SOU 1991:28
Konkurrensen i Sverige : en kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher
onkurrensen i Sverige
— (en kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher
Del 1
'.821L66L
onkurrensen i Sverige
— (en kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher
& Statens offentliga utredningar ww 1991:28 E?) Civildepartementet
Konkurrensen i Sverige
— en kartläggning av konkurrensförhållandena i
61 branscher
Del 1
En rapport till konkurrenskommittén Stockholm 1991
SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.
Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/7 39 96 30 Telefax: 08039 95 48
Publikationerna kan också köpas i Infonnationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.
FÖRORD
Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har på uppdrag av konkurrenskommittén kartlagt och analyserat konkurrens— förhållandena i ett urval viktiga varu— och tjänstepro— ducerande branscher. Resultatet av kartläggningen redovisas i detta betänkande.
För var och en av de åtta sektorer som SPKs undersökning omfattar finns resultaten även publicerade i SPKs bokserie 1991:1—8.
Stockholm mars 1991
Claes—Eric Norrbom
Ordf. i konkurrens- kommittén
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Del 1 SPK:S BRANSCHBESKRIVNINGAR - INLEDNING 9 I LIVSMEDELSSEKTORN 13 Inledning 15 1 Mejeriprodukter 23 2 Matfett 35 3 Köttvaror 42 4 Bröd och spannmålsprodukter 60 5 Bryggeriprodukter 79 6 Konserver och djupfrysta produkter 96 7 Dagligvaruhandel 1 16 8 Handelsgödsel 134 9 Jordbruksmaskiner 149 Sammanfattande bedömning 162 ll BYGGSEKTORN 169 Inledning 171 1 Byggentreprenörer 176 2 Byggkonsulter 187 3 Byggmaterialhandeln 196 4 Cement 201 5 Armeringsstål 208 6 Mineralull 216 7 Byggskivor 222 8 Planglas 235 9 Dörrar 240 10 Fönster 248 1 1 lnredningssnickerier 255 12 Golv 262 13 Färger och lacker 273 14 WS-produkter 278 15 WS- och VA-grossistmarknaden 300 16 WS-installationsmarknaden 304 17 El—grossistmarknaden 309 18 EI-installationsmarknaden 314
Sammanfattande bedömning 318
NIOU'I-b—OJN—l
(OCD
IV
0701-th&
VI
OFFENTLIGA TJÄNSTER Kommunala tjänster Inledning Eldistribution
Fjärrvärme
Vatten- och avloppsverksamhet Sotning Avfallshantering Hamnverksamhet Lokal och regional kollektivtrafik Slutsatser
Post- och teletjänster Posttjänster Teletjänster Slutsatser
ENERGI Del 2
Inledning Oljeprodukter Inledning Drivmedel Eldningsolja Naturgas Elkraft
FÖRPACKNINGSINDUSTRIN Inledning Glasförpackningar Plastförpackningar Aluminiumburkar Träförpackningsbranschen Wellpappindustrin Kartongförpackningar Avslutning
MASSA- OCH PAPPERSINDUSTRIN Inledning
Pappersmassa Tidnings- och journalpapper Sammanfattande bedömning
329
331 339 343 353 365 374 391 403 421
424 436 454
457 459 461 461 472 485 498 507
521 523 534 543 556 565 572 590 608
611 613 615 631 651
VII KONSUMENTVAROR 657
Inledning 559 1 Kläder 662 2 Glasögon 683 3 Läkemedel 692 4 Dagstidningar 706 5 Mjukpapper 715 6 Tryckta läromedel 727 7 Elektriska hushållsapparater 743 8 Varor och tjänster på personbilsområdet 753 8.1 Inledning 753 8.2 Personbilar 754 8.3 Reservdelar och tillbehör till personbilar 771 8.4 Personbilsreparationer 780 8.5 Sammanfattande bedömning 790
Metodbilaga 794 VIII PRIVATA TJÄNSTER 799
Inledning 801 1 Industriell tvätteriverksamhet 803 2 Hotell 819 3 Begravningar 830 4 Reparationer av vita varor 842 5 Reparation och service av
hemelektronikprodukter 850 6 Underhåll av datorutrustning 862
Metodbilagor 881 SAMMANFATTNINGAR AV AVDELNINGARNA l - VIII 887 SAMMANFATTANDE KOMMENTAR 901
BILAGA 1 KONKURRENSBEGRÄNSANDE AVTAL 909
SPK:s BRANSCHBESKRIVNINGAR - INLEDNING
Bakgrund
I en skrivelse den 19 augusti 1989 gav konkurrenskommittén SPK i uppdrag att bl.a. utföra en utredning avseende marknadskoncentration och konkurrensförhållanden i vissa viktigare varu- och tjänsteproduce- rande branscher. Uppdraget skulle därvid avgränsas i enlighet med en projektbeskrivning från SPK den 18 augusti 1989. Avgränsningen inne- bar att utredningen skulle begränsas till viktigare varu- och tjänstepro- ducerande branscher, som till betydande del är inriktade på den sven- ska marknaden. Undersökningen skulle också inriktas på varu- och tjänsteområden som är av stor betydelse för konsumenterna och/eller där konkurrensen kan antas fungera mindre väl.
Totalt har 61 varu- och tjänsteområden undersökts. Branscherna har valts i samråd med kommittén. De svarar direkt eller indirekt för hu- vuddelen av den privata konsumtionen och för mer än en tredjedel av det totala förädlingsvärdet (BNP) i samhället. I redovisningen har branscherna grupperats i åtta avdelningar, där branscherna sinsemellan har någon form av marknadsmässigt samband.
Uppläggning Tyngdpunkten i SPK:s studie har lagts på att beskriva nuläget (septem- ber 1990) i varje bransch.
De olika branschbeskrivningarna ger ett underlag för en analys av exempelvis konkurrensbeteende och prisbildning i olika delbranscher. Branschbeskrivningarna kan därmed bidra till en ökad förståelse för vilka mekanismer som försvagar konkurrenstrycket och därigenom motverkar en effektiv resursanvändning i samhället.
Branschbeskrivningarna har disponerats så enhetligt som möjligt med hänsyn till de speciella förutsättningar som förelegat i varje enskilt fall. De disponeras i stort enligt följande.
Inledningsvis beskrivs varan/tjänsten samt marknadens storlek och utveckling.
Därefter beskrivs och analyseras konkurrensförhållandena i resp. bransch. I detta avsnitt behandlas aktörerna på marknaden, dvs. före- tag, branschorganisationer, kunder och leverantörer, samt förekomsten av horisontell eller vertikal integration. Vidare redovisas olika konkur- rensbegränsningar och vilka effekter dessa har eller kan ha på markna- den. Några exempel på konkurrensbegränsningar som behandlas är handels- och etableringshinder, offentliga regleringar och olika former av samarbete mellan företag. I avsnittet beskrivs även företagens val av konkurrensmedel, lönsamheten, internationella förhållanden m.m.
Slutligen behandlas prisbildningen på de olika marknaderna. Pris- sättningsbeteendet och prisutvecklingen analyseras mot bakgrund av de tidigare redovisade konkurrensförhållandena inom resp. bransch.
Till varje branschbeskrivning hör en sammanfattande bedömning där de för konkurrenssituationen viktigaste dragen i branschen analyseras. I vissa fall sammanfattas inte varje enskild bransch inom en sektor utan den sammanfattande bedömningen görs för hela sektorn. Detta gäller t.ex. byggsektorn där konkurrenssituationen är likartad i de flesta byggmaterialbranscher.
Genomförande Branschbeskrivningarna bygger till stor del på information som erhållits i samband med SPK:s marknadsbevakning. I vissa fall har informa- tionsinsamlingen skett via enkäter riktade till företag i branschen. I möjligaste mån har berörda företag och branschorganisationer beretts tillfälle att inkomma med synpunkter.
För samordningen av utredningen har svarat ett sekretariat som be- stått av överdirektör Bo Lindörn, som också varit huvudansvarig pro- jektledare, samt utredaren Johan Hansing, redaktören Birgitta Snell och sekreteraren Marguerite Backman.
Nedanstående förteckning upptar de beskrivna branscherna samt de utredare som svarar för resp. beskrivning.
| Livsmedelssektorn 1. Mejeriprodukter Maria Bemhardsson/Neil Mkström 2. Matfett Maria Bemhardsson/Neil Wikström 3. Köttvaror Neil Wikström 4 Bröd och spannmålsprodukter Stig-AmeAnkner 5 Bryggerivaror Stig—Ame Ankner 6 Konserver och djupfrysta
produkter Håkan Carlsson/Eva Heimersson 7. Dagligvaruhandel Sören Dahlén 8. Handelsgödsel En'k Äkerlund/Anna-Carin Johansson 9. J ordbruksmaskiner Bengt Kopp/Anna-Karin Dahlén
ll Byggsektorn
1. Byggentreprenörer 2. Byggkonsulter
3. Byggmaterialhandel 4. Cement
5. Armeringsstål
6. Mineralull
7. Byggskivor
8. Planglas
9. Dörrar 10. Fönster 11. Inredningssnickerier 12. Golv 13. Färger och lacker 14. VVS-produkter 15. VVS- och VA-grossister 16. WS-installation 17. El-grossister 18. El-installation
III Offentliga tjänster Kommunala tjänster Eldistribution Fjärrvärme
Sotning Avfallshantering Hamnverksamhet
HQWPP'NE
Post- och teletjänster 8. Posttjänster 9. Teletjänster
IV Energi 1. Oljeprodukter
2. Naturgas Elkraft 3.
V Förpackningsindustrin 1. Glasförpackningar 2. Plastförpackningar 3 Aluminiumburkar 4 Träförpackningar 5 Wellpapp 6 Kartongförpackningar
Vatten- och avloppsverksamhet
Lokal och regional kollektivtrafik
Henrik Tufvesson
Göran Karreskog Björn Falkenhall
Anders Gerde
Henrik Tufvesson/Håkan Eriksson Anders Gerde
Johan Housing/Håkan Eriksson Anders Gerde
Monica Rupprecht Hjort Monica Rupprecht Hjort Monica Rupprecht Hjort Monica Rupprecht Hjort
Björn Falkenhall
Andreas Julin
Andreas Julin
Andreas Julin
Andreas Julin
Andreas Julin
Christina Szatek
Christina Szatek
Inger Frank Inger Frank Inger Frank Peter Nilsson
Arne Westling/Olof Kjellberg
Bo Care]! Bo Carell
Jan Carlsson Lasse Henricson Christina Szatek
Marianne Dahl/Hans Engman Karin Prytz/Erik Åkerlund Anita Kouvatsos
Hans Engman Hans Engman
Elisabeth Anna Öijermark
VI Massa- och pappersindustrin 1. 2.
Pappersmassa Tidnings- och journalpapper
VII Konsumentvaror
POHQMFPMNF
Kläder
Glasögon
Läkemedel
Dagstidningar Mjukpapper
Tryckta läromedel Elektriska hushållsapparater Varor och tjänster på personbils- området
VIII Privata tjänster
P'PP'NF
Industriell tvätteriverksamhet Hotell
Begravningar
Reparationer av vita varor Reparationer och service av hemelektronikprodukter Underhåll av datorutrustning
F olke Sjöström Folke Sjöström
Ulf Håkansson
Claes Svensson
Monica Forsberg-Florby IngemarAhlberg Monica Forsberg-Florby
Mona Nykvist/Ingemar Ahlberg Christina Gripensjö
Christer Öberg/Richard Lemån
Helena Persson Lennart Lundgren Lennart Lundgren
Eva Blomkvist
DagAIexandersson Stefan Ravelin/Pia Bergdahl
Livsmedelssektom
INLEDNING
I denna inledning ges en översiktlig bild av livsmedelssektorn, dess struktur och förutsättningar. Därefter följer marknadsbeskrivningar för sex av de viktigaste produktgrupperna inom livsmedelsområdet, pro- duktgrupper som tillsammans omfattar ca 70 % av livsmedelskonsum- tionen, samt för dagligvaruhandeln och för vissa produktionstaktorer i jordbruksproduktionen. Avslutningsvis ges en sammanfattande bedöm- ning av konkurrenssituationen inom livsmedelssektorn.
Marknadens omfattning Livsmedel är inte ett entydigt begrepp, utan definieras på olika sätt i olika sammanhang, bl.a. i livsmedelslagen, statens jordbruksnämnds (JN) konsumtionsstatistik, statistiska centralbyråns (SCB) industri- statistik och SCB:s konsumentprisindex (KPI). I offentlig statistik har därför livsmedelsområdet olika omfattning beroende på källa.
Enligt JN:s konsumtionsstatistik uppgick konsumtionen av livsmedel, vari inkluderas malt- och läskedrycker (utom starköl) men inte vin- och spritdrycker, år 1989 preliminärt till ca 126 miljarder kronor, motsva- rande ca 15 000 kr. per person.
I KPI utgör varugruppen livsmedel 17,5 %. I denna andel ingår inte öl klass II och III, vin eller sprit. Konsumtion utom hemmet, dvs. den mat och dryck vi intar på restauranger, ingår inte heller. Totalt, inkl. dessa områden, utgör livsmedel drygt en femtedel av konsumenternas utgifter.
Livsmedelsindustrin Inom den svenska livsmedelsindustrin har antalet arbetsställen mer än halverats sedan år 1970 medan antalet sysselsatta minskat med ca 7 %. Detta har inneburit en betydande ökning av produktionen vid större produktionsenheter - produktionsenheter som i allt större utsträckning dessutom ägs och kontrolleras av ett mindre antal dominerande ägar- grupper. I tabell 1 anges vissa basdata om den svenska livsmedelsindu- strin. Till skillnad från i källan, SCB:s industristatistik, inkluderas här dryckesindustrin i livsmedelsindustrin. I industristatistiken skiljer man nämligen på livsmedels- och dryckesvaruindustri. Fodermedelsindu- strin, vilken i industristatistiken räknas till livsmedelsindustrin, har inte medtagits i tabellen.
Tabell 1 Saluvirde, föridlingsvirde, antal anställda och antal arbets- ställen Inom livsmedelsindustrin år 1988.
Delbranscher Salu- Förädlings- Antal an- Antal ar- värde, milj.kr. värde, milj.kr. ställda betsställen
Slaki- och charklndustrl 21 900 4 500 16 400 165 Mejerllndustrl 16 000 3 100 10 100 97 Frukt- och grönsakskonsind. 5 100 2 200 6 500 38 Fisk- och fiskkonservlndustri 1 700 700 2 300 53 Olje— och fettlndustrl 3 400 1 100 1 900 7 Kvarnlndustrl 2 100 700 800 19 Bageriindustrl 6 700 3 700 13 000 269 Sockerlndustrl 2 400 800 1 900 8 Choklad- och konfektyrindustrl 3 100 1 400 5 100 29 Övrig livsmedelsindustri 5 100 1 800 3 600 53 Matvaruindustri totalt 67 500 20 000 61 600 738 Vin— och spritdrycksindustri 1 900 800 1 200 7 Malt- och läskedrycksindustri 4 500 2 200 3 800 27 Dryckesindustri totalt 6 400 3 000 5 000 34 Livsmede/sindustri totalt 73 900 23 000 66 600 772
Källa: SCB (prel. Uppg.). arbetsställen med minst 5 anställda, SNI-gruppering.
Koncentrationen har i vissa fall inneburit att ett eller ett fåtal företag efter hand kommit att dominera vissa delmarknader. Stora delar av den svenska livsmedelsindustrin domineras av företag som ägs av lantbruks- kooperationen. Dessa företag, som tillsammans svarar för närmare 45 % av det totala saluvärdet inom svensk livsmedelsindustri (defini- erad enligt tabell 1), har monopol inom stora delar av mejeriområdet och är marknadsledande inom köttvaru-, kvarn- och bageriområdena.
Konsumentkooperativa företag har en total andel av saluvärdet inom industrin på ca 10 % och är betydande framför allt inom olje- och fett- industrin samt inom kvarn- och bageriindustrin.
Utlandsägda företag svarar för drygt 10 % av saluvärdet. Dessa före- tag är främst verksamma på marknaderna för choklad- och konfektyr- varor samt konserverade och djupfrysta tisk-, frukt— och grönsakspro- dukter. Utlandsägda företag finns även representerade inom t.ex. bage- riindustrin (knäckebröd) och inom övrig livsmedelsindustri (kaffe).
Drygt 30 % av livsmedelsindustrin består av inhemska privata före- tag samt olika former av blandägda företag. Inom denna grupp kommer den nybildade livsmedelsgruppen inom Procordia AB att vara klart dominerande. Gruppen har bildats genom att Procordia som en del i en affär med AB Volvo förvärvade samtliga Volvos livsmedelsföretag, vilka fanns samlade i Provendor AB. I det nya Procordia äger Volvo ca 40 % och staten ca 30 % av aktiekapitalet. Volvos och statens andelar av röstetalet är däremot lika, ca 42 % vardera. Företagen inom livs- medelsgruppen i det nya Procordia svarar tillsammans för ca 15 % av det totala saluvärdet inom livsmedelsindustrin. Företagen är i flera fall
marknadsledande inom sina resp. marknader. I gruppen ingår bl.a. AB Pripps Bryggerier, Felix AB, Abba AB, AB Lithells och Sockerbolaget AB - det sistnämnda med en monopolställning på sockerområdet. I Procordia ingår även det helt dominerande företaget på den svenska tobaksmarknaden - Swedish Tobacco Group (tidigare Tobaksbolaget).
Det statliga inflytandet på livsmedelsmarknaden har efter hand min- skat. De enda helt statligt kontrollerade företagen inom livsmedelsin- dustrin återfinns numera i monopolverksamheten inom vin- och sprit- drycksindustrin.
Det finns för närvarande en tendens till utökat samägande och andra former av integrering mellan livsmedelsföretag, både inom svensk livs- medelsindustri och mellan svensk och övrig europeisk - framför allt nordisk - livsmedelsindustri. Denna utvecklingstendens, som under senare tid bl.a. har inneburit en ökad koncentration på livsmedels- marknaden, beror bl.a. på att många företag anser att det är viktigt att anpassa och förbättra sina positioner inför en allt mer avreglerad inter- nationell livsmedelshandel samt förverkligandet av EG:s inre marknad med början år 1993.
Utrikeshandel Den svenska livsmedelsindustrin har traditionellt varit starkt inriktad på den inhemska marknaden och exportandelarna har varit låga. År 1988 uppgick den samlade exportandelen till ca 7 % av saluvärdet. De största exportandelama finns inom fisk- och fiskkonservindustrin samt cho- klad- och konfektyrindustrin med ca 35 resp. ca 28 % av saluvärdet. Under senare år har en ökning av exportandelama kunnat konstateras för bl.a. bageriindustrin (skorpor) och för vin- och spritdrycksindustrin (vodka).
Importen av livsmedel är större än exporten och uppgick år 1988 till ca 14 % av tillförseln. Det finns stora skillnader i importandel för de olika delbranscherna. I jordbruksråvarubaserade industrigrenar är im- portandelarna i allmänhet låga, vilket till stor del beror på den svenska jordbruksprisregleringen. Störst importandel finns i fisk- och fiskkon- servindustrin, ca 64 %. Export- och importandelar för olika livsmedels- områden år 1988 anges i tabell 2.
Tabell 2 Export- och importandelar för Iivsmedeleindustrins olika del- branscher år 1988.
Delbranscher Exportandel lmportandel export/saluvärde. % import/tillförsel, % Slakt- och charkindustri 4 7 Mejeriindustri 1 2 Frukt- och grönsakskonservind. 10 30 Fisk- och fiskkonservind. 35 64 Olje- och fettlndustrl 14 24 Kvarnlndustrl 3 14 Bageriindustrl 9 6 Sockerlndustrl 3 7 Choklad— och kontektyrlndustri 28 31 Övrig livsmedelsindustri 9 24 Matvaruindustri totalt 7 14 Vin- och spritdrycksindustri 10 42 Malt- och Iäskedrycksindustri 2 6 Dryckesindustri totalt 4 20 Livsmedelsindustri totalt 7 14
Källa: SCB (prel. uppg), Sngruppering.
Partl- och detaljhandeln Inom parti- och detaljhandeln med livsmedel har utvecklingen gått mot en koncentration till tre stora handelsblock med en betydande intern in- tegration och samordning, vilket inneburit att konkurrenssituationen för företagen inom livsmedelsindustrin successivt förändrats. Det är dock sannolikt fråga om ömsesidig påverkan - den ökade koncentrationen inom livsmedelsindustrin har delvis drivit på utvecklingen inom han- deln, samtidigt som blockbildningen i handeln påverkat livsmedelsin- dustrins förutsättningar.
Inom dagligvaruhandeln har det skett en integration såväl horison- tellt genom bildandet av kedjeföretag och frivilliga butikskedjor, som vertikalt genom mer eller mindre fast samverkan mellan parti- och de- taljhandelsleden. Dagligvaruhandeln svarar för ca 75 % av dagligvaru- försäljningen, medan resten säljs genom butiker med specialiserat sor- timent, kiosker, torghandel m.m. Totalt finns det i dag ca 8 500 daglig- varubutiker (inkl. varuhus och stormarknader), vilket innebär att anta- let butiker har halverats sedan början på 1970-talet. Samtidigt har den omstrukturering fortsatt som inneburit att framför allt mindre butiker lagts ned och större butiker etablerats. Från senare delen av 1970-talet har dock andelen småbutiker ökat bland nyetableringarna till följd av ett ökat utbud av s.k. service- och trafikbutiker.
Både parti- och detaljhandelsleden inom dagligvaruhandeln har un- der en längre tid kännetecknats av en kraftig strukturomvandling. I stället för de tidigare många, små och specialiserade grossisterna domi- neras marknaden nu av ett fåtal stora företag med ett mycket brett sor- timent. Totalt svarar de tre största företagen - KF, Ica och Dagab - för
ca 3/4 av partihandelsmarknaden. Tillsammans med den fjärde större fullsortimentsgrossisten, Bergendahl & Son med verksamhet i södra Sverige, dominerar de helt försäljningen till dagligvarubutikerna. Öv- riga grossister är som regel specialiserade inom vissa varuområden, t.ex. frukt och grönt, eller inriktade på kiosker/ gatukök eller storhushåll.
En betydande utvecklingstendens under de senaste decennierna är att partihandelsföretagen successivt har tagit över en allt större del av leveranserna från producerande företag till butik. Direktdistributionen från livsmedelsindustrin till detaljhandeln har därmed minskat. I dag är det främst mejeri-, bryggeri- och bagerivaror som till övervägande delen fortfarande direktdistribueras. Denna utveckling har troligen förbättrat konkurrensmöjligheterna för mindre producenter gentemot de större. Samtidigt har de tre handelsblocken kraftigt ökat sitt inflytande över vilka produkter som erbjuds den svenska konsumenten, inte minst i samband med de omfattande extrapriskampanjerna. Mindre producen— ter kan här ha svårt att hävda sig då det vanligen krävs stor leveranska- pacitet för att få delta i dessa aktiviteter.
Produktionsfaktorer I jordbruket Jordbrukets produktionstaktorer består, förutom av jordbrukarnas in- sats av arbete och kapital, av en mångfald olika produkter och tjänster av olika karaktär. Exempel är jordbruksmaskiner, lejt arbete, foderme- del, levande djur, gödselmedel och drivmedel.
Flertalet av de nödvändiga produkterna är specifika för jordbruket, dvs. jordbrukarna är de enda eller de absolut största köparna. Konkur- rensförhållandena skiljer sig åt på marknaderna för de olika produk- terna. På många av marknaderna är företagskoncentrationen hög både i tillverkar- och handelsled, och på vissa marknader är lantbrukskoopera- tionen, dvs. köparna själva, den största företagsägaren i något eller några led. En stor del av försäljningen till jordbrukarna sker t.ex. genom den lantbrukskooperativa lantmännenorganisationen.
På vissa varuområden finns det dock ett stort antal leverantörer och återförsäljare. Detta gäller bl.a. för de flesta typer av jordbruksmaski- ner, ett varuområde med en mångfald delmarknader. På vissa av del- marknaderna dominerar ändå ett fåtal leverantörer och återförsäljare. Två varuområden inorn jordbrukets insatsvaror, handelsgödsel och jordbruksmaskiner, beskrivs närmare i kapitel 8 resp. 9.
Båda varuområdena ingår i det s.k. produktionsmedelsindex (PM-in- dex) som utgjort en del av underlaget för överläggningarna inom ramen för jordbruksprisregleringen, vilken närmare beskrivs nedan. Jordbru- ket har genom höjda priser på sina produkter fått ersättning för ökade kostnader i produktionen, bl.a. utifrån kostnadsutvecklingen enligt PM- index. Tillsammans uppgår värdet av handelsgödsel och jordbruksma- skiner till i storleksordningen 30 % av PM-index.
uordbruksprlsregleringen Pris- och marknadsregleringen på jordbruksprodukter, den s.k. jord- bruksprisregleringen, är det främsta medlet i den nuvarande jordbruks- politiken. Regleringen påverkar i stor utsträckning prisutvecklingen och konkurrensen på den svenska livsmedelsmarknaden genom att den på en stor del av livsmedelsområdet upprätthåller en hög inhemsk prisnivå och i praktiken förhindrar konkurrerande import. Ca 60 % av värdet av livsmedelskonsumtionen i landet utgörs av jordbruksprisreglerade pro- dukter.
Regleringen syftar till att göra det möjligt att upprätthålla en svensk prisnivå på jordbruksprodukter som ger ekonomiska förutsättningar för produktion inom landet samtidigt som övriga delmål i jordbrukspoliti- ken uppfylls. En sådan avsedd prisnivå har fastställts efter överlägg- ningar mellan representanter för lantbrukarna och konsumenterna en eller ett par gånger per år, s.k. jordbruksprisförhandlingar. Överlägg- ningarna har i huvudsak avsett vilka prishöjningar som skall ske mot bakgrund av ökade produktionskostnader i jordbruket (enligt PM-in— dex) och i den livsmedelsindustri som omfattas av regleringen samt ut- vecklingen av jordbrukarnas inkomster.
Regleringen står nu inför förändringar. I awaktan på detta och som en följd av internationella åtaganden inom GATT-samarbetet har de priser som skall skyddas inte ändrats under det senaste året. Jordbruket och den livsmedelsindustri som omfattas av regleringen har fått kom- pensation för ökade kostnader på annat sätt än prisvägen. Regleringens mekanismer för att upprätthålla den gällande avsedda prisnivån på olika produkter är dock fortfarande i kraft.
Jordbruksprisregleringen innehåller dels ett gränsskydd, dels mark- nadsreglerande åtgärder. Gränsskyddet skyddar de inhemska produk- terna från importkonkurrens. I regel är världsmarknadsprisema lägre än de svenska priserna. Vid import betalas en avgift, införselavgift. Storleken på införselavgiften skall i princip motsvara skillnaden mellan det enligt jordbruksprisregleringen avsedda svenska priset och import- priset. Detta gränsskydd gör det alltså möjligt att hålla en förhållandevis hög svensk prisnivå, trots att importpriserna egentligen är lägre. Impor- ten blir lika dyr som de svenska produkterna. Gränsskyddets effekter är i allmänhet störst för de minst förädlade livsmedlen. Ju mer förädlade livsmedelsprodukter, desto mindre andel av värdet representeras av rå- varuinnehållet.
De marknadsreglerande åtgärderna har till syfte att få bort överskott från den svenska marknaden. Dessa överskott skulle annars verka pris- sänkande. Med hjälp av lagringsbidrag kan tillfälliga och mindre över- skott normalt utjämnas. Större överskott måste exporteras, vanligtvis till lägre priser än inom landet. Differensen mellan det svenska priset och exportpriset kompenseras då med exportbidrag. Andra exempel på marknadsreglerande åtgärder är informationsverksamhet avsedd att öka konsumtionen och s.k. köttreor.
De marknadsreglerande åtgärderna finansieras av de tidigare nämnda införselavgifterna, av regleringsavgifter som tas ut i samband med produktionen, t.ex. slaktdjursavgifter och förmalningsavgifter (kvarnar), samt i vissa fall av statliga budgetmedel. Jordbruksprisregle- ringen administreras av statens jordbruksnämnd men vissa av de mark- nadsreglerande frågorna har delegerats till sju s.k. regleringsföreningar.
Det pris som skall skyddas genom jordbruksprisregleringen avser pri- set 1 ett visst led, det s.k. reglerade ledet. Det är om priserna i detta led man överlagt i jordbruksprisförhandlingarna. Regleringen sträcker sig olika långt för olika produkter. I vissa fall avser regleringsledet och därmed det skyddade priset jordbrukarnas ersättning för sina oföräd- lade produkter, som t.ex. spannmål eller potatis. I andra fall gäller det delvis förädlade produkter som t.ex. slaktade djurkroppar eller helt för- ädlade och förpackade livsmedel som pastöriserad och konsumtionsför- packad mjölk. I de fall regleringen avser ett förädlat livsmedel har av- sikten varit att en eventuell prisökning enligt jordbruksprisavtal skall kompensera kostnadsökningar för produkten inom all produktion och hantering inom regleringen.
I praktiken avser regleringen i många avseenden även senare led. För att upprätthålla det avsedda priset på t.ex. slaktade djurkroppar skyddas även priset på styckningsdetaljer och charkuterivaror genom in- förselavgifter. Låga importpriser på t.ex. fläskkotlett och andra styck- ningsdetaljer skulle göra att det svenska priset på dessa varor sjönk, och de svenska styckningsföretagen skulle inte kunna betala de i avtalen av- sedda priserna för slaktade djur.
I anslutning till regleringen finns också ett system för råvarukost- nadsutjämning, det s.k. RAK-systemet, med syfte att utjämna skillnader i råvarukostnader mellan inhemsk och internationell livsmedelsindustri.
Framtida avreglering Regeringen tillsatte hösten 1988 en parlamentarisk arbetsgrupp (LAG) för att göra en översyn av den gällande livsmedelspolitiken. Hösten 1989 avlämnade LAG sitt betänkande och regeringen lade i april 1990 med utgångspunkt i LAst förslag fram en proposition om en föränd- rad livsmedelspolitik. Riksdagen har, med vissa förändringar vid ut- skottsbehandlingen, fattat beslut i frågan.
Som ett resultat av riksdagsbeslutet kommer jordbruksprisregle- ringen delvis att avvecklas. Förhandlingssystemet avskaffas och den in- terna marknadsregleringen kommer att avvecklas med start den 1 juli 1991. Awecklingsperioden varierar för de olika produktområdena, men reformen skall vara helt genomförd den 1 juli 1995. Detta innebär bl.a. att export- och lagringsbidragen på sikt upphör, liksom det interna ut- jämningssystemet på mejeriområdet. Övergångsåtgärder skall under- lätta omställningen i jordbruket och livsmedelsindustrin. För gräns- skyddet föreslås inga förändringar, där avvaktar man den internatio- nella utvecklingen.
Utgångspunkt för de beslutade åtgärderna är att endast efterfrågade varor och tjänster skall produceras i det svenska jordbruket. Något stöd för eventuella överskott skall inte ges. Detta torde medföra en minskad inhemsk produktion av vissa jordbruksråvaror. Den svenska marknaden kommer dock även fortsättningsvis att vara avskärmad från importkon- kurrens så länge gränsskyddet består.
Gränsskyddets framtid blir beroende av de pågående överläggning- arna inom GATT. Enligt en överenskommelse från april 1989 har de ca 100 medlemsländerna förbundit sig att frysa storleken av stödet till jordbruket i resp. land och att arbeta för att stödet på sikt minskas. Därmed avser man minska den kostsamma överproduktionen av livs- medel i högkostnadsländer och underlätta världshandeln. De gräns- skydd som finns i många länder i form av bl.a. tullar, eller som i Sverige, införselavgifter, avses minskas. Målet är att upprätta ett marknads- orienterat handelssystem för jordbruksprodukter.
För Sveriges del kommer en minskning av stödet att kräva en an- passning av jordbrukets och livsmedelsindustrins priser och produkter. Omfattningen av den svenska produktionen blir till skillnad från i dag beroende av dess internationella konkurrenskraft. Ett sänkt gränsskydd kommer att innebära en ökad importkonkurrens med dämpande inver- kan på de svenska priserna.
Föreslagna åtgärder på konkurrensområdet
Regeringen tillsatte i februari 1989 en kommitté för att utreda hur kon- kurrenspolitiken ytterligare kan förstärkas. I februari 1990 lämnade konkurrenskommittén ett delbetänkande avseende livsmedelsområdet (SOU 1990:25, Konkurrensen inom livsmedelssektorn). De lämnade förslagen avser att stärka konkurrensen inom livsmedelsområdet i sam- band med den nu beslutade förändringen i jordbruksprisregleringen. Åtgärderna avses vara begränsade i tiden till det s.k. avregleringsskedet.
Kommittén föreslår en provisorisk lag mot marknadsdelning och visst annat samarbete. Från konkurrenssynpunkt oönskade fusioner inom kooperativ verksamhet föreslås kunna åtgärdas genom tillämp— ning av nuvarande konkurrenslag. Kommittén föreslår vidare att ett an- tal kriterier skall vara uppfyllda för att samarbete vid export av över- skott skall medges.
Vad gäller förslag i övrigt för att stärka konkurrensen på livsmedels- området avser kommittén att återkomma i sitt slutbetänkande. Där kommer således den icke jordbruksreglerade industrin och parti- och detaljhandeln att behandlas. Dessförinnan avses prisinformationsfrågor behandlas i ett delbetänkande.
Till mejeriprodukter räknas konsumtionsmjölk (k-mjölk), grädde, ost och smör. Begreppet konsumtionsmjölk innefattar här dryckesmjölk, filprodukter och yoghurt. Till grädde räknas även olika varianter av sy- rad grädde.
Beskrivningen har lagts upp så att de delar av beskrivningen som i huvudsak behandlar lantbrukskooperationen och jordbruksprisregle- ringen tas upp i detta kapitel gemensamt för alla mejeriprodukter. Fly- tande mejeriprodukter och ost beskrivs gemensamt så långt det är prak- tiskt medan de delar som är specifika för resp. delmarknad åtskiljs. Smör, som visserligen är en mejeriprodukt men som konkurrerar med vegetabiliska fetter, beskrivs närmare i kapitel två under rubriken "Matfett".
1.1 Produkter och marknader
1.1.1 Produkter
Flytande mejeriprodukter är dryckesmjölk, filprodukter, yoghurt, grädde och syrade gräddprodukter. Dessa mejerivaror är i varierande grad ut— satta för konkurrens av alternativa produkter. Genom att Svenska me- jeriernas riksförening (SMR) i praktiken har monopol på mjölkråvaran är konkurrensen från alternativa mejeriprodukter mycket begränsad. Den färska dryckesmjölken konkurrerar dock med andra drycker som öl, läsk, juice, saft, mineralvatten etc. Mejerierna har i stort sett all till- verkning och försäljning även av filprodukter och grädde. Det finns grädde tillverkad av vegetabiliska råvaror men dess marknadsandel är relativt liten, ca 5 %. På marknaden för fruktyoghurt finns ett utbud av konkurrerande inhemska resp. importerade produkter. Mejeriorganisa- tionen dominerar dock även marknaden för fruktyoghurt.
Ost konkurrerar på flera delmarknader med olika typer av matvaror. Traditionellt har ost i Sverige främst använts som smörgåspålägg men en ökad internationalisering har medfört att ost används allt mer även i matlagning och som dessert. Osten kan naturligtvis ersättas med andra typer av pålägg eller matvaror men konsumtionen är troligen mer bero- ende av matkulturens utveckling än av direkt konkurrerande produkter.
1.1.2 Marknaden Det gemensamma för produkterna på mejerimarknaden är att de utgår från den mjölk som vägs in vid svenska mejerier. Invägningen av mjölk var 3 420 milj.kg 1989 och av detta gick 43 % till konsumtionsmjölk, 32 % till ystmjölk, 16 % till mjölkpulver och 2 % till matfett.
Statens jordbruksnämnd (JN) gör varje år beräkningar av direktkon- sumtionen av livsmedel i Sverige. Med direktkonsumtion avses de to— tala leveranserna från producenter av livsmedel till enskilda hushåll och storhushåll samt producenternas hemmaförbrukning.
Den totala mjölkkonsumtionen beräknad som kilo per person och år minskade något under 1989. Konsumtionen av lätt- och mellanmjölk ökade ca 10 % medan standardmjölken minskade ca 12 %. Konsumtio- nen av matfett och olja sjönk med 4 % och även konsumtionen av ost och grädde minskade något. Konsumtionen av mejeriprodukter totalt minskade med ca 3 % från 1988 till 1989.
Tabell 1.1 Direktkonsumtion av mejerivaror på den svenska marknaden 1989, preliminära uppgifter.
Produkt milj.kg milj.kr. Konsumtionsmjölk 1 388,4 8 078 Grädde 71,2 2 556 Mjölkpulver 0,7 45 Ost 131 ,6 6 987 Smör (och margarin) 158,6 4 602 Summa 1 745,5 22 268 Källa: JN.
Mejerivarorna utgör således drygt 22 miljarder kronor av den totala livsmedelskonsumtionen på ca 126 miljarder kronor, dvs. ca 17 %.
De flytande mjölkprodukterna konsumtionsmjölk (k-mjölk) och grädde är färskvaror som tillverkas för omedelbar konsumtion. Begrep- pet konsumtionsmjölk omfattar här dryckesmjölk, filprodukter och yog- hurt. År 1989 såldes på den svenska marknaden 1 383 milj.kg k-mjölk och 71 milj.kg grädde till ett värde av 8 078 resp. 2 556 milj.kr.
Ostkonsumtionen har ökat avsevärt sedan början av 60-talet. År 1960 konsumerade svenskarna enligt jordbruksnämndens konsumtionsstati— stik ca 7,4 kg ost per person varav ca 85 % var hårdost. År 1989 var konsumtionen 15,6 kg per person varav 80 % var hårdost. Total direkt- konsumtion var 1989 ca 132 milj.kg ost till ett värde av 7 miljarder kro- nor. Drygt 30 % av den mjölk som vägdes in vid mejerierna 1988 an- vändes till osttillverkning och totalt tillverkades vid mejerierna ca 123 milj.kg ost varav över 90 % utgjordes av hårdost.
Den svenska mejeriproduktionens volym bestäms i väsentlig grad av den svenska jordbrukspolitiken och dess gränsskydd.
Mejerierna är förpliktigade att ta emot sina medlemmars hela pro- duktion till ett och samma pris och kostnaden för eventuell överskotts- produktion bärs kollektivt av alla producenter. Detta gör att en min- skad efterfrågan inte påverkar producentpriset annat än på lång sikt och att marknadens signaler inte fullt ut når fram till den enskilde pro- ducenten.
Förekomsten av ett internt utjämningssystem av lönsamheten mellan de olika mejerierna gör att inte heller de känner av marknadens signa- ler annat än indirekt (se vidare avsnitt 1.2.2.).
Förekomsten av överskott av mjölkråvara på marknaden ger en pro- duktion av lagringsbara produkter som smör, ost och mjölkpulver i vo- lymer som ofta överstiger inhemsk efterfrågan. Överskotten förstärks av säsongsmässig variation i volym och fetthalt i den mjölk som vägs in vid mejerierna. Ytterligare en faktor som på senare år bidragit till obalans mellan utbud och efterfrågan är konsumtionsutvecklingen mot magrare produkter och minskad konsumtion av dryckesmjölk.
Vid tillverkningen av mejeriprodukterna erhålls även en del bipro- dukter, t.ex. vassle och kärnmjölk. Mejeribiprodukterna används huvud- sakligen som råvara i livsmedels-, foder- och läkemedelsindustrin. Överskott av dessa biprodukter exporteras i regel med förlust.
Mejeriprodukternas vikt i konsumentprisindex (KPI) är, som framgår av tabellen nedan, 34,3 promille. I tabellen ingår dock även matfett. Större delen av matfettskonsumtionen utgörs av vegetabiliska matfetter.
Tabell 1.2 Mejerivarornas vikter i KPI 1990.
Produkter Vikt i KPI (promille) Mjölk och grädde 12,9 Fil 1,3 Yoghurt och creme fraiche 2,0 Ost 10,9 Matfett 7,2 Summa 34,3
Källa: SCB.
1.1.3 Utrikeshandel Utrikeshandel med mejeriprodukter är till stor del beroende av den in- hemska produktionsbalansen och kan därför variera kraftigt mellan olika år. De huvudsakliga handelsvarorna utgörs av lagringsbara pro- dukter som ost, smör och mjölkpulver. Varken export eller import av konsumtionsmjölk förekommer i någon större utsträckning. Mjölk är en färskvara med relativt höga transportkostnader och den skyddas av ett högt gränsskydd. Den huvudsakliga exporten utgörs av export av över- skottsmjölk i form av smör och mjölkpulver till priser som inte täcker produktionskostnaderna. Mejeriexporten ökade kraftigt under 1989 på grund av att tvåprissystemet på mjölk (ett frivilligt produktionsbegrän- sande kvoteringssystem) upphörde samtidigt som konsumtionen inom landet minskade. Under 1989 exporterade SMR 17 500 ton smör, 500 ton smörolja och 16 000 ton mjölkpulver. På marknaden för fruktyog- hurt importeras ca 5 % av den inhemska konsumtionen, i huvudsak från Danmark.
Förhållandena på ostmarknaden skiljer sig från förhållandena på öv- riga mejeriproduktmarknader. Det finns visserligen ett högt gränsskydd och mejerierna har en starkt dominerande ställning men produktdiffe- rentieringen är stor och det finns ett stort antal importörer. Importens volymmässiga andel av konsumtionen var 1989 drygt 13 %. Två tredje- delar av importen utgörs av hårdost medan resterande volym är smält- ost och mögelost. De största leverantörsländerna är i fallande storlek Danmark, Västtyskland, Norge, Nederländerna, Frankrike och Finland. Dessa länder svarar för närmare 80 % av den ost som importeras till Sverige. Störst är importen från Danmark, den utgör cirka en fjärdedel av den totala importen. Exporten utgjorde drygt 3 % av total tillverk- ning. De största mottagarländerna var 1989 USA, Japan, Australien och Östtyskland.
1.2 Konkurrensförhållanden
1.2.1 Aktörer på marknaden Den lantbrukskooperativa dominansen är i det närmaste total på meje- riområdet. Mejeriorganisationen tar i praktiken emot all invägd mjölk (99,9 % år 1989) och svarar för huvuddelen av den inhemska produk- tionen av flytande mejeriprodukter, smörbaserade matfetter, mjölkpul- ver samt ost. Även på de delmarknader som är konkurrensutsatta har mejeriorganisationen en stark ställning då den står som huvudleveran- tör av råvaran. Mejerierna har ca 80 % av marknaderna för ost resp. fruktyoghurt och de har närmare 40 % av matfettsmarknaden. Mjölkleverantörerna är medlemmar i någon av de 16 mejeriför- eningarna (september 1990). Mjölkleverantörerna äger föreningarna gemensamt genom insatser i proportion till sina mjölkleveranser. Meje- riföreningarna är i sin tur anslutna till Svenska mejeriernas riksförening (SMR) genom ett andelssystem. Mejerimarknaden är geografiskt upp- delad mellan föreningarna så att varje mjölkleverantör är medlem i en viss förening och varje kund tillhör ett visst mejeris område. Förening- arna är skyldiga att ta emot all den mjölk som produceras av medlem- marna inom deras område. Föreningarna konkurrerar alltså inte om rå- varan över sina områdesgränser. Samarbete i syfte att erhålla rationali- seringsvinster är omfattande och det sker fortlöpande sammanslag- ningar mellan föreningarna. Under 1980-talet har ett tiotal föreningar upplösts genom fusionering. Ytterligare koncentration av mejeriför- eningarna kan väntas under 1990-talet. Utanför mejeriorganisationen finns bara en liten lokal mjölkleveran- törsförening och ett antal mindre, privata ostproducenter med sam- manlagt fem mejerier. De privata ostproducenterna tar huvudsakligen sin mjölkråvara från de lantbrukskooperativa mejerierna. Både SMR och mejeriföreningarna äger helt eller har andelar i rö— relsedrivande bolag. I huvudsak har dessa bolag verksamhet som ankny- ter till mejeriområdet.
Mejeriföreningarna är självständiga företag och SMR kan sägas fungera som en serviceorganisation som handlägger frågor som rör bl.a. forskning och utveckling, ekonomi, regleringsfrågor och myndig- hetskontakter. SMR samordnar även gemensam marknadsföring och kundkontakt genom ett nybildat marknadsföringsbolag, Mejerierna Marknads AB (MMAB).
Lantbrukskooperationen har alltså så gott som all mjölkinvägning, dvs. tar emot nästan all den mjölk lantbrukarna producerar. Av de 75 mejerier som var i drift 1989 var 70 anslutna till SMR. De fem icke anslutna svarade för mindre än 1 % av invägningen. Störst av mejerifö— retagen är Arla med 33 mejerier och ca 58 % av den totala mjölkinväg- ningen. Mejerierna samlar in mjölkråvaran ute hos medlemmarna och har en långt driven specialisering vid de olika mejerierna. Dessutom har mejerierna ett omfattande system för mellantransporter av olika meje- rivaror varför de även fungerar som uppsamlande och fördelande gros- sister. Mejerierna direktdistribuerar sedan de färska mejerivarorna till butikerna. Detta ger mejerierna konkurrensfördelar speciellt vid lanse- ring av nya produkter.
Scandmilk, numera dotterbolag till MMAB, handhade fram till den 1 juli 1990 regleringen av mjölkpulver- och vasslepulvermarknaden. Re- gleringsfunktionen har därefter övergått till regleringsföreningen För- eningen för mejeriprodukter (FFM). Bolaget löser dock fortfarande in allt pulver från tillverkarna. Scandmilk svarar även för kvalitetsuppfölj- ning, lagerhållning och försäljning av mjölkpulver till inhemsk industri. Exporten sköts däremot av ett annat dotterbolag till MMAB. Semper AB som är ett helägt dotterbolag till Arla marknadsför mjölkpulver för direktkonsumtion.
Utöver mejeriprodukterna saluför mejerierna även icke reglerade produkter som juice, nektar, en del fruktsoppor etc., produkter vars egenskaper medger att mejerierna kan göra samordningsvinster och därmed utnyttja kapacitet vid mejerierna. Mejeriorganisationens mark- nadsandelar är mindre för dessa produkter än för reglerade.
Mejeriorganisationen är för vissa varugrupper ensam leverantör. Detta ger dem till skillnad från konkurrenterna möjlighet att kunna er- bjuda ett fullsortiment på mejeriområdet vilket kan ge fördelar även på konkurrensutsatta delmarknader. Mejerierna sköter själva sin distribu— tion till kunderna. För eventuella nytillkommande leverantörer finns således ingen distributionskanal att använda sig av.
De största företagen på ostmarknaden är Riksost ek för, Semper AB, norskägda O Kavli AB, SMR och Nedre Norrlands producentförening (NNP). Dessa företag hade 1989 en omsättning på ost på 3,4 miljarder kronor och de täcker in merparten av marknaden (ca 80 %). Bortsett från Kavli ingår alla de största företagen i mejeriorganisationen.
Riksost som är ett helägt dotterbolag till Mejerierna Marknads AB (MMAB) fungerar som försäljningsbolag åt mejerierna. Riksost domi- nerar hårdostmarknaden med en ca 80-procentig marknadsandel. Riks-
ost sköter även en del mognadslagring och bitpaketering av ost. Färsk- osten säljs däremot, liksom övriga mejeriprodukter, av mejerierna. Ex- port av ost sker genom Swedish Dairies, dotterbolag till MMAB.
Arla, den största mejeriföreningen, svarade 1988 för 97 % av färsk- osttillverkningen samt 58 % av hård- och mögelosttillverkningen.
Semper som är ett dotterbolag till Arla har ca 35 % av mögelost- marknaden medan resterande 65 % importeras. Semper fungerar som försäljningsbolag för mögelost som tillverkas av Arla men säljer även egentillverkad dessertost samt importerad finsk hårdost.
NNP som är en branschblandad lantbrukskooperativ förening är den enda svenska tillverkaren av mesvaror (smör och ost), och är agent för importerad norsk ost, bl.a. det enda importerade varumärket för mes- varor.
Smältostmarknaden domineras av 0 Kavli AB och NNP. Dessa före- tag har uppskattningsvis närmare 60 resp. 40 % av marknaden medan en mindre volym importeras.
Den lantbrukskooperativa dominansen är således mycket stark inom ostmarknaden. Det är också lantbrukskooperationen som genom meje- rierna kontrollerar råvaran, då 99,9 % av all mjölk vägs in hos meje- rierna.
Som motvikt finns på den privata sidan Sveriges ost- och äggrossis- ters förening, en förening som skall bevaka den privata handelns intres- sen. Den är ansluten till Sveriges grossistförbund. Även Ostrådet som fungerar som informationsorgan för importerad ost är knutet till Sveri- ges grossistförbund. Bland de större importörerna finns Foodmark-Pa- tur Ost, Fralico, MD Foods och Kraft General Foods.
Svenska Kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) an- svarar för att kvalitetskraven bakom runmärkningen av ost efterlevs. Statens jordbruksnämnd är huvudman för KMÄ.
1.2.2 lmportbegränsningar/regleringar Mejerivarorna påverkas i hög grad av jordbruksprisregleringen. Deras priser har tidigare fastställts efter överläggningar mellan producent- och konsumentintressen under överinseende av statens jordbruksnämnd. Regleringen kommer dock att förändras inom de närmaste åren. Nedan beskrivs kortfattat det hittillsvarande systemet.
Mjölkprisregleringen syftar till att åstadkomma den lönsamhet och utjämning mellan olika mejeriprodukter som ger lantbrukarna åsyftad prisnivå för den levererade mjölken. Detta skall uppnås genom:
- gränsskydd
- marknadsreglerande åtgärder - ett utjämningssystem som skall verka utjämnande på lönsamhets- skillnaderna mellan de olika mejeriprodukterna. Gränsskyddet administreras av JN medan marknadsreglerande åt- gärder handhas av regleringsföreningen Föreningen för mejeriproduk- ter under överinseende av JN. Den interna regleringen, utjämningssys-
temet för mejeriprodukter, sköts i huvudsak av SMR internt, men även där under överinseende av och i samarbete med FF M.
Utjämningssystemet fungerar, enkelt uttryckt, så att konsumtions- mjölk och grädde beläggs med utjämningsavgifter vilka används till att ge bidrag till smörproduktion och till lagring och export av smör, ost och andra mejeriprodukter. Återstående medel återbetalas till meje- rierna som utjämningsbidrag på all invägd mjölk.
Tidigare bestämdes prishöjningarnas totala storlek i jordbrukspris- överläggningar varefter de lades ut på olika produkter utifrån hur marknaden och konkurrenssituationen såg ut för resp. produkt. Utjäm- ningssystemet verkar för att alla mejerier skall kunna uppnå samma lönsamhet oavsett produktmix. Det har dessutom möjliggjort en vo- lymmaximering på marknaden genom att prissättningen och produktio- nen kunnat anpassas till resp. marknads konkurrenssituation och pris- känslighet. Dvs. prishöjningarna har kunnat tas ut på de minst priskäns- liga produkterna konsumtionsmjölk och grädde, medan priserna på bl.a. ost och matfett som är mer priskänsliga kunnat hållas nere tack vare att lönsamheten i tillverkningen upprätthållits med hjälp av utjämningsbi- drag. Utjämm'ngssystemet kan alltså sägas ha skapat en efterfrågan uti- från en administrativt fastställd prisnivå som inte speglar resp. produkts tillverkningskostnader och som därför skapar behov av ett mycket högt gränsskydd i vissa fall. Utjämningssystemet medför dessutom en omför- delning av kostnaderna för tillverkning av smör och ost till mjölkkon- sumenterna.
Regleringen går på mejeriområdet tvärs igenom mejeriindustrin och olika produkter är reglerade vid olika förädlingsgrad. Merparten av mejeriernas kostnader har tidigare kompenserats inom ramen för jord- bruksprisregleringen, medan kostnader för vidareförädling efter det re- glerade ledet inte kompenserats via regleringen. Detta ger upphov till gränsdragningsproblem mellan reglerad och icke reglerad produktion och skapar en risk för kostnadsöverföringar, råvaruleveransbegräns- ningar, underprissättning av biprodukter och icke reglerade produkter som juice m.m., företeelser som kan snedvrida konkurrensen och orsaka läckage av regleringsmedel.
Riksdagen har fattat beslut om förändringar i jordbruksprisregle- ringen som bl.a. innebär att det interna utjämningssystemet för mejeri- produkter skall förenklas för att från den 1 juli 1995 helt försvinna. Av- gifter inom det nya systemet får inte användas för att ge exportbidrag. Gränsskyddet kommer dock att kvarstå i väntan på den internationella utvecklingen. Omläggningen av jordbrukspolitiken kommer att medföra stora förändringar på marknaderna för mejeriprodukter. När det in- terna utjämningssystemet på mejerivaror tas bort och produktpriserna kostnadsanpassas blir resultatet troligen antingen en anpassning av gränsskyddet så att prisnivån blir högre på de produkter som är dyra att framställa medan konsumtionsmjölken blir billigare, eller en betydligt mindre produktion kombinerad med större import av de produkter som
är dyra att tillverka inom landet. Den inhemska prisnivån och konkur- renskraften kommer dock att bli beroende av prisutvecklingen på mjölkråvaran. De största mejeriföreningarna har även en möjlighet att bibehålla en utjämning mellan olika produkter inom sina mejerier medan detta inte är möjligt för de mindre föreningarna som ofta är spe- cialiserade t.ex. på ost.
1 2.3 Internationella förhållanden Den GATT-överenskommelse som träffades i början av april 1989 kommer att medföra ändrade förutsättningar på jordbruksområdet. Detta kommer även att påverka mejeriindustrins villkor. Överenskom- melsen innebär att den inhemska stödnivån inte får höjas, dvs. bl. a. att gränsskydd och priser på jordbruksprisreglerade produkter ej får höjas. Det är troligt att kommande överläggningar inom GA'IT kommer att leda till en successiv minskning av stödnivån.
Det största mejeriföretaget i världen är schweiziska Nestlé som be- driver mejeriproduktion i ett fyrtiotal länder. Nestlé är ett av världens största livsmedelsföretag.
1.2.4 Lönsamhet De lantbrukskooperativa föreningarna har en delvis annorlunda mål- sättning än andra företag. Genom att lantbrukarna är både delägare i och mjölkleverantörer till sin förening så ställer de andra krav än vad t.ex. aktieägare gör. Medlemmarna ställer bl.a. krav på service och höga avräkningspriser. Detta avspeglas naturligtvis i föreningarnas nyckeltal och gör att en jämförelse med annan industri inte är relevant. I tabell 1.3 redovisas några nyckeltal ur SCB:s statistik för identiska företag med minst 20 anställda. Som ovan sagts förklaras skillnaden mellan mejeriföretagen och övrig livsmedelsindustri till stor del av den annorlunda målsättningen. Tabellen ger dock en uppfattning om nivån och utvecklingen inom mejeriindustrin.
Tabell 1.3 Vissa nyckeltal I mjölklörädlingsindustrl och I livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustrl.
1984 1985 1986 1987 1988
Mjölkberedningslndustrl (SNI 31121)
Avkastning på totalt kapitala % 5,0 4,7 3,3 1,1 2,3 Vinstb % 1,2 1,2 1,0 0,4 0,6 Soliditetf= % 29,7 30,4 29,9 34,1 33,5
LivsmedeIs-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000)
Avkastning på totalt kapitala % 8,4 8,5 8,5 8,2 8,7 Vinstb % 3,3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetc % 21,9 23,3 23,4 22,3 23,1
3 Resultat efter finansiella intäkter i procent av balansomslutning. b Resultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. c Beräknat eget kapital i procent av balansomslutning.
Källa: SCB (Medianvärde 1984-1988).
Beräkningar utförda i branschen ger en liknande bild som SCB:s nyck- eltalsstatistik.
Finansieringen av föreningarna sker i form av medlemmarnas an- delsinbetalning i förhållande till levererad mjölkmängd. Föreningarna rekommenderas centralt att hålla en soliditet på 28 % men den ge- nomsnittliga soliditeten har legat högre under hela perioden. Enligt branschberäkningar låg den genomsnittliga soliditeten på ca 35 % un- der 1988 och 1989. Föreningarnas genomsnittliga resultat efter finans- netto var enligt branschen negativt 1989, men av ovan relaterade skäl är det svårt att värdera effektiviteten i mejerierna utifrån resultatet. Även den genomsnittliga avkastningen på eget kapital var låg och varierade kring noll i de olika företagen under 1989.
Ett vanligt sätt att jämföra de olika mejeriföreningarnas effektivitet är att se på betalningsförmågan till mjölkproducenterna, dvs. avräk- ningspriset. Avräkningspriset låg 1989 i genomsnitt kvar på samma ge- nomsnittliga nivå som 1988 trots relativt kraftiga variationer under året.
Lönsamheten inom mejeriindustrin är på grund av regleringarnas konstruktion starkt beroende av den invägda mjölkvolymens utveckling. Mejeriernas företagsform gör dessutom att de kan vidareföra ökade kostnader direkt till medlemmarna alternativt minska föreningens soli- ditet varför gängse lönsamhetsmått som tidigare påpekats blir svåra att applicera.
1.3 Prisbildning
1.3.1 Prissättning Priserna på mejeriprodukter påverkas, som beskrivits ovan, i mycket hög grad av jordbruksprisregleringen. Priserna på de produkter som är helt reglerade har tidigare, med undantag för butikernas ändringar av
marginaler o.d., ändrats endast som ett resultat av jordbruksprisöver- läggningarna. Detta gäller bl.a. för dryckesmjölk, filprodukter, grädde, smör och naturell färskost. För de flesta av dessa produkter saknar dessutom de lantbrukskooperativa mejerierna konkurrens. Ibland väljer dock mejerierna av marknadsskäl att inte ta ut hela den avtalade pris- höjningen eller att senarelägga denna. Mejerierna är som tidigare beskrivits tvungna att lösa in all mjölk som medlemmarna producerar varför det är viktigt att avsätta så mycket mjölkråvara som möjligt på den svenska marknaden. Det kan vid överskott vara bättre att avstå från att höja priset, om en höjning beräknas leda till en konsumtionsminsk- ning som in i sin tur resulterar i ökad export till priser som inte täcker produktionskostnaden.
Priset på ost har i regel ändrats som ett resultat av jordbrukspris- överläggningarna men eftersom viss hantering av osten, bitning och pa- ketering, sker utanför regleringens ram varierar ostpriset även under avtalsperioden. Gränsskyddets konstruktion medger också att priset kan variera under avtalsperioden. Ostpriset skyddas genom ett införselav- giftssystem med fastställda prisgränser och avgifter som är fasta så länge priset rör sig mellan prisgränserna. Inom intervallet tillåts alltså priset att variera, rör det sig utanför gränserna korrigeras införselavgif- tens storlek.
Den överenskommelse som togs av GATT i april 1989 om oföränd- rat gränsskydd har inneburit att de reglerade priserna varit oförändrade sedan januari 1989.
Mejerierna har även produkter som ligger mer eller mindre utanför regleringen. Deras priser har i regel höjts både i samband med jord- bruksprisöverläggningarna och däremellan för att kompensera de kost- nader som ligger utanför regleringen. Detta gäller för produkter som fruktyoghurt, margariner med smörinnehåll, smaksatt färskost m.fl. Dessa något mer förädlade produkter är utsatta för större konkurrens även om mejeriernas marknadsandelar är betydande.
Utöver mejeriprodukterna saluför mejerierna även icke reglerade produkter som juice, nektar, fruktsoppor etc. Dessa produkter är inte mejeriprodukter i gängse mening men produktionstekniskt och från transport- och distributionssynpunkt har de mycket gemensamt varför det är både enkelt och ekonomiskt fördelaktigt för mejerierna att ut- vidga sin verksamhet med dessa produkter. Det ger dessutom meje- rierna en möjlighet att utnyttja den överkapacitet som uppstår i meje- rierna när mjölkkonsumtionen går ner. För dessa produkter är meje- riernas marknadsandelar betydligt mindre. På dessa marknader blir därmed prissättningen beroende av konkurrenternas agerande.
1.3.2 Prisutveckling Under 1980-talet har konsumentpriserna på mjölk och grädde ökat med totalt 143 %. Denna ökning förklaras till viss del (ca 10 %) av den suc- cessiva avveckling av mjölksubventionerna som skett de senaste åren. Mjölksubventionerna har minskats med 250 milj.kr. resp. år under peri-
oden 1987-1989. I samband med skattereformen beslöts att även reste- rande mjölksubventioner (ca 1 500 milj.kr.) skall tas bort. Detta sker den 1 januari 1991. Konsumentpriserna på matfett och ost har ökat med 159 resp. 169 % under 1980-talet. Som jämförelse kan nämnas att KPI livsmedel har ökat med 141 % under samma period, medan KPI totalt har ökat med 109 %.
Tabell 1.3 Prisutvecklingen på mejeriprodukter 1980 - 1989 enligt KPI.
1980-85 1986 1987 1988 1989 1980—89
Mjölk och grädde 92,5 5,2 8,1 5,8 4,8 143,1 Ost 102,8 7,1 7,3 8,8 6,1 169,0 Matfett 110,8 4,9 7,0 5,5 3,6 158,8 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,o KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9
Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 - dec. 1989).
1.4 Sammanfattande bedömning
Den lantbrukskooperativa dominansen är i det närmaste total på meje- riområdet. Mejeriorganisationen tar i praktiken emot all mjölk som produceras inom landet och svarar för så gott som all inhemsk produk- tion av flytande mejeriprodukter, smörbaserade fetter, mjölkpulver och ost. Även på de marknader som är konkurrensutsatta har mejerierna en stark ställning då de står som huvudleverantör av råvaran. Mejerierna har ca 80 % av marknaderna för ost resp. fruktyoghurt och de har när- mare 40 % av matfettsmarknaden.
Marknaden för mejeriprodukter skyddas genom jordbruksprisregle- ringen från importkonkurrens. Ett gränsskydd i form av införselavgifter fördyrar importen och upprätthåller en prisnivå som är högre än vad som annars skulle vara fallet.
Mejeriorganisationen tar emot all den mjölk dess medlemmar pro- ducerar. De överskott som uppkommer på marknaden exporteras till ett lågt pris, vilket ger en minskad intäkt för mejerierna och sänker de- ras betalningsförmåga för råvaran, mjölken från lantbrukarna. lantbru- karna i resp. mejeriförening får emellertid samma betalning för all mjölk, oavsett vilka produkter den används till och vilken lönsamhet det är på dessa produkter. Det interna utjämningssystemet på mejeripro- dukter innebär nämligen att de olika mejeriernas betalningsförmåga utjämnas till den del som avser olikheter i produktmixen. Olikheter i ef- fektivitet mellan mejeriföretagen kommer till uttryck i varierande av- räkningspriser till mjölkproducenterna. Regleringen medför således att mjölkproducenternas pris inte påverkas av utbud och efterfrågan i den utsträckning som skulle ske på en fri marknad. Marknadens behov har därför mycket svårt att påverka mjölkvolymen och överskott uppstår
lätt. Detta har lett till åtskilliga försök att styra produktionsvolymerna, bl.a. har försök att kvotera lantbrukarnas mjölkproduktion gjorts. En viss styrning av produktionen görs via utjämningssystemet och med hjälp av bl.a. kvotering av osttillverkningen.
Jordbruksprisregleringen medför alltså att överskott kan produceras utan att normala marknadsmekanismer omedelbart träder i funktion. Varken råvaruproduktionen eller mejeriernas produktion påverkas di- rekt av marknaden, utan de styrs i stället via regleringarna. Signalerna till produktionsledet försvagas och konsumentpriserna påverkas inte i den utsträckning de normalt skulle göra.
Jordbruksprisregleringen står inför förändringar. Riksdagen har fat- tat beslut som bl.a. innebär att det interna utjämningssystemet förenklas för att på sikt upphöra och att något stöd för att omhänderta överskott inte kommer att ges. Gränsskyddet kommer emellertid att kvarstå i vän- tan på den internationella utvecklingen.
Borttagandet av den interna marknadsregleringen torde komma att medföra att marknadssignalerna till primärproducenterna blir tydligare. Mejeriföretagen blir tvungna att anpassa sin produktion till inhemsk ef- terfrågan resp. till vad som kan exporteras under normala ekonomiska villkor. Ett borttagande av det interna regleringssystemet fordrar dock troligen att gränsskyddet justeras, genom att gränsskyddet på vissa pro- dukter höjs medan det på andra sänks, om inte den i dag internt starkt subventionerade ost- och smörtillverkningen skall konkurreras ut. Den svenska marknaden kommer dock även fortsättningsvis att vara av- skärmad från importkonkurrens så länge gränsskyddet består. Från konkurrenssynpunkt är därför en minskning av gränsskyddet önskvärd.
Mejeriföreningarna tillämpar i praktiken en områdesindelning både vad gäller medlemskap och vid försäljning av de färdiga produkterna. Föreningarna konkurrerar alltså inte med varandra, varken om råvara eller på säljsidan.
Ett slopande av leveransplikten och områdesindelningen skulle med- föra en förbättrad konkurrens på mejeriområdet genom att förening- arna skulle få ett ökat incitament till effektivisering och inbördes kon- kurrens. Samtidigt skulle möjligheterna att starta privata mejerier öka och det skulle kunna bli en ökad konkurrens om råvaran.
Konkurrenskommittén har i sitt delbetänkande på livsmedelsområ- det föreslagit ett förbud mot marknadsdelning med hänvisning till att en sådan har skadlig verkan. Lagstiftning kan visserligen förhindra att en köpare vägras att göra sina inköp från valfri säljare (förening), men medför inte automatiskt att föreningarna aktivt konkurrerar på varan- dras traditionella geografiska intresseområden.
2 MATFETT
2.1 Produkter och marknader
2.1.1 Produkter Matfett utgörs av margarin, smör, ister samt matolja. Fetthalten i smör och margarin är ca 80 % medan den i ister och oljor är 100 %. Ett väx- ande antal margariner har en lägre fetthalt, 60 % i mellarin och 25 - 40 % i lättmargarinerna. Matfettskonsumtionen har sedan sekelskiftet karaktäriserats av en övergång från smör till margarin och på senare år till lättmargariner. Konsumtionen av smör och hushållsmargarin minskar medan den ökar för lättmargarin och olja. Totalt har matfettsmarknaden för konsu- mentprodukter minskat med ca 8 % under den senaste femårsperioden. Användningen av matfett i övriga livsmedelsindustrin har dock ökat nå- got. Egentliga substitut till matfett som grupp finns inte utan förkla- ringen till den ändrade konsumtionen står snarare att söka i ändrade konsumtionsvanor, som t.ex. en övergång till mer färdiglagad mat och ett ökat hälsomedvetande. »
2.1.2 Marknaden Den totala inhemska förbrukningen av fettråvaror uppgår till ca 200 000 ton. Av dessa utgörs ca 75 % av vegetabiliskt fett och reste- rande 25 % av animaliskt fett. Matfettsförsäljningen uppgick år 1989 till ca 85 000 ton varav pro- dukter för detaljhandeln svarar för ca 80 %, storhushåll för ca 10 % och bagerimargarin samt övriga industriråvaror för resterande 10 %. Statens jordbruksnämnd (JN) gör varje år beräkningar av direktkon- sumtionen av livsmedel i Sverige. Med direktkonsumtion avses de to- tala leveranserna från producenter av livsmedel till enskilda hushåll och storhushåll samt lantbrukarnas hemmaförbmkning. Enligt JN:s kon- sumtionsstatistik för år 1989 var konsumtionen av matfett 164 900 ton till ett värde av 4 809 milj.kr.
Tabell 2.1 Direktkonsumtlon av matfett på den svenska marknaden 1989, preliminära uppgifter.
Produkt milj. kg milj.kr. Smör 21 ,2 765 Bregott 25,5 995 Hushållsmargarin 80,1 1 987 Lättmargarin 31,8 855 Matolja 6,3 207 Summa 164,9 4 809 Källa: JN.
Matfett utgör således knappt 5 miljarder av den totala livsmedelskon- sumtionen på ca 126 miljarder kronor, dvs. ca 4 %. Matfett har en vikt på 7,2 promille i konsumentprisindex (KPI).
2.1.3 Utrikeshandel Importen av oljor, fetter och oljefrön uppgick 1988 till drygt 700 milj.kr. och exporten av oljor och fetter till närmare 600 milj.kr. Utrikeshandeln med färdiga matfettsprodukter är tämligen obetydlig. Importen utgörs främst av margarin och konstister medan exporten i huvudsak omfattar smör. Storleken av smörexporten är beroende av marknadsbalansen på mejeriområdet då det i huvudsak rör sig om export av mjölkfettsöver- skott i form av smör. På delmarknaden för matolja importeras dock nära 40 % av den inhemska förbrukningen.
2.1.4 Aktörer på marknaden Matfettsmarknaden domineras starkt av ett fåtal företag. Störst är Mar- garinbolaget AB och Svenska mejeriernas riksförening (SMR) med an- delar av konsumentmarknaden på ca 38 % vardera. Margarinbolaget ägs till lika delar av Svenska Unilever Förvaltnings AB och Aritmos AB. Svenska Unilever lade under sommaren 1990 ett bud på Aritmos del av Margarinbolaget. En eventuell affär torde bli klar i början av 1991. Konsumentkooperativa Karlshamns division Winner och Pågen Produkter AB som säljer matfettsprodukter tillverkade av Margarin- bolaget har marknadsandelar i storleksordningen 15 resp. 5 %. Utöver dessa företag finns ett antal mindre företag med ett par procents mark- nadsandel. På storförbrukarmarknaden är förhållandet likartat och de företag som är störst på konsumentmarknaden dominerar även här olika del- marknader. Margarinbolaget är störst på storförpackningar till stor- köks- och bagerimarknaderna medan lantbrukskooperativa SMR domi- nerar på portionsförpackningar och är ensamt om att leverera smör till livsmedelsindustrin. Konsumentmarknaden för matolja till matlagning, bakning och sal- ladsdressing är till viss del en egen marknad som konkurrerar med fast matfett vid matlagning och bakning. Fem företag med huvudsaklig
verksamhet utanför matfettsmarknaden dominerar. Ledande är AB Fe- lix med ca 30 % av marknaden följt av Nordfalks AB (Frilette) och Fernando Di Luca/ PM Säljgrupp AB (ZETA) med drygt 20 % vardera. Relativt stora är även CPC Foods AB (Mazola) och Foodia AB (Blåvitt).
Karlshamns AB ingår i KF Industrier AB och är landets ledande producent av råa, härdade och raffinerade oljeprodukter. Karlshamns produktion motsvarar ca 80 % av den svenska livsmedelsindustrins be- hov av olje— och fettråvaror. Karlshamn AB har en särställning på mat- fettsmarknaden genom att företaget är leverantör av fasta fetter (som utgör råvara vid margarintillverkning) till de övriga företagen. Karls- hamn har den enda anläggningen i landet med en s.k. hydreringspro- cess, vari fettet härdas för att få en fastare konsistens och bättre håll- barhet. Denna process är en förutsättning för margarintillverkning.
Aritmos och Svenska Unilever Förvaltnings AB, vilka även äger Margarinbolaget, äger tillsammans med Karlshamn ett gemensamt bo- lag för inköp och bearbetning av den svenska oljeväxtskörden, Svensk Oljeextraktion AB (Exab). Exabs utvinning av svensk rapsolja sker ge- nom avtal med regleringsföreningen Sveriges Oljeväxtintressenter (SOI).
SMR är genom sitt monopol på mjölkråvara ensam svensk leveran- tör av smörfett.
SMR och delägarna i Exab har genom sin resp. råvaruproduktion en stark ställning såväl gentemot varandra som gentemot övriga mindre fö- retag samt gentemot eventuella nytillträdande företag på marknaden. Enligt företrädare för margarinindustrin innebär dock inte råvarutill- gången något problem för de konkurrerande företagen. De förhindras inte från att köpa råvaror från sina konkurrenter, och viss import sker.
Karlshamns AB säljer på konsumentmarknaden endast till den kon- sumentkooperativa handeln - lagercentraler, butiker och varuhus.
Margarinbolagets produkter distribueras via grossister till de tre do- minerande handelsblocken KF, Ica och Dagab.
Distributionen av mejeriernas matfett har till stor del tagits över av KF:s lagercentraler och Ica-grossisterna medan distributionen till Da- gab-blocket fortfarande sköts av mejerierna. Ca 40 % av mejeriernas matfett direktdistribueras till butik.
2.2 Konkurrensförhållanden
2.2.1 lmportbegränsningar/regleringar Matfettsmarknaden påverkas i hög grad av jordbruksprisregleringen. Prisregleringspriset avser storförpackning (25 kg) från mejeri och där- med ligger huvuddelen av mejeriernas förädlingskostnader innanför re- gleringen. Mejerierna producerar dock även smörfettsbaserade marga- riner och för dessa ligger bara smördelen inom regleringen. Margarin- industrins råvarukostnader påverkas i sin tur av fettvaruregleringen.
Priset på rapsolja är reglerat via det s.k. oljevärdet. Oljevärdet består av två delar, ett världsmarknadspris och en rörlig fettvaruavgift. Fettvaru- avgiften tas ut på både inhemska och importerade fetter avsedda för livsmedelsändamål, med undantag av smörfett och inhemskt slakteri- fett. Fettvaruavgiften används (i huvudsak av beredskapsskäl) till att upprätthålla en reglerad prisnivå på oljeväxtfrö inom landet.
För att upprätthålla en inhemsk prisnivå på margarin som ligger över världsmarknadspriserna tas, förutom ovanstående avgifter, även en tull ut vid import av margarin. 7 200 ton matfett kan importeras tullfritt från Norge, men av denna volym importeras endast ca hälften.
En awägning mellan smörprisernas utveckling och förändringen av Oljevärdet, i syfte att uppnå en viss prisrelation mellan smör och marga- rin, har hittills gjorts i samband med jordbruksprisöverläggningarna. Syftet med prisavvägningen har varit att huvuddelen av det inhemska smörfettet skall kunna avsättas på den inhemska marknaden.
Genom att margarinpriset med hjälp av fettvaruavgiften korrigerats så att åsyftad prisrelation uppnåtts på marknaden har det inte varit in- tressant för margarinindustrin att använda leverantörspriserna på mar- garin som ett konkurrensmedel.
Det interna utjämningssystemet på mejeriprodukter, vars syfte är att alla mejerier skall ha samma lönsamhet oberoende av produktsamman- sättning, gör dessutom att smöret blir billigare än det skulle varit om det fått bära sina egna produktionskostnader. Utjämningssystemet fungerar enkelt uttryckt så att de lönsamma produkterna, som konsum- tionsmjölk och grädde, beläggs med avgifter medan de olönsamma som smör och ost ges bidrag. Det kan därför sägas att konsumtionsmjölken subventionerar smöret samtidigt som margarinpriset genom fettvaruav- giften hålls uppe. Syftet med denna subventionering inom mejeriregle- ringen är att finna avsättning för så mycket mjölkråvara som möjligt och att bli av med överskottsfettet på ett så lönsamt sätt som möjligt. Smö- ret och osten är dessutom konkurrensutsatta på ett helt annat sätt än konsumtionsmjölken varför det är lättare att ta ut prishöjningar på mjölken.
I juni 1990 beslöt riksdagen att förändringar skall genomföras i jord- bruksprisregleringen. Beslutet innebär bl.a. att den interna mejeriregle- ringen förenklas för att från den 1 juli 1995 upphöra. De separata meje- riprodukterna kommer i högre grad att få bära sina egna kostnader. På matfettsområdet skulle en smörprishöjning kunna ge möjligheter till ökade marknadsandelar för margarinindustrin och/eller öka utrymmet för prishöjningar på margarin. Eventuellt skulle en sådan förändring kunna leda till en ökad lönsamhet inom margarinindustrin vilken skulle kunna ge incitament till nyetableringar.
2.2.2 Etableringshinder Det är för närvarande svårt att etablera sig på matfettsmarknaden. Den ovan beskrivna särbehandlingen av smörfettet via regleringen och mål- sättningen att avsätta inhemskt smörfett på den inhemska marknaden
minskar naturligtvis avsättningsmöjligheterna för substitut, samtidigt som dessas produktionskostnader fördyras av fettvaruavgiften. En nytill- trädande fabrikant skulle för att få tillgång till svensk mjölkråvara och härdade fetter vara hänvisad till sina etablerade konkurrenter, meje- rierna resp. Karlshamn. Enligt företrädare för margarinindustrin skulle dock detta inte innebära något hinder för att starta matfettsproduktion.
En satsning på en egen raffineringsanläggning skulle vara svår att genomföra då en sådan innebär stora investeringskostnader. Handelns koncentration och, i konsumentkooperationens fall, bindningar till nu- varande stora tillverkare kan innebära etableringsproblem. För att handeln skall vara intresserad av en ny tillverkares produkter krävs tro- ligen att dessa är så mycket annorlunda eller så mycket billigare att en efterfrågan uppstår på marknaden.
2.2.3 Internationella förhållanden SMR är centralorganisation för de lantbrukskooperativa mejeriföreta- gen. Mejeriernas marknadsföring sker centralt i nybildade Mejerierna Marknads AB (MMAB). MMAB:s huvuduppgift är att avsätta så mycket mjölkråvara som möjligt inom landet, men mejerierna satsar även internationellt med sina smörfettsbaserade margariner Bregott och Lätt & Lagom, vilka licenstillverkas i ett flertal länder. Karlshamns AB är marknadsledande på världsmarknaden för speci- alfetter som används inom chokladindustrin. Karlshamn har företag i England och USA samt trading- och marknadsbolag i ett flertal länder. Margarinbolaget ägs gemensamt av Aritmos och av Svenska Unile- ver Förvaltnings AB som är dotterbolag till brittisk/holländska Unile- ver, världens ledande margarinproducent. Som tidigare beskrivits har Unilever för avsikt att bli ensam ägare till Margarinbolaget. De ledande nordiska producenterna av raffinerade och härdade oljor och fetter för livsmedelsindustrin är Karlshamns i Sverige, Denofa-Lil- leborg i Norge, Raision Yhtymä i Finland och Aarhus Olie i Danmark. Av dessa har Karlshamns och Aarhus Olie verksamhet utanför Norden. Strukturen på Danmarks och Finlands olje- och fettindustri är jämför- bar med Sveriges medan Denofa-Lillieborg i princip har monopol på sin hemmamarknad. Inom den nordiska margarintillverkningen dominerar Unilever som genom egna och delägda bolag är marknadsledare i Sverige, Danmark och Finland. Unilever är världens ledande företag inom olje- och fettindustri. Unilever producerar margarin, olja och matfett i över 40 länder och är marknadsledande i så gott som alla dessa länder. Beroende på skydds- tullar och olika nationella bestämmelser om fettinnehåll baseras pro- duktionen i de olika länderna främst på försäljning inom resp. land. In- för EG:s öppna marknad har dock flertalet företag med verksamhet inom EG utökat sin verksamhet till att även omfatta produktsamord- ning och handel över nationsgränserna.
2.3.1 Prissättning Prissättningen på matfettsmarknaden är starkt beroende av jordbruks- politiska överväganden. Priset på storförpackat smör är reglerat från mejeri, och även priset på margarin påverkas genom fettvaruavgiften i syfte att erhålla en önskad avsättning för det inhemska smörfettet. Ef- tersom mejerierna har som målsättning att finna avsättning för smörfet- tet (överskott exporteras med förlust) så är de återhållsamma med pris- höjningar medan margarintillverkarna på grund av systemet med fettva- ruavgiften har ett lågt incitament att använda priset som konkurrens- medel. På en fåtalsmarknad uppstår dock lätt beroende mellan de större leverantörerna och i regel följs deras priser åt. I regel är även produktutvecklingen i hög grad likartad och det är märkeskonkurrens och reklam som är de viktigaste konkurrensmedlen snarare än priskon- kurrens. Regleringens konstruktion gör också att företagen hellre kon- kurrerar via extrapriser än genom sänkta ordinariepriser då det är de senare som ligger till grund för fastställandet av prisrelationen mellan smör och margarin.
2.3.2 Prisutveckling Under 1980-talet har konsumentpriserna på matfett ökat med totalt 159 %. Som jämförelse kan nämnas att KPI livsmedel har ökat 141 % under samma period medan KPI totalt har ökat 109 %.
Tabell 2.2 Prisutvecklingen på matfett 1980 - 1989 enligt KPI.
1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-89
Matfett 110,8 4,9 7,0 5,5 3,6 158,8 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,0 KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9
Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 -dec. 1989).
2.4 Sammanfattande bedömning
Matfettsmarknaden domineras av ett fåtal företag. Störst är Margarin- bolaget och SMR med vardera nära 40 % av marknaden. Även Karls- hamns AB är stort med ca 15 % av konsumentmarknaden.
Karlshamn har en särställning genom att företaget fungerar som rå- varuleverantör till de övriga företagen. Karlshamn äger tillsammans med Margarinbolagets ägare ett gemensamt bolag för inköp och bear- betning av den svenska oljeväxtskörden (Exab AB). Karlshamn har dessutom, i egenskap av enda företag i landet med en s.k. hydrerings- process, en stark ställning på marknaden för fasta fetter för vidarepro- duktion. SMR är i sin tur, i och med sitt monopol på mjölkråvara, en- sam svensk leverantör av mjölkfett. SMR liksom delägarna i Exab har
genom sina resp. råvaruproduktioner en stark ställning såväl både gent- emot varandra som gentemot övriga konkurrenter på marknaden.
Matfettsmarknaden påverkas även i hög grad av jordbruksprisregle- ringen. Smörpriset är reglerat i 25 kilos förpackning och dess pris sätts helt inom regleringens ram. Margarinindustrins råvarukostnader påver- kas av fettvaruregleringen. Fettvaruregleringen, som är en del av jord- bruksprisregleringen, upprätthåller, av i huvudsak beredskapsskäl, en reglerad prisnivå på oljeväxtfrö inom landet. Överskott av smörfett ex- porteras till betydligt lägre priser än det inhemska priset. Regleringen skall därför även upprätthålla en prisrelation mellan smör och margarin som medger att en stor del av det inhemska smörfettet kan finna av- sättning inom landet. Den inhemska prisnivån på margarin upprätthålls dessutom med hjälp av en tull.
Genom att fettvaruavgiften påverkat margarinpriset så att åsyftad prisrelation erhållits på marknaden har det inte varit intressant för margarinindustrin att använda priset på margarin som ett konkurrens- medel. Det interna utjämningssystemet på mejeriprodukter medför dessutom att smöret blir billigare än det skulle ha varit om det fått bära sina egna kostnader.
Trots ovan redovisade inskränkningar i konkurrensen finns det på konsumentmarknaden en kraftig märkeskonkurrens mellan de stora fö- retagen. Dessa försöker ta marknadsandelar med hjälp av produktut- veckling och marknadsföring.
3.1 Produkter och marknad
3.1.1 Produkter Med köttvaror avses i det följande styckat kött och charkuteriprodukter. Det styckade kött för vilket konkurrensförhållandena beskrivs är fram- för allt kött av nöt och gris, vilka är de i sammanhanget dominerande djurslagen. I övrigt kommer det marknadsförda styckade köttet huvud- sakligen från kalv, häst, får- och lamm samt ren. Viss import sker av kött från andra djurslag, t.ex. åsna och buffel, huvudsakligen avsett för storhushåll. Vilt, framför allt älg, svarar för en stor del av den svenska köttkonsumtionen men utbjuds endast i liten utsträckning i handeln. Charkuteriprodukter indelas vanligen i två grupper, blandade och oblandade. De blandade charkvarorna består som framgår av namnet av ett flertal råvaror. Förutom köttråvaror ingår vanligen vatten, bin- demedel och kryddor. Korvar av alla slag, leverpastej och syltor är ex- empel på blandade charkvaror. Kokt skinka, bacon och kassler är ex- empel på s.k. oblandade charkvaror, vilka består av enbart en köttrå- vara som beretts, t.ex. kokats, rökts eller saltats. Styckningsledet har i denna branschbeskrivning en dubbel roll, dels som leverantör av konsumentprodukter, dels som råvaruleverantör till annan förädlingsindustri, t.ex. till charkuteritillverkningen. Slaktledet behandlas i sin egenskap av råvaruleverantör till styckningsindustrin. Den vertikala integration som förekommer hos marknadsledaren på köttvaruområdet innebär att slaktledet även får betydelse för konkur- renssituationen i de senare leden.
3.1.2 Marknad Enligt statens jordbruksnämnds konsumtionsstatistik konsumerades år 1989 köttbaserade livsmedel (exkl. fjäderfä) för i storleksordningen 27,5 miljarder kronor (prel.). Därav utgjorde konsumtionen av styckat kött ca 12 miljarder kronor och konsumtionen av charkuterivaror ca 10 miljarder kronor. I Övrigt utgörs köttkonsumtionen i huvudsak av djupfrysta köttprodukter och djupfryst färdiglagad mat. I konsumentprisindex (KPI) är vikten för varugruppen "Kött" ca 3,5 %. Varugruppen inkluderar styckat kött, charkvaror, djupfrysta och konserverade köttprodukter, barnmat och fjäderfä. Av detta utgör styckat kött ca 1,5 procentenheter och charkvaror ca 1,2 procentenhe- ter. Dessutom ingår konsumtion av köttvaror i KPI-posten "Förtäring utom hemmet", dvs. restaurangbesök.
Styckat kött omsätter i leverantörsledet ca 13 miljarder kronor varav inhemsk produktion svarar för i storleksordningen 95 %. Olika styck- ningsdetaljer har olika användningsområden. En del konsumeras i hemmen eller på restauranger, t.ex. detaljer som fläskkotlett, högrev eller filé. Andra styckningsdetaljer, mellan en tredjedel och häften av volymen, används som råvara i senare förädlingsled som t.ex. i charku- teritillverkningen. Gris är det viktigaste djurslaget både volym- och vår- demässigt och svarar för ca 65 % av den styckade volymen och ca 55 % av värdet i leverantörsledet. Nötkött svarar för ca 30 % av volymen och ca 40 % av värdet.
Styckningsindustrin kan till skillnad från de allra flesta andra bran- scher inte producera enbart det som efterfrågas för tillfället. Djurets anatomi är given och när det styckas ger det bara en viss volym av resp. styckningsdetalj. Efterfrågan på olika styckningsdetaljer till gällande prisrelationer motsvarar inte djurkroppens uppbyggnad. För delar av djuret råder därför säsongmässiga över- eller underskott och för vissa detaljer även obalans totalt över året. Över- och underskott regleras genom utrikeshandel och genom lagring mellan säsonger.
För charkuterivaror uppgår värdet av försäljningen i leverantörsledet till i storleksordningen 6 miljarder kronor. Blandade charkvaror utgör huvuddelen av den producerade och sålda charkvolymen.
3.1.3 Utrikeshandel Utrikeshandeln med köttprodukter påverkas i stor utsträckning av jord- bruksprisregleringen. Import och export av styckat kött sker för att ut- jämna skillnader i utbud och efterfrågan av olika styckningsdetaljer. Regleringens effekter för konkurrensen på köttvaruområdet beskrivs närmare längre fram. Importen sker huvudsakligen som ett komplement, inte som ett al- ternativ, till den svenska produktionen och exporten består till stor del av överskott som exporteras till låga priser. Utrikeshandelns omfattning varierar därför mellan åren beroende på den inhemska balanssituatio- nen. År 1988 uppgick köttimporten (i form av slaktkroppar och styckat kött) till ca 6 % av tillförseln till den svenska marknaden. Exporten ut- gjorde ca 8 % av den svenska produktionen. Importen av styckat kött uppgick år 1988 till ca 21 milj.kg och för charkvaror till ca 8 milj.kg. Dessutom importerades ca 5 milj.kg ostyckat kött, dvs. slaktkroppar. Importen av styckat kött utgörs till största delen av styckningsdetaljer för vilka de svenska konsumenternas efterfrågan vid gällande prisrelationer är större än utbudet, vilket begränsas av dju- rens anatomi. De viktigaste importdetaljerna av nöt är filé, biff, entre- cote och innanlår och av gris fläskfilé, kotlett, revbensspjäll och karré. Nötkött importerades år1988 framför allt från Polen, Australien och Jugoslavien och griskött från Ungern, Danmark och USA. De charkvaror som importeras är framför allt skinkkonserver och bacon. Även produkter som olika korvsorter, patéer och parmaskinka importeras. Det är varuvarianter som inte tillverkas i Sverige, ofta dyra
produkter med relativt liten marknad. Korvimporten har ökat under senare år. Importen av charkvaror sker främst från Danmark, Rumä- nien och Polen (oblandade charkvaror som bacon och skinkkonserver) samt från Tyskland, Ungern och Finland (korv).
Exporten av styckat kött uppgick år 1988 till ca 28 milj.kg varav gris- kött utgjorde ca 26 milj.kg och nötkött ca 2milj.kg. Exporten avser överskott i form av sådana styckningsdetaljer för vilka vår konsumtion vid gällande prisrelationer understiger utbudet. För styckat griskött ut- görs exporten främst av skinka och sida. Dessutom exporterades ca 5 milj.kg ostyckat griskött i form av slaktkroppar. Mottagarländer för den svenska exporten av styckat nötkött var år 1988 främst Västtysk- land, USA och Norge och för gris USA och Mexico. År 1988 exportera- des också ca 4 milj.kg charkvaror. Huvudsakliga mottagarländer var Västtyskland och USA.
3.2 Konkurrensförhållanden
3.2.1 Företagsstruktur I nedanstående tabell visas tillförseln till den svenska marknaden upp- delad på resp. ägarkategori för den svenska industrin samt import. Fö- retagsstrukturen inom råvaruledet (slakt) kommenteras i avsnitt 3.2.4.
Tabell 3.1 Andelar av tillförseln till den svenska marknaden år 1988, pro- cent av volymen.
Slakt Styckning Chark Inhemsk tillverkning Lantbrukskooperationen 75 44 30 Privata företag 24 46 45 Konsumentkooperationen 0 6 19 Import 1 5 6 Totalt 1 00 1 00 1 00
Lantbrukskooperationen är den största ägargruppen inom både styckat och chark. För styckat kött är kooperationen marknadsledande och sva- rar för nära hälften av den svenska styckningen. Den lantbrukskoopera- tiva slakteriorganisationen är uppdelad i nio regionala föreningar (åtta från hösten 1990) som alla bedriver slakt, styckning och charktillverk- ning. Dessa föreningar (inkl. dotterbolag) svarade år 1988 för drygt 30 % av styckningen i landet. De största föreningarna är Skanek, Far- mek och Scan Väst. Skanek bedriver sin stycknings- och charkuteriverk- samhet i ett dotterbolag, Scan Syd Livsmedel AB, samägt med två and- ra föreningar och Slakteriförbundet. Scan Syd är landets största styck- nings- och charkföretag och omsätter inom styckningsverksamheten ca 1,5 miljarder kronor, motsvarande ca 13 % av marknaden.
Slakteriförbundet är lantbrukskooperationens riksorganisation och handhar vissa gemensamma frågor för föreningarna. Förbundet har en omfattande egen affärsverksamhet, men ingen egen produktion. I stället uppdrar man åt föreningarna att mot ersättning stycka åt dem. Närmare hälften av föreningarnas styckning utgörs av denna s.k. kontraktsstyck- ning. Slakteriförbundet utjämnar över- och underskott av kött mellan olika föreningar och ombesörjer slakteriorganisationens export. Slakte- riförbundet har dotterföretag verksamma inom styckning och chark, bl.a. AB Samfod som efter Scan Syd är landets största styckningsföre- tag. År1988 hade Samfod en marknadsandel på ca 12 %. Företaget agerar självständigt på marknaden i förhållande till den övriga lant- brukskooperationen.
För närvarande finns en trend inom lantbrukskooperationen, inte minst på köttvaruområdet, att försöka stärka positionerna inför kom- mande avreglering och ökande internationell handel på livsmedelsom- rådet. Detta sker till viss del genom företagsförvärv (inom styckning), men främst genom interna strukturella förändringar. Under senare år har en del av förädlingsverksamheten bolagiserats, och man vill inom lantbrukskooperationen gärna se att de nio slakteriföreningarna på sikt minskas till fyra. Strukturförändringar och kostnadsbesparingar ses som nödvändiga förberedelser inför en väntad ökad importkonkurrens och en minskad inhemsk produktion.
Ca 200 privata företag svarade år 1988 för ca 45 % av styckningen i landet. Primefoodgruppen, innehållande bl.a. flera av de största privata styckningsföretagen, svarade det året för närmare 10 % av styckningen. Sedan dess har gruppen upplösts genom försäljning och nedläggning av företag. Bland de största styckningsföretagen i landet är SLP Styckning AB, Meat Master AB, AB Lords Livsmedel, Köttcentralen i Helsing- borg AB, Mårtenssons Partiaffär AB och Marco Anics Stycknings AB, samtliga med en omsättning i storleksordningen 150-200 milj.kr., mot- svarande marknadsandelar på 1-2 %. De privata företagen har under 1980-talet tagit marknadsandelar från lantbrukskooperationen.
Konsumentkooperationen svarar för ca 6 % av marknaden för styckat kött, dels genom KF-ägda AB Gomanprodukter, dels genom konsument- och produktionsföreningsägda stycknings- och charkan- läggningar.
Importen utgjorde år 1988 ca 5 % av tillförseln till marknaden, och största importföretag är AB 0 Annerstedt ingående i den nya Procor- diakoncernen. (Hösten 1990 har dock en försäljning av Annerstedts avi- serats.)
Lantbrukskooperationen svarar genom slakteriföreningarna och bo- lag som Samfod, Scan Dukat Livsmedel AB (båda dotterbolag till Scan Invest AB, i sin tur dotterbolag till Slakteriförbundet) och Scan Syd för ca 30 % av försäljningen av charkuterivaror på den svenska marknaden. Konsumentkooperationens marknadsandel uppgår till ca 20 % och drygt 200 privata företag har tillsammans ca 45 % av marknaden.
Många charkföretag är små och producerar enbart för en lokal mark- nad. Bland de större privata företagen märks Sardusgruppen (bl.a. Pas- tejköket AB och Charkdelikatesser i Halmstad AB) med en marknads- andel på ca 15 %, Lithellsgruppen inom det nya Procordia (AB Lithells och AB Skåne-Erik) med närmare 10 % av marknaden och Lars Jöns- sons charkuterifabrik AB med ca 5 %. Antalet charktillverkande före- tag har halverats under de senaste 20 åren. Importen svarar för ca 6 % av marknaden.
Integrationen mellan olika verksamhetsgrenar och företag är på kött- varuområdet tämligen omfattande. Samtliga lantbrukskooperativa för- eningar bedriver både styckning och charktillverkning, i vissa fall genom dotterbolag. De har i samtliga fall också egen slaktverksamhet, dvs. egen råvara. Den starka ställning detta ger kooperationen på marknaden beskrivs längre fram i avsnitt 3.2.11.
Också den konsumentkooperativa industrin är vertikalt integrerad vad gäller styckning och chark, men har sedan början av 1980-talet ingen egen slakt. Även på den privata sidan förekommer integration, vanligaste kombination är styckning och charktillverkning. Många pri- vata företag är dock specialiserade. Horisontell integration förekommer inom såväl slakt, styckning som charktillverkning. Exempel på olika ho- risontellt integrerade företagsgrupper inom styckning och chark finns tidigare i detta avsnitt.
3.2.2 Lönsamhet En bedömning av lönsamheten i de olika verksamhetsgrenarna inom köttområdet försvåras av att en betydande del av företagen är integre- rade med verksamhet inom flera produktionsled, som slakt, styckning och/eller charktillverkning. Dessutom bedrivs en stor del av verksam- heten inom lantbrukskooperationen. Verksamheten inom de koopera- tiva slakteriföreningarna skall i princip inte ge någon vinst, utan syftar till att kunna betala medlemmarna högsta möjliga pris för råvaran. Be- greppet lönsamhet är därför i sin vanliga mening svårt att applicera på den delen av industrin. SCB:s nyckeltal för lönsamheten i olika industrier finns för bl.a. charkuteriindustrin, men för styckningsföretagen finns ingen särredo- visning. Företagen är klassade enligt mestkriteriet, dvs. de redovisas i den industrigren där de har den omsättningsmässigt största delen av sin verksamhet. Därför ingår t.ex. inte slakteriföreningarna med sin inte- grerade verksamhet i redovisningen av charkindustrin. Detta innebär att uppgifterna visserligen avser företag med charktillverkning som hu- vudsaklig verksamhet, men att en stor del av charkindustrin samtidigt inte ingår. Vissa av dessa nyckeltal för charkindustrin redovisas i tabell 3.2 tillsammans med motsvarande värden för livsmedels—, dryckesvaru- och tobaksindustrin totalt.
Tabell 3.2 Vissa nyckeltal i charkuteriindustrin och l livsmedels-, dryckes- varu- och tobaksindustrin totalt, medianvärden.
1984 1985 1986 1987 1988
Charkuteriindustrin (SNI 31112)
Avkastning på totalt kapitala % 9,9 1 1 ,0 9,7 8,6 1 1,3 Vinstb % 2,5 3,2 2,6 2,5 3,0 Soliditetc % 16,5 18,3 22,8 23,9 23,1
LivsmedeIs-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000)
Avkastning på totalt kapitalal % 8,4 8,5 8,5 8,2 8,7 Vinstb % 3,3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetc % 21,9 23,3 23,4 22,3 23,1
& Resultat efter finansiella intäkter 1 procent av balansomslutning. b Resultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. c Beräknat eget kapital i procent av balansomslutning. Källa: SCB:s nyckeltalsberäkningar, företag med minst 20 anställda.
Enligt dessa uppgifter har charkindustrin under åren 1984-1988 haft en högre avkastning än livsmedelsindustrin som helhet. Under perioden har soliditeten byggts upp till den genomsnittliga nivån för livsmedels- industrin.
Generellt har charkindustrin under senare år haft bättre lönsamhet än styckningen. Lönsamheten inom charkindustrin har förbättrats under 1980-talet efter en svag situation i slutet av 1970-talet. Branschen består dock av en heterogen samling företag av olika storlek och med skif- tande produktionsinriktning, varför stora skillnader i lönsamhet före- kommer.
Lönsamheten inom styckningen varierar mellan åren, under årets olika säsonger och för olika djurslag. Liksom för charktillverkningen var lönsamheten dålig vid ingången av 1980-talet. Effekter av det långva- riga prisstoppet under 1970-talet anses vara en bidragande orsak, lik- som de konsumtionsminskningar som blev följden av bl.a. minskade livsmedelssubventioner. En viss förbättring av lönsamheten i styck- ningen har skett sedan dess. Bra och dåliga år ur lönsamhetsaspekt har dock avlöst varandra under senare delen av decenniet.
3.2.3 Branschorganisationer Inom köttvaruområdet finns flera branschorganisationer. De tillverk- ande företagen är organiserade efter ägarform. Köttbranschens riksför- bund inom Sveriges livsmedelsindustriförbund organiserar privata före- tag inom slakt, styckning och charkuteritillverkning och företräder deras gemensamma intressen. Slakteriförbundet svarar för gemensamma frå- gor för de lantbrukskooperativa slakteriföreningarna och dotterbolagen och fungerar som en branschorganisation för dem. KF Goman har en liknande funktion inom den konsumentkooperativa kött- och chark-
industrin. Sveriges köttgrossister, ingående i Grossistförbundet, är branschorganisation för importörerna.
3.2.4 Råvaruleverantörer Slakteriindustrin är leverantör av råvara till köttförädlingsindustrin. Lantbrukskooperationen är dominerande i slaktledet med drygt 75 % av landets slakt. Slakten bedrivs i de tidigare beskrivna regionala slak- teriföreningarna. De största är Skanek, Farrnek och Scan Väst vilka svarar för ca 23, 17 resp. 16 % av den totala slakten i landet. Skaneks marknadsandel kommer att öka ytterligare genom fusion hösten 1990 med grannföreningen Kristianstad-Blekinge Slakteriförening (KBS). Den nya föreningen kommer att få i storleksordningen 30 % av den to- tala slakten i landet. För svinslakt blir andelen ca 40 %. Näringsfrihets- ombudsmannen (NO) har i marknadsdomstolen (MD) försökt stoppa fusionen med hänvisning till att den nya föreningen får en alltför domi- nerande ställning på marknaden. MD ogillade NO:s talan. Ett drygt tjugotal privata företag svarar tillsammans för en dryg fjär- dedel av slakten. Det största privata slakteriet är Slakteriprodukter i Helsingborg AB med ca 5 % av slakten i landet. På den privata sidan har en strukturförändring skett de senaste åren genom att flera av de största företagen har lagt ner sin verksamhet. Företagen på den privata sidan är i huvudsak fristående, men vissa slakterier ingår i någon före- tagsgrupp med förädlingsverksamhet. Sedan år 1982 bedriver konsu- mentkooperationen ingen slaktverksamhet. Genom den dominerande ställningen i slaktledet är de lantbruks- kooperativa slakteriföreningarna viktiga leverantörer till sina konkur- renter i Styckningsledet. De privata företagen köper närmare hälften av sin råvara från lantbrukskooperationen. Styckningsföretagen säljer i sin tur viss del av sin produktion till vidareförädling i bl.a. charkuteriindu- strin. Styckningsledet är således både leverantör av färdiga varor och leverantör till senare led i produktionskedjan. I egenskap av domine- rande i styckningsledet är lantbrukskooperationen även betydande rå- varuleverantör till sina konkurrenter i charkindustrin. I avsnitt 3.2.11 beskrivs konkurrenseffekter av denna starka ställning i de olika leden.
3.2.5 Kunder Stycknings- och charkindustriernas produkter säljs vidare till storhus- håll, butiker, storhushålls- eller dagligvarugrossister samt, vad gäller styckat kött, till vidareförädling. Mellan en tredjedel och hälften av styckningsindustrins produktionsvolym går till vidareförädling. Den värdemässiga andelen är mindre. Leveranserna sker vanligen direkt mellan företagen. I många fall omhändertas råvaran i egen förädlings- industri. Storhushållsprodukter och konsumentprodukter distribueras an- tingen direkt till restauranger och butiker eller via partihandelsledet. Ca 70 % av konsumentprodukterna distribueras enligt uppgifter från branschen via partihandeln. Styckat kött levereras till en del grovstyckat
till butikerna vilka själva detaljstyckar och konsumentpaketerar. Även om butiken får färdigstyckade detaljer packar och prismärker de i hu- vudsak själva. Charkprodukter är vanligen paketerade vid leverans, un- dantaget är de charkvaror som är avsedda för lösviktsförsäljning i buti- ken.
Partihandeln med dagligvaror domineras totalt av de tre blocken Ica, Dagab och KF. KF:s partihandel skiljer sig från de övriga genom att man har egen köttvaruproduktion inom konsumentkooperationen. Re- lationerna mellan leverantör och partihandel är därför annorlunda än i de båda andra blocken.
Leverantörerna av köttvaror upplever i stor utsträckning de stora grossisterna Ica och Dagab som den starka parten i säljar/köparrelatio- nen. Blockens köparmakt anses vara mycket stor, inte minst i samband med de stora extrapriskampanjerna. Leverantörerna är bl.a. negativa till storleken på det s.k. SA/VA-bidrag (Samaktiviteter/Veckoannonse- ring) de måste lämna för att få delta i kampanjerna. Bidraget är avsett att finansiera marknadsföringen vid extrapriskampanjer, men är enligt leverantörerna för högt i förhållande till handelns kostnader.
Leverantörerna upplever vidare ett hårt tryck från partihandeln för att leveranserna till butikerna skall gå över partihandeln. Även vid di- rektleveranser till butik är partihandelsledet angeläget om att fakture- ring skall ske via dem.
Charkuterivarutillverkare prismärker i stor utsträckning sina varor med konsumentpriser. I en undersökning år 1988 (SPK:s PM-serie 1988:14) fann SPK dock att prismärkning i många fall inte sker med t.ex. resp. butikskedjas rekommenderade cirkapriser, utan att en viss kedjas priser även kan åsättas varor avsedda för andra köpare. Buti- kerna visade sig inte alltid vara medvetna om detta. I vissa fall hade samma pris åsatts produkten oavsett var i landet och i vilka butiker produkten såldes. Enligt charkföretagen skedde detta av praktiska skäl, t.ex. på grund av svårigheter att hålla isär olika varupartier eller på grund av höga kostnader för märkning av små partier.
Om enskilda varor åsätts samma pris oavsett butik/butikskedja upp- kommer en prisstelhet som är klart konkurrensbegränsande. NO har ef- ter SPK:s undersökning agerat i frågan och bl.a. fått vissa av de i under- sökningen ingående företagen att äta sig att fortsättningsvis prismärka enligt kundernas önskemål.
3.2.6 Konkurrensmedel Priset är det viktigaste konkurrensmedlet, men även service och kvalitet har en viss betydelse som säljargument för köttvaruföretagen. Styck- ningsindustrins kunder i förädlingsindustrin är beroende av säkra leve- ranser av råvara och handelsblocken vill ha leverantörer som kan ställa upp med stora volymer vid kampanjförsäljning. För charkvaror finns för närvarande en trend i produktutveckling och marknadsföring med in- riktning mot mer näringsriktiga och fettsnåla produkter.
För charkvaror och andra högförädlade köttvaror är varumärkespro- fileringen av betydelse. Styckat kött är däremot i huvudsak anonymt för konsumenterna. I butikerna framgår oftast inte vem som styckat och le- vererat köttet, inte heller om det är svenskt eller importerat. Under senare år har dock en viss förändring skett, en del kött marknadsförs med en dekal på förpackningen som talar om att köttet kommer från speciella köttrasdjur eller har fötts upp enligt vissa etiska normer.
Lantbrukskooperationen har här en viss konkurrensfördel genom tillgången till varumärket Piggham som åsätts styckade detaljer från en viss framavlad korsning av grisraser, Scan-H-grisen. Pigghamköttet an- ses vara saftigare än annat griskött. Den privata industrins motsvarighet till Scan-H-grisen finns ännu inte i tillräcklig omfattning, men de pri- vata företagen har genom inköp från lantbrukskooperativa slakterier möjlighet att få tillgång till Scan-H-grisen. Pigghamvarumärket är dock förbehållet lantbrukskooperationen som lagt ner arbete och kostnader på framtagandet och inarbetningen av produkten. Något varumärke med motsvarande genomslagskraft finns ännu inte på den privata sidan även om varumärkesnamn på visst griskött förekommer även här.
Det huvudsakliga konkurrensmedlet är emellertid priset. För styckat kött och för många Charkprodukter finns dock prisledare vars prisänd- ringar och ordinarie prisnivå påverkar övriga aktörer på marknaden. Företagen arbetar mycket med rabatter av olika slag, och den huvud- sakliga priskonkurrensen gentemot konsument sker vid de frekventa ex- trapriskampanjerna.
Trots att många företag ogillar den ryckighet i produktionen och den styrning handelsblocken utövar vid kampanjerna är dessa av så stor vo- lymmässig betydelse att man ogärna avstår från deltagande.
3.2.7 Internationella förhållanden På den internationella marknaden har balansen mellan produktion och konsumtion av kött förbättrats under senare år, framför allt vad gäller nötkött, med stigande priser som följd. Under 1990 har emellertid marknaden för nötkött försämrats igen. Hur utvecklingen blir framöver är till stor del beroende av resultatet av de pågående GATT-överlägg- ningarna. I april 1989 träffades i GATT en överenskommelse som innebär att stödet till jordbruket i resp. medlemsland fryses på den nivå det hade vid tidpunkten för överenskommelsen. Intentionerna är att framöver sänka stödet i de olika länderna, bl.a. gränsskydd i olika former. För Sveriges del torde detta medföra en ökad importkonkurrens och där- med en återhållande effekt på prisnivån. Kanske kan ett ökat importutbud och en lägre relativprisnivå på kött bidra till en ökad konsumtion. Vår per capita-konsumtion av kött, fram- för allt av nöt, är låg jämfört med många andra industriländers. År 1989 konsumerade vi i Sverige i genomsnitt ca 49 kg gris-, nöt-, kalv-, får- och lammkött sammanlagt per person, medan man i EG-länderna i ge- nomsnitt konsumerade ca 63 kg och i USA ca 75 kg per person.
De svenska företagen och den svenska marknaden är endast i liten omfattning integrerad med omvärlden. Viss export och import före- kommer, men jordbruksprisregleringen avskärmar i stor utsträckning den svenska marknaden från importkonkurrens. Utländska företag är, förutom genom import, inte verksamma i landet. Inget utländskt ägande förekommer och svenska företag har endast i liten utsträckning verksamhet eller ägarintressen utomlands. Lantbrukskooperationen har de senaste åren inlett ett samarbete med systerorganisationer i nordiska länder vad gäller forskning, produktutveckling och marknadsföring, men ännu är denna verksamhet av liten omfattning.
3.2.8 Import- och exporthinder Det viktigaste hindret för import av köttvaror är jordbruksprisregle- ringen. Dess effekter beskrivs i avsnitt 3210 Vidare begränsas im- portmöjligheterna av att vissa hygieniska och sanitära krav ställs på an- läggningar och produkter för att import skall tillåtas. Från en mängd länder är import t.ex. inte möjlig på grund av risken för mul- och klöv- sjuka. För importerade charkvaror gäller att de svenska reglerna beträf- fande ingredienser, innehållsdeklaration m.m. skall uppfyllas. Detta kan innebära att vissa produkter utestängs från den svenska marknaden. Ett exempel är de kända röda danska korvarna. Vid export måste de svenska produkterna och produktionsanlägg- ningarna uppfylla de eventuella sanitära och andra krav som finns i de tilltänkta mottagarländerna. Speciellt höga hygieniska krav ställs på anläggningar för att dessa skall få exportera till EG och USA. Dessa krav medför högre kostnader för företagen. Den allmänna uppfatt- ningen inom branschen är att EG-kraven inte alltid uppfylls inom EG. Många länder skyddar liksom Sverige den inhemska produktionen från importkonkurrens genom ett gränsskydd i form av avgifter vid im- port. Den låga prisnivån på världsmarknaden har stor betydelse för möj- ligheterna och intresset för export av svenska köttvaror. De exportbi- drag som utbetalas inom ramen för jordbruksprisregleringen är för det styckade köttet avgörande för huruvida export för närvarande kan ske med någorlunda lönsamhet.
3.2.9 Etableringshinder Inga formella etableringshinder förekommer förutom att stycknings- och charkuterianläggningar måste uppfylla livsmedelshygieniska krav. Branschen har i dag överkapacitet, ,och några bestående nyetable- ringar av betydelse har inte förekommit under senare år. I styckningsle- det kan tillgången på råvara, slaktade kroppar, tidvis vara en begräns- ande faktor för befintliga företags kapacitetsutnyttjande. Detta kan även försvåra för nya företag att ta sig in på marknaden. Etableringskostnaderna är förhållandevis höga i slakt- och charkute- riindustrierna där maskinell utrustning krävs. I Styckningsindustrin krävs
ingen maskinpark men där har i stället bristen på utbildad arbetskraft tidvis varit ett problem under senare år.
Den rådande strukturen inom dagligvaruhandeln med tre stora block kan påverka etablerings- och utvecklingsmöjlighetema för mindre före- tag. Köttvaror, och framför allt Charkprodukter, är vanliga kampanjva- ror och resp. block vill ha möjlighet att gå ut med stora kampanjer, gärna över stora delar av landet. Detta ställer stora krav på leveranska- pacitet hos tillverkaren och mindre företag har därför svårt att hävda sig. De mindre företagen har dock en konkurrensfördel gentemot större rikstäckande konkurrenter eftersom de kan marknadsföra sig som "det lokala alternativet".
Den osäkerhet som råder inför de förändringar i livsmedelspolitiken som sker under de kommande åren torde bidra till en betydande åter- hållsamhet i etableringen av såväl Stycknings-, chark- som slaktföretag under den närmaste tiden.
3.2.10 Jordbruksprisregleringen Konkurrensen och prisbildningen på köttvaruområdet påverkas i stor utsträckning av jordbruksprisregleringen. Riksdagen har i juni 1990 be- slutat om förändringar i regleringen. Huvuddragen i den hittillsvarande regleringen har beskrivits i inledningen om livsmedelsektorn. Här ges därför endast en kort redogörelse för dess funktion på köttvaruområdet. Det reglerade priset avser slaktkroppar, vilkas pris tillåts att mark- nadsmässigt variera inom vissa prisgränser. Införselavgifternas storlek kan ändras för att hålla priset på slaktad kropp inom avsedda gränser. För att möjliggöra att den avsedda prisnivån på slaktkroppar uppnås omfattar gränsskyddet också styckat kött och charkuteriprodukter. På styckade varor anpassas gränsskyddets nivå till att möjliggöra eller för- hindra import när justeringar anses behövas med hänsyn till den inhem- ska tillförseln. Det är statens jordbruksnämnd som administrerar regle- ringen och bedömer om gränsskyddet skall förändras. Charkvarupro- duktionen berörs förutom av införselavgifter även av systemet för råva- rukostnadsutjämning (det s.k. RAK-systemet). Vid import av blandade charkvaror med lågt köttinnehåll beläggs dessa inte med införselavgift utan med RÅK-avgift. Effekten blir dock densamma, importen fördy- ras.
De negativa effekterna av regleringen torde vara väl kända genom senare års debatt. Regleringen begränsar på ett flertal sätt konkurren- sen inom köttvaruområdet. Systemet med en avsedd prisnivå i slaktle- det innebär att marknadens möjligheter att påverka prisnivån i detta led inskränks till prisändringar inom de fastlagda och skyddade gräns- erna. Styckningsindustrins råvarupriser är alltså administrativt fastlagda att ligga inom dessa gränser. Import kan endast förekomma på de vill- kor regleringen uppställer, vilket inte ger någon verklig konkurrens. De svenska slaktföretagen behöver, så länge priset inte överstiger den övre prisgränsen, inte frukta någon importkonkurrens. Styckningsföretagen
är hänvisade till att köpa råvara till den svenska prisnivån. De möter själva endast i undantagsfall reell importkonkurrens för de färdiga produkterna.
Exportbidrag och gränsskydd innebär att marknadens signaler inte når fram till leverantörsledet, bl.a. minskar incitamenten att undvika en överproduktion. En viss påverkan har dock slaktdjursavgiftema, som avses finansiera delar av exportbidragen. Om en överproduktion upp- kommer på en marknad med fungerande konkurrens verkar emellertid marknadens mekanismer prispressande i en betydligt större utsträck- ning än vad som gäller i dagens regleringssystem.
3.2.11 Marknadsdominans och prisledarskap Den lantbrukskooperativa slakteriorganisationen har genom sina slak- teriföreningar och bolag en dominerande ställning på den svenska kött- varumarknaden. Lantbrukskooperationen är största företagsgrupp inom slakt, styckning, chark, djupfryst och konserver. Genom sin starka ställ- ning i slakt- och styckningsled med marknadsandelar på ca 75 resp. ca 45 % är kooperationen huvudleverantör till många av sina konkurren- ter i förädlingsleden. Riksorganisationen Slakteriförbundet har genom sin marknadsreglerande funktion för slakt och styckning inom slakteri- organisationen en betydande marknadsöverblick och de prisändringar som Slakteriförbundet aviserar på dessa områden följs i mycket stor ut- sträckning av övriga företag, såväl inom som utom den egna företags- gruppen. Slakteriorganisationen, dvs. Slakteriförbundet och de regionala slak- teriföreningarna, har som huvudsaklig uppgift att ge sina ägare, slakt- djursleverantörerna, bästa möjliga betalning för djuren. Slakteriför- eningarna betalar därför sina leverantörer så bra pris som möjligt efter avsättning av nödvändiga medel för den fortsatta verksamheten. Priset på råvaran sätts alltså inte efter marknadsmässiga principer, vilket skulle ha inneburit att råvaruköparen eftersträvat förmånligast möjliga pris. Genom sitt prisledarskap i slakt- och styckningsleden och genom att man själva fastställer priset på slaktråvaran kan slakteriorganisationen styra marginalerna och därmed lönsamheten hos konkurrenterna i slakt- och styckningsleden. Framför allt den privata styckningsindustrin har tidvis upplevt detta som besvärande. Slakteriorganisationen kan ge- nom sin vertikala integration på ett annat sätt än de flesta andra aktö- rer på köttvarumarknaden utjämna lönsamheten mellan olika verksam- heter. De olika regionala slakteriföreningarna tillämpar i praktiken en om- rådesindelning trots att detta formellt slopades efter en överenskom- melse mellan NO och Slakteriförbundet år 1968. Slaktdjursleverantö- rerna är inom lantbrukskooperationen hänvisade till den förening inom vilkens geografiska intresseområde de bedriver sin verksamhet och för- eningarna säljer inte sin produktion utanför sitt område. Utjämning av över- och underskott av slaktkroppar och styckningsdetaljer i de olika
föreningarna regleras via Slakteriförbundet, och charkuteriprodukter säljs från en förening till en annan men inte direkt från en förening till kunder i en annan förenings område. Föreningarna konkurrerar således inte med varandra.
Leverantörerna av slaktdjur till de lantbrukskooperativa slakteriför- eningarna är medlemmar i resp. förening. Som sådana är de i flera för- eningar skyldiga att leverera hela sin produktion till den egna för- eningen. Föreningen har å sin sida mottagningsplikt för medlemmarnas produktion. Under senare år har föreningarna gjort vissa uppmjuk- ningar av leveransplikten genom att medlemmarna vid ett tillfälle kan undantas från leveransplikten under ett år, men i övrigt har de ingen möjlighet att sälja till något annat slakteri. Leveransplikten underlättar planeringen och säkerställer råvarutillförsel för slakterierna, men är samtidigt konkurrenshämmande. På kort sikt finns ingen möjlighet för privata slakterier eller andra slakteriföreningar att konkurrera om råva- ran. I september 1990 förekommer leveransplikt i sex av nio föreningar. Två föreningar har beslutat att ta bort leveransplikten från årsskiftet 1990-1991 och i ytterligare två föreningar diskuteras frågan. NO har agerat för att föreningarna skall avskaffa leveransplikten.
Ett fullständigt avskaffande av leveransplikten skulle innebära en ökad konkurrens om råvaran. På kort sikt torde detta snarast få en prishöjande effekt på råvaran och slakteriernas råvarukostnader skulle öka. De privata företagens ökade möjligheter att erhålla råvara skulle dock kunna medföra en ökande konkurrens även på försäljningssidan. Detta skulle i sin tur innebära ett incitament för slakteriföretagen att öka sin effektivitet och skulle därmed verka dämpande på prisutveck- lingen. Denna konkurrens skulle ytterligare förstärkas om slakteriför- eningarnas områdesindelning upphörde och dessa därmed hade möjlig- het att konkurrera även sinsemellan.
För Charkprodukter förekommer inte marknadsdominans på samma sätt som i slakt- och styckningsleden, även om lantbrukskooperationen även här totalt sett är den största företagsgruppen. Den lantbrukskoo- perativa slakteriorganisationen och dess varumärke Scan har en stark ställning på marknaden genom att man kan erbjuda kunderna i parti- och detaljhandel ett komplett sortiment. Man har dessutom goda möj- ligheter att medverka vid omfattande kampanjer. Något marknadsle- darskap på hela charkmarknaden kan dock kooperationen inte sägas ha, även om Scan är prisledande för vissa produkter. Marknaden är där- till alltför splittrad på ett stort antal företag där framför allt de privata företagen är specialiserade och/eller stora på en lokal marknad.
Lantbrukskooperationen kan ändå utöva en påverkan på prisbild- ningen på charkuterivaror genom sitt stora inflytande på råvaruområdet där man är en viktig leverantör och prisledare.
3.3.1 Prisbildning och prissättning Som tidigare beskrivits har jordbruksprisregleringen stor betydelse för prisbildningen på köttvaruområdet. Regleringen sätter upp ramarna för priset på råvaran, slaktkroppen, och påverkar genom gränsskyddet också prisnivån i senare led. Inom ramen för regleringen tillåts priset på slaktade kroppar att inom vissa gränser variera runt ett åsyftat pris, det s.k. mittpriset. Markna- dens möjligheter att påverka priset inskränks till variationer inom dessa gränser. Den svenska marknaden är genom gränsskyddet i stort sett skyddad från importkonkurrens. Prisrörelser inom gränserna sker ofta, priserna på slaktkroppar av nöt och gris ändras normalt 10—15 gånger per år. Under senare år har dessa prisändringar allt mer anpassats till marknadsmässiga förhållanden. Ändrade mittpriser och prisgränser till följd av s.k. jordbruksprisavtal har på senare tid vanligen inte inneburit momentana prisändringar, utan dessa har skett efter hand. Fram till mitten av 1980-talet medförde vanligen jordbruksprisavtal att de regle- rade priserna omedelbart höjdes. Då regleringen för närvarande står inför stora förändringar har inga höjningar av mittprisnivåerna skett sedan juli 1989. Prisändringar i slaktledet inom de befintliga prisgränserna har emellertid ändå skett till följd av förändringar i marknadsläget, dvs. styckningsindustrins efterfrå- gan i förhållande till utbudet. Priserna på olika djurslag följer vanligen ett säsongmönster. Förenk- lat kan efterfrågan på nötkött under vår och sommar sägas vara stor i förhållande till utbudet. Under denna period går priserna på slaktkrop- parna upp för att sedan sjunka något under sensommar och höst. För gris är mönstret liknande men förskjutet i tiden, med oförändrad eller sjunkande prisnivå under årets början och prishöjning under hösten. Prisnivån för de olika djurslagen ligger tidvis över, tidvis under mitt- prisnivån. En målsättning i slaktledet är att över tiden uppnå en ge- nomsnittlig prisnivå som minst motsvarar det i regleringen åsyftade pri- set. Prisändringarna på slaktade kroppar innebär att styckningsindustrins råvarupriser förändras. Ibland medför en råvaruprisförändring också samtidigt ändrad prisnivå på styckat kött. Vanligen sker dock anpass- ning efter hand. Prissättningen på styckat följer liksom för slakten ett säsongmönster. För styckningsföretagen är marknaden för nötkött normalt bättre under vår och sommar, för gris under hösten. För styckat kött är dock situationen mer komplicerad än för slaktkroppar genom att efterfrågan av olika styckningsdetaljer varierar, dels mellan olika de- taljer, dels över året för resp. detalj. Prisändringar på styckat kött sker i Styckningsledet vanligen 15-20 gånger per år. Vissa styckningsdetaljer höjs, vissa sänks 1 pris. Även den genomsnittliga prisnivån för de olika djurslagen kan förändras åt en- dera hållet, alltså även sänkas.
Förenklat ser den säsongmässiga bilden ut på följande sätt: under vår och sommar ökar efterfrågan och därmed priserna på stek- och grilldetaljer som filé, biff, entrecote och fläskkarré. Efterfrågan på styckningsdetaljer som huvudsakligen kokas eller ingår i gryträtter sjun- ker då, och priserna på dessa sänks vanligen. Under hösten höjs pri- serna på sådana framdelsdetaljer, bl.a. bog och högrev, men också på t.ex. skinka för vilken efterfrågan ökar. Samtidigt sänks prisnivån för det dyrare stekköttet då efterfrågan på detta minskar.
Prisändringama på styckat kött är således inte kostnadsanpassade på kort sikt, utan sker för att anpassas till och/eller för att påverka marknaden. Lönsamheten i styckningsindustrin är därför mycket väx- lande över tiden. Som tidigare har beskrivits är Slakteriförbundet pris- ledande inom både slakt och styckning. Slakteriförbundet har en mark- nadsreglerande funktion inom lantbrukskooperationen, hanterar stora volymer och får därmed en god marknadsöverblick. Detta medför att de prisändringar som Slakteriförbundet aviserar i mycket stor utsträckning följs av övriga företag i branschen.
På Charkprodukter föranleds prisändringar i tillverkningsledet fram- för allt av ändrade råvaru- och lönekostnader. Företagen kompenserar sig om möjligt tämligen omgående för prisändringar på råvaror, men prisändringarna påverkas även till viss del av marknadsförhållanden som konkurrenters agerande, prisrelation till substitutvaror och den sä- songmässiga efterfrågesituationen för vissa produkter. Vissa företag ändrar priserna vid bestämda tidpunkter på året. Olika företag är pris- ledande för olika produkter.
I konsumentledet är extrapriser vanligt förekommande för köttvaror. För vissa charkvaror kan konsumenterna så gott som alltid finna någon variant till extrapris, och vissa tillverkare säljer i stort sett hela sin pro- duktion tlll extrapris. Vid dessa kampanjer bidrar vanligen både leve- rantörs- och handelsleden till prisnedsättningen. För många produkter utgör kampanjförsäljningen en så omfattande del av försäljningen att de s.k. ordinarie priserna knappast fyller någon annan funktion än att vid jämförelse få extrapriserna att framstå som förmånliga. Denna jämfö- relse blir dock inte särskilt rättvisande, då det för många produkter sna- rast är extrapriset som är det "ordinarie" priset.
3.3.2 Prisutveckling I tabell 3.3 redovisas konsumentprisutvecklingen på styckat kött och charkuteriprodukter under 1980—talet enligt konsumentprisindex (KPI). I tabellen visas också utvecklingen under samma tidsperiod för livs- medelspriserna totalt liksom för KPI totalt. Varugruppen "Annat kött" avser främst kalvkött, men innehåller även kött från andra djurslag samt biprodukter (inälvsmat).
Tabell 3.3 Konsumentprisutvecklingen för köttvaror, procent. & 1980-1985 1986 1987 1988 1989 1980-1989
___—__
Nötkött 1052 4,3 6,3 7,4 4,8 156,0 Griskött 124,4 7,6 4,0 3,3 5,4 173,7 Annat kött 90,1 3,2 9,2 10,8 9,0 158,8 Oblandad chark 146,0 8,3 5,8 7,3 11,4 236,8 Blandad Chark 117,5 6,0 9,3 10,2 11,3 208,8 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,0 KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9
a_— Källa: SCB (KPI korttidslndex dec. 1979 - dec. 1969).
Som framgår har prisutvecklingen på köttvarorna under 1980-talet varit snabbare än för såväl livsmedelsområdet som helhet som för den totala privata konsumtionen. För styckat kött av nöt och gris gäller detta dock inte under de senaste åren, då prisutvecklingen legat i nivå med den allmänna prisutvecklingen. Under början av 1980-talet var situationen en annan med prisökningar runt 25 % vissa år. En starkt bidragande or- sak till detta var den successiva minskningen av livsmedelssubventio- nerna. För charkvaror har den höga prisökningstakten fortsatt även un- der senare är.
3.4. Sammanfattande bedömning
Konkurrensen på köttvaruområdet påverkas av i huvudsak två faktorer, jordbruksprisregleringen och lantbrukskooperationens dominans. Jordbruksprisregleringen skyddar den svenska marknaden för kött- varor från importkonkurrens. Genom att ett gränsskydd i form av inför- selavgifter fördyrar import hålls priset på produkterna uppe på en hög- re nivå än vad som annars skulle vara fallet. Marknadsmässiga prisänd- ringar i det reglerade ledet, slaktledet, begränsas till inom vissa av re- gleringen fastställda gränser, vilket i sin tur påverkar råvarupriserna i senare led. Också produkterna i dessa led, styckat kött, Charkprodukter m.m., skyddas från importkonkurrens genom införselavgifter. Exportbidrag m.m. medför att överskott tidvis produceras utan att normala marknadsmekanismer fullt ut träder i funktion. Signalerna till produktionsledet försvagas och konsumentpriserna påverkas inte i den utsträckning de normalt skulle göra. Överskotten exporteras i stället till låga världsmarknadspriser och kompenseras med exportbidrag.
Jordbruksprisregleringen står inför förändringar. Riksdagen har i juni 1990 fattat beslut som bl.a. innebär att den interna marknadsregle- ringen upphör, dvs. att något stöd för att omhänderta överskott inte kommer att ges. Det stöd till export av olönsamma överskott som i dag finns kommer att trappas av under en treårsperiod med start den 1 juli 1991, för att därefter helt upphöra. Gränsskyddet kommer emellertid att kvarstå i väntan på den internationella utvecklingen.
Den inhemska köttproduktionen kommer att minska i framtiden, dels som en följd av de nu beslutade förändringarna i jordbruksprisre- gleringen, dels när ökad importkonkurrens blir möjlig, dvs. när gräns- skyddsnivån minskas. I köttvaruindustrin kommer Strukturförändringar att ske genom nedläggningar och företagssammanslagningar. Slakt- och styckningsleden kommer att påverkas i större utsträckning än charkin- dustrin.
Borttagandet av den interna marknadsregleringen torde komma att medföra att marknadssignalerna till producenterna blir tydligare. Pro- duktionen bör komma att bättre anpassas till vad som efterfrågas i lan- det eller som kan exporteras under normala ekonomiska villkor. Den svenska marknaden kommer dock även fortsättningsvis att vara av- skärmad från importkonkurrens så länge gränsskyddet består. Ur kon- kurrensaspekt är därför en minskning av gränsskyddet önskvärd.
Lantbrukskooperationen har en dominerande ställning på det sven- ska köttvaruområdet genom marknads- och prisledarskap i både slakt- och styckningsled. Kooperationens företag levererar råvaror till sina konkurrenter inom styckning och charktillverkning. Lantbrukskoopera- tionen har genom sin ledande ställning möjlighet att påverka råvarutill- gången och lönsamheten för dessa företag.
Genom de kommande förändringarna i regleringen och de av kon- kurrenskommittén föreslagna åtgärderna (om de genomförs) kan lant- brukskooperationens dominerande ställning emellertid komma att för- svagas. Slakteriförbundets centrala marknadsreglerande funktioner kan komma att försvinna och därmed minskar dess överblick över markna- den. Detta torde försvaga Slakteriförbundets ställning som prisledare. Samtidigt skulle de samordningseffekter som dagens system inom lant- brukskooperationen medför försvinna.
Medlemmarna i de flesta lantbrukskooperativa slakteriföreningarna är skyldiga att leverera hela sin produktion till den egna föreningen. Detta innebär att privata slakterier på kort sikt inte kan konkurrera om råvaran. Förändringar är här på gång, flera föreningar avser att slopa leveransplikten.
Föreningarna tillämpar i praktiken en områdesindelning både vad gäller medlemskap och vid försäljning av de färdiga produkterna. För- eningarna konkurrerar alltså inte med varandra, varken om råvara eller på säljsidan.
Ett slopande av leveransplikten i de föreningar där den finns kvar och av områdesindelningen skulle medföra en förbättrad konkurrens på köttvaruområdet genom att föreningarna skulle få ett ökat incitament till effektivisering och inbördes konkurrens. Samtidigt skulle möjlighe— terna öka för privata slaktföretag att konkurrera om råvarorna. Områ- desindelningen är dock i dag en viktig beståndsdel i den lantbrukskoo- perativa verksamheten. Den förändring av jordbruksprisregleringen som står för dörren torde komma att innebära att slakteriföreningarna
avskaffar den mottagningsplikt man i dag har för medlemmarnas pro— duktion, och då har säkerligen även leveransplikten tjänat ut.
Områdesindelningen kan vara svår att åtgärda. Konkurrenskommit- tén har i sitt delbetänkande inom livsmedelsområdet (SOU 1990:25) fö- reslagit ett förbud mot marknadsdelning på bl.a. köttvaruområdet med hänvisning till att en sådan har övervägande skadlig verkan. Lagstiftning kan visserligen förhindra att en köpare vägras att göra sina inköp från valfri säljare (förening), men medför inte automatiskt att föreningarna aktivt konkurrerar på varandras traditionella geografiska intresseområ- den.
Köttvaruföretagens kunder för konsumentprodukter domineras av tre stora handelsblock med inflytande över produktionsinriktning och prissättning, framför allt i samband med de på köttvaruområdet omfat- tande extrapriskampanjerna. Partihandelns inflytande på leverantörer- nas val av distributionsväg, direktleverans till butik eller via grossist, sy- nes också vara betydande.
4. BRÖD OCH SPANNMÅLSPRODUKTER
4.1. Produkterna och marknaderna
4.1.1 Produkterna Detta kapitel behandlar dels marknaden för bröd och andra bageripro- dukter, dels marknaden för övriga spannmålsprodukter. Redovisningen görs separat vad gäller avsnitten om marknader och aktörer på resp. marknad, medan redovisningen i övrigt huvudsakligen görs gemensamt för hela bröd- och spannmålsområdet. Marknaderna för bröd och öv- riga spannmålsprodukter kan var för sig delas upp i ett antal del- marknader - mjukt matbröd, hårt matbröd, kaffebröd, konditorivaror och kex/wafers samt skorpor resp. mjöl, grynprodukter, risprodukter, pasta och frukostflingor/miisli samt vissa snacksprodukter. Gemensamt för samtliga dessa delmarknader är en tämligen stor dominans av ett, två eller tre företag/företagsgrupper som tillsammans kontrollerar i storleksordningen mellan 50 och 75 % av resp. marknad. Några av dessa företag eller företagsgrupper är dessutom verksamma på flera av de nämnda delmarknaderna. Vanligen är det största företaget på del- marknaden starkt prisledande. Den huvudsakliga råvarubasen för bröd och spannmålsprodukter är de fyra sädesslagen vete, råg, havre och korn samt ris, men även andra spannmålssorter som t.ex. majs och hirs ingår i vissa fall. Den totala svenska konsumtionen (direkt och indirekt) av dessa spannmålsråvaror i form av mjöl och gryn sjönk drastiskt under 1950- och 1960-talet. Den nedåtgående trenden bröts i början av 1970-talet och konsumtionsut- vecklingen har därefter varit svagt positiv. Den totala konsumtionen av mjöl och gryn uppgick år 1989 till ca 580 milj.kg, vilket motsvarar ca 68 kg per person. Härav utgjorde direktkonsumtionen av mjöl och gryn ca 22 kg, medan mjöl- och gryninnehållet i bröd och andra mer förädlade spannmålsprodukter uppgick till ca 46 kg. Bröd och spannmålsprodukter utgör ca 14 % av konsumenternas to— tala livsmedelsutgifter (exkl. alkohol). Samtidigt svarar de för en klart större andel av vår totala energitillförsel - ca 25 %. Enligt kost- och nå- ringsexpertis bör denna andel ytterligare öka på bekostnad av andra mer fettrika produktgrupper. Detta innebär möjligheter för en positiv marknadsutveckling på området för bröd och spannmålsprodukter. I KPI utgör bröd och spannmålsprodukter tillsammans ca 3 %, varav knappt en tiondel avser försäljning på restauranger och annat intag av mat och dryck utom hemmet.
4.1.2 Marknaden för bröd och andra bageriprodukter Marknaden för bröd och andra bageriprodukter uppgick år 1989 till ca 430 milj.kg, motsvarande ett försäljningsvärde av ca 14,5 miljarder kro- nor i konsumentledet och ca 9 miljarder i producentledet. Det totala värdet kan grovt uppdelas på delmarknaderna mjukt matbröd (50 %), hårt matbröd (10 %), kex/wafers och skorpor (15 %), kaffebröd ( 10 %) samt konditorivaror ( 15 %). Volymmässigt är det mjuka matbrödet än mer dominerande och utgör ca 65 % av den totala marknaden. Från början av 1970-talet fram till mitten av 1980—talet skedde vissa betydande förändringar i konsumtionsmönstret samtidigt som den to- tala marknaden för bageriprodukter ökade. Konsumtionen av både kaf- febröd och konditorivaror sjönk kraftigt samtidigt som konsumtionen av främst hårt men även av mjukt matbröd ökade. De olika delmarkna- dernas inbördes förhållanden har under den senaste femårsperioden förändrats ytterligare, på en i stort oförändrad totalmarknad. En viss tillbakagång för hårt matbröd samt en ytterligare minskad konsumtion av kaffebröd och konditorivaror kan konstateras, samtidigt som kon- sumtionen av mjukt matbröd har fortsatt att öka. Från år 1989 har dock en viss stagnation på mjukbrödsmarknaden kunnat noteras. Exporten av brödprodukter har under senare år ökat och uppgick år 1989 till ca 7 % av tillverkningen. Hårt matbröd (huvudsakligen knäckebröd) samt skorpor är traditionella svenska specialiteter och ex- porten av dessa produkter är betydande. I dag utgör dessa produkter värdemässigt ca 75 % av den totala svenska brödexporten. Exporten av skorpor har utvecklats mycket positivt under senare år och uppgick år 1989 till ca 300 milj.kr., vilket var nästan dubbelt så mycket som värdet av den fram till för några år sedan helt dominerande svenska export- produkten på brödområdet - knäckebröd. Främsta köparland av skor- por är Frankrike och Italien. Under senare år har även exporten av svenska pepparkakor ökat, främst till USA. Förekomsten av import på brödområdet varierar mellan olika del- marknader men är i huvudsak låg, bl.a. som en effekt av den svenska jordbruksprisregleringen. För färskvarubetonade produkter på del- marknaderna mjukt matbröd, kaffebröd och konditorivaror är dock låga import- och exportandelar även till viss del naturliga. Främst beror detta på kort hållbarhetstid men även på relativt höga fraktkostnader som en följd av stora och ömtåliga volymer i förhållande till produktens vikt/värde. Importen är därför begränsad på dessa delmarknader och utgörs främst av mer hållbara brödvarianter typ grovt matbröd och torra småkakor etc. - motsvarande ett värde av ca 1-2 % av den totala brödmarknaden. Import av betydande storlek förekommer i huvudsak endast inom produktområdet kex/wafers, där importandelen uppgår till ca 35 %. Den sammantagna importandelen på brödmarknaden har ökat under senare tid, dock inte i samma omfattning som exportandelen, och uppgick år 1989 till ca 5 %. Exportöverskottet i utrikeshandeln på bröd- området uppgår för närvarande till ca 300 milj.kr.
4.1.3 Marknaden för övriga spannmålsprodukter Marknaden för övriga spannmålsprodukter innefattar bageri- och hus- hållsmjöl samt ett stort antal specialprodukter som gryn, mixer, pasta och frukostflingor/miisli m.m. Den inhemska produktionen och föräd- lingen av dessa produkter sker huvudsakligen vid landets kvarnföretag. Det totala marknadsvärdet (exkl. bagerimjöl) uppgick år 1989 till ca 3,5 miljarder kronor i konsumentledet, motsvarande drygt 2 miljarder kro- nor i producent-/importledet. Försäljningsvärdet av kvarnarnas leve- ranser av mjöl m.m. till bagerier uppgick till ca 2 miljarder kronor. Kostnaden för mjöl utgör närmare 20 % av det genomsnittliga brödpri- set, varför förhållandena i kvarnbranschen har viss betydelse vad gäller prisutveckling m.m. för tidigare nämnda brödprodukter. Den kommersiella exporten av förädlade spannmålsprodukter är relativt liten och består främst av rostade flingor och vissa snackspro- dukter. Däremot har sedan länge stora volymer mjöl levererats genom SIDA som svenskt u-landsbistånd (ca 10 % av den totala mjölproduk- tionen). SIDA-leveranserna är dock under avtagande på grund av ny in- riktning av u-landsbiståndet. Importen är mer betydande och före- kommer i huvudsak på tre produktområden - risprodukter importeras till 100 %, frukosttlingor/miisli har en importandel på 60-70 % och pasta ca 25 %. Den svenska kvarnbranschen präglades under flera decennier fram till början på 1970-talet av en vikande efterfrågan på mjöl och andra spannmålsbaserade livsmedel. Jämsides med denna efterfrågeminsk- ning genomfördes fram till 1950-talet en kapacitetsutbyggnad som med- förde en avsevärd överkapacitet i branschen. Utvecklingen de senaste 15-20 åren har däremot inneburit en ökad konsumtion av flertalet spannmålsprodukter och en total marknadstillväxt för kvarnbranschens produkter, vilket medfört en bättre balans mellan produktionskapacitet och efterfrågan. För att reducera en fortsatt existerande överkapacitet i branschen pågår för närvarande rationaliseringar i form av nedläggning av äldre kvarnanläggningar samtidigt som kapaciteten koncentreras till färre och större produktionsenheter. Marknaden för hushållsmjöl och därmed också hembakningen ökade under hela 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet. Därefter har det skett en tillbakagång och försäljningen är i dag åter ungefär den- samma som på 1970-talet. Det beräknas att ca 80 % av det hushållsmjöl som säljs används till hembakning. Därmed kan hembakningens vo- lymmässiga andel av den totala brödkonsumtionen grovt uppskattas till ca 20 % i dag, mot ca 25 % i mitten av 1980-talet. Trots den minskade försäljningen av hushållsmjöl har kvarnföretagens totala mjölförsäljning (bageri- och hushållsmjöl) sedan mitten av 1980-talet ökat med ca 5 %, till följd av en ökning av bageriernas brödtillverkning. Under 1990 har en viss uppgång i hushållsmjölsförsäljningen kunnat konstateras. Möjli- gen innebär detta en tendens till ökad hembakning - en trolig effekt av relativt stora prisökningar på flertalet bageriprodukter under de senaste
två åren. Förutsatt att hembakning ses som fritidssysselsättning är kost- naden för t.ex. hembakat matbröd vanligen klart mindre än hälften av priset i butik. Prisskillnaden vad gäller flertalet kaffebrödsprodukter är än mer betydande.
Konsumtionen av de flesta övriga spannmålsprodukter har ökat un- der 1980-talet. Bl.a. har konsumtionen av både pasta och risprodukter (matris) i det närmast fördubblats under den senaste tioårsperioden. Gryn och frukostflingor/miisli har också haft en positiv volymutveck- ling.
4.2. Konkurrensförhållanden
4.2.1 Aktörer på brödmarknaden Bageribranschen karaktäriseras av ett mycket stort antal företag - ca 1 400. Det totala antalet arbetsställen beräknas uppgå till drygt 1500 och antalet sysselsatta till ca 16 000. Branschens företag kan uppdelas på leveransbagerier och butiksbagerier (inkl. konditorier). Leveransba- gerierna, som svarar för ca 80 % av den totala omsättningen men bara knappt 25 % av antalet arbetsställen i branschen, levererar hela sin produktion till detaljhandel och storhushåll, medan butiksbagerierna säljer delar av sin produktion i egen butik. Trots det stora antalet före- tag i branschen är dominansen av ett fåtal företag/företagsgrupper stor, framför allt bland leveransbagerierna på marknaderna för hårt mat- bröd, mjukt matbröd och kexprodukter. De viktigare företagsgruppe- ringarna på marknaden beskrivs nedan. AB Skogaholms Bröd är Nordens ledande bagerigrupp och består av 17 svenska bagerier samt dotterbolag i Danmark, Norge och Tyskland. Med undantag för de korvbrödstillverkande företagen är Skogaholms- bagerierna i huvudsak inriktade på sina resp. regionala/ lokala markna- der. Företagen har ett gemensamt bassortiment med identiska produkt- varianter, som dock kompletteras med lokalt anpassade produkter. Skogaholms har en stark marknadsposition framför allt inom stora de- lar av det mjuka matbrödssortimentet, främst limpor och korvbröd. Fö- retaget ägs av AB Cerealia, som i sin tur ägs av Svenska lantmännens riksförbund (SLR). I Cerealia ingår även två av landets ledande råva- ruleverantörer till bageriindustrin, kvarnföretaget AB Nord Mills och råvarugrossist- och serviceföretaget KåKå AB. Pågengruppen AB består av ett tiotal bageriföretag belägna främst i Syd- och Mellansverige. Tre av företagen är riksdistribuerande - Pågen AB, Pååls Bröd AB samt Hägges Specialbageri AB som endast tillver- kar konditorivaror. Övriga bageriföretag inom Pågengruppen fungerar som självständiga företag på resp. regionala/lokala marknader men finns samlade under det samordnande koncernbolaget - Brödmästarna AB. Samtliga företag inom Pågengruppen konkurrerar internt med egna produktvarianter/varumärken, egen distribution och försäljnings- organisation m.m. Pågengruppen har, liksom Skogaholms, betydande
marknadsandelar inom det mjuka matbrödssortimentet, särskilt vad gäller skivat fullkornsbröd och vitt formbröd. Även skorpor och vissa typer av småbröd och konditorivaror är stora produkter för Pågenföre- tagen. Vad gäller skorpor har Pågengruppen även en betydande export- försäljning. I Pågengruppen ingår även sedan år 1984 en egen kvarnrö- relse, Lilla Harrie Valskvarn AB, samt företaget Pågen Produkter AB som främst marknadsför margarin och vegetabiliska gräddprodukter. Samtliga Pågenföretag ingår i det familjeägda holdingbolaget Pogen In- ternational BV, Nederländerna. Pogen International äger även bageri- rörelser i Danmark, Norge och USA.
Både Skogaholms och Pågengruppen har under en längre tid stärkt sin ställning på marknaden, främst genom förvärv av ett stort antal konkurrerande företag.
Bageriverksamheten inom konsumentkooperationen, Konsumbagar- gruppen, består av drygt 20 större bagerienheter över hela landet. Dessutom finns ett 40-tal mindre enheter, främst butiksbagerier. Hu- vuddelen av bageriverksamheten (ca 75 %) är samlad inom företags- gruppen Juvelbagerierna AB, ett dotterbolag till kvarn- och bageriföre- taget AB Juvel. Juvel ingår i KF Konsumentvaruindustrier AB (KVI), ett dotterbolag inom Kooperativa förbundet (KF). Övrig bageriverk- samhet inom Konsumbagar-gruppen bedrivs i bageriföretag som drivs av lokala konsumentföreningar inom KF. Bagerierna levererar huvud- sakligen till KF:s egna butiker och har haft svårt att nå ut på den en- skilda detaljhandelsmarknaden. Däremot möter Konsumbagar-gruppen en hård konkurrens i KF-butikerna av privata bageriers produkter. Ba- gerierna inom KF tillverkar alla sorters bröd, med undantag för hårt matbröd, och till skillnad från både Skogaholms och Pågen har Kon- sumbagar-gruppen ett brett produktsortiment inom marknaden för mjukt kaffebröd. Denna marknad är annars klart dominerad av landets alla småbagerier och konditorier.
Det ledande företaget på knäckebrödsmarknaden är Wasabröd AB som har en marknadsandel på ca 75 %. Företaget ingår i Svenska Knäckekoncernen som ägs av det schweiziska läkemedels- och livsme- delsföretaget Sandoz AG. Svenska Knäcke har även en större anlägg- ning, för knäckebrödstillverkning i Tyskland och en mindre i Norge. Wasabröd har vid sidan av knäckebrödstillverkningen (inkl. egen kvarn- rörelse) även snackstillverkning (OLW) vid anläggningen i Filipstad. Wasabröd köpte under år 1987 två företag - Falu Spisbrödsfabrik AB, med vilka man sedan länge haft försäljningssamarbete, och det skorp- tillverkande företaget Skorpmästaren AB. Köpet av Skorpmästaren gjordes helt med inriktning på att, med hjälp av den ute i Europa redan väl inarbetade försäljningsorganisationen för knäckebröd, ta upp kon- kurrensen med Pågen och andra svenska bagerier om att sälja skorpor på export.
Vid sidan av Wasabröd finns ett antal mindre företag med knäcke- brödstillverkning, flertalet med ett betydligt mer hantverksmässigt pro-
duktionsätt än Wasabröd. Medan Wasabröds produktion främst är in- riktad på ett sortiment av rationellt tillverkade bröd i form av kuvertbi- tar utgörs de mindre knäckebrödsföretagens sortiment huvudsakligen av traditionella rundkakor. Flertalet av dessa mindre företag har, trots en generellt högre prisnivå, under senare tid vuxit i storlek och tagit marknadsandelar av det marknadsledande företaget Wasabröd. Det största av dessa företag är Leksandsbröd AB som i dag har ca 12 % av marknaden. Andra knäckebrödstillverkare är bl.a. Siljans Knäcke AB och Vika Bröd AB.
Ett annat företag inom bageribranschen är Göteborgs Kex AB, som ägs av AB Marabou. Företaget är marknadsledande på kex- och wafers- produkter med en marknadsandel på närmare 60 %. KF-fÖretaget Juvel har ca 5 % medan resterande 35 % utgörs av importerade kex- och wa- fersprodukter. Närmare hälften av de importerade produkterna mark- nadsförs av AB Slotts, även det företaget ägt av Marabou. Slotts mark- nadsandel uppgår till drygt 15 %. Marabous totala andel av kex- marknaden uppgår därmed till ca 75 %. Det norska konfektyrföretaget A/S Freia - sedan en längre tid den dominerande ägaren i Marabou - ägde tidigare ca 37 % av aktierna i företaget men förvärvade under år 1990 även resterande aktier i Marabou. Tillsammans är därmed Freia och Marabou Nordens ledande choklad- och konfektyrkoncern med marknadsandelar på ca 35-40 % i både Sverige och Norge. Inom Mara- bou/Freiakoncernen finns ett stort antal företag inom konfektyr-, ba- geri- och snacksområdena som kan förväntas öka det interna samarbe- tet och samordningen inom flera områden vad gäller t.ex. produktion och försäljning, bl.a. för att tillsammans förbättra sin konkurrenskraft både inom Norden och på Europamarknaden.
Några andra större företag och företagsgrupperingar på bröd- marknaden är värda att nämnas. Delicato Bakverk AB är det mark- nadsledande företaget vad gäller styckförpackade konditoriprodukter, främst med inriktning på storhushåll, automatförsäljning m.m. Polar- bröd AB har under senare år haft framgång med en speciell form av tillverkning och distribution av norrländska brödspecialiteter - ren- klämmor, rågkakor och mjuka tunnbröd. Produkterna djupfryses direkt efter tillverkning och tinas först på väg till eller i butiken. Allbröd AB är ett gemensamt ägt bolag av ett drygt ZO-tal helt fristående försälj- ningsbolag som har till uppgift att samordna inköp från ett antal bage- rier och distribuera deras produkter. Allbröd är riksomspännande och sköter delvis distributionen åt bl.a. Polarbröd, Delicato, Hägges, Ång- bagarn m.fl. Totalt svarar Allbröd för ca 4 % av landets brödleveranser.
Företagen Åhléns AB och B & W Stormarknader AB driver förutom ett leveransbageri även ett 30-tal egna varuhus- och bake off-bagerier. Sammantaget utgör Åhléns/B & W-gruppens bageriproduktion ca 2 % av marknaden. Ytterligare en företagsgrupp med ca 2 % av den totala brödmarknaden är AB Almérs Bageri, som tillsammans med dotterbo-
lagen Sonesson-Reinholds och Nybrobagaren marknadsför sig under namnet Privatbagarn.
På konditorisidan samarbetar vidare ett 50-tal konditoriföretag vad gäller inköp och marknadsföring under namnet Kaka på Kaka. Företa- gen svarar tillsammans för ca 15 % av all konditoriförsäljning.
Några nya produktionssätt som under senare tid etablerats på bröd- marknaden är bake off och förbakat bröd. Bake off innebär att frysta och ojästa degämnen levereras till kunden som efter behov tinar upp, jäser och gräddar brödet i egen ugn. Förbakat bröd har gräddats till 70- 80 % i vanligt bageri före leverans i fryst skick till kund, vilket ger yt- terligare tidsbesparing för kunden (ingen jästid och mycket snabb gräddningstid), men till priset av något större behov av fryskapacitet. Bake off och förbakat bröd är vanligt främst i livsmedelsbutikernas ma- nuellt betjänade brödavdelningar. I dag finns tekniken i ca 400-500 bu- tiker i Sverige. Bake off-företagens kunder utgörs även i allt större ut- sträckning av mindre bageri- och konditoriföretag samt storhushåll. Bake off och förbakat bröd utgör i dag ungefär 1-2 % av den totala bagerimarknaden. De största tillverkarna av bake off-produkter är före- tagen Bake Off AB och Délifrance AB samt bagerigrossistföretaget KåKå. Förbakat bröd tillverkas främst av Skogaholms, Konsumbagar- gruppen och Délifrance.
De ungefärliga marknadsandelarna för de större företagen/före- tagsgrupperna inom de olika delmarknaderna på brödområdet anges i tabell 4.1.
Tabell 4.1 Ungefärliga marknadsandelar på bagerimarknaden år 1989, procent.
Företag / Total Mjukt Hårt Kaffebröd, Kex/ företagsgrupper bröd- mat— mat- konditori- waters,
marknad bröd bröd varor skorpor ___—___— Skogaholms bagerier 18 28 - 8 7 KF:s bagerier 16 22 - 20 10 Pågengruppen 14 20 - 10 10 Wasabröd 8 - 75 - 3 Göteborgs Kex/Slotts 6 - - - 60 Delicato 3 - - 12 ___—___— Summa 65 70 75 50 90
4.2.2 Aktörer på marknaden för övriga spannmålsprodukter I landet finns i dag ett tiotal större handelskvarnföretag. Det lantbruks- kooperativt ägda företaget AB Nord Mills med sina fem mjölkvarnar är tillsammans med systerföretaget inom Cerealia - Kungsörnen AB - do- minerande på marknaden för mjöl och övriga spannmålsprodukter. Nord Mills tillverkar och marknadsför bagerimjöl och bagerimixer. Fö- retagets kunder är, förutom de lantbrukskooperativa bagerierna inom Skogaholmsgruppen, även landets övriga bageri- och konditoriföretag.
En stor del av dessa når Nord Mills genom att leverera mjöl och bage- rimixer till bagerimarknadens största grossistföretag - KåKå - ett syster- företag inom Cerealia. Kungsörnen är samtidigt marknadsledande på flertalet av konsumentmarknaderna för spannmålsprodukter. Kungsör- nen, som sköter försäljningen av hushållsmjöl tillverkat av Nord Mills, har en anläggning för tillverkning av specialvarorna gryn-, mix- och pas- taprodukter. Tidigare importerade och distribuerade Kungsörnen Kel- logg's frukostprodukter för den svenska marknaden. Från hösten 1989 förnyades inte agenturavtalet av Kellogg's Company, USA, som i stället startade ett eget marknadsföringsbolag i Sverige. Kungsörnen tillverkar och marknadsför fr.o.m. hösten 1990 ett eget sortiment av frukostpro- dukter.
AB Juvel tillhör konsumentkooperationen och är näst efter Cerealia- företagen det största företaget på marknaden för spannmålsprodukter. Juvel har tre mjölkvarnar och en anläggning för tillverkning av special- varor. Ett beslut om att under år 1991 lägga ned mjölkvarnen samt spe- cialvaruanläggningen i Stockholm har dock tagits inom KF. Mjöltill- verkningen koncentreras då främst till anläggningen i Göteborg, medan tillverkningen av pasta och frukostprodukter helt upphör - enligt företa— get på grund av problem med verksamhetens lönsamhet. Juvels leve- ranser av bagerimjöl sker huvudsakligen till konsumentkooperativa ba- gerier, men i viss utsträckning har Juvel även etablerat sig på den pri— vata bagerimarknaden. Hushållsmjöl säljer Juvel, förutom till storhus- hållskunder, uteslutande till konsumentkooperativ detaljhandel.
Lilla Harrie Valskvarn AB har två mjölkvarnar och levererar huvud- delen av sitt mjöl till sina systerföretag - bagerierna inom Pågengrup— pen. Lilla Harrie förvärvades av Pågengruppen år 1984 och har därefter kraftigt ökat sin produktion för att kunna tillgodose de egna bagerier— nas mjölbehov. Lilla Harrie har sedan år 1984 ökat sin marknadsandel på bagerimjölsmarknaden från ca 4 till ca 15 %. Under samma period har Pågengruppens tidigare huvudleverantör av bagerimjöl, Nord Mills, tappat ungefär motsvarande volymer och det företaget har numera en marknadsandel på drygt 45 %.
Abdongruppen är en familjeägd svensk företagsgrupp som bedriver spannmåls- och kvarnverksamhet i Sverige, Danmark, Island, Tyskland och USA. Verksamheten i Sverige sker främst i företagen Valsemöllan AB (tidigare Bröderna Abdon AB) som svarar för mjöltillverkningen och försäljning på bagerimarknaden samt företaget Finax AB som har en anläggning för tillverkning av gryn- och flingprodukter och svarar för försäljningen av samtliga produkter från Abdongruppen på konsu- mentmarknaden. Genom Finax har Abdongruppen vidare ett domine- rande ägarintresse i Kobia - Konditorers och Bagares InköpsAktiebolag - landets näst största fullsortimentsgrossist vad gäller bageriförnödenhe- ter. Huvuddelen av företagen inom Abdongruppen kontrolleras genom det nederländska holdingbolaget S Abdon Holding BV.
Övriga större handelskvamar med var sin mjölkvam är företagen Skåne-Möllan AB, AB Strängnäs Valskvarn, Berte Qvarn AB samt Frebaco Kvarn AB. Frebaco har även egen grynkvarn för tillverkning av olika grynprodukter, milsliblandningar m.m.
Nämnda företag svarar i princip för hela den kommersiella handels- förmalningen av brödspannmål (vete och råg), motsvarande ca 90 % av landets totala förmalning. Resterande del utgörs huvudsakligen av för- malning av rågmjöl till knäckebröd vid Wasabröd.
I Sverige finns förutom ovan nämnda företag ytterligare närmare 80 mindre handelskvamar samt ungefär lika många lönekvamar (kvarnar som mot ersättning mal spannmål som sedan återlämnas till ägaren). Dessa företag har alla mycket liten mjölproduktion och många är hu- vudsakligen foder- och gödselgrossister för lokala lantbrukare.
Kvarnföretagens ungefärliga marknadsandelar för bagerimjöl resp. hushållsmjöl under år 1989 anges i tabell 4.2 (exkl. knäckebröds- och kexmjöl). Marknadsandelar på övriga delmarknader kommenteras även kort i det följande.
Tabell 4.2 Ungefärliga marknadsandelar tör bageri- och hushållsmjöl år 1989, procent.
Företag/företagsgrupper Bagerimjöl Hushållsmiöl Nord Mills/Kungsömen 47 61 Juvel 20 26 Lilla Harrie 15 - Valsemöllan/Finax 4 8 Skåne-Möllan 5 1 Berte Qvarn 3 2 Strängnäs Valskvarn 3 - Frebaco 3 2 Totalt 100 100
Hushållsrnixer och gryn tillverkas främst av de två största företagsgrup- pema. De ungefärliga marknadsandelarna var år 1989 ca 60% för Kungsörnen och ca 25 % för Juvel . Ett flertal andra företag delar på resterande del av marknaden, bl.a. Finax och Frebaco.
Även pastamarknaden domineras av Kungsörnen, som har en mark- nadsandel på 55 %. Härav utgörs 2—3 procentenheter av importerade Turelliprodukter. Juvels egentillverkade pastaprodukter har omkring 15 % av marknaden och Juvels egna importerade pastamärke har 3- 4 %. Pastaprodukter av märket Barilla, som importeras och marknads- förs av PM Säljgrupp AB, har en marknadsandel på ca 20 %. Vid sidan av nämnda företag finns ett flertal mindre, importerande företag repre- senterade på marknaden.
Marknaden för frukostflingor, miisli m.m. utgörs till ca 40 % av im- porterade Kellogg's-produkter. Kungsörnen hade fram till hösten år 1989 agenturförsäljningen på dessa. Kellogg's har numera eget mark-
nadsföringsbolag i Sverige, Kellogg Sverige. Övriga betydande företag på denna marknad är Svenska OTA AB, Marabou AB, Juvel och Finax - alla med i storleksordningen 10-20 % av totala marknaden.
Rismarknaden domineras av Master Foods AB med varumärket Uncle Ben's som har en marknadsandel på ca 45 %. Andra företag på marknaden med en andel omkring 10 % vardera är Juvel, Ica AB, och Ekströms LivsmedelsProdukter AB.
På snacksmarknaden finns två företag med egen tillverkning - det av Marabou majoritetsägda företaget Estrella AB samt Wasabröd. Under år 1989 inledde Wasabröd ett produktions- och försäljningssamarbete om snacksproduktion med det i Finland marknadsledande snacksföre- taget Ab Chips Oy Ltd. I samband med detta bolagiserades Wasabröds snacksverksamhet och verksamheten i Sverige bedrivs nu i två med Chips hälftenägda företag - produktionsbolaget Chips OLW AB och försäljningsbolaget OLW Snacks AB. OLW Snacks är samtidigt hälften- ägare i det finska försäljningsbolaget Ab Chips Trading Oy. Samarbetet med Chips tillkom främst för att kunna intensifiera konkurrensen med Estrella, både på den svenska och hela den nordiska marknaden. Även Estrella har ett dotterbolag i Finland, Oy Estrella Ab, som är samägt med det finska företaget Oy Gustav Paulig Ab. Vidare har Estrella ett med Freia och Marabou samägt snacksföretag i Norge, A/S Maarud. Estrella och Wasabröd (OLW) har länge helt dominerat den svenska snacksmarknaden, Estrella har i dag ca 45 % och OLW Snacks närmare 40 % av snacksmarknaden. Resterande del av snacksmarknaden består huvudsakligen av importerade färdigprodukter. Totalt konsumentvärde för den svenska snacksmarknaden uppgick år 1989 till drygt en miljard kronor.
4.2.3. Integration och ägarförhållanden
Flertalet av de större företagen inom bröd- och spannmålsområdet är i varierande utsträckning både horisontellt och vertikalt integrerade. Mest utbredd är integrationen inom lantbrukskooperationen. Lant— männenföreningarna inom SLR svarar för ca 75 % av all spannmåls- hantering i landet. I kvarnbranschen dominerar SLR:s dotterföretag Cerealia, med dotterbolagen Nord Mills och Kungsörnen. Cerealia ökade bl.a. genom förvärv av konkurrerande företag sin marknadsandel på bageri- och hushållsmjölsmarknaden från ca 40 % i början av 1960- talet till drygt 60 % i början av 1980-talet. Under senare år har andelen minskat och uppgår för närvarande till ca 50 %. Under 1970-talet bör- jade Cerealia även skaffa sig ägarintressen i närstående branscher. landets största bagerikoncern, Skogaholms Bröd, är sedan år 1978 helägt dotterbolag till Cerealia som även äger landets ledande bageri- och konditorigrossistföretag, KåKå. lantbrukskooperationens företag är därmed marknadsledande inom samtliga delbranscher "från ax till limpa" - spannmålsodling/handel, kvarnverksamhet, bagerigrossiströ- relse och slutligen bageriverksamhet. Dessutom har Cerealia via lant-
brukskooperationen en ägar- och intressegemenskap med flera andra för bageriindustrin viktiga råvaruproducerande företag, bl.a. Arla och Semper.
Även konsumentkooperationen har en integrerad produktion inom kvarn- och bageriområdet, med företagen inom Juvel och Konsumba- gar-gruppen, samtidigt som huvuddelen av de tillverkade produkterna kan avsättas inom konsumentkooperationens parti- och detaljhandel. Inom KF finns även företaget Karlshamns AB som bl.a. tillverkar bage- rifett. På liknande sätt finns inom Pågengruppen en integrerad kvarn- och bageriverksamhet och inom Abdongruppen finns kvarnverksamhet kopplad till bagerigrossiströrelsen inom Kobia.
Det förekommer även viss integration mellan de olika aktörsgrup- perna på bröd- och spannmålsmarknadema. Cerealia och Juvel äger tillsammans företaget AB Ferma som tillverkar och marknadsför mat- lagningsmjölet Idealmjöl. Cerealia och Juvel äger även tillsammans med Procordia AB och Sveriges bageriförbund landets enda tillverkare av bageri- och hushållsjäst - Jästbolaget AB. Cerealia och KF Industri AB är två av de största enskilda aktieägarna i AB Aritmos, med ca 13 resp. ca 25 % av aktierna. I Aritmos ingår bl.a. livsmedelsföretagen Lars Jönsson AB, Indra AB och det till hälften ägda Margarinbolaget AB.
4.2.4 Lönsamhet Några mått på genomsnittlig lönsamhet samt soliditet bland företagen inom bageriindustrin jämfört med övrig livsmedelsindustri enligt SCB:s nyckeltalsberäkningar åren 1984-1988 visas i tabell 4.3.
Tabell 4.3 Vissa nyckeltal tör bageriindustri samt för livsmedels-, dryckes- varu- och tobaksindustri åren 1984-1988.
1984 1985 1986 1987 1988
Bageriindustrl (SNI 31170)
Avkastning på totalt kapital" % 9.2 8,2 9,8 8,8 10,7 Vinstprocentb % 4,9 3,3 4,4 3,7 3,8 Soliditetc % 20,9 23,6 23,9 20,9 20,9
LivsmedeIs-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000)
Avkastning på totalt kapitalal % 8,4 8,5 8,5 8,2 8,7 Vinstprocentb % 3,3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetc % 21,9 23,3 23,4 22,3 23,1
a Resultat efter finansiella intäkter i procentav balansomslutning. b Resultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. (: Beräknat eget kapital i procent av balansomslutning. Källa: SCB:s nyckeltalsberäkningar åren 1984-1988 (medianvärde för företag med minst 20 anställda).
Lönsamheten i bageriindustrin har enligt SCB:s nyckeltalsberäkningar under redovisad period varit något högre än den genomsnittliga lön-
samheten för hela livsmedelsindustrin. Den genomsnittliga avkast- ningen på totalt kapital i bageriindustrin har uppgått till ca 10 %. Även vinstprocenten har varit genomsnittligt något högre i bageriindustrin. Ungefär motsvarande lönsamhetstal redovisas i Bageriförbundets egna lönsamhetsberäkningar för branschen. I dessa beräkningar framgår även att om företagen delas upp på leveransbagerier resp. konditorier i olika storleksldasser finns betydande skillnader i lönsamheten. För de mindre och medelstora leveransbagerierna samt konditorierna är t.ex. genomsnittsavkastningen på totalt kapital ca 5 %, medan genomsnittet för större leveransbagerier uppgår till ca 12 %. Soliditeten är ungefär likvärdig inom bageri- och övrig livsmedelsindustri och uppgår till drygt 20 %.
4.2.5 Branschorganisationer Kvarn- och bageribranschernas branschintressen tillvaratas av Svenska kvarnföreningen och Sveriges bageriförbund. Ytterligare organisationer inom området är Föreningen Sveriges tunnbrödsfabrikanter, För- eningen Sveriges spisbrödsfabrikanter samt Brödinstitutet AB. Brödin- stitutet är ett informationsorgan som ägs gemensamt av företag och or- ganisationer som har intresse av en ökad konsumtion av bröd och spannmålsprodukter, t.ex. Bageriförbundet, Kvarnföreningen, Juvel, Jästbolaget och Svensk spannmålshandel. Brödinstitutet lanserade på 1970-talet kampanjen "6-8 skivor bröd om dagen" och en ny kampanj under samlingsnamnet "Lev fiberrikt" påbörjades under år 1990. Kam- panjens mål är att göra svenska folket medvetet om kostens betydelse för hälsan. Ett övergripande mål för Brödinstitutets informationsverk- samhet är att under 1990-talet öka totalkonsumtionen av bröd och spannmålsprodukter med mellan 25 och 35 %. Som en service till medlemsföretagen utför Bageriförbundet bl.a. med hjälp av branschspecifika kostnadsindex beräkningar av bagerifö- retagens prisjusteringsbehov till följd av förändrade faktorkostnader. Beräkningarna ger underlag för prisändringsrekommendationer som utnyttjas framför allt av mindre medlemsföretag. Beräkningarna av fak- torkostnadsförändringar ligger också till grund för prisändringar under löpande anbudsperioder vad gäller bageriföretagens leveransavtal med större anbudskunder, bl.a. försvarets materielverk som ansvarar för merparten av försvarsenheternas livsmedelsupphandling. Kvarnföreningen har bl.a. till uppgift att företräda kvarnindustrin gentemot de myndigheter som ansvarar för svenskt livsmedelsbistånd till utlandet. Genom överenskommelser med SIDA och regleringsför- eningen Svensk spannmålshandel ansvarar Kvarnföreningen för fördel- ningen av exportkvantiteter på olika kvarnar av det mjöl som upp- handlas inom den svenska biståndsverksamheten.
4.2.6 Distribution och kunder Kvarnindustrins kunder kan delas upp i tre huvudgrupper - bageriindu- stri, livsmedelshandel och storhushåll. Leveranserna till större bagerier
sker som regel med bulktransporter direkt från kvarn. Till mindre bage- rier och konditorier samt storhushåll sker leveranserna däremot oftast genom speciella bagerigrossister, främst KåKå och det konkurrerande företaget Kobia. Konsumentprodukter distribueras som regel till buti- kerna genom dagligvaruhandelns grossistföretag. I mindre omfattning förekommer även leveranser direkt från kvarn till detaljhandel.
I princip distribuerar bagerierna själva allt mjukt mat- och kaffebröd samt konditorivaror direkt till livsmedelshandeln/storhushåll. Trans- porterna sköts till övervägande del med företagens egna bilar. För längre transporter utnyttjas även långtradar- och järnvägstransporter. Betydelsen av järnvägstransporter har dock minskat under de senaste åren. Det beror delvis på att lagen om datummärkning på mjukt mat- och kaffebröd har inneburit att bageriföretagen måste ställa avsevärt högre krav på snabba och flexibla transporttjänster, något som SJ i dag inte alltid kan erbjuda. En del företag, framför allt riksdistribuerande mindre företag, anlitar även rikstäckande/ regionala brödgrossister runt om i landet. Andra delar av bagerisortimentet, typ hårt bröd och kex- produkter, distribueras till kunderna via dagligvaruhandelns grossistfö- retag och speciella storhushållsgrossister.
Huvuddelen av alla bagerier har endast ett lokalt eller regionalt dis- tributionsområde. De bageriföretag som har en rikstäckande distribu- tion utgör endast några få procent av antalet företag, men svarar för ca en fjärdedel av den totala svenska brödförsäljningen.
Det bröd som levereras direkt till detaljhandeln förpackas och pris- märks i allmänhet av bagerierna. Vid denna prismärkning använder ba- gerierna som regel generella omräkningstal för framräkning av butiks- pris/Cirkapris. Storleken på dessa omräkningstal har bestämts av handeln och är som regel lika stora oavsett till vilket handelsföretag produkterna säljs. Regionala skillnader förekommer dock i viss ut- sträckning, främst inom Konsumbagar-gruppens brödsortiment. Moti- ven som angivits för att det är bagerierna som prismärker produkterna, i stället för att detta görs i butikerna som är det normala för svensk livsmedelshandel i dag, är främst kostnadsmässiga. Bruket av generella omräkningstal innebär dock samtidigt en betydande allmän prisstelhet och begränsar möjligheterna till konkurrens i detaljistledet.
De större butikerna får regelmässigt leveranser av mjukt mat- och kaffebröd 5—6 dagar i veckan - i storstadsregioner ibland även två och tre gånger per dag av lokala leverantörer. Mindre butiker, och då fram- för allt glesbygdsbutiker, får leveranser mindre ofta - av riksdistribue- rande leverantörer kanske endast några gånger per vecka.
De större enskilda butikerna har i allmänhet upp till ett tiotal olika brödleverantörer. Konsumentkooperationens butiker har som regel ett KF-bageri som huvudleverantör. Sortimenten kompletteras dock oftast med produkter från andra KF-bagerier samt från lokala eller riksdistri— buerande privata bagerier.
Den tidigare relativt stora säkerhet som konsumentkooperativa in- dustrier haft att få sälja sina produkter genom KF-butikerna har under senare år i viss mån begränsats. Föreningarna inom konsumentkoopera— tionen har i allt större utsträckning börjat komplettera sina butikssorti- ment med konkurrerande företags varumärken. Konsumentföreningar- nas syfte med detta är naturligtvis att uppnå en förbättrad egen konkur- renssituation gentemot övrig handel. Samtidigt har det inneburit ett volymbortfall för de egna industrierna, bl.a. Konsumbagar-gruppen.
Returtagning av bröd, dvs. att bageriet återtar osålt bröd, förekom- mer av tradition främst i södra Sverige och då framför allt i Skåne. Skå- neföretag som utvidgat sitt distributionsområde till övriga landet har i allmänhet fortsatt att ta returer och sett detta som ett viktigt konkur- rensmedel. Även vissa bageriföretag i övriga delar av landet har av konkurrensskäl infört olika system för returtagning. Returrätten kan an- tingen gälla hela eller enbart delar av bageriernas sortiment. Bagerier som accepterar returer ersätter vanligen butikerna fullt ut, ibland en- bart delvis, för mottagna returer.
Av brödmarknadens totala försäljningsvärde utgörs för närvarande ca 15 % av varor med rätt att returneras till bageriet mot fullständig eller begränsad ersättning. Motsvarande siffra för försäljningen av en- bart mjukt mat- och kaffebröd uppgår till ca 25 %. Med returrätt avses i detta sammanhang inte den i de flesta livsmedelsföretag tillämpade principen att återta varor som i tillverkning eller transport blivit defekta i någon mening.
4.2.7 Datummärkning Datummärkning med "bakningsdag" blev obligatorisk för allt mjukt mat- och kaffebröd, som bakats med jäst eller surdeg, från den 1 januari 1989. Efter ett drygt år med datummärkning kan några saker konstate- ras. Den genomsnittliga tiden mellan det att brödet bakats tills det finns tillgängligt i butik har otvivelaktigt minskat. Bageriföretagen har i många fall förändrat sina produktions- och distributionsrutiner mot en ökad andel arbete på kvällar och nätter samt tätare och snabbare utle- veranser av de färdiga produkterna. Dessa åtgärder, som har syftat till att i så stor utsträckning som möj- ligt kunna erbjuda bröd med dagens datum, har dock inneburit ökade kostnader. Dessa kostnadsökningar har naturligtvis varit mycket varie- rande för företagen beroende på sortiment, distributionsområde m.m. Bageriföretag och livsmedelshandel menar att datummärkningen i viss utsträckning även medfört ökade kostnader i form av ett större antal re- turer till bageri, alternativt fler kassationer i butik. SPK gör den be- dömningen att bageriföretagens och detaljhandelns prisökningar för att kompensera ökade kostnader i samband med datummärkningen har påverkat prisutvecklingen inom bageriområdet med i storleksordningen 5 %. SPK planerar att under år 1991 presentera en utvärdering av pris- och kostnadskonsekvenserna av införandet av datummärkning på mjukt bröd.
När datummärkning på mjukt bröd infördes gjorde många företag inom såväl detaljhandeln som inom bageribranschen den bedömningen att konsumenterna i ökad utsträckning skulle föredra brödvarianter inom det s.k. färskbrödssortimentet. Datummärkningen förväntades därmed bl.a. medföra att mindre, lokala bagerier skulle få en betydande konkurrensfördel jämfört med exempelvis större rikstäckande företag med få tillverkningsenheter. Till viss del har detta också blivit fallet, men samtidigt har dessa större rikstäckande företag, bl.a. genom stor- leksfördelar, finansiell styrka och marknadsdominans, i många fall bätt- re klarat av att möta de förändrade förutsättningar som den obligato- riska datummärkningen av brödet har inneburit. Det mycket utbredda användandet av extrapriser på brödprodukter innebär t.ex. betydande konkurrensfördelar för större bageriföretag, eftersom detaljhandels- blockens större extrapriskampanjer oftast kräver betydande volymer inom ett stort geografiskt område.
4.2.8 Jordbruksprisreglering, importbegränsningar m.m. Konkurrensförhållandena inom bröd- och spannmålsområdet påverkas av jordbruksprisregleringen. Regleringen kommer att förändras under de närmaste åren enligt ett riksdagsbeslut i juni 1990. Huvuddragen i nuvarande reglering samt beslutade förändringar har beskrivits i inled- ningen om livsmedelsektorn. Här ges därför endast en kort redogörelse för regleringens funktion på bröd- och spannmålsområdet. Bröd- och spannmålsområdet påverkas av regleringen framför allt genom att priset på spannmålsråvaran bestäms inom regleringssyste- met. Det reglerade priset avser spannmålspriset, det s.k. inlösenpriset, som i praktiken utgör priset till odlaren. Den beslutade prisnivån upp- rätthålls främst med hjälp av ett gränsskydd i form av införselavgifter. Införselavgifterna är rörliga och utgör i princip skillnaden mellan svenskt pris och världsmarknadspris. Flertalet förädlade spannmålspro- dukter berörs även av ett system för råvarukostnadsutjämning - det s.k. RÅK-systemet. Syftet med RÅK-systemet är att likställa svenska och utländska tillverkare av livsmedelsprodukter vad gäller kostnaderna för råvaror. Även RÅK-avgifterna är rörliga och för närvarande uppgår avgifterna för flertalet brödprodukter till 2-4 kr. per kg. Vid export av produkterna utgår vanligen exportbidrag med motsvarande belopp. Det är statens jordbruksnämnd (JN) som administrerar regleringen och be- dömer om och när gränsskyddet skall förändras. Regleringssystemet på spannmålsområdet genererar sedan länge en överskottsproduktion av spannmål som måste exporteras på världs- marknaden. Världsmarknadspriset på spannmål är vanligen betydligt lägre än det inhemska reglerade priset som svenska odlare är garante- rade för sin skörd. Denna mellanskillnad finansieras till stor del med s.k. förmalningsavgifter. Dessa avgifter tas ut inom kvarnindustrin på all spannmål som förmals till humankonsumtion. För närvarande utgör förmalningsavgiften 25-30 % av priset på mjöl och upp till ca 7 % av priset på bröd.
Regleringen innebär negativa konsekvenser för konkurrensen på bröd- och spannmålsområdet genom att den begränsar marknadens möjligheter att påverka prisnivån på flertalet råvaror. Kvarn- och bage- riföretagens råvarupriser är administrativt fastlagda inom regleringen och kan i mycket liten utsträckning påverkas av normala marknadsme- kanismer. Import kan endast förekomma på de villkor regleringen upp- ställer, vilket inte ger någon verklig importkonkurrens. De svenska före- tagen inom bröd- och spannmålsområdet är hänvisade till att köpa rå- vara till inhemsk prisnivå. Samtidigt möter företagen endast en begrän- sad importkonkurrens på marknaderna för sina lågt förädlade produk- ter. Med högre förädlingsgrad minskar dock de reglerade råvarukost- nadernas relativa betydelse för priset på den färdiga produkten, vilket innebär möjligheter till importkonkurrens.
Förutom jordbruksprisregleringen finns få importrestriktioner eller handelshinder av betydelse inom bröd- och spannmålsområdet. Hela spannmålsområdet är t.ex. tullfritt, medan däremot tullsatsen för bröd- produkter normalt uppgår till 5 %. Tekniska handelshinder finns i vissa fall och utgörs av t.ex. bestämmelser för innehålls- och hållbarhets- märkning, gränsvärden för pesticider m.m. Liknande regler finns dock i de flesta fall även inom andra nordiska och europeiska länder.
4.3. Prisbildning
4.3.1 Prisledarskap Skogaholms, Pågengruppen, Wasabröd och Göteborgs Kex är starkt prisledande inom sina resp. delmarknader på brödområdet. Kungsör- nen och Nord Mills är vidare prisledande på flertalet delmarknader inom området för övriga spannmålsprodukter. Prisutvecklingen inom bröd- och spannmålsområdet påverkas främst av förändrade lönekost- nader samt av råvaruprisförändringar inom ramen för jordbruksprisre- gleringen. Vid mjöltillverkning utgör t.ex. kostnaderna för samtliga rå- varor inkl. förmalningsavgifter ca 75 % av de totala kostnaderna. Inom övriga delar av kvarnindustrin samt inom stora delar av bageriindustrin utgör råvarukostnader och lönekostnader normalt 25-40 % vardera av de totala kostnaderna. Prisändringar inom bröd- och spannmålsområdet sker normalt 2 gånger per år, vid hel- och halvårsskiftena. Följsamheten till de prisledande företagens prisändringar både vad gäller tidpunkt och storlek är som regel stor bland övriga företag. På bageriområdet förstärks stelheten i prisbildningen dessutom genom användandet av centralt beräknade faktorkostnadsindex och prisändringsrekommenda- tioner.
4.3.2 Prisutveckling I tabell 4.4 visas prisutvecklingen i procent för bröd och spannmålspro- dukter åren 1980 till 1989. Som jämförelse visas även utvecklingen för samtliga livsmedel och totala KPI.
Tabell 4.4 Prisutveckling lör bröd och spannmålsprodukter under perioden 1980 - 1989, procent.
1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-89
Mjöl och gryn 98,1 1,2 4,5 6,6 6,4 137,13 Hårt bröd, kex, och skorpor 89,9 3,6 6,5 8,2 6,3 141,1 Mjukt matbröd 110,6 4,7 4,8 11,7 12,1 189,1 Kaffebröd 96,7 3,1 8,6 10,5 8,1 163,1 KPI-livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,0 KPI—totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9
Källa: SCB (KPI korttidslndex dec. 1979 - dec. 1989).
Prisutvecklingen för mjöl och gryn samt hårt bröd, kex och skorpor har i stort varit i nivå med den genomsnittliga prisutvecklingen på livsme- delsområdet. Prisutvecklingen för mjukt matbröd och kaffebröd har däremot under perioden varit högre än genomsnittet för samtliga livs- medel och betydligt högre än den allmänna prisutvecklingen enligt KPI. Särskilt markant har skillnaden i prisutvecklingen för dessa produkter och övriga varit under de två senaste åren. Tidigare redovisade kost- nadsökningar i samband med införandet av obligatorisk datummärk- ning på dessa produkter svarar för en stor del av denna relativt höga prisutveckling.
4.4. Sammanfattande bedömning
Konkurrensen inom bröd- och spannmålsområdet påverkas av i huvud- sak två faktorer, dominansen av ett eller ett fåtal kraftigt marknadsle- dande företagsgrupper samt jordbruksprisregleringen med sina import- begränsande effekter.
Gemensamt för samtliga delmarknader inom bröd- och spannmåls- området är en tämligen stor dominans av ett, två eller tre före- tag/företagsgrupper som tillsammans kontrollerar i storleksordningen mellan 50 och 75 % av resp. delmarknad. Några av dessa företag eller företagsgrupper är dessutom verksamma på flera av delmarknaderna. Vanligen är det största företaget på delmarknaden starkt prisledande. Regionala/lokala variationer vad gäller marknadskoncentration och därmed bl.a. prisledarskapets betydelse finns dock - främst på markna- den för mjukt matbröd.
Den lantbrukskooperativt ägda Cerealiakoncernen har genom sin storlek och integrationen ända ifrån råvaruproduktion och framåt flera självklara konkurrensfördelar jämfört med övriga företag på bröd- och spannmålsmarknadema. Kvarnverksamheten har säkra avsättnings- marknader av betydande storlek genom Skogaholms bagerikoncern och bagerigrossistföretaget KåKå. Genom sin organisationstillhörighet har
Cerealia även möjligheter till övergripande samordning vad gäller före- tagsstrukturella, ekonomiska och produktionstekniska avväganden i hela produktionskedjan. Dessutom ger t.ex. lantbrukskooperationens styrelserepresentation i JN och i de olika regleringsföreningama möj- ligheter till snabb information om omvärldsförändringar. Styrelserepre- sentationen ger i viss mån även möjlighet att indirekt påverka de för- hållanden som berör de lantbrukskooperativa företagen.
Övriga företag har på olika sätt försökt möta den lantbrukskoopera- tiva dominansen på marknaderna genom att bygga upp egna ägarge- menskaper och utnyttja speciella konkurrensmedel, som t.ex. specialise- ring på vissa produktgrupper/ sorter, nya distributionssätt m.m.
Trenden mot en fortsatt ökad marknadsdominans för Cerealia har under senare år förbytts mot en viss tillbakagång, i vart fall vad gäller kvarnområdet. Flera av de mindre företagen har därför delvis kunnat öka sina marknadsandelar. Störst betydelse i detta avseende har själv- fallet Pågengruppens uppbyggnad av en egen kvarnrörelse haft.
På bageriområdet har dock Skogaholms kunnat behålla en fortsatt mycket stark ställning, bl.a. genom fortsatta företagsförvärv inom Sve- rige, Danmark och Norge.
Konkurrensförhållandena mellan de stora aktörerna på markna- derna är stabila och kommer troligen inte att ändras mycket på kort sikt. Det är däremot möjligt att de större företagsgrupperna ytterligare kan stärka sin ställning gentemot de mindre och medelstora företagen. Ett extremt användande av extrapriser ger t.ex. de större företagsgrup- perna en betydande konkurrensfördel. Detta är för övrigt ett generellt fenomen för hela dagligvarumarknaden eftersom den domineras av tre stora handelsblock med betydande inflytande över t.ex. sortimentsin- riktning och prissättning, framför allt i samband med extrapriskampan- jer.
Jordbruksprisregleringen skyddar i stor utsträckning den svenska marknaden från importkonkurrens. Genom ett gränsskydd i form av in- förselavgifter som fördyrar import hålls priset på spannmålsråvaror uppe. Förädlade spannmålsprodukter skyddas vad gäller råvaruandelen genom avgifter inom RÅK-systemet. Detta innebär att de svenska före- tagen möter en begränsad importkonkurrens på marknaderna för sina lågt förädlade produkter. Med högre förädlingsgrad minskar dock de reglerade råvarukostnadernas relativa betydelse för priset på den får- diga produkten, vilket innebär större möjligheter till importkonkurrens. I detta sammanhang kan nämnas att när det gäller färskvarubetonade brödprodukter är låga importandelar till viss del naturliga. Detta beror främst på kort hållbarhetstid men även på höga fraktkostnader som en följd av stora och ömtåliga volymer i förhållande till produktens vikt/ värde.
Jordbruksprisregleringen står inför förändringar. Riksdagsbeslutet i juni 1990 om en förändring av nuvarande reglering innebär bl.a. att den interna marknadsregleringen efter en övergångsperiod kommer att
upphöra, dvs. att något stöd för att omhänderta överskott inte kommer att ges. Det svenska gränsskyddet kommer emellertid att vara kvar i väntan på en samlad internationell avveckling.
Borttagandet av den interna marknadsregleringen är positivt efter- som det innebär att marknadssignalerna till råvaruproducenterna blir tydligare. Produktionen bör komma att bättre anpassas till vad som ef- terfrågas i landet eller som kan exporteras under normala ekonomiska villkor. Den reella importkonkurrensen på de svenska bröd- och spannmålsmarknaderna kommer dock även fortsättningsvis att vara be- gränsad så länge gränsskyddet består. Från konkurrenssynpunkt är där- för en minskning av gränsskyddet önskvärd. Konkurrensbilden kommer att förändras på en marknad som avregleras och öppnas för internatio- nell konkurrens. En ökad importkonkurrens ger sannolikt positiva ef- fekter i form av en förbättrad prispress både på råvaror och färdigpro- dukter.
5. BRYGGERIPRODUKTER
5.1. Produkterna och marknaden
5.1.1 Produkterna Bryggeriprodukterna kan traditionellt sägas utgöras av öl, kolsyrade läskedrycker inkl. cider och förpackat vatten (mineralvatten) samt still- drinkar. Flertalet av bryggeriföretagen har i varierande utsträckning ut- ökat och kompletterat sina produktsortiment och tillverkar numera ofta även andra drycker - t.ex. juice, nektar och fruktsaftbaserade måltids- drycker (lättdrycker). De sistnämnda produkterna ingår inte i här redo- visade uppgifter om inte detta särskilt anges.
5.1.2 Marknaden Marknadens totala försäljningsvärde uppgick år 1989 till ca 14,5 miljar- der kronor i konsumentledet. Försäljningsvärdet av bryggeriproduk- terna i producentledet uppgick till ca 9 miljarder kronor, varav närmare 2,5 miljarder utgjordes av dryckesskatter. Den totala volymen konsume- rade bryggeriprodukter på den svenska marknaden uppgick samma år till ca 1 040 miljoner liter, varav öl svarade för knappt hälften eller ca 500 miljoner liter. Volymutvecklingen för flertalet av marknadens pro- dukter har under flera år varit mycket god. Under den senaste femårs- perioden har den totala konsumtionen ökat med ca 45 %, från 720 miljoner liter år 1984 till 1 040 år 1989. Detta har bl.a. inneburit att den totala ölkonsumtionen nu åter är tillbaka på ungefär samma nivå som i mitten av 1970-talet innan mellanölet togs bort. I en internationell jämförelse är den svenska öl-, läsk- och mineral- vattenkonsumtionen per capita relativt låg. Tillväxtpotentialen i bran- schen bedöms därför som fortsatt god. Tabell 5.1 visar totalkonsumtion, konsumtion per capita samt im- portandelar för bryggeriprodukter under åren 1976, 1984, 1986 och 1989. Konsumtionen av öl nådde en topp i mitten av 1970-talet innan skatteklassen öl 11 B (mellanöl) togs bort den 1 juli 1977. Därefter min- skade den totala konsumtionen av öl ända fram till mitten av 1980-talet. Ungefär från år 1984 har däremot både öl- och läskedrycksmarkna- derna vuxit kraftigt. Orsakerna till konsumtionsökningen av öl under senare år är flera. År 1985 slopades förbudet mot att i dagligvaru— handeln sälja öl klass II (folköl) på kvällar och helger. Kvaliteten på dagens öl klass II är vidare betydligt högre än den var på det sortiment som erbjöds konsumenterna direkt efter det att mellanölet försvann. Samtidigt är utbudet och marknadsföringen av olika öltyper i dag avse- värt större, både när det gäller öl klass II och klass III. Även introduk-
tionen av en ny burkstorlek för öl klass II, innehållande 50 cl mot tidi- gare 45 cl, torde ha bidragit till en ökad konsumtion. Vad gäller kon- sumtionsökningen för läskedrycker är troligen den främsta orsaken ett kraftigt ökat utbud av större förpackningsstorlekar. Förpackningar av plast, s.k. PET-flaskor, som oftast innehåller 1,5 eller 2 liter har blivit allt vanligare på marknaden och dessa svarade år 1989 för ca 35 % av den totala läskedrycksförsäljningen.
Tabell 5.1 Marknaden för bryggeriprodukter - totalkonsumtion, konsum- tion per capita samt importandelar för åren 1976, 1984, 1986 och 1989. 1 976 1984 1 986 1 989 Öl klass ||| milj.!it. 24,5 106,8 1223 1s4,7 per cap,lit. 3,0 12,8 14,6 19,4 importandel,% 13,9 7,8 11,8 8,9 Öl klass || milj.!it. 3429 165,13 199,8 2324 per cap,lit. 41,7 19,9 23,9 27,4 importandel,% 3,6 11,0 9,7 8,9 Öl klassl milj.!it. 108,0 100,2 98,0 99,7 per cap,lit. 13,1 12,0 11,7 11,7 importandel,% 0,0 0,0 0,0 0,0 Summa öl milj./it. 475,4 372,8 420,1 496,8 per cap, lit. 57, 8 44, 7 50,2 58, 5 importandel, % 3,4 7, 1 8,0 7, 1 Kolsyrad läsk milj.lit. 232,5 258,0 321 ,3 409,0 per cap,lit. 28,3 30,9 38,4 48,2 importandel,% 4,4 7,1 10,1 6,2 Mineralvatten milj.|it. 53,8 65,0 76,0 97,0 per cap,lit. 6,5 7,8 9,1 11,4 importandel,% 0,2 1,1 1,7 1,9 Stilldrink milj.lit. 37,0 24,7 29,2 36,3 per cap,lit. 4,5 3,0 3.5 4.3 imponandel,% 3,1 8,8 8,1 10,6 Summa läsk/ milj./it, 323,3 34 7, 7 426,5 542,3 vatten/Stilldrink per cap,lit. 39,3 4 1, 7 51,0 63,9 importandel,% 3,5 6, 1 8,5 4,3 TOTALT milj.lit. 798,7 720,5 846,6 1039,1 BRYGGERI- per cap,lit. 97,1 86,4 101,2 122,4 PRODUKTER importandel,% 3,5 6,6 8,2 5,6
Källa: Svenska bryggareföreningen.
Exporten av bryggeriprodukter är relativt liten (ca 2 % av total inhemsk tillverkning) och utgörs främst av mineralvatten (Ramlösa). De största exportmarknaderna är Danmark och USA. Importen är något mer om-
fattande och uppgår till drygt 5 % av total inhemsk konsumtion. De största importprodukterna är öl klass III, öl klass II och stilldrinkar som alla har en importandel på omkring 10 %. Ungefär hälften av det im- porterade klass II-ölet kommer från det danska företaget Faxe Bryggeri A/S och importeras av Cloetta Hushåll AB. Cloetta importerar för öv- rigt även det franska mineralvattnet Perrier till Sverige. Förutom från Danmark importeras öl huvudsakligen från Tyskland, Nederländerna och Tjeckoslovakien. I KPI utgör bryggeriprodukter ca 2 %, varav unge- fär en fjärdedel avser försäljning av produkterna på restauranger.
Vid sidan av importen förekommer en betydande licenstillverkning av utländska varumärken. Drygt 10 % av ölkonsumtionen utgörs av li- censtillverkade produkter (Tuborg, Carlsberg, Löwenbräu m.fl.). Mot- svarande siffra för läskedrycker är närmare 50 % (Coca-Cola, Pepsi- Cola, Seven-Up m.fl.).
5.2. Konkurrensförhållanden
5.2.1 Aktörer på marknaden Bryggeribranschen har under de senaste decennierna genomgått en ge- nomgripande strukturförändring som inneburit en fortlöpande anlägg- nings- och ägarkoncentration. I början av 1950-talet fanns det ca 150 tillverkningsställen (med minst fem anställda) för öl- och läskedrycker, av vilka ca 70 tillhörde någon av 14 koncerner. I dag finns ett 30-tal till- verkningsställen av vilka hälften ingår i någon av tre större koncer- ner/ägargrupperingar. Totalt uppgår antalet anställda i bryggeribran- schen till ca 4 500 personer.
Marknaden för bryggeriprodukter domineras i dag av tre större bryggerikoncerner - AB Pripps Bryggerier, Spendmps Bryggeri AB och Falcon AB. Tabell 5.2 visar nuvarande ägarförhållanden, antal tillverk- ningsställen samt beräknade marknadsandelar för företagen på marknaden för bryggeriprodukter år 1989. Av tabellen framgår bl.a. att det via Procordia AB finns ett indirekt ägarsamband mellan Pripps och Falcon.
De nämnda bryggerikoncernerna är samtliga i princip rikstäckande vad gäller öl- och läskedrycker. Därutöver finns tre mindre, privata fö- retag med både öl- och läsktillverkning AB Åbro Bryggeri, Nya Banco Bryggerier/fB och Appeltojjftska Bryggeri AB är alla starka på sina resp. lokala/regionala marknader, men av totalmarknaden har de endast 1-3 % vardera. Företaget AB Ramlösa Hälsobrunn, med dotterbolaget Porla Brunn AB, tillverkar enbart mineralvatten och är tillsammans med Pripps de helt dominerande företagen på den delmarknaden. Ramlösas andel av den totala bryggerimarknaden uppgår till ca 2-3 %. Vid sidan av importen, som uppgår till drygt 5 %, finns på marknaden i övrigt ett tiotal företag med enbart läsk/vattentillverkning, bl.a. Ica-fö- retaget BOB IndustrierAB.
Tabell 5.2 Ågarlörhållanden, antal tillverkningsstållen samt beräknade marknadsandelar för företagen på marknaden för bryggeripro- dukter.
Företag Ägare Antal till- Marknads- verknings- andelar ställen 1989, ca %
Pripps Bryggerier Procordia" 5 50,0 Ramlösa Hälsobrunnb Procordia 2 (2.5)
Falcon Unilever 51 % 4 18,0
Bryggeri Falkens 40 % Persson Investd 9 % Spendrups Bryggeri Fam. Spendrup 75 % 3 19,0 Anställda och övriga 25 %
Åbro Bryggeri Fam. Dunge 1 3,0 Appeltofftska Bryggeriet Fam. Krönlein 1 1,0 Banco-Bryggerier Eriksson/Keilstrupe 1 1 ,5 Övriga företag 12 2,0
Import - 5,5
Totalt 30 1000
" Ägt av staten och Volvo med vardera ca 42 % av röstvärdet, resterande aktier innehas främst av större institutioner. b Ramlösas produkter distribueras av övriga bryggerier, huvudsakligen Pripps och Falcon, och försälj- ningsvolymerna Ingår I angivna marknadsandelar för resp. bryggeri. C Ägt av Procordia 90,1 % och Unilever 9.9 %.
d TILL—Bryggeriers tidigare ägare. ' Fr.o.m. oktober 1990 ägs Banco-Bryggerier av företaget Vitrend AB.
5.2.2 Betydande företagsförvärv Ägarstrukturen i den svenska bryggeriindustrin ändrades betydligt un- der år 1989. Spendrups förvärvade det tidigare KF-ägda företaget AB Wårby Bryggerier och Falcon förvärvade TILL-Bryggerier AB. Falcons förvärv av TILL var ett direkt svar på Spendrups förvärv av Wårby, ef- tersom både Spendrups och Falcon konkurrerar om att utgöra det främsta alternativet till marknadsledande Pripps. Genom sina resp. för- värv har Spendrups och Falcon i dag en marknadsandel på närmare 20 % vardera.
I samband med att Procordia år 1990 av AB Volvo förvärvade livs- medelskoncernen Provendor AB, knöts även Ramlösa Hälsobrunn till Procordias bryggerigrupp som därmed ytterligare stärktes. Tillsammans har de Procordiakontrollerade företagen Pripps och Ramlösa en andel på drygt 50 % av den totala svenska marknaden för bryggeriprodukter. Om försäljningsbolaget Falcon - där Procordia via Bryggeri AB Falken har ett minoritetsintresse - medräknas uppgår marknadsandelen till ca 70 %. På enskilda delmarknader är andelen dock större - för t.ex. mine- ralvatten över 80 %.
5.2.3 De ledande bryggeriföretagen
Marknaden för bryggeriprodukter domineras sedan länge avAB Pripps Bryggerier. Pripps bildades år 1963 genom en sammanslagning av landets vid denna tidpunkt två största bryggerikoncerner - Pripps & Lyckholm i Göteborg och Stockholms Bryggerier. Prippskoncernen hade i slutet av 1970-talet, bl.a. efter ett stort antal företagsförvärv, skaffat sig en när- mast monopolliknande ställning på marknaden. Marknadsandelen upp— gick då till ca 70 % (inkl. dåvarande dotterbolaget Bryggeri Falken).
Pripps ägs sedan år 1986 av Procordia. Då förvärvade Procordia fö- retaget AB Gambrinus (tidigare Brygginvest AB), den dåvarande äga- ren till Pripps och Falken. Gambrinus ägdes till 75 % av staten och till 25 % av Volvo. Falken hade något år dessförinnan (1985) frikopplats från Pripps och blivit systerbolag i stället för dotterbolag till Pripps. Falken ägs numera gemensamt av Procordia (90,1 %) och Svenska Unilever Förvaltnings AB (9,9 %), medan Falkens produkter säljs via det Unileverkontrollerade distributions- och marknadsföringsbolaget Falcon AB.
Från slutet av 1970-talet fram till mitten av 1980-talet minskade Prippskoncernens marknadsandelar från ca 70 % till under 50 %. För- utom att Falken ej längre ingick i koncernen, tappade Pripps under pe- rioden ytterligare ca 10 % av marknaden till konkurrerande bryggerifö— retag. Under de senaste åren har Pripps andelar dock stabiliserats och uppgår i dag till ca 50 %. Pripps är sedan länge något mer dominerande på läskedrycksmarknaden än på ölmarknaden. Bl.a. har Pripps genom licensavtal med Coca-Cola Company ensamrätten att tillverka och sälja samtliga Coca-Colaprodukter (Coca—Cola, Fanta och Sprite) på den svenska marknaden. Pripps licenstillverkar även drycker för brittiska Schweppes International Ltd. På ölområdet licenstillverkar Pripps danska Tuborg och australiska Foster's.
Falcon AB startade sin verksamhet år 1985 i samband med att Bryg- geri Falken frikopplades från Pripps. Falcon ägdes då gemensamt av Svenska Unilever (55 %) och Falken (45 %). Efter förvärvet av TILL år 1989 ändrades ägarbllden i Falcon något och Unilever äger numera 51 %, Falken 40 % och TILL:s tidigare ägare AB Persson Invest äger 9 %. Företaget marknadsför och distribuerar i dag Falkens, TILL:s och det Unileverägda företaget Novias dryckessortiment. Falcon har även sedan år 1988 ensamrätten att marknadsföra och distribuera mineral- vatten tillverkat av Ramlösas dotterbolag Porla Brunn. I Falcons sorti- ment ingår även bl.a. den licenstillverkade läskedrycken Seven-Up samt tre licenstillverkade ölmärken - danska Carlsberg, och de tyska Kalten- berg och König Ludwig Dunkel. Varumärket Seven-Up ägs av Pepsico Inc. USA.
Falcon har sina starkaste marknadsfästen i de sydvästra (Falken) och norra (TILL) delarna av Sverige. TILL har en mycket stark regional förankring i Norrlandslänen där marknadsandelen beräknas uppgå till 45 - 50 %. Det betyder att TILL och Pripps är jämstarka i Norrland.
TILL:s samarbete med Falcon började redan år 1987 i samband med att TILL förlorade rätten att distribuera och sälja Prippstillverkade Coca-Colaprodukter. TILL fick i stället rätt att tillverka och sälja Fal- cons coladryck XL—Cola samt licensprodukten Seven—Up. Dessutom fick TILL rätt att distribuera Falcons licenstillverkade danska Carlsberg öl på restaurangmarknaden i Norrland.
Grängesbergs Bryggeri AB bytte under 1983 namn till Spendrups Bryggeri AB i samband med att företaget introducerades på börsens OTC—lista. Efter att tidigare ha varit inriktat på en regional marknad satsade företaget i slutet av 1970-talet på riksdistribution och ökade därefter stadigt sina marknadsandelar. Till denna utveckling bidrog bl.a. att företaget år 1978 erhöll rätten att licenstillverka Löwenbräu starköl för den svenska marknaden.
När Pripps under en period från slutet av 1970-talet fram till mitten av 1980-talet tappade marknadsandelar var det främst Spendrups som växte på Pripps bekostnad. Spendrups som framgångsrikt marknads- förde sig som "det privata alternativet" till Pripps kunde under samma period i det närmaste tredubbla sin marknadsandel, från ca 4 % till ca 11 %.
Produktionsökningen krävde stora investeringar i bryggeriet i Grängesberg, där kapaciteten mer än fördubblats sedan år 1984. För- värvet av Wårby år 1989 gav Spendrups ett tillskott av ytterligare kapa- citet samtidigt som företaget blev etablerat i den viktiga Stockholmsre- gionen, som beräknas utgöra ca 25 % av den den totala svenska marknaden för bryggeriprodukter.
Spendrups börsintroduktion skapade förutsättningar till finansiering av de kapacitetshöjande investeringarna i Grängesberg. Även förvärvet av Wårby, som beräknas kosta ca 400 milj.kr. under en 2 - 3-årsperiod, kommer i stor utsträckning att finansieras via aktieemissioner.
I motsats till Pripps men i likhet med Falcon är Spendrups starkare på ölmarknaden än på läskmarknaden. Vid sidan av egna varumärken tillverkar Spendrups fyra ölprodukter på licens - tyska Löwenbräu och Kaiserdom Edel, belgiska Stella Artois samt australiska Steinlager. På läskområdet har Spendrups två licenser - Pepsi-Cola och Canada Dry. Pepsilicensen delades tidigare med Wårby, som före samgåendet med Spendrups tillverkade Pepsi-Cola för den konsumentkooperativa marknaden. Det amerikanska företaget Pepsico Inc. har beslutat att fr.o.m. år 1991 låta Spendrups överta Falcons tidigare licens på varu- märket Seven-Up. Licenser på internationellt välkända varumärken är viktiga för svenska bryggerier. Spendrups konkurrenskraft i Sverige stärks därför betydligt genom att Pepsico samlar sina licenser hos Spendrups.
Förutom att Spendrups bl.a. byggt upp ett sortiment med starka märkesvaror är företagets försäljningsframgångar under senare år kan- ske främst en följd av den starka profileringen som "det privata alterna- tivet" till Pripps. Detta har rönt stort gensvar bland breda kundgrupper,
som tydligen upplevt ett behov av en stark konkurrent till marknadsle- dande Pripps. I detta sammanhang kan det noteras att vid Spendrups OTC-introduktion köpte bland andra de båda handelsföretagen Ica AB och AB Dagab mindre aktieposter i företaget.
Spendrups näst största aktieägare, vid sidan av familjen Spendrup, är Lantbrukarnas riksförbund (LRF) som år 1989 köpte en aktiepost som tidigare innehafts av Trefond Invest. LRF:s aktiepost motsvarar ca 5 % av röstvärdet i företaget.
Fram till år 1985 bedrevs Wårbys verksamhet i kommission för KF:s räkning. Därefter ingick Wårby som ett självständigt dotterbolag i KF Konsumentvaruindustrier AB (KVI). I KVI ingick även bl.a. Foodia AB, AB Goman-Produkter, Cirkel AB och AB Juvel. En av anledning- arna till att kommissionärsförhållandet upphörde var att Wårby skulle ges en friare roll inom KF, bl.a. för att lättare kunna marknadsföra sina produkter på den privata marknaden. Wårbys försök att nå ut i den pri- vata handeln med sina produkter mötte dock hårt motstånd, kanske främst ideologiskt. Samtidigt tappade Wårby, i likhet med vissa andra av KVI-företagen, marknadsandelar inom de egna konsumentkoopera- tiva butikerna. Detta var till stor del en direkt följd av att konsument- föreningarna, för att själva hävda sig i konkurrensen med privat handel, i allt större omfattning började komplettera sina sortiment med privata företags varumärken.
De sjunkande marknadsandelarna för Wårbybryggeriet bidrog i hög grad till att företaget under år 1989 såldes till Spendrup. Wårby hade fram till år 1986 under en längre tid varit det näst största bryggeriföre- taget efter Pripps med en marknadsandel på 10-11 %. År 1988 var an- delen endast ca 8,5 %.
5.2.4 Leverantörer Ett företag med direkt anknytning till bryggeribranschen är mälteriet Nordmalt AB. Företaget bildades i början av 1970-talet för att tillgo- dose behovet av maltråvara för de företag som var fristående från Pripps. Stordriftsfördelarna vid maltproduktion är betydande. För att företagen vid sidan om Pripps skulle ha förutsättningar att kunna pro- ducera malt på samma rationella sätt som Pripps gjorde i sin egen cen- traliserade mälteriverksamhet var det nödvändigt att samordna den verksamhet som tidigare företagen skötte var för sig. Nordmalt ägs till 50 % av det finska mälteriföretaget Oy Lahden Polttimo och till 25 % av Svenska lantmännens riksförbund (SLR), som förser företaget med kornråvaran. Övriga 25 % av företaget ägs gemensamt av Spendrups, Falcon och Åbro. Förutom leveranser till de svenska bryggerierna ex- porterar Nordmalt en stor del av sin maltproduktion, bl.a. till whisky- destillerier i Skottland. Andra viktiga leverantörer till bryggeribranschen är de företag som tillverkar olika förpackningar. PLM AB är i det närmaste ensamleve- rantör vad gäller returglasförpackningar och aluminiumburkar. PLM är även den dominerande leverantören av PET-förpackningar, men här
finns dessutom några andra svenska tillverkare och en import av viss betydelse. Vad gäller råvaror är socker och läskedrycksessenser de mest betydande vid sidan av malten. Sockerbolaget AB är ensam leverantör av socker till bryggerierna, medan det finns ett flertal företag som till- verkar läskedrycksessenser. Företagen tillverkar som regel smakessen- ser för flera av de vanligaste sonema/smakema på läskedrycker - sock- erdricka, apelsin, julmust m.m. Samtidigt har varje företag vanligen ett eller flera helt egna märkesprodukter. Några av de större tillverkarna och några av deras märkesprodukter är AB Fruktus Fabriker (Pommac, Solo, Syd), Flavoring AB (Loranga, Old Secco), AB Roberts (Champis) samt AB Saturnus (Cuba Cola, Trocadero).
5.2.5 Distribution och kunder Bryggeriemas kunder kan indelas i huvudgrupperna dagligvaruhandel, kiosker och gatukök, Systembolaget AB samt restauranger och storhus- håll. Dagligvaruhandeln är den största kundgruppen och svarar för ca 55 % de totala volymerna. En betydande allmän utvecklingstendens på hela livsmedelsmarknaden under de senaste decennierna är att de stora grossistföretagen (Ica, KF och Dagab) successivt har tagit över en allt större del av leveranserna från producerande företag till butik. Direkt- distributionen från livsmedelsindustrin till detaljhandeln har därmed minskat. I dag är det främst mejeri-, bageri- och bryggeriprodukter som till övervägande delen fortfarande direktdistribueras. I bryggeribran- schen börjar dock valet av distributionssätt ses som ett allt viktigare konkurrensmedel och andelen grossistdistribuerade produkter har ökat under senare år. Av bryggeriföretagen är Falcon det företag som i störst utsträckning satsat på grossistdistribution. I storleksordningen 35-40 % av Falcons totala försäljningsvolymer säljs i dag via grossister. Även övriga företag i branschen utnyttjar dagligvarugrossister i viss utsträckning som ett komplement till sin egen distributionsapparat. Grossistdistribution har kostnadsfördelar, men distributionssystemet begränsas bl.a. av att gros- sister normalt inte hanterar returglasförpackningar eller produkter som skall levereras till restauranger eller Systembolaget.
I bryggeriverksamhet finns betydande stordriftsfördelar, framför allt vad gäller distributionsekonomin. Detta innebär bl.a. att stora företag med hög marknadstäckning och en geografiskt väl avvägd anläggnings— struktur har betydande kostnadsfördelar gentemot mindre konkurren- ter. Så länge direktleveranser är vanligare än grossistdistribution torde en optimal distributionsekonomi innebära att avståndet från bryggeriet till kunden helst inte bör överstiga 30-40 mil. Denna gräns är naturligt- vis mycket ungefärlig och är beroende av hur bryggeriet har byggt upp sin organisation vad gäller t.ex. egna bilar och depåer, återförsäljare m.m.
5.2.6 Effekter av ändrade ägarförhållanden Under år 1989 genomfördes flera företagsförvärv i bryggeribranschen. Förutom Spendrups och Falcons förvärv av Wårby resp. TILL samt Procordias förvärv av Provendor, vilket innebar att Ramlösa och Pripps blev systerföretag, genomfördes ytterligare två företagsförvärv i bran- schen under år 1989. Pripps köpte Sofiero Bryggeri AB - ett mindre bryggeri med huvudsaklig inriktning på läsktillverkning och specialpro- dukter. Kopparbergs Bryggeri AB, tidigare systerföretag till Banco- Bryggerier, övertogs under året av det schweiziska företaget Royal Blum. Bryggeriet skall fortsättningsvis enbart tappa mineralvatten för exportmarknaden. De två sistnämnda företagsköpen torde inte i någon nämnvärd grad påverka konkurrensförhållandena i branschen. Sofiero hade ett sedan länge väl etablerat samarbete med Pripps, bl.a. legotillverkning av vissa specialprodukter och udda förpackningsstorlekar samt ombudsförsälj- ning av Pripps drycker. Kopparbergs Bryggeri är litet samtidigt som produktionen av viktigare produkter tagits över av tidigare systerföreta- get Banco. Spendrups och Falcons förvärv kan däremot förväntas påverka kon- kurrensen i branschen. Samtidigt som ägarkoncentrationen totalt i branschen stärktes ytterligare, blev både Spendrups och Falcon starkare motparter till tidigare helt dominerande Pripps. Spendrups fick inte behålla hela Wårbys tidigare försäljningsvolym. Genom att bindningarna mellan KF och Wårby bröts, öppnades i prin- cip hela den kooperativa marknaden för övriga företag, dvs. Spendrups tvingades att konkurrera på i stort samma villkor som övriga bryggerier om Wårbys tidigare "säkra" leveranser till KF. Ett eventuellt leveransav- tal mellan Spendrups och KF skulle ha kunnat säkra Wårbys tidigare volymer, men varken Spendrups eller KF torde ha varit särskilt intres- serade av en sådan lösning. Ett leveransavtal skulle ha varit en belast- ning för Spendrups, eftersom det av övriga kunder kunde ha uppfattats som en alltför stark koppling till konsumentkooperationen - dvs. samma grundläggande problem som Wårby tidigare upplevt. Samtidigt skulle KF genom ett leveransavtal med Spendrups ha begränsat konsument- föreningarnas möjligheter och valfrihet vad gäller profilen på deras dryckesavdelningar. Uppskattningsvis har Spendrups fått behålla i storleksordningen 80 % av Wårbys tidigare leveranser till konsument- kooperationen. Den kraftiga omstrukturering som genomförts i bryggeribranschen under senare tid är en följd av några samverkande faktorer. Bryggeri- marknaden har ökat kraftigt under senare år. På en växande marknad finns goda möjligheter för företag som har ambitionen att öka sin egen marknadsandel. För både Spendrups och Falcon, som trots nyinveste- ringar haft fortsatt behov av utökad kapacitet, var det ett naturligt steg att söka samgående med företag med ledig kapacitet. Dessutom kom-
pletterade Wårby och TILL företagen mycket väl både geografiskt och produktmässigt.
Distributionskostnaderna i bryggeriverksamhet är betydande. För att t.ex. Spendrups och Falcon på sikt skulle kunna utgöra konkurrenskraf- tiga alternativ till Pripps på riksmarknaden var det troligen nödvändigt för dem att sänka sina distributionskostnader genom att etablera sig på ytterligare någon geografiskt lämplig ort i landet.
Den ägargemenskap som finns mellan Falken och Pripps via det ge- mensamma moderbolaget Procordia innebär en mycket stor koncentra- tion av branschens produktionskapacitet till en ägare samtidigt som ägargemenskapen skulle kunna utgöra en begränsning i Falcons möjlig- heter till konkurrens med Pripps.
Försäljningbolaget Falcon äger alla varumärken som produceras av Falken samtidigt som Unilever har aktiemajoriteten i Falcon. Procordia har däremot kontrollen över Falken, dvs. den produktionsapparat som utgör den huvudsakliga grunden för Falcons verksamhet. Enligt SPK:s bedömning fungerar den interna konkurrensen mellan Pripps och Fal- con. Stordriftsfördelar m.m. genom eventuell samverkan förefaller i rå- dande marknadssituation vara mindre än fördelarna att genom konkur- rens mellan Pripps och Falcon maximera den samlade volymen och ut- nyttja möjligheterna till såväl direkt- som grossistdistribution. Ägarrela- tionen har dock inte utsatts för några hårda prov, bl.a. på grund av att marknaden för bryggerivaror under de senaste fem åren vuxit med i storleksordningen 6-8 % per år, vilket skapat utrymme för tillväxt i samtliga företag. Det finns dock möjliga framtida utvecklingsskeenden som innebär att ägarrelationen mellan Falken och Pripps skulle kunna ifrågasättas, både vad gäller möjligheterna till en fortsatt effektiv och ohämmad intern konkurrens mellan företagsgrupperna och risken för en försämrad total konkurrenssituation inom bryggeribranschen. En kraftigt vikande marknad i kombination med att t.ex. Unilever eller svenska staten skulle besluta sig för att sälja de aktieinnehav som för närvarande ger dem inflytande i resp. bryggeriföretag är exempel på händelser som skulle kunna bidra till en drastiskt förändrad konkur- renssituation i branschen. Från konkurrenssynpunkt skulle det därför vara önskvärt med en minskad eller helst helt borttagen ägarkoppling mellan Procordia/ Pripps och Falcon/ Falken.
5.2.7 Lönsamhet Allmänt sett försämrades lönsamheten i bryggeribranschen betydligt när mellanölet togs bort år 1977. En period med relativt låg lönsamhet följde därefter och för flertalet företag varade den fram till mitten av 1980-talet. Under den senaste femårsperioden har försäljningsutveck- lingen varit mycket positiv för flertalet av branschens produkter, vilket bl.a. inneburit att resultatnivåer och lönsamhet generellt har förbättrats, dock med stor variation mellan olika företag. En betydande lönsam- hetsförbättring har t.ex. skett inom Pripps, bl.a. som en följd av att före- taget hittills klarat de senaste årens kraftiga volymökningar utan omfat-
tande nyinvesteringar i produktions- och distributionskapaciteten. Främst för vissa av de mindre lokalt inriktade företagen, men även för t.ex. Spendrups har lönsamheten däremot sjunkit under de senaste åren. Vad gäller Spendrups beror detta framför allt på att man genom- fört stora kapacitetshöjande investeringar för att klara kraftigt ökade försäljningsvolymer. Även betydligt Ökade kostnader för marknadsfö- ring, främst olika former av rabatter, har bidragit till att många företag uppvisat sjunkande lönsamhet, trots ökade volymer.
Lönsamheten varierar som regel mellan olika delar av bryggeriernas sortiment och i vissa fall även beroende på vilken kundgrupp produkten säljs till. Generellt är lönsamheten sämre på de traditionella returglas- sortimenten än på engångsförpackningar samt på burk- och PET-sor- timenten. Retursortimentet säljs främst via dagligvaruhandeln, medan engångsförpackningar och burkprodukter är vanliga i t.ex. kioskhan— deln. Samtidigt är starköl och mineralvatten vanligen de två mest lön- samma produkterna. Detta betyder att bryggeriföretagens totala lön- samhet bl.a. är mycket beroende av hur deras produktmix är uppbyggd och vilka kundgrupper försäljningen eventuellt har inriktats på.
Några mått på genomsnittlig lönsamhet samt soliditet bland företa- gen inom bryggeriindustrin jämfört med livsmedelsindustrin totalt enligt SCB:s nyckeltalsberäkningar åren 1984-1988 visas i tabell 5.3. Lön- samheten i bryggeriindustrin har enligt SCB:s beräkningar under redo- visad period varit något högre än för livsmedelsindustrin totalt vad gäl- ler genomsnittlig avkastning på totalt kapital. Även vinstprocenten lig- ger genomsnittligt något högre i bryggeriindustrin, samtidigt som solidi- teten ligger på ungefär samma nivå som för livsmedelsindustrin totalt. De extremt låga lönsamhetstalen för år 1985 beror förutom på att några bryggeriföretag faktiskt uppvisade förhållandevis dåliga resultat detta år även på effekter av ändrade boksslutsperioder.
Tabell 5.3 Vissa nyckeltal för bryggeriindustri samt för livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri.
1984 1985 1986 1987 1988
Bryggeriindustrl (SNI 31330+31340)
Avkastning på totalt kapitala % 11,1 3,6 10,2 9,3 8,1 Vinstb % 5.3 1,5 4.6 4.4 3.1 Soliditetc % 28,0 20,9 24,4 24,9 22,3
Livsmedels-, dryckesvaru- och tobakslndustrl (SNI 31000)
Avkastning på totalt kapitala % 8.4 8.5 8,5 8,2 8,7 Vinstb % 3,3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetc % 21 .9 23,3 23,4 22,3 23,1
a Resultat efter finansiella intäkter i procent av balansomslutning. b Resultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. c Beräknat eget kapital i procent av balansomslutning. Källa: SCB:s nyckeltalsberäkningar åren 1984 - 1988, (medianvärde för företag med minst 20 anställda).
5.2.8 Konkurrensbegränsande avtal Konkurrensbegränsande avtal är relativt vanligt förekommande inom bryggeribranschen. De flesta avtalen gäller distributionssamarbete mellan större bryggeriföretag och mindre, lokala tillverkare/distribu- törer om områdesindelning, exklusivbestämmelser m.m. Även avtal som reglerar överenskommelser om licenstillverkning av utländska märkes- varor och samarbete mellan bryggerier och restauranger är vanligt fö- rekommande. NO har vid flera tillfällen haft synpunkter på ingångna avtal och har därför, framför allt genom överläggningar med berörda företag, försökt undanröja sådana avtalsbestämmelser som anses kunna ha skadlig verkan enligt konkurrenslagen. Under år 1990 fördes t.ex. förhandlingar mellan NO och Svenska bryggareföreningen som rörde en under senare är mycket vanlig form av exklusivavtal mellan brygge- rier och restauranger. Avtalen gav som regel ett bryggeri rätt att vara ensamleverantör eller huvudleverantör till den avtalsbundna restau- rangen. Bryggeriets motprestation bestod vanligen i att man medver- kade vid finansiering av fatölsanläggningar och annan utrustning genom fördelaktiga lån, borgensåtaganden m.m. Även olika former av ospecifi- cerade och förhandsutbetalda marknadsföringsbidrag/rabatter/bonus med främsta syfte att förstärka restaurangens bindning till och bero- ende av bryggeriföretaget var vanliga i avtalen. Branschens företag har efter förhandling med NO åtagit sig att förändra avtalen och inte till- lämpa avtalsbestämmelser som NO kritiserat med stöd av konkurrens- lagen.
5.2.9 Produktskatter m.m. Av branschens totala försäljningsvärde på ca 9 miljarder kronor år 1989 utgjorde dryckesskatterna ca 2,5 miljarder kronor. Dryckesskatten utgår
per liter såld dryck och inbetalas till staten av tillverkande bryggeri eller av importerande företag. Fr.o.m. den 7 maj 1990 utgår dryckesskatt med följande belopp per liter:
- 2:70 kr. för öl klass II, (alkoholhalt max. 2,8 viktprocent) - 11:25 kr. för öl klass III, (alkoholhalt max. 4,5 viktprocent) - 0:40 kr. för kolsyrad läskedryck - 0:20 kr. för annan läskedryck.
Skatten för öl klass I, lättöl (alkoholhalt max. 1,8 viktprocent) var 0:40 kr. per liter fram till den 6 april 1988, då den togs bort helt. Samtidigt höjdes skatten på starköl kraftigt, från 7:85 kr. till 9:50 kr. Åtgärderna var av alkoholpolitisk karaktär och syftet var att stimulera alkoholsva- gare dryckesalternativ. Utredningen om indirekta skatter föreslog i sitt betänkande (SOU 1989:35) ett slopande av vissa "mindre" indirekta skatter, bl.a. dryckesskatten på kolsyrad och annan läskedryck (Stilldrink). Syftet är främst att undvika skatter som är administrativt krävande samtidigt som bidraget till statskassan är begränsat (i detta fall ca 200 milj.kr. per år). Dessa förslag kommer troligen att genomfö- ras först år 1993.
De svenska dryckesskatterna är höga internationellt sett, men på den svenska marknaden är de lika för alla och påverkar därför inte konkur- rensförhållandena.
Förutom dryckesskatt utgår på bryggeriprodukter liksom på flertalet övriga förpackade drycker en förpackningsskatt. För förpackningar med pant uppgår skatten till 8 öre per förpackning och för engångsförpack- ningar (dock ej förpackningar av papp eller papper) uppgår skatten till 10 - 25 öre beroende på fyllnadsvolym. I ett delbetänkande från för- packningsutredningen (SOU 1990:85) som lämnades till regeringen un- der hösten 1990 förslås bl.a. en höjning av nämnda skatter på engångs- förpackningar till 65-175 öre. För returförpackningar föreslås en höj- ning från 8 till 12 öre per förpackning.
Inom bryggeriområdet finns det vissa importhinder i form av tullar och andra importavgifter. För läskedrycker och mineralvatten finns inga tullar, medan de för öl klass I, II och III uppgår till 10, 12 resp. 14 kr. per 100 liter. Dessutöm finns vissa import- och utjämningsavgifter inom det s.k. RAK-systemet, vars avsikt är att utjämna skillnader i råvaru- kostnader (malt och socker) mellan svensk och utländsk bryggeriindu- stri. RAK-avgifterna är rörliga men uppgår för närvarande till i stor- leksordningen 20- 30 kr. per 100 liter för både öl- och läskedrycker. Vid export utgår exportbidrag med motsvarande belopp.
5.2.10 Branschorganisation Samtliga svenska ölbryggerier är medlemmar i Svenska bryggareför- eningen, som även har flertalet av landets läskedrycks- och mineralvat- tenföretag som medlemmar. Bryggareföreningen företräder i många fall bryggeriföretagen gentemot t.ex. större kundgrupper, andra organisa-
tioner och statliga myndigheter i fråga om avtal, överenskommelser m.m. Genom olika aktiviteter försöker Bryggareföreningen även öka in- tresset för och konsumtionen av branschens produkter. Bryggareför- eningen för ofta även branschens talan i samhällsdebatten vad gäller t.ex. frågor som rör miljövårds- och alkoholpolitik. Bryggareföreningen tog våren 1990 ett beslut om att sänka alkoholhalten i bryggeriernas standardsortiment av starköl, från högst 4,5 till högst 4,0 viktprocent. Anledningen härtill kan ses som en strävan att bidraga till en sänkning av vår totala alkoholkonsumtion enligt WHO:s mål för FN:s med- lemsländer. Sänkningen kan även ses som ett sätt att underlätta en för- ändring av gällande regler för beskattning av starkölet. Bryggareför- eningen förespråkar en differentiering till flera skatteklasser med en starkare koppling mellan skattenivån och alkoholhalten, vilket skulle förbättra starkölets konkurrenskraft gentemot t.ex. lättvin. Reglerna för alkoholbeskattningen ses för närvarande över av en utredning tillsatt av finansdepartementet.
5.2.11 Internationalisering I Sverige och övriga Europa försöker företag för närvarande att förbätt- ra sina positioner inför förverkligandet av EG:s inre marknad år 1993 samt ett ökat samarbete mellan EG och EFTA. Exempel på detta inom bryggeribranschen är bl.a. Procordias försök att etablera sig på de dan- ska och norska bryggerimarknaderna. I budgivningen på Wårby deltog vidare flera utländska bryggerikoncerner.
Procordia och Pripps har under senare tid visat stort intresse att bredda verksamheten inom Norden. Det norska bryggeriet Hansa, med ca 15 % av ölmarknaden och drygt 10 % av den totala marknaden för bryggeriprodukter i Norge, förvärvades år 1989 och Procordia hade året innan förvärvat 10,1 % av aktierna i Norges största livsmedels- och bryggerikoncern Nora Industrier A/S. Procordia har dock tvingats av- veckla sitt engagemang i Nora efter beslut av det norska Prisdirektora- tet, som ansåg att Procordias inflytande över norsk bryggeriindustri bli- vit för stort. Procordia var även en av huvudintressenterna vid försälj- ningen av det danska bryggeriet Faxe Bryggeri A/S, som dock senare förvärvades av ett annat danskt bryggeriföretag - Jyske Bryggerier A/S. Jyske ägs till 35 % av Danmarks största bryggerikoncern De forenede Bryggerier A/S (Tuborg/ Carlsberg). Under våren 1990 förde Procordia även förhandlingar med det norska Toubryggeriet om samarbete eller eventuellt övertagande av aktiemajoriteten i företaget. Tou har ca 7 % av den totala norska bryggerimarknaden och har bl.a. både Nora (10 %) och danska Carlsberg (20 %) som ägare. Under hösten 1990 blev det dock klart att Nora - och inte Procordia - kommer att förvärva aktiemajoriteten i Tou.
Det nya Procordia kommer som företagsgrupp att öka sin konkur- renskraft på både den svenska och den europeiska livsmedelsmarkna— den. Främst torde det finnas stora möjligheter att i vissa fall samordna inköp, försäljning, distribution och marknadsföringsinsatser. Framför
allt kan detta gälla på storhushållsmarknaden, där inte varumärkestro- het i kombination med enskilda företags speciella behov av profilering alltid är lika viktig. Även i samband med utökade mediasatsningar ut- omlands finns möjligheter till effektiv och kostnadsbesparande samord- ning mellan de olika företagen.
5.3. Prisbildning
5.3.1 Prisledarskap Pripps har ett mycket markant prisledarskap som innebär att övriga bryggeriföretag som regel samtidigt, eller snarast möjligt efter, genom- för samma prisändringar som Pripps på resp. produktgrupper. Eventu- ella fördröjningar beror vanligen på att handeln normalt kräver viss avi- seringstid innan prisändringar kan genomföras. Även om flertalet andra bryggeriföretag i påfallande stor utsträckning följer Pripps både vad gäller storleken på och tidpunkten för prisändringar förekommer det att företagen ibland har en något annorlunda prisnivå på vissa konkurre- rande produktvarianter. Prisändringar genomförs normalt två gånger per år, vår och höst. Förändringar av dryckesskatten medför vanligen ytterligare ett prisänd- ringstillfälle per år.
5.3.2 Prisutveckling I tabell 5.4 Visas prisutvecklingen i procent för marknadens produkter åren 1980 till 1989. Som jämförelse visas även utvecklingen för samtliga livsmedel och totala KPI.
Tabell 5.4 Prisutveckling för bryggeriprodukter under perioden 1980- 1989, procent.
1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-1989
Läskedrycker 53,0 4,8 2,4 11,9 11,1 104,1 öl klass I 50,9 3,8 2,0 18,3 12,4 112,4 Öl klass || 68,9 6,6 3,4 6,9 6,9 1127 Öl klass III 84,8 6,6 7,5 8,0 12,2 156,6 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,o KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9
Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 - dec. 1989).
Det kan noteras att prisutvecklingen för både läskedrycker och öl klass I var avsevärt lägre än för såväl samtliga livsmedel som totala KPI t.o.m. år 1987. Därefter har dessa varor ökat klart mer, vilket bl.a. beror på ökade kostnader inom bryggeribranschen i samband med att ett nytt system för returglasbackar har införts. Prishöjningar har dessutom ge- nomförts för att skapa utrymme för en ny särskild ersättning till detalj- handeln för dess utrymmes- och arbetskrävande hantering av returglas. Vidare började branschens pris- och marknadsledande företag, Pripps
Bryggerier, under år 1989 införa ett nytt prisgruppssystem för re- turglassortimentet. Produkterna indelades i fem prisgrupper som skiljs åt med olika markering på kapsylerna. Pripps syfte med prisgruppssys- temet är bl.a. att ge de olika delarna av returglassortimentet förbätt- rade och mer kostnadsrelaterade marginaler.
Ett fullt genomfört system med prisgrupper skulle innebära väsent- ligt ändrade förutsättningar för den inom detaljhandeln mycket vanligt förekommande försäljningen av läsk och lättöl i helback till enhetspris. Ett enhetspris som för Övrigt ofta är ett kraftigt nedsatt s.k. lockpris. Bryggerinäringen har i olika sammanhang uttryckt sin tveksamhet be- träffande detta försäljningssätt. Skälen härför har främst varit att pro- dukter med detta försäljningssätt tappar sin märkesprofil samtidigt som det ger dålig lönsamhet både för bryggerierna och handeln. Handeln har dock reagerat negativt på Pripps ändrade prisgruppssystem som man menar bl.a. innebär vissa hanteringsproblem och begränsar kun- dens valfrihet vid helbacksköp och därför har systemet ännu inte kunnat genomföras fullt ut.
Prisutvecklingen för öl klass II har i stort följt den allmänna prisut- vecklingen enligt totala KPI, medan bl.a. kraftigt höjd dryckesskatt på öl klass III har medfört att prisutvecklingen för denna produktgrupp klart överstigit den allmänna prisutvecklingen. Den svenska alkoholpo- litiken styrs främst av de riktlinjer som angavs i 1977 års alkoholpoli- tiska beslut. Där fastslogs det att skatteinstrumentet skall användas ak- tivt. Priserna på alkoholhaltiga drycker skall vara höga och åtminstone följa den allmänna prisutvecklingen.
5.4 Sammanfattande bedömning Konkurrenssituationen på marknaden för bryggeriprodukter har, efter en tids relativt lugn i början av 1980-talet, hårdnat i takt med den marknadstillväxt som började år 1985. De ändrade ägarförhållandena under de senaste åren har även inneburit ökade aktiviteter från företa- gen i syfte att söka behålla eller utöka sina marknadsandelar. Samtidigt har lönsamheten, främst för två av de ledande bryggerikoncernerna, Pripps och Falcon/Falken, ökat stadigt från mitten av 1980-talet fram till i dag. I Pripps fall är detta till stor del en följd av att företaget hittills klarat kraftiga volymökningar utan omfattande nyinvesteringar i pro- duktions- och distributionskapaciteten, detta i motsats till konkurrenten Spendrups, vars lönsamhet sjunkit under samma period, främst på grund av kostnadskrävande nyinvesteringar för att möta företagets kraf- tigt ökade försäljningsvolymer. Falcon/Falkens goda lönsamhet är del— vis en följd av en bra produktmix, dvs. en relativt liten försäljning av lågmarginalprodukter inom returglassortimentet men en stor försälj- ning av högmarginalprodukten starköl.
Förekomsten av prisledarskap är vanlig inom flera delar av livsme- delsmarknaden. Pripps har ett mycket markant prisledarskap på marknaden för bryggeriprodukter som innebär att övriga bryggeriföre-
tag som regel genomför samma prisändringar som Pripps på resp. pro- duktgrupper. Det finns på kort sikt inget som talar för att varken Pripps prisledarskap eller den högre prisutvecklingstakt som etablerats på marknaden under de senaste två åren skall minska. Spendrups lönsam- hetssituation innebär att företaget knappast kan ta några initiativ till särskilt prispressande åtgärder, ej heller kan Spendrups utan att riskera minskade marknadsandelar höja sina priser mer än Pripps. Samtidigt finns hos ägargruppema bakom Pripps och Falcon - Procordia och Unilever - högt ställda lönsamhetskrav. Även ökade kostnader, både i bryggeri- och handelsled, i samband med utveckling av nya och redan existerande retursystem på förpackningssidan samt en fortsatt aktivt prishöjande alkoholpolitik kommer att påverka prisutvecklingen på produkterna.
Den ägargemenskap som finns mellan Falken och Pripps via det ge- mensamma moderbolaget Procordia innebär en mycket stor koncentra- tion av branschens produktionskapacitet till en ägare, samtidigt som ägargemenskapen skulle kunna utgöra en begränsning i Falcons möjlig- heter till konkurrens med Pripps. Från konkurrenssynpunkt skulle det därför vara önskvärt med en minskad eller helst helt borttagen ägar- koppling mellan Procordia/Pripps och Falcon/Falken.
I dag finns få direkta importhinder, bl.a. mycket låga eller inga tullar alls på produkterna. Dock finns vissa import- och utjämningsavgifter inom det s.k. RAK-systemet. Samtidigt är importkonkurrensen relativt begränsad, endast drygt 5 % av den totala marknaden utgörs av impor- terade produkter. Till detta finns flera förklaringar - bl.a. av- stånds/transportbegränsningar, som innebär att utländska tillverkare generellt har svårt att få tillräcklig lönsamhet vid längre transportav- stånd. Höga transportkostnader är troligen den främsta anledningen till att licenstillverkning är en utbredd företeelse just på bryggerimarkna- den. Undantag vad gäller möjligheten att få tillräcklig lönsamhet vid import finns dock - t.ex. högmarginalprodukter som starköl och mine- ralvatten samt vid import av produkter från nära grannländer, distribu- erade direkt till butikerna i ett visst begränsat område eller via daglig- varugrossister. Märkestrohet till redan etablerade starka svenska och li- censtillverkade utländska varumärken samt utrymmesbegränsningar inom handeln är exempel på andra förhållanden som verkar dämpande på importvolymerna.
Inom kort kommer i princip samtliga bryggeriprodukter i Sverige att säljas i retursystem - returglas, aluminiumburk och från den 1 juli 1991 även återfyllbara PET-plastflaskor. Eftersom andra länder har annor- lunda system eller inga retursystem alls, utgör naturligtvis de svenska reglerna på detta område en konkurrensbegränsning för utländska till- verkare.
Denna marknadsbeskrivning är upplagd så att den i avsnitt 6.1 be- handlar hela marknaden för konserverade och djupfrysta produkter. I avsnitt 6.2 beskrivs mer ingående delmarknaderna djupfryst resp. kon- serverad fisk. Slutligen finns i avsnitt 6.3 en sammanfattande bedöm- ning av konkurrensförhållanden på marknaderna för konserverade och frysta produkter.
6.1. Totalmarknaden
6.1 .1 Produkter och marknader Den totala marknaden för konserver och djupfrysta produkter är stor och mycket heterogen. Man kan egentligen inte tala om en marknad för konserver och djupfrysta produkter. Eftersom de flesta företag som är verksamma inom totalmarknaden är stora och differentierade med till- verkning inom flera delmarknader är det ändå motiverat att utgå från denna marknadsdefinition för att ge en bild av produktions- och ägar- förhållanden.
Uppskattningsvis producerades på totalmarknaden år 1988 varor till ett värde i industriledet på drygt 7 miljarder kronor. Om man korrigerar för importen och exporten som uppgick till ca 2,6 miljarder kronor resp. 0,9 miljarder kronor var värdet av den svenska konsumtionen ca 9 mil- jarder kronor i industriledets priser.
Ser man i stället storleken mätt som KPI-vikt har hela gruppen en vikt på drygt 2 %. Dessutom ingår konsumtion av djupfrysta och konser- verade produkter i KPI-posten "Förtäring utom hemmet", dvs. restau- rangbesök.
Marknaden har i det följande avgränsats till att avse fisk-, kött-, frukt- och grönsaksprodukter konserverade i burk eller djupfrysta. Till detta kommer även vissa torkade produkter (soppor, såser och lik- nande) samt senap, ketchup, såser o.d. i flaska. Produkter som ligger utanför den på detta sätt avgränsade marknaden är glass, hel djupfryst fisk och hela djupfrysta styckningsdetaljer av kött. Inte heller drycker som juice och saft ingår i marknaden.
Den totala marknaden kan i sin tur delas upp i ett antal delmarkna- der. Exempel på sådana ganska grovt uppdelade delmarknader finns i tabell 6.1. I tabellen framgår även totalkonsumtion och importandel.
Tabell 6.1 Totalkonsumtion och importandela för delmarknader för djup- frysta och konserverade produkter.
Totalkonsumtion lmportandel milj.kr. procent
Fisk-, kräft- och blötdjursprodukterb 4571 65 Köttprodukter 371 1 32 Grönsaker och bär 2723 68 Beredningar av frukt och bärc 2684 23 Kompletta färdigrätterd 1300 .. Diverse smaksättningspreparat m.m.e 1000 23
a Totalkonsumtion gäller är 1989 och är en bearbetning av prel. uppglfter från statens jordbruks- nämnd. Importandel gäller är 1988 och är preliminär. b Djupfrysta och konserverade i burk dvs. ej torkade, rökta eller saltade produkter. c Sylt. marmelad, mos, saft samt krämer och efterrättssoppor konserverade i burk samt djupfrysta och
torkade produkter. d Djupfrysta, konserverade i burk och torkade produkter. ” Senap. ketchup, såser, dressing, ättika och vinäger.
6.1.2. Konkurrensförhållanden
Aktörer på marknaden Inom marknaden för konserver och djupfryst är många företag verk- samma. Det är dock ett fåtal stora företag som dominerar. Alla del- marknader är uppdelade i segment där ofta starka varumärken har stor marknadsandel. I tabell 6.2 redovisas de största på marknaden verk- samma företagen och de delmarknader där de är verksamma.
Tabell 6.2 De största företagen och de marknader där de är verksamma.
_" mu-n- X X X X X X
Abba X X X X X X X 308 CPC Foods 3 Här ingår bl.a. torra, djupfrysta och konserverade soppor, såser och viss färdigmat o.d. som ej kan hänföras direkt till någon av de andra grupperna samt diverse smaksättningspreparat.
Dafgård Ekströms Felix
Foodia Indra
Kraft/ General Food Lithells Master Food Novia Scanfood Semper Slotts Svenska Nestlé
XXX XX
X XXXXX X
Som framgår av tabellen är det mycket vanligt att företag är verksamma inom flera delmarknader. Detta ger en avsevärd styrka och möjlighet att kompensera kostnadsökningar med höjda priser där marknaden ger störst möjlighet. Till denna bild bör även fogas att flera av ovanstående företag ingår i koncerner med mycket diversifierad verksamhet. Bilden av detta förstärks om man tittar på ägandet och vilka ägarbindningar som finns mellan olika företag.
Företagsstruktur
Den största ägargruppen på den svenska marknaden är den nya Pro- cordiagruppen. Den nya sammanslagna livsmedelsgruppen inom Pro- cordia kommer att utgöras av företag verksamma inom flertalet av livsmedelsindustrins olika delbranscher. Den totala omsättningen för år 1989 beräknas uppgå till i storleksordningen 18-19 miljarder kronor och företagen i gruppen är i flera fall marknadsledande inom sina resp. marknader.
De företag som ingick i gamla Procordia och som har verksamhet inom marknaden för konserverade och djupfrysta produkter är livs- medelsföretagen Ekströms LivsmedelsProdukter AB, Önos AB samt hälsokostföretagen Friggs Naturprodukter AB, AB Anjo och Bran- kato AB.
Från Provendor tillförs nya Procordia fiskkonservföretaget Abba AB, djupfryst- och konservföretaget Felix AB samt charkföretaget AB Lithells.
Företagen i gruppen är var för sig marknadsledande på flera marknader och konkurrerar med varandra endast inom några få områ- den. Felix, Önos och i viss mån även Ekströms tillverkar och marknads- för en del likartade produkter inom varuområdet frukt- och grönsaks- konserver, t.ex. sylter, krämer, soppor samt gurk- och rödbetsinlägg- ningar.
Bland övriga större svenskägda företag finns de båda lantbrukskoo- perativa företagen Semper AB, som ägs av den största mejeriföreningen Arla ekonomisk förening, och Scanfood Produktion och Försäljning AB som ägs av Scan Invest AB, i sin tur dotterbolag till Slakteriförbundet.
Semper marknadsför bl.a. barnmat, välling, flingor, pannkakor, spe- cial-, nutritions- och industriprodukter. Företaget är marknadsledande på barnmat och delar av ostmarknaden och har även en stark ställning på storhushållsmarknaden. Sempers omsättning var 1 089 milj.kr. år 1988/89.
Scanfood tillverkar och marknadsför förädlade djupfrysta och kon- serverade köttprodukter och andra livsmedel för konsument- och stor- hushållsmarknaderna. Scanfood är marknadsledande på segmenten djupfrysta och konserverade köttprodukter på konsumentmarknaden. Företaget har även ett omfattande storhushållssortiment men har dock inte lika stark ställning på denna marknad. Scanfoods omsättning år 1989 var 631 milj.kr.
Gunnar Dafgård AB är landets näst största privata köttföretag efter det i nya Procordia ingående AB Lithells. Företaget är familjeägt och specialiserat på styckning och produktion av kylda och frysta kött- och Charkprodukter. Företaget är verksamt både på konsument- och stor- hushållsmarknaderna.
Indra AB är marknadsledande företag på storhushållsmarknaden med ca 25 % av marknaden för djupfrysta färdigrätter. Indra omsatte 322 milj.kr. år 1989. Färsprodukter, pannkakor, pytt i panna samt kött- och grönsaksrätter är Indras stora produktområden. Via dotterbolaget Ekomat Sweden AB importeras och marknadsförs även djupfrysta fisk- och tårtprodukter. Nyligen köpte Indra även fiskföretaget Festab AB vilket stärker företagets ställning på fiskprodukter.
Indra ägs av AB Aritmos. Aritmos äger inom livsmedelsområdet även charkuteriföretaget Lars Jönsson AB och är hälftenägare i Marga- rinbolaget AB. Utöver livsmedelsföretagen äger Aritmos en rad andra företag vilket ger en avsevärd finansiell styrka. Aritmos hade år 1989 en omsättning på 3 883 milj.kr.
De tre stora partihandelsblocken har en omfattande egen import av vissa konserver. Utöver importverksamhet äger Ica och KF egna livs- medelsföretag.
BOB Industrier AB, ägs av Ica Företagen AB som i sin tur är dotterbolag till Ica Handlarnas AB. BOB omsatte 578 milj.kr. år 1988.
BOB tillverkar och säljer en mängd olika produkter inom frukt- och grönsaksområdet, t.ex. safter, sylter och marmelader till både konsu- ment-, storhushålls- och bagerimarknaden. Utöver dessa produkter till- verkas även läskedrycker och färdigmat. På konsumentmarknaden säljs BOB:s produkter dock bara i Ica-butikerna. Ica Företagen AB äger inom livsmedelsområdet även kafferosteriet Ica Rosteri AB och kon- fektyrföretaget AB Svea Choklad.
Foodia AB ingår i KF Konsumentvaruindustrier AB (KVI) som är helägt dotterbolag till Kooperativa förbundet. Foodia AB omsatte 904 milj.kr. år 1989.
Foodia är verksamt inom flera delar av livsmedelssektorn. Inom storhushållssektorn har Foodia också ett brett sortiment. Foodia har dock i likhet med BOB en begränsad konsumentmarknad, då företa- gens produkter i stort sett endast säljs i det egna "handelsblockets" buti- ker, dvs. Konsums resp. Icas butiker.
KVI äger även Cirkel AB som säljer kaffe, te och kryddor, AB Goman Produkter (köttvaror), Kvarn och Bageri AB Juvel och tex- tilföretaget Slitman samt 36 % av det av kooperationen i Norden ge- mensamt ägda konfektyrföretaget AB Nordchoklad. Utöver KVI äger KF en rad stora industriföretag och tjänsteföretag.
KF-koncernen omsatte 46 200 milj.kr. år 1989. KF har under 1989 sålt ut AB Wårby Bryggerier då företaget fått ökande problem med för- säljningen i takt med att konsumentföreningarna börjat sälja privata va- rumärken. Då även Foodia hade liknande problem aviserade KF tidi-
gare att även detta företag var till salu. KF hade dock svårt att hitta någon köpare till företaget varför man har beslutat att omstrukturera företaget och fortsätta att driva det i egen regi.
På den svenska marknaden finns även en rad utlandsägda företag, företrädesvis ingående i multinationella koncerner.
CPC Foods AB ingår i den världsomspännande koncernen CPC In- ternational Inc. med huvudsäte i USA. Under namnet Winborgs mark- nadsför CPC Foods AB livsmedelsprodukter som är tillverkade i Sve- rige. Från systerbolag i Europa importerade livsmedelsprodukter mark- nadsförs under namnen Knorr, Maizola, Maizena, Dextropur och Dex- trosol. Företaget har försäljning på både konsument- och storhushålls- marknaderna. Omsättningen för CPC Foods AB var 412 milj.kr. 1988/89.
Kraft General Foods Scandinavia ingår i Philip Morris-koncernen som har verksamhet i 44 länder och omsätter ca 147 miljarder kronor. Koncernen Kraft General Foods Scandinavia säljer och marknadsför dressing, såser, mjukost, kaviar, fiskkonserver o.d. under varumärkena Kraft och Mills. Margariner marknadsförs under namnen Mills, Forma och Solei, kryddor under namnet Kockens och kaffe under namnen Gevalia och Maxwell House. Omsättningen för företaget år 1988/ 89 var 1 222 milj.kr.
MasterFoods AB är helägt dotterbolag till Mars Inc., USA. Bolagets verksamhet omfattar försäljning av livsmedel och djurmat, i huvudsak importerade från närstående bolag tillhörande Mars-koncernen. Om- sättningen för företaget är 1988 var 496 milj.kr.
Novia Livsmedelsindustrier AB ägs av Svenska Unilever Förvalt- nings AB som i sin tur ägs av holländska Unilever NV. Unilever har verksamhet i 75 länder och omsatte 215 miljarder kronor år 1989. Inom livsmedelssektom har Svenska Unilever, förutom i Novia, ägarinfly- tande i försäljningsbolaget Falcon AB, Glace-Bolaget AB och Marga- rinbolaget AB. Novia Livsmedelsindustrier AB tillverkar och marknads- för främst soppor, såser, teer och desserter som säljs under varumärken som Blå Band, Bong och Lipton. Novia är marknadsledande med delar av sitt sortiment på både konsument— och storhushållsmarknaderna. Omsättningen för företaget år 1989 var 438 milj.kr.
AB Slotts som ägs av Maraboukoncernen tillverkar och marknadsför livsmedelsprodukter inom segmenten smaksättning (ketchup, senap och chilisås), drycker, frukostflingor och mellanmål. Marabous tidigare stör- sta ägare norska A/S Freia har under år 1990 köpt samtliga aktier i Marabou och gjort det till ett helägt dotterbolag, samt bytt namn till A/S Freia Marabou. Koncernen är Nordens ledande konfektyrtillver- kare. Marabou äger även bolagen Göteborgs Kex AB, snacksföretaget AB Estrella och sockerkonfektyrföretaget AB Malaco. Marabou är majoritetsägare i Norges ledande snacksföretag A"/S Maarud och hälf- tenägare i danska snacksföretaget Danisco. Freia Marabou har därmed ca 50 % av snacksmarknaden i Norden.
Svenska Nestlé AB hette fram till den 1 januari 1990 AB Findus och omsatte 2 242 milj.kr. år 1988. Svenska Nestlé ingår i den schweiziska livsmedelskoncernen Nestlé S.A. Koncernen omsatte år 1988 ca 171 miljarder kronor och säljer sina produkter i ca 150 länder. Svenska Nestlé AB marknadsför livsmedel under varumärkena Findus, Nescafé, Zoégas, Buitoni, After Eight, Strövels och Wienerbagam. Företaget tillverkar och säljer ett omfattande sortiment inom de flesta del- marknader på livsmedelsområdet. Svenska Nestlé är uppdelat i divisio- nerna djupfryst och kolonial där företagets affärsområden och dotter- bolag sedan ingår. De fem största affärsområdena, kolonial, kaffe, grönsaker, färdigmat och fisk, svarade år 1988 för närmare 90 % av fö- retagets totala omsättning. Inom affärsenheten kolonial ingår t.ex. barnmat, marmelader, pastasåser och saft, som säljs under varumärket Findus. Inom denna affärsenhet finns också det marknadsledande snabbkaffet Nescafé. Produktgrupperna grönsaker, grönsaksmixer, bär och juicer ingår i affärsenheten grönsaker. Flera av produkterna i denna grupp har mycket stark ställning på marknaden. I affärsenheten färdigmat ingår djupfryst färdiglagad mat för försäljning både på kon- sument- och storhushållsmarknaderna. Affärsenheten fisk innefattar fryst fiskfilé och panerad fisk. Den sista av de fem stora affärsområdena är kaffe där Svenska Nestlé har kaffemärkena Zoégas, Guldmocca och Kalaskaffe. Övriga affärsenheter är kylda produkter, främst färdigmat, affärsenheten bageri, djupfrysta bakverk och djupfryst deg för s.k. bake off samt affärsenheten djurmat. Inom divisionen kolonial marknadsförs även Nestlékoncernens choklad- och konfektyrprodukter.
Integration
Inom marknaden för konserver och djupfrysta produkter förekommer inom och mellan olika led ofta någon form av integration. Exempel på vertikal integration är dagligvarukedjornas import av bl.a. konserver, Ica och dess dotterbolag BOB, KF och dess dotterbolag Foodia och de båda företagen Semper och Scanfood som genom sina ägare är integrerade med råvaruproduktionen. Horisontell integration före- kommer så till vida att Vissa koncerner, t.ex. nya Procordia-gruppen, äger flera konkurrerande företag på samma marknad.
Branschorganisationer
Företag verksamma inom konserv- och djupfrystbranschen ingår ofta i flera olika organisationer, t.ex. Dagligvaruleverantörers förbund (DLF), Sveriges livsmedelsindustriförbund (SLIM), Djupfrysningsbyrån och Grossistförbundet. Dessutom finns speciella branschorganisationer på flera delmarknader, t.ex. Fiskbranschens riksförbund och Sveriges sill-, fisk- och skaldjursproducenters förening (SSFS).
Leverantörsstruktur Kännetecknande för konserv- och djupfrystbranschen är ett relativt högt förädlingsvärde, dvs. råvarorna utgör inte alltid den största delen
av kostnaden för slutprodukten. Förädlingskostnaden (löner, avskriv- ningar på maskiner m.m.) tillsammans med kostnader för försäljning och marknadsföring samt emballage är många gånger av minst lika stor betydelse. På vissa delmarknader med mindre förädlade produkter sva- rar dock råvaran för den övervägande delen av försäljningsvärdet t.ex. för djupfrysta råa färsprodukter, djupfrysta fiskblock samt djupfrysta och konserverade grönsaker och bär.
På marknaden för köttprodukter är råvaruleverantörerna starkt kon- centrerade. Det finns dessutom en stark vertikal integration mellan rå- varuleverantörer och köttförädlande företag inom lantbrukskoopera- tionen.
Koncentrationen av företag som levererar råvara och halvfabrikat till fiskförädlingsindustrin är inte speciellt markant, även om det finns vissa leverantörer som är relativt stora. Däremot är den kvantitativa import- regleringen på vissa fisksorter, bl.a. torsk, ett problem för beredningsin- dustrin.
Grönsaksråvaran odlas ofta på kontraktsbasis där alternativet för bonden ofta är spannmålsodling varför jordbruksprisregleringen indirekt påverkar prissättningen på svenskodlade grönsaker.
Emballaget beräknas utgöra omkring 10 % av försäljningsvärdet för djupfrysta och konserverade produkter. På marknaden för emballage såsom plåt- och glasburkar samt aluminiumtuber är koncentrationen stark med PLM och Hydro Aluminium Packaging som dominerande fö- retag på sina resp. segment. Djupfrysta varor förpackas i kartongkapslar och här är konkurrensen betydligt hårdare. Flera företag konkurrerar på en överetablerad marknad. lnköpsbindningar i form av att maskiner och material måste köpas från samma företag är vanliga på marknaden för kartongkapslar. Största leverantören av kartongkapslar är Åkerlund & Rausing med ca 40 % av marknaden.
Kundstruktur På konsumentmarknaden är koncentrationen inom handeln stark. Par- tihandeln domineras av Ica, KF och Dagab. I södra Sverige är även Bergendahl & Son AB av viss storlek regionalt. Utöver dessa grossister finns ett fåtal mindre, lokala grossister och ett antal som är specialise- rade på vissa produkter. Bindningarna mellan leverantör och grossistled är starka genom avtal, medverkan i SA/VA (samaktiviteter/veckoan- nonsering) etc. Dessa vertikala bindningar tenderar att stärkas ytterli- gare genom bl.a. bonus- och rabattsystem.
Ett undantag från trenden mot starkare bindningar är att KF i de- taljhandelsledet "släppt in" märken som konkurrerar med KF:s egen livsmedelsindustri och därmed lättat lite på bindningen mellan produ- cent och grossist inom det egna ledet.
Icas nya decentraliserade organisation (och Dagabs pågående omor- ganisation) kan i bästa fall innebära en viss förbättring för mindre leve- rantörer. Indelningen i mindre geografiska områden (regioner) kan
komma att göra det lättare att upprätta avtal om försäljning av mindre kvantiteter på en lokal marknad.
På storhushållsmarknaden finns inte de starka vertikala bindningar som konsumentmarknaden präglas av. På denna marknad finns, för- utom de tre blocken, flera grossister som specialiserat sig på storhus- hållssektorn, t.ex. Servicegrossistema och Martin Olsson.
Konkurrensbegränsningar
Det finns på marknaden för konserverade och frysta produkter en rad importbegränsningar i form av tullar, tekniska handelshinder av livsme- delshygienisk karaktär och regleringar i anslutning till jordbruksprisre- gleringen.
Bland livsmedelshygieniska hinder förekommer bestämmelser om tillsatser, färgämnen, innehållsdeklaration, produktbenämningar m.m. Vidare ställs krav på att länder och anläggningar skall vara godkända för att få exportera till Sverige (köttprodukter). Detta kan utestänga en del produkter från den svenska marknaden.
Tullavgifter är av betydelse för vissa produkter. Frysta köksväxter och champinjoner har 10-16 % tull. Helt tullfria köksväxter är t.ex. majs, paprika, sparris, svamp (ej champinjoner) samt konserverade eller beredda tomater. Importen av fiskprodukter är i stort sett tullfri. I an- slutning till fiskprisregleringen förekommer dock regleringsavgifter.
Industrins råvarukostnadsutjämning (RAK) är ett system för prisut- jämning för livsmedelsberedningar. Systemet neutraliserar svenska före- tags kostnadsnackdel (på grund av den högre prisnivån i Sverige på vissa reglerade råvaror) gentemot utländska företag. RAK-systemet kan upplevas vara orättvis av de företag för vilka utjämningsavgiften, som tas ut för alla beredningar, överstiger utjämningsbidraget, som betalas ut efter råvaruinnehåll.
J ordbruksprisregleringen har effekter på importen av jordbruksråva- ror. Införselavgifter på en rad olika produkter skyddar svenska råvaror vilket påverkar tillverkningen av förädlade produkter och industrins valmöjligheter av leverantörer.
Fiskprisregleringen som skyddar den svenska fiskerinäringen från utländsk konkurrens innehåller bl.a. kvantitativa importregleringar på fiskråvara. Svensk beredningsindustri har inte samma möjlighet att köpa billig råvara som sina utländska konkurrenter vilket snedvrider konkurrensen. Däremot finns inga kvantitativa importbegränsningar av beredda fiskprodukter.
Det finns på grund av flera förhållanden på marknaden en rad eta- bleringshinder. Branschen karaktäriseras av en stark koncentration både vad gäller producenter/importörer och försäljningskanaler. Detta för- svårar för eller avskräcker potentiella konkurrenter att etablera sig på marknaden eftersom svarsåtgärder från de etablerade företagen med stor finansiell styrka kan väntas. De stora och etablerade företagen kan t.ex. sätta press på grossisten om ett nytt märke tas in i sortimentet. Ef- tersom de stora företagen oftast är verksamma på flera delmarknader
är det även möjligt för dem att tillfälligt dumpa priset på den av nya konkurrenter hotade delmarknaden och ta igen de förlorade intäkterna på andra delmarknader.
Det krävs stora finansiella resurser för långsiktiga affärsförbindelser med något av de tre grossistföretagen eftersom dessa ställer krav på att vissa volymer skall kunna tillhandahållas. Det är ganska lätt att sälja en tillfällig kvantitet men svårare att upprätta långsiktiga relationer med en grossist. En av förutsättningama för en långsiktigt kontakt med en grossist är att produkten säljer vissa volymer. För att klara volymen krävs det ofta att man deltar i grossistens centrala SA/VA-aktiviteter vilket i sin tur kräver stora lagervolymer. Att gå förbi grossistledet och sälja och distribuera direkt till butik är svårt på grund av de starka bindningarna mellan grossist och detaljist.
Stordriftsfördelar vad gäller inköp, tillverkning, produktutveckling, marknadsföring och försäljning gör att större redan etablerade företag har ett kostnadsförsprång. (Å andra sidan kan små företag ha en fördel vad gäller flexibilitet och lägre overheadkostnader.) Ju mer förädlad en produkt är desto större krav ställs på produktutveckling. Ofta har de marknadsledande företagen välkända och inarbetade varumärken. På t.ex. barnmatsmarknaden har Svenska Nestlé (Findus) och Semper ge- nom åren arbetat upp en stark kundlojalitet för sina produkter. Båda företagen har varit med sedan bammatsprodukter introducerades i slu- tet av 1940-talet. Detta gör det svårt för nya och mindre företag att slå sig in på marknaden eftersom det krävs stora satsningar på marknadsfö- ring vid lanseringen av ett nytt varumärke.
Internationella förhållanden Svenska företag satsar på samarbetsavtal och/eller förvärv inom landet och Norden men även ute i Europa för att förbereda sig inför interna- tionaliseringen i och med EG:s inre marknad. Man anser att det kom- mer att krävas stora företag med förhandlingsstyrka för att överleva på marknaden efter det att gränserna öppnats. I dag måste svenska företag som känner att den svenska marknaden är för liten göra förvärv i något EG-land för att komma förbi de höga tullskydden på EG-marknaden. Enligt en nyligen beslutad ändring i EFTA-konventionen kommer de kvantitativa importrestriktionerna för sill och torsk från EFTA-län- derna fr.o.m. den 1 januari 1994 att slopas. Det är oklart om kvarva- rande fiskprisreglering även därefter kommer att kunna finansieras med prisregleringsavgifter på svenska och importerade fiskprodukter. Jord- bruksnämnden och fiskeristyrelsen utreder för närvarande om ett så- dant system är förenligt med EFTA-konventionen.
6.1.3 Prisbildning Marknaden präglas av prisledarskap (med starka varumärken) på de flesta delmarknader. Prishöjning på grund av budgeterade kostnadsökningar är vanligt fö- rekommande, ofta utifrån förväntad inflation och löneutveckling. De
flesta stora prisledande företagen prisändrar konsumentprodukterna 2- 3 gånger per år. Storhushållsproducenter följer för det mesta DLF:s re- kommendationer och ändrar 6 ggr/ år vid fasta tidpunkter.
Stora företag som verkar inom flera delmarknader kan lägga ut pris- höjningar där marknadsutrymme finns. En kostnadsökning relaterad till en viss produkt kan på kort sikt tas ut på en annan produkt.
Rabatt- och bonussystem samt priserbjudande/extrapriskampanjer har blivit ett allt viktigare konkurrensmedel och man konkurrerar i allt mindre utsträckning med ordinarie priser.
Procentmarginalprissättning inom handeln medför att denna tjänar mer på "dyra" produkter. Detta kan innebära ett minskat motstånd mot leverantörsprishöjningar och risk för att högre priser kan uppfattas som intäktsförstärkande i handeln. Höga priser kan därför ibland betraktas som ett försäljningsargument. Från livsmedelsindustrin har dock fram- förts att handelns procentmarginaler även gör att varor av hög kvalitet och med högre förädlingsvärde missgynnas, framför allt vid introduktio- nen på marknaden.
Som framgår av tabell 6.3 skiljer sig inte prisutvecklingen för djup- frysta och konserverade produkter nämnvärt från prisutvecklingen för hela livsmedelsgruppen.
Tabell 6.3 Konsumentprisutveckling årligen, procent.
1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-89
Djupfrysta och konserverade produkter 97,3 5,1 5,5 5,4 7,4 147,8 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 141,0 KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9
Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 - dec. 1989).
6.2. Djupfryst och konserverad fisk
6.2.1 Produkter och marknader Marknaden för djupfryst fisk kan delas in i flera delmarknader, t.ex. djupfryst fiskfilé, panerad fisk (t.ex. fiskpinnar) och fiskgratänger. Denna marknadsbeskrivning omfattar inte hel djupfryst fisk (t.ex. lax) och inte heller djupfrysta skaldjur. Djupfryst fisk konkurrerar förutom med färsk och konserverad fisk (t.ex. fiskbullar) även med t.ex. kött och djupfrysta och konserverade köttprodukter. Djupfrysta hamburgare kan t.ex. vara ett alternativ till fiskpinnar och fiskgratänger kanske i första hand konkurrerar på marknaden för kompletta färdigrätter. Marknadsindelningen är alltså inte helt självklar.
Marknaden för fisk-, kräft- och blötdjurskonserver (i fortsättningen fiskkonserver) kan delas in i två grupper, dels produkter som till största
delen produceras i Sverige, dels produkter som i huvudsak importeras. Den förstnämnda gruppen består av bl.a. sillkonserver, kaviar och fisk- bullar medan tonfisk, makrill, sardiner, musslor och skaldjur i huvudsak importeras.
På marknaden för fiskkonserver finns en de] produkter som inte är substituerbara med produkter inom samma varugrupp, utan i stället fyller liknande behov som produkter på andra marknader. Kaviar t.ex., konkurrerar snarast med andra sorters smörgåspålägg, medan alternati- vet till skaldjurskonserver främst torde vara färska eller frysta skaldjur. För vissa fiskkonserver som t.ex. ansjovis och matjessill kan det vid spe- ciella tillfällen som jul resp. midsommar över huvud taget vara svårt att finna direkta substitut. Med andra ord kan även marknaden för fiskkon- server i sin tur delas upp i ett antal delmarknader.
Marknadens storlek Värdet av svenska folkets konsumtion år 1989 av djupfryst fisk uppskat- tas av jordbruksnämnden till ca 2 000 milj.kr. (inkl. moms) i konsument- ledet. Det motsvarar ca 1,6 % av den totala livsmedelskonsumtionen. Konsumtionsutvecklingen av djupfryst fisk har varit relativt låg under 1980-talet. Från 1980 t.o.m. 1989 ökade konsumtionsvolymen med 10 %.
I Sverige producerades år 1987 ca 15 000 ton djupfryst fisk till ett värde i producentledet av 383 milj.kr.
År 1988 importerade Sverige djupfryst fisk till ett värde av ca 555 milj.kr. Importvolymen uppgick till 23 000 ton. Samma år exporterades djupfryst fisk för 45 milj.kr. eller ca 1 000 ton.
I KPI är vikten för djupfryst fisk (inkl. skaldjur) 3,1 promille. Konsumtionen av fiskkonserver uppgick under år 1989, enligt statens jordbruksnämnds beräkningar, till ca 2 500 milj.kr. (inkl. moms) vilket motsvarar ca 2 % av den totala livsmedelskonsumtionen. Ungefär hälf- ten av konsumtionen på fiskkonservmarknaden utgjordes av sillkonser- ver och kaviar. Volymen konsumerade fiskkonserver (exkl. kräft- och blötdjur) har i stort sett stått stilla under de senaste åren. Från 1980 t.o.m. 1989 ökade den med endast ca 1%. Under samma period har konsumtionsutvecklingen för delgruppen konserverade kräft- och blöt- djur varit relativt hög, nästan 30 %.
Den inhemska produktionen uppgick år 1987 till knappt 28 000 ton eller 900 milj.kr. i producentledets priser. Inte fullt 6 000 ton exportera- des år 1988 till ett värde av omkring 160 milj.kr. År 1988 uppgick im- portvärdet till ca 400 milj.kr. och importvolymen till drygt 14 000 ton. Omkring 70 % av importvärdet utgjordes av kräft- och blötdjur samt tonfisk och makrill. Importen svarar för övervägande delen av försälj- ningen på marknaden för dessa produkter.
Fiskkonserver utgör 5,1 promille av samtliga varor och tjänster i KPI. Dessutom ingår konsumtion av både djupfrysta och konserverade fisk- produkter i KPI—posten "Förtäring utom hemmet", dvs. restaurangbesök.
Aktörer på marknaden De tre största företagen på konsumentmarknaden för djupfryst fisk är Frionor AB och Foodia AB samt Svenska Nestlé AB, som säljer sina produkter under varunamnet Findus. De tre företagen svarar för ca 75 % av försäljningen på marknaden. För resterande 25 % av försälj- ningen svarar ett ganska stort antal varumärken. Flertalet av varumär- kena avser fisk som importerats och sedan packats i Sverige.
På marknaden för djupfryst fisk i storhushållsförpackningar är Frio- nor och Svenska Nestlé de största företagen. Foodia har ingen produk- tion inom denna sektor. Frionors och Svenska Nestlés marknadsandelar på storhushållsmarknaden är något lägre än på konsumentmarknaden (ca 20 %). Flera företag har betydande andelar av storhushållsmarkna- den, t.ex. det danska företaget Dagens Rätt samt Festab, ett medelstort företag som främst säljer till storhushåll och som nyligen köpts av Indra.
På marknaden för konsumentpackade filéer har Svenska Nestlé, Frio- nor och Foodia ungefär lika stora marknadsandelar, ca 30 % vardera.
Marknaden för färdiglagade fiskprodukter (fiskpinnar, gratänger m.m.) domineras av Svenska Nestlé som svarar för ca 50 % av försälj- ningen på både konsument- och storhushållsmarknaden. Svenska Nestlé har särskilt hög marknadsandel på fiskgratänger. Även Frionor har en betydande andel av försäljningen på marknaden för djupfrysta färdigla— gade fiskprodukter.
Marknaden för fiskkonserver domineras av Abba AB som svarar för hälften av försäljningen på den svenska marknaden. Omkring 80 % av Abbas försäljning på den svenska marknaden utgörs av konsumentför- packade produkter. Abba verkar i huvudsak på marknaden för fiskkon- server, men har även viss försäljning av t.ex. sallader och djupfrysta skaldjur. Företaget har ett brett fiskkonservsortiment med t.ex. sillkon- server, kaviar, fiskbullar, importerade konserverade musslor och ton- fisk. Det breda sortimentet bidrar till en jämförelsevis hög försäljnings- andel på totalmarknaden för fiskkonserver då de flesta konkurrerande företag har begränsat sin verksamhet till någon eller några delmarkna- der.
Foodia AB är Abbas största konkurrent på totalmarknaden för fisk- konserver. Även Foodia har ett brett sortiment med tillverkning av bl.a. sillkonserver, kaviar och fiskbullar. Foodia svarar för ca 10 % av för- säljningen på marknaden. Eftersom KF-ägda Foodia har svårt att sälja sina produkter utanför kooperationen är det endast inom KF:s detalj- handel och på storhushållsmarknaden som Abba och Foodia konkurre- rar.
På vissa delmarknader är Abbas dominans särskilt markant, t.ex. fiskbullar där Abba svarar för nästan 90 % av försäljningen.
Även kaviarmarknaden domineras av Abba som har drygt 60 % av försäljningen. Övriga företag på denna marknad är Foodia, norskägda Kavli AB, Falkeskog Delikatesser AB, norska Forma A/S som produ-
cerar Mills kaviar samt AB Boviks Konservfabriker. Mills och Boviks kaviar marknadsförs av försäljningsbolaget Kraft General Food. De tre producenterna Foodia, Forma och Bovik svarar tillsammans för 20- 30 % av försäljningen på kaviarmarknaden.
På mar/maden för sillkonserver (glassill, matjessill, gaffelbitar, ansjo- vis, saltsill m.m.) är Abbas marknadsandel något lägre, ca 40 %. De vik- tigaste konkurrenterna till Abba är Falkeskog Delikatesser AB, Foodia och CPC Foods AB som tillsammans svarar för ca 30 % av delmarkna- dens försäljning. Dessutom produceras sillkonserver av ett 15-tal mind- re konservföretag varav flertalet är belägna på Klädesholmen i Bohus- län.
Falkeskog Delikatesser AB är ett grossistföretag som säljer och dis- tribuerar sillkonserver direkt till butik. Företaget har även en del andra varor i sitt sortiment, t.ex. majonnäsbaserade sallader. För att garantera produkternas kvalitet under lagringstiden har Falkeskog valt att själv sköta distributionen ända fram till butikshyllan med hjälp av ett fyrtio- tal representanter på franchisingbasis med egna bilar och lagertermi- naler runt om i landet. Sillkonserverna som säljs under Falkeskogs varunamn produceras av tre mindre konservföretag belägna på väst- och sydkusten.
Skaldjurskonserver, tonfisk, musslor samt makrill och sardiner är ex- empel på fiskkonserver som till största delen importeras. De tre stora partihandelsblocken dominerar importen på marknaden. I butikerna säljs dessa varor ofta under livsmedelskedjornas egna varunamn (Eldorado, Pacific etc.).
Abba, som importerar tonfisk, musslor och skaldjur från bl.a. Korea och Thailand, svarar för ca 20 % av tonfiskförsäljningen och 10-15 % av försäljningen av skaldjur och musslor. Varorna säljs under Abbas varu- namn. På marknaden finns även ett antal agentur- och försäljningsbo- lag, t.ex. B & S Foods AB, med eller utan lagerhållning, som importerar och säljer fiskkonserver till grossist eller distribuerar direkt till större butiker.
Sur- och saltströmming tillverkas av ett tiotal företag längs Norr- landskusten.
Integration I Sverige finns ett mindre antal fiskarägda och privatägda förstahands- mottagare som förutom förstahandsförsäljning även bereder och fryser fisk. Dessa företag producerar både färdiga produkter och halvfabrikat (torskblock). Företagen fungerar ofta som legotillverkare åt de större företagen, men försäljning under eget varumärke förekommer också. Som tidigare nämnts finns en integration från tillverkning fram till butiken inom konsumentkooperationen genom KF-ägda Foodia. Kon- sumentföreningarna tar dock i allt större utsträckning även in andra fabrikat varför utbudet och konkurrensen ute i butikerna ökat. Trots detta kan det vara svårt för konkurrenter att sälja till vissa konsument- föreningar.
Det finns även ett samägt företag, Sydfilé, i vilket Blekingefiskarnas centralförening (BFC) äger 70 % och Foodia 30 %.
Samtliga stora grossistblock har även en viss egen import av djup- frysta fiskprodukter.
Branschorganisationer
Fiskbranschens riksförbund (FR) är en organisation som företräder in- dustrin och handeln inom fiskbranschen. Sveriges sill-, fisk- och ska]- djursproducenters förening (SSFS), som har ett 20-tal medlemmar från främst fiskkonservindustrin, är i sin tur medlem i Fiskbranschens riks- förbund. SSFS är bl.a. part i de årliga förhandlingarna med Island om priser och kvantiteter på sill. SSFS ger ut en cirkaprislista som gäller vid försäljning av salt sill till grossister och detaljister. Sveriges fiskfilépro- ducenters förening ingår i Fiskbranschens riksförbund.
Leverantörs- och kundstruktur Av de tre större företagen på marknaden för djupfryst fisk är det bara Foodia som har beredningsverksamhet i Sverige.
Svenska Nestlé köper huvuddelen av den konsumentpackade fiskfi- lén från sitt danska dotterbolag Nordfilét A/S på Bornholm. (Fisk- pinnar importeras från ett systerföretag i Norge.) Djupfrysta torskblock (råvara till gratänger m.m.) köper Svenska Nestlé till övervägande de- len från svenska företag som även ägnar sig åt förstahandsmottagning.
Frionor är ett rent säljbolag som köper merparten av de djupfrysta fiskprodukterna från moderbolaget Norsk Frossenfisk A/L. Norge har dock en omfattande fiskreglering som bl.a. innebär att priserna fast- ställs av Norges Råfisklag och även försvårar för svenska företag att handla direkt med norska fiskföretag. Den tidigare nämnda ändringen i EFTA-konventionen innebär att de kvantitativa importrestriktionerna för färsk sill och torsk från EFTA-länderna avvecklas fr.o.m. den 1 ja- nuari 1994. Överenskommelsen innebär även en viss avreglering av Norges fiskreglering avseende exporten till bl.a. Sverige.
Den svenska beredningsindustrin är på grund av kvantitativa import- regleringar i praktiken hänvisad till svensk torskråvara. Import tillåts bara när det är dålig tillgång på svensk råvara. Det är dock problem att hitta leverantörer som kan och vill leverera endast vid dessa tillfällen, om man inte har etablerade affärskontakter. Detta beror bl.a. på att om det är brist i Sverige råder ofta samma förhållande utomlands. .
På västkusten dominerar Svensk Exportfisk ek. för. förstahandsför- säljningen av torskråvara och på sydkusten är Blekingefiskarnas central- förening mest betydande.
För övriga fisksorter, t.ex. rödspätta, sej och kolja, tillåts i allmänhet import eftersom det inte finns någon jämn tillgång på dessa fisksorter i Sverige.
Råvaran till matjessill, saltsill och kaviar importeras till stor del ef- tersom det råder brist på svensk råvara av hög kvalitet. Sverige har vis- serligen överskott på sill men inte av de storlekar och den kvalitet som
industrin efterfrågar. Svensk sillråvara används främst till glassillinlägg- ningar. Den största svenska leverantören av sillråvara är producentägda förstahandsmottagaren Svensk Exportfisk som även bedriver bered- ningsverksamhet genom dotterbolaget SE-Trading. Flertalet konservfö- retag filéar inte själva utan köper halvfabrikat på tunna från svenska eller utländska beredningsföretag. I Sverige finns numera endast ett få- tal företag kvar som bereder sill. Dessa är belägna på väst- och sydkus- ten.
Skarpsillen som används till ansjovis är en bristvara. Konservindu- strin köper till största delen svensk råvara. Försäljningen av skarpsill sköts av Västkustfiskarnas Service AB (Västkustfiskarnas SVC) som före säsongen kommer överens med köparna om ett fast pris. Den skarpsill som fångas kvoteras efter köparnas förbrukning tidigare år.
Priset på sill som importeras från Island ligger fast under året då av- tal om bl.a. pris och betalningsvillkor årligen skrivs med det organ som svarar för den isländska exporten av sill. Samma förhållande gäller för den isländska exporten av sockersaltad rom (råvara till kaviar). Någon organisation som motsvarar Islands finns varken i Danmark eller Norge utan varje köpare förhandlar direkt med sina leverantörer i dessa län- der. De ca 10 mindre konservföretagen på Klädesholmen har en ge- mensam inköpsorganisation för att få större förhandlingsstyrka gent- emot leverantörerna och därmed ett lägre råvarupris.
Förutom fiskråvaran svarar emballaget för en relativt stor del av till- verkningskostnaden. Glas- och plåtburkarna tillverkas av PLM som dominerar marknaden helt. Det finns dock en möjlighet till import, främst från Östeuropa. Kaviar säljs i aluminiumtub. Hydro Aluminium Packaging dominerar tubtillverkningen på den svenska marknaden.
Fiskkonserver tillverkas för både konsument- och storhushålls- marknaden. På konsumentmarknaden säljs produkterna i huvudsak via de tre stora dagligvarugrossisterna Ica, KF och Dagab. Det förekommer även att mindre producenter och importörer säljer och levererar direkt till större butiker och varuhus. På marknaden finns dessutom som tidi- gare nämnts ett rikstäckande försäljningsbolag (Falkeskog) med distri- bution direkt till butik. Falkeskog som har egna lagerterminaler runt om i landet konkurrerar inte bara med företagen inom branschen utan även med de tre blockens lagercentraler.
Importbegränsningar
Den svenska fiskprisregleringen innebär bl.a. att det för att importera oberedd torsk och sill krävs tillstånd från jordbruksnämnden. Importli- cens beviljas om fisk av viss kvalitet inte finns att tillgå i Sverige. Det brukar därför inte vara något större problem för industrin att importera sill av större storlekar och hög kvalitet. Oberedd sill av mindre storlek som även fiskas i Sverige går dock inte att importera även om den skulle vara billigare utomlands. Utländska fiskare tillåts inte heller att landa fisk i Sverige i dagsläget. Detta kommer dock att tillåtas för fis- kare inom EFTA från juli 1992 då dessa regler ändras.
Den kvantitativa importregleringens betydelse för den svenska be- redningsindustrins konkurrenssituation är stor. Om priset på torsk skulle sjunka på världsmarknaden hindrar den kvantitativa importregle- ringen priset på den svenska marknaden att följa med i samma takt. Är det däremot om om torsk på världsmarknaden pressas priset upp även i Sverige eftersom svenska fiskare, om de får bättre betalt, kan välja att landa fångsten utomlands. Likaså har svenska förstahandsmottagare möjlighet att exportera torsken i stället för att sälja den till svensk in- dustri. Eftersom efterfrågan på färsk fisk är stor ute i Europa och kö- parna betalar bra kan det vara svårt för svensk industri att konkurrera om den svenska råvaran. Detta förhållande är en konkurrensnackdel för beredningsindustrin eftersom inga kvantitativa importbegränsningar av beredda fiskprodukter förekommer.
Utjämningsavgift utgår för vissa beredda importerade fiskprodukter. I övrigt är importen av fisk och fiskprodukter i stort sett tullfri. För fi- léer av bl.a. torsk och kolja utgår en fiskinförselavgift. Detta gäller inte fisk från EG- och EFTA-länder.
En prisregleringsavgift tas ut på i stort sett all svenskfångad saltvat- tensfisk som är avsedd för human konsumtion (undantagna är bl.a. lax och ål) och på motsvarande importerad fisk och fiskprodukter. Avgiften finansierar det pristillägg fiskaren får inom ramen för fiskprisregle- ringen. Huvuddelen av prisstödet går till sillfiskarna eftersom priset på sill i flera år varit lågt på grund av stora överskott. Genom prisstödet försvåras anpassningen till marknadens efterfrågan.
Etableringshinder
För en nystartad livsmedelstillverkare är ett av de första problemen hur man skall sälja sina produkter. Koncentrationen i grossistledet och de vertikala bindningarna mellan grossistledet och detaljistledet försvårar för nya och mindre företag att sälja sina produkter på konsument- marknaden. Även andra distributions- och försäljningsformer hindras genom de starka vertikala bindningarna.
Frånvaro av ägarmässiga bindningar mellan storhushåll och grossis- ter på storhushållsmarknaden har också gjort konkurrensen i grossistle- det betydligt hårdare på denna marknad än på konsumentmarknaden och de större leverantörerna är inte heller lika dominerande. Dessutom är inte varumärkeskonkurrensen lika hård på storhushållsmarknaden vilket också gör det lättare för mindre leverantörer att göra sig gäl- lande.
Tillfälliga partier djupfryst fisk som importerats billigt är relativt lätta att sälja. Här kan koncentrationen i grossistledet vara till fördel för im- portören som snabbt kan nå en stor marknad utan några speciella marknadsföringsinsatser. Däremot kan det vara svårt för mindre och medelstora producenter och importörer som satsar mer långsiktigt att komma ut på marknaden. Det gäller att bli "listad" hos grossisterna och sedan bearbeta butikerna så att en viss försäljningsvolym uppnås. Kan
man inte hålla denna volym åker man bort från listan. Ofta använder sig dessa företag av försäljningsbolag.
På konservmarknaden är koncentrationen i leverantörsledet stor med Abba som klar marknadsledare på de flesta delmarknader. Den starka koncentrationen i producentledet kan delvis förklaras av att koncentra- tionen i grossistledet tvingat fram jämbördiga förhandlingspartners som klarar att leverera vissa volymer samt kan satsa tillräckliga resurser på marknadsföring. Stagnationen på marknaden kan vara en annan orsak. Ingångskostnaderna i branschen är relativt små om man inte som de större företagen satsar på mer avancerad maskinell tillverkning. Svårig- heten ligger oftast i att nödvändig kunskap saknas. Stordriftsfördelar finns vid tillverkning och inköp.
Vad gäller marknadsföring/försäljning kan det vara så att man an- tingen skall vara liten och sälja sina varor per telefon direkt till varuhus och större butiker i närheten, eller också vara så stor att man har råd att med egen säljkår bearbeta grossister och detaljister runt om i Sve- rige. Ett medelstort företag blir ofta hänvisat till försäljningsbolag. Den pågående internationaliseringen kommer antagligen inte att påverka koncentrationen på marknaden nämnvärt då de flesta fiskkonserver är speciella för Norden. Flera mindre företag har dock framgångsrikt lyck- ats bearbeta marknaden utomlands och kunnat öka exporten. Man har även lyckats exportera till länder där sillkonserver aldrig förut sålts. Fö- retagen kommer dock att få problem att fortsätta öka exporten då avse- värda tullhinder finns när volymen ökar. Sverige har för närvarande en tullfri kvot på 200 ton per år för export till EG vilken snart är fullt ut-
nyttjad.
Konkurrensmedel Enligt bedömningar i branschen säljs minst två tredjedelar av den djup- frysta fisken till extrapris. Företagen konkurrerar inte med det ordinarie priset i första hand, utan med ordinarie pris minus rabatt. Starka varu- märken med en image av kvalitet är annars kännetecknande för de marknadsdominerande företagen.
På konsumentmarknaden för fiskkonserver är kvantitetsrabatter, bo- nus och andra tillfälliga prisnedsättningar mellan leverantör och grossist samt mellan grossist och butik ofta viktigare som konkurrensmedel än det ordinarie priset. Även för konserver är extraprisandelen stor för vissa varugrupper. Trots att andelen kampanjrabatter och extrapriser bevisligen är stor uppger det marknadsledande företaget Abba att före- taget främst konkurrerar med kvalitet och ett väl inarbetat varumärke.
Lönsamhet Konserverad och djupfryst fisk redovisas i SCB:s nyckeltalsberäkningar i en gemensam grupp där även färsk och rökt fisk ingår.
Om fiskindustrin jämförs med livsmedelsindustrin totalt kan konsta— teras att fiskindustrin under så gott som hela den i tabell 6.4 redovisade
perioden har lägre avkastning, Vinstprocent och soliditet än livsmedels- industrin totalt.
Tabell 6.4 Vissa nyckeltal i Fisk och fiskkonservindustri (SNI 31140) och i Ivamedele-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000). Medianvårde åren 1984-1988.
1984 1985 1986 1987 1988
Fisk och iiskkonservindustri (SNI 31140)
Avkastning på totalt kapitall % 5,4 6,2 5,3 6,5 3,9 Vinstb % 2,4 2,9 2.3 3,1 1,7 Soliditetc % 16,6 18,3 14,7 13,0 16,7
LivsmedeIs-, dryckesvaru- och tobaksindustri (SNI 31000)
Avkastning på totalt kapitala % 8,4 8,5 8,5 8,2 8,7 Vinstb % 3.3 3,2 3,1 3,0 3,1 Soliditetf= % 21 ,9 23,3 23,4 22.3 23.1
Källa: SCB:s nyckeltalsberäkningar. &Resultat efter finansiella intäkter I procent av balansomslutning. bResultat efter finansiella intäkter i procent av omsättning. cBeräknat eget kapital i procent av balansomslutning.
Kapacitetsutnyttjandet i djupfrystfiskbranschen är för närvarande mycket lågt, troligen under 50 % (våren 1990). Det beror främst på svå- righeten att få tag i råvara (torsk). Även i fiskkonservbranschen finns viss överkapacitet vilket bl.a. har lett till de satsningar på export som beskrivits ovan.
6.2.3 Prisbildning Den enskilt viktigaste faktorn i prisbildningen för djupfryst fisk är till- gången på fiskråvara. Dåligt väder under årets första månader när större delen av årets torsk fiskas kan t.ex. slå igenom i kraftigt höjda priser. Importandelen är hög varför prisbildningen vad gäller djupfryst fisk även är starkt beroende av internationella förhållanden, främst till- gången av råvara. I övrigt styr de två stora företagen på marknaden, Svenska Nestlé (Findus) och Frionor, prisbildningen på marknaden. Priserna på Övriga märken måste för att produkterna skall sälja ligga under de marknads- ledande företagens. Abba är prisledande inom fiskkonservbranschen. I början av året änd- rar Abba priserna för hela sortimentet då årets förväntade kostnadsök- ning kalkylerats. Utöver denna prisändring brukar företaget göra en eller ett par prisjusteringar under året. Övriga företag inom branschen följer oftast Abbas ändringar och lägger sig strax under Abbas priser. Tillgången och kvaliteten på råvara har stor betydelse för prissätt- ningen.
I tabell 6.5 visas prisutveckling för djupfrysta och konserverade fisk- produkter, för livsmedel och för KPI totalt.
Tabell 6.5 Konsumentprisutveckling årligen, procent.
1980-85 1986 1987 1988 1989 1980-89
Djupfryst fisk 74,2 22,1 10,1 4,1 4,0 124,5 Konserverad fisk 66,6 10,6 5,1 7,2 6,7 121 ,7 KPI livsmedel 92,0 6,2 5,4 5,6 6,2 mm KPI totalt 70,2 3,3 5,2 6,3 6,7 108,9
Källa: SCB (KPI korttidsindex dec. 1979 - dec. 1989).
Skillnaden i prisutveckling mellan djupfryst och konserverad fisk och KPI livsmedel beror främst på att råvarupriserna i fiskindustrin har va— rierat med skiftande efterfråga och utbud. Den kraftiga ökningen av priset för djupfryst fisk åren 1986 och 1987 berodde på ökad efterfrågan på råvaror i Europa i kombination med minskat inhemskt utbud. Pris- sänkningen under år 1988 berodde på motsvarande sätt på att utbudet av fiskråvara ökade som ett svar på de höjda priserna åren innan.
6.3. Sammanfattande bedömning
Många delmarknader för konserver och djupfrysta livsmedelsprodukter kännetecknas av företagskoncentration i industri och handel. Industri- ledet domineras av stora diversifierade företag, ofta ingående i koncer- ner med stor finansiell styrka. Även i livsmedelshandeln är koncentra- tionen hög. I grossistledet dominerar de tre stora fullsortimentsgrossis- terna Ica, KF och Dagab, som också har starka band med sina kunder i butiksledet. De dominerande industriföretagens etablerade kontakter med de tre handelsblocken innebär konkurrensnackdelar för mindre industriföretag. Detta gäller både för befintliga mindre företag och för eventuella nyetableringar. Framför allt ställer de omfattande s.k. SA/VA-aktiviteterna stora krav på industrin vad gäller kampanjbidrag och leveranskapacitet.
På så gott som samtliga marknadssegment finns något eller några marknadsledande företag som är prisledare. Övriga företag på en del- marknad måste för att kunna sälja sina produkter lägga sig strax under det prisledande och dessutom ofta lämna ytterligare rabatter och bonus för att över huvud taget få ut sina produkter i handeln.
Det är stora skillnader i konkurrenssituation på olika delmarknader. På vissa delmarknader måste dock konkurrensen betecknas som dålig med klar marknadsdominans för ett eller två företag.
På storhushållsmarknaden är inte koncentrationen lika accentuerad som på konsumentmarknaden, framför allt inte i grossist- och storhus- hållsledet. Det är inte heller samma hårda varumärkeskonkurrens på storhushållsmarknaden.
Utöver de problem som är förknippade med koncentrationen finns importrestriktioner som i vissa fall hindrar importkonkurrens. För att skydda svenska råvaror finns tullavgifter och kvantitativa importbe- gränsningar som påverkar tillverkningen av förädlade produkter och in- dustrins valmöjligheter av leverantörer. På t.ex. fiskområdet innebär fiskprisregleringen att svenska råvaror skyddas från importkonkurrens. Detta innebär ibland en konkurrensnackdel för den svenska bered- ningsindustrin vilken i första hand är hänvisad till svensk råvara. Samti- digt kan import av förädlade fiskprodukter ske relativt obehindrat.
Det förekommer även exporthinder på vissa marknader vilket för- svårar för framför allt mindre företag. Tullar och tekniska handelshin- der kan hindra mindre företag att växa genom export och på så sätt bli konkurrenskraftigare och mindre beroende av den inhemska markna- den, för fiskkonserver finns t.ex. höga tullar vid export till EG.
7 DAGLIGVARUHAN DEL
7.1. Tjänsten och marknaden
Till dagligvaror räknas, förutom livsmedel, vissa kemisk-tekniska varor, pappersvaror, tobak, tidningar och blommor.
Med dagligvaruhandel i vid bemärkelse avses all försäljning av dag- ligvaror i parti- och detaljistled, inkl. försäljning genom kiosker, torghandel etc. Dagligvarubutiker är butiker med ett brett dagligvaru- sortiment och med minst 50 % livsmedelsförsäljning. Hit räknas också livsmedelsavdelningarna i varuhus och stormarknader.
Utöver dagligvaror har de flesta dagligvarubutikerna ett mer eller mindre omfattande sortiment av s.k. specialvaror, t.ex. kläder, husgeråd och fritidsvaror.
Partihandeln med dagligvaror riktar sig dels till dagligvarudetalj- handeln, dels till olika former av storhushåll.
Den totala försäljningen av dagligvaror i Sverige var år 1989 ca 138 miljarder kronor. Härav svarade livsmedel för ca 106 miljarder kronor. Dagligvarornas andel av KPI är cirka 22 %.
7.2. Konkurrensförhållanden
7.2.1 Butiksstrukturen I dagligvarudetaljhandeln Dagligvarubutikerna svarar för cirka tre fjärdedelar av dagligvaru- försäljningen, medan resten säljs genom butiker med specialiserat sor- timent, kiosker, torghandel m.m. Totalt fanns det år 1989 omkring 8 500 dagligvarubutiker (inkl. varuhus och stormarknader). Den tidigare kraf- tiga minskningen av butiksbeståndet har mattats och har under 1980- talet uppgått till 100-200 butiker per år. Samtidigt har omstrukture- ringen fortsatt. Den har inneburit att framför allt mindre butiker lagts ned och större butiker etablerats. Från och med senare delen av 1970- talet har dock andelen småbutiker ökat bland nyetableringarna. Detta sammanhänger med tillkomsten av nya småbutiksprofiler som t.ex. s.k. service- och trafikbutiker. Fortfarande är en stor del av dagligvarubutikerna relativt små. När- mare två tredjedelar hade år 1989 en omsättning under 10 milj.kr. Dessa butiker svarade för knappt en fjärdedel av dagligvarubutikernas totala försäljning.
7.2.2 Företagsstrukturen l partlledet Liksom när det gäller detaljhandelsledet har partihandelsledet inom dagligvaruhandeln kännetecknats av en kraftig strukturomvandling. I stället för de tidigare många, små och specialiserade grossisterna domi- neras marknaden nu av ett fåtal stora företag med ett mycket brett sor- timent. Totalt svarar de tre största företagen, KF, Ica och Dagab, för cirka tre fjärdedelar av partihandelsmarknaden. Tillsammans med den fjärde större fullsortimentsgrossisten, Bergendahl & Son, med verksam- het 1 södra Sverige, dominerar de helt försäljningen till dagligvarubuti- kerna. Övriga grossister är som regel specialiserade inom vissa varuom- råden, t..ex frukt och grönt, eller inriktade på olika kundkategorier som kiosker/ gatukök eller storhushåll.
7.2.3 Horisontell och vertikal integration Ett utmärkande drag i svensk dagligvaruhandel är att flertalet butiks- företag består av en enda butik. Endast i begränsad omfattning (drygt 10 % av dagligvarubutikerna utanför konsumentkooperationen) ingår butikerna i företag med flera gemensamt ägda butiker. Flertalet butiker - även sådana i flerbutiksföretag - har dock ett nära samarbete inom ett fåtal stora grupper eller block. Endast ca 20 % av alla dagligvarubutiker med sammanlagt mindre än 10 % av omsättningen står utanför grup- perna. Ica-gruppen kan beskrivas som en detaljistkooperativ rörelse där köpmännen, Icahandlama, genom Ica-förbundet och Ica-handlamas AB äger de gemensamma resurserna för inköp, distribution, marknads- föring m.m. Denna verksamhet bedrivs efter omorganisationen 1990 i följande bolag:
- Ica Partihandel AB, - Ica Detaljhandel AB, - Ica Företagen AB, som inom dagligvaruområdet svarar för produk- tionsföretagen och försäljningen till storhushåll, samt - Ica AB som bl.a. samordnar verksamheten.
Bindningarna mellan Icabutikerna och de gemensamma funktioner- na är starka och i stor omfattning formaliserade genom olika avtal. Hit hör bl.a. hembudsskyldigheten, som förhindrar att en Icabutik säljs till utomstående utan gruppens medgivande, och kraven på inköpstrohet till det egna partiledet. Totalt köper Icabutikerna ca 80 % av sina varor genom den egna partihandeln. De olika typerna av bindningar behand- las närmare i avsnitt 7.2.4.
Inom konsumentkooperationen är det de 135 konsumentföreningar- na som äger och driver dagligvarubutikerna. Föreningarna ägs i sin tur av konsummedlemmama. Samordningen av föreningarnas verksamhet sker genom Kooperativa förbundet, KF. Varutillförseln sker huvudsak- ligen genom KF:s lagercentraler. De vertikala bindningarna inom koo- perationen har ändrats på ett betydelsefullt sätt under senare år genom att föreningarna i större utsträckning fått möjlighet att ta in andra vam- märken även inom varuområden där KF har egen produktion. Detta
har förbättrat konsumbutikernas konkurrenssituation, men har samti- digt inneburit problem för KF:s tillverkningsföretag, som inte kunnat kompensera den minskade försäljningen till konsumbutikerna med för- säljning till övrig handel.
Det s.k. tredje blocket består i butiksledet huvudsakligen av två grupperingar, D-gruppen och Saba-gruppen. D-gruppen omfattar buti- ker som samverkar genom D-gruppen AB. Detta företag ägs till större delen av D-gruppsbutikerna. Ca 38 % ägs av Axel Johnson Saba AB (se vidare nedan beträffande Saba-gruppen). Liksom fallet är med Ica finns det starka bindningar inom D-gruppen. D-gruppen deltar i finansie- ringen av nyetablerade butiker och är därmed i inledningsskedet huvud- ägare till butiksföretaget, vilket efter hand övergår i köpmannens ägo. D-gruppen behåller dock en minoritetsandel i företaget. Vidare finns det hembudsskyldighet vid avyttring av rörelsen och leveransavtal med grossisten Dagab. De viktigaste butiksprofilerna inom D-gruppen är Vivo och Matnära. Vidare ingår bl.a. vissa lokala kedjeföretag, t.ex. Metro och ett antal tidigare fristående lågprisbutiker, som anslutits till gruppen av bl.a. finansiella skäl.
Saba-gruppen består av de av Axel Johnson Saba AB ägda företagen Åhléns AB (varuhus), B & W Stormarknader AB och Hemköp (filialfö- retag med dagligvarubutiker). Dessutom ingår servicebutikskedjan Jour Livs i gruppen. Saba-gruppen har, liksom D-gruppen, Dagab som hu- vudleverantör. Här föreligger också ett ägarmässigt samband eftersom Dagab är ett helägt dotterbolag till Axel Johnson Saba AB.
Den viktigaste gruppen utanför de tre stora blocken är Bergendahls- gruppen med verksamhet i södra Sverige. Denna består av butiker som samverkar med eller, i vissa fall, ägs av Bergendahl & Son AB, som ursprungligen är ett grossistföretag. Efter en omorganisation 1989 drivs detaljist- och grossiströrelserna i separata dotterbolag.
De ovan nämnda grupperna svarar tillsammans för mer än tre fjärde- delar av detaljhandelsförsäljningen av dagligvaror. När det gäller för- säljningen i sådana butiker som definieras som dagligvarubutiker domi- nerar de stora grupperna helt (se tabell 7.1).
Tabell 7.1 Marknadsandelar 1989, procent.
Grupp Andel av all Andel av detaljhandels- dagligvaru- försäljning av butikernas dagligvaror försäljning
Ica-gruppen 34 45 Konsumentkooperationen 21 26 D-gruppen 12 15 Saba-gruppen 7 6 BergendahIs-gruppen 2 2 Övriga 24 6
I gruppen övriga ingår "andra säljkanaler", dvs. kiosker, torghandel m.m. med ca 20 procentenheter. Till denna grupp hörde år 1989 också stockholmsföretaget Metro med en marknadsandel på riksnivå av 1%. Företaget ingår numera som nämnts i D-gruppen.
Utmärkande för dagligvaruhandeln är alltså att konkurrensen i första hand sker mellan de olika blocken och gentemot de butiker som står utanför dessa (även om det naturligtvis också förekommer att t.ex. olika Icabutiker konkurrerar med varandra). En viktig del härvidlag är den samordnade marknadsföringen, t.ex. i form av gemensam logotyp och gemensam annonsering, med tyngdpunkt på extrapriser. Ett viktigt inslag i konkurrensen är också en intensiv bevakning av butikslägen. Eftersom etableringsrätten är begränsad genom det kommunala plan- monopolet är tillgången på lämpliga butikslägen begränsad. För att säkra att de butikslägen man förvärvat stannar kvar i kedjan finns bl.a. hembudsregler (se nedan).
7.2.4 Horisontella och vertikala bindningar Inom konsumentkooperationen och i flerbutiksföretagen (t.ex. inom Saba-gruppen) ägs butikerna av resp. förening och företag. När det gäller Ica och D-gruppen består resp. grupp främst av privata köpmän. Formerna för deltagande regleras av bestämmelser, som bl.a. syftar till att stärka gruppen och att säkra dess fortbestånd. Inte minst har reglerna till syfte att garantera att en butik, som anslutits till eller eta- blerats inom gruppen inte lämnar densamma (hembudsregler). Regler- na syftar också till att gruppen inte skall gå miste om de investeringar som den gjort i samband med butiksetableringen. Flertalet Icabutiker och en stor del av D-gruppens butiker omfattas genom avtal av hembudsregler. Dessa regler innebär att den köpman som vill sälja sin butik i första hand måste erbjuda den egna kedjan att köpa butiken. Han kan inte heller lämna kedjan med sin butik. Vid sidan av hembudsreglerna finns det andra förhållanden som bin- der butiken till kedjan. Det är sålunda mycket vanligt att kedjan äger butiksfastigheten, eller i varje fall står för det primära hyreskontraktet. Butikens hyresrätt kopplas normalt till medlemskapet i kedjan. Hembudsskyldigheten innebär givetvis en mycket kraftig begränsning i den berörde köpmannens rörelsefrihet. Den innebär i praktiken att han, om han är missnöjd med sitt medlemskap, har små möjligheter att lämna kedjan utan att starta en ny butik. För personer och företag utanför resp. kedja innebär hembudsreg- lerna en begränsning av etableringsmöjligheterna genom att det inte är möjligt att utan kedjans medgivande överta en Ica- eller D-gruppsbutik som omfattas av hembudsavtal. För kedjan innebär hembudsregler och hyresförbehåll kraftfulla medel att förhindra avgångar från kedjan och får anses ha bidragit starkt till att befästa kedjornas starka ställning. En intressant fråga är hur väsentliga dessa regler är för kedjornas fortbestånd i nuvarande form och vad följderna skulle bli om reglerna togs bort. Uppenbart är
att kedjans attraktionskraft hos butikerna jämfört med andra kedjor och ägandeformer oftare skulle ställas på direkt prov. Likaså skulle sanno- likheten öka för att nya företag och därmed också andra butikstyper skulle uppträda på marknaden, vilket borde innebära ökad konkurrens.
En viktig faktor när det gäller vilka effekter som skulle uppstå är utvecklingen av priserna på butiker och butikslägen. Det brukar hävdas från kedjornas sida att ett motiv för hembudsreglerna just är att hålla tillbaka en upptrissning av dessa priser, eftersom en sådan skulle för- svåra eller omöjliggöra för en enskild köpman att etablera en butik. Stegrade värden på butikerna skulle ställa högre krav på finansiell styrka hos köparen. Följden skulle på sikt kunna bli att den nuvarande strukturen med enskilda köpmän i samverkan skulle ersättas med den struktur som är förhärskande i andra västeuropeiska länder, dvs. med starka flerbutiksföretag. Frågan är alltså dels vilken sannolikheten är för en sådan utveckling, dels om den alternativa strukturen skulle inne- bära bättre konkurrensförutsättningar än den nuvarande.
När det gäller utvecklingen av värdet på butikslägena kan det hävdas att en köpare knappast skulle kunna förränta ett för högt pris eftersom konkurrensen på marknaden skulle hindra honom att hålla högre varu- priser än konkurrenterna. Det torde dock inte vara helt säkert att så skulle bli fallet. Priskonkurrensen på dagligvarumarknaden sker före- trädesvis med hjälp av extrapriser, något som bl.a. medför betydande svårigheter för konsumenterna att klart urskilja skillnader i faktisk pris- nivå. Dessutom finns det andra konkurrensmedel att tillgå, t.ex. när det gäller butiksutformning, sortiment, service, marknadsföring etc., som kan få kunderna att acceptera högre priser. Vidare kan sådana faktorer som lägre kostnader och större försäljningsvolym uppväga de högre ka- pitalkostnaderna även utan högre prisnivå.
Ovanstående resonemang gäller sådana butiker där köpmannen är huvudägare och därmed skulle kunna avyttra butiken fritt om hembuds- och hyresbindningarna upphävdes. När det gäller nyetableringar kan läget bli annorlunda i och med att kedjan vanligen är huvudägare. Nu- varande system innebär att köpmannen successivt ökar sin ägarandel till dess att kedjan endast har en minoritetspost. Utan hembudsregler etc. kan kedjan i stället välja att behålla ägandet av butiken, dvs. den frivil- liga kedjan övergår till att bli ett kedjeföretag.
Sammanfattningsvis kan sägas att hembudsskyldighet och liknande regler för att garantera att en butik kvarstår i en kedja utan tvekan är konkurrensbegränsande. Samtidigt är det troligt att ett borttagande av sådana regler skulle kunna få betydande konsekvenser på marknadens struktur, t.ex. med ett starkt ökat inslag av flerbutiksföretag.
Förutom olika slag av horisontella bindningar finns det också verti- kala bindningar, som innebär att butiken knyts hårdare till blockets par- tiled. Ett förhållande som direkt binder butiken till grossisten är avtal om köptrohet. I Ica-stadgan talas om butikens rätt och skyldighet att använda sig av Ica-rörelsens resurser. Hit hör bl.a. att "i största möjliga
utsträckning" täcka sitt varubehov från eller via Icas partiled. Någon precisering av vilken grad av köptrohet som krävs ges dock inte. Inom D-gruppen finns liknande bestämmelser om viss föreskriven minsta in- köpsgrad från Dagab. Inom konsumentkooperationen har, som tidigare nämnts, det tidigare starka kravet på inköp från det egna tillverk- ningsledet brutits upp. (Däremot är föreningarna fortfarande i huvud- sak hänvisade till att göra inköpen via KF:s lagercentraler.)
Förutom bindningar av formell natur, finns det ytterligare faktorer som i praktiken kan vara effektiva medel att uppnå en hög köptrohet. Hit hör bonussystem, som innebär att bonusprocenten ökar med storle- ken på årsinköpen. Vidare kan nämnas datoriserade system för varube- ställning, som bl.a. ger butikerna tillgång till sortimentsanalyser för gjorda inköp.
För säljaren är fördelarna med dessa typer av vertikala bindningar uppenbara. Han närmast garanteras en viss försäljningsvolym. Han kan dessutom planera efter stabila förhållanden när det gäller kundernas geografiska fördelning och inköpsmönster. Sammantaget har detta också gett förutsättningar för rationella lösningar när det gäller lager— planering, varuflödesplanering etc. Rabattskalor och bonusregler gyn- nar också ett för säljaren önskvärt inköpsmönster hos butikerna. Parti- handeln har också genomgått ett kraftig rationalisering, som lett till färre och större distribunaler, snabbare varuflöden samt datoriserade rutiner för beställning och transport.
Samtidigt är den konkurrensbegränsande karaktären hos de vertikala bindningarna uppenbar eftersom de innebär att en betydande del av försäljningen i stort sett kan tas som given. Benägenheten att genom- föra tekniska rationaliseringar har visserligen varit påtaglig, men före- tagen har i stor utsträckning varit avskärmade från direkt priskonkur- rens från andra leverantörer. Det är framför allt de avtalsbundna kra- ven på köptrohet som har dessa konkurrensbegränsande egenskaper. Försäljningsvillkor som rabatt- och bonusskalor kan eventuellt vara ut- formade så att de påverkar konkurrensen mellan t.ex. butiker av olika storlek, men skulle inte ha samma konkurrensbegränsande karaktär om butikerna mera fritt kunde välja mellan olika grossisters villkor.
7.2.5 Kundkort En relativt ny företeelse, som på sikt kan få betydande effekter på kon- kurrensen i dagligvaruhandeln, är olika former av kundkort och kund- klubbar. I sin enklaste form ger kundkortet, som kan vara gratis eller avgiftsbelagt, vissa förmåner i form av speciella rabatterbjudanden. En betydligt mera utvecklad form av kundkort är den typ, som under våren 1990 införts för medlemmarna i Konsum Stockholm. Systemet innebär att medlemmens inköp registreras med hjälp av kortet. På den sam- manlagda inköpssumman under ett år lämnas en bonus, där bonuspro- centen ökar med stigande inköpssumma. Det finns exempel på liknande system där kunden dessutom får detaljerad information om storleken på gjorda inköp, fördelningen på varugrupper etc.
Kundkortsystemen kan ge butikerna värdefull information om olika kundgruppers inköpsvanor m.m. och ger bl.a. möjligheter till individuell utformning av direktreklam. Ett ännu viktigare syfte kan dock vara att öka kundernas köptrohet. Speciellt om kortet ger kunden tillgång till en progressivt utformad rabattskala kan det förmodas ha en sådan effekt. Möjligheten att nå upp till en högre bonusprocent kan väga tyngre än möjligheten att göra ett enstaka inköp till lägre pris i en annan butik. Det kan med andra ord finnas en risk för att ett mera utbrett bruk av kundkort med bonus skulle komma att göra konsumenterna mindre mottagliga för priskonkurrens. I stället skulle konkurrensen mellan butikerna/kedjorna mera handla om att för ett år i taget knyta till sig kunder med hjälp av attraktiva bonusskalor etc.
7.2.6 Etablering av nya företag Som tidigare redovisats domineras dagligvaruhandeln av ett fåtal grup- per eller block. Med en sådan marknadssituation är det viktigt från kon- kurrenssynpunkt att nya aktörer har möjlighet att komma in på markna- den. Speciellt gäller detta innovatörer med nya affärsidéer, t.ex. olika former av lågprishandel. Visserligen etableras också lågpriskanaler inom blocken - t.ex. stormarknader - men flertalet exempel på nya låg- priskoncept, exempelvis s.k. lådbutiker, har etablerats utanför blocken. Det finns en lång rad exempel på lågprisbutiker som etablerats i lägen som inte upplåtits för detaljhandel med dagligvaror, och som därigenom kommit i konflikt med den kommun där etableringen skett. Denna typ av etableringsfall illustrerar dels svårigheterna att över huvud taget få tillgång till butikslägen, dels svårigheterna att kunna välja ett läge som passar den tänkta butiksutformningen. Eftersom etableringsrätten inte är fri utan regleras inom ramen för det kommunala planmonopolet har tillgången till goda butikslägen bli- vit en trång sektor för etablerare såväl inom som utanför blocken. Till- lämpningen av det kommunala planmonopolet med särskild tonvikt vid den nya plan- och bygglagen, PBL, diskuteras mera ingående i PBL och etableringar i dagligvaruhandeln, rapport till konkurrenskommittén hösten 1990 (SPK:s rapportserie R 1990:1). I korthet innebär PBL att kommunen skall upprätta planer för mark- användningen. I en översiktsplan, som inte är bindande, anges bl.a. vilka områden som kommunen planerar att avsätta för t.ex stormarkna- der. Vid prövning av bygglov skall en detaljplan för berört område upp- rättas. Denna plan är bindande till dess ny plan upprättas. I detaljpla- nen anges om området skall upplåtas för industri- eller handelsverk- samhet. Därvid hänförs partihandel till industriverksamhet. När det gäller detaljhandel med livsmedel har kommunen också möjlighet att i detaljplanen bestämma den maximala ytan för sådan handel Innan en detaljplan antas skall berörda parter, t.ex. befintlig handel, ges tillfälle till samråd.
SPK konstaterar i den nämnda rapporten, att det ännu är för tidigt att dra några slutsatser om den nya lagens effekter. 1 här aktuella av- seenden, t.ex. kommunernas förhållningssätt till etableringar inom dagligvaruhandeln och den befintliga handelns möjligheter att påverka dessa frågor bedöms dock förändringen jämfört med tidigare lagstift- ning vara marginell.
Eftersom tillgången på butikslägen blivit en trång sektor har det bli- vit en angelägen uppgift för blocken att aktivt bevaka möjligheterna till nya etableringar. I denna konkurrens om butikslägen har blocken otvi- velaktigt större möjligheter än den som söker en etablering vid sidan av blocken. De torde i regel ha en större kompetens när det gäller både den formella och den praktiska proceduren i etableringsfrågor, likaså större finansiella resurser, vilket bl.a. ger en större uthållighet om ären— dena drar ut på tiden. Inte minst är det också en viktig fördel att redan vara etablerad och därmed känd hos kommuner och fastighetsägare.
Svårigheterna för utomstående etablerare förstärks givetvis av de ti- digare beskrivna hembudsreglerna i vissa kedjor.
Att lågprisbutiker så ofta etableras i otillåtna områden beror för- modligen inte enbart på att det är allmänt svårt att få tag på butiks- lägen. Det ligger också i företagens affärsidé att försäljningen sker i bil- ligast möjliga lokaler och i trafikorienterade lägen. Lokaler inne i stads- kärnorna kan därför vara för dyra och svårare att utnyttja för bilbuma kunden
Vissa kommuners uppenbara ovilja att medge dagligvaruförsäljning i industriområden etc. i tätorternas utkanter (liksom i externa lägen som kan vara lämpliga för t.ex. stormarknader) är ofta motiverad av en ut- talad vilja att skydda befintlig handel i tätortscentra och bostadsområ- den. Motiven härför kan vara en farhåga för att centrum utarmas och en omtanke om konsumenternas behov av dagligvaruhandel inom rim- ligt avstånd. En sådan restriktiv hållning mot vissa typer av etableringar har givetvis också konsekvenser för de befintliga blocken. Åtminstone från en kedja har det uttalats att man mycket väl skulle kunna tänka sig att etablera lågprisbutiker om det kommunala planmonopolet luckra- des upp så att kedjan själv kunde välja lämpliga lägen.
För kommunen gäller det att väga samman olika intressen och delvis motstridiga mål i sin etableringspolitik. Det ligger i sakens natur att åt- gärder som syftar till att förhindra vissa etableringar för att skydda en befintlig butiksstruktur, som av olika skäl bedöms vara önskvärd, kan medföra att konkurrenstrycket på marknaden inte blir tillräckligt stort. Skyddandet av en befintlig butiksstruktur innebär också att de redan etablerade företagen skyddas mot nya konkurrenter. Vidare kan nya butiksformer hindras från att pröva sin konkurrenskraft på marknaden. Av dessa skäl har också NO i en rad fall försökt förmå kommuner att tillåta etableringar av lågprisbutiker. I fall där etableringarna redan skett i strid med de kommunala planerna har NO talat för ett tillstånd i efterhand eller anvisande av alternativt butiksläge.
Näst efter svårigheterna att över huvud taget få tillträde till mark- naden kan det finnas andra faktorer som försvårar etablering och fort- levnad för nya företag. Hit hör inte minst inköpsmöjlighetema. Speciellt lågprisbutiker bygger i hög grad sin verksamhet på direktköp från leve- rantörerna. Frågorna kring direkt- och grossistdistribution behandlas närmare nedan.
Ett förhållande som kan finnas anledning att notera är att de nya butiksföretag av lågpriskaraktär som etablerats under senare år i på- fallande hög grad köpts upp av eller på annat sätt anslutits till blocken. Anledningen uppges ofta vara finansieringsproblem. Ett annat skäl kan vara de ovan nämnda svårigheterna för företag utanför blocken att komma åt butikslägen. Detta skäl ligger för övrigt bakom Metros an- slutning till D-gruppen i slutet av 1989. En ytterligare förklaring som framförts till att nya företag efter ett tag övergår till blocken är att grundarna "tröttnar" när uppbyggnadsskedet är avklarat. Det finns skäl att påpeka att lågprisföretag, som anslutits till eller köpts upp av D- gruppen, uppenbarligen kunnat drivas vidare med oförändrad inrikt- mng.
7.2.7 Direkt- eller grossistdistribution Under senare decennier har de stora grossistföretagen alltmer breddat sitt sortiment och utvecklats till fullsortimentsgrossister. De kan med andra ord förse butikerna med huvuddelen av de varugrupper som nor- malt ingår i en dagligvarubutiks sortiment. Denna utveckling har också inneburit att en allt större del av de varor som tidigare distribuerades direkt från fabrikant till butik nu går via grossist. Numera är det främst mejeri-, bryggeri- och bageriprodukter som till övervägande delen direktdistribueras. Motivet för att övergå till grossistdistribution har bl.a. varit de ratio- naliseringsvinster som legat i ett effektivare utnyttjande av lager och di- stributionsapparat hos grossistföretagen. För grossisterna har det också inneburit en konkurrensfördel att kunna erbjuda butikerna ett mera komplett sortiment. Genom att ta över distributionen har grossisterna och därmed blocken också fått en ökad styrka gentemot leverantörerna. Att grossisten ansvarar för distributionen innebär inte nödvändigtvis att alla varor lagerhålls hos grossisten. Ofta bedöms det vara mera rationellt att den fysiska distributionen sker direkt från leverantören till butiken. Grossistens roll är i detta fall att svara för inköp och varuflö- desplanering. En företeelse som avspeglar de stora grossistföretagens starka ställ- ning mot såväl leverantör som butik är sådana faktureringsavtal som innebär att även inköp som butiken gör direkt hos leverantören skall faktureras via grossisten. Grossisten utför här en mycket begränsad funktion, men kan genom faktureringen öka den bonusberättigade vo- lymen från leverantören. Även inom blocken förekommer det att speciellt de större butikerna ser direktköp från fabrikant eller importör som ett attraktivt alternativ.
Att butikernas inköp vid sidan av den egna grossisten har en viss om- fattning avspeglas bl.a. i flera uttalanden vid Icas distriktstämmor våren 1990 om att butikernas köptrohet inte varit den önskvärda under året.
För de lågprisbutiker som etablerats under senare år har direktköp från fabrikanter och importörer varit en mycket viktig faktor - vid sidan av begränsat sortiment, enkla lokaler och låg servicegrad - för att möj- liggöra en låg prisnivå. När det gäller inköpen har lågprisbutikerna i stor utsträckning kunnat utnyttja tillfälliga överskottspartier (s.k. klipp). Vidare har de kunnat utnyttja leverantörernas extraprisrabatter maxi- malt genom att köpa in stora varupartier med rabatt och avstått från att köpa till ordinarie pris. Resultatet har blivit det för många lågpris- butiker typiska "flytande" sortimentet. Att det uppenbarligen hela tiden förekommer "tillfälliga" överskottspartier på marknaden tyder på svå- righeter för fabrikanterna att planera sin tillverkning. Frågan är i vilken mån detta sammanhänger med den ryckighet i försäljningen som extraprissystemet medför.
Mera reguljära direktköp är lönsamma för butiken i den mån inköps- priset är lägre än hos grossisten. För att så skall vara fallet krävs bl.a. att butiken är relativt stor och/eller har resurser att hålla ett stort lager för att uppnå tillräckligt stora kvantitetsrabatter och bonus. De lågpris- butiker som överlevt på marknaden har också haft dessa egenskaper, medan små lådbutiker etc. i regel haft en kortare livslängd.
Hur prisrelationerna är mellan direkt- och grossistköp beror i hög grad på leverantörens försäljningsvillkor, speciellt utformningen av kvantitetsrabatts- och bonusskalor. Det har framförts från olika lågpris- företag att det skett en väsentlig förändring av dessa villkor under de senaste åren, vilket inneburit att de kvantiteter som krävs för att nå upp till högsta kvantitetsrabatt höjts kraftigt.
7.2.8 Utländsk konkurrens och internationellt samarbete Någon direkt konkurrens från utländska dagligvarubutiker förekommer av naturliga skäl inte annat än i form av viss gränshandel. Inte heller har det, till motsats mot i länderna på kontinenten och t.ex. i Danmark, förekommit någon etablering i landet av utländska butikskedjor. Anledningen till detta kan främst förmodas vara de ovan diskuterade svårigheterna att komma in på marknaden. Sveriges geografi och för- hållandevis ringa folkmängd kan också vara bidragande orsaker. Från handelshåll har också framförts att förklaringen ligger i att lön- samhetsnivån är för låg i svensk dagligvaruhandel för att locka utländ- ska intressen samtidigt som de svenska butikerna drivs på ett effektivt sätt. I takt med de ökande integrationssträvandena i Europa har också den svenska dagligvaruhandeln börjat söka samarbete utanför landets gränser.
Ica inledde under 1989 ett samarbete - AMS - med tre stora väst- europeiska detaljistföretag. Efter hand har ytterligare företag anslutits till alliansen. Samarbetet inriktas främst på samordnade inköp och frak-
ter samt marknadsföring. Däremot har Ica förklarat att man inte har några avsikter att delta i det ägarmässiga samgående som planeras mellan några av de övriga deltagande företagen.
Ica har också inlett ett nordiskt samarbete avseende bananimport med, förutom ett norskt och ett danskt företag, den finska motsvarighe- ten till Ica, Kesko Oy. Ica och Kesko , som numera också anslutits till AMS, har under 1990 fördjupat sitt samarbete genom ett begränsat korsvist ägande.
Konsumentkooperationen samarbetar sedan många år med koopera- tiva företag i andra delar av världen genom Internationella Kooperativa Alliansen, IKA. KF är numera också associerad medlem i Euro coop i Bryssel.
Saba- och D-grupperna påverkas framför allt av Axel Johnsons enga- gemang i västtysk handel. Sedan januari 1990 är företaget delägare med styrelserepresentation i SPAR Handels AG, Hamburg. Spar är Väst- tysklands femte största dagligvaruföretag med partihandelsföretag kopplade till detaljhandel. Totalt finns det SPAR-kedjor i 19 länder. Dessa samarbetar i SPAR International, där numera också Axel John- son AB ingår.
Samarbetet med SPAR innebär bl.a. att Axel Johnsons dotterbolag Saba Trading genom ett holländskt dotterbolag (som ägs tillsammans med SPAR) tar över SPAR:s import av tropiska frukter.
Dagab, som är dotterbolag till Axel Johnson AB, har samtidigt blivit partner i SPAR:s inköpsorganisation, Gedelfi.
D-gruppen, som delvis ägs av Axel Johnson AB, påverkas främst in- direkt av affären genom de förbättrade inköpsmöjligheter som kan bli följden för gruppens huvudleverantör Dagab. En tänkbar konsekvens av samarbetet skulle kunna vara etablering i Sverige av SPAR-butiker. Enligt uttalanden från D-gruppen är en sådan utveckling i och för sig möjlig, men det finns för närvarande inga planer i den riktningen.
Gemensamt för de refererade fallen av internationellt samarbete är att de huvudsakligen tar sikte på inköpssamarbete och logistikvinster. För de svenska företagen och kedjorna ger detta möjligheter att i sitt inköpsarbete agera innanför EG:s gränser. Vidare blir de samverkande företagen tillsammans mycket stora inköpare, vilket kan ge förbättrade inköpsvillkor. Detta kan i sin tur också få konsekvenser för den svenska livsmedelsindustrin, som har att bemöta denna hårdnande konkurrens från utlandet. För de svenska konsumenterna kan man vänta sig ett breddat sortiment, med större inslag av importvaror. Beroende på i vil- ken grad blockens förbättrade inköpsvillkor kommer konsumenterna till godo finns det också möjligheter till prissänkningar.
Som framgått av referaten ovan räknar man inte, åtminstone på kort sikt, med att samarbetet skall leda till utländska etableringar i Sverige. Snarare har kedjornas agerande beskrivits som en gardering mot sådan etablering, genom stärkande av den egna organisationen. Inte heller finns det många exempel på svenska etableringar av dagligvarubutiker i
utlandet. Det finns dock exempel på att aktörerna på dagligvaru- marknaden i Sverige genomfört utlandsetableringar inom andra bran- scher. Här kan nämnas Ica-företagen Lindex/Gulins etableringar i flera länder och KF:s engagemang i sovjetiska varuhus. Ett exempel, som dock inte är renodlat till dagligvaror, är B & W:s planer på att etablera stormarknader, till att börja med i Norge.
7.3. Prisbildning
Utmärkande för prissättningen i dagligvarubutikerna är dels att den i hög utsträckning baseras på av resp. kedja rekommenderade cirkapri- ser, dels den mycket omfattande användningen av extrapriser. I båda fallen är det fråga om horisontell prissamverkan inom resp. kedja, med inslag också av vertikal samverkan.
7.3.1 Cirkapriser Med cirkapriser avses vertikalt (av leverantör), eller horisontellt (av branschorganisation eller kedja) rekommenderade försäljningspriser. Hit räknas således inte gemensamma prislistor inom flerbutiksföretag, t.ex. Metro. Cirkapriserna inom dagligvaruhandeln är huvudsakligen horisontella. Ursprungligen var det branschorganisationer som utfär- dade cirkapriserna, men i och med framväxten av butikskedjor som Ica och Vivo tog dessa så gott som helt över cirkaprissättningen. Denna innebär också ett vertikalt samarbete i och med att den löpande admi- nistrationen (uppdatering och distribution) av cirkapriserna vanligen sköts av partiledet (Ica Partihandel, Dagab, KF:s lagercentraler). Ansvaret för prissättningen, dvs. fastställandet av de pålägg som cirka- priserna skall beräknas efter, ligger dock i butiksledet, i kommittéer med representanter för butikerna. Detsamma gäller vanligen också i de fall fabrikanter utger cirkaprislistor, t.ex. för direktdistribuerade varor.
Det grundläggande motivet för cirkaprissättningen är att den avlastar butikerna det mycket omfattande arbetet med att kalkylera och uppda- tera priserna för de tusentals artiklar som normalt finns också i små butikers sortiment. Cirkaprissättningen ger också möjligheter för buti- kerna i en kedja att skapa och upprätthålla en gemensam prisprofil gentemot konkurrenterna.
Till följd av förbudet mot bruttopriser (13 & konkurrenslagen) är det inte tillåtet för t.ex. en kedja att ge ut prislistor som inte får under- skridas. Det är alltså fullt möjligt för butikerna att avvika från cirka- priserna. I praktiken visar dock följsamhetsmätningar som utförts av SPK att avvikelserna brukar vara av begränsad omfattning, när det gäl- ler butikernas ordinarie priser. Man kan således konstatera att cirka- prissättningen medfört en betydande grad av prisstelhet och bristande inomkedjekonkurrens, i varje fall när det gäller ordinarie priser. Denna bild modifieras dock i viss mån av det förhållandet att det kan finnas alternativa cirkaprislistor med olika prisnivåer i en region, t.ex. riktade
till olika butikstyper. Antalet sådana fasta cirkaprisalternativ får dock anses ha varit för litet med hänsyn till de vitt skilda förutsättningar för priskonkurrens som föreligger med hänsyn till storlek, lokalisering, butiksutformning, kundstruktur etc. Avvikelser från den gängse prisni- vån har i stället huvudsakligen åstadkommits med hjälp av extrapriser.
Förutsättningama för en mera individuell anpassning av den ordi- narie prissättningen till butikernas konkurrensförutsättningar har dock ökat till följd av datoriseringen. Således har butikerna i förutvarande Ica Eol sedan flera år haft möjlighet att få individuella "cirkapriser" (Individuell prissättning, IPS). Uppdateringen av cirkapriserna vid leve- rantörsprisändringar sker fortfarande centralt, men butiken bestämmer hur priserna skall avvika från den gemensamma cirkaprislistan. Liknan- de system finns även i andra kedjor. Inom D-gruppen utvecklas också system där awikelserna från cirkapriset läggs in i butikens egen dator i stället för hos grossisten.
Utvecklingen av datorbaserade system för mera individuell prissätt- ning ger tekniska möjligheter till att den hittillsvarande prisstelheten inom blocken bryts upp. I vad mån detta också blir fallet beror på hur systemen utnyttjas i praktiken. För närvarande tycks utnyttjandet vara relativt begränsat. En viktig faktor är naturligtvis vilka kostnader det innebär för butiken att utnyttja systemet. Sålunda förväntades Ica Eols IPS—system få större spridning då avgiften för butikerna togs bort 1989. Av betydelse för systemets effekter är också vilken kompetens som finns i resp. butik när det gäller priskalkylering och det stöd systemet ger t.ex. för simulering av hur olika ändringar påverkar den totala brut- tovinsten i butiken.
Även om stelheten när det gäller prisnivåerna totalt och på varunivå kan minska med hjälp av de nämnda systemen kvarstår dock risken för en ibland omotiverad samstämmighet när det gäller tidpunkten för och storleken av prisändringarna. Anledningen härtill är att systemen byg- ger på att samma information om aktuella inköpsprisändringar läggs in samtidigt i systemen varefter de nya priserna beräknas automatiskt. För att systemet också skall ta hänsyn till individuella avvikelser i in- köpsvillkor och inköpsmönster behöver därför butiken själv svara för uppföljningen av inköpspriserna.
En faktor som verkar i motsatt riktning mot en ökande individualise- ring av prissättningen är den prismärkning på varorna som på uppdrag av handeln utförs av fabrikanterna. Leverantörsprismärkningen, som är vanlig bl.a. på bröd och charkvaror, motiveras av att de totala kostna- derna för prismärkningen kan hållas nere. Av tekniska och kostnadsskäl kan en butik ha begränsade möjligheter att få ett individuellt pris märkt på varan. Det har tvärtom i flera fall visat sig att leverantören valt att sätta samma pris, t.ex Icas Cirkapris på hela varupartiet, oavsett vilken butik eller kedja som varorna levereras till. (Se t.ex. Prismärkning av charkvaror, SPK:s PM-serie 1988:14). Följden blir alltså att priskonkur- rensen för varan i fråga sätts ur spel. NO har agerat mot denna, från
handelns sida oavsiktliga, prisstelhet och har också fått utfästelser från fabrikanterna att de skall utveckla metoder som möjliggör mera indivi- dualiserad prismärkning.
De nämnda problemen sammanhänger helt med att varorna pris- märks på förpackningen. I den mån sådan prismärkning kan ersättas med någon annan, för konsumenten godtagbar, form av prisangivelse bortfaller behovet av leverantörsprismärkning och därmed också de beskrivna riskerna för en oönskad prisstelhet. Detta skulle i varje fall kunna vara genomförbart när det gäller varor i standardiserade för- packningsstorlekar (dvs. med samma vikt per enhet) som t.ex. matbröd och vissa charkuterivaror, där alla enheter av varan har samma pris i butiken.
När det gäller kedjornas motiv för att arbeta med cirkapriser kan det vara skäl att också peka på den s.k. veckoannonseringen. Gällande rikt- linjer för extrapriser förutsätter att även ordinarie pris anges som jämförelse. I kedjornas gemensamma annonsering godtas därvid cirka- priset som ordinarie pris, eftersom det är ogörligt att ange de eventuellt olika ordinariepriserna i resp. butiker. En ökad individualisering av butikernas ordinarie prissättning innebär att cirkapriset blir allt mindre representativt vad gäller det ordinarie priset i varje butik. Möjligen finns det en risk att kedjans intresse av att kunna använda sig av cirka- priset i veckoannonseringen hämmar dess benägenhet att verka för en individualiserad prissättning.
Sammanfattningsvis kan konstateras att användandet av cirkapriser medför uppenbara risker för prisstelhet, något som också bekräftats av SPK:s följsamhetsmätningar. Samtidigt får cirkapriserna anses vara ett värdefullt hjälpmedel för i varje fall de mindre butikerna. Datorise- ringen har medfört helt nya möjligheter till individualiserad cirka- prissättning. Efter hand bör butikerna också kunna få tekniska möjlig- heter att sköta sin prissättning helt självständigt. Det är från kon— kurrenssynpunkt angeläget att dessa tekniska möjligheter utnyttjas i största möjliga utsträckning.
7.3.2 Extrapriser Extrapriser, dvs. tillfälligt nedsatta priser på en mindre och varierande del av sortimentet, har kommit att bli den helt dominerande formen för priskonkurrens inom dagligvaruhandeln. Enligt en SPK-undersökning (Extrapriser på livsmedel. Bilaga 9 till SOU 1987:44, LMU) beräknades ungefär en tredjedel av försäljningen i dagligvarubutikerna år 1987 ske till extrapris. Efter hand har även andra former av mer eller mindre till- fälliga lågpriser utvecklats, dock utan att rubba extraprisernas domi- nans. Kedjornas gemensamma extrapriser utgör en horisontell prissamver- kan i och med att de gäller för alla kedjans butiker i en region och ingår i den gemensamma veckoannonseringen. Både dessa och sådana extra- priser som bara gäller i en butik innebär också en vertikal samverkan eftersom det är fabrikanterna som till stor del svarar för prisnedsätt-
ningarna genom rabattgivning och som dessutom finansierar marknads— föringen genom annonsbidrag till kedjoma/butikema. (Härav benäm- ningen SA/ VA, dvs. Samaktiviteter/Veckoannonsering).
Extrapriserna och veckoannonseringen har utan tvekan verksamt bi- dragit till blockbildningen inom dagligvaruhandeln genom att de på ett effektivt sätt arbetat in den gemensamma profilen. Samtidigt har denna kraftiga markering av de gemensamma prisaktivitetema minskat ut- rymmet för inomkedjekonkurrens. Man kan dock se en tendens till att framför allt större butiker i ökande omfattning använder sig av egna ex- trapriser. En orsak till detta kan vara att det kan ligga i fabrikanternas intresse att styra över en större del av rabatterna till sådana butiker. En ytterligare orsak kan vara att de större butikerna, som rimligen har för- utsättningar att hålla en lägre prisnivå än små butiker, väljer att arbeta med mera extrapriser i stället för med en lägre ordinarie prisnivå.
SA/VA-systemet har haft påtagliga effekter också för konkurrens- förhållandena i leverantörsledet. Enligt ovan nämnda SPK-undersök- ning beräknades ungefär hälften av försäljningen i de marknadsledande leverantörsföretagen ingå i kampanjaktiviteter, dvs. en större andel än i butiksledet. Samtidigt beräknades de totala prisnedsättningarna vid kampanj vara större i butiks- än i leverantörsledet. En förklaring till denna skillnad kan vara att leverantörsrabatter i viss omfattning förde- las om till andra varor.
Av flera skäl har större leverantörer bättre möjligheter än de små att delta i kedjornas gemensamma säljprogram. Dels krävs det resurser att samtidigt kunna förse samtliga butiker i en kedja/region med varor i tillräcklig mängd, dels skall företaget ha ekonomiska resurser att betala annonsbidrag etc. Till följd av den centrala betydelse som SA/VA har - deltagandet i SA/VA kan rent av vara en förutsättning för att komma in i kedjornas sortiment - ger nämnda förhållanden en klar konkurrens- fördel för stora leverantörer gentemot mindre. Även större leverantörer hävdar dock att den fasta SA/VA-kostnaden i form av annonsbidrag är för hög. Följden blir att utrymmet minskar för varumärkesannonsering och andra åtgärder för att öka konsumenternas köptrohet. Detta samt det förhållandet att extraprissystemet i sig gör konsumenterna mer be- nägna att byta märke, påverkar naturligtvis också konkurrenssituatio- nen i leverantörsledet.
Extraprissystemet är av stor betydelse för konkurrensförutsättning- arna i såväl leverantörs- som handelsledet genom det sätt på vilket det påverkar konsumenternas prismedvetande. De ständigt växlande pri- serna försvårar, för att inte säga omöjliggör, en prismedvetenhet i bety- delsen känsla för vad som är rimliga prisrelationer mellan olika varor. Många varor säljs till mycket stor del till extrapris. Samtidigt drivs det ordinarie priset upp för att ge utrymme för kraftiga prisnedsättningar. Följden blir att konsumenterna många gånger får en felaktig uppfatt- ning om förmånligheten i priserbjudandena. Det är också stor risk för
att den som grundar sin uppfattning på veckoannonserna kan få en fel- aktig bild av de faktiska prisnivårelationerna mellan olika butiker.
För att konkurrensen på en marknad skall vara effektiv krävs att också köparna är väl informerade om olika alternativ och därmed kan fatta väl underbyggda beslut. Här spelar kunskaper om relationerna mellan pris och kvalitet m.m. hos olika varor samt om prisnivåskillnader mellan olika inköpsställen en viktig roll. Kunskaper av detta slag gynnas inte av det nuvarande extraprissystemet.
En effekt av extraprissystemet är att det har gynnat framväxten av nya former av lågprisbutiker. Genom att jämföra sina priser med den högre ordinarie prisnivån i övriga butiker har de kunnat förstärka in- trycket av låg prisnivå. Ett av medlen att hålla nere inköpspriserna har också varit ett konsekvent utnyttjande av fabrikanternas extraprisrabat- ter. Sättet att möta den ökade konkurrensen från lågprisbutikerna har ofta varit ökade insatser av extrapriser. Det finns dock också exempel där handeln i stället svarat med sänkta ordinarie priser, delvis genom att kampanjrabatterna kunnat ersättas med sänkningar av de ordinarie inköpspriserna.
Sammanfattningsvis kan sägas att extraprissystemet påverkar kon- kurrensförhållandena på dagligvaruområdet på ett så genomgripande och mångfacetterat sätt att det är mycket svårt att bedöma den samlade nettoeffekten ur t.ex. konsumenternas synvinkel. Trots att det otvivelak- tigt innebär en mycket livlig konkurrens med priser har systemet samti— digt egenskaper som motverkar en effektiv konkurrens. Hit hör t.ex. de nämnda negativa effekterna på konsumenternas prismedvetande.
7.3.3 Procentkalkylering Prissättningen inom dagligvaruhandeln sker till övervägande del med hjälp av procentuella påslag (omräkningstal), som ofta ligger fast under en längre period. Systemet innebär i princip att en höjning av inköps- priset med t..ex 2 % ger samma procentuella höjning av försäljnings- priset, vilket i sin tur ger en höjd marginal i kronor och ören. Öres- marginalen för en vara ändras alltså vid de tillfällen inköpspriset änd- ras, oavsett om handelns kostnader för att sälja varan ändrats eller ej just vid detta tillfälle. Avsikten är att systemet, som är praktiskt att tillämpa, skall ge balans på sikt mellan marginal- och kostnadsänd- ringar, sett över hela sortimentet. Mera omfattande ändringar av de procentuella marginalerna görs relativt sällan, t.ex. någon gång per år.
7.4 Sammanfattande bedömning
Utmärkande för svensk dagligvaruhandel är den starka ställning som ett fåtal "block", bestående av grossist- och detaljistföretag i samverkan, har på marknaden. Omkring tre fjärdedelar av försäljningen i dagligvaru- handelns partiled går genom de tre största företagen, KF, Ica och Dagab, och i detaljistledet har butikerna inom motsvarande block sam-
ma dominerande ställning. Blocken är dock inte så homogent upp- byggda som benämningen kan antyda, utan består av sinsemellan mycket olika, oftast ägarmässigt fristående butiker, som är mer eller mindre fast anknutna till blocket och dess grossistföretag.
Det är i blockbildningen och en del av samverkansformerna som man finner några av de mest aktuella problemområdena när det gäller konkurrensförhållandena inom dagligvaruhandeln. De starka horison- tella bindningarna får blocken att i vissa väsentliga avseenden fungera som helintegrerade företag. Ett exempel på detta är de hembudsregler, hyresklausuler etc. som syftar till att säkra att butiken stannar kvar i gruppen vid ägarbyte eller om köpmannen av någon anledning vill läm- na gruppen. De vertikala bindningarna mellan butik och grossist består av mer eller mindre klart formulerade krav på köptrohet, rabatt- och bonusvillkor m.m. En konsekvens av dessa bindningar är att den butik, som är missnöjd med de villkor grossisten erbjuder, har begränsade möjligheter att välja andra inköpskällor. Framför allt är det inte möjligt för en butik i ett block att byta till grossisten i ett annat block. Detta förhållande innebär begränsningar som verkar dämpande på konkur- renstrycket i grossistledet.
En förklaring till att blocken håller ett så fast grepp om de butiker som anslutits till eller etablerats inom gruppen kan vara den många gånger knappa tillgången på butikslägen. Etableringen av butiker är inte fri, utan styrs via det kommunala planmonopolet. Bevakningen av potentiella butikslägen har blivit en viktig uppgift för blocken.
Dessa faktorer, dvs. en knapphet på butikslägen, blockens bevakning av nya lägen och deras obenägenhet att släppa befintliga butiker, sam- verkar till att göra det svårt för utomstående att komma in på mark- naden. Detta innebär i sin tur risker för att t.ex. nya butiksformer inte får tillräckligt goda möjligheter att pröva sin konkurrenskraft på marknaden.
Med tanke på etableringsfrågornas centrala betydelse är det möjligt att en annan, mindre restriktiv tillämpning av planmonopolet skulle kunna få vitaliserande effekter på konkurrensen inom dagligvaruhan- deln. Eftersom syftet med restriktiviteten i fråga om nyetableringar ofta är att skydda befintlig handel skulle följden sannolikt bli en snabbare omstrukturering av butiksbeståndet.
En ny form av vertikal bindning, denna gång mellan butik och kon- sument, har börjat få viss spridning. Det gäller olika former av kund- kort, som syftar till att höja konsumenternas köptrohet. Man kan inte bortse från riskerna att sådana system, om de blir framgångsrika, kan göra att konsumenterna i för hög grad endast ser till enstaka erbjudan- den och bonusprocent och blir mindre vaksamma när det gäller t.ex. skillnader i faktisk prisnivå mellan butikerna. Härvidlag kan man se en parallell till extraprissystemet, som gör det mycket svårt för konsumen- terna att få en klar bild av de faktiska prisrelationerna mellan såväl olika varor som mellan olika butiker.
Extrapriserna är sedan många år den helt dominerande formen för priskonkurrens inom dagligvaruhandeln. Extraprissystemet har efter hand vävts in i alla parters agerande på ett sätt som gör det mycket svårt att bedöma dess totala effekter ur t.ex. konsumenternas synvinkel. Klart är att det inte enbart haft effekter för handeln utan också i hög grad påverkat konkurrensförhållandena i leverantörsledet, eftersom flertalet extrapriskampanjer sker i nära samarbete mellan leverantören och handeln.
Prissättningen inom dagligvaruhandeln styrs fortfarande till stor del av horisontella cirkapriser. I takt med den tilltagande datoriseringen har dock nya system börjat utvecklas som medger flera cirkaprisalterna- tiv, som mer eller mindre anpassas till de olika butikernas förutsätt- ningar. En hög följsamhet till cirkapriser innebär prisstelhet. Det är därför av stor vikt att den påbörjade utvecklingen mot mera individuellt anpassade priser drivs vidare och att prissättningsbesluten i största möjliga utsträckning fattas i butiken.
Dagligvaruhandeln är inte utsatt för någon utländsk konkurrens. Däremot har de större företagen och grupperingarna på marknaden i allt större omfattning inlett samarbete med utländska företag, främst avseende inköp. Detta kan bl.a. komma att innebära en hårdnande kon- kurrens för de svenska tillverkarna.
8.1 Produkten och marknaden
8.1.1 Produkten Handelsgödsel används främst för att förbättra avkastningen i jord- och skogsbruk samt i trädgårdsodling. Det finns dels enkla, dels samman- satta gödselmedel. De enkla består av kväve (N), fosfor (P) eller kalium (K), och de sammansatta är kombinationer av dessa ämnen, NP-, NK-, PK- resp. NPK-gödselmedel. De mest använda enskilda produkterna är kvävegödselmedel i form av kalksalpeter och kalkammonsalpeter. Kalkammonsalpeter används för gödsling i såväl jordbruk som skogsbruk, vanligen som separat kvävegödselgiva men också som kom- plement till (eller i blandning med) fosfor- och/eller kaliumgödselgivor.
Tillverkningen av NP/NPK-gödselmedel sker med utgångspunkt från fosforsyra och salpetersyra, eventuellt i kombination med svavelsyra. Produkterna i fråga neutraliseras med ammoniak, varvid det färdiga NP/NPK-gödselmedlet erhålles.
Handelsgödsel efterfrågas till sin helt dominerande del av jordbru- kare. Försäljning och förbrukning är därför störst i jordbmksbygder så- som Skåne, Västergötland, Östergötland, Halland och Mälardalen. Av den totala försäljningen av handelsgödsel på den svenska marknaden är drygt 95 % avsedd för jordbruk medan resten främst går till skogsbruk, trädgårdsskötsel och industriell användning.
Den substitutionsmöjlighet som finns för handelsgödsel är stallgöd- sel. Det gäller främst för de jordbrukare som har djur. I praktiken fung- erar stallgödsel och handelsgödsel som komplement till varandra, då jordbrukaren i första hand använder sitt stallgödsel och sedan komplet- terar med konstgödning. Andra alternativ är förändrad Odlingsteknik. En metod är odling av gröngödselgrödor, t.ex rödklöver, som tillför jor- den dels kväve genom biologisk fixering, dels organisk substans.
8.1.2 Marknaden Under 1970-talet förelåg i Sverige en stabil marknadssituation på göd- selområdet, med de senare sammanslagna företagen Supra AB och Norsk Hydro A/S som helt dominerande leverantörer. Under decenniet inträffade kraftiga kostnadsökningar för industrin, främst på grund av prisstegringar på råvaror och olja samt svenska devalveringar. De ökade priserna på handelsgödsel ledde till en minskad förbrukning, främst av gödselmedel innehållande fosfor och kalium. Internationellt skedde dock en fortsatt uppbyggnad av gödselmedels- industrin. Detta kom i början av 1980-talet att skapa en obalans på
marknaden, något som bl.a. avspeglade sig i en kraftigt ökad konkur- rens på den då krympande Europamarknaden. Samtidigt ökade bl.a. utbudet från statshandelsländerna i öst markant. Situationen kom så småningom att leda fram till en omfattande strukturomvandling för den västeuropeiska gödselmedelsindustrin.
För den svenska producenten, Hydro Supra AB (fortsättningsvis för- kortat Supra), har utvecklingen inneburit en successivt minskad mark- nadsandel i Sverige. Ett viktigt inslag vad gäller utvecklingen på den svenska marknaden har under senare år varit tillkomsten av import från statshandelsländerna, en import som skett till låga priser och som under åren 1985-1988 ökat kraftigt i volym.
Tillförsel av handelsgödsel på den svenska marknaden uppgick göd- selåret 1987/88 till 1341 000 ton netto, uppskattningsvis motsvarande ett värde på ca 2238 milj.kr. i jordbrukarledet. Den årliga förbruk- ningen av handelsgödsel i Sverige i jordbruk, skogsbruk m.m. har som framgår av figur 8.1 minskat under de senaste åren.
Förbrukningsmönstret har under de senaste åren ändrat karaktär på så sätt att marknaden för enkla kvävegödselmedel successivt ökat sam- tidigt som NP- och NPK-gödselmedlen minskat.
Figur 8.1 Förbrukningen I Sverige av handelsgödsel fördelat på enkla och sammansatta gödselmedel, 1981 /82-1988/89, tusen ton. tusen ton 1600 * OMX. MW
1200
800
[___—-
w
i _, 400 J 0 N' v (? Q v v (?
1981 /82 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89
. Enkla gödselmedel Sammansana . Totalt (> Därav skogsgödsel
Källa: Statens jordbruksnämnd.
Förbrukningen av handelsgödsel i jordbruket är koncentrerad till två perioder under året. Större delen används på våren och en mindre del på hösten. Försäljning sker dock under årets alla månader från både tillverkare och importörer.
Tillförseln fördelad på inhemsk produktion och import för perioden 1985-1988 framgår av figur 8.2.
Figur 8.2 Tillförsel av gödselmedel till Sverige 1985-1988.
(% 1369 kton 1270 1325 1172 100 - . - lllll lll Illlll lIIII llllllll lj [ 80 — gg _ ' [111 Övrig import 50 - D Supra import 40 - ,, __ ,,? % Supra produktion 30 _ ======= 555555 20 - ======= ======= 222222; 10 — ___—___ 555555? ::::::: 0 __ ___—_-
1 985 1 986 1987 1 988
Prisutvecklingen för handelsgödsel har stor betydelse för kostnaderna vid produktion av jordbmksprodukter och därmed indirekt på de sven- ska livsmedelspriserna. I produktionsmedelsprisindex för jordbruket (PM-index), som totalt mäter kostnadsutvecklingen för lantbruket, har gödselmedel under 1980-talet haft en Vägd andel som varierat mellan 10 och 13 %.
Nu gällande jordbruksprisreglering med s.k. obundna överläggningar innebär att bönderna, åtminstone som grupp, i praktiken kompenserats för ökade produktionskostnader, mätta enligt PM-index.
På grund av att priserna på importerad handelsgödsel inte ingår i PM-index har den i index uppmätta prisutvecklingen överskattats under de senaste fyra-fem åren då importpriserna har legat avsevärt under den svenska prisnivån och de importerade kvantiteterna kraftigt ökat sin andel av den totala tillförseln.
8.2 Konkurrensförhållanden
8.2.1 Företagsstruktur I Sverige finns numera endast en producent på gödselområdet, nämli- gen Hydro Supra AB. Företaget, som bildades i början av 1970-talet genom fusion av företagen AB Förenade Superfosfatfabriker, AB Sven- ska Salpeterverken och Kväveverket, är numera dotterbolag till det norska företaget Norsk Hydro A/S. Norsk Hydro är världens största producent av gödselmedel men har endast ca 3 % av världsmarknaden. Omsättningen uppgår till närmare 20 miljarder kronor. Sedan 1970-talet har Norsk Hydro utöver Supra
köpt upp/samarbetat med ett antal producenter i Europa (Storbritanni- en, Nederländerna, Västtyskland och Frankrike) och Mellanöstern (Qatar).
Supra ägs nästan helt av sitt norska moderbolag. Norsk Hydros för- värv av Supra skedde i oktober 1981. Den norska ägarandelen är 95 % (fram till juli 1989 var den 75 %), medan resterande 5 % ägs av Svenska lantmännens riksförbund (SLR) vars ägarandel från 1970-talet fram till 1 juli 1989 var ca 25 %.
Beträffande förhållandet mellan Supra och Norsk Hydro gäller fort- farande de utfästelser gentemot staten som gjordes i samband med Norsk Hydros förvärv av Supra och som innehåller vissa "riktlinjer" för Supras fortsatta verksamhet. Däri ingår bl.a. utfästelsen att produktio- nen vid Supras anläggningar i görligaste mån skall svara mot dessa an- läggningars kapacitet. Vidare skall Norsk Hydro, i den mån en ökad samordning medför tillförsel till Sverige utifrån, efter förmåga med- verka till en export från Supras anläggningar som kompenserar bort- fallet. Ytterligare en utfästelse är att Supra skall tillämpa en prissätt- ning som innebär att bolagets ställning på den svenska marknaden inte missbrukas och fortlöpande informera SPK om sin kostnads- och mark- nadssituation samt anmäla prishöjningar på gödselmedel.
Gödselmedelsindustrin, liksom en stor del av övrig kemisk industri, präglas av Stordriftsfördelar. Tillverkningen kännetecknas av stora an- läggningar och kontinuerlig produktion. I Sverige finns två större an- läggningar för gödselmedelsproduktion. De ligger i Landskrona och Köping.
Eftersom produktionsanläggningarna för gödselmedelstillverkning är stora, är kapitalkostnaderna för nyetablering betydande. I Sverige har ingen nyetablering skett de senaste decennierna. I stället har strukturra- tionalisering med fusioner och nedläggning av mindre produktionsenhe- ter gjorts och kapaciteten har koncentrerats till Supras två anlägg- ningar.
Den anpassning till den vikande marknaden som skett av den sven- ska produktionsstrukturen på detta område har lett till en minskning av antalet anställda i Supra från ca 1 250 personer år 1985 till ca 800 per- soner i april 1990. En ytterligare minskning till under 700 personer vid utgången av 1990 är planerad.
Supras produktion av gödselmedel har successivt minskat alltsedan mitten av 1980-talet. Sålunda har företagets totala produktionskapacitet för färdiga gödselmedel sedan år 1985 minskat från 1 425 000 till 1 165 000 ton.
Anläggningen i Landskrona har behållits i huvudsak intakt och pro- duktionskapaciteten uppgår där till 815 000 ton, fördelad på en linje för tillverkning av kvävegödselmedel (140 000 ton), en linje för tillverkning av NPK/NP-gödselmedel (350000 ton) samt en tillverkningslinje för PK (325 000 ton).
Anläggningen i Köping däremot har varit föremål för betydande nedskärningar och har numera endast en kombinerad linje för NPK och NP-gödselmedel (kapacitet 350 000 ton).
Den faktiska svenska produktionen av här berörda gödselmedel uppgick år 1989 till 822 000 ton, vilket innebar ett kapacitetsutnyttjande på ca 70 % mot nära 90 % år 1985.
Vid tillverkningen av handelsgödsel svarar råvarorna för en stor del av kostnaderna. Produktionskostnadema är därför i hög grad beroende av inköpspriser för råvaror. Eftersom flertalet av dessa köps i utländska valutor, bl.a. US-dollar, är tillverkningskostnadema även känsliga för förändringar i växelkursen. Supra har inte längre någon egen råvarutill- verkning men samarbetar med Hydrokoncemen vad gäller inköp av rå- varor, vilket medför att intemprissättning kan påverka kostnadsbilden. Av Supras försäljning i Sverige på 838 000 ton år 1989 utgjorde 460 000 ton eller ca 55 % import från Norge.
Figur 8.3 Supras produktion, export och Inhemsk försäljning av gödselmedel, tusen ton.
600. E E & % 52% 0 % %%s%
Av Supras egenproducerade gödselmedel har under perioden 1985- 1988 andelen som avsatts i Sverige minskat från ca 58 %till ca 46 %.
1400 1200 1000 800 600 400 200 0
1984 1985 1986 1987 1988
! E Försäljning i Sverige 1: varav egen prod varav import *
Supras försäljning i Sverige har under början och slutet av perioden till drygt hälften bestått av egenproducerade produkter, ca 55 %, medan av Supra importerade gödselmedel svarat för resterande delen, ca 45 %.
I den vikande totalmarknaden är det endast exporten från Supra till utländska köpare resp. systerföretag, som har bibehållit i stort sett oför- ändrade kvantiteter, drygt 500 000 ton, medan såväl Supras produktion som import har minskat kraftigt, med ca 20 % resp. 37 % under femårs- perioden.
Supras export är koncentrerad till relativt närliggande marknader i Västeuropa. År 1989 gick 24 % av exporten till de nordiska länderna, 34 % till kontinentala Europa, 31 % till Storbritannien och 11 % till öv- riga världen.
8.2.2 lmporttöretag En betydande import från Norge sker genom Supra, som får stora leve- ranser från moderbolaget Norsk Hydro. Denna import svarade under den senare delen av 1980-talet för mellan 10 och 25 % av totala för- brukningen av NP- och NPK-gödselmedel.
Mera betydande fristående importörer av gödselmedel har varit SLR, Solfer AB, Skandinaviska Gödningsimporten AB och Biokraft AB. De två senare har under hösten 1989 gått samman i ett nybildat bolag, AB Skandinaviska Gödningsimporten. Samtliga lantmännenför- eningar har försäljning av importerade gödselmedel från västländer och drygt hälften av föreningarna säljer importvara från öststater. Lantmännenföreningarna svarar för ca 60 % av den totala importen (exkl. Supras import). Övriga fem fristående importörer svarade 1989 för ca 20 % av den resterande västimporten och ca 80 % av öststatsim- porten.
Under senare år har importen från Östeuropa ökat markant. Under år 1985 var öststatsimporten ca 8 900 ton medan den år 1988 uppgick till ca 109 500 ton. Detta är en ökning med hela 1 130 %. Tyngdpunkten i denna del av importen ligger på kalkammonsalpeter som främst kommer från Östtyskland och Rumänien medan NP- och NPK-impor- ten domineras av Rumänien.
Importen av gödselmedel till Sverige från övriga länder, främst Väst- europa, har varit relativt stabil under åren och är fortfarande avsevärt större än importen från såväl Norge som från Östeuropa.
Genom den ökade importen har Supras marknadsandelar från egen produktion under perioden 1985-1988 minskat från 55 % till 27 % för kalkammonsalpeter, från 73 % till 58 % för NPK-gödselmedel och från 80 % till 44 % för NP-gödselmedel. Under gödselåret 1988/89 uppges Supras marknadsandelar i Sverige ha minskat ytterligare.
Importen från Östeuropa har under samma tid sammantaget ökat sin marknadsandel, från 0 % till 31 % för kalkammonsalpeter, från 1 % till 7 % för NPK-gödselmedel och från 5 % till 11 % för NP-gödselmedel.
Även övrig import (exkl. den från Norge) har ökat sin marknadsan— del i Sverige, dock endast såvitt gäller NPK- och NP-gödselmedel från 26 % till 34 % respektive från 15 % till 44 %. I absoluta tal är dock ök- ningarna relativt begränsade, 8 000 resp. 11 000 ton. För kalkam- monsalpeter har övrig import relativt oförändrad marknadsandel, 43- 44 %, trots en viss ökning i absoluta tal.
8.2.3 Integration Vertikal integration från förbrukarhåll har uppnåtts i och med att för- brukarna, bönderna, genom sina kooperativt ägda föreningar och SLR har ägarintresse hos tillverkaren av handelsgödsel. Detta har dock min- skat från 25 % till 5 %. Integration från tillverkningssidan sker genom att Supra samarbetar med Hydrokoncernen i fråga om råvaruinköp. I återförsäljarledet förekommer horisontell integration i form av vissa ägarsamband. Ett exempel är Skogens Gödslings AB som ägs av SLR och Supra.
8.2.4 Branschorganisationer Då det endast finns en gödselmedelsproducent i Sverige finns ingen branschorganisation för producentledet. I import/återförsäljarledet fungerar SLR som paraplyorganisation för de 17 lantmännenförening- arna. SLR har ägarintressen i en rad bolag förutom redan nämnda Sup- ra och Skogens Gödsling AB, t.ex. Cerealia som är helägt dotterbolag, Agro Shipping AB och J ästbolaget. SLR:s upppgifter är bl.a. internatio- nell handel, service och information, marknadsföring och forskning.
B.2.5 Kundstruktur Av den totala försäljningen till slutförbrukare svarade SLR för ca 950 000 ton under 1988 och 979 000 ton under 1989, vilket motsvarar en andel på 75-80 %. Resterande del säljs via fristående importföretag.
Som framgått av föregående avsnitt har lantbrukskooperationen ett dominerande inflytande över distributionen av gödselmedel. De tillver— kande och importerande företagen möter en välorganiserad inköpsor- ganisation i form av de 17 regionalt verksamma lantmännenförening- arna, som också i stor utsträckning fungerar som egna importörer.
Av lantmännenföreningarna är tre föreningar i hög grad domine- rande som köpare av handelsgödsel, nämligen Skånska lantmännen, Västsvenska lantmän samt ODAL. Dessa tre svarar för 60 % av gödsel- försörjningen inom lantbrukskooperationen.
För Supra gäller att företaget är totalt beroende av Iantmännen för sin återförsäljning medan importföretagen förefaller att kunna agera mera fritt och fungera som en direkt konkurrent till föreningarna vad gäller leveranser till den slutlige förbrukaren av gödselmedel, dvs. till lantbrukaren. I Sverige finns knappt 100 000 lantbruk varav så gott som samtliga torde vara förbrukare av handelsgödsel.
8.2.6 lmportbegränsningar I en SPK-utredning från början av 1970—talet "Outsiderbekämpning och hemmamarknadsskydd inom gödselmedelsbranschen" (SPK 348/71) vi- sades att det sedan länge förekommit samarbete mellan de västeuro- peiska gödselmedelsproducenterna för att skydda sina resp. hemma- marknader. Utredningen visade bl.a. att det pris- och distributionssys- tem som byggts upp av gödselmedelsindustrin i Västeuropa var sårbart. Även obetydliga kvantiteter kunde störa prissättningen om de bjöds ut under pågående gödselår till lägre priser än vad som tillämpades vid gödselårets början. För att kunna upprätthålla en prissättning med staff- lad skala1 är det viktigt för gödselmedelsindustrin i varje land att ha kontroll över hela marknaden. Uppgifter har tidigare förekommit om att Supra med hjälp av Norsk Hydro försökt skydda sin hemmamark- nad. Detta skall ha skett dels genom att man hotat ge sig in på exportö- rernas hemmamarknader för att på så sätt söka få dem att upphöra med sina leveranser, dels genom att själva avtala med dem om ensamrätt till den svenska importen.
Den skandinaviska marknaden uppfattas fortfarande av kontinentala tillverkare som relativt stängd, då den kontrolleras av Norsk Hydro och finska Kemira. Det finns ingen konkurrens mellan dessa två på resp. fö- retags hemmamarknad. Hydro kontrollerar den norska och den svenska marknaden. Kemira kontrollerar den finska. Detta möjliggör för företa- gen att hålla högre priser på hemmamarknaden än på de mera öppna marknaderna längre söderut.
Kemira är ensamtillverkare i Finland och hade tills nyligen också dis- tributionsmonopol där. Importen till Finland av N-gödselmedel är låg jämfört med marknaderna i Danmark, Västtyskland och Sverige. Ke- mira levererar inte till den närbelägna svenska marknaden.
Den norska marknaden domineras av Norsk Hydro, som exporterar N-gödselmedel till Sverige men i princip inget till Finland.
Under 1980-talet har dock en förändring skett då oberoende expor- törer lyckats komma in på den svenska marknaden. Bl.a. kan västtyska BASF:s export till Sverige ses som ett svar på den ökande konkurrensen från Norsk Hydro på den tyska marknaden.
Under trycket från den ökade importen har Supra hos kommerskol- legium initierat en utredning av om det förekommit import till dum- pade priser. I slutet av 1989 fick kommerskollegium i uppdrag av rege- ringen att starta en undersökning huruvida dumpning förekommer vid import av kalkammonsalpeter från Rumänien och DDR samt NP och N PK från Rumänien. Däremot bifölls inte kommerskollegiums yrkande på en motsvarande undersökning rörande importen från Polen, Tjecko- slovakien och Ungern. Exporten från Rumänien visade sig dock vara av mycket liten omfattning och Supra drog dessutom tillbaka anmälan vad gäller DDR-varan. Därför lades undersökningen ned utan åtgärd.
8.2.7 Etableringshinder Supras dominans kan förklaras genom de strukturella etableringshinder som finns. Stora grundinvesteringar krävs och det föreligger ett stort kapitalbehov vid nyetablering. Hydrokoncernen har också överkapaci- tet såväl i Norge som Sverige, vilket delvis kan innebära en strategisk investering för att förhindra nyetablering. Norsk Hydro har dessutom investerat i kostnadsreducering och vertikal integration (insatsvaror och transporter). Det finns dock inga formella hinder för ytterligare etablering av dot- terbolag till utländska tillverkare av gödselmedel och möjligheterna att importera är betydande mot bakgrund av den ringa diversifieringsgra- den inom produktområdet. De senaste årens kraftiga ökning av impor- ten visar att förutsättningarna för en aktiv importkonkurrens finns och importen bör på alla sätt främjas för att en fungerande priskonkurrens på detta område skall uppnås.
8.2.8 Statliga avgifter på gödselmedel
Sedan år 1982 har en gödselmedelsavgift, prisregleringsavgiften, tagits ut vid försäljning av handelsgödsel. Pengarna används till att via jord- bruksregleringen finansiera ökade kostnader för marknadsreglerande åtgärder, bl.a. exportbidrag vid spannmålsexport.
1984 infördes en speciell miljöavgift på handelsgödsel som inne- håller kväve eller fosfor. Syftet med den är att av miljöhänsyn minska användningen av sådana gödselmedel.
Avgifterna beräknas utifrån produkternas innehåll av växtnärings- ämnena kväve, fosfor och kalium. Högst avgiftsbeläggning har fosfor, därnäst kväve. Avgifterna uppgår för närvarande (1990) till sammanlagt 3:63 kr. per kg ren fosfor, 1:72 kr. per kg rent kväve och 0:76 kr. per kg rent kalium. Avgiften är, omräknad per ton gödselmedel, ca 480 kr. för
kalkammonsalpeter, ca 670 kr. för NP-gödselmedel och ca 600 kr. för NPK-gödselmedel (NPK 20-5-9).
Prisreglerings- och miljöavgiftens storlek uppgick 1987/88 till sam- manlagt ca 25 % av försäljningsvärdet till jordbrukarna. Detta är en kraftig ökning från ca 6 % gödselåret 1982/83 då avgifter av detta slag först infördes. Totalt inbringade dessa avgifter ca 470 milj.kr. 1987/88 varav prisregleringsavgifter svarar för ca 380 milj.kr. och miljöavgifter för ca 90 milj.kr. Denna kostnadsökning har inte jordbrukarna kunnat kompensera sig för genom höjda priser på sina livsmedelsprodukter.
Tullsatserna på importerade gödselmedel uppgår till 24 kr./ton för kalkammonsalpeter och till 7 % av importvärdet för NP- och NPK- blandningar.
8.2.9 Supras avtal med staten Supras konkurrensbeteende styrs delvis av den i avsnitt 8.2.1 berörda utfästelse som företaget är 1981 gjorde gentemot staten med hänsyn till den stora koncentration på marknaden som skapats genom successiva fusioner. Företaget har där bl.a. förbundit sig att tillämpa en prissätt- ning som innebär att dess ställning på den svenska marknaden inte missbrukas. SPK skall fortlöpande hållas informerat om Supras kost- nads- och intäktsförhållanden samt i förväg underrättas om planerade prishöjningar och skälen till dessa. Vidare skall företaget anmäla sådana förändringar till regeringen som i väsentlig grad ändrar företagets verksamhet eller dess ägande. Det marknadsläge som inträtt under senare delen av 1980-talet med den alltmer ökande importen, neddragningar av Supras tillverkning inom landet och den minskade vikt som kan läggas vid beredskaps- aspekterna på försörjningen av gödselmedel, aktualiserar en översyn av Supras avtal med staten.
8.2.10 Försörjning med gödselmedel - beredskapsaspekter Motiven att av beredskapsskäl slå vakt om inhemsk produktion av göd- selmedel har under de senaste åren försvagats avsevärt. 1987 års för- svarsbeslut förutser helt andra och större möjligheter till krisimport samt avsevärt kortare varaktighet av en eventuell kris än i tidigare för- svarsbeslut. En konsekvens härav är att beredskapslagring av gödsel- medel hittills inte har varit lika aktuell. Skälen att av beredskapsskäl värna om inhemsk produktion av göd- selmedel har dessutom blivit svagare i och med att ingen inhemsk pro- duktion av ammoniak - som är en nyckelråvara vid gödselproduktion - längre finns. I samband med att den svenska marknaden för gödselmedel utveck- las i riktning mot en allt större andel importerade gödselmedel från öst- staterna uppkommer emellertid frågan om antagandena om möjligheter till krisimport gäller oavsett om importen kommer från Väst- eller Öst- europa.
8.2.11 Internationella förhållanden I Europa råder som tidigare nämnts sedan ett antal är betydande struk- turproblem för gödselmedelsindustrin genom överkapacitet och vi- kande marknader. Detta har resulterat i en generell sänkning av pri- serna på gödselmedel. Priserna varierar kraftigt på skilda marknader i Europa. Enligt vissa beräkningar låg exempelvis de svenska priserna på NPK-blandningar gödselåret 1988/ 89 drygt 50 % över motsvarande pri- ser i Västtyskland, Frankrike och Belgien och 25-30 % över de norska och danska priserna. Enligt branschföreträdare i Sverige har det förhållandet ändrats un- der gödselåret 1989/90 och priserna i Sverige uppges nu ligga mer i nivå med övriga Europa. Utöver effekterna av minskad användning av gödsel och överkapaci- tet i tillverkningen har de västeuropeiska marknaderna utsatts för en betydande priskonkurrens från vissa statshandelsländer i Östeuropa. Under 1980-talet har en spotmarknad uppstått i Europa.
Tidigare höga priser på gödselmedel kan på flera västeuropeiska marknader säkerligen tillskrivas företagsstrukturen. Ett antal stora kon- cerner - BASF och Hoechst i Västtyskland, ICI i Storbritannien, CdF Chemie AZF i Frankrike, Norsk Hydro i Sverige och Norge samt Ke- mira i Finland - har tvekat att konkurrera på andra företags hemma- marknader och om så skett har försäljningskvantiteterna varit måttligt stora och till priser som inte alltför mycket avvikit från etablerade ni- våer.
Norsk Hydro och Kemira är de största multinationella företagen i Västeuropa, vilket innebär att de arbetar utifrån en multinationell stra- tegi. Företagens agerande på en nationell marknad, vad gäller t.ex. att utöka eller minska kapaciteten, bör därför ses i ett internationellt per- spektiv. Supra kan alltså inte betraktas som ett företag som agerar en- bart utifrån nationella marknadsförhållanden.
Ett exempel på detta är kalksalpeter (substitut till kalkammonsalpe- ter) som är en viktig biprodukt från Norsk Hydros anläggningar i Norge och som exporteras till Sverige i stor utsträckning. Supras egna produk- tion, som dock var av begränsad omfattning, har lagts ner.
Hydro och Kemira har under 1980-talet agerat för att säkra/utöka sina positioner på EG-marknaden. Hydro opererar på främst följande marknader: Norge, Sverige, Danmark, Västtyskland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien. Kemiras marknader finns i Finland, Danmark, Nederländerna, Belgien och Storbritannien.
8.2.12 Lönsamhet Trots de tidigare tidvis starka prishöjningarna på den svenska markna- den har som framgår av nedanstående resultatsammanställning Supras lönsamhet kraftigt försämrats efter år 1983. Orsakerna har främst varit minskad försäljningsvolym i Sverige och lägre exportpriser samt att fö- retaget inte kunnat kompensera sig för kostnadsökningar. Den senaste reala prisökningen skedde 1984. Prisreglerings- och miljöavgifterna har
även haft betydelse för utvecklingen. Tillverkningen och handeln med varor inom Hydrokoncernen gör också internprissättningen betydelse- full.
Tabell 8.1 Sammanställning över Supras resultat åren 1982 - 1989.
1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989
Resultat före boksluts- dispositioner och skatter, milj.kr. 89,9 102,8 55,3 19.4 -40.3 46.4 -27.1 -105,7
Räntabilitet i % på det avkastnings- krävande kapitalet 15,8 15,8 10,4 6,5 0,5 2,5 1,1 neg
Mot bakgrund av den vikande marknaden och det svaga resultatet un- der senare år beslöt Supra att genomföra en strukturomvandling för att anpassa produktionen och sänka det höga kostnadsläget. Det ledde till att den fabrik i Köping som tillverkade kväve/fosforgödsel och kalksal- peter lades ned i september 1987. Samma år avslutades också ammo- niak- och ureatillverkningen. Den fabrik som tillverkat kalkammonsal- peter lades ned den 1 december 1988.
Samtidigt har investeringar gjorts i den kvarvarande fabriken i Kö- ping för att kunna flytta över produktionen av kalkammonsalpeter till denna. Dessa investeringar beräknades under 1989/90 ge fullt utslag och en kapacitetsökning från 270 000 ton till 350 000 ton har därmed uppnåtts.
Utanför strukturplanen har genomförts en allmän rationalisering som medfört att något hundratal arbetstillfällen bortfallit. Under perio- den 1984-1990 har antalet anställda totalt minskat från ca 1300 till drygt 800 eller med ca 40 %.
8.3. Prisbildning
8.3.1 Tillverkare Den rådande tillverkningsdominansen för Supra och avtalet med staten har tidigare medfört en stelhet i prissättningsbeteendet. Supra har inta- git en avvaktande hållning till prissänkningar när kostnaderna sjunkit men varit snabbt att genomföra prishöjningar när kostnaderna stigit. Detta tyder på att priskonkurrensen varit bristfällig. Som ett exempel på detta kan nämnas de oljeprissänkningar som skedde i början av år 1986 och som kostnadsmässigt innebar att priset kunde sänkas. Supra sänkte dock inte sina priser förrän vid början av det nya gödselåret den 1 juli 1986. Prissänkningen uppgick då till 10 %. Motiveringen var bl.a. den låsning av priserna som föreligger i och med den månadsvis sti- gande prisskala som tillämpas under gödselåret, som för närvarande lö- per mellan den 1 juni ett år och den 31 maj året därpå.
Produktionen sker kontinuerligt inom gödselmedelsindustrin, medan förbrukningen sker under några vår- och höstmånader. Tillverkaren strävar efter att utnyttja maskiner, arbetskraft och transportmedel ratio- nellt under hela året utan att alltför stora lagringskostnader uppstår. För att uppnå detta har ett prissystem införts som syftar till att sprida kundernas inköp över året. Systemet bygger på en prisskala där priset är lägst vid gödselårets början och högst vid dess slut då förbruknings- toppen ligger. Beroende på typ av gödselmedel är priset under gödsel- årets sista månad mellan 15 % och 20 % högre än priset första måna- den. Anledningar till att kunderna söker sprida sina inköp över året blir då skatte-, räntekostnads- eller prismässiga genom att kunden föredrar att själv lagra produkten framför att ta hem den under vårbruket och då betala ett högre pris. En jämförelse kvartalsvis visar att största delen av försäljningen från tillverkarledet sker under fjärde kvartalet. Tyngdpunkten för återförsäljarnas och importörernas gödselmedelsför- säljning ligger dock mer mot andra kvartalet, dvs. vid förbrukningstop- pen.
Den prislista som kommer ut i början av ett gödselår gäller normalt hela det året. Kraftiga råvarukostnadsökningar, inkl. valutakursförän- dringar, kan dock medföra att prislistan justeras under löpande gödsel- år. Priserna påverkas också av de avgifter och skatter som läggs på handelsgödsel. De uppgår som tidigare sagts för närvarande till ca 30 % av försäljningsvärdet till förbrukarna.
Konstellationen Norsk Hydro/Supra - SLR kan ha medverkat till att driva upp den svenska prisnivån. Detta har varit möjligt med den kon- struktion svensk jordbruksprisreglering haft där ökade kostnader på jordbrukets insatsvaror fått belasta priserna på jordbruksprodukter in- nanför ett högt gränsskydd.
8.3.2 Återförsäljare och importörer Marginalerna hos återförsäljare av gödselmedel påverkar priserna som förbrukarna får betala. Lantmännenföreningarnas marginaler vid för- säljning till förbrukare varierar förhållandevis kraftigt (från ca 5 % till ca 25 %) mellan olika regioner till följd av skillnader i fraktkostnader och konkurrensförhållanden. Hos Lantmännen skiljer sig även margi- nalerna mellan Supras produkter och produkter importerade av SLR. Genomgående är marginalen på importerad handelsgödsel större än på övrig handelsgödsel vilket förklaras från återförsäljarhåll med att kring- kostnader och risktagande är större vid import. Ytterligare en förkla- ring till de högre marginalerna på importerade gödselmedel torde vara de låga priser vilka främst vissa östeuropeiska exportörer erbjuder de svenska importörerna och den relativt höga prisnivå som råder i Sverige vid en jämförelse med andra europeiska marknader. År 1988 var den genomsnittliga marginalen i lantmännenförening- arna 11 % för importvara och 10 % för inhemsk vara. Motsvarande siff— ror för 1989 var 12 % resp. 9 %. Skillnaden kan dock vara ännu större då importvaran ofta säljs direkt från magasin medan inhemskt gödsel
säljs i säck från lager, vilket medför högre kostnader. De fristående im- portörernas genomsnittliga marginal var ca 20 % åren 1988 och 1989.
8.3.3 Prisutvecklingen Prisutvecklingen för handelsgödsel kan beskrivas med hjälp av produk- tionsmedelprisindex (PM-index), delindex för handelsgödsel och kalk. Sedan gödselåret 1980/81 har priserna stigit starkt - mer än fördubblats - på grund av höjda energi- och råvarukostnader samt utvecklingen av prisreglerings- och miljöavgifterna. Under år 1986 bromsades prisut- vecklingen bl.a. på grund av sjunkande energipriser och fallande dollar- kurs samt överkapaciteten i den europeiska gödselmedelsindustrin. Därefter har priserna legat i stort sett stilla trots vissa kostnadsökningar inom den svenska produktionen och distributionen. Detta kan till stor del tillskrivas den ökande lågprisimporten från ett antal öststater.
Figur 8.5 Prisutvecklingen tör handelsgödsel enligt PM-lndex, 1980/81 - 1988/89 (1980=100).
Index 1980 = 100 225
200
175
150
125
100 80/81 82/83 84/85 86/87 88/89
. PM—index totalt :] Dellndex gödsel . Delindex utan avgifter
8.4. Sammanfattande bedömning
Koncentrationen på den svenska marknaden för handelsgödsel är hög både i producent/importledet och i återförsäljarledet. Hydro Supra AB är enda inhemska producent av handelsgödsel. De senaste åren har dock koncentrationsgraden i det första ledet minskat något då fristå- ende importörer lyckats etablera sig på marknaden. Framför allt är det importen från Östeuropa som har vuxit. De fristående importörerna är dock ännu fåtaliga och deras fotfäste på marknaden är osäkert. Lant- männen uppges ha försökt prissätta ut ett fristående företag från marknaden och Supra har gjort en dumpningsanmälan mot öststatsim- port hos kommerskollegium. Undersökningen lades dock ned.
Samtidigt lider den svenska marknaden av imperfektioner. Jord- bruksprisregleringen kan ha bidragit till att hålla uppe prisnivån i Sve— rige, genom att den skapat ett svagt kostnadsmedvetande. En översyn av regleringen har genomförts och resulterat i en proposition om den framtida jordbrukspolitiken. Det senaste året uppges dock priserna ha sjunkit i förhållande till övriga Västeuropa. Andra faktorer som påver- kar prisläget är prisreglerings- och miljöavgifter som nu uppgår till ca 30 % av värdet i förbrukarledet.
Nyetablering av tillverkande företag är inte trolig då stora initiala in- vesteringar krävs och marknaden inte kan betecknas som expansiv. Sup- ras dåliga lönsamhet torde också avskräcka från nyetablering. Däremot är det möjligt att importen kan öka sin marknadsandel ytterligare - åt- minstone upp till den gräns då det krävs större nyinvesteringar i lager eller säckningsutrustning. En utveckling liknande den i Västeuropa med ökad importkonkurrens, förändrad marknadsstruktur och friare pris- sättning är möjlig.
9.1. Produkterna och marknaden
9.1.1 Produkterna Med jordbruksmaskiner avses i denna beskrivning maskiner och red- skap som används i jordbruket samt s.k. inomgårdsutrustning, exkl. skogsmaskiner. De största maskininvesteringarna inom jordbruket görs i traktorer och skördetröskor. Plogar och harvar är exempel på redskap som an- vänds liksom t.ex. sprutor och såmaskiner. Till denna kategori hör även vissa specialredskap som t.ex. betupptagare. Vid användning monteras redskapen vanligen på traktorn. Med inomgårdsutrustning avses sådan utrustning som bl.a. används i ladugårdar, t.ex. automatiska vattenhoar och foderautomater, mjölk- ningsmaskiner och transportörer.
9.1.2 Marknaden Ett mått på storleken av den svenska marknaden för jordbruksmaskiner är den statistik över maskininvesteringar i jordbruket som statens jord- bruksnämnd (JN) utarbetar. De totala investeringarna i jordbruksma- skiner uppgick 1988 till ca 3,4 miljarder kronor. I tabell 9.1 framgår in- vesteringsutvecklingen under åren 1980-1988. Vid omräkning till fasta priser har använts jordbrukets produktionsmedelsprisindex, det s.k. PM- index, som utarbetats av lantbruksekonomiska samarbetsnämndens in- dexgrupp.
Tabell 9.1 Jordbrukets investeringar i nya maskiner åren 1980 - 1988 i löpande och fasta priser.
Total investering i milj.kr.
År Löpande priser Fasta priser
(1988 = 100) 1980 2 169 4 401 1981 2 262 4 201 1982 2 829 4 823 1983 3 241 5 079 1984 3 505 5 030 1985 3 456 4 520 1986 2 648 3 167 1987 2 857 3 1 19 1988 3 429 3 429 Källa: JN.
Under åren 1982 till 1983 ökade investeringsvolymen något mätt i fasta priser. Under de följande tre åren minskade volymen för att under 1988 öka med ca 10 %. Av de totala investeringarna i jordbruksmaskiner 1988 utgjordes ca 45 % av traktorer och skördetröskor. Dessa investe— ringar i traktorer och skördetröskor har de senaste åren legat på unge— fär samma nivå (med en lägsta notering 1981 på ca 41 % och en högsta notering 1984 på ca 52 %).
Investeringssiffrorna redovisar endast investeringar i nya maskiner. En betydande marknad finns emellertid också i handeln med begag- nade jordbruksmaskiner. Att denna marknad är omfattande visar bl.a. SPK:s utredning "Traktorer och skördetröskor, marknad och prissätt- ning 1986 och 1988" (R 1989:12).
Enligt denna utredning såldes det dubbelt så många begagnade trak- torer och skördetröskor som nya maskiner under de båda åren. Vidare visade utredningen att ungefär 90 % av det totala antalet sålda nya traktorer och skördetröskor såldes med inbyte av en begagnad maskin. Marknaden för reservdelar är också omfattande.
SPK har också genomfört en enkätundersökning av de företag som var leverantörer av jordbruksmaskiner under 1989, totalt ett hundratal, för att kartlägga branschens marknads- och konkurrensförhållanden.
Leverantörernas försäljning av jordbruksmaskiner uppgick 1989 till ca 2,8 miljarder kronor, exkl. moms. Försäljning av reservdelar ingick inte i undersökningen. Importandelen har ökat från 60 till ca 80 % un- der 1980—talet.
9.2. Konkurrensförhållanden
9.2.1 Leverantörerna på marknaden Med leverantör avses de företag som tillverkar eller importerar jord- bruksmaskiner. Maskinerna levereras oftast till återförsäljare som se- dan säljer vidare till slutlig kund / jordbrukare. Enligt SPK:s enkät fanns det cirka hundratalet leverantörer på den svenska marknaden under 1989. Antalet har sjunkit kraftigt under den senaste tioårsperioden; 1979 fanns det nästan tre gånger så många leve- rantörer. Knappt hälften av leverantörerna bedrev 1989 egen tillverk- ning i Sverige. Enbart importverksamhet förekom hos ca 40 % av leve- rantörerna. Den resterande andelen, dvs. ca 10 % av leverantörerna, hade både egen tillverkning i Sverige och importverksamhet. De sven- ska tillverkarna är med några få undantag, som t.ex. Alfa-Iaval Agri Scandinavia AB och Väderstad-Verken AB, små och medelstora före— tag med en årsomsättning på upp till ca 20 milj.kr. De importerande fö- retagen är också till en större del små och medelstora företag. Bland dem finns dock ett flertal stora företag med en årsomsättning mellan 200-400 milj.kr., t.ex. Lantmännens Maskin AB (LMB) och Svenska John Deere AB.
Av leverantörerna ingår ca en tredjedel i någon koncern, och av dessa ca hälften i en svensk koncern. Dessa leverantörer svarar för ca 16 resp. ca 2 % av branschens totala försäljning. Svenska koncerner är t.ex. Alfa-Laval, Electrolux, Volvo och Saab-Scania. Av de utländska koncernerna märks t.ex. Ford Motor Co, John Deere Co, Kverneland A/S och Valmet Oy.
LELA, Leverantörsföreningen för lantbruksmaskiner, är intresseor- ganisation för såväl importerande som tillverkande företag i branschen. Föreningen fungerar bl.a. som remissinstans i frågor som rör branschen och den samarbetar med olika organisationer och statliga myndigheter. De flesta större leverantörer (46 st.) var 1989 anslutna till LELA.
9.2.2 Leverantörernas marknadsandelar 1989 Som framgår av tabell 9.2 svarade de fyra största företagen tillsammans för ca 40 % av den totala försäljningen av jordbruksmaskiner i Sverige 1989. Den största leverantören var LMB med en marknadsandel på ca 16 %, närmast följt av Svenska John Deere AB (ca 9 %), Olema Import AB (ca 7 %), Valmet Maskin AB (ca 7 %) och Ford Motor Co AB (ca 6 %). De svenska företagen LMB och Olema är dotterbolag till Svenska lantmännens riksförbund (SLR) resp. Olle Olsson Bolagen. John Deere och Ford är dotterbolag till de amerikanska koncernerna med samma namn, och Valmet är dotterbolag till den finska koncernen Valmet Oy.
Tabell 9.2 Leverantörernas marknadsandelar på jordbruksmaskiner i Sverige år 1989 fördelade per varuområde.
Marknadsandel i procent: Varuområde Försäljning Största Näst Tredje De fyra
1989, milj.kr. leverantören största största största totalt
Traktorer 1 129 LMB 20 17 17 70 Skördemasklner, exkl. tröskor 389 LMB 28 9 8 51 Transportredskap/ Bergsjö vagnar 306 Trima 17 1 1 10 43 Jordbearbetnings- Väder- redskap 234 stad 32 28 15 81 Sådd / sprid nings- Alfa- redskap 206 Laval 23 18 10 60 Skörd etröskor 188 LMB 39 15 12 77 Torknings- utrustning 146 Vestmek 37 10 10 68 Foderberednings- Alfa- maskiner 145 Laval 44 16 6 71 Mjölknings- Alfa- anläggningar 53 Laval 85 8 4 99 Totalt 2 796 LMB 16 9 7 38
I varje varuområde ingår flera olika produktslag. Inom varuområdet skördemaskiner finns t.ex. sex produktslag, bl.a. slåttermaskiner och hackar.
I några av de nio varuområdena, t.ex. traktorer, är marknadsande- larna för de fyra största leverantörerna relativt jämstora. I andra varu- områden, t.ex. torkningsutrustning, finns en leverantör som har en större andel av marknaden, ca 40 %, samtidigt som det vanligen finns några leverantörer med vardera ca 10 % av marknaden, och/eller ett stort antal små leverantörer som var för sig har upp till 3-4 % av marknaden. Vissa produktslag, t.ex. jordbruksvagnar, har en leverantör eller några få leverantörer med dominerande ställning. I genomsnitt finns enligt SPK:s enkät ca 12 leverantörer för varje produktslag. Anta- let varierar mellan 6 och 30 leverantörer, dvs. oftast många relativt små företag inom varje produktslag, som vardera har en liten marknadsan- del.
Det förekommer dock endast inom ett produktslag att en leverantör har en monopolliknande ställning. Det är Alfa-Laval som har en mark- nadsandel på ca 85 % på marknaden för mjölkningsmaskiner. Nedan följer en närmare beskrivning av några viktiga varuområden.
9.2.3 Leverantörer av traktorer Försäljningen av traktorer utgjorde ca 40 % av leverantörernas totala försäljning av jordbruksmaskiner under 1989. Traktorer levererades av 12 företag till ett värde av drygt 1 miljard kronor. De fyra största leve- rantörerna svarade för ca 70 % av försäljningen. Den största leverantö- ren beräknat på omsättningen var LMB med märket Case IH och en marknadsandel på ca 20 %, följd av Valmet, tidigare Scantrac AB, John Deere, samt Olema med märkena Massey-Ferguson och Fendt. För tio år sedan fanns det totalt elva leverantörer av traktorer på den svenska marknaden. De fyra största leverantörerna svarade för cirka två tredjedelar av försäljningen. I början av 1980-talet tillkom flera trak- torleverantörer i samband med en ökad efterfrågan, vilket innebar att marknadsandelen för de fyra största leverantörerna minskade. Dock minskade investeringarna inom jordbruket i mitten av 1980-talet, vilket medförde nedläggningar och agenturövertaganden. Volvo BM förvär- vades av Valmet 1978 och under 1980-talet flyttades tillverkningen suc- cessivt till Finland. Sammanfattningsvis såg marknaden för traktorer ungefär likadan ut 1989 som 1979 med omkring elva leverantörer, varav de fyra största hade 70-75 % av marknaden. Den svenska tillverkningen har dock upp- hört. Samtliga traktorer importerades 1989.
9.2.4 Leverantörer av skördetröskor Skördetröskor importerades och marknadsfördes av åtta leverantörer på den svenska marknaden 1989. Svensk tillverkning förekom inte. För- säljningsvärdet i leverantörsledet uppgick till ca 200 milj.kr.
De fyra största leverantörerna svarade för knappt 80 % av den totala försäljningen. De största leverantörerna var LMB med en marknadsan- del på ca 40 %, följd av Ford, John Deere och Sagromas AB. LMB marknadsför tröskmärkena Claas IH. Ford säljer märket New Holland och Sagromas märket Fortschritt.
Totalt fanns nio leverantörer av skördetröskor på den svenska marknaden för tio år sedan. De fyra största leverantörerna svarade för ca 80 % av försäljningen. En viss tillverkning av skördetröskor fanns i Sverige.
LMB blev i mitten av 1980-talet den ledande leverantören med en marknadsandel på ca 40 %, efter att ha tagit över flera agenturer. Sam- tidigt tillkom några nya leverantörer på marknaden. I slutet av 1980- talet skedde en viss strukturrationalisering genom fusioner mellan någ- ra leverantörer.
Således såg marknaden för skördetröskor i princip likadan ut 1989 som 1979. På marknaden fanns de båda åren ungefär lika många leve- rantörer, varav de fyra största hade en marknadsandel på omkring 80 %. Den svenska tillverkningen har emellertid upphört helt.
9.2.5 Leverantörer av mjölkningsmaskiner Marknaden för mjölkningsmaskiner har under 1980-talet karaktärise- rats av att Alfa-Laval, som har egen tillverkning, har och har haft en monopolliknande ställning. Den totala försäljningen av mjölkningsma- skiner uppgick 1989 till ca 53 milj.kr. varav Alfa—Laval stod för ca 85 %. Emellertid har under de senaste sex åren en importör av danska mjölk- ningsmaskiner, Mjölkman AB, brutit sig in på den svenska marknaden. Mjölkman hade under 1989 ca 8 % av marknaden och var därmed den näst största leverantören av mjölkningsmaskiner. På marknaden fanns ytterligare tre företag.
9.2.6 Leverantörernas kundstruktur De undersökta leverantörerna sålde under 1989, som tidigare nämnts, jordbruksmaskiner till ett värde av ca 2,8 miljarder kronor. Av figur 9.1 framgår hur leverantörernas försäljning av jordbruksmaskiner fördelade sig på olika kundkategorier 1989.
Figur 9.1 Leverantörernas försäljning av jordbruksmaskiner fördelad på olika kundkategorier 1989.
Leverantörer
Övriga
Lantmännen Återförsäljare
Slutlig kund/Jordbrukare
Av figuren framgår att huvuddelen av försäljningen skedde till återför- säljare, medan den resterande andelen såldes direkt till slutlig använ- dare. Av leverantörernas totala försäljning gick knappt hälften till Iantmännen. Under 1980-talet har denna fördelning varit ungefär den- samma.
9.2.7. Återlörsäljarna på marknaden
Antalet återförsäljare av jordbruksmaskiner år 1989 uppskattas till ca 360 av Motorbranschens riksförbund (MRF), i vars maskinhandelssek- tion ca 70 % av återförsäljarna är medlemmar.
Försäljningen av jordbruksmaskiner i återförsäljarledet sker dels av fristående eller leverantörsägda återförsäljare, dels av de regionalt av- gränsade lantmännenföreningarna, som är anslutna till SLR. Den verti- kala ägarintegrationen är mycket begränsad. Endast fem återförsäljar- företag ägdes av sina leverantörer 1989.
Varje leverantör har regel ett flertal återförsäljare, i medeltal 40, som var för sig vanligen inte hade någon dominerande andel av sin le- verantörs totala försäljning. De lantmännenföreningar som sålde jord- bruksmaskiner hade tillsammans ett hundratal försäljningsställen.
Vanligen har en återförsäljare ensamrätten till ett produktmärke inom sitt geografiska försäljningsområde, vare sig återförsäljaren är fristående eller tillhör Iantmännen.
På marknaden för jordbruksmaskiner finns det ett stort utbud av märken och modellvarianter. Enligt branschen är det främsta konkur- rensmedlet för återförsäljarna (och leverantörerna) inte priset, utan ett stort lager av reservdelar, kunnig personal och god service. Närheten till kunderna anses också vara en stor konkurrensfördel.
9.2.8 Lantmännen Lantmännenorganisationen som ägs av omkring 95 000 jordbrukare är uppbyggd enligt kooperativa principer och bestod 1989 av SLR, 17 re- gionala lantmännenföreningar och potatisföretaget Solanum. I koncer- nen ingick också LMB, AB Vestmek (t.o.m. 1989), Lactamin AB och AB Cerealia. Det sistnämnda företaget hade fyra dotterbolag inom livs- medelssektorn. Lantmännen är verksamma både i leverantörs- och återförsäljarledet inom handeln med jordbruksmaskiner och har bl.a. därför en viktig roll på marknaden, se figur 9.2.
Figur 9.2 Lantmännens verksamhet I leverantörs- och återförsäljarledet.
Exempel på företag I leverantörsledet:
SLR Sammanställer maskinprogram åt lantmännenföreningarna
14 lantmännenföreningar. . (100-talet försäljningsställen)
Slutlig kund/Jordbrukare
Källa: Lantmännen.
I leverantörsledet återfinns LMB. SLR överförde 1983 all import av jordbruksmaskiner i detta aktiebolag. LMB var, med ca 16 % av den to- tala försäljningen 1989, den störste enskilde leverantören på den sven- ska marknaden. Speciellt på marknaderna för skördetröskor, skörde- maskiner och traktorer har LMB en stark ställning.
SLR agerar som samordningsorganisation genom att sammanställa maskinprogram åt lantmännenföreningarna med maskiner från LMB och några fristående leverantörer, t.ex. Valmet och Alfa-Laval. Dessa leverantörer kanaliserade i stort sett hela sin försäljning genom lant- männenföreningarna. Dessutom fanns det ytterligare några leverantö- rer som sålde en stor del av sina produkter genom lantmännenför- eningarna, t.ex. AB Överums Bruk och Väderstad-Verken AB.
Återförsäljarledet bestod 1989 av 14 av totalt 17 lantmännenför- eningar. LMB sålde endast till dessa föreningar. LMB säljer i konkur- rens med andra leverantörer, eftersom varje förening var för sig kan köpa in produkter från fristående leverantörer. lantmännenförening- arna köpte dock inte maskiner i någon större utsträckning utanför SLR:s maskinprogram under 1989. Föreningarna, som geografiskt är indelade i olika områden och inte konkurrerar sinsemellan, hade till- sammans ca 100 försäljningsställen. I återförsäljarledet hade Lantmän- nen ca 40 % av den totala marknaden för jordbruksmaskiner, vilket är ungefär samma andel som de har haft under 1980-talet.
9.2.9 lmportbegränsningar och andra offentliga regleringar De importbegränsningar som finns för jordbruksmaskiner är tullar och vissa tekniska handelshinder. Tullfrihet gäller för maskiner med nr- sprung i EG-, EFTA- eller u-länder. På traktorer och andra jordbruks— maskiner som kommer från övriga länder utgår en tullavgift på 5,3 resp. 3,8 %.
De tekniska handelshinder som finns berör främst traktorer. Mellan Sverige och EG finns skillnader beträffande typgodkännande, buller- nivå och kraftuttag på traktorer.
Statens naturvårdsverk kom under våren 1990 med ett förslag om att ett krav på högsta tillåtna gräns för utsläpp av avgaser från traktorer skall förberedas och möjligen införas till 1995. Något sådant krav finns ännu inte i något land i Europa.
Ett typgodkännande av jordbrukssprutor kommer att införas i Sve- rige den 1 juli 1991. Detta typgodkännande kan försvåra importen och blir då ett tekniskt handelshinder. Dessutom kan typgodkännandet medföra konkurrensproblem för de mindre, svenska tillverkarna, om godkännandeförfarandet medför höga kostnader.
Enligt de importerande företag som ingått i SPK:s enkät är de nuva- rande importbegränsningarna inte av någon större betydelse för deras affärsverksamhet.
9.2.10 Skillnader i tekniska föreskrifter mellan Sverige och EG EG och Sverige har på vissa områden olika direktiv resp. föreskrifter gällande främst traktorer. Dels finns det EG-direktiv där motsvarande svenska föreskrifter saknas och dels finns det vissa föreskrifter där mot- svarande EG-direktiv saknas. Det sistnämnda förhållandet, där en be- tydande skillnad mellan reglerna föreligger, gäller på följande områden:
- Typgodkännande: Den svenska definitionen av traktorer avviker från EG:s. EG-traktorn får vara utrustad att bära last och passagerare medan ett sådant fordon i Sverige klassificeras som lastbil. - Bullernivå: I Sverige krävs en något lägre bullemivå än i EG, dess- utom måste traktorn vara försedd med hytt. - Kraftuttag: Arbetarskyddsstyrelsen har vissa föreskrifter på detta område, som skiljer sig från EG:s direktiv. Direktivet är för närvarande under omarbetning.
9.2.11. Områdesindelning genom återtörs'a'ljaravtal
Samtliga stora leverantörer av traktorer och skördetröskor hade vid SPK:s enkätundersökning 1989 skriftliga avtal med sina återförsäljare. Förutom att leverantören ger ut rekommenderade cirkapriser före- kommer i återförsäljaravtalen en avtalsklausul om områdesindelning, vilket innebär att återförsäljaren får ensamrätt till försäljning av pro- dukten inom ett visst avgränsat geografiskt område. I några fall före- kommer dessutom en klausul som innebär att återförsäljaren inte aktivt får sälja utanför sitt distrikt. Ett par leverantörer har i sina avtal en klausul om att deras återförsäljare inte får sälja någon konkurrerande produkt utan att först underrätta leverantören om detta.
Av övriga leverantörer har ett fyrtiotal muntliga avtal med sina åter- försäljare. I stort sett har alla dessa leverantörer avtal angående åter- försäljarrabatter, dvs. hur stora rabatter återförsäljarna får vid köp av leverantörernas varor. Drygt hälften har avtal om ensamrätt till försälj- ning inom ett visst område, några har också "informella" avtal om att återförsäljarna inte skall sälja varor av konkurrerande märke.
Ett argument leverantörer har för återförsäljarens ensamrätt till för- säljningen av en viss produkt är att återförsäljaren åtar sig service och reservdelshållning och för detta åtagande får återförsäljaren försälj- ningsrätten inom ett visst område.
För leverantören har återförsäljarens reservdelshållning och service en mycket stor betydelse som konkurrensmedel. Dessa förhållanden är således de viktigaste argumenten för återförsäljaravtalen från leveran- törernas synvinkel. Ett annat argument är t.ex. att lantmännenförening- arna till sin struktur arbetar inom ett Visst geografiskt område. Av den anledningen får försäljningsställena automatiskt ensamrätt inom ett område.
För återförsäljarna är ett av de viktigaste skälen för att sluta återför- säljaravtal att de oftast får ensamrätten till sina produkter inom "sitt" område.
9.2.12 Horisontell prissamverkan Horisontell prissamverkan förekommer i återförsäljarledet genom de drygt 250 återförsäljarföretag som är medlemmar i MRF och i dess maskinhandelssektion. MRF utarbetar årligen två marknadsprislistor, där rekommenderade marknads- och inbytespriser för begagnade jord- bruksredskap resp. traktorer anges. Det är däremot osäkert hur stor
följsamheten i praktiken är till dessa listor. Vidare utarbetar MRF en mall för uthyrning av traktorer och skördetröskor, som bl.a. anger hyr- priser för olika typer av maskiner. Marknadsprislistorna och mallen för uthyrning är var för sig konkurrensbegränsningar och har därför också registrerats i SPK:s kartellregister.
9.2.13 samarbete mellan leverantörer Samarbete mellan leverantörer förekommer i viss utsträckning, bl.a. mot bakgrund av de höga kostnaderna för utvecklingsarbete och mark- nadsföring av nya produkter. Bland dessa överenskommelser kan näm- nas traktormärkena Valmet och Massey-Ferguson vars samarbete re- sulterat i stortraktorn Mega. Dock marknadsförs traktorn Mega under två olika märken och i konkurrens med varandra.
9.3. Prisbildning
9.3.1 Prissättningen i återförsäljarledet Samtliga leverantörer av traktorer och skördetröskor och några större leverantörer av jordbruksredskap ger ut rekommenderade cirkapriser till sina återförsäljare, att användas vid försäljningen till slutlig kund. I detta Cirkapris kan ingå fri leverans till slutlig kund eller enbart till åter- försäljare. Dessutom ingår ofta, men inte alltid, service och ihopsättning av jordbruksmaskinen. Det finns inte några indikationer på att det före— kommer samarbete mellan leverantörerna om fastställandet av cirka- priserna. Prisvariationerna mellan olika märken är ganska stora, både vad gäller själva cirkapriset mätt i kronor och vad som ingår i priset förutom maskinen. Vidare varierar rabatterna ganska kraftigt.
Vid försäljningen av traktorer och skördetröskor till den slutlige kunden/jordbrukaren är det vanligt att återförsäljaren lämnar olika former av rabatter på leverantörens eller återförsäljarföreningens re- kommenderade cirkapriser.
SPK:s undersökning av prissättningen 1988 på traktorer och skörde- tröskor visade att omkring 90 % av det totala antalet sålda nya trakto- rer och skördetröskor såldes med inbyte av en begagnad maskin. Den genomsnittliga rabatten på det rekommenderade cirkapriset uppgick då till ca 2 %. Vanligen övervärderas dock inbytesmaskinen relativt kraf- tigt jämfört med marknadsvärdet. Denna övervärdering kan ses som en extra rabatt till jordbrukaren. Inkluderas övervärderingen av inbytes- maskinen var den genomsnittliga kundrabatten ca 12 % år 1988 vid ny- försäljning av traktorer och skördetröskor med inbyte av en begagnad maskin.
Vid SPK:s undersökning av rabatten på traktorer och skördetröskor 1979 var den genomsnittliga rabatten vid inbyte ca 13 %. Detta utfall var alltså nästan detsamma som vid undersökningen 1988.
Priserna på jordbruksmaskiner har en stor betydelse för jordbrukets ekonomi. Den redovisade prissättningen är främst en följd av att leve-
rantörernas rekommenderade cirkapriser för traktorer och skördetrös- kor är betydligt högre än de priser som i genomsnitt är möjliga att ta ut med hänsyn till marknaden. En bakgrund till detta förhållande kan vara beräkningsprinciperna för PM-index. Detta index beräknas bl.a. utifrån förändringar av leverantörernas rekommenderade cirkapriser på trak- torer och skördetröskor och inte av de faktiskt uttagna priserna på dessa maskiner.
PM-index har utgjort underlag för de årliga jordbruksprisöverlägg— ningarna och kostnadskompensationen till jordbruket. Det förhållandet kan ha motverkat intresset från leverantörer, återförsäljare och jord- brukare att hålla tillbaka cirkaprisökningarna. Med hänsyn till den änd- rade inriktningen av jordbrukspolitiken är det för närvarande oklart vil- ken betydelse PM-index får i framtiden.
Den nuvarande prissättningen på traktorer och skördetröskor gör det svårt för jordbrukarna att jämföra maskiners olika marknadspriser. För att kunna utvärdera olika alternativ vid ett köp av en maskin måste den enskilde jordbrukaren dels jämföra cirkaprisernas storlek och dels be- döma rabatterna och värderingen av en eventuell inbytesmaskin. Det faktum att det är svårt för den enskilde jordbrukaren att få en överblick av den totala kostnaden för en ny maskin kan motverka priskonkurren- sen på marknaden.
9.3.2 Prisutvecklingen SPK följer inom ramen för den löpande pris- och konkurrensbevak- ningen de prisändringar som genomförs på jordbruksmaskiner av mark— nadsledande leverantörer. I tabell 9.3 framgår de genomsnittliga leve- rantörsprishöjningarna till återförsäljare under perioden 1983 - 1989.
Tabell 9.3 Genomsnittliga prisökningar på traktorer, skördetröskor och övriga jordbruksmaskiner åren 1983 - 1989 jämfört med producentprisindex (PPI).
Genomsnittliga prisökningar, % 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989
Traktorer 14 2 3 5 5 1 0 4 Skördetröskor 5 3 10 6 6 8 6 Övriga maskiner 13 6 5 9 2 7 3 Totalt 12 4 5 7 4 8 4 PPI 9,1 7,6 3,7 2,0 4,3 7,6 6,3
Källa: SPK och SCB; Statistiska meddelanden 1983 - 1989.
De relativt kraftiga prishöjningarna på traktorer och övriga maskiner 1983 kan bl.a. förklaras av höjda importpriser till följd av 1982 års de- valvering av den svenska kronan. År 1984 uppmättes relativt små pris- ökningar på traktorer och skördetröskor. En bakgrund till prishöjning- arna på skördetröskor 1985 och 1988 var bl.a. höjda växelkurser och stora importprishöjningar.
9.4. Sammanfattande bedömning
Marknaden för jordbruksmaskiner kännetecknas av ett stort antal leve- rantörer och återförsäljare. Utbudet är stort med olika märken och många modellvarianter inom flertalet produktslag. Detta medför att kunden/jordbrukaren i inköpssituationen vanligen kan välja mellan flera maskiner, som oftast kan betraktas som likvärdiga.
Valet av maskin bestäms av flera faktorer, där priset inte alltid är avgörande. Enligt branschen är närhet till återförsäljaren, bra service och ett stort reservdelslager andra viktigare faktorer som påverkar maskinvalet.
Vid köp av en ny jordbruksmaskin sker ofta ett samtidigt inbyte av en begagnad maskin. Priset på inbytesmaskinen blir då en viktig faktor som samtidigt blir en indirekt rabatt på priset för den nya maskinen.
SPK har i utredningen "Traktorer och skördetröskor", (R 1989:12) konstaterat, att återförsäljarna övervärderar inbytesmaskinerna relativt kraftigt vid samtidig försäljning av en ny maskin. Priset på inbytesma— skinen är ett viktigt konkurrensmedel, särskilt mot bakgrund av före- komsten av rekommenderade cirkapriser på nya maskiner.
Konkurrensbegränsningar finns både i leverantörs- och återförsäl- jarledet. I leverantörsledet finns, inom några produktslag, företag med en dominerande marknadsposition. Det främsta exemplet är Alfa- Iavals monopolliknande ställning på marknaden för mjölkningsmaski- ner. Även i återförsäljarledet är koncentrationen hög. Lantmännenfö- reningarna svarar för ca 40 % av den totala försäljningen av jordbruks- maskiner.
I återförsäljarledet förekommer områdesindelning, vilket innebär att i leverantörernas återförsäljaravtal finns klausuler om ensamrätt till försäljning av viss produkt inom en geografiskt avgränsad marknad. Återförsäljaren får med andra ord märkesmonopol på den lokala marknaden, vilket sammantaget med leverantörernas cirkaprissättning begränsar konkurrensen och leder till prishöjande effekter.
Horisontell prissamverkan förekommer också i återförsäljarledet ge- nom MRF:s marknadsprislistor som avser rekommenderade priser på begagnade traktorer och redskap. De riktar sig till MRF-anslutna åter- försäljare, dvs. flertalet av återförsäljarna på marknaden.
De tekniska handelshindren för jordbruksmaskiner berör främst traktorer och avser t.ex. svenska särkrav på lägre bullernivå och på skyddsutrustning som kraftuttag och traktorhytt. Dessa regler avviker från motsvarande i EG. Typgodkännande för jordbrukssprutor och hög- sta gräns för avgasutsläpp från traktorer är krav som väntas införas i Sverige inom de närmaste åren och som ännu inte finns i övriga Eu- ropa. Särskilt med hänsyn till Sveriges stora importberoende är det av största vikt att föreskrifter, typgodkännande och kontrollmetoder för jordbruksmaskiner samordnas internationellt, så att handeln underlät- tas. Det skulle sannolikt få en prisdämpande verkan på den svenska marknaden.
På marknaden för jordbruksmaskiner förekommer att tillverkare samarbetar med varandra, t.ex. bedriver gemensamma produktutveck- lingsprojekt. Avsikten är vanligen att reducera de höga investerings- kostnaderna, vilka inte alltid kan bäras av det enskilda företaget. Från konkurrenssynpunkt är det emellertid av vikt att samarbete mellan fö- retag inte samtidigt leder till en marknadsdelning. Effekten kan bli att företag bedriver sin verksamhet utan konkurrens på sin geografiska marknad.
Den förestående omläggningen av den svenska jordbrukspolitiken medför troligen att antalet jordbrukare och jordbruksenheter minskar. En följd av en sådan utveckling torde bli en minskad efterfrågan på jordbruksmaskiner. Enligt branschens bedömning råder i dag en över- etablering av företag på marknaden och ett alltför stort utbud av jord- bruksmaskiner i förhållande till efterfrågan. Utvecklingen på markna- den för jordbruksmaskiner kan därför leda till Strukturförändringar i både leverantörs- och återförsäljarled och en ytterligare ökad koncen- tration. Konkurrensen kan emellertid skärpas under ett övergångs- skede, då företagen försöker att behålla sina positioner på en vikande marknad.
1986—års livsmedelsutredning (LMU, SOU 1987:44, Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet) studerade bl.a. orsakerna till den höga prisut- vecklingstakten för livsmedel under 1980-talet. Utredningen fann inget som tydde på att någon anmärkningsvärd lönsamhetsförbättring skett inom jordbruk, livsmedelsindustri eller parti- och detaljhandel med livsmedel under den då aktuella senaste tioårsperioden. Inget enskilt led kunde heller enligt utredningen lastas för prisutvecklingen. Utveck- lingen förklarades i stället av ett antal samverkande faktorer, "ett sys— temfel". Ett genomgående problem var enligt utredningen det låga mot- ståndet mot bakifrån kommande prishöjningar. Kostnadsökningar kan alltför lätt vältras över till nästa led i kedjan, och slutligen till konsu- menterna.
Den låga kostnadskänslighet som LMU pekade på är en följd av en ofullständig konkurrens på livsmedelsområdet. De viktigaste konkur- rensbegränsande företeelserna är dels jordbruksprisregleringens inver- kan på importkonkurrens och marknadsmekanismer, dels koncentra- tionen i industri- och handelsleden.
Jordbruksprisregleringen
Jordbruksprisregleringen skyddar genom ett gränsskydd i form av inför- selavgifter stora delar av den svenska livsmedelsmarknaden från im- portkonkurrens. Detta påverkar i betydande grad konkurrensen och prisnivån/prisutvecklingen för såväl jordbruksprisreglerade råvaror som förädlade livsmedelsprodukter. Gränsskyddets effekter är dock i all- mänhet störst för lågförädlade produkter. Fri prisbildning och fri kon- kurrens har till stor del ersatts med administrativ styrning av priserna. Marknadsreglerande åtgärder, som t.ex. exportbidrag och det interna utjämningssystemet på mejeriområdet, medför att producenterna av- skärmas från marknadens signaler. En effekt av detta blir på stora delar av det jordbruksprisreglerade området en strävan från producenternas sida att finna avsättning för det som produceras, inte att producera det som efterfrågas.
För en närmare beskrivning av regleringens effekter på olika områ- den hänvisas till marknadsbeskrivningarna avseende mejeriprodukter, matfett, köttvaror samt bröd och spannmålsprodukter.
Riksdagen beslutade i juni 1990 att jordbruksprisregleringen delvis skall awecklas. Förhandlingssystemet avskaffas och den interna mark- nadsregleringen awecklas med start den 1 juli 1991. Detta innebär bl.a. att exportbidragen avskaffas liksom utjämningssystemet på mejeriom-
rådet. För gränsskyddet föreslås dock inga förändringar. Skyddet skall hållas på nuvarande nivå i awaktan på utvecklingen av de internatio- nella förhållandena, dvs. resultaten av de pågående GATT-överlägg- ningarna. Syftet med de beslutade åtgärderna är att livsmedelsprodu- centerna skall bli mer lyhörda för marknadens signaler, men den sven- ska marknaden kommer även fortsättningsvis att vara avskärmad från importkonkurrens så länge gränsskyddet består.
Även andra faktorer bidrar till att begränsa importkonkurrensen. Det relativt glesbefolkade Sverige är en förhållandevis liten marknad i utkanten av Europa. Vidare finns speciella bestämmelser om ingredien- ser, innehållsdeklaration, returförpackningar m.m. Dessa förhållanden kan bidra till att presumtiva exportörer avhåller sig från att söka sig till den svenska marknaden. Många livsmedel är för övrigt färskvaror, vil- ket minskar förutsättningarna för en långväga distribution och därmed för importkonkurrens.
På fiskområdet innebär fiskprisregleringen att svenska fiskråvaror genom kvantitativa importrestriktioner skyddas från importkonkurrens. Den svenska fiskberedningsindustrin är därmed i första hand hänvisad till svensk råvara. Import av råvara får endast ske när det inte finns svensk råvara i tillräcklig omfattning, men import av förädlade fiskpro- dukter ske tämligen obehindrat. Svenska företag möter däremot på vissa marknader exporthinder för förädlade produkter, för fiskkonser- ver finns t.ex. tullar vid export till EG. Detta innebär en konkur- rensnackdel för den svenska fiskberedningsindustrin. Den svenska fisk- prisregleringen är för närvarande under översyn.
Livsmedelsindustrin
Den svenska livsmedelsindustrin kännetecknas av koncentration, dels ägarkoncentration inom livsmedelsindustrin som helhet, dels enskilda företag med stark ställning på olika delmarknader. Lantbrukskooperationen är den största ägargruppen och svarar för närmare 45 % av det totala saluvärdet inom livsmedelsindustrin. Koo- perationen är verksam inom förädling av svenska jordbruksråvaror, dvs. områden där jordbruksprisregleringen medför att importen av råvaror och importkonkurrensen för färdigförädlade livsmedel är liten. Koope- rationen har monopolställning på mejeriområdet och är marknadsle- dande även inom köttvaru-, kvarn- och bageriområdena. Verksamheten är på viktiga områden (mejeri, slakt, spannmål) uppbyggd av regionala kooperativa föreningar som inte konkurrerar inbördes. Till denna brist på konkurrens bidrar föreningarnas mottagningsplikt, leveransplikt (inom mejeri och slakt) och områdesindelning - viktiga inslag i den lantbrukskooperativa affärsverksamheten. Ett borttagande av leve- ransplikten och områdesindelningen skulle medföra förutsättningar för en förbättrad konkurrens genom att föreningarna skulle få ett ökat inci- tament till effektivisering och inbördes konkurrens. Samtidigt skulle
möjligheterna förbättras för privata företag att konkurrera om råvaror från jordbruket.
Den kommande avregleringen kan innebära att mottagnings- och le- veransplikterna kommer att ha spelat ut sin roll. Utan den interna marknadsregleringens medel för att omhänderta överskottsproduktion kan föreningarna fortsättningsvis troligen inte åta sig att ta emot med- lemmarnas produktion i obegränsad omfattning. Om föreningarna därmed avskaffar mottagningsplikten kan knappast medlemmarna bin- das av leveransplikt; de måste ha möjlighet att sälja hela eller delar av sin produktion till annan köpare om den egna föreningen inte är intres- serad.
Områdesindelningen behandlas i konkurrenskommitténs delbetän- kande på 1ivsmedelsområdet (SOU 1990:25), där ett förbud mot mark- nadsdelning på jordbrukets område föreslås. Sådan lagstiftning kan vis- serligen förhindra att en köpare vägras köpa från valfri säljare, men in- nebär inte att föreningarna tvingas att aktivt konkurrera på varandras regionala marknader.
Förutom lantbrukskooperationen finns även ett par andra ägargrup- per med stort inflytande inom den svenska livsmedelsindustrin. Livs- medelsgruppen inom det nya Procordia, med staten och Volvo som hu- vudägare, och konsumentkooperationen är båda verksamma inom stora delar av industrin. Företag inom de båda grupperna är ledande inom olika delmarknader på livsmedelsområdet.
På många livsmedelsmarknader är det vanligt att ett företag är mark- nadsledande eller att ett fåtal företag dominerar. Starka varumärken och prisledarskap förekommer på många delmarknader. Strukturen i partihandelsledet med få och stora köpare har bidragit till koncentra- tionen i leverantörsledet. Även den svenska marknadens litenhet har bidragit till koncentrationen; det finns helt enkelt inte plats för ett fler- tal stora företag inom resp. delmarknad. De svenska företagen är dock inte särskilt stora vid en internationell jämförelse.
Det finns för närvarande en tendens till ytterligare koncentration inom den svenska livsmedelsindustrin. Som exempel kan nämnas att lantbrukskooperationen genom sammanslagning av producentför- eningar gärna ser att positionerna ytterligare förstärks på områden där man redan är dominerande, t.ex. inom mejeri- och slaktverksamhet. Utvecklingen går också mot utökat samägande och andra former av samarbete mellan livsmedelsföretag, både inom svensk livsmedelsindu— stri och mellan svensk och övrig europeisk - framför allt nordisk - livs— medelsindustri. Dessa utvecklingstendenser beror troligen på flera sam- verkande faktorer. Många företag anser att det är viktigt att anpassa och förbättra sina förutsättningar inför den kommande inhemska avre— gleringen på jordbruksområdet, en alltmer avreglerad internationell livsmedelsmarknad samt förverkligandet av EG:s inre marknad med början år 1993. De förändringar som på senare tid skett i Östeuropa torde också ställa nya krav på de svenska företagen och deras struktur.
Företagen försöker därför på olika sätt att skapa bättre förutsättningar för att kunna vara konkurrenskraftiga på den nya Europamarknaden. En dominerande ställning på hemmamarknaden, som medger en hög vinstnivå, anses av vissa företag som nödvändigt för att skapa utrymme för bl.a. ofta mycket kostsamma mediesatsningar på utlandsmarknader. Samtidigt eftersträvas en företagsstruktur som är så attraktiv som möj- ligt för t.ex. större europeiska livsmedelskoncerner som söker en part- ner för eventuellt produktions- och/eller distributionssamarbete vid en satsning på de nordiska marknaderna.
Många svenska företag anser att en etablering i Danmark, eller i nå- got annat EG-land, är en viktig förutsättning för att få tillgång till alla de fördelar som EG:s inre marknad kommer att kunna erbjuda. Detta trots att Sverige eftersträvar ett samarbetsavtal mellan EG och EFTA, med bl.a. fri tillgång till varandras varumarknader. Förhandlingsläget i den frågan är för närvarande något oklart. Vidare anser många större marknadsdominerande livsmedelsföretag att de efterhand har "vuxit ur" sitt eget land och försöker därför göra hela Norden till en ny utvidgad hemmamarknad.
Dagligvaruhandeln
Liksom livsmedelsindustrin kännetecknas dagligvaruhandeln, dvs. parti- och detaljhandeln med livsmedel och andra dagligvaror, av en bety- dande koncentration. I partiledet dominerar tre företag - Ica, KF och Dagab - med en samlad marknadsandel på ca 75 %. Genom det mer eller mindre starkt formaliserade samarbetet mellan dessa grossister och butiker/butikskedjor kan man med en viss förenkling tala om tre "block", som har en motsvarande dominerande ställning i detaljistledet. Denna starka koncentration i handelsleden har naturligtvis haft stor be- tydelse för utvecklingen inom livsmedelsindustrin, och kan antas ha va- rit en bidragande orsak till koncentrationen till färre och större företag även i detta led. Inte minst har den dominerande roll som extrapriserna fått som konkurrensmedel i dagligvaruhandeln gynnat större leveran- törsföretag jämfört med mindre. Extrapriskampanjerna innebär att många butiker samtidigt säljer stora volymer av ett antal varor, vilket kan ställa stora krav på producentens leveranskapacitet. Vidare är kostnaden för att delta i kampanjerna, de s.k. SA/VA-bidragen till handeln, av sådan storlek att mindre leverantörer har begränsade möj- ligheter att delta.
Samverkansformerna inom blocken varierar, men som ett gemen- samt drag kan man peka på starka horisontella och vertikala bind- ningar, som kraftigt inskränker butikernas rörelsefrihet i vissa viktiga avseenden. Det gäller bl.a. valet av inköpskanaler, där det i praktiken inte är möjligt att byta från en av de stora grossisterna till en annan. Dessa konkurrerar därför inte direkt med varandra om leveranserna till
butikerna. I stället förekommer det i viss utsträckning att framför allt större butiker gör direktinköp från leverantörerna.
Vidare omfattas stora delar av butikerna av hembudsregler m.m., som hindrar dem från att fritt lämna gruppen. Detta förhållande, i kombination med en ofta restriktiv tillståndsgivning från kommunernas sida till nyetableringar, gör det svårt för nya företag att komma in på marknaden.
Prissättningen i dagligvarubutikerna baseras i stor utsträckning på av resp. kedja rekommenderade cirkapriser, vilket lett till en betydande samstämmighet i de ordinarie priserna mellan butiker i samma kedja lokalt eller regionalt. Eftersom stora delar av extrapriserna också är gemensamma innebär detta en begränsning av priskonkurrensen mellan butiker inom samma kedja. På senare tid har det dock börjat utvecklas system för mera individuellt anpassad prissättning.
Liksom fallet är inom livsmedelsindustrin finns det också inom handeln en utveckling mot större internationalisering. För dagligvaru— handelns del har den tills vidare formen av samarbetsavtal med utländ- ska handelsföretag, bl.a. avseende gemensamma inköp. Detta samar- bete kan komma att innebära en ökad konkurrens för de inhemska till- verkarna.
Produktionsfaktorer i jordbruket
Koncentrationen är hög i både leverantörs- och handelsled för många av jordbrukets insatsvaror och andra produktionsfaktorer. Detta gäller t.ex. viktiga varuområden som handelsgödsel och fodermedel.
Tidigare har jordbruket efter överläggningar inom ramen för jord- bruksprisregleringen fått kompensation för ökade produktionskostna- der genom höjda priser på jordbruksprodukter. Även om den enskilde jordbrukaren är priskänslig, kan systemet med mer eller mindre auto- matisk kompensation för kostnadsökningar ha medfört att jordbrukarna varit mindre känsliga för prisökningar än de annars skulle ha varit. Även det faktum att jordbrukarna själva, genom Svenska lantmännens riksförbund och de lantbrukskooperativa lantmännenföreningarna, på vissa områden är stora ägare i leverantörs- och/eller handelsled kan ha medfört en minskad priskänslighet. Lantmännenföreningarna är för öv- rigt regionala och liksom de kooperativa producentföreningarna inom livsmedelsindustrin konkurrerar de inte på varandras geografiska om- råden. För jordbruksmaskiner tillämpar även privata företag i handels- ledet marknadsdelning. Detta sker genom exklusivavtal mellan leveran- törer och återförsäljare.
Genom den kommande omläggningen av jordbrukspolitiken, då det hittillsvarande systemet för kostnadskompensation upphör, kommer jordbrukets priskänslighet att öka. Avregleringen kan dock komma att bidra till en ökad koncentration då marknaden för insatsvaror och and- ra produktionsmedel för jordbruket kommer att minska. Resultatet kan
bli färre leverantörer, bl.a. kan utländska leverantörers intresse för den svenska marknaden komma att påverkas. Under en övergångsperiod då företagen strävar efter att bibehålla sina positioner på en krympande marknad kan emellertid konkurrensen förväntas öka.
II
BYGGSEKTORN
Byggproduktionen har stor betydelse för samhällsekonomin. Byggnads- investeringarna svarar för drygt hälften av samhällets totala bruttoinve- steringar. Av byggnadsinvesteringarna svarade år 1989 bostadsinve- steringarna för drygt 44 %.
Såväl bostads— som övriga byggnadsinvesteringar uppvisar ett klart konjunkturmönster. Vid högkonjunktur råder det brist på såväl byggma- terial som utbildad arbetskraft vilket medför snabba pris- och lönesteg- ringar. Vid lågkonjunktur förbyts situationen; byggnads- och byggmate- rialindustrin får lönsamhetsproblem och arbetslösheten bland bygg- nadsarbetare blir ett problem. Statsmakterna har genom åren vidtagit olika åtgärder för att lindra effekterna av dessa konjunktursvängningar. Under 1980-talet användes t.ex. ROT-programmet och investeringsav- gifter i stabiliserande syfte.
Under senare delen av 1980-talet ökade det totala byggandet i om- fattning med en ökning av såväl bostadsbyggandet som samhällets och näringslivets investeringar i byggnader och anläggningar. Detta har medfört en kraftig överhettning på byggmarknaden och därav följande kostnadsökningar i olika led.
Regleringar
Ett utmärkande drag för bygg- och bostadssektorn är att den under årens lopp varit föremål för en mängd reglerande åtgärder från stats- makternas sida. Det är framför allt bostadsproduktionen och boendet som har stora inslag av regleringar och statliga subventioner.
Systemet har växt fram för att uppfylla olika bostadspolitiska mål. Det bostadspolitiska huvudmålet har sedan länge inneburit att alla, till en rimlig kostnad, skall ha tillgång till en bra bostad i en bra bostads- miljö. Det främsta medlet för att uppnå detta mål har varit generella subventioner i syfte att stimulera en stigande bostadsstandard i hela be- ståndet. Bostadssubventionerna har under senare år debatterats flitigt dels på grund av att de som en följd av ett ökat bostadsbyggande utgör en stor belastning på statsutgifterna, dels därför att den skattereform som är under genomförande till en betydande del finansieras genom minskade bostadssubventioner.
Hyressättningen regleras genom den norm för hyressättningen, bruksvärdesystemet, som funnits sedan slutet av 1960-talet. Bruksvär- desystemet innebär att hyran för en lägenhet inte får överstiga hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga. I praktiken innebär systemet att den hyresstruktur som gäller i de allmännyttiga bostadsföretagen är normerande även för övriga ägarkategorier.
Vidare har ett omfattande regelkomplex växt fram med statlig norm- givning för utförandet av bostäder vid ny- och ombyggnad. Dessutom skall byggmaterial vara typgodkända för att utan särskild prövning kunna ingå i byggnadsverk.
Inom ramen för branschbeskrivningarna förs ingen samlad diskus- sion kring regleringarnas och subventionernas effekt på konkurrenssi- tuationen inom byggsektorn. Den intresserade läsaren hänvisas i stället till SPK-utredningen "Konkurrensförhållanden inom bygg- och bosek- torn" (SPK B 199011) där effekterna av regleringar diskuteras utförli— gare.
I augusti 1990 presenterades konkurrenskommitténs delbetänkande "Konkurrensen inom bygg/bosektorn" (SOU 1990:62). Enligt direktiven till kommittén skall den, som en första fas i sitt utredningsarbete, lägga fram förslag som på relativt kort sikt kan genomföras för att förbättra marknadens funktionssätt inom bygg- och boendesektorn.
I delbetänkandet identifieras och diskuteras olika problemområden inom sektorn. Kommittén presenterar en rad överväganden och förslag som i delbetänkandet sammanfattas under rubrikerna Samarbetet mel- lan företag, Finansieringssystemet, Byggnomter och handelshinder samt Bmlcrvärdesystemet. Några av kommitténs överväganden och förslag re- fereras kort nedan, men för en mer utförlig diskussion hänvisas till be- tänkandet.
Beträffande samarbete mellan företag anser kommittén bl.a. att samarbete i konsortier mellan de största entreprenadföretagen normalt inte bör förekomma samt att ett förbud mot horisontellt prissamarbete bör övervägas.
Kommittén anser också att länsbostadsnämndens kostnadskontroll skall slopas, att produktionskostnadsbelåning skall införas för konkurrensupphandlade projekt och s.k. parallellprojekt samt att användningen av markanvisningstävlingar bör öka.
Beträffande byggnormerna vill kommittén ytterligare begränsa de- taljregleringarna och skapa goda förutsättningar för experimentbyg- gande. Kommittén vill också förenkla typgodkännandcförfarandet och föreslår att statens provningsanstalt skall få utfärda vissa typgodkän- nanden. Ett effektivt sätt öka konkurrensen på den svenska bygg- marknaden är enligt kommittén att avskaffa formella och informella importhinder. Exempelvis bör antidumpningsåtgärder utnyttjas med stor restriktivitet och svenska byggregler harmoniseras med EG:s.
Slutligen anser kommittén att hyressättningssystemet bör reformeras och den avser att i slutbetänkandet diskutera olika vägar för att öka graden av marknadsanpassning på bostadmarknaden.
Byggmaterial och byggtjänster
De totala kostnaderna för ett byggprojekt kan delas in i olika kostnads- slag. I tabell 1 visas de vägningstal som fr.o.m. år 1985 används när de olika produktionsfaktorerna i faktorprisindex vägs samman till ett total- index. Byggmaterial utgör en dryg tredjedel av byggkostnaderna. Ar-
betslöner och tjänstemannalöner (som ingår i kostnadsslaget omkost- nader) utgör tillsammans omkring en tredjedel. Resterande kostnader fördelas mellan maskin-, transport- och byggherrekostnader samt all- männa kostnadsslag. Byggherrekostnaden består till största delen av räntor och kreditivavgifter. Projekteringskostnadens vägningstal är ca 5 %.
Tabell 1 Olika produktionstaktorers vägningstal i faktorprisindex. Kostnadsslag Flerbostadshus Småhus % % Byggmaterial 34,1 34,6 Arbetslön exkl. Iöneglidning 23,8 26,3 Maskiner 4,2 3,9 Transporter, drivmedel, elkraft 6,6 7,4 Omkostnader 13,8 13,3 ___—___.____— S:a entreprenörens kostnader 82,5 85,5 Byggherrens kostnader 17,5 14,5 Total byggkostnad 100,0 100,0
Källa: SCB, faktorprisindex.
För att illustrera hur olika kostnadsposter utvecklats under 1980-talet visas i figur 1 hur faktorprisindex utvecklats i förhållande till produ- centprisindex. Det bör noteras att valet av basår har betydelse för hur förändringarna ter sig. Jämfört med basåret 1980 har dock delindexarna uppvisat olika utveckling. Totala faktorprisindex har under perioden som helhet ökat mer än producentprisindex för industrivaror. Byggma- terial har under nästan hela perioden ökat mer än producentprisindex. Löner har under andra hälften av 1980-talet ökat kraftigt relativt pro- ducentprisindex. Övriga kostnader, bl.a. maskiner, transporter, omkost- nader och byggherrekostnader, har tillsammans under perioden ökat något mer än producentprisindex.
Figur 1 Faktorprlsindex Inkl. Iöneglidning detiaterat med producentprisindex tör industrivaror åren 1980 - 1989.
Index , 15 _ Material /,_-j.'-71_ön ”0 * x"; ' Totalt
851 f 1 + 1 1 H 1 o .
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989
Källa: SCB och egna beräkningar.
Delposten byggmaterial i faktorprisindex kan i sin tur delas upp i olika byggvarugrupper. Som framgår av tabell 2 är skillnaderna mellan fler- bostadshus och småhus relativt stor för vissa varugrupper. Betong-, järn- och stålvaror används i större utsträckning i flerbostads- än i småhus medan det omvända gäller för t.ex. trävaror och snickerier. Efter mil- jonprogrammets satsning på flerbostadshus övergick produktionen un- der andra hälften av 1970-talet alltmer till småhus. Sedan mitten av 1980-talet byggs dock återigen fler lägenheter i flerbostads— än i små- hus. Tabell 2 Olika byggvarugruppers viktandel I procent av allt byggmaterial vid beräkning av faktorprisindex. Varugrupp Flerbostadshus Småhus Vikt i % Vikt i % Betongvaror 22,9 10,1 Trävaror 8,2 1 7,9 Snickerier 12,6 17,6 Järn- och stålvaror 14,7 9,5 'Vita' varor 4,4 6,4 Golvbeläggningsmaterlal 3,2 2,6 Målningsmaterial 1,5 2,3 Isoleringsvaror 2,6 7,2 Beklädnadsskivor 2,6 6,9 WS-material + ventilation 16,1 13,3 EI-materiel + hiss 8,8 4,8 Övrigt material 2,6 1,2 Summa 99,9 99,9 Källa: SCB.
I figur 2 visas olika byggvarugruppers prisutveckling under 1980-talet enligt faktorprisindex för flerbostadshus. Som jämförelse kan nämnas att producentprisindex för industrivaror ökat med i genomsnitt ca 7,6 % per år och konsumentprisindex med i genomsnitt ca 7,7 % per år under 1980-talet. Flertalet byggvarugrupper har alltså enligt faktorprisindex uppvisat större prisökningar än både producent- och konsumentpriser.
Figur 2 Prisutveckling för olika byggvaror enligt faktorprisindex för flerbostadshus, ångenomsnltt 1980 - 1989, procent.
Betongvaror lIIIIIIIIIlIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIllIIIIIIIllIIIIIIIIIIIIIIIIIII Trävaror llIIlIIIIllIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIllIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIIIIIIII Snickerier llIII|IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIIIlIllIIIIIIIIlIIIIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII
Järn- och stålvaror lIIIIIIIIIIIIIIlllIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlllllIIIIIIIl "Vita" varor l||II|IlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII Golvmaterial lIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIlIIlIIIIIIIIIIII Målningsmtri lIIIIIIIllIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIl WS-material ||IIIII||1|IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII||||||IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII|||III|||IIIiIlIIIIIlIIIIIIlIIIIIlIIlIIIII
O 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Källa: SCB.
I det följande beskrivs marknaderna för några utvalda byggtjänster och byggmaterial. Avdelningen avslutas med en sammanfattande bedöm- ning av de beskrivna delmarknaderna. I sammanfattningen diskuteras några av de viktigaste dragen hos delmarknaderna med avseende på konkurrenssituationen.
De uppgifter som används som underlag för branschbeskrivningarna kommer dels från SPK:s löpande marknadsbevakning av vissa delbran- scher inom byggsektorn, dels från en mindre enkät som, kompletterad med telefonintervjuer, användes som underlag till de branschbeskriv- ningar som ingick i SPK-utredningen "Konkurrensförhållanden inom bygg- och bosektorn". Uppgifterna är till en del insamlade under hösten 1989 och avser förhållandena åren 1986 - 1988. I möjligaste mån har de dock uppdaterats till att även omfatta år 1989.
1.1. Tjänsten och marknaden
1.1.1 Tjänsten Med byggentreprenör avses företag som på uppdrag av en beställare, som regel en byggherre, utför byggnads- och anläggningsarbete. För vissa arbeten, t.ex. markarbeten, VVS- och elinstallationer samt måleri anlitas som regel underentreprenörer. Många byggentreprenörer bedri- ver också husbyggnad i egen regi för fastigheter som antingen skall an- vändas i den egna rörelsen, införlivas med den fastighetsförvaltande verksamheten eller säljas efter färdigställandet.
1.1.2 Marknaden Att bestämma den totala svenska byggmarknaden i ett enda tal försvå- ras av att den består av ett stort antal olika marknader med varierande produktionsförutsättningar. Brukligt är dock att summera de totala bygginvesteringarna inkl. reparationer och underhåll av byggnader. Med denna beräkning uppgick den svenska totalmarknaden 1989 till 187,1 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 15 % av den svenska brutto- nationalprodukten (BNP).
Tabell 1.1 Den svenska byggmarknaden 1989.
Sektor Bygg- Andel av investeringar byggandet milj.kr. %
Nyproduktion — bostäder 41 300 22,1
- industri 10 000 5,3 - övrigt husbyggande 41 100 22,0 — anläggningar 22 600 12 1
Summa nyproduktion 115 0003 61,6
Ombyggnad av bostäder 20 700 11,1
Underhåll — bostäder 20 800 11,1
- övrigt husbyggande 17 400 9,3 - anläggningar 13 200 1,1 Summa underhåll 51 400 27,5 Totalt 187 100 100
51 exkl. mäklararvoden. Källa: Byggentreprenörerna, maj 1990.
Totalmarknaden kan också delas upp efter aktörerna på byggmarkna- den, vilket syftar till att bestämma storleken på byggentreprenörernas marknad, den s.k. tillgängliga marknaden. Den grova bild som ges av produktionsstrukturen i figur 1.1 anger samtliga producenter och visar att de privata entreprenadföretagen svarar för drygt hälften av byggan- det, motsvarande ca 95 miljarder kronor. Övriga byggarbeten utföres i egen regi av t.ex. kommunala bostadsbolag, gatukontor, vägverket och andra offentliga myndigheter eller direkt av traditionella underentre- prenörer och hantverkare. De senare utför främst ombyggnads- och un- derhållsarbeten. Därtill kommer diverse andra bygginvesteringar, ex- empelvis byggherrekostnader inkl. konsultarbeten.
Det finns näraliggande marknader som kan ses naturliga för entre- prenadföretagen men där den offentliga egenregiproduktionen domine- rar. Sett i förhållande till byggmarknaden totalt är den offentliga egen- regiproduktionen inte så stor (ca 15 %), men vid anläggningsbyggandet svarar den för omkring 65 %.
Figur 1.1 Den svenska byggmarknaden, fördelad efter aktörerna”.
a exkl. 'gör det själv-arbeten". Källa: SIAB AB:s årsredovisning 1988.
Totalt ca 80 % av byggandet på den tillgängliga marknaden bestod i uppförande av hus i någon form, varav drygt hälften var bostäder. Res- terande ca 20% var anläggningsbyggande, exempelvis gator, vägar, broar, kraftverk och distributionsanläggningar.
Byggmarknaden har under 1980-talets senare del kännetecknats av hög aktivitet och stigande lönsamhet. Byggverksamheten i Sverige har på senare år varit koncentrerad till befolkningstäta områden. Av allt byggande i Sverige 1988 utfördes ca 25 % i Storstockholm. Göteborg svarade för 13 % och Malmö för 8 %. Detta har medfört en överhett- ning på arbetsmarknaden, framför allt i Stockholm och Göteborg där bristen på arbetskraft varit stor, vilket förorsakat en kraftig Iöneglidning.
1 .2 Konkurrensförhållanden
1.2.1 Den svenska marknaden Den svenska entreprenadmarknaden karaktäriseras av ett fåtal stora byggföretag och ett stort antal småföretag. Byggbranschen är en mycket fragmenterad bransch där det finns drygt 4 000 företag, varav ca 3 000 är småföretag med färre än tio anställda. Det totala antalet anställda i byggentreprenadverksamheten uppgick år 1988 till ca 115 000. De flesta av de stora byggföretagen är koncerner med moderbolag och ett eller flera dotterbolag. I den fortsatta beskrivningen av byggfö- retagen kommer dessa koncerner att räknas som ett företag, också i de fall där dotterbolagen är relativt självständiga och stora bolag. Anled- ningen är att utgångspunkten för beskrivningen tas i marknadens funk— tion, och då är konkurrenssituationen ett viktigt inslag. Hur självstän- digt ett dotterbolag än må vara anser SPK att man knappast kan tala om en ren konkurrens mellan olika bolag i samma koncern.
Tabell 1.2 De tolv största byggentreprenörerna i Sverige 1989.
Koncern Omsättninga Totalt Byggverksamhet i Sverige milj.kr. antal Uppskattad ungefärlig
anställda marknadsandel 1987 (avrundat) milj.kr. %
Skanska so zeob 29 500 23 NCC 20 170 19 300 17 BPA 11 899 16 000 8 SIABc 6 184 5 500 5 Diös 4 879 3 900 3 Andersons 2 837 2 600 2 PEAB-gruppen 2 621 2 300 2 Conata-gruppen (NPL) 2 394 2 700 2 Avena (Kullenbergs) 2 050 1 400 2 Lundbergs 1 927 1 100 2 Hallström & Nisses 1 819 1 600 2 Platzer Bygg 1 505 800 2
M
De tolv största 88 565 86 700 ca 65 500 69
___—
Privat entreprenad i Sverige totalt ca 95 000d 100
M
Totalt byggverksamhet 187 100
___—___—
a 1989 års fakturering i entreprenadverksamheten iSverige och i utlandet. Omsättningen beräknas som årets totala fakturerlng inkl. försäljning av omsattningsfastigheter samt externa hyresmta'kter. b Inkl. JM vars omsättning år 1989 uppgick till 4 181 milj.kr. c SIAB förvärvade i mars 1990 entreprenadförelsen i Diös. Här särredovisas företagen. : Totalmarknaden för entreprenadföretagens byggverksamhet i Sverige uppskattas till ca 95 miljarder ronor. Källa: SPK.
Den svaga lönsamheten i byggverksamheten under det senaste decen- niet har framtvingat en strukturomvandling i byggbranschen som i kort- het kan beskrivas i de tre centrala begreppen stordrift, förmögenhets- tillväxt och diversifiering. Antalet byggföretag totalt har minskat, och framför allt är det antalet medelstora företag som har reducerats.
Företagens strategi för att behålla konkurrenskraften på bygg- marknaden har under senare tid varit att inte enbart växa på höjden utan också att bredda sin verksamhet. Förvärven har därför inriktats både på andra byggföretag samt bygghantverks- och byggserviceföretag. Den renodlade byggspecialisten har förändrats till en "diversehandlare". Genom breddning av verksamheten har företagen gjort sig mindre sår- bara för förändringar av efterfrågan och av politiska beslut.
Ett antal större företag har försökt skapa rikstäckande organisatio- ner för både husbyggnad och anläggningsverksamhet. Strategin har in- neburit att företagen strävat efter tillväxt och skalfördelar genom för- värv och fusioner. Skanska AB har exempelvis förvärvat ca 30 bolag inom entreprenadbranschen med sammanlagt ca 6 000 anställda sedan 1970. Utöver detta förvärvade Skanska aktiemajoriteten i JM Byggnads och Fastighets AB år 1987. Ytterligare exempel är ABV AB som bilda- des av Armerad Betong AB och Vägförbättringar AB är 1977, Johnson Construction Company AB (J CC) som skapades genom fusion av Sven- ska Väg AB och Nya Asfalt AB år 1982 samt Nordic Construction Company AB (NCC) som bildades genom samordningen av JCC och ABV årsskiftet 1988-1989. Det senaste exemplet är SIAB AB:s förvärv av Anders Diös AB:s entreprenadrörelse, Diös Bygg AB, i mars 1990.
Endast de fyra största företagen — Skanska, NCC, BPA och SIAB/Diös - är rikstäckande. Tillsammans har dessa företag en mark- nadsandel på nära 60 % av riksmarknaden för byggentreprenader. Konkurrensen på byggmarknaden utspelas dock på ett antal lokala och regionala marknader. Den största andelen utbjudna byggprojekt är av sådan storlek och komplexitet att de kan genomföras av såväl lokala som regionala och rikstäckande byggföretag.
Vid en jämförelse mellan de två största företagen framträder många likheter och intressanta drag. De har skapat sin storlek främst genom en stark lokal förankring på de flesta orter i Sverige. I 22 av 24 län i Sverige är Skanska eller NCC det största byggföretaget. De finns inom alla produktområden och kan samtidigt erbjuda storföretagens stor- driftsfördelar och fördelarna som ligger i lokalbyggarens platskunnande och nära marknadskontakter.
Intressant är också en påtaglig strävan från dessa båda företags sida till vertikal integration in på angränsande områden, exempelvis under- entreprenader och byggmaterial. Utöver detta är företagen stora fastig- hetsägare och finansförvaltare. Skanska är Sveriges näst största fastig- hetsägare, och även NCC, liksom övriga större byggbolag, har ett bety- dande fastighetsbestånd. Det är då att märka att praktiskt taget hela
detta fastighetsbestånd tillkommit genom utveckling och förädling av egna byggprojekt, som sedan behållits.
Fastighetsförvaltning passar dessutom utmärkt för byggföretagen som stabilisator vid variationer i byggefterfrågan. Förvaltning av hus ligger relativt nära byggföretagens traditionella verksamhet, både tek- niskt och "kulturellt".
Ett antal medelstora företag har koncentrerat sin verksamhet. Ex- empel på detta är SIAB, Diös och JM som dragit sig bort från ett antal geografiska områden och numera satsar på vissa regioner med sin hus- byggnadskompetens.
Ett antal företag har i allt väsentligt avvecklat entreprenadverksam- heten och ägnar sig enbart åt fastighetsförvaltning. Ett exempel på detta är Fabege.
En annan typ av företag som hamnat i fokus på senare tid är de s.k. byggledarföretagen som sköter upphandling åt kunder utan att ha egen entreprenadrörelse. Exempel på sådana bolag är Åke Larson Byggare AB och Arcona. De svarar dock endast för en liten del (2-3 %) av det totala byggandet.
Sammanfattningsvis har antalet bolag som kan åta sig mer avance- rade husbyggnadsprojekt och anläggningsarbeten minskat, medan spe- cialister på husbyggnad koncentrerat verksamheten geografiskt.
En intresseväckande faktor när det gäller de svenska byggentrepre- nörerna är att så gott som samtliga av de stora företagen numera är börsintroducerade. Detta innebär att de i dag har tillgång till kapital för utvecklingsinsatser och strukturgrepp på ett helt annat sätt än förut. De tidigare ägarna, ofta privatpersoner och grundarna, tvingades inta en betydligt passivare roll i sådana frågor. Samtidigt ställer börstillhörighe- ten en rad nya krav på företagsledningarna vad gäller resultat, strate— giskt handlande och öppenhet.
En motsvarande strukturomvandling som den i Sverige har också skett i Norge och Finland. De största företagen efter fusioner är Aker- gruppen och Selmer-Sande i Norge samt YIT i Finland, vilka också in- ternationellt sett är betydande företag. Någon liknande storleksstruktu- rering har dock inte skett i Danmark. Den största danske byggentrepre- nören, Rasmussen & Schiötz, kommer först på tolfte plats i den nor— diska storleksligan.
Skanska och NCC har under senare år förvärvat stora aktieposter i de största byggföretagen i Norge och Danmark. Exempel på detta är Skanskas förvärv i oktober 1988 av 33 % i norska Selmer-Sande och NCC:s förvärv i juni 1989 av 33 % i norska Nielsen-Nielsen Entrepre- nör A/S och av 30 % i det danska byggbolaget Rasmussen & Schiötz. NCC förvärvade i februari 1990 även 33 % av den norska byggruppen Eeg-Henriksen. Förvärven kan ses som tecken på företagens ökade in- tresse av att verka på hela den nordiska marknaden.
1 .2.2 Samarbete och konsortiebildningar Det är vanligt förekommande att byggentreprenörer samarbetar i kon- sortier vid större byggprojekt för att kunna lämna konkurrenskraftiga anbud. Även större byggbolag kan på en lokal marknad sakna erforder- liga resurser till ett visst projekt vilket löses via samarbete i konsortier. Konsortiebildning förekommer dock också vid en del mindre projekt. Ibland låter anbudsinfordraren förstå att konsortiebildning med exem- pelvis visst lokalt företag är önskvärd.
Enligt anbudskartellförbudet i 14 & konkurrenslagen (KL) är det för- bjudet för näringsidkare att bl.a. samarbeta på vissa angivna sätt i fråga om anbudsupphandlingar. Det finns dock undantag från detta förbud, t.ex. när det är fråga om gemensam säljorganisation och vissa typer av s.k. samfälld prestation. Det finns också möjlighet att söka dispens hos marknadsdomstolen (MD). För att dispens skall medges krävs någon form av särskilda skäl, såsom att anbudssamverkan kan antas främja kostnadsbesparingar som till väsentlig del kommer konsumenterna till godo.
Enligt MD:s tolkning (beslut 1986116) av det undantag från anbuds- kartellförbudet som avser s.k. samfälld prestation anses undantaget närmast gälla samarbete rörande enstaka anbud av särskilt stor omfatt- ning och om samarbetet, praktiskt sett, krävs för att något anbud på den aktuella prestationen skall kunna avges från de berörda företagen. Av lagförarbetena framgår också att utmärkande för dessa undantagsfall är att en viss prestation är för stor för var och en av de aktuella anbudsgi- varna och att de därför går samman för att utföra den gemensamt.
NO fann vid granskning av Nordstjernans förvärv av ABV 1988 att samarbete i konsortier och gemensamma bolag förekom mellan Skan- ska och JCC/ABV (numera NCC). NO har till Skanska och NCC fram- fört att det från allmän konkurrenssynpunkt är angeläget att i vart fall de båda största byggföretagen så långt som möjligt bedriver sin verk- samhet utan inbördes samarbete. Vidare har NO med hänvisning till MD:s beslut pekat på att en samverkan vid anbudsgivning, även med andra parter, kan komma att bedömas som stridande mot anbudskar- tellförbudet i KL.
Mot denna bakgrund begärde NO besked från Skanska om dess in- ställning till att avveckla pågående samarbete med NCC, till framtida samarbete med NCC samt till ingående i konsortium vid anbudstäv- lingar i allmänhet. Skanska har förklarat sig införstått med att företaget skall avstå från att ingå i nya samarbeten med NCC. Vissa gemen- samma bolag har upplösts under 1989. Skanska anser det också princi- piellt bäst att verka självständigt i Sverige utanför konsortiebildningar med konkurrenter. Liknande förklaringar har avgetts av NCC.
Fortsatt samarbete har på senare tid dock förekommit. I ett aktuellt fall i MD (beslut 1990:19) rörande en ny- och ombyggnad av Visby lasa— rett ansökte de tre största byggentreprenörerna på Gotland (Skanska, NCC och BPA) om tillstånd enligt 16 & KL att i konsortium avge ge-
mensamt anbud för en samfälld prestation. I första hand hade byggent- reprenörerna dock gjort gällande att överenskommelsen om gemensamt anbud inte föll under anbudskartellförbudet. Enligt bolagen hade ingen av byggentreprenörerna sådana resurser på Gotland att de var beredda att avge ett eget anbud på projektet. NO hävdade att överens- kommelsen föll under förbudet och motsatte sig att tillståndet medde- lades. NO konstaterade vidare i sitt yrkande att:
"En vägning av för- och nackdelar med det aktuella samarbetet medför att den sökta dispensen inte bör beviljas. Här är det alls inte fråga om att ge en dispens för att öka konkurrensintensiteten på en marknad genom att tillåta små eller medelstora företag att samarbeta för att kunna konkurrera tillräckligt effektivt mot de stora aktörerna. I det här ärendet har i stället de tre största gått ihop. Det är från konkurrenssynpunkt högst angeläget från också långsiktiga konkur- rcnsaspekter att de stora företagen på den koncentrerade svenska byggmarkna- den förstår vikten av att de bedriver en aktiv konkurrens med varandra om både stora och små objekt av olika slag. En dispens för det aktuella objektet skulle kunna uppfattas som en klarsignal till samarbeten mellan de stora bygg- företagen i flera andra fall. Därmed skulle dispensen kunna få prejudicerande och svåröverskådliga effekter."
MD konstaterade i beslutet att anbudssamverkan, praktiskt sett, varit en förutsättning för att anbud skulle avges av byggentreprenörerna. En- ligt MD kunde det inte för tillämpningen av undantagsbestämmelsen i 14 & KL krävas att byggentreprenörer skulle visa att det objektivt sett är omöjligt för dem att var för sig avge det anbud som var i fråga. Därmed fann MD att den anbudssamverkan som var aktuell i ärendet var un- dantagen från förbudet. Byggentreprenörernas ansökan lämnades utan åtgärd.
Konkurrenskommittén anser i sitt betänkande över konkurrensen inom bygg/bosektorn (SOU 1990:62) att konsortier normalt inte bör fö- rekomma mellan de största entreprenadföretagen. I det fortsatta arbe- tet kommer kommittén att överväga en skärpning av anbudskartellför- budet.
1.2.3 Den europeiska marknaden Internationellt sett tillhör Skanska och NCC de största byggföretagen i Europa. En klar koncentration av antalet aktörer har skett under senare år, i synnerhet på den franska marknaden. Byggentreprenörerna i Europa har under senare delen av 1980-talet haft en stark marknad. Lönsamheten i byggverksamheten var under 1989 störst hos de brittiska företagen. De europeiska byggentreprenörernas verksamhet präglas av starka positionsförflyttningar inför skapandet av den inre EG-marknaden 1993. Fusioner, jointventures och olika samarbetsavtal diskuteras. Sär- skilt stort är intresset för den nya tyska marknaden och för den spanska, där stora förändringar av infrastrukturen är att vänta. Västtyska, franska och brittiska byggentreprenörer, som likt de sven— ska byggentreprenörerna under de senaste decennierna byggt i oljesta- ter och u-länder, är numera betydligt mer intresserade av att bygga i Europa. De söker sig därför in på varandras marknader.
Omsättning Företag Land är 1988 milj.kr. 1. Générale des Eaux Frankrike 97 700 2. Bouygues Frankrike 47 600 3. Tarmac PLC Storbritannien 36 200 4. Trafalgar House PLC Storbritannien 31 000 5. Skanska Sverige 29 800 6. SAE Frankrike 28 000 7. Philipp Holzmann Västtyskland 27 000 8. Dumez Frankrike 26 600 9. Société Auxiliaire Frankrike 26 300 10. NCC Sverige 23 300 11. Hawker Siddeley Gr Storbritannien 22 400 12. George Wimpey Storbritannien 21 200 13. Beazer Storbritannien 20 700 14. Spie Batignolles Frankrike 19 900 15. GTM Entrepose Frankrike 19 000 16. Hochtief Västtyskland 18 800 17. Dalfour Beatty Storbritannien 17 000 18. Pollet Frankrike 14 300 19. John Laing Storbritannien 14 300 20. BPA Sverige 11 900 SIAB Sverige 6 100 Diös Sverige 4 900
Källa: Affärsvärlden, nr 35/1990 (augusti).
För de svenska byggarna är det dock besvärligare att agera på europa- marknaden då Sverige står utanför EG:s inre marknad. Byggbranschen skiljer sig i ett väsentligt avseende från vanlig fast industri genom att produktion för export inte kan ske i hemlandet. Arbetsplatserna utgör lokala etableringar som kräver lokal arbetskraft, lokalt material (i stor utsträckning) samt i hög grad lokala kontakter av olika slag. Möjlighe- terna för svenska företag att i Västeuropa utnyttja eventuella Stordrifts- fördelar över gränserna är därmed begränsade. Byggande över grän- serna kan, för att vara lönsamt, däremot avse olika slag av specialåta- ganden (t.ex. grundläggning och bergtunnelarbeten) eller större bygg- projekt i konsortier med lokala byggare. Det är enligt bedömare i branschen mindre troligt att stora framgångsrika allbyggande byggföre- tag som verkar över hela Europa i eget namn kommer att växa fram inom en nära framtid.
1.2.4 Utländska byggentreprenörer i Sverige Det finns i dag ytterst få utländska byggentreprenörer på den svenska marknaden. Orsaken till detta är bl.a. att byggandet totalt, och bostads- byggandet i synnerhet, varit starkt nationellt inriktat med nationella re- gler och tillståndsprocedurer. Det förekommer exempelvis skillnader och olikheter i byggföreskrifter (lagar, standarder och normer), pröv-
ningsbestämmelser och -metoder, licens- och kontraktsbestämmelser samt formella problem rörande gränsöverföring av maskiner och mate- rial mellan de nordiska länderna. Utöver detta finns det också ofta en dold protektionism hos köparna vid värderingen av anbud. Ofta krävs det av en byggentreprenör som önskar bygga i Sverige en lokal förank- ring med platskunnande och marknadskontakter. Ovan nämnda han- delshinder förstärks ytterligare när det gäller EG-länderna utanför Norden, inte minst till följd av betydligt större skillnader i byggföreskrif-
terna.
Det finns dock exempel på norska byggprojekt i Sverige, framför allt i gränslänen Värmland och Jämtland. Enligt tidningen Byggindustrin hade i september 1990 elva norska byggentreprenörer ca 35 pågående byggprojekt i Sverige till ett sammanlagt kontraktsvärde på över 1 mil- jard kronor. Projekten som gäller bostäder, hotell, industrier och an- läggningar sysselsätter ca 550 norska byggnadsarbetare. Många av pro— jekten byggs i konsortium med bl.a. Skanska och NCC.
Det finns också ett flertal formella hinder för utländska byggentreprenörer som önskar bygga i Sverige. - Det krävs näringstillstånd om verksamheten bedrivs som en filial till det utländska företaget, eller ett godkännande av utländska styrelse- ledamöter och verkställande direktör om företaget drivs som ett svenskt dotterbolag. I båda fallen svarar kommerskollegium för pröv- ningen. - För förvärv av fast egendom krävs även tillstånd av länsstyrelsen. - Det krävs uppehålls- och arbetstillstånd för verkställande direktören och den utländska arbetskraft som företaget önskar använda sig av i Sverige om dessa inte är nordiska medborgare. Dessa tillstånd prö- vas av invandrarverket, efter samråd med berörd länsarbetsnämnd, enligt reglerna i utlänningslagen. Frågor om arbetstillstånd remitte- ras av länsarbetsnämnden till de fackliga organisationerna, som tidi— gare vanligtvis avstyrkte att företagen tog med sig personal med mo- tiveringen att det i Sverige fanns arbetssökanden inom den aktuella yrkeskategorin. Nuvarande konjunkturläge med arbetskraftsbrist har dock medfört att de fackliga organisationerna (Svenska byggnadsar— betareförbundet) tillstyrker huvuddelen av tillståndsärendena. Konkurrenskommittén anför i sitt betänkande över konkurrensen
inom bygg/bosektorn (SOU 1990:62) att utländska entreprenadföretag i Sverige skall följa svenska arbetsmiljöregler och svensk lagstiftning i övrigt samt att de bör tillämpa löne- och anställningsförmåner som är likvärdiga med dem som tillämpas i Sverige. De danska och norska ar- betsgivarorganisationerna har i en skrivelse till Nordiska rådet angivit att de tvingas betala vissa avgifter till Svenska byggnadsarbetareförbun- det som man anser snedvrider konkurrensen gentemot de svenska en- treprenörerna.
En aktuell EG-dom (Rush Portuguesa - Franska immigrationsbyrån) tar också upp frågan om utländska byggentreprenörer. EG-domen
gällde ett portugisiskt företag som med portugisisk arbetskraft byggde en järnväg i Frankrike. Mot detta förhållande protesterade det franska invandrarverket. EG-domstolens svar blev dock att ett företag inom EG har rätt att utföra en entreprenad genom att ta med sig sina egna arbe- tare och tillämpa sitt eget kollektivavtal, förutsatt dock att personalen återvänder till hemlandet när uppdraget är slutfört. Myndigheterna i det land där arbetet utförs får inte uppställa krav på företaget att an- ställa arbetskraft på platsen eller kräva arbetstillstånd för arbetarna i fråga. Om så skulle vara fallet skulle det ses som en diskriminering av det utländska företaget i förhållande till dess konkurrenter i det land där arbetet utförs, vilka fritt får använda sin egen personal. Men EG- domstolen uttalade också, att EG-lagstiftningen inte förbjuder en medlemsstat att lagstifta om att dess lagar och kollektivavtal skall till- lämpas för alla som utför avlönat arbete inom landets gränser.
1.3. Avslutande kommentarer
Den svenska marknaden domineras av de två största byggbolagen Skan- ska och NCC. Därtill kommer cirka tio företag med rikstäckande eller näst intill rikstäckande verksamhet och med stark regional verksamhet. Därefter kommer ett tjugotal företag som är starka inom sin region. Till detta kommer ytterligare ett tusental företag som beroende på projekt- storlek och region har förmåga att bjuda konkurrens på marknaderna som i huvudsak är lokala. Marknaden kan också uppdelas i större och mindre byggprojekt.
De lokala marknaderna får till följd att det endast finns ett begränsat antal företag som kan lägga anbud på de större byggprojekten. I stor- städerna förekommer ett större antal företag vilket borde leda till en starkare konkurrens. Förekomsten av samverkan i konsortier mellan fö- retagen kan dock medföra en försvagad konkurrens. Vid små lokala byggprojekt kan konkurrensen antas fungera bättre, eftersom antalet byggentreprenörer som kan lägga anbud är större.
I början av sommaren 1989 träffade bostadsdepartementet och Bygg- entreprenörerna en överenskommelse gällande den långsiktiga plane- ringen av framför allt bostadsbyggandet. Syftet var att uppnå ett bostadsbyggande av tillräcklig omfattning och till rimlig kostnad och samtidigt tillgodose byggföretagens behov av en långsiktig produktions- planering. En målsättning med överenskommelsen är att bygg- kostnaderna inte skall stiga snabbare än inflationen i övrigt.
För att åstadkomma priskonkurrens, där prishöjningar inte kan över- vältras i sin helhet på senare led i byggprocessen, krävs en effektiv kon- kurrens på både entreprenad- och materialmarknaden. Om utländska byggentreprenörer kommer in på den svenska marknaden ökar konkur- rensen på entreprenadmarknaden, och om byggföretagen har möjlighet att medföra "eget" importerat byggmaterial kan även konkurrensen på byggmaterialmarknaden öka.
En begränsning i användandet av konsortier mellan byggföretagen vore en möjlig åtgärd för att öka konkurrensen på byggentreprenad- marknaden. NO har framhållit att varje anbudsgivare själv har ett an— svar för att konsortiebildningen är förenlig med anbudskartellförbudet i konkurrenslagstiftningen, även då anbudsinfordraren godtar eller öns- kar att viss anbudsgivare ingår i ett konsortium.
För att öka konkurrensen och underlätta för utländska entreprenad- företag att agera på den svenska marknaden bör en liberalisering av formella hinder i regelverket genomföras. En anpassning av regelverket och en likabehandling av företagen inför öppnandet av den inre EG- marknaden vid ingången av 1993 kan också innebära ett stort steg i po- sitiv riktning.
2.1. Tjänsten och marknaden
2.1.1 Tjänsten Byggkonsulter är verksamma inom olika skeden av byggprocessen. De arbetar vanligen på uppdrag av byggherrar, men även på uppdrag av byggentreprenörer vid t.ex. totalentreprenader. Marknaden för bygg- konsulter är en marknad för experttjänster som innefattar ett flertal olika kunskapsområden. Vid både små och större byggprojekt kan ett stort antal konsulter medverka med olika uppgifter.
En stor del av byggkonsulterna deltar i ett tidigt skede av byggpro- cessen. Det kan gälla utredningsuppdrag, programarbete och projekte- ring. Exempel på sådana byggkonsulter är geotekniker som utför mark- undersökningar och tar fram förslag till lämplig grundläggningsmetod, markkonsulter som är experter på bl.a. sprängning och schaktningsarbe- ten och upprättar ritningar och beskrivningar för markbyggnad, arki- tekter som förutom utformning och planlösning m.m. för byggnadsverk även kan delta i tidigare skeden av den fysiska planeringen, byggnads- konstruktörer som bl.a. dimensionerar en byggnad för olika slags på- frestningar på material och inre miljö, VVS- och elkonsulter som utfor- mar och dimensionerar anordningar för vatten, luft, avlopp och elför- sörjning.
Konsulter är även verksamma som projektledare, vilka tar hand om arbetet med att leda genomförandet av ett byggprojekt. Arbetet sträcker sig ofta över både projektering och produktion. Dessutom finns konsulter verksamma som byggledare som sköter projektledningen un- der själva produktionsskedet.
För utformning av inre och yttre miljö anlitas ofta inrednings- resp. trädgårdsarkitekter. Byggkonsulter är även verksamma inom bl.a. sam- hällsplanering, kontroll, besiktningar och inom fastighetsförvaltning.
Byggkonsulter brukar inordnas inom begreppet teknisk uppdrags- verksamhet (konsulterande ingenjörsverksamhet) som även innefattar bl.a. olika industrikonsulter. Branschen är kunskapsintensiv och pro— dukten (resultatet av konsultens arbete) är vid upphandlingen vanligen inte helt känd. Därför är konkurrenskraften på marknaden starkt bero- ende av förtroendet mellan köpare och säljare.
Byggkonsulter är som nämnts till stor del verksamma i ett tidigt skede av byggprocessen och kan genom sitt inflytande över byggnadsut- formning och byggnadsteknik påverka de totala byggkostnaderna. Arki- tekterna specificerar t.ex. ofta både fabrikat och modell eller dylikt för
ingående byggnadsdetaljer och fast inredning (fönster, dörrar etc). Ar- kitekterna har härigenom en stor betydelse för konkurrensen mellan olika leverantörer av byggmaterial. Det är i sammanhanget intressant att notera att en betydande del av byggmaterialföretagens marknadsfö- ring just därför är inriktad på arkitekterna.
2.1.2 Marknaden Marknaden för byggkonsulter påverkas av naturliga skäl starkt av den allmänna byggkonjunkturen och inriktningen av byggverksamheten. De senaste årens goda byggkonjunktur har därför påverkat även markna- den för byggkonsulter i positiv riktning. I SCB:s produktionsstatistik redovisas bl.a. produktionsvärdet inom byggkonsultverksamheten och dess fördelning på företag av olika stor- lek och fördelning på olika projekttyper. År 1987 uppgick byggkonsul- ternas gemensamma produktionsvärde enligt produktionsstatistiken till ca 8,8 miljarder kronor. För företag med tio eller fler anställda redovi- sas produktionsvärdet fördelat bl.a. efter projekttyp. År 1987 avsåg om— kring 17 % av dessa företags produktion arbeten för bostadshus. Resten av produktionsvärdet fördelade sig med ca 58 % på övriga byggnader och ca 22 % på anläggningar. För företag med 0-9 anställda redovisas i statistiken ingen fördelning på projekttyper. Produktionsvärdet för byggkonsulter med tio eller fler anställda fördelades 1987 på olika be- ställare med ca 4 643 milj.kr. åt byggherrar, ca 492 milj.kr. åt byggnads- företag och ca 333 milj.kr. åt andra byggkonsultföretag.
2.2. Konkurrensförhållanden
2.2.1 Företagsstruktur Det finns ett stort antal små byggkonsultföretag, ofta enmansföretag eller med ett fåtal anställda, som vanligen arbetar inom ett begränsat verksamhetsområde. Dessutom finns ett flertal större byggkonsultföre- tag som ofta spänner över ett brett verksamhetsfält. Enligt SCB:s produktionsstatistik fanns det 2 920 byggkonsultföretag år 1987. Antalet anställda i branschen ökade från ca 19 000 år 1980 till ca 22 000 år 1987. År 1987 fanns det 24 byggkonsultföretag med mer än 100 anställda. Dessa svarade tillsammans för ca 33 % av branschens to— tala produktionsvärde. Antalet företag med 10-99 anställda uppgick till 265 med tillsammans ca 30 % av branschens totala produktionsvärde. I storleksklassen 0-9 anställda fanns 2 361 företag, vilka tillsammans sva- rade för ca 37 % av produktionsvärdet. I tabell 2.1 visas de tio största koncernerna inom teknisk kon- sultverksamhet år 1989.
Tabell 2.1 De tio största koncernerna Inom teknisk konsultverksamhet år
1989. Koncern Omsättning milj.kr. Antal anställlda VBBgruppen AB 1 073 1 614 AB J & W 1 015 1 857 AB Ångpanneföreningen 804 1 452 VIAK AB 578 1 073 K-Konsult 532 1 103 Scandiaconsult AB 522 1 143 Kjessler & Mannerstråle AB 330 698 FFNS Gruppen AB 294 483 Sveriges Geologiska AB 277 410 Enator Industri AB 199 453
Källa: Veckans affärer nr 17/1990, och företagens årsredovisningar.
I det följande ges en kortfattad beskrivning av de fyra största koncer- nerna med verksamhet som byggkonsulter.
VBBgruppen AB - var Sveriges omsättningsmässigt största koncern inom teknisk konsultverksamhet 1989. Som många företag verksamma som byggkonsulter har företaget anor från seklets början. Inom VBB- gruppen finns VBBkonsult AB med verksamhet inom arkitektur, sam- hällsplanering, bygg- och markteknik, kraft- och energiteknik samt in- dustri- och miljöteknik. Företaget omsatte 533 milj.kr. år 1989 och hade 1 012 anställda. Vidare ingår Theorells AB som är Sveriges största kon- sultföretag inom VVS-branschen. Theorells omsatte 212 milj.kr. år 1989 och hade 423 anställda. Inom VBBgruppen återfinns även Ingenjörsfir- man Bergman & Co AB (BECO) som hör till Sveriges största elkonsult- företag med en omsättning på 65 milj.kr. och med 135 anställda är 1989.
Verksamheten på utlandsmarknaden sker till stor del via SWECO AB. VBBgruppen äger 75 % av SWECO och övriga 25 % ägs av kon- sultföretaget Kjessler & Mannerstråle AB. VBBgruppens utlandsverk- samhet omsatte ca 130 milj.kr. år 1989.
VBBgruppen förvärvade i juli 1990 VIAK AB. Affären innebär att VBBgruppens position förstärks ytterligare och att företaget inom sina huvudområden blir ledande på den nordiska marknaden.
Förutom konsultverksamheten ingår i koncernen en fastighetsrö- relse. Marknadsvärdet av företagets fastighetsinnehav beräknades år 1989 uppgå till knappt 1,2 miljarder kronor. Dessutom är VBBgruppen huvudägare i fastighetsbolaget AB Piren, med 34,8 % av kapitalet och 68,1 % av rösterna. Marknadsvärdet av Pirens fastighetsbestånd uppskattades vid utgången av år 1989 till ca 3,7 miljarder kronor.
AB Jacobson & Widmark (] & W) - J &W var år 1989 Sveriges om- sättningsmässigt näst största koncern inom teknisk konsultverksamhet. J & W-koncernen bedriver konsultverksamhet inom områdena hus, industri, mark, anläggning, el, VVS samt byggadministration. Koncern-
ens fakturering uppgick år 1989 till 999 milj.kr. och antalet anställda var 1857. Utlandsverksamheten svarade år 1988 för ca 18 % av J & W:s fakturering.
J & W har även verksamhet inom fastighetsförvaltning. Marknads- värde av fastighetsinnehavet uppgick enligt årsredovisningen år 1989 till ca 500 milj.kr.
J & W köpte i februari 1990 Movexa med ca 1 500 anställda. Movexa har två rörelsegrenar, dels teknisk konsultverksamhet, dels en miljöser- vice (städning, uthyrningsväxter m.m.). I och med köpet av Movexa blir J & W ett av Europas fem största tekniska konsultföretag. J & W har expanderat under hela 1980-talet, främst genom uppköp av konkurren- ter. Denna tillväxtstrategi delar företaget med flera av de övriga större aktörerna inom den tekniska konsultbranschen. J & W anger som motiv för tillväxt- och förvärvsstrategin bl.a. att förvärv är ett bra sätt att få tillgång till kompetent personal. Vidare pekar företaget på de stora re- surser som krävs för att genomföra stora projekt utomlands.
AB Ångpanneföreningen (ÅF) - Koncernen omsatte 804 milj.kr. år 1989 och hade 1 452 anställda. Verksamheten bedrivs inom fem affärsområ- den. Det omsättningsmässigt största området år 1989 var El och In- strument med 469 anställda. Det näst största affärsområdet var Energi och VVS med i genomsnitt 305 anställda under samma år. Därefter följer området Process och Miljö med 224 anställda och området Me- kanik och Elektronik med 112 anställda. Det femte affärsområdet ut- görs av en fastighets- och finansrörelse. Inom de olika affärsområdena är ett femtontal, huvudsakligen helägda, dotterbolag verksamma.
ÅF har under senare år genomfört ett flertal köp av mindre konsult— företag inom sina olika affärsområden.
K—Konsult - Företaget var tidigare en ekonomisk förening med bl.a. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och Sveriges Allmän- nyttiga Bostadsföretag (SABO) som huvudmän. K-Konsult ombildades vid årsskiftet 1989-1990 till aktiebolag med Svenska kommunförbundet som huvudägare.
K-Konsult omsatte ca 532 milj.kr. år 1989 och hade i medeltal 1 103 anställda under året. Verksamheten bedrivs inom fem affärsområden. Det största affärsområdet år 1989 var Arkitektur och Samhällsplanering som svarade för ca 32 % av konsultrörelsen. Det näst största området var samma år Mark och Vatten som svarade för ca 20 % av konsultrö- relsen. De övriga tre affärsområdena var WS och Energi, Fastighets- teknik samt El och Tele.
Utlandsverksamheten bedrivs främst genom egna dotterbolag i England, Kanada och Norge. Under år 1989 avvecklades K-Konsults engelska dotterbolag AKH Group Ltd på grund av lönsamhetsproblem.
K-Konsult äger fastigheter till ett uppskattat marknadsvärde av ca 200 milj.kr. Dessa används huvudsakligen inom konsultrörelsen.
Även flera av de övriga stora tekniska konsulterna har bred verk- samhet och liknande struktur som de ovan beskrivna koncernerna. Tyngdpunkten i verksamhetsinriktningen kan dock variera mellan före— tagen. Dessutom finns ett antal större koncerner som är mer specialise- rade i sin verksamhetsinriktning. FFNS Gruppen bedriver t.ex. huvud- sakligen arkitektverksamhet och Sveriges Geologiska är huvudsakligen verksamt inom prospektering och geologisk ingenjörsverksamhet.
Några av de största byggkonsultföretagen är kommunägda. Dessa är, förutom K-Konsult, bl.a. NAB-konsult och Konsultföretaget-GF. De konkurrerar i huvudsak på samma marknader som övriga byggkonsul- ter.
De tjugo största koncernerna omsatte år 1988 ca 6 miljarder kronor och hade tillsammans ca 12 500 anställda. Som jämförelse kan nämnas att den totala omsättningen inom byggkonsultverksamheten, enligt SCB:s statistik över omsättning och lager inom varuhandel och vissa tjänstenäringar, uppgick till ca 10,1 miljarder kronor år 1988. Tenden- sen på marknaden verkar vara att de stora koncernerna fortsätter att växa och samtidigt öka engagemanget på utlandsmarknaderna.
2.2.2 Integration Det förefaller som om flera av de större konsultföretagen/koncernerna har som strategi att växa på bredden både geografiskt och när det gäller verksamhetsområden. Under 1980-talet har det som nämnts skett relativt omfattande om- struktureringar och företagsköp på marknaden för byggkonsulter. På senare tid har två stora affärer varit aktuella. Den ena är VBB:s köp av VIAK vilket skapat Sveriges största byggkonsultkoncern med bred verksamhet och lokal förankring runt om i landet. Den andra stora affä- ren är J & W:s köp av Movexa. Under de senaste åren har det inom branschen även skett ett stort antal köp av mindre företag, ofta för att öka kontakten med lokala marknader. De omfattande företagsköpen inom branschen kan till en del förklaras av att man genom förvärven får kontakt med nya uppdragsgivare och därigenom ökar marknadspotenti- alen samtidigt som utökat antal uppdragsgivare ger en större risksprid— ning. En annan viktig förklaring till företagens strävan efter att bli större är att ökad storlek antas förbättra möjligheterna till verksamhet utomlands. Till övervägande del är de större konsultföretagen fristående från byggindustrin. Vertikala bindningar mellan byggindustrin och konsult— företagen förekommer dock. Exempelvis köpte NCC 25 % av Scandia- konsult år 1989. Dessutom har ofta de större entreprenadföretagen, bl.a. Skanska, viss egen konsultrörelse och teknisk kompetens inom olika traditionella byggkonsultområden.
2.2.3 Konkurrenssituationen Koncentrationen, mått som antalet företag, är inte särskilt hög inom branschen om man jämför med t.ex. många delbranscher för byggmate- rial där ett fåtal företag ofta svarar för större delen av marknaden. Det relativt stora antalet företag inom branschen kan dock inte utan vidare tas som garant för att konkurrensen fungerar väl på marknaden. Det finns flera skäl till detta. För det första är verksamhetsområdet för byggkonsulter mycket brett och består av ett flertal delmarknader som var för sig torde kunna visa olikheter när det gäller antalet verksamma företag och deras storlek. För det andra krävs ofta lokal etablering för att aktivt konkurrera på de lokala byggmarknaderna. Orsaken är bl.a. den starka lokala förankringen hos såväl många byggherrar som entre- prenörer. Mycket viktigt för verksamma byggkonsultföretag är goda inarbetade relationer med uppdragsgivarna. Ofta svarar ett mindre antal uppdrags- givare, som konsultföretaget arbetat åt under många år, för en stor del av uppdragsvolymen, både för små och stora konsultföretag. De relativt omfattande företagsköpen inom branschen kan som nämnts till en del förklaras av att man därigenom får kontakt med nya uppdragsgivare. Ett problem inom branschen är tillgången på kvalificerad arbets- kraft. Även detta bidrar sannolikt till företagens strävan efter tillväxt. Stora företag kan t.ex. ha lättare att erbjuda attraktiva jobb och utveck- lingsmöjligheter för de anställda. Konsultbranschen torde även påverkas av omstruktureringarna inom svensk byggindustri i övrigt, framför allt av den ökande koncentrationen och den ökade satsningen på europamarknaden.
2.2.4 Internationella förhållanden Ett flertal av de större svenska tekniska konsultföretagen har även verksamhet utomlands. Som nämnts är ett av motiven för tillväxt på den svenska marknaden att förbättra företagens möjligheter att konkurrera internationellt. Bland Europas största tekniska konsultföretag år 1988 mätt i antal anställda återfanns J & W på åttonde plats, VBB på elfte plats och Ångpanneföreningen på femtonde plats. Konkurrensen från utlandet på den svenska marknaden är mycket begränsad. Orsaker torde vara bl.a. byggmarknadernas lokala karaktär och den stora be- tydelsen av platskontor och etablerade kontakter med uppdragsgivare. Vidare har sannolikt även det omfattande regelverket som omger byg- gandet i Sverige viss betydelse som etableringshinder för utländsk kon- kurrens. Dessa faktorer är i och för sig inte unika för Sverige utan präg- lar även byggmarknaderna utomlands. En avgörande förklaring till att importkonkurrensen är obefintlig samtidigt som svenska företag verkar utomlands torde vara en kombination av ovan nämnda eta- bleringshinder och av att den svenska marknaden är relativt sett liten. En ytterligare förklaring är att en stor del av den svenska Utlandsverksamheten inom området sker på marknader där konkurren- sen från inhemska företag är obefintlig, t.ex. i vissa u-länder.
2.2.5 Branschföreningar Omkring 250 privata tekniska konsultföretag med tillsammans ca 10 000 anställda är anslutna till branschorganisationen Svenska konsult- föreningen (SKIF). De privatägda arkitektföretagen har en egen branschorganisation, Sveriges praktiserande arkitekter (SPA). Föreningen som bildades år 1965 har ca 290 medlemsföretag. De anslutna företagen svarar för ca 70 % av den totala uppdragsvolymen för arkitekter. Den övriga delen av marknaden fördelar sig med ca 12 % inom enskilt ägda totalprojek- terande företag där arkitektverksamheten utgör en mindre del, ca 14 % inom statligt, kommunalt och kooperativt ägda företag samt ca 4 % inom övriga företag utanför SPA.1 SKIF och SPA har tillsammans med företrädare för beställare varit med och utvecklat allmänna bestämmelser för konsultuppdrag (ABK 87). ABK innehåller vissa regler för ett uppdrags omfattning och genomförande, ersättning, ansvar m.m.
2.3. Prissättning
Upphandling av konsulttjänster sker på olika sätt beroende av projek- tets storlek och komplexitet. Den vanligaste upphandlingsformen är att beställaren tecknar ett separat kontrakt med var och en av de olika konsulterna. Det finns ett antal s.k. totalprojekterande företag som kan åta sig hela den nödvändiga konsultinsatsen vid ett byggprojekt. Sådant förfarande är vanligast då det gäller små komplicerade projekt. I övrigt förekommer att beställaren upprättar kontrakt med en generalkonsult som i sin tur upphandlar underkonsulter där så erfordras. Dessutom fö- rekommer att de konsulter som väljs ut att delta i projektet tillsammans skriver ett internt avtal och bildar en konsultgrupp som i sin tur tecknar ett gemensamt kontrakt med beställaren.
För många konsultuppdrag är det ofta svårt att i förväg bedöma om- fattning och resultat av arbetet. Det beror på att det ofta handlar om att lösa problem och finna lösningar och förslag som inte kan förutses när uppdraget ges. En vanlig ersättningsform är därför en kombination av fast och rörligt arvode där konsultens ersättning baseras på den ned- lagda arbetstiden. På senare tid har det dock i ökad utsträckning disku- terats och prövats att basera konsultarvodet på den nytta uppdrags- givaren har haft av konsultens arbete, i stället för att enbart se till den nedlagda arbetstiden.
Den fasta ersättningen indexregleras vanligen utifrån faktorprisindex för konsulttjänster (K84) som har utarbetats av SKIF och SPA. I tabell 2.2 visas de olika kostnadsdelarnas vikter i K84.
1 Källa: Byggfakta Projektnytt nr 1/1989.
(K84). Kostnad Vikt % Lönekostnader 49.0 Sociala omkostnader 25,0 Omkostnader 19,0 Kapitalkostnader 7,0
I lönekostnaderna, som är den tyngsta posten och som även påverkar utfallet av de sociala omkostnaderna, tas hänsyn till faktiskt utfall enligt SAF :s lönestatistik. Under perioden januari 1984 till januari 1990 ökade K84 med 51,4 %. Som jämförelse ökade KPI under samma period med 42,8 %. I faktorprisindex för byggande av flerbostadshus resp. grupp- byggda småhus som publiceras av SCB mäts utvecklingen av faktorpri- serna vid byggnation. Mellan fjärde kvartalet 1983 och fjärde kvartalet 1989 ökade faktorprisindex för flerbostadshus med 42,0 % och för gruppbyggda småhus med 42,3 %. Förklaringen till den relativt stora ökningen av K84 är den stora andelen löne- och lönebikostnader och att dessa ökat relativt kraftigt under perioden.
2.4. Avslutande kommentar
Marknaden för byggkonsulter utmärks av en tilltagande koncentration och internationalisering. Härvid följer byggkonsultbranschen en lik- nande utveckling som byggindustrin. Under 1980-talet har koncentra- tionen inom byggkonsultbranschen ökat, främst genom att de större konsultföretagen köpt upp mindre konkurrenter. Trots koncentrations- ökningen inom branschen är ett stort antal mindre byggkonsultföretag verksamma. De mindre, lokalt verkande, byggkonsulterna är ofta speci- aliserade till vissa avgränsade kompetensområden. Lokal etablering har stor betydelse för konkurrenskraften på marknaden och de större bygg- konsultföretagen har vanligen verksamheten geografiskt fördelad på olika kontor runt om i landet. Orsaken är bl.a. den starka lokala förank- ringen hos såväl byggherrar som byggentreprenörer. En faktor som kan verka begränsande på den lokala konkurrensen är den ofta kraftiga bindningen mellan konsultföretagen och deras största kunder. Ett inar- betat samarbete och förtroende mellan köpare och säljare har stor be- tydelse för valet av konsult. Den ökande koncentrationen bland byggen- treprenörerna och en alltmer omfattande användning av totalentrepre- nader vid upphandling av byggprojekt kan bidra till ökade bindningar mellan byggindustri och byggkonsulter. En sådan utveckling torde gynna de stora rikstäckande byggkonsultföretagen och bidra till en fort- satt koncentrationsökning inom branschen.
Förklaringen till de större företagens strävan efter tillväxt genom fö- retagsköp är faktorer som t.ex. riskspridning genom ökat antal upp-
dragsgivare och diversifiering till olika kompetensområden, förbättrade möjligheter till uppbyggnad av kunskap inom olika områden, uppbygg- nad av finansiell styrka och skapande av resurser för en ökad ut- landsverksamhet, förbättrade karriärvägar och utbildningsmöjligheter för att konkurrera om kvalificerad arbetskraft.
Avslutningsvis bör poängteras byggkonsulternas viktiga roll i bygg- processen och det stora inflytande resultatet av konsulternas arbete kan ha på de samlade bygg- och förvaltningskostnaderna. Dessutom har som nämnts arkitekterna, genom föreskrivande av byggnadsdelar av visst fabrikat och typ, stor inverkan på konkurrensen mellan olika leve- rantörer av byggmaterial. Detta kan t.ex. gynna stora inhemska leveran- törer av byggmaterial med omfattande sortimentsbredd och resurser att aktivt marknadsföra sina produkter hos arkitektföretagen.
3 BYGGMATERIALHANDELN
4.1.1 Produkten Råmaterialet i cement är huvudsakligen krossad kalksten. Utöver kalk- sten ingår även en viss mängd sand för att justera den kemiska sam- mansättningen. Stora mängder kol åtgår dessutom för uppvärmning av de brännugnar där råmaterialet bränns till klinker. Kolet deltar även di- rekt i den kemiska processen vid bildandet av cementklinker. För ce- menten nödvändiga mineraler som järn, aluminium, kalcium och svavel finns i kolet och upptas i processen i cementklinkern. Kolaskan utgör följaktligen ett råmaterial vid cementtillverkningen och man utnyttjar i processen även andra egenskaper hos kolet vid sidan av dess roll som energibärare. Efter tillsättning av gips till mald cementklinker erhålls cement. Cement är reaktivt och dess kemiskt bundna energi frigörs vid tillsättande av vatten. Den process som därvid startar binder cementen och ballasten (stenmaterial) till betong. Ballast vid betongtillverkning består antingen av makadam (krossad sten/berg) eller av singel (naturgrus) i olika dimensioner. Genom att variera ingående mängd och sammansättning av ballast kan man påverka både betongens egen- skaper och dess utseende. Fabriksbetong är en färskvara och tål därför inte långa transporter utan att kvaliteten försämras. Efter tillsättandet av vatten bör betongen avlämnas till förbrukaren inorn ca 45 minuter. Om transporten sker under omröring med en s.k. roterbil kan transporttiden utökas till unge- fär det dubbla. Genom att dessutom tillsätta en retarder som fördröjer den kemiska processen kan transporttiden ytterligare utökas, till ca 3,5 timmar. För kunden medför dock användandet av både roterbil och retardertillsats avsevärt högre kostnader. Fabriksbetongens karaktär av färskvara kan därför vara till nackdel vid konkurrens med substitut- varor. Den främsta substitutvaran till betong vid användning i bärande konstruktioner, t.ex. broar och byggnadsstommar, är stål. Som fasad- material och för taktäckning i form av betongtakpannor är även tegel, takpapp, trä och plåt m.m. att anse som substitut. Betong är dock sedan länge ett av Sveriges viktigaste byggnadsmaterial. Betongvarornas andel av byggmaterialposten i faktorprisindex är för flerbostadshus ca 23 % och för småhus ca 10 %.
4.1.2 Marknaden Det s.k. miljonprogrammet under 1960- och början av 1970-talet inne— bar en kraftigt ökad försäljning av cement. Efter rekordåret 1970 med
en total försäljning på drygt 4 000 kton minskade den svenska cement- marknaden i volym under 16 år i följd. Cementförsäljningen mer än halverades under dessa år och uppgick 1986 till 1 671 kton. Därefter vände trenden och 1989 växte marknaden för tredje året i rad. Totalt uppgick den svenska cementmarknaden till 2 385 kton under år 1989. I värde ökade den svenska cementmarknaden åren 1986-1989 från 771 milj.kr. till drygt 1 500 milj.kr. eller med ca 95 %.
Importens andel av den totala försäljningen på den svenska markna- den var under år 1988 ca 10 %. Trots att importen av cement ökade med ca 4 000 ton under år 1989 medförde den snabbt växande inhem- ska marknaden att importandelen minskade till knappt 9 %. År 1988 producerade den enda svenska cementtillverkaren, Cementa AB, 2 344 kton cement varav 455 kton, eller 19 % exporterades. Detta var en kraf- tig minskning jämfört med år 1987 då 548 kton eller 24 % av företagets produktion gick på export. Även under år 1989 minskade den svenska cementexporten kraftigt och totalt gick inte mer än 198 kton eller 8 % av produktionen på export. Exportminskningen var i huvudsak en följd av den starka svenska byggkonjunkturen med åtföljande höga inhemska efterfrågan. Cement exporterades under år 1988 till Norge, England, USA, Nigeria och Bahamas. Exporten till Norge, som utgjorde den största enskilda exportmarknaden, bestod av cementklinker och snabb- härdande cement.
Tabell 4.1 Cementmarknaden i Sverige, 1986 - 1989.
1 986 1 987 1 988 1 989 kton kton kton kton Produktion 2 104 2 275 2 344 2 378 Import 127 127 201 205 Export 560 550 507 198 Tillförsel 1 671 1 852 2 038 2 385
Källa: Företagens egna uppgifter.
De största köparna av cement på den svenska marknaden är de större byggföretagen och fabriksbetongtillverkarna. Stora cementkunder är även tillverkare av betongtakpannor, rör, plattor och marksten, lättbe- tong, lättklinker, betongelement m.m. Det svenska vägnätet har hittills praktiskt taget uteslutande belagts med asfalt. Nyligen har dock beslut fattats att på prov anlägga vissa vägsträckor med betong som ytbelägg- ning. Om dessa försök faller väl ut, och mycket talar för detta då be- tongvägar anlagts under många år och med goda erfarenheter i övriga Europa, öppnas en ny marknad för betong i Sverige.
4.2.1 Företagsstruktur Den svenska cementindustrin är sedan slutet av år 1973 samlad i ett fö- retag, Cementa AB, som ingår i Eurockoncernen. I samband med Ce- mentas övertagande av Gullhögens Bruks cementproduktion samma år slöts ett avtal mellan staten och Euroc avseende cementförsäljningen inom landet. Enligt avtalet förbinder sig Cementa att minst en månad i förväg anmäla planerade prisförändringar och motiven till dessa till sta- tens pris- och konkurrensverk (SPK). Vidare förbinder sig Cementa att fortlöpande informera om företagets kostnads- och marknadssituation. Staten som ägde 14,6 % av aktierna i Gullhögens Bruk erhöll vid Cementas förvärv av Gullhögen 50 000 B-aktier i Cementa vilket mot- svarar 5 % av aktiekapitalet. Därigenom fick staten möjlighet till insyn i den svenska cementindustrin. Den enda svenska cementproducenten Cementa AB har produk- tionsanläggningar i Slite, Degerhamn och Skövde. Två företag, Nordic Industrial Cement (NIC) som importerar cement från Polen och Skan- dinaviska Cement som via Cem-Trade AB importerar cement från Tyskland, är också representerade på den svenska cementmarknaden. Cementa hade år 1988 ett kapacitetsutnyttjande på ca 92 %, vilket med hänsyn till den säkerhetsmarginal mot driftstörningar företaget måste hålla, får anses som mycket högt.
Tabell 4.2 Marknadsandelar tör cement på den svenska marknaden 1989. Cementa 94,3 % NIC 3,6 % Skandinaviska Cement 2,1 %
På den svenska cementmarknaden har Cementa AB en mycket domine- rande ställning med en marknadsandel på drygt 94 %. Förutom de tre tillverkningsenheterna har företaget elva depåer från Haparanda i norr till Malmö i söder. De övriga aktörerna på marknaden, Nordic Indu- strial Cement (NIC) och Skandinaviska CementAB som importerar cement från Polen resp. Tyskland delar på knappt 6 % av marknaden. NIC som har två depåer, en i Skövde och en i Åhus, levererade under år 1988 till 29 kunder. De fem största svarade för ca 53 % av omsätt- ningen i volym räknat. NIC:s kunder är huvudsakligen mindre betong- tillverkare. Skandinaviska Cement som har en depå i Vara levererade under år 1988 till 13 kunder, huvudsakligen mindre fabriksbetong— och cementvarutillverkare. De sex största kunderna svarade för ca 71 % av omsättningen.
4.2.2. Ägarrelationer
Figur 4.1 Ägarstrukturen på den svenska cementmarknaden år 1990.
50% cancern 40%
50% S
5% 95% 33%
Conus Trading 1(X)%
Övriga 2/3 av Skandinaviska Cement AB ägs av labriksbetongprodueenterna Upplandsbetong AB och AB Färdig Betong.
[
Cementa är dotterbolag i Eurockoncernen. Euroc äger 95 % av ak- tierna i Cementa. Resterande 5 % ägs av staten. Största enskilda ägare i Euroc är byggföretaget Skanska AB med 27 % av aktierna.
Eurockoncernen ägde tidigare 33 % av aktierna i Skandinaviska Cement genom sitt helägda dotterbolag Cem-Trade AB. Från årsskiftet 1989-1990 ägs inte längre Cem-Trade (tidigare Inter-Cemex AB) av Eu— roc. Den nye ägaren är Cem-Trades VD Sture Johansson. Företaget kommer även fortsättningsvis att importera tysk cement som via Skan- dinaviska Cement distribueras på de svenska och norska marknaderna. Cem—Trade har visserligen en terminal /depå i Vara, men merparten av försäljningen lastas om direkt från järnväg till lastbil för vidare tran- sport ut till kunderna.
Den norska cementproducenten Aker A/S, i vilken Eurocs ägaran- del är 20 %, innehar ca 40 % av aktierna i Conus Trading AB som är moderbolag till NIC. Aker och Euroc äger dessutom gemensamt före- tagsgruppen Scancem. ScancemAB svarar för den samordnade led- ningen av Eurocs och Akers hälftenägda cementverksamhet, Castle Cement i Storbritannien och Scancem International, med verksamhet i främst USA och Västafrika.
Euroc är Sveriges största byggmaterialkoncern med ägarintressen i en rad företag med cementbaserad eller med marknadsmässig koppling
till cementbaserad produktion. Exempel på detta är följande dotter- och intressebolag.
- Abetong AB, som bl.a. tillverkar betongelement främst för indu- stri- och kontorsbyggnader. - Siporex AB, som tillverkar lättbetong och lättbetongelement. - Sabema Betong och Skånsk ByggbetongAB som tillverkar fab- riksbetong. - Zanda AB, som är Nordens största tillverkare av betongtakpan- nor. - Sydtegel AB, som är Sveriges ledande tillverkare av bränd fasad- sten och försäljningskanal för murbruk producerat av Cementa. År 1989 förvärvade Euroc samtliga aktier i Dan-Tegel A/S i Danmark. Företaget är Skandinaviens största tegeltillverkare med ca 50 % av den danska marknaden och en betydande export. Dan-Tegel driver också ett fasadstensbruk och omsätter ca 70 milj.kr. per år och har 75 an- ställda. Därtill har Euroc ägarandelar på 40 % i AB Ess—Betong och 33 % i AB Strömstadsbetong. Fr.o.m. den 8 januari 1990 är även fa- briksbetongverksamheten inom AB Betongindustri, landets största be- tongproducent, helägd av Euroc.
Ett flertal av de dotterbolag som ingår i koncernen är både mark- nadsledande och prisledande på sina resp. marknader.
4.2.3 Konkurrenssituationen Cementmarknaden utmärks av stora irreversibla investeringar. Med detta menas att produktion av cement för med sig höga initialkostnader som inte fås tillbaka om driften läggs ned. Irreversibla investeringar ger de etablerade företagen en konkurrensfördel gentemot potentiella ny- komlingar, något som bidrar till att avskräcka nya företag från att eta- blera sig på cementmarknaden. I flertalet västeuropeiska länder har de etablerade företagen dessutom en produktionskapacitet som klart över- stiger den egna marknadens efterfrågan. Denna överkapacitet tillsam- mans med en kraftig vertikal integration, dvs. cementproducenten kon- trollerar eller har stort inflytande över eftermarknaderna till cementen, gör det svårt för nya företag att etablera sig. Dessa strukturella för- hållanden kan förklara varför cementmarknaderna i så ringa grad drar till sig nyetableringar trots att lönsamheten ofta är mycket god. Cement är i stort sett en homogen produkt men vissa skillnader fö- rekommer dock. Det gäller framför allt andelen flygaska som blandas i cementen. I samband med genomförandet av EG:s inre marknad har därför en arbetsgrupp tillsatts vars uppgift är att utforma standardise- ringsregler för cement, något som kommer att öka möjligheten till handel mellan länderna. Cement är vidare en vara med ett lågt pris per viktenhet. Detta gäl- ler även för råmaterialet kalksten och halvfabrikatet klinker. Till följd av detta får transportkostnaden relativt stor betydelse för priset på ce- ment. Cementpriset har således inte "tålt" några längre transportav—
stånd. Mer rationella transportmetoder har dock utvecklats under senare är, varför detta numera inte bör utgöra något hinder för en ökande utrikeshandel med cement. Den internationella handeln med cement har dock hittills varit förhållandevis liten. Inom EG har man t.ex. funnit att cementhandeln mellan länderna, trots relativt stora pris- skillnader, varit ringa. EG—tjänstemän har därför besökt cementtillver- kare i Belgien, Frankrike, Tyskland och Italien. Misstanke föreligger att någon form av prisöverenskommelser och marknadsuppdelning har skett mellan företagen.
Förhållandet mellan de olika cementföretagen på den europeiska cementmarknaden brukar ofta beskrivas som en form av terrorbalans där varje företag har sin mer eller mindre okränkbara intressesfär. Man menar att en cementtillverkare mycket väl skulle kunna etablera sig på nya marknader, dvs. öka sina marknadsandelar totalt sett, genom att hålla ett lägre pris än sina konkurrenter. Därmed riskerar man dock att utlösa ett priskrig som på längre sikt mer än väl kan uppväga de i första skedet uppnådda vinsterna. De etablerade cementtillverkarna skulle därför ha goda skäl att uppträda "disciplinerat" gentemot varandra, även utan några formella avtal sig emellan. Enligt teorin om en existe- rande terrorbalans mellan de etablerade cementproducenterna skulle dessa således avhålla sig från offensiva exportsatsningar för att slippa motaktioner i form av importkonkurrens på den inhemska marknaden.
4.3.1 Prissättning Enligt avtal med regeringen och näringsfrihetsombudsmannen (NO) redovisar Cementa, alltsedan förvärvet av Gullhögens Bruk 1973, årli- gen sin kostnads- och prisutveckling till SPK. Vid förändringar av ce- mentpriset gör också Cementa en bedömning av vilken listprisnivå marknadsförhållandena medger med hänsyn till konkurrenter och sub- stitutvaror. Därefter har Cementas kunder som brukligt är att förhandla om sitt pris utifrån dessa listpriser.
År 1978 införde Cementa en s.k. bulkbonus som premierade en hög köptrohet gentemot Cementa. Efter ingripande av NO togs de klausuler som premierade köptrohet bort och nuvarande bulkbonus är en rent kvantitetsberoende rabatt som kommer köparen till del oavsett hur stor andel av kundens inköp som görs hos Cementa. Kunder med bulkbonus erhöll under år 1988 en rabatt på listpriserna med i genomsnitt ca 1 %. Under år 1989 var rabatten i genomsnitt ca 2 %.
Betydelsen av bulkbonusen har emellertid minskat sedan Cementa år 1982 började ingå speciella leveransavtal med de större cementkun- derna. Drygt hälften av Cementas leveranser under år 1988 gick till kunder med vilka leveransavtal upprättats. Dessa kunder erhöll en hög- re genomsnittlig rabatt än kunder med bulkbonus.
4.3.2 Prisutveckling Under perioden 1983-1989 ökade priset på cement med 115 %, vilket motsvarar en genomsnittlig årlig prisökning på ca 8 %. De största prisökningarna genomfördes under periodens första hälft medan slutet av 1980-talet kännetecknades av en relativt sett lägre prisökningstakt. År 1988 genomfördes inga prisförändringar. De främsta orsakerna till den måttliga prisutvecklingen var sjunkande världsmarknadspriser på kol, vilket är den viktigaste insatsvaran i Cementas produktion, och en växande inhemsk cementmarknad med följande högre kapaci- tetsutnyttjande under slutet av 1980-talet. Enligt Cementa hade också
en allt starkare substitutionskonkurrens från stål en prispressande effekt.
Tabell 4.3 Prisutveckling tör cement (enligt Cementa) och producent- prisindex, 1980 - 1989, procent.
1980-1985 -86 —87 -88 -89 1980-1989
Cement 92 7,2 0,7 0 3.6 115 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107
Källa: SCB och SPK.
En prisjämförelse på cement på den europeiska marknaden visar att Italien och Frankrike genomgående haft det lägsta cementpriset medan Storbritannien och Västtyskland haft det högsta cementpriset under 1980—talet. Det svenska cementpriset hamnar ungefär i mitten av fältet vid en sådan jämförelse. Prisjämförelser mellan olika länder skall dock göras med försiktighet eftersom kvalitet och produktionsförhållanden varierar kraftigt. Cementprisernas relativa utveckling måste också be- dömas mot bakgrund av bl.a. inflationstakt och växelkursförändringar i resp. land.
5.1.1 Produkten Armeringsstål är stänger av varmvalsat stål, normalt med runt tvärsnitt, avsedda för ingjutning i betongkonstruktioner. Den viktigaste råvaran vid tillverkning av armeringsstål är stålskrot. Armeringens uppgift är i första hand att förstärka sådana delar av betongkonstruktionen som är utsatta för tryck eller drag- och skjuvspänningar. Armeringsstål används dessutom som ytarmering för att förhindra eller minska uppkomsten av ytsprickor. Armeringen möjliggörs av att betong och stål har ungefär samma längdutvidgningskoefficient och av att relativt stor vidhäftning erhålls mellan betong och stål. För ökning av vidhäftningen förses ar- meringsstålet med raka eller sneda tvärgående upphöjningar, s.k. kam— mar. Armeringsstålets andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerbostadshus uppgår till 6,1 %.
5.1.2 Marknaden Enligt SCB:s industristatistik producerades i Sverige under 1980-talet i genomsnitt ca 300 000 ton armeringsstål per år. Exporten uppgick i ge- nomsnitt till ca 160 000 ton per år och importen till ca 40 000 ton per år. Således var den svenska användningen i genomsnitt under 1980-talet ca 180 000 ton per år. Den inhemska förbrukningen var störst i början och slutet av decenniet. Nedgången i mitten av 1980-talet kompenserades dock av en ökad exportvolym vilket medfört att produktionen legat på en relativt konstant nivå. I tabell 5.1 visas produktion, utrikeshandel och tillförsel av armeringsstål åren 1986-1989 i såväl kvantitet som värde.
Tabell 5.1 Produktion, utrikeshandel och tillförsel av armeringsstål 1986 - 1989, tusen ton och milj.kr.
1 986 1987 1 988 1989a kton milj.kr. kton milj.kr. kton milj.kr. kton milj.kr.
Produktion 279 684 293 673 328 848 345 893 Export 167 366 149 296 140 291 122 283 Import 31 62 23 41 39 82 39 102 Tillförsel 143 380 167 419 227 639 262 712
a Produktionssiffror enligt uppgifter från Fundia. Källa: SCB, industri— och utrikeshandelsstatistik.
Värdet av den totala försäljningen i Sverige ökade med 87 % mellan år 1986 och 1989. Värdet av importen har under perioden fluktuerat kraf- tigt; år 1989 uppgick den till ca 102 milj.kr. Importens andel av försälj- ningen varierade under perioden mellan 10 och 16 %. Exportens andel av den inhemska produktionen har mellan 1986 och 1989 minskat från ca 60 % till ca 35 %.
5.2.1. Företagsstruktur
Under senare år har en kraftig koncentration skett på den svenska marknaden. Så sent som år 1987 hade Sverige tre stora armeringsstål- tillverkare — Halmstads Järnverk AB, Smedjebacken-Boxholm Stål AB och Svenskt Stål AB (SSAB). I dag finns endast ett företag - Fundia Bygg AB. Orsaken till denna strukturrationalisering var enligt företagen en betydande överproduktion i Sverige med en kraftig priskonkurrens och försämrad lönsamhet som följd.
Det första steget i denna strukturomvandling togs år 1987 då SSAB beslutade att lägga ner sin tillverkning av armeringsstål. I december 1987 träffade Smedjebacken-Boxholm och SSAB en överenskommelse som innebar att Smedjebacken-Boxholm från årsskiftet 1987-1988 över- tog ansvaret för marknadsföring och vidareförädling av det armerings- stål som tillverkades av SSAB fram till nedläggningen. NO prövade överenskommelsen men fann inte anledning till åtgärder mot bakgrund av konkurrensen från Halmstads J ärnverk och importkonkurrensen.
Halmstads Järnverks moderbolag Welbond AB förvärvade seder- mera i maj 1988 Smedjebacken-Boxholm. NO prövade även detta för— värv och konstaterade att de rationaliseringsvinster och Stordriftsförde- lar som förelåg vid ett samgående uppvägde de negativa effekterna av företagets ensamställning som svensk tillverkare. Priskonkurrens från utländska tillverkare ansågs kraftigt inskränka Welbondkoncernens möjligheter att utnyttja sin marknadsdominans.
Det tredje steget togs våren 1989 när Fundia Bygg AB bildades ge- nom en sammanslagning av de i Welbondkoncernen ingående företa- gen Halmstads J ärnverk och Smedjebacken-Boxholm.
Fundia Bygg AB, med ca 1 400 anställda, är därmed den enda sven- ska tillverkaren av armeringsstål. Företaget är med en årskapacitet på ca 360 000 ton armeringsstål dessutom den största tillverkaren i Nor- den. Tillverkningen sker vid anläggningar i Halmstad och Smedje- backen. Fundia Bygg ingår tillsammans med Fundia Steel som affärs- områden i koncernen Fundia AB som sammantaget har 2 450 anställda och omsatte ca 2,7 miljarder kronor år 1989. Fundias försäljning av ar- meringsstål i Sverige uppgick 1989 till 388 milj.kr. Av företagets inhem- ska försäljning gick 67 % direkt till byggindustrin medan resterande 33 % såldes till grossister och byggvaruhandel. Fundia Bygg AB:s av- kastning på sysselsatt kapital ökade från 14,5 % år 1988 till 33,2 % år
1989. Målet för avkastning på sysselsatt kapital uppgår till 20 % över en konjunkturcykel. Fundia AB förvärvade år 1989 handelsföretaget Scansider AB. Före- taget som är inköpsagent för stora förbrukare av valstråd handlar också med armeringsstål och har egna bolag i Norge (Ferrotrade A/S) och i Finland (Kanito Oy). I mars 1990 beslutade Fundiakoncernen att senast hösten 1991 lägga ner Stålverket i Halmstad och flytta all tillverkning av armeringsstål till Smedjebacken. Genom att koncentrera tillverkningen till endast ett större stålverk planerar företaget att på sikt klara konkurrensen från övriga Europa. Valet mellan Halmstad och Smedjebacken avgjordes av att Stålverket i Halmstad har ett produktionstak på ca 250 000 ton stål- ämnen medan Stålverket i Smedjebacken maximalt klarar 430 000 ton. Årsbehovet för företagets produktion av armeringsstål och handelsstål ligger på ca 580 000 ton stålämnen. I Smedjebacken kommer dock pro- duktionen av stålråvaran i framtiden att reduceras, samtidigt som en ökad satsning på vidareförädling sker. Vidareförädling innebär exem- pelvis klippning, bockning och svetsning av armeringsstålet. Detta inne- bär att exporten av armeringsstål framdeles kommer att minska. I slutet av april 1990 offentliggjordes att Fundia AB förhandlade med norska intressen om förvärv av stålrörelsen Norsk Jernverk inom koncernen Norsk Jern Holding. Statliga Norsk Jern Holding skall enligt ett kommande stortingsbeslut privatiseras. Norsk Jernverk tillverkar årligen ca 550 000 ton armeringsstål och profiler i Mo i Rana och om- sättningen år 1988 var omkring 2 miljarder norska kronor. Företagsled- ningen vid Fundia säger sig i princip vara intresserad av att förvärva Norsk Jernverk eftersom företagen är grannar och har gemensamma produkter, men något beslut har ännu inte tagits i frågan. En förväntad lågkonjunktur och höjda elpriser kan dock vara det som framtvingar en sammanslagning. Enligt Fundia krävs en ytterligare samordning mellan nationsgrän- serna då högeffektiva anläggningar ger en större produktion än vad som kan avsättas i ett enskilt land. Exempel på detta är de studier som görs gemensamt mellan Fundia, Dalsbruk (Finland), Det Danske Stålvals- verk och Norsk Jernverk om en gemensam trådproduktion. Resultatet av denna studie föreligger ännu inte men indikerar en framtida utveck- ling.
5.2.2 Handelshinder Det stålskrot som används vid framställningen av armeringsstål köps antingen från AB J ärnbruksförnödenheter (J BF) eller från utlandet. De flesta stålproducerande industriländerna i Europa har dock någon form av restriktion när det gäller export av skrot. Sverige, Norge, Finland och Österrike har exportförbud och i Schweiz fordras licens för export av stålskrot. EG-länderna har inga restriktioner sinsemellan men för ex- port till tredje land krävs i allmänhet licens. USA är det enda industri- land som tillåter fri export av skrot.
De svenska stålverken är anslutna till JBF som är en gemensam in- köpsorganisation. Priserna på svenskt stålskrot fastställs i förhandlingar mellan JBF och de s.k. verksleverantörerna, dvs. större skrotgrossister som träffat leveransavtal direkt med JEF/stålverken. Stålskrotet för- delas av J BF mellan stålverken efter resp. företags storlek och behov. I skydd av exportförbudet och genom sin inköpssamverkan har stålverken en mycket stark ställning som köpare av skrotråvaran. Fundia får 70 % av sitt stål från J BF och resterande behov täcks av import.
Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) fastställer standarder för bl.a. armeringsstål och andra stålprodukter som används inom byg- gandet. På metallområdet finns ett särskilt organ, Metallnormcentralen, som utarbetar de standarder som sedermera fastställs av SIS. Dessa standarder innebär i princip att krav på stålet ställs med avseende på kemisk sammansättning, mått och hållfasthet.
Svensk Byggstålkontroll (SBS) är en stiftelse vars huvudsakliga upp- gift är att svara för utformning och efterlevnad av ett system för tillverk- ningskontroll. I stiftelsen ingår representanter utsedda av boverket, Fö- reningen Sveriges byggnadsinspektörer samt branschorganisationerna Jernkontoret, Sveriges mekanförbund och Svenska järn- och balkgros- sisters förening. Kontrollen utförs enligt statliga byggnormer eller andra bestämmelser. I byggnormerna sägs att provning av byggmaterial skall utföras på byggplatsen. SBS-kontrollerat material gör att byggstålpro- dukter och stålbyggnadskonstruktioner inte behöver underkastas ny kontroll efter ankomst till arbetsplatsen. De företag som ansluter sig till SBS visar på detta sätt att man levererar produkter med utförande och kvalitet i enlighet med SBS:s krav. De anslutna företagen övervakas av SBS huvudsakligen genom återkommande inspektionsbesök och extern prövning.
Specifika svenska standarder och normer gällande armeringsstål är tekniska handelshinder som allmänt sett ger inhemska tillverkare ett visst skydd. Från konkurrenssynpunkt ter detta sig särskilt betänkligt när en ensam inhemsk tillverkare åtnjuter sådant skydd mot import- konkurrens. De faktiska tekniska handelshindren skall dock inte över- betonas. De utländska stålverken kan antagligen relativt enkelt anpassa sig liksom de svenska ofta måste göra vid export. Problemen vid handel med armeringsstål är mer av praktisk natur. Exempelvis fordrar import direkt till byggarbetsplatser en viss administration som endast de större byggbolagen har resurser för, och då enbart vid större byggen. Det är realistiskt att räkna med att problemen med de specifikt svenska stan- darderna och normerna kommer att minska eller försvinna inom en relativt snar framtid genom det harmoniseringsarbete som pågår inför EG:s inre marknad år 1992.
5.2.3 Internationella förhållanden År 1972 undertecknade Sverige avtal dels med EG, dels med Euro- peiska Kol- och Stålgemenskapen (CECA). Från och med år 1973 bör- jade Sverige tillämpa CECA-systemet, som innebär gemensamma pris-
och marknadsregler för stålprodukter för alla anslutna länder. Förutom tullavvecklingen för handelsstålprodukter skall pris- och fraktberäkning ske enligt gemensamma offentliga normer. Konkret innebär detta att det råder full insyn i priser och övriga villkor. I bestämmelserna ingår aven:
1. Förbud mot osund konkurrens. Företagen får ej vidtaga tillfälliga och lokala prissänkningar för att uppnå monopolställning.
2. Förbud mot diskriminering. Säljaren får ej tillämpa olika villkor vid jämförbara affärstransaktioner.
3. Respekt för regler om prisanpassning (alignering). Verken har rätt att konkurrera med varandra genom att anpassa sina offentliggjorda priser.
För den löpande övervakningen av dessa regler i Sverige ansvarar kommerskollegium. Handel mellan Sverige och andra länder anslutna till CECA-systemet som störs på grund av karteller, monopol eller stödåtgärder, sanktioneras på samma sätt som vid störningar på grund av brott mot prisreglerna3.
Eventuella nationella prisstopp påverkar inte priset på armeringsstål eftersom CECA-bestämmelserna medför att handelsstålprodukter är undantagna från prisregleringar inom medlemsstaterna.
Inom Europa finns ett gemensamt standardiseringsorgan, CEN (Comitée Européen de Normalisation), där både EG- och EFTA-län— derna är medlemmar. På stålområdet bildade EG—länderna år 1986 ECISS (European Committee for Iron and Steel Standardization). Sve- rige och övriga EFTA-länder deltar i detta standardiseringsarbete, dock ej som fullvärdiga medlemmar. Ett omfattande arbete med harmonise- ring inom EG och mellan EG-EFTA pågår för närvarande, bl.a. som ett led i att före utgången av år 1992 etablera den inre marknaden inom EG.
På global nivå finns även ISO (International Organization for Stan- dardization). På stålområdet anses EG-länderna prioritera ECISS och CEN framför ISO vilket gjort att Sverige fått anpassa sig härtill.
5.2.4 lmportkonkurrens Konkurrensen på den svenska armeringsstålmarknaden kommer såle- des från utländska leverantörer vars armeringsstål är godkänt av Svensk Byggstålkontroll. Enligt SBS:s godkännandelista finns det endast nio godkända leverantörer i Europa. Dessa företag är Christiania Spiger- verk A/S (N), A/S Norsk Jernverk (N), Dalsbruk Oy Ab (SF), Det Danske Staalvalsevark A/S (DK), Hoogovens lJmuiden BV (NL), Sheerness Steel Company plc (GB), CELSA (E), Marcia] Ucin SA (E) och MEGASA (E). Mot importkonkurrensen talar det faktum att ar-
3 En särskild lag utfärdades vid införandet av CECA-systemet för att stödja kommers- kollegiums övervakning av tillämpningen av de pris— och marknadsregler som finns i avtalet mellan Sverige och CECA.
meringsstål är en produkt med låg förädlingsgrad och där transport- kostnaden svarar för en relativt stor andel av försäljningspriset. Sålunda kommer importen främst från Norge som svarar för ungefär två tredje- delar. I övrigt förekommer viss import från Nederländerna och Spanien. Importen sker oftast via grossister men också direktleveranser från ut- ländska stålverk till de större byggbolagen förekommer.
De svenska armeringsståltillverkarna hade fram till årsskiftet 1984-1985 ett långtgående konkurrensbegränsande samarbete inom Byggnads- och Armeringsstål AB (BASTA). Samarbetet innefattade kvotering och gemensam prissättning. Samarbetet upphörde när Halm- stads Järnverk bröt sig ur och genom bl.a. priskonkurrens försökte öka sin marknadsandel i Sverige och övriga Norden. Detta resulterade i en stark konkurrens mellan de inhemska tillverkarna vilket fick till följd att importen trängdes tillbaka. En annan effekt av att Halmstads Järnverk år 1985 avbröt BASTA-samarbetet och aktivt gick in på den norska marknaden blev att Norsk Jernverk svarade mot den ökade konkurren- sen och etablerade sig på den svenska marknaden med en egen grossist, Norstål AB, i Göteborg. Norstål säljer främst i västra Sverige. Av figur 5.1 framgår importens utveckling i Sverige under 1980-talet.
Figur 5.1 lmportandelar för armeringsstål iSverige 1981 - 1989, procent.
% 30
25 20 15 10 5 0
1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 Källa: NO och SPK.
Importandelen som varit sjunkande sedan år 1983 ökade under år 1988 till 13 %. Fundia uppskattar sin marknadsandel i Sverige år 1989 till 85 %, vilket innebär att importandelen därmed ökat till 15 %.
På många handelsstålsorter har en långtgående strukturrationalise- ring ägt rum under de senaste decennierna vilket lett till att det endast finns en inhemsk tillverkare i Sverige. Detta gäller t.ex. ett flertal han- delsstålprodukter inom SSAB, rostfritt stål inorn Avesta AB, snabbstål inom Kloster Speedsteel AB och verktygsstål inom Uddeholm Tooling AB. En sådan koncentration av tillverkningen inom landet har varit
nödvändig för att möta konkurrensen från stora, främst kontinentala, stålverk. Armeringsstål har snarast utgjort ett undantag med bevarad inhemsk konkurrens. Frågan kan ställas om det är befogat att kräva att just den inhemska konkurrensen på armeringsstålmarknaden skulle ha bevarats, genom exempelvis förbud mot Welbonds förvärv av Smedje- backen-Boxholm, eller om utländska tillverkare kan bjuda tillräcklig konkurrens gentemot en ensam svensk tillverkare. Vad som emellertid talar för att konkurrensen mellan svenska tillverkare borde bevarats på armeringsstål är den på senare år låga importandelen (ca 15 %). På många andra stålprodukter svarar importen för omkring 50 %. Det är i sammanhanget viktigt att beakta såväl den faktiska som den potentiella importkonkurrensen. I början av 1980-talet var importandelen för ar- meringsstål uppe i 20-30 %. Den tidigare högre importandelen under BASTA-samarbetet visar samtidigt att ökad import är ett realistiskt framtidsscenario. En ytterligare faktor som talar för ökad handel är den relativt stora exporten av armeringsstål från Sverige, motsvarande ca 50 % av den inhemska produktionen. Exporten år 1988 uppgick till 140 000 ton och de största avnämarna var Storbritannien, Västtyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark som sammantaget svarade för ca 80 %. Möjlighet finns därmed att en alltför hög prisnivå i Sverige på grund av Fundias ensamställning kan motverkas av en ökad konkurrens från EG-stålverkens sida.
5.3.1 Prissättning Fundia Bygg anser att leveranssäkerhet och i viss mån priset är de vikti- gaste konkurrensmedlen. De viktigaste faktorerna som påverkar pris- sättningen är den rådande konkurrenssituationen och kostnaden för rå- varor och energi. Energikostnaden står för cirka en tredjedel av försälj— ningspriset. Under år 1988 uppgick rabatterna till de största återförsäljarna och byggarna till mellan 20 och 25 %.
5.3.2 Prisutveckling Tabell 5.2 visar prisutvecklingen för armeringsstål från Fundia Bygg AB jämfört med producentprisindex.
Tabell 5.2 Procentuell utveckling av priset på armeringsstål! och produ- centprisindex, 1988 - 1990.
1988 1989 1990b Armeringsstål 12,1 0 7,0 Producentprisindex 7,6 6,3
3 Då Fundia Bygg är landets enda tillverkare av armeringsstål får företagets genomsnittliga prisför- ändring representera marknadens under perioden. b Under våren 1990 genomförde Fundia prishöjningar två gånger på sammanlagt 7,0 %. Källa: SCB och SPK.
Åren 1988-1990 steg Fundias genomsnittliga pris på armeringsstål med 19,9 %. Noterbart är den stora prisökning som ägde rum under år 1988 då Fundia Bygg blev landets enda tillverkare av armeringsstål. I sitt be- slut om Welbonds förvärv av Smedjebacken-Boxholm skrev NO att att det på kort sikt fanns ett visst utrymme för en prishöjning då prisnivån, enligt vissa kunder till följd av konkurrensen mellan företagen, före för- värvet varit låg. Även i Västeuropa höjdes priset på armeringsstål kraf- tigt under år 1988, vilket delvis berodde på höjda skrotpriser. Den eu- ropeiska marknaden har under slutet av 1980-talet präglats av ett ökat byggande, vilket inneburit att tillverkarna i Västeuropa fått ökad av- sättning för sin produktion. Samtidigt har många av tillverkarna dragit ner tillverkningskapaciteten. Den pågående struktureringen i Europa har ännu inte lett till balans mellan utbud och efterfrågan, vilket givit en ojämn prisbild. Enligt Fundia avmattades dock den goda byggaktivi- teten under hösten 1989 vilket fick genomslag i vikande priser på de flesta europamarknader under slutet av år 1989.
6.1.1 Produkten Mineralull är den gemensamma benämningen på isolerprodukter fram- ställda av glasull och stenull. Glasull och stenull är som namnen antyder tillverkade av glas resp. sten (diabas) som spunnits till tunna fibrer och bundits samman till ett poröst fibermaterial. Fibrerna kan bindas ihop till skivor eller användas som lösfyllnadsisolering. De olika material- egenskaperna hos glasull och stenull medför att materialens använd- ningsområden till viss del är olika. Glasullens främsta kännetecken är, förutom goda isoleregenskaper, en hållfasthet och elasticitet som möj- liggör komprimering av produkten i låga densiteter. Komprimering kan utföras till en fjärdedel av nominell volym, vilket ger mycket stora för- delar vid transport och lagring av materialet. Glasullens egenskaper ut- nyttjas bäst vid isolering mellan träreglar och på bjälklag. Stenullen har en god tolerans mot tryckbelastningar och höga temperaturer. Därför rekommenderas stenullen som takisolering, brandisolering och som markisolering vid normal tryckbelastning. Glasullen och stenullen är dock i många sammanhang substituerbara. Lösfyllnadsisolering utföres med speciellt anpassad utrustning och blåses med tryckluft ut över den yta som skall isoleras. Lösfyllnadsisolering är därför endast avsedd för isolering av vindsbjälklag. En rad produkter anpassade för speciella an- vändningsområden, t.ex. akustisk isolering och utvändig isolering av låglutande tak m.m. finns också på marknaden. Det främsta användningsområdet för mineralull är värmeisolering av byggnader. Även teknisk isolering, dvs. isoleringsmaterial för rörled- ningar, ventilationskanaler, pannor och cisterner, är en viktig mine- ralullsmarknad. En växande marknad är också den akustiska isole- ringen. Dålig ljudisolering av såväl industri- och kontorsbyggnader som bostadshus har under senare år blivit ett alltmer uppmärksammat pro- blem. För byggnadsisolering kan såsom substitut till mineralullen nämnas cellulosa, dvs. finfördelade träfibrer som behandlats med bl.a. bor mot röta och brandrisk. Isolering med träfibrer utföres liksom lösullsisole- ring genom att materialet med tryckluft blåses ut över den yta som skall isoleras. Därför är även isolering med träfibrer i första hand tillämplig vid bjälklagsisolering. Som substitut till mineralull kan även nämnas sty- renplast som ofta används i kombination med prefabricerade betong- element eller som golvisolering. Styrenplasten är även lämplig att an-
vända som markisolering då detta material är mycket tryckbeständigt. Dessa substitut har dock relativt små marknadsandelar. Vid grund- eller markisolering samt vid teknisk isolering, t.ex. rörisolering, utgör emel- lertid plasten ett konkurrenskraftigt alternativ till mineralullen. Både Rockwool och Gullfiber, som är de dominerande företagen på mineral- ullsmarknaden, har dock styrenplastisolering i sina produktsortiment, varför det till stor del är en fråga om konkurrens mellan olika material inom företagen och mindre en konkurrens mellan olika företag.
Vid användning som byggnadsisolering är mineralullens andel av byggmaterialposten i faktorprisindex ca 2,7 % för flerbostadshus och ca 6,6 % för småhus. WS-isoleringens andel av byggmaterialposten i fak- torprisindex är ca 1,1 % och 0,3 % för flerbostadshus resp. småhus.
6.1.2 Marknaden Energisparandet som inleddes efter 1970-talets oljekriser bidrog till att marknaden för mineralull inte drabbades lika hårt som många andra byggnadsmaterial då byggandet minskade under slutet av 1970— och början av 1980-talet. När byggverksamheten åter tog fart under senare delen av 1980-talet medförde det att mineralullsmarknaden ökade kraf- tigt. Åren 1986-1989 ökade den svenska marknaden för mineralull med ca 70 % i värde, medan volymen fram till 1988 hade ökat med ca 26 %. Volymökningen berodde till viss del på att en ökad andel tyngre material (stenull) ingick i produktmixen under senare delen av perioden. Företagens kapacitetsutnyttjande har stigit från ca 70 % år 1982 till ca 90 % år 1988.
Tabell 6.1 Den svenska mineralullsmarknaden 1986- 1989. 1986 1987 1988 1989 milj.kr. kton milj.kr. kton milj.kr. kton milj.kr. Produktion 1 386 215 1 518 227 1 658 250 2 219 Import 4 1 20 3 55 9 41 Export 122 21 125 21 87 14 108 Tillförsel 1 268 194 1 413 209 1 626 244 2 152
Import av mineralull förekommer endast i mindre omfattning och sker då i huvudsak genom de båda företagen Rockwool och Gullfiber. Un- der år 1988 svarade importen för ca 4 % av försäljningen på den sven- ska mineralullsmarknaden. År 1989 hade importandelen minskat till endast ca 1 % av totalmarknaden. Även exportens andel av den svenska mineralullsproduktionen minskade under perioden 1986-1989 från ca 9 % till ca 5 %. Exportminskningen var i huvudsak en följd av den starka svenska byggkonjunkturen med åtföljande hög inhemsk efterfrå- gan, men en ökande konkurrens på vissa exportmarknader påverkade också exportförsäljningen negativt.
6.2.1 Företagsstruktur Den svenska mineralullsmarknaden domineras fullständigt av de två fö- retagen Gullfiber AB och Rockwool AB. De båda företagen har under hela 1980-talet i stort sett delat på marknaden, dock genomgående med Gullfiber som den något större. Under år 1989 har emellertid Rock- wool ökat sin marknadsandel något varför företagen nu har ca 50 % vardera av marknaden. Både Rockwool och Gullfiber använder paten- terad teknik från sina moderbolag vid tillverkningen av mineralull och är således bundna av licensavtal med Partek resp. Saint-Gobain. Sedan årsskiftet 1989-1990 importeras även glasull från Skottland av en fristående importör. Importen avser både teknisk isolering och bygg— isolering. Det skotska företaget, Superglas Encon PLC, tillverkar glasull enligt ett amerikanskt licensavtal och är således en fristående produ- cent vid sidan om den helt dominerande glasullstillverkaren i Europa, Saint-Gobain. I företagets produktsortiment ingår även s.k. lösull men svårigheter att finna avsättning för dessa produkter föreligger då entre- prenörerna som utför blåsning av lösull är så hårt knutna till sina gamla leverantörer Rockwool och Gullfiber. Gullfiber har under ett flertal år bedrivit ett samarbete med board- tillverkaren Swanboard Masonite AB. Samarbetsavtalet innebar att Swanboard Masonites lätta stombyggnadskomponenter marknadsfördes genom Gullfiber samtidigt som Gullfiber tillhandahöll mineralull speci- ellt anpassad till stommarna. Masonitebalkens främsta förtjänst är att den köldbrygga som varje balk i en byggnadsstomme utgör minimeras. Dessutom medför en låg vikt fördelar från transportsynpunkt. Fr.o.m. år 1990 har detta samarbete upphört. Swanboard Masonite har i stället träffat ett liknande avtal med Rockwool. Avtalet gäller t.o.m. den 31 december 1994 och kan sedan förlängas i treårsperioder. Det faktum att Swanboard Masonite har bytt samarbetspartner och att mineralull nu importeras från en utomstående tillverkare, om än i mycket blygsam omfattning, har av ett antal mineralullskunder som SPK varit i kontakt med setts som positivt då marknaden enligt dessa hittills varit alltför statisk. De största köparna av mineralullsprodukter på den svenska markna- den är grossister och de större byggföretagen. Försäljningen sker an- tingen via egna återförsäljare/ grossister eller direkt från fabrik till den s.k. objektmarknaden. I bägge fallen faktureras dock kunden via företa- gens huvudåterförsäljare. Ca 20 % av produktionen levereras via anbud till trähustillverkare och andra industrikunder.
6.2.2 Ägarrelationer Gullfiber AB ägs till 90 % av International Saint-Gobain ISG SA. och till 10 % av Isover SA., båda ingående i franska Saint-Gobain. Saint-
Gobain är en av Europas ledande byggmaterialkoncerner med ett mycket brett produktsortiment, bl.a. är företaget marknadsledande på
isolerrutor i Sverige genom dotterbolaget Emmaboda Glas AB. Gullfi- bergruppen består av moderbolaget Gullfiber AB samt Ecophongrup- pen, Formtecgruppen och Minwool AB.
Ecophon AB i Hyllinge tillverkar och marknadsför akustikprodukter huvudsakligen av glasfiber. I Ecophongruppen ingår dessutom Ony AB i Stockholm, Ecophon A/S i Danmark samt försäljningsbolag i Norge, Holland och England.
Formtec AB tillverkar och marknadsför inredningskomponenter till bilindustrin. Bolaget äger 100 % av aktierna i Isover Formtec SA, Frankrike. Gullfiber AB äger dessutom 25 % av aktierna i Scan Glasuld A/S i Danmark.
Rockwool AB är helägt dotterbolag till Nordisk Byggvaruutveckling AB som ingår i Partek Sverige-koncernen. Koncernmoderbolag är fin- ländska Oy Partek med säte i Helsingfors. Partekkoncernen bedriver verksamhet i ett 25-tal länder, främst i Västeuropa och Nordamerika. I Sverige är Rockwool AB moderbolag till Rockwool Akustik & Interiör AB i Skövde och Isenta AB i Örebro som bedriver entreprenadverk- samhet inriktad på VVS-marknaden. Dotterbolaget Ecomax Ltd mark— nadsför Rockwools produkter på den brittiska marknaden. Intressebo- laget Rockwool Ecoprim AB utvecklar och tillverkar isolermaterial av cellplast.
6.2.3 Konkurrenssituationen Saint-Gobain har licenstillverkning av glasull även i Norge, Danmark och Finland. Dessa licensavtal löper vanligtvis på ca 20-25 år och gäller enbart för det land där tillverkningen är lokaliserad. De företag som tillverkar glasull på licens från Saint-Gobain förbinder sig således att inte marknadsföra sina produkter utanför det egna landets gränser. Om kapacitetsbrist uppstår i ett land får emellertid mineralullsproducen- tema i övriga länder exportera sina produkter till det land som lider brist på mineralull. Ett krav är dock att denna export endast sker till det systerbolag som drabbats av kapacitetsbrist. Företag som tillverkar rni- neralull med teknik från samma licensgivare är således förhindrade att konkurrera med varandra. En liknande överenskommelse gäller även mellan de företag som licenstillverkar stenull med teknik från Rock- wool. Globalt sett finns det dock betydligt fler företag som producerar stenull med egen teknik än företag som producerar glasull med egen teknik. Antalet stenullsproducenter minskar dock varför en utveckling liknande den för glasull, med endast ett fåtal mycket stora licensgivare, kan förväntas. Både Rockwool och Gullfiber har auktoriserade underentreprenörer som utför blåsning av mineralull i form av lösull. Underentreprenö- rerna auktoriseras av Rockwool resp. Gullfiber och icke auktoriserade företag tillåts inte utföra arbeten med Gullfibers eller Rockwools pro- dukter. Lösullsentreprenörerna tilldelas ett visst område som de får verka inom. Utanför detta område, dvs. på någon av de andra lösullsen- treprenörernas område, får inga arbetsuppgifter utföras. Därigenom
har möjligheten till konkurrens mellan lösullsblåsare som använder samma leverantör omöjliggjorts. Denna mycket hårda styrning från de två leverantörernas sida av de företag som utför isolering med lösull har förmodligen bidragit till att en branschorganisation (Isolerentreprenö- rernas förening) bildades år 1989 som skall tillvarata lösullsblåsarnas intressen. Föreningen har bl.a. som målsättning att lösa upp den starka bindningen till resp. leverantör samt att föreningen själv skall få utfärda auktorisation. Om föreningens krav att blåsarna skall ha möjlighet att ta lösull från flera leverantörer uppfylls skulle också områdesuppdel- ningen försvinna. Isolerentreprenörernas förening har under våren 1990 träffat representanter från Rockwool och Gullfiber för att diskutera dessa frågor.
Det faktum att all försäljning, även den som levereras direkt från fabrik, faktureras via någon av Gullfibers eller Rockwools huvudåter- försäljare gör att de större mineralullskunderna, främst de större bygg- bolagen, inte kan göra samordnade uppköp. Inköp av mineralull ge- nomförs därför av ansvarig för varje enskilt byggprojekt. Därigenom blir köparsidan försvagad gentemot leverantörerna Gullfiber och Rockwool.
6.3.1 Prissättning Gullfiber och Rockwool konkurrerar huvudsakligen med kvalitet, leveranssäkerhet och service. Båda företagen har under senare år satsat på att kunna erbjuda sina kunder ett heltäckande produktsortiment och en effektiv materialhantering ute på byggarbetsplatserna. Ett led i denna satsning har varit att utöka det egna produktsortimentet med kompletterande produkter. Rockwool och Gullfiber har därför bildat eller förvärvat en rad dotterbolag som marknadsför bl.a. akustik- och interiörprodukter samt WS-isolering. Företagen har dessutom avtal med lösullsentreprenörer som utför lösfyllnadsisolering med resp. företags produkter. Denna differentiering och vertikala integration ger företagen de eftersträvade konkurrensfördelar som ett heltäckande produktsortiment medför, framför allt när priset som konkurrensmedel är av underordnad betydelse. Båda företagen tillämpar ett utbrett rabattsystem där resp. företags återförsäljare erhåller en viss rabatt från fabrik. Återförsäljarna lämnar sedan i sin tur rabatt till kunderna allt efter storlek, köptrohet osv.
Tabell 6.2 Prisökning mineralull (enligt Gullfiber och Rockwool) och producentprisindex, 1980 - 1989, procent.
1980-1985 -86 -87 -88 -89 1980-1989 Mineralull 72 2,0 2,9 6,0 5,0 101 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107
Under perioden 1980 - 1989 ökade priset på mineralull med 101 %, vil- ket innebär en prisökning på i genomsnitt ca 7,2 % per år.
Utöver ovan redovisade prisförändringar har båda företagens åter- försäljarled genomfört rabattförändringar som inneburit en större net- toprisökning gentemot kund än vad som framgår av tabellen. Bakom prisökningen under 1989 döljer sig en listprisökning från leverantörerna på ca 8,5 % samtidigt som de generella rabatterna till Rockwools och Gullfibers huvudåterförsäljare höjdes med ca 3 %. Den totala prishöj- ningen inkl. rabattändring uppgick således till ca 5 %. Rabatthöjningen fördes dock inte vidare till köparna. De småkunder som normalt inte erhåller någon rabatt fick därför vidkännas en prishöjning på ca 8,5 %. För större kunder sänktes i stället rabatterna med upp till 3-4 % enligt återförsäljarna.Tillsammans med listprishöjningen på 8,5 % gav detta enligt återförsäljarledet en total prishöjning på upp till 12 % för dessa kunder. Då SPK tog kontakt med köparsidan, främst ett antal av de större rikstäckande byggföretagen, uppgav samtliga att rabatterna från både Rockwools och Gullfibers återförsäljare sänkts betydligt mer än vad återförsäljarna angav. Rabattsänkningen uppgick enligt dessa kun- der till ca 7-8 % vilket innebar en total prishöjning på över 15 %.
På en marknad som kännetecknas av oligopol är det stor risk för att företagen undviker priset som konkurrensmedel. Rockwools och Gull- fibers prislistor och rabatter uppvisar också mycket stora likheter. De båda företagens prisnivåer är för jämförbara produkter identiska och listprisförändringar sker vid samma tidpunkter.
Det finns ett drygt tiotal olika byggskivetyper till försäljning i Sverige. De används inom byggnadsverksamheten som beklädnadsmaterial, vindskydd, fasadmaterial samt golv- och takmaterial.
Detta avsnitt beskriver marknaden för de tre mest efterfrågade skiv- typerna: gips-, spån- och träfiberskivor (board). Av dessa används gips- skivor endast för byggnadsändamål medan spån- och träfiberskivor har fler användningsområden. De används t.ex. i stor utsträckning inom möbel- och snickeriindustrin.
De olika skivtyperna kan i flera fall ersätta varandra men har på grund av sina olika egenskaper, pris och kvalitet delvis kommit att an- vändas inom skilda områden. I vissa fall bestäms valet av skivmaterial även av statliga byggnormer eller andra bestämmelser. Exempelvis gyn- nas gipsskivan av sitt högre brandmotstånd.
Figur 7.1 beskriver den svenska produktionsutvecklingen för de tre skivtyperna under perioden 1975 till 1989.
Figur 7.1 Produktionen av board, spån- och gipsskivor i Sverige 1975-1989 Index 200 ,,/ , ./'Gipsskivor 160 120 Spånskivor 80 _ Board
40
0 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 Källa: SCB, industristatistik.
Figuren visar att produktionen under perioden i stort sett varit ökande för gipsskivor medan den för spånskivor och framför allt board varit sjunkande. För närvarande är gipsskivor den dominerande skivtypen för byggnadsändamål, framför allt avseende flerbostadshus. De senaste årens kraftigt ökade byggande har medfört en ökad produktion av såväl gips- som spånskivor men boardproduktionen har fortsatt att minska.
Beklädnadsskivors vikt i byggmaterialposten i faktorprisindex är 2,6 % för flerbostadshus och 6,9 % för småhus.
7.1.1. Produkter Spånskivor tillverkas av träspån som torkas och efter tillsats av binde- medel (lim) pressas samman under högt tryck och hög temperatur. Vedråvaran utgörs av sågspån och kutterspån från sågverk och annan träbearbetande industri samt från egen tillverkning. Den svenska spån— skiveindustrin tillhandahåller ett 30-tal olika produkter för byggnads- ändamål (golv, väggar och innertak) samt för möbel- och snickeriända— mål. Board tillverkas av trä som på olika sätt sönderdelats till fibrer. Till- verkningen sker antingen genom en torr process (s.k. MDF-board som ej tillverkas i Sverige) eller genom en våt process. Den våttillverkade boarden erhåller sin styrka och stabilitet genom hopfiltning av de i vat- ten uppslammade fibrerna samt av träets naturliga innehåll av hartser och lignin. Boarden skiljer sig alltså från t.ex. spånskivor och plywood i vilka limmet är den enda sammanhållande beståndsdelen. Det finns i princip fyra typer av våttillverkad board som har olika användningsom- råden: porös (vindskydd, dörrfyllningar etc.), medelhård (väggskivor, takskivor, skyltning etc.), hård (möbler och snickerier, dörrar, embal- lage, golv, vägg- och takbeklädnader etc.) och oljehärdad hård (golvbeläggningar, enklare taktäckningar, arbetsbänksytor etc.). För byggnadsändamål är den medelhårda boarden vanligast. I gipsskivan är gips och papp huvudbeståndsdelar. Gipset framställs genom upphettning (bränning) av rågips. Tillverkningen av gipsskivor sker sedan i en kontinuerlig process. En gipsmassa blandas av gips, till- satsmedel samt vatten och gjuts sedan mellan två pappskikt till skivor som kapas och ugnstorkas. Gipsskivan används endast för byggnadsän- damål och då oftast som väggskiva.
7.1 .2 Marknader
Spånsk'ivor
Produktionen av spånskivor i Sverige är relativt liten jämfört med den i övriga Europa. De största producentländerna är Tyskland och Sov- jetunionen som vardera producerar mer än 7 milj.m3. Andra stora pro- ducentländer i Europa är Frankrike, Österrike och Polen. Globalt är USA den största producenten. Sverige, med en ungefärlig årsproduk- tion av 850 000 m3, hamnar på sjunde-åttonde plats bland de euro- peiska producenterna. Enligt Svenska träskivor, träskivefabrikanternas branschorganisation, råder det överkapacitet i produktionen av spån- skivor i Europa. Trots detta var kapacitetsutnyttjandet i Sverige högt under slutet av 1980-talet.
Tabell 7.1 Produktion, utrikeshandel och tillförsel av spånskivor 1986 - 1989, 1 ooo m3.
1 986 1987 1988 1989 Produktion 809 844 863 864 Export 212 188 192 217 Import 97 115 133 161 Tillförsel 694 771 804 808
Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistik, produktion är 1989 enligt Svenska träskivor.
I tabell 7.1 visas de senaste årens utveckling av den svenska spånskive- marknaden. Enligt Svenska träskivor uppgick produktionen av spånski- vor i Sverige år 1989 till ca 864 000 m3. Sedan år 1980 har den svenska spånskiveproduktionen minskat med drygt 300 000 rn3 men under peri- oden 1986-1989 ökade den med ca 18 %. Importen ökade under peri- oden 1986—1989 med ca 65 % och år 1989 var importandelen, dvs. im- portens andel av tillförseln, ca 20 %. Exportandelen, dvs. exportens an- del av produktionen, var samma år ca 25 %.
Board Sverige är av tradition en stor tillverkare av board. I Europa, där hu- vudsakligen MDF-board produceras, är det endast Sovjetunionen, Po- len och Rumänien som producerar mer per år. USA är världens största producentland med cirka en tredjedel av världsproduktionen.
Tabell 7.2 Produktion, utrikeshandel och tillförsel av board 1986 - 1989,
tusen ton. 1986 1987 1988 1989 Produktion 297 298 265 237 Export 168 147 120 87 Import 36 60 65 67 Tillförsel 165 211 210 217
Källa: SCB, industri- och utrikeshandel, produktion år 1989 enligt Svenska träskivor.
Enligt Svenska träskivor uppgick boardproduktionen i Sverige år 1989 till ca 237 000 ton vilket innebär en minskning sedan år 1986 med ca 20 %. Under andra hälften av 1980-talet har två boardfabriker lagts ner vilket minskat tillverkningskapaciteten med ca 130 000 ton. Sett under hela 1980-talet har den svenska boardproduktionen nära nog halverats. Den importerade kvantiteten nästan fördubblades åren 1986—1989 sam- tidigt som den exporterade kvantiteten nästan halverades. År 1989 var importandelen ca 31 % och exportandelen ca 37 %.
Gipsskivor
Försäljningen av gipsskivor i Sverige har under en längre period ökat kraftigt. Enligt SCB:s statistik uppgick den svenska produktionen är 1988 till 422 000 ton. Jämfört med produktionen är 1980 var detta en
ökning med ca 45 %. Under senare år har importen ökat och exporten minskat. Importandelen var år 1988 ca 24 % och exportandelen var samma är ca 18 %.
Tabell 7.3 Produktion, utrikeshandel och tillförsel av gipsskivor 1986 - 1989, tusen ton.
1 986 1 987 1 988 1 989 Produktion 324 387 422 Export 64 93 75 66 Import 85 94 1 08 1 33 Tillförsel 345 388 455
Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistik.
Spånskivor
Det finns tre svenska tillverkare av spånskivor: Swedspan AB, AB Pers- son Invest och Orsaplattan AB. De två större, Swedspan och Persson Invest, säljer spånskivor för såväl byggnadsändamål som till möbel- och snickeriindustrin medan Orsaplattan enbart säljer till möbelindustrin.
Swedspan AB ingår i Rottneroskoncernen och har tillverkning vid fabriker i Hultsfred och Laxå. År 1989 uppgick Swedspans produktion av spånskivor till 416 000 m3 vilket innebar ett nära nog fullt kapaci- tetsutnyttjande och motsvarade knappt hälften av de svenska tillverkar- nas produktionsvolym. Cirka 70 % av företagets produktion gick år 1989 till den svenska marknaden och resten på export till främst Dan- mark, Norge och Storbritannien.
Swedspan förvärvades år 1986 av den ledande boardtillverkaren Swanboard Masonite AB som i sin tur förvärvades av skogsindustrikon- cernen Rottneros Bruk AB i augusti 1988. Inom Rottneroskoncernen finns således både landets största spånskivetillverkare och den domine- rande boardtillverkaren.
Swedspans lönsamhet har de senaste åren förbättrats något efter att ha varit dålig under första hälften av 1980-talet. Åren 1987, 1988 och 1989 var avkastningen på sysselsatt kapital 11,8, 16,9 resp. 8,4 %.4
I Persson Invest ingår spånskiveföretagen Byggelit AB i Lit, Byggelit Lockne AB i Brunflo, Byggelit AB i Storuman, AB Nya Karlstadsplat- tan i Vålberg och Ambjörnby samt, sedan den 1 juli 1988, Edsbyn-Kila- fors AB. Byggelit och Nya Karlstadsplattan bildar tillsammans Byggelit- KP som ger ut en gemensam prislista för företagen. Koncernens års-
4 Avkastning på sysselsatt kapital definieras som resultatet efter finansnetto + kost- nadsräntor/ genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke räntebärande rörel- seskulder.
produktion var budgetåret 1988/89 ca 392 000 m3 varav ca 18 % expor- terades.
Avkastningen på sysselsatt kapital för rörelsegrenen spånskivor inom Persson Invest var under 1980-talet i genomsnitt drygt 20 %. Under senare delen av 1980-talet var avkastningen högre, i genomsnitt om- kring 25 %.5
Orsaplattan AB är den tredje fristående spånskivetillverkaren. Före- tagets marknadsandel är dock liten och försäljningen går uteslutande till möbelindustrin.
Board Den svenska boardtillverkningen domineras helt av Rottneroskoncer— nen. Under "paraplyorganisationen" Rottneros Board finns fyra tillver- kande enheter vars sammanlagda andel av den svenska produktionen år 1989 var ca 90 %. Vid sidan av Rottneros finns två små tillverkare, Ljusne Board AB och Scharin Unitex AB. Rottneros Board är landets enda tillverkare av hård och medelhård board samt porös asfaltboard. De två mindre tillverkarna producerar enbart porös board. Konkurren- sen mellan de svenska tillverkarna är därmed i det närmaste obefintlig eftersom de olika kvaliteterna har olika användningsområden.
Rottneros Board har fyra producerande enheter: Swanboard Maso- nite AB i Rundvik och Svanskog, Swedeboard i Vrena AB och Karlit AB i Karlholm. Fabrikerna i Svanskog och Rundvik har tyngdpunkten lagd på tillverkning av byggprodukter och fabriken i Karlholm på snickeriprodukter och allmänna användningsändamål. Swedboard i Vrena, som är den minsta boardtillverkaren inom Rottneros, tillverkar i allt större utsträckning board av specialkvaliteter, bl.a. för form- pressning och för förpackningsändamål.
Rottneros Bruk förvärvade i augusti 1988 Swanboard Masonite AB som var moderbolag till de företag som i dag ingår i Rottneros Board. Under åren före förvärvet hade en omfattande omstrukturering av den svenska boardindustrin ägt rum. Swanboard Masonite lade åren 1986 och 1988 ner tillverkningen vid Royal Boards fabriker i Piteå resp. Skinnskatteberg. Royal Board hade dessförinnan år 1983 förvärvats från statliga ASSI. Under år 1986 lades också dotterbolaget Masonite Fiberträ AB i Jokkmokk ner. Nedläggningarna har inneburit att den to- tala tillverkningskapaciteten i Sverige minskat med ca 60 % sedan slu- tet av 1970—talet.
Företagen inom Rottneros Board exporterade år 1988 träfiberskivor till ett värde motsvarande ca 40 % av det totala produktionsvärdet. Det största avnämarlandet var Storbritannien.
Lönsamheten för träfibertillverkarna inom Rottneros Board har varit dålig under större delen av 1980-talet. År 1986 var avkastningen på sys-
5 Avkastningen på sysselsatt kapital definieras som rörelseresultat brutto i procent av genomsnittligt sysselsatt kapital.
selsatt kapital negativ men har under åren 1987, 1988 och 1989 uppgått till 6,9, 15,8 resp. 11,7 %.6
De två mindre tillverkarna, Ljusne Board och Scharin Unitex, är specialiserade på tillverkning av porös board. Deras gemensamma an- del av de svenska tillverkarnas totala produktion är ca 10 %. Den board som Ljusne Board tillverkar säljs och marknadsförs av Rottnerosägda Karlit AB. Scharin Unitex har en stor andel av sin försäljning på export.
Gipsskivor Det finns två tillverkare av gipsskivor i Sverige, Gyproc AB och Dano- gips A/S.
Gyproc dominerar den svenska gipsskivemarknaden. Företaget har tillverkning av gipsskivor vid två fabriker i Sverige - i Bålsta och i Var- berg - samt vid en anläggning i Danmark och en i Finland. Från den danska fabriken sker import till Sverige. Gipsskivefabriken i Finland ägdes tidigare tillsammans med det finska företaget Partek men den förvärvades under hösten 1990. Vidare träffade Gyproc under år 1989 ett avtal om förvärv av majoritetsintresset i en norsk gipsskivefabrik där produktionen beräknas starta under hösten 1990. Tillverkningen beräk- nas bli lika stor som den nuvarande exporten till Norge och syftet med förvärvet är att kunna förse den norska marknaden med inhemskt pro- ducerade skivor. Gyproc ingår i Eurockoncernen och är dotterföretag till Industri AB Euroc. Liksom hela Eurockoncernen har Gyproc de senaste åren uppvisat mycket god lönsamhet. En fjärdedel av Gyproc ägs av den brittiska gipsskivetillverkaren BPB med vilken Gyproc har ett licensavtal.
Danogips A/S är en dansk gipsskivetillverkare som sedan år 1978 även har tillverkning i Åhus i Sverige. Förutom egen tillverkning säljer företaget gipsskivor som importeras från moderbolaget i Danmark.
Största konkurrenten till Gyproc och Danogips är det norska företa- get Norgips som exporterar till Sverige. Marknadsandelarna för de tre konkurrenterna kan uppskattas till 65-70 % för Gyproc, 15-20 % för Danogips och 10-15 % för Norgips.
Under perioden 1986-1988 uppgick importens andel av tillförseln i genomsnitt till ca 25 %. Importen kommer huvudsakligen från Norge (ca 55 % av importen år 1989) och Danmark (Gyproc och Danogips). Således är importkonkurrensen begränsad trots den relativt stora im- portandelen eftersom en betydande del av importen går via de i Sverige producerande företagen.
7.2.2 Integration Några exempel på vertikal integration inom de ovan beskrivna företa- gen är följande. I Rottneroskoncernen ingår förutom spånskivetillverkaren Swedspan flera företag som vidareförädlar spånplattan och således är stora
6 Se fotnot 1 för definition på avkastning sysselsatt kapital.
kunder till Swedspan. Cirka 10 % av Swedspans produktion levereras till företag inom koncernen. Vidareförädlingen innebär t.ex. att spån- skivan beläggs med laminat eller melamin och att möbelskivor produ- ceras.
Rottneros träffade i början av år 1990 en principöverenskommelse om att få köpa Säffle Boardelement AB. Företaget, som huvudsakligen tillverkar innertak till småhus och redan tidigare är en stor kund till Rottneros, kommer att ingå i Rottneros Board. Säffle Boardelement ägdes t.o.m. år 1986 av Swanboard Masonite men såldes då till företa- gets VD i samband med Swanboards förvärv av Swedspan. En del av Säffle Boardelements tillverkning sker i anslutning till Swanboards fa- brik i Svanskog och företaget är den största enskilda köparen av board från Swanboards fabrik.
Gyproc köpte under år 1989 Sveriges ledande tillverkare av kartong för gipsskivor, Inlands AB. Motiveringen till köpet var bl.a. att långsik- tigt trygga leveranserna av kartong som är en viktig beståndsdel i gips— skivor. Det andra kartongproducerande företaget i Sverige - Örebro Pappersbruk AB - köptes år 1988 av den engelska koncernen Redland som har ägarintressen i norska Norgips.
De ovan nämnda exemplen på vertikal integration visar på tenden- sen att företagen strävar efter att få en säker avsättning för sina produk- ter och en trygg råvaruförsörjning. Dock hämmar integrationen konkur- rensen eftersom antalet fristående köpare och säljare på marknaden minskar.
7.2.3 Leverantörs- och kundstruktur Såväl spånskive- som boardfabrikanterna är stora förbrukare av skogs- råvara, i huvudsak spån och flis. Tidigare kunde träskivefabrikanterna köpa vedråvaran billigt från sågverken eftersom den var en biprodukt med ett lågt ekonomiskt värde. I takt med ökade satsningar på alterna- tiva energiformer ökade dock användningen av skogsråvara för bräns- leändamål vilket medförde brist, och kraftiga prishöjningar, på sågver- kens biprodukter. Därmed fick träskiveindustrin avsevärt högre råvaru- kostnader. Under senare år har tillgången på vedråvara ökat och råva- ruförsörjningen utgör enligt träskivefabrikanterna inte längre något större problem. De dominerande spånskive- och boardtillverkarna har inom sina resp. koncerner även annan Skogsindustriell verksamhet varifrån en del av råvaran hämtas. Det finns dock ett stort antal leverantörer av skogs- råvara på marknaden och träskivefabrikanterna köper större delen av sin vedråvara från lokala sågverk. Industrins användning av skogsråvara är sedan mitten av 1970-talet prövningspliktig enligt den s.k. träfiberlagen. Syftet med prövningen är bl.a. att tillse att skogsråvara som kan ha industriell användning, t.ex. inom träskiveindustrin, inte i alltför stor utsträckning används för bränsleändamål. Lagen ger därför träskivetillverkarna en konkurrens
fördel gentemot bränsleanläggningar. Prövningen bidrar sannolikt till att under vissa perioder hålla nere priset på t.ex. spån.
Råvaran vid gipstillverkning kommer dels från gipssten som importe- ras från Öst- och Sydeuropa, dels från s.k. industrigips som erhålls vid rökgasrening. Såväl gipssten som industrigips är billiga råvaror vilket ger gipsskivan en kostnadsfördel framför de träbaserade skivorna.
Spånskivetillverkarnas viktigaste kundkategorier är bygghandeln, byggindustrin, möbel- och snickeriindustrin, köksindustrin samt tillver- kare av prefabricerade småhus. År 1988 fördelade sig företagens för- säljning av spånskivor i Sverige enligt följande: byggmaterialhandel 41 %, byggindustri 5 % och övriga 54 %. Sedan år 1982 har handelns andel av de totala inköpen minskat något medan övriga, dvs. småhus- fabrikanter, möbel-, snickeri- och köksindustrin, ökat. Byggindustrins andel har i stort sett varit oförändrad.
Boardfabrikanterna säljer över hälften av sin produktion via byggma- terialhandeln. Cirka en fjärdedel går direkt till byggindustrin och resten fördelar sig på övriga kunder.
Gipsskivetillverkarna Gyproc och Danogips har koncentrerat sin för- säljning till grossister och byggvaruhandel. Endast en liten del säljs di- rekt till byggindustrin. Dock distribueras drygt hälften av gipsskivorna direkt från fabrik till byggarbetsplats men faktureras via återförsäljarle— det.
7.2.4 Handelshinder Från och med den 1 december 1986 åtog sig exportföretagen av spån- skivor i Polen och Tjeckoslovakien att höja priserna på exporten till Sverige. Bakgrunden till prisåtagandet var att det i Sverige konstaterats att spånskivor från dessa länder sålts till mycket låga priser jämfört med import från andra länder och spånskivor producerade i Sverige. Prisåta- gandet var i kraft t.o.m. den 30 november 1989. Effekten av prisåtagandet blev en kraftigt minskad import från dessa länder. År 1984 importerades sammanlagt 37300 m3 från Polen och Tjeckoslovakien. Efter inledandet av dumpningundersökningen som- maren 1985 och införandet av en provisorisk antidumpningstull kom importen från dessa länder att minska till i genomsnitt ca 14 000 m3 per år under perioden 1986-1989. Dock ökade importen från övriga länder under perioden. Mellan 1985 och 1989 nästan fördubblades importen från andra länder än Polen och Tjeckoslovakien. De största exportö- rerna till Sverige år 1989 var Norge och Finland varifrån nära 60 % av importen härstammade. Importens marknadsandel var 1989 ca 20 % vilket är några procentenheter högre än under 1980-talets mitt. Den svenska produktionen av spånskivor minskade med ca 100 000 m3 mellan 1985 och 1986 för att därefter stegvis öka från 809 000 ut3 år 1986 till 864 000 m3 är 1989. Även den svenska exporten minskade kraftigt mellan 1985 och 1986 men den har därefter varit om- kring 200 000 m3 per år.
Kommerskollegium föreslog i november 1989 att exportföretagen i Polen och Tjeckoslovakien skulle få avbryta sina prisåtaganden. Beslu- tet motiverades med att importen från de två berörda länderna minskat kraftigt under den tid prisåtagandet varit i kraft och kollegiet kunde därför inte finna tillräckligt starka skäl för att förorda en förlängning. Regeringen beslutade också om att avskaffa prisåtagandet.
Den import som numera sker av spånskivor utgörs till stor del av så- dana produkter som inte tillverkas i Sverige. Trots att importandelen ökat är det därför inte säkert att importkonkurrensen nämnvärt ökat. Dock kan noteras att importen från de nordiska länderna, och framför allt från Norge, ökat kraftigt under år 1989 och 1990. Den ökade impor- ten från Norge förklaras av en vikande norsk hemmamarknad.
Den 1 augusti 1989 trädde en förordning om en provisorisk anti- dumpningstull på vissa träfiberskivor i kraft. Enligt denna förordning ut- gick tull med 30 % av värdet på hård lackerad board och 40 % på vär- det av annan hård board. Den hårda boarden används dels inom möbel- och snickeriindustrin, dels för emballage- och enklare byggnadsända- mål.
Den provisoriska tullen tillkom för att förhindra införsel och försälj- ning av board till dumpade priser från Sovjet och Polen. Tullen motive- rades av kommerskollegium med att importen från dessa länder hade skadlig inverkan på den svenska boardindustrin. Den provisoriska tullen upphörde vid utgången av november 1989 och i april 1990 beslutade re- geringen att någon definitiv antidumpningstull inte skulle införas.
Regeringen anger flera skäl till sitt beslut. De kvalitetsskillnader som anses föreligga mellan svensktillverkad och importerad board motiverar enligt regeringen det lägre priset på de importerade skivorna. Vidare anser regeringen att det inte är rimligt att konstatera dumpning genom att jämföra med finska priser eftersom den inhemska konkurrensen i Finland är begränsad. I Finland finns bara en tillverkare av hårda träfi- berskivor, importen från Polen regleras genom ett prisåtagande och dessutom finns misstankar om att hemmamarknadsskydd föreligger mellan den svenska och den finska tillverkaren. Slutligen ser regeringen minskningen av produktionskapaciteten och antalet anställda inom den svenska boardtillverkningen i huvudsak som en följd av en medveten strukturrationalisering, inte som en följd av importen från Polen och Sovjet.
Effekten av den provisoriska antidumpningstullen under hösten 1989 var att importen av hård board från Sovjet och Polen minskade kraftigt. Under andra halvåret 1988 uppgick den till drygt 11 000 ton medan motsvarande siffra för andra halvåret 1989 var drygt 3 000 ton.
SPK anser att åtgärder mot lågprisimport normalt skall tillämpas med stor restriktivitet. Det kan ifrågasättas om sådana åtgärder över huvud taget bör tillämpas när den svenska marknaden domineras av ett eller ett fåtal företag. Möjligheten att främja en väl fungerande konkur- rens ligger i sådana fall främst i att främja import, inte i att förhindra
importkonkurrens. Samtidigt är det en förutsättning för en väl funge- rande konkurrens att de konkurrensförhållanden som råder på mark- naden är rättvisa och antidumpningsåtgärder kan vara ett medel för att skapa rättvisa konkurrensförhållanden. Dock förutsätter sådana åtgär- der att det mycket klart och entydigt framgår att dumpning verkligen sker.
7.2.5 Konkurrensbegränsande avtal I januari 1990 ingicks ett samarbetsavtal mellan boardtillverkaren Swanboard Masonite och mineralullstillverkaren Rockwool AB. Enligt avtalet får Rockwool exklusiv rätt att sälja Swanboard Masonites s.k. I- balk på objektmarknaden. Tidigare skedde försäljningen av I-balken på objektmarknaden via Rockwools konkurrent Gullfiber AB. Rockwool har sedan tidigare stor marknadsandel för stomkompo- nenter på objektmarknaden vilken nu förstärks ytterligare genom sam- arbetet med Swanboard Masonite. Samarbetet innebär att företagen kan erbjuda en komplett husstomme med balkar, isolering och byggski- vor.
7.2.6 Substitutionskonkurrens I jämförelse med spånskivor och board har användningen av gipsskivor ökat kraftigt. En fördel som gipsskivan har är att den har ett högre brandmotstånd, dvs. genombränningstiden för en gipsskiva är längre än för träbaserade material. De normkrav som ställs beträffande brand- skydd i boverkets nybyggnadsregler gynnar i många avseenden gipsski- van i förhållande till träbaserade byggskivor. Det innebär att gipsskivan i större utsträckning än träskivor används i administrations-, vård- och skolbyggnader samt flerbostadshus (över två våningar). Däremot är gipsskivan, på grund av sin känslighet för stötar, inte lika lämplig att an— vända till prefabricerade konstruktioner som t.ex. typhus. De träbase- rade skivorna för beklädnadsändamål konkurrerar därför huvudsakli- gen med gipsskivor på typhus- och "gör det själv"-marknaden. Konkurrensen på byggskivemarknaden sker till stor del mellan olika byggskivor, inte mellan olika tillverkare av samma byggskivetyp. En be- tydande del av marknadsföringen sker därför gentemot föreskrivande led i syfte att få arkitekter och konstruktörer att välja "rätt" byggskiva. När väl valet av byggskiva är gjort på projekteringsstadiet finns små möjligheter att senare under byggprocessen byta konstruktionslösning. Det innebär att substitutionsmöjligheterna, och därmed konkurrensen, mellan olika skivtyper begränsats allt mer ju längre byggprocessen fort- skrider. En allmän tendens inom flera byggmaterialbranscher är att företa— gen strävar efter att sälja kompletta systemlösningar med sina egna produkter som grund. Byggföretagen vill numera ha en så färdig pro- dukt som möjligt för att slippa kostsamma bearbetningar. Gyproc har sedan länge satsat på denna strategi och utvecklat ett flertal komple- mentprodukter till huvudprodukten gipsskivan. Företaget säljer t.ex.
kompletta väggsystem. Även beträffande träskivetillverkarna kan denna utveckling noteras. Ett konkret exempel är Swanboard Masonites sam— arbete med Rockwool som syftar till att företagen skall kunna erbjuda ett komplett system för husstommar.
7.2.7 lmportkonkurrens
För de i detta avsnitt beskrivna skivtyperna är konkurrensen från in- hemska tillverkare av samma skivtyp liten eller obefintlig. Dock existe- rar en viss importkonkurrens som de senaste åren tenderat att öka. För att skapa ett konkurrenstryck är det av stor vikt att såväl formella som informella hinder för import så långt möjligt avskaffas eller motverkas. Byggskivor lämpar sig i många avseenden väl för import eftersom det är en relativt okomplicerad produkt där någon speciell anpassning efter svenska förhållanden i de flesta fall inte är nödvändig.
Beträffande spånskivor ökade importen från de nordiska länderna markant under andra halvåret 1989 i jämförelse med andra halvåret 1988. Ökningen kan sannolikt till största delen förklaras av en vikande hemmamarknad för norska producenter, men kanske också av de initia- tiv som tagits för att öka handeln med byggmaterial inom Norden.
Importen av board minskade däremot under andra halvåret 1989 jämfört med andra halvåret 1988 vilket kan förklaras av den proviso- riska antidumpningstullen som var riktad mot import från Sovjetunio- nen och Polen. Importen av board från de nordiska länderna är mycket liten och består till största delen av porös asfaltboard från Norge. Un- der år 1989 var de nordiska ländernas andel av den totala boardimpor- ten endast ca 8 %.
Importkonkurrensen på gipsskivemarknaden är begränsad till en ut- ländsk tillverkare, det norska företaget Norgips. Resterande import går huvudsakligen genom de i Sverige etablerade företagen Gyproc och Danogips som båda importerar från sina fabriker i Danmark. En för- klaring till att det knappast förekommer någon import från andra län- der än de nordiska är, enligt fabrikanterna, de i förhållande till produk- tionskostnaderna relativt höga transportkostnaderna.
7.3.1 Prissättning Spånskivetillverkarna Swedspan och Byggelit uppger att pris och leve- ranssäkerhet är det viktigaste konkurrensmedlen. De till SPK rapporte- rade prisändringarna visar dock att de båda företagens prishöjningar under de tre senaste åren infallit vid samma tidpunkter och varit av samma storlek. I juli 1990 höjde båda företagen sina priser med 2,6 %. De datum då företagen höjt priserna samt storleken på höjningarna framgår av tabell 7.4. Den faktiska prishöjningen kan skilja sig från den som framgår av prislistan, bl.a. beroende på vilka rabatter företagen lämnar under året. Exempelvis lyckades inte företagen, på grund av im-
portkonkurrens från framför allt Norge, fullt ut genomföra prishöj- ningen i november 1989.
Tabell 7.4 Byggelits och Swedspans prishöjningar på spånskivor
1987 - 1990. Byggelit Swedspan 6,0 % jan —87 jan -87 4,0 % nov -87 nov -87 2,5 % 880613 880606 4,0 % 881219 881215 4,0 % 891113 891120 2,6 % 900709 900702
Priserna på jämförbara produkter är också vanligen desamma i de båda företagen vilket, tillsammans med de sammanfallande prisändringarna, tyder på att de inhemska tillverkarna sinesemellan inte konkurrerar med priset i någon större utsträckning. Dock har prisets roll som kon- kurrensmedel gentemot importerade spånskivor ökat de senaste åren till följd av den ökade importkonkurrensen. Importkonkurrensen har även medfört att rabatterna ökat.
Rottneros Board uppger att kvalitet, service och leveranssäkerhet är de viktigaste konkurrensmedlen. Företagets dominerande ställning på marknaden medför att det inte finns något direkt incitament till att konkurrera med priset. Vissa typer av board är dock utsatta för konkur- rens från utländska tillverkare, framför allt från Östeuropa. Enligt Rottneros är det för en svensk tillverkare inte möjligt att konkurrera prismässigt med lågprisimporten från Polen och Sovjet. Importen från Östeuropa avser hård board för användning dels inom möbel- och snickeriindustrin, dels som emballage och för enklare byggnadsända- mål. Beträffande den medelhårda boarden, som huvudsakligen används för byggnadsändamål, kommer importen mest från Västeuropa, men även från Nordamerika och Nya Zeeland. Enligt Rottneros är den me- delhårda boarden inte konkurrensutsatt i lika stor utsträckning som den hårda boarden.
Gyproc uppger pris, kvalitet och leveranssäkerhet som sina främsta konkurrensmedel. Företaget är prisledare på den svenska marknaden och under den senaste treårsperioden har Danogips genomfört lika stora prisändringar som Gyproc. Prisnivån för jämförbara produkter är också densamma hos de båda företagen.
Gyproc tillämpar ett selektivt försäljningssystem med återförsäljarna uppdelade i huvudombud (Gyprocombud) resp. övriga återförsäljare. Huvudombuden arbetar lokalt och säljer till entreprenörer, typhusfa- brikanter resp. övriga återförsäljare. En stor del av leveranserna sker dock direkt från fabrik till byggarbetsplatsen men faktureringen går all- tid via återförsäljare. Såväl Danogips som Norgips tillämpar i princip samma distributionssystem.
7.3.2 Prisutveckling Tabell 7.5 visar utvecklingen av de svenska spånskive-, board- och gips- skivetillverkarnas genomsnittliga prishöjningar samt den procentuella förändringen av producentprisindex (PPI) under 1980-talet.
Tabell 7.5 Procentuell förändring av priset på spånskivor, board och gipsskivor samt producentprisindex, 1980 - 1989.
1980-1985 -86 -87 -88 -89 1980-1989 Spånskivor 86 2,0 10,2 6,5 4,0 131 Board 70 8,2 4,1 7,5 6,0 1 19 Gipsskivor 76 0 4,2 3,9 4,5 99 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107
Källa: SPK och SCB.
För alla tre skivsorterna gäller att produktionen är möjlig att öka utan stora merkostnader. Det har t.ex. inneburit att det, trots den goda bygg- konjunkturen, inte uppstått någon brist på byggskivor, För såväl spån- skive- som gipsskivetillverkarna har den totala produktionen ökat under perioden vilket inneburit ett högt kapacitetsutnyttjande. Beträffande board har den totala produktionen visserligen minskat under perioden men samtidigt har produktionen vid två fabriker lagts ner vilket med- fört att kapacitetsutnyttjandet vid de kvarvarande enheterna ökat.
Prisökningen på spånskivor har under 1980-talet varit högre än ökningstakten hos PPI. Under senare år har sannolikt importkonkur- rensen, tillsammans med det höga kapacitetsutnyttjandet, verkat åter- hållande på prisökningstakten. Visserligen gällde under åren 1987-1989 ett prisåtagande för polska och sovjetiska exportföretag men samtidigt ökade importen från andra länder. Värd att notera är dock den relativt stora prisökning som ägde rum är 1987 när det polska och tjeckiska prisåtagandet fick verkan.
Beträffande board har prisökningen under perioden varit något högre än ökningen för PPI. För vissa boardsorter har lågprisimport från Östeuropa pressat priserna. De rationaliseringar som gjorts i branschen har kraftigt minskat den totala produktionskapaciteten och lönsam- heten har också förbättrats.
Tillverkningen av gipsskivor utmärks av klara Stordriftsfördelar. En ökad produktion medför små merkostnader, bl.a. därför att råvarukost- naden är låg. De senaste årens produktionsökningar har därför gjort det möjligt för gipsskivetillverkarna att kombinera låga prisökningar med en god lönsamhet.
Sammantaget kan konstateras att byggskivor, i relation till många andra byggmaterial, uppvisat måttliga prisökningar. Detta kan bl.a. för- klaras av ett högt kapacitetsutnyttjande i kombination med Stordrifts- fördelar samt av en prispressande importkonkurrens för de träbaserade skivsorterna. Gipsskivemarknaden är emellertid begränsad till Norden och Gyproc har en dominerande ställning.
8.1 Produkten och marknaden
8.1.1 Produkten Planglas eller floatglas består huvudsakligen av basråvarorna sand, soda, kalk, dolomit och glaskross. Tillverkningen kräver dessutom mycket energi. Samtliga råvaror importeras till Sverige från utomstå- ende leverantörer. Råvarorna smälts i en temperatur av ca 1 000 ”C och flyter därefter ut på ett tennbad (s.k. floatbad), därav namnet floatglas. Tack vare tennbadets jämna yta har floatglaset mycket goda optiska egenskaper. Genom produktutveckling och rena tekniska nyheter har planglaset numer en rad olika funktioner. Därvid är energibesparing och skydd mot solinstrålning, brand, buller, insyn, inbrott, rymning och beskjutning några av de viktigaste. Snabbt ökande energikostnader under 1970-talet medförde behov av fönster med bättre värmeisolering. Värmeförluster genom ett fönster sker genom strömning, ledning och strålning, varav strålningsförlusterna svarar för cirka två tredjedelar av de totala värme- förlusterna. Under senare år har därför s.k. selektiva lågemissionsglas introducerats på marknaden. Genom en ytterst tunn metalloxidbelägg- ning eller en kombination av metall- och metalloxidbeläggning på glas- ytan sänks emissionsfaktorn (utstrålningen) avsevärt. Det belagda glaset släpper sålunda in den kortvågiga solstrålningen i rummet men hindrar den långvågiga rumsvärmen att stråla ut. Det är därför man talar om selektiva beläggningar, som känner skillnad mellan långvågig och kort- vågig strålning. Även solskyddsglas och glas avsedda för brandskydd bygger på principen att hindra strålningsvärme från att passera glasru- tan genom olika typer av beläggningar. Brandskyddsglas bestående av två eller flera glas med en värmeabsorberande genomsynlig gelé mellan glasen finns också på marknaden. Säkerhetsglas eller glas som skall skydda mot genomträngning är i huvudsak av typen termiskt härdat glas eller laminerat glas. Det termiskt härdade glaset tål mycket stora be- lastningar innan det går sönder. När det spricker sönderfaller (granu- lerar) det i ett mycket stort antal mindre, relativt trubbiga fragment. Det laminerade glaset är inte starkare än vanligt glas men när det spricker hålls det samman av ett eller flera plastskikt mellan glasen. Kombinationer av härdat och laminerat glas förekommer också. Planglas används huvudsakligen som insatsvara vid tillverkning av fönster och isolerrutor, men tillverkning av t.ex. bilrutor och olika typer av skyddsglas är också viktiga marknader för planglas. Några substitut
vid tillverkning av fönster, isolerrutor och bilglas finns ej. Härdat glas kan även användas som fasadbeklädnad av byggnader (s.k. fasadglas) och kan inom detta speciella användningsområde betraktas som ett substitut till övriga fasadmaterial. Marknaden för fasadglas är dock, trots en kraftig expansion under 1980-talet, relativt liten. Planglas används därför i huvudsak inom områden där substitut inte före- kommer.
Planglas är inget enskilt kostnadsslag i faktorprisindex men ingår bl.a. i fönstersnickerier som har en andel av byggmaterialposten på drygt 7 % för både flerbostadshus och småhus.
8.1.2 Marknaden Den svenska marknaden för planglas ökade mycket kraftigt under and- ra hälften av 1980-talet. Främsta orsaken var den goda byggkonjunktu- ren, men även det faktum att såväl bostäder som kommersiella fastighe- ter i allt större utsträckning förses med inglasade balkonger, torg, kommunikationsytor etc. har bidragit till den ökade efterfrågan på planglas. År 1989 minskade dock tillväxten och första halvåret 1990 uppvisade sjunkande försäljningssiffror jämfört med de sex första månaderna 1989.
Tabell 8.1 Planglasmarknaden i Sverige 1986 - 1989.
1 986 1 987 1 988 1 989
Mkr. kton Mkr. kton Mkr. kton Mkr.
Produktion 569 1 45 765 221 798 220 690 Import 243 68 204 54 218 62 270 Export 437 1 10 552 140 562 156 500 Tillförsel 375 103 417 135 454 126 460
Källa: SCB.
Importandelen på den svenska planglasmarknaden minskade under pe- rioden 1986-1988 från ca 65 % till ca 48 % medan exportandelen under samma period minskade från 76 % till 70 %. Orsaken till den min- skande andelen utrikeshandel var att den svenska planglasmarknaden växte snabbare i volym än exportmarknaderna samtidigt som den enda svenska tillverkaren Pilkington Floatglas AB under perioden ökade sin marknadsandel i Sverige. År 1989 ökade importandelen åter på den svenska marknaden till ca 58 %. Den kraftiga överkapacitet som under en längre tid rått på världsmarknaden för planglas pressade den inter- nationella prisnivån nedåt under året. Detta innebar en ökande konkur- rens för Pilkington både i Sverige och på företagets exportmarknader. Pilkingtons totala försäljningsvärde minskade därför under 1989 med ca 13 % mätt i löpande priser. Under 1990 förväntas dessutom ytterligare produktionsminskningar.
Trots den besvärande överkapaciteten på världsmarknaden för plan- glas uppvisade Pilkingtons produktionsanläggningar i Halmstad ett nära
nog hundraprocentigt kapacitetsutnyttjande under både 1987 och 1988. Den minskade försäljningen under 1989 och första halvåret 1990, med därpå följande produktionsneddragningar, har dock medfört att företa- gets kapacitetsutnyttjande sjunkit betydligt.
De största planglaskunderna i Sverige är bilindustrin, nordiska iso- lerrutetillverkare, glasgrossister, glasentreprenörer och glasmästare.
8.3.1 Prissättning Det viktigaste konkurrensmedlet för glasråvaran är priset. Däremot an- vänds priset endast i begränsad omfattning som konkurrensmedel för förädlade produkter. Kvalitet, produktdifferentiering och service har under perioden varit de viktigaste konkurrensmedlen för dessa produk- ter. Pilkington kan sägas fungera som prisledare på marknaden.
8.3.2 Prisutvecklingen Under perioden 1980 - 1989 var den genomsnittliga årliga prisökningen på planglas ca 9,8 %. År 1989 stannade prisökningen vid ca 3,5 %. Enligt Pilkington var den främsta orsaken till den lägre prisöknings- takten under 1989 den ökande importkonkurrensen. Prisökningarna på planglas jämfört med producentprisindex (PPI) under 1980-talet framgår av tabell 8.2.
Tabell 8.2 Prisökning planglas och producentprisindex, 1980-1989,
procent. 1980-1 985 —86 -87 -88 -89 1 980—1989 Planglas 87 8,5 5,5 14,7 3,5 155 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 105
Prisökningen på 10,5 % under år 1988 motiverades av Pilkington och Saint-Gobain (Emmaboda) med att prisnivån i övriga nordiska länder låg över den svenska. Dessutom ville företagen styra över efterfrågan från 3 mm till 4 mm floatglas, vilket är den glastjocklek vid vilken pro- duktionsanläggningarna utnyttjas optimalt. Den tunnare glaskvaliteten prishöjdes därför med ca 18 % medan höjningen på 4 mm glaset stan- nade vid ca 5 %. Denna prisdifferentiering har lett till att försäljningen av 4 mm glas ökat till ungefär dubbla volymen jämfört med 3 mm glas. Det är framför allt isolerrutetillverkarna som övergått till den tjockare kvaliteten medan reparationsglasningen fortfarande till stor del utföres med den tunnare glaskvaliteten.
9.1.1 Produkten En dörrenhet består av ett dörrblad och en karm. Dörrbladet tillverkas normalt av olika typer av träprodukter (trä, träbaserade skivor, faner). Vissa dörrar har en stomme av metall i stället för av trä. Karmen till— verkas antingen av enbart trä eller av trä med en plastbeläggning. Stål- karmar förekommer också. Dörrar indelas i fyra huvudgrupper - innerdörrar och ytterdörrar för bostäder, institutionsdörrar, dvs. dörrar till skolor, sjukhus, kontor o.d. samt övriga dörrar. I gruppen övriga dörrar ingår en rik flora av dörrty- per, t.ex. fönsterytterdörrar, förrådsdörrar, garageportar, glaspartier m.m. Stål- och aluminiumdörren betraktas i vissa fall som substitut till trä- dörren. Ståldörren har speciella brand- och säkerhetsegenskaper som krävs bl.a. i kontor, hotell och sjukhus. Aluminiumdörren väger mindre än ståldörren och är mer Stöttålig än trädörren. Den används främst i offentliga miljöer, bl.a. i butiker. Dörrsnickeriers andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerfamiljshus är drygt 2 %.
9.1.2 Marknaden Försäljningen av dörrsnickerier på den svenska marknaden ökade med drygt 50% mellan 1986 och 1988 - från ca 790 milj.kr. till ca 1 195 milj.kr. Importen ökade under samma period från 6 till 8 % av till- förseln. Det är främst importen från övriga Norden som har ökat, men även importen från länder såsom Taiwan och Thailand har fått större betydelse. Produkterna från de asiatiska länderna är i allmänhet av enklare utförande men förbättringar görs löpande. Tillverkarna har modifierat sina produkter för att uppfylla de krav som ställs på den svenska marknaden. Ungefär en tredjedel av produktionen exporteras. Exporten är starkt koncentrerad till ett företag, Swedoor AB. Exporten är störst till de öv- riga nordiska länderna men ökar successivt till den europeiska markna- den. I tabell 9.1 redovisas produktion, utrikeshandel och tillförsel av dör— rar åren 1986-1989.
Tabell 9.1 Produktion, utrikeshandel och tillförsel åren 1986 - 1989 uttryckt
i milj.kr. År 1986 1987 1988 1989 Produktion 1 185,1 1 3513 1 59913 Export 437.6 469,4 494,1 449,4 Import 44,4 61 ,5 90,6 120,9 Tillförsel 791 .9 9494 1 195,15&
a Preliminära uppgifter från SCB. Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistiken.
Trädörrens andel av den totala dörrförsäljningen uppgick år 1985 till ca 73 %. Ståldörrens resp. aluminiumdörrens andel uppgick till ca 13 % vardera. Ståldörrens andel av totalmarknaden är växande.
9.2.1 Företagsstruktur De största dörrtillverkarna är Swedoor AB, Nordbo-Gruppen AB och BorDörren AB. Största importör av dörrar är Jutlandia Dörr AB. Swe- door svarar för drygt hälften av försäljningen på marknaderna för inner- och ytterdörrar för bostäder samt institutionsdörrar. De fyra största fö- retagens andel av den totala försäljningen uppgår till nära 65 %. Endast Swedoor, Nordbo-Gruppen och Ekstrands Snickerifabrik AB tillverkar ett mer komplett program av dörrar. Övriga dörrtillverkare, däribland ytterdörrtillverkaren BorDörren, har ett mer begränsat sortiment. Jut- landia har ett samarbete med Hemse Modul AB vilket gör att företagen tillsammans kan sälja ett brett dörrsortiment. Konkurrensen på dörrmarknaden har under många är främst styrts av företagens andelar på de olika delmarknaderna - inner-, ytter- och institutionsdörrar samt övriga dörrar - snarare än av deras andelar av den totala marknaden. Swedoors andel av marknaden för innerdörrar inkl. institutionsdörrar uppgår till knappt två tredjedelar och dess andel av segmentet ytterdörrar till ca 45 %. Däremot har företaget en liten andel av marknaden för övriga dörrar. De små snickerierna på dörrmarknaden har specialiserat sin tillverk- ning kraftigt och tillverkar exempelvis endast en eller ett fåtal dörrtyper inom en delmarknad. Under många år och speciellt under år 1989 har en stark nischkonkurrens funnits på t.ex. allmogedörrar.
En nyetablering av en tillverkningsenhet av dörrar erfordrar en stor investering. Ett nytt företag har trots höga investeringskostnader nyli- gen startat dörrtillverkning i Piteå. Företaget heter Classic Dörr AB och ägs av typhustillverkaren Boro AB, ingående i Riqumakoncernen. Fö- retaget sysselsätter ca 80 personer och tillverkar främst ytterdörrar men planerar att även starta tillverkning av innerdörrar. Förutom försäljning till Boro avser Classic Dörr att sälja till byggmaterialhandeln.
Konkurrensen på dörrmarknaden har hårdnat i samband med en ökad import från Norge och Danmark. Under 1988 var aktiviteten inom byggnadsindustrin minskande i Norge och stagnerande i Danmark, vil- ket har bidragit till den ökade exporten av dörrar till Sverige. En ny typ av konkurrens från de norska tillverkarna är försäljning av ett "helhetspaket" för offentlig miljö. Försäljningen består av hela sorti- mentet dörrar i kombination med glaspartier, dvs. glasskjutdörrar, glas- väggar etc.
Trädörren har på senare år fått svårare att konkurrera med ståldör- ren i de högsta klasserna för brandhärdighet. Koncentrationen på stål- dörrsmarknaden har ökat i samband med att utvecklingsbolaget Opti- mus AB, redan tidigare ägare till Hellbergs Dörrar AB, förvärvade Ny- kroppaverken AB och Sentär AB. Dessa tre företag har ca 75 % av ståldörrsmarknaden. Dahlstedt och Johansson AB är den andre tillver- karen på ståldörrsmarknaden.
Kapacitetsutnyttjandet hos de fyra största företagen på marknaden uppgick år 1988 till 88 % och år 1986 till 82 %. Bristen på kvalificerad arbetskraft har varit en hämmande faktor. Swedoor har under 1989 an- ställt okvalificerad arbetskraft under vissa helger för att kunna effektivi- sera utlastningen och snabbare kunna leverera.
9.2.2 Koncernstruktur Swedoor är ett helägt dotterbolag till Stora AB. I Storakoncernens nya struktur har SP-Snickerier AB, med egen tillverkning av fönster och enklare dörrar, typ förråds- och källardörrar, och SP:s dotterbo- lag AB Gunnarsson & Co, med tillverkning av garageportar, inordnats i Swedoor. Swedoor förvärvade i oktober 1988 Lovene DörrfabrikAB jämte dess dotterbolag Boxholm Dörr AB. Förvärvet av Lovene har gett Swedoor ett utökat sortiment vad gäller massiva allmogedörrar som ut- gör största delen av Lovenes produktion. Boxholm tillförde Swedoor en ökning av marknadsandelen inom segmentet institutionsdörrar. Lovene och Boxholm har redan tidigare haft ett långtgående samarbete med Swedoor och har endast i begränsad omfattning konkurrerat med detta företag. Barkman & Co AB äger Nordbo-Gruppen AB med tillverkning av både dörrar och inredningssnickerier. Nordbo är i sin tur moderbolag till typhustillverkarna Faluhus Produktion AB och Forsgrens Timmer- hus AB samt möbeltillverkaren Ekdahls Möbler i Skillingaryd AB. Det familjeägda investmentbolaget Vätterleden Invest AB förvär- vade under våren 1989 BorDörren. Säljare var Storakoncernen, som efter ingripande från näringsfrihetsombudsmannen (NO) valde att sälja BorDörren för att på detta sätt undvika alltför stor dominans på dörr- marknaden. NO befarade att Swedoors och BorDörrens sammanlagda marknadsandelar skulle komma att uppgå till över 50 % av ytterdörr- marknaden och därmed förstärka Swedoors redan tidigare klara mark- nadsdominans.
Jutlandia Dörr AB är ett helägt dotterbolag till det danska familjefö- retaget Jutlandia Dore AS. Sverige är det största exportlandet men fö- retaget exporterar även till Norge, Storbritannien och Japan. Jutlandia äger två tredjedelar av ytterdörrtillverkaren Hemse Modul. Ett avtal upprättat år 1985 mellan Jutlandia och Beijer Byggmaterial innebär bl.a. viss exklusivitet för Beijer i fråga om försäljning av Jutlandias dörr- sortiment.
Bo Ekstrand AB är moderbolag till Ekstrands Snickerifabrik AB och Liwa AB. Ekstrands Snickerifabrik har en omfattande legotillverkning av komponenter till dörrar och har därmed kunnat expandera kraftigt de senaste åren. Cirka hälften av företagets produktion går på export.
9.2.3 Lönsamhet Räntabiliteten för Swedoors verksamhet är svårbedömbar fram t.o.m. år 1988. Swedoor drevs tidigare i kommission i Swedish Match och fick endast ett arrende av kommittenten Swedish Match motsvarande av- skrivningar och räntor på anläggningstillgångarna. Divisionerna inom Stora, däribland numera Swedoor, har fr.o.m. den 1 januari 1989 om- bildats till dotterbolag. Därigenom kan räntabiliteten för verksamheten _ jämföras med övriga aktiebolag. Swedoors (bl.a. Swedoors och SP- Snickeriers) avkastning på sysselsatt kapital7 uppgick, enligt företaget, till 32 % år 1988 och till 25 % år 1989. Avkastningen är beräknad som om Swedoor ingått i Storakoncernen från årets början resp. år. Den försämrade lönsamheten förklaras, enligt företaget, av en skärpt kon- kurrens vilket medförde att utrymmet för prishöjningar på dörrar be- gränsades. Rörelsemarginalerna försämrades sålunda vid ökade kost- nader för bl.a. trävaror. Härtill begränsades tillverkningskapaciteten genom brist på arbetskraft i de svenska enheterna.
Avkastningen på sysselsatt kapital8 för Nordbo-Gruppen, BorDörren och Jutlandia uppgick år 1988 till 9 %, 16 % resp. 20 %. Den låga av- kastningen för Nordbo-Gruppen kan hänföras till de leveranssvårig- heter som företaget hade under år 1988 för köks- och badrumsskåp och skall inte förknippas med företagets dörrverksamhet. Motsvarande avkastning för år 1989 uppgick för både Nordbo-Gruppen och Bor- Dörren till 11 % och för Jutlandia till 8 %. Vid användande av samma definition på lönsamheten för moderbolaget Swedoor i Sverige som för övriga dörrleverantörer resulterar det i en avkastning på 12 % för Swedoor år 1989.
7 Definition: Avkastning på sysselsatt kapital: Swedoor: Rörelseresultat efter avskriv- ningar enl. plan i procent av genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke ränte- bärande rörelseskulder och räntebärande tillgångar. 8 Definition: Avkastning på sysselsatt kapital: Nordbo—Gruppen och BorDörren: Resul- tat efter avskrivningar enl. plan plus finansiella intäkter i procent av genomsnittlig ba- lansomslutning med avdrag för icke räntebärande kortfristiga skulder.
9.2.4 Vertikal integration Swedoor, som ingår i Storakoncernen, köper trävaror från bl.a. Storas sex sågverk. För att få hela sitt behov av trävaror tillgodosett är dock Swedoor till större delen hänvisat till leverantörer utanför Storakon- cernen. Gamla handelsdivisionen inom Swedish Match heter numera Star Trade Byggprodukter AB och är ett dotterbolag till Stora Kitchen inom Storakoncernen. Star Trade är en byggmaterialkedja bestående av tio byggrossister som återfinns i södra och mellersta Sverige. Av Swe- doors försäljning till återförsäljare säljs drygt en tredjedel via Star Trade. ' Nordbo-Gruppen tillgodoser sina dotterbolag Faluhus och Forsgrens Timmerhus behov av både dörr- och inredningssnickerier. Ekstrands Snickerifabrik får hela sitt behov av färg tillgodosett av systerbolaget Liwa. I samband med den ökade vertikala integrationen mellan typhustill- verkare och dörrfabrikanter under år 1989 har konkurrensen ökat mel- lan övriga dörrleverantörer om kundkategorin fristående typhustill- verkare. Integrationen har inneburit att typhustillverkarna Boro AB resp. LB Hus AB har börjat köpa hela sitt behov av ytterdörrar från de i resp. koncern (Riquma AB resp. LB-Invest AB) ingående dörrtill- verkarna Classic Dörr AB och Bruksdörren AB. Den vertikala integrationen inom snickeribranschen, främst vad gäl- ler integrationen nedåt mot konsument, utgör en konkurrenshämmande faktor för företag stående utanför dessa företagskonstellationer. De ver- tikalt integrerade leverantörerna är oftast huvudleverantörer till de inom koncernen ingående grossisterna, byggvaruhandlarna och typhus- tillverkarna. Rent juridiskt är dessa kunder fristående företag med re— sultatansvar. I praktiken torde det dock vara svårt för dem att övergå till andra huvudleverantörer än dem som ingår i samma koncern.
9.2.5 Leverantörs- och kundstruktur Antalet leverantörer av insatsvaror till företagen på dörrmarknaden är många avseende trävaror men få avseende spånskivor och board. Spån- skiveleverantörerna på marknaden är Persson Invest AB samt Swed— spanAB som ingår i Rottneroskoncernen. Rottneros Board är i stort sett den enda leverantören av board. En användares omdöme om den svenska snickeriboarden är att kvaliteten kraftigt försämrats. Det är en av orsakerna till att företaget har börjat importera snickeriboard från Brasilien. På dörrmarknaden finns det tre kundkategorier: en byggmaterial- marknad dit grossister och byggvaruhandlare hör, en objektmarknad där byggentreprenörer agerar och en husmarknad där typhusfabrikan- terna verkar. Försäljningen till objektmarknaden, ca 46 %, är störst, ca7procentenheter högre än försäljningen till byggmaterialhandeln. Försäljningen till typhusfabrikanter har ökat på bekostnad av byggma- terialhandeln och utgör ca 15 % av den totala försäljningen.
Koncentrationen på återförsäljarmarknaden ökar kontinuerligt. De stora kedjorna inom byggmaterialhandeln, såsom Beijer Byggmate- rial AB, Star Trade Byggprodukter AB och Elof Hansson Byggross AB, förvärvar allt fler av de mindre återförsäljarna. Den ökade koncentra- tionen har försvårat de små dörrleverantörernas försäljning. Antingen läggs den uppköpta byggvaruhandeln ned eller också byts dörrleveran- tör så att den uppköpta byggvaruhandeln får samma huvudleverantör som den köpande byggmaterialkedjan har.
9.2.6 Konkurrensmedel
Konkurrensmedlen skiljer sig delvis åt beroende på vilken kundkategori företaget vänder sig till. Kvaliteten på produkten är viktigast för alla kundkategorier. Service och leveranssäkerhet är konkurrensmedel som fått successivt större betydelse. Service innebär för byggentreprenö- rerna bl.a. nedbrutna leveranser vid rätt tidpunkt i byggprocessen. För återförsäljare innebär service bl.a. så kort tid som möjligt mellan order och leverans. Vid förhandlingar med typhusfabriker har priset en mer framskjuten roll än servicen och leveranssäkerheten.
På senare år har köpare av lägenheter eller småhus samt hyresgäster hos allmännyttiga bostadsföretag fått möjlighet att påverka bostadens utseende och maskinella utrustning genom att via s.k. personliga tillval få andra produkter än dem som erbjuds som standard. För leverantörer av dörrar är det därvid ett viktigt konkurrensmedel att kunna erbjuda typhusfabrikanter och byggentreprenörer inte bara standardvaran utan också tillvalsprodukter av högre kvalitet. De mindre tillverkarna på marknaden har i detta avseende väl kunnat hävda sig. Förutom pro- duktvalbarheten börjar bredden av produktsortimentet att spela en större roll som konkurrensmedel än vad den tidigare gjort. I takt med att kunden efterfrågar mer nedbrutna leveranser, vilka skall anpassas till alla behov i en lägenhet eller ett småhus, ökar vikten av sortiments- bredden. Konsekvensen är att konkurrensen på marknaden minskar kraftigt då endast ett mindre antal företag säljer ett brett produktsorti- ment. För att övriga företag skall kunna konkurrera på objekt- och typhusmarknaden måste företagen överväga inköp av komplementära varor.
9.3.1 Prissättning Prissättningsbeteendet är beroende av företagens storlek på markna— den. Grunden till prissättningen är att den enskilda varan skall bära sina egna kostnader. Konkurrenssituationen kan medföra en prisom- fördelning inom ett produktsortiment så att konkurrensutsatta produk- ter betingar ett lägre pris och övriga produkter ett högre pris. Swedoors ställning som prisledare är klar. På den regionala markna- den kan konkurrensen från enskilda företag medföra en anpassning
nedåt av prisledarens prisnivå. Detta gäller främst olika typer av nischprodukter.
Rabattsättningen på dörrar är beroende av återförsäljarens presta- tion. En graderad rabattskala beroende av volym per ordertillfälle är den vanligaste rabattformen. Vissa leverantörer ger även årsbonus baserad på den inköpta volymen per år. Rabatt kan även ges för lager- hållning av produkten eller en egen utställning av leverantörens pro- duktsortiment. Fraktfri leverans över en viss volym per inköp är också en använd rabattform.
På objektmarknaden arbetar företagen med anbudsförfarande i stället för med prislistor. I anbudet anges ett nettopris där eventuella rabatter redan avdragits.
Konkurrensen på objektmarknaden har skärpts under år 1989. En tillverkare som skall lämna anbud på ett visst objekt, dvs. byggnadspro- jekt, har att ta hänsyn inte bara till sina egna kostnader utan även till vilka priser konkurrenterna kan komma att ta ut i sina anbud. Det är på denna marknad som den verkliga priskonkurrensen sker och det är här som leverantörerna möter professionellt sett jämbördiga köpare.
Vid försäljning till typhusfabrikanterna sker prissättningen på ett likartat sätt som på objektmarknaden. Skillnaden är att leverantörerna, efter förhandlingar med resp. kund, i regel skriver avtal i vilka priser och volymer regleras och som vanligtvis gäller för ett år i taget.
Dörrleverantörerna aviserar bygghandeln om de prisändringar som företagen beslutar genomföra. Utifrån de aviserade prisändringarna sätts cirkapriserna i Bygghandelns Prisboksystem. Prisboken utgör se- dan underlag till de cirkaprislistor som ges ut inom dörrbranschen. I dörrbranschen använder företagen därutöver både inköpsprislistor vid försäljning till byggmaterialhandeln och fabriksprislistor vid försäljning till byggentreprenörer och typhustillverkare. För att få jämförbarhet i rabattnivåerna till olika kundkategorier används här cirkapriserna som utgångspunkt. Utifrån cirkapriserna exkl. moms är, enligt branschens uppskattning, den genomsnittliga rabatten till byggmaterialhandeln ca 40 % och till byggentreprenörer och typhusfabrikanter uppemot 45 %. Rabattspännvidden ligger således på ca 5 %.
9.3.2 Prisutveckling I tabell 9.2 visas den genomsnittliga prisutvecklingen för dörrar från de fyra största företagen på marknaden jämfört med producentprisindex (PPI).
Tabell 9.2 Procentuell förändring av priset på dörrar och producentpris- index, 1980 - 1989.
År 1980-1985 1986 1987 1988 1989 1980-1989
Dörrar 113 4,6 4,5 13,3 7,8 185 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107
Källa: SCB och SPK.
Mellan åren 1980 och 1989 ökade det genomsnittliga priset på dörrar resp. PPI med 185 % resp. 107 %. Under 1980-talet är dörrar det byggmaterial som har ökat mest i pris av alla byggmaterial. Ökningen överstiger kraftigt den genomsnittliga prisökningen för övriga industri- varor.
Sommaren 1989 höjde tre av de största dörrleverantörerna sina pri— ser med lika stort belopp (8 %) under en tidsperiod på tre månader. Swedoor är den självklara prisledaren. Vissa företag höjer priserna lika mycket som prisledaren oberoende av om de har behov av motsvarande prishöjning just vid detta tillfälle. Trots att prishöjningen i procent är lika hög som Swedoors har de flesta företag lagt sig på en lägre prisnivå för att kunna konkurrera med priset på det smala produktsortiment de tillverkar och därmed framstå som ett alternativ till Swedoor på denna delmarknad.
3.1. Tjänsten och marknaden
3.1.1 Tjänsten Distributionskanalerna från tillverkare/agenter ut till de slutliga för- brukarna av byggnadsmaterial är mycket omfattande. Distributionen i branschen kan efter funktion indelas i regionala distriktsombud, lokala platsåterförsäljare och byggvaruhandel. De två förstnämnda katego- - rierna utgör grossistledet, men samma företag kan inneha flera funktio- ner. En produkt kan antingen distribueras direkt från fabrik ut till bygg- arbetsplatsen, eller genom samtliga försäljningsled. Ett annat indelningssätt är att klassa aktörerna efter kategorierna tillverkare, huvudåterförsäljare och underåterförsäljare. Enligt en stu- die gjord av Bertil Hultén2 framgår att grossister och större detaljister som regel är huvudåterförsäljare. De funktioner de svarar för är vanligt- vis regional distribution, försäljning och lagerhållning till underåterför- säljare och konsumenter. Den största delen av tillverkarnas distribution och försäljning till konsumentledet sker genom dessa huvudåterförsäl- jare. Tillverkarna lägger ner betydande resurser i form av personliga be- sök, finansiellt kapital och tid för att understödja huvudåterförsäljarna i deras marknadsföring. Tillverkarna har däremot sällan direkta kontak- ter med underåterförsäljarna, utan ofta har huvudåterförsäljarna till uppgift att svara för distribution, försäljning och kundkontakter för att effektivisera och underlätta tillverkarnas marknadsbearbetning.
3.1.2 Marknaden Enligt SCB omsatte partihandeln med byggnadsmaterial totalt ca 49,6 miljarder kronor under år 1988 (exkl. mervärdeskatt). Det innebar en värdemässig ökning med 15,5 % jämfört med 1987. Med begreppet par- tihandel avses här grossistledet. Totalt finns det ca 1000 företag, vilkas verksamhet kan betecknas som egentlig byggvaruhandel. Branschorganisation är Sveriges bygg- och trävaruhandelsförbund (SBT) med ca 700 medlemmar. Medlemsfö- retagens sammanlagda omsättning uppgick under 1988 till 14,1 miljar- der kronor, vilket innebar en ökning med hela 24 % jämfört med före- gående år.
2 Hultén, B. (Från distributionskanaler till orkestrerade nätverk, Lund, 1989).
3.2.1 Företagsstruktur I branschen förekommer grossister såväl i form av regionala distrikts- ombud och lokala platsåterförsäljare som rikstäckande byggvaruhan- delskedjor och mindre, lokala byggvaruhandlare. År 1988 hade 51 % av SBT:s medlemmar en omsättning understigande 10 milj.kr. Den ge- nomsnittliga omsättningen uppgick till 20,3 milj.kr. och medianomsätt- ningen till ca 10 milj.kr. för medlemsföretagen. Den största byggvaruhandelskedjan är Beijer Byggmaterial AB som omsatte 2 300 milj.kr. under år 1988 fördelat på ett 40-tal helägda enhe- ter. Företaget bedriver både detaljist- och grossistverksamhet och ägdes t.o.m. januari 1990 av Electrolux AB, men ägs numera av Det Danske Traelastkompagni A/S. På marknaden förekommer även s.k. frivilliga byggvaruhandelsked- jor där medlemmarna samverkar utan att ha någon gemensam ägare. Bland dessa kan nämnas Interpares, med en sammanlagd omsättning på ca 2,5 miljarder kronor, samt Svebink och Byggtrygg. Järnia är en mot- svarande sammanslutning inom järnvaruhandeln men har medlemmar, främst i norra Sverige, som även säljer byggmaterial.
En ren grossist är Star Trade Byggprodukter AB som år 1988 om- satte 869 milj.kr. inkl. nyförvärvade Nyström & Lindell Försäljnings AB. Star Trade Byggprodukter utgör f.d. handelsdivisionen inom Stora Kit- chen, vars koncernmoderbolag är Stora Kopparbergs Bergslags AB. Handelsdivisionen består av tio enheter. Omkring hälften av sortimen- tet utgörs av produkter som är tillverkade inom Storakoncernen genom Marbodal, Swedoor, Tarkett och SP-Snickerier.
Koncentrationsutvecklingen har hittills varit måttlig i branschen, men under senare tid har det uppkommit fem aktiva grupperingar vilka förvärvat ett antal andra företag. Dessa är Beijer Byggmaterial AB, Star Trade Byggprodukter AB, JP-företagen, Westwood AB och Euroc Trade. Star Trade Byggprodukter och Euroc Trade har integrerats med tillverkning av byggnadsmaterial genom tillhörigheten till Stora- resp. Eurockoncernen.
Det är svårt att generellt säga något om hur konkurrensen fungerar på marknaden då det förekommer betydande lokala variationer i kon- kurrenssituationen. På större orter finns oftast flera försäljningsställen av byggnadsmaterial, medan endast en byggvaruhandlare eller kedja kan dominera på en mindre ort eller i en region.
Företag /företagsgrupp Antal filialer Omsättninga el. dotterbolag 1988 (milj.kr.) (jan. 1990) Beijer Byggmaterial AB 38 2 300 Star Trade Byggprodukter AB 10 869 Elof Hansson Byggross 4 438 JP-företagen (Sydindustrier AB) 14 378 Westwood AB 10 342 Nordström & Co Trävaror 6 329 Euroc Trade 5 302 Fredells Trävaru 2 270 Karl Ljungberg & Co 4 205 Canada Bygg/Gubic 3 200 Totalt 96 5 633
a Enbart bygg— och trävaror. Källa: SBT.
3.2.2 Försäljning Byggmaterialindustrins försäljning sker mestadels genom återförsäljare medan leveranserna kan ske på två olika sätt. Antingen genom s.k. lagerförsäljning där köparen inhandlar produkten från det lager som återförsäljaren håller på orten, eller genom direktförsäljning där pro- dukten transporteras direkt från fabriken ut till byggarbetsplatsen. Även i det senare fallet faktureras leveransen från återförsäljarledet.
För SBT:s medlemmar är 79 % lagerförsäljning och 21 % är direkt- leveranser. För mineralull går minst 80 % av försäljningen direkt ut till byggarbetsplatsen, men faktureringen sker alltså från återförsäljarledet.
Försäljningen av färger och lacker samt tapeter sker till övervägande del genom färgfackhandeln. Detaljistledet domineras av butiker ingå- ende i de tre stora fackhandelskedjorna Spektrum, Färgsam och Färg- tema. De speciella golventreprenörerna är den dominerande säljaren av golvmaterial. Kunder är både byggföretag och konsumenter, och hu- vuddelen av golvmaterialen försäljs i samband med inläggningen av dessa.
VVS-material försäljs mestadels av installatören i samband med in- stallationen av produkterna. Vidare försäljs VVS-material av butiker ingående i Comfortkedjan, IKEA, enskilda fackhandlare och i viss mån byggvaruhandeln.
Byggvaruhandelns sortiment består av ett mycket stort antal produk- ter. I tabell 3.2 redovisas de dominerande produktgrupperna.
1988. Produktgrupp Relativ andel (%) Byggskivor inkl. gips 14 Isolering 10 Snickerier 15 Trävaror 36 Papp 3 Övrigt 22 Totalt 100
Anm. Proportionerna gäller enbart för SBT:s medlemmar. Källa: SBT.
3.2.3 Etableringshinder De flesta huvudåterförsäljare har byggt upp sina verksamheter rent af- färsmässigt kring tillverkarnas varor och eventuella märkesnamn. Till- verkarna har i gengäld gjort investeringar hos huvudåterförsäljarna t.ex. i form av uppbyggnad av varulager, utbildning av personal och utställ- ningar i butikslokalen. Detta beroendeförhållande har inneburit att det vuxit fram starka bindningar mellan företagen och deras återförsäljare. För utländska och nyetablerade byggnadsmaterialföretag innebär detta förhållande en försvårande omständighet vid inträde på markna- den. Det föreligger nämligen ett ömsesidigt intresse av att det redan existerande samarbetet består.
3.3. Prisbildning
3.3.1 Prissättning Prissättningen i byggvaruhandeln baseras i stor utsträckning på de cir- kapriser som finns sammanställda i den s.k. prisboken. Denna samman— ställning utges av Bygghandelns Prisboksystem AB (BPAB) och omfat- tar nästan samtliga produktgrupper. Prisboken är den enda i sitt slag ef- ter det att Administrationstjänst AB och BPAB slagit samman sina arti- kelregister fr.o.m. den 1 januari 1989. Leverantörerna påverkar prissättningen i prisboken och för t.ex. iso- lering och fönstersnickerier ingår tillverkarnas cirkapris- och fabriks- prislistor i sin helhet. Beträffande produktgruppen dörrar är förhållan- det omvänt. Utifrån dörrleverantörernas aviserade prisändringar sätts cirkapriserna i prisboken, och dessa utgör sedan underlag till de cirka- prislistor som ges ut inom dörrbranschen. Trävaror prissätts av ett tiotal regionala trä- och byggvaruföreningar.
Prisboken ger en samlad information om leverantörernas prissätt- ning och underlättar det tidskrävande prissättningsarbetet för byggva- ruhandeln. Artikelregistren medger både manuell- och datoriserad pris-
sättning med hjälp av speciella programvaror. SBT:s medlemmar har tillgång till systemet genom medlemskapet.
Byggvaruhandeln följer dessa rekommenderade cirkapriser i stor ut- sträckning, men företagen beslutar själva om rabattgivningen och stor- leken på rabatterna. Cirkapriset är enbart en utgångspunkt vid prissätt- ningen och är beräknat på enstycksförsäljning från lager. De flesta kun— der betalar ett faktiskt pris som understiger cirkapriset.
Rabattgivningen är mycket omfattande i branschen och ökar vid större volymer. Rabatternas storlek kan också variera beroende på den lokala konkurrenssituationen.
8.2. Konkurrensförhållanden
8.2.1 Företagsstruktur Pilkington Floatglas AB är Skandinaviens enda producent av planglas. Övriga företag som är etablerade på den svenska planglasmarknaden är i första hand Saint-Gobain (Frankrike), vars produkter importeras och säljs via det svenska dotterbolaget Emmaboda Glas AB. Vid sidan av de två dominerande koncernerna Pilkington och Saint—Gobain levereras dessutom planglas från verk ägda av Asahi Glass (Japan) och Pittsburg Platglass PPG (USA). Asahi Glas som har tillverkningslinjer i Belgien, Holland och i Spanien samt Pittsburg Platglass som har produktionsen- heter i Frankrike och Italien svarade för ca 15-20 % av leveranserna på den svenska marknaden under 1988. Pilkington och Saint-Gobain både förädlar planglaset till isolerrutor, härdat glas, bilglas m.m. och distri- buerar glaset via egna grossistkedjor. Övriga producenter är represente- rade av agenter och distributionen sker via ett antal oberoende grossis- ter. Även Pilkington och Saint-Gobain anlitar dock dessa oberoende grossister som distributionskanaler för en mindre del av sin produktion. Dessa agenter och grossister förser ca 20 % av marknaden med plan- glas. Planglasgrossisterna svarade på 1970-talet för ca 75 % av försälj- ningen av planglas. Grossistandelen av den totala glasmarknaden har dock alltsedan dess minskat till dagens nivå på ca 20 %. Detta beror främst på att producenternas direktleveranser till fönsterindustrin ökat starkt.
Pilkingtons tillverkning av isolerrutor har hittills varit av relativt blygsam omfattning medan Emmaboda Glas är Sveriges största tillver- kare av isolerrutor. Båda företagen har egna distributionsled som täcker i stort sett hela landet. Genom denna integration säger sig före- tagen uppnå en större leveranssäkerhet, en bättre kvalitetskontroll och ett bredare produktsortiment. En följd av den vertikala integrationen är dock att de prisförhandlingar som normalt förs mellan säljare och kö- pare ofta får mindre betydelse om dessa företag ingår i samma koncern.
Pilkington uppvisade under slutet av 1980-talet mycket god lönsam- het och redovisade under år 1988 en vinst på 259 milj.kr. Detta gav en nettomarginal på 22,5 % och en position som ett av de mest lönsamma byggmaterialföretagen i landet. Den minskade försäljningen 1989 och första halvåret 1990 har dock påverkat resultatet negativt.
Pilkington Floatglas AB är ett helägt dotterbolag till Pilkington Interna- tional Holdings BV i Holland. Koncernen har tillverkningslinjer för planglas i England, Sverige, Tyskland och Finland. 1 Sverige är Pilking- ton Floatglas AB moderbolag i en koncern som består av följande före- tag: Triplex AB, Pilkington Säkerhetsglas AB, Sunex Säkerhetsglas AB, Sietex Safety Glass AB, Floatex Glas AB, Svenskt Bilglas AB, Floatex Glas i Luleå AB, Pilkington Floatglas A/S i Danmark, Pilkington Floatglas A/S i Norge samt Pilkington Floatglas Oy i Finland.
Pilkington har tillverkningslinjer för planglas i Sverige (Halmstad) och Finland (Lahti) samt försäljningsbolag i Danmark och Norge. Dessutom förädlas planglaset av dotterbolagen Pilkington Säkerhets- glas, Pilkington Bilglas AB och Sietex Safety Glass. En del av produk- tionen beläggs dock med olika ytskikt för tillverkning av energiglas och solskyddsglas direkt vid fabriken i Halmstad.
Emmaboda Glas, som är näst störst på den svenska planglasmarkna- den, importerar hela sitt behov av planglas från företag som ingår i den egna koncernen. Moderbolaget Saint-Gobain är en av Europas ledande byggmaterialkoncerner, i vilken bl.a. mineralullsproducenten Gullfiber ingår. Saint-Gobain tillverkar planglas vid tolv floatverk i Europa. Dessa är belägna i Tyskland, Frankrike, Belgien, Italien och Spanien.
10.1. Produkten och marknaden
10.1 .1 Produkten Ett fönster består av en karm, en till tre bågar och glas. Karm och bågar är vanligtvis gjorda av trä. Glasningen kan vara enkel eller i form av isolerrutor eller en kombination av dessa. Isolerrutan består av två eller tre glasskivor åtskilda av ett slutet luftmellanrum. Glasets tjocklek va- rierar - vanligast förekommande i Sverige är 4 mm glasskivor. Fönstren kan vara speciellt utformade för att reflektera eller absorbera värme och ljus, ljudisolera eller skydda mot bräckage och brand.
Enligt företagens produktionsstatistik för år 1989 utgör de enkla fönstren, dvs. kopplade 2-glasfönster, ca 17 % av den totala produktio- nen medan huvuddelen, ca 83 %, utgörs av isolerrutor, antingen kopp- lade fönster (2+ 1) eller trippelfönster.
Substitut till träfönster är bl.a. två typer av kombinationsfönster; trä- fönster med aluminiumbeklädnad på utsidan och aluminiumfönster med träbeklädnad på insidan. Fördelen med dessa två fönstertyper är att underhållet minimeras. Ett tredje nästan underhållsfritt fönster är plastfönstret. Helaluminiumfönstret och kombinationsfönstret alumi- nium/zink används uteslutande i offentlig miljö.
Fönstersnickeriers andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerfamiljshus är drygt 7 %.
10.1.2 Marknaden Fönstermarknaden ökade med nära 55 % från 1986 till 1988. Försälj- ningen av fönstersnickerier uppgick år 1986 till ca 1 355 milj.kr. och år 1988 till ca 2 075 milj.kr. Såväl importen som exporten av fönster har under åren varit av blygsam skala och har i stort sett balanserat varan- dra. Under år 1989 har trenden med en liten utrikeshandel brutits och framför allt importen har ökat kraftigt. Handeln sker huvudsakligen mellan de nordiska länderna. I tabell 10.1 redovisas produktion, utrikeshandel och tillförsel av fönster åren 1986 - 1989.
milj.kr. År 1986 1987 1988 1989 Produktion 1 402,1 1 616,1 2 101,9& Export 95,4 83,0 73,5 162,9 Import 47,9 36,0 48,5 227,4 Tillförsel 1 3546 1 569,1 2 0769&
a Preliminära uppgifter från SCB. Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistik.
Träfönstrets andel av den totala fönstermarknaden uppgick till ca 67 % år 1987. Försäljningen av kombinationsfönstren trä / aluminium har ökat snabbt under de senaste åren och dessa hade år 1987 en marknadsandel på ca 27 %. De flesta företag på träfönstermarknaden tillverkar även trä/aluminiumfönster. Trä/aluminiumfönster har ökat sin försäljning delvis på bekostnad av försäljningen av plastfönster. Många tillverkare som varit verksamma på plastfönstermarknaden har lagt ner, eller hål- ler på att lägga ner, tillverkningen. Plastfönstrens andel av marknaden uppgick år 1987 till ca3 %. Helaluminiumfönstret är ett relativt sett dyrt fönster och hade år 1987 ca 3 % av marknaden.
10.2. Konkurrensförhållanden
1 0.2.1 Företagsstru ktur De största företagen på fönstermarknaden är Elit-Fönster AB, SP- Snickerier AB, Myresjöfönster AB, Traryd FönsterAB och Skellefteå Snickericentral ek. för. De fyra största företagens andel av den totala försäljningen uppgår till ca 60 %.
Fönstertillverkning kräver ett stort trätekniskt kunnande och en stor investering, vilket medför svårigheter vid nyetablering. Typhustillverka- ren Boro AB, ingående i Riqumakoncernen, har den know-how och det kapital som behövs vid fönstertillverkning och har också startat fö- retaget Classic Fönster AB i Lycksele. Classic Fönster sysselsätter ca 60 personer och kommer att förutom till Boro försöka sälja till byggmate- rialhandeln.
Möjligheten för ett ickeetablerat företag att tränga in på snickeri- marknaden är begränsad. Företagen på marknaden har väl inarbetade försäljningskanaler genom vilka ett ickeetablerat företag har svårighe- ter att sälja. I hur stor utsträckning exempelvis Classic Fönster lyckas sälja sitt produktsortiment utanför Boro skulle kunna påvisa i vilken omfattning försäljningskanaler utgör en trång sektor eller inte vid ny- etablering.
På fönstermarknaden har flertalet företag koncentrerat sin försälj- ning till en kundkategori. Bakgrunden till koncentrationen är att även etablerade företag har svårigheter att komma in i varandras försälj-
ningskanaler. De största kundkategoriema är byggmaterialhandeln och byggentreprenörer. Typhusfabrikanter är en mindre kundkategori.
De tre största företagen Elit-Fönster, SP-Snickerier och Myresjöföns- ter har försäljning till alla kundkategorier, medan Traryd Fönster en- dast säljer till byggmaterialhandeln och Skellefteå Snickericentral en- dast till byggentreprenörer. Elit-Fönster har största delen av sin försälj- ning på objektmarknaden, SP-Snickerier på marknaden för återförsäl- jare och Myresjöfönster har ungefär lika stor försäljning på båda dessa marknader.
Kapacitetsutnyttjandet i produktionen av fönster har varit högt för de fyra största företagen på marknaden - ca 96 % under år 1988 och ca 90 % under år 1986. Flera svenska tillverkare har nått sitt kapacitetstak under år 1989 och har varit tvungna att förlägga delar av sin tillverkning hos norska fönstertillverkare för att kunna leverera den efterfrågade kvantiteten på den svenska marknaden. Byggkonjunkturen i Norge har varit nedåtgående vilket inneburit ledig produktionskapacitet hos de norska fabrikanterna och därmed en möjlighet att legotillverka fönster. De norska tillverkarna har därutöver ökat den egna exporten av fönster till Sverige. Av den totala importen under år 1989 uppskattar branschen att ca 40 % utgörs av norsk legotillverkning.
Norge har ett likartat klimat som Sverige vilket medfört att de nor- ska fönstren har ett snarlikt utförande och utseende som de svenska fönstren. Skillnader i utseende och i krav som ställs på fönstren med av- seende på energisnålhet, miljöhänsyn och underhållsfrihet. har varit handelshinder för utrikeshandeln med fönster. Trenden med en liten import av fönster har under år 1989 möjligtvis brutits eftersom de nor- ska tillverkarna upparbetat kontakter med svenska kunder. När bygg- konjunkturen vänder i Sverige minskar importen men kan trots en sämre konjunktur troligtvis ligga kvar på en högre nivå än tidigare.
Utrikeshandeln med Finland är fortfarande ringa på grund av de fin- ska fönstrens kostsamma utförande. De danska fönstren liknar mer de fönster som säljs på kontinenten, dvs. relativt enkla fönster, vilket med- fört en liten handel av fönster också med Danmark.
10.2.2 Koncernstruktur Den 1 juli 1988 förvärvade Investment AB Bahco företaget Etri Föns- ter AB. Bahcokoncernen, som tidigare hade Elit-Snickerier AB i sin ägo, sammanförde Etri Fönster med Elit-Snickerier och bildade företa- get Elit-Fönster. Elit—Fönster har två divisioner. Den ena divisionen skall koncentrera sig på försäljning till byggmaterialhandeln av f.d. Elit- Snickeriers produkter samt Star Fönster-sortimentet från f.d. Etri Föns- ter. Den andra divisionen skall uteslutande sälja till byggentreprenörer på objektmarknaden. Inom Storakoncernen är Swedoor AB moderbolag till SP-Snickerier, som i sin tur är moderbolag till AB Gunnarsson & Co med tillverkning av garageportar.
Myresjöfönster AB, Myresjökök AB, Myresjöhus AB och Combi- glas AB är helägda dotterbolag till Myresjö AB, som i sin tur är helägt dotterbolag till Skanska AB. I samband med Myresjös förvärv av Nor- diska Trähus i Vrigstad AB den 1 september 1989 följde ett specialföns- terföretag med i uppköpet, Vrigstad Snickerifabrik AB. Företaget ingår i Myresjöfönster och har fått möjlighet att utnyttja Myresjöfönsters hela försäljningsorganisation.
Vätterleden Invest AB är moderbolag till Traryd Fönster AB, Bor- Dörren AB och Torups Snickerier AB med tillverkning av fönsterytter- dörrar.
Skellefteå Snickericentral består av en sammanslutning av 17 pro- duktionsenheter med tillverkning av vitt skilda snickeriprodukter. Den samordnande företagsenheten har bildats för att enheterna tillsammans med sitt breda produktsortiment skall bli ett mer konkurrenskraftigt fö- retag på objektmarknaden.
10.2.3 Lönsamhet Avkastningen på sysselsatt kapital9 för Elit-Fönster, SP-Snickerier och Myresjöfönster uppgick år 1988 till 57 %, 27 % och 64 %. I 1988 års re- dovisning för Elit-Fönster ingick Etri Fönster med enbart fyra månader. Myresjöfönsters höga avkastning är något missvisande på grund av att fastigheterna under år 1988 inte ägdes av företaget. Under år 1989 har Myresjöfönster köpt fastigheterna till ett förmånligt pris av moderbola- get Myresjö. Först under år 1990 kan lönsamheten för företaget helt och hållet jämföras med övriga aktiebolag. Avkastningen på sysselsatt kapital för år 1989 uppgick för Elit-Fönster till 65 %, för SP-Snickerier till 22 % och för Myresjöfönster till 48 %.
10.2.4 Vertikal integration SP-Snickerier, som ingår i Storakoncernen, köper till viss del sågade trävaror från Storas sågverk. SP får dock inte hela sitt behov täckt via Stora utan köper därutöver från flera stora skogsbolag. Företaget har två egna grossister, SP-Snickerier i Malmö och i Stockholm. Grossis- terna säljer till byggvaruhandeln i resp. region samt till rikstäckande byggentreprenörer. Grossisterna sköter hela försäljningen till objekt- marknaden och det tillverkande företaget SP-Snickerier säljer enbart till byggmaterialhandel och typhusfabriker. Bland byggmaterialhandeln är Star Trade Byggprodukter, ingående i Storakoncernen, en stor kund till SP. Myresjöfönster köper hela sitt behov av fönsterglas från sitt syster— bolag Combiglas inom Myresjögruppen. Två självskrivna stora kunder till Myresjöfönster är systerbolaget Myresjöhus på typhusmarknaden och moderbolaget Skanska på objektmarknaden.
9 Definition: Avkastning på sysselsatt kapital: Elit-Fönster, SP-Snickerier och Myresjö- fönster: Resultat efter avskrivningar enl. plan plus finansiella intäkter i procent av ge- nomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke räntebärande kortfristiga skulder.
Elit-Fönster köper planglas främst från Pilkington Floatglas AB och tillverkar i sin tur isolerrutor. Därmed täcks behovet av isolerrutor i den egna fönstertillverkningen till ungefär en fjärdedel.
10.2.5 Leverantörs- och kundstruktur Fönsterindustrin är näst efter bilindustrin glasindustrins största kund. Den ende tillverkaren av planglas i Norden är Pilkington Floatglas, dot- terbolag till den engelska koncernen med samma namn. Tillverkare av isolerrutor i Sverige är Emmaboda Glas AB, Combiglas AB, Elit—Föns- terAB och BT-Glas AB. Emmaboda köper hela sitt behov av insats- varan planglas från moderbolaget Saint-Cobain i Frankrike. Övriga fö- retag är till största delen hänvisade till inköp från Pilkington. Pilkington Floatglas är marknads- och prisledande på planglas i Sverige och har genomfört kraftiga prishöjningar under år 1988. Motivet till prisökning- arna har varit att marknadspriset i övriga Norden legat högre. Fönster- industrin befinner sig i en beroendeställning till glasindustrin eftersom glas är fönsterindustrins viktigaste insatsvara. Kundstrukturen på fönstermarknaden sammanfaller med den för dörrar. Företagens försäljning år 1988 fördelad på byggmaterial- handeln, byggentreprenörer och typhustillverkare visar att byggmateri- alhandeln är den största kundkategorin till vilken 47 % av försäljningen går. Det bör dock observeras att en stor del av försäljningen till bygg- entreprenörerna går via grossister. Försäljningen direkt till byggindu- strin uppgår till ca 35 %. Resterande försäljning går till typhustillver- kare.
10.2.6 Konkurrensmedel När Stora, efter ingripande från NO, sålde SP-Snickeriers dotterbolag BorDörren till Vätterleden Invest förlorade SP ett av sina bästa kon- kurrensmedel, dvs. att sälja kombinationen fönster och dörrar till sina kunder. Under en övergångsperiod fram t.o.m. år 1990 har SP för- handlat fram ett avtal med BorDörren om fortsatt försäljning av företa- gets dörrar. BorDörren är tvunget att bygga upp en egen försäljningsor— ganisation samtidigt som SP successivt måste avveckla sin försäljning av Bordörrar. Efter år 1990 säljer SP förutom sitt breda fönstersortiment endast den egna produktionen av enklare dörrar, typ förråds- och källardörrar, samt dotterbolaget Gunnarssons garageportar. Ett samarbete mellan SP och Swedoor, båda ingående i Storakoncernen, är för närvarande inte aktuellt på hemmamarknaden. Möjligheten till en samordnad försäljning av fönster och dörrar finns efter förvärvet av BorDörren inom Vätterleden Invest, eftersom Traryd Fönster inom koncernen säljer fönster och BorDörren dörrar. Speciellt på objektmarknaden kan företagen tänka sig att arbeta med försälj- ningskonceptet fönster i kombination med dörrar för att på detta sätt öka sin konkurrenskraft.
Sverige har en högt utvecklad fönsterteknik. Kvaliteten har också blivit det främsta konkurrensmedlet inom branschen. I begreppet kvali- tet inryms många kriterier på en bra prooukt. Produkten skall uppfylla de krav som ställs i byggnormerna, vara energisnål, miljövänlig och i det närmaste underhållsfri. Under rådande högkonjunktur har leveranssä- kerheten blivit en viktig konkurrensfaktor. Priset hamnar på tredje plats i företagens rangordning över konkurrensmedlen.
På objekt- och typhusmarknaden är priset ett viktigare konkurrens- medel än hos byggmaterialhandeln. På objektmarknaden spelar en be- arbetning av föreskrivande led, t.ex. arkitekter, en viktig roll för hur stor försäljningen blir. Arkitekterna rekommenderar ofta byggentreprenö- ren de produktmärken som bör användas i byggprojektet.
10.3. Prisbildning
10.3.1 Prissättning SP-Snickerier har sedan många år tillbaka varit prisledaren i fönster- branschen. Förklaringen är att företaget har varit marknadsledande vad gäller försäljningen till byggmaterialhandeln. F.d. Etri Fönster har varit störst totalt sett på marknaden men nästan uteslutande verkat på objektmarknaden, där varje byggprojekt har sitt eget marknadspris. I dag när Bahcokoncernen, som redan tidigare hade Elit—Snickerier i sin ägo, har förvärvat Etri Fönster och bildat företaget Elit-Fönster kan prisledarskapet tänkas ändras i branschen. Divisionen inom Elit-Föns- ter som säljer till byggmaterialhandeln har en marknadsandel i samma storleksordning som SP-Snickeriers.
Tidigare var det en marknadsbedömning av produkterna som av- gjorde prisnivån. I samband med att kostnaderna för trävaror, glas och arbete har stigit kraftigt har en kostnadsanpassad prissättning successivt tagit över.
Rabattsättningen på fönstermarknaden utgår från de cirkaprislistor som de flesta tillverkare inom branschen ger ut. Cirkaprislistan är den enda prislistetypen företagen ger ut och ingår i sin helhet i Bygg- handelns Prisboksystem. För att få jämförbarhet med en återförsäljar- prislista är grundrabatten 40 % av cirkapriset exkl. moms. Rabatt- spännvidden ligger mellan 40 och 50 % av cirkapriset. Det är de stora kunderna på objekt- och typhusmarknaden som får de högsta prisned- sättningarna medan byggmaterialhandeln får något lägre rabatter.
En konsekvens av de höga rabatterna är att cirkapriset till konsu- ment ligger relativt högt. Några av företagen på marknaden försökte för ett antal år sedan vid kompensation för ökade kostnader hålla oföränd— rad cirkaprisnivå och i stället sänka rabatterna till byggmaterialhandeln. Det var omöjligt att genomföra. Byggmaterialhandeln hotade företagen med att byta fönsterleverantör. Handeln var inte villig att kompensera sina minskade rabatter från leverantörerna med en eventuell, mindre frekvent rabattgivning till konsumenten. Detta tyder på en mycket liten
rabattgivning i detaljistledet och därmed en påtaglig prisstelhet vid an- vändandet av cirkaprislistan.
10.3.2 Prisutveckling I tabell 10.2 visas den genomsnittliga prisutvecklingen från de fyra stör- sta företagen på marknaden jämfört med producentprisindex (PPI).
Tabell 10.2 Procentuell förändring av priset på fönster och producentpris- index, 1980 - 1989.
År 1980-1985 1986 1987 19881989 1980-1989 Fönster 49 2,4 8,5 7,6 11,3 98 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107
Källa: SCB och SPK.
Mellan åren 1980 och 1989 ökade det genomsnittliga priset på fönster resp. PPI med 98 % resp. 107 %. Under den undersökta perioden över- ensstämmer den genomsnittliga prisökningen på fönster relativt väl med prisökningen för all industri. I början av 1980-talet var prisöknings- takten låg men den har under senare år accelererat kraftigt.
Åren 1988 och 1989 var prisökningen på fönster 7,6 % resp. 11,3 %. Under år 1988 var prisökningen på objektmarknaden betydligt högre än på återförsäljarmarknaden. Prisökningen under år 1989 var ungefär lika stor på båda marknaderna.
11.1. Produkten och marknaden
11.1.1 Produkten Inredningssnickerier definieras som köks- och garderobsskåp av trä, trä- baserade skivor samt komponenter till dessa. Ett skåp består av luckor, ramar, plansidor, hyllor, lådor, beslag och lister. Luckorna är vanligtvis fanerade, målade eller omålade och i vissa fall förekommer s.k. allmo- geluckor av massivt trä. Tillämpningen av de statliga byggnormerna anses inom skåpbran- schen utgöra ett visst hinder för produktutveckling. Viss standard anses inte stämma överens med konsumentens efterfrågan avseende design och funktion. Beträffande produkter som säljs via byggmaterialhandeln har företagen frångått Svensk Standard. På objektmarknaden har arki- tekterna och byggentreprenörerna inte accepterat den förändring av Svensk Standard som tillverkarna själva initierat. Ett substitut till tillverkning av nya köksskåp är den köksrenoverings- verksamhet som vissa företag inom branschen har specialiserat sig på. Verksamheten består av metod och material för exempelvis plastfolie- beläggning av skåpluckor och dörrar.
Inredningssnickeriers andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerfamiljshus är knappt 4 %.
11.1.2 Marknaden Försäljningen av inredningssnickerier på den svenska marknaden ökade under perioden 1986 —- 1988 värdemässigt med nära 75 %. År 1986 upp- gick försäljningen till ca 775 milj.kr. och år 1988 till ca 1350milj.kr. Importens andel av tillförseln var ca 13 % under perioden 1986 - 1988. Under år 1989 ökade importen kraftigt. Exportens andel av produktionen uppgick år 1988 till drygt 20 %. Huvuddelen av exporten går till Norge och Danmark. Branschens tre största företag svarar för ca 70 % av den totala exporten. I Norge och Danmark säljs samma produkter som i Sverige. Dessa länder kan när- mast betraktas som en del av företagens hemmamarknad. I tabell 11.1 redovisas produktion, utrikeshandel och tillförsel av in- redningssnickerier åren 1986 - 1989.
milj.kr. År 1986 1987 1988 1989 Produktion 9952 1 2012 1 so1,1a Export 317,2 330,0 324,0 291,1 Import 98,4 134,13 174,0 251,9 Tillförsel 776,4 1 006,0 1 351,13
& Preliminära uppgifter från SCB. Källa: SCB, industri- och utrikeshandelsstatistik.
11 .2 Konkurrensförhållanden
1 1 .2.1 Företagsstruktur De största företagen på marknaden för inredningssnickerier är Stora Kitchen (MarbodalAB och HTH Kök Svenska AB), Ballingslöv AB, Nordbo-Gruppen AB, Kallinge Kök AB och Myresjökök AB. De fyra största företagens andel av marknaden uppgår till mer än 70 % varav Stora Kitchen har drygt 40 procentenheter. Tillverkningen av inred- ningssnickerier består av tillverkning och huvudsakligen montering av ingående delar, vilket underlättar en nyetablering av företag. Många små snickerier har under årens lopp startat i liten skala.
Importen av kökssnickerier har ökat kraftigt den senaste tioårsperio- den. Importens andel av totalmarknaden stagnerade dock på 13 % åren 1986-1988 för att sedan åter öka under 1989. En stor andel av importen utgörs av import inom koncerner som är stora tillverkare i Sverige, t.ex. HTH Kök inom Storakoncernen, varför importkonkurrensen från helt fristående företag endast är ca 5 % av tillförseln år 1988.
De senaste åren har importen av de dyrare inredningarna ökat mest. Importen från Danmark och Västtyskland är störst. HTH Kök Sven- ska AB svarar för huvuddelen av importen från Danmark. Skåne-Gri- pen AB, som förvärvat två tyska kökstillverkare, Poggenpohl och Pro Norm, importerar dessa mer exklusiva kök via sitt importföretag Inven- tum AB. Företaget IKEA Svenska AB, som tidigare hade svensk lego- tillverkning av kökssnickerier, täcker numera hela sitt behov genom import.
De fyra största företagens kapacitetsutnyttjande uppgick år 1988 till 80 % och 1986 till 72 %. Trots den rådande högkonjunkturen inom byggbranschen har kapacitetsutnyttjandet varit lågt hos kökstillver- karna. Det låga utnyttjandet skall ses mot bakgrund av en alltför stor produktionskapacitet totalt sett inom skåpbranschen.
En bidragande orsak till överkapaciteten i tillverkningsledet av köks- skåp kan vara de köksrenoveringsföretag som agerar på samma mark- nad som de tillverkande företagen och därmed ger upphov till en minskande efterfrågan på ett helt nytt kökssortiment. Exempel på köks-
renoveringsföretag är Forema Inredning i Västerås AB och Miljö- kök Ljungberg & Son AB.
1 1 .2.2 Koncernstruktur Dotterbolaget Stora Kitchen inom Storakoncernen är en av världens största producenter av kökssnickerier. Inom industrisektorn säljs inred- ningssnickerier i Sverige av företagen Marbodal och HTH Kök. Han- delssektorn, numera kallad Star Trade Byggprodukter, består av tio hel- ägda byggrossister. Under hösten 1990 har Stora bjudit ut Stora Kitchen till försäljning.
Ballingslöv är ett helägt dotterbolag till AB Electrolux. Fram till år 1990 ingick förutom Electrolux Hushåll AB med sina vitvarubutiker i Stockholm, Göteborg och Malmö även byggmaterialkedjan Beijer Byggmaterial AB i Electroluxkoncernen. I januari 1990 förvärvades Beijer Byggmaterial av Det Danske Traelastkompagni A/S men skall precis som Electrolux Hushåll även fortsättningsvis sälja Electrolux vit- varor och köksinredningar. I Ballingslöv ingår SveNova AB som är ett vilande bolag och bedrivs i konsignation med Ballingslöv. SveNova har marknadsföring av eget sortiment med skild prissättning från övrigt sor- timent i Ballingslöv. SveNova är ett exklusivt kökssortiment som enbart säljs till byggmaterialhandeln.
Barkman & Co AB är moderbolag till Nordbo-Gruppen som i sin tur är moderbolag till Faluhus Produktion AB, Forsgrens Timmerhus AB och Ekdahls Möbler i Skillingaryd AB. Riquma AB är bl.a. moderbolag till Kallinge Kök, Boro AB, Classic Dörr AB och Classic Fönster AB. Myresjökök är dotterbolag till Myresjögruppen AB. Övriga företag in- gående i Myresjögruppen är Myresjöfönster AB, MyresjöhusAB och Combiglas AB. Myresjögruppen är i sin tur dotterbolag till Skanska AB.
11.2.3 Lönsamhet Fram till den 1 maj 1988 när Stora förvärvade Swedish Match ingick i Swedish Match en köksdivision bestående av bl.a. Marbodal, HTH Kök och en helägd handelssektor. Precis som Swedoor i Swedish Match drevs köksdivisionen i kommission inom bolaget. Efter förvärvet ombil- dades köksdivisionen till dotterbolaget Stora Kitchen varmed handels- sektorn döptes om till Star Trade Byggprodukter. Mot bakgrund av de svårigheter som föreligger vid beräkning av lön- samhet för företag som drivs i kommission redovisas Swedish Matchs och Storas egen beräkning av avkastningen på sysselsatt kapital. Stora Kitchens avkastning på sysselsatt kapital10 uppgick både är 1988 och år
10 Definition på avkastning på sysselsatt kapital: Stora Kitchen: Rörelseresultat efter av- skrivningar enl. plan i procent av genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke räntebärande rörelseskulder och räntebärande tillgångar.
1989 till 21 %. Avkastning på 1988 års sysselsatt kapital11 för Ballings- löv, Nordbo-Gruppen, Kallinge Kök och Myresjökök uppgick till 47 %, 9 %, 53 % resp. 20 %. Orsaken till den låga lönsamheten för Nordbo- Gruppen är att leveranssäkerheten för affärsområdena kök och bad har varit svag under år 1988 vilket belastat företaget med stora kostnader. Motsvarande avkastning för år 1989 var 50 % för Ballingslöv, 11 % för Nordbo-Gruppen, 62 % för Kallinge Kök och 34 % för Myresjökök. Fr.o.m den 1 januari 1989 har Marbodal ombildats till dotterbolag till Stora. Vid användande av samma definition på lönsamheten för mo- derbolaget Marbodal i Sverige som för övriga skåpleverantörer resulte- rar det i en avkastning på 28 % för Marbodal år 1989.
1 1 .2.4 Vertikal integration En mycket viktig faktor i konkurrenshänseende är i vilken utsträckning en leverantörs produkter exponeras gentemot kunder och hur tillgäng- liga produkterna är för leverans när köparen har bestämt sig. En leve- rantör vars produkter säljs av flest återförsäljare på orter med de största kundunderlagen har störst möjlighet att sälja.
Marbodal, som bl.a. säljer sina produkter via Star Trades byggrossis- ter, har en klar konkurrensfördel eftersom grossisterna är etablerade på många och folkrika orter i södra och mellersta Sverige. Knappt hälften av Star Trades omsättning år 1989 härrör från produkter tillverkade inorn Storakoncernen, däribland produkter från Marbodal. Samma koncerntillhörighet har medfört att Marbodal blivit Star Trades hu- vudleverantör.
Ballingslöv, ett företag inom Electrolux och det andra stora företaget på marknaden, har konsekvent marknadsfört sig och distribuerat sina produkter genom återförsäljare. Ballingslöv är huvudleverantör till dels byggmaterialkedjan Beijer Byggmaterial, dels systerbolaget Electrolux Hushåll med sina vitvarubutiker, men Beijer säljer även bl.a. huvudkonkurrenten Marbodals produkter, främst i norra Sverige. Av Ballingslövs försäljning under år 1989, då Beijer fortfarande ingick i Electrolux, har 36 % skett till andra företag inom Electroluxkoncernen.
HTH Kök, ett företag inom Stora, säljer sina köksinredningar via speciella franchisebutiker i vilka företagets produkter finns utställda. Beställningen görs i butiken varefter leveransen sker direkt från fabrik. Franchisebutikerna är egna bolag. Företaget HTH Kök står för hyra av lokal, marknadsföring, utbildning och uppbyggnad av en utställning av kökssnickerier, vitvaror etc.
Företaget IKEA har, med sina tolv varuhus spridda Över hela landet, en stor möjlighet att exponera sina produkter gentemot potentiella kunder. IKEA är stort på konsumentmarknaden för kökssnickerier och
” Definition på avkastning på sysselsatt kapital: Ballingslöv, Nordbo-Gruppen, Kallinge Kök, Myresjökök: Resultat efter avskrivningar enl. plan plus finansiella intäkter i pro— cent av genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke räntebärande kortfristiga skulder.
har därmed en relativt stor andel av försäljningen av kökssnickerier för fritidshus i vilka konsumenten ofta själv byter köksinredning.
Kallinge Kök, med 150 anställda och sedan år 1986 ingående i Riqumakoncernen, har expanderat kraftigt de senaste åren. En fler- dubbling av produktionen på några år har gjort att företaget blivit ett av de fyra största företagen på marknaden. Kallinge tillgodoser bl. a. sitt systerbolag och typhustillverkaren Boros hela behov av kökssnickerier. På grund av resp. koncerntillhörighet är även Nordbo- -Gruppen och Myresjökök huvudleverantör till typhustillverkarna Faluhus och Fors— grens Timmerhus samt Myresjöhus. Byggföretaget Skanska är av samma orsak en stor kund till Myresjökök.
11 .2.5 Leverantörs- och kundstruktur Melaminbelagd spånskiva är den viktigaste insatsvaran vid skåptillverk- ning. Persson InvestAB och SwedspanAB inom Rottneroskoncernen är de två stora leverantörerna av spånskivor. För att inte bli alltför be- roende av de svenska leverantörerna importerar företagen bl.a. från Tyskland och Österrike.
Kundstrukturen för skåptillverkarna är likartad den för övrig snicke- riverksamhet. Den största kundkategorien är byggmaterialhandeln med ca 59 % av försäljningen år 1988. Denna stora andel förklaras främst av Ballingslövs distributionskoncept att enbart sälja till återförsäljare, som i sin tur bl.a. bearbetar byggentreprenörerna. Försäljningen till objekt- marknaden uppgick således till blygsamma 28 %. Försäljningen till typhusfabrikanter utgjorde 13 %.
11.2.6 Konkurrensmedel De största företagen på marknaden har en likartad kvalitet på sina standardprodukter och konkurrerar mer med produktutveckling med avseende på design än med kvalitet.
Vid försäljning till byggmaterialhandeln konkurrerar företagen främst med service, leveranssäkerhet och design i kombination med pri- set. Service innebär bl.a. att företagen tillhandahåller dataritningssys- tem vid utformning av kök, ställer upp med personal vid reklamkam- panjer, iordningställer utställningar av kök etc.
På objektmarknaden spelar priset en större roll än på andra marknader. De olika företagens prissättning av kök till byggentreprenö- rer och typhusfabrikanter har dock successivt blivit alltmer snarlik. Le- veranssäkerheten har därmed blivit ett allt viktigare konkurrensmedel. Lägenhetsanpassade leveranser av köken samt olika typer av garanti- åtaganden ökar i betydelse som konkurrensmedel. Företagens möjlighet att kunna erbjuda tillvalsprodukter av annan design och funktion än standardvaran kan påverka byggentreprenörens och typhusfabrikantens val av leverantör.
11.3.1 Prissättning Traditionellt har priserna på inredningssnickerier höjts i takt med kost- nadsökningarna. Med ny luckdesign och nya funktionsfinesser har marknadsprissättningen slagit igenom. Företagen försöker rangordna konsumentens uppfattning av produkterna och prissätter därefter. För att få total kostnadstäckning kan en prisomfördelning ske, så att de mo- debetonade produkterna betingar ett högre pris och de traditionella ett lägre pris. De flesta tillverkare av inredningssnickerier ger ut endast en pris- lista. Prislistan benämns inköpsprislista eller återförsäljarprislista men anger konsumentpriset exkl. moms och används av återförsäljarna så- som en cirkaprislista exkl. moms. Utifrån denna prislista ges rabatter till alla kundkategorier, dvs. konsumenter, byggmaterialhandlare, grossis- ter, byggentreprenörer och typhustillverkare. Tillverkaren ger rabatter till återförsäljare och kunder på objekt- och husmarknaden medan byggmaterialhandlaren ger rabatter till konsumenten. Tillverkarnas rabattgivning är beroende av volymen per ordertillfälle resp. per år. Kvaliteten på återförsäljarna, dvs. en utbildad personal och en bra utställning, kan ge extra rabatt. På objektmarknaden är prisned- sättningen beroende av konkurrensen om det enskilda byggprojektet. Utifrån de av tillverkarna angivna konsumentpriserna exkl. moms ges en grundrabatt till återförsäljarna på 40 % för att komma i nivå med en återförsäljarprislista. Rabattspännvidden ligger mellan 40 och 50 % av konsumentpriset inom vilken kunderna på objekt- och typhusmarkna— den erhåller de högsta rabatterna. Rabatterna på snickerier vid försäljning till byggmaterialhandeln lig- ger på en relativt hög nivå. Konsumentpriset blir högt då rabatterna inte förs vidare till konsument i den omfattning det är avsett från leve- rantörshåll. Följsamheten till den av fabrikanten angivna konsument- prisnivån är stor och risken är att prislistan inte används såsom en re- kommenderad cirkaprislista utan som ett av fabrikanten fast angivet minimipris. Vissa leverantörer har vid förhandlingar med byggmaterial- handeln försökt sänka rabattnivån vid kompensation av kostnadsök- ningar och i stället hålla ett oförändrat konsumentpris för att på detta sätt försöka öka sin försäljning. Byggmaterialhandeln har inte gått med på att kompensera sina därigenom ökade kostnader genom att minska eventuella rabatter till konsumenten. Detta tyder på att rabattgivning i detaljistledet är sällan förekommande.
11.3.2 Prisutveckling I tabell 11.2 visas den genomsnittliga prisutvecklingen för inred- ningssnickerier från de fyra största företagen på marknaden jämfört med producentprisindex (PPI).
Tabell 11.2 Procentuell förändring av priset på inredningssnickerier och producentprisindex, 1980-1989.
År 1980-1985 1986 1987 1988 1989 1980-1989 lnredn.snick. 70 4,3 8,1 7,1 5,7 117 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107
Källa: SCB och SPK.
Mellan åren 1980 och 1989 överensstämmer ökningen av det genom- snittliga priset på inredningssnickerier väl med den för all industripro- duktion (PPI), dvs. Ökningen var 117 % resp. 107 %.
Åren 1988 och 1989 var prisökningen på inredningssnickerier 7,1 % resp. 5,7 %. Under år 1989 var prisökningen på konsumentmarknaden högre än på objektmarknaden. Konkurrensen på objektmarknaden, speciellt i norra Sverige, skärptes i slutet av år 1989 och i början av år 1990.
12.1. Produkten och marknaden
12.1.1 Produkterna Plastgolv finns i en mängd olika typer och kvaliteter och tillverkas av PVC, mjukgörare, stabilisatorer, fyllnadsmedel (vanligen av mineral) och färgpigment. Ett flertal tillverkningsmetoder finns, samt olika kom- binationer av dessa. Plastgolv indelas i homogena plastgolv, som mest används i offentlig miljö, och cushionvinylgolv eller heterogena plast- golv, som i stor utsträckning används i bostäder. Textila golvmaterial indelas efter tillverkningsmetod i tuftade, nålfilt, flockade och vävda mattor. Tuftade mattor görs oftast i nylonflbrer och tillverkas genom att fibrerna fästes med hjälp av nålar i någon form av gumrnibotten. Nålfiltmattor framställs genom att flera skikt fibrer arbe- tas samman med hjälp av nålar till en filtliknande produkt. Flockade mattor har upprättstående fibrer som klistras fast på grundstommen. Tuftade mattor är de vanligast förekommande textilmattorna och har ca 80 % av marknaden. Linoleum tillverkas av cirka en tredjedel av vardera bindemedel (linolja och harts), trä- och/eller korkmjöl samt mineraliska fyllnads- medel (vanligen kalkstensmjöl). Dessutom ingår färgpigment. Den framställda massan valsas sedan ut på ett underlag av juteväv för att torka. Linoleum är ett golvmaterial som främst används i offentliga miljöer. Trägolv kan i stort sett likställas med lamell- och parkettgolv. De allra flesta trägolv är tillverkade i en konstruktion med tre skikt, som sammanlimmas under värme och tryck. Till slitskikt kan ett flertal trä- slag förekomma, t.ex. ek, furu, bok, ask, lönn, björk samt även många exotiska träslag. Övriga skikt består av gran, furu eller spånskiva. Där- utöver kan trägolv förekomma i olika massiva utföranden. Laminat är ett golvbeläggningsmaterial som främst ses som ett sub- stitut till trägolv. laminatgolv består av ett plastlaminat anbringat på antingen en spånskiva eller en träfiberskiva (board). Det är ett hårt och tunt material som avses likna ett trägolv eller ett stengolv. Golvmaterialens andel av byggmaterialposten i faktorprisindex för flerfamiljshus är drygt 3 %.
12.1.2 Marknaden Försäljningen av golvmaterial i Sverige vände år 1987 och ökade år 1988 för andra året i följd sedan början av 1970-talet. Försäljningsök- ningen under perioden 1986-1988 uppgick till ca 15 %, från ca
29 miljoner rn2 golvyta till ca 33 miljoner m2. Marknaden beräknas un- der år 1988 ha omsatt ca 3,5 miljarder kronor. Härtill kommer inlägg- ningskostnader på ca 800-900 milj.kr., allt i konsumentpriser.
Försäljningen av de olika golvmaterialen enligt Golvbranschens riks- organisations (GBR) statistik framgår av tabell 12.1.
Tabell12.1 Försäljningen av de olika golvmaterialen på den svenska marknaden år 1988 uttryckt i mil].m2 och procent.
Golvmaterial mil]. m2 %
Plast 19,7 59,5 Textil 5,0 15,1 Linoleum 4,2 12,7 Trä 2,9 8,8 övrigta 1 ,3 3,9 Totalt 33,1 100,0
a I gruppen övrigt golvmaterial ingår bl.a. gummi-, kork-, kokos- och sisalmattor samt laminatgolv. Källa: GBR.
Drygt 60 % av det golvmaterial som säljs på den svenska marknaden importeras. Det är främst textil- och linoleumgolven som tillverkas ut- omlands.
Export och import av olika golvmaterial framgår av tabell 12.2.
Tabell 12.2 Export och import av golvmaterial år 1988 uttryckt i milj.m2.
Golvmaterial Export Importa Plast 1 1 ,4 1 1 ,6 Textil 2,0 7,0 Linoleum 0,1 4,6 Trä 4,7 0,6 Totalt 18,2 23.8
a l importsiffrorna inkluderas även den del av importen som reexporteras. Källa: GBR.
SPK har gjort en uppskattning av totalmarknaden för golvmaterial i miljoner kronor utifrån företagens inlämnade uppgifter över produk- tion, försäljning på svenska marknaden samt import och export. Total- marknaden för de olika golvbeläggningsmaterialen redovisas enligt föl- jande.
Plastgolv
Plastgolven, med ca 60 % av totalmarknaden i volym, är den klart do- minerande produktgruppen. Försäljningen av plastgolv ökade från ca 675 milj.kr. år 1986 till ca 950 milj.kr. år 1988, dvs. med ca 40 %. Im- portens andel av tillförseln har under perioden ökat från 30 till ca 34 %.
Importen kommer främst från Europa och Asien. Ca 38 % av produk- tionen exporterades år 1988 mot ca 40 % år 1986.
Textilgolv
Under perioden 1986-1988 minskade den sålda kvantiteten textilgolv med ca 11 %. Det är försäljningen på konsumentmarknaden som står för den stora försäljningsnedgången i volym, medan försäljningen på objektmarknaden i stort sett är oförändrad. I värde har den totala försäljningen på svenska marknaden stagnerat och ligger oförändrad på ca 405 milj.kr. mellan åren 1986 och 1988. Importens andel av tillförseln ökade under perioden med ca2 procentenheter till 74 %. Större delen av importen kommer från länder i Mellaneuropa.
Orsaken till textilgolvens minskande marknad är främst diskussio- nerna kring textilmattornas eventuella upphov till allergibesvär. Textil- mattor påstås ofta göra luften torrare i rummen och inte kunna hållas rena lika bra som övriga golvmaterial, vilket i sin tur kan leda till olika former av besvär hos allergikänsliga personer. Allergidebatten har inte påverkat försäljningen på de stora textilmarknadema i Europa, t.ex. Västtyskland, Frankrike och Storbritannien. Textilmattornas andel av hela Europas golvmarknad uppgår till ca 50 % medan andelen av den svenska marknaden uppgår till 15 %. Av den totala svenska produktio- nen exporterades år 1988 ca 35 %.
Lino/eumgolv Trä- och linoleumgolv var de vanligaste golvtyperna fram till mitten av 1960-talet, då plast- och textilgolven fick sitt genombrott. Försäljningen av plast- och textilmattor ökade på bekostnad av försäljningen av lino- leum. Ända till mitten av 1970-talet sjönk linoleumgolvens andel av marknaden för att sedan återigen öka. Linoleum har lång livslängd, är slitstarkt och är lättare att renovera än många andra golvmaterial. Försäljningen av linoleumgolv ökade mellan åren 1986 och 1988 med ca 35 %, från ca 160 milj.kr. till ca 215 milj.kr. Hela den svenska marknaden av linoleumgolv består av importerade produkter. Importen sker nästan uteslutande av ett enda företag i Sverige. Holland och Tyskland är de stora ursprungsländerna. Av importen reexporteras ca 30 %.
Trägolv
Trägolven har under en lång följd av år hållit sin i volym mycket stabila andel av marknaden. I värde ökade försäljningen på den svenska marknaden mellan åren 1986 och 1988 med ca 80 %, från ca 285 milj.kr. till ca 520 milj.kr. Importens andel av tillförseln har nästan för- dubblats under perioden och uppgick år 1988 till ca 15 %. Importen av högkvalitativa produkter härrör från Ungern, Danmark, Norge och Finland. Importen från Jugoslavien, Taiwan och Sydkorea är av tillfällig natur, orsakad av underkapacitet hos de svenska tillverkande företagen. Två tredjedelar av produktionen exporteras.
Laminat är ett relativt sett nytt golvmaterial. Företagen på den svenska marknaden är först i Europa med att tillverka och sälja denna produkt i stor skala. I jämförelse med trägolv är laminatgolv ett billigare golvma- terial.
1 2.2 Konkurrensförhållanden 12.2.1 Företagsstruktur
Plastgolv
De två stora tillverkarna av plastgolv är Tarkett AB och Forbo-Fors- haga AB vilka tillsammans har ca 60 % av marknaden. Övriga stora le- verantörer av plastgolv är ODO Interiör AB, Rikett Sommer AB, DLW Svenska AB och AB Golvabia. De fyra största företagens andel av plastgolvmarknaden uppgick år 1988 till ca 80 %.
Ca 15 % av 1988 års import av plastgolv, motsvarande 5 % av tillför- seln, skedde inom de koncerner som är stora tillverkare i Sverige. Övrig import, motsvarande 29 % av tillförseln, sköttes av agenturföretag och utlandsägda försäljningsbolag i Sverige. Dessa företag sysslar främst med lågprisimport från Europa och Asien och säljer huvudsakligen på konsumentmarknaden.
Tillverkning av golvmaterial är, förutom den av trägolv, en relativt enkel process vilket underlättar för nya företag att starta tillverkning. I Europa finns i dag en överproduktion av plast- och textilgolv vilket talar emot en eventuell nyetablering. Därutöver är Tarkett och Forbo- Forshaga så pass väletablerade hos både golventreprenörer och bygg- entreprenörer, att nytillkomna tillverkare skulle ha svårigheter att sälja till dessa redan inarbetade kategorier.
Iågprisimporten har emellertid under år 1989 ökat sin marknads- andel. På konsumentmarknaden finns alltid efterfrågan på billiga pro- dukter och på denna marknad har nya importerande företag etablerat sig. Tarkett och Forbo-Forshaga har haft svårigheter att bemöta importkonkurrensen då det låga importpriset, enligt företagen, kan jämställas med företagens produktionskostnad.
Kapacitetsutnyttjandet i produktionen hos de största företagen har varit lågt under hela 1980-talet (76 % år 1988). Produktionskapaciteten byggdes ut kraftigt under 1960- och 1970-talet för att bemöta den stora efterfrågan på golvmaterial under denna tidsperiod föranledd av den då stora satsningen på bostadsbyggandet. För att anpassa produktionska- paciteten till den minskande efterfrågan reducerade Tarkett under år 1989 sin personalstyrka i plastgolvsfabriken i Ronneby.
Textilgo/v
På marknaden för textilgolv agerar ett stort antal företag bland vilka Tarkett är marknadsledaren. Tarkett förvärvade år 1987 det västtyska golvföretaget Pegulan och beslutade att på grund av den minskande
marknaden i Sverige successivt flytta över textiltillverkningen till Väst- tyskland. Flyttningen var genomförd sommaren 1989, vilket innebär att Sverige endast har kvar två små tillverkare av textilgolv. Företagen he- ter Broakulla Mattfabrik AB och Kasthall AB och tillverkar främst gångmattor och avpassade mattor samt till en liten del heltäckningsmat- tor.
Förutom Tarkett är övriga stora företag på marknaden Egetaepper Sverige AB, AB Golvabia, Weston of Scandinavia Sverige AB, Forbo- Forshaga och ODO Interiör. De fyra största företagens andel av textil- golvmarknaden var år 1988 ca 50 %.
År 1988, när Tarketts flyttning av textilgolvtillverkningen ännu inte var helt genomförd, skedde ca 10 % av den totala importen inom de koncerner som är stora tillverkare av golvmaterial i Sverige. Denna im- port motsvarar ca 7 % av tillförseln. Den totala importen av textilgolv uppgick till 74 % av tillförseln. En stor andel av importen är lågprisim- port från Mellaneuropa som främst säljs på konsumentmarknaden.
Det näst största företaget på marknaden, Egetaepper, har trots en vi- kande marknad kunnat öka sin marknadsandel. Egetaepper är ett för- säljningsbolag till den danske tillverkaren med samma namn. Företaget arbetar i en nisch på textilgolvmarknaden och satsar helt på försäljning till byggentreprenörer. Den danske tillverkaren har en specialbyggd maskin, som bygger på en speciell infärgningsmetod vad gäller mönster, färg och logotyp.
Linoleumgo/v
Forbo-Forshaga har nära nog monopolställning på marknaden för li- noleumgolv. Företaget importerar från eget bolag i Holland och står för 95 % av försäljningen på svenska marknaden. Resten av marknaden in- nehas av DLW Svenska AB som importerar från Tyskland.
Linoleum är det golvmaterial som är minst utsatt för priskonkurrens, men Forbo-Forshaga är på linoleummarknaden tvunget att till viss del beakta andra företags prissättning på substitutet homogena plastgolv.
Tillverkningskapaciteten på linoleumgolv i Europa är fortfarande tillräckligt stor för att tillgodose de senaste årens ökade efterfrågan. Det franska försäljningsbolaget Rikett Sommer AB, som redan konkur- rerar på marknaderna för plast- och textilgolv, har för avsikt att bryta sig in på linoleummarknaden. Detta inbrytningsförsök kan underlättas av det faktum att Forbo-Forshagas försäljning till mindre golvfack- handlare och färghandlare numera går via den egna grossisten Golv Depån. De försäljningskanaler som därvid frigjorts kan anlitas av Rikett Sommer.
Trägolv Marknaden för trägolv domineras av två stora tillverkare, Tarkett och Gustaf Kähr AB (Kährs), vilka tillsammans har ca 80 % av marknaden.
Den tredje största tillverkaren är Tibro Golv AB som startade trägolvs- tillverkning under år 1988. Först under år 1989 började produktionen
komma upp i större skala. Tibro Golv har ett samarbetsavtal med Forbo-Forshaga som innebär att företaget är huvudleverantör av trä- golv till Forbo-Forshaga. Produkterna säljs under eget namn. En liten trägolvstillverkare på marknaden är AB Burseryd Träindustri i Små- land. För övrigt förkommer en marginell import som har ökat de se- naste åren, främst på grund av underkapacitet hos Tarkett och Gustaf Kähr. De fyra största företagens andel av marknaden uppgick år 1988 till ca 85 %.
Trägolv är en produkt som kräver ett stort trätekniskt kunnande vid tillverkningen. Trots dessa produktionssvårigheter har underkapacite- ten i produktionen av trägolv föranlett LB-lnvest AB och Myresjö AB att tillsammans försöka starta en ny fabrik i Karlskrona.
På trägolvsmarknaden minimeras konkurrensen mellan de två stora tillverkande företagen genom att Tarkett, med tillverkning av flertalet golvmaterial, främst har inriktat sig på försäljning till objektmarknaden och att Kährs, med tillverkning av ett smalt produktsortiment, huvud- sakligen säljer till konsumentmarknaden. Denna "tysta överenskom- melse" om uppdelning av marknaden för trägolv är konkurrenshäm- mande och bör motverkas. Svårigheten ligger i det faktum att en kund— kategori, byggentreprenörer, efterfrågar ett brett produktsortiment vil- ket enbart Tarkett kan erbjuda.
Kapacitetsutnyttjandet i trägolvstillverkningen hos de största företa- gen på marknaden har varit högt sedan mitten av 1980-talet (91 % år 1988). Den otillräckliga tillgången på vissa träslag, t.ex. ek, har varit en begränsande faktor för ett högre kapacitetsutnyttjande.
Lamlnatgo/v
Laminatgolv produceras delvis av andra företag än de som verkar på övriga golvmarknader. Företagen på marknaden är Perstorp AB, La- mett AB, KLW AB, Forbo Wood AB och ODO Interiör AB.
12.2.2 Koncernstruktur Den svenska koncernen Stora förvärvade år 1988 Tarketts moderbolag Swedish Match. Verksamhetsområdet Tarkett inom Storakoncernen omsatte år 1988 ca 5,9 miljarder kronor, varav 5,1 miljarder kronor ut- gjorde golv- och väggprodukter. Av försäljningen sker 85 % på markna- der utanför Sverige. Exporten från Sverige av golvmaterial som tillver- kas inom landet uppgick till 592 milj.kr. De största enskilda försälj- ningsmarknaderna var Västtyskland (22 %), Nordamerika (22 %) och Sverige (12 %). Under hösten 1990 har Stora bjudit ut Tarkett till för- säljning. Forbo-Forshaga hade år 1988 en omsättning på 589 milj.kr. Företa— get ingår i den schweiziska koncernen Forbo International AS som 1988 hade en total omsättning på ca 5,6 miljarder kronor varav 4,2 miljarder kronor utgjorde golv- och väggprodukter. Tillverkning och försäljning sker till 90 % i Västeuropa varav Skandinavien utgör 12 %.
Gustaf Kähr är framför allt känt för sina lamellparkettgolv. På marknaden för lamellparkett är Kährs näst störst i världen efter Tarkett och har ca 25 % av världsmarknaden. Företaget ingår i koncernen Skåne-Gripen AB. Kährs omsättning år 1988 uppgick till 547 milj.kr. Av produktionen exporteras ca 70 % till ett femtontal länder, främst i Väst- europa.
Agenturföretaget ODO Interiör, ingående i koncernen Skåne-Gri- pen, marknadsför och distribuerar främst plastgolv och väggmaterial. Inom flera segment, bl.a. våtrumsmaterial, är ODO marknadsledande inom Sverige. ODO Interiör säljer, förutom systerbolaget Holmsund Golvs produkter, importerat plastgolv från Frankrike, Holland och Finland och importerat textilgolv från Belgien, Holland, Tyskland, England, Österrike och Spanien. ODO Interiörs omsättning år 1988 uppgick till 194 milj.kr.
12.2.3 Lönsamhet Sedan den 1 maj 1988 ingår Tarkett i Storakoncernen. Enligt Storas årsredovisning för år 1989 uppgick Tarketts avkastning på sysselsatt ka- pltal12 till 15 % för år 1988 och till 11 % för år 1989. Orsaken till resul- tatförsämringen var främst en minskad aktivitet inom byggindustrin, i första hand i Nordamerika och i viss utsträckning i Europa. Härtill kommer ökade kostnader med intrimning och installation av viss ny produktionsutrustning i Europa samt kraftigt ökade marknadsförings- kostnader för att återta de marknadsandelar som förlorades i samband med en explosion vid plastgolvsfabriken i USA. För de övriga två stora företagen på golvmarknaden, Forbo-Forshaga och Kährs, uppgick av- kastningen på sysselsatt kapital13 under år 1988 till ca 30 % för båda fö— retagen. År 1989 var motsvarande avkastning 38 % för Forbo-Forshaga och 24 % för Kährs. Vid användande av samma definition på lönsamhe- ten för moderbolaget Tarkett i Sverige som för Forbo-Forshaga och Kährs resulterar det i en avkastning för Tarkett på 11 % för år 1988 och en negativ avkastning för år 1989.
12.2.4 Kundstruktur Företagen i golvmaterialbranschen har koncentrerat sin försäljning till golventreprenörer. Försäljningen sker dels direkt till de'stora golven- treprenörerna, t.ex. Tretum AB, BBN Entreprenad AB och BPA Golv AB, dels till grossister som i sin tur säljer till mindre golventre- prenörer i golvfackhandeln och färghandeln. Golventreprenörerna säl- jer både material och arbete till dels byggföretag, dels konsumenter. Försäljningen till typhusfabrikanter samt rikstäckande byggmaterial-
” Definition på avkastning på sysselsatt kapital: Tarkett: Rörelseresultat efter avskriv- ningar enl. plan i procent av genomsnittlig balansomslutning med avdrag för icke ränte- bärande rörelseskulder och räntebärande tillgångar. 13 Definition på avkastning på sysselsatt kapital: Forbo-Forshaga och Kährs: Resultat efter avskrivningar enl. plan plus finansiella intäkter i procent av genomsnittlig balans- omslutning med avdrag för icke räntebärande kortfristiga skulder.
handlare och golvfackhandlare sköter golvtillverkarna ofta själva om. Exempel på en rikstäckande golvfackhandlare är DINBO Interiör AB. Byggmaterialhandeln och fackhandeln säljer förutom till konsumenter i viss omfattning även till byggföretag.
12.2.5 Vertikal integration ODO Interiör sålde fram till våren 1989 plastgolv från Holmsund Golv i enlighet med ett distributionsavtal företagen emellan. Under våren 1989 förvärvades Holmsund Golv av ODO:s moderbolag Skåne— Gripen AB. Koncentrationen på marknaden för golvbeläggningar för- ändrades inte av att ODO och Holmsund, i och med detta förvärv, fick samma ägare. ODO Interiör har sedan år 1978 marknadsfört och distri- buerat ca 65 % av Holmsund Golvs produkter. Ett sätt att bli konkurrenskraftig på marknaden är att få en effektiv distribution och service. Tarkett, Forbo—Forshaga och ODO Interiör har försökt att effektivisera distributionen av sina produkter genom att in- tegrera vertikalt. Under 1988 förvärvade Tarkett grossistföretaget Svensk Golvdistribution AB (Svegab). Svegab har sedermera ombildats till Tarketts distributionsterminaler ute i landet. Cirka en tredjedel av Tarketts försäljning av plast- och trägolv går via dessa distributionster- minaler. ODO Interiör och Forbo-Forshaga förvärvade i början av 1988 till lika delar golvgrossisten Golv Depån AB i Jönköping. Under 1988 har inom ramen för Golv Depån en golvgrossistkedja byggts upp. Denna omfattar sex distributionsterminaler spridda över hela Sverige. All för- säljning av företagens produkter till grossistledet kommer i framtiden att distribueras via Golv Depån. De fristående golvgrossisterna i landet är tvingade att söka sig andra leverantörer av golv- och väggmaterial. Orsaken till förvärvet av Golv Depån var att ODO Interiör och Forbo-Forshaga ville ha möjlighet att sälja hela sitt produktsortiment via grossistledet, att kostnaden för distributionen av varorna via fristå- ende grossister var för stor och att styrningen av kampanjverksamheten försvårades via de fristående grossisterna.
12.2.6 Konkurrensmedel De tillverkande företagen på golvmarknaden verkar på en mogen marknad med ett fåtal dominerande företag där produkterna är likar- tade och där företagen främst använder sig av produktutveckling och service som konkurrensmedel. Golvmaterialen tillverkade i Sverige anses vara av hög kvalitet och funktion. På plast- och textilgolv konkurrerar företagen med färg, möns- ter och varumärke på produkten. Ett mönster har en livslängd på maximalt två är, oftast bara ett år. På trägolv konkurrerar företagen med sortimentsbredden, dvs. försäljning av många olika träslag, tjockle- kar och sorteringar i samma träslag. Service och leveranssäkerhet är konkurrensmedel som värderas högt, främst under perioder med stor efterfrågan.
De statliga byggnormerna upplevs inte vara ett hinder för import av golvmaterial. Den största delen av importen från Europa uppfyller de svenska normerna. I Västtyskland finns högre ställda krav på produk- terna än vad som ställs på de svenska produkterna. På konsument- marknaden, där importen har sin starkaste ställning, behöver produk- terna inte heller uppfylla den svenska standarden.
På objekt- och typhusmarknaden, på vilka byggentreprenörer och typhusfabrikanter agerar, är vikten av ett brett produktsortiment stor. Lågprisimporten från Europa och Asien har haft svårigheter att tränga in på objektmarknaden, enligt de svenska företagen, på grund av pro- dukternas enklare kvalitet. Tarkett och Forbo-Forshaga, med försälj- ning av ett brett produktsortiment, dominerar marknaden helt.
För att ha en framgångsrik försäljning på objektmarknaden spelar likaså närheten till marknaden en viktig roll. Tarkett och Forbo-Fors- haga bedriver en aktiv bearbetning av föreskrivande led i syfte att deras produkter skall rekommenderas i byggnadsritningar m.m. Kundernas visshet att garantiåtaganden uppfylls snabbt och effektivt är av stor be- tydelse för båda företagen vid försäljning på objektmarknaden.
12.3. Prisbildning
12.3.1. Prissättning
På en marknad med produkter av likartad kvalitet och funktion är kri- terier som färg, mönster, varumärke viktiga vid prissättningen. En mo- debetonad produkt kan på konsumentmarknaden betinga ett betydligt högre pris än en traditionell produkt. Å andra sidan åstadkommer låg- prisimporten av, enligt de svenska företagens uppfattning, kvalitetsmäs- sigt enklare produkter en prispress på de svensktillverkade produk- terna.
På objektmarknaden efterfrågar byggentreprenörerna mer traditio- nella produkter som i förhållande till andra produkter betingar ett lägre pris. På grund av att försäljningen till byggföretag passerar ett mellan- led måste golvleverantörerna vid prissättningen på objektmarknaden ta hänsyn till rådande konkurrenssituation i flera led. När golventreprenö- ren skall ge anbud på ett större byggprojekt samarbetar denne med golvleverantören för att kunna ge så bra villkor som möjligt.
Utbudet av golvbeläggningsmaterial i Europa är fortfarande större än efterfrågan under nuvarande högkonjunktur. Detta förhållande gäl- ler dock inte för trägolv som anses vara en bristvara.
Golvbranschens riksorganisation (GBR) ger ut den cirkaprislista som finns inom branschen. GBR är en paraplyorganisation för branschens samtliga led. Inom GBR finns entreprenörer, golvfackhandlare och leverantörer representerade i två branschföreningar. Golvåterför- säljarnas förening (GFF) samlar de medlemsföretag som till huvud- saklig del är verksamma inom entreprenadverksamhet och som fack-
handlare. Golvleverantörernas förening (GLF) hade 31 medlemsföre- tag år 1988. Deras totala marknadsandel ligger omkring 90 %.
Prislista Golv/Vägg är, förutom en rekommenderad cirkaprislista, ett hjälpmedel vid kalkylering, anbudsgivning och prisuppföljning ge- nom att den ger exempel på olika normalkalkyler. I prislistan ingår lika- så uppgifter om index, lönekostnader, sociala avgifter m.m. Dessutom anges prisnormer för vanligt förekommande läggnings-, sättnings- och golvslipningsarbeten avseende mindre och enstaka objekt inom konsu- mentsektorn.
Inom GBR finns en priskommitté sammansatt av olika golventrepre- nörer och fackhandlare. Golvfabrikanterna är inte representerade i kommittén och kan därmed inte påverka prissättningen i cirkaprislistan. En fabrikant inom golvbranschen anser att GBR:s cirkaprislista ligger ca 15 % för högt i pris. Fabrikanten anser att det horisontella pris- samarbetet i cirkaprisledet medför att företagets produkter får ett för högt prisläge till konsument. Företaget har gett ut en egen cirkaprislista som dock inte har accepterats på marknaden. Detta tyder på att ut- nyttjandegraden och följsamheten till GBR:s cirkaprislista är stor och kan ge skadlig verkan på prisbildningen. Cirkaprislistan kan ha pris- uppdrivande effekter och bidra till prisstelhet.
Rabattsättningen på golvbeläggningsmaterial är beroende av återför- säljarens inköpta volym per ordertillfälle resp. per år. Kampanjrabatter är en använd rabattform under begränsade tidsperioder, exempelvis under sommarperioden eller vid introduktionen av en ny vara.
På objektmarknaden arbetar företagen med anbudsförfarande. I an- buden anges ett nettopris som bestäms av konkurrenssituationen från gång till gång.
1232 Prisutveckling I tabell 12.3 visas den genomsnittliga prisutvecklingen för plast-, textil-, linoleum- och trägolv från de största företagen på resp. marknad jäm- fört med producentprisindex (PPI).
Tabell 12.3 Procentuell förändring av priset på plast-, textil-, linoleum- och trägolv resp. producentprisindex, 1980-1989.
År 1980-1985 1986 1987 1988 1989 1980-1989 Plastgolv 87 6,3 3,8 18,3 9,8 168 Textilgolv 74 7,0 4,1 10,4 7,1 129 Linoleumgolv 91 8,0 4,7 11,4 9,5 164 Trägolv 85 4,9 5,0 14,0 7,8 150 Producentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107
Källa: SCB och SPK.
Mellan åren 1980 och 1989 ökade det genomsnittliga priset på plast-, textil-, linoleum- och trägolv resp. PPI med 168 %, 129 %, 164 %,
150 % resp. 107 %. Under den undersökta perioden har prisökningstak- ten för alla golvmaterial klart överstigit den för all industriproduktion.
År 1988 var de till SPK anmälda prisökningarna på plast-, textil-, li- noleum- och trägolv 18,3 %, 10,4 %, 11,4 % och 14,0 %. De faktiskt ge- nomförda prisökningarna uppgick emellertid till ca 9,5 %, 4,2 %, 10,5 % och 11,2 %. Golvmaterial, speciellt plast- och textilgolv, är ett mycket modebetonat byggmaterial med kort livslängd per produkttyp vilket medför kraftiga produktmixförändringar i sortimentet per år och därmed en påverkan på det genomsnittliga priset. På plast- och textil- golv förklaras den kraftiga avvikelsen under 1988 mellan anmäld och faktisk prisökning, förutom av vanliga produktmixförändringar, av Tar- ketts uppköp av det västtyska företaget Pegulan och dess lågprissorti- ment av plast- och textilmattor.
Vid en jämförelse mellan de anmälda prisökningarna för 1988 och 1989 kan konstateras att 1989 års prisökningar är lägre än föregående års och överensstämmer bättre med 1988 års faktiska prisökningar. Vad beträffar trägolv blev det en något bättre balans mellan utbud och efter- frågan under senare delen av 1989 mot bakgrund av en utökad produk- tion hos Tibro Golv och en ökad import vilket medverkat till den be- tydligt lägre prisutvecklingen under 1989.
Vad beträffar textilgolv har konsumentmarknaden under 1989 minskat med ca 40 % i volym enligt branschens uppskattningar. Objekt- marknaden har minskat med ca 15 % i volym. Mot bakgrund av den minskande totalmarknaden har konkurrensen mellan företagen ökat. Företagen möter den ökade konkurrensen med att byta ut dyra varor mot billiga vilket inneburit att kvaliteten på konsumentmarknaden för- sämrats de senaste tre åren. På objektmarknaden är kvaliteten oföränd- rad på grund av att de statliga byggnormerna ställer krav på produktut- förandet. Mot bakgrund av de produktmixförändringar som genomförts på marknaden uppskattas den faktiska genomsnittliga prisökningen för textilgolv uppgå till mellan 4 och 5 % för år 1989 i stället för anmälda 7 %.
1 3.1 Produkten och marknaden
13.1 .1 Produkten Färg kan efter användningsområde indelas i tre huvudgrupper: tryck- färg, industrifärg samt färg till konsument— och yrkesmåleri. Denna branschbeskrivning behandlar dock endast färger och lacker till konsu- ment- och yrkesmålerisektorn.
Produkten består till övervägande del av tre beståndsdelar: pigment, bindemedel och lösningsmedel. Det dominerande pigmentet är titandi- oxid vilket gör färgen vit. Bindemedel indelas i dispersioner för vatten- baserade färger och alkyder för oljebaserade.
Lösningsmedel utgörs av förädlade petroleumprodukter, bl.a. lack- nafta och vattenbaserade lösningsmedel (latex). Andelen vattenbase- rade produkter har ökat till följd av hälso- och miljöhänsyn. Råvaru- kostnaden inkl. emballage utgör ca 50 % av varans försäljningsvärde i producentled.
13.1 .2 Marknaden I Sveriges officiella statistik finns ej någon uppdelning av färger och lacker efter användningsområde, utom för tryckfärg. SPK har dock med ledning av uppgifter från Sveriges färgfabrikanters förening (SVEFF), beräknat att försäljningen i producentled, till konsument- och yrkes- måleri, uppgick till ca 1,4 miljarder kronor under 1988. Motsvarande försäljning för år 1987 var ca 1,2 miljarder kronor. Efter några år som karaktäriserats av en stagnerande marknad innebar 1989 års försäljning en värdemässig tillväxt på ca 15 % i förhållande till föregående år.
Den totala försäljningen fördelas till 65 % på grossist- och detaljhan- del och till resterande 35 % på direktförsäljning till yrkesmåleri och entreprenadverksamhet. Den totala omsättningen i detaljhandelsledet för färg- och tapethandeln var ca 4,2 miljarder kronor (inkl. moms) år 1988.
Utrikeshandeln är av mindre omfattning. Importen för produktom- rådet uppskattas till ca 150 milj.kr. och exporten beräknas uppgå till nästan lika mycket.
Kapacitetsutnyttjandet för de fyra största företagen på marknaden uppgick till 83 % för 1988 (92 % år 1987). HP Färg-Kemi AB har under 1988 tagit i bruk en ny fabrik för vattenbaserade färger. Produktions- volymen (driftsnivå vid fullt kapacitetsutnyttjande) har därmed ökat kraftigt mot tidigare år, vilket förklarar den relativt låga utnyttjande- graden detta år.
13.2.1 Företagsstruktur De största företagen på marknaden för färger och lacker till konsu- ment- och yrkesmåleri är Alcro-Beckers AB, Nordsjö AB, HP Färg- Kemi AB och Tranemo Färg AB. Dessa företags sammanlagda mark- nadsandelar uppgår till ungefär 85 %. I branschen finns dessutom Dickursby Färg AB och Jotun Sverige AB, samt ett fåtal mindre tillver- kare/importörer. Alcro-Beckers är det största företaget på delmarknaden konsu- mentmåleri, medan Nordsjö har tyngdpunkten förlagd på försäljning till yrkesmåleri. Alcro-Beckers är sedan halvårsskiftet 1988 ett helägt dotterbolag till Wilhelm Becker AB, som är ett dotterbolag inom Lindéngruppen. Alcro-Beckers bildades under år 1986 då Wilhelm Becker AB och AB Alfort & Cronholm sammanförde inköp av råvaror samt produktion och distribution. Företagen blev i samband med affären ägare till 50 % vardera av aktierna i Alcro-Beckers. Alfort & Cronholms 50-procentiga aktieinnehav förvärvades av Wilhelm Becker under år 1988. Fusionen Alcro-Beckers var uppe för prövning i marknadsdomstolen under år 1986. Domstolen fann dock att företagsförvärvet inte kunde anses ha skadlig verkan enligt konkurrenslagen. MD lämnade sålunda NO:s talan utan bifall. Beckerskoncernen omsatte 2 615 milj.kr. år 1988. Koncernen består av tre divisioner varav Alcro-Beckers bildar en. De två övriga är divi- sion industrifärg och ColArt, som tillverkar och säljer konstnärsfärger och konstnärsmaterial. Alcro-Beckers omsatte 1 037 milj.kr. under år 1988 och uppvisade ett resultat efter avskrivningar på 94,3 milj.kr. samma år. Alcro-Beckers köper emulsioner och bindemedel av Wilhelm Beck- ers dotterbolag SOAB AB. Företaget har vidare ett samarbetsavtal med Alfort & Cronholm Grosshandel AB (AC Gross), om samordnad dis- tribution och lagerhållning av tillbehör till måleri som penslar och ke- miska artiklar m.m. Kunden behöver vid beställning enbart vara i kon- takt med Alcro-Beckers, som följaktligen har hela sortimentet inkl. kringtillbehör. Alcro-Beckers har avtal med ca 100 Färgsambutiker och 380 Spek- trumbutiker. Fackhandelskedjorna fungerar som kanaler för distribu- tion och marknadsföring. Av Alcro-Beckers försäljning till byggvaru- och fackhandel avsätts drygt 60 % till butiker som är anslutna till Färg- sam och Spektrum. Nordsjö tillverkar och säljer färg, spackel och handelsvaror till kon- sument- och yrkesmålerisektorn. Omsättningen uppgick till omkring 850 milj.kr. år 1988 och företaget är den största konkurrenten till mark- nadsledande Alcro-Beckers. Den 1 januari 1988 överfördes verksamheten i det helägda dotter- bolaget Nordsjö till moderbolaget Casco Nobel AB. Verksamheten
kommer även i fortsättningen att bedrivas som en självständig enhet inom Casco Nobel, som är dotterbolag till Nobel Industrier Sverige AB. Nobel Industrier är organiserat i affärsområden, varav Lim och Färg (Casco Nobel) är ett.
Affärsområdet omsatte 6 352 milj.kr. år 1988 fördelat på en mängd produktgrupper. Verksamheten är dock koncentrerad till produktion och marknadsföring av lim och färg. Produktsortimentet omfattar även närbesläktade produkter som spackel och tätningsmedel, impregnerat papper samt polymerer och oorganiska kemikalier. Kunderna återfinns inom såväl industrin som inom hantverks- och konsumentmarknaderna. En mindre tillverkning av insatsvaran bindemedel sker inom kon- cernen.
Nordsjö har avtal med ca 200 Färgtemabutiker, däribland sex av Nordsjö helägda butiker. Av företagets försäljning till byggvaru- och fackhandeln går ca 70 % till Färgtemas medlemsbutiker. Fackhandels- kedjan utgör en relativt säker kundgrupp, samtidigt som den är en kanal ut på marknaden. Nordsjös produkter cirkaprissätts av Färgtema genom en kalkyllista.
HP Färg-Kemi är det tredje största företaget på marknaden efter Alcro-Beckers och Nordsjö. Dominerande ägare i företaget är Sjuhä- rads Invest AB som äger 16,2 % av aktiekapitalet och innehar 51,3 % av röstetalet. Bygg-Göta Göteborg AB äger 31 % av aktiekapitalet och innehar 27,4 % av rösterna. Aktiemajoriteten i Sjuhärads Invest innehas av 35 företagare i västra Sverige.
I maj 1990 lade BPA AB ett bud på samtliga aktier i HP Färg-Kemi. Ovanstående huvudägare har accepterat budet. Företaget kommer organisatoriskt att placeras in under affärsområdet BPA Måleri AB.
HP Färg-Kemi omsatte 212 milj.kr. under år 1988 fördelat på tre produktområden: färg, kemi- och grossistprodukter. Grossistsortimentet består av komplementprodukter som tapeter, lim, spackel och verktyg. Företaget har 30 helägda butiker vilka svarar för drygt 60 % av all dis- tribution. Samarbetsavtal finns dessutom med ett hundratal andra återförsäljare. De helägda butikerna ger enligt företaget närhet till kunden (både konsument- och yrkesmåleri). Företaget säger sig kunna ge sina kunder en bättre service och leveranssäkerhet samtidigt som marknadsföringen kan ske samordnat.
Tranemo Färg är dotterbolag till nybildade Teknos-Tranemo AB (f.d. Nyansa i Tranemo AB). Nyansa i Tranemo förvärvades till 95 % av Teknos-Winter Oy, Finland, i maj 1989. Det finska företaget omsätter 450 milj.kr. och tillverkar konsumentfärg, industri- och pulverfärg samt coalcoating. Teknos-Tranemo med en omsättning på 100 milj.kr. kom- mer att marknadsföra Tranemo Färgs och Teknos-Winters sortiment i Sverige och Norge.
Tranemo Färg med tillverkning av Falu rödfärg, industri- och kon- sumentfärg skall även i fortsättningen vara en självständig enhet. Före- taget har avtal med den rikstäckande butikskedjan Nyansa, som består
av ett sjuttiotal återförsäljare. Av försäljningen till färgfackhandeln av- sätts ca 75 % till Nyansabutikerna, vilka har Tranemo Färg som hu- vudleverantör.
Dickursby Färg tillhandahåller ett brett sortiment av produkter från det finska moderbolaget Tikkurila Oy. Företaget har inga egna återför- säljare eller avtal med någon butikskedja, utan bearbetar marknaden med egen säljkår.
Jotun Sverige arbetar selektivt på färgfackhandeln. Företagets nisch är exteriörfärg som tillverkas av det norska moderbolaget Jotun A/S.
13.2.2 Leverantörs- och kundstruktur Det finns ett flertal leverantörer av insatsvaror till färgföretagen på marknaden, både svenska och utländska. Bland de senare finns ett fåtal dominerande färg- och kemikoncerner, som BASF, Bayer, Hoechst och engelska ICI. Importandelen är hög och exempelvis pigment importeras i sin helhet. Bindemedel tillverkas av bl.a. följande svenska företag: SOAB AB, Perstorp AB och DSM Resins Scandinavia AB. En mycket stor kund inom måleribranschen är BPA Måleri AB med en marknadsandel på drygt 25 %. BPA Måleri köper mest färg från Alcro-Beckers och Nordsjö, men efter budet på HP Färg-Kemi är det troligt att företaget styr över en del av sina inköp till detta företag.
13.2.3 Konkurrensmedel och konkurrensbegränsningar Färger och lacker på den svenska marknaden är relativt homogena produkter och enligt företagen genomgående av mycket hög kvalitet, vilket bidrar till att prissättningen på produkterna är rätt likartad. De största företagen uppger inte heller priset som det mest betydelsefulla konkurrensmedlet. Viktigare är att ha tillgång till distributionskanaler för att kunna nå ut på marknaden. Varumärken är också viktiga då märkestroheten är stor inom framför allt yrkesmåleri. Service och leve- ranssäkerhet är andra betydelsefulla konkurrensmedel. Detaljistledet domineras av butiker ingående i de tre stora fack- handelskedjorna Spektrum (Alcrodivisionen inom Alcro-Beckers), Färgsam (Beckersdivisionen inom Alcro-Beckers) och Färgtema (Nord- sjö). Dessa svarar för omkring 80 % av färghandelns totala försäljning. Distributionskedjorna har i förhållande till sina resp. huvudleverantörer ett bonussystem med köptrohetsfrämjande inriktning. Huvudleverantö- rernas ställning är dessutom förstärkt av att fackkedjorna enligt antagna bestämmelser skall motverka förekomsten av konkurrerande tillverka- res färg i butikerna. I återförsäljarledet finns ytterligare två rikstäckande butikskedjor. Det är Nyansabutikerna som har Tranemo Färg som huvudleverantör och den av HP Färg-Kemi helägda butikskedjan. Kedjebildningen och märkestroheten hos detaljisterna försvårar för nya leverantörer att inträda på marknaden. De är hänvisade till att för- söka etablera egna butikskedjor eller att bli komplementfabrikat till de
stora i branschen. Svårigheter att finna kanaler ut på marknaden är också ett hinder för de importerande företag som verkar i Sverige.
13.3. Prisbildning
13.3.1 Prissättning Prissättningen i detaljhandeln styrs i stor utsträckning av de cirkaprislis- tor som Sveriges färghandlares riksförbund (SFR) ger ut. Nordsjös pro— dukter cirkaprissätts av Färgtema genom en särskild kalkyllista och fackhandelskedjan använder ej SFR:s cirkaprislista. Storleken på de rabatter som tillverkarna ger varierar med in- köpsvolym. Det förekommer även årsbonus som baseras på totalinköp under året och som utfaller vid årets slut. En uppskattning av en ge- nomsnittlig rabattsats är därför mycket svår att ge. Den enskilde kon— sumenten erhåller dock sällan någon rabatt, utan får betala det cirka- pris som rekommenderas enligt nämnda prislistor.
13.3.2 Prisutveckling Prisutvecklingen för färger och lacker till konsument- och yrkesmåleri är starkt beroende av internationella förhållanden. Det förklaras av att insatsvaror till övervägande delen importeras och att råvaror som raffi- nerade petroleumprodukter och plaster påverkas av oljeprisets utveck- ling. I tabell 13.1 visas den genomsnittliga prisutvecklingen för de fyra största företagen jämfört med förändringen av producentprisindex un- der åren 1986-1989.
Tabell 13.1 Procentuell förändring av priset på färger och lacker till kon- sument- och yrkesmåleri samt producentprislndex 1986-1989.
1986 1987 1988 1989 1990
Färger och lacker 1.8 5,2 8,4 7,4 9.7 Producentprisindex 2,0 4,3 7,6 6,3 -
14. WS-PRODUKTER
VVS-marknaden delas traditionsenligt in i följande delmarknader: värme, ventilation och sanitet. I sanitetsmarknaden ingår även rör och rördelar.
VVS—materialens vikt i faktorprisindex är 5,5 % för flerbostadshus och 4,6 % för småhus. Av byggmaterialandelen i faktorprisindex utgör VVS-materialen 16,1 % för flerbostadshus.
Värme- och sanitetsmarknaderna omsätter i Sverige ca 4,5 miljarder kronor i tillverkarledet, fördelat enligt nedan:
- Värme ca 0,9 miljarder (20 %) — Sanitet ca 1,3 miljarder (28 %) - Rör och rördelar ca 1,1 miljarder (25 %) - Övrigt ca 1,2 miljarder (27 %)
Posten övrigt består av bl.a. isoleringsmaterial och andra produkter som inte kan hänföras till de övriga produktområdena. Övriga led i dis- tributionskedjan, grossister och installatörer, omsätter ca 7 resp. ca 10 miljarder kronor per år.
I Sverige omsatte ventilationsmarknaden ca 2,2 miljarder kronor per år i tillverkningsledet och ca 1 miljard kronor per år i installationsledet.
Delmarknaderna i VVS-materialbranschen kännetecknas av hög fö- retagskoncentration, 2-3 företag svarar oftast för över 80 % av omsätt- ningen på den svenska marknaden. På många marknader saknas både import- och substitutionskonkurrens. En egentlig priskonkurrens saknas på många marknader, bl.a. på grund av den rabattprissättning som fö- rekommer.
14.1 Värme
14.1.1 Produkterna Produktområdet värmetekniska produkter består huvudsakligen av värmepannor, olje- och gasbrännare, varmvattenberedare, värmeväx- lare, värmepumpar samt styr- och reglerutrustning.
14.1.2 Marknaden
Efterfrågan på den totala marknaden bestäms huvudsakligen av bygg- branschens utveckling och av energipolitiken. Efterfrågans fördelning mellan olika produkter bestäms till stor del av förväntningar på relativa energiprisers utveckling. Bygginvesteringarnas förskjutning mellan fler- bostadshus och småhus är också av betydelse. Även miljöhänsyn har börjat spela en viktig roll för utvecklingen av nya produkter. Kärn-
kraftens eventuella avveckling och införandet av naturgas och andra alternativa energikällor är avgörande faktorer i framtiden.
Enligt uppgifter från branschen omsatte den svenska marknaden för värmetekniska produkter år 1987 ca 1 miljard kronor i tillverkarledet och ca 2,5 miljarder kronor i förbrukarledet.
Sedan början av 1980-talet har marknaden kännetecknats av vikande efterfrågan, överetablering och överkapacitet. Enligt uppgifter från branschen halverades den svenska marknaden, volymmässigt, mellan år 1984 och år 1987. Värdemässigt var den dock oförändrad. Bidragande orsaker till volymminskningen var minskat bostadsbyggande, fallande oljepriser och, enligt branschen, osäkerhet om energipolitiken. Till- fälliga subventioner till investeringar i olika slags energibesparande åt- gärder skapade en konstlad efterfrågeökning som lockade nya aktörer till marknaden. Mot denna bakgrund skedde en omfattande omstruktu- rering av den svenska marknaden för värmetekniska produkter i mitten av 1980-talet.
Importkonkurrensen är måttlig. Importandelen (importen i förhål- lande till tillförseln) ligger mellan 10 och 15 % för de flesta delmarkna- derna. Oljebrännare har en importandel på ca 20 %. Orsaker till den begränsade importen är bl.a. att de stora svenska fabrikaten är väl- etablerade på marknaden. Dessutom är den svenska marknaden be- gränsad till sin storlek jämfört med övriga europeiska marknader och har varit vikande under ett antal år. Även formella importhinder av typ säkerhetsbestämmelser och dylikt finns, t.ex. för varmvattenberedare från länder utanför Norden.
En stor del av den svenska produktionen av värmetekniska produk- ter går dock på export. Exportandelarna ligger mellan 35 och 70 % för de olika produktgrupperna.
14.1.3 Konkurrensförhållanden
Företagsstruktur
I januari 1984 förvärvade AB Svenska Järnvägsverkstäder (ASJ), dot- terbolag till Saab-Scania AB, samtliga aktier i av AGA AB ägda CTC- gruppen. Parcaföretagen (som ingick i ASJ-gruppen) bildade tillsam- mans med CT C-gruppen stommen i det nya företaget Saab-Scania Enertech AB. Före förvärvet var Parca och CTC de största svenska till- verkarna av värmetekniska produkter för villa- och fastighetsmarkna- den. Fusionen medförde att det nya företaget fick en dominansposition på delmarknaderna för allbränslepannor, varmvattenberedare och vår— meväxlare, med marknadsandelar på 55-65 %. På delmarknaderna för fastighetspannor och Oljebrännare hade ASJ redan en klar dominans med marknadsandelar uppgående till 70-75 %.
Substitutionskonkurrens förekom i första hand mellan de produkter som förvärvsparterna själva tillverkade. Utrustning för direktelvärme var det enda område av substitutionskaraktär där parterna inte hade egen tillverkning. På detta område påverkas dock inte efterfrågeinrikt-
ningen så mycket av apparattillverkarnas åtgärder som av övergripande energipolitiska ställningstaganden och beslut.
Det främsta motivet till samgåendet mellan Parca och CTC var den vikande marknaden för flertalet av de berörda produktgrupperna samt överkapacitet och låg lönsamhet för flertalet företag i branschen. Detta medförde behov av en omstrukturering för att uppnå ökad specialise- ring och längre serier. Den nya företagsgruppen skulle därmed uppnå betydande samordningsfördelar vad gällde inköp av råmaterial, produk- tion, FoU och försäljning. Samordningseffekterna skulle förbättra kon- kurrenskraften på de exportmarknader där man verkade. Nödvändighe- ten av att satsa mer på exportmarknaderna var också ett starkt motiv till sammanslagningen.
NO prövade förvärvet med anledning av de dominanspositioner på vissa värmetekniska produkter som skulle uppstå eller förstärkas ytter- ligare. Förvärvsparternas produkter utsattes inte för någon väsentlig substitutions- eller importkonkurrens. Företagens närmaste konkurren- ter var små och kunde endast konkurrera på enstaka produktområden. Enertechs dominansposition skulle enligt NO öka risken för negativa effekter på prisbildning och effektivitet i branschen. NO fann dock vid en sammanvägning från allmän synpunkt av fördelar och risker med förvärvet att det inte borde förhindras.
Enertech förvärvades år 1988 av Trelleborg AB. Omfattande om- struktureringar och rationaliseringar har därefter gjorts för att få lön- samhet i Enertech. Trelleborg har genom förvärvet uppnått en vertikal integration eftersom Sveriges ledande VVS-grossist, Ahlsell VVS AB, sedan tidigare ingick i koncernen.
Marknaden för allbränslepannor Det var främst på marknaden för allbränslepannor som Enertech fick en dominerande ställning. Före förvärvet hade CTC successivt ökat sin marknadsandel och var år 1983 den största leverantören av denna typ av pannor med omkring hälften av marknaden. Parca hade en mark- nadsandel på ca 13 %. Ett par tre ytterligare företag fanns med mark- nadsandelar på ca 10 % vardera. CTC exporterade ca 50 % av sin till- verkning medan Parca endast exporterade några få procent.
Under perioden 1983-1988 halverades Enertechs försäljning på den svenska marknaden. Enertech är dock fortfarande störst på marknaden. Den främste konkurrenten är Albin-Pannan AB. De fyra största företa- gens andel av den totala marknaden för allbränslepannor uppskattas till ca 75 %.
Under perioden 1986-1988 höjde Enertech sina genomsnittliga priser på allbränslepannor med ca 43 %. Konkurrenternas prishöjningar låg mellan 25 och 28 % under samma period. Under åren 1987-1988 höjde Enertech med ca 26 % medan Albin-Pannan höjde sina priser med ca 21 %.
Marknaden för elpannor Marknaden för elpannor har minskat avsevärt sedan år 1985, vilket främst beror på oljeprisfallet och förväntningar om kraftigt höjda elpri- ser i framtiden. Före sammanslagningen hade CTC ungefär en fjärdedel av marknaden och Parca en åttondel.
Efter sammanslagningen blev det nya företaget Enertech, försälj- ningsmässigt, ungefär dubbelt så stort som sin närmaste konkurrent Nibe-Verken AB. Under perioden 1985-1988 minskade Enertechs för- säljning på den svenska marknaden kraftigt. Nibe-Verkens försäljning minskade inte i samma utsträckning och företagets försäljning är nu större än Enertechs. Det finns ytterligare två företag som tillverkar el- pannor, Euronom AB och Elektro Standard AB. De fyra största företa— gens andel av den totala marknaden för elpannor uppskattas till ca 85 %.
Under perioden 1984-1988 höjde Enertech sina genomsnittliga priser på elpannor (för villor) med ca 72,5 %. Nibe-Verkens prishöjning under samma period uppgick till ca 56 %. Under perioden 1986-1988 höjde Enertech och Nibe-Verken sina priser med ca 43 % resp. ca 30 %.
Marknaden för varmvattenberedare Enligt officiell statistik har den värdemässiga tillförseln av varmvatten- beredare ökat med drygt 60 % mellan år 1983 och år 1987. Marknaden kan uppdelas på elvattenvärmare mindre än 150 1 och större s.k. mo- dulberedare. Både CTC och Parca var vid samgåendet bland de tre största tillverkarna inom båda storleksgrupperna. Deras sammanlagda marknadsandel uppgick till ca 55 %. Nibe-Verken var den största av de övriga leverantörerna med en dryg tredjedel av marknaden.
På marknaden för mindre beredare var Enertech och Nibe-Verken till en början lika stora på den svenska marknaden. Under perioden 1985-1988 minskade Enertechs försäljning medan Nibe-Verkens för- säljning ökade. På marknaden för modulberedare är Enertechs försälj- ning ungefär dubbelt så stor som Nibe-Verkens.
Under perioden 1984-1988 höjde Enertech sina genomsnittliga priser på varmvattenberedare med 61 %. Nibe-Verken höjde sina priser under samma period med 53 %. Under perioden 1986-1988 prishöjde Ener- tech och Nibe-Verken med ca 34 resp. ca 27 %.
Marknaden för värmepumpar Försäljningen av värmepumpar har varierat kraftigt under perioden 1983-1988. Det största antalet värmepumpar såldes år 1984 då 26 000 pumpar installerades. Fram till år 1988 sjönk försäljningsvolymen med ca 60 %. Anledningen till detta var främst borttagandet av statliga bi- drag till installation av värmepumpar vid årsskiftet 1984—1985, oljepri- sets fall och osäkerheten om Sveriges framtida energipolitik.
Då Enertech bildades fick företaget en dominerande ställning på värmepumpsmarknaden. Denna har dock försvagats. Elektro Standard är numera den ledande tillverkaren av värmepumpar för villor. Även
Nibe-Verken har en viss tillverkning av värmepumpar. Enertechs för- säljning av värmepumpar för villor minskade åren 1985-1988 medan Elektro Standards försäljning ökade.
Enertech, Elektro Standard och Nibe-Verken höjde sina genom— snittliga priser med ca 72, ca 40 resp. ca 56 % under perioden 1984- 1988. Företagen höjde sina priser med ca 43, ca 19 resp. ca 30 % under perioden 1986-1988.
Marknaden för Oljebrännare Den svenska marknaden för Oljebrännare upplevde krisår efter de kraf- tiga oljeprishöjningarna under 1970-talet. Försäljningen ökade dock under senare delen av 1980-talet.
Redan före bildandet av Enertech var Parcagruppen med företagen Bentone AB, Ljungby, och Elektro Oil AB, Norrköping, den helt domi- nerande leverantören av Oljebrännare med ca 80 % av den svenska marknaden. De två företagen har därefter slagits samman i Bentone Elektro Oil AB. Enertechs ställning är numera inte lika stark på marknaden för Oljebrännare till industri och flerbostadshus som den är på marknaden för villaoljebrännare där andelen fortfarande är ca 80 %. Importandelen understiger 20 % och utgörs huvudsakligen av italienska (genom Sylvan & Qvibelius AB) och västtyska (genom Pegasus Essef Service AB) Oljebrännare. De fyra största företagens andel av den to- tala marknaden för Oljebrännare uppskattas till 100 %.
Enertech och Sylvan & Qvibelius höjde sina genomsnittliga priser på Oljebrännare med ca 39 % resp. ca 26 % under perioden 1984-1988. Mellan åren 1986 och 1988 höjde företagen sina priser med ca 17 % resp. ca 14 %.
Sammanfattning av konkurrens- och prisutvecklingen Saab-Scania Enertech var resultatet av omstruktureringen på den sven- ska marknaden för värmetekniska produkter. Marknaden visade svag eller negativ efterfrågeutveckling. Vidare kännetecknades marknaden av överkapacitet, överetablering och dålig lönsamhet. De samman- slagna företagen CTC och Parca fick en dominerande ställning på många delmarknader inom det värmetekniska området. På delmarkna- derna för allbränslepannor, varmvattenberedare, värmepumpar och värmeväxlare fick Enertech marknadsandelar på 50-60 %. På del- marknaderna för fastighetspannor och Oljebrännare fick Enertech ca 70 resp. ca 80 % av marknaden.
Under perioden 1984-1988 försvagades Enertechs ställning på samt- liga delmarknader utom Oljebrännare. På marknaden för allbränsle- pannor har marknadsandelen minskat, men Enertech är fortfarande den största leverantören. På marknaderna för elpannor och värmepum- par har Enertech tappat sin ledande ställning till andra företag, Nibe- Verken resp. Elektro Standard. På varmvattenberedarmarknaden har i det närmaste en duopolsituation uppstått med Enertech och Nibe-Ver-
ken som dominerande företag. Även på marknaden för fastighetspan- nor har Enertechs marknadsandel minskat.
Enertech har trots sin försvagade ställning fortfarande en stark ställ- ning på hela det värmetekniska området. Konkurrensen kommer främst från mindre tillverkare på enstaka delmarknader. Importandelen un- derstiger 20 % på samtliga delmarknader.
Enertech har ökat sina genomsnittliga priser med ca 92 % under pe- rioden 1983-1988. Det innebär att Enertech har haft en snabbare pris— utveckling än konkurrerande företag. Detta gäller för samtliga produkt- områden där Enertech är verksamt, utom beträffande Oljebrännare.
När NO bedömde förvärvet ställde man sig frågande till om det nya företaget Enertech skulle utnyttja sin dominerande ställning för att möta vikande efterfrågan och dålig lönsamhet med betydande prisök- ningar. Enertechs verksamhetsområden har, förutom Oljebrännare, visat dålig lönsamhet. Företaget har samtidigt genomfört omfattande om- struktureringar och rationaliseringar. Mellan år 1984 och år 1987 redu- cerades produktionskapaciteten med ca 30 % och personalstyrkan minskades med 525 personer. När Trelleborg AB förvärvade Enertech 1988 miste ytterligare 200 anställda sina arbeten inom Enertech.
El som kommunal tjänst kan huvudsakligen hänföras till eldistributio- nen varför nedanstående avsnitt koncentreras till denna verksamhet. För en utförligare beskrivning av elmarknaden hänvisas till en separat delrapport. Där belyses bl.a. elkraftens konkurrens från andra energi- slag, villkor för transitering av el på storkraftnätet, prissättningsprinci- per, Vattenfalls prisledande roll samt lönsamheten inom elbranschen.
1 .3.1 Företagen I Sverige finns ca 300 eldistributörer med minst 50 abonnemang. Av dessa är drygt hälften kommunala verk eller bolag. Sammanlagt svarar dessa två verksamhetsformer för ca 65 % av elabonnemangen. De öv- riga distributörerna är privata aktiebolag, distributionsföreningar, sta- tens vattenfallsverk eller statliga bolag. Ofta sker eldistributionen i de större orterna i kommunal regi medan glesbygdsdistributionen ombe- sörjs i någon av de övriga verksamhetsformerna.
I tabell 1.1 anges för de olika företagstyperna deras andel av abon- nemangen och distributörer.
Tabell 1.1 Olika företagstypers andel av abonnemang och distributörer samt genomsnittligt antal abonnemang, 1988.
Företagstyp Andel av Andel av Genomsnittligt antal abonnemang distributörer abonnemang /företag % % tusental Kommunala verk 40 29 22,5 Statliga verk 7 2 54,1 Kommunala bolag 25 26 15,8 Statliga bolag 4 5 12,7 Privata bolag 19 15 20,3 Övriga 5 23 3,9 Totalt 100 100 16,0
Källa: Svenska elverksföreningen.
Variationsvidden, vad gäller antalet abonnemang per företagstyp, är stor. Således har Vattenfalls distributörer i genomsnitt ca 54 000 abon- nenter medan kategorin övriga företagstyper endast har ca 4 000 abon- nenter genomsnittligt per distributör.
Det totala antalet elabonnemang i Sverige är ca 4,9 miljoner. De fem största distributörerna, mätt i antal abonnemang, framgår av tabell 1.2.
Tabell 1.2 De fem största eldistributörerna 1988.
Distributör Antal låg- spänningskunder Stockholm Energi AB 426 200 Statens vattenfallsverk 375 000 Sydkraft AB 300 000 Energiverken i Göteborg AB 229 200 Malmö Energi AB 160 000
Tre av de största distributörerna, Stockholm Energi, Energiverken i Göteborg samt Malmö Energi, är kommunala bolag. Det kommunala ägarinflytandet i Sydkraft är stort i och med att ett antal kommuner inom företagets distributionsområde genom aktieinnehav har samman- lagt ca 65 % av röstetalet i företaget.
De kommunala energibolagen bedriver ofta även fjärrvärme- och i några fall också gasdistribution.
Endast ett fåtal av de kommunala eldistributörerna har egen elkraft- produktion. Det är vanligen större distributörer såsom Stockholm Energi, Skellefteå Kraft och Umeå Energi AB.
Under senare år har eldistributionsföretagen allt mer utvecklats mot energitjänstföretag. Det innebär att de förutom själva eldistributionen också försöker förmå kunderna att hushålla med elen samt att över ti- den jämna ut elkonsumtionen för att uppnå en effektivare energian- vändning och produktion. Detta sker dels genom information och råd- givning, dels genom tariffernas utformning.
Energisparrådgivning etc. bedrivs även av privata företag. Framväx- ten av energitjänstföretag skall ses mot bakgrund av stigande elpriser, ökat miljömedvetande samt det faktum att eltillförseln inte kan öka så mycket mer inom de befintliga produktionsanläggningarna. Också statsmakterna har genom uttalanden i propositoner m.m. medverkat till utvecklingen.
14.2. Ventilation
14.2.1 Produkten Syftet med en ventilationsanläggning är att skapa ett kontrollerbart klimat. Det som från början var ett ventilationssystem - dvs. ett system för byte av luft i en lokal - har med tiden förändrats till att bli ett allt- mer komplicerat system för luftbehandling. Bidragande orsaker till denna utveckling är bl.a. de ökade medicinska och arbetsmiljömässiga krav som ställs på luften i hem och på arbetsplatser. Även den moderna byggnadstekniken med krav på energisnåla byggnader ställer ökade krav på ventilationssystemets funktion för undvikande av fukt- och mö— gelskador. Branschen kan grovt uppdelas i produkttillverkning/försäljning samt installation och service. Produktområdet kan i sin tur grovt uppdelas i produkterna klimataggregat, kanaler, fläktar och luftdon. Dessutom tillkommer styr- och reglerutrustning, vilket dock är en marknad för sig. Klimataggregatet är den enhet som behandlar luft, dvs. värmer/ kyler och renar. Större klimataggregat till kontor, hotell, flerbostadshus etc. tillverkas till stor del på beställning. Mindre aggregat till småhus är mer standardiserade. Fläktar och kanaler svarar för transport av luften. Ka- naler tillverkas i galvaniserad plåt och är starkt standardiserade produk- ter. Luftdonen är de enheter som sitter inne i rummet/lokalen och för- delar luften. De olika produkterna är i regel så pass standardiserade att de olika fabrikaten är utbytbara. I princip kan en komplett ventilations- anläggning konstrueras med produkter av olika fabrikat.
14.2.2 Marknaden Enligt uppgift från branschen omsätter hela ventilationsbranschen över 4 miljarder kronor. Produktsidan svarar för ca 2,2 miljarder kronor, dvs. 50-60 %. Officiell statistik över produktion, export och import finns en- dast sammanställd för klimataggregat. Efterfrågan bestäms huvudsakligen av konjunkturutvecklingen inom byggbranschen, speciellt av investeringar i offentliga miljöer.
14.2.3. Konkurrensförhållanden
Företagsstruktur
Ventilationsbranschen kännetecknades av dålig lönsamhet och över- etablering under större delen av 1980-talet. Detta gällde främst installa- tionsledet. Den omstrukturering som skedde inom branschen medförde en väsentlig koncentrationsökning. Fläkt AB, som är Sveriges ledande företag på ventilationsområdet, förvärvade sin största konkurrent Bahco Ventilation AB i augusti 1987. Både Fläkt och Bahco (som vid förvärvet döptes om till Stratos Ventilation AB) hade tillverkning inom samtliga produktområden och bedrev även installationsverksamhet. NO undersökte förvärvet på grund av den betydande koncentrationsökning förvärvet medförde. Speciellt inom produktgruppen klimataggregat uppskattades att Fläkt/Bahco skulle få en marknadsandel på 60-70 %. Inom installationsledet skulle den sammanlagda marknadsandelen överstiga 35 %. Marknadsandelarna inom övriga produktgrupper be- dömdes bli betydligt lägre.
NO godkände förvärvet med motiveringen att fördelarna i form av ökad export och effektivitet övervägde och köpet bedömdes därför inte medföra skadliga verkningar i konkurrenslagens mening. Fläkt har sla- git samman den egna försäljnings- och installationsverksamheten med Bahcos medan produkttillverkningen fortfarande sker i separata bolag.
Fläkt, som är ett helägt dotterbolag till ABB, är ett av världens le- dande företag inom miljöteknik. Hela Fläktkoncernen omsatte ca 15 miljarder kronor år 1988 (11,7 miljarder kronor år 1987, exkl. Bahco). Rörelsegrenen inomhusklimat omsatte ca 6,5 miljarder kronor år 1988 (5,2 miljarder kronor 1987) och hade 9400 anställda. Inom denna rörelsegren svarar affärsområdet installation för cirka två tredje- delar av omsättningen. Konkurrenter på installationsidan är Ventila- tionsunionen AB, BPA Vent och Plåt AB samt Industriventilation Svenska AB. Vidare förekommer det ett stort antal mer eller mindre lokalt verksamma installationsföretag.
Inom produktområdet klimataggregat har Fläkts dotterbolag Fläkt Evaporator och Stratos Ventilation tillsammans drygt hälften av marknaden. Konkurrenter är främst PM-Luft AB, Industriventilation Produkt AB, AB Ventilationsteknik samt några mindre tillverkare. Im- porten till Sverige sker främst genom Novenko AB och Nerell Sven- ska AB. Novenko AB, som importerar från Danmark, ägs av Ventila- tionsunionen.
Inom produktområdet kanaler konkurrerar Fläkts dotterbolag Fläkt Velodukt AB med främst Stifab och Lindab. Dessa tre företag är nästan de enda som kan erbjuda ett fullständigt kanalsystem, dvs. både raka kanaler och böjar/ delar till dessa. Produktionen av raka kanaler kräver förhållandevis enkel teknik. Det förekommer därför ett flertal mindre, lokala konkurrenter. Någon större import förekommer inte.
Inom produktområdet luftdon konkurrerar Fläkt Evaporator och Stratos Ventilation med Stifab, Lindab, Farex AB och Halton AB. Sti- fab är marknadsledande i Norden vad gäller kanaler och luftdon. Sti- fabs marknadsandel på luftdon är ca 50 % inom Norden.
Närmare uppskattningar av marknadsandelar är svåra att göra efter- som avgränsningar mellan och inom produktområdena är svåra. I en för NO gjord studie av ventilationsmarknaden år 1984 uppskattade SPK att de fyra största företagen svarade för ca 65 % av produktsidan. På in- stallationssidan svarade de fyra största företagen för 40-50 % av marknaden. På grund av den koncentrationsökning som har skett inom branschen har dessa andelar sannolikt ökat. Vidare konstaterades i stu- dien att Bahco, Fläkt och Industriventilation alla tillverkar nästan samtliga de detaljer som behövs för att bygga ett ventilationssystem. I övrigt fanns det ett stort antal tillverkare med mer eller mindre kom- pletta produktsortiment.
Vertikal integration
Ventilationsmarknaden kännetecknas av vertikal integration. Fläkt, Trelleborg AB och Skanska AB har företag verksamma inom produk- tion, försäljning och installation.
Fläkt har, som framgått tidigare, företag verksamma inom alla led. På produktsidan tillverkar Fläkt Evaporator, Stratos Ventilation och Fläkt Bostadsventilation klimataggregat, luftdon och fläktar. Fläkt Veloduct och AB Richard Pettersson tillverkar kanaler och delar till dessa. På installationssidan är företaget representerat av Fläkt Installa- tion AB. Dessutom har företaget flera försäljningsbolag som sköter om försäljning och distribution av produkterna.
TrelleborgAB äger på produktsidan Stifab som tillverkar kanaler och luftdon. På installationssidan äger företaget Ventilationsunionen som inte har egen tillverkning men väl försäljning av klimataggregat och andra ventilationsprodukter. Trelleborg äger dessutom Plåtluna AB som är en ledande plåt- och ventilationsgrossist.
SkanskaAB äger IndustriventilationAB som har både produkttill- verkning och installation som verksamhetsgrenar.
Distributions- och kundstruktur De flesta produkttillverkarna har egna försäljningsbolag som sköter om försäljningen av produkterna. Fläkt, som har både produktions- och in- stallationsbolag, hävdar att deras installationsföretag inte är bundna att köpa Fläkts produkter. Merparten av Fläkts produkter säljs dock till
Fläkt Installation AB. Samma förhållande gäller för övriga företag med både tillverknings— och installationsverksamhet.
Till skillnad från värme-, sanitets- och elmaterielbranscherna före- kommer det ingen nämnvärd grossistverksamhet inom ventilations- branschen. Den grossistverksamhet som förekommer ligger främst inom produktområdet kanaler. Det är s.k. plåt- och ventilationsgrossister som lagerför och distribuerar kanaler. Trelleborgägda PlåtlunaAB är le- dande i Sverige. Lindab som tillverkar kanalsystem har grossistverk- samhet genom dotterbolaget Lindab VM AB. Fläkt och Swegon, mo- derbolag till AB Ventilationsteknik, köpte under år 1990 Belano AB, en av landets största plåt- och ventilationsgrossister.
På köparsidan dominerar de stora byggföretagen, främst som be— ställare av hela installationsentreprenader.
En beställare av ett ventilationssystem anlitar ofta konsulter som ut- arbetar det tekniska underlag på vilket anbud eller offerter baseras. I många fall föreskriver konsulten att ett visst fabrikat skall användas för samtliga detaljer i systemet. I konkurrenshänseende ger detta tillver- kare av det föreskrivna fabrikatet en fördel framför övriga tillverkare. Vidare ger detta förfarande en klar fördel för fullsortimentstillverkare. Detta förhållande har lett till att tillverkarna inriktar en stor del av sitt marknadsföringsarbete mot konsultledet.
Konkurrensmedel Viktiga konkurrensmedel är kvalitet och leveranssäkerhet. Detta inne- bär att man eftersträvar närhet till kunderna för att uppnå största möj- liga leveransprecision. Enligt SPK:s studie över ventilationsbranschen år 1984 ansåg företagen inom branschen att konkurrensen är lokalt be- tingad. Konkurrenstrycket varierar således beroende på det antal före- tag som är verksamma i olika regioner. Konkurrenstrycket varierar också beroende på storleken av olika projekt.
Sammanfattning av konkurrenssituationen Konkurrenssituationen inom ventilationsbranschens enskilda områden är varierande. Inom produktområdet klimataggregat förekommer det cirka tio leverantörer. De största företagen är Fläkt, PM-Luft, Industri- ventilation Produkt AB och AB Ventilationsteknik. En uppskattning av marknadsandelar och styrkeförhållanden är svår att göra eftersom en klar avgränsning inom produktområdet är svår. Inom produktområdet kanaler förekommer det ett större antal lokalt verksamma företag. Det finns emellertid endast tre företag, Fläkt, Stifab och Lindab som tillver- kar ett komplett kanalsystem. Inom produktområdet luftdon finns det fyra större företag, Stifab (marknadsledande), Fläkt, Farex och Halton. På installationssidan finns det endast tre rikstäckande installationsfö- retag, Fläkt Installation AB, Ventilationsunion och BPA Vent och Plåt AB. Konkurrensen är dock lokalt betingad. Enligt branschuppgifter är de små företagen de svåraste konkurrenterna vid mindre projekt.
För att man skall kunna göra en relevant bedömning av ventilations- branschen måste den ses i sin helhet. En ventilationsanläggning är of- tast en systemlösning där produkter, installation och service får ses i sin helhet. Med denna utgångspunkt måste konkurrenssituationen inom ventilationsbranschen anses som begränsad. Fyra faktorer antyder detta:
1. Omfattande vertikal integration.
2. Endast ett företag, Fläkt AB, tillverkar och installerar kompletta ventilationsanläggningar. Ytterligare två företag kan erbjuda en komplett anläggning "under ett ta ", Trelleborg genom dotterbola- gen Stifab och Ventilationsunion samt Skanska genom Industriven- tilation AB.
3. Konsulthandlingar innehåller inte bara rent tekniska beskriv- ningar utan ofta även uppgifter om vilket fabrikat som konsulterna anser skall användas. Detta förfarande gynnar den föreskrivna till- verkaren. Vidare nnar det tillverkare av kompletta ventilationssys- tem, eftersom en onsult som föreskriver ett Vlsst fabrikat av aggre- gat vanligtvis är mer benägen att föreskriva samma fabrikat för de övriga detaljerna i systemet.
4. Importkonkurrensen är obetydlig.
14.2.4 Prisbildning Materialandelen vid tillverkning av klimataggregat och kanaler ligger på 40-50 % av tillverkningskostnaden. En stor del av aggregattill- verkningen är orderbunden. Kanaltillverkning är mer beroende av ma- terialpriser eftersom produkten i högre grad är standardiserad. I tabel- lerna 14.1 och 14.2 redovisas prisutvecklingen för klimataggregat resp. kanaler.
Tabell 14.1 Fläkt Evaporators och Stratos Ventilations prishöjningar på kli- mataggregat samt utveckling av producentprisindex (PPI) 1986- 1988, procent.
1 986 1 987 1 988 323 Fläkt Evaporator 5.0 1,0 9,0 15,6 Stratos Ventilation __a ..3 s_s -. PPI 2,0 4,3 7,6 14,5
a : uppgift saknas. Källa: SPK och SCB.
Tabell 14.2 Fläkt Veloducts och AB Richard Pettersons prishöjningar på kanaler och delar samt producentprisindex (PPI) 1986-1988.
1986 1987 1988 S:a Fläkt Veloduct 5,0 5,0 10,0 21,3 AB Richard Pettersson 5,0 8,0 8,5 23,0 PPI 2,0 4,3 7,6 14,5
Källa: SPK och SCB.
1 4.3 Sanitetsporslin, badkar och diskbänkar
14.3.1 Produkterna Sanitetsporslin består av wc-stolar, tvättställ och bidéer. Sanitetsporslin tillverkas nästan uteslutande i s.k. keramiskt material (lergods och aska). Plast kan förekomma som substitutionsmaterial men då erhålls inte samma repfria yta. Badkar tillverkas i emaljerad svartplåt. Närmaste substitut är dusch- kabiner. Diskbänkar tillverkas huvudsakligen av rostfri plåt. Substitutionsma- terial är keramiskt material (amerit) och plast.
14.3.2 Marknaderna
Efterfrågan på sanitetsporslin, badkar och diskbänkar bestäms av bygg- produktionens utveckling i Sverige, men även i övriga Norden och Eu- ropa då nästan all export avsätts där. Byggproduktionens inriktning på nyproduktion eller ROT-verksamhet har en viss betydelse. Vid nypro- duktion är materialinsatsen relativt sett större än arbetsinsatsen jämfört med vid ROT-verksamhet. Detta gäller främst sanitetsporslin.
Investeringarna i nybyggnation har legat på en låg nivå under större delen av 1980-talet. En ökande ROT-verksamhet under samma period har dock kompenserat en del av det minskade byggandet. Dessa för- hållanden återspeglas i produktionsutvecklingen. Efterfrågan på sani- tetsporslin ökade under 1980-talet, medan efterfrågan på badkar och diskbänkar var låg fram till år 1987. Speciellt diskbänkar, som har en stor exportandel, har fått vidkännas en minskad efterfrågan på grund av minskat byggande både i Sverige och utlandet.
Marknaderna beskrivs med hjälp av officiell statistik samt uppgifter från branschen. Skillnader i dessa uppgifter förekommer och beror på hur man definierar produkten samt om man inräknar tillbehör eller inte.
Sanitetsporslin Den totala försäljningen (inkl. import) i Sverige år 1988 uppgick enligt SPK:s beräkning till ca 373 milj.kr., en ökning i löpande priser med ca 49 % jämfört med år 1986.
Exporten går huvudsakligen till de nordiska länderna. Exportandelen minskade från ca 50 % år 1986, till ca 40 % år 1988. Importandelen
uppgår till 20-25 %. Importen kommer huvudsakligen från Finland, men en viss import från England förekommer också.
Tillverkningskapaciteten har, volymmässigt, byggts ut med ca3 % sedan 1986. Kapacitetsutnyttjandet har samtidigt ökat och låg över 95 % under år 1988.
Badkar Den totala försäljningen (inkl. import) i Sverige år 1988 uppgick enligt SPK:s beräkning till ca 104 milj.kr. - en ökning med ca 46 % jämfört med år 1986. Exporten riktar sig främst till Norden. Exportandelen uppgår till ca 30 %. Importen är liten och uppgick år 1987 till ca 8 %. Tillverkningskapaciteten har, volymmässigt, byggts ut med ca 30 % sedan år 1986. Kapacitetsutnyttjandet har varierat mellan företagen och har i genomsnitt uppgått till ca 70 % under år 1988.
Diskbänkar Den totala försäljningen (inkl. import) i Sverige år 1988 uppgick enligt SPK:s beräkning till ca 108 milj.kr. - en ökning med ca 48 % jämfört med år 1986.
Exportandelen uppgår till ca 35 %. Även här riktar sig importen främst till Norden men även till övriga Europa.
Kapacitetsutnyttjandet var ca 90 % under år 1988.
14.3.3. Konkurrensförhållanden
Företagsstruktur
Marknaderna för sanitetsporslin och badkar domineras av Gustavsberg VVS AB och Ifö Sanitär AB. Diskbänksmarknaden domineras av Ifö Sanitär, Gustavsberg WS och Hackman Ramnäs AB.
Gustavsberg Industri AB, dotterbolag till KF Industri AB, är en av de ledande aktörerna på den nordiska sanitetsmarknaden. Gustavsberg Industri är moderbolag till följande företag: Gustavsberg VVS AB (sanitetsporslin, badkar och diskbänkar), Combac AB (duschproduk- ter), Vårgårda Armatur AB (sanitetsarmatur), Perfecta Pump AB (pumpar), Gustavsberg Cerör AB (centrifugalgjutna tryckvatten- och avloppsrör, pålar för grundförstärkning och ämnesrör), Evalvet A/S, Norge (badrums- och duschprodukter), Leda S.A., Frankrike (dusch- produkter) och Watector AB (produkter för att förhindra vattenskador ibyggnader).
Gustavsberg WS omsatte 406 milj.kr. år 1988, en ökning med 30 % jämfört med år 1986. Antalet anställda år 1988 uppgick till 781. Hela Gustavsbergsgruppen omsatte 1 018 milj.kr. år 1988.
Ifö Sanitär ingår i den finska Wärtsiläkoncernen. Ifö omsatte 795 milj.kr. år 1988 - en ökning med 22 % jämfört med år 1986. Antalet anställda är 1988 var 1 612.
Hackman Ramnäs ägs av den finska Hackmangruppen. Ramnäs star- tade sin verksamhet är 1986 då företaget övertog produktionsutrust-
ningen från Kantal-Höganäs AB. Ramnäs omsatte 49 milj.kr. och hade 64 anställda år 1988. Finland intar över huvud taget en ledande ställ- ning i Norden vad gäller sanitetstillverkning. Norges ledande sanitets- porslinstillverkare, Porsgrunds Porselatnsfabrik A.S, ägs av Wärtsiläkoncernen.
På sanitetsporslinsmarknaden domineras tillverkningen av Gustavs- berg och Ifö Sanitär. IDO AB importerar porslin från Finland och res- terande del utgörs främst av import från England. IDO ingår i Wärtsilä- koncernen. De fyra största företagen svarar för närmare 100% av marknaden.
Badkarsmarknaden domineras nästan fullständigt av Gustavsberg och Ifö. Gustavsberg har drygt halva marknaden.
Tillverkningen av diskbänkar domineras av Ifö, Ramnäs och Gus— tavsberg. Francke AB importerar diskbänkar från Holland. De fyra största företagen svarar för närmare 100 % av marknaden.
På grund av den svaga byggkonjunkturen under första delen av 1980- talet har producenterna för sanitetsporslin, badkar och diskbänkar visat svag lönsamhet. Byggkonjunkturens uppgång under senare delen av 1980-talet har förbättrat situationen. Gustavsberg har dock visat en fortsatt svag lönsamhetsutveckling.
Distributions- och kundstruktur
Den viktigaste kundgruppen är WS-installationsföretagen. Det finns ca 2 000 VVS-installationsföretag i Sverige. Större delen är fåmansföre- tag med ca 10 anställda. Det finns ett tiotal företag med över 100 an- ställda. Dessa företag svarar för ca 50 % av VVS-installationsmarkna- den.
Under senare år har det märkts ett allt större intresse för "gör det själv"-marknaden där VVS-produkter säljs direkt till konsumenter. Ex- empel på detta är IKEA, Comfortbutikerna och järn- och bygghandeln.
Distributionen sker nästan uteslutande genom VVS-grossisterna. Dessa har en stark ställning då det endast finns tre rikstäckande grossis- ter, Ahlsell VVS AB (marknadsledande), Fosselius & Alpen AB och Skoogs VVS AB. De två förstnämnda företagen svarar för ca 70 % av VVS-grossistmarknaden. På diskbänksmarknaden utgör Hackman Ramnäs ett undantag. Företaget säljer ungefär hälften av sin produk- tion direkt till byggindustrin. Detsamma gäller importen från Holland genom Francke AB.
Konkurrensmedel Företagens viktigaste konkurrensmedel är kvalitet och service. Även personlig försäljning, bra marknadsföring och design anges som viktiga konkurrensmedel. Priset har en mer framträdande roll då grossisterna begär anbud vid objektsupphandling.
Marknadsföringsinsatserna riktas främst mot VVS-installationsföre- tag, byggherrar, byggkonsulter och förvaltning men även direkt mot konsumenter.
14.3.4 Prisbildning Prissättningen av badkar och diskbänkar är på grund av den höga kost- nadsandelen för material till stor del beroende av råmaterialpriser. Dessa bestäms på internationella marknader och kan således inte på- verkas av tillverkarna. Tillverkningen av sanitetsporslin är kapitalinten- siv och har en hög andel fasta kostnader. Tidpunkterna för prissättning är anpassade till VVS-grossisternas prisändringstillfällen, tre per år. Om råmaterialpriserna utvecklas kraf- tigt höjer tillverkarna även priserna under mellanperioderna. Prissättning gentemot kunderna (grossisterna) sker genom det ra- battsystem som förekommer inom WS-branschen. Varje producent har en bruttoprislista. Prisnivån på denna är vanligen satt så att listan skall gälla i 3-5 år. Prisändringar sker genom förändringar i rabattsy- stemet. De rabatter som förekommer är följande:
- Generell rabatt på bruttoprislistan. Det är genom denna som pris- ändringarna sker.
- Kvantitetsrabatter.
- Kundrabatter som är beroende på kundens storlek och inköpsbe- teende. Om grossisterna för fram producentens produkter på gynn- samt sätt kan ytterligare rabatt utgå. Kundrabatterna förhandlas fram mellan enskild producent och kund. - Bonus utgår vanligtvis årsvis och är beroende av köptrohet och in— köpsvolym.
Kundrabatter och bonus som tillverkarna lämnar är hemliga. I tabell 14.3 redovisas företagens genomsnittliga prisutveckling jämfört med ut- vecklingen för producentprisindex (PPI), under åren 1986-1989.
Tabell 14.3 Procentuell förändring av priset på sanitetsporslin, badkar, diskbänkar samt producentprisindex 1986-1989.
1986 1987 1988 1989 S:a Sanitetsporslin 5,2 3,0 12,8 4,6 27,8 Badkar 5,2 2,0 13,7 4,6 27,6 Diskbänkar 5,8 4,0 18,7 9,0 42,4 Producentprisindex 2,0 4,3 7,6 6,3 21,7
Källa: SPK och SCB.
Prisutvecklingen för samtliga varugrupper, sett över hela perioden, har varit kraftigare än utvecklingen för PPI. Speciellt diskbänkar har ökat kraftigt i pris. Orsaken till detta var den starka prisutvecklingen under år 1988 på nickel, som är en huvudkomponent vid tillverkning av rostfri plåt. Under år 1989 har dock priset på nickel sjunkit med ca 40 %.
14.4. Sanitetsarmatur
14.4.1 Produkten Begreppet sanitetsarmatur omfattar huvudsakligen blandare och kranar till badkar, duschar, tvättställ och diskbänkar samt kopplingar, ventiler och reservdelar till dessa. Blandarkroppar, kopplingar och ventiler till- verkas nästan uteslutande i mässing. Mässingslegering måste uppfylla de krav som krävs av byggnormerna vad gäller tryckmotstånd och be- ständighet mot angrepp från vattnet (olika hårdhet i vattnet ställer olika krav). Plast är ett substitutionsmaterial som inte har slagit igenom på marknaden. Spakar och reglage tillverkas dock alltmer i plast. Bover- kets normer bestämmer i stor utsträckning valet av material.
14.4.2 Marknaden Huvuddelen av sanitetsarmaturproduktionen, dvs. blandarna, monteras på tvättställ, badkar osv. Efterfrågan på sanitetsarmatur är därför bero- ende av efterfrågan på sanitetsporslin, badkar och diskbänkar. Någon officiell statistik över produktion, export och import av sani- tetsarmatur finns inte sammanställd. De tillverkande företagens försälj- ning i Sverige uppskattas till ca 435 milj.kr. år 1988, vilket innebär en värdemässig ökning med ca 30 % jämfört med år 1986. Exportandelen uppgår till 20—25 %. Exporten går huvudsakligen till de nordiska länderna. Enligt uppgifter från branschen är importen obe- tydlig. Tillverkningskapaciteten har, värdemässigt, ökat med ca 35 % sedan år 1986. Kapacitetsutnyttjandet har ökat och var ca 95 % under år 1988. Brist på arbetskraft har varit en hämmande faktor.
1 4.4.3 Konkurrensförhållanden
Företagsstruktur
Marknaden kännetecknas av fåtalskonkurrens. Tre företag dominerar marknaden. De tre största företagen är FM Mattsson AB, Mora Arma- tur AB och Vårgårda Armatur AB. FM Mattsson och Mora Armatur är familjeägda företag, medan Vårgårda är ett dotterbolag till Gustavsberg Industri AB. De fyra största företagens andel av försäljningen uppskat- tas till närmare 100 %.
FM Mattsson omsatte 287 milj.kr. år 1988, en ökning i löpande priser med 53 % jämfört med år 1986. Antalet anställda är 1988 uppgick till 547.
Mora Armatur omsatte 162 milj.kr. år 1988, en ökning i löpande pri- ser med 38 % jämfört med år 1986, och hade 305 anställda.
Gustavsberg WS AB förvärvade Vårgårda från Saab-Scania Ener- tech AB år 1986. Vårgårda omsatte 131 milj.kr. år 1988, en ökning i lö- pande priser med 44 % jämfört med år 1986, och hade 243 anställda.
Lönsamheten var god under senare delen av 1980-talet i samband med den stigande byggkonjunkturen.
Mora Armatur har ett försäljningssamarbete med sanitetsporslins- importören IDO AB. Mora Armatur säljer en del av sin produktion till IDO som svarar för marknadsföringen av Moras produkter. Detta sam- arbete är dock under avveckling.
Distributions- och kundstruktur Beskrivningen som gjordes över sanitetsporslins-, badkars- och disk- bänksmarknaden gäller även marknaden för sanitetsarmatur. FM Mattsson säljer ca 6 % av sin produktion direkt till byggindustrin.
Konkurrensmedel Eftersom den viktigaste kundgruppen är VVS-installatörerna blir de viktigaste konkurrensmedlen kvalitet, service, information och god till- gång på reservdelar. Företagen har försäljnings- och servicekontor ut- spridda i stora delar av landet. Just tillgången på reservdelar anges som orsaken till att ingen väsentlig import sker till Sverige. För att kunna etablera sig på marknaden krävs ett väl utbyggt servicenät.
14.4.4 Prisbildning Trots att kostnadsandelen för råmaterial vid tillverkning av sanitetsar- matur inte är speciellt hög, ca 35 %, blir prissättningen ändå till stor del beroende av koppar— och zinkprisutvecklingen. Denna bestäms på världsmarknaden. I tabell 14.4 redovisas företagens genomsnittliga prishöjningar mellan 1986 och 1989 samt utvecklingen av producent- prisindex (PPI).
Tabell 14.4 Procentuell förändring av priset på sanitetsarmatur samt producentprisindex 1986-89.
____________——__——
1986 1987 1988 1989 S:a ###—___— Sanitetsarmatur 5,0 4,0 7,8 14,3 34,6 Producentprisindex 2,0 4,3 7,6 6,3 21,7
___—______———————
Källa: SPK och SCB.
I likhet med marknaden för sanitetsporslin, badkar och diskbänkar sker prissättningen gentemot kunden genom det rabattsystem som existerar. Producenterna har en bruttoprislista som man lämnar rabatt på. Pris- ändringar görs genom justeringar av rabatterna. Rabatterna som före- kommer överensstämmer med dem som beskrivits i avsnitt 14.3.
14.5. Rör och rördelar
14.5.1 Produkten Tillverkningsmaterial är främst plast, segjärn, gjutjärn och betong. Sub- stitutionskonkurrensen mellan olika materialslag bestäms huvudsakli- gen av tekniska faktorer och relativpriser.
Vid renovering av befintliga VA-nät spelar det redan nedlagda rör- materialet en avgörande roll. I princip blandas inte olika material och rörtyper i en rörgrav.
Vid nyläggning eller mer omfattande renovering är det fler faktorer som inverkar såsom jordlast, trafiklast, frysning, kemiska angrepp av omgivande jord och grundvatten samt av vattnet i ledningen. Hänsyn måste vidare tas till egenskaper som livslängd, täthet osv. och till kost- nad för inköp, skötsel och underhåll, lagerhållning av reservdelar osv.
För markavloppsrör i mindre storlekar gäller i princip att betong och plast är utbytbara mot varandra. Substitutionsförhållandet är dock di— mensionsberoende. För rör över 300 mm används nästan uteslutande rör av betong och armerad polyester. Ca 80 % av rören som läggs har en dimension av 300 mm och därunder. Betongrör i alltför klena di- mensioner är inte konkurrenskraftiga. Inom skogs- och jordbruksområ- det är betong och plast också substituerbara. För tryckvattenrör och in- omhusavloppsrör gäller att järn och plast är nästan helt substituerbara.
Den fortsatta framställningen kommer att främst behandla markna- den för rör och rördelar av plast i Sverige. Plaströr och delar till dessa (muffar, skarvrör m.m.) tillverkas huvudsakligen av polyvinylklorid (PVC) och polyeten (PE).
Plast används som tillverkningsmaterial inom samtliga ovan nämnda produktområden.
Den största delmarknaden utgörs av markavloppsrör, där PVC do— minerar som tillverkningsmaterial. Drygt 50 % av den totala förbruk- ningen av PVC-rör omsätts inom detta område. Betong är det främsta substitutmaterialet. Betong är fortfarande det vanligaste materialet för kommunala avloppsledningar, men PVC-rör vinner marknadsandelar. Enligt Svenska vatten- och avloppsverksföreningens (VAV) statistik svarade betong för 67 %, PVC för 27 % och PE för 5 % av nylagda av- loppsledningar år 1980. Motsvarande siffror år 1987 var 56, 36 resp. 7 %.
Inom det kommunala vattennätet (tryckrör) har fördelningen mellan konkurrerande material varit relativt konstant. Fördelningen av nylagda vattenledningar år 1987 var: segjärn 22 %, PVC 43 %, PE 33 % och öv- rigt material 2 % (VAV:s statistik).
PE-rör används i VA-sammanhang till helt övervägande del som ser- viser, dvs. rör på tomtmark som förbinder fastighet eller anläggning med det allmänna VA-ledningsnätet.
Inomhusavlopps- och tryckrör tillverkas i PVC, PE, polypropylen och gjutjärn. Rör till radiatorer tillverkas främst i järn och koppar. Denna delmarknad är rördelsintensiv.
Dräneringsrör till lant- och skogsbruk tillverkas i PVC, PE och be- tong.
Inom fjärrvärmemarknadens primärdel, dvs. den del av rörsystemet som går från fjärrvärmeverket till värmeväxlaren, tillverkas innerrören av stål medan höljet till kulverten tillverkas i PE. Inom sekundärdelen,
den del av rörsystemet som går från värmeväxlaren till bostadshus, in- dustrianläggningar etc., tillverkas innerröret främst av koppar, PE och s.k. pexrör. Pexrör är förnätade PE—rör. Även inom sekundärdelen tillverkas kulvertens hölje av PE.
14.5.2 Marknaden Rör och rördelar kan delas in i följande produktområden:
1. Kommunalteknik, eller VA-marknaden (vatten och avlopp . Här återfinns tryckrör för vattendistribution och markavloppsrör ör av- loppsvatten. Rören installeras huvudsakligen inom det kommunala VA-nätet och å tomtmark (tomtavlopps- och tryckrör). Inom pro- duktområdet tillkommer också VA-armatur, pumpstationer och ga- tubetäcknin ar. Produktområdet omsätter över 1 miljard kronor i le- verantörsle et (alla rörmaterial).
2. Jord- och skogsbruk. Hit hör rör för dränering och bevattning, s.k. dräneringsrör resp. lantbruksrör, samt rörsystem för dränering av vä- gar, s.k. vägtrummor. Produktområdet omsätter ca 200 milj.kr. i leve- rantörsledet (alla rörmaterial).
3. Byggnadsteknik. Hit hänför sig rör som installeras i byggnader med undantag för elrör, dvs. främst inomhusavlopps- och vattenrör samt rör till radiatorer i vattenburna värmesystem. Produktområdet omsätter ca 200 milj.kr. i leverantörsledet (alla rörmaterial).
4. El och telekommunikation. Till detta roduktområde hör elrör inom byggnader, kabelskyddsrör samt tele abelrör. Produktområdet omsätter ca 150 milj.kr. varav telekabelrör svarar för en stor del (alla rörmaterial).
5. Värme, energi och gas, (VEG) omfattas främst av fjärrvärmekul- vertar. Denna marknad delas upp i en primärmarknad och en sekun- därmarknad.
På VA- och fjärrvärmeområdet är efterfrågan starkt beroende av kom- munernas och även statens investeringar inom dessa områden. Från mitten av 1970-talet minskade kommunernas investeringar i VA-nätet successivt (räknat i fasta priser) för att åter öka under senare delen av 1980-talet.
Rör till byggnader och tomtmark är starkt beroende av byggproduk- tionens utveckling (både inom bostäder och industri).
Inom el- och telekommunikationsområdet är det främst televerkets investeringsbehov som är avgörande eftersom telekabelrör svarar för en större del av försäljningen. Men även byggproduktionens utveckling är av betydelse.
Enligt SCB:s industriproduktionsstatistik uppgick produktionen av PVC- och PE—rör till ca 830 milj.kr. år 1987 (CCC nr 3902240 och 440). Dessa statistiska grupper innehåller förutom rör även sömlösa slangar. Tillförseln uppgick till ca 776 milj.kr. år 1987. Tabell 14.5 visar utveck- ling av produktion, export, import och tillförsel av PVC— och PE-rör (sömlösa slangar ingår i siffermaterialet) i löpande priser.
Tabell 14.5 Produktion, export, import och tillförsel av PVC- och PE-rör i lö- pande priser 1980-1987.
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987
Produktion 477 441 488 586 627 625 729 830 Export 114 142 148 117 136 142 183 207 Import 72 251 294 93 107 118 116 153 Tillförsel 435 550 634 562 598 601 662 776
Källa: SCB:s industriproduktions- och handelsstatistik.
Import och export utgörs huvudsakligen av internhandel mellan de större företagens olika tillverkningsenheter i Norden. Eftersom flertalet företag inte är fullsortimentstillverkare innebär internhandeln en kom- plettering av sortimenten. På fjärrvärmemarknaden förekommer det dock en betydande importkonkurrens från Danmark. Dessutom före— kommer import av vissa högfrekventa markavloppsrör i PVC från stats- handelsländer.
14.5.3. Konkurrensförhållanden
Företagsstruktur
Marknaden för plaströr i Sverige har länge kännetecknats av stark kon- centration. Fram till år 1981 dominerade AB Gustavsbergs dotterbolag Lubonyl AB tillverkningen av PVC— och PE-rör. Lubonyl svarade då för ca 60 % av marknaden. Det finska företaget Oy Uponor förvärvade år 1982 Lubonyl och bildade det svenska dotterbolaget Uponor Rör AB. Uponor har sedan dess, genom förvärv, skapat sig en marknadsledande ställning i Sverige. Uponorkoncernen, som ägs till 91 % av Asko Oy och till 9 % av Neste Oy, dominerar plaströrstillverkningen i hela Norden.
År 1988 förvärvade Uponor den svenska Wirsbokoncernen av det finländska företaget Outokumpu Oy. Både Uponor och Wirsbo tillver- kar och säljer fjärrvärmerör. I och med förvärvet stärkte Uponor sin re- dan dominerande ställning på fjärrvärmerörmarknaden. Före förvärvet hade Wirsbo verksamhet inom smide, stålrör, kopparrör, plaströr och fjärrvärmekulvertar. Kopparrörsdivisionen avyttrades 1987 till Metall- verken AB som ägs av Outokumpukoncernen. Smidesverksamheten av- yttrades år 1989 till moderbolaget Asko Oy. Stålrörsdivisionen avyttra- des år 1989 till den finska Routaruukkikoncernen. Verksamheten är nu helt inriktad på plaströr och fjärrvärme. NO prövade förvärvet men lämnade det utan åtgärd. Under år 1989 förvärvade Uponor 40 % i nor- ska Ma-Bo A/S.
Större inhemska tillverkare vid sidan av Uponor är Davinyl AB, Svenska Wavin AB och Ma-Bo Svenska AB. Davinyl tillverkar ett full- sortiment av rör men endast i PVC. Davinyl anses som större än Upo- nor på el- och telekommunikationsområdet. Svenska Wavin tillverkar ej tryckrör. Ma-Bo tillverkar inte markavloppsrör i större dimensioner och tryckrör. Dessutom förekommer konkurrens på enstaka, högfrekventa
produktgrupper från mindre tillverkare. Eftersom tillverkningsproces- sen vid tillverkning av PE-rör är mindre teknikkrävande förekommer ett större antal tillverkare av PE-rör. Dessa är dock små. Under senaste åren har det skett en viss nyetablering av mindre plaströrstillverkare.
Marknadsandelar är svåra att uppskatta på grund av det omfattande sortimentet. Uponor uppskattas ha marknadsandelar på 20-60 % inom de olika produktområdena. De fyra största företagen uppskattas svara för ca 90 % av den totala marknaden.
Konkurrenssituationen på den svenska plaströrsmarknaden kan be- tecknas som fåtalskonkurrens. Uponor som har en klart dominerande ställning uppträder som prisledare. Dessutom är Uponor den enda full- sortimentstillverkaren beträffande flera plastmaterial. De andra produ- centerna tillverkar enbart i ett material eller ett snävt sortiment i flera material. Detta ger Uponor ytterligare en konkurrensfördel.
Koncernstruktur Ägarmässigt är stora delar av den svenska plaströrstillverkningen ut- landsdominerad. Uponor Rör tillhör den finska Uponorkoncernen, Da- vinyl ägs av det belgiska företaget EVC och Svenska Wavin är dotter- bolag till danska Nordisk Wavin A/S. Svenska Ma-Bo är dotterbolag till norska Ma-Bo A/S. Svenska Uponor äger 40 % av Ma-Bo A/S.
Vertikal integration De stora basplasttillverkarna i Europa har stora ägarintressen i plast- rörstillverkningen. Uponor ägs till 9 % av Nesté Oy, som i sin tur är hu- vudägare i Asko Oy som äger resterande 91 % i Uponor. Davinyl ägs av belgiska EVC. Nordisk Wavin är dotterbolag till holländska Wavin som i sin tur ägs av Shell. Norska Ma-Bo ägs till 50 % av Norsk Hydro. Orsaken till denna vertikala integration är den omstrukturering mellan branschleden som skedde efter miljonprogrammets slut och 1970-talets högkonjunktur. Basplasttillverkarna ville få en säker avsättning för sin produktion.
Distributions- och kundstruktur Kommunerna är de största avnämarna vad gäller VA- och fjärrvärme- ror.
På el- och telekommunikationsområdet är ELEF (central inköpsor- ganisation för landets elverk) och televerket två stora köpare. I övrigt är VVS- och elinstallationsföretagen stora kundgrupper.
Distributionen sker främst genom VA-, VVS- och elgrossisterna be- roende på rörens användningsområde. En del mindre tillverkare och importörer säljer direkt till byggnadsindustrin. Betongrör säljs också di- rekt av tillverkarna.
Tillverkare av rör i annat material Betongrörstillverkning domineras av Skanska AB och Alfa Rör AB. Alfa Rör är ett konsortium bestående av 19 betongrörstillverkare. För de flesta ingående företagen utgör betongrörstillverkning endast en
mindre del av verksamheten. Företagen inom Alfa Rör har ett avtal som gäller försäljningssamverkan, områdesindelning och produktut- veckling (SPK:s kartellregister nr 2283). Bolagen i Alfa Rör ansökte hos marknadsdomstolen (MD) om dispens från anbudskartellförbudet och tillstånd för fortsatt utgivning av prislistor och fortsatt tillämpning av områdesindelning. Cirkaprislistan och internprislistan ansågs ej falla under anbudskartellförbudet, bl.a. på grund av att de endast var ägnade att påverka prissättningen i obetydlig omfattning. Bolagen kunde därför även fortsättningsvis använda sig av sina gemensamma prislistor. Vidare fick bolagen under en period av tio år tillämpa den överenskomna om- rådesindelningen. Skanska och Alfa Rör äger även gemensamt ett pro- duktutvecklingsbolag.
Gustavsberg Cerör AB är i princip ensam tillverkare av segjärnsrör i Sverige. Kopparrör tillverkas av Metallverken AB.
Substitutions- och importkonkurrens Plaströrstillverkarna utsätts för konkurrens från främst tillverkare av rör i annat material än plast, dvs. substitutionskonkurrens och, enligt branschen, även från öststatsimport som uppges ske till dumpade priser.
Enligt branschföreträdare råder det en stark konkurrens mellan plaströrstillverkarna i Sverige. Vidare uppger man att konkurrensen på den största delmarknaden, markavloppsrör, är betydande. Detta beror främst på substitutionskonkurrens från betongrör. Detta bekräftas till viss del av SPK:s utredning "Marknaden för vatten- och avloppsrör" (SPKUS 1985:14). I utredningen konstateras att om man sammanväger faktorer som koncentrationsgrad, marknadsandelars förändring, graden av vertikal integration och köparkoncentration, så pekar dessa på en fungerande konkurrens.
Plaströrgruppen inom Sveriges plastförbund (som har de största till- verkarna i Sverige som medlemmar) har till kommerskollegium gjort en framställan om antidumpningsåtgärder mot lågprisimport av PVC-rör. Importen avser endast raka markavloppsrör (det största marknadsseg- mentet för PVC-rör) i de två mest frekventa dimensionerna. Rören im- porteras från Polen och Tjeckoslovakien till priser som uppges under- stiga de svenska producenternas råvarukostnader.
Konkurrensmedel Rör och rördelar av plast är standardiserade produkter. Tillverkningen påverkas av byggnormer och standarder. En mer omfattande produkt— differentiering är därför svår att åstadkomma.
Uponor anger fullt sortiment och stark säljorganisation som främsta konkurrensmedel.
Davinyl hade tidigare ett exklusivavtal med VVS-grossisten Ahlsell VVS AB. Företaget undvek därigenom en egen tung säljorganisation. Ahlsells ensamrätt upphävdes dock i samband med NO:s prövning av Trelleborgs förvärv av stål- och VA-grossisten Bröderna Edstrand AB.
I VVS-grossisternas prislistor kan man inte urskilja plaströr eller delar från olika fabrikanter. Enligt uppgift förpackas rören i standard- förpackningar från fabrikanterna.
14.5.4 Prisbildning Materialandelen är hög vid tillverkning av plaströr, ca 50-60 %. Resten av självkostnaden utgörs av löner och omkostnader i form av energi, underhåll och emballage. Priset blir alltså beroende av prisutvecklingen på råvaror (vid given teknologi). Priser på basplaster bestäms i hög grad av tillgång och efterfrågan på den västeuropeiska marknaden. Under perioden december 1987 t.o.m. december 1988 steg priset på PE-råvara med nära 30 % i Sverige. Prisökningen på PVC under motsvarande pe- riod var ca 17 %. Under 1989 har basplastpriserna sjunkit med 5-20 %.
Tillverkningen av rördelar är mer komplicerad och kräver högre ut- vecklings- och verktygskostnader än tillverkningen av rör.
Prissättningssystemen är hos de större tillverkarna uppbyggda på samma sätt. Tillverkarna har en bruttoprislista som skall gälla för en längre period. Vid prissättning gentemot kunden lämnar man rabatt på bruttoprislistans priser. De rabatter som förekommer är generell rabatt på listpriset, kvantitetsrabatt, kundrabatt och bonus. Rabatter lämnas enligt principen "pris efter prestation".
I tabell 14.6 redovisas företagens genomsnittliga prishöjningar mel- lan 1986 och 1989 samt utvecklingen av producentprisindex (PPI).
Tabell 14.6 Procentuell förändring av priset på rör och rördelar av plast samt producentprisindex 1986-1989.
1986 1987 1988 1989 S:a
Rör och rördelar 1,7 7,2 11,6 7,9 31 ,3 Producentprisindex 2,0 4,3 7,6 6,3 21,7
Källa: SPK och SCB.
15.1. Tjänsten och marknaden
15.1.1 Tjänsten VVS-grossisterna i Sverige utgör ett starkt mellanled i rör-, värme- och sanitetsprodukternas distributionskedja. Förutom dessa produkter lag- erför och distribuerar VVS-grossisterna även pumpar, VA-armatur samt styr- och reglerutrustning. Grossisterna har också en kreditgiv- ningsfunktion. Såväl fabrikanternas utbud som VVS-installatörernas ef- terfrågan kanaliseras till en helt övervägande del genom grossistledet. Av grossisternas försäljning går huvuddelen från eget lager. Resten går direkt från fabrikant till slutkund med grossisten som mellanhand. Sortimentet inom VVS-grossisthandeln är omfattande, 35 000-40 000 artiklar, varav de största grossisterna lagerför 23 000-25 000 artiklar. VVS-grossister lagerför i regel inte ventilationsprodukter utan endast rör-, värme- och sanitetsprodukter.
15.1.2 Marknaden Landets elva största grossister är sammanslutna i Rörgrossistföreningen VVS (RGF). RGF:s medlemmar omsatte ca 4,9 miljarder kronor år 1988 (4,3 miljarder kronor 1987).14 Hela VVS-grossistbranschen omsatte ca 7,6 miljarder kronor år 1988.15 Av rör-, värme- och sanitetsleverantörernas produkter saluförs ca 90 % via VVS-grossisterna. Den viktigaste avnämarkategorin är VVS— installationsföretagen. Dessa svarar för ca 70 % av grossisternas om- sättning. Offentlig förvaltning och industri svarar för ca 20 %. Övriga kunder, främst byggvaruhandeln, svarar för resten.
15.2. Konkurrensförhållanden
15.2.1. Företagsstruktur
VVS—grossistbranschen har sedan mitten av 1980-talet genomgått en omfattande strukturförändring, främst framtvingad av den fortlöpande volymminskningen fram till år 1987. Våren 1985 införlivade Ahlsell VVS AB och Fosselius & Alpen AB, de redan tidigare största företagen i branschen, RP Rörprodukter AB, GG Areco AB och Park & Co i sina rörelser. Dessa tre grossister hade en sammanlagd omsättning på
14 Enligt Rörgrossistföreningen VVS. 15 Enligt Dahl Invest AB:s årsredovisning 1988.
omkring 1 miljard kronor. Antalet grossister minskade och marknaden domineras nu av Trelleborgägda Ahlsell VVS, Ratosägda Dahl Invest (Fosselius & Alpen) och Skoogs VVS AB. Dessa företag svarar för ca 90 % av den svenska marknaden.
Ahlsell VVS är marknadsledande med en marknadsandel på ca 40 %. Företaget omsatte 2 052 milj.kr. år 1988, en ökning med 49 % jämfört med 1986, och hade 898 anställda. Ahlsell har försäljningskon- tor och hämtlager på över 50 platser i Sverige. Ahlsells moderbolag Trelleborg AB förvärvade år 1988 stålgrossistföretaget Bröderna Ed- strand AB (BE). BE har en del av sin verksamhet inom VA-området. I och med förvärvet stärkte Trelleborg sin ställning på detta område och Ahlsell/BE fick en marknadsandel på cirka en tredjedel av VA-gross- handeln. Närmaste konkurrent Fosselius & Alpen hade en marknads- andel på 20-25 %. För vissa produkter (segjärnsrör, rörledningar av plast samt gatugjutgods och VA-armatur) medförde förvärvet att Ahl- sell/BE:s marknadsandelar kom att uppgå till 50-75 %. NO prövade förvärvet men lämnade det utan åtgärd. NO bedömde att Fosselius & Alpens och Skoogs WS etablering av en VA-rörelse medförde till- räckligt stark konkurrens. Vidare bedömde NO att konstellationen Ahl- sell / BE skulle utgöra en konkurrenskraftig motpart till SSAB:s domine- rande stålgrossist Tibnor AB.
Dahl Invests VVS-grossistverksamhet i Sverige omfattas av Fosse- lius & Alpen AB (FA), GG WS Gross AB och Rör AB Göthlin & Co. FA är Sveriges näst största VVS-grossist och har en marknadsandel på 30-35 %. FA omsatte 1 770 milj.kr. år 1988, en ökning med 19 % jäm- fört med 1986, och hade 795 anställda. Företaget täcker hela landet med 7 bolag och 35 lagerställen. Dahl Invest har även VVS-gros- sistverksamhet 1 Norge och Danmark.
Skoogs VVS AB ingår' 1 Skoogs Företagsgrupp AB som är börsnote- rat på AII- listan. Familjen Skoog är majoritetsägare. Skoogs VVS har en marknadsandel på ca 12 %. Skoogs omsatte 606 milj.kr. år 1988, en ökning med 47 % jämfört med år 1986, och hade 215 anställda. I före- tagsgruppen ingår även Skoogs El AB (elgrosshandel) och AB Calvert & Co, som är grossist inom installations- och industrirör samt handels- stål. Även Skoogs VVS har rikstäckande verksamhet.
I övrigt förekommer endast mindre grossister som verkar på lokala marknader och oftast med ett begränsat sortiment. Konkurrenssituatio- nen inom VVS-grosshandeln är väsentligen regionalt betingad. I all- mänhet är koncentrationen på regional nivå lika hög som på riksnivå.
Lönsamheten inom VVS-grossistbranschen har varit svag under större delen av 1980-talet. En starkt bidragande orsak har varit den vi- kande byggkonjunkturen i Sverige. I takt med en förbättrad byggkon- junktur har lönsamheten i branschen förbättrats.
15.2.2. Etableringshinder VVS-grossisterna kan uppfattas som ett hinder för att introducera nya produkter. Ett fåtal stora grossister behärskar distributionsnätet. De
blir i princip sortimentsväljare. För att kunna etablera en produkt på en marknad krävs det oftast tillgång till en välutbyggd distributionskedja. Grossisterna har kritiserats för att ha en negativ inställning till nya pro- dukter. Tillverkare och importörer som tar fram nya produkter avvisas av grossisterna tills produkterna har fått upp en försäljningsvolym, vil- ket är nästan omöjligt utan de starka grossisternas hjälp.
Ett annat förhållande som påverkar sortimentsutbudet är att det sällan är den enskilde konsumenten, dvs. slutförbrukaren, som är varu- väljare. Detta medför att efterfrågetrycket för nya produkter/fabrikat inom ett produktområde försvagas.
Något som har diskuterats i VVS—branschen den senaste tiden är stelheten i branschstrukturen och framtidens varuvägar. Grossister tvingades till hårda rationaliseringar under 1980-talet på grund av den minskande marknadsvolymen. Detta har enligt fabrikanter och installa- törer medfört försämrad service, bristande teknisk kompetens hos säl- jare, stort antal restorder m.m. Det i sin tur har lett till att antalet di- rektaffärer mellan fabrikant och installatör har ökat. Man anser att grossisterna är ett fördyrande och ineffektivt mellanled i vissa situatio- ner. Dessa "övertramp", att inte gå den traditionella varuvägen, kan en- ligt branschuppgifter straffas från grossistsidan genom försämrade vill- kor. De flesta i branschen är dock eniga om att grossisterna kommer att behålla sin starka ställning även i framtiden.
15.3. Prisbildning
15.3.1 Prissättning Branschen tillämpade tidigare ett horisontellt prissamarbete i form av en gemensam prisbok. Prisboken omfattade större delen av branschens sortiment och tillämpades av samtliga RGF:s medlemsföretag. På grund av den marknadsdominans RGF:s medlemmar hade samt prisbokens vägledande karaktär vid prissättning bedömde NO att prissamarbetet uppfyllde effektkriterierna i konkurrenslagens 25. Samarbete borde därför förbjudas med stöd av konkurrenslagens3 & 1 st. För en mer ut- förlig diskussion kring effekterna av ett horisontellt prissamarbete se avsnitt 16.2.4. Innan förhandlingar togs upp i marknadsdomstolen be- slutade RGF:s medlemmar att avveckla sitt gemensamma prissystem fr.o.m. årsskiftet 1987-1988. Medlemsföretagen kom ut med egna pris- listor i början av år 1988 men ett samarbete i form av en gemensam produktkatalog förekommer fortfarande. De enskilda grossisternas prissystem fungerar i princip på följande sätt. På inköpspriset från tillverkarna lägger man ett pålägg. Pålägget skall dels täcka rörelsekostnader och vinst, dels ge ett rabattutrymme. Det är genom ändringar i rabattutrymmet som prissättningen sker. Ra- battsatserna är oftast på produktgruppsnivå, inte artikelnivå. Det kan konstateras att det i princip inte förekommer något kost- nadsmotstånd mot leverantörsprishöjningar inom grossistledet. Man vi-
darebefordrar i huvudsak hela fabrikantprishöjningen till nästkom- mande led. Nya prislistor utges fyra gånger per år (1 februari, 1 maj, 1 september och 1 november).
På många produktområden säljer grossisterna i princip identiska produkter (oligopolsituationen inom tillverkningsledet i Sverige). Priset används inte i första hand som konkurrensmedel. De främsta konkur- rensmedlen är i stället effektiva och rationella lager- och distributions- funktioner.
16.1. Tjänsten och marknaden
VVS-installatörer utför huvudsakligen värme-, sanitets-, olje- och gas-, sprinkler- samt industriinstallationer. Installationsverksamheten kan med hänsyn till arbetets karaktär och ändamål indelas i installationer för industriellt bruk, s.k. industriinstallationer, och övriga installationer. De senare består huvudsakligen av arbeten i bostadshus, skolor, kon- torshus och andra byggnader i vilka rör-, värme- och sanitetsutrustning i huvudsak är av standardiserad karaktär. Av den totala installations- verksamheten avser ca 80 % övriga installationer och ca 20 % indu- striinstallationer.
VVS-arbetets vikt i faktorprisindex är 2,1 % för flerbostadshus och 1,3 % för småhus.
16.2. Konkurrensförhållanden
16.2.1 Företagsstruktur Rörfirmornas riksförbund (R) är VVS-installatörernas branschorgani- sation. R har ca 1 250 medlemmar som svarar för ca 80 % av bransch- ledets omsättning, som år 1988 uppgick till ca 13 miljarder kronor.16 Företagskoncentrationen är inte påtagligt hög jämfört med fabri- kant- eller grossistledet. Det finns ett tiotal företag med över 100 an- ställda. Dessa svarar för ca 50 % av branschledets totala omsättning. Några få företag är medelstora (25-100 anställda). Den övervägande delen är fåmansföretag med mindre än tio anställda. Calor Celsius, dotterbolag i statsägda Celsiuskoncernen, är Nordens ledande VVS-installationsföretag. Skanska AB äger 25 % av aktierna i Calor Celsius. Calor Celsius omsatte 3 miljarder kronor år 1988 och hade 2 767 anställda i Sverige. BPA VVS AB är näst störst i landet. Företaget omsatte 1,2 miljarder kronor år 1988 och hade 1 893 anställda i Sverige. NVS Installation AB (ingår i NCC-koncernen) och NBN Rör AB (dotterbolag till Fläkt AB) är två andra företag med riks— täckande verksamhet. Noterbart är att många av de stora bygg- entreprenadföretagen har VVS-installationsföretag i sin entreprenad- verksamhet. Efterfrågan på VVS-installationer bestäms i huvudsak av byggpro- duktionens utveckling och inriktning (nybyggnation eller ROT). Enligt
16 Enligt Rörfirmornas riksförbund.
branschen har lönsamheten varit dålig under större delen av 1980-talet. Trots den förbättrade byggkonjunkturen under slutet av 1980-talet fort- sätter branschen att visa dålig lönsamhet. En förklaring till detta är att det råder överetablering (främst i Stockholmsregionen) med följande prispress. Vidare påstås att produktiviteten är låg. En del bedömare an- ser att det främst är de stora företagen som visar dålig lönsamhet medan de mindre företagen har bättre lönsamhet.
16.2.2 Horisontellt prissamarbete Ett branschomfattande prissamarbete förekommer i form av prislistor som ges ut av R. Prislistorna avser prissättning av både material och ar- bete. Prislistorna är avsedda som rekommendationer. För prissättning av material utges två prislistor, en kalkylprislista och en cirkaprislista.
- Kalkylpn'slistan räknas fram som det aritmetiska medelvärdet av de två största VVS-grossisternas listpriser. Listan används främst till entreprenadarbeten för byggföretag, fastighetsbolag, förvaltningbo- lag etc.
- Cirkaprislistan beräknas genom pålägg på kalkylprislistans priser. Påläggen avser att täcka kapital-, administrations- och ante- ringskostnader för installationsföretagen. Påslagen bygger inte på några kostnadsundersökningar eller annat statistiskt underlag utan baseras på R:s erfarenheter och bedömningar om marknadsmässiga förhållanden. Cirkaprislistan används vid servicearbeten och mindre arbeten för konsumenter.
För prissättning av arbete utges dels rekommenderade kalkylerings- och debiteringsnormer, dels rekommenderade debiteringspriser.
- Kalkylerings- och debiteringsnormema avser att visa medlemmarna vilka kostnads oster som bör finnas med i en kalkyl. Normerna ut- örs av ett p läggssystem. Pålägg finns för materialomkostnader, rakt- och transportkostnader, indirekta lönekostnader, cen- traladministrativa kostnader och vinst. Dessutom finns det normer för övertidsarbete, restidsersättning, dagtraktamente och ac— kordsmultiplikatorer. Påläggen bygger på statistiskt material som tas fram i R:s årliga omkostnadsundersökningar hos medlemmarna. Normerna används vid anbudskalkylering och vid arbete på löpande räkning.
- Debiteringspn'ser är rekommenderade timdebiteringspriser vid repa- rationsarbete. Ingående kostnader i timdebiteringspriset är t1m- förtjänst (timlön, reparationstilläggg och Iöneglidning), semesterlö- ner och sociala avgifter samt pålägg för indirekta lönekostnader (IL), centrala kostnader (CK) och vinst. IL är ett fast påslag och består av tjänstemannalöner och sociala avgifter för dessa. CK är ett procen- tuellt påslag (för närvarande 13 % på ovanstående kostnader) och består av fördelade samkostnader som försäkringar, administrativa kostnader, marknadsföring, kapitalkostnader m.m. Vinst tas ut som ett procentuellt pålägg. Löneghdning och pålägg bygger på statistiskt material framtaget av R. De andra kostnadsposterna följer arbets- marknadsavtal.
Prislistorna som ges ut i R:s regi är en form av branschomfattande hori- sontellt prissamarbete. Ett sådant samarbete kan lätt komma i konflikt med anbudskartellförbudet i 14 & KL. Beroende på utnyttjandegraden och följsamheten till prislistorna kan sådan skadlig verkan på prisbild- ningen som avses i 2 & KL uppstå.
Företagen i branschen tillämpar endast undantagsvis egna prislistor. ] SPK:s utredning "Prissamverkan inom rörbranschens grossist- och in- stallatörsled" (SPKUS 1979:29) konstaterades bl.a. att följsamheten till prislistorna är hög vid prissättning av material medan följsamheten är mindre vid prissättning av arbete. Vidare konstaterades i utredningen att installatörernas gemensamma prislistor kan ha prisuppdrivande ef- fekter och bidra till prisstelhet.
R har inte kännedom om följsamheten till någon av prislistorna. En- ligt R sker prissättning vid löpande räkning på t.ex. underhåll och repa- rationsarbete genom anbud i form av å-pris (rabatt på R-listan) på ma- terial och arbete. Anbudsgivaren gör själv bedömningen av vilken ra- batt han vill ge. När objektsanbud till fastpris (nybyggnad) kalkyleras baseras i allmänhet materialpriserna på kalkylprislistan med avdrag för individuella rabatter på artikelpriserna.
Det sätt på vilket listorna tas fram och konstrueras kan också ifråga- sättas. Kalkylnormerna innehåller bl.a. rekommenderade lönebikost- nads- och arbetsomkostnadspålägg. I den ovan nämnda SPK-utred- ningen konstateras att:
Beräkningsunderlaget för dessa pålägg redovisas endast summariskt i prislistan. Det framgår inte att de avser dels för rörinstallationsföre- tagen gemensamma kostnader, dels kostnader som i praktiken varie- rar kraftigt från företag till företag, dels kalkylmässiga merkostnader inklusive kalkylmässig ränta på eget kapital. Kalkylnormens utform- ning befordrar därför inte en till varje företags egna förhållanden anpassad användning av de rekommenderade priserna och påslagen.
- - - Timdebiteringspriserna är beräknade på i princip samma sätt som arbetskostnaden enligt kalkylnormerna, men innehåller till skillnad från denna ingen redovisning av prisets fördelning på olika kostnadskomponenter.
R motiverar ändringar av IL och CK utifrån omkostnadsundersök- ningar. Det kan dock ifrågasättas om dessa utgör tillräckligt underlag för analys av rörinstallationsföretagens kostnadsändringar. Den senaste undersökningen gjordes år 1987. Undersökningen omfattade endast ca 10 % av medlemsföretagen och ca 62 % av antalet montörer. Av de till- frågade svarade ca 64 % av företagen och ca 83 % av montörerna på undersökningen. Undersökningen delar upp företagen i tre grupper: små (6-25 montörer), medelstora (25-99 montörer) och stora (över 100 montörer). De minsta företagen (enmansföretag och företag med 1-5 montörer) som utgör 14 % av medlemsantalet tillfrågades inte och dessutom är de stora företagen överrepresenterade i undersökningen.
Resultatet av undersökningen visar att spridningen kring de framräk- nade medelvärdena är så stor att det inte går att dra några andra slut- satser än att kostnaderna varierar kraftigt mellan olika företag.
Som nämnts tidigare så är CK och vinst procentuella pålägg. Dessa skall således öka i proportion till arbets— och tjänstemannakostnader. Detta samband är inte alltid givet för alla de kostnadskomponenter som ingår i CK.
Vidare tar R fram löneglidningen i branschen genom statistiskt un- derlag. Hur detta går till har inte redovisats. Motivet till att inkludera Iöneglidning är att R vill spegla det faktiska löneläget i branschen ge- nom sina listor. Risken med ett sådant förfarande är att en överhettad prisnivå på en ort lättare överförs till andra orter i landet.
Mot bakgrund av detta kan hävdas att det är motiverat att företagen själva kalkylerar och prissätter efter den egna kostnadssituationen. I stället för att ge ut kalkyleringshjälpmedel med absoluta priser och på- lägg skulle R kunna konstruera kalkyleringsmallar, där företagen själva kan räkna fram sina kostnader utöver det som är avtalsenligt.
R motiverar utgivningen av prislistorna med att de flesta företagen i branschen är små och har svårt att överblicka sin omkostnadssituation. R hävdar att prislistorna inte leder till vare sig likriktning eller höga priser och inte heller är satta på en för hög nivå. Även köparna har nytta av listorna som jämförelsematerial. Antalet artiklar som före- kommer i branschen är omfattande (ca 40 000) och därför är material- prislistor oumbärliga för framför allt mindre installationsföretag.
16.2.4 Sammanfattning av konkurrenssituationen Konkurrenssituationen mellan företagen i VVS-installationsbranschen är svår att bedöma. Företagskoncentrationen är låg. Det finns ca tio fö- retag med över 100 anställda. Dessa företag svarar för ca 50 % av marknaden. Det absoluta flertalet av företagen är små med mindre än tio anställda. De mindre företagen är oftast begränsade geografiskt i sin verksamhet. Konkurrenssituationen påverkas också av ett omfattande horisontellt prissamarbete. Prissamarbetet avser prissättning av både material och arbete. Ett horisontellt prissamarbete medför alltid en risk för konkurrensbegräns- ning. Beroende på de gemensamma prislistornas uppbyggnad och till- lämpning samt hur pass långtgående rekommendationerna i olika av- seenden är, kan prislistorna ha prisuppdrivande effekter och leda till prisstelhet. Dessa effekter kan i stor utsträckning bedömas redan uti- från hur prislistorna är utformade. Avgörande frågor är om de endast underlättar företagens beräkningar av sina kostnader eller om de också har andra effekter, om de rekommenderade priserna och påslagen är baserade på de minst eller de mest effektiva företagen samt om de kan öka säkerheten om konkurrenternas beteende. Materialprislistorna kan, på grund av det omfattande sortimentet i branschen (ca 40 000 artiklar), anses som kostnadsbesparande. De en- skilda företagens möjligheter att utarbeta egna prislistor är starkt be-
gränsade. Denna kostnadsbesparing får vägas mot risken att centralt utarbetade prislistor leder till prisstelhet och att priserna drivs upp och stabiliseras på en högre nivå än vad som annars skulle ha varit fallet.
Prislistorna som avser prissättning av arbete är inte konstruerade så att de befordrar en till varje företags speciella förhållanden anpassad användning. Omkostnadssituationen varierar kraftigt mellan företagen i branschen. Vidare är underlagen för beräkning av omkostnadspåläggen bristfälliga. Risken är alltså betydande att prislistorna bidrar till en för hög prisnivå.
16.3. Prisbildning
16.3.1 Prisutveckling Under år 1988 höjde R timdebiteringspriset (för montörer i Stock- holmsregionen) med 18,6 %. Till höjningen bidrog arbetslön (timlön, reparationstillägg, semesterören och Iöneglidning) med 6,5 %, medan sociala avgifter och påläggen bidrog med 3,4 % resp. 8,8 %. Under år 1989 har R höjt timdebiteringspriset med 9,8 %. Arbetslön, sociala avgifter och pålägg bidrog med 3,7 %, 2,6 % resp. 3,4 % av höj- ningen. I en promemoria från SPK till regeringen (1988-05—02) framgår att timdebiteringsrekommendationerna har höjts med ca 80 % mellan ja- nuari 1980 och maj 1988, medan höjningen av de centrala löneavtalen på VVS—området uppgick till ca 40 %.
17.1. Tjänsten och marknaden
17.1.1 Tjänsten I likhet med VVS-grossistbranschen har elgrossisterna, genom bl.a. sin lager- och kreditgivningsfunktion, en stark ställning i 'distributionsked- jan för elinstallationsmaterial. Företagens försäljning utgörs till ca 80 % av elinstallationsmaterial och i övrigt av vitvaror. Sortimentet av elinstallationsmaterial uppgår till 40 000-50 000 artiklar, inkl. varianter. Artiklarna tillverkas av ett stort antal producenter, varav många utländska. Huvudproduktgrup— perna är kablar och ledningar, installationsmaterial i snävare mening (strömbrytare, vägguttag m.m.), belysningsarmatur, kapslat material, el- värmeprodukter och ljuskällor. Elinstallationledet svarar som avnämare för ca 60 % av grossisternas försäljning av installationsmaterial. Industri och offentlig förvaltning är de viktigaste övriga kunderna.
17.1.2 Marknaden
Sveriges elgrossisters förening (SEG) är branschorgan för elgross- handeln. SEG har tolv medlemmar som tillsammans omsätter ca 5,3 miljarder kronor, vilket utgör ca 90 % av försäljningen i elbran- schens grossistled. Utanför SEG finns endast mycket små grossister. Grossisterna har delvis inriktning på olika kundkategorier.
17.2. Konkurrensförhållanden
17.2.1 Företagsstruktur Företagskoncentrationen är hög och branschledets två största företag, AB Asea-Skandia och Svenska Elgrossist AB SELGA, svarar för ca 50 % av branschomsättningen. De fyra största företagen Asea-Skan- dia, SELGA, Ahlsell El AB och Skoogs El AB svarar för ca 80 % av branschomsättningen. AB Asea-Skandia, dotterbolag till ABB, är landets största elgrossist och har en marknadsandel på 30-35 %. Asea-Skandia har 75 filialer i Norden. Av koncernens omsättning på 4,5 miljarder kronor 1988 hänför sig ca 46 % till den svenska marknaden. Företaget hade samma år 1 043 anställda i Sverige.
SELGA är näst störst och har en marknadsandel på 20-25 %. Som dotterbolag återfinns Mellansvenska Elektriska AB, John Mårtensson AB och Holm & Eriksson Elektriska AB. SELGA ägs till två tredjede-
lar av Ericsson AB och till en tredjedel av ABB. Omsättningen 1988 uppgick till 1 201 milj.kr., en ökning med 25 % jämfört med 1986. An- talet anställda uppgick 1988 till 426. SELGA är lokaliserat till 18 plat- ser i landet.
Ahlsell El AB är dotterbolag till Ahlsell AB som ingår i Trelleborg- koncernen. Ahlsell El uppskattas ha en marknadsandel på ca 17 %. Runt om i landet har Ahlsell El 10 distriktslager och 25 s.k. proffs- marknader.
Skoogs El AB ingår i Skoogs Företagsgrupp AB och har en mark- nadsandel på ca 15 %. Skoogs El omsatte 915 milj.kr. år 1988, en ök— ning med 43 % jämfört med 1986 och hade 310 anställda.
1722 Horisontellt prissamarbete Inom SEG:s ram förekommer det sedan länge ett listprissamarbete (SPK:s kartellregister nr 2666). Hela branschen använder ett nummer- system (s.k. E-nummer) för identifikation av artiklar. SEG administre- rar en nummerbank med ca 90 000 artiklar. Av dessa ingår ca 30 000 i den gemensamma prissättningen. Samtliga SEG—grossister ger ut prislis- tor i eget namn, s.k. grundnettoprislistor. Dessa prislistor omfattar dels ett gemensamt sortiment med centralt beräknade priser, dels resp. före- tags specialsortiment, på vilket varje företag själv beräknar priserna. Prislistan tas fram på så sätt att de fyra största grossisterna två gånger om året lämnar in uppgifter om sina inköpspriser från fabrikant till SEG. De inkomna prisuppgifterna hålls hemliga för samtliga med- lemmar. SEG räknar fram ett jämkat medelinköpspris, där jämkningen innebär att de högsta inköpspriserna får reducerad vikt. På det fram- tagna medelvärdet läggs en påläggsfaktor. Påläggsfaktorn varierar med hänsyn till olika indelningsgrunder. Dessa är produkttyp (SO-tal vari- anter), frekvensgrupp (låg, medel, hög) och inköpspris. Varje påläggs- faktor består av dels en schablon för grossistens kostnader utöver inköpspriset (frakt- och rörelsekostnader) och vinst, dels ett s.k. rabatt- utrymme. Det jämkade medelinköpspriset uppräknat med på- läggsfaktorn ger det pris som återfinns i SEG-grossisternas grundnetto- prislistor.
17.2.3 Rabatter Hur rabattutrymmet har beräknats är numera okänt (prissystemet kon- struerades 1977) för såväl SEG:s kansli som medlemmarna. Rabatt- utrymmet kan inte skiljas från den del av av påläggsfaktorn som avser rörelsekostnader och vinst. SEG-grossisternas grundnettopriser tillämpas så gott som alltid med någon form av rabatt. Några enhetliga kvantitetsrabattskalor förekom- mer inte. Rabatter som lämnas är:
- Grundrabatt: Regleras genom kundspecifika rabattbrev. Rabattbre- ven löper normalt på ett år och anger de rabattsatser kunden får på grossistens grundnettoprislista. Rabattbreven fastställs genom för- andlingar mellan resp. grossist och enskild kund. Rabattbreven är
hemliga.
- Objektrabatt: Materialinköp till ett bestämt objekt där material- summan överstiger ett visst värde. Rabatten regleras i vare enskilt fall och utgår på fakturans slutsumma efter avdrag för grun rabatt.
-Bonus: Baseras på det samlade inköpsvärdet under en viss period, normalt ett år. Förutsättningama för bonus är köptrohet och en viss minsta inköpsvolym.
17.2.4 Effekter av ett horisontellt prissamarbete
Den gemensamma prislistan har enligt branschföreträdare positiva ef— fekter i form av kostnadsbesparingar i såväl grossist- som installations- led. Effekterna i grossistledet består i att priskalkylering och inköpsbe- vakning för det omfattande sortimentet har centraliserats och att kost- samt dubbelarbete därför kan undvikas. Kostnadsbesparingar i installa- tionsledet avser inköpsarbetet som förenklas främst genom att prisjäm- förelser mellan grossister underlättas.
Den gemensamma prislistan kan emellertid också ha negativa effek- ter. En horisontell prissamverkan av denna typ kan ha prisuppdrivande effekt och medföra - eller förstärka en redan existerande - prisstelhet.
Prisuppdrivande effekter av en horisontell prissamverkan kan komma till uttryck på två sätt. Det ena är att leverantörsprishöjningar vidarebefordras snabbare än vad som eljest skulle ske och det andra att övergripande påläggsjusteringar genomförs mer samordnat och effekti- vare ur branschledets synvinkel.
Med prisstelhet menas att priserna endast med tröghet reagerar på förändrade kostnads- och marknadsvillkor.
Den viktigaste skillnaden mellan ett system med en gemensam pris- bok och ett system utan formell prissamverkan är emellertid inte pris- strukturen som sådan vid en given tidpunkt, utan snarare att kännedo- men om konkurrenternas beteende vid förändringar är betydligt större i det förra än i det senare systemet.
17.2.5 Marknadsdomstolens avgörande I september 1989 ägde förhandlingar rum hos marknadsdomstolen (MD) mellan NO och medlemsföretagen i SEG. NO hemställde till MD om att den skulle slå fast att prissamarbetet i SEG:s regi hade så- dan skadlig verkan som avses i 2 & konkurrenslagen (KL).
I sin inlaga till MD (1988-02-05) tog NO upp bl.a. följande punkter:
Konkurrenbegränsning Konkurrensbegränsningen som NO vänder sig emot är det hori- sontella vägledande prissamarbetet mellan medlemsföretagen i SEG.
Eftersom SEG:s medlemmar skiljer sig åt storleksmässigt (den stör- sta grossisten omsatte 1,6 miljarder kronor och den minsta 20 m11j.kr.) så måste den gemensamma prissättningen bli dåligt kost- nadsanpassad för varje enskild grossist. NO hade inte kunnat göra en undersökning av följsamheten till prislistan, men utgick från att den var hög.
Anbudskanellförbudet 14 & KL Prisbokens priser__ligger till grund vid beräkning av anbud vid anbudstävlingar. Aven om rabattprissättningen medför att olika anbudssummor ges, bör förfarandet falla under förbudet eftersom detta är riktat mot själva samarbetet och inte mot resultatet av samarbetet.
Missbruksfrågan 2 &? KL Priskriten'et: NO vänder sig mot sättet att kalkylera påläggen, dvs. att grossisterna sätter ett gemensamt pris på varje art1kel. Förfarandet medför risk för att kostnadsmotståndet mom samtliga led - fabrikant, grossist och installation — försvagas. Gemensamma artikelpriser skapar referensramar bland grossisterna som hämmar konkurrensen mellan dessa. Dessutom föreligger risk att artikelpriserna snedvrids. Hämmandekn'teriet: Svårigheterna att priskonkurrera kan föra över konkurrensen till produktutveckling i former som inte skulle efter- frågas under friare förhållanden. Den gemensamma prissättningen hindrar en dynamisk priskonkurrens som skulle ha kunnat samspela med en offensiv marknadsföring, vilket i sin tur skulle ha pressat fram nya och bättre materialadministrativa lösningar av grossistdis- tributionen. Den stela artikelprissättningen snedvrider också pris— sättningen i följande led. Dessa snedvridningar måste i sin tur antas ge felaktiga signaler till förbrukarna i fråga om vilka artiklar som skall användas. Konsekvensen blir att förutsättningarna att få en op- timal resursallokering försämras.
Grossisterna bestred NO:s påståenden på samtliga punkter. Deras hu- vudmotiv för en gemensam prislista är det omfattande sortimentet inom branschen. Den gemensamma prisboken skall ses som ett kommunika- tionsmedel både inom grossistledet och gentemot kunder. Den skall ut- göra en referenspunkt vid kontakter med kunder. De enskilda grossis- terna vare sig kalkylerar eller prissätter utifrån den gemensamma grundnettoprislistan. Kalkylering sker utifrån de egna inköpspriserna. Prissättningen är beroende av det resultat som grossisten tycker är rim- ligt beroende på enskild kund, projekt, objekt m.m. För den enskilda grossisten skall prisboken tjäna som referensram vid prisgivning. För kundens del skall prisboken användas som jämförelsepunkt mellan olika grossister och om enskilda grossister har en "rimlig" prisnivå. Grossisterna påpekar att deras kunder är mycket prismedvetna och sällan är bundna till en enstaka grossist för sina inköp.
Eftersom sortimentet är stort hävdar grossisterna att man måste ha en gemensam referensram inom branschen. Att varje grossist skulle ge ut en egen prislista med priser på artikelnivå skulle enbart skapa kaos.
I MD:s beslut (1989-11-30) lämnades NO:s talan utan bifall. I frågan om anbudskartellförbudet ansåg MD att det påtalade förfarandet, vid
en helhetsbedömning, inte framstod som en anbudssamverkan av det slag som förbudet är avsett att stävja (även om de objektiva kriterierna i anbudskartellförbudet rent formellt kunde anses som uppfyllda på det sätt NO påstod). I frågan om huruvida prissamarbetet medför sådan skadlig verkan av konkurrensbegränsning som avses i 2 & KL delade MD NO:s uppfattning att redan risken för negativa effekter av en pris- samverkan vanligen är att betrakta som skadlig verkan. Men MD ansåg att NO inte kunnat påvisa att några konkreta skadliga verkningar hade uppstått genom listprissamarbetet eller prissystemets vägledande karak- tär. MD tog fasta på grossisternas påstående att prissystemet under- lättade kommunikation och jämförelser av priser, medförde kostnads- och effektivitetsfördelar samt att rabattspridningen hos de enskilda grossisterna är hög.
18.1. Tjänsten och marknaden
Elinstallation består av installation, reparation och service inom områ- dena kraft, belysning, svagström, styr/reglerteknik, kyla/värme, tele, kabel-TV och hiss. Installationer utförs främst i bostäder (cirka en tred- jedel av den fakturerade försäljningen) och industri (knappt en tredje- del). Den resterande delen av installationerna utförs åt offentlig för- valtning, kraft- och elverk. Ungefär två tredjedelar av den fakturerade försäljningen utförs på löpande räkning. Anbud, oftast till fastpris, sva- rar för den resterande delen.
Elinstallationer utförs i samband med nyproduktion av byggnader och anläggningar, vid genomgripande reparations- och ombyggnadsar- beten (ROT-sektorn) samt som löpande reparations- och servicearbe- ten. Värdemässigt utgör installationer i samband med nybyggnation ca 30 %, övriga nyinstallationer ca 40 % och ROT ca 20 % av total för- säljning. Efterfrågan på elinstallationer är beroende av investeringarna i resp. sektor. Förskjutningar inom bostadsproduktionen från t.ex. lägenheter i flerbostadshus till lägenheter i småhus inverkar också på efterfrågan.
Elarbetens vikt i faktorprisindex är 1,6 % för flerbostadshus och 1,3 % för småhus.
1 8.2 Konkurrensförhållanden
18.2.1 Företagsstruktur Elinstallationsmarknaden omsatte ca 10 miljarder kronor år 1988 (både arbete och material).17 Företagskoncentrationen är, jämfört med tidi- gare branschled, låg. I likhet med VVS-installationsbranschen är fler- talet företag små med mindre än tio anställda. De har oftast bara ett verksamhetsställe och kunderna inom ett relativt begränsat geografiskt område. Ett fåtal större företag svarar dock för en större del av marknaden. De sju största företagen är Elektrounionkoncernen, ABB Installation AB, BPA EL AB, Närkes Elektriska AB, Elektro-Montage AB, Elektro Sandberg AB och Emil Lundgrens Elektriska AB. Dessa svarar tillsammans för 45-50 % av den svenska elinstallationsmarkna- den. De tre förstnämnda företagen samt Emil Lundgrens är rikstäck- ande. De andra är väl etablerade i vissa delar av landet.
17 Enligt Elektriska installatörsorganisationen, EIO.
De mindre företagen utför mest reparations- och servicearbeten samt mindre nyinstallationer. De stora företagen är specialiserade på omfattande entreprenadarbeten och den geografiska spridningen av verksamheten är en förutsättning för en sådan inriktning. Vidare har de större företagen huvudsakligen industri och offentlig förvaltning som kunder.
Elektriska installatörsorganisationen (E10) är det enda branschor- ganet i elinstallationsbranschen. EIO har de flesta företagen i bran- schen anslutna som medlemmar (ca 2 700 år 1988). EIO utger prislistor som är avsedda för prissättning av både arbete och material.
18.2.2 Vertikal integration Marknaden för elinstallationsmaterial i Sverige kännetecknas av en viss vertikal integration. Denna tar sig främst uttryck inom ABB-koncernen. ABB har dotterbolag verksamma inom marknadens alla led. Inom till- verkning ingår bl.a. ABB Cables, Cewe AB, Elge AB och KEA Elekt- riska AB. ABB äger inom grosshandel Asea-Skandia (Nordens ledande elgrossist) och i installationsledet ABB Installation AB. Även Ericsson AB kännetecknas av vertikal integration. Förutom tillverkningsbolag (främst Ericsson Cables AB) äger Ericsson två tredjedelar av Sveriges näst största elgrossist SELGA (resterande tredjedel ägs av ABB). När- kes Elektriska bedriver även en elgrossiströrelse.
18.2.3 Horisontellt prissamarbete I EIO:s regi bedrivs det ett branschomfattande horisontellt prissamar- bete. EIO utger rekommendationer för prissättning av både arbete och material. Prissamarbetet finns registrerat i SPK:s kartellregister (nr 2005). En kalkyl- och debiteringsgrupp som består av representanter för företagen har till uppgift att svara för utgivning och utformning av de gemensamma prislistorna. Fram till oktober 1986 gav EIO ut följande prislistor: två rena mate- rielprislistor (elmaterielkatalogen och Cirkaprislistan), timdebiterings- rekommendationer för debitering av arbetskostnader samt två kombi- nationsprislistor (kalkyllistan och cirkapriskurant). I oktober 1986 ersat— tes de två materielprislistorna med en enda, som fick namnet EIO:s Materielprislista. Den byggde på den gamla cirkaprislistan. Föränd- ringen var, enligt EIO, föranledd bl.a. av den kritik som prislistorna fick i SPK:s utredning "Prissättning inom Elektriska Installatörsorganisatio- nen EIO" (SPKUS 198518). Prisnivån var 3,6 % högre i den nya prislis- tan.
Materialprislistan bygger på elgrossisternas grundnettoprislista. Från grundnettopriset dras en genomsnittlig rabatt som bestäms av kalkyl- och debiteringsgruppen. Det förekommer enligt branschen inget infor- mationsutbyte mellan grossist- och installationsled i denna fråga. Den rabatt som dras ifrån är en genomsnittlig uppskattning. På grundnetto- priset efter rabatt läggs ett pålägg som skall täcka kostnader för instal- latören och ge ett rabattutrymme.
Kalkyllistan och cirkapriskuranten är hjälpmedel för beräkning av material- och arbetskostnader.
För prissättning av arbete finns dels en lista för ackords- och tidlöne- arbete i olika ortsgrupper, kallad den gula timdebiteringsrekommenda- tionen, dels en lista med framräknade genomsnittliga priser vid tidlöne- arbete i olika ortsgrupper, kallad den gröna timdebiteringsrekommen- dationen. Dessutom finns den s.k. rosa listan, som innehåller timdebite- ringsrekommendationer för speciella montage- och servicearbeten.
Timdebiteringspriset byggs upp av montörens grundlön och sociala kostnader enligt avtal samt pålägg för arbetsledning, verktyg, timom- kostnader och vinst. Till detta läggs vid ackordsarbete ackordsöverskott med ett procentuellt pålägg. Vid tidlönearbete läggs till det framräk- nade timdebiteringspriset ett pålägg som skall täcka montörens indivi- duella lönetillägg och tillägg för ortsgrupp. Det sistnämnda pålägget in— nehåller Iöneglidning.
Den gula listan hjälper företaget att räkna fram timpriset för varje anställd montör. Den gröna listan ger ett genomsnittligt timpris som kan användas för alla montörer. Den gröna listan räknas fram genom att addera gula listans timdebiteringspris och pålägget för tidlönear- bete.
I den nämnda SPK-utredningen som gällde förhållandena år 1982, konstaterades att ca 40 % av BIO-företagens försäljning av elinstalla- tioner prissattes med utgångspunkt från någon av de gemensamma prislistorna. Mest använda var elmaterielkatalogen, cirkaprislistan och timdebiteringsrekommendationerna. EIO:s prislistor användes mest av de mindre verksamhetsställena. Omkring en tredjedel av försäljningen prissattes med andra listor än EIO:s, t.ex. grossisternas grundnettopris- lista och fabrikantprislistor. Det var främst de större företagen som an- vände andra prislistor. Ungefär 25 % av företagen använde ingen pris- lista alls som underlag för prissättning.
EIO:s materielprislistor gav enligt SPK:s utredning högre priser efter rabatt än prissättning med hjälp av grundnettoprislistan och ett påslag. Vid fakturering av arbete var priset per timme lägre då det bestämts utan prislista än med timdebiteringsrekommendationen.
Sammantaget gällde för prissättning av elinstallationer att priset till större delen baserades på någon prislista samt att följsamheten till denna var relativt hög.
18.2.4 Synpunkter på EIO:s prislistor De synpunkter som framfördes kring gemensamma prislistor i avsnitt 16.2.3 gäller även i stort för EIO:s prislistor. EIO:s timdebiteringsre- kommendationer innehåller dock inte lika många procentuella påslag som Rörfirmornas riksförbunds prislistor. EIO:s påslag baserar sig också på omkostnadsundersökningar hos medlemsföretagen.
18.2.5 Effekter av prissamarbete i elbranschens grossist- och installationsled Prissättningen på elmateriel påverkas i två steg av prissamarbeten, dels grossistledets samarbete i SEG, dels installationsledets samarbete i EIO. Elgrossisterna ger ut en gemensam prislista som bygger på de fyra största grossisternas inköpspriser. Inköpspriserna vägs samman och ex- tremvärden utgår. På detta sätt elimineras i grossistledets listprissätt- ning skillnader i inköpspris från fabrikant- och importled. Elgrossis- terna har ett välutbyggt rabattsystem vid försäljning till sina kunder. Grossistledets gemensamma prislista är underlag för prissättning av minst 90 % av försäljningen av elmateriel till installationsledet. EIO:s materialprislista har grossistledets grundnettoprislista som bas med avdrag för en genomsnittlig rabatt från grossistledet. Därigenom elimineras i installationsledets listprissättning de skillnader som upp- stått genom grossisternas rabattgivning. För tillverkare och importörer av elinstallationsmateriel kan den ovan beskrivna prissättningen få till följd att de i vissa situationer inte kan konkurrera om köparna i förbrukarledet genom att erbjuda låga priser vid försäljning till en viss grossist. Sådana låga priser elimineras eller försvinner genom vägningssystemet i det gemensamma listpriset.
1 8.3 Prisbildning
18.3.1 Prisutveckling Under år 1988 höjde EIO timdebiteringspriserna med 9,2 % för den gula listan och 16,7 % för den gröna listan. I den gula listan bidrog av- talsenlig lön med 3 % och påläggen (arbetsledning, verktygskostnader, timomkostnader och vinst) med 6,2 % till höjningen. I den gröna listan bidrog avtalsenlig lön, pålägg och tidslönepålägg med 2,5 %, 5,2 % resp. 9,0 %. Under 1989 höjde EIO den gula listan med 6,7 % och den gröna med 11,6 %. I den gula listan bidrog avtalsenlig lön och pålägg med 3 % resp. 3,7 %. I den gröna listan bidrog avtalsenlig lön, pålägg och tidslö- nepålägg med ca 2,4 %, ca 2,9 % resp. ca 6,3 %.
Byggverksamhet är beroende av ett flertal aktörer som verkar på olika delmarknader. I denna avdelning har ett antal av dessa delmarknader för byggmaterial och byggtjänster beskrivits. Här sammanfattas och dis- kuteras de viktigaste dragen hos dessa marknader med avseende på konkurrenssituationen.
Koncentration Den svenska byggentreprenadmarknaden karaktäriseras av ett fåtal stora företag och ett stort antal småföretag. Konkurrensen sker främst på lokala och regionala marknader. Under 1980-talet har en struk- turomvandling av branschen genomförts dels genom fusioner och ska- pande av rikstäckande organisationer för både husbyggnad och anlägg- ningsverksamhet, dels genom att ett antal medelstora företag koncen- trerat verksamheten till vissa regioner. Antalet företag som kan ta mer avancerade husbyggnadsprojekt och anläggningsarbeten har således minskat, medan specialister på husbyggnad koncentrerat verksamheten geografiskt.
Även marknaden för byggkonsulter har de senaste åren genomgått viss strukturförändring med fusioner och uppköp av företag. Byggkon- sulterna kommer in tidigt i byggprocessen och påverkar de totala bygg- kostnaderna genom sitt inflytande över utformning och byggnadsteknik. Ofta bestäms redan i projekteringsstadiet vilka byggmaterial som skall komma att ingå i den färdiga byggnaden.
Byggmaterial svarar för omkring en tredjedel av de totala byggkost- naderna. Marknaden för byggmaterial består av en mängd olika del- marknader med varierande struktur. I de undersökta branscherna är fö- retagskoncentrationen, mått som de fyra största inhemska producenter— nas andel av marknaden, genomgående hög. I tabell 1 redovisas detta koncentrationsmått för åren 1975, 1982 och 1988. Ökad koncentration kan skönjas såväl mellan åren 1975 och 1982 som mellan åren 1982 och 1988.
Det skall noteras att det inom flera delbranscher är färre än fyra verksamma företag. Detta gäller exempelvis för produkterna cement, mineralull och byggskivor. Det är också vanligt att delbranscher där de fyra största företagens andel är mindre än 100 % domineras av ett eller ett fåtal företag. Exempel på sådana delbranscher är planglas, dörrar och golv.
Tabell 1 De fyra största företagens sammanlagda andel av marknaden 1975, 1982 och 1986, procent.
Produkt 1975 1982 1988 Cement 100 100 100 Armeringsstål 75 100 100 Mineralull 100 100 100 Planglas 70 75 95 Spånskivor 65 100 100 Board 65 100 100 Gipsskivor 100 100 100 Dörrsnickerier 60 65 65 Fönstersnickerier 50 55 66 Inredningssnickerier 60 70 78 Plastgolv .. 80 81 Textilgolv .. .. 52 Linoleumgolv .. 100 100 Trägolv .. 1 00 95 Färger och lacker 80 78 85 Vattenradiatorer 80 95 100 Sanitetsporslin 95 100 100 Bad kar 100 100 100 Diskbänkar 95 100 100 Sanitetsarmatur 70 90 98
Orsakerna till den ökade koncentrationen är flera.
Den dåliga byggkonjunkturen och därav följande bristande lönsam- het inom byggmaterialindustrin under 1970-talets andra och 1980-talets första hälft har sannolikt påskyndat en omstrukturering.
Möjligheterna att konkurrera internationellt samt att möta en inter- nationell konkurrens ökar om företagen är få och starka. Den kom- mande EG-anpassningen utgör sannolikt för många företag både en möjlighet och ett hot. Möjligheten består i att företagen kan verka på en större marknad. Hotet består i att företagen på den svenska marknaden kommer att möta en allt större utländsk konkurrens.
Vidare betraktas i allt större omfattning Norden som en hemma- marknad vilket inneburit att antalet företagsförvärv inom Norden har ökat. Ytterligare en orsak till den ökade koncentrationen är att det bli— vit allt viktigare, framför allt på objektmarknaden, att kunna erbjuda ett brett produktsortiment.
En viktig förutsättning för en väl fungerande konkurrensmarknad är att köparna har flera möjliga leverantörer att välja mellan. Om antalet tillgängliga leverantörer är stort främjas köparnas möjligheter att, vid t.ex. missnöje med pris och kvalitet, byta leverantör.
Eftersom konkurrensen i flertalet delbranscher inom byggmaterial- sektorn är begränsad på grund av att de domineras av ett eller ett fåtal inhemska tillverkare är det viktigt att goda förutsättningar för såväl im- port- som substitutionskonkurrens föreligger. Det innebär bl.a. att im— porthinder så långt möjligt bör avskaffas eller motverkas. Vidare bör
förvärv som ökar koncentrationen inom byggsektorn nogsamt prövas med avseende på konkurrenssituationen inom delbranschen.
Integration Inom byggverksamheten förekommer såväl vertikal som horisontell in- tegration. Det finns flera orsaker till integrationssträvandena. Vertikal integration i tidigare led beror oftast på att företagen vill ha kontroll över sina insatsvaror medan integration i senare led har sin grund i att företagen önskar säkra avsättningen för sina produkter. Horisontell in- tegration beror t.ex. på att företagen vill ha kontroll även över substi- tutvaror eller omfatta samtliga produktvarianter inom sitt område. Detta gäller särskilt vid försäljning av byggprodukter till objektmarkna- den. Utvecklingen av både vertikal och horisontell integration har ac- centuerats under de senaste åren.
Exempel på koncerner som har hög grad av integration är Stora, Skanska och Euroc.
Figur 1 Stora AB, produktområde bygg- och interiörprodukter, enligt årsredovisning 1989. Stora Timber
Sågade trävaror (Stora Timber) Trävarugrossist (Fredriksson & Co)
Tarkett
Golvtillverkning i Sverige, trä—, plast- och keramikgolv (Tarkett) Golvtillverkning i Västtyskland. Italien, USA, Danmark och Irland
Stora Kitchen
Tillverkning av inredningssnickerier i Sverige (Marbodal) Tillverkning av inredningssnickerier i Danmark, Norge och Västtyskland (HTH Kök, Sigdal m.fl.) Byggmaterialgrossister (Boström Gross, Ceos Gross, N.A. Eriksson. E. Leksell, Star Center, Nils Troedsson, Artur Jansson. Nyström & Lundell)
Swedoor
Dörrtillverkning m.m. i Sverige (Swedoor, Boxholm Dörr, Gunnarsson & Co, Lovene Dörrfabrik, SP—Snickerier) Dörrtillverkning i Finland och Norge
Storakoncernen kom genom förvärvet av Swedish Match år 1988 att få ett omfattande sortiment av snickerier och golv. I Stora ingick vid förvärvstillfället SP-Snickerier med tillverkning av fönster och enklare dörrar samt SP:s dotterbolag AB Gunnarsson & Co med tillverkning av garageportar. I Stora ingick även BorDörren som tillverkar ytterdörrar. Swedoor, som ingår i Swedish Match och är en betydande tillverkare av dörrar, förvärvade under år 1988 Lovene Dörrfabrik, med tillverkning av massiva allmogedörrar, och Boxholm Dörr, med betydande tillverk-
ning av institutionsdörrar. Stora valde, efter ingripande från NO på grund av den dominans på ytterdörrmarknaden som uppstod vid förvär- vet av Swedoor, att sälja dotterbolaget BorDörren. Divisionen Stora Kitchen är en av världens största producenter av kökssnickerier. Inom industrisektorn tillverkas/importeras inredningssnickerier av företagen Marbodal och HTH Kök. Stora blev genom förvärvet av Swedish Match betydande även på golvmarknaden. Tarkett är en stor tillverkare av trä-, plast- och textilgolv. I Storakoncernen ingår även en av de stora byggvarugrossisterna - Star Trade Byggprodukter AB - genom vilken en betydande del av Storas snickerier och golv säljs. Under hösten 1990 har Stora bjudit ut såväl Stora Kitchen som Tarkett till försäljning.
Skanska är landets största byggföretag med såväl betydande vertikal integration i bakomliggande led som verksamhet inom fastighetsbran- schen och finansförvaltning. I Skanskakoncernens byggverksamhet ingår byggföretagen Skanska Entreprenad AB, JM Byggnads och Fastighets AB samt Ohlsson & Skarne AB. I koncernen ingår vidare verksamheter inom grus, betong och asfalt. Skanska Stålteknik AB är, med en mark- nadsandel på ca 20 %, det största stålbyggnadsföretaget i landet. Skan- ska är också landets näst största tillverkare av betongelement och har företag i grundförstärknings-, ventilations- och installationsbranschen. Skanska är dessutom största aktieägaren i byggmaterialkoncernen Eu- roc (27 %).
I Skanska ingår också Myresjö med ett flertal dotterbolag med snick- eritillverkning. Myresjöfönster köper hela sitt behov av fönsterglas från sitt systerbolag Combiglas. Myresjöfönster och Myresjökök säljer sina produkter till Skanska samt till Myresjöhus som tillverkar småhus. My- resjö förvärvade år 1989 Nordiska Trähus i Vrigstad AB och stärkte ge- nom förvärvet sin position på marknaden för småhus.
Figur 2 Euroc, affärsområden, enligt årsredovisning 1989.
Byggmaterial
Betongelement m.m. (Abetong)
Lättbetong (Siporex) Fabriksbetong (Sabema, Skånsk Byggbetong, Betongindustri) Grus m.m. (Sabema, Norrköpings Sand. Jehanders Grus) Gipsskivor m.m. (Gyproc)
Cement och Mineral
Cement, Sverige (Cementa) Cement, internationellt (Scancem) Fasadsten (Sydtegel) Betongtaktegel (Zanda)
Handel
Byggmaterialgrossister (Paulssons Järn, Joh. Kock, Malmö Trä)
När det gäller cementmarknaden är koncentrationen hög. Cementa, som ingår i Eurockoncernen, är helt dominerande och har genom del- ägarskap i Akerkoncemen möjlighet till inflytande i ett av de två små cementimporterande företagen. Eurockoncernen har även stora ägarin- tressen i ett flertal företag med cementbaserad eller med marknads- mässig koppling till cementbaserad produktion. Exempel på denna ver- tikala integration är följande dotter- och intressebolag: AbetongAB som bl.a. tillverkar betongelement för främst industri- och kontorsbygg- nader, Siporex AB som tillverkar lättbetong och lättbetongelement och har en marknadsandel på ca 50 % i Sverige, Sabema Betong och Skånsk ByggbetongAB som tillverkar fabriksbetong vid tio anlägg- ningar längs västkusten och i Skåne. Till detta kommer ägarandelar på 40 % i AB Ess-Betong och 33 % i AB Strömstadsbetong. I december 1989 träffades avtal om att Euroc skulle förvärva fabriksbetong- och grusverksamheten i AB Betongindustri. Euroc hade tidigare en 25-pro- centig ägarandel i Betongindustri. I samband med förvärvet av fabriks- betong- och grusverksamheten släpper Euroc sitt ägande i Betongindu- stris övriga verksamhet, bl.a. avseende betongelement. Betongindustri är den störste fabriksbetongproducenten i landet med verksamhet i Stockholm, Uppsala, Gävle och Borlänge. Euroc förvärvade år 1988 ZandaAB som är Nordens ledande tillverkare av betongtakpannor med en marknadsandel på ca 70 % i Sverige. Sydtegel AB, som med fem tegelbruk är Sveriges ledande tillverkare av bränd fasadsten, funge- rar även som försäljningsbolag för murbruk från Cementa. I koncernen ingår även Gyproc, som är dominerande på marknaden för gipsskivor.
Denna integration framåt ger Euroc möjligheter att erbjuda sina kunder ett heltäckande produktsortiment för byggnadens stomme och fasader. Integrationen ger också Euroc större möjlighet att påverka prissättningen genom hela produktkedjan från cement till färdigt bygg- material då flera av dessa dotter- och intressebolag är både marknads- och prisledande.
Skåne-Gripen har på senare år förvärvat företag inom snickeri- och golvindustrin. Det västtyska kökstillverkarföretaget Poggenpohl förvär- vades år 1987 och under år 1989 förvärvades två golvföretag, Holmsund Golv och västtyska Schlotterer. I Skåne—Gripen ingår även Kährs, som efter Tarkett är världens näst största tillverkare av lamellparkettgolv, samt golvföretaget ODO.
Det näst största företaget på marknaden för kökssnickerier är Bal- lingslöv. Företaget ingår i Electroluxkoncernen och är huvudleverantör till Electrolux vitvarubutiker och till en av de stora byggmaterialhand- larna, Beijer Byggmaterial, som tidigare ingick i samma koncern.
Ahlsell VVS är marknadsledande på VVS-marknaden och ingår i Trelleborgkoncernen. Trelleborg förvärvade år 1988 stålgrossistföreta- get Bröderna Edstrand, som har en del av sin verksamhet inom VA- området. Trelleborg stärkte därmed sin ställning och fick cirka en tred- jedel av VA-grosshandeln. I koncernen ingår dessutom en stor elgros-
sist, Ahlsell El, samt från år 1989 Enertech AB, som är betydande pro— ducent av värmetekniska produkter med varumärken som Parca, CTC och Bentone Electro Oil. Trelleborg äger dessutom Plåtluna AB som är en ledande plåt- och ventilationsgrossist samt Mataki som är mark- nadsledande på taktäckningsmaterial och landets största takentrepre- nadföretag.
Trelleborgs verksamhetsområde Bygg/Distribution ombildades den 1 januari 1990 till ett eget bolag under namnet Norrviken Industri AB. Det nya bolaget är organiserat i tre stora enheter: grosshandel, värme/ventilation och bygg/verkstadsprodukter.
ABB-koncernen har dotterbolag verksamma inom elinstallationsma- terialmarknadens alla led. Inom tillverkning äger man bl.a. ABB Cab- les, Cewe, Elge och KEA Elektriska. Inom grossistverksamheten äger man Asea-Skandia, Nordens ledande elgrossist. I installationsledet in- går ABB Installation. I ABB ingår också Fläkt AB som är Sveriges le- dande företag på ventilationsområdet med verksamhet i produktions-, försäljnings- och installationsledet.
Såväl vertikal som horisontell integration bör vara möjlig att mot- verka inom ramen för konkurrenslagstiftningen. Ett speciellt problem är de bindningar som finns mellan tillverkare och återförsäljare. En väl fungerande konkurrens i återförsäljarledet är en förutsättning för att t.ex. byggmaterial från nya och mindre företag samt från utländska före- tag skall ha möjlighet att konkurrera på byggmaterialmarknaden.
Prissättning
Gemensamma prislistor är vanliga inom flera områden, bl.a. på marknaderna för golv, färger och lacker, måleri, VVS och el. I grossist- och detaljistleden används bl.a. Bygghandelns Prisboksystem som väg- ledning för prissättningen. Denna används även som grund för de cir- kaprislistor som leverantörerna använder sig av i sin prissättning, t.ex. på dörrmarknaden.
Gemensamma prislistor kan för speciellt de mindre företagen vara en hjälp att sätta priser och kan i bästa fall ge dessa bättre förutsätt- ningar att konkurrera med de större företagen inom en bransch. Denna form av horisontell prissamverkan medför dock samtidigt risk för pris- stelhet, minskar priskonkurrensen och underlättar för företagen att föra kostnadsökningar vidare till senare led. Dessutom ökas kännedomen om konkurrenternas beteende.
Förutom gemensamma prislistor förekommer inget känt formellt prissamarbete mellan olika företag. Inom ett flertal av de undersökta branscherna förekommer dock prisledarskap. Detta yttrar sig bl.a. som i tiden sammanfallande och lika stora prishöjningar, t.ex. på markna- derna för mineralull, byggskivor, färger och lacker samt VVS-produk- ter. Dessutom torde förekomsten av såväl horisontell som vertikal inte- gration inom ett flertal delmarknader påverka prissättningsbeteendet.
Viktiga konkurrensmedel inom byggmaterialsektorn är leveranssä- kerhet, service och sortimentsbredd. Leveranssäkerhet är speciellt vik-
tigt under perioder med hög efterfrågan. Dessutom är etablerade dis- tributionskanaler ett betydelsefullt konkurrensmedel och de kan även fungera som ett effektivt etableringshinder för t.ex. importerande före- tag. Men naturligtvis är inte priset oviktigt. Priskonkurrens förekommer speciellt vid anbudsgivning och försäljning på objektmarknaden.
Där priskonkurrens förekommer sker denna främst via rabattgivning på listpriserna. Höga rabatter på listpriserna är vanligt förekommande bl.a. på marknaderna för mineralull, armeringsstål, dörrar, fönster, in- redningssnickerier, färger och lacker samt VVS- och elmateriel. Stort rabattutrymme ger företagen möjlighet att variera prissättningen till olika kunder och kundkategorier men kan också verka prisuppdrivande. Dessutom föreligger risker för diskriminering om kunderna inte har möjlighet att se till att de får de rabatter som deras prestationer motive- rar. Det innebär att de nominella priserna hamnar på en hög nivå jäm- fört med uttaget pris och att möjligheten för köparen att jämföra priser mellan olika företag begränsas.
En mer "teknisk" konsekvens av den omfattande rabattgivningen är att statistiken över byggmaterialpriserna kan bli missvisande. Kortsik- tiga prisändringar yttrar sig oftast i form av större eller mindre rabatter och registreras därmed inte i t.ex. entreprenadindex. Det har i sin tur effekt på priserna i byggbranschen eftersom de flesta entreprenadarbe— ten kostnadsregleras med hjälp av index.
På flera delmarknader utmärks tillverkningen av höga fasta kostna- der och sjunkande styckkostnad vid ökad volym. Exempel på sådana marknader är cement, mineralull och gipsskivor. På en marknad med ett dominerande företag, som t.ex. cementmarknaden, kan nettointäk- ten maximeras genom att företaget gör en awägning mellan sjunkande styckkostnad, pris och försäljningsvolym. Ett sådant beteende påverkas naturligtvis även av konkurrensen på utlandsmarknaden, exportmöjlig- heterna och exportpriserna.
På flera delmarknader påverkas prisförändringarna starkt av änd— rade faktorkostnader/råmaterialpriser. Det gäller bl.a. cement, arme- ringsstål, färger och lacker och vissa VVS-material. Om konkurrensen fungerar väl medför kostnadsökningar en press på producenterna att ra- tionalisera verksamheten samtidigt som de mest effektiva företagen gynnas, vilket bidrar till en fortlöpande strukturomvandling. På marknader med bristande konkurrens, vilket gäller flera av delmarkna- derna för byggmaterial, övervältras kostnadsökningar till övervägande del på nästkommande led. Det finns dessutom en tendens till att fal- lande faktorkostnader/råmaterialpriser ej i motsvarande grad leder till prissänkningar eller återhållsamma prisökningar.
På några byggmaterialmarknader, t.ex. på marknaderna för spånski- vor, board och golv, förekommer en omfattande lågprisimport. Denna skapar en faktisk eller potentiell importkonkurrens som verkar åter- hållande på prisutvecklingen. På marknader med fungerande import-
konkurrens finns även bättre möjligheter att utjämna de konjunkturella efterfrågevariationerna som är stora inom byggsektorn.
Prisutveckling Som framgår av tabell 2 har det stora flertalet byggmaterial under 1980- talet uppvisat större prisökningar än genomsnittet för inhemskt tillver- kade industriprodukter (enligt producentprisindex). I en analys av bo- stadsbyggnadskostnadernas utveckling under 1980-talet visas att den re- ala ökningen av byggmaterialpriserna enligt faktorprisindex i genom- snitt var ca 1,3 % per år under 1980-talet.18
De största prisökningarna inträffade i början och slutet av 1980-talet. Under perioden 1986-1989 var år 1988 det år då prisökningarna på byggmaterial var störst. Då var den genomsnittliga ökningen (ovägt medelvärde) för de 20 undersökta byggmaterialen ca 10,2 % medan motsvarande ökning i PPI var 7,6 %.
Tabell 2 Prisutvecklingen på vissa byggmaterial samt producentpris- index, 1980 - 1989, procent.
Varugrupp 1980-1985 -86 -87& -88 -89 1980-1989 Cement 92 7,2 0,7 0 3,6 115 Armeringsstål - - - 12,1 0 - Mineralull 72 2,0 2,9 6,0 5,0 101 Planglas 87 8,5 5,5 14,7 3,5 155 Spånskivor 86 2.0 10,2 6,5 4,0 131 Board 70 8,2 4,1 7,5 6,0 1 19 Gipsskivor 76 0 4.2 3,9 4,5 99 Dörrsnickerier 113 4,6 4,5 13,3 7,8 185 Fönstersnickerier 49 2,4 8,5 7,6 1 1 .3 98 Inredningssnickerier 70 4,3 8,1 7,1 5,7 117 Plastgolv 87 6,3 3,8 18,3 9,8 168 Textilgolv 74 7,0 4,1 10,4 7,1 129 Linoleumgolv 91 8,0 4,7 11,4 9,5 164 Trägolv 85 4,9 5,0 14,0 7,8 150 Färger och lacker - - - 8,4 7,4 - Vattenradiatorer 47 6,0 3,3 10,2 9,7 94 Sanitetsporslin 98 5,2 3,0 12,8 4,6 153 Badkar 108 5,2 2,0 13,7 4,6 165 Diskbänkar - 5,8 4,0 18,7 9,0 - Sanitetsarmatur - 5,0 4,0 7,8 14,3 - Prod ucentprisindex 70 2,0 4,3 7,6 6,3 107
a Under år 1987 rådde delvis prisstopp.
Orsaken till en del kraftiga prisökningar står att finna i ökade kostnader för insats- och råvaror. Detta gäller t.ex. produkterna fönster, plastgolv och diskbänkar vars insatsvaror planglas, basplast resp. nickel uppvisat
18 Wigren, R. Bostadsbyggnadskostnadernas utveckling under 1980-talet, Statens institut för byggnadsforskning, Gävle, 1990.
kraftiga prisökningar. Under perioden sjönk energipriserna vilket gyn- nade produkter med höga energikostnader, exempelvis cement.
Utrikeshandel För de olika byggmaterialen tycks ett samband föreligga mellan hög importandel (importens andel av tillförseln) och motsvarande hög ex- portandel (exportens andel av produktionen), dvs. utrikeshandeln är ofta antingen hög eller låg i båda riktningarna. Import- och exportan- delar kan dock inte ensamma förklara graden av internationell konkur— rens på de olika delmarknaderna. Även om importandelen är låg så kan den potentiella importkonkurrensen ha stor inverkan på företagens be- teende. En hög exportandel kan heller inte alltid tolkas som att företa- gen verkar på en internationell konkurrensmarknad. Ofta innebär t.ex. tekniska och tariffära handelshinder att exportföretagen kan hålla isär den inhemska och den utländska marknaden för sin produkt.
Import- och exportandelar för de undersökta byggmaterialen fram- går av tabell 3.
Tabell 3 lmport- och exportandelar för vissa byggmaterial 1986, 1987 och 1988. Importandel,% Exportandel,% Produkt 1986 1987 1988 1986 1987 1988 Cement 7 7 7 13 10 8 Armeringsstål 16 10 20 53 44 48 Mineralull 0 1 3 9 8 5 Planglas 65 49 48 77 72 70 Spånskivor 20 23 22 28 29 26 Board 20 28 35 51 48 53 Gipsskivor 25 26 25 16 19 14 Dörrsnickerier 6 7 8 37 35 32 Fönstersnickerier 4 2 3 7 5 4 Inredningssnickerier 13 13 14 32 28 23 Plastgolv 31 30 34 40 36 38 Textilgolv 72 76 74 36 36 37 Linoleumgolv 100 100 100 .. .. .. Trägolv 9 10 15 68 68 65 Färger och lacker .. 13 11 .. 11 9 Vattenrad iatorer 18 18 18 20 17 13 Sanitetsporslin 21 23 21 53 45 41 Badkar 9 8 .. 29 33 30 Diskbänkar 15 11 22 38 35 35 Sanitetsarmatur .. .. .. 20 23 20
Med några få undantag kan konstateras att importandelen är lägre än exportandelen. Det är främst bland de mer förädlade byggmaterialen som importen är liten. Det finns dock en tendens till att importen ökar samtidigt som exporten minskar vilket kan förklaras av den goda sven- ska byggkonjunkturen.
Det är vanligt förekommande att en stor del av importen går genom företag eller koncerner som är marknadsdominerande i Sverige. Det
går alltså inte att generellt sätta likhetstecken mellan stor importandel och fungerande importkonkurrens. Exempel på byggmaterial med stor importandel men ändock relativt liten importkonkurrens är gipsskivor, planglas, linoleumgolv och sanitetsporslin.
Ett visst samband tycks på de undersökta marknaderna föreligga mellan graden av importkonkurrens och prisökningarna under hög- konjunkturåren i slutet av 1980-talet.
Flera av de relativt högt förädlade byggmaterialen (dörr- och föns- tersnickerier, VVS-material, trägolv etc.) möter en liten importkonkur- rens. På många av dessa marknader har det under den goda byggkon- junkturen uppstått brist, bl.a. eftersom det inte existerar någon väl fungerande importkonkurrens, och överhettningen har medfört stora prisökningar.
Flera mindre förädlade byggmaterial (spånskivor, board, plast- och textilgolv) har under högkonjunkturen mött en betydande importkon- kurrens, bl.a. från östeuropeiska tillverkare, vilket verkat återhållande på prisökningstakten.
Vissa byggmaterial har under slutet av 1980-talet haft relativt små prisökningar samtidigt som importkonkurrensen varit liten eller obe- fintlig. Exempel på sådan byggmaterial är cement, gipsskivor och mine- ralull. Dessa varugrupper har uppenbara Stordriftsfördelar i produktio- nen. De har stora fasta kostnader och billiga råvaror vilket medför att kostnaderna för att öka utbudet vid ökad efterfrågan är relativt låga. Tillverkarna av dessa byggmaterial uppvisar, trots de relativt låga pris- ökningarna, i många fall mycket god lönsamhet.
Goda möjligheter till import är viktigt för att åstadkomma en in- hemsk priskonkurrens på både byggtjänster och byggmaterial. Om t.ex. utländska byggentreprenörer kommer in på den svenska marknaden ökar konkurrensen på entreprenadmarknaden samtidigt som även en ökad konkurrens på byggmaterialmarknaden kan uppstå om utländska entreprenörer använder "eget" importerat material.
Om olika former av handelshinder försvinner innebär det att inte bara den faktiska utan även den potentiella importkonkurrensen ökar. I syfte att upprätthålla en väl fungerande konkurrens på marknader med fåtalsdominans bör såväl formella som informella hinder för utrikes- handel avskaffas eller motverkas.
Från svensk sida har man beslutat om att fr.o.m. den 1 juli 1989 till utgången av 1991 vid bygglovsprövningen likställa produkter som typ- godkänts i annat nordiskt land med produkter som typgodkänts i Sve- rige. Beslutet är ett steg i rätt riktning för att skapa en öppnare nordisk byggmarknad. En uppenbar nackdel med utformningen är dock att det nordiska typgodkännandet är tidsbegränsat. Tidsbegränsningen kan delvis motverka de positiva effekterna eftersom investeringar för att etablera sig kan upplevas som osäkra.
Någon utvärdering av effekterna av det nordiska typgodkännandet har ännu ej genomförts. Dock kan konstateras att handeln med bygg-
material inom Norden har ökat de senaste åren men detta kan också bero på den stora skillnaden i byggkonjunktur mellan de nordiska län- derna.
Avslutande kommentar De beskrivna marknaderna för vissa byggtjänster och byggmaterial ut- gör endast några av de delar som tillsammans bildar det system som bygg- och bosektorn utgör. Byggprocessen omfattar förutom själva byggnationen bl.a. planering av bebyggelsen, finansiering, projektering samt förmedling och förvaltning av bostäder. Samtliga led påverkar, i större eller mindre utsträckning, de sammantagna bygg- och boende- kostnaderna.
Byggandet, och framför allt bostadsproduktionen, utmärks av att un- der årens lopp ha varit föremål för en mängd reglerande åtgärder från statsmakternas sida. Regleringar och subventioner har tillkommit med de bästa syften och de har också medfört i många avseenden positiva ef- fekter. Mängden av regleringar och den omfattande politiska styrningen gör det emellertid svårt att bedöma den sammantagna effekten samti- digt som det lätt kan inträffa att olika delar i regelsystemet motverkar varandra.
Det nu gällande reglerings- och subventionssystemet medför bl.a att byggandet och boendet präglas av ett begränsat kostnadsmotstånd. De kostnadsbegränsningar som finns är till stor del administrativt be- stämda. Priset på nybyggda småhus och bostadsrätter regleras av det statliga lånesystemet. På hyresmarknaden är prisnivån bestämd genom mer eller mindre centraliserade förhandlingar vilka ytterst regleras ge- nom bruksvärdesystemet. Till nyproducerade bostäder utgår dessutom omfattande subventioner. Sammantaget innebär det att kostnadsök- ningar i byggprocessen ej i sin helhet förs vidare till de enskilda bo- stadskonsumenterna. Det för en effektiv resursanvändning så viktiga in- citamentet till kostnadsmotstånd är därmed försvagat i byggprocessens olika led.
Vid en reformering av gällande regelsystem är det viktigt att hel- hetsperspektivet inte glöms bort. För att komma till rätta med bristerna i systemets delar måste hela systemet ses över och de förändringar som vidtas samverka med varandra. Det bästa sättet att garantera effektivi- tet och motverka onödiga kostnadsstegringar är att så långt möjligt und- vika reglerande åtgärder och i stället låta konkurrensen på berörda delmarknader spela en större roll än för närvarande.
III
OFFENTLIGA TJÄNSTER
I Sverige är kommunbildningen mycket gammal. Den moderna delen av kommunernas historia inleds med 1862-års kommunalförordningar. Den kommunala verksamheten har vuxit allteftersom samhällsutveck- lingen har medfört ökade krav på social service, gator, renhållning, vat- tenverk, idrottsplatser m.m. Under perioden 1960-1985 fördubblade kommunerna sin andel av bruttonationalprodukten från 11 till 22 %. Sammanlagt hade kommunerna år 1989 närmare 700 000 anställda motsvarande ca 15 % av samtliga sysselsatta.
Inom vissa verksamhetsområden har det ansetts mindre lämpligt att låta enskilda kommuner tillhandahålla tjänster. I stället har man valt en samverkan som täcker större regioner. Det gäller t.ex. kollektivtrafiken där kommuner och landsting tillsammans har huvudmannaansvaret för trafiken inom ett län. Även vissa hamn- och vattenförsörjningsfrågor har lösts i kommunal samverkan genom bl.a. kommunalförbund.
Kommunerna har ofta ensamrätt att svara för vissa tjänster. Motiven för detta är olika beroende på vilken tjänst det gäller. Man brukar skilja på legala kommunala monopol och finansiella kommunala monopol. Med legala monopol menas att kommunerna genom speciallagstiftning har ansvaret för viss verksamhet och att det inte står den enskilde fritt att låta någon annan utföra uppgiften eller att själv utföra den. Med finansiella monopol avses att kommunen inom ramen för den kommu— nala kompetensen bedriver verksamhet som helt eller delvis finansieras med kommunalskatter eller statsbidrag. I dessa fall står det visserligen i formell mening den enskilde fritt att anlita någon annan för verksamhe- ten, men av finansiella skäl är detta i praktiken inte möjligt.
Den kommunala ajjfärsmiissiga verksamheten skiljer sig från övriga kommunala verksamheter genom att den till stor del finansieras med avgifter. I föreliggande avdelning återfinns ett antal marknadsbeskriv- ningar inom den kommunala affärsmässiga verksamheten: eldistribu- tion, fjärrvärme, vatten- och avloppsverksamhet, sotning, avfallshante- ring, hamnverksamhet samt lokal och regional kollektivtrafik.
Nedan följer en genomgång av ett antal faktorer som är gemen- samma för de beskrivna verksamhetsområdena - lagstiftning, verksam- hetsformer, prisbildning och entreprenadupphandling. Vidare redovisas i korthet verksamhetsinriktningen för Svenska kommunförbundet som är kommunernas gemensamma intresseorganisation. Sedan behandlas, i var sitt kapitel, de nämnda kommunala verksamhetsområdena. Avslut- ningsvis redogörs för några av de övergripande problem som enligt SPK kan verka hämmande på effektiviteten inom de kommunala affärsmäs- siga verksamheterna.
Enligt regeringsreformen (1974:152) skall grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer bestämmas i lag, dvs. av riksdagen. Inom vissa verksamhetsgrenar kan emellertid normgivningsmakten med tillämpning av 8 kap. 7 och 11 åå i regeringsformen överlåtas på kom— muner och landsting.
Kommunernas verksamhet regleras främst genom kommunallagen (1977:179, ändrad senast 1988:134), ett antal speciallagar och genom statsbidragsregler. Genom speciallagarna åläggs kommunerna att svara för vissa tjänster och verksamheter inom kommunen, såsom t.ex. vatten och avlopp, sotning samt renhållning. Speciallagarna reglerar också kommunernas rätt att ta ut avgifter för dessa verksamheter.
Möjligheterna att överklaga olika kommunala beslut är inte enhet- liga. För olika beslut varierar instansordningen och vem som har rätt att klaga.
Kommunala nämnders beslut kan överklagas genom förvaltningsbe- svär om besvärsbestämmelser finns angivna i speciallagarna. Den som beslutet angår har rätt att Överklaga. Besvärstiden räknas från beslutets tillkännagivande eller från den dag då klagande fått del av beslutet. Besvärsmyndigheten kan inte bara pröva det överklagade beslutets lag- lighet eller lämplighet utan också ändra dess innehåll. Myndigheten kan således sätta ett annat beslut i stället i enlighet med vad klagande yrkat. Instansordningen för förvaltningsbesvär framgår av speciallagarna.
Kommunalbesvär kan väckas över beslut fattade av kommunfullmäk- tige, kommunstyrelse samt de nämnder fullmäktige inrättat med stöd av kommunallagen. Besvären får grundas på omständigheter som innebär att ett beslut
- inte har tillkommit i laga ordning, - står i strid mot lag eller annan författning, - på annat sätt överskrider kommunfullmäktiges befogenheter, - kränker klagandes rätt eller - annars vilar på orättvis grund.
Kommunalbesvär lämnas till kammarrätten som första instans och regeringsrätten som sista instans. Det är endast kommunmedlemmar som har rätt att anföra kommunalbesvär, oavsett om de berörs av beslu- tet eller inte. Besvärstiden - tre veckor - räknas från det beslutet offent- liggjorts. Besvärsmyndigheten kan upphäva beslutet - inte, i motsats till vad som gäller vid förvaltningsbesvär, ändra beslutets innehåll. Kom- munalbesvär utgör främst ett instrument för en medborgarkontroll över kommunalförvaltningen.
Avgifter som gäller vatten och avlopp och el kan också prövas av sär- skilda förvaltningsmyndigheter. När det gäller vatten och avlopp överklagar abonnenten hos statens va-nämnd. Mål hos va-nämnden kan föras vidare till vattenöverdomstolen och högsta domstolen. I frågor som berör elektrisk ström eller eldistribution kan en abonnent få sin
sak prövad av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Nämn- dens beslut kan inte Överklagas.
Beslut som fattats av kommunala aktiebolag och stiftelser kan inte överklagas. Mot sådana beslut kan abonnenten dock inge stämningsan- sökan vid allmän domstol.
För att ge bättre möjligheter till ekonomisk styrning och uppföljning har en ny budget- och redovisningsmodell utarbetats för kommuner. Man har så långt som möjligt försökt anpassa bokföring och redovisning till bokföringslagens bestämmelser, bl.a. för att underlätta jämförelser med annan verksamhet. Vidare har man försökt förenkla kommunernas kapitalredovisning. Kommunerna har successivt börjat tillämpa den nya redovisningsmodellen.
De senaste åren har ett omfattande arbete lagts ned på utarbetande av en ny kommunallag. Ett viktigt motiv för att göra en översyn av kommunallagstiftningen har varit behovet att skapa en bättre överblick över det kommunalrättsliga systemet. Den kommitté som i den senaste etappen har tillsatts för att utforma en ny kommunallag - 1988-års kommunallagskommitté - presenterade sitt betänkande i april 1990.
En viktig utgångspunkt för kommunallagskommitténs arbete har va- rit att en ny kommunallag skall underlätta utvecklingen mot en mer målstyrd verksamhet. Den har därvid sett det som sin uppgift att till- skapa de rättsliga instrument som kan behövas men inte gått in på frå- gor som berör valet av styrformer eller effektiviteten i systemet.
De kommunalrättsliga grundprinciperna - självkostnadsprincipen, likställighetsprincipen och principen mot retroaktiva beslut - finns in- skrivna i förslaget till ny kommunallag. Principerna beskrivs längre fram i detta avsnitt.
Vidare föreslås tydligare regler för den kommunala kompetensen på bl.a. näringslivsområdet. Kommunerna får - enligt lagförslaget - driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att till- handahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen.
Enligt kommitténs förslag åläggs kommunerna att eftersträva en god ekonomisk hushållning i verksamheten. Förmögenhetsskyddet precise- ras mer än i nuvarande lagstiftning. Kommunens årsredovisning föreslås också innehålla uppgifter om sådan verksamhet som bedrivs i kommu- nala bolag.
Genom nya regler avses kraven på inflytande och kontroll över kommunala bolag tryggas. T.ex. föreslås kommunfullmäktige få ta ställ- ning till om offentlighetsprincipen skall gälla i de bolag som är helägda av kommunen. Bolagens styrelser skall väljas av fullmäktige, som också fastställer bolagsordning. ledamöter i fullmäktige föreslås få rätt att rikta frågor och interpellationer direkt till styrelseledamöter. Rätten att överklaga kommunala beslut genom kommunalbesvär utsträcks dock inte till bolagens beslut.
Svenska kommunförbundet är en gemensam organisation för landets samtliga kommuner. Förbundet bevakar kommunernas intressen och tillhandahåller service.
Intressebevakningen finansieras av medlemsavgifterna medan ser- vice, t.ex. i form av konsulttjänster, är avgiftsfinansierad. Serviceverk- samheten bedrivs delvis i bolagsform och kunderna finns även utanför kommunkretsen. Förbundet lämnar rekommendationer till kommu- nerna i bl.a. taxe-, redovisnings- och policyfrågor. Förbundets centrala organisation finns i Stockholm och i varje län finns fristående länsför- bund.
Kommunförbundet är vidare central arbetsgivarorganisation för lan- dets kommuner. Verksamheten inbegriper bl.a. centrala förhandlingar och biträde i lokala förhandlingar.
Vid sidan av Kommunförbundet finns ytterligare organ för samver- kan mellan kommuner och andra intressenter såsom Svenska lokaltra- fikföreningen, Svenska hamnförbundet och Svenska vatten- och av- loppsverksföreningen.
Verksamhetsformer
Kommunal verksamhet bedrivs av kommunala verk/förvaltningar eller av kommunala aktiebolag och stiftelser. Vidare kan flera kommuner gemensamt svara för verksamheten i kommunalförbund eller i kommu- nala bolag. Verksamheten kan också vara utlagd på privata entreprenö- rer. Dessutom förekommer olika blandade och halvoffentliga driftfor- mer.
Kommunala verks investeringsutgifter inom den affärsmässiga verk- samheten täcks dels med engångsavgifter från abonnenterna, dels med medel som tillskjuts från kommunens centrala finansförvaltning. Kom- munen fungerar som bank för verken. För de medel som kommunen anslår belastas verken med s.k. kapitaltjänstkostnader i form av av- skrivningar och räntekostnader. Räntan benämns av kommunerna in- ternränta.
Kommunala verk kan ha s.k. öppet redovisningssystem, vilket innebär att samtliga av ett kommunalt verks redovisade avskrivningsmedel, in- ternräntor samt eventuella vinstmedel tillförs kommunens finansför- valtning. Dessa medel Öronmärks inte för att användas specifikt i det kommunala verket utan verket får vid nya investeringar begära anslag från kommunens finansförvaltning.
SPK har i olika sammanhang framhållit att ett s.k. slutet redovis- ningssystem från effektivitetssynpunkt är att föredra eftersom verksam- heten då särredovisas och bättre kan bedömas. Med sluten redovisning menas att verkens medel är förbehållna den verksamhet de bedriver. Verken använder sig härvid av särskilda investeringsfonder i vilka de av verken alstrade medlen placeras.
Kommunala verk kan inte ta upp egna lån på kapitalmarknaden. Ett kommunalt verk är en del av kommunen, som är en offentligrättsligt reglerad juridisk person.
Ett kommunalt aktiebolag är en självständig juridisk person, pri- vaträttsligt reglerad av aktiebolagslagen och bokföringslagen. Redovis- ningen i kommunala aktiebolag styrs således av dessa lagar. Det redovi- sade resultatet baseras på bokföringsmässiga avskrivningar och faktiska ränteintäkter och räntekostnader. Ett kommunalt aktiebolag kan ta upp egna lån på kapitalmarknaden.
Det förekommer också att kommuner bildar aktiebolag i samarbete med privata intressenter. Motivet för samarbetet kan vara att minska kommunens risktagande och att få tillgång till kompetens inom visst fackområde.
En verksamhet som drivs i form av ett kommunalt aktiebolag har fördelen att verksamheten klart kan avgränsas från andra verksamheter. Svårigheter finns emellertid när det gäller den offentliga insynen i och kontrollen av verksamheten. Kommunallagskommitténs förslag om Ökad insyn i kommunala bolag innebär en förändring i detta avseende.
Kommunerna kan också bilda interkommunala bolag. Detta kan ske i form av kommunalförbund enligt lagen (1985:894) om kommunalför— bund eller som kommunala bolag.
I speciallagar finns bestämmelser om att kommunerna kan lägga ut viss verksamhet på entreprenad. Det finns dock i regel inget som hind- rar att även annan verksamhet inom den kommunala affärsmässiga verksamheten läggs ut på entreprenad. Någon precisering av förhållan- det finns inte i kommunallagen eller i förslaget till ny kommunallag. Entreprenadupphandling förekommer främst då kommunen står som upphandlare. Det förekommer dock även att entreprenören står i direkt kontakt med den enskilde kommuninnevånaren, t.ex. vid sophämtning och sotning. Entreprenader är vanligast inom byggnadsverksamheten och den affärsmässiga verksamheten.
Prisbildning
Den fria prissättningen av kommunala varor och tjänster begränsas av bl.a. de kommunalrättsliga grundprinciperna; självkostnadsprincipen, likställighetsprincipen samt principen om förbud mot retroaktiva avgif- ter. Dessa principer har länge upprätthållits i rättspraxis och finns in- skrivna i en del speciallagar. Kommunallagskommittén föreslår dock i sitt betänkande att de skrivs in i kommunallagen.
Innebörden av självkostnadsprincipen är att avgifterna inte får be- stämmas så att de påtagligt överstiger en för verksamheten beräknad självkostnad. I självkostnadsbegreppet ingår såväl rörliga som fasta kostnader. Till rörliga kostnader hör löner, personalomkostnader, ma- terialkostnader etc. Till de fasta kostnaderna hör framför allt kapital- kostnader, dvs. kostnader för avskrivning på investerat kapital och kost- nader för ränta på det kapital som inte är avskrivet.
Likrtällighetsprincipen innebär att det inte är tillåtet för kommuner att särbehandla vissa kommunmedlemmar på annat än objektiv grund. Principen innhåller alltså ett krav på att kommunerna skall iaktta objektivitet och rättvisa i sin behandling av kommunmedlemmarna. In- nebörden av detta kan variera från område till område. Likställighets- principen ger normalt inte utrymmme för någon inkomstomfördelande verksamhet.
Förbudet mot retroaktivt verkande beslut innebär i princip förbud mot pålagor för kommunmedlemmarna med verkan bakåt i tiden. Principen har främst aktualitet i fråga om taxebeslut.
Kommunala taxor är ofta knutna till ett index. Index tillämpas vid prissättning i huvudsak på två sätt: dels genom fortlöpande justering av avtalade grundpriser, dels som underlag för kalkylering av priser. In- dexklausuler förekommer vanligen i prisavtal som sträcker sig över längre tid än ett år. Genom att basera prisavtal på index sker en garde- ring för den framtida osäkra kostnadsutvecklingen.
De praktiska och andra fördelar som tillämpning av indexbaserad prissättning kan innebära för säljare och köpare på en enskild marknad skall vägas mot de eventuella samhällsekonomiskt negativa effekter som sådan prissättning kan medföra.
Ofta används konsumentprisindex (KPI) vid indexbaserad prissätt- ning. Eftersom KPI inte direkt speglar de kostnadsändringar som är relevanta för berört område innebär detta att prisändringar sker obero- ende av t.ex. kostnads-, produktivitets- och effektivitetsförändringar på området.
En viktig orsak till skillnader i såväl avgiftsnivå som avgiftsfinansie- ringsgrad mellan olika kommuner är skilda principer för beräkning av kapitalkostnader. I det fall kommunen har en hög kostnadstäcknings- grad kan sättet att beräkna kapitalkostnader innebära en dold beskatt- ning av kommuninnevånarna. De metoder som i dag i huvudsak an- vänds vid beräkning av kapitalkostnader är den nominella metoden, bruksvärdesmetoden samt den reala annuitetsmetoden.
Enligt den nominella metoden använder man sig av linjär avskrivning på anläggningens ursprungliga anskaffningsvärde och ca 12 % nominell ränta på anläggningens kvarstående bokförda värde.
Vid tillämpning av bmksvärdesmetoden görs avskrivningarna på an- läggningens nuanskaffningsvärde. Räntan utgörs av 3-12 % real ränta på anläggningens bruksvärde, dvs. nuanskaffningsvärdet med avdrag för värdeminskningen. Nuanskaffningsvärdet fastställs vanligen genom uppräkning av anskaffningsvärdet med KPI. Skillnaden mellan avskriv- ning på nuanskaffningsvärde och anskaffningsvärde kallas meravskriv- ningar och särredovisas i den kommunala redovisningen.
Enligt den reala annuitetsmetoden, vilken rekommenderas av Svenska kommunförbundet, fördelas kapitalkostnaderna i fast penningvärde lika över tiden. Kapitalkostnaden betraktas som en ersättning för en gjord investering och inte som ett sparande för en kommande investering. De
årliga annuiteterna beräknas utifrån en real ränta på 4 %. I avsikt att bibehålla kapitalets köpkraft räknas annuiteterna löpande upp med KPI.
Sättet att beräkna kapitalkostnader har under 1980-talet varit före- mål för rättslig prövning i två uppmärksammade fall. Dessa gällde va— resp. eltaxan i Stockholm. I båda fallen fastslogs att det av kommunen bokförda beloppet för merränta - skillnaden mellan ränta beräknad på anläggningarnas bruksvärde och ränta på bokfört värde - inte fick med- räknas i kommunens kapitalkostnad vid fastställande av taxa.
Entreprenadupphandling
Kommunförbundet utgav i början av 1970-talet ett normalreglemente för kommunal upphandling. Reglementet har antagits av nästan alla landets kommuner. Den grundläggande principen i upphandlingsregle— mentet är att "Vid upphandling skall myndighet utnyttja förefintliga konkurrensmöjligheter och även i övrigt iakttaga affärsmässighet samt behandla anbud och anbudsgivare objektivt".
Upphandling skall enligt reglementet ske genom sluten upphandling, förhandlingsupphandling eller direktupphandling. Med sluten upphand- ling avses att prövning och antagande av anbud sker utan föregående förhandling med anbudsgivaren. Med förhandlingsupphandling menas att beslutet får föregås av förhandling med anbudsgivare. Med direkt- upphandling avses att köp eller beställning på den öppna marknaden görs utan infordrande av anbud i särskild ordning.
Sluten upphandling bör - enligt upphandlingsreglementet - användas när fordringarna kan specificeras så klart att en reell tävlan mellan an- budsgivarna kan uppnås på grundval av upphandlingsunderlaget. Denna situation föreligger normalt vid upphandling av standardvaror och kon- ventionella entreprenader. I mer komplicerade upphandlingssituationer kan det - enligt reglementet - vara lämpligare med förhandlingsupp- handling.
Vid kommunal upphandling med anbudstävlan är det relativt vanligt att anbudsgivare inte är medlem i eller tillhör aktuell kommun enligt bestämmelserna i kommunallagen. Kommunala beslut får inte överkla- gas av någon som inte är medlem i berörd kommun. Det innebär att anbudsgivaren inte själv kan överklaga eller få rättelse till stånd om kommunen inte skulle ha följt gällande regler enligt det kommunala upphandlingsreglementet.
Ett annat problem vid kommunal upphandling är att nuvarande rättsordning i praktiken näst intill omöjliggör för anbudsgivare att i ef- terhand erhålla skadestånd om man åsamkats ekonomiska förluster på grund av ett felaktigt kommunalt beslut. Det gäller även om det finns beslut av domstol om att formella fel gjorts vid t.ex. val av företag efter genomförd anbudstävlan. Detta förhållande, tillsammans med in-
skränkningen i rätten att överklaga kommunala beslut, minskar garan- tin för en effektiv verksamhet på de kommunala områden som bör om- fattas av anbudstävlan.
För EG-länderna kommer det sannolikt att före år 1993 gälla en ut- vidgad och skärpt lagstiftning på området för offentlig upphandling av varor och tjänster. Vissa tjänster, bl.a. energiförsörjning, telekommuni- kationer och transporter, har dock hittills undantagits i EG:s direktiv. Bestämmelserna avses omfatta såväl myndigheter på riksnivå som 10- kala myndigheter.
I de pågående förhandlingarna mellan EG och EFTA har frågan om offentlig upphandling hög prioritet. EG-proceduren för offentlig upp- handling överensstämmer inte med vad som gäller för den svenska kommunala sektorn. Enligt EG-reglerna är det t.ex. möjligt att överklaga även under den period ett ärende bereds. Även ickekom- munmedlem som är berörd kan överklaga och det finns möjlighet till skadestånd. Förmodligen kommer även de kommunala bolagen att om- fattas av dessa regler. En EG-harmonisering kan därför komma att kräva en lagreglering beträffande den svenska kommunala upphand- lingen.
1.2. Institutionella förhållanden
1 .2.1 Lagstiftning För att få distribuera el krävs enligt ellagen (1902:71 ändrad senast 1988:218) koncession vilken beviljas av statens energiverk. Inom ett geografiskt område finns endast en koncessionsinnehavare. Konces- sionstiden kan enligt ellagen vanligen sättas till 40 är, normalt ges dock max 25 år. Det innebär i praktiken att ingen konkurrens finns mellan olika eldistributörer då varje distributör har ensamrätt att distribuera el inom ett givet område. Enligt samma lag är innehavare av koncession skyldig att tillhandahålla el för normala förbrukningsändamål inom om- rådet. Skyldighet föreligger emellertid i princip inte att inom ett existe- rande eller planerat fjärrvärme- eller naturgasområde leverera el för uppvärmning. Någon formell skyldighet för kommunerna att tillhanda- hålla el föreligger inte.
1.2.2 Besvärsmöjligheter Enligt ellagen är koncessionshavare skyldig att, för åstadkommande av skälig prissättning, underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för leverans av strömmen. Begäran om prisreglering kan göras endast av den som har abonnemang hos den eldistributör som innehar konces- sion. Ansökan om prisreglering lämnas till statens energiverk som begår yttrande i ärendet från berörd eldistributör. Finner energiverket att framställningen inte är uppenbart ogrundad överlämnas ärendet till prisregleringsnämnden för elektrisk ström. Ledamöterna i denna nämnd utses av regeringen och representerar såväl eldistributörs- som abonnentintressen. I första hand skall nämnden försöka åstadkomma en frivillig uppgö- relse mellan parterna. I detta syfte överlämnar nämnden ärendet till
Svenska elverksföreningens tariffkommission. Om förlikning genom ta- riffkommissionens försorg inte kan komma till stånd kan prisreglerings- nämnden inom sig utse en förlikningsman med uppgift att försöka ena parterna. Om detta inte lyckas upptar nämnden ärendet till avgörande. Nämndens beslut kan inte överklagas och gäller enbart förhållandet mellan den klagande och eldistributören. Nämndens beslut är således inte allmängiltiga.
Då eldistributionen ombesörjs av en kommunal förvaltning kan be— slut om eltaxa etc. genom kommunalbesvär överklagas till kammarrät- ten (och vidare till regeringsrätten). Kammarrättens dom är allmängil- tig och varje enskild kund behöver inte klaga för att få samma förhål- lande prövat. Kammarrätten kan dock endast upphäva ett beslut, inte ändra dess innehåll.
1.4. Prisbildning
1.4.1 Prissättning Eldistributörerna tillämpar i regel samma tariffer inom hela sitt distri- butionsområde. I en kommun eller en tätort med flera distributörer kan detta medföra att olika tariffer tillämpas. Från kommunalt håll hävdas ofta att invånarna i en kommun av rättviseskäl bör ha ungefär samma elprisnivå. Denna fråga har också uppmärksammats av riksdagen. Lågspänningstaxorna ändras vanligen den 1 januari varje år. Taxan består av en fast och en rörlig avgiftsdel. Den fasta avgiften skall täcka distributörens kostnader för mätning, debitering etc. samt delar av det
egna distributionsnätet. Den rörliga avgiften, som utgår i öre per för- brukad kWh, skall täcka råkraftskostnaden och övriga delar av det egna distributionsnätet. För hushållskunder med eluppvärmning erbjuder flertalet distributörer en tidsdifferentierad energiavgift. Avgiften, som är lägre under tider då den totala elkonsumtionen är låg, skall ha en styrande effekt på elförbrukningen från höglast- till låglasttid. För att kunna dra nytta av den tidsdifferentierade taxan bör elkunden ha möj- lighet att använda alternativa bränslen för uppvärmning under höglast- tid samt teknisk utrustning som möjliggör att varmvatten som förbrukas under höglasttid kan värmas under låglasttid.
Priset för el varierar betydligt mellan olika distributörer. Exempelvis varierade den årliga elkostnaden för en kund i elvärmd villa mellan 3 500 och 7 300 kr. år 1987 enligt en utredning från statens energiverk (Elpriser i lokal distribution, 1989). Skillnaderna beror på faktorer så- som distributörens råkraftskostnader, principerna för kapitalkostnads- beräkning, ledningslängd per kund samt hur effektivt resurserna utnytt- jas.
1 .5 Sammanfattande bedömning
Eldistributionen ombesörjs till största delen av kommunala verk eller bolag. Kunderna är många och med varierande uttagsmönster av elkraf- ten. Distributörerna har monopol på elförsäljningen inom sina distribu- tionsområden och möjligheterna för elkunderna att välja elleverantör är mestadels obefintliga. Bl.a. till följd av detta har prisregleringsnämnden för elektrisk ström inrättats. Där kan en elkund få pris och övriga leve— ransvillkor som hans eldistributör tillämpar prövade. Denna besvärsväg innehåller dock vissa begränsningar. Nämndens beslut är inte allmängil- tiga, endast den som klagar är berättigad till rättelse i enlighet med nämndens avgörande. Nämndens beslut kan heller inte överklagas.
Eldistributörer tillhandahåller förutom el ofta även fjärrvärme och andra tjänster. Som utförligare behandlas i separat rapport om el- marknaden är det väsentligt, för att undvika subventioner mellan olika verksamheter, att distributörerna tillämpar redovisningsmetoder som korrekt fördelar fasta och gemensamma kostnader på olika verksam- hetsgrenar.
2. FJÄRRVÄRME
2.1.1 Tjänsten Fjärrvärme produceras i hetvattencentraler och i kraftvärmeverk (där man samtidigt producerar el). Distributionen sker i form av hetvatten (i andra länder även i form av ånga) via kulvertsystem. Substitut för fjärr- värme är i första hand värmeförsörjning med egen olje- eller elpanna samt även värmepump och biobränslen. Konkurrensen från elenergi begränsas formellt av att det inte föreligger leveransplikt av el för upp- värmning inom områden med fjärrvärme. Normalt används dock inte denna formella möjlighet för att begränsa användningen av elvärme. Fjärrvärmeverken kan, jämfört med individuell värmepanna, utnyttja Stordriftsfördelar när det gäller att t.ex. rena rökgasutsläppen genom in- stallation av olika slags filter. Vidare kan en stor panna skötas effekti- vare än många små samtidigt som värmeanläggningarna utnyttjas bättre då de betjänar ett stort antal fastigheter än bara en eller ett fåtal fastig- heter. Fjärrvärme är i första hand en uppvärmningsform för områden med tät bebyggelse. Förluster i nätet och höga fasta kostnader för investe- ringar i kulvertnät gör att fjärrvärmen sällan kan bli lönsam i områden med enbart småhus där ledningslängden per levererad kWh blir alltför stor. I de fall en fjärrvärmeledning passerar ett småhusområde kan dock en anslutning bli lönsam. Fjärrvärmen svarar för cirka en tredjedel av energin för uppvärm- ning och varmvatten i bostäder och lokaler. Inom flerbostadssektorn var år 1987 denna marknadsandel 67 %. För småhus var marknadsandelen samma år 5 % medan den för lokaler och industri var 40 resp. 10 %. Som framgår av tabell 2.1 har olja och kol varit de dominerande bränslena i fjärrvärmeproduktionen under 1980-talet. Oljans betydelse har emellertid minskat betydligt, från 89 % år 1980 till 15 % år 1988. Kol, bränsleflis, el och värmepumpar har använts alltmer i värmepro- duktionen under 1980-talet. En betydande del av den el som används i värmeproduktionen är skattebefriad el till avkopplingsbara elpannor (se vidare i separat delrapport om elmarknaden).
Tabell 2.1 Förbrukat bränsle m.m. vid fjärrvärmeproduktion uttryckt i volymandelar (%), 1980 - 1988.
Bränsle m.m 1980 1982 1984 1986 1988 Eldningsolja 89 75 34 30 15 Kol 1 7 24 29 29 Bränslefiis 1 2 5 7 8 Avfall 4 6 8 9 9 Industriell spillvärme 3 4 5 4 5 El 1 4 14 4 10 Värmepumpar - 5 1 1 14 Övrigt 1 2 5 6 10 Summa 100 100 100 100 100
Källa: Värmeverkstöreningen.
Många fjärrvärmeproducenter har goda förutsättningar att alternera mellan olika energislag i värmeproduktionen eftersom man under 1980- talet anskaffat fastbränslepannor eller värmepumpar och samtidigt be- hållit den gamla oljepannan. Med befintliga fjärrvärmeanläggningar skulle ca 75 % av den totala värmeproduktionen kunna ske med andra energislag än olja. Å andra sidan skulle nästan all fjärrvärme kunna produceras med enbart olja.
2.1.2 Marknaden Totalt levererades år 1987 ca 40 TWh fjärrvärme till ett värde av när- mare 10 miljarder kronor. Fjärrvärmen svarar för ca 10 % av landets to- tala energianvändning. Fjärrvärmeleveransernas fördelning på olika kundkategorier under 1980-talet framgår av tabell 2.2.
Tabell 2.2 Fjärrvärmeleveranserna fördelade på kundkategorier (TWh),
1980 - 1987.
Kund kategori 1980 1982 1984 1986 1987 Industri 3,1 2.7 2.5 3,6 4,0 Småhus 1,8 1,7 1,8 2,1 2,4 Flerbostadshus 14,7 15,4 16,8 20,0 21,5 Markvärme 0,2 0,1 0,1 0.1 0,1 Offentlig förvaltning 4,8 4,9 5,2 6,3 6,7 Övrigaa 3,3 3.5 3.5 4,5 4.6 Totalt 27,8 28,3 29,9 36,6 39,3
& Parti— och detaljhandel, hotell, restauranger, uppdrags- och nöjesverksamhet m.m. Källa: SCB.
Under 1980-talet har de årliga fjärrvärmeleveranserna ökat med totalt drygt 10 TWh eller ca 40 %. Merparten av ökningen hänför sig till sek- torn flerbostadshus som ökat mest såväl absolut som relativt.
2.2.1 Lagstiftning Utbyggnaden av fjärrvärme har skett med statsmakternas stöd. Olika stödformer har under 1980-talet kommit till användning för att gynna investeringar i olika komponenter såsom fastbränslepannor, värme- pumpar och fjärrvärmeledningar. Särskilda lån har införts för att un- derlätta finansieringen. Vidare har den energipolitiska lagstiftningen - lagen om allmänna värmesystem, ellagen m.fl. - utformats så att den gynnar fjärrvärme. I samma riktning verkar också reglerna för statliga bostadslån. Enligt lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem skall statens energiverk efter ansökan från huvudman för fjärrvärmeanläggning kunna förklara anläggningen för allmän om det finns behov av anlägg- ningen från allmän synpunkt. Vid en allmänförklaring är alla ägare av fastigheter, där behovet av uppvärmning inte med större fördel kan till- godoses på annat sätt, i princip berättigade att få sina fastigheter an- slutna till fjärrvärmenätet. Å andra sidan är dessa fastighetsägare då principiellt skyldiga att betala avgifter till huvudman för fjärrvärmean- läggningen oavsett om de utnyttjar anslutningsrätten eller inte. Detta tvång är emellertid kringgärdat av olika rättssäkerhetsgaran- tier. För det första kan fastighetsägaren få frågan om tvångsanslutning prövad av statens va-nämnd. För det andra kan fastighetsägaren enligt värmesystemlagen begära att huvudmannen för värmesystemet löser in sådana anordningar för värmeförsörjning i hans fastighet som blir onyt- tiga genom anslutningen till systemet. Även tvister i fråga om inlösen liksom frågor rörande leveransvillkor m.m. kan hänskjutas till va-nämn- den. Fjärrvärmeleverantörerna måste själva ta initiativet till att lagen skall bli tillämplig. Ännu har ingen leverantör begärt allmänförklaring av sin fjärrvärmeanläggning. I några fall har dock frågan på senare tid aktualiserats. Enligt ellagen (1902z71, ändrad senast 1988:218) gynnas fjärrvärmen genom att skyldighet inte föreligger att inom ett existerande eller plane- rat fjärrvärme- eller naturgasområde leverera elström för uppvärmning om strömmen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värmepump. Skyldighet att leverera el föreligger inte heller om strömmen är avsedd för en värmepump men värmepumpar, enligt be- slut av kommunfullmäktige, inte bör förekomma inom området. Trots detta föreligger leveransskyldighet av el om värmeförsörjning med större fördel kan tillgodoses med el än med det för området gemen- samma systemet. Har ström till en värmepump börjat tillhandahållas före fullmäktiges beslut enligt ovan gäller skyldighet att leverera el så länge värmepumpen är i bruk. Här beskrivna förhållanden utgör undan- tag från lagens bestämmelser att en eldistributör är skyldig att till- handahålla el för normala förbrukningsändamål inom sitt koncessions- område.
En stor del av den energipolitiska planeringen har delegerats till kommunerna. ] varje kommun skall det enligt lagen (1977:439, ändrad senast 1985:47) om kommunal energiplanering finnas en av kommun- fullmäktige fastställd, aktuell plan för tillförsel, distribution och an- vändning av energi. Flera andra lagar har under senare år ändrats så att de hänvisar till kommunernas energiplaner. Har t.ex. kommunen plane- rat fjärrvärme i ett område och ägaren till ett nybyggnadsprojekt inte vill ansluta sig så kan kommunen enligt reglerna för statliga bostadslån avstyrka att han får sådant lån. Vidare ger den nya plan- och bygglagen kommunerna rätt att utfärda lokala föreskrifter, t.ex. att en viss typ av uppvärmning inte får förekomma inom ett angivet område.
2.2.2 Skatter och miljöavgifter Några skatter uttages för närvarande inte vid fjärrvärmeleveranser. Fjärrvärmeproducenterna betalar dock gällande skatter för de energi- slag som används i produktionen. Dessa skatter förs, liksom värmepro- ducenternas övriga energikostnader, vidare till värmekunderna genom fjärrvärmepriset. Fr.o.m. år 1991 planeras, som en del av den allmänna skatterefor- men, en omfattande förändring av energiskattesystemet vilket kommer att få stor effekt på fjärrvärmens ekonomiska situation. Hittills har fjärrvärmeverksamheten i de flesta fall varit helt momsbefriad i såväl produktions- som konsumtionsledet. Enligt förslag från kommittén för indirekt beskattning (KIS) kommer fjärrvärmen att omfattas av moms- systemet fr.o.m. år 1991. För att minska utsläppen från bl.a. el- och värmeproduktionen föreslås vidare följande avgifter:
30 kr. per kg utsläppt svavel från förbränning av kol,olja och torv.
40 kr. per kg kväveoxid som släpps ut från stora förbränningsan- läggningar för energiproduktion. Kväveoxidavgiften kommer att betalas tillbaka i förhållande till hur mycket energi som produce- ras. Detta innebär bl.a. att anläggningar som producerar både el och fjärrvärme gynnas. Avgiften uttas fr.o.m. år 1992.
25 öre per kg utsläppt koldioxid från förbränning av olja, kol, na- turgas och gasol. Nuvarande punktskatter behålls men reduceras med 50 % av nuvarande skattesats på bränslen som berörs av kol- dioxidskatt. Koldioxidskatten skall liksom den allmänna energi- skatten vara avdragsgill vid elproduktion med fossila bränslen.
2.3.1. Branschorganisation Värmeverksföreningen (VVF) är samarbetsorganisation för landets fjärrvärmeleverantörer. Föreningens ca 150 medlemmar svarar för
drygt 95 % av den totala fjärrvärmeleveransen till den svenska markna- den. Föreningens ändamål är enligt dess stadgar att "främja fjärrvärme och kraftvärme samt verka för dess utveckling till nytta för svenska värmeverk och deras kunder". Föreningen samarbetar med övriga branschorganisationer på energiområdet.
WP har i samarbete med Hyresgästernas riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund arbetat fram s.k. riktpriser för brukningsavgiften för fjärrvärme som skall motsvara kostnaden för egen oljeeldad pann- central i fastigheten. Riktpriserna är enligt överenskommelse med ovan nämnda organisationer det maximala pris som värmeverken inte bör överskrida. Taxor baserade på riktpriserna tillämpas främst av fjärr- värmeverken i uppbyggnadsskedet då självkostnadsanpassade priser skulle bli alltför höga för att vara konkurrenskraftiga.
2.3.2. Företagen
I Sverige finns ca 200 fjärrvärmeleverantörer. Dessutom finns ett flertal s.k. blockcentraler som försörjer ett bestämt antal fastigheter, t.ex. ett sjukhus— eller bostadsområde, med värme. Dessa centraler berörs inte i denna rapport.
Fjärrvärmeverken drivs vanligen som kommunala verk eller kommu- nala aktiebolag. Andra verksamhetsformer är stiftelser och bolag som ägs av både kommunen och privata bolag alternativt enbart privata bo- lag.
Vanligen finns endast en fjärrvärmeleverantör i en kommun varige- nom ett lokalt monopol föreligger. Det förekommer dock att det finns flera leverantörer. I t.ex. Ljungby finns, vid sidan av det kommunägda Ljungby Energi AB, Ljungby Industrivärme AB som ägs av Sydkraft AB och levererar värme till några industrier.
Värmeverkens storlek, uttryckt i levererad värmemängd, varierar mellan någon GWh och några TWh. Spridningen är således stor. Gene- rellt kan sägas att ju större befolkningsunderlag i en kommun, desto större fjärrvärmeverk. Någon utpräglad form av marknadsdominans eller prisledarskap finns inte bland fjärrvärmeverken. De största fjärr- värmeverken 1988 framgår av tabell 2.3.
Tabell 2.3 Levererad värmemängd (TWh) från de fem största fjärrvärme- verken 1988.
Levererad värme- Andel av totala Värmeverk mängd, TWh Ieveranserna,% Stockholm Energi AB 4,5 11 Energiverken I Göteborg AB 2,8 7 Malmö Energi AB 2,2 5 Uppsala Energi 1,5 4 Tekniska verken i Västerås 1,5 4 Totalt 12,5 31
Källa: Värmeverksföreningen.
Gemensamt för de fem största verken är att samtliga är kommunala förvaltningar eller aktiebolag. De startade sin verksamhet under 1950- eller början av 1960-talet och hör därmed till de äldsta svenska fjärr- värmeverken. De har stor flexibilitet vid val av bränsle för värmepro- duktionen. Samtliga verk har också förhållandevis låga värmepriser vil- ket kan förklaras med bl.a. Stordriftsfördelar samt att de är äldre verk och därmed har lågt utbyggnadsbehov och lägre kapitalkostnader än nystartade fjärrvärmeanläggningar med stora avskrivningsbehov.
Fjärrvärmeverken producerar så gott som all värme de levererar i egna anläggningar. I några fall köps t.ex. spillvärme från närliggande industri. Det förekommer att större fjärrvärmeverk inom en region, bl.a. i Stockholms län, har gemensamma produktionsanläggningar eller bedriver utbyte av värme med varandra.
I och med att produktion och distribution ombesörjs av samma hu- vudman är vertikal integration ett karaktäristiskt drag för fjärrvärme- branschen. Horisontell integration, avseende såväl produktionen som distributionen, förekommer däremot endast undantagsvis. I vissa fall fö- rekommer kommunala bränslebolag vilket kan innebära såväl horison- tell som vertikal integration.
2.3.3 Kunderna Som tidigare framgått svarar flerbostadshussektorn för drygt hälften av den totala fjärrvärmekonsumtionen. Fjärrvärmeverkens kunder är såle- des till stor del "professionella förbrukare" med en förhandlingsmässigt förhållandevis god ställning. De under senare år sjunkande oljepriserna har inneburit att fjärr- * värmetaxan i ett flertal kommuner ligger högre än kostnaderna för indi- viduell oljeuppvärmning. För att bl.a. försöka lösa de konflikter som uppstår till följd av detta har producenter och konsumenter inom fjärr- värmeområdet bildat en s.k. värmemarknadskommitté. Avsikten är att värmekunderna skall få ökade möjligheter att påverka frågor om fjärr- värmeleveranser. Värmeverksföreningen, HSB:s riksförbund, Hyresgäs- ternas riksförbund, Riksbyggen, SABO och Sveriges fastighetsägareför- bund representeras i kommittén, som bl.a. har till uppgift att utarbeta förslag till centrala rekommendationer vad gäller villkoren för fjärr- värmeleveranser. Även frågor av lokalt intresse kan prövas av kommit- tén. s.k. abonnentråd för abonnenter av ledningsbunden energi har under de senaste åren bildats på några orter. Dessa råd skall bl.a., enligt el- hushållningsdelegationens betänkande (SOU 1987:68), verka inom bo- stadssektorn och fungera som motpart till energileverantörerna och förhandla med dessa om taxor m.m. Enligt en enkätundersökning (Abonnentråd - Situationen i dag och önskemål inför framtiden) som statens energiverk genomförde år 1989 är sammankomster mellan energikonsumenter och energileverantörer vanligen att betrakta som informationsträffar tillkomna på leverantörens initiativ. Mötena synes endast undantagsvis ha någon inverkan på leverantörernas taxesättning.
Utöver energidistributörerna på orten finns i nästan samtliga fall även HSB, SABO, Riksbyggen och Fastighetsägareföreningen represente- rade i abonnentrådet. Vid mötena deltar ofta representanter för Hyres- gästföreningen.
Förekomsten av ett fjärrvärmenät på orten förefaller vara en förut- sättning för att ett abonnentråd skall bildas. Huvudskälet till att råd ej bildas då det endast gäller elfrågor tycks vara av organisatorisk art. Hushållselen betalas av varje enskild konsument, medan fjärrvärmen betalas av ett konsumentkollektiv och det är fastighetsägaren som sluter avtal med leverantören. Elabonnenterna är således många och små, vil- ket gör att de är mer splittrade.
2.3.4 Lönsamheten Lönsamheten varierar mycket mellan fjärrvärmeleverantörerna. Detta beror främst på stora olikheter i kostnadsstruktur vilket i sin tur är be- roende av bl.a. följande faktorer.
- Markförhållandena, som påverkar utbyggnadskostnaden.
- Bebyggelsens art och täthet, som ger olika kostnader för bl.a. ut- byggnad.
- Värmeverkets ålder, eftersom äldre verk vanligen har lägre kapi- talkostnader än verk i uppbyggnadsskedet.
- Verkets möjlighet att alternera mellan olika bränslen.
- Vilka principer som tillämpas för avskrivningsberäkningar och för redovisning av kostnader, internräntesatser samt grad av utnytt- jande av skattemedel.
- Dimensioneringen av en fjärrvärmeanläggning. Denna bör vara anpassad så att onödig överkapacitet inte uppstår.
Enligt en utredning från statens energiverk (Fjärrvärmens ekonomiska situation), omfattande ca 100 värmeverk, varierade den genomsnittliga kostnaden för att leverera 1 kWh mellan 20 och 50 öre år 1987.
Leverantörernas frihet i prissättningen begränsas dels av kundernas alternativkostnader för andra uppvärmningsformer, dels av självkost- nadsprincipen. De sjunkande oljepriserna under 1980-talet har innebu- rit att många fjärrvärmeleverantörer i konkurrens med kundernas al- ternativ med egen oljepanna inte kunnat ta ut tillräckligt höga priser för att få kostnadstäckning, vilket resulterat i dålig lönsamhet för många värmeverk. Som tidigare framgått är det dock svårt att entydigt beräkna och jämföra lönsamheten inom kommunal verksamhet eftersom så vitt skilda metoder för kapitalredovisningen tillämpas.
2.4.1 Prissättning Brukningstaxan för fjärrvärme kan konstrueras som en bruttotaxa eller som en nettotaxa. Vid bruttotaxa fastställs taxenivån utifrån att ingen anslutningsavgift uttas. Inget hindrar dock att en sådan avgift uttas och i så fall återbetalas den med ränta och amortering eller som en årlig bo- nus på brukningsavgiften. Taxenivån i nettotaxan baseras på att anslut- ningsavgift erläggs och i de fall abonnenterna inte, eller endast delvis, erlägger fastställd anslutningsavgift utgår ett tillägg till brukningstaxan. Vidare tillämpar värmeverken en självkostnadstaxa eller en alterna- tivtaxa. Självkostnadstaxan skall avspegla Värmeverkets kostnadsstruktur. Taxan består normalt av en fast årlig avgift, ofta uppdelad på en fast och en effektberoende del, och en energiavgift. Energiavgiftens andel är vanligen 60-70 % av de årliga fjärrvärmeavgifterna. Stora variationer förekommer emellertid; vissa verk tillämpar t.ex. taxor med enbart energiavgifter. Som bas för den fasta avgiften används den långsiktiga marginal- kostnaden. Den effektberoende delen skall således motsvara kostna- derna för den utökning av nät och produktionsanläggningar som på lång sikt förorsakats av anslutningen av en ny abonnent. Själva avgiften be- räknas efter kundens maximala värmeeffektbehov. Den fasta delen skall även täcka mät- och debiteringskostnader. Den fasta avgiften relateras vanligen till konsumentprisindex (KPI). Beroendet av indexet kan varieras över tiden med en dämpningsfaktor som fastställs till ett värde mellan 0 och 1. Energiavgiften (förbrukningsavgiften) bestäms huvudsakligen utifrån kostnaderna för använt bränsle i värmeproduktionen. Den påverkas vi- dare av pannans verkningsgrad och nätförluster. I bränslekostnaden in- går kostnader för anskaffning, transport och lagring av bränslet, ränta på kapital bundet i bränslelagret samt skatter och avgifter på energi m.m. För att anpassa energiavgiften till verkets verkliga bränslekostna- der, dvs. den kortsiktiga marginalkostnaden, är avgiften ofta lägre un- der sommarhalvåret då det billigaste energislaget kan användas för hela värmeproduktionen. Den differentierade taxan syftar till att ge kun- derna rätt styrsignaler för energibesparande åtgärder. Avsikten är att besparingsåtgärder bör vidtas i första hand då marginalbränslet är dy- rast. Skillnader i pris mellan verk som tillämpar självkostnadstaxa förkla- ras främst av skillnader i kostnadsstruktur enligt föregående avsnitt om lönsamhet. Värmeverksföreningen har, som tidigare nämnts, i samarbete med hyresgäst- och fastighetsägarorganisationerna arbetat fram en beskriv- ning av alternativkostnaden för enskild uppvärmning. Denna alternativ- kostnad ligger till grund för den s.k. alternativtaxan. Denna taxa har lik- som självkostnadstaxan en årlig fast avgift vilken är indexreglerad. När
det gäller förbrukningsavgiften påverkas taxan bl.a. av oljepriset i en tänkt egen oljevärmeanläggning. Dessutom omräknas den uppmätta värmeförbrukningen med en faktor som för varje alternativ tar hänsyn till bl.a. verkningsgraden i den tänkta pannanläggningen. Enligt huvud- förslaget är alternativtaxan en bruttotaxa varvid anslutningsavgift tas ut av samtliga kunder och bonus utgår på erlagd anslutningsavgift.
Totalt ca 7 % av fjärrvärmen levereras för närvarande enligt alterna— tivtaxa och resten enligt mer eller mindre självkostnadsanpassade taxor.
2.4.2 Prisutvecklingen Under 1980-talet har fjärrvärmepriserna fördubblats enligt SCB:s och SPK:s prismätningar. Som framgår av tabell 2.4 hänför sig nästan hela höjningen till de första sex åren av perioden. Den lugnare prisutveck- lingen under den senare delen av perioden beror främst på sjunkande oljepriser. Dessutom gjordes stora utbyggnader av fjärrvärmenäten un- der 1970-talet vilket torde ha resulterat i högre kapitalkostnader under början av perioden. I förhållande till den allmänna prisutvecklingen en- ligt KPI har fjärrvärmepriserna ökat ca 6 % mer under perioden.
Tabell 2.4 Prisindex tör fjärrvärme 1980 - decemer 1989 och konsument- prisindex (1980 = 100).
År Fjärrvärme Konsumentprisindex 1 980 (årsmedeltal) 100 100
1981 (december) 147 115 1 982 161 126
1 983 1 72 138 1 984 193 149 1 985 197 157 1 986 185 162 1987 197 1 71 1 988 198 181
1 989 205 193
Källor: SCB och SPK.
3.1.1 Tjänsten När det gäller vatten- och avloppsverksamhet (va-verksamhet) utgöres varan/tjänsten av leverans av renvatten - till hushåll, allmän och kom- mersiell service och industri - samt bortforsling och rening av s.k. spill- vatten. Vidare omhändertas dagvatten (nederbördsvatten som ytledes rinner från fastigheter eller från gator och andra platser) och dränvat- ten (vatten som passerat marklager och sedan avleds genom dränering). Va-verksamheten är en ledningsbunden tjänst som utöver produktions- anläggningar - vattenreningsverk och avloppsreningsverk - kräver ett förgrenat distributionsnät.
3.1 .2 Marknaden Det sammanlagda vattenuttaget uppgår årligen till omkring 2 600 milj.m3. Härav förbrukar industrier med egen vattenförsörjning ca 1 500 milj.m3 (särskilt vattenkrävande industrier är ofta lokaliserade vid ett vattendrag) och jordbruket ca 100 milj.m3. Resterande ca 1 000 milj.m3 förbrukas av industrier utan egen vattenförsörjning och av hushållen m.fl.
Va-verksamhet bedrivs inom tre olika former av vatten— och avlopps- anläggningar (va—anläggningar).
- Allmän va-anläggning enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Dessa anläggningar är i huvudsak kommu- nala.
- Egen va-anläggning enligt anläggningslagen (1973:1149). Sådana anläggningar inrättas t.ex. inom fritidsområden.
- Enskild var-anläggning kan vara en brunn och/eller en avloppsan- läggning som en eller ett fåtal hushåll använder och sköter.
De allmänna va—anläggningarna betjänar omkring 85 % av Sveriges befolkning. År 1988 producerade dessa 971 milj.m3 vatten. Härav gick 54 % till hushållen, 12 % till industrin och 11% till förbrukning för allmän service. Resterande 23 % avsåg förluster samt egen förbrukning.
Vattenledningsnätet omfattade 62 370 km år 1988, vilket motsvarade 8,5 m i genomsnitt per ansluten person. Avloppsledningsnätet var 81 200 km långt eller 11,1 m i genomsnitt per ansluten person.
År 1988 fanns 1 953 vattenreningsverk. Beroende på slag av vatten- täkt - ytvattentäkt eller grundvattentäkt - och kvaliteten på råvattnet behövs olika typer av reningsanläggningar innan vattnet distribueras till förbrukarna. Sålunda fanns 1 592 grundvattenverk utan konstgjord infil-
tration, 119 grundvattenverk med konstgjord infiltration och 242 ytvat- tenverk. Med infiltration avses att ytvatten pumpas upp och får rinna genom t.ex. en sandås.
Utformningen av avloppsanläggningarna beror på avloppsvattnets mängd och sammansättning. År 1988 fanns i Sverige 1 126 avloppsverk med biologiskkemisk rening, 360 avloppsverk med biologisk rening utan kemisk behandling samt 588 avloppsverk med andra reningsmetoder.
3.3.1 Branschorganisationer Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) är intresseorganisa- tion för kommunala och kommunägda va-verk. Föreningen utarbetar råd och anvisningar inom va-området däribland textförslag till kommu- nala va-taxor. VAV utger också årliga sammanställningar av va-taxor, budgeterade kostnader, investeringar, vattenförbrukning m.m. VAV samverkar med Kommunförbundet. För att kunna öka effektiviteten inom va-verksamheten genomför Svenska vatten- och avloppsverksföreningen tillsammans med några kommuner ett utvecklingsarbete, det s.k. DRIVA-projektet (Drift- och underhållskostnader för vatten- och avloppssystem). Syftet med projektet är att ta fram en ny kontoplan för va-verksam- het. Drift- och underhållsaktiviteter skall definieras så att det framgår vad varje verksamhet består av och till vilken del av verksamheten den hör. Detta avses i sin tur leda till att olika kommuner på ett menings- fullt sätt skall kunna jämföras med varandra. Effektiviteten skall man få fram på så sätt att kostnader för olika verksamheter och aktiviteter ställs i förhållande till uppmätta prestationer eller genom att prestatio- ner jämförs med varandra.
3.3.2 Företagen Allmänna va-anläggningar, som är kommunala, finns i landets samtliga 284 kommuner. Den kommunala va-verksamheten bedrivs huvudsakligen av eller inom kommunala förvaltningar. På senare år har nya verksamhetsfor-
mer införts i några kommuner. I tre kommuner handhas va-verksamhe- ten av kommunala bolag - Tekniska verken i Linköping AB, Roslagsvat- ten AB och Stockholm Vatten AB. Två kommuner - Vaxholm och Åre - har lagt ut va-verksamheten på entreprenad till privata företag.
Det vanligaste är att kommunerna svarar för hela produktionskedjan när det gäller vatten och avlopp. Kommunerna producerar renvatten vid vattenreningsverk, svarar för renvattenledningar och avloppsvat- tenledningar samt renar avloppsvattnet vid avloppsreningsverk.
Det finns dock ett antal kommunalförbund och interkommunala bo- lag som svarar för vissa av vatten- och avloppstjänsterna.
Renvatten produceras av följande kommunalförbund: Norrvatten (tidigare benämning Stockholmstraktens Vattenverksförbund), som för- sörjer ett tiotal kommuner norr om Stockholm med vatten, Nyköping- Oxelösund Vattenverksförbund samt Skaraborgs Vattenverksförbund, som tar vatten ur Vättern och levererar till bl.a. Skara, Falköping och Tidaholm.
AB Sydvatten är ett interkommunalt bolag som levererar renvatten från sjön Bolmen till Malmö, Helsingborg, Eslöv m.fl. kommuner.
Det finns vidare ett antal kommunalförbund som omhändertar av- loppsvatten: Käppalaförbundet tar hand om avloppsvatten från kom- munerna mellan Märsta och Lidingö. Sydvästra Stockholmsregionens Va-verks AB (SYVAB) tar hand om avloppsvatten från kommunerna i sydvästra Stockholmsområdet. Göteborgsregionens Ryaverks AB (GRYAAB) tar hand om avloppsvatten från Göteborg, Mölndal m.fl. kommuner.
Numera bildas inga kommunalförbund. Kommunerna föredrar bo- lagsformen.
År 1989 uppgick - enligt VAV:s sammanställningar - kommunernas driftbudgetar för vatten och avlopp till 7,2 miljarder kronor varav kapi- talkostnaderna utgjorde 3,0 miljarder kronor.
Av kommunernas driftkostnader i budgeterna avseende år 1989 be- räknades - enligt samma källa - ca 80 % (medianvärde) komma att täckas av brukningsavgifter (avgiftsfinansieringsgraden). Övriga kostna- der beräknades få bestridas med skattemedel m.m. Stockholm, Göte- borg, Malmö med flera större kommuner tar ut full kostnadstäckning.
Avgiftsfinansieringsgraden för samtliga kommuner har varierat något mellan åren. Detta framgår bl.a. av Kommunförbundets rapport från år 1986 om avgiftsfinansieringen av kommunal verksamhet. Kommunför- bundet har i en speciell bearbetning från år 1980 kommit fram till att kommuner med låg tätortsgrad har låg avgiftsfinansieringsgrad medan kommuner med hög tätortsgrad har hög avgiftsfinansieringsgrad, oav- sett kommunstorlek.
Statistiska centralbyrån har i rapporten "Vad kostar verksamheten i din kommun" (Kommunala jämförelsetal 198921) redovisat att va-verk- samheten år 1988 täcktes till drygt 75 % av avgifter. I rapporten anges variationen vara stor mellan stora och små kommuner. I mindre kom-
muner täcks endast 44 % av va-verksamheten med avgifter, medan 94 % täcks i de största kommunerna. Kommuner med stabil socialistisk majoritet har betydligt högre avgiftstäckning än kommuner med bor- gerlig resp. växlande majoritet.
Här skall påpekas att Kommunförbundets, VAV:s och statistiska centralbyråns rapporter skiljer sig åt vad beträffar uppläggningen av undersökningarna. Kommunförbundets och VAV:s rapporter baserar sig på budgeterade uppgifter medan statistiska centralbyråns rapport utgår från uppgifter ur kommunernas redovisning.
3.3.3 Entreprenadupphandling På va-området är det vanligt att nyanläggnings- och renoveringsarbeten läggs ut på entreprenad till privata entreprenörer. Det förekommer också att en kommunal förvaltnings egenregiverksamhet får konkurrera med privata entreprenörer om projekten. T.ex. fick i Stockholm under år 1988 innerstadsregionen inom det dåvarande vattenverket, efter konkurrens med fem fristående entreprenörer, svara för ett stort entre- prenadarbete. Efter utfört arbete fick personalen dela en resultatpre- mie som utgjordes av en viss andel av skillnaden mellan lägsta privata anbudssumma och den av va-verket bokförda kostnaden. När va-arbeten skall upphandlas i konkurrens mellan egenregiverk- samhet inom kommunala förvaltningar/bolag och privata entreprenö- rer är det givetvis väsentligt att detta görs affärsmässigt. Inom en kom- mun kan emellertid svårigheter uppkomma dels av sysselsättningsskäl, dels för att kommunala bolag inte kan agera på marknaden på samma sätt som privata företag. Följande exempel kan illustrera detta problem. Vid slutet av 1960-talet awecklade va-verket i Västerås sin nyanlägg- ningsverksamhet och började köpa dessa tjänster från gatukontoret och externa entreprenörer. Fr.o.m. 1970-talet skedde detta i hög grad ge- nom konkurrensupphandling. År 1986 bildade gatukontoret i Västerås bolaget AB Vägab. Anledningen var att det vintertid inte hade varit möjligt att lämna ut arbeten till konkurrensupphandling eftersom gatu— kontoret då behövde arbeten. Även Vägab fick emellertid problem att sysselsätta personalen vintertid. Bolaget kunde inte på samma sätt som ett privat företag bygga upp ett eget kapital vilket är en förutsättning för att kunna erbjuda låga priser vintertid. Inte heller kunde man öka sin arbetsvolym genom att lämna anbud på entreprenadarbeten i andra kommuner.
3.4.1. Prissättning
Inom sitt verksamhetsområde har de allmänna va-anläggningarna en monopolställning gentemot mindre industrier och hushåll. Fastighets- ägarna kan dock - om de kan påvisa att vattenförsörjningen med större fördel kan tillgodoses på annat sätt - skaffa egna anläggningar. Det
finns heller inget som hindrar att fastighetsägare inom en allmän vat- ten- och avloppsanläggnings verksamhetsområde går ihop om en en- klare trädgårdsbevattningsanläggning som tar vatten ur en sjö.
Vid prissättningen skall de kommunalrättsliga självkostnads- och lik- ställighetsprinciperna tillämpas.
Huvudmannen för en allmän va-anläggning fattar beslut om avgif- terna för vatten och avlopp. Om en kommun är huvudman för vatten- och avloppsverksamheten fastställs vatten- och avloppstaxan av kom- munfullmäktige. Om däremot ett aktiebolag är huvudman fastställs taxan av bolagsstyrelsen. Vid fastställande av taxa skall de kommunal- rättsliga självkostnads- och likställighetsprinciperna iakttagas.
Avgift kan vidare enligt lagen utgå som engångsavgift (ofta kallad anläggningsavgift) och som periodisk avgift (brukningsavgift). Engångs- avgiften får inte sättas högre än att den svarar mot fastighetens del i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande. Däremot finns inget som hindrar att anläggningskostnaderna som helhet täcks genom periodiska avgifter (brukningsavgifter).
Kommunerna låter ofta anläggningskostnaderna för det lokala dis- tributionsnätet täckas av anläggningsavgifter medan kostnaderna för centrala anläggningsdelar såsom vattenverk, reningsverk, centrala led- ningar samt kostnader för drift och underhåll täcks med brukningsavgif— ter. Anläggningsavgiften täcker därigenom i huvudsak de särkostnader som resp. fastighet förorsakar.
Brukningsavgifterna består ofta av en eller flera fasta avgifter och en rörlig avgift per kubikmeter levererat renvatten.
Storleken av avgifterna kan påverkas av den kostnadstäckningsgrad kommunen väljer att tillämpa.Vidare har det betydelse om industrikun- der får någon form av mängdrabatt.
VAV utarbetar textförslag till vatten- och avloppstaxor. Ett textför- slag till va—taxor utgörs av förslag till principer för taxekonstruktion. I anslutning till textförslagen till va-taxor lämnas ofta förslag - i form av räkneexempel, vilka presenteras i särskilda promemorior - till hur stor andel av kostnaderna som olika delavgifter kan täcka.
År 1971 presenterade VAV med utgångspunkt från va-lagen ett för- slag till va-taxor. En revidering av detta förslag utgavs år 1982. Där hade hänsyn tagits till ändringar i va-lagen och till rättstillämpningen. Sedan år 1988 har VAV presenterat ett antal förslag till revidering av textförslaget till va-taxor från år 1982.
I VAV:s senaste förslag till va-taxor från mars 1990, som består av ett basförslag och ett antal alternativa förslag, föreslås anläggningsavgif- ter och brukningsavgifter för bostäder och industrier.
I basförslaget till anläggningsavgifter för bostäder föreslås följande avgifter: servisavgift (för täckande av genomsnittskostnaden för servis- ledningar), avgift för förbindelsepunkt, avgift per kvadratmeter tomtyta samt avgift per lägenhet.
Avgiften för förbindelsepunkt är knuten till upprättandet av förbin- delsepunkt och kan därför tas ut vid avstyckning. Vid gruppbebyggelse av småhus utgår en sådan avgift för varje förbindelsepunkt. Avgiften påverkas inte av olika upplåtelseformer såsom bostadsrätt eller hyres- rätt. Avgiften per kvadratmeter tomtyta anses avspegla vaverkets kost- nader för det lokala nätet. Lägenhetsavgiften sägs vara den avgift som tydligast avspeglar nyttan av fastighetens anslutning till den allmänna va-anläggningen.
I basförslaget till brukningsavgifter för bostäder föreslås följande av- gifter: en fast årlig avgift, en rörlig avgift per kubikmeter förbrukat vat- ten samt en lägenhetsavgift.
År 1988 utgjordes taxeintäkterna, i genomsnitt för landets samtliga kommuner, till ca 17 % av fasta avgifter och till ca 83 % av rörliga av- gifter. Fördelningen av kostnaderna visar däremot en omvänd bild; mellan 80 och 90 % utgörs av fasta kostnader.
VAV har - i promemorior som presenterats i samband med de nya taxeförslagen - föreslagit att de fasta avgifterna skall motsvara 50 % av taxeintäkterna och de rörliga avgifterna resterande 50 %.
Låga fasta avgifter och höga rörliga avgifter anses gynna villaägarna i förhållande till boende i flerfamiljshus. Boende i flerfamiljshus - som inte har någon individuell mätning - förbrukar i genomsnitt mer vatten per person än villaägarna som på grund av individuell mätning direkt kan påverka sina vattenkostnader.
Kommunförbundet har hävdat att va-taxorna ger fel signaler. Alla sparar på vattnet även där tillgången är god och anläggningarna väl ut- byggda. Låga fasta avgifter och höga rörliga avgifter gör att man försö- ker att spara på vattnet vilket i sin tur leder till att taxan måste höjas för att de fasta kostnaderna skall kunna täckas, vilket i tur leder till Ökad sparsamhet. Mot detta kan invändas att kostnaderna för avloppsrening blir högre ju större mängd avloppsvatten som måste renas.
Det är också viktigt att vatten åsätts "rätt pris" så att rätt signaler ges inför framtida kapacitetsutbyggnader. Om individuell mätning införs också i flerfamiljshus skulle detta uppmuntra till sparsamhet vilket skulle kunna begränsa framtida kapacitetsutbyggnader. Detta måste dock vägas mot kostnaderna för mätningen.
Va-verkens fasta kostnader påverkas bl.a. av verkens investerings- verksamhet och hur kapitalkostnaderna beräknas. Om avskrivningar och internräntor beräknas på återanskaffningsvärden resp. bruksvärden blir kapitaltjänstkostnadernas andel av de totala driftkostnaderna högre än om de baseras på anskaffningsvärden och bokförda värden. Kapital- tjänstkostnadernas andel skiljer sig givetvis även mellan kommuner med samma beräkningsprinciper beroende på kommunstorlek, gjorda investeringar, standard och värde på anläggningstillgångarna m.m.
Av tabell 3.1 framgår omfattningen av olika beräkningsmetoder för kapitalkostnad.
Tabell 3.1 Antal kommuner med olika beräkningsmetoder för kapital- kostnader vid allmänna vatten- och avloppsanläggningar år 1989.
Metod Antal kommuner
Nominell metod ( linjär avskriv- ning på ursprunglig investering och ränta på kvarstående bokfört värde) 155
Nuvärdemetod/Bruksvärdemetod (av- skrivning på nuanskaffningsvärde och ränta på bruksvärde) 7
Blandad metod (avskrivning på nu- anskaffningsvärde och ränta på bok- fört värde) 11 Real annuitetsmetod 94 Annan metod 7 Ej svar 10 Totalt 284
Källa: Va-taxor 1989, Svenska avloppsverksföreningen.
Sättet att beräkna kapitalkostnaden har, som nämnts i inledningsavsnit- tet, varit föremål för prövning i högsta domstolen.
I målet mellan Stockholms stad och bostadsrättsföreningen Trumsla- garen nr 7 (Trumslagarmålet), som avgjordes år 1988, har godtagits att avskrivning görs på en anläggnings nuanskaffningsvärde. De s.k. merav- skrivningarna - skillnaden mellan avskrivning på anläggningarnas nuan- skaffningsvärde och avskrivningarna på det ursprungliga anskaffnings- värdet - förutsattes dock komma avgiftsbetalarna till godo. I annat fall skulle de utgöra en form av dold beskattning. Den av kommunen debi- terade merräntan - skillnaden mellan ränta beräknad på anläggningar- nas bruksvärde och ränta på det bokförda värdet - ansågs emellertid inte kunna omfattas av kommunens kapitalkostnad.
En följd av högsta domstolens dom i Trumslagarmålet var att Stock- holms stad tvingades betala tillbaka omkring 800 milj.kr. till va-abon- nenterna. Domen är prejudicerande. Ytterligare 13 kommuner kan en- ligt Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation (SBC) kräva återbetalning av för höga va-taxor. Som en följd av Trumslagarmålet har statens va-nämnd hittills behandlat va-avgifterna i kommunerna Örebro, Göteborg och Gävle.
Brukningsavgifterna för vatten och avlopp skall enligt VAV:s textför- slag justeras årligen baserat på ändringen av konsumentprisindex (KPI).
Justeringen av anläggningskostnaderna skall också ske en gång per år baserad på förändringen av KPI. I tidigare förslag till taxekonstruk- tion har indextalet för ledningsarbeten grupp I:E i det kostnadsindex för
va-entreprenader som fortlöpande publiceras av statistiska centralbyrån rekommenderats. Detta index har dock upphört.
År 1989 hade 118 kommuner eller ca 40 % av de kommunala va-ver- ken indexreglerad brukningstaxa och 155 kommuner eller ca 55 % in- dexreglerad anläggningstaxa.
3.4.2 Prisutveckling Generellt sett utgör självkostnaderna en övre gräns för priserna på kommunernas varor och tjänster. När det gäller vatten och avlopp har som tidigare redovisats många valt att i större eller mindre utsträckning subventionera verksamheten. I dessa fall låter många kommuner priset med viss eftersläpning följa den allmänna prisutvecklingen och pen- ningvärdesförsämringen (KPI). Under 1980-talet har den s.k. bruk- ningsavgiften för vatten och avlopp ökat med i genomsnitt knappt 8 % per år, vilket i stort sett motsvarar förändringen i den allmänna prisni- vån på varor och tjänster. Förändringen av va-taxorna (bruknings och anläggningsavgift) och KPI under perioden januari 1980 - januari 1990 framgår av tabell 3.2.
Tabell 3.2 Prisindex för va-taxor (bruknings- och anläggningsavgift) samt konsumentprisindex (KPI), januari 1980 - januari 1990.
År Brukningsavgift Anläggningsavgift KPI 1980 100 100 100 1981 113 109 113 1982 127 121 123 1983 141 139 136 1984 151 151 146 1985 157 164 157 1986 165 170 168 1987 175 176 173 1988 185 193 180 1989 194 211 192 19903 209 235 209
a År 1990 blev va-verksamheten momspliktig. De här redovisade siffrorna är dock exkl. moms.
Källa: VAV och SCB.
Under samma period har subventionsgraden ökat och den del av kost- naderna som täcks av brukningsavgifterna sjunkit från ca 84 % år 1980 till ca 78-79 % år 1989. Den i förhållande till KPI större ökningen av kostnaderna för va-verksamheten kan bero på såväl bristande effektivi- tet som Ökad kvalitet och ambitionsnivå på vattenuttag och rening av spill- och dränvatten. Den övergång som bl.a. sker från enbart biologisk rening till en kombination av biologisk och kemisk rening med eller utan kvävereduktion påverkar exempelvis kostnadsbilden för reningen. Anslutnings- eller anläggningsavgiften för vatten och avlopp har un- der 1980-talet ökat med ca 9 % per år. Det är främst från 1988 som denna avgift ökat mera än KPI och brukningsavgifterna. Det finns
emellertid inga klara gränser för vilka delar av va-verksamheten som den ena eller andra avgiftstypen skall täcka. De investeringskostnader som inte täcks av anläggningsavgiften läggs till grund för brukningsav- gifterna. Detta tillsammans med att även formen för avskrivningar kan ändras Över en period, medför att jämförelsen av avgiftsfinansierings- graden över en längre period blir något osäker.
2.5. Sammanfattande bedömning
En förutsättning för fjärrvärme inom ett område är att kundunderlaget är tillräckligt stort för ett lönsamt utnyttjande av värmesystemet. De höga anläggningskostnaderna förutsätter att dessa kan fördelas på flera förbrukare vilket också innebär att det för det mesta finns endast en fjärrvärmeleverantör inom ett område. En tänkbar metod att få in flera värmeleverantörer inom ett område är att ägandet av kulvertsystemet för hetvattentransporter separeras från ägandet av hetvattencentra- lerna. Olika värmeproducenter skulle då få möjlighet att, mot avgift, utnyttja kulvertsystemet.
Kommunerna har stort inflytande på fjärrvärmemarknaden, dels ge- nom att de helt eller delvis äger flertalet värmeverk, dels genom att de
via den kommunala energiplaneringen kan styra valet av uppvärmnings- system på en ort.
Fjärrvärmekunderna är till stor del "professionella förbrukare" och ingår ofta i en rikstäckande fastighetsägarorganisation o.d. De intar därmed en förhållandevis stark förhandlingsposition. Denna position försvagas dock av att kunderna i dag ofta inte har något ekonomiskt lönsamt alternativ till fjärrvärme som uppvärmningsform samtidigt som de är bundna till endast en värmeleverantör.
Prissättningen på fjärrvärme påverkas inte enbart av Värmeverkens kostnader. Avgifterna justeras ofta med KPI - som inte nödvändigtvis speglar verkets egentliga kostnader - samt med bränslepriser. Risk fö- religger för slentrianmässiga ändringar av priserna utan beaktande eller främjande av produktivitet och effektivitet i fjärrvärmeverksamheten. I ett verks uppbyggnadsskede är ofta kundernas alternativkostnad för an- nan uppvärmning styrande för priset.
3.2. Institutionella förhållanden
3.2.1 Lagstiftning Om vattenförsörjning och avlopp behövs med hänsyn till den allmänna hälsovården i viss befintlig eller blivande bebyggelse är kommunen skyldig att sörja för eller tillse att en allmän va-anläggning kommer till stånd. Detta framgår av lagen (1970:244, 1976:842 och 1987:134) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) som reglerar rätts- förhållandet mellan huvudman för allmän va-anläggning, i regel en kommun, och anläggningens brukare - fastighetsägarna. Huvudman för en allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastigheter inom anläggningens verksamhetsområde bruka anlägg— ningen samtidigt som fastighetsägare inom verksamhetsområdet skall betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och behovet ej med fördel kan tillgodoses på an- nat sätt. Enligt va-lagen skall avgift utgå enligt taxa. De kommunalrättsliga självkostnads— och och likställighetsprinciperna finns inskrivna i lagen. De uttrycks på följande sätt. "Avgifter får inte överstiga vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Avgiftsskyldighe- ten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund." Inom t.ex. ett fritidsområde får egna vatten- och avloppsanläggningar inrättas enligt anläggningslagen (1973:1149). Det är länsstyrelsen som bestämmer om en anläggning skall få inrättas enligt denna lag. Va-lagen och anläggningslagen reglerar inte interkommunala sam- manslutningar. Dessa berörs om de är kommunalförbund av lagen (1985:894) om kommunalförbund och om de är aktiebolag av aktiebo- lagslagen och allmän lagstiftning. Det finns också annan lagstiftning som berör vattenfrågor och som har betydelse för de allmänna vatten- och avloppsanläggningarnas verk- samhet. Bestämmelser och åtgärder för att skydda vattentäkter finns i miljö- skyddslagen (1969z387), hälsoskyddslagen (1982:1080), vattenlagen (1983:291) och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Fr.o.m. den 1 januari 1990 har livsmedelsverket utfärdat skärpta re- gler för kontrollen av dricksvattnet (SLV FS 1989:30). I miljöskyddslagstiftningen och hälsoskyddslagstiftningen finns be- stämmelser om avloppsvattnets kvalitet. Riksdagen har 1988 antagit
riktlinjer för kvävereduktion vid kommunala avloppsreningsverk. De innebär bl.a. att en 50-procentig kvävereduktion bör vara genomförd vid avloppsreningsverk som är belägna vid kustområden upp till Stock- holms skärgård före utgången av år 1994. Avloppsreningsverk vid La- holmsbukten, Öresund, Skälderviken och Hanöbukten bör ha genom- fört denna kvävereduktion före utgången av år 1992.
3.2.2 Besvärsinstanser Kommunala beslut kan - som redogjordes för i inledningsavsnittet - överklagas genom kommunalbesvär. På vatten- och avloppsområdet finns dessutom möjlighet för en en- skild fastighetsägare att hos statens va-nämnd väcka talan mot huvud- man för en allmän va-anläggning. Mål i va-nämnden kan föras vidare till vattenöverdomstolen och högsta domstolen.
3.2.3 Rättstillämpning Enligt den gamla va-lagen från år 1955 skulle avgifterna fördelas mellan fastigheterna på grundval av deras större eller mindre nytta av anlägg- ningen. Med nytta avsågs huvudsakligen vattenförbrukningen. Man bortsåg därvid från de kostnader som olika fastigheter gav upphov till. En fastighet med många lägenheter skulle således enligt lagen belastas med en högre avgift än en fastighet med få lägenheter utan hänsyn till anläggnings- och driftskostnaderna för resp. fastighet. I va-lagen sägs att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Detta ansågs vid lagens tillkomst innebära att såväl nytto- som kostnadsaspekter skulle ligga till grund för fördelningen av avgifter mellan olika fastigheter. Den nuvarande rättstillämpningen kritiseras ofta för att den fortfarande lägger störst tonvikt vid nyttoaspekten.
Kommunförbundet har i oktober 1989 begärt en omprövning av va- lagen hos regeringen. Förbundet anför i sin skrivelse till regeringen att utgångspunkten när man fastställer va-taxor borde vara att få till stånd ett samhällsekonomiskt effektivt utnyttjande av resurserna.
Som exempel på aktuella problem anger Kommunförbundet att be- folkningen i en del fritidskommuner fördubblas sommartid. Anlägg- ningen måste därför ges en högre kapacitet än vad antalet permanent- boende i kommunen motiverar. De fasta kostnaderna ökar väsentligt. Här bör man enligt Kommunförbundet legalisera lösningar som inne- bär att va-taxan kan göras mer efterfrågestyrd, dvs. att högre pris tas ut när resursen är knapp och ett lägre pris när efterfrågan är låg. Lagstöd bör sålunda ges för taxedifferentiering under olika perioder av året.
Vidare anför man att det specifika kravet på "skälig och rättvis grund" i 26 & va-lagen i allmänhet saknar motsvarighet i flertalet kom- munala taxor på det tekniska området. Man kan ifrågasätta - skriver Kommunförbundet - om det här behövs några specifika krav på va-om- rådet vid sidan av de allmänna kommunalrättsliga grundsatserna för kommunala avgifter. En större frihet bör ges att vid avgiftssättningen
beakta skillnader i kostnader mellan att förse olika bebyggelseområden eller typer av bebyggelse - flerbostadshus, småhus - med vatten och av— lopp.
Kommunförbundet anför vidare att ytterligare ett problem som ak- tualiserats i rättspraxis är tolkningen av självkostnadsprincipen när det gäller va-taxan. Också här anser man att en större frihet bör råda, så- som beträffande beräkningen av kapitalkostnaderna, redovisningen av taxans kostnadsunderlag, utjämning av överskott mot underskott och fondering av medel för framtida investeringar. Det viktiga är att det inte sker något överuttag under en längre tidsperiod.
Kommunförbundet tar vidare i sin skrivelse till regeringen upp frå- gan om gränsdragningen mellan va-lagen och anläggningslagen, såvitt gäller en kommuns skyldighet att se till att en allmän anläggning kom- mer till stånd. Man frågar när det går att åtnöjas med en gemensam- hetsanläggning, inrättad enligt anläggningslagen.
Dessutom anser Kommunförbundet att det är angeläget att så långt som möjligt åstadkomma likhet i den rättsliga regleringen av kommu- nala avgifter på det kommunaltekniska området.
3.5. Sammanfattande bedömning
Kommunala vatten- och avloppsanläggningar finns i landets samtliga 284 kommuner. Den kommunala va-verksamheten bedrivs huvudsakli— gen av eller inom kommunala förvaltningar. På senare år har nya verk- samhetsformer införts i några kommuner. Sammanlagt finns tre kom- munala bolag och i två kommuner har verksamheten lagts ut på entre— prenad till privata företag. Det finns också ett antal kommunalförbund och interkommunala bolag som svarar för antingen produktion av ren- vatten eller rening av avloppsvatten.
Det är väsentligt när det gäller kommunala förvaltningar att verk- samheten avgränsas genom att s.k. sluten redovisning tillämpas. Ett sätt att få till stånd en avgränsad redovisning är att bilda bolag.
På va-området förekommer att nyanläggnings- och renoveringsverk- samhet läggs ut på entreprenad. Om verksamhet i egen regi vid upp- handling får konkurrera med privata entreprenörer om entreprenaden är det viktigt att det inom den kommunala förvaltningen/bolaget finns en boskillnad mellan beställaren av arbetet och den som skall utföra arbetet.
Kommunala bolag och privata entreprenörer konkurrerar dock inte på samma villkor om anbud. Ett privat företag kan anpassa sitt pris till aktuella utbuds- och efterfrågeförhållanden. De kommunala bolagen har att ta hänsyn till självkostnadsprincipen. Om ett kommunalt bolag begär ett pris som ligger under självkostnaden kan det ifrågasättas om det kommunala bolaget tillämpat underprissättning. Samtidigt är det väsentligt att den kommunala verksamheten inte subventioneras av an- nan kommunal verksamhet. Ett kommunalt bolag kan inte heller öka sina intäkter genom att erbjuda sina tjänster till andra kommuner än den egna. SPK vill framhålla att även om självkostnadsprincipen i mo- nopolsituationen kan anses godtagbar som princip är den inte självklar när förutsättningar för konkurrens föreligger.
På vaområdet strider tillämpningen av likställighetsprincipen mot anläggningsinnehavarens önskemål om att kunna differentiera taxor.
Den nuvarande rättstillämpningen av va-lagen kritiseras ibland för att den fortfarande lägger störst tonvikt vid fastighetsägarnas nytta av anläggningen, med vilket huvudsakligen avses vattenförbrukningen. Vid den nuvarande va-lagens tillkomst år 1970 var intentionen att fördel- ningen av avgifter mellan fastigheter skulle göras utifrån både nytto- och kostnadssynpunkt. Kommunförbundet har begärt en omprövning av
va—lagen hos regeringen. Man har bl.a. framhållit att utgångspunkten när man fastställer va-taxor borde vara att få till stånd ett samhällseko- nomiskt utnyttjande av resurserna. Lagstöd borde ges till taxedifferen- tiering under olika perioder av året. En större frihet bör ges att vid av- giftssättningen beakta skillnader i kostnader mellan att förse olika be- byggelseområden eller typer av bebyggelse med vatten.
SPK delar Kommunförbundets uppfattning vad gäller tillämpningen av likställighetsprincipen.
På va-området tillämpas indexreglerade taxor varvid KPI används. Ca 40 % av kommunerna tillämpar en indexreglerad brukningstaxa och ca 55 % en indexreglerad anläggningstaxa. SPK har ifrågasatt om en sådan prissättning är effektiv, bl.a. med hänsyn till att KPI inte speglar kostnads-, efterfråge- eller produktivitetsförhållanden på en enskild marknad.
4 SOTNING
4.1.1 Tjänsten Syftet med de sotningsföreskrifter som finns är att åtgärder skall vidtas för att hindra uppkomst och spridning av brand. Den av räddnings- tjänstlagen (1986zl102) föreskrivna sotningen - som skall utföras av Skorstensfejarmästare eller av skorstensfejare som är anställd hos ho- nom - omfattar eldstäder och de rökkanaler som hör till förbrännings- anläggningarna. Dessutom omfattas imkanaler i anslutning till kök. Eldstäder som uteslutande är avsedda för eldning med gas omfattas ej. I samband med sotningen skall det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande byggnadsdelar kontrolleras från brandskyddssyn- punkt. Som ersättning för den kontroll av brandskyddet som utföres i samband med sotningen erhåller skorstensfejarmästaren kommunalt årsarvode. Brandsyn, dvs. kontroll av brandskyddet vid byggnader och anläggningar, utförs också av särskilda brandsynsförrättare. Fr.o.m. den 1 januari 1988 har statens räddningsverk (SRV) utfärdat föreskrifter om förlängning av de tidsmellanrum mellan sotningarna (sotningsfristerna) som får tillämpas. Antalet sotningstillfällen har där- igenom minskat med ca 30 % jämfört med tidigare bestämmelser. Kommunerna får dock meddela föreskrifter om kortare frister. Enligt räddningsverkets föreskrifter gäller numera, t.ex. om eldning sker med lätt eldningsolja, att sotning skall göras minst två gånger per år av villapanna och fyra gånger per år i större värmepanna i flerfa- miljshus. Sotning och kontroll av imkanaler i ett helårsbebott hus skall numera ske vart tredje år. Övriga arbeten som utföres av Skorstensfejarmästare är t.ex. sotning av eldstäder av bränsleekonomiska skäl, rensning av ventilationssystem av sanitära skäl, funktionskontroll och inreglering av värme- och venti- lationsanläggningar samt konsultuppdrag i samband med ny- och om- byggnation. Bland av riksdagen beslutade åtgärder för att inom energisparpro- grammet (prop. 1984/85:120) uppnå en bästa energihushållning ingick att sotningsväsendet skulle kunna utföra driftkontroller och inregle- ringar av värmeanläggningar. Skorstensfejarmästare eller anställd hos honom får inte syssla med installation eller försäljning av sådana brandskyddsprodukter som i ett
senare skede kan bli föremål för skorstensfejarmästarens eldstads- brandsyn. Detta följer av bestämmelser i räddningstjänstförordningen (1986:1107).
Rengöring av eldstäder av bränsleekonomiska skäl utförs också av t.ex. oljebolagens serviceföretag. Rensning av ventilationssystem - med undantag för imkanaler till kök - utförs också av bl.a. fastighetsskötare och fastighetsförvaltningsbolag. Installatörer av skorstenar och ventila- tionssystem utför också reparations- och servicearbeten.
4.1.2 Marknaden Från att ha varit en relativt stabil bransch har sotningsverksamheten från slutet av 1970-talet upplevt stora förändringar. Dessa har huvud- sakligen orsakats av det högre priset på olja, som fört med sig en över- gång till andra energislag för uppvärmning och en utbyggnad av fjärr- värmenätet. Samtidigt har en utveckling av värmepannorna skett. Kom- binationspannor medger exempelvis användning av två eller flera ener- gislag. Sedan början av 1980-talet, då frågan om "sjuka hus" blev aktuell, har sotningsväsendet upplevt en ökad efterfrågan på rensning av de icke rensningspliktiga ventilationskanalerna till badrum, separata toaletter, tvättstugor etc. Någon uppgift om antalet sotningsobjekt vid olika tidpunkter finns inte att tillgå. I stället får uppgifter ur SCB:s energistatistik illustrera ut- vecklingen. Av tabell 4.1 framgår att uppvärmningen med olja halverats samtidigt som en fördubbling skett av uppvärmningen med ved, flis och gas. Den sammantagna effekten har blivit att energiförbrukningen för uppvärmning med olja, ved, flis och gas i det närmaste halverats under den redovisade perioden.
Tabell 4.1 Uppskattad total energiförbrukning för uppvärmning av bostä- der och lokaler 1978 och 1987.
U ppvärmningssätt Fastighetskategori 1978 1987 TWh TWh Olja Småhus 34 16 Flerbostadshus 24 1 1 Lokaler 23 11 Summa olja 80 38 Fjärrvärme Småhus 1 2 Flerbostadshus 14 22 Lokaler 8 12 Summa fjärrvärme 23 35 Elvärme (exkl. Småhus 9 20 hushållsel) Flerbostadshus 1 2 Lokaler 2 5 Summa elvärme 12 27 Ved, flis, gas Småhus 6 11 Flerbostadshus ( 1 ( 1 Lokaler ( 1 ( 1 Summa ved, flis, gas 6 12 Summa totalt 121 112
Källa: SCB; Energistatistik för småhus. flerbostadshus och lokaler. SM 8901.
Totalt omsatte sotningsväsendet 325 milj.kr. år 1981, enligt SPK:s ut— redning "Sotningstjänster - struktur, kostnader, taxesättning" (SPKUS 1984:19). Av den totala omsättningen utgjorde det enligt lag föreskrivna arbetet ca 87 %. Det föreskrivna arbetet svarade för nästan hela om- sättningen i sotningsdistrikt med den lägsta omsättningen, men andelen minskade med stigande omsättning.
Någon aktuell uppgift om omsättningen inom sotningsväsendet finns inte att tillgå, men följande uppskattning kan göras. År 1981 var sot- ningstaxan 105 kr. per timme och år 1989 var den 187 kr. per timme. Om omsättningen räknas upp med förändringen av sotningstaxan mel— lan år 1981 och år 1989 erhålls en beräknad omsättning avseende år 1989 på omkring 580 milj.kr. Härutöver skall dock beaktas att vart tred- je eller vart fjärde sotningstillfälle försvunnit genom förlängningen av sotningsfristerna, att förbrukningen av olja, ved m.m. minskat samt att sotningsväsendet upplevt en ökad efterfrågan på rensning av de icke rensningspliktiga ventilationskanalerna. Sammantaget torde detta inne- bära att sotningsväsendets omsättning för år 1989 inte överstiger 500 milj.kr.
4.2.1 Lagstiftning Enligt räddningstjänstlagen (1986:1102, 1107) skall varje kommun svara för räddningstjänsten inom kommunen. Inom kommunen skall finnas en räddningsnämnd och en räddningskår. Räddningsnämnden skall svara för att bl.a. sotning och kontroll av brandskyddet utförs regelbun- det. Sotningen och kontrollen skall utföras av Skorstensfejarmästare el- ler skorstensfejare som biträder honom. Räddningsnämnden får i fråga om speciella anläggningar och enstaka avlägset belägna hus medge att någon annan utför sotningen och kontrollen. Statens räddningsverk (SRV) - som inrättades den 1 juli 1986 - har bl.a. till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av räddningstjänst— lagen.
4.2.2 Besvärsinstanser Beslut som meddelats enligt räddningstjänstlagen eller räddningstjänst- förordningen kan överklagas genom förvaltningsbesvär hos länsstyrel- sen.
En skrivelse med överklagande av ett beslut av räddningsnämnden - eller av skorstensfejarmästaren - skall ges in till kommunen. Om inte räddningsnämnden själv ändrar beslutet skall den överlämna ärendet till länsstyrelsen för prövning.
Andra beslut av räddningsnämnden överklagas genom kommunal- besvär hos kammarrätten. Detta gäller beslut som inte fattats med stöd av räddningstjänstlagen, t.ex. beslut i upphandlingsärenden. Kommun- fullmäktiges beslut om bl.a. sotningsfrister och avgifter kan också överklagas genom kommunalbesvär.
4.3.1 Branschorganisationer Svenska kommunförbundet förhandlar om sotningstaxa med Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund (SSR) som är skorstensfejarmäs- tarnas intresseorganisation. Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF) organiserar merpar- ten av skorstensfejarna. Arbetsledarna inom sotningsväsendet är orga- niserade av Sveriges arbetsledareförbund (SALF).
4.3.2 Företagsstruktur Sammanlagt fanns år 1989 knappt 350 sotningsdistrikt i landets 284 kommuner. Sotning bedrivs huvudsakligen på entreprenad. Ca 25 kommuner hade kommunaliserad sotning, med vilket avses att skor- stensfejarmästaren och skorstensfejarna är anställda av kommunen. Antalet sotningsdistrikt har under en tjugoårsperiod halverats. I början av 1970-talet fanns ca 700 sotningsdistrikt och år 1982 fanns ca 400. Målsättningen - som uttryckts både av Kommunförbundet och
SSR - är att det i princip bör finnas endast ett sotningsdistrikt i varje kommun. Antalet sysselsatta inom skorstensfejarverksamhet har enligt SCB:s arbetsmarknadsstatistik minskat från 2 436 år 1980 till 2 099 år 1987, eller med ca 14 %.
4.3.3 Marknadstorm Det s.k. sotningsmonopolet innebär att endast skorstensfejarmästaren eller skorstensfejaren som är anställd hos honom har rätt att utföra en- ligt lagen föreskriven sotning och kontroll inom ett sotningsdistrikt. Det föreligger således etableringshinder på marknaden. Till skillnad från andra kommunala entreprenörer har skorstensfe- jarmästaren även direkta myndighetsuppgifter. I samband med sot- ningen skall skorstensfejarmästaren också kontrollera anläggningarna från brandskyddssynpunkt. Han har därvid rätt att meddela föreläggan- den och eldningsförbud. Vid sidan av det enligt lag föreskrivna arbetet får sotningsdistrikten bedriva s.k övrigt arbete, som kan bestå av rengöring av ventilationssys- tem, kontroll av värme- och ventilationsanläggningar m.m. Däremot får personal inom sotningsväsendet inte befatta sig med försäljning av en produkt eller installation eller reparation av en pro- dukt eller byggnadsdel, vilken i ett senare läge kan bli föremål för skor- stensfejarmästarens (brandsynsförrättarens) kontroll från brandskydds- synpunkt. NO har i fråga om sådana frivilliga tjänsteprestationer uttalat (dnr 59/86, dnr 57/89) att den blandning av myndighetsutövning och kom- mersiell verksamhet som förekommer inom sotningsväsendet inger vissa principiella betänkligheter. Genom skorstensfejarnas monopol på den obligatoriska sotningen m.m. måste - enligt NO:s uppfattning - dessa antas få en betydande konkurrensfördel också inom sin konkur- rensutsatta verksamhet.
4.3.4 Konkurrensbegränsande avtal I de distrikt där sotningen sker på entreprenad har avtal tecknats mel- lan skorstensfejarmästaren och kommunen enligt en modell från 1975 som överenskommits mellan Kommunförbundet och SSR och som i princip ger skorstensfejarmästaren rätt att inneha uppdraget till sin pensionering. Undantag gäller om kommunen vill ändra driftform eller distriktsindelning då kommunen enligt avtalet i stället skall erbjuda an- ställning i kommunen eller i det nya distriktet. I avtalet mellan kommunen och skorstensfejarmästaren finns vidare en paragraf med innebörden att skorstensfejarmästaren erhåller ersätt- ning för av kommunen ålagda arbetsuppgifter enligt central överens- kommelse mellan Kommunförbundet och SSR.
4.4.1 Prissättning Sedan år 1951 har Kommunförbundet träffat centrala överenskommel- ser om taxetimpriset för sotningsarbetet vid överläggningar med SSR. Efter avslutade överläggningar rekommenderar Kommunförbundet kommunerna att anta den nya sotningstaxan. De flesta kommuner följer överenskommelsen, vilket även kommuner med entreprenadavtal är skyldiga att göra. Eftersom den dominerande kostnadsposten inom sotningsväsendet är lönekostnaden är löneavtalen mellan SSR och Kommunalarbetare- förbundet utgångspunkt för förhandlingarna om taxetimpriset mellan Kommunförbundet och SSR. Sotningstaxan för det enligt lag föreskrivna sotningsarbetet består av dels en inställelseavgift, dels s.k. objektsavgift för det direkta sotnings- arbetet, t.ex. för sotning av värmepanna eldad med olja. Inställelseavgiften som bara debiteras för småhus kan variera mellan sotningsdistrikten men är enhetlig inom distrikten. Avgiften beräknas enligt en modell som utarbetades av Kommunförbundet år 1974 (reviderad år 1987). Enligt modellen fastställs inställelseavgiften på ba- sis av antal sotningspliktiga småhus i distriktet, distriktets storlek, tid för förflyttning inom ett område m.m. För andra sotningsobjekt än de i småhus är inställelseavgiften inkluderad i objektavgiften om sotnings- objektet är beläget inom 10 km från arbetslokalerna. I övriga fall utgår ersättning för transporttid enligt taxetimpriset. Objektavgifterna är lika i hela landet och sätts med utgångspunkt från beräknad tidsåtgång för resp. objekt multiplicerad med taxetimpri— set. Sotning som inte föreskrivits i lag eller förordning timdebiteras ofta enligt den rekommenderade timtaxan. Även anbudsförfarande före- kommer.
4.4.2 Kommunförbundets PM om lokalt bestämd sotningstaxa Kommunförbundets styrelse har i december 1989 beslutat att förbundet skall ta upp överläggningar med SSR om nytt normalavtal. Beslutet har fattats på basis av promemorian "Lokalt bestämd sot- ningstaxa". Promemorian har utarbetats mot bakgrund av att Kommun- förbundets kongress år 1989 uppdrog åt förbundets styrelse att närmare utreda möjligheterna till och konsekvenserna av att föra överläggningar om sotningstaxan på lokal nivå inom kommunerna. Utredningsuppdraget innebar att målet bör vara en helt lokalt be- stämd sotningstaxa. I den promemoria som utarbetades framhålls också att en lokalt be- stämd sotningstaxa skulle ligga väl i linje med den förhandlingsordning som numera tillämpas i samband med avtalsrörelsen. En konsekvens av detta skulle bli att förändringar i det lokala löneläget skulle resultera i
en differentierad taxenivå i olika kommuner. En annan fördel med 10- kalt bestämd sotningstaxa är att de kommuner som anser att den cen- tralt överenskomna taxan inte speglar de verkliga förhållandena i den egna kommunen skulle ges möjlighet att själva fastställa sin sotnings- taxa.
Som uppenbar nackdel anges i promemorian att en uppbyggnad av en lokal förhandlingsorganisation, med kompetens inom detta relativt smala område inom varje kommun sannolikt skulle medföra väsentligt större kostnader för kommunerna, med motsvarande höjning av sot- ningstaxan som följd.
Kommunförbundet framhåller vidare i promemorian att samtliga kommuner med entreprenadsotning har tecknat ett s.k. normalavtal med skorstensfejarmästaren vilket innebär att kommunerna enligt 9 5 i avtalet inte kan bestämma sotningstaxan lokalt. De kommuner som har kommunaliserat sotningsverksamheten har däremot möjlighet att göra detta.
Sammanfattningsvis konstateras i Kommunförbundets PM att en överföring av nuvarande förhandlingsordning till det lokala planet skulle, i de fall det är möjligt (i ca 25 av landets 284 kommuner), med- föra såväl för- som nackdelar. Dock förefaller, enligt förbundet, nack- delarna åtminstone i ett kortare perspektiv överstiga fördelarna. Som alternativ anges att man på försök under ett eller två år kan genomföra förhandlingar lokalt i de 25 distrikten.
4.4.3 Prisutvecklingen Av figur 4.1 framgår att avgifterna för sotning under perioden 1980- 1989 i stort sett ökat lika mycket som konsumentprisindex för samtliga varor och tjänster.
Figur 4.1 Utvecklingen av avgifterna för sotning, enligt KPI samt utveck- lingen av KPI för samtliga varor och tjänster under perioden 1980 - 1989.
150 .Sotning, enligt mer
140 [] KPI, totalt
1 00 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989
Källa: SCB.
5.1.1 Tjänsten Avfall kan indelas i olika typer, nämligen hushållsavfall, industriavfall och miljöfarligt avfall. Med hushållsavfall avses enligt renhållningslagen (1979z596) avfall och orenlighet som härrör från hushåll och därmed jämförligt avfall. Hushållsavfall brukar indelas i fyra huvudtyper, nämligen hushållssopor (köksavfall, sopor, pappersavfall o.d.), grovsopor (kasserade möbler, cyklar o.d. samt trädgårdsavfall från normal trädgårdsskötsel), retur- papper (tidningar, telefonkataloger, wellpappavfall o.d.) samt slam och latrin. Någon entydig definition av vad som avses med industriavfall finns inte. Ofta används begreppet för att beteckna avfall från såväl process- och tillverkningsindustrin som handels-, affärs- och kontorsverksamhet men även för bygg- och rivningsavfall, schaktmassor, slagg och aska samt för slam från avloppsreningsverk. Det mesta av industriavfallet tas om hand och deponeras av industrin själv (s.k. branschspecifikt industri- avfall). Med miljöfarligt avfall avses frätande, giftigt eller brandfarligt avfall enligt förteckning i förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall. Av- fall från kärnteknisk verksamhet regleras i lagstiftningen (19843, 1984:14) om kärnteknisk verksamhet och behandlas inte i denna rap- port. Avfallshantering utgörs av två tjänster: insamling och bortforsling av avfall samt behandling av avfall. Avfallet behandlas med olika metoder. - Deponering. Avfallet läggs på öppna upplag - deponier. - Förbränning. Avfallet förbränns vid förbränningsanläggningar. - Återvinning. Metaller, trä, glas, papper etc. skiljs åt och återanvänds. - Kompostering. Biologiskt nedbrytbart hushålls-, restaurang- och stor- köksavfall komposteras och förmultnar därmed till jord. - Separering/Kompostering. I centrala anläggningar framtas en energi- rik del av avfallet för produktion av avfallsbränsle, en kompostfrak- tion samt en restproduktion för deponering. Nya tekniker håller på att utvecklas. Några exempel är bioförgasning av den organiska delen i avfallet, högtemperaturförgasning av utsorte- rad bränslefraktion och upparbetning av papper och plast ur hushållsav- fallet.
Försök med källsortering av avfall pågår inom ett antal kommuner. Med källsortering menas att soporna separeras i t.ex. återvinningsbart avfall, komposterbart avfall, brännbart avfall och miljöfarligt avfall re- dan i hushållen eller där de uppkommer.
5.1.2 Marknaden Något säkert underlag för att beräkna den årliga avfallsmängden finns inte för de flesta avfallsslag. Tillförlitlig statistik finns bara för hushålls- avfall samt för slam och latrin från kommunala verk och hushåll. Enligt statens naturvårdsverks rapport "Avfallet och miljön" kan den totala av- fallsmängden i slutet av 1980-talet uppskattas till ca 52 milj.ton per år. Därav utgör hushållsavfallet inkl. grovsopor ca 2,7 milj.ton, slam och la- trin från hushåll och kommunala reningsverk vardera ca1,5 milj.ton medan avfallet från industrin och annan kommersiell verksamhet be- räknas uppgå till ca 46 milj.ton. Enbart avfallet från gruv- och skogsin- dustrin - vilket i huvudsak deponeras i anslutning till verksamhetsstället, uppgår till ca 36 milj.ton. Det s.k. miljöfarliga avfallet uppgår till ca 0,5 milj.ton per år. Hushållsavfallet består huvudsakligen av papper (35-45 %), köksav- fall inkl. trädgårdsavfall (25—35 %) och plast (8-10 %) medan andelen för metaller, glas och trä uppgår till ca 10 %. Av det insamlade hus- hållsavfallet går närmare hälften till förbränning, en tredjedel till slutlig deponering och ungefär 15 % till återvinning. Pappersavfallet återvinns till ungefär två tredjedelar och glas till en tredjedel. Bara 5 % av hus- hållsavfallet komposteras. Under den senaste tjugoårsperioden har an— delen förbränning ökat samtidigt som andelen deponering minskat. Det avfall som förbränns svarar för ca 15 % av uppvärmningen i fjärrvärme- verken.
Tabell 5.1 Behandlingsformer för hushållsavfall. Behandlingsiorm vikt % Återvinning 14 Vitvaror 2 Papper 11 Glas 1 Separering och kompostering 6 Deponering 32 Förbränning 48 Summa 100
Källa: Sätt värde på miljön! SOU 1990:59.
Kommunernas reglerade skyldigheter på avfallssidan omfattar i första hand hanteringen av hushållsavfallet (2,7 milj.ton) och i stort sett allt miljöfarligt avfall. Ett femtiotal kommuner har dessutom påtagit sig an- svaret för industriavfallet i sin kommun. Årligen hanterar kommunerna
ca 4,5 milj.ton industriavfall. Hanteringen utförs såväl i egen regi av kommunerna eller kommunala aktiebolag som av privata entreprenö- rer. Organisationsformen för hanteringen varierar mellan kommunerna. Det finns kommuner som i egen regi eller i samverkan med andra kommuner (regionsamverkan) svarar för såväl insamling, behandling som slutförvaring. Oftast sköts dock insamlingen av privata entreprenö- rer medan behandlingen och slutförvaringen vanligen ombesörjs av kommunerna själva.
Avfallshanteringen i Sverige beräknas totalt sysselsätta ca 11000 personer, varav ca 8 000 i insamlingsledet, och omsätta ca 8 miljarder kronor per år. Dessa värden inkluderar inte det s.k. branschspecifika industriavfallet, dvs. sådant avfall som industrin själv tar hand om och vanligtvis deponerar i anslutning till verksamhetsstället. Omsättningen från hanteringen av hushållsavfallet resp. industriavfallet uppgick år 1989 till vardera ca 3 miljarder kronor medan omsättning från hante- ringen av det miljöfarliga avfallet kan beräknas ha uppgått till mellan 1,5 och 2 miljarder kronor. Av den totala hanteringskostnaden för hus- hålls- och industriavfall utgör kostnaden för behandling och slutförva- ring ca 20-25 % och uppsamling 75-80 %. För miljöfarligt avfall gäller däremot i stort sett det omvända kostnadsförhållandet.
I kommunernas sammanlagda driftbudgetar för år 1988 avsåg 2,4 miljarder kronor avfallshantering. Hälften av kommunerna redovisade inga kostnader alls, eller mycket låga kostnader.
Avgiftsfinansieringsgraden för avfallshanteringen har enligt Kom- munförbundets rapport år 1986 legat på omkring 94 % sedan år 1975. Avgiftsfinansieringsgraden är i regel högre ju större kommunen är.
Enligt statistiska centralbyråns rapport "Vad kostar verksamheten i din kommun" (Kommunala jämförelsetal 198911) finansierades avfalls- hanteringen år 1988 till 86 % med avgifter. Borgerligt styrda kommuner hade lägst avgiftstäckning. Påpekas bör att de båda refererade under- sökningarna är baserade på olika underlag.
5.2.1 Lagstiftning Avfallsområdet regleras av en rad lagar och förordningar. Nedan görs en genomgång av några av de viktigaste lagarna. Kommunerna är enligt renhållningslagen (1979z596) skyldiga att svara för bortforslingen av hushållsavfall. Kommunerna fattar beslut om taxan. Renhållningsförordningen (1979z904) ger kommunerna rätt att ut- vidga renhållningsmonopolet till att gälla även annat avfall än hushålls- avfall, t.ex. industriavfall. Vissa kommuner har genom renhållningsförordningens bestämmel- ser ålagts att forsla bort pappersavfall såsom tidningar, tidskrifter, ern- ballage, utgallrade arkivhandlingar eller liknande avfall från kontors-
verksamhet även i de fall sådant avfall inte är att anse som hushållsav- fall. Pappersavfallet skall förvaras åtskilt i awaktan på borttransport genom kommunens försorg. För hushållen gäller detta endast för tid- ningar och tidskrifter.
Fr.o.m. den 1 januari 1986 råder enligt renhållningsförordningen (1979:904, 1985:847) vad gäller insamling och transport av miljöfarligt avfall obligatoriskt ansvar för samtliga kommuner. Enligt förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall får sådant avfall endast transporteras på våg av kommunen eller av den som fått särskilt tillstånd av länssty- relsen. Vidare får enligt denna förordning miljöfarligt avfall omhänder- tas yrkesmässigt endast av SAKAB eller av den som har särskilt till- stånd.
I förordningen (1986:1236) om miljöfarliga batterier anges att avfall från miljöfarliga batterier genom kommunens försorg skall forslas till anläggning för slutligt omhändertagande.
Bilskrotningslagens (1975z343) bidragsbestämmelser syftar till att främja en ökad återvinning av delar av motorfordon som kan bedömas vara angelägen från främst miljösynpunkt.
Bestämmelserna i miljöskyddslagen (19692387) från år 1969 syftar till att skydda miljön från påverkan av avfallshanteringen. Lagen ger möj- ligheter att styra anläggandet och driften av olika behandlingsanlägg- ningar för såväl konventionellt avfall som industriavfall och miljöfarligt avfall.
Frågor som berör det blivande avfallet, dvs. själva produkterna, prö- vas enligt produktkontrollagstiftningen.
5.2.2 Ekonomiska styrmedel Ekonomiska styrmedel förekommer också i anslutning till avfallsfrå- gorna. Frivilliga pantsystem finns för returflaskor för öl och läsk samt för vin och sprit. Vidare finns en förpackningsskatt. På dryckesförpack- ningar av aluminium, glas och plast tas det ut en skatt på åtta öre.
5.2.3 Besvärsinstanser Här kommenteras endast besvärsinstanser som gäller renhållningsla- gen. Kommunfullmäktige fattar, enligt renhållningslagen, beslut om ren- hållningsordning och renhållningstaxa. Ett kommunfullmäktigebeslut kan under vissa förutsättningar överklagas av den som är medlem av kommunen genom kommunalbesvär. Genom denna besvärsordning kan ett beslut hävas men inte ändras eller ersättas av ett nytt beslut. En kommunal nämnds beslut - t.ex. hälsovårdsnämndens beslut om undantag från renhållningsordningens föreskrifter - kan däremot enligt renhållningslagen överklagas som förvaltningsbesvär hos länsstyrelsen, vars beslut kan överklagas hos kammarrätten.
5.2.4 Ny lagstiftning Riksdagen beslutade i maj 1990 i enlighet med prop. 1989/90:100 bi- laga 16 om ändringar i de lagar som gäller avfallsfrågorna. Beslutet innebär bl.a. att producentansvaret för produkter skärps ge- nom att ekonomiska styrmedel utvecklas, att användningen av miljöfar- liga ämnen begränsas, och att materialbalanser och miljövarudeklara- tioner utvecklas. Dessutom skall producenterna lämna uppgifter till kommunen om det avfall som verksamheten ger upphov till. En avfallsplan skall upprättas inom kommunen. Avfallsplanen skall innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åt- gärder för att minska avfallets mängd och farlighet.
Källsortering av såväl hushållsavfall som annat avfall skall öka och målet är att förbränning och deponering av osorterat avfall skall upp- höra före den 1 januari 1994.
Kommunens ansvar när det gäller omhändertagandet av avfallet skall öka. När det gäller omhändertagande av hushållsavfall ändras kommunens skyldighet, från att se till att behandlingsanläggning finns att tillgå för avfall inom kommunen, till att kommunen skall se till att hushållsavfall från kommunen slutligt omhändertas. Rent praktiskt in- nebär den ändrade skrivningen ingen förändring eftersom kommunerna redan tidigare var skyldiga att skapa garantier för hur avfallet slutligt skall behandlas. Regeringen får också rätt att föreskriva att kommu- nerna skall ansvara för att även annat avfall än hushållsavfall omhän— dertas.
Styrmedlen skall ses Över i syfte att främja retursystemen för dryckes- förpackningar.
Vidare bör kommunerna och industrin öka sin ägarandel i SAKAB. Staten bör tills vidare behålla aktiemajoriteten.
Naturvårdsverket får till uppgift att svara för den centrala tillsynen av efterlevnaden av renhållningslagen.
5.3.1 Branschorganisationer De privata renhållningsentreprenörerna är organiserade i en rikssek- tion - miljötransportsektionen - av Svenska åkeriförbundet (SÅ). Svenska åkeriförbundet är organiserat i åkeriföreningar. En åkerifö- rening omfattar samtliga medlemmar i ett eller flera intilliggande län. Inom åkeriorganisationen sker även transportgrensvis samverkan i sek- tioner på såväl regional- som riksplanet. Miljötransportsektionen har ca 400 företag som medlemmar. Sektio- nen bevakar frågor inom miljötransportområdet och har bl.a. medver- kat i arbetet med modeller för entreprenadupphandling och i arbetet med ett specialindex för avfallstransporter. Svenska renhållningsverksföreningen (RVF) är intresseorganisation för kommunala förvaltningar och kommunägda bolag som svarar för av-
fallshanteringen inom kommunen. Renhållningsentreprenörer och and- ra företag med intressen inom föreningens verksamhetsområde kan er- hålla begränsat medlemskap.
RVF har som målsättning att tillvarata medlemmarnas intressen gentemot myndigheter och företag, verka som remissinstans, verka för forskning inom avfallsområdet m.m.
Frågor som rör avfallshantering bevakas också av flera enheter inom Svenska kommunförbundet.
5.3.2 Aktörerna på marknaden Marknadsformen när det gäller avfallshantering är något blandad. Av- fallsmarknaden består för närvarande av kommunala monopolmarkna- der (insamling och behandling av hushållsavfall samt insamlingen av miljöfarligt avfall), av en delvis kommunal monopolmarknad (insamlingen av industriavfall), av ett antal konkurrensmarknader (behandling av industriavfall samt delvis insamlingen av industriavfall) samt av en delvis statlig monopolmarknad (behandling av miljöfarligt avfall). I de fall kommunerna väljer att lägga ut driften av de kommunala monopolen på entreprenad finns det privata entreprenörer som är vil- liga att svara för driften. Entreprenadgruppen domineras av två storfö- retag - WMI Sellbergs AB (f.d. PLM Sellbergs AB, som i januari 1989 förvärvades av världens största avfallshanteringsföretag Waste Mana- gement, USA,) och Ragn-Sellkoncernen.
Insamling av hushållsavfall Kommunerna är enligt renhållningslagen skyldiga att svara för bort- forslingen av hushållsavfallet. De kan antingen sköta det i egen regi el- ler lägga ut hela eller delar av verksamheten på entreprenad.
Av tabell 5.2 framgår att 19 % av landets 284 kommuner hämtade och transporterade hushållsavfall i egen regi (kommunal förvaltning eller kommunalt bolag) är 1987. Vidare framgår att 17 % av kommu- nerna hade s.k. blandad regi med vilket avses att insamling skedde både av kommunen och av privat entreprenör. Resterande 64 % av kommu- nerna anlitade år 1987 uteslutande privata entreprenörer vid insam- lingen av hushållsavfallet.
Några stora förändringar i regiformerna har inte inträffat under den redovisade femårsperioden.
Tabell 5.2 Olika regiformer för insamlande av hushålls- och grovsopor 1982 och 1987, antal kommuner.
Regiform 1982 1987
% % Kommunal förvaltning 37 13 35 12 Kommunalt bolag 18 6 19 7 Blandad regi 45 16 49 17 Privat regi 179 64 181 64 Totalt 279 100 284 100
Enligt en uppskattning gjord av statens naturvårdsverk insamlades i slu- tet av 1980-talet ca 2,7 milj. ton hushållsavfall (inkl. grovsopor). Upp- skattningsvis svarade kommunerna för ca 55 % och privata entreprenö- rer för ca 45 % av de insamlade hushålls- och grovsoporna.
Det är främst i de mindre och medelstora kommunerna som insam- lingen av hushållsavfall har lagts ut på entreprenad. Stockholms stad är dock ett undantag. Där svarar stadens bolag för ca 12 % av hanteringen medan återstoden har lagts ut på fyra privata entreprenörer.
I bl.a. Göteborgs- och Malmöregionerna finns interkommunala bolag som svarar för avfallshanteringen. Göteborgsregionens Ryaverksaktie- bolag (GRYAAB) ägs av ett tiotal kommuner i Göteborgsområdet. Sydvästra Skånes Avfalls AB (SYSAB) ägs av ett tiotal kommuner i Malmöregionen. Totalt i landet finns omkring 15 interkommunala be- handlingsbolag.
Det är vanligt att det interkommunala bolaget har övertagit kommu- nernas ansvar för avfallsfrågorna. Beslut om renhållningsordning och taxor måste dock fattas av kommunfullmäktige. Frågor som rör undan- tag från renhållningsordningens föreskrifter skall prövas av hälsovårds- nämnden.
Två jämnstora entreprenörer, WMI Sellbergs AB och Ragn-Sellsfö- retagen AB, dominerar den privata marknaden för avfallshantering. Därefter i storleksordning kommer AB Miljöservice. Av övriga privata entreprenörer är de flesta små lokala företag.
Både WMI Sellbergs och Ragn-Sellsföretagen har expanderat genom företagsköp.
I Ragn-Sellskoncernen ingår 58 företag som är verksamma i ett 30- tal kommuner. År 1989 omsatte koncernen 596 milj.kr.
WMI Sellbergs AB arbetar inom ett 50-tal kommuner och omsatte år 1989 ca 565 milj.kr. i Sverige. Sellbergs hanterar årligen i Sverige ca 400 000 ton hushållsavfall och ca 350 000 ton industriavfall.
AB Miljöservice ägs till 50 % vardera av WMI Sellbergs och Peab Miljö AB. Bolaget har verksamhet i tio kommuner och omsatte 148 milj.kr. år 1989.
Peab Miljö, som i sin tur ägs till 50 % vardera av Peab AB och Bil- spedition AB, har verksamhet i 3 kommuner och omsatte 14 milj.kr. år 1988.
Tabell 5.3 visar att de tre största entreprenörerna svarade för hämt- ningen av hushållsavfall i 81 av landets 284 kommuner år 1987. I några kommuner skedde dock hämtningen i blandad regi.
Tabell 5.3 Antal kommuner! vilka Ragn-Sellsföretagen och WMI Sellbergs hämtade hushållsavfall åren 1982 och 1987.
Antal kommuner Antal kommuner 1982 1987 Hel- Del- Summa Hel- Del- Summa
ägda ägda ägda ägda bolag bolag bolag bolag Ragn-Sellsföretagen AB 24 1 25 31 1 32 WMI Sellbergs 29 11 40 30 16 46
Uppgifter om Ragn-Sellskoncernens och WMI Sellbergs räntabilitet på totalt kapital åren 1985-1988 redovisas i tabell 5.4.
Tabell 5.4 Räntabilitet på totalt kapital 1985 - 1988 hos Ragn-Sellskoncer— nen och WMI Sellbergs, procent.a
1985 1986 1987 1 988 1989 Ragn-Sellsföretagen AB 14,9 4,6 8,4 7,0 4,1 WMI Sellbergs AB 16,7 16,4 14,0 12,7 8,0
a Resultat efter finansiella intäkter i relation till balansomslutningen.
Insamling av pappersavfall Inom 18 kommuner föreligger utvidgat renhållningsmonopol och sepa- reringsskyldighet i fråga om visst pappersavfall. Det stora flertalet kommuner har dock på frivillig väg ordnat med särskild uppsamling av pappersavfall. 263 av landets 284 kommuner hade år 1987 särskild upp- samling av returpapper.
Insamling av industriavfall Hämtning och transport av industriavfall sker till övervägande delen i privat regi, vilket framgår av tabell 5.5.
Tabell 5.5 Kommunerna fördelade efter i vilken regi industriavfall hämta- des och transporterades 1982 och 1987.
Antal kommuner 1982 1987 Kommunal regi 8 7 Privat regi 232 232 Blandad regi 39 45 Totalt 279 284
Kommunerna kan enligt renhålIningsförordningens bestämmelser skaffa sig monopol på bortforsling av industriavfall. 49 kommuner hade år 1987 utvidgat sitt renhållningsmonopol enligt renhållningsförord- ningens bestämmelser. Också i dessa kommuner skedde dock hämt- ningen av industriavfall till övervägande del i privat regi.
Insamling av miljöfarligt avfall Sedan den 1 januari 1986 ansvarar kommunerna för insamling och transport av miljöfarligt avfall.
Enligt förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall får sådant av- fall endast transporteras på väg av kommunen eller av den som fått sär- skilt tillstånd av länsstyrelsen.
Länsstyrelserna har vardera beviljat 10-40 sådana tillstånd. Tillstån- den är i vissa fall begränsade till att gälla enbart viss typ av avfall, t.ex. enbart oljeavfall eller enbart lösningsmedel.
Enligt uppskattning samlas 95 % av det miljöfarliga avfallet in av privata entreprenörer.
Insamlingen av miljöfarligt avfall är vanligen upplagd på så sätt att kommunen utser en huvudentreprenör som organiserar verksamheten. Huvudentreprenören ombesörjer i sin tur upphandlingen av de under- entreprenörer som skall svara för transporten.
I Göteborgs- och Malmöregionerna är huvudentreprenörerna inter- kommunala bolag: AB Graab Kemi i Göteborg, dotterbolag till GRYA- AB, och Kemiavfall i Skåne AB, dotterbolag till SYSAB. I Stockholms och Södertälje kommuner samt inom Gävleborgs län utövar SAKAB på uppdrag av kommunerna huvudmannaskapet för insamling och tran- sport av miljöfarligt avfall. I Örebroregionen är Reci Industri AB (dotterbolag till Bocem AB som ägs till 50 % vardera av Cementa AB och Boliden Intertrade AB) huvudentreprenör för transporten av det miljöfarliga avfallet. Även Ragn-Sellsföretagen har en verksamhet som huvudentreprenör av miljöfarligt avfall.
Det kommunala monopolet vad gäller insamling och transport av miljöfarligt avfall innebär att industrier och företag som önskar tran- sport av miljöfarligt produktionsavfall endast får vända sig till den eller de entreprenörer som är utsedda av kommunen och godkända av läns- styrelsen. Miljöfarligt avfall från hushåll räknas som hushållsavfall och
omfattas inte av monopolet för miljöfarligt avfall. Däremot omfattas det av monopolet för hushållsavfall.
Behandling av hushållsavfall och Industriavfall Kommunen är skyldig att tillse att behandlingsanläggning för hushålls- avfall från kommunen finns att tillgå.
Av tabell 5.6 framgår antalet avfallsanläggningar för hushållsavfall som var i drift åren 1974, 1980 och 1985. Uppgifterna är hämtade ur statens naturvårdsverks rapport "Avfallet och miljön".
Av tabellen framgår att antalet deponier sjönk kraftigt mellan åren 1974 och 1980. Detta var en följd av att små, miljömässigt icke accepta- bla tippar lades ner och att deponeringen i stället koncentrerades till större miljöskyddsprövade anläggningar. Separerings- och komposte- ringsanläggningar uppfördes med statligt stöd runt år 1980 för att ta fram en bränslefraktion, en kompostfraktion, och en metallfraktion. Av den totala mängden utsorterade avfallsprodukter 1983 deponerades drygt 60 % på avfallsupplag. Avsättningen har successivt förbättrats nå- got.
Tabell 5.6 Antalet avfallsanläggningar I drift 1974, 1980 och 1985.
1 974 1 980 1 985 Deponier 847 418 402 F örbränningsanläggningar 22 21 25 Separerings/Komposterlngs anläggningar 0 16 13 Totalt 869 455 440
Källa: Avfallet och miljön, Statens naturvårdsverk, 1988.
I Sverige fanns år 1985 enligt SCB 416 avfalls- och 23 förbränningsan- läggningar i drift i kommunal regi. De flesta av dem, 420, hade en kommun eller ett kommunägt renhållningsföretag som huvudman. Öv- riga anläggningar hade kommunerna lejt ut till enskilda företag. För- utom kommunala anläggningar finns några få anläggningar som ägs av privata företag.
Antalet anläggningar som tog emot hushållsavfall år 1985 var 216. Resterande 224 anläggningar mottog inte hushållsavfall.
De största företagen inom insamlingen av hushållsavfall, WMI Sell- bergs och Ragn-Sellsföretagen, äger ett antal avfallsanläggningar. T.ex. äger WMI Sellbergs och Ragn-Sellsföretagen var för sig de två depone- ringsanläggningar som finns inom Stockholmsområdet. WMI Sellbergs har också en separeringsanläggning inom Stockholmsområdet. Detta ger dem ett klart försteg framför andra entreprenörer i Stockholmsom- rådet.
I tabell 5.7 visas mängden omhändertaget avfall vid anläggningar med olika driftformer år 1985.
Tabell 5.7 Antal ton omhändertaget avfall vid avfalls- och förbrännings- anläggningar med olika driftformer 1985.
Regiform Antal Antal % anläggningar tusen ton Kommunal förvaltning 370 4 529 56 Kommunalt bolag 50 3 131 38 Privata företag 20 508 6 Totalt 440 8 168 100
Källa: Statens naturvårdsverk.
Behandling av miljöfarligt avfall Endast Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB) eller den som har sär- skilt tillstånd får yrkesmässigt slutligt omhänderta miljöfarligt avfall. SAKAB är till 96 % ett statligt bolag. Enligt riksdagsbeslut 1990 skall statens ägarinflytade minska och kommunernas och industrins ägande Öka.
Övriga företag med tillstånd att omhänderta miljöfarligt avfall - ett trettiotal - är till skillnad från SAKAB inte skyldiga att göra det. Dessa företag konkurrerar inte direkt med SAKAB utan bedriver någon form av återvinning. Ägaren av ett miljöfarligt avfall bestämmer själv till vem han skall skicka avfallet.
SAKAB täcker för närvarande mindre än 10 % av totalmarknaden för miljöfarligt avfall. Huvudparten av avfallet tas om hand av de övriga företagen.
Efter några år med förluster har SAKAB de senaste två åren redovi- sat vinst. SAKAB:s omsättning 1989 uppgick till närmare 160 milj.kr. och resultatet efter finansiella intäkter och kostnader uppgick till 26
milj.kr.
5.3.3 Vertikal integration och samägda bolag Privata entreprenörer som äger eller driver avfallsanläggningar har en klar konkurrensfördel vid upphandling av renhållningsentreprenader. En avfallsanläggning ger också möjlighet att fördela resultatet på av- fallsanläggningen eller på sophämtningen. Vissa entreprenörer har byggt omlastningscentraler för att kunna transportera avfallet till egna anläggningar. WMI Sellbergs och Ragn-Sellsföretagen äger var för sig avfallsan- läggningar. Dessutom ombesörjer företagen var för sig på entreprenad driften av sammanlagt sju kommunalt ägda avfallsanläggningar. Företagen äger vidare gemensamt två företag. Solna Transport & Renhållningsverk AB ägs till 50 % av WMI Sellbergs och till 50 % av Bröderna Davéns Fastighets AB, som är ett helägt dotterbolag till Ragn-Sells. Vallentuna Renhållning AB ägs till 50 % av Ragn-Sellsföre- tagen och till 50 % av WMI Sellbergs. Anledningen till det delade ägar- skapet mellan dessa två företag är att Ragn-Sells, som i praktiken är
den som sköter entreprenaden, behöver utnyttja WMI Sellbergs avfalls- anläggning i Vallentuna.
5.3.4 Entreprenadupphandling Upphandlingen av entreprenader innebär att ett moment av konkurrens kommer in på en lokal monopolmarknad. Av detta skäl är det av in- tresse hur anbudsförfarandena går till. På renhållningsområdet finns vid sidan av det kommunala upphand- lingsreglementet två normalförslag till upphandling av entreprenader, "Normalförslag till avtal om renhållningsentreprenad" och "Normalför- slag till förfrågningsunderlag med avtal för transport av miljöfarligt av- fall", som utarbetats år 1984 resp. år 1985 av Kommunförbundet och Åkeriförbundet gemensamt. Normalförslaget till renhållningsentreprenad torde i tillämpliga delar utgöra utgångspunkt för entreprenadavtal inom områdena insamling och behandling av hushålls- och industriavfall. Enligt detta normalavtal rekommenderas kommunerna att tillämpa en avtalsperiod på fem år. Entreprenaderna uppges också vanligtvis omfatta denna period, men längre avtalsperioder förekommer. Enligt uppgift finns det en kommun som avtalat med en entreprenör för en period av 25 år. I normalförslaget anges att kommunens upphandlingsreglemente gäller. Kommunerna rekommenderas att välja mellan sluten upphand- ling och förhandlingsupphandling. När det gäller förhandlingsupphand- ling sägs att kommunen får, men inte måste, uppta förhandlingar om anbudet. I normalförslaget till entreprenadupphandling av transport av miljöfar- ligt avfall rekommenderas ingen lämplig avtalsperiod. Avtalsperiodens längd torde dock öka med specialiseringen och svårighetsgraden vad gäller det miljöfarliga avfallet. Stora investeringar åberopas ofta som skäl för långa avtalsperioder. I normalförslaget anges vidare att kommunens upphandlingsregle- mente skall tillämpas. I första hand rekommenderas kommunerna att använda förhandlingsupphandling. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har i samband med behand- lingen av ärendet "Ifrågasatt anbudssamverkan - renhållningsentrepre- nader" (dnr 224/87) tillfrågat samtliga kommuner i Stockholms län bl.a. om hur renhållningsverksamheten i kommunen är organiserad, vilka upphandlingar som förekommit under den senaste tioårsperioden och vilka företag som deltagit i dessa upphandlingar. Det av kommunerna redovisade materialet ger enligt NO ett allmänt intryck av att konkurrenssituationen på renhållningsområdet i Stock- holms län är tämligen låst. Flertalet av de kommuner som har hela eller huvuddelen av renhållningen på entreprenad (19 av 25 kommuner) har anlitat samma entreprenör under en lång följd av år och har inte bjudit ut entreprenaden till anbudsgivning i konkurrens vid något tillfälle un- der den senaste tioårsperioden. Det normala förfarandet tycks vara att
kommunerna vid kontraktsperiodens utgång gör en förhandlingsupp- handling med den befintliga entreprenören, som därefter får ett förnyat flerårskontrakt. En bidragande orsak till den låsta situationen torde en- ligt NO vara att flera av de stora sopstationerna i länet ägs av Ragn- Sells och Sellbergs, och att resp. företag därigenom får ett visst försteg i den kommun där dess sopstation är belägen och även i närmast om- kringliggande kommuner. Under den senaste tioårsperioden har totalt endast ett drygt tiotal upphandlingar där mer än ett företag beretts till- fälle att avge anbud förekommit i de aktuella kommunerna.
I den utredning om sophämtning i kommunal och privat regi som SPK avser färdigställa under år 1991 kommer uppgifter att redovisas vad gäller entreprenadavtalens längd, när avtalen började gälla, möjlig- heter till att förlänga avtalen m.m.
5.3.5 Konsumenternas valsituation För att tillgodose konsumenternas behov av medinflytande finns i ren- hållningslagen inskrivet bestämmelser om hur kommuninvånarna skall informeras när en ny kommunal renhållningsordning skall antas. För att medborgarna i praktiken skall kunna utöva sitt medinflytande krävs dock att kommunen medverkar till detta och inte utnyttjar sin monopolställning. Ett exempel på hur beslut om en förändring av en renhållningstjänst kan gå till lämnas från Stockholm. Avgifterna i taxan fÖr Stockholms stads avfallshantering höjdes - ef- ter beslut av kommunfullmäktige - med 8 % fr.o.m. den 1 januari 1989 för såväl småhus som flerbostadshus. SKAFAB (Stockholms Kommuns Avfallsförädling AB) - som är helägt av staden och ansvarar för avfallshanteringen i Stockholm - har fr.o.m. den 3 april 1989 beslutat att - för småhus - övergå från sopsäckar som rymmer 210 liter till säckar på 160 liter. Beslutet om införande av mindre sopsäckar har enligt SKAFAB skett inom ramen för ett kommunfullmäktigebeslut om renhållningsordning för Stockholms kommun som fattades år 1984 och som innebär att vil- ken säckstorlek som helst upp till 240 liter kan användas i småhus. SKAFAst beslut om införande av mindre sopsäckar kunde i april 1989 inte överklagas. Ett fullmäktigebeslut om avgifter eller om renhåll- ningsordning kan under vissa omständigheter Överklagas genom kom- munalbesvär. Kommunmedlem måste dock inlämna kommunalbesvär till kammarrätten inom tre veckor från det beslutet offentliggjorts.
Ett annat exempel på hur ett företag med monopol på marknaden kan agera är de principer för information om priser som SAKAB till- lämpade före år 1989. Prisuppgifter lämnades då inte vid telefonförfrå- gan från mindre företag. På grund av ämnesområdets komplicerade na- tur försågs enbart fÖretag med egna kemister med prislistor. Större fö- retag med avtal med SAKAB fick också prisinformation. Mindre före- tag måste först skicka in en deklaration av det miljöfarliga godset för att få prisuppgifter. Detta försvårade de mindre företagens möjligheter att operera på marknaden och att i sin tur kunna lämna offerter.
Fr.o.m. år 1989 ger SAKAB ut en vägledande prislista över avfall av rutinkaraktär. Prislistan sänds ut till samtliga kunder i samband med prisändringar.
5.3.6 Internationella förhållanden I USA finns två mycket stora företag inom avfallsområdet. Av dessa omsatte Waste Management 3,6 miljarder dollar år 1988 och Browing- Ferris 2 miljarder dollar under 12 månadersperioden t.o.m. september 1988. Båda företagen har utvecklats från små familjeföretag i slutet av 1960-talet. I januari 1989 förvärvade Waste Management det svenskägda före- taget PLM Sellbergs med verksamheter i Sverige och i Spanien. Köpet av Sellbergs är Waste Managements hittills största investering i Västeu- ropa. Enligt presskommunikén gjordes förvärvet i förhoppningen att PLM Sellbergs verksamhet därigenom skulle kunna utvecklas på hela den skandinaviska marknaden. Den privata sektorn inom avfallshanteringen är mindre utvecklad i Europa än i USA. Ett skäl till detta uppges vara att de europeiska lag- stiftarna först nu börjat stifta miljövårdslagar. I Frankrike samlar den privata sektorn in ca 60 % av hushållsavfal- let, i Storbritannien knappt 5 %. Den senare andelen kommer dock att öka eftersom en lag införts som ålägger de lokala myndigheterna att ta in utomstående anbud. Det ledande företaget i Västeuropa är ett vattenföretag - Générale des Eaux - vars sophanteringsverksamhet i Frankrike omsätter ca 600 miljoner dollar.
Storbritanniens största avfallshanteringsföretag - Attwoods - uppnår sin största omsättning när det gäller avfallshantering i USA. Det största företaget med verksamhet i Storbritannien är Shranks & McEwan med en omsättning vad gäller avfall på omkring 125 miljoner dollar.
De stora avfallshanteringsföretagens marknadsfördel har varit deras förmåga att möta nya miljövårdslagar med säkrare men dyrare metoder för behandlingen av avfallet.
För små företag inom avfallshanteringsområdet ökar risken att bli uppköpta då de saknar resurser att möta de växande kostnaderna för det kapital och för den forskning som nu krävs.
Bestämmelser för vad som är hushållsavfall, miljöfarligt avfall etc. skiljer sig åt i olika länder. Vidare skiljer sig bestämmelserna om hur avfallet skall eller får behandlas i olika länder. I några länder försöker man förbättra kontrollen av avfallshanteringen och öka straffen för lag- brott.
Inom EG pågår försök att harmonisera miljövårdslagarna till ut- gången av år 1992.
I mars 1989 undertecknade Sverige tillsammans med drygt 30 andra länder den s.k. Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter av farligt avfall.
I ett längre perspektiv med ökad västeuropeisk integration väntas koncentrationen i renhållningsbranschen öka genom att de redan nu stora avfallshanteringsföretagen i ökad omfattning köper upp mindre företag. Ett fåtal stora företag kan då inrikta sin verksamhet på flera länder i Västeuropa, vilket kan få till följd att priskonkurrensen min- skar.
6.1.1. Tjänsten
Med hamnverksamhet avses här både den hamnförvaltande funktionen och godshanteringen. I dag drivs i flera hamnar all verksamhet i ett bo- lag. Tidigare var verksamheten i även dessa hamnar uppdelad i ett stu- veriföretag som ansvarade för godshanteringen utom kranverksamheten och ett hamnföretag som bl.a. ansvarade för infrastrukturen, trafikled- ningen och kranverksamheten.
De hamnar som berörs i detta avsnitt är de allmänna hamnarna i Sverige. En allmän hamn är skyldig att hålla hamnen öppen för all sjö- fart. Landets 51 allmänna hamnar är kungjorda i sjöfartsverkets författ- ningssamling (SJÖFS 1988z5). Enskilda hamnar av ekonomisk betydelse utgörs främst av rena industrihamnar (undantag är t.ex. Hargshamn). Den största enskilda industrihamnen är Brofjorden som ägs av Scanraff, Skandinaviens största raffinaderi.
Det finns stora skillnader mellan olika hamnar avseende bl.a. storlek och produktspecialisering. Hamnverksamheten kan delas upp i färjetra- fik och övrig fartygstrafik. Övrig fartygstrafik kan i sin tur delas upp i olika godshanteringsmetoder som t.ex.:
- Styckegodshantering - Ro/ Ro och Lo/Lo (Roll on/Roll off, Lift on/ Lift off) — Bulkgodshantering
Trelleborgs och Stockholms hamn domineras av färjetrafiken. Bulkgod- set dominerar i Luleå hamn. Hamnarna i Malmö, Göteborg och Hel- singborg är diversifierade.
En stor del av uppgifterna om svensk hamnverksamhet i det följande har erhållits från Sveriges stuvareförbund och Svenska hamnförbundet.
6.1.2 Marknaden Landets allmänna hamnar beräknas ha omsatt ca 2,6 miljarder kronor under 1989. Omsättningen 1988 var ca 2,3 miljarder kronor. I tabell 6.1 redovisas intäkternas fördelning på olika intäktsslag. Godshanteringsin- täkterna som svarar för nästan 50 % av den totala omsättningen är upp- skattade på grundval av uppgifter lämnade av Svenska hamnförbundet.
milj.kr. Intäktsslag 1 988 1 989 Fartygshamnavgifter 247 269 Varuhamnavgifter 420 445 Passageraravgifter 36 47 Godshanteringsintäkter (inkl. kranavgifter) 1070 1230 Hyror, arrenden, tomträttsavgifter 325 327 Övriga intäkter 238 251 Totalt 2336 2569
Källa: Svenska hamnförbundet.
Kunderna i hamnarna är främst varuägare, fartygsägare och deras agen- ter. Många kostnader påförs skeppsmäklaren eller speditören som i sin tur för dessa kostnader vidare till fartygsägaren och varuägaren.
För stuveridelen i hamnarna utgör lönekostnaderna mer än 50 % av de totala kostnaderna. För övrig hamnverksamhet dominerar kapital- kostnaderna.
Den totala godsvolymen i Sveriges hamnar uppgick till ca 120 milj. ton år 1989 (ca 125 milj. ton 1988), varav ca 90 milj. ton passerade de allmänna hamnarna. Av sistnämnda volym utgjorde ca 19 milj. ton inri- kes trafik och ca 71 milj. ton utrikes trafik. År 1988 uppgick de all- männa hamnarnas godsvolymer till ca 93 milj. ton. Godsomsättningen i den största enskilda hamnen (Brofjordens råoljehamn) uppgick till ca 16 milj. ton år 1989.
Den största varugruppen i svenska hamnar utgörs av oljeprodukter som stod för ca 28 % av godsvolymerna i de allmänna hamnarna år 1989. Andra stora varugrupper är trävaror och övriga skogsindustripro- dukter, järnmalm och järnskrot, stenkol och koks samt obearbetade mi- neraliska ämnen. Antalet passagerare i färjetrafiken uppgick till ca 42 milj. år 1989 och ca 39 milj. under år 1988.
Beslut om inrättande, avlysande och utvidgande av allmän hamn med- delas av regeringen eller, om regeringen så beslutar, av sjöfartsverket (lag 1983:293 och förordning 1983:814). Sjöfartsverkets beslut kan överklagas hos regeringen genom besvär.
För att en hamn skall vara allmän krävs att den är upplåten för all- män trafik och är av betydelse för den allmänna samfärdseln. Fritids- hamnar, fiskehamnar, örlogshamnar och lastagehamnar som endast be- tjänar en viss industri omfattas inte av begreppet allmän hamn.
Rättsverkningar av att en hamn är allmän innebär både rättigheter
och skyldigheter.
- Enligt vattenlagen medför en hamns egenskap av att vara allmän att rådighet över vattenområdet för att utvidga, fördjupa, underhålla el- ler förbättra hamnen föreligger för hamnintressenterna. - Med begreppet följer en skyldighet att hålla hamnen öppen för all sjö fart inom ramen för hamnens djup och kapacitet m.m. - Hamnarna skall ha en särskild hanmordning som fastställes av läns styrelsen (förordning 1874:26 och kungörelse 19501153).
Hamntaxorna i kommunägda allmänna hamnar fastställdes fram till den 30 september 1981 av sjöfartsverket. Efter ett riksdagsbeslut år 1981 kom den statliga överprövningen av hamntaxorna att slopas och fri prissättning råder för hamnverksamheten från den 1 oktober 1981 (lag 1981:655).
6.3.1 Företagsstruktur och integration Sveriges fyra största allmänna hamnar mätt i godsvolym är i nämnd ordning Göteborg, Helsingborg, Trelleborg och Luleå. Dessa svarade år 1989 för ca 49 % av den totala godsvolymen i de allmänna hamnarna. Störst omsättning hade Göteborg, Stockholm, Helsingborg och Malmö. Deras sammanlagda andel uppgick till ca 53 % av den totala omsätt- ningen under år 1989. Göteborgs hamn stod för ca 28 % av den totala omsättningen och ca 27 % av den totala godsvolymen år 1989. Motsva- rande andelar för Stockholm var 6 % av godsvolymen och 10 % av om- sättningen. En bidragande orsak till Stockholms relativt stora omsätt- ning är att hamnen erhåller en stor andel av intäkterna från uthyrning av egen mark. Tidigare var i princip samtliga allmänna hamnar kommunägda och drevs i förvaltningsform medan stuveriverksamheten drevs i bolagsform (ofta i privat regi). Införandet av ny teknik (t.ex. enhetsgodssystemet i slutet av 1960-ta- let) krävde stora investeringar i stuveriföretagen vilka till stor del finan- sierades av de kommunala hamnarna. Dessa kom därmed att ta över stora delar av stuveriföretagen. Detta ledde till att man såg möjligheter att driva hamnverksamheten i ett integrerat bolag. De första integre- rade hamnarna bildades i mitten av 1970-talet och denna process har sedan fortsatt (här kan uppmärksammas bildandet av Göteborgs Hamn AB den 1 januari 1984).
De fördelar som finns med att ett företag ombesörjer all verksamhet i en hamn är enligt vissa hamnar bl.a. att:
- det dubbla kommandot försvinner (suboptimeringar undviks), - administrationskostnaderna blir lägre, - beslutsvägarna blir snabbare och effektivare.
Nämnda fördelar leder till att hamnen får bättre ekonomi och konkur- renskraft. En negativ erfarenhet från effektivitetssynpunkt är att funk- tionsuppdelningen av personalen mellan stuveri och övrig hamnverk- samhet ofta består. Det innebär således fortsatt låg arbetsflexibilitet i hamnen, vilket motverkar en Ökning av produktiviteten. Konflikter har t.ex. förekommit på grund av kranförarnas fackliga tillhörighet när ett gemensamt bolag bildas. De fackliga problemen i hamnarna har hänskjutits till LO-kongressen år 1991.
Konstruktionen vid bildandet av integrerade hamnar skiljer sig från fall till fall. Normalfallet är att ett operativt hamnbolag bildas som tar över all drift och administration och arrenderar kajer, mark etc. av kommunen. Ett exempel är Malmö där man enats om att bilda ett inte- grerat hamnbolag som planeras börja sin verksamhet under 1990. Hamnförvaltningen upphör och det nuvarande godshanteringsföretaget Malmö Sjöterminal AB ombildas till ett nytt hamnbolag. Kommunen kvarstår som ägare till de fasta anläggningarna och hyr ut dessa till det nya hamnbolaget.
Flertalet hamnar drivs fortfarande i förvaltningsform med ett separat stuveribolag (privat eller kommunal ägarmajoritet i stuveribolagen). Antalet integrerade hamnar ökar dock successivt, och det finns nu ett femtontal. De integrerade hamnarna beräknas svara för ca 60 % av de totala godsvolymerna och ca 75 % av omsättningen i de allmänna ham- narna. Även i de fall där samgående ej formellt skett föreligger mer el- ler mindre utvecklat samarbete. Det finns även något fall med ett sepa- rat hamn- och stuveribolag.
Någon ägarkoncentration bland de allmänna hamnarna finns inte, förutom Gotlands två allmänna hamnar som bägge ägs av Gotlands kommun. Under år 1990 har Stockholms läns landsting diskuterat en eventuell försäljning av sin aktiemajoritet i AB Roslagshamnar till Stockholms stad. AB Roslagshamnar äger hamnen i Kapellskär.
På stuverisidan har sammanslagningar skett. Bottenvikens stuveri AB har t.ex. all godshantering i Luleå, Piteå, Skellefteå och Kalix. Även godshanteringen i hamnarna på Gotland sköts av ett gemensamt stuve- ribolag.
6.3.2 Branschorganisationer och fackliga förhållanden Sveriges stuvareförbund (SSF) är ett yrkesförbund inom Svenska arbets- givareföreningen (SAF), som har till ändamål att tillvarata och främja medlemmarnas gemensamma intressen. Stuvareförbundet sluter även kollektivavtal för de nya integrerade hamnbolagen. Svenska hamnförbundet har till ändamål att tillvarata de svenska hamnarnas gemensamma intressen och främja samverkan dessa hamnar emellan. Hamnförbundet är medlem i det internationella hamnförbun- det. Sedan den 1 augusti 1989 samarbetar Svenska hamnförbundet och Sveriges stuvareförbund i ett branschråd. De har även ett gemensamt kansli.
Komplicerade fackliga förhållanden på främst arbetstagarsidan har präglat hamnverksamheten sedan lång tid. Aktuella fackliga organisa- tioner på arbetstagarsidan är Svenska transportarbetareförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet och Svenska hamnarbetareför- bundet. Svenska hamnarbetareförbundet ingår ej i LO och har ej rätt att teckna eget kollektivavtal med berörda arbetsgivare.
Olika orsaker har gjort att hamnverksamheten präglats av fackliga konflikter. Bland de mera påtagliga anledningarna är det faktum att Hamnarbetareförbundet saknar fredsplikt samt oenighet mellan Kom- munalarbetareförbundet och Transportarbetareförbundet angående kranarbetarnas fackliga tillhörighet vid bildandet av integrerade hamn- bolag. Vidare har Hamnarbetareförbundets och Transportarbetareför- bundets vilja att bevara stuverimonopolet orsakat konflikter.
6.3.3 Konkurrenssituationen Olika hamnar konkurrerar inte bara med varandra, utan ingår i ett större transportsystem där det ytterst är sjöfartens totala konkurrens- kraft gentemot övriga transportgrenar som påverkar hamnverksamhe- ten. Sjöfartens konkurrenskraft beror i sin tur delvis på bl.a. hamnarnas effektivitet och prisnivå. Svensk Sjöfarts Tidning (utges av Sveriges redareförening) nr 19 1990 tar upp vikten av effektiva terminalfunktioner för modern svensk kustsjöfart. Därvid nämns att:
Två tredjedelar av den totala fraktkostnaden i kustfart består av kostnader som uppkommer i lastnings- och lossningsterminalerna. Endast en tredjedel av den totala sjöfrakten går åt till att täcka de kostnader som är förknippade med rederiets fartygsdrift, administra- tion och marknadsföringskostnader.
En tendens är att färjegodset fortsätter att öka på bekostnad av den traditionella sjöfarten. Detta har gynnat de sydsvenska hamnarna med färjeterminaler, t.ex. Trelleborg och Helsingborg, men missgynnat svensk hamnverksamhet i stort. Enligt SCB:s statistik för utrikessjöfar- ten ökade färjegodset med fyra procent mellan år 1988 och år 1989 medan lastfartygsgodsets volymer i stort sett var oförändrade. Volym- mässigt svarade färjetrafiken för ca 26 % av utrikessjöfarten år 1989. Färjegodsets ökning under 1980-talet bekräftas av Svenska hamnför- bundets statistik.
En stor skillnad mellan färjegodset och lastfartygsgodset är att färje- godset har ett betydligt högre godsvärde per ton.
Svenska hamnar konkurrerar inte bara med hamnar i Sverige utan även med utländska hamnar. Konkurrens med utländska hamnar gäller speciellt för Göteborg och Helsingborg. De transoceana transporterna har mer och mer koncentrerats till de kontinentala hamnarna (främst Nordtyskland och Beneluxländerna). En undersökning gjord år 1989 av Hamnförbundet visade att det i Hamburgs hamn hanterades mer svenskt styckegods än i Göteborgs hamn. Andra stora konkurrentham-
nar är hamnarna i Rotterdam och Antwerpen. Det transoceana godset förs sedan vidare till Sverige antingen med lastbil eller järnväg via fär- jelinjer, eller med feeder-fartyg till någon svensk hamn. Minskad trans- ocean trafik innebär att Göteborgs hamn mister inte bara svenskt gods utan även transittrafik till våra grannländer. Transittrafiken uppgick år 1984 till ca 35 % av Göteborgs hamns omsättning på torrlastsidan (enligt Svenska transportarbetareförbundets rapport "Hamnarna, sjöfar- ten och trafikpolitiken" från år 1987).
Den allt hårdare konkurrensen om godset mellan hamnarna beror bl.a. på godsets ökade rörlighet.
Hans Armfelt Hansell tar upp en begränsning av konkurrensen i sin avhandling från år 1988 "Strategiskt handlande i svenska hamnar". I av- handlingen uttalas att:
Varje hamn har ett uppland. I detta uppland finns gods som av transporttekniska eller ekonomiska skäl bara är lämpade att trans- porteras till upplandets hamn. I förhållande till detta gods kan ham- nen till viss del uppträda monopolistiskt.
Resultatanalyser inorn hamnverksamheten är svåra att genomföra be- roende på hamnarnas olika redovisningsmetoder och vad som skall ingå i resultatet. Klart är dock att branschen genererar förluster.
De totala förlusterna för de allmänna hamnarna år 1987 och år 1988 översteg 40 milj.kr. per år. Förlusterna minskade till ca 30 milj.kr. år 1989. Det finns dock stora skillnader mellan olika hamnar. Göteborg hade t.ex. en förlust på 27 milj.kr. år 1989 medan Stockholm redovisade en vinst på 23 milj.kr. samma år.
Hamnförbundet uppskattar hamnarnas totala Överkapacitet till mer än 30 % (godshanteringskapacitet uttryckt i kajutrymme, krankapacitet, magasinutrymme m.m.). Den överkapacitet som förekommer inom hamnverksamheten i Sverige är bl.a. ett resultat av att kommunerna i ett flertal fall subventionerar hamnverksamheten. Detta leder till en snedvridning av konkurrensen och motverkar en naturlig omstrukture- ring av verksamheten. De integrerade hamnbolagen ställer dock större krav på företagsekonomisk lönsamhet. Svenska hamnförbundet anser att varje hamn bör klara sig utan subventioner och drivas på företags- ekonomiska grunder. ] betänkandet Flygplats 2000 (SOU 1990:55) anges följande om subventionering av hamnar:
EG har inga specifika regler när det gäller subventionering av flyg- platser. Däremot har man en regel som är avsedd att förhindra sub- ventionering av hamnar vilka därigenom inte kan hålla låga avgifter fÖr att dra till sig långväga transittrafik.
Från regionalpolitisk synpunkt kan en hamn ge ett positivt bidrag till det lokala näringslivet. Samtidigt är det inte säkert att nuvarande ord- ning för hamninvesteringar och subventioner är optimalt utifrån sam- hällsekonomisk utgångspunkt.
Hamnarnas strategiska handlande har bl.a. tagits upp i den nämnda avhandlingen av Armfelt Hansell. Författaren belyser de svårigheter som hamnarna möter i sin egenskap av tvåvärldsorganisationer på grän- sen mellan den privata och offentliga sektorn. Armfelt Hansell anser att den svaga resultatutvecklingen och Överkapaciteten beror på svag an- passningsförmåga. En utveckling mot Ökad koncentration och samord- ning samt minskad investeringsbenägenhet inom hamnverksamheten har inte fått slå igenom. Att så ej blivit fallet beror bl.a. på överdriven tro på hamnen som ekonomisk tillväxtfaktor för kommunen, samt att en viktig faktor som påverkar hamnaktörerna är "kommunal stolthet". För- fattaren föreslår följande åtgärder för att förbättra hamnarnas ekono- miska situation.
- Kommunalpolitiker behöver bättre förståelse för hamnens roll i ekonomin. Kontroll- och styrsystem måste utvecklas. - En ökad betoning av den kommersiella verksamheten antingen ge- nom: att öka hamnarnas beroende av kommersiella inkomster eller genom att göra tillgången på understöd beroende av hamnarnas effektivitet.
6.3.4 Konkurrenshinder Den etableringskontroll av hamnar som finns begränsas till rätten att bli klassad som allmän hamn. Begreppet allmän hamn innebär dock ingen väsentlig konkurrensbegränsning. Hargshamn är t.ex. ingen all- män hamn trots att hamnen har en tågfärjeterminal och att hamnen i princip är öppen för allmän trafik. Hamnen har genomgått stora för- ändringar sedan sjöfartsverkets kungörelse över allmänna hamnar år 1988 och skulle troligtvis bli förklarad som allmän om hamnen ansökte om detta. Konkurrensen mellan hamnarna påverkas också av beslut fattade av tullmyndigheterna angående omfattning och inriktning av tullverksam- heten. Förekomsten av en lokal tullmyndighet kan innebära fördelar för en hamn. Möjligheten att bedriva färjetrafik med utlandet är ytterst be- roende av tullverkets medgivande eftersom passagerartrafik med utlan- det förutsätter tullkontroll. Mellan allmänna hamnar och enskilda hamnar förekommer avtal som begränsar den enskilda hamnens rätt att ta emot allmänt gods. Mellan Kopparverkshamnen (ägs av Kemira Kemi AB) och Helsing- borgs hamn finns t.ex. ett samarbetsavtal. Avtalet har tidigare bl.a. in- neburit att Kopparverkshamnen inte har kunnat ta emot annat än eget gods (över 50 ton) utan godkännande av Helsingborgs hamn. Stuveribranschen har granskats av näringsfrihetsombudsmannen (NO) vid flera tillfällen. Två ärenden har rört verksamheten i Göteborg och Kalmar. Förhållandena föranledde NO att i ett särskilt ärende (beslut 1987:429) söka klarlägga innehållet i de överenskommelser som kan ha åsyftats som grund för rådande lokala monopolsituation i stuve- ribranschen som helhet. NO ansåg vid en konkurrensrättslig bedömning att det från allmän synpunkt finns skadliga konkurrensbegränsningar
inom Stuveribranschen, men att åtgärder med stöd av konkurrenslagen ej går att rikta mot de berörda fackförbunden.
Inom Stuveribranschen i Sverige råder en ordning som innebär att det endast finns ett stuveriföretag i varje hamn. Andra företags, t.ex. lastägares och rederiers, möjligheter att lasta och lossa fartyg och utföra visst annat arbete av hamnarbetarkaraktär är starkt begränsade.
Nyetablering av stuveriföretag på platser där sådant företag finns sker inte. Den rådande arbetsfördelningen i hamnarna upprätthålls främst genom Svenska transportarbetareförbundets och Svenska ham- narbetareförbundets inställning och agerande. Såväl Silja Line som Vi- king Line har till NO uppgett att de Övervägt att starta egna stuverier i Stockholm. De fackliga förhållandena har dock haft en avhållande ef- fekt. Den faktiska monopolställningen för ett stuveribolag i varje hamn och de begränsade möjligheterna för andra att bedriva arbete av hamn- arbetskaraktär utgör i sig en konkurrensbegränsning. Denna konkur- rensbegränsning upprätthålls bl.a. med hjälp av ytterligare företeelser som kan utgöra konkurrensbegränsningar. Dessa är åtminstone fyra.
- Vägran från Transportarbetareförbundet att teckna kollektivavtal med mer än ett stuveriföretag. - Hot om och genomförande av fackliga stridsåtgärder. - 1908 års stuveriordning (en Överenskommelse mellan Svenska ar- betsgivareföreningen och Sveriges redareförening). - Den av internationella arbetsorganisationen (ILO) antagna konven- tionen nr 137 om de sociala återverkningarna av nya lasthanterings- metoder i hamnar. Konventionen antogs av riksdagen 1974.
Till konkurrensbegränsande faktorer kan även räknas outsiderbekämp- ande åtgärder från redan etablerade stuveriföretags sida (t.ex. genom uttagande av avgifter för fackets räkning och genom att inte använda arbetsrättsliga medel för prövning av blockadåtgärder).
Transportarbetareförbundet och Hamnarbetareförbundet anser att stuveriordningen och ILO-konventionen utgör rättslig grund för de mo- nopolkrav som de båda förbunden har. Något uttryck för att det skall finnas endast ett stuveriföretag i varje hamn har NO inte funnit i någon av de överenskommelser som NO prövat. Den företrädesrätt för regi- strerade hamnarbetare som stadgas i ILO-konventionen synes dock kunna medföra att stuveri- eller annan hamnverksamhet, som utförs av arbetare som endast mer tillfälligt är sysselsatta med arbete av hamnar- betskaraktär, möjligen kan anses strida mot konventionen.
NO ansåg i ovan redovisade fall att konkurrensbegränsningarna är att anse som skadliga från allmän synpunkt. Konkurrensbegränsning- arna synes till Övervägande del upprätthållas genom de fackliga organi- sationernas agerande. Åtgärder med stöd av konkurrenslagen kan emellertid endast riktas mot näringsidkare. De bägge förbunden är inte att anse som näringsidkare i här aktuellt sammanhang. Således kunde
talan av NO inte föras mot förbunden när det gällde deras åtgärder att hävda monopolsituationen i Stuveribranschen.
De enskilda hamnarna och de privata kajerna (i de allmänna hamn- arna förekommer ibland privatägda kajer) använder antingen den all- männa hamnens stuveriföretag eller så utförs arbetet av egen icke stu- verianställd personal. Det förekommer dock något undantag, t.ex. har Kopparverkshamnen i Helsingborg ett eget stuveriföretag.
Frågan om stuverimonopolet påverkar också bildandet av integre- rade hamnbolag. Bildandet av integrerade hamnar har byggt på att det endast finns ett stuveriföretag i varje hamn. Det torde vara förenat med vissa svårigheter att få till stånd flera stuveriföretag i en hamn som inte- grerats.
6.3.5 Samarbetsformer mellan hamnarna
Enligt nuvarande trafikpolitiska inriktning skall staten ej styra hamnin- vesteringarna eller ingripa i planering eller samordning av hamnarna. Detta är ett gemensamt ansvar för hamnägarna. Sjöfartsverket utför dock vissa planeringsaktiviteter och har rådgivande verksamhet. Det till sjöfartsverket knutna hamnrådet skall fungera som kontaktorgan mel— lan sjöfartsverket, hamnarna och olika intressenter. I hamnrådet disku- teras bl.a. olika hamnutvecklingsfrågor.
Hamnverksamheten präglas ofta av ojämnt godsflöde, vilket resulte- rar i svårigheter att optimalt anpassa personal- och maskinresurserna till verksamheten. Samarbete mellan hamnarna om utrustning sker i begränsad omfattning. Däremot förekommer visst utbyte av arbetskraft. Man försöker minska håltiden genom personallån mellan närliggande hamnar. Det förekommer även personallån med andra företag och in- stitutioner, t.ex. kommuner. Den externa arbetskraften har dock min- skat, och andelen fasta kostnader har därmed Ökat.
Främst utvecklat är samarbetet avseende olika former av informa- tion och marknadsföringsåtgärder. Detta sker bl.a. centralt via Hamn- förbundet och Stuvareförbundet samt i befintliga regionala hamnför- bund. Olika undersökningar har gjorts för att belysa möjligheterna till samverkan mellan hamnarna. En sådan undersökning redovisas i trans- portforskningsberedningens rapport "Resursutnyttjande i svensk hamn- och stuveriverksamhet" (1989:3). I rapporten pekar författarna bl.a. på den vinstpotential som finns vid samutnyttjande av mobil maskinell ut— rustning. SPK har inom ramen för denna studie inte närmare kartlagt den totala omfattningen av samarbetsavtal mellan olika hamnar.
6.3.6 Konkurrensmedel Ett viktigt konkurrensmedel för hamnarna är att godsets i och urlast- ning kan ske vid rätt tidpunkt eftersom dagens system ställer stora krav på tidsanpassade transporter. Service och prisnivå är andra viktiga kon- kurrensmedel. Det avgörande för kunden är inte enbart hamntaxornas nivå vid val av hamn, utan samtliga transportkostnader (dvs. även kost- nader för landtransporter, omlastningar etc.).
4.5. Sammanfattande bedömning
Samtidigt som uppvärmningen med olja, ved, flis och stadsgas i det närmaste halverats sedan slutet av 1970-talet har antalet sysselsatta inom sotningsväsendet minskat med 14 % mellan år 1980 och år 1987. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det inte finns utrymme för en effektivisering av sotningsverksamheten.
SPK ifrågasatte i utredningen "Sotningstjänster - struktur, kostnader och taxesättning " (SPKUS 1984:19) om det är lämpligt med en och samma taxa i alla sotningsdistrikt. Lönsamhetsstudier som SPK utförde visade att kostnadsförhållandena var alltför olika mellan kommunerna för att en enhetlig taxa skulle vara försvarbar.
Vidare har SPK i promemorior till regeringen (dnr 23/87, 22/88 och 2306/88) bl.a. kritiserat att beräkningarna av avgifterna för de före- skrivna sotningsarbetena baserar sig på tidsstudier och förhållanden - bl.a. i fråga om kostnadsfördelning - som gällde i början av 1970-talet. Sedan dess har sotningstaxan räknats upp utan hänsyn till ökad produk- tivitet och ändrade förutsättningar. SPK har därvid framhållit att sot- ningsväsendets struktur och arbetsförhållanden har ändrats sedan bör- jan av 1970-talet. Bl.a. har antalet distrikt minskat, sotningsfristerna förlängts och formerna för bostadsuppvärmning ändrats.
Ett skäl till att Kommunförbundet önskar bibehålla centrala överens- kommelser är att kommunerna skulle sakna kompetens att förhandla på ett så smalt område som sotningsverksamheten. Detta synes dock vara ett svagt argument. Det kan rimligtvis inte vara så att landets kommuner saknar en funktion för upphandling av de tjänster som kommunen valt att upphandla. Inom de ca 25 kommuner som kommu- naliserat sotningsverksamheten behöver dock inte någon förhandling företas. Sotaren är kommunalanställd och kommunen behöver endast fastställa sotningstaxa. Den viktigaste orsaken till att någon förändring inte kan komma till stånd inom övriga ca 260 kommuner är de "livstidskontrakt" som tecknats mellan skorstensfejarmästarna och kommunen, vilka också innehåller en bestämmelse att ersättningen för arbetet fås genom central överenskommelse mellan Kommunförbundet och SSR. Dessa båda avtalspunkter hindrar också konkurrensen att fungera på sotningsmarknaden.
Enligt SPK skulle ökad konkurrens kunna användas som ett medel att befrämja en effektiv verksamhet också på en lokal monopolmarknad som sotningsverksamheten är, om de förutsättningar som utgör grunden för en konkurrensutsatt marknad förelåg, nämligen fri etablering och fri prisbildning. På sotningsmarknaden kunde det t.ex. innebära att kom- munerna - med lämpliga tidsintervall - fick anta entreprenörer i fri an- budskonkurrens och att avtalet med entreprenören fick ligga till grund för avgifterna. Om avtalen med entreprenören förhandlades lokalt
skulle det förmodligen också finnas större möjligheter för konsumen- terna att få gehör för speciella krav och önskemål, t.ex att individuellt få bestämma tidpunkt för sotningsförrättningen.
En annan möjlighet att få till stånd en effektivare sotningsverksam- het vore en lagändring så att kommunens skyldighet att svara för sot- ningen upphörde och att ansvaret för att sotning utföres i stället lades på fastighetsägarna. Sotningsuppdraget kunde då kombineras med an- nan fastighetsservice och även andra företag än skorstensfejarmästarna kunde konkurrera om uppdragen.
5.4. Prisbildning 5.4.1 Prissättning
Insamling av hushålls- och industriavfall Avgiften för hushållsavfall skall utgå enligt taxa som antas av kommun- fullmäktige. Avgiften skall erläggas till kommunen eller till den som ut- för renhållningen och skall vara årlig eller på annat sätt periodisk. Den skall - enligt självkostnadsprincipen - bestämmas till högst det belopp som behövs för att täcka nödvändiga kapital- och driftskostnader för renhållningen. Likställighetsprincipen äger också tillämpning men finns inte inskriven i lagen.
Om kommunen uppdrar åt annan att utföra renhållningen, får avta- let med denne läggas till grund för beräkningen av avgiften, om inte kostnaden därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållningen.
Enligt det normalförslag till avtal om renhållningsentreprenad som beskrevs i avsnittet om entreprenadupphandling rekommenderas kom— munerna att tillämpa renhållningsindex R 77 för reglering av ersätt- ningen till entreprenörer under löpande avtalsperiod. Indexregleringen föreslås omfatta 90 % av ersättningen.
R 77 är ett faktorkostnadsindex, som skall avspegla kostnadsutveck- lingen för avfallshanteringen, exkl. behandlingskostnaderna. R 77 mäter kostnadsförändringar för uppsamling, emballage och abonnentfakture- ring.
Entreprenadavtalen ligger ofta som en del av kostnaden för avfalls- hanteringen. Därtill kommer kostnader för behandling och i vissa fall administration.
Om det finns en princip för taxeändringen inskriven i kommunfull- mäktiges beslut - exempelvis att taxorna ändras med renhållningsindex eller med konsumentprisindex (KPI) - behöver inte fullmäktige fatta beslut om taxeförändringar varje år. Först när kostnadsutvecklingen el- ler andra skäl motiverar en högre taxeförändring än den som föranleds av indexförändringen, krävs ett nytt taxebeslut av fullmäktige. Under 1980-talet har avgifterna för sophämtning, enligt KPI, höjts i stort sett lika mycket som KPI totalt.
I de fall kommunen har monopol på insamlingen av industriavfall sker prisbildningen på samma sätt som för hushållsavfall. Kommunför-
bundets och Åkeriförbundets normalavtal för entreprenadupphandling används i tillämpliga delar.
Insamling av miljöfarligt avfall För transport av miljöfarligt avfall som läggs ut på entreprenad finns - som nämnts - Kommunförbundets och Åkeriförbundets gemensamma normalförslag till entreprenadavtal.
Vid upphandling av entreprenörer för transport av miljöfarligt avfall ingår avgiften som en del i upphandlingen. En timtaxa och/eller en vo- lymtaxa får anges för olika typer av avfall och transporter. Taxan fast- ställs av kommunfullmäktige. Taxesättningen sker med utgångspunkt från de kommunalrättsliga självkostnads- och likställighetsprinciperna.
I fleråriga entreprenadavtal indexregleras - enligt normalförslaget - 90 % av ersättningarna. Till grund för regleringen läggs av statistiska centralbyrån framräknade indextal "Entreprenadindex H841601".
Behandling av hushållsavfall Avgiften för behandling av hushållsavfall ingår som en del av den taxa för hushållsavfall som skall antas av kommunfullmäktige.
Kommunerna får, enligt renhållningslagen, föreskriva att avgift skall erläggas för bl.a. sådant slutligt omhändertagande av avfall som sker genom kommunens försorg. Avtalet med entreprenör får också ligga till grund för avgiften om inte kostnaden därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv svarar för verksamheten.
Avgiften för behandling av hushållsavfall bestäms på olika sätt bero- ende på vem som äger behandlingsanläggningen. Om kommunen eller ett kommunägt bolag äger anläggningen fastställs avgiften med utgångs- punkt från självkostnads- och likställighetsprinciperna.
Kommunerna kan också lägga ut driften av en avfallsanläggning på entreprenad. I detta fall används normalavtalet för entreprenadupp- handling i tillämpliga delar.
Om entreprenören äger avfallsanläggningen innehåller avtalsunder- laget även uppgifter om behandlingskostnaden. Prissättningen vid pri- vatägda avfallsanläggningar är fri.
Som nämndes i avsnittet om insamling av hushållsavfall är det vanligt att kostnaden för behandling av avfall undantas från indexreglering i entreprenadavtalen. För behandlingskostnaderna tillämpas - enligt normalavtalet för entreprenadupphandling - i stället självkostnadsprin- cipen.
Som nämnts tidigare har nästan samtliga kommuner särskild pap- persinsamling. Enligt naturvårdsverkets rapport "Svensk avfallshante- ring - nuläge och problem" bör returpapper av resurshushållningsskäl inte exporteras och skall, enligt ansvariga statsrådet, inte förbrännas utan utnyttjas för materialåtervinning. Med dessa utgångspunkter sker prissättningen på returpapper till stora delar på pappersindustrins vill- kor. Marknaden domineras av två stora inköpsföretag. För återvunnet
hushållsavfall gäller fri prissättning. Priset på returpapper har t.ex. sjunkit de senare åren.
Även marknaden för glasåtervinning är starkt koncentrerad på kö- parsidan.
Behandling av industriavfall För kommunala anläggningar gäller prissättning enligt de kommunal- rättsliga grundprinciperna medan privata anläggningar kan tillämpa fri prissättning.
5.5. Sammanfattande bedömning
Det kommunala monopolet på avfallsmarknaden utesluter inte att kon- kurrensen kan användas som ett medel för att få marknaden att fungera mer effektivt. Marknaden kunde fungera bättre om de förutsättningar, som utgör grunden för en konkurrens förelåg, nämligen fri etablering och fri prisbildning.
På marknaden för hushållsavfall är redan nu dessa förutsättningar bättre tillgodosedda än på t.ex. sotningsmarknaden eftersom entrepre- nadupphandling förekommer inom vissa kommuner. En effektivisering av avfallsverksamheten skulle erhållas om egenregiverksamheten inom kommunerna fick konkurrera med privata entreprenörer om entrepre- naderna.
Vid entreprenadupphandling anlitas, som framgick av NO:s redovis- ning av entreprenadupphandlingen i Stockholms län, samma entrepre- nörer under en lång följd av år. Det normala förfarandet tycks - enligt NO - vara att kommunerna vid kontraktsperiodens utgång gör en för- handlingsupphandling med den befintliga entreprenören, som får för- nyat flerårskontrakt.
Från konkurrenssynpunkt är det otillfredsställande med förhand- lingsupphandlingar med befintliga entreprenörer. Det är väsentligt att alla företag som har ett intresse av att få lämna anbud bereds tillfälle att göra detta. En förutsättning är då att anbudsinfordran tillkännages på ett acceptabelt sätt, t.ex. genom annonsering.
I det normalavtal för entreprenadupphandling som upprättats av Svenska kommunförbundet och Svenska åkeriförbundet tar man inte ställning för någon upphandlingsform utan både sluten upphandling och förhandlingsupphandling rekommenderas.
Det kan emellertid ifrågasättas om upphandling av en entreprenad avseende hushållsavfall är en så komplicerad fråga att en förhandlings- upphandling kan vara motiverad. En sluten upphandling ställer dock större krav på kommunerna att på ett precist sätt utforma anbudsun- derlag och kontrakt.
På renhållningsområdet borde det undersökas om inte abonnenterna kunde få möjlighet att överklaga beslut om taxor genom förvaltnings- besvär eller vid specialdomstol liknande statens va-nämnd.
6.4. Prisbildning
Hamntaxorna fastställdes fram till den 30 september 1981 av sjö- fartsverket. Efter ett riksdagsbeslut under år 1981 kom den statliga överprövningen av hamntaxorna att slopas och fri prissättning råder för hamnverksamheten från den 1 oktober 1981. Någon motsvarande pris- reglering av stuveriverksamheten har inte förekommit.
Rätten att ta ut avgift för fartyg som passerar hamnens vattenområde gäller endast inom det område där trafiken, enligt vad sjöfartsverket fastställt, kan anses ha nytta av hamninnehavarens anordningar och tjänster.
På grund av konkurrenssituationen följer hamnarna till stor del pris- ändringar i konkurrerande hamnar.
Vanligen sker taxeändringarna från årsskiftet i såväl hamn- som stu- veriverksamheten.
Kraftiga prishöjningar av hamntaxorna genomfördes år 1982 sedan prissättningen i hamnarna blivit fri (ett flertal större hamnar höjde sina taxor med i genomsnitt 25 %). Bakgrunden var bl.a. en strävan att min- ska den skattefinansierade andelen av hamnverksamheten. I tabell 6.2 redovisas utvecklingen för hamn- och stuveritaxorna i fem större ham- nar åren 1988 till 1990.
Tabell 6.2 Utvecklingen av hamn- och stuveritaxorna i fem större hamnar 1988 - 1990. Genomsnittlig höjning, % 1988 1989 1 990 Hamn Hamn Stuverl Hamn Stuveri Hamn Stuveri Göteborg 6 4 6 4 8 5 Stockholm 5 5 6 10 0 7 Malmö 6 5 8 8 7 7 Helsingborg 5 6 6 6 8 8 Norrköping 5 5 5 6 6 6
Hamnarna utfärdar detaljerade prislistor för de olika tjänsterna inom hamnen. De officiella hamntaxorna och stuveritaxorna ersätts ibland av avtal mellan hamnen och kunden. Detta gäller till stor del all linjetrafik. Priserna på de tjänster som tillhandahålls av hamnar och stuverier har sett i ett längre perspektiv ökat kraftigt. Någon samlad redovisning av prisutvecklingen finns inte tillgänglig, men som exempel på hamnavgif— ternas utveckling beskrivs i tabell 6.3 avgifterna i Malmö hamn per den 1 januari 1979, 1989 resp. 1990.
Tabell 6.3 Hamnavgifter I Malmö hamn 1979, 1989 resp. 1990. Avgifter 1 979 1 989 1 990
Varuhamnavgifter för ankommande varor, kr. per ton
Råsocker 3:00 8:50 9:20 Tobak 6:00 18:10 19:50 Cement, glps 1:80 5:70 6:10 Kol, koks 1:80 6:50 7:00 Fordon per st 10:00 18:10 19:50
Fartygsavgiffer kr. per bruttoregisterton
Utrikes fart 0:62 2:10 2:30 Inrikes fart 0:38 2:10 2:30
Källa: Malmö hamn.
Höjningen under perioden 1979 till 1989 är för varuhamnavgifter ca 200 % och för fartygshamnavgifter ca 400 %. För en växande andel av trafiken har dock träffats individuella avtal om priserna. I Malmö svarar de individuella trafikantavtalen för ca 10 % av intäkterna. Malmö hamn bedömer att de avtalade priserna genomsnittligt höjts med ca 200 % under 1980-talet.
Varor och fartyg som passerar en hamn skall inte endast erlägga hamnavgifter utan även avgifter för lastning och lossning. Därför är det viktigt att också beakta stuveriavgifternas utveckling under samma pe- riod. I tabell 6.4 redovisas stuveritaxornas utveckling i Malmö. Även fartyget som sådant belastas med vissa tillkommande avgifter förutom de ovannämnda fartygsavgifterna. Sålunda skall fartygen i förekom- mande fall även erlägga t.ex. bogserbåts- och förtöjningsavgifter.
Tabell 6.4 Stuveritaxor I Malmö hamn 1979,1989 och 1990, kronor per ton.
Varuslag 1979 1989 1990 Styckegods 71 155 167 Bilar ro/ro 27 61 66 Frukt 34 75 81 Kol 12 24 26
Källa: Malmö hamn. Under 1980talet ökade stuveritaxorna i Malmö med ca 125 %.
6.5. Sammanfattande bedömning
Det råder stora skillnader mellan olika hamnar i Sverige på en rad punkter. Det gäller t.ex. ägarförhållanden, storlek, organisationsform, resultat, kundstruktur, verksamhetsform och produktspecialisering.
Olika hamnar konkurrerar inte bara med varandra, utan ingår i ett större system där det ytterst är sjöfartens totala konkurrenskraft gent- emot övriga transportgrenar som påverkar svensk hamnverksamhet.
En tendens är att färjegodset har ökat på bekostnad av den traditio- nella sjöfarten. En annan tendens är att de transoceana transporterna successivt koncentreras till de kontinentala hamnarna.
Mellan olika hamnar råder ofta hård konkurrens. Konkurrensen och den överkapacitet som finns inom svensk hamnverksamhet har bl.a. re- sulterat i ekonomiska förluster. Kommunerna har till stor del tagit på sig förlusterna främst med motiveringen att hamnarna har en positiv ef- fekt på kommunens näringsliv. Av betydelse för hamnverksamheten är frågan om huruvida kommunala skatter skall täcka hamnarnas förlus- ter. De kommunala skattesubventionerna leder till en snedvridning av konkurrensen och motverkar en naturlig omstrukturering av verksam— heten.
Här kan också pekas på att konkurrensen mellan hamnarna påverkas av beslut fattade av tullmyndigheterna angående omfattning och inrikt- ning av tullverksamheten.
Bildandet av integrerade hamnbolag kan utgöra ett steg på vägen mot en effektivare hamnverksamhet. En negativ erfarenhet från effek- tivitetssynpunkt är att funktionsuppdelningen av personalen mellan stu- veri och övrig hamnverksamhet ofta består.
Inom Stuveribranschen i Sverige råder en ordning som innebär att det endast finns ett stuveriföretag i varje hamn. Andra företags, t.ex. lastägares och rederiers, möjligheter att lasta och lossa fartyg och utföra visst annat arbete av hamnarbetarkaraktär är starkt begränsade. Den rådande ordningen upprätthålls främst genom Svenska transportarbeta- reförbundets och Svenska hamnarbetareförbundets inställning och age- rande. NO ansåg vid en samtidig prövning enligt konkurrenslagen av ett antal ärenden på stuveriområdet, att det finns konkurrensbegränsningar som är att anse som skadliga från allmän synpunkt. Nuvarande konkur— renslag omfattar endast näringsidkare. Då berörda fackliga parter ej be- traktas som näringsidkare i det aktuella fallet är det inte möjligt att i nuläget med stöd av konkurrenslagen få till stånd en konkurrerande verksamhet lokalt på stuveriområdet.
Frågan om stuverimonopolet påverkar också bildandet av integre- rade hamnbolag. Bildandet av integrerade hamnar har byggt på att det endast finns ett stuveriföretag i varje hamn. Det torde vara förenat med svårigheter att bilda flera stuveriföretag i en hamn som integrerats.
Med nuvarande system är fartygsgodset hänvisat till det lokala stuve- riföretaget, som i många fall har effektivitetsproblem. Det kan i sin tur leda till högre godshanteringsavgifter.
7 LOKAL OCH REGIONAL KOLLEKTIVTRAFIK
I det följande beskrivs den trafik som ombesörjs av en trafikhuvudman i varje län. Denna trafik omfattar främst busslinjetrafik. Viss spårburen trafik förekommer i Göteborg och Norrköping (främst spårvagnar) samt Stockholm (pendeltåg, tunnelbana). Till denna trafiksektor hör också pendeltågstrafik i andra ej nämnda områden.
Enligt riksdagsbeslut år 1988 överfördes ansvaret för tågtrafiken på länsjärnvägarna till trafikhuvudmännen från den 1 juli 1989. Denna tra- fik utgör också en integrerad del av lokal och regional kollektivtrafik och berörs i avsnitt 7.4.2.
Trafikstatistik, som årligen sammanställs av Svenska lokaltrafikföre- ningen (SLTF), omfattar den kollektivtrafik (exkl. trafik på länsjärnvä- gar) som definieras ovan. Med utgångspunkt från denna statistik kan länstrafikens produktionskostnader under år 1989 anges till totalt ca 11,2 miljarder kronor, varav AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) sva- rade för nära hälften.
Under tioårsperioden 1976—1986 har kollektivtrafiken byggts ut rela- tivt kraftigt. Resandet på årsbasis har under denna period ökat med ca 23 % eller från ca 7,9 till omkring 9,7 miljarder personkilometer, varav spårburen trafik utgjorde ca 1,9 miljarder år 1986. Under åren 1987- 1989 har trafiken och resandet varit i stort sett oförändrat. I tabell 7.1 redovisas en länsvis fördelning av kostnaderna för kollektivtrafiken år 1988 enligt SLTF:s statistik.
Tabell 7.1 Kostnader för kollektivtrafiken 1988 i olika län i milj.kr.
Län Kostnad Län Kostnad Stockholm 4 683 Göteborgs och Bohus 1 303 Uppsala 321 Älvsborg 222 Södermanland 151 Skaraborg 144 Östergötland 369 Värmland 1 73 Jönköping 197 Örebro 192 Kronoberg 96 Västmanland 131 Kalmar 173 Kopparberg 177 Gotland 21 Gävleborg 206 Blekinge 84 Västernorrland 205 Kristianstad 134 Jämtland 1 40 Malmöhus 732 Västerbotten 234 Halland 100 Norrbotten 202 Summa 10 390
Länstrafikens intäkter - som främst utgörs av allmänhetens biljettavgif- ter för trafiken - uppgick år 1989 till totalt knappt 4 miljarder kronor, varav intäkterna för SL utgjorde ungefär 40 % eller ca 1,4 miljarder kronor av detta belopp. Skillnaden mellan länstrafikens totala produk- tionskostnader och intäkter - ca 7 miljarder kronor - skattefinansierades av kommuner och landsting. Det innebär således att trafiken i genom- snitt har en kostnadstäckningsgrad som understiger 40 %.
Av länstrafikens produktionskostnader på ca 11,2 miljarder kronor utgjorde ca 4 miljarder kronor kostnader för främst kommunal tätorts- trafik samt entreprenadtrafik. Sistnämnda trafik utgör den trafik som länshuvudmännen köper av andra trafikföretag via anbudstävlan eller direktupphandling.
Den yrkesmässigt bedrivna busstrafiken i Sverige omfattade vid ut- gången av 1989 ca 1 600 företag, som tillsammans ägde ca 13 300 bus- sar. De privata företagen, som antalsmässigt dominerar branschen, har ofta en kombination av lokal linjetrafik, långväga eller interregional busslinjetrafik (s.k. expressbusstrafik) och beställningstrafik. De bussfö- retag som ägs av kommuner och landsting bedriver främst linjetrafik medan de statliga företagen förutom linjetrafik även har en relativt stor andel beställningstrafik. Under år 1989 nyetablerades ca 170 busstrafik— företag. Antalet bussar ökade samma år med ca 600.
Det största busstrafikföretaget är Swebus AB som bildades den 1 januari 1990 genom en sammanslagning inom SJ—koncernen av SJ- Buss och GDG Biltrafik AB. Det nybildade företaget sysselsätter ca 2200 bussar. Därnäst i storleksordning kommer SL med drygt 2 000 bussar. De kollektivtrafikföretag som drivs av landsting och kommuner äger ca 5 000 bussar, dvs. omkring 40 % av det totala antalet bussar i yrkesmässig trafik. Därutöver används ca 3 500 statligt eller privat ägda bussar huvudsakligen i entreprenadtrafik åt trafikhuvudman. Övriga bussar används främst i beställningstrafik (exempelvis skolskjutstrafik och gruppresor) och till viss del i expressbusstrafik.
De tio största busstrafikföretagen ägde vid utgången av år 1989 unge- fär hälften (ca 7 000) av samtliga bussar i yrkesmässig trafik. Den vikti- gaste strukturförändringen i bussbranschen under senare år - bortsett från den nämnda sammanslagningen inom SJ—koncernen - är att två pri— vata företag, AB Linjebuss och Fastighets AB Stockholm-Saltsjön med bl.a. dotterföretaget Wasatrafik AB, under 1989 utökade sin vagnpark relativt kraftigt. Dessa förändringar har bl.a. ett samband med att tra- fikhuvudmän och även vissa kommuner under år 1988 och i början av år 1989 låtit en viss andel av trafiken omfattas av upphandling med an- budstävlan.
Vidare bör nämnas att busstrafikrörelsen inom Fastighets AB Stock- holm-Saltsjön sedan början av år 1990 ingår i det då nybildade reseföre- taget NRT Nordisk AB.
De till omsättningen största busstrafikföretagen är kommun- eller landstingsägda såsom SL och Göteborgsregionens Lokaltrafik AB
(GLAB), statligt ägda Swebus och Postverkets Diligenstrafik eller pri- vatägda företag, såsom Linjebuss och Wasatrafik.
7.2.1 Länshuvudmän för kollektivtrafiken Under 1970-talet ökade det allmännas krav på en effektiv kollektivtra- fik samtidigt som trafikens ekonomiska resultat försämrades successivt. En statlig utredning fick därför i uppdrag att se över möjligheterna till att effektivisera trafiken samt föreslå lösningar för att samordna tax- orna inom ett län. Utredningen utmynnade i betänkandet Länskort i kollektivtrafiken (SOU 1976:43). Regeringen föreslog därefter i prop. 1977/78:92 åtgärder för att förbättra kollektivtrafiken. Föredragande statsråd anförde bl.a.:
Enligt min mening bör de framtida trafikpolitiska riktlinjerna utgå från målsättningen att ge medbor arna och näringslivet i landets olika delar en t1llfredsställande tra ikfÖrsörjning till lägsta samhälls- ekonomiska kostnader. Denna målsättnin kan inte uppnås utan en väl utbyggd kollektivtrafik. Det samhälle iga ansvaret för medbor- garnas trafikförsörjning har vitsordats av många remissinstanser i anslutning till länskortsutredningens betänkande (SOU 1976:43) Länskort 1 kollektivtrafiken.
I propositionen framfördes ett förslag om att ansvaret för den lokala och regionala kollektiva trafiken på väg skulle utövas genom samverkan mellan landstingskommun och kommunerna inom resp. län. Undanta- gen från denna princip blev Stockholms län och Gotlands län där lands- tinget resp. Gotlands kommun har trafikansvaret.
Med anledning av propositionen beslutade riksdagen att anta lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik. Enligt denna lag skall i varje län finnas en huvudman som administrerar linje- trafiken på väg inom länet. Huvudmannaskapet omfattar ett ansvar för all sådan trafik, dvs. även lokaltrafiken i tätorterna. Trafiken bedrivs numera oftast i aktiebolagsform och bolagen benämns länsbolag. Dessa ägs av landsting och/eller kommuner. I tre län (Stockholm, Söderman— land och Västmanland) drivs all eller nästan all trafik med egna fordon. I de övriga länen bedrivs den lokala och regionala linjetrafiken av stat- liga, kommunala och privata entreprenörer enligt avtal med huvud- mannen. I många län har trafikhuvudmannen "delegerat" sitt ansvar för lokal tätortstrafik till berörd kommun. Oftast drivs sistnämnda trafik av ett kommunägt företag (se avsnitt 7.4.1).
7.2.2 Länsbolagens upphandling av trafik Enligt riksdagsbeslut år 1985 (linjetrafiklagen 1985z449) får länens tra- fikhuvudmän från den 1 juli 1989 driva linjetrafik utan krav på linjetra-
fiktillstånd. Vid sistnämnda tidpunkt upphörde samtliga tidigare bevilj- ade tillstånd att gälla. Dessförinnan hade varje företag i princip ensam-
rätt till sin linje. Enligt den nya yrkestrafiklagen (YTL) och yrkestrafik- förordningen (YTF) som tillkom under år 1988 upphörde den s.k. be- hovsprövningen eller den statliga etableringskontrollen för lokal och regional busslinjetrafik från den 1 januari 1989. Etableringskontrollen för expressbusstrafiken kom däremot att bibehållas.
Ändringarna innebär att länsbolagen fick möjlighet att själva välja det eller de företag som skall bedriva den kollektiva linjetrafiken i lä- net. Denna trafik kan således utföras med länsbolags egna fordon (trafik i egen regi) och/eller av andra trafikutövare (entreprenörer) som anlitas av länsbolaget. Med andra ord fick länsbolagen möjlighet att upphandla kollektivtrafik från den 1 juli 1989 under konkurrens mellan olika trafikföretag.
I samband med riksdagsbeslutet år 1985 om att slopa kravet på tra- fiktillstånd för enskilda linjer berördes också frågan om tätortstrafikfö- retagens juridiska ställning vid trafikhuvudmannens upphandling. I prop. 1984/85:168, som behandlades av riksdagen i anslutning till det berörda beslutet, avvisades önskemål från kommunala tätortsföretag att få en särställning i sammanhanget eller undantas trafikhuvudmannens ansvar för trafiken. I propositionen framfördes inga speciella eller tvingande krav för trafikhuvudmannen beträffande upphandling av så- dan kommunägd trafik. Dock framhölls vikten av att upphandling bör ske affärsmässigt och i konkurrens mellan olika företag.
Inför lagändringen den 1 juli 1989 hade flera länsbolag utnyttjat möjligheten till anbudstävlan för att reducera kostnaderna för trafiken. Upphandlingens inriktning och omfattning redovisas i avsnitt 7.4.
7.2.3 Kostnader för kollektivtrafik Den länstrafik som inte utförs med länsbolagens egna fordon upp- handlas från privata, statliga och kommunala företag och benämns i det följande entreprenadtrafik. Den prissätts genom individuella avtal mellan trafikföretaget (entreprenören) och resp. länsbolag. Avtalen är i allmänhet så utformade att trafikintäkterna tillfaller länsbolaget, som ersätter entreprenören för utförda prestationer. Entreprenören kompenseras som regel med ett visst belopp per vagnkilometer. Nivån på denna ersättning varierar med hänsyn till bl.a. faktorkostnadsnivå och bussarnas utnyttjandegrad. Som framgår av det följande är det också väsentligt i detta fall huruvida länshuvudmännen upphandlat trafiken i konkurrens mellan olika entreprenörer. Av kostnaderna för busslinjetrafik är lönekostnaderna för chaufförer den andelsmässigt största och utgör 50-60 % av de totala kostnaderna. I detta sammanhang bör också nämnas att lönekostnaderna för privat, statligt resp. kommunalt anställda bussförare är olika.
Ersättningsbeloppen i entreprenadtrafiken regleras vanligen kvar- talsvis i efterhand med faktorkostnadsindex för busstransporter (BTPI). Indexserien, som publiceras av SLTF, baseras på SCB:s beräkningar. Indextalen fastställs för varje månad och avtalade ersättningsbelopp i
början på visst kvartal regleras med hänsyn till indexhöjningen föregå- ende kvartalsmittmånad, dvs. februari, maj, augusti och november.
Enligt SLTF:s trafikstatistik år 1988 uppgick den totala genomsnitt- liga produktionskostnaden per vagnkilometer för buss och spårburen trafik till ca 16 kr. För buss i tätortstrafik var denna kostnad ca 17 kr. och för buss i landsbygdstrafik omkring 11 kr. För tunnelbane- och spårvagnstrafik var den genomsnittliga kostnaden ca 25 kr. per vagnki- lometer.
Under år 1989 har olika faktorkostnader inom den aktuella busslin- jetrafiken ökat med i genomsnitt de procenttal som framgår av ta— bell 7.2. För att illustrera den olika kostnadsstrukturen i busslinjetrafik anges även i tabellen exempel på faktorkostnadsandelar i tätorts- resp. landsbygdstrafik.
Tabell 7.2 Kostnadsändringar enligt BTPI och exempel på kostnadsan- delar i tätorts— och landsbygdstrafik med buss år 1989.
Kostnadsslag Kostnads- Andel av totala kostnader, % ändring. % Tätortstraflk Landsbygdstrafik
1 Lokaler, m.m. 9.6 4 8 2 Lönekostnader 12.4 48 54 3 Fordon (kapitalkostnad) 6,2 34 13 4 Fordonsskatt 0.0 1 2 5 Försäkring 12,4 1 2 6 Mervärdeskatt 0,0 6 10 7 Drivmedel 13,3 4 9 8 Kilometerskatt 104,6 2 2 Summa 100 100
De genomsnittliga totala kostnadsändringarna för kollektivtrafiken va— rierar bl.a. med hänsyn till att olika företag bedriver trafiken under skif- tande förutsättningar. Således är t.ex. lönekostnadsandelen högre i ett företag som ombesörjer trafik även nattetid och på helger (s.k. OB-tid). Kapitalkostnaderna för fordon blir också högre i tätortstrafik på grund av bl.a. fordonens kortare avskrivningstider i denna trafik än i lands- bygdstrafik.
Mot bakgrund av inträffade kostnadsökningar under år 1989 kan länsbolagens ersättningsnivå för entreprenadtrafiken under detta år be- räknas ha ökat med ca 12 %. Produktivitetsförbättringar i trafiken be- aktas enligt branschföreträdare indirekt via länsbolags eller trafikhu- vudmans översyn och revidering av trafikförsörjningsplanerna och änd- rade kalkylförutsättningar för upphandlingen. I de fall upphandlingen inte genomförs med anbudstävlan finns enligt SPK risk för att produkti- vitetsförbättringar inte kommer trafikhuvudmannen eller snarare rese— närerna till godo (se avsnitt 7.4).
Efter ändring i YTF fick huvudmännen i resp. län, i stället för som tidi- gare länsstyrelse, rätt att från den 1 juli 1982 besluta om taxorna i den egna trafiken. Sedan länsbolagen började sin verksamhet har taxorna för att resa kollektivt samordnats mellan olika trafikföretag inom länen, vilket var ett av syftena med det ändrade ansvaret för trafikförsörj- ningen inom länen. Det innebär att de trafikföretag (länsbolaget och anknutna entreprenörer) som ombesörjer den regionala trafiken inom länet har en gemensam taxa medan lokaltrafikföretag ofta har en sär- skild taxa. En samordning har i allmänhet genomförts mellan regionalt och lokalt resande på så sätt att färdbevis (t.ex. månadskort) för regio- nalt resande även gäller för resor med tätortstrafikföretaget.
Taxehöjningarna i lokal och regional trafik har under 1980-talet, utom åren 1988 och 1989, varit relativt kraftiga eller i genomsnitt om- kring 10 % eller mer varje år. I konsumentprisindex (KPI) har denna trafik under år 1990 en viktandel på totalt 0,8 %. Detta innebär att en genomsnittlig taxehöjning med 10 % höjer KPI med 0,08 %.
Under år 1989 sjönk den genomsnittliga biljettprisnivån inom lokal och regional kollektivtrafik med ett par procent. Bakgrunden var att SL detta år genomförde relativt kraftiga biljettprissänkningar. Den ge- nomsnittliga taxenivån i kollektivtrafiken ökade dock åter kraftigt un- der början av 1990 till följd av att SL genomförde relativt stora taxehöj- ningar under januari och februari. SL svarar, som tidigare framgått, för ca 40 % av kollektivtrafikens totala intäkter.
I tabell 7.3 ges exempel på länsbolags genomsnittliga taxehöjningar under perioden 1 januari 1987-30 juni 1990.
Tabell 7.3 Genomsnittliga taxehöjningarl procent åren 1987-1989 och första halvåret 1990.
Trafikföretag 1 987 1 988 1 989 1 990
(Första halvåret) AB Storstockholms Lokaltrafik 12,5 3,7 -8,0 21 .5 Göteborgsregionens Lokaltrafik AB och Göteborgs Spårvägar AB 10,4 4,1 8,0 11,1 Östgötatrafiken AB 8,3 4,0 8,0 16,7 Länstrafiken i Västerbotten AB 4.5 4,0 4,0 6,9
Taxeändringarna under 1980-talet motsvarar sammantaget en höjning av den genomsnittliga biljettprisnivån inom kollektivtrafiken med 135 %. Vid denna beräkning har inte hänsyn tagits till kvalitetsänd- ringar i trafiken. Under samma period ökade KPI med 109 %.
Från den 1 januari 1991 omfattas yrkesmässigt bedriven persontrafik av reglerna för moms. I månadsskiftet september/oktober 1990 hade flertalet länsbolag aviserat om biljettprishöjningar med mellan 20 och 35 % från årsskiftet 1990-1991. Införandet av moms innebär en kost-
nadsökning för länsbolagstrafiken, som i de flesta fall motsvarar om- kring en tredjedel eller hälften av planerade prishöjningar.
7.4 Upphandling av kollektivtrafik 1989 - 1990
7.4.1. Upphandlingens omfattning
SPK genomförde i början av år 1990 en enkät hos länsbolagen. Frå- gorna berörde bl.a. omfattningen av trafikupphandling i konkurrens be- träffande lokal och regional kollektivtrafik, länsbolagens erfarenheter av denna upphandling, kostnadsändringar m.m.
Vidare omfattade enkäten till länsbolagen frågor om omfattning och prissättning av beställningstrafik med buss resp. färdtjänst med speciella fordon, dvs. i allmänhet ej tidtabellsbunden trafik och som länsbolagen oftast bedriver i konkurrens med andra trafikföretag. Syftet med dessa frågor var främst att utröna om denna trafik bedrivs på samma konkur- rensvillkor som konkurrerande företags. Resultatet av SPK:s enkät om kollektivtrafiken redovisas nedan. Undersökningen om beställningstra- fiken behandlas i avsnitt 7.5.
Under år 1988 och första halvåret 1989 började länsbolag att genom anbudstävlan mellan olika entreprenörer upphandla den busslinjetrafik som skulle bedrivas från den 1 juli 1989. Detta blev möjligt genom änd- ringen av lagstiftningen på yrkestrafikområdet, som innebar att trafike- ringsrätten för lokal och regional linjetrafik Överfördes till trafikhu- vudmännen/länsbolagen. Upphandling genom anbudstävlan har under den angivna perioden inte förekommit alls i vissa län eller haft en mycket varierande omfattning i de olika länen. Det kan bero på bl.a. lokala trafikförhållanden såsom att privata och statliga busstrafikföre- tag i vissa län redan tidigare bedrivit trafiken med stöd av egna till- stånd. I de län där det funnits sådana trafikföretag har länsbolagen i allmänhet inte ändrat på detta förhållande utan fortsatt att köpa berörd trafik från dessa företag utan anbudstävlan. Det finns även exempel på att länsbolag har övertagit enskilda bussföretag för att driva trafiken i egen regi.
Enligt SPK:s enkät till länsbolagen hade i elva län möjligheten till upphandling i konkurrens hittills inte utnyttjats alls eller tillämpats i be- gränsad omfattning (5 % eller mindre andel av den totala trafikvolymen i resp. län). I åtta län upphandlades en betydande del av trafiken - över 50 % - genom anbudstävlan inför trafikåret 1989/90. Övriga fem län representerar en upphandlad andel av trafiken på mellan 5 och 50 %. Ett trafikår i detta sammanhang omfattar en 12-månadersperiod från den 1 juli.
Länstrafiken omsatte ca 10,4 miljarder kronor år 1988. Huvuddelen av trafiken producerades med länsbolagens och kommuners egen for- donspark. Trafikproduktionen uppgick samma år till totalt 617 milj. vagnkilometer. Den totala upphandlingen av busstrafik i konkurrens
mellan flera entreprenörer uppgick enligt SPK:s enkät till ca 120 milj. vagnkilometer eller knappt 20 % av den totala trafikproduktionen.
En stor del av trafiken har således av länsbolagen undantagits från upphandling via anbudstävlan. Det gäller främst länsbolagens egen tra- fik samt tätortstrafik som bedrivs av de större kommunala trafikföreta- gen. Berörd kommun har ofta i dessa fall förbundit sig att täcka under- skottet i den kommunala trafiken indirekt i utbyte mot att kommunen och inte trafikhuvudmannen därmed ansvarar för denna trafik.
Inför trafikåret 1990/91 angav en del länsbolag att ytterligare upp- handlingar planerades eller redan hade genomförts. Andra länsbolag angav också att det fanns planer på att kommunal- och landstingsägd trafik skall omfattas av anbudstävlan inför trafikåret 1991/92 eller i vissa fall om ytterligare 2-3 år.
7.4.2 Effekter av upphandling i konkurrens
Buss/injetrafik Enligt SPK:s enkät till länsbolagen uppgick för trafikåret 1989/90 den samlade kostnadsbesparingen genom anbudstävlan om lokal och regio- nal kollektivtrafik till ca 115 milj.kr. Detta belopp avser busslinjetrafik, som - förutom tågtrafik på länsjärnvägar - är den enda typen av trafik av länsbolagens samlade trafikutbud som i augusti 1990 omfattats av an- budstävlan.
Då några företag har brutna eller förlängda räkenskapsår har redovi- sade uppgifter om besparingar omvandlats till 12-månaderstal. Kost— nadsreduktionen har av länsbolagen beräknats utifrån ett oförändrat trafikutbud mätt i antal vagnkilometer och en likartad trafikstandard i övrigt. Utöver direkta besparingar har länsbolagen uppgivit att upp- handlingen även medfört vinster för resenärerna i form av förbättrad service och åkkomfort. Det finns också enstaka länsbolag som uppger att någon kostnadsbesparing inte gjorts genom upphandlingen.
Företag som deltagit i anbudstävlan har också ibland samtidigt ini- tierat eller föreslagit nya trafiklösningar. I några fall har ändringsförsla- gen genomförts främst på grund av att dessa inneburit en effektivisering av trafiken.
Vissa länsbolag har genom upphandlingen kunnat genomföra biljett- prissänkningar eller minskat trafikens skattefinansieringsgrad. Koppar- bergs län kan anföras som exempel på genomförda biljettprissänk- ningar. Länsbolaget (AB Dalatrafik) sänkte biljettpriserna med i ge- nomsnitt 30 % den 1 oktober 1989 som ett uttalat resultat av den ge- nomförda upphandlingen. Vidare skapades ekonomiskt utrymme för att öka trafikutbudet. En annan effekt blev att antalet resenärer i länsbo- lagstrafiken ökade kraftigt.
I tabell 7.4 redovisas en länsvis fördelning av kostnaderna för berörd trafik år 1988, andel trafik som upphandlats i konkurrens och beräk- nade kostnadsbesparingar i miljoner kronor för trafikåret 1989/ 90.
Tabell 7.4 Länsbolagens trafikkostnader 1988 och kostnadsbesparing i milj.kr. 1989/90 samt andel upphandlad trafik.
Länsbolag Trafikkostn. Kostn.besp. Andel 1988 1989/90 upphandl. trafik. % AB Storstockholms Lokaltraflk 4 684 0 1 Upplands Lokaltrafik AB 321 0 0 Södermanlands läns Trafik AB 151 0 0 AB Östgötatrafiken 369 21 > 50 Jönköpings Länstrafik AB 197 6 >50 Länstrafiken Kronoberga 96 5 > 50 Kalmar Läns Trafik AB 173 13 >50 Gotlands kommun 21 O 0 Blekinge Länstrafik AB 84 0 0 Kristianstads Läns Trafik AB 134 3 19 Malmöhus Läns Trafik AB 732 3 5 Hallands Länstrafik AB 100 8 >50 Göteborgsregionens Lokaltrafik AB 1 202 1 2 Göteborgs och Bohus läns Trafik AB 101 0 >50 Alvsborgstrafiken AB 222 1 7 Skaraborgs Läns Trafik AB 144 10 27 Värmlandstrafik AB 173 0 1 Länstrafiken i T-län AB 192 0 18 Västmanlands Lokaltrafik AB 131 0 0 AB Dalatrafik 177 21 > 50 X-Trafik AB 206 20 > 50 Västernorrlands Läns Trafik AB 205 0 3 Länstrafiken i Jämtlands län 140 2 48 Länstrafiken i Västerbotten AB 234 2 7 LänStrafiken i Norrbotten AB 202 0 3 Summa 10 390 116 19
a Kommunalförbundet för kollektivtrafiken i Kronobergs län.
De åtta länsbolag som upphandlat mer än hälften av linjetrafiken med buss inom länet har reducerat kostnaden för trafiken med i genomsnitt ca 7 %. Medräknas även de fem länsbolag som upphandlat trafik i en mindre omfattning uppgår den sammanlagda kostnadsminskningen i de 13 länen till i genomsnitt ca 5 %. Appliceras sistnämnda procenttal på kostnaderna år 1988 för all länsbolagstrafik ger detta minskade kostnader i storleksordningen 500 milj.kr.
Tågtrafik på länsjärnvägar Den trafik som hittills upphandlats i konkurrens är förutom busslinje— trafik även tågtrafik på länsjärnvägarna. För sistnämnda trafik har ut-
formats ett statsbidragssystem, som skall medföra att länsbolagen vid övertagande av tågtrafiken inte åsamkas ökade trafikkostnader.
Beträffande upphandling av trafik på länsjärnvägarna från den 1 juli 1989 i konkurrens mellan SJ och andra företag framhöll SPK och NO i en gemensam skrivelse till regeringen den 22 juni 1989 att en effektiv upphandling i konkurrens försvåras eller förhindras genom utform- ningen av de statliga bidragsreglerna för trafiken. Det beror främst på att SJ får ett statsbidrag som skall täcka SJ:s s.k. samkostnader för trafi- ken på länsjärnvägarna. Dessa samkostnader skall vara sådana kostna- der som SJ inte kan aweckla i ett övergångsskede även om SJ inte skulle bedriva trafiken.
I regeringsskrivelsen pekades på att den oklara definitionen av sam- kostnader (och svårigheten att särredovisa dessa kostnader) gör det möjligt för SJ att medräkna statsbidraget vid anbudsgivningen. Därmed kan anbudssumman reduceras med sådana kostnader (t.ex. administra- tiva kostnader) som normalt är förenade med att bedriva berörd tågtra- fik. Det skulle innebära att det inte råder konkurrensneutrala förutsätt- ningar vid upphandling av denna tågtrafik. Statsbidragsreglerna bör därför enligt SPK och NO ändras så att det skapas samma förutsätt— ningar för konkurrens vid upphandling av trafik på länsjärnvägar som gäller från den 1 juli 1989 för övrig länsbolagstrafik.
Resultatet av länsbolagens samtliga upphandlingar av tågtrafik på länsjärnvägarna blev att SJ - med två undantag - bibehöll tidigare trafik. Ett undantag var tågsträckor som berör Jönköpings län, Hallands län, Kalmar län och Kronobergs län där det privatägda företaget BK Tåg AB vann anbudstävlingen. Det andra undantaget var Postens Diligens- trafik, som "erhöll" tågtrafiken på inlandsbanan.
I sistnämnda fall har bildats en särskild samarbetsorganisation — In- landskommunernas ekonomiska förening (IEF) - som skall ansvara för trafiken. För närvarande (oktober 1990) bereds inom regeringskansliet frågan om en överföring av trafikansvaret för inlandsbanan till berörda kommuner. Denna fråga är samtidigt kopplad till i vilken utsträckning staten avser att svara för trafikens kostnader. Enligt IEF kan kommu- nerna överta trafikansvaret för inlandsbanan tidigast ett år efter ett be- slut om framtida ansvarsförhållande och omfattning för trafiken.
Här bör enligt SPK även uppmärksammas att det på järnvägsområ- det - i likhet med ett flertal marknader som rör affärsverk som t.ex. SJ - finns (bortsett från ovannämnda statsbidrag) ett generellt problem från konkurrenssynpunkt. Problemet gäller att affärsverken i sin ekonomiska redovisning inte håller (eller kan hålla) klart isär samtliga kostnader för monopolverksamhet resp. konkurrensutsatt verksamhet. Då statsmak- terna dessutom oftast fastställt verksamhetsmål som gäller affärsver- kens totala verksamhet, finns utrymme för att låta monopolområden subventionera konkurrensutsatta områden. Detta medför att konkur- rensen på sistnämnda marknad(er) snedvrids och att affärsverks effek- tivitet kan påverkas negativt.
I SJ:s fall gäller det i första hand en ej fullständig särredovisning av totala kostnader för person- och godstrafik på det s.k. stomnätet, som SJ för närvarande har laglig ensamrätt att bedriva tågtrafik på, resp. konkurrensutsatt trafik på länsjärnvägar. Effekter av bristande konkur- rensneutrala förutsättningar på affärsverksområden och förslag till principlösningar utvecklas närmare i kapitlen 8 och 9 om post- och te- letjänster. I avsnitt 7.5 nedan behandlas detta problem i samband med länsbolagens beställningstrafik med buss resp. specialfordon för färd- tjänst.
I detta avsnitt redovisas konkurrensförhållanden för de tjänster som beskrivs i avsnitt 8.1.
Uppgifter rörande konkurrensförhållanden och kundkategorier har främst erhållits från posten. Vissa kontakter har även tagits med kon- kurrentföretag för att få ytterligare synpunkter på exempelvis mark- nadsandelar.
I postens verksamhet är det endast befordran av normalbrev och medlemstidskrifter som fortfarande är skyddat av ett formellt monopol.
Distributionen av brev och paket är emellertid förknippad med på- tagliga stordriftsfördelar. Posten har en stor konkurrensfördel genom tillgången till en rikstäckande infrastruktur, vilken är en förutsättning för att tillhandahålla dessa tjänster. Den tekniska utvecklingen skapar samtidigt konkurrerande medel för överförande av information. Kon- kurrenter kan gå och går också in i postens lönsamma delar av markna- den.
8.2.1 Normalbrev Posten har formellt monopol på produkten normalbrev. Som ovan nämnts är distributionen förknippad med Stordriftsfördelar och baserad på den infrastruktur som posten har tillgång till. Vissa bilbudsföretag, inkl. postens eget, har dock utnyttjat det faktum att det är billigare att distribuera brev i storstadsregioner än i t.ex. gles- bygd. Bilbudsverksamheten betraktas dock som en särskild marknad och presenteras senare i denna rapport. För privatkunder och många av företagskunderna existerar för när- varande inget alternativ till postens normalbrev. För ett växande antal företagskunder finns dock ett substitut i form av televerkets telefax- tjänst, i den mån kommunikationen inte gäller originalhandlingar eller handlingar som är olämpliga att sända per telefax. Även s.k. meddelan- dehanteringssystem typ MEMO utgör en substitutmöjlighet. Det är ett datasystem för distribution av kortare meddelanden inom och mellan företag. Hittills har flera av Sveriges största företag anslutit sig till MEMO-systemet och det byggs kontinuerligt ut. Posten gör bedömningen att telefaxtjänsten representerar ca 10 % av marknaden för företagskommunikation. Siffran är dock osäker, efter-
som telefaxtjänsten har utvecklats mycket snabbt under senare år. I det korta perspektivet utgör inte telefaxtjänsten något större konkurrenshot mot brevet, men på sikt blir den sannolikt en allvarlig konkurrent. På 1990-talet kan telefaxtjänsten också komma att nyttjas även av privat- personer, i takt med att priset på telefaxprodukterna sjunker.
8.2.2 Ekonomibrev och föreningsbrev Konkurrensbilden för ekonomibrev är i princip densamma som för normalbrevet, dvs. det finns inga konkurrenter som distribuerar brev i likhet med posten. Däremot finns viss konkurrens från telefaxtjänsten på samma sätt som för normalbrevet. För föreningsbrev saknas konkurrens i likhet med vad som gäller för normalbrev. Här finns inte heller i dag substitutmöjligheten telefax, ef- tersom dessa ideella föreningar huvudsakligen skickar ut försändelser till föreningsmedlemmar. Däremot kan telefax bli ett alternativ i fram- tiden.
8.2.3 Massbrev Posten är helt dominerande på marknaden. Eftersom det är fråga om adresserade brev är mottagarna ofta geografiskt spridda och därmed saknas förutsättningar för att konkurrenter skall kunna producera denna tjänst i rikstäckande form. I större tätorter finns dock ett konkur- renstryck från företag som distribuerar gruppreklam, en tjänst som ofta utgör ett substitut till massbrev.
8.2.4 Gruppreklam Gruppreklammarknaden har en duopolliknande karaktär med en ca 50- procentig marknadsandel för posten och en ca 40-procentig marknads- andel för Svensk Direktreklam AB (SDR). Det tredje företaget som kan nämnas är Market Mail AB med en marknadsandel som kan upp— skattas till 5-7 %. I övrigt finns ett antal små lokala företag. En viss marknadsuppdelning kan skönjas, då posten är helt domine- rande i glesbygd medan SDR snarast är större än posten i storstäderna. Denna marknadsuppdelning är ganska naturlig, då posten har skyldig- het att utföra lantbrevbärning och merkostnaden för att också dela ut reklam därmed blir relativt låg. För de konkurrerande företagen är glesbygden kommersiellt ointressant. Marknaden för distribution av oadresserade försändelser har vuxit mycket snabbt under senare år och tillväxten antas fortsätta under de närmaste åren.
8.2.5. Tidningar
Beträffande distribution av dagstidningar ombesörjs detta numera hu- vudsakligen av tidningsföretagen själva. Postens marknadsandel har kontinuerligt sjunkit under senare år och är i dag ca 10-15 %. Dagstid- ningarnas egen samdistribution har en helt dominerande marknadsposi- tion i större och medelstora tätorter, bl.a. på grund av att tidningsföre- tagen kräver att tidningarna delas ut betydligt tidigare på morgonen än
vad posten klarar av. Den del av marknaden som posten ombesörjer gäller glesbygd och vissa mindre tätorter där tidningsföretagen inte kan få någon lönsamhet i distributionen.
Posten är däremot ensam distributör i landet av fack- och vecko- press. Här har inte tidsfaktorn samma betydelse och då har postens dis- tributionsnät klara konkurrensfördelar. En viss konkurrens kan sägas föreligga från direktförsäljning av tidningar i handeln. Många tidningar, framför allt facktidningar som har karaktär av medlemstidningar, säljs dock inte på detta sätt.
Avgifterna i postens tidningsrörelse regleras i särskild taxa som fast- ställs av regeringen. Ett särskilt bidrag utgår från staten vilket dock suc- cessivt skall trappas ner. Förslag till ny tidningstaxa föregås regelmäs- sigt av överläggningar/förhandlingar med företrädare för tidningarnas branschorganisationer, som i sammanhanget är Fack- och konsument- pressens postkommitté (FKP), Svenska veckopressens tidningsutgivare- förening (VECTU) och Svenska tidningsutgivareföreningen (TU). Normalt ändras tidningstaxan den 1 januari varje år.
8.2.6 Postpaket Postens kunder beträffande postpaket är både företag och privatperso- ner, men företagen är den helt dominerande kundkategorin med ca 98 % av omsättningen. En särskilt betydelsefull kundgrupp är detalj- handeln och postorderföretagen, som tillsammans står för 36 % av om- sättningen. Partihandel och varuförmedling svarar för 14 % av omsätt— ningen. Det typiska för postpakettjänsten är att paketen lämnas och hämtas vid postkontor. Därför kan definitionsmässigt endast posten utföra denna tjänst. I större tätorter finns dock konkurrens från alternativa dis- tributionssätt som företagspaket och bilbudstjänster. Två företag, ASG AB och Bilspedition Inrikes AB har gjort vissa för- sök att åstadkomma ett alternativt nät av inlämnings- och hämtnings- platser motsvarande postens kontors- och kassanät. Postorderföretagen har genomfört försök att förmedla sina paket via bensinstationer, dock i mycket begränsad skala. Beträffande postorderföretagen gäller att de största av dessa under senare tid blivit uppköpta av stora detaljhandels- företag såsom ICA, KF och Hennes & Mauritz. Här har vissa försök gjorts att utnyttja dessa företags butiksnät. Ett avtal har också slutits mellan Bilspedition och de största postorderföretagen (exkl. Ellos) om distribution av postordergods. Det är dock ännu för tidigt att uttala sig om huruvida dessa försök kommer att leda till att ett fullvärdigt kon- kurrensalternativ till postens postpakettjänst utvecklas.
8.2.7 Företagspaket Posten har en ca 55-procentig marknadsandel med ASG och Bilspedi- tion som huvudsakliga konkurrenter. ASG har en motsvarande tjänst kallad HIT-paket och Bilspedition har tjänsten Bilpaket.
Största kundkategorien är partihandels- och varuförmedlingsföretag, som svarar för drygt hälften av postens omsättning. Tjänsteproduce- rande företag har i allmänhet mindre nytta av denna tjänst.
8.2.8 Bilbud Av postens verksamhet på denna marknad sker huvuddelen (ca 75 %) inom affärsverkets ram, medan den resterande delen bedrivs av ett av postens dotterbolag, Postens Transporttjänst AB (PTAB). Huvudkon- kurrenter är bilbudsföretaget Adena Picko och taxiföretag. Det finns även ett flertal mindre bilbudsföretag, varav vissa i likhet med taxiföre- tagen har bilbudsverksamheten integrerad med annan tjänsteproduk— tion. Posten uppskattar sin andel av bilbudsmarknaden till ca 20 %. Under år 1984 genomförde SPK på näringsfrihetsombudsmannens (NO) begäran en utredning av postens bilbudsverksamhet i Uppsala. Bakgrunden var att ett antal konkurrerande bilbudsföretag i bl.a. Upp- sala anfört till NO att postens bilbudsverksamhet i konkurrenshän- seende gynnas. I anmälan anfördes att postens bilar får kostnadsfri ser- vice av olika slag och att kostnaderna för denna service övervältrades på andra verksamheter inom posten. I princip visade denna studie att det finns vissa Stordriftsfördelar i bilbudsproduktionen. Postens redo- visningssystem gjorde det dock inte möjligt att kunna dra en entydig slutsats i konkurrensfrågan.
8.2.9 Utrikes brev och paket Huvuddelen av utrikes brev och paket genereras av företagskunder. I detta segment finns stark konkurrens från internationella kurirföretag som TNT och DHL. Även MEMO-systemet och telefaxtjänsten är al- ternativ till en viss del av den skriftliga företagskommunikationen. För hushållskunder finns dock i praktiken inget annat företag att anlita än posten. Uppgifter om marknadsandelar för utrikes brev och paket är dock alltför osäkra för att anges närmare.
8.2.10 Internationella förhållanden På senare år har postmängderna vuxit kraftigt i världen. Det är framför allt företagen som svarar för den stora ökningen som också medfört att postverken tidvis haft svårigheter att upprätthålla utlovad servicenivå, t.ex. i fråga om befordringshastighet. Mot bakgrund av att postverkens internationella service inte helt motsvarar kundernas krav på service- kvalitet och ofta inte heller kravet på flexibilitet i prissättningen har privata s.k. kurirföretag etablerat sig på postverkens traditionella marknader. Detta gäller framför allt expressbefordran av brev och pa- ket. Bl.a. åtar sig kurirföretagen att transportera brev och paket från storkunder i ett land och posta dem i länder med lägre porto eller högre effektivitet/snabbhet (s.k. remailing). På detta sätt utnyttjas konkur- rensfördelar i olika länder och företagens brev- och paketdistribution blir effektivare. För att möta konkurrensen från privata kurirföretag som etablerat sig på postverkens traditionella marknader har på bl.a.
svenskt initiativ ett antal postverk i västvärlden startat en ny typ av samarbete i bolagsform som syftar till att kraftigt förbättra servicen i posttrafiken. Under år 1989 har ett holdingbolag i Nederländerna och två dotterbolag i Belgien bildats av postverken. Det ena dotterbolaget sköter driften av ett nattpostflygnät för snabbpost - EMS-försändelser (Express Mail Service) - som för närvarande binder ihop 13 länder i Europa samt har en chartrad flygförbindelse med USA och Kanada. EMS-trafiken ökar med mer än 30 % per år. Det andra dotterbolaget, Unipost, är ett samordnings- och utvecklingsbolag.
Konkurrensen på snabbpostmarknaden har ökat kraftigt. Det sven- ska postverket deltar genom EMS som har utvecklats kraftigt bl.a. ge- nom en speciell satsning på övernattbefordran i Norden och har nu en marknadsandel på ca 20 %.
Det svenska postverket deltar tillsammans med postverken i vissa EG-länder i arbetet med att följa och påverka utvecklingen i förhand- lingarna mellan postverken och EG-kommissionen.
Enligt de privata budföretagen, som i regel är anslutna till IECC (International Express Couriers Conference), försöker de nationella postverken på olika sätt förhindra konkurrens från de privata företagen. IECC klagade under våren 1989 till EG-kommissionen över de gemen- samma aktioner som bl.a. postverken i Sverige, Västtyskland, Storbri- tannien, Frankrike, Belgien och Nederländerna vidtagit för att behålla sina monopolintäkter. Postverken hade infört en s.k. terminalavgift för sådan post som endast "delbefordrades" av monopolen. Denna åtgärd hade överenskommits inom den internationella organisationen för de nationella postverken, UPU (Universal Postal Union). Åtgärden ansågs bryta mot Romfördragets konkurrensregler. Kommissionen har ännu inte fattat beslut i frågan. Kommissionen har dock ingripit i ett fall i Italien, där postverket försökte tvinga de privata budföretagen att frankera den post som förmedlades utanför det italienska postverkets befordringssystem. Detta påbud upphävdes omedelbart av kommissio- nen då det ansågs bryta mot artikel 86 i Romfördraget om missbruk av dominerande ställning på marknaden.
Efter liberaliseringen av marknaden för telekommunikationer har EG-kommissionen även tagit upp frågan om postmonopolens avregle- ring. Vid ett möte mellan EG-ländernas ministrar med ansvar för tele- kommunikationer i september 1989 presenterade kommissionen ett ar- betsdokument - ett s.k. green paper - där man drog upp riktlinjerna för avreglering av postmonopolen. Bakgrunden är de skillnader som finns i olika EG-länder vad gäller postverkens effektivitet och prissättning. Kommissionen vill uppnå samverkan mellan privata och statliga postfö- retag för att därigenom åstadkomma en totalt sett bättre postservice inom EG. Kommissionen menade att det var viktigt att värna om bas- tjänsterna så att inte servicen försämras för medborgarna. Kommissio- nen föreslog därför att befordran av brev och paket som vägde upp till 500 gram skulle vara förbehållen de nationella postverken ("en enhetlig
postmarknad") medan övrig postal kommunikation skulle vara öppen för konkurrens. Ett direktivförslag väntas bli presenterat i januari 1991. Post- och teleutredningen (SOU 1990:27) har föreslagit att postens lag- reglerade brevmonopol skall omprövas i samband med att EG:s regel- verk på postområdet får sin slutliga utformning.
Sedan början av 1980-talet har olika beslut av riksdag och regering medfört att affärsverken fått ökat ansvar för sin prissättning.
Dessa politiska beslut grundas bl.a. på bedömningar om konkurrens- förhållanden samt sociala och regionalpolitiska hänsyn på de markna- der som berörs. På konkurrensutsatta delmarknader har verkens ansvar för prissättningen utökats medan staten behållit ansvaret på vissa om- råden av monopolistisk karaktär. Posten har inga uttalade mål i sin tre- årsplan att verksamheten skall drivas med en samhällsekonomiskt ef- fektiv prissättning, och postens prissättningsstrategi spelar allmänt sett en underordnad roll i treårsplanen. Den enda konkreta formuleringen är att varje affärsområde skall täcka sina egna kostnader och därutöver lämna ett bidrag till postens totala resultat.
För närvarande beslutar posten om alla taxor utom portot på nor- malbrev och tidningar, som fastställs av regeringen.
Allmänt betraktas detta förhållande i kombination med att posten formellt har monopol på denna tjänst som en garanti för ett enhetligt porto och att serviceplikten uppfylls. Posten har i den senaste treårspla- nen begärt att avgiften för inrikes normalbrev skall fastställas av post- ens styrelse. Detta beslut skall därefter underställas regeringen, som inom en månad från beslutet skall kunna välja mellan att godkänna el- ler inte godkänna den nya portoavgiften.
8.3.1 Prisutveckling Prisutvecklingen för posttjänster (porto) under den senaste tioårsperio- den framgår av figur 8.1. Med posttjänster avses här de tjänster som in- går i delindex porto i SCB:s konsumentprisindex (KPI), dvs. brev- och paketbefordran, inbetalning på postgiro samt vissa tilläggstjänster som rekommendation och postanvisning.
Figur 8.1 Prisutveckling för posttjänster 1980 - 1989 jämfört med KPI i procent.
16
l 4 x 12 H H * > ': /o
10
/
X x
ON A mo)
xx » s s ** x 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989
De i figuren redovisade prisökningarna innebär att posttjänster ökat med 135 % under perioden 1980-1989. Under samma period ökade de genomsnittliga konsumentpriserna enligt KPI totalt med ca 109 %. 8.3.2 Internationell prisjämförelse av portonivån Förutsättningar och villkor för att bedriva postverksamhet skiftar mel- lan olika länder. För att en internationell jämförelse av portonivån skall bli rättvisande behöver man ta hänsyn till en rad olika faktorer. Den allmänna kostnadsnivån skiljer sig åt mellan de olika länderna. I en del länder subventionerar en lönsam teletrafik en olönsam postverksamhet. Servicegrad och tillgänglighet är olika och ländernas geografiska för- hållanden har betydelse med hänsyn till transportavstånden. Andra vik- tiga faktorer är befolkningstäthet och urbaniseringsgrad.
I figur 8.2 redovisas portot i februari 1990 för 20-grams inrikes nor— malbrev (förstaklass brev) i tio olika länder.
Figur 8.2 Brevporto (februari 1990) i vissa länder i SEK.
Schweiz Stor- Neder- Frankrike Sverige Norge Finland Danmark Väst— britannien länderna tyskland
8.3.3 Portoutvecklingen Portoutvecklingen för 20-grams inrikes normalbrev (förstaklass brev) har studerats via en speciell internationell enkät. Resultaten av studien framgår av figur 8.3. Figuren visar utveck- lingen under de senaste tio åren av realportot (dvs. portot korrigerat för ändringar i den allmänna prisnivån) i tio OECD-länder.
Figur 8.3 Real portoutveckllng I vissa länder 1980 - 1989 I procent.
0 Sverige Stor- Finland Sehweiz Frankrike Nader» Norge Vast- Danmark brinnnien länderna tyskland Källa: Postens årsredovisning 1989. 8.4 Sammanfattande bedömning
Posten har ett formellt monopol på befordran av normalbrev och med- lemstidskrifter. Dessa tjänster omfattas av prisreglering och regeringen fastställer portot. För andra tjänster såsom ekonomibrev, föreningsbrev och massbrev har posten en monopolliknande position. Vid distribution av dessa försändelseslag till hushåll är stordriftsfördelarna så påtagliga att det tidigare inte funnits förutsättningar för en fungerande konkur- rens. Även beträffande den del av tidningsdistributionen som rör fack- och veckotidskrifter saknas konkurrens. Gemensamt för dessa produkt- områden är att inget annat företag har tillgång till en infrastruktur mot- svarande postens, vilket är en förutsättning för att tillhandahålla dessa tjänster i rikstäckande form.
I dag har emellertid etablerats en konkurrens i form av telefax för i första hand företagskunder, en konkurrens som förväntas öka påtagligt i framtiden. För närvarande bedöms telefaxtjänsten ha ca 10 % av den totala marknaden för brevkommunikation. Beträffande postpaket gäller att endast posten tillhandahåller denna tjänst, men att konkurrens finns i större tätorter från alternativa distributionskanaler såsom bilbud och företagspakettjänster.
På övriga marknader har posten i allmänhet en ca 40-60-procentig marknadsandel, med oftast ett eller två företag som huvudkonkurren- ter. Till dessa marknader hör tjänsterna gruppreklam, företagspaket
och ilpaket. Endast beträffande utrikes brev och paket, dagstidningsdis- tribution och bilbudsverksamhet har posten en förhållandevis låg mark- nadsandel (10-30 %).
Utvecklingen inom kommunikationsområdet i stort, t.ex. av data och teletjänster, kommer sannolikt att innebära en ökad konkurrens för postens traditionella tjänsteutbud. Därtill kommer de förändringar av de offentliga regleringarna som kan förutses inom de närmaste åren. EG:s regelverk på postområdet väntas t.ex. medföra att det lagliga mo- nopolet för brevbefordran avskaffas. I samband med att detta regelverk får sin slutliga utformning kommer sannolikt även det svenska brevmo- nopolet, liksom hithörande prisreglering, att omprövas.
Med teletjänster avses i det följande nättjänster inkl. anslutande varor och tjänster, radiotjänster och kabel-TV. Framställningen begränsas således till televerkets huvudsakliga verksamhetsområden.
Televerket förvaltar för statens räkning det allmänna telenätet men har inte något formellt monopol i landet på att anlägga telenät och till— handahålla nättjänster. Trots frånvaron av formellt monopol är det dock nästan uteslutande televerket som erbjuder teletjänster. Telefoner och annan teleutrustning såsom terminaler och företagsinterna nät som ansluts till nätet är däremot konkurrensutsatta sektorer.
Verksamhetsområdet för televerket är nationell och internationell telekommunikation via kabel och radio och därmed sammanhängande produkter och tjänster för telefoni, data, text och bild. Häri ingår också rundradiodistribution för Sveriges Radio (TV- och ljudradiodistribu- tion). Verket ansvarar också för hushållningen med radiofrekvenser.
Televerket bedriver verksamhet i affärsverks- och bolagsform. Den verksamhet som bedrivs i bolagsform skall vara ett komplement till te— leverkets egen verksamhet och vara inordnad i en koncernstrategi. Detta gäller Teleinvest AB som är ett helägt förvaltningsbolag för tele- verkets bolagssektor och som verkar inom områdena telekommunika- tion och elektronik.
Televerkets omsättning uppgick år 1989 till 25,9 miljarder kronor, vilket innebar en ökning med 14 % från år 1988. Resultatet (efter fi- nansiella poster) förbättrades med 17 %, till 3,4 miljarder kronor. An- talet anställda var 41 900.
9.1.1 Nättjänster Trafiken i det allmänna telefonnätet är basen i televerkets verksamhet och svarar för ca 35 % av verkets totala intäkter. Nättjänsterna omfattar telefoni, uthyrda förbindelser, telex och spe- cialnättjänster som datex, datapak och Videotex. Telenätet som helhet representerar ett sammanhängande fysiskt sys- tem och består - både från användarsynpunkt och tekniskt sett - av ett antal funktionellt olika nät, s.k. trafiknät (telefon, datapak, datex, telex, mobil). Fysiskt sett består telenätet av ett antal stationer som utgör kopplingspunkter (växlar) i nätet, samt kabel- och radiolänkanlägg- ningar, som tillsammans bildar ett sammanhängande linje- eller trans— missionsnät mellan stationerna. Vart och ett av de kopplade näten krä-
ver sin egen fysiska utrustning på stationerna, medan däremot trans- missionsnätet generellt sett kan utnyttjas för alla typer av tjänster. Detta innebär att förbindelser från de olika näten vanligtvis ligger blandade inom en och samma kabel- eller radiolänkanläggning.
Telefonin är volymmässigt den största tjänsten. Den utgör ca 55 % av televerkets totala intäkter. Omsättningen uppgick år 1988 till 12 290 milj.kr. I telefonitjänsten ingår också telefax och datel. Telefax som tra- fikerar telefonnätet medger överföring av bilder, ritningar, text etc. via telefonnätet. Datel är en tjänst för datakommunikation som även trafi- kerar telefonnätet.
Televerket bedömer att ca 80 % av trafikintäkterna härrör från riks- och utlandstrafik medan 20 % kommer från lokaltrafik. Samtidigt utgör lokaltrafiken 80-85 % av trafikvolymen. Utlandstrafiken svarar för cirka en fjärdedel av trafikintäkterna och en ännu större andel av televerkets vinst.
Vidare kan en uppdelning av telefonin göras i en hushållsmarknad och en företagsmarknad. Omsättningen för hushållstelefonin är högst och uppgick år 1988 till 7 460 milj.kr., medan omsättningen för företags- telefonin uppgick till 4 830 milj.kr.
Trafikvolymen ökade totalt under år 1989 med ca 8,5 %, varav den internationella trafiken, som växer snabbast, ökade i minuter räknat med 13,7 %.
Det finns ett nära samband mellan telefoni och övriga nättjänster. Hela system erbjuds i stället för enskilda produkter eller tjänster. På fö- retagsmarknaden utgörs televerkets basutbud av publika nät, företags- nät och kontorsväxlar. Därutöver finns tilläggstjänster som datorer, konsulttjänster, kommunikationsprogramvaror och nummerinforma— tion. Datatrafiken växer snabbare än telefonin medan trafiken i telexnä- tet successivt sjunker genom tillkomsten av andra överföringsmedier och terminalutvecklingen för textkommunikation. Datatrafiken går både i telefonnätet och i särskilda datanät. Den totala efterfrågeök- ningen inom telefoni, data och text beräknas innebära att det totala ka- pacitetsbehovet i telenätet ökar med 10 % per år under de närmaste tre åren.
Uthyrda förbindelser är förbindelser för bl.a. datakommunikation som televerket hyr ut och som helt reserveras för resp. kund. Uthyrda förbindelser kan - när förbudet mot tredjepartstrafik upphör - även an- vändas för att koppla ihop kontorsväxlar för att skapa företagsinterna telefonnät. Omsättningen uppgick år 1988 till 860 milj.kr.
Telex är det mest utbyggda nätet för internationell textkommunika- tion. Endast televerket erbjuder denna tjänst. Telextjänsten minskar dock i omfattning och ersätts successivt med telefaxtrafik i telefonnätet eller med datakommunikationssystem. Telextrafiken hade år 1988 en omsättning på 160 milj.kr.
Specialnättjänsterna datex, datapak och Videotex är olika datakom- munikationssystem. Omsättningen för dessa tjänster uppgick till
ca 450 milj.kr. under år 1989. Datex är ett gemensamt nordiskt nät för datakommunikation där abonnenterna liksom i telefonnätet kopplar upp sig mot varandra och disponerar en egen kanal så länge som kommunikation pågår.
Datapak är också ett speciellt nät för datakommunikation, men till skillnad från datexnätet sker ingen uppkoppling av egen kanal under kommunikationen utan informationen delas upp i "paket" försedda med mottagarens adress och skickas fram till mottagaren längs de förbindel- ser som för tillfället har ledig kapacitet.
Videotex är ett nät som gör det möjligt att via telefonnätet nå olika databaser där information kan lagras och sedan hämtas av olika använ- dare med hjälp av modem och TV-monitor.
9.1.2 Nätanknutna varor och tjänster I anslutning till nättjänsterna finns varor och tjänster såsom terminaler, kataloger, personliga teletjänster, kontorsväxlar, modern, offentlig tele- kommunikation och fastighetsnät. Terminaler innefattar all teleutrustning som ansluts till nätet, t.ex. telefoner med tillbehör, telefaxapparater, persondatorer samt tele- fonsvarare. Den sammanlagda omsättningen för dessa produkter upp- gick år 1988 till 580 milj.kr. varav telefoner svarade för cirka hälften, eller 285 milj.kr. Telefaxapparater och telefonsvarare omsatte 150 milj.kr. resp. 130 milj.kr., medan omsättningen för persondatorer endast uppgick till 15 milj.kr. Katalogverkramheten som år 1988 omsatte ca 1200 milj.kr. består huvudsakligen av utgivning av telefonkatalogen och företagskatalogen. Därutöver finns t.ex. telex- och teletexkatalogen, telefaxkatalogen samt specialtidningen "Visionen". Katalogerna finansieras i allmänhet via annons- och reklamintäkter. Personliga teletjänster består av ett stort antal olika tjänster som er- bjuds dels som stödtjänster till de automatiska nättjänsterna, dels som kommersiella tjänster, bl.a. nummerupplysning, passningstjänster och Väckning. Den största tjänsten är nummerupplysningen som endast ut- förs av televerket. Den totala omsättningen för personliga teletjänster uppgick till 500 milj.kr. under år 1988. Med offentlig telekommunikation avses främst nyttjande av telefonau- tomater. Televerkets omsättning uppgick år 1988 till 260 milj.kr. och ut- görs av de samtalsavgifter som allmänheten erlägger för att nyttja appa— raterna. Televerket hyr också ut sina automater till bl.a. affärer och res- tauranger. Televerkets intäkter från dessa verksamheter ingår dock inte i omsättningen för offentlig telekommunikation. Modem är en typ av transmissionsutrustning vars uppgift vid data— kommunikation via telenätet är att omvandla elektroniska impulser från datorn till tonsignaler i nätet och omvänt. Det finns olika typer av modern bl.a. med avseende på överföringshastighet. Omsättningen för televerket uppgick till 280 milj.kr. under år 1988.
Kontorsväxlar och fastighetsnät är de primära produkterna i integre- rade kommunikationssystem. Flertalet kontorsväxlar är i dag elektro- niska och i många fall digitala. De stora digitala kontorsväxlarna hante- rar integrerad telefon- och datatrafik. LAN (Local Area Network) är ett lokalt nätverk som inrymmer lösningar för att knyta samman per- sondatorer, minidatorer och terminaler. De vanligaste lokala näten är dataöverföring i digitala växlar och olika nät. Televerkets omsättning på kontorsväxlar uppgick år 1988 till 1800 milj.kr. För fastighetsnät var omsättningen 110 milj.kr.
Den totala omsättningen för gruppen varor och övriga tjänster upp- gick år 1988 till 6 030 milj.kr.
9.1.3 Radio Televerkets verksamhetsinriktning för trådlös kommunikation är nästan helt inriktad på försäljning av tjänster för informationsöverföring via radio. Tillverkning och försäljning av produkter förenade med tjäns— terna sköts av privata leverantörer och återförsäljare. Televerkets buti- ker säljer dock personsökare. Till televerkets direkta verksamhet på marknaden hör också försäljning av entreprenadtjänster med anknyt- ning till radio. Televerkets tjänster inom radioområdet är mobila teletjänster, fasta radiotjänster, rundradiotjänster och frekvensförvaltning med radiomil- jötjänster. Vissa av dessa verksamheter är inte kommersiella. Hit hör rundradiotjänster och frekvensförvaltning. De totala intäkterna från ra- dioverksamheten uppgick under år 1988 till 2 544 milj.kr.
I mobila teletjänster ingår mobiltelefoni, mobilradio, personsökning, maritima tjänster och entreprenadtjänster. Omsättningen uppgick år 1988 till ca 1 800 milj.kr., varav mobiltelefoni svarade för 1 520 milj.kr., eller ca 85 %.
Utvecklingen innebär att nya tekniska alternativ växer fram för att ta hand om det behov som t.ex. lokalledningar i dag tillgodoser, dvs. an- slutning av abonnent till växel. Radioteknik utgör exempel på sådana alternativa teknologier, t.ex. mobiltelefoni, bärbara telefoner och sprid- ningslänkar.
Kundtillströmningen i NMT beräknas bli fortsatt stor under de när- maste åren. Vid årsskiftet 1989-1990 var antalet abonnenter ca 330 000, vilket innebär en ökning med 44 % jämfört med föregående årsskifte. Antalet mobiltelefonväxlar kommer parallellt att öka kraftigt under pe- rioden. NMT-tjänsten skall utvecklas till att även omfatta olika tilläggs- tjänster som t.ex. trepartssamtal och pendling. Enligt televerket kom- mer en ny generation sladdlösa telefoner att introduceras i början av 1990—talet. Här avses hemmatelefoner, kontorsväxlar med sladdlösa an- knytningar samt s.k. telezoner, dvs. små radiotäckta "öar" såsom affärs- centra och terminalområden.
Rundradiotjänster som huvudsakligen består av att distribuera de radio- och TV-program som produceras av Sveriges Radio är en an-
slagsfinansierad verksamhet. Televerket har även under senare år ut- vecklat och börjat sälja kommersiella tjänster som direktvision och rad- tex.
Frekvensförvaltning är en myndighetsfunktion inom televerket vars främsta uppgift är att genom tillståndsgivning tillgodose samhällets be- hov av radiofrekvenser. Frekvensförvaltningen bedriver också viss kommersiell entreprenadverksamhet inom området radiomiljötjänster, t.ex. beräkning och uppmätning av radiotäckningsområden.
9.1.4 Kabel-TV Televerkets tjänst kabel-TV distribuerar TV-program till i första hand hushållskunder. Programmen tas emot via satellit eller produceras sär- skilt för kabel-TV, lokalt eller för hela landet. Av Sveriges totalt ca 3,7 miljoner hushåll är enligt televerket ca 2 miljoner kablingsbara, dvs. finns i tätbebyggt område. Antalet anslut- ningar ökar kraftigt och vid utgången av år 1989 beräknades över 1 miljon hushåll i landet ha tillgång till kabel-TV. Ca 750 000 av dessa var anslutna till televerkets kabel-TV. Verkets omsättning för kabel— TV-tjänster uppgick år 1988 till 185 milj.kr.
9.2.1 Televerket Till skillnad från vad som gäller i många andra länder har televerket inte något lagfäst monopol på vare sig att upprätta och driva telenät eller att tillhandahålla teletjänster. Televerket har dock i praktiken haft en monopolliknande ställning på teleområdet sedan år 1918, främst på grund av det skydd som stordriftsfördelarna inneburit. Vissa större nät, förutom det som televerket förvaltar, har sedan länge funnits för intern kommunikation inom t.ex. SJ, Vattenfall och försvaret. Under de se- naste åren har också privata företag och myndigheter byggt upp datanät med användning av ledningar som hyrs av televerket. Även om televerket inte har någon ensamrätt att upprätta och driva telenät har verket tidigare haft ett anslutningsmonopol när det gäller det allmänna telenätet. Under 1980-talet har anslutningsmonopolet be- gränsats successivt dels genom televerkets egna beslut, dels genom be- slut av regering och riksdag. År 1983 avvecklades televerkets ensamrätt på låghastighetsmodem för dataöverföring. Från 1984 tilläts anslutning av privata terminaler till verkets telexnät och år 1985 upphävdes mono- polet på telefonapparater. Den 1 mars 1988 upphörde televerkets en- samrätt på höghastighetsmodem inom talbandet. Monopolet på telefon- apparater med växelfunktioner avskaffades i augusti samma år. I okto- ber 1988 hävdes ensamrätten på kontorsväxlar för upp till 25 anknyt- ningar med analog anslutning till telenätet. Vid årsskiftet 1988-1989 upphörde televerkets monopol på telefonautomater. Ensamrätten att ansluta kontorsväxlar till telenätet har begränsats successivt och av-
vecklades helt den 1 juli 1989. I och med att växelmonopolet upphört har även televerkets ensamrätt på fastighetsnät upphört.
Post- och teleutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 1990:27) att s.k. tredjepartstrafik skall tillåtas, dvs. att företag som hyr ledningar av televerket skall få använda dessa för att i sin tur erbjuda teletjänster till andra. Denna liberalisering antas träda i kraft redan år 1991. Sam- trafik med televerkets kopplade telefonnät kan komma att användas för en rad olika former av teletjänster och av olika slag av kommunika- tionsföretag. Televerkets förslag till tekniska och ekonomiska villkor för sådan samtrafik övervägs i kommunikationsdepartementet.
I syfte att förhindra att intäkter från icke konkurrensutsatta områden används för att stödja televerkets konkurrensutsatta verksamhet har vissa åtgärder vidtagits. I ett riksdagsbeslut i december 1980 fastslogs i enlighet med propositionen 1980/81:66 att televerkets konkurrensut- satta verksamhet borde brytas ut ur televerket och bedrivas i bolags- form. Televerkets industridivision och larmverksamhet har därefter övergått i bolagsform. Det ansågs emellertid inte rimligt att organisato- riskt bryta ut de tjänster som i och för sig var konkurrensutsatta men som utgjorde en integrerad del av televerkets verksamhet. Televerket ålades i stället att redovisa kostnader och intäkter för dessa verksamhe- ter separat. Denna särredovisning omfattar i huvudsak terminaler, kon- torsväxlar, kabel-TV och mobiltelefoni. Mot bakgrund av att telekom- munikationsområdet öppnats för ökad konkurrens, föreslår televerket i sin treårsplan 1992-1994 att den nuvarande särredovisningen upphör och ersätts av en särredovisning av televerkets sociala och regionalpoli- tiska åtaganden.
Vidare har staten behållit ansvaret för prissättningen på icke konkur- rensutsatta delar av telefonitjänsten. Således fastställer regeringen pri- serna på bl.a. hushållens abonnemangs- och markeringsavgifter. Ra- marna för televerkets prispolitik anges bl.a. i teleförordningen (SFS 1985:765).
9.2.2 Nättjänster Även om televerket inte har något formellt monopol på telefoniområ- det så intar verket en helt dominerande ställning på marknaden. Tele- fonitjänsten kommer dessutom inom överskådlig tid att vara den domi- nerande intäktskällan för televerket. Televerket har hela marknaden för hushållstelefoni. På marknaden för företagstelefoni är televerkets marknadsandel ca 90 %. Verket kon- kurrerar här med företag som kan etablera trafik i egna nät, via satellit, radiolänk eller separata ledningar. Vidare kan företag komma att hyra förbindelser av televerket och vidareförsälja nättjänster i dessa, s.k. tredjepartstrafik. Dessutom kan kombinationer av dessa två alternativ förekomma. Redan i dag finns företag som tillhandahåller fysiska förbindelser via radiolänk. Bland konkurrenter som erbjuder tjänster via satellit nämner televerket bl.a. Comvik Skyport och Rymdbolaget. När tredjepartstrafi-
ken blir tillåten, vilket som tidigare nämnts sannolikt sker redan år 1991, kommer konkurrerande företag i ökad utsträckning att kunna er- bjuda specialnättjänster. Samtrafik i det kopplade telefonnätet kan komma att användas för en rad olika teletjänster. Med hänsyn till tele- verkets roll som förvaltare av det allmänna telefonnätet och domine- rande ställning är emellertid de tekniska och ekonomiska villkoren för samtrafiken av avgörande betydelse för andra operatörers möjlighet att konkurrera med televerket. SPK underströk bl.a. vikten av konkurrens- neutralitet i ett yttrande till kommunikationsdepartementet i maj 1990 över samtrafikvillkoren. Något beslut från regeringen i frågan föreligger ännu inte (oktober 1990).
Den trafik som främst kan bli konkurrensutsatt är sådan som sker på de delar av nätet där trafikintensiteten är hög. Sådan trafik har låg kostnad per trafikenhet vilket hittills inte återspeglats i televerkets pri- ser. Det kan innebära ökade möjligheter för företag att finna kommu- nikationslösningar till marknadsmässiga priser hos andra leverantörer än televerket. Det gäller i första hand utlandstrafiken som är mycket lönsam och relativt koncentrerad till storkunder.
Svenska storföretag kan t.ex. välja att köpa sina internationella nät- tjänster av andra teleförvaltningar eller av företag som via sina interna- tionella telenät säljer specialiserade datatjänster. Det råder därför stor osäkerhet om vilken grad av konkurrens som televerket kommer att ut- sättas för i framtiden. Enligt rapporten Omvälvning i televärlden1 anser tillfrågade internationella svenska storföretag att den mest kostnadsef- fektiva kommunikationslösningen för dem är företagsinterna datanät i kombination med publika nät. I detta sammanhang anses nättjänster som tillhandahålls av privata företag som t.ex. IBM eller General Electrics dotterbolag Geisco alltför dyra.
Den teletrafik som genereras av företag i särskilt företagstäta områ- den inom landet kan utsättas för viss konkurrens. Enligt televerket har Stockholms city 10 % av landets systemabonnemang (ledningar till kon- torsväxlar) på en yta av ca 5 km2. Motsvarande gäller långväga rikstrafik längs högtrafikerade stråk såsom Stockholm-Göteborg-Malmö-Stock- holm.
Hur stor konkurrens som kommer att uppstå på utlandstrafiken och de trafikintensiva delarna av inrikestrafiken är i hög grad beroende på i vilken takt televerket kostnadsanpassar sin prissättning. Om televerket i framtiden tillämpar en mer samhällsekonomiskt effektiv prissättning kommer detta att leda till att konkurrenter får svårt att etablera sig i större omfattning. Stordriftsfördelarna har stora möjligheter att slå ige— nom även för denna typ av trafik. Dessutom finns det höga trösklar för presumtiva konkurrenter i form av investeringsbehov och kun- skapsuppbyggnad.
1 Teldok, rapport 36, juni 1988.
Televerket framhåller samtidigt att telekommunikationsbranschen kännetecknas av en snabb teknisk utveckling och att denna kan gynna en konkurrent som bygger nät med enbart den nya effektivare tekniken och att detta helt eller delvis kan uppväga den etablerade leverantörens stordriftsfördelar. Den tekniska utvecklingen kan också leda till att t.ex. den funktion som i dag utförs med lokalnätstelefonkablar i ökande grad kan utföras trådlöst eller i framtiden via andra kommunikationsnät, t.ex. kabel-TV. Konkurrenter kan utnyttja de nya tekniska möjlighe- terna till att skräddarsy nät för speciella ändamål.
För uthyrda förbindelser finns ingen fungerande konkurrens. Enligt televerket finns det dock företag som erbjuder alternativa lösningar ge- nom t.ex. utnyttjande av radiolänkar. Marknadsandelen för dessa före- tag bedöms av televerket till mindre än 5 %.
Konkurrenssituationen på marknaden för specialnättjänster är svår- bedömd. Televerket är ensamt om att kunna erbjuda rikstäckande da- tex- och datapaktjänster. Ett alternativ till dessa tjänster är att företag bygger interna nät där överföringen sker på av televerket hyrda led- ningar men där företagen har egen kopplingsutrustning. De största le- verantörerna av sådan utrustning är Ericsson och IBM. Med beaktande av alternativen till Specialnättjänsterna bedömer televerket sin mark- nadsandel till ca 50 %.
Av televerket angivna marknadsandelar för nättjänster är endast uppskattningar eftersom någon undersökning inte gjorts av hur mycket trafik som finns i andra nät. Den framtida konkurrenssituationen för televerket, den tekniska utvecklingen, frisläppande av tredjepartstrafik samt konkurrenternas möjligheter att etablera sig inom områden där stor lönsamhetspotential finns kan medföra ändrade marknadsförut- sättningar för televerket inom dessa produktområden.
9.2.3 Nätanknutna varor och tjänster Televerkets marknadsandelar för varor och tjänster såsom terminaler, kataloger, personliga teletjänster, kontorsväxlar, modem, offentlig tele- kommunikation och fastighetsnät varierar kraftigt.
Sedan televerkets monopol på telefonapparater upphörde år 1985 har televerkets marknadsandel för denna produkt successivt sjunkit och är nu ca 50 %. Även beträffande telefaxapparater, telefonsvarare och persondatorer finns flera konkurrenter etablerade. Televerkets mark- nadsandel för telefonsvarare är ca 60 %. För telefaxapparater och per- sondatorer är marknadsandelen ca 20 resp. ca 5 %. Allmänt kan kon- stateras att det på dessa marknader finns en fungerande konkurrens.
Genom sin position på telefonimarknaden är televerket helt domine- rande på marknaden för telefonkataloger. En mindre utgivning av 10- kala telefonkataloger som i viss utsträckning kan anses konkurrera med televerkets kataloger förekommer dock. Även beträffande personliga teletjänster är televerket helt dominerande. Den största tjänsten, num- merupplysningen, utförs endast av televerket.
På offentlig telekommunikation har televerket ca 90 % av markna- den. Främste konkurrenten är Comvik AB som abonnerar ledningar av televerket. Då televerkets monopol på telefonautomater upphörde så sent som vid årsskiftet 1988-1989 kan marknadsförhållandena antas bli förändrade.
Som tidigare nämnts har televerkets monopol på olika typer av mo- dem successivt upphört under 1980-talet. För låghastighetsmodem skedde detta år 1983 och för höghastighetsmodem år 1988. Televerkets marknadsandel har därefter sjunkit och utgör ca 45 %.
Televerkets marknadsandel för kontorsväxlar var år 1988 ca 90 %. I och med att televerkets ensamrätt att ansluta kontorsväxlar awecklades den 1 juli 1989 har marknadsförhållandena ändrats. Televerket stärkte emellertid samma år sin position på marknaden genom avtalet om ut- vidgat samarbete med Ericssonkoncernen. Det gav televerket bl.a. en- samrätt till försäljningen i Sverige. I fråga om fastighetsnät varierar ver- kets marknadsandelar mellan 5 och 90 % beroende på nättyper. Tele- verket är helt dominerande då det gäller enklare fastighetsnät medan konkurrensen är relativt hård i fråga om mer avancerade fastighetsnät.
Produktområdena terminaler, modem samt katalogverksamheten (utom telefonkatalogens "vita sidor") särredovisas av televerket i enlig- het med riksdagsbeslut år 1980, då dessa produkter bedömts utgöra konkurrensutsatta sektorer.
9.2.4 Radio Den största kommersiella tjänsten inom radioområdet är mobiltelefoni. Televerket har i dag en helt dominerande ställning med en marknads- andel på ca 90 %. Som tidigare nämnts redovisar televerkets mobiltele- fonisektor en kraftig volymökning. Konkurrensen väntas dock öka, bl.a. från Comvik, som nu är den ende konkurrenten på den svenska marknaden. Regeringen har gett Comvik möjlighet att med användning av allt fler radiofrekvenser vidareutveckla sitt eget mobiltelefonsystem. Televerkets NMT-system har emellertid flera konkurrensfördelar, t.ex. beträffande inkopplingen i det fasta telenätet. Såväl televerket som Comvik står dessutom i begrepp att bygga upp ett digitalt mobiltele- fonsystem inom ramen för det europeiska GSM-samarbetet. Systemet är avsett att starta i juli 1991. I detta sammanhang har Comvik anmält televerket till NO för att företaget inte tillförsäkras anslutning av sitt mobiltelefonsystem till det fasta telenätet på samma villkor som tele- verkets egna mobiltelefonsystem. Ärendet, som också inkluderar leve- ransvägran, har av NO förts till marknadsdomstolen. (Se avsnitt 9.2.7). De tekniska och ekonomiska villkoren för samtrafik i det kopplade tele- fonnätet kommer att få stor betydelse för konkurrensförhållandena på mobiltelefonimarknaden.
9.2.5 Kabel-TV Enligt televerket kommer konkurrensen på kabel-TV-området att öka på en snabbt växande marknad. Marknadsandelen förväntas sjunka un- der de närmaste åren på grund av hårdnande konkurrens och ökad an- del hushåll med individuella parabollösningar genom nya högeffektsa- telliter (DES-satelliter). Enligt televerket har marknadsandelen sjunkit till ca 70 % under år 1989.
9.2.6 Kundstruktur och kundanpassning Televerket har segmenterat marknaden efter de olika kundkategorier- nas skilda behov av telekommunikationer. Segmenteringen innebär en uppdelning på en företagsmarknad och en privatmarknad. Företags- marknaden har i sin tur uppdelats i stora företag resp. små- och medel— stora företag. Televerket har inriktat sitt utbud av tjänster och produkter efter de olika kundkategoriernas skilda behov av telekommunikationer. Ökad vikt läggs i treårsplanen 1991-1993 på privatmarknaden. Ett servicepro- gram presenteras för att förbättra kundkontakterna och höja serviceni- vån. Gentemot företagsmarknaden är inriktningen att kunna tillhanda- hålla ett kommersiellt och tekniskt sammanhållet affärskoncept som ut- gör en helhetslösning på kundens behov av telekommunikation. Verket framhåller i sin treårsplan att man som en följd av det nya konkurrensläget kommer att koncentrera sig på det s.k. basutbudet, dvs. det publika nätet, företagsnät och kontorsväxlar. De publika nättjäns- terna telefoni, telex, datex och datapak kommer även under kommande planeringsperiod att utgöra basen i televerkets verksamhet. Telefoni är den volymmässigt största tjänsten i televerkets utbud och svarar för ca 55 % av verkets totala intäkter. Televerket har hela marknaden för hushållstelefoni. Företagstelefoni konkurrerar med trafik som företag kan etablera i egna nät. Televerket beräknar dock sin marknadsandel för denna trafik till ca 90 %. Trafiktillväxten för telefoni beräknas fortsätta att ligga på en hög nivå, ca 7 %. Omfattningen av antalet ledningar till abonnent beräknas fortsätta att öka med 2-2,5 % per år. Datatrafiken växer betydligt kraf- tigare än telefoni medan trafiken i telexnätet successivt minskar. Kun- dernas telextrafik ersätts i huvudsak med telefaxtrafik i telefonnätet. Den totala efterfrågeökningen inom telefoni, data och text beräknas in— nebära att det totala kapacitetsbehovet i telenätet ökar med 10 % per år under perioden. I fråga om kontorsväxlar och företagsnät framhåller verket att de större företagens kraftigt ökade krav på interna kommunikationslös- ningar kommer att vara kännetecknande för perioden. Verkets sats- ningar på sådana lösningar måste därför öka markant. Det gäller före- tagsinterna nät baserade på kontorsväxlar, paketförmedlade nät samt lokala nät.
9.2.7 Samarbetsavtal mellan televerket och Teletonaktie- bolaget LM Ericsson (Ericsson) I slutet av år 1989 tecknade televerket och Ericsson avtal om utvidgat samarbete beträffande utveckling och marknadsföring av telekommuni- kationsutrustning. Avtalet innehåller bl.a. exklusivbestämmelser i fråga om marknadsföring av vissa teleprodukter. I avtalet ingick också att te- leverkskoncernen vid årsskiftet 1989-1990 skulle förvärva verksamheten i Ericssonkoncernens svenska försäljningsbolag, Ericsson Sverige AB. I avtalets inledning anges bl.a. att grunden för samarbetet enligt av- talet, som skall vara långsiktigt, utgörs av en produktharmonisering och gemensamma ambitioner att inom Ellemtelavtalens2 ramar vidareut- veckla publika telefonstationssystem, stora och medelstora företagsväx- elsystem samt ett nytt digitalt mobiltelfonsystem (GSM). Avtalet inne- bär bl.a. en marknadsuppdelning mellan televerket och Ericsson. De produkter som parterna gemensamt utvecklat inom ramen för Ellem- telavtalen, bl.a. AXE-systemet och digitala företagsväxlar, marknads- förs av Ericsson i alla länder utom i Sverige. Televerket i sin tur får ex- klusiv rätt till försäljningen på den svenska marknaden.
Samarbete mellan televerket och Ericsson på mobilte/efonnätområdet I februari 1990 tecknade televerket och Ericsson avtal om samarbete på mobiltelefonområdet.
Bakgrunden till avtalet är enligt parterna att den snabba teknologi- utvecklingen inom det publika nätområdet och inom mobil kommuni- kation kräver att gällande samarbete inom det publika nätområdet ut- vidgas till att även omfatta kopplingsutrustningar för mobiltelefonnätet. Avtalet innebär bl.a. att televerket i princip får exklusiv rätt till den svenska marknaden medan Ericsson får exklusiv rätt till samtliga marknader utanför Sverige.
Ett ärende i marknadsdomstolen har bl.a. detta samarbetsavtal mel- lan Ericsson och televerket som grund. Bakgrunden är en anmälan från Comvik till NO, som i juli 1990 förde ärendet till marknadsdomstolen.
Vid en offertförfrågan från Comvik förklarade sig Ericsson, med hänvisning till samarbetsavtalet med televerket, förhindrat att leverera utrustning av mobiltelefonsystem avsedd för den svenska marknaden. Förfrågan om leveranser av AXE—baserad GSM-utrustning borde enligt Ericsson ställas till televerket. Televerket har emellertid till NO förkla- rat att man inte avser att leverera till Comvik.
En sådan konkurrensbegränsning som avtalet om ensamrätt innebär framstår enligt NO som särskilt allvarlig med hänsyn dels till Ericssons dominans som leverantör på världsmarknaden, dels till televerkets do- minans på den svenska marknaden för mobiltelefoni och faktiska mo— nopol på telenätet i Sverige. NO hävdar bl.a. mot denna bakgrund att de av Ericsson och televerket föranledda konkurrensbegränsningarna
2 Ellemtel AB är ett av Ericsson och televerket gemensamt och till lika delar ägt nt- vecklings- och konstruktionsbolag.
medför sådan skadlig verkan som avses i 2 & konkurrenslagan (KL). NO yrkar bl.a. att marknadsdomstolen med stöd av 3 & KL - ålägger Ericsson att tillhandahålla Comvik komplett mobiltelefonsys- tem för GSM på samma villkor som företaget erbjuder andra kun- der, och - förbjuder televerket att tillämpa ovannämnda avtal såvitt televerket
därigenom erhållit exklusiv rätt till den svenska marknaden för mo- biltelefonutrustning.
9.2.8. Internationella förhållanden
Utvecklingen inom EG I juni 1987 publicerade EG-kommissionen en s.k. Grönbok i vilken man uttrycker en strävan mot att utveckla telekommunikationsområdet i medlemsländerna och sinsemellan till gagn för den ekonomiska tillväx- ten. EG anser att den traditionella organisationen av telesektorn inte ger fullt utrymme för utvecklingspotentialen. Nationella gränser skall inte tillåtas hindra utvecklingen av ett enhetligt telesystem inom den europeiska gemenskapen.
Åtgärdsprogrammet i Grönboken omfattar bl.a. att marknaden för terminalutrustning liberaliseras fullständigt och att teletjänster utveck— las på europeisk bas. Målsättningen är att till år 1992 åstadkomma en gemensam marknad för teletjänster och teleterminaler. Grönboken kompletterades år 1988 med en mer detaljerad handlingsplan (COM(88)48) som omfattar en rad åtgärder som syftar till att stärka telekommunikationsindustrin i Europa och att utveckla marknadsför- hållandena så att fler och bättre teletjänster tillhandahålls till lägre pri- ser för användarna. Planen innefattar också prioriteringar mellan olika åtgärder och tidpunkter för åtgärdernas genomförande. EG:s råd ställde sig i juni 1988 i princip bakom handlingsplanen.
Som ett led i utvecklingsarbetet har EG:s råd antagit direktiv om ömsesidigt godtagande av provningsresultat för teleterminaler, samt om reservationer av radiofrekvenser för det framtida digitala europeiska mobiltelefonsystemet. EG-kommissionen har även utfärdat ett direktiv om att avskaffa teleförvaltningarnas ensamrätt att tillhandahålla tele- terminaler.
Vid rådsmötet i december 1989 enades EG—ministrarna för tele- kommunikationer om två direktiv som leder till avreglering och harmo- nisering av teletjänster. Det ena direktivet som avser liberalisering av teletjänster, det s.k. servicedirektivet, innebär att de enda teletjänster som i framtiden får finnas kvar inom statliga monopol är grundläggande teletjänster, telex och överföring via satellit. Dessutom kan de fysiska telenäten bli kvar i monopolen, medan alla nättjänster - utom de ovan- nämnda - skall avregleras.
Det andra direktivet innebär fri tillgång till telenäten (ONP - Open Network Provision), dvs. alla företag som tillhandahåller teleservice skall ha tillgång till det offentliga telenätet. Ett särskilt direktiv om harmonisering av datatjänster väntas bli antaget under år 1992.
Rådsmötet i december 1989 uppmanade vidare kommissionen att in- tensifiera forskningen om integrerad bredbandskommunikation (bredbandsnät). Forskning på området pågår inom ramen för Race- programmet (Research in Advanced Communications for Europe). Ut- vecklingen av marknadsförhållandena och Race-programmet är inte- grerade i utvecklingen av de europeiska telekommunikationerna.
Inom telekommunikationsområdet vill kommissionen länka samman medlemsländernas integrerade digitala nät, ISDN (Intergrate Services Digital Network), och skapa en gemensam teletextjänst och en enhetlig EDI-tjänst som gör det möjligt att exempelvis sända kontrakt och faktu- ror i ett standardiserat elektroniskt format. Datakommunikation väntas också få stor betydelse då den fria rörligheten för personer är genom- förd. Kommissionen föreslår tre samarbetsområden: polisiär samord— ning, samarbete mellan tullmyndigheterna bl.a. i kampen mot skatte- flykt samt ett gemensamt databehandlingssystem för sjukhusen.
Vid ett rådsmöte i februari 1990 enades EG:s industriministrar om ett direktiv som innebär att marknaden för offentlig upphandling av bl.a. telekommunikation öppnas inom EG efter år 1992. Företag från de tolv medlemsländerna kan då fritt konkurrera med varandra när det gäller nätutrustning. För att en offentlig upphandling skall omfattas av direktivet skall minst 50 % av kontraktssumman betalas av staten och anbudet skall vara värt mer än 5 miljoner ECU (ca 35 milj.kr.).
EG-företag får enligt direktivet en konkurrensfördel vid offentlig upphandling av telekommunikation så till vida att medlemsstaterna blir fria att förkasta anbud om mer än 50 % av innehållet i värde räknat kommer från icke-medlemsländer. Vidare skall ett EG—företags anbud accepteras om skillnaden i pris mellan EG-företaget och ett företag från tredje land inte är större än 3 %.
Sverige och integrationsarbetet
Den svenska telepolitiken under senare år överensstämmer i stort med utvecklingen inom EG och intentionerna i Grönboken. I vissa avseen- den ligger Sverige före i utvecklingen. Telepolitiken i Sverige är inte lagreglerad i någon större omfattning. Detta kan innebära svårigheter i harmoniseringsarbetet gentemot EG när det gäller att påvisa vad som gäller i Sverige.
EG-kommissionen och EFTA-länderna har kommit överens om att genom expertmöten utröna möjligt samarbete mellan EG- och EF'I'A- länderna inom telekommunikationsområdet. Utgångspunkten för sam- arbetet är EG:s Grönbok från år 1987 om utvecklingen på området för telekommunikationsutrustning och -tjänster. De olika aspekterna av po- tentiellt intresse för ett framtida samarbete avser en liberalisering av marknaden för terminaler för telekommunikation, ömsesidig tillgång till och användning av infrastruktur och tjänster inom offentlig tele- kommunikation samt standardisering av telekommunikationsutrustning.
EG:s och EFI'Azs överenskommelser i form av avsiktsförklaringar med den europeiska post- och telesammanslutningen CEPT (Confer-
ence of European Postal and Tele Communications Administrations), där mycket av det praktiska telesamarbetet sker, har stor betydelse för Sverige som deltar aktivt i arbetet. En diskussion pågår inom EG och EFTA om att förändra och vidga överenskommelsernas innehåll. Ge- nom det arbete som utförs i CEPT och i det fristående standardise- ringsorganet ETSI (The European Telecommunication Standards Insti- tute) finns enligt televerket förutsättningar för en harmoniserad ut- veckling beträffande tekniska kriterier inom EG- och BETA-länderna.
9.3.1. Prissättning
Ett affärsverks taxor beslutas antingen av verket eller av regeringen ef- ter förslag från verket. Sedan början av 1980-talet har olika beslut av riksdag och regering inneburit att affärsverken fått ett ökat eget ansvar för sin prissättning på allt fler områden. Detta har skett i takt med att möjligheten för andra företag att konkurrera med affärsverket har ökat. Samtidigt har regeringen behållit ansvaret för prissättningen på vissa områden av monopolistisk karaktär. Sålunda beslutar regeringen på teleområdet om telefonitjänstens abonnemangsavgift för hushåll, mar- keringsavgift samt periodlängd vid lokalsamtal. Televerket fattar beslut om Övriga avgifter. Ändringar av större eller principiell betydelse i av- giftssystemen skall dock alltid underställas regeringens prövning. Ra- marna för televerkets prispolitik ges bl.a. i teleförordningen (SFS 1985:765).
Inträdes- och abonnemangsavgifterna är enligt televerket i princip till för att täcka installations- och driftskostnader för den del av telenä- tet som kan hänföras till enskilda abonnemang. Samtalavgifterna avses täcka de trafikberoende kostnaderna. Dessa utgörs huvudsakligen av kostnaderna för kapacitetsutbyggnaden i det gemensamma telenätet men även av underhåll och reinvesteringar.
9.3.2 Taxestruktur och kostnadsanpassning Televerkets taxestruktur har under senare år varit föremål för särskild prövning då det råder avsevärda skillnader mellan intäkter och kostna- der inom framför allt telefonitjänsten. Den nuvarande taxestrukturen bidrar därmed till en samhällsekonomiskt ineffektiv produktion och prissättning. En särskilt tillkallad arbetsgrupp för vissa långsiktiga teletaxefrågor lämnade under år 1986 rapporten Ny taxestruktur för ett rundare Sve- rige (Ds K 1986:1). I rapporten konstateras att televerkets system med en taxestruktur som avviker från kostnadsbilden och som bl.a. innebär att långväga samtal är dyra i förhållande till sina kostnader har lett till ett ökat intresse för företagsetablering på teleområdet i konkurrens med televerket. Gruppen ansåg att det var motiverat att genomföra en taxeomläggning mot ökad kostnadsanpassning även om en sådan om-
läggning skulle innebära kostnadsökningar för vissa abonnenter. Annars skulle, enligt taxegruppen, större försänin'ngar av televerkets ekonomi riskeras genom minskade trafikintäkter. Med anledning av gruppens rapport beslutade regeringen i november 1986 om en inriktning av tele- taxornas utveckling, som innebär en ökad kostnadsanpassning.
Målet för denna omstrukturering är att priserna skall relateras till ut- förd prestation och affärsrelationerna med kunderna. Detta medför höjda fasta avgifter och lokaltaxor medan avgifterna för långväga trafik sänks. Avgifterna för uthyrda förbindelser, som fastställs av televerket, har successivt kostnadsanpassats enligt regeringens beslut. Viss kost- nadsanpassning av avgifterna för korta ledningar återstår dock för att total kostnadstäckning för uthyrda förbindelser skall uppnås.
Betydande höjningar och sänkningar av taxorna genomfördes under år 1988. Inträdes- och abonnemangsavgifterna för företag kostnadsan- passades helt i ett steg. För närvarande tillämpas enhetstaxa inom samtliga nättjänster i televerket. Samma abonnemangs- och inträdesav- gift gäller således i hela landet inom samma tjänst. Enhetstaxa gäller även för uthyrda förbindelser, dvs. samma pris per kilometer nätsträcka tillämpas. Den ökande konkurrensen innebär dock enligt televerket svårigheter att bibehålla enhetstaxor. Kostnadstäckning för telefonitjän- sten efter taxeändringen den 1 januari 1989 visas i figur 9.1. Redovis- ningen baseras på televerkets uppgifter.
Figur 9.1 Kostnadstäckningsgrad lör telefonitjänsten i januari 1989. Abonnemangsavgmer Samtalsavgltter Hushåll Företag Lokal Riks/Utland
2007-
1507.
100%
50%
Som framgår av figuren har taxeändringarna hittills endast till viss del ändrat relationerna mellan pris och kostnader i den riktning som efter- strävas. Trots genomförda prishöjningar subventionerar de långväga samtalen abonnemang och lokalsamtal. Enligt televerkets beräkningar täcker priserna för hushållsabonnemang 44 % av den verkliga kostna- den medan priset på rikssamtal, inkl. utlandssamtal, är 80 % högre än kostnaden. Förklaringen till detta är i första hand statsmakternas krav på televerket att ta regionalpolitiska och sociala hänsyn. En annan för- klaring är att de avståndsberoende kostnaderna successivt sjunker till
följd av den pågående tekniska utvecklingen. SPK vill dock framhålla att den hittillsvarande konkurrenssituationen sannolikt starkt har bidra- git till den nuvarande taxestrukturen. I sammanhanget bör också näm- nas att SPK anser att underlaget för beräkningarna av kostnadstäck- ningen är osäkert.
[televerkets treårsplan för åren 1991-1993 framhålls att det är ange- läget att den påbörjade kostnadsanpassningen av taxorna fortsätter. Enligt verket snedvrids efterfrågan och därmed även investeringsbeslu- ten eftersom de grundas på att möta en efterfrågan som skulle se an- norlunda ut om prisstrukturen var riktig från samhällsekonomisk syn- punkt.
Även Post- och Teleutredningen föreslår en fortsatt kostnadsanpass- ning av taxorna. I sitt yttrande (dnr 580/90) över utredningen instämde också SPK i förslaget. En taxestruktur som medför att vissa kundgrup- per subventioneras innebär enligt SPK avsteg från en samhällsekono- miskt effektiv prissättning.
9.3.3 Prisutveckling Prisutveckling för teletjänster under den senaste tioårsperioden framgår av figur 9.2. Med teletjänster avses här de tjänster som ingår i delindex teletjänster i SCB:s konsumentprisindex (KPI), dvs. telefonitjänster.
Figur 9.2 Prisutveckling lör teletjänster 1980 - 1989.
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1956 l987 1988 1989
De i figuren redovisade prisökningarna innebär att priserna för telefo- nitjänsterna ökade med ca 68 % under perioden 1980 och 1989. Under samma period ökade de genomsnittliga konsumentpriserna enligt KPI totalt med 109 %.
Televerket förvaltar det allmänna telenätet för statens räkning. Till skillnad från vad som gäller i många andra länder har televerket inte något lagfäst monopol vare sig på att upprätta och driva telenät eller att tillhandahålla teletjänster. Anslutningsmonopolet till telenätet har av- vecklats successivt under 1980-talet.
Televerket har totalt sett en dominerande ställning på flertalet marknader för teletjänster. Detta framgår av att verksamheter inom vilka televerket har en marknadsandel på 80 % eller mer svarar för över 90 % av televerkets totala omsättning. Hit hör i första hand telefo- nitjänsten, som svarar för över hälften av televerkets totala omsättning. Till verksamheter där televerket har denna marknadsdominans hör också uthyrda förbindelser, kontorsväxlar, mindre fastighetsnät, mobila teletjänster, katalogverksamhet samt vissa personliga teletjänster. Inom produktområdena specialnättjänster (datex, datapak och Videotex), ka- bel-TV samt telefoner och andra terminaler är televerkets marknads- andelar för närvarande 50-70 % och förväntas successivt minska i fram- tiden.
Det är främst telefonitjänsten som är förknippad med stordriftsför- delar och delvis har karaktären av naturligt monopol. Televerket har hela marknaden för hushållstelefoni och marknadsandelen för företags- telefoni uppgår till ca 90 %. Taxestrukturen för telefonitjänsten har un- der senare år varit föremål för särskild prövning. Bakgrunden härtill är att det råder avsevärda skillnader mellan intäkter och kostnader inom denna verksamhet. Den långväga trafiken subventionerar i dag den kortväga, samtidigt som abonnenter i större tätorter subventionerar abonnenter i glesbygd. Avgifterna för hushållen fastställs vidare genom en offentlig reglering. Sålunda beslutar regeringen om abonnemangsav- gift för hushållen och om markeringavgift samt periodlängd vid lokal- samtal.
Den trafik som främst kan bli konkurrensutsatt är sådan som sker på de delar av nätet där trafikintensiteten är hög. Denna trafik har låg kostnad per trafikenhet samtidigt som detta hittills inte har återspeglats i televerkets priser. Detta gäller i första hand utlandstrafiken som är mycket lönsam och relativt koncentrerad till storkunder. Hur stor kon- kurrens som kommer att uppstå på utlandstrafiken och de trafikinten- siva delarna av inrikestrafiken är dock i hög grad beroende på i vilken takt televerket successivt kostnadsanpassar sina priser. Om televerket i framtiden tillämpar en mer samhällsekonomiskt effektiv prissättning kommer detta att leda till att konkurrenter får svårt att etablera sig i större omfattning. Dessutom finns höga trösklar för presumtiva konkur- renter i form av investeringsbehov och kunskapsuppbyggnad.
Televerket kommer också att möta ökad konkurrens när tredjeparts- trafik blir tillåten, vilket troligen sker redan under år 1991. Exempelvis
blir då vidareförsäljning av överföringskapacitet i ledningar som hyrts av televerket möjlig.
Samtrafiken i det kopplade telefonnätet väntas öka genom fristående operatörer som erbjuder olika former av kommunikationstjänster. En förutsättning för att konkurrensen skall kunna öka på de tjänster som baseras på samtrafik i det kopplade telefonnätet är att de avtal om tek- niska och ekonomiska villkor som televerket sluter med resp. operatö- rer utformas så att konkurrensneutralitet uppnås såväl utom som inom televerkskoncernen. Televerket har ju här en speciell position som för- valtare av det statliga telenätet, samtidigt som verket bedriver konkur- rerande verksamhet med de operatörer som ingår avtal om samtrafik.
Ett särskilt problem i detta sammanhang är att televerkets verksam- heter inom konkurrensutsatta sektorer är integrerade med den övriga verksamheten. För att hindra att intäkter från icke konkurrensutsatta områden används för att stödja den konkurrensutsatta verksamheten har staten föreskrivit att sådan verksamhet skall bedrivas i bolagsform samt ålagt televerket särredovisning av kostnader och intäkter på vissa områden. SPK har dessutom i en studie av postverket och televerket (SPK:s bokserie 1989z2) förordat särskilda styrformer för att öka möj- ligheterna till konkurrens inom telefoniområdet.
Sammanfattningsvis kommer televerkets dominerande ställning san- nolikt att bestå inom överskådlig tid. Den snabba tekniska utvecklingen på kommunikationsområdet kommer däremot troligen att medföra för- ändrade konkurrensförhållanden på flertalet delmarknader för teletjän- ster.
Sedan början av 1980-talet har olika beslut av riksdag och regering in— neburit att affärsverken fått ökat ansvar för sin prissättning.
Dessa politiska beslut grundas bl.a. på bedömningar om konkurrens- förhållanden samt sociala och regionalpolitiska hänsyn på de markna- der som berörs. På konkurrensutsatta delmarknader har verkens ansvar för prissättningen utökats medan regeringen behållit ansvaret på vissa områden av monopolistisk karaktär.
Affärsverken skall i princip sätta sina taxor så att varje verksamhet bär sina egna kostnader. Om ett verk låter en monopolskyddad verk- samhet finansiera en konkurrensutsatt genom att fastställa taxor inom denna som inte ger full kostnadstäckning, uppstår en snedvridning av konkurrensen. Det kan medföra att konkurrerande, och samtidigt kan- ske effektivare, företag tvingas lämna marknaden och att konsumen- terna får minskad valfrihet.
De nuvarande styrformerna för posten och televerket innebär att statsmakterna fastställer mål för service och lönsamhet. De ekonomiska avkastnings och utdelningskraven är något olika utformade i de båda af- färsverken. För posten gäller ett utdelningskrav på ägarkapitalet. För televerket är avkastningskravet så utformat att ett soliditetskrav om minst 65 % skall uppnås år 1992.
En brist med de nuvarande styrformerna är att de enbart gäller ge- nerellt för hela verksamheten. De tar således inte hänsyn till de skilda konkurrensförhållanden som råder på de olika marknader som posten och televerket verkar på. Priserna inom monopolsektorerna bör sättas så att de bidrar till att verksamheten bedrivs samhällsekonomiskt effek- tivt. För postens del gäller detta i första hand inrikes normalbrev samt distribution av fack- och veckopress. För televerket är det telefonitjän- sten som är aktuell i sammanhanget. Samtidigt bör affärsverken på de konkurrensutsatta sektorerna få agera med samma ekonomiska frihet och med samma typ av målsättningar som gäller för konkurrentföreta- gen.
Enligt SPK synes ett krav på självkostnadsprissättning vara det som bäst svarar mot kravet på en så samhällsekonomiskt effektiv prissätt- ning som möjligt på nämnda monopolområden. I självkostnaden skall ingå dels ett visst avkastningskrav så att värdet på realkapitalet inte ur- holkas, dels ett utdelningskrav från ägaren i form av en internränta som bör spegla kapitalbindningens alternativkostnad. Det står samtidigt äga- ren eller affärsverken fritt att utöver detta formulera andra utdelnings- eller avkastningskrav för de konkurrensutsatta verksamheterna.
Detta självkostnadskrav på monopolprodukterna bör kompletteras med ett uttalat produktivitetskrav på de delar av verksamheten som saknar förutsättningar för en fungerande konkurrens, eftersom varken prissättnings- eller avkastningskrav utgör någon spärr mot ineffektivitet i verksamheten. Inom både posten och televerket används i dag ett ar- betsproduktivitetsmål. Produktiviteten i ett företag är emellertid även beroende av andra faktorer än insatsen av arbetskraft. Därför borde ett mer ambitiöst produktivitetsmål uppsättas, som även tar hänsyn till in- satsen av kapitalresurser.
Kombinationen av självkostnadsprissättning och ett adekvat produk- tivitetsmål säkerställer möjligheten till en så effektiv prissättning som möjligt på lång sikt. Dessa styrmedel behöver dock under en övergångs- period kompletteras med ett tredje styrmedel, nämligen ett prisutveck- lingsmål. Skälet för detta är beträffande posten att det interna kost- nadsredovisningssystemet för närvarande är under omprövning och att självkostnadsprismålet därför skulle fungera mindre tillfredsställande som styrmedel. För televerket är det omfattningen på de nuvarande subventionsströmmarna mellan olika kundkategorier inom telefonitjän- sten som gör självkostnadsprismålet svårt att använda som styrmedel. Ett prisutvecklingsmål möjliggör en bedömning av de prishöjningar som genomförs och kan både följas upp vid prishöjningstillfällena och i sam- band med den årliga revisionen.
De föreslagna Styrmedlen förutsätter inte att regeringen behöver godkänna eller besluta om de prishöjningar som dessa affärsverk vill genomföra. Den löpande uppföljningen i samband med prishöjningar och årsbokslut skall i stället visa om posten och televerket uppfyller uppställda mål. Postens och televerkets planerade prishöjningar skulle därvid inte behöva underställas regeringen för beslut.
Beträffande televerket utreder för närvarande en arbetsgrupp inom regeringskansliet (den s.k. ONP-gruppen) på uppdrag av regeringen bl.a. förutsättningar att skapa en effektiv konkurrens på tele- eller tele- baserade tjänster. Därvid skall övervägas och föreslås villkor, så att nå- tets tillgänglighet underlättas. En möjlighet som kan undersökas i sam- manhanget är enligt SPK att på sikt skilja ut televerkets funktion som leverantör av nätkapacitet från funktionen som kommersiell nyttjare av nätet (den s.k. commoncarrierprincipen). Denna princip diskuteras inom EG i fråga om distribution av i första hand gas och el.
Sammanfattningsvis anser SPK att en ökad garanti för en effektiv verksamhet inom posten och televerket uppnås i korthet enligt följande.
1 Posten och televerket beslutar i fortsättningen själva om samtliga prisändringar. 2 För de delar av postens och televerkets verksamheter där konkur- rensen inte fungerar tillfredsställande anger statsmakterna styrmedel i form av riktlinjer för prissättning. För posten gäller detta inrikes normalbrev samt distribution av fack- och veckotidskrifter och för televerket telefonitjänsten.
Som riktlinjer för prissättningen gäller att ett krav på självkostnads- prissättning kombineras med ett produktivitetsmål. Under en över- gångsperiod skall också ett prissättningsmål användas. Detta pris- sättningsmål bör dock inte gälla distribution av fack- och vecko- tidskrifter. Detaljutformningen av Styrmedlen bör genomföras av regeringen med stöd av t.ex. riksrevisionsverket. Uppföljningen av dessa styrmedel sker inom ramen för den löpande revisionen. Det bör även utredas om inte televerkets försäljning av teleutrust- ningar borde brytas ut ur verket och överföras till ett dotterbolag. Slutligen bör möjligheten undersökas att på sikt skilja ut televerkets funktion som leverantör av nätkapacitet från funktionen som kom- mersiell nyttjare av nätet.
7.5. Viss övrig trafikverksamhet
7.5.1 Beställningstrafik med buss Länsbolagen utför även beställningstrafik med buss i konkurrens med andra trafikföretag. SPK har undersökt omfattningen av denna trafik och hur länsbolagen prissätter trafiken. Det har gjorts i syfte att klar- lägga om det finns risk för att beställningstrafiken subventioneras med skattemedel. Det kan i så fall medföra att konkurrensen mellan läns- bolagens beställningstrafik och konkurrenters motsvarande trafik sned- vrids. Nedan redovisas förhållandena i de tre län, som hade en omsätt- ning av beställningstrafik med buss på minst 10 milj.kr. år 1989. I Stockholms län omsätter årligen SL:s beställningstrafik ca 25 milj.kr. Någon särredovisning av samtliga kostnader för denna trafik sker inte. Pris för uppdragen sätts enligt SL med hänsyn till marknadssi- tuationen. Självkostnadskalkyl tillämpas för större uppdrag och särkost- nadskalkyl (totala drifts- eller självkostnader minus administrativa kost- nader) för uppdrag av mindre omfattning. Intäkten från beställningstrafik för länsbolaget i Södermanlands län uppgår årligen till ca 25 milj.kr. Särredovisning sker inte och priserna sätts enligt uppgift med hänsyn till produktionskostnad och med pålägg för vinst och risk. Länsbolagets beställningstrafik i Örebro län hade en omsättning un- der år 1989 på ca 13 milj.kr. Priserna sätts enligt uppgift i huvudsak ef- ter Självkostnadskalkyl. Länsbolagen bedriver för närvarande således en jämförelsevis liten verksamhet på beställningstrafikområdet. Det finns anledning att för- vänta att denna verksamhet ökar bl.a. som en effekt av avregleringen av taxitrafiken från den 1 juli 1990. Enkäten till länsbolagen visar att be— ställningstrafiken inte redovisningsmässigt hålls klart isär från annan trafikverksamhet (främst linjetrafiken). Det finns därför risk att kon- kurrensen i vissa fall snedvrids mellan länsbolag och konkurrerande fö- retag då garanti inte finns för att länsbolagens beställningstrafik inte skattesubventioneras. Därigenom finns inte heller garanti för att läns- bolagens verksamhet på beställningstrafikområdet bedrivs under effek- tiva former. En lösning på detta problem är enligt SPK, att den trafik som länsbolagen har ett uttalat ansvar för, nämligen den kollektiva lin-
jetrafiken inom resp. län, ombesörjs i ett särskilt företag. Beställnings- trafiken, som bedrivs utan krav på subventioner eller kommunala skat- temedel, bör avskiljas från den övriga trafikverksamheten och överföras till fristående bolag.
7.5.2 Färdtjänst med specialfordon I enkäten till länsbolagen ställdes även ett antal frågor om färdtjänst med egna eller inlejda specialfordon. Även denna verksamhet bedrivs av länsbolag i konkurrens med andra trafikföretag. Frågorna avsåg att ge uppgift om länsbolagens kostnader för sådan trafik år 1989. Enkäten syftade också till att undersöka om det fanns planer på att överföra an- svaret för färdtjänst från kommuner till länsbolag. I de fall upphandling hade skett efterfrågades om det hade förekommit konkurrens mellan olika företag och hur anbudstävlingen då hade gått till.
Av enkätsvaren framgår att i Stockholms län har ansvaret för färd- tjänsten ålagts landstingets färdtjänstnämnd från den 1 juli 1988. Kost- naden för färdtjänst med specialfordon uppgick till ca 240 milj.kr. år 1989 och omfattar transporter som utförs av SL och och privata företag. SL svarar för ungefär hälften av denna transportverksamhet.
Under år 1989 har för första gången prövats anbudstävlan för aktuell transportverksamhet från den 1 januari 1990 och där samtidigt SL skulle utgöra en självständig eller från landstinget utomstående entre- prenör. Resultatet blev i korthet några byten av entreprenörer och att SLi stort sett bibehöll sin andel av transporterna. För år 1990 budgete- rade färdtjänstnämnden en kostnadsökning för dessa transporter med ca 6 % (till drygt 250 milj.kr.). Det har inte varit möjligt att inom ramen för SPK:s undersökning klarlägga hur SL exakt beräknat sitt anbud i sammanhanget. Klart är enligt färdtjänstnämnden att anbudsförfaran- det har bidragit till att hålla tillbaka kostnadsökningarna.
Bland övriga län har länsbolagen i Södermanlands län och Öster- götlands län åtagit sig färdtjänstuppdrag år 1989 till kostnader på 3 resp. 10 milj.kr. I Södermanlands län sker upphandling i konkurrens mellan olika företag. I Östergötlands län finns planer på att genomföra sådan upphandling efter den 1 juli 1990 (tidpunkten för avregleringen av taxiverksamheten).
Det är således i Stockholms län som det bedrivs en relativt omfat- tande färdtjänstverksamhet med specialfordon. Det finns tecken på att länsbolagens verksamhet på detta område (liksom för beställningstrafi- ken med buss) ökar i framtiden. I likhet med annan länsbolagstrafik som bedrivs i konkurrens med andra företag, är en viktig förutsättning för en effektiv trafikproduktion på färdtjänstområdet, att trafiken sär- redovisas från annan verksamhet (se avsnitt 7.5.1).
7.6.1 Avreglering av kollektivtrafik inom OECD Under främst 1980-talet har olika transportgrenar successivt avreglerats såväl i Sverige som i andra länder. De regler som slopats eller liberali- serats gäller främst bestämmelser som påverkar företagens marknads- villkor, t.ex. kontroll av företagsetablering och prissättning. Det finns i princip inga speciella marknadsförhållanden som skulle motivera regleringar på transportmarknaden. Både gods- och person- trafiken har emellertid i olika länder sedan årtionden tillbaka omfattats av olika lagar, förordningar och föreskrifter som har reglerat markna- dens prissättning och andra konkurrensvillkor. För passagerartranspor- ter har regleringar eller offentligt monopol motiverats med att näringen skall svara för en socialt acceptabel trafikförsörjning. Säkerhetsaspekter har också vägts in vid regleringen av persontransporter. Dessa mål kan dock normalt uppnås även på en marknad som utmärks av konkurrens mellan olika trafikutövare. Den fortsatta redovisningen i detta avsnitt baseras bl.a. på OECD- rapporten "Synthesis report on competition policy and deregulation" som publicerades under andra halvåret 1990. Rapporten har utarbetats av en arbetsgrupp inom OECD:s konkurrenskommitté (Committe on Competition Law and Policy). Konkurrenslagstiftningen i olika länder ger i begränsad utsträckning möjligheter att ingripa mot statliga regleringar som i sig medför kon- kurrensbegränsningar. Vägtransporter i olika länder var också uttryck- ligt eller implicit undantagna från i övrigt gällande konkurrensregler. Detta förhållande gäller fortfarande i många länder men negativa ef- fekter har minskats genom åtgärder som syftat till att förstärka konkur- rensen på de reglerade områdena. Successivt har regleringarna inom godstransportsektorn och den långväga busstrafiken liberaliserats inom OECD-området. Från kon- kurrensvårdande myndigheter har åtgärder särskilt riktats mot överens- kommelser beträffande taxor, anbudssamverkan vid upphandling och missbruk av dominerande marknadsställning. Företagskoncentrationen är låg på transportområdet i flertalet OECD-länder. I de flesta fall har också företagsförvärv eller samgåenden på transportmarknaden be- dömts inte strida mot resp. lands konkurrenslagstiftning. En möjlig förklaring till att kollektivtrafiken med buss inte hittills be- rörts av avreglering i någon större utsträckning inom OECD är att re- gleringen möjliggjort ett system med korssubventionering. Det innebär att överskottet från mera trafikerade och därmed lönsammare linjer får subventionera de ekonomiskt svaga linjerna. OECD:s konkurrenskom- mitté, som har kartlagt regleringarna inom den yrkesmässiga vägtrafi- ken, framhåller att denna subventionering är ett ineffektivt medel för att tillhandahålla den trafikförsörjning som anses behövlig från allmän synpunkt. Kostnaderna förblir härigenom dolda genom att dessa inte hålls redovisningsmässigt klart åtskilda från övrig trafik. Enligt kommit-
tén bör subventioner för olönsam trafik ges till exempelvis entreprenö- rer som antagits efter anbudstävlan.
Kommittén rekommenderar att befintliga regleringar och undantag från konkurrenslagar för lokal busstrafik skall bli kritiskt undersökta och att möjligheten till avregleringar noga skall övervägas. Kommittén förutsätter att konkurrenslagar och rättspraxis efter avreglering blir tilllämpade på samma sätt för lokal busstrafik som för andra näringar.
Storbritannien som år 1980 avreglerade den långväga busslinjetrafi- ken har från år 1985 även delvis avreglerat den lokala busstrafiken (kollektivtrafiken). Genom 1985-års "Transport Act" avreglerades den lokala busstrafiken utanför London fullständigt. Genom lagen ändrades också reglerna för subventionering av icke lönsam trafik. Så t.ex. skall entreprenörer väljas efter anbudsförfarande. Transport Act medförde att berörd busstrafik inte längre undantas från konkurrenslagstift- ningen.
I London planeras busstrafiken bli avreglerad i början av 1990-talet. London Bus Company har omstrukturerats så att det från år 1989 delats i elva enheter. London Regional Transport avser att öka den andel tra- fik (busslinjer) som skall omfattas av anbudsförfarande. För närvarande trafikeras 25 % av linjesystemet av entreprenörer. Målet för är 1992 är 40 %. Ett omfattande program för uppdelning i resultatenheter har ge- nomförts. År 1988 delades det tidigare statliga bolaget National Bus Company i 12 bolag och privatiserades. Scottish Bus Corporation står också inför en privatisering.
Erfarenheterna från bl.a. Storbritannien visar att det behövs en rela- tivt lång omställningstid för en bransch som tidigare har omfattats av reglering att anpassa sig till en konkurrensutsatt marknad.
7.6.2. Upphandling i Köpenhamnsregionen
Genomförandet av EG:s inre marknad kommer bl.a. att medföra ökade möjligheter att effektivisera transporterna inom EG. Inom EFTA pågår samtidigt ett arbete, som syftar till att anpassa eget regelsystem till EG:s motsvarande regler. Harmonisering av olika lagar och bestäm- melser som gäller för transportmarknaden i Europa inkl. liberalisering av de regler som styr transportutbudet mellan länderna kommer också - förutom att öka effektiviteten för transporter mellan olika länder - att på lång sikt påverka och sannolikt öka konkurrensen på den svenska transportmarknaden.
Ett exempel på avreglering och internationalisering av den kollektiva busstrafiken är förhållandena i Köpenhamn. Där ombesörjs kollektiv- trafiken under organisationsformer liknande dem som gäller i svenska större tätortsområden.
Genom beslut den 3 maj 1989 fastställdes att Hovedstadsområdets Trafikselskab (HT) skall svara för kollektivtrafiken med buss inom Kö- penhamnsområdet. Enligt den lag som tillkom i anslutning till detta be- slut skall HT löpande för en förutbestämd trafikvolym begära anbud från enskilda företag angående driften av denna trafik. Liksom i svensk
entreprenadtrafik är det trafikhuvudmannen och inte entreprenören som beslutar om biljettpriserna i trafiken.
Den andel av HT:s trafik som omfattas av anbudstävlan skall gradvis ökas fram till den 1 april 1994. Vid denna tidpunkt skall den konkur- rensutsatta delen av trafiken utgöra minst 45 %. Detta motsvarar vid nuvarande trafikvolym ca 600 bussar och värdemässigt närmare en miljard danska kronor. Ett uttalat syfte med beslutet om anbudstävlan är att uppnå ökad effektivitet för kollektivtrafiken.
HT:s styrelse beslöt under hösten 1989 att inhämta anbud på en tra- fikvolym av omkring 750 000 vagntimmar, vilket motsvarade ca 230 bus- sar. Entreprenadtrafiken påbörjades den 1 april 1990. Den planerade utvecklingen av entreprenadtrafik i Köpenhamn fram till den 1 april 1994 framgår av diagram 7.1.
Figur 7.1 Planerad ökning av entreprenadtrafik med buss i Köpen- hamnsregionen 1990 - 1994.
Il l088 HT—bussor
720 HT-bussor . _ _ _ _ __ 596 enlrepr.- _ _ _ _
bussar
228 enirepr.- bussar
lSlöbUSSOr l/11 l/A l/lO 1/4 l/lO l/A l/lO 1/4 1990 1991 1992 1993 1994
AB Linjebuss deltog i anbudsgivningen om kollektivtrafiken i Köpen- hamn från den 1 april 1990 och antogs som entreprenör. Avtalet omfat- tar en trafikvolym som kräver ca 75 bussar. Avtalsperioden är fyra år.
7.7. Sammanfattande bedömning
Genom lagändringar under senare delen av 1980-talet har länsbolagen fått möjlighet att upphandla linjetrafik genom anbudstävlan mellan olika entreprenörer. För den trafik som hittills berörts av anbudstävlan - ca 20 % av länstrafikens samlade trafikproduktion (exkl. tågtrafik på länsjärnvägar) år 1988 - beräknas att trafikkostnaderna därigenom har minskat med totalt drygt 100 milj.kr. på årsbasis. Detta belopp avser enbart busslinjetrafik och som ofta tidigare har bedrivits av främst pri- vata och statliga trafikföretag. Andra typer av linjetrafik - med undan- tag för tågtrafik på länsjärnvägar - har inte omfattats av anbudstävlan. I
allmänhet har således inte länsbolagens egen trafik och kommunal tät- ortstrafik omfattats av detta anbudsförfarande. Några formella hinder för att genomföra en sådan upphandling finns dock inte.
Det bör enligt SPK även prövas att låta t.ex. spårburen trafik - främst pendeltågs-, spårvagns- och tunnelbanetrafik i aktuella större tätorts- områden - omfattas av anbudstävlan. Det förutsätter att berörda kom- muner och landsting överför ansvaret för denna trafiks infrastruktur (spåranläggningarna), i likhet med vad som skedde år 1988 på tågtrafik- området, till en särskild organisation eller ett speciellt företag. Vilket eller vilka transportföretag som skall erhålla trafikeringsrätten och få nyttja spåranläggningarna avgörs efter anbudstävlan.
I vissa fall har länsbolag inte genomfört anbudstävlan med hänvis- ning till dels avtalsbindningar i flerårskontrakt med entreprenörer, dels avtal (s.k. konsortialavtal) med kommuner som åtagit sig kostnadsan- svaret för den egna trafiken i kommunen. Sistnämnda har skett indirekt i utbyte mot att kommunen och inte länsbolaget därmed har erhållit trafikförsörjnings- och ekonomiansvaret för trafiken.
Om anbudstävlan skulle konsekvent genomföras i alla län kan den totala kostnadsminskningen för all länsbolagstrafik bli cirka en halv miljard kronor per år. Beloppet har beräknats med hänsyn till de kost- nadsbesparingar som gjorts för den trafik som hittills upphandlats ge- nom anbudstävlan.
Även uppgifter från Danmark tyder på att upphandling av kollektiv lokaltrafik leder till kostnadsbesparingar. En mindre del av Köpen- hamns lokaltrafik har hittills omfattats av anbudstävlan. Målet är att 45 % av trafikvolymen i Köpenhamn skall utföras av entreprenörer se- nast den 1 april 1994.
OECD:s konkurrenskommitté har under år 1989 och år 1990 stude- rat konkurrensförhållandena inom bl.a. kollektivtrafiken med buss. Kommittén förordar ett system med anbudsupphandling såsom skett i London.
Således kan konstateras, att erfarenheterna från anbudstävlan på kollektivtrafikområdet visar att trafikens produktionskostnader kan re- duceras. Det är också sannolikt att det finns en betydande besparings- potential inom de län i Sverige som ännu inte prövat eller i begränsad utsträckning genomfört upphandling av trafik i konkurrens mellan olika företag.
I sammanhanget bör pekas på att det kan finnas en facklig intresse- konflikt vid valet mellan att bedriva offentlig eller i detta fall kommunal verksamhet i egen regi eller genom utomstående entreprenörer. Då verksamhetsmål kan uppnås oberoende av ägar eller organisationsform bör det alternativ väljas som medför de lägsta kostnaderna. Det förut- sätter att verksamhet i egen regi får konkurrera med utomstående före- tag via t.ex. regelbundet återkommande anbudstävlingar. Det innebär vidare, att i de fall länsbolag har avtal med en kommun om att kommu- nen i stället för länsbolaget har trafikförsörjningsansvaret inom hela
eller delar av denna kommun, bör detta ansvar samtidigt förenas med ett avtalsenligt krav på att berörd trafik skall omfattas av anbudstävlan.
Om principen om anbudstävlan inte får gälla på kollektivtrafikområ- det, dvs. att en effektiv konkurrens inte befrämjas mellan transportföre- tagen, kan resultatet bli onödigt höga trafikkostnader. Det medför i sin tur höga biljettpriser och/eller ökad skattefinansiering, eventuellt i kombination med en minskad trafikförsörjning. Detta leder också till försämrade möjligheter att minska personbilsresandet.
En annan framtida effekt av anbudstävlan blir sannolikt att lönebild- ningen på olika löneavtalsområden (kommunala, privata och statliga) påverkas i en för trafikföretagen kostnadsutjämnande riktning. En så- dan förändring är också viktig för att de olika typerna av trafikföretag skall ha konkurrensneutrala förutsättningar i sin verksamhet.
Länsbolagen bedriver även i viss utsträckning beställningstrafik med buss och färdtjänstverksamhet med specialfordon, ofta i konkurrens med andra företag. Denna trafikverksamhet i länsbolagens och kom- munala trafikföretags regi torde öka i framtiden bl.a. med hänsyn till avregleringen av taximarknaden från den 1 juli 1990. För närvarande finns inte en tillfredsställande garanti för att denna verksamhet bedrivs på effektivast möjliga sätt. Det beror främst på att länsbolagen i all— mänhet inte håller denna trafik organisatoriskt och redovisningsmässigt klart åtskild från kollektivtrafiken. Vid en anbudstävlan mellan länsbo- lag och andra trafikföretag kan därför resultatet bli att länsbolagens be— ställningstrafik skattesubventioneras på grund av att samtliga kostnader inte tas med i länsbolagens anbud. Därmed snedvrids konkurrensen på marknaden. Det kan medföra att det företag som skulle bedriva trafi- ken effektivast inte kommer i fråga.
En lösning på detta problem är att den konkurrensutsatta länsbolags- trafiken som bedrivs med krav på lönsamhet eller full kostnadstäckning avskiljs från övrig trafikverksamhet. En sådan inriktning är också i linje med vad som uttalats under år 1990 av OECD:s konkurrenskommitté.
Från den 1 januari 1991 införs moms på persontransporter. Det är, med hänsyn till vad som nämnts ovan, därvid viktigt att tillämpningen av momsbestämmelserna, inkl. utformning av redovisningssystem för moms, blir sådan att problemet med snedvridna konkurrensförutsätt- ningar på beställningstrafikområdet inte förstärks.
Det har ibland efter genomförd anbudstävlan om länsbolagstrafik och/eller kommunägd trafik uttalats misstankar om otillbörligt gyn- nande av länsbolags eller kommunföretags egen linje- eller beställnings- trafik. För att minska den typen av problem eller undvika misstanke om jävsförhållande är det enligt SPK viktigt att en från länsbolag och kommuntrafikföretag fristående/oberoende part ges rätt att utvärdera anbuden och besluta om vilket eller vilka företag som skall få bedriva trafiken.
Det finns en påtaglig risk för att det inte heller råder konkurrensneu- trala förutsättningar vid länsbolagens upphandling av tågtrafik på läns-
järnvägar. Det beror bl.a. på att SJ erhåller ett statsbidrag för att täcka s.k. samkostnader. Oklar definition av samkostnader, svårigheter att särredovisa dessa samt bidragsreglernas utformning gör eller gjorde det möjligt för SJ att medta statsbidraget vid anbudsgivning. Effekten kan bli att sådana samkostnader som normalt är förenade med att bedriva den aktuella tågtrafiken täcks delvis eller helt av statsbidraget. Därige- nom kan anbudssumman reduceras till belopp som är lägre än SJ:s fak- tiska kostnader för trafiken. Med hänsyn härtill bör statsbidraget slopas alternativt få ändrade bidragsbestämmelser så att en snedvridning av konkurrensen inte kan uppstå.
Kommunernas och landstingens affärsmässiga verksamhet bedrivs till stor del på lokala eller regionala monopolmarknader. Lagar och be- stämmelser som reglerar verksamheten är ofta svåröverskådliga och va— rierar för olika områden.
Besvärsvägarna över kommunala beslut är inte enhetliga. Aktuella regler varierar mellan olika verksamheter och verksamhetsformer. En förenkling härvidlag synes önskvärd.
För att mäta effektiviteten i en verksamhet måste denna redovis- ningsmässigt kunna avskiljas från andra verksamheter. Ett redovisnings- system som rättvist fördelar fasta och gemensamma kostnader över ti- den och på olika verksamhetsområden är härvid en förutsättning, lik- som att vinster, förluster, eventuella överavskrivningar etc. förs till be- rörd verksamhet. Vidare bör kvalitetsändringar löpande följas upp och utvärderas. SPK har i olika sammanhang framhållit att ett s.k. slutet re- dovisningssystem är att föredra framför ett öppet redovisningssystem ef- tersom verksamheten då särredovisas och bättre kan bedömas från bl.a. effektivitetssynpunkt.
På monopolmarknader saknas ofta tillräckliga incitament till ett ef- fektivt resursutnyttjande. När det gäller den kommunala effektiviteten är den svår att mäta eftersom målen inte endast är av ekonomisk utan även av mer svårkvantifierbar natur. Exempelvis skall i vissa fall bl.a. fördelningspolitiska mål och krav på rättssäkerhet uppfyllas.
Prissättningen inom den kommunala affärsmässiga verksamheten sker vanligen enligt de kommunalrättsliga grundprinciperna: självkost- nadsprincipen, likställighetsprincipen samt principen om förbud mot re- troaktiva avgifter. Enligt ett förslag till ny kommunallag skall princi- perna skrivas in i lagen. Självkostnadsprincipen innebär full kostnads— täckning genom avgiftsuttag och är i sig inte effektivitetsfrämjande. Det bör poängteras att självkostnadsprincipen enbart kan motiveras när förutsättningar för en väl fungerande konkurrens inte föreligger. Vid självkostnadsprissättning i kommunala monopol bör incitament införas för att förbättra effektiviteten. Exempelvis bör produktivitetsmål upp- ställas och metoder för att mäta produktiviteten utvecklas.
En väsentlig fråga när det gäller likställighetsprincipen är i vilken ut- sträckning denna är förenlig med önskemålet om att kunna differen- tiera taxor.
Inom den kommunala sektorn används ofta någon form av index vid prissättning och vid beräkning av kapitalkostnader. De praktiska och andra fördelar som tillämpning av indexbaserad prissättning kan inne- bära för säljare och köpare på en enskild marknad bör dock vägas mot
de eventuella samhällsekonomiskt negativa effekter som sådan prissätt- ning kan medföra vad gäller t.ex. kostnads- och produktivitetsförhållan- den. Detta gäller i synnerhet användningen av KPI då detta inte är ett branschspecifikt index. Av samma anledning är det tveksamt att an- vända KPI för beräkning av kapitalkostnader enligt t.ex. bruksvärdeme- toden och den reala annuitetsmetoden.
Ökade inslag av konkurrens kan användas som ett medel för att be- främja en effektivare verksamhet på de kommunala monopolmarkna- derna. En möjlighet är att de förutsättningar som utmärker en konkur- rensutsatt marknad - bl.a. fri prisbildning och etablering - tillåts gälla på marknaderna. Detta kan uppnås t.ex. genom att med lämpliga tidsinter- valler tillämpa ett anbudsförfarande. Kommunerna antar därvid entre- prenörer i fri anbudskonkurrens och avtalet med entreprenören ligger till grund för avgifterna. Om det existerande priset är högre än vad som motiveras av kostnaderna är nya entreprenörer villiga att ta över verk- samheten till ett lägre pris.
I sammanhanget bör pekas på den fackliga intressekonflikt som kan finnas i valet mellan egen regi- och entreprenadverksamhet. Om verk- samhetsmålen uppnås bör det alternativ som ger de lägsta kostnaderna väljas, oavsett regi- och ägandeform.
Avtalsperiodens längd är av stor betydelse från effektivitetssynpunkt. En alltför lång kontraktstid leder till att konkurrensen successivt avtar. Vidare kan en alltför lång kontraktstid där avtalat pris eller taxa kopp- lats till olika kostnadsindex få till följd att taxesättningen inte återspeg- lar utvecklingen med hänsyn till faktiska marknadsförändringar (t.ex. ändringar av faktorkostnadsnivåer, produktivitet och efterfrågan). En alltför kort avtalsperiod kan å andra sidan göra att entreprenadåtagan- det blir mindre attraktivt, vilket i sin tur kan leda till ett alltför litet an- tal anbudsgivare.
Vid entreprenadupphandling är det väsentligt att beställarrollen hålls isär från producentrollen. Av stor vikt är härvid att uppdragsgiva- ren i anbudsinfordran preciserar kvalitetskrav samt vad entreprenaden skall omfatta. Från konkurrenssynpunkt är det väsentligt att i första hand sluten upphandling används när det är möjligt och att ingångna avtal inte slentrianmässigt förlängs. Det är vidare minst lika viktigt att alla företag som kan lämna anbud också får kännedom om anbudsför- frågan.
Ett problem vid entreprenadupphandling är att kommunerna ofta saknar kompetens att utforma anbudshandlingar och kontrakt på ett sådant sätt att det garanterar att verksamhetsmålen uppnås till lägsta möjliga kostnad.
För närvarande finns inte tillräckliga incitament för många kommu- ner att alltid följa det kommunala upphandlingsreglementet eller att köpa varor och tjänster genom anbudstävlan när så är möjligt. Ökade krav bör därför ställas på en effektiv verksamhet på detta område. En möjlighet bör vara att i statsbidragssammanhang precisera sådana krav.
Om kommunerna konkurrerar med andra näringsidkare är det vä- sentligt att garantier skapas för att konkurrensen sker på lika villkor. Den kommunala verksamheten inom dessa områden får t.ex. inte sub- ventioneras av skattemedel eller annan kommunal verksamhet. Det kan också vara svårt att bedöma om en kommun tillämpar underprissätt- ning, särskilt om kommunen använder ett öppet redovisningssystem. Om det inte råder konkurrensneutrala förutsättningar kommer effekti- viteten inom aktuella områden att påverkas negativt.
Från kommunalt håll har framförts önskemål om att kommuner eller kommunägda företag skall få möjlighet att konkurrera om verksamhe- ter knutna till andra kommuner. Det finns dock starka skäl som talar för att inte generellt utvidga kommunernas möjligheter att bedriva verksamhet utanför den egna kommunen. Förutom de nackdelar som följer av brist på konkurrensneutralitet kan också pekas på den otill- fredsställande rättsordningen vid entreprenadverksamhet inom det kommunala området.
Nuvarande inskränkningar i rätten för näringsidkare att dels överklaga kommunala beslut, dels erhålla skadestånd i samband med anbudstävlan, minskar garantin för en effektiv verksamhet på kommu- nala områden som kan eller bör omfattas av anbudstävlan. Det är där- för viktigt att i anslutning till förhandlingarna mellan EFTA och EG tillvarata möjligheterna till en ändrad lagstiftning på upphandlingsom- rådet. Inriktningen bör vara att tillgodose behovet av ökad rättssäkerhet för anbudsgivare. Vidare bör reglerna ge incitament till en ökning av antalet företag som deltar i anbudstävlan. Det sistnämnda kan uppnås genom att bl.a. förbättra förutsättningarna för en internationell konkur- rens.
8.1. Tjänster och marknader
Med posttjänster avses i denna beskrivning de tjänster som tillhanda- hålles av postverket (posten). Posten har av staten fått till huvuduppgift att driva poströrelse, i vilken ingår att befordra brev och paket samt förmedla betalningar. Staten ålägger posten ett socialt och regionalpoli- tiskt ansvar som innebär en skyldighet att normalbrev, postpaket och betalningar skall förmedlas över hela landet till en enhetlig och fast- ställd taxa. Posten tillhandahåller tjänster utöver den grundläggande postservicen. Exempel på sådana tjänster är bankservice och distribu- tion av gruppreklam och tidningar. Posten hade en omsättning år 1989 på ca 17,1 miljarder kronor och ca 57 000 anställda.
I det följande behandlas de viktigaste delarna av postens tjänsteut- bud med undantag av betalningsförmedling och bankservice.
8.1.1 Normalbrev Normalbrevet är postens omsättningsmässigt viktigaste typ av försän- delse med en omsättning under år 1988 på ca 3,7 miljarder kronor exkl. utrikesbrev och tilläggstjänster. Det typiska för normalbrevet är att det gäller enstaka försändelser från avsändare till adressat och att breven kan lämnas i brevlådor. Priset för ett normalbrev varierar med vikt och volym. Försändelser frankerade med rabattfrimärken betraktas också som normalbrev. Tjänsten normalbrev kan varieras med olika typer av tilläggstjänster, såsom assurans, rekommendation, postförskott, mottagningsbevis och expressutdelning. Varje tilläggstjänst avgiftsbeläggs för sig. Av omsättningen utgör ca 1 miljard kronor privat kommunikation, medan återstoden är olika former av företagsmeddelanden.
8.1.2 Ekonomibrev och föreningsbrev Gemensamt för föreningsbrev och ekonomibrev är att priset per för- sändelse är lägre än priset på normalbrev och att abonnemangsavgift även tillkommer. Ekonomibrevet omsatte under år 1988 ca 1,25 miljarder kronor exkl. tilläggstjänster. Portot är lägre än för normalbrevet, men det tar längre tid innan brevet når mottagaren (cirka tredje vardagen efter inläm- ningsdagen). Avgiften består av en befordringsavgift per brev och en abonnemangsavgift. Vid enstaka inlämning av ekonomibrev utan abon- nemang uttas en engångsavgift.
Som en naturlig konsekvens av ekonomibrevets avgiftskonstruktion är det inte privatpersoner utan företag, myndigheter och organisationer som utgör kundgrupperna. Föreningar brukar i första hand utnyttja fö- reningsbrev.
Det finns också en prisrelation mellan normalbrevet och övriga brevprodukter - inkl. ekonomibrevet - som innebär en viss restriktion. Av naturliga skäl måste befordringsavgiften vara lägre för ekonomibrev än normalbrev, samtidigt som en stor prisdifferentiering kan leda till en för posten icke önskvärd överströmning av kunder till ekonomibrev. Enligt posten ger en prisskillnad på 20 % den eftersträvade fördel- ningen mellan normal- och ekonomibrev.
Föreningsbrev får utnyttjas av vissa ideella föreningar, som därige- nom ges möjlighet att skicka kallelser, möteshandlingar och annan fö- reningspost till ett förhållandevis lågt porto. Innehållet skall ha sam- band med den ideella verksamheten, dvs. reklamerbjudanden m.m. får ej skickas i försändelserna.
Det finns en viss svårighet att definiera vilka föreningar som skall räknas som ideella. Sådana föreningar vars huvudsakliga ändamål är religiöst, välgörenhetsinriktat, socialt, politiskt, konstnärligt, idrottsligt eller kulturellt räknas hit. Intresseorganisationer, som i allmänhet är ideella, räknas däremot inte som "allmännyttiga".
Föreningsbrev omsatte under år 1988 ca 55 milj.kr. exkl. tilläggstjän- ster.
8.1.3 Massbrev Massbrev är det billigaste sättet hos posten att skicka personligt adres- serade brev i större upplagor. Massbrev används bl.a. till reklam för va- ror och tjänster samt som informationskanal för myndigheter och för- eningar. Posten är ett av de största företagen som tillhandahåller adressregister. Prissättningen av massbrev sker på två sätt, beroende på massut- skickets volym. För utskick under 10 000 ex. utgörs priset av en fast del för de första 1 000 ex. och en rörlig avgift för resten. För utskick över 10 000 ex. gäller endast ett pris som är vikt- och volymberoende. Det finns även en stark prisrelation till produkterna ekonomibrev och gruppreklam. Ekonomibrevet fungerar som ett pristak för massbre- vet samtidigt som gruppreklamen på ett motsvarande sätt fungerar som ett prisgolv. Omsättningen på postens marknad för massbrev uppgick till ca 970 milj.kr. år 1988 vilket därmed är likvärdigt med totalmarknaden. Om- sättningen har vuxit snabbt de senaste åren för massbrev och ökningen förväntas fortsätta under de närmaste åren.
8.1.4 Gruppreklam Gruppreklam är inrikes försändelser utan mottagarens personliga adress och är det billigaste sättet att skicka ut större mängder försän- delser till olika grupper av mottagare. Priset för att sända ut upp till
större mängder blir priset något lägre. Gruppreklam kan vara en lämp- lig distributionsform för reklam, meddelanden, kommunal information m.m. Gruppreklam kan skickas till fyra grupper, nämligen hushåll, villa- ägare, jordbrukare och kontor. Det finns också möjlighet till geografisk selektering. Postens omsättning för gruppreklam var totalt 800 milj.kr. under år 1988.
8.1.5. Tidningar
Marknaden kan delas in distribution av dels dagstidningar, dels fack- och veckopress. Den totala marknaden för dagstidningsdistribution om- satte år 1988 ca 1,9 miljarder kronor varav postens andel uppskattas till 10-15 %. Posten svarade däremot för hela distributionen av fack- och veckopress vilken omsatte ca 600 milj.kr.
8.1 .6 Postpaket Postpaket är den huvudsakliga tjänsten inom postens lättgodssektor, även om mer specialiserade tjänster som företagspaket och bilbud ökar snabbare i omsättning. Totalt omsatte postpaket ca 900 milj.kr. under år 1988, exkl. utrikespaket och ilpaket som här har särredovisats. Fr.o.m. år 1990 lämnar posten en tidsgaranti (senaste utdelningsdag) på samtliga produkter i lättgodssortimentet. Posten erbjuder också vissa tilläggstjänster, t.ex. postförskott och hemkörning.
8.1.7 Företagspaket Företagspaket är en dörr-till-dörr-tjänst där både avsändare och motta- gare skall vara företag. Posten träffar normalt avtal med kunden om denna tjänst. Det går dock att använda sig av tjänsten utan avtal, varvid en fastställd prislista gäller. Både med och utan avtal gäller att priset sätts per sändning och är viktberoende. Avhämtningstider regleras i av- talen, medan avlämningstiderna regleras i de generella produktvillko- ren. Postens omsättning för företagspaket uppgick till drygt ca 800 milj. kr. under år 1988.
8.1.8 Bilbud Bilbudsverksamhet är en typ av styckegodstransporter, som ökat starkt under senare år. Behovet av snabba dokumenttransporter har ökat snabbt i takt med datautvecklingen. Budbilar är vanligen personbilar av stationsvagnstyp eller mindre lastbilar som utför i huvudsak lokala bud- tjänster, framför allt i storstadsregionerna och andra större tätorter. Det rör sig om korta, snabba transportuppdrag från företag till företag, vil— ket skiljer verksamheten från övriga styckegodstransporter. Posten har uppskattat att totalmarknaden för bilbudsverksamhet för närvarande uppgår till drygt en miljard kronor, varav postens mark- nadsandel uppskattas till ca 20 %. På längre sikt är det emellertid möjligt att volymerna åter minskar i och med att datakommunikationstekniken utvecklas så att dokument- försändelser till viss del ersätts av telekommunikation.
8.1.9 Utrikes brev och paket Utrikes brev och paket är en sammanfattande benämning på försändel- ser med utländsk adressat. Tjänsten inkluderar också försändelser från utlandet, som av naturliga skäl inte genererar några direkta intäkter. Däremot sker en avräkning med varje utländskt postverk, eftersom det alltid finns volymskillnader i transporterna mellan olika länder. Utrikes brev (inkl. tidningar) omsatte under år 1988 ca 420 milj.kr., medan pa- ketförsändelserna omsatte 270 milj.kr.