NJA 2022 s. 3
Reklamationsskyldighet föreligger inte när det gäller prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Det hindrar dock inte att en passivitet i fråga om att göra gällande återkrav av betalning kan medföra att rätten till återbetalning går förlorad.
Luleå tingsrätt
I.B. väckte talan vid Luleå tingsrätt mot Svartöns Bygg AB och yrkade att bolaget skulle förpliktas att betala ett kapitalbelopp jämte ränta till henne. Hon påstod att det pris Svartöns Bygg hade fakturerat för renovering av badrum, kök och hall var oskäligt, även efter det att priset hade satts ned.
Svartöns Bygg bestred käromålet och gjorde gällande att det belopp som I.B. hade betalat inte översteg vad som var skäligt pris. Enligt bolaget var I.B. reklamationsskyldig och hade på grund av passivitet förlorat sin rätt att föra talan.
Tingsrätten (rådmannen Benny Wernqvist) meddelade den 3 februari 2021 följande beslut.
1. Med parternas samtycke hänskjuter tingsrätten, med stöd av 56 kap. 13 § RB, följande tvistiga frågor till prövning av HD:
Under 2016 har konsumenten A av näringsidkaren B köpt tjänster i form av renovering av badrum, kök och hall. A och B har inte avtalat om något pris, varför 36 § konsumenttjänstlagen ska tillämpas i målet. A har betalat fakturan för arbetena innan förfallodagen och sedan klagat på hela priset för tjänsten. B har då sänkt priset, sedan det kommit fram att fakturan var felaktig i fråga om en underentreprenörs arbete.
A har nu väckt talan och yrkat ytterligare nedsättning av priset enligt fakturan, eftersom det betalade priset inte är skäligt.
De frågor tingsrätten önskar svar på är:
a) Har det funnits en allmän reklamationsplikt för A beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen då något avtalat pris inte föreligger, och det därmed inte finns någon avtalsavvikelse? Det görs inte gällande någon form av avtalsbrott.
b) Vilken – om någon – betydelse har det om reklamation skett i anslutning till faktureringen, men endast avseende den del av fakturan som avsåg underentreprenörens arbeten?
c) Vilken betydelse har det att A betalat hela fakturan, efter nedsättning för underentreprenörens arbeten?
2. Med stöd av 32 kap. 5 § RB beslutar tingsrätten att målet ska vila till dess HD prövat frågorna.
Besluten kan endast överklagas på den grunden att de försenar målets handläggning i onödan.
Högsta domstolen
HD meddelade prövningstillstånd i frågan om det hade funnits en allmän reklamationsplikt för I.B. beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen då något avtalat pris inte förelåg, och det därmed inte fanns någon avtalsavvikelse (fråga a). HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd rörande frågorna under b) och c).
Målet föredrogs.
Föredraganden, justitiesekreteraren Malin Falkmer, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–8 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–8 i HD:s skäl.
9. Motsvarande regelverk finns även i konsumentköplagen (1990:932). Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, ska köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt (35 § konsumentköplagen). Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet ska köparen betala när säljaren kräver det, men inte förrän varan hålls köparen till handa (36 § konsumentköplagen).
10. Utöver den tidsbegränsning som finns kopplad till konsumentens rätt att skjuta upp betalning på grund av begärd specifikation enligt 41 § konsumenttjänstlagen, finns det varken i konsumenttjänst- eller konsumentköplagen något uttryckligt krav på att en invändning om prisets skälighet ska vara förenad med någon form av reklamation eller annat meddelande till näringsidkaren.
11. Frågan uppkommer då om det genom analogi till andra lagstadgade krav på reklamation eller på grund av en allmän reklamationsplikt ändå kan finnas ett krav på reklamation gällande prisets skälighet i konsumenttjänstlagen.
Allmänt om reklamation
12. Med reklamationsplikt avses att den som anser sig ha ett anspråk på grund av en medparts avtalsavvikelse måste lämna meddelande, inom en viss tid, om att denne vill åberopa kontraktsbrottet som grund för en viss påföljd. Utebliven reklamation medför ofta att rätten att åberopa kontraktsbrottet går förlorad, men kan också innebära t.ex. skadeståndsskyldighet eller förlust av rätten att göra gällande vissa påföljder.
13. En reklamation kan fylla flera funktioner, exempelvis att ge den felande parten möjlighet att undersöka påstått fel samt att avhjälpa och begränsa konsekvenserna av felet och därmed minska skadeverkningarna, att öka möjligheter till bevissäkring, att ge den felande parten möjlighet till regresstalan samt att minska risken för spekulation vid val av påföljd.
14. Vid konsumenttjänster gör sig dock vissa av dessa funktioner gällande i mindre grad. Skyldigheten att reklamera är primärt uppställd i den avtalsbrytande partens intresse och är i konsumentförhållanden normalt till nackdel för konsumenten Det är också brukligt att ställa lägre krav i konsumentförhållanden än i kommersiella relationer.
15. Merparten av de lagar som reglerar reklamationsskyldighet ställer krav på att ett sådant meddelande ska lämnas inom skälig tid. Vad som utgör skälig tid får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Generellt är tiden längre i konsumentförhållanden än i avtal mellan två näringsidkare. Tiden kan också bero på sådana subjektiva förhållanden som om konsumenten har en giltig ursäkt för att inte ha lämnat meddelandet tidigare, t.ex. sjukdom, eller generellt på de praktiska möjligheter konsumenten har att framföra meddelandet (se ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127).
Reklamationsskyldighet i konsumenttjänstlagen
16. Konsumenttjänstlagen innehåller reklamationsbestämmelser rörande fel och dröjsmål. I förarbetena uttalades att en konsument enligt gällande rätt anses skyldig att reklamera om denne vill göra gällande påföljder på grund av fel i en prestation och att det var en naturlig ståndpunkt att principen om reklamationsskyldighet upprätthölls även inom tjänsterätten (se prop. 1984/85:110 s. 64). Reklamationsskyldighet ansågs rimligt även om konsumenten vill åberopa dröjsmål med utförande av tjänsten som grund för hävning eller skadestånd (se prop. 1984/85:110 s. 76).
17. Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig ska denne underrätta näringsidkaren inom skälig tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt felet (17 § konsumenttjänstlagen). En konsument förlorar rätten att åberopa felet om denne inte reklamerar inom skälig tid (18 § konsumenttjänstlagen). Denna bestämmelse om reklamation betraktas närmast som en grundläggande förmögenhetsrättslig princip.
18. Om ett uppdrag har avslutats får konsumenten häva avtalet eller fordra skadestånd på grund av ett dröjsmål endast under förutsättning att denne senast inom skälig tid efter uppdragets avslutande har underrättat näringsidkaren om att konsumenten vill åberopa dröjsmålet (26 § konsumenttjänstlagen).
19. Konsumenten är vid dröjsmål inte skyldig att reklamera om denne vill att näringsidkaren fullföljer avtalet. Men en konsument förlorar sin rätt att kräva fullgörelse om denne väntar orimligt länge med att framställa sådant krav (28 § konsumenttjänstlagen). Uttrycket ”orimligt länge” i bestämmelsen visar att konsumenten utan förlust av sin rätt kan förhålla sig passiv betydligt längre än om denne vill hävda sin rätt att häva köpet, då reklamation ska ske inom ”skälig tid”.
20. Konsumenttjänstlagen innehåller även en regel om skadeståndsskyldighet utan samband med fel eller dröjsmål (32 § konsumenttjänstlagen). Denna regel är inte sammankopplad med något uttryckligt krav på reklamation i konsumenttjänstlagen. I förarbeten framhåller departementschefen uttryckligen att rätten att kräva skadestånd enligt 32 § inte går förlorad på grund av en eventuell underlåtenhet att reklamera skada (se prop. 1984/85: 110 s. 283).
Reklamationsskyldighet i annan relevant lagstiftning
21. Liksom konsumenttjänstlagen innehåller konsumentköplagen regler om fel och dröjsmål som är förenade med krav på reklamation (se 15 § konsumentköplagen respektive 23 § konsumentköplagen).
22. Även köplagen (1990:931) innehåller regler om prisets skälighet. Om priset inte följer av avtalet ska köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt (45 § köplagen).
23. Till skillnad mot konsumenttjänst- och konsumentköplagen innehåller köplagen dock en uttrycklig reklamationsplikt avseende priset. Om köparen har fått en räkning är denne bunden av det pris som angetts i räkningen. Detta gäller dock inte om köparen inom skälig tid meddelar säljaren att denne inte godkänner priset, om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt (47 § köplagen).
En allmän reklamationsplikt
24. HD har i flera rättsfall uttalat att det av allmänna kontraktsrättsliga principer följer att en avtalspart som vill göra gällande påföljder på grund av fel eller dröjsmål ska ge motparten meddelande om detta inom viss tid för rätten att göra gällande påföljder (se t.ex. ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 och ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127). Den allmänna skyldigheten att meddela motparten grundar sig bl.a. på lojalitetsskäl (se ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195). Principen har inte begränsats till att bara avse rent kommersiella förhållanden. Normalt krävs dock en snabbare reaktion från den som är näringsidkare än när det handlar om konsumentförhållanden (se NJA 2005 s. 142).
25. I rättsfallet ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 anförde HD att det även finns allmänna principer om passivitet som innebär att rätten att åberopa ett avtalsbrott kan gå förlorad redan innan den allmänna preskriptionstiden löper ut. En sådan passivitetsverkan behöver inte nödvändigtvis leda till att den förfördelade helt förlorar sin rätt till varje påföljd. I vissa fall kan rätten till hävning och avhjälpande förloras men inte rätten till skadestånd. Passiviteten bör då endast leda till en begränsning av en köpares rätt på så sätt att skadeståndet reduceras med vad som svarar mot den skada som passiviteten har föranlett säljaren.
26. Även i doktrin är uppfattningen att det finns en allmän reklamationsplikt i fråga om fel och dröjsmål, dock råder oklarhet kring pliktens omfattning och utformning. Då det kontraktsrättsliga området är omfattande och ska täcka en rad olika typer av förhållanden, har det framhållits att viss försiktighet med analogislut till befintliga lagregler kan vara påkallad och syftet med reklamationen, så som lojalitetsplikt eller gäldenärens klargörandebehov, bör vara ledande för tolkningen. Det har även lyfts fram att en allmän reklamationsplikt inte ska tolkas absolut utan att båda parters intressen bör vägas mot varandra. Därtill har det ifrågasatts om en allmän princip gällande reklamationsskyldighet föreligger utan samband med fel eller dröjsmål, då syftet med reklamationen samt analogin från köplagen i dessa fall inte är lika tydlig. (Fotnot: Se t.ex. Johnny Herre, Något om reklamationsplikten vid köp av varor och tjänster, Festskrift till Gertrud Lennander, 2010, s. 119 ff., Torgny Håstad, Reklamationsskyldighet i kontraktsförhållanden, Förarbete & Efterfest, Skrifter från amanuenskollegiet vid juridiska fakulteten i Uppsala, 2015, s. 23 ff., Svante O. Johansson, Konsumenttjänstlagen, 2013, s. 273 och Christina Ramberg, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, s. 204 f.)
Prisinvändningar i praxis
27. Frågan om skäligt pris enligt konsumenttjänst- och konsumentköplagen har behandlats i praxis, men inte med fokus på frågan om reklamation ska ske för att en invändning ska kunna göras om prisets skälighet. I många fall torde detta bero på att frågan sällan aktualiseras i praktiken. En konsument som är missnöjd med priset avstår ofta från att betala eller betalar enbart en del av fakturan och näringsidkaren görs på så sätt medveten om att konsumenten är missnöjd med det begärda priset.
28. När det gäller rättsområden där det inte finns någon lagreglerad reklamationsskyldighet har det i rättspraxis uttalats att det i vissa fall finns anledning att analogt tillämpa lagfästa bestämmelser rörande likartade avtalsförhållanden (se ”Jehanders grus” NJA 2007 s. 909).
29. I rättsfallet NJA 1989 s. 224, som rörde condictio indebiti, bifölls talan trots att krav framställts först två och ett halvt år efter den sista betalningen. HD framhöll bl.a. att en betalningsmottagare inte kan förvänta sig att vid betalning som görs av konsument kunna ställa samma krav på omdöme och aktivitet som fordras av näringsidkare och att paralleller med olika lagregler om reklamation och preskription fick anses ha ett begränsat värde, eftersom det nu gällde frågan om en betalare skulle gå miste om sin rätt utan stöd av lag.
30. I rättsfallet NJA 2000 s. 31 behandlades frågan om en fastighetsmäklare är en sådan syssloman att preskriptionsregeln enligt 18 kap. 9 § HB skulle gälla för en skadeståndstalan. Det bör noteras att fastighetsmäklarlagen inte har någon uttrycklig reklamationsregel. Då någon redovisning av handpenningen inte hade skett och därmed inte kunde användas som utgångspunkt för preskriptionsfristen enligt 18 kap. 9 § HB fann HD istället att skadeståndsanspråket var underkastat den allmänna tioåriga preskriptionsfristen.
Bedömningen av den hänskjutna frågan
31. Genom att kunna invända mot prisets skälighet har konsumenten givits en rättighet i en lagstiftning som tillkommit för att skydda denne i förhållanden som till sin natur inte är jämbördiga. I lagstiftningen saknas krav på reklamation för att göra en sådan invändning. Krav på reklamation avseende prisets skälighet finns visserligen i köplagen, men då konsumenträtten tillkommit som ett avsteg från köplagen med tvingande lagstiftning till konsumentens fördel är det inte lämpligt att göra en analogi om reklamationsskyldighet från köplagen i detta fall.
32. Av praxis och doktrin framgår att det finns en allmän reklamationsplikt avseende fel och dröjsmål. En invändning om prisets skälighet har inte något samband med fel eller dröjsmål och de skäl som angivits för en sådan allmän reklamationsplikt gör sig därmed inte gällande på samma sätt i denna situation. HD har tidigare uttalat att det inte går att ställa samma krav på omdöme och aktivitet hos en konsument som hos näringsidkare och att paralleller med olika lagregler om reklamation och preskription därmed får anses ha ett begränsat värde. Mot denna bakgrund vore det svårförenligt med konsumenttjänstlagens syfte att skapa en reklamationsplikt som är till nackdel för konsumenten och i vissa fall riskerar att släcka den rättighet som skapats genom 36 §.
33. Det anförda medför att det inte ska anses finnas en allmän reklamationsplikt beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen då något avtalat pris inte föreligger, och det därmed inte finns någon avtalsavvikelse.
34. Den hänskjutna frågan ska besvaras i enlighet med detta.
HD:S AVGÖRANDE
HD förklarar att det inte har funnits en allmän reklamationsplikt för I.B. beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen då något avtalat pris inte föreligger och det därmed inte finns någon avtalsavvikelse.
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Johnny Herre, Agneta Bäcklund, Eric M. Runesson och Stefan Reimer, referent) meddelade den 11 januari 2022 följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
1. I.B. har köpt tjänster av Svartöns Bygg AB i form av renovering av badrum, kök och hall. De avtalade inte om något fast pris utan I.B. skulle betala skäligt pris i enlighet med 36 § konsumenttjänstlagen (1985:716).
2. Arbetet utfördes under februari och mars 2016. Svartöns Bygg fakturerade I.B. för arbetet och hon betalade fakturan före förfallodagen.
3. I.B. har väckt talan vid Luleå tingsrätt och yrkar att Svartöns Bygg ska betala 58 996 kr jämte ränta till henne. Hon gör gällande att det begärda priset, även med viss reduktion som skett avseende en underleverantörs arbete, är oskäligt och yrkar ersättning motsvarande den del av priset som enligt henne överstiger skäligt pris enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Hon bestrider att det förelegat en reklamationsskyldighet för henne i fråga om prisets skälighet.
4. Svartöns Bygg har bestritt käromålet och gör gällande att det belopp som I.B. har betalat inte har överstigit vad som är skäligt pris. Enligt Svartöns Bygg finns det en reklamationsskyldighet i fråga om prisets skälighet, varför I.B. har förlorat sin rätt att föra talan på grund av sin passivitet.
5. Tingsrätten har med stöd av 56 kap. 13 § RB hänskjutit följande frågor till HD.
Har det funnits en allmän reklamationsplikt för I.B. beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen då något avtalat pris inte föreligger och det därmed inte finns någon avtalsavvikelse? Det görs inte gällande någon form av avtalsbrott.
Vilken – om någon – betydelse har det om reklamation skett i anslutning till faktureringen, men endast avseende den del av fakturan som avsåg underentreprenörens arbeten?
Vilken betydelse har det att I.B. betalat hela fakturan, efter nedsättning för underentreprenörens arbeten?
6. HD har beviljat prövningstillstånd avseende frågan om det har funnits en allmän reklamationsplikt för I.B. beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen, då något avtalat pris inte föreligger och det därmed inte finns någon avtalsavvikelse. Prövningstillstånd har inte meddelats för övriga frågor.
Rättslig reglering
Regler om bestämning av pris
7. I den mån ett pris inte följer av avtalet ska en konsument enligt 36 § konsumenttjänstlagen betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande, gängse pris eller prisberäkningssätt för motsvarande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt. Motsvarande regler finns i 35 § konsumentköplagen (1990:932) och 45 § köplagen.
8. En näringsidkare är skyldig att på konsumentens begäran ställa ut en specificerad räkning för tjänsten (40 § konsumenttjänstlagen). Räkningen ska göra det möjligt för konsumenten att bedöma det utförda arbetets art och omfattning. I den mån tjänsten inte har utförts mot fast pris ska det även framgå av räkningen hur priset har beräknats. En konsument ska betala vid anfordran sedan näringsidkaren har utfört tjänsten, om inte annat följer av avtalet. Har konsumenten i tid begärt en specificerad räkning är denne inte skyldig att betala förrän en sådan räkning har kommit konsumenten till handa (41 §).
Allmänt om reklamation
9. Frågan om en part måste ge motparten ett meddelande med visst innehåll för att bibehålla sina rättigheter eller för att kunna göra gällande krav mot motparten uppkommer i en mängd olika situationer.
10. Den typiska reklamationen avser ett meddelande från en part till motparten om ett anspråk på grund av motpartens avtalsbrott. Uteblir en sådan reklamation medför det ofta att rätten att åberopa avtalsbrottet går förlorad eller att rätten att göra gällande vissa, men inte andra, påföljder förloras.
11. Konsumenttjänstlagen innehåller reklamationsbestämmelser rörande näringsidkarens fel eller dröjsmål. Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig ska näringsidkaren underrättas inom skälig tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt felet (17 § konsumenttjänstlagen). En konsument som inte reklamerar inom skälig tid förlorar typiskt sett rätten att åberopa felet (18 §). Vid näringsidkarens dröjsmål måste konsumenten, för att ha rätt att häva avtalet eller kräva skadestånd, senast inom skälig tid efter uppdragets avslutande underrätta näringsidkaren om att konsumenten vill åberopa dröjsmålet (26 §).
12. Liksom konsumenttjänstlagen innehåller konsumentköplagen regler om reklamation som normal förutsättning för rätten att göra gällande påföljder vid dröjsmål och fel (se 15 § respektive 23 och 24 §§konsumentköplagen). Regler om reklamation vid dröjsmål och fel finns också i köplagen (se bl.a. 29, 32, 33, 35 och 39 §§). Inom kontraktsrätten finns många andra regler om reklamation vid avtalsbrott (se exempelvis redogörelsen i ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127).
13. De nu angivna reglerna och principerna gäller dock reklamationsskyldighet vid motpartens kontraktsbrott. De kan inte läggas till grund för bedömningen att en motsvarande meddelandeskyldighet ska finnas för andra situationer. Det gäller bl.a. för sådana fall som det förevarande, där parterna tvistar om vad som ska anses vara det skäliga priset för en utförd tjänst.
Andra regler om meddelandeskyldighet i det köprättsliga systemet
14. Vid utrönandet av om det finns en meddelandeskyldighet när uttryckliga regler saknas får ledning sökas i allmänna obligationsrättsliga principer och vad som gäller för närliggande avtalstyper. Den köprättsliga regleringen är då av särskilt intresse (se ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 653 p. 21).
15. Inom köprätten finns regler med krav på meddelanden – också de ofta benämnda reklamationer – för att den meddelande parten inte ska bli skadeståndsskyldig eller som förutsättning för att rättigheter inte ska gå förlorade.
16. Exempel på det förstnämnda finns i 28 och 61 §§köplagen. Det framgår av 28 § att säljaren, om denne hindras att fullgöra köpet i rätt tid, ska lämna köparen meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om köparen inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om köparen hade fått meddelandet i tid. Enligt 61 § tredje stycket ska den som inställer fullgörelsen eller hindrar att varan lämnas ut genast meddela motparten detta. Om han eller hon inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som motparten lider genom att ett sådant meddelande inte har lämnats i tid.
17. Ett annat exempel är regleringen i 24 § köplagen. Av paragrafen framgår att när säljaren frågar om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid eller om säljaren meddelar att han eller hon kommer att fullgöra köpet inom en viss tid, måste köparen svara inom skälig tid efter det att han eller hon har fått frågan eller meddelandet. Lämnas inte ett sådant svar i tid förlorar köparen rätten att häva köpet om säljaren fullgör köpet inom den tid som han eller hon har angett. (Jfr 23 § där köparens passivitet kan leda till förlust av rätten att kräva fullgörelse.)
18. Ytterligare ett exempel på meddelandeskyldighet i köplagen ges i 47 §, som anger att om köparen har fått en räkning (faktura) är köparen som huvudregel bunden av det pris som angetts i räkningen om inte köparen inom skälig tid meddelar säljaren att köparen inte godkänner priset. Meddelandet neutraliserar alltså här bevisbetydelsen av fakturan. Skulle emellertid köparen inte meddela säljaren i tid får köparen bevisbördan för omständigheter som kan göra att köparen trots fakturapriset inte behöver betala det fakturerade priset. Det pris som anges i fakturan behöver vid uteblivet meddelande inte betalas om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt. En underlåten invändning mot priset leder alltså inte till bundenhet till det begärda priset, men köparen måste som huvudregel i den situationen bevisa att ett lägre pris följer av avtalet. (Se ”Slangfabriken” NJA 1996 s. 663; jfr Jan Ramberg och Johnny Herre, Köplagen. En kommentar, 3 uppl. 2019, s. 429 f.)
19. En fråga är om detta ska anses gälla analogt också vid köp reglerade av konsumenttjänstlagen eller konsumentköplagen.
Ska 47 § köplagen tillämpas analogt vid konsumentköp och konsumenttjänster?
20. En bestämmelse om meddelandeskyldighet för att inte bli bunden av ett pris i en räkning fanns redan i 1905 års köplag (6 §). I den paragrafen angavs att köparen hade en skyldighet att så snart det kunde ske meddela säljaren att priset inte godkändes. Detta gällde dock inte om köparen kunde visa att lägre pris hade blivit bestämt eller att det som fordrades var uppenbart orimligt. Mot bakgrund av de undantag som fanns från bundenheten, innebar i praktiken underlåtenheten att framställa anmärkningar mot priset en omkastning av bevisbördan till köparens nackdel. Om köparen inte kunde bevisa vad som var avtalat pris riskerade köparen alltså vid uteblivet meddelande att få betala ett pris som översteg det gängse priset eftersom köparen skulle betala vad säljaren begärde, så länge detta inte var uppenbart orimligt.
21. Paragrafen gällde endast vid handelsköp – dvs. köp mellan näringsidkare – men det ansågs att den i viss utsträckning kunde tillämpas analogt även vid civila köp – bl.a. köp mellan privatpersoner och sådana köp som nu betecknas som konsumentköp – om det förelåg särskilda omständigheter. Det kunde dock i dessa fall inte ställas lika stora krav på köparen att reagera mot priset som i kommersiella förhållanden. Men om köparen först efter lång tid gjorde anmärkning mot priset kunde en sådan invändning ofta lämnas utan avseende. (Se Tore Almén och Rudolf Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. 1960, s. 84 ff.)
22. I förarbetena till konsumentköplagen angavs uttryckligen att någon regel som i princip byggde på 6 § i äldre köplagen inte skulle tas upp i konsumentköplagen och att en sådan regel inte heller skulle kunna tillämpas analogt på konsumentköp (se SOU 1984:25 s. 201; se även köplagsförslaget SOU 1976:66 s. 137 f.). Frågan om en analog tillämpning av den regeln i köplagen för konsumenttjänsternas del behandlades inte i förarbetena till konsumenttjänstlagen.
23. Redan av lagstiftningshistoriken kan man dra slutsatsen att 47 § köplagen inte ska tillämpas analogt när konsumentköplagen är tillämplig. Det saknas skäl att göra en annan bedömning för konsumenttjänsternas del. Allmänt sett gäller därför att det ankommer på näringsidkaren att bevisa de omständigheter som medför att ett begärt pris är skäligt (se för konsumenttjänstlagens del ”Gripenhus” NJA 2016 s. 1011). Ett uteblivet meddelande (en reklamation) om att fakturapriset inte godkänns av konsumenten medför därför inte någon bevisverkan avseende skäligheten i det fakturerade priset.
Allmänna passivitetsgrundsatser
24. Många avtal, särskilt sådana som gäller under längre tid och som rymmer ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden. I det ligger bl.a. att parterna har en skyldighet att i vissa för avtalet väsentliga delar lämna varandra upplysningar eller klargöra sin uppfattning i olika avseenden.
25. Förlust av en rättighet på grund av passivitet kan inträda enligt allmänna principer på förmögenhetsrättens område (jfr ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203).
26. I rättsfallet ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630 uttalade HD att det normalt inte finns någon skyldighet för en säljare, som mottagit en reklamation från köparen om fel i varan, att väcka talan om betalning inom viss tid för att undgå att fordringen på betalning faller bort och att detta borde gälla också vid entreprenad. Domstolen konstaterade samtidigt att det kan finnas en skyldighet att ge besked om att ett anspråk görs gällande när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig (jfr 6 § andra stycket avtalslagen).
27. En sådan skyldighet kan också finnas när en part har gett motparten intrycket att parten eftergett sin rätt (jfr t.ex. ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26) eller när en part under mycket lång tid underlåtit att göra sin rätt gällande (se t.ex. ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570). Det gäller bl.a. när den andra parten haft fog för sin uppfattning att parternas mellanhavanden var slutligt reglerade (se bl.a. ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171 och ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630).
Passivitet och betalning av ett för högt belopp
28. HD har i några avgöranden adresserat frågan om en köpare eller annan gäldenär som har betalat ett för högt belopp ska anses ha rätt att få tillbaka det överskjutande beloppet även om det har gått en längre tid mellan betalningen och återkravet.
29. Enligt rättsfallet ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 kan en betalningsmottagare anses ha rätt att behålla en betalning som skett utan rättsgrund, exempelvis när gäldenären erlagt ett högre belopp än som egentligen skulle ha betalats. Så är fallet om betalningsmottagaren dels har haft befogad anledning att tro att han eller hon hade rätt till de mottagna medlen, dels i fortsatt befogad god tro har inrättat sig efter detta. När det gäller kravet på inrättande är enligt domstolen ofta den tid som har förflutit sedan betalningen gjordes av stor betydelse. Utöver dessa krav gäller som förutsättning att det vid en övergripande intresseavvägning ska framstå som motiverat att betalaren ska förlora sin återkravsrätt. Vilket av de motstående intressena som förtjänar företräde beror på många faktorer som kan skifta från fall till fall. De förhållanden som ska beaktas vid avvägningen kan också vara andra än de som hänför sig till godtroskravet respektive inrättandekravet.
30. I rättsfallet ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224, som rörde en situation där en konsument vid en konsumententreprenad i efterhand framförde ett återkrav på för mycket erlagd betalning, tillämpades principerna bakom läran om condictio indebiti. Konsumenten ansågs ha rätt att kräva återbetalning trots att kravet framställts först två och ett halvt år efter den sista betalningen. HD framhöll bl.a. att en betalningsmottagare inte kan ställa samma krav på omdöme och aktivitet vid betalning från en konsument som kan ställas på en näringsidkare; paralleller med olika lagregler om reklamation och preskription fick anses ha ett begränsat värde, eftersom det gällde frågan om en betalare skulle gå miste om sin rätt utan stöd av lag.
31. Också rättsfallet ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142 har betydelse i sammanhanget. En leasetagare hade betalat för hög leasingavgift och därför krävt återbetalning av överdebiteringarna. Återbetalningsskyldighet bestreds med hänvisning till att leasetagaren hade reklamerat för sent. HD uttalade att när det gäller att bedöma hur lång tid efter betalningen betalaren kan vara passiv utan att gå miste om sin rätt till återbetalning får det anses vara en allmän princip att en köpare eller beställare, som vill göra gällande anspråk på grund av fel eller brist, har att reklamera utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller bort märka felet respektive bristen. När betalaren är en näringsidkare måste enligt domstolen krävas en snabbare reaktion än när det handlar om konsumentförhållanden. Eftersom leasetagaren riktat ett återkrav mot motparten så snart denne insett att det förekommit överdebiteringar ansågs återkravet ha framställts inom skälig tid.
32. Det framgår av dessa avgöranden att det kan finnas en skyldighet att framställa återkrav inom viss tid för att den rätten ska vara bibehållen. Inom vilken tid ett återkrav ska göras beror emellertid på omständigheterna i det enskilda fallet och kan, särskilt i konsumenttransaktioner, utsträckas till avsevärt längre tider än vad som i regel är fallet vid en reklamationsskyldighet på grund av avtalsbrott. En utgångspunkt bör vara att en konsument i denna situation ska ges rimlig tid att överväga sin situation; samtidigt gäller att ju längre tid betalaren dröjer med sitt återkrav, desto större skäl har mottagaren att tro att betalningen är definitiv.
Svaret på den hänskjutna frågan
33. Det anförda leder fram till slutsatsen att det för I.B. inte har funnits en reklamationsskyldighet beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Det hindrar dock inte att en passivitet i fråga om att göra gällande återkrav av betalning kan medföra att rätten till återbetalning går förlorad.
34. Den hänskjutna frågan ska besvaras i enlighet med detta.
HD:S AVGÖRANDE
HD förklarar att det för I.B. inte har funnits en reklamationsskyldighet beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen (1985:716). Det hindrar dock inte att en passivitet i fråga om att göra gällande återkrav av betalning kan medföra att rätten till återbetalning går förlorad.