1

Justitiedepartementet 2005-09-20 Ju2004/11774/L5

Sammanställning av remissyttranden

Ingripanden mot unga lagöverträdare

Betänkande av Ungdomsbrottsutredningen (SOU 2004:122)

Marie-Louise Ollén och Peter Lundkvist

2

Betänkandet Ingripanden mot unga lagöverträdare (SOU 2004:122)

Remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över betänkandet lämnats av Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Huddinge tingsrätt, Sollentuna tingsrätt, Mölndal tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Falu tingsrätt, Ångermanlands tingsrätt, Länsrätten i Göteborg, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Barnombudsmannen, Ungdomsstyrelsen, Skatteverket, Statskontoret, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, Sveriges Kommuner och Landsting, Västra Götalandsregionen, Stockholms stad, Göteborgs stad, Malmö stad, Arboga kommun, Borlänge kommun, Botkyrka kommun, Eskilstuna kommun, Gotlands kommun, Helsingborgs kommun, Linköpings kommun, Norrtälje kommun, Ronneby kommun, Skövde kommun, Sundsvalls kommun, Tyresö kommun, Uddevalla kommun, Uppsala kommun, Västerviks kommun, Örebro kommun, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Nämndemännens Riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges Socialchefer, Svenska polisförbundet, Brottsofferjourernas Riksförbund, Rädda Barnen, Stödcentrum för unga brottsoffer, Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare och Riksföreningen Medling Vid Brott.

Svar har inte inkommit från Kalmar tingsrätt, Danderyd kommun, Gällivare kommun, Hallsberg kommun, Härjedalen kommun, Karlskoga kommun, Kumla kommun, Norrköping kommun, Nykvarn kommun, Växjö kommun, Åtvidaberg kommun, Organisationen för barnens rätt i samhället (BRIS) och Idéforum för ett reparativt rättsystem.

Riksrevisionen, Torsås kommun, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges Psykologförbund har avstått från att yttra sig över förslagen.

Yttrande har också inkommit från Svenskt Forum för Medling och Konflikthantering, Riksförbundet Attention och

Akademikerförbundet SSR

.

Remissammanställning

Denna remissammanställning har tillkommit enbart i syfte att underlätta överblicken över remissinstansernas synpunkter. Remissammanställningen innehåller inte några värderingar eller ställningstaganden. Departementet tar inte ansvar för eventuella avvikelser från de ingivna remissyttrandena som kan ha uppkommit till följd av den tekniska hanteringen av textmaterialet. De fullständiga remissyttrandena finns tillgängliga hos Justitiedepartementet (dnr Ju2004/11774).

3

Innehållsförteckning

1 Allmänna och sammanfattande synpunkter.......................................7

2 Socialtjänstens arbete med barn och unga som begår brott.............50 2.1 Allmänna synpunkter ........................................................50 2.2 Staten bör verka för en större enhetlighet vad gäller socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott .........................................................................55 2.3 Socialstyrelsen ges ökade möjligheter att meddela föreskrifter m.m. ...............................................................56 2.4 Samverkan mellan kommunerna.......................................58 3 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar ..................................................................................59 3.1 Allmänna synpunkter ........................................................59 3.2 Rättsväsendets specialisering vid handläggning av ungdomsmål ......................................................................61 3.3 Införande av särskilt lämplighetskrav för försvarare i ungdomsmål ......................................................................64 3.4 Försvararens rätt till ersättning i ungdomsmål..................67 3.5 Vissa handläggningsfrågor................................................69 3.5.1 Skyndsamhetskravet i 4 § LUL ......................69

3.5.2 Skyldighet att underrätta vårdnadshavare enligt 26 § LUL...............................................72 3.5.3 Handläggningen vid talan om ny prövning av påföljdsfrågan .................................................73

3.6 Frågor som gäller brottsmisstänkta barn under 15 år........73 3.6.1 Det finns behov av att göra en samlad översyn............................................................73 3.6.2 Juridiskt biträde...............................................74 3.7 Tvångsmedel .....................................................................75 3.7.1 Allmänna synpunkter......................................75 3.7.2 Kroppsbesiktning i syfte att utröna förekomsten av narkotika i kroppen ...............76 3.7.3 Kroppsbesiktning i form av provtagning för DNA-analys ....................................................76 3.7.4 Tagande av fotografi och fingeravtryck .........77 3.7.5 Kvarhållande enligt 14 § LUL av den som inte fyllt 15 år..................................................77

4 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning ....................................................78 4.1 Allmänna synpunkter ........................................................78 4.2 Ökad användning av åtalsunderlåtelse enligt LUL ...........79 4.3 Begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL bör ersättas med straffvarning ......................................................................82 4.4 Formerna för underrättelsen bör stramas upp ...................85 4.5 Domstolen bör ha möjlighet att besluta om straffvarning 86 4.6 Åtalsunderlåtelse enligt RB ..............................................90 4.7 Bör åklagarens straffvarning kunna förenas med ett avgörande av frågan om skadestånd? ...............................90 4.8 Förstärkt samverkan mellan åklagare och socialtjänst......91

4

4.9 Riksåklagaren bör utfärda nya anvisningar.......................92 4.10 Andra åtgärder som bör innebära ökad användning av straffvarning ......................................................................93 4.11 Registreringstiden i belastningsregistret bör förkortas .....93

5 Socialtjänstpåföljd ...........................................................................95 5.1 Allmänna synpunkter ........................................................95 5.2 Tidpunkten för inhämtande av yttrande ............................96 5.3 Kunskap om ändamålet med yttrandena och vårdplanerna......................................................................98 5.3.1 Utbildning om proportionalitetsprincipens betydelse .........................................................99 5.4 Socialtjänstens insatser ...................................................103 5.4.1 Utgångspunkter.............................................103 5.5 Uppföljningen av socialtjänstens insatser .......................103 5.5.1 Rutiner och riktlinjer.....................................103

5.5.2 Domstolen skall ha möjlighet att ändra innehållet i en pågående överlämnande- påföljd ...........................................................104 5.5.3 Åklagaren skall kunna meddela varning.......104

5.6 Utbildningsinsatser och former för samverkan...............105 5.7 Påföljdens framtida användningsområde ........................106 5.8 Påföljden bör få en ny benämning – socialtjänstpåföljd.111 5.9 Socialtjänstpåföljd med ungdomskontrakt......................116 5.10 Socialtjänstpåföljd med LVU-vård .................................119

6 Böter ..............................................................................................119 6.1 Antalet bötesstraff bör minska ........................................119 6.2 Rimligare betalnings- och indrivningsrutiner .................123 7 Ungdomstjänst ...............................................................................124 7.1 Allmänna synpunkter ......................................................124 7.2 Ungdomstjänst skall i fortsättningen vara en obligatorisk uppgift för kommunerna .............................126 7.3 Ungdomstjänst som självständig påföljd ........................129 7.4 Utformningen av ungdomstjänsten .................................134 7.4.1 Ungdomstjänstens innehåll ...........................134

7.4.2 Antalet timmar ungdomstjänst......................135 7.4.3 Utfört arbete skall vara oavlönat...................136 7.4.4 Lämplighetsprövning ....................................137 7.4.5 Krav på samtycke..........................................137

7.5 Den praktiska hanteringen ..............................................138 7.5.1 Ungdomstjänstplatser....................................138 7.5.2 Handledning..................................................140 7.5.3 Arbetsplan för ungdomstjänstens utförande .141 7.5.4 Kontroll .........................................................141 7.5.5 Reaktioner när ungdomstjänsten inte sköts ..142 7.5.6 När förutsättningarna för att verkställa ungdomstjänsten brister ................................143 7.5.7 Återfall i brott ...............................................143 7.5.8 Preskription m.m...........................................145

8 Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter 145

5

8.1 Behovet av att kunna förstärka socialtjänstpåföljden .....145 8.1.1 Användningsområdena för ungdomstjänst och böter som tilläggspåföljd........................146 8.1.2 Innehållet i ungdomstjänsten ........................147

9 Mentor – olika former för stöd och kontroll..................................148 9.1 En organisation som liknar den engelska ordningen ......148 9.2 Användningen av strukturerade öppenvårdsprogram .....148 9.3 Insatsen kontaktperson....................................................149 9.3.1 Den nuvarande ordningen.............................149

9.3.2 Det finns ett behov av att utveckla insatsen kontaktperson................................................150 9.3.3 Särskilt kvalificerade kontaktpersoner för vissa unga som begår brott ...........................151 9.3.4 Socialstyrelsen bör ge vägledning för hur insatsen skall utformas..................................154 9.3.5 De kvalificerade kontaktpersonerna skall kallas mentorer..............................................155

10 Medling..........................................................................................158 10.1 Allmänna synpunkter ......................................................158 10.2 Medlingens ställning i rättsprocessen .............................163 10.2.1 Medling som påföljd och villkorade straffvarningar...............................................163

10.2.2 Medling som särskild grund för straffvarning..................................................165 10.2.3 Tillägg i reglerna om domstolarnas straffmätning och påföljdsval i 29 kap. 5 § BrB..........................................................166 10.2.4 Övriga möjligheter att beakta medling .........167 10.2.5 Hur medlingsverksamheten bör organiseras m.m. ..............................................................168

11 Sluten ungdomsvård ......................................................................174 11.1 Allmänna synpunkter ......................................................174 11.2 Utgångspunkter ...............................................................175 11.3 Genomförandet av verkställigheten ................................176 11.3.1 Allmänna synpunkter....................................176

11.3.2 Tidpunkten för inställelse och placering.......176 11.3.3 Möjligheten att verkställa sluten ungdomsvård som häktad .............................177 11.3.4 Placering med hänsyn till närhets- och differentieringsprincipen...............................178 11.3.5 Placering med hänsyn till integreringsprincipen .......................................................178 11.3.6 Vårdplanering ...............................................179 11.3.7 Riktade behandlingsinsatser .........................179 11.3.8 Skola .............................................................179 11.3.9 Ungdomarnas psykiska hälsa........................179 11.3.10 Säkerhet och samhällsskydd .........................181 11.3.11 Utslussning....................................................181 11.3.12 Samverkan mellan Statens institutions- styrelse och föräldrarna.................................182

6

11.3.13 Samverkan mellan Statens institutions- styrelse och socialtjänsten.............................182 11.3.14 Samverkan mellan Statens institutions- styrelse och rättsväsendet..............................182

11.4 Eftervård bör göras till en del av verkställigheten ..........183

12 Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse respektive skyddstillsyn med sluten ungdomsvård.........................................195

13 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott................................................................................................197 13.1 Inledning .........................................................................197 13.2 Förutsättningarna för häktning........................................200 13.3 Övervakning....................................................................200 13.4 Reseförbud och anmälningsskyldighet ...........................200 13.5 Tillämpningsområdet för omedelbart omhändertagande enligt LVU ......................................................................201 13.6 Handläggningsreglerna i LUL ........................................202 13.7 Tidpunkten för inledande av verkställigheten av dom på sluten ungdomsvård ...................................................202 13.8 Nya alternativ till häktning .............................................204 13.9 Intagning på särskilt ungdomshem .................................205 13.10 Placeringen av häktade ungdomar ..................................205 13.10.1 Placering i bostaden med IÖV ......................205

13.10.2 Placering på särskilt ungdomshem ...............206

13.11 Förhållandena för unga i häkte bör förbättras.................206 14 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande p.g.a. brott.............207 14.1 Tillgodoräknande av tid som LVU-omhändertagen .......207

15 Samordning av kompetens och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap ..............................................211 15.1 Ett uppdrag till Socialstyrelsen att samordna kompetens- och metodutveckling och sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav. ..................................211

16 Skadestånd i anledning av brott.....................................................214 16.1 Allmänna synpunkter ......................................................214 16.2 Utredningens överväganden............................................215 16.2.1 Behovet av en ändrad reglering ....................215

16.2.2 Ändringar i skadeståndslagen .......................215 16.2.3 Ändringar i brottsskadelagen och skuldsaneringslagen ......................................219 16.2.4 Andra åtgärder ..............................................219 17 Ekonomiska konsekvenser ............................................................220 17.1 Allmänna synpunkter ......................................................220 17.2 Ungdomstjänst som självständig påföljd ........................224 17.3 Sluten ungdomsvård........................................................225

18 Övriga konsekvenser .....................................................................226 19 Synpunkter på lagtexten ................................................................227

1

7

2 Allmänna och sammanfattande synpunkter

Svea hovrätt

Hovrätten ifrågasätter om de ändringar i påföljdssystemet för unga lagöverträdare som utredningen föreslår får den brottsavhållande effekt som förutses. De förslag som utredningen lämnar rörande påföljdsval för unga lagöverträdare synes över lag vara mindre grundade på objektiva fakta och mera bygga på antaganden för vars riktighet det inte finns något egentligt något stöd i utredningen. Flera av de förslag utredningen lämnar saknar också stöd i de lagförslag som utredningen lägger fram och bygger i stället enbart på motivuttalanden. Det gäller bl.a. regler om begreppet straffvarning, socialtjänstpåföljd och ungdomstjänst. Det är inte godtagbart.

Hovrätten anger i det följande sin inställning och sina synpunkter till vissa delar i förslaget utifrån de intressen som hovrätten särskilt har att bevaka.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Sammanfattning Hovrätten kan inte tillstyrka att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Vad hovrätten främst vänder sig emot är de oförenliga ambitionerna att å ena sidan hylla de grundläggande straffrättsliga principerna om förutsebarhet, konsekvens, rättvisa, likabehandling och proportionalitet och å andra sidan skapa ett utpräglat individualpreventivt påföljdssystem i vilket den påföljd som bedöms som lämpligast för den dömdes tillrättaförande skall väljas i varje enskilt fall. I denna del har utredningen utan tillräcklig analys byggt vidare på ett system som i grunden inte hänger ihop. Resultatet har blivit ett system för påföljdsbestämning för unga som inte är möjligt att tillämpa på ett rimligt och rättssäkert sätt.

Beträffande detaljförslagen redovisar hovrätten åtskilliga synpunkter. Vad hovrätten främst vänder sig emot är utredningens åsikt att användningen av böter bör minska, att åtalsunderlåtelseinstitutet bör skifta beteckning till straffvarning, att ungdomstjänsten även fortsättningsvis skall administreras av kommunerna och att ytterligare avdrag i vissa fall skall göras på tiden för sluten ungdomsvård med hänvisning till att s.k. eftervård skall förekomma.

Allmänt Utredningens betänkande är synnerligen omfångsrikt. Trots detta saknas en ordentlig analys av påföljdssystemet och av de grundtankar som detta bör vila på, särskilt när det gäller ungdomar. Det försök till beskrivning av sakernas tillstånd som finns främst på s. 143 ff. är alltför summariskt för att kunna tjäna som utgångspunkt för en revidering av systemet för hanteringen av unga lagöverträdare. Detta är så mycket allvarligare som det klart framgår att det nuvarande systemet och tillämpningen av detsamma på goda grunder kan kritiseras.

Förklaringen till utredningens återhållsamhet på denna punkt kan möjligen vara de utgångspunkter som enligt direktiven skulle gälla för uppdraget. Enligt dessa skall barn och ungdomar som begår brott i första hand bli föremål för insatser inom socialtjänsten och påföljden överlämnande till vård skall även i fortsättningen vara den tongivande. Men samtidigt skall de straffrättsliga principerna om förutsebarhet, konsekvens,

8

rättvisa och proportionalitet prägla systemet. Att dessa båda inriktningar inte går ihop är uppenbart. Det är inte möjligt att skapa ett påföljdssystem som både hyllar de nyss nämnda principerna och tanken att det skall vara domstolens uppgift att i varje ögonblick välja den påföljd som framstår som lämpligast för den unges tillrättaförande. Belysande för de svårigheter som uppstår i varje system som inte är baserat på en hållbar teoretisk grund är ett uttalande i den proposition som ligger till grund för de nuvarande reglerna (prop. 1997/98:96 s. 151). Uttalandet gäller frågan, hur domstolen i varje särskilt fall skall anpassa en överlämnandepåföljd så att den svarar mot det krav på ingripande som brottsligheten bör föranleda. Regeringen uttalar: ”Frågan om i vilken utsträckning överlämnande till vård inom socialtjänsten bör kombineras med dagsböter eller med ungdomstjänst får avgöras efter en avvägning mellan brottets straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet å ena sidan och hans personliga förhållanden och de av socialnämnden planerade åtgärderna å andra sidan. Det är inte möjligt att närmare ange hur denna bedömning skall ske.”

Enligt hovrättens mening svarar alltså inte det starkt individualpreventivt färgade påföljdssystem som vi har när det gäller ungdomar, där inte någon påföljd är att bedöma som svårare än någon annan och proportionalitetsprincipen därmed inte annat än rätt marginellt är möjlig att tillämpa, mot de krav man bör ställa på ett påföljdssystem. Det är inte heller lämpligt att bygga upp systemet på att de sociala myndigheterna skall administrera och tillämpa påföljdssystemet för unga. Vid sidan av de allvarliga anmärkningar som man kan rikta mot ett system av detta slag, och som har bäring på att det bryter mot de nyss nämnda principerna om förutsebarhet, konsekvens, rättvisa och proportionalitet, gäller att det inte heller har förutsättningar att tillgodose rimliga krav på rättslig likabehandling. Ett differentierat ”socialt” påföljdssystem kräver betydande ekonomiska resurser och, inte minst, ett stort engagemang från kommunerna. Verkligheten har visat att de resurser som systemet kräver inte finns i tillräcklig grad. Det finns inte anledning att tro att förhållandena skulle bli mycket bättre med utredningens förslag.

Hovrätten anser att man på allvar måste ställa frågan, om det är rimligt att utesluta kriminalvården när det gäller åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Hovrätten är långt ifrån övertygad om att straffrättsliga påföljder mera generellt är av ondo när det gäller de unga lagöverträdarna. Ett straff kan vara en markering av en gärnings förkastlighet som på ett tydligt och pedagogiskt sätt klargör konsekvensen av brottet. En hel del ungdomar som tidigt hamnat i kriminalitet har redan dessförinnan varit föremål för olika sociala ingripanden. Det kan då vara en fördel om de ingripanden som grundar sig på brott ser annorlunda ut och administreras av andra myndigheter. Dessutom är skuld och ansvar viktiga begrepp även för unga. Därmed är självfallet inte sagt att påföljden måste bli fängelse. Det finns andra former av straffrättsliga påföljder som lämpar sig för unga lagöverträdare och som naturligtvis bör komma i fråga i första hand.

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bör således, enligt hovrättens uppfattning, anpassas till påföljdssystemet i allmänhet. Det bör vara möjligt att utnyttja de verksamhetsformer som byggts upp hos den öppna kriminalvården inom ramen för villkorlig dom och skyddstillsyn i stället

9

för att varje kommun skall behöva svara för egna resurskrävande och svåradministrerade aktiviteter. I dag klarar inte de mindre kommunerna att bygga upp de åtgärdspaket som förutsätts och de får allt svårare att göra det om kraven ökar. Genom att låta kriminalvården hantera påföljdssystemet även för unga skulle kommunernas socialtjänst befrias från sin ”straffande” verksamhet som egentligen inte hör dit.

Mot nu angiven bakgrund kan hovrätten inte annat än att avstyrka att förslagen läggs till grund för lagstiftning.

Hovrätten kommer i det följande, trots den sålunda redovisade grundinställningen, att kommentera en del av utredningens detaljförslag. Kommentarerna sker mot den givna men således starkt ifrågasatta utgångspunkten, att socialtjänsten ensam skall ansvara för ingripandena mot lagöverträdarna i åldersgruppen 15–17 år och flertalet andra lagöverträdare i åldrarna under 21 år. Att vissa förslag inte föranleder någon särskild reaktion från hovrättens sida kan inte tas till intäkt för att hovrätten ställer sig bakom förslagen.

Huddinge tingsrätt

Utredningen slår fast att: ”Socialtjänstens möjligheter att utföra ett framgångsrikt socialt arbete med barn och ungdomar som begår brott begränsas p.g.a. problem inom socialtjänsten av såväl strukturell, organisatorisk, personell, kompetensmässig och kunskapsmässig som administrativ karaktär.” (kurs. här)

Låter man detta konstaterande belysas av den återfallsfrekvens som utredningen redovisar kan ingen annan slutsats dras än att samhällets åtgärder mot ungdomskriminalitet hittills inte är särskilt lyckade.

Utredningen fortsätter: ”Det pågår dock ett utvecklingsarbete som inger förhoppningar om att socialtjänstens arbete med utredningens målgrupp skall bli bättre.”

Tingsrätten hävdar bestämt att samhällets fortsatta åtgärder för att möta en mycket oroande utveckling av ungdomsbrottsligheten inte kan bygga på förhoppningar, även om många av utredningens förslag går i rätt riktning. Att genom ytterligare statlig reglering lägga nya uppgifter på kommunerna inger inte förtroende, särskilt mot bakgrund av utredningens konstaterande att kommunerna inte klarar sina nuvarande uppgifter inom området. Tingsrätten kan i det sammanhanget inte underlåta att påpeka att nära nog dagligen konstateras att socialtjänsten, så vitt kan bedömas av handlingarna i tingsrättens mål, inte i dag har resurser att möta de krav som rimligen kan ställas.

Utredningen har stannat för att inte i något avseende ändra huvudmannaskapet; man begränsas därvid givetvis av sina direktiv. Det bör emellertid inte hindra att frågan om huvudman bör övervägas mer ingående i den fortsatta beredningen av ärendet. Det står för tingsrätten klart att det enda alternativet är ett överförande av ansvar och uppgifter till de lokala kriminalvårdsmyndigheterna – normalt sett – frivårdsenheterna inom dessa. Frivården har på ett framgångsrikt sätt bl.a. administrerat och genomfört de nya brottspåföljderna samhällstjänst och verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. De goda resultaten bekräftas när det gäller ”fotbojan” i en nyligen publicerad rapport från BRÅ. Förhållandet mellan socialtjänstlagen och ett ändrat huvudmannaskap får utkristalliseras i det fortsatta beredningsarbetet.

10

Vid sidan av frågan om huvudmannaskapet vill tingsrätten om utredningen i övrigt framhålla.

Det är en angelägen fråga att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform avseende unga lagöverträdare, särskilt såvitt avser möjligheterna att forma påföljderna och skapa nya påföljdsalternativ. En värdefull genomgång har gjorts av utredningen och ett flertal nya förslag har lämnats. Tingsrätten tillstyrker i stora delar utredningens förslag och har begränsat yttrandet till sådana frågor där domstolen har särskilda synpunkter. Där inte annat anges har tingsrätten således ingen erinran mot utredningens förslag.

Mölndal tingsrätt

De avsnitt av betänkandet vilka vi inte berör i yttrandet har vi inga närmare synpunkter på.

Jönköpings tingsrätt

Påföljderna för ungdomar som skall dömas för brott har varit föremål för diskussion under lång tid. Kritiken mot främst påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten har varit massiv. Fråga är om Ungdomsutredningens förslag bidrar till att socialtjänsten och rättsväsendet i en större utsträckning lever upp till intentionerna i 1999 års reform.

Inledningsvis skall följande reflexion göras. Ungdomsbrottsligheten är ett allvarligt samhällsfenomen som skall stävjas i sin linda. Preventiva åtgärder krävs från polis, skola och andra samhällssektorer för att komma till rätta med problemen. Erfarenheten är emellertid att vissa ungdomsbrott som nu kommer till domstolarna tidigare togs om hand inom skolans värld, inom ramen för olika föreningar m.fl. Flertalet ungdomsproblem som förr med en självklarhet löstes utan inblandning av polis och åklagare överlämnas numera att lösas av de rättsvårdande myndigheterna. Vissa skolor har t.ex. en ”nolltolerans” vad gäller våld. Naturligtvis är detta riktigt men det kan ifrågasättas om varje våldshandling är så allvarlig att det krävs en polisanmälan med åtföljande förundersökning och åtal. Är det riktigt att ungdomar i 15-års ålder efter ett tämligen ”trivialt” bråk på skolgården stäms inför domstol och döms som kriminella. Skolan och flera andra instanser samt inte minst föräldrar synes ha abdikerat från ansvaret att uppfostra och tillrättaföra ungdomarna. Domstolarna får i dag pröva flera handlingar som kan upplevas som bagatellartade och som helt klart bör kunna tas om hand av andra samhällsinstanser. De rättsvårdande myndigheterna bör utnyttja sina resurser till att kraftsamla på den ungdomsbrottslighet som har en viss tyngd och som även kräver en snabb reaktion från det allmännas sida. Tyvärr synes det som att denna brottslighet under senare tid starkt ökat i omfattning.

Ungdomsbrottsutredningen behåller i sitt förslag i stort den struktur på påföljdssystemet för ungdomar som gäller i dag. Vissa smärre justeringar görs dock. Samtidigt påpekar utredningen att det är viktigt att principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens genomsyrar påföljderna för ungdomar så att påföljderna skall få legitimitet. Utan att ge avkall på behandlingstanken anser tingsrätten att det starkt kan ifrågasättas om socialnämnderna även fortsättningsvis skall ansvara för innehållet i de påföljder som flertalet ungdomar skall dömas till. Kvaliteten och motivationen på hur kommunerna hanterar denna uppgift skiftar avsevärt. Vissa

11

kommuner har t.ex. inte byggt upp någon ungdomstjänstverksamhet. Vårdplanerna som skall upprättas saknas ibland och när sådan finns är kvaliteten mycket skiftande. Förutsebarheten och konsekvensen i påföljden blir knappt märkbar. Kommuner har olika politiska prioriteringar och en ”socialtjänstpåföljd” kan därför hanteras på ett skiftande sätt av socialnämnderna i de olika kommunerna och kan därmed upplevas som orättvisa. Mycket av ojämnheten och bristen på engagemang i socialtjänsternas hantering av påföljderna bottnar i att de åtgärder som riktas mot ungdomen skall ske på frivillighetens väg. Utredningen har naturligtvis blivit varse dessa problem men utredningens förslag att bl.a. ge socialstyrelsen möjlighet att för kommunerna utfärda instruktioner som mer i detalj skall ange innehållet i socialtjänstpåföljden samt lämna vägledning om vilka insatser som kan ha positiv inverkan på unga lagöverträdare torde inte vara tillräckligt. Systemet med olika huvudmän och det därmed delade ansvaret bidrar inte till en homogenisering, förutsebarhet och konsekvens av ungdomspåföljderna. Tingsrätten anser att det krävs ett helt nytt anslag för att komma tillrätta med ungdomskriminaliteten och att nya, mera enhetliga korrektiv utformas för ungdomar. Att i grunden förändra påföljdssystemet för ungdomar kräver ytterligare utredningar.

Med beaktande av den ovan nämnda mera övergripande synen på ungdomspåföljderna delar emellertid tingsrätten i stort utredningens föreslagna åtgärder och har endast följande direkt avvikande synpunkter att framföra.

Falu tingsrätt

Dagens påföljdssystem kritiseras ibland för att vara alltför komplicerat och ge utrymme för onödigt många påföljdskombinationer. Ändå kan det konstateras att – när det gäller de unga lagöverträdarna i åldern 15–18 år – det nuvarande systemet i en hel del fall inte är tillräckligt flexibelt för att ge utrymme för påföljder som å ena sidan är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens art och straffvärde och å andra sidan inte i onödan låter den unge stifta bekantskap med kriminella kretsar.

Utredningen har gjort en ambitiös genomgång av de problem som är förknippade med dagens system. De förslag man kommer med innebär i mångt och mycket förbättringar. Särskilt välkomnar tingsrätten förslaget att bryta ut ungdomstjänst till en egen påföljd. I den mån inte annat sägs i det följande, tillstyrker tingsrätten förslagen eller lämnar dem utan erinran.

Avslutningsvis skall påpekas att tingsrättens resurssituation inte har medgett någon närmare granskning av förslaget ur lagteknisk synvinkel.

Ångermanlands tingsrätt

Tingsrätten ställer sig i huvudsak positiv till de överväganden och förslag som lämnas i betänkandet med de enskilda synpunkter som lämnas nedan.

Tingsrätten finner att förslaget om att införa ett nytt ”ungdomskapitel” i 32 kap. BrB är välbetänkt och logiskt, även om det fortsättningsvis kommer att finnas kvar spridda ungdomsregler i olika lagstiftningar.

Länsrätten i Göteborg

12

Länsrätten har granskat det remitterade betänkandet, som berör länsrättens verksamhet i ringa omfattning, utifrån de intressen länsrätten har att bevaka och har i dessa hänseenden nedanstående synpunkter att lämna.

Bestämmelsen i 32 kap. 1 § första stycket BrB bör kompletteras med att sådan vård eller åtgärd kan beredas honom eller henne.

Justitiekanslern

Justitiekanslerns granskning av de förslag som läggs fram i betänkandet har i allt väsentligt skett med utgångspunkt från de intressen som Justitiekanslern främst har att beakta. En del av de frågeställningar som berörs i betänkandet faller inte direkt inom det område som Justitiekanslern normalt skall bevaka.

Justitiekanslern anser att utredningen på ett bra sätt har gått genom och tagit sig an de otillräckligheter och brister som finns i det nuvarande påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

Endast när det gäller domstolens möjlighet att besluta om straffvarning (avsnitt 7.5.4 i betänkandet) och den föreslagna utformningen av eftervård i samband med en dom på sluten ungdomsvård (avsnitt 14.4.3) har Justitiekanslern några mer betydande invändningar. I övriga delar instämmer Justitiekanslern i huvudsak i utredningens bedömningar.

Nedan redovisas under särskilda rubriker, som följer uppställningen i betänkandet, de synpunkter som Justitiekanslern har funnit skäl att redovisa särskilt.

Domstolsverket

Domstolsverket, som granskat betänkandet ur domstolsväsendets synvinkel, har i huvudsak inte något att erinra mot förslagen. Domstolsverket vill emellertid lämna nedanstående anmärkningar.

Enligt förslaget skall i 32 kap. BrB upptas såväl påföljden ungdomstjänst som vissa former av påföljden överlämnade till särskild vård. Detta skall jämföras med att påföljdssystemet i dag är uppbyggt på så sätt att de påföljder som anges i 1 kap. 3 § BrB behandlas var och en för sig i olika kapitel (jfr. 25-28 kap. och 31 kap. BrB). Det föreslagna 32 kap. BrB innehåller inte heller någon uttömmande reglering av de påföljdsalternativ som står till buds vad gäller unga lagöverträdare. Genom förslaget frångås alltså den ordning som gäller i dag till viss del. För att undvika att påföljdssystemet blir alltför svåröverskådligt bör enligt Domstolsverkets mening den närmare indelningen av brottsbalkens påföljdsreglering övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndighetens yttrande har beretts vid Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Umeå med biträde av åklagare från Åklagaravdelningen. Som grund för yttrandet ligger bl.a. en enkät till landets ungdomsåklagare samt kontakter med ett antal referensåklagare.

Utredningsuppdraget avser enligt de kommittédirektiv som lämnats till Ungdomsbrottsutredningen i första hand en uppföljning och vidareutveckling av 1999 års påföljdsreform för unga lagöverträdare. Utgångspunkten är att reformen inte fått det tänkta genomslaget. Uppdraget innefattar såväl frågan om valet av påföljd som verkställigheten av de olika påföljderna. En uppgift för kommittén är, som det uttrycks, att med upp-

13

rätthållande av de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens gå vidare med att utveckla ett påföljdssystem för unga som har ett pedagogiskt och tydligt innehåll samt att utifrån den unges behov skapa bättre förutsättningar för ett återförande till ett välfungerande liv och på så sätt åstadkomma en positiv förändring. Anslaget för utredningen är således att det går att finna en positiv avvägning mellan å ena sidan upprätthållandet av de allmänna straffrättsliga principerna och å andra sidan målsättningen att nå goda vårdresultat samtidigt som påföljderna är pedagogiska och tydliga för de unga lagöverträdarna. Denna treenighet kan sägas vara den bärande kriminalpolitiska idén bakom hela utredningsprojektet. Åklagarmyndigheten är på sätt som närmare kommer att utvecklas tveksam till bärkraften i denna konstruktion. De straffrättsliga principerna är väl förenliga med kraven på pedagogisk skärpa och tydlighet. Det är i själva verket så att dessa krav i stort sett är desamma som de straffrättsliga principerna men i en annan språkdräkt. Det är därför enligt vår mening bara två rättspolitiska tankar som står emot varandra, straffrättens klassiska grundprinciper och vårdideologin. Kommittén menar att principerna och vårdideologin kan förenas och få en samfälld positiv effekt. Åklagarmyndigheten är närmast av den uppfattningen att de kan verka vid sidan om varandra på ett kompletterande sätt. Kommittén skall enligt direktiven även följa upp medlingsverksamheten och undersöka vilka möjligheter som finns att ersätta häktning med andra former av placering eller övervakning under utredningstiden. Kommittén har även på eget initiativ tagit upp en del ytterligare frågor, huvudsakligen kring processuella tvångsmedel.

Ungdomsbrottsutredningen har lämnat en mycket ingående, uttömmande och överskådlig beskrivning av gällande rätt och rättstillämpning före och efter 1999 års reform. Betänkandet framstår därför som en god och allsidig plattform för fortsatta överväganden kring den stora frågan om hur ungdomsbrott och ungdomsbrottslingar kan behandlas. Därtill kommer att det kan bli en god rättskälla för alla de åklagare som i sin dagliga gärning handhar ungdomsbrottsligheten liksom att det kommer att vara av central betydelse för det arbete kring föreskrifter och utbildningsinsatser som just inletts vid Åklagarmyndigheten på detta område. De förslag som lämnas är emellertid inte särskilt långtgående eftersom utredningen funnit att några större behov av förändringar inte framkommit. Samtidigt framgår det av bl.a. BRÅ:s utvärdering av 1999 års reform, Vad händer med unga lagöverträdare, att reformen inte nått så långt som det var tänkt. Situationen framstår som motsägelsefull och kommitténs förhållningssätt som rätt defensivt. Underlaget för de analyser som kommittén lämnat är enligt vår mening ofta rätt tunt eller i vart fall inte särskilt utförligt redovisat. En mer utförlig internationell utblick än den information som lämnas om Youth Offending Teams i England och Wales hade varit värdefull, då brott som begås av ungdomar rimligtvis hör till de rättspolitiskt tunga frågorna i alla rättsstater. Om BRÅ:s rapport Sju ungdomar om sin rättegång är signifikativ för hur ungdomar uppfattar rättsväsendet, skulle det ligga nära till hands att ifrågasätta hela hanteringen av ungdomsbrottsligheten. Det är just i sådana situationer där ett system kan befaras ha misslyckats och där idéerna om nya tag tryter, som främmande källor för inspiration är särskilt viktiga. Åklagar-

14

myndigheten är samtidigt medveten om att utredningens direktiv inte varit helt öppna vad avser systemets grundläggande konstruktion.

Helt i enlighet med direktiven rör sig mycket av kommitténs resonemang kring de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens i förhållande till de olika grader av vårdbehov som styr valet av påföljd. BRÅ har i sin utvärdering bl.a. konstaterat att det inte är någon enkel uppgift att i påföljdssystemet för de unga förena principen om social hänsyn och individuellt behovsbetingade lösningar med de nämnda straffrättsliga principerna. Den slutsats BRÅ drar är att någon perfekt lösning på hur detta skall ske förmodligen inte går att finna. Åklagarmyndigheten delar som framgått ovan denna uppfattning men konstaterar också att detta problem inte på något sätt är unikt för ungdomar som begår brott. En av tankarna bakom den stora allmänna påföljdsreformen som trädde i kraft den 1 januari 1989 var just att främja förutsebarheten vid straffmätning och vid val av påföljd. Denna reform hade till stor del sin grund i den kritik som med tiden växte sig allt starkare mot den behandlingstanke som genomsyrade påföljdsideologin i brottsbalken, när den trädde i kraft 1965. Den kritiken gick bl.a. ut på att en stark fokusering på behandling skapade rättsosäkerhet, som följd bl.a. av att proportionaliteten mellan brott och straff inte beaktades i tillräcklig grad. Det här i utredningen diskuterade motsatsförhållandet mellan olika straffrättsliga principer eller ideologier är således inget nytt. Problemet framstår kanske bara som än tydligare när det gäller att finna lämpliga avvägningar vid hanteringen av ungdomsbrottsligheten. Man skulle något tillspetsat kunna säga att 1989 års reform gjorde halt inför de särskilda problem som är förknippade med påföljder för unga lagöverträdare. Ett ännu tydligare motsatsförhållande föreligger vid påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård, där proportionalitet och förutsebarhet framstår som ännu svagare på ett för allmänheten ofta rätt stötande sätt.

Enligt 1 kap. 3 § BrB förstås med påföljd för brott straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård tillsammans med sluten ungdomsvård. I denna uppdelning av påföljderna i straff och annat ligger en del av grunden till de problem kommittén skall försöka lösa. Straffen fängelse och böter är de enda påföljder där de straffrättsliga principerna kommer till tydligt uttryck, särskilt vid påföljdsbestämning och straffmätning vid artbrottslighet. De är också de enda påföljder som i praktiken kan genomdrivas med tvång. Detta kan måhända vara ett av skälen, förutom konstruktionen av straffskalorna, till att lagstiftaren laborerar med å ena sidan straff och å andra sidan övriga påföljder. De straffrättsliga principerna förlorar genast i slagkraft när frågan är att välja påföljder vid sidan om straffen. Detta gäller särskilt de påföljder som har inslag av avtal mellan den dömde och staten i form av t.ex. vårdplaner och bestämmande av ungdomstjänst.

Motsatsförhållandet mellan de straffrättsliga principerna och vårdsyftet accentueras ytterligare genom att påföljdernas innehåll, med andra ord straffverkställigheten, bestäms av den kommunala socialtjänsten som inte tillhör det statliga rättsväsendet. Det är lätt att konstatera att socialtjänstens ambitioner och förutsättningar skiljer sig mellan landets kommuner. Detta skapar olikheter i den praktiska utformningen av vården. Socialtjänsten har också dubbla roller. Den vårdar den unge med hans vårdbehov i centrum samtidigt som den verkställer påföljden. Socialtjänstens

15

roll är otydlig. Att denna tudelning, som inte heller den är unik för påföljder för unga, skall gälla är emellertid en i direktiven given utgångspunkt för utredningen, som således får godtas. Det är enligt vår liksom BRÅ:s uppfattning dock inte lätt att på ett enkelt och tydligt sätt jämka samman de olika intressena och principerna till ett resultat, där både den unges och samhällets behov tillgodoses. Lösningen kan vara att låta dem verka vid sidan om varandra genom att de får komma till uttryck i kombinationspåföljder, där vartdera ledet får bära upp sitt syfte. Den påföljdskomponent som enligt vår mening tydligast skulle kunna bära upp principen om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens är bötesstraffet, något som helt och hållet strider mot kommitténs uppfattning att användningen av bötesstraff kraftigt bör minskas. Alternativet ungdomstjänst har flera svagheter jämfört med böter, den tydligaste att påföljden i praktiken kräver den dömdes samtycke men även att rätt många år efter reformen långt ifrån alla kommuner kan erbjuda den.

Det enligt direktiven tredje kravet på ett bra påföljdssystem för unga, pedagogisk skärpa och tydlighet, faller som sagts i stor utsträckning inom ramarna för de straffrättsliga principerna. Ett mycket konkret exempel på bristerna i dessa hänseenden illustreras av den ovan nämnda rapporten Sju ungdomar om sin rättegång. Kraven på pedagogisk skärpa och tydlighet faller ut i två delar, varav den ena illustreras i den nämnda rapporten, den unges oförmåga att rätt uppfatta vad som händer när han eller hon lagförs. Det andra ledet, vilket inte kan genomföras enbart p.g.a. denna utredning, är en förenkling av påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

Det sagda hänger i grunden samman med själva utgångspunkten för påföljdssystemet för unga lagöverträdare, nämligen att ansvaret för denna ålderskategori främst ligger på socialtjänsten. Eftersom denna utgångspunkt enligt direktiven ligger fast, är det väsentligt att de grundläggande straffrättsliga principerna kommer till uttryck på ett annat sätt. Det är således angeläget att de inslag av straffmätning som påföljdsbestämningen enligt dessa principer måste innefatta är så konstruerade att de, oberoende av de vårdbetingade åtgärder som vidtas av socialtjänsten, möjliggör en adekvat och proportionerlig straffmätning i det enskilda fallet. Samtidigt är det angeläget att betona att omfattningen och utformningen av de insatser som görs enligt vårdlagstiftningen måste vägas in vid den proportionalitetsbedömning som straffmätningen innefattar.

Åklagarmyndighetens resonemang hittills har uppehållit sig kring relationerna straff och vård för unga lagöverträdare där motsägelserna är många. Ännu tydligare kommer emellertid motsatsförhållandet mellan rättsskipning och vård till uttryck när frågan om alternativ till häktning diskuteras, som t.ex. möjligheten att med stöd av 12 § (LUL placera en ungdom som tagits omhand p.g.a. brottslig verksamhet på ungdomshem under SiS:s huvudmannaskap. Här vägs inte vårdbehovet mot några straffrättsliga principer utan mot det straffprocessuella regelverket om effektiv och säker förundersökning. Åklagarmyndigheten avser i och för sig inte att argumentera emot placeringar enligt 12 § LUL som alternativ till häktning när det är tillräckligt ur utredningssynpunkt, främst av det skälet att många åklagare sätter värde på detta alternativ. Denna konstruktion medför dock att en person som ännu inte befunnits skyldig till det brott som utreds (lagakraftägande dom finns ju inte i detta skede)

16

verkställer påföljden för just detta brott, i vart fall om det är själva brottet som motiverar placeringen enligt 12 § LUL. Inkonsekvensen framstår som särskilt tydlig om åtal aldrig väcks för brottet i fråga eller om väckt åtal ogillas.

Utredningen innehåller mycket omfattande förslag på lagändringar. Ändringsförslagen hänför sig till åtskilliga olika författningar, vilket ökar riskerna för att det uppstår brister i harmonisering och logik dessa emellan. En fullständig granskning av lagförslagen har inte varit möjlig inom ramarna för detta remissförfarande. Med hänsyn till de omfattande synpunkter som lämnas i sak och med tanke på den osäkerhet som Åklagarmyndigheten bedömer föreligga beträffande genomförandet av väsentliga delar av förslagen har vi inte heller funnit en detaljgenomgång av lämnade författningsförslag motiverad. Åklagarmyndigheten vill dock som en allmän synpunkt framhålla att försiktighet bör iakttas med att göra ändringar i brottsbalkens grundläggande systematik. Det gäller också förändringar i den grundläggande terminologin. En del synpunkter på lagtext lämnas dock nedan under hand. Det kan emellertid redan här nämnas att Åklagarmyndigheten konstaterar att utredningen i åtminstone ett hänseende valt en annan metod än den gängse för att beskriva den nya självständiga påföljden ungdomstjänst. I 1 kap. 3 § BrB räknas som nämnts ovan straffen böter och fängelse samt de övriga påföljderna upp. Längre fram i brottsbalken följer i Tredje avdelningen Om påföljderna kapitel för kapitel en närmare reglering av varje enskild påföljd. De påföljder som innefattar vård regleras i 31 kapitlet Om överlämnande till särskild vård, ett kapitel som 1998 under 1 a § tillfördes sluten ungdomsvård. I det nu presenterade förslaget till ny lydelse av 1 kap. 3 § BrB görs ett tillägg för påföljden ungdomstjänst som skall utgöra en egen självständig påföljd. Det är inte fråga om ett straff och inte heller en vårdpåföljd. Logiskt sett borde ungdomstjänsten därför ha ett eget kapitel före 31 kapitlet, där påföljden beskrivs och regleras i förhållande till andra påföljder och där det också anges vad som följer på misskötsamhet vid verkställigheten. Något sådant förslag finns inte. För den regleringen föreslås i stället en särskild lag om verkställighet av ungdomstjänst. Särskilda verkställighetslagar finns visserligen även för andra påföljder, bötesverkställighetslagen (1979:189), lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt etc. De centrala stadgandena om påföljderna finns dock redan i brottsbalken. Åklagarmyndigheten kan inte se något skäl för varför det inte skulle vara så även beträffande påföljden ungdomstjänst.

Rikspolisstyrelsen

Utredningen har haft ett angeläget uppdrag. Behovet av att förändra såväl påföljdssystemet för unga lagöverträdare som andra ingripanden riktade mot denna grupp är stort om samhällets behov av att återföra unga lagöverträdare till ett socialt välfungerande liv bättre skall kunna tillgodoses.

Rikspolisstyrelsen vill för sin del framhålla vikten av större enhetlighet i fråga om Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott. Huruvida utredningens förslag i den delen är tillräckligt långtgående återstår emellertid att se. Utredningens överväganden och förslag är överhuvudtaget inte så långtgående som man skulle kunna önska. Det hade vidare varit önskvärt att utredningen getts i uppdrag att närmare

17

överväga reformbehovet för brottsmisstänkta barn under 15 år. Det är dock lovvärt att utredningen självmant tagit upp vissa frågor som gäller brottsmisstänkta barn under 15 år om än utan att kunna lämna några konkreta förslag till reformer. Det är således styrelsens bestämda uppfattning att ett mera samlat grepp borde tas kring frågor som rör brottsmisstänkta barn. Reformbehovet här torde vara väl så omfattande som reformbehovet för de straffmyndiga ungdomarna om någon väsentlig förbättring skall kunna åstadkommas i det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet som riktar sig mot unga lagöverträdare.

Även om det är angeläget att reformera regelverket vid ingripande mot unga lagöverträdare vill Rikspolisstyrelsen framhålla att det även är angeläget att ett mer samlat grepp tas för att reformera hela påföljdssystemet i akt och mening att göra det tydligare och mer förutsebart. Det är således styrelsens uppfattning att initiativ nu borde tas till att initiera en övergripande översyn av hela påföljdssystemet. Ett sådant reformarbete måste tillåtas pågå en längre tid och det brådskar därför med att påbörja arbetet.

Rikspolisstyrelsen lämnar i nedan vissa närmare synpunkter av särskild polisiär relevans i enlighet med betänkandets indelning.

Rikspolisstyrelsen har i samband med sitt yttrande den 17 december 2002 över Polisverksamhetsutredningens delbetänkande Förändring av polisens verksamhet (SOU 2002:70) påpekat att Polisens biträde i handräckningsärenden i många fall består av ren transporttjänst som inte kräver Polisens särskilda våldsbefogenheter eller kompetens och att det därför är Rikspolisstyrelsens bestämda uppfattning att berörda huvudmän, i huvudsak kommuner och landsting, själva i så stor utsträckning som möjligt bör ansvara för sina transporter av personer som är omhändertagna. Styrelsen har alltjämt denna principiella uppfattning när det gäller transporter. Det är därför olyckligt att den handräckningsskyldighet för Polisen som i dag regleras i 20 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård föreslås gälla även i 27 § i förslaget till ny lag om sluten ungdomsvård. I det nämnda delbetänkandet från Polisverksamhetsutredningen finns förslag till ändring av bestämmelserna i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och LVU som rör omfattningen av Polisens handräckningsskyldighet. Dessa förslag bör genomföras och förslagen borde även kunna stå som förebild för de ändringar som enligt styrelsens mening behövs i 20 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Rikspolisstyrelsen konstaterar vidare att det redan nu finns exempel på begränsningar i rätten att begära hjälp av Polisen. Här avses de ändringar i 16 kap. 4 a § socialtjänstlagen och 27 a § i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade som träder i kraft den 1 juli 2005 och som bl.a. innebär att en begäran om hjälp får göras endast om Polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) kan behöva tillgripas.

Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker de många, bra och genomarbetade förslag som presenteras i betänkandet med viss reservation för vad som sägs om 13. Medling och 16. Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott. Nedan redovisas Kriminalvårdsstyrelsens kommentarer avseende de olika förslagen.

18

Bland utredningens förslag finns flera med stora beröringspunkter mellan kriminalvård och ungdomsvård. Detta borde föranleda ett mer organiserat och strukturerat samarbete mellan berörda huvudmän.

En närmare samverkan mellan rättsväsendet och socialtjänsten behöver etableras både lokalt och på ett övergripande plan för utbyte av erfarenheter och utveckling av arbetsmetoder och samverkan.

Brottsförebyggande rådet

För att se över påföljdssystemet för unga lagöverträdare tillsattes för drygt två år sedan en ungdomsbrottsutredning. BRÅ har fått utredningens betänkande Ingripande mot unga lagöverträdare (SOU 2004:122) på remiss. Utredningen har i sitt betänkande lyckats hitta vägar för att förtydliga och utveckla påföljderna för unga lagöverträdare samt skapa alternativa påföljder. Samtidigt anser BRÅ att man i vissa delar av betänkandet har lyckats mindre väl med att tydliggöra förhållandet mellan påföljd och vård. Det handlar exempelvis om att man inte tagit tillräcklig h