SOU 1991:28

Konkurrensen i Sverige : en kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher

onkurrensen i Sverige

(en kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher

Del 1

'.821L66L

onkurrensen i Sverige

— (en kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher

& Statens offentliga utredningar ww 1991:28 E?) Civildepartementet

Konkurrensen i Sverige

— en kartläggning av konkurrensförhållandena i

61 branscher

Del 1

En rapport till konkurrenskommittén Stockholm 1991

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/7 39 96 30 Telefax: 08039 95 48

Publikationerna kan också köpas i Infonnationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

FÖRORD

Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har på uppdrag av konkurrenskommittén kartlagt och analyserat konkurrens— förhållandena i ett urval viktiga varu— och tjänstepro— ducerande branscher. Resultatet av kartläggningen redovisas i detta betänkande.

För var och en av de åtta sektorer som SPKs undersökning omfattar finns resultaten även publicerade i SPKs bokserie 1991:1—8.

Stockholm mars 1991

Claes—Eric Norrbom

Ordf. i konkurrens- kommittén

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Del 1 SPK:S BRANSCHBESKRIVNINGAR - INLEDNING 9 I LIVSMEDELSSEKTORN 13 Inledning 15 1 Mejeriprodukter 23 2 Matfett 35 3 Köttvaror 42 4 Bröd och spannmålsprodukter 60 5 Bryggeriprodukter 79 6 Konserver och djupfrysta produkter 96 7 Dagligvaruhandel 1 16 8 Handelsgödsel 134 9 Jordbruksmaskiner 149 Sammanfattande bedömning 162 ll BYGGSEKTORN 169 Inledning 171 1 Byggentreprenörer 176 2 Byggkonsulter 187 3 Byggmaterialhandeln 196 4 Cement 201 5 Armeringsstål 208 6 Mineralull 216 7 Byggskivor 222 8 Planglas 235 9 Dörrar 240 10 Fönster 248 1 1 lnredningssnickerier 255 12 Golv 262 13 Färger och lacker 273 14 WS-produkter 278 15 WS- och VA-grossistmarknaden 300 16 WS-installationsmarknaden 304 17 El—grossistmarknaden 309 18 EI-installationsmarknaden 314

Sammanfattande bedömning 318

NIOU'I-b—OJN—l

(OCD

IV

0701-th&

VI

OFFENTLIGA TJÄNSTER Kommunala tjänster Inledning Eldistribution

Fjärrvärme

Vatten- och avloppsverksamhet Sotning Avfallshantering Hamnverksamhet Lokal och regional kollektivtrafik Slutsatser

Post- och teletjänster Posttjänster Teletjänster Slutsatser

ENERGI Del 2

Inledning Oljeprodukter Inledning Drivmedel Eldningsolja Naturgas Elkraft

FÖRPACKNINGSINDUSTRIN Inledning Glasförpackningar Plastförpackningar Aluminiumburkar Träförpackningsbranschen Wellpappindustrin Kartongförpackningar Avslutning

MASSA- OCH PAPPERSINDUSTRIN Inledning

Pappersmassa Tidnings- och journalpapper Sammanfattande bedömning

329

331 339 343 353 365 374 391 403 421

424 436 454

457 459 461 461 472 485 498 507

521 523 534 543 556 565 572 590 608

611 613 615 631 651

VII KONSUMENTVAROR 657

Inledning 559 1 Kläder 662 2 Glasögon 683 3 Läkemedel 692 4 Dagstidningar 706 5 Mjukpapper 715 6 Tryckta läromedel 727 7 Elektriska hushållsapparater 743 8 Varor och tjänster på personbilsområdet 753 8.1 Inledning 753 8.2 Personbilar 754 8.3 Reservdelar och tillbehör till personbilar 771 8.4 Personbilsreparationer 780 8.5 Sammanfattande bedömning 790

Metodbilaga 794 VIII PRIVATA TJÄNSTER 799

Inledning 801 1 Industriell tvätteriverksamhet 803 2 Hotell 819 3 Begravningar 830 4 Reparationer av vita varor 842 5 Reparation och service av

hemelektronikprodukter 850 6 Underhåll av datorutrustning 862

Metodbilagor 881 SAMMANFATTNINGAR AV AVDELNINGARNA l - VIII 887 SAMMANFATTANDE KOMMENTAR 901

BILAGA 1 KONKURRENSBEGRÄNSANDE AVTAL 909

SPK:s BRANSCHBESKRIVNINGAR - INLEDNING

Bakgrund

I en skrivelse den 19 augusti 1989 gav konkurrenskommittén SPK i uppdrag att bl.a. utföra en utredning avseende marknadskoncentration och konkurrensförhållanden i vissa viktigare varu- och tjänsteproduce- rande branscher. Uppdraget skulle därvid avgränsas i enlighet med en projektbeskrivning från SPK den 18 augusti 1989. Avgränsningen inne- bar att utredningen skulle begränsas till viktigare varu- och tjänstepro- ducerande branscher, som till betydande del är inriktade på den sven- ska marknaden. Undersökningen skulle också inriktas på varu- och tjänsteområden som är av stor betydelse för konsumenterna och/eller där konkurrensen kan antas fungera mindre väl.

Totalt har 61 varu- och tjänsteområden undersökts. Branscherna har valts i samråd med kommittén. De svarar direkt eller indirekt för hu- vuddelen av den privata konsumtionen och för mer än en tredjedel av det totala förädlingsvärdet (BNP) i samhället. I redovisningen har branscherna grupperats i åtta avdelningar, där branscherna sinsemellan har någon form av marknadsmässigt samband.

Uppläggning Tyngdpunkten i SPK:s studie har lagts på att beskriva nuläget (septem- ber 1990) i varje bransch.

De olika branschbeskrivningarna ger ett underlag för en analys av exempelvis konkurrensbeteende och prisbildning i olika delbranscher. Branschbeskrivningarna kan därmed bidra till en ökad förståelse för vilka mekanismer som försvagar konkurrenstrycket och därigenom motverkar en effektiv resursanvändning i samhället.

Branschbeskrivningarna har disponerats så enhetligt som möjligt med hänsyn till de speciella förutsättningar som förelegat i varje enskilt fall. De disponeras i stort enligt följande.

Inledningsvis beskrivs varan/tjänsten samt marknadens storlek och utveckling.

Därefter beskrivs och analyseras konkurrensförhållandena i resp. bransch. I detta avsnitt behandlas aktörerna på marknaden, dvs. före- tag, branschorganisationer, kunder och leverantörer, samt förekomsten av horisontell eller vertikal integration. Vidare redovisas olika konkur- rensbegränsningar och vilka effekter dessa har eller kan ha på markna- den. Några exempel på konkurrensbegränsningar som behandlas är handels- och etableringshinder, offentliga regleringar och olika former av samarbete mellan företag. I avsnittet beskrivs även företagens val av konkurrensmedel, lönsamheten, internationella förhållanden m.m.

Slutligen behandlas prisbildningen på de olika marknaderna. Pris- sättningsbeteendet och prisutvecklingen analyseras mot bakgrund av de tidigare redovisade konkurrensförhållandena inom resp. bransch.

Till varje branschbeskrivning hör en sammanfattande bedömning där de för konkurrenssituationen viktigaste dragen i branschen analyseras. I vissa fall sammanfattas inte varje enskild bransch inom en sektor utan den sammanfattande bedömningen görs för hela sektorn. Detta gäller t.ex. byggsektorn där konkurrenssituationen är likartad i de flesta byggmaterialbranscher.

Genomförande Branschbeskrivningarna bygger till stor del på information som erhållits i samband med SPK:s marknadsbevakning. I vissa fall har informa- tionsinsamlingen skett via enkäter riktade till företag i branschen. I möjligaste mån har berörda företag och branschorganisationer beretts tillfälle att inkomma med synpunkter.

För samordningen av utredningen har svarat ett sekretariat som be- stått av överdirektör Bo Lindörn, som också varit huvudansvarig pro- jektledare, samt utredaren Johan Hansing, redaktören Birgitta Snell och sekreteraren Marguerite Backman.

Nedanstående förteckning upptar de beskrivna branscherna samt de utredare som svarar för resp. beskrivning.

| Livsmedelssektorn 1. Mejeriprodukter Maria Bemhardsson/Neil Mkström 2. Matfett Maria Bemhardsson/Neil Wikström 3. Köttvaror Neil Wikström 4 Bröd och spannmålsprodukter Stig-AmeAnkner 5 Bryggerivaror Stig—Ame Ankner 6 Konserver och djupfrysta

produkter Håkan Carlsson/Eva Heimersson 7. Dagligvaruhandel Sören Dahlén 8. Handelsgödsel En'k Äkerlund/Anna-Carin Johansson 9. J ordbruksmaskiner Bengt Kopp/Anna-Karin Dahlén

ll Byggsektorn

1. Byggentreprenörer 2. Byggkonsulter

3. Byggmaterialhandel 4. Cement

5. Armeringsstål

6. Mineralull

7. Byggskivor

8. Planglas

9. Dörrar 10. Fönster 11. Inredningssnickerier 12. Golv 13. Färger och lacker 14. VVS-produkter 15. VVS- och VA-grossister 16. WS-installation 17. El-grossister 18. El-installation

III Offentliga tjänster Kommunala tjänster Eldistribution Fjärrvärme

Sotning Avfallshantering Hamnverksamhet

HQWPP'NE

Post- och teletjänster 8. Posttjänster 9. Teletjänster

IV Energi 1. Oljeprodukter

2. Naturgas Elkraft 3.

V Förpackningsindustrin 1. Glasförpackningar 2. Plastförpackningar 3 Aluminiumburkar 4 Träförpackningar 5 Wellpapp 6 Kartongförpackningar

Vatten- och avloppsverksamhet

Lokal och regional kollektivtrafik

Henrik Tufvesson

Göran Karreskog Björn Falkenhall

Anders Gerde

Henrik Tufvesson/Håkan Eriksson Anders Gerde

Johan Housing/Håkan Eriksson Anders Gerde

Monica Rupprecht Hjort Monica Rupprecht Hjort Monica Rupprecht Hjort Monica Rupprecht Hjort

Björn Falkenhall

Andreas Julin

Andreas Julin

Andreas Julin

Andreas Julin

Andreas Julin

Christina Szatek

Christina Szatek

Inger Frank Inger Frank Inger Frank Peter Nilsson

Arne Westling/Olof Kjellberg

Bo Care]! Bo Carell

Jan Carlsson Lasse Henricson Christina Szatek

Marianne Dahl/Hans Engman Karin Prytz/Erik Åkerlund Anita Kouvatsos

Hans Engman Hans Engman

Elisabeth Anna Öijermark

VI Massa- och pappersindustrin 1. 2.

Pappersmassa Tidnings- och journalpapper

VII Konsumentvaror

POHQMFPMNF

Kläder

Glasögon

Läkemedel

Dagstidningar Mjukpapper

Tryckta läromedel Elektriska hushållsapparater Varor och tjänster på personbils- området

VIII Privata tjänster

P'PP'NF

Industriell tvätteriverksamhet Hotell

Begravningar

Reparationer av vita varor Reparationer och service av hemelektronikprodukter Underhåll av datorutrustning

F olke Sjöström Folke Sjöström

Ulf Håkansson

Claes Svensson

Monica Forsberg-Florby IngemarAhlberg Monica Forsberg-Florby

Mona Nykvist/Ingemar Ahlberg Christina Gripensjö

Christer Öberg/Richard Lemån

Helena Persson Lennart Lundgren Lennart Lundgren

Eva Blomkvist

DagAIexandersson Stefan Ravelin/Pia Bergdahl

Livsmedelssektom

INLEDNING

I denna inledning ges en översiktlig bild av livsmedelssektorn, dess struktur och förutsättningar. Därefter följer marknadsbeskrivningar för sex av de viktigaste produktgrupperna inom livsmedelsområdet, pro- duktgrupper som tillsammans omfattar ca 70 % av livsmedelskonsum- tionen, samt för dagligvaruhandeln och för vissa produktionstaktorer i jordbruksproduktionen. Avslutningsvis ges en sammanfattande bedöm- ning av konkurrenssituationen inom livsmedelssektorn.

Marknadens omfattning Livsmedel är inte ett entydigt begrepp, utan definieras på olika sätt i olika sammanhang, bl.a. i livsmedelslagen, statens jordbruksnämnds (JN) konsumtionsstatistik, statistiska centralbyråns (SCB) industri- statistik och SCB:s konsumentprisindex (KPI). I offentlig statistik har därför livsmedelsområdet olika omfattning beroende på källa.

Enligt JN:s konsumtionsstatistik uppgick konsumtionen av livsmedel, vari inkluderas malt- och läskedrycker (utom starköl) men inte vin- och spritdrycker, år 1989 preliminärt till ca 126 miljarder kronor, motsva- rande ca 15 000 kr. per person.

I KPI utgör varugruppen livsmedel 17,5 %. I denna andel ingår inte öl klass II och III, vin eller sprit. Konsumtion utom hemmet, dvs. den mat och dryck vi intar på restauranger, ingår inte heller. Totalt, inkl. dessa områden, utgör livsmedel drygt en femtedel av konsumenternas utgifter.

Livsmedelsindustrin Inom den svenska livsmedelsindustrin har antalet arbetsställen mer än halverats sedan år 1970 medan antalet sysselsatta minskat med ca 7 %. Detta har inneburit en betydande ökning av produktionen vid större produktionsenheter - produktionsenheter som i allt större utsträckning dessutom ägs och kontrolleras av ett mindre antal dominerande ägar- grupper. I tabell 1 anges vissa basdata om den svenska livsmedelsindu- strin. Till skillnad från i källan, SCB:s industristatistik, inkluderas här dryckesindustrin i livsmedelsindustrin. I industristatistiken skiljer man nämligen på livsmedels- och dryckesvaruindustri. Fodermedelsindu- strin, vilken i industristatistiken räknas till livsmedelsindustrin, har inte medtagits i tabellen.

Tabell 1 Saluvirde, föridlingsvirde, antal anställda och antal arbets- ställen Inom livsmedelsindustrin år 1988.

Delbranscher Salu- Förädlings- Antal an- Antal ar- värde, milj.kr. värde, milj.kr. ställda betsställen

Slaki- och charklndustrl 21 900 4 500 16 400 165 Mejerllndustrl 16 000 3 100 10 100 97 Frukt- och grönsakskonsind. 5 100 2 200 6 500 38 Fisk- och fiskkonservlndustri 1 700 700 2 300 53 Olje— och fettlndustrl 3 400 1 100 1 900 7 Kvarnlndustrl 2 100 700 800 19 Bageriindustrl 6 700 3 700 13 000 269 Sockerlndustrl 2 400 800 1 900 8 Choklad- och konfektyrindustrl 3 100 1 400 5 100 29 Övrig livsmedelsindustri 5 100 1 800 3 600 53 Matvaruindustri totalt 67 500 20 000 61 600 738 Vin— och spritdrycksindustri 1 900 800 1 200 7 Malt- och läskedrycksindustri 4 500 2 200 3 800 27 Dryckesindustri totalt 6 400 3 000 5 000 34 Livsmede/sindustri totalt 73 900 23 000 66 600 772

Källa: SCB (prel. Uppg.). arbetsställen med minst 5 anställda, SNI-gruppering.

Koncentrationen har i vissa fall inneburit att ett eller ett fåtal företag efter hand kommit att dominera vissa delmarknader. Stora delar av den svenska livsmedelsindustrin domineras av företag som ägs av lantbruks- kooperationen. Dessa företag, som tillsammans svarar för närmare 45 % av det totala saluvärdet inom svensk livsmedelsindustri (defini- erad enligt tabell 1), har monopol inom stora delar av mejeriområdet och är marknadsledande inom köttvaru-, kvarn- och bageriområdena.

Konsumentkooperativa företag har en total andel av saluvärdet inom industrin på ca 10 % och är betydande framför allt inom olje- och fett- industrin samt inom kvarn- och bageriindustrin.

Utlandsägda företag svarar för drygt 10 % av saluvärdet. Dessa före- tag är främst verksamma på marknaderna för choklad- och konfektyr- varor samt konserverade och djupfrysta tisk-, frukt— och grönsakspro- dukter. Utlandsägda företag finns även representerade inom t.ex. bage- riindustrin (knäckebröd) och inom övrig livsmedelsindustri (kaffe).

Drygt 30 % av livsmedelsindustrin består av inhemska privata före- tag samt olika former av blandägda företag. Inom denna grupp kommer den nybildade livsmedelsgruppen inom Procordia AB att vara klart dominerande. Gruppen har bildats genom att Procordia som en del i en affär med AB Volvo förvärvade samtliga Volvos livsmedelsföretag, vilka fanns samlade i Provendor AB. I det nya Procordia äger Volvo ca 40 % och staten ca 30 % av aktiekapitalet. Volvos och statens andelar av röstetalet är däremot lika, ca 42 % vardera. Företagen inom livs- medelsgruppen i det nya Procordia svarar tillsammans för ca 15 % av det totala saluvärdet inom livsmedelsindustrin. Företagen är i flera fall

marknadsledande inom sina resp. marknader. I gruppen ingår bl.a. AB Pripps Bryggerier, Felix AB, Abba AB, AB Lithells och Sockerbolaget AB - det sistnämnda med en monopolställning på sockerområdet. I Procordia ingår även det helt dominerande företaget på den svenska tobaksmarknaden - Swedish Tobacco Group (tidigare Tobaksbolaget).

Det statliga inflytandet på livsmedelsmarknaden har efter hand min- skat. De enda helt statligt kontrollerade företagen inom livsmedelsin- dustrin återfinns numera i monopolverksamheten inom vin- och sprit- drycksindustrin.

Det finns för närvarande en tendens till utökat samägande och andra former av integrering mellan livsmedelsföretag, både inom svensk livs- medelsindustri och mellan svensk och övrig europeisk - framför allt nordisk - livsmedelsindustri. Denna utvecklingstendens, som under senare tid bl.a. har inneburit en ökad koncentration på livsmedels- marknaden, beror bl.a. på att många företag anser att det är viktigt att anpassa och förbättra sina positioner inför en allt mer avreglerad inter- nationell livsmedelshandel samt förverkligandet av EG:s inre marknad med början år 1993.

Utrikeshandel Den svenska livsmedelsindustrin har traditionellt varit starkt inriktad på den inhemska marknaden och exportandelarna har varit låga. År 1988 uppgick den samlade exportandelen till ca 7 % av saluvärdet. De största exportandelama finns inom fisk- och fiskkonservindustrin samt cho- klad- och konfektyrindustrin med ca 35 resp. ca 28 % av saluvärdet. Under senare år har en ökning av exportandelama kunnat konstateras för bl.a. bageriindustrin (skorpor) och för vin- och spritdrycksindustrin (vodka).

Importen av livsmedel är större än exporten och uppgick år 1988 till ca 14 % av tillförseln. Det finns stora skillnader i importandel för de olika delbranscherna. I jordbruksråvarubaserade industrigrenar är im- portandelarna i allmänhet låga, vilket till stor del beror på den svenska jordbruksprisregleringen. Störst importandel finns i fisk- och fiskkon- servindustrin, ca 64 %. Export- och importandelar för olika livsmedels- områden år 1988 anges i tabell 2.

Tabell 2 Export- och importandelar för Iivsmedeleindustrins olika del- branscher år 1988.

Delbranscher Exportandel lmportandel export/saluvärde. % import/tillförsel, % Slakt- och charkindustri 4 7 Mejeriindustri 1 2 Frukt- och grönsakskonservind. 10 30 Fisk- och fiskkonservind. 35 64 Olje- och fettlndustrl 14 24 Kvarnlndustrl 3 14 Bageriindustrl 9 6 Sockerlndustrl 3 7 Choklad— och kontektyrlndustri 28 31 Övrig livsmedelsindustri 9 24 Matvaruindustri totalt 7 14 Vin- och spritdrycksindustri 10 42 Malt- och Iäskedrycksindustri 2 6 Dryckesindustri totalt 4 20 Livsmedelsindustri totalt 7 14

Källa: SCB (prel. uppg), Sngruppering.

Partl- och detaljhandeln Inom parti- och detaljhandeln med livsmedel har utvecklingen gått mot en koncentration till tre stora handelsblock med en betydande intern in- tegration och samordning, vilket inneburit att konkurrenssituationen för företagen inom livsmedelsindustrin successivt förändrats. Det är dock sannolikt fråga om ömsesidig påverkan - den ökade koncentrationen inom livsmedelsindustrin har delvis drivit på utvecklingen inom han- deln, samtidigt som blockbildningen i handeln påverkat livsmedelsin- dustrins förutsättningar.

Inom dagligvaruhandeln har det skett en integration såväl horison- tellt genom bildandet av kedjeföretag och frivilliga butikskedjor, som vertikalt genom mer eller mindre fast samverkan mellan parti- och de- taljhandelsleden. Dagligvaruhandeln svarar för ca 75 % av dagligvaru- försäljningen, medan resten säljs genom butiker med specialiserat sor- timent, kiosker, torghandel m.m. Totalt finns det i dag ca 8 500 daglig- varubutiker (inkl. varuhus och stormarknader), vilket innebär att anta- let butiker har halverats sedan början på 1970-talet. Samtidigt har den omstrukturering fortsatt som inneburit att framför allt mindre butiker lagts ned och större butiker etablerats. Från senare delen av 1970-talet har dock andelen småbutiker ökat bland nyetableringarna till följd av ett ökat utbud av s.k. service- och trafikbutiker.

Både parti- och detaljhandelsleden inom dagligvaruhandeln har un- der en längre tid kännetecknats av en kraftig strukturomvandling. I stället för de tidigare många, små och specialiserade grossisterna domi- neras marknaden nu av ett fåtal stora företag med ett mycket brett sor- timent. Totalt svarar de tre största företagen - KF, Ica och Dagab - för

ca 3/4 av partihandelsmarknaden. Tillsammans med den fjärde större fullsortimentsgrossisten, Bergendahl & Son med verksamhet i södra Sverige, dominerar de helt försäljningen till dagligvarubutikerna. Öv- riga grossister är som regel specialiserade inom vissa varuområden, t.ex. frukt och grönt, eller inriktade på kiosker/ gatukök eller storhushåll.

En betydande utvecklingstendens under de senaste decennierna är att partihandelsföretagen successivt har tagit över en allt större del av leveranserna från producerande företag till butik. Direktdistributionen från livsmedelsindustrin till detaljhandeln har därmed minskat. I dag är det främst mejeri-, bryggeri- och bagerivaror som till övervägande delen fortfarande direktdistribueras. Denna utveckling har troligen förbättrat konkurrensmöjligheterna för mindre producenter gentemot de större. Samtidigt har de tre handelsblocken kraftigt ökat sitt inflytande över vilka produkter som erbjuds den svenska konsumenten, inte minst i samband med de omfattande extrapriskampanjerna. Mindre producen— ter kan här ha svårt att hävda sig då det vanligen krävs stor leveranska- pacitet för att få delta i dessa aktiviteter.

Produktionsfaktorer I jordbruket Jordbrukets produktionstaktorer består, förutom av jordbrukarnas in- sats av arbete och kapital, av en mångfald olika produkter och tjänster av olika karaktär. Exempel är jordbruksmaskiner, lejt arbete, foderme- del, levande djur, gödselmedel och drivmedel.

Flertalet av de nödvändiga produkterna är specifika för jordbruket, dvs. jordbrukarna är de enda eller de absolut största köparna. Konkur- rensförhållandena skiljer sig åt på marknaderna för de olika produk- terna. På många av marknaderna är företagskoncentrationen hög både i tillverkar- och handelsled, och på vissa marknader är lantbrukskoopera- tionen, dvs. köparna själva, den största företagsägaren i något eller några led. En stor del av försäljningen till jordbrukarna sker t.ex. genom den lantbrukskooperativa lantmännenorganisationen.

På vissa varuområden finns det dock ett stort antal leverantörer och återförsäljare. Detta gäller bl.a. för de flesta typer av jordbruksmaski- ner, ett varuområde med en mångfald delmarknader. På vissa av del- marknaderna dominerar ändå ett fåtal leverantörer och återförsäljare. Två varuområden inorn jordbrukets insatsvaror, handelsgödsel och jordbruksmaskiner, beskrivs närmare i kapitel 8 resp. 9.

Båda varuområdena ingår i det s.k. produktionsmedelsindex (PM-in- dex) som utgjort en del av underlaget för överläggningarna inom ramen för jordbruksprisregleringen, vilken närmare beskrivs nedan. Jordbru- ket har genom höjda priser på sina produkter fått ersättning för ökade kostnader i produktionen, bl.a. utifrån kostnadsutvecklingen enligt PM- index. Tillsammans uppgår värdet av handelsgödsel och jordbruksma- skiner till i storleksordningen 30 % av PM-index.

uordbruksprlsregleringen Pris- och marknadsregleringen på jordbruksprodukter, den s.k. jord- bruksprisregleringen, är det främsta medlet i den nuvarande jordbruks- politiken. Regleringen påverkar i stor utsträckning prisutvecklingen och konkurrensen på den svenska livsmedelsmarknaden genom att den på en stor del av livsmedelsområdet upprätthåller en hög inhemsk prisnivå och i praktiken förhindrar konkurrerande import. Ca 60 % av värdet av livsmedelskonsumtionen i landet utgörs av jordbruksprisreglerade pro- dukter.

Regleringen syftar till att göra det möjligt att upprätthålla en svensk prisnivå på jordbruksprodukter som ger ekonomiska förutsättningar för produktion inom landet samtidigt som övriga delmål i jordbrukspoliti- ken uppfylls. En sådan avsedd prisnivå har fastställts efter överlägg- ningar mellan representanter för lantbrukarna och konsumenterna en eller ett par gånger per år, s.k. jordbruksprisförhandlingar. Överlägg- ningarna har i huvudsak avsett vilka prishöjningar som skall ske mot bakgrund av ökade produktionskostnader i jordbruket (enligt PM-in— dex) och i den livsmedelsindustri som omfattas av regleringen samt ut- vecklingen av jordbrukarnas inkomster.

Regleringen står nu inför förändringar. I awaktan på detta och som en följd av internationella åtaganden inom GATT-samarbetet har de priser som skall skyddas inte ändrats under det senaste året. Jordbruket och den livsmedelsindustri som omfattas av regleringen har fått kom- pensation för ökade kostnader på annat sätt än prisvägen. Regleringens mekanismer för att upprätthålla den gällande avsedda prisnivån på olika produkter är dock fortfarande i kraft.

Jordbruksprisregleringen innehåller dels ett gränsskydd, dels mark- nadsreglerande åtgärder. Gränsskyddet skyddar de inhemska produk- terna från importkonkurrens. I regel är världsmarknadsprisema lägre än de svenska priserna. Vid import betalas en avgift, införselavgift. Storleken på införselavgiften skall i princip motsvara skillnaden mellan det enligt jordbruksprisregleringen avsedda svenska priset och import- priset. Detta gränsskydd gör det alltså möjligt att hålla en förhållandevis hög svensk prisnivå, trots att importpriserna egentligen är lägre. Impor- ten blir lika dyr som de svenska produkterna. Gränsskyddets effekter är i allmänhet störst för de minst förädlade livsmedlen. Ju mer förädlade livsmedelsprodukter, desto mindre andel av värdet representeras av rå- varuinnehållet.

De marknadsreglerande åtgärderna har till syfte att få bort överskott från den svenska marknaden. Dessa överskott skulle annars verka pris- sänkande. Med hjälp av lagringsbidrag kan tillfälliga och mindre över- skott normalt utjämnas. Större överskott måste exporteras, vanligtvis till lägre priser än inom landet. Differensen mellan det svenska priset och exportpriset kompenseras då med exportbidrag. Andra exempel på marknadsreglerande åtgärder är informationsverksamhet avsedd att öka konsumtionen och s.k. köttreor.

De marknadsreglerande åtgärderna finansieras av de tidigare nämnda införselavgifterna, av regleringsavgifter som tas ut i samband med produktionen, t.ex. slaktdjursavgifter och förmalningsavgifter (kvarnar), samt i vissa fall av statliga budgetmedel. Jordbruksprisregle- ringen administreras av statens jordbruksnämnd men vissa av de mark- nadsreglerande frågorna har delegerats till sju s.k. regleringsföreningar.

Det pris som skall skyddas genom jordbruksprisregleringen avser pri- set 1 ett visst led, det s.k. reglerade ledet. Det är om priserna i detta led man överlagt i jordbruksprisförhandlingarna. Regleringen sträcker sig olika långt för olika produkter. I vissa fall avser regleringsledet och därmed det skyddade priset jordbrukarnas ersättning för sina oföräd- lade produkter, som t.ex. spannmål eller potatis. I andra fall gäller det delvis förädlade produkter som t.ex. slaktade djurkroppar eller helt för- ädlade och förpackade livsmedel som pastöriserad och konsumtionsför- packad mjölk. I de fall regleringen avser ett förädlat livsmedel har av- sikten varit att en eventuell prisökning enligt jordbruksprisavtal skall kompensera kostnadsökningar för produkten inom all produktion och hantering inom regleringen.

I praktiken avser regleringen i många avseenden även senare led. För att upprätthålla det avsedda priset på t.ex. slaktade djurkroppar skyddas även priset på styckningsdetaljer och charkuterivaror genom in- förselavgifter. Låga importpriser på t.ex. fläskkotlett och andra styck- ningsdetaljer skulle göra att det svenska priset på dessa varor sjönk, och de svenska styckningsföretagen skulle inte kunna betala de i avtalen av- sedda priserna för slaktade djur.

I anslutning till regleringen finns också ett system för råvarukost- nadsutjämning, det s.k. RAK-systemet, med syfte att utjämna skillnader i råvarukostnader mellan inhemsk och internationell livsmedelsindustri.

Framtida avreglering Regeringen tillsatte hösten 1988 en parlamentarisk arbetsgrupp (LAG) för att göra en översyn av den gällande livsmedelspolitiken. Hösten 1989 avlämnade LAG sitt betänkande och regeringen lade i april 1990 med utgångspunkt i LAst förslag fram en proposition om en föränd- rad livsmedelspolitik. Riksdagen har, med vissa förändringar vid ut- skottsbehandlingen, fattat beslut i frågan.

Som ett resultat av riksdagsbeslutet kommer jordbruksprisregle- ringen delvis att avvecklas. Förhandlingssystemet avskaffas och den in- terna marknadsregleringen kommer att avvecklas med start den 1 juli 1991. Awecklingsperioden varierar för de olika produktområdena, men reformen skall vara helt genomförd den 1 juli 1995. Detta innebär bl.a. att export- och lagringsbidragen på sikt upphör, liksom det interna ut- jämningssystemet på mejeriområdet. Övergångsåtgärder skall under- lätta omställningen i jordbruket och livsmedelsindustrin. För gräns- skyddet föreslås inga förändringar, där avvaktar man den internatio- nella utvecklingen.

Utgångspunkt för de beslutade åtgärderna är att endast efterfrågade varor och tjänster skall produceras i det svenska jordbruket. Något stöd för eventuella överskott skall inte ges. Detta torde medföra en minskad inhemsk produktion av vissa jordbruksråvaror. Den svenska marknaden kommer dock även fortsättningsvis att vara avskärmad från importkon- kurrens så länge gränsskyddet består.

Gränsskyddets framtid blir beroende av de pågående överläggning- arna inom GATT. Enligt en överenskommelse från april 1989 har de ca 100 medlemsländerna förbundit sig att frysa storleken av stödet till jordbruket i resp. land och att arbeta för att stödet på sikt minskas. Därmed avser man minska den kostsamma överproduktionen av livs- medel i högkostnadsländer och underlätta världshandeln. De gräns- skydd som finns i många länder i form av bl.a. tullar, eller som i Sverige, införselavgifter, avses minskas. Målet är att upprätta ett marknads- orienterat handelssystem för jordbruksprodukter.

För Sveriges del kommer en minskning av stödet att kräva en an- passning av jordbrukets och livsmedelsindustrins priser och produkter. Omfattningen av den svenska produktionen blir till skillnad från i dag beroende av dess internationella konkurrenskraft. Ett sänkt gränsskydd kommer att innebära en ökad importkonkurrens med dämpande inver- kan på de svenska priserna.

Föreslagna åtgärder på konkurrensområdet

Regeringen tillsatte i februari 1989 en kommitté för att utreda hur kon- kurrenspolitiken ytterligare kan förstärkas. I februari 1990 lämnade konkurrenskommittén ett delbetänkande avseende livsmedelsområdet (SOU 1990:25, Konkurrensen inom livsmedelssektorn). De lämnade förslagen avser att stärka konkurrensen inom livsmedelsområdet i sam- band med den nu beslutade förändringen i jordbruksprisregleringen. Åtgärderna avses vara begränsade i tiden till det s.k. avregleringsskedet.

Kommittén föreslår en provisorisk lag mot marknadsdelning och visst annat samarbete. Från konkurrenssynpunkt oönskade fusioner inom kooperativ verksamhet föreslås kunna åtgärdas genom tillämp— ning av nuvarande konkurrenslag. Kommittén föreslår vidare att ett an- tal kriterier skall vara uppfyllda för att samarbete vid export av över- skott skall medges.

Vad gäller förslag i övrigt för att stärka konkurrensen på livsmedels- området avser kommittén att återkomma i sitt slutbetänkande. Där kommer således den icke jordbruksreglerade industrin och parti- och detaljhandeln att behandlas. Dessförinnan avses prisinformationsfrågor behandlas i ett delbetänkande.

Till mejeriprodukter räknas konsumtionsmjölk (k-mjölk), grädde, ost och smör. Begreppet konsumtionsmjölk innefattar här dryckesmjölk, filprodukter och yoghurt. Till grädde räknas även olika varianter av sy- rad grädde.

Beskrivningen har lagts upp så att de delar av beskrivningen som i huvudsak behandlar lantbrukskooperationen och jordbruksprisregle- ringen tas upp i detta kapitel gemensamt för alla mejeriprodukter. Fly- tande mejeriprodukter och ost beskrivs gemensamt så långt det är prak- tiskt medan de delar som är specifika för resp. delmarknad åtskiljs. Smör, som visserligen är en mejeriprodukt men som konkurrerar med vegetabiliska fetter, beskrivs närmare i kapitel två under rubriken "Matfett".

1.1 Produkter och marknader

1.1.1 Produkter

Flytande mejeriprodukter är dryckesmjölk, filprodukter, yoghurt, grädde och syrade gräddprodukter. Dessa mejerivaror är i varierande grad ut— satta för konkurrens av alternativa produkter. Genom att Svenska me- jeriernas riksförening (SMR) i praktiken har monopol på mjölkråvaran är konkurrensen från alternativa mejeriprodukter mycket begränsad. Den färska dryckesmjölken konkurrerar dock med andra drycker som öl, läsk, juice, saft, mineralvatten etc. Mejerierna har i stort sett all till- verkning och försäljning även av filprodukter och grädde. Det finns grädde tillverkad av vegetabiliska råvaror men dess marknadsandel är relativt liten, ca 5 %. På marknaden för fruktyoghurt finns ett utbud av konkurrerande inhemska resp. importerade produkter. Mejeriorganisa- tionen dominerar dock även marknaden för fruktyoghurt.

Ost konkurrerar på flera delmarknader med olika typer av matvaror. Traditionellt har ost i Sverige främst använts som smörgåspålägg men en ökad internationalisering har medfört att ost används allt mer även i matlagning och som dessert. Osten kan naturligtvis ersättas med andra typer av pålägg eller matvaror men konsumtionen är troligen mer bero- ende av matkulturens utveckling än av direkt konkurrerande produkter.

1.1.2 Marknaden Det gemensamma för produkterna på mejerimarknaden är att de utgår från den mjölk som vägs in vid svenska mejerier. Invägningen av mjölk var 3 420 milj.kg 1989 och av detta gick 43 % till konsumtionsmjölk, 32 % till ystmjölk, 16 % till mjölkpulver och 2 % till matfett.

Statens jordbruksnämnd (JN) gör varje år beräkningar av direktkon- sumtionen av livsmedel i Sverige. Med direktkonsumtion avses de to— tala leveranserna från producenter av livsmedel till enskilda hushåll och storhushåll samt producenternas hemmaförbrukning.

Den totala mjölkkonsumtionen beräknad som kilo per person och år minskade något under 1989. Konsumtionen av lätt- och mellanmjölk ökade ca 10 % medan standardmjölken minskade ca 12 %. Konsumtio- nen av matfett och olja sjönk med 4 % och även konsumtionen av ost och grädde minskade något. Konsumtionen av mejeriprodukter totalt minskade med ca 3 % från 1988 till 1989.

Tabell 1.1 Direktkonsumtion av mejerivaror på den svenska marknaden 1989, preliminära uppgifter.

Produkt milj.kg milj.kr. Konsumtionsmjölk 1 388,4 8 078 Grädde 71,2 2 556 Mjölkpulver 0,7 45 Ost 131 ,6 6 987 Smör (och margarin) 158,6 4 602 Summa 1 745,5 22 268 Källa: JN.

Mejerivarorna utgör således drygt 22 miljarder kronor av den totala livsmedelskonsumtionen på ca 126 miljarder kronor, dvs. ca 17 %.

De flytande mjölkprodukterna konsumtionsmjölk (k-mjölk) och grädde är färskvaror som tillverkas för omedelbar konsumtion. Begrep- pet konsumtionsmjölk omfattar här dryckesmjölk, filprodukter och yog- hurt. År 1989 såldes på den svenska marknaden 1 383 milj.kg k-mjölk och 71 milj.kg grädde till ett värde av 8 078 resp. 2 556 milj.kr.

Ostkonsumtionen har ökat avsevärt sedan början av 60-talet. År 1960 konsumerade svenskarna enligt jordbruksnämndens konsumtionsstati— stik ca 7,4 kg ost per person varav ca 85 % var hårdost. År 1989 var konsumtionen 15,6 kg per person varav 80 % var hårdost. Total direkt- konsumtion var 1989 ca 132 milj.kg ost till ett värde av 7 miljarder kro- nor. Drygt 30 % av den mjölk som vägdes in vid mejerierna 1988 an- vändes till osttillverkning och totalt tillverkades vid mejerierna ca 123 milj.kg ost varav över 90 % utgjordes av hårdost.

Den svenska mejeriproduktionens volym bestäms i väsentlig grad av den svenska jordbrukspolitiken och dess gränsskydd.

Mejerierna är förpliktigade att ta emot sina medlemmars hela pro- duktion till ett och samma pris och kostnaden för eventuell överskotts- produktion bärs kollektivt av alla producenter. Detta gör att en min- skad efterfrågan inte påverkar producentpriset annat än på lång sikt och att marknadens signaler inte fullt ut når fram till den enskilde pro- ducenten.

Förekomsten av ett internt utjämningssystem av lönsamheten mellan de olika mejerierna gör att inte heller de känner av marknadens signa- ler annat än indirekt (se vidare avsnitt 1.2.2.).

Förekomsten av överskott av mjölkråvara på marknaden ger en pro- duktion av lagringsbara produkter som smör, ost och mjölkpulver i vo- lymer som ofta överstiger inhemsk efterfrågan. Överskotten förstärks av säsongsmässig variation i volym och fetthalt i den mjölk som vägs in vid mejerierna. Ytterligare en faktor som på senare år bidragit till obalans mellan utbud och efterfrågan är konsumtionsutvecklingen mot magrare produkter och minskad konsumtion av dryckesmjölk.

Vid tillverkningen av mejeriprodukterna erhålls även en del bipro- dukter, t.ex. vassle och kärnmjölk. Mejeribiprodukterna används huvud- sakligen som råvara i livsmedels-, foder- och läkemedelsindustrin. Överskott av dessa biprodukter exporteras i regel med förlust.

Mejeriprodukternas vikt i konsumentprisindex (KPI) är, som framgår av tabellen nedan, 34,3 promille. I tabellen ingår dock även matfett. Större delen av matfettskonsumtionen utgörs av vegetabiliska matfetter.

Tabell 1.2 Mejerivarornas vikter i KPI 1990.

Produkter Vikt i KPI (promille) Mjölk och grädde 12,9 Fil 1,3 Yoghurt och creme fraiche 2,0 Ost 10,9 Matfett 7,2 Summa 34,3

Källa: SCB.

1.1.3 Utrikeshandel Utrikeshandel med mejeriprodukter är till stor del beroende av den in- hemska produktionsbalansen och kan därför variera kraftigt mellan olika år. De huvudsakliga handelsvarorna utgörs av lagringsbara pro- dukter som ost, smör och mjölkpulver. Varken export eller import av konsumtionsmjölk förekommer i någon större utsträckning. Mjölk är en färskvara med relativt höga transportkostnader och den skyddas av ett högt gränsskydd. Den huvudsakliga exporten utgörs av export av över- skottsmjölk i form av smör och mjölkpulver till priser som inte täcker produktionskostnaderna. Mejeriexporten ökade kraftigt under 1989 på grund av att tvåprissystemet på mjölk (ett frivilligt produktionsbegrän- sande kvoteringssystem) upphörde samtidigt som konsumtionen inom landet minskade. Under 1989 exporterade SMR 17 500 ton smör, 500 ton smörolja och 16 000 ton mjölkpulver. På marknaden för fruktyog- hurt importeras ca 5 % av den inhemska konsumtionen, i huvudsak från Danmark.

Förhållandena på ostmarknaden skiljer sig från förhållandena på öv- riga mejeriproduktmarknader. Det finns visserligen ett högt gränsskydd och mejerierna har en starkt dominerande ställning men produktdiffe- rentieringen är stor och det finns ett stort antal importörer. Importens volymmässiga andel av konsumtionen var 1989 drygt 13 %. Två tredje- delar av importen utgörs av hårdost medan resterande volym är smält- ost och mögelost. De största leverantörsländerna är i fallande storlek Danmark, Västtyskland, Norge, Nederländerna, Frankrike och Finland. Dessa länder svarar för närmare 80 % av den ost som importeras till Sverige. Störst är importen från Danmark, den utgör cirka en fjärdedel av den totala importen. Exporten utgjorde drygt 3 % av total tillverk- ning. De största mottagarländerna var 1989 USA, Japan, Australien och Östtyskland.

1.2 Konkurrensförhållanden

1.2.1 Aktörer på marknaden Den lantbrukskooperativa dominansen är i det närmaste total på meje- riområdet. Mejeriorganisationen tar i praktiken emot all invägd mjölk (99,9 % år 1989) och svarar för huvuddelen av den inhemska produk- tionen av flytande mejeriprodukter, smörbaserade matfetter, mjölkpul- ver samt ost. Även på de delmarknader som är konkurrensutsatta har mejeriorganisationen en stark ställning då den står som huvudleveran- tör av råvaran. Mejerierna har ca 80 % av marknaderna för ost resp. fruktyoghurt och de har närmare 40 % av matfettsmarknaden. Mjölkleverantörerna är medlemmar i någon av de 16 mejeriför- eningarna (september 1990). Mjölkleverantörerna äger föreningarna gemensamt genom insatser i proportion till sina mjölkleveranser. Meje- riföreningarna är i sin tur anslutna till Svenska mejeriernas riksförening (SMR) genom ett andelssystem. Mejerimarknaden är geografiskt upp- delad mellan föreningarna så att varje mjölkleverantör är medlem i en viss förening och varje kund tillhör ett visst mejeris område. Förening- arna är skyldiga att ta emot all den mjölk som produceras av medlem- marna inom deras område. Föreningarna konkurrerar alltså inte om rå- varan över sina områdesgränser. Samarbete i syfte att erhålla rationali- seringsvinster är omfattande och det sker fortlöpande sammanslag- ningar mellan föreningarna. Under 1980-talet har ett tiotal föreningar upplösts genom fusionering. Ytterligare koncentration av mejeriför- eningarna kan väntas under 1990-talet. Utanför mejeriorganisationen finns bara en liten lokal mjölkleveran- törsförening och ett antal mindre, privata ostproducenter med sam- manlagt fem mejerier. De privata ostproducenterna tar huvudsakligen sin mjölkråvara från de lantbrukskooperativa mejerierna. Både SMR och mejeriföreningarna äger helt eller har andelar i rö— relsedrivande bolag. I huvudsak har dessa bolag verksamhet som ankny- ter till mejeriområdet.

Mejeriföreningarna är självständiga företag och SMR kan sägas fungera som en serviceorganisation som handlägger frågor som rör bl.a. forskning och utveckling, ekonomi, regleringsfrågor och myndig- hetskontakter. SMR samordnar även gemensam marknadsföring och kundkontakt genom ett nybildat marknadsföringsbolag, Mejerierna Marknads AB (MMAB).

Lantbrukskooperationen har alltså så gott som all mjölkinvägning, dvs. tar emot nästan all den mjölk lantbrukarna producerar. Av de 75 mejerier som var i drift 1989 var 70 anslutna till SMR. De fem icke anslutna svarade för mindre än 1 % av invägningen. Störst av mejerifö— retagen är Arla med 33 mejerier och ca 58 % av den totala mjölkinväg- ningen. Mejerierna samlar in mjölkråvaran ute hos medlemmarna och har en långt driven specialisering vid de olika mejerierna. Dessutom har mejerierna ett omfattande system för mellantransporter av olika meje- rivaror varför de även fungerar som uppsamlande och fördelande gros- sister. Mejerierna direktdistribuerar sedan de färska mejerivarorna till butikerna. Detta ger mejerierna konkurrensfördelar speciellt vid lanse- ring av nya produkter.

Scandmilk, numera dotterbolag till MMAB, handhade fram till den 1 juli 1990 regleringen av mjölkpulver- och vasslepulvermarknaden. Re- gleringsfunktionen har därefter övergått till regleringsföreningen För- eningen för mejeriprodukter (FFM). Bolaget löser dock fortfarande in allt pulver från tillverkarna. Scandmilk svarar även för kvalitetsuppfölj- ning, lagerhållning och försäljning av mjölkpulver till inhemsk industri. Exporten sköts däremot av ett annat dotterbolag till MMAB. Semper AB som är ett helägt dotterbolag till Arla marknadsför mjölkpulver för direktkonsumtion.

Utöver mejeriprodukterna saluför mejerierna även icke reglerade produkter som juice, nektar, en del fruktsoppor etc., produkter vars egenskaper medger att mejerierna kan göra samordningsvinster och därmed utnyttja kapacitet vid mejerierna. Mejeriorganisationens mark- nadsandelar är mindre för dessa produkter än för reglerade.

Mejeriorganisationen är för vissa varugrupper ensam leverantör. Detta ger dem till skillnad från konkurrenterna möjlighet att kunna er- bjuda ett fullsortiment på mejeriområdet vilket kan ge fördelar även på konkurrensutsatta delmarknader. Mejerierna sköter själva sin distribu— tion till kunderna. För eventuella nytillkommande leverantörer finns således ingen distributionskanal att använda sig av.

De största företagen på ostmarknaden är Riksost ek för, Semper AB, norskägda O Kavli AB, SMR och Nedre Norrlands producentförening (NNP). Dessa företag hade 1989 en omsättning på ost på 3,4 miljarder kronor och de täcker in merparten av marknaden (ca 80 %). Bortsett från Kavli ingår alla de största företagen i mejeriorganisationen.

Riksost som är ett helägt dotterbolag till Mejerierna Marknads AB (MMAB) fungerar som försäljningsbolag åt mejerierna. Riksost domi- nerar hårdostmarknaden med en ca 80-procentig marknadsandel. Riks-

ost sköter även en del mognadslagring och bitpaketering av ost. Färsk- osten säljs däremot, liksom övriga mejeriprodukter, av mejerierna. Ex- port av ost sker genom Swedish Dairies, dotterbolag till MMAB.

Arla, den största mejeriföreningen, svarade 1988 för 97 % av färsk- osttillverkningen samt 58 % av hård- och mögelosttillverkningen.

Semper som är ett dotterbolag till Arla har ca 35 % av mögelost- marknaden medan resterande 65 % importeras. Semper fungerar som försäljningsbolag för mögelost som tillverkas av Arla men säljer även egentillverkad dessertost samt importerad finsk hårdost.

NNP som är en branschblandad lantbrukskooperativ förening är den enda svenska tillverkaren av mesvaror (smör och ost), och är agent för importerad norsk ost, bl.a. det enda importerade varumärket för mes- varor.

Smältostmarknaden domineras av 0 Kavli AB och NNP. Dessa före- tag har uppskattningsvis närmare 60 resp. 40 % av marknaden medan en mindre volym importeras.

Den lantbrukskooperativa dominansen är således mycket stark inom ostmarknaden. Det är också lantbrukskooperationen som genom meje- rierna kontrollerar råvaran, då 99,9 % av all mjölk vägs in hos meje- rierna.

Som motvikt finns på den privata sidan Sveriges ost- och äggrossis- ters förening, en förening som skall bevaka den privata handelns intres- sen. Den är ansluten till Sveriges grossistförbund. Även Ostrådet som fungerar som informationsorgan för importerad ost är knutet till Sveri- ges grossistförbund. Bland de större importörerna finns Foodmark-Pa- tur Ost, Fralico, MD Foods och Kraft General Foods.

Svenska Kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) an- svarar för att kvalitetskraven bakom runmärkningen av ost efterlevs. Statens jordbruksnämnd är huvudman för KMÄ.

1.2.2 lmportbegränsningar/regleringar Mejerivarorna påverkas i hög grad av jordbruksprisregleringen. Deras priser har tidigare fastställts efter överläggningar mellan producent- och konsumentintressen under överinseende av statens jordbruksnämnd. Regleringen kommer dock att förändras inom de närmaste åren. Nedan beskrivs kortfattat det hittillsvarande systemet.

Mjölkprisregleringen syftar till att åstadkomma den lönsamhet och utjämning mellan olika mejeriprodukter som ger lantbrukarna åsyftad prisnivå för den levererade mjölken. Detta skall uppnås genom:

- gränsskydd

- marknadsreglerande åtgärder - ett utjämningssystem som skall verka utjämnande på lönsamhets- skillnaderna mellan de olika mejeriprodukterna. Gränsskyddet administreras av JN medan marknadsreglerande åt- gärder handhas av regleringsföreningen Föreningen för mejeriproduk- ter under överinseende av JN. Den interna regleringen, utjämningssys-

temet för mejeriprodukter, sköts i huvudsak av SMR internt, men även där under överinseende av och i samarbete med FF M.

Utjämningssystemet fungerar, enkelt uttryckt, så att konsumtions- mjölk och grädde beläggs med utjämningsavgifter vilka används till att ge bidrag till smörproduktion och till lagring och export av smör, ost och andra mejeriprodukter. Återstående medel återbetalas till meje- rierna som utjämningsbidrag på all invägd mjölk.

Tidigare bestämdes prishöjningarnas totala storlek i jordbrukspris- överläggningar varefter de lades ut på olika produkter utifrån hur marknaden och konkurrenssituationen såg ut för resp. produkt. Utjäm- ningssystemet verkar för att alla mejerier skall kunna uppnå samma lönsamhet oavsett produktmix. Det har dessutom möjliggjort en vo- lymmaximering på marknaden genom att prissättningen och produktio- nen kunnat anpassas till resp. marknads konkurrenssituation och pris- känslighet. Dvs. prishöjningarna har kunnat tas ut på de minst priskäns- liga produkterna konsumtionsmjölk och grädde, medan priserna på bl.a. ost och matfett som är mer priskänsliga kunnat hållas nere tack vare att lönsamheten i tillverkningen upprätthållits med hjälp av utjämningsbi- drag. Utjämm'ngssystemet kan alltså sägas ha skapat en efterfrågan uti- från en administrativt fastställd prisnivå som inte speglar resp. produkts tillverkningskostnader och som därför skapar behov av ett mycket högt gränsskydd i vissa fall. Utjämningssystemet medför dessutom en omför- delning av kostnaderna för tillverkning av smör och ost till mjölkkon- sumenterna.

Regleringen går på mejeriområdet tvärs igenom mejeriindustrin och olika produkter är reglerade vid olika förädlingsgrad. Merparten av mejeriernas kostnader har tidigare kompenserats inom ramen för jord- bruksprisregleringen, medan kostnader för vidareförädling efter det re- glerade ledet inte kompenserats via regleringen. Detta ger upphov till gränsdragningsproblem mellan reglerad och icke reglerad produktion och skapar en risk för kostnadsöverföringar, råvaruleveransbegräns- ningar, underprissättning av biprodukter och icke reglerade produkter som juice m.m., företeelser som kan snedvrida konkurrensen och orsaka läckage av regleringsmedel.

Riksdagen har fattat beslut om förändringar i jordbruksprisregle- ringen som bl.a. innebär att det interna utjämningssystemet för mejeri- produkter skall förenklas för att från den 1 juli 1995 helt försvinna. Av- gifter inom det nya systemet får inte användas för att ge exportbidrag. Gränsskyddet kommer dock att kvarstå i väntan på den internationella utvecklingen. Omläggningen av jordbrukspolitiken kommer att medföra stora förändringar på marknaderna för mejeriprodukter. När det in- terna utjämningssystemet på mejerivaror tas bort och produktpriserna kostnadsanpassas blir resultatet troligen antingen en anpassning av gränsskyddet så att prisnivån blir högre på de produkter som är dyra att framställa medan konsumtionsmjölken blir billigare, eller en betydligt mindre produktion kombinerad med större import av de produkter som

är dyra att tillverka inom landet. Den inhemska prisnivån och konkur- renskraften kommer dock att bli beroende av prisutvecklingen på mjölkråvaran. De största mejeriföreningarna har även en möjlighet att bibehålla en utjämning mellan olika produkter inom sina mejerier medan detta inte är möjligt för de mindre föreningarna som ofta är spe- cialiserade t.ex. på ost.

1 2.3 Internationella förhållanden Den GATT-överenskommelse som träffades i början av april 1989 kommer att medföra ändrade förutsättningar på jordbruksområdet. Detta kommer även att påverka mejeriindustrins villkor. Överenskom- melsen innebär att den inhemska stödnivån inte får höjas, dvs. bl. a. att gränsskydd och priser på jordbruksprisreglerade produkter ej får höjas. Det är troligt att kommande överläggningar inom GA'IT kommer att leda till en successiv minskning av stödnivån.

Det största mejeriföretaget i världen är schweiziska Nestlé som be- driver mejeriproduktion i ett fyrtiotal länder. Nestlé är ett av världens största livsmedelsföretag.

1.2.4 Lönsamhet De lantbrukskooperativa föreningarna har en delvis annorlunda mål- sättning än andra företag. Genom att lantbrukarna är både delägare i och mjölkleverantörer till sin förening så ställer de andra krav än vad t.ex. aktieägare gör. Medlemmarna ställer bl.a. krav på service och höga avräkningspriser. Detta avspeglas naturligtvis i föreningarnas nyckeltal och gör att en jämförelse med annan industri inte är relevant. I tabell 1.3 redovisas några nyckeltal ur SCB:s statistik för identiska företag med minst 20 anställda. Som ovan sagts förklaras skillnaden mellan mejeriföretagen och övrig livsmedelsindustri till stor del av den annorlunda målsättningen. Tabellen ger dock en uppfattning om nivån och utvecklingen inom mejeriindustrin.

Tabell 1.3 Vissa nyckeltal I mjölklörädlingsindustrl och I livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustrl.

1984 1985 1986 1987 1988

Mjölkberedningslndustrl (SNI 31121)

Avkastning på totalt kapitala % 5,0 4,7 3,3 1,1 2,3 Vinstb % 1,2 1,2 1,0 0,4 0,6 Soliditetf= % 29,7 30,4 29,9 34,1 33,5

LivsmedeIs-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000)

Avkastning på totalt kapitala % 8,4 8,5 8,5 8,2 8,7 Vinstb % 3,3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetc % 21,9 23,3 23,4 22,3 23,1

3 Resultat efter finansiella intäkter i procent av balansomslutning. b Resultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. c Beräknat eget kapital i procent av balansomslutning.

Källa: SCB (Medianvärde 1984-1988).

Beräkningar utförda i branschen ger en liknande bild som SCB:s nyck- eltalsstatistik.

Finansieringen av föreningarna sker i form av medlemmarnas an- delsinbetalning i förhållande till levererad mjölkmängd. Föreningarna rekommenderas centralt att hålla en soliditet på 28 % men den ge- nomsnittliga soliditeten har legat högre under hela perioden. Enligt branschberäkningar låg den genomsnittliga soliditeten på ca 35 % un- der 1988 och 1989. Föreningarnas genomsnittliga resultat efter finans- netto var enligt branschen negativt 1989, men av ovan relaterade skäl är det svårt att värdera effektiviteten i mejerierna utifrån resultatet. Även den genomsnittliga avkastningen på eget kapital var låg och varierade kring noll i de olika företagen under 1989.

Ett vanligt sätt att jämföra de olika mejeriföreningarnas effektivitet är att se på betalningsförmågan till mjölkproducenterna, dvs. avräk- ningspriset. Avräkningspriset låg 1989 i genomsnitt kvar på samma ge- nomsnittliga nivå som 1988 trots relativt kraftiga variationer under året.

Lönsamheten inom mejeriindustrin är på grund av regleringarnas konstruktion starkt beroende av den invägda mjölkvolymens utveckling. Mejeriernas företagsform gör dessutom att de kan vidareföra ökade kostnader direkt till medlemmarna alternativt minska föreningens soli- ditet varför gängse lönsamhetsmått som tidigare påpekats blir svåra att applicera.

1.3 Prisbildning

1.3.1 Prissättning Priserna på mejeriprodukter påverkas, som beskrivits ovan, i mycket hög grad av jordbruksprisregleringen. Priserna på de produkter som är helt reglerade har tidigare, med undantag för butikernas ändringar av

marginaler o.d., ändrats endast som ett resultat av jordbruksprisöver- läggningarna. Detta gäller bl.a. för dryckesmjölk, filprodukter, grädde, smör och naturell färskost. För de flesta av dessa produkter saknar dessutom de lantbrukskooperativa mejerierna konkurrens. Ibland väljer dock mejerierna av marknadsskäl att inte ta ut hela den avtalade pris- höjningen eller att senarelägga denna. Mejerierna är som tidigare beskrivits tvungna att lösa in all mjölk som medlemmarna producerar varför det är viktigt att avsätta så mycket mjölkråvara som möjligt på den svenska marknaden. Det kan vid överskott vara bättre att avstå från att höja priset, om en höjning beräknas leda till en konsumtionsminsk- ning som in i sin tur resulterar i ökad export till priser som inte täcker produktionskostnaden.

Priset på ost har i regel ändrats som ett resultat av jordbrukspris- överläggningarna men eftersom viss hantering av osten, bitning och pa- ketering, sker utanför regleringens ram varierar ostpriset även under avtalsperioden. Gränsskyddets konstruktion medger också att priset kan variera under avtalsperioden. Ostpriset skyddas genom ett införselav- giftssystem med fastställda prisgränser och avgifter som är fasta så länge priset rör sig mellan prisgränserna. Inom intervallet tillåts alltså priset att variera, rör det sig utanför gränserna korrigeras införselavgif- tens storlek.

Den överenskommelse som togs av GATT i april 1989 om oföränd- rat gränsskydd har inneburit att de reglerade priserna varit oförändrade sedan januari 1989.

Mejerierna har även produkter som ligger mer eller mindre utanför regleringen. Deras priser har i regel höjts både i samband med jord- bruksprisöverläggningarna och däremellan för att kompensera de kost- nader som ligger utanför regleringen. Detta gäller för produkter som fruktyoghurt, margariner med smörinnehåll, smaksatt färskost m.fl. Dessa något mer förädlade produkter är utsatta för större konkurrens även om mejeriernas marknadsandelar är betydande.

Utöver mejeriprodukterna saluför mejerierna även icke reglerade produkter som juice, nektar, fruktsoppor etc. Dessa produkter är inte mejeriprodukter i gängse mening men produktionstekniskt och från transport- och distributionssynpunkt har de mycket gemensamt varför det är både enkelt och ekonomiskt fördelaktigt för mejerierna att ut- vidga sin verksamhet med dessa produkter. Det ger dessutom meje- rierna en möjlighet att utnyttja den överkapacitet som uppstår i meje- rierna när mjölkkonsumtionen går ner. För dessa produkter är meje- riernas marknadsandelar betydligt mindre. På dessa marknader blir därmed prissättningen beroende av konkurrenternas agerande.

1.3.2 Prisutveckling Under 1980-talet har konsumentpriserna på mjölk och grädde ökat med totalt 143 %. Denna ökning förklaras till viss del (ca 10 %) av den suc- cessiva avveckling av mjölksubventionerna som skett de senaste åren. Mjölksubventionerna har minskats med 250 milj.kr. resp. år under peri-

oden 1987-1989. I samband med skattereformen beslöts att även reste- rande mjölksubventioner (ca 1 500 milj.kr.) skall tas bort. Detta sker den 1 januari 1991. Konsumentpriserna på matfett och ost har ökat med 159 resp. 169 % under 1980-talet. Som jämförelse kan nämnas att KPI livsmedel har ökat med 141 % under samma period, medan KPI totalt har ökat med 109 %.

Tabell 1.3 Prisutvecklingen på mejeriprodukter 1980 - 1989 enligt KPI.

1980-85 1986 1987 1988 1989 1980—89

Mjölk och grädde 92,5 5,2 8,1 5,8 4,8 143,1 Ost 102,8 7,1 7,3 8,8 6,1 169,0 Matfett 110,8 4,9 7,0 5,5 3,6 158,8 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,o KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9

Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 - dec. 1989).

1.4 Sammanfattande bedömning

Den lantbrukskooperativa dominansen är i det närmaste total på meje- riområdet. Mejeriorganisationen tar i praktiken emot all mjölk som produceras inom landet och svarar för så gott som all inhemsk produk- tion av flytande mejeriprodukter, smörbaserade fetter, mjölkpulver och ost. Även på de marknader som är konkurrensutsatta har mejerierna en stark ställning då de står som huvudleverantör av råvaran. Mejerierna har ca 80 % av marknaderna för ost resp. fruktyoghurt och de har när- mare 40 % av matfettsmarknaden.

Marknaden för mejeriprodukter skyddas genom jordbruksprisregle- ringen från importkonkurrens. Ett gränsskydd i form av införselavgifter fördyrar importen och upprätthåller en prisnivå som är högre än vad som annars skulle vara fallet.

Mejeriorganisationen tar emot all den mjölk dess medlemmar pro- ducerar. De överskott som uppkommer på marknaden exporteras till ett lågt pris, vilket ger en minskad intäkt för mejerierna och sänker de- ras betalningsförmåga för råvaran, mjölken från lantbrukarna. lantbru- karna i resp. mejeriförening får emellertid samma betalning för all mjölk, oavsett vilka produkter den används till och vilken lönsamhet det är på dessa produkter. Det interna utjämningssystemet på mejeripro- dukter innebär nämligen att de olika mejeriernas betalningsförmåga utjämnas till den del som avser olikheter i produktmixen. Olikheter i ef- fektivitet mellan mejeriföretagen kommer till uttryck i varierande av- räkningspriser till mjölkproducenterna. Regleringen medför således att mjölkproducenternas pris inte påverkas av utbud och efterfrågan i den utsträckning som skulle ske på en fri marknad. Marknadens behov har därför mycket svårt att påverka mjölkvolymen och överskott uppstår

lätt. Detta har lett till åtskilliga försök att styra produktionsvolymerna, bl.a. har försök att kvotera lantbrukarnas mjölkproduktion gjorts. En viss styrning av produktionen görs via utjämningssystemet och med hjälp av bl.a. kvotering av osttillverkningen.

Jordbruksprisregleringen medför alltså att överskott kan produceras utan att normala marknadsmekanismer omedelbart träder i funktion. Varken råvaruproduktionen eller mejeriernas produktion påverkas di- rekt av marknaden, utan de styrs i stället via regleringarna. Signalerna till produktionsledet försvagas och konsumentpriserna påverkas inte i den utsträckning de normalt skulle göra.

Jordbruksprisregleringen står inför förändringar. Riksdagen har fat- tat beslut som bl.a. innebär att det interna utjämningssystemet förenklas för att på sikt upphöra och att något stöd för att omhänderta överskott inte kommer att ges. Gränsskyddet kommer emellertid att kvarstå i vän- tan på den internationella utvecklingen.

Borttagandet av den interna marknadsregleringen torde komma att medföra att marknadssignalerna till primärproducenterna blir tydligare. Mejeriföretagen blir tvungna att anpassa sin produktion till inhemsk ef- terfrågan resp. till vad som kan exporteras under normala ekonomiska villkor. Ett borttagande av det interna regleringssystemet fordrar dock troligen att gränsskyddet justeras, genom att gränsskyddet på vissa pro- dukter höjs medan det på andra sänks, om inte den i dag internt starkt subventionerade ost- och smörtillverkningen skall konkurreras ut. Den svenska marknaden kommer dock även fortsättningsvis att vara av- skärmad från importkonkurrens så länge gränsskyddet består. Från konkurrenssynpunkt är därför en minskning av gränsskyddet önskvärd.

Mejeriföreningarna tillämpar i praktiken en områdesindelning både vad gäller medlemskap och vid försäljning av de färdiga produkterna. Föreningarna konkurrerar alltså inte med varandra, varken om råvara eller på säljsidan.

Ett slopande av leveransplikten och områdesindelningen skulle med- föra en förbättrad konkurrens på mejeriområdet genom att förening- arna skulle få ett ökat incitament till effektivisering och inbördes kon- kurrens. Samtidigt skulle möjligheterna att starta privata mejerier öka och det skulle kunna bli en ökad konkurrens om råvaran.

Konkurrenskommittén har i sitt delbetänkande på livsmedelsområ- det föreslagit ett förbud mot marknadsdelning med hänvisning till att en sådan har skadlig verkan. Lagstiftning kan visserligen förhindra att en köpare vägras att göra sina inköp från valfri säljare (förening), men medför inte automatiskt att föreningarna aktivt konkurrerar på varan- dras traditionella geografiska intresseområden.

2 MATFETT

2.1 Produkter och marknader

2.1.1 Produkter Matfett utgörs av margarin, smör, ister samt matolja. Fetthalten i smör och margarin är ca 80 % medan den i ister och oljor är 100 %. Ett väx- ande antal margariner har en lägre fetthalt, 60 % i mellarin och 25 - 40 % i lättmargarinerna. Matfettskonsumtionen har sedan sekelskiftet karaktäriserats av en övergång från smör till margarin och på senare år till lättmargariner. Konsumtionen av smör och hushållsmargarin minskar medan den ökar för lättmargarin och olja. Totalt har matfettsmarknaden för konsu- mentprodukter minskat med ca 8 % under den senaste femårsperioden. Användningen av matfett i övriga livsmedelsindustrin har dock ökat nå- got. Egentliga substitut till matfett som grupp finns inte utan förkla- ringen till den ändrade konsumtionen står snarare att söka i ändrade konsumtionsvanor, som t.ex. en övergång till mer färdiglagad mat och ett ökat hälsomedvetande. »

2.1.2 Marknaden Den totala inhemska förbrukningen av fettråvaror uppgår till ca 200 000 ton. Av dessa utgörs ca 75 % av vegetabiliskt fett och reste- rande 25 % av animaliskt fett. Matfettsförsäljningen uppgick år 1989 till ca 85 000 ton varav pro- dukter för detaljhandeln svarar för ca 80 %, storhushåll för ca 10 % och bagerimargarin samt övriga industriråvaror för resterande 10 %. Statens jordbruksnämnd (JN) gör varje år beräkningar av direktkon- sumtionen av livsmedel i Sverige. Med direktkonsumtion avses de to- tala leveranserna från producenter av livsmedel till enskilda hushåll och storhushåll samt lantbrukarnas hemmaförbmkning. Enligt JN:s kon- sumtionsstatistik för år 1989 var konsumtionen av matfett 164 900 ton till ett värde av 4 809 milj.kr.

Tabell 2.1 Direktkonsumtlon av matfett på den svenska marknaden 1989, preliminära uppgifter.

Produkt milj. kg milj.kr. Smör 21 ,2 765 Bregott 25,5 995 Hushållsmargarin 80,1 1 987 Lättmargarin 31,8 855 Matolja 6,3 207 Summa 164,9 4 809 Källa: JN.

Matfett utgör således knappt 5 miljarder av den totala livsmedelskon- sumtionen på ca 126 miljarder kronor, dvs. ca 4 %. Matfett har en vikt på 7,2 promille i konsumentprisindex (KPI).

2.1.3 Utrikeshandel Importen av oljor, fetter och oljefrön uppgick 1988 till drygt 700 milj.kr. och exporten av oljor och fetter till närmare 600 milj.kr. Utrikeshandeln med färdiga matfettsprodukter är tämligen obetydlig. Importen utgörs främst av margarin och konstister medan exporten i huvudsak omfattar smör. Storleken av smörexporten är beroende av marknadsbalansen på mejeriområdet då det i huvudsak rör sig om export av mjölkfettsöver- skott i form av smör. På delmarknaden för matolja importeras dock nära 40 % av den inhemska förbrukningen.

2.1.4 Aktörer på marknaden Matfettsmarknaden domineras starkt av ett fåtal företag. Störst är Mar- garinbolaget AB och Svenska mejeriernas riksförening (SMR) med an- delar av konsumentmarknaden på ca 38 % vardera. Margarinbolaget ägs till lika delar av Svenska Unilever Förvaltnings AB och Aritmos AB. Svenska Unilever lade under sommaren 1990 ett bud på Aritmos del av Margarinbolaget. En eventuell affär torde bli klar i början av 1991. Konsumentkooperativa Karlshamns division Winner och Pågen Produkter AB som säljer matfettsprodukter tillverkade av Margarin- bolaget har marknadsandelar i storleksordningen 15 resp. 5 %. Utöver dessa företag finns ett antal mindre företag med ett par procents mark- nadsandel. På storförbrukarmarknaden är förhållandet likartat och de företag som är störst på konsumentmarknaden dominerar även här olika del- marknader. Margarinbolaget är störst på storförpackningar till stor- köks- och bagerimarknaderna medan lantbrukskooperativa SMR domi- nerar på portionsförpackningar och är ensamt om att leverera smör till livsmedelsindustrin. Konsumentmarknaden för matolja till matlagning, bakning och sal- ladsdressing är till viss del en egen marknad som konkurrerar med fast matfett vid matlagning och bakning. Fem företag med huvudsaklig

verksamhet utanför matfettsmarknaden dominerar. Ledande är AB Fe- lix med ca 30 % av marknaden följt av Nordfalks AB (Frilette) och Fernando Di Luca/ PM Säljgrupp AB (ZETA) med drygt 20 % vardera. Relativt stora är även CPC Foods AB (Mazola) och Foodia AB (Blåvitt).

Karlshamns AB ingår i KF Industrier AB och är landets ledande producent av råa, härdade och raffinerade oljeprodukter. Karlshamns produktion motsvarar ca 80 % av den svenska livsmedelsindustrins be- hov av olje— och fettråvaror. Karlshamn AB har en särställning på mat- fettsmarknaden genom att företaget är leverantör av fasta fetter (som utgör råvara vid margarintillverkning) till de övriga företagen. Karls- hamn har den enda anläggningen i landet med en s.k. hydreringspro- cess, vari fettet härdas för att få en fastare konsistens och bättre håll- barhet. Denna process är en förutsättning för margarintillverkning.

Aritmos och Svenska Unilever Förvaltnings AB, vilka även äger Margarinbolaget, äger tillsammans med Karlshamn ett gemensamt bo- lag för inköp och bearbetning av den svenska oljeväxtskörden, Svensk Oljeextraktion AB (Exab). Exabs utvinning av svensk rapsolja sker ge- nom avtal med regleringsföreningen Sveriges Oljeväxtintressenter (SOI).

SMR är genom sitt monopol på mjölkråvara ensam svensk leveran- tör av smörfett.

SMR och delägarna i Exab har genom sin resp. råvaruproduktion en stark ställning såväl gentemot varandra som gentemot övriga mindre fö- retag samt gentemot eventuella nytillträdande företag på marknaden. Enligt företrädare för margarinindustrin innebär dock inte råvarutill- gången något problem för de konkurrerande företagen. De förhindras inte från att köpa råvaror från sina konkurrenter, och viss import sker.

Karlshamns AB säljer på konsumentmarknaden endast till den kon- sumentkooperativa handeln - lagercentraler, butiker och varuhus.

Margarinbolagets produkter distribueras via grossister till de tre do- minerande handelsblocken KF, Ica och Dagab.

Distributionen av mejeriernas matfett har till stor del tagits över av KF:s lagercentraler och Ica-grossisterna medan distributionen till Da- gab-blocket fortfarande sköts av mejerierna. Ca 40 % av mejeriernas matfett direktdistribueras till butik.

2.2 Konkurrensförhållanden

2.2.1 lmportbegränsningar/regleringar Matfettsmarknaden påverkas i hög grad av jordbruksprisregleringen. Prisregleringspriset avser storförpackning (25 kg) från mejeri och där- med ligger huvuddelen av mejeriernas förädlingskostnader innanför re- gleringen. Mejerierna producerar dock även smörfettsbaserade marga- riner och för dessa ligger bara smördelen inom regleringen. Margarin- industrins råvarukostnader påverkas i sin tur av fettvaruregleringen.

Priset på rapsolja är reglerat via det s.k. oljevärdet. Oljevärdet består av två delar, ett världsmarknadspris och en rörlig fettvaruavgift. Fettvaru- avgiften tas ut på både inhemska och importerade fetter avsedda för livsmedelsändamål, med undantag av smörfett och inhemskt slakteri- fett. Fettvaruavgiften används (i huvudsak av beredskapsskäl) till att upprätthålla en reglerad prisnivå på oljeväxtfrö inom landet.

För att upprätthålla en inhemsk prisnivå på margarin som ligger över världsmarknadspriserna tas, förutom ovanstående avgifter, även en tull ut vid import av margarin. 7 200 ton matfett kan importeras tullfritt från Norge, men av denna volym importeras endast ca hälften.

En awägning mellan smörprisernas utveckling och förändringen av Oljevärdet, i syfte att uppnå en viss prisrelation mellan smör och marga- rin, har hittills gjorts i samband med jordbruksprisöverläggningarna. Syftet med prisavvägningen har varit att huvuddelen av det inhemska smörfettet skall kunna avsättas på den inhemska marknaden.

Genom att margarinpriset med hjälp av fettvaruavgiften korrigerats så att åsyftad prisrelation uppnåtts på marknaden har det inte varit in- tressant för margarinindustrin att använda leverantörspriserna på mar- garin som ett konkurrensmedel.

Det interna utjämningssystemet på mejeriprodukter, vars syfte är att alla mejerier skall ha samma lönsamhet oberoende av produktsamman- sättning, gör dessutom att smöret blir billigare än det skulle varit om det fått bära sina egna produktionskostnader. Utjämningssystemet fungerar enkelt uttryckt så att de lönsamma produkterna, som konsum- tionsmjölk och grädde, beläggs med avgifter medan de olönsamma som smör och ost ges bidrag. Det kan därför sägas att konsumtionsmjölken subventionerar smöret samtidigt som margarinpriset genom fettvaruav- giften hålls uppe. Syftet med denna subventionering inom mejeriregle- ringen är att finna avsättning för så mycket mjölkråvara som möjligt och att bli av med överskottsfettet på ett så lönsamt sätt som möjligt. Smö- ret och osten är dessutom konkurrensutsatta på ett helt annat sätt än konsumtionsmjölken varför det är lättare att ta ut prishöjningar på mjölken.

I juni 1990 beslöt riksdagen att förändringar skall genomföras i jord- bruksprisregleringen. Beslutet innebär bl.a. att den interna mejeriregle- ringen förenklas för att från den 1 juli 1995 upphöra. De separata meje- riprodukterna kommer i högre grad att få bära sina egna kostnader. På matfettsområdet skulle en smörprishöjning kunna ge möjligheter till ökade marknadsandelar för margarinindustrin och/eller öka utrymmet för prishöjningar på margarin. Eventuellt skulle en sådan förändring kunna leda till en ökad lönsamhet inom margarinindustrin vilken skulle kunna ge incitament till nyetableringar.

2.2.2 Etableringshinder Det är för närvarande svårt att etablera sig på matfettsmarknaden. Den ovan beskrivna särbehandlingen av smörfettet via regleringen och mål- sättningen att avsätta inhemskt smörfett på den inhemska marknaden

minskar naturligtvis avsättningsmöjligheterna för substitut, samtidigt som dessas produktionskostnader fördyras av fettvaruavgiften. En nytill- trädande fabrikant skulle för att få tillgång till svensk mjölkråvara och härdade fetter vara hänvisad till sina etablerade konkurrenter, meje- rierna resp. Karlshamn. Enligt företrädare för margarinindustrin skulle dock detta inte innebära något hinder för att starta matfettsproduktion.

En satsning på en egen raffineringsanläggning skulle vara svår att genomföra då en sådan innebär stora investeringskostnader. Handelns koncentration och, i konsumentkooperationens fall, bindningar till nu- varande stora tillverkare kan innebära etableringsproblem. För att handeln skall vara intresserad av en ny tillverkares produkter krävs tro- ligen att dessa är så mycket annorlunda eller så mycket billigare att en efterfrågan uppstår på marknaden.

2.2.3 Internationella förhållanden SMR är centralorganisation för de lantbrukskooperativa mejeriföreta- gen. Mejeriernas marknadsföring sker centralt i nybildade Mejerierna Marknads AB (MMAB). MMAB:s huvuduppgift är att avsätta så mycket mjölkråvara som möjligt inom landet, men mejerierna satsar även internationellt med sina smörfettsbaserade margariner Bregott och Lätt & Lagom, vilka licenstillverkas i ett flertal länder. Karlshamns AB är marknadsledande på världsmarknaden för speci- alfetter som används inom chokladindustrin. Karlshamn har företag i England och USA samt trading- och marknadsbolag i ett flertal länder. Margarinbolaget ägs gemensamt av Aritmos och av Svenska Unile- ver Förvaltnings AB som är dotterbolag till brittisk/holländska Unile- ver, världens ledande margarinproducent. Som tidigare beskrivits har Unilever för avsikt att bli ensam ägare till Margarinbolaget. De ledande nordiska producenterna av raffinerade och härdade oljor och fetter för livsmedelsindustrin är Karlshamns i Sverige, Denofa-Lil- leborg i Norge, Raision Yhtymä i Finland och Aarhus Olie i Danmark. Av dessa har Karlshamns och Aarhus Olie verksamhet utanför Norden. Strukturen på Danmarks och Finlands olje- och fettindustri är jämför- bar med Sveriges medan Denofa-Lillieborg i princip har monopol på sin hemmamarknad. Inom den nordiska margarintillverkningen dominerar Unilever som genom egna och delägda bolag är marknadsledare i Sverige, Danmark och Finland. Unilever är världens ledande företag inom olje- och fettindustri. Unilever producerar margarin, olja och matfett i över 40 länder och är marknadsledande i så gott som alla dessa länder. Beroende på skydds- tullar och olika nationella bestämmelser om fettinnehåll baseras pro- duktionen i de olika länderna främst på försäljning inom resp. land. In- för EG:s öppna marknad har dock flertalet företag med verksamhet inom EG utökat sin verksamhet till att även omfatta produktsamord- ning och handel över nationsgränserna.

2.3.1 Prissättning Prissättningen på matfettsmarknaden är starkt beroende av jordbruks- politiska överväganden. Priset på storförpackat smör är reglerat från mejeri, och även priset på margarin påverkas genom fettvaruavgiften i syfte att erhålla en önskad avsättning för det inhemska smörfettet. Ef- tersom mejerierna har som målsättning att finna avsättning för smörfet- tet (överskott exporteras med förlust) så är de återhållsamma med pris- höjningar medan margarintillverkarna på grund av systemet med fettva- ruavgiften har ett lågt incitament att använda priset som konkurrens- medel. På en fåtalsmarknad uppstår dock lätt beroende mellan de större leverantörerna och i regel följs deras priser åt. I regel är även produktutvecklingen i hög grad likartad och det är märkeskonkurrens och reklam som är de viktigaste konkurrensmedlen snarare än priskon- kurrens. Regleringens konstruktion gör också att företagen hellre kon- kurrerar via extrapriser än genom sänkta ordinariepriser då det är de senare som ligger till grund för fastställandet av prisrelationen mellan smör och margarin.

2.3.2 Prisutveckling Under 1980-talet har konsumentpriserna på matfett ökat med totalt 159 %. Som jämförelse kan nämnas att KPI livsmedel har ökat 141 % under samma period medan KPI totalt har ökat 109 %.

Tabell 2.2 Prisutvecklingen på matfett 1980 - 1989 enligt KPI.

1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-89

Matfett 110,8 4,9 7,0 5,5 3,6 158,8 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,0 KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9

Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 -dec. 1989).

2.4 Sammanfattande bedömning

Matfettsmarknaden domineras av ett fåtal företag. Störst är Margarin- bolaget och SMR med vardera nära 40 % av marknaden. Även Karls- hamns AB är stort med ca 15 % av konsumentmarknaden.

Karlshamn har en särställning genom att företaget fungerar som rå- varuleverantör till de övriga företagen. Karlshamn äger tillsammans med Margarinbolagets ägare ett gemensamt bolag för inköp och bear- betning av den svenska oljeväxtskörden (Exab AB). Karlshamn har dessutom, i egenskap av enda företag i landet med en s.k. hydrerings- process, en stark ställning på marknaden för fasta fetter för vidarepro- duktion. SMR är i sin tur, i och med sitt monopol på mjölkråvara, en- sam svensk leverantör av mjölkfett. SMR liksom delägarna i Exab har

genom sina resp. råvaruproduktioner en stark ställning såväl både gent- emot varandra som gentemot övriga konkurrenter på marknaden.

Matfettsmarknaden påverkas även i hög grad av jordbruksprisregle- ringen. Smörpriset är reglerat i 25 kilos förpackning och dess pris sätts helt inom regleringens ram. Margarinindustrins råvarukostnader påver- kas av fettvaruregleringen. Fettvaruregleringen, som är en del av jord- bruksprisregleringen, upprätthåller, av i huvudsak beredskapsskäl, en reglerad prisnivå på oljeväxtfrö inom landet. Överskott av smörfett ex- porteras till betydligt lägre priser än det inhemska priset. Regleringen skall därför även upprätthålla en prisrelation mellan smör och margarin som medger att en stor del av det inhemska smörfettet kan finna av- sättning inom landet. Den inhemska prisnivån på margarin upprätthålls dessutom med hjälp av en tull.

Genom att fettvaruavgiften påverkat margarinpriset så att åsyftad prisrelation erhållits på marknaden har det inte varit intressant för margarinindustrin att använda priset på margarin som ett konkurrens- medel. Det interna utjämningssystemet på mejeriprodukter medför dessutom att smöret blir billigare än det skulle ha varit om det fått bära sina egna kostnader.

Trots ovan redovisade inskränkningar i konkurrensen finns det på konsumentmarknaden en kraftig märkeskonkurrens mellan de stora fö- retagen. Dessa försöker ta marknadsandelar med hjälp av produktut- veckling och marknadsföring.

3.1 Produkter och marknad

3.1.1 Produkter Med köttvaror avses i det följande styckat kött och charkuteriprodukter. Det styckade kött för vilket konkurrensförhållandena beskrivs är fram- för allt kött av nöt och gris, vilka är de i sammanhanget dominerande djurslagen. I övrigt kommer det marknadsförda styckade köttet huvud- sakligen från kalv, häst, får- och lamm samt ren. Viss import sker av kött från andra djurslag, t.ex. åsna och buffel, huvudsakligen avsett för storhushåll. Vilt, framför allt älg, svarar för en stor del av den svenska köttkonsumtionen men utbjuds endast i liten utsträckning i handeln. Charkuteriprodukter indelas vanligen i två grupper, blandade och oblandade. De blandade charkvarorna består som framgår av namnet av ett flertal råvaror. Förutom köttråvaror ingår vanligen vatten, bin- demedel och kryddor. Korvar av alla slag, leverpastej och syltor är ex- empel på blandade charkvaror. Kokt skinka, bacon och kassler är ex- empel på s.k. oblandade charkvaror, vilka består av enbart en köttrå- vara som beretts, t.ex. kokats, rökts eller saltats. Styckningsledet har i denna branschbeskrivning en dubbel roll, dels som leverantör av konsumentprodukter, dels som råvaruleverantör till annan förädlingsindustri, t.ex. till charkuteritillverkningen. Slaktledet behandlas i sin egenskap av råvaruleverantör till styckningsindustrin. Den vertikala integration som förekommer hos marknadsledaren på köttvaruområdet innebär att slaktledet även får betydelse för konkur- renssituationen i de senare leden.

3.1.2 Marknad Enligt statens jordbruksnämnds konsumtionsstatistik konsumerades år 1989 köttbaserade livsmedel (exkl. fjäderfä) för i storleksordningen 27,5 miljarder kronor (prel.). Därav utgjorde konsumtionen av styckat kött ca 12 miljarder kronor och konsumtionen av charkuterivaror ca 10 miljarder kronor. I Övrigt utgörs köttkonsumtionen i huvudsak av djupfrysta köttprodukter och djupfryst färdiglagad mat. I konsumentprisindex (KPI) är vikten för varugruppen "Kött" ca 3,5 %. Varugruppen inkluderar styckat kött, charkvaror, djupfrysta och konserverade köttprodukter, barnmat och fjäderfä. Av detta utgör styckat kött ca 1,5 procentenheter och charkvaror ca 1,2 procentenhe- ter. Dessutom ingår konsumtion av köttvaror i KPI-posten "Förtäring utom hemmet", dvs. restaurangbesök.

Styckat kött omsätter i leverantörsledet ca 13 miljarder kronor varav inhemsk produktion svarar för i storleksordningen 95 %. Olika styck- ningsdetaljer har olika användningsområden. En del konsumeras i hemmen eller på restauranger, t.ex. detaljer som fläskkotlett, högrev eller filé. Andra styckningsdetaljer, mellan en tredjedel och häften av volymen, används som råvara i senare förädlingsled som t.ex. i charku- teritillverkningen. Gris är det viktigaste djurslaget både volym- och vår- demässigt och svarar för ca 65 % av den styckade volymen och ca 55 % av värdet i leverantörsledet. Nötkött svarar för ca 30 % av volymen och ca 40 % av värdet.

Styckningsindustrin kan till skillnad från de allra flesta andra bran- scher inte producera enbart det som efterfrågas för tillfället. Djurets anatomi är given och när det styckas ger det bara en viss volym av resp. styckningsdetalj. Efterfrågan på olika styckningsdetaljer till gällande prisrelationer motsvarar inte djurkroppens uppbyggnad. För delar av djuret råder därför säsongmässiga över- eller underskott och för vissa detaljer även obalans totalt över året. Över- och underskott regleras genom utrikeshandel och genom lagring mellan säsonger.

För charkuterivaror uppgår värdet av försäljningen i leverantörsledet till i storleksordningen 6 miljarder kronor. Blandade charkvaror utgör huvuddelen av den producerade och sålda charkvolymen.

3.1.3 Utrikeshandel Utrikeshandeln med köttprodukter påverkas i stor utsträckning av jord- bruksprisregleringen. Import och export av styckat kött sker för att ut- jämna skillnader i utbud och efterfrågan av olika styckningsdetaljer. Regleringens effekter för konkurrensen på köttvaruområdet beskrivs närmare längre fram. Importen sker huvudsakligen som ett komplement, inte som ett al- ternativ, till den svenska produktionen och exporten består till stor del av överskott som exporteras till låga priser. Utrikeshandelns omfattning varierar därför mellan åren beroende på den inhemska balanssituatio- nen. År 1988 uppgick köttimporten (i form av slaktkroppar och styckat kött) till ca 6 % av tillförseln till den svenska marknaden. Exporten ut- gjorde ca 8 % av den svenska produktionen. Importen av styckat kött uppgick år 1988 till ca 21 milj.kg och för charkvaror till ca 8 milj.kg. Dessutom importerades ca 5 milj.kg ostyckat kött, dvs. slaktkroppar. Importen av styckat kött utgörs till största delen av styckningsdetaljer för vilka de svenska konsumenternas efterfrågan vid gällande prisrelationer är större än utbudet, vilket begränsas av dju- rens anatomi. De viktigaste importdetaljerna av nöt är filé, biff, entre- cote och innanlår och av gris fläskfilé, kotlett, revbensspjäll och karré. Nötkött importerades år1988 framför allt från Polen, Australien och Jugoslavien och griskött från Ungern, Danmark och USA. De charkvaror som importeras är framför allt skinkkonserver och bacon. Även produkter som olika korvsorter, patéer och parmaskinka importeras. Det är varuvarianter som inte tillverkas i Sverige, ofta dyra

produkter med relativt liten marknad. Korvimporten har ökat under senare år. Importen av charkvaror sker främst från Danmark, Rumä- nien och Polen (oblandade charkvaror som bacon och skinkkonserver) samt från Tyskland, Ungern och Finland (korv).

Exporten av styckat kött uppgick år 1988 till ca 28 milj.kg varav gris- kött utgjorde ca 26 milj.kg och nötkött ca 2milj.kg. Exporten avser överskott i form av sådana styckningsdetaljer för vilka vår konsumtion vid gällande prisrelationer understiger utbudet. För styckat griskött ut- görs exporten främst av skinka och sida. Dessutom exporterades ca 5 milj.kg ostyckat griskött i form av slaktkroppar. Mottagarländer för den svenska exporten av styckat nötkött var år 1988 främst Västtysk- land, USA och Norge och för gris USA och Mexico. År 1988 exportera- des också ca 4 milj.kg charkvaror. Huvudsakliga mottagarländer var Västtyskland och USA.

3.2 Konkurrensförhållanden

3.2.1 Företagsstruktur I nedanstående tabell visas tillförseln till den svenska marknaden upp- delad på resp. ägarkategori för den svenska industrin samt import. Fö- retagsstrukturen inom råvaruledet (slakt) kommenteras i avsnitt 3.2.4.

Tabell 3.1 Andelar av tillförseln till den svenska marknaden år 1988, pro- cent av volymen.

Slakt Styckning Chark Inhemsk tillverkning Lantbrukskooperationen 75 44 30 Privata företag 24 46 45 Konsumentkooperationen 0 6 19 Import 1 5 6 Totalt 1 00 1 00 1 00

Lantbrukskooperationen är den största ägargruppen inom både styckat och chark. För styckat kött är kooperationen marknadsledande och sva- rar för nära hälften av den svenska styckningen. Den lantbrukskoopera- tiva slakteriorganisationen är uppdelad i nio regionala föreningar (åtta från hösten 1990) som alla bedriver slakt, styckning och charktillverk- ning. Dessa föreningar (inkl. dotterbolag) svarade år 1988 för drygt 30 % av styckningen i landet. De största föreningarna är Skanek, Far- mek och Scan Väst. Skanek bedriver sin stycknings- och charkuteriverk- samhet i ett dotterbolag, Scan Syd Livsmedel AB, samägt med två and- ra föreningar och Slakteriförbundet. Scan Syd är landets största styck- nings- och charkföretag och omsätter inom styckningsverksamheten ca 1,5 miljarder kronor, motsvarande ca 13 % av marknaden.

Slakteriförbundet är lantbrukskooperationens riksorganisation och handhar vissa gemensamma frågor för föreningarna. Förbundet har en omfattande egen affärsverksamhet, men ingen egen produktion. I stället uppdrar man åt föreningarna att mot ersättning stycka åt dem. Närmare hälften av föreningarnas styckning utgörs av denna s.k. kontraktsstyck- ning. Slakteriförbundet utjämnar över- och underskott av kött mellan olika föreningar och ombesörjer slakteriorganisationens export. Slakte- riförbundet har dotterföretag verksamma inom styckning och chark, bl.a. AB Samfod som efter Scan Syd är landets största styckningsföre- tag. År1988 hade Samfod en marknadsandel på ca 12 %. Företaget agerar självständigt på marknaden i förhållande till den övriga lant- brukskooperationen.

För närvarande finns en trend inom lantbrukskooperationen, inte minst på köttvaruområdet, att försöka stärka positionerna inför kom- mande avreglering och ökande internationell handel på livsmedelsom- rådet. Detta sker till viss del genom företagsförvärv (inom styckning), men främst genom interna strukturella förändringar. Under senare år har en del av förädlingsverksamheten bolagiserats, och man vill inom lantbrukskooperationen gärna se att de nio slakteriföreningarna på sikt minskas till fyra. Strukturförändringar och kostnadsbesparingar ses som nödvändiga förberedelser inför en väntad ökad importkonkurrens och en minskad inhemsk produktion.

Ca 200 privata företag svarade år 1988 för ca 45 % av styckningen i landet. Primefoodgruppen, innehållande bl.a. flera av de största privata styckningsföretagen, svarade det året för närmare 10 % av styckningen. Sedan dess har gruppen upplösts genom försäljning och nedläggning av företag. Bland de största styckningsföretagen i landet är SLP Styckning AB, Meat Master AB, AB Lords Livsmedel, Köttcentralen i Helsing- borg AB, Mårtenssons Partiaffär AB och Marco Anics Stycknings AB, samtliga med en omsättning i storleksordningen 150-200 milj.kr., mot- svarande marknadsandelar på 1-2 %. De privata företagen har under 1980-talet tagit marknadsandelar från lantbrukskooperationen.

Konsumentkooperationen svarar för ca 6 % av marknaden för styckat kött, dels genom KF-ägda AB Gomanprodukter, dels genom konsument- och produktionsföreningsägda stycknings- och charkan- läggningar.

Importen utgjorde år 1988 ca 5 % av tillförseln till marknaden, och största importföretag är AB 0 Annerstedt ingående i den nya Procor- diakoncernen. (Hösten 1990 har dock en försäljning av Annerstedts avi- serats.)

Lantbrukskooperationen svarar genom slakteriföreningarna och bo- lag som Samfod, Scan Dukat Livsmedel AB (båda dotterbolag till Scan Invest AB, i sin tur dotterbolag till Slakteriförbundet) och Scan Syd för ca 30 % av försäljningen av charkuterivaror på den svenska marknaden. Konsumentkooperationens marknadsandel uppgår till ca 20 % och drygt 200 privata företag har tillsammans ca 45 % av marknaden.

Många charkföretag är små och producerar enbart för en lokal mark- nad. Bland de större privata företagen märks Sardusgruppen (bl.a. Pas- tejköket AB och Charkdelikatesser i Halmstad AB) med en marknads- andel på ca 15 %, Lithellsgruppen inom det nya Procordia (AB Lithells och AB Skåne-Erik) med närmare 10 % av marknaden och Lars Jöns- sons charkuterifabrik AB med ca 5 %. Antalet charktillverkande före- tag har halverats under de senaste 20 åren. Importen svarar för ca 6 % av marknaden.

Integrationen mellan olika verksamhetsgrenar och företag är på kött- varuområdet tämligen omfattande. Samtliga lantbrukskooperativa för- eningar bedriver både styckning och charktillverkning, i vissa fall genom dotterbolag. De har i samtliga fall också egen slaktverksamhet, dvs. egen råvara. Den starka ställning detta ger kooperationen på marknaden beskrivs längre fram i avsnitt 3.2.11.

Också den konsumentkooperativa industrin är vertikalt integrerad vad gäller styckning och chark, men har sedan början av 1980-talet ingen egen slakt. Även på den privata sidan förekommer integration, vanligaste kombination är styckning och charktillverkning. Många pri- vata företag är dock specialiserade. Horisontell integration förekommer inom såväl slakt, styckning som charktillverkning. Exempel på olika ho- risontellt integrerade företagsgrupper inom styckning och chark finns tidigare i detta avsnitt.

3.2.2 Lönsamhet En bedömning av lönsamheten i de olika verksamhetsgrenarna inom köttområdet försvåras av att en betydande del av företagen är integre- rade med verksamhet inom flera produktionsled, som slakt, styckning och/eller charktillverkning. Dessutom bedrivs en stor del av verksam- heten inom lantbrukskooperationen. Verksamheten inom de koopera- tiva slakteriföreningarna skall i princip inte ge någon vinst, utan syftar till att kunna betala medlemmarna högsta möjliga pris för råvaran. Be- greppet lönsamhet är därför i sin vanliga mening svårt att applicera på den delen av industrin. SCB:s nyckeltal för lönsamheten i olika industrier finns för bl.a. charkuteriindustrin, men för styckningsföretagen finns ingen särredo- visning. Företagen är klassade enligt mestkriteriet, dvs. de redovisas i den industrigren där de har den omsättningsmässigt största delen av sin verksamhet. Därför ingår t.ex. inte slakteriföreningarna med sin inte- grerade verksamhet i redovisningen av charkindustrin. Detta innebär att uppgifterna visserligen avser företag med charktillverkning som hu- vudsaklig verksamhet, men att en stor del av charkindustrin samtidigt inte ingår. Vissa av dessa nyckeltal för charkindustrin redovisas i tabell 3.2 tillsammans med motsvarande värden för livsmedels—, dryckesvaru- och tobaksindustrin totalt.

Tabell 3.2 Vissa nyckeltal i charkuteriindustrin och l livsmedels-, dryckes- varu- och tobaksindustrin totalt, medianvärden.

1984 1985 1986 1987 1988

Charkuteriindustrin (SNI 31112)

Avkastning på totalt kapitala % 9,9 1 1 ,0 9,7 8,6 1 1,3 Vinstb % 2,5 3,2 2,6 2,5 3,0 Soliditetc % 16,5 18,3 22,8 23,9 23,1

LivsmedeIs-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000)

Avkastning på totalt kapitalal % 8,4 8,5 8,5 8,2 8,7 Vinstb % 3,3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetc % 21,9 23,3 23,4 22,3 23,1

& Resultat efter finansiella intäkter 1 procent av balansomslutning. b Resultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. c Beräknat eget kapital i procent av balansomslutning. Källa: SCB:s nyckeltalsberäkningar, företag med minst 20 anställda.

Enligt dessa uppgifter har charkindustrin under åren 1984-1988 haft en högre avkastning än livsmedelsindustrin som helhet. Under perioden har soliditeten byggts upp till den genomsnittliga nivån för livsmedels- industrin.

Generellt har charkindustrin under senare år haft bättre lönsamhet än styckningen. Lönsamheten inom charkindustrin har förbättrats under 1980-talet efter en svag situation i slutet av 1970-talet. Branschen består dock av en heterogen samling företag av olika storlek och med skif- tande produktionsinriktning, varför stora skillnader i lönsamhet före- kommer.

Lönsamheten inom styckningen varierar mellan åren, under årets olika säsonger och för olika djurslag. Liksom för charktillverkningen var lönsamheten dålig vid ingången av 1980-talet. Effekter av det långva- riga prisstoppet under 1970-talet anses vara en bidragande orsak, lik- som de konsumtionsminskningar som blev följden av bl.a. minskade livsmedelssubventioner. En viss förbättring av lönsamheten i styck- ningen har skett sedan dess. Bra och dåliga år ur lönsamhetsaspekt har dock avlöst varandra under senare delen av decenniet.

3.2.3 Branschorganisationer Inom köttvaruområdet finns flera branschorganisationer. De tillverk- ande företagen är organiserade efter ägarform. Köttbranschens riksför- bund inom Sveriges livsmedelsindustriförbund organiserar privata före- tag inom slakt, styckning och charkuteritillverkning och företräder deras gemensamma intressen. Slakteriförbundet svarar för gemensamma frå- gor för de lantbrukskooperativa slakteriföreningarna och dotterbolagen och fungerar som en branschorganisation för dem. KF Goman har en liknande funktion inom den konsumentkooperativa kött- och chark-

industrin. Sveriges köttgrossister, ingående i Grossistförbundet, är branschorganisation för importörerna.

3.2.4 Råvaruleverantörer Slakteriindustrin är leverantör av råvara till köttförädlingsindustrin. Lantbrukskooperationen är dominerande i slaktledet med drygt 75 % av landets slakt. Slakten bedrivs i de tidigare beskrivna regionala slak- teriföreningarna. De största är Skanek, Farrnek och Scan Väst vilka svarar för ca 23, 17 resp. 16 % av den totala slakten i landet. Skaneks marknadsandel kommer att öka ytterligare genom fusion hösten 1990 med grannföreningen Kristianstad-Blekinge Slakteriförening (KBS). Den nya föreningen kommer att få i storleksordningen 30 % av den to- tala slakten i landet. För svinslakt blir andelen ca 40 %. Näringsfrihets- ombudsmannen (NO) har i marknadsdomstolen (MD) försökt stoppa fusionen med hänvisning till att den nya föreningen får en alltför domi- nerande ställning på marknaden. MD ogillade NO:s talan. Ett drygt tjugotal privata företag svarar tillsammans för en dryg fjär- dedel av slakten. Det största privata slakteriet är Slakteriprodukter i Helsingborg AB med ca 5 % av slakten i landet. På den privata sidan har en strukturförändring skett de senaste åren genom att flera av de största företagen har lagt ner sin verksamhet. Företagen på den privata sidan är i huvudsak fristående, men vissa slakterier ingår i någon före- tagsgrupp med förädlingsverksamhet. Sedan år 1982 bedriver konsu- mentkooperationen ingen slaktverksamhet. Genom den dominerande ställningen i slaktledet är de lantbruks- kooperativa slakteriföreningarna viktiga leverantörer till sina konkur- renter i Styckningsledet. De privata företagen köper närmare hälften av sin råvara från lantbrukskooperationen. Styckningsföretagen säljer i sin tur viss del av sin produktion till vidareförädling i bl.a. charkuteriindu- strin. Styckningsledet är således både leverantör av färdiga varor och leverantör till senare led i produktionskedjan. I egenskap av domine- rande i styckningsledet är lantbrukskooperationen även betydande rå- varuleverantör till sina konkurrenter i charkindustrin. I avsnitt 3.2.11 beskrivs konkurrenseffekter av denna starka ställning i de olika leden.

3.2.5 Kunder Stycknings- och charkindustriernas produkter säljs vidare till storhus- håll, butiker, storhushålls- eller dagligvarugrossister samt, vad gäller styckat kött, till vidareförädling. Mellan en tredjedel och hälften av styckningsindustrins produktionsvolym går till vidareförädling. Den värdemässiga andelen är mindre. Leveranserna sker vanligen direkt mellan företagen. I många fall omhändertas råvaran i egen förädlings- industri. Storhushållsprodukter och konsumentprodukter distribueras an- tingen direkt till restauranger och butiker eller via partihandelsledet. Ca 70 % av konsumentprodukterna distribueras enligt uppgifter från branschen via partihandeln. Styckat kött levereras till en del grovstyckat

till butikerna vilka själva detaljstyckar och konsumentpaketerar. Även om butiken får färdigstyckade detaljer packar och prismärker de i hu- vudsak själva. Charkprodukter är vanligen paketerade vid leverans, un- dantaget är de charkvaror som är avsedda för lösviktsförsäljning i buti- ken.

Partihandeln med dagligvaror domineras totalt av de tre blocken Ica, Dagab och KF. KF:s partihandel skiljer sig från de övriga genom att man har egen köttvaruproduktion inom konsumentkooperationen. Re- lationerna mellan leverantör och partihandel är därför annorlunda än i de båda andra blocken.

Leverantörerna av köttvaror upplever i stor utsträckning de stora grossisterna Ica och Dagab som den starka parten i säljar/köparrelatio- nen. Blockens köparmakt anses vara mycket stor, inte minst i samband med de stora extrapriskampanjerna. Leverantörerna är bl.a. negativa till storleken på det s.k. SA/VA-bidrag (Samaktiviteter/Veckoannonse- ring) de måste lämna för att få delta i kampanjerna. Bidraget är avsett att finansiera marknadsföringen vid extrapriskampanjer, men är enligt leverantörerna för högt i förhållande till handelns kostnader.

Leverantörerna upplever vidare ett hårt tryck från partihandeln för att leveranserna till butikerna skall gå över partihandeln. Även vid di- rektleveranser till butik är partihandelsledet angeläget om att fakture- ring skall ske via dem.

Charkuterivarutillverkare prismärker i stor utsträckning sina varor med konsumentpriser. I en undersökning år 1988 (SPK:s PM-serie 1988:14) fann SPK dock att prismärkning i många fall inte sker med t.ex. resp. butikskedjas rekommenderade cirkapriser, utan att en viss kedjas priser även kan åsättas varor avsedda för andra köpare. Buti- kerna visade sig inte alltid vara medvetna om detta. I vissa fall hade samma pris åsatts produkten oavsett var i landet och i vilka butiker produkten såldes. Enligt charkföretagen skedde detta av praktiska skäl, t.ex. på grund av svårigheter att hålla isär olika varupartier eller på grund av höga kostnader för märkning av små partier.

Om enskilda varor åsätts samma pris oavsett butik/butikskedja upp- kommer en prisstelhet som är klart konkurrensbegränsande. NO har ef- ter SPK:s undersökning agerat i frågan och bl.a. fått vissa av de i under- sökningen ingående företagen att äta sig att fortsättningsvis prismärka enligt kundernas önskemål.

3.2.6 Konkurrensmedel Priset är det viktigaste konkurrensmedlet, men även service och kvalitet har en viss betydelse som säljargument för köttvaruföretagen. Styck- ningsindustrins kunder i förädlingsindustrin är beroende av säkra leve- ranser av råvara och handelsblocken vill ha leverantörer som kan ställa upp med stora volymer vid kampanjförsäljning. För charkvaror finns för närvarande en trend i produktutveckling och marknadsföring med in- riktning mot mer näringsriktiga och fettsnåla produkter.

För charkvaror och andra högförädlade köttvaror är varumärkespro- fileringen av betydelse. Styckat kött är däremot i huvudsak anonymt för konsumenterna. I butikerna framgår oftast inte vem som styckat och le- vererat köttet, inte heller om det är svenskt eller importerat. Under senare år har dock en viss förändring skett, en del kött marknadsförs med en dekal på förpackningen som talar om att köttet kommer från speciella köttrasdjur eller har fötts upp enligt vissa etiska normer.

Lantbrukskooperationen har här en viss konkurrensfördel genom tillgången till varumärket Piggham som åsätts styckade detaljer från en viss framavlad korsning av grisraser, Scan-H-grisen. Pigghamköttet an- ses vara saftigare än annat griskött. Den privata industrins motsvarighet till Scan-H-grisen finns ännu inte i tillräcklig omfattning, men de pri- vata företagen har genom inköp från lantbrukskooperativa slakterier möjlighet att få tillgång till Scan-H-grisen. Pigghamvarumärket är dock förbehållet lantbrukskooperationen som lagt ner arbete och kostnader på framtagandet och inarbetningen av produkten. Något varumärke med motsvarande genomslagskraft finns ännu inte på den privata sidan även om varumärkesnamn på visst griskött förekommer även här.

Det huvudsakliga konkurrensmedlet är emellertid priset. För styckat kött och för många Charkprodukter finns dock prisledare vars prisänd- ringar och ordinarie prisnivå påverkar övriga aktörer på marknaden. Företagen arbetar mycket med rabatter av olika slag, och den huvud- sakliga priskonkurrensen gentemot konsument sker vid de frekventa ex- trapriskampanjerna.

Trots att många företag ogillar den ryckighet i produktionen och den styrning handelsblocken utövar vid kampanjerna är dessa av så stor vo- lymmässig betydelse att man ogärna avstår från deltagande.

3.2.7 Internationella förhållanden På den internationella marknaden har balansen mellan produktion och konsumtion av kött förbättrats under senare år, framför allt vad gäller nötkött, med stigande priser som följd. Under 1990 har emellertid marknaden för nötkött försämrats igen. Hur utvecklingen blir framöver är till stor del beroende av resultatet av de pågående GATT-överlägg- ningarna. I april 1989 träffades i GATT en överenskommelse som innebär att stödet till jordbruket i resp. medlemsland fryses på den nivå det hade vid tidpunkten för överenskommelsen. Intentionerna är att framöver sänka stödet i de olika länderna, bl.a. gränsskydd i olika former. För Sveriges del torde detta medföra en ökad importkonkurrens och där- med en återhållande effekt på prisnivån. Kanske kan ett ökat importutbud och en lägre relativprisnivå på kött bidra till en ökad konsumtion. Vår per capita-konsumtion av kött, fram- för allt av nöt, är låg jämfört med många andra industriländers. År 1989 konsumerade vi i Sverige i genomsnitt ca 49 kg gris-, nöt-, kalv-, får- och lammkött sammanlagt per person, medan man i EG-länderna i ge- nomsnitt konsumerade ca 63 kg och i USA ca 75 kg per person.

De svenska företagen och den svenska marknaden är endast i liten omfattning integrerad med omvärlden. Viss export och import före- kommer, men jordbruksprisregleringen avskärmar i stor utsträckning den svenska marknaden från importkonkurrens. Utländska företag är, förutom genom import, inte verksamma i landet. Inget utländskt ägande förekommer och svenska företag har endast i liten utsträckning verksamhet eller ägarintressen utomlands. Lantbrukskooperationen har de senaste åren inlett ett samarbete med systerorganisationer i nordiska länder vad gäller forskning, produktutveckling och marknadsföring, men ännu är denna verksamhet av liten omfattning.

3.2.8 Import- och exporthinder Det viktigaste hindret för import av köttvaror är jordbruksprisregle- ringen. Dess effekter beskrivs i avsnitt 3210 Vidare begränsas im- portmöjligheterna av att vissa hygieniska och sanitära krav ställs på an- läggningar och produkter för att import skall tillåtas. Från en mängd länder är import t.ex. inte möjlig på grund av risken för mul- och klöv- sjuka. För importerade charkvaror gäller att de svenska reglerna beträf- fande ingredienser, innehållsdeklaration m.m. skall uppfyllas. Detta kan innebära att vissa produkter utestängs från den svenska marknaden. Ett exempel är de kända röda danska korvarna. Vid export måste de svenska produkterna och produktionsanlägg- ningarna uppfylla de eventuella sanitära och andra krav som finns i de tilltänkta mottagarländerna. Speciellt höga hygieniska krav ställs på anläggningar för att dessa skall få exportera till EG och USA. Dessa krav medför högre kostnader för företagen. Den allmänna uppfatt- ningen inom branschen är att EG-kraven inte alltid uppfylls inom EG. Många länder skyddar liksom Sverige den inhemska produktionen från importkonkurrens genom ett gränsskydd i form av avgifter vid im- port. Den låga prisnivån på världsmarknaden har stor betydelse för möj- ligheterna och intresset för export av svenska köttvaror. De exportbi- drag som utbetalas inom ramen för jordbruksprisregleringen är för det styckade köttet avgörande för huruvida export för närvarande kan ske med någorlunda lönsamhet.

3.2.9 Etableringshinder Inga formella etableringshinder förekommer förutom att stycknings- och charkuterianläggningar måste uppfylla livsmedelshygieniska krav. Branschen har i dag överkapacitet, ,och några bestående nyetable- ringar av betydelse har inte förekommit under senare år. I styckningsle- det kan tillgången på råvara, slaktade kroppar, tidvis vara en begräns- ande faktor för befintliga företags kapacitetsutnyttjande. Detta kan även försvåra för nya företag att ta sig in på marknaden. Etableringskostnaderna är förhållandevis höga i slakt- och charkute- riindustrierna där maskinell utrustning krävs. I Styckningsindustrin krävs

ingen maskinpark men där har i stället bristen på utbildad arbetskraft tidvis varit ett problem under senare år.

Den rådande strukturen inom dagligvaruhandeln med tre stora block kan påverka etablerings- och utvecklingsmöjlighetema för mindre före- tag. Köttvaror, och framför allt Charkprodukter, är vanliga kampanjva- ror och resp. block vill ha möjlighet att gå ut med stora kampanjer, gärna över stora delar av landet. Detta ställer stora krav på leveranska- pacitet hos tillverkaren och mindre företag har därför svårt att hävda sig. De mindre företagen har dock en konkurrensfördel gentemot större rikstäckande konkurrenter eftersom de kan marknadsföra sig som "det lokala alternativet".

Den osäkerhet som råder inför de förändringar i livsmedelspolitiken som sker under de kommande åren torde bidra till en betydande åter- hållsamhet i etableringen av såväl Stycknings-, chark- som slaktföretag under den närmaste tiden.

3.2.10 Jordbruksprisregleringen Konkurrensen och prisbildningen på köttvaruområdet påverkas i stor utsträckning av jordbruksprisregleringen. Riksdagen har i juni 1990 be- slutat om förändringar i regleringen. Huvuddragen i den hittillsvarande regleringen har beskrivits i inledningen om livsmedelsektorn. Här ges därför endast en kort redogörelse för dess funktion på köttvaruområdet. Det reglerade priset avser slaktkroppar, vilkas pris tillåts att mark- nadsmässigt variera inom vissa prisgränser. Införselavgifternas storlek kan ändras för att hålla priset på slaktad kropp inom avsedda gränser. För att möjliggöra att den avsedda prisnivån på slaktkroppar uppnås omfattar gränsskyddet också styckat kött och charkuteriprodukter. På styckade varor anpassas gränsskyddets nivå till att möjliggöra eller för- hindra import när justeringar anses behövas med hänsyn till den inhem- ska tillförseln. Det är statens jordbruksnämnd som administrerar regle- ringen och bedömer om gränsskyddet skall förändras. Charkvarupro- duktionen berörs förutom av införselavgifter även av systemet för råva- rukostnadsutjämning (det s.k. RAK-systemet). Vid import av blandade charkvaror med lågt köttinnehåll beläggs dessa inte med införselavgift utan med RÅK-avgift. Effekten blir dock densamma, importen fördy- ras.

De negativa effekterna av regleringen torde vara väl kända genom senare års debatt. Regleringen begränsar på ett flertal sätt konkurren- sen inom köttvaruområdet. Systemet med en avsedd prisnivå i slaktle- det innebär att marknadens möjligheter att påverka prisnivån i detta led inskränks till prisändringar inom de fastlagda och skyddade gräns- erna. Styckningsindustrins råvarupriser är alltså administrativt fastlagda att ligga inom dessa gränser. Import kan endast förekomma på de vill- kor regleringen uppställer, vilket inte ger någon verklig konkurrens. De svenska slaktföretagen behöver, så länge priset inte överstiger den övre prisgränsen, inte frukta någon importkonkurrens. Styckningsföretagen

är hänvisade till att köpa råvara till den svenska prisnivån. De möter själva endast i undantagsfall reell importkonkurrens för de färdiga produkterna.

Exportbidrag och gränsskydd innebär att marknadens signaler inte når fram till leverantörsledet, bl.a. minskar incitamenten att undvika en överproduktion. En viss påverkan har dock slaktdjursavgiftema, som avses finansiera delar av exportbidragen. Om en överproduktion upp- kommer på en marknad med fungerande konkurrens verkar emellertid marknadens mekanismer prispressande i en betydligt större utsträck- ning än vad som gäller i dagens regleringssystem.

3.2.11 Marknadsdominans och prisledarskap Den lantbrukskooperativa slakteriorganisationen har genom sina slak- teriföreningar och bolag en dominerande ställning på den svenska kött- varumarknaden. Lantbrukskooperationen är största företagsgrupp inom slakt, styckning, chark, djupfryst och konserver. Genom sin starka ställ- ning i slakt- och styckningsled med marknadsandelar på ca 75 resp. ca 45 % är kooperationen huvudleverantör till många av sina konkurren- ter i förädlingsleden. Riksorganisationen Slakteriförbundet har genom sin marknadsreglerande funktion för slakt och styckning inom slakteri- organisationen en betydande marknadsöverblick och de prisändringar som Slakteriförbundet aviserar på dessa områden följs i mycket stor ut- sträckning av övriga företag, såväl inom som utom den egna företags- gruppen. Slakteriorganisationen, dvs. Slakteriförbundet och de regionala slak- teriföreningarna, har som huvudsaklig uppgift att ge sina ägare, slakt- djursleverantörerna, bästa möjliga betalning för djuren. Slakteriför- eningarna betalar därför sina leverantörer så bra pris som möjligt efter avsättning av nödvändiga medel för den fortsatta verksamheten. Priset på råvaran sätts alltså inte efter marknadsmässiga principer, vilket skulle ha inneburit att råvaruköparen eftersträvat förmånligast möjliga pris. Genom sitt prisledarskap i slakt- och styckningsleden och genom att man själva fastställer priset på slaktråvaran kan slakteriorganisationen styra marginalerna och därmed lönsamheten hos konkurrenterna i slakt- och styckningsleden. Framför allt den privata styckningsindustrin har tidvis upplevt detta som besvärande. Slakteriorganisationen kan ge- nom sin vertikala integration på ett annat sätt än de flesta andra aktö- rer på köttvarumarknaden utjämna lönsamheten mellan olika verksam- heter. De olika regionala slakteriföreningarna tillämpar i praktiken en om- rådesindelning trots att detta formellt slopades efter en överenskom- melse mellan NO och Slakteriförbundet år 1968. Slaktdjursleverantö- rerna är inom lantbrukskooperationen hänvisade till den förening inom vilkens geografiska intresseområde de bedriver sin verksamhet och för- eningarna säljer inte sin produktion utanför sitt område. Utjämning av över- och underskott av slaktkroppar och styckningsdetaljer i de olika

föreningarna regleras via Slakteriförbundet, och charkuteriprodukter säljs från en förening till en annan men inte direkt från en förening till kunder i en annan förenings område. Föreningarna konkurrerar således inte med varandra.

Leverantörerna av slaktdjur till de lantbrukskooperativa slakteriför- eningarna är medlemmar i resp. förening. Som sådana är de i flera för- eningar skyldiga att leverera hela sin produktion till den egna för- eningen. Föreningen har å sin sida mottagningsplikt för medlemmarnas produktion. Under senare år har föreningarna gjort vissa uppmjuk- ningar av leveransplikten genom att medlemmarna vid ett tillfälle kan undantas från leveransplikten under ett år, men i övrigt har de ingen möjlighet att sälja till något annat slakteri. Leveransplikten underlättar planeringen och säkerställer råvarutillförsel för slakterierna, men är samtidigt konkurrenshämmande. På kort sikt finns ingen möjlighet för privata slakterier eller andra slakteriföreningar att konkurrera om råva- ran. I september 1990 förekommer leveransplikt i sex av nio föreningar. Två föreningar har beslutat att ta bort leveransplikten från årsskiftet 1990-1991 och i ytterligare två föreningar diskuteras frågan. NO har agerat för att föreningarna skall avskaffa leveransplikten.

Ett fullständigt avskaffande av leveransplikten skulle innebära en ökad konkurrens om råvaran. På kort sikt torde detta snarast få en prishöjande effekt på råvaran och slakteriernas råvarukostnader skulle öka. De privata företagens ökade möjligheter att erhålla råvara skulle dock kunna medföra en ökande konkurrens även på försäljningssidan. Detta skulle i sin tur innebära ett incitament för slakteriföretagen att öka sin effektivitet och skulle därmed verka dämpande på prisutveck- lingen. Denna konkurrens skulle ytterligare förstärkas om slakteriför- eningarnas områdesindelning upphörde och dessa därmed hade möjlig- het att konkurrera även sinsemellan.

För Charkprodukter förekommer inte marknadsdominans på samma sätt som i slakt- och styckningsleden, även om lantbrukskooperationen även här totalt sett är den största företagsgruppen. Den lantbrukskoo- perativa slakteriorganisationen och dess varumärke Scan har en stark ställning på marknaden genom att man kan erbjuda kunderna i parti- och detaljhandel ett komplett sortiment. Man har dessutom goda möj- ligheter att medverka vid omfattande kampanjer. Något marknadsle- darskap på hela charkmarknaden kan dock kooperationen inte sägas ha, även om Scan är prisledande för vissa produkter. Marknaden är där- till alltför splittrad på ett stort antal företag där framför allt de privata företagen är specialiserade och/eller stora på en lokal marknad.

Lantbrukskooperationen kan ändå utöva en påverkan på prisbild- ningen på charkuterivaror genom sitt stora inflytande på råvaruområdet där man är en viktig leverantör och prisledare.

3.3.1 Prisbildning och prissättning Som tidigare beskrivits har jordbruksprisregleringen stor betydelse för prisbildningen på köttvaruområdet. Regleringen sätter upp ramarna för priset på råvaran, slaktkroppen, och påverkar genom gränsskyddet också prisnivån i senare led. Inom ramen för regleringen tillåts priset på slaktade kroppar att inom vissa gränser variera runt ett åsyftat pris, det s.k. mittpriset. Markna- dens möjligheter att påverka priset inskränks till variationer inom dessa gränser. Den svenska marknaden är genom gränsskyddet i stort sett skyddad från importkonkurrens. Prisrörelser inom gränserna sker ofta, priserna på slaktkroppar av nöt och gris ändras normalt 10—15 gånger per år. Under senare år har dessa prisändringar allt mer anpassats till marknadsmässiga förhållanden. Ändrade mittpriser och prisgränser till följd av s.k. jordbruksprisavtal har på senare tid vanligen inte inneburit momentana prisändringar, utan dessa har skett efter hand. Fram till mitten av 1980-talet medförde vanligen jordbruksprisavtal att de regle- rade priserna omedelbart höjdes. Då regleringen för närvarande står inför stora förändringar har inga höjningar av mittprisnivåerna skett sedan juli 1989. Prisändringar i slaktledet inom de befintliga prisgränserna har emellertid ändå skett till följd av förändringar i marknadsläget, dvs. styckningsindustrins efterfrå- gan i förhållande till utbudet. Priserna på olika djurslag följer vanligen ett säsongmönster. Förenk- lat kan efterfrågan på nötkött under vår och sommar sägas vara stor i förhållande till utbudet. Under denna period går priserna på slaktkrop- parna upp för att sedan sjunka något under sensommar och höst. För gris är mönstret liknande men förskjutet i tiden, med oförändrad eller sjunkande prisnivå under årets början och prishöjning under hösten. Prisnivån för de olika djurslagen ligger tidvis över, tidvis under mitt- prisnivån. En målsättning i slaktledet är att över tiden uppnå en ge- nomsnittlig prisnivå som minst motsvarar det i regleringen åsyftade pri- set. Prisändringarna på slaktade kroppar innebär att styckningsindustrins råvarupriser förändras. Ibland medför en råvaruprisförändring också samtidigt ändrad prisnivå på styckat kött. Vanligen sker dock anpass- ning efter hand. Prissättningen på styckat följer liksom för slakten ett säsongmönster. För styckningsföretagen är marknaden för nötkött normalt bättre under vår och sommar, för gris under hösten. För styckat kött är dock situationen mer komplicerad än för slaktkroppar genom att efterfrågan av olika styckningsdetaljer varierar, dels mellan olika de- taljer, dels över året för resp. detalj. Prisändringar på styckat kött sker i Styckningsledet vanligen 15-20 gånger per år. Vissa styckningsdetaljer höjs, vissa sänks 1 pris. Även den genomsnittliga prisnivån för de olika djurslagen kan förändras åt en- dera hållet, alltså även sänkas.

Förenklat ser den säsongmässiga bilden ut på följande sätt: under vår och sommar ökar efterfrågan och därmed priserna på stek- och grilldetaljer som filé, biff, entrecote och fläskkarré. Efterfrågan på styckningsdetaljer som huvudsakligen kokas eller ingår i gryträtter sjun- ker då, och priserna på dessa sänks vanligen. Under hösten höjs pri- serna på sådana framdelsdetaljer, bl.a. bog och högrev, men också på t.ex. skinka för vilken efterfrågan ökar. Samtidigt sänks prisnivån för det dyrare stekköttet då efterfrågan på detta minskar.

Prisändringama på styckat kött är således inte kostnadsanpassade på kort sikt, utan sker för att anpassas till och/eller för att påverka marknaden. Lönsamheten i styckningsindustrin är därför mycket väx- lande över tiden. Som tidigare har beskrivits är Slakteriförbundet pris- ledande inom både slakt och styckning. Slakteriförbundet har en mark- nadsreglerande funktion inom lantbrukskooperationen, hanterar stora volymer och får därmed en god marknadsöverblick. Detta medför att de prisändringar som Slakteriförbundet aviserar i mycket stor utsträckning följs av övriga företag i branschen.

På Charkprodukter föranleds prisändringar i tillverkningsledet fram- för allt av ändrade råvaru- och lönekostnader. Företagen kompenserar sig om möjligt tämligen omgående för prisändringar på råvaror, men prisändringarna påverkas även till viss del av marknadsförhållanden som konkurrenters agerande, prisrelation till substitutvaror och den sä- songmässiga efterfrågesituationen för vissa produkter. Vissa företag ändrar priserna vid bestämda tidpunkter på året. Olika företag är pris- ledande för olika produkter.

I konsumentledet är extrapriser vanligt förekommande för köttvaror. För vissa charkvaror kan konsumenterna så gott som alltid finna någon variant till extrapris, och vissa tillverkare säljer i stort sett hela sin pro- duktion tlll extrapris. Vid dessa kampanjer bidrar vanligen både leve- rantörs- och handelsleden till prisnedsättningen. För många produkter utgör kampanjförsäljningen en så omfattande del av försäljningen att de s.k. ordinarie priserna knappast fyller någon annan funktion än att vid jämförelse få extrapriserna att framstå som förmånliga. Denna jämfö- relse blir dock inte särskilt rättvisande, då det för många produkter sna- rast är extrapriset som är det "ordinarie" priset.

3.3.2 Prisutveckling I tabell 3.3 redovisas konsumentprisutvecklingen på styckat kött och charkuteriprodukter under 1980—talet enligt konsumentprisindex (KPI). I tabellen visas också utvecklingen under samma tidsperiod för livs- medelspriserna totalt liksom för KPI totalt. Varugruppen "Annat kött" avser främst kalvkött, men innehåller även kött från andra djurslag samt biprodukter (inälvsmat).

Tabell 3.3 Konsumentprisutvecklingen för köttvaror, procent. & 1980-1985 1986 1987 1988 1989 1980-1989

___—__

Nötkött 1052 4,3 6,3 7,4 4,8 156,0 Griskött 124,4 7,6 4,0 3,3 5,4 173,7 Annat kött 90,1 3,2 9,2 10,8 9,0 158,8 Oblandad chark 146,0 8,3 5,8 7,3 11,4 236,8 Blandad Chark 117,5 6,0 9,3 10,2 11,3 208,8 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,0 KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9

a_— Källa: SCB (KPI korttidslndex dec. 1979 - dec. 1969).

Som framgår har prisutvecklingen på köttvarorna under 1980-talet varit snabbare än för såväl livsmedelsområdet som helhet som för den totala privata konsumtionen. För styckat kött av nöt och gris gäller detta dock inte under de senaste åren, då prisutvecklingen legat i nivå med den allmänna prisutvecklingen. Under början av 1980-talet var situationen en annan med prisökningar runt 25 % vissa år. En starkt bidragande or- sak till detta var den successiva minskningen av livsmedelssubventio- nerna. För charkvaror har den höga prisökningstakten fortsatt även un- der senare är.

3.4. Sammanfattande bedömning

Konkurrensen på köttvaruområdet påverkas av i huvudsak två faktorer, jordbruksprisregleringen och lantbrukskooperationens dominans. Jordbruksprisregleringen skyddar den svenska marknaden för kött- varor från importkonkurrens. Genom att ett gränsskydd i form av inför- selavgifter fördyrar import hålls priset på produkterna uppe på en hög- re nivå än vad som annars skulle vara fallet. Marknadsmässiga prisänd- ringar i det reglerade ledet, slaktledet, begränsas till inom vissa av re- gleringen fastställda gränser, vilket i sin tur påverkar råvarupriserna i senare led. Också produkterna i dessa led, styckat kött, Charkprodukter m.m., skyddas från importkonkurrens genom införselavgifter. Exportbidrag m.m. medför att överskott tidvis produceras utan att normala marknadsmekanismer fullt ut träder i funktion. Signalerna till produktionsledet försvagas och konsumentpriserna påverkas inte i den utsträckning de normalt skulle göra. Överskotten exporteras i stället till låga världsmarknadspriser och kompenseras med exportbidrag.

Jordbruksprisregleringen står inför förändringar. Riksdagen har i juni 1990 fattat beslut som bl.a. innebär att den interna marknadsregle- ringen upphör, dvs. att något stöd för att omhänderta överskott inte kommer att ges. Det stöd till export av olönsamma överskott som i dag finns kommer att trappas av under en treårsperiod med start den 1 juli 1991, för att därefter helt upphöra. Gränsskyddet kommer emellertid att kvarstå i väntan på den internationella utvecklingen.

Den inhemska köttproduktionen kommer att minska i framtiden, dels som en följd av de nu beslutade förändringarna i jordbruksprisre- gleringen, dels när ökad importkonkurrens blir möjlig, dvs. när gräns- skyddsnivån minskas. I köttvaruindustrin kommer Strukturförändringar att ske genom nedläggningar och företagssammanslagningar. Slakt- och styckningsleden kommer att påverkas i större utsträckning än charkin- dustrin.

Borttagandet av den interna marknadsregleringen torde komma att medföra att marknadssignalerna till producenterna blir tydligare. Pro- duktionen bör komma att bättre anpassas till vad som efterfrågas i lan- det eller som kan exporteras under normala ekonomiska villkor. Den svenska marknaden kommer dock även fortsättningsvis att vara av- skärmad från importkonkurrens så länge gränsskyddet består. Ur kon- kurrensaspekt är därför en minskning av gränsskyddet önskvärd.

Lantbrukskooperationen har en dominerande ställning på det sven- ska köttvaruområdet genom marknads- och prisledarskap i både slakt- och styckningsled. Kooperationens företag levererar råvaror till sina konkurrenter inom styckning och charktillverkning. Lantbrukskoopera- tionen har genom sin ledande ställning möjlighet att påverka råvarutill- gången och lönsamheten för dessa företag.

Genom de kommande förändringarna i regleringen och de av kon- kurrenskommittén föreslagna åtgärderna (om de genomförs) kan lant- brukskooperationens dominerande ställning emellertid komma att för- svagas. Slakteriförbundets centrala marknadsreglerande funktioner kan komma att försvinna och därmed minskar dess överblick över markna- den. Detta torde försvaga Slakteriförbundets ställning som prisledare. Samtidigt skulle de samordningseffekter som dagens system inom lant- brukskooperationen medför försvinna.

Medlemmarna i de flesta lantbrukskooperativa slakteriföreningarna är skyldiga att leverera hela sin produktion till den egna föreningen. Detta innebär att privata slakterier på kort sikt inte kan konkurrera om råvaran. Förändringar är här på gång, flera föreningar avser att slopa leveransplikten.

Föreningarna tillämpar i praktiken en områdesindelning både vad gäller medlemskap och vid försäljning av de färdiga produkterna. För- eningarna konkurrerar alltså inte med varandra, varken om råvara eller på säljsidan.

Ett slopande av leveransplikten i de föreningar där den finns kvar och av områdesindelningen skulle medföra en förbättrad konkurrens på köttvaruområdet genom att föreningarna skulle få ett ökat incitament till effektivisering och inbördes konkurrens. Samtidigt skulle möjlighe— terna öka för privata slaktföretag att konkurrera om råvarorna. Områ- desindelningen är dock i dag en viktig beståndsdel i den lantbrukskoo- perativa verksamheten. Den förändring av jordbruksprisregleringen som står för dörren torde komma att innebära att slakteriföreningarna

avskaffar den mottagningsplikt man i dag har för medlemmarnas pro— duktion, och då har säkerligen även leveransplikten tjänat ut.

Områdesindelningen kan vara svår att åtgärda. Konkurrenskommit- tén har i sitt delbetänkande inom livsmedelsområdet (SOU 1990:25) fö- reslagit ett förbud mot marknadsdelning på bl.a. köttvaruområdet med hänvisning till att en sådan har övervägande skadlig verkan. Lagstiftning kan visserligen förhindra att en köpare vägras att göra sina inköp från valfri säljare (förening), men medför inte automatiskt att föreningarna aktivt konkurrerar på varandras traditionella geografiska intresseområ- den.

Köttvaruföretagens kunder för konsumentprodukter domineras av tre stora handelsblock med inflytande över produktionsinriktning och prissättning, framför allt i samband med de på köttvaruområdet omfat- tande extrapriskampanjerna. Partihandelns inflytande på leverantörer- nas val av distributionsväg, direktleverans till butik eller via grossist, sy- nes också vara betydande.

4. BRÖD OCH SPANNMÅLSPRODUKTER

4.1. Produkterna och marknaderna

4.1.1 Produkterna Detta kapitel behandlar dels marknaden för bröd och andra bageripro- dukter, dels marknaden för övriga spannmålsprodukter. Redovisningen görs separat vad gäller avsnitten om marknader och aktörer på resp. marknad, medan redovisningen i övrigt huvudsakligen görs gemensamt för hela bröd- och spannmålsområdet. Marknaderna för bröd och öv- riga spannmålsprodukter kan var för sig delas upp i ett antal del- marknader - mjukt matbröd, hårt matbröd, kaffebröd, konditorivaror och kex/wafers samt skorpor resp. mjöl, grynprodukter, risprodukter, pasta och frukostflingor/miisli samt vissa snacksprodukter. Gemensamt för samtliga dessa delmarknader är en tämligen stor dominans av ett, två eller tre företag/företagsgrupper som tillsammans kontrollerar i storleksordningen mellan 50 och 75 % av resp. marknad. Några av dessa företag eller företagsgrupper är dessutom verksamma på flera av de nämnda delmarknaderna. Vanligen är det största företaget på del- marknaden starkt prisledande. Den huvudsakliga råvarubasen för bröd och spannmålsprodukter är de fyra sädesslagen vete, råg, havre och korn samt ris, men även andra spannmålssorter som t.ex. majs och hirs ingår i vissa fall. Den totala svenska konsumtionen (direkt och indirekt) av dessa spannmålsråvaror i form av mjöl och gryn sjönk drastiskt under 1950- och 1960-talet. Den nedåtgående trenden bröts i början av 1970-talet och konsumtionsut- vecklingen har därefter varit svagt positiv. Den totala konsumtionen av mjöl och gryn uppgick år 1989 till ca 580 milj.kg, vilket motsvarar ca 68 kg per person. Härav utgjorde direktkonsumtionen av mjöl och gryn ca 22 kg, medan mjöl- och gryninnehållet i bröd och andra mer förädlade spannmålsprodukter uppgick till ca 46 kg. Bröd och spannmålsprodukter utgör ca 14 % av konsumenternas to— tala livsmedelsutgifter (exkl. alkohol). Samtidigt svarar de för en klart större andel av vår totala energitillförsel - ca 25 %. Enligt kost- och nå- ringsexpertis bör denna andel ytterligare öka på bekostnad av andra mer fettrika produktgrupper. Detta innebär möjligheter för en positiv marknadsutveckling på området för bröd och spannmålsprodukter. I KPI utgör bröd och spannmålsprodukter tillsammans ca 3 %, varav knappt en tiondel avser försäljning på restauranger och annat intag av mat och dryck utom hemmet.

4.1.2 Marknaden för bröd och andra bageriprodukter Marknaden för bröd och andra bageriprodukter uppgick år 1989 till ca 430 milj.kg, motsvarande ett försäljningsvärde av ca 14,5 miljarder kro- nor i konsumentledet och ca 9 miljarder i producentledet. Det totala värdet kan grovt uppdelas på delmarknaderna mjukt matbröd (50 %), hårt matbröd (10 %), kex/wafers och skorpor (15 %), kaffebröd ( 10 %) samt konditorivaror ( 15 %). Volymmässigt är det mjuka matbrödet än mer dominerande och utgör ca 65 % av den totala marknaden. Från början av 1970-talet fram till mitten av 1980—talet skedde vissa betydande förändringar i konsumtionsmönstret samtidigt som den to- tala marknaden för bageriprodukter ökade. Konsumtionen av både kaf- febröd och konditorivaror sjönk kraftigt samtidigt som konsumtionen av främst hårt men även av mjukt matbröd ökade. De olika delmarkna- dernas inbördes förhållanden har under den senaste femårsperioden förändrats ytterligare, på en i stort oförändrad totalmarknad. En viss tillbakagång för hårt matbröd samt en ytterligare minskad konsumtion av kaffebröd och konditorivaror kan konstateras, samtidigt som kon- sumtionen av mjukt matbröd har fortsatt att öka. Från år 1989 har dock en viss stagnation på mjukbrödsmarknaden kunnat noteras. Exporten av brödprodukter har under senare år ökat och uppgick år 1989 till ca 7 % av tillverkningen. Hårt matbröd (huvudsakligen knäckebröd) samt skorpor är traditionella svenska specialiteter och ex- porten av dessa produkter är betydande. I dag utgör dessa produkter värdemässigt ca 75 % av den totala svenska brödexporten. Exporten av skorpor har utvecklats mycket positivt under senare år och uppgick år 1989 till ca 300 milj.kr., vilket var nästan dubbelt så mycket som värdet av den fram till för några år sedan helt dominerande svenska export- produkten på brödområdet - knäckebröd. Främsta köparland av skor- por är Frankrike och Italien. Under senare år har även exporten av svenska pepparkakor ökat, främst till USA. Förekomsten av import på brödområdet varierar mellan olika del- marknader men är i huvudsak låg, bl.a. som en effekt av den svenska jordbruksprisregleringen. För färskvarubetonade produkter på del- marknaderna mjukt matbröd, kaffebröd och konditorivaror är dock låga import- och exportandelar även till viss del naturliga. Främst beror detta på kort hållbarhetstid men även på relativt höga fraktkostnader som en följd av stora och ömtåliga volymer i förhållande till produktens vikt/värde. Importen är därför begränsad på dessa delmarknader och utgörs främst av mer hållbara brödvarianter typ grovt matbröd och torra småkakor etc. - motsvarande ett värde av ca 1-2 % av den totala brödmarknaden. Import av betydande storlek förekommer i huvudsak endast inom produktområdet kex/wafers, där importandelen uppgår till ca 35 %. Den sammantagna importandelen på brödmarknaden har ökat under senare tid, dock inte i samma omfattning som exportandelen, och uppgick år 1989 till ca 5 %. Exportöverskottet i utrikeshandeln på bröd- området uppgår för närvarande till ca 300 milj.kr.

4.1.3 Marknaden för övriga spannmålsprodukter Marknaden för övriga spannmålsprodukter innefattar bageri- och hus- hållsmjöl samt ett stort antal specialprodukter som gryn, mixer, pasta och frukostflingor/miisli m.m. Den inhemska produktionen och föräd- lingen av dessa produkter sker huvudsakligen vid landets kvarnföretag. Det totala marknadsvärdet (exkl. bagerimjöl) uppgick år 1989 till ca 3,5 miljarder kronor i konsumentledet, motsvarande drygt 2 miljarder kro- nor i producent-/importledet. Försäljningsvärdet av kvarnarnas leve- ranser av mjöl m.m. till bagerier uppgick till ca 2 miljarder kronor. Kostnaden för mjöl utgör närmare 20 % av det genomsnittliga brödpri- set, varför förhållandena i kvarnbranschen har viss betydelse vad gäller prisutveckling m.m. för tidigare nämnda brödprodukter. Den kommersiella exporten av förädlade spannmålsprodukter är relativt liten och består främst av rostade flingor och vissa snackspro- dukter. Däremot har sedan länge stora volymer mjöl levererats genom SIDA som svenskt u-landsbistånd (ca 10 % av den totala mjölproduk- tionen). SIDA-leveranserna är dock under avtagande på grund av ny in- riktning av u-landsbiståndet. Importen är mer betydande och före- kommer i huvudsak på tre produktområden - risprodukter importeras till 100 %, frukosttlingor/miisli har en importandel på 60-70 % och pasta ca 25 %. Den svenska kvarnbranschen präglades under flera decennier fram till början på 1970-talet av en vikande efterfrågan på mjöl och andra spannmålsbaserade livsmedel. Jämsides med denna efterfrågeminsk- ning genomfördes fram till 1950-talet en kapacitetsutbyggnad som med- förde en avsevärd överkapacitet i branschen. Utvecklingen de senaste 15-20 åren har däremot inneburit en ökad konsumtion av flertalet spannmålsprodukter och en total marknadstillväxt för kvarnbranschens produkter, vilket medfört en bättre balans mellan produktionskapacitet och efterfrågan. För att reducera en fortsatt existerande överkapacitet i branschen pågår för närvarande rationaliseringar i form av nedläggning av äldre kvarnanläggningar samtidigt som kapaciteten koncentreras till färre och större produktionsenheter. Marknaden för hushållsmjöl och därmed också hembakningen ökade under hela 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet. Därefter har det skett en tillbakagång och försäljningen är i dag åter ungefär den- samma som på 1970-talet. Det beräknas att ca 80 % av det hushållsmjöl som säljs används till hembakning. Därmed kan hembakningens vo- lymmässiga andel av den totala brödkonsumtionen grovt uppskattas till ca 20 % i dag, mot ca 25 % i mitten av 1980-talet. Trots den minskade försäljningen av hushållsmjöl har kvarnföretagens totala mjölförsäljning (bageri- och hushållsmjöl) sedan mitten av 1980-talet ökat med ca 5 %, till följd av en ökning av bageriernas brödtillverkning. Under 1990 har en viss uppgång i hushållsmjölsförsäljningen kunnat konstateras. Möjli- gen innebär detta en tendens till ökad hembakning - en trolig effekt av relativt stora prisökningar på flertalet bageriprodukter under de senaste

två åren. Förutsatt att hembakning ses som fritidssysselsättning är kost- naden för t.ex. hembakat matbröd vanligen klart mindre än hälften av priset i butik. Prisskillnaden vad gäller flertalet kaffebrödsprodukter är än mer betydande.

Konsumtionen av de flesta övriga spannmålsprodukter har ökat un- der 1980-talet. Bl.a. har konsumtionen av både pasta och risprodukter (matris) i det närmast fördubblats under den senaste tioårsperioden. Gryn och frukostflingor/miisli har också haft en positiv volymutveck- ling.

4.2. Konkurrensförhållanden

4.2.1 Aktörer på brödmarknaden Bageribranschen karaktäriseras av ett mycket stort antal företag - ca 1 400. Det totala antalet arbetsställen beräknas uppgå till drygt 1500 och antalet sysselsatta till ca 16 000. Branschens företag kan uppdelas på leveransbagerier och butiksbagerier (inkl. konditorier). Leveransba- gerierna, som svarar för ca 80 % av den totala omsättningen men bara knappt 25 % av antalet arbetsställen i branschen, levererar hela sin produktion till detaljhandel och storhushåll, medan butiksbagerierna säljer delar av sin produktion i egen butik. Trots det stora antalet före- tag i branschen är dominansen av ett fåtal företag/företagsgrupper stor, framför allt bland leveransbagerierna på marknaderna för hårt mat- bröd, mjukt matbröd och kexprodukter. De viktigare företagsgruppe- ringarna på marknaden beskrivs nedan. AB Skogaholms Bröd är Nordens ledande bagerigrupp och består av 17 svenska bagerier samt dotterbolag i Danmark, Norge och Tyskland. Med undantag för de korvbrödstillverkande företagen är Skogaholms- bagerierna i huvudsak inriktade på sina resp. regionala/ lokala markna- der. Företagen har ett gemensamt bassortiment med identiska produkt- varianter, som dock kompletteras med lokalt anpassade produkter. Skogaholms har en stark marknadsposition framför allt inom stora de- lar av det mjuka matbrödssortimentet, främst limpor och korvbröd. Fö- retaget ägs av AB Cerealia, som i sin tur ägs av Svenska lantmännens riksförbund (SLR). I Cerealia ingår även två av landets ledande råva- ruleverantörer till bageriindustrin, kvarnföretaget AB Nord Mills och råvarugrossist- och serviceföretaget KåKå AB. Pågengruppen AB består av ett tiotal bageriföretag belägna främst i Syd- och Mellansverige. Tre av företagen är riksdistribuerande - Pågen AB, Pååls Bröd AB samt Hägges Specialbageri AB som endast tillver- kar konditorivaror. Övriga bageriföretag inom Pågengruppen fungerar som självständiga företag på resp. regionala/lokala marknader men finns samlade under det samordnande koncernbolaget - Brödmästarna AB. Samtliga företag inom Pågengruppen konkurrerar internt med egna produktvarianter/varumärken, egen distribution och försäljnings- organisation m.m. Pågengruppen har, liksom Skogaholms, betydande

marknadsandelar inom det mjuka matbrödssortimentet, särskilt vad gäller skivat fullkornsbröd och vitt formbröd. Även skorpor och vissa typer av småbröd och konditorivaror är stora produkter för Pågenföre- tagen. Vad gäller skorpor har Pågengruppen även en betydande export- försäljning. I Pågengruppen ingår även sedan år 1984 en egen kvarnrö- relse, Lilla Harrie Valskvarn AB, samt företaget Pågen Produkter AB som främst marknadsför margarin och vegetabiliska gräddprodukter. Samtliga Pågenföretag ingår i det familjeägda holdingbolaget Pogen In- ternational BV, Nederländerna. Pogen International äger även bageri- rörelser i Danmark, Norge och USA.

Både Skogaholms och Pågengruppen har under en längre tid stärkt sin ställning på marknaden, främst genom förvärv av ett stort antal konkurrerande företag.

Bageriverksamheten inom konsumentkooperationen, Konsumbagar- gruppen, består av drygt 20 större bagerienheter över hela landet. Dessutom finns ett 40-tal mindre enheter, främst butiksbagerier. Hu- vuddelen av bageriverksamheten (ca 75 %) är samlad inom företags- gruppen Juvelbagerierna AB, ett dotterbolag till kvarn- och bageriföre- taget AB Juvel. Juvel ingår i KF Konsumentvaruindustrier AB (KVI), ett dotterbolag inom Kooperativa förbundet (KF). Övrig bageriverk- samhet inom Konsumbagar-gruppen bedrivs i bageriföretag som drivs av lokala konsumentföreningar inom KF. Bagerierna levererar huvud- sakligen till KF:s egna butiker och har haft svårt att nå ut på den en- skilda detaljhandelsmarknaden. Däremot möter Konsumbagar-gruppen en hård konkurrens i KF-butikerna av privata bageriers produkter. Ba- gerierna inom KF tillverkar alla sorters bröd, med undantag för hårt matbröd, och till skillnad från både Skogaholms och Pågen har Kon- sumbagar-gruppen ett brett produktsortiment inom marknaden för mjukt kaffebröd. Denna marknad är annars klart dominerad av landets alla småbagerier och konditorier.

Det ledande företaget på knäckebrödsmarknaden är Wasabröd AB som har en marknadsandel på ca 75 %. Företaget ingår i Svenska Knäckekoncernen som ägs av det schweiziska läkemedels- och livsme- delsföretaget Sandoz AG. Svenska Knäcke har även en större anlägg- ning, för knäckebrödstillverkning i Tyskland och en mindre i Norge. Wasabröd har vid sidan av knäckebrödstillverkningen (inkl. egen kvarn- rörelse) även snackstillverkning (OLW) vid anläggningen i Filipstad. Wasabröd köpte under år 1987 två företag - Falu Spisbrödsfabrik AB, med vilka man sedan länge haft försäljningssamarbete, och det skorp- tillverkande företaget Skorpmästaren AB. Köpet av Skorpmästaren gjordes helt med inriktning på att, med hjälp av den ute i Europa redan väl inarbetade försäljningsorganisationen för knäckebröd, ta upp kon- kurrensen med Pågen och andra svenska bagerier om att sälja skorpor på export.

Vid sidan av Wasabröd finns ett antal mindre företag med knäcke- brödstillverkning, flertalet med ett betydligt mer hantverksmässigt pro-

duktionsätt än Wasabröd. Medan Wasabröds produktion främst är in- riktad på ett sortiment av rationellt tillverkade bröd i form av kuvertbi- tar utgörs de mindre knäckebrödsföretagens sortiment huvudsakligen av traditionella rundkakor. Flertalet av dessa mindre företag har, trots en generellt högre prisnivå, under senare tid vuxit i storlek och tagit marknadsandelar av det marknadsledande företaget Wasabröd. Det största av dessa företag är Leksandsbröd AB som i dag har ca 12 % av marknaden. Andra knäckebrödstillverkare är bl.a. Siljans Knäcke AB och Vika Bröd AB.

Ett annat företag inom bageribranschen är Göteborgs Kex AB, som ägs av AB Marabou. Företaget är marknadsledande på kex- och wafers- produkter med en marknadsandel på närmare 60 %. KF-fÖretaget Juvel har ca 5 % medan resterande 35 % utgörs av importerade kex- och wa- fersprodukter. Närmare hälften av de importerade produkterna mark- nadsförs av AB Slotts, även det företaget ägt av Marabou. Slotts mark- nadsandel uppgår till drygt 15 %. Marabous totala andel av kex- marknaden uppgår därmed till ca 75 %. Det norska konfektyrföretaget A/S Freia - sedan en längre tid den dominerande ägaren i Marabou - ägde tidigare ca 37 % av aktierna i företaget men förvärvade under år 1990 även resterande aktier i Marabou. Tillsammans är därmed Freia och Marabou Nordens ledande choklad- och konfektyrkoncern med marknadsandelar på ca 35-40 % i både Sverige och Norge. Inom Mara- bou/Freiakoncernen finns ett stort antal företag inom konfektyr-, ba- geri- och snacksområdena som kan förväntas öka det interna samarbe- tet och samordningen inom flera områden vad gäller t.ex. produktion och försäljning, bl.a. för att tillsammans förbättra sin konkurrenskraft både inom Norden och på Europamarknaden.

Några andra större företag och företagsgrupperingar på bröd- marknaden är värda att nämnas. Delicato Bakverk AB är det mark- nadsledande företaget vad gäller styckförpackade konditoriprodukter, främst med inriktning på storhushåll, automatförsäljning m.m. Polar- bröd AB har under senare år haft framgång med en speciell form av tillverkning och distribution av norrländska brödspecialiteter - ren- klämmor, rågkakor och mjuka tunnbröd. Produkterna djupfryses direkt efter tillverkning och tinas först på väg till eller i butiken. Allbröd AB är ett gemensamt ägt bolag av ett drygt ZO-tal helt fristående försälj- ningsbolag som har till uppgift att samordna inköp från ett antal bage- rier och distribuera deras produkter. Allbröd är riksomspännande och sköter delvis distributionen åt bl.a. Polarbröd, Delicato, Hägges, Ång- bagarn m.fl. Totalt svarar Allbröd för ca 4 % av landets brödleveranser.

Företagen Åhléns AB och B & W Stormarknader AB driver förutom ett leveransbageri även ett 30-tal egna varuhus- och bake off-bagerier. Sammantaget utgör Åhléns/B & W-gruppens bageriproduktion ca 2 % av marknaden. Ytterligare en företagsgrupp med ca 2 % av den totala brödmarknaden är AB Almérs Bageri, som tillsammans med dotterbo-

lagen Sonesson-Reinholds och Nybrobagaren marknadsför sig under namnet Privatbagarn.

På konditorisidan samarbetar vidare ett 50-tal konditoriföretag vad gäller inköp och marknadsföring under namnet Kaka på Kaka. Företa- gen svarar tillsammans för ca 15 % av all konditoriförsäljning.

Några nya produktionssätt som under senare tid etablerats på bröd- marknaden är bake off och förbakat bröd. Bake off innebär att frysta och ojästa degämnen levereras till kunden som efter behov tinar upp, jäser och gräddar brödet i egen ugn. Förbakat bröd har gräddats till 70- 80 % i vanligt bageri före leverans i fryst skick till kund, vilket ger yt- terligare tidsbesparing för kunden (ingen jästid och mycket snabb gräddningstid), men till priset av något större behov av fryskapacitet. Bake off och förbakat bröd är vanligt främst i livsmedelsbutikernas ma- nuellt betjänade brödavdelningar. I dag finns tekniken i ca 400-500 bu- tiker i Sverige. Bake off-företagens kunder utgörs även i allt större ut- sträckning av mindre bageri- och konditoriföretag samt storhushåll. Bake off och förbakat bröd utgör i dag ungefär 1-2 % av den totala bagerimarknaden. De största tillverkarna av bake off-produkter är före- tagen Bake Off AB och Délifrance AB samt bagerigrossistföretaget KåKå. Förbakat bröd tillverkas främst av Skogaholms, Konsumbagar- gruppen och Délifrance.

De ungefärliga marknadsandelarna för de större företagen/före- tagsgrupperna inom de olika delmarknaderna på brödområdet anges i tabell 4.1.

Tabell 4.1 Ungefärliga marknadsandelar på bagerimarknaden år 1989, procent.

Företag / Total Mjukt Hårt Kaffebröd, Kex/ företagsgrupper bröd- mat— mat- konditori- waters,

marknad bröd bröd varor skorpor ___—___— Skogaholms bagerier 18 28 - 8 7 KF:s bagerier 16 22 - 20 10 Pågengruppen 14 20 - 10 10 Wasabröd 8 - 75 - 3 Göteborgs Kex/Slotts 6 - - - 60 Delicato 3 - - 12 ___—___— Summa 65 70 75 50 90

4.2.2 Aktörer på marknaden för övriga spannmålsprodukter I landet finns i dag ett tiotal större handelskvarnföretag. Det lantbruks- kooperativt ägda företaget AB Nord Mills med sina fem mjölkvarnar är tillsammans med systerföretaget inom Cerealia - Kungsörnen AB - do- minerande på marknaden för mjöl och övriga spannmålsprodukter. Nord Mills tillverkar och marknadsför bagerimjöl och bagerimixer. Fö- retagets kunder är, förutom de lantbrukskooperativa bagerierna inom Skogaholmsgruppen, även landets övriga bageri- och konditoriföretag.

En stor del av dessa når Nord Mills genom att leverera mjöl och bage- rimixer till bagerimarknadens största grossistföretag - KåKå - ett syster- företag inom Cerealia. Kungsörnen är samtidigt marknadsledande på flertalet av konsumentmarknaderna för spannmålsprodukter. Kungsör- nen, som sköter försäljningen av hushållsmjöl tillverkat av Nord Mills, har en anläggning för tillverkning av specialvarorna gryn-, mix- och pas- taprodukter. Tidigare importerade och distribuerade Kungsörnen Kel- logg's frukostprodukter för den svenska marknaden. Från hösten 1989 förnyades inte agenturavtalet av Kellogg's Company, USA, som i stället startade ett eget marknadsföringsbolag i Sverige. Kungsörnen tillverkar och marknadsför fr.o.m. hösten 1990 ett eget sortiment av frukostpro- dukter.

AB Juvel tillhör konsumentkooperationen och är näst efter Cerealia- företagen det största företaget på marknaden för spannmålsprodukter. Juvel har tre mjölkvarnar och en anläggning för tillverkning av special- varor. Ett beslut om att under år 1991 lägga ned mjölkvarnen samt spe- cialvaruanläggningen i Stockholm har dock tagits inom KF. Mjöltill- verkningen koncentreras då främst till anläggningen i Göteborg, medan tillverkningen av pasta och frukostprodukter helt upphör - enligt företa— get på grund av problem med verksamhetens lönsamhet. Juvels leve- ranser av bagerimjöl sker huvudsakligen till konsumentkooperativa ba- gerier, men i viss utsträckning har Juvel även etablerat sig på den pri— vata bagerimarknaden. Hushållsmjöl säljer Juvel, förutom till storhus- hållskunder, uteslutande till konsumentkooperativ detaljhandel.

Lilla Harrie Valskvarn AB har två mjölkvarnar och levererar huvud- delen av sitt mjöl till sina systerföretag - bagerierna inom Pågengrup— pen. Lilla Harrie förvärvades av Pågengruppen år 1984 och har därefter kraftigt ökat sin produktion för att kunna tillgodose de egna bagerier— nas mjölbehov. Lilla Harrie har sedan år 1984 ökat sin marknadsandel på bagerimjölsmarknaden från ca 4 till ca 15 %. Under samma period har Pågengruppens tidigare huvudleverantör av bagerimjöl, Nord Mills, tappat ungefär motsvarande volymer och det företaget har numera en marknadsandel på drygt 45 %.

Abdongruppen är en familjeägd svensk företagsgrupp som bedriver spannmåls- och kvarnverksamhet i Sverige, Danmark, Island, Tyskland och USA. Verksamheten i Sverige sker främst i företagen Valsemöllan AB (tidigare Bröderna Abdon AB) som svarar för mjöltillverkningen och försäljning på bagerimarknaden samt företaget Finax AB som har en anläggning för tillverkning av gryn- och flingprodukter och svarar för försäljningen av samtliga produkter från Abdongruppen på konsu- mentmarknaden. Genom Finax har Abdongruppen vidare ett domine- rande ägarintresse i Kobia - Konditorers och Bagares InköpsAktiebolag - landets näst största fullsortimentsgrossist vad gäller bageriförnödenhe- ter. Huvuddelen av företagen inom Abdongruppen kontrolleras genom det nederländska holdingbolaget S Abdon Holding BV.

Övriga större handelskvamar med var sin mjölkvam är företagen Skåne-Möllan AB, AB Strängnäs Valskvarn, Berte Qvarn AB samt Frebaco Kvarn AB. Frebaco har även egen grynkvarn för tillverkning av olika grynprodukter, milsliblandningar m.m.

Nämnda företag svarar i princip för hela den kommersiella handels- förmalningen av brödspannmål (vete och råg), motsvarande ca 90 % av landets totala förmalning. Resterande del utgörs huvudsakligen av för- malning av rågmjöl till knäckebröd vid Wasabröd.

I Sverige finns förutom ovan nämnda företag ytterligare närmare 80 mindre handelskvamar samt ungefär lika många lönekvamar (kvarnar som mot ersättning mal spannmål som sedan återlämnas till ägaren). Dessa företag har alla mycket liten mjölproduktion och många är hu- vudsakligen foder- och gödselgrossister för lokala lantbrukare.

Kvarnföretagens ungefärliga marknadsandelar för bagerimjöl resp. hushållsmjöl under år 1989 anges i tabell 4.2 (exkl. knäckebröds- och kexmjöl). Marknadsandelar på övriga delmarknader kommenteras även kort i det följande.

Tabell 4.2 Ungefärliga marknadsandelar tör bageri- och hushållsmjöl år 1989, procent.

Företag/företagsgrupper Bagerimjöl Hushållsmiöl Nord Mills/Kungsömen 47 61 Juvel 20 26 Lilla Harrie 15 - Valsemöllan/Finax 4 8 Skåne-Möllan 5 1 Berte Qvarn 3 2 Strängnäs Valskvarn 3 - Frebaco 3 2 Totalt 100 100

Hushållsrnixer och gryn tillverkas främst av de två största företagsgrup- pema. De ungefärliga marknadsandelarna var år 1989 ca 60% för Kungsörnen och ca 25 % för Juvel . Ett flertal andra företag delar på resterande del av marknaden, bl.a. Finax och Frebaco.

Även pastamarknaden domineras av Kungsörnen, som har en mark- nadsandel på 55 %. Härav utgörs 2—3 procentenheter av importerade Turelliprodukter. Juvels egentillverkade pastaprodukter har omkring 15 % av marknaden och Juvels egna importerade pastamärke har 3- 4 %. Pastaprodukter av märket Barilla, som importeras och marknads- förs av PM Säljgrupp AB, har en marknadsandel på ca 20 %. Vid sidan av nämnda företag finns ett flertal mindre, importerande företag repre- senterade på marknaden.

Marknaden för frukostflingor, miisli m.m. utgörs till ca 40 % av im- porterade Kellogg's-produkter. Kungsörnen hade fram till hösten år 1989 agenturförsäljningen på dessa. Kellogg's har numera eget mark-

nadsföringsbolag i Sverige, Kellogg Sverige. Övriga betydande företag på denna marknad är Svenska OTA AB, Marabou AB, Juvel och Finax - alla med i storleksordningen 10-20 % av totala marknaden.

Rismarknaden domineras av Master Foods AB med varumärket Uncle Ben's som har en marknadsandel på ca 45 %. Andra företag på marknaden med en andel omkring 10 % vardera är Juvel, Ica AB, och Ekströms LivsmedelsProdukter AB.

På snacksmarknaden finns två företag med egen tillverkning - det av Marabou majoritetsägda företaget Estrella AB samt Wasabröd. Under år 1989 inledde Wasabröd ett produktions- och försäljningssamarbete om snacksproduktion med det i Finland marknadsledande snacksföre- taget Ab Chips Oy Ltd. I samband med detta bolagiserades Wasabröds snacksverksamhet och verksamheten i Sverige bedrivs nu i två med Chips hälftenägda företag - produktionsbolaget Chips OLW AB och försäljningsbolaget OLW Snacks AB. OLW Snacks är samtidigt hälften- ägare i det finska försäljningsbolaget Ab Chips Trading Oy. Samarbetet med Chips tillkom främst för att kunna intensifiera konkurrensen med Estrella, både på den svenska och hela den nordiska marknaden. Även Estrella har ett dotterbolag i Finland, Oy Estrella Ab, som är samägt med det finska företaget Oy Gustav Paulig Ab. Vidare har Estrella ett med Freia och Marabou samägt snacksföretag i Norge, A/S Maarud. Estrella och Wasabröd (OLW) har länge helt dominerat den svenska snacksmarknaden, Estrella har i dag ca 45 % och OLW Snacks närmare 40 % av snacksmarknaden. Resterande del av snacksmarknaden består huvudsakligen av importerade färdigprodukter. Totalt konsumentvärde för den svenska snacksmarknaden uppgick år 1989 till drygt en miljard kronor.

4.2.3. Integration och ägarförhållanden

Flertalet av de större företagen inom bröd- och spannmålsområdet är i varierande utsträckning både horisontellt och vertikalt integrerade. Mest utbredd är integrationen inom lantbrukskooperationen. Lant— männenföreningarna inom SLR svarar för ca 75 % av all spannmåls- hantering i landet. I kvarnbranschen dominerar SLR:s dotterföretag Cerealia, med dotterbolagen Nord Mills och Kungsörnen. Cerealia ökade bl.a. genom förvärv av konkurrerande företag sin marknadsandel på bageri- och hushållsmjölsmarknaden från ca 40 % i början av 1960- talet till drygt 60 % i början av 1980-talet. Under senare år har andelen minskat och uppgår för närvarande till ca 50 %. Under 1970-talet bör- jade Cerealia även skaffa sig ägarintressen i närstående branscher. landets största bagerikoncern, Skogaholms Bröd, är sedan år 1978 helägt dotterbolag till Cerealia som även äger landets ledande bageri- och konditorigrossistföretag, KåKå. lantbrukskooperationens företag är därmed marknadsledande inom samtliga delbranscher "från ax till limpa" - spannmålsodling/handel, kvarnverksamhet, bagerigrossiströ- relse och slutligen bageriverksamhet. Dessutom har Cerealia via lant-

brukskooperationen en ägar- och intressegemenskap med flera andra för bageriindustrin viktiga råvaruproducerande företag, bl.a. Arla och Semper.

Även konsumentkooperationen har en integrerad produktion inom kvarn- och bageriområdet, med företagen inom Juvel och Konsumba- gar-gruppen, samtidigt som huvuddelen av de tillverkade produkterna kan avsättas inom konsumentkooperationens parti- och detaljhandel. Inom KF finns även företaget Karlshamns AB som bl.a. tillverkar bage- rifett. På liknande sätt finns inom Pågengruppen en integrerad kvarn- och bageriverksamhet och inom Abdongruppen finns kvarnverksamhet kopplad till bagerigrossiströrelsen inom Kobia.

Det förekommer även viss integration mellan de olika aktörsgrup- perna på bröd- och spannmålsmarknadema. Cerealia och Juvel äger tillsammans företaget AB Ferma som tillverkar och marknadsför mat- lagningsmjölet Idealmjöl. Cerealia och Juvel äger även tillsammans med Procordia AB och Sveriges bageriförbund landets enda tillverkare av bageri- och hushållsjäst - Jästbolaget AB. Cerealia och KF Industri AB är två av de största enskilda aktieägarna i AB Aritmos, med ca 13 resp. ca 25 % av aktierna. I Aritmos ingår bl.a. livsmedelsföretagen Lars Jönsson AB, Indra AB och det till hälften ägda Margarinbolaget AB.

4.2.4 Lönsamhet Några mått på genomsnittlig lönsamhet samt soliditet bland företagen inom bageriindustrin jämfört med övrig livsmedelsindustri enligt SCB:s nyckeltalsberäkningar åren 1984-1988 visas i tabell 4.3.

Tabell 4.3 Vissa nyckeltal tör bageriindustri samt för livsmedels-, dryckes- varu- och tobaksindustri åren 1984-1988.

1984 1985 1986 1987 1988

Bageriindustrl (SNI 31170)

Avkastning på totalt kapital" % 9.2 8,2 9,8 8,8 10,7 Vinstprocentb % 4,9 3,3 4,4 3,7 3,8 Soliditetc % 20,9 23,6 23,9 20,9 20,9

LivsmedeIs-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000)

Avkastning på totalt kapitalal % 8,4 8,5 8,5 8,2 8,7 Vinstprocentb % 3,3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetc % 21,9 23,3 23,4 22,3 23,1

a Resultat efter finansiella intäkter i procentav balansomslutning. b Resultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. (: Beräknat eget kapital i procent av balansomslutning. Källa: SCB:s nyckeltalsberäkningar åren 1984-1988 (medianvärde för företag med minst 20 anställda).

Lönsamheten i bageriindustrin har enligt SCB:s nyckeltalsberäkningar under redovisad period varit något högre än den genomsnittliga lön-

samheten för hela livsmedelsindustrin. Den genomsnittliga avkast- ningen på totalt kapital i bageriindustrin har uppgått till ca 10 %. Även vinstprocenten har varit genomsnittligt något högre i bageriindustrin. Ungefär motsvarande lönsamhetstal redovisas i Bageriförbundets egna lönsamhetsberäkningar för branschen. I dessa beräkningar framgår även att om företagen delas upp på leveransbagerier resp. konditorier i olika storleksldasser finns betydande skillnader i lönsamheten. För de mindre och medelstora leveransbagerierna samt konditorierna är t.ex. genomsnittsavkastningen på totalt kapital ca 5 %, medan genomsnittet för större leveransbagerier uppgår till ca 12 %. Soliditeten är ungefär likvärdig inom bageri- och övrig livsmedelsindustri och uppgår till drygt 20 %.

4.2.5 Branschorganisationer Kvarn- och bageribranschernas branschintressen tillvaratas av Svenska kvarnföreningen och Sveriges bageriförbund. Ytterligare organisationer inom området är Föreningen Sveriges tunnbrödsfabrikanter, För- eningen Sveriges spisbrödsfabrikanter samt Brödinstitutet AB. Brödin- stitutet är ett informationsorgan som ägs gemensamt av företag och or- ganisationer som har intresse av en ökad konsumtion av bröd och spannmålsprodukter, t.ex. Bageriförbundet, Kvarnföreningen, Juvel, Jästbolaget och Svensk spannmålshandel. Brödinstitutet lanserade på 1970-talet kampanjen "6-8 skivor bröd om dagen" och en ny kampanj under samlingsnamnet "Lev fiberrikt" påbörjades under år 1990. Kam- panjens mål är att göra svenska folket medvetet om kostens betydelse för hälsan. Ett övergripande mål för Brödinstitutets informationsverk- samhet är att under 1990-talet öka totalkonsumtionen av bröd och spannmålsprodukter med mellan 25 och 35 %. Som en service till medlemsföretagen utför Bageriförbundet bl.a. med hjälp av branschspecifika kostnadsindex beräkningar av bagerifö- retagens prisjusteringsbehov till följd av förändrade faktorkostnader. Beräkningarna ger underlag för prisändringsrekommendationer som utnyttjas framför allt av mindre medlemsföretag. Beräkningarna av fak- torkostnadsförändringar ligger också till grund för prisändringar under löpande anbudsperioder vad gäller bageriföretagens leveransavtal med större anbudskunder, bl.a. försvarets materielverk som ansvarar för merparten av försvarsenheternas livsmedelsupphandling. Kvarnföreningen har bl.a. till uppgift att företräda kvarnindustrin gentemot de myndigheter som ansvarar för svenskt livsmedelsbistånd till utlandet. Genom överenskommelser med SIDA och regleringsför- eningen Svensk spannmålshandel ansvarar Kvarnföreningen för fördel- ningen av exportkvantiteter på olika kvarnar av det mjöl som upp- handlas inom den svenska biståndsverksamheten.

4.2.6 Distribution och kunder Kvarnindustrins kunder kan delas upp i tre huvudgrupper - bageriindu- stri, livsmedelshandel och storhushåll. Leveranserna till större bagerier

sker som regel med bulktransporter direkt från kvarn. Till mindre bage- rier och konditorier samt storhushåll sker leveranserna däremot oftast genom speciella bagerigrossister, främst KåKå och det konkurrerande företaget Kobia. Konsumentprodukter distribueras som regel till buti- kerna genom dagligvaruhandelns grossistföretag. I mindre omfattning förekommer även leveranser direkt från kvarn till detaljhandel.

I princip distribuerar bagerierna själva allt mjukt mat- och kaffebröd samt konditorivaror direkt till livsmedelshandeln/storhushåll. Trans- porterna sköts till övervägande del med företagens egna bilar. För längre transporter utnyttjas även långtradar- och järnvägstransporter. Betydelsen av järnvägstransporter har dock minskat under de senaste åren. Det beror delvis på att lagen om datummärkning på mjukt mat- och kaffebröd har inneburit att bageriföretagen måste ställa avsevärt högre krav på snabba och flexibla transporttjänster, något som SJ i dag inte alltid kan erbjuda. En del företag, framför allt riksdistribuerande mindre företag, anlitar även rikstäckande/ regionala brödgrossister runt om i landet. Andra delar av bagerisortimentet, typ hårt bröd och kex- produkter, distribueras till kunderna via dagligvaruhandelns grossistfö- retag och speciella storhushållsgrossister.

Huvuddelen av alla bagerier har endast ett lokalt eller regionalt dis- tributionsområde. De bageriföretag som har en rikstäckande distribu- tion utgör endast några få procent av antalet företag, men svarar för ca en fjärdedel av den totala svenska brödförsäljningen.

Det bröd som levereras direkt till detaljhandeln förpackas och pris- märks i allmänhet av bagerierna. Vid denna prismärkning använder ba- gerierna som regel generella omräkningstal för framräkning av butiks- pris/Cirkapris. Storleken på dessa omräkningstal har bestämts av handeln och är som regel lika stora oavsett till vilket handelsföretag produkterna säljs. Regionala skillnader förekommer dock i viss ut- sträckning, främst inom Konsumbagar-gruppens brödsortiment. Moti- ven som angivits för att det är bagerierna som prismärker produkterna, i stället för att detta görs i butikerna som är det normala för svensk livsmedelshandel i dag, är främst kostnadsmässiga. Bruket av generella omräkningstal innebär dock samtidigt en betydande allmän prisstelhet och begränsar möjligheterna till konkurrens i detaljistledet.

De större butikerna får regelmässigt leveranser av mjukt mat- och kaffebröd 5—6 dagar i veckan - i storstadsregioner ibland även två och tre gånger per dag av lokala leverantörer. Mindre butiker, och då fram- för allt glesbygdsbutiker, får leveranser mindre ofta - av riksdistribue- rande leverantörer kanske endast några gånger per vecka.

De större enskilda butikerna har i allmänhet upp till ett tiotal olika brödleverantörer. Konsumentkooperationens butiker har som regel ett KF-bageri som huvudleverantör. Sortimenten kompletteras dock oftast med produkter från andra KF-bagerier samt från lokala eller riksdistri— buerande privata bagerier.

Den tidigare relativt stora säkerhet som konsumentkooperativa in- dustrier haft att få sälja sina produkter genom KF-butikerna har under senare år i viss mån begränsats. Föreningarna inom konsumentkoopera— tionen har i allt större utsträckning börjat komplettera sina butikssorti- ment med konkurrerande företags varumärken. Konsumentföreningar- nas syfte med detta är naturligtvis att uppnå en förbättrad egen konkur- renssituation gentemot övrig handel. Samtidigt har det inneburit ett volymbortfall för de egna industrierna, bl.a. Konsumbagar-gruppen.

Returtagning av bröd, dvs. att bageriet återtar osålt bröd, förekom- mer av tradition främst i södra Sverige och då framför allt i Skåne. Skå- neföretag som utvidgat sitt distributionsområde till övriga landet har i allmänhet fortsatt att ta returer och sett detta som ett viktigt konkur- rensmedel. Även vissa bageriföretag i övriga delar av landet har av konkurrensskäl infört olika system för returtagning. Returrätten kan an- tingen gälla hela eller enbart delar av bageriernas sortiment. Bagerier som accepterar returer ersätter vanligen butikerna fullt ut, ibland en- bart delvis, för mottagna returer.

Av brödmarknadens totala försäljningsvärde utgörs för närvarande ca 15 % av varor med rätt att returneras till bageriet mot fullständig eller begränsad ersättning. Motsvarande siffra för försäljningen av en- bart mjukt mat- och kaffebröd uppgår till ca 25 %. Med returrätt avses i detta sammanhang inte den i de flesta livsmedelsföretag tillämpade principen att återta varor som i tillverkning eller transport blivit defekta i någon mening.

4.2.7 Datummärkning Datummärkning med "bakningsdag" blev obligatorisk för allt mjukt mat- och kaffebröd, som bakats med jäst eller surdeg, från den 1 januari 1989. Efter ett drygt år med datummärkning kan några saker konstate- ras. Den genomsnittliga tiden mellan det att brödet bakats tills det finns tillgängligt i butik har otvivelaktigt minskat. Bageriföretagen har i många fall förändrat sina produktions- och distributionsrutiner mot en ökad andel arbete på kvällar och nätter samt tätare och snabbare utle- veranser av de färdiga produkterna. Dessa åtgärder, som har syftat till att i så stor utsträckning som möj- ligt kunna erbjuda bröd med dagens datum, har dock inneburit ökade kostnader. Dessa kostnadsökningar har naturligtvis varit mycket varie- rande för företagen beroende på sortiment, distributionsområde m.m. Bageriföretag och livsmedelshandel menar att datummärkningen i viss utsträckning även medfört ökade kostnader i form av ett större antal re- turer till bageri, alternativt fler kassationer i butik. SPK gör den be- dömningen att bageriföretagens och detaljhandelns prisökningar för att kompensera ökade kostnader i samband med datummärkningen har påverkat prisutvecklingen inom bageriområdet med i storleksordningen 5 %. SPK planerar att under år 1991 presentera en utvärdering av pris- och kostnadskonsekvenserna av införandet av datummärkning på mjukt bröd.

När datummärkning på mjukt bröd infördes gjorde många företag inom såväl detaljhandeln som inom bageribranschen den bedömningen att konsumenterna i ökad utsträckning skulle föredra brödvarianter inom det s.k. färskbrödssortimentet. Datummärkningen förväntades därmed bl.a. medföra att mindre, lokala bagerier skulle få en betydande konkurrensfördel jämfört med exempelvis större rikstäckande företag med få tillverkningsenheter. Till viss del har detta också blivit fallet, men samtidigt har dessa större rikstäckande företag, bl.a. genom stor- leksfördelar, finansiell styrka och marknadsdominans, i många fall bätt- re klarat av att möta de förändrade förutsättningar som den obligato- riska datummärkningen av brödet har inneburit. Det mycket utbredda användandet av extrapriser på brödprodukter innebär t.ex. betydande konkurrensfördelar för större bageriföretag, eftersom detaljhandels- blockens större extrapriskampanjer oftast kräver betydande volymer inom ett stort geografiskt område.

4.2.8 Jordbruksprisreglering, importbegränsningar m.m. Konkurrensförhållandena inom bröd- och spannmålsområdet påverkas av jordbruksprisregleringen. Regleringen kommer att förändras under de närmaste åren enligt ett riksdagsbeslut i juni 1990. Huvuddragen i nuvarande reglering samt beslutade förändringar har beskrivits i inled- ningen om livsmedelsektorn. Här ges därför endast en kort redogörelse för regleringens funktion på bröd- och spannmålsområdet. Bröd- och spannmålsområdet påverkas av regleringen framför allt genom att priset på spannmålsråvaran bestäms inom regleringssyste- met. Det reglerade priset avser spannmålspriset, det s.k. inlösenpriset, som i praktiken utgör priset till odlaren. Den beslutade prisnivån upp- rätthålls främst med hjälp av ett gränsskydd i form av införselavgifter. Införselavgifterna är rörliga och utgör i princip skillnaden mellan svenskt pris och världsmarknadspris. Flertalet förädlade spannmålspro- dukter berörs även av ett system för råvarukostnadsutjämning - det s.k. RÅK-systemet. Syftet med RÅK-systemet är att likställa svenska och utländska tillverkare av livsmedelsprodukter vad gäller kostnaderna för råvaror. Även RÅK-avgifterna är rörliga och för närvarande uppgår avgifterna för flertalet brödprodukter till 2-4 kr. per kg. Vid export av produkterna utgår vanligen exportbidrag med motsvarande belopp. Det är statens jordbruksnämnd (JN) som administrerar regleringen och be- dömer om och när gränsskyddet skall förändras. Regleringssystemet på spannmålsområdet genererar sedan länge en överskottsproduktion av spannmål som måste exporteras på världs- marknaden. Världsmarknadspriset på spannmål är vanligen betydligt lägre än det inhemska reglerade priset som svenska odlare är garante- rade för sin skörd. Denna mellanskillnad finansieras till stor del med s.k. förmalningsavgifter. Dessa avgifter tas ut inom kvarnindustrin på all spannmål som förmals till humankonsumtion. För närvarande utgör förmalningsavgiften 25-30 % av priset på mjöl och upp till ca 7 % av priset på bröd.

Regleringen innebär negativa konsekvenser för konkurrensen på bröd- och spannmålsområdet genom att den begränsar marknadens möjligheter att påverka prisnivån på flertalet råvaror. Kvarn- och bage- riföretagens råvarupriser är administrativt fastlagda inom regleringen och kan i mycket liten utsträckning påverkas av normala marknadsme- kanismer. Import kan endast förekomma på de villkor regleringen upp- ställer, vilket inte ger någon verklig importkonkurrens. De svenska före- tagen inom bröd- och spannmålsområdet är hänvisade till att köpa rå- vara till inhemsk prisnivå. Samtidigt möter företagen endast en begrän- sad importkonkurrens på marknaderna för sina lågt förädlade produk- ter. Med högre förädlingsgrad minskar dock de reglerade råvarukost- nadernas relativa betydelse för priset på den färdiga produkten, vilket innebär möjligheter till importkonkurrens.

Förutom jordbruksprisregleringen finns få importrestriktioner eller handelshinder av betydelse inom bröd- och spannmålsområdet. Hela spannmålsområdet är t.ex. tullfritt, medan däremot tullsatsen för bröd- produkter normalt uppgår till 5 %. Tekniska handelshinder finns i vissa fall och utgörs av t.ex. bestämmelser för innehålls- och hållbarhets- märkning, gränsvärden för pesticider m.m. Liknande regler finns dock i de flesta fall även inom andra nordiska och europeiska länder.

4.3. Prisbildning

4.3.1 Prisledarskap Skogaholms, Pågengruppen, Wasabröd och Göteborgs Kex är starkt prisledande inom sina resp. delmarknader på brödområdet. Kungsör- nen och Nord Mills är vidare prisledande på flertalet delmarknader inom området för övriga spannmålsprodukter. Prisutvecklingen inom bröd- och spannmålsområdet påverkas främst av förändrade lönekost- nader samt av råvaruprisförändringar inom ramen för jordbruksprisre- gleringen. Vid mjöltillverkning utgör t.ex. kostnaderna för samtliga rå- varor inkl. förmalningsavgifter ca 75 % av de totala kostnaderna. Inom övriga delar av kvarnindustrin samt inom stora delar av bageriindustrin utgör råvarukostnader och lönekostnader normalt 25-40 % vardera av de totala kostnaderna. Prisändringar inom bröd- och spannmålsområdet sker normalt 2 gånger per år, vid hel- och halvårsskiftena. Följsamheten till de prisledande företagens prisändringar både vad gäller tidpunkt och storlek är som regel stor bland övriga företag. På bageriområdet förstärks stelheten i prisbildningen dessutom genom användandet av centralt beräknade faktorkostnadsindex och prisändringsrekommenda- tioner.

4.3.2 Prisutveckling I tabell 4.4 visas prisutvecklingen i procent för bröd och spannmålspro- dukter åren 1980 till 1989. Som jämförelse visas även utvecklingen för samtliga livsmedel och totala KPI.

Tabell 4.4 Prisutveckling lör bröd och spannmålsprodukter under perioden 1980 - 1989, procent.

1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-89

Mjöl och gryn 98,1 1,2 4,5 6,6 6,4 137,13 Hårt bröd, kex, och skorpor 89,9 3,6 6,5 8,2 6,3 141,1 Mjukt matbröd 110,6 4,7 4,8 11,7 12,1 189,1 Kaffebröd 96,7 3,1 8,6 10,5 8,1 163,1 KPI-livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,0 KPI—totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9

Källa: SCB (KPI korttidslndex dec. 1979 - dec. 1989).

Prisutvecklingen för mjöl och gryn samt hårt bröd, kex och skorpor har i stort varit i nivå med den genomsnittliga prisutvecklingen på livsme- delsområdet. Prisutvecklingen för mjukt matbröd och kaffebröd har däremot under perioden varit högre än genomsnittet för samtliga livs- medel och betydligt högre än den allmänna prisutvecklingen enligt KPI. Särskilt markant har skillnaden i prisutvecklingen för dessa produkter och övriga varit under de två senaste åren. Tidigare redovisade kost- nadsökningar i samband med införandet av obligatorisk datummärk- ning på dessa produkter svarar för en stor del av denna relativt höga prisutveckling.

4.4. Sammanfattande bedömning

Konkurrensen inom bröd- och spannmålsområdet påverkas av i huvud- sak två faktorer, dominansen av ett eller ett fåtal kraftigt marknadsle- dande företagsgrupper samt jordbruksprisregleringen med sina import- begränsande effekter.

Gemensamt för samtliga delmarknader inom bröd- och spannmåls- området är en tämligen stor dominans av ett, två eller tre före- tag/företagsgrupper som tillsammans kontrollerar i storleksordningen mellan 50 och 75 % av resp. delmarknad. Några av dessa företag eller företagsgrupper är dessutom verksamma på flera av delmarknaderna. Vanligen är det största företaget på delmarknaden starkt prisledande. Regionala/lokala variationer vad gäller marknadskoncentration och därmed bl.a. prisledarskapets betydelse finns dock - främst på markna- den för mjukt matbröd.

Den lantbrukskooperativt ägda Cerealiakoncernen har genom sin storlek och integrationen ända ifrån råvaruproduktion och framåt flera självklara konkurrensfördelar jämfört med övriga företag på bröd- och spannmålsmarknadema. Kvarnverksamheten har säkra avsättnings- marknader av betydande storlek genom Skogaholms bagerikoncern och bagerigrossistföretaget KåKå. Genom sin organisationstillhörighet har

Cerealia även möjligheter till övergripande samordning vad gäller före- tagsstrukturella, ekonomiska och produktionstekniska avväganden i hela produktionskedjan. Dessutom ger t.ex. lantbrukskooperationens styrelserepresentation i JN och i de olika regleringsföreningama möj- ligheter till snabb information om omvärldsförändringar. Styrelserepre- sentationen ger i viss mån även möjlighet att indirekt påverka de för- hållanden som berör de lantbrukskooperativa företagen.

Övriga företag har på olika sätt försökt möta den lantbrukskoopera- tiva dominansen på marknaderna genom att bygga upp egna ägarge- menskaper och utnyttja speciella konkurrensmedel, som t.ex. specialise- ring på vissa produktgrupper/ sorter, nya distributionssätt m.m.

Trenden mot en fortsatt ökad marknadsdominans för Cerealia har under senare år förbytts mot en viss tillbakagång, i vart fall vad gäller kvarnområdet. Flera av de mindre företagen har därför delvis kunnat öka sina marknadsandelar. Störst betydelse i detta avseende har själv- fallet Pågengruppens uppbyggnad av en egen kvarnrörelse haft.

På bageriområdet har dock Skogaholms kunnat behålla en fortsatt mycket stark ställning, bl.a. genom fortsatta företagsförvärv inom Sve- rige, Danmark och Norge.

Konkurrensförhållandena mellan de stora aktörerna på markna- derna är stabila och kommer troligen inte att ändras mycket på kort sikt. Det är däremot möjligt att de större företagsgrupperna ytterligare kan stärka sin ställning gentemot de mindre och medelstora företagen. Ett extremt användande av extrapriser ger t.ex. de större företagsgrup- perna en betydande konkurrensfördel. Detta är för övrigt ett generellt fenomen för hela dagligvarumarknaden eftersom den domineras av tre stora handelsblock med betydande inflytande över t.ex. sortimentsin- riktning och prissättning, framför allt i samband med extrapriskampan- jer.

Jordbruksprisregleringen skyddar i stor utsträckning den svenska marknaden från importkonkurrens. Genom ett gränsskydd i form av in- förselavgifter som fördyrar import hålls priset på spannmålsråvaror uppe. Förädlade spannmålsprodukter skyddas vad gäller råvaruandelen genom avgifter inom RÅK-systemet. Detta innebär att de svenska före- tagen möter en begränsad importkonkurrens på marknaderna för sina lågt förädlade produkter. Med högre förädlingsgrad minskar dock de reglerade råvarukostnadernas relativa betydelse för priset på den får- diga produkten, vilket innebär större möjligheter till importkonkurrens. I detta sammanhang kan nämnas att när det gäller färskvarubetonade brödprodukter är låga importandelar till viss del naturliga. Detta beror främst på kort hållbarhetstid men även på höga fraktkostnader som en följd av stora och ömtåliga volymer i förhållande till produktens vikt/ värde.

Jordbruksprisregleringen står inför förändringar. Riksdagsbeslutet i juni 1990 om en förändring av nuvarande reglering innebär bl.a. att den interna marknadsregleringen efter en övergångsperiod kommer att

upphöra, dvs. att något stöd för att omhänderta överskott inte kommer att ges. Det svenska gränsskyddet kommer emellertid att vara kvar i väntan på en samlad internationell avveckling.

Borttagandet av den interna marknadsregleringen är positivt efter- som det innebär att marknadssignalerna till råvaruproducenterna blir tydligare. Produktionen bör komma att bättre anpassas till vad som ef- terfrågas i landet eller som kan exporteras under normala ekonomiska villkor. Den reella importkonkurrensen på de svenska bröd- och spannmålsmarknaderna kommer dock även fortsättningsvis att vara be- gränsad så länge gränsskyddet består. Från konkurrenssynpunkt är där- för en minskning av gränsskyddet önskvärd. Konkurrensbilden kommer att förändras på en marknad som avregleras och öppnas för internatio- nell konkurrens. En ökad importkonkurrens ger sannolikt positiva ef- fekter i form av en förbättrad prispress både på råvaror och färdigpro- dukter.

5. BRYGGERIPRODUKTER

5.1. Produkterna och marknaden

5.1.1 Produkterna Bryggeriprodukterna kan traditionellt sägas utgöras av öl, kolsyrade läskedrycker inkl. cider och förpackat vatten (mineralvatten) samt still- drinkar. Flertalet av bryggeriföretagen har i varierande utsträckning ut- ökat och kompletterat sina produktsortiment och tillverkar numera ofta även andra drycker - t.ex. juice, nektar och fruktsaftbaserade måltids- drycker (lättdrycker). De sistnämnda produkterna ingår inte i här redo- visade uppgifter om inte detta särskilt anges.

5.1.2 Marknaden Marknadens totala försäljningsvärde uppgick år 1989 till ca 14,5 miljar- der kronor i konsumentledet. Försäljningsvärdet av bryggeriproduk- terna i producentledet uppgick till ca 9 miljarder kronor, varav närmare 2,5 miljarder utgjordes av dryckesskatter. Den totala volymen konsume- rade bryggeriprodukter på den svenska marknaden uppgick samma år till ca 1 040 miljoner liter, varav öl svarade för knappt hälften eller ca 500 miljoner liter. Volymutvecklingen för flertalet av marknadens pro- dukter har under flera år varit mycket god. Under den senaste femårs- perioden har den totala konsumtionen ökat med ca 45 %, från 720 miljoner liter år 1984 till 1 040 år 1989. Detta har bl.a. inneburit att den totala ölkonsumtionen nu åter är tillbaka på ungefär samma nivå som i mitten av 1970-talet innan mellanölet togs bort. I en internationell jämförelse är den svenska öl-, läsk- och mineral- vattenkonsumtionen per capita relativt låg. Tillväxtpotentialen i bran- schen bedöms därför som fortsatt god. Tabell 5.1 visar totalkonsumtion, konsumtion per capita samt im- portandelar för bryggeriprodukter under åren 1976, 1984, 1986 och 1989. Konsumtionen av öl nådde en topp i mitten av 1970-talet innan skatteklassen öl 11 B (mellanöl) togs bort den 1 juli 1977. Därefter min- skade den totala konsumtionen av öl ända fram till mitten av 1980-talet. Ungefär från år 1984 har däremot både öl- och läskedrycksmarkna- derna vuxit kraftigt. Orsakerna till konsumtionsökningen av öl under senare år är flera. År 1985 slopades förbudet mot att i dagligvaru— handeln sälja öl klass II (folköl) på kvällar och helger. Kvaliteten på dagens öl klass II är vidare betydligt högre än den var på det sortiment som erbjöds konsumenterna direkt efter det att mellanölet försvann. Samtidigt är utbudet och marknadsföringen av olika öltyper i dag avse- värt större, både när det gäller öl klass II och klass III. Även introduk-

tionen av en ny burkstorlek för öl klass II, innehållande 50 cl mot tidi- gare 45 cl, torde ha bidragit till en ökad konsumtion. Vad gäller kon- sumtionsökningen för läskedrycker är troligen den främsta orsaken ett kraftigt ökat utbud av större förpackningsstorlekar. Förpackningar av plast, s.k. PET-flaskor, som oftast innehåller 1,5 eller 2 liter har blivit allt vanligare på marknaden och dessa svarade år 1989 för ca 35 % av den totala läskedrycksförsäljningen.

Tabell 5.1 Marknaden för bryggeriprodukter - totalkonsumtion, konsum- tion per capita samt importandelar för åren 1976, 1984, 1986 och 1989. 1 976 1984 1 986 1 989 Öl klass ||| milj.!it. 24,5 106,8 1223 1s4,7 per cap,lit. 3,0 12,8 14,6 19,4 importandel,% 13,9 7,8 11,8 8,9 Öl klass || milj.!it. 3429 165,13 199,8 2324 per cap,lit. 41,7 19,9 23,9 27,4 importandel,% 3,6 11,0 9,7 8,9 Öl klassl milj.!it. 108,0 100,2 98,0 99,7 per cap,lit. 13,1 12,0 11,7 11,7 importandel,% 0,0 0,0 0,0 0,0 Summa öl milj./it. 475,4 372,8 420,1 496,8 per cap, lit. 57, 8 44, 7 50,2 58, 5 importandel, % 3,4 7, 1 8,0 7, 1 Kolsyrad läsk milj.lit. 232,5 258,0 321 ,3 409,0 per cap,lit. 28,3 30,9 38,4 48,2 importandel,% 4,4 7,1 10,1 6,2 Mineralvatten milj.|it. 53,8 65,0 76,0 97,0 per cap,lit. 6,5 7,8 9,1 11,4 importandel,% 0,2 1,1 1,7 1,9 Stilldrink milj.lit. 37,0 24,7 29,2 36,3 per cap,lit. 4,5 3,0 3.5 4.3 imponandel,% 3,1 8,8 8,1 10,6 Summa läsk/ milj./it, 323,3 34 7, 7 426,5 542,3 vatten/Stilldrink per cap,lit. 39,3 4 1, 7 51,0 63,9 importandel,% 3,5 6, 1 8,5 4,3 TOTALT milj.lit. 798,7 720,5 846,6 1039,1 BRYGGERI- per cap,lit. 97,1 86,4 101,2 122,4 PRODUKTER importandel,% 3,5 6,6 8,2 5,6

Källa: Svenska bryggareföreningen.

Exporten av bryggeriprodukter är relativt liten (ca 2 % av total inhemsk tillverkning) och utgörs främst av mineralvatten (Ramlösa). De största exportmarknaderna är Danmark och USA. Importen är något mer om-

fattande och uppgår till drygt 5 % av total inhemsk konsumtion. De största importprodukterna är öl klass III, öl klass II och stilldrinkar som alla har en importandel på omkring 10 %. Ungefär hälften av det im- porterade klass II-ölet kommer från det danska företaget Faxe Bryggeri A/S och importeras av Cloetta Hushåll AB. Cloetta importerar för öv- rigt även det franska mineralvattnet Perrier till Sverige. Förutom från Danmark importeras öl huvudsakligen från Tyskland, Nederländerna och Tjeckoslovakien. I KPI utgör bryggeriprodukter ca 2 %, varav unge- fär en fjärdedel avser försäljning av produkterna på restauranger.

Vid sidan av importen förekommer en betydande licenstillverkning av utländska varumärken. Drygt 10 % av ölkonsumtionen utgörs av li- censtillverkade produkter (Tuborg, Carlsberg, Löwenbräu m.fl.). Mot- svarande siffra för läskedrycker är närmare 50 % (Coca-Cola, Pepsi- Cola, Seven-Up m.fl.).

5.2. Konkurrensförhållanden

5.2.1 Aktörer på marknaden Bryggeribranschen har under de senaste decennierna genomgått en ge- nomgripande strukturförändring som inneburit en fortlöpande anlägg- nings- och ägarkoncentration. I början av 1950-talet fanns det ca 150 tillverkningsställen (med minst fem anställda) för öl- och läskedrycker, av vilka ca 70 tillhörde någon av 14 koncerner. I dag finns ett 30-tal till- verkningsställen av vilka hälften ingår i någon av tre större koncer- ner/ägargrupperingar. Totalt uppgår antalet anställda i bryggeribran- schen till ca 4 500 personer.

Marknaden för bryggeriprodukter domineras i dag av tre större bryggerikoncerner - AB Pripps Bryggerier, Spendmps Bryggeri AB och Falcon AB. Tabell 5.2 visar nuvarande ägarförhållanden, antal tillverk- ningsställen samt beräknade marknadsandelar för företagen på marknaden för bryggeriprodukter år 1989. Av tabellen framgår bl.a. att det via Procordia AB finns ett indirekt ägarsamband mellan Pripps och Falcon.

De nämnda bryggerikoncernerna är samtliga i princip rikstäckande vad gäller öl- och läskedrycker. Därutöver finns tre mindre, privata fö- retag med både öl- och läsktillverkning AB Åbro Bryggeri, Nya Banco Bryggerier/fB och Appeltojjftska Bryggeri AB är alla starka på sina resp. lokala/regionala marknader, men av totalmarknaden har de endast 1-3 % vardera. Företaget AB Ramlösa Hälsobrunn, med dotterbolaget Porla Brunn AB, tillverkar enbart mineralvatten och är tillsammans med Pripps de helt dominerande företagen på den delmarknaden. Ramlösas andel av den totala bryggerimarknaden uppgår till ca 2-3 %. Vid sidan av importen, som uppgår till drygt 5 %, finns på marknaden i övrigt ett tiotal företag med enbart läsk/vattentillverkning, bl.a. Ica-fö- retaget BOB IndustrierAB.

Tabell 5.2 Ågarlörhållanden, antal tillverkningsstållen samt beräknade marknadsandelar för företagen på marknaden för bryggeripro- dukter.

Företag Ägare Antal till- Marknads- verknings- andelar ställen 1989, ca %

Pripps Bryggerier Procordia" 5 50,0 Ramlösa Hälsobrunnb Procordia 2 (2.5)

Falcon Unilever 51 % 4 18,0

Bryggeri Falkens 40 % Persson Investd 9 % Spendrups Bryggeri Fam. Spendrup 75 % 3 19,0 Anställda och övriga 25 %

Åbro Bryggeri Fam. Dunge 1 3,0 Appeltofftska Bryggeriet Fam. Krönlein 1 1,0 Banco-Bryggerier Eriksson/Keilstrupe 1 1 ,5 Övriga företag 12 2,0

Import - 5,5

Totalt 30 1000

" Ägt av staten och Volvo med vardera ca 42 % av röstvärdet, resterande aktier innehas främst av större institutioner. b Ramlösas produkter distribueras av övriga bryggerier, huvudsakligen Pripps och Falcon, och försälj- ningsvolymerna Ingår I angivna marknadsandelar för resp. bryggeri. C Ägt av Procordia 90,1 % och Unilever 9.9 %.

d TILL—Bryggeriers tidigare ägare. ' Fr.o.m. oktober 1990 ägs Banco-Bryggerier av företaget Vitrend AB.

5.2.2 Betydande företagsförvärv Ägarstrukturen i den svenska bryggeriindustrin ändrades betydligt un- der år 1989. Spendrups förvärvade det tidigare KF-ägda företaget AB Wårby Bryggerier och Falcon förvärvade TILL-Bryggerier AB. Falcons förvärv av TILL var ett direkt svar på Spendrups förvärv av Wårby, ef- tersom både Spendrups och Falcon konkurrerar om att utgöra det främsta alternativet till marknadsledande Pripps. Genom sina resp. för- värv har Spendrups och Falcon i dag en marknadsandel på närmare 20 % vardera.

I samband med att Procordia år 1990 av AB Volvo förvärvade livs- medelskoncernen Provendor AB, knöts även Ramlösa Hälsobrunn till Procordias bryggerigrupp som därmed ytterligare stärktes. Tillsammans har de Procordiakontrollerade företagen Pripps och Ramlösa en andel på drygt 50 % av den totala svenska marknaden för bryggeriprodukter. Om försäljningsbolaget Falcon - där Procordia via Bryggeri AB Falken har ett minoritetsintresse - medräknas uppgår marknadsandelen till ca 70 %. På enskilda delmarknader är andelen dock större - för t.ex. mine- ralvatten över 80 %.

5.2.3 De ledande bryggeriföretagen

Marknaden för bryggeriprodukter domineras sedan länge avAB Pripps Bryggerier. Pripps bildades år 1963 genom en sammanslagning av landets vid denna tidpunkt två största bryggerikoncerner - Pripps & Lyckholm i Göteborg och Stockholms Bryggerier. Prippskoncernen hade i slutet av 1970-talet, bl.a. efter ett stort antal företagsförvärv, skaffat sig en när- mast monopolliknande ställning på marknaden. Marknadsandelen upp— gick då till ca 70 % (inkl. dåvarande dotterbolaget Bryggeri Falken).

Pripps ägs sedan år 1986 av Procordia. Då förvärvade Procordia fö- retaget AB Gambrinus (tidigare Brygginvest AB), den dåvarande äga- ren till Pripps och Falken. Gambrinus ägdes till 75 % av staten och till 25 % av Volvo. Falken hade något år dessförinnan (1985) frikopplats från Pripps och blivit systerbolag i stället för dotterbolag till Pripps. Falken ägs numera gemensamt av Procordia (90,1 %) och Svenska Unilever Förvaltnings AB (9,9 %), medan Falkens produkter säljs via det Unileverkontrollerade distributions- och marknadsföringsbolaget Falcon AB.

Från slutet av 1970-talet fram till mitten av 1980-talet minskade Prippskoncernens marknadsandelar från ca 70 % till under 50 %. För- utom att Falken ej längre ingick i koncernen, tappade Pripps under pe- rioden ytterligare ca 10 % av marknaden till konkurrerande bryggerifö— retag. Under de senaste åren har Pripps andelar dock stabiliserats och uppgår i dag till ca 50 %. Pripps är sedan länge något mer dominerande på läskedrycksmarknaden än på ölmarknaden. Bl.a. har Pripps genom licensavtal med Coca-Cola Company ensamrätten att tillverka och sälja samtliga Coca-Colaprodukter (Coca—Cola, Fanta och Sprite) på den svenska marknaden. Pripps licenstillverkar även drycker för brittiska Schweppes International Ltd. På ölområdet licenstillverkar Pripps danska Tuborg och australiska Foster's.

Falcon AB startade sin verksamhet år 1985 i samband med att Bryg- geri Falken frikopplades från Pripps. Falcon ägdes då gemensamt av Svenska Unilever (55 %) och Falken (45 %). Efter förvärvet av TILL år 1989 ändrades ägarbllden i Falcon något och Unilever äger numera 51 %, Falken 40 % och TILL:s tidigare ägare AB Persson Invest äger 9 %. Företaget marknadsför och distribuerar i dag Falkens, TILL:s och det Unileverägda företaget Novias dryckessortiment. Falcon har även sedan år 1988 ensamrätten att marknadsföra och distribuera mineral- vatten tillverkat av Ramlösas dotterbolag Porla Brunn. I Falcons sorti- ment ingår även bl.a. den licenstillverkade läskedrycken Seven-Up samt tre licenstillverkade ölmärken - danska Carlsberg, och de tyska Kalten- berg och König Ludwig Dunkel. Varumärket Seven-Up ägs av Pepsico Inc. USA.

Falcon har sina starkaste marknadsfästen i de sydvästra (Falken) och norra (TILL) delarna av Sverige. TILL har en mycket stark regional förankring i Norrlandslänen där marknadsandelen beräknas uppgå till 45 - 50 %. Det betyder att TILL och Pripps är jämstarka i Norrland.

TILL:s samarbete med Falcon började redan år 1987 i samband med att TILL förlorade rätten att distribuera och sälja Prippstillverkade Coca-Colaprodukter. TILL fick i stället rätt att tillverka och sälja Fal- cons coladryck XL—Cola samt licensprodukten Seven—Up. Dessutom fick TILL rätt att distribuera Falcons licenstillverkade danska Carlsberg öl på restaurangmarknaden i Norrland.

Grängesbergs Bryggeri AB bytte under 1983 namn till Spendrups Bryggeri AB i samband med att företaget introducerades på börsens OTC—lista. Efter att tidigare ha varit inriktat på en regional marknad satsade företaget i slutet av 1970-talet på riksdistribution och ökade därefter stadigt sina marknadsandelar. Till denna utveckling bidrog bl.a. att företaget år 1978 erhöll rätten att licenstillverka Löwenbräu starköl för den svenska marknaden.

När Pripps under en period från slutet av 1970-talet fram till mitten av 1980-talet tappade marknadsandelar var det främst Spendrups som växte på Pripps bekostnad. Spendrups som framgångsrikt marknads- förde sig som "det privata alternativet" till Pripps kunde under samma period i det närmaste tredubbla sin marknadsandel, från ca 4 % till ca 11 %.

Produktionsökningen krävde stora investeringar i bryggeriet i Grängesberg, där kapaciteten mer än fördubblats sedan år 1984. För- värvet av Wårby år 1989 gav Spendrups ett tillskott av ytterligare kapa- citet samtidigt som företaget blev etablerat i den viktiga Stockholmsre- gionen, som beräknas utgöra ca 25 % av den den totala svenska marknaden för bryggeriprodukter.

Spendrups börsintroduktion skapade förutsättningar till finansiering av de kapacitetshöjande investeringarna i Grängesberg. Även förvärvet av Wårby, som beräknas kosta ca 400 milj.kr. under en 2 - 3-årsperiod, kommer i stor utsträckning att finansieras via aktieemissioner.

I motsats till Pripps men i likhet med Falcon är Spendrups starkare på ölmarknaden än på läskmarknaden. Vid sidan av egna varumärken tillverkar Spendrups fyra ölprodukter på licens - tyska Löwenbräu och Kaiserdom Edel, belgiska Stella Artois samt australiska Steinlager. På läskområdet har Spendrups två licenser - Pepsi-Cola och Canada Dry. Pepsilicensen delades tidigare med Wårby, som före samgåendet med Spendrups tillverkade Pepsi-Cola för den konsumentkooperativa marknaden. Det amerikanska företaget Pepsico Inc. har beslutat att fr.o.m. år 1991 låta Spendrups överta Falcons tidigare licens på varu- märket Seven-Up. Licenser på internationellt välkända varumärken är viktiga för svenska bryggerier. Spendrups konkurrenskraft i Sverige stärks därför betydligt genom att Pepsico samlar sina licenser hos Spendrups.

Förutom att Spendrups bl.a. byggt upp ett sortiment med starka märkesvaror är företagets försäljningsframgångar under senare år kan- ske främst en följd av den starka profileringen som "det privata alterna- tivet" till Pripps. Detta har rönt stort gensvar bland breda kundgrupper,

som tydligen upplevt ett behov av en stark konkurrent till marknadsle- dande Pripps. I detta sammanhang kan det noteras att vid Spendrups OTC-introduktion köpte bland andra de båda handelsföretagen Ica AB och AB Dagab mindre aktieposter i företaget.

Spendrups näst största aktieägare, vid sidan av familjen Spendrup, är Lantbrukarnas riksförbund (LRF) som år 1989 köpte en aktiepost som tidigare innehafts av Trefond Invest. LRF:s aktiepost motsvarar ca 5 % av röstvärdet i företaget.

Fram till år 1985 bedrevs Wårbys verksamhet i kommission för KF:s räkning. Därefter ingick Wårby som ett självständigt dotterbolag i KF Konsumentvaruindustrier AB (KVI). I KVI ingick även bl.a. Foodia AB, AB Goman-Produkter, Cirkel AB och AB Juvel. En av anledning- arna till att kommissionärsförhållandet upphörde var att Wårby skulle ges en friare roll inom KF, bl.a. för att lättare kunna marknadsföra sina produkter på den privata marknaden. Wårbys försök att nå ut i den pri- vata handeln med sina produkter mötte dock hårt motstånd, kanske främst ideologiskt. Samtidigt tappade Wårby, i likhet med vissa andra av KVI-företagen, marknadsandelar inom de egna konsumentkoopera- tiva butikerna. Detta var till stor del en direkt följd av att konsument- föreningarna, för att själva hävda sig i konkurrensen med privat handel, i allt större omfattning började komplettera sina sortiment med privata företags varumärken.

De sjunkande marknadsandelarna för Wårbybryggeriet bidrog i hög grad till att företaget under år 1989 såldes till Spendrup. Wårby hade fram till år 1986 under en längre tid varit det näst största bryggeriföre- taget efter Pripps med en marknadsandel på 10-11 %. År 1988 var an- delen endast ca 8,5 %.

5.2.4 Leverantörer Ett företag med direkt anknytning till bryggeribranschen är mälteriet Nordmalt AB. Företaget bildades i början av 1970-talet för att tillgo- dose behovet av maltråvara för de företag som var fristående från Pripps. Stordriftsfördelarna vid maltproduktion är betydande. För att företagen vid sidan om Pripps skulle ha förutsättningar att kunna pro- ducera malt på samma rationella sätt som Pripps gjorde i sin egen cen- traliserade mälteriverksamhet var det nödvändigt att samordna den verksamhet som tidigare företagen skötte var för sig. Nordmalt ägs till 50 % av det finska mälteriföretaget Oy Lahden Polttimo och till 25 % av Svenska lantmännens riksförbund (SLR), som förser företaget med kornråvaran. Övriga 25 % av företaget ägs gemensamt av Spendrups, Falcon och Åbro. Förutom leveranser till de svenska bryggerierna ex- porterar Nordmalt en stor del av sin maltproduktion, bl.a. till whisky- destillerier i Skottland. Andra viktiga leverantörer till bryggeribranschen är de företag som tillverkar olika förpackningar. PLM AB är i det närmaste ensamleve- rantör vad gäller returglasförpackningar och aluminiumburkar. PLM är även den dominerande leverantören av PET-förpackningar, men här

finns dessutom några andra svenska tillverkare och en import av viss betydelse. Vad gäller råvaror är socker och läskedrycksessenser de mest betydande vid sidan av malten. Sockerbolaget AB är ensam leverantör av socker till bryggerierna, medan det finns ett flertal företag som till- verkar läskedrycksessenser. Företagen tillverkar som regel smakessen- ser för flera av de vanligaste sonema/smakema på läskedrycker - sock- erdricka, apelsin, julmust m.m. Samtidigt har varje företag vanligen ett eller flera helt egna märkesprodukter. Några av de större tillverkarna och några av deras märkesprodukter är AB Fruktus Fabriker (Pommac, Solo, Syd), Flavoring AB (Loranga, Old Secco), AB Roberts (Champis) samt AB Saturnus (Cuba Cola, Trocadero).

5.2.5 Distribution och kunder Bryggeriemas kunder kan indelas i huvudgrupperna dagligvaruhandel, kiosker och gatukök, Systembolaget AB samt restauranger och storhus- håll. Dagligvaruhandeln är den största kundgruppen och svarar för ca 55 % de totala volymerna. En betydande allmän utvecklingstendens på hela livsmedelsmarknaden under de senaste decennierna är att de stora grossistföretagen (Ica, KF och Dagab) successivt har tagit över en allt större del av leveranserna från producerande företag till butik. Direkt- distributionen från livsmedelsindustrin till detaljhandeln har därmed minskat. I dag är det främst mejeri-, bageri- och bryggeriprodukter som till övervägande delen fortfarande direktdistribueras. I bryggeribran- schen börjar dock valet av distributionssätt ses som ett allt viktigare konkurrensmedel och andelen grossistdistribuerade produkter har ökat under senare år. Av bryggeriföretagen är Falcon det företag som i störst utsträckning satsat på grossistdistribution. I storleksordningen 35-40 % av Falcons totala försäljningsvolymer säljs i dag via grossister. Även övriga företag i branschen utnyttjar dagligvarugrossister i viss utsträckning som ett komplement till sin egen distributionsapparat. Grossistdistribution har kostnadsfördelar, men distributionssystemet begränsas bl.a. av att gros- sister normalt inte hanterar returglasförpackningar eller produkter som skall levereras till restauranger eller Systembolaget.

I bryggeriverksamhet finns betydande stordriftsfördelar, framför allt vad gäller distributionsekonomin. Detta innebär bl.a. att stora företag med hög marknadstäckning och en geografiskt väl avvägd anläggnings— struktur har betydande kostnadsfördelar gentemot mindre konkurren- ter. Så länge direktleveranser är vanligare än grossistdistribution torde en optimal distributionsekonomi innebära att avståndet från bryggeriet till kunden helst inte bör överstiga 30-40 mil. Denna gräns är naturligt- vis mycket ungefärlig och är beroende av hur bryggeriet har byggt upp sin organisation vad gäller t.ex. egna bilar och depåer, återförsäljare m.m.

5.2.6 Effekter av ändrade ägarförhållanden Under år 1989 genomfördes flera företagsförvärv i bryggeribranschen. Förutom Spendrups och Falcons förvärv av Wårby resp. TILL samt Procordias förvärv av Provendor, vilket innebar att Ramlösa och Pripps blev systerföretag, genomfördes ytterligare två företagsförvärv i bran- schen under år 1989. Pripps köpte Sofiero Bryggeri AB - ett mindre bryggeri med huvudsaklig inriktning på läsktillverkning och specialpro- dukter. Kopparbergs Bryggeri AB, tidigare systerföretag till Banco- Bryggerier, övertogs under året av det schweiziska företaget Royal Blum. Bryggeriet skall fortsättningsvis enbart tappa mineralvatten för exportmarknaden. De två sistnämnda företagsköpen torde inte i någon nämnvärd grad påverka konkurrensförhållandena i branschen. Sofiero hade ett sedan länge väl etablerat samarbete med Pripps, bl.a. legotillverkning av vissa specialprodukter och udda förpackningsstorlekar samt ombudsförsälj- ning av Pripps drycker. Kopparbergs Bryggeri är litet samtidigt som produktionen av viktigare produkter tagits över av tidigare systerföreta- get Banco. Spendrups och Falcons förvärv kan däremot förväntas påverka kon- kurrensen i branschen. Samtidigt som ägarkoncentrationen totalt i branschen stärktes ytterligare, blev både Spendrups och Falcon starkare motparter till tidigare helt dominerande Pripps. Spendrups fick inte behålla hela Wårbys tidigare försäljningsvolym. Genom att bindningarna mellan KF och Wårby bröts, öppnades i prin- cip hela den kooperativa marknaden för övriga företag, dvs. Spendrups tvingades att konkurrera på i stort samma villkor som övriga bryggerier om Wårbys tidigare "säkra" leveranser till KF. Ett eventuellt leveransav- tal mellan Spendrups och KF skulle ha kunnat säkra Wårbys tidigare volymer, men varken Spendrups eller KF torde ha varit särskilt intres- serade av en sådan lösning. Ett leveransavtal skulle ha varit en belast- ning för Spendrups, eftersom det av övriga kunder kunde ha uppfattats som en alltför stark koppling till konsumentkooperationen - dvs. samma grundläggande problem som Wårby tidigare upplevt. Samtidigt skulle KF genom ett leveransavtal med Spendrups ha begränsat konsument- föreningarnas möjligheter och valfrihet vad gäller profilen på deras dryckesavdelningar. Uppskattningsvis har Spendrups fått behålla i storleksordningen 80 % av Wårbys tidigare leveranser till konsument- kooperationen. Den kraftiga omstrukturering som genomförts i bryggeribranschen under senare tid är en följd av några samverkande faktorer. Bryggeri- marknaden har ökat kraftigt under senare år. På en växande marknad finns goda möjligheter för företag som har ambitionen att öka sin egen marknadsandel. För både Spendrups och Falcon, som trots nyinveste- ringar haft fortsatt behov av utökad kapacitet, var det ett naturligt steg att söka samgående med företag med ledig kapacitet. Dessutom kom-

pletterade Wårby och TILL företagen mycket väl både geografiskt och produktmässigt.

Distributionskostnaderna i bryggeriverksamhet är betydande. För att t.ex. Spendrups och Falcon på sikt skulle kunna utgöra konkurrenskraf- tiga alternativ till Pripps på riksmarknaden var det troligen nödvändigt för dem att sänka sina distributionskostnader genom att etablera sig på ytterligare någon geografiskt lämplig ort i landet.

Den ägargemenskap som finns mellan Falken och Pripps via det ge- mensamma moderbolaget Procordia innebär en mycket stor koncentra- tion av branschens produktionskapacitet till en ägare samtidigt som ägargemenskapen skulle kunna utgöra en begränsning i Falcons möjlig- heter till konkurrens med Pripps.

Försäljningbolaget Falcon äger alla varumärken som produceras av Falken samtidigt som Unilever har aktiemajoriteten i Falcon. Procordia har däremot kontrollen över Falken, dvs. den produktionsapparat som utgör den huvudsakliga grunden för Falcons verksamhet. Enligt SPK:s bedömning fungerar den interna konkurrensen mellan Pripps och Fal- con. Stordriftsfördelar m.m. genom eventuell samverkan förefaller i rå- dande marknadssituation vara mindre än fördelarna att genom konkur- rens mellan Pripps och Falcon maximera den samlade volymen och ut- nyttja möjligheterna till såväl direkt- som grossistdistribution. Ägarrela- tionen har dock inte utsatts för några hårda prov, bl.a. på grund av att marknaden för bryggerivaror under de senaste fem åren vuxit med i storleksordningen 6-8 % per år, vilket skapat utrymme för tillväxt i samtliga företag. Det finns dock möjliga framtida utvecklingsskeenden som innebär att ägarrelationen mellan Falken och Pripps skulle kunna ifrågasättas, både vad gäller möjligheterna till en fortsatt effektiv och ohämmad intern konkurrens mellan företagsgrupperna och risken för en försämrad total konkurrenssituation inom bryggeribranschen. En kraftigt vikande marknad i kombination med att t.ex. Unilever eller svenska staten skulle besluta sig för att sälja de aktieinnehav som för närvarande ger dem inflytande i resp. bryggeriföretag är exempel på händelser som skulle kunna bidra till en drastiskt förändrad konkur- renssituation i branschen. Från konkurrenssynpunkt skulle det därför vara önskvärt med en minskad eller helst helt borttagen ägarkoppling mellan Procordia/ Pripps och Falcon/ Falken.

5.2.7 Lönsamhet Allmänt sett försämrades lönsamheten i bryggeribranschen betydligt när mellanölet togs bort år 1977. En period med relativt låg lönsamhet följde därefter och för flertalet företag varade den fram till mitten av 1980-talet. Under den senaste femårsperioden har försäljningsutveck- lingen varit mycket positiv för flertalet av branschens produkter, vilket bl.a. inneburit att resultatnivåer och lönsamhet generellt har förbättrats, dock med stor variation mellan olika företag. En betydande lönsam- hetsförbättring har t.ex. skett inom Pripps, bl.a. som en följd av att före- taget hittills klarat de senaste årens kraftiga volymökningar utan omfat-

tande nyinvesteringar i produktions- och distributionskapaciteten. Främst för vissa av de mindre lokalt inriktade företagen, men även för t.ex. Spendrups har lönsamheten däremot sjunkit under de senaste åren. Vad gäller Spendrups beror detta framför allt på att man genom- fört stora kapacitetshöjande investeringar för att klara kraftigt ökade försäljningsvolymer. Även betydligt Ökade kostnader för marknadsfö- ring, främst olika former av rabatter, har bidragit till att många företag uppvisat sjunkande lönsamhet, trots ökade volymer.

Lönsamheten varierar som regel mellan olika delar av bryggeriernas sortiment och i vissa fall även beroende på vilken kundgrupp produkten säljs till. Generellt är lönsamheten sämre på de traditionella returglas- sortimenten än på engångsförpackningar samt på burk- och PET-sor- timenten. Retursortimentet säljs främst via dagligvaruhandeln, medan engångsförpackningar och burkprodukter är vanliga i t.ex. kioskhan— deln. Samtidigt är starköl och mineralvatten vanligen de två mest lön- samma produkterna. Detta betyder att bryggeriföretagens totala lön- samhet bl.a. är mycket beroende av hur deras produktmix är uppbyggd och vilka kundgrupper försäljningen eventuellt har inriktats på.

Några mått på genomsnittlig lönsamhet samt soliditet bland företa- gen inom bryggeriindustrin jämfört med livsmedelsindustrin totalt enligt SCB:s nyckeltalsberäkningar åren 1984-1988 visas i tabell 5.3. Lön- samheten i bryggeriindustrin har enligt SCB:s beräkningar under redo- visad period varit något högre än för livsmedelsindustrin totalt vad gäl- ler genomsnittlig avkastning på totalt kapital. Även vinstprocenten lig- ger genomsnittligt något högre i bryggeriindustrin, samtidigt som solidi- teten ligger på ungefär samma nivå som för livsmedelsindustrin totalt. De extremt låga lönsamhetstalen för år 1985 beror förutom på att några bryggeriföretag faktiskt uppvisade förhållandevis dåliga resultat detta år även på effekter av ändrade boksslutsperioder.

Tabell 5.3 Vissa nyckeltal för bryggeriindustri samt för livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri.

1984 1985 1986 1987 1988

Bryggeriindustrl (SNI 31330+31340)

Avkastning på totalt kapitala % 11,1 3,6 10,2 9,3 8,1 Vinstb % 5.3 1,5 4.6 4.4 3.1 Soliditetc % 28,0 20,9 24,4 24,9 22,3

Livsmedels-, dryckesvaru- och tobakslndustrl (SNI 31000)

Avkastning på totalt kapitala % 8.4 8.5 8,5 8,2 8,7 Vinstb % 3,3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetc % 21 .9 23,3 23,4 22,3 23,1

a Resultat efter finansiella intäkter i procent av balansomslutning. b Resultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. c Beräknat eget kapital i procent av balansomslutning. Källa: SCB:s nyckeltalsberäkningar åren 1984 - 1988, (medianvärde för företag med minst 20 anställda).

5.2.8 Konkurrensbegränsande avtal Konkurrensbegränsande avtal är relativt vanligt förekommande inom bryggeribranschen. De flesta avtalen gäller distributionssamarbete mellan större bryggeriföretag och mindre, lokala tillverkare/distribu- törer om områdesindelning, exklusivbestämmelser m.m. Även avtal som reglerar överenskommelser om licenstillverkning av utländska märkes- varor och samarbete mellan bryggerier och restauranger är vanligt fö- rekommande. NO har vid flera tillfällen haft synpunkter på ingångna avtal och har därför, framför allt genom överläggningar med berörda företag, försökt undanröja sådana avtalsbestämmelser som anses kunna ha skadlig verkan enligt konkurrenslagen. Under år 1990 fördes t.ex. förhandlingar mellan NO och Svenska bryggareföreningen som rörde en under senare är mycket vanlig form av exklusivavtal mellan brygge- rier och restauranger. Avtalen gav som regel ett bryggeri rätt att vara ensamleverantör eller huvudleverantör till den avtalsbundna restau- rangen. Bryggeriets motprestation bestod vanligen i att man medver- kade vid finansiering av fatölsanläggningar och annan utrustning genom fördelaktiga lån, borgensåtaganden m.m. Även olika former av ospecifi- cerade och förhandsutbetalda marknadsföringsbidrag/rabatter/bonus med främsta syfte att förstärka restaurangens bindning till och bero- ende av bryggeriföretaget var vanliga i avtalen. Branschens företag har efter förhandling med NO åtagit sig att förändra avtalen och inte till- lämpa avtalsbestämmelser som NO kritiserat med stöd av konkurrens- lagen.

5.2.9 Produktskatter m.m. Av branschens totala försäljningsvärde på ca 9 miljarder kronor år 1989 utgjorde dryckesskatterna ca 2,5 miljarder kronor. Dryckesskatten utgår

per liter såld dryck och inbetalas till staten av tillverkande bryggeri eller av importerande företag. Fr.o.m. den 7 maj 1990 utgår dryckesskatt med följande belopp per liter:

- 2:70 kr. för öl klass II, (alkoholhalt max. 2,8 viktprocent) - 11:25 kr. för öl klass III, (alkoholhalt max. 4,5 viktprocent) - 0:40 kr. för kolsyrad läskedryck - 0:20 kr. för annan läskedryck.

Skatten för öl klass I, lättöl (alkoholhalt max. 1,8 viktprocent) var 0:40 kr. per liter fram till den 6 april 1988, då den togs bort helt. Samtidigt höjdes skatten på starköl kraftigt, från 7:85 kr. till 9:50 kr. Åtgärderna var av alkoholpolitisk karaktär och syftet var att stimulera alkoholsva- gare dryckesalternativ. Utredningen om indirekta skatter föreslog i sitt betänkande (SOU 1989:35) ett slopande av vissa "mindre" indirekta skatter, bl.a. dryckesskatten på kolsyrad och annan läskedryck (Stilldrink). Syftet är främst att undvika skatter som är administrativt krävande samtidigt som bidraget till statskassan är begränsat (i detta fall ca 200 milj.kr. per år). Dessa förslag kommer troligen att genomfö- ras först år 1993.

De svenska dryckesskatterna är höga internationellt sett, men på den svenska marknaden är de lika för alla och påverkar därför inte konkur- rensförhållandena.

Förutom dryckesskatt utgår på bryggeriprodukter liksom på flertalet övriga förpackade drycker en förpackningsskatt. För förpackningar med pant uppgår skatten till 8 öre per förpackning och för engångsförpack- ningar (dock ej förpackningar av papp eller papper) uppgår skatten till 10 - 25 öre beroende på fyllnadsvolym. I ett delbetänkande från för- packningsutredningen (SOU 1990:85) som lämnades till regeringen un- der hösten 1990 förslås bl.a. en höjning av nämnda skatter på engångs- förpackningar till 65-175 öre. För returförpackningar föreslås en höj- ning från 8 till 12 öre per förpackning.

Inom bryggeriområdet finns det vissa importhinder i form av tullar och andra importavgifter. För läskedrycker och mineralvatten finns inga tullar, medan de för öl klass I, II och III uppgår till 10, 12 resp. 14 kr. per 100 liter. Dessutöm finns vissa import- och utjämningsavgifter inom det s.k. RAK-systemet, vars avsikt är att utjämna skillnader i råvaru- kostnader (malt och socker) mellan svensk och utländsk bryggeriindu- stri. RAK-avgifterna är rörliga men uppgår för närvarande till i stor- leksordningen 20- 30 kr. per 100 liter för både öl- och läskedrycker. Vid export utgår exportbidrag med motsvarande belopp.

5.2.10 Branschorganisation Samtliga svenska ölbryggerier är medlemmar i Svenska bryggareför- eningen, som även har flertalet av landets läskedrycks- och mineralvat- tenföretag som medlemmar. Bryggareföreningen företräder i många fall bryggeriföretagen gentemot t.ex. större kundgrupper, andra organisa-

tioner och statliga myndigheter i fråga om avtal, överenskommelser m.m. Genom olika aktiviteter försöker Bryggareföreningen även öka in- tresset för och konsumtionen av branschens produkter. Bryggareför- eningen för ofta även branschens talan i samhällsdebatten vad gäller t.ex. frågor som rör miljövårds- och alkoholpolitik. Bryggareföreningen tog våren 1990 ett beslut om att sänka alkoholhalten i bryggeriernas standardsortiment av starköl, från högst 4,5 till högst 4,0 viktprocent. Anledningen härtill kan ses som en strävan att bidraga till en sänkning av vår totala alkoholkonsumtion enligt WHO:s mål för FN:s med- lemsländer. Sänkningen kan även ses som ett sätt att underlätta en för- ändring av gällande regler för beskattning av starkölet. Bryggareför- eningen förespråkar en differentiering till flera skatteklasser med en starkare koppling mellan skattenivån och alkoholhalten, vilket skulle förbättra starkölets konkurrenskraft gentemot t.ex. lättvin. Reglerna för alkoholbeskattningen ses för närvarande över av en utredning tillsatt av finansdepartementet.

5.2.11 Internationalisering I Sverige och övriga Europa försöker företag för närvarande att förbätt- ra sina positioner inför förverkligandet av EG:s inre marknad år 1993 samt ett ökat samarbete mellan EG och EFTA. Exempel på detta inom bryggeribranschen är bl.a. Procordias försök att etablera sig på de dan- ska och norska bryggerimarknaderna. I budgivningen på Wårby deltog vidare flera utländska bryggerikoncerner.

Procordia och Pripps har under senare tid visat stort intresse att bredda verksamheten inom Norden. Det norska bryggeriet Hansa, med ca 15 % av ölmarknaden och drygt 10 % av den totala marknaden för bryggeriprodukter i Norge, förvärvades år 1989 och Procordia hade året innan förvärvat 10,1 % av aktierna i Norges största livsmedels- och bryggerikoncern Nora Industrier A/S. Procordia har dock tvingats av- veckla sitt engagemang i Nora efter beslut av det norska Prisdirektora- tet, som ansåg att Procordias inflytande över norsk bryggeriindustri bli- vit för stort. Procordia var även en av huvudintressenterna vid försälj- ningen av det danska bryggeriet Faxe Bryggeri A/S, som dock senare förvärvades av ett annat danskt bryggeriföretag - Jyske Bryggerier A/S. Jyske ägs till 35 % av Danmarks största bryggerikoncern De forenede Bryggerier A/S (Tuborg/ Carlsberg). Under våren 1990 förde Procordia även förhandlingar med det norska Toubryggeriet om samarbete eller eventuellt övertagande av aktiemajoriteten i företaget. Tou har ca 7 % av den totala norska bryggerimarknaden och har bl.a. både Nora (10 %) och danska Carlsberg (20 %) som ägare. Under hösten 1990 blev det dock klart att Nora - och inte Procordia - kommer att förvärva aktiemajoriteten i Tou.

Det nya Procordia kommer som företagsgrupp att öka sin konkur- renskraft på både den svenska och den europeiska livsmedelsmarkna— den. Främst torde det finnas stora möjligheter att i vissa fall samordna inköp, försäljning, distribution och marknadsföringsinsatser. Framför

allt kan detta gälla på storhushållsmarknaden, där inte varumärkestro- het i kombination med enskilda företags speciella behov av profilering alltid är lika viktig. Även i samband med utökade mediasatsningar ut- omlands finns möjligheter till effektiv och kostnadsbesparande samord- ning mellan de olika företagen.

5.3. Prisbildning

5.3.1 Prisledarskap Pripps har ett mycket markant prisledarskap som innebär att övriga bryggeriföretag som regel samtidigt, eller snarast möjligt efter, genom- för samma prisändringar som Pripps på resp. produktgrupper. Eventu- ella fördröjningar beror vanligen på att handeln normalt kräver viss avi- seringstid innan prisändringar kan genomföras. Även om flertalet andra bryggeriföretag i påfallande stor utsträckning följer Pripps både vad gäller storleken på och tidpunkten för prisändringar förekommer det att företagen ibland har en något annorlunda prisnivå på vissa konkurre- rande produktvarianter. Prisändringar genomförs normalt två gånger per år, vår och höst. Förändringar av dryckesskatten medför vanligen ytterligare ett prisänd- ringstillfälle per år.

5.3.2 Prisutveckling I tabell 5.4 Visas prisutvecklingen i procent för marknadens produkter åren 1980 till 1989. Som jämförelse visas även utvecklingen för samtliga livsmedel och totala KPI.

Tabell 5.4 Prisutveckling för bryggeriprodukter under perioden 1980- 1989, procent.

1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-1989

Läskedrycker 53,0 4,8 2,4 11,9 11,1 104,1 öl klass I 50,9 3,8 2,0 18,3 12,4 112,4 Öl klass || 68,9 6,6 3,4 6,9 6,9 1127 Öl klass III 84,8 6,6 7,5 8,0 12,2 156,6 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,o KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9

Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 - dec. 1989).

Det kan noteras att prisutvecklingen för både läskedrycker och öl klass I var avsevärt lägre än för såväl samtliga livsmedel som totala KPI t.o.m. år 1987. Därefter har dessa varor ökat klart mer, vilket bl.a. beror på ökade kostnader inom bryggeribranschen i samband med att ett nytt system för returglasbackar har införts. Prishöjningar har dessutom ge- nomförts för att skapa utrymme för en ny särskild ersättning till detalj- handeln för dess utrymmes- och arbetskrävande hantering av returglas. Vidare började branschens pris- och marknadsledande företag, Pripps

Bryggerier, under år 1989 införa ett nytt prisgruppssystem för re- turglassortimentet. Produkterna indelades i fem prisgrupper som skiljs åt med olika markering på kapsylerna. Pripps syfte med prisgruppssys- temet är bl.a. att ge de olika delarna av returglassortimentet förbätt- rade och mer kostnadsrelaterade marginaler.

Ett fullt genomfört system med prisgrupper skulle innebära väsent- ligt ändrade förutsättningar för den inom detaljhandeln mycket vanligt förekommande försäljningen av läsk och lättöl i helback till enhetspris. Ett enhetspris som för Övrigt ofta är ett kraftigt nedsatt s.k. lockpris. Bryggerinäringen har i olika sammanhang uttryckt sin tveksamhet be- träffande detta försäljningssätt. Skälen härför har främst varit att pro- dukter med detta försäljningssätt tappar sin märkesprofil samtidigt som det ger dålig lönsamhet både för bryggerierna och handeln. Handeln har dock reagerat negativt på Pripps ändrade prisgruppssystem som man menar bl.a. innebär vissa hanteringsproblem och begränsar kun- dens valfrihet vid helbacksköp och därför har systemet ännu inte kunnat genomföras fullt ut.

Prisutvecklingen för öl klass II har i stort följt den allmänna prisut- vecklingen enligt totala KPI, medan bl.a. kraftigt höjd dryckesskatt på öl klass III har medfört att prisutvecklingen för denna produktgrupp klart överstigit den allmänna prisutvecklingen. Den svenska alkoholpo- litiken styrs främst av de riktlinjer som angavs i 1977 års alkoholpoli- tiska beslut. Där fastslogs det att skatteinstrumentet skall användas ak- tivt. Priserna på alkoholhaltiga drycker skall vara höga och åtminstone följa den allmänna prisutvecklingen.

5.4 Sammanfattande bedömning Konkurrenssituationen på marknaden för bryggeriprodukter har, efter en tids relativt lugn i början av 1980-talet, hårdnat i takt med den marknadstillväxt som började år 1985. De ändrade ägarförhållandena under de senaste åren har även inneburit ökade aktiviteter från företa- gen i syfte att söka behålla eller utöka sina marknadsandelar. Samtidigt har lönsamheten, främst för två av de ledande bryggerikoncernerna, Pripps och Falcon/Falken, ökat stadigt från mitten av 1980-talet fram till i dag. I Pripps fall är detta till stor del en följd av att företaget hittills klarat kraftiga volymökningar utan omfattande nyinvesteringar i pro- duktions- och distributionskapaciteten, detta i motsats till konkurrenten Spendrups, vars lönsamhet sjunkit under samma period, främst på grund av kostnadskrävande nyinvesteringar för att möta företagets kraf- tigt ökade försäljningsvolymer. Falcon/Falkens goda lönsamhet är del— vis en följd av en bra produktmix, dvs. en relativt liten försäljning av lågmarginalprodukter inom returglassortimentet men en stor försälj- ning av högmarginalprodukten starköl.

Förekomsten av prisledarskap är vanlig inom flera delar av livsme- delsmarknaden. Pripps har ett mycket markant prisledarskap på marknaden för bryggeriprodukter som innebär att övriga bryggeriföre-

tag som regel genomför samma prisändringar som Pripps på resp. pro- duktgrupper. Det finns på kort sikt inget som talar för att varken Pripps prisledarskap eller den högre prisutvecklingstakt som etablerats på marknaden under de senaste två åren skall minska. Spendrups lönsam- hetssituation innebär att företaget knappast kan ta några initiativ till särskilt prispressande åtgärder, ej heller kan Spendrups utan att riskera minskade marknadsandelar höja sina priser mer än Pripps. Samtidigt finns hos ägargruppema bakom Pripps och Falcon - Procordia och Unilever - högt ställda lönsamhetskrav. Även ökade kostnader, både i bryggeri- och handelsled, i samband med utveckling av nya och redan existerande retursystem på förpackningssidan samt en fortsatt aktivt prishöjande alkoholpolitik kommer att påverka prisutvecklingen på produkterna.

Den ägargemenskap som finns mellan Falken och Pripps via det ge- mensamma moderbolaget Procordia innebär en mycket stor koncentra- tion av branschens produktionskapacitet till en ägare, samtidigt som ägargemenskapen skulle kunna utgöra en begränsning i Falcons möjlig- heter till konkurrens med Pripps. Från konkurrenssynpunkt skulle det därför vara önskvärt med en minskad eller helst helt borttagen ägar- koppling mellan Procordia/Pripps och Falcon/Falken.

I dag finns få direkta importhinder, bl.a. mycket låga eller inga tullar alls på produkterna. Dock finns vissa import- och utjämningsavgifter inom det s.k. RAK-systemet. Samtidigt är importkonkurrensen relativt begränsad, endast drygt 5 % av den totala marknaden utgörs av impor- terade produkter. Till detta finns flera förklaringar - bl.a. av- stånds/transportbegränsningar, som innebär att utländska tillverkare generellt har svårt att få tillräcklig lönsamhet vid längre transportav- stånd. Höga transportkostnader är troligen den främsta anledningen till att licenstillverkning är en utbredd företeelse just på bryggerimarkna- den. Undantag vad gäller möjligheten att få tillräcklig lönsamhet vid import finns dock - t.ex. högmarginalprodukter som starköl och mine- ralvatten samt vid import av produkter från nära grannländer, distribu- erade direkt till butikerna i ett visst begränsat område eller via daglig- varugrossister. Märkestrohet till redan etablerade starka svenska och li- censtillverkade utländska varumärken samt utrymmesbegränsningar inom handeln är exempel på andra förhållanden som verkar dämpande på importvolymerna.

Inom kort kommer i princip samtliga bryggeriprodukter i Sverige att säljas i retursystem - returglas, aluminiumburk och från den 1 juli 1991 även återfyllbara PET-plastflaskor. Eftersom andra länder har annor- lunda system eller inga retursystem alls, utgör naturligtvis de svenska reglerna på detta område en konkurrensbegränsning för utländska till- verkare.

Denna marknadsbeskrivning är upplagd så att den i avsnitt 6.1 be- handlar hela marknaden för konserverade och djupfrysta produkter. I avsnitt 6.2 beskrivs mer ingående delmarknaderna djupfryst resp. kon- serverad fisk. Slutligen finns i avsnitt 6.3 en sammanfattande bedöm- ning av konkurrensförhållanden på marknaderna för konserverade och frysta produkter.

6.1. Totalmarknaden

6.1 .1 Produkter och marknader Den totala marknaden för konserver och djupfrysta produkter är stor och mycket heterogen. Man kan egentligen inte tala om en marknad för konserver och djupfrysta produkter. Eftersom de flesta företag som är verksamma inom totalmarknaden är stora och differentierade med till- verkning inom flera delmarknader är det ändå motiverat att utgå från denna marknadsdefinition för att ge en bild av produktions- och ägar- förhållanden.

Uppskattningsvis producerades på totalmarknaden år 1988 varor till ett värde i industriledet på drygt 7 miljarder kronor. Om man korrigerar för importen och exporten som uppgick till ca 2,6 miljarder kronor resp. 0,9 miljarder kronor var värdet av den svenska konsumtionen ca 9 mil- jarder kronor i industriledets priser.

Ser man i stället storleken mätt som KPI-vikt har hela gruppen en vikt på drygt 2 %. Dessutom ingår konsumtion av djupfrysta och konser- verade produkter i KPI-posten "Förtäring utom hemmet", dvs. restau- rangbesök.

Marknaden har i det följande avgränsats till att avse fisk-, kött-, frukt- och grönsaksprodukter konserverade i burk eller djupfrysta. Till detta kommer även vissa torkade produkter (soppor, såser och lik- nande) samt senap, ketchup, såser o.d. i flaska. Produkter som ligger utanför den på detta sätt avgränsade marknaden är glass, hel djupfryst fisk och hela djupfrysta styckningsdetaljer av kött. Inte heller drycker som juice och saft ingår i marknaden.

Den totala marknaden kan i sin tur delas upp i ett antal delmarkna- der. Exempel på sådana ganska grovt uppdelade delmarknader finns i tabell 6.1. I tabellen framgår även totalkonsumtion och importandel.

Tabell 6.1 Totalkonsumtion och importandela för delmarknader för djup- frysta och konserverade produkter.

Totalkonsumtion lmportandel milj.kr. procent

Fisk-, kräft- och blötdjursprodukterb 4571 65 Köttprodukter 371 1 32 Grönsaker och bär 2723 68 Beredningar av frukt och bärc 2684 23 Kompletta färdigrätterd 1300 .. Diverse smaksättningspreparat m.m.e 1000 23

a Totalkonsumtion gäller är 1989 och är en bearbetning av prel. uppglfter från statens jordbruks- nämnd. Importandel gäller är 1988 och är preliminär. b Djupfrysta och konserverade i burk dvs. ej torkade, rökta eller saltade produkter. c Sylt. marmelad, mos, saft samt krämer och efterrättssoppor konserverade i burk samt djupfrysta och

torkade produkter. d Djupfrysta, konserverade i burk och torkade produkter. Senap. ketchup, såser, dressing, ättika och vinäger.

6.1.2. Konkurrensförhållanden

Aktörer på marknaden Inom marknaden för konserver och djupfryst är många företag verk- samma. Det är dock ett fåtal stora företag som dominerar. Alla del- marknader är uppdelade i segment där ofta starka varumärken har stor marknadsandel. I tabell 6.2 redovisas de största på marknaden verk- samma företagen och de delmarknader där de är verksamma.

Tabell 6.2 De största företagen och de marknader där de är verksamma.

_" mu-n- X X X X X X

Abba X X X X X X X 308 CPC Foods 3 Här ingår bl.a. torra, djupfrysta och konserverade soppor, såser och viss färdigmat o.d. som ej kan hänföras direkt till någon av de andra grupperna samt diverse smaksättningspreparat.

Dafgård Ekströms Felix

Foodia Indra

Kraft/ General Food Lithells Master Food Novia Scanfood Semper Slotts Svenska Nestlé

XXX XX

X XXXXX X

Som framgår av tabellen är det mycket vanligt att företag är verksamma inom flera delmarknader. Detta ger en avsevärd styrka och möjlighet att kompensera kostnadsökningar med höjda priser där marknaden ger störst möjlighet. Till denna bild bör även fogas att flera av ovanstående företag ingår i koncerner med mycket diversifierad verksamhet. Bilden av detta förstärks om man tittar på ägandet och vilka ägarbindningar som finns mellan olika företag.

Företagsstruktur

Den största ägargruppen på den svenska marknaden är den nya Pro- cordiagruppen. Den nya sammanslagna livsmedelsgruppen inom Pro- cordia kommer att utgöras av företag verksamma inom flertalet av livsmedelsindustrins olika delbranscher. Den totala omsättningen för år 1989 beräknas uppgå till i storleksordningen 18-19 miljarder kronor och företagen i gruppen är i flera fall marknadsledande inom sina resp. marknader.

De företag som ingick i gamla Procordia och som har verksamhet inom marknaden för konserverade och djupfrysta produkter är livs- medelsföretagen Ekströms LivsmedelsProdukter AB, Önos AB samt hälsokostföretagen Friggs Naturprodukter AB, AB Anjo och Bran- kato AB.

Från Provendor tillförs nya Procordia fiskkonservföretaget Abba AB, djupfryst- och konservföretaget Felix AB samt charkföretaget AB Lithells.

Företagen i gruppen är var för sig marknadsledande på flera marknader och konkurrerar med varandra endast inom några få områ- den. Felix, Önos och i viss mån även Ekströms tillverkar och marknads- för en del likartade produkter inom varuområdet frukt- och grönsaks- konserver, t.ex. sylter, krämer, soppor samt gurk- och rödbetsinlägg- ningar.

Bland övriga större svenskägda företag finns de båda lantbrukskoo- perativa företagen Semper AB, som ägs av den största mejeriföreningen Arla ekonomisk förening, och Scanfood Produktion och Försäljning AB som ägs av Scan Invest AB, i sin tur dotterbolag till Slakteriförbundet.

Semper marknadsför bl.a. barnmat, välling, flingor, pannkakor, spe- cial-, nutritions- och industriprodukter. Företaget är marknadsledande på barnmat och delar av ostmarknaden och har även en stark ställning på storhushållsmarknaden. Sempers omsättning var 1 089 milj.kr. år 1988/89.

Scanfood tillverkar och marknadsför förädlade djupfrysta och kon- serverade köttprodukter och andra livsmedel för konsument- och stor- hushållsmarknaderna. Scanfood är marknadsledande på segmenten djupfrysta och konserverade köttprodukter på konsumentmarknaden. Företaget har även ett omfattande storhushållssortiment men har dock inte lika stark ställning på denna marknad. Scanfoods omsättning år 1989 var 631 milj.kr.

Gunnar Dafgård AB är landets näst största privata köttföretag efter det i nya Procordia ingående AB Lithells. Företaget är familjeägt och specialiserat på styckning och produktion av kylda och frysta kött- och Charkprodukter. Företaget är verksamt både på konsument- och stor- hushållsmarknaderna.

Indra AB är marknadsledande företag på storhushållsmarknaden med ca 25 % av marknaden för djupfrysta färdigrätter. Indra omsatte 322 milj.kr. år 1989. Färsprodukter, pannkakor, pytt i panna samt kött- och grönsaksrätter är Indras stora produktområden. Via dotterbolaget Ekomat Sweden AB importeras och marknadsförs även djupfrysta fisk- och tårtprodukter. Nyligen köpte Indra även fiskföretaget Festab AB vilket stärker företagets ställning på fiskprodukter.

Indra ägs av AB Aritmos. Aritmos äger inom livsmedelsområdet även charkuteriföretaget Lars Jönsson AB och är hälftenägare i Marga- rinbolaget AB. Utöver livsmedelsföretagen äger Aritmos en rad andra företag vilket ger en avsevärd finansiell styrka. Aritmos hade år 1989 en omsättning på 3 883 milj.kr.

De tre stora partihandelsblocken har en omfattande egen import av vissa konserver. Utöver importverksamhet äger Ica och KF egna livs- medelsföretag.

BOB Industrier AB, ägs av Ica Företagen AB som i sin tur är dotterbolag till Ica Handlarnas AB. BOB omsatte 578 milj.kr. år 1988.

BOB tillverkar och säljer en mängd olika produkter inom frukt- och grönsaksområdet, t.ex. safter, sylter och marmelader till både konsu- ment-, storhushålls- och bagerimarknaden. Utöver dessa produkter till- verkas även läskedrycker och färdigmat. På konsumentmarknaden säljs BOB:s produkter dock bara i Ica-butikerna. Ica Företagen AB äger inom livsmedelsområdet även kafferosteriet Ica Rosteri AB och kon- fektyrföretaget AB Svea Choklad.

Foodia AB ingår i KF Konsumentvaruindustrier AB (KVI) som är helägt dotterbolag till Kooperativa förbundet. Foodia AB omsatte 904 milj.kr. år 1989.

Foodia är verksamt inom flera delar av livsmedelssektorn. Inom storhushållssektorn har Foodia också ett brett sortiment. Foodia har dock i likhet med BOB en begränsad konsumentmarknad, då företa- gens produkter i stort sett endast säljs i det egna "handelsblockets" buti- ker, dvs. Konsums resp. Icas butiker.

KVI äger även Cirkel AB som säljer kaffe, te och kryddor, AB Goman Produkter (köttvaror), Kvarn och Bageri AB Juvel och tex- tilföretaget Slitman samt 36 % av det av kooperationen i Norden ge- mensamt ägda konfektyrföretaget AB Nordchoklad. Utöver KVI äger KF en rad stora industriföretag och tjänsteföretag.

KF-koncernen omsatte 46 200 milj.kr. år 1989. KF har under 1989 sålt ut AB Wårby Bryggerier då företaget fått ökande problem med för- säljningen i takt med att konsumentföreningarna börjat sälja privata va- rumärken. Då även Foodia hade liknande problem aviserade KF tidi-

gare att även detta företag var till salu. KF hade dock svårt att hitta någon köpare till företaget varför man har beslutat att omstrukturera företaget och fortsätta att driva det i egen regi.

På den svenska marknaden finns även en rad utlandsägda företag, företrädesvis ingående i multinationella koncerner.

CPC Foods AB ingår i den världsomspännande koncernen CPC In- ternational Inc. med huvudsäte i USA. Under namnet Winborgs mark- nadsför CPC Foods AB livsmedelsprodukter som är tillverkade i Sve- rige. Från systerbolag i Europa importerade livsmedelsprodukter mark- nadsförs under namnen Knorr, Maizola, Maizena, Dextropur och Dex- trosol. Företaget har försäljning på både konsument- och storhushålls- marknaderna. Omsättningen för CPC Foods AB var 412 milj.kr. 1988/89.

Kraft General Foods Scandinavia ingår i Philip Morris-koncernen som har verksamhet i 44 länder och omsätter ca 147 miljarder kronor. Koncernen Kraft General Foods Scandinavia säljer och marknadsför dressing, såser, mjukost, kaviar, fiskkonserver o.d. under varumärkena Kraft och Mills. Margariner marknadsförs under namnen Mills, Forma och Solei, kryddor under namnet Kockens och kaffe under namnen Gevalia och Maxwell House. Omsättningen för företaget år 1988/ 89 var 1 222 milj.kr.

MasterFoods AB är helägt dotterbolag till Mars Inc., USA. Bolagets verksamhet omfattar försäljning av livsmedel och djurmat, i huvudsak importerade från närstående bolag tillhörande Mars-koncernen. Om- sättningen för företaget är 1988 var 496 milj.kr.

Novia Livsmedelsindustrier AB ägs av Svenska Unilever Förvalt- nings AB som i sin tur ägs av holländska Unilever NV. Unilever har verksamhet i 75 länder och omsatte 215 miljarder kronor år 1989. Inom livsmedelssektom har Svenska Unilever, förutom i Novia, ägarinfly- tande i försäljningsbolaget Falcon AB, Glace-Bolaget AB och Marga- rinbolaget AB. Novia Livsmedelsindustrier AB tillverkar och marknads- för främst soppor, såser, teer och desserter som säljs under varumärken som Blå Band, Bong och Lipton. Novia är marknadsledande med delar av sitt sortiment på både konsument— och storhushållsmarknaderna. Omsättningen för företaget år 1989 var 438 milj.kr.

AB Slotts som ägs av Maraboukoncernen tillverkar och marknadsför livsmedelsprodukter inom segmenten smaksättning (ketchup, senap och chilisås), drycker, frukostflingor och mellanmål. Marabous tidigare stör- sta ägare norska A/S Freia har under år 1990 köpt samtliga aktier i Marabou och gjort det till ett helägt dotterbolag, samt bytt namn till A/S Freia Marabou. Koncernen är Nordens ledande konfektyrtillver- kare. Marabou äger även bolagen Göteborgs Kex AB, snacksföretaget AB Estrella och sockerkonfektyrföretaget AB Malaco. Marabou är majoritetsägare i Norges ledande snacksföretag A"/S Maarud och hälf- tenägare i danska snacksföretaget Danisco. Freia Marabou har därmed ca 50 % av snacksmarknaden i Norden.

Svenska Nestlé AB hette fram till den 1 januari 1990 AB Findus och omsatte 2 242 milj.kr. år 1988. Svenska Nestlé ingår i den schweiziska livsmedelskoncernen Nestlé S.A. Koncernen omsatte år 1988 ca 171 miljarder kronor och säljer sina produkter i ca 150 länder. Svenska Nestlé AB marknadsför livsmedel under varumärkena Findus, Nescafé, Zoégas, Buitoni, After Eight, Strövels och Wienerbagam. Företaget tillverkar och säljer ett omfattande sortiment inom de flesta del- marknader på livsmedelsområdet. Svenska Nestlé är uppdelat i divisio- nerna djupfryst och kolonial där företagets affärsområden och dotter- bolag sedan ingår. De fem största affärsområdena, kolonial, kaffe, grönsaker, färdigmat och fisk, svarade år 1988 för närmare 90 % av fö- retagets totala omsättning. Inom affärsenheten kolonial ingår t.ex. barnmat, marmelader, pastasåser och saft, som säljs under varumärket Findus. Inom denna affärsenhet finns också det marknadsledande snabbkaffet Nescafé. Produktgrupperna grönsaker, grönsaksmixer, bär och juicer ingår i affärsenheten grönsaker. Flera av produkterna i denna grupp har mycket stark ställning på marknaden. I affärsenheten färdigmat ingår djupfryst färdiglagad mat för försäljning både på kon- sument- och storhushållsmarknaderna. Affärsenheten fisk innefattar fryst fiskfilé och panerad fisk. Den sista av de fem stora affärsområdena är kaffe där Svenska Nestlé har kaffemärkena Zoégas, Guldmocca och Kalaskaffe. Övriga affärsenheter är kylda produkter, främst färdigmat, affärsenheten bageri, djupfrysta bakverk och djupfryst deg för s.k. bake off samt affärsenheten djurmat. Inom divisionen kolonial marknadsförs även Nestlékoncernens choklad- och konfektyrprodukter.

Integration

Inom marknaden för konserver och djupfrysta produkter förekommer inom och mellan olika led ofta någon form av integration. Exempel på vertikal integration är dagligvarukedjornas import av bl.a. konserver, Ica och dess dotterbolag BOB, KF och dess dotterbolag Foodia och de båda företagen Semper och Scanfood som genom sina ägare är integrerade med råvaruproduktionen. Horisontell integration före- kommer så till vida att Vissa koncerner, t.ex. nya Procordia-gruppen, äger flera konkurrerande företag på samma marknad.

Branschorganisationer

Företag verksamma inom konserv- och djupfrystbranschen ingår ofta i flera olika organisationer, t.ex. Dagligvaruleverantörers förbund (DLF), Sveriges livsmedelsindustriförbund (SLIM), Djupfrysningsbyrån och Grossistförbundet. Dessutom finns speciella branschorganisationer på flera delmarknader, t.ex. Fiskbranschens riksförbund och Sveriges sill-, fisk- och skaldjursproducenters förening (SSFS).

Leverantörsstruktur Kännetecknande för konserv- och djupfrystbranschen är ett relativt högt förädlingsvärde, dvs. råvarorna utgör inte alltid den största delen

av kostnaden för slutprodukten. Förädlingskostnaden (löner, avskriv- ningar på maskiner m.m.) tillsammans med kostnader för försäljning och marknadsföring samt emballage är många gånger av minst lika stor betydelse. På vissa delmarknader med mindre förädlade produkter sva- rar dock råvaran för den övervägande delen av försäljningsvärdet t.ex. för djupfrysta råa färsprodukter, djupfrysta fiskblock samt djupfrysta och konserverade grönsaker och bär.

På marknaden för köttprodukter är råvaruleverantörerna starkt kon- centrerade. Det finns dessutom en stark vertikal integration mellan rå- varuleverantörer och köttförädlande företag inom lantbrukskoopera- tionen.

Koncentrationen av företag som levererar råvara och halvfabrikat till fiskförädlingsindustrin är inte speciellt markant, även om det finns vissa leverantörer som är relativt stora. Däremot är den kvantitativa import- regleringen på vissa fisksorter, bl.a. torsk, ett problem för beredningsin- dustrin.

Grönsaksråvaran odlas ofta på kontraktsbasis där alternativet för bonden ofta är spannmålsodling varför jordbruksprisregleringen indirekt påverkar prissättningen på svenskodlade grönsaker.

Emballaget beräknas utgöra omkring 10 % av försäljningsvärdet för djupfrysta och konserverade produkter. På marknaden för emballage såsom plåt- och glasburkar samt aluminiumtuber är koncentrationen stark med PLM och Hydro Aluminium Packaging som dominerande fö- retag på sina resp. segment. Djupfrysta varor förpackas i kartongkapslar och här är konkurrensen betydligt hårdare. Flera företag konkurrerar på en överetablerad marknad. lnköpsbindningar i form av att maskiner och material måste köpas från samma företag är vanliga på marknaden för kartongkapslar. Största leverantören av kartongkapslar är Åkerlund & Rausing med ca 40 % av marknaden.

Kundstruktur På konsumentmarknaden är koncentrationen inom handeln stark. Par- tihandeln domineras av Ica, KF och Dagab. I södra Sverige är även Bergendahl & Son AB av viss storlek regionalt. Utöver dessa grossister finns ett fåtal mindre, lokala grossister och ett antal som är specialise- rade på vissa produkter. Bindningarna mellan leverantör och grossistled är starka genom avtal, medverkan i SA/VA (samaktiviteter/veckoan- nonsering) etc. Dessa vertikala bindningar tenderar att stärkas ytterli- gare genom bl.a. bonus- och rabattsystem.

Ett undantag från trenden mot starkare bindningar är att KF i de- taljhandelsledet "släppt in" märken som konkurrerar med KF:s egen livsmedelsindustri och därmed lättat lite på bindningen mellan produ- cent och grossist inom det egna ledet.

Icas nya decentraliserade organisation (och Dagabs pågående omor- ganisation) kan i bästa fall innebära en viss förbättring för mindre leve- rantörer. Indelningen i mindre geografiska områden (regioner) kan

komma att göra det lättare att upprätta avtal om försäljning av mindre kvantiteter på en lokal marknad.

På storhushållsmarknaden finns inte de starka vertikala bindningar som konsumentmarknaden präglas av. På denna marknad finns, för- utom de tre blocken, flera grossister som specialiserat sig på storhus- hållssektorn, t.ex. Servicegrossistema och Martin Olsson.

Konkurrensbegränsningar

Det finns på marknaden för konserverade och frysta produkter en rad importbegränsningar i form av tullar, tekniska handelshinder av livsme- delshygienisk karaktär och regleringar i anslutning till jordbruksprisre- gleringen.

Bland livsmedelshygieniska hinder förekommer bestämmelser om tillsatser, färgämnen, innehållsdeklaration, produktbenämningar m.m. Vidare ställs krav på att länder och anläggningar skall vara godkända för att få exportera till Sverige (köttprodukter). Detta kan utestänga en del produkter från den svenska marknaden.

Tullavgifter är av betydelse för vissa produkter. Frysta köksväxter och champinjoner har 10-16 % tull. Helt tullfria köksväxter är t.ex. majs, paprika, sparris, svamp (ej champinjoner) samt konserverade eller beredda tomater. Importen av fiskprodukter är i stort sett tullfri. I an- slutning till fiskprisregleringen förekommer dock regleringsavgifter.

Industrins råvarukostnadsutjämning (RAK) är ett system för prisut- jämning för livsmedelsberedningar. Systemet neutraliserar svenska före- tags kostnadsnackdel (på grund av den högre prisnivån i Sverige på vissa reglerade råvaror) gentemot utländska företag. RAK-systemet kan upplevas vara orättvis av de företag för vilka utjämningsavgiften, som tas ut för alla beredningar, överstiger utjämningsbidraget, som betalas ut efter råvaruinnehåll.

J ordbruksprisregleringen har effekter på importen av jordbruksråva- ror. Införselavgifter på en rad olika produkter skyddar svenska råvaror vilket påverkar tillverkningen av förädlade produkter och industrins valmöjligheter av leverantörer.

Fiskprisregleringen som skyddar den svenska fiskerinäringen från utländsk konkurrens innehåller bl.a. kvantitativa importregleringar på fiskråvara. Svensk beredningsindustri har inte samma möjlighet att köpa billig råvara som sina utländska konkurrenter vilket snedvrider konkurrensen. Däremot finns inga kvantitativa importbegränsningar av beredda fiskprodukter.

Det finns på grund av flera förhållanden på marknaden en rad eta- bleringshinder. Branschen karaktäriseras av en stark koncentration både vad gäller producenter/importörer och försäljningskanaler. Detta för- svårar för eller avskräcker potentiella konkurrenter att etablera sig på marknaden eftersom svarsåtgärder från de etablerade företagen med stor finansiell styrka kan väntas. De stora och etablerade företagen kan t.ex. sätta press på grossisten om ett nytt märke tas in i sortimentet. Ef- tersom de stora företagen oftast är verksamma på flera delmarknader

är det även möjligt för dem att tillfälligt dumpa priset på den av nya konkurrenter hotade delmarknaden och ta igen de förlorade intäkterna på andra delmarknader.

Det krävs stora finansiella resurser för långsiktiga affärsförbindelser med något av de tre grossistföretagen eftersom dessa ställer krav på att vissa volymer skall kunna tillhandahållas. Det är ganska lätt att sälja en tillfällig kvantitet men svårare att upprätta långsiktiga relationer med en grossist. En av förutsättningama för en långsiktigt kontakt med en grossist är att produkten säljer vissa volymer. För att klara volymen krävs det ofta att man deltar i grossistens centrala SA/VA-aktiviteter vilket i sin tur kräver stora lagervolymer. Att gå förbi grossistledet och sälja och distribuera direkt till butik är svårt på grund av de starka bindningarna mellan grossist och detaljist.

Stordriftsfördelar vad gäller inköp, tillverkning, produktutveckling, marknadsföring och försäljning gör att större redan etablerade företag har ett kostnadsförsprång. (Å andra sidan kan små företag ha en fördel vad gäller flexibilitet och lägre overheadkostnader.) Ju mer förädlad en produkt är desto större krav ställs på produktutveckling. Ofta har de marknadsledande företagen välkända och inarbetade varumärken. På t.ex. barnmatsmarknaden har Svenska Nestlé (Findus) och Semper ge- nom åren arbetat upp en stark kundlojalitet för sina produkter. Båda företagen har varit med sedan bammatsprodukter introducerades i slu- tet av 1940-talet. Detta gör det svårt för nya och mindre företag att slå sig in på marknaden eftersom det krävs stora satsningar på marknadsfö- ring vid lanseringen av ett nytt varumärke.

Internationella förhållanden Svenska företag satsar på samarbetsavtal och/eller förvärv inom landet och Norden men även ute i Europa för att förbereda sig inför interna- tionaliseringen i och med EG:s inre marknad. Man anser att det kom- mer att krävas stora företag med förhandlingsstyrka för att överleva på marknaden efter det att gränserna öppnats. I dag måste svenska företag som känner att den svenska marknaden är för liten göra förvärv i något EG-land för att komma förbi de höga tullskydden på EG-marknaden. Enligt en nyligen beslutad ändring i EFTA-konventionen kommer de kvantitativa importrestriktionerna för sill och torsk från EFTA-län- derna fr.o.m. den 1 januari 1994 att slopas. Det är oklart om kvarva- rande fiskprisreglering även därefter kommer att kunna finansieras med prisregleringsavgifter på svenska och importerade fiskprodukter. Jord- bruksnämnden och fiskeristyrelsen utreder för närvarande om ett så- dant system är förenligt med EFTA-konventionen.

6.1.3 Prisbildning Marknaden präglas av prisledarskap (med starka varumärken) på de flesta delmarknader. Prishöjning på grund av budgeterade kostnadsökningar är vanligt fö- rekommande, ofta utifrån förväntad inflation och löneutveckling. De

flesta stora prisledande företagen prisändrar konsumentprodukterna 2- 3 gånger per år. Storhushållsproducenter följer för det mesta DLF:s re- kommendationer och ändrar 6 ggr/ år vid fasta tidpunkter.

Stora företag som verkar inom flera delmarknader kan lägga ut pris- höjningar där marknadsutrymme finns. En kostnadsökning relaterad till en viss produkt kan på kort sikt tas ut på en annan produkt.

Rabatt- och bonussystem samt priserbjudande/extrapriskampanjer har blivit ett allt viktigare konkurrensmedel och man konkurrerar i allt mindre utsträckning med ordinarie priser.

Procentmarginalprissättning inom handeln medför att denna tjänar mer på "dyra" produkter. Detta kan innebära ett minskat motstånd mot leverantörsprishöjningar och risk för att högre priser kan uppfattas som intäktsförstärkande i handeln. Höga priser kan därför ibland betraktas som ett försäljningsargument. Från livsmedelsindustrin har dock fram- förts att handelns procentmarginaler även gör att varor av hög kvalitet och med högre förädlingsvärde missgynnas, framför allt vid introduktio- nen på marknaden.

Som framgår av tabell 6.3 skiljer sig inte prisutvecklingen för djup- frysta och konserverade produkter nämnvärt från prisutvecklingen för hela livsmedelsgruppen.

Tabell 6.3 Konsumentprisutveckling årligen, procent.

1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-89

Djupfrysta och konserverade produkter 97,3 5,1 5,5 5,4 7,4 147,8 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,0 KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9

Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 - dec. 1989).

6.2. Djupfryst och konserverad fisk

6.2.1 Produkter och marknader Marknaden för djupfryst fisk kan delas in i flera delmarknader, t.ex. djupfryst fiskfilé, panerad fisk (t.ex. fiskpinnar) och fiskgratänger. Denna marknadsbeskrivning omfattar inte hel djupfryst fisk (t.ex. lax) och inte heller djupfrysta skaldjur. Djupfryst fisk konkurrerar förutom med färsk och konserverad fisk (t.ex. fiskbullar) även med t.ex. kött och djupfrysta och konserverade köttprodukter. Djupfrysta hamburgare kan t.ex. vara ett alternativ till fiskpinnar och fiskgratänger kanske i första hand konkurrerar på marknaden för kompletta färdigrätter. Marknadsindelningen är alltså inte helt självklar.

Marknaden för fisk-, kräft- och blötdjurskonserver (i fortsättningen fiskkonserver) kan delas in i två grupper, dels produkter som till största

delen produceras i Sverige, dels produkter som i huvudsak importeras. Den förstnämnda gruppen består av bl.a. sillkonserver, kaviar och fisk- bullar medan tonfisk, makrill, sardiner, musslor och skaldjur i huvudsak importeras.

På marknaden för fiskkonserver finns en de] produkter som inte är substituerbara med produkter inom samma varugrupp, utan i stället fyller liknande behov som produkter på andra marknader. Kaviar t.ex., konkurrerar snarast med andra sorters smörgåspålägg, medan alternati- vet till skaldjurskonserver främst torde vara färska eller frysta skaldjur. För vissa fiskkonserver som t.ex. ansjovis och matjessill kan det vid spe- ciella tillfällen som jul resp. midsommar över huvud taget vara svårt att finna direkta substitut. Med andra ord kan även marknaden för fiskkon- server i sin tur delas upp i ett antal delmarknader.

Marknadens storlek Värdet av svenska folkets konsumtion år 1989 av djupfryst fisk uppskat- tas av jordbruksnämnden till ca 2 000 milj.kr. (inkl. moms) i konsument- ledet. Det motsvarar ca 1,6 % av den totala livsmedelskonsumtionen. Konsumtionsutvecklingen av djupfryst fisk har varit relativt låg under 1980-talet. Från 1980 t.o.m. 1989 ökade konsumtionsvolymen med 10 %.

I Sverige producerades år 1987 ca 15 000 ton djupfryst fisk till ett värde i producentledet av 383 milj.kr.

År 1988 importerade Sverige djupfryst fisk till ett värde av ca 555 milj.kr. Importvolymen uppgick till 23 000 ton. Samma år exporterades djupfryst fisk för 45 milj.kr. eller ca 1 000 ton.

I KPI är vikten för djupfryst fisk (inkl. skaldjur) 3,1 promille. Konsumtionen av fiskkonserver uppgick under år 1989, enligt statens jordbruksnämnds beräkningar, till ca 2 500 milj.kr. (inkl. moms) vilket motsvarar ca 2 % av den totala livsmedelskonsumtionen. Ungefär hälf- ten av konsumtionen på fiskkonservmarknaden utgjordes av sillkonser- ver och kaviar. Volymen konsumerade fiskkonserver (exkl. kräft- och blötdjur) har i stort sett stått stilla under de senaste åren. Från 1980 t.o.m. 1989 ökade den med endast ca 1%. Under samma period har konsumtionsutvecklingen för delgruppen konserverade kräft- och blöt- djur varit relativt hög, nästan 30 %.

Den inhemska produktionen uppgick år 1987 till knappt 28 000 ton eller 900 milj.kr. i producentledets priser. Inte fullt 6 000 ton exportera- des år 1988 till ett värde av omkring 160 milj.kr. År 1988 uppgick im- portvärdet till ca 400 milj.kr. och importvolymen till drygt 14 000 ton. Omkring 70 % av importvärdet utgjordes av kräft- och blötdjur samt tonfisk och makrill. Importen svarar för övervägande delen av försälj- ningen på marknaden för dessa produkter.

Fiskkonserver utgör 5,1 promille av samtliga varor och tjänster i KPI. Dessutom ingår konsumtion av både djupfrysta och konserverade fisk- produkter i KPI—posten "Förtäring utom hemmet", dvs. restaurangbesök.

Aktörer på marknaden De tre största företagen på konsumentmarknaden för djupfryst fisk är Frionor AB och Foodia AB samt Svenska Nestlé AB, som säljer sina produkter under varunamnet Findus. De tre företagen svarar för ca 75 % av försäljningen på marknaden. För resterande 25 % av försälj- ningen svarar ett ganska stort antal varumärken. Flertalet av varumär- kena avser fisk som importerats och sedan packats i Sverige.

På marknaden för djupfryst fisk i storhushållsförpackningar är Frio- nor och Svenska Nestlé de största företagen. Foodia har ingen produk- tion inom denna sektor. Frionors och Svenska Nestlés marknadsandelar på storhushållsmarknaden är något lägre än på konsumentmarknaden (ca 20 %). Flera företag har betydande andelar av storhushållsmarkna- den, t.ex. det danska företaget Dagens Rätt samt Festab, ett medelstort företag som främst säljer till storhushåll och som nyligen köpts av Indra.

På marknaden för konsumentpackade filéer har Svenska Nestlé, Frio- nor och Foodia ungefär lika stora marknadsandelar, ca 30 % vardera.

Marknaden för färdiglagade fiskprodukter (fiskpinnar, gratänger m.m.) domineras av Svenska Nestlé som svarar för ca 50 % av försälj- ningen på både konsument- och storhushållsmarknaden. Svenska Nestlé har särskilt hög marknadsandel på fiskgratänger. Även Frionor har en betydande andel av försäljningen på marknaden för djupfrysta färdigla— gade fiskprodukter.

Marknaden för fiskkonserver domineras av Abba AB som svarar för hälften av försäljningen på den svenska marknaden. Omkring 80 % av Abbas försäljning på den svenska marknaden utgörs av konsumentför- packade produkter. Abba verkar i huvudsak på marknaden för fiskkon- server, men har även viss försäljning av t.ex. sallader och djupfrysta skaldjur. Företaget har ett brett fiskkonservsortiment med t.ex. sillkon- server, kaviar, fiskbullar, importerade konserverade musslor och ton- fisk. Det breda sortimentet bidrar till en jämförelsevis hög försäljnings- andel på totalmarknaden för fiskkonserver då de flesta konkurrerande företag har begränsat sin verksamhet till någon eller några delmarkna- der.

Foodia AB är Abbas största konkurrent på totalmarknaden för fisk- konserver. Även Foodia har ett brett sortiment med tillverkning av bl.a. sillkonserver, kaviar och fiskbullar. Foodia svarar för ca 10 % av för- säljningen på marknaden. Eftersom KF-ägda Foodia har svårt att sälja sina produkter utanför kooperationen är det endast inom KF:s detalj- handel och på storhushållsmarknaden som Abba och Foodia konkurre- rar.

På vissa delmarknader är Abbas dominans särskilt markant, t.ex. fiskbullar där Abba svarar för nästan 90 % av försäljningen.

Även kaviarmarknaden domineras av Abba som har drygt 60 % av försäljningen. Övriga företag på denna marknad är Foodia, norskägda Kavli AB, Falkeskog Delikatesser AB, norska Forma A/S som produ-

cerar Mills kaviar samt AB Boviks Konservfabriker. Mills och Boviks kaviar marknadsförs av försäljningsbolaget Kraft General Food. De tre producenterna Foodia, Forma och Bovik svarar tillsammans för 20- 30 % av försäljningen på kaviarmarknaden.

På mar/maden för sillkonserver (glassill, matjessill, gaffelbitar, ansjo- vis, saltsill m.m.) är Abbas marknadsandel något lägre, ca 40 %. De vik- tigaste konkurrenterna till Abba är Falkeskog Delikatesser AB, Foodia och CPC Foods AB som tillsammans svarar för ca 30 % av delmarkna- dens försäljning. Dessutom produceras sillkonserver av ett 15-tal mind- re konservföretag varav flertalet är belägna på Klädesholmen i Bohus- län.

Falkeskog Delikatesser AB är ett grossistföretag som säljer och dis- tribuerar sillkonserver direkt till butik. Företaget har även en del andra varor i sitt sortiment, t.ex. majonnäsbaserade sallader. För att garantera produkternas kvalitet under lagringstiden har Falkeskog valt att själv sköta distributionen ända fram till butikshyllan med hjälp av ett fyrtio- tal representanter på franchisingbasis med egna bilar och lagertermi- naler runt om i landet. Sillkonserverna som säljs under Falkeskogs varunamn produceras av tre mindre konservföretag belägna på väst- och sydkusten.

Skaldjurskonserver, tonfisk, musslor samt makrill och sardiner är ex- empel på fiskkonserver som till största delen importeras. De tre stora partihandelsblocken dominerar importen på marknaden. I butikerna säljs dessa varor ofta under livsmedelskedjornas egna varunamn (Eldorado, Pacific etc.).

Abba, som importerar tonfisk, musslor och skaldjur från bl.a. Korea och Thailand, svarar för ca 20 % av tonfiskförsäljningen och 10-15 % av försäljningen av skaldjur och musslor. Varorna säljs under Abbas varu- namn. På marknaden finns även ett antal agentur- och försäljningsbo- lag, t.ex. B & S Foods AB, med eller utan lagerhållning, som importerar och säljer fiskkonserver till grossist eller distribuerar direkt till större butiker.

Sur- och saltströmming tillverkas av ett tiotal företag längs Norr- landskusten.

Integration I Sverige finns ett mindre antal fiskarägda och privatägda förstahands- mottagare som förutom förstahandsförsäljning även bereder och fryser fisk. Dessa företag producerar både färdiga produkter och halvfabrikat (torskblock). Företagen fungerar ofta som legotillverkare åt de större företagen, men försäljning under eget varumärke förekommer också. Som tidigare nämnts finns en integration från tillverkning fram till butiken inom konsumentkooperationen genom KF-ägda Foodia. Kon- sumentföreningarna tar dock i allt större utsträckning även in andra fabrikat varför utbudet och konkurrensen ute i butikerna ökat. Trots detta kan det vara svårt för konkurrenter att sälja till vissa konsument- föreningar.

Det finns även ett samägt företag, Sydfilé, i vilket Blekingefiskarnas centralförening (BFC) äger 70 % och Foodia 30 %.

Samtliga stora grossistblock har även en viss egen import av djup- frysta fiskprodukter.

Branschorganisationer

Fiskbranschens riksförbund (FR) är en organisation som företräder in- dustrin och handeln inom fiskbranschen. Sveriges sill-, fisk- och ska]- djursproducenters förening (SSFS), som har ett 20-tal medlemmar från främst fiskkonservindustrin, är i sin tur medlem i Fiskbranschens riks- förbund. SSFS är bl.a. part i de årliga förhandlingarna med Island om priser och kvantiteter på sill. SSFS ger ut en cirkaprislista som gäller vid försäljning av salt sill till grossister och detaljister. Sveriges fiskfilépro- ducenters förening ingår i Fiskbranschens riksförbund.

Leverantörs- och kundstruktur Av de tre större företagen på marknaden för djupfryst fisk är det bara Foodia som har beredningsverksamhet i Sverige.

Svenska Nestlé köper huvuddelen av den konsumentpackade fiskfi- lén från sitt danska dotterbolag Nordfilét A/S på Bornholm. (Fisk- pinnar importeras från ett systerföretag i Norge.) Djupfrysta torskblock (råvara till gratänger m.m.) köper Svenska Nestlé till övervägande de- len från svenska företag som även ägnar sig åt förstahandsmottagning.

Frionor är ett rent säljbolag som köper merparten av de djupfrysta fiskprodukterna från moderbolaget Norsk Frossenfisk A/L. Norge har dock en omfattande fiskreglering som bl.a. innebär att priserna fast- ställs av Norges Råfisklag och även försvårar för svenska företag att handla direkt med norska fiskföretag. Den tidigare nämnda ändringen i EFTA-konventionen innebär att de kvantitativa importrestriktionerna för färsk sill och torsk från EFTA-länderna avvecklas fr.o.m. den 1 ja- nuari 1994. Överenskommelsen innebär även en viss avreglering av Norges fiskreglering avseende exporten till bl.a. Sverige.

Den svenska beredningsindustrin är på grund av kvantitativa import- regleringar i praktiken hänvisad till svensk torskråvara. Import tillåts bara när det är dålig tillgång på svensk råvara. Det är dock problem att hitta leverantörer som kan och vill leverera endast vid dessa tillfällen, om man inte har etablerade affärskontakter. Detta beror bl.a. på att om det är brist i Sverige råder ofta samma förhållande utomlands. .

På västkusten dominerar Svensk Exportfisk ek. för. förstahandsför- säljningen av torskråvara och på sydkusten är Blekingefiskarnas central- förening mest betydande.

För övriga fisksorter, t.ex. rödspätta, sej och kolja, tillåts i allmänhet import eftersom det inte finns någon jämn tillgång på dessa fisksorter i Sverige.

Råvaran till matjessill, saltsill och kaviar importeras till stor del ef- tersom det råder brist på svensk råvara av hög kvalitet. Sverige har vis- serligen överskott på sill men inte av de storlekar och den kvalitet som

industrin efterfrågar. Svensk sillråvara används främst till glassillinlägg- ningar. Den största svenska leverantören av sillråvara är producentägda förstahandsmottagaren Svensk Exportfisk som även bedriver bered- ningsverksamhet genom dotterbolaget SE-Trading. Flertalet konservfö- retag filéar inte själva utan köper halvfabrikat på tunna från svenska eller utländska beredningsföretag. I Sverige finns numera endast ett få- tal företag kvar som bereder sill. Dessa är belägna på väst- och sydkus- ten.

Skarpsillen som används till ansjovis är en bristvara. Konservindu- strin köper till största delen svensk råvara. Försäljningen av skarpsill sköts av Västkustfiskarnas Service AB (Västkustfiskarnas SVC) som före säsongen kommer överens med köparna om ett fast pris. Den skarpsill som fångas kvoteras efter köparnas förbrukning tidigare år.

Priset på sill som importeras från Island ligger fast under året då av- tal om bl.a. pris och betalningsvillkor årligen skrivs med det organ som svarar för den isländska exporten av sill. Samma förhållande gäller för den isländska exporten av sockersaltad rom (råvara till kaviar). Någon organisation som motsvarar Islands finns varken i Danmark eller Norge utan varje köpare förhandlar direkt med sina leverantörer i dessa län- der. De ca 10 mindre konservföretagen på Klädesholmen har en ge- mensam inköpsorganisation för att få större förhandlingsstyrka gent- emot leverantörerna och därmed ett lägre råvarupris.

Förutom fiskråvaran svarar emballaget för en relativt stor del av till- verkningskostnaden. Glas- och plåtburkarna tillverkas av PLM som dominerar marknaden helt. Det finns dock en möjlighet till import, främst från Östeuropa. Kaviar säljs i aluminiumtub. Hydro Aluminium Packaging dominerar tubtillverkningen på den svenska marknaden.

Fiskkonserver tillverkas för både konsument- och storhushålls- marknaden. På konsumentmarknaden säljs produkterna i huvudsak via de tre stora dagligvarugrossisterna Ica, KF och Dagab. Det förekommer även att mindre producenter och importörer säljer och levererar direkt till större butiker och varuhus. På marknaden finns dessutom som tidi- gare nämnts ett rikstäckande försäljningsbolag (Falkeskog) med distri- bution direkt till butik. Falkeskog som har egna lagerterminaler runt om i landet konkurrerar inte bara med företagen inom branschen utan även med de tre blockens lagercentraler.

Importbegränsningar

Den svenska fiskprisregleringen innebär bl.a. att det för att importera oberedd torsk och sill krävs tillstånd från jordbruksnämnden. Importli- cens beviljas om fisk av viss kvalitet inte finns att tillgå i Sverige. Det brukar därför inte vara något större problem för industrin att importera sill av större storlekar och hög kvalitet. Oberedd sill av mindre storlek som även fiskas i Sverige går dock inte att importera även om den skulle vara billigare utomlands. Utländska fiskare tillåts inte heller att landa fisk i Sverige i dagsläget. Detta kommer dock att tillåtas för fis- kare inom EFTA från juli 1992 då dessa regler ändras.

Den kvantitativa importregleringens betydelse för den svenska be- redningsindustrins konkurrenssituation är stor. Om priset på torsk skulle sjunka på världsmarknaden hindrar den kvantitativa importregle- ringen priset på den svenska marknaden att följa med i samma takt. Är det däremot om om torsk på världsmarknaden pressas priset upp även i Sverige eftersom svenska fiskare, om de får bättre betalt, kan välja att landa fångsten utomlands. Likaså har svenska förstahandsmottagare möjlighet att exportera torsken i stället för att sälja den till svensk in- dustri. Eftersom efterfrågan på färsk fisk är stor ute i Europa och kö- parna betalar bra kan det vara svårt för svensk industri att konkurrera om den svenska råvaran. Detta förhållande är en konkurrensnackdel för beredningsindustrin eftersom inga kvantitativa importbegränsningar av beredda fiskprodukter förekommer.

Utjämningsavgift utgår för vissa beredda importerade fiskprodukter. I övrigt är importen av fisk och fiskprodukter i stort sett tullfri. För fi- léer av bl.a. torsk och kolja utgår en fiskinförselavgift. Detta gäller inte fisk från EG- och EFTA-länder.

En prisregleringsavgift tas ut på i stort sett all svenskfångad saltvat- tensfisk som är avsedd för human konsumtion (undantagna är bl.a. lax och ål) och på motsvarande importerad fisk och fiskprodukter. Avgiften finansierar det pristillägg fiskaren får inom ramen för fiskprisregle- ringen. Huvuddelen av prisstödet går till sillfiskarna eftersom priset på sill i flera år varit lågt på grund av stora överskott. Genom prisstödet försvåras anpassningen till marknadens efterfrågan.

Etableringshinder

För en nystartad livsmedelstillverkare är ett av de första problemen hur man skall sälja sina produkter. Koncentrationen i grossistledet och de vertikala bindningarna mellan grossistledet och detaljistledet försvårar för nya och mindre företag att sälja sina produkter på konsument- marknaden. Även andra distributions- och försäljningsformer hindras genom de starka vertikala bindningarna.

Frånvaro av ägarmässiga bindningar mellan storhushåll och grossis- ter på storhushållsmarknaden har också gjort konkurrensen i grossistle- det betydligt hårdare på denna marknad än på konsumentmarknaden och de större leverantörerna är inte heller lika dominerande. Dessutom är inte varumärkeskonkurrensen lika hård på storhushållsmarknaden vilket också gör det lättare för mindre leverantörer att göra sig gäl- lande.

Tillfälliga partier djupfryst fisk som importerats billigt är relativt lätta att sälja. Här kan koncentrationen i grossistledet vara till fördel för im- portören som snabbt kan nå en stor marknad utan några speciella marknadsföringsinsatser. Däremot kan det vara svårt för mindre och medelstora producenter och importörer som satsar mer långsiktigt att komma ut på marknaden. Det gäller att bli "listad" hos grossisterna och sedan bearbeta butikerna så att en viss försäljningsvolym uppnås. Kan

man inte hålla denna volym åker man bort från listan. Ofta använder sig dessa företag av försäljningsbolag.

På konservmarknaden är koncentrationen i leverantörsledet stor med Abba som klar marknadsledare på de flesta delmarknader. Den starka koncentrationen i producentledet kan delvis förklaras av att koncentra- tionen i grossistledet tvingat fram jämbördiga förhandlingspartners som klarar att leverera vissa volymer samt kan satsa tillräckliga resurser på marknadsföring. Stagnationen på marknaden kan vara en annan orsak. Ingångskostnaderna i branschen är relativt små om man inte som de större företagen satsar på mer avancerad maskinell tillverkning. Svårig- heten ligger oftast i att nödvändig kunskap saknas. Stordriftsfördelar finns vid tillverkning och inköp.

Vad gäller marknadsföring/försäljning kan det vara så att man an- tingen skall vara liten och sälja sina varor per telefon direkt till varuhus och större butiker i närheten, eller också vara så stor att man har råd att med egen säljkår bearbeta grossister och detaljister runt om i Sve- rige. Ett medelstort företag blir ofta hänvisat till försäljningsbolag. Den pågående internationaliseringen kommer antagligen inte att påverka koncentrationen på marknaden nämnvärt då de flesta fiskkonserver är speciella för Norden. Flera mindre företag har dock framgångsrikt lyck- ats bearbeta marknaden utomlands och kunnat öka exporten. Man har även lyckats exportera till länder där sillkonserver aldrig förut sålts. Fö- retagen kommer dock att få problem att fortsätta öka exporten då avse- värda tullhinder finns när volymen ökar. Sverige har för närvarande en tullfri kvot på 200 ton per år för export till EG vilken snart är fullt ut-

nyttjad.

Konkurrensmedel Enligt bedömningar i branschen säljs minst två tredjedelar av den djup- frysta fisken till extrapris. Företagen konkurrerar inte med det ordinarie priset i första hand, utan med ordinarie pris minus rabatt. Starka varu- märken med en image av kvalitet är annars kännetecknande för de marknadsdominerande företagen.

På konsumentmarknaden för fiskkonserver är kvantitetsrabatter, bo- nus och andra tillfälliga prisnedsättningar mellan leverantör och grossist samt mellan grossist och butik ofta viktigare som konkurrensmedel än det ordinarie priset. Även för konserver är extraprisandelen stor för vissa varugrupper. Trots att andelen kampanjrabatter och extrapriser bevisligen är stor uppger det marknadsledande företaget Abba att före- taget främst konkurrerar med kvalitet och ett väl inarbetat varumärke.

Lönsamhet Konserverad och djupfryst fisk redovisas i SCB:s nyckeltalsberäkningar i en gemensam grupp där även färsk och rökt fisk ingår.

Om fiskindustrin jämförs med livsmedelsindustrin totalt kan konsta— teras att fiskindustrin under så gott som hela den i tabell 6.4 redovisade

perioden har lägre avkastning, Vinstprocent och soliditet än livsmedels- industrin totalt.

Tabell 6.4 Vissa nyckeltal i Fisk och fiskkonservindustri (SNI 31140) och i Ivamedele-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000). Medianvårde åren 1984-1988.

1984 1985 1986 1987 1988

Fisk och iiskkonservindustri (SNI 31140)

Avkastning på totalt kapitall % 5,4 6,2 5,3 6,5 3,9 Vinstb % 2,4 2,9 2.3 3,1 1,7 Soliditetc % 16,6 18,3 14,7 13,0 16,7

LivsmedeIs-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000)

Avkastning på totalt kapitala % 8,4 8,5 8,5 8,2 8,7 Vinstb % 3.3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetf= % 21 ,9 23,3 23,4 22.3 23.1

Källa: SCB:s nyckeltalsberäkningar. &Resultat efter finansiella intäkter I procent av balansomslutning. bResultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. cBeräknat eget kapital i procent av balansomslutning.

Kapacitetsutnyttjandet i djupfrystfiskbranschen är för närvarande mycket lågt, troligen under 50 % (våren 1990). Det beror främst på svå- righeten att få tag i råvara (torsk). Även i fiskkonservbranschen finns viss överkapacitet vilket bl.a. har lett till de satsningar på export som beskrivits ovan.

6.2.3 Prisbildning Den enskilt viktigaste faktorn i prisbildningen för djupfryst fisk är till- gången på fiskråvara. Dåligt väder under årets första månader när större delen av årets torsk fiskas kan t.ex. slå igenom i kraftigt höjda priser. Importandelen är hög varför prisbildningen vad gäller djupfryst fisk även är starkt beroende av internationella förhållanden, främst till- gången av råvara. I övrigt styr de två stora företagen på marknaden, Svenska Nestlé (Findus) och Frionor, prisbildningen på marknaden. Priserna på Övriga märken måste för att produkterna skall sälja ligga under de marknads- ledande företagens. Abba är prisledande inom fiskkonservbranschen. I början av året änd- rar Abba priserna för hela sortimentet då årets förväntade kostnadsök- ning kalkylerats. Utöver denna prisändring brukar företaget göra en eller ett par prisjusteringar under året. Övriga företag inom branschen följer oftast Abbas ändringar och lägger sig strax under Abbas priser. Tillgången och kvaliteten på råvara har stor betydelse för prissätt- ningen.

I tabell 6.5 visas prisutveckling för djupfrysta och konserverade fisk- produkter, för livsmedel och för KPI totalt.

Tabell 6.5 Konsumentprisutveckling årligen, procent.

1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-89

Djupfryst fisk 74,2 22,1 10,1 4,1 4,0 124,5 Konserverad fisk 66,6 10,6 5,1 7,2 6,7 121 ,7 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 mm KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9

Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 - dec. 1989).

Skillnaden i prisutveckling mellan djupfryst och konserverad fisk och KPI livsmedel beror främst på att råvarupriserna i fiskindustrin har va— rierat med skiftande efterfråga och utbud. Den kraftiga ökningen av priset för djupfryst fisk åren 1986 och 1987 berodde på ökad efterfrågan på råvaror i Europa i kombination med minskat inhemskt utbud. Pris- sänkningen under år 1988 berodde på motsvarande sätt på att utbudet av fiskråvara ökade som ett svar på de höjda priserna åren innan.

6.3. Sammanfattande bedömning

Många delmarknader för konserver och djupfrysta livsmedelsprodukter kännetecknas av företagskoncentration i industri och handel. Industri- ledet domineras av stora diversifierade företag, ofta ingående i koncer- ner med stor finansiell styrka. Även i livsmedelshandeln är koncentra- tionen hög. I grossistledet dominerar de tre stora fullsortimentsgrossis- terna Ica, KF och Dagab, som också har starka band med sina kunder i butiksledet. De dominerande industriföretagens etablerade kontakter med de tre handelsblocken innebär konkurrensnackdelar för mindre industriföretag. Detta gäller både för befintliga mindre företag och för eventuella nyetableringar. Framför allt ställer de omfattande s.k. SA/VA-aktiviteterna stora krav på industrin vad gäller kampanjbidrag och leveranskapacitet.

På så gott som samtliga marknadssegment finns något eller några marknadsledande företag som är prisledare. Övriga företag på en del- marknad måste för att kunna sälja sina produkter lägga sig strax under det prisledande och dessutom ofta lämna ytterligare rabatter och bonus för att över huvud taget få ut sina produkter i handeln.

Det är stora skillnader i konkurrenssituation på olika delmarknader. På vissa delmarknader måste dock konkurrensen betecknas som dålig med klar marknadsdominans för ett eller två företag.

På storhushållsmarknaden är inte koncentrationen lika accentuerad som på konsumentmarknaden, framför allt inte i grossist- och storhus- hållsledet. Det är inte heller samma hårda varumärkeskonkurrens på storhushållsmarknaden.

Utöver de problem som är förknippade med koncentrationen finns importrestriktioner som i vissa fall hindrar importkonkurrens. För att skydda svenska råvaror finns tullavgifter och kvantitativa importbe- gränsningar som påverkar tillverkningen av förädlade produkter och in- dustrins valmöjligheter av leverantörer. På t.ex. fiskområdet innebär fiskprisregleringen att svenska råvaror skyddas från importkonkurrens. Detta innebär ibland en konkurrensnackdel för den svenska bered- ningsindustrin vilken i första hand är hänvisad till svensk råvara. Samti- digt kan import av förädlade fiskprodukter ske relativt obehindrat.

Det förekommer även exporthinder på vissa marknader vilket för- svårar för framför allt mindre företag. Tullar och tekniska handelshin- der kan hindra mindre företag att växa genom export och på så sätt bli konkurrenskraftigare och mindre beroende av den inhemska markna- den, för fiskkonserver finns t.ex. höga tullar vid export till EG.

7 DAGLIGVARUHAN DEL

7.1. Tjänsten och marknaden

Till dagligvaror räknas, förutom livsmedel, vissa kemisk-tekniska varor, pappersvaror, tobak, tidningar och blommor.

Med dagligvaruhandel i vid bemärkelse avses all försäljning av dag- ligvaror i parti- och detaljistled, inkl. försäljning genom kiosker, torghandel etc. Dagligvarubutiker är butiker med ett brett dagligvaru- sortiment och med minst 50 % livsmedelsförsäljning. Hit räknas också livsmedelsavdelningarna i varuhus och stormarknader.

Utöver dagligvaror har de flesta dagligvarubutikerna ett mer eller mindre omfattande sortiment av s.k. specialvaror, t.ex. kläder, husgeråd och fritidsvaror.

Partihandeln med dagligvaror riktar sig dels till dagligvarudetalj- handeln, dels till olika former av storhushåll.

Den totala försäljningen av dagligvaror i Sverige var år 1989 ca 138 miljarder kronor. Härav svarade livsmedel för ca 106 miljarder kronor. Dagligvarornas andel av KPI är cirka 22 %.

7.2. Konkurrensförhållanden

7.2.1 Butiksstrukturen I dagligvarudetaljhandeln Dagligvarubutikerna svarar för cirka tre fjärdedelar av dagligvaru- försäljningen, medan resten säljs genom butiker med specialiserat sor- timent, kiosker, torghandel m.m. Totalt fanns det år 1989 omkring 8 500 dagligvarubutiker (inkl. varuhus och stormarknader). Den tidigare kraf- tiga minskningen av butiksbeståndet har mattats och har under 1980- talet uppgått till 100-200 butiker per år. Samtidigt har omstrukture- ringen fortsatt. Den har inneburit att framför allt mindre butiker lagts ned och större butiker etablerats. Från och med senare delen av 1970- talet har dock andelen småbutiker ökat bland nyetableringarna. Detta sammanhänger med tillkomsten av nya småbutiksprofiler som t.ex. s.k. service- och trafikbutiker. Fortfarande är en stor del av dagligvarubutikerna relativt små. När- mare två tredjedelar hade år 1989 en omsättning under 10 milj.kr. Dessa butiker svarade för knappt en fjärdedel av dagligvarubutikernas totala försäljning.

7.2.2 Företagsstrukturen l partlledet Liksom när det gäller detaljhandelsledet har partihandelsledet inom dagligvaruhandeln kännetecknats av en kraftig strukturomvandling. I stället för de tidigare många, små och specialiserade grossisterna domi- neras marknaden nu av ett fåtal stora företag med ett mycket brett sor- timent. Totalt svarar de tre största företagen, KF, Ica och Dagab, för cirka tre fjärdedelar av partihandelsmarknaden. Tillsammans med den fjärde större fullsortimentsgrossisten, Bergendahl & Son, med verksam- het 1 södra Sverige, dominerar de helt försäljningen till dagligvarubuti- kerna. Övriga grossister är som regel specialiserade inom vissa varuom- råden, t..ex frukt och grönt, eller inriktade på olika kundkategorier som kiosker/ gatukök eller storhushåll.

7.2.3 Horisontell och vertikal integration Ett utmärkande drag i svensk dagligvaruhandel är att flertalet butiks- företag består av en enda butik. Endast i begränsad omfattning (drygt 10 % av dagligvarubutikerna utanför konsumentkooperationen) ingår butikerna i företag med flera gemensamt ägda butiker. Flertalet butiker - även sådana i flerbutiksföretag - har dock ett nära samarbete inom ett fåtal stora grupper eller block. Endast ca 20 % av alla dagligvarubutiker med sammanlagt mindre än 10 % av omsättningen står utanför grup- perna. Ica-gruppen kan beskrivas som en detaljistkooperativ rörelse där köpmännen, Icahandlama, genom Ica-förbundet och Ica-handlamas AB äger de gemensamma resurserna för inköp, distribution, marknads- föring m.m. Denna verksamhet bedrivs efter omorganisationen 1990 i följande bolag:

- Ica Partihandel AB, - Ica Detaljhandel AB, - Ica Företagen AB, som inom dagligvaruområdet svarar för produk- tionsföretagen och försäljningen till storhushåll, samt - Ica AB som bl.a. samordnar verksamheten.

Bindningarna mellan Icabutikerna och de gemensamma funktioner- na är starka och i stor omfattning formaliserade genom olika avtal. Hit hör bl.a. hembudsskyldigheten, som förhindrar att en Icabutik säljs till utomstående utan gruppens medgivande, och kraven på inköpstrohet till det egna partiledet. Totalt köper Icabutikerna ca 80 % av sina varor genom den egna partihandeln. De olika typerna av bindningar behand- las närmare i avsnitt 7.2.4.

Inom konsumentkooperationen är det de 135 konsumentföreningar- na som äger och driver dagligvarubutikerna. Föreningarna ägs i sin tur av konsummedlemmama. Samordningen av föreningarnas verksamhet sker genom Kooperativa förbundet, KF. Varutillförseln sker huvudsak- ligen genom KF:s lagercentraler. De vertikala bindningarna inom koo- perationen har ändrats på ett betydelsefullt sätt under senare år genom att föreningarna i större utsträckning fått möjlighet att ta in andra vam- märken även inom varuområden där KF har egen produktion. Detta

har förbättrat konsumbutikernas konkurrenssituation, men har samti- digt inneburit problem för KF:s tillverkningsföretag, som inte kunnat kompensera den minskade försäljningen till konsumbutikerna med för- säljning till övrig handel.

Det s.k. tredje blocket består i butiksledet huvudsakligen av två grupperingar, D-gruppen och Saba-gruppen. D-gruppen omfattar buti- ker som samverkar genom D-gruppen AB. Detta företag ägs till större delen av D-gruppsbutikerna. Ca 38 % ägs av Axel Johnson Saba AB (se vidare nedan beträffande Saba-gruppen). Liksom fallet är med Ica finns det starka bindningar inom D-gruppen. D-gruppen deltar i finansie- ringen av nyetablerade butiker och är därmed i inledningsskedet huvud- ägare till butiksföretaget, vilket efter hand övergår i köpmannens ägo. D-gruppen behåller dock en minoritetsandel i företaget. Vidare finns det hembudsskyldighet vid avyttring av rörelsen och leveransavtal med grossisten Dagab. De viktigaste butiksprofilerna inom D-gruppen är Vivo och Matnära. Vidare ingår bl.a. vissa lokala kedjeföretag, t.ex. Metro och ett antal tidigare fristående lågprisbutiker, som anslutits till gruppen av bl.a. finansiella skäl.

Saba-gruppen består av de av Axel Johnson Saba AB ägda företagen Åhléns AB (varuhus), B & W Stormarknader AB och Hemköp (filialfö- retag med dagligvarubutiker). Dessutom ingår servicebutikskedjan Jour Livs i gruppen. Saba-gruppen har, liksom D-gruppen, Dagab som hu- vudleverantör. Här föreligger också ett ägarmässigt samband eftersom Dagab är ett helägt dotterbolag till Axel Johnson Saba AB.

Den viktigaste gruppen utanför de tre stora blocken är Bergendahls- gruppen med verksamhet i södra Sverige. Denna består av butiker som samverkar med eller, i vissa fall, ägs av Bergendahl & Son AB, som ursprungligen är ett grossistföretag. Efter en omorganisation 1989 drivs detaljist- och grossiströrelserna i separata dotterbolag.

De ovan nämnda grupperna svarar tillsammans för mer än tre fjärde- delar av detaljhandelsförsäljningen av dagligvaror. När det gäller för- säljningen i sådana butiker som definieras som dagligvarubutiker domi- nerar de stora grupperna helt (se tabell 7.1).

Tabell 7.1 Marknadsandelar 1989, procent.

Grupp Andel av all Andel av detaljhandels- dagligvaru- försäljning av butikernas dagligvaror försäljning

Ica-gruppen 34 45 Konsumentkooperationen 21 26 D-gruppen 12 15 Saba-gruppen 7 6 BergendahIs-gruppen 2 2 Övriga 24 6

I gruppen övriga ingår "andra säljkanaler", dvs. kiosker, torghandel m.m. med ca 20 procentenheter. Till denna grupp hörde år 1989 också stockholmsföretaget Metro med en marknadsandel på riksnivå av 1%. Företaget ingår numera som nämnts i D-gruppen.

Utmärkande för dagligvaruhandeln är alltså att konkurrensen i första hand sker mellan de olika blocken och gentemot de butiker som står utanför dessa (även om det naturligtvis också förekommer att t.ex. olika Icabutiker konkurrerar med varandra). En viktig del härvidlag är den samordnade marknadsföringen, t.ex. i form av gemensam logotyp och gemensam annonsering, med tyngdpunkt på extrapriser. Ett viktigt inslag i konkurrensen är också en intensiv bevakning av butikslägen. Eftersom etableringsrätten är begränsad genom det kommunala plan- monopolet är tillgången på lämpliga butikslägen begränsad. För att säkra att de butikslägen man förvärvat stannar kvar i kedjan finns bl.a. hembudsregler (se nedan).

7.2.4 Horisontella och vertikala bindningar Inom konsumentkooperationen och i flerbutiksföretagen (t.ex. inom Saba-gruppen) ägs butikerna av resp. förening och företag. När det gäller Ica och D-gruppen består resp. grupp främst av privata köpmän. Formerna för deltagande regleras av bestämmelser, som bl.a. syftar till att stärka gruppen och att säkra dess fortbestånd. Inte minst har reglerna till syfte att garantera att en butik, som anslutits till eller eta- blerats inom gruppen inte lämnar densamma (hembudsregler). Regler- na syftar också till att gruppen inte skall gå miste om de investeringar som den gjort i samband med butiksetableringen. Flertalet Icabutiker och en stor del av D-gruppens butiker omfattas genom avtal av hembudsregler. Dessa regler innebär att den köpman som vill sälja sin butik i första hand måste erbjuda den egna kedjan att köpa butiken. Han kan inte heller lämna kedjan med sin butik. Vid sidan av hembudsreglerna finns det andra förhållanden som bin- der butiken till kedjan. Det är sålunda mycket vanligt att kedjan äger butiksfastigheten, eller i varje fall står för det primära hyreskontraktet. Butikens hyresrätt kopplas normalt till medlemskapet i kedjan. Hembudsskyldigheten innebär givetvis en mycket kraftig begränsning i den berörde köpmannens rörelsefrihet. Den innebär i praktiken att han, om han är missnöjd med sitt medlemskap, har små möjligheter att lämna kedjan utan att starta en ny butik. För personer och företag utanför resp. kedja innebär hembudsreg- lerna en begränsning av etableringsmöjligheterna genom att det inte är möjligt att utan kedjans medgivande överta en Ica- eller D-gruppsbutik som omfattas av hembudsavtal. För kedjan innebär hembudsregler och hyresförbehåll kraftfulla medel att förhindra avgångar från kedjan och får anses ha bidragit starkt till att befästa kedjornas starka ställning. En intressant fråga är hur väsentliga dessa regler är för kedjornas fortbestånd i nuvarande form och vad följderna skulle bli om reglerna togs bort. Uppenbart är

att kedjans attraktionskraft hos butikerna jämfört med andra kedjor och ägandeformer oftare skulle ställas på direkt prov. Likaså skulle sanno- likheten öka för att nya företag och därmed också andra butikstyper skulle uppträda på marknaden, vilket borde innebära ökad konkurrens.

En viktig faktor när det gäller vilka effekter som skulle uppstå är utvecklingen av priserna på butiker och butikslägen. Det brukar hävdas från kedjornas sida att ett motiv för hembudsreglerna just är att hålla tillbaka en upptrissning av dessa priser, eftersom en sådan skulle för- svåra eller omöjliggöra för en enskild köpman att etablera en butik. Stegrade värden på butikerna skulle ställa högre krav på finansiell styrka hos köparen. Följden skulle på sikt kunna bli att den nuvarande strukturen med enskilda köpmän i samverkan skulle ersättas med den struktur som är förhärskande i andra västeuropeiska länder, dvs. med starka flerbutiksföretag. Frågan är alltså dels vilken sannolikheten är för en sådan utveckling, dels om den alternativa strukturen skulle inne- bära bättre konkurrensförutsättningar än den nuvarande.

När det gäller utvecklingen av värdet på butikslägena kan det hävdas att en köpare knappast skulle kunna förränta ett för högt pris eftersom konkurrensen på marknaden skulle hindra honom att hålla högre varu- priser än konkurrenterna. Det torde dock inte vara helt säkert att så skulle bli fallet. Priskonkurrensen på dagligvarumarknaden sker före- trädesvis med hjälp av extrapriser, något som bl.a. medför betydande svårigheter för konsumenterna att klart urskilja skillnader i faktisk pris- nivå. Dessutom finns det andra konkurrensmedel att tillgå, t.ex. när det gäller butiksutformning, sortiment, service, marknadsföring etc., som kan få kunderna att acceptera högre priser. Vidare kan sådana faktorer som lägre kostnader och större försäljningsvolym uppväga de högre ka- pitalkostnaderna även utan högre prisnivå.

Ovanstående resonemang gäller sådana butiker där köpmannen är huvudägare och därmed skulle kunna avyttra butiken fritt om hembuds- och hyresbindningarna upphävdes. När det gäller nyetableringar kan läget bli annorlunda i och med att kedjan vanligen är huvudägare. Nu- varande system innebär att köpmannen successivt ökar sin ägarandel till dess att kedjan endast har en minoritetspost. Utan hembudsregler etc. kan kedjan i stället välja att behålla ägandet av butiken, dvs. den frivil- liga kedjan övergår till att bli ett kedjeföretag.

Sammanfattningsvis kan sägas att hembudsskyldighet och liknande regler för att garantera att en butik kvarstår i en kedja utan tvekan är konkurrensbegränsande. Samtidigt är det troligt att ett borttagande av sådana regler skulle kunna få betydande konsekvenser på marknadens struktur, t.ex. med ett starkt ökat inslag av flerbutiksföretag.

Förutom olika slag av horisontella bindningar finns det också verti- kala bindningar, som innebär att butiken knyts hårdare till blockets par- tiled. Ett förhållande som direkt binder butiken till grossisten är avtal om köptrohet. I Ica-stadgan talas om butikens rätt och skyldighet att använda sig av Ica-rörelsens resurser. Hit hör bl.a. att "i största möjliga

utsträckning" täcka sitt varubehov från eller via Icas partiled. Någon precisering av vilken grad av köptrohet som krävs ges dock inte. Inom D-gruppen finns liknande bestämmelser om viss föreskriven minsta in- köpsgrad från Dagab. Inom konsumentkooperationen har, som tidigare nämnts, det tidigare starka kravet på inköp från det egna tillverk- ningsledet brutits upp. (Däremot är föreningarna fortfarande i huvud- sak hänvisade till att göra inköpen via KF:s lagercentraler.)

Förutom bindningar av formell natur, finns det ytterligare faktorer som i praktiken kan vara effektiva medel att uppnå en hög köptrohet. Hit hör bonussystem, som innebär att bonusprocenten ökar med storle- ken på årsinköpen. Vidare kan nämnas datoriserade system för varube- ställning, som bl.a. ger butikerna tillgång till sortimentsanalyser för gjorda inköp.

För säljaren är fördelarna med dessa typer av vertikala bindningar uppenbara. Han närmast garanteras en viss försäljningsvolym. Han kan dessutom planera efter stabila förhållanden när det gäller kundernas geografiska fördelning och inköpsmönster. Sammantaget har detta också gett förutsättningar för rationella lösningar när det gäller lager— planering, varuflödesplanering etc. Rabattskalor och bonusregler gyn- nar också ett för säljaren önskvärt inköpsmönster hos butikerna. Parti- handeln har också genomgått ett kraftig rationalisering, som lett till färre och större distribunaler, snabbare varuflöden samt datoriserade rutiner för beställning och transport.

Samtidigt är den konkurrensbegränsande karaktären hos de vertikala bindningarna uppenbar eftersom de innebär att en betydande del av försäljningen i stort sett kan tas som given. Benägenheten att genom- föra tekniska rationaliseringar har visserligen varit påtaglig, men före- tagen har i stor utsträckning varit avskärmade från direkt priskonkur- rens från andra leverantörer. Det är framför allt de avtalsbundna kra- ven på köptrohet som har dessa konkurrensbegränsande egenskaper. Försäljningsvillkor som rabatt- och bonusskalor kan eventuellt vara ut- formade så att de påverkar konkurrensen mellan t.ex. butiker av olika storlek, men skulle inte ha samma konkurrensbegränsande karaktär om butikerna mera fritt kunde välja mellan olika grossisters villkor.

7.2.5 Kundkort En relativt ny företeelse, som på sikt kan få betydande effekter på kon- kurrensen i dagligvaruhandeln, är olika former av kundkort och kund- klubbar. I sin enklaste form ger kundkortet, som kan vara gratis eller avgiftsbelagt, vissa förmåner i form av speciella rabatterbjudanden. En betydligt mera utvecklad form av kundkort är den typ, som under våren 1990 införts för medlemmarna i Konsum Stockholm. Systemet innebär att medlemmens inköp registreras med hjälp av kortet. På den sam- manlagda inköpssumman under ett år lämnas en bonus, där bonuspro- centen ökar med stigande inköpssumma. Det finns exempel på liknande system där kunden dessutom får detaljerad information om storleken på gjorda inköp, fördelningen på varugrupper etc.

Kundkortsystemen kan ge butikerna värdefull information om olika kundgruppers inköpsvanor m.m. och ger bl.a. möjligheter till individuell utformning av direktreklam. Ett ännu viktigare syfte kan dock vara att öka kundernas köptrohet. Speciellt om kortet ger kunden tillgång till en progressivt utformad rabattskala kan det förmodas ha en sådan effekt. Möjligheten att nå upp till en högre bonusprocent kan väga tyngre än möjligheten att göra ett enstaka inköp till lägre pris i en annan butik. Det kan med andra ord finnas en risk för att ett mera utbrett bruk av kundkort med bonus skulle komma att göra konsumenterna mindre mottagliga för priskonkurrens. I stället skulle konkurrensen mellan butikerna/kedjorna mera handla om att för ett år i taget knyta till sig kunder med hjälp av attraktiva bonusskalor etc.

7.2.6 Etablering av nya företag Som tidigare redovisats domineras dagligvaruhandeln av ett fåtal grup- per eller block. Med en sådan marknadssituation är det viktigt från kon- kurrenssynpunkt att nya aktörer har möjlighet att komma in på markna- den. Speciellt gäller detta innovatörer med nya affärsidéer, t.ex. olika former av lågprishandel. Visserligen etableras också lågpriskanaler inom blocken - t.ex. stormarknader - men flertalet exempel på nya låg- priskoncept, exempelvis s.k. lådbutiker, har etablerats utanför blocken. Det finns en lång rad exempel på lågprisbutiker som etablerats i lägen som inte upplåtits för detaljhandel med dagligvaror, och som därigenom kommit i konflikt med den kommun där etableringen skett. Denna typ av etableringsfall illustrerar dels svårigheterna att över huvud taget få tillgång till butikslägen, dels svårigheterna att kunna välja ett läge som passar den tänkta butiksutformningen. Eftersom etableringsrätten inte är fri utan regleras inom ramen för det kommunala planmonopolet har tillgången till goda butikslägen bli- vit en trång sektor för etablerare såväl inom som utanför blocken. Till- lämpningen av det kommunala planmonopolet med särskild tonvikt vid den nya plan- och bygglagen, PBL, diskuteras mera ingående i PBL och etableringar i dagligvaruhandeln, rapport till konkurrenskommittén hösten 1990 (SPK:s rapportserie R 1990:1). I korthet innebär PBL att kommunen skall upprätta planer för mark- användningen. I en översiktsplan, som inte är bindande, anges bl.a. vilka områden som kommunen planerar att avsätta för t.ex stormarkna- der. Vid prövning av bygglov skall en detaljplan för berört område upp- rättas. Denna plan är bindande till dess ny plan upprättas. I detaljpla- nen anges om området skall upplåtas för industri- eller handelsverk- samhet. Därvid hänförs partihandel till industriverksamhet. När det gäller detaljhandel med livsmedel har kommunen också möjlighet att i detaljplanen bestämma den maximala ytan för sådan handel Innan en detaljplan antas skall berörda parter, t.ex. befintlig handel, ges tillfälle till samråd.

SPK konstaterar i den nämnda rapporten, att det ännu är för tidigt att dra några slutsatser om den nya lagens effekter. 1 här aktuella av- seenden, t.ex. kommunernas förhållningssätt till etableringar inom dagligvaruhandeln och den befintliga handelns möjligheter att påverka dessa frågor bedöms dock förändringen jämfört med tidigare lagstift- ning vara marginell.

Eftersom tillgången på butikslägen blivit en trång sektor har det bli- vit en angelägen uppgift för blocken att aktivt bevaka möjligheterna till nya etableringar. I denna konkurrens om butikslägen har blocken otvi- velaktigt större möjligheter än den som söker en etablering vid sidan av blocken. De torde i regel ha en större kompetens när det gäller både den formella och den praktiska proceduren i etableringsfrågor, likaså större finansiella resurser, vilket bl.a. ger en större uthållighet om ären— dena drar ut på tiden. Inte minst är det också en viktig fördel att redan vara etablerad och därmed känd hos kommuner och fastighetsägare.

Svårigheterna för utomstående etablerare förstärks givetvis av de ti- digare beskrivna hembudsreglerna i vissa kedjor.

Att lågprisbutiker så ofta etableras i otillåtna områden beror för- modligen inte enbart på att det är allmänt svårt att få tag på butiks- lägen. Det ligger också i företagens affärsidé att försäljningen sker i bil- ligast möjliga lokaler och i trafikorienterade lägen. Lokaler inne i stads- kärnorna kan därför vara för dyra och svårare att utnyttja för bilbuma kunden

Vissa kommuners uppenbara ovilja att medge dagligvaruförsäljning i industriområden etc. i tätorternas utkanter (liksom i externa lägen som kan vara lämpliga för t.ex. stormarknader) är ofta motiverad av en ut- talad vilja att skydda befintlig handel i tätortscentra och bostadsområ- den. Motiven härför kan vara en farhåga för att centrum utarmas och en omtanke om konsumenternas behov av dagligvaruhandel inom rim- ligt avstånd. En sådan restriktiv hållning mot vissa typer av etableringar har givetvis också konsekvenser för de befintliga blocken. Åtminstone från en kedja har det uttalats att man mycket väl skulle kunna tänka sig att etablera lågprisbutiker om det kommunala planmonopolet luckra- des upp så att kedjan själv kunde välja lämpliga lägen.

För kommunen gäller det att väga samman olika intressen och delvis motstridiga mål i sin etableringspolitik. Det ligger i sakens natur att åt- gärder som syftar till att förhindra vissa etableringar för att skydda en befintlig butiksstruktur, som av olika skäl bedöms vara önskvärd, kan medföra att konkurrenstrycket på marknaden inte blir tillräckligt stort. Skyddandet av en befintlig butiksstruktur innebär också att de redan etablerade företagen skyddas mot nya konkurrenter. Vidare kan nya butiksformer hindras från att pröva sin konkurrenskraft på marknaden. Av dessa skäl har också NO i en rad fall försökt förmå kommuner att tillåta etableringar av lågprisbutiker. I fall där etableringarna redan skett i strid med de kommunala planerna har NO talat för ett tillstånd i efterhand eller anvisande av alternativt butiksläge.

Näst efter svårigheterna att över huvud taget få tillträde till mark- naden kan det finnas andra faktorer som försvårar etablering och fort- levnad för nya företag. Hit hör inte minst inköpsmöjlighetema. Speciellt lågprisbutiker bygger i hög grad sin verksamhet på direktköp från leve- rantörerna. Frågorna kring direkt- och grossistdistribution behandlas närmare nedan.

Ett förhållande som kan finnas anledning att notera är att de nya butiksföretag av lågpriskaraktär som etablerats under senare år i på- fallande hög grad köpts upp av eller på annat sätt anslutits till blocken. Anledningen uppges ofta vara finansieringsproblem. Ett annat skäl kan vara de ovan nämnda svårigheterna för företag utanför blocken att komma åt butikslägen. Detta skäl ligger för övrigt bakom Metros an- slutning till D-gruppen i slutet av 1989. En ytterligare förklaring som framförts till att nya företag efter ett tag övergår till blocken är att grundarna "tröttnar" när uppbyggnadsskedet är avklarat. Det finns skäl att påpeka att lågprisföretag, som anslutits till eller köpts upp av D- gruppen, uppenbarligen kunnat drivas vidare med oförändrad inrikt- mng.

7.2.7 Direkt- eller grossistdistribution Under senare decennier har de stora grossistföretagen alltmer breddat sitt sortiment och utvecklats till fullsortimentsgrossister. De kan med andra ord förse butikerna med huvuddelen av de varugrupper som nor- malt ingår i en dagligvarubutiks sortiment. Denna utveckling har också inneburit att en allt större del av de varor som tidigare distribuerades direkt från fabrikant till butik nu går via grossist. Numera är det främst mejeri-, bryggeri- och bageriprodukter som till övervägande delen direktdistribueras. Motivet för att övergå till grossistdistribution har bl.a. varit de ratio- naliseringsvinster som legat i ett effektivare utnyttjande av lager och di- stributionsapparat hos grossistföretagen. För grossisterna har det också inneburit en konkurrensfördel att kunna erbjuda butikerna ett mera komplett sortiment. Genom att ta över distributionen har grossisterna och därmed blocken också fått en ökad styrka gentemot leverantörerna. Att grossisten ansvarar för distributionen innebär inte nödvändigtvis att alla varor lagerhålls hos grossisten. Ofta bedöms det vara mera rationellt att den fysiska distributionen sker direkt från leverantören till butiken. Grossistens roll är i detta fall att svara för inköp och varuflö- desplanering. En företeelse som avspeglar de stora grossistföretagens starka ställ- ning mot såväl leverantör som butik är sådana faktureringsavtal som innebär att även inköp som butiken gör direkt hos leverantören skall faktureras via grossisten. Grossisten utför här en mycket begränsad funktion, men kan genom faktureringen öka den bonusberättigade vo- lymen från leverantören. Även inom blocken förekommer det att speciellt de större butikerna ser direktköp från fabrikant eller importör som ett attraktivt alternativ.

Att butikernas inköp vid sidan av den egna grossisten har en viss om- fattning avspeglas bl.a. i flera uttalanden vid Icas distriktstämmor våren 1990 om att butikernas köptrohet inte varit den önskvärda under året.

För de lågprisbutiker som etablerats under senare år har direktköp från fabrikanter och importörer varit en mycket viktig faktor - vid sidan av begränsat sortiment, enkla lokaler och låg servicegrad - för att möj- liggöra en låg prisnivå. När det gäller inköpen har lågprisbutikerna i stor utsträckning kunnat utnyttja tillfälliga överskottspartier (s.k. klipp). Vidare har de kunnat utnyttja leverantörernas extraprisrabatter maxi- malt genom att köpa in stora varupartier med rabatt och avstått från att köpa till ordinarie pris. Resultatet har blivit det för många lågpris- butiker typiska "flytande" sortimentet. Att det uppenbarligen hela tiden förekommer "tillfälliga" överskottspartier på marknaden tyder på svå- righeter för fabrikanterna att planera sin tillverkning. Frågan är i vilken mån detta sammanhänger med den ryckighet i försäljningen som extraprissystemet medför.

Mera reguljära direktköp är lönsamma för butiken i den mån inköps- priset är lägre än hos grossisten. För att så skall vara fallet krävs bl.a. att butiken är relativt stor och/eller har resurser att hålla ett stort lager för att uppnå tillräckligt stora kvantitetsrabatter och bonus. De lågpris- butiker som överlevt på marknaden har också haft dessa egenskaper, medan små lådbutiker etc. i regel haft en kortare livslängd.

Hur prisrelationerna är mellan direkt- och grossistköp beror i hög grad på leverantörens försäljningsvillkor, speciellt utformningen av kvantitetsrabatts- och bonusskalor. Det har framförts från olika lågpris- företag att det skett en väsentlig förändring av dessa villkor under de senaste åren, vilket inneburit att de kvantiteter som krävs för att nå upp till högsta kvantitetsrabatt höjts kraftigt.

7.2.8 Utländsk konkurrens och internationellt samarbete Någon direkt konkurrens från utländska dagligvarubutiker förekommer av naturliga skäl inte annat än i form av viss gränshandel. Inte heller har det, till motsats mot i länderna på kontinenten och t.ex. i Danmark, förekommit någon etablering i landet av utländska butikskedjor. Anledningen till detta kan främst förmodas vara de ovan diskuterade svårigheterna att komma in på marknaden. Sveriges geografi och för- hållandevis ringa folkmängd kan också vara bidragande orsaker. Från handelshåll har också framförts att förklaringen ligger i att lön- samhetsnivån är för låg i svensk dagligvaruhandel för att locka utländ- ska intressen samtidigt som de svenska butikerna drivs på ett effektivt sätt. I takt med de ökande integrationssträvandena i Europa har också den svenska dagligvaruhandeln börjat söka samarbete utanför landets gränser.

Ica inledde under 1989 ett samarbete - AMS - med tre stora väst- europeiska detaljistföretag. Efter hand har ytterligare företag anslutits till alliansen. Samarbetet inriktas främst på samordnade inköp och frak-

ter samt marknadsföring. Däremot har Ica förklarat att man inte har några avsikter att delta i det ägarmässiga samgående som planeras mellan några av de övriga deltagande företagen.

Ica har också inlett ett nordiskt samarbete avseende bananimport med, förutom ett norskt och ett danskt företag, den finska motsvarighe- ten till Ica, Kesko Oy. Ica och Kesko , som numera också anslutits till AMS, har under 1990 fördjupat sitt samarbete genom ett begränsat korsvist ägande.

Konsumentkooperationen samarbetar sedan många år med koopera- tiva företag i andra delar av världen genom Internationella Kooperativa Alliansen, IKA. KF är numera också associerad medlem i Euro coop i Bryssel.

Saba- och D-grupperna påverkas framför allt av Axel Johnsons enga- gemang i västtysk handel. Sedan januari 1990 är företaget delägare med styrelserepresentation i SPAR Handels AG, Hamburg. Spar är Väst- tysklands femte största dagligvaruföretag med partihandelsföretag kopplade till detaljhandel. Totalt finns det SPAR-kedjor i 19 länder. Dessa samarbetar i SPAR International, där numera också Axel John- son AB ingår.

Samarbetet med SPAR innebär bl.a. att Axel Johnsons dotterbolag Saba Trading genom ett holländskt dotterbolag (som ägs tillsammans med SPAR) tar över SPAR:s import av tropiska frukter.

Dagab, som är dotterbolag till Axel Johnson AB, har samtidigt blivit partner i SPAR:s inköpsorganisation, Gedelfi.

D-gruppen, som delvis ägs av Axel Johnson AB, påverkas främst in- direkt av affären genom de förbättrade inköpsmöjligheter som kan bli följden för gruppens huvudleverantör Dagab. En tänkbar konsekvens av samarbetet skulle kunna vara etablering i Sverige av SPAR-butiker. Enligt uttalanden från D-gruppen är en sådan utveckling i och för sig möjlig, men det finns för närvarande inga planer i den riktningen.

Gemensamt för de refererade fallen av internationellt samarbete är att de huvudsakligen tar sikte på inköpssamarbete och logistikvinster. För de svenska företagen och kedjorna ger detta möjligheter att i sitt inköpsarbete agera innanför EG:s gränser. Vidare blir de samverkande företagen tillsammans mycket stora inköpare, vilket kan ge förbättrade inköpsvillkor. Detta kan i sin tur också få konsekvenser för den svenska livsmedelsindustrin, som har att bemöta denna hårdnande konkurrens från utlandet. För de svenska konsumenterna kan man vänta sig ett breddat sortiment, med större inslag av importvaror. Beroende på i vil- ken grad blockens förbättrade inköpsvillkor kommer konsumenterna till godo finns det också möjligheter till prissänkningar.

Som framgått av referaten ovan räknar man inte, åtminstone på kort sikt, med att samarbetet skall leda till utländska etableringar i Sverige. Snarare har kedjornas agerande beskrivits som en gardering mot sådan etablering, genom stärkande av den egna organisationen. Inte heller finns det många exempel på svenska etableringar av dagligvarubutiker i

utlandet. Det finns dock exempel på att aktörerna på dagligvaru- marknaden i Sverige genomfört utlandsetableringar inom andra bran- scher. Här kan nämnas Ica-företagen Lindex/Gulins etableringar i flera länder och KF:s engagemang i sovjetiska varuhus. Ett exempel, som dock inte är renodlat till dagligvaror, är B & W:s planer på att etablera stormarknader, till att börja med i Norge.

7.3. Prisbildning

Utmärkande för prissättningen i dagligvarubutikerna är dels att den i hög utsträckning baseras på av resp. kedja rekommenderade cirkapri- ser, dels den mycket omfattande användningen av extrapriser. I båda fallen är det fråga om horisontell prissamverkan inom resp. kedja, med inslag också av vertikal samverkan.

7.3.1 Cirkapriser Med cirkapriser avses vertikalt (av leverantör), eller horisontellt (av branschorganisation eller kedja) rekommenderade försäljningspriser. Hit räknas således inte gemensamma prislistor inom flerbutiksföretag, t.ex. Metro. Cirkapriserna inom dagligvaruhandeln är huvudsakligen horisontella. Ursprungligen var det branschorganisationer som utfär- dade cirkapriserna, men i och med framväxten av butikskedjor som Ica och Vivo tog dessa så gott som helt över cirkaprissättningen. Denna innebär också ett vertikalt samarbete i och med att den löpande admi- nistrationen (uppdatering och distribution) av cirkapriserna vanligen sköts av partiledet (Ica Partihandel, Dagab, KF:s lagercentraler). Ansvaret för prissättningen, dvs. fastställandet av de pålägg som cirka- priserna skall beräknas efter, ligger dock i butiksledet, i kommittéer med representanter för butikerna. Detsamma gäller vanligen också i de fall fabrikanter utger cirkaprislistor, t.ex. för direktdistribuerade varor.

Det grundläggande motivet för cirkaprissättningen är att den avlastar butikerna det mycket omfattande arbetet med att kalkylera och uppda- tera priserna för de tusentals artiklar som normalt finns också i små butikers sortiment. Cirkaprissättningen ger också möjligheter för buti- kerna i en kedja att skapa och upprätthålla en gemensam prisprofil gentemot konkurrenterna.

Till följd av förbudet mot bruttopriser (13 & konkurrenslagen) är det inte tillåtet för t.ex. en kedja att ge ut prislistor som inte får under- skridas. Det är alltså fullt möjligt för butikerna att avvika från cirka- priserna. I praktiken visar dock följsamhetsmätningar som utförts av SPK att avvikelserna brukar vara av begränsad omfattning, när det gäl- ler butikernas ordinarie priser. Man kan således konstatera att cirka- prissättningen medfört en betydande grad av prisstelhet och bristande inomkedjekonkurrens, i varje fall när det gäller ordinarie priser. Denna bild modifieras dock i viss mån av det förhållandet att det kan finnas alternativa cirkaprislistor med olika prisnivåer i en region, t.ex. riktade

till olika butikstyper. Antalet sådana fasta cirkaprisalternativ får dock anses ha varit för litet med hänsyn till de vitt skilda förutsättningar för priskonkurrens som föreligger med hänsyn till storlek, lokalisering, butiksutformning, kundstruktur etc. Avvikelser från den gängse prisni- vån har i stället huvudsakligen åstadkommits med hjälp av extrapriser.

Förutsättningama för en mera individuell anpassning av den ordi- narie prissättningen till butikernas konkurrensförutsättningar har dock ökat till följd av datoriseringen. Således har butikerna i förutvarande Ica Eol sedan flera år haft möjlighet att få individuella "cirkapriser" (Individuell prissättning, IPS). Uppdateringen av cirkapriserna vid leve- rantörsprisändringar sker fortfarande centralt, men butiken bestämmer hur priserna skall avvika från den gemensamma cirkaprislistan. Liknan- de system finns även i andra kedjor. Inom D-gruppen utvecklas också system där awikelserna från cirkapriset läggs in i butikens egen dator i stället för hos grossisten.

Utvecklingen av datorbaserade system för mera individuell prissätt- ning ger tekniska möjligheter till att den hittillsvarande prisstelheten inom blocken bryts upp. I vad mån detta också blir fallet beror på hur systemen utnyttjas i praktiken. För närvarande tycks utnyttjandet vara relativt begränsat. En viktig faktor är naturligtvis vilka kostnader det innebär för butiken att utnyttja systemet. Sålunda förväntades Ica Eols IPS—system få större spridning då avgiften för butikerna togs bort 1989. Av betydelse för systemets effekter är också vilken kompetens som finns i resp. butik när det gäller priskalkylering och det stöd systemet ger t.ex. för simulering av hur olika ändringar påverkar den totala brut- tovinsten i butiken.

Även om stelheten när det gäller prisnivåerna totalt och på varunivå kan minska med hjälp av de nämnda systemen kvarstår dock risken för en ibland omotiverad samstämmighet när det gäller tidpunkten för och storleken av prisändringarna. Anledningen härtill är att systemen byg- ger på att samma information om aktuella inköpsprisändringar läggs in samtidigt i systemen varefter de nya priserna beräknas automatiskt. För att systemet också skall ta hänsyn till individuella avvikelser i in- köpsvillkor och inköpsmönster behöver därför butiken själv svara för uppföljningen av inköpspriserna.

En faktor som verkar i motsatt riktning mot en ökande individualise- ring av prissättningen är den prismärkning på varorna som på uppdrag av handeln utförs av fabrikanterna. Leverantörsprismärkningen, som är vanlig bl.a. på bröd och charkvaror, motiveras av att de totala kostna- derna för prismärkningen kan hållas nere. Av tekniska och kostnadsskäl kan en butik ha begränsade möjligheter att få ett individuellt pris märkt på varan. Det har tvärtom i flera fall visat sig att leverantören valt att sätta samma pris, t.ex Icas Cirkapris på hela varupartiet, oavsett vilken butik eller kedja som varorna levereras till. (Se t.ex. Prismärkning av charkvaror, SPK:s PM-serie 1988:14). Följden blir alltså att priskonkur- rensen för varan i fråga sätts ur spel. NO har agerat mot denna, från

handelns sida oavsiktliga, prisstelhet och har också fått utfästelser från fabrikanterna att de skall utveckla metoder som möjliggör mera indivi- dualiserad prismärkning.

De nämnda problemen sammanhänger helt med att varorna pris- märks på förpackningen. I den mån sådan prismärkning kan ersättas med någon annan, för konsumenten godtagbar, form av prisangivelse bortfaller behovet av leverantörsprismärkning och därmed också de beskrivna riskerna för en oönskad prisstelhet. Detta skulle i varje fall kunna vara genomförbart när det gäller varor i standardiserade för- packningsstorlekar (dvs. med samma vikt per enhet) som t.ex. matbröd och vissa charkuterivaror, där alla enheter av varan har samma pris i butiken.

När det gäller kedjornas motiv för att arbeta med cirkapriser kan det vara skäl att också peka på den s.k. veckoannonseringen. Gällande rikt- linjer för extrapriser förutsätter att även ordinarie pris anges som jämförelse. I kedjornas gemensamma annonsering godtas därvid cirka- priset som ordinarie pris, eftersom det är ogörligt att ange de eventuellt olika ordinariepriserna i resp. butiker. En ökad individualisering av butikernas ordinarie prissättning innebär att cirkapriset blir allt mindre representativt vad gäller det ordinarie priset i varje butik. Möjligen finns det en risk att kedjans intresse av att kunna använda sig av cirka- priset i veckoannonseringen hämmar dess benägenhet att verka för en individualiserad prissättning.

Sammanfattningsvis kan konstateras att användandet av cirkapriser medför uppenbara risker för prisstelhet, något som också bekräftats av SPK:s följsamhetsmätningar. Samtidigt får cirkapriserna anses vara ett värdefullt hjälpmedel för i varje fall de mindre butikerna. Datorise- ringen har medfört helt nya möjligheter till individualiserad cirka- prissättning. Efter hand bör butikerna också kunna få tekniska möjlig- heter att sköta sin prissättning helt självständigt. Det är från kon— kurrenssynpunkt angeläget att dessa tekniska möjligheter utnyttjas i största möjliga utsträckning.

7.3.2 Extrapriser Extrapriser, dvs. tillfälligt nedsatta priser på en mindre och varierande del av sortimentet, har kommit att bli den helt dominerande formen för priskonkurrens inom dagligvaruhandeln. Enligt en SPK-undersökning (Extrapriser på livsmedel. Bilaga 9 till SOU 1987:44, LMU) beräknades ungefär en tredjedel av försäljningen i dagligvarubutikerna år 1987 ske till extrapris. Efter hand har även andra former av mer eller mindre till- fälliga lågpriser utvecklats, dock utan att rubba extraprisernas domi- nans. Kedjornas gemensamma extrapriser utgör en horisontell prissamver- kan i och med att de gäller för alla kedjans butiker i en region och ingår i den gemensamma veckoannonseringen. Både dessa och sådana extra- priser som bara gäller i en butik innebär också en vertikal samverkan eftersom det är fabrikanterna som till stor del svarar för prisnedsätt-

ningarna genom rabattgivning och som dessutom finansierar marknads— föringen genom annonsbidrag till kedjoma/butikema. (Härav benäm- ningen SA/ VA, dvs. Samaktiviteter/Veckoannonsering).

Extrapriserna och veckoannonseringen har utan tvekan verksamt bi- dragit till blockbildningen inom dagligvaruhandeln genom att de på ett effektivt sätt arbetat in den gemensamma profilen. Samtidigt har denna kraftiga markering av de gemensamma prisaktivitetema minskat ut- rymmet för inomkedjekonkurrens. Man kan dock se en tendens till att framför allt större butiker i ökande omfattning använder sig av egna ex- trapriser. En orsak till detta kan vara att det kan ligga i fabrikanternas intresse att styra över en större del av rabatterna till sådana butiker. En ytterligare orsak kan vara att de större butikerna, som rimligen har för- utsättningar att hålla en lägre prisnivå än små butiker, väljer att arbeta med mera extrapriser i stället för med en lägre ordinarie prisnivå.

SA/VA-systemet har haft påtagliga effekter också för konkurrens- förhållandena i leverantörsledet. Enligt ovan nämnda SPK-undersök- ning beräknades ungefär hälften av försäljningen i de marknadsledande leverantörsföretagen ingå i kampanjaktiviteter, dvs. en större andel än i butiksledet. Samtidigt beräknades de totala prisnedsättningarna vid kampanj vara större i butiks- än i leverantörsledet. En förklaring till denna skillnad kan vara att leverantörsrabatter i viss omfattning förde- las om till andra varor.

Av flera skäl har större leverantörer bättre möjligheter än de små att delta i kedjornas gemensamma säljprogram. Dels krävs det resurser att samtidigt kunna förse samtliga butiker i en kedja/region med varor i tillräcklig mängd, dels skall företaget ha ekonomiska resurser att betala annonsbidrag etc. Till följd av den centrala betydelse som SA/VA har - deltagandet i SA/VA kan rent av vara en förutsättning för att komma in i kedjornas sortiment - ger nämnda förhållanden en klar konkurrens- fördel för stora leverantörer gentemot mindre. Även större leverantörer hävdar dock att den fasta SA/VA-kostnaden i form av annonsbidrag är för hög. Följden blir att utrymmet minskar för varumärkesannonsering och andra åtgärder för att öka konsumenternas köptrohet. Detta samt det förhållandet att extraprissystemet i sig gör konsumenterna mer be- nägna att byta märke, påverkar naturligtvis också konkurrenssituatio- nen i leverantörsledet.

Extraprissystemet är av stor betydelse för konkurrensförutsättning- arna i såväl leverantörs- som handelsledet genom det sätt på vilket det påverkar konsumenternas prismedvetande. De ständigt växlande pri- serna försvårar, för att inte säga omöjliggör, en prismedvetenhet i bety- delsen känsla för vad som är rimliga prisrelationer mellan olika varor. Många varor säljs till mycket stor del till extrapris. Samtidigt drivs det ordinarie priset upp för att ge utrymme för kraftiga prisnedsättningar. Följden blir att konsumenterna många gånger får en felaktig uppfatt- ning om förmånligheten i priserbjudandena. Det är också stor risk för

att den som grundar sin uppfattning på veckoannonserna kan få en fel- aktig bild av de faktiska prisnivårelationerna mellan olika butiker.

För att konkurrensen på en marknad skall vara effektiv krävs att också köparna är väl informerade om olika alternativ och därmed kan fatta väl underbyggda beslut. Här spelar kunskaper om relationerna mellan pris och kvalitet m.m. hos olika varor samt om prisnivåskillnader mellan olika inköpsställen en viktig roll. Kunskaper av detta slag gynnas inte av det nuvarande extraprissystemet.

En effekt av extraprissystemet är att det har gynnat framväxten av nya former av lågprisbutiker. Genom att jämföra sina priser med den högre ordinarie prisnivån i övriga butiker har de kunnat förstärka in- trycket av låg prisnivå. Ett av medlen att hålla nere inköpspriserna har också varit ett konsekvent utnyttjande av fabrikanternas extraprisrabat- ter. Sättet att möta den ökade konkurrensen från lågprisbutikerna har ofta varit ökade insatser av extrapriser. Det finns dock också exempel där handeln i stället svarat med sänkta ordinarie priser, delvis genom att kampanjrabatterna kunnat ersättas med sänkningar av de ordinarie inköpspriserna.

Sammanfattningsvis kan sägas att extraprissystemet påverkar kon- kurrensförhållandena på dagligvaruområdet på ett så genomgripande och mångfacetterat sätt att det är mycket svårt att bedöma den samlade nettoeffekten ur t.ex. konsumenternas synvinkel. Trots att det otvivelak- tigt innebär en mycket livlig konkurrens med priser har systemet samti— digt egenskaper som motverkar en effektiv konkurrens. Hit hör t.ex. de nämnda negativa effekterna på konsumenternas prismedvetande.

7.3.3 Procentkalkylering Prissättningen inom dagligvaruhandeln sker till övervägande del med hjälp av procentuella påslag (omräkningstal), som ofta ligger fast under en längre period. Systemet innebär i princip att en höjning av inköps- priset med t..ex 2 % ger samma procentuella höjning av försäljnings- priset, vilket i sin tur ger en höjd marginal i kronor och ören. Öres- marginalen för en vara ändras alltså vid de tillfällen inköpspriset änd- ras, oavsett om handelns kostnader för att sälja varan ändrats eller ej just vid detta tillfälle. Avsikten är att systemet, som är praktiskt att tillämpa, skall ge balans på sikt mellan marginal- och kostnadsänd- ringar, sett över hela sortimentet. Mera omfattande ändringar av de procentuella marginalerna görs relativt sällan, t.ex. någon gång per år.

7.4 Sammanfattande bedömning

Utmärkande för svensk dagligvaruhandel är den starka ställning som ett fåtal "block", bestående av grossist- och detaljistföretag i samverkan, har på marknaden. Omkring tre fjärdedelar av försäljningen i dagligvaru- handelns partiled går genom de tre största företagen, KF, Ica och Dagab, och i detaljistledet har butikerna inom motsvarande block sam-

ma dominerande ställning. Blocken är dock inte så homogent upp- byggda som benämningen kan antyda, utan består av sinsemellan mycket olika, oftast ägarmässigt fristående butiker, som är mer eller mindre fast anknutna till blocket och dess grossistföretag.

Det är i blockbildningen och en del av samverkansformerna som man finner några av de mest aktuella problemområdena när det gäller konkurrensförhållandena inom dagligvaruhandeln. De starka horison- tella bindningarna får blocken att i vissa väsentliga avseenden fungera som helintegrerade företag. Ett exempel på detta är de hembudsregler, hyresklausuler etc. som syftar till att säkra att butiken stannar kvar i gruppen vid ägarbyte eller om köpmannen av någon anledning vill läm- na gruppen. De vertikala bindningarna mellan butik och grossist består av mer eller mindre klart formulerade krav på köptrohet, rabatt- och bonusvillkor m.m. En konsekvens av dessa bindningar är att den butik, som är missnöjd med de villkor grossisten erbjuder, har begränsade möjligheter att välja andra inköpskällor. Framför allt är det inte möjligt för en butik i ett block att byta till grossisten i ett annat block. Detta förhållande innebär begränsningar som verkar dämpande på konkur- renstrycket i grossistledet.

En förklaring till att blocken håller ett så fast grepp om de butiker som anslutits till eller etablerats inom gruppen kan vara den många gånger knappa tillgången på butikslägen. Etableringen av butiker är inte fri, utan styrs via det kommunala planmonopolet. Bevakningen av potentiella butikslägen har blivit en viktig uppgift för blocken.

Dessa faktorer, dvs. en knapphet på butikslägen, blockens bevakning av nya lägen och deras obenägenhet att släppa befintliga butiker, sam- verkar till att göra det svårt för utomstående att komma in på mark- naden. Detta innebär i sin tur risker för att t.ex. nya butiksformer inte får tillräckligt goda möjligheter att pröva sin konkurrenskraft på marknaden.

Med tanke på etableringsfrågornas centrala betydelse är det möjligt att en annan, mindre restriktiv tillämpning av planmonopolet skulle kunna få vitaliserande effekter på konkurrensen inom dagligvaruhan- deln. Eftersom syftet med restriktiviteten i fråga om nyetableringar ofta är att skydda befintlig handel skulle följden sannolikt bli en snabbare omstrukturering av butiksbeståndet.

En ny form av vertikal bindning, denna gång mellan butik och kon- sument, har börjat få viss spridning. Det gäller olika former av kund- kort, som syftar till att höja konsumenternas köptrohet. Man kan inte bortse från riskerna att sådana system, om de blir framgångsrika, kan göra att konsumenterna i för hög grad endast ser till enstaka erbjudan- den och bonusprocent och blir mindre vaksamma när det gäller t.ex. skillnader i faktisk prisnivå mellan butikerna. Härvidlag kan man se en parallell till extraprissystemet, som gör det mycket svårt för konsumen- terna att få en klar bild av de faktiska prisrelationerna mellan såväl olika varor som mellan olika butiker.

Extrapriserna är sedan många år den helt dominerande formen för priskonkurrens inom dagligvaruhandeln. Extraprissystemet har efter hand vävts in i alla parters agerande på ett sätt som gör det mycket svårt att bedöma dess totala effekter ur t.ex. konsumenternas synvinkel. Klart är att det inte enbart haft effekter för handeln utan också i hög grad påverkat konkurrensförhållandena i leverantörsledet, eftersom flertalet extrapriskampanjer sker i nära samarbete mellan leverantören och handeln.

Prissättningen inom dagligvaruhandeln styrs fortfarande till stor del av horisontella cirkapriser. I takt med den tilltagande datoriseringen har dock nya system börjat utvecklas som medger flera cirkaprisalterna- tiv, som mer eller mindre anpassas till de olika butikernas förutsätt- ningar. En hög följsamhet till cirkapriser innebär prisstelhet. Det är därför av stor vikt att den påbörjade utvecklingen mot mera individuellt anpassade priser drivs vidare och att prissättningsbesluten i största möjliga utsträckning fattas i butiken.

Dagligvaruhandeln är inte utsatt för någon utländsk konkurrens. Däremot har de större företagen och grupperingarna på marknaden i allt större omfattning inlett samarbete med utländska företag, främst avseende inköp. Detta kan bl.a. komma att innebära en hårdnande kon- kurrens för de svenska tillverkarna.

8.1 Produkten och marknaden

8.1.1 Produkten Handelsgödsel används främst för att förbättra avkastningen i jord- och skogsbruk samt i trädgårdsodling. Det finns dels enkla, dels samman- satta gödselmedel. De enkla består av kväve (N), fosfor (P) eller kalium (K), och de sammansatta är kombinationer av dessa ämnen, NP-, NK-, PK- resp. NPK-gödselmedel. De mest använda enskilda produkterna är kvävegödselmedel i form av kalksalpeter och kalkammonsalpeter. Kalkammonsalpeter används för gödsling i såväl jordbruk som skogsbruk, vanligen som separat kvävegödselgiva men också som kom- plement till (eller i blandning med) fosfor- och/eller kaliumgödselgivor.

Tillverkningen av NP/NPK-gödselmedel sker med utgångspunkt från fosforsyra och salpetersyra, eventuellt i kombination med svavelsyra. Produkterna i fråga neutraliseras med ammoniak, varvid det färdiga NP/NPK-gödselmedlet erhålles.

Handelsgödsel efterfrågas till sin helt dominerande del av jordbru- kare. Försäljning och förbrukning är därför störst i jordbmksbygder så- som Skåne, Västergötland, Östergötland, Halland och Mälardalen. Av den totala försäljningen av handelsgödsel på den svenska marknaden är drygt 95 % avsedd för jordbruk medan resten främst går till skogsbruk, trädgårdsskötsel och industriell användning.

Den substitutionsmöjlighet som finns för handelsgödsel är stallgöd- sel. Det gäller främst för de jordbrukare som har djur. I praktiken fung- erar stallgödsel och handelsgödsel som komplement till varandra, då jordbrukaren i första hand använder sitt stallgödsel och sedan komplet- terar med konstgödning. Andra alternativ är förändrad Odlingsteknik. En metod är odling av gröngödselgrödor, t.ex rödklöver, som tillför jor- den dels kväve genom biologisk fixering, dels organisk substans.

8.1.2 Marknaden Under 1970-talet förelåg i Sverige en stabil marknadssituation på göd- selområdet, med de senare sammanslagna företagen Supra AB och Norsk Hydro A/S som helt dominerande leverantörer. Under decenniet inträffade kraftiga kostnadsökningar för industrin, främst på grund av prisstegringar på råvaror och olja samt svenska devalveringar. De ökade priserna på handelsgödsel ledde till en minskad förbrukning, främst av gödselmedel innehållande fosfor och kalium. Internationellt skedde dock en fortsatt uppbyggnad av gödselmedels- industrin. Detta kom i början av 1980-talet att skapa en obalans på

marknaden, något som bl.a. avspeglade sig i en kraftigt ökad konkur- rens på den då krympande Europamarknaden. Samtidigt ökade bl.a. utbudet från statshandelsländerna i öst markant. Situationen kom så småningom att leda fram till en omfattande strukturomvandling för den västeuropeiska gödselmedelsindustrin.

För den svenska producenten, Hydro Supra AB (fortsättningsvis för- kortat Supra), har utvecklingen inneburit en successivt minskad mark- nadsandel i Sverige. Ett viktigt inslag vad gäller utvecklingen på den svenska marknaden har under senare år varit tillkomsten av import från statshandelsländerna, en import som skett till låga priser och som under åren 1985-1988 ökat kraftigt i volym.

Tillförsel av handelsgödsel på den svenska marknaden uppgick göd- selåret 1987/88 till 1341 000 ton netto, uppskattningsvis motsvarande ett värde på ca 2238 milj.kr. i jordbrukarledet. Den årliga förbruk- ningen av handelsgödsel i Sverige i jordbruk, skogsbruk m.m. har som framgår av figur 8.1 minskat under de senaste åren.

Förbrukningsmönstret har under de senaste åren ändrat karaktär på så sätt att marknaden för enkla kvävegödselmedel successivt ökat sam- tidigt som NP- och NPK-gödselmedlen minskat.

Figur 8.1 Förbrukningen I Sverige av handelsgödsel fördelat på enkla och sammansatta gödselmedel, 1981 /82-1988/89, tusen ton. tusen ton 1600 * OMX. MW

1200

800

[___—-

w

i _, 400 J 0 N' v (? Q v v (?

1981 /82 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89

. Enkla gödselmedel Sammansana . Totalt (> Därav skogsgödsel

Källa: Statens jordbruksnämnd.

Förbrukningen av handelsgödsel i jordbruket är koncentrerad till två perioder under året. Större delen används på våren och en mindre del på hösten. Försäljning sker dock under årets alla månader från både tillverkare och importörer.

Tillförseln fördelad på inhemsk produktion och import för perioden 1985-1988 framgår av figur 8.2.

Figur 8.2 Tillförsel av gödselmedel till Sverige 1985-1988.

(% 1369 kton 1270 1325 1172 100 - . - lllll lll Illlll lIIII llllllll lj [ 80 — gg _ ' [111 Övrig import 50 - D Supra import 40 - ,, __ ,,? % Supra produktion 30 _ ======= 555555 20 - ======= ======= 222222; 10 — ___—___ 555555? ::::::: 0 __ ___—_-

1 985 1 986 1987 1 988

Prisutvecklingen för handelsgödsel har stor betydelse för kostnaderna vid produktion av jordbmksprodukter och därmed indirekt på de sven- ska livsmedelspriserna. I produktionsmedelsprisindex för jordbruket (PM-index), som totalt mäter kostnadsutvecklingen för lantbruket, har gödselmedel under 1980-talet haft en Vägd andel som varierat mellan 10 och 13 %.

Nu gällande jordbruksprisreglering med s.k. obundna överläggningar innebär att bönderna, åtminstone som grupp, i praktiken kompenserats för ökade produktionskostnader, mätta enligt PM-index.

På grund av att priserna på importerad handelsgödsel inte ingår i PM-index har den i index uppmätta prisutvecklingen överskattats under de senaste fyra-fem åren då importpriserna har legat avsevärt under den svenska prisnivån och de importerade kvantiteterna kraftigt ökat sin andel av den totala tillförseln.

8.2 Konkurrensförhållanden

8.2.1 Företagsstruktur I Sverige finns numera endast en producent på gödselområdet, nämli- gen Hydro Supra AB. Företaget, som bildades i början av 1970-talet genom fusion av företagen AB Förenade Superfosfatfabriker, AB Sven- ska Salpeterverken och Kväveverket, är numera dotterbolag till det norska företaget Norsk Hydro A/S. Norsk Hydro är världens största producent av gödselmedel men har endast ca 3 % av världsmarknaden. Omsättningen uppgår till närmare 20 miljarder kronor. Sedan 1970-talet har Norsk Hydro utöver Supra

köpt upp/samarbetat med ett antal producenter i Europa (Storbritanni- en, Nederländerna, Västtyskland och Frankrike) och Mellanöstern (Qatar).

Supra ägs nästan helt av sitt norska moderbolag. Norsk Hydros för- värv av Supra skedde i oktober 1981. Den norska ägarandelen är 95 % (fram till juli 1989 var den 75 %), medan resterande 5 % ägs av Svenska lantmännens riksförbund (SLR) vars ägarandel från 1970-talet fram till 1 juli 1989 var ca 25 %.

Beträffande förhållandet mellan Supra och Norsk Hydro gäller fort- farande de utfästelser gentemot staten som gjordes i samband med Norsk Hydros förvärv av Supra och som innehåller vissa "riktlinjer" för Supras fortsatta verksamhet. Däri ingår bl.a. utfästelsen att produktio- nen vid Supras anläggningar i görligaste mån skall svara mot dessa an- läggningars kapacitet. Vidare skall Norsk Hydro, i den mån en ökad samordning medför tillförsel till Sverige utifrån, efter förmåga med- verka till en export från Supras anläggningar som kompenserar bort- fallet. Ytterligare en utfästelse är att Supra skall tillämpa en prissätt- ning som innebär att bolagets ställning på den svenska marknaden inte missbrukas och fortlöpande informera SPK om sin kostnads- och mark- nadssituation samt anmäla prishöjningar på gödselmedel.

Gödselmedelsindustrin, liksom en stor del av övrig kemisk industri, präglas av Stordriftsfördelar. Tillverkningen kännetecknas av stora an- läggningar och kontinuerlig produktion. I Sverige finns två större an- läggningar för gödselmedelsproduktion. De ligger i Landskrona och Köping.

Eftersom produktionsanläggningarna för gödselmedelstillverkning är stora, är kapitalkostnaderna för nyetablering betydande. I Sverige har ingen nyetablering skett de senaste decennierna. I stället har strukturra- tionalisering med fusioner och nedläggning av mindre produktionsenhe- ter gjorts och kapaciteten har koncentrerats till Supras två anlägg- ningar.

Den anpassning till den vikande marknaden som skett av den sven- ska produktionsstrukturen på detta område har lett till en minskning av antalet anställda i Supra från ca 1 250 personer år 1985 till ca 800 per- soner i april 1990. En ytterligare minskning till under 700 personer vid utgången av 1990 är planerad.

Supras produktion av gödselmedel har successivt minskat alltsedan mitten av 1980-talet. Sålunda har företagets totala produktionskapacitet för färdiga gödselmedel sedan år 1985 minskat från 1 425 000 till 1 165 000 ton.

Anläggningen i Landskrona har behållits i huvudsak intakt och pro- duktionskapaciteten uppgår där till 815 000 ton, fördelad på en linje för tillverkning av kvävegödselmedel (140 000 ton), en linje för tillverkning av NPK/NP-gödselmedel (350000 ton) samt en tillverkningslinje för PK (325 000 ton).

Anläggningen i Köping däremot har varit föremål för betydande nedskärningar och har numera endast en kombinerad linje för NPK och NP-gödselmedel (kapacitet 350 000 ton).

Den faktiska svenska produktionen av här berörda gödselmedel uppgick år 1989 till 822 000 ton, vilket innebar ett kapacitetsutnyttjande på ca 70 % mot nära 90 % år 1985.

Vid tillverkningen av handelsgödsel svarar råvarorna för en stor del av kostnaderna. Produktionskostnadema är därför i hög grad beroende av inköpspriser för råvaror. Eftersom flertalet av dessa köps i utländska valutor, bl.a. US-dollar, är tillverkningskostnadema även känsliga för förändringar i växelkursen. Supra har inte längre någon egen råvarutill- verkning men samarbetar med Hydrokoncemen vad gäller inköp av rå- varor, vilket medför att intemprissättning kan påverka kostnadsbilden. Av Supras försäljning i Sverige på 838 000 ton år 1989 utgjorde 460 000 ton eller ca 55 % import från Norge.

Figur 8.3 Supras produktion, export och Inhemsk försäljning av gödselmedel, tusen ton.

600. E E & % 52% 0 % %%s%

Av Supras egenproducerade gödselmedel har under perioden 1985- 1988 andelen som avsatts i Sverige minskat från ca 58 %till ca 46 %.

1400 1200 1000 800 600 400 200 0

1984 1985 1986 1987 1988

! E Försäljning i Sverige 1: varav egen prod varav import *

Supras försäljning i Sverige har under början och slutet av perioden till drygt hälften bestått av egenproducerade produkter, ca 55 %, medan av Supra importerade gödselmedel svarat för resterande delen, ca 45 %.

I den vikande totalmarknaden är det endast exporten från Supra till utländska köpare resp. systerföretag, som har bibehållit i stort sett oför- ändrade kvantiteter, drygt 500 000 ton, medan såväl Supras produktion som import har minskat kraftigt, med ca 20 % resp. 37 % under femårs- perioden.

Supras export är koncentrerad till relativt närliggande marknader i Västeuropa. År 1989 gick 24 % av exporten till de nordiska länderna, 34 % till kontinentala Europa, 31 % till Storbritannien och 11 % till öv- riga världen.

8.2.2 lmporttöretag En betydande import från Norge sker genom Supra, som får stora leve- ranser från moderbolaget Norsk Hydro. Denna import svarade under den senare delen av 1980-talet för mellan 10 och 25 % av totala för- brukningen av NP- och NPK-gödselmedel.

Mera betydande fristående importörer av gödselmedel har varit SLR, Solfer AB, Skandinaviska Gödningsimporten AB och Biokraft AB. De två senare har under hösten 1989 gått samman i ett nybildat bolag, AB Skandinaviska Gödningsimporten. Samtliga lantmännenför- eningar har försäljning av importerade gödselmedel från västländer och drygt hälften av föreningarna säljer importvara från öststater. Lantmännenföreningarna svarar för ca 60 % av den totala importen (exkl. Supras import). Övriga fem fristående importörer svarade 1989 för ca 20 % av den resterande västimporten och ca 80 % av öststatsim- porten.

Under senare år har importen från Östeuropa ökat markant. Under år 1985 var öststatsimporten ca 8 900 ton medan den år 1988 uppgick till ca 109 500 ton. Detta är en ökning med hela 1 130 %. Tyngdpunkten i denna del av importen ligger på kalkammonsalpeter som främst kommer från Östtyskland och Rumänien medan NP- och NPK-impor- ten domineras av Rumänien.

Importen av gödselmedel till Sverige från övriga länder, främst Väst- europa, har varit relativt stabil under åren och är fortfarande avsevärt större än importen från såväl Norge som från Östeuropa.

Genom den ökade importen har Supras marknadsandelar från egen produktion under perioden 1985-1988 minskat från 55 % till 27 % för kalkammonsalpeter, från 73 % till 58 % för NPK-gödselmedel och från 80 % till 44 % för NP-gödselmedel. Under gödselåret 1988/89 uppges Supras marknadsandelar i Sverige ha minskat ytterligare.

Importen från Östeuropa har under samma tid sammantaget ökat sin marknadsandel, från 0 % till 31 % för kalkammonsalpeter, från 1 % till 7 % för NPK-gödselmedel och från 5 % till 11 % för NP-gödselmedel.

Även övrig import (exkl. den från Norge) har ökat sin marknadsan— del i Sverige, dock endast såvitt gäller NPK- och NP-gödselmedel från 26 % till 34 % respektive från 15 % till 44 %. I absoluta tal är dock ök- ningarna relativt begränsade, 8 000 resp. 11 000 ton. För kalkam- monsalpeter har övrig import relativt oförändrad marknadsandel, 43- 44 %, trots en viss ökning i absoluta tal.

8.2.3 Integration Vertikal integration från förbrukarhåll har uppnåtts i och med att för- brukarna, bönderna, genom sina kooperativt ägda föreningar och SLR har ägarintresse hos tillverkaren av handelsgödsel. Detta har dock min- skat från 25 % till 5 %. Integration från tillverkningssidan sker genom att Supra samarbetar med Hydrokoncernen i fråga om råvaruinköp. I återförsäljarledet förekommer horisontell integration i form av vissa ägarsamband. Ett exempel är Skogens Gödslings AB som ägs av SLR och Supra.

8.2.4 Branschorganisationer Då det endast finns en gödselmedelsproducent i Sverige finns ingen branschorganisation för producentledet. I import/återförsäljarledet fungerar SLR som paraplyorganisation för de 17 lantmännenförening- arna. SLR har ägarintressen i en rad bolag förutom redan nämnda Sup- ra och Skogens Gödsling AB, t.ex. Cerealia som är helägt dotterbolag, Agro Shipping AB och J ästbolaget. SLR:s upppgifter är bl.a. internatio- nell handel, service och information, marknadsföring och forskning.

B.2.5 Kundstruktur Av den totala försäljningen till slutförbrukare svarade SLR för ca 950 000 ton under 1988 och 979 000 ton under 1989, vilket motsvarar en andel på 75-80 %. Resterande del säljs via fristående importföretag.

Som framgått av föregående avsnitt har lantbrukskooperationen ett dominerande inflytande över distributionen av gödselmedel. De tillver— kande och importerande företagen möter en välorganiserad inköpsor- ganisation i form av de 17 regionalt verksamma lantmännenförening- arna, som också i stor utsträckning fungerar som egna importörer.

Av lantmännenföreningarna är tre föreningar i hög grad domine- rande som köpare av handelsgödsel, nämligen Skånska lantmännen, Västsvenska lantmän samt ODAL. Dessa tre svarar för 60 % av gödsel- försörjningen inom lantbrukskooperationen.

För Supra gäller att företaget är totalt beroende av Iantmännen för sin återförsäljning medan importföretagen förefaller att kunna agera mera fritt och fungera som en direkt konkurrent till föreningarna vad gäller leveranser till den slutlige förbrukaren av gödselmedel, dvs. till lantbrukaren. I Sverige finns knappt 100 000 lantbruk varav så gott som samtliga torde vara förbrukare av handelsgödsel.

8.2.6 lmportbegränsningar I en SPK-utredning från början av 1970—talet "Outsiderbekämpning och hemmamarknadsskydd inom gödselmedelsbranschen" (SPK 348/71) vi- sades att det sedan länge förekommit samarbete mellan de västeuro- peiska gödselmedelsproducenterna för att skydda sina resp. hemma- marknader. Utredningen visade bl.a. att det pris- och distributionssys- tem som byggts upp av gödselmedelsindustrin i Västeuropa var sårbart. Även obetydliga kvantiteter kunde störa prissättningen om de bjöds ut under pågående gödselår till lägre priser än vad som tillämpades vid gödselårets början. För att kunna upprätthålla en prissättning med staff- lad skala1 är det viktigt för gödselmedelsindustrin i varje land att ha kontroll över hela marknaden. Uppgifter har tidigare förekommit om att Supra med hjälp av Norsk Hydro försökt skydda sin hemmamark- nad. Detta skall ha skett dels genom att man hotat ge sig in på exportö- rernas hemmamarknader för att på så sätt söka få dem att upphöra med sina leveranser, dels genom att själva avtala med dem om ensamrätt till den svenska importen.

Den skandinaviska marknaden uppfattas fortfarande av kontinentala tillverkare som relativt stängd, då den kontrolleras av Norsk Hydro och finska Kemira. Det finns ingen konkurrens mellan dessa två på resp. fö- retags hemmamarknad. Hydro kontrollerar den norska och den svenska marknaden. Kemira kontrollerar den finska. Detta möjliggör för företa- gen att hålla högre priser på hemmamarknaden än på de mera öppna marknaderna längre söderut.

Kemira är ensamtillverkare i Finland och hade tills nyligen också dis- tributionsmonopol där. Importen till Finland av N-gödselmedel är låg jämfört med marknaderna i Danmark, Västtyskland och Sverige. Ke- mira levererar inte till den närbelägna svenska marknaden.

Den norska marknaden domineras av Norsk Hydro, som exporterar N-gödselmedel till Sverige men i princip inget till Finland.

Under 1980-talet har dock en förändring skett då oberoende expor- törer lyckats komma in på den svenska marknaden. Bl.a. kan västtyska BASF:s export till Sverige ses som ett svar på den ökande konkurrensen från Norsk Hydro på den tyska marknaden.

Under trycket från den ökade importen har Supra hos kommerskol- legium initierat en utredning av om det förekommit import till dum- pade priser. I slutet av 1989 fick kommerskollegium i uppdrag av rege- ringen att starta en undersökning huruvida dumpning förekommer vid import av kalkammonsalpeter från Rumänien och DDR samt NP och N PK från Rumänien. Däremot bifölls inte kommerskollegiums yrkande på en motsvarande undersökning rörande importen från Polen, Tjecko- slovakien och Ungern. Exporten från Rumänien visade sig dock vara av mycket liten omfattning och Supra drog dessutom tillbaka anmälan vad gäller DDR-varan. Därför lades undersökningen ned utan åtgärd.

8.2.7 Etableringshinder Supras dominans kan förklaras genom de strukturella etableringshinder som finns. Stora grundinvesteringar krävs och det föreligger ett stort kapitalbehov vid nyetablering. Hydrokoncernen har också överkapaci- tet såväl i Norge som Sverige, vilket delvis kan innebära en strategisk investering för att förhindra nyetablering. Norsk Hydro har dessutom investerat i kostnadsreducering och vertikal integration (insatsvaror och transporter). Det finns dock inga formella hinder för ytterligare etablering av dot- terbolag till utländska tillverkare av gödselmedel och möjligheterna att importera är betydande mot bakgrund av den ringa diversifieringsgra- den inom produktområdet. De senaste årens kraftiga ökning av impor- ten visar att förutsättningarna för en aktiv importkonkurrens finns och importen bör på alla sätt främjas för att en fungerande priskonkurrens på detta område skall uppnås.

8.2.8 Statliga avgifter på gödselmedel

Sedan år 1982 har en gödselmedelsavgift, prisregleringsavgiften, tagits ut vid försäljning av handelsgödsel. Pengarna används till att via jord- bruksregleringen finansiera ökade kostnader för marknadsreglerande åtgärder, bl.a. exportbidrag vid spannmålsexport.

1984 infördes en speciell miljöavgift på handelsgödsel som inne- håller kväve eller fosfor. Syftet med den är att av miljöhänsyn minska användningen av sådana gödselmedel.

Avgifterna beräknas utifrån produkternas innehåll av växtnärings- ämnena kväve, fosfor och kalium. Högst avgiftsbeläggning har fosfor, därnäst kväve. Avgifterna uppgår för närvarande (1990) till sammanlagt 3:63 kr. per kg ren fosfor, 1:72 kr. per kg rent kväve och 0:76 kr. per kg rent kalium. Avgiften är, omräknad per ton gödselmedel, ca 480 kr. för

kalkammonsalpeter, ca 670 kr. för NP-gödselmedel och ca 600 kr. för NPK-gödselmedel (NPK 20-5-9).

Prisreglerings- och miljöavgiftens storlek uppgick 1987/88 till sam- manlagt ca 25 % av försäljningsvärdet till jordbrukarna. Detta är en kraftig ökning från ca 6 % gödselåret 1982/83 då avgifter av detta slag först infördes. Totalt inbringade dessa avgifter ca 470 milj.kr. 1987/88 varav prisregleringsavgifter svarar för ca 380 milj.kr. och miljöavgifter för ca 90 milj.kr. Denna kostnadsökning har inte jordbrukarna kunnat kompensera sig för genom höjda priser på sina livsmedelsprodukter.

Tullsatserna på importerade gödselmedel uppgår till 24 kr./ton för kalkammonsalpeter och till 7 % av importvärdet för NP- och NPK- blandningar.

8.2.9 Supras avtal med staten Supras konkurrensbeteende styrs delvis av den i avsnitt 8.2.1 berörda utfästelse som företaget är 1981 gjorde gentemot staten med hänsyn till den stora koncentration på marknaden som skapats genom successiva fusioner. Företaget har där bl.a. förbundit sig att tillämpa en prissätt- ning som innebär att dess ställning på den svenska marknaden inte missbrukas. SPK skall fortlöpande hållas informerat om Supras kost- nads- och intäktsförhållanden samt i förväg underrättas om planerade prishöjningar och skälen till dessa. Vidare skall företaget anmäla sådana förändringar till regeringen som i väsentlig grad ändrar företagets verksamhet eller dess ägande. Det marknadsläge som inträtt under senare delen av 1980-talet med den alltmer ökande importen, neddragningar av Supras tillverkning inom landet och den minskade vikt som kan läggas vid beredskaps- aspekterna på försörjningen av gödselmedel, aktualiserar en översyn av Supras avtal med staten.

8.2.10 Försörjning med gödselmedel - beredskapsaspekter Motiven att av beredskapsskäl slå vakt om inhemsk produktion av göd- selmedel har under de senaste åren försvagats avsevärt. 1987 års för- svarsbeslut förutser helt andra och större möjligheter till krisimport samt avsevärt kortare varaktighet av en eventuell kris än i tidigare för- svarsbeslut. En konsekvens härav är att beredskapslagring av gödsel- medel hittills inte har varit lika aktuell. Skälen att av beredskapsskäl värna om inhemsk produktion av göd- selmedel har dessutom blivit svagare i och med att ingen inhemsk pro- duktion av ammoniak - som är en nyckelråvara vid gödselproduktion - längre finns. I samband med att den svenska marknaden för gödselmedel utveck- las i riktning mot en allt större andel importerade gödselmedel från öst- staterna uppkommer emellertid frågan om antagandena om möjligheter till krisimport gäller oavsett om importen kommer från Väst- eller Öst- europa.

8.2.11 Internationella förhållanden I Europa råder som tidigare nämnts sedan ett antal är betydande struk- turproblem för gödselmedelsindustrin genom överkapacitet och vi- kande marknader. Detta har resulterat i en generell sänkning av pri- serna på gödselmedel. Priserna varierar kraftigt på skilda marknader i Europa. Enligt vissa beräkningar låg exempelvis de svenska priserna på NPK-blandningar gödselåret 1988/ 89 drygt 50 % över motsvarande pri- ser i Västtyskland, Frankrike och Belgien och 25-30 % över de norska och danska priserna. Enligt branschföreträdare i Sverige har det förhållandet ändrats un- der gödselåret 1989/90 och priserna i Sverige uppges nu ligga mer i nivå med övriga Europa. Utöver effekterna av minskad användning av gödsel och överkapaci- tet i tillverkningen har de västeuropeiska marknaderna utsatts för en betydande priskonkurrens från vissa statshandelsländer i Östeuropa. Under 1980-talet har en spotmarknad uppstått i Europa.

Tidigare höga priser på gödselmedel kan på flera västeuropeiska marknader säkerligen tillskrivas företagsstrukturen. Ett antal stora kon- cerner - BASF och Hoechst i Västtyskland, ICI i Storbritannien, CdF Chemie AZF i Frankrike, Norsk Hydro i Sverige och Norge samt Ke- mira i Finland - har tvekat att konkurrera på andra företags hemma- marknader och om så skett har försäljningskvantiteterna varit måttligt stora och till priser som inte alltför mycket avvikit från etablerade ni- våer.

Norsk Hydro och Kemira är de största multinationella företagen i Västeuropa, vilket innebär att de arbetar utifrån en multinationell stra- tegi. Företagens agerande på en nationell marknad, vad gäller t.ex. att utöka eller minska kapaciteten, bör därför ses i ett internationellt per- spektiv. Supra kan alltså inte betraktas som ett företag som agerar en- bart utifrån nationella marknadsförhållanden.

Ett exempel på detta är kalksalpeter (substitut till kalkammonsalpe- ter) som är en viktig biprodukt från Norsk Hydros anläggningar i Norge och som exporteras till Sverige i stor utsträckning. Supras egna produk- tion, som dock var av begränsad omfattning, har lagts ner.

Hydro och Kemira har under 1980-talet agerat för att säkra/utöka sina positioner på EG-marknaden. Hydro opererar på främst följande marknader: Norge, Sverige, Danmark, Västtyskland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien. Kemiras marknader finns i Finland, Danmark, Nederländerna, Belgien och Storbritannien.

8.2.12 Lönsamhet Trots de tidigare tidvis starka prishöjningarna på den svenska markna- den har som framgår av nedanstående resultatsammanställning Supras lönsamhet kraftigt försämrats efter år 1983. Orsakerna har främst varit minskad försäljningsvolym i Sverige och lägre exportpriser samt att fö- retaget inte kunnat kompensera sig för kostnadsökningar. Den senaste reala prisökningen skedde 1984. Prisreglerings- och miljöavgifterna har

även haft betydelse för utvecklingen. Tillverkningen och handeln med varor inom Hydrokoncernen gör också internprissättningen betydelse- full.

Tabell 8.1 Sammanställning över Supras resultat åren 1982 - 1989.

1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989

Resultat före boksluts- dispositioner och skatter, milj.kr. 89,9 102,8 55,3 19.4 -40.3 46.4 -27.1 -105,7

Räntabilitet i % på det avkastnings- krävande kapitalet 15,8 15,8 10,4 6,5 0,5 2,5 1,1 neg

Mot bakgrund av den vikande marknaden och det svaga resultatet un- der senare år beslöt Supra att genomföra en strukturomvandling för att anpassa produktionen och sänka det höga kostnadsläget. Det ledde till att den fabrik i Köping som tillverkade kväve/fosforgödsel och kalksal- peter lades ned i september 1987. Samma år avslutades också ammo- niak- och ureatillverkningen. Den fabrik som tillverkat kalkammonsal- peter lades ned den 1 december 1988.

Samtidigt har investeringar gjorts i den kvarvarande fabriken i Kö- ping för att kunna flytta över produktionen av kalkammonsalpeter till denna. Dessa investeringar beräknades under 1989/90 ge fullt utslag och en kapacitetsökning från 270 000 ton till 350 000 ton har därmed uppnåtts.

Utanför strukturplanen har genomförts en allmän rationalisering som medfört att något hundratal arbetstillfällen bortfallit. Under perio- den 1984-1990 har antalet anställda totalt minskat från ca 1300 till drygt 800 eller med ca 40 %.

8.3. Prisbildning

8.3.1 Tillverkare Den rådande tillverkningsdominansen för Supra och avtalet med staten har tidigare medfört en stelhet i prissättningsbeteendet. Supra har inta- git en avvaktande hållning till prissänkningar när kostnaderna sjunkit men varit snabbt att genomföra prishöjningar när kostnaderna stigit. Detta tyder på att priskonkurrensen varit bristfällig. Som ett exempel på detta kan nämnas de oljeprissänkningar som skedde i början av år 1986 och som kostnadsmässigt innebar att priset kunde sänkas. Supra sänkte dock inte sina priser förrän vid början av det nya gödselåret den 1 juli 1986. Prissänkningen uppgick då till 10 %. Motiveringen var bl.a. den låsning av priserna som föreligger i och med den månadsvis sti- gande prisskala som tillämpas under gödselåret, som för närvarande lö- per mellan den 1 juni ett år och den 31 maj året därpå.

Produktionen sker kontinuerligt inom gödselmedelsindustrin, medan förbrukningen sker under några vår- och höstmånader. Tillverkaren strävar efter att utnyttja maskiner, arbetskraft och transportmedel ratio- nellt under hela året utan att alltför stora lagringskostnader uppstår. För att uppnå detta har ett prissystem införts som syftar till att sprida kundernas inköp över året. Systemet bygger på en prisskala där priset är lägst vid gödselårets början och högst vid dess slut då förbruknings- toppen ligger. Beroende på typ av gödselmedel är priset under gödsel- årets sista månad mellan 15 % och 20 % högre än priset första måna- den. Anledningar till att kunderna söker sprida sina inköp över året blir då skatte-, räntekostnads- eller prismässiga genom att kunden föredrar att själv lagra produkten framför att ta hem den under vårbruket och då betala ett högre pris. En jämförelse kvartalsvis visar att största delen av försäljningen från tillverkarledet sker under fjärde kvartalet. Tyngdpunkten för återförsäljarnas och importörernas gödselmedelsför- säljning ligger dock mer mot andra kvartalet, dvs. vid förbrukningstop- pen.

Den prislista som kommer ut i början av ett gödselår gäller normalt hela det året. Kraftiga råvarukostnadsökningar, inkl. valutakursförän- dringar, kan dock medföra att prislistan justeras under löpande gödsel- år. Priserna påverkas också av de avgifter och skatter som läggs på handelsgödsel. De uppgår som tidigare sagts för närvarande till ca 30 % av försäljningsvärdet till förbrukarna.

Konstellationen Norsk Hydro/Supra - SLR kan ha medverkat till att driva upp den svenska prisnivån. Detta har varit möjligt med den kon- struktion svensk jordbruksprisreglering haft där ökade kostnader på jordbrukets insatsvaror fått belasta priserna på jordbruksprodukter in- nanför ett högt gränsskydd.

8.3.2 Återförsäljare och importörer Marginalerna hos återförsäljare av gödselmedel påverkar priserna som förbrukarna får betala. Lantmännenföreningarnas marginaler vid för- säljning till förbrukare varierar förhållandevis kraftigt (från ca 5 % till ca 25 %) mellan olika regioner till följd av skillnader i fraktkostnader och konkurrensförhållanden. Hos Lantmännen skiljer sig även margi- nalerna mellan Supras produkter och produkter importerade av SLR. Genomgående är marginalen på importerad handelsgödsel större än på övrig handelsgödsel vilket förklaras från återförsäljarhåll med att kring- kostnader och risktagande är större vid import. Ytterligare en förkla- ring till de högre marginalerna på importerade gödselmedel torde vara de låga priser vilka främst vissa östeuropeiska exportörer erbjuder de svenska importörerna och den relativt höga prisnivå som råder i Sverige vid en jämförelse med andra europeiska marknader. År 1988 var den genomsnittliga marginalen i lantmännenförening- arna 11 % för importvara och 10 % för inhemsk vara. Motsvarande siff— ror för 1989 var 12 % resp. 9 %. Skillnaden kan dock vara ännu större då importvaran ofta säljs direkt från magasin medan inhemskt gödsel

säljs i säck från lager, vilket medför högre kostnader. De fristående im- portörernas genomsnittliga marginal var ca 20 % åren 1988 och 1989.

8.3.3 Prisutvecklingen Prisutvecklingen för handelsgödsel kan beskrivas med hjälp av produk- tionsmedelprisindex (PM-index), delindex för handelsgödsel och kalk. Sedan gödselåret 1980/81 har priserna stigit starkt - mer än fördubblats - på grund av höjda energi- och råvarukostnader samt utvecklingen av prisreglerings- och miljöavgifterna. Under år 1986 bromsades prisut- vecklingen bl.a. på grund av sjunkande energipriser och fallande dollar- kurs samt överkapaciteten i den europeiska gödselmedelsindustrin. Därefter har priserna legat i stort sett stilla trots vissa kostnadsökningar inom den svenska produktionen och distributionen. Detta kan till stor del tillskrivas den ökande lågprisimporten från ett antal öststater.

Figur 8.5 Prisutvecklingen tör handelsgödsel enligt PM-lndex, 1980/81 - 1988/89 (1980=100).

Index 1980 = 100 225

200

175

150

125

100 80/81 82/83 84/85 86/87 88/89

. PM—index totalt :] Dellndex gödsel . Delindex utan avgifter

8.4. Sammanfattande bedömning

Koncentrationen på den svenska marknaden för handelsgödsel är hög både i producent/importledet och i återförsäljarledet. Hydro Supra AB är enda inhemska producent av handelsgödsel. De senaste åren har dock koncentrationsgraden i det första ledet minskat något då fristå- ende importörer lyckats etablera sig på marknaden. Framför allt är det importen från Östeuropa som har vuxit. De fristående importörerna är dock ännu fåtaliga och deras fotfäste på marknaden är osäkert. Lant- männen uppges ha försökt prissätta ut ett fristående företag från marknaden och Supra har gjort en dumpningsanmälan mot öststatsim- port hos kommerskollegium. Undersökningen lades dock ned.

Samtidigt lider den svenska marknaden av imperfektioner. Jord- bruksprisregleringen kan ha bidragit till att hålla uppe prisnivån i Sve— rige, genom att den skapat ett svagt kostnadsmedvetande. En översyn av regleringen har genomförts och resulterat i en proposition om den framtida jordbrukspolitiken. Det senaste året uppges dock priserna ha sjunkit i förhållande till övriga Västeuropa. Andra faktorer som påver- kar prisläget är prisreglerings- och miljöavgifter som nu uppgår till ca 30 % av värdet i förbrukarledet.

Nyetablering av tillverkande företag är inte trolig då stora initiala in- vesteringar krävs och marknaden inte kan betecknas som expansiv. Sup- ras dåliga lönsamhet torde också avskräcka från nyetablering. Däremot är det möjligt att importen kan öka sin marknadsandel ytterligare - åt- minstone upp till den gräns då det krävs större nyinvesteringar i lager eller säckningsutrustning. En utveckling liknande den i Västeuropa med ökad importkonkurrens, förändrad marknadsstruktur och friare pris- sättning är möjlig.

9.1. Produkterna och marknaden

9.1.1 Produkterna Med jordbruksmaskiner avses i denna beskrivning maskiner och red- skap som används i jordbruket samt s.k. inomgårdsutrustning, exkl. skogsmaskiner. De största maskininvesteringarna inom jordbruket görs i traktorer och skördetröskor. Plogar och harvar är exempel på redskap som an- vänds liksom t.ex. sprutor och såmaskiner. Till denna kategori hör även vissa specialredskap som t.ex. betupptagare. Vid användning monteras redskapen vanligen på traktorn. Med inomgårdsutrustning avses sådan utrustning som bl.a. används i ladugårdar, t.ex. automatiska vattenhoar och foderautomater, mjölk- ningsmaskiner och transportörer.

9.1.2 Marknaden Ett mått på storleken av den svenska marknaden för jordbruksmaskiner är den statistik över maskininvesteringar i jordbruket som statens jord- bruksnämnd (JN) utarbetar. De totala investeringarna i jordbruksma- skiner uppgick 1988 till ca 3,4 miljarder kronor. I tabell 9.1 framgår in- vesteringsutvecklingen under åren 1980-1988. Vid omräkning till fasta priser har använts jordbrukets produktionsmedelsprisindex, det s.k. PM- index, som utarbetats av lantbruksekonomiska samarbetsnämndens in- dexgrupp.

Tabell 9.1 Jordbrukets investeringar i nya maskiner åren 1980 - 1988 i löpande och fasta priser.

Total investering i milj.kr.

År Löpande priser Fasta priser

(1988 = 100) 1980 2 169 4 401 1981 2 262 4 201 1982 2 829 4 823 1983 3 241 5 079 1984 3 505 5 030 1985 3 456 4 520 1986 2 648 3 167 1987 2 857 3 1 19 1988 3 429 3 429 Källa: JN.

Under åren 1982 till 1983 ökade investeringsvolymen något mätt i fasta priser. Under de följande tre åren minskade volymen för att under 1988 öka med ca 10 %. Av de totala investeringarna i jordbruksmaskiner 1988 utgjordes ca 45 % av traktorer och skördetröskor. Dessa investe— ringar i traktorer och skördetröskor har de senaste åren legat på unge— fär samma nivå (med en lägsta notering 1981 på ca 41 % och en högsta notering 1984 på ca 52 %).

Investeringssiffrorna redovisar endast investeringar i nya maskiner. En betydande marknad finns emellertid också i handeln med begag- nade jordbruksmaskiner. Att denna marknad är omfattande visar bl.a. SPK:s utredning "Traktorer och skördetröskor, marknad och prissätt- ning 1986 och 1988" (R 1989:12).

Enligt denna utredning såldes det dubbelt så många begagnade trak- torer och skördetröskor som nya maskiner under de båda åren. Vidare visade utredningen att ungefär 90 % av det totala antalet sålda nya traktorer och skördetröskor såldes med inbyte av en begagnad maskin. Marknaden för reservdelar är också omfattande.

SPK har också genomfört en enkätundersökning av de företag som var leverantörer av jordbruksmaskiner under 1989, totalt ett hundratal, för att kartlägga branschens marknads- och konkurrensförhållanden.

Leverantörernas försäljning av jordbruksmaskiner uppgick 1989 till ca 2,8 miljarder kronor, exkl. moms. Försäljning av reservdelar ingick inte i undersökningen. Importandelen har ökat från 60 till ca 80 % un- der 1980—talet.

9.2. Konkurrensförhållanden

9.2.1 Leverantörerna på marknaden Med leverantör avses de företag som tillverkar eller importerar jord- bruksmaskiner. Maskinerna levereras oftast till återförsäljare som se- dan säljer vidare till slutlig kund / jordbrukare. Enligt SPK:s enkät fanns det cirka hundratalet leverantörer på den svenska marknaden under 1989. Antalet har sjunkit kraftigt under den senaste tioårsperioden; 1979 fanns det nästan tre gånger så många leve- rantörer. Knappt hälften av leverantörerna bedrev 1989 egen tillverk- ning i Sverige. Enbart importverksamhet förekom hos ca 40 % av leve- rantörerna. Den resterande andelen, dvs. ca 10 % av leverantörerna, hade både egen tillverkning i Sverige och importverksamhet. De sven- ska tillverkarna är med några få undantag, som t.ex. Alfa-Iaval Agri Scandinavia AB och Väderstad-Verken AB, små och medelstora före— tag med en årsomsättning på upp till ca 20 milj.kr. De importerande fö- retagen är också till en större del små och medelstora företag. Bland dem finns dock ett flertal stora företag med en årsomsättning mellan 200-400 milj.kr., t.ex. Lantmännens Maskin AB (LMB) och Svenska John Deere AB.

Av leverantörerna ingår ca en tredjedel i någon koncern, och av dessa ca hälften i en svensk koncern. Dessa leverantörer svarar för ca 16 resp. ca 2 % av branschens totala försäljning. Svenska koncerner är t.ex. Alfa-Laval, Electrolux, Volvo och Saab-Scania. Av de utländska koncernerna märks t.ex. Ford Motor Co, John Deere Co, Kverneland A/S och Valmet Oy.

LELA, Leverantörsföreningen för lantbruksmaskiner, är intresseor- ganisation för såväl importerande som tillverkande företag i branschen. Föreningen fungerar bl.a. som remissinstans i frågor som rör branschen och den samarbetar med olika organisationer och statliga myndigheter. De flesta större leverantörer (46 st.) var 1989 anslutna till LELA.

9.2.2 Leverantörernas marknadsandelar 1989 Som framgår av tabell 9.2 svarade de fyra största företagen tillsammans för ca 40 % av den totala försäljningen av jordbruksmaskiner i Sverige 1989. Den största leverantören var LMB med en marknadsandel på ca 16 %, närmast följt av Svenska John Deere AB (ca 9 %), Olema Import AB (ca 7 %), Valmet Maskin AB (ca 7 %) och Ford Motor Co AB (ca 6 %). De svenska företagen LMB och Olema är dotterbolag till Svenska lantmännens riksförbund (SLR) resp. Olle Olsson Bolagen. John Deere och Ford är dotterbolag till de amerikanska koncernerna med samma namn, och Valmet är dotterbolag till den finska koncernen Valmet Oy.

Tabell 9.2 Leverantörernas marknadsandelar på jordbruksmaskiner i Sverige år 1989 fördelade per varuområde.

Marknadsandel i procent: Varuområde Försäljning Största Näst Tredje De fyra

1989, milj.kr. leverantören största största största totalt

Traktorer 1 129 LMB 20 17 17 70 Skördemasklner, exkl. tröskor 389 LMB 28 9 8 51 Transportredskap/ Bergsjö vagnar 306 Trima 17 1 1 10 43 Jordbearbetnings- Väder- redskap 234 stad 32 28 15 81 Sådd / sprid nings- Alfa- redskap 206 Laval 23 18 10 60 Skörd etröskor 188 LMB 39 15 12 77 Torknings- utrustning 146 Vestmek 37 10 10 68 Foderberednings- Alfa- maskiner 145 Laval 44 16 6 71 Mjölknings- Alfa- anläggningar 53 Laval 85 8 4 99 Totalt 2 796 LMB 16 9 7 38

I varje varuområde ingår flera olika produktslag. Inom varuområdet skördemaskiner finns t.ex. sex produktslag, bl.a. slåttermaskiner och hackar.

I några av de nio varuområdena, t.ex. traktorer, är marknadsande- larna för de fyra största leverantörerna relativt jämstora. I andra varu- områden, t.ex. torkningsutrustning, finns en leverantör som har en större andel av marknaden, ca 40 %, samtidigt som det vanligen finns några leverantörer med vardera ca 10 % av marknaden, och/eller ett stort antal små leverantörer som var för sig har upp till 3-4 % av marknaden. Vissa produktslag, t.ex. jordbruksvagnar, har en leverantör eller några få leverantörer med dominerande ställning. I genomsnitt finns enligt SPK:s enkät ca 12 leverantörer för varje produktslag. Anta- let varierar mellan 6 och 30 leverantörer, dvs. oftast många relativt små företag inom varje produktslag, som vardera har en liten marknadsan- del.

Det förekommer dock endast inom ett produktslag att en leverantör har en monopolliknande ställning. Det är Alfa-Laval som har en mark- nadsandel på ca 85 % på marknaden för mjölkningsmaskiner. Nedan följer en närmare beskrivning av några viktiga varuområden.

9.2.3 Leverantörer av traktorer Försäljningen av traktorer utgjorde ca 40 % av leverantörernas totala försäljning av jordbruksmaskiner under 1989. Traktorer levererades av 12 företag till ett värde av drygt 1 miljard kronor. De fyra största leve- rantörerna svarade för ca 70 % av försäljningen. Den största leverantö- ren beräknat på omsättningen var LMB med märket Case IH och en marknadsandel på ca 20 %, följd av Valmet, tidigare Scantrac AB, John Deere, samt Olema med märkena Massey-Ferguson och Fendt. För tio år sedan fanns det totalt elva leverantörer av traktorer på den svenska marknaden. De fyra största leverantörerna svarade för cirka två tredjedelar av försäljningen. I början av 1980-talet tillkom flera trak- torleverantörer i samband med en ökad efterfrågan, vilket innebar att marknadsandelen för de fyra största leverantörerna minskade. Dock minskade investeringarna inom jordbruket i mitten av 1980-talet, vilket medförde nedläggningar och agenturövertaganden. Volvo BM förvär- vades av Valmet 1978 och under 1980-talet flyttades tillverkningen suc- cessivt till Finland. Sammanfattningsvis såg marknaden för traktorer ungefär likadan ut 1989 som 1979 med omkring elva leverantörer, varav de fyra största hade 70-75 % av marknaden. Den svenska tillverkningen har dock upp- hört. Samtliga traktorer importerades 1989.

9.2.4 Leverantörer av skördetröskor Skördetröskor importerades och marknadsfördes av åtta leverantörer på den svenska marknaden 1989. Svensk tillverkning förekom inte. För- säljningsvärdet i leverantörsledet uppgick till ca 200 milj.kr.

De fyra största leverantörerna svarade för knappt 80 % av den totala försäljningen. De största leverantörerna var LMB med en marknadsan- del på ca 40 %, följd av Ford, John Deere och Sagromas AB. LMB marknadsför tröskmärkena Claas IH. Ford säljer märket New Holland och Sagromas märket Fortschritt.

Totalt fanns nio leverantörer av skördetröskor på den svenska marknaden för tio år sedan. De fyra största leverantörerna svarade för ca 80 % av försäljningen. En viss tillverkning av skördetröskor fanns i Sverige.

LMB blev i mitten av 1980-talet den ledande leverantören med en marknadsandel på ca 40 %, efter att ha tagit över flera agenturer. Sam- tidigt tillkom några nya leverantörer på marknaden. I slutet av 1980- talet skedde en viss strukturrationalisering genom fusioner mellan någ- ra leverantörer.

Således såg marknaden för skördetröskor i princip likadan ut 1989 som 1979. På marknaden fanns de båda åren ungefär lika många leve- rantörer, varav de fyra största hade en marknadsandel på omkring 80 %. Den svenska tillverkningen har emellertid upphört helt.

9.2.5 Leverantörer av mjölkningsmaskiner Marknaden för mjölkningsmaskiner har under 1980-talet karaktärise- rats av att Alfa-Laval, som har egen tillverkning, har och har haft en monopolliknande ställning. Den totala försäljningen av mjölkningsma- skiner uppgick 1989 till ca 53 milj.kr. varav Alfa—Laval stod för ca 85 %. Emellertid har under de senaste sex åren en importör av danska mjölk- ningsmaskiner, Mjölkman AB, brutit sig in på den svenska marknaden. Mjölkman hade under 1989 ca 8 % av marknaden och var därmed den näst största leverantören av mjölkningsmaskiner. På marknaden fanns ytterligare tre företag.

9.2.6 Leverantörernas kundstruktur De undersökta leverantörerna sålde under 1989, som tidigare nämnts, jordbruksmaskiner till ett värde av ca 2,8 miljarder kronor. Av figur 9.1 framgår hur leverantörernas försäljning av jordbruksmaskiner fördelade sig på olika kundkategorier 1989.

Figur 9.1 Leverantörernas försäljning av jordbruksmaskiner fördelad på olika kundkategorier 1989.

Leverantörer

Övriga

Lantmännen Återförsäljare

Slutlig kund/Jordbrukare

Av figuren framgår att huvuddelen av försäljningen skedde till återför- säljare, medan den resterande andelen såldes direkt till slutlig använ- dare. Av leverantörernas totala försäljning gick knappt hälften till Iantmännen. Under 1980-talet har denna fördelning varit ungefär den- samma.

9.2.7. Återlörsäljarna på marknaden

Antalet återförsäljare av jordbruksmaskiner år 1989 uppskattas till ca 360 av Motorbranschens riksförbund (MRF), i vars maskinhandelssek- tion ca 70 % av återförsäljarna är medlemmar.

Försäljningen av jordbruksmaskiner i återförsäljarledet sker dels av fristående eller leverantörsägda återförsäljare, dels av de regionalt av- gränsade lantmännenföreningarna, som är anslutna till SLR. Den verti- kala ägarintegrationen är mycket begränsad. Endast fem återförsäljar- företag ägdes av sina leverantörer 1989.

Varje leverantör har regel ett flertal återförsäljare, i medeltal 40, som var för sig vanligen inte hade någon dominerande andel av sin le- verantörs totala försäljning. De lantmännenföreningar som sålde jord- bruksmaskiner hade tillsammans ett hundratal försäljningsställen.

Vanligen har en återförsäljare ensamrätten till ett produktmärke inom sitt geografiska försäljningsområde, vare sig återförsäljaren är fristående eller tillhör Iantmännen.

På marknaden för jordbruksmaskiner finns det ett stort utbud av märken och modellvarianter. Enligt branschen är det främsta konkur- rensmedlet för återförsäljarna (och leverantörerna) inte priset, utan ett stort lager av reservdelar, kunnig personal och god service. Närheten till kunderna anses också vara en stor konkurrensfördel.

9.2.8 Lantmännen Lantmännenorganisationen som ägs av omkring 95 000 jordbrukare är uppbyggd enligt kooperativa principer och bestod 1989 av SLR, 17 re- gionala lantmännenföreningar och potatisföretaget Solanum. I koncer- nen ingick också LMB, AB Vestmek (t.o.m. 1989), Lactamin AB och AB Cerealia. Det sistnämnda företaget hade fyra dotterbolag inom livs- medelssektorn. Lantmännen är verksamma både i leverantörs- och återförsäljarledet inom handeln med jordbruksmaskiner och har bl.a. därför en viktig roll på marknaden, se figur 9.2.

Figur 9.2 Lantmännens verksamhet I leverantörs- och återförsäljarledet.

Exempel på företag I leverantörsledet:

SLR Sammanställer maskinprogram åt lantmännenföreningarna

14 lantmännenföreningar. . (100-talet försäljningsställen)

Slutlig kund/Jordbrukare

Källa: Lantmännen.

I leverantörsledet återfinns LMB. SLR överförde 1983 all import av jordbruksmaskiner i detta aktiebolag. LMB var, med ca 16 % av den to- tala försäljningen 1989, den störste enskilde leverantören på den sven- ska marknaden. Speciellt på marknaderna för skördetröskor, skörde- maskiner och traktorer har LMB en stark ställning.

SLR agerar som samordningsorganisation genom att sammanställa maskinprogram åt lantmännenföreningarna med maskiner från LMB och några fristående leverantörer, t.ex. Valmet och Alfa-Laval. Dessa leverantörer kanaliserade i stort sett hela sin försäljning genom lant- männenföreningarna. Dessutom fanns det ytterligare några leverantö- rer som sålde en stor del av sina produkter genom lantmännenför- eningarna, t.ex. AB Överums Bruk och Väderstad-Verken AB.

Återförsäljarledet bestod 1989 av 14 av totalt 17 lantmännenför- eningar. LMB sålde endast till dessa föreningar. LMB säljer i konkur- rens med andra leverantörer, eftersom varje förening var för sig kan köpa in produkter från fristående leverantörer. lantmännenförening- arna köpte dock inte maskiner i någon större utsträckning utanför SLR:s maskinprogram under 1989. Föreningarna, som geografiskt är indelade i olika områden och inte konkurrerar sinsemellan, hade till- sammans ca 100 försäljningsställen. I återförsäljarledet hade Lantmän- nen ca 40 % av den totala marknaden för jordbruksmaskiner, vilket är ungefär samma andel som de har haft under 1980-talet.

9.2.9 lmportbegränsningar och andra offentliga regleringar De importbegränsningar som finns för jordbruksmaskiner är tullar och vissa tekniska handelshinder. Tullfrihet gäller för maskiner med nr- sprung i EG-, EFTA- eller u-länder. På traktorer och andra jordbruks— maskiner som kommer från övriga länder utgår en tullavgift på 5,3 resp. 3,8 %.

De tekniska handelshinder som finns berör främst traktorer. Mellan Sverige och EG finns skillnader beträffande typgodkännande, buller- nivå och kraftuttag på traktorer.

Statens naturvårdsverk kom under våren 1990 med ett förslag om att ett krav på högsta tillåtna gräns för utsläpp av avgaser från traktorer skall förberedas och möjligen införas till 1995. Något sådant krav finns ännu inte i något land i Europa.

Ett typgodkännande av jordbrukssprutor kommer att införas i Sve- rige den 1 juli 1991. Detta typgodkännande kan försvåra importen och blir då ett tekniskt handelshinder. Dessutom kan typgodkännandet medföra konkurrensproblem för de mindre, svenska tillverkarna, om godkännandeförfarandet medför höga kostnader.

Enligt de importerande företag som ingått i SPK:s enkät är de nuva- rande importbegränsningarna inte av någon större betydelse för deras affärsverksamhet.

9.2.10 Skillnader i tekniska föreskrifter mellan Sverige och EG EG och Sverige har på vissa områden olika direktiv resp. föreskrifter gällande främst traktorer. Dels finns det EG-direktiv där motsvarande svenska föreskrifter saknas och dels finns det vissa föreskrifter där mot- svarande EG-direktiv saknas. Det sistnämnda förhållandet, där en be- tydande skillnad mellan reglerna föreligger, gäller på följande områden:

- Typgodkännande: Den svenska definitionen av traktorer avviker från EG:s. EG-traktorn får vara utrustad att bära last och passagerare medan ett sådant fordon i Sverige klassificeras som lastbil. - Bullernivå: I Sverige krävs en något lägre bullemivå än i EG, dess- utom måste traktorn vara försedd med hytt. - Kraftuttag: Arbetarskyddsstyrelsen har vissa föreskrifter på detta område, som skiljer sig från EG:s direktiv. Direktivet är för närvarande under omarbetning.

9.2.11. Områdesindelning genom återtörs'a'ljaravtal

Samtliga stora leverantörer av traktorer och skördetröskor hade vid SPK:s enkätundersökning 1989 skriftliga avtal med sina återförsäljare. Förutom att leverantören ger ut rekommenderade cirkapriser före- kommer i återförsäljaravtalen en avtalsklausul om områdesindelning, vilket innebär att återförsäljaren får ensamrätt till försäljning av pro- dukten inom ett visst avgränsat geografiskt område. I några fall före- kommer dessutom en klausul som innebär att återförsäljaren inte aktivt får sälja utanför sitt distrikt. Ett par leverantörer har i sina avtal en klausul om att deras återförsäljare inte får sälja någon konkurrerande produkt utan att först underrätta leverantören om detta.

Av övriga leverantörer har ett fyrtiotal muntliga avtal med sina åter- försäljare. I stort sett har alla dessa leverantörer avtal angående åter- försäljarrabatter, dvs. hur stora rabatter återförsäljarna får vid köp av leverantörernas varor. Drygt hälften har avtal om ensamrätt till försälj- ning inom ett visst område, några har också "informella" avtal om att återförsäljarna inte skall sälja varor av konkurrerande märke.

Ett argument leverantörer har för återförsäljarens ensamrätt till för- säljningen av en viss produkt är att återförsäljaren åtar sig service och reservdelshållning och för detta åtagande får återförsäljaren försälj- ningsrätten inom ett visst område.

För leverantören har återförsäljarens reservdelshållning och service en mycket stor betydelse som konkurrensmedel. Dessa förhållanden är således de viktigaste argumenten för återförsäljaravtalen från leveran- törernas synvinkel. Ett annat argument är t.ex. att lantmännenförening- arna till sin struktur arbetar inom ett Visst geografiskt område. Av den anledningen får försäljningsställena automatiskt ensamrätt inom ett område.

För återförsäljarna är ett av de viktigaste skälen för att sluta återför- säljaravtal att de oftast får ensamrätten till sina produkter inom "sitt" område.

9.2.12 Horisontell prissamverkan Horisontell prissamverkan förekommer i återförsäljarledet genom de drygt 250 återförsäljarföretag som är medlemmar i MRF och i dess maskinhandelssektion. MRF utarbetar årligen två marknadsprislistor, där rekommenderade marknads- och inbytespriser för begagnade jord- bruksredskap resp. traktorer anges. Det är däremot osäkert hur stor

följsamheten i praktiken är till dessa listor. Vidare utarbetar MRF en mall för uthyrning av traktorer och skördetröskor, som bl.a. anger hyr- priser för olika typer av maskiner. Marknadsprislistorna och mallen för uthyrning är var för sig konkurrensbegränsningar och har därför också registrerats i SPK:s kartellregister.

9.2.13 samarbete mellan leverantörer Samarbete mellan leverantörer förekommer i viss utsträckning, bl.a. mot bakgrund av de höga kostnaderna för utvecklingsarbete och mark- nadsföring av nya produkter. Bland dessa överenskommelser kan näm- nas traktormärkena Valmet och Massey-Ferguson vars samarbete re- sulterat i stortraktorn Mega. Dock marknadsförs traktorn Mega under två olika märken och i konkurrens med varandra.

9.3. Prisbildning

9.3.1 Prissättningen i återförsäljarledet Samtliga leverantörer av traktorer och skördetröskor och några större leverantörer av jordbruksredskap ger ut rekommenderade cirkapriser till sina återförsäljare, att användas vid försäljningen till slutlig kund. I detta Cirkapris kan ingå fri leverans till slutlig kund eller enbart till åter- försäljare. Dessutom ingår ofta, men inte alltid, service och ihopsättning av jordbruksmaskinen. Det finns inte några indikationer på att det före— kommer samarbete mellan leverantörerna om fastställandet av cirka- priserna. Prisvariationerna mellan olika märken är ganska stora, både vad gäller själva cirkapriset mätt i kronor och vad som ingår i priset förutom maskinen. Vidare varierar rabatterna ganska kraftigt.

Vid försäljningen av traktorer och skördetröskor till den slutlige kunden/jordbrukaren är det vanligt att återförsäljaren lämnar olika former av rabatter på leverantörens eller återförsäljarföreningens re- kommenderade cirkapriser.

SPK:s undersökning av prissättningen 1988 på traktorer och skörde- tröskor visade att omkring 90 % av det totala antalet sålda nya trakto- rer och skördetröskor såldes med inbyte av en begagnad maskin. Den genomsnittliga rabatten på det rekommenderade cirkapriset uppgick då till ca 2 %. Vanligen övervärderas dock inbytesmaskinen relativt kraf- tigt jämfört med marknadsvärdet. Denna övervärdering kan ses som en extra rabatt till jordbrukaren. Inkluderas övervärderingen av inbytes- maskinen var den genomsnittliga kundrabatten ca 12 % år 1988 vid ny- försäljning av traktorer och skördetröskor med inbyte av en begagnad maskin.

Vid SPK:s undersökning av rabatten på traktorer och skördetröskor 1979 var den genomsnittliga rabatten vid inbyte ca 13 %. Detta utfall var alltså nästan detsamma som vid undersökningen 1988.

Priserna på jordbruksmaskiner har en stor betydelse för jordbrukets ekonomi. Den redovisade prissättningen är främst en följd av att leve-

rantörernas rekommenderade cirkapriser för traktorer och skördetrös- kor är betydligt högre än de priser som i genomsnitt är möjliga att ta ut med hänsyn till marknaden. En bakgrund till detta förhållande kan vara beräkningsprinciperna för PM-index. Detta index beräknas bl.a. utifrån förändringar av leverantörernas rekommenderade cirkapriser på trak- torer och skördetröskor och inte av de faktiskt uttagna priserna på dessa maskiner.

PM-index har utgjort underlag för de årliga jordbruksprisöverlägg— ningarna och kostnadskompensationen till jordbruket. Det förhållandet kan ha motverkat intresset från leverantörer, återförsäljare och jord- brukare att hålla tillbaka cirkaprisökningarna. Med hänsyn till den änd- rade inriktningen av jordbrukspolitiken är det för närvarande oklart vil- ken betydelse PM-index får i framtiden.

Den nuvarande prissättningen på traktorer och skördetröskor gör det svårt för jordbrukarna att jämföra maskiners olika marknadspriser. För att kunna utvärdera olika alternativ vid ett köp av en maskin måste den enskilde jordbrukaren dels jämföra cirkaprisernas storlek och dels be- döma rabatterna och värderingen av en eventuell inbytesmaskin. Det faktum att det är svårt för den enskilde jordbrukaren att få en överblick av den totala kostnaden för en ny maskin kan motverka priskonkurren- sen på marknaden.

9.3.2 Prisutvecklingen SPK följer inom ramen för den löpande pris- och konkurrensbevak- ningen de prisändringar som genomförs på jordbruksmaskiner av mark— nadsledande leverantörer. I tabell 9.3 framgår de genomsnittliga leve- rantörsprishöjningarna till återförsäljare under perioden 1983 - 1989.

Tabell 9.3 Genomsnittliga prisökningar på traktorer, skördetröskor och övriga jordbruksmaskiner åren 1983 - 1989 jämfört med producentprisindex (PPI).

Genomsnittliga prisökningar, % 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989

Traktorer 14 2 3 5 5 1 0 4 Skördetröskor 5 3 10 6 6 8 6 Övriga maskiner 13 6 5 9 2 7 3 Totalt 12 4 5 7 4 8 4 PPI 9,1 7,6 3,7 2,0 4,3 7,6 6,3

Källa: SPK och SCB; Statistiska meddelanden 1983 - 1989.

De relativt kraftiga prishöjningarna på traktorer och övriga maskiner 1983 kan bl.a. förklaras av höjda importpriser till följd av 1982 års de- valvering av den svenska kronan. År 1984 uppmättes relativt små pris- ökningar på traktorer och skördetröskor. En bakgrund till prishöjning- arna på skördetröskor 1985 och 1988 var bl.a. höjda växelkurser och stora importprishöjningar.

9.4. Sammanfattande bedömning

Marknaden för jordbruksmaskiner kännetecknas av ett stort antal leve- rantörer och återförsäljare. Utbudet är stort med olika märken och många modellvarianter inom flertalet produktslag. Detta medför att kunden/jordbrukaren i inköpssituationen vanligen kan välja mellan flera maskiner, som oftast kan betraktas som likvärdiga.

Valet av maskin bestäms av flera faktorer, där priset inte alltid är avgörande. Enligt branschen är närhet till återförsäljaren, bra service och ett stort reservdelslager andra viktigare faktorer som påverkar maskinvalet.

Vid köp av en ny jordbruksmaskin sker ofta ett samtidigt inbyte av en begagnad maskin. Priset på inbytesmaskinen blir då en viktig faktor som samtidigt blir en indirekt rabatt på priset för den nya maskinen.

SPK har i utredningen "Traktorer och skördetröskor", (R 1989:12) konstaterat, att återförsäljarna övervärderar inbytesmaskinerna relativt kraftigt vid samtidig försäljning av en ny maskin. Priset på inbytesma— skinen är ett viktigt konkurrensmedel, särskilt mot bakgrund av före- komsten av rekommenderade cirkapriser på nya maskiner.

Konkurrensbegränsningar finns både i leverantörs- och återförsäl- jarledet. I leverantörsledet finns, inom några produktslag, företag med en dominerande marknadsposition. Det främsta exemplet är Alfa- Iavals monopolliknande ställning på marknaden för mjölkningsmaski- ner. Även i återförsäljarledet är koncentrationen hög. Lantmännenfö- reningarna svarar för ca 40 % av den totala försäljningen av jordbruks- maskiner.

I återförsäljarledet förekommer områdesindelning, vilket innebär att i leverantörernas återförsäljaravtal finns klausuler om ensamrätt till försäljning av viss produkt inom en geografiskt avgränsad marknad. Återförsäljaren får med andra ord märkesmonopol på den lokala marknaden, vilket sammantaget med leverantörernas cirkaprissättning begränsar konkurrensen och leder till prishöjande effekter.

Horisontell prissamverkan förekommer också i återförsäljarledet ge- nom MRF:s marknadsprislistor som avser rekommenderade priser på begagnade traktorer och redskap. De riktar sig till MRF-anslutna åter- försäljare, dvs. flertalet av återförsäljarna på marknaden.

De tekniska handelshindren för jordbruksmaskiner berör främst traktorer och avser t.ex. svenska särkrav på lägre bullernivå och på skyddsutrustning som kraftuttag och traktorhytt. Dessa regler avviker från motsvarande i EG. Typgodkännande för jordbrukssprutor och hög- sta gräns för avgasutsläpp från traktorer är krav som väntas införas i Sverige inom de närmaste åren och som ännu inte finns i övriga Eu- ropa. Särskilt med hänsyn till Sveriges stora importberoende är det av största vikt att föreskrifter, typgodkännande och kontrollmetoder för jordbruksmaskiner samordnas internationellt, så att handeln underlät- tas. Det skulle sannolikt få en prisdämpande verkan på den svenska marknaden.

På marknaden för jordbruksmaskiner förekommer att tillverkare samarbetar med varandra, t.ex. bedriver gemensamma produktutveck- lingsprojekt. Avsikten är vanligen att reducera de höga investerings- kostnaderna, vilka inte alltid kan bäras av det enskilda företaget. Från konkurrenssynpunkt är det emellertid av vikt att samarbete mellan fö- retag inte samtidigt leder till en marknadsdelning. Effekten kan bli att företag bedriver sin verksamhet utan konkurrens på sin geografiska marknad.

Den förestående omläggningen av den svenska jordbrukspolitiken medför troligen att antalet jordbrukare och jordbruksenheter minskar. En följd av en sådan utveckling torde bli en minskad efterfrågan på jordbruksmaskiner. Enligt branschens bedömning råder i dag en över- etablering av företag på marknaden och ett alltför stort utbud av jord- bruksmaskiner i förhållande till efterfrågan. Utvecklingen på markna- den för jordbruksmaskiner kan därför leda till Strukturförändringar i både leverantörs- och återförsäljarled och en ytterligare ökad koncen- tration. Konkurrensen kan emellertid skärpas under ett övergångs- skede, då företagen försöker att behålla sina positioner på en vikande marknad.

1986—års livsmedelsutredning (LMU, SOU 1987:44, Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet) studerade bl.a. orsakerna till den höga prisut- vecklingstakten för livsmedel under 1980-talet. Utredningen fann inget som tydde på att någon anmärkningsvärd lönsamhetsförbättring skett inom jordbruk, livsmedelsindustri eller parti- och detaljhandel med livsmedel under den då aktuella senaste tioårsperioden. Inget enskilt led kunde heller enligt utredningen lastas för prisutvecklingen. Utveck- lingen förklarades i stället av ett antal samverkande faktorer, "ett sys— temfel". Ett genomgående problem var enligt utredningen det låga mot- ståndet mot bakifrån kommande prishöjningar. Kostnadsökningar kan alltför lätt vältras över till nästa led i kedjan, och slutligen till konsu- menterna.

Den låga kostnadskänslighet som LMU pekade på är en följd av en ofullständig konkurrens på livsmedelsområdet. De viktigaste konkur- rensbegränsande företeelserna är dels jordbruksprisregleringens inver- kan på importkonkurrens och marknadsmekanismer, dels koncentra- tionen i industri- och handelsleden.

Jordbruksprisregleringen

Jordbruksprisregleringen skyddar genom ett gränsskydd i form av inför- selavgifter stora delar av den svenska livsmedelsmarknaden från im- portkonkurrens. Detta påverkar i betydande grad konkurrensen och prisnivån/prisutvecklingen för såväl jordbruksprisreglerade råvaror som förädlade livsmedelsprodukter. Gränsskyddets effekter är dock i all- mänhet störst för lågförädlade produkter. Fri prisbildning och fri kon- kurrens har till stor del ersatts med administrativ styrning av priserna. Marknadsreglerande åtgärder, som t.ex. exportbidrag och det interna utjämningssystemet på mejeriområdet, medför att producenterna av- skärmas från marknadens signaler. En effekt av detta blir på stora delar av det jordbruksprisreglerade området en strävan från producenternas sida att finna avsättning för det som produceras, inte att producera det som efterfrågas.

För en närmare beskrivning av regleringens effekter på olika områ- den hänvisas till marknadsbeskrivningarna avseende mejeriprodukter, matfett, köttvaror samt bröd och spannmålsprodukter.

Riksdagen beslutade i juni 1990 att jordbruksprisregleringen delvis skall awecklas. Förhandlingssystemet avskaffas och den interna mark- nadsregleringen awecklas med start den 1 juli 1991. Detta innebär bl.a. att exportbidragen avskaffas liksom utjämningssystemet på mejeriom-

rådet. För gränsskyddet föreslås dock inga förändringar. Skyddet skall hållas på nuvarande nivå i awaktan på utvecklingen av de internatio- nella förhållandena, dvs. resultaten av de pågående GATT-överlägg- ningarna. Syftet med de beslutade åtgärderna är att livsmedelsprodu- centerna skall bli mer lyhörda för marknadens signaler, men den sven- ska marknaden kommer även fortsättningsvis att vara avskärmad från importkonkurrens så länge gränsskyddet består.

Även andra faktorer bidrar till att begränsa importkonkurrensen. Det relativt glesbefolkade Sverige är en förhållandevis liten marknad i utkanten av Europa. Vidare finns speciella bestämmelser om ingredien- ser, innehållsdeklaration, returförpackningar m.m. Dessa förhållanden kan bidra till att presumtiva exportörer avhåller sig från att söka sig till den svenska marknaden. Många livsmedel är för övrigt färskvaror, vil- ket minskar förutsättningarna för en långväga distribution och därmed för importkonkurrens.

På fiskområdet innebär fiskprisregleringen att svenska fiskråvaror genom kvantitativa importrestriktioner skyddas från importkonkurrens. Den svenska fiskberedningsindustrin är därmed i första hand hänvisad till svensk råvara. Import av råvara får endast ske när det inte finns svensk råvara i tillräcklig omfattning, men import av förädlade fiskpro- dukter ske tämligen obehindrat. Svenska företag möter däremot på vissa marknader exporthinder för förädlade produkter, för fiskkonser- ver finns t.ex. tullar vid export till EG. Detta innebär en konkur- rensnackdel för den svenska fiskberedningsindustrin. Den svenska fisk- prisregleringen är för närvarande under översyn.

Livsmedelsindustrin

Den svenska livsmedelsindustrin kännetecknas av koncentration, dels ägarkoncentration inom livsmedelsindustrin som helhet, dels enskilda företag med stark ställning på olika delmarknader. Lantbrukskooperationen är den största ägargruppen och svarar för närmare 45 % av det totala saluvärdet inom livsmedelsindustrin. Koo- perationen är verksam inom förädling av svenska jordbruksråvaror, dvs. områden där jordbruksprisregleringen medför att importen av råvaror och importkonkurrensen för färdigförädlade livsmedel är liten. Koope- rationen har monopolställning på mejeriområdet och är marknadsle- dande även inom köttvaru-, kvarn- och bageriområdena. Verksamheten är på viktiga områden (mejeri, slakt, spannmål) uppbyggd av regionala kooperativa föreningar som inte konkurrerar inbördes. Till denna brist på konkurrens bidrar föreningarnas mottagningsplikt, leveransplikt (inom mejeri och slakt) och områdesindelning - viktiga inslag i den lantbrukskooperativa affärsverksamheten. Ett borttagande av leve- ransplikten och områdesindelningen skulle medföra förutsättningar för en förbättrad konkurrens genom att föreningarna skulle få ett ökat inci- tament till effektivisering och inbördes konkurrens. Samtidigt skulle

möjligheterna förbättras för privata företag att konkurrera om råvaror från jordbruket.

Den kommande avregleringen kan innebära att mottagnings- och le- veransplikterna kommer att ha spelat ut sin roll. Utan den interna marknadsregleringens medel för att omhänderta överskottsproduktion kan föreningarna fortsättningsvis troligen inte åta sig att ta emot med- lemmarnas produktion i obegränsad omfattning. Om föreningarna därmed avskaffar mottagningsplikten kan knappast medlemmarna bin- das av leveransplikt; de måste ha möjlighet att sälja hela eller delar av sin produktion till annan köpare om den egna föreningen inte är intres- serad.

Områdesindelningen behandlas i konkurrenskommitténs delbetän- kande på 1ivsmedelsområdet (SOU 1990:25), där ett förbud mot mark- nadsdelning på jordbrukets område föreslås. Sådan lagstiftning kan vis- serligen förhindra att en köpare vägras köpa från valfri säljare, men in- nebär inte att föreningarna tvingas att aktivt konkurrera på varandras regionala marknader.

Förutom lantbrukskooperationen finns även ett par andra ägargrup- per med stort inflytande inom den svenska livsmedelsindustrin. Livs- medelsgruppen inom det nya Procordia, med staten och Volvo som hu- vudägare, och konsumentkooperationen är båda verksamma inom stora delar av industrin. Företag inom de båda grupperna är ledande inom olika delmarknader på livsmedelsområdet.

På många livsmedelsmarknader är det vanligt att ett företag är mark- nadsledande eller att ett fåtal företag dominerar. Starka varumärken och prisledarskap förekommer på många delmarknader. Strukturen i partihandelsledet med få och stora köpare har bidragit till koncentra- tionen i leverantörsledet. Även den svenska marknadens litenhet har bidragit till koncentrationen; det finns helt enkelt inte plats för ett fler- tal stora företag inom resp. delmarknad. De svenska företagen är dock inte särskilt stora vid en internationell jämförelse.

Det finns för närvarande en tendens till ytterligare koncentration inom den svenska livsmedelsindustrin. Som exempel kan nämnas att lantbrukskooperationen genom sammanslagning av producentför- eningar gärna ser att positionerna ytterligare förstärks på områden där man redan är dominerande, t.ex. inom mejeri- och slaktverksamhet. Utvecklingen går också mot utökat samägande och andra former av samarbete mellan livsmedelsföretag, både inom svensk livsmedelsindu— stri och mellan svensk och övrig europeisk - framför allt nordisk - livs— medelsindustri. Dessa utvecklingstendenser beror troligen på flera sam- verkande faktorer. Många företag anser att det är viktigt att anpassa och förbättra sina förutsättningar inför den kommande inhemska avre— gleringen på jordbruksområdet, en alltmer avreglerad internationell livsmedelsmarknad samt förverkligandet av EG:s inre marknad med början år 1993. De förändringar som på senare tid skett i Östeuropa torde också ställa nya krav på de svenska företagen och deras struktur.

Företagen försöker därför på olika sätt att skapa bättre förutsättningar för att kunna vara konkurrenskraftiga på den nya Europamarknaden. En dominerande ställning på hemmamarknaden, som medger en hög vinstnivå, anses av vissa företag som nödvändigt för att skapa utrymme för bl.a. ofta mycket kostsamma mediesatsningar på utlandsmarknader. Samtidigt eftersträvas en företagsstruktur som är så attraktiv som möj- ligt för t.ex. större europeiska livsmedelskoncerner som söker en part- ner för eventuellt produktions- och/eller distributionssamarbete vid en satsning på de nordiska marknaderna.

Många svenska företag anser att en etablering i Danmark, eller i nå- got annat EG-land, är en viktig förutsättning för att få tillgång till alla de fördelar som EG:s inre marknad kommer att kunna erbjuda. Detta trots att Sverige eftersträvar ett samarbetsavtal mellan EG och EFTA, med bl.a. fri tillgång till varandras varumarknader. Förhandlingsläget i den frågan är för närvarande något oklart. Vidare anser många större marknadsdominerande livsmedelsföretag att de efterhand har "vuxit ur" sitt eget land och försöker därför göra hela Norden till en ny utvidgad hemmamarknad.

Dagligvaruhandeln

Liksom livsmedelsindustrin kännetecknas dagligvaruhandeln, dvs. parti- och detaljhandeln med livsmedel och andra dagligvaror, av en bety- dande koncentration. I partiledet dominerar tre företag - Ica, KF och Dagab - med en samlad marknadsandel på ca 75 %. Genom det mer eller mindre starkt formaliserade samarbetet mellan dessa grossister och butiker/butikskedjor kan man med en viss förenkling tala om tre "block", som har en motsvarande dominerande ställning i detaljistledet. Denna starka koncentration i handelsleden har naturligtvis haft stor be- tydelse för utvecklingen inom livsmedelsindustrin, och kan antas ha va- rit en bidragande orsak till koncentrationen till färre och större företag även i detta led. Inte minst har den dominerande roll som extrapriserna fått som konkurrensmedel i dagligvaruhandeln gynnat större leveran- törsföretag jämfört med mindre. Extrapriskampanjerna innebär att många butiker samtidigt säljer stora volymer av ett antal varor, vilket kan ställa stora krav på producentens leveranskapacitet. Vidare är kostnaden för att delta i kampanjerna, de s.k. SA/VA-bidragen till handeln, av sådan storlek att mindre leverantörer har begränsade möj- ligheter att delta.

Samverkansformerna inom blocken varierar, men som ett gemen- samt drag kan man peka på starka horisontella och vertikala bind- ningar, som kraftigt inskränker butikernas rörelsefrihet i vissa viktiga avseenden. Det gäller bl.a. valet av inköpskanaler, där det i praktiken inte är möjligt att byta från en av de stora grossisterna till en annan. Dessa konkurrerar därför inte direkt med varandra om leveranserna till

butikerna. I stället förekommer det i viss utsträckning att framför allt större butiker gör direktinköp från leverantörerna.

Vidare omfattas stora delar av butikerna av hembudsregler m.m., som hindrar dem från att fritt lämna gruppen. Detta förhållande, i kombination med en ofta restriktiv tillståndsgivning från kommunernas sida till nyetableringar, gör det svårt för nya företag att komma in på marknaden.

Prissättningen i dagligvarubutikerna baseras i stor utsträckning på av resp. kedja rekommenderade cirkapriser, vilket lett till en betydande samstämmighet i de ordinarie priserna mellan butiker i samma kedja lokalt eller regionalt. Eftersom stora delar av extrapriserna också är gemensamma innebär detta en begränsning av priskonkurrensen mellan butiker inom samma kedja. På senare tid har det dock börjat utvecklas system för mera individuellt anpassad prissättning.

Liksom fallet är inom livsmedelsindustrin finns det också inom handeln en utveckling mot större internationalisering. För dagligvaru— handelns del har den tills vidare formen av samarbetsavtal med utländ- ska handelsföretag, bl.a. avseende gemensamma inköp. Detta samar- bete kan komma att innebära en ökad konkurrens för de inhemska till- verkarna.

Produktionsfaktorer i jordbruket

Koncentrationen är hög i både leverantörs- och handelsled för många av jordbrukets insatsvaror och andra produktionsfaktorer. Detta gäller t.ex. viktiga varuområden som handelsgödsel och fodermedel.

Tidigare har jordbruket efter överläggningar inom ramen för jord- bruksprisregleringen fått kompensation för ökade produktionskostna- der genom höjda priser på jordbruksprodukter. Även om den enskilde jordbrukaren är priskänslig, kan systemet med mer eller mindre auto- matisk kompensation för kostnadsökningar ha medfört att jordbrukarna varit mindre känsliga för prisökningar än de annars skulle ha varit. Även det faktum att jordbrukarna själva, genom Svenska lantmännens riksförbund och de lantbrukskooperativa lantmännenföreningarna, på vissa områden är stora ägare i leverantörs- och/eller handelsled kan ha medfört en minskad priskänslighet. Lantmännenföreningarna är för öv- rigt regionala och liksom de kooperativa producentföreningarna inom livsmedelsindustrin konkurrerar de inte på varandras geografiska om- råden. För jordbruksmaskiner tillämpar även privata företag i handels- ledet marknadsdelning. Detta sker genom exklusivavtal mellan leveran- törer och återförsäljare.

Genom den kommande omläggningen av jordbrukspolitiken, då det hittillsvarande systemet för kostnadskompensation upphör, kommer jordbrukets priskänslighet att öka. Avregleringen kan dock komma att bidra till en ökad koncentration då marknaden för insatsvaror och and- ra produktionsmedel för jordbruket kommer att minska. Resultatet kan

bli färre leverantörer, bl.a. kan utländska leverantörers intresse för den svenska marknaden komma att påverkas. Under en övergångsperiod då företagen strävar efter att bibehålla sina positioner på en krympande marknad kan emellertid konkurrensen förväntas öka.

II

BYGGSEKTORN

Byggproduktionen har stor betydelse för samhällsekonomin. Byggnads- investeringarna svarar för drygt hälften av samhällets totala bruttoinve- steringar. Av byggnadsinvesteringarna svarade år 1989 bostadsinve- steringarna för drygt 44 %.

Såväl bostads— som övriga byggnadsinvesteringar uppvisar ett klart konjunkturmönster. Vid högkonjunktur råder det brist på såväl byggma- terial som utbildad arbetskraft vilket medför snabba pris- och lönesteg- ringar. Vid lågkonjunktur förbyts situationen; byggnads- och byggmate- rialindustrin får lönsamhetsproblem och arbetslösheten bland bygg- nadsarbetare blir ett problem. Statsmakterna har genom åren vidtagit olika åtgärder för att lindra effekterna av dessa konjunktursvängningar. Under 1980-talet användes t.ex. ROT-programmet och investeringsav- gifter i stabiliserande syfte.

Under senare delen av 1980-talet ökade det totala byggandet i om- fattning med en ökning av såväl bostadsbyggandet som samhällets och näringslivets investeringar i byggnader och anläggningar. Detta har medfört en kraftig överhettning på byggmarknaden och därav följande kostnadsökningar i olika led.

Regleringar

Ett utmärkande drag för bygg- och bostadssektorn är att den under årens lopp varit föremål för en mängd reglerande åtgärder från stats- makternas sida. Det är framför allt bostadsproduktionen och boendet som har stora inslag av regleringar och statliga subventioner.

Systemet har växt fram för att uppfylla olika bostadspolitiska mål. Det bostadspolitiska huvudmålet har sedan länge inneburit att alla, till en rimlig kostnad, skall ha tillgång till en bra bostad i en bra bostads- miljö. Det främsta medlet för att uppnå detta mål har varit generella subventioner i syfte att stimulera en stigande bostadsstandard i hela be- ståndet. Bostadssubventionerna har under senare år debatterats flitigt dels på grund av att de som en följd av ett ökat bostadsbyggande utgör en stor belastning på statsutgifterna, dels därför att den skattereform som är under genomförande till en betydande del finansieras genom minskade bostadssubventioner.

Hyressättningen regleras genom den norm för hyressättningen, bruksvärdesystemet, som funnits sedan slutet av 1960-talet. Bruksvär- desystemet innebär att hyran för en lägenhet inte får överstiga hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga. I praktiken innebär systemet att den hyresstruktur som gäller i de allmännyttiga bostadsföretagen är normerande även för övriga ägarkategorier.

Vidare har ett omfattande regelkomplex växt fram med statlig norm- givning för utförandet av bostäder vid ny- och ombyggnad. Dessutom skall byggmaterial vara typgodkända för att utan särskild prövning kunna ingå i byggnadsverk.

Inom ramen för branschbeskrivningarna förs ingen samlad diskus- sion kring regleringarnas och subventionernas effekt på konkurrenssi- tuationen inom byggsektorn. Den intresserade läsaren hänvisas i stället till SPK-utredningen "Konkurrensförhållanden inom bygg- och bosek- torn" (SPK B 199011) där effekterna av regleringar diskuteras utförli— gare.

I augusti 1990 presenterades konkurrenskommitténs delbetänkande "Konkurrensen inom bygg/bosektorn" (SOU 1990:62). Enligt direktiven till kommittén skall den, som en första fas i sitt utredningsarbete, lägga fram förslag som på relativt kort sikt kan genomföras för att förbättra marknadens funktionssätt inom bygg- och boendesektorn.

I delbetänkandet identifieras och diskuteras olika problemområden inom sektorn. Kommittén presenterar en rad överväganden och förslag som i delbetänkandet sammanfattas under rubrikerna Samarbetet mel- lan företag, Finansieringssystemet, Byggnomter och handelshinder samt Bmlcrvärdesystemet. Några av kommitténs överväganden och förslag re- fereras kort nedan, men för en mer utförlig diskussion hänvisas till be- tänkandet.

Beträffande samarbete mellan företag anser kommittén bl.a. att samarbete i konsortier mellan de största entreprenadföretagen normalt inte bör förekomma samt att ett förbud mot horisontellt prissamarbete bör övervägas.

Kommittén anser också att länsbostadsnämndens kostnadskontroll skall slopas, att produktionskostnadsbelåning skall införas för konkurrensupphandlade projekt och s.k. parallellprojekt samt att användningen av markanvisningstävlingar bör öka.

Beträffande byggnormerna vill kommittén ytterligare begränsa de- taljregleringarna och skapa goda förutsättningar för experimentbyg- gande. Kommittén vill också förenkla typgodkännandcförfarandet och föreslår att statens provningsanstalt skall få utfärda vissa typgodkän- nanden. Ett effektivt sätt öka konkurrensen på den svenska bygg- marknaden är enligt kommittén att avskaffa formella och informella importhinder. Exempelvis bör antidumpningsåtgärder utnyttjas med stor restriktivitet och svenska byggregler harmoniseras med EG:s.

Slutligen anser kommittén att hyressättningssystemet bör reformeras och den avser att i slutbetänkandet diskutera olika vägar för att öka graden av marknadsanpassning på bostadmarknaden.

Byggmaterial och byggtjänster

De totala kostnaderna för ett byggprojekt kan delas in i olika kostnads- slag. I tabell 1 visas de vägningstal som fr.o.m. år 1985 används när de olika produktionsfaktorerna i faktorprisindex vägs samman till ett total- index. Byggmaterial utgör en dryg tredjedel av byggkostnaderna. Ar-

betslöner och tjänstemannalöner (som ingår i kostnadsslaget omkost- nader) utgör tillsammans omkring en tredjedel. Resterande kostnader fördelas mellan maskin-, transport- och byggherrekostnader samt all- männa kostnadsslag. Byggherrekostnaden består till största delen av räntor och kreditivavgifter. Projekteringskostnadens vägningstal är ca 5 %.

Tabell 1 Olika produktionstaktorers vägningstal i faktorprisindex. Kostnadsslag Flerbostadshus Småhus % % Byggmaterial 34,1 34,6 Arbetslön exkl. Iöneglidning 23,8 26,3 Maskiner 4,2 3,9 Transporter, drivmedel, elkraft 6,6 7,4 Omkostnader 13,8 13,3 ___—___.____— S:a entreprenörens kostnader 82,5 85,5 Byggherrens kostnader 17,5 14,5 Total byggkostnad 100,0 100,0

Källa: SCB, faktorprisindex.

För att illustrera hur olika kostnadsposter utvecklats under 1980-talet visas i figur 1 hur faktorprisindex utvecklats i förhållande till produ- centprisindex. Det bör noteras att valet av basår har betydelse för hur förändringarna ter sig. Jämfört med basåret 1980 har dock delindexarna uppvisat olika utveckling. Totala faktorprisindex har under perioden som helhet ökat mer än producentprisindex för industrivaror. Byggma- terial har under nästan hela perioden ökat mer än producentprisindex. Löner har under andra hälften av 1980-talet ökat kraftigt relativt pro- ducentprisindex. Övriga kostnader, bl.a. maskiner, transporter, omkost- nader och byggherrekostnader, har tillsammans under perioden ökat något mer än producentprisindex.

Figur 1 Faktorprlsindex Inkl. Iöneglidning detiaterat med producentprisindex tör industrivaror åren 1980 - 1989.

Index , 15 _ Material /,_-j.'-71_ön ”0 * x"; ' Totalt

851 f 1 + 1 1 H 1 o .

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989

Källa: SCB och egna beräkningar.

Delposten byggmaterial i faktorprisindex kan i sin tur delas upp i olika byggvarugrupper. Som framgår av tabell 2 är skillnaderna mellan fler- bostadshus och småhus relativt stor för vissa varugrupper. Betong-, järn- och stålvaror används i större utsträckning i flerbostads- än i småhus medan det omvända gäller för t.ex. trävaror och snickerier. Efter mil- jonprogrammets satsning på flerbostadshus övergick produktionen un- der andra hälften av 1970-talet alltmer till småhus. Sedan mitten av 1980-talet byggs dock återigen fler lägenheter i flerbostads— än i små- hus. Tabell 2 Olika byggvarugruppers viktandel I procent av allt byggmaterial vid beräkning av faktorprisindex. Varugrupp Flerbostadshus Småhus Vikt i % Vikt i % Betongvaror 22,9 10,1 Trävaror 8,2 1 7,9 Snickerier 12,6 17,6 Järn- och stålvaror 14,7 9,5 'Vita' varor 4,4 6,4 Golvbeläggningsmaterlal 3,2 2,6 Målningsmaterial 1,5 2,3 Isoleringsvaror 2,6 7,2 Beklädnadsskivor 2,6 6,9 WS-material + ventilation 16,1 13,3 EI-materiel + hiss 8,8 4,8 Övrigt material 2,6 1,2 Summa 99,9 99,9 Källa: SCB.

I figur 2 visas olika byggvarugruppers prisutveckling under 1980-talet enligt faktorprisindex för flerbostadshus. Som jämförelse kan nämnas att producentprisindex för industrivaror ökat med i genomsnitt ca 7,6 % per år och konsumentprisindex med i genomsnitt ca 7,7 % per år under 1980-talet. Flertalet byggvarugrupper har alltså enligt faktorprisindex uppvisat större prisökningar än både producent- och konsumentpriser.

Figur 2 Prisutveckling för olika byggvaror enligt faktorprisindex för flerbostadshus, ångenomsnltt 1980 - 1989, procent.

Betongvaror lIIIIIIIIIlIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIllIIIIIIIllIIIIIIIIIIIIIIIIIII Trävaror llIIlIIIIllIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIllIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIIIIIIII Snickerier llIII|IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIIIlIllIIIIIIIIlIIIIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

Järn- och stålvaror lIIIIIIIIIIIIIIlllIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlllllIIIIIIIl "Vita" varor l||II|IlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII Golvmaterial lIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIlIIIIIIIIIIII Målningsmtri lIIIIIIIllIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIl WS-material ||IIIII||1|IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII||||||IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII|||III|||IIIiIlIIIIIlIIIIIIlIIIIIlIIlIIIII

O 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Källa: SCB.

I det följande beskrivs marknaderna för några utvalda byggtjänster och byggmaterial. Avdelningen avslutas med en sammanfattande bedöm- ning av de beskrivna delmarknaderna. I sammanfattningen diskuteras några av de viktigaste dragen hos delmarknaderna med avseende på konkurrenssituationen.

De uppgifter som används som underlag för branschbeskrivningarna kommer dels från SPK:s löpande marknadsbevakning av vissa delbran- scher inom byggsektorn, dels från en mindre enkät som, kompletterad med telefonintervjuer, användes som underlag till de branschbeskriv- ningar som ingick i SPK-utredningen "Konkurrensförhållanden inom bygg- och bosektorn". Uppgifterna är till en del insamlade under hösten 1989 och avser förhållandena åren 1986 - 1988. I möjligaste mån har de dock uppdaterats till att även omfatta år 1989.

1.1. Tjänsten och marknaden

1.1.1 Tjänsten Med byggentreprenör avses företag som på uppdrag av en beställare, som regel en byggherre, utför byggnads- och anläggningsarbete. För vissa arbeten, t.ex. markarbeten, VVS- och elinstallationer samt måleri anlitas som regel underentreprenörer. Många byggentreprenörer bedri- ver också husbyggnad i egen regi för fastigheter som antingen skall an- vändas i den egna rörelsen, införlivas med den fastighetsförvaltande verksamheten eller säljas efter färdigställandet.

1.1.2 Marknaden Att bestämma den totala svenska byggmarknaden i ett enda tal försvå- ras av att den består av ett stort antal olika marknader med varierande produktionsförutsättningar. Brukligt är dock att summera de totala bygginvesteringarna inkl. reparationer och underhåll av byggnader. Med denna beräkning uppgick den svenska totalmarknaden 1989 till 187,1 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 15 % av den svenska brutto- nationalprodukten (BNP).

Tabell 1.1 Den svenska byggmarknaden 1989.

Sektor Bygg- Andel av investeringar byggandet milj.kr. %

Nyproduktion bostäder 41 300 22,1

- industri 10 000 5,3 - övrigt husbyggande 41 100 22,0 anläggningar 22 600 12 1

Summa nyproduktion 115 0003 61,6

Ombyggnad av bostäder 20 700 11,1

Underhåll bostäder 20 800 11,1

- övrigt husbyggande 17 400 9,3 - anläggningar 13 200 1,1 Summa underhåll 51 400 27,5 Totalt 187 100 100

51 exkl. mäklararvoden. Källa: Byggentreprenörerna, maj 1990.

Totalmarknaden kan också delas upp efter aktörerna på byggmarkna- den, vilket syftar till att bestämma storleken på byggentreprenörernas marknad, den s.k. tillgängliga marknaden. Den grova bild som ges av produktionsstrukturen i figur 1.1 anger samtliga producenter och visar att de privata entreprenadföretagen svarar för drygt hälften av byggan- det, motsvarande ca 95 miljarder kronor. Övriga byggarbeten utföres i egen regi av t.ex. kommunala bostadsbolag, gatukontor, vägverket och andra offentliga myndigheter eller direkt av traditionella underentre- prenörer och hantverkare. De senare utför främst ombyggnads- och un- derhållsarbeten. Därtill kommer diverse andra bygginvesteringar, ex- empelvis byggherrekostnader inkl. konsultarbeten.

Det finns näraliggande marknader som kan ses naturliga för entre- prenadföretagen men där den offentliga egenregiproduktionen domine- rar. Sett i förhållande till byggmarknaden totalt är den offentliga egen- regiproduktionen inte så stor (ca 15 %), men vid anläggningsbyggandet svarar den för omkring 65 %.

Figur 1.1 Den svenska byggmarknaden, fördelad efter aktörerna”.

a exkl. 'gör det själv-arbeten". Källa: SIAB AB:s årsredovisning 1988.

Totalt ca 80 % av byggandet på den tillgängliga marknaden bestod i uppförande av hus i någon form, varav drygt hälften var bostäder. Res- terande ca 20% var anläggningsbyggande, exempelvis gator, vägar, broar, kraftverk och distributionsanläggningar.

Byggmarknaden har under 1980-talets senare del kännetecknats av hög aktivitet och stigande lönsamhet. Byggverksamheten i Sverige har på senare år varit koncentrerad till befolkningstäta områden. Av allt byggande i Sverige 1988 utfördes ca 25 % i Storstockholm. Göteborg svarade för 13 % och Malmö för 8 %. Detta har medfört en överhett- ning på arbetsmarknaden, framför allt i Stockholm och Göteborg där bristen på arbetskraft varit stor, vilket förorsakat en kraftig Iöneglidning.

1 .2 Konkurrensförhållanden

1.2.1 Den svenska marknaden Den svenska entreprenadmarknaden karaktäriseras av ett fåtal stora byggföretag och ett stort antal småföretag. Byggbranschen är en mycket fragmenterad bransch där det finns drygt 4 000 företag, varav ca 3 000 är småföretag med färre än tio anställda. Det totala antalet anställda i byggentreprenadverksamheten uppgick år 1988 till ca 115 000. De flesta av de stora byggföretagen är koncerner med moderbolag och ett eller flera dotterbolag. I den fortsatta beskrivningen av byggfö- retagen kommer dessa koncerner att räknas som ett företag, också i de fall där dotterbolagen är relativt självständiga och stora bolag. Anled- ningen är att utgångspunkten för beskrivningen tas i marknadens funk— tion, och då är konkurrenssituationen ett viktigt inslag. Hur självstän- digt ett dotterbolag än må vara anser SPK att man knappast kan tala om en ren konkurrens mellan olika bolag i samma koncern.

Tabell 1.2 De tolv största byggentreprenörerna i Sverige 1989.

Koncern Omsättninga Totalt Byggverksamhet i Sverige milj.kr. antal Uppskattad ungefärlig

anställda marknadsandel 1987 (avrundat) milj.kr. %

Skanska so zeob 29 500 23 NCC 20 170 19 300 17 BPA 11 899 16 000 8 SIABc 6 184 5 500 5 Diös 4 879 3 900 3 Andersons 2 837 2 600 2 PEAB-gruppen 2 621 2 300 2 Conata-gruppen (NPL) 2 394 2 700 2 Avena (Kullenbergs) 2 050 1 400 2 Lundbergs 1 927 1 100 2 Hallström & Nisses 1 819 1 600 2 Platzer Bygg 1 505 800 2

M

De tolv största 88 565 86 700 ca 65 500 69

___—

Privat entreprenad i Sverige totalt ca 95 000d 100

M

Totalt byggverksamhet 187 100

___—___—

a 1989 års fakturering i entreprenadverksamheten iSverige och i utlandet. Omsättningen beräknas som årets totala fakturerlng inkl. försäljning av omsattningsfastigheter samt externa hyresmta'kter. b Inkl. JM vars omsättning år 1989 uppgick till 4 181 milj.kr. c SIAB förvärvade i mars 1990 entreprenadförelsen i Diös. Här särredovisas företagen. : Totalmarknaden för entreprenadföretagens byggverksamhet i Sverige uppskattas till ca 95 miljarder ronor. Källa: SPK.

Den svaga lönsamheten i byggverksamheten under det senaste decen- niet har framtvingat en strukturomvandling i byggbranschen som i kort- het kan beskrivas i de tre centrala begreppen stordrift, förmögenhets- tillväxt och diversifiering. Antalet byggföretag totalt har minskat, och framför allt är det antalet medelstora företag som har reducerats.

Företagens strategi för att behålla konkurrenskraften på bygg- marknaden har under senare tid varit att inte enbart växa på höjden utan också att bredda sin verksamhet. Förvärven har därför inriktats både på andra byggföretag samt bygghantverks- och byggserviceföretag. Den renodlade byggspecialisten har förändrats till en "diversehandlare". Genom breddning av verksamheten har företagen gjort sig mindre sår- bara för förändringar av efterfrågan och av politiska beslut.

Ett antal större företag har försökt skapa rikstäckande organisatio- ner för både husbyggnad och anläggningsverksamhet. Strategin har in- neburit att företagen strävat efter tillväxt och skalfördelar genom för- värv och fusioner. Skanska AB har exempelvis förvärvat ca 30 bolag inom entreprenadbranschen med sammanlagt ca 6 000 anställda sedan 1970. Utöver detta förvärvade Skanska aktiemajoriteten i JM Byggnads och Fastighets AB år 1987. Ytterligare exempel är ABV AB som bilda- des av Armerad Betong AB och Vägförbättringar AB är 1977, Johnson Construction Company AB (J CC) som skapades genom fusion av Sven- ska Väg AB och Nya Asfalt AB år 1982 samt Nordic Construction Company AB (NCC) som bildades genom samordningen av JCC och ABV årsskiftet 1988-1989. Det senaste exemplet är SIAB AB:s förvärv av Anders Diös AB:s entreprenadrörelse, Diös Bygg AB, i mars 1990.

Endast de fyra största företagen Skanska, NCC, BPA och SIAB/Diös - är rikstäckande. Tillsammans har dessa företag en mark- nadsandel på nära 60 % av riksmarknaden för byggentreprenader. Konkurrensen på byggmarknaden utspelas dock på ett antal lokala och regionala marknader. Den största andelen utbjudna byggprojekt är av sådan storlek och komplexitet att de kan genomföras av såväl lokala som regionala och rikstäckande byggföretag.

Vid en jämförelse mellan de två största företagen framträder många likheter och intressanta drag. De har skapat sin storlek främst genom en stark lokal förankring på de flesta orter i Sverige. I 22 av 24 län i Sverige är Skanska eller NCC det största byggföretaget. De finns inom alla produktområden och kan samtidigt erbjuda storföretagens stor- driftsfördelar och fördelarna som ligger i lokalbyggarens platskunnande och nära marknadskontakter.

Intressant är också en påtaglig strävan från dessa båda företags sida till vertikal integration in på angränsande områden, exempelvis under- entreprenader och byggmaterial. Utöver detta är företagen stora fastig- hetsägare och finansförvaltare. Skanska är Sveriges näst största fastig- hetsägare, och även NCC, liksom övriga större byggbolag, har ett bety- dande fastighetsbestånd. Det är då att märka att praktiskt taget hela

detta fastighetsbestånd tillkommit genom utveckling och förädling av egna byggprojekt, som sedan behållits.

Fastighetsförvaltning passar dessutom utmärkt för byggföretagen som stabilisator vid variationer i byggefterfrågan. Förvaltning av hus ligger relativt nära byggföretagens traditionella verksamhet, både tek- niskt och "kulturellt".

Ett antal medelstora företag har koncentrerat sin verksamhet. Ex- empel på detta är SIAB, Diös och JM som dragit sig bort från ett antal geografiska områden och numera satsar på vissa regioner med sin hus- byggnadskompetens.

Ett antal företag har i allt väsentligt avvecklat entreprenadverksam- heten och ägnar sig enbart åt fastighetsförvaltning. Ett exempel på detta är Fabege.

En annan typ av företag som hamnat i fokus på senare tid är de s.k. byggledarföretagen som sköter upphandling åt kunder utan att ha egen entreprenadrörelse. Exempel på sådana bolag är Åke Larson Byggare AB och Arcona. De svarar dock endast för en liten del (2-3 %) av det totala byggandet.

Sammanfattningsvis har antalet bolag som kan åta sig mer avance- rade husbyggnadsprojekt och anläggningsarbeten minskat, medan spe- cialister på husbyggnad koncentrerat verksamheten geografiskt.

En intresseväckande faktor när det gäller de svenska byggentrepre- nörerna är att så gott som samtliga av de stora företagen numera är börsintroducerade. Detta innebär att de i dag har tillgång till kapital för utvecklingsinsatser och strukturgrepp på ett helt annat sätt än förut. De tidigare ägarna, ofta privatpersoner och grundarna, tvingades inta en betydligt passivare roll i sådana frågor. Samtidigt ställer börstillhörighe- ten en rad nya krav på företagsledningarna vad gäller resultat, strate— giskt handlande och öppenhet.

En motsvarande strukturomvandling som den i Sverige har också skett i Norge och Finland. De största företagen efter fusioner är Aker- gruppen och Selmer-Sande i Norge samt YIT i Finland, vilka också in- ternationellt sett är betydande företag. Någon liknande storleksstruktu- rering har dock inte skett i Danmark. Den största danske byggentrepre- nören, Rasmussen & Schiötz, kommer först på tolfte plats i den nor— diska storleksligan.

Skanska och NCC har under senare år förvärvat stora aktieposter i de största byggföretagen i Norge och Danmark. Exempel på detta är Skanskas förvärv i oktober 1988 av 33 % i norska Selmer-Sande och NCC:s förvärv i juni 1989 av 33 % i norska Nielsen-Nielsen Entrepre- nör A/S och av 30 % i det danska byggbolaget Rasmussen & Schiötz. NCC förvärvade i februari 1990 även 33 % av den norska byggruppen Eeg-Henriksen. Förvärven kan ses som tecken på företagens ökade in- tresse av att verka på hela den nordiska marknaden.

1 .2.2 Samarbete och konsortiebildningar Det är vanligt förekommande att byggentreprenörer samarbetar i kon- sortier vid större byggprojekt för att kunna lämna konkurrenskraftiga anbud. Även större byggbolag kan på en lokal marknad sakna erforder- liga resurser till ett visst projekt vilket löses via samarbete i konsortier. Konsortiebildning förekommer dock också vid en del mindre projekt. Ibland låter anbudsinfordraren förstå att konsortiebildning med exem- pelvis visst lokalt företag är önskvärd.

Enligt anbudskartellförbudet i 14 & konkurrenslagen (KL) är det för- bjudet för näringsidkare att bl.a. samarbeta på vissa angivna sätt i fråga om anbudsupphandlingar. Det finns dock undantag från detta förbud, t.ex. när det är fråga om gemensam säljorganisation och vissa typer av s.k. samfälld prestation. Det finns också möjlighet att söka dispens hos marknadsdomstolen (MD). För att dispens skall medges krävs någon form av särskilda skäl, såsom att anbudssamverkan kan antas främja kostnadsbesparingar som till väsentlig del kommer konsumenterna till godo.

Enligt MD:s tolkning (beslut 1986116) av det undantag från anbuds- kartellförbudet som avser s.k. samfälld prestation anses undantaget närmast gälla samarbete rörande enstaka anbud av särskilt stor omfatt- ning och om samarbetet, praktiskt sett, krävs för att något anbud på den aktuella prestationen skall kunna avges från de berörda företagen. Av lagförarbetena framgår också att utmärkande för dessa undantagsfall är att en viss prestation är för stor för var och en av de aktuella anbudsgi- varna och att de därför går samman för att utföra den gemensamt.

NO fann vid granskning av Nordstjernans förvärv av ABV 1988 att samarbete i konsortier och gemensamma bolag förekom mellan Skan- ska och JCC/ABV (numera NCC). NO har till Skanska och NCC fram- fört att det från allmän konkurrenssynpunkt är angeläget att i vart fall de båda största byggföretagen så långt som möjligt bedriver sin verk- samhet utan inbördes samarbete. Vidare har NO med hänvisning till MD:s beslut pekat på att en samverkan vid anbudsgivning, även med andra parter, kan komma att bedömas som stridande mot anbudskar- tellförbudet i KL.

Mot denna bakgrund begärde NO besked från Skanska om dess in- ställning till att avveckla pågående samarbete med NCC, till framtida samarbete med NCC samt till ingående i konsortium vid anbudstäv- lingar i allmänhet. Skanska har förklarat sig införstått med att företaget skall avstå från att ingå i nya samarbeten med NCC. Vissa gemen- samma bolag har upplösts under 1989. Skanska anser det också princi- piellt bäst att verka självständigt i Sverige utanför konsortiebildningar med konkurrenter. Liknande förklaringar har avgetts av NCC.

Fortsatt samarbete har på senare tid dock förekommit. I ett aktuellt fall i MD (beslut 1990:19) rörande en ny- och ombyggnad av Visby lasa— rett ansökte de tre största byggentreprenörerna på Gotland (Skanska, NCC och BPA) om tillstånd enligt 16 & KL att i konsortium avge ge-

mensamt anbud för en samfälld prestation. I första hand hade byggent- reprenörerna dock gjort gällande att överenskommelsen om gemensamt anbud inte föll under anbudskartellförbudet. Enligt bolagen hade ingen av byggentreprenörerna sådana resurser på Gotland att de var beredda att avge ett eget anbud på projektet. NO hävdade att överens- kommelsen föll under förbudet och motsatte sig att tillståndet medde- lades. NO konstaterade vidare i sitt yrkande att:

"En vägning av för- och nackdelar med det aktuella samarbetet medför att den sökta dispensen inte bör beviljas. Här är det alls inte fråga om att ge en dispens för att öka konkurrensintensiteten på en marknad genom att tillåta små eller medelstora företag att samarbeta för att kunna konkurrera tillräckligt effektivt mot de stora aktörerna. I det här ärendet har i stället de tre största gått ihop. Det är från konkurrenssynpunkt högst angeläget från också långsiktiga konkur- rcnsaspekter att de stora företagen på den koncentrerade svenska byggmarkna- den förstår vikten av att de bedriver en aktiv konkurrens med varandra om både stora och små objekt av olika slag. En dispens för det aktuella objektet skulle kunna uppfattas som en klarsignal till samarbeten mellan de stora bygg- företagen i flera andra fall. Därmed skulle dispensen kunna få prejudicerande och svåröverskådliga effekter."

MD konstaterade i beslutet att anbudssamverkan, praktiskt sett, varit en förutsättning för att anbud skulle avges av byggentreprenörerna. En- ligt MD kunde det inte för tillämpningen av undantagsbestämmelsen i 14 & KL krävas att byggentreprenörer skulle visa att det objektivt sett är omöjligt för dem att var för sig avge det anbud som var i fråga. Därmed fann MD att den anbudssamverkan som var aktuell i ärendet var un- dantagen från förbudet. Byggentreprenörernas ansökan lämnades utan åtgärd.

Konkurrenskommittén anser i sitt betänkande över konkurrensen inom bygg/bosektorn (SOU 1990:62) att konsortier normalt inte bör fö- rekomma mellan de största entreprenadföretagen. I det fortsatta arbe- tet kommer kommittén att överväga en skärpning av anbudskartellför- budet.

1.2.3 Den europeiska marknaden Internationellt sett tillhör Skanska och NCC de största byggföretagen i Europa. En klar koncentration av antalet aktörer har skett under senare år, i synnerhet på den franska marknaden. Byggentreprenörerna i Europa har under senare delen av 1980-talet haft en stark marknad. Lönsamheten i byggverksamheten var under 1989 störst hos de brittiska företagen. De europeiska byggentreprenörernas verksamhet präglas av starka positionsförflyttningar inför skapandet av den inre EG-marknaden 1993. Fusioner, jointventures och olika samarbetsavtal diskuteras. Sär- skilt stort är intresset för den nya tyska marknaden och för den spanska, där stora förändringar av infrastrukturen är att vänta. Västtyska, franska och brittiska byggentreprenörer, som likt de sven— ska byggentreprenörerna under de senaste decennierna byggt i oljesta- ter och u-länder, är numera betydligt mer intresserade av att bygga i Europa. De söker sig därför in på varandras marknader.

Omsättning Företag Land är 1988 milj.kr. 1. Générale des Eaux Frankrike 97 700 2. Bouygues Frankrike 47 600 3. Tarmac PLC Storbritannien 36 200 4. Trafalgar House PLC Storbritannien 31 000 5. Skanska Sverige 29 800 6. SAE Frankrike 28 000 7. Philipp Holzmann Västtyskland 27 000 8. Dumez Frankrike 26 600 9. Société Auxiliaire Frankrike 26 300 10. NCC Sverige 23 300 11. Hawker Siddeley Gr Storbritannien 22 400 12. George Wimpey Storbritannien 21 200 13. Beazer Storbritannien 20 700 14. Spie Batignolles Frankrike 19 900 15. GTM Entrepose Frankrike 19 000 16. Hochtief Västtyskland 18 800 17. Dalfour Beatty Storbritannien 17 000 18. Pollet Frankrike 14 300 19. John Laing Storbritannien 14 300 20. BPA Sverige 11 900 SIAB Sverige 6 100 Diös Sverige 4 900

Källa: Affärsvärlden, nr 35/1990 (augusti).

För de svenska byggarna är det dock besvärligare att agera på europa- marknaden då Sverige står utanför EG:s inre marknad. Byggbranschen skiljer sig i ett väsentligt avseende från vanlig fast industri genom att produktion för export inte kan ske i hemlandet. Arbetsplatserna utgör lokala etableringar som kräver lokal arbetskraft, lokalt material (i stor utsträckning) samt i hög grad lokala kontakter av olika slag. Möjlighe- terna för svenska företag att i Västeuropa utnyttja eventuella Stordrifts- fördelar över gränserna är därmed begränsade. Byggande över grän- serna kan, för att vara lönsamt, däremot avse olika slag av specialåta- ganden (t.ex. grundläggning och bergtunnelarbeten) eller större bygg- projekt i konsortier med lokala byggare. Det är enligt bedömare i branschen mindre troligt att stora framgångsrika allbyggande byggföre- tag som verkar över hela Europa i eget namn kommer att växa fram inom en nära framtid.

1.2.4 Utländska byggentreprenörer i Sverige Det finns i dag ytterst få utländska byggentreprenörer på den svenska marknaden. Orsaken till detta är bl.a. att byggandet totalt, och bostads- byggandet i synnerhet, varit starkt nationellt inriktat med nationella re- gler och tillståndsprocedurer. Det förekommer exempelvis skillnader och olikheter i byggföreskrifter (lagar, standarder och normer), pröv-

ningsbestämmelser och -metoder, licens- och kontraktsbestämmelser samt formella problem rörande gränsöverföring av maskiner och mate- rial mellan de nordiska länderna. Utöver detta finns det också ofta en dold protektionism hos köparna vid värderingen av anbud. Ofta krävs det av en byggentreprenör som önskar bygga i Sverige en lokal förank- ring med platskunnande och marknadskontakter. Ovan nämnda han- delshinder förstärks ytterligare när det gäller EG-länderna utanför Norden, inte minst till följd av betydligt större skillnader i byggföreskrif-

terna.

Det finns dock exempel på norska byggprojekt i Sverige, framför allt i gränslänen Värmland och Jämtland. Enligt tidningen Byggindustrin hade i september 1990 elva norska byggentreprenörer ca 35 pågående byggprojekt i Sverige till ett sammanlagt kontraktsvärde på över 1 mil- jard kronor. Projekten som gäller bostäder, hotell, industrier och an- läggningar sysselsätter ca 550 norska byggnadsarbetare. Många av pro— jekten byggs i konsortium med bl.a. Skanska och NCC.

Det finns också ett flertal formella hinder för utländska byggentreprenörer som önskar bygga i Sverige. - Det krävs näringstillstånd om verksamheten bedrivs som en filial till det utländska företaget, eller ett godkännande av utländska styrelse- ledamöter och verkställande direktör om företaget drivs som ett svenskt dotterbolag. I båda fallen svarar kommerskollegium för pröv- ningen. - För förvärv av fast egendom krävs även tillstånd av länsstyrelsen. - Det krävs uppehålls- och arbetstillstånd för verkställande direktören och den utländska arbetskraft som företaget önskar använda sig av i Sverige om dessa inte är nordiska medborgare. Dessa tillstånd prö- vas av invandrarverket, efter samråd med berörd länsarbetsnämnd, enligt reglerna i utlänningslagen. Frågor om arbetstillstånd remitte- ras av länsarbetsnämnden till de fackliga organisationerna, som tidi— gare vanligtvis avstyrkte att företagen tog med sig personal med mo- tiveringen att det i Sverige fanns arbetssökanden inom den aktuella yrkeskategorin. Nuvarande konjunkturläge med arbetskraftsbrist har dock medfört att de fackliga organisationerna (Svenska byggnadsar— betareförbundet) tillstyrker huvuddelen av tillståndsärendena. Konkurrenskommittén anför i sitt betänkande över konkurrensen

inom bygg/bosektorn (SOU 1990:62) att utländska entreprenadföretag i Sverige skall följa svenska arbetsmiljöregler och svensk lagstiftning i övrigt samt att de bör tillämpa löne- och anställningsförmåner som är likvärdiga med dem som tillämpas i Sverige. De danska och norska ar- betsgivarorganisationerna har i en skrivelse till Nordiska rådet angivit att de tvingas betala vissa avgifter till Svenska byggnadsarbetareförbun- det som man anser snedvrider konkurrensen gentemot de svenska en- treprenörerna.

En aktuell EG-dom (Rush Portuguesa - Franska immigrationsbyrån) tar också upp frågan om utländska byggentreprenörer. EG-domen

gällde ett portugisiskt företag som med portugisisk arbetskraft byggde en järnväg i Frankrike. Mot detta förhållande protesterade det franska invandrarverket. EG-domstolens svar blev dock att ett företag inom EG har rätt att utföra en entreprenad genom att ta med sig sina egna arbe- tare och tillämpa sitt eget kollektivavtal, förutsatt dock att personalen återvänder till hemlandet när uppdraget är slutfört. Myndigheterna i det land där arbetet utförs får inte uppställa krav på företaget att an- ställa arbetskraft på platsen eller kräva arbetstillstånd för arbetarna i fråga. Om så skulle vara fallet skulle det ses som en diskriminering av det utländska företaget i förhållande till dess konkurrenter i det land där arbetet utförs, vilka fritt får använda sin egen personal. Men EG- domstolen uttalade också, att EG-lagstiftningen inte förbjuder en medlemsstat att lagstifta om att dess lagar och kollektivavtal skall till- lämpas för alla som utför avlönat arbete inom landets gränser.

1.3. Avslutande kommentarer

Den svenska marknaden domineras av de två största byggbolagen Skan- ska och NCC. Därtill kommer cirka tio företag med rikstäckande eller näst intill rikstäckande verksamhet och med stark regional verksamhet. Därefter kommer ett tjugotal företag som är starka inom sin region. Till detta kommer ytterligare ett tusental företag som beroende på projekt- storlek och region har förmåga att bjuda konkurrens på marknaderna som i huvudsak är lokala. Marknaden kan också uppdelas i större och mindre byggprojekt.

De lokala marknaderna får till följd att det endast finns ett begränsat antal företag som kan lägga anbud på de större byggprojekten. I stor- städerna förekommer ett större antal företag vilket borde leda till en starkare konkurrens. Förekomsten av samverkan i konsortier mellan fö- retagen kan dock medföra en försvagad konkurrens. Vid små lokala byggprojekt kan konkurrensen antas fungera bättre, eftersom antalet byggentreprenörer som kan lägga anbud är större.

I början av sommaren 1989 träffade bostadsdepartementet och Bygg- entreprenörerna en överenskommelse gällande den långsiktiga plane- ringen av framför allt bostadsbyggandet. Syftet var att uppnå ett bostadsbyggande av tillräcklig omfattning och till rimlig kostnad och samtidigt tillgodose byggföretagens behov av en långsiktig produktions- planering. En målsättning med överenskommelsen är att bygg- kostnaderna inte skall stiga snabbare än inflationen i övrigt.

För att åstadkomma priskonkurrens, där prishöjningar inte kan över- vältras i sin helhet på senare led i byggprocessen, krävs en effektiv kon- kurrens på både entreprenad- och materialmarknaden. Om utländska byggentreprenörer kommer in på den svenska marknaden ökar konkur- rensen på entreprenadmarknaden, och om byggföretagen har möjlighet att medföra "eget" importerat byggmaterial kan även konkurrensen på byggmaterialmarknaden öka.

En begränsning i användandet av konsortier mellan byggföretagen vore en möjlig åtgärd för att öka konkurrensen på byggentreprenad- marknaden. NO har framhållit att varje anbudsgivare själv har ett an— svar för att konsortiebildningen är förenlig med anbudskartellförbudet i konkurrenslagstiftningen, även då anbudsinfordraren godtar eller öns- kar att viss anbudsgivare ingår i ett konsortium.

För att öka konkurrensen och underlätta för utländska entreprenad- företag att agera på den svenska marknaden bör en liberalisering av formella hinder i regelverket genomföras. En anpassning av regelverket och en likabehandling av företagen inför öppnandet av den inre EG- marknaden vid ingången av 1993 kan också innebära ett stort steg i po- sitiv riktning.

2.1. Tjänsten och marknaden

2.1.1 Tjänsten Byggkonsulter är verksamma inom olika skeden av byggprocessen. De arbetar vanligen på uppdrag av byggherrar, men även på uppdrag av byggentreprenörer vid t.ex. totalentreprenader. Marknaden för bygg- konsulter är en marknad för experttjänster som innefattar ett flertal olika kunskapsområden. Vid både små och större byggprojekt kan ett stort antal konsulter medverka med olika uppgifter.

En stor del av byggkonsulterna deltar i ett tidigt skede av byggpro- cessen. Det kan gälla utredningsuppdrag, programarbete och projekte- ring. Exempel på sådana byggkonsulter är geotekniker som utför mark- undersökningar och tar fram förslag till lämplig grundläggningsmetod, markkonsulter som är experter på bl.a. sprängning och schaktningsarbe- ten och upprättar ritningar och beskrivningar för markbyggnad, arki- tekter som förutom utformning och planlösning m.m. för byggnadsverk även kan delta i tidigare skeden av den fysiska planeringen, byggnads- konstruktörer som bl.a. dimensionerar en byggnad för olika slags på- frestningar på material och inre miljö, VVS- och elkonsulter som utfor- mar och dimensionerar anordningar för vatten, luft, avlopp och elför- sörjning.

Konsulter är även verksamma som projektledare, vilka tar hand om arbetet med att leda genomförandet av ett byggprojekt. Arbetet sträcker sig ofta över både projektering och produktion. Dessutom finns konsulter verksamma som byggledare som sköter projektledningen un- der själva produktionsskedet.

För utformning av inre och yttre miljö anlitas ofta inrednings- resp. trädgårdsarkitekter. Byggkonsulter är även verksamma inom bl.a. sam- hällsplanering, kontroll, besiktningar och inom fastighetsförvaltning.

Byggkonsulter brukar inordnas inom begreppet teknisk uppdrags- verksamhet (konsulterande ingenjörsverksamhet) som även innefattar bl.a. olika industrikonsulter. Branschen är kunskapsintensiv och pro— dukten (resultatet av konsultens arbete) är vid upphandlingen vanligen inte helt känd. Därför är konkurrenskraften på marknaden starkt bero- ende av förtroendet mellan köpare och säljare.

Byggkonsulter är som nämnts till stor del verksamma i ett tidigt skede av byggprocessen och kan genom sitt inflytande över byggnadsut- formning och byggnadsteknik påverka de totala byggkostnaderna. Arki- tekterna specificerar t.ex. ofta både fabrikat och modell eller dylikt för

ingående byggnadsdetaljer och fast inredning (fönster, dörrar etc). Ar- kitekterna har härigenom en stor betydelse för konkurrensen mellan olika leverantörer av byggmaterial. Det är i sammanhanget intressant att notera att en betydande del av byggmaterialföretagens marknadsfö- ring just därför är inriktad på arkitekterna.

2.1.2 Marknaden Marknaden för byggkonsulter påverkas av naturliga skäl starkt av den allmänna byggkonjunkturen och inriktningen av byggverksamheten. De senaste årens goda byggkonjunktur har därför påverkat även markna- den för byggkonsulter i positiv riktning. I SCB:s produktionsstatistik redovisas bl.a. produktionsvärdet inom byggkonsultverksamheten och dess fördelning på företag av olika stor- lek och fördelning på olika projekttyper. År 1987 uppgick byggkonsul- ternas gemensamma produktionsvärde enligt produktionsstatistiken till ca 8,8 miljarder kronor. För företag med tio eller fler anställda redovi- sas produktionsvärdet fördelat bl.a. efter projekttyp. År 1987 avsåg om— kring 17 % av dessa företags produktion arbeten för bostadshus. Resten av produktionsvärdet fördelade sig med ca 58 % på övriga byggnader och ca 22 % på anläggningar. För företag med 0-9 anställda redovisas i statistiken ingen fördelning på projekttyper. Produktionsvärdet för byggkonsulter med tio eller fler anställda fördelades 1987 på olika be- ställare med ca 4 643 milj.kr. åt byggherrar, ca 492 milj.kr. åt byggnads- företag och ca 333 milj.kr. åt andra byggkonsultföretag.

2.2. Konkurrensförhållanden

2.2.1 Företagsstruktur Det finns ett stort antal små byggkonsultföretag, ofta enmansföretag eller med ett fåtal anställda, som vanligen arbetar inom ett begränsat verksamhetsområde. Dessutom finns ett flertal större byggkonsultföre- tag som ofta spänner över ett brett verksamhetsfält. Enligt SCB:s produktionsstatistik fanns det 2 920 byggkonsultföretag år 1987. Antalet anställda i branschen ökade från ca 19 000 år 1980 till ca 22 000 år 1987. År 1987 fanns det 24 byggkonsultföretag med mer än 100 anställda. Dessa svarade tillsammans för ca 33 % av branschens to— tala produktionsvärde. Antalet företag med 10-99 anställda uppgick till 265 med tillsammans ca 30 % av branschens totala produktionsvärde. I storleksklassen 0-9 anställda fanns 2 361 företag, vilka tillsammans sva- rade för ca 37 % av produktionsvärdet. I tabell 2.1 visas de tio största koncernerna inom teknisk kon- sultverksamhet år 1989.

Tabell 2.1 De tio största koncernerna Inom teknisk konsultverksamhet år

1989. Koncern Omsättning milj.kr. Antal anställlda VBBgruppen AB 1 073 1 614 AB J & W 1 015 1 857 AB Ångpanneföreningen 804 1 452 VIAK AB 578 1 073 K-Konsult 532 1 103 Scandiaconsult AB 522 1 143 Kjessler & Mannerstråle AB 330 698 FFNS Gruppen AB 294 483 Sveriges Geologiska AB 277 410 Enator Industri AB 199 453

Källa: Veckans affärer nr 17/1990, och företagens årsredovisningar.

I det följande ges en kortfattad beskrivning av de fyra största koncer- nerna med verksamhet som byggkonsulter.

VBBgruppen AB - var Sveriges omsättningsmässigt största koncern inom teknisk konsultverksamhet 1989. Som många företag verksamma som byggkonsulter har företaget anor från seklets början. Inom VBB- gruppen finns VBBkonsult AB med verksamhet inom arkitektur, sam- hällsplanering, bygg- och markteknik, kraft- och energiteknik samt in- dustri- och miljöteknik. Företaget omsatte 533 milj.kr. år 1989 och hade 1 012 anställda. Vidare ingår Theorells AB som är Sveriges största kon- sultföretag inom VVS-branschen. Theorells omsatte 212 milj.kr. år 1989 och hade 423 anställda. Inom VBBgruppen återfinns även Ingenjörsfir- man Bergman & Co AB (BECO) som hör till Sveriges största elkonsult- företag med en omsättning på 65 milj.kr. och med 135 anställda är 1989.

Verksamheten på utlandsmarknaden sker till stor del via SWECO AB. VBBgruppen äger 75 % av SWECO och övriga 25 % ägs av kon- sultföretaget Kjessler & Mannerstråle AB. VBBgruppens utlandsverk- samhet omsatte ca 130 milj.kr. år 1989.

VBBgruppen förvärvade i juli 1990 VIAK AB. Affären innebär att VBBgruppens position förstärks ytterligare och att företaget inom sina huvudområden blir ledande på den nordiska marknaden.

Förutom konsultverksamheten ingår i koncernen en fastighetsrö- relse. Marknadsvärdet av företagets fastighetsinnehav beräknades år 1989 uppgå till knappt 1,2 miljarder kronor. Dessutom är VBBgruppen huvudägare i fastighetsbolaget AB Piren, med 34,8 % av kapitalet och 68,1 % av rösterna. Marknadsvärdet av Pirens fastighetsbestånd uppskattades vid utgången av år 1989 till ca 3,7 miljarder kronor.

AB Jacobson & Widmark (] & W) - J &W var år 1989 Sveriges om- sättningsmässigt näst största koncern inom teknisk konsultverksamhet. J & W-koncernen bedriver konsultverksamhet inom områdena hus, industri, mark, anläggning, el, VVS samt byggadministration. Koncern-

ens fakturering uppgick år 1989 till 999 milj.kr. och antalet anställda var 1857. Utlandsverksamheten svarade år 1988 för ca 18 % av J & W:s fakturering.

J & W har även verksamhet inom fastighetsförvaltning. Marknads- värde av fastighetsinnehavet uppgick enligt årsredovisningen år 1989 till ca 500 milj.kr.

J & W köpte i februari 1990 Movexa med ca 1 500 anställda. Movexa har två rörelsegrenar, dels teknisk konsultverksamhet, dels en miljöser- vice (städning, uthyrningsväxter m.m.). I och med köpet av Movexa blir J & W ett av Europas fem största tekniska konsultföretag. J & W har expanderat under hela 1980-talet, främst genom uppköp av konkurren- ter. Denna tillväxtstrategi delar företaget med flera av de övriga större aktörerna inom den tekniska konsultbranschen. J & W anger som motiv för tillväxt- och förvärvsstrategin bl.a. att förvärv är ett bra sätt att få tillgång till kompetent personal. Vidare pekar företaget på de stora re- surser som krävs för att genomföra stora projekt utomlands.

AB Ångpanneföreningen (ÅF) - Koncernen omsatte 804 milj.kr. år 1989 och hade 1 452 anställda. Verksamheten bedrivs inom fem affärsområ- den. Det omsättningsmässigt största området år 1989 var El och In- strument med 469 anställda. Det näst största affärsområdet var Energi och VVS med i genomsnitt 305 anställda under samma år. Därefter följer området Process och Miljö med 224 anställda och området Me- kanik och Elektronik med 112 anställda. Det femte affärsområdet ut- görs av en fastighets- och finansrörelse. Inom de olika affärsområdena är ett femtontal, huvudsakligen helägda, dotterbolag verksamma.

ÅF har under senare år genomfört ett flertal köp av mindre konsult— företag inom sina olika affärsområden.

K—Konsult - Företaget var tidigare en ekonomisk förening med bl.a. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och Sveriges Allmän- nyttiga Bostadsföretag (SABO) som huvudmän. K-Konsult ombildades vid årsskiftet 1989-1990 till aktiebolag med Svenska kommunförbundet som huvudägare.

K-Konsult omsatte ca 532 milj.kr. år 1989 och hade i medeltal 1 103 anställda under året. Verksamheten bedrivs inom fem affärsområden. Det största affärsområdet år 1989 var Arkitektur och Samhällsplanering som svarade för ca 32 % av konsultrörelsen. Det näst största området var samma år Mark och Vatten som svarade för ca 20 % av konsultrö- relsen. De övriga tre affärsområdena var WS och Energi, Fastighets- teknik samt El och Tele.

Utlandsverksamheten bedrivs främst genom egna dotterbolag i England, Kanada och Norge. Under år 1989 avvecklades K-Konsults engelska dotterbolag AKH Group Ltd på grund av lönsamhetsproblem.

K-Konsult äger fastigheter till ett uppskattat marknadsvärde av ca 200 milj.kr. Dessa används huvudsakligen inom konsultrörelsen.

Även flera av de övriga stora tekniska konsulterna har bred verk- samhet och liknande struktur som de ovan beskrivna koncernerna. Tyngdpunkten i verksamhetsinriktningen kan dock variera mellan före— tagen. Dessutom finns ett antal större koncerner som är mer specialise- rade i sin verksamhetsinriktning. FFNS Gruppen bedriver t.ex. huvud- sakligen arkitektverksamhet och Sveriges Geologiska är huvudsakligen verksamt inom prospektering och geologisk ingenjörsverksamhet.

Några av de största byggkonsultföretagen är kommunägda. Dessa är, förutom K-Konsult, bl.a. NAB-konsult och Konsultföretaget-GF. De konkurrerar i huvudsak på samma marknader som övriga byggkonsul- ter.

De tjugo största koncernerna omsatte år 1988 ca 6 miljarder kronor och hade tillsammans ca 12 500 anställda. Som jämförelse kan nämnas att den totala omsättningen inom byggkonsultverksamheten, enligt SCB:s statistik över omsättning och lager inom varuhandel och vissa tjänstenäringar, uppgick till ca 10,1 miljarder kronor år 1988. Tenden- sen på marknaden verkar vara att de stora koncernerna fortsätter att växa och samtidigt öka engagemanget på utlandsmarknaderna.

2.2.2 Integration Det förefaller som om flera av de större konsultföretagen/koncernerna har som strategi att växa på bredden både geografiskt och när det gäller verksamhetsområden. Under 1980-talet har det som nämnts skett relativt omfattande om- struktureringar och företagsköp på marknaden för byggkonsulter. På senare tid har två stora affärer varit aktuella. Den ena är VBB:s köp av VIAK vilket skapat Sveriges största byggkonsultkoncern med bred verksamhet och lokal förankring runt om i landet. Den andra stora affä- ren är J & W:s köp av Movexa. Under de senaste åren har det inom branschen även skett ett stort antal köp av mindre företag, ofta för att öka kontakten med lokala marknader. De omfattande företagsköpen inom branschen kan till en del förklaras av att man genom förvärven får kontakt med nya uppdragsgivare och därigenom ökar marknadspotenti- alen samtidigt som utökat antal uppdragsgivare ger en större risksprid— ning. En annan viktig förklaring till företagens strävan efter att bli större är att ökad storlek antas förbättra möjligheterna till verksamhet utomlands. Till övervägande del är de större konsultföretagen fristående från byggindustrin. Vertikala bindningar mellan byggindustrin och konsult— företagen förekommer dock. Exempelvis köpte NCC 25 % av Scandia- konsult år 1989. Dessutom har ofta de större entreprenadföretagen, bl.a. Skanska, viss egen konsultrörelse och teknisk kompetens inom olika traditionella byggkonsultområden.

2.2.3 Konkurrenssituationen Koncentrationen, mått som antalet företag, är inte särskilt hög inom branschen om man jämför med t.ex. många delbranscher för byggmate- rial där ett fåtal företag ofta svarar för större delen av marknaden. Det relativt stora antalet företag inom branschen kan dock inte utan vidare tas som garant för att konkurrensen fungerar väl på marknaden. Det finns flera skäl till detta. För det första är verksamhetsområdet för byggkonsulter mycket brett och består av ett flertal delmarknader som var för sig torde kunna visa olikheter när det gäller antalet verksamma företag och deras storlek. För det andra krävs ofta lokal etablering för att aktivt konkurrera på de lokala byggmarknaderna. Orsaken är bl.a. den starka lokala förankringen hos såväl många byggherrar som entre- prenörer. Mycket viktigt för verksamma byggkonsultföretag är goda inarbetade relationer med uppdragsgivarna. Ofta svarar ett mindre antal uppdrags- givare, som konsultföretaget arbetat åt under många år, för en stor del av uppdragsvolymen, både för små och stora konsultföretag. De relativt omfattande företagsköpen inom branschen kan som nämnts till en del förklaras av att man därigenom får kontakt med nya uppdragsgivare. Ett problem inom branschen är tillgången på kvalificerad arbets- kraft. Även detta bidrar sannolikt till företagens strävan efter tillväxt. Stora företag kan t.ex. ha lättare att erbjuda attraktiva jobb och utveck- lingsmöjligheter för de anställda. Konsultbranschen torde även påverkas av omstruktureringarna inom svensk byggindustri i övrigt, framför allt av den ökande koncentrationen och den ökade satsningen på europamarknaden.

2.2.4 Internationella förhållanden Ett flertal av de större svenska tekniska konsultföretagen har även verksamhet utomlands. Som nämnts är ett av motiven för tillväxt på den svenska marknaden att förbättra företagens möjligheter att konkurrera internationellt. Bland Europas största tekniska konsultföretag år 1988 mätt i antal anställda återfanns J & W på åttonde plats, VBB på elfte plats och Ångpanneföreningen på femtonde plats. Konkurrensen från utlandet på den svenska marknaden är mycket begränsad. Orsaker torde vara bl.a. byggmarknadernas lokala karaktär och den stora be- tydelsen av platskontor och etablerade kontakter med uppdragsgivare. Vidare har sannolikt även det omfattande regelverket som omger byg- gandet i Sverige viss betydelse som etableringshinder för utländsk kon- kurrens. Dessa faktorer är i och för sig inte unika för Sverige utan präg- lar även byggmarknaderna utomlands. En avgörande förklaring till att importkonkurrensen är obefintlig samtidigt som svenska företag verkar utomlands torde vara en kombination av ovan nämnda eta- bleringshinder och av att den svenska marknaden är relativt sett liten. En ytterligare förklaring är att en stor del av den svenska Utlandsverksamheten inom området sker på marknader där konkurren- sen från inhemska företag är obefintlig, t.ex. i vissa u-länder.

2.2.5 Branschföreningar Omkring 250 privata tekniska konsultföretag med tillsammans ca 10 000 anställda är anslutna till branschorganisationen Svenska konsult- föreningen (SKIF). De privatägda arkitektföretagen har en egen branschorganisation, Sveriges praktiserande arkitekter (SPA). Föreningen som bildades år 1965 har ca 290 medlemsföretag. De anslutna företagen svarar för ca 70 % av den totala uppdragsvolymen för arkitekter. Den övriga delen av marknaden fördelar sig med ca 12 % inom enskilt ägda totalprojek- terande företag där arkitektverksamheten utgör en mindre del, ca 14 % inom statligt, kommunalt och kooperativt ägda företag samt ca 4 % inom övriga företag utanför SPA.1 SKIF och SPA har tillsammans med företrädare för beställare varit med och utvecklat allmänna bestämmelser för konsultuppdrag (ABK 87). ABK innehåller vissa regler för ett uppdrags omfattning och genomförande, ersättning, ansvar m.m.

2.3. Prissättning

Upphandling av konsulttjänster sker på olika sätt beroende av projek- tets storlek och komplexitet. Den vanligaste upphandlingsformen är att beställaren tecknar ett separat kontrakt med var och en av de olika konsulterna. Det finns ett antal s.k. totalprojekterande företag som kan åta sig hela den nödvändiga konsultinsatsen vid ett byggprojekt. Sådant förfarande är vanligast då det gäller små komplicerade projekt. I övrigt förekommer att beställaren upprättar kontrakt med en generalkonsult som i sin tur upphandlar underkonsulter där så erfordras. Dessutom fö- rekommer att de konsulter som väljs ut att delta i projektet tillsammans skriver ett internt avtal och bildar en konsultgrupp som i sin tur tecknar ett gemensamt kontrakt med beställaren.

För många konsultuppdrag är det ofta svårt att i förväg bedöma om- fattning och resultat av arbetet. Det beror på att det ofta handlar om att lösa problem och finna lösningar och förslag som inte kan förutses när uppdraget ges. En vanlig ersättningsform är därför en kombination av fast och rörligt arvode där konsultens ersättning baseras på den ned- lagda arbetstiden. På senare tid har det dock i ökad utsträckning disku- terats och prövats att basera konsultarvodet på den nytta uppdrags- givaren har haft av konsultens arbete, i stället för att enbart se till den nedlagda arbetstiden.

Den fasta ersättningen indexregleras vanligen utifrån faktorprisindex för konsulttjänster (K84) som har utarbetats av SKIF och SPA. I tabell 2.2 visas de olika kostnadsdelarnas vikter i K84.

1 Källa: Byggfakta Projektnytt nr 1/1989.

(K84). Kostnad Vikt % Lönekostnader 49.0 Sociala omkostnader 25,0 Omkostnader 19,0 Kapitalkostnader 7,0

I lönekostnaderna, som är den tyngsta posten och som även påverkar utfallet av de sociala omkostnaderna, tas hänsyn till faktiskt utfall enligt SAF :s lönestatistik. Under perioden januari 1984 till januari 1990 ökade K84 med 51,4 %. Som jämförelse ökade KPI under samma period med 42,8 %. I faktorprisindex för byggande av flerbostadshus resp. grupp- byggda småhus som publiceras av SCB mäts utvecklingen av faktorpri- serna vid byggnation. Mellan fjärde kvartalet 1983 och fjärde kvartalet 1989 ökade faktorprisindex för flerbostadshus med 42,0 % och för gruppbyggda småhus med 42,3 %. Förklaringen till den relativt stora ökningen av K84 är den stora andelen löne- och lönebikostnader och att dessa ökat relativt kraftigt under perioden.

2.4. Avslutande kommentar

Marknaden för byggkonsulter utmärks av en tilltagande koncentration och internationalisering. Härvid följer byggkonsultbranschen en lik- nande utveckling som byggindustrin. Under 1980-talet har koncentra- tionen inom byggkonsultbranschen ökat, främst genom att de större konsultföretagen köpt upp mindre konkurrenter. Trots koncentrations- ökningen inom branschen är ett stort antal mindre byggkonsultföretag verksamma. De mindre, lokalt verkande, byggkonsulterna är ofta speci- aliserade till vissa avgränsade kompetensområden. Lokal etablering har stor betydelse för konkurrenskraften på marknaden och de större bygg- konsultföretagen har vanligen verksamheten geografiskt fördelad på olika kontor runt om i landet. Orsaken är bl.a. den starka lokala förank- ringen hos såväl byggherrar som byggentreprenörer. En faktor som kan verka begränsande på den lokala konkurrensen är den ofta kraftiga bindningen mellan konsultföretagen och deras största kunder. Ett inar- betat samarbete och förtroende mellan köpare och säljare har stor be- tydelse för valet av konsult. Den ökande koncentrationen bland byggen- treprenörerna och en alltmer omfattande användning av totalentrepre- nader vid upphandling av byggprojekt kan bidra till ökade bindningar mellan byggindustri och byggkonsulter. En sådan utveckling torde gynna de stora rikstäckande byggkonsultföretagen och bidra till en fort- satt koncentrationsökning inom branschen.

Förklaringen till de större företagens strävan efter tillväxt genom fö- retagsköp är faktorer som t.ex. riskspridning genom ökat antal upp-

dragsgivare och diversifiering till olika kompetensområden, förbättrade möjligheter till uppbyggnad av kunskap inom olika områden, uppbygg- nad av finansiell styrka och skapande av resurser för en ökad ut- landsverksamhet, förbättrade karriärvägar och utbildningsmöjligheter för att konkurrera om kvalificerad arbetskraft.

Avslutningsvis bör poängteras byggkonsulternas viktiga roll i bygg- processen och det stora inflytande resultatet av konsulternas arbete kan ha på de samlade bygg- och förvaltningskostnaderna. Dessutom har som nämnts arkitekterna, genom föreskrivande av byggnadsdelar av visst fabrikat och typ, stor inverkan på konkurrensen mellan olika leve- rantörer av byggmaterial. Detta kan t.ex. gynna stora inhemska leveran- törer av byggmaterial med omfattande sortimentsbredd och resurser att aktivt marknadsföra sina produkter hos arkitektföretagen.

3 BYGGMATERIALHANDELN

4.1.1 Produkten Råmaterialet i cement är huvudsakligen krossad kalksten. Utöver kalk- sten ingår även en viss mängd sand för att justera den kemiska sam- mansättningen. Stora mängder kol åtgår dessutom för uppvärmning av de brännugnar där råmaterialet bränns till klinker. Kolet deltar även di- rekt i den kemiska processen vid bildandet av cementklinker. För ce- menten nödvändiga mineraler som järn, aluminium, kalcium och svavel finns i kolet och upptas i processen i cementklinkern. Kolaskan utgör följaktligen ett råmaterial vid cementtillverkningen och man utnyttjar i processen även andra egenskaper hos kolet vid sidan av dess roll som energibärare. Efter tillsättning av gips till mald cementklinker erhålls cement. Cement är reaktivt och dess kemiskt bundna energi frigörs vid tillsättande av vatten. Den process som därvid startar binder cementen och ballasten (stenmaterial) till betong. Ballast vid betongtillverkning består antingen av makadam (krossad sten/berg) eller av singel (naturgrus) i olika dimensioner. Genom att variera ingående mängd och sammansättning av ballast kan man påverka både betongens egen- skaper och dess utseende. Fabriksbetong är en färskvara och tål därför inte långa transporter utan att kvaliteten försämras. Efter tillsättandet av vatten bör betongen avlämnas till förbrukaren inorn ca 45 minuter. Om transporten sker under omröring med en s.k. roterbil kan transporttiden utökas till unge- fär det dubbla. Genom att dessutom tillsätta en retarder som fördröjer den kemiska processen kan transporttiden ytterligare utökas, till ca 3,5 timmar. För kunden medför dock användandet av både roterbil och retardertillsats avsevärt högre kostnader. Fabriksbetongens karaktär av färskvara kan därför vara till nackdel vid konkurrens med substitut- varor. Den främsta substitutvaran till betong vid användning i bärande konstruktioner, t.ex. broar och byggnadsstommar, är stål. Som fasad- material och för taktäckning i form av betongtakpannor är även tegel, takpapp, trä och plåt m.m. att anse som substitut. Betong är dock sedan länge ett av Sveriges viktigaste byggnadsmaterial. Betongvarornas andel av byggmaterialposten i faktorprisindex är för flerbostadshus ca 23 % och för småhus ca 10 %.

4.1.2 Marknaden Det s.k. miljonprogrammet under 1960- och början av 1970-talet inne— bar en kraftigt ökad försäljning av cement. Efter rekordåret 1970 med

en total försäljning på drygt 4 000 kton minskade den svenska cement- marknaden i volym under 16 år i följd. Cementförsäljningen mer än halverades under dessa år och uppgick 1986 till 1 671 kton. Därefter vände trenden och 1989 växte marknaden för tredje året i rad. Totalt uppgick den svenska cementmarknaden till 2 385 kton under år 1989. I värde ökade den svenska cementmarknaden åren 1986-1989 från 771 milj.kr. till drygt 1 500 milj.kr. eller med ca 95 %.

Importens andel av den totala försäljningen på den svenska markna- den var under år 1988 ca 10 %. Trots att importen av cement ökade med ca 4 000 ton under år 1989 medförde den snabbt växande inhem- ska marknaden att importandelen minskade till knappt 9 %. År 1988 producerade den enda svenska cementtillverkaren, Cementa AB, 2 344 kton cement varav 455 kton, eller 19 % exporterades. Detta var en kraf- tig minskning jämfört med år 1987 då 548 kton eller 24 % av företagets produktion gick på export. Även under år 1989 minskade den svenska cementexporten kraftigt och totalt gick inte mer än 198 kton eller 8 % av produktionen på export. Exportminskningen var i huvudsak en följd av den starka svenska byggkonjunkturen med åtföljande höga inhemska efterfrågan. Cement exporterades under år 1988 till Norge, England, USA, Nigeria och Bahamas. Exporten till Norge, som utgjorde den största enskilda exportmarknaden, bestod av cementklinker och snabb- härdande cement.

Tabell 4.1 Cementmarknaden i Sverige, 1986 - 1989.

1 986 1 987 1 988 1 989 kton kton kton kton Produktion 2 104 2 275 2 344 2 378 Import 127 127 201 205 Export 560 550 507 198 Tillförsel 1 671 1 852 2 038 2 385

Källa: Företagens egna uppgifter.

De största köparna av cement på den svenska marknaden är de större byggföretagen och fabriksbetongtillverkarna. Stora cementkunder är även tillverkare av betongtakpannor, rör, plattor och marksten, lättbe- tong, lättklinker, betongelement m.m. Det svenska vägnätet har hittills praktiskt taget uteslutande belagts med asfalt. Nyligen har dock beslut fattats att på prov anlägga vissa vägsträckor med betong som ytbelägg- ning. Om dessa försök faller väl ut, och mycket talar för detta då be- tongvägar anlagts under många år och med goda erfarenheter i övriga Europa, öppnas en ny marknad för betong i Sverige.

4.2.1 Företagsstruktur Den svenska cementindustrin är sedan slutet av år 1973 samlad i ett fö- retag, Cementa AB, som ingår i Eurockoncernen. I samband med Ce- mentas övertagande av Gullhögens Bruks cementproduktion samma år slöts ett avtal mellan staten och Euroc avseende cementförsäljningen inom landet. Enligt avtalet förbinder sig Cementa att minst en månad i förväg anmäla planerade prisförändringar och motiven till dessa till sta- tens pris- och konkurrensverk (SPK). Vidare förbinder sig Cementa att fortlöpande informera om företagets kostnads- och marknadssituation. Staten som ägde 14,6 % av aktierna i Gullhögens Bruk erhöll vid Cementas förvärv av Gullhögen 50 000 B-aktier i Cementa vilket mot- svarar 5 % av aktiekapitalet. Därigenom fick staten möjlighet till insyn i den svenska cementindustrin. Den enda svenska cementproducenten Cementa AB har produk- tionsanläggningar i Slite, Degerhamn och Skövde. Två företag, Nordic Industrial Cement (NIC) som importerar cement från Polen och Skan- dinaviska Cement som via Cem-Trade AB importerar cement från Tyskland, är också representerade på den svenska cementmarknaden. Cementa hade år 1988 ett kapacitetsutnyttjande på ca 92 %, vilket med hänsyn till den säkerhetsmarginal mot driftstörningar företaget måste hålla, får anses som mycket högt.

Tabell 4.2 Marknadsandelar tör cement på den svenska marknaden 1989. Cementa 94,3 % NIC 3,6 % Skandinaviska Cement 2,1 %

På den svenska cementmarknaden har Cementa AB en mycket domine- rande ställning med en marknadsandel på drygt 94 %. Förutom de tre tillverkningsenheterna har företaget elva depåer från Haparanda i norr till Malmö i söder. De övriga aktörerna på marknaden, Nordic Indu- strial Cement (NIC) och Skandinaviska CementAB som importerar cement från Polen resp. Tyskland delar på knappt 6 % av marknaden. NIC som har två depåer, en i Skövde och en i Åhus, levererade under år 1988 till 29 kunder. De fem största svarade för ca 53 % av omsätt- ningen i volym räknat. NIC:s kunder är huvudsakligen mindre betong- tillverkare. Skandinaviska Cement som har en depå i Vara levererade under år 1988 till 13 kunder, huvudsakligen mindre fabriksbetong— och cementvarutillverkare. De sex största kunderna svarade för ca 71 % av omsättningen.

4.2.2. Ägarrelationer

Figur 4.1 Ägarstrukturen på den svenska cementmarknaden år 1990.

50% cancern 40%

50% S

5% 95% 33%

Conus Trading 1(X)%

Övriga 2/3 av Skandinaviska Cement AB ägs av labriksbetongprodueenterna Upplandsbetong AB och AB Färdig Betong.

[

Cementa är dotterbolag i Eurockoncernen. Euroc äger 95 % av ak- tierna i Cementa. Resterande 5 % ägs av staten. Största enskilda ägare i Euroc är byggföretaget Skanska AB med 27 % av aktierna.

Eurockoncernen ägde tidigare 33 % av aktierna i Skandinaviska Cement genom sitt helägda dotterbolag Cem-Trade AB. Från årsskiftet 1989-1990 ägs inte längre Cem-Trade (tidigare Inter-Cemex AB) av Eu— roc. Den nye ägaren är Cem-Trades VD Sture Johansson. Företaget kommer även fortsättningsvis att importera tysk cement som via Skan- dinaviska Cement distribueras på de svenska och norska marknaderna. Cem—Trade har visserligen en terminal /depå i Vara, men merparten av försäljningen lastas om direkt från järnväg till lastbil för vidare tran- sport ut till kunderna.

Den norska cementproducenten Aker A/S, i vilken Eurocs ägaran- del är 20 %, innehar ca 40 % av aktierna i Conus Trading AB som är moderbolag till NIC. Aker och Euroc äger dessutom gemensamt före- tagsgruppen Scancem. ScancemAB svarar för den samordnade led- ningen av Eurocs och Akers hälftenägda cementverksamhet, Castle Cement i Storbritannien och Scancem International, med verksamhet i främst USA och Västafrika.

Euroc är Sveriges största byggmaterialkoncern med ägarintressen i en rad företag med cementbaserad eller med marknadsmässig koppling

till cementbaserad produktion. Exempel på detta är följande dotter- och intressebolag.

- Abetong AB, som bl.a. tillverkar betongelement främst för indu- stri- och kontorsbyggnader. - Siporex AB, som tillverkar lättbetong och lättbetongelement. - Sabema Betong och Skånsk ByggbetongAB som tillverkar fab- riksbetong. - Zanda AB, som är Nordens största tillverkare av betongtakpan- nor. - Sydtegel AB, som är Sveriges ledande tillverkare av bränd fasad- sten och försäljningskanal för murbruk producerat av Cementa. År 1989 förvärvade Euroc samtliga aktier i Dan-Tegel A/S i Danmark. Företaget är Skandinaviens största tegeltillverkare med ca 50 % av den danska marknaden och en betydande export. Dan-Tegel driver också ett fasadstensbruk och omsätter ca 70 milj.kr. per år och har 75 an- ställda. Därtill har Euroc ägarandelar på 40 % i AB Ess—Betong och 33 % i AB Strömstadsbetong. Fr.o.m. den 8 januari 1990 är även fa- briksbetongverksamheten inom AB Betongindustri, landets största be- tongproducent, helägd av Euroc.

Ett flertal av de dotterbolag som ingår i koncernen är både mark- nadsledande och prisledande på sina resp. marknader.

4.2.3 Konkurrenssituationen Cementmarknaden utmärks av stora irreversibla investeringar. Med detta menas att produktion av cement för med sig höga initialkostnader som inte fås tillbaka om driften läggs ned. Irreversibla investeringar ger de etablerade företagen en konkurrensfördel gentemot potentiella ny- komlingar, något som bidrar till att avskräcka nya företag från att eta- blera sig på cementmarknaden. I flertalet västeuropeiska länder har de etablerade företagen dessutom en produktionskapacitet som klart över- stiger den egna marknadens efterfrågan. Denna överkapacitet tillsam- mans med en kraftig vertikal integration, dvs. cementproducenten kon- trollerar eller har stort inflytande över eftermarknaderna till cementen, gör det svårt för nya företag att etablera sig. Dessa strukturella för- hållanden kan förklara varför cementmarknaderna i så ringa grad drar till sig nyetableringar trots att lönsamheten ofta är mycket god. Cement är i stort sett en homogen produkt men vissa skillnader fö- rekommer dock. Det gäller framför allt andelen flygaska som blandas i cementen. I samband med genomförandet av EG:s inre marknad har därför en arbetsgrupp tillsatts vars uppgift är att utforma standardise- ringsregler för cement, något som kommer att öka möjligheten till handel mellan länderna. Cement är vidare en vara med ett lågt pris per viktenhet. Detta gäl- ler även för råmaterialet kalksten och halvfabrikatet klinker. Till följd av detta får transportkostnaden relativt stor betydelse för priset på ce- ment. Cementpriset har således inte "tålt" några längre transportav—

stånd. Mer rationella transportmetoder har dock utvecklats under senare är, varför detta numera inte bör utgöra något hinder för en ökande utrikeshandel med cement. Den internationella handeln med cement har dock hittills varit förhållandevis liten. Inom EG har man t.ex. funnit att cementhandeln mellan länderna, trots relativt stora pris- skillnader, varit ringa. EG—tjänstemän har därför besökt cementtillver- kare i Belgien, Frankrike, Tyskland och Italien. Misstanke föreligger att någon form av prisöverenskommelser och marknadsuppdelning har skett mellan företagen.

Förhållandet mellan de olika cementföretagen på den europeiska cementmarknaden brukar ofta beskrivas som en form av terrorbalans där varje företag har sin mer eller mindre okränkbara intressesfär. Man menar att en cementtillverkare mycket väl skulle kunna etablera sig på nya marknader, dvs. öka sina marknadsandelar totalt sett, genom att hålla ett lägre pris än sina konkurrenter. Därmed riskerar man dock att utlösa ett priskrig som på längre sikt mer än väl kan uppväga de i första skedet uppnådda vinsterna. De etablerade cementtillverkarna skulle därför ha goda skäl att uppträda "disciplinerat" gentemot varandra, även utan några formella avtal sig emellan. Enligt teorin om en existe- rande terrorbalans mellan de etablerade cementproducenterna skulle dessa således avhålla sig från offensiva exportsatsningar för att slippa motaktioner i form av importkonkurrens på den inhemska marknaden.

4.3.1 Prissättning Enligt avtal med regeringen och näringsfrihetsombudsmannen (NO) redovisar Cementa, alltsedan förvärvet av Gullhögens Bruk 1973, årli- gen sin kostnads- och prisutveckling till SPK. Vid förändringar av ce- mentpriset gör också Cementa en bedömning av vilken listprisnivå marknadsförhållandena medger med hänsyn till konkurrenter och sub- stitutvaror. Därefter har Cementas kunder som brukligt är att förhandla om sitt pris utifrån dessa listpriser.

År 1978 införde Cementa en s.k. bulkbonus som premierade en hög köptrohet gentemot Cementa. Efter ingripande av NO togs de klausuler som premierade köptrohet bort och nuvarande bulkbonus är en rent kvantitetsberoende rabatt som kommer köparen till del oavsett hur stor andel av kundens inköp som görs hos Cementa. Kunder med bulkbonus erhöll under år 1988 en rabatt på listpriserna med i genomsnitt ca 1 %. Under år 1989 var rabatten i genomsnitt ca 2 %.

Betydelsen av bulkbonusen har emellertid minskat sedan Cementa år 1982 började ingå speciella leveransavtal med de större cementkun- derna. Drygt hälften av Cementas leveranser under år 1988 gick till kunder med vilka leveransavtal upprättats. Dessa kunder erhöll en hög- re genomsnittlig rabatt än kunder med bulkbonus.

4.3.2 Prisutveckling Under perioden 1983-1989 ökade priset på cement med 115 %, vilket motsvarar en genomsnittlig årlig prisökning på ca 8 %. De största prisökningarna genomfördes under periodens första hälft medan slutet av 1980-talet kännetecknades av en relativt sett lägre prisökningstakt. År 1988 genomfördes inga prisförändringar. De främsta orsakerna till den måttliga prisutvecklingen var sjunkande världsmarknadspriser på kol, vilket är den viktigaste insatsvaran i Cementas produktion, och en växande inhemsk cementmarknad med följande högre kapaci- tetsutnyttjande under slutet av 1980-talet. Enligt Cementa hade också

en allt starkare substitutionskonkurrens från stål en prispressande effekt.

Tabell 4.3 Prisutveckling tör cement (enligt Cementa) och producent- prisindex, 1980 - 1989, procent.

1980-1985 -86 —87 -88 -89 1980-1989

Cement 92 7,2 0,7 0 3.6 115 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107

Källa: SCB och SPK.

En prisjämförelse på cement på den europeiska marknaden visar att Italien och Frankrike genomgående haft det lägsta cementpriset medan Storbritannien och Västtyskland haft det högsta cementpriset under 1980—talet. Det svenska cementpriset hamnar ungefär i mitten av fältet vid en sådan jämförelse. Prisjämförelser mellan olika länder skall dock göras med försiktighet eftersom kvalitet och produktionsförhållanden varierar kraftigt. Cementprisernas relativa utveckling måste också be- dömas mot bakgrund av bl.a. inflationstakt och växelkursförändringar i resp. land.

5.1.1 Produkten Armeringsstål är stänger av varmvalsat stål, normalt med runt tvärsnitt, avsedda för ingjutning i betongkonstruktioner. Den viktigaste råvaran vid tillverkning av armeringsstål är stålskrot. Armeringens uppgift är i första hand att förstärka sådana delar av betongkonstruktionen som är utsatta för tryck eller drag- och skjuvspänningar. Armeringsstål används dessutom som ytarmering för att förhindra eller minska uppkomsten av ytsprickor. Armeringen möjliggörs av att betong och stål har ungefär samma längdutvidgningskoefficient och av att relativt stor vidhäftning erhålls mellan betong och stål. För ökning av vidhäftningen förses ar- meringsstålet med raka eller sneda tvärgående upphöjningar, s.k. kam— mar. Armeringsstålets andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerbostadshus uppgår till 6,1 %.

5.1.2 Marknaden Enligt SCB:s industristatistik producerades i Sverige under 1980-talet i genomsnitt ca 300 000 ton armeringsstål per år. Exporten uppgick i ge- nomsnitt till ca 160 000 ton per år och importen till ca 40 000 ton per år. Således var den svenska användningen i genomsnitt under 1980-talet ca 180 000 ton per år. Den inhemska förbrukningen var störst i början och slutet av decenniet. Nedgången i mitten av 1980-talet kompenserades dock av en ökad exportvolym vilket medfört att produktionen legat på en relativt konstant nivå. I tabell 5.1 visas produktion, utrikeshandel och tillförsel av armeringsstål åren 1986-1989 i såväl kvantitet som värde.

Tabell 5.1 Produktion, utrikeshandel och tillförsel av armeringsstål 1986 - 1989, tusen ton och milj.kr.

1 986 1987 1 988 1989a kton milj.kr. kton milj.kr. kton milj.kr. kton milj.kr.

Produktion 279 684 293 673 328 848 345 893 Export 167 366 149 296 140 291 122 283 Import 31 62 23 41 39 82 39 102 Tillförsel 143 380 167 419 227 639 262 712

a Produktionssiffror enligt uppgifter från Fundia. Källa: SCB, industri— och utrikeshandelsstatistik.

Värdet av den totala försäljningen i Sverige ökade med 87 % mellan år 1986 och 1989. Värdet av importen har under perioden fluktuerat kraf- tigt; år 1989 uppgick den till ca 102 milj.kr. Importens andel av försälj- ningen varierade under perioden mellan 10 och 16 %. Exportens andel av den inhemska produktionen har mellan 1986 och 1989 minskat från ca 60 % till ca 35 %.

5.2.1. Företagsstruktur

Under senare år har en kraftig koncentration skett på den svenska marknaden. Så sent som år 1987 hade Sverige tre stora armeringsstål- tillverkare Halmstads Järnverk AB, Smedjebacken-Boxholm Stål AB och Svenskt Stål AB (SSAB). I dag finns endast ett företag - Fundia Bygg AB. Orsaken till denna strukturrationalisering var enligt företagen en betydande överproduktion i Sverige med en kraftig priskonkurrens och försämrad lönsamhet som följd.

Det första steget i denna strukturomvandling togs år 1987 då SSAB beslutade att lägga ner sin tillverkning av armeringsstål. I december 1987 träffade Smedjebacken-Boxholm och SSAB en överenskommelse som innebar att Smedjebacken-Boxholm från årsskiftet 1987-1988 över- tog ansvaret för marknadsföring och vidareförädling av det armerings- stål som tillverkades av SSAB fram till nedläggningen. NO prövade överenskommelsen men fann inte anledning till åtgärder mot bakgrund av konkurrensen från Halmstads J ärnverk och importkonkurrensen.

Halmstads Järnverks moderbolag Welbond AB förvärvade seder- mera i maj 1988 Smedjebacken-Boxholm. NO prövade även detta för— värv och konstaterade att de rationaliseringsvinster och Stordriftsförde- lar som förelåg vid ett samgående uppvägde de negativa effekterna av företagets ensamställning som svensk tillverkare. Priskonkurrens från utländska tillverkare ansågs kraftigt inskränka Welbondkoncernens möjligheter att utnyttja sin marknadsdominans.

Det tredje steget togs våren 1989 när Fundia Bygg AB bildades ge- nom en sammanslagning av de i Welbondkoncernen ingående företa- gen Halmstads J ärnverk och Smedjebacken-Boxholm.

Fundia Bygg AB, med ca 1 400 anställda, är därmed den enda sven- ska tillverkaren av armeringsstål. Företaget är med en årskapacitet på ca 360 000 ton armeringsstål dessutom den största tillverkaren i Nor- den. Tillverkningen sker vid anläggningar i Halmstad och Smedje- backen. Fundia Bygg ingår tillsammans med Fundia Steel som affärs- områden i koncernen Fundia AB som sammantaget har 2 450 anställda och omsatte ca 2,7 miljarder kronor år 1989. Fundias försäljning av ar- meringsstål i Sverige uppgick 1989 till 388 milj.kr. Av företagets inhem- ska försäljning gick 67 % direkt till byggindustrin medan resterande 33 % såldes till grossister och byggvaruhandel. Fundia Bygg AB:s av- kastning på sysselsatt kapital ökade från 14,5 % år 1988 till 33,2 % år

1989. Målet för avkastning på sysselsatt kapital uppgår till 20 % över en konjunkturcykel. Fundia AB förvärvade år 1989 handelsföretaget Scansider AB. Före- taget som är inköpsagent för stora förbrukare av valstråd handlar också med armeringsstål och har egna bolag i Norge (Ferrotrade A/S) och i Finland (Kanito Oy). I mars 1990 beslutade Fundiakoncernen att senast hösten 1991 lägga ner Stålverket i Halmstad och flytta all tillverkning av armeringsstål till Smedjebacken. Genom att koncentrera tillverkningen till endast ett större stålverk planerar företaget att på sikt klara konkurrensen från övriga Europa. Valet mellan Halmstad och Smedjebacken avgjordes av att Stålverket i Halmstad har ett produktionstak på ca 250 000 ton stål- ämnen medan Stålverket i Smedjebacken maximalt klarar 430 000 ton. Årsbehovet för företagets produktion av armeringsstål och handelsstål ligger på ca 580 000 ton stålämnen. I Smedjebacken kommer dock pro- duktionen av stålråvaran i framtiden att reduceras, samtidigt som en ökad satsning på vidareförädling sker. Vidareförädling innebär exem- pelvis klippning, bockning och svetsning av armeringsstålet. Detta inne- bär att exporten av armeringsstål framdeles kommer att minska. I slutet av april 1990 offentliggjordes att Fundia AB förhandlade med norska intressen om förvärv av stålrörelsen Norsk Jernverk inom koncernen Norsk Jern Holding. Statliga Norsk Jern Holding skall enligt ett kommande stortingsbeslut privatiseras. Norsk Jernverk tillverkar årligen ca 550 000 ton armeringsstål och profiler i Mo i Rana och om- sättningen år 1988 var omkring 2 miljarder norska kronor. Företagsled- ningen vid Fundia säger sig i princip vara intresserad av att förvärva Norsk Jernverk eftersom företagen är grannar och har gemensamma produkter, men något beslut har ännu inte tagits i frågan. En förväntad lågkonjunktur och höjda elpriser kan dock vara det som framtvingar en sammanslagning. Enligt Fundia krävs en ytterligare samordning mellan nationsgrän- serna då högeffektiva anläggningar ger en större produktion än vad som kan avsättas i ett enskilt land. Exempel på detta är de studier som görs gemensamt mellan Fundia, Dalsbruk (Finland), Det Danske Stålvals- verk och Norsk Jernverk om en gemensam trådproduktion. Resultatet av denna studie föreligger ännu inte men indikerar en framtida utveck- ling.

5.2.2 Handelshinder Det stålskrot som används vid framställningen av armeringsstål köps antingen från AB J ärnbruksförnödenheter (J BF) eller från utlandet. De flesta stålproducerande industriländerna i Europa har dock någon form av restriktion när det gäller export av skrot. Sverige, Norge, Finland och Österrike har exportförbud och i Schweiz fordras licens för export av stålskrot. EG-länderna har inga restriktioner sinsemellan men för ex- port till tredje land krävs i allmänhet licens. USA är det enda industri- land som tillåter fri export av skrot.

De svenska stålverken är anslutna till JBF som är en gemensam in- köpsorganisation. Priserna på svenskt stålskrot fastställs i förhandlingar mellan JBF och de s.k. verksleverantörerna, dvs. större skrotgrossister som träffat leveransavtal direkt med JEF/stålverken. Stålskrotet för- delas av J BF mellan stålverken efter resp. företags storlek och behov. I skydd av exportförbudet och genom sin inköpssamverkan har stålverken en mycket stark ställning som köpare av skrotråvaran. Fundia får 70 % av sitt stål från J BF och resterande behov täcks av import.

Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) fastställer standarder för bl.a. armeringsstål och andra stålprodukter som används inom byg- gandet. På metallområdet finns ett särskilt organ, Metallnormcentralen, som utarbetar de standarder som sedermera fastställs av SIS. Dessa standarder innebär i princip att krav på stålet ställs med avseende på kemisk sammansättning, mått och hållfasthet.

Svensk Byggstålkontroll (SBS) är en stiftelse vars huvudsakliga upp- gift är att svara för utformning och efterlevnad av ett system för tillverk- ningskontroll. I stiftelsen ingår representanter utsedda av boverket, Fö- reningen Sveriges byggnadsinspektörer samt branschorganisationerna Jernkontoret, Sveriges mekanförbund och Svenska järn- och balkgros- sisters förening. Kontrollen utförs enligt statliga byggnormer eller andra bestämmelser. I byggnormerna sägs att provning av byggmaterial skall utföras på byggplatsen. SBS-kontrollerat material gör att byggstålpro- dukter och stålbyggnadskonstruktioner inte behöver underkastas ny kontroll efter ankomst till arbetsplatsen. De företag som ansluter sig till SBS visar på detta sätt att man levererar produkter med utförande och kvalitet i enlighet med SBS:s krav. De anslutna företagen övervakas av SBS huvudsakligen genom återkommande inspektionsbesök och extern prövning.

Specifika svenska standarder och normer gällande armeringsstål är tekniska handelshinder som allmänt sett ger inhemska tillverkare ett visst skydd. Från konkurrenssynpunkt ter detta sig särskilt betänkligt när en ensam inhemsk tillverkare åtnjuter sådant skydd mot import- konkurrens. De faktiska tekniska handelshindren skall dock inte över- betonas. De utländska stålverken kan antagligen relativt enkelt anpassa sig liksom de svenska ofta måste göra vid export. Problemen vid handel med armeringsstål är mer av praktisk natur. Exempelvis fordrar import direkt till byggarbetsplatser en viss administration som endast de större byggbolagen har resurser för, och då enbart vid större byggen. Det är realistiskt att räkna med att problemen med de specifikt svenska stan- darderna och normerna kommer att minska eller försvinna inom en relativt snar framtid genom det harmoniseringsarbete som pågår inför EG:s inre marknad år 1992.

5.2.3 Internationella förhållanden År 1972 undertecknade Sverige avtal dels med EG, dels med Euro- peiska Kol- och Stålgemenskapen (CECA). Från och med år 1973 bör- jade Sverige tillämpa CECA-systemet, som innebär gemensamma pris-

och marknadsregler för stålprodukter för alla anslutna länder. Förutom tullavvecklingen för handelsstålprodukter skall pris- och fraktberäkning ske enligt gemensamma offentliga normer. Konkret innebär detta att det råder full insyn i priser och övriga villkor. I bestämmelserna ingår aven:

1. Förbud mot osund konkurrens. Företagen får ej vidtaga tillfälliga och lokala prissänkningar för att uppnå monopolställning.

2. Förbud mot diskriminering. Säljaren får ej tillämpa olika villkor vid jämförbara affärstransaktioner.

3. Respekt för regler om prisanpassning (alignering). Verken har rätt att konkurrera med varandra genom att anpassa sina offentliggjorda priser.

För den löpande övervakningen av dessa regler i Sverige ansvarar kommerskollegium. Handel mellan Sverige och andra länder anslutna till CECA-systemet som störs på grund av karteller, monopol eller stödåtgärder, sanktioneras på samma sätt som vid störningar på grund av brott mot prisreglerna3.

Eventuella nationella prisstopp påverkar inte priset på armeringsstål eftersom CECA-bestämmelserna medför att handelsstålprodukter är undantagna från prisregleringar inom medlemsstaterna.

Inom Europa finns ett gemensamt standardiseringsorgan, CEN (Comitée Européen de Normalisation), där både EG- och EFTA-län— derna är medlemmar. På stålområdet bildade EG—länderna år 1986 ECISS (European Committee for Iron and Steel Standardization). Sve- rige och övriga EFTA-länder deltar i detta standardiseringsarbete, dock ej som fullvärdiga medlemmar. Ett omfattande arbete med harmonise- ring inom EG och mellan EG-EFTA pågår för närvarande, bl.a. som ett led i att före utgången av år 1992 etablera den inre marknaden inom EG.

På global nivå finns även ISO (International Organization for Stan- dardization). På stålområdet anses EG-länderna prioritera ECISS och CEN framför ISO vilket gjort att Sverige fått anpassa sig härtill.

5.2.4 lmportkonkurrens Konkurrensen på den svenska armeringsstålmarknaden kommer såle- des från utländska leverantörer vars armeringsstål är godkänt av Svensk Byggstålkontroll. Enligt SBS:s godkännandelista finns det endast nio godkända leverantörer i Europa. Dessa företag är Christiania Spiger- verk A/S (N), A/S Norsk Jernverk (N), Dalsbruk Oy Ab (SF), Det Danske Staalvalsevark A/S (DK), Hoogovens lJmuiden BV (NL), Sheerness Steel Company plc (GB), CELSA (E), Marcia] Ucin SA (E) och MEGASA (E). Mot importkonkurrensen talar det faktum att ar-

3 En särskild lag utfärdades vid införandet av CECA-systemet för att stödja kommers- kollegiums övervakning av tillämpningen av de pris— och marknadsregler som finns i avtalet mellan Sverige och CECA.

meringsstål är en produkt med låg förädlingsgrad och där transport- kostnaden svarar för en relativt stor andel av försäljningspriset. Sålunda kommer importen främst från Norge som svarar för ungefär två tredje- delar. I övrigt förekommer viss import från Nederländerna och Spanien. Importen sker oftast via grossister men också direktleveranser från ut- ländska stålverk till de större byggbolagen förekommer.

De svenska armeringsståltillverkarna hade fram till årsskiftet 1984-1985 ett långtgående konkurrensbegränsande samarbete inom Byggnads- och Armeringsstål AB (BASTA). Samarbetet innefattade kvotering och gemensam prissättning. Samarbetet upphörde när Halm- stads Järnverk bröt sig ur och genom bl.a. priskonkurrens försökte öka sin marknadsandel i Sverige och övriga Norden. Detta resulterade i en stark konkurrens mellan de inhemska tillverkarna vilket fick till följd att importen trängdes tillbaka. En annan effekt av att Halmstads Järnverk år 1985 avbröt BASTA-samarbetet och aktivt gick in på den norska marknaden blev att Norsk Jernverk svarade mot den ökade konkurren- sen och etablerade sig på den svenska marknaden med en egen grossist, Norstål AB, i Göteborg. Norstål säljer främst i västra Sverige. Av figur 5.1 framgår importens utveckling i Sverige under 1980-talet.

Figur 5.1 lmportandelar för armeringsstål iSverige 1981 - 1989, procent.

% 30

25 20 15 10 5 0

1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 Källa: NO och SPK.

Importandelen som varit sjunkande sedan år 1983 ökade under år 1988 till 13 %. Fundia uppskattar sin marknadsandel i Sverige år 1989 till 85 %, vilket innebär att importandelen därmed ökat till 15 %.

På många handelsstålsorter har en långtgående strukturrationalise- ring ägt rum under de senaste decennierna vilket lett till att det endast finns en inhemsk tillverkare i Sverige. Detta gäller t.ex. ett flertal han- delsstålprodukter inom SSAB, rostfritt stål inorn Avesta AB, snabbstål inom Kloster Speedsteel AB och verktygsstål inom Uddeholm Tooling AB. En sådan koncentration av tillverkningen inom landet har varit

nödvändig för att möta konkurrensen från stora, främst kontinentala, stålverk. Armeringsstål har snarast utgjort ett undantag med bevarad inhemsk konkurrens. Frågan kan ställas om det är befogat att kräva att just den inhemska konkurrensen på armeringsstålmarknaden skulle ha bevarats, genom exempelvis förbud mot Welbonds förvärv av Smedje- backen-Boxholm, eller om utländska tillverkare kan bjuda tillräcklig konkurrens gentemot en ensam svensk tillverkare. Vad som emellertid talar för att konkurrensen mellan svenska tillverkare borde bevarats på armeringsstål är den på senare år låga importandelen (ca 15 %). På många andra stålprodukter svarar importen för omkring 50 %. Det är i sammanhanget viktigt att beakta såväl den faktiska som den potentiella importkonkurrensen. I början av 1980-talet var importandelen för ar- meringsstål uppe i 20-30 %. Den tidigare högre importandelen under BASTA-samarbetet visar samtidigt att ökad import är ett realistiskt framtidsscenario. En ytterligare faktor som talar för ökad handel är den relativt stora exporten av armeringsstål från Sverige, motsvarande ca 50 % av den inhemska produktionen. Exporten år 1988 uppgick till 140 000 ton och de största avnämarna var Storbritannien, Västtyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark som sammantaget svarade för ca 80 %. Möjlighet finns därmed att en alltför hög prisnivå i Sverige på grund av Fundias ensamställning kan motverkas av en ökad konkurrens från EG-stålverkens sida.

5.3.1 Prissättning Fundia Bygg anser att leveranssäkerhet och i viss mån priset är de vikti- gaste konkurrensmedlen. De viktigaste faktorerna som påverkar pris- sättningen är den rådande konkurrenssituationen och kostnaden för rå- varor och energi. Energikostnaden står för cirka en tredjedel av försälj— ningspriset. Under år 1988 uppgick rabatterna till de största återförsäljarna och byggarna till mellan 20 och 25 %.

5.3.2 Prisutveckling Tabell 5.2 visar prisutvecklingen för armeringsstål från Fundia Bygg AB jämfört med producentprisindex.

Tabell 5.2 Procentuell utveckling av priset på armeringsstål! och produ- centprisindex, 1988 - 1990.

1988 1989 1990b Armeringsstål 12,1 0 7,0 Producentprisindex 7,6 6,3

3 Då Fundia Bygg är landets enda tillverkare av armeringsstål får företagets genomsnittliga prisför- ändring representera marknadens under perioden. b Under våren 1990 genomförde Fundia prishöjningar två gånger på sammanlagt 7,0 %. Källa: SCB och SPK.

Åren 1988-1990 steg Fundias genomsnittliga pris på armeringsstål med 19,9 %. Noterbart är den stora prisökning som ägde rum under år 1988 då Fundia Bygg blev landets enda tillverkare av armeringsstål. I sitt be- slut om Welbonds förvärv av Smedjebacken-Boxholm skrev NO att att det på kort sikt fanns ett visst utrymme för en prishöjning då prisnivån, enligt vissa kunder till följd av konkurrensen mellan företagen, före för- värvet varit låg. Även i Västeuropa höjdes priset på armeringsstål kraf- tigt under år 1988, vilket delvis berodde på höjda skrotpriser. Den eu- ropeiska marknaden har under slutet av 1980-talet präglats av ett ökat byggande, vilket inneburit att tillverkarna i Västeuropa fått ökad av- sättning för sin produktion. Samtidigt har många av tillverkarna dragit ner tillverkningskapaciteten. Den pågående struktureringen i Europa har ännu inte lett till balans mellan utbud och efterfrågan, vilket givit en ojämn prisbild. Enligt Fundia avmattades dock den goda byggaktivi- teten under hösten 1989 vilket fick genomslag i vikande priser på de flesta europamarknader under slutet av år 1989.

6.1.1 Produkten Mineralull är den gemensamma benämningen på isolerprodukter fram- ställda av glasull och stenull. Glasull och stenull är som namnen antyder tillverkade av glas resp. sten (diabas) som spunnits till tunna fibrer och bundits samman till ett poröst fibermaterial. Fibrerna kan bindas ihop till skivor eller användas som lösfyllnadsisolering. De olika material- egenskaperna hos glasull och stenull medför att materialens använd- ningsområden till viss del är olika. Glasullens främsta kännetecken är, förutom goda isoleregenskaper, en hållfasthet och elasticitet som möj- liggör komprimering av produkten i låga densiteter. Komprimering kan utföras till en fjärdedel av nominell volym, vilket ger mycket stora för- delar vid transport och lagring av materialet. Glasullens egenskaper ut- nyttjas bäst vid isolering mellan träreglar och på bjälklag. Stenullen har en god tolerans mot tryckbelastningar och höga temperaturer. Därför rekommenderas stenullen som takisolering, brandisolering och som markisolering vid normal tryckbelastning. Glasullen och stenullen är dock i många sammanhang substituerbara. Lösfyllnadsisolering utföres med speciellt anpassad utrustning och blåses med tryckluft ut över den yta som skall isoleras. Lösfyllnadsisolering är därför endast avsedd för isolering av vindsbjälklag. En rad produkter anpassade för speciella an- vändningsområden, t.ex. akustisk isolering och utvändig isolering av låglutande tak m.m. finns också på marknaden. Det främsta användningsområdet för mineralull är värmeisolering av byggnader. Även teknisk isolering, dvs. isoleringsmaterial för rörled- ningar, ventilationskanaler, pannor och cisterner, är en viktig mine- ralullsmarknad. En växande marknad är också den akustiska isole- ringen. Dålig ljudisolering av såväl industri- och kontorsbyggnader som bostadshus har under senare år blivit ett alltmer uppmärksammat pro- blem. För byggnadsisolering kan såsom substitut till mineralullen nämnas cellulosa, dvs. finfördelade träfibrer som behandlats med bl.a. bor mot röta och brandrisk. Isolering med träfibrer utföres liksom lösullsisole- ring genom att materialet med tryckluft blåses ut över den yta som skall isoleras. Därför är även isolering med träfibrer i första hand tillämplig vid bjälklagsisolering. Som substitut till mineralull kan även nämnas sty- renplast som ofta används i kombination med prefabricerade betong- element eller som golvisolering. Styrenplasten är även lämplig att an-

vända som markisolering då detta material är mycket tryckbeständigt. Dessa substitut har dock relativt små marknadsandelar. Vid grund- eller markisolering samt vid teknisk isolering, t.ex. rörisolering, utgör emel- lertid plasten ett konkurrenskraftigt alternativ till mineralullen. Både Rockwool och Gullfiber, som är de dominerande företagen på mineral- ullsmarknaden, har dock styrenplastisolering i sina produktsortiment, varför det till stor del är en fråga om konkurrens mellan olika material inom företagen och mindre en konkurrens mellan olika företag.

Vid användning som byggnadsisolering är mineralullens andel av byggmaterialposten i faktorprisindex ca 2,7 % för flerbostadshus och ca 6,6 % för småhus. WS-isoleringens andel av byggmaterialposten i fak- torprisindex är ca 1,1 % och 0,3 % för flerbostadshus resp. småhus.

6.1.2 Marknaden Energisparandet som inleddes efter 1970-talets oljekriser bidrog till att marknaden för mineralull inte drabbades lika hårt som många andra byggnadsmaterial då byggandet minskade under slutet av 1970— och början av 1980-talet. När byggverksamheten åter tog fart under senare delen av 1980-talet medförde det att mineralullsmarknaden ökade kraf- tigt. Åren 1986-1989 ökade den svenska marknaden för mineralull med ca 70 % i värde, medan volymen fram till 1988 hade ökat med ca 26 %. Volymökningen berodde till viss del på att en ökad andel tyngre material (stenull) ingick i produktmixen under senare delen av perioden. Företagens kapacitetsutnyttjande har stigit från ca 70 % år 1982 till ca 90 % år 1988.

Tabell 6.1 Den svenska mineralullsmarknaden 1986- 1989. 1986 1987 1988 1989 milj.kr. kton milj.kr. kton milj.kr. kton milj.kr. Produktion 1 386 215 1 518 227 1 658 250 2 219 Import 4 1 20 3 55 9 41 Export 122 21 125 21 87 14 108 Tillförsel 1 268 194 1 413 209 1 626 244 2 152

Import av mineralull förekommer endast i mindre omfattning och sker då i huvudsak genom de båda företagen Rockwool och Gullfiber. Un- der år 1988 svarade importen för ca 4 % av försäljningen på den sven- ska mineralullsmarknaden. År 1989 hade importandelen minskat till endast ca 1 % av totalmarknaden. Även exportens andel av den svenska mineralullsproduktionen minskade under perioden 1986-1989 från ca 9 % till ca 5 %. Exportminskningen var i huvudsak en följd av den starka svenska byggkonjunkturen med åtföljande hög inhemsk efterfrå- gan, men en ökande konkurrens på vissa exportmarknader påverkade också exportförsäljningen negativt.

6.2.1 Företagsstruktur Den svenska mineralullsmarknaden domineras fullständigt av de två fö- retagen Gullfiber AB och Rockwool AB. De båda företagen har under hela 1980-talet i stort sett delat på marknaden, dock genomgående med Gullfiber som den något större. Under år 1989 har emellertid Rock- wool ökat sin marknadsandel något varför företagen nu har ca 50 % vardera av marknaden. Både Rockwool och Gullfiber använder paten- terad teknik från sina moderbolag vid tillverkningen av mineralull och är således bundna av licensavtal med Partek resp. Saint-Gobain. Sedan årsskiftet 1989-1990 importeras även glasull från Skottland av en fristående importör. Importen avser både teknisk isolering och bygg— isolering. Det skotska företaget, Superglas Encon PLC, tillverkar glasull enligt ett amerikanskt licensavtal och är således en fristående produ- cent vid sidan om den helt dominerande glasullstillverkaren i Europa, Saint-Gobain. I företagets produktsortiment ingår även s.k. lösull men svårigheter att finna avsättning för dessa produkter föreligger då entre- prenörerna som utför blåsning av lösull är så hårt knutna till sina gamla leverantörer Rockwool och Gullfiber. Gullfiber har under ett flertal år bedrivit ett samarbete med board- tillverkaren Swanboard Masonite AB. Samarbetsavtalet innebar att Swanboard Masonites lätta stombyggnadskomponenter marknadsfördes genom Gullfiber samtidigt som Gullfiber tillhandahöll mineralull speci- ellt anpassad till stommarna. Masonitebalkens främsta förtjänst är att den köldbrygga som varje balk i en byggnadsstomme utgör minimeras. Dessutom medför en låg vikt fördelar från transportsynpunkt. Fr.o.m. år 1990 har detta samarbete upphört. Swanboard Masonite har i stället träffat ett liknande avtal med Rockwool. Avtalet gäller t.o.m. den 31 december 1994 och kan sedan förlängas i treårsperioder. Det faktum att Swanboard Masonite har bytt samarbetspartner och att mineralull nu importeras från en utomstående tillverkare, om än i mycket blygsam omfattning, har av ett antal mineralullskunder som SPK varit i kontakt med setts som positivt då marknaden enligt dessa hittills varit alltför statisk. De största köparna av mineralullsprodukter på den svenska markna- den är grossister och de större byggföretagen. Försäljningen sker an- tingen via egna återförsäljare/ grossister eller direkt från fabrik till den s.k. objektmarknaden. I bägge fallen faktureras dock kunden via företa- gens huvudåterförsäljare. Ca 20 % av produktionen levereras via anbud till trähustillverkare och andra industrikunder.

6.2.2 Ägarrelationer Gullfiber AB ägs till 90 % av International Saint-Gobain ISG SA. och till 10 % av Isover SA., båda ingående i franska Saint-Gobain. Saint-

Gobain är en av Europas ledande byggmaterialkoncerner med ett mycket brett produktsortiment, bl.a. är företaget marknadsledande på

isolerrutor i Sverige genom dotterbolaget Emmaboda Glas AB. Gullfi- bergruppen består av moderbolaget Gullfiber AB samt Ecophongrup- pen, Formtecgruppen och Minwool AB.

Ecophon AB i Hyllinge tillverkar och marknadsför akustikprodukter huvudsakligen av glasfiber. I Ecophongruppen ingår dessutom Ony AB i Stockholm, Ecophon A/S i Danmark samt försäljningsbolag i Norge, Holland och England.

Formtec AB tillverkar och marknadsför inredningskomponenter till bilindustrin. Bolaget äger 100 % av aktierna i Isover Formtec SA, Frankrike. Gullfiber AB äger dessutom 25 % av aktierna i Scan Glasuld A/S i Danmark.

Rockwool AB är helägt dotterbolag till Nordisk Byggvaruutveckling AB som ingår i Partek Sverige-koncernen. Koncernmoderbolag är fin- ländska Oy Partek med säte i Helsingfors. Partekkoncernen bedriver verksamhet i ett 25-tal länder, främst i Västeuropa och Nordamerika. I Sverige är Rockwool AB moderbolag till Rockwool Akustik & Interiör AB i Skövde och Isenta AB i Örebro som bedriver entreprenadverk- samhet inriktad på VVS-marknaden. Dotterbolaget Ecomax Ltd mark— nadsför Rockwools produkter på den brittiska marknaden. Intressebo- laget Rockwool Ecoprim AB utvecklar och tillverkar isolermaterial av cellplast.

6.2.3 Konkurrenssituationen Saint-Gobain har licenstillverkning av glasull även i Norge, Danmark och Finland. Dessa licensavtal löper vanligtvis på ca 20-25 år och gäller enbart för det land där tillverkningen är lokaliserad. De företag som tillverkar glasull på licens från Saint-Gobain förbinder sig således att inte marknadsföra sina produkter utanför det egna landets gränser. Om kapacitetsbrist uppstår i ett land får emellertid mineralullsproducen- tema i övriga länder exportera sina produkter till det land som lider brist på mineralull. Ett krav är dock att denna export endast sker till det systerbolag som drabbats av kapacitetsbrist. Företag som tillverkar rni- neralull med teknik från samma licensgivare är således förhindrade att konkurrera med varandra. En liknande överenskommelse gäller även mellan de företag som licenstillverkar stenull med teknik från Rock- wool. Globalt sett finns det dock betydligt fler företag som producerar stenull med egen teknik än företag som producerar glasull med egen teknik. Antalet stenullsproducenter minskar dock varför en utveckling liknande den för glasull, med endast ett fåtal mycket stora licensgivare, kan förväntas. Både Rockwool och Gullfiber har auktoriserade underentreprenörer som utför blåsning av mineralull i form av lösull. Underentreprenö- rerna auktoriseras av Rockwool resp. Gullfiber och icke auktoriserade företag tillåts inte utföra arbeten med Gullfibers eller Rockwools pro- dukter. Lösullsentreprenörerna tilldelas ett visst område som de får verka inom. Utanför detta område, dvs. på någon av de andra lösullsen- treprenörernas område, får inga arbetsuppgifter utföras. Därigenom

har möjligheten till konkurrens mellan lösullsblåsare som använder samma leverantör omöjliggjorts. Denna mycket hårda styrning från de två leverantörernas sida av de företag som utför isolering med lösull har förmodligen bidragit till att en branschorganisation (Isolerentreprenö- rernas förening) bildades år 1989 som skall tillvarata lösullsblåsarnas intressen. Föreningen har bl.a. som målsättning att lösa upp den starka bindningen till resp. leverantör samt att föreningen själv skall få utfärda auktorisation. Om föreningens krav att blåsarna skall ha möjlighet att ta lösull från flera leverantörer uppfylls skulle också områdesuppdel- ningen försvinna. Isolerentreprenörernas förening har under våren 1990 träffat representanter från Rockwool och Gullfiber för att diskutera dessa frågor.

Det faktum att all försäljning, även den som levereras direkt från fabrik, faktureras via någon av Gullfibers eller Rockwools huvudåter- försäljare gör att de större mineralullskunderna, främst de större bygg- bolagen, inte kan göra samordnade uppköp. Inköp av mineralull ge- nomförs därför av ansvarig för varje enskilt byggprojekt. Därigenom blir köparsidan försvagad gentemot leverantörerna Gullfiber och Rockwool.

6.3.1 Prissättning Gullfiber och Rockwool konkurrerar huvudsakligen med kvalitet, leveranssäkerhet och service. Båda företagen har under senare år satsat på att kunna erbjuda sina kunder ett heltäckande produktsortiment och en effektiv materialhantering ute på byggarbetsplatserna. Ett led i denna satsning har varit att utöka det egna produktsortimentet med kompletterande produkter. Rockwool och Gullfiber har därför bildat eller förvärvat en rad dotterbolag som marknadsför bl.a. akustik- och interiörprodukter samt WS-isolering. Företagen har dessutom avtal med lösullsentreprenörer som utför lösfyllnadsisolering med resp. företags produkter. Denna differentiering och vertikala integration ger företagen de eftersträvade konkurrensfördelar som ett heltäckande produktsortiment medför, framför allt när priset som konkurrensmedel är av underordnad betydelse. Båda företagen tillämpar ett utbrett rabattsystem där resp. företags återförsäljare erhåller en viss rabatt från fabrik. Återförsäljarna lämnar sedan i sin tur rabatt till kunderna allt efter storlek, köptrohet osv.

Tabell 6.2 Prisökning mineralull (enligt Gullfiber och Rockwool) och producentprisindex, 1980 - 1989, procent.

1980-1985 -86 -87 -88 -89 1980-1989 Mineralull 72 2,0 2,9 6,0 5,0 101 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107

Under perioden 1980 - 1989 ökade priset på mineralull med 101 %, vil- ket innebär en prisökning på i genomsnitt ca 7,2 % per år.

Utöver ovan redovisade prisförändringar har båda företagens åter- försäljarled genomfört rabattförändringar som inneburit en större net- toprisökning gentemot kund än vad som framgår av tabellen. Bakom prisökningen under 1989 döljer sig en listprisökning från leverantörerna på ca 8,5 % samtidigt som de generella rabatterna till Rockwools och Gullfibers huvudåterförsäljare höjdes med ca 3 %. Den totala prishöj- ningen inkl. rabattändring uppgick således till ca 5 %. Rabatthöjningen fördes dock inte vidare till köparna. De småkunder som normalt inte erhåller någon rabatt fick därför vidkännas en prishöjning på ca 8,5 %. För större kunder sänktes i stället rabatterna med upp till 3-4 % enligt återförsäljarna.Tillsammans med listprishöjningen på 8,5 % gav detta enligt återförsäljarledet en total prishöjning på upp till 12 % för dessa kunder. Då SPK tog kontakt med köparsidan, främst ett antal av de större rikstäckande byggföretagen, uppgav samtliga att rabatterna från både Rockwools och Gullfibers återförsäljare sänkts betydligt mer än vad återförsäljarna angav. Rabattsänkningen uppgick enligt dessa kun- der till ca 7-8 % vilket innebar en total prishöjning på över 15 %.

På en marknad som kännetecknas av oligopol är det stor risk för att företagen undviker priset som konkurrensmedel. Rockwools och Gull- fibers prislistor och rabatter uppvisar också mycket stora likheter. De båda företagens prisnivåer är för jämförbara produkter identiska och listprisförändringar sker vid samma tidpunkter.

Det finns ett drygt tiotal olika byggskivetyper till försäljning i Sverige. De används inom byggnadsverksamheten som beklädnadsmaterial, vindskydd, fasadmaterial samt golv- och takmaterial.

Detta avsnitt beskriver marknaden för de tre mest efterfrågade skiv- typerna: gips-, spån- och träfiberskivor (board). Av dessa används gips- skivor endast för byggnadsändamål medan spån- och träfiberskivor har fler användningsområden. De används t.ex. i stor utsträckning inom möbel- och snickeriindustrin.

De olika skivtyperna kan i flera fall ersätta varandra men har på grund av sina olika egenskaper, pris och kvalitet delvis kommit att an- vändas inom skilda områden. I vissa fall bestäms valet av skivmaterial även av statliga byggnormer eller andra bestämmelser. Exempelvis gyn- nas gipsskivan av sitt högre brandmotstånd.

Figur 7.1 beskriver den svenska produktionsutvecklingen för de tre skivtyperna under perioden 1975 till 1989.

Figur 7.1 Produktionen av board, spån- och gipsskivor i Sverige 1975-1989 Index 200 ,,/ , ./'Gipsskivor 160 120 Spånskivor 80 _ Board

40

0 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 Källa: SCB, industristatistik.

Figuren visar att produktionen under perioden i stort sett varit ökande för gipsskivor medan den för spånskivor och framför allt board varit sjunkande. För närvarande är gipsskivor den dominerande skivtypen för byggnadsändamål, framför allt avseende flerbostadshus. De senaste årens kraftigt ökade byggande har medfört en ökad produktion av såväl gips- som spånskivor men boardproduktionen har fortsatt att minska.

Beklädnadsskivors vikt i byggmaterialposten i faktorprisindex är 2,6 % för flerbostadshus och 6,9 % för småhus.

7.1.1. Produkter Spånskivor tillverkas av träspån som torkas och efter tillsats av binde- medel (lim) pressas samman under högt tryck och hög temperatur. Vedråvaran utgörs av sågspån och kutterspån från sågverk och annan träbearbetande industri samt från egen tillverkning. Den svenska spån— skiveindustrin tillhandahåller ett 30-tal olika produkter för byggnads- ändamål (golv, väggar och innertak) samt för möbel- och snickeriända— mål. Board tillverkas av trä som på olika sätt sönderdelats till fibrer. Till- verkningen sker antingen genom en torr process (s.k. MDF-board som ej tillverkas i Sverige) eller genom en våt process. Den våttillverkade boarden erhåller sin styrka och stabilitet genom hopfiltning av de i vat- ten uppslammade fibrerna samt av träets naturliga innehåll av hartser och lignin. Boarden skiljer sig alltså från t.ex. spånskivor och plywood i vilka limmet är den enda sammanhållande beståndsdelen. Det finns i princip fyra typer av våttillverkad board som har olika användningsom- råden: porös (vindskydd, dörrfyllningar etc.), medelhård (väggskivor, takskivor, skyltning etc.), hård (möbler och snickerier, dörrar, embal- lage, golv, vägg- och takbeklädnader etc.) och oljehärdad hård (golvbeläggningar, enklare taktäckningar, arbetsbänksytor etc.). För byggnadsändamål är den medelhårda boarden vanligast. I gipsskivan är gips och papp huvudbeståndsdelar. Gipset framställs genom upphettning (bränning) av rågips. Tillverkningen av gipsskivor sker sedan i en kontinuerlig process. En gipsmassa blandas av gips, till- satsmedel samt vatten och gjuts sedan mellan två pappskikt till skivor som kapas och ugnstorkas. Gipsskivan används endast för byggnadsän- damål och då oftast som väggskiva.

7.1 .2 Marknader

Spånsk'ivor

Produktionen av spånskivor i Sverige är relativt liten jämfört med den i övriga Europa. De största producentländerna är Tyskland och Sov- jetunionen som vardera producerar mer än 7 milj.m3. Andra stora pro- ducentländer i Europa är Frankrike, Österrike och Polen. Globalt är USA den största producenten. Sverige, med en ungefärlig årsproduk- tion av 850 000 m3, hamnar på sjunde-åttonde plats bland de euro- peiska producenterna. Enligt Svenska träskivor, träskivefabrikanternas branschorganisation, råder det överkapacitet i produktionen av spån- skivor i Europa. Trots detta var kapacitetsutnyttjandet i Sverige högt under slutet av 1980-talet.

Tabell 7.1 Produktion, utrikeshandel och tillförsel av spånskivor 1986 - 1989, 1 ooo m3.

1 986 1987 1988 1989 Produktion 809 844 863 864 Export 212 188 192 217 Import 97 115 133 161 Tillförsel 694 771 804 808

Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistik, produktion är 1989 enligt Svenska träskivor.

I tabell 7.1 visas de senaste årens utveckling av den svenska spånskive- marknaden. Enligt Svenska träskivor uppgick produktionen av spånski- vor i Sverige år 1989 till ca 864 000 m3. Sedan år 1980 har den svenska spånskiveproduktionen minskat med drygt 300 000 rn3 men under peri- oden 1986-1989 ökade den med ca 18 %. Importen ökade under peri- oden 1986—1989 med ca 65 % och år 1989 var importandelen, dvs. im- portens andel av tillförseln, ca 20 %. Exportandelen, dvs. exportens an- del av produktionen, var samma år ca 25 %.

Board Sverige är av tradition en stor tillverkare av board. I Europa, där hu- vudsakligen MDF-board produceras, är det endast Sovjetunionen, Po- len och Rumänien som producerar mer per år. USA är världens största producentland med cirka en tredjedel av världsproduktionen.

Tabell 7.2 Produktion, utrikeshandel och tillförsel av board 1986 - 1989,

tusen ton. 1986 1987 1988 1989 Produktion 297 298 265 237 Export 168 147 120 87 Import 36 60 65 67 Tillförsel 165 211 210 217

Källa: SCB, industri- och utrikeshandel, produktion år 1989 enligt Svenska träskivor.

Enligt Svenska träskivor uppgick boardproduktionen i Sverige år 1989 till ca 237 000 ton vilket innebär en minskning sedan år 1986 med ca 20 %. Under andra hälften av 1980-talet har två boardfabriker lagts ner vilket minskat tillverkningskapaciteten med ca 130 000 ton. Sett under hela 1980-talet har den svenska boardproduktionen nära nog halverats. Den importerade kvantiteten nästan fördubblades åren 1986—1989 sam- tidigt som den exporterade kvantiteten nästan halverades. År 1989 var importandelen ca 31 % och exportandelen ca 37 %.

Gipsskivor

Försäljningen av gipsskivor i Sverige har under en längre period ökat kraftigt. Enligt SCB:s statistik uppgick den svenska produktionen är 1988 till 422 000 ton. Jämfört med produktionen är 1980 var detta en

ökning med ca 45 %. Under senare år har importen ökat och exporten minskat. Importandelen var år 1988 ca 24 % och exportandelen var samma är ca 18 %.

Tabell 7.3 Produktion, utrikeshandel och tillförsel av gipsskivor 1986 - 1989, tusen ton.

1 986 1 987 1 988 1 989 Produktion 324 387 422 Export 64 93 75 66 Import 85 94 1 08 1 33 Tillförsel 345 388 455

Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistik.

Spånskivor

Det finns tre svenska tillverkare av spånskivor: Swedspan AB, AB Pers- son Invest och Orsaplattan AB. De två större, Swedspan och Persson Invest, säljer spånskivor för såväl byggnadsändamål som till möbel- och snickeriindustrin medan Orsaplattan enbart säljer till möbelindustrin.

Swedspan AB ingår i Rottneroskoncernen och har tillverkning vid fabriker i Hultsfred och Laxå. År 1989 uppgick Swedspans produktion av spånskivor till 416 000 m3 vilket innebar ett nära nog fullt kapaci- tetsutnyttjande och motsvarade knappt hälften av de svenska tillverkar- nas produktionsvolym. Cirka 70 % av företagets produktion gick år 1989 till den svenska marknaden och resten på export till främst Dan- mark, Norge och Storbritannien.

Swedspan förvärvades år 1986 av den ledande boardtillverkaren Swanboard Masonite AB som i sin tur förvärvades av skogsindustrikon- cernen Rottneros Bruk AB i augusti 1988. Inom Rottneroskoncernen finns således både landets största spånskivetillverkare och den domine- rande boardtillverkaren.

Swedspans lönsamhet har de senaste åren förbättrats något efter att ha varit dålig under första hälften av 1980-talet. Åren 1987, 1988 och 1989 var avkastningen på sysselsatt kapital 11,8, 16,9 resp. 8,4 %.4

I Persson Invest ingår spånskiveföretagen Byggelit AB i Lit, Byggelit Lockne AB i Brunflo, Byggelit AB i Storuman, AB Nya Karlstadsplat- tan i Vålberg och Ambjörnby samt, sedan den 1 juli 1988, Edsbyn-Kila- fors AB. Byggelit och Nya Karlstadsplattan bildar tillsammans Byggelit- KP som ger ut en gemensam prislista för företagen. Koncernens års-

4 Avkastning på sysselsatt kapital definieras som resultatet efter finansnetto + kost- nadsräntor/ genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke räntebärande rörel- seskulder.

produktion var budgetåret 1988/89 ca 392 000 m3 varav ca 18 % expor- terades.

Avkastningen på sysselsatt kapital för rörelsegrenen spånskivor inom Persson Invest var under 1980-talet i genomsnitt drygt 20 %. Under senare delen av 1980-talet var avkastningen högre, i genomsnitt om- kring 25 %.5

Orsaplattan AB är den tredje fristående spånskivetillverkaren. Före- tagets marknadsandel är dock liten och försäljningen går uteslutande till möbelindustrin.

Board Den svenska boardtillverkningen domineras helt av Rottneroskoncer— nen. Under "paraplyorganisationen" Rottneros Board finns fyra tillver- kande enheter vars sammanlagda andel av den svenska produktionen år 1989 var ca 90 %. Vid sidan av Rottneros finns två små tillverkare, Ljusne Board AB och Scharin Unitex AB. Rottneros Board är landets enda tillverkare av hård och medelhård board samt porös asfaltboard. De två mindre tillverkarna producerar enbart porös board. Konkurren- sen mellan de svenska tillverkarna är därmed i det närmaste obefintlig eftersom de olika kvaliteterna har olika användningsområden.

Rottneros Board har fyra producerande enheter: Swanboard Maso- nite AB i Rundvik och Svanskog, Swedeboard i Vrena AB och Karlit AB i Karlholm. Fabrikerna i Svanskog och Rundvik har tyngdpunkten lagd på tillverkning av byggprodukter och fabriken i Karlholm på snickeriprodukter och allmänna användningsändamål. Swedboard i Vrena, som är den minsta boardtillverkaren inom Rottneros, tillverkar i allt större utsträckning board av specialkvaliteter, bl.a. för form- pressning och för förpackningsändamål.

Rottneros Bruk förvärvade i augusti 1988 Swanboard Masonite AB som var moderbolag till de företag som i dag ingår i Rottneros Board. Under åren före förvärvet hade en omfattande omstrukturering av den svenska boardindustrin ägt rum. Swanboard Masonite lade åren 1986 och 1988 ner tillverkningen vid Royal Boards fabriker i Piteå resp. Skinnskatteberg. Royal Board hade dessförinnan år 1983 förvärvats från statliga ASSI. Under år 1986 lades också dotterbolaget Masonite Fiberträ AB i Jokkmokk ner. Nedläggningarna har inneburit att den to- tala tillverkningskapaciteten i Sverige minskat med ca 60 % sedan slu- tet av 1970—talet.

Företagen inom Rottneros Board exporterade år 1988 träfiberskivor till ett värde motsvarande ca 40 % av det totala produktionsvärdet. Det största avnämarlandet var Storbritannien.

Lönsamheten för träfibertillverkarna inom Rottneros Board har varit dålig under större delen av 1980-talet. År 1986 var avkastningen på sys-

5 Avkastningen på sysselsatt kapital definieras som rörelseresultat brutto i procent av genomsnittligt sysselsatt kapital.

selsatt kapital negativ men har under åren 1987, 1988 och 1989 uppgått till 6,9, 15,8 resp. 11,7 %.6

De två mindre tillverkarna, Ljusne Board och Scharin Unitex, är specialiserade på tillverkning av porös board. Deras gemensamma an- del av de svenska tillverkarnas totala produktion är ca 10 %. Den board som Ljusne Board tillverkar säljs och marknadsförs av Rottnerosägda Karlit AB. Scharin Unitex har en stor andel av sin försäljning på export.

Gipsskivor Det finns två tillverkare av gipsskivor i Sverige, Gyproc AB och Dano- gips A/S.

Gyproc dominerar den svenska gipsskivemarknaden. Företaget har tillverkning av gipsskivor vid två fabriker i Sverige - i Bålsta och i Var- berg - samt vid en anläggning i Danmark och en i Finland. Från den danska fabriken sker import till Sverige. Gipsskivefabriken i Finland ägdes tidigare tillsammans med det finska företaget Partek men den förvärvades under hösten 1990. Vidare träffade Gyproc under år 1989 ett avtal om förvärv av majoritetsintresset i en norsk gipsskivefabrik där produktionen beräknas starta under hösten 1990. Tillverkningen beräk- nas bli lika stor som den nuvarande exporten till Norge och syftet med förvärvet är att kunna förse den norska marknaden med inhemskt pro- ducerade skivor. Gyproc ingår i Eurockoncernen och är dotterföretag till Industri AB Euroc. Liksom hela Eurockoncernen har Gyproc de senaste åren uppvisat mycket god lönsamhet. En fjärdedel av Gyproc ägs av den brittiska gipsskivetillverkaren BPB med vilken Gyproc har ett licensavtal.

Danogips A/S är en dansk gipsskivetillverkare som sedan år 1978 även har tillverkning i Åhus i Sverige. Förutom egen tillverkning säljer företaget gipsskivor som importeras från moderbolaget i Danmark.

Största konkurrenten till Gyproc och Danogips är det norska företa- get Norgips som exporterar till Sverige. Marknadsandelarna för de tre konkurrenterna kan uppskattas till 65-70 % för Gyproc, 15-20 % för Danogips och 10-15 % för Norgips.

Under perioden 1986-1988 uppgick importens andel av tillförseln i genomsnitt till ca 25 %. Importen kommer huvudsakligen från Norge (ca 55 % av importen år 1989) och Danmark (Gyproc och Danogips). Således är importkonkurrensen begränsad trots den relativt stora im- portandelen eftersom en betydande del av importen går via de i Sverige producerande företagen.

7.2.2 Integration Några exempel på vertikal integration inom de ovan beskrivna företa- gen är följande. I Rottneroskoncernen ingår förutom spånskivetillverkaren Swedspan flera företag som vidareförädlar spånplattan och således är stora

6 Se fotnot 1 för definition på avkastning sysselsatt kapital.

kunder till Swedspan. Cirka 10 % av Swedspans produktion levereras till företag inom koncernen. Vidareförädlingen innebär t.ex. att spån- skivan beläggs med laminat eller melamin och att möbelskivor produ- ceras.

Rottneros träffade i början av år 1990 en principöverenskommelse om att få köpa Säffle Boardelement AB. Företaget, som huvudsakligen tillverkar innertak till småhus och redan tidigare är en stor kund till Rottneros, kommer att ingå i Rottneros Board. Säffle Boardelement ägdes t.o.m. år 1986 av Swanboard Masonite men såldes då till företa- gets VD i samband med Swanboards förvärv av Swedspan. En del av Säffle Boardelements tillverkning sker i anslutning till Swanboards fa- brik i Svanskog och företaget är den största enskilda köparen av board från Swanboards fabrik.

Gyproc köpte under år 1989 Sveriges ledande tillverkare av kartong för gipsskivor, Inlands AB. Motiveringen till köpet var bl.a. att långsik- tigt trygga leveranserna av kartong som är en viktig beståndsdel i gips— skivor. Det andra kartongproducerande företaget i Sverige - Örebro Pappersbruk AB - köptes år 1988 av den engelska koncernen Redland som har ägarintressen i norska Norgips.

De ovan nämnda exemplen på vertikal integration visar på tenden- sen att företagen strävar efter att få en säker avsättning för sina produk- ter och en trygg råvaruförsörjning. Dock hämmar integrationen konkur- rensen eftersom antalet fristående köpare och säljare på marknaden minskar.

7.2.3 Leverantörs- och kundstruktur Såväl spånskive- som boardfabrikanterna är stora förbrukare av skogs- råvara, i huvudsak spån och flis. Tidigare kunde träskivefabrikanterna köpa vedråvaran billigt från sågverken eftersom den var en biprodukt med ett lågt ekonomiskt värde. I takt med ökade satsningar på alterna- tiva energiformer ökade dock användningen av skogsråvara för bräns- leändamål vilket medförde brist, och kraftiga prishöjningar, på sågver- kens biprodukter. Därmed fick träskiveindustrin avsevärt högre råvaru- kostnader. Under senare år har tillgången på vedråvara ökat och råva- ruförsörjningen utgör enligt träskivefabrikanterna inte längre något större problem. De dominerande spånskive- och boardtillverkarna har inom sina resp. koncerner även annan Skogsindustriell verksamhet varifrån en del av råvaran hämtas. Det finns dock ett stort antal leverantörer av skogs- råvara på marknaden och träskivefabrikanterna köper större delen av sin vedråvara från lokala sågverk. Industrins användning av skogsråvara är sedan mitten av 1970-talet prövningspliktig enligt den s.k. träfiberlagen. Syftet med prövningen är bl.a. att tillse att skogsråvara som kan ha industriell användning, t.ex. inom träskiveindustrin, inte i alltför stor utsträckning används för bränsleändamål. Lagen ger därför träskivetillverkarna en konkurrens

fördel gentemot bränsleanläggningar. Prövningen bidrar sannolikt till att under vissa perioder hålla nere priset på t.ex. spån.

Råvaran vid gipstillverkning kommer dels från gipssten som importe- ras från Öst- och Sydeuropa, dels från s.k. industrigips som erhålls vid rökgasrening. Såväl gipssten som industrigips är billiga råvaror vilket ger gipsskivan en kostnadsfördel framför de träbaserade skivorna.

Spånskivetillverkarnas viktigaste kundkategorier är bygghandeln, byggindustrin, möbel- och snickeriindustrin, köksindustrin samt tillver- kare av prefabricerade småhus. År 1988 fördelade sig företagens för- säljning av spånskivor i Sverige enligt följande: byggmaterialhandel 41 %, byggindustri 5 % och övriga 54 %. Sedan år 1982 har handelns andel av de totala inköpen minskat något medan övriga, dvs. småhus- fabrikanter, möbel-, snickeri- och köksindustrin, ökat. Byggindustrins andel har i stort sett varit oförändrad.

Boardfabrikanterna säljer över hälften av sin produktion via byggma- terialhandeln. Cirka en fjärdedel går direkt till byggindustrin och resten fördelar sig på övriga kunder.

Gipsskivetillverkarna Gyproc och Danogips har koncentrerat sin för- säljning till grossister och byggvaruhandel. Endast en liten del säljs di- rekt till byggindustrin. Dock distribueras drygt hälften av gipsskivorna direkt från fabrik till byggarbetsplats men faktureras via återförsäljarle— det.

7.2.4 Handelshinder Från och med den 1 december 1986 åtog sig exportföretagen av spån- skivor i Polen och Tjeckoslovakien att höja priserna på exporten till Sverige. Bakgrunden till prisåtagandet var att det i Sverige konstaterats att spånskivor från dessa länder sålts till mycket låga priser jämfört med import från andra länder och spånskivor producerade i Sverige. Prisåta- gandet var i kraft t.o.m. den 30 november 1989. Effekten av prisåtagandet blev en kraftigt minskad import från dessa länder. År 1984 importerades sammanlagt 37300 m3 från Polen och Tjeckoslovakien. Efter inledandet av dumpningundersökningen som- maren 1985 och införandet av en provisorisk antidumpningstull kom importen från dessa länder att minska till i genomsnitt ca 14 000 m3 per år under perioden 1986-1989. Dock ökade importen från övriga länder under perioden. Mellan 1985 och 1989 nästan fördubblades importen från andra länder än Polen och Tjeckoslovakien. De största exportö- rerna till Sverige år 1989 var Norge och Finland varifrån nära 60 % av importen härstammade. Importens marknadsandel var 1989 ca 20 % vilket är några procentenheter högre än under 1980-talets mitt. Den svenska produktionen av spånskivor minskade med ca 100 000 m3 mellan 1985 och 1986 för att därefter stegvis öka från 809 000 ut3 år 1986 till 864 000 m3 är 1989. Även den svenska exporten minskade kraftigt mellan 1985 och 1986 men den har därefter varit om- kring 200 000 m3 per år.

Kommerskollegium föreslog i november 1989 att exportföretagen i Polen och Tjeckoslovakien skulle få avbryta sina prisåtaganden. Beslu- tet motiverades med att importen från de två berörda länderna minskat kraftigt under den tid prisåtagandet varit i kraft och kollegiet kunde därför inte finna tillräckligt starka skäl för att förorda en förlängning. Regeringen beslutade också om att avskaffa prisåtagandet.

Den import som numera sker av spånskivor utgörs till stor del av så- dana produkter som inte tillverkas i Sverige. Trots att importandelen ökat är det därför inte säkert att importkonkurrensen nämnvärt ökat. Dock kan noteras att importen från de nordiska länderna, och framför allt från Norge, ökat kraftigt under år 1989 och 1990. Den ökade impor- ten från Norge förklaras av en vikande norsk hemmamarknad.

Den 1 augusti 1989 trädde en förordning om en provisorisk anti- dumpningstull på vissa träfiberskivor i kraft. Enligt denna förordning ut- gick tull med 30 % av värdet på hård lackerad board och 40 % på vär- det av annan hård board. Den hårda boarden används dels inom möbel- och snickeriindustrin, dels för emballage- och enklare byggnadsända- mål.

Den provisoriska tullen tillkom för att förhindra införsel och försälj- ning av board till dumpade priser från Sovjet och Polen. Tullen motive- rades av kommerskollegium med att importen från dessa länder hade skadlig inverkan på den svenska boardindustrin. Den provisoriska tullen upphörde vid utgången av november 1989 och i april 1990 beslutade re- geringen att någon definitiv antidumpningstull inte skulle införas.

Regeringen anger flera skäl till sitt beslut. De kvalitetsskillnader som anses föreligga mellan svensktillverkad och importerad board motiverar enligt regeringen det lägre priset på de importerade skivorna. Vidare anser regeringen att det inte är rimligt att konstatera dumpning genom att jämföra med finska priser eftersom den inhemska konkurrensen i Finland är begränsad. I Finland finns bara en tillverkare av hårda träfi- berskivor, importen från Polen regleras genom ett prisåtagande och dessutom finns misstankar om att hemmamarknadsskydd föreligger mellan den svenska och den finska tillverkaren. Slutligen ser regeringen minskningen av produktionskapaciteten och antalet anställda inom den svenska boardtillverkningen i huvudsak som en följd av en medveten strukturrationalisering, inte som en följd av importen från Polen och Sovjet.

Effekten av den provisoriska antidumpningstullen under hösten 1989 var att importen av hård board från Sovjet och Polen minskade kraftigt. Under andra halvåret 1988 uppgick den till drygt 11 000 ton medan motsvarande siffra för andra halvåret 1989 var drygt 3 000 ton.

SPK anser att åtgärder mot lågprisimport normalt skall tillämpas med stor restriktivitet. Det kan ifrågasättas om sådana åtgärder över huvud taget bör tillämpas när den svenska marknaden domineras av ett eller ett fåtal företag. Möjligheten att främja en väl fungerande konkur- rens ligger i sådana fall främst i att främja import, inte i att förhindra

importkonkurrens. Samtidigt är det en förutsättning för en väl funge- rande konkurrens att de konkurrensförhållanden som råder på mark- naden är rättvisa och antidumpningsåtgärder kan vara ett medel för att skapa rättvisa konkurrensförhållanden. Dock förutsätter sådana åtgär- der att det mycket klart och entydigt framgår att dumpning verkligen sker.

7.2.5 Konkurrensbegränsande avtal I januari 1990 ingicks ett samarbetsavtal mellan boardtillverkaren Swanboard Masonite och mineralullstillverkaren Rockwool AB. Enligt avtalet får Rockwool exklusiv rätt att sälja Swanboard Masonites s.k. I- balk på objektmarknaden. Tidigare skedde försäljningen av I-balken på objektmarknaden via Rockwools konkurrent Gullfiber AB. Rockwool har sedan tidigare stor marknadsandel för stomkompo- nenter på objektmarknaden vilken nu förstärks ytterligare genom sam- arbetet med Swanboard Masonite. Samarbetet innebär att företagen kan erbjuda en komplett husstomme med balkar, isolering och byggski- vor.

7.2.6 Substitutionskonkurrens I jämförelse med spånskivor och board har användningen av gipsskivor ökat kraftigt. En fördel som gipsskivan har är att den har ett högre brandmotstånd, dvs. genombränningstiden för en gipsskiva är längre än för träbaserade material. De normkrav som ställs beträffande brand- skydd i boverkets nybyggnadsregler gynnar i många avseenden gipsski- van i förhållande till träbaserade byggskivor. Det innebär att gipsskivan i större utsträckning än träskivor används i administrations-, vård- och skolbyggnader samt flerbostadshus (över två våningar). Däremot är gipsskivan, på grund av sin känslighet för stötar, inte lika lämplig att an— vända till prefabricerade konstruktioner som t.ex. typhus. De träbase- rade skivorna för beklädnadsändamål konkurrerar därför huvudsakli- gen med gipsskivor på typhus- och "gör det själv"-marknaden. Konkurrensen på byggskivemarknaden sker till stor del mellan olika byggskivor, inte mellan olika tillverkare av samma byggskivetyp. En be- tydande del av marknadsföringen sker därför gentemot föreskrivande led i syfte att få arkitekter och konstruktörer att välja "rätt" byggskiva. När väl valet av byggskiva är gjort på projekteringsstadiet finns små möjligheter att senare under byggprocessen byta konstruktionslösning. Det innebär att substitutionsmöjligheterna, och därmed konkurrensen, mellan olika skivtyper begränsats allt mer ju längre byggprocessen fort- skrider. En allmän tendens inom flera byggmaterialbranscher är att företa— gen strävar efter att sälja kompletta systemlösningar med sina egna produkter som grund. Byggföretagen vill numera ha en så färdig pro- dukt som möjligt för att slippa kostsamma bearbetningar. Gyproc har sedan länge satsat på denna strategi och utvecklat ett flertal komple- mentprodukter till huvudprodukten gipsskivan. Företaget säljer t.ex.

kompletta väggsystem. Även beträffande träskivetillverkarna kan denna utveckling noteras. Ett konkret exempel är Swanboard Masonites sam— arbete med Rockwool som syftar till att företagen skall kunna erbjuda ett komplett system för husstommar.

7.2.7 lmportkonkurrens

För de i detta avsnitt beskrivna skivtyperna är konkurrensen från in- hemska tillverkare av samma skivtyp liten eller obefintlig. Dock existe- rar en viss importkonkurrens som de senaste åren tenderat att öka. För att skapa ett konkurrenstryck är det av stor vikt att såväl formella som informella hinder för import så långt möjligt avskaffas eller motverkas. Byggskivor lämpar sig i många avseenden väl för import eftersom det är en relativt okomplicerad produkt där någon speciell anpassning efter svenska förhållanden i de flesta fall inte är nödvändig.

Beträffande spånskivor ökade importen från de nordiska länderna markant under andra halvåret 1989 i jämförelse med andra halvåret 1988. Ökningen kan sannolikt till största delen förklaras av en vikande hemmamarknad för norska producenter, men kanske också av de initia- tiv som tagits för att öka handeln med byggmaterial inom Norden.

Importen av board minskade däremot under andra halvåret 1989 jämfört med andra halvåret 1988 vilket kan förklaras av den proviso- riska antidumpningstullen som var riktad mot import från Sovjetunio- nen och Polen. Importen av board från de nordiska länderna är mycket liten och består till största delen av porös asfaltboard från Norge. Un- der år 1989 var de nordiska ländernas andel av den totala boardimpor- ten endast ca 8 %.

Importkonkurrensen på gipsskivemarknaden är begränsad till en ut- ländsk tillverkare, det norska företaget Norgips. Resterande import går huvudsakligen genom de i Sverige etablerade företagen Gyproc och Danogips som båda importerar från sina fabriker i Danmark. En för- klaring till att det knappast förekommer någon import från andra län- der än de nordiska är, enligt fabrikanterna, de i förhållande till produk- tionskostnaderna relativt höga transportkostnaderna.

7.3.1 Prissättning Spånskivetillverkarna Swedspan och Byggelit uppger att pris och leve- ranssäkerhet är det viktigaste konkurrensmedlen. De till SPK rapporte- rade prisändringarna visar dock att de båda företagens prishöjningar under de tre senaste åren infallit vid samma tidpunkter och varit av samma storlek. I juli 1990 höjde båda företagen sina priser med 2,6 %. De datum då företagen höjt priserna samt storleken på höjningarna framgår av tabell 7.4. Den faktiska prishöjningen kan skilja sig från den som framgår av prislistan, bl.a. beroende på vilka rabatter företagen lämnar under året. Exempelvis lyckades inte företagen, på grund av im-

portkonkurrens från framför allt Norge, fullt ut genomföra prishöj- ningen i november 1989.

Tabell 7.4 Byggelits och Swedspans prishöjningar på spånskivor

1987 - 1990. Byggelit Swedspan 6,0 % jan —87 jan -87 4,0 % nov -87 nov -87 2,5 % 880613 880606 4,0 % 881219 881215 4,0 % 891113 891120 2,6 % 900709 900702

Priserna på jämförbara produkter är också vanligen desamma i de båda företagen vilket, tillsammans med de sammanfallande prisändringarna, tyder på att de inhemska tillverkarna sinesemellan inte konkurrerar med priset i någon större utsträckning. Dock har prisets roll som kon- kurrensmedel gentemot importerade spånskivor ökat de senaste åren till följd av den ökade importkonkurrensen. Importkonkurrensen har även medfört att rabatterna ökat.

Rottneros Board uppger att kvalitet, service och leveranssäkerhet är de viktigaste konkurrensmedlen. Företagets dominerande ställning på marknaden medför att det inte finns något direkt incitament till att konkurrera med priset. Vissa typer av board är dock utsatta för konkur- rens från utländska tillverkare, framför allt från Östeuropa. Enligt Rottneros är det för en svensk tillverkare inte möjligt att konkurrera prismässigt med lågprisimporten från Polen och Sovjet. Importen från Östeuropa avser hård board för användning dels inom möbel- och snickeriindustrin, dels som emballage och för enklare byggnadsända- mål. Beträffande den medelhårda boarden, som huvudsakligen används för byggnadsändamål, kommer importen mest från Västeuropa, men även från Nordamerika och Nya Zeeland. Enligt Rottneros är den me- delhårda boarden inte konkurrensutsatt i lika stor utsträckning som den hårda boarden.

Gyproc uppger pris, kvalitet och leveranssäkerhet som sina främsta konkurrensmedel. Företaget är prisledare på den svenska marknaden och under den senaste treårsperioden har Danogips genomfört lika stora prisändringar som Gyproc. Prisnivån för jämförbara produkter är också densamma hos de båda företagen.

Gyproc tillämpar ett selektivt försäljningssystem med återförsäljarna uppdelade i huvudombud (Gyprocombud) resp. övriga återförsäljare. Huvudombuden arbetar lokalt och säljer till entreprenörer, typhusfa- brikanter resp. övriga återförsäljare. En stor del av leveranserna sker dock direkt från fabrik till byggarbetsplatsen men faktureringen går all- tid via återförsäljare. Såväl Danogips som Norgips tillämpar i princip samma distributionssystem.

7.3.2 Prisutveckling Tabell 7.5 visar utvecklingen av de svenska spånskive-, board- och gips- skivetillverkarnas genomsnittliga prishöjningar samt den procentuella förändringen av producentprisindex (PPI) under 1980-talet.

Tabell 7.5 Procentuell förändring av priset på spånskivor, board och gipsskivor samt producentprisindex, 1980 - 1989.

1980-1985 -86 -87 -88 -89 1980-1989 Spånskivor 86 2,0 10,2 6,5 4,0 131 Board 70 8,2 4,1 7,5 6,0 1 19 Gipsskivor 76 0 4,2 3,9 4,5 99 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107

Källa: SPK och SCB.

För alla tre skivsorterna gäller att produktionen är möjlig att öka utan stora merkostnader. Det har t.ex. inneburit att det, trots den goda bygg- konjunkturen, inte uppstått någon brist på byggskivor, För såväl spån- skive- som gipsskivetillverkarna har den totala produktionen ökat under perioden vilket inneburit ett högt kapacitetsutnyttjande. Beträffande board har den totala produktionen visserligen minskat under perioden men samtidigt har produktionen vid två fabriker lagts ner vilket med- fört att kapacitetsutnyttjandet vid de kvarvarande enheterna ökat.

Prisökningen på spånskivor har under 1980-talet varit högre än ökningstakten hos PPI. Under senare år har sannolikt importkonkur- rensen, tillsammans med det höga kapacitetsutnyttjandet, verkat åter- hållande på prisökningstakten. Visserligen gällde under åren 1987-1989 ett prisåtagande för polska och sovjetiska exportföretag men samtidigt ökade importen från andra länder. Värd att notera är dock den relativt stora prisökning som ägde rum är 1987 när det polska och tjeckiska prisåtagandet fick verkan.

Beträffande board har prisökningen under perioden varit något högre än ökningen för PPI. För vissa boardsorter har lågprisimport från Östeuropa pressat priserna. De rationaliseringar som gjorts i branschen har kraftigt minskat den totala produktionskapaciteten och lönsam- heten har också förbättrats.

Tillverkningen av gipsskivor utmärks av klara Stordriftsfördelar. En ökad produktion medför små merkostnader, bl.a. därför att råvarukost- naden är låg. De senaste årens produktionsökningar har därför gjort det möjligt för gipsskivetillverkarna att kombinera låga prisökningar med en god lönsamhet.

Sammantaget kan konstateras att byggskivor, i relation till många andra byggmaterial, uppvisat måttliga prisökningar. Detta kan bl.a. för- klaras av ett högt kapacitetsutnyttjande i kombination med Stordrifts- fördelar samt av en prispressande importkonkurrens för de träbaserade skivsorterna. Gipsskivemarknaden är emellertid begränsad till Norden och Gyproc har en dominerande ställning.

8.1 Produkten och marknaden

8.1.1 Produkten Planglas eller floatglas består huvudsakligen av basråvarorna sand, soda, kalk, dolomit och glaskross. Tillverkningen kräver dessutom mycket energi. Samtliga råvaror importeras till Sverige från utomstå- ende leverantörer. Råvarorna smälts i en temperatur av ca 1 000 ”C och flyter därefter ut på ett tennbad (s.k. floatbad), därav namnet floatglas. Tack vare tennbadets jämna yta har floatglaset mycket goda optiska egenskaper. Genom produktutveckling och rena tekniska nyheter har planglaset numer en rad olika funktioner. Därvid är energibesparing och skydd mot solinstrålning, brand, buller, insyn, inbrott, rymning och beskjutning några av de viktigaste. Snabbt ökande energikostnader under 1970-talet medförde behov av fönster med bättre värmeisolering. Värmeförluster genom ett fönster sker genom strömning, ledning och strålning, varav strålningsförlusterna svarar för cirka två tredjedelar av de totala värme- förlusterna. Under senare år har därför s.k. selektiva lågemissionsglas introducerats på marknaden. Genom en ytterst tunn metalloxidbelägg- ning eller en kombination av metall- och metalloxidbeläggning på glas- ytan sänks emissionsfaktorn (utstrålningen) avsevärt. Det belagda glaset släpper sålunda in den kortvågiga solstrålningen i rummet men hindrar den långvågiga rumsvärmen att stråla ut. Det är därför man talar om selektiva beläggningar, som känner skillnad mellan långvågig och kort- vågig strålning. Även solskyddsglas och glas avsedda för brandskydd bygger på principen att hindra strålningsvärme från att passera glasru- tan genom olika typer av beläggningar. Brandskyddsglas bestående av två eller flera glas med en värmeabsorberande genomsynlig gelé mellan glasen finns också på marknaden. Säkerhetsglas eller glas som skall skydda mot genomträngning är i huvudsak av typen termiskt härdat glas eller laminerat glas. Det termiskt härdade glaset tål mycket stora be- lastningar innan det går sönder. När det spricker sönderfaller (granu- lerar) det i ett mycket stort antal mindre, relativt trubbiga fragment. Det laminerade glaset är inte starkare än vanligt glas men när det spricker hålls det samman av ett eller flera plastskikt mellan glasen. Kombinationer av härdat och laminerat glas förekommer också. Planglas används huvudsakligen som insatsvara vid tillverkning av fönster och isolerrutor, men tillverkning av t.ex. bilrutor och olika typer av skyddsglas är också viktiga marknader för planglas. Några substitut

vid tillverkning av fönster, isolerrutor och bilglas finns ej. Härdat glas kan även användas som fasadbeklädnad av byggnader (s.k. fasadglas) och kan inom detta speciella användningsområde betraktas som ett substitut till övriga fasadmaterial. Marknaden för fasadglas är dock, trots en kraftig expansion under 1980-talet, relativt liten. Planglas används därför i huvudsak inom områden där substitut inte före- kommer.

Planglas är inget enskilt kostnadsslag i faktorprisindex men ingår bl.a. i fönstersnickerier som har en andel av byggmaterialposten på drygt 7 % för både flerbostadshus och småhus.

8.1.2 Marknaden Den svenska marknaden för planglas ökade mycket kraftigt under and- ra hälften av 1980-talet. Främsta orsaken var den goda byggkonjunktu- ren, men även det faktum att såväl bostäder som kommersiella fastighe- ter i allt större utsträckning förses med inglasade balkonger, torg, kommunikationsytor etc. har bidragit till den ökade efterfrågan på planglas. År 1989 minskade dock tillväxten och första halvåret 1990 uppvisade sjunkande försäljningssiffror jämfört med de sex första månaderna 1989.

Tabell 8.1 Planglasmarknaden i Sverige 1986 - 1989.

1 986 1 987 1 988 1 989

Mkr. kton Mkr. kton Mkr. kton Mkr.

Produktion 569 1 45 765 221 798 220 690 Import 243 68 204 54 218 62 270 Export 437 1 10 552 140 562 156 500 Tillförsel 375 103 417 135 454 126 460

Källa: SCB.

Importandelen på den svenska planglasmarknaden minskade under pe- rioden 1986-1988 från ca 65 % till ca 48 % medan exportandelen under samma period minskade från 76 % till 70 %. Orsaken till den min- skande andelen utrikeshandel var att den svenska planglasmarknaden växte snabbare i volym än exportmarknaderna samtidigt som den enda svenska tillverkaren Pilkington Floatglas AB under perioden ökade sin marknadsandel i Sverige. År 1989 ökade importandelen åter på den svenska marknaden till ca 58 %. Den kraftiga överkapacitet som under en längre tid rått på världsmarknaden för planglas pressade den inter- nationella prisnivån nedåt under året. Detta innebar en ökande konkur- rens för Pilkington både i Sverige och på företagets exportmarknader. Pilkingtons totala försäljningsvärde minskade därför under 1989 med ca 13 % mätt i löpande priser. Under 1990 förväntas dessutom ytterligare produktionsminskningar.

Trots den besvärande överkapaciteten på världsmarknaden för plan- glas uppvisade Pilkingtons produktionsanläggningar i Halmstad ett nära

nog hundraprocentigt kapacitetsutnyttjande under både 1987 och 1988. Den minskade försäljningen under 1989 och första halvåret 1990, med därpå följande produktionsneddragningar, har dock medfört att företa- gets kapacitetsutnyttjande sjunkit betydligt.

De största planglaskunderna i Sverige är bilindustrin, nordiska iso- lerrutetillverkare, glasgrossister, glasentreprenörer och glasmästare.

8.3.1 Prissättning Det viktigaste konkurrensmedlet för glasråvaran är priset. Däremot an- vänds priset endast i begränsad omfattning som konkurrensmedel för förädlade produkter. Kvalitet, produktdifferentiering och service har under perioden varit de viktigaste konkurrensmedlen för dessa produk- ter. Pilkington kan sägas fungera som prisledare på marknaden.

8.3.2 Prisutvecklingen Under perioden 1980 - 1989 var den genomsnittliga årliga prisökningen på planglas ca 9,8 %. År 1989 stannade prisökningen vid ca 3,5 %. Enligt Pilkington var den främsta orsaken till den lägre prisöknings- takten under 1989 den ökande importkonkurrensen. Prisökningarna på planglas jämfört med producentprisindex (PPI) under 1980-talet framgår av tabell 8.2.

Tabell 8.2 Prisökning planglas och producentprisindex, 1980-1989,

procent. 1980-1 985 —86 -87 -88 -89 1 980—1989 Planglas 87 8,5 5,5 14,7 3,5 155 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 105

Prisökningen på 10,5 % under år 1988 motiverades av Pilkington och Saint-Gobain (Emmaboda) med att prisnivån i övriga nordiska länder låg över den svenska. Dessutom ville företagen styra över efterfrågan från 3 mm till 4 mm floatglas, vilket är den glastjocklek vid vilken pro- duktionsanläggningarna utnyttjas optimalt. Den tunnare glaskvaliteten prishöjdes därför med ca 18 % medan höjningen på 4 mm glaset stan- nade vid ca 5 %. Denna prisdifferentiering har lett till att försäljningen av 4 mm glas ökat till ungefär dubbla volymen jämfört med 3 mm glas. Det är framför allt isolerrutetillverkarna som övergått till den tjockare kvaliteten medan reparationsglasningen fortfarande till stor del utföres med den tunnare glaskvaliteten.

9.1.1 Produkten En dörrenhet består av ett dörrblad och en karm. Dörrbladet tillverkas normalt av olika typer av träprodukter (trä, träbaserade skivor, faner). Vissa dörrar har en stomme av metall i stället för av trä. Karmen till— verkas antingen av enbart trä eller av trä med en plastbeläggning. Stål- karmar förekommer också. Dörrar indelas i fyra huvudgrupper - innerdörrar och ytterdörrar för bostäder, institutionsdörrar, dvs. dörrar till skolor, sjukhus, kontor o.d. samt övriga dörrar. I gruppen övriga dörrar ingår en rik flora av dörrty- per, t.ex. fönsterytterdörrar, förrådsdörrar, garageportar, glaspartier m.m. Stål- och aluminiumdörren betraktas i vissa fall som substitut till trä- dörren. Ståldörren har speciella brand- och säkerhetsegenskaper som krävs bl.a. i kontor, hotell och sjukhus. Aluminiumdörren väger mindre än ståldörren och är mer Stöttålig än trädörren. Den används främst i offentliga miljöer, bl.a. i butiker. Dörrsnickeriers andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerfamiljshus är drygt 2 %.

9.1.2 Marknaden Försäljningen av dörrsnickerier på den svenska marknaden ökade med drygt 50% mellan 1986 och 1988 - från ca 790 milj.kr. till ca 1 195 milj.kr. Importen ökade under samma period från 6 till 8 % av till- förseln. Det är främst importen från övriga Norden som har ökat, men även importen från länder såsom Taiwan och Thailand har fått större betydelse. Produkterna från de asiatiska länderna är i allmänhet av enklare utförande men förbättringar görs löpande. Tillverkarna har modifierat sina produkter för att uppfylla de krav som ställs på den svenska marknaden. Ungefär en tredjedel av produktionen exporteras. Exporten är starkt koncentrerad till ett företag, Swedoor AB. Exporten är störst till de öv- riga nordiska länderna men ökar successivt till den europeiska markna- den. I tabell 9.1 redovisas produktion, utrikeshandel och tillförsel av dör— rar åren 1986-1989.

Tabell 9.1 Produktion, utrikeshandel och tillförsel åren 1986 - 1989 uttryckt

i milj.kr. År 1986 1987 1988 1989 Produktion 1 185,1 1 3513 1 59913 Export 437.6 469,4 494,1 449,4 Import 44,4 61 ,5 90,6 120,9 Tillförsel 791 .9 9494 1 195,15&

a Preliminära uppgifter från SCB. Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistiken.

Trädörrens andel av den totala dörrförsäljningen uppgick år 1985 till ca 73 %. Ståldörrens resp. aluminiumdörrens andel uppgick till ca 13 % vardera. Ståldörrens andel av totalmarknaden är växande.

9.2.1 Företagsstruktur De största dörrtillverkarna är Swedoor AB, Nordbo-Gruppen AB och BorDörren AB. Största importör av dörrar är Jutlandia Dörr AB. Swe- door svarar för drygt hälften av försäljningen på marknaderna för inner- och ytterdörrar för bostäder samt institutionsdörrar. De fyra största fö- retagens andel av den totala försäljningen uppgår till nära 65 %. Endast Swedoor, Nordbo-Gruppen och Ekstrands Snickerifabrik AB tillverkar ett mer komplett program av dörrar. Övriga dörrtillverkare, däribland ytterdörrtillverkaren BorDörren, har ett mer begränsat sortiment. Jut- landia har ett samarbete med Hemse Modul AB vilket gör att företagen tillsammans kan sälja ett brett dörrsortiment. Konkurrensen på dörrmarknaden har under många är främst styrts av företagens andelar på de olika delmarknaderna - inner-, ytter- och institutionsdörrar samt övriga dörrar - snarare än av deras andelar av den totala marknaden. Swedoors andel av marknaden för innerdörrar inkl. institutionsdörrar uppgår till knappt två tredjedelar och dess andel av segmentet ytterdörrar till ca 45 %. Däremot har företaget en liten andel av marknaden för övriga dörrar. De små snickerierna på dörrmarknaden har specialiserat sin tillverk- ning kraftigt och tillverkar exempelvis endast en eller ett fåtal dörrtyper inom en delmarknad. Under många år och speciellt under år 1989 har en stark nischkonkurrens funnits på t.ex. allmogedörrar.

En nyetablering av en tillverkningsenhet av dörrar erfordrar en stor investering. Ett nytt företag har trots höga investeringskostnader nyli- gen startat dörrtillverkning i Piteå. Företaget heter Classic Dörr AB och ägs av typhustillverkaren Boro AB, ingående i Riqumakoncernen. Fö- retaget sysselsätter ca 80 personer och tillverkar främst ytterdörrar men planerar att även starta tillverkning av innerdörrar. Förutom försäljning till Boro avser Classic Dörr att sälja till byggmaterialhandeln.

Konkurrensen på dörrmarknaden har hårdnat i samband med en ökad import från Norge och Danmark. Under 1988 var aktiviteten inom byggnadsindustrin minskande i Norge och stagnerande i Danmark, vil- ket har bidragit till den ökade exporten av dörrar till Sverige. En ny typ av konkurrens från de norska tillverkarna är försäljning av ett "helhetspaket" för offentlig miljö. Försäljningen består av hela sorti- mentet dörrar i kombination med glaspartier, dvs. glasskjutdörrar, glas- väggar etc.

Trädörren har på senare år fått svårare att konkurrera med ståldör- ren i de högsta klasserna för brandhärdighet. Koncentrationen på stål- dörrsmarknaden har ökat i samband med att utvecklingsbolaget Opti- mus AB, redan tidigare ägare till Hellbergs Dörrar AB, förvärvade Ny- kroppaverken AB och Sentär AB. Dessa tre företag har ca 75 % av ståldörrsmarknaden. Dahlstedt och Johansson AB är den andre tillver- karen på ståldörrsmarknaden.

Kapacitetsutnyttjandet hos de fyra största företagen på marknaden uppgick år 1988 till 88 % och år 1986 till 82 %. Bristen på kvalificerad arbetskraft har varit en hämmande faktor. Swedoor har under 1989 an- ställt okvalificerad arbetskraft under vissa helger för att kunna effektivi- sera utlastningen och snabbare kunna leverera.

9.2.2 Koncernstruktur Swedoor är ett helägt dotterbolag till Stora AB. I Storakoncernens nya struktur har SP-Snickerier AB, med egen tillverkning av fönster och enklare dörrar, typ förråds- och källardörrar, och SP:s dotterbo- lag AB Gunnarsson & Co, med tillverkning av garageportar, inordnats i Swedoor. Swedoor förvärvade i oktober 1988 Lovene DörrfabrikAB jämte dess dotterbolag Boxholm Dörr AB. Förvärvet av Lovene har gett Swedoor ett utökat sortiment vad gäller massiva allmogedörrar som ut- gör största delen av Lovenes produktion. Boxholm tillförde Swedoor en ökning av marknadsandelen inom segmentet institutionsdörrar. Lovene och Boxholm har redan tidigare haft ett långtgående samarbete med Swedoor och har endast i begränsad omfattning konkurrerat med detta företag. Barkman & Co AB äger Nordbo-Gruppen AB med tillverkning av både dörrar och inredningssnickerier. Nordbo är i sin tur moderbolag till typhustillverkarna Faluhus Produktion AB och Forsgrens Timmer- hus AB samt möbeltillverkaren Ekdahls Möbler i Skillingaryd AB. Det familjeägda investmentbolaget Vätterleden Invest AB förvär- vade under våren 1989 BorDörren. Säljare var Storakoncernen, som efter ingripande från näringsfrihetsombudsmannen (NO) valde att sälja BorDörren för att på detta sätt undvika alltför stor dominans på dörr- marknaden. NO befarade att Swedoors och BorDörrens sammanlagda marknadsandelar skulle komma att uppgå till över 50 % av ytterdörr- marknaden och därmed förstärka Swedoors redan tidigare klara mark- nadsdominans.

Jutlandia Dörr AB är ett helägt dotterbolag till det danska familjefö- retaget Jutlandia Dore AS. Sverige är det största exportlandet men fö- retaget exporterar även till Norge, Storbritannien och Japan. Jutlandia äger två tredjedelar av ytterdörrtillverkaren Hemse Modul. Ett avtal upprättat år 1985 mellan Jutlandia och Beijer Byggmaterial innebär bl.a. viss exklusivitet för Beijer i fråga om försäljning av Jutlandias dörr- sortiment.

Bo Ekstrand AB är moderbolag till Ekstrands Snickerifabrik AB och Liwa AB. Ekstrands Snickerifabrik har en omfattande legotillverkning av komponenter till dörrar och har därmed kunnat expandera kraftigt de senaste åren. Cirka hälften av företagets produktion går på export.

9.2.3 Lönsamhet Räntabiliteten för Swedoors verksamhet är svårbedömbar fram t.o.m. år 1988. Swedoor drevs tidigare i kommission i Swedish Match och fick endast ett arrende av kommittenten Swedish Match motsvarande av- skrivningar och räntor på anläggningstillgångarna. Divisionerna inom Stora, däribland numera Swedoor, har fr.o.m. den 1 januari 1989 om- bildats till dotterbolag. Därigenom kan räntabiliteten för verksamheten _ jämföras med övriga aktiebolag. Swedoors (bl.a. Swedoors och SP- Snickeriers) avkastning på sysselsatt kapital7 uppgick, enligt företaget, till 32 % år 1988 och till 25 % år 1989. Avkastningen är beräknad som om Swedoor ingått i Storakoncernen från årets början resp. år. Den försämrade lönsamheten förklaras, enligt företaget, av en skärpt kon- kurrens vilket medförde att utrymmet för prishöjningar på dörrar be- gränsades. Rörelsemarginalerna försämrades sålunda vid ökade kost- nader för bl.a. trävaror. Härtill begränsades tillverkningskapaciteten genom brist på arbetskraft i de svenska enheterna.

Avkastningen på sysselsatt kapital8 för Nordbo-Gruppen, BorDörren och Jutlandia uppgick år 1988 till 9 %, 16 % resp. 20 %. Den låga av- kastningen för Nordbo-Gruppen kan hänföras till de leveranssvårig- heter som företaget hade under år 1988 för köks- och badrumsskåp och skall inte förknippas med företagets dörrverksamhet. Motsvarande avkastning för år 1989 uppgick för både Nordbo-Gruppen och Bor- Dörren till 11 % och för Jutlandia till 8 %. Vid användande av samma definition på lönsamheten för moderbolaget Swedoor i Sverige som för övriga dörrleverantörer resulterar det i en avkastning på 12 % för Swedoor år 1989.

7 Definition: Avkastning på sysselsatt kapital: Swedoor: Rörelseresultat efter avskriv- ningar enl. plan i procent av genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke ränte- bärande rörelseskulder och räntebärande tillgångar. 8 Definition: Avkastning på sysselsatt kapital: Nordbo—Gruppen och BorDörren: Resul- tat efter avskrivningar enl. plan plus finansiella intäkter i procent av genomsnittlig ba- lansomslutning med avdrag för icke räntebärande kortfristiga skulder.

9.2.4 Vertikal integration Swedoor, som ingår i Storakoncernen, köper trävaror från bl.a. Storas sex sågverk. För att få hela sitt behov av trävaror tillgodosett är dock Swedoor till större delen hänvisat till leverantörer utanför Storakon- cernen. Gamla handelsdivisionen inom Swedish Match heter numera Star Trade Byggprodukter AB och är ett dotterbolag till Stora Kitchen inom Storakoncernen. Star Trade är en byggmaterialkedja bestående av tio byggrossister som återfinns i södra och mellersta Sverige. Av Swe- doors försäljning till återförsäljare säljs drygt en tredjedel via Star Trade. ' Nordbo-Gruppen tillgodoser sina dotterbolag Faluhus och Forsgrens Timmerhus behov av både dörr- och inredningssnickerier. Ekstrands Snickerifabrik får hela sitt behov av färg tillgodosett av systerbolaget Liwa. I samband med den ökade vertikala integrationen mellan typhustill- verkare och dörrfabrikanter under år 1989 har konkurrensen ökat mel- lan övriga dörrleverantörer om kundkategorin fristående typhustill- verkare. Integrationen har inneburit att typhustillverkarna Boro AB resp. LB Hus AB har börjat köpa hela sitt behov av ytterdörrar från de i resp. koncern (Riquma AB resp. LB-Invest AB) ingående dörrtill- verkarna Classic Dörr AB och Bruksdörren AB. Den vertikala integrationen inom snickeribranschen, främst vad gäl- ler integrationen nedåt mot konsument, utgör en konkurrenshämmande faktor för företag stående utanför dessa företagskonstellationer. De ver- tikalt integrerade leverantörerna är oftast huvudleverantörer till de inom koncernen ingående grossisterna, byggvaruhandlarna och typhus- tillverkarna. Rent juridiskt är dessa kunder fristående företag med re— sultatansvar. I praktiken torde det dock vara svårt för dem att övergå till andra huvudleverantörer än dem som ingår i samma koncern.

9.2.5 Leverantörs- och kundstruktur Antalet leverantörer av insatsvaror till företagen på dörrmarknaden är många avseende trävaror men få avseende spånskivor och board. Spån- skiveleverantörerna på marknaden är Persson Invest AB samt Swed— spanAB som ingår i Rottneroskoncernen. Rottneros Board är i stort sett den enda leverantören av board. En användares omdöme om den svenska snickeriboarden är att kvaliteten kraftigt försämrats. Det är en av orsakerna till att företaget har börjat importera snickeriboard från Brasilien. På dörrmarknaden finns det tre kundkategorier: en byggmaterial- marknad dit grossister och byggvaruhandlare hör, en objektmarknad där byggentreprenörer agerar och en husmarknad där typhusfabrikan- terna verkar. Försäljningen till objektmarknaden, ca 46 %, är störst, ca7procentenheter högre än försäljningen till byggmaterialhandeln. Försäljningen till typhusfabrikanter har ökat på bekostnad av byggma- terialhandeln och utgör ca 15 % av den totala försäljningen.

Koncentrationen på återförsäljarmarknaden ökar kontinuerligt. De stora kedjorna inom byggmaterialhandeln, såsom Beijer Byggmate- rial AB, Star Trade Byggprodukter AB och Elof Hansson Byggross AB, förvärvar allt fler av de mindre återförsäljarna. Den ökade koncentra- tionen har försvårat de små dörrleverantörernas försäljning. Antingen läggs den uppköpta byggvaruhandeln ned eller också byts dörrleveran- tör så att den uppköpta byggvaruhandeln får samma huvudleverantör som den köpande byggmaterialkedjan har.

9.2.6 Konkurrensmedel

Konkurrensmedlen skiljer sig delvis åt beroende på vilken kundkategori företaget vänder sig till. Kvaliteten på produkten är viktigast för alla kundkategorier. Service och leveranssäkerhet är konkurrensmedel som fått successivt större betydelse. Service innebär för byggentreprenö- rerna bl.a. nedbrutna leveranser vid rätt tidpunkt i byggprocessen. För återförsäljare innebär service bl.a. så kort tid som möjligt mellan order och leverans. Vid förhandlingar med typhusfabriker har priset en mer framskjuten roll än servicen och leveranssäkerheten.

På senare år har köpare av lägenheter eller småhus samt hyresgäster hos allmännyttiga bostadsföretag fått möjlighet att påverka bostadens utseende och maskinella utrustning genom att via s.k. personliga tillval få andra produkter än dem som erbjuds som standard. För leverantörer av dörrar är det därvid ett viktigt konkurrensmedel att kunna erbjuda typhusfabrikanter och byggentreprenörer inte bara standardvaran utan också tillvalsprodukter av högre kvalitet. De mindre tillverkarna på marknaden har i detta avseende väl kunnat hävda sig. Förutom pro- duktvalbarheten börjar bredden av produktsortimentet att spela en större roll som konkurrensmedel än vad den tidigare gjort. I takt med att kunden efterfrågar mer nedbrutna leveranser, vilka skall anpassas till alla behov i en lägenhet eller ett småhus, ökar vikten av sortiments- bredden. Konsekvensen är att konkurrensen på marknaden minskar kraftigt då endast ett mindre antal företag säljer ett brett produktsorti- ment. För att övriga företag skall kunna konkurrera på objekt- och typhusmarknaden måste företagen överväga inköp av komplementära varor.

9.3.1 Prissättning Prissättningsbeteendet är beroende av företagens storlek på markna— den. Grunden till prissättningen är att den enskilda varan skall bära sina egna kostnader. Konkurrenssituationen kan medföra en prisom- fördelning inom ett produktsortiment så att konkurrensutsatta produk- ter betingar ett lägre pris och övriga produkter ett högre pris. Swedoors ställning som prisledare är klar. På den regionala markna- den kan konkurrensen från enskilda företag medföra en anpassning

nedåt av prisledarens prisnivå. Detta gäller främst olika typer av nischprodukter.

Rabattsättningen på dörrar är beroende av återförsäljarens presta- tion. En graderad rabattskala beroende av volym per ordertillfälle är den vanligaste rabattformen. Vissa leverantörer ger även årsbonus baserad på den inköpta volymen per år. Rabatt kan även ges för lager- hållning av produkten eller en egen utställning av leverantörens pro- duktsortiment. Fraktfri leverans över en viss volym per inköp är också en använd rabattform.

På objektmarknaden arbetar företagen med anbudsförfarande i stället för med prislistor. I anbudet anges ett nettopris där eventuella rabatter redan avdragits.

Konkurrensen på objektmarknaden har skärpts under år 1989. En tillverkare som skall lämna anbud på ett visst objekt, dvs. byggnadspro- jekt, har att ta hänsyn inte bara till sina egna kostnader utan även till vilka priser konkurrenterna kan komma att ta ut i sina anbud. Det är på denna marknad som den verkliga priskonkurrensen sker och det är här som leverantörerna möter professionellt sett jämbördiga köpare.

Vid försäljning till typhusfabrikanterna sker prissättningen på ett likartat sätt som på objektmarknaden. Skillnaden är att leverantörerna, efter förhandlingar med resp. kund, i regel skriver avtal i vilka priser och volymer regleras och som vanligtvis gäller för ett år i taget.

Dörrleverantörerna aviserar bygghandeln om de prisändringar som företagen beslutar genomföra. Utifrån de aviserade prisändringarna sätts cirkapriserna i Bygghandelns Prisboksystem. Prisboken utgör se- dan underlag till de cirkaprislistor som ges ut inom dörrbranschen. I dörrbranschen använder företagen därutöver både inköpsprislistor vid försäljning till byggmaterialhandeln och fabriksprislistor vid försäljning till byggentreprenörer och typhustillverkare. För att få jämförbarhet i rabattnivåerna till olika kundkategorier används här cirkapriserna som utgångspunkt. Utifrån cirkapriserna exkl. moms är, enligt branschens uppskattning, den genomsnittliga rabatten till byggmaterialhandeln ca 40 % och till byggentreprenörer och typhusfabrikanter uppemot 45 %. Rabattspännvidden ligger således på ca 5 %.

9.3.2 Prisutveckling I tabell 9.2 visas den genomsnittliga prisutvecklingen för dörrar från de fyra största företagen på marknaden jämfört med producentprisindex (PPI).

Tabell 9.2 Procentuell förändring av priset på dörrar och producentpris- index, 1980 - 1989.

År 1980-1985 1986 1987 1988 1989 1980-1989

Dörrar 113 4,6 4,5 13,3 7,8 185 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107

Källa: SCB och SPK.

Mellan åren 1980 och 1989 ökade det genomsnittliga priset på dörrar resp. PPI med 185 % resp. 107 %. Under 1980-talet är dörrar det byggmaterial som har ökat mest i pris av alla byggmaterial. Ökningen överstiger kraftigt den genomsnittliga prisökningen för övriga industri- varor.

Sommaren 1989 höjde tre av de största dörrleverantörerna sina pri— ser med lika stort belopp (8 %) under en tidsperiod på tre månader. Swedoor är den självklara prisledaren. Vissa företag höjer priserna lika mycket som prisledaren oberoende av om de har behov av motsvarande prishöjning just vid detta tillfälle. Trots att prishöjningen i procent är lika hög som Swedoors har de flesta företag lagt sig på en lägre prisnivå för att kunna konkurrera med priset på det smala produktsortiment de tillverkar och därmed framstå som ett alternativ till Swedoor på denna delmarknad.

3.1. Tjänsten och marknaden

3.1.1 Tjänsten Distributionskanalerna från tillverkare/agenter ut till de slutliga för- brukarna av byggnadsmaterial är mycket omfattande. Distributionen i branschen kan efter funktion indelas i regionala distriktsombud, lokala platsåterförsäljare och byggvaruhandel. De två förstnämnda katego- - rierna utgör grossistledet, men samma företag kan inneha flera funktio- ner. En produkt kan antingen distribueras direkt från fabrik ut till bygg- arbetsplatsen, eller genom samtliga försäljningsled. Ett annat indelningssätt är att klassa aktörerna efter kategorierna tillverkare, huvudåterförsäljare och underåterförsäljare. Enligt en stu- die gjord av Bertil Hultén2 framgår att grossister och större detaljister som regel är huvudåterförsäljare. De funktioner de svarar för är vanligt- vis regional distribution, försäljning och lagerhållning till underåterför- säljare och konsumenter. Den största delen av tillverkarnas distribution och försäljning till konsumentledet sker genom dessa huvudåterförsäl- jare. Tillverkarna lägger ner betydande resurser i form av personliga be- sök, finansiellt kapital och tid för att understödja huvudåterförsäljarna i deras marknadsföring. Tillverkarna har däremot sällan direkta kontak- ter med underåterförsäljarna, utan ofta har huvudåterförsäljarna till uppgift att svara för distribution, försäljning och kundkontakter för att effektivisera och underlätta tillverkarnas marknadsbearbetning.

3.1.2 Marknaden Enligt SCB omsatte partihandeln med byggnadsmaterial totalt ca 49,6 miljarder kronor under år 1988 (exkl. mervärdeskatt). Det innebar en värdemässig ökning med 15,5 % jämfört med 1987. Med begreppet par- tihandel avses här grossistledet. Totalt finns det ca 1000 företag, vilkas verksamhet kan betecknas som egentlig byggvaruhandel. Branschorganisation är Sveriges bygg- och trävaruhandelsförbund (SBT) med ca 700 medlemmar. Medlemsfö- retagens sammanlagda omsättning uppgick under 1988 till 14,1 miljar- der kronor, vilket innebar en ökning med hela 24 % jämfört med före- gående år.

2 Hultén, B. (Från distributionskanaler till orkestrerade nätverk, Lund, 1989).

3.2.1 Företagsstruktur I branschen förekommer grossister såväl i form av regionala distrikts- ombud och lokala platsåterförsäljare som rikstäckande byggvaruhan- delskedjor och mindre, lokala byggvaruhandlare. År 1988 hade 51 % av SBT:s medlemmar en omsättning understigande 10 milj.kr. Den ge- nomsnittliga omsättningen uppgick till 20,3 milj.kr. och medianomsätt- ningen till ca 10 milj.kr. för medlemsföretagen. Den största byggvaruhandelskedjan är Beijer Byggmaterial AB som omsatte 2 300 milj.kr. under år 1988 fördelat på ett 40-tal helägda enhe- ter. Företaget bedriver både detaljist- och grossistverksamhet och ägdes t.o.m. januari 1990 av Electrolux AB, men ägs numera av Det Danske Traelastkompagni A/S. På marknaden förekommer även s.k. frivilliga byggvaruhandelsked- jor där medlemmarna samverkar utan att ha någon gemensam ägare. Bland dessa kan nämnas Interpares, med en sammanlagd omsättning på ca 2,5 miljarder kronor, samt Svebink och Byggtrygg. Järnia är en mot- svarande sammanslutning inom järnvaruhandeln men har medlemmar, främst i norra Sverige, som även säljer byggmaterial.

En ren grossist är Star Trade Byggprodukter AB som år 1988 om- satte 869 milj.kr. inkl. nyförvärvade Nyström & Lindell Försäljnings AB. Star Trade Byggprodukter utgör f.d. handelsdivisionen inom Stora Kit- chen, vars koncernmoderbolag är Stora Kopparbergs Bergslags AB. Handelsdivisionen består av tio enheter. Omkring hälften av sortimen- tet utgörs av produkter som är tillverkade inom Storakoncernen genom Marbodal, Swedoor, Tarkett och SP-Snickerier.

Koncentrationsutvecklingen har hittills varit måttlig i branschen, men under senare tid har det uppkommit fem aktiva grupperingar vilka förvärvat ett antal andra företag. Dessa är Beijer Byggmaterial AB, Star Trade Byggprodukter AB, JP-företagen, Westwood AB och Euroc Trade. Star Trade Byggprodukter och Euroc Trade har integrerats med tillverkning av byggnadsmaterial genom tillhörigheten till Stora- resp. Eurockoncernen.

Det är svårt att generellt säga något om hur konkurrensen fungerar på marknaden då det förekommer betydande lokala variationer i kon- kurrenssituationen. På större orter finns oftast flera försäljningsställen av byggnadsmaterial, medan endast en byggvaruhandlare eller kedja kan dominera på en mindre ort eller i en region.

Företag /företagsgrupp Antal filialer Omsättninga el. dotterbolag 1988 (milj.kr.) (jan. 1990) Beijer Byggmaterial AB 38 2 300 Star Trade Byggprodukter AB 10 869 Elof Hansson Byggross 4 438 JP-företagen (Sydindustrier AB) 14 378 Westwood AB 10 342 Nordström & Co Trävaror 6 329 Euroc Trade 5 302 Fredells Trävaru 2 270 Karl Ljungberg & Co 4 205 Canada Bygg/Gubic 3 200 Totalt 96 5 633

a Enbart bygg— och trävaror. Källa: SBT.

3.2.2 Försäljning Byggmaterialindustrins försäljning sker mestadels genom återförsäljare medan leveranserna kan ske på två olika sätt. Antingen genom s.k. lagerförsäljning där köparen inhandlar produkten från det lager som återförsäljaren håller på orten, eller genom direktförsäljning där pro- dukten transporteras direkt från fabriken ut till byggarbetsplatsen. Även i det senare fallet faktureras leveransen från återförsäljarledet.

För SBT:s medlemmar är 79 % lagerförsäljning och 21 % är direkt- leveranser. För mineralull går minst 80 % av försäljningen direkt ut till byggarbetsplatsen, men faktureringen sker alltså från återförsäljarledet.

Försäljningen av färger och lacker samt tapeter sker till övervägande del genom färgfackhandeln. Detaljistledet domineras av butiker ingå- ende i de tre stora fackhandelskedjorna Spektrum, Färgsam och Färg- tema. De speciella golventreprenörerna är den dominerande säljaren av golvmaterial. Kunder är både byggföretag och konsumenter, och hu- vuddelen av golvmaterialen försäljs i samband med inläggningen av dessa.

VVS-material försäljs mestadels av installatören i samband med in- stallationen av produkterna. Vidare försäljs VVS-material av butiker ingående i Comfortkedjan, IKEA, enskilda fackhandlare och i viss mån byggvaruhandeln.

Byggvaruhandelns sortiment består av ett mycket stort antal produk- ter. I tabell 3.2 redovisas de dominerande produktgrupperna.

1988. Produktgrupp Relativ andel (%) Byggskivor inkl. gips 14 Isolering 10 Snickerier 15 Trävaror 36 Papp 3 Övrigt 22 Totalt 100

Anm. Proportionerna gäller enbart för SBT:s medlemmar. Källa: SBT.

3.2.3 Etableringshinder De flesta huvudåterförsäljare har byggt upp sina verksamheter rent af- färsmässigt kring tillverkarnas varor och eventuella märkesnamn. Till- verkarna har i gengäld gjort investeringar hos huvudåterförsäljarna t.ex. i form av uppbyggnad av varulager, utbildning av personal och utställ- ningar i butikslokalen. Detta beroendeförhållande har inneburit att det vuxit fram starka bindningar mellan företagen och deras återförsäljare. För utländska och nyetablerade byggnadsmaterialföretag innebär detta förhållande en försvårande omständighet vid inträde på markna- den. Det föreligger nämligen ett ömsesidigt intresse av att det redan existerande samarbetet består.

3.3. Prisbildning

3.3.1 Prissättning Prissättningen i byggvaruhandeln baseras i stor utsträckning på de cir- kapriser som finns sammanställda i den s.k. prisboken. Denna samman— ställning utges av Bygghandelns Prisboksystem AB (BPAB) och omfat- tar nästan samtliga produktgrupper. Prisboken är den enda i sitt slag ef- ter det att Administrationstjänst AB och BPAB slagit samman sina arti- kelregister fr.o.m. den 1 januari 1989. Leverantörerna påverkar prissättningen i prisboken och för t.ex. iso- lering och fönstersnickerier ingår tillverkarnas cirkapris- och fabriks- prislistor i sin helhet. Beträffande produktgruppen dörrar är förhållan- det omvänt. Utifrån dörrleverantörernas aviserade prisändringar sätts cirkapriserna i prisboken, och dessa utgör sedan underlag till de cirka- prislistor som ges ut inom dörrbranschen. Trävaror prissätts av ett tiotal regionala trä- och byggvaruföreningar.

Prisboken ger en samlad information om leverantörernas prissätt- ning och underlättar det tidskrävande prissättningsarbetet för byggva- ruhandeln. Artikelregistren medger både manuell- och datoriserad pris-

sättning med hjälp av speciella programvaror. SBT:s medlemmar har tillgång till systemet genom medlemskapet.

Byggvaruhandeln följer dessa rekommenderade cirkapriser i stor ut- sträckning, men företagen beslutar själva om rabattgivningen och stor- leken på rabatterna. Cirkapriset är enbart en utgångspunkt vid prissätt- ningen och är beräknat på enstycksförsäljning från lager. De flesta kun— der betalar ett faktiskt pris som understiger cirkapriset.

Rabattgivningen är mycket omfattande i branschen och ökar vid större volymer. Rabatternas storlek kan också variera beroende på den lokala konkurrenssituationen.

8.2. Konkurrensförhållanden

8.2.1 Företagsstruktur Pilkington Floatglas AB är Skandinaviens enda producent av planglas. Övriga företag som är etablerade på den svenska planglasmarknaden är i första hand Saint-Gobain (Frankrike), vars produkter importeras och säljs via det svenska dotterbolaget Emmaboda Glas AB. Vid sidan av de två dominerande koncernerna Pilkington och Saint—Gobain levereras dessutom planglas från verk ägda av Asahi Glass (Japan) och Pittsburg Platglass PPG (USA). Asahi Glas som har tillverkningslinjer i Belgien, Holland och i Spanien samt Pittsburg Platglass som har produktionsen- heter i Frankrike och Italien svarade för ca 15-20 % av leveranserna på den svenska marknaden under 1988. Pilkington och Saint-Gobain både förädlar planglaset till isolerrutor, härdat glas, bilglas m.m. och distri- buerar glaset via egna grossistkedjor. Övriga producenter är represente- rade av agenter och distributionen sker via ett antal oberoende grossis- ter. Även Pilkington och Saint-Gobain anlitar dock dessa oberoende grossister som distributionskanaler för en mindre del av sin produktion. Dessa agenter och grossister förser ca 20 % av marknaden med plan- glas. Planglasgrossisterna svarade på 1970-talet för ca 75 % av försälj- ningen av planglas. Grossistandelen av den totala glasmarknaden har dock alltsedan dess minskat till dagens nivå på ca 20 %. Detta beror främst på att producenternas direktleveranser till fönsterindustrin ökat starkt.

Pilkingtons tillverkning av isolerrutor har hittills varit av relativt blygsam omfattning medan Emmaboda Glas är Sveriges största tillver- kare av isolerrutor. Båda företagen har egna distributionsled som täcker i stort sett hela landet. Genom denna integration säger sig före- tagen uppnå en större leveranssäkerhet, en bättre kvalitetskontroll och ett bredare produktsortiment. En följd av den vertikala integrationen är dock att de prisförhandlingar som normalt förs mellan säljare och kö- pare ofta får mindre betydelse om dessa företag ingår i samma koncern.

Pilkington uppvisade under slutet av 1980-talet mycket god lönsam- het och redovisade under år 1988 en vinst på 259 milj.kr. Detta gav en nettomarginal på 22,5 % och en position som ett av de mest lönsamma byggmaterialföretagen i landet. Den minskade försäljningen 1989 och första halvåret 1990 har dock påverkat resultatet negativt.

Pilkington Floatglas AB är ett helägt dotterbolag till Pilkington Interna- tional Holdings BV i Holland. Koncernen har tillverkningslinjer för planglas i England, Sverige, Tyskland och Finland. 1 Sverige är Pilking- ton Floatglas AB moderbolag i en koncern som består av följande före- tag: Triplex AB, Pilkington Säkerhetsglas AB, Sunex Säkerhetsglas AB, Sietex Safety Glass AB, Floatex Glas AB, Svenskt Bilglas AB, Floatex Glas i Luleå AB, Pilkington Floatglas A/S i Danmark, Pilkington Floatglas A/S i Norge samt Pilkington Floatglas Oy i Finland.

Pilkington har tillverkningslinjer för planglas i Sverige (Halmstad) och Finland (Lahti) samt försäljningsbolag i Danmark och Norge. Dessutom förädlas planglaset av dotterbolagen Pilkington Säkerhets- glas, Pilkington Bilglas AB och Sietex Safety Glass. En del av produk- tionen beläggs dock med olika ytskikt för tillverkning av energiglas och solskyddsglas direkt vid fabriken i Halmstad.

Emmaboda Glas, som är näst störst på den svenska planglasmarkna- den, importerar hela sitt behov av planglas från företag som ingår i den egna koncernen. Moderbolaget Saint-Gobain är en av Europas ledande byggmaterialkoncerner, i vilken bl.a. mineralullsproducenten Gullfiber ingår. Saint-Gobain tillverkar planglas vid tolv floatverk i Europa. Dessa är belägna i Tyskland, Frankrike, Belgien, Italien och Spanien.

10.1. Produkten och marknaden

10.1 .1 Produkten Ett fönster består av en karm, en till tre bågar och glas. Karm och bågar är vanligtvis gjorda av trä. Glasningen kan vara enkel eller i form av isolerrutor eller en kombination av dessa. Isolerrutan består av två eller tre glasskivor åtskilda av ett slutet luftmellanrum. Glasets tjocklek va- rierar - vanligast förekommande i Sverige är 4 mm glasskivor. Fönstren kan vara speciellt utformade för att reflektera eller absorbera värme och ljus, ljudisolera eller skydda mot bräckage och brand.

Enligt företagens produktionsstatistik för år 1989 utgör de enkla fönstren, dvs. kopplade 2-glasfönster, ca 17 % av den totala produktio- nen medan huvuddelen, ca 83 %, utgörs av isolerrutor, antingen kopp- lade fönster (2+ 1) eller trippelfönster.

Substitut till träfönster är bl.a. två typer av kombinationsfönster; trä- fönster med aluminiumbeklädnad på utsidan och aluminiumfönster med träbeklädnad på insidan. Fördelen med dessa två fönstertyper är att underhållet minimeras. Ett tredje nästan underhållsfritt fönster är plastfönstret. Helaluminiumfönstret och kombinationsfönstret alumi- nium/zink används uteslutande i offentlig miljö.

Fönstersnickeriers andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerfamiljshus är drygt 7 %.

10.1.2 Marknaden Fönstermarknaden ökade med nära 55 % från 1986 till 1988. Försälj- ningen av fönstersnickerier uppgick år 1986 till ca 1 355 milj.kr. och år 1988 till ca 2 075 milj.kr. Såväl importen som exporten av fönster har under åren varit av blygsam skala och har i stort sett balanserat varan- dra. Under år 1989 har trenden med en liten utrikeshandel brutits och framför allt importen har ökat kraftigt. Handeln sker huvudsakligen mellan de nordiska länderna. I tabell 10.1 redovisas produktion, utrikeshandel och tillförsel av fönster åren 1986 - 1989.

milj.kr. År 1986 1987 1988 1989 Produktion 1 402,1 1 616,1 2 101,9& Export 95,4 83,0 73,5 162,9 Import 47,9 36,0 48,5 227,4 Tillförsel 1 3546 1 569,1 2 0769&

a Preliminära uppgifter från SCB. Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistik.

Träfönstrets andel av den totala fönstermarknaden uppgick till ca 67 % år 1987. Försäljningen av kombinationsfönstren trä / aluminium har ökat snabbt under de senaste åren och dessa hade år 1987 en marknadsandel på ca 27 %. De flesta företag på träfönstermarknaden tillverkar även trä/aluminiumfönster. Trä/aluminiumfönster har ökat sin försäljning delvis på bekostnad av försäljningen av plastfönster. Många tillverkare som varit verksamma på plastfönstermarknaden har lagt ner, eller hål- ler på att lägga ner, tillverkningen. Plastfönstrens andel av marknaden uppgick år 1987 till ca3 %. Helaluminiumfönstret är ett relativt sett dyrt fönster och hade år 1987 ca 3 % av marknaden.

10.2. Konkurrensförhållanden

1 0.2.1 Företagsstru ktur De största företagen på fönstermarknaden är Elit-Fönster AB, SP- Snickerier AB, Myresjöfönster AB, Traryd FönsterAB och Skellefteå Snickericentral ek. för. De fyra största företagens andel av den totala försäljningen uppgår till ca 60 %.

Fönstertillverkning kräver ett stort trätekniskt kunnande och en stor investering, vilket medför svårigheter vid nyetablering. Typhustillverka- ren Boro AB, ingående i Riqumakoncernen, har den know-how och det kapital som behövs vid fönstertillverkning och har också startat fö- retaget Classic Fönster AB i Lycksele. Classic Fönster sysselsätter ca 60 personer och kommer att förutom till Boro försöka sälja till byggmate- rialhandeln.

Möjligheten för ett ickeetablerat företag att tränga in på snickeri- marknaden är begränsad. Företagen på marknaden har väl inarbetade försäljningskanaler genom vilka ett ickeetablerat företag har svårighe- ter att sälja. I hur stor utsträckning exempelvis Classic Fönster lyckas sälja sitt produktsortiment utanför Boro skulle kunna påvisa i vilken omfattning försäljningskanaler utgör en trång sektor eller inte vid ny- etablering.

På fönstermarknaden har flertalet företag koncentrerat sin försälj- ning till en kundkategori. Bakgrunden till koncentrationen är att även etablerade företag har svårigheter att komma in i varandras försälj-

ningskanaler. De största kundkategoriema är byggmaterialhandeln och byggentreprenörer. Typhusfabrikanter är en mindre kundkategori.

De tre största företagen Elit-Fönster, SP-Snickerier och Myresjöföns- ter har försäljning till alla kundkategorier, medan Traryd Fönster en- dast säljer till byggmaterialhandeln och Skellefteå Snickericentral en- dast till byggentreprenörer. Elit-Fönster har största delen av sin försälj- ning på objektmarknaden, SP-Snickerier på marknaden för återförsäl- jare och Myresjöfönster har ungefär lika stor försäljning på båda dessa marknader.

Kapacitetsutnyttjandet i produktionen av fönster har varit högt för de fyra största företagen på marknaden - ca 96 % under år 1988 och ca 90 % under år 1986. Flera svenska tillverkare har nått sitt kapacitetstak under år 1989 och har varit tvungna att förlägga delar av sin tillverkning hos norska fönstertillverkare för att kunna leverera den efterfrågade kvantiteten på den svenska marknaden. Byggkonjunkturen i Norge har varit nedåtgående vilket inneburit ledig produktionskapacitet hos de norska fabrikanterna och därmed en möjlighet att legotillverka fönster. De norska tillverkarna har därutöver ökat den egna exporten av fönster till Sverige. Av den totala importen under år 1989 uppskattar branschen att ca 40 % utgörs av norsk legotillverkning.

Norge har ett likartat klimat som Sverige vilket medfört att de nor- ska fönstren har ett snarlikt utförande och utseende som de svenska fönstren. Skillnader i utseende och i krav som ställs på fönstren med av- seende på energisnålhet, miljöhänsyn och underhållsfrihet. har varit handelshinder för utrikeshandeln med fönster. Trenden med en liten import av fönster har under år 1989 möjligtvis brutits eftersom de nor- ska tillverkarna upparbetat kontakter med svenska kunder. När bygg- konjunkturen vänder i Sverige minskar importen men kan trots en sämre konjunktur troligtvis ligga kvar på en högre nivå än tidigare.

Utrikeshandeln med Finland är fortfarande ringa på grund av de fin- ska fönstrens kostsamma utförande. De danska fönstren liknar mer de fönster som säljs på kontinenten, dvs. relativt enkla fönster, vilket med- fört en liten handel av fönster också med Danmark.

10.2.2 Koncernstruktur Den 1 juli 1988 förvärvade Investment AB Bahco företaget Etri Föns- ter AB. Bahcokoncernen, som tidigare hade Elit-Snickerier AB i sin ägo, sammanförde Etri Fönster med Elit-Snickerier och bildade företa- get Elit-Fönster. Elit—Fönster har två divisioner. Den ena divisionen skall koncentrera sig på försäljning till byggmaterialhandeln av f.d. Elit- Snickeriers produkter samt Star Fönster-sortimentet från f.d. Etri Föns- ter. Den andra divisionen skall uteslutande sälja till byggentreprenörer på objektmarknaden. Inom Storakoncernen är Swedoor AB moderbolag till SP-Snickerier, som i sin tur är moderbolag till AB Gunnarsson & Co med tillverkning av garageportar.

Myresjöfönster AB, Myresjökök AB, Myresjöhus AB och Combi- glas AB är helägda dotterbolag till Myresjö AB, som i sin tur är helägt dotterbolag till Skanska AB. I samband med Myresjös förvärv av Nor- diska Trähus i Vrigstad AB den 1 september 1989 följde ett specialföns- terföretag med i uppköpet, Vrigstad Snickerifabrik AB. Företaget ingår i Myresjöfönster och har fått möjlighet att utnyttja Myresjöfönsters hela försäljningsorganisation.

Vätterleden Invest AB är moderbolag till Traryd Fönster AB, Bor- Dörren AB och Torups Snickerier AB med tillverkning av fönsterytter- dörrar.

Skellefteå Snickericentral består av en sammanslutning av 17 pro- duktionsenheter med tillverkning av vitt skilda snickeriprodukter. Den samordnande företagsenheten har bildats för att enheterna tillsammans med sitt breda produktsortiment skall bli ett mer konkurrenskraftigt fö- retag på objektmarknaden.

10.2.3 Lönsamhet Avkastningen på sysselsatt kapital9 för Elit-Fönster, SP-Snickerier och Myresjöfönster uppgick år 1988 till 57 %, 27 % och 64 %. I 1988 års re- dovisning för Elit-Fönster ingick Etri Fönster med enbart fyra månader. Myresjöfönsters höga avkastning är något missvisande på grund av att fastigheterna under år 1988 inte ägdes av företaget. Under år 1989 har Myresjöfönster köpt fastigheterna till ett förmånligt pris av moderbola- get Myresjö. Först under år 1990 kan lönsamheten för företaget helt och hållet jämföras med övriga aktiebolag. Avkastningen på sysselsatt kapital för år 1989 uppgick för Elit-Fönster till 65 %, för SP-Snickerier till 22 % och för Myresjöfönster till 48 %.

10.2.4 Vertikal integration SP-Snickerier, som ingår i Storakoncernen, köper till viss del sågade trävaror från Storas sågverk. SP får dock inte hela sitt behov täckt via Stora utan köper därutöver från flera stora skogsbolag. Företaget har två egna grossister, SP-Snickerier i Malmö och i Stockholm. Grossis- terna säljer till byggvaruhandeln i resp. region samt till rikstäckande byggentreprenörer. Grossisterna sköter hela försäljningen till objekt- marknaden och det tillverkande företaget SP-Snickerier säljer enbart till byggmaterialhandel och typhusfabriker. Bland byggmaterialhandeln är Star Trade Byggprodukter, ingående i Storakoncernen, en stor kund till SP. Myresjöfönster köper hela sitt behov av fönsterglas från sitt syster— bolag Combiglas inom Myresjögruppen. Två självskrivna stora kunder till Myresjöfönster är systerbolaget Myresjöhus på typhusmarknaden och moderbolaget Skanska på objektmarknaden.

9 Definition: Avkastning på sysselsatt kapital: Elit-Fönster, SP-Snickerier och Myresjö- fönster: Resultat efter avskrivningar enl. plan plus finansiella intäkter i procent av ge- nomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke räntebärande kortfristiga skulder.

Elit-Fönster köper planglas främst från Pilkington Floatglas AB och tillverkar i sin tur isolerrutor. Därmed täcks behovet av isolerrutor i den egna fönstertillverkningen till ungefär en fjärdedel.

10.2.5 Leverantörs- och kundstruktur Fönsterindustrin är näst efter bilindustrin glasindustrins största kund. Den ende tillverkaren av planglas i Norden är Pilkington Floatglas, dot- terbolag till den engelska koncernen med samma namn. Tillverkare av isolerrutor i Sverige är Emmaboda Glas AB, Combiglas AB, Elit—Föns- terAB och BT-Glas AB. Emmaboda köper hela sitt behov av insats- varan planglas från moderbolaget Saint-Cobain i Frankrike. Övriga fö- retag är till största delen hänvisade till inköp från Pilkington. Pilkington Floatglas är marknads- och prisledande på planglas i Sverige och har genomfört kraftiga prishöjningar under år 1988. Motivet till prisökning- arna har varit att marknadspriset i övriga Norden legat högre. Fönster- industrin befinner sig i en beroendeställning till glasindustrin eftersom glas är fönsterindustrins viktigaste insatsvara. Kundstrukturen på fönstermarknaden sammanfaller med den för dörrar. Företagens försäljning år 1988 fördelad på byggmaterial- handeln, byggentreprenörer och typhustillverkare visar att byggmateri- alhandeln är den största kundkategorin till vilken 47 % av försäljningen går. Det bör dock observeras att en stor del av försäljningen till bygg- entreprenörerna går via grossister. Försäljningen direkt till byggindu- strin uppgår till ca 35 %. Resterande försäljning går till typhustillver- kare.

10.2.6 Konkurrensmedel När Stora, efter ingripande från NO, sålde SP-Snickeriers dotterbolag BorDörren till Vätterleden Invest förlorade SP ett av sina bästa kon- kurrensmedel, dvs. att sälja kombinationen fönster och dörrar till sina kunder. Under en övergångsperiod fram t.o.m. år 1990 har SP för- handlat fram ett avtal med BorDörren om fortsatt försäljning av företa- gets dörrar. BorDörren är tvunget att bygga upp en egen försäljningsor— ganisation samtidigt som SP successivt måste avveckla sin försäljning av Bordörrar. Efter år 1990 säljer SP förutom sitt breda fönstersortiment endast den egna produktionen av enklare dörrar, typ förråds- och källardörrar, samt dotterbolaget Gunnarssons garageportar. Ett samarbete mellan SP och Swedoor, båda ingående i Storakoncernen, är för närvarande inte aktuellt på hemmamarknaden. Möjligheten till en samordnad försäljning av fönster och dörrar finns efter förvärvet av BorDörren inom Vätterleden Invest, eftersom Traryd Fönster inom koncernen säljer fönster och BorDörren dörrar. Speciellt på objektmarknaden kan företagen tänka sig att arbeta med försälj- ningskonceptet fönster i kombination med dörrar för att på detta sätt öka sin konkurrenskraft.

Sverige har en högt utvecklad fönsterteknik. Kvaliteten har också blivit det främsta konkurrensmedlet inom branschen. I begreppet kvali- tet inryms många kriterier på en bra prooukt. Produkten skall uppfylla de krav som ställs i byggnormerna, vara energisnål, miljövänlig och i det närmaste underhållsfri. Under rådande högkonjunktur har leveranssä- kerheten blivit en viktig konkurrensfaktor. Priset hamnar på tredje plats i företagens rangordning över konkurrensmedlen.

På objekt- och typhusmarknaden är priset ett viktigare konkurrens- medel än hos byggmaterialhandeln. På objektmarknaden spelar en be- arbetning av föreskrivande led, t.ex. arkitekter, en viktig roll för hur stor försäljningen blir. Arkitekterna rekommenderar ofta byggentreprenö- ren de produktmärken som bör användas i byggprojektet.

10.3. Prisbildning

10.3.1 Prissättning SP-Snickerier har sedan många år tillbaka varit prisledaren i fönster- branschen. Förklaringen är att företaget har varit marknadsledande vad gäller försäljningen till byggmaterialhandeln. F.d. Etri Fönster har varit störst totalt sett på marknaden men nästan uteslutande verkat på objektmarknaden, där varje byggprojekt har sitt eget marknadspris. I dag när Bahcokoncernen, som redan tidigare hade Elit—Snickerier i sin ägo, har förvärvat Etri Fönster och bildat företaget Elit-Fönster kan prisledarskapet tänkas ändras i branschen. Divisionen inom Elit-Föns- ter som säljer till byggmaterialhandeln har en marknadsandel i samma storleksordning som SP-Snickeriers.

Tidigare var det en marknadsbedömning av produkterna som av- gjorde prisnivån. I samband med att kostnaderna för trävaror, glas och arbete har stigit kraftigt har en kostnadsanpassad prissättning successivt tagit över.

Rabattsättningen på fönstermarknaden utgår från de cirkaprislistor som de flesta tillverkare inom branschen ger ut. Cirkaprislistan är den enda prislistetypen företagen ger ut och ingår i sin helhet i Bygg- handelns Prisboksystem. För att få jämförbarhet med en återförsäljar- prislista är grundrabatten 40 % av cirkapriset exkl. moms. Rabatt- spännvidden ligger mellan 40 och 50 % av cirkapriset. Det är de stora kunderna på objekt- och typhusmarknaden som får de högsta prisned- sättningarna medan byggmaterialhandeln får något lägre rabatter.

En konsekvens av de höga rabatterna är att cirkapriset till konsu- ment ligger relativt högt. Några av företagen på marknaden försökte för ett antal år sedan vid kompensation för ökade kostnader hålla oföränd— rad cirkaprisnivå och i stället sänka rabatterna till byggmaterialhandeln. Det var omöjligt att genomföra. Byggmaterialhandeln hotade företagen med att byta fönsterleverantör. Handeln var inte villig att kompensera sina minskade rabatter från leverantörerna med en eventuell, mindre frekvent rabattgivning till konsumenten. Detta tyder på en mycket liten

rabattgivning i detaljistledet och därmed en påtaglig prisstelhet vid an- vändandet av cirkaprislistan.

10.3.2 Prisutveckling I tabell 10.2 visas den genomsnittliga prisutvecklingen från de fyra stör- sta företagen på marknaden jämfört med producentprisindex (PPI).

Tabell 10.2 Procentuell förändring av priset på fönster och producentpris- index, 1980 - 1989.

År 1980-1985 1986 1987 19881989 1980-1989 Fönster 49 2,4 8,5 7,6 11,3 98 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107

Källa: SCB och SPK.

Mellan åren 1980 och 1989 ökade det genomsnittliga priset på fönster resp. PPI med 98 % resp. 107 %. Under den undersökta perioden över- ensstämmer den genomsnittliga prisökningen på fönster relativt väl med prisökningen för all industri. I början av 1980-talet var prisöknings- takten låg men den har under senare år accelererat kraftigt.

Åren 1988 och 1989 var prisökningen på fönster 7,6 % resp. 11,3 %. Under år 1988 var prisökningen på objektmarknaden betydligt högre än på återförsäljarmarknaden. Prisökningen under år 1989 var ungefär lika stor på båda marknaderna.

11.1. Produkten och marknaden

11.1.1 Produkten Inredningssnickerier definieras som köks- och garderobsskåp av trä, trä- baserade skivor samt komponenter till dessa. Ett skåp består av luckor, ramar, plansidor, hyllor, lådor, beslag och lister. Luckorna är vanligtvis fanerade, målade eller omålade och i vissa fall förekommer s.k. allmo- geluckor av massivt trä. Tillämpningen av de statliga byggnormerna anses inom skåpbran- schen utgöra ett visst hinder för produktutveckling. Viss standard anses inte stämma överens med konsumentens efterfrågan avseende design och funktion. Beträffande produkter som säljs via byggmaterialhandeln har företagen frångått Svensk Standard. På objektmarknaden har arki- tekterna och byggentreprenörerna inte accepterat den förändring av Svensk Standard som tillverkarna själva initierat. Ett substitut till tillverkning av nya köksskåp är den köksrenoverings- verksamhet som vissa företag inom branschen har specialiserat sig på. Verksamheten består av metod och material för exempelvis plastfolie- beläggning av skåpluckor och dörrar.

Inredningssnickeriers andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerfamiljshus är knappt 4 %.

11.1.2 Marknaden Försäljningen av inredningssnickerier på den svenska marknaden ökade under perioden 1986 —- 1988 värdemässigt med nära 75 %. År 1986 upp- gick försäljningen till ca 775 milj.kr. och år 1988 till ca 1350milj.kr. Importens andel av tillförseln var ca 13 % under perioden 1986 - 1988. Under år 1989 ökade importen kraftigt. Exportens andel av produktionen uppgick år 1988 till drygt 20 %. Huvuddelen av exporten går till Norge och Danmark. Branschens tre största företag svarar för ca 70 % av den totala exporten. I Norge och Danmark säljs samma produkter som i Sverige. Dessa länder kan när- mast betraktas som en del av företagens hemmamarknad. I tabell 11.1 redovisas produktion, utrikeshandel och tillförsel av in- redningssnickerier åren 1986 - 1989.

milj.kr. År 1986 1987 1988 1989 Produktion 9952 1 2012 1 so1,1a Export 317,2 330,0 324,0 291,1 Import 98,4 134,13 174,0 251,9 Tillförsel 776,4 1 006,0 1 351,13

& Preliminära uppgifter från SCB. Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistik.

11 .2 Konkurrensförhållanden

1 1 .2.1 Företagsstruktur De största företagen på marknaden för inredningssnickerier är Stora Kitchen (MarbodalAB och HTH Kök Svenska AB), Ballingslöv AB, Nordbo-Gruppen AB, Kallinge Kök AB och Myresjökök AB. De fyra största företagens andel av marknaden uppgår till mer än 70 % varav Stora Kitchen har drygt 40 procentenheter. Tillverkningen av inred- ningssnickerier består av tillverkning och huvudsakligen montering av ingående delar, vilket underlättar en nyetablering av företag. Många små snickerier har under årens lopp startat i liten skala.

Importen av kökssnickerier har ökat kraftigt den senaste tioårsperio- den. Importens andel av totalmarknaden stagnerade dock på 13 % åren 1986-1988 för att sedan åter öka under 1989. En stor andel av importen utgörs av import inom koncerner som är stora tillverkare i Sverige, t.ex. HTH Kök inom Storakoncernen, varför importkonkurrensen från helt fristående företag endast är ca 5 % av tillförseln år 1988.

De senaste åren har importen av de dyrare inredningarna ökat mest. Importen från Danmark och Västtyskland är störst. HTH Kök Sven- ska AB svarar för huvuddelen av importen från Danmark. Skåne-Gri- pen AB, som förvärvat två tyska kökstillverkare, Poggenpohl och Pro Norm, importerar dessa mer exklusiva kök via sitt importföretag Inven- tum AB. Företaget IKEA Svenska AB, som tidigare hade svensk lego- tillverkning av kökssnickerier, täcker numera hela sitt behov genom import.

De fyra största företagens kapacitetsutnyttjande uppgick år 1988 till 80 % och 1986 till 72 %. Trots den rådande högkonjunkturen inom byggbranschen har kapacitetsutnyttjandet varit lågt hos kökstillver- karna. Det låga utnyttjandet skall ses mot bakgrund av en alltför stor produktionskapacitet totalt sett inom skåpbranschen.

En bidragande orsak till överkapaciteten i tillverkningsledet av köks- skåp kan vara de köksrenoveringsföretag som agerar på samma mark- nad som de tillverkande företagen och därmed ger upphov till en minskande efterfrågan på ett helt nytt kökssortiment. Exempel på köks-

renoveringsföretag är Forema Inredning i Västerås AB och Miljö- kök Ljungberg & Son AB.

1 1 .2.2 Koncernstruktur Dotterbolaget Stora Kitchen inom Storakoncernen är en av världens största producenter av kökssnickerier. Inom industrisektorn säljs inred- ningssnickerier i Sverige av företagen Marbodal och HTH Kök. Han- delssektorn, numera kallad Star Trade Byggprodukter, består av tio hel- ägda byggrossister. Under hösten 1990 har Stora bjudit ut Stora Kitchen till försäljning.

Ballingslöv är ett helägt dotterbolag till AB Electrolux. Fram till år 1990 ingick förutom Electrolux Hushåll AB med sina vitvarubutiker i Stockholm, Göteborg och Malmö även byggmaterialkedjan Beijer Byggmaterial AB i Electroluxkoncernen. I januari 1990 förvärvades Beijer Byggmaterial av Det Danske Traelastkompagni A/S men skall precis som Electrolux Hushåll även fortsättningsvis sälja Electrolux vit- varor och köksinredningar. I Ballingslöv ingår SveNova AB som är ett vilande bolag och bedrivs i konsignation med Ballingslöv. SveNova har marknadsföring av eget sortiment med skild prissättning från övrigt sor- timent i Ballingslöv. SveNova är ett exklusivt kökssortiment som enbart säljs till byggmaterialhandeln.

Barkman & Co AB är moderbolag till Nordbo-Gruppen som i sin tur är moderbolag till Faluhus Produktion AB, Forsgrens Timmerhus AB och Ekdahls Möbler i Skillingaryd AB. Riquma AB är bl.a. moderbolag till Kallinge Kök, Boro AB, Classic Dörr AB och Classic Fönster AB. Myresjökök är dotterbolag till Myresjögruppen AB. Övriga företag in- gående i Myresjögruppen är Myresjöfönster AB, MyresjöhusAB och Combiglas AB. Myresjögruppen är i sin tur dotterbolag till Skanska AB.

11.2.3 Lönsamhet Fram till den 1 maj 1988 när Stora förvärvade Swedish Match ingick i Swedish Match en köksdivision bestående av bl.a. Marbodal, HTH Kök och en helägd handelssektor. Precis som Swedoor i Swedish Match drevs köksdivisionen i kommission inom bolaget. Efter förvärvet ombil- dades köksdivisionen till dotterbolaget Stora Kitchen varmed handels- sektorn döptes om till Star Trade Byggprodukter. Mot bakgrund av de svårigheter som föreligger vid beräkning av lön- samhet för företag som drivs i kommission redovisas Swedish Matchs och Storas egen beräkning av avkastningen på sysselsatt kapital. Stora Kitchens avkastning på sysselsatt kapital10 uppgick både är 1988 och år

10 Definition på avkastning på sysselsatt kapital: Stora Kitchen: Rörelseresultat efter av- skrivningar enl. plan i procent av genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke räntebärande rörelseskulder och räntebärande tillgångar.

1989 till 21 %. Avkastning på 1988 års sysselsatt kapital11 för Ballings- löv, Nordbo-Gruppen, Kallinge Kök och Myresjökök uppgick till 47 %, 9 %, 53 % resp. 20 %. Orsaken till den låga lönsamheten för Nordbo- Gruppen är att leveranssäkerheten för affärsområdena kök och bad har varit svag under år 1988 vilket belastat företaget med stora kostnader. Motsvarande avkastning för år 1989 var 50 % för Ballingslöv, 11 % för Nordbo-Gruppen, 62 % för Kallinge Kök och 34 % för Myresjökök. Fr.o.m den 1 januari 1989 har Marbodal ombildats till dotterbolag till Stora. Vid användande av samma definition på lönsamheten för mo- derbolaget Marbodal i Sverige som för övriga skåpleverantörer resulte- rar det i en avkastning på 28 % för Marbodal år 1989.

1 1 .2.4 Vertikal integration En mycket viktig faktor i konkurrenshänseende är i vilken utsträckning en leverantörs produkter exponeras gentemot kunder och hur tillgäng- liga produkterna är för leverans när köparen har bestämt sig. En leve- rantör vars produkter säljs av flest återförsäljare på orter med de största kundunderlagen har störst möjlighet att sälja.

Marbodal, som bl.a. säljer sina produkter via Star Trades byggrossis- ter, har en klar konkurrensfördel eftersom grossisterna är etablerade på många och folkrika orter i södra och mellersta Sverige. Knappt hälften av Star Trades omsättning år 1989 härrör från produkter tillverkade inorn Storakoncernen, däribland produkter från Marbodal. Samma koncerntillhörighet har medfört att Marbodal blivit Star Trades hu- vudleverantör.

Ballingslöv, ett företag inom Electrolux och det andra stora företaget på marknaden, har konsekvent marknadsfört sig och distribuerat sina produkter genom återförsäljare. Ballingslöv är huvudleverantör till dels byggmaterialkedjan Beijer Byggmaterial, dels systerbolaget Electrolux Hushåll med sina vitvarubutiker, men Beijer säljer även bl.a. huvudkonkurrenten Marbodals produkter, främst i norra Sverige. Av Ballingslövs försäljning under år 1989, då Beijer fortfarande ingick i Electrolux, har 36 % skett till andra företag inom Electroluxkoncernen.

HTH Kök, ett företag inom Stora, säljer sina köksinredningar via speciella franchisebutiker i vilka företagets produkter finns utställda. Beställningen görs i butiken varefter leveransen sker direkt från fabrik. Franchisebutikerna är egna bolag. Företaget HTH Kök står för hyra av lokal, marknadsföring, utbildning och uppbyggnad av en utställning av kökssnickerier, vitvaror etc.

Företaget IKEA har, med sina tolv varuhus spridda Över hela landet, en stor möjlighet att exponera sina produkter gentemot potentiella kunder. IKEA är stort på konsumentmarknaden för kökssnickerier och

” Definition på avkastning på sysselsatt kapital: Ballingslöv, Nordbo-Gruppen, Kallinge Kök, Myresjökök: Resultat efter avskrivningar enl. plan plus finansiella intäkter i pro— cent av genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke räntebärande kortfristiga skulder.

har därmed en relativt stor andel av försäljningen av kökssnickerier för fritidshus i vilka konsumenten ofta själv byter köksinredning.

Kallinge Kök, med 150 anställda och sedan år 1986 ingående i Riqumakoncernen, har expanderat kraftigt de senaste åren. En fler- dubbling av produktionen på några år har gjort att företaget blivit ett av de fyra största företagen på marknaden. Kallinge tillgodoser bl. a. sitt systerbolag och typhustillverkaren Boros hela behov av kökssnickerier. På grund av resp. koncerntillhörighet är även Nordbo- -Gruppen och Myresjökök huvudleverantör till typhustillverkarna Faluhus och Fors— grens Timmerhus samt Myresjöhus. Byggföretaget Skanska är av samma orsak en stor kund till Myresjökök.

11 .2.5 Leverantörs- och kundstruktur Melaminbelagd spånskiva är den viktigaste insatsvaran vid skåptillverk- ning. Persson InvestAB och SwedspanAB inom Rottneroskoncernen är de två stora leverantörerna av spånskivor. För att inte bli alltför be- roende av de svenska leverantörerna importerar företagen bl.a. från Tyskland och Österrike.

Kundstrukturen för skåptillverkarna är likartad den för övrig snicke- riverksamhet. Den största kundkategorien är byggmaterialhandeln med ca 59 % av försäljningen år 1988. Denna stora andel förklaras främst av Ballingslövs distributionskoncept att enbart sälja till återförsäljare, som i sin tur bl.a. bearbetar byggentreprenörerna. Försäljningen till objekt- marknaden uppgick således till blygsamma 28 %. Försäljningen till typhusfabrikanter utgjorde 13 %.

11.2.6 Konkurrensmedel De största företagen på marknaden har en likartad kvalitet på sina standardprodukter och konkurrerar mer med produktutveckling med avseende på design än med kvalitet.

Vid försäljning till byggmaterialhandeln konkurrerar företagen främst med service, leveranssäkerhet och design i kombination med pri- set. Service innebär bl.a. att företagen tillhandahåller dataritningssys- tem vid utformning av kök, ställer upp med personal vid reklamkam- panjer, iordningställer utställningar av kök etc.

På objektmarknaden spelar priset en större roll än på andra marknader. De olika företagens prissättning av kök till byggentreprenö- rer och typhusfabrikanter har dock successivt blivit alltmer snarlik. Le- veranssäkerheten har därmed blivit ett allt viktigare konkurrensmedel. Lägenhetsanpassade leveranser av köken samt olika typer av garanti- åtaganden ökar i betydelse som konkurrensmedel. Företagens möjlighet att kunna erbjuda tillvalsprodukter av annan design och funktion än standardvaran kan påverka byggentreprenörens och typhusfabrikantens val av leverantör.

11.3.1 Prissättning Traditionellt har priserna på inredningssnickerier höjts i takt med kost- nadsökningarna. Med ny luckdesign och nya funktionsfinesser har marknadsprissättningen slagit igenom. Företagen försöker rangordna konsumentens uppfattning av produkterna och prissätter därefter. För att få total kostnadstäckning kan en prisomfördelning ske, så att de mo- debetonade produkterna betingar ett högre pris och de traditionella ett lägre pris. De flesta tillverkare av inredningssnickerier ger ut endast en pris- lista. Prislistan benämns inköpsprislista eller återförsäljarprislista men anger konsumentpriset exkl. moms och används av återförsäljarna så- som en cirkaprislista exkl. moms. Utifrån denna prislista ges rabatter till alla kundkategorier, dvs. konsumenter, byggmaterialhandlare, grossis- ter, byggentreprenörer och typhustillverkare. Tillverkaren ger rabatter till återförsäljare och kunder på objekt- och husmarknaden medan byggmaterialhandlaren ger rabatter till konsumenten. Tillverkarnas rabattgivning är beroende av volymen per ordertillfälle resp. per år. Kvaliteten på återförsäljarna, dvs. en utbildad personal och en bra utställning, kan ge extra rabatt. På objektmarknaden är prisned- sättningen beroende av konkurrensen om det enskilda byggprojektet. Utifrån de av tillverkarna angivna konsumentpriserna exkl. moms ges en grundrabatt till återförsäljarna på 40 % för att komma i nivå med en återförsäljarprislista. Rabattspännvidden ligger mellan 40 och 50 % av konsumentpriset inom vilken kunderna på objekt- och typhusmarkna— den erhåller de högsta rabatterna. Rabatterna på snickerier vid försäljning till byggmaterialhandeln lig- ger på en relativt hög nivå. Konsumentpriset blir högt då rabatterna inte förs vidare till konsument i den omfattning det är avsett från leve- rantörshåll. Följsamheten till den av fabrikanten angivna konsument- prisnivån är stor och risken är att prislistan inte används såsom en re- kommenderad cirkaprislista utan som ett av fabrikanten fast angivet minimipris. Vissa leverantörer har vid förhandlingar med byggmaterial- handeln försökt sänka rabattnivån vid kompensation av kostnadsök- ningar och i stället hålla ett oförändrat konsumentpris för att på detta sätt försöka öka sin försäljning. Byggmaterialhandeln har inte gått med på att kompensera sina därigenom ökade kostnader genom att minska eventuella rabatter till konsumenten. Detta tyder på att rabattgivning i detaljistledet är sällan förekommande.

11.3.2 Prisutveckling I tabell 11.2 visas den genomsnittliga prisutvecklingen för inred- ningssnickerier från de fyra största företagen på marknaden jämfört med producentprisindex (PPI).

Tabell 11.2 Procentuell förändring av priset på inredningssnickerier och producentprisindex, 1980-1989.

År 1980-1985 1986 1987 1988 1989 1980-1989 lnredn.snick. 70 4,3 8,1 7,1 5,7 117 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107

Källa: SCB och SPK.

Mellan åren 1980 och 1989 överensstämmer ökningen av det genom- snittliga priset på inredningssnickerier väl med den för all industripro- duktion (PPI), dvs. Ökningen var 117 % resp. 107 %.

Åren 1988 och 1989 var prisökningen på inredningssnickerier 7,1 % resp. 5,7 %. Under år 1989 var prisökningen på konsumentmarknaden högre än på objektmarknaden. Konkurrensen på objektmarknaden, speciellt i norra Sverige, skärptes i slutet av år 1989 och i början av år 1990.

12.1. Produkten och marknaden

12.1.1 Produkterna Plastgolv finns i en mängd olika typer och kvaliteter och tillverkas av PVC, mjukgörare, stabilisatorer, fyllnadsmedel (vanligen av mineral) och färgpigment. Ett flertal tillverkningsmetoder finns, samt olika kom- binationer av dessa. Plastgolv indelas i homogena plastgolv, som mest används i offentlig miljö, och cushionvinylgolv eller heterogena plast- golv, som i stor utsträckning används i bostäder. Textila golvmaterial indelas efter tillverkningsmetod i tuftade, nålfilt, flockade och vävda mattor. Tuftade mattor görs oftast i nylonflbrer och tillverkas genom att fibrerna fästes med hjälp av nålar i någon form av gumrnibotten. Nålfiltmattor framställs genom att flera skikt fibrer arbe- tas samman med hjälp av nålar till en filtliknande produkt. Flockade mattor har upprättstående fibrer som klistras fast på grundstommen. Tuftade mattor är de vanligast förekommande textilmattorna och har ca 80 % av marknaden. Linoleum tillverkas av cirka en tredjedel av vardera bindemedel (linolja och harts), trä- och/eller korkmjöl samt mineraliska fyllnads- medel (vanligen kalkstensmjöl). Dessutom ingår färgpigment. Den framställda massan valsas sedan ut på ett underlag av juteväv för att torka. Linoleum är ett golvmaterial som främst används i offentliga miljöer. Trägolv kan i stort sett likställas med lamell- och parkettgolv. De allra flesta trägolv är tillverkade i en konstruktion med tre skikt, som sammanlimmas under värme och tryck. Till slitskikt kan ett flertal trä- slag förekomma, t.ex. ek, furu, bok, ask, lönn, björk samt även många exotiska träslag. Övriga skikt består av gran, furu eller spånskiva. Där- utöver kan trägolv förekomma i olika massiva utföranden. Laminat är ett golvbeläggningsmaterial som främst ses som ett sub- stitut till trägolv. laminatgolv består av ett plastlaminat anbringat på antingen en spånskiva eller en träfiberskiva (board). Det är ett hårt och tunt material som avses likna ett trägolv eller ett stengolv. Golvmaterialens andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerfamiljshus är drygt 3 %.

12.1.2 Marknaden Försäljningen av golvmaterial i Sverige vände år 1987 och ökade år 1988 för andra året i följd sedan början av 1970-talet. Försäljningsök- ningen under perioden 1986-1988 uppgick till ca 15 %, från ca

29 miljoner rn2 golvyta till ca 33 miljoner m2. Marknaden beräknas un- der år 1988 ha omsatt ca 3,5 miljarder kronor. Härtill kommer inlägg- ningskostnader på ca 800-900 milj.kr., allt i konsumentpriser.

Försäljningen av de olika golvmaterialen enligt Golvbranschens riks- organisations (GBR) statistik framgår av tabell 12.1.

Tabell12.1 Försäljningen av de olika golvmaterialen på den svenska marknaden år 1988 uttryckt i mil].m2 och procent.

Golvmaterial mil]. m2 %

Plast 19,7 59,5 Textil 5,0 15,1 Linoleum 4,2 12,7 Trä 2,9 8,8 övrigta 1 ,3 3,9 Totalt 33,1 100,0

a I gruppen övrigt golvmaterial ingår bl.a. gummi-, kork-, kokos- och sisalmattor samt laminatgolv. Källa: GBR.

Drygt 60 % av det golvmaterial som säljs på den svenska marknaden importeras. Det är främst textil- och linoleumgolven som tillverkas ut- omlands.

Export och import av olika golvmaterial framgår av tabell 12.2.

Tabell 12.2 Export och import av golvmaterial år 1988 uttryckt i milj.m2.

Golvmaterial Export Importa Plast 1 1 ,4 1 1 ,6 Textil 2,0 7,0 Linoleum 0,1 4,6 Trä 4,7 0,6 Totalt 18,2 23.8

a l importsiffrorna inkluderas även den del av importen som reexporteras. Källa: GBR.

SPK har gjort en uppskattning av totalmarknaden för golvmaterial i miljoner kronor utifrån företagens inlämnade uppgifter över produk- tion, försäljning på svenska marknaden samt import och export. Total- marknaden för de olika golvbeläggningsmaterialen redovisas enligt föl- jande.

Plastgolv

Plastgolven, med ca 60 % av totalmarknaden i volym, är den klart do- minerande produktgruppen. Försäljningen av plastgolv ökade från ca 675 milj.kr. år 1986 till ca 950 milj.kr. år 1988, dvs. med ca 40 %. Im- portens andel av tillförseln har under perioden ökat från 30 till ca 34 %.

Importen kommer främst från Europa och Asien. Ca 38 % av produk- tionen exporterades år 1988 mot ca 40 % år 1986.

Textilgolv

Under perioden 1986-1988 minskade den sålda kvantiteten textilgolv med ca 11 %. Det är försäljningen på konsumentmarknaden som står för den stora försäljningsnedgången i volym, medan försäljningen på objektmarknaden i stort sett är oförändrad. I värde har den totala försäljningen på svenska marknaden stagnerat och ligger oförändrad på ca 405 milj.kr. mellan åren 1986 och 1988. Importens andel av tillförseln ökade under perioden med ca2 procentenheter till 74 %. Större delen av importen kommer från länder i Mellaneuropa.

Orsaken till textilgolvens minskande marknad är främst diskussio- nerna kring textilmattornas eventuella upphov till allergibesvär. Textil- mattor påstås ofta göra luften torrare i rummen och inte kunna hållas rena lika bra som övriga golvmaterial, vilket i sin tur kan leda till olika former av besvär hos allergikänsliga personer. Allergidebatten har inte påverkat försäljningen på de stora textilmarknadema i Europa, t.ex. Västtyskland, Frankrike och Storbritannien. Textilmattornas andel av hela Europas golvmarknad uppgår till ca 50 % medan andelen av den svenska marknaden uppgår till 15 %. Av den totala svenska produktio- nen exporterades år 1988 ca 35 %.

Lino/eumgolv Trä- och linoleumgolv var de vanligaste golvtyperna fram till mitten av 1960-talet, då plast- och textilgolven fick sitt genombrott. Försäljningen av plast- och textilmattor ökade på bekostnad av försäljningen av lino- leum. Ända till mitten av 1970-talet sjönk linoleumgolvens andel av marknaden för att sedan återigen öka. Linoleum har lång livslängd, är slitstarkt och är lättare att renovera än många andra golvmaterial. Försäljningen av linoleumgolv ökade mellan åren 1986 och 1988 med ca 35 %, från ca 160 milj.kr. till ca 215 milj.kr. Hela den svenska marknaden av linoleumgolv består av importerade produkter. Importen sker nästan uteslutande av ett enda företag i Sverige. Holland och Tyskland är de stora ursprungsländerna. Av importen reexporteras ca 30 %.

Trägolv

Trägolven har under en lång följd av år hållit sin i volym mycket stabila andel av marknaden. I värde ökade försäljningen på den svenska marknaden mellan åren 1986 och 1988 med ca 80 %, från ca 285 milj.kr. till ca 520 milj.kr. Importens andel av tillförseln har nästan för- dubblats under perioden och uppgick år 1988 till ca 15 %. Importen av högkvalitativa produkter härrör från Ungern, Danmark, Norge och Finland. Importen från Jugoslavien, Taiwan och Sydkorea är av tillfällig natur, orsakad av underkapacitet hos de svenska tillverkande företagen. Två tredjedelar av produktionen exporteras.

Laminat är ett relativt sett nytt golvmaterial. Företagen på den svenska marknaden är först i Europa med att tillverka och sälja denna produkt i stor skala. I jämförelse med trägolv är laminatgolv ett billigare golvma- terial.

1 2.2 Konkurrensförhållanden 12.2.1 Företagsstruktur

Plastgolv

De två stora tillverkarna av plastgolv är Tarkett AB och Forbo-Fors- haga AB vilka tillsammans har ca 60 % av marknaden. Övriga stora le- verantörer av plastgolv är ODO Interiör AB, Rikett Sommer AB, DLW Svenska AB och AB Golvabia. De fyra största företagens andel av plastgolvmarknaden uppgick år 1988 till ca 80 %.

Ca 15 % av 1988 års import av plastgolv, motsvarande 5 % av tillför- seln, skedde inom de koncerner som är stora tillverkare i Sverige. Övrig import, motsvarande 29 % av tillförseln, sköttes av agenturföretag och utlandsägda försäljningsbolag i Sverige. Dessa företag sysslar främst med lågprisimport från Europa och Asien och säljer huvudsakligen på konsumentmarknaden.

Tillverkning av golvmaterial är, förutom den av trägolv, en relativt enkel process vilket underlättar för nya företag att starta tillverkning. I Europa finns i dag en överproduktion av plast- och textilgolv vilket talar emot en eventuell nyetablering. Därutöver är Tarkett och Forbo- Forshaga så pass väletablerade hos både golventreprenörer och bygg- entreprenörer, att nytillkomna tillverkare skulle ha svårigheter att sälja till dessa redan inarbetade kategorier.

Iågprisimporten har emellertid under år 1989 ökat sin marknads- andel. På konsumentmarknaden finns alltid efterfrågan på billiga pro- dukter och på denna marknad har nya importerande företag etablerat sig. Tarkett och Forbo-Forshaga har haft svårigheter att bemöta importkonkurrensen då det låga importpriset, enligt företagen, kan jämställas med företagens produktionskostnad.

Kapacitetsutnyttjandet i produktionen hos de största företagen har varit lågt under hela 1980-talet (76 % år 1988). Produktionskapaciteten byggdes ut kraftigt under 1960- och 1970-talet för att bemöta den stora efterfrågan på golvmaterial under denna tidsperiod föranledd av den då stora satsningen på bostadsbyggandet. För att anpassa produktionska- paciteten till den minskande efterfrågan reducerade Tarkett under år 1989 sin personalstyrka i plastgolvsfabriken i Ronneby.

Textilgo/v

På marknaden för textilgolv agerar ett stort antal företag bland vilka Tarkett är marknadsledaren. Tarkett förvärvade år 1987 det västtyska golvföretaget Pegulan och beslutade att på grund av den minskande

marknaden i Sverige successivt flytta över textiltillverkningen till Väst- tyskland. Flyttningen var genomförd sommaren 1989, vilket innebär att Sverige endast har kvar två små tillverkare av textilgolv. Företagen he- ter Broakulla Mattfabrik AB och Kasthall AB och tillverkar främst gångmattor och avpassade mattor samt till en liten del heltäckningsmat- tor.

Förutom Tarkett är övriga stora företag på marknaden Egetaepper Sverige AB, AB Golvabia, Weston of Scandinavia Sverige AB, Forbo- Forshaga och ODO Interiör. De fyra största företagens andel av textil- golvmarknaden var år 1988 ca 50 %.

År 1988, när Tarketts flyttning av textilgolvtillverkningen ännu inte var helt genomförd, skedde ca 10 % av den totala importen inom de koncerner som är stora tillverkare av golvmaterial i Sverige. Denna im- port motsvarar ca 7 % av tillförseln. Den totala importen av textilgolv uppgick till 74 % av tillförseln. En stor andel av importen är lågprisim- port från Mellaneuropa som främst säljs på konsumentmarknaden.

Det näst största företaget på marknaden, Egetaepper, har trots en vi- kande marknad kunnat öka sin marknadsandel. Egetaepper är ett för- säljningsbolag till den danske tillverkaren med samma namn. Företaget arbetar i en nisch på textilgolvmarknaden och satsar helt på försäljning till byggentreprenörer. Den danske tillverkaren har en specialbyggd maskin, som bygger på en speciell infärgningsmetod vad gäller mönster, färg och logotyp.

Linoleumgo/v

Forbo-Forshaga har nära nog monopolställning på marknaden för li- noleumgolv. Företaget importerar från eget bolag i Holland och står för 95 % av försäljningen på svenska marknaden. Resten av marknaden in- nehas av DLW Svenska AB som importerar från Tyskland.

Linoleum är det golvmaterial som är minst utsatt för priskonkurrens, men Forbo-Forshaga är på linoleummarknaden tvunget att till viss del beakta andra företags prissättning på substitutet homogena plastgolv.

Tillverkningskapaciteten på linoleumgolv i Europa är fortfarande tillräckligt stor för att tillgodose de senaste årens ökade efterfrågan. Det franska försäljningsbolaget Rikett Sommer AB, som redan konkur- rerar på marknaderna för plast- och textilgolv, har för avsikt att bryta sig in på linoleummarknaden. Detta inbrytningsförsök kan underlättas av det faktum att Forbo-Forshagas försäljning till mindre golvfack- handlare och färghandlare numera går via den egna grossisten Golv Depån. De försäljningskanaler som därvid frigjorts kan anlitas av Rikett Sommer.

Trägolv Marknaden för trägolv domineras av två stora tillverkare, Tarkett och Gustaf Kähr AB (Kährs), vilka tillsammans har ca 80 % av marknaden.

Den tredje största tillverkaren är Tibro Golv AB som startade trägolvs- tillverkning under år 1988. Först under år 1989 började produktionen

komma upp i större skala. Tibro Golv har ett samarbetsavtal med Forbo-Forshaga som innebär att företaget är huvudleverantör av trä- golv till Forbo-Forshaga. Produkterna säljs under eget namn. En liten trägolvstillverkare på marknaden är AB Burseryd Träindustri i Små- land. För övrigt förkommer en marginell import som har ökat de se- naste åren, främst på grund av underkapacitet hos Tarkett och Gustaf Kähr. De fyra största företagens andel av marknaden uppgick år 1988 till ca 85 %.

Trägolv är en produkt som kräver ett stort trätekniskt kunnande vid tillverkningen. Trots dessa produktionssvårigheter har underkapacite- ten i produktionen av trägolv föranlett LB-lnvest AB och Myresjö AB att tillsammans försöka starta en ny fabrik i Karlskrona.

På trägolvsmarknaden minimeras konkurrensen mellan de två stora tillverkande företagen genom att Tarkett, med tillverkning av flertalet golvmaterial, främst har inriktat sig på försäljning till objektmarknaden och att Kährs, med tillverkning av ett smalt produktsortiment, huvud- sakligen säljer till konsumentmarknaden. Denna "tysta överenskom- melse" om uppdelning av marknaden för trägolv är konkurrenshäm- mande och bör motverkas. Svårigheten ligger i det faktum att en kund— kategori, byggentreprenörer, efterfrågar ett brett produktsortiment vil- ket enbart Tarkett kan erbjuda.

Kapacitetsutnyttjandet i trägolvstillverkningen hos de största företa- gen på marknaden har varit högt sedan mitten av 1980-talet (91 % år 1988). Den otillräckliga tillgången på vissa träslag, t.ex. ek, har varit en begränsande faktor för ett högre kapacitetsutnyttjande.

Lamlnatgo/v

Laminatgolv produceras delvis av andra företag än de som verkar på övriga golvmarknader. Företagen på marknaden är Perstorp AB, La- mett AB, KLW AB, Forbo Wood AB och ODO Interiör AB.

12.2.2 Koncernstruktur Den svenska koncernen Stora förvärvade år 1988 Tarketts moderbolag Swedish Match. Verksamhetsområdet Tarkett inom Storakoncernen omsatte år 1988 ca 5,9 miljarder kronor, varav 5,1 miljarder kronor ut- gjorde golv- och väggprodukter. Av försäljningen sker 85 % på markna- der utanför Sverige. Exporten från Sverige av golvmaterial som tillver- kas inom landet uppgick till 592 milj.kr. De största enskilda försälj- ningsmarknaderna var Västtyskland (22 %), Nordamerika (22 %) och Sverige (12 %). Under hösten 1990 har Stora bjudit ut Tarkett till för- säljning. Forbo-Forshaga hade år 1988 en omsättning på 589 milj.kr. Företa— get ingår i den schweiziska koncernen Forbo International AS som 1988 hade en total omsättning på ca 5,6 miljarder kronor varav 4,2 miljarder kronor utgjorde golv- och väggprodukter. Tillverkning och försäljning sker till 90 % i Västeuropa varav Skandinavien utgör 12 %.

Gustaf Kähr är framför allt känt för sina lamellparkettgolv. På marknaden för lamellparkett är Kährs näst störst i världen efter Tarkett och har ca 25 % av världsmarknaden. Företaget ingår i koncernen Skåne-Gripen AB. Kährs omsättning år 1988 uppgick till 547 milj.kr. Av produktionen exporteras ca 70 % till ett femtontal länder, främst i Väst- europa.

Agenturföretaget ODO Interiör, ingående i koncernen Skåne-Gri- pen, marknadsför och distribuerar främst plastgolv och väggmaterial. Inom flera segment, bl.a. våtrumsmaterial, är ODO marknadsledande inom Sverige. ODO Interiör säljer, förutom systerbolaget Holmsund Golvs produkter, importerat plastgolv från Frankrike, Holland och Finland och importerat textilgolv från Belgien, Holland, Tyskland, England, Österrike och Spanien. ODO Interiörs omsättning år 1988 uppgick till 194 milj.kr.

12.2.3 Lönsamhet Sedan den 1 maj 1988 ingår Tarkett i Storakoncernen. Enligt Storas årsredovisning för år 1989 uppgick Tarketts avkastning på sysselsatt ka- pltal12 till 15 % för år 1988 och till 11 % för år 1989. Orsaken till resul- tatförsämringen var främst en minskad aktivitet inom byggindustrin, i första hand i Nordamerika och i viss utsträckning i Europa. Härtill kommer ökade kostnader med intrimning och installation av viss ny produktionsutrustning i Europa samt kraftigt ökade marknadsförings- kostnader för att återta de marknadsandelar som förlorades i samband med en explosion vid plastgolvsfabriken i USA. För de övriga två stora företagen på golvmarknaden, Forbo-Forshaga och Kährs, uppgick av- kastningen på sysselsatt kapital13 under år 1988 till ca 30 % för båda fö— retagen. År 1989 var motsvarande avkastning 38 % för Forbo-Forshaga och 24 % för Kährs. Vid användande av samma definition på lönsamhe- ten för moderbolaget Tarkett i Sverige som för Forbo-Forshaga och Kährs resulterar det i en avkastning för Tarkett på 11 % för år 1988 och en negativ avkastning för år 1989.

12.2.4 Kundstruktur Företagen i golvmaterialbranschen har koncentrerat sin försäljning till golventreprenörer. Försäljningen sker dels direkt till de'stora golven- treprenörerna, t.ex. Tretum AB, BBN Entreprenad AB och BPA Golv AB, dels till grossister som i sin tur säljer till mindre golventre- prenörer i golvfackhandeln och färghandeln. Golventreprenörerna säl- jer både material och arbete till dels byggföretag, dels konsumenter. Försäljningen till typhusfabrikanter samt rikstäckande byggmaterial-

” Definition på avkastning på sysselsatt kapital: Tarkett: Rörelseresultat efter avskriv- ningar enl. plan i procent av genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke ränte- bärande rörelseskulder och räntebärande tillgångar. 13 Definition på avkastning på sysselsatt kapital: Forbo-Forshaga och Kährs: Resultat efter avskrivningar enl. plan plus finansiella intäkter i procent av genomsnittlig balans- omslutning med avdrag för icke räntebärande kortfristiga skulder.

handlare och golvfackhandlare sköter golvtillverkarna ofta själva om. Exempel på en rikstäckande golvfackhandlare är DINBO Interiör AB. Byggmaterialhandeln och fackhandeln säljer förutom till konsumenter i viss omfattning även till byggföretag.

12.2.5 Vertikal integration ODO Interiör sålde fram till våren 1989 plastgolv från Holmsund Golv i enlighet med ett distributionsavtal företagen emellan. Under våren 1989 förvärvades Holmsund Golv av ODO:s moderbolag Skåne— Gripen AB. Koncentrationen på marknaden för golvbeläggningar för- ändrades inte av att ODO och Holmsund, i och med detta förvärv, fick samma ägare. ODO Interiör har sedan år 1978 marknadsfört och distri- buerat ca 65 % av Holmsund Golvs produkter. Ett sätt att bli konkurrenskraftig på marknaden är att få en effektiv distribution och service. Tarkett, Forbo—Forshaga och ODO Interiör har försökt att effektivisera distributionen av sina produkter genom att in- tegrera vertikalt. Under 1988 förvärvade Tarkett grossistföretaget Svensk Golvdistribution AB (Svegab). Svegab har sedermera ombildats till Tarketts distributionsterminaler ute i landet. Cirka en tredjedel av Tarketts försäljning av plast- och trägolv går via dessa distributionster- minaler. ODO Interiör och Forbo-Forshaga förvärvade i början av 1988 till lika delar golvgrossisten Golv Depån AB i Jönköping. Under 1988 har inom ramen för Golv Depån en golvgrossistkedja byggts upp. Denna omfattar sex distributionsterminaler spridda över hela Sverige. All för- säljning av företagens produkter till grossistledet kommer i framtiden att distribueras via Golv Depån. De fristående golvgrossisterna i landet är tvingade att söka sig andra leverantörer av golv- och väggmaterial. Orsaken till förvärvet av Golv Depån var att ODO Interiör och Forbo-Forshaga ville ha möjlighet att sälja hela sitt produktsortiment via grossistledet, att kostnaden för distributionen av varorna via fristå- ende grossister var för stor och att styrningen av kampanjverksamheten försvårades via de fristående grossisterna.

12.2.6 Konkurrensmedel De tillverkande företagen på golvmarknaden verkar på en mogen marknad med ett fåtal dominerande företag där produkterna är likar- tade och där företagen främst använder sig av produktutveckling och service som konkurrensmedel. Golvmaterialen tillverkade i Sverige anses vara av hög kvalitet och funktion. På plast- och textilgolv konkurrerar företagen med färg, möns- ter och varumärke på produkten. Ett mönster har en livslängd på maximalt två är, oftast bara ett år. På trägolv konkurrerar företagen med sortimentsbredden, dvs. försäljning av många olika träslag, tjockle- kar och sorteringar i samma träslag. Service och leveranssäkerhet är konkurrensmedel som värderas högt, främst under perioder med stor efterfrågan.

De statliga byggnormerna upplevs inte vara ett hinder för import av golvmaterial. Den största delen av importen från Europa uppfyller de svenska normerna. I Västtyskland finns högre ställda krav på produk- terna än vad som ställs på de svenska produkterna. På konsument- marknaden, där importen har sin starkaste ställning, behöver produk- terna inte heller uppfylla den svenska standarden.

På objekt- och typhusmarknaden, på vilka byggentreprenörer och typhusfabrikanter agerar, är vikten av ett brett produktsortiment stor. Lågprisimporten från Europa och Asien har haft svårigheter att tränga in på objektmarknaden, enligt de svenska företagen, på grund av pro- dukternas enklare kvalitet. Tarkett och Forbo-Forshaga, med försälj- ning av ett brett produktsortiment, dominerar marknaden helt.

För att ha en framgångsrik försäljning på objektmarknaden spelar likaså närheten till marknaden en viktig roll. Tarkett och Forbo-Fors- haga bedriver en aktiv bearbetning av föreskrivande led i syfte att deras produkter skall rekommenderas i byggnadsritningar m.m. Kundernas visshet att garantiåtaganden uppfylls snabbt och effektivt är av stor be- tydelse för båda företagen vid försäljning på objektmarknaden.

12.3. Prisbildning

12.3.1. Prissättning

På en marknad med produkter av likartad kvalitet och funktion är kri- terier som färg, mönster, varumärke viktiga vid prissättningen. En mo- debetonad produkt kan på konsumentmarknaden betinga ett betydligt högre pris än en traditionell produkt. Å andra sidan åstadkommer låg- prisimporten av, enligt de svenska företagens uppfattning, kvalitetsmäs- sigt enklare produkter en prispress på de svensktillverkade produk- terna.

På objektmarknaden efterfrågar byggentreprenörerna mer traditio- nella produkter som i förhållande till andra produkter betingar ett lägre pris. På grund av att försäljningen till byggföretag passerar ett mellan- led måste golvleverantörerna vid prissättningen på objektmarknaden ta hänsyn till rådande konkurrenssituation i flera led. När golventreprenö- ren skall ge anbud på ett större byggprojekt samarbetar denne med golvleverantören för att kunna ge så bra villkor som möjligt.

Utbudet av golvbeläggningsmaterial i Europa är fortfarande större än efterfrågan under nuvarande högkonjunktur. Detta förhållande gäl- ler dock inte för trägolv som anses vara en bristvara.

Golvbranschens riksorganisation (GBR) ger ut den cirkaprislista som finns inom branschen. GBR är en paraplyorganisation för branschens samtliga led. Inom GBR finns entreprenörer, golvfackhandlare och leverantörer representerade i två branschföreningar. Golvåterför- säljarnas förening (GFF) samlar de medlemsföretag som till huvud- saklig del är verksamma inom entreprenadverksamhet och som fack-

handlare. Golvleverantörernas förening (GLF) hade 31 medlemsföre- tag år 1988. Deras totala marknadsandel ligger omkring 90 %.

Prislista Golv/Vägg är, förutom en rekommenderad cirkaprislista, ett hjälpmedel vid kalkylering, anbudsgivning och prisuppföljning ge- nom att den ger exempel på olika normalkalkyler. I prislistan ingår lika- så uppgifter om index, lönekostnader, sociala avgifter m.m. Dessutom anges prisnormer för vanligt förekommande läggnings-, sättnings- och golvslipningsarbeten avseende mindre och enstaka objekt inom konsu- mentsektorn.

Inom GBR finns en priskommitté sammansatt av olika golventrepre- nörer och fackhandlare. Golvfabrikanterna är inte representerade i kommittén och kan därmed inte påverka prissättningen i cirkaprislistan. En fabrikant inom golvbranschen anser att GBR:s cirkaprislista ligger ca 15 % för högt i pris. Fabrikanten anser att det horisontella pris- samarbetet i cirkaprisledet medför att företagets produkter får ett för högt prisläge till konsument. Företaget har gett ut en egen cirkaprislista som dock inte har accepterats på marknaden. Detta tyder på att ut- nyttjandegraden och följsamheten till GBR:s cirkaprislista är stor och kan ge skadlig verkan på prisbildningen. Cirkaprislistan kan ha pris- uppdrivande effekter och bidra till prisstelhet.

Rabattsättningen på golvbeläggningsmaterial är beroende av återför- säljarens inköpta volym per ordertillfälle resp. per år. Kampanjrabatter är en använd rabattform under begränsade tidsperioder, exempelvis under sommarperioden eller vid introduktionen av en ny vara.

På objektmarknaden arbetar företagen med anbudsförfarande. I an- buden anges ett nettopris som bestäms av konkurrenssituationen från gång till gång.

1232 Prisutveckling I tabell 12.3 visas den genomsnittliga prisutvecklingen för plast-, textil-, linoleum- och trägolv från de största företagen på resp. marknad jäm- fört med producentprisindex (PPI).

Tabell 12.3 Procentuell förändring av priset på plast-, textil-, linoleum- och trägolv resp. producentprisindex, 1980-1989.

År 1980-1985 1986 1987 1988 1989 1980-1989 Plastgolv 87 6,3 3,8 18,3 9,8 168 Textilgolv 74 7,0 4,1 10,4 7,1 129 Linoleumgolv 91 8,0 4,7 11,4 9,5 164 Trägolv 85 4,9 5,0 14,0 7,8 150 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107

Källa: SCB och SPK.

Mellan åren 1980 och 1989 ökade det genomsnittliga priset på plast-, textil-, linoleum- och trägolv resp. PPI med 168 %, 129 %, 164 %,

150 % resp. 107 %. Under den undersökta perioden har prisökningstak- ten för alla golvmaterial klart överstigit den för all industriproduktion.

År 1988 var de till SPK anmälda prisökningarna på plast-, textil-, li- noleum- och trägolv 18,3 %, 10,4 %, 11,4 % och 14,0 %. De faktiskt ge- nomförda prisökningarna uppgick emellertid till ca 9,5 %, 4,2 %, 10,5 % och 11,2 %. Golvmaterial, speciellt plast- och textilgolv, är ett mycket modebetonat byggmaterial med kort livslängd per produkttyp vilket medför kraftiga produktmixförändringar i sortimentet per år och därmed en påverkan på det genomsnittliga priset. På plast- och textil- golv förklaras den kraftiga avvikelsen under 1988 mellan anmäld och faktisk prisökning, förutom av vanliga produktmixförändringar, av Tar- ketts uppköp av det västtyska företaget Pegulan och dess lågprissorti- ment av plast- och textilmattor.

Vid en jämförelse mellan de anmälda prisökningarna för 1988 och 1989 kan konstateras att 1989 års prisökningar är lägre än föregående års och överensstämmer bättre med 1988 års faktiska prisökningar. Vad beträffar trägolv blev det en något bättre balans mellan utbud och efter- frågan under senare delen av 1989 mot bakgrund av en utökad produk- tion hos Tibro Golv och en ökad import vilket medverkat till den be- tydligt lägre prisutvecklingen under 1989.

Vad beträffar textilgolv har konsumentmarknaden under 1989 minskat med ca 40 % i volym enligt branschens uppskattningar. Objekt- marknaden har minskat med ca 15 % i volym. Mot bakgrund av den minskande totalmarknaden har konkurrensen mellan företagen ökat. Företagen möter den ökade konkurrensen med att byta ut dyra varor mot billiga vilket inneburit att kvaliteten på konsumentmarknaden för- sämrats de senaste tre åren. På objektmarknaden är kvaliteten oföränd- rad på grund av att de statliga byggnormerna ställer krav på produktut- förandet. Mot bakgrund av de produktmixförändringar som genomförts på marknaden uppskattas den faktiska genomsnittliga prisökningen för textilgolv uppgå till mellan 4 och 5 % för år 1989 i stället för anmälda 7 %.

1 3.1 Produkten och marknaden

13.1 .1 Produkten Färg kan efter användningsområde indelas i tre huvudgrupper: tryck- färg, industrifärg samt färg till konsument— och yrkesmåleri. Denna branschbeskrivning behandlar dock endast färger och lacker till konsu- ment- och yrkesmålerisektorn.

Produkten består till övervägande del av tre beståndsdelar: pigment, bindemedel och lösningsmedel. Det dominerande pigmentet är titandi- oxid vilket gör färgen vit. Bindemedel indelas i dispersioner för vatten- baserade färger och alkyder för oljebaserade.

Lösningsmedel utgörs av förädlade petroleumprodukter, bl.a. lack- nafta och vattenbaserade lösningsmedel (latex). Andelen vattenbase- rade produkter har ökat till följd av hälso- och miljöhänsyn. Råvaru- kostnaden inkl. emballage utgör ca 50 % av varans försäljningsvärde i producentled.

13.1 .2 Marknaden I Sveriges officiella statistik finns ej någon uppdelning av färger och lacker efter användningsområde, utom för tryckfärg. SPK har dock med ledning av uppgifter från Sveriges färgfabrikanters förening (SVEFF), beräknat att försäljningen i producentled, till konsument- och yrkes- måleri, uppgick till ca 1,4 miljarder kronor under 1988. Motsvarande försäljning för år 1987 var ca 1,2 miljarder kronor. Efter några år som karaktäriserats av en stagnerande marknad innebar 1989 års försäljning en värdemässig tillväxt på ca 15 % i förhållande till föregående år.

Den totala försäljningen fördelas till 65 % på grossist- och detaljhan- del och till resterande 35 % på direktförsäljning till yrkesmåleri och entreprenadverksamhet. Den totala omsättningen i detaljhandelsledet för färg- och tapethandeln var ca 4,2 miljarder kronor (inkl. moms) år 1988.

Utrikeshandeln är av mindre omfattning. Importen för produktom- rådet uppskattas till ca 150 milj.kr. och exporten beräknas uppgå till nästan lika mycket.

Kapacitetsutnyttjandet för de fyra största företagen på marknaden uppgick till 83 % för 1988 (92 % år 1987). HP Färg-Kemi AB har under 1988 tagit i bruk en ny fabrik för vattenbaserade färger. Produktions- volymen (driftsnivå vid fullt kapacitetsutnyttjande) har därmed ökat kraftigt mot tidigare år, vilket förklarar den relativt låga utnyttjande- graden detta år.

13.2.1 Företagsstruktur De största företagen på marknaden för färger och lacker till konsu- ment- och yrkesmåleri är Alcro-Beckers AB, Nordsjö AB, HP Färg- Kemi AB och Tranemo Färg AB. Dessa företags sammanlagda mark- nadsandelar uppgår till ungefär 85 %. I branschen finns dessutom Dickursby Färg AB och Jotun Sverige AB, samt ett fåtal mindre tillver- kare/importörer. Alcro-Beckers är det största företaget på delmarknaden konsu- mentmåleri, medan Nordsjö har tyngdpunkten förlagd på försäljning till yrkesmåleri. Alcro-Beckers är sedan halvårsskiftet 1988 ett helägt dotterbolag till Wilhelm Becker AB, som är ett dotterbolag inom Lindéngruppen. Alcro-Beckers bildades under år 1986 då Wilhelm Becker AB och AB Alfort & Cronholm sammanförde inköp av råvaror samt produktion och distribution. Företagen blev i samband med affären ägare till 50 % vardera av aktierna i Alcro-Beckers. Alfort & Cronholms 50-procentiga aktieinnehav förvärvades av Wilhelm Becker under år 1988. Fusionen Alcro-Beckers var uppe för prövning i marknadsdomstolen under år 1986. Domstolen fann dock att företagsförvärvet inte kunde anses ha skadlig verkan enligt konkurrenslagen. MD lämnade sålunda NO:s talan utan bifall. Beckerskoncernen omsatte 2 615 milj.kr. år 1988. Koncernen består av tre divisioner varav Alcro-Beckers bildar en. De två övriga är divi- sion industrifärg och ColArt, som tillverkar och säljer konstnärsfärger och konstnärsmaterial. Alcro-Beckers omsatte 1 037 milj.kr. under år 1988 och uppvisade ett resultat efter avskrivningar på 94,3 milj.kr. samma år. Alcro-Beckers köper emulsioner och bindemedel av Wilhelm Beck- ers dotterbolag SOAB AB. Företaget har vidare ett samarbetsavtal med Alfort & Cronholm Grosshandel AB (AC Gross), om samordnad dis- tribution och lagerhållning av tillbehör till måleri som penslar och ke- miska artiklar m.m. Kunden behöver vid beställning enbart vara i kon- takt med Alcro-Beckers, som följaktligen har hela sortimentet inkl. kringtillbehör. Alcro-Beckers har avtal med ca 100 Färgsambutiker och 380 Spek- trumbutiker. Fackhandelskedjorna fungerar som kanaler för distribu- tion och marknadsföring. Av Alcro-Beckers försäljning till byggvaru- och fackhandel avsätts drygt 60 % till butiker som är anslutna till Färg- sam och Spektrum. Nordsjö tillverkar och säljer färg, spackel och handelsvaror till kon- sument- och yrkesmålerisektorn. Omsättningen uppgick till omkring 850 milj.kr. år 1988 och företaget är den största konkurrenten till mark- nadsledande Alcro-Beckers. Den 1 januari 1988 överfördes verksamheten i det helägda dotter- bolaget Nordsjö till moderbolaget Casco Nobel AB. Verksamheten

kommer även i fortsättningen att bedrivas som en självständig enhet inom Casco Nobel, som är dotterbolag till Nobel Industrier Sverige AB. Nobel Industrier är organiserat i affärsområden, varav Lim och Färg (Casco Nobel) är ett.

Affärsområdet omsatte 6 352 milj.kr. år 1988 fördelat på en mängd produktgrupper. Verksamheten är dock koncentrerad till produktion och marknadsföring av lim och färg. Produktsortimentet omfattar även närbesläktade produkter som spackel och tätningsmedel, impregnerat papper samt polymerer och oorganiska kemikalier. Kunderna återfinns inom såväl industrin som inom hantverks- och konsumentmarknaderna. En mindre tillverkning av insatsvaran bindemedel sker inom kon- cernen.

Nordsjö har avtal med ca 200 Färgtemabutiker, däribland sex av Nordsjö helägda butiker. Av företagets försäljning till byggvaru- och fackhandeln går ca 70 % till Färgtemas medlemsbutiker. Fackhandels- kedjan utgör en relativt säker kundgrupp, samtidigt som den är en kanal ut på marknaden. Nordsjös produkter cirkaprissätts av Färgtema genom en kalkyllista.

HP Färg-Kemi är det tredje största företaget på marknaden efter Alcro-Beckers och Nordsjö. Dominerande ägare i företaget är Sjuhä- rads Invest AB som äger 16,2 % av aktiekapitalet och innehar 51,3 % av röstetalet. Bygg-Göta Göteborg AB äger 31 % av aktiekapitalet och innehar 27,4 % av rösterna. Aktiemajoriteten i Sjuhärads Invest innehas av 35 företagare i västra Sverige.

I maj 1990 lade BPA AB ett bud på samtliga aktier i HP Färg-Kemi. Ovanstående huvudägare har accepterat budet. Företaget kommer organisatoriskt att placeras in under affärsområdet BPA Måleri AB.

HP Färg-Kemi omsatte 212 milj.kr. under år 1988 fördelat på tre produktområden: färg, kemi- och grossistprodukter. Grossistsortimentet består av komplementprodukter som tapeter, lim, spackel och verktyg. Företaget har 30 helägda butiker vilka svarar för drygt 60 % av all dis- tribution. Samarbetsavtal finns dessutom med ett hundratal andra återförsäljare. De helägda butikerna ger enligt företaget närhet till kunden (både konsument- och yrkesmåleri). Företaget säger sig kunna ge sina kunder en bättre service och leveranssäkerhet samtidigt som marknadsföringen kan ske samordnat.

Tranemo Färg är dotterbolag till nybildade Teknos-Tranemo AB (f.d. Nyansa i Tranemo AB). Nyansa i Tranemo förvärvades till 95 % av Teknos-Winter Oy, Finland, i maj 1989. Det finska företaget omsätter 450 milj.kr. och tillverkar konsumentfärg, industri- och pulverfärg samt coalcoating. Teknos-Tranemo med en omsättning på 100 milj.kr. kom- mer att marknadsföra Tranemo Färgs och Teknos-Winters sortiment i Sverige och Norge.

Tranemo Färg med tillverkning av Falu rödfärg, industri- och kon- sumentfärg skall även i fortsättningen vara en självständig enhet. Före- taget har avtal med den rikstäckande butikskedjan Nyansa, som består

av ett sjuttiotal återförsäljare. Av försäljningen till färgfackhandeln av- sätts ca 75 % till Nyansabutikerna, vilka har Tranemo Färg som hu- vudleverantör.

Dickursby Färg tillhandahåller ett brett sortiment av produkter från det finska moderbolaget Tikkurila Oy. Företaget har inga egna återför- säljare eller avtal med någon butikskedja, utan bearbetar marknaden med egen säljkår.

Jotun Sverige arbetar selektivt på färgfackhandeln. Företagets nisch är exteriörfärg som tillverkas av det norska moderbolaget Jotun A/S.

13.2.2 Leverantörs- och kundstruktur Det finns ett flertal leverantörer av insatsvaror till färgföretagen på marknaden, både svenska och utländska. Bland de senare finns ett fåtal dominerande färg- och kemikoncerner, som BASF, Bayer, Hoechst och engelska ICI. Importandelen är hög och exempelvis pigment importeras i sin helhet. Bindemedel tillverkas av bl.a. följande svenska företag: SOAB AB, Perstorp AB och DSM Resins Scandinavia AB. En mycket stor kund inom måleribranschen är BPA Måleri AB med en marknadsandel på drygt 25 %. BPA Måleri köper mest färg från Alcro-Beckers och Nordsjö, men efter budet på HP Färg-Kemi är det troligt att företaget styr över en del av sina inköp till detta företag.

13.2.3 Konkurrensmedel och konkurrensbegränsningar Färger och lacker på den svenska marknaden är relativt homogena produkter och enligt företagen genomgående av mycket hög kvalitet, vilket bidrar till att prissättningen på produkterna är rätt likartad. De största företagen uppger inte heller priset som det mest betydelsefulla konkurrensmedlet. Viktigare är att ha tillgång till distributionskanaler för att kunna nå ut på marknaden. Varumärken är också viktiga då märkestroheten är stor inom framför allt yrkesmåleri. Service och leve- ranssäkerhet är andra betydelsefulla konkurrensmedel. Detaljistledet domineras av butiker ingående i de tre stora fack- handelskedjorna Spektrum (Alcrodivisionen inom Alcro-Beckers), Färgsam (Beckersdivisionen inom Alcro-Beckers) och Färgtema (Nord- sjö). Dessa svarar för omkring 80 % av färghandelns totala försäljning. Distributionskedjorna har i förhållande till sina resp. huvudleverantörer ett bonussystem med köptrohetsfrämjande inriktning. Huvudleverantö- rernas ställning är dessutom förstärkt av att fackkedjorna enligt antagna bestämmelser skall motverka förekomsten av konkurrerande tillverka- res färg i butikerna. I återförsäljarledet finns ytterligare två rikstäckande butikskedjor. Det är Nyansabutikerna som har Tranemo Färg som huvudleverantör och den av HP Färg-Kemi helägda butikskedjan. Kedjebildningen och märkestroheten hos detaljisterna försvårar för nya leverantörer att inträda på marknaden. De är hänvisade till att för- söka etablera egna butikskedjor eller att bli komplementfabrikat till de

stora i branschen. Svårigheter att finna kanaler ut på marknaden är också ett hinder för de importerande företag som verkar i Sverige.

13.3. Prisbildning

13.3.1 Prissättning Prissättningen i detaljhandeln styrs i stor utsträckning av de cirkaprislis- tor som Sveriges färghandlares riksförbund (SFR) ger ut. Nordsjös pro— dukter cirkaprissätts av Färgtema genom en särskild kalkyllista och fackhandelskedjan använder ej SFR:s cirkaprislista. Storleken på de rabatter som tillverkarna ger varierar med in- köpsvolym. Det förekommer även årsbonus som baseras på totalinköp under året och som utfaller vid årets slut. En uppskattning av en ge- nomsnittlig rabattsats är därför mycket svår att ge. Den enskilde kon— sumenten erhåller dock sällan någon rabatt, utan får betala det cirka- pris som rekommenderas enligt nämnda prislistor.

13.3.2 Prisutveckling Prisutvecklingen för färger och lacker till konsument- och yrkesmåleri är starkt beroende av internationella förhållanden. Det förklaras av att insatsvaror till övervägande delen importeras och att råvaror som raffi- nerade petroleumprodukter och plaster påverkas av oljeprisets utveck- ling. I tabell 13.1 visas den genomsnittliga prisutvecklingen för de fyra största företagen jämfört med förändringen av producentprisindex un- der åren 1986-1989.

Tabell 13.1 Procentuell förändring av priset på färger och lacker till kon- sument- och yrkesmåleri samt producentprislndex 1986-1989.

1986 1987 1988 1989 1990

Färger och lacker 1.8 5,2 8,4 7,4 9.7 Producentprisindex 2,0 4,3 7,6 6,3 -

14. WS-PRODUKTER

VVS-marknaden delas traditionsenligt in i följande delmarknader: värme, ventilation och sanitet. I sanitetsmarknaden ingår även rör och rördelar.

VVS—materialens vikt i faktorprisindex är 5,5 % för flerbostadshus och 4,6 % för småhus. Av byggmaterialandelen i faktorprisindex utgör VVS-materialen 16,1 % för flerbostadshus.

Värme- och sanitetsmarknaderna omsätter i Sverige ca 4,5 miljarder kronor i tillverkarledet, fördelat enligt nedan:

- Värme ca 0,9 miljarder (20 %) Sanitet ca 1,3 miljarder (28 %) - Rör och rördelar ca 1,1 miljarder (25 %) - Övrigt ca 1,2 miljarder (27 %)

Posten övrigt består av bl.a. isoleringsmaterial och andra produkter som inte kan hänföras till de övriga produktområdena. Övriga led i dis- tributionskedjan, grossister och installatörer, omsätter ca 7 resp. ca 10 miljarder kronor per år.

I Sverige omsatte ventilationsmarknaden ca 2,2 miljarder kronor per år i tillverkningsledet och ca 1 miljard kronor per år i installationsledet.

Delmarknaderna i VVS-materialbranschen kännetecknas av hög fö- retagskoncentration, 2-3 företag svarar oftast för över 80 % av omsätt- ningen på den svenska marknaden. På många marknader saknas både import- och substitutionskonkurrens. En egentlig priskonkurrens saknas på många marknader, bl.a. på grund av den rabattprissättning som fö- rekommer.

14.1 Värme

14.1.1 Produkterna Produktområdet värmetekniska produkter består huvudsakligen av värmepannor, olje- och gasbrännare, varmvattenberedare, värmeväx- lare, värmepumpar samt styr- och reglerutrustning.

14.1.2 Marknaden

Efterfrågan på den totala marknaden bestäms huvudsakligen av bygg- branschens utveckling och av energipolitiken. Efterfrågans fördelning mellan olika produkter bestäms till stor del av förväntningar på relativa energiprisers utveckling. Bygginvesteringarnas förskjutning mellan fler- bostadshus och småhus är också av betydelse. Även miljöhänsyn har börjat spela en viktig roll för utvecklingen av nya produkter. Kärn-

kraftens eventuella avveckling och införandet av naturgas och andra alternativa energikällor är avgörande faktorer i framtiden.

Enligt uppgifter från branschen omsatte den svenska marknaden för värmetekniska produkter år 1987 ca 1 miljard kronor i tillverkarledet och ca 2,5 miljarder kronor i förbrukarledet.

Sedan början av 1980-talet har marknaden kännetecknats av vikande efterfrågan, överetablering och överkapacitet. Enligt uppgifter från branschen halverades den svenska marknaden, volymmässigt, mellan år 1984 och år 1987. Värdemässigt var den dock oförändrad. Bidragande orsaker till volymminskningen var minskat bostadsbyggande, fallande oljepriser och, enligt branschen, osäkerhet om energipolitiken. Till- fälliga subventioner till investeringar i olika slags energibesparande åt- gärder skapade en konstlad efterfrågeökning som lockade nya aktörer till marknaden. Mot denna bakgrund skedde en omfattande omstruktu- rering av den svenska marknaden för värmetekniska produkter i mitten av 1980-talet.

Importkonkurrensen är måttlig. Importandelen (importen i förhål- lande till tillförseln) ligger mellan 10 och 15 % för de flesta delmarkna- derna. Oljebrännare har en importandel på ca 20 %. Orsaker till den begränsade importen är bl.a. att de stora svenska fabrikaten är väl- etablerade på marknaden. Dessutom är den svenska marknaden be- gränsad till sin storlek jämfört med övriga europeiska marknader och har varit vikande under ett antal år. Även formella importhinder av typ säkerhetsbestämmelser och dylikt finns, t.ex. för varmvattenberedare från länder utanför Norden.

En stor del av den svenska produktionen av värmetekniska produk- ter går dock på export. Exportandelarna ligger mellan 35 och 70 % för de olika produktgrupperna.

14.1.3 Konkurrensförhållanden

Företagsstruktur

I januari 1984 förvärvade AB Svenska Järnvägsverkstäder (ASJ), dot- terbolag till Saab-Scania AB, samtliga aktier i av AGA AB ägda CTC- gruppen. Parcaföretagen (som ingick i ASJ-gruppen) bildade tillsam- mans med CT C-gruppen stommen i det nya företaget Saab-Scania Enertech AB. Före förvärvet var Parca och CTC de största svenska till- verkarna av värmetekniska produkter för villa- och fastighetsmarkna- den. Fusionen medförde att det nya företaget fick en dominansposition på delmarknaderna för allbränslepannor, varmvattenberedare och vår— meväxlare, med marknadsandelar på 55-65 %. På delmarknaderna för fastighetspannor och Oljebrännare hade ASJ redan en klar dominans med marknadsandelar uppgående till 70-75 %.

Substitutionskonkurrens förekom i första hand mellan de produkter som förvärvsparterna själva tillverkade. Utrustning för direktelvärme var det enda område av substitutionskaraktär där parterna inte hade egen tillverkning. På detta område påverkas dock inte efterfrågeinrikt-

ningen så mycket av apparattillverkarnas åtgärder som av övergripande energipolitiska ställningstaganden och beslut.

Det främsta motivet till samgåendet mellan Parca och CTC var den vikande marknaden för flertalet av de berörda produktgrupperna samt överkapacitet och låg lönsamhet för flertalet företag i branschen. Detta medförde behov av en omstrukturering för att uppnå ökad specialise- ring och längre serier. Den nya företagsgruppen skulle därmed uppnå betydande samordningsfördelar vad gällde inköp av råmaterial, produk- tion, FoU och försäljning. Samordningseffekterna skulle förbättra kon- kurrenskraften på de exportmarknader där man verkade. Nödvändighe- ten av att satsa mer på exportmarknaderna var också ett starkt motiv till sammanslagningen.

NO prövade förvärvet med anledning av de dominanspositioner på vissa värmetekniska produkter som skulle uppstå eller förstärkas ytter- ligare. Förvärvsparternas produkter utsattes inte för någon väsentlig substitutions- eller importkonkurrens. Företagens närmaste konkurren- ter var små och kunde endast konkurrera på enstaka produktområden. Enertechs dominansposition skulle enligt NO öka risken för negativa effekter på prisbildning och effektivitet i branschen. NO fann dock vid en sammanvägning från allmän synpunkt av fördelar och risker med förvärvet att det inte borde förhindras.

Enertech förvärvades år 1988 av Trelleborg AB. Omfattande om- struktureringar och rationaliseringar har därefter gjorts för att få lön- samhet i Enertech. Trelleborg har genom förvärvet uppnått en vertikal integration eftersom Sveriges ledande VVS-grossist, Ahlsell VVS AB, sedan tidigare ingick i koncernen.

Marknaden för allbränslepannor Det var främst på marknaden för allbränslepannor som Enertech fick en dominerande ställning. Före förvärvet hade CTC successivt ökat sin marknadsandel och var år 1983 den största leverantören av denna typ av pannor med omkring hälften av marknaden. Parca hade en mark- nadsandel på ca 13 %. Ett par tre ytterligare företag fanns med mark- nadsandelar på ca 10 % vardera. CTC exporterade ca 50 % av sin till- verkning medan Parca endast exporterade några få procent.

Under perioden 1983-1988 halverades Enertechs försäljning på den svenska marknaden. Enertech är dock fortfarande störst på marknaden. Den främste konkurrenten är Albin-Pannan AB. De fyra största företa- gens andel av den totala marknaden för allbränslepannor uppskattas till ca 75 %.

Under perioden 1986-1988 höjde Enertech sina genomsnittliga priser på allbränslepannor med ca 43 %. Konkurrenternas prishöjningar låg mellan 25 och 28 % under samma period. Under åren 1987-1988 höjde Enertech med ca 26 % medan Albin-Pannan höjde sina priser med ca 21 %.

Marknaden för elpannor Marknaden för elpannor har minskat avsevärt sedan år 1985, vilket främst beror på oljeprisfallet och förväntningar om kraftigt höjda elpri- ser i framtiden. Före sammanslagningen hade CTC ungefär en fjärdedel av marknaden och Parca en åttondel.

Efter sammanslagningen blev det nya företaget Enertech, försälj- ningsmässigt, ungefär dubbelt så stort som sin närmaste konkurrent Nibe-Verken AB. Under perioden 1985-1988 minskade Enertechs för- säljning på den svenska marknaden kraftigt. Nibe-Verkens försäljning minskade inte i samma utsträckning och företagets försäljning är nu större än Enertechs. Det finns ytterligare två företag som tillverkar el- pannor, Euronom AB och Elektro Standard AB. De fyra största företa— gens andel av den totala marknaden för elpannor uppskattas till ca 85 %.

Under perioden 1984-1988 höjde Enertech sina genomsnittliga priser på elpannor (för villor) med ca 72,5 %. Nibe-Verkens prishöjning under samma period uppgick till ca 56 %. Under perioden 1986-1988 höjde Enertech och Nibe-Verken sina priser med ca 43 % resp. ca 30 %.

Marknaden för varmvattenberedare Enligt officiell statistik har den värdemässiga tillförseln av varmvatten- beredare ökat med drygt 60 % mellan år 1983 och år 1987. Marknaden kan uppdelas på elvattenvärmare mindre än 150 1 och större s.k. mo- dulberedare. Både CTC och Parca var vid samgåendet bland de tre största tillverkarna inom båda storleksgrupperna. Deras sammanlagda marknadsandel uppgick till ca 55 %. Nibe-Verken var den största av de övriga leverantörerna med en dryg tredjedel av marknaden.

På marknaden för mindre beredare var Enertech och Nibe-Verken till en början lika stora på den svenska marknaden. Under perioden 1985-1988 minskade Enertechs försäljning medan Nibe-Verkens för- säljning ökade. På marknaden för modulberedare är Enertechs försälj- ning ungefär dubbelt så stor som Nibe-Verkens.

Under perioden 1984-1988 höjde Enertech sina genomsnittliga priser på varmvattenberedare med 61 %. Nibe-Verken höjde sina priser under samma period med 53 %. Under perioden 1986-1988 prishöjde Ener- tech och Nibe-Verken med ca 34 resp. ca 27 %.

Marknaden för värmepumpar Försäljningen av värmepumpar har varierat kraftigt under perioden 1983-1988. Det största antalet värmepumpar såldes år 1984 då 26 000 pumpar installerades. Fram till år 1988 sjönk försäljningsvolymen med ca 60 %. Anledningen till detta var främst borttagandet av statliga bi- drag till installation av värmepumpar vid årsskiftet 1984—1985, oljepri- sets fall och osäkerheten om Sveriges framtida energipolitik.

Då Enertech bildades fick företaget en dominerande ställning på värmepumpsmarknaden. Denna har dock försvagats. Elektro Standard är numera den ledande tillverkaren av värmepumpar för villor. Även

Nibe-Verken har en viss tillverkning av värmepumpar. Enertechs för- säljning av värmepumpar för villor minskade åren 1985-1988 medan Elektro Standards försäljning ökade.

Enertech, Elektro Standard och Nibe-Verken höjde sina genom— snittliga priser med ca 72, ca 40 resp. ca 56 % under perioden 1984- 1988. Företagen höjde sina priser med ca 43, ca 19 resp. ca 30 % under perioden 1986-1988.

Marknaden för Oljebrännare Den svenska marknaden för Oljebrännare upplevde krisår efter de kraf- tiga oljeprishöjningarna under 1970-talet. Försäljningen ökade dock under senare delen av 1980-talet.

Redan före bildandet av Enertech var Parcagruppen med företagen Bentone AB, Ljungby, och Elektro Oil AB, Norrköping, den helt domi- nerande leverantören av Oljebrännare med ca 80 % av den svenska marknaden. De två företagen har därefter slagits samman i Bentone Elektro Oil AB. Enertechs ställning är numera inte lika stark på marknaden för Oljebrännare till industri och flerbostadshus som den är på marknaden för villaoljebrännare där andelen fortfarande är ca 80 %. Importandelen understiger 20 % och utgörs huvudsakligen av italienska (genom Sylvan & Qvibelius AB) och västtyska (genom Pegasus Essef Service AB) Oljebrännare. De fyra största företagens andel av den to- tala marknaden för Oljebrännare uppskattas till 100 %.

Enertech och Sylvan & Qvibelius höjde sina genomsnittliga priser på Oljebrännare med ca 39 % resp. ca 26 % under perioden 1984-1988. Mellan åren 1986 och 1988 höjde företagen sina priser med ca 17 % resp. ca 14 %.

Sammanfattning av konkurrens- och prisutvecklingen Saab-Scania Enertech var resultatet av omstruktureringen på den sven- ska marknaden för värmetekniska produkter. Marknaden visade svag eller negativ efterfrågeutveckling. Vidare kännetecknades marknaden av överkapacitet, överetablering och dålig lönsamhet. De samman- slagna företagen CTC och Parca fick en dominerande ställning på många delmarknader inom det värmetekniska området. På delmarkna- derna för allbränslepannor, varmvattenberedare, värmepumpar och värmeväxlare fick Enertech marknadsandelar på 50-60 %. På del- marknaderna för fastighetspannor och Oljebrännare fick Enertech ca 70 resp. ca 80 % av marknaden.

Under perioden 1984-1988 försvagades Enertechs ställning på samt- liga delmarknader utom Oljebrännare. På marknaden för allbränsle- pannor har marknadsandelen minskat, men Enertech är fortfarande den största leverantören. På marknaderna för elpannor och värmepum- par har Enertech tappat sin ledande ställning till andra företag, Nibe- Verken resp. Elektro Standard. På varmvattenberedarmarknaden har i det närmaste en duopolsituation uppstått med Enertech och Nibe-Ver-

ken som dominerande företag. Även på marknaden för fastighetspan- nor har Enertechs marknadsandel minskat.

Enertech har trots sin försvagade ställning fortfarande en stark ställ- ning på hela det värmetekniska området. Konkurrensen kommer främst från mindre tillverkare på enstaka delmarknader. Importandelen un- derstiger 20 % på samtliga delmarknader.

Enertech har ökat sina genomsnittliga priser med ca 92 % under pe- rioden 1983-1988. Det innebär att Enertech har haft en snabbare pris— utveckling än konkurrerande företag. Detta gäller för samtliga produkt- områden där Enertech är verksamt, utom beträffande Oljebrännare.

När NO bedömde förvärvet ställde man sig frågande till om det nya företaget Enertech skulle utnyttja sin dominerande ställning för att möta vikande efterfrågan och dålig lönsamhet med betydande prisök- ningar. Enertechs verksamhetsområden har, förutom Oljebrännare, visat dålig lönsamhet. Företaget har samtidigt genomfört omfattande om- struktureringar och rationaliseringar. Mellan år 1984 och år 1987 redu- cerades produktionskapaciteten med ca 30 % och personalstyrkan minskades med 525 personer. När Trelleborg AB förvärvade Enertech 1988 miste ytterligare 200 anställda sina arbeten inom Enertech.

El som kommunal tjänst kan huvudsakligen hänföras till eldistributio- nen varför nedanstående avsnitt koncentreras till denna verksamhet. För en utförligare beskrivning av elmarknaden hänvisas till en separat delrapport. Där belyses bl.a. elkraftens konkurrens från andra energi- slag, villkor för transitering av el på storkraftnätet, prissättningsprinci- per, Vattenfalls prisledande roll samt lönsamheten inom elbranschen.

1 .3.1 Företagen I Sverige finns ca 300 eldistributörer med minst 50 abonnemang. Av dessa är drygt hälften kommunala verk eller bolag. Sammanlagt svarar dessa två verksamhetsformer för ca 65 % av elabonnemangen. De öv- riga distributörerna är privata aktiebolag, distributionsföreningar, sta- tens vattenfallsverk eller statliga bolag. Ofta sker eldistributionen i de större orterna i kommunal regi medan glesbygdsdistributionen ombe- sörjs i någon av de övriga verksamhetsformerna.

I tabell 1.1 anges för de olika företagstyperna deras andel av abon- nemangen och distributörer.

Tabell 1.1 Olika företagstypers andel av abonnemang och distributörer samt genomsnittligt antal abonnemang, 1988.

Företagstyp Andel av Andel av Genomsnittligt antal abonnemang distributörer abonnemang /företag % % tusental Kommunala verk 40 29 22,5 Statliga verk 7 2 54,1 Kommunala bolag 25 26 15,8 Statliga bolag 4 5 12,7 Privata bolag 19 15 20,3 Övriga 5 23 3,9 Totalt 100 100 16,0

Källa: Svenska elverksföreningen.

Variationsvidden, vad gäller antalet abonnemang per företagstyp, är stor. Således har Vattenfalls distributörer i genomsnitt ca 54 000 abon- nenter medan kategorin övriga företagstyper endast har ca 4 000 abon- nenter genomsnittligt per distributör.

Det totala antalet elabonnemang i Sverige är ca 4,9 miljoner. De fem största distributörerna, mätt i antal abonnemang, framgår av tabell 1.2.

Tabell 1.2 De fem största eldistributörerna 1988.

Distributör Antal låg- spänningskunder Stockholm Energi AB 426 200 Statens vattenfallsverk 375 000 Sydkraft AB 300 000 Energiverken i Göteborg AB 229 200 Malmö Energi AB 160 000

Tre av de största distributörerna, Stockholm Energi, Energiverken i Göteborg samt Malmö Energi, är kommunala bolag. Det kommunala ägarinflytandet i Sydkraft är stort i och med att ett antal kommuner inom företagets distributionsområde genom aktieinnehav har samman- lagt ca 65 % av röstetalet i företaget.

De kommunala energibolagen bedriver ofta även fjärrvärme- och i några fall också gasdistribution.

Endast ett fåtal av de kommunala eldistributörerna har egen elkraft- produktion. Det är vanligen större distributörer såsom Stockholm Energi, Skellefteå Kraft och Umeå Energi AB.

Under senare år har eldistributionsföretagen allt mer utvecklats mot energitjänstföretag. Det innebär att de förutom själva eldistributionen också försöker förmå kunderna att hushålla med elen samt att över ti- den jämna ut elkonsumtionen för att uppnå en effektivare energian- vändning och produktion. Detta sker dels genom information och råd- givning, dels genom tariffernas utformning.

Energisparrådgivning etc. bedrivs även av privata företag. Framväx- ten av energitjänstföretag skall ses mot bakgrund av stigande elpriser, ökat miljömedvetande samt det faktum att eltillförseln inte kan öka så mycket mer inom de befintliga produktionsanläggningarna. Också statsmakterna har genom uttalanden i propositoner m.m. medverkat till utvecklingen.

14.2. Ventilation

14.2.1 Produkten Syftet med en ventilationsanläggning är att skapa ett kontrollerbart klimat. Det som från början var ett ventilationssystem - dvs. ett system för byte av luft i en lokal - har med tiden förändrats till att bli ett allt- mer komplicerat system för luftbehandling. Bidragande orsaker till denna utveckling är bl.a. de ökade medicinska och arbetsmiljömässiga krav som ställs på luften i hem och på arbetsplatser. Även den moderna byggnadstekniken med krav på energisnåla byggnader ställer ökade krav på ventilationssystemets funktion för undvikande av fukt- och mö— gelskador. Branschen kan grovt uppdelas i produkttillverkning/försäljning samt installation och service. Produktområdet kan i sin tur grovt uppdelas i produkterna klimataggregat, kanaler, fläktar och luftdon. Dessutom tillkommer styr- och reglerutrustning, vilket dock är en marknad för sig. Klimataggregatet är den enhet som behandlar luft, dvs. värmer/ kyler och renar. Större klimataggregat till kontor, hotell, flerbostadshus etc. tillverkas till stor del på beställning. Mindre aggregat till småhus är mer standardiserade. Fläktar och kanaler svarar för transport av luften. Ka- naler tillverkas i galvaniserad plåt och är starkt standardiserade produk- ter. Luftdonen är de enheter som sitter inne i rummet/lokalen och för- delar luften. De olika produkterna är i regel så pass standardiserade att de olika fabrikaten är utbytbara. I princip kan en komplett ventilations- anläggning konstrueras med produkter av olika fabrikat.

14.2.2 Marknaden Enligt uppgift från branschen omsätter hela ventilationsbranschen över 4 miljarder kronor. Produktsidan svarar för ca 2,2 miljarder kronor, dvs. 50-60 %. Officiell statistik över produktion, export och import finns en- dast sammanställd för klimataggregat. Efterfrågan bestäms huvudsakligen av konjunkturutvecklingen inom byggbranschen, speciellt av investeringar i offentliga miljöer.

14.2.3. Konkurrensförhållanden

Företagsstruktur

Ventilationsbranschen kännetecknades av dålig lönsamhet och över- etablering under större delen av 1980-talet. Detta gällde främst installa- tionsledet. Den omstrukturering som skedde inom branschen medförde en väsentlig koncentrationsökning. Fläkt AB, som är Sveriges ledande företag på ventilationsområdet, förvärvade sin största konkurrent Bahco Ventilation AB i augusti 1987. Både Fläkt och Bahco (som vid förvärvet döptes om till Stratos Ventilation AB) hade tillverkning inom samtliga produktområden och bedrev även installationsverksamhet. NO undersökte förvärvet på grund av den betydande koncentrationsökning förvärvet medförde. Speciellt inom produktgruppen klimataggregat uppskattades att Fläkt/Bahco skulle få en marknadsandel på 60-70 %. Inom installationsledet skulle den sammanlagda marknadsandelen överstiga 35 %. Marknadsandelarna inom övriga produktgrupper be- dömdes bli betydligt lägre.

NO godkände förvärvet med motiveringen att fördelarna i form av ökad export och effektivitet övervägde och köpet bedömdes därför inte medföra skadliga verkningar i konkurrenslagens mening. Fläkt har sla- git samman den egna försäljnings- och installationsverksamheten med Bahcos medan produkttillverkningen fortfarande sker i separata bolag.

Fläkt, som är ett helägt dotterbolag till ABB, är ett av världens le- dande företag inom miljöteknik. Hela Fläktkoncernen omsatte ca 15 miljarder kronor år 1988 (11,7 miljarder kronor år 1987, exkl. Bahco). Rörelsegrenen inomhusklimat omsatte ca 6,5 miljarder kronor år 1988 (5,2 miljarder kronor 1987) och hade 9400 anställda. Inom denna rörelsegren svarar affärsområdet installation för cirka två tredje- delar av omsättningen. Konkurrenter på installationsidan är Ventila- tionsunionen AB, BPA Vent och Plåt AB samt Industriventilation Svenska AB. Vidare förekommer det ett stort antal mer eller mindre lokalt verksamma installationsföretag.

Inom produktområdet klimataggregat har Fläkts dotterbolag Fläkt Evaporator och Stratos Ventilation tillsammans drygt hälften av marknaden. Konkurrenter är främst PM-Luft AB, Industriventilation Produkt AB, AB Ventilationsteknik samt några mindre tillverkare. Im- porten till Sverige sker främst genom Novenko AB och Nerell Sven- ska AB. Novenko AB, som importerar från Danmark, ägs av Ventila- tionsunionen.

Inom produktområdet kanaler konkurrerar Fläkts dotterbolag Fläkt Velodukt AB med främst Stifab och Lindab. Dessa tre företag är nästan de enda som kan erbjuda ett fullständigt kanalsystem, dvs. både raka kanaler och böjar/ delar till dessa. Produktionen av raka kanaler kräver förhållandevis enkel teknik. Det förekommer därför ett flertal mindre, lokala konkurrenter. Någon större import förekommer inte.

Inom produktområdet luftdon konkurrerar Fläkt Evaporator och Stratos Ventilation med Stifab, Lindab, Farex AB och Halton AB. Sti- fab är marknadsledande i Norden vad gäller kanaler och luftdon. Sti- fabs marknadsandel på luftdon är ca 50 % inom Norden.

Närmare uppskattningar av marknadsandelar är svåra att göra efter- som avgränsningar mellan och inom produktområdena är svåra. I en för NO gjord studie av ventilationsmarknaden år 1984 uppskattade SPK att de fyra största företagen svarade för ca 65 % av produktsidan. På in- stallationssidan svarade de fyra största företagen för 40-50 % av marknaden. På grund av den koncentrationsökning som har skett inom branschen har dessa andelar sannolikt ökat. Vidare konstaterades i stu- dien att Bahco, Fläkt och Industriventilation alla tillverkar nästan samtliga de detaljer som behövs för att bygga ett ventilationssystem. I övrigt fanns det ett stort antal tillverkare med mer eller mindre kom- pletta produktsortiment.

Vertikal integration

Ventilationsmarknaden kännetecknas av vertikal integration. Fläkt, Trelleborg AB och Skanska AB har företag verksamma inom produk- tion, försäljning och installation.

Fläkt har, som framgått tidigare, företag verksamma inom alla led. På produktsidan tillverkar Fläkt Evaporator, Stratos Ventilation och Fläkt Bostadsventilation klimataggregat, luftdon och fläktar. Fläkt Veloduct och AB Richard Pettersson tillverkar kanaler och delar till dessa. På installationssidan är företaget representerat av Fläkt Installa- tion AB. Dessutom har företaget flera försäljningsbolag som sköter om försäljning och distribution av produkterna.

TrelleborgAB äger på produktsidan Stifab som tillverkar kanaler och luftdon. På installationssidan äger företaget Ventilationsunionen som inte har egen tillverkning men väl försäljning av klimataggregat och andra ventilationsprodukter. Trelleborg äger dessutom Plåtluna AB som är en ledande plåt- och ventilationsgrossist.

SkanskaAB äger IndustriventilationAB som har både produkttill- verkning och installation som verksamhetsgrenar.

Distributions- och kundstruktur De flesta produkttillverkarna har egna försäljningsbolag som sköter om försäljningen av produkterna. Fläkt, som har både produktions- och in- stallationsbolag, hävdar att deras installationsföretag inte är bundna att köpa Fläkts produkter. Merparten av Fläkts produkter säljs dock till

Fläkt Installation AB. Samma förhållande gäller för övriga företag med både tillverknings— och installationsverksamhet.

Till skillnad från värme-, sanitets- och elmaterielbranscherna före- kommer det ingen nämnvärd grossistverksamhet inom ventilations- branschen. Den grossistverksamhet som förekommer ligger främst inom produktområdet kanaler. Det är s.k. plåt- och ventilationsgrossister som lagerför och distribuerar kanaler. Trelleborgägda PlåtlunaAB är le- dande i Sverige. Lindab som tillverkar kanalsystem har grossistverk- samhet genom dotterbolaget Lindab VM AB. Fläkt och Swegon, mo- derbolag till AB Ventilationsteknik, köpte under år 1990 Belano AB, en av landets största plåt- och ventilationsgrossister.

På köparsidan dominerar de stora byggföretagen, främst som be— ställare av hela installationsentreprenader.

En beställare av ett ventilationssystem anlitar ofta konsulter som ut- arbetar det tekniska underlag på vilket anbud eller offerter baseras. I många fall föreskriver konsulten att ett visst fabrikat skall användas för samtliga detaljer i systemet. I konkurrenshänseende ger detta tillver- kare av det föreskrivna fabrikatet en fördel framför övriga tillverkare. Vidare ger detta förfarande en klar fördel för fullsortimentstillverkare. Detta förhållande har lett till att tillverkarna inriktar en stor del av sitt marknadsföringsarbete mot konsultledet.

Konkurrensmedel Viktiga konkurrensmedel är kvalitet och leveranssäkerhet. Detta inne- bär att man eftersträvar närhet till kunderna för att uppnå största möj- liga leveransprecision. Enligt SPK:s studie över ventilationsbranschen år 1984 ansåg företagen inom branschen att konkurrensen är lokalt be- tingad. Konkurrenstrycket varierar således beroende på det antal före- tag som är verksamma i olika regioner. Konkurrenstrycket varierar också beroende på storleken av olika projekt.

Sammanfattning av konkurrenssituationen Konkurrenssituationen inom ventilationsbranschens enskilda områden är varierande. Inom produktområdet klimataggregat förekommer det cirka tio leverantörer. De största företagen är Fläkt, PM-Luft, Industri- ventilation Produkt AB och AB Ventilationsteknik. En uppskattning av marknadsandelar och styrkeförhållanden är svår att göra eftersom en klar avgränsning inom produktområdet är svår. Inom produktområdet kanaler förekommer det ett större antal lokalt verksamma företag. Det finns emellertid endast tre företag, Fläkt, Stifab och Lindab som tillver- kar ett komplett kanalsystem. Inom produktområdet luftdon finns det fyra större företag, Stifab (marknadsledande), Fläkt, Farex och Halton. På installationssidan finns det endast tre rikstäckande installationsfö- retag, Fläkt Installation AB, Ventilationsunion och BPA Vent och Plåt AB. Konkurrensen är dock lokalt betingad. Enligt branschuppgifter är de små företagen de svåraste konkurrenterna vid mindre projekt.

För att man skall kunna göra en relevant bedömning av ventilations- branschen måste den ses i sin helhet. En ventilationsanläggning är of- tast en systemlösning där produkter, installation och service får ses i sin helhet. Med denna utgångspunkt måste konkurrenssituationen inom ventilationsbranschen anses som begränsad. Fyra faktorer antyder detta:

1. Omfattande vertikal integration.

2. Endast ett företag, Fläkt AB, tillverkar och installerar kompletta ventilationsanläggningar. Ytterligare två företag kan erbjuda en komplett anläggning "under ett ta ", Trelleborg genom dotterbola- gen Stifab och Ventilationsunion samt Skanska genom Industriven- tilation AB.

3. Konsulthandlingar innehåller inte bara rent tekniska beskriv- ningar utan ofta även uppgifter om vilket fabrikat som konsulterna anser skall användas. Detta förfarande gynnar den föreskrivna till- verkaren. Vidare nnar det tillverkare av kompletta ventilationssys- tem, eftersom en onsult som föreskriver ett Vlsst fabrikat av aggre- gat vanligtvis är mer benägen att föreskriva samma fabrikat för de övriga detaljerna i systemet.

4. Importkonkurrensen är obetydlig.

14.2.4 Prisbildning Materialandelen vid tillverkning av klimataggregat och kanaler ligger på 40-50 % av tillverkningskostnaden. En stor del av aggregattill- verkningen är orderbunden. Kanaltillverkning är mer beroende av ma- terialpriser eftersom produkten i högre grad är standardiserad. I tabel- lerna 14.1 och 14.2 redovisas prisutvecklingen för klimataggregat resp. kanaler.

Tabell 14.1 Fläkt Evaporators och Stratos Ventilations prishöjningar på kli- mataggregat samt utveckling av producentprisindex (PPI) 1986- 1988, procent.

1 986 1 987 1 988 323 Fläkt Evaporator 5.0 1,0 9,0 15,6 Stratos Ventilation __a ..3 s_s -. PPI 2,0 4,3 7,6 14,5

a : uppgift saknas. Källa: SPK och SCB.

Tabell 14.2 Fläkt Veloducts och AB Richard Pettersons prishöjningar på kanaler och delar samt producentprisindex (PPI) 1986-1988.

1986 1987 1988 S:a Fläkt Veloduct 5,0 5,0 10,0 21,3 AB Richard Pettersson 5,0 8,0 8,5 23,0 PPI 2,0 4,3 7,6 14,5

Källa: SPK och SCB.

1 4.3 Sanitetsporslin, badkar och diskbänkar

14.3.1 Produkterna Sanitetsporslin består av wc-stolar, tvättställ och bidéer. Sanitetsporslin tillverkas nästan uteslutande i s.k. keramiskt material (lergods och aska). Plast kan förekomma som substitutionsmaterial men då erhålls inte samma repfria yta. Badkar tillverkas i emaljerad svartplåt. Närmaste substitut är dusch- kabiner. Diskbänkar tillverkas huvudsakligen av rostfri plåt. Substitutionsma- terial är keramiskt material (amerit) och plast.

14.3.2 Marknaderna

Efterfrågan på sanitetsporslin, badkar och diskbänkar bestäms av bygg- produktionens utveckling i Sverige, men även i övriga Norden och Eu- ropa då nästan all export avsätts där. Byggproduktionens inriktning på nyproduktion eller ROT-verksamhet har en viss betydelse. Vid nypro- duktion är materialinsatsen relativt sett större än arbetsinsatsen jämfört med vid ROT-verksamhet. Detta gäller främst sanitetsporslin.

Investeringarna i nybyggnation har legat på en låg nivå under större delen av 1980-talet. En ökande ROT-verksamhet under samma period har dock kompenserat en del av det minskade byggandet. Dessa för- hållanden återspeglas i produktionsutvecklingen. Efterfrågan på sani- tetsporslin ökade under 1980-talet, medan efterfrågan på badkar och diskbänkar var låg fram till år 1987. Speciellt diskbänkar, som har en stor exportandel, har fått vidkännas en minskad efterfrågan på grund av minskat byggande både i Sverige och utlandet.

Marknaderna beskrivs med hjälp av officiell statistik samt uppgifter från branschen. Skillnader i dessa uppgifter förekommer och beror på hur man definierar produkten samt om man inräknar tillbehör eller inte.

Sanitetsporslin Den totala försäljningen (inkl. import) i Sverige år 1988 uppgick enligt SPK:s beräkning till ca 373 milj.kr., en ökning i löpande priser med ca 49 % jämfört med år 1986.

Exporten går huvudsakligen till de nordiska länderna. Exportandelen minskade från ca 50 % år 1986, till ca 40 % år 1988. Importandelen

uppgår till 20-25 %. Importen kommer huvudsakligen från Finland, men en viss import från England förekommer också.

Tillverkningskapaciteten har, volymmässigt, byggts ut med ca3 % sedan 1986. Kapacitetsutnyttjandet har samtidigt ökat och låg över 95 % under år 1988.

Badkar Den totala försäljningen (inkl. import) i Sverige år 1988 uppgick enligt SPK:s beräkning till ca 104 milj.kr. - en ökning med ca 46 % jämfört med år 1986. Exporten riktar sig främst till Norden. Exportandelen uppgår till ca 30 %. Importen är liten och uppgick år 1987 till ca 8 %. Tillverkningskapaciteten har, volymmässigt, byggts ut med ca 30 % sedan år 1986. Kapacitetsutnyttjandet har varierat mellan företagen och har i genomsnitt uppgått till ca 70 % under år 1988.

Diskbänkar Den totala försäljningen (inkl. import) i Sverige år 1988 uppgick enligt SPK:s beräkning till ca 108 milj.kr. - en ökning med ca 48 % jämfört med år 1986.

Exportandelen uppgår till ca 35 %. Även här riktar sig importen främst till Norden men även till övriga Europa.

Kapacitetsutnyttjandet var ca 90 % under år 1988.

14.3.3. Konkurrensförhållanden

Företagsstruktur

Marknaderna för sanitetsporslin och badkar domineras av Gustavsberg VVS AB och Ifö Sanitär AB. Diskbänksmarknaden domineras av Ifö Sanitär, Gustavsberg WS och Hackman Ramnäs AB.

Gustavsberg Industri AB, dotterbolag till KF Industri AB, är en av de ledande aktörerna på den nordiska sanitetsmarknaden. Gustavsberg Industri är moderbolag till följande företag: Gustavsberg VVS AB (sanitetsporslin, badkar och diskbänkar), Combac AB (duschproduk- ter), Vårgårda Armatur AB (sanitetsarmatur), Perfecta Pump AB (pumpar), Gustavsberg Cerör AB (centrifugalgjutna tryckvatten- och avloppsrör, pålar för grundförstärkning och ämnesrör), Evalvet A/S, Norge (badrums- och duschprodukter), Leda S.A., Frankrike (dusch- produkter) och Watector AB (produkter för att förhindra vattenskador ibyggnader).

Gustavsberg WS omsatte 406 milj.kr. år 1988, en ökning med 30 % jämfört med år 1986. Antalet anställda år 1988 uppgick till 781. Hela Gustavsbergsgruppen omsatte 1 018 milj.kr. år 1988.

Ifö Sanitär ingår i den finska Wärtsiläkoncernen. Ifö omsatte 795 milj.kr. år 1988 - en ökning med 22 % jämfört med år 1986. Antalet anställda är 1988 var 1 612.

Hackman Ramnäs ägs av den finska Hackmangruppen. Ramnäs star- tade sin verksamhet är 1986 då företaget övertog produktionsutrust-

ningen från Kantal-Höganäs AB. Ramnäs omsatte 49 milj.kr. och hade 64 anställda år 1988. Finland intar över huvud taget en ledande ställ- ning i Norden vad gäller sanitetstillverkning. Norges ledande sanitets- porslinstillverkare, Porsgrunds Porselatnsfabrik A.S, ägs av Wärtsiläkoncernen.

På sanitetsporslinsmarknaden domineras tillverkningen av Gustavs- berg och Ifö Sanitär. IDO AB importerar porslin från Finland och res- terande del utgörs främst av import från England. IDO ingår i Wärtsilä- koncernen. De fyra största företagen svarar för närmare 100% av marknaden.

Badkarsmarknaden domineras nästan fullständigt av Gustavsberg och Ifö. Gustavsberg har drygt halva marknaden.

Tillverkningen av diskbänkar domineras av Ifö, Ramnäs och Gus— tavsberg. Francke AB importerar diskbänkar från Holland. De fyra största företagen svarar för närmare 100 % av marknaden.

På grund av den svaga byggkonjunkturen under första delen av 1980- talet har producenterna för sanitetsporslin, badkar och diskbänkar visat svag lönsamhet. Byggkonjunkturens uppgång under senare delen av 1980-talet har förbättrat situationen. Gustavsberg har dock visat en fortsatt svag lönsamhetsutveckling.

Distributions- och kundstruktur

Den viktigaste kundgruppen är WS-installationsföretagen. Det finns ca 2 000 VVS-installationsföretag i Sverige. Större delen är fåmansföre- tag med ca 10 anställda. Det finns ett tiotal företag med över 100 an- ställda. Dessa företag svarar för ca 50 % av VVS-installationsmarkna- den.

Under senare år har det märkts ett allt större intresse för "gör det själv"-marknaden där VVS-produkter säljs direkt till konsumenter. Ex- empel på detta är IKEA, Comfortbutikerna och järn- och bygghandeln.

Distributionen sker nästan uteslutande genom VVS-grossisterna. Dessa har en stark ställning då det endast finns tre rikstäckande grossis- ter, Ahlsell VVS AB (marknadsledande), Fosselius & Alpen AB och Skoogs VVS AB. De två förstnämnda företagen svarar för ca 70 % av VVS-grossistmarknaden. På diskbänksmarknaden utgör Hackman Ramnäs ett undantag. Företaget säljer ungefär hälften av sin produk- tion direkt till byggindustrin. Detsamma gäller importen från Holland genom Francke AB.

Konkurrensmedel Företagens viktigaste konkurrensmedel är kvalitet och service. Även personlig försäljning, bra marknadsföring och design anges som viktiga konkurrensmedel. Priset har en mer framträdande roll då grossisterna begär anbud vid objektsupphandling.

Marknadsföringsinsatserna riktas främst mot VVS-installationsföre- tag, byggherrar, byggkonsulter och förvaltning men även direkt mot konsumenter.

14.3.4 Prisbildning Prissättningen av badkar och diskbänkar är på grund av den höga kost- nadsandelen för material till stor del beroende av råmaterialpriser. Dessa bestäms på internationella marknader och kan således inte på- verkas av tillverkarna. Tillverkningen av sanitetsporslin är kapitalinten- siv och har en hög andel fasta kostnader. Tidpunkterna för prissättning är anpassade till VVS-grossisternas prisändringstillfällen, tre per år. Om råmaterialpriserna utvecklas kraf- tigt höjer tillverkarna även priserna under mellanperioderna. Prissättning gentemot kunderna (grossisterna) sker genom det ra- battsystem som förekommer inom WS-branschen. Varje producent har en bruttoprislista. Prisnivån på denna är vanligen satt så att listan skall gälla i 3-5 år. Prisändringar sker genom förändringar i rabattsy- stemet. De rabatter som förekommer är följande:

- Generell rabatt på bruttoprislistan. Det är genom denna som pris- ändringarna sker.

- Kvantitetsrabatter.

- Kundrabatter som är beroende på kundens storlek och inköpsbe- teende. Om grossisterna för fram producentens produkter på gynn- samt sätt kan ytterligare rabatt utgå. Kundrabatterna förhandlas fram mellan enskild producent och kund. - Bonus utgår vanligtvis årsvis och är beroende av köptrohet och in— köpsvolym.

Kundrabatter och bonus som tillverkarna lämnar är hemliga. I tabell 14.3 redovisas företagens genomsnittliga prisutveckling jämfört med ut- vecklingen för producentprisindex (PPI), under åren 1986-1989.

Tabell 14.3 Procentuell förändring av priset på sanitetsporslin, badkar, diskbänkar samt producentprisindex 1986-1989.

1986 1987 1988 1989 S:a Sanitetsporslin 5,2 3,0 12,8 4,6 27,8 Badkar 5,2 2,0 13,7 4,6 27,6 Diskbänkar 5,8 4,0 18,7 9,0 42,4 Producentprisindex 2,0 4,3 7,6 6,3 21,7

Källa: SPK och SCB.

Prisutvecklingen för samtliga varugrupper, sett över hela perioden, har varit kraftigare än utvecklingen för PPI. Speciellt diskbänkar har ökat kraftigt i pris. Orsaken till detta var den starka prisutvecklingen under år 1988 på nickel, som är en huvudkomponent vid tillverkning av rostfri plåt. Under år 1989 har dock priset på nickel sjunkit med ca 40 %.

14.4. Sanitetsarmatur

14.4.1 Produkten Begreppet sanitetsarmatur omfattar huvudsakligen blandare och kranar till badkar, duschar, tvättställ och diskbänkar samt kopplingar, ventiler och reservdelar till dessa. Blandarkroppar, kopplingar och ventiler till- verkas nästan uteslutande i mässing. Mässingslegering måste uppfylla de krav som krävs av byggnormerna vad gäller tryckmotstånd och be- ständighet mot angrepp från vattnet (olika hårdhet i vattnet ställer olika krav). Plast är ett substitutionsmaterial som inte har slagit igenom på marknaden. Spakar och reglage tillverkas dock alltmer i plast. Bover- kets normer bestämmer i stor utsträckning valet av material.

14.4.2 Marknaden Huvuddelen av sanitetsarmaturproduktionen, dvs. blandarna, monteras på tvättställ, badkar osv. Efterfrågan på sanitetsarmatur är därför bero- ende av efterfrågan på sanitetsporslin, badkar och diskbänkar. Någon officiell statistik över produktion, export och import av sani- tetsarmatur finns inte sammanställd. De tillverkande företagens försälj- ning i Sverige uppskattas till ca 435 milj.kr. år 1988, vilket innebär en värdemässig ökning med ca 30 % jämfört med år 1986. Exportandelen uppgår till 20—25 %. Exporten går huvudsakligen till de nordiska länderna. Enligt uppgifter från branschen är importen obe- tydlig. Tillverkningskapaciteten har, värdemässigt, ökat med ca 35 % sedan år 1986. Kapacitetsutnyttjandet har ökat och var ca 95 % under år 1988. Brist på arbetskraft har varit en hämmande faktor.

1 4.4.3 Konkurrensförhållanden

Företagsstruktur

Marknaden kännetecknas av fåtalskonkurrens. Tre företag dominerar marknaden. De tre största företagen är FM Mattsson AB, Mora Arma- tur AB och Vårgårda Armatur AB. FM Mattsson och Mora Armatur är familjeägda företag, medan Vårgårda är ett dotterbolag till Gustavsberg Industri AB. De fyra största företagens andel av försäljningen uppskat- tas till närmare 100 %.

FM Mattsson omsatte 287 milj.kr. år 1988, en ökning i löpande priser med 53 % jämfört med år 1986. Antalet anställda är 1988 uppgick till 547.

Mora Armatur omsatte 162 milj.kr. år 1988, en ökning i löpande pri- ser med 38 % jämfört med år 1986, och hade 305 anställda.

Gustavsberg WS AB förvärvade Vårgårda från Saab-Scania Ener- tech AB år 1986. Vårgårda omsatte 131 milj.kr. år 1988, en ökning i lö- pande priser med 44 % jämfört med år 1986, och hade 243 anställda.

Lönsamheten var god under senare delen av 1980-talet i samband med den stigande byggkonjunkturen.

Mora Armatur har ett försäljningssamarbete med sanitetsporslins- importören IDO AB. Mora Armatur säljer en del av sin produktion till IDO som svarar för marknadsföringen av Moras produkter. Detta sam- arbete är dock under avveckling.

Distributions- och kundstruktur Beskrivningen som gjordes över sanitetsporslins-, badkars- och disk- bänksmarknaden gäller även marknaden för sanitetsarmatur. FM Mattsson säljer ca 6 % av sin produktion direkt till byggindustrin.

Konkurrensmedel Eftersom den viktigaste kundgruppen är VVS-installatörerna blir de viktigaste konkurrensmedlen kvalitet, service, information och god till- gång på reservdelar. Företagen har försäljnings- och servicekontor ut- spridda i stora delar av landet. Just tillgången på reservdelar anges som orsaken till att ingen väsentlig import sker till Sverige. För att kunna etablera sig på marknaden krävs ett väl utbyggt servicenät.

14.4.4 Prisbildning Trots att kostnadsandelen för råmaterial vid tillverkning av sanitetsar- matur inte är speciellt hög, ca 35 %, blir prissättningen ändå till stor del beroende av koppar— och zinkprisutvecklingen. Denna bestäms på världsmarknaden. I tabell 14.4 redovisas företagens genomsnittliga prishöjningar mellan 1986 och 1989 samt utvecklingen av producent- prisindex (PPI).

Tabell 14.4 Procentuell förändring av priset på sanitetsarmatur samt producentprisindex 1986-89.

____________——__——

1986 1987 1988 1989 S:a ###—___— Sanitetsarmatur 5,0 4,0 7,8 14,3 34,6 Producentprisindex 2,0 4,3 7,6 6,3 21,7

___—______———————

Källa: SPK och SCB.

I likhet med marknaden för sanitetsporslin, badkar och diskbänkar sker prissättningen gentemot kunden genom det rabattsystem som existerar. Producenterna har en bruttoprislista som man lämnar rabatt på. Pris- ändringar görs genom justeringar av rabatterna. Rabatterna som före- kommer överensstämmer med dem som beskrivits i avsnitt 14.3.

14.5. Rör och rördelar

14.5.1 Produkten Tillverkningsmaterial är främst plast, segjärn, gjutjärn och betong. Sub- stitutionskonkurrensen mellan olika materialslag bestäms huvudsakli- gen av tekniska faktorer och relativpriser.

Vid renovering av befintliga VA-nät spelar det redan nedlagda rör- materialet en avgörande roll. I princip blandas inte olika material och rörtyper i en rörgrav.

Vid nyläggning eller mer omfattande renovering är det fler faktorer som inverkar såsom jordlast, trafiklast, frysning, kemiska angrepp av omgivande jord och grundvatten samt av vattnet i ledningen. Hänsyn måste vidare tas till egenskaper som livslängd, täthet osv. och till kost- nad för inköp, skötsel och underhåll, lagerhållning av reservdelar osv.

För markavloppsrör i mindre storlekar gäller i princip att betong och plast är utbytbara mot varandra. Substitutionsförhållandet är dock di— mensionsberoende. För rör över 300 mm används nästan uteslutande rör av betong och armerad polyester. Ca 80 % av rören som läggs har en dimension av 300 mm och därunder. Betongrör i alltför klena di- mensioner är inte konkurrenskraftiga. Inom skogs- och jordbruksområ- det är betong och plast också substituerbara. För tryckvattenrör och in- omhusavloppsrör gäller att järn och plast är nästan helt substituerbara.

Den fortsatta framställningen kommer att främst behandla markna- den för rör och rördelar av plast i Sverige. Plaströr och delar till dessa (muffar, skarvrör m.m.) tillverkas huvudsakligen av polyvinylklorid (PVC) och polyeten (PE).

Plast används som tillverkningsmaterial inom samtliga ovan nämnda produktområden.

Den största delmarknaden utgörs av markavloppsrör, där PVC do— minerar som tillverkningsmaterial. Drygt 50 % av den totala förbruk- ningen av PVC-rör omsätts inom detta område. Betong är det främsta substitutmaterialet. Betong är fortfarande det vanligaste materialet för kommunala avloppsledningar, men PVC-rör vinner marknadsandelar. Enligt Svenska vatten- och avloppsverksföreningens (VAV) statistik svarade betong för 67 %, PVC för 27 % och PE för 5 % av nylagda av- loppsledningar år 1980. Motsvarande siffror år 1987 var 56, 36 resp. 7 %.

Inom det kommunala vattennätet (tryckrör) har fördelningen mellan konkurrerande material varit relativt konstant. Fördelningen av nylagda vattenledningar år 1987 var: segjärn 22 %, PVC 43 %, PE 33 % och öv- rigt material 2 % (VAV:s statistik).

PE-rör används i VA-sammanhang till helt övervägande del som ser- viser, dvs. rör på tomtmark som förbinder fastighet eller anläggning med det allmänna VA-ledningsnätet.

Inomhusavlopps- och tryckrör tillverkas i PVC, PE, polypropylen och gjutjärn. Rör till radiatorer tillverkas främst i järn och koppar. Denna delmarknad är rördelsintensiv.

Dräneringsrör till lant- och skogsbruk tillverkas i PVC, PE och be- tong.

Inom fjärrvärmemarknadens primärdel, dvs. den del av rörsystemet som går från fjärrvärmeverket till värmeväxlaren, tillverkas innerrören av stål medan höljet till kulverten tillverkas i PE. Inom sekundärdelen,

den del av rörsystemet som går från värmeväxlaren till bostadshus, in- dustrianläggningar etc., tillverkas innerröret främst av koppar, PE och s.k. pexrör. Pexrör är förnätade PE—rör. Även inom sekundärdelen tillverkas kulvertens hölje av PE.

14.5.2 Marknaden Rör och rördelar kan delas in i följande produktområden:

1. Kommunalteknik, eller VA-marknaden (vatten och avlopp . Här återfinns tryckrör för vattendistribution och markavloppsrör ör av- loppsvatten. Rören installeras huvudsakligen inom det kommunala VA-nätet och å tomtmark (tomtavlopps- och tryckrör). Inom pro- duktområdet tillkommer också VA-armatur, pumpstationer och ga- tubetäcknin ar. Produktområdet omsätter över 1 miljard kronor i le- verantörsle et (alla rörmaterial).

2. Jord- och skogsbruk. Hit hör rör för dränering och bevattning, s.k. dräneringsrör resp. lantbruksrör, samt rörsystem för dränering av vä- gar, s.k. vägtrummor. Produktområdet omsätter ca 200 milj.kr. i leve- rantörsledet (alla rörmaterial).

3. Byggnadsteknik. Hit hänför sig rör som installeras i byggnader med undantag för elrör, dvs. främst inomhusavlopps- och vattenrör samt rör till radiatorer i vattenburna värmesystem. Produktområdet omsätter ca 200 milj.kr. i leverantörsledet (alla rörmaterial).

4. El och telekommunikation. Till detta roduktområde hör elrör inom byggnader, kabelskyddsrör samt tele abelrör. Produktområdet omsätter ca 150 milj.kr. varav telekabelrör svarar för en stor del (alla rörmaterial).

5. Värme, energi och gas, (VEG) omfattas främst av fjärrvärmekul- vertar. Denna marknad delas upp i en primärmarknad och en sekun- därmarknad.

På VA- och fjärrvärmeområdet är efterfrågan starkt beroende av kom- munernas och även statens investeringar inom dessa områden. Från mitten av 1970-talet minskade kommunernas investeringar i VA-nätet successivt (räknat i fasta priser) för att åter öka under senare delen av 1980-talet.

Rör till byggnader och tomtmark är starkt beroende av byggproduk- tionens utveckling (både inom bostäder och industri).

Inom el- och telekommunikationsområdet är det främst televerkets investeringsbehov som är avgörande eftersom telekabelrör svarar för en större del av försäljningen. Men även byggproduktionens utveckling är av betydelse.

Enligt SCB:s industriproduktionsstatistik uppgick produktionen av PVC- och PE—rör till ca 830 milj.kr. år 1987 (CCC nr 3902240 och 440). Dessa statistiska grupper innehåller förutom rör även sömlösa slangar. Tillförseln uppgick till ca 776 milj.kr. år 1987. Tabell 14.5 visar utveck- ling av produktion, export, import och tillförsel av PVC— och PE-rör (sömlösa slangar ingår i siffermaterialet) i löpande priser.

Tabell 14.5 Produktion, export, import och tillförsel av PVC- och PE-rör i lö- pande priser 1980-1987.

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987

Produktion 477 441 488 586 627 625 729 830 Export 114 142 148 117 136 142 183 207 Import 72 251 294 93 107 118 116 153 Tillförsel 435 550 634 562 598 601 662 776

Källa: SCB:s industriproduktions- och handelsstatistik.

Import och export utgörs huvudsakligen av internhandel mellan de större företagens olika tillverkningsenheter i Norden. Eftersom flertalet företag inte är fullsortimentstillverkare innebär internhandeln en kom- plettering av sortimenten. På fjärrvärmemarknaden förekommer det dock en betydande importkonkurrens från Danmark. Dessutom före— kommer import av vissa högfrekventa markavloppsrör i PVC från stats- handelsländer.

14.5.3. Konkurrensförhållanden

Företagsstruktur

Marknaden för plaströr i Sverige har länge kännetecknats av stark kon- centration. Fram till år 1981 dominerade AB Gustavsbergs dotterbolag Lubonyl AB tillverkningen av PVC— och PE-rör. Lubonyl svarade då för ca 60 % av marknaden. Det finska företaget Oy Uponor förvärvade år 1982 Lubonyl och bildade det svenska dotterbolaget Uponor Rör AB. Uponor har sedan dess, genom förvärv, skapat sig en marknadsledande ställning i Sverige. Uponorkoncernen, som ägs till 91 % av Asko Oy och till 9 % av Neste Oy, dominerar plaströrstillverkningen i hela Norden.

År 1988 förvärvade Uponor den svenska Wirsbokoncernen av det finländska företaget Outokumpu Oy. Både Uponor och Wirsbo tillver- kar och säljer fjärrvärmerör. I och med förvärvet stärkte Uponor sin re- dan dominerande ställning på fjärrvärmerörmarknaden. Före förvärvet hade Wirsbo verksamhet inom smide, stålrör, kopparrör, plaströr och fjärrvärmekulvertar. Kopparrörsdivisionen avyttrades 1987 till Metall- verken AB som ägs av Outokumpukoncernen. Smidesverksamheten av- yttrades år 1989 till moderbolaget Asko Oy. Stålrörsdivisionen avyttra- des år 1989 till den finska Routaruukkikoncernen. Verksamheten är nu helt inriktad på plaströr och fjärrvärme. NO prövade förvärvet men lämnade det utan åtgärd. Under år 1989 förvärvade Uponor 40 % i nor- ska Ma-Bo A/S.

Större inhemska tillverkare vid sidan av Uponor är Davinyl AB, Svenska Wavin AB och Ma-Bo Svenska AB. Davinyl tillverkar ett full- sortiment av rör men endast i PVC. Davinyl anses som större än Upo- nor på el- och telekommunikationsområdet. Svenska Wavin tillverkar ej tryckrör. Ma-Bo tillverkar inte markavloppsrör i större dimensioner och tryckrör. Dessutom förekommer konkurrens på enstaka, högfrekventa

produktgrupper från mindre tillverkare. Eftersom tillverkningsproces- sen vid tillverkning av PE-rör är mindre teknikkrävande förekommer ett större antal tillverkare av PE-rör. Dessa är dock små. Under senaste åren har det skett en viss nyetablering av mindre plaströrstillverkare.

Marknadsandelar är svåra att uppskatta på grund av det omfattande sortimentet. Uponor uppskattas ha marknadsandelar på 20-60 % inom de olika produktområdena. De fyra största företagen uppskattas svara för ca 90 % av den totala marknaden.

Konkurrenssituationen på den svenska plaströrsmarknaden kan be- tecknas som fåtalskonkurrens. Uponor som har en klart dominerande ställning uppträder som prisledare. Dessutom är Uponor den enda full- sortimentstillverkaren beträffande flera plastmaterial. De andra produ- centerna tillverkar enbart i ett material eller ett snävt sortiment i flera material. Detta ger Uponor ytterligare en konkurrensfördel.

Koncernstruktur Ägarmässigt är stora delar av den svenska plaströrstillverkningen ut- landsdominerad. Uponor Rör tillhör den finska Uponorkoncernen, Da- vinyl ägs av det belgiska företaget EVC och Svenska Wavin är dotter- bolag till danska Nordisk Wavin A/S. Svenska Ma-Bo är dotterbolag till norska Ma-Bo A/S. Svenska Uponor äger 40 % av Ma-Bo A/S.

Vertikal integration De stora basplasttillverkarna i Europa har stora ägarintressen i plast- rörstillverkningen. Uponor ägs till 9 % av Nesté Oy, som i sin tur är hu- vudägare i Asko Oy som äger resterande 91 % i Uponor. Davinyl ägs av belgiska EVC. Nordisk Wavin är dotterbolag till holländska Wavin som i sin tur ägs av Shell. Norska Ma-Bo ägs till 50 % av Norsk Hydro. Orsaken till denna vertikala integration är den omstrukturering mellan branschleden som skedde efter miljonprogrammets slut och 1970-talets högkonjunktur. Basplasttillverkarna ville få en säker avsättning för sin produktion.

Distributions- och kundstruktur Kommunerna är de största avnämarna vad gäller VA- och fjärrvärme- ror.

På el- och telekommunikationsområdet är ELEF (central inköpsor- ganisation för landets elverk) och televerket två stora köpare. I övrigt är VVS- och elinstallationsföretagen stora kundgrupper.

Distributionen sker främst genom VA-, VVS- och elgrossisterna be- roende på rörens användningsområde. En del mindre tillverkare och importörer säljer direkt till byggnadsindustrin. Betongrör säljs också di- rekt av tillverkarna.

Tillverkare av rör i annat material Betongrörstillverkning domineras av Skanska AB och Alfa Rör AB. Alfa Rör är ett konsortium bestående av 19 betongrörstillverkare. För de flesta ingående företagen utgör betongrörstillverkning endast en

mindre del av verksamheten. Företagen inom Alfa Rör har ett avtal som gäller försäljningssamverkan, områdesindelning och produktut- veckling (SPK:s kartellregister nr 2283). Bolagen i Alfa Rör ansökte hos marknadsdomstolen (MD) om dispens från anbudskartellförbudet och tillstånd för fortsatt utgivning av prislistor och fortsatt tillämpning av områdesindelning. Cirkaprislistan och internprislistan ansågs ej falla under anbudskartellförbudet, bl.a. på grund av att de endast var ägnade att påverka prissättningen i obetydlig omfattning. Bolagen kunde därför även fortsättningsvis använda sig av sina gemensamma prislistor. Vidare fick bolagen under en period av tio år tillämpa den överenskomna om- rådesindelningen. Skanska och Alfa Rör äger även gemensamt ett pro- duktutvecklingsbolag.

Gustavsberg Cerör AB är i princip ensam tillverkare av segjärnsrör i Sverige. Kopparrör tillverkas av Metallverken AB.

Substitutions- och importkonkurrens Plaströrstillverkarna utsätts för konkurrens från främst tillverkare av rör i annat material än plast, dvs. substitutionskonkurrens och, enligt branschen, även från öststatsimport som uppges ske till dumpade priser.

Enligt branschföreträdare råder det en stark konkurrens mellan plaströrstillverkarna i Sverige. Vidare uppger man att konkurrensen på den största delmarknaden, markavloppsrör, är betydande. Detta beror främst på substitutionskonkurrens från betongrör. Detta bekräftas till viss del av SPK:s utredning "Marknaden för vatten- och avloppsrör" (SPKUS 1985:14). I utredningen konstateras att om man sammanväger faktorer som koncentrationsgrad, marknadsandelars förändring, graden av vertikal integration och köparkoncentration, så pekar dessa på en fungerande konkurrens.

Plaströrgruppen inom Sveriges plastförbund (som har de största till- verkarna i Sverige som medlemmar) har till kommerskollegium gjort en framställan om antidumpningsåtgärder mot lågprisimport av PVC-rör. Importen avser endast raka markavloppsrör (det största marknadsseg- mentet för PVC-rör) i de två mest frekventa dimensionerna. Rören im- porteras från Polen och Tjeckoslovakien till priser som uppges under- stiga de svenska producenternas råvarukostnader.

Konkurrensmedel Rör och rördelar av plast är standardiserade produkter. Tillverkningen påverkas av byggnormer och standarder. En mer omfattande produkt— differentiering är därför svår att åstadkomma.

Uponor anger fullt sortiment och stark säljorganisation som främsta konkurrensmedel.

Davinyl hade tidigare ett exklusivavtal med VVS-grossisten Ahlsell VVS AB. Företaget undvek därigenom en egen tung säljorganisation. Ahlsells ensamrätt upphävdes dock i samband med NO:s prövning av Trelleborgs förvärv av stål- och VA-grossisten Bröderna Edstrand AB.