NJA 2002 s. 433

Allmän åklagare yrkade vid Umeå TR ansvar å P. N. för grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig vid flera tillfällen under tiden från år 1999 till omkring årsskiftet 2001/2002. Brotten var riktade mot en flicka, R. L., född 1993.

P. N. förnekade gärningarna.

Bevisningen i målet omfattade bl.a. två videoband, som spelades upp vid huvudförhandlingen, upptagande vad R. L. uppgivit vid polisförhör som hållits med henne d. 11 juni och d. 19 juni 2002.

TR:n meddelade dom d. 11 juli 2002 varvid åtalet ogillades.

I domskälen anförde TR:n: Vad som upptagits i den rättsmedicinska undersökningsrapporten varken styrker eller motsäger att R. L. utsatts för de av åklagaren påstådda gärningarna. Förhöret med överläkaren B. K. bekräftar denna slutsats.

Det sätt på vilket R. L:s uppgifter har förebringats får anses vedertaget när det gäller barns utsagor. Metoden med videoinspelade polisförhör är inte invändningsfri, men det kan hållas för uteslutet att ett förhör med R. L. på sedvanligt sätt inför fullsutten rätt skulle ha inneburit bättre förutsättningar att få henne att lämna tillförlitliga uppgifter. Kvaliteten på ljudupptagningen har visserligen bitvis varit dålig, men eftersom domstolen dessutom haft tillgång till utskrifter av förhören, har endast en obetydlig del av vad R. L. sagt gått förlorad. Denna brist ger inte anledning att förringa värdet av förhörsutsagorna vid prövningen av åtalet. Det kan - på den utredning som föreligger - uteslutas att R. L. medvetet lämnat oriktiga uppgifter.

R. L:s uppgifter är visserligen sådana att det är fullt möjligt att det förhåller sig som åklagaren påstår. Det kan emellertid inte säkert sägas att hon lämnat sina uppgifter opåverkad av förhörsledarens frågor. Det kan inte heller uteslutas att hennes uppgifter avser upplevelser som hon haft i andra sammanhang än de hon själv hänfört dem till eller att de utgör en blandning av fantasi och verklighet. På grund av det anförda kan det inte anses ställt utom allt rimligt tvivel att P. N. gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Åtalet skall därför ogillas.

Ordföranden i rätten var skiljaktig och anförde: Jag delar majoritetens uppfattning som den kommit till uttryck i de två första styckena av TR:ns bedömning. - När det sedan gäller det sätt på vilket förhören med R. L. genomförts kan jag inte finna att de frågor som ställts till henne skulle ha varit ägnade att påverka henne att lämna vissa av förhörsledaren förväntade svar. Tvärtom har hennes svar inte sällan visat att hon haft en bestämd uppfattning som hon tycker sig redan ha delgett förhörsledaren, varför hon givit svar på annat än vad frågan egentligen gällt. Vidare har hon spontant lämnat uppgifter som inte blivit efterfrågade. Hon har dessutom vid sidan av svaren på ställda frågor redovisat en hel mängd egna reflektioner kring de händelser som förhören avser. Jag menar alltså att det kan hållas för säkert att uppgifter som R. L. lämnat kommer från henne själv utan att i något väsentligt avseende vara påverkade av ställda frågor. Jag menar vidare att hennes uppgifter framstår som väl förankrade i en konkret verklighet och tveklöst har det självupplevdas prägel. Vid denna bedömning har jag beaktat inte bara vad hon sagt utan även de sekvenser av förhören där hon genom att visa med händerna åskådliggjort hur P. N. legat på henne, hur han därvid rört sig och hur det gått till när hon "masserat" hans manslem. Sammanfattningsvis anser jag att det genom R. L:s uppgifter är styrkt att P. N. under tidsperiod som åtalet avser i vart fall mer än en gång legat på henne, att hans manslem därvid varit i kontakt med hennes könsorgan och att han med sin kroppstyngd hållit fast henne samt att han även vid några tillfällen förmått henne att - något oegentligt uttryckt - onanera åt honom. P N. skall alltså i enlighet med det anförda fällas till ansvar för åtalade gärningar. Gärningarna skall bedömas som åklagaren angivit.

TR:n förordnade att den sekretess som enligt 9 kap. 16 § sekretesslagen gällde för de uppgifter av R. L. som upptagits på videobanden vid polisförhören, med undantag för vad som återgivits i domen, skulle bestå.

Åklagaren överklagade i HovR:n för Övre Norrland, och yrkade bifall till åtalet.

Advokaten T. N., offentlig försvarare och ombud för P. N., begärde att HovR:n skulle förelägga åklagaren att utlämna kopior av i målet åberopade videoupptagningar av förhör med målsäganden alternativt att HovR:n skulle utlämna kopiorna.

HovR:n (hovrättspresidenten Lundin samt hovrättsråden Eriksson och Åkerström, referent) meddelade d. 5 aug. 2002 följande beslut: T. N:s begäran om utfående av kopior av videoupptagningarna bifalls. Eftersom videoupptagningarna förvaras hos HovR:n skall kopiorna lämnas ut av HovR:n. Kopiorna lämnas ut med följande förbehåll:

P. N. och Riksåklagaren överklagade HovR:ns beslut.

P. N. yrkade att HD skulle undanröja de av HovR:n meddelade förbehållen.

Riksåklagaren bestred P. N:s ändringsyrkande.

Riksåklagaren yrkade att HD skulle lämna P. N:s begäran om att utfå kopior av de åberopade videoupptagningarna utan bifall.

P. N. bestred dels att Riksåklagaren hade rätt att överklaga HovR:ns beslut, dels att överklagandet bifölls i sak.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Arvidsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. --- Enligt 9 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess hos domstol i mål om bl.a. ansvar för sexualbrott för uppgift om enskilds personliga förhållande, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. TR:n har med stöd av denna bestämmelse förordnat att sekretessen skall bestå för de uppgifter av målsäganden som upptagits på de aktuella videobanden och som tagits in i utskrifter av förhören, med undantag för vad som återgivits i TR:ns dom.

HD har först att pröva frågor om rätten att överklaga HovR:ns beslut. Av 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen följer att om annan än riksdagen eller regeringen avslår begäran att få del av handling eller lämnar ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den, får sökanden föra talan mot beslutet. Närmare bestämmelser om överklagande finns i 15 kap. 7 § sekretesslagen. Av dessa regler följer till en början att P. N. har rätt att överklaga de av HovR:n uppställda förbehållen (jfr rättsfallet NJA 1996 s. 439).

När det gäller Riksåklagarens rätt att överklaga HovR:ns beslut gör HD följande överväganden. Rätt att enligt 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen och 15 kap. 7 § sekretesslagen överklaga ett beslut anses tillkomma endast den som har begärt att få ta del av handlingen. Den som anser sig bli lidande av att en handling lämnas ut kan inte överklaga ett beslut om utlämnande (se Regner m.fl., Sekretesslagen, En kommentar, s. 15:19 samt rättsfallen RÅ81 2:18 och RÅ 1999 not. 272). Riksåklagaren har således inte med stöd av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen rätt att överklaga HovR:ns beslut. I frågan om Riksåklagaren med stöd av RB:s bestämmelser skall anses ha en sådan rätt kan konstateras att beslutet är ett beslut under rättegången och att någon rätt att överklaga beslutet särskilt inte följer av RB:s bestämmelser. Redan av denna anledning saknar Riksåklagaren rätt att enligt dessa bestämmelser överklaga HovR:ns beslut (jfr rättsfallet NJA 1987 s. 742). Riksåklagarens överklagande skall därför avvisas.

HD har därefter att ta ställning till de av HovR:n uppställda förbehållen. I denna fråga gör HD följande överväganden.

I 14 kap. 5 § sekretesslagen finns bestämmelser som reglerar förhållandet mellan å ena sidan den rätt till partsinsyn som kan finnas enligt regler på annat håll än i sekretesslagen och å andra sidan sekretesslagens bestämmelser om sekretess. Enligt bestämmelsens första stycke kan partsinsynen begränsas i den mån det med hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i handling eller annat material i målet eller ärendet inte röjs. Enligt bestämmelsens andra stycke hindrar sekretess aldrig att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Enligt andra stycket innebär inte heller sekretess begränsning i parts rätt enligt RB att få ta del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande i mål eller ärende. I förarbetena till 14 kap. 5 § sekretesslagen (prop. 1979/80:2, Del A s. 333-334) framhålls bl.a. följande. Bestämmelserna reglerar inte myndighets skyldighet att lämna ut handlingar eller uppgifter i annan form. I paragrafen anges endast att sekretessen viker för parts rätt till insyn i handläggningen och hur långt sekretesskraven efterges. Huruvida part på egen begäran eller efter underrättelse ex officio är berättigad att få del av material i mål eller ärende framgår av regler i annan lag eller av rättspraxis eller allmänna principer om förfarandet vid myndigheter. I paragrafen är en sådan rätt förutsatt.

I 14 kap.9 och 10 §§sekretesslagen finns föreskrifter om förbehåll vid utlämnande av uppgift. Av intresse i förevarande fall är bestämmelsen i 14 kap. 10 § 1 st. 1 sekretesslagen, enligt vilken myndighet får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, när myndighet enligt 5 § lämnar sekretessbelagd uppgift till part, ställföreträdare, ombud eller biträde. En tillämpning av bestämmelsen förutsätter att utlämnande sker med stöd av bestämmelserna om partsinsyn enligt 5 § (prop. 1979/80:2, Del A, s. 348). Om utlämnande sker med stöd av bestämmelser i RB kan däremot inte några förbehåll ställas upp enligt 14 kap. 10 § 1 st. 1 sekretesslagen (jfr Regner m.fl., Sekretesslagen, En kommentar, s. 14:66 och JO 1993/94 s. 83).

En bedömning av om de av HovR:n uppställda förbehållen skall upprätthållas blir således beroende av om P. N. enligt RB har rätt att erhålla kopior av de aktuella videobanden.

Det är en grundläggande princip att den som är part i ett mål enligt RB har rätt att ta del av allt material i målet (jfr prop. 1979/80:2, Del A s. 335 och prop. 1986/87:89 s. 145). I förstnämnda proposition uttalas bl.a. att av RB:s regler följer - direkt eller indirekt - att part alltid har rätt att ta del av alla omständigheter som domstolen grundar sitt avgörande på; därmed dock inte sagt att han skall få till sig utlämnad handling varav omständigheterna framgår (jfr NJA 1983 C 7 och JO 1995/96 s. 52-53). För frågan om P. N. - förutom att ta del av videobanden - har rätt att få kopior av dem är således av intresse både om någon bestämmelse i RB uttryckligen ger honom sådan rätt och om en sådan rätt kan anses följa indirekt av RB:s regelsystem. Enligt 23 kap. 21 § 4 st. RB har den misstänkte eller hans försvarare rätt att, så snart åtal beslutats, på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Enligt 45 kap. 7 § RB skall åklagaren, om förundersökning ägt rum, när åtalet väcks eller så snart som möjligt därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som han vill åberopa som bevis. De handlingar som fogats till stämningsansökningen skall enligt 45 kap. 9 § 2 st. RB delges den tilltalade samtidigt med stämningen. Den tilltalade måste också ha rätt att få del av handlingar av det slag som avses i 7 § som ges in efter det att stämning utfärdats (se JO 1993/94 s. 82). De videoinspelade förhör som åklagaren gett in och åberopat som bevisning i målet måste anses vara en sådan handling (jfr 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen) som enligt 45 kap. 9 § RB skall delges den tilltalade. Delgivning innebär enligt huvudregeln i 6 § 1 st. delgivningslagen (1970:428) att handlingen i original eller kopia skall överbringas till den som skall delges. Det kan inte anses vara förenat med sådana praktiska svårigheter att kopiera ett videoband att undantagsbestämmelsen i 6 § 2 st. delgivningslagen är tillämplig (jfr prop. 1970:13 s. 129).

På grund av det anförda måste P. N. anses ha en ovillkorlig rätt enligt RB att få tillgång till kopior av de aktuella videobanden. Eftersom kopiorna skall lämnas ut enligt RB föreligger det inte förutsättningar för att med stöd av 14 kap. 10 § sekretesslagen ställa upp förbehåll som inskränker P. N:s rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift. De av HovR:n uppställda förbehållen skall således upphävas.

HD (JustR:n Magnusson, Regner, Håstad och Lindeblad, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sedan P. N. frikänts av TR:n för åtalet och åklagaren överklagat TR:ns dom till HovR:n, begärde T. N. i egenskap av P. N:s offentlige försvarare att HovR:n skulle förelägga åklagaren att lämna ut kopior av två videoupptagningar av polisförhör med målsäganden, alternativt att HovR:n skulle utlämna kopiorna. HovR:n, som konstaterade att videoupptagningarna förvarades hos HovR:n, biföll genom det överklagade beslutet framställningen om utlämnande av kopiorna av upptagningarna men ställde därvid upp de förbehåll som P. N. nu yrkar undanröjda.

HovR:n synes ha prövat T. N:s framställning som en fråga om utlämnande av allmän handling och därvid tillämpat de regler i sekretesslagen (1980:100) som ger möjlighet för en utlämnande myndighet att ställa upp förbehåll (14 kap. 9 och 10 §§). En förutsättning för att dessa regler kan tillämpas är dock att det är fråga om ett utlämnande enligt 2 kap.tryckfrihetsförordningen och de kompletterande bestämmelserna i sekretesslagen.

Eftersom videoupptagningarna enligt TR:ns dom är sekretessbelagda enligt 9 kap. 16 § sekretesslagen, bör en förutsättning för att framställningen om utlämnande skulle bifallas ha varit att HovR:n ansåg att P. N. enligt 14 kap. 5 § sekretesslagen hade rätt till s.k. partsinsyn i materialet. I den paragrafens andra stycke föreskrivs att sekretess inte innebär någon begränsning i en parts rätt enligt RB att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende. Med andra ord viker sekretessen för den rätt till partsinsyn som följer av RB. Det betyder i sin tur att en domstol som skall pröva en utlämnandefråga i ett fall som det förevarande skall göra sin prövning i första hand utifrån RB:s regelsystem och inte utifrån tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens. Kommer domstolen därvid fram till att parten har rätt att ta del av materialet, utgör eventuell sekretess för detta inget hinder mot att parten får del av det.

Eftersom RB saknar bestämmelser som tillåter inskränkningar i en parts rätt att förfoga över material i ett mål eller ärende, kan ett utlämnande av sådant material inte ske med förbehåll av den typ som sekretesslagen reglerar (jfr Regner m.fl., Sekretesslagen s. 14:66). Tilläggas kan att HovR:ns beslut om utlämnande i sådant fall utgör ett beslut under rättegången, vilket kan överklagas enligt de regler som gäller sådana beslut (a.a. s. 15:19). Detta innebär att beslutet får överklagas endast i samband med överklagande av HovR:ns dom eller slutliga beslut.

I förevarande fall torde HovR:n emellertid som nämnts ha tillämpat tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens bestämmelser om utlämnande av allmänna handlingar. Ett beslut enligt detta regelsystem får överklagas av den som begärt att få ut en allmän handling men som fått avslag på sin begäran eller fått ut handlingen med förbehåll som inskränker hans rätt att förfoga över den (2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen och 15 kap. 7 § sekretesslagen; jfr SOU 1975:22 s. 289 f, prop. 1977/78:38 s. 37 f. och prop. 1979/80:2 del A s. 363 f). P. N. har därför rätt att nu överklaga beslutet. Däremot anses någon annan än sökanden inte ha rätt att överklaga ett beslut om utlämnande. Härav följer att Riksåklagarens överklagande inte kan prövas av HD.

När det gäller P. N:s överklagande har, som tidigare sagts, HovR:n inte haft någon rättslig grund för att uppställa förbehållen när kopiorna av videoupptagningarna lämnades ut med stöd av 14 kap. 5 § 2 st. sekretesslagen utan hinder av sekretessen. Förbehållen skall därför undanröjas. HD:s avgörande. HD avvisar Riksåklagarens överklagande.

HD upphäver de förbehåll som HovR:n beslutat om.

JustR Svensson var skiljaktig och anförde: HovR:n måste ha prövat T. N:s framställning som en fråga om utlämnande av allmän handling och tillämpat de regler i sekretesslagen (1980:100) som ger möjlighet för utlämnande myndighet att ställa upp förbehåll (14 kap. 9 och 10 §§). Men det är tydligt att framställningen gjordes för att bereda T. N. tillfälle att förbereda P. N:s försvar i HovR:n och att han alltså utnyttjade P. N:s rätt till partsinsyn enligt RB. HovR:n borde därför ha prövat framställningen enligt RB:s regler. I den balken finns inte några bestämmelser som tillåter inskränkningar i parts rätt att förfoga över material som omfattas av rätten till partsinsyn. HovR:ns förbehåll saknar därför laga stöd och har i praktiken ingen verkan.

Det förhållandet att HovR:n felaktigt uppställt ett förbehåll enligt sekretesslagen kan inte föranleda att rätten att överklaga beslutet skall bedömas enligt sekretesslagens regler. HovR:ns beslut får i stället behandlas som ett beslut under rättegången mot vilket talan inte får föras annat än i samband med talan mot HovR:ns dom eller slutliga beslut. Såväl P. N:s som Riksåklagarens talan skall därför avvisas.

HD:s beslut meddelades d. 17 okt. 2002 (mål nr Ö 3047-02).