryckfrihetsförordningen.

l:".ftersom en lösning av 'l'V—reklamfrågan nu är i sikte och vi kan rä— kna med att ett nytt programft'iretag snart kommer att bedriva reklamfi- nansierade sändningar anser jag att det yttrandefrihetsrättsliga regelver- ket för televisionens vidkommande bör skilja mellan om yttrandefri- hetsbrott förekommer i annonser eller i den vanliga programverksam— heten. Ansvaret bör därvid utformas så att det överensstämmer med vad sotn gäller i fråga om ansvaret för tryckfrihetsbrott.

På grund av det anförda delar jag radiolagsutredningens uppfattning att det i radioansvarighetslagen bör tas in en bestämmelse som från straffrättslig synpunkt klargör skillnaden mellan annonserna och det öv— riga programutbudet. När det gäller en sådan föreskrifts avfattning anser jag att man som förebild kan använda en bestämmelse i förslaget till yt— trandefrihetsgrundlag (5 kap. 2 5. se prop. two/(nm s. ltl). l)et inne— bär att bestämmelsen i huvudsak hänvisar till 7 kap. 2 5 tryckfrihetsför— ordningen.

Uttryckligen bör också anges att vad som föreskrivs i tryckfrihetsför- ordningens aktuella föreskrift även gäller i fråga om sökbar text—'l'V. lle— träffamle vilka meddelanden i sökbar text-'l'V som här avses hänvisar jag till den tidigare framställningen (avsnitt 4.8).

Hänvisningar till S4-11

4.12. Upprättade lagförslag

[ enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartemen- tet upprättats förslag till

. lag om ändring i radiolagen (l9()('):755). . lag om ändring i närradiolagen (l0821-l59). . lag om ändring i lagen (l()8l:5()8) om radiotidningar. . lag om ändring i lagen (19851677) om lokala kabelsändningar, . lag om ändring i radioansvarighetslagen (l%b:'75t)). (). lag om ändring i lagen (lOöllz720) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

7. lag om ändring i lagen (l()78:7b$) med vissa bestämmelser om mark- nadsföring av alkoholdrycker.

'.IIJALAIJ—

8. lag om ändring i lagen (l()78:7b=l) med vissa bestämmelser om mark- nadsföring av tobaksvaror.

[förslagen under 5 och b har upprättats i samråd med chefen för jus- titiedepartementet och förslagen under 7 och X i samråd med statsrådet Wallström.

Hänvisningar till S4-12

5. Ett reklamfinansierat TV-företag

Hänvisningar till S5

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 1

5.1 lnledning

Av föregående avsnitt framgår att jag tänker mig att de förpliktelser som skulle gälla för ett fristående 'l'V—företags sändningsverksamhet skall be- stämmas på i princip samma sätt som Sveriges Radio-företagens. De een- trala reglerna Finns i lag, medan övriga regler läggs fast i avtal mellan staten och programföretaget.

[ det följande kommer jag att behandla de olika villkor som bör gälla för det nya programföretaget samt hur det skall bestämmas vilket företag som skall ges rätt att bedriva programverksamhet i en ny. tredje 'l'V- kanal.

5.2 Villkor för sändningsrättens utövning

5.2.1 Vissa grundläggande krav på programverksamheten

Mitt förslag: 1 avtalet mellan staten och programföretaget bör det bestämmas om skyldighet för företaget att

* sända genmälen och beriktiganden motsvarande vad som gäller för Sveriges Televisions sändningar,

* i programverksamheten respektera den enskildes privatliv, * ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

* på begäran av statlig myndighet sända meddelande som är av vikt för allmänheten,

* endast under annonstid i televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning,

* på lämpligt sätt redogöra för beslut av radionämnden, en- ligt vilket företaget har överträtt bestämmelser i radiolagen eller i avtalet mellan staten och företaget.

TV-utredningens bedömning: För ett fristående, reklamfinansierat 'l'V-företag bör gälla samma villkor i fråga om redaktionellt oberoende. mångfald och balans som för Sveriges 'l'elevision.

Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer allmänt i utred- ningens bedömning.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (se avsnitt 4.3.1) uttalat mig för att också ett reklamfinansierat 'I'V—företag bör vara skyldigt att i pro- gramverksamheten iaktta kraven på opartiskhet och saklighet. Dessa krav anges i radiolagen och blir därmed obligatoriska för det nya 'l'V- företag som får tillstånd till marksändningar. Dock bör som jag tidigare

Prop. 1990/911149

har behandlat (se avsnitt 4.4.1) de nämnda kraven inte gälla för annon— serna.

ljn annan grupp av krav bör framgå av avtalet mellan staten och programföretaget. Också vissa av dessa krav får anses vara obligatoriska för företaget.

Enligt den europeiska TV-konventionen (artikel özl) skall varje sän— dande konventionsstat se till att alla fysiska och juridiska personer oav- sett nationalitet och hemvist kan utöva en rätt till genmäb eller har till- gång till andra jämförbara rättsliga eller administrativa möjligheter med avseende på program som sänds eller vidaresänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som konventionsstaten har jurisdiktion över enligt vad som anges i artikel 3 i konventionen. Särskilt skall staten se till att sändningstiden och övriga omständigheter för utövandet av gen— mälesrätten är sådana att rätten kan utövas effektivt. litt effektivt ut- övande av denna rätt eller av andra jämförbara rättsliga eller administra- tiva möjligheter skall garanteras både i fråga om sändningstid och övriga omständigheter.

Jag gör bedömningen att Sverige uppfyller dessa krav genom bestäm— melserna i avtalen mellan å ena sidan staten och å den andra Sveriges Television A11 och Sveriges Utbildningsradio AB om att programföreta- get skall beriktiga en felaktig sakuppgift när det är påkallat och bereda den tillfälle till genmäle som har befogat anspråk på att bemöta ett på- stående.

Också ett fristående 'l'V-företag bör ha dessa skyldigheter. De utgör ett viktigt komplement till kraven på opartiskhet och saklighet.

Det ligger i sakens natur att skyldigheter för programföretaget i fråga om genmälen och beriktiganden endast gäller för den vanliga program— verksamheten och inte för annonserna. Jag erinrar emellertid om mitt förslag (4.3.2) att programföretaget inte skall få diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons.

Avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio- konccrncn innebär en skyldighet för varje programföretag att respektera (It'll enskildes privatliv om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver an- nat. Samma sak bör enligt min mening gälla för ett nytt programföretag. Det är naturligt att en sådan skyldighet gäller såväl för den vanliga pro— gramverksamheten som för annonserna.

Med stöd av det särskilda bemyndigande i radiolagen som jag tidigare har föreslagit (se avsnitt 4.9.5) bör det i avtalet också bestämmas om skyldighet för programföretaget att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. En sådan avtalsbestämmelse innebär att programföretaget måste ta hänsyn till att sändningarna vän- der sig till hemmen och till en stor allmän publik. där alla åldrar är fö- reträdda, och att programmen kan påverka tittarna starkt. De ansvariga för sändningarna bör iaktta varsamhet med program som har sådan ka- raktär att man kan förstå att t.ex. barn i publiken kommer att bli upp— r'örda eller skrämda.

Som jag har framhållit bör kravet på varsamhet emellertid inte dri- vas så långt att programföretaget sviker sin uppgift att meddela nyheter och stimulera till debatt. Det är t.ex. rimligt att inställningen till vålds- skildringar i programmen är mindre restriktiv när det rör sig om ny- hetsprogram eller samhällsbevakning än om våldsinslagen förekommer i fiktionsprogram av underhållningskaraktär. Även i fråga om program av det förstnämnda slaget bör dock programft'iretaget ta hänsyn till sänd- ningstiden och se till att publiken förbereds på programmets innehåll.

Som jag närmare har utvecklat i avsnitt 4.9.5 bör en avtalsbestäm— melse om skyldighet att ta hänsyn till televisionens särskilda genom— slagskraft avse såväl annonserna som de vanliga programmen.

De regler som jag hittills har behandlat speglar alla intresset av att programverksamheten bedrivs med ansvar och omdöme. Det finns inte anledning att ställa andra eller lägre anspråk på ett fristående program- företag som finansierar sändningsverksamheten med reklam, än vad som gäller för företagen i Sveriges Radio-koncernen.

Avtalet mellan staten och Sveriges Television innebär att program- företaget på begäran av en statlig myndighet skall sända meddelande som är av vikt för allmänheten. Företaget skall se till att meddelandet ges en lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.

Det är inte lika självklart att kräva motsvarande skyldighet av ett reklam—'fV-företag. l-r'öretaget finansierar jtt verksamheten genom att upplåta sändningstid åt andra mot betalning. Myndigheter som behöver informera medborgarna bör därför i allmänhet kunna utnyttja möjlig- heten att köpa reklamtid av reklam—'l'V—ft'iretaget. l speciella situationer, t.ex. i samband med större olyckor, kan det emellertid finnas behov för en myndighet att snabbt kunna nå allmänheten genom alla 'l'V-kanalcr. I sådana fall kan det vara lämpligt att det även för reklam-TV-företaget finns en förpliktelse att utan vederlag sända meddelanden från statlig myndighet. Jag räknar emellertid med att sändningar med stöd av en så— dan förpliktelse endast skall få begränsad omfattning.

Som en del av vad som gäller i fråga om programverksamheten för ett reklamfinansierat 'l'V-företag får betraktas den del av regelverket som går ut på att markera gränserna mellan reklamen och det övriga ut— budet. Med hänsyn till detta har jag tidigare ("avsnitt 4.3.3) föreslagit att det i radiolagen skall tas in ett bemyndigande för staten att träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för företaget att endast under en- nonstid i televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot betal- ning. Avtalet mellan staten och programföretaget bör således slå fast också detta.

Som jag har nämnt tidigare (bl.a. avsnitt 4.9.2) kan den av mig före- slagna reklamdelinitionen i radiolagen i och för sig även omfatta namn- givande av en sponsor. Därför bör det i avtalet mellan staten och pro— gramföretaget klargöras att lämnande av uppgift om att det i fråga om ett visst program har förekommit sponsorfinansiering faller utanför den

nu aktuella regleringen. lämnande av sponsorsmeddelanden bör alltså inte hänvisas till annonstiden.

Radionämnden övervakar genom granskning i efterhand om ett re- klamfinansierat 'l'V-företag utövar sändningsrätten i enlighet med radio- lagen och avtalet mellan staten och företaget. Radionämndens gransk— ning kommer också att avse de regler om annonser som föreslås ingå i radiolagen.

På samma sätt som gäller för programföretagen inom Sveriges Radio- koncernen bör det i avtalet mellan staten och det reklamfinansierade 'l'V—förctaget bestämmas om skyldighet för företaget att i sändning redo- göra för beslut av radionämnden av innebörd att företaget har överträtt en för sändningarna gällande regel.

5.2.2 Programutbudets sammansättning

Mitt förslag: I avtalet mellan staten och programft'iretagct bör det bestämmas om skyldighet för företaget att sända ett mång- sidigt programutbud av god kvalitet. Sändningarna bör innehål— la såväl nyheter och informativa program som underhållnings- program. liland programkategorier som särskilt bör nämnas i avtalet märks nyhetsprogram. barnprogram, program på svenska språket och med svenska upphovsmän eller svenska artister samt egenproducerade och beställda program. Aven frågor om sändningstiden för olika programkategorier bör kunna regleras i avtalet.

Låftcrsom programföretagets inkomster kommer att vara lägre under de första verksamhetsåren hör vissa åtaganden av företaget kunna vara mindre omfattande under de första åren av avtals- perioden.

TV-utredningens bedömning: För ett fristående, reklamfinansierat 'l'vaöretag bör gälla villkor i fråga om ett omväxlande programutbud av god kvalitet. Dessa villkor överensstämmer i stora delar med de som gäl- ler för Sveriges 'l'elevision. Kraven kan emellertid inte överensstämma helt. lätt reklamfinansierat 'l'V- företag bör inte ha samma förpliktelser när det gäller att t.ex. tillgodose olika minoritetsintressen eller att full— göra folkbildningsuppgifter.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna instämmer i ut- redningens bedömning. Av de remissinstanser som har avvikande upp- fattning förordar några mindre långtgående krav än utredningen, medan andra menar att kraven i princip skall vara lika långtgående som de som ställs på Sveriges Television.

Skälen för mitt förslag: l)e villkor som skall gälla i fråga om pro- gramutbudets sammansättning måste avvägas med hänsyn såväl till vad som är känt om rekIamfinansieringens effekter på programsammansätt—

ningen som till reklam-'l'V-företagets möjligheter att få tillräckliga in- komster.

lnternationella erfaren heter visar på risken att reklamfinansiering Ic-'

der till ett ensidigt programutbud, där underhållning av olika slag domi- nerar och där informativa program och kulturprogram förekommer i li- ten omfattning. Förklaringen till ensidigheten är att programföretagen anpassar sig till annonsörernas önskemål om en stor publik för annons- erna. .

Om man vill säkerställa att tillkomsten av ett nytt, reklamfinansierat 'l'V-företag inte bara skall innebära att publiken får ökade möjligheter att välja mellan olika underhållningsprogram, bör villkor om ett mång- sidigt programutbud ingå i avtalet med staten.

Vid fastställandet av dessa villkor är det nödvändigt att ta hänsyn till att programföretaget skall kunna få tillräckliga inkomster genom försälj- ning av reklamtid. Annonsörerna har intresse av att annonserna ses av en stor publik, och särskilt av de tittare som är målgrupper för annon- sörernas reklam.

Risken för att annonsfinansiering leder till likriktning av programut- budet förefaller vara större om flera TV—företag konkurrerar på ungefär lika villkor om inkomsterna från samma reklammarknad än om ett företag är ensamt om att bedriva 'l'V- sändningar med reklam från marksändare. litt sådant företag torde ha så stora fördelar i förhållande till de konkurrerande satellit— TV-företagen att ett åtagande för program— företaget att sända ett mångsidigt programutbud inte kommer att äventy- ra möjligheten till ekonomisk lönsamhet i verksamheten. Det är emel— lertid knappast realistiskt att av ett sådant företag kräva omfattande för— pliktelser när det gäller t.ex. folkbildning eller program för minoriteter.

Som grundläggande skyldighet för programföretaget bör gälla att pro- gramutbudet skall vara mångsidigt och av god kvalitet. Sändningarna bör innehålla såväl nyhetsprogram och informativa program som underhållningsprogram.

] kravet på mångsidighet ligger att programmen skall tillgodose skif- tande behov och intressen hos publiken och att utrymme skall ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar. Utländska program bör spegla olika kulturkretsar.

l-'ör ett svenskt progamföretag är det naturligt att sändningarna i be- tydandc omfattning innehåller program på svenska språket och program där det förekommer svenska artister och verk av svenska upphovsmän. F:",tt 'l'V-företag som i stor omfattning visar egenproducerade eller beställ— da program får stor betydelse för den konstnärliga utvecklingen och för sysselsättningen inom de berörda yrkesgrupperna. Avtalet bör innehålla villkor i fråga om program av här berört slag.

Jag vill emellertid här peka på en skillnad mellan den situation som gäller för Sveriges Radio-företagen och de förhållanden som kommer att vara rådande för ett reklam-'I'V—l'öretag.

Målet med Sveriges Radio—företagens verksamhet är att sända radio och TV i allmänhetens tjänst. Resurstilldelningen är bestämd på för-

hand och verksamheten skall inte gå med vinst. Strävan efter Ökad ef- fektivitet i verksamheten innebär att man söker bättre vägar att ge pu- bliken bästa möjliga radio och TV. De medel som frigörs genom ratio— naliseringar används till en bättre verksamhet. De villkor som finns in- tagna i avtalen mellan staten och programföretagen kan sägas vara en kodifiering av de ambitioner som finns inbyggda i företagen. Det finns ingen motsättning mellan de mål som uttrycks genom avtalsbestämmel- serna och de mål som de ansvariga i företagen har för verksamheten. Detta förhållande avspeglas i att avtalens regler är avfattade i allmänna ordalag och att motsättningarna i fråga om hur avtalsbestämmelserna skall tolkas har varit få.

l-"ör ett fristående reklamfinansierat 'l'V—företag kan det däremot upp— stå en motsättning mellan krav på mångsidighet och kvalitet i pro- grambuthudet och önskemålet att verksamheten skall ge vinst. Ett reklam-'l'V-företag kan se det som rationellt att t.ex. byta ut dyrbara svenska program mot billigare importerade eller att dra ner på program som främst intresserar köpsvaga grupper som inte har så stort intresse för annonsörerna.

Detta förhållande gör det angeläget att avtalet mellan staten och ett fristående reklam-TV—företag i några avseenden får en mer preciserad utformning än som har varit fallet med motsvarande avtal för Sveriges Radio—företagen. När det gäller omfattningen av nyhetsprogram, barn- program och egenproducerade eller beställda program finns det anled— ning att fordra att programft'iretaget gör bestämda åtaganden. Precise— ringarna bör kunna avse mängden program av olika kategorier uttryckt i sändningstid eller andel av programutbudet, eller sändningarnas placev ring under dygnet. Med hänsyn till de höga kostnaderna för svenska fik— tionsprogram är det också angeläget med ett särskilt åtagande i fråga om sådana program.

Under de första verksamhetsårcn kan man räkna med att ett reklam- 'l'V-företag kommer att ha lägre inkomster än vad det kommer att få när verksatnhetcn är etablerad. Med hänsyn härtill kan det vara befogat att i vissa avseenden ställa lägre krav under de första åren av avtalsperioden.

Det framstår sotn mindre lämpligt att nu försöka fastställa-några ni- väer för de krav i fråga om programutbudets sammansättning som staten bör ställa på ett rekIam—'l'V-företag. I det följande (5.4) kommer jag att förorda att de företag som önskar erhålla sändningsrätt anmälcr'sitt in- tresse till regeringen. ! det sammanhanget bör företagen ange hur de av- ser att uppfylla kraven på ett mångsidigt programutbud av god kvalitet och vilka åtaganden de är beredda att göra när det gäller olika program- kategorier. ”5 detta sätt blir det möjligt att jämföra förslag från olika fö— retag och även att låta villigheten att göra åtaganden påverka valet av programföretag.

] 59

5.2.3 Sändning av sponsrade program

Mitt förslag: Frågor om sändning av sponsrade program bör reg- leras i avtalet mellan staten och det reklamfinansierade TV- företaget. Med ett sponsrat program bör därvid förstås ett pro— gram som programföretaget har framställt eller förvärvat och som en fysisk eller juridisk person, som inte är engagerad inom radio eller television eller med att framställa audiovisuella verk, har bekostat helt eller delvis.

När ett program eller en serie av program sponsras helt eller delvis. bör sponsorskapet tydligt framgå genom att programföre- taget på lämpligt sätt i början eller slutet av programmet anger sponsorns namn eller Firma.

Programföretaget bör inte få sända program som är sponsra— de av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning el- ler försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller recept— belagda läkemedel.

Programföretaget bör inte heller få sända sponsrade program som huvudsakligen avser nyheter eller nyhetskommentarer eller som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Rapporten om sponsring: Innebörden av rapporten (l)s l()89:()5) Sponsring m.m. av Sveriges Radios program har redovisats tidigare (se avsnitt 4.9.2). Som har framgått skisseras i rapporten två alternativ för programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen när det gäller att sän- da sponsrade program. Rapporten behandlar således inte dessa frågor ut- ifrån ett fristående 'l'V-företags perspektiv.

Skälen för mitt förslag: Det finns enligt min uppfattning inte anled- ning att motsätta sig att ett helt eller huvudsakligen reklamfinansierat 'l'V-företag sänder program, till vilkas finansiering utomstående finansiä- rer, s.k. sponsorer, har bidragit. '

När man överväger vilka regler som skall gälla för sändning av såda— na program är det naturligt att i första hand beakta TV- konventionens krav. Vilka dessa är har redovisats tidigare (se avsnitt 4.2.2 och 4.9.2). Det finns emellertid anledning att på några punkter gå längre än kon- ventionen.

Som jag har nämnt bör de materiella reglerna för ett programföretag i fråga om sändning av sponsrade program anges i avtalet mellan staten och företaget.

Till en början aktualiseras därför vad som bör förstås med att ett pro— gram är sponsrat.

Enligt 'l'V-konventionens definition av sponsorskap (artikel 2 g i konventionen) är ett sponsrat program ett program som program— företaget har framställt eller förvärvat och som en fysisk eller juridisk person. som inte är engagerad inom radio eller television eller med att

löt)

framställa audiovisuella verk, har bekostat helt eller delvis i syfte att där- med främja sitt namn, varumärke eller anseende (kursiverat här).

Enligt min mening är detta en alltför snäv definition av sponsorskap. l-'ör TV—tittarna är det intressant att få veta om ett program är bekostat av en utomstående finansiär. även om denne har haft ett annat syfte med att bekosta programmet än att främja sitt namn m.m.-Skyldigheten att ange sponsorskapet bör därför gälla i alla de fall då någon utanför radio-, TV- och filmbranschcrna har bekostat programmet. .Ävcn de re- striktioner som bör gälla i fråga om sponsrade program har minst lika stor betydelse i det fall då sponsorn är t.ex. någon av arbetsmarknadens parter som då han har enbart kommersiella skäl för sin sponsring.

Jag har tidigare föreslagit en lagändring som gör det möjligt för sta- ten att avtala med ett programföretag om skyldighet för företaget att, om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Avsikten med ett sådant lagbemyndigande är, som jag har nämnt, att tillgodose 'l'V- konventionens krav i artikel l7:l om att sponsorskap skall tillkännages på lämpligt sätt i början och/eller slutet av program met.

l avtalet mellan staten och programföretaget bör det därför bestäm- mas att, när ett program eller en serie av program sponsras helt eller delvis, sponsorskapet skall framgå tydligt genom att programföretaget på lämpligt sätt i början eller slutet av programmet anger sponsorns namn eller firma.

Som jag har behandlat tidigare föreskriver 'l'V-konventionen, att pro- gram inte får sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars huvudsak- liga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av sådana varor eller tillhandahållande av sådana tjänster, för vilka det inte får göras reklam i sändningarna (artikel l8:l). De avsedda varorna och tjänsterna är to- baksvaror samt läkemedel och sådan medicinsk behandling som tillhan- dahålls endast mot recept av läkare i den sändande konventionsstaten. l)et föreskrivs också att sponsorskap inte får förekomma i fråga om ny- hetsprogram eller nyhetskommenterande program (artikel l8:2).

l:".nligt min mening bör de svenska reglerna för sponsorskap gå läng- re än konventionen i två avseenden. Detta har samband med mina för- slag i det föregående om att de svenska reglerna för reklam på några punkter skall gå längre än de som konventionen ställer upp.

Konventionen ställer upp vissa regler för reklam för alkohol, men den förbjuder inte sådan reklam. [ svensk television bör det emellertid i enlighet med mitt förslag vara förbjudet att göra reklam för alkohol- drycker i TV. l konsekvens med detta bör det inte heller vara tillåtet för någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker att sponsra 'l'V—program.

Också när det gäller reklam som riktas till yngre barn innebär mitt förslag en mer restriktiv hållning än den som konventionen intar. An- nonser med reklam föreslås sålunda inte få syfta till att fånga uppmärk— samheten hos barn under 12 år. Sådana annonser får inte heller sättas in omedelbart före eller efter program eller delar av program som hu-

lbl

vudsakligcn vänder sig till barn under 12 år. Personer eller figurer som spelar en framträdande roll i 'l'V— program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år föreslås inte få uppträda i annonser med te- klam.

Motivet för de föreslagna restriktionerna är att ett medium med så stor genomslagskraft som televisionen inte alls bör användas för reklam som särskilt vänder sig till yngre barn, eftersom dessa har svårt att skilja reklam från andra program och att genomskåda avsikten med reklamen. Samma resonemang kan enligt min mening föras också i fråga om sponsrade program.

På grund av det anförda anser jag att det bör gälla vissa avtalsenliga begränsningar för programföretaget i fråga om möjligheten att sända sponsrade program. - .

Programföretaget bör inte få sända program som har sponsrats av nä- gon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel.

Programföretaget bör inte heller få sända sponsrade program som huvudsakligen avser nyheter eller nyhetskommentarer eller som huvud- sakligen vänder sig till yngre barn.

Jag vill slutligen erinra om mitt förslag (4.0.l) att programft'iretagcn inte skall ha rätt att mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gyn- na ett kommersiellt intresse i programverksamheten. Genom denna re- gel tillgodoses bl.a. konventionens krav att sponsrade program inte får uppmuntra till avsättning, inköp eller uthyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster".

Hänvisningar till US2

5.3. Övriga koncessionsvillkor 5.3.1 Utbyggnad av sändningarna

Mitt förslag: Det nya 'l'V-företaget skall för sina marksändningar utnyttja samma sändarstationer som används av Sveriges Radio- konccrnen. Programföretaget bör förbinda sig att se till att en mycket stor del av Sveriges befolkning kan ta emot sändningar- na inom en kort tid efter sändningarnas start. Under avtalstiden bör befolkningstäckningen byggas ut till i huvudsak samma ni— vå som för Sveriges Television. Programföretaget bör emellertid ha möjlighet att distribuera programmen till mindre delar av befolkningen på annat sätt än genom marksändare.

TV-utredningens bedömning: Sändarnätet för en ny reklamfinansie- rad 'l'V-kana| bör byggas ut snabbt till samma hushållstäckning som för TV 2.

lö'Z

Remissinstanserna: Utredningens förslag har endast berörts av ett få- tal remissinstanser, vilka i stort instämmer med utredningen. Televerket uppger att det är möjligt att bygga ut sändarnätet till 98 % befolknings— täckning på två och ett halvt år efter ett beslut. Enligt vad jag erfarit räknar televerket numera med att utbyggnaden kan ske ännu snabbare.

Skälen för mitt förslag: På samma sätt som är fallet med Sveriges Te- levisions sändningar bör sändningarna från ett nytt 'l'V-företag på sikt kunna tas emot i alla befolkade delar av vårt land. Om alla har möjlig- het att se sändningarna uppstår inga nackdelar för publiken av att at- traktiva program sänds ut av olika 'l'V-företag.

'l'V-företaget har givetvis ett intresse av en snabb utbyggnad. eftersom den större befolkningstäckningen ger företaget en viktig konkurrensför- del i förhållande till de satellitsända 'l'V-kanalerna. Det är emellertid tänkbart att ett kommersiellt TV-företag kan komma att ha lägre ambi- tioner när det gäller utbyggnadsgraden än som är önskvärt från allmän synpunkt. Att bygga ut marksändare i glesbefolkade områden drar stora kostnader, men ger begränsade tillskott till publiken. Med hänsyn här— till bör staten som villkor för sändningstillståndet sätta ett åtagande av programföretaget att låta bygga ut sändningskapaciteten så att en mycket stor del av Sveriges befolkning kan ta emot sändningarna inom en kort tid efter sändningarnas start. Under avtalstiden bör befolkningstäckning- en hyggas ut till i huvudsak samma nivå som för Sveriges Television.

För att nå detta mål krävs en omfattande utbyggnad av nätet av marksändare. Numera kan emellertid marksändningarna kompletteras med satellitsändningar. Satellitsändning kan användas för att under en begränsad tid ge möjlighet att se programmen i de områden där mark- sändarna ännu inte har tagits i bruk. Sändningar över satelliter med hög eller medelhög effekt kan också vara tänkbara som en mer permanent lösning för att ge mottagningsmöjlighetcr i glest befolkade områden där det skulle bli mycket kostsamt att inrätta marksändare.

] samband med att de företag som önskar erhålla sändningsrätt an- mäler sitt intresse till regeringen bör de ange hur de avser att uppfylla målet för befolkningstäckning. [ avtalet mellan staten och regeringen bör det tas in mer preciserade villkor om utbyggnadstakten och - i före- kommande fall - fördelningen mellan marksändning och satellitsänd- ning.

! det följande (avsnitt 7.2) redovisar jag mina bedömningar i fråga om bl.a. huvudmannaskap och finansiering av sändarnätet för rund- radio.

Hänvisningar till S5-3

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 2, 10

Mitt förslag: [ avtalet mellan regeringen och programföretaget bör anges att händelser och skeenden i olika delar av landet bör speglas i programverksamheten.

"FV-utredningen anser inte att det finns skäl att av ett reklamfinansierat 'l'V-företag kräva att händelser i olika delar av landet speglas i företagets programutbud.

Rernissinstanserna: Utredningens bedömning har inte kommenterats av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag: l-lnligt min mening är det väsentligt att den samlade 'l'V-verksamheten i Sverige speglar-landet som helhet. Program- men bör ta upp frågeställningar och uppfattningar som är aktuella i oli— ka delar av landet och inte domineras av ett huvudstadspcrspcktiv.

I det sammanhanget kan man peka på att Sveriges Television har en decentraliserad uppbyggnad. 'l'V_2—kanalens programutbml är uppbyggt på 'l'V-distrikten. Det är givetvis möjligt att. i samband med att villkoren för Sveriges Radio-koncernen fastställs inför nästa avtalsperiod. ytterliga- re förstärka verksamhetens regionala förankring.

Även ett nytt 'fV-företag bör lägga sig vinn om att låta olika delar av landet finnas med i programutbudet. Det är emellertid knappast realist— iskt att räkna med att ett sådant företag kommer att ha en omfattande och dyrbar organisation för regional produktion av program. l själva verket framstår det som mest troligt att ett nytt programft'iretag inte kommer att skaffa sig särskilt omfattande egna produktionsresurser, utan att det i stället i huvudsak kommer att förlita sig på fristående pro- duktionslöretag. Sådana företag kan givetvis välja att vara verksamma var som helst i landet.

Ett sätt att söka åstadkomma att ett nytt 'l'Vvl'öretag får en program- profil med en inriktning på andra delar av landet än huvudstaden, är att se till att verksamhetens ledning förläggs utanför huvudstadsområdet. Detta är den väg som har valts i Danmark och Norge. I Danmark har' ledningen för TV 2 förlagts til ()dense. I Norge har Stortinget beslutat att den blivande 'I'V—ZZ— kanalen skall ha sitt säte i Bergen. Det kan också ha betydelse var den centrala nyhctsrcdaktioncn är belägen. även om det inte går att bortse från att många av de händelser, som under al- la förhållanden kommer att uppmärksammas i nyhetsverksamhcten. in- träffar i Stockholm.

linligt min mening bör det, när de företag som vill komma i fråga för sändningstillstånd inbjuds att anmäla sitt intresse. framhållas som ett önskemål att händelser och skeenden i olika delar av landet skall speg- las i programverksamheten. Jag anser det inte vara lämpligt att på för- hand ange hur denna uppgift skall fullgöras. I stället bör de olika intres- serade företagcn lägga fram sina förslag, varefter den valda lösningen i lämplig form bör ingå i avtalet mellan staten och programföretaget.

l()4

Hänvisningar till S5-3-2

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 10

Miri bedömning-. Ägarna till det företag som får tillstånd att be- driva 'l'V-sändningar i en tredje kanal bör ha sådan ekottomisk styrka och uthållighet att de kan tillgodose behovet av kapital under verksamhetens uppbyggnadsskedc och även svara för ka- pitaltillskott som kan bli aktuella senare. ' l-Ln bred krets av ägare bör eftersträvas. Det bör även eftersträ— vas att sammansättningen blir sådan att maktkoncentrationen inom de svenska massmedierna inte förstärks. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från olika sektorer av det svenska sam— hället

. Avtalet mellan staten och 'l'V—företaget bör medge uppsägning från statens sida om det under avtalstiden sker mer betydelse- fulla förändringar i företagets ägarkrets.

TV-utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med min. Utredningen diskuterar emellertid inte inflytandet från andra massme- dieföretag i ett nytt 'l'V-förctag.

Remissinstanserna: Meningarna är delade. Några remissinstanser be- tonar kravet på bred ägarstruktur medan andra lägger större vikt vid att ägarna har professionellt kunnande och bcslutskompetens. Någon re- missinstans förordar en delad koncession där koncessionshavarna repre- senterar olika sektorer i samhället.

Skälen för min bedömning: l)et företag som erhåller koncession för programverksamheten i en ny, reklamfinansierad tredje 'I'V-kanal måste kunna åta sig gentemot staten att svara för att olika villkor i fråga om programverksamheten uppfylls. Programföretaget bör ha sådana ekono- miska resurscr att det kan sända ett ambitiöst programutbud även under verksamhetens uppbyggnadsfas. då intäkterna troligen inte kommer att täcka kostnaderna. De bör även kunna svara för ett kapitaltillskott om programföretaget skulle råka i svårigheter senare. l-"öretagcts ägare bör inte ha intresse av att använda företaget för att göra propaganda för egna syften. Dessa förutsättningar leder till vissa önskemål i fråga om före- tagsfornt och ägarsammansättning.

Det är för det första nödvändigt att programförctagct gentemot staten kan ta det fulla och odelade ansvaret för att villkoren för sändningstill— ståndet uppfylls. Jag avvisar därför tanken på s.k. delad koncession, åt- minstone om den innebär att staten skall ha avtalslörhällanden med fle— ra samvcrkandc programföretag. Detta utesluter givetvis inte att t.ex. oli- ka programproducerande intressenter går samman och bildar ett pro- gramföretag, som söker koncession för hela verksamheten.

Det krävs en omfattande kapitalinsats för att starta ett nytt 'l'V- företag. Ägarna måste räkna med att de första verksamhetsåren kommer att visa underskott och att det kommer att ta tid innan det kapital som har lagts ned i företaget är äterbetalat. Den som vill komma i fråga som

programföretag i den tredje kanalen måste vara beredd att presentera en realistisk affärsplan och kunna visa att han kan få fram det kapital som kommer att behövas.

Ännu en utgångspunkt för en diskussion om vad som kan vara en lämplig ägarstruktur för ett nytt 'l'V-företag är kravet på opartiskhet i programverksamheten. Jag har tidigare (avsnitt 4.3.1) förordat att radio- lagens krav på opartiskhet skall gälla för programverksamheten även i ett nytt TV-företag som finansierar sin verksamhet med reklam. Mitt motiv för detta är att de begränsade etableringsmöjligheterna, liksom även de mycket höga kostnaderna, utesluter möjligheten att det startas ett stort antal olika 'l'V—företag som företräder olika åsiktsriktningar. Därför är det angeläget att den som äger eller leder ett TV-företag inte utnyttjar sin position för att ensidigt propagera för egna åsikter och hindra meningsmotståndare från att komma till tals.

Det är radionämnden som övervakar att programföretaget efterlever kravet på opartiskhet. Om nämnden konstaterar brister avses program- företaget bli skyldigt att redogöra för nämndens beslut i sändningen.

Om ett programföretag mer systematiskt har uppträtt på ett partiskt sätt är detta givetvis något som det kan tas hänsyn till vid bedömningen av om företaget skall få förnyad koncession vid avtalstidens slut. 'Under den löpande avtalstiden går det däremot knappast att föreställa sig någon annan och mer ingripande reaktion vid överträdelse av opartiskhetskra— vet ån skyldighet att redogöra för nämndens beslut.

Mot denna bakgrund framstår det som önskvärt att ett fristående pro- gramföretag har en sådan ägarkrets att det inte är sannolikt att företaget kommer att uppträda partiskt till förmån för vissa åsikter.

En fråga som är besläktad med den om inflytandet för enskilda del- ägare gäller medverkan från andra massmedieföretag.

Massmedieföretag har ett stort kunnande inom områden som är vår- defulla för ett reklamfinansierat TV-företag, t.ex. när det gäller journali- stik, programproduktion och programanskaffning saint i fråga om för- säljning av annonsutrymme. Detta talar för att massmedieföretag bör kunna finnas med bland ägarna till ett reklam-TV-företag.

Det som talar emot är risken för en maktkoncentration inom nyhets- förmedling och opinionsbildning. 'l'elevisionen har stor genomslagskraft och är för många en viktig källa till information om händelserna i om- världen. Det är inte bra om makten över ett TV- företag och över andra medieföretag är samlad på samma hand. Särskilt olämpligt framstår det om flera TV-företag eller-'l'V-förctag och viktiga dagstidningar domine- ras av en och samma ägare, '

I andra länder finns regler som syftar till att begränsa möjligheten för enskilda delägare att behärska 'l'V-företag. l Norge innebär beslutet om en ny TV—kanal att varje enskild delägare får äga högst 20 % av ak- tiekapitalet. ! Storbritannien kommer, i den nya struktur för televisio- nen som skall gälla fr.o.m. den l januari l902, ägare till dagstidningar endast att i begränsad omfattning kunna erhålla koncessioner för TV— sändningar. Liknande begränsningar finns i andra länder.

löo

Med hänsyn till det anförda anser jag att det bör eftersträvas att det programföretag som skall bedriva 'I'V-sändningar i en tredje kanal har en bred krets av ägare. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från oli- ka sektorer av det svenska samhället. Det bör också eftersträvas att sam- mansättningen blir sådan att maktkoncentrationen inom de svenska massmedierna inte förstärks.

I-".tt programföretag som hade en viss ägarsammansättning när det fick sitt sändningstillslånd kan ändra samnnrnsättningen under avtalsti— den. Om t.ex. kapitalbehovet skulle visa sig större än vad man från bör- jan trodde kan vissa ägare önska minska sitt engagemang medan nya ägare kan tillkomma. Det kan också inträffa att någon av programföre- tagets ägare skaffar sig nya eller större intressen i massrnedieförclag eller ingår i samverkan med sådana företag.

För att en ändrad ägarsammansättning inte skall allvarligt rubba de förutsättningar som gällde vid avtalets ingående bör staten kunna säga upp avtalet om det under avtalstiden sker mer betydelsefulla lörändring- ar i företagets ägarkrets.

Hänvisningar till S5-3-3

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 10

Miit bedömning: Det programföretag som får sändningstillstånd bör vara skyldigt att betala en årlig koncessionsavgift till slatett. Avgiften bör bestå av en fast och en rörlig del. Den rörliga delen bör utgöras av en andel av programföretagets bruttoinkomster. Andelen bör sättas högre vid höga inkomster. Intäkterna frän avgiften bör tillföras rundradiokontot.

'l'V-utredningens bedömning: I-"ör att förhindra att mycket höga in- komster för ett reklam-'l'V-företag leder till svära obalanser mellan den rekIamfinansicradc och den avgiftsfinansierade verksamheten kan stats— makterna lägga cn särskild skatt eller avgift på reklam—'fV-förctagct om reklaminkomsterna skulle överstiga en viss nivå.

Remissinstanser'na: lindast ett par remissinstanser berör frågart om koncessionsavgifter för att få rätt att sända. Deras uppfattning är av- visande.

Skälen för min bedömning: 1 det föregående har jag förordat att Sveri- ges 'l'elevision inte skall ges rätt att sända betalda annonser. Den huvud- sakliga motiveringen för mitt förslag är att programverksamhetens inte- gritet och kvalitet i såväl Sveriges Television som i det nya reklam—'I'V- företaget bäst gynnas av att inte flera marksändande 'l'V—kanaler konkur- rerar om inkomsterna från samma reklam marknad.

Jag har också pekat på svårigheterna att på förhand bedöma hur sto— ra resurscr som kommer att kunna tillföras svensk television från TV- reklammarknaden. Min egen bedömning är att reklamsändningar i en marksänd 'I'V-kanal efter en uppbyggnadsperiod skulle kunna ge en är— lig inkomst i storleksordningen mellan ] och l,5 miljard kr. Jag vill

Prop. 1990/() I: H*)

emellertid understryka att uppskattningarna är osäkra. ()m utveckling- en blir mer gynnsam än vad jag har räknat med kan inkomsten bli be— tydligt högre.

Det nya 'l'V—företagets förutsätts bli skyldigt att sända ett omväxlande programutbud av god kvalitet, men det avses inte få lika långtgående förpliktelser i förhållande till t.ex. olika minoritetsgrupper som de som åvilar Sveriges 'l'elevision. Sveriges Television kommer därmed även i fortsättningen att vara det enda svenska 'I'V-företag som har ett fullstän- digt ansvar för att bedriva 'I'V-sändningar i allmänhetens tjänst. Det kommer bl.a. att vara skyldigt att sända till såväl små som stora publik— grupper, inklusive språkliga minoritetsgrttpper och handikappade. för vissa programkategorier kommer Sveriges Television att dela ansvaret för att tilllmndahälla ett omfattande programutbud med det nya pro— gramföretaget medan Sveriges Television i andra avseenden kommer att vara ensamt om detta ansvar.

Det kommer även i fortsättningen att vara en uppgift för statsmakter- na att se till att Sveriges 'l'elevision och Sveriges Radio-koncernen som helhet förfogar över tillräckliga resurser för att kttnna uppfylla högt ställda krav på kvalitet och omväxling. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt ().3.

för ett 'l'V-företag som skall bygga upp en ny rikstäckande 'l'V—kanal med reklam torde det vara av stort värde att undgå konkurrens på re— klammarknaden från ett redan etablerat 'l'V-företag som Sveriges 'felevi- sion. Det kan inte uteslutas att reklam-'l'V-företaget på sikt kommer att kunna få betydligt högre intäkter än som hade varit möjligt om det från början hade tvingats tävla med Sveriges 'l'elevision om annonserna. Det är till och med möjligt att inkomsterna blir så höga att reklam-'l'V- företaget frestas att försöka konkurrera ut Sveriges Television från de mest populära programkategorierna. lin omfattande sådan konkurrens skulle inte ligga i publikens intresse, men leda till kraftigt ökade pro— gramkostnader för båda företagen.

Mot denna bakgrund anser jag att reklam-'I"V—företaget hör erlägga en del av sin inkomst i form av en särskild koncessionsavgift till staten. ln- täkterna från koneessionsavgiften bör tillföras rundradiokontot och på Så sätt, tillsammans med 'l'V-avgiftsmedlen, finansiera statens åtagande att bekosta Sveriges Radio-koncernens verksamhet.

l:",n sådan avgift som jag förordar bör införas genom lag. Det är till- räckligt om ett förslag till lag läggs fram för riksdagen under hösten 1001. liftersom uppläggningen bör vara känd i sina huvuddrag när det bestäms vilket företag som skall få rätt att sända i den tredje kanalen vill jag emellertid redovisa hur jag har tänkt mig att avgiften skall vara kon- struerad.

Avgiftsskyldighet bör gälla för programft'irclag som sänder 'l'V- program med stöd av tillstånd enligt 5 & radiolagen och som enligt avta- let med regeringen har rätt att sända reklam mot vederlag eller program mot betalning.

Avgiften bör erläggas i form av en fast och en rörlig del. Den rörliga delen bör utgöras av en andel av programföretagets bruttoinkomster. Andelen bör sättas högre vid höga inkomster.

l)en närmare avvägningen mellan den fasta och den rörliga delen samt procentsatsernas storlek vid olika inkomstnivåer behöver övervägas ytterligare. Vid de beräkningar som ligger till grund för mitt förslag om 'l'V-avgiftens storlek har jag utgått från att den fasta delen skall uppgå till l()() milj. kr. per år och att tlen rörliga delen skall utgöra ll.) % av inkomsterna upp till 1 miljard kr. per år och 21) % av inkomsterna där- utöver, allt angivet i 1992 års penningvärde. Med hänsyn till uppbygg- nadsfasen har jag endast räknat med att den fasta delen skall erläggas under år 1003.

1 avsnitt 3.5 har jag förordat att det skall ske en omprövning av fi- nansieringsförutsättningarna för Sveriges Radio inför medelstilldelning- en för är 1000. Med tanke på de föt't'indtade konkurrensförutsättningar som ett sådant beslut skulle leda till för reklam-'l'V-företaget är det na— turligt att den särskilda koneessionsavgiften upphör om omprövningen skulle leda till att Sveriges Television börjar sända betalda annonser.

Hänvisningar till S5-3-4

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 10

Min bedömning: l)et programft'iretag som får koncession för den tredje 'l'V-kanalen bör förklara sig villigt att medverka vid en översyn av den svenska filmpolitiken samt att vara med och bi- dra till svensk filmproduktion m.m. fr.o.m. den 1 januari 1093.

Skälen för min bedömning: 'till grund för den svenska filmpolitiken ligger ett avtal mellan å ena sidan staten och å den andra sidan organisa— tionerna inom ftlm- och videobranscherna. l-ilnligt avtalet skall anordna- re av biogt'afft'irestälIning samt de som hyr ut eller säljer videogram till allmänheten erlägga avgifter till stiftelsen Svenska Filminstitutet. Av- giftsmedlen används enligt bestämmelser i avtalet för stöd till produktio- nen av svensk film samt till andra filmkulturella ändamål. Även staten bidrar till institutets verksamhet. Sveriges Radio-koncernen är inte part i filmavalet. Däremot finns ett avtal mellan Sveriges Television och Svenska l-"ilminstitutet enligt vilket 'l"V-bolaget bl.a. erlägger ett visst är— ligt bidrag till institutet.

Regeringen har i prop. NNO/(HMI anmält en överenskommelse mel- lan parterna om att förlänga avtalet fr.o.m. den 1 juli 1091 intill utgång- en av är 1902 och att i samband därmed göra vissa förändringar av avta- lets regler. ()ckså avtalet mellan Sveriges Television och Svenska Film— institutet har förlängts. lztt skäl till att avtalen endast har förlängts med 18 månader är osäkerheten om vilken roll televisionen på längre sikt kommer att spela för distribution av film. I propositionen uttalas att det är angeläget att nu inleda en översyn av förutsättningarna för filmpoliti-

ken med syfte att utveckla en hållfast grund för det framtida stödet till den svenska Filmen. Efter regeringens bemyndigande har jag nyligen tillkallat en särskilt! ut- redare för att göra en översyn av filmpolitiken. Jag ser det som angelä- get att de 'l'V—företag, för vilka film är en viktig del av programutbudet, också är med och skapar förutsättningar för en fortsatt svensk filmpro- duktion.

Vilken form som 'lV-företagens medverkan kommer att få kan inte anges förrän den nämnda översynen är avslutad. Det är därför inte möj- ligt att redan nu ange omfattningen av de åtaganden som det är önskvärt att ett reklam-'l'V—företag skall göra. Däremot är det rimligt att ett före- tag som önskar komma i fråga för en koncession förklarar sig villigt att medverka till en lösning som innebär att företaget är med och bidrar till svensk filmproduktion enligt i princip motsvarande villkor som Sveriv ges 'l'elevision.

Min bedömning: Konc ssionstiden bör vara sex år. Om inte rege- ringen senast två år före koneessionstidens slut har meddelat att fortsatt koncession inte avses komma att beviljas programföreta- get bör företaget kunna påräkna koncession i ytterligare tre år.

"TV-utredningen: Avtalstiden bör vara så lång att verksamheten hin— ner byggas upp och få stadga men inte så lång att möjligheten att ta tipp 'l'V-företagets verksamhet till allsidig prövning inför en ny avtalsperiod skall vara alltför avlägsen. Sex till åtta år kan vara en lämplig första av- talsperiod.

Remissinstanserna: Uppfattningen om den lämpliga avtalstiden varie— rar bland det fåtal remissinstanser som diskuterar frägan.

Skälen för min bedömning: Vid valet av en lämplig koncessionstid bör olika förhållandenbeaktas.

L-Ltt reklarit—'l'V-företag måste få tillfälle att bygga upp verksamheten. Under uppbyggnadsperioden kan man räkna med att det ekonomiska resultatet kommer att bli sämre än när sändarnätet är utbyggt och orga— nisationen också i övrigt har blivit intrimmad. l)etta talar för att kon- eessionstiden inte görs alltför kort.

Det är samtidigt angeläget att det sätt på vilket programft'iretaget har skött verksamheten kan prövas med ganska täta mellanrum. Även om det kommer att vara möjligt att fortlöpande granska hur programföreta— get tillgodoser de villkor som gäller: för sändningstillståndet är det bara i samband med en eventuell förnyelse av koncessionen som det kan göras en helbetsbetlömning av företagets handlande. Detta talar för en relativt kort koncessionstid.

Ytterligare ett skäl att göra den första koncessionsperioden relativt

kort ar att vi inte har några erfarenheter av reklamfinansierad television

Prop. 1990/91 : 149

171)

i Sverige. Detta gör att villkoren för sändningstillständet bör kunna för- ändras ganska snart. De tekniska och andra ft'irändringar som kan vän- tas ske under 1090-talet kan också medföra ändrade förutsättningar.

l'in avvägning mellan olika önskemål ger enligt min mening vid han- den att sex är är en lämplig första koneessionsperiod. Jag förordar där- för att koncessionstiden skall omfatta sex år.

Det är också nödvändigt att nu överväga vad som skall hända vid den första koncessionsperiodens slut. Staten måste då ta ställning till om en ny koncession skall beviljas, ifall programft'iretaget önskar det. fin viktig faktor vid bedömningen kommer givetvis att vara hur väl programföre- taget har ttppfyllt de villkor som gäller för sändningstillståndet. lirister härvidlag bör kunna föranleda att koncessionen utlyses på nytt så att andra företag får tillfälle att anmäla intresse för att bedriva verksamhe- ten.

Om både staten och programföretaget är överens om saken hör en fortsatt koncession emellertid kunna beviljas utan att koncessionen utly- ses på nytt.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att programföreta- get. om det så önskar. bör kunna påräkna koncession i ytterligare tre år om inte regeringen senast två år före avtalsperiodens slut har meddelat att fortsatt koncession inte avses komma att beviljas företaget.

I samband med att ett nytt koncessionsheslut skall meddelas kan sta- ten eller programföretaget givetvis önska förändra villkoren i olika avse- enden. l:".rfarenbeterna av den gångna avtalsperioden kan påverka be- dömningen, liksom viktiga förhållanden som kan ha förändrats sedan det första avtalet slöts. Genom konstruktionen med successiva förläng- ningar blir det möjligt att vart tredje år ta upp olika villkor i avtalet till prövning.

Hänvisningar till S5-3-6

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 10

5.4. Hur programföretaget väljs ut

Mitt förslag: Det ankommer på regeringen att besluta om vem som skall få koncession för den tredje 'l'V-kanalen. Inför beslu- tet bör regeringen bereda de i riksdagen representerade partier- na tillfälle att i lämplig form avge synpunkter.

Innan ett sådant beslut fattas bör alla intresserade ges möjlig- het att ansöka om tillstånd.

Det får ankomma på regeringen att, genom förhandlingar med sökande som kan anses lämpliga, utreda om en sådan upp— görelse kan träffas med någon av dem att koncession kan bevil— jas. Uppgörelsen ges formen av ett avtal mellan regeringen och företaget där företagets förpliktelser anges.

TV-utredningen diskuterar inte närmare h'ur valet av programföretag skall gå till.

Skälen för mitt förslag: Enligt 5 5 första stycket radiolagen är det re— geringen som beviljar tillstånd att sända radioprogram i rundradiosänd- ningar från sändare här i landet. Detta gäller även för ett nytt program— företag som skall sända TV—program med reklam i ett rikstäckande tred- je marknät. Med hänsyn till frågans vikt anser jag att regeringen, inför ett beslut om ett sådant tillstånd, bör bereda de i riksdagen representera- de partierna tillfälle att avge synpunkter.

Även om bara ett företag kan få sändningstillstånd i den tredje TV- kanalen, bör alla som önskar komma i fråga ges möjlighet att anmäla sitt intresse. Jag avser därför att, så snart förevarande proposition har av- lämnats till riksdagen. utfärda en inbjudan att ansöka om ett sådant till- stånd. 1 inbjudningen, som avses komma att utfärdas under förbehåll av att riksdagen i ifrågavarande delar beslutar i enlighet med regeringens förslag, anges tle förutsättningar, krav och önskemål som bör gälla för sändningsverksamheten. Jag bedömer att det bör vara möjligt att fatta beslut före augusti månads utgång.

] det föregående har jag behandlat de villkor av olika slag som bör gälla för ett programföretag som får rätt att sända 'l'V-program med re- klam i ett rikstäckande tredje marknät. ! fråga om vissa grundläggande krav, bl.a. de som gäller opartiskhet. saklighet och demokratiska värde- ringar i programverksamheten samt skyldigheten att sända genmälen och beriktiganden, kan det inte lämnas utrymme för olika ambitionsni- våer, utan alla som önskar erhålla sändningstillstånd måste vara beredda att uppfylla kraven. Många av de övriga villkoren är däremot av sådan art att de kan uppfyllas på olika sätt. Jag tänker t.ex. på villkor i fråga om befolkningstäckning, programsammansättning, den regionala för- ankringen och programföretagets ägarkrets. Företag som ansöker om tillstånd bör ange på vilket sätt de avser att uppfylla villkor av detta slag, bl.a. i form av preciserade åtaganden i fråga om vissa programtyper.

Efter det att ansökningstiden har löpt ut kan det tänkas att det finns flera sökande som i och för sig uppfyller rimliga krav, men att det be- döms som möjligt att, genom samverkan mellan olika sökande eller på annat sätt, få till stånd ett alternativ som tillgodoser kraven i högre grad än som anges i någon av ansökningarna. ! ett sådant fall bör regeringen kunna ge tillstånd till en konstellation som inte finns med bland de söv kande. eller på villkor som innebär mer långtgående åtaganden än som framgår av enskilda ansökningar.

Om ingen sökande är beredd att på ett rimligt sätt uppfylla angivna krav, och om det inte heller visar sig möjligt att genom fortsatta för- handlingar få fram ett godtagbart alternativ, behöver regeringen givetvis inte meddela något tillstånd.

Det programföretag som beviljas tillstånd skall sluta ett avtal med re- geringen, av vilket de förpliktelser som företaget har åtagit sig framgår.

Prop. 1990/91: 141)

Hänvisningar till S5-4

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 10

6. Riktlinjer för Sveriges Radio-koncernen

Hänvisningar till S6

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 1

6.1. Inledning

En ny avtalsperiod

Nuvarande avtal mellan staten och Sveriges Radio bör som tidigare nämnts förlängas med ett halvår så att en ny avtalsperiod kan inledas den 1 januari 1993.

Den nya mediemiljön ställer stora krav på Sveriges Radio. Som jag tidigare har anfört kommer koncernen under överskådlig framtid att svara för huvuddelen av radio— och 'l'V-utbudet i landet. Särskilt gäller detta den del av utbudet som uppfyller de ambitioner som har samman- fattats i public service-begreppet. Det är viktigt att de företag som får uppdraget ges goda möjligheter att förvalta det

Riksdagen bör redan nu i god tid inför den nya avtalsperioden ta ställning till de grundprinciper som skall gälla i fråga om Sveriges Radios uppdrag, ekonomiska förutsättningar, ägarförhållanden och före- tagsform samt organisation. Mera detaljerade förslag till bestämmelser och villkor för den nya avtalsperioden bör föreläggas riksdagen våren 1992.

Jag kommer att i de följande avsnitten redovisa mina förslag till rikt- linjer men vill redan inledningsvis ange huvuddragen.

Uppdraget att sända radio- och 'l'V-program i allmänhetens tjänst bör vara oförändrat. Givetvis måste Sveriges Radio anpassa sitt utbud till den utveckling som har skett och kommer att ske, men det finns inte anledning att förändra de nuvarande, allmänt hållna villkoren för pub- lic service-ansvaret. lnför ett nytt avtal bör emellertid reglerna på vissa områden göras något mindre detaljerade för att ge programföretagen större flexibilitet. För verksamheten bör Sveriges Radio disponera fyra rikstäckande sändarnät för ljudradio och två rikstäckande sändarnät för 'l'V.

Beträffande de ekonomiska villkoren bör Sveriges Radio-koncernen för återstoden av innevarande avtalsperiod och kommande avtalsperiod kunna utgå från nuvarande medelstilldelning som en bas. I)ärti|l bör ett reformtillskott om 601) milj. kr. tillföras verksamheten. förstärkningen bör starta med 150 milj. kr. under år 1092. alltså redan under inneva- rande avtalsperiod. Under de tre första åren av kommande avtalsperiod bör ett lika stort belopp årligen tillföras verksamheten som reformme- del.

Medelstilldelningen skall liksom nu värdesäkras med utgångspunkt i ett index. lin del av reformmedlen. 200 milj. kr., skall frigöras genom rationaliseringar som i första hand sammanhänger med organisatoriska l'örz'indringar. De medel som kan frigöras genom ytterligare rationalise- ringar får utnyttjas inom verksamheten.

Nuvarande företagsform bör behållas. I princip bör också ägarförhål— Iamlena i Sveriges Radio AB bestå. Ägarsammansättningen kan dock in- för en ny avtalsperiod komma att förändras då en minoritet av ägarna har aviserat sitt utträde.

Sveriges Radio-koncernens organisation bör ses över. Ansvarsfördel- ningen mellan moderbolag och dotterbolag är oklar.

Jag anser det vara mycket angeläget att den nuvarande Sveriges Radio-koncernen i en framtid får en sådan organisation att styrelser- na — efter det att riksdag och regering via lagar, avtal och riksdagsbeslut om ekonomiska villkor har gett de grundläggande förutsättningarna för verksamheten —— kan ta ansvar för att verksamheten blir effektiv och framgångsrik.

Rollfördelningen mellan företagen bör bli klarare än nu. Riksdagen bör ta ställning endast till huvuddragen i den struktur som bör uppnås. Den interna företagsorganisationen bör bestämmas av det enskilda bola- get.

Programverksamheten bör under en ny avtalsperiod handhas av tre företag, förutom av Utbildningsradion, av ett programbolag för Ijudra— dio och ett för TV. Detta innebär att Lokalradion och Riksratlion förs samman till ett Ijudradioföretag. De tre bolagen bör ha egna avtal med staten som preciserar deras uppdrag som programföretag i allmänhetens tjänst. Dessa organisatoriska förändringar bör genomföras så att förut— sättningar skapas för att förstärka den regionala och lokala radio- och TV-produktionen.

| den framtida mediemiljön är det viktigt att public service- verksamheten uppträder samlat och utnyttjar sin konkurrensförmåga maximalt. Programverksamheten bör därför organiseras i en koncern. Existensen av ett moderbolag underlättar att programverksamheten kan bedrivas självständigt i förhållande till staten och olika intressegrupper. Mot den anförda bakgrunden bör moderbolaget:

- inge anslagsframställning till regeringen och fördela av staten till-

delade medel,

ansvara för fördelning och placering av sändningstid om program-

företagen inte själva kan enas,

- ansvara för beredskapsplanering, samt - vara ett organ där koneerngemensamma frågor bereds.

Vidare bör dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna All handha avgiftsupp- börd och avgiftskontroll. Staten bör liksom nu även sluta avtal med mo— derbolaget och Radiotjänst.

Styrelserna i moderbolaget och de tre programbolagen bör vardera bestå av femton ledamöter. För samtliga bör gälla att regeringen utser ordförande och sex ledamöter. Ägarna utser fem ledamöter. Den verk— ställande direktören bör vara självskriven ledamot. Slutligen äger perso- nalen rätt att utse två ledamöter jämte två suppleanter. En sådan ord- ning för utseende av styrelsernas ledamöter uppnås genom föreskrifter i bolagsordningarna.

Det är angeläget att Utbildningsradions styrelse liksom nu i stor ut- sträckning utses bland personer med kunskaper och erfarenheter från utbildningsvärlden.

Moderbolagets och programbolagens styrelser bör ha ett mer omfat- tande personsamband än vad som nu är fallet. Elva av moderbolagets le— damöter bör ingå i programbolagens styrelser, fyra i Sveriges Televi- sions, fyra i det sammanslagna ljudradiobolagets samt tre i Utbildnings- radions styrelser. Av moderbolagets ledamöter är det då bara ordföran- den, den verkställande direktören och personalrepresentanterna som in- te ingår i något programbolags styrelse.

Övergångsperioden

Sveriges Radio—koncernen bör redan nu. under de knappa två år som återstår till dess att ett nytt avtal skall träffas, ges förutsättningar att för- bereda detsamma. Bl.a. skall omfattande rationaliseringar som samman- hänger med organisatoriska förändringar preciseras.

Av denna anledning bör ändringar i styrelsernas sammansättning gö- ras redan nu.

För att underlätta en sammanslagning av Lokalradion och Riksra— dion hör sålunda styrelserna i de båda bolagen få i stort sett samma per- sonsammansättning.

För att förberedelsearbetet inför ett nytt avtal skall fungera väl bör redan under övergångsperioden moderbolagets och programföretagens styrelser ha ett personsamband av tidigare angivet slag.

Jag har för avsikt att ta kontakt med ägarna och de berörda företagen för att åstadkomma dessa förändringar när nya styrelser skall utses i an- slutning till 1991 års bolagsstämma.

Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att med nu anförda syften ta upp förhandlingar med ägarna och Sveriges Radio AB. Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB. Sveriges lokalradio AB och Sve— riges Utbildningsradio AB om en överenskommelse angående förbere- delser och framtagande av beslutsunderlag inför den nya avtalsperioden. Detta underlag bör tillställas regeringen i så god tid under hösten 1991 att det tillsammans med övriga aktuella utredningsbetänkanden kan lig- ga till grund för ett ställningstagande från riksdagen under våren 1992. 1 beslutsunderlaget bör bl.a. redovisas hur medelstillskottet planeras kom- ma till användning, hur det angivna rationaliseringskravet skall uppnås. hur ägarkretsen kan förändras och nya ägare från olika delar av samhäl— let kan föras in i organisationen m.m.

Riktlinjer

7. Vissa utredningar

Hänvisningar till S7

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 1

7.1. Inledning

Mina förslag i det föregående innebär att förutsättningarna för TV- verksamhet i Sverige förändras i väsentliga avseenden. För första gången kommer ett programföretag som är fristående från Sveriges Radio- koncernen att få ansvar för sändningar som när hela folket.

Tillkomsten av ett nytt programföretag får konsekvenser för huvud- mannaskap och finansieringssätt i fråga om sändarnätet för rundradion. Även myndighetsstrukturen inom rundradioområdet påverkas.

Det finns också anledning att undersöka förutsättningarna för utöka- de sändningar, i första hand av ljudradio. men på längre sikt även av te- levision.

! dessa frågor föreligger inga förslag. Jag anser emellertid att det nu är angeläget att snabbt ta fram underlag för politiska beslut. För riksda— gens information vill jag redovisa min syn på dessa frågor.

7.2. Sändarnätet för rundradio

Min bedömning: En särskild utredning bör tilkallas för att inför den kommande propositionen våren 1992 om ett nytt avtal för Sveriges Radio förbereda en omorganistion av verksamheten med programinsamling och programutsändning för Sveriges Ra- dio och det nya reklam-'l'V-företaget. l-'.n förutsättning bör vara att verksamheten drivs av staten i en organisation som är av- gränsad från televerket.

TV-utredningens bedömning: Sändarnäten för marksänd 'l'V bör vara tekniskt sammanhållna även om ett nytt, fristående 'l'V-företag skulle få hand om reklam-'l'V-sändningarna. Näten bör även i fortsättningen ägas av staten, medan varje sändarföretag betalar för den sändarkapaeitet som det använder. Lämpliga former för samverkan mellan Sveriges Radio- koncernen. reklam—'l'V-företaget och televerket bör övervägas.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har endast berörts av ett få- tal remissinstanser, vilka i stort instämmer med utredningen.

Bakgrund: Televerket har alltsedan rundradion började byggas ut i Sverige på 1920-talet på statens uppdrag svarat för distributionen till all- män heten av Sveriges Radios (tidigare Radiotjänsts) program. Televerket har ett sändarnät för ljudradio och TV som omfattar sändare för kort- våg, mellanvåg och långvåg samt 55 större sändarstationer och ca 600 mindre stationer (slavsändare) för FM och 'l'V. [ått särskilt radiolänknät finns uppbyggt för programmatningen från resp. programkontroll inom

Sveriges Radios sändarföretag ut till sändarna. Bcfolkningstäekningcn ligger mycket nära It)0 %. En viss, relativt blygsam utbyggnad av mind- re stationer sker dock fortfarande.

För programinsamling, dvs. överföring av program och programin- slag mellan Sveriges Radio-koneernens produktionsplatser samt ljud— oeh bildöverföringar till och från utlandet, utnyttjas såväl rundradions särskilda radiolänknät som det allmänna telenätet, flyttbar radiolänkut- rustning och flyttbara markstationer för satellitförbindelser.

Särskilda beredskapsförberedelser har gjorts för att begränsade ut- sändningar skall kunna upprätthållas i en krigssituation.

Kostnaderna för programinsamling och utsändning av Sveriges Ra- dios program finansieras genom att televerket från rundradiokontot er- håller en av riksdagen beslutad medelstilldelning. Medlen är beräknade på grundval av televerkets självkostnad. Något vinstpålägg förekommer inte. lnvesteringsmedlen avser främst äterinvesteringar, t.ex. utbyte av äldre sändaranläggningar. Den medelstilldelning som avser investeringar är beräknad för att täcka hela investeringskostnaden för det aktuella året (omedelbar avskrivning).

Ru ndradioverksamheten ingår organisatoriskt som en del av 'l'elever- ket Radio. Anläggningar och personella resurser är samordnade med an- nan verksamhet inom televerket. Vid sidan av rundradiosändningarna skcr uthyrning av lcdig kapacitet för slutna sändningar, uthyrning till andra delar inom televerket, m.m. Sådana uthyrningsintäkter minskar behovet av medel från rundradiokontot.

Regeringen har i prop. 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt före— slagit att en förändrad associationsform för televerket skall införas. Al- ternativen är aktiebolag eller en utvecklad affärsverksform. Frågan om vilken associationsform som skall väljas skall prövas skyndsamt med in- riktning på att televerket skall kunna ha en ny associationsform redan den 1 juli 1992. I propositionen föreslås också att televerkets avkast- ningskrav och utdelningskrav skärps.

När ett nytt programföretag skall börja sända TV i Sverige behöver frågor om huvudmannaskap och finansiering av sändarnätet övervägas

Till radio- och TV-beredningen har televerket och Sveriges Radio ge- mensamt framfört ett förslag om att bilda ett aktiebolag för sändarnäten. Förslaget är bara en skiss men kan på grundval av nu kända uppgifter beskrivas på följande sätt.

Bolaget bör ägas av televerket samt Sveriges Radio och övriga 'l'V- företag. Nuvarande direkta medelsanvisning till televerket av TV- avgiftsmedel upphör. Motsvarande medel ställs till Sveriges Radios för- fogande för köp av sändningstjänster. Härigenom uppnås en affärsmässig relation mellan sändarnätsbolaget oeh användarna. l)e sistnämndas in— flytande garanterar en prispress. När det separata sändarnätsbolaget hil- das överförs utrustning och anläggningar till det nya bolaget från tele— verket i utbyte mot aktier. Sveriges Radio och andra 'l'V-företag får köpa aktier i det nya sändarnätsbolaget. Några ekonomiska beräkningar har ännu inte redovisats.

Enligt televerket bör det vara möjligt att avgränsa sändarnäten från resten av verket.

Skälen för min bedömning: Med tanke på de stora basinvesteringarna i länkförbindelser, sändarmaster och byggnader är det nödvändigt att sändarutrustningen för nya programföretag kan inordnas i befintliga an- läggningar.

En förutsättning för att ett programföretag med rätt att bedriva riks- täckande rundradiosändningar från marksändare skall kunna utnyttja sin rätt är att det får tillgång till det befintliga sändarnätet. Den som är huvudman för nätet måste därför ställa det till förfogande för alla sänd- ningsberättigade på likvärdiga villkor.

I fråga om en leverantör av utsändningstjänster i rikstäckande mark— nät kan prisbildningen inte ske genom konkurrens. Detta begränsar möjligheten att ange ett marknadspris. Effektiviteten i verksamheten och därmed lägsta möjliga kostnad för programföretagen måste därför säkerställas med andra medel.

När det däremot gäller programinsamling, dvs. transport av program från olika produktionsplatser till programföretagets centrala avveck- lingspunkt har programföretagen alternativ till att utnyttja det särskilda förbindelsenät som är upprättat för rundradioverksamheten. Möjlighe- terna till marknadsprisbildning är därför större.

Enligt min mening bör den organisation för programdistribution och programinsamling för rundradio, som har byggts upp med avgifts- medel och som för närvarande förvaltas av televerket för statens räk- ning, bilda en från televerket avgränsad organisation när televerket får ändrad associationsform. Skälet är de särskilda förutsättningar som gäl— ler för sändningsverksamheten.

Distributionen av rundradiosändningar bör i princip bedrivas på självkostnadsbas och kan därmed inte vara vinstgivande. Alla progamfö- retag som har rätt att bedriva programverksamhet bör också ha rätt att använda anläggningarna, och de bör ha prioritet i förhållande till annat utnyttjande enligt nu gällande principer. Jag anser inte att det är lämp- ligt att en verksamhet för vilken dessa särskilda förutsättningar gäller bedrivs inom samma organisation som en rent affärsinriktad verksam— het. Anläggningar och personal för programdistribution och programin- samling för rundradio bör därför samlas hos en särskilt] huvudman, vid sidan av televerket.

På en sådan huvudman bör man ställa kraven att den skall vara obe- roende såväl i förhållande till olika programföretag som till andra nytt— jare. Eftersom distributionstjänsterna i princip skall tillhandahållas till självkostnadspris bör det inte finnas något vinstintresse i verksamheten.

Det skissartade förslag av televerket och Sveriges Radio som jag har redogjort för uppfyller inte helt dessa krav. Televerket torde i framtiden ha affärsmässiga relationer med huvudmannen för sändarnätet, t.ex. ge- nom att verket hyr utrymmen i sändarstationerna. Det är därför inte lämpligt att televerket ingår som ägare av den nya näthuvudmannen.

Det skulle i och för sig vara tänkbart att verksamheten bedrevs ge- mensamt av de sändningsberättigade programföretagen. I en sådan kon- struktion skulle ägarna ha ett intresse av att verksamheten bedrevs ratio- nellt så att programföretagens kostnader blev de lägsta möjliga. Det finns emellertid starka skäl emot en lösning av detta slag. Det synes vara svårt att finna en konstruktion som leder till en rimlig avvägning mel- lan de olika programföretagens inflytande. Förändringar bland pro- gramföretagen, t.ex. genom att det tillkommer ytterligare ett sådant före— tag eller genom att ett programföretag ersätts av ett annat vid konces- sionstidens slut, skulle också behöva leda till förändringar i ägandet.

Den avgörande invändningen mot en modell enligt de skisserade riktlinjerna är emellertid att staten enligt min mening inte bör avhända sig äganderätten till sändarnätet. Sändarnätet för rundradio är en del av samhällets grundläggande infrastruktur. Såväl beredskapshänsyn som andra skäl gör det angeläget att behålla nätet i statlig ägo.

På grund av det anförda anser jag att anläggningar och personal för programinsamling och programutsändning för rundradio bör föras till ett av staten helägt aktiebolag eller till en organisation med annan lämp- lig associationsform.

Inför en omorganisation behöver också en rad praktiska frågor kla- ras ut.

linligt vad som uppgivits från televerket bör det vara möjligt att av- gränsa sändarnäten från övrig verksamhet inom televerket. Lätt skiljande av de båda organisationerna kräver ytterligare preciseringar.

l samband med att det tillkommer ett programföretag utanför Sveri- ges Radio måste de ekonomiska relationerna mellan programföretagen och sändarnätet förändras. Den nuvarande modellen med finansiering genom medelsanvisning från rundradiokontot kan inte tillämpas när yt- terligare ett företag skall utnyttja anläggningarna. [ stället bör varje pro- gramföretag erlägga en hyra som motsvarar de utnyttjade tjänsterna. Me- delsanvisningen från rundradiokontot till Sveriges Radio får då givetvis ökas med ett belopp som motsvarar hyreskostnaderna. Fortsatta investe- ringar l'år finansieras genom upplåning, varvid hyreskostnaderna givet- vis får anpassas så att kapitalkostnaderna täcks.

Investeringarna i sändarnät har hittills avskrivits direkt. Detta kom- mer att bli omöjligt i framtiden. Övergångslösningar bör utvecklas som gör det möjligt att fördela kapitalkostnaderna rättvist mellan Sveriges Radio-koncernen och det nya reklam-'l'V-förctaget.

Villkoren för den nya verksamheten måste också anges. I enlighet med vad jag anfört bör följande riktlinjer gälla.

- Sändarnätet skall vara tillgängligt för alla programföretag med till- stånd att bedriva rundradiosändningar enligt 5 & radiolagen.

- Varje programföretag skall betala hyra för sin användning av distri- butionstjänster. llyran skall grundas på den kapacitet som varje pro- gramföretag utnyttjar. I övrigt skall villkoren för olika programföretag vara likvärdiga.

ISS

- Programföretagen bör kunna hyra programinsamlingstjänster till marknadsmässiga priser, under förutsättning att verksamheten täcker si— na egna kostnader. Under samma förutsättning bör kapacitet i sändarnä— ten kunna hyras ut till utomstående. Överskott skall användas för att sänka programföretagens kostnader för distributionstjänster.

Omorganisationen bör vara samordnad med att televerket övergår till en ny associationsform. F.nligt förslagen i prop. 1990/91:87 inriktas arbetet mot att detta skall kunna ske fr.o.m. den I juli 1992.

lin särskild utredning bör tillkallas för att förbereda en omorganisa- tion enligt vad jag anfört. Utredningsarbetet bör bedrivas i kontakt med det arbete som syftar till att förändra televerkets organisation och på ett sådant sätt att de förslag som kräver riksdagens medverkan skall kunna läggas fram i en proposition våren 1992.

Under tiden fram till dess att den nya finansieringsformen kan infö- ras bör den del av verksamheten som avser Sveriges Radio-koncernen fi- nansieras på nuvarande sätt.

Innan den nya sändarnätsorganisationen har trätt i funktion får den ersättning som det nya reklam—'l'V-företaget skall erlägga för sändnings- tjänster regleras i avtal mellan företaget och televerket. Jag utgår från att ersättningen, i likhet med vad som gäller för den verksamhet som finan- sieras med medelsanvisning från rundradiokontot, kommer att baseras på televerkets självkostnader, utgående från en marknadsmässig värde- ring av anläggningstillgångarna.

Hänvisningar till S7-2

7.3. Myndighetsuppgifterna på radio- och TV-området samordnas

Min bedömning: Myndighetsstrukturen på radio- och TV- området bör ses över med syfte att få till stånd en gemensam or— ganisation för myndighetsuppgifter i fråga om radio- och ['V- sändningar till allmänheten. Översynen bör omfatta dels radio— nämndens, kabelnämndens och närradionämndens verksamhets— områden, dels ansvaret för nya former av radio- och TV- sändningar till allmänheten.

Skälen för min bedömning: För närvarande har flera olika myndighe- ter uppgifter inom radio- och TV—området. Radionämnden granskar om Sveriges Radio-koncernens sändningar står i överensstämmelse med fö- reskrifterna i radiolagen och programföretagens avtal med staten. Närra- dionämnden har till uppgift att pröva frågor om närradio och att öva tillsyn över närradioverksamheten. Kabelnämnden prövar frågor om 10- kala kabelsändningar och har tillsyn över verksamheten med lokala ka- belsändningar. 'I'allidningsnämnden beslutar om tillstånd att sända radio- tidningar och fördelar statsbidrag till verksamheten.

If'rckvemförvallningen inom televerket svarar för frekvensplanering, tillståndsgivning för radiosändare och för tillsyn inom sitt område. En särskild utredare (K 19902) har till uppgift att bl.a. föreslå en ändrad organisation för frekvensförvaltningen.

Statskontoret redovisade år 1988 en rapport (I988:23) Översyn av små myndigheter — en förstudie. Där föreslogs att man skulle pröva förutsättningarna för en långtgående organisatorisk samordning av "ljud— och bild-myndigheterna", dvs. statens biografbyrå. arkivet för ljud och bild, radionämnden, kabelnämnden och närradionämnden. Motivet för statskontorets förslag var ökad administrativ effektivitet, inte några överväganden i fråga om de olika myndigheternas uppgifter.

Om riksdagen antar förslagen i förevarande proposition kommer ett nytt programföretag på "TV-området att inleda sändningar. Detta företag kommer att få möjlighet att sända betalda annonser. Detta får till följd att radionämndens uppgifter förändras i två avseenden. Dels kommer nämnden att få granska ytterligare ett programföretag. dels kommer den att få granska annonsernas förenlighet med den föreslagna lagstiftning- en. Vid min medelsberäkning för nämnden har jag tagit hänsyn till de utökade uppgifterna.

Under de närmaste åren räknar jag med att det successivt kommer att ske ytterligare förändringar inom radio- och TV-området i Sverige.

Närradioutredningen (1988z7) har i betänkandet (SOU 199070") Lo- kalt ledd närradio lagt fram förslag om olika förändringar i regelsyste- met för närradion. Bla. föreslår utredningen att besluten i sändnings— tidsärendcn skall deeentraliseras. Remissbchandlingen av betänkandet har nyligen avslutats.

Jag har vidare erfarit att radiolagsutredningen (19855) inom kort kommer att lägga fram förslag till lagstiftning om sändningar till satellit samt till ny kabelsändningslagstiftning. Utredningens förslag syftar bl.a. till att göra det möjligt för Sverige att tillträda den europeiska konven- tionen om gränsöverskridande television.

Den utredning av de tekniska förutsättningarna för utökade sänd- ningar av ljudradio och television som jag behandlar i det följande syf- tar till att klarlägga möjligheterna att bereda utrymme för radio— och TV-sändningar av andra slag än de som kan inrymmas i dagens regel— verk.

Om det tillkommer nya sorters radio— eller TV-sändningar, eller om förutsättningarna för nuvarande verksamheter förändras, påverkas givet— vis arhetsförutsättningarna för myndigheterna inom området. Nya verk- samheter kan ge upphov till nya arbetsuppgifter, samtidigt som en för- ändring av regleringen kan leda till att befintliga uppgifter blir mindre framträdande. Fördelarna med en gemensam organisation, i stället för den nuvarande, där flera olika små myndigheter har hand om var sitt slag av sändningar, framstår allt tydligare.

Jag anser mot denna bakgrund att tiden nu är mogen att inleda en översyn av organistioncn för planering, tillståndsgivning och tillsyn i fråga om radio- och 'I'V-sändningar som riktar sig till allmänheten.

Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma till regeringen i denna fråga, men jag vill för riksdagens information nu ange hur jag ser på några av förutsättningarna för översynen.

Syftet med översynen bör vara att få till stånd en gemensam organisa- tion för myndighetsuppgifter dels inom de verksam hetsområden som ra- dionämnden, närradionämnden och kabelnämnden nu ansvarar för, dels för radio- och TV-sändningar till allmänheten som inte förekom- mer i dag eller för vilka det i dag inte finns någon reglering. Översynen bör däremot inte omfatta taltidningsnämndens verksamhet, för vilken en fortsatt anknytning till presstödsnämnden framstår som mest natur— lig.

När det gäller frekvensfrågor bör en utgångspunkt för översynen vara att en särskild myndighet skall ha det övergripande ansvaret för fre— kvensförvaltningen. Detta innefattar även frekvenstilldelning inom rundradions område. Däremot kan avvägningar beträffande utnyttjande av tillgängliga frekvenser för rundradioändamål bli en uppgift för den myndighet som i övrigt har ansvar för frågor om olika former av rund- radio.

7.4. De tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av ljudradio och television utreds

Min bedömning: En utredning bör tillkallas för att i en första etapp ta fram ett tekniskt underlag i fråga om möjligheterna till ytterligare ljudradiosändningar. Därefter bör utredningsarbetet fortsätta under parlamentarisk medverkan.

Under en andra etapp av det tekniska utredningsarbetet bör förutsättningarna i fråga om TV-distribution belysas.

Skälen för min bedömning: Mitt förslag i TV-reklamfrågan innebär att ytterligare en rikstäckande 'l'V—kanal inrättas. Därmed kommer en del av det outnyttjade frekvensutrymmct för TV-sändningar att tas i an— språk. l)et finns emellertid fortfarande tillgång till frekvenser för ytterli- gare marksänd TV.

Det förekommer sedan flera år en diskussion om lokal eller regional etersänd TV. Vissa förslagsställare har i första hand tänkt sig sändningar som motsvarar nuvarande egensändningar i lokala kabelnät, andra synes snarare önska någon form av lokalt eller regionalt avgränsade kom- mersiella sändningar. Någon närmare precisering av vilka villkor som skulle gälla för verksamheten har inte gjorts.

På ljudradions område föreligger, som jag nämnt, ett betänkande av närradioutredningen (U 19887). 1 betänkandet (SOU l99tlz7tl) Lokalt ledd närradio föreslår utredningen vissa förändringar i förutsättningarna för närradion. Förslagen utgår från att närradion skall ha kvar sin ka- raktär av föreningsradio. Frågan om närradions finansiering berörs inte.

1 den allmänna debatten har det emellertid under senare tid fram- förts förslag om att det skall bli möjligt att sända lokalt avgränsade ljud- radiosändningar utanför Sveriges Radio- koncernen och vid sidan av det regelverk som gäller för närradion. Det som förslagsställarna har haft i tankarna är sändningar som skulle få bedrivas också av andra än organi- sationer som kan få sändningstillstånd enligt närradiolagen och som skulle få finansieras med reklam.

lin orsak till att det hittills inte har varit realistiskt att överväga sänd- ningar av detta slag är bristen på tillgängliga sändningsfrekvenser för ljudradio. I varje fall i storstadsområdena är de tillgängliga frekvenserna inom l-"M-bandet helt eller i det närmaste fullbelagda.

Om några år kommer emellertid ett nytt frekvensband. 104 - 108 Mllz, att bli tillgängligt för rundradiosändningar av ljudradio. Detta band har planerats så att det skall bli möjligt att etablera ett kommun- uppdelat nät av sändare. Något beslut om hur detta sändarnät skall an- vändas har emellertid inte fattats.

Enligt min mening finns det anledning att se positivt på önskemålen att etablera nya former av sändningar till allmänheten, i första band inom ljudradions område. Sådana sändningar skulle kunna ge ett till- skott till yttrandemöjligheterna och fylla behov som i dag varken tillgo- doses av Sveriges Radio—koncernens lokalradio eller närradion. ! sam— band med ett beslut som gör det möjligt att etablera sådana sändningar är det nödvändigt att ta ställning till en rad olika frågor, bl.a. i fråga om rätten att bedriva sändningsverksamhet, den geografiska omfattningen och vilka regler som skall gälla för innehållet. En annan viktig fråga i sammanhanget är givetvis förhållandet mellan närradioverksamheten och andra former av lokala ljudradiosändningar.

lnnan dessa frågor. som väsentligen är av politisk karaktär, kan avgö- ras, är det emellertid nödvändigt att de tekniska förutsättningarna ges en noggrann belysning. Det behöver klargöras vilka möjligheter det finns att. inom ramen för de sändningsfrekvenser för rundradio som är eller kommer att bli tillgängliga i Sverige, inrymma ett större antal program- tjänster än som är möjligt med den teknik och de planeringsnormer som nu tillämpas.

Det som jag i första hand har i tankarna är den teknik för digital överföring av ljudradioprogram som för närvarande håller på att ut— vecklas. Med digital säntlningsteknik utnyttjas frekvenstillgångarna mycket mer effektivt än för närvarande. Under vissa förutsättningar skulle antalet överförda programkanaler kunna tiofaldigas. Ljudkvalite- ten blir dessutom bättre.

1-'.nligt vad jag erfarit är utvecklingsarhetet så långt framskridet att provsändningar i större omfattning kan starta inom något år. medan re— guljära sändningar skulle kunna inledas i mitten av 1990-talet. len skri— velse till regeringen har Sveriges Radio Ali föreslagit att frekvensbandet 10-1 108 MHz reserveras för digital ljudradio och att inga sändningstill- stånd för analoga IfM-sändningar beviljas i detta frekvensband förrän frågan i sin helhet är avgjord.

För mottagning av radioprogram som sänds med digital teknik krävs nya radiomottagare.

Ett klarläggande av de tekniska förutsättningarna bör mot denna bakgrund också omfatta kostnaderna i sändnings- och mottagningsledet samt den tid som en övergång skulle ta.

Som ett alternativ till byte av sändningsteknik bör också belysas vilka möjligheter som finns att genom ändrade planeringsnormer förbättra frekvensekonomin med nuvarande sändningsteknik, samt kostnader och tidsåtgång för en sådan förändring.

Genomgången av tekniska och ekonomiska förutsättningar bör göras i perspektivet av satellitteknikens troliga utveckling. För närvarande på- går planeringen inför en internationell konferens år 1992, då man bl.a. skall diskutera möjligheten att använda lägre frekvenser för satellitsänd ljudradio. Satellitsändningar på lägre frekvenser än de som i dag an- vänds för TV- och Ijudradiosändningar skulle möjliggöra rörlig mottag- ning.

Under den senaste tiden har det även rapporterats om framsteg i för- söken att utveckla digitala sändningssystem för 'l'V-sändningar av hög kvalitet, s.k. högupplösnings-TV (HDTV). Genom att ett digitalt system kan utnyttja frekvensutrymmct mer effektivt skulle digitala HDTV- sändningar kunna sändas över marknätet. Ett digitalt system skulle också kunna möjliggöra ett större antal 'l'V-kanaler än vad som med da- gens system kan inrymmas inom nuvarande frekvenstilldelning.

Enligt de bedömningar som görs nu torde det emellertid kunna bli aktuellt med regulära TV-sändningar med digital teknik från marksän- dare tidigast i slutet av 1990-talet, dvs. efter den avtalstid för Sveriges Radio och det nya TV-företaget som nu diskuteras. En eventuell över- gång till ny teknik, och de konsekvenser som den skulle föra med sig måste dock givetvis diskuteras lång tid i förväg.

Jag avser att inom kort återkomma till regeringen med förslag om en utredning av de tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av ljudradio och television. Min avsikt är att utredningsarbetet i en första etapp skall behandla frågor om ljudradiosändningar i enlighet med vad jag anfört. Jag räknar med att ett tekniskt underlag skall kunna föreligga i slutet av innevarande år, och att utredningsarbetet då bör drivas vidare under parlamentarisk medverkan.

Under en andra etapp av det tekniska utredningsarbetet bör förut— sättningarna i fråga om TV—distribution belysas.

8 'Medelsberäkningar m.m.

1 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91: 100 bil. 10 s. 347 f.) har jag anmält att jag avsåg att återkomma till regeringen med en särskild pro- position om radio- och TV—frågor. Förslag till medelstilldelning för den avgiftsfinansieradc verksamheten för år 1992 avseende Sveriges Radio och televerket och för budgetåret 1991/92 avseende radionämnden samt förslag om TV-avgiftens storlek kan nu föreläggas riksdagen.

8.1. Allmänna riktlinjer för rundradiorörelsen, ansvarsfördelning och finansiering

De nuvarande riktlinjerna för Sveriges Radios verksamhet lades fast av riksdagen år 1978 (prop. 1977/78:91, KrU 24, rskr. 337") samt ändrades och kompletterades genom beslut av riksdagen år 1986 (prop. 1985/86z99, KrU 21, rskr. 343) samt i vissa avseenden även är 1989 (prop. 1988/89118, KrU 9, rskr. 97).

Verksamheten regleras främst genom radiolagen (1966:755), radioan- svarighetslagen (1966:756), förordningen (1967z226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen (19bbz756) och förordningen (1988:339) med instruktion för radionämnden. Av betydelse i sammanhanget är också lagen (1989z4l) och förordningen (1989:46) om TV-avgift.

Sändningsrätt enligt radiolagen har de fyra programföretagen Sveri- ges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio A11 och Sveriges Utbildningsradio AB. Närmare bestämmelser om rättigheter och skyldigheter beträffande sändningsrätt och programverksamhet finns i de avtal som träffades mellan staten och programföretagen i juni 1986. 1 avtal som samtidigt träffades mellan staten och Sveriges Radio AB regleras dels detta bolags uppgifter som moderbolag i en koncern i vilken bl.a. de nämnda programföretagen ingår, dels koncernens verk- samhet under krig eller vid krigsfara. Samtliga avtal omfattar perioden t.o.m. den 31) juni 1992.

Radionämnden övervakar genom efterhandsgranskning att program- företagen iakttar bestämmelserna i radiolag och avtal.

Televerket svarar för programdistribution och programinsamling samt uppförande av anläggningar för rundradions behov.

Sveriges Radio-koncernen utgör tillsammans med radionämnden och televerkets rundratlioverksamhet den s.k. rundradiori'nelsen.

Sveriges Radio-koncernens drifts- och investeringskostnader finansie- ras huvudsakligen med 'I'V-avgifter. Även de utgifter televerket har för investeringar och för distribution och insamling av Sveriges Radio- koncernens program finansieras i huvudsak på detta sätt. Medel för pro- gramverksamheten för utlandet och distributionen av dess program an- visas doek över statsbudgeten under anslaget Sveriges Riksradios pro- gramverksamhet för utlandet under utrikesdepartementets huvudtitel. Mctlelsanvisningarna för Sveriges Radio—koncernen och televerket avser kalenderår.

Också radionämndens verksamhet finansieras med 'fV-avgifter. Televerkets investeringar avseende televisions— och ljudradioanlägg- ningar avskrivs direkt i sin helhet.

För 'l'V-avgiftsuppbörden och avgiftskontrollen ansvarar Radiotjänst i Kiruna AB, ett dotterbolag i Sveriges Radio-koncernen. lnflutna av- giftsmedel placeras på räntebärande räkning, det s.k. rundradiokontot, hos riksgäldskontoret. Staten tillhandahåller genom riksgäldskontoret det rörelsekapital rundradiorörelsen behöver när avgiftsmedlcn inte räcker till. Sveriges Radio AB utövar det finansiella samordningsansva- ret för rundradiorörelsen. Däri ingår att för statens räkning förvalta så- väl influtna avgiftsmedel som krediter. Bolaget skall även redovisa me- delsförvaltning och upplåning samt upprätta bokslut för rundradiorörel- sen.

1 avtal som träffades i februari 1989 mellan staten och Radiotjänst i Kiruna AB regleras bolagets uppgifter. 1 ett samtidigt träffat avtal regle- ras Sveriges Radio Ast ansvar för rundradiorörclscns finansiella sam- ordning. Avtalen gäller fr.o.m. den 1 mars 1989 tills vidare.

8.2. Kostnader för år 1989 för den avgiftsfinansierade verksamheten m.m.

Genom 1988 års riksdagsbeslut (prop. 1987/88zltll) bil. 11), KrU 11, rskr. 2211) anvisade-s Sveriges Radio och televerket medel för dels budgetåret 1988/89, del:,- andra halvåret 1989 (19892). Redovisningen i det följande avser kalenderåret 1989. Fr.o.m. år 1991) anvisas medlen för kalenderår.

För ljudradio— och 'l'V—verksamheten togs 3 4083 milj. kr. av avgifts— medel i anspråk under år 1989. Sveriges Radio-koncernen disponerade 2 8917 milj_ kr. för programverksamheten i dess helhet, med undantag av utlandsprogramverksamheten, samt avgiftsuppbt'ird. 'l'eleverket ut— nyttjade totalt 508,2 milj. kr. Kostnaderna för radionämndens verksam- het var 2,7 milj. kr. Ränteutgifterna uppgick till 4,7 milj. kr.

Under år 1989 upppgick de totala intäkterna i form av TV-avgifter och räntor till 3 413,9 milj. kr., vilket i förhållande till de avgiftsmedel som togs i anspråk innebär ett positivt resultat om 5,6 milj. kr. Trots detta var ru ndradiorörelsens underskott 69,6 milj. kr. vid ingången av är 1990.

Den årliga 'l'V-avgiften är 1 104 kr. sedan-den 1 juli 1990. Antalet 'l'V—avgifter uppgick i april 1990 till knappt 3,33 miljoner".

Krediten hos riksgäldskontoret får under år 1991) uppgå till högst 201) milj. kr.

8.3. Sveriges Radio

Resursan vändningen

1978 års reformprogram (jfr prop. l977/78:91, KrU 24, rskr. 337) avslu- tades vid utgången av budgetåret 1988/89 och har redovisats av Sveriges Radio AB i tidigare års anslagsframstållningar (jfr prop. 1989/90:101) bil. 11) s. 450 f.).

1986 års riksdagsbeslut (jfr prop. 1985/86:99, KrU 21, rskr. 343) om ramarna för Sveriges Radio-koncernens verksamhet under perioden 1986/87—1991/92 innebar att vissa kompletterande krav ställdes på pro- gramverksamheten.

Bl.a. skall medverkan av utomstående i programverksamheten hålla en hög och jämn nivå. Av följande sammanställning framgår Sveriges Radio-koncernens faktiska kostnader (milj. kr. i 1989 års prisnivå) un- der andra halvåret 1988 och år 1989 samt den planerade kostnaden år 1990 för medverkande, samproduktioner och produktionsutläggningar samt avtalsbundna kostnader.

198812 1989 1990 Medverkandckosmadcr 123,3 287,2 304,5 Samproduktioner och pro- duktionsutläggningar 57,9 98.7 103.1 Avtalsbundna kostnader 64,1 1293 1269 Summa 245,3 515,2 534,5

Med medverkandekostnader avses dels avtalsenliga gager, dels hono- rar enligt det s.k. mångfaldsavtalet. Med avtalsbundna kostnader avses ersättningar till STIM, 1FP1,'1'1', m. fl.

Ökningen av medverkandekostnader, samproduktioner och produk- tionsutläggningar kan till största delen hänföras till Sveriges Television, som sökt öka utläggningar till produktionsbolag och fria filmare.

1 1980 års riksdagsbeslut framhölls även att programföretagens utbud på svenska språket m.m. måste stärkas. För ljudradions del gäller att ut- budet generellt kan ses som ett utbud på svenska språket med undantag av musikutbudct. För riksradions del utgör andelen svensk musik. dvs. musik av svenska upphovsmän eller utövad av svenska artister, ca 36 % av det totala musikutbudet enligt en undersökning från november 1989.

Lokalradions mål att 50 % av musikutbudet skall vara svenskt och lo- kalt överträffades med något undantag vid innehållsanalyser av ett antal Iokalradiostationer under en vecka är 1989. ' _

Sveriges Televisions utbud utgörs till ca ()() % av program på svenska språket. Av utbildningsradions TV-sändningar är ca 70 % på svenska språket och av svenska upphovsmän. Ca 50 % av utbildningsradions sändningar i riksradion är på svenska språket och ca 95 % av sändning- arna är av svenska upphovsmän.

1 anslagsframställningen för år 1989 redovisade Sveriges Radio AB en plan för Sveriges Radio-koncernens framtida handikappverksamhet (jfr prop. l987/88:100 bil. 10 s. 499). Planen omfattar i första hand åtgärder som underlättar för handikappade att ta del av de ordinarie program- men.

Lokalradion sänder inga program som är speciellt riktade till handi- kappade, men däremot sådana som som tar upp handikappades speciella problem. Lokalradion avser att närmare pröva möjligheten att i samar- bete med Text-TV-redaktionen göra den lokala informationen och servi- cen tillgänglig för de hörselhandikappade.

Riksradion strävar efter att göra programinformationen tillgänglig för synskadade. En förkortad version av programtidningen Röster i Ra- dio/TV ges ut i punktskrift till ca 700 abonnenter. Programläsning för synskadade utförs med respektive programkanalers paussignaler i bak- grunden för att de som bandar lätt skall kunna höra vilken kanal som avses. Riksradion bevakar vidare kontinuerligt handikappidrotten.

Sveriges Television genomförde våren 1990 en publikundersökning som visar att 90 % av de döva och ca 50 % av de hörselskadade har text- 'l'V. [ början av år 1990 startade textning av Rapport fyra kvällar i veckan. Ambitionen är att denna service skall utökas till alla kvällar i veckan. En annan uppskattad service för de hörselskadade är direkt- kommcntering i text—TV av sport.

Under arbetsåret 1987/88 inleddes en t'örst'iksverksamhet med pro- gram på teckenspråk i TV. Verksamheten omfatttar veckonyhetssänd— ningar som anpassats för presentation på teckenspråk.

Sveriges Television genomför under år 1990 ett projekt vars syfte är att göra utländska program mer tillgängliga för synskadade som inte kan läsa översättningstexten. Genom text-'l'V—systemet överförs översättnings- texten i digital form till 'l'V-mottagaren, där signalerna omformas till syntetiskt tal.

Utbildningsradions program för handikappade utgörs till största de- len av program på teckenspråk. lin stor del av skolutbudet består av s.k. teckenspräksversioneringar av redan existerande program. En serie TV- program för förståndshandikappade sändes år 1989. För vuxna har un- der perioden sänts ett stort antal radio— och 'l'V—program om olika han- dikapp, t. ex. om läs- och skrivsvårigheter, om att leva med handikapp, om handikapp och teknik samt program om utvecklingsstörda. Som en service för hörselskadade textas alla utbildningsradions TV-program från och med högstadiet vid någon sändning, ibland med text—'l'V—tcxtning.

Prop. 1990/91:14»

Programföretagen (exkl. Radio Sweden) bedriver för närvarande sändningar på nio olika minoritetsspråk. Dessutom sänds program på svenska för invandrare.

Lokalradions utbud för språkliga minoriteter har som främsta syfte att på minoritetsspråk informera om och spegla utvecklingen i det loka- la samhället_ Tillkomsten av FM4 har inneburit att service" till de olika språkgrupperna förbättrats.

Riksradion har under är 1990 inlett en försöksverksamhet med pro— gram på persiska. Medarbetare rekryterades och utbildades under första halvåret. Sändningarna började i september. De nya formerna för pro- gram på samiska, bl.a. samordningen av riksradions och lokalradions program på nordsamiska, som inleddes år 1989 har fortsatt under år 1990. I samarbete med Norge och Finland produceras 5—6 timmar TV- program på samiska per är.

Sveriges Television sammanförde hösten 1987 de serbokroatiska, gre- kiska och turkiska programmen till ett enda magasin som textas på svenska. Det finskspråkiga programutbudet i televisionen omfattar sedan augusti 1988 dagliga nyhetssändningar (måndag—fredag) som även tex- tas på svenska.

Utbildningsradion sänder finska TV-program för förskolan och sko- lan samt kurser för samisktalande. Vidare produceras radio- och TV- program på lätt svenska för vuxna invandrare.

Sveriges Radio AB har under senare år ägnat uppmärksamhet åt etermedierna och folkbildningen, bl.a. frågan om det samlade utbudets karaktär i förhållande till kunskapsförmedling, information och förut- sättningar för estetisk upplevelse.

l—örändrad kanalstruktur inom Sveriges Television

Den 1 juli 1987 genomfördes en förändrad kanalstruktur inom Sveriges Television. Produktionsenheterna i Stockholm, med undantag för Rapport-redaktionen, bildade kanal 1 medan de tio distrikten och Rapport-redaktionen bildade TV2. De båda kanalerna har getts en viss ämnesmässig arbetsfördelning samt olika arbetsförutsättningar. Av all- mänproduktion och gestaltande produktion står Kanal 1 för 60 % me- dan TV2 svarar för 40 % samt all regional nyhetsverksamhet.

En extern utredning visar att omorganisationen varit framgångsrik även om vinsterna blivit något mindre än beräknat. Bland de uppnådda effekterna kan nämnas att andelen svensk produktion nu överstiger 60% jämfört med 50 % vid tidpunkten för kanalförändringen. Vidare har sändningstiden per vecka ökat med ca 20 % från 108 till 128 tim- mar. Den tunga produktionen — dvs. teater, serieteater, opera, gestal- tande harn- och nöjesprogram — har ökat med 20 %. Utläggningar på fristående produktionsbolag har i 1984/85 års prisläge ökat från 77,9,till 98,0 milj. kr, vilket väsentligt överstiger statsmakternas mål för den på- gående avtalsperioden. Medlen för medverkande har i fasta priser ökat med 30 milj. kr. från arbetsåret 1987/88 till år 1990. Totalt beräknas 182 milj. kr. gå till utomstående medverkande under är 1990. Personalen

har under perioden minskat med 200 tjänster netto. Därmed har perso- nalkostnaderna kunnat minskas med 4—5 % trots att nya verksamheter startats, t.ex. de regionala nyhetssändningarna över ABC-län, dagliga ny- heter på finska och utökad sport- och text—'l'V-service. Samtidigt har ar- betsmarknadens parter träffat avtal om en arbetstidsförkortning som motsvarar ett behov av ca 65 tjänster.

Rationaliseringsåtgärder

1986 års riksdagsbeslut innefattade en etablering av ett fjärde FM—nät. Utbyggnaden har skett i fem etapper, från november 1988 till hösten 1989. Lokalradion har efter riksdagsbeslutet tredubblat sändningstiden med i stort sett oförändrade resurser. Detta har åstadkommits genom långtgående decentralisering, egna produktionsmetoder med bl.a. en- mansbetjänade sändningar, samt en internt utvecklad och mer effektiv teknisk utrustning.

För riksradions del motsvarade 1988 års avtal om arbetstidsförkort- ning för vaktlistpersonal ca 18 tjänster, vilka inte har tillsatts. I stället genomfördes förändringar av arbets- och produktionsmetoder, bl.a. gjor- des investeringar i modern teknisk utrustning.

Omstruktureringsarbetet vid Sveriges Television har sedan år 1987 haft som målsättning att minska den tillsvidareanställda personalen och att omfördela resurserna till rörliga programmcdel. Under perioden har nya verksamheter påbörjats inom oförändrade ramar. Rationaliseringar har begränsat det personalbeh0v som följde av 1988 års kollektivavtal om en arbetstidsförkortning.

Utbildningsradion har haft som mål att på tre är minska antalet tjänster med ca 50, samt att komma under "300 tjänster inom den avgifts- finansierade verksamheten. Målet att minska det totala antalet tjänster har uppnåtts, medan antalet anställda inom avgiftsvcrksamheten ijanua- ri 1990 var 5 fler än målsättningen.

Reformer under 1980-talet

Sveriges Radio AB konstaterar att 1980—talet inneburit en real resurs— minskning för koncernen med över 100 milj. kr., trots de reformtill- skott som kommit koncernen till del och vars användning redovisats i tidigare anslagsframställningar. Samtliga programföretag har ändå ge- nomfört reformer under 1980-talet.

Lokalradion har haft en relativt kraftig ökning av antalet tjänster. Lokalredaktioner har öppnats i så gott som samtliga lokalradioområden. Ledningsfunktionerna har förstärkts inom de största lokalradiostationer— na. En ny lokalradiostation, Radio Sjuhärad, har etablerats, liksom sändningar på nya minoritetsspråk. Programmedlen har ökat särskilt i samband med starten av FM 4-nätet.

Riksradion har under perioden uppnått 40 %—målet när det gäller produktion av riksprogram i distrikten. Reformmedel har satsats på ökad programkvalitet, på minoritetsspråksverksamheten samt på områ-

dena kultur och samhälle. Nyhetssändningar dygnet runt har etablerats, liksom sändningar i P 2 nattetid.

Även Sveriges Television har uppnått målet att 40% av produktio- nen görs i distrikten. De regionala sändningarna har utökats och omfat- tar för närvarande tio regioner. Reformmedelssatsningar har också gjorts inom områdena text-TV, särskilda grupper, gestaltande produk- tion och utläggningar, samt för att klara ökade rättighetskostnader för i första hand sport, och inköp av svensk film.

lnom Utbildningsradion har reforminsatser främst ägt rum inom den regionala verksamheten. Dessutom har satsningar gjorts på program för handikappade och minoriteter.

Generellt gäller att programföretagens sändningstid ökat avsevärt un- der 1980-ta1et. Lokalradion ökade sin sändningstid med 293 % från budgetåret 1979/80 (20 521 timmar) till år 1989 (80 650 timmar). För Riksradion var motsvarande ökning 25 %, för Sveriges Television 49 %, och för Utbildningsradion 54 %.

Moderbolagets förstärkta ansvar

1986 års riksdagsbeslut (prop. 1985/86:99, KrU 21, rskr. 343) innebar att moderbolaget tillfördes nya ansvarsområden. Det handlar om det över- gripande ansvaret för rationalitet och hushållning inom koncernen samt ansvaret för koncernens likviditetsförvaltning och upplåning. Vidare övergick till moderbolaget ansvaret för koncernens Iokalförsörjning, lo- kalsamordning och lokalhållande inkl. ägar- och förvaltningsansvaret för de avgiftstinansierade fastigheter som ägdes av byggnadsstyrelsen men där äganderätten skulle föras över till moderbolaget.

Vad beträffar fastighets- och lokalförsörjningsverksamheten har mellan Sveriges Radio AB och byggnadsstyrelsen överenskommits att ägande- rättsöverföringen av de med avgiftsmedel finansierade fastigheterna i Stockholm och Göteborg kan anstå tills vidare och att tidigare avtal om nyttjanderätt skall gälla till den 1 juli 1992. Koncernens fastighetsbc- stånd, inklusive fastigheterna i Stockholm och Göteborg, är värderat till | 7:47 milj. kr.

Koncernens hyggnadsverksamhet skall numera finansieras genom lån på kreditmarknaden. Från och med budgetåret 1987/88 erhåller moder- bolaget kapitaltäckningsbidrag för täckande av räntor och amorteringar på dessa lån. Kapitaltäckningsmedlen uppgår till 21) % av invcsteringsut- giften och har för år 1991 beräknats till 32,4 milj. kr.

Enligt moderbolaget skulle ett rationellt utövande av koncernens fas- tighetsansvar underlättas om kostnader för räntor och avskrivningar sågs som en naturlig del av verksamheten och om medelstilldelningen, som ett alternativ till systemet med kapitaltåckningsmedel, förstärktes i mot— svarande grad. dvs. med ca 60 milj. kr.

De nya formerna för finansiering och redovisning av investeringar i teknisk och annan utrustning har nu använts under tre år. Införandet av avskrivningar enligt plan och intern lånetinansiering har resulterat i en viss, troligen inte bestående nedgång i investeringsvcrksamheten. Sveri-

ges Radio AB överväger att i framtiden styra investeringarna på ett nytt sätt genom att programföretagens investeringsvolym blir beroende av koncernens samlade ftnansieringsmöjligheter. Under år 1989 har den totala inventariestocken värderats. Återanskaffningsvärdet har beräknats till 2 100 milj_ kr.

Moderbolaget har utarbetat vissa generella styrsystem i syfte att för- bättra heslutsunderlaget vid utövandet av sitt ansvar för att verksamhe- ten i koncernen bedrivs rationellt och med iakttagande av god hushåll- ning. E,tt viktigt mål i rationaliseringsarbetet är en fortsatt minskning av . den fasta resursbindningen.

Avtalen mellan staten och Sveriges Radio-koncernen upphör den 30 juni 1992. För att bättre kunna fullgöra sitt public service-uppdrag i den skärpta mediekonkurrensen, har koncernen påskyndat de organisatoris- ka, strukturella och programpolitiska förändringar som är motiverade. De frågor som är föremål för utredning och analys är avtalens antal och innehåll, eventuellt bildande av fastighetsbolag och servicebolag inom koncernen, omstrukturering av Uthildningsradions, Sveriges Televisions och radiobolagens verksamheter. alternativa organisationsmodcllcr för distributionsnätet, samt en översyn av koncernkonstruktionen.

1 skriveLsen den 12 oktober I 990 till regeringen påpekar moderbolagets styrelse att Sveriges Radio kommer att utsättas för väsentligt större kon- kurrens under nästa avtalsperiod. Nya aktörer har redan etablerat sig på TV- och radiomarknaden. Denna utveckling ställer nya krav på kon— cernen och ger inget utrymme för motverkande intressen, varken eko- nomiskt, publikt eller programmässigt. Därför är det angeläget att det övergripande ansvaret samlas och tydliggörs. Det bör avse såväl målupp- fyllelse som det organisatoriska och ekonomiska ansvaret.

Styrelsen föreslår att koncernen ges mandat att självt formulera en arbetsordning och att införa företagsmässiga styrinstrument i likhet med de som finns i andra medieföretag och i vanliga koncerner. Koncernsty- relsens ansvar bör vara att inom ramen för ett uppdrag grundat på pub- lic service-principcn säkerställa förutsättningarna för en rationell och konkurrenskraftig produktion av radio- och TV- program.

' Public service-uppdraget bör vara att med god tillgänglighet för stora och små publikgrupper ge mångfald genom heltäckande programutbud. Uppdraget bör särskilt understryka Sveriges Radios ansvar såsom den störste producenten av svensk kultur och koncernen bör ges ansvaret för att producera program för mindre såväl som stora och breda publik— grupper. Detta främjas genom en bred förankring i hela landet och ge— nom en unik regional och lokal produktion.

Som en konsekvens av detta övergripande uppdrag, bör sambandet mellan koncernens olika styrelser stärkas. Det bör åligga koncernstyrel- sen att självständigt dimensionera och tillsätta dotterbolagens styrelser. Avsikten är att utveckla en styrelsekultur som präglas av koneernge- mensamma intressen. Programverksamheten inom koncernen skall be- drivas med stor publicistisk självständighet och en långtgående decentra- lisering och delegering. När det gäller Sveriges Radios framtida ägar-

1 98

struktur, är ett brett ägande väsentligt som ett uttryck för företagets ställ- ning i allmänhetens tjänst.

Sveriges Radio—koncernen har för år 1991 för den avgil'tsfinansierade verksamheten tilldelats 2 845,1 milj. kr. i prislägct under andra halvåret 1988. Härav utgör 32,4 milj. kr. ersättning för kapitalkostnader och 109,7 milj. kr. för Radiotjänsts i Kiruna AB (RIKAB) verksamhet.

De medel som moderbolaget fördelat till programföretagen har un— der senare år delats upp i fasta och rörliga medel. De senare får inte an- vändas för att skapa nya fasta resurser i form av t. ex. tjänster eller loka— ler utan skall utnyttjas dels för programverksamheten, dels för kapital- kostnader. De rörliga medlen utgör år 1990 knappt 15 % av den totala budgetomslutningen.

På den fasta medelsramen ställs rationaliseringskrav. Under år 1991 motsvarar det sammanlagt 23,1 milj. kr. De frigjorda medlen tillförs re- spektive bolags rörliga medelsram.

Av följande sammanställning framgår fördelningen av medel för år 1991 (i milj. kr. i 1988 års prisnivå) mellan företagen i koncernen.

Tilldelat varav rörliga medel

Lokalradion 334.7 50,5 Riksradion 542,9 72,0 Televisionen 1 499,4 2409 Utbildningsradion 129,6 13,4 Moderbolaget 148.9 3,9 Radiotjänst i Kiruna 109,7 —

Summa 2 765,2 380,7

Anm. Vid bokslutet fördelas s.k. överavskrivningsmcdel om 79,9 milj.kr. på resp. bolag

8.3.3 Medelsbehov för år 1992

När det gäller uppbördst'erksamheten är RlKAlls huvuduppgift under 1990-talet att med tillämpning av gällande regelverk ta upp betalning av så många TV-avgifter som möjligt till rundradiorörelsens resultatkonto. Under 1990-talet kommer det att ställas stora krav på en fungerande uppbördsorganisation. Rutinerna för avgiftskontroll kommer att ses över. Bl.a. skall provisionsbaserad avgiftskontroll utredas.

Sveriges Radio betonar. liksom i tidigare anslagsframställningar, det angelägna i att lokalradions sändningar i stereo får en permanent lös-

ning. Frågan om riksdistribution av FM 4 i stereo önskar Sveriges Radio behandla när ställningstagande föreligger om radioverksamheten i en ny avtalsperiod.

Beträffande medelstilldelning har programföretagen redovisat sina be— hov för år 1992.

Lokalradion kommer att få kostnadsökningar, även med en verksam- het på nuvarande nivå, till följd av nya avtal med upphovsrättsorganisa- tioner. För att vidareutveckla lokalradions verksamhet och möta den ökade konkurrensen måste en stabil verksamhet på lZ-timmarsnivån under vardagar (i storstäderna 15 timmar) prioriteras. I nästa steg krävs resurser för motsvarande utbud sju dagar i veckan. Båda fallen förutsät- ter resurser för en nyhets—, service— och evenemangsbevakning på kvälls- tid.

Riksradion behöver resurser för att återställa verksamheten på den nivå som gällde för år 1989 innan en utveckling kan äga rum. För år 1992 prioriteras främst den egenproducerade levande musiken och ge- staltande program. Även minoritetsspråksverksamheten samt resurser avsedda att öka kvaliteten i P 25 nattsändningar utgör prioriterade områ- den.

Sveriges Television har ett behov av medelstillskott år 1992 för att kunna behålla en i förhållande till år 1991 oförändrad verksamhet. 1991 års verksamhet planeras på en nivå som innebär en underbalansering av budgeten. [för år 1992 kommer Sveriges Television att öka produktio- nen av svenska program, i synnerhet gestaltande produktion. Vidare har man för avsikt att bl.a. förstärka nyhetsrapporteringen, öka utläggning- arna och antalet externa medverkande samt öka sändningstiden.

Utbildningsradion redovisar ett medelsbehov för att kunna bedriva en oförändrad verksamhet. Behovet avser bl.a. kostnadsökningar i sam- band med en planerad flyttning till lokaler i Solna, en utbyggnad av den regionala verksamheten, produktion för gymnasieskolan, produktion på finska samt generella kvalitetsförbättringar.

RIKAB yrkar på ett medelstillskott på 5,5 milj. kr., som avser kost- nader för återanskaffning av teknisk utrustning. 1 övrigt planerar man en verksamhet inom samma ramar som hittills.

Moderbolaget räknar med ökade kostnader som en följd av under— hållsbehov och avskrivningskostnader inom fastighetsverksamheten. För koncernen i sin helhet konstateras vidare en generell urholkning av an- slaget som ett resultat av att SR-index under åren 1989 och 1990 inte till fullo kompenserat de faktiska kostnadsökningarna.

I enlighet med de överväganden som presenterats ovan, hemställer styrelsen för Sveriges Radio AB att koncernen för år 1992 erhåller en resursförstärkning om 262 milj. kr. (1989 års prisnivå).

Mcdclsbehovet för är 1992 blir därmed (i 1989 års prisläge) 3 324,1 milj. kr.

Sveriges Radio AB hemställer att ]. inriktningen av Sveriges Radio—koncernens verksamhet prövas en— ligt de förslag som bolagets styrelse redovisar,

2. Sveriges Radio-koncernen för den avgiftsfinansierade verksamhe— ten för år 1992 tilldelas 3 324 100 000 kr. i 1989 års genomsnittliga pris- nivå.

8.4. Radionämnden

Medelsanvisningen för radionämnden för innevarande budgetår uppgår till 2 724 000 kr. För budgetåret 1991/92 har nämnden i likhet med fö- regående budgetår inte beräknat någon besparing och redovisar inte hel- ler någon långtidsbedömning. Nämnden begär dels medel som gör det möjligt att behålla nuvarande personalresurser, dels kompensation för prisökningar och ökade lokalkostnader. Nämnden flyttade under våren 1990 till nya lokaler.

Radionämnden hemställer att 2 724 000 kr. jämte medel för pris- och lönekostnadsökningar och ökade lokalkostnader anvisas för nämndens verksamhet under bud- getåret 1991/92.

8.5. Televerket

Televerkets anslagsframställning utgår från att de medel som televerket anvisats för verksamhetsåret 1991, i enlighet med en skrivelse från ver— ket den 31 augusti 1990, inte skall behöva täcka kostnader för mervärde- skatt och att tilläggsmedel för 1991, i enlighet med samma skrivelse, har beviljats. De begärda medlen för verksamhetsåret 1992 anges i en för år 1991 uppskattad genomsnittlig kostnadsnivå, vartill skall läggas mer- värdeskatt om 23,46 %.

Inom hela rundradioområdet sker internationellt en snabb utveckling och många av dagens TV- och ljudradiosystem är under förändring. Ut- vecklingen kommer att accentueras under den närmaste femårsperio- den, bl.a. genom att fler digitala system introduceras inom hela kedjan från studio till mottagare.

Under de närmaste åren ökar satellitkapaciteten i Europa och det kommer troligen att etableras fler kanaler med en svensk och/eller skan- dinavisk målgrupp. Satelliterna förses med högre sändningseffekt, mot- tagningen förbättras och förenklas. En ökande andel enskilda hushåll kan därför förväntas skaffa egna antenner för mottagning av satellitsän- da TV-program.

I den hårdnande konkurrensen mellan programkanalerna blir troli- gen den tekniska kvaliteten ett viktigt konkurrensmedel i mitten av

1990-talet. Digital ljudradio för hushållen har redan börjat erbjudas som en satellittjänst och högupplösnings-TV ('I-IDTV) planeras att introduce- ras via satellit omkring eller strax efter 1990-talets mitt. För att Sveriges Radio—koncernen skall kunna konkurrera med bästa möjliga teknik är det viktigt att utvecklingsresurser avsätts för kvalitetsförbättringar via de markbundna rundradionäten.

I .judradio

Inom ILBU och ett av EGs tekniska liiureka-projekt pågår utveckling av ett digitalt ljudradiosystem för både markbunden sändning och satellit- sändning. Systemet skall kunna användas såväl i hem som i bil och ge hög mottagningskvalitet. Det bedöms troligt att systemet kan tas i bruk tidigast i mitten av 1990-talet. Televerket och Sveriges Radio deltar i ett antal internationella grupper som behandlar digital ljudradio. Under de närmaste åren planeras en ökning av utvecklingsinsatserna när det gäl- ler täckning, kanalantal, ljudkvalitet m.m.

Tele vision

Den viktigaste tekniska TV-frågan under 1990-talet kommer att vara HDTV. Det dröjer dock troligen till slutet av decenniet innan den nya tekniken slår igenom hos allmänheten. För överföring av full I-IDTV- kvalitet krävs sändningskanaler med större frekvensutrymme än nuva— rande mark- och satellitsändningskanalcr. Sändningssystem för IIDTV utvecklas emellertid även för att passa sändningskanaler med' mindre frekvensutrymme. Man eftersträvar därvid att få så få kvalitetsförluster som möjligt.

1 Japan och inom EG utvecklas HDTV-system för smalbandig satel- litsändning. Dessutom planeras runt om i världen markbundna HDTV- liknande system baserade på nuvarande marksända 'l'V-system. På längre sikt kommer att introduceras helt digital I-IDTV, som bät— tre kan förmedla den kvalitet som IlD'l'V-produktioner medger. Det dröjer dock troligen en bit in på 2000-talet innan helt digitala HDTV- system till hushållen etableras. Televerket och Sveriges Radio deltar i det internationella utvecklingsarbetet med digital HDTV. Insatserna bc— döms dock behöva ökas under åren 1991-1993. '

Programö verföring

Det pågår för närvarande en komplettering av befintliga länknät med digitala förbindelser. För att kunna prova och utvärdera komponenter i ett framtida digitalt rundradionät har försök genomförts under år 1990 i en pilotanläggning baserad på en 140 Mbit/s radiolänkförhindelse mel- lan Stockholm och Karlstad. Utvecklingen av bildöverföringssystem med hög grad av kompression förväntas medge att flera 'l'V-kanaler kan överföras på en 140 Mhit/s—l'örhindelse, vilket ger god ekonomi. Telever-

ket och Sveriges Radio deltar i det internationella arbetet kring en så- dan standard.

I framtiden kommer satellit att användas i större utsträckning för programinsamling i och med att mottagningssystemen blir mindre och billigare. Även det optiska fibernätets utbyggnad ger möjlighet till digi- tal högkvalitativ överföring. 'leleverket följer och deltar aktivt i utveck- lingen inom olika programöverföringstekniker för att på bästa sätt kun- na planera för utnyttjandet av dem med hänsyn till kvalitet och ekono- m|.

”Televerket har sedan länge uppdraget att svara för distributionen av Sve- riges Radio-konccrnens program samt programinsamling för koncer- nens behov. Mediemarknaden förändras nu snabbt. Antalet aktörer ökar och det sker en utveckling av distributions- och programinsamlingstek- niken som leder till alternativa överföringsformer. Både för Sveriges Radio-koncernen och televerket är det angeläget att relationerna mellan företagen baseras på affärsmässiga principer. Det är vidare uppenbart att televerkets tjänster inom rundradioområdet måste tillhandahållas olika användare på marknaden på ett konkurrensneutralt sätt.

Televerket och Sveriges Radio-koncernen utreder för närvarande for- merna för finansiering och styrning av televerkets verksamhet för kon- cernen. Televerket utgår i anslagsframställningen för år 1992 från nuva- rande förhållanden.

För verksamhetsåret 1990 har 165,4 milj. kr. anvisats för televerkets in- vesteringar i rundradioanläggningar.

I—"ör år 1991 har riksdagen anvisat 164,2 milj. kr. för investeringar i rundradioanläggningar. En ny, femårig investeringsplan har samtidigt fastställts. Televerket har också givits rätt att föra högst 10 milj. kr. mel- lan budgetåren 1991 och 1992 som ett förskott resp. tillgodohavande.

1 skrivelsen den 31 augusti 1990 har televerket begärt att regeringen skall jämka medelsanvisningen för år 1991 så att den exkl. mervärde- skatt uppgår till 148,8 milj. kr.

I skrivelsen den 11 december 1990 har televerket bl.a. hemställt om att verket medges rätt att fr.o.m. år 1991 göra omfördelningar mellan medel för investeringar och driftskostnader.

Dispositionen av medlen för år 1991 framgår av tabellen i det följan— de. Tabellen anger också kostnaden för beräknade investeringar under femårsperioden 1992— 1996. Beloppen för åren l99l— 1995 är beräkna- de i 1991 års kostnadsnivä.

Disposition av Beräknat investeringsmedcls- erhållna medel behov under femårsperioden för 1991 1992 1996 (milj.kr.) (milj.kr.. 1991 års kostnadsnivå)

1992 1993 1994 1995 1996 (1991 års kostnadsnivå)

Ljudradio 0,9 15,6 15,3 5,9 5.9 5.9 Television 62.4 59,3 50,0 50,5 50,5 50.5 Radiolänklinjcr och

OB-utrustning 64,7 63.1 56.1 59.7 59.7 59.7 Radiodrift- och rund-

radiocentralcr 16,3 6,3 11.9 11,8 11.8 11.8 Försvarsberedskap 4,5 4,5 4,5 4,5 4.5 4.5 Summa 148,8 148,8 137,8 132,4 132,4 132,4

Rundradionätet omfattar nu 55 större och ca 550 mindre sändarsta- tioner. De har stor betydelse även för andra radiokommunikationssys- tem. De nuvarande markbundna näten ger möjligheter till regionala och lokala sändningar samt mobil mottagning och har betydelse från be- redskapssynpunkt. De kommer därför att utgöra tyngdpunkten i den svenska rundradiodistributionen under lång tid framöver.

l.")e tyngre anläggningsdelarna, stationshus och master, har en mycket lång livslängd. Förutom normala underhålls- och kompletteringsåtgär— der behöver dock vissa kostnadskrävande åtgärder vidtas främst på vissa högmaster. Elektronikutrustningarna har en kortare livslängd. Under den kommande femårsperioden behöver återinvesteringarna i TV 1- sändarna slutföras och resterande I-"M-sändarutrustningar bytas. litt visst renoveringsbehov för TV 2-nätet behöver genomföras. Förbindelsenätets modernisering har påbörjats. Därvid sker en övergång till digitala över- föringsmetoder.

[.judradio

En viss fortsatt utbyggnad av mindre FM-stationer planeras för att ge bättre lokalradio— resp. stereomottagning i några återstående områden. Inom samtliga Iokalradioområden sker programdistribution till sän- darna i stereo. Inom vissa områden är stereosändningarna provisoriska men planeras bli permanenta senast år 1992. Sändarstationerna har i stor utsträckning fått modern FM-sändarutrustning i samband med

FM4-utbyggnaden för lokalradion. För de återstående större stationerna beräknas dessa återinvesteringar vara slutförda under år 1993.

Den digitala tilläggskanalen RDS är nu införd i sändarnäten för P 1 och P 3 samt på sändarna för lokalradio. Antalet RDS-försedda mottaga- re hos allmänheten (för närvarande nästan enbart hilradioapparater) är ca 60 000 och ökar med ca 5 000 per månad. Förutom s.k. fast märk- ning, som bl.a. används för att underlätta inställning av mottagare på önskat] programkanal. kan programrelaterad information sändas i såväl lokalradion som riksradion. I slutet av år 1991 sker reguljär märkning av trafikmeddelanden över samtliga lokalradioområden. Införandet av RDS i det återstående sändarnätet, för P 2, sker vid årskiftct 1991/92, när personsökningsljänslen MBS enligt äldre specifikation upphör.

Landets läng— och mellanvågsstationer är främst avsedda att ge täck- ning utanför landet och används i första hand för utlandsradions räk- ning. För att täcka områden på större avstånd från Sverige finns kort- vågsstationerna i Hörby och Karlsborg. Förberedelser för utbyte av sän- darna där pågår.

Motala Iångvågssändare modifierades år 1983 och täcker närområdet kring Sverige. Antalet lyssnare i detta område är dock i dag mycket litet. De två kvarvarande, ursprungliga antennmasterna är i dåligt skick och även andra anläggningsdelar behöver åtgärdas. Kostnaden för detta upp- går till ca 3 milj. kr. linligt televerkets och Sveriges Radios mening linns det inte tillräckliga skäl för en sådan satsning. Motala långvågssän- dare bör därför läggas ned senast vid utgången av år 1991. Behovet av driftsmedel minskar därmed fr.o.m. år 1992 med 1,1 milj. kr.

För utbyggnad under år 1992 erfordras 0,4 milj. kr. för uppförande av en kompletterande mindre lokalradiosändare. Äterinvesteringar av- seende främst äldre FM—sändare vid större stationer kräver 15,2 milj. kr.

'I 'ele vision

En fortsatt utbyggnad av mindre TV—stationer för förbättrad TV- täckning behövs. Det ärliga antalet nya stationer måste dock under de närmaste åren av prioriteringsskäl begränsas till ett tiotal.

Utbyggnaden för att förbättra regional-TV-täckningen följer den plan som beslutades av riksdagen våren 1987. Under år 1991 kommer den större sändarstationen i Motala att kompletteras för att täcka de södra delarna av Örebro län med Tvärsnytt-programmet. Vidare kommer de mindre stationerna i Båstad. Trosa. Norberg och Örkelljunga att förses med 'l'V-sändare för att åtgärda brister i regional-TV-täckningen. Ytterli- gare utbyggnader görs under åren 1992-1993 i enlighet med den fastlag- da planen.

Sex 'I'V-distrikt sänder för närvarande parvis gemensamma regional- 'l"V-program. 1-'.n eventuell delning så att kopplade distrikt i stället sän- der var sitt regional-'l'V-program ingår inte i den nu aktuella femårspla- nen för investeringar. Televerket förutsätter att verkets kostnader till följd av en eventuell delning i enlighet med riksdagens beslut (KrU

WS$/86:21 s. 38 f, rskr. 343) täcks av medel tilldelade Sveriges Radio AB.

vad gäller äterinvesteringar kommer den sista fjärdedelen av de stör- re TV l—sändarna att bytas ut under perioden 1992-1996. Även vissa an- tennanläggningar för TV 1 behöver bytas eller renoveras. Ett visst reno- veringsbehov föreligger även för TV 2-antennanläggningarna och för vis- sa TV 2-sändare. Vidare behöver förstärkningsåtgärder m. m. vidtas för att minska riskerna för masthaverier. l något fall måste en helt ny mast uppföras. Under år 1992 slutförs uppförandet av en ny högmast i Örn- sköldsvik.

Utbyggnad pågår av det digitala stereo/flerljudssystemet NICAM som riksdagen beslutade om våren 1989 (prop. 1988/89:129, KrU21, rskr. 311). Under år 1990 beräknas befolkningstäckningen uppgå till ca 75 %. För att ta emot stereoljud eller alternativa språkversioner krävs nya mottagare utrustade för digitalt ljud. Nuvarande TV-mottagare kan an- vändas som tidigare.

För är 1992 krävs 17,4 milj. kr. för anläggning av ett tiotal nya mind- re 'l'V-stationer, fortsatt förbättring av regional-TV-täckningen och ut- byggnaden för stereo/flerljud i TV. För återinvesteringar erfordras 41,9 milj. kr. för åtgärder avseende TV 1— och TV 2—sändare, TV— sändaran- tenner, master och reservkraftsanläggningar.

Förbindelsenät

Det fasta förbindelsenätel för programöverföring till sändarstationerna och för programinsamling består dels av ett radiolänknät, dels av förhyr- da kabelförbindelser. Därtill kommer transportabel utrustning.

Den ökade regionala programproduktionen ställer liksom stereo- sändningarna i lokalradion och televisionen större krav på program- överföringsresurserna samt ökade kvalitetskrav. Samtidigt måste omfat- tande återinvesteringar göras med digital teknik under den kommande tioårsperioden. Inledningsvis utökas överföringskapaciteten mellan Stockholm och Sundsvall samt mellan Stockholm och Norrköping. Därefter aktualiseras under perioden förbindelser mot Göteborg (via Norrköping), Luleå och Malmö. Vidare har åtgärder planerats inom femårsperioden för att öka flexibiliteten i programförbindelscnätet.

Verksamheten med överföringar från temporära produktionsplatser (OB) kan utvecklas och effektiviseras ytterligare. Att tillämpa satellittek- nik ger många fördelar. Två transportabla jordstationcr för överföring via satellit har anskaffats och ytterligare anskaffning för överföring via satellit planeras under femårsperioden. Åtgärder för att öka antalet för- beredda inmatningspunkter i det fasta rundradiolänknätet liksom möj- ligheterna till fjärrstyrning genomförs under perioden. Vidare behöver föl-sliten utrustning för ()B- verksamheten ersättas med ny utrustning och det mobila systemet för ljudprograminsamling (lll-) behöver kom- pletteras med ytterligare terminaler.

Utbyggnaden av programförbindelser och Off-utrustning beräknas kosta 21,0 milj. kr. under år 1002. Återinvcsteringar kräver 42,1 milj. kr.

Radiodriftcemralcr och rundradioccntraler

li-Zn genomgripande ombyggnad och modernisering av Kaknåsanlägg- ningen slutförs under är 1002. Den regionala rundradiocentralsfunktio- nen kräver också modernisering och anpassning till den digitala miljön och det ökade behovet av fjärrkontroll. Även de sex radiodrifteentraler- na. varifrån bl.a. huvuddelen av alla rundradioanläggningar Övervakas, behöver moderniseras. Installationen av ett nytt övervaknings- och styr- system pågår under hela femårsperioden.

Under år 1002 krävs 3,1 milj. kr. för utbyggnad och 3,2 milj. kr. för återinve'Steringar. Moderniseringen avser Kaknäsanläggningen samt re- gionala rundradiocentraler. '

lf'örsvarsberedskapsåtgärder

Planeringen för rundradions försvarsberedskap omfattar för femårspe- rioden utbyggnad av krigsskyddsanordningar vid radiostationer, åtgärder för lokalradioverksamheten i krig, modernisering och komplettering av krigsuppehållsplatserna för rundradiocentraler och radiodrifteentraler samt anskaffning och återinvestering av transportabla radiolänkar och master, IfM-sändare och TV-sändare. Under år 1002 behövs 4,5 milj. kr.

Verksamheten t.o.m. år 199]

För verksamhetsåret 1000 har televerket tilldelats 288!» milj.kr. av av— giftsmedel för programdistribution och programinsamling. För verk- samhetsåret 1001 har 3I(1,4 milj. kr. anvisats. Televerket har samtidigt fått möjlighet att föra 5,1) milj. kr. mellan åren 1001 och 1002 såsom till- godohavande resp. skuld.

Televerket har i de tidigare nämnda skrivelserna den 31 augusti och den 11 december 1001") begärt att regeringen skall jämka medelsanvis- ningen för år 1001 så att den exkl. mervärdeskatt uppgår till 32531 milj. kr. och att verket övergångsvis skall få omfördela medlen för investe— ringar och driftskostnader.

Under år 1080 var drifttiden för I'M-näten drygt 32 801) timmar. Ök- ningen från föregående år var drygt 1 out) timmar. 1')rit'ttiden för 'l'V- nälen, inkl. testbildssändning, var år 1080 knappt 0 0110 timmar, vilket innebär en ökning med ca 751) timmar.

Avbrottsstatistiken för rumlradions distributionsnät visar att antalet fel och störningar totalt sett har minskat under senare år. I-"örbiittringen är i huvudsak resultat av pågående återinvesteringar i sändarnätet.

Verksamheten åren 1992 -— 1994

För verksamhetsåret 1002 beräknas driftskostnaderna uppgå till sam- manlagt 332,8 milj_ kr. i 1091 års kostnadsnivä. Beräkningen utgår från den justerade medelsnivå för år 1901 som televerket i särskild skrivelse begärt att regeringen skall fastställa. ] jämförelse med denna nivå beräk- nas en volymökning om 1 % motsvarande normal expansion.

Intäkterna för mobilsökning har alltsedan budgetåret 1070/80 varit en av utgångspunkterna vid fastställandet av televerkets medelstilldel- ning. Personsökningstjänsten MBS enligt äldre specifikation, vilken sänts över FM 2-sändarna. läggs ned vid årskiftet 1001/02. Detta medför ett årligt intäktsbortfall av 3,8 milj. kr. Eftersom Sveriges Riksradio till följd av mobilsökningen över FM 2- nätet utan kostnad kunnat utvidga sin verksamhet med nattsändningar i P2 behövs 1,1 milj_ kr. av det nämnda beloppet för att fortsätta med nattsändningarna. Televerket och Sveriges Radio föreslår att finansieringen i detta fall sker med de medel som frigörs genom nedläggningen av Motala långvågssändare. Merkost- naden reduceras därmed till 2,7 milj. kr. Dessa merkostnader har med- räknats i det nämnda totalbeloppet.

Medel till televerkets 'l'V-avgiftsfinaniserade verksamhet anvisas och ut- betalas i ett prognostiserat prisläge för budgetåret i fråga. Kostnadskom— pensationen har ijämförelse med den faktiska kostnadsutvecklingen un— der senare år varit jämförelsevis låg. vilket hänger samman med svårig- heterna att bedöma den långt i förväg. Denna urholkning innebär att te- leverket inte på ett nöjaktigt sätt kan fullgöra sitt uppdrag.

Televerket anser att en annan princip för kostnadskompensation, som är bättre anpassad till den reella kostnadsutvecklingen, måste infö- ras. 1—Ln indexanknuten kompensation av den typ som Sveriges Radio- koncernen får, bör enligt verket användas för de medel som verket dis— pOHCl'ZH'.

Mot denna bakgrund har televerket inte räknat upp de begärda med- len till l002 års kostnadsnivä.

'leleverket hemställer att

1. televerkets förslag till förlängning av utbyggnadsplanen för televisions— och ljudradioanläggningar godkänns.

2. televerket för uppförande av tclevisions- och ljudradioanläggning- ar för distribution av Sveriges Radios program för verksamhetsåret 1002 anvisas investeringsmedel om 148,8 milj. kr. llärtill kommer kostnader för mervärdeskatt,

3. televerket för uppförande av televisions- och ljudradioanläggning- ar för distribution av Sveriges Radios program för verksamhetsåret 1003 beviljas ett beställningsbemyndigande om 30 milj. kr.,

4. televerket ges rätt att vid behov få utnyttja upp till 10 milj. kr. av nästkommande verksamhetsårs medgivna förbrukning av investerings- medel för att avbalansera det löpande årets förbrukning samt rätt att in- till lt) milj. kr. få utnyttja under ett verksamhetsår icke ianspråktagna investeringsmedel under det nästkommande verksamhetsåret,

5. för televerkets andel i rundradiorörelsens driftskostnader under verksamhetsåret 1002 få ta i anspråk ett belopp om 3328 milj. kr. ”är- till kommer kostnader för mervärdeskatt,

6. televerket ges rätt att vid behov få utnyttja upp till 5 milj. kr. av nästkommande verksamhetsårs medgivna förbrukning av driftsmedel för att avbalansera det löpande årets förbrukning samt rätt att intill 5 milj. kr. få utnyttja under ett verksamhetsår icke ianspråktagna driftsmedel under det nästkommande verksamhetsåret,

7. principen för kostnadskompensation för investerings- och drifts- medel förändras i enlighet med televerkets förslag.

8.6. TV-avgifter m.m.

Sveriges Radio AB har ansvaret för rundradiorörelsens fmansiella sam- ordning. Ansvaret omfattar tre huvudområden, nämligen ansvaret för förvaltningen av 'I'V-avgiftsmedcl, ansvaret för bedömningen av rundra- diorörelsens kostnads- och intäktsutveckling samt ansvaret för bedöm- ningen av avgiftsuttagcts storlek på kort och lång sikt.

Moderbolaget menar att det finansiella samordningsansvaret begrän— sas av att riksgäldskontoret. enligt avtalet mellan staten och Sveriges Ra— dio A11, är den enda accepterade kreditgivaren resp. likviditetsplacera- ren av medlen på rundradiokontot. Man anser att ett fullständigt finan- siellt ansvar med fri placeringsrätt av tillfällig överskottslikviditet inte hade begränsat avkastningsmöjligheterna på det sätt som skedde år 1080.

Riksdagen fattar årligen beslut om medelstilldelningen till Sveriges Radio-koncernen och om en kostnadskompensation enligt SR—index, som är ett kombinerat pris— och löneindex som statistiska centralbyrån beräknar varje månad.

Sveriges Radio redovisar utvecklingen av SR-index fr.o.m. budgetåret 1084/85 jämfört med koncernens interna kostnadsutveckling och konsu- mentprisförändringarna (KPI) under samma period. År 1080 ökade SR- index med 7,1 %. Samtidigt ökade koncernens interna kostnader med 8,3 %. Skillnaden (1,2 %-cnheter) motsvarar en urholkning av tillgäng- liga medel med 35 milj. kr. och beror huvudsakligen på stigande kost- nader för Iöner och programinköp som följt av den skärpta konkurren— sen. 1.)en allt mer konkurrenspräglade utvecklingen på medieområdet kommer enligt moderbolaget sannolikt att pressa upp priserna ytterliga- re. En prognos för år 1000 tyder på en differens på närmare 2 %- enheter, vilket skulle motsvara 65 milj. kr. Ökningen av KPI har under senare år varit lägre än för SR-index, men Sveriges Radio beräknar att KPI kommer att öka mer än SR-index under år 1000.

Riksdagen fattar också beslut om 'l'V-avgiftens storlek. Avgiften är Sveriges Radio-koncernens huvudsakliga finansieringskälla. Den 1 juli 1000 höjdes avgiften med 80 kr. till I 164 kr. per år. Intäkterna bestäms av nivån på avgiften och antalet betalare.

'l'V—avgiften har ökat med 138 kr. i fast penningvärde sedan år 1085. Det motsvarar en genomsnittlig årlig ökning med 20 kr. i 1080 års pris- nivå. Ökningen har varit för tåg för att helt täcka rundradiorörelsens kostnader.

Det sammanlagda antalet "TV-mottagare kan uppskattas till 3 ()50 300. Av dessa står hushållen för 3 450 000 medan enskilda firmor, offentliga myndigheter och övriga juridiska personer står för återstoden. Antalet registrerade 'I'V—avgifter hos RIKAB uppgick till knappt 3 330 (100 i april 1000. litt huvudmål är att uppnå 3,40 miljoner mottagaravgiftcr. Av mycket stor betydelse för att minska avgiftsskolket är RIKAst möj- ligheter att samköra olika typer av befolknings- och företagsregister med register över TV-innehavare.

På rundradiokontot redovisas rundradions samlade kostnader och in- täkter. Resultatet i rörelsen har varit positivt sedan budgetåret 108()/87, med undantag för budgetåret 1087/88. Trots detta har saldot i rundra- diokontot varit negativt under hela perioden. [)et är ett kraftigt under- skott från budgetåret 1085/86 som ännu inte återhämtats. 1 1088 års budgetproposition var målsättningen för de närmaste årens utveckling av 'l'V-avgiften att saldot i rundradiokontot skulle vara positivt år 1000. Saldot kommer dock att vara negativt (- [04,3 milj_ kr.) vid en beräknad förändring av SR-indcx på 8 % och med 3.30 miljoner 'I'V-avgifts— betalare.

För år 1001 kommer rundradiokontot, vid en inflationsnivå (och därmed sammanhängande SR-index) på () %, inte ens med 3,40 miljo- ner avgiftsbetalare att visa positivt resultat med nuvarande 'I'V-avgift.

Sveriges Radio AI) gör bedömningen att en höjning av TV-avgiftcn med 144 kr. (till 1 308 kr.) den I juli 1001 torde vara nödvändig för att nollställa rundradiokontot. Detta under förutsättning att inflationen blir högst () % samtidigt som antalet avgiftsbetalare är 3,30 miljoner, eller att inflationen blir 7 % och antalet avgiftsbetalare 3,33 miljoner.

Det sammanlagda resursbehovet för perioden 1002.—1005 har ovan beräknats till 785 milj. kr., vilket motsvarar ett medelstillskott för Sveri— ges Radio—koncernen på 262 milj. kr. år 1002. Det betyder att 'I'V— avgiften behöver höjas med 00 kr. år 1002. 'I'illsammans med den före- slagna höjningen på 144 kr. år 1001, skulle 'I'V—avgiften därmed komma att uppgå till knappt 1 400 kr.

Härutöver kommer att riksdagens beslut om mervärdeskatt (prop. 1080/00;11 1, SkU 31, rskr. 357) avseende televerkets rundradioverksam— het kommer att medföra ett ökat medelsbehov från televerkets sida. Om detta skall täckas av rundradiokontot kommer även intäkterna att behö— va ökas.

8.7. Föredragandens överväganden

Mina förslag om medelsanvisning till Sveriges Radio AB tar sin utgångs- punkt i vad jag tidigare har anfört om finansiering av rundradioverk- samheten (se avsnitt 6.3). Förslagen innebär dels en uppskrivning av den medelsram som koncernen tilldelats för 1001, dels ett resurstillskott om 150 milj.kr. Sveriges Radio AB bör sammantaget för år 1002 anvisas 3210,5 milj.kr. i 1080 års prisläge för koncernens drifts-, investerings— och kapitalkostnader.

Byggnadsinvesteringarna enligt den investeringsplan som redovisades i 1080 års proposition (s. 01) beräknas för år 1002 inte innebära några nya investeringskostnader. Merkostnader för radio- och 'I'V-huset i Öre- bro medför dock en utgift för Sveriges Radio om ca 3,3 milj.kr. Jag har vid min medelsberäkning tagit hänsyn till byggkostnadsutfallet under ti- digare år. Sammanlagt har jag räknat med 51,1 milj.kr. i kapitalkostna- der för år 1002. Inför den nya avtalsperioden bör Sveriges Radio, som jag tidigare nämnt, ange hur en övergång kan ske till en modell för me- delsberäkningar där kapitalkostnader inte behöver särredovisas.

Riksdagen har i samband med beslut om tilläggsbudget lI (prop. 1087/88:125 bil. 5, KrU 23, rskr. 287) bemyndigat regeringen att ställa särskilda medel till Sveriges Radios AB förfogande för utbildningsra- dions programverksamhet i samband med särskilt angelägen fortbild- ning av skolans personal. Med stöd av bemyndigandet tilldelade rege- ringen under år 1000 av allmänna medel 2,5 milj.kr. för nämnda verk- samhet.

Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) har för åren 1000 och 1001, ut- över ordinarie medelstilldelning, anvisats 3.8 resp 4.0 milj.kr. för sär- skilda insatser i syfte att öka antalet 'I'V-avgifter (prop. 1080/00125 bil. 7, KrU 11. rskr. 82). För år 1000 inriktades dessa insatser mot juridiska personer. Under år 1001 är målgruppen sådana kategorier av hushåll där avgiftsskolket erfarenhetsmässigt är störst. RIKAB har i en delrap- port redovisat att marknadsföringsåtgärderna under år 1000 resulterat i en ärlig intäktsökning med ca 4,6 milj.kr. Slutlig redovisning skall läm- nas till regeringen före den I mars 1002.

Jag har tidigare anfört (prop. 1088/80:120, KrU 21, rskr. 311) att me- dclstilldelningen till RIKAB, i avvaktan på att verksamheten skall stabi- liseras, bör redovisas särskilt. Enligt min mening har verksamheten nu funnit sina former. Det är naturligt att Sveriges Radio-företagen, som genom dotterbolaget RIKAB anförtrotts ansvaret för uppbörd och kon- troll av 'l'V-avgiftcr, i fortsättningen också får ansvara för hur mycket re- surser som bör avdelas för denna verksamhet. Bedömningen av vilka in- satser som fortsättningsvis bör göras för att komma till rätta med dem som skolkar från 'I'V-avgift görs enligt min mening bäst inom Sveriges Radio-företagen. För 1002 bör därför medelstilldelningen till Sveriges

Radio-koncernen inte innefatta någon särskild medelsanvisning för RIKAB.

Den ökade friheten i detta avseende bör dock för regeringens och riksdagens information paras med en fortsatt redovisning av RIKABs medelsanvändning. Jag utgår från att insatser för att öka antalet 'I'V- avgiftsbetalare och uppnådda resultat därvid kommer att bli belysta. Om denna ordning skulle visa sig vara mindre ändamålsenlig anser jag att andra styrmodeller bör prövas.

Moderbolaget har enligt regeringens anvisningar redovisat en verk- samhetsplan för perioden 1001—1005 för Sveriges Radio-koncernens försvarsberedskap. Planen följer de riktlinjer som angavs i den proposi- tion om säkerhetspolitikcn och totalförsvaret (prop. 1081/82: 102 bil. 7, I-"öU 18, rskr. 374) som, vad beträffar Sveriges Radio-koncernens verk- samhet, antogs av riksdagen våren 1082 och som alltjämt gäller (jfr prop. 1086/87: 05 bil. 7, FöU ll, rskr. 310). I medelsberäkningarna för den avgiftsfinansierade radio- och "TV-verksamheten har hänsyn tagits till kost nader för beredskapsåtgärder.

Hänvisningar till S8-7-1

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 10

Vid min medelsberäkning för radionämndens verksamhet under bud— getåret 1001/02 har jag som tidigare tagit hänsyn till kända löneökningar och till prisutvecklingen.

För att radionämnden skall kunna fullgöra sin nya uppgift att gran- ska reklam-'I'V-företagets sändningar bör som jag redovisat i det föregå- ende (se avsnitt 4.10) nämnden få ökade medel. för det första halvåret 1002 bör därför radionämnden erhålla ett medelstillskott för löner och vissa l'örvaltningskostnader om 430 000 kr., varav 80 000 är avsedda för engångsändamål. .

Medelsanvisningen för budgetåret 1001!02 bör uppgå till 3 083 000 kr. Därav utgör medlen för Iöne- och arvodeskostnader högst 2 705 000 kr. och medlen för lokalkostnader 715 000 kr.

Hänvisningar till S8-7-2

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 10

De nya reglerna för mervärdeskatt innebär bl.a. att teletjänster skall vara skattepliktiga, vilket medför ökade kostnader för televerket för utsänd— ning m.m. av Sveriges Radios program. Regeringen föreslår nu på tilläggsbudget 11 för innevarande budgetår att televerket till följd av detta bör tilldelas ytterligare medel. Mina förslag i det följande utgår från att riksdagen bifaller dessa förslag.

De riktlinjer jag tidigare redogjort för gällande ny finansieringsord- ning för programinsamling och utsändning (se avsnitt 7.2) innebär att år 1002 blir det sista året för vilket riksdagen behöver fatta beslut om medelstilldelning till televerket och ta ställning till en femårig plan för investeringar i rundradioanläggningar. Jag förutsätter emellertid att in- vesteringsverksamheten kommer att fortsätta efter i huvudsak de riktlin- jer som riksdagen tidigare ställt sig bakom.

1-"ör år 1002 har jag beräknat investeringsnivån till 187,4 milj.kr. i 1002 års beräknade prisnivå. Jag har därvid tagit hänsyn till den sänk- ning av mervärdeskattcn som sker fr.o.m. den 1 januari 1002.

Tidigare år har televerket medgivits ett bestållningsbemyndigande om 30 milj.kr. avseende investeringsändamål samt att som skuld resp. tillgodohavandc föra högst 10 milj.kr. av lnvesteringsmedlen mellan det verksamhetsår som medelsanvisningen avser och det därpå följande året. På tilläggsbudget II föreslås denna s.k. sluss mellan åren 1001 och 1002 få uppgå till 11 milj.kr.

De riktlinjer jag tidigare har redovisat angående ny f'inansicringsord- ning för utsändning m.m. av Sveriges Radio-företagens program gör att bcmyndiganden med räckvidd efter 1002 års utgång ter sig mindre ända- målsenliga. Jag utgår emellertid från att det går finna (")vergångslt'isning- ar för behoven av att kunna göra långsiktiga beställningar av utrustning m.m. eller att i kostnadsutjämnande syfte föra medel mellan verksam- hetsär.

De övergångslösningar som behöver övervägas för det fall att den nya finansieringsordningen träder i kraft under verksamhetsåret 1002 är av ett annat slag. Till dessa avser jag att återkomma i 1002 års proposition.

Vid mina beräkningar av medel för år 1002 för televerkets driftskost- nader har jag, när det gäller programinsamling och utsändning tagit hänsyn till riksdagens tidigare beslut angående åtgärder för bättre regional-'I'V-täckning m.m. (jfr. prop. 1086/871100 bil. 10, KrUll, rskr 107). Jag har även räknat med en viss volymökning samt att mervärde- skattcn sänks fr.o.m. den 1 januari 1002. Jag har inget att erinra mot planerna att lägga ned Motala Iångvågssändare. Bortfallet av intäkter från mobilsökningstjänsten innebär att 2,7 milj. kr. får täckas på annat sätt än genom ökad medelstilldelning. För övrigt erinrar jag om den princip som sedan länge gällt för täckning av televerkets kostnader vid förändringar initierade av ett Sveriges Radio-företag.

Sammantaget bör medelsanvisningen för televerkets driftskostnader för år 1002 uppgå till 416,4 milj.kr. i 1002 års beräknade prisnivå.

Vad jag tidigare har anfört om övergångsregler och behovet av att i kostnadsutjämnande syfte kunna föra medel mellan verksamhetsår gäl- ler även för driftsmedlen.

I samband med mina förslag på tilläggsbudget II (prop. 1000/01:125 bil. t)) har jag redovisat att televerket numera tillämpar nya budgeterings— och redovisningsprinciper som påverkar fördelningen mellan drifts- och investeringsmedel. Detta innebär att de medelsanvis- ningar avseende år 1002 som jag nyss redovisat inte kommer att vara rättvisande. liftersom år 1002 kommer att bli det sista året med hittills- varande ordning för medelsanvisning och i avvaktan på att televerkets nya budgeterings- och redovisningsprincipcr stabiliseras bör regeringen senast efter 1002 års utgång pröva om mcdelsanvändningen kan anses ha varit förenlig med utgångspunkterna för mina beräkningar. I konse- kvens härmed bör regeringen ges rätt att omfördela de för år 1002 anvi- sade medlcn för investerings— och driftskostnader.

Hänvisningar till S8-7-3

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 10

Mina förslag till medelstilldelning för den med 'l'V-avgifter finansierade radio- och 'I'V-verksamhcten under år 1002 för Sveriges Radio- konccrnens och televerkets det samt för budgetåret 1001/02 för radio— nämndens det framgår av följande sammanställning. Beloppen anges i milj.kr.

Beräknat för Förslag för 1000/01 1001 1001/02 1002 Sveriges Radio Investerings- och driftskostnader 2 845,1| 3210.5-' Radionämnden 2,724-l 3,083"1 Televerket Invcsteringskostnader lt)4,25 7 187,41'] Driftskostnader 310,45 ** 41(),4h

' Prisläge 1088 3 I'risläge 1080 3 Prislägc 1088/80 "* I'risläge 1080/00

5 I'risläge 1001 ** I'risläge 1002 7 Ytterligare It),5 milj.kr. föreslås på tilläggsbudget II 3 Ytterligare 78,5 milj.kr. föreslås på tilläggsbudget II

1 prop. 1085/86: 00 om Sveriges Radios verksamhet m.m. redovisade jag som min uppfattning att en successiv återuppbyggnad av radiofon— den, dvs. den dåvarande motsvarigheten till det nuvarande rundradio- kontot, vorc lämplig. Vid utgången av december år 1000 var underskot- tet på kontot ca 112 milj.kr.

De faktorer som är avgörande för behållningen på rundradiokontot är dels storleken på Sveriges Radios kompensationsindex, dels antalet 'I'V-avgiftsbctalarc. vilket vid slutet av år 1000 var ca 3 310 000. 1 sam- manhanget kan nämnas att en ökning av index med 1 procentenhet motsvarar i runda tal en merkostnad för rundradiokontot på 30 milj.kr. För år 1001 innebär även mina förslag om tilläggsmedel på tilläggsbud- get 11, bl.a. med anledning av att teletjänster blivit mervärdeskatteplikt- iga. en ökad belastning på ru ndradiokontol.

Vid mina bedömingar av 'l'V—avgiflsutvecklingen under de närmaste åren har jag utgått från möjligheten av att en reklam-'I'V—kanal kan komma att betala en koncessionsavgift till staten, vilket skulle resultera i en intäkt till rundradiokontot. Jag har också arbetat med förutsättning- en att Sveriges Radios kompensationsindcx, vilket ät konstruerat för att återspegla kostnadsutvecklingen för Sveriges Radios verksamhet. under åren l99| och 1002 inte överstiger 7 resp. 5 %. Därutöver har jag haft som riktmärke att underskottet på rumlradiokontot successivt bör kun- na arbetas in under de närmaste åren. Sedan underskottet hämtats in bör justeringarna av 'I'V-avgiften under en period kunna bli lägre än de årliga förändringarna av Sveriges Radios kompensationsindex.

[ likhet med vad jag tidigare har anfört om anpassning av avtalspe- rioderna till Sveriges Radios verksamhetsår bör även tidpunkterna för justering av 'l'V—avgiftsnivån ändras från den 1 juli varje år till den 1 ja— nuari. Som en övergångslösning hör riksdagen nu ta ställning till två ändringar av 'l'V-avgiftsnivån för att täcka ökade kostnader till följd av indexutvecklingen och för att minska underskottet på rundradiokontot.

Jag föreslår därför dels en höjning av 'l'V-avgiften med 72 kr. (0,2 %) till I 230 kr. per år fr.o.m. den I juli [()(ll, dels en höjning med 84 kr. (6,8 %) till | 320 kr. per år fr.o.m. den I januari 1002. Avgiften för en tremånadersperiod blir därmed 309 kr. resp. 330 kr. för närvarande är avgiften ! I()4 kr. per år eller 291 kr. för tre månader.

Mina förslag rörande 'l'V-avgiften förutsätter att lagen (IOXUAI) om 'l'V-avgifl ändras. l—"örs'lag härtill har upprättats inom utbildningsdepartc- mentet

lagförslaget rör i och för sig ett sådant ämne som avses i 8 kap. lx & andra stycket regeringsformen. linligt min mening är emellertid lagänd- ringen av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande inte behöver inhäm-

las.

Prop. ”Nf)/() ! : l4()

9. Specialmotivering till lagförslagen i avsnitt Prov. 1990/912149 4.12

9.1. Förslaget till lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Som har nämnts tidigare (se avsnitt 4.l.l) har det på grund av lagrrådets synpunkter i lagtekniskt hänseende ansetts vara att föredra att direkt i radiolagen reglera vad som bör gälla om annonstiden i televisionen framför att utforma en särskild lag om detta. Propositionsförslaget inne— bär därför att radiolagen tillförs ett antal paragrafer (8—16 55). Dessa be- stämmelser kommer enbart att ha betydelse för det reklamfinansierade ”FV-företaget.

[ dag föregås ingen paragraf i radiolagen av någon rubrik. Det nya avsnittet bör föregås av rubriken "Annonser som sänds under annonstid i televisionen". På grund härav är det motiverat att rubriker även sätts in före vissa andra paragrafer.

Definitioner

l 5 I denna lag förstås med

r a d i o s å n d n i n g : ljud, bildeller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad le- dare.

r u n d r a d io s ä nd n i n g : radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen

t r ä (1 s å n d n i n g: ljud bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt an- ordnad ledare

s ä n d a r e : anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare),

m 0 t t a g a r e : anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,

r ad i o p r 0 g r 3 m : radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än,

utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, vä- derlek, nyheter eller dylikt,

r e k l a m : ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidka- res avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

a n n o n s t i d i t e I 6 v i s i o n e n. sändningstid [ televisionen som inleds och avslutas av en särskild ljud— och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på upp- drag av undra. Definitionerna av reklam och annonstid [ televisionen är nya. Vad som förstås med dessa uttryck har utvecklats tidigare (se avsnitten 4.2.2 och 4.2.3).

Med reklam förstås i detta sammanhang ett visst radioprogram. Som exempel på reklam i radio och TV har nämnts de uppgifter som kan fö-

2lb

rekomma i anslutning till Sveriges Utbildningsradios program om hur lyssnare och tittare kan beställa kursböcker och liknande. Även om uppgifter av detta slag ingår som en del i ett längre program, kan själva reklamen också anses utgöra ett särskilt radioprogram.

Reklambegreppet får betydelse för alla företag som är programföretag i radiolagens mening, även t.ex. Sveriges Riksradio AB som bara sänder ljudradioprogram.

Som har nämnts tidigare förekommer i dag i radiolagen och pro- gramföretagens avtal med staten uttrycket "kommersiell reklam"; det heter i avtalen att ett programföretag inte mot vederlag fär medge kom- mersiell reklam i program eller programinslag. För de icke reklamfi- nansierade programföretagen bör detta i fortsättningen motsvaras av att företaget inte får sända "reklam" mot vederlag, se ändringsförslaget i fråga om 7 & radiolagen.

Uttrycket "kommersiell reklam" finns förutom i radiolagen i närra— diolagen (1982z459) och lagen (l985:677) om lokala kabelsändningar (kabellagen).

Kommersiell reklam får inte sändas i närradio (10 5 första stycket närradiolagen). Ett tillstånd att bedriva s.k. egensändningar i kabel kan återkallas, om tillståndshavaren har medgett kommersiell reklam i sänd— ningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksamhet i dessa (23 å andra stycket 1 kabellagen).

De nu berörda reglerna påverkas inte av den nya reklamdefmitionen i radiolagen.

Med uttrycket annonstid i televisionen förstås sändningstid i televisio- nen som inleds och avslutas av "en särskild ljud- och bildsignatur" som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.

l')en särskilda ljud- och bildsignaturen bör bestå av en försignatur och en eftersignatur. Försignaturen bör förmedla budskapet: "Nu sänds annonser." Av eftersignaturen bör framgå: ”Nu är det slut på annonser- na." I praktiken bör det hela kunna te sig ungefär som på biografer när det visas reklamfilm som förspel till den aktuella långfilmen.

l den nya 14 å föreskrivs att annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle inte får understiga en minut, sedan sändningstiden för den sär- skilda Ijud- och bildsignaturen har frånräknats. Sändningstiden för den- na regleras inte närmare.

Programföretags sändningsrätt m.m.

5 5 För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning krävs tillstånd av regeringen.

För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till- stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och när fler än 100 bostäder.

'l'illstånd ges för viss tid. Varje innehavare av tillstånd enligt första eller andra stycket (programft'iretag) avgör ensam vad som skall förekomma i en sändning

som företaget anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall programfö- Prop. 1990/911149 retaget iaktta föreskrifterna i 6 och 7 55 samt 17 5 andra stycket. ! fråga om vad som sänds under annonstid i televisionen skall programföretaget också iaktta föreskrifterna [ 8- 15 55. Regeln i tredje stycket är ny. Den innebär emellertid inte någon ändring i förhållande till hur det hittills har varit i praktiken. Det får emellertid anses vara lämpligt att det uttryckligen anges att ett sändningstillstånd skall vara tidsbegränsat.

Genom det nya tredje stycket kommer nuvarande tredje stycke att bilda paragrafens fjärde stycke.

Fjärde stycket har ändrats framför allt med hänsyn till de nya regler- na om sådana annonser som sänds under annonstid i televisionen.

6.5

Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 5 första eller andra stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vid- sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.

Pro ramföretaget får inte [ programverksamheten mot vederlag eller an- nars pa ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Programföreta- get far dock i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller del- vis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.

Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Föreskrifterna i !örsta och andra styckena gäller inte vad som sänds un- der annonstid [ te evisionen eller annonser och liknande meddelanden i sökbar text-'l'V.

Andra stycket

Det förhållandet att även ett helt eller huvudsakligen reklamfinansierat ”TV-företag bör vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och sak— ligt har behandlats tidigare (se avsnitt 4.3.1). Kraven på opartiskhet och saklighet gäller dock inte för sådana annonser som sänds under annons- tid i televisionen (se det nya fjärde stycket).

Som har framhållits tidigare kommer kravet på opartiskhet i fråga om själva programverksamheten att ha samma innebörd för ett reklam— TV-företag som detta krav har i dag för Sveriges Television och övriga programföretag inom Sveriges Radio-koncernen. ] själva programverk- samheten bör således även reklam-'fV-företaget vara försiktigt med att sända inslag som kan uppfattas som ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

Skälen för att komplettera opartiskhetskravet med regeln i första me- ningen har redovisats tidigare (se avsnitt 4.9.1).

Andra meningen är ett undantag från såväl sistnämnda regel som kravet på opartiskhet. Regeln innebär att ett programföretag i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Bakgrunden har angetts i avsnitt 4.9.2. Som har nämnts där är syftet att göra det möjligt för programföretaget att, där sponsorfinansiering har förekommit. lämna sponsorsmeddclande

utan att detta skall anses strida mot företagets skyldigheter i program- verksamheten.

Tredje stycket

Den s.k. demokratibestämmelsen, som nu står i o &" andra stycket, har formulerats om. Skälen för att ändra bestämmelsen har behandlats tidi- gare (se avsnitt 4.9.3).

Fjärde stycket

Vad som föreskrivs i detta stycke har behandlats tidigare (se avsnitt 4.8).

75

Övriga villkor för programföretagets sändnirtgsrätt skall tas in i ett avtal mellan regeringen och företaget. I detta avtal får det bestantmas om skyl- dighet för programföretaget att.

1. sända genmälen och beriktiganden,

2. i program verksamheten respektera den enskildes privatliv,

3. sända ett mångsidigt programutbud,

4. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft rtär det gäller programmens ämnen och utformning samt ttden för sändning av programmen, _ __

5. på begäran av myndighet sända meddelande till allmanheten, och att

6. sända redogörelse som avses i 17 5 andra stycket. I avtalet får det också bestämmas om skyldighet för programföretaget att

I. inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis,

2. endast under annonstid i televisionen sända reklam mot vederlag el- ler progrant mot betalning, och att

3._ om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna ttppgtft om vem bidragsgivaren är. Paragrafen har brutits ut ur vad som i dag är o & tredje stycket. Enligt första stycket första meningen skall det i ett avtal mellan rege- ringen och programföretaget tas in de villkor för sändningsrätten som inte anges i 6 5.

Genom vad som i övrigt föreskrivs i första stycket ges stöd i lag för avtalsbestämmelser mellan staten och ett programföretag som gäller andra frågor än sådana som har med programverksamhetens Ft— nansiering att göra. En sådan avtalsbestämmelse måste naturligtvis hålla sig inom ramen för det i lagen givna bemyndigandet. Däremot behöver bestämmelsen inte ta i anspråk hela det utrymme som lämnas av be- myndigandet.

Vad som har sagts nu gäller även sådana avtalsbestämmelser som det ges lagstöd för genom de tre punkterna i andra stycket. Gemensamt för sådana avtalsbestämmelser är att de gäller tillåtet eller förbjudet "kom— mersiellt främjande" i radio och 'l'V. Ett särskilt skäl för att den konkre— ta regleringen här inte sker i lag är att den förutsätts innebära exempel- vis att ett visst programföretag får sända reklam mot vederlag, medan andra programföretag inte får göra detta.

Första stycket

Punkt l

Redaktionella ändringar har gjorts. Möjligheten att avtala om skyldighet att sända genmälen bör lämpligen nämnas först. Punkt 2 Även här är det fråga om redaktionella ändringar. Punkt 3 Denna punkt är ny. Den har behandlats tidigare (se avsnitt 4.9.4). Punkt 4 Även denna punkt är ny. Den har också behandlats tidigare (se avsnitt 4.9.5). Punkt 5

Denna bestämmelse har endast numrerats om.

Punkt () Även denna bestämmelse har numrerats om.

Andra stycket

Punkt 1 Enligt denna bestämmelse får det i avtalet mellan staten och programfö- retaget bestämmas om skyldighet för företaget att "inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis".

Med anledning av formuleringen hör betonas vad som redan har framhållits, nämligen att en avtalsbestämmelse inte behöver ta i anspråk hela det utrymme som lämnas av lagens bemyndigande.

Som har framhållits tidigare (se avsnitt 4.2.2) bör man i avtalet mel- lan staten och programföretaget skilja ut vad som under vissa förutsätt- ningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från reklam mot vederlag i Övrigt. Punkt 2 Denna föreskrift har behandlats tidigare (se avsnitt 4.3.3). Punkt 3 Syftet med denna föreskrift är att ge lagstöd för en avtalsbestämmelse som ålägger ett programföretag att. där sponsorfinansiering har förekommit, lämna uppgift om detta. Föreskriften har behandlats tidiga— re (se avsnitt 4.9.2).

Annonser som sänds under annonstid i televisionen

85

Under annonstid i televisionen får det endast förekomma

]. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programföre- taget att sända,

2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet, och

3. prograntglinttar. Skälen för denna paragraf har redovisats tidigare (se avsnitt 4.4.2). Punkt ] Enligt denna regel får det under annonstid i televisionen förekomma ]) reklam som någon har uppdragit åt programföretaget att sända och 2) andra program än reklam som någon har uppdragit åt företaget att sän- da. l)et väsentliga är således att någon har uppdragit ät programföretaget att sända programmet. Om så inte är fallet, och om programmet inte hel- ler uppfyller kraven enligt punkt 2 eller 3, får programföretaget inte sända programmet under annonstid.

l—"lertalet annonser torde komma att uppfylla kvalifikationen att vara program som någon har uppdragit åt programföretaget att sända, efter- som de kan förmodas gälla betald reklam. Lagen lägger sig dock inte i om reklamen sänds mot vederlag eller är gratisreklam.

När det gäller sponsrade program har naturligtvis sponsorn ett in- tresse av sändningen. Detta betyder dock inte att sponsorn kan anses ha uppdragit åt programföretaget att sända programmet. Punkt 2 Denna regel innebär att programföretaget under annonstid får göra re- klam för egen kommersiell verksamhet.

Det centrala är här ordet "reklam". Ordet "kommersiell" i uttrycket "för egen kommersiell verksamhet" har således ingen självständig bety- delse; det för dock tankarna till vad som åsyftas med reklam utan att lä- saren behöver gå till radiolagen, där reklambegreppet definieras. Ordet "kommersiell" underlättar därför läsningen av lagtexten. Punkt 3 Som har anförts tidigare bör reklam-'l'V—företaget under annonstid också ha rätt att sända programglimtar, dvs. program som till övervä— gande dclcn består av korta avsnitt av program som programföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle.

9 s' Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i vems intresse sändningen sker.

I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. Denna paragraf. som är ett uttryck för grundsatsen om reklamidentifi- ering, har behandlats tidigare (se avsnitt 4.4.3).

10 9”

Annonser som sänds urtder annonstid i televisionen får inte syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter [ intressefrågor på arbetsmarknaden. Enligt denna paragraf förbjuds viss äsiktsannonsering i den marksända televisionen. De överväganden som ligger till grund för paragrafen har redovisats tidigare (se avsnitt 4.4.4).

fån annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får in- te syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under l2 år.

1 annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli— gen vänder sig till barn under 12 år. Vad som föreskrivs i denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.7. Para- grafen har också berörts i avsnitt 4.102.

125

Programföretaget får inte diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons.

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.3.2.

139;

Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse ati- nonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för ti- den mellan kl. 18.00 och kl. 3400.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser

förekornnta under högst åtta minuter eller, i rerta undantagsfall, tio mina- ter.

I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att hogsta ttllatna sandntngsttden för annonser under annonstid i televisionen skall vara kortare än vad som föreskrivs i första och andra styckena.

Dessa regler har behandlats tidigare (se avsnitt 4.5.1). l')e gäller den högsta tillåtna annonsvolytnen för ett programföretag. _

Uttrycket programtjänst ("programme service") har hämtats från den europeiska 'l'V—konventionen, som definierar det i anslutning till be- greppet programföretag ("broadcaster"). Konventionen betecknar såsom programföretag den fysiska eller juridiska person som sätter samman programtjänster i televisionen för mottagning av en större allmänhet och som sänder eller låter tredje man sända tjänsterna i deras helhet och utan ändringar. Programtjänst definieras såsom alla inslag i en och samma tjänst som tillhandahålls av ett givet programföretag enligt def—|- nitionen av detta uttryck.

! den svenska lagstiftningen förekommer uttrycket "programkanal" i 2 5 lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar, kabellagen. Med pro— gramkanal menas där det samlade utbud av radioprogram som under en gemensam beteckning sänds i en kanal. Uttrycket kanal betecknar i ka- bellagen det genom frekvensangivelse eller på annat därmed jämförligt sätt särskilt bestämda utrymme i ett kabelnät som behövs för sändning av radioprogram.

En programtjänst är ofta identisk med programkanalens innehåll. Så får anses vara fallet med exempelvis de satellitsända programtjänster- na TV 3 och TV 4. När det gäller Sveriges 'l'elevsions kanal I och TV 2 bör emellertid beaktas att det i dessa kanaler utom de aktuella program-

tjänsterna förekommer program av Sveriges Uthildningsradio. Dessa Prop. 1990/91:149 program kan inte anses ingå i programtjänsterna kanal ] och TV 2, utan de får anses utgöra en särskild programtjänst. Det är givetvis sändningstiden i en och samma programtjänst som av- ses när det i andra stycket talas om en sändningstid av en timme mellan hela klockslag.

145

Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en mi- nut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats.

Vad som föreskrivs i denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.5.2.Med annonstid i televisionen avses enligt definitionen i l & sändningstid som inletts och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra. Vilka program som får sändas under annonstid anges i & &. Bl.a. får det under annonstid förekomma programföretagets re- klam för egen kommersiell verksamhet samt programglimtar. Annonstiden vid varje givet tillfälle behöver således inte utnyttjas för att i huvudsak sända program på uppdrag av andra. Lagstiftningen hind- rar inte att programföretaget utnyttjar en viss annonstid för att huvud- sakligen eller t.o.m. uteslutande sända egenreklam och programglimtar.

IS 5

Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan pro- grammen. Annonser nted reklam får dock inte förekomma under annons— tiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Utan hinder av första stycket första meningen får annonser avbryta ett program, om de sätts in

l. [ pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser eller i

pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,

2. mellan delar av program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedel- bart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till bar/t under 12 år.

Denna paragraf har behandlats i avsnitten 4.5.3 och 4.7. Den huvudre- gel som paragrafen ger uttryck åt är att annonser skall sättas in mellan programmen. Detta föreskrivs därför iförsta stycket första meningen.

Enligt första stycket andra meningen får annonser med reklam inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Reglerna i andra stycket är undantag från vad som föreskrivs i första stycket första meningen Den ena undantagsregcln innebär att det i sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som av—

ser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, får sättas in annonser i pauserna.

Vad som avses med att det i ett sportprogram förekommer en längre paus får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. ! avsnitt 4.5.3 har som exempel nämnts pausen mellan två perioder i en ishockeymatch. Liksom pauser i föreställningar eller evenemang ut- märks en längre paus i ett sportprogram av att publiken på arenan får tillfälle till avkoppling.

Annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV

165

Vad som föreskrivs i 8-15 55 gäller inte annonser och liknande meddelan- den i sökbar text-TV.

Skälen för att föreskrifterna i 8—15 55 inte skall gälla sökbar text-TV'har behandlats tidigare (se avsnitt 4.8).

Radionämndens granskning

179"

Radionämnden övervakar genom granskning i efterhand om ett programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 5 första eller andra stycket utövas i enlighet med denna lag och avtalet mellan regeringen och företaget.

Om det har bestämts i avtalet mellan regeringen och programföreta- get, skall företaget sända redogörelse för beslut av radionämnden. i vil- ket förctagct förklarats ha brutit mot bestämmelser i denna lag eller i avtalet mellan regeringen och företaget.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om radionämndens verksam- het. Radionämndens uppgifter anges i dag i 7 &" radiolagen. Nämndens nya granskningsuppgifter har behandlats i avsnitt 4.lU.l. Vissa aspekter på radionämndsgranskningen har också tagits upp i avsnitt 4.l0.2.

185

Ett programföretag skall på uppmaning av radionämnden tillställa nämn- den en sådan upptagning av ett program som avses i I U 5 första stycket ra- dioansvarighetslagen (1900756). Om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppmaning, får nämnden förelägga vite.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt fi.]ll.3. Hänvisningen till 10 5 första stycket radioansvarighetslagen har samband med vad som har föreslagits i prop. 1990/91:94.

Förbud mot censuringripanden

19 5

Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radio-sändningars innehåll och ej hel- ler förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäl- ler i fräga om trådsändningar.

1 fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentlig tilLställning gäller dock sådant förbud som avses i första stycket endast om

1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satellit i fast trafik eller

2. sändningen är en egensändning som också sker till bostäder med stöd av tillstånd enligt 5 5 andra stycket eller i enlighet med bestämmel- serna i lagen (1985: 677) om lokala kabelsändnin ar.

Med vidaresändning och egensändning förstas i denna paragraf det- samma som i lagen om lokala kabelsändningar.

Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgranskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

] fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentlig tilLställ/ting än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (I99l).'88b) om granskning och kontroll av filmer och videogram.

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen( 1 9751—118), lagen (1978. 763) med vissa bestämmelser om marknadsföring .av alkoholdrycker, lagen (1978.'764) med vissa bestämmelser om mark- nadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen( 198851 604).

Censurförbudsbestämmelserna i radiolagen står i dag i 8 5.

l andra och femte styckena har gjorts en ändring som har karaktären av följdändring till lagen (19911:886) om granskning och kontroll av fil- mer och videogram.

Skälen för det nya sista stycket har behandlats i avsnitt 4.2.1.

225

Till böter dömes den som

1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighct som avses i 20 5 förs— ta eller andra stycket, eller

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämna| ofullständig eller oriktig uppgift i anmälan som avses i 20 5 första eller andra stycket, om ej gär- ningen är belagd med straff | btottsbalken.

Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som bryter mot föreskrifterna i 3 5 andra stycket eller .3 a 5 första eller andra stycket. Detsamma gäller den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som av- ses i 20 5 tredje stycket uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om ej gärntngen är belagd med straff | brottsbalken. [.)cssa straffbcstämmelser finns | dag i 11 5. En redaktionell ändring har gjorts beroende på att nuvarande 9 5 föreslås bli betecknad som 20 5.

liörslag om att ändra förevarande paragraf har lagts fram också i prop. 1990/91:68.

Hänvisningar till S9-1

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 4.9.2

9.2. Förslagen till lagar om ändring i närradiolagen (1982:459), lagen (1981:508) om radiotidningar och lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar

9 5 närradiolagen (1982z459)

För närradio gäller inte 6-18 55 radiolagen (l%():755).

() 5 lagen (19811508) om radiotidningar

l'-'ör radiotidningar gäller inte b-Ib' 55 radiolagen (10661755).

lf) _5 lagen (198537?) om lokala kabelsändningar

för lokala kabelsändningar gäller inte 6-18 55 radiolagen (I%b:755). Dessa ändringar är följdändringar till de föreslagna ändringarna i radio- lagen (se föregående avsnitt).

9.3. Förslaget till lag om ändring i radioansvarighetslagen (1966:756)

2a5

Utan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror eller vid marknadsfortng till barn.

Paragrafen är ny. Den har utformats efter förebild av 1 kap. 9 5 punkt 1 tryckfrihetsförordningen.

Till den del paragrafen gäller marknadsföring av alkohol och tobak har den behandlats i avsnitt 4.6.2.

Skälen för paragrafen när det gäller marknadsföring till barn har re- dovisats i avsnitt 4.7.

Zb5

Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 5 tryckfrihetsförordningen om att gärningar inte skall anses som tryckfrihetsbrott, därför att de begås genom meddela/|: den där det brottsliga är dolt, gäller ocksa i fråga om

1. reklamfinansierad television,

2. sökbar text-'l'V. Vad som i den i första stycket angivna föreskriften sägs om tryckfrihets- brott skall därvid i stället avse yttrandefrihetsbrott.

Prop

Paragrafen är ny och gäller det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för an- Prop. 1990/912149 nonser och liknande meddelanden i TV. Skälen för paragrafen har re- dovisats i avsnitt 4.11.2.

Hänvisningar till S9-3

9.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

..2a5

llar företag som avses i 22 5 första stycket rätt att i utsändning återge verk, får företaget också ta upp verket på en anordning genom vilken det kan återges om detta sker

]. för att säkerställa framtida bevisning om utsänd/tingens innehåll el- ler . 2. för att det behövs för att en statlig myndighet skall kunna fullgöra si- na uppgifter när det gäller att i efterhand utöva tillsyn över utsändnings- verksamheten.

Ilar sådan upptagning som avses i första stycket dokumentariskt värde, får den bevaras l arkiv som avses i lagen (1978. '487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Upptagning som avses | första stycket får utnyttjas endast för ändamål. som anges där, om ej annat följer av2 2c 5.

Skälen för att ändra paragrafen har behandlats i avsnitt 4.103. Vissa redaktionella ändringar har också gjorts.

[första stycket har de ändamål. för vilka referensbandning får ske, delats upp i två punkter.

Punkt ] innebär inte någon ändring i förhållande till vad som nu gäller, medan punkt 2 är ny. Den avser att täcka in den referensband— ning som sker för att tillgodose dels de behov som radionämnden har för sin verksamhet med efterhandsgranskning av program, dels närra- dionämndens och kabelnämndens behov med tanke på dessa nämnders tillsynsuppgifter.

Andra stycket beror på ändringarna i första stycket, som motiverar att nuvarande andra mening i detta stycke bryts ut och får bilda ett eget stycke.

Nuvarande andra stycke blir därför paragrafens tredje stvrke.

Hänvisningar till S9-4

9.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

25

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol skall särskilt! måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att reklamv eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol.

Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell an- nons i ljudradio- eller televisionsprogram.

Vid marknadsföring av spritdryek, vin eller starköl får ej användas kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryck- frihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för så- dan dryck.

I')enna paragraf har behandlats i avsnitt 4.6.2.

Ändringarna i första stycket är av redaktionell natur. Skälet för äntl- ringarna är dock sakligt. Det finns anledning att komplettera motiven till grundregeln om särskilt! måttfullhet vid marknadsföring av alko— holdrycker med påpekandet. att regeln inte har någon relevans för så- dan radio- och 'l'V-verksamhet, för vilken det gäller särskild yttrandefri- hetsrättslig lagstiftning. t.ex. radioansvarighetslagen cller lagen (1982z460) om ansvarighet för närradio. Alkoholreklam i sådan radio- och 'l'V—verksamhet kan emellertid motverkas på två andra sätt. Det ena sättet representeras av det nya andra stycket i paragrafen. Det är den marknadsföringsrättsliga metoden. Den andra metoden är att al- koholreklam motverkas med hjälp av radiorättsliga regler. l.".tt exempel på en sådan regel är 10 5' första stycket närradiolagen (!()82z459), som föreskriver att kommersiell reklam inte får sändas i närradio. Efterle— vnaden av denna bestämmelse kontrolleras av närradionämnden.

Andra stycket är som redan har nämnts nytt. Nuvarande andra stycke kommer därför att bilda paragrafens tredje stycke.

Hänvisningar till S9-5

  • Prop. 1990/91:149: Avsnitt 2

9.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror

25

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet iakttas vid mat'knadsft'iring av tobaksvara. Där- vid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Vid marknadsföring av tobaksvara får inte användas kommersiell an- nons i ljudradio- eller tele |-'isionsprogram.

Denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.6.2.

Beträffande ändringarna iförsta stycket kan hänvisas till vad som har anförts i föregående avsnitt.

Andra stycket är nytt.

10. Hemställan Prop. 1990/91:149

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslär riksdagen att anta

l. förslaget till lag om ändring i radiolagen (1906755),

2. förslagen till lag om ändring i lagen (Witch-11) om 'l'V—avgift.

3. förslaget till lagom ändring i närradiolagen (19822459)_

4. förslaget till lag om ändring i lagen (l9811508) om radiotid— ningar,

5. förslaget till lag om ändring i lagen (l()85:677) om lokala ka- belsändningar,

6. förslaget till lag om ändring i radioansvarighetslagen ( l9661756),

7. förslaget till lag om ändring i lagen (!()6tlz729) om upphovs- rätt till litterära och konstnärliga verk.

8. förslaget till lag om ändring i lagen (1078763) med vissa be— stämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker samt

9. förslaget till lag om ändring i lagen (19781764) med vissa be- stämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

dels föreslå riksdagen att godkänna vad jag har förordat i fråga om ett reklamfinansierat 'l'V-företag i vad avser

lt). vissa grundläggande krav på programverksamheten (avsnitt 5.2_l),

ll. programutbudets sammansättning (avsnitt 5.2.2, l2. sändning av sponsrade program (avsnitt 5.2.3), 13. utbyggnad av sändningarna (avsnitt 5.3.l),

l4_ programverksamhetens regionala inriktning (avsnitt 5.3.2), 15. hur programföretaget väljs ut (avsnitt 5.4).

dels bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört i fråga om ett reklamfinansierat 'l'V-företag i vad avser

lb. koncessionstidens längd. (avsnitt 5.3.6) 17. ägarkrets m.m. (avsnitt 5.3.3), ltt. koncessionsavgift (avsnitt 5.3.4) samt IQ. åtagande beträffande bidrag svensk filmproduktion (avsnitt 5.3.4)

dels föreslå riksdagen att godkänna vad jag har förordat i fråga om

20. en förlängning av avtalen mellan staten och företagen inom Sveriges Radio—koncenen med sex månader till utgången av år 1992 (avsnitt 6.2) samt

21. Sveriges Radio-företagens möjligheter till sponsring av pro- gram (avsnitt 6.4), dels bereda riksdagen tillfälle att 22. ta del av vad jag har anfört om riktlinjer inför beslut om ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Rad io—ft'irctagcn (avsnitt t).l). dels föreslä riksdagen att godkänna mitt förslag till medelsbe- räkning för

23. den avgiftsfinansierade verksamheten inom Sveriges Radio- Prop. 1990/91:149 koncernen (avsnitt 8.7.1),

24. radionämndens verksamhet (avsnitt 8.7.2) samt 25. televerkets investerings- och driftskostnader (avsnitt 8.7.3), dels föreslå riksdagen att 26. bemyndiga regeringen att omfördela medel anvisade för tele— verkets investerings- och driftskostnader avseende år 1092 (avsnitt 8.7.3). '

Hänvisningar till S10

11. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.

Radiolagsutredningens lagförslag Prop. 1990/91:149 . Bila a 1 1 Förslag till g

Lag om annonser i televisionen Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelse

] ä 1 denna lag finns föreskrifter om annonser i televisionen. Lagen gäller för ett programföretag som sänder televisionsprogram med stöd av tillstånd enligt 5 5 första stycket radiolagen (1966:755) och som sänder reklam mot vederlag.

Definitioner

2 5 I denna lag avses med

annonstid: sändningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud- -och bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra,

anno/rs: ett televisionsprogram som sänds under annonstid. Med reklam avses i denna lag detsamma som i radiolagen (10661755).

Vad som får sändas under annonstid m.m.

3 & Under an nonstid får det endast förekomma

l. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programfö— retaget att sända, '

2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet och

3. korta sammandrag av program som programföretaget avser att sän- da vid ett senare tillfälle.

45 Av en annons som någon har uppdragit åt programföretaget att sända skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems intresse annonsen sänds.

Sä lin annons med reklam får inte vara inriktad på att fånga upp- märksamheten hos yngre barn.

6 5 1 annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli- gen gäller nyhetcr eller nyhetskommentarcr eller som huvudsakligen. vänder sig till barn.

7 5 Annonser får inte vara avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor. lin annons får dock vara avsedd att främja utbredningen av en åsikt i en politisk fråga, om ' 1.annonscn sänds inför ett val till riksdagen eller med anledning av att det föreslår en sådan rådgivande folkomröstning som avses i rege— ringsformen.

2. programföretaget och samtliga i riksdagen företrädda partier eller Prop. 1990/91:149 företrädare för samtliga linjer i folkomröstningen är överens om villko- Bilaga 1 ren för sändandet av annonser och

3. annonsen sänds i enlighet med de överenskomna villkoren.

8 & l-"ör annonser gäller inte 6 & radiolagen (19662755).

9 & Programföretaget får inte diskriminera någon som begär att företa- get skall sända en annons.

Mängden annonser och hur annonser får sättas in

105 Av sändningstiden per dygn i en programkanal får högst tio pro- cent avse annonser. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00. Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annon- ser förekomma under högst åtta minuter. I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sändningstiden för annonser skall vara kortare än vad som föreskrivs i första och andra styckena.

11 & l-Ln annons får inte vara kortare än 20 sekunder.

12 & Annonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två minuter och får vara högst sex minuter, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen frånräknats.

13 5 Annonser skall sättas in mellan programmen. Annonser med re- klam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen får i sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, annon- ser sättas in i pauserna.

Mä I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestäm— mas att företaget har rätt att avbryta program med annonser på följande villkor: _

1.Avbrott skall ske med varsamhet och under hänsynstagande till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta.

2. Annonser får inte avbryta ett program som är kortare än 20 minu- ter. 3.1-Lu program vars sändningstid uppgår till 20 men inte 30 minuter får avbrytas av annonser en gång.

4. l-itt program som är längre än 30 minuter får avbrytas av annonser en gång för varje påbörjad 30-minutersperiod.

5. Annonser får inte avbryta ett program, som huvudsakligen gäller nyheter, nyhetskommentarer eller religiös förkunnelse eller som huvud— sakligen vänder sig till barn. Detsamma gäller för ett program som be— står av en film vars sändningstid är 45 minuter eller kortare. I fråga om program som är kortare än 30 minuter gäller också detsamma. om pro- grammet huvudsakligen handlar om religion eller är en dokumentär.

o. litt program som består av en film som är längre än 45 minuter får Prop. 1990/911149 avbrytas av annonser en gång. Bilaga ] 7.1.itt program som avbryts av annonser skall omges av sådana eller av program som huvudsakligen vänder sig till barn. 8. Det första programmet i ett sammanhängande programblock får av- brytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart efter programmet. 9. Det sista programmet i ett sammanhängande programblock får av- brytas av annonser. om det sänds sådana omedelbart före programmet.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till Lag om ändring i radiolagen (19661755)

llärigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1066z755)I dels att 1. 5 samt 6-8 55 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, () a och 7 a 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1 denna lag förstås med

radiosändningzljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagne- tiska vågor vilkas frekvenser är lä- gre än 3000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd atf tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd en— dast för en sluten krets, vars med- lemmar är förenade genom en på- taglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

trådsänd ning:ljud,bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare.

s å n d a r e : anordning för ra- diosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare),

m o t t a g a r e : anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,

radioprogramzradio- sändnings eller trådsändnings in- nehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

' lagen omtryckt l*)8b:1'200.

[föreslagen lydelse

1 5

I denna lag förstås med

radiosändningzljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagne- tiska vågor vilkas frekvenser är lä- gre än 3000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd en- dast för cn sluten krets, vars mcd- lemmar är förenade genom en på- taglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

trådsändning:ljud,bild _eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare,

s ä n (1 a r e : anordning för ra- diosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsåndarc),

m o t ta g a r e : anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,

radio programzradio- sändnings eller trådsändnings in— nehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa. enkla meddelanden om tid. väderlek, nyheter eller dylikt,

Nuvarande lydelse Bilaga 1 Föreslagen lydelse

re k la m : ett ratlt'oprgram som är avsett att främja en näringsidka- res avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.

5 5 För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning krävs tillstånd av regeringen. För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till- stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och när fler än 100 bostäder.

'l'illstånd ges för viss titl.

Varje innehavare av tillstånd en- ligt första eller andra stycket (pro- gramföretag) avgör ensam vad som skall förekomma i sändning som företaget anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall program- företaget iaktta bestämmelserna i 6 5 och 7 5 andra stycket.

Varje innehavare av tillstånd en- ligt första eller andra stycket (pro- gramföretag) avgör ensam vad som skall förekomma i en sändning som företaget anordnar med stöd av tillståndet. l-lärvid skall pro- gramföretaget iaktta föreskrifterna i 6 5, 6 a 9" och 7 5 andra stycket. Ett programföretag som i televisio- nen sänder reklam mot vederlag skall också iaktta föreskrifterna i la- gen ( l99():000) om annonser i tele- visionen.

6 & Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 9" första eller andra stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vid- sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall räda i ljudradion och televisionen.

Programföretag skall i program- verksamheten hävda det demokra- tiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda männi- skans frihet och värdighet.

Programföretaget skall sända pro- grant, i vilka företaget hävdar det demokratiska statsskickets grundi- déer samt principen om alla män- niskors lika värde och den enskil- da människans frihet och värdig- het. När det i ett program förekom— mer inslag som motiverar det, skall prograntft'iretaget också hävda dessa principer i samnta program eller i anslutning till programmet.

Nu varande lydelse

För programföretag skall i övrigt gälla vad som föreskrivs i avtal mellan regeringen och företaget. I sådant avtal får som villkor för rätt att sända radioprogrant på grund av tillstånd enligt 5 5 första eller andra stycket tas in

!. föreskrtft om skyldighet att sän- da beriktigande och genmäle,

2. föreskrift till skydd för enskilds privatliv,

3. föreskrift om förbud mot kont- mersiell reklam och mot program som bekostas av annan än program- företag,

4. föreskrift om skyldighet att på begäran av myndighet sända med— delande till allmänheten, och

5. föreskrift om skyldighet att sän- da redogörelse som avses i 7 5 and- ra stycket.

Föreslagen lydelse

Programföretaget får inte i pro- grantverksamheten mot vederlag el- ler annars på ett otillbörligt sätt gyn— na ett kommersiellt intresse. Pro- gramföretaget får dock i fråga om någon som har bekostat ett progrant helt eller delvis. lämna uppgift om vent bidragsgivaren är.

En föreskrift om undantag från denna paragraf finns i lagen tl990:000) om annonser i televisio- nen.

6 a 5

Övriga villkor för programföreta- gets sändningsrätt skall tas in i ett avtal mellan regeringen och företa— get. ! detta avtal får det bestämmas om skyldighet för programföretaget att

1. sända genmälen och berikti- ganden,

2. i programverksamheten respek- tera den enskildes privatliv,

B.Sända ett mångsidigt program- utbud,

4. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslags- kraft när det gäller programs ämnen och utformning santt tiden för pro- grams sändande,

5. på begäran av myndighet sän- da meddelande till allmänheten, och att

o.sända redogörelse som avses i 7 5 andra stycket.

! avtalet får det också bestämmas om skyldighet för programföretaget att

I. inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis,

Nuvarande lydelse

Radionämnden granskar om programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 5 första eller antl- ra stycket har utövats i enlighet med () 5 och avtalet mellan rege- ringen och företaget. Regeringen meddelar närmare bestäntntelser om radionämndens verksamhet.

Om det föreskrivs i avtal mellan regeringen och programföretag skall företaget sända redogörelse för beslut av radionämnden, i vil— ket företaget förklarats ha brutit mot bestämmelser i denna lag eller i avtalet mellan regeringen och före- taget.

7a

Föreslagen lydelse

2. endast under annonstid sända reklam mot vederlag eller program mot betalning och att

3. om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift om vent bidragsgivaren är.

75

Radionämnden granskar om ett programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 &" första eller and- ra styckct har utövats i enlighet med () ä och avtalet mellan rege- ringen och företaget. Nämnden granskar även om ett programföre- tag som i televisionen sänder reklam mot vederlag har iakttagit föreskrif- terna i lagen (l990:()00) om annon- ser i televisionen.

Om det har bestämts i avtalet mellan regeringen och programfö- retaget, skall företaget sända redo— görelse för beslut av radionämn- den, i vilket företaget förklarats ha brutit mot bestämmelser i denna lag. mot vad som har avtalats eller mot föreskrifterna i lagen om an- rtortser i televisionen.

Regeringen meddelar närmare fö- reskrifter om radionämndens verk- samhet.

ä Programföretaget skall på uppma- ning av radionämnden tillställa

nämnden en sådan upptagning som avses i 1!) 5)" första stycket radioan- svarighetslagen( I9(>b.'75()). Ont programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppmaning, kan rtämnden förelägga vtte.

Prop. 1990/9lzl49 Bilaga I

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Ptop. 1990/91'149

Bilaga 1

8 5 Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om trådsändningar.

I fråga om trådsändningar för offentlig förevisning av filmer och vi- deogram gäller dock sådant förbud som avses i första stycket endast om

l.sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satellit i fast trafik eller

2.5ändningen är en egensändning som också sker till bostäder med .stöd av tillstånd enligt 5 5 andra stycket eller i enlighet med bestämmel- serna i lagen (1985:b77) om lokala kabelsändningar.

Med vidaresändning och cgensändning förstås i denna paragraf det- samma som i lagen om lokala kabelsändningar. ' Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhands- granskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige el- ler del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets för- svar.

I fråga om andra trådsändningar för offentlig förevisning av Filmer och videogram än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna i förordningen (1959348) med särskilda bestämmelser om biografföre- ställningar m.m.

! fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i ntarknadsföringsla— gen (1975.'/418)_ lagen (1978:7(>3) nted vissa bestämmelser om mark- nadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978.'7b4 ) med vissa bestäm- melser om marknadsföring av to- baksvaror.

Denna lag träder i kraft den

3 Förslag till . . . . . B'Iz | Lag om ändring l radtoansvartghetslagen (1966:756) ' lga

Härigenom föreskrivs i fråga om radioansvarighetslagen (10661756) dels att 3, 4 och l() 55 skall ha följande lydelse. dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 a. 2 b, 3 a och l I 55 av följande lydelse.

Nti varande I ydelse Föreslagen lydelse

2th

Utan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Zbä

Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 &” tryckfrihetsförordningen gäller ock- så i fråga om sådana annonser som avses i lagen (IW():0(II)) om annon- ser i televisionen. Därvid skall vad som sägs om tryckfrihetsbrott i stäl- let avse yttrandefrihetsbrott.

3 ä'

För varje radioprogram skall finnas en programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot programutgi- varens vilja.

Programutgivarc skall ha hemvist i Sverige. Han får inte vara under- årig cllcr ha förvaltare enligt lI kap. 7 5 föräldrahalken.

Programulgivarc förordnas av Programutgivare förordnas av, programföretagets chef eller av an- nan tjänsteman hos programföreta- get enligt bestämmelser som medde- las av regeringen. Uppgift om vem som är prugramatgivare skall före sändningen av program antecknas i register, som föres hos programföre- taget och är tillgängligt för allmän- helen.

' Senaste lydelse ll)88:l3|7_

förutom programföretagets chef, annan tjänsteman hos företaget som denne har bemyndigat.

Bilaga l

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3aä

Ilos programföretaget skall det föras ett eller flera register, som är tillgängliga för allmänheten. I ett så— dant register skall det före sändning- en av program antecknas vem som är programutgi vare.

4 & Programutgivare är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram för vilket han är förordnad.

Beträffande program som direkt- sändes kan dock den som skall för- ordna programutgivare besluta, att i stället var och en som framträder i programmet själv skall hära an- svaret för yttrandefrihetsbrott som han begår. ()m beslutet skall före sändningen underrättelse lämnas till de berörda och anteckning gö- ras i register som avses i 3 ; tredje stycket. Har sådan åtgärd försum— mats beträffande någon av dem som skola framträda i program- met. är beslutet utan verkan mot honom.

Beträffande program som direkt- sänds kan dock den som skall för- ordna programutgivare besluta. att i stället var och en som framträder i programmet själv skall bära an- svaret för yttrandefrihetsbrott som han begår. ()m beslutet skall före sändningen underrättelse lämnas till de berörda och anteckning gö- ras i sådant register som avses i 3 a >>. llar sådan åtgärd försummals beträffande någon av dem som skall framträda i programmet, är beslutet utan verkan mot honom.

llar programutgivare ej förordnats eller uppgift härom ej registrerats före sändningen, vilar det ansvar för yttrandefrihetsbrott i programmet som programutgivaren skulle ha burit i stället på den som haft att för- ordna programutgivare.

ltl ;:

Närmare bestämmelser för till- lämpningen av denna lag meddelas av regeringen.

—' Senaste lydelse lll77:lll18.

Programföretaget skall göra en upptagning av varje program som sänds och bevara denna minst sex månader från sändningen. Rätt att kostnadsfritt ta del av en sådan upp— tagning och få en utskrift av vad som har yttrats i programmet har

]. justitiekanslern,

Nuvarande lydelse

Regeringen meddelar även be- stämmelser om skyldig/tet för pro- gramföretaget att vidtaga åtgärder för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i radioprogram och fastställer villkoren för att enskild skall få taga del av sådan bevisning.

Föreslagen lydelse

2. en enskild som anser att ett yt- trandefrihetsbrott mot honom har begåtts i programmet eller att han har lidit skada på grund av ett yt- trandefrihetsbrott i programmet, om det inte är uppenbart att han inte berörs av progratnntet på sådant sätt att han kan vara målsägande.

I lagen (l978.'487) om pliktexem- plar av skrifter och ljud- och bild- upptagningar finns föreskrifter om skyldighet för programföretaget att lämna upptagttingar till arkivet för ljud och bild.

115

Denna lag träder i kraft den

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra någon av sitta skyldigheter enligt I() 5 första stycket döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för brott som avses i för— sta stycket.