Beslut vid regeringssammanträde den 7 januari 1999

Sammanfattning av uppdraget

Sverige har ett gott grundläggande konsumentskydd och goda förutsättningar för att driva en aktiv konsumentpolitik. Samhället har dock genomgått stora förändringar på senare år, vilket gör att konsumentpolitiken behöver ses över på nytt.En parlamentarisk kommitté får i uppgift att lämna förslag om hur den framtida konsumentpolitiken skall kunna ge människor förutsättningar att känna sig trygga som konsumenter och ha ett starkt inflytande över sin vardagssituation. Kommittén skall identifiera konsumentpolitikens långsiktiga innehåll och prioriteringar. Utredningen skall genomföras i ett tydligt EU-perspektiv, där det nordiska samarbetet är en viktig bas. Kommittén skall för detta ändamål göra en utvärdering och en översyn av de konsumentpolitiska målen. Vid behov skall kommittén föreslå hur målen kan utvecklas och förbättras, mot bakgrund av de nya förutsättningarna som samhället ger. Kommittén skall också avväga vilka medel i form av lagstiftning och ekonomiska och andra resurser som bör utnyttjas för att bäst nå dessa mål. Miljömålet i konsumentpolitiken utvärderas löpande i annan ordning och någon särskild analys av detta skall inte göras i denna utredning, om det inte visar sig vara av särskild vikt ur ett helhetsperspektiv.

Kommittén skall särskilt analysera målen och medlen för konsumentaspekterna inom områdena hushållsekonomi och finansiella tjänster, informationsteknik, produktsäkerhet och marknadsbevakning.

Bakgrund

Sverige har ett gott grundläggande rättsligt konsumentskydd och en fungerande struktur för myndighetsutövning på konsumentområdet. Det finns en god grund för t.ex. produktsäkerhetsarbete, lokal rådgivning vid köp av varor, arbete med reklamationshantering och tvistlösning, budgetrådgivning, produkttester, konsumentinformation och konsumentutbildning. De konsumentskyddande myndigheter som finns har högt förtroende bland konsumenterna och ger Sverige goda förutsättningar att driva en aktiv konsumentpolitik till gagn för konsumenterna.

År 1972 antog riksdagen riktlinjer för konsumentpolitiken (prop. 1972:33, bet. 1972:NU40, rskr. 1972:225). Målet skulle vara att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. År 1986 beslutade riksdagen om nya riktlinjer (prop. 1985/86:121, bet. 1985/86:LU34, rskr. 1985/86:292), som innebar att konsumentpolitiken skulle bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor, särskilt på hushållens baskonsumtion. Ett mål för konsumentpolitiken blev därför att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser. Det tidigare målet att konsumenternas ställning på marknaden skulle förbättras fördes också vidare med en viss justering.De nuvarande målen för konsumentpolitiken lades fast av riksdagen 1995 (prop. 1994/95:140, bet. 1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438). De tidigare målen om hushållens resurser och konsumentens ställning på marknaden förblev grundläggande för det fortsatta arbetet, men förtydligades och förstärktes. Ett nytt mål om att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet tillfördes. Det allt starkare sambandet mellan miljöpolitik och konsumentpolitik behövde också komma till uttryck i målen. Riksdagen beslutade därför att ett ytterligare mål för konsumentpolitiken skulle vara att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.De gällande konsumentpolitiska målen är således:

• Att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden,
• Att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt,
• Att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, och
• Att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.

Till detta kommer att Konsumentverket sedan den 1 juli 1997 har ett särskilt mål inom ramen för energihushållningsprogrammet.

Regeringens skrivelse Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det svenska arbetet (skr. 1995/96:181, bet. 1995/96:LU26, rskr. 1995/96:292) redogjorde för mål och inriktning för arbetet med konsumentfrågor i EU. Det övergripande målet skall vara att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden och att främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa. Samtidigt skall det vara möjligt att bibehålla och utveckla nivån på svensk konsumentpolitik.

En handlingsplan för att nå miljömålet presenterades i regeringens skrivelse Konsumenterna och miljön - en handlingsplan för hållbar utveckling (skr. 1997/98:67, bet. 1997/98: LU21, rskr 1997/98:220).

Konsumentverket/Konsumentombudsmannen (KO) är central statlig förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor och har enligt förordningen (1995:868) med instruktion för Konsumentverket huvudansvar för att genomföra den statliga konsumentpolitiken. Verkets uppgifter är i stor utsträckning inriktade på förebyggande åtgärder och tillsyn av marknaden enligt marknadsrättslig lagstiftning. Allmänna reklamationsnämnden har enligt förordningen (1998:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör varor, tjänster och andra nyttigheter (konsumenttvister) samt ge rekommendationer om hur tvisterna bör lösas. Andra myndigheter med bl.a. konsumentskyddande uppgifter är t.ex. Fastighetsmäklarnämnden, Resegarantinämnden, Livsmedelsverket och Finansinspektionen. Dessutom prövar Marknadsdomstolen med Stockholms tingsrätt som första instans marknadsrättsliga mål. Det nordiska miljömärkningssystemet handhas sedan januari 1998 i Sverige av ett aktiebolag, SIS Miljömärkning AB. Bolaget ägs gemensamt av staten och SIS - Standardiseringen i Sverige och skall inte vara vinstgivande.

Kommunal konsumentverksamhet är viktig för att konsumenterna skall ha nära till objektiv och oberoende rådgivning. Konsumentvägledning finns i de flesta kommuner, men har varierande omfattning. Totalt sett bedrivs dock en omfattande verksamhet, där viktiga inslag är budgetrådgivning, reklamationshantering och medling i konsumenttvister, skuldsanering, förköpsrådgivning, skolkontakter, marknadsbevakning och konsumenträttslig rådgivning. Utöver detta finns andra former av institutioner dit den enskilde kan vända sig för rådgivning, t.ex. Konsumenternas bank- och försäkringsbyråer.Frivilliga organisationer med konsumentfrågor som huvuduppgift är t.ex. de båda paraplyorganisationerna Sveriges Konsumentråd och Konsumenter i Samverkan. Vissa andra organisationer har konsumentpolitiska program som en del av sin verksamhet, t.ex. organisationer inom fackföreningsrörelsen, kvinnoorganisationer och hushållningssällskap.

Många lagar som innehåller regler till skydd för konsumenter kom till under 1970-talet och början av 1980-talet. Dessa har efter hand reviderats och byggts ut. Exempel på marknadsrättsliga lagar är marknadsföringslagen (1995:450), lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och prisinformationslagen (1991:601). Civilrättsliga konsumentskyddslagar är konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716). Det finns också lagar som innehåller både marknadsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser, t.ex. konsumentkreditlagen (1992:830), hemförsäljningslagen (1981:1361) och konsumentförsäkringslagen (1980:38). På produktsäkerhetsområdet finns produktsäkerhetslagen (1988:1604). Flera lagar har tillkommit i samband med EES-avtalet. Det gäller t.ex. produktansvarslagen (1992:18), lagen (1992:1672) om paketresor, lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet samt lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Efter EU-inträdet har bl.a. en lag (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende (s.k. time-sharing) tillkommit. Arbetet med att genomföra EG:s rättsakter pågår kontinuerligt i Sverige. För närvarande pågår t.ex. ett arbete med att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal samt direktiv 97/5/EG om gränsöverskridande betalningar.

Betydelsen av internationaliseringen har generellt sett ökat på konsumentpolitikens område. Sverige anslöt sig till EES-avtalet den 1 januari 1994 och blev medlem i Europeiska unionen EU den 1 januari 1995. Detta är förmodligen de viktigaste förändringarna på senare år för konsumenter i Sverige och för den svenska konsumentpolitiken. Svensk konsumentpolitik är i dag djupt integrerad med den gemensamma konsumentpolitiken i EU. Att bevaka och utveckla den svenska konsumentpolitiken är oförändrat viktigt, men det kan inte göras isolerat från utvecklingen i EU. Det är därför i stora stycken inte längre ändamålsenligt att skilja mellan svensk och europeisk konsumentpolitik, utan dessa båda måste ses i ett sammanhang. Arbetet med att förbättra EU:s konsumentskyddande lagstiftning har stärkts under senare år. I vissa delar har man uppnått en standard som närmar sig den svenska lagstiftningen. Närhetsprincipen tillåter vidare att Sverige i vissa sammanhang kan gå före och utveckla den nationella delen av konsumentpolitiken, samtidigt som Sverige arbetar för ett bra gemensamt konsumentskydd i EU. Fortfarande finns det områden som är i behov av gemenskapsreglering, och ett ökat samarbete mellan konsumentskyddande myndigheter på EU-nivå är nödvändigt när det gäller tillsynsarbete och erfarenhetsutbyte. Ett ökat konsumentinflytande i standardiseringsprocessen, nationellt såväl som i de europeiska organen, är också nödvändigt. Ratificeringen av Amsterdamfördraget beräknas vara klar under våren 1999. Fördraget innebär en förstärkning av grunden för konsumentpolitiken inom EU. De konsumentpolitiska målen formuleras klarare och det står nu helt klart att konsumentpolitik skall ses som ett självständigt politikområde. Vidare kommer införandet av den gemensamma valutan, euron, den 1 januari 1999 i elva medlemsländer att påverka svenska konsumenter även om Sverige inte deltar från början i valutasamarbetet. Rollen för det nordiska samarbetet har förändrats i och med att tre nordiska länder nu är medlemmar i EU. Det nordiska samarbetet är en viktig bas för samarbete i olika EU-frågor. Internationellt arbete kring frågor som på olika sätt berör konsumentaspekter bedrivs vidare inom ramen för såväl FN, Världshandelsorganisationen WTO som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling OECD.

Informationstekniken har utvecklats snabbt under det senaste årtiondet, och många konsumenter har i dag tillgång till informationssamhällets tjänster som bank-på-telefon, Internet, fax- och mobiltelefontjänster. Denna utveckling innebär såväl möjligheter som problem för konsumenterna. Informationstekniken kan jämfört med tidigare ge konsumenterna ökad tillgänglighet till varor, tjänster och information. Utöver alla möjligheter som informationstekniken kan erbjuda i form av ökad service, exempelvis för befolkning i glesbygd, är det viktigt att tekniken inte skapar nya klyftor i samhället. När den elektroniska informationsspridningen blir allt mer omfattande och i vissa stycken ersätter tryckta medier, förändras människors konsumtion av medier. Det nya informationssamhället torde därmed innebära en förändring av konsumenternas kunskaper om olika marknader. Men om utvecklingen också innebär att marknaden för tryckta dagstidningar minskar, kan det medföra en ökad risk för att vissa konsumentgrupper, som inte har möjlighet att använda t.ex. Internet, inte får tillgång till viktig information.På bl.a. dagligvaruområdet har mängden information ökat de senaste åren, och utformningen av informationen kan dessutom vara sådan att det är svårt för konsumenterna att skilja objektiv produktinformation från subjektiv. En utredning (Konsumentinformation om dagligvaror, In 1997:13, dir. 1997:151, tilläggsdir. 1998:94) arbetar för närvarande med dessa frågor. Den ökade internationaliseringen och Sveriges inträde på den gemensamma marknaden kombinerat med den tekniska utvecklingen ger konsumenterna tillgång till nya och ibland billigare produkter. Detta beror på att konkurrensen ökar i takt med en ökad tillströmning av företag och produkter från andra länder. Ett exempel är att det i vissa bostadsområden finns en växande marknad av direktimporterade varor som försäljs via torghandel. Men det finns också en risk för farliga produkter, eftersom den konsumentskyddande lagstiftningen varierar kraftigt i olika delar av världen. Sverige arbetar därför aktivt för att det gemensamma regelverket inom EU skall motverka en sådan skadlig import. Det är positivt att konsumenterna ges ökade möjligheter till handel på nya marknader och över gränserna, t.ex. via Internet, men för att en sådan handel skall få ökad spridning måste konsumenterna ha tillgång till goda tekniska lösningar och kunna känna förtroende för såväl tekniken som marknadens funktioner.

Många hushåll har under 1990-talet fått känna av ett minskat ekonomiskt utrymme, och skillnaderna mellan olika samhällsgrupper har ökat. Detta beror framför allt på den höga arbetslösheten samt förändringar i olika transfereringssystem. Barnfamiljer med låg inkomst har enligt Konsumentverkets beräkningar haft svårast att klara sin ekonomi, medan hushåll utan barn klarat sig bäst.

Utvecklingen av hushållens ekonomi påverkas bl.a. av förändringar som rör arbetsmarknad, lönebildning, inflation, ränteläge, fastighetspriser, hyressättning, pensioner, transfereringar etc. Dessa faktorer påverkas i sin tur av den svenska ekonomins totala tillväxt och den inhemska ekonomiska politiken såväl som den internationella konjunkturutvecklingen.

Finansiella tjänster påverkar i hög grad hushållens ekonomi. Dessa tjänster omfattar exempelvis olika betaltjänster och sparformer, kreditgivning och försäkringar. Ett gott konsumentskydd har skapats genom viss lagstiftning. Det har också stärkts genom att man utöver den befintliga försäkringsavdelningen inrättat en bankavdelning för hantering av enskilda tvister på Allmänna reklamationsnämnden. Andra exempel på stärkt konsumentskydd på området finansiella tjänster är att möjlighet i dag finns till kvalificerad konsumentrådgivning genom samarbete mellan de kommunala konsumentvägledarna och Konsumenternas bank- och försäkringsbyråer, samt att Konsumentverket/Konsumentombudsmannen bevakar marknadsföring och avtalsvillkor på det finansiella området.

Konsumentombudsmannen har också sedan drygt ett år tillbaka (från den 1 december 1997) möjlighet att biträda enskilda i allmän domstol när det gäller finansiella tjänster. Finansinspektionen bedriver ett aktivt arbete med att få de olika instituten att införa klagomålsansvariga. Regeringen har också nyligen lämnat ett uppdrag till Finansinspektionen att i samråd med Konsumentverket kartlägga de svenska bankernas kostnadsuttag och föreslå hur konsumentinformation skall utformas. Information rörande pensioner skall i dag första hand lämnas av försäkringskassorna. Premiepensionsmyndigheten skall därutöver svara för ett allmänt informationsmaterial om de fonder som anmälts till premiepensionssystemet.

På vissa områden, såsom för en del sparformer och betaltjänster, saknas dock för närvarande ett samordnat rättsligt skydd. År 1995 lämnade Betaltjänstutredningen betänkandet (SOU 1995:69) med förslag om bl.a. civilrättsliga regler till skydd för konsumenter. Betänkandet bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Den ökade globaliseringen på detta område ger vidare ett behov av ett konsumentskydd som fungerar över gränserna. Detta gäller främst inom EU, och arbete pågår därför med utarbetande av en gemensam handlingsplan för finansiella tjänster. För närvarande behandlas dessutom ett direktivförslag angående distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och ett förslag om elektroniska pengar. Rådgivningen till konsumenterna är till stor del väl utvecklad på det hushållsekonomiska området. Det finns dock några viktiga områden där det i dag är svårt för den enskilde att få objektiv och oberoende rådgivning; detta gäller framför allt rådgivning vid bostadsköp och pensionssparande. Avregleringen av olika marknader har för den enskilde inneburit ökade valmöjligheter. Det gäller marknader som tidigare varit monopoliserade (t.ex. elektricitet), det ökade antalet entreprenadavtal som sluts i kommunerna (t.ex. för sophämtning) och det ökade antalet privata alternativ på olika marknader som tidigare till största delen har skötts av kommuner och landsting (t.ex. inom vård och omsorg). Men det har också lett till mer oklara gränser för vilka regler som gäller. Det har uppstått en gråzon mellan de tjänster samhället tillhandahåller och vad som bjuds ut på en fri marknad. En gränsdragning mellan vad som är eller bör vara konsumenträttigheter och vad som faller inom andra politiska områden, t.ex. socialpolitik, är därför ibland svår att göra för den enskilde. Ett visst klargörande innebär Högsta domstolens dom den 12 november 1998 i mål nr T 2842-97. Bakgrunden till målet var att en förälder hade begärt att få tillbaka erlagd daghemsavgift med hänvisning till att kommunen hade åsidosatt sina skyldigheter i rättsförhållandet mellan parterna bl.a. genom att barnomsorgen äventyrat barnens hälsa på grund av förekomst av mögel i lokalen. Högsta domstolen konstaterade att rättsförhållandet mellan parterna hade så pass starka privaträttsliga inslag att det förelåg ett ömsesidigt förpliktande avtal.

Den svenska konsumentpolitiken berör människors vardag och är en del av välfärdspolitiken, såväl som den är en del av och en drivande kraft i den gemensamma konsumentpolitiken i EU. Dagens konsumenter ser ett samhälle som förändrats kraftigt på några få år och som fortsätter att förändras snabbt. Konsumentpolitiken måste därför anpassas till delvis nya områden och marknader. Viktiga konsumentpolitiska områden och arbetsformer behöver analyseras i syfte att uppnå en så effektiv konsumentpolitik som möjligt.

Mot bakgrund av detta finns ett behov av att göra en översyn av de konsumentpolitiska mål som riksdagen fastslog 1995 och granska möjligheterna för att vidareutveckla den svenska konsumentpolitiken. Det finns också ett behov av att granska arbetsformer och de medel i form av t.ex. lagstiftning och ekonomiska och andra resurser som står till konsumentpolitikens förfogande.

En parlamentarisk kommitté tillkallas för att lämna förslag om hur den framtida konsumentpolitiken skall utformas för att kunna ge människor förutsättningar att känna sig trygga som konsumenter och ha ett starkt inflytande över sin vardag. Kommittén skall identifiera vilka områden som långsiktigt bör prioriteras inom konsumentpolitiken och vilken ambitionsnivå som bör gälla på de olika områdena. I detta ingår att värdera vad som skall vara konsumentpolitikens huvudinriktning, och en modell skall föreslås för det offentliga åtagandet på konsumentområdet. Kommittén skall för detta ändamål göra en utvärdering och en översyn av de konsumentpolitiska målen och arbetet. Vid behov skall kommittén föreslå hur målen kan utvecklas och fungera bättre, mot bakgrund av de nya förutsättningarna i samhället. Utredningsuppdraget skall fullgöras i ett tydligt EU-perspektiv. Det bör beaktas att det nordiska samarbetet är en viktig bas i det konsumentpolitiska arbetet, också inom ramen för EU-arbetet. Kommittén skall också föreslå vilka arbetsformer och medel i form av lagstiftning och ekonomiska och andra resurser som bör utnyttjas för att öka möjligheterna att nå dessa mål. Kommittén skall, mot bakgrund av de tidigare beskrivna nya förutsättningarna för konsumentpolitiken, särskilt analysera och vid behov lämna förslag i fråga om följande områden:

Regeringens inriktning för arbetet med konsumentpolitik i EU formulerades efter endast ett års medlemskap i unionen. Svensk konsumentpolitik är i dag djupt integrerad med EU:s konsumentpolitik, och de fyra år Sverige nu varit medlem har gett oss erfarenheter kring hur konsumentpolitik kan utformas i Sverige och EU. Kommittén skall därför analysera om EU-aspekten bör betonas tydligare i konsumentpolitikens mål, och föreslå på vilket sätt detta i så fall bör ske. Kommittén skall vidare lämna värdera vilka strategier som är lämpliga för att Sverige skall kunna bedriva ett kraftfullt och initierat arbete med konsumentfrågor inom EU och andra relevanta internationella forum och vilka sakfrågor som särskilt bör lyftas fram. Slutligen skall kommittén se över vilken roll Sverige bör spela i det nordiska konsumentpolitiska samarbetet.

Utvecklingen av den moderna informationstekniken är viktig för konsumenterna, och konsumentpolitiken måste hålla samma utvecklingstakt.

För konsumenterna är aspekter som rör rättsskydd, tillgänglighet, användarvänlighet och säkerhet grundläggande för att de skall kunna utnyttja informationstekniken på bästa sätt. När det gäller konsumenträttsliga aspekter kartlägger för närvarande Utredningen angående konsumenträttigheter i IT-samhället (In 1998:06, dir. 1998:64) vilka problem av främst marknadsrättslig natur som konsumenten kan ställas inför i samband med elektronisk kommunikation i informationssamhället. Den skall också analysera om det finns behov av någon form av ökat konsumentskydd i aktuella fall. Utgångspunkten skall vara att stärka konsumenternas rättigheter i informationssamhället. Det är angeläget att alla i samhället kan ta del av de möjligheter den nya tekniken medför. Huvudinriktningen i den nationella IT-strategin är just att stimulera användningen av informationstekniken. Målet är att alla skall ha lika möjligheter att använda informationstekniken som ett medel för ökad kunskap, demokrati och rättvisa. IT-infrastrukturutredningen (K 1998:07, dir. 1998:61) har därför bl.a. fått i uppdrag att analysera tillgången till avancerad informations- och kommunikationsteknisk infrastruktur ur ett regionalt och socialt perspektiv. Utöver detta finns ett behov av att i detta sammanhang särskilt se över frågor som rör användarvänlighet och service till konsumenterna. God information genom olika media är nödvändig för att konsumenterna skall kunna göra rationella val på marknaden. Det är därför viktigt att konsumenterna har tillgång till god information, att de kan använda informationen på ett bra sätt och att de kan skilja på objektiv och subjektiv information. Kommittén skall analysera frågan och lämna förslag om hur frågor som har samband med användarvänlighet, service och god information kan få en tillfredsställande lösning, t.ex. genom utbildningsinsatser. Slutligen skall kommittén analysera säkerhetsaspekter ur ett konsumentperspektiv rörande användning av informationsteknik, t.ex. sådant som rör användning av betalkort, feldebiteringar och dröjsmål med betalningsförmedling. och lämna förslag om hur konsumenterna kan tillförsäkras att informationstekniken kan användas på ett säkert sätt. I detta sammanhang kan frågor som rör samhällets tillsyn behöva uppmärksammas. Här skall särskilt beaktas det arbete som bedrivs inom t.ex. Banklagskommittén (Fi 1995:09, dir. 1995:86).

En viktig uppgift för konsumentpolitiken är att garantera att man i samhället löpande analyserar och beaktar de verkliga hushållsekonomiska effekterna av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden i stort samt effekterna av politiska och andra beslut med ekonomisk anknytning. Hushållsekonomiska bedömningar är viktiga för det löpande ekonomisk- politiska arbetet. Analyser av hushållsekonomiska effekter måste därför ske på ett tidigt stadium - men också fungera som en kontrollstation för välfärdspolitiken. Kommittén skall föreslå vilka analyser ur en konsumentpolitisk synvinkel som behövs på det hushållsekonomiska området och hur sådana skall genomföras. På området finansiella tjänster skall kommittén analysera om det konsumenträttsliga skyddet, inte minst vad gäller informationskrav, är tillräckligt t.ex. när det gäller vissa sparformer och betaltjänster. Om inte, bör kommittén föreslå hur det kan förbättras. Kommittén bör också analysera om Konsumentombudsmannens möjlighet att biträda enskilda i allmän domstol beträffande finansiella tjänster bör permanentas. Den gränsöverskridande handeln med dessa tjänster bör beaktas i arbetet, liksom utvecklingen inom EU och den internationella utvecklingen i övrigt.

Banklagskommittén (Fi 1995:09, dir. 1995:86) arbetar för närvarande med en översyn av Finansinspektionens roll vad gäller konsumentskydd. Det övervägs här vilka uppgifter som lämpar sig att överföra till Konsumentverket. Det finns som tidigare nämnts några viktiga områden där det i dag är svårt för den enskilde att få objektiv och oberoende hushållsekonomisk rådgivning på ett samordnat sätt. Framför allt gäller detta information vid bostadsköp och pensionssparande. Kommittén skall därför lämna förslag på hur man kan lösa frågan om lokal, objektiv och oberoende rådgivning på dessa områden.Avregleringen av vissa marknader och konkurrensutsättning av vissa tjänster i kommunerna har för den enskilde inneburit ökade valmöjligheter men också lett till mer oklara gränser för vilka regler som gäller. Det är angeläget att klargöra vilken roll konsumentpolitiken har i detta sammanhang. Kommittén skall därför analysera vilka rättigheter den enskilde har i sin roll som medborgare respektive som konsument i olika sammanhang. Kommittén skall också överväga vilka instanser man bör kunna vända sig till med eventuella klagomål och för att få information.

Arbetet med produktsäkerhetsfrågor bör analyseras i ett internationellt perspektiv. Kommittén skall analysera om arbetet med produktsäkerhetsfrågorna bör förändras, och lämna förslag om hur detta i så fall skall ske. Kommittén skall också analysera vilka statistiska grunddata som behövs för detta arbete, om ett nationellt skaderapporteringssystem behövs samt hur det i så fall bäst kan utformas. Kommittén skall vidare föreslå hur tillsyn och marknadsbevakning bör utformas på konsumentområdet, och hur detta arbete bör finansieras. Slutligen skall kommittén analysera om konsumentinflytandet bör stärkas i standardiseringsprocessen samt lämna förslag på hur det i så fall bör ske.

Förutsättningarna har förändrats och rollerna ändrats även för de olika aktörerna på det konsumentpolitiska området, såsom myndigheter, konsumentvägledare och konsumentorganisationer. Konsumenternas förtroende för Konsumentombudsmannen (KO) och Konsumentverket är stort, men kommittén bör ändå analysera om och i så fall hur ombudsmannafunktionen respektive verkets roll kan vidareutvecklas och tydliggöras ytterligare. Kommittén skall analysera om man bör stärka marknadsrätten och ge KO möjligheten att förordna om näringsförbud vid grova åsidosättanden på det marknadsrättsliga området. En sådan åtgärd skulle kunna underlätta för KO att sanera marknaden från de företag som systematiskt bryter mot den konsumentskyddande lagstiftningen. Kommittén skall också analysera om KO:s roll kan vidareutvecklas genom möjligheten att ge biträde åt enskilda även på andra områden än finansiella tjänster. Konsumentverket utför en viktig utrednings- och analysverksamhet, arbetar med att stödja den lokala konsumentrådgivningen samt utarbetar utbildnings- och informationsmaterial. Kommittén skall se över om dessa funktioner kan utvecklas ytterligare. Rådgivningen till konsumenterna i kommunerna är en viktig del av konsumentpolitiken. Kommittén skall lämna förslag på hur konsumenternas rätt till lokal, objektiv och oberoende konsumentvägledning bäst kan tas till vara. Det bör här bl.a. beaktas att människor med utländsk bakgrund kan ha bristande kunskaper i svenska språket. En särskilt viktig fråga att analysera är hur arbetet med budgetrådgivning och skuldsanering kan förstärkas. Det svenska deltagandet i den nordiska miljömärkningsverksamheten har i ca ett års tid bedrivits i aktiebolaget SIS Miljömärkning AB. Kommittén skall genomföra en utvärdering av de organisatoriska formerna och lämna förslag om formerna för det fortsatta statliga engagemanget i det nordiska miljömärkningssystemet.

Konsumentorganisationerna har fått nya uppgifter och spelar en allt viktigare roll som opinionsbildare inom konsumentpolitiken. Organisationerna har dock små ekonomiska resurser. Kommittén skall analysera och lämna förslag om vilket engagemang det offentliga bör ha, t.ex. ekonomiskt, i konsumentorganisationerna.

Forskning om produktsäkerhet, hushållsekonomi, konsumenters behov och beteenden etc. är viktig för att fördjupad kunskap som underlag för konsumentpolitiska insatser. Konsumentforskningsutredningen lämnade år 1996 förslag om hur konsumentforskningen skulle kunna organiseras, men någon större satsning har inte kunnat göras på detta område. Vetenskapliga underlag blir dock allt viktigare i ett internationellt perspektiv, och det är därför viktigt att Sverige har tillgång till sådant material för att stärka möjligheterna att påverka den internationella utvecklingen på konsumentområdet. Relevant kunskap är också en förutsättning för att konsumenterna själva skall kunna göra rationella val på marknaden, för att de skall kunna tillvarata sina rättigheter och i övrigt agera med styrka som konsumenter. Kommittén skall därför analysera och lämna förslag om hur samhällets ansvar för konsumentinformation konsumentutbildning och forskning bör utformas och finansieras. Kommittén skall också analysera om det behövs det särskilda insatser för unga konsumenter, eller om konsumentinformationen behöver tydliggöras för personer med bristande kunskaper i svenska språket.

Det står kommittén fritt att även i andra hänseenden ta upp frågor och lägga förslag som rör konsumentpolitik och som kan vara av betydelse för området. När det gäller området konsumenterna och miljön har regeringen nyligen presenterat en åtgärdsinriktad handlingsplan, och en utvärdering av arbetet med miljömålet i konsumentpolitiken genomförs löpande. Det finns därför inget behov av att i denna utredning granska detta vidare. Kommittén bör dock analysera miljömålets relation till de övriga målen och identifiera eventuella målkonflikter. Om det för helhetens skull visar sig finnas behov av förändringar av miljömålet, kan förslag läggas fram i detta avseende.

Ekonomiska konsekvenser av förslagen skall beräknas. I de fall kommittén lämnar förslag om ökade statliga insatser skall kommittén också lämna förslag till finansiering genom effektivisering eller omprövning. Kommittén bör lyfta fram goda exempel och nya lösningar på konsumentpolitiska problem och visa på möjligheter till erfarenhetsutbyte mellan olika aktörer.

Kommittén skall i sitt arbete samråda med berörda myndigheter och pågående utredningar som har relevans för detta utredningsuppdrag, särskilt de utredningar som nämns i dessa direktiv. Kommittén bör föra en nära dialog med konsumenter och deras företrädare samt med andra intressenter.

Om de förslag som lämnas har betydelse för den kommunala självstyrelsen, skall konsekvenserna i det avseendet särskilt anges. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Förslagen lämnas skall vidare vara i linje med regeringens målsättning med en från miljösynpunkt hållbar utveckling i samhället.

I analysarbetet och vid konsekvensbeskrivningar av regleringarna skall kommittén i tillämpliga delar följa regeringens beslut den 1 september 1994 om en ordning för systematisk genomgång i Regeringskansliet av företagsregler, liksom de checklistor m.m. som anges i beslutet. Kommitténs förslag skall redovisas senast den 15 mars år 2000. Delrapporter skall lämnas om finansiella tjänster senast den 15 september 1999 och om utvärdering av verksamheten inom SIS Miljömärkning AB senast den 30 november 1999.