AD 1995 nr 68

Parter:

Svenska Kyrkans Personalförbund; Domkapitlet i Skara stift

Nr 68

Svenska Kyrkans Personalförbund

mot

Domkapitlet i Skara stift.

I kyrkolagen (1992:300), vilken i de delar som är aktuella i detta mål trädde i kraft den 1 januari 1993, föreskrivs bl.a. följande.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2 kap. Grundläggande föreskrifter om Svenska kyrkan som trossamfund

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Biskoparnas och domkapitlens tillsynsansvar

5 § Biskoparna och domkapitlen - - - iakttas i församlingarna.

Biskoparna och domkapitlen skall vidare ha tillsyn över hur innehavarna av det kyrkliga ämbetet förvaltar detta och efterlever sina avgivna vigningslöften.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

35 kap. Prästanställningens upphörande m.m.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Disciplinansvar

17 § Om en präst uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i hans anställning och felet inte är ringa, får disciplinpåföljd åläggas honom för tjänsteförseelse.

Disciplinpåföljd får inte - - - därmed jämförlig stridsåtgärd.

18 § Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag.

Mer än en - - - inte åläggas samtidigt.

Löneavdrag får göras - - - löneavdrag föreskriver regeringen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Kontraktsadjunkten, teol. kand. C.T.B. är född år 1953 och medlem i Svenska Kyrkans Personalförbund (SKPF). Efter att år 1979 ha prästvigts för tjänst inom Skara stift placerades han år 1987 inom sjukhuskyrkan som sjukhuspräst vid Kärnsjukhuset i Skövde. En av hans uppgifter var att bedriva själavård vid sjukhuset, s.k. institutionssjälavård. I detta arbete kom C.T.B. år 1989 i kontakt med G.M.Ö., född år 1946. Han hade därefter, i tjänsten som sjukhuspräst, ett hundratal samtal med henne under tiden den 12 april 1989 - den 24 september 1992.

Den 2 februari 1993 inkom till Domkapitlet i Skara stift en anmälan från G.M.Ö., i vilken hon riktade kritik mot C.T.B.. Anmälningen ledde till att domkapitlet enligt 35 kap.kyrkolagen anhängiggjorde ett disciplinärende mot C.T.B.. Domkapitlet meddelade beslut i ärendet den 5 april 1993. I beslutet anförde domkapitlet följande.

Ang. anmälan mot kontraktsadjunkt C.T.B.

G.M.Ö. har hos domkapitlet anmält kontraktsadjunkten och sjukhusprästen C.T.B. för metoder och resultat i samband med tidsmässigt omfattande samtalsterapi som genomförts under perioden 1989 - 92.

Domkapitlet har handlagt ärendet enligt 35 kap.kyrkolagen (1992:300) i de delar som avser disciplinansvar m.m.

C.T.B. har inkommit med yttrande över vad anmälaren anfört.

Domkapitlet har tagit del av biskopens redogörelse för samtal med C.T.B. och även anmälaren.

- - - - -

Domkapitlet kan inte finna att det som G.M.Ö. anfört eller som i övrigt framkommit i ärendet är något som bör medföra disciplin- eller annan åtgärd mot C.T.B.. Domkapitlet vidtager därför inte någon åtgärd av disciplinär eller annan natur mot C.T.B. med anledning av ingiven anmälan.

Beslutet expedierades samma dag till C.T.B. tillsammans med en skrivelse, i vilken domkapitlet förklarade sig ha funnit anledning att uttala sitt obrutna förtroende för hans ämbetsutövning och verksamhet i övrigt.

Den 11 juni 1993 inkom till domkapitlet ett "Överklagandebrev" m.fl. handlingar från G.M.Ö.. Dessa handlingar behandlades av domkapitlet som en "utvidgad" anmälan avseende C.T.B:s handlande m.m. i samband med samtalen med henne. Domkapitlet tog på nytt upp frågan om disciplinpåföljd för C.T.B. och meddelade den 11 augusti 1993 beslut av följande lydelse.

Ang. förnyad anmälan mot kontraktsadjunkt C.T.B.

Domkapitlet har 1993-04-05 (DPNr 33/93) beslutat att inte vidta någon åtgärd med anledning av anmälan från G.M.Ö. rörande kontraktsadjunkt C.T.B:s tjänsteutövning.

Anmälaren har därefter ingivit en - betecknad som överklagande - utvidgad anmälan som domkapitlet beslutat behandla oaktat sitt tidigare beslut. Vid extra sammanträde 1993-06-28 har G.M.Ö. personligen närvarit och muntligen utvecklat sin anmälan. Vid dagens sammanträde har C.T.B. muntligt besvarat domkapitlets frågor i den utsträckning tystnadsplikten medgett. Härvid har C.T.B. också dokumenterat genomgången själavårdsutbildning.

- - - - -

Domkapitlet finner, efter att ha övervägt ärendet i sin helhet, det utrett att otydlighet i detta fall förelegat om graden av C.T.B:s kompetens. Domkapitlet får därför understryka angelägenheten av att tydlighet iakttages på denna punkt i själavårdsarbetet samt att skillnaden mellan å ena sidan sjukhusprästens huvuduppgift själavården och å andra sidan psykoterapeutisk behandling beaktas. Utöver denna erinran föranleder ärendet inte någon ytterligare åtgärd från domkapitlet.

Domkapitlet fick efter sitt beslut den 11 augusti 1993 del av ytterligare uppgifter med anknytning till det genom beslutet avgjorda anmälningsärendet. Domkapitlet beslöt därför den 7 april 1994 att återigen ta upp frågan om disciplinpåföljd för C.T.B. på grund av hans handlande i samband med samtalen med G.M.Ö.. Nu tillkallade domkapitlet prästen och psykoterapeuten G.B. som "särskild utredare". Ärendet avgjordes genom beslut den 6 maj 1994, varvid domkapitlet beslöt att ålägga C.T.B. disciplinpåföljden varning. Beslutet har följande innehåll.

Beslut i disciplinärende

Domkapitlet beslöt 1993-04-05 med anledning av ingiven anmälan mot C.T.B. rörande utförandet av vissa arbetsuppgifter att disciplin- eller annan åtgärd inte var påkallad av det som anförts.

Efter förnyad anmälan, där omfattande skriftligt material ingavs, tog domkapitlet upp ärendet till förnyad prövning ur disciplinsynpunkt. Domkapitlet fann det därvid utrett att otydlighet förelegat för anmälaren om C.T.B:s kompetens varför i beslutet underströks angelägenheten av att denna gjordes tydlig samt av att olika moment i sjukhusprästarbetet fortsättningsvis hölls åtskilda. Utöver detta uttalande föranledde ärendet ingen disciplinär eller annan åtgärd.

Under mars 1994 har i ärendet framkommit ytterligare omständigheter som inte tidigare varit kända och som föranlett domkapitlet att 1994-04-07 tillkalla psykoterapeuten G.B. som sakkunnig för att på grundval av det föreliggande materialet samt de kontakter han finner erforderliga bedöma ärendet. Därvid beslöts även att innevarande dag ta ställning till ärendet i sin helhet ur disciplinåtgärdssynpunkt. C.T.B. har enligt 14 kap lagen (1976:600) om offentlig anställning underrättats om att denna prövning avsågs äga rum samt om att sakkunnig tillkallats. C.T.B. har ingivit yttrande i ärendet.

G.B. har muntligen till domkapitlet framfört sin bedömning av ärendet.

- - - - -

Domkapitlet finner med hänsyn till vad som slutligt framkommit i ärendet och med övervägande av den sakkunniges synpunkter att C.T.B. allvarligt åsidosatt sitt själavårdsansvar.

Med tillämpning av 35 kap 17 § Kyrkolagen (1992:300) finner domkapitlet att C.T.B. därmed åsidosatt vad som åligger honom i tjänsten och felet är inte ringa. Därvid har tjänstens särskilda beskaffenhet beaktats. På grund härav beslutar domkapitlet att för tjänsteförseelse ålägga C.T.B. disciplinpåföljden varning.

Frågan om förändring av C.T.B:s framtida tjänstgöring avgörs i annan ordning.

SKPF har väckt talan vid arbetsdomstolen mot domkapitlet och har - som talan slutligt bestämts - yrkat att arbetsdomstolen skall undanröja domkapitlets beslut av den 6 maj 1994 att ålägga C.T.B. disciplinpåföljd i form av varning.

Domkapitlet har bestritt SKPF:s yrkande samt i målet preciserat grunden för varningen på följande sätt: C.T.B. har vid samtalen med G.M.Ö. under tiden den 12 april 1989 - den 24 september 1992 använt pornografiskt material eller låtit sådant material komma till användning, vilket strider mot god själavårdspraxis. Vidare har vid samtalen förekommit sådan fysisk kontakt mellan C.T.B. och G.M.Ö., att han också därigenom brutit mot vad som ålegat honom i anställningen. I detta hänseende åberopas dels att det förekommit att C.T.B. före och/eller efter samtalstillfällena gett G.M.Ö. en kram, vid åtminstone ett tillfälle på ett sådant sätt att hon skrämts av kontakten med hans kropp, dels att han under ungefär ett års tid räknat från hösten 1990 vid flera samtalstillfällen låtit G.M.Ö. föra hans hand eller händer från sina axlar ned på sina bröst, utanpå kläderna.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört bl.a. följande.

SKPF

I sin skriftliga anmälan mot C.T.B. den 2 februari 1993 påstod G.M.Ö. att C.T.B. hade utövat samtalsterapi med henne under uppgivande av utbildning, kompetens, kunskap och erfarenhet som han sedermera hade visat sig sakna. Sammanfattningsvis hävdade hon vidare att C.T.B. hade uppgett att han utöver sin egen kompetens hade andra resurser "bakom ryggen", att han inte klarade av en terapeutisk relation, att han trots begäran från henne hade vägrat att hjälpa henne vidare till en kompetent person för samtal, att han inte kände sina egna gränser, att han inte förstod inom vilka gränser samtal av ifrågavarande slag skulle hållas utan blandade in sina personliga förhållanden samt att han hade behandlat henne kränkande och oförskämt och gett henne skulden för att samtalen dem emellan inte hade lett framåt.

I enlighet med bestämmelserna i 14 kap. lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) beredde domkapitlet C.T.B. tillfälle att yttra sig över G.M.Ö:s anmälan. C.T.B. avgav ett skriftligt yttrande, i vilket han lämnade principiella synpunkter men framhöll att han på grund av sin tystnadsplikt var förhindrad att närmare bemöta G.M.Ö:s anklagelser. Anmälningen ledde också till att biskopen L-G.L. samtalade med G.M.Ö.. Hon påstod därvid att det vid samtalen hade använts pornografiska bilder och tidningar samt fysiska kontakter i form av kramar när hon kom till och gick från samtalen ävensom "lån av händer" för beröring av hennes bröst. L-G.L. hade även ett samtal med C.T.B.. Domkapitlet fattade därefter sitt beslut av den 5 april 1993, i vilket domkapitlet fann att någon disciplinär åtgärd inte skulle vidtas mot C.T.B. med anledning av G.M.Ö:s anmälan.

Domkapitlets friande beslut ledde till att G.M.Ö. den 11 juni 1993 till domkapitlet gav in vad hon betecknade som ett överklagande. Det var fråga om en ganska omfattande skrift med diverse handlingar bifogade. Hon skrev, att om domkapitlet inte kraftfullt markerade C.T.B:s ansvar och skuld för vad som förekommit i samband med samtalen mellan honom och henne skulle hon överväga att polisanmäla C.T.B. för "sexuella trakasserier och emotionella sexuella övergrepp emot person i beroendeställning och att han det utnyttjat sin tjänsteställning". I sin skrift upprepade hon i allt väsentligt de klagomål som hon framfört i sin anmälan den 2 februari 1993. Därjämte uppgav hon också nu bl.a. att det under deras samtal hade förekommit fysiska kontakter mellan dem, dels i form av kramar och dels i form av att hon fått "låna" C.T.B:s händer för att med dem vidröra sina bröst samt att det under samtalen använts bl.a. bilder av nakna människor och av samlag, tecknade och klippta ur tidningar, samt läsning ur erotisk litteratur.

Domkapitlet beredde C.T.B. tillfälle att yttra sig över G.M.Ö:s nya anmälan. Även denna gång hänvisade C.T.B. i sitt svar till sin tystnadsplikt. C.T.B. och G.M.Ö. inbjöds att närvara vid ett extra sammanträde som domkapitlet hade den 28 juni 1993. Eftersom C.T.B. då befann sig på semester hade han inte tillfälle att närvara. Däremot var G.M.Ö. och hennes make närvarande vid sammanträdet. Hon hade således möjlighet att då själv framföra kompletterande synpunkter i ärendet, liksom domkapitlets ledamöter hade möjlighet att ställa henne frågor och att med anledning av vad som sålunda framkom låta verkställa den ytterligare utredning som domkapitlet kunde anse behövlig. Domkapitlet fattade den 28 juni inte något beslut i frågan om disciplinpåföljd för C.T.B., utan bordlade ärendet till ett kommande sammanträde.

Vid detta sammanträde, som hölls den 11 augusti 1993, var såväl C.T.B. som G.M.Ö. närvarande, låt vara vid skilda tidpunkter. Domkapitlet kunde vid sammanträdet konstatera att C.T.B. hade den kompetens och utbildning som krävdes för själavårdande samtal. I sitt beslut samma dag uttalade domkapitlet - efter att ha övervägt ärendet i dess helhet - att domkapitlet funnit utrett att det förelegat otydlighet om graden av C.T.B:s kompetens, varjämte domkapitlet underströk angelägenheten av tydlighet på denna punkt och av att skillnaden mellan själavård och psykoterapeutisk behandling beaktades. Utöver denna erinran föranledde ärendet enligt beslutet inte någon ytterligare åtgärd från domkapitlet. Detta fann alltså inte skäl för att ålägga C.T.B. någon disciplinpåföljd.

Sedan beslutet den 11 augusti 1993 meddelats fick L-G.L. och senare även personalkonsulenten vid Skara stiftssamfällighet C.L. motta ytterligare ett par brev från G.M.Ö., i vilka hon utvecklade de här tidigare berörda påståendena i sitt "överklagande" om vad som förekommit vid samtalen mellan henne och C.T.B.. Hon sände även in några mer eller mindre pornografiska publikationer, som hon påstod hade kommit till användning vid samtalen. - I slutet av mars 1994 blev L-G.L. per telefon kontaktad av en man som tidigare arbetat som sjuksköterska vid Kärnsjukhuset i Skövde. Denne man och hans hustru, som är präst, har tidigare i någon mån umgåtts med C.T.B. och dennes hustru. Mannen känner G.M.Ö.. Han framförde vid telefonsamtalet med L-G.L. några påståenden om C.T.B.. Påståendena var osanna men de fick tydligen L-G.L. att förlora förtroendet för C.T.B..

Det var med anledning av G.M.Ö:s fortsatta skriverier och de påståenden som den manliga sjuksköterskan framfört till L-G.L. som domkapitlet den 7 april 1994 för tredje gången tog upp frågan om att ålägga C.T.B. disciplinpåföljd på grund av vad som hade förekommit i samband med hans samtal med G.M.Ö. under perioden april 1989 - september 1992. C.T.B. gavs enligt 14 kap. LOA tillfälle att yttra sig i ärendet, vilket han gjorde den 18 april 1994. Vidare utsåg domkapitlet prästen och psykoterapeuten G.B. till "särskild utredare". G.B. uppfattade sitt uppdrag så att han, på grundval av främst det skriftliga material som G.M.Ö. sedan början av år 1993 hade sänt in till domkapitlet, sökte bedöma om hennes uppgifter var verklighetspräglade eller byggda på projektioner och fantasier. Han sökte alltså inte göra någon bedömning t.ex. av de inblandade personernas relativa trovärdighet.

Vid domkapitlets sammanträde den 6 maj 1994 redovisade G.B. sina slutsatser i ärendet, varefter domkapitlet diskuterade detta och beslöt att ålägga C.T.B. varning enligt 35 kap.17 och 18 §§kyrkolagen.

Grunderna för SKPF:s yrkande att domkapitlets beslut om varning skall undanröjas är följande.

I första hand gör SKPF gällande att domkapitlet inte haft laglig möjlighet att den 6 maj 1994 till ny prövning ta upp frågan om disciplinpåföljd för C.T.B. på grund av vad som påståtts ha förekommit vid hans samtal med G.M.Ö. och att därvid till hans nackdel ändra sitt tidigare beslut. Domkapitlets beslut den 11 augusti 1993 avsåg ostridigt samma påstådda förhållanden som de som avses med beslutet den 6 maj 1994. Den enda skillnaden mellan beslutstillfällena var att domkapitlet vid det senare beslutet ansåg sig ha fått utredning som gav stöd åt de påståenden som G.M.Ö. hade framfört redan före beslutet den 11 augusti 1993, påståenden som domkapitlet redan då hade möjlighet och skyldighet att utreda. Det kan enligt SKPF:s mening inte vara förenligt med förvaltningsrättsliga principer att frågan om disciplinpåföljd för ett visst påstått handlande efter ett för arbetstagaren friande beslut skall kunna tas upp på nytt och leda till ett fällande beslut. Varningsbeslutet bör därför undanröjas redan på den nu åberopade grunden.

I andra hand åberopar SKPF att C.T.B. inte har gjort sig skyldig till något som motiverar disciplinpåföljd. Hans samtal med G.M.Ö. handlade om sådant som frågor om egenvärde, kvinnosyn och människosyn över huvud taget. C.T.B. bestrider nu liksom tidigare att han tog initiativ till användning av pornografiska alster vid samtalen med G.M.Ö.. Däremot hade hon någon gång på eget initiativ tagit med sig pornografiskt material. Detta diskuterades dock endast vid ett eller möjligen två samtal, varvid C.T.B. framhöll att pornografi är förnedrande för såväl kvinnor som män och speglar en konstig kvinnosyn och människosyn i allmänhet. Vad sålunda förekommit kan inte rätt gärna läggas C.T.B. till last. - Det vitsordas att C.T.B. och G.M.Ö. då och då hälsade eller tog adjö av varandra med en kram. Hon tog själv initiativet till denna fysiska kontakt, och det kan inte anses som en tjänsteförseelse av C.T.B. att han i deras långvariga själavårdsrelation inte avvisade detta oskyldiga handlande. Det är vanligt att man inom sjukvården kramar patienter, anhöriga eller andra som har det svårt. - G.M.Ö. är verbalt mycket begåvad; bl.a. skriver hon god poesi. Hennes påstående om att hon har "lånat händer" av C.T.B. är enligt arbetstagarsidans mening ett uttryck för denna hennes begåvning och i vart fall för hennes fantasi. Någon beröring av G.M.Ö:s bröst med C.T.B:s händer förekom inte. Det bör för övrigt understrykas att G.M.Ö. uppgett att hon inte uppfattat den påstådda beröringen av hennes bröst, vilken enligt henne skett utanpå kläderna, som en handling av sexuell innebörd mellan henne och C.T.B..

Domkapitlets beslut att ålägga C.T.B. disciplinpåföljd i form av varning har vållat honom mycket stor skada, inte minst genom att ärendet getts stor publicitet i lokal- och rikspress. C.T.B. har visserligen kvar sin anställning som kontraktsadjunkt hos Skara stiftssamfällighet. Sedan beslutet meddelades tjänstgör han emellertid inte längre vid Kärnsjukhuset i Skövde, där han enligt vad som visats i målet var och är mycket uppskattad.

Domkapitlet

G.M.Ö:s anmälan till domkapitlet den 2 februari 1993 innehöll kritik mot C.T.B. på de huvudsakliga punkter som redovisats av SKPF, dvs. mest beträffande hans kompetens, hans metoder och uppträdande vid samtalen samt beträffande resultatet av samtalen. Med anledning av anmälningen hade L-G.L. den 11 februari 1993 ett längre samtal med G.M.Ö., då hon redogjorde för hur samtalen mellan henne och C.T.B. hade planerats och genomförts. Det är riktigt att hon därvid kortfattat berörde att det hade förekommit pornografiska bilder och tidningar samt fysiska kontakter i form av kramar när hon kom till och gick från samtalen ävensom "lån av händer" för beröring av hennes bröst. Hon nämnde emellertid inga närmare detaljer och visade inte de pornografiska alster som skulle ha använts. - Eftersom anmälningen ledde till att domkapitlet anhängiggjorde ett disciplinärende mot C.T.B. inkom denne med ett skriftligt yttrande, vari han angav principerna för samtalen och vad han uppgett om sin kompetens men i övrigt hänvisade till sin tystnadsplikt. L-G.L. hade även ett samtal med C.T.B., vid vilket de avhandlade tystnadsplikten, kompetensen och frågan om förekomsten av något som hade sexuell anstrykning. C.T.B. förklarade att pornografiskt material inte använts vid samtalen och att det inte heller i övrigt hade förekommit något olämpligt vid dessa. När domkapitlet fattade sitt beslut den 5 april 1993 kunde domkapitlet inte finna att det som G.M.Ö. hade anfört eller som i övrigt framkommit i ärendet var något som borde medföra disciplinåtgärd eller annan åtgärd mot C.T.B..

Tydligen ansåg G.M.Ö. att domkapitlet vid sitt beslut den 5 april inte hade fäst tillräcklig vikt vid vad hon hade uppgett bl.a. för biskopen. Den 11 juni 1993 gav hon till domkapitlet in en längre skrift, betecknad som ett överklagande. Det är riktigt att hon i denna skrift uppgav bl.a. att hon övervägde att polisanmäla C.T.B. för "sexuella trakasserier och emotionella sexuella övergrepp emot person i beroendeställning" samt att det i samband med deras samtal hade dels förekommit fysiska kontakter mellan dem i form av kramar och "lån" av hans händer för beröring av hennes bröst, dels bilder av pornografisk karaktär och läsning ur erotisk litteratur. Till denna sin nya skrift fogade G.M.Ö. bl.a. korrespondens mellan henne och C.T.B., som gav visst stöd åt hennes uppgifter.

Mot denna bakgrund beslöt domkapitlet att på nytt ta upp frågan om disciplinpåföljd för C.T.B. på grund av vad som hade förekommit vid hans samtal med G.M.Ö.. C.T.B. inkom med ett skriftligt yttrande av ungefär samma innehåll som det yttrande som han avgett inför domkapitlets beslut den 5 april 1993. Ärendet behandlades vid domkapitlets sammanträden den 28 juni och den 11 augusti 1993. G.M.Ö. var närvarande vid båda sammanträdena, C.T.B. endast vid det senare.

I sitt beslut den 11 augusti 1993 lade domkapitlet tyngdpunkten vid frågan om den bild av sin kompetens som C.T.B. gett G.M.Ö. och vid att han inte hade undanröjt oklarheter därvidlag. Domkapitlet erinrade därför i beslutet om angelägenheten av att i själavårdsarbetet iaktta tydlighet på denna punkt och beakta skillnaden mellan sjukhusprästens huvuduppgift själavården och psykoterapeutisk behandling. Domkapitlet fann inte heller denna gång skäl att ålägga C.T.B. disciplinpåföljd eller att vidta någon annan åtgärd mot honom.

Den 1 september 1993 skrev G.M.Ö. till L-G.L. och uttryckte sin stora besvikelse över att beslutet den 11 augusti 1993 inte hade blivit mer långtgående. Hon berörde på nytt C.T.B:s bristande kompetens. Vidare lämnade hon i detta brev för första gången en mer konkret beskrivning av de tidigare berörda fysiska kontakter som enligt henne hade förekommit vid samtalen. Uppgifterna tydde på att det rört sig om fysiska kontakter av ett slag som inte kan accepteras vare sig när det gäller en själavårdsrelation eller en psykoterapeutisk behandling.

Den 11 mars 1994 skrev G.M.Ö. återigen ett brev, denna gång till personalkonsulenten C.L.. I detta brev betecknade hon på nytt det som förevarit vid samtalen med C.T.B. som sexuella övergrepp och andra övergrepp och manipulationer mot person i beroendeställning. Vidare lämnade hon mer konkreta uppgifter om pornografiska tidskrifter o.d. som hade förekommit vid samtalen. Den 13 och 20 mars 1994 gav G.M.Ö. till domkapitlet in de pornografiska tidskrifter, den bok och de två lösa bilder som hon hade tillgång till och som hon enligt egen uppgift hade låtit införskaffa med anledning av samtalen med C.T.B..

L-G.L. hade den 12 mars 1994 haft ett samtal med C.T.B., varvid denne på nytt förklarat att pornografiska bilder inte hade förekommit vid hans samtal med G.M.Ö.. Vidare hade C.T.B. förklarat bl.a. att hennes påståenden om beröring av hennes bröst var fantasier.

Den 25 mars 1994 blev L-G.L. emellertid uppringd av den av SKPF nämnda manliga sjuksköterskan vid Kärnsjukhuset i Skövde, som uppgav att C.T.B. vid en personalsamling på en av sjukhusets avdelningar hade uttryckt sig anstötligt i sexuellt hänseende, att C.T.B. i något sammanhang hade gett honom en pornografisk tidning och att han sett C.T.B. ha sådana tidningar i en låda på sin expedition.

Med anledning av de uppgifter som den manliga sjuksköterskan hade lämnat höll L-G.L. den 30 mars 1994 ett personligt samtal med C.T.B.. Denne nekade till att ha uttalat sig på sätt. Vidare uppgav han att han inte mindes, om han hade lämnat någon pornografisk tidning till mannen i fråga, samt att han aldrig haft sådana tidningar på sin expedition. Enligt C.T.B. var det dock mycket vanligt att präster i konfirmationsundervisning använde pornografiska tidningar vid behandlingen av frågor om människosyn.

Vid domkapitlets sammanträde den 7 april 1994 lades den nya informationen fram, nämligen de uppgifter som fanns i G.M.Ö:s brev av den 11 mars 1994 till C.L., de tidningar, den bok och de bilder av pornografisk natur som hon nu hade tillställt domkapitlet samt de uppgifter som L-G.L. fått från den manliga sjuksköterskan. Informationen pekade enligt domkapitlet entydigt i en riktning. Med hänsyn därtill och till domkapitlets tillsynsuppgift enligt 2 kap. 5 § kyrkolagen fann domkapitlet skäl att på nytt inleda ett formellt förfarande angående eventuell disciplinpåföljd för C.T.B..

Domkapitlet beslöt vidare att i ärendet tillkalla en fristående "särskild utredare", prästen och psykoterapeuten G.B.. Denne fick till uppgift främst att bedöma om G.M.Ö:s påståenden sannolikt hade förankring i verkligheten eller byggde på fantasier eller s.k. projektion och alltså var en överföring på C.T.B. av hennes egna tankar och önskningar.

Den 6 maj 1994 sammanträdde domkapitlet för att behandla disciplinärendet med hänsyn till det då föreliggande materialet. Närvarande vid sammanträdet var bl.a. G.B., som då hade avslutat sin utredning åt domkapitlet. C.T.B. hade den 18 april 1994 gett in ett skriftligt yttrande men var inte närvarande vid sammanträdet. Vid detta redovisade G.B. för domkapitlets ledamöter sin utredning och sin bedömning, vilken sammanfattningsvis gick ut på att G.M.Ö:s anmälan i huvudsak återberättade verkligheten. Denna bedömning var en del av underlaget för domkapitlets beslut den 6 maj 1994 att med stöd av 35 kap. 17 § kyrkolagen ålägga C.T.B. disciplinpåföljden varning.

Enligt domkapitlets mening har det inte funnits något rättsligt hinder för domkapitlet att i enlighet med det anförda år 1994 på nytt ta upp frågan om disciplinpåföljd för C.T.B. på grund av vad som förekommit vid hans samtal med G.M.Ö. under tiden den 12 april 1989 - den 24 september 1992 och att därvid den 6 maj 1994 tilldela honom varning. Det är visserligen riktigt att det förelegat identitet mellan de påstådda omständigheter i samband med samtalen som förelåg till bedömning inför domkapitlets beslut den 11 augusti 1993 och de omständigheter som vid bedömningen enligt beslutet den 6 maj 1994 lades till grund för varningen. Som framgått hade emellertid nytt utredningsmaterial tillkommit mellan de båda beslutstillfällena. Denna skillnad i utredningsmaterialet har, i förening med domkapitlets tillsynsplikt enligt 2 kap. 5 § kyrkolagen, enligt domkapitlets mening berättigat en ny prövning med "fällande" utgång.

Varningen är även berättigad från saklig synpunkt. C.T.B. har gjort sig skyldig till tjänsteförseelse genom att låta pornografiskt material komma till användning vid samtalen med G.M.Ö.. Det är enligt domkapitlets mening ointressant, om det är C.T.B. själv eller G.M.Ö. som tagit initiativet till detta. Under alla förhållanden strider det nämligen mot god själavårdspraxis att C.T.B. som ansvarig samtalsledare inte omedelbart avvisat förekomsten av pornografi vid samtal av ifrågavarande slag. Bruket av detta material innebar en svår psykisk påfrestning för G.M.Ö.. C.T.B. har vidare gjort sig skyldig till tjänsteförseelse genom att medverka till de fysiska kontakter mellan dem som förekommit vid samtalen. Också dessa fysiska kontakter har varit psykiskt mycket påfrestande för G.M.Ö. och stått helt i strid med vad som får förekomma i en själavårdsrelation. I en sådan relation bör över huvud taget inte förekomma annan fysisk kontakt än att man hälsar och tar adjö med ett handslag.

C.T.B:s åsidosättanden av vad som ålegat honom i hans anställning har i vart fall orsakats av oaktsamhet från hans sida, vilket är tillräckligt för disciplinpåföljd enligt 35 kap. 17 § kyrkolagen, och felen är inte ringa.

Domskäl

C.T.B. - född år 1953, präst i Skara stift och medlem i SKPF - är sedan år 1987 anställd som kontraktsadjunkt vid Skara stiftssamfällighet. Domkapitlet i Skara stift, som är en statlig myndighet, har därmed att utöva tillsyn enligt 2 kap. 5 § kyrkolagen över hans ämbetsutövning. Domkapitlet är enligt 35 kap. 33 § kyrkolagen även beslutande myndighet i frågor om disciplinansvar för innehavare av prästtjänster med anställning i stiftet.

Sedan C.T.B. år 1987 hade placerats som sjukhuspräst vid Kärnsjukhuset i Skövde fick han år 1989 kontakt med G.M.Ö., född år 1946. Han kom därefter att i sin tjänst som sjukhuspräst hålla ett hundratal samtal med henne under tiden den 12 april 1989 - den 24 september 1992.

Genom beslut av domkapitlet den 6 maj 1994 blev C.T.B. - på grund av vad domkapitlet ansåg utrett om vad som förekommit i samband med de nämnda samtalen mellan honom och G.M.Ö. - för tjänsteförseelse ålagd disciplinpåföljden varning enligt 35 kap. 17 § kyrkolagen. Domkapitlet har i målet preciserat grunden för varningen på sätt som har redovisats i det inledande avsnittet av denna dom.

Mellan parterna råder tvist i frågan, om domkapitlets beslut den 6 maj 1994 är rättsenligt. SKPF gör gällande att så inte är fallet och har med hänvisning därtill yrkat att varningsbeslutet skall undanröjas. Domkapitlet har bestritt bifall till yrkandet.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förebringats såväl muntlig som skriftlig bevisning.

Till grund för sitt yrkande om undanröjande av varningsbeslutet den 6 maj 1994 har SKPF i första hand åberopat att identiskt samma handlande m.m. av C.T.B. som prövats genom detta beslut redan prövats av domkapitlet genom dess beslut den 11 augusti 1993, varvid domkapitlet inte fann skäl att ålägga honom disciplinpåföljd. Enligt SKPF:s mening har domkapitlet därmed varit rättsligen hindrat att genom beslutet den 6 maj 1994 på nytt pröva frågan om disciplinansvar för C.T.B. på grund av detta handlande m.m. och därvid ålägga honom disciplinpåföljd. Domkapitlet har vitsordat att det förelegat identitet mellan det handlande m.m. av C.T.B. som förelåg till bedömande inför domkapitlets beslut den 11 augusti 1993 och det handlande m.m. som vid beslutet den 6 maj 1994 lades till grund för att ålägga honom varningen. Domkapitlet har emellertid bestritt att detta förhållande utgjort rättsligt hinder för beslutet den 6 maj 1994.

Den sålunda uppkomna tvistefrågan frågan gäller huruvida och i så fall i vad mån domkapitlets tidigare beslut ägt s.k. negativ rättskraft, innebärande att det inte kunnat åsidosättas genom ett nytt beslut avseende samma påstådda handlande m.m. av C.T.B..

Institutet negativ rättskraft är välkänt inom processrätten. Sådan rättskraft tillkommer sålunda domstols lagakraftvunna domar såväl i tvistemål som i brottmål. För tvistemålens del framgår detta av 17 kap. 11 § rättegångsbalken och för brottmålens del av 30 kap. 9 § samma balk. När det gäller beslut av förvaltningsmyndigheter är rättskraftsfrågan däremot generellt sett mer svårbedömd, bl.a. beroende på den mångfald av olika slags beslut som förekommer i det sammanhanget. Principiellt kan sägas att frågan huruvida ett sådant beslut får (negativ) rättskraft i hög grad beror av karaktären hos det särskilda ärendet och beslutet (se t.ex. Ole Westerberg, Om rättskraft i förvaltningsrätten, 1951, s. 351 ff., densamme, Allmän förvaltningsrätt, 3. uppl. 1978, s. 75 ff., Håkan Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 16. uppl. 1992, s. 79 ff, Trygve Hellners och Bo Malmqvist, Nya förvaltningslagen, 1987, s. 323 ff.; jfr Göran Wahlgren, Administrativ rättspraxis 1987-1994, i Förvaltningsrättslig tidskrift nr 1-2/1995, s. 17 f.).

Innan arbetsdomstolen går närmare in på bedömningen i rättskraftshänseende av domkapitlets beslut i ärenden om disciplinansvar bör därför lämnas en översiktlig redogörelse för författningsbestämmelser som reglerar sådana ärenden och beslut eller som på annat sätt är av intresse för denna bedömning.

Disciplinansvaret för präster regleras numera av 35 kap.17 och 18 §§kyrkolagen. Dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1993 och ersatte då motsvarande bestämmelser i 27 och 28 §§prästanställningslagen (1988:184). De motsvarar i sak bestämmelserna om disciplinansvar i 10 kap.1 och 2 §§ lagen (1976:600) om offentlig anställning (1976 års LOA) och deras efterföljare i 14 och 15 §§ lagen (1994:260) om offentlig anställning (1994 års LOA).

I klarhetens intresse bör nämnas att bestämmelserna i 35 kap.17 och 18 §§kyrkolagen har varit tillämpliga vid domkapitlets prövning i förevarande fall av frågan om disciplinansvar för C.T.B., oaktat de förhållanden som domkapitlet därvid haft att bedöma hänfört sig till tiden före den 1 januari 1993. Detta följer av lagen (1992:301) om införande av kyrkolagen.

Enligt 35 kap. 30 § kyrkolagen är bestämmelserna i 14 kap. 1976 års LOA tillämpliga vid handläggningen av disciplinärenden enligt 35 kap. 17 § kyrkolagen. Detta gäller för övrigt även efter ikraftträdandet den 1 juli 1994 av 1994 års LOA (punkt 2 i övergångsbestämmelserna till den lagen). I 14 kap. 1 och 2 §§ 1976 års LOA finns bestämmelser om utredning i disciplinärenden. Enligt 14 kap. 1 § skall arbetstagaren beredas tillfälle att yttra sig om vad som anförs mot honom. Begär arbetstagaren annan utredning skall denna begäran efterkommas, om det inte är uppenbart att utredningen saknar betydelse. Enligt 14 kap. 2 § har myndighet i ett disciplinärende, om myndigheten finner det påkallat, möjlighet att hos allmän underrätt begära förhör med vittne eller sakkunnig eller föreläggande för någon att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller föremål.

En präst som är missnöjd med ett domkapitels beslut att ålägga honom eller henne disciplinpåföljd och vill få beslutet ändrat, kan enligt 35 kap. 36 § kyrkolagen väcka talan enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Sådan talan kan väckas antingen av prästen själv vid tingsrätt eller, om hans eller hennes fackliga organisation vill och får väcka talan mot beslutet vid arbetsdomstolen, av organisationen vid denna domstol. Talan skall väckas inom fyra veckor från det att arbetstagaren fick del av beslutet. Annars är rätten till talan förlorad, om motparten gör invändning därom (jfr AD 1984 nr 62). Har talan väckts vid tingsrätt, kan tingsrättens avgörande överklagas hos arbetsdomstolen.

Så som nämns i 35 kap. 38 § kyrkolagen har även Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern rätt att söka ändring i beslut om disciplinansvar enligt 35 kap. 17 § kyrkolagen. Närmare föreskrifter därom finns i 7 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän (JO-instruktionen) och i 7 § lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn (JK-lagen). Denna rätt kan utnyttjas bl.a. om JO eller JK anser att en myndighet felaktigt underlåtit att ålägga en arbetstagare disciplinpåföljd. Enligt 35 kap. 38 § kyrkolagen skall JO:s eller JK:s talan väckas inom fyra veckor från det att beslutet har meddelats.

Det skall framhållas att domstolarnas - tingsrätternas och arbetsdomstolens - roll när det gäller det författningsreglerade disciplinansvaret inte är inskränkt till enbart eventuellt undanröjande av myndigheters beslut att ålägga en arbetstagare disciplinpåföljd. Som framgår av det nyss sagda kan domstol nämligen också - på talan av JO eller JK - ålägga disciplinpåföljd när myndigheten inte har gjort det (jfr AD 1992 nr 74).

För tingsrätts resp. arbetsdomstolens domar i mål angående disciplinansvar gäller vanliga regler om rättskraft, dvs. med hänsyn till dessa måls formella karaktär av tvistemål de förut nämnda bestämmelserna i 17 kap. 11 § rättegångsbalken. Sedan det genom lagakraftvunnen dom har avgjorts, huruvida en arbetstagare på grund av en viss gärning skall åläggas disciplinpåföljd eller ej, kan samma sak alltså inte på nytt tas upp till prövning i rättegång.

Mot den nu angivna bakgrunden framstår det enligt arbetsdomstolens mening allmänt sett som främmande att en myndighet, som meddelat beslut i fråga om disciplinpåföljd för en arbetstagare på grund av en viss gärning, därefter skulle kunna på nytt ta upp samma fråga till prövning och meddela ett nytt beslut i denna. Att så inte kan ske sedan saken, efter beslut av myndigheten, på talan av arbetstagaren eller på talan av JO eller JK har prövats av domstol får betraktas som självklart. Helt övervägande skäl talar dock även mot att en myndighet eljest, sedan myndigheten meddelat beslut i frågan huruvida en arbetstagare på grund av en viss gärning skall åläggas disciplinpåföljd eller ej, skulle kunna ta upp denna fråga till förnyad prövning.

Till en början kan sålunda konstateras att de författningsreglerade disciplinpåföljderna, trots att de formellt inte utgör straff, likväl reellt har karaktären av bestraffningar (jfr uttrycket "påföljd"). De skäl som medför att lagakraftvunna domar och beslut om straff tilläggs negativ rättskraft - bl.a. att den som på grund av en viss gärning blivit föremål för utredning och rättegång normalt skall kunna vara säker på att inte underkastas ny prövning för samma gärning - gör sig därför gällande även när det gäller myndighets beslut i disciplinärenden av det slag som här är aktuellt. Av betydelse i sammanhanget är inte minst att ett beslut varigenom en arbetstagare ålagts disciplinpåföljd får betydelse för frågan, om arbetstagaren vid en därefter begången ny tjänsteförseelse skall kunna avskedas (se 35 kap. 21 § kyrkolagen och 11 kap. 2 § 1976 års LOA, någon saklig ändring härvidlag torde inte ha åsyftats vid tillkomsten av 1994 års LOA, se prop. 1993/94:65 s. 94).

Det ligger också i öppen dag att en ordning enligt vilken myndigheter hade frihet att ompröva sina tidigare meddelade beslut rörande disciplinpåföljd inte bara skulle undergräva den enskilde arbetstagarens rättssäkerhet. En sådan ordning skulle även vara ägnad att allmänt försvaga förtroendet för myndigheternas handhavande av de författningsreglerade disciplinära befogenheterna, vilket utgör myndighetsutövning mot enskilda (se t.ex. prop. 1975:78 s. 209).

Av betydelse är vidare att myndigheters beslut i författningsreglerade disciplinärenden är att betrakta som - eller i vart fall att jämställa med - beslut i tvåpartsförhållanden, där den offentlige arbetsgivarens eller det allmännas intressen står mot den enskilde arbetstagarens; till undvikande av missförstånd bör då inskjutas att en enskild anmälare, som i detta fall G.M.Ö., inte har ställning av part i ett disciplinärende. Det kan sägas vara en mer allmän princip inom förvaltningsrätten, att meddelade beslut avseende två- eller flerpartsförhållanden inte får omprövas av myndigheten själv, i vart fall inte till en enskilds nackdel. Detta gäller i all synnerhet när det är fråga om ärenden som är av en natur som påminner om tvistemålets eller brottmålets (se bl.a. prop. 1985/ 86:80 s. 40), vilket får anses vara fallet beträffande disciplinärenden av här ifrågavarande slag. Vid den bedömningen måste beaktas bl.a. vad som tidigare sagts om domstolarnas roll i författningsreglerade disciplinärenden, vilken innebär ett inslag i regelsystemet av närmast straffprocessuell karaktär.

Såvitt gäller tiden före 1975 års ämbetsansvarsreform - då de nuvarande disciplinpåföljderna varning och löneavdrag formellt hade karaktären av straff - var den förhärskande och i rättspraxis bekräftade uppfattningen också att beslut i disciplinärenden ägde rättskraft (se Ole Westerbergs tidigare nämnda arbete Om rättskraft i förvaltningsrätten, s. 572 ff. med hänvisning bl.a. till rättsfallet RÅ 1934 S 65, jfr densammes tidigare nämnda arbete Allmän förvaltningsrätt, s. 83). De skäl som därvid anförts för en sådan ordning har varit i huvudsak de som här berörts.

Genom 1975 års ämbetsansvarsreform upphävdes visserligen de nyss nämnda disciplinpåföljdernas formella karaktär av straff. Emellertid har varken i samband med den reformen eller i senare lagstiftningsärenden beträffande det författningsreglerade disciplinansvaret förekommit något som tyder på att lagstiftaren avsett att anlägga ett ändrat synsätt i frågan om rättskraften hos myndigheters beslut rörande åläggande av disciplinpåföljd i författningsreglerade disciplinärenden.

Det skall slutligen nämnas att inte heller förvaltningslagen (1986:223) och dess förarbeten (främst prop. 1986/86:80) innehåller något som jävar slutsatsen, att myndigheters beslut rörande åläggande av disciplinpåföljd i författningsreglerade disciplinärenden även efter ämbetsansvarsreformen skall anses ha rättskraft. Detta gäller i vart fall så långt det - såsom i detta mål - är fråga om en myndighets omprövning och ändring av ett sådant beslut till arbetstagarens (den enskildes) nackdel. Huruvida omprövning och ändring av ett sådant beslut kan till arbetstagarens fördel ske med stöd t.ex. av 27 § förvaltningslagen är en fråga som arbetsdomstolen inte behöver ta ställning till i målet. Det är dock tydligt att det finns skäl som kan tala även mot en sådan omprövning och ändring hos den beslutande myndigheten själv, bl.a. vad som förut sagts om det allmänna förtroendet för myndigheternas handhavande av det författningsreglerade disciplinansvaret samt ordningen med möjlighet att vid domstol föra talan mot beslut i disciplinärenden.

När det då gäller det i målet aktuella fallet har blivit klarlagt, att domkapitlet i vart fall vid sitt beslut den 11 augusti 1993 haft att pröva allt det påstådda handlande m.m. från C.T.B:s sida i samband med hans samtal med G.M.Ö., som sedermera genom domkapitlets beslut den 6 maj 1994 lades till grund för att ålägga honom disciplinpåföljden varning. Av vad arbetsdomstolen i det föregående har anfört följer därmed, att frågan huruvida C.T.B. skulle åläggas disciplinpåföljd för ifrågavarande påstådda handlande m.m. blivit med rättskraft avgjord genom domkapitlets - i det hänseendet friande - beslut den 11 augusti 1993.

En fråga som aktualiseras av domkapitlets ståndpunkt i målet är emellertid, om det förhållandet att viss utredning tillkommit i ärendet efter beslutet den 11 augusti 1993 likväl kunnat berättiga domkapitlet att ompröva saken och ändra sitt tidigare ställningstagande. Arbetsdomstolen saknar dock anledning att gå närmare in på denna fråga. Under alla förhållanden måste nämligen för en sådan omprövning - om den alls kunnat förekomma - ha krävts att det tillkommit bevisning e.d. som varit av en objektivt sett större betydelse och som inte rimligen kunnat inhämtas eller förebringas redan inför beslutet den 11 augusti 1993, dvs. omständigheter av sådan karaktär som brukar fordras för resning i avgjorda mål eller ärenden. Av vad domkapitlet i denna del har uppgett framgår att det i förevarande fall inte tillnärmelsevis varit fråga om nytillkommen utredning av en sådan karaktär.

Domkapitlet har följaktligen inte ägt att genom sitt beslut den 6 maj 1994 på nytt ta upp samma handlande m.m. av C.T.B., som prövats genom beslutet den 11 augusti 1993, till förnyad prövning och därvid ålägga honom disciplinpåföljd. Vad domkapitlet har anfört om sitt tillsynsansvar enligt 2 kap. 5 § kyrkolagen saknar därvidlag betydelse. Detsamma gäller vad domkapitlet har anfört därom, att domkapitlet vid sitt beslut den 11 augusti 1993 lagt "tyngdpunkten" vid vissa frågor. Kvar står nämligen det faktum att detta beslut även innefattat en prövning av frågan huruvida C.T.B. skulle åläggas disciplinpåföljd på grund av sitt påstådda handlande m.m. i samband med samtalen med G.M.Ö. under tiden den 12 april 1989 - den 24 september 1992.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att domkapitlets beslut den 6 maj 1994 att för tjänsteförseelse ålägga C.T.B. disciplinpåföljd i form av varning skall undanröjas på den av SKPF i första hand åberopade grunden. Arbetsdomstolen har därmed inte anledning att pröva huruvida det från materiell synpunkt funnits skäl för domkapitlet att frångå sitt den 11 augusti 1993 meddelade beslut.

För tydlighetens skull bör slutligen tilläggas att domstolen med hänsyn till det sätt på vilket SKPF bestämt sin talan och till omständigheterna i övrigt inte funnit skäl att ingå i prövning av frågan, huruvida domkapitlet på grund av sitt beslut den 5 april 1993 varit förhindrat redan att genom beslutet den 11 augusti 1993 på nytt pröva huruvida C.T.B. skulle åläggas disciplinpåföljd på grund av vad som påståtts ha förekommit i samband med de ifrågavarande samtalen mellan honom och G.M.Ö..

Rättegångskostnader

Domkapitlet skall som förlorande part ersätta SKPF:s rättegångskostnader. Vad SKPF har yrkat i det hänseendet är skäligt.