1

Justitiedepartementet 2005-09-20 Ju2004/11774/L5

Sammanställning av remissyttranden

Ingripanden mot unga lagöverträdare

Betänkande av Ungdomsbrottsutredningen (SOU 2004:122)

Marie-Louise Ollén och Peter Lundkvist

2

Betänkandet Ingripanden mot unga lagöverträdare (SOU 2004:122)

Remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över betänkandet lämnats av Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Huddinge tingsrätt, Sollentuna tingsrätt, Mölndal tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Falu tingsrätt, Ångermanlands tingsrätt, Länsrätten i Göteborg, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Barnombudsmannen, Ungdomsstyrelsen, Skatteverket, Statskontoret, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, Sveriges Kommuner och Landsting, Västra Götalandsregionen, Stockholms stad, Göteborgs stad, Malmö stad, Arboga kommun, Borlänge kommun, Botkyrka kommun, Eskilstuna kommun, Gotlands kommun, Helsingborgs kommun, Linköpings kommun, Norrtälje kommun, Ronneby kommun, Skövde kommun, Sundsvalls kommun, Tyresö kommun, Uddevalla kommun, Uppsala kommun, Västerviks kommun, Örebro kommun, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Nämndemännens Riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges Socialchefer, Svenska polisförbundet, Brottsofferjourernas Riksförbund, Rädda Barnen, Stödcentrum för unga brottsoffer, Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare och Riksföreningen Medling Vid Brott.

Svar har inte inkommit från Kalmar tingsrätt, Danderyd kommun, Gällivare kommun, Hallsberg kommun, Härjedalen kommun, Karlskoga kommun, Kumla kommun, Norrköping kommun, Nykvarn kommun, Växjö kommun, Åtvidaberg kommun, Organisationen för barnens rätt i samhället (BRIS) och Idéforum för ett reparativt rättsystem.

Riksrevisionen, Torsås kommun, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges Psykologförbund har avstått från att yttra sig över förslagen.

Yttrande har också inkommit från Svenskt Forum för Medling och Konflikthantering, Riksförbundet Attention och

Akademikerförbundet SSR

.

Remissammanställning

Denna remissammanställning har tillkommit enbart i syfte att underlätta överblicken över remissinstansernas synpunkter. Remissammanställningen innehåller inte några värderingar eller ställningstaganden. Departementet tar inte ansvar för eventuella avvikelser från de ingivna remissyttrandena som kan ha uppkommit till följd av den tekniska hanteringen av textmaterialet. De fullständiga remissyttrandena finns tillgängliga hos Justitiedepartementet (dnr Ju2004/11774).

3

Innehållsförteckning

1 Allmänna och sammanfattande synpunkter.......................................7

2 Socialtjänstens arbete med barn och unga som begår brott.............50 2.1 Allmänna synpunkter ........................................................50 2.2 Staten bör verka för en större enhetlighet vad gäller socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott .........................................................................55 2.3 Socialstyrelsen ges ökade möjligheter att meddela föreskrifter m.m. ...............................................................56 2.4 Samverkan mellan kommunerna.......................................58 3 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar ..................................................................................59 3.1 Allmänna synpunkter ........................................................59 3.2 Rättsväsendets specialisering vid handläggning av ungdomsmål ......................................................................61 3.3 Införande av särskilt lämplighetskrav för försvarare i ungdomsmål ......................................................................64 3.4 Försvararens rätt till ersättning i ungdomsmål..................67 3.5 Vissa handläggningsfrågor................................................69 3.5.1 Skyndsamhetskravet i 4 § LUL ......................69

3.5.2 Skyldighet att underrätta vårdnadshavare enligt 26 § LUL...............................................72 3.5.3 Handläggningen vid talan om ny prövning av påföljdsfrågan .................................................73

3.6 Frågor som gäller brottsmisstänkta barn under 15 år........73 3.6.1 Det finns behov av att göra en samlad översyn............................................................73 3.6.2 Juridiskt biträde...............................................74 3.7 Tvångsmedel .....................................................................75 3.7.1 Allmänna synpunkter......................................75 3.7.2 Kroppsbesiktning i syfte att utröna förekomsten av narkotika i kroppen ...............76 3.7.3 Kroppsbesiktning i form av provtagning för DNA-analys ....................................................76 3.7.4 Tagande av fotografi och fingeravtryck .........77 3.7.5 Kvarhållande enligt 14 § LUL av den som inte fyllt 15 år..................................................77

4 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning ....................................................78 4.1 Allmänna synpunkter ........................................................78 4.2 Ökad användning av åtalsunderlåtelse enligt LUL ...........79 4.3 Begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL bör ersättas med straffvarning ......................................................................82 4.4 Formerna för underrättelsen bör stramas upp ...................85 4.5 Domstolen bör ha möjlighet att besluta om straffvarning 86 4.6 Åtalsunderlåtelse enligt RB ..............................................90 4.7 Bör åklagarens straffvarning kunna förenas med ett avgörande av frågan om skadestånd? ...............................90 4.8 Förstärkt samverkan mellan åklagare och socialtjänst......91

4

4.9 Riksåklagaren bör utfärda nya anvisningar.......................92 4.10 Andra åtgärder som bör innebära ökad användning av straffvarning ......................................................................93 4.11 Registreringstiden i belastningsregistret bör förkortas .....93

5 Socialtjänstpåföljd ...........................................................................95 5.1 Allmänna synpunkter ........................................................95 5.2 Tidpunkten för inhämtande av yttrande ............................96 5.3 Kunskap om ändamålet med yttrandena och vårdplanerna......................................................................98 5.3.1 Utbildning om proportionalitetsprincipens betydelse .........................................................99 5.4 Socialtjänstens insatser ...................................................103 5.4.1 Utgångspunkter.............................................103 5.5 Uppföljningen av socialtjänstens insatser .......................103 5.5.1 Rutiner och riktlinjer.....................................103

5.5.2 Domstolen skall ha möjlighet att ändra innehållet i en pågående överlämnande- påföljd ...........................................................104 5.5.3 Åklagaren skall kunna meddela varning.......104

5.6 Utbildningsinsatser och former för samverkan...............105 5.7 Påföljdens framtida användningsområde ........................106 5.8 Påföljden bör få en ny benämning – socialtjänstpåföljd.111 5.9 Socialtjänstpåföljd med ungdomskontrakt......................116 5.10 Socialtjänstpåföljd med LVU-vård .................................119

6 Böter ..............................................................................................119 6.1 Antalet bötesstraff bör minska ........................................119 6.2 Rimligare betalnings- och indrivningsrutiner .................123 7 Ungdomstjänst ...............................................................................124 7.1 Allmänna synpunkter ......................................................124 7.2 Ungdomstjänst skall i fortsättningen vara en obligatorisk uppgift för kommunerna .............................126 7.3 Ungdomstjänst som självständig påföljd ........................129 7.4 Utformningen av ungdomstjänsten .................................134 7.4.1 Ungdomstjänstens innehåll ...........................134

7.4.2 Antalet timmar ungdomstjänst......................135 7.4.3 Utfört arbete skall vara oavlönat...................136 7.4.4 Lämplighetsprövning ....................................137 7.4.5 Krav på samtycke..........................................137

7.5 Den praktiska hanteringen ..............................................138 7.5.1 Ungdomstjänstplatser....................................138 7.5.2 Handledning..................................................140 7.5.3 Arbetsplan för ungdomstjänstens utförande .141 7.5.4 Kontroll .........................................................141 7.5.5 Reaktioner när ungdomstjänsten inte sköts ..142 7.5.6 När förutsättningarna för att verkställa ungdomstjänsten brister ................................143 7.5.7 Återfall i brott ...............................................143 7.5.8 Preskription m.m...........................................145

8 Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter 145

5

8.1 Behovet av att kunna förstärka socialtjänstpåföljden .....145 8.1.1 Användningsområdena för ungdomstjänst och böter som tilläggspåföljd........................146 8.1.2 Innehållet i ungdomstjänsten ........................147

9 Mentor – olika former för stöd och kontroll..................................148 9.1 En organisation som liknar den engelska ordningen ......148 9.2 Användningen av strukturerade öppenvårdsprogram .....148 9.3 Insatsen kontaktperson....................................................149 9.3.1 Den nuvarande ordningen.............................149

9.3.2 Det finns ett behov av att utveckla insatsen kontaktperson................................................150 9.3.3 Särskilt kvalificerade kontaktpersoner för vissa unga som begår brott ...........................151 9.3.4 Socialstyrelsen bör ge vägledning för hur insatsen skall utformas..................................154 9.3.5 De kvalificerade kontaktpersonerna skall kallas mentorer..............................................155

10 Medling..........................................................................................158 10.1 Allmänna synpunkter ......................................................158 10.2 Medlingens ställning i rättsprocessen .............................163 10.2.1 Medling som påföljd och villkorade straffvarningar...............................................163

10.2.2 Medling som särskild grund för straffvarning..................................................165 10.2.3 Tillägg i reglerna om domstolarnas straffmätning och påföljdsval i 29 kap. 5 § BrB..........................................................166 10.2.4 Övriga möjligheter att beakta medling .........167 10.2.5 Hur medlingsverksamheten bör organiseras m.m. ..............................................................168

11 Sluten ungdomsvård ......................................................................174 11.1 Allmänna synpunkter ......................................................174 11.2 Utgångspunkter ...............................................................175 11.3 Genomförandet av verkställigheten ................................176 11.3.1 Allmänna synpunkter....................................176

11.3.2 Tidpunkten för inställelse och placering.......176 11.3.3 Möjligheten att verkställa sluten ungdomsvård som häktad .............................177 11.3.4 Placering med hänsyn till närhets- och differentieringsprincipen...............................178 11.3.5 Placering med hänsyn till integreringsprincipen .......................................................178 11.3.6 Vårdplanering ...............................................179 11.3.7 Riktade behandlingsinsatser .........................179 11.3.8 Skola .............................................................179 11.3.9 Ungdomarnas psykiska hälsa........................179 11.3.10 Säkerhet och samhällsskydd .........................181 11.3.11 Utslussning....................................................181 11.3.12 Samverkan mellan Statens institutions- styrelse och föräldrarna.................................182

6

11.3.13 Samverkan mellan Statens institutions- styrelse och socialtjänsten.............................182 11.3.14 Samverkan mellan Statens institutions- styrelse och rättsväsendet..............................182

11.4 Eftervård bör göras till en del av verkställigheten ..........183

12 Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse respektive skyddstillsyn med sluten ungdomsvård.........................................195

13 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott................................................................................................197 13.1 Inledning .........................................................................197 13.2 Förutsättningarna för häktning........................................200 13.3 Övervakning....................................................................200 13.4 Reseförbud och anmälningsskyldighet ...........................200 13.5 Tillämpningsområdet för omedelbart omhändertagande enligt LVU ......................................................................201 13.6 Handläggningsreglerna i LUL ........................................202 13.7 Tidpunkten för inledande av verkställigheten av dom på sluten ungdomsvård ...................................................202 13.8 Nya alternativ till häktning .............................................204 13.9 Intagning på särskilt ungdomshem .................................205 13.10 Placeringen av häktade ungdomar ..................................205 13.10.1 Placering i bostaden med IÖV ......................205

13.10.2 Placering på särskilt ungdomshem ...............206

13.11 Förhållandena för unga i häkte bör förbättras.................206 14 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande p.g.a. brott.............207 14.1 Tillgodoräknande av tid som LVU-omhändertagen .......207

15 Samordning av kompetens och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap ..............................................211 15.1 Ett uppdrag till Socialstyrelsen att samordna kompetens- och metodutveckling och sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav. ..................................211

16 Skadestånd i anledning av brott.....................................................214 16.1 Allmänna synpunkter ......................................................214 16.2 Utredningens överväganden............................................215 16.2.1 Behovet av en ändrad reglering ....................215

16.2.2 Ändringar i skadeståndslagen .......................215 16.2.3 Ändringar i brottsskadelagen och skuldsaneringslagen ......................................219 16.2.4 Andra åtgärder ..............................................219 17 Ekonomiska konsekvenser ............................................................220 17.1 Allmänna synpunkter ......................................................220 17.2 Ungdomstjänst som självständig påföljd ........................224 17.3 Sluten ungdomsvård........................................................225

18 Övriga konsekvenser .....................................................................226 19 Synpunkter på lagtexten ................................................................227

1

7

2 Allmänna och sammanfattande synpunkter

Svea hovrätt

Hovrätten ifrågasätter om de ändringar i påföljdssystemet för unga lagöverträdare som utredningen föreslår får den brottsavhållande effekt som förutses. De förslag som utredningen lämnar rörande påföljdsval för unga lagöverträdare synes över lag vara mindre grundade på objektiva fakta och mera bygga på antaganden för vars riktighet det inte finns något egentligt något stöd i utredningen. Flera av de förslag utredningen lämnar saknar också stöd i de lagförslag som utredningen lägger fram och bygger i stället enbart på motivuttalanden. Det gäller bl.a. regler om begreppet straffvarning, socialtjänstpåföljd och ungdomstjänst. Det är inte godtagbart.

Hovrätten anger i det följande sin inställning och sina synpunkter till vissa delar i förslaget utifrån de intressen som hovrätten särskilt har att bevaka.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Sammanfattning Hovrätten kan inte tillstyrka att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Vad hovrätten främst vänder sig emot är de oförenliga ambitionerna att å ena sidan hylla de grundläggande straffrättsliga principerna om förutsebarhet, konsekvens, rättvisa, likabehandling och proportionalitet och å andra sidan skapa ett utpräglat individualpreventivt påföljdssystem i vilket den påföljd som bedöms som lämpligast för den dömdes tillrättaförande skall väljas i varje enskilt fall. I denna del har utredningen utan tillräcklig analys byggt vidare på ett system som i grunden inte hänger ihop. Resultatet har blivit ett system för påföljdsbestämning för unga som inte är möjligt att tillämpa på ett rimligt och rättssäkert sätt.

Beträffande detaljförslagen redovisar hovrätten åtskilliga synpunkter. Vad hovrätten främst vänder sig emot är utredningens åsikt att användningen av böter bör minska, att åtalsunderlåtelseinstitutet bör skifta beteckning till straffvarning, att ungdomstjänsten även fortsättningsvis skall administreras av kommunerna och att ytterligare avdrag i vissa fall skall göras på tiden för sluten ungdomsvård med hänvisning till att s.k. eftervård skall förekomma.

Allmänt Utredningens betänkande är synnerligen omfångsrikt. Trots detta saknas en ordentlig analys av påföljdssystemet och av de grundtankar som detta bör vila på, särskilt när det gäller ungdomar. Det försök till beskrivning av sakernas tillstånd som finns främst på s. 143 ff. är alltför summariskt för att kunna tjäna som utgångspunkt för en revidering av systemet för hanteringen av unga lagöverträdare. Detta är så mycket allvarligare som det klart framgår att det nuvarande systemet och tillämpningen av detsamma på goda grunder kan kritiseras.

Förklaringen till utredningens återhållsamhet på denna punkt kan möjligen vara de utgångspunkter som enligt direktiven skulle gälla för uppdraget. Enligt dessa skall barn och ungdomar som begår brott i första hand bli föremål för insatser inom socialtjänsten och påföljden överlämnande till vård skall även i fortsättningen vara den tongivande. Men samtidigt skall de straffrättsliga principerna om förutsebarhet, konsekvens,

8

rättvisa och proportionalitet prägla systemet. Att dessa båda inriktningar inte går ihop är uppenbart. Det är inte möjligt att skapa ett påföljdssystem som både hyllar de nyss nämnda principerna och tanken att det skall vara domstolens uppgift att i varje ögonblick välja den påföljd som framstår som lämpligast för den unges tillrättaförande. Belysande för de svårigheter som uppstår i varje system som inte är baserat på en hållbar teoretisk grund är ett uttalande i den proposition som ligger till grund för de nuvarande reglerna (prop. 1997/98:96 s. 151). Uttalandet gäller frågan, hur domstolen i varje särskilt fall skall anpassa en överlämnandepåföljd så att den svarar mot det krav på ingripande som brottsligheten bör föranleda. Regeringen uttalar: ”Frågan om i vilken utsträckning överlämnande till vård inom socialtjänsten bör kombineras med dagsböter eller med ungdomstjänst får avgöras efter en avvägning mellan brottets straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet å ena sidan och hans personliga förhållanden och de av socialnämnden planerade åtgärderna å andra sidan. Det är inte möjligt att närmare ange hur denna bedömning skall ske.”

Enligt hovrättens mening svarar alltså inte det starkt individualpreventivt färgade påföljdssystem som vi har när det gäller ungdomar, där inte någon påföljd är att bedöma som svårare än någon annan och proportionalitetsprincipen därmed inte annat än rätt marginellt är möjlig att tillämpa, mot de krav man bör ställa på ett påföljdssystem. Det är inte heller lämpligt att bygga upp systemet på att de sociala myndigheterna skall administrera och tillämpa påföljdssystemet för unga. Vid sidan av de allvarliga anmärkningar som man kan rikta mot ett system av detta slag, och som har bäring på att det bryter mot de nyss nämnda principerna om förutsebarhet, konsekvens, rättvisa och proportionalitet, gäller att det inte heller har förutsättningar att tillgodose rimliga krav på rättslig likabehandling. Ett differentierat ”socialt” påföljdssystem kräver betydande ekonomiska resurser och, inte minst, ett stort engagemang från kommunerna. Verkligheten har visat att de resurser som systemet kräver inte finns i tillräcklig grad. Det finns inte anledning att tro att förhållandena skulle bli mycket bättre med utredningens förslag.

Hovrätten anser att man på allvar måste ställa frågan, om det är rimligt att utesluta kriminalvården när det gäller åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Hovrätten är långt ifrån övertygad om att straffrättsliga påföljder mera generellt är av ondo när det gäller de unga lagöverträdarna. Ett straff kan vara en markering av en gärnings förkastlighet som på ett tydligt och pedagogiskt sätt klargör konsekvensen av brottet. En hel del ungdomar som tidigt hamnat i kriminalitet har redan dessförinnan varit föremål för olika sociala ingripanden. Det kan då vara en fördel om de ingripanden som grundar sig på brott ser annorlunda ut och administreras av andra myndigheter. Dessutom är skuld och ansvar viktiga begrepp även för unga. Därmed är självfallet inte sagt att påföljden måste bli fängelse. Det finns andra former av straffrättsliga påföljder som lämpar sig för unga lagöverträdare och som naturligtvis bör komma i fråga i första hand.

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bör således, enligt hovrättens uppfattning, anpassas till påföljdssystemet i allmänhet. Det bör vara möjligt att utnyttja de verksamhetsformer som byggts upp hos den öppna kriminalvården inom ramen för villkorlig dom och skyddstillsyn i stället

9

för att varje kommun skall behöva svara för egna resurskrävande och svåradministrerade aktiviteter. I dag klarar inte de mindre kommunerna att bygga upp de åtgärdspaket som förutsätts och de får allt svårare att göra det om kraven ökar. Genom att låta kriminalvården hantera påföljdssystemet även för unga skulle kommunernas socialtjänst befrias från sin ”straffande” verksamhet som egentligen inte hör dit.

Mot nu angiven bakgrund kan hovrätten inte annat än att avstyrka att förslagen läggs till grund för lagstiftning.

Hovrätten kommer i det följande, trots den sålunda redovisade grundinställningen, att kommentera en del av utredningens detaljförslag. Kommentarerna sker mot den givna men således starkt ifrågasatta utgångspunkten, att socialtjänsten ensam skall ansvara för ingripandena mot lagöverträdarna i åldersgruppen 15–17 år och flertalet andra lagöverträdare i åldrarna under 21 år. Att vissa förslag inte föranleder någon särskild reaktion från hovrättens sida kan inte tas till intäkt för att hovrätten ställer sig bakom förslagen.

Huddinge tingsrätt

Utredningen slår fast att: ”Socialtjänstens möjligheter att utföra ett framgångsrikt socialt arbete med barn och ungdomar som begår brott begränsas p.g.a. problem inom socialtjänsten av såväl strukturell, organisatorisk, personell, kompetensmässig och kunskapsmässig som administrativ karaktär.” (kurs. här)

Låter man detta konstaterande belysas av den återfallsfrekvens som utredningen redovisar kan ingen annan slutsats dras än att samhällets åtgärder mot ungdomskriminalitet hittills inte är särskilt lyckade.

Utredningen fortsätter: ”Det pågår dock ett utvecklingsarbete som inger förhoppningar om att socialtjänstens arbete med utredningens målgrupp skall bli bättre.”

Tingsrätten hävdar bestämt att samhällets fortsatta åtgärder för att möta en mycket oroande utveckling av ungdomsbrottsligheten inte kan bygga på förhoppningar, även om många av utredningens förslag går i rätt riktning. Att genom ytterligare statlig reglering lägga nya uppgifter på kommunerna inger inte förtroende, särskilt mot bakgrund av utredningens konstaterande att kommunerna inte klarar sina nuvarande uppgifter inom området. Tingsrätten kan i det sammanhanget inte underlåta att påpeka att nära nog dagligen konstateras att socialtjänsten, så vitt kan bedömas av handlingarna i tingsrättens mål, inte i dag har resurser att möta de krav som rimligen kan ställas.

Utredningen har stannat för att inte i något avseende ändra huvudmannaskapet; man begränsas därvid givetvis av sina direktiv. Det bör emellertid inte hindra att frågan om huvudman bör övervägas mer ingående i den fortsatta beredningen av ärendet. Det står för tingsrätten klart att det enda alternativet är ett överförande av ansvar och uppgifter till de lokala kriminalvårdsmyndigheterna – normalt sett – frivårdsenheterna inom dessa. Frivården har på ett framgångsrikt sätt bl.a. administrerat och genomfört de nya brottspåföljderna samhällstjänst och verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. De goda resultaten bekräftas när det gäller ”fotbojan” i en nyligen publicerad rapport från BRÅ. Förhållandet mellan socialtjänstlagen och ett ändrat huvudmannaskap får utkristalliseras i det fortsatta beredningsarbetet.

10

Vid sidan av frågan om huvudmannaskapet vill tingsrätten om utredningen i övrigt framhålla.

Det är en angelägen fråga att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform avseende unga lagöverträdare, särskilt såvitt avser möjligheterna att forma påföljderna och skapa nya påföljdsalternativ. En värdefull genomgång har gjorts av utredningen och ett flertal nya förslag har lämnats. Tingsrätten tillstyrker i stora delar utredningens förslag och har begränsat yttrandet till sådana frågor där domstolen har särskilda synpunkter. Där inte annat anges har tingsrätten således ingen erinran mot utredningens förslag.

Mölndal tingsrätt

De avsnitt av betänkandet vilka vi inte berör i yttrandet har vi inga närmare synpunkter på.

Jönköpings tingsrätt

Påföljderna för ungdomar som skall dömas för brott har varit föremål för diskussion under lång tid. Kritiken mot främst påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten har varit massiv. Fråga är om Ungdomsutredningens förslag bidrar till att socialtjänsten och rättsväsendet i en större utsträckning lever upp till intentionerna i 1999 års reform.

Inledningsvis skall följande reflexion göras. Ungdomsbrottsligheten är ett allvarligt samhällsfenomen som skall stävjas i sin linda. Preventiva åtgärder krävs från polis, skola och andra samhällssektorer för att komma till rätta med problemen. Erfarenheten är emellertid att vissa ungdomsbrott som nu kommer till domstolarna tidigare togs om hand inom skolans värld, inom ramen för olika föreningar m.fl. Flertalet ungdomsproblem som förr med en självklarhet löstes utan inblandning av polis och åklagare överlämnas numera att lösas av de rättsvårdande myndigheterna. Vissa skolor har t.ex. en ”nolltolerans” vad gäller våld. Naturligtvis är detta riktigt men det kan ifrågasättas om varje våldshandling är så allvarlig att det krävs en polisanmälan med åtföljande förundersökning och åtal. Är det riktigt att ungdomar i 15-års ålder efter ett tämligen ”trivialt” bråk på skolgården stäms inför domstol och döms som kriminella. Skolan och flera andra instanser samt inte minst föräldrar synes ha abdikerat från ansvaret att uppfostra och tillrättaföra ungdomarna. Domstolarna får i dag pröva flera handlingar som kan upplevas som bagatellartade och som helt klart bör kunna tas om hand av andra samhällsinstanser. De rättsvårdande myndigheterna bör utnyttja sina resurser till att kraftsamla på den ungdomsbrottslighet som har en viss tyngd och som även kräver en snabb reaktion från det allmännas sida. Tyvärr synes det som att denna brottslighet under senare tid starkt ökat i omfattning.

Ungdomsbrottsutredningen behåller i sitt förslag i stort den struktur på påföljdssystemet för ungdomar som gäller i dag. Vissa smärre justeringar görs dock. Samtidigt påpekar utredningen att det är viktigt att principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens genomsyrar påföljderna för ungdomar så att påföljderna skall få legitimitet. Utan att ge avkall på behandlingstanken anser tingsrätten att det starkt kan ifrågasättas om socialnämnderna även fortsättningsvis skall ansvara för innehållet i de påföljder som flertalet ungdomar skall dömas till. Kvaliteten och motivationen på hur kommunerna hanterar denna uppgift skiftar avsevärt. Vissa

11

kommuner har t.ex. inte byggt upp någon ungdomstjänstverksamhet. Vårdplanerna som skall upprättas saknas ibland och när sådan finns är kvaliteten mycket skiftande. Förutsebarheten och konsekvensen i påföljden blir knappt märkbar. Kommuner har olika politiska prioriteringar och en ”socialtjänstpåföljd” kan därför hanteras på ett skiftande sätt av socialnämnderna i de olika kommunerna och kan därmed upplevas som orättvisa. Mycket av ojämnheten och bristen på engagemang i socialtjänsternas hantering av påföljderna bottnar i att de åtgärder som riktas mot ungdomen skall ske på frivillighetens väg. Utredningen har naturligtvis blivit varse dessa problem men utredningens förslag att bl.a. ge socialstyrelsen möjlighet att för kommunerna utfärda instruktioner som mer i detalj skall ange innehållet i socialtjänstpåföljden samt lämna vägledning om vilka insatser som kan ha positiv inverkan på unga lagöverträdare torde inte vara tillräckligt. Systemet med olika huvudmän och det därmed delade ansvaret bidrar inte till en homogenisering, förutsebarhet och konsekvens av ungdomspåföljderna. Tingsrätten anser att det krävs ett helt nytt anslag för att komma tillrätta med ungdomskriminaliteten och att nya, mera enhetliga korrektiv utformas för ungdomar. Att i grunden förändra påföljdssystemet för ungdomar kräver ytterligare utredningar.

Med beaktande av den ovan nämnda mera övergripande synen på ungdomspåföljderna delar emellertid tingsrätten i stort utredningens föreslagna åtgärder och har endast följande direkt avvikande synpunkter att framföra.

Falu tingsrätt

Dagens påföljdssystem kritiseras ibland för att vara alltför komplicerat och ge utrymme för onödigt många påföljdskombinationer. Ändå kan det konstateras att – när det gäller de unga lagöverträdarna i åldern 15–18 år – det nuvarande systemet i en hel del fall inte är tillräckligt flexibelt för att ge utrymme för påföljder som å ena sidan är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens art och straffvärde och å andra sidan inte i onödan låter den unge stifta bekantskap med kriminella kretsar.

Utredningen har gjort en ambitiös genomgång av de problem som är förknippade med dagens system. De förslag man kommer med innebär i mångt och mycket förbättringar. Särskilt välkomnar tingsrätten förslaget att bryta ut ungdomstjänst till en egen påföljd. I den mån inte annat sägs i det följande, tillstyrker tingsrätten förslagen eller lämnar dem utan erinran.

Avslutningsvis skall påpekas att tingsrättens resurssituation inte har medgett någon närmare granskning av förslaget ur lagteknisk synvinkel.

Ångermanlands tingsrätt

Tingsrätten ställer sig i huvudsak positiv till de överväganden och förslag som lämnas i betänkandet med de enskilda synpunkter som lämnas nedan.

Tingsrätten finner att förslaget om att införa ett nytt ”ungdomskapitel” i 32 kap. BrB är välbetänkt och logiskt, även om det fortsättningsvis kommer att finnas kvar spridda ungdomsregler i olika lagstiftningar.

Länsrätten i Göteborg

12

Länsrätten har granskat det remitterade betänkandet, som berör länsrättens verksamhet i ringa omfattning, utifrån de intressen länsrätten har att bevaka och har i dessa hänseenden nedanstående synpunkter att lämna.

Bestämmelsen i 32 kap. 1 § första stycket BrB bör kompletteras med att sådan vård eller åtgärd kan beredas honom eller henne.

Justitiekanslern

Justitiekanslerns granskning av de förslag som läggs fram i betänkandet har i allt väsentligt skett med utgångspunkt från de intressen som Justitiekanslern främst har att beakta. En del av de frågeställningar som berörs i betänkandet faller inte direkt inom det område som Justitiekanslern normalt skall bevaka.

Justitiekanslern anser att utredningen på ett bra sätt har gått genom och tagit sig an de otillräckligheter och brister som finns i det nuvarande påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

Endast när det gäller domstolens möjlighet att besluta om straffvarning (avsnitt 7.5.4 i betänkandet) och den föreslagna utformningen av eftervård i samband med en dom på sluten ungdomsvård (avsnitt 14.4.3) har Justitiekanslern några mer betydande invändningar. I övriga delar instämmer Justitiekanslern i huvudsak i utredningens bedömningar.

Nedan redovisas under särskilda rubriker, som följer uppställningen i betänkandet, de synpunkter som Justitiekanslern har funnit skäl att redovisa särskilt.

Domstolsverket

Domstolsverket, som granskat betänkandet ur domstolsväsendets synvinkel, har i huvudsak inte något att erinra mot förslagen. Domstolsverket vill emellertid lämna nedanstående anmärkningar.

Enligt förslaget skall i 32 kap. BrB upptas såväl påföljden ungdomstjänst som vissa former av påföljden överlämnade till särskild vård. Detta skall jämföras med att påföljdssystemet i dag är uppbyggt på så sätt att de påföljder som anges i 1 kap. 3 § BrB behandlas var och en för sig i olika kapitel (jfr. 25-28 kap. och 31 kap. BrB). Det föreslagna 32 kap. BrB innehåller inte heller någon uttömmande reglering av de påföljdsalternativ som står till buds vad gäller unga lagöverträdare. Genom förslaget frångås alltså den ordning som gäller i dag till viss del. För att undvika att påföljdssystemet blir alltför svåröverskådligt bör enligt Domstolsverkets mening den närmare indelningen av brottsbalkens påföljdsreglering övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndighetens yttrande har beretts vid Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Umeå med biträde av åklagare från Åklagaravdelningen. Som grund för yttrandet ligger bl.a. en enkät till landets ungdomsåklagare samt kontakter med ett antal referensåklagare.

Utredningsuppdraget avser enligt de kommittédirektiv som lämnats till Ungdomsbrottsutredningen i första hand en uppföljning och vidareutveckling av 1999 års påföljdsreform för unga lagöverträdare. Utgångspunkten är att reformen inte fått det tänkta genomslaget. Uppdraget innefattar såväl frågan om valet av påföljd som verkställigheten av de olika påföljderna. En uppgift för kommittén är, som det uttrycks, att med upp-

13

rätthållande av de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens gå vidare med att utveckla ett påföljdssystem för unga som har ett pedagogiskt och tydligt innehåll samt att utifrån den unges behov skapa bättre förutsättningar för ett återförande till ett välfungerande liv och på så sätt åstadkomma en positiv förändring. Anslaget för utredningen är således att det går att finna en positiv avvägning mellan å ena sidan upprätthållandet av de allmänna straffrättsliga principerna och å andra sidan målsättningen att nå goda vårdresultat samtidigt som påföljderna är pedagogiska och tydliga för de unga lagöverträdarna. Denna treenighet kan sägas vara den bärande kriminalpolitiska idén bakom hela utredningsprojektet. Åklagarmyndigheten är på sätt som närmare kommer att utvecklas tveksam till bärkraften i denna konstruktion. De straffrättsliga principerna är väl förenliga med kraven på pedagogisk skärpa och tydlighet. Det är i själva verket så att dessa krav i stort sett är desamma som de straffrättsliga principerna men i en annan språkdräkt. Det är därför enligt vår mening bara två rättspolitiska tankar som står emot varandra, straffrättens klassiska grundprinciper och vårdideologin. Kommittén menar att principerna och vårdideologin kan förenas och få en samfälld positiv effekt. Åklagarmyndigheten är närmast av den uppfattningen att de kan verka vid sidan om varandra på ett kompletterande sätt. Kommittén skall enligt direktiven även följa upp medlingsverksamheten och undersöka vilka möjligheter som finns att ersätta häktning med andra former av placering eller övervakning under utredningstiden. Kommittén har även på eget initiativ tagit upp en del ytterligare frågor, huvudsakligen kring processuella tvångsmedel.

Ungdomsbrottsutredningen har lämnat en mycket ingående, uttömmande och överskådlig beskrivning av gällande rätt och rättstillämpning före och efter 1999 års reform. Betänkandet framstår därför som en god och allsidig plattform för fortsatta överväganden kring den stora frågan om hur ungdomsbrott och ungdomsbrottslingar kan behandlas. Därtill kommer att det kan bli en god rättskälla för alla de åklagare som i sin dagliga gärning handhar ungdomsbrottsligheten liksom att det kommer att vara av central betydelse för det arbete kring föreskrifter och utbildningsinsatser som just inletts vid Åklagarmyndigheten på detta område. De förslag som lämnas är emellertid inte särskilt långtgående eftersom utredningen funnit att några större behov av förändringar inte framkommit. Samtidigt framgår det av bl.a. BRÅ:s utvärdering av 1999 års reform, Vad händer med unga lagöverträdare, att reformen inte nått så långt som det var tänkt. Situationen framstår som motsägelsefull och kommitténs förhållningssätt som rätt defensivt. Underlaget för de analyser som kommittén lämnat är enligt vår mening ofta rätt tunt eller i vart fall inte särskilt utförligt redovisat. En mer utförlig internationell utblick än den information som lämnas om Youth Offending Teams i England och Wales hade varit värdefull, då brott som begås av ungdomar rimligtvis hör till de rättspolitiskt tunga frågorna i alla rättsstater. Om BRÅ:s rapport Sju ungdomar om sin rättegång är signifikativ för hur ungdomar uppfattar rättsväsendet, skulle det ligga nära till hands att ifrågasätta hela hanteringen av ungdomsbrottsligheten. Det är just i sådana situationer där ett system kan befaras ha misslyckats och där idéerna om nya tag tryter, som främmande källor för inspiration är särskilt viktiga. Åklagar-

14

myndigheten är samtidigt medveten om att utredningens direktiv inte varit helt öppna vad avser systemets grundläggande konstruktion.

Helt i enlighet med direktiven rör sig mycket av kommitténs resonemang kring de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens i förhållande till de olika grader av vårdbehov som styr valet av påföljd. BRÅ har i sin utvärdering bl.a. konstaterat att det inte är någon enkel uppgift att i påföljdssystemet för de unga förena principen om social hänsyn och individuellt behovsbetingade lösningar med de nämnda straffrättsliga principerna. Den slutsats BRÅ drar är att någon perfekt lösning på hur detta skall ske förmodligen inte går att finna. Åklagarmyndigheten delar som framgått ovan denna uppfattning men konstaterar också att detta problem inte på något sätt är unikt för ungdomar som begår brott. En av tankarna bakom den stora allmänna påföljdsreformen som trädde i kraft den 1 januari 1989 var just att främja förutsebarheten vid straffmätning och vid val av påföljd. Denna reform hade till stor del sin grund i den kritik som med tiden växte sig allt starkare mot den behandlingstanke som genomsyrade påföljdsideologin i brottsbalken, när den trädde i kraft 1965. Den kritiken gick bl.a. ut på att en stark fokusering på behandling skapade rättsosäkerhet, som följd bl.a. av att proportionaliteten mellan brott och straff inte beaktades i tillräcklig grad. Det här i utredningen diskuterade motsatsförhållandet mellan olika straffrättsliga principer eller ideologier är således inget nytt. Problemet framstår kanske bara som än tydligare när det gäller att finna lämpliga avvägningar vid hanteringen av ungdomsbrottsligheten. Man skulle något tillspetsat kunna säga att 1989 års reform gjorde halt inför de särskilda problem som är förknippade med påföljder för unga lagöverträdare. Ett ännu tydligare motsatsförhållande föreligger vid påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård, där proportionalitet och förutsebarhet framstår som ännu svagare på ett för allmänheten ofta rätt stötande sätt.

Enligt 1 kap. 3 § BrB förstås med påföljd för brott straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård tillsammans med sluten ungdomsvård. I denna uppdelning av påföljderna i straff och annat ligger en del av grunden till de problem kommittén skall försöka lösa. Straffen fängelse och böter är de enda påföljder där de straffrättsliga principerna kommer till tydligt uttryck, särskilt vid påföljdsbestämning och straffmätning vid artbrottslighet. De är också de enda påföljder som i praktiken kan genomdrivas med tvång. Detta kan måhända vara ett av skälen, förutom konstruktionen av straffskalorna, till att lagstiftaren laborerar med å ena sidan straff och å andra sidan övriga påföljder. De straffrättsliga principerna förlorar genast i slagkraft när frågan är att välja påföljder vid sidan om straffen. Detta gäller särskilt de påföljder som har inslag av avtal mellan den dömde och staten i form av t.ex. vårdplaner och bestämmande av ungdomstjänst.

Motsatsförhållandet mellan de straffrättsliga principerna och vårdsyftet accentueras ytterligare genom att påföljdernas innehåll, med andra ord straffverkställigheten, bestäms av den kommunala socialtjänsten som inte tillhör det statliga rättsväsendet. Det är lätt att konstatera att socialtjänstens ambitioner och förutsättningar skiljer sig mellan landets kommuner. Detta skapar olikheter i den praktiska utformningen av vården. Socialtjänsten har också dubbla roller. Den vårdar den unge med hans vårdbehov i centrum samtidigt som den verkställer påföljden. Socialtjänstens

15

roll är otydlig. Att denna tudelning, som inte heller den är unik för påföljder för unga, skall gälla är emellertid en i direktiven given utgångspunkt för utredningen, som således får godtas. Det är enligt vår liksom BRÅ:s uppfattning dock inte lätt att på ett enkelt och tydligt sätt jämka samman de olika intressena och principerna till ett resultat, där både den unges och samhällets behov tillgodoses. Lösningen kan vara att låta dem verka vid sidan om varandra genom att de får komma till uttryck i kombinationspåföljder, där vartdera ledet får bära upp sitt syfte. Den påföljdskomponent som enligt vår mening tydligast skulle kunna bära upp principen om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens är bötesstraffet, något som helt och hållet strider mot kommitténs uppfattning att användningen av bötesstraff kraftigt bör minskas. Alternativet ungdomstjänst har flera svagheter jämfört med böter, den tydligaste att påföljden i praktiken kräver den dömdes samtycke men även att rätt många år efter reformen långt ifrån alla kommuner kan erbjuda den.

Det enligt direktiven tredje kravet på ett bra påföljdssystem för unga, pedagogisk skärpa och tydlighet, faller som sagts i stor utsträckning inom ramarna för de straffrättsliga principerna. Ett mycket konkret exempel på bristerna i dessa hänseenden illustreras av den ovan nämnda rapporten Sju ungdomar om sin rättegång. Kraven på pedagogisk skärpa och tydlighet faller ut i två delar, varav den ena illustreras i den nämnda rapporten, den unges oförmåga att rätt uppfatta vad som händer när han eller hon lagförs. Det andra ledet, vilket inte kan genomföras enbart p.g.a. denna utredning, är en förenkling av påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

Det sagda hänger i grunden samman med själva utgångspunkten för påföljdssystemet för unga lagöverträdare, nämligen att ansvaret för denna ålderskategori främst ligger på socialtjänsten. Eftersom denna utgångspunkt enligt direktiven ligger fast, är det väsentligt att de grundläggande straffrättsliga principerna kommer till uttryck på ett annat sätt. Det är således angeläget att de inslag av straffmätning som påföljdsbestämningen enligt dessa principer måste innefatta är så konstruerade att de, oberoende av de vårdbetingade åtgärder som vidtas av socialtjänsten, möjliggör en adekvat och proportionerlig straffmätning i det enskilda fallet. Samtidigt är det angeläget att betona att omfattningen och utformningen av de insatser som görs enligt vårdlagstiftningen måste vägas in vid den proportionalitetsbedömning som straffmätningen innefattar.

Åklagarmyndighetens resonemang hittills har uppehållit sig kring relationerna straff och vård för unga lagöverträdare där motsägelserna är många. Ännu tydligare kommer emellertid motsatsförhållandet mellan rättsskipning och vård till uttryck när frågan om alternativ till häktning diskuteras, som t.ex. möjligheten att med stöd av 12 § (LUL placera en ungdom som tagits omhand p.g.a. brottslig verksamhet på ungdomshem under SiS:s huvudmannaskap. Här vägs inte vårdbehovet mot några straffrättsliga principer utan mot det straffprocessuella regelverket om effektiv och säker förundersökning. Åklagarmyndigheten avser i och för sig inte att argumentera emot placeringar enligt 12 § LUL som alternativ till häktning när det är tillräckligt ur utredningssynpunkt, främst av det skälet att många åklagare sätter värde på detta alternativ. Denna konstruktion medför dock att en person som ännu inte befunnits skyldig till det brott som utreds (lagakraftägande dom finns ju inte i detta skede)

16

verkställer påföljden för just detta brott, i vart fall om det är själva brottet som motiverar placeringen enligt 12 § LUL. Inkonsekvensen framstår som särskilt tydlig om åtal aldrig väcks för brottet i fråga eller om väckt åtal ogillas.

Utredningen innehåller mycket omfattande förslag på lagändringar. Ändringsförslagen hänför sig till åtskilliga olika författningar, vilket ökar riskerna för att det uppstår brister i harmonisering och logik dessa emellan. En fullständig granskning av lagförslagen har inte varit möjlig inom ramarna för detta remissförfarande. Med hänsyn till de omfattande synpunkter som lämnas i sak och med tanke på den osäkerhet som Åklagarmyndigheten bedömer föreligga beträffande genomförandet av väsentliga delar av förslagen har vi inte heller funnit en detaljgenomgång av lämnade författningsförslag motiverad. Åklagarmyndigheten vill dock som en allmän synpunkt framhålla att försiktighet bör iakttas med att göra ändringar i brottsbalkens grundläggande systematik. Det gäller också förändringar i den grundläggande terminologin. En del synpunkter på lagtext lämnas dock nedan under hand. Det kan emellertid redan här nämnas att Åklagarmyndigheten konstaterar att utredningen i åtminstone ett hänseende valt en annan metod än den gängse för att beskriva den nya självständiga påföljden ungdomstjänst. I 1 kap. 3 § BrB räknas som nämnts ovan straffen böter och fängelse samt de övriga påföljderna upp. Längre fram i brottsbalken följer i Tredje avdelningen Om påföljderna kapitel för kapitel en närmare reglering av varje enskild påföljd. De påföljder som innefattar vård regleras i 31 kapitlet Om överlämnande till särskild vård, ett kapitel som 1998 under 1 a § tillfördes sluten ungdomsvård. I det nu presenterade förslaget till ny lydelse av 1 kap. 3 § BrB görs ett tillägg för påföljden ungdomstjänst som skall utgöra en egen självständig påföljd. Det är inte fråga om ett straff och inte heller en vårdpåföljd. Logiskt sett borde ungdomstjänsten därför ha ett eget kapitel före 31 kapitlet, där påföljden beskrivs och regleras i förhållande till andra påföljder och där det också anges vad som följer på misskötsamhet vid verkställigheten. Något sådant förslag finns inte. För den regleringen föreslås i stället en särskild lag om verkställighet av ungdomstjänst. Särskilda verkställighetslagar finns visserligen även för andra påföljder, bötesverkställighetslagen (1979:189), lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt etc. De centrala stadgandena om påföljderna finns dock redan i brottsbalken. Åklagarmyndigheten kan inte se något skäl för varför det inte skulle vara så även beträffande påföljden ungdomstjänst.

Rikspolisstyrelsen

Utredningen har haft ett angeläget uppdrag. Behovet av att förändra såväl påföljdssystemet för unga lagöverträdare som andra ingripanden riktade mot denna grupp är stort om samhällets behov av att återföra unga lagöverträdare till ett socialt välfungerande liv bättre skall kunna tillgodoses.

Rikspolisstyrelsen vill för sin del framhålla vikten av större enhetlighet i fråga om Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott. Huruvida utredningens förslag i den delen är tillräckligt långtgående återstår emellertid att se. Utredningens överväganden och förslag är överhuvudtaget inte så långtgående som man skulle kunna önska. Det hade vidare varit önskvärt att utredningen getts i uppdrag att närmare

17

överväga reformbehovet för brottsmisstänkta barn under 15 år. Det är dock lovvärt att utredningen självmant tagit upp vissa frågor som gäller brottsmisstänkta barn under 15 år om än utan att kunna lämna några konkreta förslag till reformer. Det är således styrelsens bestämda uppfattning att ett mera samlat grepp borde tas kring frågor som rör brottsmisstänkta barn. Reformbehovet här torde vara väl så omfattande som reformbehovet för de straffmyndiga ungdomarna om någon väsentlig förbättring skall kunna åstadkommas i det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet som riktar sig mot unga lagöverträdare.

Även om det är angeläget att reformera regelverket vid ingripande mot unga lagöverträdare vill Rikspolisstyrelsen framhålla att det även är angeläget att ett mer samlat grepp tas för att reformera hela påföljdssystemet i akt och mening att göra det tydligare och mer förutsebart. Det är således styrelsens uppfattning att initiativ nu borde tas till att initiera en övergripande översyn av hela påföljdssystemet. Ett sådant reformarbete måste tillåtas pågå en längre tid och det brådskar därför med att påbörja arbetet.

Rikspolisstyrelsen lämnar i nedan vissa närmare synpunkter av särskild polisiär relevans i enlighet med betänkandets indelning.

Rikspolisstyrelsen har i samband med sitt yttrande den 17 december 2002 över Polisverksamhetsutredningens delbetänkande Förändring av polisens verksamhet (SOU 2002:70) påpekat att Polisens biträde i handräckningsärenden i många fall består av ren transporttjänst som inte kräver Polisens särskilda våldsbefogenheter eller kompetens och att det därför är Rikspolisstyrelsens bestämda uppfattning att berörda huvudmän, i huvudsak kommuner och landsting, själva i så stor utsträckning som möjligt bör ansvara för sina transporter av personer som är omhändertagna. Styrelsen har alltjämt denna principiella uppfattning när det gäller transporter. Det är därför olyckligt att den handräckningsskyldighet för Polisen som i dag regleras i 20 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård föreslås gälla även i 27 § i förslaget till ny lag om sluten ungdomsvård. I det nämnda delbetänkandet från Polisverksamhetsutredningen finns förslag till ändring av bestämmelserna i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och LVU som rör omfattningen av Polisens handräckningsskyldighet. Dessa förslag bör genomföras och förslagen borde även kunna stå som förebild för de ändringar som enligt styrelsens mening behövs i 20 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Rikspolisstyrelsen konstaterar vidare att det redan nu finns exempel på begränsningar i rätten att begära hjälp av Polisen. Här avses de ändringar i 16 kap. 4 a § socialtjänstlagen och 27 a § i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade som träder i kraft den 1 juli 2005 och som bl.a. innebär att en begäran om hjälp får göras endast om Polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) kan behöva tillgripas.

Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker de många, bra och genomarbetade förslag som presenteras i betänkandet med viss reservation för vad som sägs om 13. Medling och 16. Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott. Nedan redovisas Kriminalvårdsstyrelsens kommentarer avseende de olika förslagen.

18

Bland utredningens förslag finns flera med stora beröringspunkter mellan kriminalvård och ungdomsvård. Detta borde föranleda ett mer organiserat och strukturerat samarbete mellan berörda huvudmän.

En närmare samverkan mellan rättsväsendet och socialtjänsten behöver etableras både lokalt och på ett övergripande plan för utbyte av erfarenheter och utveckling av arbetsmetoder och samverkan.

Brottsförebyggande rådet

För att se över påföljdssystemet för unga lagöverträdare tillsattes för drygt två år sedan en ungdomsbrottsutredning. BRÅ har fått utredningens betänkande Ingripande mot unga lagöverträdare (SOU 2004:122) på remiss. Utredningen har i sitt betänkande lyckats hitta vägar för att förtydliga och utveckla påföljderna för unga lagöverträdare samt skapa alternativa påföljder. Samtidigt anser BRÅ att man i vissa delar av betänkandet har lyckats mindre väl med att tydliggöra förhållandet mellan påföljd och vård. Det handlar exempelvis om att man inte tagit tillräcklig hänsyn till kommunernas skilda förutsättningar att möta ungdomarnas individuella behov.

I många kommuner är utredningar och insatser för unga lagöverträdare en mycket liten del av socialtjänstens verksamhetsområde. Detta försvårar kommunernas möjligheter att erbjuda ett varierat utbud av insatser anpassade efter den unges individuella behov. Det kan bl.a. innebära att medling vid brott inte kan hållas tillgängligt i alla kommuner. Därför menar BRÅ att statlig finansiering är en förutsättning för att samtliga kommuner skall kunna erbjuda medling. För att säkerställa kvaliteten i åtgärden är det också viktigt att en opartisk nationell myndighet ansvarar för samordningen av medlingsverksamheterna.

BRÅ konstaterar också att en nationell samordning är en förutsättning även för att andra insatser för unga lagöverträdare skall bli ändamålsenliga och behovsanpassade och samtidigt uppfylla kraven på proportionalitet och rättsäkerhet. Det krävs enligt BRÅ:s mening att det utvecklas riktlinjer om vad som skall betraktas som ett vårdbehov samt vad som avses med en kvalificerad bedömning av detta vårdbehov. Vidare bör det betonas att socialtjänsten och rättsväsendet har ett gemensamt ansvar för att uppföljningen av insatserna utförs på ett ändamålsenligt sätt.

Flera av de problem som uppmärksammas i utredningen, behandlas även i den pågående Sociala barn- och ungdomsvårdskommittén. BRÅ anser att det är angeläget att detta förslag samordnas med ungdomsbrottsutredningens i departementens fortsatta arbete.

Inledande synpunkter Utredningen har gjort en gedigen genomgång av den kunskap som finns om dagens situation och en god analys av problemen som följer av den nuvarande lagstiftningen rörande ingripanden mot unga lagöverträdare. Betänkandet är välskrivet och lättillgängligt och BRÅ anser också att utredningen i vissa avseenden lyckats med att hitta vägar för att förtydliga, förstärka och utveckla överlämnandepåföljden. Det finns dock förslag där utredningen lyckats mindre väl att tydliggöra förhållandet mellan påföljd och vård. Ofta har inte tillräcklig hänsyn tagits till kommunernas begränsningar och målgruppens heterogenitet. BRÅ anser också att det med tanke på det dåliga kunskapsläget är nödvändigt att förslag till förändringar inom påföljdssystemet för unga lagöverträdare innehål-

19

ler betydligt mer konkreta förslag på hur rättsväsendet bättre skall kunna följa upp gruppen unga lagöverträdare och de insatser som görs för dem inom ramen för påföljdssystemet.

Vilken roll socialtjänsten skall ha i påföljdssystemet för unga är en komplex fråga, som inrymmer en rad svårigheter. Utifrån betänkandets genomgång och pågående studier vid BRÅ tycker sig BRÅ kunna sammanfatta stora delar av svårigheterna i följande tre problemområden:

• Vård – straff. Det är inte lätt att förena principen om sociala hän-

syn och individuellt behovsbetingade lösningar med de mer straffrättsligt orienterade principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens. Troligen går det inte att finna någon perfekt lösning på hur dessa principer skall förenas i påföljdssystemet för unga. Men det bör ändå vara möjligt att tydligare än i dag klargöra vilken roll som socialtjänstens har i rättssystemet.

• Närmare 300 kommuner med olika förutsättningar skall realisera

insatserna. Huvudansvaret för arbetet med unga lagöverträdare ligger på kommuner med vitt skilda förutsättningar. Större delen av landets kommuner är mycket små och utredningar och insatser för unga lagöverträdare utgör oftast en mycket liten del av det totala verksamhetsområdet.

Exempelvis visar BRÅ:s pågående kartläggning att hälften av kommunerna inte har mer än i genomsnitt tre ungdomar som döms till vård inom socialtjänsten varje år. Detta försvårar möjligheten att bygga upp erfarenhet och kompetens och att kunna ha ett varierat utbud av insatser och verksamheter utifrån den unges individuella behov. Problemet förstärks av det faktum att unga lagöverträdare är en mycket heterogen grupp med mycket varierande risk för en fortsatt kriminell karriär. Bland de lagförda finns både de som begått brott som ett vanligt förekommande ”temporärt” tonårsfenomen och de som har en tung problematik med stor risk att fastna i en kriminell livsstil. Därmed kan också deras behov av insatser vara mycket varierande.

• Brist på utvärderingsforskning och avsaknad av nationella rikt-

linjer för hur insatser bör utformas. Även om överlämnandet till vård är tänkt att vara en individualiserad påföljd, så torde ändå dess legitimitet öka om det fanns en enhetlig praxis för hur unga lagöverträdares vårdbehov skall bedömas och vilka insatser som passar för vilka behov. I dagsläget saknas tyvärr bådadera. Möjligheterna att genom forskning och utvärdering bygga upp sådan kunskap försvåras också av att det inte ens finns en enhetlig terminologi för att beskriva vare sig behovsområden eller de insatser som kommunerna ger. Det finns i dag inga nationella riktlinjer för hur kommunerna skall utforma insatserna för unga lagöverträdare eller för hur de skall bedöma de ungas vårdbehov. Även för medlingsverksamheten är dessa frågor centrala. Det finns i dag en stor efterfrågan bl.a. på systematiserad kunskap om organisering av medlingsverksamheten, andra verksamheters erfarenheter samt forskningsresultat kring effekterna av medling.

BRÅ vill i detta sammanhang påpeka att flera av de problem som utredningen tar upp när det gäller socialtjänstens insatser för unga lagöverträdare behandlas även på ett övergripande plan av den pågående Sociala

20

barn- och ungdomsvårdskommittén. Det gäller till exempel problemen med många små kommuner, behovet av mer forskning om vad som är effektiva insatser, bättre uppföljning, mer enhetliga definitioner av olika insatser samt bättre statistik. Sociala barn- och ungdomsvårdskommittén skall lämna sitt betänkande i början av oktober 2005. Det är angeläget att förslagen i de två betänkandena samordnas i den fortsatta hanteringen av dem inom departementen.

Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndigheten har som övergripande mål att främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen. Det är med den utgångspunkten som myndigheten har granskat betänkandet. Det behandlar i huvudsak frågor som inte direkt berör brottsoffer. Myndigheten finner dock angeläget att kommentera vissa frågor.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen vill inledningsvis framhålla att utredningen över lag har haft en hög ambition och väl svarat upp mot gällande direktiv. Socialstyrelsen ställer sig bakom huvuddelen av utredningens förslag som i hög grad stämmer överens med de slutsatser Socialstyrelsen, BRÅ och SiS kom fram till i den utvärdering som presenterades 2001 (Unga lagöverträdare, BRÅ, SoS och SiS, 2001).

Socialstyrelsen anser att föräldrarnas ansvar för sina barn och ungdomar kommer i skymundan i utredningen. Föräldrarna har ett mycket stort ansvar att stödja, skydda och vägleda sina barn. De allra flesta unga har också någon förälder som på olika sätt kan agera för att den unge inte ska begå brott. Även om ungdomar är straffmyndiga vid 15 års ålder är de trots allt omyndiga och mycket påverkningsbara av sitt eget nära nätverk. I de fall den unge kommer från socialt utsatta familjer kan socialtjänsten behöva stödja och komplettera föräldrarna. Det generella samhällssystemet i form av skola, fritids etc. kan också genom sina verksamheter på olika sätt förebygga att ungdomar blir kriminella. Det särskilda samhällsansvaret för insatser till ungdomar som ägnar sig åt kriminalitet rör en mindre grupp ungdomar.

Socialstyrelsen vill betona att könsperspektivet ska beaktas i allt arbete för att uppnå målet med den svenska jämställdhetspolitiken. Utredningens förslag om insatser omfattar enbart pojkar med kriminellt beteende. Vi vet att flickors brottslighet ökar och att de i högre grad än pojkar döms till lindrigare påföljder. Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen kartlagt och analyserat socialtjänstens arbete ur ett jämställdhetsperspektiv (Jämställd socialtjänst? Könsperspektiv på socialtjänsten, Socialstyrelsen 2004). En av slutsatserna i rapporten är att socialtjänsten behöver utveckla ett arbetssätt för att tillämpa jämställdhetsintegrering i hela arbetsprocessen. Socialstyrelsen har givit ut ett Meddelandeblad (oktober 2004) för att påbörja och vidareutveckla jämställdhetsintegreringen i socialtjänstens verksamhet. Meddelandebladet kan med fördel även användas som ett verktyg vid utformningen av insatser för unga lagöverträdare.

Socialstyrelsen anser att den bild som utredningen ger av socialtjänstens verksamheter delvis är för negativ och generaliserande. Det görs stora insatser ute i kommunerna på olika nivåer. Det är viktigt att också

21

se det som fungerar för att kunna utforma ett adekvat påföljdssystem för unga lagöverträdare.

När socialtjänstens insatser bedöms bör hänsyn också tas till i vilket sammanhang och under vilka förutsättningar socialtjänsten verkar. Socialtjänsten styrs av socialtjänstlagen medan bestämmelserna beträffande barn och unga som begår brott finns i den straffrättsliga lagstiftningen. Socialtjänsten har blivit mottagare av en lagstiftning som delvis grundar sig på andra traditioner och metoder varför det kan krocka med socialtjänstens arbetssätt. Socialtjänstens arbete är mycket vidare än frågan som rör brott och straff. Socialtjänsten måste under en pågående insats vara oförhindrad att göra nya bedömningar och kunna byta insats om så behövs. Domstolens verksamhet är mer styrd än socialtjänstens. När man lägger vikt vid samverkan finns det därför en risk för att socialtjänstens arbetssätt och metoder blir föremål för förändringar endast för att anpassas till domstolens verksamhet. Det blir en enkelriktad samverkan som förändrar socialtjänsten i en riktning mot straff och kontroll. När nya uppgifter påförs socialtjänsten bör ett helhetsperspektiv beaktas. Kriminalitet hamnar lätt i fokus i media varför gruppen som begår brott ibland upplevs som större än den egentligen är. Det är viktigt att ställa frågan om den inriktning som utredningen föreslår kommer att påverka de traditionella verksamheterna avseende attityder eller resurser till socialtjänsten. Det är därför viktigt att förslag som genomförs följs upp efter en tid för att ge kunskap om önskad effekt uppnåtts i ett helhetsperspektiv.

Utredningen anser att Socialstyrelsen ska fortsätta att spela en central stödjande roll när det gäller socialtjänstens arbete med unga lagöverträdare. Socialstyrelsens bedömning är dock att det inte finns utrymme för nya uppdrag inom befintlig resursram.

Flera förslag syftar till att tydliggöra socialtjänstens roll i påföljdssystemet för unga lagöverträdare vilket är lovvärt. Om dessa förslag genomförs kan de enligt Socialstyrelsen dock medföra en ytterligare förskjutning från vård till straff inom socialtjänsten. Det är därför viktigt att man anlägger ett helhetsperspektiv på socialtjänstens arbete så att inte en relativt sett liten grupp ungdomar får stort utrymme på bekostnad av socialtjänstens övriga arbete med barn i riskzon.

Socialstyrelsen ställer sig bakom förslaget om en skyldighet för alla kommuner att erbjuda ungdomstjänst men vill samtidigt framhålla att det innebär ett omfattande åtagande för kommunerna. Om kommunerna inte får ekonomisk kompensation kan det komma att gå ut över befintlig verksamhet.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget att insatsen kontaktperson för ungdomar som begår brott utvecklas till ett mer avancerat stöd.

Socialstyrelsen instämmer inte i utredningens bedömning att styrelsen bör utgöra samordnande nationell enhet och få i uppdrag att vara ansvarig för ett fortsatt stöd till kommunernas frivilliga medlingsverksamhet.

Socialstyrelsen ställer sig bakom förslaget att ge Socialstyrelsen föreskriftsrätt med stöd av socialtjänstlagen i fråga om omsorgsinsatser för barn och unga som begår brott. Det av utredningen framlagda förslaget om föreskriftsrätt bör dock kompletteras med motsvarande föreskriftsrätt avseende alla barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Socialstyrelsen ser behovet av att ge kommunerna vägledning i frågor som rör barn och unga och brott men avstyrker förslagen som går ut på

22

att detaljreglera vad styrelsen ska föreskriva eller vägleda om. Valet mellan föreskrifter eller annan reglering måste myndigheten själv få göra utifrån behovet och med utgångspunkt i de normgivningsbemyndiganden som står myndigheten till buds.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen.

Statens institutionsstyrelse

SiS har inget att erinra mot utredningens förslag utöver vad som nedan angivits.

Mot bakgrund av förslagen i proposition 2004/05:123, Stärkt rättssäkerhet och vårdinnehåll i LVM-vården, vill SiS emellertid framföra följande synpunkter.

Enligt förslagen i nämnda proposition om ändringar i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, och i LVU skall proportionalitetsprincipen lagfästas beträffande användandet av vissa av de s.k. särskilda befogenheterna. Denna princip finns även i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) och bör av rättssäkerhetsskäl lagfästas även i LSU.

Vidare föreslås i propositionen att LVM ändras på så sätt att det skall bli möjligt att kräva att en intagen skall lämna blod-, urin- eller utandningsprov även under vistelsen vid hemmet, om det kan misstänkas att han eller hon är påverkad av vissa uppräknade medel. När det gäller missbruksproblematiken är förhållandena på ett särskilt ungdomshem i dag många gånger likartade dem som råder på ett LVM-hem, varför det bör övervägas om en motsvarande ändring skall göras även i LSU och LVU.

I propositionen föreslås att bestämmelserna om handräckning i 45 § LVM och 43 § LVU ändras på så sätt att en handräckningsbegäran skall kunna begäras av SiS och inte, som enligt nu gällande lydelser, av den som förestår vården. Det bör enligt SiS:s mening övervägas om motsvarande ändring skall göras också i LSU.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen tillstyrker i allt väsentligt utredningens bedömningar och förslag och kommenterar endast betänkandet i vissa delar.

Det är, enligt Barnombudsmannen, positivt att utredningen pekar på betydelsen av specialisering vid handläggning av ungdomsmål samt att den advokat som förordnas som offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år ska vara särskilt lämplig för uppdraget. Barnombudsmannen anser dock att utredningen även skulle föreslagit att varje minderårig som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ska få rätt till juridiskt biträde i enlighet med artikel 40 punkten 2 (b) (ii) och (iii) i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

Barnombudsmannen är positiv till utredningens förslag att domstol på begäran av åklagare eller vårdnadshavare ska kunna förordna ett juridiskt biträde för den unge (under 15 år) vid brottsutredning enligt 31 § LUL men motsätter sig föreslagna begränsningar av rätten till juridiskt biträde för den unge. Det framgår tydligt av artikel 40 punkten 2 (b)(ii) i barnkonventionen att varje barn som misstänks för brott har rätt att få juridiskt biträde.

23

Barnombudsmannen är också positiv till att utredningen föreslår att möjligheten till åtalsunderlåtelse (straffvarning) enligt LUL bör användas i större omfattning än i dag.

Barnombudsmannen välkomnar att utredningen föreslår att påföljden ungdomstjänst ska bli en obligatorisk uppgift för kommunerna samt att det föreslås att ungdomstjänst ska införas som självständig påföljd för unga lagöverträdare.

Barnombudsmannen ifrågasätter om böter är en lämplig påföljd för unga som inte har någon egen inkomst. Vi är också i princip negativa till att barn och unga placeras i häkte. Barnombudsmannen anser dessutom att ett solidariskt skadeståndsansvar aldrig ska komma i fråga när det gäller unga lagöverträdare.

Ungdomsstyrelsen

Ungdomsstyrelsen väljer att yttra sig utifrån ett tvärsektoriellt ungdomspolitiskt perspektiv som tar hänsyn till att ungdomsgruppen är mycket heterogen.

Vi ställer oss positiva till betänkandets ambition att tydliggöra olika aktörers roller, och att tydliggöra dem för de unga som kommer i kontakt med rättssystemet. Myndigheten menar också att utvecklingen av straffvarning och ungdomstjänst är av godo.

Ungdomsstyrelsen önskar dock att förslagen om rättsligt biträde och sex veckors handläggning ska gälla alla unga lagöverträdare oavsett var på straffskalan brottet ligger. Detta i enlighet med FN:s konvention om barns lika rättigheter.

Ungdomsstyrelsen menar också att det ligger i allas intresse att antalet unga som döms till böter eller sluten ungdomsvård minskar.

Vi betvivlar starkt att en förlängd betalningsperiod för böter och skadestånd kommer att ge den effekt betänkandet förutspår. Rapporter från Skatteverket visar att unga som finns registrerade hos kronofogden gör det p.g.a. ekonomisk utsatthet inte tredska.

Ungdomsstyrelsen anser att all personal som deltar i den ungdomsrättsliga processen återkommande ska utbildas i påföljdssystemet.

Till sist anser Ungdomsstyrelsen att förslaget om att Socialstyrelsen ska samordna kompetens- och metodutveckling bör kompletteras med ett uppföljnings- och utvärderingsansvar i samarbete med BRÅ. Detta grundar sig på att vi anser att konsekvenserna för olika grupper av unga av de föreslagna förändringarna analyseras på ett undermåligt sätt i betänkandet (s. 656).

Bakgrund Påföljdssystemet för ungdomar ingår i huvudområdet Hälsa och utsatthet i den nationella ungdomspolitiken. I den ungdomspolitiska propositionen Makt att bestämma – rätt till välfärd (regeringens proposition 2004/05:2) påtalas att en huvuduppgift för kriminalpolitiken är att förhindra att barn och ungdomar hamnar i kriminalitet eller utsätts för brott. Flickor och pojkar ska ha samma möjligheter till rättstrygghet och rättssäkerhet och när ungdomar begår brott måste samhället reagera snabbt och tydligt med insatser för att minska riskerna för fortsatt brottslighet. I propositionen menar man också att påföljdssystemet måste vara tydligt och pedagogiskt och att det måste finnas kunskap om att vissa ungdomar

24

är mer utsatta än andra. Detta arbete kräver samarbete mellan samtliga berörda ansvars- och verksamhetsområden.

Ungdomsstyrelsens yttrande grundar sig på detta perspektiv på kriminalpolitiken och på regeringens övergripande mål med ungdomspolitiken som innebär att unga ska ha makt att leva självständiga liv och ha rätt till välfärd. Vi har valt att inte gå in i lagtexter eller detaljer, i stället har vi synpunkter som strävar mot rättssäkerhet på lika villkor för hela ungdomsgruppen. För att nå dit krävs ett gott samarbete mellan olika aktörer – med medborgaren i fokus

− inte den egna organisationen.

Proportionalitet Betänkandets underlag visar att proportionaliteten i påföljden för unga lagöverträdare brister. Till viss del är detta beroende av socialtjänstens bedömningar, som i sin tur är beroende av individuella bedömningar av återfallsrisken. Bedömningar av återfallsrisken är dock kopplade till den unges sociala och ekonomiska stödfunktioner. Konsekvensen blir att unga från bättre bemedlade hem får påföljder som ligger lägre på straffskalan för brottet och unga från hem med sämre resurser får påföljder som ligger högre på straffskalan för brottet, ofta med böter som tilläggspåföljd. Det finns dessutom skillnader mellan könen som innebär att unga kvinnor får mindre ingripande påföljder än unga män. När proportionaliteten brister, brister också förutsebarheten för de unga lagöverträdarna. Därför är det av vikt att Socialstyrelsen får i uppdrag att samordna kompetens- och metodutveckling för tjänstemän vid socialtjänsten och rättsväsendet, så att de har lämplig utbildning för arbetet och kunskap om aktuell forskning om såväl ungdomsbrottsutveckling som metoder inom området och ungas livsvillkor. Särskilt viktigt är att de olika påföljdernas konsekvens för olika grupper av unga blir tydlig och att antalet domar med böter och skadestånd minskar.

Förutsebarhet I Sverige och internationellt finns mycket forskning som visar på förekomsten av strategiska brott, det innebär att unga som begår dessa brott löper en hög risk för fortsatt brottslig aktivitet. Trots denna forskning saknas kunskap om detta hos socialtjänsterna i kommunerna då särskilda vårdbehov inte förutsätts regelmässigt vid dessa brott. Betänkandets förslag att utveckla påföljden kontaktperson till en påföljd kallad mentor bör enligt Ungdomsstyrelsen särskilt riktas mot de unga som utför så kallade strategiska brott eller som på annat sätt kan antas ha särskilt hög risk för fortsatt kriminalitet.

Ungdomsstyrelsen vill trycka ytterligare på barnkonventionen och förespråkar förslaget om rättsligt biträde till samtliga unga lagöverträdare oavsett brottets straffskala. Vi vill också trycka på vikten av att återkommande utbilda ungdomsrättsliga biträden, personal inom socialtjänsten, försvarare och åklagare i påföljdssystemet.

Det är också viktigt med informationsbroschyrer som tydligt visar rättsprocessen och olika aktörers roller samt olika påföljders innehåll. Dessa bör finnas tillgängliga på skolor, i bibliotek och över Internet.

Konsekvens Ungdomsstyrelsen bifaller betänkandets förslag att förtydliga den rättsliga processen för de unga lagöverträdarna och deras målsmän. Bland annat för att de olika konsekvenserna av påföljderna ska framgå. Det är också av stor vikt att tiden mellan brott, dom och påföljd är så kort som

25

möjlig, mer än sex veckor är inte skäligt. Genom till exempel ungdomsrättsliga team finns förutsättningar för en ökad kommunikation och förbättrad organisation av arbetet mellan kommunerna, Socialstyrelsen och rättsväsendet. Hanteringen av information mellan de olika instanserna bör underlättas och rutiner för rapporteringen mellan dem bör regleras. Omsorgen om den unga ska vara vägledande.

Ungdomsstyrelsen anser att utvecklingen av ungdomstjänst och straffvarning, en minskning av andelen unga som döms till sluten ungdomsvård och en minskning av påföljden böter är av godo.

Ungdomsstyrelsen menar dock att en förlängning av betalningsperioden för bötesstraff eller skadestånd inte kommer att ge den i betänkandet beskrivna effekten. De unga som inte betalar i tid och registreras hos Skatteverket kommer enligt Skatteverkets undersökningar från familjer med låg betalningsmöjlighet varför en förlängning av tiden inte kommer att minska andelen registrerade hos kronofogden. Ungdomsstyrelsen menar att denna påföljd slår mycket olika mellan olika sociala grupper – för vissa unga är detta en lindrig påföljd, medan det för andra blir ett mångårigt lidande och ett incitament för att inte skaffa sig en skattepliktig inkomst förrän de fem år gått som preskriberar böterna. Följden kan bli att ungas etablering på arbets- och bostadsmarknaden försenas och försvåras och sannolikheten för återfall i brott ökar.

Ungdomsstyrelsen anser också att förslaget att Socialstyrelsen ska samordna kompetens- och metodutveckling bör kompletteras med ett uppföljnings- och utvärderingsansvar, eventuellt i samarbete med BRÅ. Detta då vi tycker att konsekvenserna för olika grupper av unga av förändringarna analyseras på ett undermåligt sätt i betänkandet (s.656).

Skatteverket

Synpunkter har inhämtats från skatteavdelningen och kommunikationsavdelningen på Skatteverkets huvudkontor och från Kronofogdemyndigheten i Stockholm.

Betänkandet berör förslag till reformer på straffrättens område, närmare bestämt de särskilda påföljdstyper som är aktuella för unga lagöverträdare. Rättsområdet och reformförslagen tangerar endast i begränsad omfattning Skatteverkets verksamhetsområde. Skatteverket har i första hand koncentrerat sitt yttrande till att avse de delar av betänkandet som berör kronofogdemyndigheternas verksamhet, nämligen uppbörd och indrivning av böter och skadestånd. Övriga reformförslag berörs endast om de har samband med dessa områden.

Skatteverket har ett kontinuerligt uppdrag i regleringsbrevet att förebygga att medborgare hamnar i kronofogdemyndighetens register.

Obetalda böter och skadestånd är ofta en inkörsport till fortsatt skuldsättning vilket i sin tur innebär en risk för ett evigt gäldenärskap och utanförskap. Det är viktigt att skydda unga från att hamna i en sådan situation. De av utredningen framlagda förslagen går i linje med Skatteverkets intentioner på detta område.

Sammanfattande synpunkter Skatteverket stöder förslaget att sträva efter en minskning av bötesstraffet som påföljd för unga lagöverträdare.

Skatteverket anser, liksom utredningen, att det finns skäl att se över de administrativa rutinerna vid inbetalning av böter i syfte att motverka

26

onödiga restföringar. Mot bakgrund av den bötfälldes intresse av att på ett så tidigt stadium som möjligt kunna göra rätt för sig, anser Skatteverket att uppbördsmyndigheten (RPS) ska ges möjlighet att träffa betalningsuppgörelser avseende bötesinbetalning.

Skatteverket avstyrker att ändringar i utformningen av indrivningsrutinerna gällande böter genomförs. Ett system som bygger på delbetalningar med olika förfallodagar ter sig ur administrativ synvinkel alltför resurskrävande för att kunna motiveras.

Skatteverket delar utredningens uppfattning att det finns behov av att göra en översyn av den nuvarande ordningen beträffande solidariskt skadeståndsansvar för unga lagöverträdare. Verket ifrågasätter däremot syftet med att samtidigt utvidga tillämpningsområdet för jämkningsregeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen till att omfatta även åldersgruppen 18-20 år.

Skatteverket stöder förslaget att se över de administrativa rutinerna vid inbetalning av skadestånd i syfte att motverka onödiga restföringar.

Statskontoret

De frågor som remissen behandlar ligger i huvudsak utanför Statskontorets verksamhets- och kompetensområde. Statskontoret har därför inga synpunkter att redovisa.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

Fakultetsnämnden vid juridiska fakulteten, Uppsala universitet, anser att det på många sätt är en angelägen uppgift att gå vidare i arbetet med att utveckla påföljdssystemet för unga lagöverträdare så att det skall bidra till att motverka att den unge återfaller i brott samt ”utifrån den unges behov skapa bättre förutsättningar för ett återförande till ett socialt välfungerande liv och på så sätt åstadkomma en positiv förändring” (s. 31). Syftet med utredningens uppdrag har varit ”att, med upprätthållande av de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens, gå vidare i arbetet med att utveckla ett påföljdssystem för unga som har ett pedagogiskt och tydligt innehåll” (s. 136; jfr även direktiven). Uppgiften är mycket komplex. Fakultetsnämnden kan konstatera att såväl regelsystemets konstruktion i sig som den verklighet det skall fungera i medför att uppgiften att åstadkomma det åstundade systemet blir knepig. Fakultetsnämnden vill också framhålla att området kan sägas kännetecknas av motstridiga intressen och att ett (strikt) upprätthållande av de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens inte nödvändigtvis är önskvärt i alla lägen (när det gäller ungdomar gör sig t.ex. tanken på en generell privilegiering, i syfte att undvika icke önskvärda effekter, särskilt starkt gällande). Den grundläggande motsättningen mellan syftena med å ena sidan den straffrättsliga regleringen och å andra sidan den socialrättsliga regleringen gör att bedömningen av hur unga lagöverträdare skall behandlas blir en mycket svår balansgång.

Betänkandet är omfattande och innehåller åtskilliga förslag och bedömningar. Fakultetsnämnden har i yttrandet fokuserat på de delar som bedömts som särskilt centrala. Trots att fakultetsnämnden har sympati för många av de överväganden som görs i betänkandet kan fakultetsnämnden, vad gäller de centrala frågor som berörs nedan i avsnitten 1.3, 7, 8

27

och 10, inte tillstyrka lagstiftning i enlighet med förslagen i dess nuvarande utformning.

Inledningsvis vill fakultetsnämnden ifrågasätta om utredningen i alla delar lyckats med den vanskliga uppgiften att utveckla påföljdssystemet för unga lagöverträdare utan att samtidigt bryta sönder den systematik och struktur som finns i 29 och 30 kap. BrB. Ett exempel på detta är att det från rent systematisk synpunkt framstår som olyckligt att ett särskilt stycke rörande ungdomstjänst placeras i 30 kap. 5 § BrB, som ytterst handlar om en förstärkt presumtion mot fängelse. Ett annat, och viktigare, exempel är att påföljden ungdomstjänst kommer att befinna sig vid sidan om den logik som 30 kap. i övrigt bygger på; dvs. på presumtioner som inom olika intervall pekar i olika riktningar och vilka kan brytas och brytas tillbaka med stöd av mer eller mindre explicit angivna skäl. Att nuvarande 31 kap. 1 § fungerar kan sägas bero på att den, liksom de övriga överlämnandepåföljderna, befinner sig ”vid sidan” av det ordinarie systemet i 29 och 30 kap.

Den övergripande målsättningen med utredningens förslag är att förhindra att unga återfaller i brott. Frågan om vilka effekter olika påföljder har vad gäller att förhindra fortsatt brottslighet blir mot denna bakgrund avgörande. Utredningen konstaterar att kunskapen om detta är begränsad. Däremot är kunskapen om olika behandlingsmetoder i detta hänseende något större. Men svaret på frågan ”What works?” är fortfarande i stor utsträckning okänt. Detta konstaterande ger enligt fakultetsnämndens mening anledning till några reflektioner.

Det vore enligt fakultetsnämndens mening önskvärt med en större kunskap om hur påföljdssystemet och den behandling som det i dag innefattar faktiskt fungerar. En aspekt som saknas i utredningen är hur unga själva uppfattar påföljderna och deras effekter. Mot bakgrund av strävan att åstadkomma ett system som är pedagogiskt och tydligt vore en sådan undersökning av värde. Det kan i sammanhanget tilläggas att artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter understryker att barn (med vilket avses alla under 18 år) skall beredas möjlighet att höras i alla administrativa förfaranden som rör barnet. Detta kan antas gälla även i lagstiftningsärenden.

Ytterligare en aspekt i detta sammanhang som enligt fakultetsnämndens mening med fördel hade kunnat tas med är en närmare beskrivning av den brottslighet som unga lagöverträdare gör sig skyldiga till. Det kan inte uteslutas att påföljdens effektivitet påverkas av hur den unge själv uppfattar sin brottsliga gärning. Om det som bestraffas ses som ett närmast normalt beteende bland unga torde påföljdens effekt på fortsatt ”brottslighet” bli begränsad. För att åstadkomma ett effektivt system torde det krävas att också brottet som bestraffas analyseras mer ingående.

Återfall i brott är en vanlig företeelse bland ungdomar. Vid utformningen av de olika påföljderna och kanske särskilt i samordningen mellan dem har problemen med återfall och vad de skall leda till, inte beaktats tillräckligt.

Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet

Kriminologiska institutionens remissvar på betänkandet Ingripanden mot unga lagöverträdare begränsas till ett fåtal övergripande och kritiska synpunkter ur ett kriminologiskt perspektiv. Någon detaljgranskning av

28

utredningens juridiska förslag görs inte. Kriminologiska institutionen vill dock positivt framhålla utredningens humana grundsyn, dess professionalitet och utredningens många goda detaljförslag (t.ex. när det gäller betalnings- och indrivningsrutinerna för böter, häktnings- och skadeståndsreglerna, tillgodoräknandet av tid för frihetsberövande p.g.a. brott).

Syftet med utredningen har varit ”att gå vidare i arbetet med att utveckla ett påföljdssystem för unga lagöverträdare som har ett pedagogiskt och tydligt innehåll samt att utifrån den unges behov skapa bättre förutsättningar för ett återförande till ett socialt välfungerande liv och på så sätt åstadkomma en positiv förändring” (s. 31).

I enlighet med regeringens uppdrag anlägger utredningen ett tydligt individ- och juridiskt perspektiv. Med hjälp av ett utvecklat påföljdssystem (dvs. ingripanden mot unga lagöverträdare) ska en positiv förändring av den unges liv åstadkommas.

Utan överdrift kan det sägas att denna utgångspunkt har mycket svagt stöd i den empiriska kriminologiska forskningen om påföljdssystemens effekter. Michael Tonry, en internationellt renommerad forskare, sammanfattade nyligen en jämförelse av sju olika länders påföljdssystem för unga lagöverträdare på följande sätt:

”Youthful offending may affect the youth justice system, but youth justice systems probably have very little impact on youthful offending. Some might see this hypothesis as a pessimistic one. Alternatively, it may free those who are responsible for modifying youth justice systems to focus more clearly on what is important about society’s response to crime. What is clear from the essays in this book, however, is that relatively similar Western countries have not arrived at a consensus on how best to respond to youth crime.”

1

Den svaga empiriska kopplingen mellan ungdomsbrott och reaktionssystem framträder också tydligt när man betraktar den svenska ungdomsbrottslighetens utveckling under de gångna 20 åren (1984-2003). Enligt den officiella kriminalstatistiken sjönk antalet lagföringar bland 15–17åringarna med 30 procent (från 17 800 till 12 300 lagföringar) och bland 18–20-åringarna med 55 procent (från 24 000 till 10 700 lagföringar). Empiriska studier

2

visar samtidigt en splittrad bild av ungdomsbrottslig-

hetens faktiska utveckling under samma period: stöldbrottsligheten tenderar att minska, ungdomsvåldet är stabilt, medan det experimentella bruket av droger har ökat.

Den kriminalpolitiska slutsats som kan dras av den svaga kopplingen mellan reaktionssystemets utformning och brottslighet är att det finns ett stort utrymme för att förenkla påföljdssystemet. Dagens påföljdssystem med mer än 20 olika påföljder och nästan lika många påföljdskombinationer är komplicerat och bara begripligt för juridiska experter.

3

Utredningen slår dock inte in på förenklingsvägen utan vill i stället utvidga påföljdssystemet ytterligare. Utredningen tycks dock se problemet när den förordar ”relativt omfattande utbildningsinsatser /…/ inom socialtjänsten beträffande påföljdssystemet för unga lagöverträdare” (s. 36).

1

Tonry. M. & Doob., A.N. (red.), Youth Crime and Youth Justice. Comparative and Cross-

National Perspectives. Crime and Justice. A Review of Research, Band 31 (2004), s. 20.

2

Ward, M. (1998), Barn & brott av vår tid? Självdeklarerad ungdomsbrottslighet 1971 och

1996. Stockholm: Kriminologiska institutionen. Estrada, F. (1999), Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem. Stockholm: Kriminologiska institutionen. BRÅ-Rapport 2003:5, Stöld våld och droger bland ungdomar i årskurs nio. Stockholm: BRÅ.

3

Detta framkommer också mycket åskådligt i en skrift från Brottsförebyggande (BRÅ-

Rapport 2002:18, Sju ungdomar om sin rättegång. Stockholm: BRÅ). De unga förstod inte vad som pågick i domstolen.

29

Att utredningen inte vågat ta ett radikalt förenklingsgrepp hänger troligen samman med att utredningen tar sin utgångspunkt i föreställningen att ungdomsbrottsligheten kräver massiva och komplicerade åtgärder. Empiriska data ang. ungdomsbrottslighetens struktur och utveckling tillåter emellertid också en annan startpunkt. Ungdomskriminaliteten är ett problem p.g.a. dess omfång, men överlag är de enskilda ungdomsbrotten handlingar med lågt straffvärde. På individnivå är ungdomsbrotten därutöver för det mesta av övergående art och i stort sett självreglerande. Ett mindretal unga fastnar i allvarligt kriminalitet som vuxna.

4

Slutsatsen blir att för den allra största delen av unga lagöverträdare räcker det med böter eller – som utredningen föreslår – en straffvarning för att tillfredställa kravet på konsekvens och proportionalitet. Ett mindre antal unga överlämnas till socialtjänsten för sociala (dock inte straffrättsliga) stödåtgärder. Fängelsestraffet reserveras, precis som i redan gällande lag, för undantagsfall där synnerliga resp. särskilda skäl föreligger.

Ett sådant ”slimmat” påföljdssystem för unga lagöverträdare skulle i stort sett uppfylla grundkraven på ”proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens”. Det står också i överensstämmelse med brottslighetens allmänt skeva fördelning: lindrigare brott är vanligare än allvarligare brott. Ett sådant påföljdssystem skulle också vara

• någorlunda begripligt för de unga och för allmänheten,

• hanterligt för berörda myndigheter,

• avsevärt billigare än både det nuvarande och det föreslagna sy-

stemet

• och inte påverka ungdomsbrottslighetens utveckling på något ne-

gativt sätt.

Utredningens fasthållande vid och utbyggnad av ett komplicerat reaktionssystem kommer däremot i tydlig konflikt med sina egna grundprinciper. Ju fler påföljder och påföljdskombinationer ett system ger utrymme för desto större blir risken för avsteg från proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens. Komplicerade system riktar fokus på undantag, skapar gränsdragningsproblem och underlättar ”kreativ lagtillämpning”.

Straffrätten definierar brottsproblemet, men straffrätten löser inte brottsproblemet, särskilt inte när det gäller unga personer. Därför bör det straffrättsliga påföljdssystemet spela en underordnad roll i samhällets strävanden att kontrollera ungdomsbrottsligheten. Anvisas straffrätten denna underordnade plats finns det heller inga mer principiella hinder att också utformningen kan göras enkel, begriplig, rättssäker och kostnadseffektiv.

Kriminologiska institutionen vill i detta sammanhang påminna om vad Strafflagsberedningen uttryckte för närmare 50 år sedan (SOU 1956:55, s. 28):

”Samhällets kriminalpolitiska åtgärder har till uppgift att skydda samhället och dess medlemmar mot brottslighet genom att förebygga brott. Vid lagstiftning på området bör därför i första hand eftersträvas att åstadkomma såvitt möjligt effektiva medel för brottsprevention. Strafflagberedningen har vid upprättandet av sina lagförslag sökt tillgodose detta

4

Detta visar de s.k. kohortstudier. Se t.ex. BRÅ-rapport 2000:3, Strategiska brott. Stock-

holm: BRÅ) och BRÅ-Rapport 1998:1, Kriminalstatistik 1996, Kap. 5, Kriminaliteten i olika årskullar. Stockholm: BRÅ.

30

krav under hänsynstagande till de praktiska förhållandena och med beaktande av rättssäkerhetens och humanitetens fordringar.

Det måste emellertid framhållas, att kriminalpolitikens möjligheter att förebygga brott är på många sätt begränsade och att förekomsten av brott icke endast eller ens väsentligen beror av brister i kriminallagstiftningen eller dess tillämpning. Det är en missuppfattning, när många – troligen emedan det kriminalrättsliga ingripandet är den enda samhällsverksamhet som enbart har till uppgift att förebygga brott – synes mena att man genom reformer därav skulle kunna undertrycka all brottslighet eller åtminstone städse kunna förhindra en ökning av brottens antal. Detta strider mot all erfarenhet. Och det synes uppenbart att den omfattning i vilken människor begår brott är beroende av ett samspel mellan ett stort antal faktorer som inbördes är mycket olikartade. Vissa av dem främjar brottslighet, andra är ägnade att avhålla från brott. Det är därför icke rimligt att antaga att det skulle kunna lyckas att genom en enda faktor, det kriminalrättsliga ingripandet, dirigera människorna till fullständig laglydnad.”

Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet

Vi anser att utredningen domineras av förslag som är motsägelsefulla och som i praktiken kan leda till ytterligare straffskärpningar när det gäller unga lagöverträdare. Unga lagöverträdare används av utredningen som gemensamt begrepp för att beskriva både flickor och pojkar som begår brott. Vi anser att likheter och skillnader mellan flickors och pojkars brottslighet och brottsliga beteenden behöver klargöras. Utan sådana distinktioner är det svårt att utveckla insatser som svarar mot de erfarenheter av brott som flickor respektive pojkar har.

De förslag vi ställer oss särskilt kritiska emot gäller socialtjänstens möjligheter att agera självständigt i arbetet med unga lagöverträdare. Det har tidigare påpekats av bl.a. BRÅ, med anledning av utvärderingen av 1999 års reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare, att det är svårt att förena villkoren för socialtjänstens ingripanden mot unga lagöverträdare med de straffrättsliga principerna. För socialtjänsten är det den unges vårdbehov p.g.a. brottsligt beteende som skall ligga till grund för ingripandet. För straffsystemet är det den unges brottsliga handling, brottets straffvärde och principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens.

Ungdomsbrottsutredningen bidrar, menar vi, genom sina förslag till att ytterligare förstärka oklarheter i socialtjänstens roll, både när det gäller valet av påföljder och vid verkställigheten av olika påföljder. Förslagen kommer inte att göra det lättare för vare sig socialtjänsten eller de unga lagöverträdarna att kunna förstå skillnaderna eller kunna veta vilken insats som ges inom ramen för det ena eller det andra systemet.

Utredningens förslag, handlar, anser vi, om att socialtjänsten skall anpassas ytterligare till straffsystemets principer. Detta framgår t.ex. i kraven på samverkan, i förslaget att överlämnande till vård inom socialtjänsten skall innehålla kraftfulla åtgärder av socialtjänsten, att överlämnande till vård inom socialtjänsten föreslås byta namn till ”Socialtjänstpåföljd”.

Avslutningsvis vill vi betona att samhällsmålet, som fortfarande skall gälla, att unga lagöverträdare, så långt det är möjligt skall hållas utanför kriminalvården, inte kan uppnås genom att göra socialtjänstens verksamhet och insatser så lika straffsystemets som möjligt.

31

Sveriges Kommuner och Landsting

Sveriges Kommuner och Landsting har sammanfattningsvis följande synpunkter rörande utredningens förslag.

Förbunden instämmer i utredningens grundsyn att barn och unga som begår brott i görligaste mån skall vara en uppgift för socialtjänsten.

Utredningens förslag innebär en anmärkningsvärd ökning gällande Socialstyrelsens rätt att utfärda föreskrifter rörande socialtjänstens verksamhet för unga lagöverträdare. Förbunden avvisar förslaget i denna del som, om det förverkligas, kan komma att innebära föreskrifter på en detaljeringsnivå som förhindrar lokalt inflytande på verksamheterna.

Förbunden avvisar förslaget att göra den nya påföljden ungdomstjänst obligatorisk för kommunerna. Eftersom vi är positiva till att man kan finna mer meningsfulla insatser för unga lagöverträdare önskar vi en dialog i denna fråga inför regeringens fortsatta arbete och eventuell riksdagsbehandling.

Utredningens resonemang kring förslagens ekonomiska konsekvenser är inte av den karaktären att Sveriges Kommuner och Landsting för närvarande kan ta ställning och förbunden kräver därför en komplettering av utredningen i denna del.

Utredningen har haft i uppdrag att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform. Enligt uppdraget skall påföljdssystemet även fortsättningsvis bygga på principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Betänkandets förslag utgår således från denna sedan tidigare förhärskande grundsyn.

Sveriges Kommuner och Landsting delar utredningens principiella ställningstaganden i denna del. Förbunden välkomnar också att påföljdssystemet för unga personer får ett tydligare innehåll, vilket skedde i och med ovannämnda reform men som utvecklas ytterligare i det aktuella betänkandet. För att åstadkomma en reell förbättring av situationen krävs dock kraftfulla åtgärder, Frågan om resurser till rättsväsende och polis, möjligheten till snabba reaktioner från samhällets sida samt skolans och föräldrarnas betydelse saknas helt i utredningen. Detta är mycket olyckligt och bör åtgärdas.

Västra Götalandsregionen

Västra Götalandsregionen har valt att ge synpunkter på avsnittet 14.3.9 Ungdomars psykiska hälsa. Regionen instämmer i utredningens övervägande avseende detta avsnitt. Brist på insyn och kunskap mellan SiSinstitutionerna och barn- och ungdomspsykiatrin skapar i dag stora hinder för samverkan. Regionen anser att förutsättningar för en fungerande psykiatrisk konsultverksamhet till SiS-institutionerna ökar om kostnaderna för detta läggs på respektive hemlandsting. Konsultation bör ske inte enbart av läkare utan av barn- och ungdomspsykiatriska team. Vårdplaner från institutionerna som uttrycker behovet av psykiatrisk konsultation bör finnas.

Stockholms stad

Det resurstillskott som utredningen föreslår är inte tillräckligt. Stockholms stad anser att de förslag som utredningen för fram skulle innebära

32

en förbättring av samhällets insatser för unga lagöverträdare. En förutsättning för detta är dock att kommunerna kompenseras för de ökade kostnaderna. Stockholms stad vill också påtala vikten av omfattande utbildningsinsatser, inte bara för kommuner utan också för polis, åklagare och domare.

Anledningen till att ungdomstjänst infördes i påföljdssystemet var att hålla unga lagöverträdare utanför kriminalvården. Stockholms stad anser att det fortsatt är en angelägen målsättning. Det är också angeläget att i görligaste mån undvika frihetsberövande påföljder för barn mellan 15 och 17 år. Korta frihetsberövande påföljder måste därför ersättas med andra påföljder.

Bristen på lämpliga påföljdsalternativ för gruppen 15–17 år är väl känd. Domstolarna bör ha så stora möjligheter som möjligt att använda den påföljd som passar bäst i det enskilda fallet och därför måste möjligheten att kombinera olika påföljder finnas. Stockholms stad stödjer därför utredningens förslag om att användningen av ungdomstjänst ska kunna kombineras med den föreslagna socialtjänstpåföljden. Sådan kombinerad påföljd måste föregås av en kvalificerad risk- och behovsbedömning. I behovsbedömningen ska den unges behov av vård bedömas i syfte att förhindra fortsatt brottslighet.

Stockholms stad delar utredningens uppfattning att enbart ungdomstjänst eller ungdomstjänst i kombination med socialtjänstpåföljd ska kunna väljas i stället för såväl bötesstraff som kortare frihetsberövande straff. Stockholms stad ansluter sig också till utredningens ambition att skilja ut ungdomstjänst som en självständig påföljd, där förutsättningen inte längre ska vara att det ska finnas ett vårdbehov för att ungdomstjänst ska kunna utdömas. Den inställningen gör det också möjligt att den föreslagna socialtjänstpåföljden kan bli tydligare vård- och behandlingsinriktad.

Stockholms stad delar utredningens uppfattning att påföljdssystemet för unga lagöverträdare ska bygga på principen att barn och ungdomar som begått brott i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten.

Erfarenheterna av 1999 års påföljdssystem har dock visat på svårigheter att förena de straffrättsliga principerna med socialtjänstslagens behovsprincip. Enligt socialtjänstlagens intentioner ska individuella behov styra valet av insatser. Reformen har med andra ord redan i dag en inbyggd paradox. Genom att föra över ytterligare ansvar för verkställighet av straff för unga lagöverträdare på kommunernas socialtjänst, förstärks denna paradox och individuella hänsyn kommer att styra innehållet i påföljderna. Storlek på kommun och kommunernas rätt till självstyre gör också att utbudet av insatser kommer att variera. Detta innebär att samma brott leder till olika insatser beroende på var den unge bor. Principen om likhet inför lagen blir därför svår att upprätthålla.

De föreslagna förändringarna kommer att få påtagliga konsekvenser för socialtjänstens arbete med unga lagöverträdare. Konsekvenserna kommer att bli störst för socialtjänsten i storstadsregionerna där kriminaliteten är antalsmässigt störst och lagföringarna flest. Det är därför av största vikt att berörda myndigheter förbereds för de nya bestämmelserna på ett bättre sätt än vid 1999 års reform.

33

Omfattande utbildningsinsatser är nödvändiga. Utbildningsinsatserna bör vara gemensamma och inte enbart rikta sig till personal inom socialtjänst utan även omfatta rättsväsendet (polis, åklagare och domare). Brist på kunskap om socialtjänstens ansvar och roll finns inom de rättsvårdande myndigheterna och utbildningsinsatser behövs därför också kring dessa frågor.

Utredningen påtalar behovet av en större nationell enhetlighet inom området.

Socialstyrelsen och Riksåklagaren föreslås få i uppdrag att bistå kommuner och åklagarmyndigheter med föreskrifter, allmänna råd och blanketter för ändamålet.

Stockholms stad välkomnar förslagen som innebär en förstärkning av rättssäkerheten för unga lagöverträdare. För att åstadkomma ytterligare enhetlighet över hela landet bör Socialstyrelsen få ansvaret för att följa upp kommunernas tillämpning av lagstiftningen.

För att öka utbudet av insatser och förbättra kvaliteten på dessa, föreslås Socialstyrelsen få ett samordnande ansvar för kompetens- och metodutvecklingen inom området. Stockholms stad ser detta som en nödvändig förutsättning. Socialstyrelsen måste ta ansvar för att sprida goda erfarenheter och aktuell forskning och underlätta utvecklandet av nya effektiva metoder. Det kan dock vara förenat med vissa svårigheter att hitta formen för denna ”kunskapsbank” så att den kommer att utgöra ett reellt stöd till landets kommuner.

Det är lovvärt att utredningen föreslår en större samverkan mellan socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna även på en övergripande nivå. Vid förfrågan till stadens stadsdelsförvaltningar var det ingen som svarade att de hade ett strukturerat samarbete med polis och åklagare kring unga lagöverträdare, men samtliga önskade få till stånd ett sådant samarbete på en strukturell nivå.

Göteborgs stad

Socialtjänsten skall verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden och skall med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och unga som visar tecken till en ogynnsam utveckling.

De barn och ungdomar som gör sig skyldiga till lagöverträdelser behöver snabba och samlade reaktioner från samhällets sida.

Syftet med Ungdomsbrottsutredningen har varit att gå vidare i arbetet med att göra påföljdssystemet för unga så pedagogiskt och tydligt som möjligt samt att minska risken för återfall.

Kommunstyrelsen i Göteborg tillstyrker utredningens intentioner, förutom nedan delar av förslagen som avstyrks eller delvis avstyrks.

Arboga kommun

Arboga kommun instämmer i betänkandets synpunkter att unga lagöverträdare i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten utan någon generell straffskärpning. Det är av vikt för den unge lagöverträdaren att få en tydlig och pedagogisk påföljd.

34

Borlänge kommun

Ingripanden mot unga lagöverträdare måste ligga nära i tid efter brottet. Av erfarenhet vet vi att den pedagogiska betydelsen av ett ingripande minskar ju längre tid som förflutit sedan brottsupptäckten. Även åtgärder vid misskött påföljd måste ske snabbt, i alla led från återrapportering till åklagaren till rättsväsendets hantering av frågan.

Genom de förslag som framförs i utredningen, blir påföljdssystemet för unga lagöverträdare tydligare, exempelvis genom kraven på vårdplanens utformning och frågan om återrapportering och åtgärder vid missskötsamhet. Även införandet av begreppen "socialtjänstpåföljd" och "straffvarning" verkar i denna riktning.

Vidare kommer utredningens förslag, om de genomförs, att skapa en större samstämmighet mellan påföljdssystemen för unga respektive vuxna lagöverträdare. Detta är en önskvärd utveckling. Flera av de förslag som framförs har kriminalvårdspåföljder som förebild. Detta gäller exempelvis frågan om ungdomskontrakt, som har sin motsvarighet i kriminalvårdspåföljden kontraktsvård, samt tanken om ungdomstjänst som självständig påföljd, vilket närmast motsvaras av villkorlig dom med samhällstjänst.

Ett antal grundprinciper utgör bas för de förslag som framförs i utredningen. Det är dels de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens, dels principerna för särbehandling av unga lagöverträdare, vilket bl.a. innebär att barn och unga som har gjort sig skyldiga till brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. De förslag som framförs följer till största delen dessa principer väl, med några av undantag.

En särskild diskussion berör frågan om vård och frivillighet – som ju är socialtjänstens grundprincip – contra tvång och verkställighet av påföljd. Gränsen mellan tvång och frivillighet är i praktiken inte alltid så glasklar, då hotet om tvång kan vara det starkaste argumentet för den unge att välja frivillig vård. Omvänt kan också ett visst mått av frivillighet eller en inre vilja sägas finnas hos alla ungdomar, även i situationer där tvång måste tillgripas. Vi ser inga principiella svårigheter med den utvidgning av tvångsanvändandet som kan uppstå om utredningens förslag genomförs.

Däremot förefaller det främmande att socialtjänsten skall väga in frågan om proportionalitet vid bedömningen av vårdbehovet. Brottets allvarlighetsgrad kan naturligtvis i sig innebära att vårdbehovet bedöms vara större eller mindre. Detta är dock i första hand en juridisk fråga som inte torde ingå i socialtjästens kompetensområde. Även i framtiden måste således vårdbehovet vara ensamt avgörande för socialtjänstens överväganden.

Botkyrka kommun

Utredningens förslag innebär att de ingripanden/insatser som ska ske från det allmänna för unga lagöverträdare i större utsträckning överförs till kommunernas socialtjänst. Socialtjänsten har tillsammans med kriminalvården och rättsväsendet ett gemensamt ansvar vad gäller dessa personer. Kommunen anser dock att det kommunala ansvar som utredningen föreslår är alltför långtgående.

35

Socialtjänsten står i dag för ett socialt arbete som i första hand utgår ifrån socialtjänstlagen där frivillighet och medbestämmande är några av grundtankarna. Största delen av socialtjänstens arbetet är uppbyggt som en serviceinriktad hjälpfunktion. Att innefatta ett straffrättsligt tänkande samt ett påföljdssystem i detta arbete anser kommunen strider mot de principer som det sociala arbetet bygger på. I det sociala arbetet är syftet att tillgodose det eventuella vårdbehov som finns vid en viss angiven tidpunkt. Ett arbete med klienter utifrån att ett straff ska verkställas är inte förenligt med detta arbete. Om detta sker ser kommunen en stor fara både i det enskilda fallet, men också i ett längre perspektiv. Konsekvenserna på längre sikt kommer sannolikt att förändra attityden till socialtjänsten samt socialtjänstens roll i samhället. Att påföljdssystemet i princip ska ersätta fängelsestraffet för unga lagöverträdare bekräftar detta.

Eskilstuna kommun

Enligt betänkandet ska socialtjänsten enligt lag kunna utse en mentor till unga lagöverträdare. Eskilstuna kommun har i sak inget att invända mot detta, dock är det tveksamt om begreppet mentor ökar tydligheten.

Tillägget i socialtjänstlagen där det föreslås att socialtjänsten skall verka för erfarenhets- och informationsutbyte med polis- och åklagarmyndighet samt domstol i ungdomsmål, anser förvaltningen vara positivt.

Utredningen menar att verksamheten ungdomstjänst skall vara obligatorisk för kommunerna. Eskilstuna kommun har denna verksamhet. Om kommunerna åläggs att bedriva verksamheten ungdomstjänst anser Eskilstuna kommun att kommunerna bör ersättas för de kostnader detta innebär.

Förslaget att Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om det sociala arbetet som kommunen vidtar med anledning av att unga begår brott kan få vittgående konsekvenser både metodmässigt och kommunalekonomiskt. Eskilstuna kommun anser dock att det finns goda skäl att Socialstyrelsen utger allmänna råd inom området.

Förvaltningen anser inte att det finns anledning att införa begreppet socialtjänstpåföljd i socialtjänstlagen. Begreppet påföljd kan uppfattas strida mot vägledande principer som socialtjänstlagen vilar på såsom frivillighet, självbestämmande och valfrihet.

Helsingborgs stad

Helsingborgs stad ställer sig positiv till betänkandet och har inte några synpunkter att tillägga.

Linköpings kommun

Linköpings kommun tillstyrker utredningens förslag i de delar kommunen inte har lämnat några synpunkter.

Norrtälje kommun

I de delar där Norrtälje kommun inte har lämnat några kommentarer instämmer kommunen i utredningens förslag.

Ronneby kommun

Det framgår i betänkandet (s. 171) att BRÅ konstaterar att det inte är någon lätt uppgift att i påföljdssystemet för unga förena principen om

36

sociala hänsyn och individuellt behovsbetingade lösningar med de mer straffrättsligt orienterade principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens.

Som exempel på detta nämns konflikten mellan den straffrättsliga förutsebarhetsprincipen och behovsprincipen vid bestämmande av vård. Förutsebarheten kräver att det ska vara möjligt för båda rätten och den unge att veta vilken vård som kommer att följa som en reaktion på brottet. Behovsprincipen innebär – i fråga om varaktighet – att insatsen ska pågå så länge den behövs, och inte längre.

Förhållandet mellan de straffrättsliga principerna och de som präglar socialtjänsten är komplext och i vissa avseenden komplicerat. Om, och i så fall hur, detta förhållande lämpligen regleras torde bli föremål för olika prioriteringar över tiden.

De grundläggande principer som redovisades i samband med den senaste reformen ska enligt utredningens uppdrag vara vägledande också för utredningens arbete. – En diskussion från Ronneby kommuns sida torde därmed vara överflödig i detta sammanhang.

Av 31 kap. 1 § BrB framgår sålunda att överlämnande för vård inom socialtjänsten får ske endast om socialtjänstens planerade åtgärder – i förekommande fall i förening med böter eller ungdomstjänst – kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde och art samt till den tilltalades tidigare brottslighet.

Tillräckligt ingripande uttrycker den straffrättsliga proportionalitetsprincipen.

Det kan antas, att socialtjänstens personal (härefter: socialsekreterarna) är medvetna om att brottets svårhet ska påverka vårdplanen. Frågan är i vilken utsträckning detta tillämpas.

Det kan vidare antas, att den intensitet, med vilken socialtjänsterna har att handlägga frågor om vårdplaner och genomförande av desamma, påverkar vårdplanerna och sålunda den vård den enskilde får. Exempelvis kan det antas, att en glesbygdskommun har avsevärt färre sådana ärenden, medan en storstadskommun har en motsatt situation.

I det konkreta fallet kan det innebära att en ung persons vård inom socialtjänsten i det senare fallet innebär program med diskussionsgrupper och studiebesök, medan en ung persons vård inom socialtjänsten i det tidigare fallet innebär enskilda samtal med en socialsekreterare.

Detta påstående vinner delvis stöd i BRÅ:s rapport ”Åklagares, domares och socialtjänstens syn på påföljdssystemet för unga” (s. 178 f. i betänkandet). Av domarnas kommentarer framgår att socialtjänstens arbete med att avge yttranden och upprätta vårdplaner alltjämt har stora brister, och att kvaliteten på socialtjänstens arbete med unga lagöverträdare varierar mellan kommuner och stadsdelar.

Av BRÅ:s rapport ”Vad händer med unga lagöverträdare …” (s. 164 i betänkandet) framgår dock att det i analyser visats att det inte är sociala hänsyn eller etnisk bakgrund som styr valet av påföljd, utan att det i stället är brottets grovhet, tidigare brottslighet, ålder vid brottet och antalet brott i domen som har varit avgörande för hur ingripande påföljden blivit.

Detta har i analyser även visats, att kön inte har tyckts inverka på sannolikheten att dömas till överlämnande inom socialtjänsten. Istället har den dömande tingsrättens andel ungdomsmål en viss inverkan. Ju färre

37

ungdomsmål den dömande tingsrätten avkunnade dom i under år 2000, desto större var sannolikheten att den skulle döma till ett överlämnande.

Slutsatsen – med beaktande av vad som ovan framförts om frekvensen av ärenden hos socialtjänsten, samt av analyserna om antalet mål en tingsrätt avkunnat och sannolikheten att den skulle döma till ett överlämnande – torde då bli, att överlämnandepåföljd mer frekvent döms ut ju färre ungdomsmål rätten har, och att innehållet i den planerade och utförda vården blir mer individuellt anpassad, ju färre överlämnandeärenden socialförvaltningen har.

Ur ett socialt perspektiv förefaller det då – något tillspetsat – vara bättre för den unge att dömas i en mindre tingsrätt och få vård i en mindre kommun, förutsatt att kvaliteten på den utförda vården i sig är lika god, och förutsatt att det i det enskilda fallet inte är till den unges bästa att få en mer ingripande påföljd.

För en större kommun är det naturligtvis av resursskäl svårt att ordna en mer individuellt anpassad och genomförd vård. Samtidigt kan det naturligtvis lättare nås samordningsfördelar i en större kommun.

Utredningen föreslår att utdömandet av böter och, vid mindre allvarliga brott, överlämnande till vård inom socialtjänsten, ska minska, genom att ungdomstjänst görs till en självständig påföljd.

I fråga om böter menar utredningen att den unge riskerar att hamna i en skuldfälla, som allvarligt kan försvåra den unges inträde i vuxenlivet och dennes etablering som socialt välfungerande medborgare.

I detta sammanhang bör det påpekas, att den för den unge mest påtagliga ekonomiska konsekvensen av såväl tillgrepps- som våldsbrott inte är böter, som ofta torde vara ganska lågt, utan det skadestånd och den kränkningsersättning som utdöms. Skadestånd kan ju i princip bli hur omfattande som helst. Detta gäller inte minst skadegörelse, vilket är ett brott som straffrättsligt inte är belagt med en sträng straffskala, men som kan resultera i mycket kostsamma skadestånd.

Det är naturligtvis inte lämpligt att föreslå att målsägandens anspråk inte ska tillgodoses. Däremot bör utredningen notera att den önskade effekten – minskade och färre skuldfällor – med beaktande av vad som framförts inte kan antas bli påtaglig.

Skövde kommun

Skövde kommun instämmer i stort när det gäller föreslagna lagändringarna som inte berörs nedan.

Sundsvalls kommun

Det är bra att användningen av bötesstraffen minskas och ersätts av påföljden ungdomstjänst som ska bestå av oavlönat arbete. Även här är det bra om det utkommer tydligare föreskrifter avseende vad ungdomstjänsten ska innehålla, eftersom det skiljer sig mellan landets kommuner. Förslaget bidrar till en nationell likriktning i rättstillämpningen. Emellertid kommer lagändringen att ställa krav på mer resurser hos socialtjänsten när arbetstillfällen, administration samt arbetsplatsintroduktion ska ordnas för dessa ungdomar. Det är redan i dag svårt att ordna med lämpliga ungdomstjänstplatser och då behovet väntas öka avsevärt i och med förslaget kommer denna arbetsuppgift kräva resurser.

38

Tyresö kommun

Utredningen vill se en ökad samverkan mellan rättsväsendet och socialtjänsten. Tyresö välkomnar även förslaget att socialtjänsten och rättsväsendet regelbundet utbyter information och erfarenhet på ett generellt plan. Tanken med referensgruppen inom Tyresömodellen är, att den ska hålla diskussionen levande när det gäller olika yrkeskategoriers syn på vårdens innehåll och varaktighet.

En sådan modell skapar förståelse och kunskap om olika verksamhetsområden, som i sin tur medför att fördomar och åsikter om varandras kompetens undanröjs.

I Tyresö inrättades en referensgrupp med representanter från bl.a. rättsväsendet och socialtjänsten av detta skäl.

Vår erfarenhet av en sådan modell är mycket positiva, då känslan blir att vi ”delar ansvar” för våra unga lagöverträdare istället för att se till sina respektive fördelar.

Samarbetet mellan socialtjänsten i Tyresö kommun och handens tingsrätt har under alla år varit mycket positiva och respektfullt.

Uddevalla kommun

Uddevalla kommun instämmer i principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten.

Det är också ett förslag som syftar till att det blir en ökad tydlighet gentemot de unga.

Det som i betänkandet innebär störst förändring för kommunen, såväl ansvarmässigt som ekonomiskt är förslaget att kommunen skall ansvara för s.k. ungdomstjänst samt att insatsen kontaktperson utvecklas till en mer kvalificerad insats – mentor.

Det konstateras att det väntas bli en betydande kostnadsökning för kommunerna.

En förutsättning för genomförande av förslaget är att det medföljs av tydliga direktiv och kunskaps- och metodstöd samt att kommunen får täckning för faktiska kostnader.

Uppsala kommun

Utredningen till ändringar inom LUL, brottsbalken och andra författningar innehåller en hel del goda förslag som kan förbättra arbetet med unga lagöverträdare utifrån ett nationellt perspektiv. En del andra förslag till förändring saknas. En del av förslagen kommer att innebära utökat ansvar för socialtjänsten i kommunerna och därmed också en del merkostnader för kommunerna. Intressant är att det i utredningen finns en diskussion om statens del i finansieringen av de nya kommunala kostnaderna.

Utredningen har haft i uppdrag att vidareutveckla 1999 års påföljdsreform om unga lagöverträdare som hade till syfte att stärka de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens för ungdomar i åldern 15–20. Påföljdssystemet skall bygga på den gamla principen att barn och unga som begår brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Målet har enligt uppdraget inte varit en generell straffskärpning utan att föreslå åtgärder i påföljdssystemet som kan bidra till att ge påföljden ett tydligare pedagogiskt innehåll –

39

som utifrån den unges behov ska skapa bättre förutsättningar att återföra den unge till ett socialt fungerande liv. I uppdraget har även ingått att titta på hur man kan föreslå åtgärder för en nationell samordning av kompetens och metodutveckling.

Utredningen är intressant läsning och ger en bra bild över hur ungdomsbrottsligheten tar sig uttryck i Sverige, de brister som finns kring ungdomsbrotten och det allmännas ingripande därav. Bakgrunden till ungdomsbrottsutredningen har varit en debatt om socialtjänstens förmåga/oförmåga att åstadkomma ett tillrättaförande av ungdomar som begått brott – samt socialtjänstens dubbla roller. Å ena sidan är socialtjänsten en vårdande instans med den unges behov i centrum. Å andra sidan har socialtjänsten ett ansvar för verkställigheten av påföljden – överlämnande till vård inom socialtjänsten – dessutom verkställare av straff, nämligen ungdomstjänst. I utredningen refererar man till BRÅ:s utvärdering som visar att 70% av ungdomarna dömda till vård inom socialtjänsten (ca 2 500 ) hade dömts på nytt inom ett år.

Under år 2003 lagfördes genom strafföreläggande, domar eller åtalsunderlåtelse – ca 23 000 ungdomar i åldern 15–20 år i Sverige. Självskattningar visar på att omfattningen av ungdomsbrott är betydligt större än detta – dock menar forskarna att det inte totalt sett är någon ökning av ungdomsbrottsligheten de senaste decennierna. De förhållandevis få individer som står för en stor andel av den tunga kriminaliteten är dock kända av barn och ungdomsvården långt tidigare än 15 års ålder visar longitudinella studier.

Västerviks kommun

Först en kommentar om det lämpliga i att socialtjänsten är en del av det straffande samhället. Socialtjänsten har inom sitt uppdrag frivillighet och tvång och dessutom blir ungdomar hänvisade till socialtjänsten för att ”få sitt straff”. Att samtidigt arbeta med uppgiften att vara stödjande, rådande och allmänt förebyggande är inte det enklaste. Vill man öka människors benägenhet att uppsöka socialtjänsten för råd och stöd kanske tvång och straff borde utmönstras till en fristående verksamhet.

En skyldighet att formellt återrapportera till tingsrätten om ungdomen inte sköter sitt uppdrag känns alldeles riktigt och har redan använts av kommunen.

Det är bra att straffpåföljd blir mer markerad när det gäller ungdomar som begått allvarliga brott. I dagsläget är det för ”milda” åtgärder som socialtjänsten kan använda. När brottet upprepas så finns inte något nytt att erbjuda.

Utbildning för socialtjänstens personal tillsammans med rättsväsendets personal är önskvärt och också förslaget att ha regelbundna informationsutbyten.

Örebro kommun

Sammanfattning Utredningens betänkande är mycket omfattande och Örebro kommun är i stora stycken positiv till förslagen. Kommunen ställer sig undrande till att ingen expert från Socialstyrelsen ingått i utredningen i en fråga som i så stor utsträckning berör socialtjänstens arbetsområde. Trots omfattningen på betänkandet blir det juridiska perspektivet väl snävt i för-

40

hållande till den stora och allvarliga fråga som ungdomsbrottsligheten är. Utformning och innehåll i påföljder har betydelse, men det har också en rad förebyggande och sociala insatser.

Örebro kommun ställer sig positiv till att utöka ungdomstjänst som en påföljd, men stödjer inte att det ska vara ett obligatorium. Ungdomstjänst är en konsekvenspåföljd, inte vård. Ett dilemma som finns i flera av förslagen är den ökade kontroll som socialtjänsten åläggs i en verksamhet som i grunden är behovs- och stöd/vårdinriktad.

När det gäller överlämnande till vård inom socialtjänsten anser Örebro kommun att förslaget i sig är bra. Däremot är det tveksamt att, som utredningen bedömer, det skulle leda till färre som får denna påföljd. Förslaget till ny benämning, socialtjänstpåföljd, speglar enligt nämnden det ensidigt juridiska perspektivet. Om benämningen ska förtydligas, bör den t.ex. kallas Socialtjänstvård eller Överlämnande till planerad vård inom socialtjänsten.

Örebro kommun bedriver en medlingsverksamhet efter att med stöd av BRÅ ha utvecklat arbetet i ett projekt. Det är en bra verksamhet, men kommunen instämmer i utredningens förslag att det i nuläget inte finns tillräckligt underlag för att föreslå medling som en särskild påföljd.

I de fall där utredningen anser att nya resurser krävs, vilket framför allt gäller förslaget om ungdomstjänst och förslaget om mentor, är det inte möjligt för programnämnden att bedöma skattningen av kostnaden. Viktigt är att nya åtaganden för kommunen fullt ut kompenseras från staten. Ungdomstjänsten kommer om förslaget tas att kräva ca 25 miljoner kronor till kommunerna och det nya förslaget om mentor 20 miljoner kronor. Den föreslagna socialtjänstpåföljden bedöms inte innebära några ökade kostnader för socialtjänsten, vilket är ytterst tveksamt.

Synpunkter på utredningen i stort Utredningens betänkande är mycket omfattande och Örebro kommun är i stora stycken positiv till förslagen. Det framgår tydligt av de olika förslagen att de grundläggande principerna från 1999 års reform att stärka de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens har varit vägledande, liksom att gruppen unga lagöverträdare, 15–20 år, som har begått brott i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Likaså att utvecklingen av påföljdssystemet ska skapa möjligheter till en positiv förändring för den unge och att användningen av frihetsberövande påföljder ska minska. Örebro kommun ser positivt på detta.

Örebro kommun ställer sig undrande till att ingen expert från Socialstyrelsen ingått i utredningen i en fråga som i så stor utsträckning berör socialtjänstens arbetsområde. Trots omfattningen på betänkandet blir det juridiska perspektivet väl snävt i förhållande till den stora och allvarliga fråga som ungdomsbrottsligheten är. Det kan naturligtvis bero både på utredningens sammansättning och på hur direktiven är utformade. Utformning och innehåll i påföljder har betydelse, men det har också en rad förebyggande och sociala insatser. För att minska ungdomsbrotten bör mångas perspektiv inhämtas och stora förebyggande insatser, såsom stöd och utbildning till och mobilisering av föräldrar, ungdomsverksamhet, skolornas och föreningars arbete med mera komma i fokus.

I betänkandet föreslås ett vidgat ansvar för kommunens socialtjänst. Örebro kommun har under de senaste åren arbetat för att få en bred och

41

väl strukturerad egen ungdomsvårdskedja, vilket faller väl i linje med utredningens tankar. Representanter för SiS bekräftar också detta. Vår kommun kommer att, när möjlighet ges, söka utvecklingspengar för att ytterligare utveckla detta arbete.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Länsstyrelsen har samrått med länets kommuner under beredningen av detta yttrande.

Länsstyrelsen är negativ till den tydligare koppling som förslaget innebär mellan brottet, behovet av påföljd och socialtjänstens ansvar för enskildas behov av insatser. De förändringar som genomfördes den 1 januari 1999 där överlämnandepåföljden stramades upp och dess innehåll utvecklades bedöms vara en tillräcklig koppling mellan påföljd enligt brottsbalken och insats enligt socialtjänstlagen. De problem som har funnits har i första hand varit relaterade till kommunernas bristande resurser. Många kommuner har i dag en s.k. slimmad organisation inom socialtjänsten och nya resurskrävande uppgifter riskerar att få dåligt genomslag.

Socialtjänstens roll vid s.k. ungdomskontrakt ifrågasätts. Utredningen menar att socialtjänsten måste förstå ändamålet hos åklagare och domstolar med socialtjänstens handlingar. Det får inte innebära ett avsteg från socialtjänstens roll att utifrån den enskildes behov föreslå insatser som syftar till hjälp för denne.

Det är viktigt att samarbetet mellan åklagare och socialtjänst förbättras. Länsstyrelsen instämmer i vikten av att socialtjänsten återrapporterar om den åtgärd som förutsattes av åklagaren inte kommer till stånd. Här bör uppmärksammas att socialtjänsten måste kunna göra en bedömning av avvikelsen. Det kan ifrågasättas om inte åklagaren samtidigt bör åläggas ett uppföljningsansvar.

Det är tveksamt om socialtjänsten skall ha ett särskilt ansvar för samverkan och utbyte av information och erfarenheter mellan socialtjänsten och rättsväsendet. Organisatoriskt och resursmässigt kommer detta att innebära problem för små kommuner. I Jämtlands län finns en tingsrätt och länsrätt, en åklagarkammare men åtta kommuner. Det bör övervägas om inte ansvaret istället skall ligga på rättsväsendet.

Länsstyrelsen har utöver vad den har anfört inte någon erinran mot de förslag som redovisas i betänkandet.

Nämndemännens Riksförbund

Den nu presenterade utredningen om "Ingripande mot unga lagöverträdare" är mycket omfattande och grundlig. Genomgående i utredningen är att olika åtgärder från rättsvårdande institutioner individualiserar åtgärderna från samhällets sida genom att många åtgärder som kommunernas socialtjänst skall vidta ingår i domens verkställighet. Socialtjänsten ställs inför hårda och omfattande krav från rättsväsendet sida. Detta kommer att medföra stora kostnader för kommunerna vilket kan äventyra många goda förslag i brist på personella och ekonomiska resurser. Vi kan också fråga oss i vilken mån förslagen är könsneutrala vilket det enligt Nämndemännens Riksförbunds uppfattning bör vara. Utredningen skriver genomgående han/honom när den beskriver unga lagöverträdare och åtgärder som föreslås för att förbättra nu rådande situation.

42

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet instämmer i åtskilliga avseenden i utredningens bedömningar och de förslag som med anledning därav lämnas.

I nedanstående delar har Advokatsamfundet invändningar eller tillkommande synpunkter.

Sveriges domareförbund

Domareförbundet tillstyrker i allt väsentligt de lämnade förslagen. Dock vill förbundet framföra nedanstående synpunkt.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer delar betänkandets synpunkter att unga lagöverträdare i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten och är positivt inställd till att det inte är tänkt att åstadkomma någon generell straffskärpning. Det är också av vikt för den unge lagöverträdaren att få en tydlig och pedagogisk påföljd.

Polisförbundet

Polisförbundet anser att ett tydligt och väl fungerande påföljdssystem för unga lagöverträdare är en viktig signal som ökar medborgarnas och särskilt barns och ungdomars medvetande om konsekvenserna av ett brottsaktivt beteende.

Därför är det ett steg i fel riktning att ungdomsutredningens uttalade mål är att minska användningen av frihetsberövande påföljder, särskilt korta sådana.

Brottsofferjourernas Riksförbund

Brottsofferjourernas Riksförbund biträder samtliga utredningsförslag med ett undantag – medling.

Kriminologisk och viktimologisk forskning visar att det finns ett samband mellan egen brottslighet och egen utsatthet för brott. I Tyresömodellen inriktar man sig också på möjliga direkta samband mellan gärningsmannaskap och offerskap. I arbetet med unga, som begått brott, tar man hänsyn till denna möjliga dubbla roll. Men man arbetar också med brottsoffer, som inte själva begått brott. Tyresö-modellen arbetar också med medling, varvid kunskapen om den ovannämnda dubbla rollen blir speciellt viktig.

Fil.dr., jur.lic. Eva Tiby studerade de skolelever, som vt 2001 gick i klass 4-9 och gymnasiets tre årskurser i Tyresö skola, 4 000, varav 70 % besvarade enkäten. Undersökningen berörde bl.a. skolungdomars erfarenhet av brott, både som utövare och utsatta. Under det senaste året hade 22 % av pojkarna och 14 % av flickorna begått brott samt 9 % av pojkarna och 8 % av flickorna mobbat eller sextrakasserat någon. Av pojkarna som begått brott har 46 % utsatts för våld i skolan och 30 % för våld i övriga Tyresö. Bland pojkar som inte begått brott är andelen våldsutsatta i skolan 21 % och i övriga Tyresö 10 %. Av flickorna som begått brott har 19 % utsatts för våld i skolan och 21 % för våld i Övriga Tyresö. Bland flickor som inte begått brott är andelen våldsutsatt i skolan 7 % och i övriga Tyresö 4 %.

43

En mycket stor andel av de unga som begått brott är alltså också utsatta för andras brott. Bilden av de unga som enbart gärningsmän måste nyanseras och undersökningar inriktas på orsakerna till varför den unge inleder en kriminell karriär och/eller en brottsofferkarriär.

Rädda Barnen

Rädda Barnen anser att många av de bedömningar och förslag som framkommit i utredningen är mycket bra och tillstyrker därför de flesta av dem. Då betänkandet är omfattande har Rädda Barnen valt att i huvudsak koncentrera sitt yttrande till de frågor som fortfarande är oklara eller där Rädda Barnen har en avvikande mening eller avstyrker förslag.

Rädda Barnen delar utredningens uppfattning om att socialtjänsten skall ha huvudansvaret för unga lagöverträdare. Socialtjänsten är bättre lämpad än kriminalvården att ta hand om barn och ungdomar.

Rädda Barnen kan inte nog påpeka vikten av att myndigheterna samverkar med varandra.

Rädda Barnen anser dock att det är dags för krafttag för att tillse att de lagar och regler som gäller på området faktiskt också tillämpas av samtliga involverade myndigheter. Nu har det gått fem år sedan reformen genomfördes 1999. Av utredningen konstateras att kunskapen om vad som gäller är dålig, inte minst inom socialförvaltningen och därmed tilllåts att barn i onödan far illa i vårt samhälle. Det måste sändas ännu tydligare signaler om att det inte är godtagbart att myndigheterna inte följer den lagstiftning man är satt att tillämpa. I den mån det är möjligt bör myndigheterna få i uppdrag att årligen i detalj redovisa hur de arbetar för att förbättra verksamheterna ur ett barnrättsperspektiv, vilka fel som har begåtts och hur dessa och liknande svårigheter kan lösas framöver.

Rädda Barnen stödjer de förslag vars syften är att tydliggöra för unga lagöverträdare eller myndigheterna vad som gäller, exempelvis att ändra benämningen på åtalsunderlåtelse till straffvarning och termen socialtjänstpåföljd. Detta till trots är det sannolikt så att unga lagöverträdare inte har en tydlig bild av hur systemet fungerar. Myndigheterna borde därför få i uppdrag att ta fram informationsmaterial riktat till unga lagöverträdare om de lagar och regler som gäller.

Rädda Barnen vill understryka vikten av att de unga som kommer ifråga för olika behandlingsinsatser får tillgång till väl beprövad, vetenskapligt underbyggd och kvalitativ vård som är anpassad efter den unges behov.

Stödcentrum för unga brottsoffer

Stödcentrum för unga brottsoffer har nyss haft vårt första nätverks möte.

Vi diskuterade där Ingripande mot unga lagöverträdare. Vi har några synpunkter vi gärna vill dela med oss av. Utbildning Det skrivs på ett flertal ställen om utbildning för berörda myndigheter domstolar, åklagare, polis och socialtjänst. Vi tycker att vid dessa tillfällen vore det ypperligt om man då också kunde informera om unga brottsoffer. Att få in den kunskapen bland dessa myndigheter ser vi som ytterst viktigt. Detta för att i ungdomsgruppen är det ibland hårfint när det gäller gränsen mellan gärningsman och brottsoffer. Eller som vi brukar säga

44

dagens brottsoffer morgon dagens gärningsman. Om man då kunde få in den här kunskapen och vikten av att tidigt uppmärksamma brottsoffer så kanske myndigheterna kunde bli bättre i sitt bemötande av unga brottsoffer.

Samverkan Det skrivs mycket om samverkan vilket är en viktigt i det här arbetet. Men hur det ska gå till i praktiken kan man undra. För att samverkan ska bli något annat än trevliga möten och en tro att man samverkar på riktigt, tror vi att man måste bli mer tvingande för att verkligen få till en bra samverkan. En bra samverkan är nämligen nödvändig för att man ska kunna få in ungdomar i samhället igen. Detta problem är så stort att ingen myndighet kan klara det ensam. Det krävs då att samtliga myndigheter verkligen jobbar tillsammans för ett gemensamt mål… nämligen att ungdomar inte ska fortsätta in i kriminaliteten.

Medling Vi tycker att det ska finnas medlingsverksamheter utbyggt över hela landet så att alla ungdomar gärningsman/brottsoffer kan få ett erbjudande om medling. Att kunna erbjuda medling ser vi som en naturlig fortsättning i arbetet med unga brottsoffer.

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Forum för frivilligt socialt arbete instämmer genom Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare i att det är viktigt ur ett pedagogiskt perspektiv att den unge kan uppfatta omedelbara konsekvenser som samhällets svar på ett oönskat beteende samtidigt som det är angeläget att i möjligaste mån undvika frihetsberövande påföljder för brott. Vi anser att den rättsliga processen måste utformas så att unga lagöverträdare kan förstå rättsväsendets handläggning av ärendet.

Riksföreningen Medling Vid Brott

Riksföreningen Medling Vid Brott (RMVB) vill först tacka för möjligheten att få inkomma med remissvar gällande Ingripande mot unga lagöverträdare SOU 2004:122.Vi kommer i vårt svar enkom uppehålla oss kring de avsnitt som rör vårt huvudområde – Medling med anledning av brott. I det fall våra förslag skulle innebära konsekvenser inom andra lagområden kan vi inte lämna några kompletterade förslag. Utrymmet för detta är begränsat. Dock är vi villiga att bistå i det fall ytterligare upplysningar eller förtydliganden önskas.

RMVB representerar både nystartade och väl etablerade medlingsverksamheter i Sverige. Föreningen startade 1998. Inom föreningen finns en stor samlad kompetens och bred erfarenhet på området. Många medlemmar undervisar och handleder verksamheter i landet under BRÅ:s ledning.

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering (SFM) bildades 1999 i samband med den första nordiska konferensen i medling i Oslo. Motsvarande förening för samtliga nordiska länder är Nordiskt Forum för Medling och konflikthantering (NFM). Internationellt finns European Forum for Victim-Offender Mediation and Restorative Justice och World Mediation Forum.

45

SFM:s medlemmar är verksamma inom många olika former av medling och representerar olika fackkunskaper – beteendevetare, jurister m.fl., med bred kompetens och stor erfarenhet av medling. Medlemmarna är både praktiker inom de olika fälten samt utbildare och forskare.

Föreningens syfte är att vara en mötesplats för dem som arbetar med eller är intresserade av medling. Föreningen verkar för att medling som konflikthanteringsmetod utvecklas och sprids i Sverige samt att stärka idé-, metod-, och erfarenhetsutbyte mellan skilda personer och yrkeskategorier som på olika sätt använder medling som arbetsredskap eller forskningsområde.

Riksförbundet Attention

Många unga lagöverträdare har ADHD eller närliggande neuropsykiatriska funktionshinder. Det gäller i särskilt hög utsträckning dem som i mycket unga åldrar fastnar i missbruk och kriminalitet. Funktionshindren, i samspel med ogynnsamma omgivningsfaktorer, utgör med all sannolikhet den dominerande orsaken till deras tunga sociala problematik. Genom allsidiga, uthålliga habiliteringsinsatser och psykiatrisk behandling kan en antisocial utveckling motverkas eller brytas om den hunnit etableras. Samhället, inkluderande rättsväsendet, har dock hittills visat ett påfallande svalt intresse för problemområdet. Inte heller uppmärksammas det nämnvärt i ungdomsbrottskommitténs betänkande.

Riksförbundet Attention anser att inte bara de funktionshindrade utan hela samhället skulle tjäna på att de neuropsykiatriskt funktionshindrade svårigheter uppmärksammades tydligare än hittills. Det gäller särskilt de funktionshindrade som i unga år hamnar i missbruk och kriminalitet. Vårt minimikrav, i anslutning till ungdomsbrottskommitténs arbete, är att justitieministern och justitieutskottet tydliggör hur man vill förhålla sig till sambanden mellan de neuropsykiatriska funktionshindren, tidigt debuterande missbruk och kriminalitet.

I yttrandet föreslår vi bl.a. att unga lagöverträdare, oavsett påföljdsform, erbjuds psykiatrisk bedömning, att socialtjänstpåföljd för de neuropsykiatriska funktionshindrade garanterat kommer att innefatta erbjudande om adekvata habiliteringsinsatser och psykiatrisk behandling, att alla som professionellt kommer i kontakt med unga lagöverträdare får utbildning om de neuropsykiatriska funktionshindren och att man uppmuntrar tvärvetenskaplig kunskapsutvecklig, vad gäller ungdomsbrottslighet.

En bakgrund till vårt yttrande Riksförbundet Attention är en intresseorganisation som arbetar partipolitiskt och religiöst obundet för barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder, främst ADHD och Tourettes syndrom. Förbundet startade för 5 år sedan och har i dag 3 500 medlemmar. Synpunkterna som vi framför gäller naturligtvis huvudsakligen vilka följder som kornmittens förslag får för den relativt stora gruppen av unga lagöverträdare med ADHD och närbesläktade neuropsykiatriska funktionshinder ("vår grupp").

ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är benämningen, enligt det internationellt mest använda diagnossystemet DSM - IV, när man från tidiga barndomen brottas med koncentrationssvårigheter, motorisk

46

överaktivitet och impulsivitet. Funktionshindren för ofta med sig socialt utanförskap redan tidigt under skolåren.

I Västra Götaland har nyligen föreningen Dampens Hus genomfört en enkät bland 60 familjer med ADHD. 63 % upplever att BVC inte tagit de misstankar man som föräldrarna haft på allvar om att något inte står rätt till med sitt barn. Av dem som varit i kontakt med BUP angav 72 % att barnets situation inte förändrades och 14 % att det medfört en försämring för barnet. För 40 % av barnen saknades åtgärdsprogram i skolan och 12 % av barnen var helt avstängda från skolan då enkäten genomfördes, 78 % hade inte blivit informerade om vilket stöd man har möjlighet att erhålla då man har ett barn med funktionshinder. 83 % svarade att man inte har någon som samordnar verksamheterna/instanserna som finns inkopplade runt barnet.

Många misslyckas i skolan och finner därefter ingen plats i arbetslivet. Vanligast, bland dem med kvarstående svårigheter, är att man går in i vuxenlivet utan tillräckliga utbildningsmeriter, att man gör korta inhopp i okvalificerade arbeten och till sist resignerar eller blir utan erbjudanden om arbete. Övergripande innebär det att majoriteten av vuxna med ADHD i vårt samhälle står utanför arbetsmarknaden och ofta hamnar i socialbidragsberoende.

Den sociala marginaliseringen blir än mer uttalad när, inte ovanligt, missbruk finns med i bilden. Forskningen om hemlöshetens upprinnelser har knappast ägnat någon uppmärksamhet åt ADHD och närbesläktade funktionshinder. Kunskaperna om de hemlösas missbruksproblem, att flertalet aldrig kommit in i arbetslivet och att de i besvikelse ofta vänder vården ryggen, ger grund för den kvalificerade gissningen att 30-40 % av uteliggarna och härbärgeboende har ADHD. Socialsekreterarna, som arbetar med de hemlösa i Stockholm, finner detta sannolikt.

Talrika studier från olika delar av världen visar samstämmigt att ADHD är förenat med en kraftigt förhöjd risk att hamna i missbruk och kriminalitet. Risken gäller främst, eller nästan enbart, de mest utagerande bland barnen och ungdomarna med ADHD.

Trotssyndrom (Oppositional Defiant Disorder, ODD; enligt DSM IV) beskriver barn som redan i förskoleåldern är starkt aggressivt utagerande. De tappar ofta humöret, blir grälsjuka, trotsiga, hämndlystna, skyller på andra. Under de följande skolåren, upp mot tonåren utvecklar många antisocialt beteende; skolkar, rymmer hemifrån, snattar/stjäl, hamnar i bråk, destruerar och misshandlar. Beteendet benämns uppförandestörning (Conduct Disorder, CD; enligt DSM IV). När problemen kvarstår förbi 18 års ålder klassificeras de som antisocial personlighetsstörning (ASP). Upprinnelsen till ODD – CD - ASP ligger i ett olyckligt samspel mellan biologiska (ärftliga), utvecklingspsykologiska (barndomen – samspelet med föräldrarna) och sociala (utanförskap) faktorer. Man ärver inte kriminalitet, men väl personlighetsegenskaper som i ett ogynnsamt samspel ökar riskerna. Främst handlar det om medfödd impulsivitet och ett intensivt temperament, kopplat bl.a. till underfunktion i hjärnans serotoninnerver.

Cirka hälften av dem som uppfyller kriterierna för ASP har, eller har haft ADHD. Den betydande samvariationen mellan ADHD och ASP gäller också förlöparna ODD och CD och det är speciellt kombinationen ADHD – ODD - CD som indikerar hög risk för missbruk och kriminali-

47

tet upp i vuxen ålder. Det innebär att leva med en dubbel impulsivitet. Som att köra omkring med för mycket gas (ASP) och dåliga bromsar (ADHD). Riskerna för sociala katastrofer är därefter. Individerna med ASP i kombination med ADHD blir ofta missbrukare och kriminella redan i de tidigaste tonåren eller ännu tidigare ("early starters") och fastnar i ett asocialt mönster. De har också en skrämmande hög överdödlighet i ung ålder (Kjelsberg E., Sandvik L., Dahl A.A. A long-term follow up study af adolescent psychiatric in-patients. Part I. Predictors af early death Acta Psychiatr Scand. 1999:99; 231-36). Individerna med "bara" ASP debuterar vanligen lite senare och har en större benägenhet att så småningom hamna rätt igen. Risken för att bli asocial är således starkt relaterad till graden av impulsivitet – känt sedan årtionden tillbaka.

Dalteg och Levander skattade retrospektivt förekomsten av ADHD bland elever vid Lövsta skolhem, en SiS-institution för mycket kriminellt belastade ungdomar. Undersökning visade att majoriteten av de intagna haft ADHD + CD och att brottsintensiteten samvarierade med intensiteten och varaktigheten av ADHD – symtomen (Dalteg A, Levander S The journal af Forensic Psychiatri vol 9, 39 - 57, 1998). Senare inventeringar av SiS, omnämnda i utredningen, har givit likartat resultat. Dalteg och medarbetare undersökte 1998 förekomsten av ADHD även bland internerna i fängelset på Gottland; 25 % uppfyllde kriterierna vid undersökningen och ytterligare 25 % bedömdes ha uppfyllt dem tidigare i livet. I inget fall var funktionshindret diagnostiserat. Karakteristiskt för ADHDfångarnas var tidig kriminell debut och hög brottsintensitet med ständiga återfall (Dalteg, A, Gustafsson P, Levander S. Hyperaktivitetssyndrom vanligt bland interner. ADHD inte bara en barnpsykiatrisk diagnos. Läkartidningen 1996 95: 3078-3080.

Många studier från Sverige och andra länder har givet mycket likartade resultat. Man kan således välgrundat sammanfatta att var färde intern på våra fängelser har ADHD. Senast har detta bekräftats i en forskningsstudie på Kumlaanstalten, som visar att 55 % av de grövsta våldsbrottslingarna i landet har haft ADHD i barndomen och att hälften av de nu livstidsdömda fortfarande uppfyller kriterierna för diagnosen.

Ett stort antal studier från olika länder talar för att cirka var tredje blandmissbrukare och var femte alkoholmissbrukare har ADHD (Modigh K, Berggren U, Sehlin S. Stor risk för DAMP/ADHD-barn att blir missbrukare senare i livet. Läkartidningen 1998; 95: 53 16-19). De fastnar vanligen i missbruk redan i tidiga tonåren, eller ännu tidigare. Missbruket har i hög utsträckning karaktären av självmedicinering. De är sällan hjälpta av traditionell missbruksvård, medan missbruksvård som samtidigt fokuserar på deras psykiska funktionshinder är avsevärt mer framgångsrik.

Inom kriminalvården och rättspsykiatrin används fortfarande begreppet psykopati, som man hittills framhållit som obotligt. "Psykopat" benämns den som får höga poäng i Hare's psykopatiskala. Skalan innehåller frågor som handlar om låg impulskontroll, oförmåga att planera tillvaron och tidigt debuterande antisocialt beteende – som träffsäkert också fångar upp dem med ADHD + ASP. I linje härmed redovisade Henrik Söderström, i sin avhandling, hög förekomst av ADHD hos patienter med psykopati. (Söderström H. Neuropsychiatric background factors lo violent crime Institute af Clinical Neuroscience, Section af Psychiatry, Göteborg

48

University, doctoral thesis 2002 ISBN 91-628-5243-4) Skalan innehåller också frågor som fångar upp känslokyls, hänsynslöshet, avsaknad av skuldkänslor. Ett sådant osympatiskt förhållningssätt skulle kunna bottna i en medfödd eller tidigt förvärvad oförmåga till medkänsla, eller en i grunden intakt förmåga till medkänsla, som man stängt av. "Psykopaten" med ADHD har, p.g.a. sitt funktionshinder, en begränsad förmåga att ta in andras perspektiv och att ta ansvar för sina handlingar. Det gör det "lättare" att agera med hänsynslöshet. Intressant, i detta sammanhang, är hur flertalet vuxna med ADHD beskriver ökad känslomässig inlevelseförmåga, när de påbörjat medicinering mot funktionshindret. Ovanstående resonemang ger grund för behandlingsoptimism, vad gäller "psykopater" med ADHD. De är säkert inte obotliga. Ett förtydligande för säkerhets skull; det stora flertalet vuxna med ADHD är långt ifrån "psykopater"!

Inom missbruksvården har man hittills inte varit nämnvärt aktiva, att uppmärksamma ADHD som dubbeldiagnos. Intressant pilotverksamhet finns dock bl.a. i Uppsala, Stockholm och Örebro.

Vid några av behandlingshemmen inom SiS har man börjat uppmärksamma att ADHD är vanligt förekommande också hos deras klienter. SiS-hemmen har få möjligheter att hitta samarbetspartners på hemorten, som är tillräckligt förtrogna och engagerade i den sammansatta problematiken.

Kriminalvårdsstyrelsen har också börjat uppmärksamma anrikningen av ADHD och närbesläktade funktionshinder bland sina interner, men hittills i liten skala. Ett mer fullskaligt engagemang skulle, föreställer vi oss, innebära ett paradigmskifte. Hittills har man vanligen sett till den antisociala personlighetsstörningen och missbruket, men bortsett från funktionshindret ADHD. Missbruksvården som bedrivs inom kriminalvården har ännu inte gjort några ansatser att möta de neuropsykiatriskt funktionshindrades speciella behov, trots att ADHD – ASP är den vanligaste och viktigaste "dubbeldiagnosen".

Vare sig det nationella brottsförebyggande programmet Allas vårt ansvar eller Regeringens skrivelse Brott kan förebyggas (Skr. 2000/01:62) tar upp sambanden ADHD – missbruk – kriminalitet. Inte heller uppmärksammas de i lokala brottsförebyggande projekt.

Bland riksförbundets medlemmar finns de som har ett inifrån perspektiv, t.ex. föräldrar som förgäves ansträngt sig till det yttersta för att rädda en funktionshindrad tonåring ifrån missbruk och kriminalitet och som upplevt ett mycket bristfålligt stöd från samhället. Vi har hittills rönt föga framgång i försöken att fästa samhällets uppmärksamhet på den tragiska kopplingen mellan ADHD och sociala katastrofer – missbruk, hemlöshet, kriminalitet.

Vår granskning har som viktigaste utgångspunkt visionen om ett bättre utvecklat, allsidigt och uthålligt stöd till barn, ungdomar och vuxna med dessa psykiska och sociala sårbarheter. En sådan utveckling, med biopsyko-sociala förtecken, syftar i första hand till bättre livskvalitet, men skulle tveklöst också medföra påtagligt minskad våldsbrottslighet och annan missbruksrelaterad brottslighet. I visionen ingår att de etablerat kriminella, oavsett påföljdsform, får sina funktionshinder igenkända och att de erbjuds goda stöd- och behandlingsmöjligheter, inkluderande missbruksvård som anpassats till deras förutsättningar. Här i ligger också

49

möjligheter till kraftigt minskat återfall i brottslighet. Vår fokusering, enligt ovan, står inte i något motsatsförhållande till de mål som framstår som viktigast ur samhällets och brottsoffrens perspektiv. Tvärtom är de väl förenliga. Vår inställning är inte överslätande, när neuropsykiatriskt funktionshindrade individer begår brott, men vi anser att även samhället som fortsätter att förhålla sig passivt till att människor med vissa psykiska störningar och funktionshinder nästan ofrånkomligt hamnar i kriminalitet – långt efter det att sambanden blivit uppenbara – har ett ansvar mot både brottsoffer och gärningsmän. I ett tidigare yttrande angående psykansvarskommitténs betänkande har vi förtydligat vår uppfattning vad gäller ansvar och tillräknelighet.

Allmänna utgångspunkter och övergripande förslag Förskjutningen från vård till straff, som allt mer kommit att prägla kriminalpolitiken, har ju sin grund bl.a. i att behandlingsoptimismen under 60-talet förbyttes i en uppgivenhet – nothing works. Uppgivenheten får alltjämt sin bekräftelse i den höga återfallsfrekvensen som kännetecknar den mest brottsintensiva gruppen "early starters", där majoriteten har ADHD/ODD/CD/ASP, som inte uppmärksammas. Sårbarheten, som diagnoserna innebär, utgör den viktigaste grunden till deras kriminella utveckling – i samspel med miljöfaktorer som ofta också har anknytning till deras psykiska sårbarhet. Den omfattande kunskapen som nu finns tillgänglig, har enligt vår uppfattning, markant förbättrat möjligheterna både att förebygga och att vända en kriminell utveckling. Givetvis är fortsatt forskning och metodutveckling angelägen, men begränsningen ligger mer i att nuvarande kunskaper tas så dåligt till vara, än i kunskapsbrist.

Vi uppskattar ambitionen, som uttrycks i direktivet, att utifrån den unges behov skapa bättre förutsättningar för ett återförande (för många i "vår grupp " handlar det om habilitering, snarare än om rehabilitering) till ett socialt välfungerande liv och på så sätt åstadkomma en positiv förändring, men vi anser att det hade varit motiverat att tydligt lyfta fram "vårt" problemområde i direktiven, så väl som i kornmittens arbete. Betänkandet analyserar inte tillräckligt tydligt sambanden mellan de psykiska funktionshindren, svårigheterna och marginaliseringen i skolan, missbruksbenägenheten, bristerna vad gäller uthålligt stöd och behandling och den kriminella utvecklingen. Inte heller penetrerar man hur de olika påföljdsformerna svarar mot och kan anpassas till den här gruppens speciella problematik. Vid forskarseminariet, som kornmitten anordnade, medverkade ingen forskare med neuropsykiatrisk kompetens. Det tycker vi är anmärkningsvärt. Att riksförbundet Attention inte finns med som remissinstans, förstärker vårt intryck att man underskattar betydelsen av de neuropsykiatriska funktionshindren bland ungdomar med sociala anpassningssvårigheter.

Grundkonstruktionen med trappstegsvis allt mer ingripande påföljder definierade genom proportionalitetsprincipen och beroende på hur man "sköter sig" är naturlig, men bör naturligtvis anpassas till den enskildas förutsättningar och livssituation. Vård inom socialtjänsten ("socialtjänstpåföljd") bör för "vår grupp" ha som främsta mål att hjälpa den unge till en tillvaro i balans med det psykiska funktionshindret och till drogfrihet. Alla inblandade skulle vinna på om en sådan påföljd definierades i tid mer på grundval av måluppfyllelsen än på proportionalitetsprincipen. I

50

avvägningen mellan proportionalitetsprincipen och behovsprincipen (diskuteras i betänkandet, sid. 171) bör beaktas att unga impulskontrollstörda inte påverkas nämnvärt av förutsägbarheten vad gäller påföljder.

"Vår grupp " är inte betjänt av kravlöshet, men kraven bör anpassas till deras förutsättningar. De har oftast inte "skött sig" alltsedan tidiga skolåren. Misslyckandena kan vanligen förstås utifrån deras funktionshinder och omgivningens överkrav. Att även kriminalvårdens krav blir övermäktiga har bl.a. beskrivits i kriminalvårdens rapport Unga män i anstalt och häkte (2001) (som utredningen inte refererar till). En grundförutsättning för att påföljden skall bli konstruktiv är att de psykiska funktionshindren uppmärksammas.

Avsnitt 4.1.4 Varför begår unga brott? Avsnittet inleds med det förvånansvärt negativa påståendet att det är förenat med stora svårigheter att uttala sig om vilka faktorer som medför höga respektive låga risker för att utveckla asocialt beteende. Därefter omnämns BRÅ-rapporten 2001:15, Kriminell utveckling – tidiga riskfaktorer och förebyggande insatsen som evidensgrundat hävdar motsatsen (under rubriken Kunskap finns! Om riskfaktorer) I BRÅ-rapporten lyfts särskilt det neuropsykiatriska perspektivet fram, med precis den terminologi som vi förmedlat här (ADHD–ODD–CD–ASP). I detta avsnitt av betänkandet omnämns inte över huvud taget de neuropsykiatriska funktionshindren. BRÅ-rapporten refereras endast med formuleringen "Man anförde att barnets tidiga personlighetsegenskaper och beteendemönster kanske ger de tydligaste signalerna om när en illavarslande utveckling kan vara förestående". BRÅ-rapporten förmedlar flera evidensbaserade studier där tidiga insatser, riktade till riskgrupper, visats ha signifikant brottsförebyggande effekter också med god kostnadseffektivitet. Rapporten påtalar också stora brister hos BVC, MVC, BUP och Socialtjänsten i det förebyggande arbetet och den förmedlar en bild som stämmer väl överens med resultatet från undersökningen i Västra Götaland (se ovan). "Tidiga insatser är ett eftersatt inslag i det brottsförebyggande arbetet i Sverige" summerar BRÅ-rapporten.

Akademikerförbundet SSR

Utredningen är som helhet tydlig och välgjord och det är tillfredsställande att innebär bl.a. att barn och unga som begått brott även i fortsättningen i första hand ska vara föremål för insatser inom socialtjänsten. Trots att det inte varit utredningens syfte saknar vi resonemang om vikten av tidiga insatser och förebyggande arbete i syfte att förhindra att unga människor utvecklar kriminella beteenden.

3 Socialtjänstens arbete med barn och unga som begår brott

3.1 Allmänna synpunkter

Ångermanlands tingsrätt

I utredningen framhålls bl.a. att det ofta föreligger brister i de underlag för påföljdsbestämning m.m., som domstolen erhåller i ungdomsmålen.

51

Tingsrätten, som i och för sig inser att bristerna mycket väl kan ha att göra med bristande resurser, instämmer i denna bedömning och ansluter sig därutöver till de åtgärdsförslag på åtstramning som läggs fram. – Det är ett rimligt förhållningssätt att utgå från att en inte alltför bagatellartad brottslighet vid något enstaka tillfälle, kräver någon form av insats från socialtjänsten. I utredningen framhålls värdet av att socialsekreterarna integreras i rättsväsendets handläggning av ungdomsärenden. Som regel underrättas socialtjänsten om tid för huvudförhandling i ungdomsmål. I syfte att uppnå de mål som bör ställas på handläggningen av ungdomsmål i allmänhet och socialtjänstens handläggning i synnerhet, kan det övervägas om det inte bör komma ifråga en ordning med ansvarig socialsekreterare närvarande vid huvudförhandlingen. Därvid kan oklarheter redas ut om den unges vårdbehov m.m. och socialtjänsten skulle på ett helt annat sätt än för närvarande få en bättre helhetsbild av aktuell problematik. Överhuvudtaget skulle samtliga aktörer i rättsprocessen få bättre underlag för sina bedömningar med den skissade ordningen.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen instämmer delvis i utredningens bedömning att det kan ifrågasättas om socialtjänsten i dag har tillräckliga förutsättningar för att fånga upp de barn och ungdomar som visar tecken på att utvecklas ogynnsamt. Samma ansvar enligt socialtjänstlagen vilar på landets alla 290 kommuner men förutsättningarna är mycket olika.

Socialstyrelsen vill lyfta fram att socialtjänsten har en bred och gedigen kunskap om barn i utsatta situationer. Att begå kriminella handlingar är för flertalet ungdomar en engångshändelse som inte innebär någon risk för fortsatt kriminellt eller asocialt beteende. Att socialtjänsten inte utreder dessa grundar sig på en bedömning av den unges hela situation. En kriminell handling är ett riskbeteende men en riskfaktor kan ofta kompenseras av andra skyddsfaktorer. Det är främst när flera riskfaktorer samverkar och förstärker varandra som det finns anledning till allvarlig oro. Det är socialtjänstens uppgift att väga samman risk- och skyddsfaktorer och vid behov föreslå insatser. Det finns studier (Sundell m.fl. Socialtjänstens barn, Stockholm FoU-rapport 2004:4) som lyfter fram att socialtjänsten har en stor utredningsbörda gällande ungdomar där utredningarna inte leder till någon insats. Det är viktigt att socialtjänsten förfinar sina bedömningsverktyg för att identifiera de barn och ungdomar som är i behov av omfattande insatser i tidigt skede.

Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet

Ungdomsbrottsutredningens uppmärksammar många problem i det sociala arbetet med unga lagöverträdare. Särskilt gäller det bristen på kunskaper om vilka insatser som ger resultat. Detta är viktigt. Dilemmat är, menar vi, att problemen inte alls diskuteras i förhållande till straffsystemets val av påföljder. Det saknas generellt kunskaper om vilka insatser och påföljder som är verksamma för ungdomar som begår brott. Däremot vet vi att många ungdomar återfaller i brott men att det saknas uppgifter som redovisar återfallsfrekvensen för olika påföljder. Vi vet också att insatser och påföljder för unga lagöverträdare, pojkar och flickor, används trots kunskaper om att de inte ger någon positiv effekt, varken för

52

återfall i brottslighet eller med avseende på den unges situation och problem.

Sveriges Kommuner och Landsting

Betänkandet präglas av uppfattningen att tidiga insatser är av stor betydelse när det gäller barn och unga som börjar utveckla ett kriminellt beteende. Denna uppfattning delas av Sveriges Kommuner och Landsting.

I betänkandet riktas stark kritik mot socialtjänstens sätt att fånga upp de ungdomar som visar tecken på att utvecklas ogynnsamt. Man menar också att socialtjänsten måste få bättre kunskap om vilka insatser som är verksamma.

Förbunden delar utredningens slutsatser angående behovet av en bättre kunskapsgrund för det sociala arbetet med unga lagöverträdare och med barn och ungdomar i riskzonen för att begå brott. Det är vår förhoppning att allt mer av befintlig kunskap kommer att göras tillgänglig för verksamheterna samt att forskningen inom området successivt kommer att bli mer omfattande och mer relevant för det sociala arbetet. Det vore dock att göra det enkelt för sig om de tillkortakommanden som socialtjänsten och övriga berörda påstås göra sig skyldiga till enbart skulle göras till en fråga om bristande kunskaper. Kriminalitet eller risk för kriminalitet hos unga människor har varit föremål för diskussion och analys under en stor del av det senaste seklet och ingenting talar för att vi framöver kommer att kunna hitta enkla svar på de samhällsfrågor detta väcker eller kunna ha träffsäkra metoder för alla uppkomna situationer.

Gotlands kommun

Socialtjänstens insatser grundar sig i första hand på individuella behov och förutsättningar hos den enskilde och har i huvudsak andra syften än vad en påföljd inom rättsväsendet har. Därför kan en insats bli långt mer ingripande i den unges förhållanden än vad brottets straffvärde är. Socialtjänsten måste alltid se till den yngres utveckling i ett större perspektiv.

En del kommuner har inte tradition att följa upp och utvärdera de program som används för ungdomar. Tyvärr tillhör Gotland inte något av de län som har FoU-enheter inom det sociala området, varför det skulle vara värdefullt med en aktiv spridning av kunskaper och erfarenheter som gjorts när det gäller insatser för ungdomar som har begått brott.

Linköpings kommun

Linköpings kommun delar uppfattningen att unga lagöverträdare i första hand bör få de insatser som behövs inom socialtjänsten. Utredningens förslag bedöms inte förändra dagens principiella ansvarsfördelning mellan kriminalvården och socialtjänsten.

Polisförbundet

Polisförbundet saknar en analys över varför socialtjänstens insatser inom omsorgen om barn och ungdomar har ökat och vad den ökade insatsen gett för resultat.

Polisförbundet ser det som sannolikt att socialtjänstens insatser kan ha ökat p.g.a. att polisens förutsättningar att agera i ett tidigt skede i den brottsaktives liv avsevärt försämrats. Enligt Polisförbundet beror detta

53

framförallt på nedmonteringen av närpolisorganisationen och därigenom begränsade förutsättningar att arbeta problemorienterat och med underrättelseledd polisverksamhet. Genom att polisens förutsättningar försämrats har den samverkan med andra aktörer som har att hantera ungdomsbrottslighet inte heller infriats.

Polisförbundet anser därför att det skulle vara relevant med en undersökning av hur polisens arbetsresurser mot ungdomsbrottsligheten förändrats över tiden.

Det är synnerligen viktigt att man analyserar och kommer fram till när, var och hur samhällets insatser ger största humana och samhällsekonomiska effekt.

Statsmakten bör vara långsiktig i sin strategi med att minska ungdomsbrottsligheten. Eftersom polisen och andra aktörer misslyckats ökar socialtjänstens insatser inom omsorgen om barn och ungdomar. Den negativa utvecklingen i förmågan att hantera ungdomsbrottslighet måste brytas eftersom den är tärande på statsfinanserna.

Polisförbundets uppfattning är att polisen bör ges bästa möjliga förutsättningar att agera i ett så tidigt skede som möjligt i den brottsaktives liv. Ju tidigare samhället agerar desto större är möjligheterna att förmå den brottsaktive till ett socialt välfungerande liv.

Riksförbundet Attention

Enligt kommittens bedömning är socialtjänstens förmåga att arbeta med barn och ungdomar som begår brott begränsad på många sätt, bl.a. kompetensmässigt. Oroande då ju socialtjänsten bär hela ansvaret för barn under 15 år som begår brott och ett delat men stort ansvar också för de äldre tonåringarna. För oss är naturligtvis socialsekreterarnas kunskap och inställning till de neuropsykiatriska funktionshindren viktiga frågor. Ett välfungerande stöd till psykiskt funktionshindrade förutsätter samverkan och förmågan att integrera de psykiatriska och sociala kunskapsområdena. Socialhögskolorna har hittills förmedlat otillräckliga kunskaper om de psykiska funktionshindren och deras sociala konsekvenser. Vårt intryck är att viljan och förmågan finns bland många av dem som arbetar nära klinterna/patienterna, men att den avtar högre upp i beslutshierarkierna, där ideologiska barriärer fortfarande lever kvar. Vi värdesätter att man i direktiven och betänkandet prioriterar evidensbaserad kunskap och hoppas att kunskapen om de psykiska funktionshindren och deras samband med sociala anpassningssvårigheter fortsättningsvis blockeras, i mindre utsträckning än hittills, av ideologiska eller intressepolitiska ställningstaganden. Tydliga ideologiska ställningstaganden är däremot givetvis legitima och angelägna när det gäller hur man vill förhålla sig till den evidensbaserade kunskapen – t.ex. i kriminalpolitiken.

Kommitténs förslag att ge Socialstyrelsen ett tydligare ansvar för kunskapsutvecklingen och att den bemyndigas att utfärda föreskrifter, gynnar troligen samverkan mellan de sociala och medicinska/psykiatriska kunskapsområdena. Vi skulle värdesätta om det tydligt utsades att en sådan utveckling är angelägen.

Hur påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten utformas, har stor betydelse för hur livet fortsättningsvis kommer att gestalta sig för de mycket unga lagöverträdarna. Den höga frekvensen av återfall i brottslighet efter överlämnanden kan förstås utifrån den biopsykosocialt be-

54

tingade sårbarheten som flertalet "early starters" bär med sig, men också som en indikation på att socialtjänstens insatser är otillräckliga. Att de i så begränsad utsträckning baseras på evidensbaserad kunskap och att de alltför sällan sker i samarbete med barnpsykiatrin bidrar, tror vi bestämt, till att insatserna alltför ofta blir ineffektiva. Det tycks oss också som att samhället har alltför låga ambitioner i detta för kriminalvården så viktiga skede – både vad gäller resurser och målsättningar. I betänkandet beskrivs bl.a. hur domstolarna väger insatsernas omfattning mot brottets straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet. Här nämns inte den tilltalades behov av socialt, psykologiskt/psykiatriskt stöd. Att vården inom socialtjänsten döps om till påföljd har måhända pedagogiskt värde gentemot den tilltalade, men tenderar också att förstärka den för "vår grupp" ödesdigra tyngdpunktsförskjutningen från vård till straff – ordets makt över tanken.

För de många "early starters" med ADHD–ODD–CD är socialt och psykiatriskt stöd, relaterat till deras funktionshinder, säkert avgörande för deras möjligheter till social anpassning, inkluderande att komma ifrån missbruk och kriminalitet. Vi föreslår därför att alla "early starters" vid kontakten med socialtjänsten och i samråd med föräldrarna erbjuds bedömning och eventuellt fortsatt engagemang från barn- och ungdomspsykiatri. En förmodligen utopisk önskan är att en påföljdsgaranti erbjuds till alla psykiskt funktionshindrade "early starters", som innebär att man erbjuder stöd och behandling i sådan utsträckning som ger realistiska möjligheter till en socialt acceptabel tillvaro. För att uppnå detta borde kanske samhällets åtagande enlig socialtjänstlagen och sjukvårdens erbjudanden vara tillräckliga, men så fungerar det ju inte i verkligheten, där den här gruppens svårigheter ofta förblir osedda eller prioriteras lågt. Det är också allmänt känt hur människor med dessa problem oftast hamnar mellan stolarna. Eftersom stödåtgärderna sannolikt har god brottförebyggande effekt borde, enligt vår uppfattning, de rättsvårdande myndigheterna tydligare än hittills verka för att sådana habiliterande insatser kommer till stånd.

Akademikerförbundet SSR

Utredningen har pekat på behovet av specialisering hos åklagarmyndigheter, polis och domstolar.

Akademikerförbundet SSR vill även betona att detta behov även gäller socialtjänstens och institutionernas personal. Vi menar att socionomutbildningarna i både grund- och magisterkurser måste erbjuda möjlighet till sådan specialisering och att arbetsgivarna måste stimulera till – och ansvara för att befintlig personal får den kunskap som krävs vad gäller både behandling, handläggning och kunskap om förändringar lagstiftningen.

Vi har tidigare nämnt vikten av ett utvecklat samarbete mellan de olika aktörerna. Här stöder vi utredningens förslag om att ge socialtjänsten ett uttalat ansvar för att sådant samarbete kommer till stånd.

55

3.2 Staten bör verka för en större enhetlighet vad gäller socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

Bedömning: För att få till stånd en större enhetlighet mellan olika kommuner och olika stadsdelar vad gäller socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott bör staten bestämma ramarna för detta arbete. Det som då ligger närmast till hands är att Socialstyrelsen meddelar föreskrifter m.m. härom. (Se avsnitt 5.2.2 i betänkandet.)

Kriminalvårdsstyrelsen

I enlighet med utredningens förslag skall barn och ungdom i första hand bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Bristen på enhetlighet över landet när det gäller socialtjänstens insatser är allvarlig. I de enskilda fallen ställs krav på en enhetlig rättstillämpning av gällande regler. För att uppnå likhet inför lagen inom detta område är det nödvändigt att staten bestämmer ramarna för kommunernas arbete härvidlag. Samordning och samverkan emellan olika samhällsaktörer bör också förstärkas. Socialstyrelsen bör därför ges större ansvar för det sociala arbete som kommunerna vidtar i anledning av att unga begår brott. Kriminalvårdsstyrelsen välkomnar därför förslaget om en fastare reglering inom ungdomsvården och att Socialstyrelsen får möjligheter att utfärda föreskrifter på detta område. Det bör ge förhoppningar om en rättssäkrare handläggning samt ökad förutsägbarhet.

Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet

Vi avvisar förslaget att Socialstyrelsen genom föreskrifter ska påverka enhetligheten i socialtjänstens arbete med unga lagöverträdare. Vi ser förslaget som ytterligare ett exempel att anpassa socialtjänsten till straffsystemet. Unga lagöverträdares situation, både flickors och pojkars, behöver sättas i fokus av både socialtjänsten och straffsystemet. Kunskaper finns om att det i första hand är bland barn som visar allvarliga psykosociala problem och som tidigt börjar begå brott (13-14 år och ännu tidigare) som kan utveckla en brottskarriär, alltså innan de är straffmyndiga. Lika fall skall behandlas lika men olika problem förutsätter olika insatser. Det är poängen med en behovsrelaterad lagstiftning som Socialtjänstlagen och LUL.

Norrtälje kommun

Norrtälje kommun konstaterar också att insatserna för barn och unga har ökat väsäntligt under det senaste årtiondet. Kommunerna har på olika sätt byggt upp organisationer med många olika öppenvårdsalternativ för att möta det ökade behovet. Det är därför inte självklart att statliga direktiv för att skapa en större enhetlighet i fråga om kommunernas verksamhet när det gäller barn och ungdomar som begår brott kommer att förbättra situationen utan det kan få motsatt effekt. Det viktigaste måste rimligtvis vara att skapa så bra stödinsatser som möjligt för den aktuella gruppen ungdomarna och deras familjer. Den kompetensen finns i närmiljön och bör styras av kommunen. Utbildningar för kompetenshöjning,

56

utvärdering av lämpliga metoder m.m. är lämpliga uppgifter för socialstyrelsen.

3.3 Socialstyrelsen ges ökade möjligheter att meddela föreskrifter m.m.

Förslag: Det skall uttryckligen framgå av lag att Socialstyrelsen äger rätt att utfärda föreskrifter i fråga om insatser inom omsorger om barn och unga som begår brott. (Se avsnitt 5.2.2 i betänkandet.)

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen ställer sig bakom förslaget att styrelsen skall få föreskriftsrätt i fråga om omsorgsinsatser för de barn och ungdomar som utredningsuppdraget avser.

Socialstyrelsen önskar dock framhålla den aspekten att de problem som barn och ungdomar har är mångfacetterade och kan omfatta inte bara brottslig verksamhet. Det nu sagda har också sedan länge avspeglats i såväl tidigare som nu gällande socialtjänstlag, vari socialnämnderna anförtros ett synnerligen brett ansvar (se t.ex. 5 kap. 1 § SoL). Med utgångspunkt i socialtjänstlagens anslag avseende unga som visar tecken på en ogynnsam utveckling, skulle det framstå som omotiverat och ologiskt att gällande ordning – frånvaron av föreskriftsrätt med stöd av socialtjänstlagen – skulle bestå, samtidigt som Socialstyrelsen skulle anförtros föreskriftsrätt inom endast det nu diskuterade specifika delområdet. Såvitt Socialstyrelsen ser på saken borde således det av utredningen framlagda förslaget om föreskriftsrätt kompletteras med motsvarande föreskriftsrätt även avseende övriga aspekter inom detta komplexa område. Av samma skäl som nu anförts finns inget att erinra mot förslagen i avsnitt 10.2.3 och 11.2.3.

Socialstyrelsen vill sammanfattningsvis framhålla att ett genomförande av dessa förslag bör utföras samtidigt som Socialstyrelsens föreskriftsrätt utvidgas till att omfatta hela det regelverk inom socialtjänstlagen som har anknytning till alla barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Sveriges Kommuner och Landsting

I utredningen konstateras att olika kommuner gör olika bedömningar vad gäller ungdomars behov av insatser samt att insatser som exempelvis kontaktperson eller stödsamtal kan ha ett varierande innehåll beroende på kommunens policy. För att skapa en större enhetlighet mellan olika kommuner skall Socialstyrelsen genom en lagändring få rätt att utfärda föreskrifter i fråga om insatser för barn och unga som begår brott.

Sveriges Kommuner och Landsting kan konstatera att socialtjänsten till sitt förfogande har olika metoder för att arbeta med utsatta barn och ungdomar. De modeller man använder sig av är beroende av lokala förhållanden – en insats som används i en kriminellt belastad stadsdel i en storstad behöver inte vara lämplig i en mindre kommun där man kanske har ett fungerande nätverk och en annan form av social kontroll. Vidare har socialtjänsten i högre grad än rättsvårdande myndigheter att utgå från individuella behov och resurser hos den ungdom som är aktuell för insatsen.

57

Utredningens förslag innebär en anmärkningsvärd ökning gällande Socialstyrelsens rätt att utfärda föreskrifter rörande socialtjänstens verksamhet för unga lagöverträdare. Förbunden avvisar förslaget i denna del som, om det förverkligas, kan komma att innebära föreskrifter på en detaljeringsnivå som förhindrar lokalt inflytande på verksamheterna.

Botkyrka kommun

Kommunen ser positivt på den enhetlighet som förslaget sannolikt ger samt Socialstyrelsens rätt att utfärda föreskrifter på detta område.

Eskilstuna kommun

I utredningen föreslås att det uttryckligen skall framgå av lag att Socialstyrelsen äger rätt att utfärda föreskrifter i fråga om insatser inom omsorger om barn och unga som begår brott. En viktig utgångspunkt till detta förslag är ledstjärnan inom straffrätten att lika skall behandlas lika. Eskilstuna kommun tolkning av utredningens förslag är att Socialstyrelsen utifrån ett straffrättsligt perspektiv skall utfärda föreskrifter beträffande socialtjänstens insatser för unga som begår brott. Kommunen anser att Socialstyrelsens föreskrifter om tillämpning ska ha sin utgångspunkt i socialtjänstlagens anda och ett individperspektiv, hur den enskildas behov ska tillgodoses.

Linköpings kommun

När det gäller ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna föreslås dock en rätt för Socialstyrelsen att utfärda vissa föreskrifter, som kan riskera att innebära föreskrifter på en alltför detaljerad nivå. Kommunerna enskilt eller vid behov i samverkan bedöms ha den kompetens som behövs för att klara föreslagna uppgifter och kvalitén kan vinna på att kommunerna ges stor frihet till lokal anpassning. Kommunen avstyrker därför förslagen i denna del.

Sundsvalls kommun

Förslaget är bra i fråga om att Socialstyrelsen ska utfärda föreskrifter för att åstadkomma ett enhetligt utbud och enhetligare insatser när det bl.a. gäller stöd- och behandlingsinsatser. Detta bidrar till en nationell likhet inför lagen.

Västerviks kommun

Västerviks kommun delar utredningens uppfattning att det är viktigt att ungdomar i hela Sverige erbjuds stöd och behandlingsinsatser från socialtjänsten som ger likhet inför lagen och inte är beroende av var man bor. Vi anser också att det är mycket bra att Socialstyrelsen har rätt att utfärda föreskrifter rörande dessa insatser.

Nämndemännens Riksförbund

Nämndemännens Riksförbund instämmer i utredningens förslag om behovet av större enhetlighet och likhet i omsorgen oavsett i vilken kommun barn och ungdom som begått brott råkar bo i.

58

Akademikerförbundet SSR

1999 års påföljdsreform har vid utvärdering visat att både verkställigheten av sluten ungdomsvård samt eftervård av den unge måste förbättras. Vad gäller eftervård är detta särskilt ett problem som ställer behovet av samverkan på sin spets till exempel då den unge är placerad långt ifrån hemkommunen. För att minska skillnaden i utbud mellan olika kommuner pekar utredningen också på behovet av utvecklad samverkan mellan stat och kommun och föreslår även att Socialstyrelsen ska få rätt att utfärda föreskrifter på området. Vi stöder förslaget.

3.4 Samverkan mellan kommunerna

Bedömning: Trenden att kommunerna i ökande mån har en gränsöverskridande samverkan och ett partnerskap för att möta såväl olika komplexa behov som behoven av kunskapsutveckling är positiv i så måtto att skillnaden i utbud och kvalitet på stöd- och behandlingsinsatser m.m. från kommun till kommun därmed minskar. Förutsättningarna för att man skall nå en större likhet inför lagen blir således bättre när samarbete kommer till stånd. Svenska Kommunförbundet bör kunna fylla en viktig uppgift i detta sammanhang. (Se avsnitt 5.2.3 i betänkandet.)

Sveriges Kommuner och Landsting

I utredningen nämns samverkan mellan kommuner som ett medel att nå en större likhet när det gäller behandlingen av unga lagöverträdare. Verksamheter mellan kommuner i partnerskap blir, som nämns i betänkandet, allt vanligare. Utredningen anger att Sveriges Kommuner och Landsting kan fylla en viktig uppgift i detta hänseende. Det är oklart vad som avses, men det är vår uppfattning att en av förbundens viktigaste uppgifter är att främja och utveckla samverkan mellan våra medlemmar och att vara en mötesplats för kommuner och landsting för gemensamt erfarenhetsutbyte.

Arboga kommun

Ungdomar som begår brott har rätt att få en likvärdig insats av socialtjänsten efter en individuell prövning anpassad efter den unges behov av vård och behandling. Det kan vara en framkomlig väg att stimulera till en ökad samverkan mellan närliggande kommuner för att den unge ska få en kvalificerad insats framför allt inom öppenvården.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Ungdomar som begår brott har rätt att få en likvärdig insats av socialtjänsten efter en individuell prövning anpassad efter den unges behov av vård och behandling. Det kan vara en framkomlig väg att stimulera till en ökad samverkan mellan närliggande kommuner för att den unge skall få en kvalificerad insats framförallt inom öppenvården.

59

4 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

4.1 Allmänna synpunkter

Kriminalvårdsstyrelsen

Utredningen präglas tydligt av inställningen att handläggningen av ungdomsärenden skall vara skyndsam. Behovet av kvalitet vid handläggningen och verkställighet betonas också. Detta är oerhört viktiga ställningstaganden särskilt för målgruppen unga lagöverträdare. Snabb utredning och lagföring krävs för att pedagogiken skall fungera för ungdomar. Den specialisering avseende handläggningen av ungdomsmål inom polis- och åklagarmyndigheterna samt i domstolarna som utredningen förordar bör gagna önskvärd skyndsamhet.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

Fakultetsnämnden instämmer i utredningens bedömning att specialiseringen vid handläggningen av ungdomsmål inom polis- och åklagarmyndigheterna samt i domstolarna har stor betydelse för de unga lagöverträdarna och att det därför är angeläget att denna specialisering bibehålls och utvecklas.

Arboga kommun

Socialnämnden är positivt inställd till en specialiserad handläggning inom de myndigheter som möter unga lagöverträdare med gemensam utbildning, likartade kunskaper om ungdomar och deras utveckling men också för att underlätta samverkan med socialtjänsten.

Eskilstuna kommun

Förslagen om specialisering vid handläggning av ungdomsmål är i linje med påpekanden som gjorts av kommittén för barns rättigheter. Kravet på skyldigheten för samtliga rättsinstanser att underrätta vårdnadshavare är viktigt för att tydliggöra ansvaret inte minst ur ett barn – och socialtjänstperspektiv.

Linköpings kommun

Kommunen anser det angeläget att socialtjänsten och rättsväsendet utbyter kunskap och information om varandras verksamheter för att handläggningen av ungdomsärenden och ungdomsmål skall bli så ändamålsenlig och effektiv som möjligt. Sådant samarbete förekommer men utredningen bedömer att det inte sker i tillräcklig omfattning. Det är önskvärt att sådant utbyte av information m.m. kommer till stånd och att socialtjänsten verkar för att så sker.

Sundsvalls kommun

Lagen föreskriver redan i dag att polisen ska ha lämpliga utredare och att åklagarna ska vara särskilt lämpade när man arbetar med ungdomsärenden. I vissa kommuner kringgås detta genom att polisen säger att alla är lämpliga att arbeta med dessa ärenden. Det är därför viktigt att kraven på specialisering och lämplighet görs tydligare så att dessa efterlevs. Att

60

även advokaterna inkluderas i denna specialiseringsprocess är positivt, något som förhoppningsvis bidrar till att förstärka behovet av särskilda utredare och åklagare.

Vad beträffar skyndsamhetskravet är det viktigt att även polisens utredningsarbete som föregår delgivningen sker skyndsamt.

Västerviks kommun

Rörande handläggning av mål inom rättsväsendet anser vi att det är av mycket stor vikt att tiden blir så kort som möjlig mellan upptäckt och straff.

Det är också bra att straffpåföljder kan utdömas till personer under 15 år då möjligheten att ”använda” underåriga för kriminella uppdrag därmed försvåras.

Nämndemännens Riksförbund

När det gäller handläggningen av ungdomsmål lämnar utredningen ett antal förslag. Utredningen lämnar förslag om specialisering vid handläggning av ungdomsmål som har stor betydelse för den unge som kommer i kontakt med rättsväsendet. Detta innebär att polis- och åklagarmyndigheterna samt domstolarna bör lägga vikt vid och utveckla den specialisering som lagstiftaren tidigare beslutat om i fråga om myndigheternas handläggning av ungdomsmål.

Nämndemännens Riksförbund instämmer i behovet av att öka och utveckla myndigheternas kunskap vid handläggning av ungdomsmål. Ett led i denna specialisering kan vara utredningens förslag att införa särskilt lämplighetskrav för den advokat som skall förordnas som offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år. Advokatens personliga egenskaper är enligt utredarna av särskild betydelse. Nämndemännens Riksförbund instämmer i den slutsatsen Nämndemännens Riksförbund ser i likhet med utredningen att skyndsamhetskravet om unga lagöverträdare som gäller förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år även skall gälla för brott med fängelse i straffskalan. Skälet är att det är angeläget att samhället reagerar snabbt på alla brott som begåtts av unga.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer är positivt inställd till en specialiserad handläggning inom myndigheter som möter unga lagöverträdare. Det skulle underlätta gemensam utbildning, likartade kunskaper om ungdomar och deras utveckling men också underlätta samverkan exempelvis med socialtjänsten. Förslaget om att förstärka kraven avseende offentliga försvarares lämplighet i ungdomsmål är tilltalande. Föreningen Sveriges Socialchefer anser det viktigt att det går att praktiskt genomföra.

Polisförbundet

Polisförbundet anser att arbetet med unga lagöverträdare i första hand skall vara inriktat på att förebygga, uppdaga och klara upp så många brott som möjligt. I arbetet är det också viktigt att genom tidiga och tydliga insatser visa att samhället reagerar mot ungdomsbrottsligheten. Tidigare erfarenheter från olika polismyndigheter och andra länder visar att ungdomsbrottsligheten avsevärt kan minskas på detta sätt.

61

Ungdomsbrottsligheten har förutsättningar att minska genom att ett helhetsgrepp tas över den unges samlade brottslighet, genom tidiga och tydliga insatser där åtalsunderlåtelse används sparsamt, där hämtnings- och anhållningsinstituten används när förutsättningar finns för detta. Där nolltolerans eftersträvas och där unga lagöverträdare och andra ungdomar i kontakter med polisen motiveras att avhålla sig från (fortsatt) brottslig aktivitet. En förutsättning är också möjligheter till ett gott samarbete på det operativa planet med andra aktörer som berörs av ungdomsbrottslighet, såsom socialtjänst, skola med flera. Polisens närvaro i skolor och medverkan i olika sammanhang är i många fall avgörande för att komma tillrätta med tidig brottslighet.

I ett långsiktigt perspektiv är det nödvändigt att dessa förutsättningar föreligger för att samhället skall kunna bryta den negativa brottsutvecklingen avseende ungdomsbrottsligheten. Rätt förutsättningar för polisen underlättar också socialtjänstens arbete vad gäller insatser för att förändra den unge lagöverträdarens utveckling i en positiv riktning.

Att i detta syfte ge polisen förutsättningar att använda tidiga och tydliga insatser mot unga lagöverträdare anser Polisförbundet vara både ett humanare och ett ur samhällsekonomisk synvinkel effektivare sätt att angripa problemet på.

Polisförbundet anser att de föreslagna förändringarna i 4 §, 11 § och 23 § LUL kan ha negativ effekt på möjligheten att förebygga och tidigt upptäcka och klara upp ungdomsbrottsligheten.

Polisförbundet menar att utvidgningen av skyndsamhetskravet i 4 § LUL är svår att tillgodose för polisen såvida polisen inte också ges ökade resurser. Föreslagna förändringar utan möjlighet till rätt anpassad resurs kan medföra sådana praktiska konsekvenser som att polisen tvingas prioritera ärenden i ännu snävare utsträckning än vad som görs i dag och att tidsfristen inte kan hållas.

Om regeringen menar allvar med att det är angeläget att samhället skall reagera snabbt på alla brott begångna av unga anser Polisförbundet att polisen bör få ökade resurser, oaktat behovet av att utvidga skyndsamhetskravet.

Polisförbundet anser att den föreslagna förändringen i LUL 11 § är till men för arbetet mot unga lagöverträdare, eftersom förändringen kan leda till att socialnämndens utredning föregår polisen brottsutredning, vilket kan få negativa konsekvenser för denna.

Polisförbundet anser att de föreslagna förändringarna i 23 § första stycket LUL inte gagnar arbetet med unga lagöverträdare. De kortsiktiga negativa effekter det kan ha för den enskilde brottsmisstänkte uppvägs av de långsiktiga positiva effekter ett tidigt uppklarande av den unges samlade brottslighet har för den unge och samhället.

4.2 Rättsväsendets specialisering vid handläggning av ungdomsmål

Bedömning: Specialiseringen vid handläggningen av ungdomsmål inom polis- och åklagarmyndigheterna samt i domstolarna har stor betydelse för de unga lagöverträdarna. Det är därför angeläget att myndigheterna lägger vikt vid och utvecklar denna specialisering genom

62

bl.a. utbildnings- och fortbildningsinsatser. (Se avsnitt 6.6.1 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Det förefaller självklart att domare, åklagare och försvarare liksom befattningshavare inom socialtjänsten och institutionsvården som arbetar med unga lagöverträdare bör vara lämpade för sina uppgifter. En sådan regel gäller redan avseende domare vid tingsrätt och i hovrätt; dock inte för domare i Högsta domstolen, se 25 LUL. Nu kan man väl konstatera att det inte alltid ligger så mycket tanke bakom utseendet av ungdomsdomare i hovrätterna. Detta hänger samman med att brottmål i hovrätten alltid skall avgöras med (minst) tre juristdomare. I praktiken innebär detta att alla domare i hovrätten dömer i ungdomsmål. Hovrätten ser ingen nackdel i detta och anser att regeln i 25 § LUL lämpligen kunde inskränkas till att gälla för endast tingsrätt.

Falu tingsrätt

När det gäller domarsidan gällde tidigare ett krav på att en domare som handlade ungdomsmål skulle vara ”särskilt lämpad” för uppgiften. Senare byttes detta krav – kanske till någon medborgares förvåning – ut mot ett krav på att domaren skulle vara ”särskilt utsedd” (25 § LUL). Detta krav har många domstolar – bl.a. denna tingsrätt – tillmötesgått genom att utse alla på brottmålssidan verksamma domare att handlägga ungdomsmål. Skälet är förstås att ungdomsmålen medför stora ojämnheter i arbetsbördan som rimligen bör fördelas någorlunda jämnt inom domarkollektivet, samtidigt som det är svårt att se några stora kriminalpolitiska fördelar med att vissa domare men inte andra handlägger ungdomsmålen. Tingsrättens uppfattning är att den ordning som nu i praktiken tillämpas inte medför några egentliga problem. Konsekvensen borde bli att reglerna i 25 § LUL kan upphävas.

Eftersom åklagaren ofta har en mer aktiv roll än domaren vid de personliga kontakterna med en ung lagöverträdare, kan man tycka att kravet på särskild lämplighet för åklagarnas del har en större tyngd än på domarsidan. I praktiken visar sig det dock att det är svårt att få de åklagare, som i och för sig skulle vara mest lämpade att handlägga ungdomsmål, att för någon längre tid åta sig den uppgiften. Man kan ana att detta beror på att ungdomsmålen av flera skäl inte är särskilt attraktiva. De är ofta besvärliga rent handläggningsmässigt och ställer krav på snabba åtgärder. Ungdomsmålen tenderar därför att tilldelas åklagare som inte har tilldelats någon mer attraktiv specialitet. Det är inte tingsrättens sak att föreslå åtgärder för att komma till rätta med det problemet. Men det kan inte nog betonas hur viktigt det är att den unge tilltalade i rättssalen möter en motpart som kan kommunicera med honom på ett någorlunda otvunget och konstruktivt sätt.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten delar utredningens bedömning. Upplysningsvis kan nämnas att det för närvarande inom Åklagarmyndigheten håller på att utarbetas en utbildning för de åklagare som handlägger ungdomsmål. Utbildningen kommer uteslutande att innehålla frågor om handläggningen av ungdomsmål samt frågor i anslutning därtill.

63

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen delar i och för sig utredningens överväganden om betydelsen av specialisering vad gäller handläggning av ungdomsmål inom polis- och åklagarväsendet. Styrelsen vill dock erinra om att den typen av krav på specialisering stundtals innebär problem för mindre polismyndigheter.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen bedömer i likhet med utredningen att specialiseringen vid handläggningen av ungdomsmål inom polis- och åklagarmyndigheterna samt i domstolarna har stor betydelse för de unga lagöverträdarna samt att det är angeläget att myndigheterna lägger vikt vid och utvecklar denna specialisering genom bl.a. utbildnings- och fortbildningsinsatser.

Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet

Vi tillstyrker utredningens förslag. Kunskaper om barn och ungdomar, både pojkar och flickor, som begår brott är grundläggande för en professionell handläggning av ungdomsmål. Utredningen preciserar dock inte närmare vilka kunskaper som den föreslagna utbildningen skall innehålla eller i vilken mån handläggningsprocessen behöver ändras för att skapa förutsättningar för att de nya kunskaperna skall kunna beaktas i processen.

Norrtälje kommun

Utredningen betonar att polis- och åklagarmyndigheterna samt domstolarna bör lägga vikt vid och utveckla den specialisering som lagstiftaren tidigare beslutat om i fråga om myndigheternas handläggning av ungdomsmål. Norrtälje kommun vill understryka att det är oerhört viktigt med ett nära samarbete mellan socialtjänst, polis och åklagare. Samtidigt är specialistkunskap av stor betydelse men detta måste vägas mot närheten. När åklagarmyndigheten i Norrtälje koncentrerades till Stockholm försvårades samarbetet på ett markant sätt mellan åklagar, polis och socialtjänst i Norrtälje. I en mindre kommun kan man inte få både specialisering och närhet. Kommunen föredrar därför närhetsprincipen med möjlighet till en viss specialisering och instämmer i utredningens förslag att samarbetet mellan socialtjänst, polis och åklagare måste förstärkas.

Örebro kommun

Utredningen anser att specialiseringen av ungdomsmål är bra och bör fortsätta. Örebro kommun instämmer och vill särskilt understryka vikten av att handläggningen av pedagogiska skäl är skyndsam.

Rädda Barnen Rädda Barnen ställer sig mycket positiv till förslaget om en specialisering av personal inom rättsväsendet inkl advokater, när det gäller ungdomsmål.

64

4.3 Införande av särskilt lämplighetskrav för försvarare i ungdomsmål

Förslag: Domstolen skall, när den förordnar en offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år, i första hand förordna sådan advokat som p.g.a. sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. Den misstänktes möjligheter att påverka vem som utses till försvarare för honom skall dock inte inskränkas genom denna nya bestämmelse.

Bedömning: Det är önskvärt att det i Advokatsamfundets regi anordnas utbildning och fortbildning för försvarare i de särskilda frågor som gör sig gällande i ungdomsmål. (Se avsnitt 6.6.2 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Hovrätten anser att utredningens förslag att införa ett särskilt lämplighetskrav för offentliga försvarare i ungdomsmål är välmotiverat och kan därför tillstyrka att ett sådant krav införs. När det gäller lämplighetskravets utformning anser emellertid hovrätten att en person som utsetts till advokat kan antas ha de nödvändiga kunskaper som krävs vid utövandet av uppdrag som offentlig försvarare för unga personer. Något uttryckligt kunskapskrav bör därför inte anges i den aktuella bestämmelsen. Hovrätten anser istället att lagtexten bör utformas i närmare överensstämmelse med det lämplighetskrav som anges för åklagare och polismän i 2 § LUL. Hovrätten föreslår därför att bestämmelsen i 24 § andra stycket LUL i stället utformas på följande sätt. Vid förordnande av offentlig försvarare enligt första stycket bör den utses som med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare kan antas vara särskilt lämpad för uppgiften.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Att den som skall utses till offentlig försvarare skall vara lämplig för uppdraget är klart. Detta framgår redan av föreskriften i 21 kap. 5 § RB och gäller självfallet inte endast ungdomsmål utan även andra mål. Att införa en särregel för just ungdomsmål förefaller inte erforderligt.

Huddinge tingsrätt

Det är naturligtvis angeläget att en offentlig försvarare är lämplig för sitt uppdrag, oavsett vilken typ av mål det gäller. Det är emellertid tingsrättens uppfattning att domstolar redan i dag utifrån tidigare erfarenheter beaktar huruvida försvararen ifråga är lämplig att utföra det aktuella uppdraget. Tingsrätten har svårt att se hur man skulle kunna införa ett särskilt lämplighetskrav för försvarare eftersom en sådan ordning förutsätter att det finns någon typ av objektiva referenspunkter och vedertagna bedömningsgrunder att utgå ifrån vid lämplighetsbedömningen. Tingsrätten ifrågasätter mot denna bakgrund om det föreslagna lämplighetskravet bör införas i lagtexten.

Sollentuna tingsrätt

Det ligger redan i de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken att en lämplig advokat skall utses för uppdraget (21 kap. 5 § RB). De flesta domstolar har redan en tämligen god uppfattning om vilka försvarare

65

inom domstolens område som är lämpliga för ungdomsmål. Utredningen redovisar inte hur domstolarna skall få kännedom om vilka advokater som är särskilt lämpliga och som t.ex. har genomgått den särskilda utbildning som utredningen förutsätter skall komma till stånd genom Advokatsamfundets försorg. Tingsrätten är tveksam till att vara hänvisad till särskilt upprättade förteckningar över lämpliga försvarare. Med hänvisning till det anförda avstyrker tingsrätten utredningens förslag.

Mölndal tingsrätt

Vi avstyrker förslaget att domstolarna skall tillämpa ett särskilt lämplighetskrav för advokater som förordnas som offentliga försvarare åt tilltalade under 18 år. Vi har svårt att se varför ett sådant lämplighetskrav skulle vara mer framträdande i mål med unga lagöverträdare än i exempelvis omfattande narkotika- eller ekobrottmål. Att domstolen skulle hålla en särskild s.k. försvararlista för offentliga försvarare i mål med unga lagöverträdare framstår således inte som motiverat.

Jönköpings tingsrätt

Tingsrätten har ingen erinran mot införande av lämplighetskrav för offentliga försvarare när den misstänkte är under 18 år.

Falu tingsrätt

När det gäller offentlig försvarare vill utredningen nu införa ett krav på särskild lämplighet i ungdomsmål (24 § LUL). Tingsrätten ifrågasätter om en sådan bestämmelse behövs, eftersom lämplighetskravet följer redan av de allmänna reglerna i 21 kap. 5 § RB. Tingsrätterna torde regelmässigt ha god kännedom om vilka advokater inom domkretsen som kan vara lämpliga i ungdomsmål, och de krav som utredningen vill lagfästa uppfylls säkerligen lika bra med nuvarande regler.

Ångermanlands tingsrätt

I utredningen behandlas frågan att särskilt lämpliga domare, åklagare och advokater skall delta i handläggningen av ungdomsmål. Tingsrätten ansluter sig till att handläggningen av ungdomsmål kräver vissa särskilda överväganden. Det föreslås därför i utredningen att även advokater skall utses med beaktande av särskild fallenhet för uppdraget ifråga. Tingsrätten motsätter sig inte att ett sådant krav uppställs i likhet med vad som gäller för domare och åklagare.

Länsrätten i Göteborg

Länsrätten tillstyrker förslaget och anser att det bör övervägas om inte motsvarande krav kan införas för offentliga biträden för unga i mål enligt LVU.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten ställer sig – bl.a. med stöd av vad som framkommit i BRÅ:s rapport Sju ungdomar om sin rättegång – positiv till utredningens förslag.

66

Kriminalvårdsstyrelsen

Förslaget om särskilda krav på den unges advokat välkomnas av Kriminalvårdsstyrelsen. Det krävs en särskild personlig lämplighet att kunna biträda en ung lagöverträdare inte minst om denne också kommer från en annan kultur.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen välkomnar utredningen förslag att domstolen ska, när den förordnar en offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år, i första hand förordna sådan advokat som p.g.a. sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. Den misstänktes möjligheter att påverka vem som utses till försvarare för honom ska dock inte inskränkas genom denna nya bestämmelse.

Barnombudsmannen anser dock att utredningen borde ha föreslagit att varje minderårig som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ska få rätt till juridiskt biträde i enlighet med artikel 40 punkten 2 (b) (ii) och (iii) i barnkonventionen. Nuvarande lagstiftning ger domstolen möjlighet att avstå från att förordna offentlig försvarare för den unge om det är uppenbart att han eller hon saknar behov av försvarare. Barnombudsmannen ifrågasätter också om nuvarande ordning står i överensstämmelse med artikel 6:3 om rätten till en rättvis rättegång i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

Nämnden vill tillstyrka utredningens förslag att domstolen, när den förordnar en offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år, i första hand skall förordna sådan advokat som p.g.a. sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. Inte minst framstår dettas om viktigt vid beaktande av att unga lagöverträdare är processbehöriga i den straffrättsliga processen och således inte, i motsats till vad som i andra rättsliga sammanhang, företräds av sina legala ställföreträdare.

Arboga kommun

Förslaget om att förstärka kraven när det gäller offentlig försvarares lämplighet i ungdomsmål instämmer nämnden i och anser det viktigt att det genomförs.

Norrtälje kommun

Utredningen har funnit skäl att införa ett särskilt lämplighetskrav för den advokat som skall förordnas som offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år. Kommunen instämmer helt i detta förslag.

Sundsvalls kommun

Att även advokaterna inkluderas i specialiseringsprocessen är positivt.

Sveriges advokatsamfund

Utredningens förslag om införande av ett särskilt lämplighetskrav för offentliga försvarare i ungdomsmål kan i förstone synas rimligt och angeläget. Å andra sidan är det i ett rättssystem som det svenska, med en

67

utbyggd rättshjälp genom offentliga försvarare, synnerligen angeläget att domstolen inte ens kan misstänkas ha något inflytande på försvararens oberoende ställning. Detta är inte uttryck för en abstrakt och världsfrånvänd princip utan ett viktigt och ömtåligt inslag i förtroendet för rättsskipningen. Kravet på särskilda kunskaper, erfarenheter och personliga egenskaper hos försvararen ger naturligtvis – vilket framgår av formuleringarna – utrymme för subjektiva bedömningar vid domstolens förordnande av offentlig försvarare. Det är ett moment som så långt som möjligt bör undvikas.

Införandet av den föreskrivna regeln skulle också kunna tas till intäkt för en utvidgning av en motsvarande regel även till andra brottmål.

Intresset av att försvararna i ungdomsmål har goda yrkeskunskaper och i övrigt är lämpliga för uppgiften, torde numera i större mån än tidigare komma att tillgodoses genom det särskilda krav på årlig vidareutbildning som har införts för ledamöter av Sveriges advokatsamfund. Det är samfundets uppfattning att intresset av kunniga och lämpliga försvarare i ungdomsmål kan upprätthållas utan att den föreslagna regeln införs.

Rädda Barnen

Rädda Barnen ställer sig mycket positiv till förslaget om en specialisering av personal inom rättsväsendet inkl advokater, när det gäller ungdomsmål.

4.4 Försvararens rätt till ersättning i ungdomsmål

Förslag: Det skall finnas ekonomiska incitament för försvarare att lägga kraft på ungdomsmålen. Vid bestämmande av ersättning till försvarare i mål med tilltalad i åldern 15–17 år skall därför beaktas att dessa mål kan kräva särskilda insatser av försvararen. I mål där brottmålstaxan är tillämplig bör den föreslagna ordningen få till följd att möjligheten att överskrida taxebeloppet kommer att användas i större utsträckning än i dag. (Se avsnitt 6.6.2 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Hovrätten avstyrker att den föreslagna ändringen i 21 kap. 10 § RB införs, eftersom den inte synes ha något egentligt berättigande. Såsom utredningen konstaterar är i ett stort antal mål med unga lagöverträdare den s.k. brottmålstaxan tillämplig. Om avsikten är att skapa ett ekonomiskt incitament för den offentlige försvararen att lägga kraft på målen med de yngsta lagöverträdarna i vidare mån än vad brottmålstaxan i dag medger kan detta åstadkommas genom en ändring av brottmålstaxan varigenom ungdomsmålen undantas från dess tillämpning. Det torde vara ofrånkomligt att detta leder till ökade utgifter för det allmänna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten delar inte utredningens uppfattning att domstolen vid bestämmandet av ersättning till offentlig försvarare i ungdomsmål skall ha särskilda möjligheter att frångå brottmålstaxan. Enbart den omständigheten att det rör sig om unga lagöverträdare motiverar inte att taxan överskrids. Det avgörande måste vara brottslighetens komplexitet och

68

målets omfattning. För de kurativa insatserna bör i första hand socialvården svara.

Huddinge tingsrätt

Förslaget om en möjlighet att överskrida taxebeloppet i större utsträckning än vad som gäller i dag avstyrks. Det finns redan enligt gällande rätt en möjlighet att överskrida taxan om ett uppdrag krävt avsevärt mer arbete än normalt. Härvid kan beaktas att mål med de yngsta lagöverträdarna kan kräva extra insatser av en försvarare. Befintliga regler om möjligheterna att överskrida taxan är enligt tingsrättens bedömning tillräckliga för att kunna tillgodose behovet av att kompensera försvararna i mål där den tilltalade är i åldern 15–17 år. Som framgår av betänkandet (s. 239) väger det tämligen jämt bland de tillfrågade advokaterna vad gäller frågan om ungdomsmål innebär några särskilda svårigheter eller om de inte gör det jämfört med andra brottmål. Risken finns att en bestämmelse med den lydelse utredningen föreslagit leder till att försvararna mer eller mindre regelmässigt begär ersättning utöver taxan i mål av denna typ och den blir på så sätt kostnadsdrivande.

Sollentuna tingsrätt

Utredningen föreslår, genom ett tillägg till den bestämmelse som finns i rättegångsbalken om ersättning till offentliga försvarare (21 kap. 10 § RB), att en domstol vid bestämmande av ersättning till en offentlig försvarare för någon som inte har fyllt 18 år skall beakta att mål med unga lagöverträdare kan kräva särskilda insatser av försvararen. Tingsrätten anser att paragrafen redan i dess nuvarande lydelse ger domstolen möjlighet att ta hänsyn till att ett uppdrag har varit krävande och det t.ex. har funnits befogad anledning till särskilda sociala insatser från försvararens sida. I huvudsak torde det föreslagna förtydligandet av lagtexten ta sikte på mera komplicerade mål där brottmålstaxan inte ens är tillämplig. Enligt tingsrättens mening fyller det nya föreslagna stycket i 21 kap. 10 § RB ingen saklig funktion.

Mölndal tingsrätt

Vi avstyrker även förslaget att det av lagtexten skall framgå att vid bestämmandet av ersättning till försvarare i mål med lagöverträdare mellan 15–17 år domstolen skall beakta att dessa mål kan kräva särskilda insatser av försvararen, med större möjligheter än i dag att överskrida taxebeloppet. De möjligheter som redan i dag finns att avvika från taxan anser vi vara tillfyllest. Det saknas med andra ord skäl att tro att en uttrycklig skyldighet för domstolen att beakta att målen med de yngsta lagöverträdarna kan kräva särskilda insatser av försvararen skulle väga tyngre än i andra mål av speciell beskaffenhet (exempelvis narkotika- och ekobrottmål).

Jönköpings tingsrätt

Tingsrätten anser att det inte föreligger skäl att införa en möjlighet för försvarare i ungdomsmål att i större mån än försvarare i andra brottmål få överskrida taxebeloppet.

69

Falu tingsrätt

Utredningens förslag att ge utrymme för en högre timtaxa i ungdomsmål avstyrks bestämt. Det kan inte hävdas att ungdomsmålen skulle vara av så komplicerad eller grannlaga natur att det är motiverat att just för den målgruppen höja timtaxan.

Ångermanlands tingsrätt

Tingsrätten motsätter sig den föreslagna ändringen av ersättningsregeln i 21 kap. 10 § RB. Det kan ifrågasättas om arbetet i ungdomsmål avviker i sådan grad från andra mål att ändrade ersättningsprinciper skulle vara motiverade. Det förefaller inte heller rimligt att olika ersättningsprinciper skulle gälla för ett målsägandebiträde som representant för en ung målsägande och för en offentlig försvarare som har förordnats för en ung tilltalad. Tingsrätten befarar också framtida gränsdragningsproblem vid bestämmande av ersättning till advokater i ungdomsmål, t.ex. i mål med flera tilltalade i olika åldrar. Förslaget i denna del avstyrks således.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen är positiv till utredningens förslag att det ska finnas ekonomiska incitament för försvare att lägga kraft på ungdomsmålen.

4.5 Vissa handläggningsfrågor

4.5.1 Skyndsamhetskravet i 4 § LUL

Förslag: Skyndsamhetskravet i 4 § LUL skall utvidgas till att gälla för alla brott med fängelse i straffskalan. (Se avsnitt 6.6.3 i betänkandet.)

Riksdagens Ombudsmän (JO)

JO delar utredningens bedömning att det är angeläget att samhället reagerar snabbt på alla brott som begås av unga. Den nuvarande begränsningen i 4 § LUL att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år skall bedrivas med särskild skyndsamhet endast beträffande brott för vilket det är föreskrivet fängelse mer än sex månader kan därför sättas i fråga. Det går dock enligt vår mening inte att bortse från de i huvudsak praktiska skäl som föranlett den nuvarande regleringen (se prop. 1994/95:12 s. 63).

JO har i ett antal beslut med anledning av klagomål och iakttagelser vid inspektioner kunnat konstatera att det redan med den nuvarande regleringen förhållandevis ofta förekommer att polis och åklagare bl.a. p.g.a. brist på personal har svårt att klara av att färdigställa förundersökningar inom den tidsfrist som anges i 4 § LUL (se t.ex. JO 2004/05 s. 103 och protokoll från inspektion av Polismyndigheten Dalarna dnr 1230-2004). I förarbetena till paragrafen har angetts att det förhållandet att det för tillfället råder brist på utredningspersonal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde inte innebär att den s.k. sexveckorsfristen får överskridas (se prop. 1994/95:12 s. 97). Om utredningens förslag i avsnitt 6.6.3 om att sexveckorsfristen skall gälla för alla brott med fängelse

70

i straffskalan genomförs är det därför angeläget att polis och åklagare tillförs ökade resurser.

Förslaget medför – om det genomförs – att förundersökningar mot den som inte har fyllt 18 år avseende t.ex. snatteri och olovlig körning kommer att omfattas av den tidsfrist som finns i 4 § LUL. Det finns inte något krav på att dessa förundersökningar skall ledas av en åklagare (jfr 3 § LUL). Det innebär att det vid polisledda förundersökningar ställs krav på att polisen i tid redovisar förundersökningen till åklagare. Det är knappast heller uteslutet att yttrande från socialnämnden kan behöva inhämtas inom ramen för en sådan förundersökning. Enligt förslaget skall ett sådant yttrande inhämtas så snart det finns skälig misstanke att en ung person begått brott. Det bör innebära att även en polisman som är förundersökningsledare kan behöva inhämta yttrande. Det förefaller lämpligt att justera innehållet i 11 § LUL med hänsyn härtill.

Falu tingsrätt

Från en tingsrätts perspektiv är dagens krav på skyndsamhet frustrerande. De tidsramar som enligt 4 § LUL gäller för förundersökningen överskrids regelmässigt i väsentlig mån. När åtal väcks, har ofta uppåt ett år gått från brottsdatum. Att tingsrätten då har endast 14 dagar på sig att hålla huvudförhandling ter sig från domstolens horisont föga konsekvent, särskilt inte som man vid huvudförhandlingen ofta nödgas konstatera att de sociala myndigheterna inte hunnit ta fram en adekvat planläggning i de fall vård inom socialtjänsten kan bli aktuell som påföljd.

Ett genomförande av utredningens förslag att kraven på skyndsamhet enligt 4 § LUL skall utsträckas till ytterligare brottstyper riskerar – mot bakgrund av hur nuvarande regler tillämpas – att bli ett kraftfullt slag i luften. Så länge de brottsutredande organen inte har tillräckliga resurser, torde en sådan reform dessutom medföra att respekten för de nuvarande fristerna urholkas ytterligare. Det är ändå vid utredningar om grövre brott som kraven på skyndsamhet rimligen är störst. Förslaget i den delen avstyrks.

Vad som i stället borde genomföras är en uppmjukning av reglerna i 29 § andra stycket LUL av innebörd dels att den normala fristen för huvudförhandling förlängs till exempelvis tre eller fyra veckor, dels att uttryckligt utrymme ges för att överskrida gränsen om det är påkallat med hänsyn till utredningen i påföljdsfrågan eller andra omständigheter.

Justitiekanslern

Justitiekanslern har inga synpunkter på att tillämpningsområdet för 4 § LUL utvidgas så att fler brottstyper omfattas av skyndsamhetskravet. Justitiekanslern vill emellertid påpeka följande.

I 4 § LUL stadgas att förundersökningar mot unga under 18 år beträffande brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Utredningen anför på s. 242 att många unga gör sig skyldiga till snatteri, olovlig körning och skadegörelse, vilka brott, sägs det, inte uppfyller kriterierna i 4 § LUL för att handläggas skyndsamt. Bl.a. därför föreslår utredningen att skyndsamhetskravet skall utvidgas till att omfatta alla brott med fängelse i straffskalan. Justitiekanslern kan dock konstatera att det för olovlig körning är föreskrivet endast böter medan det för skadegörelse är föreskrivet böter eller

71

fängelse i högst ett år. Olovlig körning torde alltså inte heller om utredningens förslag genomförs omfattas av skyndsamhetskravet medan skadegörelse gör det redan i dag.

Åklagarmyndigheten

Det skyndsamhetskrav som uppställs i 4 § LUL står i vissa fall i strid med kravet på en hög kvalité på brottsutredningarna. Det förekommer också – vilket är allmänt känt och finner ett klart stöd i den i inledningen nämnda enkäten till ett flertal ungdomsåklagare – med dagens lagstiftning inte sällan problem att hålla tidsfristen. En tidsfrist som uppfattas som alltför kort kan även ge upphov till felbeteenden från såväl åklagare som polis, vilket inte befrämjar brottsutredningen.

Utredningens förslag innebär en inte obetydlig ökning av det antal ärenden som kommer att omfattas av tidsfristen. Med hänvisning till vad Åklagarmyndigheten anfört ovan är det inte lämpligt att så sker. Samtidigt delar vi utredningens uppfattning att det är av stort intresse att samtliga ungdomsmål hanteras skyndsamt.

Frågan hur avvägningen bör göras mellan å ena sidan möjligheten att faktiskt hinna fatta beslut i åtalsfrågan inom en i lag uppställd tidsfrist och å andra sidan upprätthållandet av en snabb handläggning, är dock inte enkel att besvara.

Enligt Åklagarmyndighetens uppfattning bör i första hand en fristregel utformas på så sätt att, i enlighet med utredningens förslag, låta den i 4 § LUL stadgade tidsfristen omfatta samtliga brott med fängelse i straffskalan, men med ett utökande av tiden för fristen till åtta veckor. I andra hand föreslår Åklagarmyndigheten att man låter tidsfristen omfatta samtliga brott med fängelse i straffskalan, men med införande av en lättnad i 4 § LUL avseende i vilka fall tidsfristen får överskridas.

Rikspolisstyrelsen

En skärpning av skyndsamhetskravet kommer med all sannolikhet medföra en ökad belastning för Polisen. Styrelsen gör ändå den bedömningen att denna belastning kan hanteras mot bakgrund av att, som utredningen också påpekar, utredningen av många mindre allvarliga brott har slutförts redan i samband med polisingripandet. Styrelsen vill därför inte motsätta sig förslaget men vill ändå understryka vikten av att en uppföljning görs av den nya regeln och dess konsekvenser för Polisens arbete.

Brottsoffermyndigheten

Utredningen föreslår att skyndsamhetskravet i 4 § LUL skall utvidgas till att gälla alla brott med fängelse i straffskalan. Motsvarande ändring bör göras i 2a § förundersökningskungörelsen (1947:948).

Polisförbundet

Polisförbundet menar att utvidgningen av skyndsamhetskravet i 4 § LUL är svår att tillgodose för polisen såvida polisen inte också ges ökade resurser. Föreslagna förändringar utan möjlighet till rätt anpassad resurs kan medföra sådana praktiska konsekvenser som att polisen tvingas prioritera ärenden i ännu snävare utsträckning än vad som görs i dag och att tidsfristen inte kan hållas.

72

Om regeringen menar allvar med att det är angeläget att samhället skall reagera snabbt på alla brott begångna av unga anser Polisförbundet att polisen bör få ökade resurser, oaktat behovet av att utvidga skyndsamhetskravet.

Rädda Barnen

Rädda Barnen stödjer kravet på skyndsamhet i utredningen för alla brott med fängelse i straffskalan

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, RFS, instämmer i förslaget. RFS anser att kravet på skyndsamhet bör gälla alla myndigheter som kan tänkas komma ifråga beträffande handläggning av ärenden med unga lagöverträdare. Det är orimligt att de unga utsätts för psykiska påfrestningar mer än vad som är absolut nödvändigt i avvaktan på myndigheternas hantering och beslut i ungdomsärenden. Det finns därför både pedagogiska och psykologiska skäl som talar för att skyndsamhetskravet utvidgas till att gälla för brott med fängelse i straffskalan. Samhället skall agera snabbt och pröva andra brottspåföljder så långt det är möjligt i syfte att undvika frihetsberövanden. Samarbetet mellan myndigheter och olika ideella organisationer bör förbättras.

4.5.2 Skyldighet att underrätta vårdnadshavare enligt 26 § LUL

Förslag: Skyldigheten i ungdomsmål att underrätta vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge om att åtal väckts och om tidpunkt för huvudförhandling skall uttryckligen gälla samtliga rättsinstanser. (Se avsnitt 6.6.3 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag att införa en uttrycklig bestämmelse i 26 § LUL om att även högre rätt är skyldig att till vårdnadshavare eller annan lämna underrättelse om tidpunkten för huvudförhandlingen. Hovrätten tillstyrker även att det införs en uttrycklig bestämmelse i LuL som reglerar tillämpligheten av lagen i mål där omprövning av påföljdsfrågan skall äga rum.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten ställer sig positiv till utredningens förslag.

Rädda Barnen

Rädda Barnen stödjer skyldigheten att underrätta vårdnadshavare utvidgas till samtliga rättsinstanser.

73

4.5.3 Handläggningen vid talan om ny prövning av påföljdsfrågan

Förslag: Bestämmelserna i 26 och 30 §§ LUL skall, i tillämpliga delar, också gälla domstolens handläggning av mål där omprövning av påföljdsfrågan skall äga rum. (Se avsnitt 6.6.3 i betänkandet.)

Sollentuna tingsrätt

I samband med att åtal väcks mot en lagöverträdare som är under 18 år skall tingsrätten i dag kalla (eller vid mindre allvarliga lagöverträdelser underrätta) vårdnadshavaren eller den som har motsvarande ansvar för den unge till huvudförhandlingen i målet. Även socialnämnden skall underrättas om tidpunkten för förhandlingen. Utredningen föreslår att samma skyldighet skall föreligga när domstolen handlägger en begäran från åklagaren att en tidigare utdömd påföljd skall omprövas. Tingsrätten anser att förslaget är välgrundat. Det är i dag inte obligatoriskt för domstolen att hålla muntlig förhandling när det är aktuellt att ompröva påföljden för en ung lagöverträdare. Omprövning sker efter förhandling endast om detta särskilt begärs. Tingsrätten anser att det finns skäl att överväga om inte omprövningen av påföljden för unga lagöverträdare, i vart fall för dem som är under 18 år, alltid bör ske efter en särskild domstolsförhandling i frågan. Tingsrätten vill särskilt peka på det pedagogiska moment som ligger i domstolsförhandlingen. Det är en klar fördel i att både den unga lagöverträdaren, föräldrarna, åklagaren och, när så är nödvändigt, företrädare för socialtjänsten är närvarande vid en sådan omprövning. Att domstolsförhandlingen i dessa fall blir obligatorisk stämmer väl överens med utredningens förslag att domstolen vid omprövning i framtiden skall kunna ersätta innehållet i en tidigare beslutad socialtjänståtgärd med ett nytt innehåll (jfr nedan) liksom förslaget att den nya påföljden, på samma sätt som den ursprungliga domen, skall avkunnas i samband med att sammanträde hålls.

Tingsrätten välkomnar förslaget att domstolen vid omprövning av en socialtjänstpåföljd, utöver att meddela varning eller i förekommande fall bestämma en annan påföljd, skall kunna ersätta innehållet i den utdömda socialtjänstpåföljden med alternativa åtgärder.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten ställer sig positiv till utredningens förslag.

4.6 Frågor som gäller brottsmisstänkta barn under 15 år

4.6.1 Det finns behov av att göra en samlad översyn

Bedömning: Det finns behov av att göra en samlad översyn av lagstiftningen beträffande handläggningen av ungdomsmål, däribland handläggningen av utredningar av ärenden där den brottsmisstänkte är under 15 år. (Se avsnitt 6.6.4 i betänkandet.)

74

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten delar utredningens bedömning att en samlad översyn beträffande handläggningen av ärenden där den brottsmisstänkte är under 15 år är påkallad. Vid ett seminarium för ungdomsåklagare från olika delar av landet, som genomfördes i april 2004, framkom ett tydligt behov inom åklagarväsendet av att få klargöranden beträffande ett flertal frågor rörande just handläggningen av det aktuella ärendeslaget. Samma synpunkter kom till tydligt uttryck i den nyligen genomförda och tidigare i remissvaret omnämnda enkäten bland åklagare som handlägger ungdomsmål. Åklagarmyndigheten menar därför att frågan om en översyn av hela det aktuella området är viktig och att den bör behandlas med hög prioritet inom justitiedepartementet.

Rikspolisstyrelsen

Med hänvisning till vad som tidigare anförts delar Rikspolisstyrelsen utredningens bedömning att det finns ett stort behov av att göra en samlad översyn av handläggningen av ärenden där den brottsmisstänkte är under 15 år.

Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndigheten delar utredningens bedömning vad gäller behovet av att göra en samlad översyn beträffande utredning av ärenden där den brottsmisstänkte är under 15 år. Myndigheten handlägger ärenden om statlig ersättning – brottsskadeersättning – till brottsoffer. Inte sällan förekommer ärenden där det i polisanmälan gjorts gällande att barn under 15 år har begått brott. Eftersom den misstänkte inte fyllt 15 år kan den unge inte straffas. Brottsoffret har ändå rätt till brottsskadeersättning. Ett för brottsoffret positivt ställningstagande i ersättningsfrågan förutsätter att myndigheten med tillräcklig grad av styrka kan slå fast att ett brott i objektiv och subjektiv mening har begåtts. Inför detta ställningstagande är myndigheten i stor utsträckning beroende av framför allt polisens utredningsinsatser. Det är därför ur ett brottsofferperspektiv nödvändigt att polisen i större utsträckning än i dag utreder brott som begåtts av barn under 15 år och som ett led i denna utredning hör den brottsmisstänkte. Detta skulle medföra att rätten till brottsskadeersättning ökar. Även om det således saknas straffprocessuella skäl att utreda brott som begåtts av icke straffmyndiga personer, talar ändå starka skäl för att en brottsutredning görs.

Rädda Barnen

Rädda Barnen stödjer rekommendationen om en utredning om handläggning av ärenden där den brottsmisstänkte är under 15 år.

4.6.2 Juridiskt biträde

Förslag: Domstol skall på begäran av åklagare eller vårdnadshavare kunna förordna ett juridiskt biträde för den unge vid brottsutredning enligt 31 § LUL. Denna möjlighet skall tillämpas restriktivt. Den föreslagna ordningen får anses vara förenlig med artikel 40 punkten 2 i

75

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). (Se avsnitt 6.6.4 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten ställer sig positiv till utredningens förslag.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen är positiv till utredningens förslag men motsätter sig föreslagna begränsningar av rätten till juridiskt biträde för den unge. Utredningens förslag är inte, såsom påstås av utredningen, förenligt med barnkonventionen. Det framgår tydligt av artikel 40 punkten 2 b) ii barnkonventionen att varje barn som misstänks för brott har rätt att få juridiskt biträde. Den unge ska således redan som misstänkt vid brottsutredningen alltid ha rätt till ett juridiskt biträde.

Nämndemännens Riksförbund

När det gäller handläggningen av brottsmisstanke mot barn under 15 år har utredningen funnit att det vid utredning enligt LUL bör det finnas en möjlighet för domstol att förordna om juridiskt biträde för den unge. Möjligheten bör enligt utredningen användas restriktivt. Nämndemännens Riksförbund har den uppfattningen att behovet torde komma att öka eftersom brottsligheten i unga år i samhället som helhet sannolikt kommer att öka och därmed behovet av juridiskt biträde inte minst av det skälet att skadeståndskrav kan riktas mot den unge lagöverträdaren.

Rädda Barnen

Rädda Barnen motsätter sig de begränsningar i möjligheten att få juridiskt biträde för barn under 15 år som presenteras. I enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter artikel 40 punkt 2 b) ii skall alla barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ha rätt till juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar.

4.7 Tvångsmedel

4.7.1 Allmänna synpunkter

Åklagarmyndigheten

En allmän utgångspunkt vad gäller frågan om möjligheten till tvångsmedelsanvändande måste vara att behovet av att kunna använda tvångsmedel ställs mot berättigade krav på integritetshänsyn och proportionalitet. Denna utgångspunkt gör sig särskilt starkt gällande när det gäller användandet av tvångsmedel mot mycket unga personer. För att ge polis och åklagare bättre möjligheter att bekämpa ungdomsbrottsligheten på ett effektivt och rättssäkert sätt, krävs det dock möjligheter till användande av relativt ingripande tvångsmedel även mot brottsmisstänkta barn under 15 år.

76

Malmö stad

Betänkandet föreslår vissa förtydligande i LUL avseende polisens möjligheter att hålla kvar en person under 15 år samt att det ska vara möjligt att ta fingeravtryck och fotografi av misstänkta som inte är straffmyndiga. Betänkandet anser det finns skäl att även i andra sammanhang se över möjligheterna att använda tvångsmedel mot brottsmisstänkta under 15 år. Malmö stad instämmer och anser det angeläget att frågan utreds skyndsamt.

4.7.2 Kroppsbesiktning i syfte att utröna förekomsten av narkotika i kroppen

Bedömning: Utredningen instämmer i den av Narkotikakommissionen tidigare gjorda bedömningen att tillräckliga skäl för att införa möjligheter att tvångsvis drogtesta barn under 15 år i syfte att utreda förekomsten av eget bruk av narkotika inte föreligger. (Se avsnitt 6.6.4 i betänkandet.)

Justitiekanslern

Justitiekanslern anser, liksom utredningen, att det inte bör kunna komma i fråga att tvångsvis drogtesta barn under 15 år och att det är synnerligen olämpligt att överlåta den typen av tvångsåtgärder till t.ex. socialtjänst- eller skolpersonal.

Åklagarmyndigheten

Vad gäller frågan om kroppsbesiktning i syfte att utröna förekomsten av narkotika i kroppen på personer under 15 år, kan Åklagarmyndigheten inte klart se någon situation där det ur ett rent åklagarperspektiv måste anses vara oundgängligen påkallat med en sådan besiktning. Det råder dock ingen tvekan om att det från social- och kriminalpolitiskt perspektiv är mycket viktigt att kunna fastställa att en ung person brukar narkotika, detta för att samhället så tidigt som möjligt i den unges liv skall kunna sätta in behövliga åtgärder för att motverka kriminalitet och riskbeteenden. Åklagarmyndigheten anser därför i strid med utredningens bedömning att det bör införas en möjlighet att genomföra kroppsbesiktning med syfte att utröna förekomsten av narkotika i kroppen beträffande barn under 15 år.

4.7.3 Kroppsbesiktning i form av provtagning för DNA-analys

Bedömning: Frågan om det bör vara möjligt att, vid utredning om allvarligare brott, ta prov på misstänkta som inte fyllt 15 år för att genomföra DNA-analys, är angelägen men bör bli föremål för överväganden i ett annat sammanhang. (Se avsnitt 6.6.4 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten delar utredningens bedömning att frågan är angelägen. Vår uppfattning är att frågan är så angelägen att det är beklagligt att något lagförslag nu inte läggs fram. De integritetsaspekter som gör sig

77

gällande beträffande denna fråga torde i stor utsträckning vara desamma som gör sig gällande vid tagande av fotografi och fingeravtryck (daktning). Det kan därför tyckas något inkonsekvent att ett lagförslag läggs angående möjlighet till daktning men inte angående möjlighet till DNAprovtagning. Vår bedömning är således att ett lagförslag innebärande en möjlighet till kroppsbesiktning i form av provtagning för DNA-analys kan – och bör – läggas fram inom ramen för det fortsatta utredningsarbetet.

4.7.4 Tagande av fotografi och fingeravtryck

Förslag: Tvångsmedel varom stadgas i 28 kap. 14 § RB, dvs. tagande av fotografi och fingeravtryck, skall kunna användas även mot misstänkta som inte fyllt 15 år vid utredning av brott varpå fängelse kan följa. (Se avsnitt 6.6.4 i betänkandet.)

Justitiekanslern

Det finns uppenbarligen ett stort behov av att i utredningssyfte kunna fotografera och ta fingeravtryck av misstänkta under 15 år. Ett sådant förfarande kan visserligen anses innebära en ganska påtaglig integritetskränkning. Men behovet av dessa åtgärder får ändå anses väga tyngre än integritetsaspekterna. Därför tillstyrker Justitiekanslern förslaget.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten ställer sig positiv till utredningens förslag.

Rädda Barnen

Rädda Barnen motsätter sig förslaget om tagande av fotografi och fingeravtryck på misstänkta gärningsmän under 15 år. Motiveringen att integritetsskälen inte väger tungt är inte underbyggt, resonemang saknas kring principfrågan om att barn som inte kan straffas ändå ska kunna hamna i register av detta slag. Denna fråga bör liksom DNAanalysfrågan i varje fall utredas närmare innan beslut om ny ordning fattas.

4.7.5 Kvarhållande enligt 14 § LUL av den som inte fyllt 15 år

Förslag: Det skall uttryckligen anges i 14 och 35 §§ LUL att polisen äger rätt att hålla kvar en brottsmisstänkt person under 15 år som har gripits eller medtagits till förhör. (Se avsnitt 6.6.4 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten ställer sig positiv till utredningens förslag.

78

5 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

5.1 Allmänna synpunkter

Stockholms stad

Stockholms stad har inget att invända mot att begreppet straffvarning ersätter begreppet åtalsunderlåtelse av tydliggörande och pedagogiska skäl. Ambitionen att åklagaren ska träffa den unge för ett personligt sammanträffande innan beslut fattas är också lovvärd. Men Stockholms stad ifrågasätter om förslaget är realistiskt och praktiskt genomförbart. Unga lagöverträdare i Stockholms stad får ofta i dag beslutet om åtalsunderlåtelse per brev, då åklagaren inte alltid har utrymme till något personligt möte. Utredningens intention är att straffvarning ska användas i ökad omfattning i förhållande till nuvarande åtalsunderlåtelse. Socialtjänsten föreslås också återrapportera till åklagaren när insatser som planerats tillsammans med den unge inte fullföljs. För att förslagen ska kunna realiseras bedömer Stockholms stad att viss resursförstärkning behövs vid åklagarmyndigheten.

Botkyrka kommun

Kommunen anser att förslaget blir tydligare för den unge. Att ett sammanträffande måste ske mellan åklagaren och den unge ses som positivt, då det torde visa på ett visst allvar i situationen. Kommunen kan dock se en ökad arbetsbelastningen med anledning av förslaget kring återrapporteringen till rättsväsendet.

Eskilstuna kommun

Eskilstuna kommun stöder betänkandets förslag att av pedagogiska skäl ersätta uttrycket åtalsunderlåtelse med straffvarning för personer under 18 år som begår brott. Straffvarning ska utdelas till den unga av åklagare vid ett personligt sammanträffande. Ett förstärkt samarbete mellan åklagare och socialtjänsten samt en återrapporteringsskyldighet för socialtjänsten. Socialstyrelsen bör genom allmänna råd vägleda hur det ska utformas.

Sundsvalls kommun

Vi är kritiska till förslaget att åtalsunderlåtelse/straffvarning ges under förutsättning att den unge genomgår en föreslagen vårdplan. Socialtjänsten i Sundsvall har under en tid upplevt att det är svårt att få ungdomar att förstå innebörden av att de måste genomföra en vårdplan. Detta beror på att ungdomarna upplever att de faktiskt inte är dömda till en vårdplan, vilket ju också är sant i juridisk mening. Dessutom händer det att åklagaren inte alltid meddelar socialtjänsten om just dessa beslut. En fråga som måste ställas är hur detta rutinförslag ska betraktas och hanteras inom socialtjänsten, eftersom detta beslut inte är en dom, utan en biståndsinsats?

Nämndemännens Riksförbund

Nämndemännens Riksförbund instämmer i utredarnas förslag om införandet av begreppet straffvarning. Åklagarens roll vid tillämpning kom-

79

mer att vara av central betydelse och kräver stor kompetens hos åklagaren och lämplighets krav i likhet med de krav som utredningen föreslår gälla för advokater som biträder och försvarar unga lagöverträdare. Åklagarens personliga egenskaper är en av hörnpelarna om metoden skall bli framgångsrik.

Riksförbundet Attention

Näst efter bötesstraff är åtalsunderlåtelse den påföljdsform som har lägst återfall i brottslighet enligt tabell 3, sid. 189. Aven om de som får åtalsunderlåtelse utgör ett urval av mindre brottsbenägna individer kan man inte utesluta att denna påföljd kan ha en gynnsammare inverkan, när den kombineras med bra stöd och behandling, än de mer ingripande påföljdsformerna. Åtalsunderlåtelse har tillämpats i allt mindre utsträckning under de senaste åren. Detta har säkert gällt i särskild hög utsträckning ungdomarna med ADHD-ODD-CD. Vi ser positivt på en ökad tillämpning under de villkor som kommittén föreslår. Att åtalsunderlåtelse – straffvarning kan återkallas för den som missköter sig är naturligt. Att missköta sig innebär bl.a. att inte fullfölja påbörjad utbildning, att misssköta sitt arbete, att inte avhålla sig från missbruk – färdigheter som "vår grupp" har stora svårigheter att klara av. Vi ser det som mycket angeläget att alla aktörer, inklusive åklagarna, gör sig förtrogna med vad funktionshindren innebär, för att hitta till rätt kravnivå.

5.2 Ökad användning av åtalsunderlåtelse enligt LUL

Bedömning: Möjligheten till åtalsunderlåtelse enligt LUL bör användas i större omfattning än i dag. Det bör därför övervägas vilka åtgärder som kan vidtas i syfte att förstärka institutet åtalsunderlåtelse i LUL och som kan bidra till att det kommer till användning i den utsträckning som lagstiftaren förutsatt i tidigare ärenden. (Se avsnitt 7.5.1 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Som en allmän synpunkt vill hovrätten framhålla att utredningen inte redovisar någon på mera objektiva grunder baserad slutsats att meddelande av straffvarning skulle ha en sådan brottsavhållande effekt som utredningen förutser eller att de former för meddelande av straffvarning som utredningen anvisar skulle medföra att straffvarning uppfattas som en mer ingripande påföljd än åtalsunderlåtelse. Det kan vidare ifrågasättas om den föreslagna ordningen för meddelande av straffvarning, i vidare utsträckning än vad som gäller för åtalsunderlåtelse, kan antas bidra till att den unge inser allvaret i situationen.

Utredningen föreslår inte någon annan ändring av förutsättningarna för meddelande av straffvarning i 17 § LUL än att även den unges vilja att medverka till medling skall kunna vägas in. I övrigt är den föreslagna bestämmelsen likalydande med den som i dag gäller åtalsunderlåtelse.

Utredningen gör bedömningen att de föreslagna ändringarna – som huvudsakligen rör formerna för meddelande av straffvarning – bör kunna leda till en utökad användning av straffvarningsinstitutet och att institutet därmed skulle komma till användning i den utsträckning som lagstiftaren

80

tidigare har förutsatt. Hovrätten anser att denna bedömning inte har något stöd i de föreslagna ändringarna i lagtexten i denna del. I stället är det snarast fråga om försöka få till stånd en ändring enbart genom motiv och utan stöd i lagtexten. Detta framstår inte som en godtagbar ordning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Utredningens principiella inställning är att antalet åtalsunderlåtelser enligt LUL bör öka i avsevärd omfattning (s. 263). Denna fråga är kontroversiell. Å ena sidan vill man inte utsätta de unga för de påfrestningar som ett åtal medför. Men å andra sidan är det viktigt att brotten utreds och lagförs. Detta krävs inte minst för att sambandet mellan brott och påföljd skall kunna upprätthållas. Åtalsunderlåtelseinstitutet är en viktig del av det straffprocessuella systemet, men det krävs att det hanteras med viss försiktighet. En för frikostig användning av det är självklart inte önskvärd. Risken finns alltid att tilltron till straffsystemet kan rubbas. Vilken anledningen är till att antalet åtalsunderlåtelser har minskat framstår som oklart. Mer än en förklaring är tänkbar. Utredningens tankegångar förefaller här bygga på antaganden. Hovrätten ifrågasätter om förslaget på denna punkt är särskilt klokt.

Åklagarmyndigheten

Det finns enligt Åklagarmyndighetens bedömning ett visst utrymme för ökad användning av åtalsunderlåtelse, dels genom att vi med riktlinjer kan få en mer enhetlig tillämpning hos landets åklagare (se kommentaren under 7.5.8), dels genom en ökad samsyn hos socialtjänsten och åklagarna vilka åtgärder som socialtjänsten kan vidta utan en dom. I dag är det i få fall som åtalsunderlåtelse meddelas på den grunden att socialtjänsten vidtar åtgärder. I viss utsträckning borde det antalet kunna öka genom informations- och erfarenhetsutbyte mellan socialsekreterarna och åklagarna. Det finns dock många faktorer som påverkar beslutet och som gör sig gällande oavsett på vilken grund åtalsunderlåtelsen enligt LUL meddelas, t.ex. att det är återfall, att gärningen är förnekad, att det finns enskilda anspråk som bör beaktas eller att det är brott där man p.g.a. allmänpreventionen bör lagföra även unga lagöverträdare, såsom vid trafikbrott. Utredningen har inte föreslagit några förändringar av dessa faktorer. Det innebär att det endast är en begränsad ökning man kan förvänta sig. Om utredningens förslag att inskränka användningen av överlämnande till vård inom socialtjänsten genomförs, kommer det sannolikt att innebära en minskning av åtalsunderlåtelser på den grunden att socialtjänsten vidtar åtgärder.

Brottsförebyggande rådet

BRÅ delar utredningens bedömning att det finns skäl att öka andelen ungdomar som meddelas åtalsunderlåtelse och minska andelen som ställs inför rätta. Kostnaderna för rättegångar är höga och deras pedagogiska betydelse torde ofta vara begränsad. BRÅ:s rapport Sju ungdomar om sin rättegång (BRÅ-rapport 2002:18) visade att de intervjuade ungdomarna inte hade förstått vad som sades i rätten och inte tyckte att de själva fick möjlighet att komma till tals.

Ett väl genomfört samtal mellan åklagaren och den unge, vilket utredningen föreslår som en förutsättning för beslut om åtalsunderlåtelse, tor-

81

de kunna fungera som en väl så tydlig och begriplig samhällelig reaktion som många av dagens rättegångar.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen håller med utredningen i sin bedömning att möjligheten till åtalsunderlåtelse enligt LUL bör användas i större omfattning än i dag. Artikel 37 (b) i barnkonventionen anger att ett frihetsberövande endast får tillgripas som en sista utväg och för kortast möjliga tid. Detta ska i sin tur tolkas mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 3 om barnets bästa i främsta rummet.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

I denna del är utredningens utgångspunkt att åtalsunderlåtelse – straffvarning – bör (kunna) användas i större omfattning än i dag (s. 263). Några beaktansvärda ändringar i grundförutsättningarna för att meddela åtalsunderlåtelse föreslås emellertid inte. Visserligen skall enligt förslagen beaktas den unges vilja att medverka till att medling kommer till stånd, men samtidigt föreslås regler som innebär att straffvarning som huvudregel bara kan meddelas om den unge kommer till sammanträdet. Grundtanken synes vara att den uppstramning som föreslås automatiskt skall leda till att tillämpningsområdet vidgas. Det framstår för fakultetsnämnden som tvivelaktigt om föreslagen verkligen kommer att leda till att åtalsunderlåtelse kommer att användas i större utsträckning än i dag.

Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet Vi tillstyrker förslaget om en ändrad reglering som syftar till att åtalsunderlåtelse kan användas i större omfattning än i dag. Åtgärden innebär en direkt reaktion på den unges brottsliga handling.

Sundsvalls kommun

I dagsläget används åtalsunderlåtelse i rimlig omfattning i dagsläget enligt vår mening.

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet delar utredningens uppfattning att åtalsunderlåtelse enligt LUL bör ersättas av begreppet straffvarning och att denna åtgärd skall kunna användas i en stor utsträckning.

Polisförbundet

Polisförbundet anser inte att åtalsunderlåtelse/straffvarning leder till ett tydligt och väl fungerande påföljdssystem. Enligt vissa polismyndigheters erfarenheter har åtalsunderlåtelse/straffvarning snarast en motsatt effekt.

Polisförbundet delar inte utredningens uppfattning att institutet åtalsunderlåtelse i LUL skall användas i större omfattning än i dag.

Polisförbundet delar inte utredningens uppfattning att straffvarning skall öka på bekostnad av strafföreläggande och domstolsprövning.

Risken med en sådan hantering är att man missar statsmaktens mål att minska brottsligheten och öka tryggheten.

82

5.3 Begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL bör ersättas med straffvarning

Förslag: Begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL bör av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte ersättas med straffvarning. (Se avsnitt 7.5.2 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Förslaget att införa termen straffvarning i påföljdssystemet är inte nytt. De förslag som tidigare har lagts fram har gått ut på att kalla den villkorliga domen för straffvarning. Den givna invändningen mot en sådan ordning är den, att man kan varna en gång, men att om personen som blivit varnad åter gör sig skyldig till brott man måste visa att man menade allvar med varningen och alltså döma ut en påföljd. Förslaget innebär att, för att systemet skall vara trovärdigt, det blir problematiskt att meddela en person mer än en åtalsunderlåtelse. Hovrätten avstyrker förslaget. Hovrätten vill tillägga att det förhållandet att utredningens förslag innehåller ett annat varningsinstitut i 30 b LUL inte är ägnat att göra bilden klarare, i vart fall inte för dem som är tänkta att bli föremål för dessa olika typer av varningar.

Sollentuna tingsrätt

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att det nya begreppet straffvarning är mera pedagogiskt i och med att det också tydliggör för den unga lagöverträdaren innebörden av åtalsunderlåtelsen. Det är i och för sig olyckligt att det i lagstiftningen kommer att finnas två benämningar för samma sak, åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken för lagöverträdare som är över 18 år och straffvarning enligt LUL för dem som är under 18 år. Tingsrätten anser dock att detta kan accepteras, eftersom rekvisiten inte är helt identiska.

Mölndal tingsrätt

Vi tillstyrker förslaget att ersätta begreppet Åtalsunderlåtelse med Straffvarning på av utredningen framförda skäl.

Falu tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker förslaget att terminologin förändras så att åklagarens beslut om åtalsunderlåtelse i stället skall kallas för straffvarning.

Ångermanlands tingsrätt

Åtalsunderlåtelse skall enligt utredningens förslag ersättas med uttrycket straffvarning. Det nya uttrycket är tydligare och allmänt sett bättre än det gamla, varför den språkliga ändringen tillstyrks.

Justitiekanslern

Justitiekanslern instämmer i utredningens bedömning att begreppet åtalsunderlåtelse kan ge intryck av att samhället inte har reagerat på brottet och att det av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte finns skäl att ersätta benämningen med något annat. Begreppet straffvarning, som utredningen föreslår, framstår i sig som ändamålsenligt.

83

Om ändringen genomförs kommer det att finnas två olika benämningar för den situation som innebär att åklagaren beslutar att underlåta åtal. För personer över 18 år kommer det att kallas åtalsunderlåtelse och för personer under 18 år straffvarning. En sådan skillnad framstår som rimlig med hänsyn till att ordet ”varning” i princip lämpar sig bäst för den som är oerfaren. Och det är inga problem över huvud taget så länge förutsättningarna för åtgärden i de båda fallen skiljer sig åt. Så är delvis fallet här, eftersom rekvisiten i 20 kap. 7 a § RB inte är desamma som i 17 § LUL. Enligt den föreslagna 18 § LUL skall dock straffvarning för personer under 18 år kunna beslutas även med stöd av de skäl som anges i 20 kap. 7 § RB. I betänkandet sägs uttryckligen att åtalsunderlåtelse med direkt tillämpning av 20 kap. 7 § RB i fortsättningen skall begränsas till att avse sådana personer som har begått brott efter att de har fyllt 18 år. Det sagda kan ibland ge effekter som framstår som egendomliga. Det innebär ju nämligen att åklagaren i en situation där en 17-åring och en 18-åring har gjort sig skyldiga till brott och förutsättningarna i 20 kap. 7 § RB (men inte i 17 § LUL) är för handen får besluta om åtalsunderlåtelse för 18åringen och straffvarning för 17-åringen, utan att detta innebär någon annan skillnad i sak än att 17-åringen måste inställa sig till ett personligt sammanträffande med åklagaren. En sådan skillnad kan framstå som sakligt omotiverad i det enskilda fallet och kan även motverka föresatsen att göra påföljdssystemet tydligt och begripligt för unga lagöverträdare. Den sortens effekter är dock ofrånkomliga ibland när det finns ett särskilt påföljdssystem för personer under en viss ålder och Justitiekanslern anser att det i detta fall kan accepteras.

Möjligen bör det övervägas att ersätta begreppet åtalsunderlåtelse med straffvarning även för personer över 18 år. Justitiekanslern är dock medveten om att det inte har ingått i utredningens uppdrag att göra sådana överväganden.

Om förslaget genomförs bör det i den föreslagna 20 kap. 7 § RB för tydlighetens skull tas in en hänvisning till bestämmelserna i 16-22 §§ LUL.

Åklagarmyndigheten

Åtalsunderlåtelse är ett juridiskt fackuttryck som är vedertaget och inarbetat och som beskriver en viss rättsfunktion. Åtalsunderlåtelse tillämpas för både unga och vuxna lagöverträdare. Det finns inte tillräckliga skäl att ha olika begrepp för olika kategorier lagöverträdare för samma rättsliga åtgärd. Det skulle tvärtom kunna medföra otydlighet. När åklagaren vid det personliga sammanträffandet informerar om vad en åtalsunderlåtelse innebär, kan givetvis ordet varning användas som förklaring.

Kriminalvårdsstyrelsen

Ordet straffvarning istället för åtalsunderlåtelse torde bättre kunna öka den unges förståelse för allvaret i åtgärden liksom det förhållandet att åklagaren meddelar varningen personligen till den berörde.

Brottsförebyggande rådet

BRÅ stöder förslagen att ändra namnet på åtalsunderlåtelse till straffvarning.

84

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte ska ersättas med straffvarning.

Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet

Vi tillstyrker också att uttrycket åtalsunderlåtelse ändras till straffvarning av samma skäl. Den språkliga ändringen gör att innebörden av åtgärden blir tydligare. Det är endast åklagare eller domare som kan besluta om den åtgärden.

Arboga kommun

Ur den unge lagöverträdarens synpunkt är det lämpligt att byta ut benämningen åtalsunderlåtelse till straffvarning. Det ger en tydlig signal som kan få en pedagogisk betydelse.

Sundsvalls kommun

Ett namnbyte från åtalsunderlåtelse till straffvarning är bra, eftersom en straffvarning utgör en tydlig påföljd till skillnad mot åtalsunderlåtelse.

Tyresö kommun

Vi tillstyrker utredningsförslag om ändrad terminologi i detta avseende. Vår erfarenhet är att termen åtalsunderlåtelse i många fall är obegriplig för såväl unga som föräldrar. Ordet straffvarning är begripbart och förtydligar dess betydelse.

Västerviks kommun

Det är bra att, i stället för åtalsunderlåtelse, välja ordet straffvarning som gör det tydligare för både ungdomen och samhället att brottet är något man blir ansvarig för – inte något man kommer undan. Det är också bra att socialtjänstpåföljd endast kommer ifråga när det krävs kraftfulla åtgärder från socialtjänstens sida.

Örebro kommun

Nämnden har ingen invändning mot ändrad benämning till straffvarning.

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet delar utredningens uppfattning att åtalsunderlåtelse enligt LUL bör ersättas av begreppet straffvarning och att denna åtgärd skall kunna användas i en stor utsträckning.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Ur den unge lagöverträdarens synpunkt anser Föreningen Sveriges Socialchefer det lämpligt att byta ut benämningen åtalsunderlåtelse till straffvarning. Det ger en tydlig signal till den unge som kan få en pedagogisk betydelse.

85

Rädda Barnen

Rädda Barnen välkomnar förslaget om ändring av benämningen på åtalsunderlåtelse till straffvarning. Det ger en tydligare signal om samhällets inställning till brott även om det inte leder till åtal varje gång.

Akademikerförbundet SSR

Akademikerförbundet SSR tycker det är bra att begreppet åtalsunderlåtelse ersätts med det tydligare "straffvarning".

5.4 Formerna för underrättelsen bör stramas upp

Förslag: Åklagaren bör först vid det personliga sammanträffandet med den unge ta slutlig ställning till om han eller hon skall meddela straffvarning. Den unges personliga närvaro vid sammanträdet hos åklagaren skall i princip utgöra ett villkor för att straffvarning skall kunna meddelas.

Tidsfristen för beslut i åtalsfrågan bör kunna förlängas i det fall åklagaren har beslutat att kalla den unge till ett personligt sammanträffande. (Se avsnitt 7.5.3 i betänkandet.)

Justitiekanslern

Enligt utredningens förslag skall den unges personliga närvaro vid sammanträdet hos åklagaren utgöra ett villkor för att straffvarning skall kunna meddelas. Endast om det föreligger synnerliga skäl skall straffvarning få meddelas utan att den unge har kallats att inställa sig personligen hos åklagaren. Förslaget innebär naturligtvis en ökad arbetsbelastning för åklagarnas del. Justitiekanslern anser emellertid, liksom utredningen, att det finns ett stort värde i att den unge i så gott som alla fall där en åtalsunderlåtelse (straffvarning) är aktuell får klart för sig att samhället ser allvarligt på det faktum att han eller hon har begått ett brott. Det är därför rimligt att införa en sådan ordning trots att det kan bli betungande för åklagarna.

Det får anses godtagbart att tidsfristen enligt 4 § LUL förlängs i dessa fall.

Åklagarmyndigheten

De förändringar som utredningen föreslår om personligt sammanträffande och att beslutet skall tas i samband med sammanträffandet, blir i praktiken inte någon märkbar förändring för ungdomarna. Av svaren på den tidigare nämnda enkäten till ett antal ungdomsåklagare framgick att redan i dag delges åtalsunderlåtelse enligt LUL i princip alltid vid ett personligt sammanträffande. Vid sammanträffandet tar man upp frågor om brottet och dess konsekvenser och man beskriver skötsamhetskravet. Efter det undertecknar den unge en delgivningshandling. Om den unge tar tillbaka sitt erkännande eller direkt avvisar åtalsunderlåtelsen och skötsamhetskravet, återkallar åklagaren beslutet och väcker åtal. Åklagarmyndigheten delar således inte utredningens uppfattning att straffvarning genom de ändrade formerna kommer ”att framstå som en mer ingripande åtgärd än vad som hittills varit fallet”. När det gäller åklagarens bedömning av den unge vid ett personligt sammanträffande så är erfa-

86

renheten att tonåringars uppträdande kan skilja sig åt mycket och att åklagare inte besitter den kompetens att de utifrån ett kort personligt sammanträffande kan göra en mer ingående bedömning av den unge. Åklagarmyndigheten delar utredningens uppfattning att svaret på konkreta frågor kan ha betydelse för beslutet, såsom inställning till medling eller gottgörelse och att det därför är lämpligt att fatta beslutet i samband med sammanträffandet. Åklagarmyndigheten anser inte att möjligheten att frångå ett personligt sammanträffande skall skilja sig före eller efter kallelsen. Om det efter kallelsen uppkommer synnerliga skäl att inte ha ett personligt sammanträffande bör givetvis dessa skäl också kunna beaktas.

Kriminalvårdsstyrelsen

Ett beslut om straffvarning, med obligatoriskt personligt sammanträffande mellan den unge och åklagaren, är ett bra pedagogiskt grepp för att understryka allvaret i samhällets reaktion på brott.

Örebro kommun

Positivt är förslaget innefattar ett krav på att straffvarning inte ska kunna beslutas utan att åklagaren haft ett personligt samtal med den unge.

Sveriges advokatsamfund

Enligt förslaget skall åklagaren först i samband med ett personligt sammanträffande med den unge ta slutlig ställning till om straffvarning skall meddelas. Advokatsamfundet gör inte någon erinran mot en sådan reglering men vill understryka vikten av att de anvisningar som Riksåklagaren förväntas utfärda, med anledning av den föreslagna ordningen, präglas av sådan tydlighet och konkretion att strafflagstiftningens krav på likformighet och förutsebarhet fullt ut iakttas.

Rädda Barnen

Att straffvarning endast kan lämnas vid personligt sammanträffande är bra då det tydliggör allvaret liksom ger åklagaren en möjlighet att prata igenom saken med gärningsmannen.

Rädda Barnen delar utredningens förhoppning om att ovan nämnda uppstramningar kring straffvarningssystemet kontra åtalsunderlåtelse skall leda till att färre unga åtalas för brott än i dag. Rädda Barnen anser att detta ligger väl i linje med att barn i första hand skall komma ifråga för insatser av socialtjänsten.

5.5 Domstolen bör ha möjlighet att besluta om straffvarning

Förslag: Även domstolen bör kunna meddela ett beslut om straffvarning om den finner att den unge skall fällas till ansvar för brottet. (Se avsnitt 7.5.4 i betänkandet.)

87

Hovrätten över Skåne och Blekinge

En fråga man kan ställa sig är om det är rimligt att den som nonchalerar åklagarens kallelse till det sammanträffande, där det är tänkt att straffvarningen skall meddelas, skall kunna bli föremål för samma reaktion, dvs. endast en varning, när han eller hon så småningom kommer till domstol. Hovrätten finner att den föreslagna lösningen inte är lämplig.

Sollentuna tingsrätt

Utredningen föreslår att det även skall vara möjligt för en domstol att, sedan åklagaren har väckt åtal, i stället för att döma ut påföljd för ett brott skall kunna meddela ett beslut om straffvarning. Enligt förslaget skall domstolen kunna göra detta, när det finns särskilda skäl och då en gärning har begåtts av okynne eller förhastande. Tingsrätten välkomnar en sådan möjlighet. Det är inte helt ovanligt att domstolen, efter genomförande av en rättegång med en ung lagöverträdare, med hänsyn till vad som förevarit efter brottet och de följder som rättegången haft för den unga lagöverträdaren, kommer fram till att den lämpligaste påföljden skulle vara någon form av varning. Möjligheterna att meddela påföljdseftergift är därvid oftast alltför begränsade samtidigt som en påföljdseftergift inte tillräckligt klargör för den unge allvaret i att ett brott har begåtts. En möjlighet att i vissa fall meddela straffvarning ökar domstolens möjligheter att i det enskilda fallet välja den mest lämpade formen för reaktion på brott begångna av unga lagöverträdare.

Straffvarning meddelad av en domstol efter en rättegång har i viss utsträckning karaktären av påföljdseftergift. Enligt 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond skall den som döms för ett eller flera brott, om fängelse ingår i straffskalan för något av brotten, i domen åläggas att betala en avgift till fonden. Detsamma gäller när en fråga om ansvar för brott tas upp av en åklagare genom ett strafföreläggande. Någon avgift skall dock inte tas ut om påföljdseftergift meddelas. Det är enligt tingsrätten angeläget att lagstiftaren klargör om avgift enligt lagen om brottsofferfond skall tas ut, när domstol efter åtal beslutar om straffvarning för en ung lagöverträdare.

Mölndal tingsrätt

Vi tillstyrker förslaget att domstolarna ges möjlighet att i vissa fall meddela straffvarning till lagöverträdare mellan 15–17 år. Vi vill dock framhålla att den föreslagna lydelsen av 32 kap. 6 § BrB möjligen bör innehålla något närmare om ramarna för den typ av brottslighet som kan komma ifråga vid en straffvarning (dvs. mindre allvarlig brottslighet).

Falu tingsrätt

Tingsrätten ställer sig tveksam till förslaget att även domstol skall kunna meddela straffvarning. Den möjligheten är tänkt för sådana fall där den unge inte har hörsammat kallelsen till åklagaren. Att den unge uteblir från sammanträdet med åklagaren torde normalt sett vara ett tecken på att det inte är frågan om sådant ”okynne och förhastande” som utredningen tänker sig som förutsättning för straffvarning utan att det gäller en person som är i behov av andra insatser. Därför torde antalet fall där det i domstolen blir aktuellt att meddela straffvarning bli ganska få, och det är tveksamt om de motiverar att påföljdssystemet kompliceras ytterligare.

88

Ångermanlands tingsrätt

Enligt förslaget skall även domstol i framtiden kunna besluta om straffvarning. Härmed uppstår dock en viss skillnad i betydelse mellan åklagarens beslut om straffvarning (motsvarande åtalsunderlåtelse) och domstolens (snarast motsvarande villkorlig dom). Även om det finns – som utredningen framhåller – vissa skäl som talar för att även en domstol skall kunna meddela straffvarning, finns en viss tvekan om fördelarna med detta förslag överväger nackdelarna. Risken är också att ytterligare ett begrepp skapar sämre överskådlighet i påföljdssystemet. Tingsrätten avstyrker förslaget till den del det avser straffvarning i domstol.

Justitiekanslern

Justitiekanslern instämmer delvis i det som utredningen har anfört som skäl för sitt förslag i denna del (s. 272 f.). Det finns emellertid flera skäl som också talar emot förslaget.

Utredningen har alltså föreslagit att det som i dag kallas åtalsunderlåtelse i stället skall kallas straffvarning om den berörda personen är under 18 år. Det framgår att innebörden av förfarandet – i enlighet med vad som i dag gäller för åtalsunderlåtelse – är att åklagaren i vissa fall får underlåta åtal (se t.ex. den föreslagna lagtexten i 16 § LUL). Mot bakgrund av detta framstår det till en början som inkonsekvent att domstolen skall kunna fatta ett sådant beslut efter att åklagaren faktiskt har väckt åtal. Det visar sig också att en sådan ordning medför åtskilliga svårigheter.

Den av domstolen utfärdade straffvarningen kommer att ha en delvis annan innebörd än åklagarens. En åtalsunderlåtelse kan enligt nu gällande bestämmelser återkallas. Detta föreslås gälla även straffvarningar för ungdomar under 18 år, som utfärdas av åklagaren. En domstols dom varigenom den unge meddelas straffvarning vinner dock, som utredningen också konstaterar (s. 679), laga kraft och kan därmed inte återkallas. Det är enligt Justitiekanslerns uppfattning inte lämpligt att låta begreppet straffvarning omfatta två så skilda företeelser.

Av betänkandet framgår att straffvarningen inte är att anse som en påföljd i brottsbalkens mening. Enligt förslaget skall det alltså införas en ny rättsfigur i systemet som innebär att en domstol i en dom konstaterar att en person har gjort sig skyldig till ett brott men för detta brott varken dömer till en påföljd eller meddelar påföljdseftergift. Justitiekanslern anser att så inte bör ske utan att frågan utreds mer ingående. Man kan också fundera över hur vissa bestämmelser i brottsbalken respektive rättegångsbalken är tänkta att tillämpas i förhållande till en sådan straffvarning. Detta gäller t.ex.

• bestämmelserna om bortfallande av påföljd i 35 kap. BrB där det

sägs att påföljd inte får ådömas sedan viss tid har gått från det att den häktade har fått del av åtal för brottet respektive från den dag då brottet begicks,

• bestämmelsen om rättegångskostnad i högre rätt (31 kap. 10 § RB),

där det bl.a. stadgas att högre rätts dom skall anses som fällande bara om den tilltalade döms till påföljd som är att anse som svårare än den vartill lägre rätt dömt eller, om han eller hon har frikänts av

89

lägre rätt, befinns ha begått brottet eller den av honom fullföljda talan inte föranleder någon ändring i högre rätts dom,

• bestämmelsen om prövningstillstånd i hovrätt (49 kap. 13 § RB)

som utgår från att den tilltalade har dömts till en påföljd eller frikänts från ansvar för brott (jfr NJA 1995 s. 351 II, där Högsta domstolen fann att påföljdseftergift inte kan jämställas med vare sig ett frikännande eller en bötesdom och att det därför inte kan krävas prövningstillstånd i ett sådant fall),

• bestämmelsen i 51 kap. 13 § RB där det stadgas bl.a. att hovrätten

får avgöra ett mål utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd (uttrycket ”finns anledning att” passar dåligt in på den föreslagna straffvarningen, som ju inte kan föranleda någon påföljd). Till saken hör också att ”straffvarning” påminner – både språkligt och i sak – om villkorlig dom. Även detta kan vara ett skäl att inte införa denna rättsfigur i domstolarnas åtgärdsarsenal.

Justitiekanslern avstyrker att förslaget i denna del genomförs utan ytterligare överväganden.

Åklagarmyndigheten

Förslaget att låta domstolen meddela en form av åtalsunderlåtelse med annan rättsverkan än den som åklagaren meddelar, leder inte till att göra påföljdssystemet för unga mer pedagogiskt och tydligt. De omständigheter som utredningen anfört som skäl för att domstolen skall ha möjlighet att meddela straffvarning, är omständigheter som rätten kan ta hänsyn till vid sin straffmätning. Om situationen är sådan att ett straff överhuvudtaget inte bör utdömas har domstolen ytterst möjlighet att meddela påföljdseftergift.

Brottsförebyggande rådet

BRÅ instämmer också i utredningens förslag att det även måste finnas en möjlighet för domstolen att utdöma straffvarning. Detta kan minska risken för att böter måste utdömas i fall där den unge inte förstått vikten av att infinna sig till samtalet med åklagaren.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

Den föreslagna konstruktionen med åtalsunderlåtelse meddelad av domstol synes leda till en viss otydlighet gällande begreppsbildningen. Av den föreslagna 16 § LUL framgår att straffvarning bara är en annan term för åtalsunderlåtelse. Samtidigt föreslås att rätten (jfr 29 kap. 7 § och 32 kap. 6 § BrB) skall kunna meddela straffvarning (=åtalsunderlåtelse). Detta innebär rent tekniskt att rätten kommer att kunna meddela åtalsunderlåtelse efter att åtal väckts.

Fakultetsnämnden har förståelse för grundtankarna bakom förslagen men menar att de inte givits en godtagbar utformning. En möjlighet att komma till rätta med detta problem skulle kanske kunna vara att föreskriva att åtalsunderlåtelse normalt skall förenas med en straffvarning – innebärande bl.a. en erinran om att också ett beslut om åtalsunderlåtelse innebär sakerförklaring och om att åtalsunderlåtelse kan ha betydelse i framtida sammanhang. Därigenom blir det begripligt att också rätten skall kunna utfärda straffvarning, och man undviker också en potentiell

90

begreppsförvirring när det gäller förhållandet mellan åtalsunderlåtelse enligt LUL och åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB.

Sundsvalls kommun

Det är också bra att en domstol ska kunna döma till straffvarning i samband med en tingsrätts förhandling. En förhandling i tingsrätten kan i sin tur leda till att vissa ungdomar inser allvaret i situationen, vilket innebär att ett pedagogiskt syfte uppnås.

Rädda Barnen

Vi stödjer förslaget att domstolen skall kunna meddela straffvarning.

5.6 Åtalsunderlåtelse enligt RB

Förslag: Begreppet åtalsunderlåtelse i rättegångsbalken bör ersättas med straffvarning beträffande den som har begått brott innan han eller hon har fyllt 18 år. Det föreslås därför att det i bestämmelserna om straffvarning i LUL skall anges att också de skäl som anges i 20 kap. 7 § RB får utgöra grund för åklagarens beslut om straffvarning. Möjligheten att meddela straffvarning med hänvisning till dessa skäl bör dock användas av åklagaren först i andra hand. Åtalsunderlåtelse med direkt tillämpning av 20 kap. 7 § RB skall följaktligen i fortsättningen begränsas till att avse den som begått brott efter det att han eller hon fyllt 18 år. (Se avsnitt 7.5.5 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Det är enligt enkätsvaren betydligt vanligare att åklagare underlåter att delge åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken vid ett personligt sammanträffande än när åtalsunderlåtelsen sker enligt LUL. Det beror på att det huvudsakligen är 20 kap. 7 § p 3 RB som tillämpas och då har åklagaren normalt väckt åtal mot samma person i ett allvarligare brott. I dessa fall bedöms det ofta att det inte finns skäl att kalla. Åklagarmyndigheten anser att det även fortsättningsvis bör finnas ett relativt stort utrymme att underlåta ett personligt sammanträffande i dessa fall. Det är inte rimligt att personligen delge en åtalsunderlåtelse avseende t.ex. en trafikförseelse samtidigt som man väcker åtal för rån. Det är också ologiskt att i dessa sammanhang ha ett skötsamhetskrav. Åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § p 3 RB har enbart en processekonomisk grund och den bör därför inte kunna återkallas vid misskötsamhet. Åklagarmyndigheten anser därför att reglerna för åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken bör behållas där även för unga lagöverträdare.

5.7 Bör åklagarens straffvarning kunna förenas med ett avgörande av frågan om skadestånd?

Bedömning: Flera fördelar skulle uppnås om åklagarens straffvarning kunde förenas med ett avgörande av frågan om skadestånd. Utredningen lägger dock inte fram ett förslag i den riktningen eftersom tillräckligt underlag saknas för detta. (Se avsnitt 7.5.6 i betänkandet.)

91

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten anser att åtalsunderlåtelse bör kunna förenas med en reglering av ett skadestånd. Det är olyckligt att det väcks åtal i ett ärende enbart för att åstadkomma en effekt som inte gäller ansvar och påföljd. Vår uppfattning är att det inte är en så stor fråga som utredningen gör gällande och vi beklagar att man inte lagt något förslag. Skadeståndsprocessen disponeras av parterna och på samma sätt som vid straffföreläggande kan åklagaren vara behjälplig med skadeståndet. Åklagarmyndigheten anser att frågan bör ingå i det fortsatta beredningsarbetet.

Brottsoffermyndigheten

Utredningen berör frågan om ett beslut om straffvarning kan förenas med ett avgörande om skadestånd. Brottsoffermyndigheten ser flera fördelar med ett sådant förfarande. Brottsoffret får en exekutionstitel och kan vända sig till kronofogdemyndigheten med en begäran om utmätning enligt utsökningsbalken. För det fall det blir aktuellt med brottsskadeersättning, utgör handlingen stöd för myndigheten att kräva tillbaka utgiven ersättning från gärningsmannen. Skulle en straffvarning inte förenas med skadeståndsskyldighet, medför den föreslagna utökade användningen av straffvarning att brottsoffrets intresse av skadestånd förbises i en icke acceptabel omfattning. Det kan också ge en inte önskvärd signal till gärningsmännen att de inte behöver ta ett ekonomiskt ansvar för sina brottsliga gärningar. Därför måste straffvarningen kombineras med ett avgörande om skadestånd, åtminstone gäller detta medgivna skadestånd.

Uppsala kommun

Utredningen ser fördelarna med att kunna förena straffvarningen med ett avgörande om skadestånd, men avstår från detta. Många målsägande skulle uppfatta straffvarningen som ytterligt orättvis om det innebar att inte frågan om skadestånd togs upp och motivationen att delta i medling förmodligen sjunka markant. Detta bör påpekas.

5.8 Förstärkt samverkan mellan åklagare och socialtjänst

Förslag: Samarbetet mellan åklagaren och socialtjänsten bör förstärkas. Det föreslås därför att socialtjänsten skall vara skyldig att återrapportera till åklagaren i de fall den åtgärd som åklagaren förutsatte vid beslutet om straffvarning inte kommer till stånd. Underrättelsen till åklagaren skall ske i skriftlig form och innehålla de uppgifter som erfordras för att åklagaren skall kunna bilda sig en uppfattning om huruvida det finns anledning att med stöd av 22 § LUL återkalla straffvarningen.

Bedömning: Socialstyrelsen bör ge socialtjänsten i kommunerna vägledning om återrapporteringsskyldigheten i dessa fall. (Se avsnitt 7.5.7 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten delar utredningens uppfattning att det är socialtjänsten som bör återrapportera om de åtgärder som åklagaren förutsatte

92

vid åtalsunderlåtelsen inte kommer till stånd. Det är självfallet mer effektivt för både åklagarna och socialtjänsten att endast de fall där det uppstår problem blir rapporterade, istället för att åklagaren skall efterfråga samtliga fall.

Kriminalvårdsstyrelsen

Den förslagna rapportskyldigheten för socialtjänsten till åklagare är en förutsättning för att åtgärden med straffvarning skall kunna ge önskad effekt. En snar rapportering om misskötsamhet ger samhället möjlighet att snabbt reagera. Åter ett förslag som eftersträvar tydlig pedagogik för den unge.

Brottsförebyggande rådet

BRÅ stöder att socialtjänsten skall vara skyldig att återrapportera till åklagaren när planerade vårdinsatser, som varit en förutsättning för beslutet om åtalsunderlåtelse, inte realiseras.

Sveriges Kommuner och Landsting

Utredningen menar att möjligheten till åtalsunderlåtelse för ungdomar bör användas i större omfattning än i dag. Man föreslår också att man skall ersätta begreppet åtalsunderlåtelse med straffvarning, vilket man anser är ett förtydligande som motiveras av pedagogiska skäl. Socialnämnden föreslås få ett utökat ansvar i detta sammanhang eftersom man skall underrätta åklagaren om den planerade åtgärden inte kommer till stånd. Sveriges Kommuner och Landsting förutsätter att denna återrapporteringsskyldighet kan ske genom ett förenklat förfarande.

Rädda Barnen

Det är bra att återrapportering sker till åklagaren i de fall förutsedda åtgärder för straffvarning förändras.

Akademikerförbundet SSR

Akademikerförbundet SSR tycker det är bra att socialtjänstens ansvar skärps när det gäller återrapportering till åklagare.

5.9 Riksåklagaren bör utfärda nya anvisningar

Bedömning: För att åstadkomma en rättstillämpning av bestämmelserna om straffvarning som uppfyller kraven på likformighet och förutsebarhet bör RÅ utfärda nya allmänna råd om den närmare tillämpningen. (Se avsnitt 7.5.8 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Man kan fråga sig om det är en god ordning att med så förhållandevis lösa tyglar överlåta åt Riksåklagaren att utfärda anvisningar för hur ett system med straffvarning skall tillämpas. Enligt hovrättens mening bör lagstiftaren ta ett större ansvar på denna punkt. Frågan är viktig och risken är att vi hamnar i en situation som motsvarar den som gäller för bestämmandet av dagsbotens belopp. På detta sistnämna område har Riksåklagaren utfärdat anvisningar, som numera följs av både åklagare och

93

domstolar och som innebär att dagsbotens belopp många gånger blir orimligt högt. En starkare styrning från lagstiftarens sida hade varit önskvärd.

Åklagarmyndigheten

Som Åklagarmyndigheten berört i avsnitt 7.5.1 tillämpas åtalsunderlåtelse i dag mycket olika i landet. Oberoende av utredningen kommer Åklagarmyndigheten under alla förhållande att ge anvisningar för att skapa enhetlighet.

Kriminalvårdsstyrelsen

För en lika och förutsebar rättstillämpning är det betydelsefullt att allmänna råd om den närmare tillämpningen utfärdas av Riksåklagaren.

Rädda Barnen

Alla möjligheter att tillse att en likformig och förutsebar rättstillämpning kommer till stånd är bra och det är därför bra att Riksåklagaren skall utfärda föreskrifter om straffvarning. Dock måste alltid utrymme finnas för viss flexibilitet och anpassning till den enskildes särskilda situation och person.

5.10 Andra åtgärder som bör innebära ökad användning av straffvarning

Bedömning: Utredningens förslag om att unga lagöverträdare vid behov skall kunna erhålla en kvalificerad form av kontaktperson (mentor) som särskild insats inom socialtjänsten och att åklagaren skall få medge förlängning av tidsfristen för beslut i åtalsfrågan så att ett medlingsförfarande hinner avslutas, bör innebära ökade möjligheter för åklagaren att meddela straffvarning. (Se avsnitt 7.5.9 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

För att undvika merarbete bör det i kallelsen till socialtjänsten alltid framgå att om det finns kontaktperson eller mentor utsedd för den unge denne bör få del av kallelsen genom socialtjänstens försorg.

5.11 Registreringstiden i belastningsregistret bör förkortas

Förslag: Uppgifter i belastningsregistret avseende beslut om straffvarning bör gallras ur registret tre år efter beslutet. Att en ny period börjar löpa om den unge lagförs för brott innan det är dags att gallra den befintliga uppgiften följer redan av nu gällande regler. (Se avsnitt 7.5.10 i betänkandet.)

Sollentuna tingsrätt

Utredningen föreslår att uppgifter i belastningsregistret avseende beslut om straffvarning för unga lagöverträdare skall gallras ur registret tre år efter beslutet under förutsättning att ungdomen inte lagförs för något nytt

94

brott innan gallringen har skett. De nuvarande bestämmelserna innebär att gallring sker först efter tio år. Utredningen påtalar att lagen (1998:620) om belastningsregister, till skillnad mot vad som gällde för kriminalregistret, har medfört att fler åtalsunderlåtelser beträffande ungdomar kommit att registreras i belastningsregistret.

För att kunna göra en kvalificerad bedömning av risken för att en ung lagöverträdare skall återfalla i brott behöver domstolen en god kännedom om den unges tidigare förhållanden, inklusive eventuellt tidigare meddelade åtalsunderlåtelser och (i framtiden) straffvarningar. Om en ung lagöverträdare skall kunna motiveras att avhålla sig från fortsatt brottslighet är det samtidigt viktigt att anteckningar i belastningsregistret finns kvar så kort tid som möjligt. Tingsrätten anser att en tid på fem år innan gallring sker av meddelade straffvarningar är en rimlig avvägning mellan dessa motstridiga intressen.

Justitiekanslern

Justitiekanslern delar utredningens åsikt att de negativa effekter som en registrering i belastningsregistret får för en ung person som försöker sköta sig talar för att den nuvarande registreringstiden på tio år förkortas.

Utredningens förslag innebär att registreringstiden för straffvarningar (dvs. för unga som inte har fyllt arton år) skall förkortas till tre år medan den för åtalsunderlåtelser (dvs. för personer som har fyllt arton år) även fortsättningsvis skall vara tio år. Enligt Justitiekanslerns uppfattning är detta en alltför stor skillnad mellan de båda kategorierna. I ett fall där en sjuttonåring och en artonåring har begått ett brott tillsammans och sjuttonåringen får en straffvarning medan artonåringen får åtalsunderlåtelse är det svårt att motivera varför artonåringen skall behöva vara registrerad i tio år medan registreringen för sjuttonåringen faller bort redan efter tre.

Åklagarmyndigheten

Det är i dag längre registreringstid för åtalsunderlåtelse än böter. Det är olyckligt och omotiverat och Åklagarmyndigheten tycker därför att utredningens förslag är bra.

Brottsförebyggande rådet

Utredningen föreslår att uppgifter i belastningsregistret avseende beslut om straffvarning skall gallras ut efter tre år istället för som i dag efter tio år, förutsatt att inga nya brott begås. BRÅ konstaterar att en sådan ändring minskar forskares möjlighet att göra långtidsuppföljningar av ungdomars kriminella karriär. BRÅ stöder trots detta förslaget med hänsyn till de negativa effekter registreringen medför för de unga som försöker sköta sig efter straffvarningen.

Nämndemännens Riksförbund

Nämndemännens Riksförbund anser också att det kan vara motiverande för den unge lagöverträdaren att belastningsregistret gallras efter tre år.

Rädda Barnen

Vi stödjer förslaget att utgallring ur belastningsregistret av noteringen om straffvarning efter tre år.

95

Akademikerförbundet SSR

Akademikerförbundet SSR anser även att gallringen från brottsregistret är viktig och att den ger ungdomen förutsättning till positiv social utveckling.

6 Socialtjänstpåföljd

6.1 Allmänna synpunkter

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten instämmer med vad som sägs under avsnitt 7.5.7 om samverkan mellan åklagare och socialtjänst (s. 280). Den utvärdering som BRÅ gjort av 1999 års påföljdsreform för unga lagöverträdare visar påtagliga brister hos socialtjänsten när det gäller att följa lagstiftningens intentioner. Ofullständiga yttranden och undermåliga vårdplaner, brister i kommunikationen mellan socialtjänst och rättsväsendet samt underlåten rapportering när vården enligt vårdplanen har avbrutits ger intryck av att reformen inte varit lyckad. Hovrätten håller med utredningen om att det krävs en omfattande uppryckning. I annat fall kan redan av detta skäl övervägas om överlämnande till vård inom socialtjänsten bör behållas som brottspåföljd.

Utredningen har uppfattningen att socialtjänsten skall göra insatser som har positiv effekt på de unga lagöverträdarna och motverkar återfall i brott. Problemet är bara att de åtgärder som vidtagits mot ungdomsbrottsligheten hittills har haft begränsad effekt att döma av den höga återfallsfrekvensen. Utredningen har inte visat att de förslagna insatserna kommer att leda till någon påtaglig förbättring. Det är heller inte särskilt troligt att de gör det.

Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet

Socialtjänsten skall självständigt bedöma den unges vårdbehov med anledning av det brottsliga beteendet. Det framhålls också i utredningen. Kritiken mot socialtjänsten handlar om att socialtjänsten inte har anpassat sig till de straffrättsliga krav som infördes genom 1999 års påföljdsreform. Förutsättningarna för ingripanden mot ungdomars brottsliga beteende har dock inte ändrats i socialtjänstlagen eller i LVU. Däremot har artikel 3 i FN:s konvention om barnets rättigheter förts in i båda lagarna. Det innebär att barnets bästa skall beaktas i alla frågor som rör barn enligt SoL. Enligt LVU gäller alla frågor barn och barnets bästa skall därför alltid beaktas. FN:s konvention om barnets rättigheter kommenteras inte av utredningen i något sammanhang. Vi menar att socialtjänstens självständiga roll behöver förstärkas och förtydligas och inte, som utredningen föreslår, ytterligare anpassas till straffsystemets krav. I det perspektivet behöver socialtjänstens yttranden och vårdplaner bli tydligare med avseendet på barnet, flickan eller pojkens situation och socialsekreterare behöver bli mer medvetna om syftet med socialtjänstens yttrande till åklagaren.

96

Stockholms stad

Stockholms stad menar att flertalet av de förslag som utredningen lägger skulle, om de genomförs och om kommunerna erhåller en godtagbar ekonomisk kompensation, sammantaget innebära en förbättring av samhällets insatser för unga lagöverträdare.

BRÅ konstaterar i sin utvärdering av överlämnandepåföljden att socialtjänsten har svårigheter att förutse vilken vård som faktiskt är lämplig för den unge beroende på rådande arbetsbelastning och tidsramar. Stockholms stad instämmer i den beskrivningen. I många fall är den unge också okänd för socialtjänsten och/eller har en negativ och fientlig inställning till myndigheter. Det tar därför tid att bygga upp en förtroendefull relation och motivera till en förändring. En ökande andel av de ungdomar som lagförs har dessutom olika former av psykiatriska problem (neuropsykiatriska problem eller olika grader av utvecklingsstörning) som gör att de kan ha svårigheter att förstå komplicerade samband i tillvaron. Stockholms stad menar att detta utgör viktiga komplikationer i sammanhanget och försvårar möjligheterna till att på kort tid göra kvalificerade bedömningar och att snabbt skriva yttranden till åklagare som innefattar en genomtänkt vårdplan. Arbetsbelastningen inom socialtjänsten gör också att personalen är hårt ansträngd.

Uppsala kommun

Socialtjänsten kommer att bli skyldig att rapportera avvikelser från vårdplanen och rapportera till åklagaren. Många yttranden från socialtjänsten kommer till i ett sent läge under åklagarens handläggning, vilket leder till dåligt processade vårdplaner och icke verkningsfulla åtgärder. Förslag är att det skall föreligga skälig misstanke om brott när åklagaren inhämtar yttrandet vilket förmodligen medför färre yttranden samt förhoppningsvis mer tid för socialtjänstens handläggare att processa fram bättre vårdplaner. Ungdomsdomstolar och ungdomsspecialister hos åklagarmyndigheter, förbättrat samarbete med socialtjänsten är andra positiva förslag till en förbättrad handläggning.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer är som angetts ovan positiv till att socialtjänsten tar sig an och arbetar med och för unga lagöverträdare.

6.2 Tidpunkten för inhämtande av yttrande

Förslag: Åklagaren skall inhämta yttrande enligt 11 § LUL senast när det föreligger en skälig misstanke om brott. En sådan ordning innebär att socialnämnden får den tid på sig att upprätta yttrande som var tanken vid den senaste påföljdsreformen. Förutsättningarna ökar därmed för att kvaliteten på yttrandena förbättras. (Se avsnitt 8.3.2 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Det är viktigt att socialtjänsten får erforderlig tid för att skriva sina yttranden, eftersom det är socialtjänsten som skall bedöma den unges behov av vård och lämplighet för olika påföljder. Blir den bedömningen bra kan

97

man ge rätt åtgärd till rätt person och på så sätt kan man effektivisera samhällets ingripande mot unga lagöverträdare. Ett yttrande kan dock inte begäras förrän den misstänkte delgivits misstanke, eftersom den misstänkte inte bör kontaktas av socialtjänsten innan han eller hon har hörts i utredningen. De uppgifter man har om brottet på delgivningsstadiet förändras ofta under utredningen. Det kan i utredningen framkomma uppgifter som är av betydelse för socialtjänstens bedömning av den unge. Det innebär att även om åklagaren begär yttrande från socialtjänsten i samband med delgivningen, bör en fortsatt kontakt hållas mellan åklagaren och socialtjänsten om uppgifterna i utredningen väsentligen ändras. Även i detta sammanhang kan således tidsfristen påverka kvalitén på det arbete som görs. Det är viktigt att tidsfristen inte utgör ett hinder för socialtjänsten att utreda bästa möjliga åtgärder. Åklagarmyndigheten föreslår att tidpunkten för inhämtande av yttrande skall vara när den unge delgivits skälig misstanke. När det gäller tidsfristen har vi redan föreslagit att den bör förlängas till åtta veckor, se avsnitt 6.6.3. Att ha en blankett för yttrande är bra.

Brottsförebyggande rådet

Enligt nuvarande 11 § lagen LUL skall åklagaren inhämta yttrande från socialnämnden innan beslut fattas i åtalsfrågan beträffande en misstänkt som inte fyllt 18 år. Åklagarens begäran om yttrande kommer därför vanligtvis relativt sent under handläggningen av ärendet. Utredningen föreslår att yttrande skall inhämtas av åklagare senast då det föreligger en skälig misstanke om brott. Detta för att socialtjänsten skall få tillräckligt med tid på sig att skriva yttrande och vårdplan.

BRÅ:s utvärdering av reformen år 1999 visade att socialtjänsten har alltför kort tid på sig att skriva en vårdplan till rätten, ofta inte mer än 10 dagar. BRÅ stöder därför utredningens förslag som bör ge socialtjänsten mer tid.

BRÅ stöder också förslaget att utforma en särskild blankett för yttrandet, men anser att en blankett även kan utformas för vårdplanen. BRÅ anser vidare att en yttrandeblankett bör vara mer strukturerad än det förslag som finns i bilaga 6 till betänkandet. Givetvis behöver yttrande och vårdplan även formuleras i löpande text men för såväl socialtjänst som domstol skulle arbetet förmodligen kunna underlättas om blanketten delvis utformades i form av kryssfrågor med väl definierade svarsalternativ. Sådana frågor för yttrandet skulle till exempel kunna vara tidigare förekomst i socialtjänstregistret, tidigare placering enligt SoL, tidigare föremål för LVU etc. På liknande sätt skulle vårdplanen kunna innehålla strukturerade frågor kring innehåll och omfattning, om vårdplanen innehåller placering, programverksamhet, kontaktperson etc. Om ett blankettsystem av detta slag infördes och om informationen sammanställdes hos en central myndighet skulle det också bli möjligt att börja fylla den stora kunskapslucka som i dagsläget finns kring vilka dessa ungdomar är och vad de får för insatser inom ramen för sin påföljd, samt hur påföljdsvalet utvecklas över tid. Informationen skulle kunna användas både som grund för löpande statistik och för forskningsändamål. Lämplig central myndighet skulle kunna vara BRÅ eller Socialstyrelsen.

98

Sundsvalls kommun

Beträffande tidigareläggandet av åklagares skyldighet att inhämta yttrande innebär det å ena sidan att socialtjänsten ges mer utredningstid, vilket är bra. Å andra sidan kommer åklagaren sannolikt att inhämta betydligt fler yttranden, vilket skulle öka arbetsbelastningen. Vi befarar även att tidigareläggandet kan komma att resultera i att personer blir föremål för utredningar inom socialtjänsten, vilka senare kan visa sig vara delgiven misstanke på felaktiga grunder.

Norrtälje kommun

Förslaget om att åklagaren skyldighet att inhämta yttrande från kommunen tidigareläggs kommer att underlätta kommunens arbete med att göra en noggrannare vårdplanering om vi får en större tidsfrist. Det måste ånyo konstateras att en samverkan mellan socialtjänst, polis och åklagare bygger på närhet och god kontakt mellan myndigheterna. En centralisering av polis och åklagare under senaste åren försvårar definitivt samarbetet.

Västerviks kommun

Utredningstiden för yttranden från socialtjänsten till åklagaren bör förlängas – trots vinsten med kort sammanlagd handläggningstid – då det är av stor vikt att ungdomens sociala förhållanden blir ordentligt utredda med tanke på val av påföljd.

6.3 Kunskap om ändamålet med yttrandena och vårdplanerna

Bedömning: Det finns skäl för Socialstyrelsen att tillsammans med RÅ sammanställa en blankett för yttrande enligt 11 § LUL.

För yttrandenas och vårdplanernas kvalitet är det även avgörande att socialsekreterarna har tillräcklig kunskap om vad handlingarna skall innehålla samt en förståelse för ändamålet med handlingarna hos åklagare och domstol. I första hand måste det anses vara en angelägenhet för socialtjänsten att ombesörja att nödvändig kunskap finns hos handläggande socialsekreterare. Ytterligare en åtgärd som skulle kunna påverka yttrandenas kvalitet är en ökad samverkan mellan socialsekreterare, åklagare och domare. (Se avsnitt 8.3.2 i betänkandet.)

Sollentuna tingsrätt

Till skillnad mot tidigare föreligger numera i stort sett alltid erforderliga yttranden från socialnämnden när åklagaren väcker åtal i ungdomsmål. Detta är av väsentlig betydelse för domstolens möjligheter att planera för en huvudförhandling inom de snäva tidsramar som gäller. Tyvärr är dock många yttranden bristfälliga. Det är inte helt ovanligt att en vårdplan saknas i yttranden, trots att socialnämnden föreslår att ungdomen skall överlämnas till vård inom socialtjänsten. Yttrandena tar inte alltid sikte på de frågor som domstolen behöver få belysta utan är ofta fokuserade kring åklagarens prövning av om åtal bör ske. Tingsrätten ser därför positivt på förslaget att Riksåklagaren och Socialstyrelsen skall samverka kring riktlinjer för yttranden enligt 11 § LUL. Särskilt utformade blanket-

99

ter för yttrandena, såsom utredningen föreslår, kan förväntas bidra till bättre och fullständiga yttranden.

Ungdomsbrottsutredningen föreslår en på olika sätt utvidgad användning av ungdomstjänst som påföljd för unga lagöverträdare. Tingsrätten återkommer till delar av förslaget nedan. När det gäller yttranden från socialnämnden föreslår utredningen att förutsättningarna för ungdomstjänst i det enskilda fallet skall redovisas i yttrandet när åklagaren särskilt begär detta. Tingsrätten anser dock att huvudregeln bör vara att förutsättningarna för ungdomstjänst skall redovisas i alla yttranden. Domstolarna kan ibland göra en annan bedömning av det åtalade brottets svårighetsgrad än den som åklagaren har gjort.

Mölndals tingsrätt

Vi vill särskilt framhålla fördelarna med den föreslagna ordningen där en särskild blankett utformas för yttranden från socialtjänsten.

Brottsförebyggande rådet

Utredningen anser att det i första hand måste vara en angelägenhet för socialtjänsten att se till att socialsekreterarna har nödvändig kunskap om syftet med yttrandet och om hur det bör vara utformat.

BRÅ anser att det är tveksamt om den bästa lösningen är att lägga det huvudsakliga ansvaret för detta på socialtjänsten. Detta med hänsyn till att de flesta kommuner har väldigt få ärenden av detta slag och ärendena utgör en liten del av det mycket breda verksamhetsområde socialtjänsten har när det gäller barn och unga. En rimligare lösning torde vara att ge rättsväsendet huvudansvaret för att informera om vilket beslutsunderlag som åklagare och domstol behöver för att kunna fatta beslut.

Örebro kommun

Örebro kommun är också positiv till att blanketter tas fram för att ge ett bra underlag vid yttranden till domstol.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer anser att för slaget om särskilda blanketter för yttranden kan medföra en större likhet över landet.

6.3.1 Utbildning om proportionalitetsprincipens betydelse

Bedömning: Proportionalitetsprincipen är ytterst en fråga för domstolen att beakta. Det är dock angeläget att socialtjänsten är medveten om principens betydelse vid domstolens avgöranden och att man har principen i minne när man upprättar en vårdplan. För att åstadkomma detta är behovet av information och utbildning för socialsekreterare stort. Denna utbildning bör bedrivas med hjälp av både åklagare och domare. (Se avsnitt 8.3.3 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Ett skäl till att socialsekreterarnas yttranden är bristfälliga och inte i tillräcklig grad beaktar vad proportionalitetsprincipen kräver kan vara att deras syn på ingripandet mer präglas av hänsyn till den unges person än

100

till att reaktionen skall svara mot brottets svårhet. De dubbla roller som systemet kräver att socialsekreterarna ikläder sig är uppenbarligen svåra att förena. Utredningens förslag om ökade utbildningsinsatser med hjälp av åklagare och domare kan nog inte ändra den grundläggande synen, att det krävs vårdinsatser i stället för ingripande reaktioner (s. 307).

Åklagarmyndigheten

Av BRÅ:s rapport Åklagares, domares och socialtjänstens syn på påföljdssystemet för unga framgår att det råder delade meningar om proportionalitetsprincipen skall beaktas av socialtjänsten. För att skapa tydlighet för alla, inte minst den unge, är det viktigt att samtliga aktörer har klart sina respektive roller och agerar utifrån dem. Proportionalitetsprincipen är en straffrättslig princip som skall beaktas av rättsväsendet. Socialtjänsten skall enligt socialtjänstlagen identifiera den unges behov av vård eller annan åtgärd. I bedömningen av vårdbehovet är den gärning som den unge begått naturligtvis en viktig faktor som socialtjänsten ska beakta. Ofta indikerar en allvarlig brottslig gärning ett stort vårdbehov och på så sätt överensstämmer många gånger socialtjänstens bedömning av vårdbehovet med proportionalitetsprincipen. Det kan dock finnas tillfällen då vårdbehov och proportionalitetsprincipen inte överensstämmer. Utbildning förändrar inte den motsättning som kan uppstå mellan straffrätten och vårdprincipen. Om socialtjänstens förslag inte är tillräckligt ingripande vid en bedömning av gärningens straffvärde, skall rätten ge en tilläggspåföljd eller välja en annan påföljd. Utbildning kan bidra till att man förstår varandras roller och på så sätt leda ett bättre samarbete. Det är dock inte socialtjänstens uppgift att göra en bedömning av proportionaliteten mellan brottet och straffet.

Brottsförebyggande rådet

BRÅ anser att vården även fortsättningsvis skall planeras utifrån den unges behov. Proportionalitetsprincipen bör även i fortsättningen tillgodoses genom tilläggssanktioner och det är domstolens uppgift att beakta detta. BRÅ ser stora svårigheter för socialtjänsten att både beakta vårdbehovet och proportionalitetsprincipen, i synnerhet som den unges brottslighet inte alltid är helt klarlagd när socialtjänsten skriver sitt yttrande.

En påföljd som samtidigt skall tillgodose straff- och vårdprinciper kommer ofrånkomligen alltid att ha vissa inbyggda svårigheter. Utredningens försök att komma runt dessa medför ibland att otydligheten snarare ökar än minskar. Ett exempel återfinns bl.a. i utredningens resonemang (s. 308) kring insatsernas omfattning i förhållande till brottet. Utredningen menar här att insatserna inte får vara för små i förhållandet till brottets allvarlighet, men att ytterligare insatser endast kan läggas till om det finns utrymme för detta utifrån den unges vårdbehov. Man menar samtidigt att rätten heller inte skall döma till överlämnande om vårdplanen är alltför omfattande i förhållande till brottet. I praktiken skulle detta innebära att överlämnade endast kan utdömas om den tilltalade har ett vårdbehov som rätten anser varken vara för stort eller för litet i förhållande till brottets allvarlighet.

En bättre modell är enligt BRÅ:s mening att socialtjänsten föreslår vård i den omfattning den unge har behov av och att domstolen förstärker påföljden med böter och/eller ungdomstjänst om brottets grovhet kräver

101

det. – Behövs det då inte några särskilda förslag för att hantera att socialtjänsten i vissa fall kan tänkas föreslå mer omfattande insatser än domstolen anser motiverade med hänsyn till brottets straffvärde? Inte enligt BRÅ:s bedömning, om man ser till påföljdens individualpreventiva syfte. Insatserna föreslås utifrån den unges vårdbehov, och den unge har själv samtyckt till dem (om det inte rör sig om insatser enligt LVU). Konsekvensen av att de ingår i en vårdplan som beslutas av rätten är att socialtjänsten har rättssystemet i ryggen när vården skall realiseras. Detta är enligt internationell forskning ofta något positivt för att insatserna skall få effekt (Lipsey, M., Can rehabilitative programs reduce the recidivism of juvenile offenders? An inquiry into the effectiveness of practical programs. Virginia Journal of Social Policy & the Law, 1999, 6(3), 611-641.).

Frågan om i vad mån proportionalitetsprincipen beaktas på ett legitimt sätt ställs i dessa fall, enligt BRÅ:s mening, på sin spets först om den unge på eget initiativ avbryter vården och detta återrapporteras till åklagare och domstol. I detta läge, när beslut skall fattas om eventuell alternativ påföljd, måste hänsyn tas till brottets straffvärde och omfattningen av vilka insatser som faktiskt genomförts.

Socialstyrelsen Socialstyrelsen instämmer i utredningens bedömning i avsnitt 8.3.3.

Socialstyrelsen anser dock att vikten av ömsesidiga utbildningar inte får underskattas. Socialstyrelsen vill betona vikten av att åklagare och domare har kunskap om socialtjänstens förutsättningar, metoder etc. likaväl som att socialtjänsten måste ha kunskap om åklagarnas och domarnas ramar och arbetssätt. Alla parter måste ha kunskap om varandra så att de kan ha realistiska förväntningar på vad den andre kan uträtta. Socialstyrelsen menar att samverkan generellt kan och ska ske inom ramen för respektive verksamhet. Eftersom socialtjänsten och rättsväsendet tidigare har haft svårigheter att ”mötas” kan det behövas någon form av incitament för att få i gång processen.

Det finns, som utredningen beskriver, exempel på när samverkan inte ger något resultat för verksamheten. Socialstyrelsen vill lyfta fram några generella faktorer kring samverkan som bör beaktas. För att en bra samverkan ska kunna komma till stånd behövs styrning, struktur och samsyn. Styrning krävs på alla ledningsnivåer, inte minst på den övergripande politiska och administrativa nivån. Förutsättningarna för en långtgående samverkan måste byggas in i de verksamheter som ska samverka genom samordning av den politiska och administrativa be-sluts-, planerings- och budgetprocessen i gemensamma frågor. En struktur för samverkan byggs upp med hjälp av generella verktyg som avtal, riktlinjer, handlingsplaner, samordnarfunktioner, samverkanskompetens och struktur för sektorsövergripande möte. För att uppnå samsyn krävs att goda relationer upparbetas mellan professionerna. Det krävs också motivation för att övervinna hinder samt öppenhet och prestigelöshet för att överbrygga de olikheter som kan finnas (Strategi för samverkan i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, Socialstyrelsen, 2004).

102

Sveriges Kommuner och Landsting

Socialtjänstpåföljd skall, enligt förslaget, framöver användas enbart i de situationer då det finns ett behov av kraftfulla åtgärder från samhällets sida. Påföljden ska således komma i fråga endast i fall där den unge har ett uttalat behov av vård och behandling för att inte återfalla i brott. Åklagaren skall begära in yttrande från socialtjänsten senast när han eller hon finner att det föreligger en skälig misstanke om brott. Detta innebär att socialtjänsten bör få mer tid på sig för att upprätta yttrandet, något som enligt uppföljningarna av 1999 års reform är önskvärt.

Uppföljningen visade också att det förekom olika uppfattningar om i hur hög grad socialtjänsten i sina yttranden skulle beakta den proportionalitetsprincip som numera skall vara en utmärkande del av det straffrättsliga systemet. I betänkandet slår man nu fast att detta är en uppgift för domstolen men att socialtjänsten skall ha principen i åtanke när man upprättar en vårdplan.

Sveriges Kommuner och Landsting kan konstatera att ovanstående resonemang i betänkandet aktualiserar frågan hur man på bästa sätt klarar av att balansera socialtjänstlagens behovsprincip med de straffrättsliga principerna. Förbunden delar utredningens uppfattning att det inte är en enkel uppgift att förena dessa båda principer. Det finns alltså behov av ytterligare information och utbildning gentemot samtliga aktörer.

Stockholms stad

I betänkandet anges att den vårdplan som socialtjänsten ska upprätta i samband med yttrande ska vara föranledd av den brottslighet som den unge gjort sig skyldig till och att det således ska framgå att åtgärderna är en reaktion på brottet. Vid socialtjänstens bedömning av den unges vårdbehov måste dock socialtjänsten se till den unges hela situation. Den unges totala vårdbehov består ofta av olika delar som har anknytning till varandra. Frågan är om den av socialtjänsten upprättade vårdplanen i samband med yttrande kan omfatta den unges hela vårdbehov eller om vårdbehoven ska behöva särskiljas och i så fall om detta är möjligt.

I utredningen framhålls att proportionalitetsprincipen ytterst är en fråga för domstolen att beakta. Man menar dock att socialtjänsten måste vara medveten om principens betydelse vid domstolens avgöranden och ha principen i minne när en vårdplan upprättas. Stockholms stad anser att det finns anledning att ifrågasätta om socialtjänsten, vid upprättande av vårdplan och i samband med att yttrande lämnas till domstolen, ska göra straffrättsliga bedömningar om olika påföljders proportionalitet i förhållande till det aktuella brottet. Socialtjänstens bedömning bör avgränsas till frågan kring eventuellt vårdbehov och förslag på insatser från socialtjänstens sida.

Botkyrka kommun

Att de vårdplaner som socialtjänsten svarar för ska utgå från den s.k. proportionalitetsprincipen anser kommunen är mycket olämpligt. Bedömning av brottets straffvärde ska avgöras av domstolarna ej socialtjänsten.

103

6.4 Socialtjänstens insatser

6.4.1 Utgångspunkter

Bedömning: Socialstyrelsen och Institutet för utveckling av metoder i socialt arbetet (vid Socialstyrelsen), BRÅ samt socialtjänstens regionala FoU-enheter torde kunna göra värdefulla insatser i fråga om att sprida kunskap om vilka insatser som har positiv effekt på unga lagöverträdare och som kan motverka återfall i brottslighet. Det finns dessutom mycket att vinna på en ökad samverkan mellan kommunerna. Inte minst ur likabehandlingssynpunkt är det viktigt att kommunernas utbud av insatser för unga lagöverträdare är homogeniserat. (Se avsnitt 8.3.4 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten delar uppfattningen att insatserna mot unga brottslingar skall vara likvärdiga oavsett vilken kommun de bor i. Det är också viktigt att socialtjänsten har kunskap om vilka metoder som fungerar och kan bedöma de enskilda ungdomarnas behov så bra som möjligt.

6.5 Uppföljningen av socialtjänstens insatser

6.5.1 Rutiner och riktlinjer

Förslag: Socialstyrelsen bör ge vägledning till socialtjänsten i kommunerna i fråga om hur och när återrapportering till åklagaren skall äga rum. (Se avsnitt 8.3.5 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Utredningens förslag är bra. För att arbetsbelastningen för åklagare och socialsekreterare inte skall bli orimlig är det dock viktigt att det endast är avvikelser med reell betydelse som rapporteras till åklagaren. Det är därför positivt att man vill att Socialstyrelsen skall ge vägledning i frågan om hur och när återrapportering skall ske.

Brottsförebyggande rådet

BRÅ delar bedömningen att det är viktigt att socialtjänsten känner till när och hur den skall återrapportera till åklagaren när vården inte realiseras på det sätt som angetts i vårdplanen. BRÅ ifrågasätter dock om Socialstyrelsen är rätt myndighet att ge kommunerna vägledning om detta.

Enligt BRÅ ligger det närmare till hands att lägga uppgiften på en myndighet inom rättsväsendet, till exempel Åklagarmyndigheten. Det är ju främst en uppgift för rättsväsendet att se till att återrapporteringen tilllämpas på ett sådant sätt att de straffrättsliga principerna kan uppfyllas.

BRÅ ser det därutöver som angeläget att åklagare ges riktlinjer för hur återapporteringen skall hanteras och att det tydliggörs vilka följder den skall få. I den kontakt BRÅ har haft med kommunerna inom ramen för olika projekt har framkommit att domstolarnas bedömning i ärenden om undanröjande av förordnande om överlämnande till vård inom socialtjänsten skiljer sig åt och att socialtjänstens erfarenhet ofta är att det är

104

meningslöst att återrapportera eftersom detta inte leder till någon åtgärd från rättsväsendets sida.

Stockholms stad

När det gäller samverkan mellan SiS och socialtjänsten anges i betänkandet att Socialstyrelsen ska utfärda föreskrifter i dessa delar. Innan dessa föreskrifter utfärdas finns behov av att ytterligare belysa ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och SiS.

Eskilstuna kommun

Med utgångspunkt från Socialstyrelsens normerande roll finner Eskilstuna kommun att det finns skäl till att socialstyrelsen utfärdar allmänna råd om socialtjänstens tillämpning av lagstiftning rörande unga som begår brott. Dessa råd bör då också innefatta tydlig definition av olika insatser, som kan anges i en vårdplan. Detta skulle ge större möjlighet för domstolen att ta ställning till vad påföljden ”vård inom socialtjänsten” innebär.

Uppsala kommun

Hur socialtjänsten skriver yttranden till tingsrätten och hur innehållet i vården är utformad ser väldigt olika ut över landet, det är därför bra att Socialstyrelsen ges en roll i att åstadkomma en förbättring genom bl.a. allmänna råd, blanketter för yttranden och vårdplaner, samt förslag till ungdomskontrakt där parterna vitsordar sin delaktighet.

6.5.2 Domstolen skall ha möjlighet att ändra innehållet i en pågående överlämnandepåföljd

Förslag: Domstolen skall, om åklagaren har väckt talan om undanröjande av förordnande om överlämnande till vård inom socialtjänsten, ha möjlighet att i stället ändra innehållet i den pågående överlämnandepåföljden. Domstolen skall alltså kunna föreskriva att den unge skall genomgå vård enligt en av socialtjänsten ny föreslagen och till domstolen ingiven vårdplan, som därmed ersätter en tidigare vårdplan. (Se avsnitt 8.3.5 i betänkandet.)

Mölndals tingsrätt

Vi tillstyrker även förslaget att domstolen ges en möjlighet att, efter talan av åklagare om undanröjande av socialtjänstpåföljden, istället kunna ändra innehåll i den redan pågående socialtjänstpåföljden.

6.5.3 Åklagaren skall kunna meddela varning

Förslag: Om den unge missköter en överlämnandepåföljd skall åklagaren kunna meddela den unge en varning om det är en tillräcklig åtgärd. (Se avsnitt 8.3.5 i betänkandet.)

105

Jönköpings tingsrätt

Tingsrätten finner det vara mindre lämpligt att åklagaren skall kunna meddela varning. Under avsnittet 1.2.4 har utredaren under rubriken Reaktioner när ungdomstjänsten inte följts föreslagit att domstol vid missskötsamhet av allvarligt slag av ungdomstjänsten skall kunna meddela den unge varning. I det senare nämnda förslaget ges också åklagaren möjlighet att utfärda varning. Genom att ge åklagaren möjlighet att meddela varning samtidigt som åklagaren vid allvarlig misskötsamhet är den som skall föra saken till domstol hamnar åklagaren på två stolar. Vid misskötsamhet av skyddstillsyn och under villkorligt medgiven frihet handläggs frågorna av övervakningsnämnd, dvs. ett från såväl domstol som åklagaren helt oberoende organ. Tingsrätten antar att antalet fall som kan komma att föras fram för varning kommer att bli ganska få. Det är därför inte motiverat att tillskapa en särskild organisation liknande övervakningsnämnd. Tingsrätten är av den åsikten att fråga om meddelande av varning bör tillkomma endast domstol.

6.6 Utbildningsinsatser och former för samverkan

Förslag: Socialtjänsten i kommunerna skall verka för att socialtjänsten och rättsväsendet regelbundet utbyter information och erfarenheter på ett övergripande och generellt plan. (Se avsnitt 8.3.6 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Såsom Åklagarmyndigheten nämnt under avsnitt 8.3.3 är utbildning och information bra för att förstå varandras roller och på så sätt få ett bättre samarbete. Åklagarmyndigheten är därför positiv till förslaget.

Brottsförebyggande rådet

BRÅ instämmer i att det är viktigt att socialtjänsten och rättsväsendet utbyter information och erfarenheter men är tveksam till om den mest framkomliga vägen är att lägga ansvaret för detta på socialtjänsten. Är avsikten att påföljdssystemet för unga skall tillämpas någorlunda lika över landet är det heller inte lämpligt att lägga ut ansvaret för kommunikationen på närmare 300 kommuner av mycket varierande storlek.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget. Socialstyrelsen instämmer dock inte i utredningens bedömning att 5 kap. 1 § a Socialtjänstlagen behöver tillföras ett nytt stycke. Socialnämndens ansvar i fråga om samverkan regleras i paragrafens första stycke och täcker enligt Socialstyrelsen även in det erfarenhetsutbyte mellan åklagarmyndighet, domstol m.fl. som utredningen föreslår.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget till förordning om ändring i 3 § förordningen (1994:1736) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Även om företrädare för åklagarmyndigheten och domstolen inte har någon skyldighet att delta i de samverkansmöten socialtjänsten kallar till, understryks genom förslaget vikten av att olika myndigheter samverkar när det gäller unga lagöverträdare (se även 8.3.3 ovan).

106

Botkyrka kommun

Kommunen anser att det är av stor betydelse att samverkan mellan socialtjänsten och rättsväsendet fungerar bra vid handläggningen av ungdomsärenden. Kommunen anser dock att det bör vara rättsväsendet som har huvudansvaret för att information och erfarenheter utbyts. Rättsväsendet har en större kunskap på området och det synes mer adekvat att det primära ansvaret i första hand ligger på dem.

Eskilstuna kommun

Tillägget i socialtjänstlagen där det föreslås att socialtjänsten skall verka för erfarenhets- och informationsutbyte med polis och åklagarmyndigheten samt domstol i ungdomsmål, anser kommunen vara positivt och helt i linje med det arbete som hittills bedrivits i Eskilstuna.

Nämndemännens Riksförbund

Det är nödvändigt med ett gott samarbete mellan socialtjänsten och rättsväsendet. Utredningen föreslår att socialtjänsten skall verka för att socialsekreterare och representanter för rättsväsendet regelbundet utbyter erfarenheter på ett övergripande plan. Här vill Nämndemännens Riksförbund påpeka att ansvaret för erfarenhetsutbyte faller också på rättsväsendet i form av egna initiativ till samarbetsformer.

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet har ingen erinran mot de förändringar som föreslås när det gäller överlämnande till vård inom socialtjänsten eller, med den föreslagna nya terminologin, ådömande av socialtjänstpåföljd.

Polisförbundet

Det är av yttersta vikt att ökad samverkan sker mellan de aktörer som har att verka i samband med ingripanden mot ungdomsbrott.

Det räcker inte att, som utredningen förespråkar, utbyta erfarenheter och information på ett övergripande plan. Det krävs långsiktiga och strategiska åtgärder på den operativa nivån för att komma åt den negativa brottsutvecklingen för barn och unga. Därför krävs det inom polisen en personalstat som långsiktigt och konsekvent kan hantera de arbetsuppgifter som är relaterade till ungdomsbrottsligheten.

6.7 Påföljdens framtida användningsområde

Förslag: Domstolen skall förordna om ett överlämnande till vård inom socialtjänsten endast när den unge efter en kvalificerad bedömning har befunnits löpa risk för fortsatt brottsligt beteende och därför är i behov av kraftfulla åtgärder från socialtjänstens sida. (Se avsnitt 8.3.7 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Enligt utredningen bör påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten användas endast när den unge efter en kvalificerad bedömning har befunnits löpa risk för fortsatt brottsligt beteende och därför är i be-

107

hov av kraftfulla åtgärder av socialtjänsten. Hovrätten anser att det kan ifrågasättas om den föreslagna lagtexten avspeglar utredningens intentioner med förslaget. Det synes endast framgå av utredningens överväganden att det måste föreligga ett behov av kraftiga åtgärder av socialtjänsten och det är tveksamt om den föreslagna lagtexten – i jämförelse med den nu gällande bestämmelsen i 31 kap. 1 § BrB – kommer att leda till en sådan ändrad tillämpning som utredningen avser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Utredningen anser att socialtjänstpåföljden skall användas endast i de fall där det finns ett verkligt behov. I och för sig är detta en god tanke. Problemet är bara att det inte är så lätt att avgöra i vilka fall det finns ett verkligt behov. Som hovrätten uppfattar saken har forskningen på området eftertryckligt visat att den typen av prognoser och behovsbedömningar som en modell av det angivna slaget kräver är mycket svåra att göra. Tendensen är att man inte får mycket mera rätt i sina bedömningar än om man hade avgjort saken med lottens hjälp. Att bygga en ordning med utdömande av straffrättsliga reaktioner på så lös vetenskaplig grund är inte försvarbart. Hovrätten anser att en ordning med generellt sett lämpliga typer av ingripanden som fördelas efter huvudkriteriet förtjänst, bedömt efter den aktuella brottsligheten, är den enda framkomliga vägen.

Sollentuna tingsrätt

Utredningen betonar att socialtjänstpåföljden skall användas endast när den unga lagöverträdaren efter en kvalificerad bedömning har befunnits löpa risk för fortsatt brottsligt beteende och därför är i behov av kraftfulla åtgärder av socialtjänsten. Ett särskilt rekvisit för användning av socialtjänstpåföljden föreslås sålunda i en ny bestämmelse i brottsbalken (nya 32 kap. 1 §). Enligt denna skall socialtjänstpåföljd väljas om den som är under 21 år, för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, har behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU. Tingsrätten delar utredningens uppfattning att ett överlämnande för socialtjänstpåföljden bör användas endast i mera kvalificerade fall. Förutsättningarna för en begränsning av denna påföljd till sådana fall ökar också i och med att ungdomstjänsten blir en självständig påföljd.

Falu tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker att denna påföljd reserveras för de mer kvalificerade fallen där det finns ett verkligt vårdbehov.

Mölndals tingsrätt

Vi tillstyrker likväl övriga presenterade förslag med sikte på en koncentration och uppstramning av användandet av påföljden till de unga lagöverträdare som har ett uttalat behov av insatser från socialtjänsten.

Justitiekanslern

I den föreslagna lagtexten sägs att socialtjänstpåföljd får väljas som påföljd om den unge har behov av vård eller annan åtgärd (…) för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. I betänkandet anförs (s. 672) att detta förutsätter en kvalificerad behovs- och riskbedömning beträffande den unge. Där sägs också att denna bedömning i första hand skall göras

108

av socialtjänsten, men att det åligger rätten att göra en självständig prövning i frågan. Det anges dock inte hur denna bedömning skall göras. I vilka fall kan man utgå från att en ung person kommer att fortsätta med brottslig verksamhet om han eller hon inte får någon sådan vård? Det är vanskligt att göra en sådan bedömning när det gäller förstagångsförbrytare, som dessa unga personer ofta är. Risken är att socialtjänstpåföljden, om den utformas på detta sätt, i praktiken kommer att bli aktuell bara för sådana unga som tidigare har gjort sig skyldiga till brott. De unga som i och för sig kan antas vara i behov av någon form av vård eller andra åtgärder, men som inte uppvisar någon påtaglig risk för fortsatt brottslig verksamhet, kommer att vara hänvisade till andra påföljdsalternativ. Detta synes också ha varit utredningens mening. Justitiekanslern ifrågasätter dock om detta är en lämplig ordning med hänsyn till att det i många fall kan finnas behov av att någon har tillsyn eller uppsikt över den unge även om risken för fortsatt brottslighet i det enskilda fallet inte är omedelbar.

Åklagarmyndigheten

I författningsförslaget har man tydliggjort proportionalitetsprincipen och man har tillagt att det är utifrån återfallsrisken som vårdbehovet skall bedömas. Förslaget tycker Åklagarmyndigheten är bra. I betänkandet påpekas att bedömningen om det föreligger ett vårdbehov måste ske på ett kvalificerat sätt. Åklagarmyndigheten delar den uppfattningen. Eftersom socialtjänstens yttrande ligger till grund för valet av påföljd, är det mycket viktigt att den som skriver yttrandet är kompetent att göra behovs- och riskbedömningar på unga lagöverträdare, så att socialtjänstens insatser används där de är verkningsfulla. Kommittén anser också att socialtjänstens åtgärder ska vara kraftfulla för att beaktas. Det framgår inte direkt av författningstexten, men som Åklagarmyndigheten förstår det är det en del i kravet att åtgärder enligt socialtjänsten ska vidtas endast om de behövs för att den unge inte ska fortsätta sin brottsliga verksamhet. I betänkandet hänvisar man till att BRÅ:s utvärdering av 1999 års påföljdsreform visar att socialtjänstens insatser ofta består enbart av samtalskontakt enskilt eller i grupp och det tyder enligt utredningen på att det finns fall där det inte finns något vårdbehov som döms till överlämnandepåföljd. Åklagarmyndigheten ställer sig tveksam till denna slutsats då andra uppgifter från BRÅ visar att 70 procent av dem som 1999 dömdes till överlämnande till vård inom socialtjänsten återföll i brott inom två år (SOU 2004:122 s. 165). Det indikerar att det i huvudsak är de ungdomar som riskerar ett fortsatt brottsligt beteende som blir föremål för socialtjänstens insatser. Att det i dag saknas bra alternativ till överlämnande till vård inom socialtjänsten medför säkerligen att det i viss utsträckning förekommer att socialtjänsten föreslår åtgärder även där vårdbehovet är mycket litet. Det är olyckligt och bör undvikas. Det innebär dock inte att man bör kräva kraftfulla åtgärder. Ingripandet mot den unge bör inte vara kraftfullare än brottet motiverar. Att i detta sammanhang tala om kraftfulla åtgärder riskerar att skapa förvirring kring den straffrättsliga principen om proportionalitet mellan brott och åtgärd. När det gäller vårdinsatsen måste bedömningen istället vara vilken effekt vården har och inte hur kraftfull den är. Kravet på de åtgärder som soci-

109

altjänsten använder sig av bör därför vara att de, så långt det är möjligt, skall ha vetenskapligt stöd för att åtgärderna har brottspreventiv effekt.

Brottsförebyggande rådet

Iakttagelsen att ungdomar även utan egentligt vårdbehov döms till vård inom socialtjänsten har även BRÅ gjort, bl.a. i en pågående utvärdering av kommunernas programverksamheter för unga lagöverträdare. BRÅ delar också utredningens uppfattning att det behövs andra påföljdsalternativ än böter för dem som inte bedöms ha behov av vård. BRÅ:s bedömning är dock att utredningens förslag, dels om utökad användning av åtalsunderlåtelse, dels om ungdomstjänst som egen påföljd, bör minska risken för att domstolen överlämnar ungdomar utan vårdbehov till socialtjänsten i brist på alternativ.

BRÅ ställer sig däremot frågande till formuleringen att vård inom socialtjänsten endast skall ges till dem ”som har befunnits löpa risk för fortsatt brottsligt beteende”. I dag bedöms de ungas vårdbehov utifrån den övergripande definitionen i socialtjänstlagen. Bedömningen görs utifrån en samlad bild av vilken vård den unge behöver för sin sociala anpassning och inskränker sig inte enbart till risken för fortsatt brottsligt beteende. Finns till exempel också ett missbruksproblem så beaktas även detta. Om utredningens avsikt är att vissa problem, behov och insatser i framtiden skall uteslutas i vårdplanen jämfört med i dag är det en stor förändring som i så fall bör formuleras långt mer tydligt. Man kan därtill diskutera hur enkelt det i praktiken är att urskilja exakt vilka insatser som görs för att förebygga risken för återfall i brott och vilka som görs för att förebygga andra sociala problem. Särskilt eftersom sådana problem ofta är sammanvävda.

För att överlämnandepåföljden verkligen skall bli utnyttjad för enbart de unga som verkligen har behov av vård krävs det enligt BRÅ:s mening att det utvecklas riktlinjer om vad som skall betraktas som ett vårdbehov samt vad som avses med en kvalificerad bedömning av detta vårdbehov. Mer systematiska bedömningar av vårdbehov från socialtjänstens sida är också önskvärt från ett rättssäkerhetsperspektiv. Det börjar utvecklas strukturerade metoder för att bedöma unga lagöverträdares problem och behov av insatser, som prövas på en del ställen i landet. Här kan till exempel nämnas Structured Assessment of Violence Risk in Youth (SAV-RY), ett beslutsstöd som bl.a. används av socialtjänsten i stadsdelen Enskede Årsta i Stockholm. SAVRY används också inom SiS:s verksamhet. På Socialstyrelsen pågår också projektet BBIC (Barns behov i centrum) som bl.a. syftar till att utveckla ett utrednings-, planerings- och uppföljningssystem för den sociala barnavården.

BRÅ anser att utvecklingen inom detta område bör följas noga och att möjligheterna att på sikt implementera ett strukturerat beslutsstöd för de aktuella bedömningarna bör undersökas. För att det skall vara möjligt att i större skala sprida och implementera ett strukturerat beslutsstöd till socialtjänsten i kommunerna krävs det troligen ett statligt initiativ med en parallell utvärdering. Uppgiften skulle kunna läggas på Socialstyrelsen. Arbetet skulle till exempel kunna organiseras på ett liknande sätt som utbildning och utvärdering av medling genomförts av BRÅ.

110

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget. Socialstyrelsen delar utredningens uppfattning att det behövs ett tydliggörande av socialtjänstens roll för de unga i rättssystemet. Det är viktigt att socialtjänsten får möjlighet att utföra sina uppgifter med rätt målgrupp.

Det finns dock skäl att anta att det även i fortsättningen kommer att vara ungefär lika hög andel av de unga som behöver socialtjänstpåföljd som i dag. Vidare har samhällets krav och förväntningar ökat på socialtjänsten det senaste decenniet. Detta kan medföra orealistiska krav på vad socialtjänsten ska kunna förändra för de unga med en mycket svår och komplex problembild ofta i en segregerad uppväxtmiljö.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

Fakultetsnämnden är, på det underlag som föreligger, inte övertygad om att en dylik begränsning bör göras. Överlämnande till vård inom socialtjänsten är en påföljd som kan anpassas till vad som är lämpligt och rimligt ingripande i det enskilda fallet (den kan m.a.o. se som en ”hatt”), och en viss flexibilitet torde vara nödvändig om en påföljd skall ha ett stort tillämpningsområde. Det framstår mot denna bakgrund inte som givet att de förslag som lämnas i övrigt är tillräckliga för att fånga upp alla de fall i vilka det enligt förslagen inte kommer att vara möjligt att välja socialtjänstpåföljd.

Av vikt i sammanhanget är också att noga beakta vad som händer när man använder samhällets yttersta skyddsnät för barn och ungdomar för att ombesörja verkställighet av påföljder. Det finns en risk för att samhällets möjligheter att skydda barn och att ge dem förutsättningar för en god uppväxt undergrävs genom en sådan ordning.

Norrtälje kommun

Norrtälje kommun vill understryka utredningens förslag att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall användas endast när den unge efter en kvalificerad bedömning har befunnits löpa risk för fortsatt brottsligt beteende och därför är i behov av kraftfulla åtgärder av socialtjänsten. Att ungdomstjänst blir en självständig påföljd är också betydelsefullt i arbetet att finna adekvata åtgärder för den unge.

Örebro kommun

Örebro kommun anser att förslaget i sig med vård inom socialtjänsten är bra. Meningen är att denna påföljd ska användas endast när det är risk för fortsatt brottslighet. Utredningen menar därför att färre kommer att dömas till denna påföljd. Det är inte Örebro kommuns uppfattning att detta nämnvärt kommer att minska antalet ärenden, då en stor del av de unga lagöverträdarna är i behov av vård.

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, RFS, instämmer endast delvis i förslaget. En vanlig insats vid sådan påföljd i dag är förordnade

111

av en kontaktperson och det är enligt RFS mening en åtgärd som i första hand bör tillsättas som ett stöd för den unge snarare än ett straff, men vi ser självklart att åtgärden även bör finnas med i en framtida socialtjänstpåföljd. Många barn och ungdomar som begår brott kommer från familjer med omfattande social problematik. Det är därför viktigt att erbjuda dessa stöd även i de fall det inte föreligger akut risk för fortsatt brottslighet, vilket delvis kan göras genom att öka användningen av kontaktpersoner och kontaktfamiljer som en förebyggande insats även på längre sikt. Detta är en god kvalitativ och kostnadseffektiv insats.

Akademikerförbundet SSR

Förslaget medför en tydligare koppling mellan vårdbehov och val av påföljd än det förhållande som råder i dag.

6.8 Påföljden bör få en ny benämning – socialtjänstpåföljd

Förslag: Påföljden ”överlämnande till vård inom socialtjänsten” skall av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte döpas om till ”socialtjänstpåföljd”. (Se avsnitt 8.3.8 i betänkandet.)

Riksdagens Ombudsmän (JO)

I avsnitt 8.3.8 i betänkandet föreslås att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i stället skall betecknas socialtjänstpåföljd. Förslaget motiveras bl.a. av att ”namnet är svårt” och inte markerar att det är fråga om att socialtjänsten p.g.a. domstols dom skall vidta åtgärder som har en särställning i förhållande till de övriga åtgärder som socialtjänsten vidtar för unga.

Enligt JO:s mening är det, med hänsyn bl.a. till att vård inom socialtjänsten enligt socialtjänstlagen bygger på frivillighet, mindre lämpligt att ändra beteckningen till socialtjänstpåföljd. Eftersom avsikten med de förslag som lämnas i betänkandet är att påföljden i fortsättningen endast skall komma i fråga för de unga som är i behov av kraftfulla åtgärder från socialtjänstens sida, dvs. när ett verkligt vårdbehov föreligger, förefaller den nuvarande benämningen alltjämt vara adekvat.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Utredningen föreslår att överlämnande till vård döps om till "socialtjänstpåföljd" (s. 320). Namnet uttrycker i och för sig vad det är fråga om, nämligen en påföljd. Men kopplingen mellan socialtjänst och påföljd väcker likväl olust. Socialtjänst förknippas med vård- och behandlingsinsatser utanför det kriminella området, dvs. samhällets insatser för att bistå de svaga och behövande. Bättre vore att beteckna påföljden "ungdomspåföljd" eller något liknande. Den skulle i så fall kunna rymma alla de åtgärder med olika grader av ingripanden som ryms inom ett överlämnande till vård inom socialtjänsten: samtalskontakt, programverksamhet, ungdomstjänst och vårdplacering.

112

Huddinge tingsrätt

Tingsrätten har i och för sig förståelse för det av utredningen förda resonemanget att det finns ett värde av att ändra den nu gällande benämningen överlämnande till vård inom socialtjänsten. Nomenklaturen är svår att komma ihåg och av benämningen framgår inte att det rör sig om en påföljd i straffsystemet. Samtidigt ställer sig tingsrätten tveksam till om den föreslagna benämningen socialtjänstpåföljd är ett bättre alternativ än den nu gällande. Socialtjänstlagen är en rättighetslagstiftning. En kombination av orden socialtjänst och påföljd är därför inte lämplig. Det blir inte heller tydligare eller mer begripligt vad påföljden innebär genom att en ändring av benämningen sker. Möjligen skulle någon av benämningarna ungdomsvård eller ungdomspåföljd fungera bättre.

Mölndal tingsrätt

Vi tillstyrker förslaget att påföljden i fortsättningen skall benämnas Socialtjänstpåföljd.

Falu tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker att terminologin förändras så att domstolen dömer till ”socialtjänstpåföljd”

Justitiekanslern

Justitiekanslern ifrågasätter också om den beteckning som utredningen föreslår för denna påföljd är den bästa tänkbara. Att den nuvarande beteckningen byts ut är bra, men uttrycket ”socialtjänstpåföljd” är nog inte helt lyckat. Det tar sin utgångspunkt i den institution som skall handha påföljden vilket framstår som bakvänt (jfr möjliga begrepp som ”kriminalvårdsanstaltpåföljd” och ”skyddskonsulentpåföljd”). Härtill kommer att påföljden ungdomstjänst sannolikt i många kommuner kommer att handhas av socialtjänsten och i den meningen blir ett slags ”socialtjänstpåföljd”. Även av pedagogiska skäl kan det därför vara bättre att välja en beteckning som exempelvis ”socialtillsyn” eller ”öppen ungdomsvård”.

Åklagarmyndigheten

Överlämnande till vård inom socialtjänsten är en påföljd som är beroende av att det finns ett vårdbehov och den bygger på frivillighet. Det är inte en påföljd i traditionell bemärkelse och socialtjänstens funktion är inte heller repressiv. Åklagarmyndigheten anser därför inte att ”socialtjänstpåföljd” är en bra benämning. En förenkling kan göras genom att ta bort ”överlämnande till” och bara kalla det ”vård inom socialtjänsten”. Det innebär också ett förtydligande då rätten inte bara överlämnar till socialtjänsten utan genom föreskrift om att vårdplanen skall följas faktiskt tar ställning direkt till vården och dess form.

Kriminalvårdsstyrelsen

Socialtjänstpåföljd är en bra benämning och visar tydligare att det rör sig om en samhällets reaktion på ett brott än den gällande överlämnandepåföljden. Det är viktigt att det framgår för den unge vad som kan bli konsekvensen av brottsliga handlingar.

113

Brottsförebyggande rådet

BRÅ instämmer i att det nuvarande namnet på påföljden inte är bra och eventuellt är det föreslagna bättre. Det är dock tveksamt om enbart ett namnbyte utan en reell förändring av innehållet i påföljden åstadkommer den förändring som utredningen önskar, nämligen att de åtgärder socialtjänsten skall vidta p.g.a. domstolens dom har en särställning i förhållande till övriga åtgärder som socialtjänsten vidtar för unga. Svårigheten med detta är att socialtjänstens insatser för dem som döms till vård inte alltid har någon särställning. De insatser som ges till de dömda ungdomarna, ges även till unga lagöverträdare som inte är straffmyndiga och till unga som meddelats åtalsunderlåtelse. Ett så kallat konsekvensprogram kan till exempel ha deltagare sida vid sida från alla dessa kategorier

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget då det tydliggör för den dömda att det är ett straff som utdöms. Förslaget tydliggör också att det är åtgärder som har en särställning i förhållande till de övriga åtgärder som socialtjänsten vidtar för unga.

Socialstyrelsen vill dock diskutera den förskjutning av socialtjänstens arbete som det föreslagna begreppet kan medföra. I dag är socialtjänsten relativt välkänd i samhället och uppfattas som övervägande positiv. De senaste åren har Socialstyrelsen uppfattat att det är mindre stigmatiserande att ha kontakt med socialtjänsten och att nya grupper i samhället söker stöd av olika slag. Det kan förklaras med att socialtjänstens insatser är mer varierande och att det finns många insatser som är av erbjudande karaktär och tillgängliga utan omfattande utredning. Den positiva inställningen till socialtjänsten är en bra grund att utgå ifrån för att nå de familjer som bäst behöver det. Om socialtjänsten får en mer straffande roll finns det risk för att det goda ryktet går förlorat. Konsekvensen kan bli att tonvikten i socialtjänstens arbete förskjuts mot straff och tvång på bekostnad av exempelvis tidiga förebyggande insatser för barn och ungdomar. En förskjutning i den riktningen skulle vara olycklig då brottslighet endast är en liten del av det dysfunktionella beteende som unga kan uppvisa när de på olika sätt befinner sig i en ogynnsam utveckling.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen har inget att erinra mot utredningens förslag att påföljden ”överlämnande till vård inom socialtjänsten” av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte ska döpas om till ”socialtjänstpåföljd”.

Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet

Vi avstyrker utredningens förslag med de argument som tidigare anförts.

Sveriges Kommuner och Landsting

Utredningen föreslår att den tidigare använda beteckningen på överlämnandepåföljden ändras till ”socialtjänstpåföljd”. Sveriges Kommuner och Landsting har i sak ingenting att invända mot detta, det nuvarande begreppet är ohanterligt och bidrar säkert till den otydlighet i påföljdssystemet som kritiserats både av ungdomarna själva och av andra. Det hade

114

varit önskvärt om utredningen hade närmare analyserat vilken terminologi som är lämplig i sammanhanget. Risken är att ordet ”påföljd” upplevs som stötande i en verksamhet som inte i första hand är repressiv. Förhoppningsvis framkommer synpunkter under remissarbetet som klargör olika intressenters inställning i denna fråga.

Stockholms stad

Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänst föreslås ändra namn till socialtjänstpåföljden. Stockholms stad är negativ till ändringen. Den föreslagna ändringen förstärker socialtjänstens roll som verkställare av ”straff” och kräver i utökad omfattning att socialtjänsten tillämpar de straffrättsliga principerna. De straffrättliga principerna är svåra att tilllämpa inom den sociala lagstiftningen som bygger på den enskilde individens behov. Av pedagogiska skäl är också namnet olyckligt, då socialtjänsten inte bör associeras som en bestraffande myndighet.

Arboga kommun

Arboga kommun är positiv till att ta sig an och arbeta med unga lagöverträdare. Dock är benämningen socialtjänstpåföljd en ologisk ordkombination. Socialtjänst står för ett serviceinriktat arbete och ordet påföljd blir i detta sammanhang ett straff. Det är mer lämpligt att använda benämningen vård inom socialtjänsten alternativt överlämnande till socialtjänsten.

Botkyrka kommun

Vad gäller utredningens förslag på benämningen ”socialtjänstpåföljd” så tar kommunen avstånd från detta. Som nämns nedan så strider påföljdstänkandet mot de principer som socialtjänstens arbete bygger på.

Eskilstuna kommun

Eskilstuna kommun anser att det nuvarande uttrycket ”överlämnas till vård inom socialtjänsten” bör behållas. Det överensstämmer bättre med socialtjänstlagens andemening och intentioner än ”socialtjänstpåföljd” som är ungdomsbrottsutredningens förslag.

Gotlands kommun

Utredningen föreslår att överlämnandepåföljden ska få benämning ”socialtjänstpåföljd” för att markera att det från rättsväsendets sida är en följd av ett brott.

Detta är en skärpning av terminologin, som visserligen ger den unge en markering om att insatsen inom socialtjänsten är en följd av det brott som har begåtts, men samtidigt medför det en förskjutning av socialtjänstens arbete mot kriminalvård för unga. Det bör kunna finnas en uttryck för denna påföljd, som tillgodoser både rättsväsendets krav på klarhet och socialtjänstens huvudsakliga inriktning på frivillighet från den enskildes sida.

Sundsvalls kommun

Vi anser att benämningen vård inom socialtjänsten bör kvarstå. Att kombinera begreppet socialtjänst med ordet påföljd känns inte riktigt med tanke på att socialtjänsten bygger på frivillighet och samarbete.

115

Tyresö kommun

Vi tillstyrker namnändringen då detta mera förklarar och tydliggör syftet. Vidare ser vi positivt på utredningens förslag om att ett ungdomskontrakt upprättas.

Örebro kommun

Förslaget till ny benämning speglar enligt nämnden det ensidigt juridiska perspektivet. Inom socialtjänsten bedrivs förebyggande arbete, råd- och stöd och behandlingsarbete. Det är främmande för socialtjänsten att benämna en vårdinsats som en påföljd. Domstolen kan döma till en påföljd. Om den bedrivs inom socialtjänsten bör den inte heta Socialtjänstpåföljd utan den ska benämnas med vård, vilket det ju ska vara.

Om benämningen ska förtydligas, bör den t.ex. kallas Socialtjänstvård eller Överlämnande till planerad vård inom socialtjänsten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Begreppet socialtjänstpåföljd är olämpligt. I detta sammanhang sägs i betänkandet att det behövs ett tydliggörande av socialtjänstens roll i rättssystemet. Detta är olyckligt. Det är i dag ett metodproblem inom socialtjänsten att vissa insatser upplevs som straff av den enskilde. Begreppet socialtjänstpåföljd innebär en förstärkning av denna syn på socialtjänstens insatser och försvårar socialtjänstens arbete. Det skall vara en tydlig skiljelinje mellan insatser som utgår från socialtjänstlagens grundläggande värderingar och påföljd enligt brottsbalken. Länsstyrelsen avstyrker således att begreppet socialtjänstpåföljd införs.

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet har ingen erinran mot den föreslagna nya terminologin.

Föreningen Sveriges socialchefer

Föreningen anser dock att benämningen socialtjänstpåföljd är en ologisk ordkombination. Socialtjänst står för ett serviceinriktat arbete och ordet påföljd blir i detta sammanhang ett straff. Det är enligt Föreningen Sveriges Socialchefer mening mer lämpligt att använda benämningen vård inom socialtjänsten alternativt överlämnande till socialtjänsten.

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare instämmer i förslaget.

Akademikerförbundet SSR

Akademikerförbundet SSR delar inte utredningens förslag om att byta namn från "överlämnande till vård inom socialtjänsten" till "ungdomspåföljd". Vi anser att begreppet ungdomspåföljd strider mot socialtjänstens syfte om vård och rehabilitering och att det i stället ger straffliknande associationer. En insats vid ett överlämnande till socialtjänsten är oftast är frivillig och förutsätter samtycke från den unga och dennes familj. Den kan också komma att avbrytas när den unge inte längre vill samarbeta. Utredningens förslag innebär stor otydlighet vad gäller frivillighet eller tvång. Förslaget om ungdomskontrakt där det framgår vad vården inom

116

Socialtjänsten ska innehålla är bra. Kanske kan påföljdsnamnet vara "Ungdomskontrakt inom socialtjänsten" i stället för Socialtjänstpåföljd?

6.9 Socialtjänstpåföljd med ungdomskontrakt

Förslag: Vid sådan socialtjänstpåföljd som innebär att åtgärder skall vidtas med stöd av socialtjänstlagen skall det upprättas ett kontrakt, ungdomskontrakt, att undertecknas av berörda parter. Domstolen skall i dessa fall i domen meddela föreskrift om att den unge är skyldig att uppfylla sin del av kontraktet, som skall bifogas domen. (Se avsnitt 8.3.9 i betänkandet.)

Svea hovrätt

När det gäller utredningens förslag om ungdomskontrakt anser hovrätten att förslaget i denna del knappast bidrar till att påföljdssystemet för unga lagöverträdare blir mer lättöverskådligt. Hovrätten anser att det är lämpligare att behålla de regler som gäller i dag och avstyrker därför förslaget i denna del.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Införandet av "ungdomskontrakt", som upprättas mellan socialtjänsten och den unge lagöverträdaren och som domstolen kan meddela föreskrift om, är en intressant idé. Man måste emellertid fråga sig vad som händer om kontraktet bryts, vilket sannolikt kommer att ske i en inte obetydlig utsträckning. Utan en klar anvisning om detta i domen kan påföljden bli rätt otydlig för den unge. Här kan jämföras med vad som gäller beträffande kontraktsvård i 30 kap. 9 § och 28 kap. 6 a § BrB. Dessutom innebär alla typer av kontrakt, som alltså inte sällan bryts, en risk för upptrappning av nivåerna på ingripandena. Detta bör man vara medveten om.

Huddinge tingsrätt

Det finns anledning att överväga om det är nödvändigt att införa ett krav på att ett ungdomskontrakt skall upprättas vid sådan socialtjänstpåföljd som innebär att åtgärder skall vidtas med stöd av socialtjänstlagen. En utförlig vårdplan där det framgår att den unge och hans vårdnadshavare samtycker till de planerade vårdinsatserna torde enligt tingsrättens mening vara tillräcklig för att garantera att påföljden blir tydlig för den unge och socialtjänsten.

Sollentuna tingsrätt

Tingsrätten anser i likhet med utredningen att ett särskilt utformat och av den unga lagöverträdare undertecknat ungdomskontrakt har klara pedagogiska fördelar.

Falu tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker att vårdplanen ersätts med ”ungdomskontrakt”.

117

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten anser att det ger tydlighet för den unge lagöverträdaren att teckna ett ungdomskontrakt. Vi är således positiv till förslaget.

Kriminalvårdsstyrelsen

Förslaget innehåller många av de nödvändiga pedagogiska moment som saknas i dagens ungdomsvård. Ett ungdomskontrakt med en nedtecknad vårdplan som undertecknas av den unge och övriga berörda parter är ett stort steg i rätt riktning. Reaktionen vid brott mot kontraktet måste dock vara omedelbar.

Det är också viktigt att socialtjänsten åläggs att vara tydlig i sin planering av åtgärder då det ger domstolen bättre förutsättningar att välja en socialtjänstpåföljd istället för en kriminalvårdspåföljd.

Barnombudsmannen

Utredningen föreslår att vid sådan socialtjänstpåföljd som innebär att åtgärder ska vidtas med stöd av socialtjänstlagen ska det upprättas ett kontrakt, ungdomskontrakt, att undertecknas av den unge, vårdnadshavare och socialtjänsten. Domstolen ska i dessa fall i domen meddela föreskrift om att den unge är skyldig att uppfylla sin del av kontraktet, som ska bifogas domen.

Barnombudsmannen ifrågasätter syftet och förfarandet med det föreslagna ungdomskontraktet. Vilka konsekvenser leder det till om den unge, vårdnadshavaren eller socialtjänsten inte uppfyller sin del av kontraktet? Vilken rättslig status har kontraktet? Enligt utredningen ska domstolen meddela föreskrift om att den unge är skyldig att uppfylla sin del av kontraktet. Ingenting sägs om socialtjänstens skyldighet att uppfylla de åtgärder som den planerar att vidta. Barnombudsmannen anser att utredningen inte i tillräcklig utsträckning utrett frågan.

Stockholms stad

Förslaget om upprättande av ”ungdomskontrakt” vid frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen är positivt och innebär en ökad tydlighet för berörda parter kring vilka insatser som planeras, hur och när de ska genomföras samt i vilken omfattning.

Arboga kommun

Förslaget om ungdomskontrakt kan bli ett pedagogiskt förtydligande som medger inflytande och delaktighet för den unge och dennes vårdnadshavare. För socialtjänsten kan detta underlätta ställningstagande i samband med yttrande till rättsväsendet. Förslaget om särskilda dokument för yttrande medför en större likhet över landet.

Norrtälje kommun

För att tydliggöra socialtjänstens roll i rättssystemet föreslår utredarna att det skall upprättas ett kontrakt baserat på vårdplanen, ett ungdomskontrakt, vid sådan socialtjänstpåföljd som innebär att åtgärder skall vidtas med samtycke av den unge och dennes vårdnadshavare, dvs. när fråga är om vård med stöd av socialtjänstlagen. Ungdomskontraktet skall undertecknas av berörda parter och bifogas domen. Domstolen skall i do-

118

men meddela föreskrift om att den unge är skyldig att uppfylla sin del av kontraktet. Detta är ett förtydligande för ungdomen om socialtjänstens ansvar som kan vara av stort värde när vårdplanen skall genomföras.

Sundsvalls kommun

Det kan i vissa fall vara bra att unga lagöverträdare kan dömas till vård inom socialtjänsten utan samtycke, vilket kan resultera i att vi får en möjlighet att nå personer som inte vill ha med socialtjänsten att göra. Däremot frågar vi oss vad s.k. ungdomskontrakt egentligen ska leda till. Vi tror inte att sådana kontrakt kommer att bidra till någon utökad delaktighet eftersom den unge ska ge sitt samtycke till en eventuell vårdplan, som denne sedan får en kopia av. Som vi ser det utgörs skillnaden av den unges underskrift.

Tyresö kommun

Vidare ser vi positivt på utredningens förslag om att ett ungdomskontrakt upprättas.

I Tyresö har vi sedan hösten 2004 prövat ett kontrakt för de unga som överlämnats till vård inom socialtjänsten. Underlaget är dock för litet ännu för att tydliga slutsatser ska kunna dras om kontraktet medfört ett förtydligande för den unge och hans föräldrar. Det som dock står klart är att socialsekreterarna ser positivt på detta. Genom att följa kontraktet blir det också enklare att kunna återföra till åklagaren i de fall där en unge bryter kontraktet. Vi ser positivt på utredningens förslag avseende utökad samverkan mellan socialtjänsten, åklagarmyndigheten och domstolar då det enligt vår mening är en förutsättning för att i möjligaste mån stävja upprepad kriminalitet.

Nämndemännens Riksförbund

Nämndemännens Riksförbund anser att socialtjänstpåföljd med ett kontrakt baserat på vårdplanen kan vara bra i pedagogiskt syfte där den unge lagöverträdarens roll synliggörs i domen. Det bör påpekas att socialtjänstens roll kommer att bli central eftersom den också får i uppgift att följa upp och stödja kontraktets efterlevnad. Risken kan finnas att kontraktet blir mer eller mindre en väl utformad "pappersprodukt". Det som möjligen kan förhindra detta är att utredningen förslår relativt omfattande utbildningsinsatser inom socialtjänsten beträffande påföljdssystem för unga lagöverträdare.

Sveriges advokatsamfund

En uppstramning föreslås genom att domstolen, vid frivillig vård inom socialtjänsten, skall fastställa ett ungdomskontrakt som undertecknas av den unge och socialtjänsten. Kontraktet skall gås igenom under rättegången och rätten skall försäkra sig om att den unge alltjämt samtycker till förslaget.

En sådan ordning är förmodligen att föredra när det gäller att försäkra sig om att socialtjänstpåföljden verkligen genomförs. Det bör emellertid framhållas, och i förarbetena uttalas, att dessa åtgärder – för att säkerställa påföljden – inte får utföras på ett sådant sätt att den unge får intrycket av att domstolen, redan innan rättegången har avslutats, har tagit ställning i ansvarsfrågan.

119

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer anser att ungdomskontraktet kan ur den unges synpunkt bli ett pedagogiskt förtydligande som medger inflytande och delaktighet för den unge och dess vårdnadshavare. För socialtjänsten kan detta underlätta ställningstagande i samband med yttrande till rättsväsendet.

Rädda Barnen

Rädda Barnen ställer sig tveksamma till användningen av ungdomskontrakt i samband med socialtjänstpåföljd då det inte i tillräcklig utsträckning är redovisat vilken rättslig status ett dylikt kontrakt har och därmed vilka konsekvenser innehållet i kontraktet har för den enskilde. I detta sammanhang är det även viktigt att redogöra för vilka konsekvenser det har om den andre avtalspartnern (dvs. inte den unge) inte uppfyller sin del av kontraktet?

6.10 Socialtjänstpåföljd med LVU-vård

Förslag: Vid socialtjänstpåföljd där åtgärderna skall vidtas tvångsvis med stöd av LVU skall vårdplanen härom bifogas domen. (Se avsnitt 8.3.10 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten är positiv till förslaget.

7 Böter

7.1 Antalet bötesstraff bör minska

Bedömning: Det finns påtagliga nackdelar sammankopplade med bötesstraffet som påföljd för unga lagöverträdare. Det bör därför strävas efter en minskad användning av bötesstraff i form av dagsböter för den gruppen lagöverträdare. (Se avsnitt 9.8.2 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Enligt utredningen bör det strävas efter en minskad användning av bötesstraff i form av dagsböter för unga lagöverträdare p.g.a. de påtagliga nackdelar som är sammankopplade med bötesstraffet som påföljd för unga. Att en påföljd innebär en nackdel för den dömde är närmast en självklarhet. Hovrätten anser att de nackdelar som är förknippade med just dagsböter som påföljd för unga lagöverträdare inte är tillräckligt analyserade med beaktande av de nackdelar som även andra påföljder innebär. Utredningen redovisar inte någon närmare grund för antagandet att dagsböter medför mer betydande nackdelar för den unge än andra påföljder.

120

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Utredningen är starkt kritisk mot bötesstraffet och föreslår att utdömandet av dagsböter skall begränsas kraftigt (s. 340). Hovrätten delar inte utredningens uppfattning på denna punkt. De skäl utredningen anfört mot att döma unga lagöverträdare till böter har en mer generell räckvidd och övertygar inte. Innebörden därav är väl närmast att böter utgör ett obehag (vilket ju är avsikten), drabbar den dömde hårt och försvårar rehabiliteringen genom vård- och behandlingsinsatser.

Hovrättens uppfattning är alltså att böter bör användas i många fall när brotten är av mindre allvarlig beskaffenhet. Böter bör, även när det gäller ungdomar, vara den minst ingripande påföljden och användas därefter. Genom dagsbotsystemet och med tillämpning av föreskriften i 29 kap. 7 § BrB finns förutsättningar att bötesbeloppet för ungdomar blir någorlunda rimligt. Man bör självfallet upprätthålla kravet på att böter skall betalas. De betalnings- och indrivningsrutiner som utredningen föreslår verkar ändamålsenliga.

Om det förhåller sig så att den unge blir hårt ekonomisk drabbad p.g.a. obetalda böter, skadestånd och avgifter kan man tänka sig olika åtgärder för att lindra bördan. Det bör kunna prövas att i sådana fall lätta på kraven för skuldsanering.

Böter kan också med fördel användas som tilläggsstraff till andra påföljder, för att reaktionen skall bli tillräckligt ingripande.

Huddinge tingsrätt

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att antalet bötesstraff för unga lagöverträdare bör minska. I sammanhanget vore det naturligt att föreslå att lagen (1994:419) om brottsofferfond inte skall tillämpas för ungdomar under 18 år.

Mölndals tingsrätt

Vi tillstyrker samtliga av utredningen lämnade förslag vad gäller påföljden böter för unga lagöverträdare.

Åklagarmyndigheten

Som omnämns på andra ställen i remissyttrandet ställer Åklagarmyndigheten sig positiv till utredningens förslag att införa ungdomstjänst som självständig påföljd. Vidare delar Åklagarmyndigheten utredningens bedömning att det finns ett visst utrymme för en ökad användning av åtalsunderlåtelseinstitutet. En naturlig följd av att så sker torde bli att antalet bötesstraff minskar.

Man bör dock inte överdriva de negativa effekterna av ett bötesstraff. Böter är, som anförts ovan, en bra och tydlig påföljd som i huvudsak lever upp till de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens. Det nämnda gör sig gällande även för ungdomar. Det går inte heller att bortse ifrån att böter i princip är den enda påföljden för ungdomar, förutom sluten ungdomsvård, som kan åläggas genom tvång.

Åklagarmyndigheten menar alltså sammanfattningsvis att ett minskat användande av böter som påföljd i den utsträckning som utredningen synes eftersträva, inte är önskvärt.

121

Kriminalvårdsstyrelsen

Bra att bötesstraffet tonas ner för unga lagöverträdare. Ungdomar har ofta ingen förankring på arbetsmarknaden och därmed ingen ekonomi som medger betalning av böter.

Statens institutionsstyrelse

SiS delar utredningens uppfattning om att bötesstraff som påföljd för unga lagöverträdare bör undvikas i möjligaste mån. Förslagen rörande ungdomstjänst kan enligt SiS mening bidra till detta.

Barnombudsmannen

Utredningen har funnit att det finns påtagliga nackdelar sammankopplade med bötesstraffet som påföljd för unga lagöverträdare. Det bör därför strävas efter en minskad användning av bötesstraff i form av dagsböter för den gruppen lagöverträdare.

Barnombudsmannen ifrågasätter om böter är en lämplig påföljd för unga som inte har någon egen inkomst. Ungdomarna har ofta ingen eller liten möjlighet att betala sina böter. Det gör att de ofta får betalningsanmärkning, vilket gör det svårt för dem att senare i livet få hyreskontrakt, telefonabonnemang och vissa typer av arbeten. De unga som döms till böter kan få ett extra straff eftersom de förutom böterna får en betalningsanmärkning som gör att de får det än svårare att komma ut i vuxenlivet. Dessa unga, som redan (ofta) är utsatta får det ännu svårare att komma tillbaka på rätt sida av samhället.

Barnombudsmannen anser därför att bötesstraffets användningsområde ska begränsas eller helt tas bort. För det fall påföljden bibehålls bör bötesbeloppet sänkas för unga lagöverträdare.

Skatteverket

Skatteverket delar utredningens bedömning att bötesstraffet som påföljd för unga lagöverträdare har övervägande negativa konsekvenser, och att strävan därför bör vara att minska användningen av bötesstraffet i form av dagsböter för denna grupp av lagöverträdare.

Ett av påföljdssystemets syften är att skapa frivillig medverkan till regelefterlevnad. För att uppnå detta måste påföljden uppfattas som legitim och det måste också finnas ett incitament för den som får påföljden att ta sig ur situationen. Att påföra ungdomar bötesstraff leder sannolikt inte till några individualpreventiva effekter. Tvärtom kan det leda till en förvärrad situation där den dömde kanske söker sig till svartarbete p.g.a. att lönen i annat fall skulle utmätas av kronofogden. Incitamentet att agera på den vita arbetsmarknaden blir mindre.

De av utredningen föreslagna alternativen till dagsböter – straffvarning och ungdomstjänst – synes rätt utformade utgöra en till den unge bättre anpassad påföljd än dagsböter. De effekter som ett överlämnande av obetalda böter för indrivning kan medföra är inte heller en del av bötespåföljdens straffrättsliga natur. Dessa negativa konsekvenser framstår för många unga utan egen betalningsförmåga som den egentliga påföljden.

Av den statistik Skatteverket har lämnat till utredningen framgår att samtidigt som det totala antalet minderåriga gäldenärer minskar i kronofogdemyndighetens register, ökar på motsvarande sätt antalet minderåriga med bötesskulder. Dessutom visar statistiken att uppbördseffektivite-

122

ten har försämrats, dvs. en allt mindre andel av de debiterade bötesbeloppen kommer in till kronofogdemyndigheten. En av huvudorsakerna till detta torde vara att unga lagöverträdare är en betalningssvag grupp.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

Fakultetsnämnden kan instämma i utredningens uppfattning att böter i många fall inte är någon lämplig påföljd för unga lagöverträdare och att man bör sträva efter en minskad användning av bötesstraffet. I vilken utsträckning man lyckas i denna strävan torde emellertid i allt väsentligt vara beroende av att godtagbara alternativ skapas.

Stockholms stad

Stockholms stad delar utredningens slutsats att böter är olyckligt och mindre lämpligt som straff för unga lagöverträdare. Böter innebär ingen direkt konsekvens för den unge då det oftast är föräldrarna som betalar böterna.

Arboga kommun

Det är mycket angeläget att minska möjligheterna till böter som påföljd för unga lagöverträdare. Erfarenheten har visat sig att bötesbelopp bidrar till en skuldfälla om inte vårdnadshavaren betalar böterna. Betänkandet visar på en möjlighet att skjuta upp tidsfristen med betalning av utdömda böter men detta är inte tillräckligt för att minimera de problem som finns med bötesskulder. En del ungdomar upplever inte heller böter som något straff. Trots detta bör det dock i undantagsfall vara lämpligt med böter varför möjligheten att utdöma ett bötesstraff föreslås finnas kvar.

Eskilstuna kommun

Eskilstuna kommun stöder utredningens förslag och intension att minska utdömandet av böter till förmån för praktiska och konkreta påföljder för den unge.

Västerviks kommun

Ungdomar dömda till böter bortser från den delen av straffet för det är ändå en omöjlighet för dem att betala. Det leder ofta till att de undviker anställningar där kronofogden kan nå dem med indrivning. Att införa ett system som drar pengar från underåriga torde stöta på stora svårigheter.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer anser det mycket angeläget att minska möjligheterna till böter som påföljd för unga lagöverträdare. Det har visat sig att det enbart bidrar till en skuldfälla om inte vilket händer att vårdnadshavarna betalar böterna. Betänkandet visar på en möjlighet att skjuta upp tidsfristen med betalning av utdömda böter men Föreningen Sveriges Socialchefer anser inte detta vara en tillräcklig insats för att minimera de problem som ändå finns med bötesskulder. En del ungdomar upplever inte heller böter som något straff. I undantagsfall kan det vara lämpligt med böter varför möjligheten att utdöma ett bötesstraff bör finnas kvar.

123

Rädda Barnen

Rädda Barnen anser i princip inte att böter skall kunna utdömas till unga människor då dessa kan komma i betalningssvårigheter som påverkar deras situation under lång tid framöver. Om böter ändå skall kunna vara möjligt att utdöma är det bra att den unge betalningsskyldige ges möjlighet att upprätta en betalningsplan i samarbete med myndigheten redan på uppbördsstadiet. Rädda Barnen stödjer därför att denna möjlighet utreds vidare.

7.2 Rimligare betalnings- och indrivningsrutiner

Förslag: Betalnings- och indrivningsrutinerna bör utformas på ett sådant sätt att de negativa konsekvenser som kan följa på bötesstraffet i dag för unga under 21 år motverkas. Det föreslås att det införs en möjlighet för unga som har dömts till böter att redan på uppbördsstadiet vända sig till en myndighet i syfte att komma överens om villkoren för betalningen. Ett alternativt förslag är att det införs en möjlighet för unga lagöverträdare att få förlängd tidsfrist vid betalningen av bötesbeloppet. RPS bör ges i uppdrag att efter samråd med Skatteverket närmare föreslå hur en sådan möjlighet bör vara utformad. (Se avsnitt 9.8.3 i betänkandet.)

Svea hovrätt

När det gäller förslaget avseende indrivning av böter anser hovrätten inte att unga lagöverträdare bör särbehandlas i detta avseende. En sådan ordning är knappast förenlig med de straffrättsliga principerna om konsekvens och förutsebarhet. Hovrätten avstyrker därför förslaget i denna del.

Rikspolisstyrelsen

Eftersom Rikspolisstyrelsen är central uppbördsmyndighet för böter har styrelsen ingen erinran mot utredningens förslag om att styrelsen ges i uppdrag att efter samråd med Skatteverket närmare belysa möjligheten att förlänga tidsfristen för betalning av böter för unga lagöverträdare.

Skatteverket

Skatteverket instämmer i utredningens förslag att betalningsrutinerna bör utformas på ett sådant sätt att de negativa konsekvenserna som kan följa på bötesstraffet motverkas för unga under 21 år.

Skatteverket delar utredningens betänkligheter mot att ändra utformningen av indrivningsrutinerna och avstyrker därför en sådan lösning. Ett system som bygger på delbetalningar med olika förfallodagar kräver bevakning och ter sig ur administrativ synvinkel alltför resurskrävande för att kunna motiveras.

Den ordning som utredningen i första hand föreslår, att den unge redan under uppbördsstadiet ska ges möjlighet att vända sig till en myndighet för att komma överens om villkoren för betalningen, är tilltalande.

Skatteverket konstaterar liksom utredningen att Utredningen om kronofogdemyndigheternas framtid (En Kronofogdemyndighet i tiden, SOU

124

2003:97) föreslagit att uppbördsmyndigheten ges befogenheter att träffa betalningsuppgörelser, avbetalningsplaner och i samband därmed begära att säkerhet ställs.

Mot bakgrund av den bötfälldes intresse av att kunna göra rätt för sig så tidigt som möjligt och slippa hamna hos kronofogdemyndigheten, förespråkar Skatteverket en ordning där det redan på uppbördsstadiet ska vara möjligt att få till stånd en betalningsuppgörelse. Uppbördsmyndigheten (RPS) bör ges möjlighet att träffa sådana uppgörelser, t.ex. avbetalningsplaner, avseende inbetalning av böter.

Som ett alternativ till förslaget att ge uppbördsmyndigheten befogenhet att träffa individuella avbetalningsplaner har utredningen även föreslagit att unga lagöverträdare ska få en förlängd tidsfrist vid betalningen av böter, från dagens 30 dagar till exempelvis 4 månader.

Förslaget innebär att unga lagöverträdare som ådömts bötesstraff generellt skulle erhålla ett uppskov med betalningen utan att den förenas med en avbetalningsplan. Innan böterna överlämnades för indrivning skulle, räknat från dagen för domen, cirka 155 dagar förflyta (21 dagar innan domen vinner laga kraft, 120 dagars betalningsfrist samt 14 dagar från betalningsuppmaning innan överlämnande). En självklar förutsättning för att detta förslag skall leda till det önskade resultatet – färre till indrivning överlämnade böter – är att den dömde inser konsekvenserna av underlåten betalning. Utan effektiv information i detta avseende riskerar förslaget enbart att fördröja betalningen av böterna och uttunna kopplingen mellan gärningen och påföljden.

Om effektiv information ges till den dömde, vare sig det sker genom domstolens, åklagarens eller uppbördsmyndighetens försorg, medför det alternativa förslaget stora fördelar för både den dömde och uppbördsmyndigheten.

8 Ungdomstjänst

8.1 Allmänna synpunkter

Svea hovrätt

Hovrätten kan inte finna att utredningens bedömning att ungdomstjänst har en sådan brottsavhållande effekt som förutses bygger på objektiva fakta. Hovrätten har inte kunnat se vilka omständigheter som talar i den riktningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Utredningens förslag om att göra ungdomstjänst till en självständig påföljd som skall tillämpas i betydande utsträckning i stället för böter, överlämnande till vård och även i vissa fall sluten ungdomsvård, samt dessutom användas vid återfall, andas optimism (s. 352). I verkligheten måste ställas stora krav på dem som döms till ungdomstjänst och det är mycket tveksamt om den påföljden lämpar sig för ungdomar som är belastade och saknar stadga och styrsel, även om "de uppenbara fallen" sållas bort vid lämplighetsprövningen.

125

Stockholms stad

Utredningen ger den föreslagna påföljden ungdomstjänst en viktig roll i påföljdssystemet. Ungdomstjänst är en bra påföljd för ungdomar eftersom den är tydlig och överskådlig. Ungdomstjänst är en lämplig påföljd för ungdomar som inte är i behov av omfattande behandlingsinsatser. Stockholms stad anser att det är bra att ungdomstjänst i vissa fall föreslås ersätta bötesstraff, då den påföljden är i det närmaste meningslös för unga lagöverträdare. För att skapa en enhetlig praxis i hela landet är det troligen nödvändigt att göra ungdomstjänst obligatorisk. Men det är också viktigt att tydliggöra hur påföljden ska användas. Vid 1999 års reform saknades tydliga direktiv och riktlinjer för kommuner och domstolar, vilket troligen är orsaken till att inte mer än hälften av landets kommuner kan erbjuda ungdomstjänst i dag. Stockholms stad välkomnar därför utredningens förslag att Socialstyrelsen ska utforma föreskrifter och allmänna råd kring ungdomstjänst.

Påföljden ungdomstjänst i kombination med den föreslagna socialtjänstpåföljden föreslås ersätta korta frihetsberövande straff enligt LSU för yngre lagöverträdare (under 18 år). Stockholms stad ställer sig tveksam till om detta är lämpligt, med tanke på att det då rör sig om ungdomar som begått relativt sett grova brott och troligen har flera återfall i kriminalitet.

Borlänge kommun

Ett antal grundprinciper utgör bas för de förslag som framförs i utredningen. Det är dels de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens, dels principerna för särbehandling av unga lagöverträdare, vilket bl.a. innebär att barn och unga som har gjort sig skyldiga till brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. De förslag som framförs följer till största delen dessa principer väl, med några av undantag ( se avsnittet om antalet timmar).

Västerviks kommun

Västerviks kommun har inte haft möjlighet att erbjuda ungdomstjänst och om det blir obligatoriskt måste detta system byggas upp. Tveksamheter som framförts från främst företagare är att ta emot kriminellt belastade ungdomar som kan skaffa sig kunskap om det egna företaget för senare brottslighet.

Vi vet att det finns mycket positivt att vinna på att arbeta på detta sätt med ungdomar. Det är också mycket positivt att man föreslår att ungdomstjänst kopplas till samtalsserie där ungdomen tillsammans med socialtjänsten får tillfälle att reflektera över den begångna gärningen.

Riksförbundet Attention

Vi är oreserverat positiva till utredningens förslag angående dessa påföljdsformer.

126

8.2 Ungdomstjänst skall i fortsättningen vara en obligatorisk uppgift för kommunerna

Förslag: Det skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att administrera ungdomstjänst. Den nuvarande ordningen strider mot principen om allas likhet inför lagen och kan inte anses förenlig med artikel 2 i FN:s konvention om barnets rättigheter. (Se avsnitt 10.2.1 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Enligt hovrättens uppfattning är det lämpligt att någon form av ungdomstjänst ingår bland ungdomspåföljderna. Ungdomstjänsten bör emellertid handhas av kriminalvården (frivården), som med sina erfarenheter och resurser har goda förutsättningar för att administrera den.

Ungdomstjänsten, som infördes vid 1999 års påföljdsreform, har inte slagit särskilt väl ut. Enligt den utvärdering som gjorts kunde bara hälften av landets kommuner verkställa ungdomstjänst och av dem var bara 60 % rustade för denna påföljd.

Att tvinga kommunerna att administrera ungdomstjänst verkar inte vara någon framkomlig väg. Om det även fortsättningsvis skall vara en uppgift för kommunerna att handha ungdomstjänsten är ett obligatorium alldeles självklart. Men hovrättens åsikt är alltså att kommunerna bör befrias från uppgiften.

Sollentuna tingsrätt

Om påföljden ungdomstjänst skall kunna ersätta både böter och överlämnanden till vård inom socialtjänsten är det nödvändigt att ungdomstjänsten görs obligatorisk för alla kommuner. Tingsrätten kan dock redovisa att de fem kommuner som för närvarande utgör tingsrättens domsaga numera alla erbjuder ungdomstjänst för unga lagöverträdare.

Ångermanlands tingsrätt

Tingsrätten ansluter sig till förslaget om att ungdomstjänst skall finnas i samtliga kommuner.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten delar utredningens uppfattning.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen tillstyrker i huvudsak förslagen om att det skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att administrera ungdomstjänst och att den ska vara en självständig påföljd. Styrelsen vill dock lämna följande synpunkter.

Då uppdraget är omfattande kommer kommunerna att behöva avsätta resurser. Det är därför mycket viktigt att frågan om hur mycket extra resurser kommunerna kommer att behöva bereds utifrån ett helhetsperspektiv.

Som förslaget är utformat ska ungdomstjänsten vara en verksamhet som de flesta ska kunna delta i. Många ungdomar kan komma att behöva minst lika mycket stöd för att klara av att genomföra ungdomstjänsten som de skulle fått i en socialtjänstpåföljd. Detta innebär sannolikt inte att

127

arbetsuppgifterna blir färre inom socialtjänsten utan snarare torde det bli fråga om en förskjutning i arbetet.

Socialstyrelsen menar att det kan ge otydliga signaler och upplevas som inkonsekvent att ha en påföljd inom socialtjänsten som inte innebär någon form av stöd eller vård och behandling. Det kan påverka människors inställning till och uppfattning om socialtjänsten. Den unge och dennes föräldrar kan få svårt att ta till sig socialtjänstens stödjande uppgifter då socialtjänsten upplevs som en ”straffande” instans.

Det är viktigt med likhet inför lagen varför en obligatorisk ungdomstjänst är följdriktig. Utredningen beskriver dock att det i dag är svårt för frivården att finna bra samhällstjänstplatser. För ungdomstjänstplatser måste det ställas ännu högre krav varför det kommer att bli svårt och resurskrävande för kommunerna att hitta bra arbetsplatser. Många kommuner är små till invånarantal och har få arbetsplatser varför samverkan mellan kommunerna blir nödvändig. Men som tidigare behandlats kräver även samverkan resurser (se även 8.3.3). Socialstyrelsen vill lyfta frågan om det kan finnas någon annan aktör som kan dela ansvaret med socialtjänsten att finna arbetsplatser, t.ex. arbetsförmedlingen. Ett stort ansvar för ungdomstjänsten kommer att ligga på arbetsplatserna i kommunen, såväl statliga, kommunala som privata. Någon form av incitament till arbetsgivarna för att skapa ungdomstjänstplatser bör undersökas. Frågan om hur det ska gå till praktiskt att finna lämpliga arbetsplatser bör enligt Socialstyrelsen utredas ytterligare.

Statens institutionsstyrelse

SiS välkomnar förslaget om en lagstadgad obligatorisk ungdomstjänst i alla kommuner. Det kan inte uteslutas att det på SiS:s institutioner kan finnas ungdomar som har dömts till sluten ungdomsvård, men som enligt SiS uppfattning inte bör vistas i en institutionsmiljö. Det kan röra sig om ungdomar som har begått enstaka brott och som i sin hemmiljö inte vistas i kriminella kretsar. För sådana ungdomar kan en vistelse på institution fylla en helt motsatt funktion än vad som är avsett med institutionsvården, och ungdomstjänst kan i dessa fall vara en lämpligare påföljd. SiS tillstyrker inte minst mot denna bakgrund även förslaget om ungdomstjänst som en självständig påföljd för unga lagöverträdare.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag att det ska vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att administrera ungdomstjänst. Den nuvarande ordningen strider mot principen om allas likhet inför lagen och kan inte anses förenlig med artikel 2 i barnkonventionen.

Eskilstuna kommun

Ungdomsbrottsutredningen menar att verksamheten ungdomstjänst skall vara obligatorisk för kommunerna. Eskilstuna kommun har byggt upp denna verksamhet. Om Socialstyrelsen genom föreskrifter ålägger kommunerna att bedriva verksamheten ungdomstjänst anser Eskilstuna kommun att kommunerna ersättas för de kostnader det innebär.

128

Gotlands kommun

I utredningen föreslås att det ska bli obligatoriskt för kommunerna att ordna ungdomstjänst för de unga lagöverträdare som denna insats/påföljd kan vara lämplig för.

I större kommuner finns det större behov av och större underlag för att bygga upp en fast organisation för denna insats. I en relativt liten kommun, med ett fåtal arbetsplatser som kan vara lämpliga att placera en ungdom på, är det mycket svårare. Det ställer krav på i första hand socialtjänsten, som ska rekrytera och stödja handledarna på arbetsplatserna. Men det krävs också att det finns lämpliga arbetsplatser, som kan avsätta resurser för att ta emot ungdomarna.

Norrtälje kommun

Utredningens förslag att ungdomstjänst skall införas som självständig påföljd för unga lagöverträdare och att det skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att administrera ungdomstjänst välkomnas av kommunen. För Norrtälje kommuns del innebär det att kommunen sannolikt måste anställa fler handläggare för ungdomar som döms till ungdomstjänst. Det krävs också ett ökat engagemang från andra förvaltningar, organisationer och företag inom kommunen för att ta fram lämpliga platser för ungdomar. Socialtjänsten måste även utveckla stödet till handledarna och avsätta tid för en person som kan följa ungdomarna som dömts till ungdomstjänst.

Ronneby kommun

Kommunen har inte något att erinra mot förslagen avseende ungdomstjänst. De innebär inte någon påtaglig förändring av verksamhetens ansvar och arbete.

Skövde kommun

Förslaget att det skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att administrera ungdomstjänst väcker en stor tvekan. Bestämmelser om ungdomstjänst finns redan i nuvarande lagstiftning. Den erfarenhet socialförvaltningen i Skövde har, påvisar att det i praktiken är oerhört svårt att förmå någon arbetsgivare att ta på sig ett handledande ansvar för dömda ungdomar. Stora ansträngningar har lagts ner för att hitta arbetsgivare som är villiga att påta sig uppgiften att motta ungdomar för ungdomstjänst utan att lyckas. Detta har lett till att socialförvaltningen i dag istället erbjuder vård inom socialtjänsten i form av olika kognitivt utformade påverkansprogram. Dessa påverkansprogram utgör i vissa fall t.o.m. en mer omfattande insats än ungdomstjänst. Sannolikt kommer det även i framtiden att vara fortsatt svårt att genomföra vård inom socialtjänsten i form av ungdomstjänst, även om det enligt förslaget skulle bli obligatoriskt för kommunerna att administrera ungdomstjänsten.

Örebro kommun

Örebro kommun ställer sig positiv till att utöka ungdomstjänst som en påföljd. Däremot stödjer kommunen inte att det ska vara ett obligatorium. Genom att medel enligt utredningens förslag ska tillföras om förslaget tas, kommer det i sig att innebära större möjligheter för kommunerna än i dag att finna bra och lokalt anpassade lösningar.

129

Ungdomstjänst är en konsekvenspåföljd, inte vård. Det kan därför vara av betydelse att närmare diskutera om socialtjänsten ska handlägga denna insats, eller om det finns fördelar med att andra verksamheter ansvarar för planering och uppföljning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

I dag kan endast cirka hälften av landets kommuner ordna ungdomstjänst. Det skall enligt förslaget vara obligatoriskt för kommunerna att administrera ungdomstjänst. Utredningen förefaller vara medveten om de tid- resurs- och kompetensproblem som administrationen medför för kommunerna. Det finns en risk att dessa problem kvarstår i stor omfattning även om administrationen görs till en skyldighet.

Polisförbundet

Polisförbundet anser att verksamheten ungdomstjänst skulle kunna överföras till frivården, som i dag administrerar samhällstjänst. Polisförbundet kan se fördelar med att ha samma huvudman för ungdomstjänst och samhällstjänst.

Rädda Barnen

Rädda Barnen välkomnar att det blir obligatoriskt för kommunerna att administrera ungdomstjänst.

Mot bakgrund av hur kommunernas åtaganden fram tills i dag har beskrivits av utredningen uppstår dock frågan om vad som händer i de fall kommunen inte uppfyller sitt åtagande till fullo – kommer den unge då att dömas till en annan, mer ingripande påföljd? Vart kan den unge vända sig om han eller hon inte får en handledare på arbetsplatsen eller återkoppling inte genomförs?

8.3 Ungdomstjänst som självständig påföljd

Bedömning: Det finns behov av ytterligare påföljdsalternativ för unga lagöverträdare, särskild i åldersgruppen 15–17 år, för att i möjligaste mån ersätta användningen av såväl böter som kortare frihetsberövanden. Även förslaget vad gäller användningsområdet för socialtjänstpåföljden skapar behov av ytterligare påföljdsalternativ. (Se avsnitt 10.2.2 i betänkandet.)

Förslag: Ungdomstjänst kan, rätt utformad, vara en tydlig och pedagogisk påföljd för unga. Vidare får ungdomstjänst anses vara förenlig med de straffrättsliga principerna om konsekvens, förutsebarhet och proportionalitet. Ungdomstjänst bör därför införas som självständig påföljd för unga lagöverträdare. (Se avsnitt 10.2.2 i betänkandet.)

Ungdomstjänst kan inte rangordnas i förhållande till de övriga påföljderna. Domstolen skall i stället ha så stora möjligheter som möjligt att använda den påföljd som passar bäst i det enskilda fallet. Tillämpningen av ungdomstjänst skall dock vara begränsad till andra fall än de där endast böter är stadgat för det aktuella brottet. Vidare torde användningen av ungdomstjänst som självständig påföljd för åldersgruppen 18–20 år bli begränsad. (Se avsnitt 10.2.2 i betänkandet.)

130

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Förslaget att göra ungdomstjänst till en självständig påföljd framstår i och för sig som vettigt. Man kan emellertid fråga sig om inte också samhällstjänsten borde vara en särskild påföljd. Förslag har lagts fram om detta (se Ett reformerat straffsystem, SOU 1995:91), men inte godtagits av statsmakterna. Sedan kan man också undra om det inte blir väl svåröverskådligt att låta ungdomstjänsten både vara en egen påföljd och kunna användas i kombination med andra påföljder. Detta gäller särskilt som reglerna för tillämpningen, se föreslagna 30 kap. 12 § och 32 kap. 4 § BrB, inte framstår som direkt glasklara.

Sollentuna tingsrätt

En genomgående tanke hos Ungdomsbrottsutredningen är att användningen av böter, både som ensam påföljd och som tilläggspåföljd, skall minska för de yngre lagöverträdarna. För att åstadkomma detta föreslår utredningen bl.a. utökad användning av straffvarning och införandet av ungdomstjänst som en självständig påföljd för dem. Användningen av ungdomstjänst som tilläggspåföljd till annan socialtjänstpåföljd föreslås också öka. Tingsrätten anser att utredningens förslag i dessa delar är mycket välgrundade.

I anslutning till förslaget att ungdomstjänst skall bli en självständig påföljd påtalar utredningen att ungdomstjänsten inte kan rangordnas i svårighetsgrad på samma sätt som andra påföljder. Samtidigt betonar utredningen i många olika sammanhang i betänkandet att påföljderna för brott måste präglas av förutsägbarhet, konsekvens och proportionalitet. Tingsrätten anser också att dessa egenskaper hos ett påföljdssystem är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt. Det är också viktigt att påföljdssystemet som sådant är begripligt för unga som döms för brott. Fördelarna med en utvidgad användning av ungdomstjänst som påföljd och särskilt som en självständig påföljd är dock enligt tingsrätten så stora att de uppväger den otydlighet i påföljdssystemet som svårigheten att rangordna ungdomstjänsten i svårighetsgrad innebär. Tingsrätten godtar att användningen av påföljden ungdomstjänst begränsas till andra fall än rena bötesbrott, dvs. brott med endast böter i straffskalan.

Mölndals tingsrätt

Vi tillstyrker på av utredningen anförda skäl förslaget att ungdomstjänst införs som en självständig påföljd för unga lagöverträdare. Även i övrigt delar vi utredningens bedömning i detta avsnitt.

Falu tingsrätt

Att ungdomstjänsten görs till en separat påföljd är en utmärkt reform. En sådan påföljd kan för det första ersätta många av de fall där ingen annan påföljd än böter i dag är tänkbar. Ungdomstjänst torde för flertalet ungdomar vara en betydligt mer pedagogisk påföljd än böter, och tingsrätten delar utredningens slutsats att användningen av böter i ungdomsmål bör minskas. För det andra kan ungdomstjänst komma att ersätta sluten ungdomsvård i ett antal fall där det i dag inte finns behov av vård inom socialtjänsten men där böter inte är en tillräckligt ingripande påföljd. Att användningen av sluten ungdomsvård såvitt möjligt begränsas är givetvis av godo.

131

Ångermanlands tingsrätt

Tingsrätten ansluter sig till förslaget om att ungdomstjänst införs som en självständig påföljd.

Justitiekanslern

Justitiekanslern delar utredningens uppfattning att det, särskilt om den ändringen införs att socialtjänstpåföljden skall kunna komma i fråga bara i de fall där det finns en uttalad risk för återfall i brottslighet, finns ett behov av ytterligare påföljdsalternativ för unga lagöverträdare. Utredningens förslag att ungdomstjänst skall kunna komma i fråga som en självständig påföljd för denna åldersgrupp framstår som ändamålsenligt. En invändning skulle kunna vara att det kan te sig ologiskt att införa ungdomstjänst som en självständig påföljd när samhällstjänst inte är det. Bortsett från detta och de invändningar som redovisas nedan instämmer Justitiekanslern i utredningens överväganden i dessa delar.

Åklagarmyndigheten

Det är bra att ungdomstjänst införs som en självständig påföljd. Det behövs en påföljd som är anpassad för ungdomar och som ger en direkt och tydlig konsekvens, men som inte är beroende av vårdbehovet. När det gäller frågan om rangordning är det en grundläggande princip att den tilltalade har rätt till en straffmätning i proportion till brottet. Därför måste även ungdomstjänst ha en placering i straffskalan. Åklagarmyndigheten anser att ungdomstjänst på samma sätt som samhällstjänst är att betrakta som en ingripande påföljd och att ungdomstjänst därför bör användas för brott som har ett straffvärde på fängelsenivå eller i vart fall förskyller höga böter. Överstiger straffvärdet två års fängelse bör ungdomstjänst inte väljas.

Om ungdomstjänst ska ersätta böter och man ska undvika rättegångar för unga lagöverträdare bör åklagarna få möjlighet att ge ungdomstjänst som påföljd i strafförelägganden.

Kriminalvårdsstyrelsen

Att införa ungdomstjänst som en egen påföljd och att ålägga kommunerna att anordna sådan verksamhet kommer att leda till att detta alternativ till böter och kortare frihetsberövanden ökar i betydelse.

Med den nya påföljden ungdomstjänst finns stora pedagogiska möjligheter att vända ett negativt livsmönster för en ung människa. Inom ramen för ungdomstjänsten är det även nödvändigt för de unga lagöverträdarna med påverkan genom inslag av motiverade samtal. Vid misskött ungdomstjänst är det viktigt med snabba insatser från berörda myndigheter.

Brottsförebyggande rådet

BRÅ ställer sig positivt till utredningens förslag att införa ungdomstjänst som självständig påföljd och anser att detta utgör en välkommen utvidgning av påföljdsalternativen för unga lagöverträdare. Sker detta måste naturligtvis, precis som utredningen påpekar, ungdomstjänst finnas tillgängligt i varje kommun.

132

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen tillstyrker i huvudsak förslagen om att ungdomstjänst ska vara en självständig påföljd.

Statens institutionsstyrelse

SiS tillstyrker förslaget om ungdomstjänst som en självständig påföljd för unga lagöverträdare.

Barnombudsmannen

Utredningen föreslår att ungdomstjänst ska införas som självständig påföljd för unga lagöverträdare. Barnombudsmannen tillstyrker förslaget. Enligt artikel 37 (b) i barnkonventionen ska ett frihetsberövande av ett barn endast användas som en sista utväg varför ungdomstjänst måste anses vara att föredra framför ett frihetsberövande.

Utredningen föreslår att domstolen ska ha så stora möjligheter som möjligt att använda den påföljd som passar bäst i det enskilda fallet. Tilllämpningen av ungdomstjänst ska dock vara begränsad till andra fall än de där endast böter är stadgat för det aktuella brottet.

Barnombudsmannen är endast delvis positiv till förslaget. Som tidigare anförts anser vi att bötesstraffets användningsområde ska begränsas eller helt tas bort. Ur den unges perspektiv måste det därför anses vara lämpligt att även där endast böter är stadgat för det aktuella brottet bör ungdomstjänst kunna tillämpas som självständig påföljd.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

Att närmare utreda hur ungdomstjänsten kan användas inom ramen för påföljdssystemet är en väsentlig uppgift. Ungdomstjänst kan, rätt utformad, innebära en tydlig reaktion på brottet, samtidigt som påföljden inte dras med alla de nackdelar som är förknippade med frihetsberövande påföljder och bötespåföljden. Med hänsyn till grundläggande principer bör påföljden ges en egen roll endast under förutsättning att ungdomstjänsten administreras över hela landet. När man överväger om ungdomstjänst delvis kan ersätta andra påföljder bör man också hålla i minnet att ungdomstjänst kan användas i långt ifrån alla fall (t.ex. p.g.a. bristande samtycke eller bristande lämplighet).

När det gäller de konkreta förslagen vill fakultetsnämnden inledningsvis framhålla att tillämpningsområdet för den föreslagna självständiga påföljden är mycket svåröverskådligt. För den yngre åldersgruppen anges (s. 356) att påföljden skall kunna ersätta såväl böter som korta frihetsstraff. Mellan böter och fängelse finns, särskilt vad gäller unga lagöverträdare, ett betydande utrymme. Bl.a. den grupp av fall där straffvärdet/straffmätningsvärdet ligger på fängelsenivå men där det utdöms en icke frihetsberövande påföljd (eventuellt i kombination med samhällstjänst) eller där den unge överlämnas till vård inom socialtjänsten. För den äldre åldersgruppen skall ungdomstjänsten i huvudsak användas bara vid höga bötesstraff (s. 357). I betänkandet sägs vidare att det inte är möjligt att rangordna ungdomstjänsten vare sig i förhållande till socialtjänstpåföljden (s. 357) eller i förhållande till de övriga påföljderna (s. 670).

Om utgångspunkten är att ungdomstjänsten skall ha ett mycket brett tillämpningsområde när det gäller de yngsta lagöverträdarna (från bötes-

133

brott till brott där påföljden för en 15–17-åring bestäms till sluten ungdomsvård) och ett begränsat tillämpningsområde när det gäller den äldre åldersgruppen, är det visserligen riktigt att påföljden bör kunna vara både mer och mindre ingripande än vissa andra påföljder. Samtidigt innebär en dylik utgångspunkt – som ovan noterats – att påföljden ges ett mycket obestämt tillämpningsområde. Det innebär också att obetalt arbete såsom påföljd kommer att användas för många olika syften och på många olika nivåer inom systemet: (1) för den yngre gruppen av unga lagöverträdare kommer ungdomstjänsten i princip att kunna användas för allt utom mycket grova brott, (2) för den äldre gruppen av unga lagöverträdare kommer ungdomstjänsten att kunna användas i huvudsak när påföljden annars hade bestämts till höga böter, (3) för båda grupperna kommer ungdomstjänst att kunna användas som tilläggspåföljd vid överlämnade till vård inom socialtjänsten och (4) för alla åldersgrupper kommer samhällstjänst att kunna användas som en tilläggspåföljd vid villkorlig dom och skyddstillsyn.

Fakultetsnämnden kan inte – åtminstone inte på grundval av det underlag som finns i betänkandet – se att en dylik konstruktion gör påföljdssystemet enklare och mer överskådligt och det är också svårt att tro att en dylik reglering kommer att främja intresset av proportionalitet, förutsebarhet etc. Till detta bör läggas att det framstår som högst oklart hur antalet timmar ungdomstjänst skall beräknas, både när den används som självständig påföljd respektive som tilläggspåföljd. I sammanhanget noteras att brottslighetens art inte, såsom antyds i betänkandet (s. 356), bör vara ett relevant skäl vid bestämmande av antalet timmar.

Sammanfattningsvis menar fakultetsnämnden att ett införande av ungdomstjänst som självständig påföljd förutsätter dels att man kan ange någorlunda klara principer för tillämpningsområdet, dels att man förmår passa in ungdomstjänsten i det existerande systemet (vilket enligt fakultetsnämndens mening förutsätter en mer utförlig analys av relationen till andra påföljdsalternativ och av relationen till samhällstjänst).

Arboga kommun

Ungdomstjänst är ett positivt inslag i påföljdsbilden men bör helst inte utdömas som första påföljd.

Linköpings kommun

Kommunen delar utredningens bedömning om värdet av ungdomstjänst som självständig påföljd. Finansieringsprincipen måste dock tilllämpas för att förslaget ska kunna genomföras. Kommunerna bör också få ett stort inflytande över insatsens utformning.

Tyresö kommun

Utredningens förslag att ungdomstjänst ska vara en egen påföljd i rättssystemet tillstyrks från Tyresö kommun.

Vår erfarenhet visar att de ungdomar som döms till tilläggspåföljden ungdomstjänst i dag får ett förvirrat budskap. Detta beroende på att två påföljder med snarlikt innehåll utmäts samtidigt, dels ett överlämnande till vård inom socialtjänsten, dels tilläggspåföljden ungdomstjänst. Denna otydlighet kan även höras från både föräldrar och socialtjänstens socialsekreterare.

134

I dag finns det ungdomar som skulle vara betjänta av en påföljd som ungdomstjänst, men som inte har det vårdbehov som socialtjänsten har skyldighet att ge. Detta innebär utifrån rådande lagstiftning att de med största sannolikhet döms till böter. Böter för en ungdom är helt förkastlig med motiveringen att antingen betalar föräldrar dessa eller så får ungdomarna leva med en skuld till kronofogden in i vuxenlivet. På så sätt förhindrar vi dessa ungdomar från att avtjäna sitt straff och ”göra rätt för sig”

Sveriges advokatsamfund

Ungdomstjänst föreslås bli en självständig påföljd. Möjligheten att kombinera socialtjänstpåföljd med ungdomstjänst skall dock behållas.

Det viktigaste skälet för att låta ungdomstjänst bli en självständig påföljd är att därmed kunna begränsa användningen av böter. Advokatsamfundet delar denna uppfattning. Man kan förutsätta att denna påföljd kommer att dömas ut i stor omfattning.

Advokatsamfundet anser emellertid att det vid en lagstiftning enligt förslaget bör lämnas tydligare anvisningar till domstolen om användningen av ungdomstjänst som självständig påföljd. En överanvändning, på bekostnad av t.ex. villkorlig dom, kan eljest befaras. Betänkandet lämnar inte tillräcklig vägledning om tillämpningen.

Rädda Barnen

Rädda Barnen välkomnar att ungdomstjänst blir en självständig påföljd.

Förslaget är väl förenligt med FN:s konvention om barnets rättigheter artikel 37 (b) vilken anger att frihetsberövande av barn endast skall användas som sista utväg. Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare instämmer i förslaget.

Akademikerförbundet SSR

Akademikerförbundet SSR stöder utredningens tankar om ungdomstjänst och tycker det är bra att det görs till en självständig påföljd. Genom ungdomstjänst kan proportionalitetsprincipen få genomslag vid ungdomsbrott vilket är viktigt för att förstå sambandet mellan brott och påföljd.

8.4 Utformningen av ungdomstjänsten

8.4.1 Ungdomstjänstens innehåll

Förslag: Ungdomstjänsten skall bestå av arbete. Ungdomstjänsten skall dessutom innehålla moment som innebär att villkoren för ungdomstjänsten klargörs för den unge samt att den unge ges möjlighet att reflektera över sin livssituation och att diskutera det brott han eller hon har begått. Ungdomstjänsten skall även bestå av ett avslutande moment där den unge får en återkoppling till hur verkställigheten av påföljden genomförts. Momenten som inte utgör arbete skall fylla ett mindre antal av de utdömda ungdomstjänsttimmarna.

135

Socialstyrelsen skall ges bemyndigande att utfärda föreskrifter beträffande den närmare utformningen och hanteringen av ungdomstjänsten. (Se avsnitt 10.2.3 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten är positiv till förslaget avseende innehåll, antal timmar, ersättning och lämplighetsprövning.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen önskar framhålla den aspekten att de problem som barn och ungdomar har är mångfacetterade och kan omfatta inte bara brottslig verksamhet. Det nu sagda har också sedan länge avspeglats i såväl tidigare som nu gällande socialtjänstlag, vari socialnämnderna anförtros ett synnerligen brett ansvar (se t.ex. 5 kap. 1 § SoL). Med utgångspunkt i socialtjänstlagens anslag avseende unga som visar tecken på en ogynnsam utveckling, skulle det framstå som omotiverat och ologiskt att gällande ordning – frånvaron av föreskriftsrätt med stöd av socialtjänstlagen – skulle bestå, samtidigt som Socialstyrelsen skulle anförtros föreskriftsrätt inom endast det nu diskuterade specifika delområdet. Såvitt Socialstyrelsen ser på saken borde således det av utredningen framlagda förslaget om föreskriftsrätt kompletteras med motsvarande föreskriftsrätt även avseende övriga aspekter inom detta komplexa område. Av samma skäl som nu anförts finns inget att erinra mot förslagen i avsnitt 10.2.3 och 11.2.3.

Arboga kommun

Det kan också vara lämpligt med ungdomstjänst kombinerat med individuella samtal eller med påverkansprogram.

8.4.2 Antalet timmar ungdomstjänst

Förslag: Det antal timmar som kan komma ifråga för ungdomstjänst som självständig påföljd skall vara lägst 20 och högst 150. (Se avsnitt 10.2.3 i betänkandet.)

Huddinge tingsrätt

Tingsrätten anser att det bör övervägas om inte antalet timmar som kan komma ifråga för ungdomstjänst bör sänkas till tio. I och med en sådan sänkning ökar möjligheten att använda påföljden även för de rena bötesbrotten och det blir lättare att utifrån principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens ersätta alltifrån bötesbrott till kortare frihetsberövande med ungdomstjänst. Dessutom undviker man den tröskeleffekt som annars kan bli en konsekvens av förslaget, dvs. att 20 timmars ungdomstjänst döms ut för väldigt många olika brott. Syftet att så långt som möjligt minska användningen av bötesstraffet tillgodoses också.

Sollentuna tingsrätt

Ett huvudsyfte med utredningens föreslag är att frihetsberövande påföljder för unga lagöverträdare skall undvikas så långt möjligt. Tingsrätten är helt enig med utredningen om detta. Möjligheten att låta påföljden

136

stanna vid en socialtjänstpåföljd med förstärkta inslag ökar rimligtvis om det högsta antalet timmar för ungdomstjänst även som kombinationspåföljd kan uppgå till 150. Möjligheterna till differentiering ökar också. Att ha samma maximiantal timmar för ungdomstjänst både som ensam påföljd och som tilläggspåföljd innebär dessutom en enklare reglering. Tingsrätten anser sålunda att det högsta antalet timmar för ungdomstjänst bör vara 150 även när ungdomstjänsten utgör ett tillägg till en socialtjänstpåföljd.

Justitiekanslern

Ungdomstjänst är alltså tänkt att kunna användas som ersättning för ett antal olika påföljder av varierande svårhetsgrad. Utredningen har emellertid inte i betänkandet redovisat hur domstolen skall resonera när den fastställer antalet timmar ungdomstjänst. Hur många timmars ungdomstjänst bör exempelvis 80 dagsböter motsvara? Det är naturligtvis viktigt ur rättslikhetssynpunkt att sådana frågor klargörs när en ny självständig påföljd införs.

Borlänge kommun

Frågan om antalet timmar ungdomstjänst är ett sådant undantag. Utredaren skiljer härvid på ungdomstjänst som självständig påföljd, där antalet timmar kan variera mellan 20 och 150 (s. 360), samt ungdomstjänst i kombination med socialtjänstpåföljd, där den övre gränsen föreslås vara 100 timmar (s. 380). Denna skillnad minskar möjligheterna till förutsebarhet. Det skapar också rent pedagogiska svårigheter, att göra påföljden begriplig för den unge. Det bör vara möjligt att ha samma övre gräns för båda varianterna av påföljden, utan att rättssäkerheten för den skull åsidosätts.

Uppsala kommun

Påföljden ungdomstjänst föreslås utvidgad till 150 timmar vilket kommer att vara praktiskt svårt att genomföra. Redan i dag är det svårigheter att hantera 80-100 timmars ungdomstjänst, eftersom det ska genomföras på lov och andra ledigheter.

Sveriges advokatsamfund

För att inte förslaget skall leda till en oönskad skärpning av påföljdsreaktionen mot den unge som döms för ett visst brott, där dagsböter enligt nuvarande ordning skulle ha valts, bör lägsta antal ungdomstjänsttimmar sättas till 10 i stället för föreslagna 20.

Anskaffandet av tillräckligt antal platser för ungdomstjänst har hittills varit ett problem. Även om ungdomstjänst nu föreslås bli obligatorisk för kommunerna kan detta i praktiken erbjuda problem även fortsättningsvis. Även mot den bakgrunden kan ett lägre antal minimitimmar ha en viss betydelse.

8.4.3 Utfört arbete skall vara oavlönat

Bedömning: Det arbete som utförs inom ramen för ungdomstjänsten skall även fortsättningsvis vara oavlönat. (Se avsnitt 10.2.3 i betänkandet.)

137

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten är positiv till förslaget avseende innehåll, antal timmar, ersättning och lämplighetsprövning.

8.4.4 Lämplighetsprövning

Bedömning: Domstolen bör även i fortsättningen finna den unge lämplig för ungdomstjänst för att kunna döma till denna påföljd. Till grund för denna prövning skall finnas en av socialtjänsten genomförd lämplighetsbedömning av den unges förutsättningar att fullfölja påföljden. Denna bedömning skall normalt kunna baseras på det underlag som framkommer vid den utredning socialtjänsten utför i anledning av begäran om yttrande enligt 11 § LUL. Lämplighetsprövningen skall betraktas som ett tillfälle att sålla bort de mer uppenbara fall där den unge inte bör komma i fråga för ungdomstjänst. (Se avsnitt 10.2.3 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Hovrätten ifrågasätter också om ungdomstjänst som självständig påföljd verkligen är en lämplig påföljd för alla de ungdomar som utredningen anser skulle komma i fråga, särskilt med beaktande av det låga lämplighetskrav som utredningen vill ställa. En dom på ungdomstjänst ställer stora krav på den unge, bl.a. närvarokrav, krav på att passa tider m.m. För många ungdomar som begår brott kan detta vara krav i deras vardag som är svåra att uppfylla.

Enligt utredningen skall lämplighetsprövningen betraktas som ett tillfälle att sålla bort de mer uppenbara fall där den unge inte bör komma i fråga för ungdomstjänst. Denna avsikt återspeglas inte alls i lagtexten, något som måste krävas om den redovisade ordningen anses böra genomföras.

Sveriges Kommuner och Landsting

De ungdomar som skall bli aktuella för ungdomstjänst istället för till socialtjänstpåföljd skall enligt förslaget vara ”unga utan ett klart uttalat vårdbehov”. Detta väcker också frågor kring socialtjänstens roll i rättssystemet. De flesta är överens om att unga, icke vårdbehövande lagöverträdare i görligaste mån skall hållas utanför fängelsesystemet. Man måste dock närmare diskutera konsekvenserna av att socialtjänsten åläggs uppgifter som ansvarsmässigt nu kommer att ännu tydligare än tidigare vara en del av det straffrättsliga systemet.

8.4.5 Krav på samtycke

Förslag: För att domstolen skall kunna döma till ungdomstjänst krävs den tilltalades samtycke till det. Det är dock angeläget att den unges ställningstagande till ungdomstjänst baseras på tillräcklig kunskap om vad ungdomstjänst innebär och vilken roll ungdomstjänsten har i påföljdssystemet. Den unges lämplighet för ungdomstjänst skall

138

utredas även i fall där denne inte har lämnat sitt samtycke. (Se avsnitt 10.2.3 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

När det gäller frågan om samtycke delar Åklagarmyndigheten i princip utredningens uppfattning. Det är otillfredsställande att ett straff skall kräva lagöverträdarens godkännande, men utan ett samtycke är påföljden inte genomförbar. För att något mildra denna motsättning föreslår vi att man inte kräver ett aktivt samtycke utan att det är tillräckligt att den unge inte motsätter sig påföljden.

8.5 Den praktiska hanteringen

8.5.1 Ungdomstjänstplatser

Bedömning: Antalet fall där unga lagöverträdare ådöms ungdomstjänst kommer att bli stort. Socialtjänsten i kommunerna behöver därför tillföras ytterligare resurser. Erfarenheterna inom frivården när det gäller samhällstjänst bör tas tillvara av kommunerna vid hanteringen av ungdomstjänsten och myndigheterna bör samarbeta. Ungdomstjänsten bör även i fortsättningen bestå av meningsfulla arbetsuppgifter som kan förväntas göra intryck på den unge. (Se avsnitt 10.2.4 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Hovrätten vill framhålla att ett införande av ungdomstjänst som självständig påföljd ställer mycket stora krav på verkställighetsstadiet. Med hänsyn till de erfarenheter som gjorts när det gäller att hitta lämpliga platser till personer som dömts till samhällstjänst kan det kraftigt ifrågasättas om det överhuvudtaget är praktiskt möjligt att införa ungdomstjänst som en självständig påföljd för unga. Utredningen synes inte i tillräcklig mån ha beaktat de praktiska problemen och konsekvenserna av förslaget.

Åklagarmyndigheten

Det är många kommuner som i dag har ungdomstjänst och som har praktiska svårigheter att få det att fungera. Åklagarmyndigheten är därför tveksam till om den ökning som utredningen skissar på är realistisk. Om man inte ersätter böter med ungdomstjänst och inte inskränker användningen av vård inom socialtjänsten såsom utredningen föreslagit, blir behovet av ungdomstjänster mer realistiskt att uppfylla.

Om ungdomstjänst skall vara en pedagogisk påföljd för unga lagöverträdare måste den kunna verkställas på ett effektivt sätt och i tiden snart efter domen. Ungdomstjänsten bör därför bestå av meningsfulla arbetsuppgifter i en miljö där den unge får positiv kontakt med arbetslivet. Det skall inte ske i former som kan påverka rehabiliteringen negativt, såsom om man låter ungdomar med problem arbeta tillsammans i grupper med konstruerade arbetsuppgifter. För att utgöra en pedagogisk reaktion, krävs det att även verkställigheten sker i nära samband med gärningen.

139

Åklagarmyndigheten föreslår därför att en frist om förslagsvis 30 dagar bör gälla inom vilken denna skall påbörjas.

Kriminalvårdsstyrelsen

Med kriminalvårdens samhällstjänst och kommunernas ungdomstjänst bör en samordning av arbetstillfällena ske så att det inte blir konkurrens om tillgängliga arbetsplatser.

Brottsförebyggande rådet

Samtidigt vill utredningen också höja det högsta antalet timmar från 100 till 150. BRÅ är positivt till förslaget men anser samtidigt inte att kommunernas svårigheter att hitta lämpliga arbetsplatser för ett ökat antal ungdomar och med ett ökat antal timmar inte bör underskattas.

Socialstyrelsen

Frågan om hur det ska gå till praktiskt att finna lämpliga arbetsplatser bör enligt Socialstyrelsen utredas ytterligare.

Sveriges Kommuner och Landsting

Sveriges Kommuner och Landsting kan konstatera, vilket också anges i betänkandet, att det är mycket tids- och resurskrävande att skaffa fram platser till ungdomstjänsten. Redan under nuvarande förhållanden har tillgången på ungdomstjänstplatser dessutom varit begränsad. Vi har svårt att förstå hur det exempelvis skall vara möjligt för mindre kommuner att ens i samverkan kunna ha en beredskap och upprätthålla en kompetens för att sörja för det ökade behov av ungdomstjänstplatser som enligt utredningen kommer att uppstå i och med att ungdomstjänsten blir en självständig påföljd.

Stockholms stad

Det praktiska genomförandet av ungdomstjänst innebär dock större svårigheter för kommunerna än vad utredningen antyder. Erfarenheterna i Stockholms stad är att det är svårt att hitta lämpliga arbetsplatser. De flesta dömda går i skolan på dagtid och därför måste arbetet ske efter skoltid på kvällar och helger. Det har också varit svårt att rekrytera engagerade handledare till den unge. Det vore dock olämpligt att ”tvinga” kommunens egna arbetsplatser att ta emot ungdomar, då personalen skulle känna sig pressad och oengagerad, vilket riskerar att ungdomstjänsten blir meningslös och snarare motverkar sitt syfte. Det är heller inte lämpligt att ha flera ungdomar på samma arbetsplats. I utredningen föreslås att kommunen ska kunna samutnyttja frivårdens ”platsbank” för arbetsplatser vid samhällstjänst. Vid kontakt med frivården i Stockholm så uttryckte även de en svårighet att rekrytera arbetsplatser och ansåg sig ha små möjligheter att dela med sig av sina resurser. Alla frivårdens arbetsplatser anses inte heller lämpliga för underåriga.

Arboga kommun

Det kan dock bli stora svårigheter att få fram tillräckligt med lämpliga ungdomstjänstplatser. Dessutom anser socialnämnden det inte nödvändigt att det är socialtjänsten som ska ansvara för framtagandet av ungdomstjänstplatserna.

140

Sveriges advokatsamfund

När det gäller platser för ungdomstjänst torde det bli nödvändigt att i större grad än hittills också vända sig till seriösa privata arbetsgivare. Advokatsamfundet ser inte någon nackdel med detta.

Akademikerförbundet SSR

Det är vår erfarenhet är det svårt att hitta arbetsgivare och handledare på arbetsplatser som vill, orkar och är lämpliga för uppdraget. Om tankarna med ungdomstjänst ska kunna realiseras kräver det en särskild satsning på utbildning och ersättning till lämpliga handledare.

8.5.2 Handledning

Förslag: På varje för ungdomstjänst aktuell arbetsplats skall det utses en handledare för de till ungdomstjänst dömda unga lagöverträdarna. Handledarna skall informeras om ungdomstjänstens innebörd och villkor samt de krav som ställs på den unge under verkställigheten. Det är dessutom viktigt att handledarna och deras arbetsgivare erhåller allmän kunskap om ungas förhållanden och villkor så att de får en förståelse för i vilket sammanhang de verkar. Handledaren bör delta vid socialtjänstens avslutande samtal med den unge. (Se avsnitt 10.2.4 i betänkandet.)

Norrtälje kommun

Utredningens förslag som innebär att fler ungdomar kommer att dömas till ungdomstjänst betyder att konsekvensen för Norrtälje kommun kan bli att kommunen måste nyrekrytera en handläggare för att kunna driva ungdomstjänsten på ett effektivt sätt. Handläggaren skall anskaffa praktikplatser, vara med och utarbeta arbetsplaner, vara ett stöd för handledarna och mentorerna, ha regelbundna samtal med ungdomen och dennes familj/nätverk under tiden som ungdomstjänsten pågår samt ha avslutningssamtal med ungdomen och familj/nätverk.

Uppsala kommun

En fråga som inte berörs i utredningen är hur man finansierar arbetsplatser som tar ansvar för att vägleda ungdomar i ungdomstjänst. I landet förekommer på vissa ställen arvodering av handledare liknande kontaktpersonsarvoden. Här borde riktlinjer eller bestämmelser krävas.

Akademikerförbundet SSR

Det är vår erfarenhet är det svårt att hitta arbetsgivare och handledare på arbetsplatser som vill, orkar och är lämpliga för uppdraget. Om tankarna med ungdomstjänst ska kunna realiseras kräver det en särskild satsning på utbildning och ersättning till lämpliga handledare.

141

8.5.3 Arbetsplan för ungdomstjänstens utförande

Förslag: För ungdomstjänstens genomförande skall socialtjänsten upprätta en för den unge individuell arbetsplan. I vilken takt ungdomstjänsten skall verkställas och omfattningen på varje arbetspass får bestämmas efter en bedömning från fall till fall. (Se avsnitt 10.2.4 i betänkandet.)

Sollentuna tingsrätt

För att ungdomstjänsten skall kunna få ett reellt och verkställbart innehåll är det viktigt att en särskild plan upprättas för hur den utdömda ungdomstjänsten skall genomföras. Enligt tingsrätten är det motiverat med en särskild lag om verkställighet av ungdomstjänst.

Statens institutionsstyrelse

Enligt den föreslagna lagtexten i 32 kap. 3 § andra stycket BrB skall en arbetsplan upprättas av socialnämnden. Någon bestämmelse om att den skall fastställas av domstol föreslås inte. I fjärde stycket samma paragraf anges att domstolen skall ändra omfattning av den tidigare utdömda ungdomstjänsten eller undanröja påföljden och bestämma en annan, om ungdomstjänsten inte kan komma till stånd utan att betydande avvikelser görs från den av socialnämnden upprättade arbetsplanen. Enligt författningskommentaren till nämnda stycke (s. 676) kräver också mer betydande avvikelser från den ursprungliga arbetsplanen domstolsprövning. Enligt SiS:s mening synes det mindre konsekvent att domstolen inte skall fastställa den ursprungliga arbetsplanen men däremot, om detta är avsikten, pröva om den skall ändras.

Botkyrka kommun

För kommunerna innebär ungdomstjänsten att en individuell arbetsplan ska upprättas för den unge. Kombinationen med konsekvenssamtal anser kommunen vara positivt. På varje arbetsplats där ungdomstjänst ska fullgöras ska det utses en handledare. Det är mycket arbete som påförs kommunerna. Utredningen bedömer att antalet personer som kommer att ådömas ungdomstjänst kommer att bli stort. Kommunen ser därför att ökade resurser kommer att krävas för att kunna genomföra ungdomstjänsten på det sätt som utredningen anger.

8.5.4 Kontroll

Förslag: Såväl handledaren på arbetsplatsen som socialtjänsten har kontrollfunktioner. (Se avsnitt 10.2.4 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Helt klart kräver den föreslagna ungdomstjänsten en betydande kontrollapparat. Man kan också räkna med många misslyckanden som måste hanteras inom socialtjänsten.

Den praktiska hanteringen av ungdomstjänsten baseras i hög grad på tillgången till lämpliga arbetsplatser och arbetsgivare som är villiga att ställa upp. Därtill krävs enligt förslaget handledare som skall finnas på

142

varje arbetsplats och nära följa de ungas förehavanden. De och socialtjänsten skall också ha kontrollfunktioner. Man kan alltså räkna med att socialtjänsten behöver ta betydande resurser i anspråk för denna verksamhet, men att också åklagare och domstolar involveras i hanteringen av ungdomstjänsten.

8.5.5 Reaktioner när ungdomstjänsten inte sköts

Förslag: Misskötsamhet av allvarligare slag skall leda till att åklagaren för talan vid domstol om undanröjande av påföljden ungdomstjänst. När det finns skäl för det skall domstolen dock i stället för att undanröja påföljden kunna meddela den unge en varning.

Även åklagaren kan meddela den unge en varning. Socialstyrelsen bör utforma vägledning för hur socialtjänsten skall agera i olika situationer när den unge missköter ungdomstjänsten. (Se avsnitt 10.2.4 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

En särskild fråga gäller dem som misslyckas och bryter mot de föreskrifter som ställts upp. Om påföljden skall vara trovärdig och konsekvent krävs att åtgärder omedelbart vidtas mot misskötsamhet (s. 370). Enligt hovrättens mening bör i så fall en alternativ, förutsebar påföljd omedelbart sättas in. För att inte den unge skall kunna "straffa" sig till en lindrigare påföljd bör det då ske viss upptrappning. I många fall måste alternativet bli ett frihetsberövande. Utredningen har inte närmare klarlagt vad som bör ske, utöver möjligheten att meddela varning, utan överlåter till Socialstyrelsen att ge socialtjänsten vägledning. Vad som ligger i uttrycket ”annan lämplig påföljd får då väljas” (s. 371) är inte alldeles klart för hovrätten.

Åklagarmyndigheten

Det är bra att det finns en reaktion vid misskötsamhet av ungdomstjänst. Åklagarmyndigheten anser att, såsom vid vård inom socialtjänsten, det endast bör vara väsentliga avvikelser som rapporteras vidare. Arbetsplanen utformas av socialtjänsten efter att domen avkunnats. Avvikelser från arbetsplanen bör därför inte bli föremål för rättens prövning.

Socialstyrelsen Socialstyrelsen önskar framhålla den aspekten att de problem som barn och ungdomar har är mångfacetterade och kan omfatta inte bara brottslig verksamhet. Det nu sagda har också sedan länge avspeglats i såväl tidigare som nu gällande socialtjänstlag, vari socialnämnderna anförtros ett synnerligen brett ansvar (se t.ex. 5 kap. 1 § SoL). Med utgångspunkt i socialtjänstlagens anslag avseende unga som visar tecken på en ogynnsam utveckling, skulle det framstå som omotiverat och ologiskt att gällande ordning – frånvaron av föreskriftsrätt med stöd av socialtjänstlagen – skulle bestå, samtidigt som Socialstyrelsen skulle anförtros föreskriftsrätt inom endast det nu diskuterade specifika delområdet. Såvitt Socialstyrelsen ser på saken borde således det av utredningen framlagda förslaget om föreskriftsrätt kompletteras med motsvarande föreskriftsrätt även

143

avseende övriga aspekter inom detta komplexa område. Av samma skäl som nu anförts finns inget att erinra mot förslagen i avsnitt 10.2.3 och 11.2.3.

Norrtälje kommun

Socialtjänstens arbete med ungdomstjänst kommer att underlättas om det blir tydliga regler för vad som händer vid misskötsamhet.

Uppsala kommun

Åklagarens roll vid misskötsamhet av ungdomstjänst borde framgå tydligare i förslaget. Åklagarna måste bli medvetna och delaktiga i ett tydligt "varningssystem", ett slags mellansteg innan återrapportering till domstolen. Nu hänvisar man i utredningen till att Socialstyrelsen ska utforma vägledning för hur socialtjänsten skall agera i olika situationer när den unge missköter ungdomstjänsten.

Rädda Barnen

När en varning utfärdas eller talan förs i domstol om undanröjande av ungdomstjänsten så förutsätter Rädda Barnen att den unge skall ha rätt till ett juridiskt ombud även om saken inte diskuteras i utredningen.

8.5.6 När förutsättningarna för att verkställa ungdomstjänsten

brister

Förslag: Finner socialtjänsten att det krävs större ändringar i en arbetsplan bör saken normalt bli föremål för domstolens prövning. Åklagaren skall vidare kunna föra talan vid domstol om undanröjande av ungdomstjänsten om förutsättningarna för att alls fullgöra en utdömd ungdomstjänst brister, utan att det för den skull är fråga om misskötsamhet. (Se avsnitt 10.2.4 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Om det föreligger hinder att verkställa ungdomstjänstpåföljden som inte beror på den dömde, bör det kunna prövas av rätten om avvikelsen är betydande. Det innebär att om socialtjänsten inte kan anordna ungdomstjänst inom fristen eller att ungdomstjänsten inte får den omfattning som rätten föreskrivit, skall det rapporteras till åklagaren.

8.5.7 Återfall i brott

Förslag: Att den unge skall lagföras för nya brott innan en tidigare dom på ungdomstjänst till fullo verkställts skall inte med automatik medföra ett undanröjande av ungdomstjänsten. Återfall i brott kan dock vara en följd av att den unges livssituation är sådan att förutsättningarna att fullgöra en tidigare ådömd ungdomstjänst inte längre är för handen. Åklagaren har därvid att väcka talan om undanröjande av ungdomstjänsten. Om den unge skall dömas till ungdomstjänst för brott som begåtts innan en tidigare dom till ungdomstjänst börjat verkställas, bör det vid bestämmande av antalet timmar ungdomstjänst i

144

möjlig mån iakttagas att det sammanlagda antalet timmar i de båda domarna inte överstiger vad som skulle ha dömts ut om alla brotten hade behandlats i ett sammanhang. (Se avsnitt 10.2.4 i betänkandet.)

Riksdagens Ombudsmän (JO)

Betänkandet innehåller ett förslag om att ungdomstjänst skall bli en fristående påföljd. I anslutning till det redogörs i avsnitt 10.2.4 bl.a. för vilka åtgärder som kan vidtas om den unge återfaller i brott innan en tidigare dom på ungdomstjänst till fullo verkställts. Det anges att återfallet inte med automatik skall medföra ett undanröjande av ungdomstjänsten, men att återfall i brott kan vara en följd av att den unges livssituation är sådan att förutsättningarna för att fullgöra en tidigare ådömd ungdomstjänst inte längre är för handen. I ett sådant fall har åklagaren att väcka talan om undanröjande av ungdomstjänsten.

Förslag till författningsreglering av möjligheterna att undanröja en dom på ungdomstjänst återfinns i 32 kap. 3 § tredje–fjärde styckena BrB. I bestämmelsens tredje stycke ges föreskrifter för det fall att den dömde inte iakttar vad som åligger honom enligt domen, t.ex. om den unge på ett tidigt stadium av verkställigheten återfaller i ett missbruk som innebär att han eller hon har svårt att verkställa påföljden (se författningskommentaren s. 675). I fjärde stycket regleras vad som gäller om ungdomstjänsten inte kan komma till stånd utan att betydande avvikelser görs från den av socialnämnden upprättade arbetsplanen. Frågan om vad som gäller vid återfall i brott berörs inte i författningskommentaren. Det kan ifrågasättas om förslaget innehåller någon reglering av åklagarens möjlighet att väcka talan om undanröjande när återfall i brott medför att förutsättningarna för att påföljden skall kunna verkställas inte längre kan anses föreligga. Vad gäller t.ex. om den unge återfaller i brott innan ungdomstjänsten har börjat verkställas och åklagaren därvid gör bedömningen att förutsättningarna för att fullgöra den tidigare ådömda ungdomstjänsten inte längre är för handen? Det finns enligt JO:s mening i vart fall ett behov av ett förtydligande i nu berört avseende.

Svea hovrätt

I denna del har hovrätten vidare den synpunkten att det inte synes motiverat att behandla ungdomstjänst som böter vid återfall i brott, såsom utredningen föreslår på s. 372 f. i betänkandet. Det är oklart vad motiven till denna bestämmelse skulle vara. Hovrätten avstyrker förslaget i denna del och menar att, för det fall ungdomstjänst införs som en självständig påföljd, ungdomstjänsten bör omfattas av reglerna i 34 kap. BrB.

Justitiekanslern

Utredningen anför att övervägande skäl talar för att ungdomstjänst som självständig påföljd bör behandlas som böter vad gäller hanteringen vid återfall i brott och att ungdomstjänst således inte bör omfattas av regeln i 34 kap. 1 § BrB. Utredningen redovisar dock inte vilka skäl man syftar på.

En anledning till att bestämmelserna i 34 kap. BrB om konkurrenssituationer vid återfall i brott infördes var att det ansågs önskvärt att undvika att skilda reaktionsformer samtidigt tillämpas mot samma person (se t.ex. Brottsbalken En kommentar, Berg m.fl., s. 34:6). När det gäller bötes-

145

straff gör sig detta argument naturligt nog inte gällande med någon styrka. Vad gäller påföljden överlämnande till särskild vård, som inte heller omnämns i bestämmelsen, har det inte ansetts föreligga något praktiskt behov av att kunna undanröja den tidigare påföljden (a. arbete s. 34.5).

Ungdomstjänst omfattas i dag inte av 34 kap. BrB, eftersom den är utformad som en föreskrift när påföljden bestäms till överlämnande till vård inom socialtjänsten, som ju i sig inte omfattas av 34 kap.

Frågan är om det finns skäl att göra andra överväganden om ungdomstjänst skall bli en självständig påföljd, skild från överlämnandepåföljden.

Det finns skäl att tro att ungdomstjänst som självständig påföljd kommer att innefatta ett större antal timmar än vad som normalt är fallet vid en kombinationspåföljd. Nackdelarna med en samtidig verkställighet blir därmed större. Till detta kommer att ungdomstjänstpåföljden har mer gemensamt med de i 34 kap. upptagna påföljderna än med böter och överlämnande till särskild vård.

Justitiekanslern anser med hänsyn till vad som nu har sagts att starka skäl talar för att ungdomstjänst som självständig påföljd i detta hänseende bör behandlas på samma sätt som fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och sluten ungdomsvård och alltså omfattas av regeln i 34 kap. 1 § BrB. Frågan bör i varje fall övervägas närmare innan förslaget genomförs.

8.5.8 Preskription m.m.

Förslag: En ådömd ungdomstjänst bör, på samma sätt som utdömda böter, bortfalla om inte domen börjat verkställas innan fem år förflutit från lagakraftvunnen dom. (Se avsnitt 10.2.4 i betänkandet.)

Gotlands kommun

Preskriptionstiden för bortfallande av ungdomstjänst, 35 kap. 11§ BrB, föreslås vara fem år. Denna tid är alldeles för lång. I konsekvens med kravet på snabb handläggning och reaktion på brott som begås av ungdomar, måste också verkställigheten av en påföljd ske utan allt för långt dröjsmål. Det kan behövas en skälig tid att finna lämplig arbetsplats, men längre tid än två år är inte rimligt.

9 Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter

9.1 Behovet av att kunna förstärka socialtjänstpåföljden

Bedömning: Det finns starka samhällsnyttiga skäl till att i möjligaste mån använda den påföljd som kan förmodas vara mest effektiv för att motverka att den unge lagöverträdaren återfaller i brott. Det är också angeläget att i görligaste mån undvika frihetsberövande påföljder. Utrymmet för att använda socialtjänstpåföljd bör därför vara så omfattande som möjligt. Domstolen skall således även i fortsättningen kunna kombinera socialtjänstpåföljden med antingen ungdomstjänst eller

146

böter om det finns behov av detta med hänsyn till proportionalitetsprincipen. (Se avsnitt 11.2.1 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

En upptrappning av insatserna vid återfall eller allvarligare brottslighet förutsätter självfallet att det finns möjligheter att förstärka överlämnandet till vård (socialtjänstpåföljden) så att ingripandet svarar mot brottets svårhet (s. 377). Överlämnandet kan kombineras med ett bötesstraff eller med ungdomstjänst. Enligt utredningen bör ungdomstjänst användas i första hand. Böter som kombinationsstraff anses i princip bara skola användas när den unge inte bedöms lämplig eller inte samtycker till ungdomstjänst. Detta tyder på utredningen betraktar böter som allvarligare påföljd än ungdomstjänst. Enligt hovrättens uppfattning bör böter i större utsträckning användas som påföljd. I straffsystemet utgör böter första steget i påföljdstrappan följt av villkorlig dom och skyddstillsyn. Såväl villkorlig dom som skyddstillsyn kan kombineras med dagsböter om det påkallas med hänsyn till brottslighetens straffvärde, art eller den tilltalades tidigare brottslighet. En sorts kombination kan också ske genom en föreskrift om samhällstjänst. En ”kombination” med samhällstjänst innebär att man befinner sig ett snäpp högre i påföljdstrappan. På motsvarande sätt bör överlämnandepåföljden kunna förstärkas för att bli tillräckligt ingripande. I många fall när domstol dömer till vård och böter blir det bötesstraffet som upplevs som den egentliga reaktionen på brottet. Detta hänger samman med att överlämnandet kan stanna vid ett eller annat samtal med en socialsekreterare. Bötesstraffet kan väl uppfylla kravet på proportionalitet vid påföljdsvalet.

Huddinge tingsrätt

Tingsrätten har erfarenheten att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i kombination med böter tillämpas ytterst sällan. Genomförs utredningens förslag, där socialtjänstpåföljden endast skall väljas när den unge har ett uttalat vårdbehov och är i behov av kraftfulla åtgärder från socialtjänstens sida, torde behovet av att kunna kombinera påföljden med böter minska ytterligare. Att i dessa fall förena påföljden med böter torde dessutom oftast vara kontraproduktivt. I enlighet med utredningens utgångspunkt att försöka minska bötesstraffets användning och i syfte att göra påföljdssystemet för unga lagöverträdare mer överskådligt och begripligt bör påföljdskombinationen därför kunna utgå.

Beträffande påföljdskombinationen socialtjänstpåföljd och ungdomstjänst anmärker tingsrätten att det endast i undantagsfall torde förekomma att man gör bedömningen att den unge dels har ett vårdbehov och dessutom är lämplig att utföra ungdomstjänst. Påföljdskombinationen kommer således antagligen att bli sällsynt förekommande i praktiken. Tingsrätten vill dock inte utesluta möjligheten att döma härtill.

9.1.1 Användningsområdena för ungdomstjänst och böter som tilläggspåföljd

Förslag: Socialtjänstpåföljden skall, när förhållandena kräver att den kombineras med en tilläggspåföljd, i första hand kombineras med

147

ungdomstjänst. Böter bör i princip användas endast när den unge inte bedöms lämplig för eller inte samtycker till ungdomstjänst. (Se avsnitt 11.2.2 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Att ungdomstjänst skall väljas i första hand som kombinationspåföljd kan innebära att den som har ekonomiska möjligheter att betala böter kan välja att inte samtycka till ungdomstjänst och därigenom i stället ”betala av” sitt brott. Det kan enligt hovrätten ifrågasättas om detta är förenligt med likhetsprincipen. I de fall när flera ungdomar tillsammans begått brott kan det upplevas som orättvist att en medtilltalad som har ekonomiska möjligheter att betala böter kan ”välja” att inte samtycka till ungdomstjänst.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndighetens uppfattning är att även när man bedömer tilläggspåföljderna måste ungdomstjänst anses som en mer ingripande påföljd än böter. Det innebär att som tilläggspåföljd bör i princip böter väljas i första hand om rätten anser att det är tillräckligt med endast ett mindre tillägg. Kombinationen med ungdomstjänst bör förbehållas brott med högre straffvärde.

Rädda Barnen Som nämnts under böter anser Rädda Barnen i princip inte att böter skall kunna utdömas för barn.

9.1.2 Innehållet i ungdomstjänsten

Förslag: Socialstyrelsen bör ge tillämpningsföreskrifter för utformningen av ungdomstjänst som tilläggspåföljd. (Se avsnitt 11.2.3 i betänkandet.)

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen ställer sig bakom förslaget att styrelsen skall få föreskriftsrätt i fråga om omsorgsinsatser för de barn och ungdomar som utredningsuppdraget avser.

Socialstyrelsen önskar dock framhålla den aspekten att de problem som barn och ungdomar har är mångfacetterade och kan omfatta inte bara brottslig verksamhet. Det nu sagda har också sedan länge avspeglats i såväl tidigare som nu gällande socialtjänstlag, vari socialnämnderna anförtros ett synnerligen brett ansvar (se t.ex. 5 kap. 1 § SoL). Med utgångspunkt i socialtjänstlagens anslag avseende unga som visar tecken på en ogynnsam utveckling, skulle det framstå som omotiverat och ologiskt att gällande ordning – frånvaron av föreskriftsrätt med stöd av SoL – skulle bestå, samtidigt som Socialstyrelsen skulle anförtros föreskriftsrätt inom endast det nu diskuterade specifika delområdet. Såvitt Socialstyrelsen ser på saken borde således det av utredningen framlagda förslaget om föreskriftsrätt kompletteras med motsvarande föreskriftsrätt även avseende övriga aspekter inom detta komplexa område. Av samma skäl

148

som nu anförts finns inget att erinra mot förslagen i avsnitt 10.2.3 och 11.2.3.

Socialstyrelsen vill sammanfattningsvis framhålla att ett genomförande av dessa förslag bör utföras samtidigt som Socialstyrelsens föreskriftsrätt utvidgas till att omfatta hela det regelverk inom SoL som har anknytning till alla barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Sveriges Kommuner och Landsting

Utredningens förslag innebär en anmärkningsvärd ökning gällande Socialstyrelsens rätt att utfärda föreskrifter rörande socialtjänstens verksamhet för unga lagöverträdare. Förbunden avvisar förslaget i denna del som, om det förverkligas, kan komma att innebära föreskrifter på en detaljeringsnivå som förhindrar lokalt inflytande på verksamheterna.

10 Mentor – olika former för stöd och kontroll

10.1 En organisation som liknar den engelska ordningen

Bedömning: Det saknas tillräckligt underlag för att säga att den engelska ordningen med Youth Offending Teams (YOT) skulle vara en gångbar modell i Sverige. Det är dock av intresse att följa utvecklingen inom YOT och det arbete som bedrivs där. (Se avsnitt 12.6.1 i betänkandet.)

10.2 Användningen av strukturerade öppenvårdsprogram

Bedömning: Strukturerade öppenvårdsprogram som t.ex. MST erbjuder enligt utredningens mening i många fall en adekvat behandling av barn och unga som begår brott och vi kan se att sådana program då kan vara en lämplig insats för denna målgrupp. (Se avsnitt 12.6.2 i betänkandet.)

Gotlands kommun

Utredningen nämner på många ställen att socialtjänsten bör använda sig av strukturerade öppenvårdsprogram, särskilt MST (Multisystemic Therapy). Detta är en verksam insats, men den är kostsam och resurskrävande. Troligtvis kommer mindre kommuner inte att använda sig av metoden. I stället utvecklas olika slags påverkansprogram, som ungdomar deltar i. Mindre och medelstora kommuner, och speciellt Gotland, har svårt att praktiskt samverka med grannkommuner när det gäller insatser av detta slag.

Rädda Barnen

Rädda Barnen tillstyrker förslag om mentorskap. Likaså att strukturerade öppenvårdsprogram kan användas. Rädda Barnen vill dock betona att de metoder som används skall vara vetenskapligt väl förankrade och vara anpassade till den unges särskilda behov och rättigheter.

149

10.3 Insatsen kontaktperson

10.3.1 Den nuvarande ordningen

Bedömning: Insatsen kontaktperson enligt socialtjänstlagen och LVU kan ofta vara en lämplig insats för barn och unga som begår brott. Det är dock angeläget att socialtjänsten har en hög ambition i fråga om dels kontaktpersonernas kvalifikationer, dels socialtjänstens utbildning av och handledning till kontaktpersonerna. Stor vikt bör läggas även vid att ”rätt” person utses som kontaktperson. (Se avsnitt 12.6.3 i betänkandet.)

Stockholms stad

Redan i dag finns liknande insatser i form av kvalificerade kontaktpersoner eller strukturerade öppenvårdsalternativ vid flera av stadens stadsdelsnämnder. Men insatsen kan säkert utvecklas. Det bör dock påpekas att rekrytering av lekmän för stödinsatser av olika slag innebär ett omfattande arbete för landets kommuner och kräver speciella resurser.

Arboga kommun

Redan arbetar många kommuner med olika former av mer kvalificerad verksamhet i form av kontaktpersoner för unga lagöverträdare och andra unga med behov av samhällets stöd. Denna verksamhet finns vid sidan om de mer traditionella kontaktpersonerna i form av arvoderade lekmän. Utvecklingen har under de senaste åren tagit fart när det gäller ungdomsarbete. För de kommuner som p.g.a. sin storlek har svårt att specialisera sig kan samverkan med andra kommuner vara en utvecklingsväg.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer vill här betona att många kommuner arbetar med olika former av mer kvalificerade verksamhet i form av kontaktpersoner för unga lagöverträdare och andra unga med behov av samhällets stöd. Denna verksamhet kan finnas vid sidan om de mer traditionella kontaktpersonerna i form av arvoderade lekmän. Det förekommer alltmer att den förstärkta verksamheten utförs av anställda, utbildade behandlingsassistenter, socialsekreterare eller stödpersoner i öppenvård eller arvoderade personer med lämplig utbildning. Utvecklingen har under de senare åren alltmer tagit fart inom ungdomsarbetet även om det kan finnas kommuner som p.g.a. sin storlek haft svårt att specialisera sig. Samverkan kommunerna emellan kan som nämnts ovan vara en utvecklingsväg.

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Enligt RFS mening har ”ryggsäcksmodellen” i form av insatsen kontaktperson/kontaktfamilj enligt socialtjänstlagen inte tillämpats i någon större omfattning beträffande unga lagöverträdare. RFS anser att den sistnämnda bristen beror på att socialtjänsten ofta saknat kompetens och förmåga att utbilda eller handleda lekmän för öppenvårdsinsatser och efterbehandling av unga lagöverträdare. Unga lagöverträdare begär inte själva att få en insats i form av kontaktperson/kontaktfamilj enligt socialtjänstlagen och LVU eftersom de i regel är okunniga om möjligheten till

150

sådana insatser varför ansvaret bör ligga hos socialtjänsten att informera och tillfråga den unge om denna insats.

Det är av stor vikt att socialtjänsten får bättre evidensbaserade kunskaper om olika behandlingsmetoder samtidigt som det är viktigt att betona vardagsrelationen i form av lekmannauppdrag (kontaktperson/kontaktfamilj) som en mycket viktig del i behandlingen då man vill förändra den unges tankemönster och beteende. Vardagsrelationen mellan lekman och klient omfattar ofta naturliga motivationshöjande samtal mellan uppdragstagaren och klienten. När det gäller utbildningar till uppdragstagare kan socialtjänsten på ett enkelt och bra sätt tillhandahålla sådan t.ex. genom att använda sig av det utbildningsmaterial för kontaktpersoner och kontaktfamiljer som RFS tog fram inom ramen för Socialtjänstprojektet som genomfördes under åren 2002–2004.

10.3.2 Det finns ett behov av att utveckla insatsen kontaktperson

Bedömning: De som är kontaktpersoner för unga som begår brott och riskerar att skapa sig en kriminell livsstil behöver särskild kompetens och handledning för att kunna utföra ett bra arbete. Det finns emellertid välgrundade farhågor om att kontaktpersoner för unga med den nämnda problematiken ofta får otillräckligt med stöd från socialtjänsten. (Se avsnitt 12.6.3 i betänkandet.)

Länsrätten i Göteborg

Utredningen föreslår en möjlighet för socialnämnden att utse en särskild mentor, både enligt LVU och socialtjänstlagen, om det kan antas att den unge för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet har behov av särskilt stöd och vägledning av en vuxen person.

Länsrätten konstaterar att motsvarande insats kan åstadkommas genom att utse särskilt kvalificerade kontaktpersoner till barn och ungdomar med särskilda behov. Den pedagogiska effekten av att kalla stödpersonen mentor torde vidare vara ytterst begränsad. Behovet av ytterligare en sorts kontaktperson kan således starkt ifrågasättas. Länsrätten förespråkar i stället att insatsen kontaktperson utvecklas ytterligare.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

Fakultetsnämnden instämmer i utredningens bedömning att insatsen kontaktperson bör utvecklas och förstärkas bl.a. genom att kontaktpersonernas kompetens höjs samt i bedömningen att kontaktpersonerna bör benämnas mentorer och inte ”ryggsäckar”.

Sveriges Kommuner och Landsting

Sveriges Kommuner och Landsting anser att det är positivt att bygga vidare på de insatser som redan finns för unga som begår brott. Insatsen som kontaktperson betraktas, i motsats vill vad som sägs i utredningen, för närvarande inte som en behandlingsinsats vilket får konsekvenser för hur mentorskapet skall utvecklas. Vi ställer oss också frågande till att socialtjänsten skulle tillhandahålla kontaktpersonerna ”kvalificerad utbildning”. Om utredningen med detta menar en utbildning på högskolenivå, kan detta inte vara en uppgift för socialtjänsten.

151

Göteborgs stad

Olika former för stöd och kontroll skall utvecklas, vilket är av godo. Förslaget är att insatsen kontaktperson föreslås utvecklas till ett mera avancerat stöd, vilket också tillstyrks.

Borlänge kommun

Kontaktpersonernas insatser föreslås utvecklas till ett mera avancerat stöd, med ökade kompetenskrav. Förslaget är väl underbyggt, och bidrar till en ökad tydlighet och effektivitet i arbetet med unga lagöverträdare.

Gotlands kommun

Ungdomar som har inlett ett kriminellt beteende kan behöva stöd och vägledning av någon vuxen som kan ge dem det. Redan i dag finns det svårigheter att finna kontaktpersoner, såväl till unga som till vuxna. Att då, som utredningen påpekar, söka mentorer bland personer som i sitt arbete möter ungdomar som har beteendeproblem kan medföra stora svårigheter, om tillgången till sådana personer är begränsat.

Örebro kommun

Örebro kommun anser att det är riktigt att ha fortsatt betoning på kontaktperson som en lämplig stödinsats för ungdomar. En förstärkt form genom förslaget mentor kan också fylla en viktig funktion. Att utredningen avvisar benämningen ”ryggsäck” är rätt. Ett dilemma som finns i detta och flera av förslagen är den ökade kontroll som socialtjänsten åläggs i en verksamhet som i grunden är behovs- och stöd/vårdinriktad.

10.3.3 Särskilt kvalificerade kontaktpersoner för vissa unga som

begår brott

Förslag: Insatsen kontaktperson enligt såväl socialtjänstlagen som LVU för unga som ännu inte fyllt 21 år bör utvecklas till ett mer avancerat stöd i de fall detta krävs. För de under 15 år som begår brott, särskilt för de allra yngsta, är det viktigt att behovet av en sådan kvalificerad kontaktperson alltid utreds. Vid socialtjänstpåföljd skall insatsen kunna ingå i ungdomskontraktet eller vara en del av LVU-vården. Socialtjänsten bör i sitt yttrande enligt 11 § LUL särskilt redovisa sina överväganden i fråga om behovet av sådan kontaktperson. (Se avsnitt 12.6.3 i betänkandet.)

Sollentuna tingsrätt

I fråga om innehållet i socialtjänstpåföljden föreslår utredningen en ändring. Sålunda föreslås insatsen kontaktperson inom ramen för en socialtjänstpåföljd kunna utvecklas till ett mer avancerat stöd när så behövs. Tingsrätten delar utredningens uppfattning att ett sådant förstärkt kontaktmannaskap kan bli en verkningsfull insats för unga i riskzonen för fortsatt brottslig verksamhet.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten har ingen erinran mot förslaget.

152

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen avstyrker förslaget. De olika former för stöd och kontroll som utredningen föreslår kan genomföras inom ramen för befintlig lagstiftning. Många kommuner har redan utvecklat en verksamhet med professionella och heltidsanställda kontaktpersoner som arbetar intensivt med ungdomar i riskzonen för kriminella handlingar och missbruk. De arbetar då utifrån individuella bedömningar och tydliga uppdrag och har arbetsledning och handledning. Detta är en förutsättning för att kontaktperson ska fungera med äldre ungdomar som ofta har många och svåra problem. Det finns i dag också möjlighet att använda förebyggande insatser med s.k. ”mellantvång” enligt 22 § LVU. Varför denna möjlighet inte används i någon högre utsträckning bör utredas och analyseras innan ett nytt institut skapas.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen är positiv till förslaget att insatsen kontaktperson utvecklas till ett mer avancerat stöd för den unge i de fall detta krävs.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

För att uppnå ett effektivt system för återförandet av unga lagöverträdare till ett socialt välfungerande liv torde det dock inte vara tillräckligt med en av samhället tillsatt kontaktperson. I möjligaste mån måste också den unges nätverk involveras. Fakultetsnämnden noterar att bl.a. föräldrarnas roll när det gäller att förhindra fortsatt brottslig verksamhet inte särskilt berörts i betänkandet. Det faktum att unga lagöverträdare i straffrättsliga sammanhang betraktas som processbehöriga får dock inte tillåtas skymma det faktum att vi har att göra med personer som i övrigt ofta saknar fullständig rättslig handlingsförmåga och därför i stor utsträckning är beroende av sina vårdnadshavare.

Botkyrka kommun

Kommunen är positiv till utredningens förslag om s.k. mentorer, men vill även påminna om svårigheten och kostnaderna att rekrytera kvalificerade kontaktpersoner.

Eskilstuna kommun

Kontaktpersoner kan förordnas enligt Socialtjänstlagen och enligt LVU. Betänkandet föreslår att en kvalificerad kontaktperson som benämns mentor bör förordnas i ärenden med unga lagöverträdare. Tillsättande av kontaktperson kan för närvarande innebära omfattande insatser men också insatser med liten omfattning. Eskilstuna kommun ser fördelar av att det tydliggörs när insatsen kontaktperson avser en kvalificerad insats.

Linköpings kommun

Kommunen delar utredningens bedömning ang. den s.k. ”Ryggsäcken” under förutsättning att finansieringsprincipen tillämpas.

153

Skövde kommun

Vad gäller förslaget angående den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll, anser kommunen att det skulle innebära en stor ambitionshöjning vad beträffar arbetet med kriminella ungdomar. En sådan ambitionshöjning är givetvis rimlig och positiv men skulle i förhållande till detta förslag kräva mer personella resurser.

Sundsvalls kommun

Vi finner det ogenomtänkt och svårgenomförbart att det utses en mentor till alla lagöverträdare som är under 15 år. En sådan åtgärd leder till att socialtjänsten alltid måste inleda en utredning när det inkommer en polisanmälan rörande ungdomar under 15 år, oavsett föräldrarnas inställning till eventuella behov av insatser. Detta innebär att vi även måste utreda fall där det redan från början går att inse att det inte kommer att bli aktuellt med någon form av insats. Vi anser att detta merarbete inte är befogat, i synnerhet som dessa ”onödiga” utredningar sannolikt kommer att leda till minskat utrymme för socialtjänsten att arbeta med de ungdomar som faktiskt är i behov av våra insatser. Vi menar också att det kan bli problematiskt att rekrytera personer som är villiga att ta på sig rollen som mentor, eftersom det redan i dag kan vara svårt att rekrytera bra kontaktpersoner.

Uppsala kommun

Ett nytt förslag är att socialtjänsten vid förfrågan ska yttra sig om behov av kontaktpersoner och det som man i utredningen kallar mentorer. Förslaget medför ytterligare arbetsuppgifter för kommunernas socialtjänst med att rekrytera och handleda dessa personer.

Västerviks kommun

Att inom ramen för kontaktpersonsuppdrag utöka till, det i utredningen föreslagna, mentorsbegreppet torde enligt Västerviks kommun mening inte vara möjligt. För att detta uppdrag skall kunna fungera i praktiken måste mentorn ha en anställning och vara utbildad och avlönad för uppdraget. Att göra denna insats som en del av en fritidssyssla är inte rimligt med tanke på de problem som ungdomarna ofta uppvisar. För att kommunerna skall kunna arbeta som föreslagits krävs ekonomiska resurser som inte finns i dag.

Rädda Barnen

Rädda Barnen tillstyrker förslag om mentorskap.

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, RFS, instämmer i förslaget att inrätta särskilt kvalificerade kontaktpersoner för vissa unga som begår brott och att behovet av en kvalificerad kontaktperson alltid utreds för ungdomar under 15 år samt att socialstyrelsen bör ge vägledning för hur insatsen skall utformas så att en kontaktperson eller en kontaktfamilj får den utbildning och handledning som krävs för uppdraget.

154

Riksförbundet Attention

Vi är oreserverat positiva till utredningens förslag angående dessa påföljdsformer. Särskilt gäller det kvalificerat kontaktmannaskap, benämnt mentor. Vi vill förstås framhålla betydelsen av att förtrogenhet med neuropsykiatriska funktionshinder kommer att ingå i mentorernas kvalifikationer.

Akademikerförbundet SSR

Akademikerförbundet SSR anser att förslaget är orealistiskt. Utredningens förslag är en mycket avancerad insats som kräver professionell kompetens och som kan vara svårt att genomföra med ideella krafter. Det vore i stället positivt om anställd personal i sitt uppdrag har att fungera som mentorer för unga lagöverträdare. Detta förutsätter dock utökade personella resurser. Dessutom ifrågasätter vi värdet av att ha två olika begrepp för likartade insatser.

10.3.4 Socialstyrelsen bör ge vägledning för hur insatsen skall utformas

Förslag: Socialstyrelsen bör ge socialtjänsten i kommunerna vägledning i vilka krav som bör ställas på såväl kontaktpersonerna som socialtjänsten när fråga är om att förordna kontaktperson för barn och unga som begår brott. (Se avsnitt 12.6.3 i betänkandet.)

Arboga kommun

Arboga kommun anser det är inte nödvändigt med nationella krav och riktlinjer för arbetet och inte heller att benämningen mentor är speciellt lämplig för den föreslagna formen av kontaktverksamhet. Benämningen mentor blir vilseledande och ger inte en tydlig bild av vad uppdraget innebär för den unge lagöverträdaren. Det bör därför vara upp till kommunen att inom ramen för sitt ungdomsarbete klara ut benämningen. Kommunen anser det viktigt att den unge får ett kvalificerat stöd under påföljsperioden och instämmer i behovet av en ökad professionalisering.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer anser det inte nödvändigt med nationella krav och riktlinjer för detta arbete och anser inte heller att benämningen mentor är speciellt passande för denna form av kontaktverksamhet. Det blir närmast vilseledande och ger inte en tydlig bild av vad detta uppdrag skall innebära för den unge lagöverträdaren. Det bör vara varje kommuns ensak att inom ramen för sitt ungdomsarbete klara ut benämningen. Däremot är det viktigt för den unge att få ett kvalificerat stöd under påföljdsperioden och instämmer i behovet av en ökad professionalisering.

155

10.3.5 De kvalificerade kontaktpersonerna skall kallas mentorer

Förslag: För att markera att de kvalificerade kontaktpersonerna skall bedriva en avancerad form av kontaktmannaskap skall de benämnas mentorer. (Se avsnitt 12.6.3 i betänkandet.)

Riksdagens Ombudsmän (JO)

Avsnitt 12.6.3 i betänkandet innehåller bl.a. ett förslag om att de kontaktpersoner som förordnas med stöd av socialtjänstlagen skall kallas mentorer. Enligt JO:s mening leder termen mentor tankarna fel. Mentorer förekommer t.ex. inom näringslivet och skolväsendet. Om beteckningen kontaktperson inte anses tillräckligt väl avspegla uppdragets kvalificerade art vore en annan term än mentor att föredra.

Sollentuna tingsrätt

Denna nya utvecklade kontaktmannainsats, som ibland har kallats ”ryggsäck”, föreslås få benämningen mentorskap och kontaktpersonen mentor. Beteckningen mentor har framför allt använts inom näringslivet där mentorskap står för motiverande och progressiva insatser från etablerade personer i förvärvslivet riktade till yngre adepter i deras karriärplanering. I skolan används benämningen mentor i dag ofta för en klasslärare eller annan skolpersonal som har getts har det särskilda ansvaret att följa och stödja utvecklingen av enskilda elever. Mentorn har där ansvaret för genomförande av utvecklingssamtal med elev och föräldrar. Enligt vad utredningen har redovisat förekommer beteckningen mentor ibland utomlands förekommer för frivilliga kontaktpersoner inom kriminalvården (Danmark) och i brottsförebyggande arbete (England). Tingsrätten är tveksam till de föreslagna uttrycken mentor och mentorskap, eftersom funktionen för den kvalificerade kontaktpersonen avses bli samordnare av samhällets insatser för den unga personen. ”Ryggsäcken” avses i förhållande till den unga lagöverträdaren få en starkt kontrollerande och i vissa avseende repressiv roll. Tingsrätten är ense med utredningen att benämningen ”ryggsäck” är olämplig och föredrar uttrycken övervakare eller möjligen särskild kontaktperson för den nya uppgiften.

Justitiekanslern

Det kan diskuteras om det är helt lyckat att använda uttrycket ”mentor” som beteckning på den person som skall ge stöd och vägledning åt den unge. Uttrycket används i dag mestadels för erfarna personer som vägleder en yngre person – adepten – i dennes personliga eller professionella utveckling. Det har såtillvida en tydligt positiv klang och avser en relation som helt och hållet bygger på frivillighet och ömsesidigt förtroende. Även om den ”mentor” som här är aktuell skall kunna utses bara under förutsättning att den unge är med på det, handlar det ofta inte om frivillighet i egentlig mening. Inte sällan blir nog personen i praktiken en övervakare eller en kontaktperson. Att man då använder ett uttryck med en tydligt positiv klang från andra sammanhang kan visserligen till en början skänka status åt rollen och kanske kännas bra för den unge. Men på längre sikt tar verkligheten ut sin rätt. Och i stället för att begreppet sätter sin färg på verkligheten blir det tvärtom, något som för övrigt kan påverka uttryckets klang även utanför socialtjänstlagens område. Det kan

156

kanske te sig sniket att värna om ett ords positiva klang i ett så allvarligt och viktigt sammanhang som detta, men Justitiekanslern vill ifrågasätta om det inte vore bättre att använda det i socialtjänstlagen välkända uttrycket ”kontaktperson” även för den vägledare som avses här. Från lagteknisk synpunkt torde för övrigt denna person mycket väl kunna rymmas, efter en mindre omskrivning, i tredje stycket i 3 kap. 6 § SoL.

Kriminalvårdsstyrelsen

En kontaktpersons roll är lättare att förstå för gemene man men benämningen mentor är tänkt för de kvalificerade kontaktpersoner som föreslås av utredningen. En mentor, utifrån begreppets historiska perspektiv, är en person som utgör en vuxen förebild med en fostrande gärning och mentorskapet innehåller ett helt annat djup än det vanliga kontaktpersonbegreppet. Förslaget utgör därför en bra satsning för mer kompetent verksamhet och benämningen mentor är mer rättvisande i det sammanhanget. För att få bra mentorer måste det satsas både på rekrytering och utbildning och mentorskapet skall kanske ge en bättre ekonomisk ersättning än vad som är gäller för en kontaktperson.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen avstyrker förslaget. Socialtyrelsen anser att ett namnbyte inte bidrar till det som utredningen vill uppnå, nämligen att markera att det är fråga om en avancerad form av kontaktmannaskap. Begreppet mentor är abstrakt och troligen svårare för ungdomar att ta till sig och förstå innebörden av. Begreppet kontaktperson är väl inarbetat inom socialtjänsten och beskriver insatsens sociala karaktär. Mentor kan ge felaktiga associationer till näringslivets sätt att introducera nya medarbetare. Det finns också exempel på att mentor används i skolan i stället för klasslärare. Att införa ett nytt begrepp för en grupp ungdomar skulle sannolikt upplevas splittrande och göra insatsen otydlig.

Barnombudsmannen

Enligt Barnombudsmannen är benämningen mentor på kontaktpersonen väl valt eftersom benämningen ”ryggsäck” tenderar att leda tanken fel och syftar snarare på en börda istället för på ett stöd för den unge.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

Fakultetsnämnden instämmer i utredningens bedömning att kontaktpersonerna bör benämnas mentorer och inte ”ryggsäckar”.

Göteborg stad

Däremot blir det en ren felaktighet att kalla insatsen för mentor. Mentor är ett begrepp som används i sammanhang som är av erbjudandekaraktär och helt frivilliga att välja bort. Begreppet mentor bör därför inte användas i ett kontrollerande syfte.

Arboga kommun

Benämningen mentor blir vilseledande och ger inte en tydlig bild av vad uppdraget innebär för den unge lagöverträdaren. Det bör därför vara

157

upp till kommunen att inom ramen för sitt ungdomsarbete klara ut benämningen.

Borlänge kommun

Däremot är benämningen "mentor" inte alltigenom lyckad. "Mentor" ger associationer till skolans värld, som i dag använder uttrycket synonymt med klassföreståndare eller kontaktlärare. Vidare associeras begreppet "mentor" med en förebild att se upp till och försöka efterlikna. Mentorskapet har mentorn i fokus, inte adepten.

Vi förespråkar istället begreppet "coach", som har sitt ursprung inom idrottens värld. Där används begreppet om den person som hjälper idrottaren att nå resultat, inte baxa genom teknikträning, utan även genom beteendeträning. "Coach" ger associationer till målmedvetenhet och aktivitet, och till en relation där den unge får stöd och hjälp att utveckla sina talanger och förmågor. I Borlänge kommun har begreppet använts inom ramen för "Youth at Risk", där ungdomarnas stödpersoner benämns "coach". Det är den unge som själv sätter upp sina mål, och coachens uppgift är att hjälpa den unge att nå dessa mål, och göra den unge uppmärksam på beteenden som verkar i motsatt riktning. Coachens uppgift är att fråga och lyssna snarare än att ge råd. Coaching-relationen har adepten i fokus. Genom erfarenheterna från två Youth at Risk-program (YAR) vet vi att detta är ett framgångsrikt arbetssätt. Borlänge kommun kan bidra till utveckling av ett Coaching-system för unga lagöverträdare. En utbildning bör kunna erbjudas på nationell nivå för att uppnå likartade arbetssätt och underlätta samverkan mellan kommunerna. Socialstyrelsen bör erbjuda dessa utbildningar.

Eskilstuna kommun

Eskilstuna kommun ser inte att begreppet mentor tydliggör var sig kontaktpersonens kompetensnivå eller ansvar. Benämningen kvalificerad kontaktperson förordas.

Tyresö kommun

Vi delar inte utredningens förslag att byta ut ordet kontaktperson till mentor och avstyrker därför denna förändring.

Kontaktperson är ett vedertaget begrepp inom socialtjänsten och vi anser att byta det begreppet till mentor kan skapa förvirring.

Ungdomar, föräldrar och samarbetspartner vet vad kontaktperson betyder och vad denna insats står för. Däremot håller vi fullständigt med utredarna så till måtto att det ställer stora krav på socialtjänsten vad gäller att ge kontaktpersonerna stöd, vägledning och utbildning speciellt då insatsen riktas till ungdomar med mångfacetterad problematik. I Tyresö kommun har vi en person som enbart är anställd för rekrytering av kontaktpersoner, samt utbildning och vägledning dessa. Vi tror att det är en förutsättning för att kontaktpersonerna ska mäkta med, och känna uppskattning för det viktiga arbete de utför.

Ordet mentor använder vi för de kontaktpersoner som anlitas inom Tyresömodellen i samband med att ungdomar är dömda till ungdomstjänst. Vår uppfattning är att det är av vikt att använda begreppet mentor i detta sammanhang. Vi vill särskilja det från övriga kontaktpersoners uppdrag. Mentorskapet inom Tyresömodellens påverkansprogram är avgränsat och

158

tidsbestämt på ett sätt som skiljer dem från övriga kontaktpersoners uppdrag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Kommunerna har i dag stora svårigheter att tillgodose behoven av kontaktpersoner. Ett ökat behov finns inom de flesta av socialtjänstens områden. Redan i dag är kompetens och lämplighet bidragande orsaker till dessa svårigheter. Även om det finns behov av mer kvalificerade kontaktpersoner bedöms möjligheterna att tillgodose behoven som mycket små. Enda möjligheten är att i så fall professionalisera verksamheten. Möjligheter att integrera kontaktpersonverksamheten i olika former av öppenvårdsteam bör också övervägas. I så fall krävs i många fall, särskilt för små kommuner, en kommunal samverkan.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer anser det inte nödvändigt med nationella krav och riktlinjer för detta arbete och anser inte heller att benämningen mentor är speciellt passande för denna form av kontaktverksamhet. Det blir närmast vilseledande och ger inte en tydlig bild av vad detta uppdrag skall innebära för den unge lagöverträdaren. Det bör vara varje kommuns ensak att inom ramen för sitt ungdomsarbete klara ut benämningen. Däremot är det viktigt för den unge att få ett kvalificerat stöd under påföljdsperioden och instämmer i behovet av en ökad professionalisering.

Rädda Barnen

Begreppet mentor är bra att använda i jämförelse med ”ryggsäck” som, såsom utredningen kommit fram till, lätt kan leda.

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare instämmer inte i utredningens förslag att kalla de kvalificerade kontaktpersonerna för mentorer. Det råder redan i dag en stor begreppsförvirring mellan begrepp såsom kontaktperson, stödperson m.m. Det vore därför bra om man kan minimera antalet nya begrepp och istället för ”mentor” för kalla dessa för utvidgade kontaktpersoner eller liknande för att ge en tydlighet om vad uppdraget innebär.

11 Medling

11.1 Allmänna synpunkter

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Utredningen anser att de skäl som talar mot att medling tas in som en del av påföljdssystemet väger tyngre än skälen för. Hovrätten delar denna uppfattning. Det innebär dock inte att vi anser att tanken bakom medling är felaktig. Tvärtom kan det säkert många gånger fylla en funktion att gärningsman och brottsoffer träffas på ett planerat och genomtänkt sätt. Inte sällan kan det vara till gagn för brottsoffret att få höra gärningsman-

159

nens förklaring till varför brottet begicks och att i förekommande fall få höra gärningsmannen be om ursäkt. Att låta det förhållandet att medling ägt rum få påverka påföljdsbestämningen är dock något annat och hovrätten delar alltså utredningens åsikt på denna punkt.

Falu tingsrätt

Tingsrätten har ingen erinran mot vad utredningen anför och föreslår i dessa delar.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten har ingen invändning mot förslaget. Medling kan – när det fungerar som det är tänkt – vara något mycket positivt för både brottsoffer och gärningsman. En förutsättning för att lyckas skapa stadga i medlingsinstitutet är dock att det blir en likformighet i medlingarna och att medling finns tillgängligt över hela landet. Regeringen har i anledning av detta under en längre tid gjort omfattande satsningar på medlingsverksamheten. Det finns därför anledning att ur ett åklagarperspektiv något kommentera denna verksamhet.

Grundförutsättningen för att medling skall ske är enligt 5 § lagen (2002:445) om medling med anledning av brott att gärningsmannen erkänt gärningen eller delaktighet i denna. I 6 § samma lag stadgas dessutom bl.a. att medlaren skall samråda med förundersökningsledaren om medling avses äga rum innan förundersökningen har avslutats. Stadgandet är viktigt, eftersom det är väl känt att även ett erkänt brott kan innehålla komplicerade moment. En genomförd medling där den som exempelvis hotat får möjlighet att berätta att han eller hon inte menade att verka hotfull, att han eller hon uttryckte sig klumpigt etc., kan givetvis innebära att målsäganden påverkas. Medling före åtalsbeslut kan också skapa en målsägande som är ointresserad av att fullfölja utredningen. Det är också så att det på de flesta ställen är polis eller socialsekreterare som gör den första gallringen av vilka ärenden som skulle kunna vara lämpliga för medling och därmed också den initiala bedömningen av om gärningen är erkänd eller ej. Detta innebär att det är desto viktigare att åklagaren därefter får möjlighet att ta ställning till det lämpliga i en medling.

Det finns tyvärr oroande uppgifter från åklagare i landet om att de först vid huvudförhandlingen fått reda på att medling har skett. Detta är enligt vår mening inte acceptabelt, men bör tämligen enkelt kunna lösas genom att landets medlare får en mycket tydligare utbildning i vad medlingslagen innebär och att 6 § därmed får en betydligt striktare tillämpning.

En annan fråga som har en tydlig påverkan på åklagararbetet och då särskilt avseende åklagarens ansvar för att föra målsägandens talan är de avtal om ekonomisk kompensation som enligt BRÅ:s utvärdering ofta ingår i en medling. Det är oklart i vilken utsträckning medlarna får den nödvändiga utbildningen i aktuell praxis på skadeståndsområdet som behövs för att ge dem tillräcklig kompetens att vara rådgivande vid dessa avtal. Om det under en medling sluts avtal om ekonomisk kompensation och avtalet avviker från Brottsoffermyndighetens praxis finns det uppenbara risker för rättsförluster. Detta kan givetvis inte ha varit lagstiftarens mening. Frågan bör därför bli föremål för en noggrann utvärdering av BRÅ.

160

Kriminalvårdsstyrelsen

Medling borde vara en naturlig inledning på majoriteten av alla vårdplaner, som inte bara har som mål att få in den unge i ett socialt accepterat livsmönster utan även att ge honom en chans att ställa till rätta eller sona det onda han eller hon ställt till med genom brottet. Detta är en mycket viktig behandlingsmässig psykologisk utgångspunkt. Medling borde därför ha fått en mer framskjuten position i åtgärderna för att komma tillrätta med ungdomsbrottsligheten än vad utredningen framhållit. Medverkan i medling bör underlättas och stimuleras och vid bedömningen av förutsättningarna för straffvarning bör den unges vilja att medverka i medling beaktas.

Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndigheten har ingen invändning mot förslaget. Medling kan vara något positivt för både brottsoffer och gärningsman, under förutsättning att den nuvarande medlingslagens intentioner uppfylls. Regeringen har gjort omfattande satsningar på medlingsverksamheten för att uppnå dessa och myndigheten har därför anledning att ge några kommentarer om medlingsverksamheten ur ett brottsofferperspektiv.

De avtal om ”gottgörelse” som lagen om medling möjliggör kan avse sådant som det traditionella rättssystemet inte uppmärksammar. Särskilt här kan medlingen fylla en viktig funktion genom överenskommelser om önskvärda beteenden från gärningsmannens sida i förhållande till målsäganden. Avtalen kan också avse hur betalning skall ske av ett redan utdömt skadestånd. Då kan den traditionella rättsprocessens syfte med ekonomisk ersättning som reparativ rättvisa stärkas. I de fall där medlingens avtal om skadestånd föregår det straff- och skadeståndsrättliga avgörandet i den traditionella processen finns däremot farhågor för att medlarna inte har tillräckliga kunskaper om skadeståndsrättliga frågor. Myndigheten vill då särskilt uppmärksamma de risker för rättsförluster som finns i samband med bedömningar av personskador och kränkningsersättningar liksom om solidariskt skadeståndsansvar vid såväl sakskador som andra skador, som måste beaktas när det finns flera gärningsmän. I dessa fall finns uppenbara risker för avtalsformuleringar som kan leda till irreparabla rättsförluster och även blockera den rätt till brottsskadeersättning som målsäganden annars skulle kunna ha. Medlarnas kompetens i skadeståndsfrågor påverkar även informationen om medlingen inför målsägandens beslut om att delta i medlingen eller inte. Denna information måste vara korrekt och tillräcklig. Först då kan medlingen uppfattas som genomförd med ett informerat samtycke och frivillig.

Örebro kommun

Örebro kommun bedriver en medlingsverksamhet efter att med stöd av BRÅ ha utvecklat arbetet i ett projekt. Det är en bra verksamhet, men kommunen instämmer i utredningens förslag att det i nuläget inte finns tillräckligt underlag för att föreslå medling som en särskild påföljd. Det är positivt att hänsyn ska kunna tas till den unges vilja till medling vid bedömning av straffvarning.

161

Brottsofferjourernas Riksförbund

Beträffande medling har Ungdomsbrottsutredningen inte uppfyllt sitt utredningsuppdrag på ett tillfredsställande sätt enligt Brottsofferjourernas Riksförbund. Enligt direktiven skulle utredningen överväga vilken ställning i rättsprocessen medling bör ha samt hur den bör organiseras. Utredningens uppfattning beträffande forskningsläget kring medling tar inte hänsyn till de 4–5 senaste årens rika internationella erfarenheter och positiva forskningsresultat om medlingens effekter, där medlingens effekt på återfall i vardagsbrottslighet enligt ett flertal anglosaxiska studier visat positiva resultat. Det bör observeras att medling dels kan vara direkt men också indirekt.

Medling som påföljd avvisas av utredningen med huvudargumentet att medling vid ungdomsbrott svårligen kan förenas med de grundläggande principerna i straffsystemet. Brottsofferjourernas Riksförbund anser tvärtom att enligt Europarådets Rekommendation R(99) 19 om Medling i brottmål skall medling ske i enlighet med dessa principer. I lagtexten och kommentaren nämner Europarådet speciellt att Europakonventionen och dess Artikel 6 också skall gälla vid medling i brottmål. Brottsofferjourernas Riksförbund anser således att medling som påföljd, villkorade straffvarningar och medling som särskild grund för straffvarning skall införas. Åklagaren och domstolen har hela tiden ”kontrollmöjlighet” att de grundläggande principerna iakttas vid medlingen.

Utredningen anser att medlingsverksamheten inte för närvarande skall göras obligatorisk för kommunernas socialtjänst. Brottsofferjourernas Riksförbund är av motsatt uppfattning och anser det vara viktigt att medling sätts in så tidigt som möjligt vid alla beteenden av ”brottslig” karaktär hos unga. Medlingsverksamheten bör alltså finnas i alla kommuner och Socialstyrelsen bör vara samordnande nationell enhet.

Det finns många goda förebilder i Europa när det gäller lagstiftning om medling och reparativ rättvisa. Många länder har samarbetat i Europarådets Rekommendation om Medling i brottmål. Denna bör snarast översättas till svenska, så att kunskapen om medling och dess möjligheter sprids vidare inom landet.

Det hade varit bättre om en statlig utredning med enbart uppgift att utreda medling tillsatts från början. Nu kommer justitiedepartementet få hårt arbete med att ta fram ett beslutsunderlag till mars 2006, vilket tillfredsställer krav i Artikel 10 om ”medling under straffrättsliga förfaranden” som ingår i EU:s ”Rambeslut om brottsoffers ställning i straffrättsliga förfaranden” från 2001.

Riksföreningen Medling Vid Brott

På det hela taget upplever RMVB att utredningen i mångt och mycket inte beaktat de positiva effekter som medling med anledning av brott kan redovisa – både för gärningsman och för brottsoffer. Ungdomsutredningen hänvisar till Utredningen om medling vid ungdomsbrott som hävdar att medling svårligen kan förenas med de grundläggande principer som styr straffsystemets utformning. Vi menar att regeringens direktiv är att skapa nya och bättre förutsättningar för nytänkande kring ungdomsbrottslighet. Vidare önskar vi att Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren utfärdar enhetliga riktlinjer för hur polisens arbete i förhållande till medlingsverksamheterna skall bedrivas.

162

Den allmänt rådande slutsats som ledande forskare på medlingsområdet är överens om är att medling inte ökar återfall i brott och att medling är minst lika effektivt som andra samhälleliga reaktioner på brott. År 2004 presenterade ett antal forskare vid namn Nugent, Williams och Umbreit samt Scherman och Strang forskningsrapporter som anses ha spridit ljus över förhållandet mellan medling och efterföljande återfall i brottslig verksamhet. De förra är författare till en metaanalys Participation in Victim-Offender Mediation and the Prevalence of Subsequent Delinquent Behavior och de senare till rapporten Verdict or Inventions. Interpreting results From Randomized Controlled Experiments in Chriminology. Av dessa rapporter framgår tydligt att medling kan förebygga återfall i brott bland ungdomar.

Medling bygger på rättsfilosofin om reparativ rättvisa. Enligt denna rättsfilosofi bör samhället i första hand erbjuda informella processer där offer, gärningsmän och den närmiljö de ingår i kommer i dialog om brottet och dess följder. Denna rättsfilosofi ska ses i relation till den traditionella rättvisesynen, retributiv rättvisa, som fokuserar på gärningsmannen och dennes straff i form av vedergällning. Vi menar att det är mycket som talar för att medling, ungdomstjänst och straffvarning är bättre alternativ för ungdomar – och för de som är utsatta för gärningen – än t.ex. påföljden böter.

Medling bör vara frivilligt då det bäst speglar de positiva motiv som bägge parter förväntas ha i samband med medling. I dag är medling ännu relativt nytt. Det finns både en politisk enighet och en samhällig samstämmighet om att Medling med anledning av brott är ett bra sätt att förebygga återfall i kriminalitet. Den som blivit utsatt för brott kan bättre bearbeta sina reaktioner.

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering

Definition Medling är en process i vilken en opartisk tredje person hjälper parterna i en konflikt att utforska denna och att förhandla fram en ömsesidigt godtagbar lösning.

Medling är svårdefinierat och det finns många goda anledningar till att det förhåller sig så:

• att definitionerna innehåller ord som frivilligt och neutral – ord

som är vaga, oprecisa ord som inte heller de har klara gränser.

• att medling som verksamhet ännu inte har utvecklat en enhetligt

teoretisk bas och en allmänt accepterad kärna som tydligt skiljer medlingen från andra konfliktlösningsprocesser.

• att begreppet medling används olika av olika männi-

skor/användare; att utövare av ekonomiska eller politiska skäl eller av egenintresse definierar och beskriver medling på ett sätt som passar deras egna syften.

• slutligen den mycket diversifierade användningen av medling.

Medling används i olika sociala och juridiska kontexter och medlarna har mycket varierande bakgrund, träning, kunskaps- och färdighetsnivåer.

Medlingsprinciper Medling är frivilligt.

• Medlaren är en opartisk utomstående person.

163

• Medlingen är konfidentiell.

• Parterna bestämmer lösning och spelregler.

• Medlaren underlättar processen genom att lyssna, tolka och sam-

manfatta.

• Medlaren hjälper parterna att hålla de spelregler de enats om, t.ex.

när det gäller hur samtalet ska föras och vilka som ska få vara närvarande/yttra sig under medlingen.

• Medlaren hjälper parterna att förstå sina egna och varandras posi-

tioner och behov, att se vilka reella valmöjligheter som står till buds och utifrån dessa själva bestämma hur de vill hantera situationen.

• Parterna bestämmer om de vill göra en överenskommelse och hur

denna i så fall skall se ut.

• Medlaren kan hjälpa till att formulera överenskommelsen i skrift.

• Medlaren svarar i allmänhet inte på specialistfrågor (t.ex. juridis-

ka frågor). Parterna måste konsultera egna specialister.

• En överenskommelse behöver inte stämma med lagstiftningen,

annat än i de delar där lagen är tvingande. Det viktiga är att överenskommelsen speglar parternas viljeyttringar.

• Även en medling som inte leder till någon överenskommelse, kan

leda till ökad förståelse mellan parterna.

Det centrala i en medlingssituation är båda parters behov. Svenskt Forum för Medling och konflikthantering (SFM) understryker vikten av att vara medveten om att även gärningspersonen ofta har en historia som brottsutsatt.

SFM oroas allvarligt av att Ungdomsbrottsutredningen i sin utredning har en rad inaktuella och gamla uppgifter angående den medlingsverksamhet som i dag bedrivs i Sverige och i andra länder. Mycket har hänt bara det senaste året och bör tas i beaktande.

För att genomföra detta på ett bra sätt skall både SFM:s och BRÅ:s kunskaper och erfarenheter tas till vara. Det är viktigt att bygga vidare på nuvarande arbete och de erfarenheter som finns i dag runt om i landet.

11.2 Medlingens ställning i rättsprocessen

11.2.1 Medling som påföljd och villkorade straffvarningar

Bedömning: Det finns inte övertygande skäl för att införa medling som en påföljd i straffsystemet. Inte heller finns det bärande skäl för att införa ett system med villkorade straffvarningar. (Se avsnitt 13.8.1 i betänkandet.)

Brottsförebyggande rådet

Utredningens inställning är att det är olämpligt att införa medling som en särskild påföljd, att straffvarning med medling som villkor inte bör införas, samt att medling inte bör utgöra en självständig grund för straffvarning. BRÅ instämmer i detta och gör liksom utredningen bedömningen att brottsoffret annars skulle få ett avgörande inflytande över valet av påföljd samt skulle kunna komma att känna sig pressad att delta i verk-

164

ställigheten. Dessutom är en grundläggande förutsättning för ett lyckat medlingsmöte att både gärningsman och brottsoffer deltar frivilligt.

BRÅ konstaterar dock att utredningen inte nått särskilt långt när det gäller att klargöra vilken betydelse medling kan ha i rättsprocessen och i påföljdssystemet. För att medling i framtiden skall kunna spela en mer framträdande roll i rättssystemet krävs ytterligare förtydliganden av medlingsinstitutets ställning i rättssystemet.

Norrtälje kommun

Erfarenheterna av medlingsverksamheten i Norrtälje kommun är goda varför vi förordar att medling införs som en påföljd i straffsystemet.

Riksföreningen Medling Vid Brott

Vi menar att det finns skäl att införa medling i straffsystemet, under förutsättning att både gärningsman och målsägande önskar detta. Medling skulle i så fall ersätta den traditionella rättsskipningen. De avtal eller överenskommelser som sluts i ett sådant möte skall gälla som konsekvens för brottshandlingen.

Vi menar att i det fall målsägande önskar ett medlingsmöte med gärningsman skall möte mellan parterna kunna vara en påföljd.

Motivering Utgångspunkten för vårt svar ligger i att det är parterna som äger konflikten (N. Christe). En mycket grundläggande och oomtvistlig faktor i all Medling med anledning av brott är att gärningen eller delaktighet i denna är av gärningsmannen erkänd (SOU 2002:445 5 §). Detta erkännande borgar för att parterna skall kunna ingå en överenskommelse utan inblandning av rättsväsendet. Detta innebär inte att brottsoffret skulle få ett avgörande inflytande över valet av påföljd. Påföljden, dvs. överenskommelsen, skall anpassas så att bägge parters intressen tillgodoses, förutsatt att innehållet i avtalet inte uppenbart är oskäligt (SOU 2002:445 10 §). Genom att både gärningsman och brottsoffer är överens om ”påföljden” är frågan om likformighet och förutsägbarhet icke relevant. Att olika ärendet ger olika ”påföljder” borde inte utgöra något hinder då förutsättningarna skiftar i olika ärenden. Det primära måste vara att de parter som ”äger konflikten” blir nöjda med utfallet av medlingen och avtalet/överenskommelsen! Vi ser inte att ovan förändring skulle utsätta brottsoffer för ytterligare kränkning. I det fall gärningsman eller brottsoffer inte önskar medling eller avtalet åtföljs överlämnas ärendet tillbaka till åklagare. Vi delar vidare inte utredningens uppfattning att det finns en risk att brottsoffret kan känna sig tvingad att delta för att den unge inte skall komma att åtalas. Brottsoffret har redan gjort en anmälan av brottet och borde därför vara väl medveten att åtals kan komma att väckas mot gärningsmannen. Denna ”risk” diskvalificerar sig själv.

Den samlade bedömningen bland Sveriges medlingsverksamheter visar entydigt att gärningsmännen beskriver en medling som mer ”påfrestade” än andra påföljder. Brottsoffer vittnar också om att mötet med gärningsmannen, där möjlighet att beskriva sina upplevelser och brottets konsekvenser, medfört en positiv effekt på återhämtandet efter händelsen. I det fall brottsoffer önskar möjlighet att konfrontera gärningsmannen och beskriva konsekvenserna av gärningen, men gärningsmannen motsätter sig detta, skall åklagare av pedagogiska skäl kunna förelägga villkorad

165

straffvarning. Detta står i strid med SOU 2002:445 § 5 (frivillighet) varför denna typ av möte, initialt i processen, måste ha utgångspunkten att det handlar om brottsoffrets önskan och behov av att få konfrontera gärningsmannen de effekter gärningen medfört. Grunden för detta förslag går att finna i de norska Konfliktråden.

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering

Medling avsågs ursprungligen att vara medborgarnas eget instrument till att hantera konflikter. Nils Christie har i sin välkända artikel från 1977, ”Konflikt som eierdom” påvisat att samhället stulit konflikterna från medborgarna. Medlingen är motsatsen till detta. Att göra medling till en del av påföljdssystemet gör att systemet stjäl tillbaka konflikten och att processen förlorar en av sina hörnstenar – frivilligheten. Gärningspersonen kan dessutom tro att det finns en möjlighet att komma lindrigare undan. Dessutom kan det förringa trovärdigheten i rättssystemet.

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering (SFM) anser att medlingen skall ingå som en del i rättssystemet och att justitiedepartementet blir huvudman för medling vid brott. Medling är inte bara att se som ett led i den unges vårdplan utan ingår i åklagarens och domstolens underlag för olika beslut och domar. Vid bötesbrott får ej heller den unge stöd i en vårdplan även om sådan utformats av socialtjänsten.

För att ge alla lika tillgång till möjlighet att reparera sina handlingar och stå lika inför lagen, så skall medling kunna erbjudas alla oavsett bosättning.

SFM förutsätter att medling skall kunna erbjudas alla i samtliga kommuner i Sverige när lagen träder i kraft, eller senast den 31 december 2006.

11.2.2 Medling som särskild grund för straffvarning

Bedömning: Det föreligger inte tillräckliga skäl för att föreslå att den omständigheten att den unge deltar i medling skall utgöra en självständig grund för straffvarning. (Se avsnitt 13.8.1 i betänkandet.)

Norrtälje kommun

De unga som deltagit i medling och på det sättet visar att de vill ställa tillrätta bör ha nytta av detta genom att medling utgör en självständig grund för straffvarning.

Riksföreningen Medling Vid Brott

Vi menar att deltagande i medling kan ligga till grund för straffvarning.

Motivering Många brottsoffer upplever sig kränkta när en gärningsman förnekar brott (fast offret är ”övertygad om att det är rätt gärningsman”). Samtidigt upplever brottsoffer att det finns en lättnad över det faktum att gärningsmannen erkänner sitt brott. Vidare kan man anta att nyttjandet av rättssystemet minskar och att samhället kan åtnjuta sig ekonomiska fördelar när en gärningsman erkänner sin handling. För gärningsmannen

166

innebär ett erkännande både psykologiska och pedagogiska vinster som kan ha en brottspreventiv effekt.

I dag ”skall alla behandlas lika inför lagen”. Detta innebär att den som erkänner, står för sitt brott och tar konsekvensen för sitt handlande inget har att tjäna på ett erkännande. Detta leder till att gärningsmannen mycket väl kan neka och därmed ha möjlighet att undgå straff. När denna strategi upprätthålls etableras ett beteende som innebär att man ”kan undgå straff” ifall man ljuger. Det är en synnerligen viktig uppgift för samhället att gå i bräschen i denna pedagogiska fråga. I korthet är det vår bedömning att det skall löna sig att tala sanning!

För att medling skall vara aktuell skall gärningsmannen ha erkänt gärningen eller delaktighet i denna (SOU 2002:445 5 §). I det fall en ung gärningsman erkänt brott eller delaktighet och är villig att delta i medling, är det vår bedömning att samhället skall premiera detta. Det skall alltså löna sig att erkänna sina handlingar och försöka ställa till rätta. Om straffvarning icke ges bör det faktum att gärningsmannen erkänt brottet eller delaktighet i denna utgöra självständig grund för mildare bedömning.

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering

Förutsättningarna för medling är att gärningen eller delaktighet i gärningen är erkänd. I motsats till utredningen anser Svenskt Forum för Medling och konflikthantering att aktivt deltagande i medling skall kunna utgöra en självständig grund för straffvarning vid enklare brott av engångskaraktär.

11.2.3 Tillägg i reglerna om domstolarnas straffmätning och påföljdsval i 29 kap. 5 § BrB

Bedömning: Det föreligger inte något behov av ändringar i 29 kap. 5 § BrB. (Se avsnitt 13.8.1 i betänkandet.)

Brottsförebyggande rådet

BRÅ instämmer i utredningens bedömning att det inte finns behov av att ändra skrivningen av 29 kap. 5 § BrB. I andra punkten framgår redan att domstolarna skall beakta om den misstänkte gärningsmannen försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningar som brottet medfört exempelvis genom att delta, eller genom att uttrycka en vilja att delta, i ett medlingsmöte. Enligt BRÅ:s mening ligger svårigheten snarare i att domstolarna inte alltid beaktar detta.

Riksföreningen Medling Vid Brott

Vi förmodar att ändring blir aktuell i det fall RMVB:s förslag antas. Motivering Riksföreningen Medling Vid Brott innehar ej tillräcklig juridisk kompetens för att föreslå ändringar i lagtexten.

167

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering

Ett tillägg i reglerna om domstolarnas straffmätning och påföljdsval i 29 kap. 5§ BrB bedömde RÅ i sitt remissvar tveksamt om det skulle innebära någon egentlig skillnad i förhållande till nuvarande regler.

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering anser att det finns starka skäl att göra tillägg i 29 kap. 5 § och särskilt i 7 § avseende ungdomar under 21 år.

Aktivt deltagande av bägge parterna i medling är en positiv handling med reparativt och humant inslag som samhället ser som mycket värdefullt, vilket bör förtydligas i texten. Detta bör särskilt betonas för ungdomar till stöd och vägledning. Det finns ingen risk med att betona detta, men en risk att förlora positiv förändring om det ej betonas.

11.2.4 Övriga möjligheter att beakta medling

Förslag: I lagtexten bör anges att vid bedömningen av om straffvarning skall meddelas skall särskilt beaktas den unges vilja att medverka till att medling enligt medlingslagen kommer till stånd. Även om det är väsentligt att ungdomsmål handläggs skyndsamt, föreslås att tidsfristen för beslut i åtalsfrågan får förlängas i de fall medling är aktuellt.

Bedömning: RÅ bör utfärda anvisningar till ledning för åklagarnas bedömning.

Någon utvidgning av målsägandebegreppet enligt medlingslagen bör inte ske. (Se avsnitt 13.8.1 i betänkandet.)

Kriminalvårdsstyrelsen

Medverkan i medling bör underlättas och stimuleras och vid bedömningen av förutsättningarna för straffvarning bör den unges vilja att medverka i medling beaktas.

Brottsförebyggande rådet

Utredningens förslag att skärpa skrivningen av 17 § LUL genom att i lagtexten ange att den unges vilja att medverka till medling skall beaktas och därigenom tydliggöra lagens intentioner är önskvärt. Att ha deltagit i ett medlingsmöte är något som bör påverka rättsväsendets behandling av ärendet i en för gärningsmannen positiv riktning. Genom en ökad användning av medlingsinstitutet torde också fler ärenden stanna vid straffvarning och belastningen på rättssystemet kan därigenom minska. Ett problem är dock att medling ännu inte finns tillgänglig i hela landet.

För att öka förutsättningarna för att fler medlingar kommer till stånd föreslår utredningen att tidsfristen för beslut i åtalsfrågan förlängs, i de fall medling är aktuellt. Enligt BRÅ:s erfarenhet har tidsfaktorn haft en begränsande inverkan på möjligheterna att genomföra medlingar under rättsprocessen, men också på åklagarnas inställning till medling. En utökning av tidsfristen bör således kunna öka förutsättningarna för att fler medlingar kan komma till stånd.

Utredningens förslag att RÅ i sina riktlinjer till åklagarna skall klargöra effekterna av den unges inställning till att göra rätt för sig genom att delta i medling är enligt BRÅ:s uppfattning ett viktigt steg för att göra

168

medling i brottmål allmänt tillgänglig. Erfarenheterna under de dryga två år som BRÅ har haft detta uppdrag visar att ett förtydligande, som poängterar och systematiserar åklagarnas ansvar för frågan, är nödvändigt och bör bidra till att medlingsinstitutet får ett större genomslag.

Polisförbundet

Polisförbundet är negativt till att den unges inställning till att medverka i medling skall beaktas vid bedömningen om straffvarning. Polisförbundet befarar att gärningsmannen på ett otillbörligt sätt skulle kunna påverka brottsoffret/målsägande för att få tillstånd en medling. Detta i synnerhet då ungdomsbrottslighet ofta sker i grupperingar där gärningsman och brottsoffer är kända för varandra.

Riksföreningen Medling Vid Brott

Vi håller med om att särskilt beakta den unges vilja att delta i medling, men främst det faktum att den unge erkänt brott eller delaktighet i denna.

Vi håller med utredningen om att RÅ utfärdar anvisningar. Vi håller med utredningen om att tidsfristen får förlängas. Vi anser att det, till skillnad från utredningen, finns skäl att utvidga målsägandebegreppet.

Motivering Det är inte enbart den som direkt är utsatt för brott som far illa. Det finns nu ett utvidgat synsätt på vem som är brottsoffer. Ett dramatiskt exempel är det fall ett mord begåtts. De anhöriga är då i allra högsta grad brottsoffer. Det finns exempel på denna typ av medling i USA. Detta gäller givetvis även andra typer av brott. Det är vår uppfattning att utredningen inte tillräckligt tar fasta på det faktum att anhörig/närstående också är brottsoffer. Vi menar att en utvidgning av målsägandebegreppet skulle stärka brottsoffrets situation samt kunna generera positiva effekter även för gärningsmannen.

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering

Första stycket i utredningens förslag utgår i den händelse lagen ändras enligt vårt förslag ovan. Om inte lagtexten ändras enligt ovan skall det särskilt beaktas att medverka i medling enligt medlingslagen.

Medling skall i första hand bli aktuell under förundersökningen, men skall även aktivt kunna erbjudas både inför och efter huvudförhandlingen. I det senare fallet dock ej med möjlighet att påverka bedömningar i brottmålsprocessen.

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering ansluter sig till utredningens förslag i andra stycket att förlänga tidsfristen som i dagsläget är sex veckor.

11.2.5 Hur medlingsverksamheten bör organiseras m.m.

Bedömning: Verksamheten för medling enligt medlingslagen bör organiseras inom kommunernas socialtjänst. Enligt utredningens bedömning finns det för närvarande inte tillräckliga skäl för att göra medlingsverksamheten obligatorisk för kommunerna.

169

Förslag: Socialstyrelsen bör utgöra samordnande nationell enhet på området och få i uppdrag att vara ansvarig för ett fortsatt stöd till landets medlingsverksamheter. (Se avsnitt 13.8.2 i betänkandet.)

Brottsförebyggande rådet

Efter de dryga två år som BRÅ haft regeringens uppdrag att göra medling tillgänglig i hela landet genom att fördela ekonomiskt stöd samt att se till att verksamheten bedrivs med god kvalitet kan rådet redovisa bl.a. följande erfarenheter:

• Syftet med det ekonomiska stödet är att stimulera kommunerna att starta eller utveckla befintlig medlingsverksamhet. Avsikten är att kommunerna på sikt själva skall ta fullt ekonomiskt ansvar för verksamheten. Vissa kommuner har emellertid uttryckt farhågor för att verksamheten kan komma att avstanna när det ekonomiska stödet upphör, vilket till stor del skedde efter försöksåret 1998.

• Så som tidigare konstaterats i detta yttrande är en stor del av landets kommuner, med hänsyn till befolkningsmängd och ungdomsbrottslighet, små. På samma sätt som detta försvårar möjligheten för kommunerna att erbjuda ett varierat utbud av vårdinsatser för unga lagöverträdare, påverkar det även kommunernas möjligheter att driva egen medlingsverksamhet.

• Genom BRÅ:s utbildningsverksamhet och stöd från erfarna medlingsverksamheter, s.k. modellkommuner, får de nystartade verksamheterna kunskap om både medlingsmetoder och organisation av verksamheten. Dock saknas och efterfrågas mer centralt insamlad och systematiserad kunskap om medling; organisering av medlingsverksamhet, andra medlingsverksamheters erfarenheter samt forskningsresultat. Om strävan är att medling skall bli en permanent verksamhet i Sverige och finnas tillgänglig i hela landet finner BRÅ, enligt dessa erfarenheter, att följande faktorer är av avgörande betydelse. Den första gäller finansieringen. Det är knappast realistiskt att kommunerna själva kommer att kunna svara för hela kostnaden för medling. Som tidigare påpekats är socialtjänstens insatser för unga lagöverträdare en bland många viktiga ansvarsområden för kommunerna. Det finns därmed en uppenbar risk att medling inte kommer att kunna prioriteras.

Den andra faktorn rör den nationella samordningen och stödet till medlingsverksamheten i kommunerna. Socialstyrelsen framstår som en naturlig samordnare då medlingsverksamheten vanligen bedrivs inom kommunernas socialtjänst. Det är också svårt att finna någon annan lämplig samordnare, om inte ett särskilt institut för medlingsverksamhet inrättas.

Oavsett vilken aktör som tilldelas uppgiften att samordna medling är det viktigt att denne får de resurser som behövs för att säkra att verksamheten ute i landet verkligen bedrivs i enlighet med medlingslagen och enligt regeringens intentioner om allmän tillgänglighet och god kvalitet på verksamhetens innehåll.

Då medlingslagen framhåller att medlingsmötet skall beakta såväl brottsoffrets som gärningsmannens intressen vill BRÅ även framhålla vikten av att välja en samordnare som säkerställer en opartisk hållning.

En tredje faktor handlar om hur medlingsverksamheten organiseras lokalt. Som nämnts är många kommuner för små för att kunna bedriva en

170

egen medlingsverksamhet. Bland annat mot bakgrund av detta kan det finnas skäl att ha samordnare på regional nivå med ett mer praktiskt ansvar. En sådan kan exempelvis utgöras av en kommun som ombesörjer medlingsverksamheten i regionens övriga kommuner. Redan i dag finns ett antal kommuner som har fått ekonomiskt stöd från BRÅ för att bygga upp medlingsverksamhet och/eller erbjuda medling till andra kommuner i den aktuella regionen. Likaså finns ett antal så kallade modellkommuner, som får ekonomiskt stöd från BRÅ för att utifrån sin erfarenhet hjälpa andra kommuner att bygga upp en fungerande medlingsverksamhet. Att vidareutveckla dessa kommuners stödfunktion kan vara ett sätt att skapa regionala samordnare, som tar ett praktiskt ansvar för att direkt eller indirekt tillgodose kommunernas behov av medling. En sådan regional mellannivå kan också fungera som ett stöd och en avlastning för den nationella samordnaren.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen instämmer inte i utredningens bedömning att styrelsen bör utgöra samordnande nationell enhet på området och få i uppdrag att vara ansvarig för ett fortsatt stöd till landets medlingsverksamheter.

Socialstyrelsen har tidigare vid två tillfällen avvisat sådana förslag (Socialstyrelsens yttrande över SOU 2000:105 dnr 62-505/2001 och SOU 2004:18 dnr 60-2539/2004). Socialstyrelsens huvuduppgifter är tillsyn, normering och kunskapsförmedling. Uppdraget att verka som nationell samordnare är således av sådant slag att det faller utanför Socialstyrelsens uppgifter.

Sveriges Kommuner och Landsting

Sveriges Kommuner och Landsting instämmer i utredningens synpunkter att verksamheten för medling bör organiseras inom kommunernas socialtjänst och att det inte finns anledning i nuläget att göra denna verksamhet obligatorisk. De aktiviteter på nationell nivå som för närvarande skall stödja uppbyggnaden av medlingsverksamhet bör få fortsätta under ytterligare en tid.

Stockholms stad

Stockholms stad har goda erfarenheter av att erbjuda medling och har speciell personal avdelad för ändamålet som lokalmässigt är placerad hos polisen.

Stockholms stad har viss förståelse för utredningens ställningstagande att inte föreslå att medling ska utgöra en påföljd, liksom att medling inte föreslås som en obligatorisk uppgift för landets kommuner. I dag finns det ingen forskning som kan visa att medling har någon direkt positiv effekt och minskar återfall i kriminalitet. Däremot visar erfarenheter att en väl genomförd medling är ett bra sätt att få den unge att ta ansvar för sina handlingar och försonas med sitt brott. Det har också en viss läkande effekt för brottsoffret. Men alla brott lämpar sig inte för medling och alla brottsoffer är inte villiga att utsätta sig för en medling. Det skulle vidare vara förenat med stora kostnader om landets kommuner tvingas kunna erbjuda medling i större omfattning.

171

Stockholms stad ställer sig ur trovärdighets synpunkt, tveksam till förslaget att om den unge uttrycker en vilja till medling så ska det beaktas vid beslut om eventuell straffvarning.

Stockholms stad ser positivt på förslaget att Socialstyrelsen blir ansvarig för ett fortsatt stöd till landets medlingsverksamheter.

Malmö stad

Malmö stad erbjuder i dag möjligheten för unga lagöverträdare att delta i medling. Kommunstyrelsen anser det är viktigt att medling används i större utsträckning framöver, som en insats för att förhindra återfall i brott.

Borlänge kommun

Utredningen bedömer att tillräckliga skäl saknas för att göra medlingsverksamheten obligatorisk för kommunerna. Denna ordning medför att det kan uppstå skillnader i påföljdsvalet och i verkställigheten beroende på i vilken kommun den unge är bosatt. Särskilt tydligt kan detta bli när ungdomar frän olika kommuner står åtalade i samma mål. Detta är inte önskvärt, och strider mot grundprincipen om förutsebarhet.

Eskilstuna kommun

Betänkandet föreslår att medlingsverksamhet lämpligen bedrivs inom den kommunala socialtjänsten. Även denna funktion har byggts upp och finns i Eskilstuna kommun. Om kommunerna åläggs att bedriva verksamheten medling anser Eskilstuna kommun att kommunerna bör ersättas för de kostnader det innebär.

Norrtälje kommun

Utredningen beaktar inte vilken stor vinst medlingen ofta innebär för brottsoffret. Det finns därför skäl att stärka medlingsinstitutet så mycket som möjligt. Erfarenheterna från Norge där medling kan användas istället för åtal, rättegång eller påföljd bör studeras närmare av utredarna. Att använda medling som ”reparativ rättvisa eller Restorative Justice” kan definieras som en process i vilken parter som berörs av ett brott samlas för att tillsammans lösa hur man skall hantera följderna av brottet och dess verkningar i framtiden skulle kunna vara fruktbart i arbetet med ungdomar.

Sundsvalls kommun

I Sundsvalls kommun är vi positiva till medling och vi vill att man förstärker medlingens plats i rättsprocessen så långt det är möjligt. En svårighet är att man måste ta hänsyn till att det är frivilligt att delta i en medling från båda parter. Vi vet att åklagarkamrarna i olika delar av landet resonerar olika i fråga om när medling ska genomföras. I nuvarande lagtext står att medling ska genomföras skyndsamt, vilket innebär stora möjligheter till egna tolkningar. Här önskas ett förtydligande. Vi anser att man ska kunna genomföra medling före genomförd rättegång alternativt före beslut om att väcka åtal i större utsträckning.

Socialtjänsten måste inte vara huvudman för medlingsverksamheten, men vi anser att socialtjänsten måste vara en samarbetspart. En fördel med att göra socialtjänsten ansvarig är att riktlinjer och föreskrifter kan

172

få genomslagskraft på ett bra sätt genom att alla medlingsverksamheter har samma huvudman.

Tyresö kommun

Vi ser positivt på att medlingens ställning stärkt och att den ska tillämpas i de fall där socialtjänsten bedömer att det är till gagn för såväl brottsoffer som gärningsman.

Vi anser att medlingen ska organiseras av kommunens socialtjänst samt att det nationella samordningsansvaret för medlingen bör förläggas till Socialstyrelsen. Det som talar för detta är att Socialstyrelsen tar över hela tillsynsansvaret för kommunernas arbete med unga lagöverträdare.

Tyresö kommun erbjuder sedan den 1 mars 2005 unga brottsoffer stöd och inom ramen för denna verksamhet har vi för avsikt att stärka medlingens ställning ur ett behandlings perspektiv för såväl brottsoffer som unga gärningsmän. Vår erfarenhet av medling är att gärningsmännen ofta varit positiva till förslaget, medan brottsoffren avböjt. Vår förhoppning är att öka antalet medlingar, då vi nu träffar brottsoffer i högre utsträckning, och kan göra rimliga bedömningar om när medling kan vara aktuellt i syfte att påskynda ”läkningsprocessen” för brottsoffer.

Vi anser att medling ska vara obligatoriskt för gärningsmän under förutsättning av att brottsoffret vill. I detta sammanhang är det dock viktigt att brottsoffret inte styr rättsprocessen. Det är inte rimligt att gärningsmannen tilldöms ett strängare straff om brottsoffret vägrar medverka i medlingen. Vi anser att detta är en ytterst angelägen fråga att utreda vidare för att undvika att otydlighet och missförstånd om medlingens tilllämpning.

Uppsala kommun

I betänkandet föreslås att inte göra medlingsverksamheten obligatorisk för kommunerna. Med tanke på hur svårt det varit för många kommuner att införa medlingsverksamhet är detta ett dåligt förslag. Det borde vara självklart med kravet på en rikstäckande medling – inte minst ur ett brottsofferperspektiv.

Västerviks kommun

Det är bra att medling inte görs obligatorisk. Det passar att arbeta på detta sätt med en del ungdomar och situationer men förvisso inte alla.

Nämndemännens Riksförbund

Nämndemännens Riksförbund noterar att utredningen föreslår att i den utsträckning som medling kommer till användning skall det bedrivas inom kommunernas socialtjänst. Även den här verksamheten ställer nya krav på kommunerna i form av personella och ekonomiska resurser vilket vi är tveksamma till om kommunerna har i kombination med andra krav på kommunerna som utredningen föreslår.

Rädda Barnen

Det är bra att utredningen har utrett möjligheterna att använda medlingsinstitutet. Mot bakgrund av att socialtjänsten skall ha huvudansvaret för barn och unga så är det bra att även medlingen bedrivs inom ramen för socialtjänstens verksamhet.

173

Riksföreningen Medling Vid Brott

Vi anser att medlingsverksamheterna skall organiseras som en självständig enhet i kommunerna.

Vi anser, å det starkaste, att medlingsverksamheten skall vara obligatorisk.

Vi anser att den nationella enheten skall ligga under Justitiedepartementet.

Motivering Riksföreningen Medling Vid Brott menar att flera viktiga fördelar infinner sig i det fall medlingsverksamheter organiseras i kommunen som en självständig enhet. Det handlar både om självständighet för medlingsverksamheten i sin utveckling och förmågan att vara neutral och opartisk – både för inblandade parter som för medlaren. Medling med anledning av brott innebär inte behandling eller lagutövning varför vi inte ser att det finns någon nödvändighet att medlingsverksamheter skall lyda under kommunens socialtjänst.

Riksföreningen Medling Vid Brott stödjer ej utredningens bedömning att det inte finns tillräckliga skäl att göra medlingsverksamheten obligatorisk. Vi menar att det finns många, och mycket starka skäl, att skärpa lagstiftningen och göra medling obligatorisk:

I dag erbjuder 50 % av Sveriges kommuner medling till sina kommunmedborgare. Alltså hälften av kommunerna har under snart 2,5 år ännu inte startat medlingsverksamhet – trots att finansiering funnits (BRÅ). En skärpt lagstiftning skulle skynda på denna process.

I praktiken saknar 1/3 (tre miljoner) av Sveriges befolkning möjligheten att bli erbjuden medling (BBÅ).

I och med att inte samtliga medborgare kan åtnjuta medling och dess positiva effekter åsidosätts principen likhet inför lagen.

Det finns uppenbara risker att etablerade och nyetablerade medlingsverksamheter kommer att avbryta sin verksamhet den dag extern finansiering avslutas. Tidigare medlingsprojekt visar entydigt att så är fallet. Även vittnesmål från i dag existerande verksamheter påpekar att det finns ett mycket svagt stöd inom kommunen. Det finns även uppgifter om att beviljade verksamhetsbidrag återlämnats Brå då intresset i kommunen varit svag. Vidare finns det uppgifter att etablerad verksamhet lagts ned – bidrag till trots.

En nedmontering av befintliga verksamheter skulle innebära att det är svårt att motivera ännu ett försök med medlingsverksamhet, detta p.g.a. trovärdighetsproblem.

Det finns en politisk enighet, där samtliga politiska partier i Sveriges Riksdag, stödjer införandet av Medling med anledning av brott. Det finns alltså inte något politiskt skäl till att kompromissa gällande en skärpning av lagstiftningen.

Vi anser att det nationella ansvaret för medlingsverksamheterna skall ligga under Justitiedepartementet. Detta eftersom både domstols-, åklagar- och polismyndigheten inordnas under densamma. Som förebild för detta resonemang finns den norska modellen med Konfliktråd.

Vi förordar ej att Socialstyrelsen blir nationell samordningsenhet. Motiv till detta är att Socialstyrelsen anser att medlingsverksamheten redan

174

ingår i socialtjänstens reguljära verksamhet. En sådan syn står i strid med medlingens opartiskhet och neutralitet.

Svenskt Forum för Medling och konflikthantering

En medlingsverksamhet bör vara en självständig enhet inom kommunerna och den skall vara obligatorisk.

På nationell nivå anser Svenskt Forum för Medling och konflikthantering att en opartisk/partsneutral/fristående enhet inrättas under Justitiedepartementet. Där finns våra samarbetspartners åklagare och polis. Vi motsätter oss att Socialstyrelsen blir den samordnande enheten eftersom denne anser att medlingsverksamhet redan ingår i socialtjänstens reguljära verksamhet.

12 Sluten ungdomsvård

12.1 Allmänna synpunkter

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Sluten ungdomsvård kan sägas vara en form av fängelse för unga. Placeringen av den grundläggande bestämmelsen i 31 kap. BrB, som har rubriken Om överlämnande till särskild vård, framstår därmed som oegentlig. Förslaget att flytta över bestämmelsen till ett kapitel med rubriken om särskilda påföljder m.m. för unga är därför riktigt och tillstyrks. Däremot framstår det som överflödigt att i 31 kap. 1 § 2 st BrB hänvisa till 32 kap. i detta avseende. Även behovet av den i 31 kap. 1 § 1 st BrB gjorda hänvisningen är diskutabelt.

Mölndals tingsrätt

Vi tillstyrker förslagen på av de av utredningen framförda skälen.

Falu tingsrätt

Tingsrätten har ingen erinran mot vad utredningen anför och föreslår i dessa delar.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen anser att de unga som är dömda till sluten ungdomsvård, i likhet med dem som avtjänar sitt straff i ett vanligt fängelse, ska ha rätt till en dagpenning för sitt deltagande i dagverksamheter. Detta ligger i linje med artiklarna 45 och 46 i United Nations Rules for the Protection of Juveniles Deprived of their Liberty, där det fastslås att frihetsberövade unga alltid när så är möjligt bör bli erbjudna betalt arbete som ska underlätta för dem att komma in i samhället igen efter att de avtjänat sitt straff. Den unges deltagande i dagverksamheter bör sålunda vara betald. Detta skulle i sin tur kunna leda till att de unga har lite pengar att betala ett eventuellt skadestånd eller ett bötesbelopp med.

Sundsvalls kommun

De senaste åren har nästan inga domar på sluten ungdomsvård utdömts i Sundsvalls kommun. Emellertid kan det förhålla sig väldigt olika bero-

175

ende på kommun, vilket kan tala för att det bör utformas bättre riktlinjer för domstolarna i landet.

Uppsala kommun

Omkring hundratio ungdomar döms varje år till sluten ungdomsvård som SiS ansvarar för. Utformningen av eftervården föreslås läggas på SiS (i samarbete med socialtjänsten) som förväntas ta ansvar under sex månader exempelvis vid misskötsel eller återföring. Allt för många unga sitter häktade länge – och i utredningen föreslås att socialtjänsten skriftligen skall redovisa sitt ställningstagande ifråga om vilka insatser som kan komma i fråga som ett alternativ till häktning. Båda dessa förslag är ett steg i rätt riktning.

Polisförbundet

Polisförbundet anser inte att polisen skall lämna biträde för att ombesörja förflyttning av den som dömts till sluten ungdomsvård. Att använda polisen som någon form av transportorganisation måste anses vara dåligt resursutnyttjande. Ansvaret för sådana transporter bör åligga vårdgivaren.

Akademikerförbundet SSR

I dag är finansieringen beträffande sluten ungdomsvård inte tillräcklig i förhållande till antal dömda och belagda. Kompetensen hos de som arbetar på SiS-institutioner måste förstärkas och eftervården måste utvecklas. Det är i dag otydligt vad gäller ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och SiS. SiS måste hålla platser för dem som får eftervård, och måste därför ha disponibla platser. Det innebär att man inte kan fullbelägga. Det är positivt med ett utöka ansvar för SiS, men det krävs en bättre analys av resursbehovet för att en vård av hög kvalité ska kunna upprättas. Denna verksamhet måste finansieras i särskild ordning.

12.2 Utgångspunkter

Bedömning: Enligt en utvärdering har fler ungdomar fått frihetsberövande påföljd efter införandet av sluten ungdomsvård. Utredningen anser av olika skäl att vad som framkommit i denna del inte är sådant att det bör föranleda några förslag från deras sida. En annan sak är att det är en angelägen uppgift att ta fram alternativ till frihetsberövande påföljder för unga. Utredningens överväganden i den delen har redovisats i kapitel 10.

Enligt utvärderingen har de faktiska genomsnittliga tiderna för frihetsberövande blivit längre. Ökningen är väsentlig och den är enligt utredningens mening inte önskvärd. Det finns därför anledning att överväga om det bör införas en möjlighet att döma unga till en kort tid på institution, anpassad för ungdomar, med efterföljande organiserad vård i frihet. Utredningens överväganden i den frågan redovisas i avsnitt 14.4 och i kapitel 15.

Vad som framkommit ger inte stöd för ett antagande att sluten ungdomsvård har kommit att ersätta kommunernas egna placeringar med stöd av socialtjänstlagen eller LVU. (Se avsnitt 14.2.3 i betänkandet.)

176

Hovrätten över Skåne och Bleking

Att införandet av den slutna ungdomsvården har lett till fler och längre frihetsberövanden för unga är inte ägnat att förvåna. Hovrätten vill inte utesluta att beteckningen på påföljden, sluten ungdomsvård kan ha bidragit härtill.

Åklagarmyndigheten

Av den statistik från BRÅ som redovisats i betänkandet kan man dra slutsatsen att lagstiftaren genom införandet av påföljden sluten ungdomsvård fyllt ett påtagligt behov inom det straffrättsliga systemet. Åklagarmyndigheten ställer sig dock inte odelat positiv till att tiderna för frihetsberövande har blivit längre, vilket statistiken visar.

12.3 Genomförandet av verkställigheten

12.3.1 Allmänna synpunkter

Åklagarmyndigheten

Utredningens bedömningar och förslag synes ur ett kriminalpolitiskt perspektiv utgöra adekvata synpunkter och väl avvägda förslag till åtgärder i förhållande till ändamålen med den slutna ungdomsvården, bl.a. en återanpassning till ett liv efter verkställigheten. Åklagarmyndigheten har därför inget att invända mot vad som anförs i utredningen i de aktuella delarna. Åklagarmyndigheten vill dock betona vikten av att vidareutveckla arbetet med noggranna utredningar för en identifiering av risksituationer och för en bedömning av vilka åtgärder som måste vidtas för att minska riskerna vid bevakade och obevakade permissioner (avsnitt 14.3.10 om säkerhet och samhällsskydd).

12.3.2 Tidpunkten för inställelse och placering

Förslag: Den som har dömts till sluten ungdomsvård och som är på fri fot skall kunna få uppskov med verkställigheten om det föreligger synnerliga skäl för detta. Den dömde skall under vissa förutsättningar ha möjlighet att få anstånd med verkställigheten om han eller hon har ansökt om nåd hos regeringen. (Se avsnitt 14.3.2 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten ställer sig positiv till förslaget i betänkandet.

Kriminalvårdsstyrelsen

Ett av problemen med ungdomsbrottsligheten är den långa tid som förflyter från brottet till dess verkställigheten påbörjas. Detta talar emot att införa möjlighet att begära uppskov med den slutna ungdomsvården. De behov som kan vara aktuella går oftast att lösa även under verkställigheten. Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker detta till trots förslaget om att uppskov skall kunna beviljas vid synnerliga skäl och med den yttersta tidsgräns på sex månader som längsta tid för uppskov.

177

Statens institutionsstyrelse

Vad gäller förslaget om uppskov med verkställigheten (avsnitt 14.3.2) skall SiS enligt den föreslagna nya 3 a § i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård kunna begära biträde av andra myndigheter för att kunna göra den utredning som behövs för prövning av ansökan. Om avsikten eventuellt skulle vara att införa en sekretessbrytande regel bör detta förtydligas.

Barnombudsmannen

Utredningen föreslår att den som har dömts till sluten ungdomsvård och som är på fri fot ska kunna få uppskov med verkställigheten om det föreligger synnerliga skäl för detta. Utredningen föreslår också att den dömde under vissa förutsättningar ska ha möjlighet att få anstånd med verkställigheten om han eller hon har ansökt om nåd hos regeringen.

Barnombudsmannen välkomnar förslaget. Det är av högsta vikt att den unge kan få möjlighet att till exempel fullgöra sin skolgång den del av terminen som återstår innan verkställighet inträder.

Rädda Barnen

Rädda Barnen välkomnar även förslaget om möjlighet till uppskov av verkställighet av domen.

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare instämmer i förslaget.

12.3.3 Möjligheten att verkställa sluten ungdomsvård som häktad

Förslag: Den som har dömts till sluten ungdomsvård skall kunna erhålla samtidig verkställighet av häktning och sluten ungdomsvård i det fall den unge häktas för nya brott innan verkställigheten av domen hunnit påbörjas. (Se avsnitt 14.3.3 i betänkandet.)

Justitiekanslern

Som utredningen har redovisat var ett av skälen för att införa sluten ungdomsvård att den unge skulle kunna bli föremål för adekvat vård. Detta är naturligtvis ett argument som med styrka talar för att samtidig verkställighet av en dom på sluten ungdomsvård och häktning i ett annat mål inte skall kunna komma i fråga. Gällande rätt medger dock samtidig verkställighet i de fall då verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård har hunnit påbörjas när häktning sker. Justitiekanslern delar utredningens uppfattning att denna skillnad framstår som omotiverad. En sådan ordning kan också te sig svårförståelig för den unge, liksom den omständigheten att påföljderna fängelse och sluten ungdomsvård i detta hänseende inte behandlas på samma sätt. En ung person som är häktad skulle till och med kunna uppfatta det som en nackdel att han eller hon i ett nytt mål döms till sluten ungdomsvård i stället för till fängelse.

178

Justitiekanslern anser p.g.a. det anförda liksom utredningen att övervägande skäl talar för att en sådan möjlighet som utredningen har föreslagit införs.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten ställer sig positiv till förslaget i betänkandet.

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, RFS, anser generellt att det är olämpligt att placera ungdomar i häkte men instämmer i förslaget att den som dömts till sluten ungdomsvård skall kunna påbörja verkställigheten även som häktad. Det är enligt RFS mening ologiskt, opedagogiskt och orättvist att fängelse och sluten ungdomsvård inte behandlas på samma sätt trots att det i båda fallen är frågan om frihetsberövanden.

12.3.4 Placering med hänsyn till närhets- och differentieringsprincipen

Bedömning: De svårigheter som uppkommit när det gäller ungdomarnas placering enligt differentierings- och närhetsprincipen bör försvinna i takt med att antalet platser anpassas till antalet dömda till sluten ungdomsvård. (Se avsnitt 14.3.4 i betänkandet.)

Rädda Barnen

I utredningen diskuteras inte placeringen av barn och unga. Rädda Barnen förespråkar att barn och unga med alltför olika vårdbehov inte placeras tillsammans. Utöver vad som framgår av utredningen har liknande resonemang även framkommit i ett av Rädda Barnens projekt kallat Unga röster där vi har lyssnat på barn som bor på HVB-hem eller i familjehem.

12.3.5 Placering med hänsyn till integreringsprincipen

Bedömning: Frågan om huruvida integreringsprincipen skall gälla också i fortsättningen och hur den i så fall skall utformas är föremål för diskussion inom SiS. Utredningen avstår därför från att lägga fram något förslag i denna del. (Se avsnitt 14.3.5 i betänkandet.)

Barnombudsmannen

Utredningen har valt att inte lägga fram något förslag om huruvida principen om att dömda till sluten ungdomsvård ska integreras med ungdomar som vårdas enligt LVU ska gälla också i fortsättningen. Utredningen är av uppfattningen att frågan bäst löses av SiS.

Barnombudsmannen beklagar att utredningen valt att inte lämna något förslag i denna del. Enligt Barnombudsmannen bör unga som dömts till sluten ungdomsvård och de unga som vårdas enligt LVU inte placeras tillsammans.

179

12.3.6 Vårdplanering

Förslag: Ett undantag bör införas från kravet i 14 § LSU att verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård skall inledas på en låsbar enhet.

Bedömning: Ingen ändring bör ske i fråga om upprättande av behandlingsplaner men det är av stor vikt att de nuvarande reglerna om detta efterlevs av SiS och att socialtjänsten medverkar vid upprättandet. (Se avsnitt 14.3.6 i betänkandet.)

12.3.7 Riktade behandlingsinsatser

Bedömning: Det är viktigt att metodinriktningen väljs enligt vetenskap eller beprövad erfarenhet efter en bedömning i det enskilda fallet. SiS bör tillse att det finns en kontinuerlig uppföljning och utvärdering för att anpassningen till vad som visat sig vara effektiva behandlingslinjer skall säkras. (Se avsnitt 14.3.7 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Bleking

Vad utredningen föreslår i fråga om verksamheten inom sluten ungdomsvård baseras till stor del på behovet av individualiserad behandling. Det är vid sådant förhållande inte möjligt och inte heller nödvändigt att, särskilt när det gäller en påföljd som innebär frihetsberövande under viss bestämd tid, följa principerna om förutsebarhet, rättvisa, likformighet och konsekvens. Man bör självfallet likväl sträva efter att behandla de intagna lika och verka för att vistelsen på institutionen, utslussningen och eftervården följer samma regelverk för alla.

12.3.8 Skola

Bedömning: Institutionerna bör lägga större vikt vid skolgång och utbildning. (Se avsnitt 14.3.8 i betänkandet.)

12.3.9 Ungdomarnas psykiska hälsa

Bedömning: De brister som konstateras i utvärderingen vad gäller möjligheterna till undersökning av och vård för dömda till sluten ungdomsvård när det gäller psykisk ohälsa är allvarliga och att det är angeläget att bristerna åtgärdas så fort som möjligt. Vikten av att de åtgärder som redan har vidtagits i förening med de förslag som har lagts tidigare och de som kommer att läggas av aktuella aktörer resulterar i att de dömda till sluten ungdomsvård får sina behov av kvalificerad psykiatrisk hjälp tillgodosedda understryks. (Se avsnitt 14.3.9 i betänkandet.)

Sveriges Kommuner och Landsting

I samband med behandlingen av sluten ungdomsvård i betänkandet diskuteras också hur man på bästa sätt ska kunna tillgodose de LSUdömda ungdomarnas behov av psykiatrisk vård. Utredningen ger uttryck

180

för en viss uppgivenhet vad gäller möjligheten att hitta bra och stabila lösningar för detta. Sveriges Kommuner och Landsting vill understryka att det projekt – Samverkan inom ungdomsvården – som nu pågått i två år gemensamt mellan SiS och Sveriges Kommuner och Landsting och som fortsätter under 2005 visar på att det med riktade insatser går att finna vägar för att garantera tillgång till psykiatrisk vård för ungdomarna på de särskilda ungdomshemmen.

Västra Götalandsregionen

Västra Götalandsregionen instämmer i att de konstaterade bristerna vad gäller möjligheterna till undersökning av vård för LSU-dömda ungdomar är allvarliga och att det dessutom fråntar en stor grupp ungdomar rätten till likvärdig vård. Regionen håller också med om att redan lagda förslag i sig är tillräckliga och att förklaringar till brister bör sökas på andra håll.

Inom barn- och ungdomspsykiatrin har antalet patienter ökat under ett antal år medan resurserna varit konstanta. I sådana lägen är det svårare att erbjuda konsultationsinsatser till vårdgrannar.

Stora hinder för samverkan i dag är ömsesidig brist på insyn och kunskap mellan barn- och ungdomspsykiatrin och SiS-institutionerna. Barn- och ungdomspsykiatrin har bristande kunskap om de intagna ungdomarna och om hur arbetet på SiS-institutionerna bedrivs. Regionen instämmer i att institutionerna blir lämnade ensamma med behandlingen av ungdomarna, då socialtjänsten medverkar i ringa omfattning och psykiatrin inte blir involverad.

Det finns också oklarheter kring finansiering av konsultinsatser till utomlänspatienter som vistas på SiS-institutionerna. Om kostnaden för psykiatrisk konsultation läggs på hemlandstinget kan detta väsentligen öka möjligheten för en fungerande konsultverksamhet.

Barn- och ungdomspsykiatrin är en tvärvetenskaplig specialitet bestående av team med bl.a. läkare, psykolog och socionom. Konsultarbete bör ej fokuseras enbart på läkarens insatser utan man bör sträva efter att ett barnpsykiatriskt team utför konsultationer eller behandlingar.

Regionen anser att institutionerna bör starta med att upprätta vårdplaner som uttrycker behovet av psykiatrisk konsultation. Detta ger möjligheter för att barn- och ungdomspsykiatrin ska kunna utveckla nya erfarenheter och en ny praktik.

Örebro kommun

Utredningen pekar på ett problem och understryker behovet av psykiatriska insatser för unga lagöverträdare. Även i Örebro har vi konstaterat detta problem, men en närmare samverkan har inletts med bl.a. barnpsykiatrin, vilket vi redan kan se har förbättrat situationen.

Rädda Barnen

Att den unge skall kunna få den kvalificerade psykiatriska hjälp som krävs utifrån den unges behov måste alltid vara en självklarhet.

Riksförbundet Attention

Sluten ungdomsvård tillkom för att skapa en alternativ frihetsberövande påföljd för att hålla de yngsta lagöverträdarna utanför fängelserna.

181

Kriminalvårdens rapport Unga män i anstalt och häkte (2001) beskrev hur f.f.a. unga med psykiska funktionshinder far mycket illa i fångelsemiljön. Inga av utredarens förslag till förbättringar har förverkligats. I stället har ju fängelsemiljön och behandlingsmöjligheterna försämrats ytterligare under de senaste åren. Målsättningen att undvika fängelse som påföljd för de psykiskt funktionshindrade unga lagöverträdarna ter sig därför allt angelägnare.

Inom SiS har medvetenheten ökat påtagligt under de senaste åren om att neuropsykiatriska funktionshindren utgör en väsentlig bakgrund/orsak till missbruk och kriminalitet bland deras unga klienter. Bestämmelsen att LSU-hemmen skall ha tillgång till läkare med specialistkompetens inom barn- och ungdomspsykiatri uppskattar vi naturligtvis. Vi tycker oss se en, ur vårt perspektiv, positiv utveckling, men har som utomstående intrycket att utvecklingen inom SiS hittills fått alltför svag upphackning från övriga samhällsaktörer och beslutsfattare. SiS-hemmen har t.ex. få möjligheter att hitta samarbetspartners på hemorten, som är tillräckligt förtrogna och engagerade för "vår grupp". Barn- och ungdomspsykiatrin erbjuder vanligen inte mer än akutinsatser till de utagerande och socialt instabila tonåringarna (Ungdomar som finns på SiS ungdomshem och deras psykiatriska vårdbehov, SiS och Landstingsförbundet 2001 – omnämnd i betänkandet). I avsnitt 14.3.9. Ungdomarnas psykiska hälsa nämns för första och enda gången ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser vid namn. Utredningen finner allvarliga brister i möjligheterna till undersökning och vård för LSU-dömda ungdomars psykiska ohälsa, men konstaterar därefter resignerat och sanningsenligt att många konkreta förslag lagts fram i tidigare utredningar utan att det lett till några åtgärder. Vår förhoppning är att berörda departement och utskott omprövar passiviteten som hittills gällt. Vi får också påpeka att bristerna drabbar alla psykiskt funktionshindrade lagöverträdare, var helst de befinner sig i påföljdstrappan.

12.3.10 Säkerhet och samhällsskydd

Bedömning: Arbetet med att ta fram sådana utredningar som kan ligga till grund för såväl identifiering av risksituationer som bedömning av vilka åtgärder som måste vidtas för att minska riskerna vid bevakade och obevakade permissioner bör utvecklas.

Att döma av utvärderingen verkar problemet med avvikningar i viss utsträckning bero på att antalet LSU-intagna blev långt större än planerat. Antalet avvikelser bör därför kunna minska när antalet platser hos SiS motsvarar platsbehovet. (Se avsnitt 14.3.10 i betänkandet.)

12.3.11 Utslussning

Bedömning: Även om lagstiftarens intentioner i stort verkar följas när det gäller utslussningen förekommer också på detta område brister i samarbetet mellan SiS och socialtjänsten. Utredningen instämmer i SiS bedömning att man borde ha kunnat placera fler ungdomar utanför SiS institutioner under utslussningen.

182

Vad som framkommit i utvärderingen i denna del ger anledning att överväga om samhällets samlade insatser för dömda till sluten ungdomsvård i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen bör förbättras och i så fall på vilket sätt. Utredningen behandlar frågan i avsnitt 14.4. (Se avsnitt 14.3.11 i betänkandet.)

12.3.12 Samverkan mellan Statens institutionsstyrelse och föräldrarna

Bedömning: Utredningen instämmer i SiS uppfattning att det är viktigt att institutionernas familjearbete utvecklas och förbättras. Socialtjänstens roll i sammanhanget bör uppmärksammas. (Se avsnitt 14.3.12 i betänkandet.)

12.3.13 Samverkan mellan Statens institutionsstyrelse och socialtjänsten

Bedömning: De brister som konstateras i utvärderingen vad gäller samarbetet mellan SiS och socialtjänsten är betänkliga. Utredningen förordar därför att relativt omfattande utbildningsinsatser görs inom socialtjänsten beträffande påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Däremot föreslås inga lagändringar. Vad som framkommit i utvärderingen i denna del ger också anledning att överväga om samarbetet skulle gynnas av en annan utformning av verkställigheten av sluten ungdomsvård. (Se avsnitt 14.3.13 i betänkandet.)

12.3.14 Samverkan mellan Statens institutionsstyrelse och rättsväsendet

Bedömning: För att SiS skall ha rätt att lämna uppgifter om enskilda som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård till åklagarmyndighet respektive kriminalvårdsmyndighet är det nödvändigt att uppgiftsskyldigheten skrivs in i lag eller förordning. Enligt utredningens uppfattning har det, med beaktande av den unges personliga integritet, inte framkommit tillräckliga skäl för att göra lättnad i sekretessen i dessa avseenden. De behov som finns inom kriminalvården bör dessutom i viss mån kunna tillgodoses genom samtycke från den unge. (Se avsnitt 14.3.14 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten anser – i motsats till utredningen – att det i lag eller förordning bör införas en rätt för SiS att lämna de aktuella uppgifterna till åklagare respektive kriminalvårdsmyndighet. De integritetsskäl som anförs i utredningen kan inte anses vara tillräckligt starka för att inte införa en sådan möjlighet.

183

12.4 Eftervård bör göras till en del av verkställigheten

Förslag: Eftervården bör göras till en del i verkställigheten av sluten ungdomsvård. Ansvaret för utformningen av eftervården bör läggas på SiS. SiS ansvar under eftervården bör vara begränsat till sådana behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet, t.ex. programverksamhet, psykosocialt stöd, insatser mot missbruk m.m. SiS:s arbetsuppgifter inom verkställigheten skall med andra ord kunna hänföras till det kriminella beteendet.

Utredningens förslag om en ny verkställighetsform innebär att domstolen på sedvanligt sätt fastställer straffvärdet på brottsligheten, dvs. straffvärdet mätt i antal månader/år med sluten ungdomsvård, och dömer den unge till denna påföljd. Om den tid den dömde har att verkställa uppgår till minst fyra månader – efter det att hänsyn tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom – skall enligt huvudregeln en eftervård på sex månader ingå i verkställigheten. I sådana fall skall institutionstiden minskas med två månader.

SiS skall ha möjlighet att göra undantag från regeln om eftervård. Om den unge missköter sig under eftervården skall SiS kunna vidta åtgärder mot honom eller henne som innebär antingen varning eller återföring till institutionen.

Insatserna i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen skall planeras i ett tidigt skede av verkställigheten av sluten ungdomsvård. Planen skall fastställas av SiS i samråd med socialtjänsten. (Se avsnitt 14.4.3 i betänkandet.)

Riksdagens Ombudsmän (JO)

Utredningen föreslår i avsnitt 14.4.3 att eftervård görs till en del av verkställigheten i sluten ungdomsvård och att ansvaret för utformningen av eftervården läggs på SiS. Vidare föreslår utredningen att domstolen på sedvanligt sätt skall fastställa brottslighetens straffvärde och döma den unge till denna påföljd. Om den tid den dömde har att verkställa uppgår till minst fyra månader skall enligt huvudregeln en eftervård om sex månader ingå i verkställigheten. I sådana fall skall institutionstiden minskas med två månader.

JO delar utredningens bedömning att eftervård bör ingå i verkställigheten av sluten ungdomsvård och att SiS skall ha ansvaret för eftervården. Enligt JO:s mening är emellertid den av utredningen föreslagna lösningen att eftervården skall ”avräknas” från institutionstiden onödigt komplicerad. En enklare och mer naturlig lösning är att föreskriva att sluten ungdomsvård – om den tid som den unge har att verkställa uppgår till minst fyra månader – alltid skall förenas med en eftervård om minst ett visst närmare angivet antal dagar och högst förslagsvis sex månader. SiS skall med en sådan lösning bestämma längden på eftervården utifrån den unges vårdbehov. Som utredningen har anfört torde det kunna antas att flertalet av dem som döms till sluten ungdomsvård har ett behov av vård. Enligt JO:s mening leder den av oss föreslagna lösningen inte till någon generell straffskärpning.

184

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Att den unge efter verkställd sluten ungdomsvård inte sällan behöver stöd för att komma tillrätta i samhället torde stå klart. Förslaget att det skall ske en kompensation för nödvändig eftervård på så sätt att två månader av den slutna ungdomsvården skall dras av kan hovrätten emellertid inte tillstyrka. Redan nu görs, när tiden för den slutna ungdomsvården skall bestämmas, en reduktion för att villkorlig frigivning inte förekommer vid sluten ungdomsvård. Att då reducera vårdtiden ytterligare finns det inga skäl för.

Huddinge tingsrätt

Tingsrätten delar helt utredningens uppfattning att unga som döms till sluten ungdomsvård ofta har en omfattande social problematik och stort behov av fortsatta insatser från samhällets sida när institutionstiden upphört. För den som döms till fängelse i mer än en månad följer alltid prövotid och den dömde ställs ofta under övervakning. Det är många gånger väl så angeläget att övervakning eller uppföljning sker av de unga lagöverträdarna. Utredningens genomgång visar tydligt att eftervården som den i dag hanteras av socialtjänsten inte fungerar.

Den helt nya reglering utredningen föreslår för verkställigheten rymmer emellertid ett stort antal betänkligheter. Argumenten för att fastställa gränsen för när eftervård skall ingå i påföljden till de fall där den tid som den unge har att verkställa uppgår till fyra månader övertygar inte. Det gör inte heller argumenten för att eftervården i samtliga fall skall uppgå till sex månader och att detta skall gälla oberoende av vårdbehov och längd på verkställighet. Det är angeläget att beakta att det är fråga om verkställighet av en frihetsberövande påföljd och att kraven på förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet här gör sig särskilt starkt gällande. Eftervården bör med hänsyn till detta stå i proportion till det utmätta straffet då det trots allt är fråga om en relativ frihet. Utredningens förslag där icke vårdkrävande ungdomar som skall verkställa fyra månaders sluten ungdomsvård skall friges efter två månaders institutionsvistelse med en obligatorisk eftervård, som de inte behöver, är enligt tingsrättens mening inte rimlig. Inte heller inger det förtroende att vårdtiden även för de mest vårdkrävande fastställs till sex månader, vartefter ansvaret lämnas över till socialtjänsten, när flera av utredningens egna exempel talar för att vården efter institutionsvistelse bör uppgå till minst ett år.

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att SiS förmodligen är bättre lämpat att organisera utslussningen och eftervården än socialtjänsten. Utredningens överväganden vad gäller huvudmannaskapet för de dömda till sluten ungdomsvård visar enligt tingsrätten tydligt på de svagheter och resursbrister som finns inom socialtjänsten och understryker tingsrättens inledningsvis framhållna åsikt att huvudmannaskapet för samhällets åtgärder mot ungdomskriminalitet bör övervägas ytterligare i det fortsatta beredningsarbetet.

Sollentuna tingsrätt

Utredningen redovisar i betänkandet att utvärderingar som har gjorts av påföljden sluten ungdomsvård har visat på klara brister när det gäller socialtjänstens insatser under eftervården av dem som genomgått påföljden sluten ungdomsvård. I syfte att råda bot på dessa brister har utred-

185

ningen föreslagit att eftervården skall göras till en del av verkställigheten av den slutna ungdomsvården och att ansvaret för utformningen av eftervården skall läggas på SiS. Förslaget innebär att domstolen på sedvanligt sätt fastställer straffvärdet på brottsligheten, dvs. straffvärdet mätt i antal månader/år med sluten ungdomsvård, och dömer den unga lagöverträdaren till denna påföljd. Om den tid som den dömde har att verkställa, i förekommande fall efter det att hänsyn har tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande, uppgår till minst fyra månader skall enligt utredningens förslag en eftervård på sex månader ingå i verkställigheten. I sådana fall skall tiden på institution minskas med två månader.

När domstolen väljer påföljden sluten ungdomsvård är det brottets straffvärde och inte den unges behov av vård som utgör grunden för påföljdsvalet. Villkorlig frigivning förekommer inte vid sluten ungdomsvård. När en domstol skall döma till sluten ungdomsvård och bestämma tiden för frihetsberövandet, skall den enligt förarbetena särskilt beakta att den som döms till sluten ungdomsvård inte blir föremål för villkorlig frigivning (prop. 1997/98:96 s. 162 och s. 202). Tingsrätten anser att utredningens förslag om obligatorisk eftervård vid sluten ungdomsvård och den nya metoden för beräkning av tiden för verkställighet av den slutna ungdomsvården alltför mycket liknar bestämmelserna om villkorlig frigivning från fängelsestraff. Den av domstolen med omsorg bestämda tiden för frihetsberövandet kommer, om förslaget genomförs, att bli en annan än den som domstolen har beslutat. Resultatet blir också, vid kortare tider för sluten ungdomsvård, att eftervården skall pågå under längre tid än institutionsvården. Ett räkneexempel visar att sex månader som, efter avräkning av eventuell häktningstid, skall verkställas med de enligt förslaget avräknade två månaderna blir fyra månader på institution och sex månaders eftervård. Förslaget är inte heller förenligt med kravet att påföljden skall uppfattas som förutsägbar även för den unga lagöverträdare som döms till sluten ungdomsvård. Tingsrätten avstyrker den föreslagna lagregleringen av eftervård vid sluten ungdomsvård.

Tingsrätten ifrågasätter inte i sig att det för många av dem som döms till sluten ungdomsvård kan finnas ett vårdbehov och inte heller att ett sådant vårdbehov kan kvarstå efter det att domen på sluten ungdomsvård har avtjänats. Det förhållandet att socialtjänsten, enligt vad som framkommit i olika utvärderingar, må ha brustit i sina åligganden utesluter enligt tingsrätten inte att det även fortsättningsvis bör vara socialtjänsten som har ansvaret för att erforderlig eftervård kommer till stånd. Det finns dock skäl som talar för att SiS kan ha bättre förutsättningar att vara den myndighet som har totalansvaret för sådan eftervård. Om särskilda bestämmelser om eftervård inom ramen för sluten ungdomsvård skulle komma att regleras på det sätt som utredningen har föreslagit, bör bestämmelserna enligt tingsrättens mening i vart fall utformas på ett sådant sätt att hela eftervården ryms inom den utdömda tiden för sluten ungdomsvård och att eftervården inte i något fall blir längre än vården på institution.

Justitiekanslern

Justitiekanslern delar till att börja med utredningens åsikt att det inte bör införas några nya påföljdskombinationer i form av antingen sluten

186

ungdomsvård och skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård och socialtjänstpåföljd. Påföljdssystemet är redan i dag – särskilt vad gäller unga lagöverträdare – komplext och svårbegripligt och skulle bli än mer oöverskådligt och svårtillämpat om dessa nya påföljdsalternativ infördes.

Utredningens förslag om att eftervården skall utgöra en del i verkställigheten vill Justitiekanslern kommentera på följande sätt.

Justitiekanslern delar utredningens uppfattning att eftervården är viktig och att det är eftersträvansvärt att komma till rätta med de brister som råder i detta hänseende i dag.

Utredningens förslag innebär att domstolen inte skall göra någon annan prövning än den som görs i dag. I stället skall eftervården utgöra en del av verkställigheten. En eftervård om sex månader skall alltid ingå i verkställigheten om den tid som den dömde har att verkställa, efter det att hänsyn har tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom, uppgår till minst fyra månader. I ett sådant fall skall institutionstiden minskas med två månader. Tiderna har räknats fram från utgångspunkten att sex månaders eftervård har bedömts vara lika ingripande för den unge som två månaders institutionsvård. Enligt förslaget skall det finnas vissa undantag från regeln om eftervård, bl.a. om SiS bedömer att den unge inte har förmåga eller vilja att hantera den relativa frihet som eftervården trots allt innebär. Om det på goda grunder kan antas att den unge utanför institutionen omedelbart kommer att återfalla i brottslighet eller i missbruk skall det vara möjligt att hålla honom eller henne kvar på institutionen och skjuta upp eftervården. Möjligheten för SiS att senarelägga eftervården bör enligt utredningen omfatta även situationer då den unge i slutskedet av institutionsvistelsen avviker, missbrukar droger eller på annat sätt grovt missköter sig (betänkandet s. 525).

Den föreslagna ordningen inrymmer flera problem. Ett sådant problem gäller tröskeleffekterna. Om en ung person döms till tre månaders sluten ungdomsvård kommer det inte att ingå någon eftervård alls i verkställigheten. Den som döms till fyra månaders sluten ungdomsvård kommer å sin sida att få verkställa två månader av straffet på en institution och sex månader i form av eftervård. Man kan fråga sig om det råder balans mellan dessa två situationer, där skillnaden mellan de båda straff som domstolen har dömt ut bara är en månad. I det senare fallet uppkommer också en obalans mellan institutionstiden och eftervården, vilket i viss mån får anses otillfredsställande. Man kan därtill fråga sig hur skillnaden kan komma att påverka domstolens överväganden vid straffmätningen.

Det kan också konstateras att förslaget innebär att den påföljd som domstolen dömer ut inte är den påföljd som kommer att verkställas i praktiken. En sådan ordning har flera nackdelar. Svårigheten för den dömde att förstå domens innebörd är en sådan. Detta argument gör sig naturligtvis särskilt gällande när det är fråga om unga lagöverträdare. Det finns också en risk att den föreslagna ordningen kan komma att leda till att lika fall inte bedöms lika såvitt gäller påföljden. Eftervården skall ju i samtliga fall omfatta sex månader varvid två månaders institutionstid skall avräknas. Innehållet i eftervården kan dock komma att variera mycket från fall till fall. Bl.a. anför utredningen (s. 523, jfr 25 § i den föreslagna lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård) att om det i ett enskilt fall skulle visa sig att den unge inte har något påtagligt behov

187

av vård eller behandling bör insatserna kunna anpassas till detta förhållande. I ett fall där det finns behov av kraftiga eftervårdsinsatser kan det mycket väl vara så att eftervården motsvarar två månaders institutionstid. I ett annat fall där behovet av eftervård är mycket begränsat kanske eftervården i praktiken inte motsvarar mer än ett par veckors institutionstid. I båda fallen kommer dock två månader att räknas av från det straff som domstolen har dömts ut. Det är tveksamt om detta uppfyller kravet på att lika fall skall behandlas lika.

Justitiekanslern anser att en lämpligare ordning är att eftervården ingår i det straff som domstolen har dömt ut och att de problem som uppenbarligen finns när det gäller utslussning och eftervård får lösas genom andra åtgärder. Om den föreslagna ordningen genomförs bör det i vart fall för tydlighetens skull i domen anges att det finns bestämmelser som reglerar hur domen skall verkställas och vad detta normalt innebär.

Åklagarmyndigheten

Förslaget att försöka skapa ett system med en utslussning som fungerar bättre än i dag genom införande av eftervård, för vilken SiS svarar, som en del av verkställigheten, är som grundidé ett bra förslag. Åklagarmyndigheten ställer sig alltså positiv till förslagets grundtanke.

Åklagarmyndigheten vill dock invända mot den lagtekniska konstruktion som valts. Det kan enligt vår uppfattning uppfattas som otydligt och inkonsekvent att ha en huvudregel med innebörden att man skall räkna bort två månader från den av domstolen utdömda tiden. Den faktiskt verkställda tiden synes då inte stämma överens med den tid som utdömts, även med beaktande av att eftervård skall förekomma.

Åklagarmyndighetens förslag är istället att den utdömda tiden alltid skall verkställas fullt ut, men att verkställigheten av de två sista månaderna av vården enligt LSU som huvudregel skall ske i än friare former än vad som är fallet i dag. Därefter skall en eftervård, för vilken SiS svarar, om fyra månader som huvudregel följa. En sådan konstruktion är enligt vår uppfattning tydligare och mer konsekvent än utredningens förslag, men med i huvudsak samma slutresultat. Det står också i överensstämmelse med lagstiftarens inställning, som Åklagarmyndigheten uppfattat den, att verkställighet av sluten ungdomsvård skall ha större flexibilitet än fängelsestraffet. Enligt vår uppfattning står inte heller en sådan konstruktion i konflikt med utredningens uppdrag från regeringen att inte åstadkomma någon generell straffskärpning.

Åklagarmyndigheten vill även rikta viss kritik mot att det inte tillräckligt tydligt framgår av lagförslaget vad som faktiskt skall ingå i eftervården. Det hade t.ex. varit önskvärt att det av lagtexten framgår att en kontaktperson skall utses för den unge.

I övrigt ställer Åklagarmyndigheten sig positiv till huvudprinciperna för utredningens förslag, dvs. att det för eftervård inte bör krävas visat vård- och behandlingsbehov, att eftervård inte bör beredas unga som dömts till korta vårdtider, att tiden för eftervård bör vara enhetlig, att det skall finnas möjligheter till undantag från eftervården då det inte är lämpligt att sådan genomförs, att den unge bör mötas av reaktioner vid missskötsamhet under eftervården samt att SiS och socialtjänsten bör samverka under och efter verkställigheten av sluten ungdomsvård.

188

Kriminalvårdsstyrelsen

Att göra eftervården till en del av verkställigheten av sluten ungdomsvård och att SiS får ansvaret för att genomföra den är bra. Det ökar trovärdigheten och minskar risken för att diskussioner om ekonomiskt ansvar förkortar vårdtiden. Naturligt vore det kanske att den unge får en ”mentor” vid utslussningen ungefär efter samma principer som kriminalvården utser övervakare.

Brottsförebyggande rådet

BRÅ stödjer utredningens förslag om eftervård som en del av påföljden sluten ungdomsvård, men bedömer att det endast till en del löser dagens problem. Utredningen beskriver en rad brister när det gäller utslussning och eftervård för de unga som dömts till sluten ungdomsvård. Utredningen diskuterar om dessa skulle kunna lösas genom att socialtjänstens ansvar förtydligas, socialtjänsten utbildas om behovet av samverkan med SiS kring de unga samt att SiS får i uppdrag att erbjuda eftervård i form av eftervårdskontrakt med socialtjänsten. Den bedömer dock att det finns ett antal problem som stör möjligheten att få en sådan ordning att fungera. Utredningen finner därför att eftervården bör vara en del av påföljden och att SiS bör ansvara för denna eftervård.

BRÅ anser att utredningen har goda argument för sitt förslag. Det är en bra intention att försöka minska tiden inne på institution och istället förlägga en del av den vård, som sker inom ramen för påföljden, ute i samhället. Precis som utredningen skriver tyder forskningen på att institutionsvård i större utsträckning riskerar att ge negativa skadeverkningar än vård i öppna former. Det är också bra att ett halvårs eftervård blir i princip obligatorisk, med hänsyn till den stora risk för återfall som finns bland dem som döms till sluten ungdomsvård. Det är slutligen också bra att den unge riskerar att skickas tillbaka till institutionen om han eller hon inte följer den behandlingsplan som satts upp eller i övrigt inte sköter sig. Den forskningsöversikt som Mark Lipsey gjort (a.a.) visar att öppenvårdsinsatser för unga lagöverträdare har större chans att förebygga återfall om de understöds av någon form av hot från rättsväsendets sida.

Utredningens förslag att eftervården i SiS regi inte skall pågå längre än sex månader och vara ”begränsad till sådana behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet, till exempel programverksamhet, psykosocialt stöd, insatser mot missbruk m.m.” torde dock, enligt BRÅ:s mening, kunna bädda för en hel del problem. Eftersom insatserna skall pågå under så pass kort tid minskar inte behovet av ett bra samarbete med socialtjänsten. Risken finns att de insatser och den återanpassning som påbörjats under de sex månaderna får ett abrupt slut. Att det dessutom, enligt BRÅ:s mening, inte klart tydliggörs i utredningens förslag vilka inledande eftervårdsinsatser som SiS respektive socialtjänsten skall ansvara för, torde det i praktiken innebära att det ställs ännu högre krav än i dag på en tydlig och välfungerande kommunikation mellan SiS och socialtjänsten.

Utredningen redovisar fem punkter som väl sammanfattar de svårigheter som finns i dag när det gäller eftervården (s. 500). Främst handlar de om att socialtjänsten och SiS inte samverkar under verkställigheten, att de unga inte har något förtroende för socialtjänsten och att de delar av eftervården som rör boende, skolgång eller arbete, hälsa och ekonomi

189

inte alltid är ordnade på det sätt som krävs för att de unge skall klara sig. BRÅ kan bara konstatera att utredningens förslag om sex månaders avgränsad eftervård i SiS regi inte direkt löser de problemen. De måste lösas oavsett om förslaget går igenom eller inte.

Trots dessa svagheter tror BRÅ ändå att förslaget gagnar de unga som döms till sluten ungdomsvård. Det torde trots allt innebära en förstärkning av eftervårdsinsatserna på bekostnad av tiden i institution och garantera att det blir en period av utslussning. Att en myndighet ansvarar för utslussningen och kan utfärda enhetliga riktlinjer för hur den bör vara utformad borgar också för att eftervården kan kvalitetssäkras något bättre än i dag. Möjligheten att med enhetliga metoder utvärdera dess effekter förbättras också.

Eftersom det trots allt finns en rad svårigheter som måste lösas när reformen skall tillämpas i praktiken, både när det gäller avgränsningen av SiS ansvar i relation till socialtjänsten under de sex månaderna, samt när det gäller hur väl vårdkedjan fungerar därefter, föreslår BRÅ att reformen sjösätts som en tidsbegränsad försöksverksamhet under ett par år. Försöksverksamheten bör därefter utvärderas för att se om det behövs justeringar eller förtydliganden från lagstiftarens sida.

Statens institutionsstyrelse

SiS är positivt inställd till förslaget om en lagstadgad eftervård (avsnitt 14.4). Ofta finns behov av fortsatta åtgärder från samhällets sida efter det att den unge lämnat institutionen. Det är därför synnerligen viktigt att den vård som ges vid institutionen följs upp av åtgärder efter utskrivningen och att det skapas en sammanhållen vårdkedja. Eftervårdens längd förefaller vara väl anpassad för att avsedda mål skall kunna uppnås.

Man bör emellertid inte underskatta de resurser som kommer att krävas såväl från SiS som från kommunens socialtjänst, bl.a. i form av kompetent personal, för att eftervårdstiden skall få ett meningsfullt och fungerande innehåll. De ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård har många gånger en komplex problembild som kräver att den berörda personalen är utbildad och väl insatt i den typ av frågor och situationer som kan uppkomma under eftervårdstiden. Utredningen har inte i detalj angett hur eftervården skall se ut. Upplysningsvis kan nämnas att SiS redan i dag bedriver olika former av utslussningsverksamhet och eftervård på många institutioner, t.ex. Räddningstjänsten i Surahammar, Multidimensional Treatment Foster Care (MTFC) i Hässleholm samt vid ungdomshemmet Nereby skolhem. Den utslussnings- och eftervårdsverksamhet som redan bedrivs måste emellertid utvecklas ytterligare för att svara mot lagstiftarens krav på eftervård. För SiS del handlar det om att bygga upp en helt ny organisation.

I betänkandet (s. 528) anges att ”Enligt uppgift från Statens institutionsstyrelse bör de ytterligare utgifter som myndighetens insatser under eftervården medför kunna finansieras med hjälp av förkortningen av institutionstiden”. SiS ställer sig frågande till ovanstående uppgift i utredningen. Den slutna ungdomsvården är i dag underfinansierad, vilket innebär att resurser måste tas från annan verksamhet. För SiS del är det inte heller möjligt att utan ekonomiska konsekvenser byta ut institutionsvård mot eftervård. För närvarande utnyttjas SiS platser för sluten ungdoms-

190

vård på ett närmast optimalt sätt med en beläggning på 100 procent. Vid en snabbare genomströmning av elever kan den beläggningen inte upprätthållas, då det alltid föreligger en viss ”ställtid” mellan placeringarna. Härtill kommer att för de ungdomar som genomgår eftervård, och som därmed kan komma att återtas till institutionen, är institutionen tvungen att reservera ett antal platser. Vidare är de resurser i form av personal och lokaler m.m. som finns vid institutionerna inte omedelbart överförbara mellan institutionsvård och den föreslagna eftervården. Då den senare verksamheten kräver en egen organisation och särskild kompetens, vill SiS förbehålla sig möjligheten att, om myndigheten skall anförtros ett utökat uppdrag, återkomma med en grundlig analys av vad en kvalitetsmässigt god eftervård kräver vad gäller resurser. Ett uppdrag till SiS att svara för eftervården måste nämligen finansieras särskilt.

Enligt SiS mening bör vidare övervägas om kommunens ansvar för den unge under eftervårdstiden behöver lagfästas ytterligare. Socialtjänsten har visserligen redan i dag ett ansvar för barn och ungdom, bl.a. genom att man enligt 5 kap. 1 § Socialtjänstlagen har skyldighet att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling och i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Redan i dag är det emellertid, som utredningen påpekar, ibland oklart från kommunens sida att man har ett ansvar för den unge, vilket bl.a. beror på brist på utbildning av socialtjänstens personal. Utredningen har sålunda uppmärksammat att det kan brista i socialtjänstens arbete med de ungdomar som är aktuella för olika slag av påföljder, men anser att dessa brister kan rättas till genom bl.a. utbildning och utvecklingsarbete inom socialtjänsten. Vidare föreslår utredningen en befogenhet för Socialstyrelsen att utfärda föreskrifter för insatser inom omsorgen om barn och ungdom. SiS befarar dock att detta inte är tillräckligt. För att eftervården skall vara verkningsfull krävs att kommunens socialtjänst aktivt deltar i såväl planering som genomförande, eftersom SiS ansvar under eftervårdstiden enligt förslaget bör vara begränsat till sådana behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet. Det är således socialtjänstens ansvar att se till att den unge får hjälp med t.ex. boende och annat stöd. Att komplettera socialtjänstlagen med en särskild regel om kommunens ansvar för ungdomar som begått brott skulle i och för sig inte medföra någon förändring i rättsligt hänseende. Enligt SiS mening kan det ändå finnas ett behov av att på detta sätt tydliggöra kommunens ansvar.

Eftervård skall enligt förslaget inte beredas den unge om han eller hon är föremål för ett beslut om vård enligt 3 § LVU med placering i ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU. Av författningskommentaren framgår visserligen att med detta avses att vården skall äga rum på ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU, men det bör observeras att ett beslut om placering disponeras av socialnämnden enligt 11 § LVU.

Om det finns särskilda skäl för det får det enligt förslaget beslutas att eftervården skall anstå tills vidare. Beslutet skall omprövas så snart det finns anledning till det. Enligt SiS mening bör av rättssäkerhetsskäl dessa

191

regler innehålla tidsangivelser, i vart fall angående omprövningsintervallen. I betänkandet påpekas vikten av att påföljdssystemet är lättförståeligt och tydligt för den unge, men detta uppnås enligt SiS mening mindre väl genom att reglerna om anstånd med eftervård inte innehåller några tidsangivelser för hur länge ett beslut om anstånd gäller och när omprövning av beslutet skall ske.

Barnombudsmannen

Utredningen föreslår att eftervården görs till en del av verkställigheten av sluten ungdomsvård och att utformningen av eftervården läggs på SiS. Förslaget innebär att om den framräknade verkställighetstiden uppgår till minst fyra månader ska en eftervård på sex månader ingå i verkställigheten. I sådana fall ska institutionstiden minskas med två månader.

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget med förhoppning om att, om förslaget realiseras, det kommer att ske förbättringar i fråga om kontinuitet och långsiktighet i bedömningar, planering och insatser för de dömda till sluten ungdomsvård.

Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet

Utredningen föreslår att eftervården görs till en del av verkställigheten av sluten ungdomsvård. Förslaget förstärker, menar vi, den sammanblandning av straff och vård som redan finns i påföljden och måste därför avvisas.

Sveriges Kommuner och Landsting

Utredningen föreslår att den eftervård, som enligt uppföljningen av den tidigare reformen inte fungerat tillfredsställande, skall göras till en del i verkställigheten av sluten ungdomsvård och att ansvaret för denna läggs på SiS. SiS ansvar under eftervården skall vara begränsat till sådana behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet.

Det aktuella förslaget innebär enligt Sveriges Kommuner och Landsting inte att gränsdragningen mellan statens och kommunernas ansvar blir klar i alla dess delar. Utredningen föreslår att den närmare fördelningen av framför allt det ekonomiska ansvaret mellan SiS och socialtjänsten kräver riktlinjer utarbetade av SiS och Socialstyrelsen efter samråd med Sveriges Kommuner och Landsting. Förbunden ställer sig bakom förslaget rörande eftervården för de dömda till sluten ungdomsvård och menar i likhet med utredningen att det närmare innehållet bör diskuteras gemensamt mellan berörda myndigheter och organisationer.

Stockholms stad

Förslaget att göra eftervården till en obligatorisk del av verkställigheten av sluten ungdomsvård är positivt. Stockholm stad har relativt sett få ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård (år 2003: 18 ungdomar och år 2004: 19 ungdomar), men trots detta är erfarenheterna negativa avseende eftervården. De ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård har gjort sig skyldiga till grova brott, har oftast en stark kriminell identitet och har inte sällan en negativ inställning till socialtjänsten. Det har därför varit svårt att etablera en kontakt med den enskilde ungdomen.

Däremot kan det bli en tolkningsfråga kring vilka delar av eftervården som SiS respektive socialtjänstens ska ansvara för. Det kommer vara av

192

avgörande betydelse att en samverkan kommer tillstånd mellan SiS och socialtjänsten i ett tidigt skede av verkställigheten.

Göteborgs stad

Eftervård skall garantera den unge en bättre övergång mellan institutionen och det vardagliga livet, vilket är bra och tillstyrks. Enligt förslaget skall SiS ansvara för eftervården för ungdomar som döms för sluten ungdomsvård, vilket avstyrks. Eftervård bör planeras och följas upp av den lokala socialtjänsten. Eftervård planeras och genomförs bäst utifrån den närmiljö som den unge tillhör. Därutöver saknar utredningens förslag en beskrivning av de ekonomiska konsekvenserna för SiS deltagande i eftervården.

Arboga kommun

Det finns behov av en tydlig eftervård efter lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård och socialnämnden är positivt inställd till att verkställigheten även ska innefatta eftervård och att ansvaret för utformningen läggs på SiS.

Borlänge kommun

Frågan om eftervård skapar likartade problem som vid ungdomstjänst. Det regelverk som föreslås (s. 504-505) är visserligen det enklaste av de tre varianter som beskrivs i utredningen, men förefaller trots detta alltför komplicerat och tillkrånglat för att överensstämma med principen om förutsebarhet och proportionalitet. Också här kan betydande pedagogiska svårigheter befaras, när påföljden skall förklaras för den unge. Tanken att göra eftervården till en del i verkställigheten är god, problemet är konstruktionen med minskning av institutionstiden. En tänkbar alternativ konstruktion vore att institutionstid som utdöms skall inkludera minst sex månaders eftervård, men att eftervård efter särskilt beslut kan upphöra i förtid om de uppställda målen i be handlingsplanen uppnåtts. Detta torde utgöra ett incitament för den unge att medverka och vara aktiv i behandlingen. Nackdelen med denna konstruktion är att den tid som skall verkställas sammantaget kan komma att överstiga brottets straffvärde. Detta gäller dock även för utredningens förslag, där man uppskattar att sex månaders eftervård skulle motsvara två månaders institutionsvård. Frågan är vad man grundar denna uppskattning på. För den unge torde skillnaden mellan den ena eller den andra omhändertagandeformen i många fall vara underordnad betydelsen av den sammanlagda tid som skall verkställas.

Botkyrka kommun

En utvärdering av sluten ungdomsvård har visat att den lagstadgade samverkan mellan SiS och socialtjänsten ej har fungerat och att det fanns allvarliga brister under socialtjänstens eftervård. Utredningen föreslår därför att eftervården görs till en del av verkställigheten av sluten ungdomsvård. Ansvaret för utformningen ska ligga på SiS. Planen ska fastställas av SiS i samråd med socialtjänsten. Kommunen är positiv till denna del av förslaget. Då utredningen även föreslår utbildningsinsatser m.m. för socialtjänsten kommer samverkan och professionaliteten sannolikt att öka på detta område.

193

Eskilstuna kommun

Socialtjänsten bör enligt betänkandet behålla huvudansvaret och en förbättring av socialtjänstens eftervårdsinsatser krävs för den som döms till sluten ungdomsvård. Eskilstuna kommun stöder detta med utgångspunkt från erfarenheter av arbete med unga som omhändertagits för vård enligt LVU istället för häkte. Erfarenhet finns även där domstolen i brottmålet i något fall ansett den upprättade vårdplanen tillräcklig och i annat fall dömt till sluten ungdomsvård. Vårdplaner har upprättats och uppföljning har skett med den berörde, föräldrar och SIS-institution.

Norrtälje kommun

Det är bra att eftervård ingår som en del i verkställigheten och att ansvaret ligger på SiS. I förslaget framgår att SiS ansvar skall vara begränsat till sådana behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet. Det är närmast omöjligt och inte ändamålsenligt att skilja ut vissa beteenden som man skall arbeta med i eftervården exempelvis är missbruk ofta en orsak till kriminalitet. Eftersom behandlingen på SiS institutioner berör flera sidor av ungdomens problem bör eftervården koncentreras till de områden som är viktigast för att ungdomen skall kunna leva ett så välfungerande liv som möjligt.

Sundsvalls kommun

Beträffande eftervård kan det uppstå problem vid korta straff när både vård och eftervård ska inrymmas inom loppet av några veckor. Eftervård är sannolikt lämpligt vid en påföljd om exempelvis 4 månader och längre.

Tyresö kommun

Vi tillstyrker utredningens förslag att SiS övertar eftervården, såväl behandlingsmässigt som det ekonomiska ansvaret för dömda ungdomar till sluten ungdomsvård. Det som talat för detta är att eftervården då blir likvärdig oavsett var i landet en ungdom dömts till sluten ungdomsvård. Det är dock av yttersta vikt att all eftervård sker i nära samverkan och i överenskommelse om vårdinnehållet med socialtjänsten och att socialtjänsten och SiS bildar arbetsgrupper för att motverka den polarisering som i dag tycks vara rådande mellan socialtjänstens och SiS:s personal.

Örebro kommun

Utredningen kommer fram till förslaget att viss eftervård ska bli en del av den slutna ungdomsvården och därmed vara SiS:s ansvar. Det finns både för- och nackdelar med ett sådant förslag. Utifrån det SiS-projekt som Örebro kommun deltar i har vi emellertid goda erfarenheter och stödjer förslaget om att SiS efter samråd med socialtjänsten ansvarar för eftervården.

Nämndemännens Riksförbund

Nämndemännens Riksförbund instämmer i att insatser för unga lagöverträdare skall ses i ett helhetsperspektiv. Att göra eftervården till en del i verkställigheten av sluten ungdomsvård kan tjäna som en "påtryckningsfaktor" för socialtjänsten och SiS. Skulle det vara så att problemet blir avhjälpt genom en administrativ åtgärd dvs. ändrad ansvarsfördel-

194

ning är det bra. Vi tror dock att problemet är djupare än så och att det beror på en resursbrist främst inom socialtjänsten. Resursbristen är av både personell och ekonomisk art.

Sveriges advokatsamfund

Utredningen konstaterar att införandet 1999 av denna påföljd har lett till att fler ungdomar har dömts till en frihetsberövande påföljd men också – vilket kanske är ännu allvarligare – att de genomsnittliga tiderna för frihetsberövande har blivit längre. Ingen av dessa effekter var eftersträvad vid den tidigare påföljdsreformen. Intentionen var i stället den motsatta.

All erfarenhet visar att frihetsberövande av ungdomar innebär stora risker för skadeverkningar.

Utredningens förslag att komma till rätta med överanvändningen av sluten ungdomsvård övertygar emellertid inte. Om den tid den dömde har att verkställa uppgår till minst fyra månader – efter det att hänsyn tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom – skall en eftervård på sex månader ingå i verkställigheten. I sådana fall skall institutionstiden minskas med två månader.

Enligt Advokatsamfundet leder förslaget inte till att man vare sig begränsar den alltför frekventa användningen av korta frihetsberövanden eller till att längden på frihetsberövandena nedbringas i eftersträvad mån. Till detta kommer att vissa oönskade och negativa tröskeleffekter kan uppstå. Konstruktionen kan även framstå som svåröverskådlig och otydlig såväl för den unge som för domstolarna.

Behovet – som också utredningen slår fast – av att reglera användningen av sluten ungdomsvård på det sätt och till den tillämpningsnivå som eftersträvades vid påföljdens införande, måste ske på ett annat, tydligare och mera direkt sätt.

En möjlighet att åstadkomma en viss, men långt ifrån tillräcklig, utveckling i den riktningen, är enligt Advokatsamfundets uppfattning att införa möjligheterna att förena sluten ungdomsvård med skyddstillsyn. En sådan kombinationspåföljd skulle domstolen ha goda förutsättningar att tillämpa på ett från alla utgångspunkter eftersträvat sätt. Ansvaret för verkställigheten skulle visserligen komma att läggas på två huvudmän – SiS under institutionsvistelsen och därefter kriminalvården (och inte socialtjänsten). De av utredningen framförda nackdelarna med detta är inte så betydande att påföljdsalternativet bör avvisas.

Utredningen föreslår för övrigt att möjligheten att döma till skyddstillsyn i förening med fängelse bör bibehållas för unga lagöverträdare. Även mot den bakgrunden bör kombinationspåföljden sluten ungdomsvård och skyddstillsyn kunna förordas.

Rädda Barnen

Utredningen har konstaterat att samverkan mellan socialtjänst och SiS inte har fungerat. Rädda Barnen stödjer därför förslaget att lägga huvudmannaskapet för sluten ungdomsvård och eftervården på SiS. Tanken att kombinera sluten ungdomsvård med eftervården ger möjlighet till förbättringar för planering och den unges långsiktiga behov av vård och stöd.

195

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer instämmer i behovet av en tydlig eftervård efter sluten ungdomsvård och är positivt inställd till att verkställigheten även skall innefatta eftervården och att ansvaret för utformningen av denna läggs på SiS.

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare

Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, RFS, instämmer i förslaget. Det finns i dag ett problem med stora kvalitetsskillnader i kommunernas öppenvårds- och eftervårdsinsatser avseende ungdomsvård. RFS tycker att unga lagöverträdare bör få ett kvalitativt bra, individanpassat behandlingsinnehåll oavsett hemkommun. RFS tror att den tidiga, adekvata vården leder till ett bättre resultat för ungdomar med multiproblematik i form av kriminalitet, missbruk, psykiska och sociala problem.

Det är av stor vikt att frivilliga personer ges möjlighet att först som besökare skapa relationer med de unga redan när det sitter inlåsta för att därefter övergå till att bli kontaktpersoner. RFS har nyligen avslutat ett samarbetsprojekt med SiS (Ny Kontakt) med just den målsättningen. Det är RFS mening att alla ungdomar som kommer ut från sluten ungdomsvård bör få en kontaktperson enligt socialtjänstlagen, liksom de som avslutar behandling enligt LVU och LVM. Dessa kan stå för en kontinuitet i det långsiktiga arbetet med unga lagöverträdare eftersom de till skillnad från de tjänstemän de annars har runt sig. Det är viktigt att få en stabil ”förebild” i form av en frivillig som kan följa den unge över längre tid och oavsett inom vilken myndighet han/hon finns vid en given tidpunkt. För detta krävs samverkan mellan såväl olika myndigheter som mellan myndigheter och frivilligorganisationer så att de frivilliga (kontaktperson/kontaktfamilj) får den utbildning och handledning de behöver. RFS har t.ex. stora erfarenheter när det gäller utbildning för kontaktpersoner/kontaktfamiljer, lekmannaövervakare m.m.

13 Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse respektive skyddstillsyn med sluten ungdomsvård

Bedömning: Det finns skäl att behålla påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse för unga lagöverträdare. Däremot saknas tillräckliga skäl för att införa påföljdskombinationen skyddstillsyn jämte sluten ungdomsvård.

Svea hovrätt

Hovrätten delar utredningens bedömning att påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse alltjämt bör finnas kvar som ett påföljdsalternativ även för unga lagöverträdare.

196

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Mot utredningens förslag att behålla kombinationen skyddstillsyn och fängelse har hovrätten ingen erinran (s. 536). Dock måste påpekas att lagtexten i 30 kap. 11 § behöver kompletteras med ”brottslighetens art”. Inte sällan har nämligen brottslighetens art betydelse för att det inte är möjligt att bestämma påföljden till en ”ren” skyddstillsyn. De argument för att i lagtexten utesluta brottslighetens art som anförs i prop. 1987/88:120 har inte tillräcklig bärkraft.

En intressant idé kunde vara att förena sluten ungdomsvård med skyddstillsyn på så sätt att en kortare tid på institution följs av organiserad frivård i form av skyddstillsyn. Denna tanke förefaller utredningen ha släppt alltför lättvindigt. Rädslan för att den unge skall hamna inom kriminalvården tycks vara det starkaste skälet emot. Enligt hovrättens mening bör frågan utredas vidare.

Åklagarmyndigheten

Enligt statistiken från BRÅ som redovisats i betänkandet dömdes endast nio ungdomar i åldersgruppen 15–17 år till påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse under åren 2001-2003. Detta skall jämföras med antalet domar för ålderskategorin, vilka under aktuell period uppgick till 4 700-5 000 st.

Det går inte att bortse ifrån att såväl en skyddstillsyns- som en fängelsepåföljd för en ung person står i strid med lagstiftarens grundtanke att ungdomar i så stor utsträckning som möjligt skall hållas utanför kriminalvården. På grund härav och med den ovannämnda statistiken som stöd, menar Åklagarmyndigheten att det starkt kan ifrågasättas om påföljdskombinationen bör finnas kvar för ungdomar i åldern 15–17 år. En sådan ändring skulle också, om än marginellt, förenkla påföljdssystemet.

Nämndemännens Riksförbund

Utredningen vill behålla påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse för unga lagöverträdare. Det bör således finnas en möjlighet att undantagsvis döma lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år till skyddstillsyn i kombination med fängelse.

Nämndemännens Riksförbund ser inte heller någon anledning till att inte ha påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse. Påföljdskombinationen ger en möjlighet att minska omfattningen (andelen) av fängelse för unga lagöverträdare.

Sveriges advokatsamfund

En möjlighet att åstadkomma en viss, men långt ifrån tillräcklig, utveckling i den riktningen, är enligt Advokatsamfundets uppfattning att införa möjligheterna att förena sluten ungdomsvård med skyddstillsyn. En sådan kombinationspåföljd skulle domstolen ha goda förutsättningar att tillämpa på ett från alla utgångspunkter eftersträvat sätt. Ansvaret för verkställigheten skulle visserligen komma att läggas på två huvudmän – SiS under institutionsvistelsen och därefter kriminalvården (och inte socialtjänsten). De av utredningen framförda nackdelarna med detta är inte så betydande att påföljdsalternativet bör avvisas.

Utredningen föreslår för övrigt att möjligheten att döma till skyddstillsyn i förening med fängelse bör bibehållas för unga lagöverträdare. Även

197

mot den bakgrunden bör kombinationspåföljden sluten ungdomsvård och skyddstillsyn kunna förordas.

Rädda Barnen

Såsom Rädda Barnen har tolkat utredningen handlar detta om ett mycket fåtal fall per år och i huvudsak om gärningsmän som var under 18 år när brottet begicks men vuxna vid tiden för domslut. Annars är Rädda Barnens princip att barn inte skall dömas till fängelsestraff.

14 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

14.1 Inledning

Bedömning: Även om det inte är möjligt att avstå från användningen av personella tvångsmedel är det en angelägen uppgift att hitta former för sådan övervakning som innebär en rimlig avvägning mellan de motstridiga intressen som här gör sig gällande. (Se avsnitt 16.8.1 i betänkandet.)

Sollentuna tingsrätt

Ungdomsbrottsutredningen har haft uppdraget att undersöka vilka möjligheter som finns att för ungdomar ersätta häktning med andra former av placering eller andra åtgärder för övervakning i kontrollerade former under den tid som förundersökningen av brottet pågår. Utredningen har därvid haft att överväga om det är möjligt att genom placering på särskilda ungdomshem minska användningen av häktning. Utredningen har inte funnit skäl att föreslå införandet av nya alternativ till häktning. I syfte att förkorta häktningstiden för unga lagöverträdare som är häktade i avvaktan på att en dom på sluten ungdomsvård vinner laga kraft har dock utredningen föreslagit att domstolen skall få möjlighet att förordna att domen omedelbart skall gå i verkställighet.

Tingsrätten anser att det finns anledning att erinra om de negativa följder som häktning alltid för med sig. Den som är under 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl. Utredningen framhåller betydelsen av att de alternativa tvångsåtgärderna i 24 kap. RB, dvs. reseförbud och anmälningsskyldighet som i sin tur kan förenas med villkor avseende behandling, drogkontroll m.m, används när så är möjligt i fråga om unga brottsmisstänkta. När det blir aktuellt att överväga häktning av någon som är under 18 år torde det i allmänhet gälla ett allvarligt brott och en mycket konkret risk för att den unga lagöverträdaren skall återfalla i brott och/eller en särskilt påtaglig kollusionsfara. Förutsättningar föreligger därmed mycket sällan att använda de angivna alternativen till häktning. Även om det sker med viss tvekan anser sig tingsrätten böra godta de bedömningar som utredningen har gjort när det gäller införandet av alternativa tvångsåtgärder för brottsmisstänkta som är under 18 år. Om inte kostnadsaspekterna vägs in finns det dock enligt tingsrätten fördelar med en ny ordning för frihetsberövande av ungdomar med placering på särskilda ungdomshem inom ramen för SiS:s verksamhet.

198

Falu tingsrätt

Tingsrätten har ingen erinran mot vad utredningen anför och föreslår i dessa delar.

Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen inser att frågan är komplex. Det som föreslås, sedan övriga möjligheter förkastats av ekonomiska och opraktiska skäl, är en ändring i lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. som syftar till att underlätta de ungas situation genom att särskilda insatser görs för dem under häktningstiden. Viktigt är därvid att förundersökningen bedrivs snabbt och att rättegången genomförs snabbast möjligt. Detta är åtgärder som i möjligaste mån genomförs redan i dag men som måste förbättras. Utredningens förslag om möjlighet för domstolen att förordna om omedelbar verkställighet av dom på sluten ungdomsvård tillstyrks. Det utgör en möjlighet till att förkorta tiden i häkte vilket framstår som mycket angeläget.

Övriga förslag som utredningen lämnat i betänkandet tillstyrks. Dessa grundas på största möjliga hänsyn till de unga och deras förhållanden och ett minimerat användande av frihetsberövande påföljder. I denna fråga tas dock stor hänsyn till de ekonomiska aspekterna samt polisens och åklagarnas behov av närhet till den misstänkte p.g.a. utredningsverksamheten.

Stockholms stad

Utredningen slår fast att det är olämpligt att barn och unga placeras på häktet, vilket Stockholms stad instämmer i. När unga häktas handlar det alltid om allvarliga brottsmisstankar, och det är då svårt för socialtjänsten att hitta alternativ som åklagaren godkänner. Det vanligaste alternativet är att socialtjänsten fattar beslut om ett omedelbart omhändertagande enligt LVU och att den unge placeras på ett särskilt ungdomshem. Vid några enstaka tillfällen har åklagaren godkänt en jourhemsplacering i kombination med kvalificerad öppenvård.

Stockholms stad har socialsekreterare placerade vid Kronobergshäktet och de har som uppgift att ge stödjande insatser till barn och unga som placerats på häktet samt att bevaka att sociallagstiftningen efterlevs. Under år 2004 häktades totalt 149 ungdomar i åldern 15 – 20 år med placering på Kronobergshäktet, varav 43 ungdomar var under 18 år. Det är en ökning i förhållande till tidigare år (år 2003 var motsvarande antal ungdomar 128). Den grupp som ökar mest är ungdomar med utländsk härkomst och som tillfälligt vistas i Sverige (totalt 60 ungdomar år 2004).

De föreslagna alternativen med reseförbud och anmälningsplikt har Stockholms stad svårt att se som seriösa alternativ för att undvika häktning av tungt kriminella ungdomar.

Stockholms stad instämmer med utredningens slutsats att det inte går att undvika att unga lagöverträdare placeras på häktet, men att socialtjänsten tillsammans med åklagaren ska göra sitt yttersta för att undvika att så sker.

199

Arboga kommun

Ur den unges synpunkt är det positivt att socialtjänsten ska kunna erbjuda alternativ till häktning. Det är dock ett statligt ansvar att ge unga personer en förbättrad situation under häktningsperioden.

Uppsala kommun

Omkring hundratio ungdomar döms varje år till sluten ungdomsvård som SIS ansvarar för. Utformningen av eftervården föreslås läggas på SiS (i samarbete med socialtjänsten) som förväntas ta ansvar under sex månader exempelvis vid misskötsel eller återföring. Allt för många unga sitter häktade länge – och i utredningen föreslås att socialtjänsten skriftligen skall redovisa sitt ställningstagande ifråga om vilka insatser som kan komma i fråga som ett alternativ till häktning. Båda dessa förslag är ett steg i rätt riktning.

Nämndemännens Riksförbund

Utredningen anser att det inte är möjligt att avstå från användning av personella tvångsmedel mot unga. Vidare att det är angeläget att hitta former för sådan övervakning som innebär en rimlig avvägning mellan de motstridiga intressen som gör sig gällande. Omedelbart tvångsomhändertagande enligt LVU kan utgöra ett alternativ till häktning av den unge. För att förbättra de ungas situation föreslås att åklagaren skall underrätta socialnämnden när någon som är under 21 år anhålls. Nämnden skall vara skyldig att inom viss tid skriftligen till åklagaren redovisa sitt ställningstagande i frågan om vilka insatser inom socialtjänsten som kan anvisas som alternativ till häktning.

Nämndemännens Riksförbund har inget att invända mot utredningsförslaget men även här ifrågasätter vi om socialtjänsten har de nödvändiga resurserna att seriöst och noggrant erbjuda olika insatser som kräver en snabb behandling.

Sveriges advokatsamfund

Unga personer under 18 år häktas i dag i en omfattning som inte är obetydlig. Den statistik som utredningen återger visar också att antalet häktade ungdomar under 18 år har ökat under de senaste åren.

Dessa konstateranden leder emellertid inte fram till något förslag från utredningens sida om ändrade regler för häktning av ungdomar. Utredningen föreslår endast det förtydligandet, av vad som redan tidigare har ansetts gälla, att kravet på synnerliga skäl skall vara uppfyllt, och intas i LUL, även när det gäller anhållande av en person i den åldern.

Utredningen föreslår inte heller några nya alternativ till häktning. Enligt Advokatsamfundet måste denna fråga övervägas betydligt mera ingående än vad utredningen har gjort.

Det betydande men och den påfrestning som häktning innebär särskilt för unga personer – även för dem i åldersgruppen 18-21 år – måste leda till att häktningsinstitutet ytterligare begränsas.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer anser att det ur den unges synpunkt är positivt med att socialtjänsten skall kunna erbjuda alternativ till häktning men anser att det är ett statligt ansvar att ge unga personer en för

200

bättrad situation under perioden dessa behöver vara häktade. Föreningen kan känna viss oro för att de minskade personalresurserna i vissa häkten kan minska möjligheterna till förbättring av förhållanden för unga häktade personer.

14.2 Förutsättningarna för häktning

Förslag: Utredningen menar att de nuvarande reglerna om när häktning får tillgripas är utformade på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan berörda intressen. Utredningen lägger därför inte fram förslag om ändring i de materiella förutsättningarna för häktning. Däremot föreslås att det i bestämmelsen i LUL om häktning av den som inte fyllt 18 år uttryckligen skall anges att kravet på synnerliga skäl skall vara uppfyllt även när det gäller anhållande av en person i den åldern. (Se avsnitt 16.8.1 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Eftersom reglerna om häktning korresponderar med reglerna om anhållande, innebär förslaget – som utredningen också påpekar – ingen ändring materiellt. Det är viktigt att understryka att det alltså inte handlar om någon skärpning av gällande rätt. Det krävs redan i dag synnerliga skäl för att anhålla ungdomar under 18 år. Utredningens förslag innebär således endast en redaktionell ändring och Åklagarmyndigheten har därför ingen invändning mot förslaget. Tvärtom bör det från utredningssynpunkt och för att avbryta ett akut brottsligt beteende snarare finnas ett utökat utrymme för kortare frihetsberövanden.

14.3 Övervakning

Bedömning: Det är svårt att se vilka åtgärder som skulle kunna tänkas öka användbarheten av övervakning inom dess nuvarande ramar. (Se avsnitt 16.8.3 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Häktning är ett tvångsmedel som inte kan undvaras inom brottmålsprocessen. Ett frihetsberövande kan vara nödvändigt för att säkerställa att brottmålsutredningen kan genomföras och leda fram till åtal och domstolsprövning. Det bör dock krävas synnerliga skäl även för anhållande av den som är under 18 år (s. 566). Frågan har prövats av Ungdomsbrottskommittén och inget har framkommit som förändrar de överväganden som där gjordes. Hovrätten är enig med utredningen om att övervakning i hemmet inte framstår som något möjligt alternativ till häktning.

14.4 Reseförbud och anmälningsskyldighet

Förslag: Utredningen föreslår att 25 kap. 1 § RB skall ändras i redaktionellt hänseende för att tydliggöra att paragrafen innehåller tre självständiga fall då reseförbud och anmälningsskyldighet kan ersätta

201

häktning. För att öka möjligheterna att använda paragrafen skall anmälningsplikten kunna fullgöras även hos anvisad socialtjänst. Utredningen föreslår vidare att det görs ett förtydligande i 25 kap. 2 § RB så att domstolens möjlighet att förena ett beslut om anmälningsskyldighet med sådana villkor som avser behandling, drogkontroll m.m. om de bedöms vara nödvändiga för kontrollen av den misstänkte lyfts fram. (Se avsnitt 16.8.3 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Förslaget till ändring av lydelsen i 25 kap. l § RB förefaller inte vara någon förbättring. Skälen för att anmälningsskyldighet generellt skall kunna ske utöver hos polisen även hos socialtjänst verkar inte övertygande. Det är ju frågan om ett polisiärt tvångsmedel. Endast i fall då åklagaren finner att förutsättningar finns för alternativ till häkte bör hon eller han eller hon kontakta socialnämnden och be om förslag till sådant. Åklagaren har sedan att pröva om framlagda alternativ kan godtas (s. 572).

Utredningens förslag att förena ett beslut om anmälningsskyldighet med villkor som avser behandling, drogkontroll m.m. är något nytt. Hovrätten har dock svårt att se i vilka fall denna typ av föreskrift skall kunna användas och vilket underlag som skall krävas för ett sådant beslut. Risken är uppenbar att tillämpningen blir slumpmässig. Hovrätten avstyrker förslaget.

Åklagarmyndigheten

Även här är ändringen endast redaktionell och Åklagarmyndigheten har inget att erinra mot förslaget.

Sundsvalls kommun

Socialtjänsten har möjlighet att fatta beslut om omhändertagande och placering på annan institution i syfte att förhindra att ungdomar sitter inlåsta på häkten. Vår uppfattning är att en anmälningsplikt hos socialtjänsten måste ses som ett komplement och ska endast i undantagsfall fullgöras hos anvisad socialtjänst, t.ex. om det inte finns någon polismyndighet i närheten. Används socialtjänsten generellt som anmälningsinstans kan det leda till att socialtjänsten får en felaktig roll gentemot de unga.

14.5 Tillämpningsområdet för omedelbart omhändertagande enligt LVU

Bedömning: Utredningen menar att de gällande bestämmelserna om tvångsomhändertagande i LVU är tillräckligt långtgående under förutsättning att socialtjänsten använder de möjligheter som regelsystemet erbjuder. Det finns därför ingen anledning att öka möjligheten att tillgripa omedelbart omhändertagande. Däremot bör Socialstyrelsen i sina föreskrifter och allmänna råd på ett tydligare sätt än i dag klargöra socialnämndens ansvar i detta avseende. (Se avsnitt 16.8.4 i betänkandet.)

202

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten har inga invändningar mot förslaget. Det är glädjande att utredningen understryker socialnämndens ansvar och det är mycket positivt om Socialstyrelsen blir tydligare i sina riktlinjer.

14.6 Handläggningsreglerna i LUL

Förslag: Åklagaren skall underrätta socialnämnden när någon som är under 21 år anhålls. Nämnden skall vara skyldig att inom viss tid skriftligen till åklagaren redovisa sitt ställningstagande i frågan om vilka insatser inom socialtjänsten som kan anvisas som ett alternativ till häktning. (Se avsnitt 16.8.4 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Det är mycket angeläget att se till att åklagare och domstol får kännedom om vilka alternativ som finns till häktning av den unge. Utredningen har dock valt en tämligen byråkratisk lösning på problemet och Åklagarmyndigheten ifrågasätter om förslaget i sin nuvarande konstruktion överhuvudtaget är genomförbart. Av den enkät som genomförts med ett antal ungdomsåklagare under beredningen av detta remissyttrande har också framgått att de flesta ungdomar under 18 år inte sitter anhållna mer än ett dygn. Åklagarmyndigheten kan därför istället tänka sig att underrättelseskyldigheten begränsas till endast de fall då en person under 18 år anhållits och där åklagaren planerar att gå in med en häktningsframställning. I dessa ärenden kallas sedan företrädare för socialförvaltningen till häktningsförhandlingen och får där redogöra för vilka alternativ som finns att erbjuda den unge.

Uppsala kommun

Omkring hundratio ungdomar döms varje år till sluten ungdomsvård som SiS ansvarar för. Utformningen av eftervården föreslås läggas på SiS (i samarbete med socialtjänsten) som förväntas ta ansvar under sex månader exempelvis vid misskötsel eller återföring. Allt för många unga sitter häktade länge – och i utredningen föreslås att socialtjänsten skriftligen skall redovisa sitt ställningstagande ifråga om vilka insatser som kan komma i fråga som ett alternativ till häktning. Båda dessa förslag är ett steg i rätt riktning.

14.7 Tidpunkten för inledande av verkställigheten av dom på sluten ungdomsvård

Förslag: För att förkorta häktningstiden för unga lagöverträdare som vistas i häkte i avvaktan på att domen på sluten ungdomsvård vinner laga kraft, skall domstolen ha möjlighet att förordna att domen omedelbart skall gå i verkställighet. (Se avsnitt 16.8.5 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Självklart finns det ett allmänt önskemål om att verkställigheten av straffrättsliga påföljder, och då även sluten ungdomsvård, inleds så snart

203

som möjligt. Det är emellertid samtidigt ett intresse att straffrättsliga påföljder inte verkställs förrän de har vunnit laga kraft. Enligt hovrättens mening bör ett förordnande om omedelbar verkställighet meddelas endast i de fall den aktuella brottsligheten är erkänd och påföljdsfrågan framstår som oproblematisk.

Sollentuna tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker förslaget att en domstol skall kunna förordna att en dom på sluten ungdomsvård skall gå i verkställighet trots att den inte har vunnit laga kraft, när den unga dömdas personliga förhållanden motiverar detta. Motsvarande bestämmelse finns redan vid påföljdskombinationen fängelse och skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § BrB.

Justitiekanslern

Utredningen har föreslagit att domstolen i vissa fall skall kunna förordna att en dom på sluten ungdomsvård skall gå i omedelbar verkställighet utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft. Detta skall vara möjligt i de fall då det kan vara motiverat med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden. Den föreslagna bestämmelsen syftar till att motverka att en ung person i ett enskilt fall far särskilt illa på häktet.

Som utredningen har anfört talar starka rättssäkerhetsskäl för att en dom i princip inte skall kunna gå i verkställighet i påföljdsdelen innan den vinner laga kraft i den delen.

Enligt 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken gäller att om en person har dömts till straff eller annan påföljd för brott genom en dom som får verkställas trots att den inte har vunnit laga kraft och för sådan verkställighet är intagen i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem, skall han eller hon vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Denna bestämmelse jämförd med 51 kap. 8 § RB innebär också att högre rätt får möjlighet att meddela inhibition av ett förordnande om omedelbar verkställighet, varvid den dömde omedelbart skall friges (se Brottsbalken En kommentar, Berg m.fl. s. 28:15). Högre rätt har alltså möjlighet att genast pröva frågan om omedelbar verkställighet.

Den dömde skulle alltså, om förslaget genomförs, ha möjlighet att få den omedelbara verkställigheten prövad av högre rätt liksom han eller hon i dag har möjlighet att få ett beslut om att han eller hon skall kvarbli i häkte i avvaktan på att domen vinner laga kraft prövat av högre rätt. De rättssäkerhetsargument som kan anföras när det gäller omedelbar verkställighet gör sig därmed inte lika starkt gällande.

Justitiekanslern har p.g.a. vad som nu har sagts inga principiella invändningar från rättsäkerhetssynpunkt mot förslaget i denna del.

Justitiekanslern vill dock redovisa några andra skäl som kan tala mot en sådan ordning.

En förutsättning för att det skall vara möjligt för tingsrätten att förordna om omedelbar verkställighet av domen på sluten ungdomsvård är att det står klart att ungdomshemmet kan anordna betryggande övervakning. Detta lär sällan vara möjligt i de fall då det föreligger risk för att den unge skall undanröja bevis eller på något annat sätt försvåra sakens utredning. I övriga fall torde det vara svårt för tingsrätten att vid domstillfället göra en välgrundad bedömning i detta hänseende.

204

En konsekvens av den föreslagna ordningen kan vidare bli att den som tvingas börja verkställa domen trots att han eller hon har överklagat den är dåligt motiverad för att ta emot vårdinsatser. Även om tingsrättsdomen skulle stå sig kan detta innebära en dålig start för den vård som den dömde skall ges.

Justitiekanslern vill också tillägga följande. Antag att tingsrätten dömer en ung person till sluten ungdomsvård och förordnar att domen skall vara omedelbart verkställbar och att den unge överklagar domen och begär att hovrätten skall inhibera den omedelbara verkställigheten. Vid sin prövning av om domen skall vara omedelbart verkställbar skall hovrätten rimligen beakta de personliga förhållandena samt möjligheten till övervakning. Om hovrätten skulle komma fram till att domen inte skall vara omedelbart verkställbar måste hovrätten rimligen ha att ta ställning till om den unge i stället skall vara häktad eller försättas på fri fot. I den föreslagna 52 kap. 7 § RB sägs dock bara att hovrätten får ändra tingsrätten beslut i fråga om häktning (…) eller omedelbar verkställighet av dom på sluten ungdomsvård. Möjligen bör där införas ett tillägg av innebörd att hovrätten, om den finner skäl för det, i en situation som den nu beskrivna får häkta den unge. Utredningen har inte kommenterat detta närmare och frågan kan behöva belysas ytterligare.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten har ingen invändning mot förslaget.

Kriminalvårdsstyrelsen

Utredningens förslag om möjlighet för domstolen att förordna om omedelbar verkställighet av dom på sluten ungdomsvård tillstyrks. Det utgör en möjlighet till att förkorta tiden i häkte vilket framstår som mycket angeläget.

Rädda Barnen

Det är bra att domen om sluten ungdomsvård skall kunna verkställas direkt då den unge är häktad.

14.8 Nya alternativ till häktning

Göteborgs stad

Som alternativ till häktning föreslås att den unge istället skall kunna få anmälningsplikt hos socialtjänsten. Detta skulle innebära att socialtjänsten påtar sig en i grunden polisiär uppgift, vilket är en tveksam arbetsuppgift. Om förslaget genomförs bör det rimligen tillföras statliga medel för detta eftersom socialtjänsten får ett uppdrag som i dag är en uppgift för polis och kriminalvård. Förslaget avstyrks.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Användandet av omedelbart omhändertagande enligt LVU som alternativ till häktning nyttjas inte i önskvärd omfattning i dag. Utredningen menar att om risk finns för häktning torde regelmässigt finnas förutsättningar för ingripande enligt LVU utifrån den enskildes personliga förhållanden. Länsstyrelsen anser att det är viktigt att tydliga överväganden

205

görs i varje enskilt fall utifrån förutsättningarna för omedelbara omhändertaganden enligt LVU.

14.9 Intagning på särskilt ungdomshem

Bedömning: De nackdelar som är förbundna med konstruerandet av en helt ny ordning för frihetsberövande av ungdomar med placering på särskilt ungdomshem, att användas i stället för häktning, är så betydande, i förhållande till vad som möjligen står att vinna, att något förslag i denna riktning inte bör läggas. (Se avsnitt 16.8.6 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Liksom utredningen finner hovrätten att det inte är möjligt att placera ungdomar på särskilt ungdomshem i stället för häkte.

Sollentuna tingsrätt

Om inte kostnadsaspekterna vägs in finns det enligt tingsrätten fördelar med en ny ordning för frihetsberövande av ungdomar med placering på särskilda ungdomshem inom ramen för SiS:s verksamhet.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten instämmer i de slutsatser som utredningen redovisat.

Sveriges advokatsamfund

I de fall då tvångsmedlet oundgängligen är nödvändigt bör även en placering av den unge på särskilt ungdomshem närmare övervägas. Utredningen synes ha avvisat denna möjlighet huvudsakligen av kostnadsskäl, vilket inte framstår som försvarbart.

14.10 Placeringen av häktade ungdomar

14.10.1 Placering i bostaden med IÖV

Bedömning: Av olika skäl är det inte lämpligt att införa övervakning av unga i bostaden med IÖV som en verkställighetsform av häktningsbeslutet och att något sådant förslag därför inte bör läggas fram. (Se avsnitt 16.8.6 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Liksom utredningen finner hovrätten att det inte är möjligt att placera ungdomar i det egna hemmet med intensivövervakning.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten håller med utredningen och vill dessutom tillägga att med tanke på att det krävs synnerliga skäl för att häkta en person under 18 år, kan det knappast finnas något utrymme att i sådana fall placera den unge i bostaden.

206

14.10.2 Placering på särskilt ungdomshem

Bedömning: Övervägande skäl talar emot att placera unga på särskilt ungdomshem som en verkställighetsform av häktningsbeslutet. Utredningen har därför inte funnit anledning att formulera något förslag med ett sådant innehåll. (Se avsnitt 16.8.7 i betänkandet.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten instämmer i utredningens slutsatser.

14.11 Förhållandena för unga i häkte bör förbättras

Bedömning: Det kan inte undvaras att unga häktade placeras på allmänna häkten. Utredningen anser dock att det finns möjligheter att förbättra förhållandena för unga i häkte. Kriminalvårdens arbete med unga häktade bör fortsätta och utvecklas. Myndighetens särskilda ansvar för den åldersgruppen skall framgå av lagstiftningen om behandlingen av intagna i häkte. Det skall där anges att förhållandena för unga under 18 år skall vara anpassade till de ungas särskilda behov och att de unga skall bli föremål för särskilda insatser under sin vistelse i häktet i syfte att underlätta deras situation. (Se avsnitt 16.8.8 i betänkandet.)

Sollentuna tingsrätt

Förhållandena i häktena med kraftiga överbeläggningar till följd av resurs- och platsbrist som drabbar både unga och äldre häktade har uppmärksammats särskilt under senare år. Vid kollusionsfara tillkommer att restriktioner oftast måste tillgripas även för häktade ungdomar. Tingsrätten utgår ifrån att beslutade och aviserade anslagsförstärkningar kommer att leda till nödvändiga förbättringar för de häktade. Tingsrätten gör samma bedömning som utredningen att unga häktade måste bli föremål för särskilda insatser under sin vistelse i häktet, när denna form av frihetsberövande undantagsvis måste tillgripas.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten instämmer i förslaget. Av betänkandet framgår tydligt att inget tyder på att häktningsreglerna tillämpas på ett sätt som strider mot lagstiftarens intentioner. Häktning av ungdomar kräver synnerliga skäl, men precis som anförs i utredningen får intresset av att särbehandla unga som misstänks för brott inte tillgodoses på bekostnad av andra angelägna samhällsintressen. I de fall där längre frihetsberövanden av ungdomar blir aktuella är det ofta fråga om allvarlig brottslighet med såväl risk för påverkan på utredningen som risk för fortsatt brottslighet. Att omhänderta en ungdom enligt LVU som är misstänkt för ett allvarligt brott innebär förvisso att risken för fortsatt brottslighet har upphört. Men risken för påverkan på utredningen, såsom kontakt med medmisstänkta eller hot mot vittnen och målsäganden, kvarstår eftersom man på de flesta ungdomshem inte kan garantera att den unge inte kan komma i kontakt med yttervärlden. Det kommer därför alltid finnas situationer där det är

207

nödvändigt att den unge är just häktad och där andra alternativ är uteslutna p.g.a. allvaret i brottet och övriga omständigheter.

Det är därför mycket angeläget att förhållandena på landets häkten förbättras för unga lagöverträdare.

Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen inser att frågan är komplex. Det som föreslås, sedan övriga möjligheter förkastats av ekonomiska och opraktiska skäl, är en ändring i lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. som syftar till att underlätta de ungas situation genom att särskilda insatser görs för dem under häktningstiden. Viktigt är därvid att förundersökningen bedrivs snabbt och att rättegången genomförs snabbast möjligt. Detta är åtgärder som i möjligaste mån genomförs redan i dag men som måste förbättras.

Barnombudsmannen

Utredningen lägger inte fram förslag om ändring i de materiella förutsättningarna för häktning. Däremot föreslår utredningen att det i bestämmelsen i LUL om häktning av den som inte fyllt 18 år uttryckligen ska anges att kravet på synnerliga skäl ska vara uppfyllt även när det gäller anhållande av en person i den åldern. Vidare föreslår utredningen att förhållandena för unga under 18 år ska vara anpassade till den unges särskilda behov. De unga ska under vistelsen bli föremål för särskilda insatser i syfte att underlätta deras situation.

Barnombudsmannen motsätter sig i princip att barn och unga placeras i häkte. Det bör finnas möjlighet att ersätta häktning med andra placeringsformer. För det fall häktningsinstitutet kvarstår är det, enligt Barnombudsmannens mening, av stor vikt att häktesmiljön utformas utifrån den unges behov och att den unge hålls avskild från andra vuxna häktade.

Rädda Barnen

Rädda Barnen är i princip emot att barn kan häktas. Med hänvisning till artikel 37 i FN:s konvention om barnets rättigheter skall ett barn endast kunna häktas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Om häktning ändock sker stödjer Rädda Barnen förslaget om miljön under häktningstiden skall anpassas till den unges behov. Den unge skall inte kunna placeras tillsammans med vuxna häktade.

15 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande p.g.a. brott

15.1 Tillgodoräknande av tid som LVU-omhändertagen

Förslag: Det skall införas en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid han eller hon har varit omhändertagen enligt LVU.

Ett krav för detta är att frihetsberövandet skett p.g.a. misstanke om brott som sedermera prövats genom domen. Därjämte krävs att frihetsberövandet till sin art kan jämställas med anhållande eller häkt-

208

ning. Sålunda skall den som p.g.a. ett omhändertagande enligt LVU har vistats på häkte medges avräkning. Detsamma gäller den som har vistats på sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU, om frihetsberövandet till sin art varit sådant att det är likvärdigt med häktning eller anhållande.

Frågan om huruvida avräkning skall få ske skall prövas av domstolen i samband med att målet avgörs. I en ny bestämmelse i 33 kap. BrB skall det föreskrivas att domstolen får tillgodoräkna tid för ifrågavarande frihetsberövanden i den utsträckning som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt. (Se avsnitt 17.4 i betänkandet.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag (s. 590).

Huddinge tingsrätt

Tingsrätten ställer sig mycket tveksam till förslaget att domstolen skall få tillgodoräkna den dömde den tid han eller hon har varit omhändertagen enligt LVU i den utsträckning som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt. Regler om fakultativ avräkning är svåra att tillämpa och leder till icke enhetlig rättstillämpning. Förslaget innebär att domstolarna i varje fall måste ta ställning till om frihetsberövandet till sin art kan jämställas med anhållande eller häktning och hur mycket tid som i så fall skall avräknas. Detta förfarande medför uppenbara svårigheter för domstolarna. Det ligger också i sakens natur att domstolarna kan komma att göra olika bedömningar i dessa frågor, vilket medför en stor risk för rättsosäkerhet.

Sollentuna tingsrätt

Avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden inför verkställighet av fängelsestraff sker redan genom s.k. obligatorisk avräkning enligt 19 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Motsvarande bestämmelser finns i nuvarande verkställighetslag för sluten ungdomsvård. I 33 kap. BrB finns därutöver ett antal regler om s.k. fakultativ avräkning som kan ske i särskilda fall. Vid fakultativ avräkning är det domstol som prövar om tillgodoräknande av frihetsberövande skall ske.

Utredningen har föreslagit att det skall införas en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid som han eller hon har varit omhändertagen enligt LVU. Frihetsberövande skall då ha skett p.g.a. misstanke om brott som sedermera prövats genom domen. För avräkning skall även krävas att frihetsberövandet till sin art har varit sådant att det är likvärdigt med häktning eller anhållande.

Ett av utredningens argument för att LVU-omhändertaganden skall avräknas är att det är svårt för den unga lagöverträdaren att förstå varför vissa men inte andra frihetsberövanden skall få avräknas. Detta argument väger dock enligt tingsrättens mening lätt. Den unge kan knappast se logiken i att avräkning av frihetsberövande alltid skall när han eller hon har varit häktad och ibland skall ske när han eller hon har varit föremål för ett LVU-omhändertagande före rättegången.

Tingsrätten vill med anledning av förslaget peka på de svårigheter som kan föreligga att få fram underlag för prövningen i tid till en huvudför-

209

handling. I mål där den unga lagöverträdaren har varit häktad och sedermera före huvudförhandlingen har blivit omhändertagen enligt LVU låter det sig möjligen göra, men i andra fall där det först i samband med huvudförhandlingen står klart att den tilltalade kan ha varit LVUomhändertagen på ett sätt som motsvarar häktning eller anhållande uppkommer svårigheter. De korta tidsfristerna för utsättande av huvudförhandling i häktade mål och andra ungdomsmål måste särskilt beaktas i sammanhanget.

Det är i och för sig riktigt att domstolar i vissa men ganska sällan förekommande fall (när den utdömda påföljden skall anses helt verkställd genom ett frihetsberövande och frihetsberövanden utomlands) har att pröva om avräkning av frihetsberövanden skall ske. Det handlar dock i dessa fall om en mera övergripande skälighetsbedömning.

Tingsrätten vill erinra om den ordning som gäller för närvarande i fråga om avräkning av häktningstid där domstolens uppgift är begränsad till att ta fram ett avräkningsunderlag och domstolen sålunda är befriad från uträkningen av hur många dagar som skall avräknas. Utredningen klargör inte om avsikten med dess förslag är att domstolen skall ange antalet dagar som skall avräknas eller detta skall göras av verkställighetsmyndigheten, som vid fängelsepåföljd är kriminalvårdsmyndigheten och vid sluten ungdomsvård SiS.

Tingsrätten vill tillägga att domstolarna vid valet av påföljd inte sällan torde väga in att den unga lagöverträdaren har varit kvalificerat frihetsberövad under viss tid innan dom meddelas i målet.

Med hänvisning till ovanstående avstyrker tingsrätten förslaget att domstolen skall ha att besluta om avräkning av tid för administrativa frihetsberövanden av unga lagöverträdare.

Mölndals tingsrätt

Vi avstyrker förslaget att den som varit omhändertagen enligt LVU – och som döms till fängelse eller sluten ungdomsvård – i vissa fall skall få tillgodoräkna sig denna tid vid verkställighet av fängelse eller sluten ungdomsvård. Det är enligt vår uppfattning inte rimligt att domstolen skall göra en uppskattning av vad som med hänsyn till omständligheterna är skäligt att i det särskilda fallet tillgodoräkna av tid för omhändertagande enligt LVU. En sådan bedömning kan förväntas bli en grannlaga uppgift. Vi kan dessutom se problem med vilket underlag som domstolen skall ha för sin bedömning. Vidare frågar vi oss om det är tänkt att intyg skall inhämtas inom vissa tidsramar från den ansvariga LVUinstitutionen? Hur skall dessa intyg i sådana fall vara utformade och vad skall de närmare innehålla?

Falu tingsrätt

Förslaget om fakultativ avräkning av tid för frihetsberövande riskerar att leda till merarbete och olikformig tillämpning. En bättre ordning är att domstolen vid bestämmandet av längden av fängelsestraffet respektive den slutna ungdomsvården har möjlighet att väga in vad den unge undergått i fråga om frihetsberövanden, ungefär som när en skyddstillsyn med kontraktsvård undanröjs p.g.a. misskötsamhet och ersätts med fängelse.

210

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten är mycket skeptisk till förslaget. En placering enligt LVU skall handla om vård, inte om straff och den LVU-placering som kan jämställas med häktning bör anses som ett misslyckande. Det kommer vidare att bli en svår gränsdragning och stor risk för utdragna diskussioner vid huvudförhandlingen om vilken tid som skall vara avräkningsbar. Förslaget kan ge orimliga och oöverblickbara konsekvenser.

Statens institutionsstyrelse

Utredningen föreslår en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid han eller hon har varit omhändertagen enligt LVU. SiS har inga synpunkter på förslaget i och för sig. Emellertid kan noteras att det skall vara ett krav att vården enligt LVU beslutats p.g.a. det brott som sedermera prövats genom domen och att frihetsberövandet till sin art kan jämställas med anhållande eller häktning. Domstolen skall kunna inhämta en redovisning från det särskilda ungdomshemmet av vilken det skall framgå under vilka förhållanden den unge varit frihetsberövad. När det gäller SiS:s möjlighet att ange orsaken till LVU-vården (jfr författningskommentaren s. 682) bör följande uppmärksammas. För att någon skall kunna tvångsvårdas enligt 3 § LVU krävs att han eller hon utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas bl.a. genom brottslig verksamhet. Grunden för vård enligt LVU är således att det finns ett vårdbehov hos den unge, och enbart brottet i sig är ingen grund för vård enligt LVU. Problem kan därmed i vissa fall föreligga att från SiS få information om det föreligger gärningsidentitet.

Barnombudsmannen

Utredningen föreslår att det ska införas en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid han eller hon har varit omhändertagen enligt LVU. Ett krav för detta är att frihetsberövandet skett p.g.a. misstanke om brott som sedermera prövats genom domen. Därjämte krävs att frihetsberövandet till sin art kan jämställas med anhållande eller häktning. Sålunda ska den som p.g.a. ett omhändertagande enligt LVU har vistats på häkte medges avräkning. Detsamma gäller den som har vistats på sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU, om frihetsberövandet till sin art varit sådant att det är likvärdigt med häktning eller anhållande.

Barnombudsmannen välkomnar förslaget. Det är viktigt att reglerna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande upplevs som rättvist av den unge samt att frihetsberövanden som är lika ingripande bör behandlas likvärdigt.

Sveriges domareförbund

Förbundet har ingen invändning mot förslaget om att det införs en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid han eller hon har varit frihetsberövad i administrativ ordning enligt LVU. Enligt förbundets mening borde det dock åligga åklagaren och inte domstolen att införskaffa underlag för ställningstagandet om avräkning skall genom att inhämta uppgifter från SiS. Som skäl kan anföras följande. När åtal väcks mot unga lag-

211

överträdare skall domstolen i de allra flesta fall hålla huvudförhandling inom kort tid. Åklagaren å andra sidan torde på ett relativt tidigt stadium av handläggningen få kännedom om den unges levnadsförhållanden och om denne är föremål för insatser enligt LVU så att avräkning kan komma att aktualiseras. Det förefaller vidare som en främmande ordning att domstolen skall införskaffa angivet underlag då det i andra sammanhang är åklagaren som lämnar uppgift till domstolen om frihetsberövanden.

Rädda Barnen

Rädda Barnen stödjer förslaget.

16 Samordning av kompetens och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap

16.1 Ett uppdrag till Socialstyrelsen att samordna kompetens- och metodutveckling och sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav.

Förslag: Utredningen föreslår att Socialstyrelsen skall få i uppdrag att samordna kompetens- och metodutveckling och sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav. Uppdraget skall vara inriktat på att innebära en hjälp för socialtjänsten i dess praktiska arbete med barn och unga som begår brott. (Se avsnitt 18.3 i betänkandet.)

Kriminalvårdsstyrelsen

Det är bra att Socialstyrelsen ges en samordnande roll för kompetens och metodutveckling inom området enligt utredningens förslag. För ungdomarna är gränserna mellan de olika vårdformerna flytande varför det är viktigt att etablera bra och ändamålsenliga arbetssätt för spridning av information om kompetens- och metod- utveckling inom området.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget. Socialstyrelsen anser dock att det är onödigt att tillföra instruktionen ytterligare en punkt, punkt 14 på sätt föreslås i avsnitt 1.25 (jfr 21.25). Uppdraget är snarare av den karaktären att det torde rymmas inom punkt 13 i instruktionen.

Socialstyrelsen vill framhålla att den ser mycket positivt på att utredningen betonar att det professionella arbetet med den aktuella målgruppen i ökad utsträckning skall grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen delar också utredningens uppfattning att det är lämpligt att någon aktör tar ett mer samordnat ansvar för att bevaka – och därmed också sammanställa – och föra ut forskningsbaserad kunskap om verkningsfulla metoder i arbetet med och för den aktuella målgruppen. Med hänsyn till att insatserna främst skall vara en hjälp till socialtjänsten

212

i dess praktiska arbete med barn och unga som begår brott förefaller IMS (Institutet för utveckling av metoder i social arbete) vara en lämplig aktör. IMS verksamhetsområde omfattar hela socialtjänsten inklusive den kommunala hälso- och sjukvården. Detta begränsar för närvarande IMS finansiella möjligheter att prioritera barn- och ungdomsvården och särskilt den mindre del som ungdomsbrott utgör.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen anser att utredningen på ett förtjänstfullt sätt redogjort för betydelsen av att de insatser som vidtas för barn och unga med asocialt beteende är kunskapsbaserad och att frågan om hur sådan kunskap ska erhållas och spridas är av största vikt.

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att samordna kompetens- och metodutveckling och sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav. Barnombudsmannen anser, liksom utredningen, att uppdraget ska vara inriktat på att innebära en hjälp för socialtjänsten i dess praktiska arbete med barn och unga som begår brott. Barnombudsmannen vill betona att det är av största vikt att socialtjänstens insatser måste vara baserade på vetenskapliga metoder som är anpassade efter det enskilda barnets behov.

Sveriges Kommuner och Landsting

Inom flera av de områden som berörs av utredningens förslag diskuteras också behovet av kompetensutveckling inom socialtjänsten. Rent allmänt pekar länsstyrelsernas rapporter tillsammans med andra uppföljningar på att socialtjänstens arbete med utsatta barn och ungdomar har blivit allt bättre under de senaste åren. Vad som i sammanhanget brister är bl.a. kännedomen om intentionerna med de straffrättsliga påföljderna för ungdomar, där ju socialtjänsten har en viktig uppgift. Svenska Kommunförbundet tillhörde en av de intressenter som på olika sätt informerade om den förra reformen för unga lagöverträdare. Men framför allt för mindre kommuner finns det, trots tidigare insatser, ett behov av upprepade utbildningar inom ett område där man har svårt att upprätthålla en kontinuerlig kompetens. Inte minst är det angeläget att få till stånd en bättre dialog mellan åklagare, poliser och socialtjänstens personal.

Arboga kommun

Socialnämnden instämmer i förslaget om att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att samordna kompetens- och metodutvecklingen. Samverkan mellan socialtjänst, polis, åklagare och domstolar bör ske genom regionala träffar.

Eskilstuna kommun

Förslaget att Socialstyrelsen ska ansvar för samordning av kompetens- och metodutveckling utifrån en helhetssyn med bevakning av forskning och verksamheter som bedrivs, så att den delges olika aktörer välkomnas.

Sundsvalls kommun

Det är bra att Socialstyrelsen får i uppdrag att samordna kompetens- och metodutvecklingen, som de sedan ska förmedla till socialtjänsten.

213

Här föreslår vi att man ökar samverkan mellan socialtjänst, polis, domstolsväsendet och åklagare genom gemensamma regionala träffar.

Västerviks kommun

Det är mycket positivt att Socialstyrelsen får uppdraget att samla forskning och information och att sedan ansvara för att vidarebefordra detta till kommunerna.

Nämndemännens Riksförbund

Nämndemännens Riksförbund instämmer i utredningens förslag att Socialstyrelsen skall få i uppdrag att samordna kompetens- och metodutveckling och till socialtjänsten sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och allmännas ingripande med anledning därav.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen Sveriges Socialchefer instämmer i förslaget om att Socialstyrelsen får i uppdrag att samordna kompetens- och metodutvecklingen och tror på ökad samverkan mellan socialtjänst, polis, åklagare och domstolarna genom regionala träffar.

Rädda Barnen

Rädda Barnen stödjer generellt de förslag till samverkan och samordning mellan myndigheter som kommer unga lagöverträdare till godo.

Relevanta myndigheter, såsom Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Domstolsverket och Socialstyrelsen borde få i uppdrag att ta fram informationsmaterial riktat till unga lagöverträdare om de lagar och regler som gäller. Ett sådant material skulle även kunna spridas till skolorna att användas i undervisningen om rätt och fel. Detta är en fråga som tas upp i de utredningar som betänkandet hänvisar till, men som inte särskilt behandlas i själva betänkandet.

Riksförbundet Attention

Den betydande överrisken som många unga med ADHD löper att tidigt fastna i missbruk och kriminalitet är ovedersägligt belagd genom en mycket omfattande, evidensbaserad, internationell forskning. Funktionshindren, i samspel med ogynnsamma omgivningsfaktorer, utgör med all sannolikhet den dominerande orsaken till deras tunga sociala problematik. Genom allsidiga, uthålliga habiliteringsinsatser och psykiatrisk behandling kan en antisocial utveckling motverkas eller brytas om den hunnit etableras. Det är också belagt i evidensbaserad, internationell forskning.

I detta avsnitt beskrivs hur kompetensen är fördelad på ett stort antal aktörer och att stora resurser satsas på flera håll. Ändå tränger inte den ovan nämnda kunskapen ut i verkligheten. Vi vet alla att förklaringen härtill i stor utsträckning ligger i ideologiska spärrar (oftast otydligt artikulerad, enligt vår uppfattning) och i invanda samarbetssvårigheter mellan olika kunskapsområden. Vi ser positivt på utredningens förslag att Socialstyrelsen får i uppdrag att samordna kompetens- och metodutvecklingen och vill därvid särskilt understryka betydelsen i ett konstruktivt tvärvetenskapligt samarbete. Särskilt viktigt för "vår grupp" är att sam-

214

verkan mellan sociologi – kriminologi och psykiatri (barn- och ungdomspsykiatri – vuxenpsykiatri – rättspsykiatri) utvecklas och att resultaten av sådan kunskapsutveckling får sätta sina avtryck i den framtida kriminalpolitiken. För att gynna en sådan utveckling föreslår vi att riktade forskningsmedel tillskapas.

17 Skadestånd i anledning av brott

17.1 Allmänna synpunkter

Mölndals tingsrätt

Vi avstyrker att det görs några förändringar i reglerna om skadestånd p.g.a. vad gäller unga lagöverträdare. Vår uppfattning är att både frågan om utformningen av det solidariska skadeståndsansvaret för unga lagöverträdare som frågan om en eventuell ändring av jämkningsregeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen till att omfatta också åldersgruppen 18-20 år, bör utredas ytterligare. Dessa frågor är komplexa och omfattande. De bör därför ses över i ett vidare sammanhang.

Eskilstuna kommun

Eskilstuna kommun stöder betänkandets förslag och motiv för översyn av skadeståndsskyldighet. Det solidariska skadeståndsansvaret kan på ett olyckligt sätt bidra till att bibehålla relationer mellan unga som begått brott.

Nämndemännens Riksförbund

Enligt utredningen visar det sig att unga som dömts till sluten ungdomsvård också i hög utsträckning förpliktats att betala skadestånd. Enligt utvärderingen anges att s.k. solidariskt betalningsansvar för med sig en rad negativa effekter. De ekonomiska kraven upplevs av de unga som oöverblickbara och orättvisa. Kraven bidrar till att försvåra en återanpassning till ett normalt liv utan svartjobb och brott. Dessutom binder enligt utvärderingen solidariskt utdömda skadestånd samman ungdomarna på ett destruktivt sätt. Huvudregeln om solidariskt ansvar gäller inte när skadeståndsskyldigheten är begränsad för någon av de berörda. Utan att ta definitiv ståndpunkt anser utredningen att det finns skäl att överväga om möjligheten att frångå solidariskt ansvar bör öka och om det nuvarande undantaget från solidariskt ansvar i stället bör utgöra huvudregel för unga lagöverträdare.

Nämndemännens Riksförbund kan mycket väl tänka sig att skadestånd blir mera individualiserat för att slippa de negativa effekterna av ett solidariskt skadestånd. Det gäller att på allt sätt undvika att ungdomar binds samman på ett destruktivt sätt vilket ett solidariskt betalningsansvar mycket väl kan göra. Skadestånden bör i möjligaste mån vara överblickbara och rimlig med tanke på ungdomars betalningsförmåga på både lång och kort sikt.

215

Polisförbundet

Polisförbundet anser att utredningen inte i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till föreslagna förändringar ur ett brottsofferperspektiv.

17.2 Utredningens överväganden

17.2.1 Behovet av en ändrad reglering

Bedömning: Det finns ett behov av att överväga om den nuvarande ordningen beträffande solidariskt skadestånd för unga lagöverträdare är utformad på ett lämpligt sätt. (Se avsnitt 19.4.1 i betänkandet.)

17.2.2 Ändringar i skadeståndslagen

17.2.2.1 Ändringar i jämkningsregeln i 2 kap. 4 §

Förslag: Tillämpningsområdet för jämkningsregeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen bör utvidgas till att omfatta också åldersgruppen 18–20 år. Förslaget innebär att åldersgruppen 18–20 år flyttas från tillämpningsområdet för den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § till jämkningsregeln för unga i 2 kap. 4 §. Utredningen avstår däremot från att föreslå generellt ökade möjligheter till jämkning av den skadeståndsskyldighet som åvilar unga lagöverträdare. (Se avsnitt 19.4.2 i betänkandet.)

Svea hovrätt

Utredningen föreslår att jämkningsregeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen bör utvidgas till att omfatta också åldersgruppen 18-20 år. Hovrätten ansluter sig inte till utredningens förslag i denna del. De skäl som utredningen anger för sitt förslag är inte tillräckliga för att motivera en särbehandling av personer som uppnått myndig ålder när det gäller deras skyldighet att ansvara för skadeståndsgrundande handlingar. Målsägandens intresse av att få ersättning för sin skada bör överväga i detta avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Det kan finnas skäl för jämkning av skadestånd även för ungdomar i åldersgruppen 18-20 år. Motargumenten väger dock tillräckligt tungt för att hovrätten skall ställa sig avvisande till förslaget.

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten ställer sig ytterst tveksam till förslaget. Vid arton års ålder anses en person i de flesta hänseenden vara vuxen. Det finns enligt vår mening inte tillräckliga skäl att i just detta avseende behandla personer i ålderskategorin 18-20 år annorlunda. Åklagarmyndigheten anser också att den skadelidande, dvs. brottsoffret, på ett olyckligt sätt helt försvunnit ur utredningens resonemang. Det bör enligt vår mening finnas ett väldigt begränsat utrymme att göra avkall på skadeståndsskyldigheten utöver vad som gäller i dag.

216

Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndigheten motsätter sig en utvidgning av jämkningsregeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen till att omfatta även åldersgruppen 18-20 år. Utredningen har inte fört fram några övertygande argument för en ändring av regeln. En utvidgning skulle medföra en försämring för brottsoffren som inte är motiverad.

Skatteverket

Utredningen har föreslagit att jämkningsregeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen bör utvidgas till att omfatta även åldersgruppen 18-20 år.

Skatteverket instämmer i utredningens konstaterande att ungdomar i större utsträckning inträder i arbetslivet först senare och att det ibland skulle verka stötande att ålägga sådana skadevållare en oöverblickbar skadeståndsskyldighet.

De problem som utredningen pekat på kommer att kvarstå även efter den föreslagna ändringen, om än möjligtvis i mindre utsträckning.

Orsaken är att jämkningsregeln är begränsad, både nu och efter den föreslagna ändringen, till att gälla en viss till åldern begränsad kategori skadevållare. De negativa konsekvenser som uppstår när både 2 kap. 4 § och 6 kap. 2 §skadeståndslagen är tillämpliga på för samma skada ansvariga, men olika gamla, skadevållare kommer därför inte att upphöra med utredningens förslag. Om en absolut övre åldersgräns för tillämpligheten av 2 kap. 4 § skadeståndslagen helt slopades skulle det finnas mer utrymme för en nyanserad bedömning i det enskilda fallet.

Utredningen har vidare konstaterat att förekomsten av solidariskt betalningsansvar för unga skadevållare kommer att minska om jämkningsregeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen utvidgas på det sätt som föreslagits. Skatteverket ifrågasätter om detta bör vara syftet med den föreslagna ändringen, eftersom det solidariska betalningsansvaret även föreslås bli föremål för överväganden i särskild ordning.

17.2.2.2 Ändringar i regeln om solidariskt ansvar i 6 kap. 4 §

Bedömning: Det finns skäl att överväga om den nuvarande möjligheten att frångå solidariskt ansvar enligt 6 kap. 4 § andra ledet skadeståndslagen bör öka och om det nuvarande undantaget från solidariskt ansvar bör utgöra huvudregel för unga lagöverträdare. Frågan är emellertid av generell och principiell betydelse och mer komplex än vad som ryms inom utredningens uppdrag. Utredningen har därför valt att inte lägga fram något förslag om ändring i reglerna i 6 kap. 4 §. Utredningen menar dock att frågan om solidarisk skadeståndsskyldighet för unga som har begått brott är angelägen och att den bör bli föremål för ytterligare överväganden i ett annat, lämpligare sammanhang. (Se avsnitt 19.4.2 i betänkandet.)

Kriminalvårdsstyrelsen

Solidariskt betalningsansvar innebär många problem för unga och är djupt orättvist mot den som försöker göra rätt för sig och har betalningspartner som har mindre intresse av att betala skadeståndet. Kriminalvårdsstyrelsen stödjer därför utredningens påpekande att frågan om soli-

217

dariskt skadeståndsansvar för unga är en angelägen fråga och bör bli föremål för ytterligare utredning. För framförallt unga lagöverträdare vore det bättre om man i samband med domen försöker fastställa skadeståndets storlek individuellt för var och en av de inblandade.

Brottsoffermyndigheten

Ur ett brottsofferperspektiv är det nödvändigt att bibehålla det solidariska skadeståndsansvaret då det underlättar för brottsoffret att erhålla skadestånd. Det är inte rimligt att kräva att brottsoffret – när han eller hon har utsatts för brott av flera personer – måste vända sig mot alla för att få ut sitt skadestånd. Det är angeläget med ökad kunskap om vad ett solidariskt betalningsansvar innebär.

Barnombudsmannen

Utredningen anser att det finns ett behov av att överväga om den nuvarande ordningen beträffande solidariskt skadestånd för unga lagöverträdare är utformad på ett lämpligt sätt. Utredningen har dock valt att inte lägga fram något förslag om ändringar i regeln om solidariskt ansvar utan menar att frågan om solidarisk skadeståndsskyldighet för unga som har begått brott är angelägen och att den bör bli föremål för ytterligare överväganden i ett annat, lämpligare sammanhang.

Barnombudsmannen beklagar att utredningen avstått från att lämna något förslag i denna fråga.

Barnombudsmannen anser att ett solidariskt skadeståndsansvar aldrig ska komma i fråga när det gäller unga lagöverträdare. De ekonomiska kraven upplevs av den unge som oöverblickbara och orättvisa. Kraven bidrar till att försvåra en återanpassning till ett normalt liv utan svartjobb och brott. Solidariskt utdömda skadestånd binder, enligt vår mening, dessutom samman de unga på ett destruktivt sätt. Inte sällan blir den unge restförd hos kronofogdemyndigheten för sådana skadeståndsskulder. Även om den skadeståndsskyldige unge betalar sin del av skadeståndet kan han eller hon blir registrerad hos kronofogdemyndigheten om inte den unges medbrottslingar betalar sin del. Det gör att den unge får betalningsanmärkning, vilket gör det svårt för honom eller henne att senare i livet få hyreskontrakt, telefonabonnemang och vissa typer av arbeten.

Skatteverket

Kronofogdemyndigheterna har sedan en lång tid tillbaka fått signaler som tyder på att onödig restföring sker dels p.g.a. bristande administrativa rutiner vid inbetalning av skadestånd och dels p.g.a. det solidariska skadeståndsansvaret.

Skatteverket instämmer i utredningens bedömning att det finns ett behov av att överväga om den nuvarande ordningen beträffande solidariskt skadeståndsansvar för unga är utformad på lämpligt sätt. Detta för att lindra icke önskvärda effekter av det solidariska skadeståndsansvaret för unga lagöverträdare.

Å andra sidan kan ett generellt slopande av det solidariska skadeståndsansvaret medföra vissa oönskade konsekvenser. Om en ung skadevållare alltid ska svara för sin kvotdel av ett utdömt skadestånd, kan det

218

uppfattas som en slags grupprabatt – ju fler gärningsmän desto lägre skadestånd för var och en av de inblandade.

En person som dömts att betala skadestånd i ett brottmål förstår ofta inte hur han eller hon ska bära sig åt för att reglera skulden. Många väntar på krav från målsäganden, som i sin tur fått information från kronofogdemyndigheten om möjligheten att begära verkställighet. Detta leder till att den skadeståndsskyldige i onödan kan komma att registreras i kronofogdemyndighetens register.

Bristerna i uppbörden av skadestånd i brottmål leder till olägenheter både för den skadelidande och för den skadeståndsskyldige. Eftersom det i många fall handlar om ett solidariskt skadeståndsansvar, blir det dessutom omöjligt att ensam göra rätt för sig för sin egen del av ansvaret.

Stockholms stad

Problemet är dock mer omfattande vid utdömt skadestånd och i synnerhet vid s.k. solidariskt skadestånd. Skulden kan då växa till höga belopp och leda till att den unge startar sitt vuxenliv med betalningsanmärkningar. Utredningen bedömer att behov finns av en förändring, men har valt att inte lägga några ändringsförslag inom denna del, vilket Stockholms stad tycker är olyckligt.

Malmö stad

Betänkandet redogör för gällande skadeståndsregler och för underårigas skadeståndsansvar och konstaterar att det finns behov av att vidta åtgärder bl.a. i frågan om solidarisk skadeståndsskyldighet för unga som har begått brott. Malmö stad anser det är viktigt att frågorna utreds skyndsamt eftersom brister orsakar problem för den unge att fullfölja skadeståndsanspråket.

Tyresö kommun

Utredningen nämner de bekymmer som kan uppstå då unga personer tilldöms solidariskt skadestånd. Vi delar utredarnas uppfattning om att detta är en angelägen fråga att utreda ytterligare. Vi har sett flera exempel på hur ungdomar uppfattar det rådande systemet som orättvist. I några fall ha det lett till att den unge inte kunnat göra rätt för sig, då de övriga ungdomarna inte haft betalningsmöjligheter.

Västerviks kommun

Det är bra att utredningen pekar på att det solidariska betalningsansvaret vid skadestånd inte är något som gynnar eller utvecklar den enskilda ungdomen. Detta är en fråga som bör utredas.

Örebro kommun

När det gäller det solidariska betalningsansvaret beskriver utredningen stora nackdelar med modellen. Detta har även uppmärksammats i Örebro kommun. I diskussioner med åklagarmyndigheten har en överenskommelse nåtts om att de tillämpar enskilda skadeståndsanspråk under förutsättning att målsägaren accepterar detta. För ungdomar som blir dömda för exempelvis skadegörelse i form av klotter mot kommunen eller den kommunala bostadsstiftelsen kan enskilda skadeståndsanspråk ställas.

219

Rädda Barnen

Rädda Barnen beklagar att utredningen inte lägger fram något förslag om avskaffande av solidariskt skadeståndsansvar för unga lagöverträdare. Frågan är av oerhörd vikt för ungas möjlighet att komma igång på rätt köl igen. Rädda Barnen hoppas att förslag läggs snarast från Regeringskansliet i denna fråga.

17.2.3 Ändringar i brottsskadelagen och skuldsaneringslagen

Bedömning: Utredningen avstår från att föreslå ändringar i brottsskadelagen och skuldsaneringslagen. (Se avsnitt 19.4.3 i betänkandet.)

17.2.4 Andra åtgärder

Bedömning: Det finns skäl att överväga vilka åtgärder som kan vidtas vad gäller de administrativa rutinerna vid inbetalning av skadestånd i syfte att motverka onödiga restföringar hos kronofogdemyndigheten. Enligt utredningens uppfattning finns det skäl som talar för att domstolarna bör vara skyldiga att överlämna en skriftlig upplysning om frivillig betalning av skadeståndet till den dömde i samband med domen. Mot bakgrund av att frågan om bristerna i uppbörden av skadestånd av aktuellt slag är föremål för beredning inom regeringskansliet avstår utredningen emellertid från att lägga fram ett förslag i den riktningen. (Se avsnitt 19.4.4 i betänkandet.)

Skatteverket

Skatteverket delar utredningens bedömning att det finns skäl att se över de administrativa rutinerna vid inbetalning av skadestånd i syfte att motverka onödiga restföringar hos kronofogdemyndigheterna.

Det är inte ovanligt att onödiga restföringar förekommer i samband med att någon dömts att betala skadestånd. Enligt uppgift från kronofogdemyndigheterna har det även förekommit fall där den restförde skadevållaren själv sökt information om hur betalning ska erläggas, men trots ansträngningarna inte fått korrekt information innan restföring skett. Det är angeläget att sådana onödiga restföringar elimineras.

Den ordning som Skatteverket föreslagit till utredningen, att domstolarna i administrativ ordning ska anmanas att under handläggningen av brottmål utröna hur målsäganden vill att ett eventuellt skadestånd ska betalas, är tilltalande och känns mest naturlig. I samband med att domstolarna dömer ut dagsböter ska de samtidigt upplysa den bötfällde om möjlighet till frivillig betalning och att sådan betalning sker med hjälp av det inbetalningskort som översänds till den bötfällde i anslutning till domen. Att domstolen i samband med detta förfarande även blir skyldiga att upplysa om hur skadeståndet frivilligt kan betalas, torde vara en smidig lösning.

Om domstolen inte ur ett partsneutralt perspektiv anses vara lämplig att utröna hur målsäganden önskar att ett framtida skadestånd ska betalas, kan detta ansvar åläggas åklagaren eller ett målsägandebiträde om ett sådant förordnats. Oavsett vem som åläggs att utröna betalningssättet, är

220

det viktigt att informationen distribueras samtidigt eller i samband med att domen meddelas för att uppnå bästa effekt.

Det kan också tänkas att någon myndighet eller organisation ges i uppdrag att fungera som en samordnande länk mellan den skadedrabbade och den skadevållande.

18 Ekonomiska konsekvenser

18.1 Allmänna synpunkter

Svea hovrätt Det framstår inte som antagligt att utredningens förslag kan finansieras inom ramen för befintliga anslag eller genom en omprioritering av befintliga resurser utan att detta negativt drabbar annan verksamhet.

Domstolsverket

Domstolsverket vill framhålla att en del av förslagen kommer att medföra ökade kostnader för verket (jfr. bilaga 8 till betänkandet) och att extra medel måste tillskjutas för att förslagen skall kunna genomföras.

Kriminalvårdsstyrelsen

Utredningen menar att de olika förslagen till åtgärder kan finansieras genom omprioriteringar eller inom befintliga ekonomiska ramar. Kriminalvårdsstyrelsen delar inte denna bedömning. Ambitionshöjningar i kriminalvårdens arbete med unga intagna förutsätter att resurser för detta anvisas. Kriminalvårdsstyrelsen vill också framhålla vikten av att det hos kommunerna skapas ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för att bedriva ett professionellt arbete med ungdomar i enlighet med utredningens förslag.

Sveriges Kommuner och Landsting

Vid beredning av förslag som får ekonomiska konsekvenser för kommuner och landsting skall den kommunala finansieringsprincipen tillämpas. Av 27 § verksförordningen framgår vidare att innan myndighet beslutar om föreskrifter eller allmänna råd skall myndigheten utreda kostnadsmässiga konsekvenser samt ge kommuner och landsting tillfälle att yttra sig. Av betänkandet framgår att flera av förslagen kommer att få sådana konsekvenser. Förslaget att utveckla en mentorsverksamhet innefattar att kommunerna tillförs 20 miljoner kronor. För att utveckla ungdomstjänsten tillförs 25 miljoner kronor. Vi förutsätter att båda beloppen skall ses som årliga bidrag men någon närmare specificering av vad som ingår i respektive belopp görs inte. Ingenstans görs heller en analys av vad de nämnda föreskrifterna från Socialstyrelsen kan ha för ekonomiska konsekvenser. Sveriges Kommuner och Landsting anser av denna anledning att det avsnitt som handlar om ekonomiska konsekvenser av utredningens förslag är klart bristfälligt och inte utan kompletteringar kan ligga till grund för regeringens fortsatta arbete.

221

Stockholms stad

Utredningens förslag kommer med stor sannolikhet innebära väsentligt ökade kostnader för kommunernas socialtjänst. Utredningen konstaterar att den nya påföljden ungdomstjänst och utvecklandet av ett stödsystem med mentorer kan innebära en betydande kostnadsökning och föreslår därför att landets kommuner bör tillföras totalt ca 45 miljoner kronor för dessa ändamål. I övrigt bedömer utredningen att de föreslagna ändringarna ryms inom befintliga budgetramar.

Stockholms stad ställer sig inte bakom denna bedömning. Kommunernas ekonomiska ramar är redan i dag hårt ansträngda och socialtjänsten tvingas till svåra prioriteringar för att få resurserna att räcka till. Ett uttalat mål har varit att minska användningen av frihetsberövande påföljder. Detta innebär i klartext att det är kommunernas socialtjänst som inom sitt ansvarsområde i ökad omfattning ska stå för insatserna med stöd av socialtjänstlagen alternativt LVU i stället för att staten står för kostnaderna.

Den föreslagna socialtjänstpåföljden föreslås användas i mindre utsträckning, men målgruppen antas vara mer vårdkrävande. SiS ansvarar i dag för verkställigheten av sluten ungdomsvård. I utredningen föreslås att eftervården ska göras till en obligatorisk del av verkställigheten och ansvaret läggs på SiS. Men ansvaret gäller endast för eftervård som direkt kan kopplas till den unges kriminella beteende. Alla övriga insatser som den unge är i behov av exempelvis boende, sysselsättning och olika individuella stödinsatser ska socialtjänsten ansvara för. Påföljden ungdomstjänst i kombination med socialtjänstpåföljden förväntas också ersätta kortare frihetsberövande straff. Även dessa kostnader faller på kommunernas socialtjänst. Socialtjänsten förväntas i ökad omfattning hitta alternativ till häktning av unga lagöverträdare, vilket leder till ökade kostnader för kommunernas socialtjänst. Ytterligare kostnader kan tillkomma för olika utbildningsinsatser i samband med att det nya påföljdssystemet. De föreslagna 45 miljoner kronorna kommer inte att täcka ovanstående ökade kostnader för landets 290 kommuner.

Utredningens förslag innebär att socialtjänsten i kommunerna åläggs ytterligare ansvarsområden, framförallt vad gäller arbetet med ungdomstjänst. Förslagen kommer, enligt Stockholms stads bedömning, att erfordra en hel del extra resurser inom socialtjänsten. Det gäller inte bara påföljden ungdomstjänst och införandet av mentorer. Även den starkare betoning som utredning vill lägga på eftervården, där SiS ges ett särskilt ansvar, innebär ingen förändring mot dagens ordning vad avser betalningsansvaret. Också i fortsättningen ska kommunerna svara för kostnaderna i denna del. Om inte kommunerna bedömer att erforderliga resurser finns är risken att de brister som konstateras i betänkandet vad avser eftervården kommer att kvarstå. Även övriga förslag innebär att ökade krav ställs på kommunernas socialtjänst. Till detta ska läggas de resurser som kommer att krävas för utbildning och information. Stockholms stad kan inte se hur alla dessa insatser ska kunna klaras inom befintliga ekonomiska ramar eller genom omprioriteringar. Det resurstillskott utredningen föreslår är otillräckligt.

Malmö stad

I betänkandet föreslås bl.a. att ungdomstjänst ska bli en självständig påföljd och användas som ett alternativ till böter och kortare frihetsberö-

222

vande straff. Det ställer krav på socialtjänsten att organisera och administrera verksamheten, ta fram lämpliga platser och stödja och handleda ungdomar och deras handledare. Betänkandet föreslår att kommunerna tillförs 25 miljoner kronor för uppgiften. Finansieringen måste emellertid utredas djupare och finansieringsprincipen tillämpas fullt ut. Sak samma gäller f.ö. förslaget att utveckla insatsen kontaktperson till mentor, som föreslås i betänkandet.

Borlänge kommun

Utredningen behandlar i kapitel 20 de ekonomiska konsekvenserna av förslaget. De ekonomiska bedömningarna är mycket översiktliga och därför svåra att värdera. Skall utredarnas förslag få märkbar effekt är det av stor vikt att de ekonomiska resurserna som föreslås tillföras kommunerna destineras direkt till den verksamhet som skall handha unga lagöverträdare. Vi förutsätter också att det inte är fråga om projektmedel. Fördelningen av de ekonomiska resurserna bör styras av omfattningen av ungdomsbrottsligheten i respektive kommun.

Eskilstuna kommun

Förslaget att Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om det sociala arbetet som kommunen vidtar med anledning av att unga begår brott kan få vittgående konsekvenser både metodmässigt och kommunalekonomiskt. Eskilstuna kommun anser dock att det finns goda skäl att Socialstyrelsen utger allmänna råd inom området.

Norrtälje kommun

Norrtälje kommun förutsätter att den erhåller full kostnadstäckning för de kostnadsökningar som drabbar kommunen.

Linköpings kommun

Utredningens ekonomiska bedömningar är inte redovisade på ett sådant sätt att förslagens konsekvenser kan bedömas fullt ut. Utredningen bör därför kompletteras i denna del. Tydliga ekonomiska beräkningar och tydliga besked om finansieringsprincipen bör finnas innan några beslut tas om förändringar.

Kommunen välkomnar att påföljdssystemet för unga personer får ett tydligare innehåll. För att åstadkomma en reell förbättring av situationen krävs kraftfulla åtgärder. Frågan om resurser till rättsväsende och polis, möjligheten till snabba reaktioner från samhällets sida samt skolans och föräldrarnas betydelse saknas helt i utredningen. Detta är mycket olyckligt och bör åtgärdas.

Sundsvalls kommun

Vår bedömning är att en utökad tillämpning av påföljden ungdomstjänst samt en sannolik ökning av antalet yttranden kommer att öka socialnämndernas arbetsbelastning och därigenom dess kostnader. Detta måste finansieras genom centralt tilldelade medel.

223

Uddevalla kommun

Många av de bekymmer som socialtjänsten i dag brottas med belyses i betänkandet, hög personalomsättning, brist på kontinuitet, kunskap om verkningsfulla metoder, ansträngd ekonomi o.s.v.

För att komma tillrätta med en del av dessa problem, om förslaget genomförs, föreslås att tydliga direktiv om hur socialsekreterarna/nämnden skall utföra arbetsuppgifterna, tas fram från Socialstyrelsen. Socialstyrelsen förslås och få ett övergripande ansvar för samordning av kompetens- och metodutveckling.

Detta är en förutsättning. Sammanfattningsvis är det är bra förslag om det medföljs av tydliga direktiv och kunskaps- och metodstöd för socialtjänstens arbete.

Det behöver finansieras av statliga medel för att inte utarma, utan stimulera, det sociala arbetet i kommunerna

Örebro kommun

Utredningen menar att flera av förslagen kan genomföras inom befintliga resurser och genom omprioritering av dessa. Alla förslag är dock inte möjliga att genomföra utan ökade kostnader för staten och kommunerna.

Utredningen anger inga förslag till finansiering, där så krävs, utan föreslår att förslagen beslutas och genomförs när möjlighet till finansiering har lösts.

I de fall där utredningen anser att nya resurser krävs, vilket framför allt gäller förslaget om ungdomstjänst och förslaget om mentor, är det inte möjligt för kommunen att bedöma skattningen av kostnaden. Viktigt är att nya åtaganden för kommunen fullt ut kompenseras från staten.

Ungdomstjänsten kommer om förslaget tas att kräva ca 25 miljoner kronor till kommunerna och det nya förslaget om mentor 20 miljoner kronor. Den föreslagna socialtjänstpåföljden bedöms inte innebära några ökade kostnader för socialtjänsten, vilket är ytterst tveksamt.

Förslaget med sluten ungdomsvård med eftervård blir naturligtvis en besparing för vår kommun om den beslutas.

Nämndemännens Riksförbund

Utredningen bedömer att flera av förslagen bör kunna finansieras inom befintliga ekonomiska ramar eller genom en omprioritering inom befintliga resurser. Samtliga förslag är enligt utredningen inte möjliga att genomföra utan ökade kostnader för såväl staten som den kommunala sektorn.

Nämndemännens Riksförbund anser att om inte resursförstärkningar i form av anslag till kommunerna kommer till stånd äventyras många av utredningens förslag som kan upplevas som framåtsyftande.

Rädda Barnen

Rädda Barnen vill understryka att flera av de förslag som lagts fram i utredningen är bra men flertalet kräver ökade resurser. En aspekt är att verkställigheten av sluten ungdomsvård tidigare har fått avvaktas p.g.a. platsbrist. Intentionerna att verkställighet skall ske så snart som de formella förutsättningarna finns har därmed inte alltid gått att uppfylla i verkligheten.

224

Akademikerförbundet SSR

Utredningens förslag innebär ett förtydligande av påföljder och ansvarsfördelning mellan de olika aktörer som ansvarar för unga lagöverträdare. Många av förslagen kommer att ge unga en förutsättning till positiv utveckling förutsatt att de går att realisera. Att leva upp till utredningens förslag tar utökade ekonomiska resurser i anspråk från både kommun och stat. Utbildning till befintlig personal, handledare och mentorer och en utökad och utvecklad eftervård måste få kosta pengar på kort sikt. Ur ett långsiktigt perspektiv sparar det både pengar och mänskligt lidande och kan ses som kloka investeringar för framtiden.

18.2 Ungdomstjänst som självständig påföljd

Bedömning: Eftersom ungdomstjänsten görs obligatorisk för kommunerna är det utredningens bedömning att de bör tillföras ca 25 miljoner kr för att kunna genomföra detta. (Se avsnitt 20.1.7 i betänkandet.)

Sveriges Kommuner och Landsting

Sveriges Kommuner och Landsting anser att det är angeläget att utveckla påföljder för ungdomar med ett meningsfullt innehåll. Eftersom det aktuella förslaget innebär en betydande kostnadsökning för kommunerna, vilket understryks också i betänkandet, anser förbunden att vi i gemensamma diskussioner med staten bör analysera hur förslaget skall kunna konkretiseras. Om kommunerna skall vara huvudmän för en viss insats och ansvara för dess praktiska utförande skall de ges möjlighet till ett betydande lokalt inflytande över insatsens utformning. Den mycket starka statliga normering genom Socialstyrelsen som lagförslaget också i denna del bygger på är en indikation på att det med denna utgångspunkt kan vara svårt att hantera det nuvarande förslaget inom den kommunala verksamheten. En fortsatt analys kan givetvis öppna vägar för att ändå hitta en tillfredsställande lösning. Inom ramen för en fortsatt diskussion finns det också möjligheter att närmare analysera vilka kostnadsmässiga konsekvenser förslaget kommer att ha. Utredningens bedömning är att kommunsektorn skall tillföras 25 miljoner kronor, grunden för denna beräkning finns inte tillgänglig och Sveriges Kommuner och Landsting kan därför inte i nuläget bedöma rimligheten i förslaget.

Linköpings kommun

Kommunen delar utredningens bedömning om värdet av ungdomstjänst som självständig påföljd. Finansieringsprincipen måste dock tilllämpas för att förslaget ska kunna genomföras. Kommunerna bör också få ett stort inflytande över insatsens utformning.

Uddevalla kommun

När det gäller finansiering föreslås att kommunerna får dela på 25 miljoner för ungdomstjänst och 20 miljoner för utvecklande av kontaktpersoner/mentorer.

225

Det går inte att beräkna hur många ungdomar som kommer att beröras av ungdomstjänst – det som sägs är att man förväntar sig en stor ökning och en betydande kostnadsökning för kommunerna.

Det är därför svårt att beräkna kostnader utifrån antal personer. Däremot måste en administration och organisation finnas för ansvaret och det nämns också att det finns en osäkerhet och även svårighet att få fram arbetsplatser och handledare.

När det gäller kvalificerade kontaktpersoner, så kräver de, precis som sägs i betänkandet, bra ekonomiskt ersättning, eventuellt anställning, och mycket stöd och handledning i sina uppdrag. Även rekrytering är tidskrävande. Dessutom är det så att om inte resurser finns för detta fortsätter den negativa spiralen som ger brist på kontinuitet, kunskapsutveckling o.s.v.

Rimligtvis borde kostanden för kommunerna överstiga vad som anges i förslaget.

Om kommunen inte får täckning för att utföra arbetsuppgifterna på ett tillfredställande sätt måste resurser tas från befintlig verksamhet. Det som då riskeras är att verksamhet som inte är direkt lagstyrd försvinner. Detta är olyckligt då dessa verksamheter ofta har en mer förebyggande, behandlande och ”frivillig” karaktär och inte sällan riktar sig mot unga i riskzon.

För att arbetet med unga lagöverträdare totalt sett skall förbättras behöver därför kommunen få täckning för faktiska kostnader.

18.3 Sluten ungdomsvård

Bedömning: Eftervården bör finansieras till fullo av förkortningen av institutionstiden. Genom att eftervården görs till en del av verkställigheten av påföljden sluten ungdomsvård kommer socialtjänstens kostnader för vård och behandling med stöd av socialtjänstlagen eller LVU för dessa ungdomar att reduceras, något som självfallet innebär besparingar. (Se avsnitt 20.1.11 i betänkandet.)

Statens institutionsstyrelse

SiS är positivt inställd till förslaget om en lagstadgad eftervård (avsnitt 14.4).

Man bör emellertid inte underskatta de resurser som kommer att krävas såväl från SiS som från kommunens socialtjänst, bl.a. i form av kompetent personal, för att eftervårdstiden skall få ett meningsfullt och fungerande innehåll. De ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård har många gånger en komplex problembild som kräver att den berörda personalen är utbildad och väl insatt i den typ av frågor och situationer som kan uppkomma under eftervårdstiden. Utredningen har inte i detalj angett hur eftervården skall se ut. Upplysningsvis kan nämnas att SiS redan i dag bedriver olika former av utslussningsverksamhet och eftervård på många institutioner, t.ex. Räddningstjänsten i Surahammar, Multidimensional Treatment Foster Care (MTFC) i Hässleholm samt vid ungdomshemmet Nereby skolhem. Den utslussnings- och eftervårdsverksamhet som redan bedrivs måste emellertid utvecklas ytterligare för att svara mot

226

lagstiftarens krav på eftervård. För SiS del handlar det om att bygga upp en helt ny organisation.

I betänkandet (s. 528) anges att ”Enligt uppgift från Statens institutionsstyrelse bör de ytterligare utgifter som myndighetens insatser under eftervården medför kunna finansieras med hjälp av förkortningen av institutionstiden”. SiS ställer sig frågande till ovanstående uppgift i utredningen. Den slutna ungdomsvården är i dag underfinansierad, vilket innebär att resurser måste tas från annan verksamhet. För SiS del är det inte heller möjligt att utan ekonomiska konsekvenser byta ut institutionsvård mot eftervård. För närvarande utnyttjas SiS platser för sluten ungdomsvård på ett närmast optimalt sätt med en beläggning på 100 procent. Vid en snabbare genomströmning av elever kan den beläggningen inte upprätthållas, då det alltid föreligger en viss ”ställtid” mellan placeringarna. Härtill kommer att för de ungdomar som genomgår eftervård, och som därmed kan komma att återtas till institutionen, är institutionen tvungen att reservera ett antal platser. Vidare är de resurser i form av personal och lokaler m.m. som finns vid institutionerna inte omedelbart överförbara mellan institutionsvård och den föreslagna eftervården. Då den senare verksamheten kräver en egen organisation och särskild kompetens, vill SiS förbehålla sig möjligheten att, om myndigheten skall anförtros ett utökat uppdrag, återkomma med en grundlig analys av vad en kvalitetsmässigt god eftervård kräver vad gäller resurser. Ett uppdrag till SiS att svara för eftervården måste nämligen finansieras särskilt.

19 Övriga konsekvenser

Bedömning: Utredningen menar att det finns starka skäl att genomföra förslag trots att de påverkar den kommunala självstyrelsen. (Se avsnitt 20.2 i betänkandet.)

Sveriges Kommuner och Landsting

Inom flera områden föreslås i utredningen att Socialstyrelsen skall utarbeta riktlinjer för socialtjänstens arbete. Socialstyrelsen skall bl.a. få rätt att utfärda föreskrifter i fråga om insatser inom omsorgerna om barn och unga som begår brott. Vidare skall Socialstyrelsen ge socialtjänsten vägledning om återrapporteringsskyldigheten i samband med straffvarning och socialtjänstpåföljd samt tillsammans med SiS utarbeta riktlinjer för ansvarsfördelningen rörande eftervården för de ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård. Vidare skall myndigheten få rätt att utfärda föreskrifter beträffande den närmare utformningen och hanteringen av ungdomstjänsten.

Utredningens förslag innebär tydliga begränsningar i fråga om kommunernas möjlighet att själva bestämma vilka åtgärder som skall vidtas när barn och unga begår brott. I utredningen slår man fast att man ser ett ökat inslag av statlig normering genom Socialstyrelsen som en nödvändig åtgärd. Man menar vidare att det är så angeläget att vidta förändringar inom det här området att det finns starka skäl att genomföra förslagen trots att de påverkar den kommunala självstyrelsen. Sveriges Kommuner och Landsting kan, som nämndes tidigare, inte ställa sig bakom förslaget

227

i denna del som, om det förverkligas, kan komma att innebära föreskrifter på en detaljeringsnivå som förhindrar lokalt inflytande på verksamheterna och som kan komma att medföra väsentligt höjda kostnader för kommunerna.

Tyresö kommun

Tyresö kommun tillstyrker utredningens förslag att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att samordna kompetens- och metodutveckling och sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott till landets kommuner. Det kommunala självstyret bör åsidosättas i denna fråga då det är av yttersta vikt att unga gärningsmän får samma behandling oavsett var i landet de bor. Vi anser att Socialstyrelsen ska ha det nationella övergripande ansvaret och att kommuner som utvecklat metoder inom området, på Socialstyrelsen uppdrag, ska fungera som inspiratörer och metodutvecklare för andra kommuner. Detta grundar vi på genom att vi fått flera förfrågningar om studiebesök från andra kommuner sedan vi infört ungdomstjänst och utvecklat metoder för detta. Ett ypperligt sätt att sprida ett sådant kunskapsutbyte är skapa nationella nätverk kommuner emellan. Ytterligare ett annat sätt är att anordna konferenser med ungdomsbrottsfrågor i fokus. I Tyresö kommun har vi positiva erfarenhet av att på ovanstående sätt sprida kunskap.

20 Synpunkter på lagtexten

Svea hovrätt

Hovrätten föreslår därför att bestämmelsen i 24 § andra stycket LUL i stället utformas på följande sätt. Vid förordnande av offentlig försvarare enligt första stycket bör den utses som med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare kan antas vara särskilt lämpad för uppgiften.

Enligt utredningen bör påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten användas endast när den unge efter en kvalificerad bedömning har befunnits löpa risk för fortsatt brottsligt beteende och därför är i behov av kraftfulla åtgärder av socialtjänsten. Hovrätten anser att det kan ifrågasättas om den föreslagna lagtexten avspeglar utredningens intentioner med förslaget. Det synes endast framgå av utredningens överväganden att det måste föreligga ett behov av kraftiga åtgärder av socialtjänsten och det är tveksamt om den föreslagna lagtexten – i jämförelse med den nu gällande bestämmelsen i 31 kap. 1 § BrB – kommer att leda till en sådan ändrad tillämpning som utredningen avser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Några särskilda synpunkter på vissa av lagtextförslagen 1 kap. 3 § BrB. Det framstår onekligen som egendomligt att ungdomstjänst läggs till som en särskild påföljd när varken samhällstjänst eller sluten ungdomsvård anges som särskilda påföljder.

Rubriken till 30 kap. Om man nu ändrar rubriken till 29 kap. bör rubriken till 30 kap. lyda Om val av påföljd, m.m.

228

30 kap. 1 § BrB. Så som utredningen lagt upp sitt förslag framstår det inte som alldeles adekvat att säga att det i 32 kap. finns bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård.

30 kap. 5 § BrB. Hovrätten ifrågasätter om det är i överensstämmelse med balkens systematik att placera det innehåll som finns i föreslagna 1 kap. 5 § just där. En jämförelse kan göras med föreskrifterna i 27 kap. 1 och 2 a §§ samt 28 kap. 1 och 2 a §§.

30 kap. 12 § BrB. Tydligen skall bara straffvärdet ha betydelse vid sidan av rent individualpreventiva överväganden. Hovrätten ifrågasätter om det är möjligt att formulera bestämmelsen på detta sätt med hänsyn till att det genomgående är (eller bör vara) så att alla de olika skäl som finns för fängelse i 30 kap. 4 § BrB skall sammanvägas vid påföljdsvalet (även om det inte är fängelse som är förstahandsalternativet).

31 kap. 1 § BrB. Hovrätten har redan tidigare ifrågasatt behovet av de hänvisningar som paragrafen innehåller.

51 kap. 25 § RB Uttrycket överlämnande till annan särskild vård förefaller i vart fall språkligt inkorrekt.

Sluten ungdomsvård kan sägas vara en form av fängelse för unga. Placeringen av den grundläggande bestämmelsen i 31 kap. BrB, som har rubriken Om överlämnande till särskild vård, framstår därmed som oegentlig. Förslaget att flytta över bestämmelsen till ett kapitel med rubriken om särskilda påföljder m.m. för unga är därför riktigt och tillstyrks. Däremot framstår det som överflödigt att i 31 kap. 1 § 2 st BrB hänvisa till 32 kap. i detta avseende. Även behovet av den i 31 kap. 1 § 1 st BrB gjorda hänvisningen är diskutabelt.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen instämmer dock inte i utredningens bedömning att 5 kap. 1 § a Socialtjänstlagen behöver tillföras ett nytt stycke. Socialnämndens ansvar i fråga om samverkan regleras i paragrafens första stycke och täcker enligt Socialstyrelsen även in det erfarenhetsutbyte mellan åklagarmyndighet, domstol m.fl. som utredningen föreslår.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget till förordning om ändring i 3 § förordningen (1994:1736) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Även om företrädare för åklagarmyndigheten och domstolen inte har någon skyldighet att delta i de samverkansmöten socialtjänsten kallar till, understryks genom förslaget vikten av att olika myndigheter samverkar när det gäller unga lagöverträdare (se även 8.3.3 ovan).

Sveriges domareförbund

I avsnitten Författningskommentar anförs beträffande 33 kap. 7 § RB (s. 680) att den ändring som föreslagits är av redaktionell art och föranledd av förslaget till ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård. Det omnämnda stadgandets nya lydelse återfinns inte i författningsförslaget annat än i inledningen till avsnitt 1.3.

I den föreslagna lydelsen av 33 kap. 7 a § RB hänvisas till i 7 § angivna bestämmelser. Såvitt förbundet kan finna skall hänvisning rätteligen ske till 6 §.

229

Polisförbundet

Polisförbundet anser att ordet omedelbart i föreslagna 23 § andra stycket LUL bör ersättas med skrivningen så snart det lämpligen kan ske. Polisförbundet anser det inte vara nödvändigt att inhämta socialnämndens yttrande då ett anhållande väntas bli kortvarigt och inte väntas leda till att den unge begärs häktad. Först då anhållandet väntas leda till att den unge begärs häktad finns, enligt Polisförbundet, skäl att inhämta socialnämndens yttrande i frågan om alternativa insatser. Detta borde också medverka till att socialnämndens resurser tas i anspråk på bästa sätt.

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 1 augusti 2002 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform såvitt avser unga lagöverträdare.

Som särskild utredare förordnades hovrättslagmannen Ann-Christine Persson fr.o.m. den 14 november 2002.

Den 17 januari 2003 förordnades som experter att biträda utredningen vice chefsåklagaren Bo Birgerson, departementssekreteraren Eva Brandtell, kommissarien Bo Hägglund, hovrättsassessorn Marie-Louise Ollén samt enhetscheferna Inger Widén Cederberg och Margareta Wihlborg.

Sekreterare i utredningen har varit hovrättsassessorerna Helena Åhlén (fr.o.m. den 1 december 2002) och Erik Wendel (fr.o.m. den 1 januari 2003).

Utredningen har antagit namnet Ungdomsbrottsutredningen (Ju 2002:14).

Härmed överlämnar utredningen betänkandet Ingripanden mot unga lagöverträdare (SOU 2004:122).

Utredningens uppdrag är härmed avslutat.

Göteborg i december 2004

Ann-Christine Persson

/ Helena Åhlén

/ Erik Wendel

5

Innehåll

Förkortningar..................................................................... 29

Sammanfattning ................................................................ 31

Författningsförslag ............................................................. 49

1.1 Förslag till lag (2006:000) om verkställighet av ungdomstjänst.......................................................................... 49

1.2 Förslag till lag (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård ............................................................................ 51

1.3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken .............................. 59

1.4 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 77

1.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.......................................... 84

1.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .................... 85

1.7 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelse (1970:60) .................................. 99

1.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar............................................ 100

1.9 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) .............................................................................. 101

1.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. ................................................... 102

Innehåll SOU 2004:122

6

1.11 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m. ..........................103

1.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. .........................104

1.13 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. .........................................................................................105

1.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd ..................................................................106

1.15 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).......107

1.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga...............................108

1.17 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.........................................................................110

1.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ........................................................112

1.19 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård ...............................................................113

1.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ...........................114

1.21 Förslag till förordning om ändring i förordning (1992:824) om fingeravtryck m.m. .......................................115

1.22 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .........................................................................116

1.23 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt...........................................118

1.24 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol ...............119

Innehåll SOU 2004:122

7

1.25 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen................... 120

1.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister ................................................................. 121

1.27 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård ......... 123

1.28 Förslag till lag om ändring i lag (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister ...................................... 126

1.29 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister...................................... 127

1.30 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål................................... 128

1.31 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ... 129

1.32 Förslag till förordning om ändring i förordning (2001:637) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten .......................................................................... 132

1.33 Förslag till förordning om ändring i socialtjänstförordningen (2001:937) .................................... 133

1 Utredningens uppdrag och arbete .............................. 135

1.1 Utredningens uppdrag........................................................... 135

1.2 Utredningsarbetet.................................................................. 137

2 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt ........................................................ 141

2.1 Särbehandlingen av unga som begår brott............................ 141

2.2 Straffteorier och svensk kriminalpolitik............................... 142

2.3 Bakgrunden till 1999 års påföljdsreform .............................. 146 2.3.1 Inledning ..................................................................... 146 2.3.2 Propositionen (1997/98:96) Vissa reformer av påföljdssystemet ......................................................... 147

Innehåll SOU 2004:122

8

2.4 Det nuvarande påföljdssystemet i korthet............................153 2.4.1 Inledning......................................................................153 2.4.2 De unga under 15 år som begår brott ........................154 2.4.3 Påföljder som tillämpas på såväl unga som vuxna.....154 2.4.4 Särskilda påföljder för unga m.m. ..............................157

3 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform ...................... 161

3.1 Utvärdering av den senaste påföljdsreformen för unga .......161 3.1.1 Inledning......................................................................161 3.1.2 Utvärderingsuppdraget...............................................161 3.1.3 BRÅ:s rapport ”Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten” .............................................................163 3.1.4 BRÅ:s rapport ”Åklagares, domares och socialtjänstens syn på påföljdssystemet för unga” ....177

3.2 Synpunkter framförda till utredningen av domare vid tingsrätt.............................................................................178

4 Ungdomsbrottslighet................................................. 181

4.1 Ungdomsbrottslighet.............................................................181 4.1.1 Inledning......................................................................181 4.1.2 Hur ser ungdomsbrottsligheten ut? ..........................182 4.1.3 Ungdomars självdeklarerade brottslighet..................185 4.1.4 Varför begår unga brott? ............................................187

4.2 Återfall i brott m.m. ...............................................................188 4.2.1 Hur många återfaller i brott? .....................................188 4.2.2 Vilka påföljder är effektiva i fråga om att förhindra återfall i brott? ............................................190 4.2.3 Kan man bedöma risk för återfall bland unga som begår brott? .................................................................190 4.2.4 Finns det brott som förutsäger en fortsatt brottskarriär?...............................................................191 4.2.5 Vad vet vi om effekterna av behandling av unga som begår brott? .........................................................192

“What works?” .....................................................193 Institutionsbehandling av ungdomar ..................193 Sammanbrott vid tonårsplaceringar ....................194 Synpunkter från forskare .....................................195

Innehåll SOU 2004:122

9

5 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott .............................................................. 197

5.1 Socialtjänstens arbete m.m. ................................................... 197 5.1.1 Inledning ..................................................................... 197 5.1.2 Ökade behov av socialtjänstens insatser ................... 198 5.1.3 Kommunernas ekonomi och utbudet av insatser ..... 199 5.1.4 Socialtjänstens dubbla roller ...................................... 201 5.1.5 Personalens kompetens .............................................. 201 5.1.6 Brist på personalkontinuitet ...................................... 203 5.1.7 Socialtjänstens handläggning ..................................... 204 5.1.8 Kunskapsbaserat arbete .............................................. 206 5.1.9 Dokumentation och utvärdering saknas ................... 208 5.1.10 Lokalt brottsförebyggande arbete ............................. 209 5.1.11 Pågående statliga utredningar som berör det sociala arbetet.............................................................. 210

5.2 Utredningens överväganden.................................................. 212 5.2.1 Behovet av bättre förutsättningar för det sociala arbetet är uppmärksammat......................................... 212 5.2.2 Behöver staten verka för en större enhetlighet vad gäller socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott?....................................... 213 5.2.3 Samverkan mellan kommunerna................................ 215

6 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar .............................................. 217

6.1 Bakgrund ................................................................................ 217 6.1.1 Utredningens uppdrag................................................ 217

6.2 Myndigheter som ansvarar för ingripanden mot barn och unga som begår brott...................................................... 218 6.2.1 Inledning ..................................................................... 218 6.2.2 Rättsväsendet .............................................................. 218 6.2.3 Socialtjänsten .............................................................. 220

6.3 Närmare om handläggningen inom polisen och åklagarväsendet ...................................................................... 221 6.3.1 Polisens allmänna uppgifter ....................................... 221 6.3.2 Ingripanden mot barn och unga i brottsförebyggande syfte ........................................... 222

Innehåll SOU 2004:122

10

6.3.3 Åtgärder vid brott när den misstänkte inte fyllt 15 år..............................................................................222 6.3.4 Åtgärder vid brott av unga som fyllt 15 år ................226

6.4 Handläggningen vid domstol ................................................232

6.5 BRÅ:s rapport “Sju ungdomar om sin rättegång”................235

6.6 Utredningens överväganden ..................................................237 6.6.1 Rättsväsendets specialisering vid handläggning av ungdomsmål ................................................................237 6.6.2 Om försvarare i ungdomsmål.....................................238 6.6.3 Vissa handläggningsfrågor..........................................241 6.6.4 Frågor som gäller brottsmisstänkta barn under 15 år...................................................................244

7 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning ................................ 253

7.1 Utredningens uppdrag ...........................................................253

7.2 Den rättsliga regleringen av åtalsunderlåtelse.......................253 7.2.1 Åtalsunderlåtelse enligt LUL .....................................254

Förutsättningar för åtalsunderlåtelse ..................254 Yttrande från socialnämnden...............................257 Underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse ...257 Skötsamhetskrav och återkallelse av beslut om åtalsunderlåtelse .............................................258 Särskild åtalsprövning enligt LUL.......................259

7.2.2 Åtalsunderlåtelse enligt RB ........................................260

7.3 Åtalsunderlåtelse antecknas i belastningsregistret ...............260

7.4 Unga lagförs genom åtalsunderlåtelse enligt LUL allt mer sällan ......................................................261 7.4.1 BRÅ-rapport avseende åren 1980–1998.....................261 7.4.2 Den officiella statistiken avseende åren 1999–2003............................................................263

7.5 Utredningens överväganden ..................................................263 7.5.1 Behovet av en ändrad reglering ..................................263 7.5.2 Begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL bör ersättas med straffvarning...........................................266 7.5.3 Formerna för underrättelsen bör stramas upp ..........268

Innehåll SOU 2004:122

11

7.5.4 Domstolen bör ha möjlighet att besluta om straffvarning ................................................................ 272

Allmänt ................................................................. 272 Begränsningar i domstolens möjligheter att meddela straffvarning .......................................... 273

7.5.5 Åtalsunderlåtelse enligt RB........................................ 274 7.5.6 Bör åklagarens straffvarning kunna förenas med ett avgörande av frågan om skadestånd? ................... 277 7.5.7 Samverkan mellan åklagare och socialtjänst bör förstärkas..................................................................... 280 7.5.8 Riksåklagaren bör utfärda nya anvisningar ............... 282 7.5.9 Andra åtgärder som bör innebära ökad användning av straffvarning ....................................... 284

Inledning............................................................... 284 Med anledning av förordnande av mentor.......... 284 Med anledning av medling................................... 285

7.5.10 Registreringstiden i belastningsregistret bör förkortas...................................................................... 285

8 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd ................................................... 289

8.1 Utredningens uppdrag........................................................... 289

8.2 Gällande rätt ........................................................................... 290 8.2.1 Förutsättningar att döma till överlämnandepåföljden .............................................. 290

Tilläggssanktioner – böter och föreskrift om ungdomstjänst ...................................................... 291 Undanröjande av överlämnandepåföljd .............. 292 Varning ................................................................. 294 Särskild föreskrift om avhjälpande eller begränsning av skada............................................ 294

8.2.2 Innebörden av påföljden............................................. 295

Allmän bakgrund.................................................. 295 Vård med stöd av LVU ........................................ 296 Socialtjänstens åtgärder i förhållande till åklagarens och domstolens uppgifter ................. 298

8.3 Utredningens överväganden beträffande överlämnandepåföljden ................................................................................. 300 8.3.1 Inledning ..................................................................... 300

Innehåll SOU 2004:122

12

8.3.2 Yttrandenas respektive vårdplanernas utformning och innehåll .................................................................300

Lagstiftarens intentioner......................................300 Utvärderingen.......................................................301 Utredningens överväganden ................................303

8.3.3 Domstolarnas beaktande av socialtjänstens yttranden .....................................................................305

Lagstiftarens intentioner......................................305 Utvärderingen.......................................................306 Utredningens överväganden ................................307

8.3.4 Socialtjänstens insatser ...............................................309

Lagstiftarens intentioner......................................309 Utvärderingen.......................................................309 Utredningens överväganden ................................310

8.3.5 Uppföljningen av socialtjänstens insatser .................311

Lagstiftarens intentioner......................................311 Utvärderingen.......................................................313 Utredningens överväganden ................................314

8.3.6 Utbildningsinsatser och former för samverkan ........317 8.3.7 Påföljdens framtida användningsområde...................319 8.3.8 Påföljden bör få en ny benämning – socialtjänstpåföljd .......................................................320 8.3.9 Socialtjänstpåföljd med ungdomskontrakt................321 8.3.10 Socialtjänstpåföljd med LVU-vård ............................322

9 Böter....................................................................... 325

9.1 Utredningens uppdrag ...........................................................325

9.2 En beskrivning av den rättsliga regleringen ..........................325 9.2.1 Inledning......................................................................325 9.2.2 De olika bötesformerna ..............................................325

Dagsböter..............................................................326 Penningböter ........................................................327 Normerade böter..................................................328

9.2.3 Böter genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot ......................................328

Strafföreläggande..................................................328 Ordningsbot .........................................................328

9.2.4 Böter i påföljdskombinationer ...................................329

Innehåll SOU 2004:122

13

Villkorlig dom respektive skyddstillsyn och dagsböter .............................................................. 329 Överlämnande till vård inom socialtjänsten i förening med dagsböter....................................... 330

9.2.5 Böter antecknas i belastningsregistret....................... 331 9.2.6 Verkställighet av bötesstraff ...................................... 331

Bötesverkställigheten sker genom uppbörd och indrivning ...................................................... 331 En närmare beskrivning av myndigheternas handläggning ........................................................ 332 Kronofogdemyndigheten kan medge uppskov och avbetalningsplan samt lägga ned bötesverkställigheten ........................................... 333 Böter kan förvandlas till fängelse ........................ 334 Böter preskriberas efter fem år............................ 334

9.3 Böter är ett vanligt straff för unga lagöverträdare ............... 334

9.4 En relativt hög andel av alla utdömda böter går till indrivning.................................................................... 335

9.5 Barns och ungdomars skuldsättning och registrering hos kronofogdemyndigheten............................ 336

9.6 Pågående arbeten m.m. .......................................................... 337

9.7 Riksdagsdebatten ................................................................... 339

9.8 Utredningens överväganden.................................................. 339 9.8.1 Inledning ..................................................................... 339 9.8.2 Antalet bötesstraff bör minska .................................. 340 9.8.3 Rimligare betalnings- och indrivningsrutiner ........... 341

10 Ungdomstjänst......................................................... 345

10.1 Ungdomstjänst....................................................................... 345 10.1.1 Lagrummet .................................................................. 345 10.1.2 Förarbetena till lagstiftningen.................................... 345 10.1.3 Antalet personer under 21 år dömda till ungdomstjänst respektive samhällstjänst .................. 349 10.1.4 BRÅ:s utvärdering ...................................................... 349 10.1.5 Uppföljning av ungdomstjänsten i Malmö ............... 350

10.2 Utredningens överväganden.................................................. 351

Innehåll SOU 2004:122

14

10.2.1 Ungdomstjänst skall i fortsättningen vara en obligatorisk uppgift för kommunerna .......................351 10.2.2 Ungdomstjänst som självständig påföljd...................352

Behovet av en ny påföljd för unga lagöverträdare .......................................................352 Användningen av ungdomstjänst bör utvidgas .................................................................353 Användningsområdet för ungdomstjänst som självständig påföljd ...............................................355

10.2.3 Ungdomstjänstens innehåll ........................................357

Allmänt .................................................................357 Antalet timmar ungdomstjänst ...........................360 Skall den unge erhålla ersättning för utfört arbete? ..................................................360 Lämplighetsprövning ...........................................361 Krav på samtycke..................................................362

10.2.4 Den praktiska hanteringen .........................................365

Allmänt .................................................................365 Ungdomstjänstplatser ..........................................365 Handledning .........................................................367 Arbetsplan.............................................................368 Kontroll.................................................................369 Reaktioner när ungdomstjänsten inte sköts .......369 När förutsättningarna för att verkställa ungdomstjänsten brister ......................................371 Återfall i brott.......................................................372 Preskription m.m..................................................373

11 Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter ................................................................ 375

11.1 Användning av ungdomstjänst och böter som tilläggspåföljd..........................................................................375 11.1.1 Proportionalitetsprincipen .........................................375 11.1.2 Lagstiftarens intentioner ............................................375 11.1.3 Utvärderingens resultat ..............................................376

11.2 Utredningens överväganden ..................................................377 11.2.1 Behovet av att kunna förstärka socialtjänstpåföljden ...................................................377

Innehåll SOU 2004:122

15

11.2.2 Användningsområdena för ungdomstjänst och böter som tilläggspåföljd............................................ 378 11.2.3 Innehållet i ungdomstjänsten..................................... 380

12 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll ................................................................... 383

12.1 Utredningens uppdrag........................................................... 383

12.2 Vad är en ryggsäck? ............................................................... 383

12.3 Youth Offending Teams ....................................................... 385

12.4 Strukturerade öppenvårdsprogram – t.ex. MST................... 386

12.5 Kontaktperson ....................................................................... 387 12.5.1 Kontaktperson enligt SoL .......................................... 387 12.5.2 Kontaktperson enligt LVU ........................................ 390 12.5.3 Rekrytering av kontaktpersoner................................ 392 12.5.4 Undersökningar som rör den praktiska tillämpningen av insatsen kontaktperson.................. 392 12.5.5 Mentor......................................................................... 400

12.6 Utredningens överväganden.................................................. 402 12.6.1 En organisation som liknar den engelska ordningen .................................................................... 402 12.6.2 Användningen av strukturerade öppenvårdsprogram .................................................... 403 12.6.3 Insatsen kontaktperson.............................................. 404

13 Medling................................................................... 411

13.1 Utredningens uppdrag........................................................... 411

13.2 Vad är medling?...................................................................... 411

13.3 En beskrivning av den rättsliga regleringen.......................... 412 13.3.1 Medlingslagen ............................................................. 412 13.3.2 Vilka möjligheter finns i dag att beakta bl.a. medling i rättsprocessen? ........................................... 413

13.4 Utvecklingen i Sverige av medling vid ungdomsbrott......... 414 13.4.1 De första medlingsverksamheterna ........................... 414

Innehåll SOU 2004:122

16

13.4.2 Försöksverksamhet med medling vid ungdomsbrott och Brottsförebyggande rådets utvärdering ....414

Brottsförebyggande rådets uppdrag m.m. ..........414 Beskrivning av försöksverksamheten..................415 Resultatet av verksamheten .................................416

13.4.3 BRÅ:s uppdrag att stödja landets medlingsverksamheter ................................................417

Uppdraget m.m. ...................................................417 BRÅ:s lägesrapport efter första året....................417

13.5 Internationella förhållanden ..................................................421

13.6 Forskning kring medling .......................................................422

13.7 Tidigare överväganden om medling vid ungdomsbrott .......423 13.7.1 Inledning......................................................................423 13.7.2 Betänkandet Medling vid ungdomsbrott och dess behandling ...................................................................423

Medling som åtgärd med anledning av brott ......423 Medlingens ställning i rättsprocessen och hur medlingsverksamheten bör organiseras m.m......425 Justitieutskottets behandling av frågan...............427

13.8 Utredningens överväganden ..................................................427 13.8.1 Medlingens ställning i rättsprocessen ........................427

Inledning ...............................................................427 Medling som påföljd och villkorade straffvarningar.......................................................428 Medling som särskild grund för straffvarning ....429 Tillägg i reglerna om domstolarnas straffmätning och påföljdsval i 29 kap. 5 § BrB...........431 Övriga möjligheter att beakta medling ...............431

13.8.2 Hur medlingsverksamheten bör organiseras m.m. ...437

14 Sluten ungdomsvård ................................................. 443

14.1 Lagstiftarens allmänna intentioner med sluten ungdomsvård ..........................................................................443

14.2 Sluten ungdomsvård inom ramen för det rättsliga systemet ..................................................................................444 14.2.1 Lagstiftarens intentioner ............................................444 14.2.2 Utvärderingen .............................................................445

Innehåll SOU 2004:122

17

Fler ungdomar har fått frihetsberövande påföljd ................................................................... 445 Tiderna för frihetsberövande har blivit längre ... 446 Antalet placeringar enligt LVU och SoL har inte minskat .......................................................... 447

14.2.3 Utredningens överväganden ...................................... 448

14.3 Genomförandet av verkställigheten...................................... 451 14.3.1 Lagstiftarens intentioner ............................................ 451 14.3.2 Tidpunkten för inställelse och placering ................... 452

Lagstiftarens intentioner ..................................... 452 Utvärderingen ...................................................... 452 Utredningens överväganden................................ 453

14.3.3 Möjligheten att verkställa sluten ungdomsvård som häktad .................................................................. 455

Lagstiftarens intentioner ..................................... 455 Utredningens överväganden................................ 459

14.3.4 Placering med hänsyn till närhets- och differentieringsprincipen............................................ 462

Utvärderingen ...................................................... 462 Utredningens överväganden................................ 463

14.3.5 Placering med hänsyn till integreringsprincipen....... 463

Lagstiftarens intentioner ..................................... 463 Utvärderingen ...................................................... 464 Utredningens överväganden................................ 465

14.3.6 Vårdplanering .............................................................. 465

Lagstiftarens intentioner ..................................... 465 Utvärderingen ...................................................... 466 Utredningens överväganden................................ 468

14.3.7 Riktade behandlingsinsatser ....................................... 472

Lagstiftarens intentioner ..................................... 472 Utvärderingen ...................................................... 473 Utredningens överväganden................................ 474

14.3.8 Skola............................................................................. 474

Lagstiftarens intentioner ..................................... 474 Utvärderingen ...................................................... 475 Utredningens överväganden................................ 475

14.3.9 Ungdomarnas psykiska hälsa ..................................... 476

Lagstiftarens intentioner ..................................... 476 Utvärderingen ...................................................... 476 Utredningens överväganden................................ 477

Innehåll SOU 2004:122

18

14.3.10 Säkerhet och samhällsskydd .....................................484

Lagstiftarens intentioner......................................484 Utvärderingen.......................................................484 Utredningens överväganden ................................485

14.3.11 Utslussning ................................................................486

Lagstiftarens intentioner......................................486 Utvärderingen.......................................................488 Utredningens överväganden ................................490

14.3.12 Samverkan mellan SiS och föräldrarna .....................491

Utvärderingen.......................................................491 Utredningens överväganden ................................492

14.3.13 Samverkan mellan SiS och socialtjänsten .................492

Lagstiftarens intentioner......................................492 Utvärderingen.......................................................493 Utredningens överväganden ................................495

14.3.14 Samverkan mellan SiS och rättsväsendet..................496

Utvärderingen.......................................................496 Utredningens överväganden ................................497

14.4 Insatser i samband med utslussning och efter institutionsvistelse..................................................................498 14.4.1 Lagstiftarens intentioner.............................................498

Insatser i samband med utslussningen från institutionen .........................................................498 Insatser efter institutionsvistelsen – eftervården ............................................................498

14.4.2 Finns det ett behov av en ändrad reglering? ..............499

Vilka brister har konstaterats i utvärderingen? ......................................................499 Vad säger forskningen om eftervården?..............502 Hur bedrivs eftervården vid SiS särskilda ungdomshem i dag?..............................................503

14.4.3 Utredningens överväganden .......................................504

Utgångspunkter....................................................505 Kan olika åtgärder inom den nuvarande ordningen råda bot på bristerna?.........................507 Sluten ungdomsvård i påföljdskombination .......511 En ny utformning av verkställigheten av påföljden sluten ungdomsvård.............................514

Innehåll SOU 2004:122

19

15 Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse ....... 531

15.1 Utredningens uppdrag........................................................... 531

15.2 En beskrivning av den rättsliga regleringen.......................... 531 15.2.1 Förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn..... 531 15.2.2 Förutsättningarna för att använda påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse ............... 532

Allmänt ................................................................. 532 Beträffande unga lagöverträdare.......................... 534

15.3 Användningen av påföljdskombinationen minskade drastiskt genom 1999 års reform .......................................... 535

15.4 Utredningens överväganden.................................................. 536

16 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott ................................................... 539

16.1 Utredningens utgångspunkter .............................................. 539

16.2 Gällande rätt ........................................................................... 539 16.2.1 Allmänt om tvångsmedel ........................................... 539 16.2.2 Häktning ..................................................................... 540

Generella förutsättningar för häktning............... 540 Särskilda krav för häktning av unga personer..... 541 Handläggningen vid häktning ............................. 542 Tillstånd till restriktioner vid häktning .............. 543 Behandlingen av häktade ..................................... 543

16.2.3 Alternativ till häktning i RB....................................... 545

Domstolen är skyldig att pröva häktningsalternativen........................................... 545 Övervakning ......................................................... 545 Reseförbud och anmälningsskyldighet ............... 547 Häktningsalternativen enligt RB tillämpas sällan...................................................................... 548

16.2.4 Alternativ till häktning i LVU ................................... 548

Allmänna förutsättningar för tvångsingripande ............................................................. 549 Omedelbart tvångsomhändertagande ................. 549 Placering på § 12-hem.......................................... 551

16.2.5 Intensivövervakning i bostaden med elektronisk kontroll (IÖV)............................................................ 551

Innehåll SOU 2004:122

20

16.2.5 Handläggningen vid ungdomsmål .............................552

16.3 Internationella instrument.....................................................554 16.3.1 Sveriges åtaganden i internationella instrument........554 16.3.2 Granskningen av Sveriges åtaganden .........................555

16.4 Allmänt häkte .........................................................................556 16.4.1 Organisation................................................................556 16.4.2 Situationen för unga i häkte .......................................556

16.5 Statistik beträffande häktning av unga..................................558 16.5.1 Kriminalvårdens statistik ............................................558 16.5.2 BRÅ:s regeringsuppdrag.............................................559 16.5.3 SiS statistik ..................................................................560

16.6 Tidigare överväganden ...........................................................561 16.6.1 1974 års och 1983 års Häktningsutredningar............561 16.6.2 Uttalande av Justitieombudsmannen.........................561 16.6.3 Ungdomsbrottskommittén ........................................562 16.6.4 I lagstiftningsärendet om LSU ...................................563

16.7 Riksdagsdebatten....................................................................563

16.8 Utredningens överväganden ..................................................564 16.8.1 Inledning......................................................................564 16.8.2 Förutsättningarna för häktning..................................566 16.8.3 Förutsättningarna för häktningsalternativen i RB ....567

Övervakning .........................................................567 Reseförbud och anmälningsskyldighet ...............568

16.8.4 Förutsättningarna för häktningsalternativen inom socialtjänsten ...............................................................570

Tillämpningsområdet för omedelbart omhändertagande enligt LVU .............................570 Handläggningsreglerna i LUL .............................572

16.8.5 Tidpunkten för inledande av verkställigheten av dom på sluten ungdomsvård ......................................573 16.8.6 Nya alternativ till häktning ........................................575

Intagning på särskilt ungdomshem .....................575 Frihetsberövande med placering i bostaden med IÖV ...............................................................578

16.8.7 Placeringen av häktade ungdomar..............................580

Placering i bostaden med IÖV ............................580 Placering på särskilt ungdomshem ......................580

Innehåll SOU 2004:122

21

16.8.8 Förhållandena för unga i häkte bör förbättras .......... 581

17 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott ................................................................... 585

17.1 Utredningens utgångspunkter .............................................. 585

17.2 Gällande rätt ........................................................................... 585 17.2.1 Allmänt om avräkning................................................ 585 17.2.2 Närmare om avräkningsförfarandet .......................... 586

17.3 BRÅ:s undersökning av antalet ungdomar som häktats eller omhändertagits enligt LVU .......................................... 587 17.3.1 Antalet frihetsberövanden ......................................... 587 17.3.2 Tiden för frihetsberövande ........................................ 589

17.4 Utredningens överväganden.................................................. 590 17.4.1 Behovet av en ändrad reglering .................................. 590 17.4.2 Tillgodoräknande av tid som LVUomhändertagen ........................................................... 591

18 Samordning av kompetens och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap ............. 595

18.1 Utredningens uppdrag........................................................... 595 18.1.1 Vikten av kunskap ...................................................... 595

18.2 Var finns kompetensen och var sker metodutvecklingen idag?....................................................... 596 18.2.1 Socialstyrelsen............................................................. 596 18.2.2 Statens institutionsstyrelse ........................................ 600 18.2.3 Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)........................................................................... 602 18.2.4 Universitet och högskolor ......................................... 603 18.2.5 Brottsförebyggande rådet .......................................... 604 18.2.6 Rättsmedicinalverket .................................................. 606 18.2.7 Kommunerna .............................................................. 606 18.2.8 Europeiska unionen (EU).......................................... 609 18.2.9 Europarådet................................................................. 611 18.2.10 Övriga ........................................................................ 612 18.2.11 Nätverk...................................................................... 614

18.3 Utredningens överväganden.................................................. 615

Innehåll SOU 2004:122

22

19 Skadestånd i anledning av brott ................................. 617

19.1 Utredningens utgångspunkter...............................................617

19.2 En beskrivning av den rättsliga regleringen ..........................618 19.2.1 Ansvar för skadestånd enligt skadeståndslagen ........618

Allmänt om skadeståndslagen .............................618 Skadeståndets funktioner.....................................618 Skadestånd och straff ...........................................619 Skadeståndsansvar på grund av eget vållande .....619 Nedsättning av skadeståndet efter en skälighetsbedömning.......................................619 Underårigas skadeståndsansvar ...........................620 Den allmänna jämkningsregeln............................623 Föräldrars skadeståndsansvar ..............................625 Solidariskt skadeståndsansvar..............................625 Rättspraxis beträffande jämkning vid uppsåtliga brott.....................................................627

19.2.2 Brottsskadelagen .........................................................629 19.2.3 Skuldsaneringslagen ....................................................630

19.3 Pågående arbeten m.m. ..........................................................631

19.4 Utredningens överväganden ..................................................631 19.4.1 Behovet av en ändrad reglering ..................................631 19.4.2 Ändringar i skadeståndslagen.....................................633

Ändringar i jämkningsregeln i 2 kap. 4 § ............633 Ändringar i regeln om solidariskt ansvar i 6 kap. 4 § ...............................................................635

19.4.3 Ändringar i brottsskadelagen och skuldsaneringslagen ....................................................637 19.4.4 Andra åtgärder.............................................................637

20 Konsekvenser av utredningens förslag ......................... 641

20.1 Ekonomiska konsekvenser ....................................................641 20.1.1 Inledning......................................................................641 20.1.2 Socialstyrelsens utökade uppgifter.............................641 20.1.3 Ersättning till försvarare i ungdomsmål m.m............642 20.1.4 Socialtjänstpåföljden ...................................................643 20.1.5 Samverkan mellan socialtjänsten och rättsväsendet................................................................644

Innehåll SOU 2004:122

23

20.1.6 Införandet av straffvarning......................................... 644 20.1.7 Ungdomstjänst som självständig påföljd .................. 645 20.1.8 Den s.k. ryggsäcken .................................................... 647 20.1.9 Rimligare betalnings- och indrivningsrutiner beträffande dagsböter.............................................. 647 20.1.10 Medling...................................................................... 648 20.1.11 Sluten ungdomsvård ................................................. 650 20.1.12 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott.................................................. 651 20.1.13 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott.......................................................... 653 20.1.14 Sammanfattande bedömning .................................... 654

20.2 Förslagens betydelse för den kommunala självstyrelsen ..... 654

20.3 Konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet ................................................... 655

20.4 Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män .................................................................... 656

20.5 Konsekvenser för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen ................................................... 656

21 Författningskommentar ............................................. 657

21.1 Förslaget till lag (2006:000) om verkställighet av ungdomstjänst........................................................................ 657

21.2 Förslaget till lag (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård .......................................................................... 660

21.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ......................... 669

21.4 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .................. 685

21.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken........................................ 689

21.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .................. 689

21.7 Förslaget till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) .............................. 701

Innehåll SOU 2004:122

24

21.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ............................................702

21.9 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)...............................................................................702

21.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.....................................................702

21.11 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m. ..........................703

21.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. .........................703

21.13 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl ......................................................705

21.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd......................................................705

21.15 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...706

21.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga...............................706

21.17 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. .............................................................707

21.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ...............................................................708

21.19 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.......................................................................708

21.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ...........................708

21.21 Förslaget till förordning om ändring i förordning om fingeravtryck m.m. (1992:824) ..............................................709

Innehåll SOU 2004:122

25

21.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ......................................................................... 709

21.23 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt .......................................... 710

21.24 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol............... 711

21.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen................... 711

21.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister ................................................................. 711

21.27 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård ......... 713

21.28 Förslaget till lag om ändring i lag (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister ...................................... 715

21.29 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister...................................... 715

21.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål................................... 716

21.31 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) .............................................................................. 716

21.32 Förslaget till förordning om ändring i förordning (2001:637) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten .......................................................................... 720

21.33 Förslaget till förordning om ändring i socialtjänstförordningen (2001:937) .................................... 720

Innehåll SOU 2004:122

26

Bilagor ............................................................................ 723

Bilaga 1: Kommittédirektiv.............................................................723

Bilaga 2: Summary ...........................................................................733

Bilaga 3: Redovisning av resultatet av utredningens enkät till

några av landets större tingsrätter ...................................753

Bilaga 4: Deltagarförteckning; Utredningens forskar-

seminarium........................................................................761

Bilaga 5: Deltagarförteckning; Utredningens seminarium med

tjänstemän verksamma inom socialtjänsten....................763

Bilaga 6: Blankett för åklagares begäran om yttrande i

ungdomsmål enligt 11 § LUL ..........................................765

Bilaga 7: En kort presentation av projekt m.m.

i Tyresö kommun och Malmö kommun.........................769

Bilaga 8: Sammanställning över

de ekonomiska konsekvenserna ......................................775

29

Förkortningar

a.a. anförda arbete ADAD Adolescent Drug Abuse Diagnosis a.prop. anförd proposition art. artikel bet. betänkande BBIC Barns behov i centrum, projekt vid Socialstyrelsen BO Barnombudsmannen BrB brottsbalken BRÅ Brottsförebyggande rådet CUS Centrum för utvärdering av socialt arbete, Socialstyrelsen dir. kommittédirektiv EUCPN the European Crime Network FAP Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet FAS Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap FoU forskning- och utveckling FUK förundersökningskungörelsen (1947:948) HVB-hem hem för vård eller boende IFO individ- och familjeomsorg IMS Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, Socialstyrelsen IÖV intensivövervakning JO riksdagens ombudsmän (justitieombudsmannen) JuU justitieutskottet KRIS föreningen Kriminellas Revansch I Samhället LSU lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård LUL lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LVM lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Förkortningar SOU 2004:122

30

LVU lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga MST multisystemisk terapi NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd I NJA II Nytt Juridiskt Arkiv, avd II prop. regeringens proposition RB rättegångsbalken RMV Rättsmedicinalverket RPS Rikspolisstyrelsen RPSFS Rikspolisstyrelsens författningssamling rskr. riksdagsskrivelse RRV Riksrevisionsverket RÅ Riksåklagaren RÅC I Riksåklagarens cirkulärsamling RÅFS Riksåklagarens författningssamling SFS Svensk författningssamling SiS Statens institutionsstyrelse SkL skadeståndslagen (1972:20) SoL socialtjänstlagen (2001:453) SOSFS Socialstyrelsens författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning UB utsökningsbalken YJB Youth Justice Board YOT Youth Offending Team

31

Sammanfattning

(En engelsk översättning av sammanfattningen finns i bilaga 2.)

Uppdraget och utgångspunkterna för vårt arbete

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare ändrades senast genom en reform som trädde i kraft den 1 januari 1999. Reformen hade bl.a. till syfte att stärka de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens. Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten förtydligades och stramades upp. Vidare infördes sluten ungdomsvård som en ny frihetsberövande påföljd för unga lagöverträdare som begått brott innan de fyllt 18 år.

Utredningen har haft i uppdrag att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform. Uppdraget, som har gällt unga lagöverträdare i åldern 15–20 år, har varit mycket omfattande och avsett såväl frågan om valet av påföljd som verkställigheten av de olika påföljderna. Detta har inneburit att vi har haft att särskilt överväga möjligheterna att utveckla påföljderna och skapa nya påföljdsalternativ.

De grundläggande principer som redovisades i samband med 1999 års förändringar skulle enligt regeringens direktiv vara vägledande även för vårt arbete. Detta innebär att påföljdssystemet för unga lagöverträdare skall fortsätta att bygga på principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten.

Syftet med uppdraget har varit att, med upprätthållande av de ovan nämnda straffrättsliga principerna, gå vidare i arbetet med att utveckla ett påföljdssystem för unga som har ett pedagogiskt och tydligt innehåll samt att utifrån den unges behov skapa bättre förutsättningar för ett återförande till ett socialt välfungerande liv och på så sätt åstadkomma en positiv förändring.

Det har inte varit regeringens avsikt att åstadkomma någon generell straffskärpning när det gäller unga lagöverträdare. I stället har det uttalats att det måste vara ett mål att minska användningen av frihetsberövande påföljder, särskilt korta sådana.

Sammanfattning SOU 2004:122

32

I uppdraget har även ingått att analysera hur behovet av en nationell samordning av kompetens- och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap kan tillgodoses när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav.

Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse har på regeringens uppdrag utvärderat 1999 års påföljdsreform för unga lagöverträdare. Myndigheterna redovisade sitt arbete i november 2002. Utvärderingen har utgjort ett värdefullt kunskapsunderlag vid utredningens arbete.

Utvärderingen av 1999 års påföljdsreform

Den nyss nämnda utvärderingen av 1999 års påföljdsreform visade, såvitt den avsåg påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten, att reformen hade haft vissa effekter men att det var uppenbart att reformen inte hade realiserats fullt ut. När det gäller sluten ungdomsvård framkom bl.a. att verkställigheten behövde förbättras samt att fortsatt behandling av den unge efter verkställigheten i regel saknades eller upphörde snart efter utskrivning trots att fortsatt vårdbehov förelåg.

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

Behovet av socialtjänstens insatser inom omsorgen om barn och ungdomar har ökat. Vidare har socialtjänstens ambitioner och samhällets förväntningar på resultat höjts allt mer. Detta har sammantaget medfört att kraven på socialtjänstens arbete med barn och unga har ökat betydligt.

Socialtjänstens möjligheter att utföra ett framgångsrikt socialt arbete med barn och unga, inte minst när det gäller utredningens målgrupp, begränsas dock på grund av problem av bl.a. organisatorisk, personell, kompetensmässig och administrativ karaktär. Mot bakgrund härav har utredningen funnit att det är lämpligt att staten verkar för en större enhetlighet i fråga om kommunernas verksamhet när det gäller barn och ungdomar som begår brott. Vi föreslår att det uttryckligen skall framgå av lag att Socialstyrelsen har rätt att utfärda föreskrifter på detta område. För att minska

SOU 2004:122 Sammanfattning

33

skillnaden i utbud och kvalitet på stöd- och behandlingsinsatser m.m. mellan kommunerna, och därmed få en större likhet inför lagen, har vi framhållit vikten av samarbete och samverkan mellan kommunerna på detta område.

Handläggningen av ungdomsmål inom rättsväsendet

Utredningen har inget specifikt uppdrag att utreda frågor som rör handläggningen av ungdomsmål. Vi har dock kommit fram till att vid en översyn av det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott kan handläggningen inte lämnas utanför framställningen. Detta har medfört att vi även lämnar vissa förslag på detta område.

Vi anser att specialiseringen vid handläggning av ungdomsmål har stor betydelse för den unge som kommer i kontakt med rättsväsendet. Därför har vi betonat att polis- och åklagarmyndigheterna samt domstolarna bör lägga vikt vid och utveckla den specialisering som lagstiftaren tidigare beslutat om i fråga om myndigheternas handläggning av ungdomsmål.

Vidare har vi funnit att det finns skäl att införa ett särskilt lämplighetskrav för den advokat som skall förordnas som offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år. Vi menar att i första hand skall sådan advokat förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. Den misstänktes möjligheter att påverka vem som utses till försvarare för honom skall dock inte inskränkas härigenom. Vid bestämmande av ersättning till försvarare i mål med tilltalad i åldern 15–17 år anser vi att det skall beaktas att dessa mål kan kräva särskilda insatser av försvararen.

Våra förslag tar även sikte på skyndsamhetskravet i 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) som gäller förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år. Vi menar att detta skyndsamhetskrav skall utvidgas till att gälla för brott med fängelse i straffskalan. Skälet härför är att det är angeläget att samhället reagerar snabbt på alla brott begångna av unga. De praktiska svårigheter detta kan innebära för polisen bedömer vi vara hanterbara.

Vi föreslår också att skyldigheten i LUL att underrätta bl.a. vårdnadshavare om att åtal väckts och om tidpunkt för huvudförhandling uttryckligen skall gälla samtliga rättsinstanser. Vidare föreslår vi att vissa bestämmelser i LUL om rättegången skall äga

Sammanfattning SOU 2004:122

34

motsvarande tillämpning vid domstolens handläggning i mål sedan åklagaren väckt talan om ny prövning av påföljdsfrågan.

När det gäller handläggning av brottsmisstanke mot barn under 15 år har vi funnit att det vid utredning enligt 31 § LUL bör finnas en möjlighet för domstol att förordna om juridiskt biträde för den unge. Möjligheten bör användas restriktivt. Det kan bli aktuellt t.ex. när brottsutredningen gäller allvarliga brott eller kan leda till att stora skadeståndsanspråk ställs mot den unge.

Vi anser att det finns skäl att i annat sammanhang än detta se över möjligheterna att använda tvångsmedel på brottsmisstänkta under 15 år. När det gäller tagande av fotografi och fingeravtryck har vi dock funnit att detta skall vara möjligt även på misstänkta som inte är straffmyndiga. Vi har också föreslagit vissa förtydliganden i LUL när det gäller polisens möjligheter att hålla kvar en person under 15 år.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

Vi menar att möjligheten till åtalsunderlåtelse enligt LUL bör användas i större omfattning än i dag. Det bör därför övervägas vilka åtgärder som kan vidtas i syfte att förstärka institutet åtalsunderlåtelse i LUL och som kan bidra till att det kommer till användning i den utsträckning som lagstiftaren förutsatt i tidigare ärenden.

Utredningen föreslår att benämningen åtalsunderlåtelse i LUL av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte skall ersättas med straffvarning. Av samma skäl bör åtalsunderlåtelser enligt rättegångsbalken (RB) för brott som någon begått innan han har fyllt 18 år ersättas med straffvarning. Också de skäl som anges i 20 kap. 7 § RB skall således utgöra grund för åklagaren att besluta om straffvarning enligt LUL.

Vi föreslår också att åklagaren skall ta slutlig ställning till frågan om straffvarning skall meddelas den unge först vid ett personligt sammanträffande med denne. Den unges personliga närvaro vid sammanträdet hos åklagaren skall i princip utgöra ett villkor för att straffvarning skall kunna meddelas.

Enligt utredningens uppfattning skall även domstolen kunna meddela ett beslut om straffvarning om den finner att den unge skall fällas till ansvar för brottet. Domstolens möjligheter i detta

SOU 2004:122 Sammanfattning

35

avseende skall dock vara begränsad till fall då det finns särskilda skäl och då gärningen begåtts av okynne eller förhastande.

Vi menar att samarbetet mellan åklagaren och socialtjänsten bör förstärkas och föreslår därför att socialtjänsten skall vara skyldig att återrapportera till åklagaren i de fall den åtgärd som åklagaren förutsatte vid beslutet om straffvarning inte kommer till stånd. Vi anser att Socialstyrelsen bör ge socialtjänsten i kommunerna vägledning om återrapporteringsskyldigheten i dessa fall.

För att åstadkomma en likformig och förutsebar rättstillämpning av bestämmelserna om straffvarning bör Riksåklagaren utfärda nya allmänna råd om den närmare tillämpningen. Vi menar att vissa principer bör ligga till grund för de nya råden. De bör utformas på ett sådant sätt att användningen av straffvarning ökar på bekostnad av strafföreläggande och domstolsprövning.

I syfte att motivera den unge att avhålla sig från fortsatt brottslighet föreslår vi att uppgifter avseende beslut om straffvarning skall gallras ur belastningsregistret tre år efter beslutet under förutsättning att det under denna tid inte införs någon ny anteckning, dvs. att den unge inte lagförs för ny brottslighet under denna treårsperiod.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten kan innebära antingen vård som kommer till stånd på frivillig väg eller tvångsvård. Innehållet i påföljden kan bestå av många olika insatser från socialtjänstens sida – alltifrån mindre omfattande till mycket ingripande åtgärder. Mindre ingripande åtgärder kan t.ex. vara samtalskontakt med socialsekreterare och förordnande av kontaktperson. Exempel på betydligt mer ingripande åtgärder är deltagande i strukturerad öppenvård, t.ex. multisystemisk terapi, MST, och institutionsplaceringar.

Utredningen har funnit att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall användas endast när den unge efter en kvalificerad bedömning har befunnits löpa risk för fortsatt brottsligt beteende och därför är i behov av kraftfulla åtgärder av socialtjänsten.

Sammanfattning SOU 2004:122

36

Vidare är vi av uppfattningen att påföljden av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte bör ändra namn. Vårt förslag på nytt namn är socialtjänstpåföljd.

För att tydliggöra socialtjänstens roll i rättssystemet föreslår vi att det skall upprättas ett kontrakt baserat på vårdplanen, ett ungdomskontrakt, vid sådan socialtjänstpåföljd som innebär att åtgärder skall vidtas med samtycke av den unge och dennes vårdnadshavare, dvs. när fråga är om vård med stöd av socialtjänstlagen (2001:453)(SoL). Ungdomskontraktet skall undertecknas av berörda parter och bifogas domen. Domstolen skall i domen meddela föreskrift om att den unge är skyldig att uppfylla sin del av kontraktet. Vid socialtjänstpåföljd där åtgärderna skall vidtas tvångsvis med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) skall den upprättade vårdplanen bifogas domen.

Vi har även förslag till förbättringar vad gäller handläggnings- och verkställighetsfrågor. Våra förslag i denna del innebär bl.a. att åklagarens skyldighet att inhämta yttrande tidigareläggs till den tidpunkt då han finner att det föreligger skälig misstanke om brott, att åklagaren skall ha möjlighet att meddela den unge en varning om denne missköter verkställigheten av påföljden och att domstolen, om åklagaren har väckt talan om undanröjande av påföljden, skall ha möjlighet att i stället ändra innehållet i den pågående socialtjänstpåföljden.

Vi har även framhållit vikten av att de handläggande socialsekreterarna har såväl nödvändig kunskap om vad yttranden och vårdplaner skall innehålla som förståelse för ändamålet med handlingarna hos åklagare och domstol. För att underlätta socialtjänstens arbete anser vi att Riksåklagaren och Socialstyrelsen bör sammanställa blanketter för yttrande enligt 11 § LUL och för återrapportering till åklagaren när påföljden inte fungerar.

Vi förordar också att relativt omfattande utbildningsinsatser görs inom socialtjänsten beträffande påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

Det mervärde ett gott samarbete mellan socialtjänsten och rättsväsendet kan skapa har framhållits tidigare i olika sammanhang. Utvärderingen av 1999 års påföljdsreform tyder emellertid på att de förhoppningar som har ställts på sådan ökad samverkan och ökat samarbete inte har infriats, utan att det återstår mycket att göra i denna fråga. Vi anser därför att det bör säkerställas att rutiner skapas som leder till att en samverkan kommer till stånd i landet

SOU 2004:122 Sammanfattning

37

mellan de aktörer som har att verka i samband med ingripanden mot ungdomsbrott. Vi föreslår att socialtjänsten skall verka för att socialsekreterare och representanter för rättsväsendet regelbundet utbyter information och erfarenheter på ett övergripande plan.

Böter

Vi har funnit att det finns påtagliga nackdelar sammankopplade med bötesstraffet som påföljd för unga lagöverträdare. Det bör därför strävas efter en minskad användning av bötesstraff i form av dagsböter för den gruppen lagöverträdare.

Som framgått föreslår utredningen en ny ordning beträffande åtalsunderlåtelse. Förslaget är utformat på ett sådant sätt att antalet beslut om straffvarning kommer att öka i förhållande till antalet åtalsunderlåtelser i dag. Om förslaget leder till lagstiftning kommer därför behovet av att använda böter att minska.

Som närmare utvecklas i nästa avsnitt föreslår utredningen att ungdomstjänst görs till en självständig påföljd. Ett skäl till att införa ett sådant påföljdsalternativ för unga lagöverträdare är att det i många avseenden är bättre för ungdomar än böter och andra påföljder och att det i stor utsträckning kan ersätta framför allt böter som påföljd. Vi menar också att det framstår som ändamålsenligt att öka användningen av ungdomstjänst på bekostnad av böter även när det finns behov av att förena socialtjänstpåföljden med en tilläggspåföljd.

Utredningen anser att betalnings- och indrivningsrutinerna bör utformas på ett sådant sätt att de negativa konsekvenser som kan följa på bötesstraffet i dag för unga under 21 år motverkas. Vi föreslår att det införs en möjlighet för unga som har dömts till böter att redan på uppbördsstadiet vända sig till en myndighet i syfte att komma överens om en tidsplan för betalningen. Ett alternativt förslag som vi lägger fram är att det införs en möjlighet för unga lagöverträdare att få förlängd tidsfrist vid betalningen av bötesbeloppet. Vi föreslår att Rikspolisstyrelsen ges i uppdrag att efter samråd med Skatteverket närmare utreda hur en sådan möjlighet bör vara utformad.

Sammanfattning SOU 2004:122

38

Ungdomstjänst

Påföljdsreformen år 1999 innebar att ungdomstjänst infördes som tilläggspåföljd till påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Uppgiften att administrera ungdomstjänsten lades på kommunerna, dock utan att kommunerna ålades någon formell skyldighet att kunna göra detta. Brottsförebyggande rådet fann vid sin utvärdering av reformen att det hösten 2001 var endast drygt hälften av kommunerna som kunde ordna ungdomstjänst.

Vår översyn av påföljdssystemet har givit vid handen att det finns behov av ytterligare påföljdsalternativ för unga lagöverträdare. Det är angeläget att finna alternativ som i möjligaste mån kan ersätta användningen av såväl böter som kortare frihetsberövanden. Behovet gör sig särskilt gällande för åldersgruppen 15– 17 år. Vi har därvid funnit att ungdomstjänst, rätt utformad, kan vara en tydlig och pedagogisk påföljd för unga. Ungdomstjänst får även anses vara förenlig med de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens. Vi föreslår därför att ungdomstjänst skall införas som självständig påföljd för unga lagöverträdare. Vi föreslår vidare att det skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att administrera ungdomstjänst. Den nuvarande ordningen strider mot principen om allas likhet inför lagen och kan inte anses förenlig med art. 2 i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Ungdomstjänsten kan inte rangordnas i svårighetsgrad i förhållande till de övriga påföljderna. Vi har uppfattningen att domstolen i stället skall ha så stora möjligheter som möjligt att använda den påföljd som passar bäst i det enskilda fallet. Tillämpningen av ungdomstjänst bör dock begränsas till andra fall än de där endast böter är stadgat för det aktuella brottet. Även om ungdomstjänst som självständig påföljd kan användas för unga lagöverträdare upp till 21 år, torde användningen av påföljden för åldersgruppen 18–20 år bli begränsad.

Ungdomstjänsten skall bestå av oavlönat arbete samt innehålla moment som innebär att villkoren för ungdomstjänsten klargörs för den unge och som ger den unge möjligheter att reflektera över sin livssituation samt diskutera det brott han har gjort sig skyldig till. Ungdomstjänsten skall även bestå av ett avslutande moment där den unge får en återkoppling till hur han genomfört verkställigheten av påföljden. De moment som inte utgör arbete skall fylla ett mindre antal av de utdömda ungdomstjänsttimmarna.

SOU 2004:122 Sammanfattning

39

Socialstyrelsen skall ges bemyndigande att utfärda föreskrifter beträffande den närmare utformningen och hanteringen av ungdomstjänsten. Det antal timmar som kan komma ifråga för ungdomstjänst som självständig påföljd skall vara lägst 20 och högst 150.

Domstolen skall även i fortsättningen finna den unge lämplig för ungdomstjänst för att kunna döma till denna påföljd. Nivån för när man skall kunna komma i fråga för ungdomstjänst bör dock enligt utredningens mening inte sättas särskilt högt. Ytterligare en förutsättning för att domstolen skall kunna döma till ungdomstjänst är att den tilltalade har samtyckt till det.

För ungdomstjänstens utförande skall socialtjänsten upprätta en för den unge individuell arbetsplan. På varje arbetsplats där ungdomstjänst skall fullgöras skall det utses en handledare för de till ungdomstjänst dömda unga lagöverträdarna. Såväl handledaren på arbetsplatsen som socialtjänsten skall kontrollera att arbetsplanen följs.

Misskötsamhet av allvarligare slag skall leda till att åklagaren för talan vid domstol om undanröjande av ungdomstjänsten. När det finns skäl för det skall åklagaren eller domstolen meddela den unge en varning. Vi föreslår att Socialstyrelsen skall ge ut föreskrifter och allmänna råd om vilka åtgärder socialtjänsten skall vidta i situationer när de unga på olika sätt missköter en ådömd ungdomstjänst.

Även i fall där det krävs större ändringar i en redan upprättad arbetsplan bör saken normalt bli föremål för domstolens prövning. Vi anser att Socialstyrelsen skall ge socialtjänsten vägledning också i dessa situationer.

Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter

Det finns starka samhällsnyttiga skäl till att i möjligaste mån använda den påföljd som kan förmodas vara mest effektiv i fråga om att motverka att den unge lagöverträdaren återfaller i brott. Det är också angeläget att i görligaste mån undvika frihetsberövande påföljder. Utrymmet för att använda socialtjänstpåföljd bör mot den bakgrunden vara så omfattande som möjligt. Domstolen skall därför även i fortsättningen kunna kombinera socialtjänstpåföljden

Sammanfattning SOU 2004:122

40

med antingen ungdomstjänst eller böter om det finns behov av detta med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

När socialtjänstpåföljden skall kombineras med en tilläggspåföljd föreslår vi att den i första hand skall kombineras med ungdomstjänst. Böter bör i princip användas endast när den unge inte bedöms lämplig för eller inte samtycker till ungdomstjänst.

Socialstyrelsen skall, enligt vad vi föreslår, genom tillämpningsföreskrifter utforma ungdomstjänst som tilläggspåföljd.

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

Som ett led i en förstärkning av samarbetet mellan berörda myndigheter, vårdgivare och skola har utredningen haft i uppdrag att lämna förslag på en modell där en person utses att ha ett särskilt ansvar för den unge genom dels kontroll och uppföljning, dels samordning av de insatser och åtgärder som vidtas från samhällets sida; något som i direktiven har benämningen ryggsäck.

I Sverige är förordnandet av kontaktperson enligt socialtjänstlagen en av de mest använda insatserna för barn och ungdomar. En bra fungerande kontaktperson, såväl enligt socialtjänstlagen som LVU, kan enligt utredningens bedömning mycket väl fullgöra den funktion en ryggsäck är tänkt att ha. Insatsen kontaktperson skall därför kunna komma i fråga som hittills.

De som är kontaktpersoner för unga som begår brott och riskerar att skapa sig en kriminell livsstil behöver särskild kompetens och handledning för att kunna utföra ett bra arbete. Vi föreslår därför att insatsen kontaktperson bör utvecklas till ett mer avancerat stöd i de fall detta behövs. För att markera att de kvalificerade kontaktpersonerna skall bedriva en avancerad form av kontaktmannaskap anser vi att insatsen bör få en särskild benämning. Vi föreslår namnet mentor. Socialstyrelsen skall ge socialtjänsten i kommunerna vägledning i vilka krav som bör ställas såväl på kontaktpersonerna och mentorerna som på socialtjänsten när insatsen vidtas för unga som begår brott.

För de under 15 år som begår brott, särskilt för de allra yngsta, har vi ansett det viktigt att behovet av en mentor alltid utreds. Vid socialtjänstpåföljd skall insatsen kunna ingå i ungdomskontraktet eller vara en del av LVU-vården. Vi föreslår att socialtjänsten i sitt yttrande enligt 11 § LUL särskilt skall redovisa sina överväganden i fråga om behovet härav.

SOU 2004:122 Sammanfattning

41

Den tänkta s.k. ryggsäcken skall ta ett helhetsgrepp om den unge och hans situation. Det centrala för den unge är familjen, skolan, vännerna och närmiljön. Det ligger därför nära till hands att även dra paralleller mellan ryggsäcken och användningen av strukturerade öppenvårdsprogram. Vi kan se att sådana program i många fall kan vara en lämplig insats för barn och unga som begår brott.

Medling

Vi har haft i uppdrag att överväga bl.a. vilken ställning i rättsprocessen medlingen bör ha. Vi har därvid funnit att det inte finns övertygande skäl för att införa medling som en påföljd i straffsystemet. Inte heller finns det bärande skäl för att införa ett system med villkorade straffvarningar. Det finns inte heller tillräckliga skäl för att föreslå att den omständigheten att den unge deltar i medling skall utgöra en självständig grund för straffvarning. Utredningen har även avvisat tanken på att ändra i reglerna i 29 kap. brottsbalken (BrB) i syfte att få domstolarna att vid straffmätningen och påföljdsvalet i större utsträckning beakta att medling har skett.

Vi är dock av den uppfattningen att olika möjligheter bör tas tillvara för att öka förutsättningarna för användning av medlingsinstitutet. Även om det inte finns tillräckliga kunskaper för att man med någorlunda säkerhet skall kunna uttala sig om medlingens rehabiliterande effekt på unga gärningsmän, får de erfarenheter som hittills vunnits av genomförda medlingar ändå anses goda. Det finns därför anledning att utgå från att det skulle vara positivt om medlingen kunde komma till användning i större utsträckning framöver. Mot den bakgrunden föreslår utredningen att det i bestämmelsen om straffvarning i 17 § LUL skall anges att vid bedömningen av om sådant beslut skall meddelas, skall särskilt beaktas den unges vilja att medverka till att medling enligt medlingslagen kommer till stånd. Vi föreslår också att tidsfristen för beslut i åtalsfrågan skall få förlängas i de fall medling är aktuellt.

När det gäller frågan om hur medlingsverksamheten bör organiseras har vi bedömt det som mest lämpligt att den bedrivs inom kommunernas socialtjänst. Enligt vår mening finns det för närvarande inte tillräckliga skäl för att göra medlingsverksamheten obligatorisk för kommunerna. Vi förordar att Socialstyrelsen utgör samordnande nationell enhet på området och att styrelsen får i

Sammanfattning SOU 2004:122

42

uppdrag att vara ansvarig för ett fortsatt stöd för landets medlingsverksamheter.

Sluten ungdomsvård

Insatserna för unga lagöverträdare skall ses i ett helhetsperspektiv där socialtjänsten har det övergripande ansvaret för en långsiktig planering. Socialtjänsten behåller alltså huvudansvaret för den som dömts för brott och verkställer påföljden sluten ungdomsvård enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU).

Utvärderingen av påföljden visade dock att den lagstadgade samverkan mellan Statens institutionsstyrelse (SiS) och socialtjänsten ofta inte fungerade, bl.a. saknades kontinuitet och långsiktighet i bedömningar, planering och insatser för de LSU-dömda. Utredningen anser att de konstaterade bristerna är betänkliga. Vad som framkommit i utvärderingen i denna del har också gett utredningen anledning att överväga om samarbetet skulle gynnas av en annan utformning av verkställigheten av sluten ungdomsvård.

De LSU-dömda har nästan alltid behov av någon form av fortsatt behandling och stöd efter institutionsvården. Som en samlande beteckning för dessa insatser för de LSU-dömda har vi använt termen eftervård. I utvärderingen konstaterades att det fanns allvarliga brister i socialtjänstens insatser under eftervården. Behandlingsinsatser saknades i regel eller upphörde snart efter utskrivningen. I syfte att råda bot på dessa brister föreslår utredningen att eftervården görs till en del i verkställigheten av sluten ungdomsvård och att ansvaret för utformningen av eftervården läggs på SiS. SiS ansvar under eftervården skall dock vara begränsat till sådana behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet. SiS arbetsuppgifter inom verkställigheten skall alltså kunna hänföras till det kriminella beteendet.

Förslaget om en ny verkställighetsform innebär att domstolen på sedvanligt sätt fastställer straffvärdet på brottsligheten, dvs. straffvärdet mätt i antal månader/år med sluten ungdomsvård, och dömer den unge till denna påföljd. Om den tid den dömde har att verkställa uppgår till minst fyra månader – efter det att hänsyn tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom – skall enligt huvudregeln en

SOU 2004:122 Sammanfattning

43

eftervård på sex månader ingå i verkställigheten. I sådana fall skall institutionstiden minskas med två månader.

Eftersom det finns situationer då det inte är lämpligt att bereda den unge eftervård skall SiS ha möjlighet att göra undantag från regeln om eftervård. Om den unge missköter sig under eftervården skall SiS kunna vidta åtgärder mot honom som innebär antingen varning eller återföring till institutionen.

Insatserna i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen skall planeras i ett tidigt skede av verkställigheten av LSU-domen. Planen skall fastställas av SiS i samråd med socialtjänsten.

I övrigt har vi funnit att den som har dömts till sluten ungdomsvård och som är på fri fot skall kunna få uppskov med verkställigheten om det finns synnerliga skäl för detta. Utredningen föreslår också att den dömde skall ha möjlighet att få anstånd med verkställigheten om han har ansökt om nåd hos regeringen.

Vi har vidare funnit att möjligheten att verkställa sluten ungdomsvård som häktad bör utvidgas och föreslår därför att den som har dömts till sluten ungdomsvård och som häktas för nya brott innan verkställigheten av domen hunnit påbörjas skall kunna erhålla samtidig verkställighet av häktningen och den slutna ungdomsvården.

Enligt den nuvarande ordningen skall verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård alltid inledas på en låsbar enhet. Vi anser att ett undantag från detta krav skall införas.

Utvärderingen visade att det finns allvarliga brister i upprättandet av behandlingsplaner för de intagna. Inte heller följs alltid kravet att behandlingsplanen skall upprättas av SiS i samråd med socialtjänsten. Vi poängterar vikten av att de nuvarande reglerna på området efterlevs.

Utredningen anser att de brister som konstaterades i utvärderingen vad gäller LSU-dömda ungdomars psykiska ohälsa är allvarliga och att det är angeläget att bristerna åtgärdas så fort som möjligt. Många konkreta förslag har emellertid lagts fram i den frågan under årens lopp utan att de lett till några lagstiftningsåtgärder eller andra beslut med direkt praktisk betydelse för möjligheten att rätta till de brister som funnits under lång tid. Vi har därför ansett det mindre meningsfullt att lägga fram ytterligare förslag på området. I stället vill vi understryka vikten av att de åtgärder som redan har vidtagits i förening med de förslag som har lagts tidigare och de som kommer att läggas av aktuella aktörer

Sammanfattning SOU 2004:122

44

resulterar i att de LSU-dömda får sina behov av kvalificerad psykiatrisk hjälp tillgodosedda.

Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse

I vårt uppdrag har det ingått att överväga om det finns anledning att behålla påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse för unga lagöverträdare. Vi menar att det inte finns tillräckliga skäl för att ersätta påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse för unga lagöverträdare med någon annan påföljdskombination. Inte heller i övrigt har vi funnit tillräckliga skäl för att avskaffa påföljdskombinationen. Det bör sålunda även fortsättningsvis finnas en möjlighet att undantagsvis döma lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år till skyddstillsyn i kombination med fängelse.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

Det är inte möjligt att avstå från användningen av personella tvångsmedel mot unga. Dock är det angeläget att hitta former för sådan övervakning som innebär en rimlig avvägning mellan de motstridiga intressen som här gör sig gällande.

Utredningen menar att de nuvarande reglerna om när häktning får tillgripas beträffande unga är utformade på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan berörda intressen.

När det gäller alternativen till häktning i rättegångsbalken är det enligt vår uppfattning svårt att se vilka åtgärder som skulle kunna tänkas öka användbarheten av övervakning enligt 24 kap. 4 § RB inom dess nuvarande ramar. Däremot föreslår vi att 25 kap. 1 § RB skall ändras för att tydliggöra att paragrafen innehåller tre självständiga fall då reseförbud och anmälningsskyldighet kan ersätta häktning. För att öka möjligheterna att använda paragrafen skall anmälningsplikten kunna fullgöras även hos anvisad socialtjänst. Utredningen föreslår vidare att det görs ett förtydligande i 25 kap. 2 § RB så att domstolens möjlighet att förena ett beslut om anmälningsskyldighet med nödvändiga villkor lyfts fram.

Också omedelbart tvångsomhändertagande enligt LVU kan utgöra ett alternativ till häktning av den unge. Vi har emellertid funnit att de gällande bestämmelserna om tvångsomhändertagande

SOU 2004:122 Sammanfattning

45

i LVU är tillräckligt långtgående under förutsättning att socialtjänsten använder de möjligheter som regelsystemet erbjuder. Det finns alltså ingen anledning att öka möjligheten att tillgripa sådant omhändertagande. Däremot bör Socialstyrelsen i sina föreskrifter och allmänna råd på ett tydligare sätt än i dag klargöra socialnämndens ansvar i detta avseende.

Vi föreslår att åklagaren skall underrätta socialnämnden när någon som är under 21 år anhålls. Nämnden skall vara skyldig att inom viss tid skriftligen till åklagaren redovisa sitt ställningstagande i frågan om vilka insatser inom socialtjänsten som kan anvisas som ett alternativ till häktning. En sådan ordning bör kunna motverka att den unge häktas trots att förutsättningar finns för alternativa åtgärder inom socialtjänsten eller att den unge efter häktningsbeslutet får stanna kvar i häkte under längre tid än nödvändigt.

För att förkorta häktningstiden för unga lagöverträdare som vistas i häkte i avvaktan på att domen på sluten ungdomsvård vinner laga kraft, föreslås att domstolen skall ha möjlighet att förordna att domen omedelbart skall gå i verkställighet.

Utredningen har övervägt om det bör införas nya alternativ till häktning. En alternativ övervakningsform till häktning skulle kunna vara en ny ordning för frihetsberövande av ungdomar med placering på särskilt ungdomshem. Vi har dock funnit att de nackdelar som är förbundna med konstruerandet av en sådan ordning är så betydande, i förhållande till vad som möjligen står att vinna, att något förslag i denna riktning inte bör läggas. En annan alternativ övervakningsform till häktning skulle kunna vara att den unge placeras i bostaden med intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV), s.k. fotboja. Vi har emellertid bedömt att det av olika skäl inte är lämpligt att införa en sådan ordning.

Utredningen har också prövat möjligheten att placera häktade ungdomar på särskilda ungdomshem för att undvika placering på de allmänna häktena. Vid en samlad bedömning överväger dock nackdelarna de fördelar en placering hos SiS skulle kunna tänkas föra med sig. Utredningen har därför inte funnit anledning att formulera något förslag med ett sådant innehåll.

Det kan alltså inte undvaras att unga häktade placeras på allmänna häkten. Vi anser dock att det finns goda möjligheter att förbättra förhållandena för unga i häkte. Kriminalvårdens arbete med unga häktade bör fortsätta och utvecklas. Myndighetens särskilda ansvar för den åldersgruppen skall framgå av lagstiftningen om behandlingen av intagna i häkte. Det skall där anges att

Sammanfattning SOU 2004:122

46

förhållandena för unga under 18 år skall vara anpassade till de ungas särskilda behov och att de unga skall bli föremål för särskilda insatser under sin vistelse i häktet i syfte att underlätta deras situation.

Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott

Vi föreslår att det skall införas en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid han har varit omhändertagen enligt LVU. Ett krav för detta är att frihetsberövandet skett på grund av misstanke om brott som sedermera prövats genom domen. För avräkning skall det vidare krävas att frihetsberövandet till sin art varit sådant att det är likvärdigt med häktning eller anhållande. Frågan om huruvida avräkning skall få ske bör prövas av domstolen i samband med att målet avgörs. I en ny bestämmelse i 33 kap. BrB skall det föreskrivas att domstolen får tillgodoräkna tid för ifrågavarande frihetsberövanden i den utsträckning som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Samordning av kompetens och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap

Kompetensen när det gäller vård och behandling av barn och ungdomar med beteendeproblem är fördelad på många olika aktörer. Mycket medel och resurser satsas på forskning och utveckling på flera håll.

Det är av största vikt att de insatser som vidtas för barn och ungdomar med asocialt beteende utgår från vetenskap eller beprövad erfarenhet. Det är därför angeläget att finna en ordning som medför att resultaten av den forskning och de satsningar som görs sprids så att de kommer till deras kännedom som i sin verksamhet har användning för dessa resultat, bl.a. socialtjänsten i kommunerna. Det finns behov av en aktör med en helhetssyn och med ansvar att bevaka den forskning som bedrivs och den verksamhet som pågår. Denna aktör skall även ha förutsättningar att sprida sådan information och kunskap. Eftersom det handlar

SOU 2004:122 Sammanfattning

47

om insatser för barn och ungdomar framstår Socialstyrelsen enligt utredningen som det mest naturliga valet för detta uppdrag.

Utredningen föreslår alltså att Socialstyrelsen skall få i uppdrag att samordna kompetens- och metodutveckling och till socialtjänsten sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav.

Skadestånd i anledning av brott

Enligt utvärderingen visade en kartläggning att unga som hade dömts till sluten ungdomsvård också i hög utsträckning förpliktats att betala skadestånd. I nämnda utvärdering anges att s.k. solidariskt betalningsansvar för med sig en rad negativa effekter. De ekonomiska kraven upplevs av de unga som oöverblickbara och orättvisa. Kraven bidrar till att försvåra en återanpassning till ett normalt liv utan svartjobb och brott. Dessutom binder solidariskt utdömda skadestånd samman ungdomarna på ett destruktivt sätt. Även om frågan inte omnämns i utredningens direktiv har vi, mot den bakgrunden, ansett att det finns anledning att överväga om den nuvarande ordningen beträffande solidariskt skadestånd för unga lagöverträdare är utformad på ett lämpligt sätt.

Som huvudregel gäller att den som är ansvarig för en skada skall ersätta skadan, dvs. betala full ersättning för denna. Vissa undantag har emellertid gjorts i skadeståndslagen (1972:207). Skadeståndet kan i vissa fall sättas ned efter en skälighetsbedömning, bl.a. om den skadståndsskyldige är under 18 år (2 kap. 4 §). Vi menar att tillämpningsområdet för jämkningsregeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen bör utvidgas till att omfatta också åldersgruppen 18–20 år. Vi avstår däremot från att föreslå generellt ökade möjligheter till jämkning av den skadeståndsskyldighet som åvilar unga lagöverträdare.

Om flera personer är skadeståndsskyldiga för samma skada svarar de enligt 6 kap. 4 § solidariskt. Huvudregeln om solidariskt ansvar gäller dock inte när skadeståndsskyldigheten är begränsad för någon av de berörda. Enligt utredningens bedömning finns det skäl att överväga om möjligheten att frångå solidariskt ansvar bör öka och om det nuvarande undantaget från solidariskt ansvar i stället bör utgöra huvudregel för unga lagöverträdare. Frågan är emellertid av generell och principiell betydelse och mer komplex än vad som ryms inom utredningens uppdrag. Vi har därför valt att

Sammanfattning SOU 2004:122

48

inte lägga fram något förslag om ändring i reglerna i 6 kap. 4 §. Vi menar dock att frågan om solidarisk skadeståndsskyldighet för unga som har begått brott är angelägen och att den bör bli föremål för ytterligare överväganden i ett annat, lämpligare sammanhang.

Vi har funnit att det finns skäl att överväga vilka åtgärder som kan vidtas vad gäller de administrativa rutinerna vid inbetalning av skadestånd i syfte att motverka onödiga restföringar hos kronofogdemyndigheten. Mot bakgrund av att frågan om bristerna i uppbörden av skadestånd är föremål för beredning inom regeringskansliet avstår vi emellertid från att lägga fram något förslag i denna del.

Ekonomiska konsekvenser av utredningens förslag

Utredningens förslag innebär att det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott avsevärt förbättras. Utredningen bedömer att flera av förslagen bör kunna finansieras inom befintliga ekonomiska ramar eller genom en omprioritering inom befintliga resurser. Samtliga förslag är emellertid inte möjliga att genomföra utan ökade kostnader för såväl staten som den kommunala sektorn.

49

Författningsförslag

1.1 Förslag till lag (2006:000) om verkställighet av ungdomstjänst

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag avser verkställighet av dom på ungdomstjänst enligt 32 kap.3 och 4 §§brottsbalken.

2 § Socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för den unge, ansvarar för verkställigheten.

3 § Verkställigheten av ungdomstjänst skall bestå i

1. samhällsnyttigt arbete,

2. inledande och avslutande åtgärder som tar sikte på den unges genomförande av arbetsuppgifterna, och 3. åtgärder som är ägnade att förhindra fortsatt brottslig verksamhet.

Socialnämnden skall i varje enskilt fall bestämma det närmare innehållet i de av rätten utdömda ungdomstjänsttimmarna genom att upprätta en arbetsplan.

4 § Verkställigheten får inledas om den dömde inte inom föreskriven tid har överklagat domen när det gäller påföljden. Detta gäller även om åklagare eller målsägande har överklagat domen.

Socialnämnden skall se till att verkställigheten inleds så snart det får ske.

5 § En arbetsplan för ungdomstjänst skall innehålla uppgifter om dels var arbetet skall utföras, vilka arbetstider som skall gälla, det minsta och det högsta antalet timmar som den dömde har att fullgöra per vecka eller månad samt de övriga föreskrifter som är

Författningsförslag SOU 2004:122

50

nödvändiga för verkställigheten, dels omfattningen av åtgärder enligt 3 § första stycket 2 och 3 och när och hur dessa åtgärder skall genomföras.

6 § Socialnämnden skall genom besök eller på annat lämpligt sätt kontrollera att den upprättade arbetsplanen för ungdomstjänst följs.

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den närmare utformningen av ungdomstjänst enligt 32 kap.3 och 4 §§brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

SOU 2004:122 Författningsförslag

51

1.2 Förslag till lag (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag avser verkställighet av sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken. Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall ske i sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. I denna verkställighet ingår utslussning från ungdomshemmet. Viss del av verkställigheten av sluten ungdomsvård kan också ske i form av eftervård.

2 § Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas.

3 § Statens institutionsstyrelse ansvarar för verkställigheten. Verkställigheten skall planläggas och genomföras i nära samarbete med socialnämnden i den dömdes hemort.

Intagning m.m.

4 § Verkställigheten inleds genom att den dömde tas in i ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 1 §. Är den dömde häktad i ett annat mål när domen får verkställas inleds dock, enligt 10 § andra stycket, verkställigheten där han eller hon förvaras.

Att verkställighetstiden i vissa fall skall räknas från en tidigare dag än den då den dömde tas in i ett särskilt ungdomshem, framgår av 14 § andra stycket.

5 § Verkställigheten får inledas om den dömde inte inom föreskriven tid har överklagat domen när det gäller påföljden. Detta gäller även om åklagare eller målsägande har överklagat domen.

Verkställigheten får i vissa fall inledas trots att domen inte har vunnit laga kraft mot den dömde. Om detta finns särskilda bestämmelser.

Författningsförslag SOU 2004:122

52

6 § Verkställigheten får inledas omedelbart också om den dömde före överklagandetidens utgång förklarar att han eller hon avstår från att överklaga domen när det gäller påföljden och medger att påföljden får verkställas (nöjdförklaring).

Nöjdförklaring får lämnas inför

1. chefen för häktet, av den som är häktad,

2. den som förestår vården vid ett särskilt ungdomshem, av den som är intagen i ett sådant hem,

3. en polismyndighet. Nöjdförklaring enligt andra stycket 1 eller 2 får lämnas även inför en annan tjänsteman vid ett häkte eller ett särskilt ungdomshem som har förordnats att ta emot en sådan förklaring.

En tjänsteman som avses i andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket skall så snart det kan ske upplysa den dömde om dennes rätt att lämna en sådan förklaring samt om när och hur det kan ske. En sådan tjänsteman är vidare skyldig att den dag, då nöjdförklaring först kan lämnas, fråga om den dömde vill lämna en sådan förklaring.

7 § När nöjdförklaring lämnas skall ett vittne närvara. Den som har tagit emot förklaringen skall göra en anteckning om det på domen eller på rättens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis). Anteckningen skall undertecknas av mottagaren, den dömde och vittnet.

8 § En nöjdförklaring gäller endast om den dömde har haft betänketid till andra dagen efter den dag då domen avkunnades för honom eller henne vid rätten eller på annat sätt delgavs den dömde och om den som skall ta emot förklaringen har tillgång till domen eller domsbevis. Den dömde skall ges tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.

En nöjdförklaring som har lämnats enligt denna lag får inte tas tillbaka. Har den dömde överklagat domen när det gäller påföljden, skall överklagandet anses återkallat genom nöjdförklaringen.

Lämnar den dömde nöjdförklaring inför en sådan tjänsteman som avses i 6 § andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, skall denne omedelbart se till att domen verkställs. Lämnar den dömde nöjdförklaring inför en polismyndighet, skall den som tar emot förklaringen se till att den dömde förpassas till det särskilda ungdomshem där verkställigheten skall ske.

SOU 2004:122 Författningsförslag

53

9 § När domen får verkställas skall Statens institutionsstyrelse förelägga den dömde att senast en viss dag inställa sig vid det särskilda ungdomshem som styrelsen bestämmer. Statens institutionsstyrelse skall se till att intagning sker så snart som möjligt efter det att domen får verkställas.

Om den dömde inte rättar sig efter eller inte kan nås av ett föreläggande enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort där den dömde vistas på begäran av Statens institutionsstyrelse förpassa denne till hemmet.

Den dömde får i väntan på förpassning förvaras i häkte eller i polisarrest, om det är nödvändigt för att förpassningen skall kunna genomföras.

10 § Är den dömde, när domen får verkställas, häktad eller intagen i ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, skall häktet eller det särskilda ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den dömde omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse bestämmer.

Är den dömde häktad i ett annat mål när domen får verkställas, får verkställigheten påbörjas där han eller hon förvaras.

11 § Om den dömde inte är häktad och det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbildningsförhållanden eller andra omständigheter, får Statens institutionsstyrelse på ansökan av den dömde bevilja uppskov med verkställigheten under viss tid, högst tre månader från den dag då domen får verkställas. Om de synnerliga skälen alltjämt består när denna tid förflutit får styrelsen bevilja uppskov under ytterligare tid, högst tre månader.

Uppskov får inte beviljas, om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker. Om anledning till sådant antagande uppkommer sedan uppskov beviljats, skall beslutet återkallas.

Visar den dömde att han eller hon har gett in en ansökan om uppskov sist den dag då den dömde enligt 9 § första stycket senast skulle ha inställt sig vid ett särskilt ungdomshem och har uppskov inte tidigare sökts i målet, skall verkställigheten anstå i avvaktan på styrelsens beslut.

Författningsförslag SOU 2004:122

54

12 § Visar den som har dömts till sluten ungdomsvård att en ansökan om att han eller hon av nåd skall befrias från påföljden eller få denna utbytt mot en icke frihetsberövande påföljd har getts in till regeringen sist den dag då den dömde enligt 9 § första stycket senast skulle ha inställt sig vid ett särskilt ungdomshem, skall verkställigheten anstå i avvaktan på regeringens beslut med anledning av ansökningen. Detta gäller dock inte om den dömde är häktad eller intagen i ett särskilt ungdomshem, om nåd tidigare har sökts i målet eller om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker.

Beräkning av verkställighetstid m.m.

13 § Om någon har dömts till sluten ungdomsvård eller om rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brottsbalken, har förordnat att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, skall, i fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljden, 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. tillämpas på motsvarande sätt.

14 § Så snart domen på sluten ungdomsvård har börjat verkställas, skall Statens institutionsstyrelse fastställa dagen för verkställighetens slut.

Vid beräkningen av verkställighetens slutdag skall 19, 2123 och 25 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. tillämpas på motsvarande sätt.

Uppgår den sålunda framräknade tiden som den dömde har att verkställa till minst fyra månader skall, utom i fall som avses i 15 §, en eftervård ingå i verkställigheten. I sådant fall skall verkställigheten vid det särskilda ungdomshemmet uppgå till den enligt andra stycket framräknade tiden med avdrag för två månader och verkställigheten i form av eftervård till sex månader.

Om den dömde under eftervården har återförts till det särskilda ungdomshemmet i enlighet med bestämmelsen i 26 §, skall en ny beräkning av verkställighetens slutdag göras, varvid intagning i ungdomshemmet under en dag innebär att eftervården anses verkställd till en tid av tre dagar.

Styrelsen skall fastställa en ny slutdag för verkställigheten om omständigheterna ger anledning till det.

SOU 2004:122 Författningsförslag

55

15 § Även om den tid den dömde har att verkställa enligt 14 § andra stycket uppgår till fyra månader eller mer skall eftervård inte beredas den dömde om han eller hon är föremål för ett beslut om vård enligt 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga med placering i ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § den lagen.

Om det finns särskilda skäl för det, får det beslutas att inledandet av eftervården skall anstå tills vidare. Beslutet skall omprövas så snart det finns anledning till det.

Verkställigheten i ett särskilt ungdomshem

16 § Den dömde skall ges nödvändig vård och behandling och ges tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus.

17 § Den dömde får hindras att lämna det särskilda ungdomshemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att verkställigheten skall kunna genomföras. Den dömdes rörelsefrihet får också inskränkas, när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller personalens säkerhet.

18 § Verkställigheten skall, om inte särskilda skäl talar emot detta, inledas på en låsbar enhet. Så snart förhållandena medger det, skall den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former.

Frågan om den dömde kan ges möjlighet till vistelse under öppnare former skall prövas fortlöpande, dock minst en gång varannan månad.

Om det krävs med hänsyn till den dömdes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en dömd som vårdas på en låsbar enhet hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet). En fråga om vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning.

19 § Vad som sägs i 16, 17, 19 och 20 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall gälla även för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

Författningsförslag SOU 2004:122

56

20 § Den dömde har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal och ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den dömde får dock förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra säkerheten vid det särskilda ungdomshemmet eller kan motverka hans eller hennes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den dömde eller någon annan.

21 § Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den dömde hållas i avskildhet under förutsättning att han eller hon står under fortlöpande uppsikt av personalen. Den dömde får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.

22 § Den dömde skall tillåtas att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet i den utsträckning som kravet på samhällsskydd medger, om det bedöms lämpligt för att främja den dömdes anpassning i samhället eller det annars finns särskilda skäl. Därvid skall de villkor ställas som kan anses nödvändiga.

Tid för vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet enligt första stycket skall räknas in i verkställighetstiden.

23 § Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning vid ankomsten till det särskilda ungdomshemmet samt i samband med vistelse utanför hemmet enligt 22 § lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den dömde är påverkad av något sådant medel.

24 § Om den dömde behöver hälso- och sjukvård, skall han eller hon vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan nödvändig undersökning och behandling inte lämpligen genomföras vid det särskilda ungdomshemmet, bör den allmänna sjukvården anlitas.

Om det behövs, får den dömde föras över till ett allmänt sjukhus. Får någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och är verksam vid ett särskilt ungdomshem kännedom om att den

SOU 2004:122 Författningsförslag

57

dömde har en sådan smittsam sjukdom som enligt 1 kap. 3 § andra stycket smittskyddslagen (2004:168) utgör allmänfarlig sjukdom, skall den som förestår vården vid hemmet underrättas, om det inte står klart att det inte finns risk för smittspridning. Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård ges i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Om det finns anledning till det, skall den som enligt första stycket vistas utanför det särskilda ungdomshemmet stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter. Tiden för sådan vistelse skall räknas in i verkställighetstiden.

I fråga om behandlingen av den som har förts över till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket andra meningen lagen om rättspsykiatrisk vård för frivillig psykiatrisk vård, tillämpas föreskrifterna i 1824 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt bestämmelsen i 8 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk vård om befogenhet för Statens institutionsstyrelse att besluta om särskilda restriktioner.

Verkställigheten i form av eftervård

25 § Eftervårdens innehåll skall, med beaktande av behovet av kontroll, bestämmas med hänsyn till den dömdes behov av vård och behandling samt personliga förhållanden i övrigt.

Det får uppställas särskilda villkor som skall gälla för eftervården.

26 § Om den dömde inte följer de särskilda villkor som gäller för eftervården eller på annat sätt missköter sig, får det beslutas att den dömde skall meddelas en varning eller, om varning inte är en tillräcklig åtgärd, att han eller hon skall återföras till institutionen för vistelse där under en tid om högst fyra veckor. Denna tid får förlängas om det finns särskilda skäl därtill.

Polishandräckning

27 § Polismyndigheten skall på begäran av den som förestår vården vid ett särskilt ungdomshem lämna biträde för att söka efter och hämta tillbaka den som dömts till sluten ungdomsvård om den

Författningsförslag SOU 2004:122

58

dömde avvikit eller för att ombesörja förflyttning av honom eller henne.

Underrättelse till målsägande

28 § Om den dömde undergår sluten ungdomsvård för ett brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall målsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om i vilket särskilt ungdomshem den dömde befinner sig samt om den dömde förflyttas, vistas utanför det särskilda ungdomshemmet eller rymmer.

Underrättelse om en planerad vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet behöver inte lämnas, när en underrättelse på grund av beslutad bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig. Detsamma gäller när en underrättelse på goda grunder kan antas allvarligt äventyra den dömdes egen säkerhet.

Underrättelse till målsägande skall lämnas så tidigt som möjligt och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Övriga bestämmelser

29 § Beslut enligt denna lag fattas av Statens institutionsstyrelse. I frågor som avses i 18 och 22 §§ skall samråd ske med socialnämnden i den dömdes hemort om det inte är uppenbart obehövligt.

Beslut i frågor enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat förordnas.

30 § Beslut av Statens institutionsstyrelse enligt denna lag i särskilda fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007, då lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall upphöra att gälla.

SOU 2004:122 Författningsförslag

59

1.3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken, dels att 31 kap. 1 a § skall upphöra att gälla, dels att rubriken till 1 kap. och 29 kap. skall ha följande lydelse, dels att 1 kap. 3 §, 29 kap. 7 §, 30 kap. 1 och 5 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 6 och 8 §§, 34 kap. 11 §, 36 kap. 12 § samt 38 kap. 2, 3, 6, 8, 9 och 16 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 1 kap. 7 §, 30 kap. 12 §, 33 kap. 7 a §, 34 kap. 8 § och 35 kap. 11 § av följande lydelse,

dels att det skall införas ett nytt kapitel, kap. 32 med följande rubrik och lydelse,

dels att den i 33 kap. 5 §

1

gjorda hänvisningen till lagen

(1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård byts ut mot hänvisning till lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård,

dels att den i 33 kap. 7 §

2

gjorda hänvisningen till 10 a § lagen

(1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård byts ut mot hänvisning till 13 § lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Om brott och brottspåföljder

Om brott och brottspåföljder m.m.

3 §

3

Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård och ungdomstjänst.

1

Senaste lydelse 2000:175.

2

Senaste lydelse 2000:175.

3

Senaste lydelse 1988:942.

Författningsförslag SOU 2004:122

60

7 §

Att den som begått brott sedan han fyllt femton men innan han fyllt arton år kan meddelas straffvarning framgår av 29 kap. 7 §.

29 kap.

Om straffmätning och påföljdseftergift

Om straffmätning, påföljdseftergift och straffvarning

7 §

4

Har någon begått brott innan han fyllt tjugoett år, skall hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Härvid får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Rätten får, i stället för att döma till påföljd för brott som någon begått innan han fyllt arton år, meddela straffvarning i enlighet med bestämmelserna i 32 kap. 6 §.

Ingen får dömas till fängelse på livstid för brott som han har begått innan han fyllt tjugoett år.

30 kap.

Om val av påföljd

1 §

5

Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård finns i 31 kap.

Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård finns i 31 och 32 kap.

5 §

6

För brott för vilket ingår fängelse i straffskalan och som någon begått innan han fyllt

4

Senaste lydelse 1988:942.

5

Senaste lydelse 1988:942.

6

Senaste lydelse 1998:604.

SOU 2004:122 Författningsförslag

61

tjugoett år får rätten döma till ungdomstjänst, om den tilltalade samtycker till det.

För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Att rätten därvid i första hand skall bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse framgår av 31 kap. 1 a §.

För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Att rätten därvid i första hand skall bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse framgår av 32 kap. 5 §.

För brott som någon begått efter det att han fyllt arton men innan han fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

12 §

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för ungdomstjänst beakta om sådan påföljd med hänsyn till brottslighetens straffvärde samt till den unges person och övriga omständigheter framstår som den lämpligaste påföljden.

31 kap.

Om överlämnande till särskild vård

1 §

7

Kan den som är under tjugoett år och som begått brott bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga får rätten överlämna åt socialnämnden att föranstalta om nödvändig vård

Att den som är under tjugoett år kan dömas till socialtjänstpåföljd framgår av 32 kap. 1 §.

Att den som begått brott innan han fyllt arton år kan dömas till sluten ungdomsvård framgår av 32 kap. 5 §.

7

Senaste lydelse 2001:457.

Författningsförslag SOU 2004:122

62

inom socialtjänsten enligt en för den tilltalade av nämnden uppgjord vårdplan. Överlämnande får ske endast om socialtjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med böter eller med särskild föreskrift om ungdomstjänst enligt tredje stycket, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet.

Framgår det av den upprättade planen att den tilltalade skall bli föremål för vård eller annan åtgärd med stöd av socialtjänstlagen, skall rätten meddela föreskrift om att han skall genomgå sådan vård eller åtgärd.

Om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet, får rätten förena ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med

1. dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte, eller

2. en särskild föreskrift om att den tilltalade skall utföra oavlönat arbete eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet (ungdomstjänst) i lägst tjugo och högst etthundra timmar, om den tilltalade samtycker till det.

En föreskrift om ungdomstjänst får ändras eller upphävas på talan av åklagare, när det finns skäl till det.

SOU 2004:122 Författningsförslag

63

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i samband med överlämnande enligt första stycket, föreskriva att den dömde på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

1 a §

8

Har någon begått brott innan han fyllt 18 år och finner rätten med tillämpning av 30 kap. att påföljden bör bestämmas till fängelse, skall den i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Detta gäller dock inte om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, finns särskilda skäl däremot.

Rätten får bestämma tiden för sluten ungdomsvård till lägst fjorton dagar och högst fyra år.

Bestämmelser om verkställighet finns i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

8

Senaste lydelse 1998:604.

Författningsförslag SOU 2004:122

64

32 kap.

Om särskilda påföljder m.m. för unga

1 §

Om den som är under tjugoett år och som begått brott har behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet och kan sådan vård eller åtgärd beredas honom, får rätten döma till socialtjänstpåföljd om socialtjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med ungdomstjänst eller böter, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet.

Skall vården beredas och åtgärderna komma till stånd med stöd av socialtjänstlagen skall rätten fastställa en mellan socialnämnden och den unge överenskommen behandling (ungdomskontrakt), vars innehåll skall framgå av domen.

Skall vården beredas och åtgärderna komma till stånd med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga skall detta framgå av en för den unge av socialnämnden uppgjord vårdplan, som skall fogas till domen.

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet får

SOU 2004:122 Författningsförslag

65

rätten, om det bedöms vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, i samband med att den dömer till socialtjänstpåföljd, föreskriva att den dömde på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

2 §

Har domstol med stöd av 1 § första stycket dömt någon till socialtjänstpåföljd och bryter därefter den dömde i väsentlig grad mot den överenskommelse om behandling som intagits i ett ungdomskontrakt enligt 1 § andra stycket, får, efter ansökan av åklagare, den rätt som först dömt i målet

1. meddela den dömde en varning om detta bedöms vara en tillräcklig åtgärd,

2. med upphävande av den tidigare fastställda överenskommelsen om behandling fastställa en ny sådan överenskommelse (ungdomskontrakt), eller

3. undanröja den ådömda socialtjänstpåföljden och döma till annan påföljd för brottet.

Vid tillämpning av första stycket 3 skall skälig hänsyn tas till vad den dömde undergått till följd av socialtjänstpåföljden, till

Författningsförslag SOU 2004:122

66

böter som har dömts ut enligt 32 kap. 4 § och till sådan ungdomstjänst enligt nämnda paragraf som han kan ha utfört .

Bestämmelserna i första stycket 2 och 3 och andra stycket gäller även i de fall då det fastställda kontraktet inte fullföljs av annat skäl än som anges i första stycket.

Bestämmelserna i första stycket 3 och andra stycket gäller även om den vård eller de åtgärder som angetts i en sådan vårdplan som anges i 32 kap 1 § tredje stycket inte kommer till stånd eller om vården eller åtgärderna i väsentlig utsträckning avviker från vårdplanen.

3 §

Har någon innan han fyllt tjugoett år begått brott för vilket fängelse ingår i straffskalan får rätten, om den tilltalade samtycker till det, döma till ungdomstjänst. Den som döms till ungdomstjänst skall åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i pedagogisk verksamhet i sammanlagt lägst 20 och högst 150 timmar.

Den dömde skall fullgöra ungdomstjänsten enligt en arbetsplan som upprättas av socialnämnden.

Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom enligt en dom på ungdomstjänst, får, efter ansökan av åklagare, den rätt som först dömt i målet, efter omständigheterna

SOU 2004:122 Författningsförslag

67

1. besluta att varning skall meddelas den dömde, 2. ändra omfattningen av den tidigare utdömda ungdomstjänsten, eller

3. undanröja domen på ungdomstjänst och bestämma annan påföljd för brottet.

Även om fall som avses i tredje stycket inte föreligger skall bestämmelserna under 2 och 3 tillämpas om ungdomstjänsten inte kan komma till stånd utan att betydande avvikelser görs från den av socialnämnden upprättade arbetsplanen.

Undanröjs domen på ungdomstjänst, skall vid påföljdens bestämmande skälig hänsyn tas till vad den dömde har undergått till följd av den tidigare domen.

Bestämmelser om verkställighet finns i lagen (2006:000) om verkställighet av ungdomstjänst.

4 §

Om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet, får rätten förena en socialtjänstpåföljd

1. med ungdomstjänst, lägst tjugo och högst etthundra timmar eller, om ungdomstjänst inte kan komma till stånd,

2. med dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte.

Författningsförslag SOU 2004:122

68

5 §

Har någon begått brott innan han fyllt arton år och finner rätten med tillämpning av 30 kap. att påföljden bör bestämmas till fängelse, skall den i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Detta gäller dock inte om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, finns särskilda skäl däremot.

Rätten får bestämma tiden för sluten ungdomsvård till lägst fjorton dagar och högst fyra år.

Om det finns särskilda skäl får rätten, i stället för att förordna att den dömde skall stanna kvar i häkte i avvaktan på att domen på sluten ungdomsvård vinner laga kraft, besluta att domen i den delen får verkställas omedelbart.

Bestämmelser om verkställighet finns i lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

6 §

Om någon har begått ett brott sedan han fyllt femton men innan han fyllt arton år, får rätten meddela straffvarning om det finns särskilda skäl därtill och det är uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om straffvarning skall meddelas skall, utöver vad som följer av första stycket, särskilt beaktas den unges

SOU 2004:122 Författningsförslag

69

vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan, att medverka till att medling enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott kommer till stånd eller att på annat sätt gottgöra målsäganden.

Straffvarning får inte meddelas, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. Vid bedömningen av om något väsentligt allmänt intresse åsidosätts skall särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott.

33 kap.

Om avräkning av anhållnings- och häktestid m.m.

6 §

9

Om någon döms till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård eller om rätten med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 förordnar att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och den dömde med anledning av misstanke om brott som prövats genom dom i målet har varit berövad friheten på sätt som enligt 19 a § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. får tillgodoräknas som tid under vilken påföljden verkställts i anstalt eller vid ett särskilt ungdomshem, får rätten förordna att påföljden skall anses helt verkställd genom frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant förordnande är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.

Om rätten undanröjer en villkorlig dom eller en skyddstillsyn och i stället dömer till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård, gäller första stycket även i fråga om sådana frihetsberövanden som anges i 19 a § andra stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

9

Senaste lydelse 2000:175.

Författningsförslag SOU 2004:122

70

Om någon döms till böter och med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, har varit berövad friheten på sätt som enligt första stycket får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten förordna att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Om någon döms till böter eller ungdomstjänst och med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, har varit berövad friheten på sätt som enligt första stycket får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten förordna att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

7 a §

De i 7 § angivna bestämmelserna skall också tillämpas av rätten i fråga om sådant frihetsberövande som, på grund av misstanke om brott som prövats genom domen, ägt rum enligt bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och som därvid varit av sådan art att det är att jämställa med anhållande eller häktning.

8 §

10

Vid prövning i högre rätt av ett överklagande angående utdömd påföljd får beslut i fråga som avses i 6 och 7 §§ ändras även om beslutet inte överklagats.

Vid prövning i högre rätt av ett överklagande angående utdömd påföljd får beslut i fråga som avses i 6–7 a §§ ändras även om beslutet inte överklagats.

10

Senaste lydelse 2000:175.

SOU 2004:122 Författningsförslag

71

34 kap.

Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd

8 §

Har den som för brott dömts till ungdomstjänst begått annat brott innan påföljden börjat verkställas skall rätten, om påföljden även för detta brott bestäms till ungdomstjänst, vid bestämmande av antalet timmar i möjlig mån iaktta att antalet timmar tillhopa inte överstiger det antal som skulle ha bestämts som gemensam påföljd för brotten.

11 §

11

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård, skall livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård, skall livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år eller sluten ungdomsvård i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan de förstnämnda påföljderna har börjat verkställas, skall fängelsestraffet eller utdömd sluten ungdomsvård träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år eller sluten ungdomsvård i minst två år och en dom på böter, förvandlingsstraff för böter eller ungdomstjänst som har meddelats innan de förstnämnda påföljderna har börjat verkställas, skall fängelsestraffet eller utdömd sluten ungdomsvård träda i stället för den andra påföljden.

11

Senaste lydelse 1998:604.

Författningsförslag SOU 2004:122

72

35 kap.

Om bortfallande av påföljd

11 §

Ådömd ungdomstjänst bortfaller, om domen inte börjat verkställas innan fem år förflutit från det att domen vann laga kraft.

Avbryts verkställigheten av ungdomstjänsten skall vad som sägs i första stycket tillämpas på motsvarande sätt i fråga om den fortsatta verkställigheten. Tiden skall räknas från dagen för avbrottet.

36 kap.

Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott

12 §

12

Förutsättes för förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan, som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten, om påföljd för brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill förordna, att sådan rättsverkan skall inträda.

Förutsättes för förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan, som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten, om den efterger påföljd för brottet eller meddelar straffvarning, i den mån omständigheterna föranleda därtill förordna, att sådan rättsverkan skall inträda.

38 kap.

Rättegångsbestämmelser m.m.

2 §

13

Har domstol med stöd av 31 kap. 1 § överlämnat någon till vård inom socialtjänsten och

Har domstol överlämnat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 § får efter ansökan av

12

Senaste lydelse 1986:118.

13

Senaste lydelse 1998:604.

SOU 2004:122 Författningsförslag

73

bryter därefter den dömde i väsentlig grad mot en föreskrift som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § andra eller tredje stycket, får efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tas till böter som har dömts ut enligt 31 kap. 1 § tredje stycket 1 och till vad den dömde undergått till följd av en föreskrift om ungdomstjänst enligt 31 kap. 1 § tredje stycket 2.

Rätten kan, i stället för att undanröja förordnandet enligt första stycket, besluta att varning skall meddelas den dömde, om detta är en tillräcklig åtgärd.

Även om fall som avses i första stycket inte föreligger skall bestämmelserna där tillämpas på motsvarande sätt om den planerade vården eller åtgärderna som socialnämnden redovisat i yttrande enligt 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare inte kommer till stånd eller om vården i väsentlig utsträckning avviker från den i yttrandet redovisade planen. Detsamma gäller när domstolen har överlämnat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 § och den vård som socialnämnden i yttrande till domstolen har förklarat sig ämna föranstalta om visar sig inte kunna anordnas.

åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet om den vård som socialnämnden i yttrande till domstolen har förklarat sig ämna föranstalta om visar sig inte kunna anordnas.

Författningsförslag SOU 2004:122

74

3 §

14

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där villkorlig dom meddelats. Fråga om åtgärd enligt 31 kap. 1 § fjärde stycket tas upp av den rätt som först avgjort det mål i vilket dömts till överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där villkorlig dom meddelats.

Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid den tingsrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som har gjort framställning i ärendet är verksam, eller vid den rätt som först avgjort det mål där skyddstillsyn dömts ut.

Mål som avses i denna paragraf får också tas upp av en domstol, där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Mål som avses i denna paragraf, samt fråga om åtgärd enligt 32 kap. 2 § och 32 kap. 3 § tredje och fjärde styckena, får också tas upp av en domstol, där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

6 §

15

Nämndemän skall delta när en tingsrätt avgör en fråga, som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 §. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av

Nämndemän skall delta när en tingsrätt avgör en fråga, som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap 2 §, 32 kap. 3 § tredje och fjärde stycket eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 §. Detsamma skall gälla i fråga om undan-

14

Senaste lydelse 1998:604.

15

Senaste lydelse 1998:604.

SOU 2004:122 Författningsförslag

75

villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket.

röjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket.

Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket, 28 kap. 11 § första och andra styckena eller 31 kap. 1 § fjärde stycket, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare.

Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och andra styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare.

8 §

16

I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 §, 31 kap. 1 § fjärde stycket eller 34 kap. 10 § andra stycket skall tingsrätten ge den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bli hörd muntligen, skall han ges tillfälle till det. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde ges tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 32 kap. 2 § eller 32 kap. 3 § tredje eller fjärde stycket eller 34 kap. 10 § andra stycket skall tingsrätten ge den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bli hörd muntligen, skall han ges tillfälle till det. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde ges tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

En åtgärd enligt 28 kap. 11 § första och andra styckena får beslutas utan att den dömde ges tillfälle att yttra sig.

9 §

17

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket, 28 kap. 11 § första och andra

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket, 28 kap. 11 § första och andra

16

Senaste lydelse 1998:604.

17

Senaste lydelse 1998:604.

Författningsförslag SOU 2004:122

76

styckena, 31 kap. 1 § fjärde stycket eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 § gäller omedelbart, om inte något annat förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5 eller 6 § angående föreskrifter, övervakning eller prövotid.

styckena, 32 kap. 2 § första stycket 1 och 2, 32 kap. 3 § tredje stycket 1 och 2, 32 kap. 3 § fjärde stycket såvitt avser hänvisningen till p. 2 eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 § gäller omedelbart, om inte något annat förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 4,5 eller 6 § angående föreskrifter, övervakning eller prövotid.

16 §

18

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid sådant oavlönat arbete som avses i 27 kap. 2 a § första stycket, 28 kap. 2 a § första stycket samt 31 kap. 1 § tredje stycket 2.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid sådant oavlönat arbete som avses i 27 kap. 2 a § första stycket, 28 kap. 2 a § första stycket, 32 kap. 3 § första stycket samt 32 kap. 4 § 1.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

18

Senaste lydelse 1998:604.

SOU 2004:122 Författningsförslag

77

1.4 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 20 kap. 7 §, 21 kap. 10 §, 25 kap. 1 och 2 §§, 29 kap. 2 §, 36 kap. 1 §, 49 kap. 5 §, 51 kap. 25 § och 52 kap. 7 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

7 §

19

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:

– – –

Om någon har begått ett brott sedan han har fyllt arton år får åklagare besluta att underlåta åtal (åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts: – – –

21 kap.

10 §

20

Offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fastställer.

Vid bestämmande av ersättning till offentlig försvarare för den som inte har fyllt 18 år skall beaktas att mål med unga lagöverträdare kan kräva särskilda insatser av försvararen.

Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.

19

Senaste lydelse 1997:726.

20

Senaste lydelse 1996:1624.

Författningsförslag SOU 2004:122

78

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer den taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen i vissa fall samt meddelar föreskrifter om beräkning av ersättningen för tidsspillan.

En offentlig försvarare får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av den misstänkte. Har detta skett är förbehållet utan verkan och den offentlige försvararen skall till den misstänkte betala tillbaka vad han eller hon uppburit.

25 Kap.

1 §

21

Är någon skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, och finns det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men

Finns det skäl att anhålla eller häkta någon men kan det antas att syftet därmed kan tillgodoses genom beslut om att han förbjuds att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet eller social myndighet (anmälningsskyldighet) får i stället sådant beslut meddelas den misstänkte.

Beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet får också meddelas den som är på sannolika skäl eller skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Vad som nu sagts gäller dock under förutsättning att det inte i övrigt finns anledning att anhålla eller häkta den

21

Senaste lydelse 1989:650.

SOU 2004:122 Författningsförslag

79

kan det antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses i första stycket.

misstänkte.

Även om fängelse inte kan följa på brottet får reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelas också den som är på sannolika skäl eller skäligen misstänkt, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Reseförbud eller anmälningsskyldighet får åläggas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

2 §

22

I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får föreskrivas att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseförbud förenas med anmälningsskyldighet.

I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får föreskrivas att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp villkor som avser behandling, drogkontroll eller annat, om sådana villkor behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseförbud förenas med anmälningsskyldighet.

I fråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av denna balk i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud.

29 kap.

2 §

23

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt. Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om det kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt angående

1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall skall bedömas, – – –

22

Senaste lydelse 1981:1294.

23

Senaste lydelse 1998:605.

Författningsförslag SOU 2004:122

80

3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd, – – –

Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till särskild vård av annat slag än som avses i 31 kap. 1 a § brottsbalken, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående denna mening.

– – – Anser någon ledamot att den tilltalade skall dömas till socialtjänstpåföljd eller överlämnas till särskild vård av annat slag än som avses i 32 kap. 5 § brottsbalken, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående denna mening.

36 kap.

1 §

24

Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses – – –

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller särskild åtalsprövning ej har åtalats. – – –

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses – – –

3. till följd av åklagares beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse, straffvarning eller särskild åtalsprövning inte har åtalats. – – –

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt, med undantag för vad som sägs om häktning, 46 kap. 15 §. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

24

Senaste lydelse 2001:235.

SOU 2004:122 Författningsförslag

81

49 kap.

5 §

25

En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet

– – –

6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som avses i 25–28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken,

– – –

– – –

6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som avses i 25–28 kap., omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken eller omedelbar verkställighet av dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken,

– – –

51 kap.

25 §

26

Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock besluta om överlämnande till särskild vård eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.

Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock döma till socialtjänstpåföljd, besluta om överlämnande till annan särskild vård eller döma till ungdomstjänst eller, om tingsrätten dömt till socialtjänstpåföljd eller beslutat om överlämnande till annan särskild vård eller dömt till ungdomstjänst, döma till annan påföljd.

25

Senaste lydelse 1998:601.

26

Senaste lydelse 1998:605.

Författningsförslag SOU 2004:122

82

Vid tillämpningen av första stycket skall sluten ungdomsvård enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken jämställas med fängelse.

Vid tillämpningen av första stycket skall sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.

Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, får hovrätten trots första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.

Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, får hovrätten trots första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd. Detsamma gäller om tingsrätten har meddelat en dom på ungdomstjänst och den dömde inte längre samtycker till att utföra ungdomstjänsten.

Hovrätten får inte heller med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.

52 kap.

7 §

27

Om hovrätten finner att klagandens motpart bör höras angående överklagandet, skall överklagandet delges honom med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. I mål där åklagaren är motpart får överklagandet dock översändas till denne utan delgivning. – – –

Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att

Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att

27

Senaste lydelse 1999:84.

SOU 2004:122 Författningsförslag

83

gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller reseförbud utan att höra motparten.

gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, reseförbud eller omedelbar verkställighet av dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken utan att höra motparten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

Författningsförslag SOU 2004:122

84

1.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken att den i 19 §

28

gjorda hänvisningen till

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

28

Senaste lydelse 1998:606.

SOU 2004:122 Författningsförslag

85

1.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

dels att nuvarande 18 § skall betecknas 19 § och nuvarande 19 § skall betecknas 20 § samt att paragraferna skall ha följande lydelse.

dels att 4, 8, 11, 12, 14, 16-18, 21–24, 26, 28, 35 och 36 §§ samt rubriken före 16 § respektive 23 § skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas tre nya paragrafer, 30 a, 30 b och 32 a §§, samt närmast före 30 b § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

29

En förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken. Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

En förundersökning mot den som inte har fyllt arton år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken. Tidsfristen får överskridas om

1. den misstänkte skall delta i medling enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott,

2. åklagaren har beslutat att

29

Senaste lydelse 1998:608.

Författningsförslag SOU 2004:122

86

kalla den unge till ett personligt sammanträffande enligt 19 §, eller

3. det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

8 §

30

Om den unge, sedan åtalsunderlåtelse har beslutats enligt 16 §, misstänks för att ha begått annat brott dessförinnan, får åklagare besluta att inte inleda förundersökning eller att lägga ned en påbörjad förundersökning beträffande detta brott. Detta gäller dock inte, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts genom att förundersökning inte äger rum.

Om den unge, sedan straffvarning har beslutats enligt 16 §, misstänks för att ha begått annat brott dessförinnan, får åklagare besluta att inte inleda förundersökning eller att lägga ned en påbörjad förundersökning beträffande detta brott. Detta gäller dock inte, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts genom att förundersökning inte äger rum.

11 §

31

I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han fyllt arton år skall åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det

I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han eller hon fyllt arton år skall åklagaren inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för den unge, så snart det finns skälig misstanke att den unge har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för straffvarning eller om det annars är obehövligt.

30

Senaste lydelse 1985:14.

31

Senaste lydelse 2001:459.

SOU 2004:122 Författningsförslag

87

annars är obehövligt.

Ett yttrande enligt första stycket skall innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge samt en plan för de åtgärder som nämnden avser att vidta, varvid arten, omfattningen och varaktigheten av åtgärderna skall framgå. Yttrandet skall, om åklagaren begär det eller om nämnden finner det nödvändigt, även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt.

Ett yttrande enligt första stycket skall innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge, en bedömning av den unges behov av åtgärder för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet samt, i förekommande fall, en plan för de åtgärder som nämnden avser att vidta, varvid arten, omfattningen och varaktigheten av åtgärderna skall framgå. Om de planerade åtgärderna skall vidtas med stöd av socialtjänstlagen skall vårdplanen benämnas ungdomskontrakt och vara undertecknad av socialnämnden och den unge. Yttrandet skall, om åklagaren begär det eller om nämnden finner det nödvändigt, även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och levnadsomständigheter i övrigt. Om åklagaren begär det skall yttrandet dessutom innehålla en bedömning av den unges lämplighet för ungdomstjänst enligt 32 kap. 3 § brottsbalken och behov av mentor enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket socialtjänstlagen eller 22 § andra stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som denne begär i fråga om den unge.

Författningsförslag SOU 2004:122

88

12 §

32

I sin begäran om yttrande skall åklagaren ange inom vilken tid yttrandet skall lämnas och, om det är lämpligt, ge socialnämnden anvisningar för hur yttrandet kan begränsas. Om nämnden inte kan lämna sitt yttrande inom den föreskrivna tiden, får åklagaren medge att yttrandet lämnas senare. Yttrandet får lämnas muntligen vid ett sådant sammanträde som avses i 18 §, om det är nödvändigt för att hålla tidsfristen.

I sin begäran om yttrande skall åklagaren ange inom vilken tid yttrandet skall lämnas och, om det är lämpligt, ge socialnämnden anvisningar för hur yttrandet kan begränsas. Om nämnden inte kan lämna sitt yttrande inom den föreskrivna tiden, får åklagaren medge att yttrandet lämnas senare. Yttrandet får lämnas muntligen vid ett sådant sammanträde som avses i 19 §, om det är nödvändigt för att hålla tidsfristen.

14 §

33

Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla honom, får polismyndigheten hålla honom kvar för att kunna skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Vad som nu sagts gäller dock endast om åklagaren funnit att den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott.

Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla den unge, får polismyndigheten hålla honom eller henne kvar för att kunna skyndsamt överlämna den unge till hans eller hennes föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Vad som nu sagts gäller dock endast om åklagaren funnit att den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott.

För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som inte har fyllt arton år, om han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott.

För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som inte har fyllt arton år, om den unge har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott.

32

Senaste lydelse 1988:822.

33

Senaste lydelse 1998:25.

SOU 2004:122 Författningsförslag

89

Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret. Den som är över femton år får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.

Den som inte fyllt femton år och som gripits enligt 35 § eller medtagits till förhör får aldrig hållas kvar enligt första eller andra stycket längre än tre timmar efter gripandet respektive förhöret.

Åtalsunderlåtelse Straffvarning

16 §

34

Om någon har begått ett brott innan han har fyllt arton år, får åklagaren besluta att underlåta åtal enligt 17 § (åtalsunderlåtelse).

Om någon har begått ett brott innan han eller hon har fyllt arton år, får åklagaren besluta att underlåta åtal enligt 17 och 18 §§ (straffvarning).

Bestämmelser om åtalsunderlåtelse finns också i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

17 §

35

Åtalsunderlåtelse får beslutas, om den unge blir föremål för sådan åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för den unge:

1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453),

2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

Straffvarning får beslutas, om den unge blir föremål för sådan åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för den unge:

1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453),

2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

34

Senaste lydelse 1990:61.

35

Senaste lydelse 2001:459.

Författningsförslag SOU 2004:122

90

av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp eller stöd.

av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp eller stöd.

Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande.

Straffvarning får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åklagaren utöver vad som följer av första och andra styckena särskilt beakta den unges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan eller att på annat sätt gottgöra målsäganden.

Vid bedömningen av om straffvarning skall meddelas skall åklagaren utöver vad som följer av första och andra styckena särskilt beakta den unges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan, att medverka till att medling enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott kommer till stånd eller att på annat sätt gottgöra målsäganden.

Åtalsunderlåtelse får inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. Vid bedömningen av om något väsentligt allmänt intresse åsidosätts skall särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Straffvarning får inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. Vid bedömningen av om något väsentligt allmänt intresse åsidosätts skall särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott.

(16 § andra och tredje stycket) 18 §

Bestämmelser om åtalsunderlåtelse finns också i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

Straffvarning får också beslutas med stöd av de skäl som anges i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I fråga om straffvarning sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

SOU 2004:122 Författningsförslag

91

18 § 19 §

36

Den unge skall underrättas om ett beslut om åtalsunderlåtelse vid ett personligt sammanträffande med åklagaren inom två veckor efter det att beslutet har fattats. Den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge skall kallas till sammanträffandet, om det inte möter hinder eller annars finns särskilda skäl mot det. Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara.

Är det uppenbart att ett personligt sammanträffande inte kan genomföras inom den tid som anges i första stycket får sammanträffandet äga rum senare. Kan ett personligt sammanträffande inte genomföras skall den unge underrättas skriftligen om beslutet.

Om åklagaren bedömer att det finns förutsättningar för att meddela den unge straffvarning skall han kalla honom eller henne till ett personligt sammanträffande med åklagaren.

Sammanträffandet skall äga rum inom två veckor efter det att åklagaren har beslutat att kalla den unge. Är det uppenbart att sammanträffandet inte kan genomföras inom denna tid får det äga rum senare.

Den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge skall kallas till sammanträffandet, om det inte möter hinder eller annars finns särskilda skäl mot det. Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara.

Vid sammanträffandet skall åklagaren ta slutlig ställning i frågan om straffvarning skall meddelas eller ej och underrätta den unge om beslutet.

Straffvarning får, om det finns synnerliga skäl, meddelas den unge utan att denne kallats att inställa sig personligen hos åklagaren. I sådant fall skall den unge underrättas skriftligen om beslutet.

36

Senaste lydelse av förutvarande 18 § 2002:382.

Författningsförslag SOU 2004:122

92

19 § 20 §

37

Vid ett sammanträffande enligt 18 § skall åklagaren särskilt förklara innebörden av beslutet om åtalsunderlåtelse och det skötsamhetskrav som detta är förenat med och klargöra vilka följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser.

Vid ett sammanträffande enligt 19 § skall åklagaren tala med den unge om brottet och följderna av detta. Åklagaren skall därvid bereda den unge möjlighet att redovisa sin inställning till de frågor som anges i 17 § tredje stycket. Åklagaren skall också förklara innebörden av beslutet om straffvarning och det skötsamhetskrav som detta är förenat med och klargöra vilka följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser.

20 §

Bestämmelserna i 18 och 19 §§ gäller i tillämpliga delar också beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, om beslutet avser brott som någon har begått innan han har fyllt arton år.

21 §

38

Socialnämnden skall underrättas om ett beslut enligt 18 §, om någon åtgärd från nämndens sida förutsätts.

Socialnämnden skall underrättas om ett beslut om straffvarning enligt denna lag, om någon åtgärd från nämndens sida förutsätts.

Har nämnden erhållit en underrättelse enligt första stycket skall nämnden underrätta åklagaren om den förutsatta åtgärden inte kommer till stånd.

37

Senaste lydelse av förutvarande 19 § 1994:1760.

38

Senaste lydelse 1985:14.

SOU 2004:122 Författningsförslag

93

22 §

39

Den som får åtalsunderlåtelse enligt 17 § skall iaktta skötsamhet.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det. Vid bedömningen av om återkallelse skall ske skall särskilt beaktas om den unge har återfallit i brott inom sex månader från beslutet om åtalsunderlåtelse.

Den som meddelas straffvarning skall iaktta skötsamhet.

Ett beslut om straffvarning enligt denna lag får återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det. Vid bedömningen av om återkallelse skall ske skall särskilt beaktas om den unge har återfallit i brott inom sex månader från beslutet om straffvarning.

Häktning Anhållande och häktning

23 §

Den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Den som inte har fyllt arton år får anhållas och häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Beslutar åklagaren att anhålla någon som inte fyllt tjugoett år skall åklagaren omedelbart underrätta socialnämnden om beslutet. Nämnden skall skriftligen till åklagaren redovisa sitt ställningstagande i frågan om vilka insatser inom socialtjänsten som kan anvisas som alternativ till häktning. Nämndens redovisning skall ske snarast möjligt och senast den dag åklagaren anger.

24 §

40

För en misstänkt som inte har fyllt arton år skall offentlig försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare. När

För en misstänkt som inte har fyllt arton år skall offentlig försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att den unge saknar behov av försvarare. När

39

Senaste lydelse 1988:822.

40

Senaste lydelse 2001:152.

Författningsförslag SOU 2004:122

94

offentlig försvarare skall förordnas, skall undersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten.

offentlig försvarare skall förordnas, skall undersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten.

Vid förordnande av offentlig försvarare enligt första stycket bör den förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper kan antas vara särskilt lämplig för uppdraget.

26 §

41

När åtal väcks mot den som inte har fyllt arton år, skall tingsrätten underrätta vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, om det inte finns särskilda skäl mot det.

När åtal väcks mot den som inte har fyllt arton år, skall tingsrätten underrätta vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Motsvarande skyldighet att lämna underrättelse om tidpunkten för huvudförhandlingen åvilar även högre rätt.

Om yttrande som avses i 11 § skall lämnas eller har lämnats av socialnämnden, skall rätten underrätta nämnden om tidpunkten för huvudförhandlingen.

Om åtalet avser ett brott på vilket fängelse kan följa, skall vårdnadshavaren eller annan som avses i första stycket, höras i målet, om det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot det.

Vårdnadshavare eller annan som hörs enligt tredje stycket har rätt till ersättning och förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne. Ersättningen skall betalas av staten.

41

Senaste lydelse 2002:382.

SOU 2004:122 Författningsförslag

95

28 §

42

Rätten får överlämna åt socialnämnden att föranstalta om vård inom socialtjänsten endast om det i målet finns ett yttrande av nämnden med det innehåll som avses i 11 §. Om det inte finns särskilda skäl krävs ett sådant yttrande också för att rätten skall få döma den som inte har fyllt tjugoett år till fängelse i mer än tre månader.

Rätten får döma till socialtjänstpåföljd eller till ungdomstjänst endast om det i målet finns ett yttrande av nämnden med det innehåll som avses i 11 §. Om det inte finns särskilda skäl krävs ett sådant yttrande också för att rätten skall få döma den som inte har fyllt tjugoett år till fängelse i mer än tre månader.

30 a §

Beträffande mål som avses i 32 kap. 2 § och 32 kap. 3 § tredje och fjärde styckena brottsbalken gäller utöver bestämmelserna i 24 §, 25 §, 27 § och 29 § första stycket även, i tillämpliga delar, bestämmelserna i 26 § och 30 §.

Varning

30 b §

Har domstol med stöd av 32 kap. 1 § första stycket brottsbalken dömt någon till socialtjänstpåföljd och bryter den dömde därefter mot den överenskommelse om behandling som intagits i ett ungdomskontrakt enligt andra stycket nämnda paragraf, får åklagaren i stället för att väcka talan enligt 32 kap. 2 § brottsbalken besluta att varning skall meddelas den unge, om detta bedöms vara en tillräcklig åtgärd.

42

Senaste lydelse 1991:2043.

Författningsförslag SOU 2004:122

96

Har domstol med stöd av 32 kap. 3 eller 4 § brottsbalken dömt någon till ungdomstjänst och iakttar den dömde inte vad som åligger honom eller henne enligt domen, får åklagaren i stället för att väcka talan enligt 32 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken besluta att varning skall meddelas den unge, om detta bedöms vara en tillräcklig åtgärd.

Varning enligt första och andra styckena skall utan dröjsmål meddelas den dömde vid ett personligt sammanträffande. Den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård eller fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge skall kallas till sammanträdet, om det inte möter hinder eller annars finns särskilda skäl mot det. Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara.

Bestämmelserna i 20 § gäller i tillämpliga delar även vid sammanträffande enligt tredje stycket.

32 a §

Vid utredning enligt 31 § skall, om det föreligger synnerliga skäl, ett juridiskt biträde förordnas för den unge. Ansökan om sådant biträde görs av åklagaren eller den unges vårdnadshavare hos tingsrätten. Bestämmelserna i 24 § andra stycket samt i 21 kap. 5–8 §§, 9 § andra stycket och 10 § rättegångsbalken skall i tillämp-

SOU 2004:122 Författningsförslag

97

liga delar gälla beträffande sådant juridiskt biträde.

35 §

43

Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas han på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han gripas av envar. Om en enskild person har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas den unge på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han eller hon gripas av envar. Om en enskild person har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör. Den unge får inte tas i förvar.

Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör. Den unge får inte tas i förvar, men får hållas kvar enligt 14 §.

36 §

44

Är någon misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, beslag, husrannsakan och kroppsvisitation enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken företas mot den unge. Vad som i 27 kap. 7 och 8 §§ sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks skall i stället avse bevistalan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks. Tvångsmedel som avses i 24–26 kap. rättegångsbalken får inte användas.

Är någon misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, beträffande den unge företas beslag, husrannsakan och kroppsvisitation samt tas fotografi och fingeravtryck enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken. Vad som i 27 kap.7 och 8 §§rättegångsbalken sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks skall i stället avse bevistalan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks. Tvångsmedel som avses i 24–26 kap. rättegångsbalken får inte användas.

43

Senaste lydelse 1984:954.

44

Senaste lydelse 1984:954.

Författningsförslag SOU 2004:122

98

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

SOU 2004:122 Författningsförslag

99

1.7 Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelse (1970:60)

Härigenom föreskrivs i fråga om strafföreläggandekungörelsen (1970:60) att den i 12 a §

45

gjorda hänvisningen till 10 a § lagen

(1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisning till 13 § lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

45

Senaste lydelse 2000:677.

Författningsförslag SOU 2004:122

100

1.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar att de i 18 §

46

gjorda hänvisningarna till 14 §

och 17 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisningar till 18 § respektive 21 § lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

46

Senaste lydelse 2004:630.

SOU 2004:122 Författningsförslag

101

1.9 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

Skadeståndsansvar på grund av eget vållande

4 §

47

Den som i fall som avses i 1–3 §§ vållar skada innan han har fyllt arton år skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Den som i fall som avses i 1–3 §§ vållar skada innan han har fyllt tjugoett år skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

47

Senaste lydelse 2001:732.

Författningsförslag SOU 2004:122

102

1.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

48

Skall enligt 19 a § eller domstols förordnande enligt 33 kap. 7 § brottsbalken fängelse anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas slutdag utan avseende därpå och avdraget beräknas från den dagen. Detsamma gäller i fråga om tid som enligt 19 § andra stycket skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

Skall enligt 19 a § eller domstols förordnande enligt 33 kap. 7 eller 7 a § brottsbalken fängelse anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas slutdag utan avseende därpå och avdraget beräknas från den dagen. Detsamma gäller i fråga om tid som enligt 19 § andra stycket skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

48

Senaste lydelse 2000:176.

SOU 2004:122 Författningsförslag

103

1.11 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m.,

dels att 6 § skall ha följande lydelse, dels att de i 7 §

49

och 8 §

50

gjorda hänvisningarna till 10 a § lagen

(1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisningar till 13 § lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

51

När en häktad har tagits in i häkte eller kriminalvårdsanstalt skall häktet eller anstalten så snart det kan ske hos kriminalvårdsstyrelsen höra efter om verkställbar dom i annat mål föreligger mot den häktade.

När en häktad har tagits in i häkte eller kriminalvårdsanstalt skall häktet eller anstalten så snart det kan ske hos kriminalvårdsstyrelsen och, beträffande häktad som inte fyllt tjugoett år, hos Statens institutionsstyrelse höra efter om verkställbar dom i annat mål föreligger mot den häktade.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

49

Senaste lydelse 2000:676.

50

Senaste lydelse 2000:676.

51

Senaste lydelse 1990:1020.

Författningsförslag SOU 2004:122

104

1.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,

dels att 1 § skall ha följande lydelse, dels att den i 23 §

52

gjorda hänvisningen till 9 § tredje stycket

lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisning till 9 § tredje stycket lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

53

Den som är häktad på grund av misstanke om brott eller av någon annan anledning får inte underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet kräver.

Den häktade skall behandlas så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det är lämpligt, skall åtgärder vidtas för att ge den häktade det personliga stöd och annan hjälp som han eller hon behöver. Sådana åtgärder får dock vidtas endast om den häktade samtycker till detta.

Förhållandena för unga under arton år skall vara anpassade till de ungas särskilda behov. De unga skall under vistelsen bli föremål för särskilda insatser i syfte att underlätta deras situation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

52

Senaste lydelse 2001:153.

53

Senaste lydelse 1998:602.

SOU 2004:122 Författningsförslag

105

1.13 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. att den i 1 §

54

gjorda

hänvisningen till 9 § tredje stycket lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisning till 9 § tredje stycket lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

54

Senaste lydelse 2000:17.

Författningsförslag SOU 2004:122

106

1.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

55

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på – – –

5. den som utför ungdomstjänst på grund av en föreskrift som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § tredje stycket 2 brottsbalken – – –

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på – – –

5. den som utför ungdomstjänst enligt 32 kap. 3 eller 4 § brottsbalken – – –

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

55

Senaste lydelse 2003:783.

SOU 2004:122 Författningsförslag

107

1.15 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) att den i 7 kap. 19 §

56

gjorda hänvisningen till lagen (1998:603) om

verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisning till lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

56

Senaste lydelse 2000:146.

Författningsförslag SOU 2004:122

108

1.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

dels att 22 § skall ha följande lydelse, dels att den i 3 §

57

gjorda hänvisningen till 31 kap. 1 a § brotts-

balken skall bytas ut mot hänvisning till 32 kap. 5 § brottsbalken.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av honom själv, om han har fyllt 15 år, och av hans vårdnadshavare, får socialnämnden besluta

1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller

2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av den unge själv, om han eller hon har fyllt 15 år, och av den unges vårdnadshavare, får socialnämnden besluta

1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller

2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

Om det kan antas att någon under 20 år för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet har behov av särskilt stöd och vägledning av en vuxen person, får socialnämnden i stället för

57

Senaste lydelse 1998:616.

SOU 2004:122 Författningsförslag

109

vad som sägs i första stycket 1 besluta att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd mentor.

När ett sådant beslut meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas.

När ett beslut enligt första eller andra stycket meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas.

Bestämmelserna i 13 § första och tredje styckena samt 21 § första och tredje styckena gäller i tillämpliga delar också i fråga om beslut enligt första stycket. Prövning enligt 13 § tredje stycket av frågan om sådant beslut skall upphöra att gälla skall ske första gången inom sex månader från dagen för nämndens beslut.

Bestämmelserna i 13 § första och tredje styckena samt 21 § första och tredje styckena gäller i tillämpliga delar också i fråga om beslut enligt första och andra styckena. Prövning enligt 13 § tredje stycket av frågan om sådant beslut skall upphöra att gälla skall ske första gången inom sex månader från dagen för nämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

Författningsförslag SOU 2004:122

110

1.17 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.,

dels att 19 § skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf 22 a § samt närmast före denna en ny rubrik av följande lydelse,

dels att den i 3 §

58

gjorda hänvisningen till 10 a § lagen (1998:603)

om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisning till 13 § lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård,

dels att den i 19 a §

59

gjorda hänvisningen till 31 kap. 1 a § brotts-

balken skall bytas ut mot hänvisning till 32 kap. 5 § brottsbalken,

dels att i 19 a § ordet ”kriminalregistret” skall bytas ut mot ”belastningsregistret”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §

Om domstolen beslutar att den tilltalade skall överlämnas till vård inom socialtjänsten med stöd av 31 kap. 1 § brottsbalken, skall en kopia av domen sändas till socialnämnden samma dag. Domstolen får i stället sända domsbevis, varvid 2 § andra stycket tillämpas.

Döms den tilltalade till socialtjänstpåföljd med stöd av 32 kap. 1 § brottsbalken, skall en kopia av domen sändas till socialnämnden samma dag. Domstolen får i stället sända domsbevis, varvid 2 § andra stycket tillämpas.

Dom på ungdomstjänst

22 a §

Döms en tilltalad till ungdomstjänst skall en kopia av domen sändas till socialnämnden samma

58

Senaste lydelse 2000:682.

59

Senaste lydelse 1998:635.

SOU 2004:122 Författningsförslag

111

dag. Domstolen får i stället sända domsbevis, varvid 2 § andra stycket tillämpas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

Författningsförslag SOU 2004:122

112

1.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs att de i 1, 5,

60

8,

61

11,

62

15

63

och 29

64

§§

lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård gjorda hänvisningarna till 31 kap. 1 a § brottsbalken skall bytas ut mot hänvisningar till 32 kap. 5 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

60

Senaste lydelse 2000:354.

61

Senaste lydelse 2003:160.

62

Senaste lydelse 2000:354.

63

Senaste lydelse 1998:617.

64

Senaste lydelse 1998:617.

SOU 2004:122 Författningsförslag

113

1.19 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs att de i 4

65

och 7 §§

66

förordningen

(1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård gjorda hänvisningarna till 31 kap. 1 a § brottsbalken skall bytas ut mot hänvisningar till 32 kap. 5 § brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

65

Senaste lydelse 1998:637.

66

Senaste lydelse 2000:369.

Författningsförslag SOU 2004:122

114

1.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

67

En socialnämnd skall på begäran av rätten, åklagaren eller den lokala kriminalvårdsmyndigheten lämna upplysningar om den misstänkte och föreslå de åtgärder som nämnden anser behövs för att främja hans anpassning i samhället.

En socialnämnd skall på begäran av rätten, åklagaren eller den lokala kriminalvårdsmyndigheten lämna upplysningar om den misstänkte och föreslå de åtgärder som nämnden anser behövs för att främja hans eller hennes anpassning i samhället och som kan antas bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Om det kan blir fråga om utvisning av en utlänning på grund av brott, skall socialnämnden på begäran av rätten, åklagaren eller den lokala kriminalvårdsmyndigheten lämna upplysningar om huruvida utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, om barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

67

Senaste lydelse 2004:516.

SOU 2004:122 Författningsförslag

115

1.21 Förslag till förordning om ändring i förordning (1992:824) om fingeravtryck m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m., skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

68

Denna förordning innehåller bestämmelser om fingeravtryck och fotografi m.m. som tas med stöd av rättegångsbalken eller lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.

Denna förordning innehåller bestämmelser om fingeravtryck och fotografi m.m. som tas med stöd av rättegångsbalken, lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

68

Senaste lydelse 1999:583.

Författningsförslag SOU 2004:122

116

1.22 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

dels att nuvarande 3 § skall upphöra att gälla, dels att det i förordningen införs en ny paragraf 3, dels att 5 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Åklagare och polismän som avses i 2 § och 32 § tredje stycket lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare samt lagfarna domare som avses i 25 § första stycket samma lag bör delta i sådana sammankomster som syftar till att utbyta information och erfarenheter i frågor som rör handläggning av ungdomsärenden och ungdomsmål och som socialnämnden har att ta initiativ till enligt 5 kap. 1 a § socialtjänstlagen (2001:453).

5 §

69

Om det på grund av en underrättelse enligt 12 kap. 8 § socialtjänstlagen (2001:453) uppkommer fråga om att undanröja ett förordnande om överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt 38 kap. 2 §

Om det på grund av en underrättelse enligt 12 kap. 8 § socialtjänstlagen (2001:453) uppkommer fråga om att vidta sådana åtgärder beträffande en dom på socialtjänstpåföljd eller en dom på ungdomstjänst som anges

69

Senaste lydelse 2001:990.

SOU 2004:122 Författningsförslag

117

brottsbalken skall åklagaren genast vidta de åtgärder som är nödvändiga.

i 32 kap. 2 § respektive 3 § tredje eller fjärde stycket brottsbalken skall åklagaren genast vidta de åtgärder som är nödvändiga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

Författningsförslag SOU 2004:122

118

1.23 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt att den i 3 kap. 6 §

70

gjorda hänvisningen till

31 kap. 1 a § brottsbalken skall bytas ut mot hänvisning till 32 kap. 5 § brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

70

Senaste lydelse 2000:155.

SOU 2004:122 Författningsförslag

119

1.24 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol att den i 16 §

71

gjorda

hänvisningen till 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisning till 13 § lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

71

Senaste lydelse 2000:678.

Författningsförslag SOU 2004:122

120

1.25 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen att 2 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

72

Socialstyrelsen skall särskilt – – –

Socialstyrelsen skall särskilt – – – 14. gentemot kommunerna svara för samordning av kunskaps- och metodutveckling samt kunskapsförmedling i frågor som gäller barn och unga som begår brott och det allmännas ingripanden med anledning därav.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

72

Senaste lydelse 2004:88.

SOU 2004:122 Författningsförslag

121

1.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:620) om belastningsregister att 3, 16 och 17 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

73

Registret skall innehålla uppgifter om den som – – –

3. med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,

Registret skall innehålla uppgifter om den som – – –

3. har förklarats fri från påföljd med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken eller har meddelats straffvarning med tillämpning av 32 kap 6 § samma balk,

4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall inte har åtalats för brott, eller – – –

4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9, 17 eller 18 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall inte har åtalats för brott, eller – – –

16 §

En uppgift i registret skall gallras – – – 5. om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse har återkallats, – – –

En uppgift i registret skall gallras – – – 5. om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse eller straffvarning har återkallats,

73

Senaste lydelse 2003:1166.

Författningsförslag SOU 2004:122

122

17 §

74

Utöver vad som följer av 16 § skall uppgifter om – – –

6. överlämnande till vård inom socialtjänsten eller vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras tio år efter domen eller beslutet,

Utöver vad som följer av 16 § skall uppgifter om – – –

6. socialtjänstpåföljd eller vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras tio år efter domen eller beslutet,

7. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,

7. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen, 8. ungdomstjänst gallras tio år efter domen eller beslutet,

8. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

9. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

9. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras tio år efter domen eller beslutet,

10. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras tio år efter domen eller beslutet,

10. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras tio år efter beslutet, och

11. åklagares beslut att inte åtala för brott enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras tio år efter beslutet, 12. straffvarning gallras tre år efter domen eller åklagarens beslut, och

11. beslut om besöksförbud gallras tio år efter beslutet.

13. beslut om besöksförbud gallras tio år efter beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

74

Senaste lydelse 2003:1166.

SOU 2004:122 Författningsförslag

123

1.27 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård,

dels att 5 § skall ha följande lydelse, dels att tre nya paragrafer skall införas 3 a, 3 b och 9 §§ med följande lydelse,

dels att den i 3 § gjorda hänvisningen till 9 § första stycket lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisning till 9 § första stycket lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård,

dels att den i 8 § gjorda hänvisningen till 15 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisning till 19 § första stycket lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

Ansökan om uppskov med verkställighet av dom på sluten ungdomsvård ges in till Statens institutionsstyrelse. Ansökan skall vara skriftlig och innehålla de skäl som den dömde vill åberopa. Intyg och andra handlingar som den dömde vill åberopa skall bifogas ansökningen.

Statens institutionsstyrelse skall göra den utredning som behövs för prövning av ansökan om uppskov. Styrelsen får därvid begära biträde av annan myndighet.

3 b §

När det till Justitiedepartementet har kommit in en nåde-

Författningsförslag SOU 2004:122

124

ansökan med ett sådant innehåll som avses 12 § lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård, skall Statens institutionsstyrelse underrättas om ansökningen så snart det kan ske. Detta gäller dock inte om den dömde är häktad eller intagen i ett särskilt ungdomshem eller nåd tidigare har sökts i målet. Styrelsen avgör därefter om verkställigheten skall skjutas upp. Om styrelsen beslutar att verkställigheten inte skall anstå skall styrelsen genast anmäla detta till Justitiedepartementet.

5 §

För den som undergår sluten ungdomsvård skall en behandlingsplan upprättas. Behandlingsplanen skall avse vistelsen vid och utslussningen ur det särskilda ungdomshemmet.

Planen skall, med hänsyn till verkställighetens längd och övriga omständigheter, inriktas på åtgärder som kan främja den dömdes anpassning i samhället och förbereda den dömde för tillvaron utanför det särskilda ungdomshemmet. Behandlingsplanen skall upprättas av Statens institutionsstyrelse i samråd med socialnämnden i den

För den som undergår sluten ungdomsvård skall en behandlingsplan upprättas.

Behandlingsplanen skall fastställas av Statens institutionsstyrelse efter samråd med socialnämnden i den dömdes hemort. Behandlingsplanen skall avse vistelsen i och utslussningen ur det särskilda ungdomshemmet samt i förekommande fall eftervården.

Planen skall, med hänsyn till verkställighetens längd och övriga omständigheter, inriktas på åtgärder som kan främja den dömdes anpassning i samhället och förbereda den dömde för tillvaron utanför det särskilda ungdomshemmet. De planerade insatserna bör därvid rikta sig mot den dömdes behov av vård- och behandling samt personliga

SOU 2004:122 Författningsförslag

125

dömdes hemort. Behandlingsplanen skall omprövas så snart det finns anledning till det.

förhållanden i övrigt. Det bör klart framgå av planen vilka insatser som socialtjänsten har för avsikt att genomföra.

Planeringen bör baseras på en utredning om vilka behov och resurser den dömde har och vad som krävs för att tillgodose behoven.

Behandlingsplanen skall omprövas så snart det finns anledning till det.

9 §

På begäran av domstol skall Statens institutionsstyrelse lämna de uppgifter som är av betydelse för tillgodoräknande av frihetsberövande enligt 33 kap. 7 a § brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

Författningsförslag SOU 2004:122

126

1.28 Förslag till lag om ändring i lag (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister att den i 9 a §

75

gjorda hänvisningen

till lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisning till lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

75

Senaste lydelse 2000:362.

SOU 2004:122 Författningsförslag

127

1.29 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 11 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

76

Uppgifter ur belastningsregistret om brott som föranlett någon annan påföljd än penningböter skall lämnas ut om det begärs av – – –

Sådana uppgifter som avses i 3 § 3–5 lagen (1998:620) om belastningsregister får inte lämnas till en myndighet som har rätt att få uppgifter enligt denna paragraf. En socialnämnd har dock rätt till uppgift om åklagares beslut om åtalsunderlåtelse samt om besöksförbud.

Uppgifter ur belastningsregistret om brott som föranlett någon annan påföljd än penningböter skall lämnas ut om det begärs av – – –

Sådana uppgifter som avses i 3 § 3–5 lagen (1998:620) om belastningsregister får inte lämnas till en myndighet som har rätt att få uppgifter enligt denna paragraf. En socialnämnd har dock rätt till uppgift om dom eller beslut om åtalsunderlåtelse, straffvarning och besöksförbud.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

76

Senaste lydelse 2004:533.

Författningsförslag SOU 2004:122

128

1.30 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 14 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottsmål, skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

14 §

En ansökan om rättslig hjälp skall avslås om ett bifall till ansökan skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen.

En ansökan om rättslig hjälp får också avslås om – – –

3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande gärningen, eller – – –

En ansökan om rättslig hjälp får också avslås om – – –

3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse eller straffvarning beträffande gärningen, eller – – –

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

SOU 2004:122 Författningsförslag

129

1.31 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453), dels att 3 kap. 6 §, 5 kap. 1 a och 12 §§ samt 12 kap. 8 § skall ha följande lydelse,

dels att en ny paragraf 5 kap. 1 b § skall införas av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

6 §

Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan liknande social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha kontakt med andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. För barn som inte har fyllt 15 år får kontaktpersonen utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet självt begär eller samtycker till det.

Om det kan antas att ett barn eller en ungdom som ännu inte har fyllt 21 år har behov av särskilt stöd och vägledning av en vuxen person för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet kan nämnden utse en mentor för den unge om han eller hon begär eller samtycker till det. För barn som inte har fyllt 15 år får mentor utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till det.

Författningsförslag SOU 2004:122

130

5 kap.

1 a §

77

Socialnämnden skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I fråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer av 15 kap. denna lag och av sekretesslagen (1980:100). Nämnden skall aktivt verka för att samverkan kommer till stånd.

Socialnämnden skall också verka för att tjänstemän inom socialtjänst, polis- och åklagarmyndighet samt domstol, vilka handlägger ungdomsärenden och ungdomsmål, regelbundet utbyter information och erfarenheter på området. För utbyte av uppgifter gäller de begränsningar som anges i första stycket.

1 b §

Kommunen skall sörja för att unga lagöverträdare kan verkställa påföljden ungdomstjänst enligt 32 kap. 3 och 4 § brottsbalken.

12 §

För insatser inom omsorger om barn och ungdom som till följd av brottslig verksamhet har visat tecken till en ogynnsam utveckling får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela sådana föreskrifter som behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa, för tillgodoseende av att de unga får det stöd och den hjälp som de behöver.

77

Senaste lydelse 2003:407.

SOU 2004:122 Författningsförslag

131

För insatser inom omsorger om äldre människor eller människor med funktionshinder får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela sådana föreskrifter som behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa.

12 kap.

8 §

Har någon som påföljd för brott överlämnats till vård inom socialtjänsten, skall socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten, om vården eller de andra åtgärder som redovisats i vårdplanen inte kommer till stånd.

Har någon ådömts socialtjänstpåföljd, skall socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten, om vården eller de andra åtgärder som redovisats i ungdomskontraktet eller vårdplanen inte kommer till stånd.

Detsamma gäller om den som överlämnats till vård inom socialtjänsten bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § tredje stycket 2 brottsbalken.

Detsamma gäller om den som ådömts ungdomstjänst inte iakttar vad som åligger honom eller henne enligt domen på ungdomstjänst eller om den dömde bryter mot villkoren i den av socialnämnden upprättade arbetsplanen. Sådan underrättelse skall också lämnas om ungdomstjänsten av annat skäl inte kommer till stånd eller om den i väsentlig utsträckning avviker från arbetsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

Författningsförslag SOU 2004:122

132

1.32 Förslag till förordning om ändring i förordning (2001:637) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2001:637) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten att den i 10 a §

78

gjorda hänvisningen till lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

78

Senaste lydelse 2004:919.

SOU 2004:122 Författningsförslag

133

1.33 Förslag till förordning om ändring i socialtjänstförordningen (2001:937)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstförordningen (2001:931)

dels att 8 kap. 1 § och 5 § skall ha följande lydelse, dels att de i 3 kap. 10 och 14 §§ gjorda hänvisningarna till lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall bytas ut mot hänvisningar till lagen (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

1 §

Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om insatser inom omsorgen om äldre människor eller människor med funktionshinder till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa enligt 5 kap. 12 § socialtjänstlagen (2001:453).

Socialstyrelsen får, till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa, meddela föreskrifter enligt 5 kap. 12 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) om insatser inom omsorgen om barn och ungdom som till följd av brottslig verksamhet har visat tecken till en ogynnsam utveckling.

Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om insatser inom omsorgen om äldre människor eller människor med funktionshinder till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa enligt 5 kap. 12 § andra stycket samma lag.

5 §

Socialstyrelsen får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av

Socialstyrelsen får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av

Författningsförslag SOU 2004:122

134

socialtjänstlagen (2001:453), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt denna förordning.

socialtjänstlagen (2001:453), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (2006:000) om verkställighet av ungdomstjänst samt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

135

1 Utredningens uppdrag och arbete

1.1 Utredningens uppdrag

Hur det allmänna skall ingripa vid ungdomsbrott är ett återkommande ämne i den kriminalpolitiska debatten och påföljdssystemet för unga lagöverträdare och handläggningen av ungdomsärenden har kontinuerligt varit föremål för utredning och översyn.

Den senaste påföljdsreformen såvitt avser unga lagöverträdare trädde i kraft den 1 januari 1999. Reformen innebar ett konstaterande av att unga lagöverträdare även i försättningen i första hand skulle vara en angelägenhet för socialtjänsten och att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten därför skulle finnas kvar.

Reformen innebar att de straffrättsliga principerna om förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet fick större genomslag genom att kraven på socialnämndens yttranden i ungdomsmål skärptes och att yttrandena även skall omfatta en vårdplan. Vidare skall domstolen på ett mer uttalat sätt pröva om socialnämndens planerade insatser är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Möjligheten att undanröja påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten utvidgades.

Reformen innebar också att det infördes en möjlighet att kombinera påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten med en föreskrift om ungdomstjänst, dvs. den unge skall kunna åläggas att under viss angiven tid utföra oavlönat arbete eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet.

Genom reformen infördes även påföljden sluten ungdomsvård som en ny frihetsberövande påföljd för brott som någon begått innan han fyllt 18 år. Påföljden skall i princip ersätta fängelsestraffet för unga lagöverträdare.

I propositionen som föregick reformen angavs att denna skulle utvärderas när den varit i kraft en tid. Den 30 augusti 2001 fick

Utredningens uppdrag och arbete SOU 2004:122

136

Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse (SiS) ett gemensamt uppdrag av regeringen att följa upp och utvärdera 1999 års påföljdsreform såvitt avser unga lagöverträdare. Myndigheterna redovisade uppdraget i fem rapporter som presenterades i november 2002.

Vid sammanträde den 1 augusti 2002 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppgift att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform såvitt avser unga lagöverträdare (dir. 2002:95). Den av BRÅ, Socialstyrelsen och SiS gjorda utvärderingen har utgjort ett betydelsefullt kunskapsunderlag vid utredningens arbete och den 13 november 2003 beslutade regeringen även att överlämna de aktuella rapporterna om utvärderingen till utredningen (ärende Ju2002/8511/L5).

Uppdraget till utredningen har omfattat såväl frågan om valet av påföljd som verkställigheten av de olika påföljderna. Utredningen har särskilt haft att överväga möjligheterna att utveckla påföljderna och skapa nya påföljdsalternativ. Syftet med uppdraget har varit att, med upprätthållande av de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens, gå vidare i arbetet med att utveckla ett påföljdssystem för unga som har ett pedagogiskt och tydligt innehåll. De åtgärder som vidtas skall vara ägnade att motverka att den unge återfaller i brott. Uppdraget har omfattat personer i åldern 15 till 21 år som har gjort sig skyldiga till brott.

De grundläggande principer som redovisades i samband med den senaste reformen skall enligt utredningens uppdrag vara vägledande också för utredningens arbete. Utredningen har således haft att utgå från att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. I direktiven framhålls att hänsyn skall tas till den unge förövarens hela livssituation och att samarbetet mellan berörda aktörer måste fungera samt förutsättningar skapas för att den unge ska kunna återföras till ett socialt välfungerande liv.

Målet för utredningens uppdrag har varit att skapa ett system som är överskådligt och tydligt, såväl för den unge som begått brott som för rättstillämpningen. Regeringen har inte haft för avsikt att med uppdraget åstadkomma någon generell straffskärpning när det gäller unga lagöverträdare, utan främst att se till att påföljdssystemet för unga har ett pedagogiskt och tydligt innehåll. I stället har framhållits att det måste, liksom tidigare, vara ett mål att minska användningen av frihetsberövande påföljder och särskilt korta sådana.

SOU 2004:122 Utredningens uppdrag och arbete

137

I utredningens uppdrag har även ingått att analysera hur behovet av en nationell samordning av kompetens- och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap kan tillgodoses när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav.

Utredningen har mot bakgrund av vad som framkommit vid BRÅ:s, Socialstyrelsens och SiS:s utvärdering av 1999 års reform vidare funnit skäl att kortfattat behandla frågor som rör unga lagöverträdares skadestånd i anledning av brott.

Utredningens ursprungliga direktiv bifogas i sin helhet som bilaga 1. Genom tilläggsdirektiv förlängdes utredningstiden till den 15 december 2004 (dir. 2004:78).

1.2 Utredningsarbetet

Utredningen påbörjade sitt arbete i december 2002. Den särskilda utredaren, sekreterarna och experterna har haft 16 sammanträden.

Utredningen genomförde under hösten 2003 en enkätundersökning. Enkäten tillställdes tio av de större tingsrätterna i landet. Utredningen redogör för vad som framkommit i enkäten främst i kapitel 3 (avsnitt 3.2) i betänkandet. Frågeformuläret och en sammanställning av svaren bifogas som bilaga 3.

Utredningen har genomfört ett forskarseminarium. Utöver den särskilda utredaren, den ena sekreteraren och ett antal av experterna deltog de personer som finns angivna i bilaga 4.

Med hjälp av Svenska Kommunförbundet har utredningen också genomfört ett seminarium med tjänstemän verksamma inom socialtjänsten i kommunerna. De kommuner som deltog finns angivna i bilaga 5.

Den ena av utredningens sekreterare har för Justitiedepartementets räkning deltagit i en av Justitieministeriet i Österrike anordnad konferens om ungdomsbrottslighet den 16–18 januari 2003.

Utredningens sekreterare har deltagit i BRÅ:s studiedag om lokalt brottsförebyggande arbete – social brottsprevention den 1 april 2003, BRÅ:s upptaktsmöte om medling vid brott i Göteborg den 8 april 2003, Socialstyrelsens och Svenska Kommunförbundets gemensamt anordnade IFO-mässa den 10–11 mars 2003, Vänsterpartiets konferens om kriminalvårdens framtid den 8 oktober 2003 och Tyresö kommuns Ungdomskonferens den 26 november 2003.

Utredningens uppdrag och arbete SOU 2004:122

138

Den 24 september 2003 medverkade sekreterarna som föredragshållare vid Rikspolisstyrelsens konferens för kontaktpersoner inom polisen och åklagarväsendet beträffande ungdomsbrottslighet.

Utredningens sekreterare har tillsammans med experterna Margareta Wihlborg och Bo Birgerson företagit en studieresa till Danmark den 21 maj 2003. Därvid besöktes Köpenhamn Politi för erhållande av information om landets lagstiftning och dess tillämpning med avseende på brott begångna av unga. Vidare företog den ena sekreteraren tillsammans med experten Margareta Wihlborg en studieresa till England den 17–19 september 2003. Därvid besöktes Youth Justice Board, Orchard Lodge Local Authority Secure Children´s Home, Lewisham Youth Offending Team och Feltham Young Offenders Institution.

Den särskilda utredaren och sekreterarna har gjort studiebesök på Fagareds ungdomshem den 24 april 2003 samt på häktet och kriminalvårdsanstalten Kristianstad den 22 respektive den 23 juni 2004. Utredningens sekreterare har vidare gjort studiebesök på Socialstyrelsen den 8 maj 2003, Råby ungdomshem den 20 maj 2003, Polismyndigheten i Västra Götaland, Polisområde 1; Cityspan den 28 november 2003 och Kortedala den 18 februari 2004, Kronobergshäktet i Stockholm den 4 mars 2004 samt häktet i Göteborg den 29 september 2004.

Utredningens sekreterare har vidare sammanträffat med representanter för en nätverksgrupp kring arbetet med ungdomar i Malmö Stad den 21 maj 2003 samt Råby ungdomshem den 3 juli 2003, BRÅ:s medlingsgrupp den 8 oktober 2003, Nereby skolhem den 14 november 2003, Alingsås tingsrätt tillsammans med socialtjänsten i Alingsås kommun den 2 februari 2004 och häktet i Göteborg, varvid även representanter för socialtjänsten närvarade, den 11 oktober 2004.

Den 25 september 2003 i Göteborg har utredningens sekreterare närvarat vid ett seminarium där leg. psykologen Tore Andreassen presenterat sin rapport om institutionsbehandling av ungdomar och därefter haft ett enskilt sammanträffande med honom.

Den särskilda utredaren, sekreterarna och flera av experterna har deltagit i en av SiS anordnad konferens med temat Vård, behandling och tvångsvård som ägde rum i Stockholm den 1–2 april 2004.

Utredningens sekreterare har haft flera sammanträffanden med metodutvecklare vid socialförvaltningens ungdomsgrupp i Tyresö kommun angående kommunens arbete med unga lagöverträdare. Vidare har utredningens sekreterare haft ett antal kontakter med

SOU 2004:122 Utredningens uppdrag och arbete

139

stadsdelsförvaltningen i Malmö Stad och forskare vid Stockholms universitet.

Utredningen har samrått med Kriminalvårdskommittén (dir. 2002:90), Den sociala barn- och ungdomsvårdskommittén (dir. 2003:76) samt med företrädare för BRÅ och för SiS, däribland flera institutionschefer.

Samråd enligt direktiven med Socialstyrelsen har skett genom expertens medverkan.

Utredningen har under arbetets gång haft kontakter med Barnombudsmannen, Ungdomsstyrelsen, den narkotikapolitiske samordnaren (Mobilisering mot narkotika – dir. 2002:6), Kriminalvårdsstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, föreningen Kriminellas Revansch I Samhället (KRIS) samt BRÅ:s projekt ”Utvärdering av kommunernas konsekvensprogram för unga lagöverträdare”.

Till utredningen har muntliga och skriftliga synpunkter lämnats i olika ungdomsbrottsfrågor från olika personer som i sitt yrke kommer i kontakt med unga som begår brott.

141

2 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

2.1 Särbehandlingen av unga som begår brott

I vårt land finns det en lång tradition och bred förankring när det gäller att särbehandla unga lagöverträdare i straffrättsligt hänseende. Detta gäller särskilt åldersgruppen 15–17 år, men också personer i åldern 18–20 år. Straffmyndighetsåldern är 15 år, vilket innebär att påföljd inte får dömas ut för brott som en person begått innan han fyllt 15 år.

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygger på principen att barn och unga som har gjort sig skyldiga till brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Ambitionen är att de åtgärder som vidtas skall syfta till att åstadkomma en positiv förändring och främja en gynnsam utveckling, genom bl.a. vård och behandling. Sådana påföljder som innebär verkställighet inom kriminalvården används därför i betydligt mindre utsträckning för unga än för vuxna.

Påföljdssystemet för unga är även tänkt att fungera utifrån en slags trappstegsmodell. Detta innebär att de yngsta lagöverträdarna blir föremål för domstolsprövning i mindre omfattning än vuxna genom att åklagaren beträffande de unga har getts större möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse och besluta om strafföreläggande.

Om åklagaren väcker åtal går ärendet vidare till domstol. Det finns särskilda regler i fråga om straffmätning och påföljdsval för domstolen att beakta om gärningsmannen är under 21 år.

Utredningens uppdrag är att göra en översyn av det rådande påföljdssystemet för unga lagöverträdare och lämna förslag till hur det kan vidareutvecklas och förbättras. Uppdraget omfattar såväl frågan om valet av påföljd som verkställigheten av påföljderna. Möjligheterna att utveckla påföljderna och skapa nya påföljdsalternativ skall särskilt övervägas.

Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt SOU 2004:122

142

2.2 Straffteorier och svensk kriminalpolitik

Inledning

Synen på brott, brottslingar och vilka samhällets reaktioner på brott skall vara är i ständig förändring, precis som samhället i övrigt. Inte minst ungdomsbrottsligheten är en ständig källa till debatt.

Som en bakgrund till den fortsatta framställningen anser vi det vara av intresse att kort redogöra för de straffteorier och straffrättsskolor som har haft ett stort inflytande över svensk kriminalpolitik. Med begreppet kriminalpolitik avses då främst den del som ägnar sig åt förebyggande och kontrollerande åtgärder i samhället och åt påföljder för brott.

Straffteorier

Straffteorier kan delas upp i absoluta och relativa straffteorier. Inom absoluta straffteorier är vedergällning den förhärskande tanken, dvs. det är straffet som är det väsentliga. De relativa straffteorierna däremot utgår från att straffet har ett socialt ändamål – nämligen att bekämpa och förhindra brottslighet, samt att samhällets reaktion på brott har preventiva effekter. Dessa brukar delas in i allmänpreventiva respektive individualpreventiva effekter.

1

Allmänprevention, i sin direkta form, syftar till att förebygga brott genom hot om straff som riktas mot befolkningen generellt (allmän avskräckning) och grundas på antagandet att den presumtive brottslingen beter sig rationellt och gör någon slags riskanalys. Den indirekta formen av allmänprevention ger uttryck för att lagstiftningen har normbildande effekter, dvs. en moralbildande verkan.

2

Individualprevention däremot syftar till att förändra beteendet hos en enskild individ. Det finns därvid tre vägar att gå: inkapacitering (oskadliggörande), individuell avskräckning (från att återfalla i brottslighet) samt behandling.

3

Utmärkande för

behandlingstanken är att straffets egentliga uppgift är att bekämpa brottsligheten och inte att vedergälla brottet. Straffet skall verka

1

Betänkandet Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35) del A s. 95.

2

Sarnecki, Jerzy, Introduktion till kriminologi, Lund, 2003, s. 361–363.

3

A.a. s. 367.

SOU 2004:122 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

143

preventivt genom att dels undanröja brottlighetens allmänt sociala och specifikt individuella orsaker, dels ge brottslingen behandling.

4

Svensk kriminalpolitik

Under decennierna efter tillkomsten av 1864 års strafflag härskade den klassiska straffrättsskolan, som grundades på uppfattningen att brottet tjänade som rättsgrund för straffet men också på en föreställning om straffets allmänpreventiva verkan.

5

Utmärkande

för denna skola är uppfattningen att individen har en fri vilja, dvs. hon har en medfödd förmåga att välja och när hon väljer fattar hon rationella beslut i den meningen att hon väljer det som mest tillfredsställer hennes egna intressen. Statens uppgift skall vara att med hjälp av lagar och straff avskräcka befolkningen från att begå vissa handlingar. Den klassiska straffrättsskolan lärde ut att straffet skulle stå i viss proportion till brottets svårhet och kunna förutses av såväl den presumtive brottslingen som allmänheten.

6

Därefter kom i stället behandlingstanken att stå i fokus. Denna var ett resultat av flera nya skolor som hade en individualpreventiv syn på straffets ändamål. Man menade bl.a. att brottslingarna kunde delas in i tre kategorier; de som inte behövde behandling, de som var påverkbara av behandling och de som inte kunde behandlas (kroniska brottslingar). Påföljderna för de olika kategorierna skiljde sig åt. Påföljdssystemet i brottsbalken som trädde i kraft år 1965 var starkt influerat av behandlingstanken. Särskilt stor var förhoppningen att det skulle vara möjligt att behandla unga lagöverträdare. Det saknades dock forskning kring påföljderna och dess verkningar. Straffrättsskolorna byggde till stor del på filosofers och rättsvetenskapsmäns idéer, som inte hade någon egentlig anknytning till den praktiska verkligheten.

7

Under 1960- och 1970-talen kom behandlingstanken emellertid att bli allt mer ifrågasatt främst på grund av att man ansåg att den ledde till bristande rättssäkerhet. Behandlingstankens inverkan på påföljdsvalet innebar enligt kritikerna bl.a. att proportionaliteten mellan brott och straff inte kunde beaktas i tillräcklig mån och att kravet på likhet inför lagen inte kunde uppfyllas. Det framställdes även kritik mot att behandlingstanken medförde att påföljds-

4

Departementspromemorian Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32) s. 61.

5

Betänkandet Ett reformerat straffsystem (SOU 1995: 91) del II s. 43.

6

A.a. s. 43.

7

A.a. s. 45.

Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt SOU 2004:122

144

systemet främst reagerade mot lagöverträdarens person och inte den brottsliga gärningen, vilket kunde uppfattas som nedvärderande och alltför moraliserande. Behandlingstanken kritiserades också mot bakgrund av att den sociala rehabiliteringen inte hade visat sig särskilt framgångsrik.

8

Efter kritiken mot behandlingstanken anses det numera vara en nyklassisk kriminalpolitik som motiverar straffrätten i Sverige. Man framhåller åter teorier som bl.a. betraktar brottslingen som en rationell aktör som gör rationella val och man menar att straffet skall utgöra ett obehag relaterat till brottet.

9

Tongivande riktningar

inom den nyklassiska straffrättsskolan tar sin utgångspunkt i bl.a. avskräckningsteorier.

Inom svensk kriminalpolitik har det således skett en förskjutning från behandlingstänkande tillbaka till strafftänkande. Numera betonas handlingen, handlingens konsekvenser, skulden och brottets svårhet. Dessa faktorer bestämmer i sin tur straffvärdet. I fråga om påföljdssystemet har detta fått till följd att det är viktigt att de straffrättsliga principerna om bl.a. proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens upprätthålls.

Principen om proportionalitet innebär att det skall finnas en grundläggande proportion mellan brott och straff. När ett straff skall bestämmas har man att utgå från brottets svårhet. Ju allvarligare brottet är, desto allvarligare straffrättsligt ingripande får man räkna med. Kravet på förutsebarhet innebär att ett straff bör vara utformat på sådant sätt att man på förhand vet vad den dömde har att underkasta sig, i vilka former tvånget skall ske och hur länge det skall vara. Principen om förutsebarhet har nära samband med kravet på konsekvens i straffsystemet. Även detta har betydelse för systemets trovärdighet. Man måste kunna lita på att de regler som finns och de beslut som meddelas också följs.

10

Lagstiftaren har emellertid inte övergivit behandlingstanken, särskilt inte när det gäller behandlingen av unga lagöverträdare. Tanken bygger på erfarenheten att straffrättsliga ingripanden mot unga människor måste anpassas till den unges brist på mognad, begränsade erfarenhet och särskilda förhållanden. Man menar att det inte är tillräckligt att fokusera på de brottsliga gärningarna som sådana, utan hela den unges situation måste beaktas. Härvid har särskilt betonats att rätt anpassad vård och behandling är bättre

8

Betänkandet Medling vid ungdomsbrott (SOU 2000:105) s. 65–66.

9

SOU 1995:91 del II s. 44– 47.

10

A.a. s. 54–57.

SOU 2004:122 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

145

ägnad att motverka fortsatt kriminalitet från den unge än samhällsreaktioner som har straffvärdet som ensam grund.

Reparativ rättvisa

På senare tid har tankarna kring reparativ rättvisa fått en allt större inverkan på svensk kriminalpolitik och en ökande praktisk tillämpning. Reparativ rättvisa innebär till stora delar ett helt nytt sätt för samhället att reagera på brott.

Reparativ rättvisa, en översättning av det engelska begreppet Restorative Justice, är en rättsfilosofi som har fått stort genomslag i Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland under de senaste decennierna.

Reparativ rättvisa betonar att ett brott riktar sig mot ett enskilt brottsoffer och inte mot staten. Gärningsmannen står således inte främst i skuld till staten på grund av sitt brott utan till brottsoffret. Denna specifika skuld till brottsoffret kan betalas enbart genom att gärningsmannen ställer till rätta den skada som han orsakat. Det är en process som medger att offer och gärningsman möts för att konfrontera varandra och informera varandra om sina respektive upplevelser kring brottet samt för att få kunskap om varandras bakgrund.

Reparativ rättvisa kan sägas utgå från tre principer, nämligen att rättvisa kräver att vi arbetar för att rehabilitera den som har skadats, att den som är direkt berörd av brottet skall ha möjlighet att till fullo delta i reaktionerna mot brottet och att statens roll främst är att bevara den allmänna ordningen.

I litteraturen gör man i bland skillnad mellan reparativ rättvisa, bestraffande rättvisa (retributive justice) och rehabiliterande rättvisa (rehabilitative justice).

11

De program och resultat av processer som anses vara mest typiska för filosofin inom reparativ rättvisa är medling och familjerådslag. Två sanktioner som kommer till användning inom den traditionella straffrätten tillämpas även inom reparativ rättvisa, nämligen skadestånd och oavlönat arbete. Dessa sanktioner blir ofta resultatet av den överenskommelse som träffas mellan gärningsman och offer i samband med t.ex. medling.

Oavlönat arbete (community service) är sådant arbete som gärningsmannen utför till nytta för lokalsamhället. För att oavlönat

11

Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt SOU 2004:122

146

arbete skall kunna anses vara en åtgärd inom ramen för reparativ rättvisa krävs emellertid att man har identifierat den skada som gärningsmannen har åsamkat lokalsamhället genom brottet. Vidare skall ansträngningar göras för att försäkra sig om att gärningsmannens samhällstjänst reparerar just den typ av skada som han orsakat. Ett exempel som nämns är att en klottrare kan ges i uppgift att avlägsna klotter från byggnader i det område där han själv har klottrat.

Många som arbetar med reparativ rättvisa internationellt menar också att programmen inom rörelsen ska fortgå utan att involvera myndigheter och stat och alltså inte bli en del av den statliga byråkratin. Det är istället bl.a. lokalsamhället som ska administrera programmen.

12

2.3 Bakgrunden till 1999 års påföljdsreform

2.3.1 Inledning

Förhållandet mellan straffrättskipningen och vårdlagstiftningen har alltmer blivit föremål för debatt. Den 1 januari 1999 genomfördes en reform

13

som gav de straffrättsligt motiverade kraven på

förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet större utrymme. Bakgrunden till förändringarna var den kritik för bristande trovärdighet som under lång tid hade riktats mot överlämnandepåföljden, dvs. överlämnande åt socialnämnden att föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten. Kritiken gick i huvudsak ut på att rättsväsendet hade för lite inflytande över vad som hände med en person som överlämnats till socialtjänsten.

14

Reformen, såvitt den avsåg unga lagöverträdare, byggde på förslag som presenterades av Justitiedepartementet i promemorian Påföljder för unga lagöverträdare.

15

Promemorian upprättades

delvis med utgångspunkt i Ungdomsbrottskommitténs betänkande Reaktion mot ungdomsbrott

16

. Kommittén kom fram till att överlämnande till vård inom socialtjänsten inte var förenlig med de principer som ett reaktionssystem skulle bygga på. Mot bakgrund härav och då det enligt kommittén fanns andra straffrättsliga

12

Rytterbro, Lise-Lotte, Medling – möten med möjligheter, En analys av en nygammal reaktion på brott, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, 2002 s. 83-84.

13

14

Berg, Ulf, m.fl., Brottsbalken, En kommentar, t.o.m. suppl. 12, s. 31:5, 9-10.

15

16

SOU 2004:122 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

147

påföljdsformer som bättre kunde tillgodose behovet av ingripanden på grund av brott, förordade man att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skulle utmönstras ur påföljdssystemet. Påföljden skulle i stället ersättas med villkorlig dom och skyddstillsyn, vilka påföljder man ansåg särskilt kunde anpassas för ungdomar och i vissa fall förenas med föreskrift om samhällstjänst, samt med en ny, tidsbestämd påföljd som kommittén benämnde särskild tillsyn (det som sedermera kom att kallas sluten ungdomsvård).

Justitieutskottet behandlade frågan i sitt betänkande 1994/95:JuU1 och framhöll därvid att den särreglering som finns beträffande unga människor som begår brott vilar på erfarenheten att påföljden i dessa fall måste anpassas till den unges personliga mognad och särskilda förhållanden. Grundläggande för utskottets uppfattning var att fängelsestraff motverkar en ung människas möjlighet att föra ett laglydigt liv. Utskottet menade därför att ungdomar som begår brott så långt möjligt skulle hållas utanför kriminalvården och att huvudansvaret för dem även fortsättningsvis borde ligga hos socialtjänsten.

Förslagen i den nämnda promemorian från Justitiedepartementet utgick från den rådande lagstiftningen inom såväl straffrätten som socialrätten.

2.3.2 Propositionen (1997/98:96) Vissa reformer av påföljdssystemet

Inledning

Förslagen i departementspromemorian Påföljder för unga lagöverträdare behandlades i propositionen 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet. (Förslagen tillstyrktes sedermera av riksdagen.) Utöver frågorna i promemorian tog propositionen upp de frågor om påföljdssystemet som hade behandlats av Straffsystemkommittén i betänkandet Ett reformerat straffsystem

17

.

I propositionen delade man Straffsystemskommitténs uppfattning att det fanns ett behov av att reformera vissa delar av straffsystemet, men man fann att de genomgripande förändringar av detta som kommittén föreslagit inte borde genomföras. Däremot ansåg man att det förelåg skäl att, med bibehållande av

17

Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt SOU 2004:122

148

socialtjänstens huvudansvar, reformera påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Förslagen i denna del överensstämde i huvudsak med de förslag som hade presenterats i departementspromemorian.

När det gäller unga lagöverträdare framhölls att det är en självklarhet i vårt samhälle att det allmänna bör verka för att barn och ungdomar får växa upp under goda förhållanden och att de ungdomar som riskerar en ogynnsam utveckling får stöd och hjälp. Man pekade vidare på att barn och ungdomar som begår kriminella handlingar, inte minst de som ägnar sig åt omfattande och allvarlig brottslighet, ofta är socialt utsatta och har ett särskilt behov av stöd och hjälp. Man betonade dock att intresset av att stödja och hjälpa barn och ungdomar som begår brottsliga gärningar måste tillgodoses med beaktande även av andra angelägna samhällsintressen, bl.a. intresset av att reagera på och motverka brott.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten

I propositionen framhölls att en av socialtjänstens uppgifter är att främja en gynnsam utveckling av de unga och att det inom socialtjänsten finns en lång erfarenhet och hög kompetens i frågor som rör arbetet med ungdomar och deras problem. Socialtjänsten ansågs därför utgöra en viktig resurs för att motverka ungdomars kriminella utveckling och bedömdes därmed ha större möjligheter än kriminalvården att åstadkomma positiva förändringar. En placering av en ung lagöverträdare inom kriminalvården menade man innebär en risk för att den unge uppfattar denna placering som en bekräftelse av sig själv som kriminell. Man ansåg därför, i likhet med den stora majoriteten remissinstanser, att unga lagöverträdare så långt det är möjligt skall hållas utanför kriminalvården och att principen även i fortsättningen skulle vara att barn och ungdomar som begår brott i första hand skall vara föremål för åtgärder inom socialtjänsten i stället för att överlämnas till kriminalvården. I linje härmed ansåg regeringen att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skulle finnas kvar i påföljdssystemet. Man konstaterade dock att överlämnandepåföljden hade utsatts för kritik – påföljden hade i vissa sammanhang ansetts vara ineffektiv och det hade många gånger varit svårt att på förhand få en uppfattning om påföljdens verkliga innehåll. Man pekade därvid på att utvecklingen inom straffrätten hade inneburit ett ökat straffvärdetänkande och att den gällande ordningen innebar att brottets eller den samlade

SOU 2004:122 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

149

brottslighetens straffvärde skulle utgöra grunden för påföljdsbestämningen. Mot bakgrund av den kritik som riktats mot överlämnandepåföljden och den utveckling som ägt rum inom straffrätten ansåg regeringen att överlämnandepåföljden borde förstärkas för att kunna utgöra ett trovärdigt alternativ till övriga påföljder även i framtiden. Detta bedömdes kunna ske genom att låta de straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens få ett större utrymme i förhållande till vad som gällde enligt den rådande ordningen.

Förutsebarhet

Man konstaterade att överlämnandepåföljden är mycket svår att förena med principen om förutsebarhet, eftersom det som hänt i det förflutna – däribland brottet – saknar självständig betydelse när socialtjänsten prövar vilka åtgärder som bör aktualiseras för en ung lagöverträdare. Valet av åtgärder sker i stället med utgångspunkt i den unges personliga förhållanden. Eftersom man ansåg att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skulle finnas kvar, var man beredd att acceptera att man inte fullt ut kunde tillämpa principen om förutsebarhet. Kravet på förutsebarhet ansågs dock kunna få ett betydligt större genomslag än dittills. Detta förordades ske på sätt som föreslagits i departementspromemorian, dvs. att de yttranden som socialnämnden hade att lämna i ungdomsmål skulle ges ett utförligare innehåll och kompletteras med en vårdplan. Yttrandet borde utöver en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt även innefatta en redogörelse för huvuddragen i de åtgärder som socialnämnden planerade att vidta. Det påpekades att särskilt åtgärdernas art och omfattning samt såvitt möjligt också varaktigheten av dessa borde framgå av vårdplanen.

Mot bakgrund av de föreslagna större kraven på socialnämndens yttranden, fann regeringen att det förelåg behov av att utsträcka tidsfristen som anges i 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL, från fyra till sex veckor. Bestämmelsen skulle därmed innebära att en förundersökning mot den som inte hade fyllt 18 år och som gällde brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader skulle avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas senast inom sex veckor från dagen för

Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt SOU 2004:122

150

delgivning av brottsmisstanke. I detta sammanhang framhölls dock att tiden mellan brottet och reaktionen bör vara så kort som möjligt.

Proportionalitet

Man konstaterade att även principen om proportionalitet var svår att förena med överlämnandepåföljden. Man såg dock två sätt att ändå låta principen få ett visst genomslag på påföljden. Dels kunde domstolen beakta brottets svårhet när den tog ställning till om den unge över huvud taget borde överlämnas till vård inom socialtjänsten, dels kunde proportionalitetskravet tillgodoses inom ramen för påföljden. Man anslöt sig till promemorians förslag att i 31 kap. 1 § brottsbalken föra in ett särskilt stadgande med innebörd att ett överlämnande skulle få ske endast om socialtjänstens planerade åtgärder framstod som tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den dömdes tidigare brottslighet. Vid denna bedömning ansågs domstolen böra väga in om de planerade insatserna skulle göras med stöd av socialtjänstlagen (tidigare 1980:620, numera 2001:453), SoL, eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Andra faktorer som man fann borde vägas in var karaktären av och omfattningen på vårdinsatserna samt vårdtiden. När det gäller möjligheterna att tillgodose proportionalitetskravet inom ramen för påföljden kunde detta ske genom användning av tilläggssanktioner. Man konstaterade att förslaget i promemorian, att överlämnandepåföljden som regel skulle kombineras med böter, hade mött tämligen omfattande kritik från remissinstanserna. Kritiken hade i huvudsak gått ut på att unga personer ofta inte har ekonomiska förutsättningar att själva betala böterna och att sanktionen då riskerar att bli utan verkan gentemot den unge. Ytterligare en nackdel med förslaget som framfördes var att en presumtion för ett bötesstraff skulle innebära att man avhände sig möjligheten att använda bötesstraffet som en regulator i de fall socialtjänsten endast ansåg sig behöva erbjuda begränsade insatser men straffvärdet var sådant att det var motiverat med ett bötesstraff för att ett överlämnande skulle kunna komma i fråga. Det ansågs mot bakgrund härav att promemorians förslag i denna del inte skulle genomföras. Man ställde sig dock bakom promemorians förslag om att införa en möjlighet att i vissa fall förordna att den unge under viss angiven tid skulle utföra oavlönat arbete eller delta i annan

SOU 2004:122 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

151

särskilt anordnad verksamhet. Förslaget om s.k. ungdomstjänst hade också fått ett stort stöd av remissinstanserna. Det anfördes i detta sammanhang att man i möjligaste mån borde hålla ungdomarna utanför kriminalvården och att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten därför borde ges ett så brett tillämpningsområde som möjligt. Man poängterade att domstolen skulle kunna meddela en föreskrift om ungdomstjänst även om alternativet inte var ett fängelsestraff. Vidare ansåg man att den allmänt accepterade uppfattningen att unga lagöverträdare skall särbehandlas i straffrättsligt hänseende borde få genomslag även i fråga om ungdomstjänst – det skulle vara möjligt att låta ungdomstjänsten innehålla moment som innebar att den dömde deltog i olika former av program eller utbildning i angelägna frågor. Det betonades att det viktiga var att den unge gavs tillfälle att skaffa sig erfarenhet av samhällsnyttig verksamhet tillsammans med andra människor som inte ingick i hans vanliga umgänge. Förslaget innebar dock inget formellt åläggande för kommunerna att ordna ungdomstjänst.

Konsekvens

Det konstaterades att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten är behäftad med särskilda svårigheter i fråga om kravet på konsekvens; dels förutsätter socialtjänstens insatser med stöd av socialtjänstlagen att den dömde lämnar sitt samtycke till åtgärden, dels fordras även vårdnadshavarens samtycke om den unge är under 18 år, dels riskerar samhällets reaktion att bli utan innehåll om den dömde eller dennes vårdnadshavare efter domstolsförhandlingen återtar sitt samtycke, dels avgörs socialtjänstens val av åtgärder utifrån den dömdes behov vid varje given tidpunkt, dels kan behovet komma att förändras och dessutom bedömas på olika sätt av olika beslutsfattare, dels fordras för tvångsvård enligt LVU att förvaltningsdomstol efter överlämnandet prövar och finner att förutsättningar för sådan vård föreligger, dels slutligen riskerar reaktionen på brottet att helt utebli om förvaltningsdomstolen skulle finna att förutsättningarna för tvångsvård brister. Man fann att en första förutsättning för ett fungerande och konsekvent reaktionssystem är att de inblandade känner till de givna förutsättningarna. Man var därför positiv till promemorians förslag att låta domstolen, när den bestämmer

Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt SOU 2004:122

152

påföljden till vård inom socialtjänsten, meddela en särskild föreskrift i domen som riktar sig till den unge om vad han har att genomgå i fråga om vård och behandling, när den planerade vården eller åtgärderna skall ske med stöd av socialtjänstlagen. Det underströks att en sådan föreskrift inte syftade till att styra socialtjänstens insatser, utan socialtjänsten skulle även i fortsättningen verka självständigt under de socialrättsliga lagarna. Man ansåg emellertid att det inte skulle vara möjligt för den unge att ändra sig i förhållande till domstolen utan att samhället reagerade på de ändrade förhållandena. Vissa remissinstanser hade påtalat att utbudet av påföljder efter ett eventuellt undanröjande av en dom på överlämnande till vård inom socialtjänsten var begränsat. Man fann därför, som ett led i strävan att undvika kriminalvårdspåföljder för ungdomar, att det borde införas en möjlighet för domstolen att meddela den unge en varning på liknande sätt som i fråga om villkorlig dom.

Man anslöt sig till förslaget i promemorian om att utvidga möjligheterna att undanröja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten även till fall då socialtjänsten ändrat uppfattning om vilka insatser som borde göras för den dömde. I de fall resultatet av socialtjänstens ändrade uppfattning kunde uppfattas som stötande, borde någon åtgärd från rättsväsendets sida kunna följa. Det framhölls dock att ett undanröjande som regel inte borde komma i fråga om den planerade vården uteblev på grund av att den unges situation hade förbättrats i sådan grad att vården inte längre behövdes.

Man delade uppfattningen i promemorian om att rutinerna för uppföljningen av vården borde förbättras och att socialnämnden borde åläggas en rapporteringsskyldighet. Däremot fann man att det fanns en påtaglig risk för en onödig arbetsbelastning för personal såväl inom socialtjänsten som hos åklagarmyndigheterna om man skulle ålägga socialnämnden att fortlöpande i alla ärenden underrätta åklagaren om vårdens fortgång, såsom föreslagits i promemorian. Det ansågs därför, i likhet med vad flera remissinstanser hade uttalat, att rapporteringsskyldigheten borde begränsas till de fall då den planerade vården enligt vårdplanen inte kommit till stånd.

SOU 2004:122 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

153

En ny frihetsberövande påföljd för unga lagöverträdare

Det anfördes att det förekommer att ungdomar begår så allvarliga brott att samhället måste kunna reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande. För att kriminalpolitiken skall kunna fullgöra sin huvuduppgift att motverka brott, ansåg man att det inom påföljdssystemet måste finnas möjlighet att välja en påföljd som i rimlig utsträckning avskräcker från brott, tydligt markerar grundläggande gränser och dessutom motsvarar de krav samhället ställer på rättvisa inom straffrättskipningen. Mot bakgrund härav fann man att frihetsberövande påföljder inte helt kunde undvaras trots att det är fråga om mycket unga människor. Man var av uppfattningen att det var otillfredsställande att den enda form av frihetsberövande som påföljdssystemet kunde erbjuda var fängelse. Det ansågs därför angeläget att, såsom föreslagits i promemorian, tillskapa en alternativ form av frihetsberövande för de yngsta lagöverträdarna. Denna uppfattning hade också fått brett stöd av remissinstanserna.

Man ställde sig således bakom förslaget i departementspromemorian att skapa en ny frihetsberövande påföljd för unga lagöverträdare och att låta SiS ta hand om dessa inom sin organisation. Det var möjligheten att anordna verkställigheten så att den unges kriminalitet kunde angripas så effektivt som möjligt som var ett av huvudsyftena med förslaget. Det betonades också att avsikten med den nu aktuella reformen inte var att ändra gällande praxis avseende möjligheterna att frihetsberöva ungdomar i ålderskategorin 15–17 år. Regeringens benämning på den nya frihetsberövande påföljden blev sluten ungdomsvård.

2.4 Det nuvarande påföljdssystemet i korthet

2.4.1 Inledning

Nedan följer en kortfattad redogörelse för det rådande påföljdssystemet. En mer ingående redovisning för gällande rätt, särskilt för de påföljder som främst är avsedda för unga lagöverträdare och åtalsinstitutet, lämnas i senare kapitel, liksom rättsväsendets handläggning av brott som begås av unga.

Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt SOU 2004:122

154

2.4.2 De unga under 15 år som begår brott

Straffmyndighetsåldern i Sverige är 15 år. Eventuella ingripanden vid brott mot den som inte uppnått denna ålder är i princip en exklusiv uppgift för socialtjänsten. Polisen är emellertid, även beträffande ungdomar i åldrarna under 15 år, skyldig att ingripa för att motverka och förhindra brott. Vidare finns det möjligheter att under vissa begränsade förutsättningar utreda brott som begåtts av barn under 15 år. Brott som begåtts av barn under 15 år kan också under vissa förutsättningar blir föremål för domstolsprövning. Möjligheten till sådan prövning utnyttjas dock ytterst sällan. I de få fall så sker är det inte heller fråga om ett åtal för brott. I stället för åklagaren, efter framställning av socialnämnd, länsstyrelse eller vårdnadshavare, en s.k. bevistalan.

2.4.3 Påföljder som tillämpas på såväl unga som vuxna

Böter

Böter kan dömas ut i olika former, nämligen dagsböter, penningböter eller normerade böter. I relation till övriga påföljder i systemet är böter den lindrigaste påföljden.

Om det inte finns en viss bötesform föreskriven för brottet skall bötesstraffet som huvudregel dömas ut som dagsböter. Antalet, som är avhängigt av brottets straffvärde, kan bestämmas till lägst 30 och högst 150. Är det fråga om ett gemensamt straff för flera brott får antalet dock uppgå till högst 200. Den tilltalades ekonomiska situation bestämmer dagsbotens storlek. Dagsbotens belopp får jämkas om det finns särskilda skäl till detta.

Unga lagöverträdare kan med tillämpning av 29 kap. 7 § brottsbalken (BrB) dömas till böter för ett brott även om böter inte ingår i straffskalan för det brottet.

Fängelse

Fängelse är lagens strängaste påföljd och döms ut på bestämd tid eller på livstid. Fängelse på bestämd tid får inte understiga 14 dagar eller i normalfallet överstiga 10 år. Om den tilltalade har begått flera brott eller återfallit i grov brottslighet kan dock det tidsbestämda straffet överstiga 10 år.

SOU 2004:122 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

155

Det krävs synnerliga skäl för att döma den som är under 18 år till fängelse (se även avsnitt 2.4.4). För lagöverträdare i åldern 18–20 år krävs att det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för att döma honom till fängelse. Livstids fängelse får inte följa på brott som begåtts av person som inte fyllt 21 år.

Fängelsestraffet skall verkställas i en kriminalvårdsanstalt. Normalt friges den dömde efter att han har avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Efter den villkorliga frigivningen följer en prövotid på minst ett år. Kortare fängelsestraff på upp till tre månader kan i stället i vissa fall verkställas genom elektronisk övervakning, s.k. fotboja.

Villkorlig dom

En tilltalad kan dömas till villkorlig dom för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Villkorlig dom är en lindrigare påföljd än fängelse. Den villkorliga domen kan förenas med högst 200 dagsböter, oavsett om det för brottet är föreskrivet böter eller inte. En villkorlig dom kan också förenas med en föreskrift om samhällstjänst på lägst 40 och högst 240 timmar, om den tilltalade samtycker till det. I sådana fall skall rätten ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd. Den som döms till villkorlig dom är underkastad en prövotid om två år.

Skyddstillsyn

Skyddstillsyn får ådömas för brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Skyddstillsyn är liksom villkorlig dom en lindrigare påföljd än fängelse. Även skyddstillsyn kan förenas dels med högst 200 dagsböter, dels med en föreskrift om samhällstjänst i lägst 40 och högst 240 timmar, om den tilltalade samtycker till det. Vid föreskrift om samhällstjänst skall rätten i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd. En dom på skyddstillsyn kan även förenas med s.k. kontraktsvård. Också i detta fall krävs att den tilltalade samtycker och domstolen anger i normalfallet ett alternativt fängelsestraff. Domstolen kan även förena skyddstillsyn med andra

Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt SOU 2004:122

156

föreskrifter om bland annat missbruksvård och psykiatrisk vård. Skyddstillsyn får vidare förenas med fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Rätten får i dessa senare fall inte samtidigt döma till böter eller meddela föreskrift om samhällstjänst. Till skillnad mot vad som är fallet vid villkorlig dom är skyddstillsyn förenad med övervakning under normalt ett år. Skyddstillsyn fortgår under en prövotid om tre år.

Överlämnande till särskild vård

Överlämnande till särskild vård förekommer i olika former. De påföljder som endast kan tillämpas på unga lagöverträdare – överlämnande till vård inom socialtjänsten och sluten ungdomsvård – redovisas i korthet nedan och mer utförligt i kap. 8 respektive kap. 14.

Om den som har begått brott kan bli föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) får domstolen överlämna åt socialtjänsten att föranstalta om behövlig vård. Vården bedrivs i särskilda s.k. LVM-hem. Är den tilltalade redan intagen vid ett sådant hem överlämnar rätten i stället åt den som förestår hemmet att föranstalta om sådan vård. Om det i straffskalan för brottet ingår strängare straff än fängelse i ett år får överlämnande ske endast om det föreligger särskilda skäl.

Om den som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, lider av en allvarlig psykisk störning, får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande eller annat tvång. Om brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning får rätten besluta om särskild utskrivningsprövning, om det till följd av den psykiska störningen finns risk att han återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Domstolen får i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård döma även till annan påföljd, dock inte fängelse eller överlämnande till annan särskild vård, om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat.

SOU 2004:122 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

157

Andra följder av brott

I 20 kap. rättegångsbalken (RB) finns regler om åtalsunderlåtelse. Åklagaren får i vissa fall underlåta att väcka åtal under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts. Det finns vidare i LUL särskilda bestämmelser om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare, som begått brott innan de har fyllt 18 år. Reglerna om åtalsunderlåtelse är viktiga undantag från principen om s.k. absolut åtalsplikt som är lagfäst i 20 kap. 6 § RB. Åtalsunderlåtelse behandlas utförligt i kap. 7.

Rätten har även en möjlighet att meddela påföljdseftergift om det med hänsyn till omständigheter hänförliga till den tilltalade är uppenbart oskäligt att han döms till påföljd.

Enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond skall den som i dom eller strafföreläggande döms för ett eller flera brott, om fängelse ingår i straffskalan för något av brotten, även åläggas att betala en avgift på 500 kr (brottsofferavgift).

Förutom påföljd kan brott även medföra t.ex. förverkande av egendom och skyldighet att betala skadestånd.

2.4.4 Särskilda påföljder för unga m.m.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten och ungdomstjänst

Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten regleras i 31 kap. 1 § BrB. Vård inom socialtjänsten kan bestå antingen av vård som meddelas med stöd av SoL eller vård som ges med stöd av LVU. För att kunna döma någon som begått brott till överlämnande till vård inom socialtjänsten krävs dels att den tilltalade är under 21 år (vid tiden för domen), dels att den unge kan bli föremål för vård eller annan åtgärd inom socialtjänsten enligt en för den tilltalade av socialnämnden uppgjord vårdplan. Framgår det av denna att den tilltalade skall bli föremål för vård eller annan åtgärd med stöd av SoL, skall rätten när den bestämmer påföljden till överlämnande till vård inom socialtjänsten, meddela föreskrift om att den unge skall genomgå sådan vård eller åtgärd.

Ett överlämnande till vård inom socialtjänsten kan enligt 31 kap. 1 § tredje stycket BrB kombineras med böter. Dagsböterna kan bestämmas till högst 200 och detta gäller oavsett om böter stadgas för brottet eller inte. Överlämnandepåföljden kan vidare, om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den

Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt SOU 2004:122

158

tilltalades tidigare brottslighet, förenas med en föreskrift om ungdomstjänst i lägst 20 och högst 100 timmar. Ungdomstjänsten utgör således en tilläggssanktion till överlämnande till vård inom socialtjänsten. Detta innebär att ungdomstjänst kan komma i fråga endast i kombination med överlämnandepåföljden. En föreskrift om ungdomstjänst förutsätter samtycke från den unge. Det är inte möjligt att förena ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med både böter och ungdomstjänst.

Sluten ungdomsvård

Genom 1999 års reform infördes en ny frihetsberövande påföljd, sluten ungdomsvård, för brott som någon begått innan han fyllt 18 år. Syftet med den nya påföljden var att tillskapa en alternativ form av frihetsberövande som gör det möjligt att hålla de yngsta lagöverträdarna utanför kriminalvårdsanstalterna.

Bestämmelsen om påföljden sluten ungdomsvård infördes i en ny paragraf (1 a §) i 31 kap. brottsbalken och innebär att om domstolen finner att någon som begått brott innan han fyllt 18 år bör dömas till fängelse, så skall den i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Domstolen skall dock inte bestämma påföljden till sluten ungdomsvård om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, finns särskilda skäl mot detta. Vid valet mellan fängelse och sluten ungdomsvård skall den unges behov av vård inte tillmätas någon betydelse.

Om domstolen finner att påföljden skall bestämmas till sluten ungdomsvård skall den bestämma vilken tid den unge skall vara frihetsberövad. Domstolen får bestämma tiden till lägst fjorton dagar och högst fyra år och domstolen skall därvid beakta att den som döms till sluten ungdomsvård inte blir föremål för villkorlig frigivning. Det faktiska frihetsberövandet bör enligt förarbetena inte bli längre än om den unge hade dömts till fängelse.

Om domstolen finner att straffvärdet för den aktuella brottsligheten är så högt att tiden för frihetsberövandet inte ryms inom den maximala strafftiden är påföljden inte tillämplig.

SOU 2004:122 Reaktioner på brott – en bakgrund och presentation av gällande rätt

159

Särskilda regler för unga lagöverträdare vid påföljdsval och straffmätning m.m.

I BrB finns särskilda regler om förutsättningarna för att döma unga lagöverträdare till fängelse. Enligt 30 kap. 5 § första stycket krävs det synnerliga skäl för att döma någon som vid brottstillfället är under 18 år till fängelse. Vidare hänvisas där till 31 kap. 1 a §, varav framgår att rätten i första hand skall bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. Av 30 kap. 5 § andra stycket framgår att domstolen får döma till fängelse för brott som någon har begått i åldern 18–20 år endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl. I 29 kap. 7 § andra stycket finns dessutom ett förbud mot att döma till fängelse på livstid för brott som någon har begått innan han fyllt 21 år.

I 29 kap. 3 § 3 stadgas att det som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet av brottsligheten särskilt skall beaktas om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Detta stadgande kompletteras av 29 kap. 7 § första stycket, som föreskriver att om någon har begått brott innan han har fyllt 21 år skall hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen, varvid rätten får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

När det gäller böter stadgas i 25 kap. 2 § andra stycket att dagsbotens belopp får jämkas om det finns särskilda skäl.

Vidare kan nämnas att enligt 23 § LUL får den som inte har fyllt 18 år häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Handläggning av ungdomsmål

För unga lagöverträdare gäller i vissa avseenden särskilda handläggningsregler i brottmål. Dessa återfinns i LUL, som innehåller bestämmelser om handläggning hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. I den mån det inte finns någon särreglering gäller rättegångsbalkens regler och andra bestämmelser.

161

3 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

3.1 Utvärdering av den senaste påföljdsreformen för unga

3.1.1 Inledning

I augusti år 2001 gav regeringen uppdrag åt BRÅ, Socialstyrelsen och SiS att i olika delar följa upp och utvärdera den påföljdsreform för unga lagöverträdare som trätt i kraft den 1 januari 1999. Myndigheterna redovisade i november 2002 sitt uppdrag i ett flertal rapporter, nämligen ”Vad händer med unga lagöverträdare?” (BRÅrapport 2002:19), ”Sluten ungdomsvård – en uppföljning”, ”Sju ungdomar om sin rättegång” (BRÅ-rapport 2002:18) och ”Åklagares, domares och socialtjänstens syn på påföljdssystemet för unga”. Myndigheterna enades om en gemensam sammanfattning av resultaten från respektive myndighets fristående undersökningar, analyser och slutsatser. Denna sammanfattning presenterades i rapporten ”Unga lagöverträdare”. Regeringen beslutade den 13 november 2003 att överlämna de aktuella rapporterna till utredningen.

3.1.2 Utvärderingsuppdraget

När det gäller överlämnande till vård inom socialtjänsten skulle belysas huruvida syftet med reformen – att ge de straffrättsliga principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens större utrymme – hade uppnåtts. Därvid skulle såväl kravet på rättvisa och proportionella påföljder som intresset av bästa vård för den unge beaktas. Myndigheterna skulle vid sin utvärdering bl.a. studera utformningen av och innehållet i socialnämndens yttranden respektive vårdplaner, utreda hur och i vilken utsträckning socialnämndens planerade insatser beaktas av domstolen vid påföljdsvalet

Utvärdering av 1999 års påföljdsreform SOU 2004:122

162

i förhållande till brottets straffvärde, art och den unges tidigare brottslighet samt i vilken utsträckning och under vilka förhållanden påföljden förenas med böter respektive föreskrift om ungdomstjänst samt i det sammanhanget kartlägga i vad mån kommunerna har en ungdomstjänstverksamhet, följa upp vilka insatser som vidtagits från socialtjänstens sida beträffande den unge efter domen på överlämnande samt därvid redovisa vilka överväganden som ligger till grund för beslut om olika insatser samt utreda hur rutinerna för uppföljningen av vad som sker med den unge efter ett överlämnande fungerar, däribland socialnämndens och åklagarens agerande när avsedda åtgärder beträffande den unge av olika skäl inte kommer till stånd.

Utvärderingen beträffande påföljden sluten ungdomsvård inom ramen för det straffrättsliga systemet skulle särskilt belysa huruvida påföljden har ersatt fängelse för ungdomar i ålderskategorin 15–17 år, utreda skälen till att fler unga döms till sluten ungdomsvård än som tidigare dömdes till fängelse i ålderskategorin 15–17 år samt därvid särskilt undersöka förhållandet mellan användandet av åtgärder enligt SoL och LVU å ena sidan respektive sluten ungdomsvård å den andra samt utreda i vilken omfattning och på vilka grunder de som dömts till sluten ungdomsvård varit föremål för häktning eller omhändertagande för tvångsvård i anledning av brottet.

Vad gäller verkställigheten av sluten ungdomsvård ingick i uppdraget att särskilt redovisa och analysera hur vården för de dömda till sluten ungdomsvård har utformats och i vilken utsträckning behov av samverkan med andra huvudmän kunnat tillgodoses utifrån de särskilda vårdbehov vissa ungdomar har, att redovisa och analysera hur utslussningen av de dömda i slutet av verkställigheten har utformats samt att belysa vilka åtgärder från samhällets sida som har vidtagits beträffande de dömda till sluten ungdomsvård efter avslutad verkställighet.

Här nedan följer en kortare redogörelse för utvärderingen och dess resultat beträffande främst påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Utvärderingen och dess resultat såvitt avser sluten ungdomsvård redovisas i kap. 14.

SOU 2004:122 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

163

3.1.3 BRÅ:s rapport ”Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten”

1

Inledning

Regeringens uppdrag att utvärdera 1999 års reform såvitt avser påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten lades på BRÅ och Socialstyrelsen. Efter samråd mellan myndigheterna beslutades att BRÅ skulle ta hand om uppdraget. Socialstyrelsen ställde sig bakom BRÅ:s rapport.

BRÅ presenterade resultaten av utvärderingen huvudsakligen i rapporten ”Vad händer med unga lagöverträdare? – Om överlämnande till vård inom socialtjänsten”, men kompletterande resultat finns även i rapporten ”Åklagares, domares och socialtjänstens syn på påföljdssystemet för unga”. Inom ramen för utvärderingen gjordes även en intervjustudie där sju ungdomar intervjuades efter sin rättegång. Ungdomarna berättade om hur de hade upplevt rättegången och hur de hade uppfattat påföljden. Intervjuerna presenterades i BRÅ:s rapport ”Sju ungdomar om sin rättegång”. Denna rapport behandlar vi i avsnitt 6.5 och 6.6.2.

De frågor som BRÅ ställde i utvärderingen av reformen var i huvudsak följande:

• Vilken kvalitet håller socialtjänstens yttranden i ungdomsmål?

• Vilken vård föreslår socialtjänsten och vilken realiseras?

• I vilka fall sker återrapportering och undanröjande?

• Påverkar socialtjänstens förslag påföljdsvalet?

• När förenas påföljden med böter respektive ungdomstjänst?

• Kan kommunerna verkställa påföljden ungdomstjänst och vad består den i så fall av?

Inom ramen för utvärderingen gjordes tre urval vid insamlingen av tingsrättsdomar. Det första avsåg domar där påföljden blev överlämnande till vård inom socialtjänsten (199 domar). De två andra urvalen avsåg 50 domar rörande rån och 50 domar rörande fordonstillgrepp, oavsett påföljd. Fem enkätstudier gjordes, tre till socialtjänsten och en vardera till domare och åklagare. Representanter för socialtjänsten i 34 kommuner intervjuades, liksom tolv åklagare. Även registerdata över dömda år 2000 användes.

1

BRÅ-rapport 2002:19.

Utvärdering av 1999 års påföljdsreform SOU 2004:122

164

Sammanfattning av resultaten av utvärderingen

Hälften av landets kommuner hade hösten 2001 rutiner för ungdomstjänst

För att kartlägga i vilken utsträckning kommunerna hade en uppbyggd ungdomstjänstverksamhet ställde BRÅ i den enkät, som hösten 2001 skickades till socialtjänsten i landets alla kommuner och kommundelar, frågan om de hade rutiner för ungdomstjänst. Ungefär hälften av de svarande uppgav att de hade rutiner för ungdomstjänst. BRÅ poängterade att enkätsvaren tydligt hade belyst att man inom socialtjänsten i många kommuner inte riktigt hade förstått skillnaden mellan överlämnandepåföljden och tilläggssanktionen ungdomstjänst.

Snedfördelning i påföljdsvalet?

I syfte att undersöka förekomsten av och orsakerna till eventuella könsskillnader eller eventuell social eller etnisk snedfördelning i påföljdsvalet i allmänhet och i användningen av överlämnandepåföljden i synnerhet gjordes regressionsanalyser på ett registermaterial bestående av ca 9 000 unga i åldern 15 till 20 år som dömdes i domstol år 2000. Analyserna visade att det inte är sociala faktorer eller etnisk bakgrund som styr valet av påföljd, utan att det i stället är brottets grovhet, tidigare brottslighet, ålder vid brottet och antalet brott i domen som avgjorde hur ingripande påföljden blev. Dock visade analyserna att flickor tenderar att dömas till mindre ingripande påföljder än pojkar.

Vad gäller användandet av överlämnandepåföljden visade en logistisk regressionsanalys ett liknande resultat. Denna analys visade dock att kön inte tycktes inverka på sannolikheten att dömas till ett överlämnande. I stället hade den dömande tingsrättens andel ungdomsmål en viss inverkan. Ju färre ungdomsmål den dömande tingsrätten avkunnade dom i under år 2000, desto större var sannolikheten att den skulle döma till ett överlämnande.

SOU 2004:122 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

165

Många av de dömda 15 till 17-åringarna återfaller i brott

Överlämnande till vård inom socialtjänsten är en individuellt anpassad påföljd. Insatsernas syfte är att förebygga att den unge begår nya brott. Det finns inga uppgifter som redovisar återfallsfrekvensen för olika påföljder/insatser för ungdomar med likartad brottskarriär. Av statistiken framgår endast att ungefär 70 procent av dem som dömdes till överlämnande till vård inom socialtjänsten under år 1999 hade dömts i domstol igen före utgången av år 2001. Av de ungdomar som år 1999 dömdes till ett överlämnande i förening med tilläggspåföljd hade ungefär 75 procent återfallit inom samma tidsperiod.

Innehåll och kvalitet i yttranden när påföljden blivit överlämnande till vård

För att studera utformningen av, och innehållet i, socialnämndens yttranden och vårdplaner användes urvalet av 199 tingsrättsdomar från andra halvåret 1999, där påföljden blev vård inom socialtjänsten. Utvärderingens syfte var inte att studera hur effektiva socialtjänstens vårdinsatser var, utan i vad mån reformen uppfyllts. Resultatet av utvärderingen var att få yttranden innehåller alla de uppgifter lagstiftaren tänkt sig.

BRÅ fann att ett problem som uppstår när man ska kategorisera socialtjänstens vårdinsatser är avsaknaden av en gemensam terminologi.

Samtalskontakt med socialtjänsten var den vanligast förekommande föreslagna insatsen. I nära en tredjedel av yttrandena föreslogs sådan i någon form. I endast 28 procent av de yttranden där man föreslog samtalskontakt innehöll yttrandet både uppgifter om hur ofta och hur länge samtalskontakten skulle pågå.

Vid en förfrågan till socialtjänsten i ett trettiotal kommuner, om hur en samtalskontakt kunde vara utformad hos dem, visade det sig att den vanligen var mycket individanpassad. När det gäller tidsaspekten kunde den variera stort, alltifrån ungefär tio träffar eller regelbundna samtal under ett halvår, till att det helt berodde på individens behov och förutsättningar. Åtta kommuner uppgav att de inte brukar föreslå enbart samtalskontakt, utan samtalen ingick ofta som ett moment i programverksamhet som man drev. Ytterligare fyra kommuner (samtliga från storstadssatsningens

Utvärdering av 1999 års påföljdsreform SOU 2004:122

166

områden) uppgav att det var sällsynt att de endast föreslog samtal, och då bara för mycket lindriga brott. Vanligare var att de använde sig av kontaktperson eller något konsekvensprogram.

I en dryg femtedel av de studerade yttrandena föreslog socialtjänsten en kontaktperson som insats. I många av dessa yttranden förklarades snarare syftet med kontaktpersonen än hur ofta och hur länge kontakten skulle pågå. Vanligt var att socialtjänsten angav att kontaktpersonen skulle ge den dömde hjälp till en mer strukturerad fritid, ge den dömde stöd och social närvaro samt en mer positiv vuxenkontakt. I endast 30 procent av de yttranden där kontaktperson föreslogs fanns i yttrandet både uppgift om omfattning och varaktighet av insatsen.

I en knapp femtedel av yttrandena föreslogs olika former av programverksamhet. I sådana ingick ofta olika delmoment som samtal, filmvisning, studiebesök på akutmottagningar, fängelser, ungdomsmottagningar och dylikt. Indikationer fanns dock på att programverksamhet byggdes upp i allt fler kommuner. I de flesta programverksamheter utgjordes stommen av olika typer av samtal med socialtjänsten, i grupp eller enskilt. Det som skiljde program från en vanlig samtalskontakt var att samtalen oftast kretsade kring i förväg bestämda teman och att det på förhand var bestämt hur många gånger man skulle träffas. Fokus i samtalen låg oftast på brottet och konsekvenser av det, men andra vanliga teman var missbruk, etik och moral och värderingsövningar.

När socialtjänsten föreslog programverksamhet fanns alltså normalt en given ram för vad som skulle ske. BRÅ ansåg därför att det borde ha varit möjligt att i yttrandet tydligt redovisa detta för rätten. Trots detta redovisade endast 60 procent av yttrandena programmets omfattning.

Det vanliga i de intervjuade kommunerna var att programmet byggdes upp med de enskilda handläggarnas erfarenheter som grund, men det fanns också ett par exempel på kommuner där socialtjänsten arbetade efter teoribaserade modeller. I ett par kommuner använde man sig av anpassade versioner av de kognitiva program som tillämpas inom kriminalvården.

I en dryg fjärdedel av de granskade fallen hade socialtjänsten föreslagit en placering av den unge som insats. LVU-placeringar förekom i något större utsträckning än placeringar enligt SoL. Nästan uteslutande hade LVU-placeringarna föreslagits som enda insats medan drygt en tredjedel av SoL-placeringarna föreslogs i förening med andra insatser. När det gäller placeringar fann BRÅ

SOU 2004:122 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

167

att det kanske inte är nödvändigt att socialtjänsten redogör för omfattningen av dem, eftersom insatsen pågår dygnet runt. Däremot ansåg man att det givetvis är viktigt för rätten att få så bra information som möjligt om hur länge den är tänkt att pågå. För LVU-placeringarna angavs varaktighet i knappt vart femte yttrande och för SoL-placeringarna dubbelt så ofta.

Medling förekom som föreslagen insats i elva yttranden, i två fall som enda föreslagen insats. En uppgift som är central för att rätten ska veta hur säker planeringen är, är om målsäganden är intresserad av att medverka i medlingen. Sådan information saknades i samtliga fall. Genomgången av vilka insatser i yttrandena som realiserats, visade att medling är en föreslagen insats som ofta inte genomförts.

Yttrandens kvalitet i förhållande till val av påföljd

Det fanns, vare sig påföljden blev ett överlämnande eller inte, inga uppgifter i den officiella statistiken om vilka insatser socialtjänsten föreslog i sina yttranden. BRÅ kunde därmed inte ge något heltäckande svar på uppdragets fråga; hur och i vilken utsträckning socialnämndens planerade insatser beaktas av domstolen vid påföljdsvalet i förhållande till brottets straffvärde, art och tidigare brottslighet. För att i någon utsträckning besvara frågan studerade BRÅ 85 tingsrättsdomar från år 2000. Av dessa gällde 44 domar tillgrepp av fortskaffningsmedel och 41 gällde rån. Tillgrepp av fortskaffningsmedel valdes eftersom det är ett så kallat ”strategiskt brott”, som är förknippat med en hög risk för fortsatt brottskarriär (se avsnitt 4.2.4).

2

Rån valdes eftersom det är ett allvarligt brott

som ökat bland ungdomar de senaste åren. Alla domar var fällande och rörde 15 till 17-åringar. Huvudfrågan var i vad mån socialtjänstens planering beaktades av rätten i större utsträckning när yttrandet höll en hög kvalitet än när yttrandets kvalitet var låg.

Utvärderingen visade att kvaliteten på yttrandet vanligen inte påverkar val av påföljd. Den bild som framträdde var att påföljden för 15 till 17-åringar vid fordonstillgrepp i stort sett alltid blir ett överlämnande till socialtjänsten i de fall socialtjänsten anser att det finns ett behov av vård. När påföljden inte blir vård beror det vanligen på att socialtjänsten inte tycker att sådan är motiverad. Även bristfälliga yttranden ledde i de flesta fall till vård så länge

2

Strategiska brott – Vilka brott förutsäger en fortsatt brottskarriär?, BRÅ-rapport 2000:3.

Utvärdering av 1999 års påföljdsreform SOU 2004:122

168

socialtjänsten hade något förslag till insats. Av de 44 målen var det bara fyra fall där socialtjänsten föreslog vård där påföljden blev något annat.

Rättegång i genomsnitt 3,5 månader efter att brottet begås

Vid genomgången av domsmaterialet för fordonstillgrepp och rån studerade BRÅ även hur lång tid det tar från det att brottet begås till dess att dom meddelas. Av genomgången framgick att den genomsnittliga tiden var relativt lika för de två brottstyperna. Den genomsnittliga tiden var 3,5 månader i målen rörande fordonstillgrepp och 3,7 månader i rånmålen.

Den längsta tiden mellan brott och dom i materialet var nio månader. Den kortaste var cirka två veckor.

Genomförda vårdinsatser

För att följa upp vilka insatser som vidtagits från socialtjänstens sida beträffande den unge efter domen till överlämnande och redovisa vilka överväganden som ligger till grund för beslut om olika insatser skickade BRÅ en enkät till socialtjänsten i samma kommuner som skrivit yttrandena i de 199 domarna. I enkäten fick socialtjänsten ange vilka insatser som faktiskt genomfördes efter domen. De fick också ange om den vård som genomfördes enligt deras bedömning var densamma som angavs i yttrandet. I de fall de angav att vården inte genomförts i enlighet med yttrandet, fick de slutligen ange om detta återrapporterats till åklagaren och, om så inte skett, varför.

Jämförelsen mellan vårdplanerna och den genomförda vården visade att cirka hälften av de dömda ungdomarna inte fått exakt den vård som angavs i yttrandet. Det vanligaste var då att de i stället fått fler eller mer ingripande insatser än vad som redovisades i yttrandet till rätten. Av de ungdomar som överlämnades till vård hade 20 procent fått mindre vård än vad rätten förutsatte. Det berodde oftast på att den unge själv avbrutit vården (31 av 39 fall). För 10 procent av ungdomarna saknades uppgift om i vad mån vården genomförts.

När det gäller insatsernas art framgick att den eller de insatser som planerades i yttrandet i allmänhet genomfördes, eller att den

SOU 2004:122 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

169

unge åtminstone fick en likvärdig insats. I en fjärdedel av fallen hade den unge dessutom fått fler insatser än vad som angavs i yttrandet. Detta följer av att socialtjänsten inte bara styrs av vad domstolen beslutar utan även av socialtjänstlagen. Har den unge behov av ytterligare insatser för att inte fara illa, utöver vad som tas upp i domen, är det socialtjänstens skyldighet att tillgodose det behovet. Endast fyra procent av ungdomarna hade fått färre eller mindre ingripande insatser, än vad rätten förutsatte. (Denna siffra omfattar inte de ungdomar för vilka vården hade avbrutits.) I hälften av dessa fall föll insatsen medling bort.

Svårt följa upp insatsernas omfattning och varaktighet

När det gäller insatsernas omfattning och varaktighet, var det däremot svårare att bedöma om lagstiftarens intention att insatserna ska redovisas och planenligt genomföras fullföljts. Eftersom en så stor andel av vårdplanerna hade brister när det gäller att redovisa insatsernas omfattning och varaktighet, saknades också förutsättningar för en uppföljning.

Återrapportering till åklagaren

För att utreda hur rutinerna för uppföljningen av vad som sker med den unge efter ett överlämnande fungerar, däribland socialnämndens och åklagarens agerande när avsedda åtgärder beträffande den unge av olika skäl inte kommer till stånd, skickade BRÅ en enkät till socialtjänsten i alla landets kommuner och kommundelar (380 enheter). I enkäten fanns en fråga om hur ofta socialtjänsten kontaktar åklagaren i de fall vårdplanen inte följs. Över 70 procent uppgav att de i princip alltid eller ofta kontaktar åklagaren i dessa fall. Sju procent av socialtjänsten i kommunerna uppgav att de sällan eller i princip aldrig gör det. De fick också frågan vad orsaken är i de fall åklagaren inte underrättas om att den unge inte följer vårdplanen. Socialtjänsten i 56 kommuner svarade på frågan. Det vanligaste svaret var tidsbrist eller för hög arbetsbörda. Andra vanliga svar var att man inte underrättar åklagaren när man ersatt vården med andra insatser som man anser mer lämpliga, att man har bristande rutiner för samarbetet med åklagarna och bristande kunskap om lagens krav samt att det kan bero på rent förbiseende.

Utvärdering av 1999 års påföljdsreform SOU 2004:122

170

Ett par svarande nämnde att det är svårt att veta hur stora avvikelser som kan accepteras innan återrapportering ska ske.

Socialtjänsten återrapporterade till åklagare att vården inte genomförts som planerat i 20 av de 199 studerade fallen. Inget av de åtta fall, där BRÅ bedömde att de genomförda insatserna var färre eller mindre ingripande än planerat, återrapporterades. Det vanligaste skälet till att en återrapportering gjordes var i stället att vården avbrutits, oftast av den unge själv. 15 av 31 avbrutna fall återrapporterades. Åtta fall återrapporterades inte, och i åtta fall uppgav socialtjänsten att man inte vet om fallen återrapporterats. BRÅ kunde inte utifrån beskrivningarna i enkäten se några systematiska skillnader mellan de som återrapporterades och de som inte återrapporterades. De skiljde sig till exempel inte åt när det gällde vilken typ av insats som avbrutits. Yttrandena i de 20 fall som återrapporterades skiljde sig inte heller från övriga genom att vara mer konkreta när det gäller insatsernas planerade omfattning eller varaktighet.

Av BRÅ redovisade slutsatser

Reformen har haft vissa effekter men är inte helt genomförd

Lagstiftarens intention vid reformen år 1999 var att principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens skulle förstärkas. Enligt BRÅ är det, även om vissa effekter uppnåtts, uppenbart att reformen inte realiserats fullt ut. Man pekar därvid bl.a. på att;

• en majoritet av yttrandena brister fortfarande när det gäller att konkret beskriva vilken vård som planeras vid ett överlämnande,

• endast hälften av kommunerna kunde hösten 2000 verkställa påföljden ungdomstjänst,

• det finns inga enhetliga rutiner för när vården ska anses ändrad eller avbruten på ett sådant sätt att detta ska återrapporteras till åklagaren, och

• det råder oenighet bland domare och åklagare om vilket ansvar socialtjänsten har att beakta proportionalitetsprincipen i förslaget till vårdplan.

SOU 2004:122 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

171

BRÅ menar att brister i yttranden från socialtjänsten kan få konsekvensen att lagstiftarens intentioner inte kan realiseras fullt ut till följd av bl.a. att lagstiftningen inte tillåter att domstolen dömer till ett överlämnande om vårdplan saknas eller om den är för diffus, och att οm det inte går att döma till ett överlämnande kan heller inte ungdomstjänst utdömas, då denna är en tilläggssanktion.

Svårt att förena behovsprincipen med de straffrättsliga principerna

BRÅ konstaterar att det inte är någon enkel uppgift att i påföljdssystemet för unga förena principen om sociala hänsyn och individuellt behovsbetingade lösningar med de mer straffrättsligt orienterade principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens och man menar att en helt perfekt lösning på hur detta ska ske troligen inte går att finna. BRÅ har pekat ut några av svårigheterna.

När det gäller principen om förutsebarhet, handlar det främst om att det ska vara möjligt för både rätten och den unge att veta vilken vård som kommer att följa som reaktion på brottet. Det kan vara svårt för kommunerna att tillgodose kravet på tydliga och konkreta yttranden, eftersom det tenderar att kollidera med den behovsprincip, som är socialtjänstlagens ledstjärna. Behovsprincipen innebär till exempel, när det gäller varaktighet, att insatsen ska pågå så länge den behövs – och inte längre. Att med bestämdhet förutse varaktigheten är sällan möjligt.

Ett annat problem som framkommit vid utvärderingen är svårigheten för socialtjänsten att förutse vilken vård som faktiskt är lämplig för den unge. Det gäller särskilt de fall där man bara haft ett kort möte med den unge innan man skriver vårdplanen. Många kommenterar att det inte är möjligt att skriva en rättvisande, genomtänkt och avstämd vårdplan under de arbetsförhållanden och inom de tidsfrister som råder i dag.

För att principerna om förutsebarhet, proportionalitet och i synnerhet konsekvens ska ”nå fram” till de unga lagöverträdarna framhåller BRÅ att tiden är av betydelse. Tiden från brott till dom får inte vara längre än att den unge kan inse länken mellan brott och påföljd. Utredningen om handläggning av ungdomsmål berörde frågan i sitt betänkande år 1999 och bedömde då att två månader från delgivning av misstanke om brott tills målet avgjorts

Utvärdering av 1999 års påföljdsreform SOU 2004:122

172

kunde anses vara en tillräckligt snabb handläggning.

3

BRÅ:s

utvärdering visar att handläggningstiden ofta är längre än så. För att närmare besvara frågan om handläggningstidens betydelse för de straffrättsliga principerna menar BRÅ att det skulle det behövas mer underlag om hur de unga upplever väntetiden. Ett mindre diskussionsunderlag med anknytning till den frågan ges i rapporten ”Sju ungdomar om sin rättegång”.

4

Insatser inleds innan domen avkunnats

BRÅ har vid utvärderingen även uppmärksammat frågan om när insatserna inleds i relation till brottet och till rättegången. Som skäl härför har man anfört att, för att den unge ska uppfatta insatserna inom ramen för ett överlämnande som en konsekvens av brottet och som en rättslig påföljd, insatserna i princip bör inträda efter att brottet begåtts – tydligast torde länken mellan brott och påföljd bli om insatserna följer på rättegången och inte börjar alltför lång tid därefter.

De närmare 300 domar som BRÅ gick igenom visade att när den unge får påföljden överlämnande till vård, inleds insatserna ofta inte direkt i anslutning till rättegången. Det är i stället vanligt att de antingen inletts redan före rättegången eller inte kan påbörjas i direkt anslutning till rättegången utan först senare.

Insatser är inte klara att inledas när domen avkunnas

I de fall insatserna ska påbörjas först efter rättegången, fann BRÅ att det ofta tydligt framgår att insatsen inte kommer att kunna inledas i omedelbar anslutning till denna, eftersom socialtjänsten inte har haft tillräckligt med tid för att planera vårdinsatsen fullt ut. Ofta har socialtjänsten inte mer än ett par veckor på sig att utreda behovet av insats, att planera hur den ska genomföras och att formulera ett yttrande med vårdplan och på så kort tid är det svårt att till exempel få till stånd en frivillig placering eller att finna och anställa en kontaktperson.

Genomgången av domar gav en bild av att detta problem är vanligare vid vissa typer av insatser, och när det gäller vissa typer av

3

Betänkandet Handläggning av ungdomsmål – en utvärdering av 1995 års ungdoms-

målsreform (SOU 1999:108).

4

Sju ungdomar om sin rättegång, BRÅ-rapport 2002:18.

SOU 2004:122 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

173

unga lagöverträdare, än vid andra. Insatser som inte redan finns i kommunens eget utbud, utan kräver nyanställningar eller köp av tjänster som det är brist på, tar i princip längre tid att realisera. Som exempel nämndes fall där ett familjehem eller en kontaktperson ska rekryteras eller en psykolog vid barn- och ungdomspsykiatrin ska hålla i samtal. Socialsekreterarsamtal, konsekvensprogram och ungdomstjänst är däremot insatser som är lättare att skapa rutiner kring, som möjliggör att de kan påbörjas direkt i anslutning till rättegången.

BRÅ fann att insatserna också skiljer sig när det gäller hur tydligt det är för den unge att de är en konsekvens av brottet och menade att tydligast i det avseendet torde programverksamhet och ungdomstjänst vara.

Individuella hänsyn styr i stor utsträckning val av påföljd

BRÅ:s genomgång av domar gav i allmänt en bild av att individuella hänsyn spelar en stor roll både vid valet av påföljd för unga och vid realiserandet av överlämnandepåföljden. I de fall socialtjänsten hade redovisat att det fanns ett vårdbehov beaktade rätten detta i hög utsträckning i sitt påföljdsval. Detta får enligt BRÅ till följd att påföljdsval och påföljdsinnehåll vid samma typ av brott och tidigare brottslighet kan variera beroende på hur socialtjänsten och rätten ser på vårdbehovet och vårdmöjligheterna i det enskilda fallet.

Att samma brott medför olika insatser inom socialtjänsten förklaras enligt BRÅ bara delvis av att de unga har olika vårdbehov. En annan förklaring är också att man inom socialtjänsten i de olika kommunerna har varierande resurser att arbeta med unga lagöverträdare. Utbudet av insatser skiljer sig också mellan kommunerna. Möjligheten att utdöma ungdomstjänst som tilläggssanktion påverkas till exempel av att sådan verksamhet finns i endast drygt hälften av kommunerna.

Ökad tydlighet, tid och kunskap kan förbättra socialtjänstens arbete

BRÅ har vid sin utvärdering urskiljt åtminstone fyra förändringar som socialtjänsten har behov av för att bättre kunna fullfölja sitt uppdrag i fråga om överlämnandepåföljden. För det första behöver socialtjänsten ges en tydligare roll i rättssystemet, med tydliga

Utvärdering av 1999 års påföljdsreform SOU 2004:122

174

förväntningar. Det behöver klarare framgå i vad mån socialtjänstens roll inom rättssystemet ska vara att utgöra

• en vårdande instans, som sätter in stödinsatser efter brottet utifrån den unges behov,

• en skyddande instans, som i likhet med advokaten ska värna den unges intressen vid valet av påföljd, genom att redovisa behov, utveckling samt pågående och planerade insatser (i intervjuer med ungdomar direkt efter deras rättegång framkom att flera av dem såg på socialtjänstens roll just på detta sätt), eller

• en verkställare av straffliknande insatser, som till exempel ungdomstjänst och vissa former av konsekvensprogram.

För det andra krävs det att socialtjänsten har en rimlig möjlighet att skriva yttranden och vårdplaner som uppfyller de krav lagstiftningen ställer och som är genomtänkta och avstämda. För detta behöver socialtjänsten tid till utredning. Det behöver skapas rutiner för att åstadkomma detta.

För det tredje behöver socialtjänsten kunskap om olika åtgärder. BRÅ menar att det allmänt sett saknas en tradition inom socialtjänsten att forskningsbasera och effektutvärdera insatserna. De insatser för unga lagöverträdare som dominerar har i stor utsträckning vuxit fram främst utifrån ”beprövad erfarenhet”. Det finns emellertid ingen gemensam kunskapsbas, t.ex. någon enighet om vilka problem bland unga som ska åtgärdas med vilka insatser. Med ett fåtal undantag har inte de insatser som vanligen används för unga lagöverträdare utvärderats när det gäller dess återfallspreventiva effekt. Socialtjänsten behöver därför få bättre kunskap om vilka insatser som är verksamma. Arbetet med unga lagöverträdare bör i större utsträckning vila på evidensbaserad kunskap och utvärderade metoder. Svenska utvärderingar av metoder och arbetssätt bör göras. I dag, menar BRÅ, styrs insatserna till stor del av enskilda personers engagemang och initiativ, och verksamheten formas efter de varierande erfarenheter och kunskaper som finns inom socialtjänsten i den enskilda kommunen.

Slutligen behövs det enligt BRÅ ett generellt större utbud av relevanta insatser. Kunskap om vad som fungerar måste omsättas i reella påföljdsalternativ, så att de finns att tillgå i hela landet. BRÅ

SOU 2004:122 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

175

pekar på att ett problem för många kommuner är att de är små och att antalet ungdomar som döms till ett överlämnande därför är mycket litet. Behovet av insatser uppstår därför oregelbundet och sällan. Även om detta i sig är positivt, uttryckte många av de intervjuade i de små kommunerna att det är svårt att arbeta upp en verksamhet med olika program och att ha ett stort utbud av insatser. BRÅ menar att detta också kan vara ett resursproblem.

Tydlighet, utbildning och information från åklagare och domare

Inom vissa områden menar BRÅ att åklagare och domare kan göra insatser för att överlämnandepåföljden ska fungera bättre. I utvärderingen har fem sådana åtgärder identifierats.

1. Bistå socialtjänsten i utbildning

Om rättssystemets behov av vad som bör finnas med i yttrandet tydliggörs och syftet med en vårdplan klargörs, kan yttranden och vårdplaner förbättras. På ett par håll i landet förekommer gemensamma seminarier/utbildningsdagar där respektive ”parter” kan beskriva sina behov och svårigheter i arbetet. Åklagare och domare som deltagit i utbildning anger också att de tycker att yttrandena blivit bättre efteråt.

5

Därför finns anledning att utvidga

sådan verksamhet.

2. Blankett som stöd

En åklagare lämnade i sitt enkätsvar förslaget att det borde utarbetas en blankett, som socialtjänsten skulle använda när de skriver sina yttranden i ungdomsmål. Blanketten skulle göra det enklare för socialsekreterarna att veta vilken information som yttrandet ska innehålla. Enligt BRÅ finns det skäl för Riksåklagaren att anamma detta förslag och i samråd med socialtjänsten utarbeta en sådan.

5

Åklagares, domares och socialtjänstens syn på påföljdssystemet för unga, BRÅ, november

2002.

Utvärdering av 1999 års påföljdsreform SOU 2004:122

176

3. Utveckla rutinerna för samverkan med socialtjänsten vid begäran om yttranden

Rättsväsendet behöver också utveckla rutinerna för samverkan med socialtjänsten, så att socialtjänsten får begäran om yttrande i rimlig tid och har det underlag som behövs för att föreslå relevanta insatser. Regelbundna möten och personlig kännedom kan göra det enklare att se och förstå varandras problematik och arbetsprocess.

4. Eventuell specialisering på ungdomsmål

Eventuellt skulle en ökad specialisering på ungdomsmål vara önskvärd. Några intervjuade inom socialtjänsten ansåg att åklagaren ibland tycktes oengagerad, att det var olika åklagare varje gång, och att det vore önskvärt med speciella ungdomsåklagare som var engagerade i just denna problematik.

5. Broschyr som informerar de unga lagöverträdarna om hur rättegången går till

Intervjuerna med ungdomar direkt efter deras rättegång visar att det är mycket de inte har förstått. En lättillgänglig broschyr om bland annat vem som är vem i rättssalen och olika påföljders innebörd skulle enligt BRÅ kanske kunna undanröja de vanligaste missförstånden. Den skulle kunna delas ut av advokaten till den unge, och gås igenom inför rättegången. BRÅ och Socialstyrelsen har föreslagit att Domstolsverket och Riksåklagaren undersöker möjligheten att framställa en sådan broschyr.

Förtydliganden krävs från lagstiftaren angående ungdomstjänst och proportionalitet

BRÅ har också urskiljt att par områden där förbättringar från lagstiftarens sida är önskvärda.

1. Förtydliga i vad mån socialtjänsten är skyldig att kunna verkställa ungdomstjänst.

Det måste tydliggöras om socialtjänsten har en skyldighet eller inte att kunna verkställa ungdomstjänst och i vilken form denna i så fall

SOU 2004:122 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

177

ska utföras. Detta bland annat för att klargöra den begreppsförvirring som tycks råda inom socialtjänsten huruvida socialtjänsten ska föreslå ungdomstjänst som en vårdinsats eller inte.

2. Förtydliga var skyldigheten att beakta proportionalitetsprincipen ligger.

En stor oklarhet finns i frågan om huruvida socialtjänsten har ett ansvar att i sina föreslagna insatser beakta proportionalitetsprincipen eller inte. Detta bör enligt BRÅ klargöras tydligare.

3.1.4 BRÅ:s rapport ”Åklagares, domares och socialtjänstens syn på påföljdssystemet för unga”

6

BRÅ:s utvärdering inrymde ytterligare ett antal frågor utöver dem, som ingick i regeringens uppdrag. Frågorna belystes eftersom de bedömdes vara av betydelse för möjligheten att realisera lagstiftarens intentioner. Rubricerad rapport tar upp rättsväsendets och socialtjänstens syn på hur rättsprocessen och påföljdssystemet för unga fungerar. Huvudresultaten i rapporten var följande.

Både de åklagare och domare som besvarade BRÅ:s enkät och de som intervjuades bekräftade den bild som BRÅ:s genomgång av yttranden givit. De upplever att vårdplanerna ofta är alltför diffusa eller innehållslösa för att det klart ska framgå vad överlämnandet kommer att innebära.

Åklagarna tror att brister främst beror på okunskap om lagens krav och rättens behov, medan socialtjänsten anger att brister främst beror på att det är svårt att veta vilken vård som kommer att kunna erbjudas, då man inte hunnit utreda vårdbehovet. Både åklagare och socialtjänst uppger också att tidspress i arbetet är en annan stor anledning till bristerna.

Socialtjänsten tycks ha i genomsnitt två veckor på sig att avge yttrande, något som i det närmaste samtliga intervjuade inom socialtjänsten anser för kort. Intervjuade åklagare uppger att de sällan får yttrandet inom den angivna tiden, men är generösa med att ge förlängning om det begärs.

För att kvaliteten på yttranden ska kunna höjas föreslår åklagare och domare mer utbildning om lagens krav till socialtjänsten, bättre samverkan mellan myndigheterna samt mer resurser till social-

6

BRÅ, november 2002.

Utvärdering av 1999 års påföljdsreform SOU 2004:122

178

tjänsten i deras arbete med yttranden i ungdomsmål. Andra önskemål är gemensamma utbildningsdagar samt mer tid till socialtjänsten.

Ett fåtal av domarna och åklagarna i studien arbetar till övervägande delen med ungdomsmål. Det tycks också vara så att man på många håll särskilt utser antingen samtliga domare inom tingsrätten alternativt ingen speciell domare att handha ungdomsmål. Detta trots att det finns ett krav på att ungdomsmål ska handhas av domare som är särskilt utsedda för uppgiften att handlägga sådana mål.

I en tredjedel av kommunerna har socialsekreterarna som arbetar med ungdomsärenden inte fått någon utbildning om lagändringen 1999.

3.2 Synpunkter framförda till utredningen av domare vid tingsrätt

Utredningen tillställde ett antal av de större tingsrätterna en enkät, se bilaga 3. De svarande hade möjlighet att, utöver att svara på utredningens specifika frågor, även lämna kommentarer till utredningen.

Av domarnas kommentarer att döma uppvisar socialtjänstens arbete med att avge yttranden och upprätta vårdplaner alltjämt stora brister. Som ett stort problem omnämns från flera håll att kvaliteten på socialtjänstens arbete med unga lagöverträdare varierar mellan såväl kommuner som stadsdelar. Socialtjänstens kompetens och intresse för ”besvärliga” ungdomar har också ifrågasatts. Som exempel härpå har nämnts att en del socialnämnder kan föreslå en verksamhet bestående i några gruppträffar och ett allmänt hållet uttalande i vårdplanen om att vederbörande skall sköta skolan och avhålla sig från brott vid så allvarlig brottslighet som upprepade rån och misshandel, medan andra inser att det krävs mera omfattande insatser vid sådana brott. Vidare har det nämnts att det fortfarande förekommer yttranden där det föreslås överlämnande till vård inom socialtjänsten trots att någon vårdplan inte upprättats, samt att det inte är helt ovanligt att ungdomstjänst föreslås trots att vård inom socialtjänsten inte föreslås som påföljd. Det poängteras dock att det givetvis även finns exempel på bra vårdplaner med ett bra innehåll, som är anpassat för den ungdom och den brottslighet det är fråga om.

SOU 2004:122 Utvärdering av 1999 års påföljdsreform

179

En annan olikhet är att inte alla kommuner och stadsdelsnämnder kan erbjuda ungdomstjänst. Denna olikhet inför lagen framhåller man har blivit särskilt framträdande i mål där de tilltalade kommer från olika stadsdelar.

Flera domare framför uppfattningen att man skulle komma tillrätta med en hel del av problemen med den rådande olikheten inför lagen för unga lagöverträdare om man lät kriminalvården och frivården ta över ansvaret från socialtjänsten. Det har i det sammanhanget nämnts att det skulle kunna vara möjligt för frivården att uppdra åt socialtjänsten i ett enskilt fall att ombesörja och verkställa viss vård.

181

4 Ungdomsbrottslighet

4.1 Ungdomsbrottslighet

4.1.1 Inledning

Vi kommer i detta kapitel att redogöra för hur ungdomsbrottsligheten ser ut. Vi kommer även att översiktligt behandla vad vi vet om dess orsaker och vad samhället kan göra för att motverka att unga begår brott. Detta är komplexa områden och någon fullständig redovisning av kunskapsläget låter sig därför inte göras inom ramen för utredningens uppdrag. Framställningen skall i stället ses som ett försök att i korthet redogöra för olika aspekter kring ämnet ungdomsbrottslighet.

Ungdomen är en period i livet som infaller mellan barndomen och vuxenlivet. Ur ett biologiskt perspektiv varar ungdomen under puberteten. Straffmyndighetsåldern är 15 år och i straffrättsligt hänseende upphör ungdomsperioden när den unge fyller 21 år. Från en del håll framförs åsikten att man i straffrättsligt hänseende i stället borde lägga större vikt vid den individuella mognadsgraden.

Samhället har en tveeggad inställning till ungdomar. Å ena sidan finns det en positiv syn på ungdomen som den grupp som står i centrum för den alltid pågående förändringen av samhället. Å andra sidan kan det något tillspetsat sägas att man är snar att skylla de problem som uppstår som en följd av förändringarna på ungdomarna. Från forskarhåll finns uppfattningen att den negativa bilden av ungdomens livsstil leder till en sammankoppling av ungdom, avvikande beteende och brottslighet och att “ungdomsbrottslighet” därmed blir ett begrepp som uttrycker mer än att det är brott som begås av unga individer. Begreppet ungdomsbrottslighet skulle därmed också kanalisera en del av den oro som finns kring samtiden.

1

1

Estrada, Felipe och Flyghed, Jan (red.), Den svenska ungdomsbrottsligheten, Lund, 2001,

s. 11-12.

Ungdomsbrottslighet SOU 2004:122

182

4.1.2 Hur ser ungdomsbrottsligheten ut?

Kriminalstatistiken beskriver inte den faktiska brottsligheten. För att ett brott skall hamna i statistiken krävs nämligen att det upptäcks. Därefter skall det ske en polisanmälan och polisen måste registrera anmälningen. Slutligen måste brottet klaras upp och en gärningsman identifieras. Först därefter kan statistik hänförlig till person produceras. Antalet brott som klaras upp utgör alltså endast en mindre andel av de brott som anmälts till polisen.

Det står dock helt klart att ungdomar som grupp är mycket brottsaktiva. Enligt kriminalstatistiken begår de lägsta åldersgrupperna flest brott per individ. Även om ungdomar är överrepresenterade i kriminalstatistiken skall man dock ha i minnet att det är vuxna personer som står bakom majoriteten av de registrerade brotten. Stöldbrotten är den vanligaste brottstypen för misstänkta ungdomar mellan 15–20 år medan trafikbrott är den vanligaste brottstypen bland dem som är äldre än 20 år.

Kriminologerna är överens om att ungdomsbrottsligheten ökade kraftigt de första decennierna efter andra världskriget. Den officiella kriminalstatistiken visar emellertid inte att den brottslighet som ungdomar misstänks och lagförs för har ökat de senaste decennierna. Det har dock skett en förskjutning mot fler misshandels- och hotbrott såväl i den grövre som i den mer vardagliga ungdomsbrottsligheten.

2

Antalet 15–17-åringar som lagfördes för

misshandel mer än fördubblades mellan mitten av 1980-talet och mitten av 1990-talet. Det finns dock olika uppfattningar bland forskare om denna ökning motsvarar en faktisk ökning av ungdomsvåldet eller om den har andra orsaker. Sjukvårdsstatistik och självrapporteringsundersökningar, som utgör alternativa källor till uppgifter om våld bland ungdomar, visar inte motsvarande ökningar. Någon ökning har heller inte påvisats beträffande ungdomarnas utsatthet för brott i genomförda offerundersökningar.

3

En stor majoritet av de unga lagöverträdarna är pojkar. Särskilt stora är skillnaderna mellan pojkars och flickors lagföringar. I självrapporterande undersökningar uppger dock flickor att de gör sig skyldiga till brott i större utsträckning än vad lagföringarna visar. Karaktären på de brott som flickor och pojkar gör sig skyldiga till skiljer sig också åt. Denna bild har varit stabil över lång tid. En tendens i utvecklingen är dock att kvinnors andel av brottsligheten ökar något.

2

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare, BRÅ-rapport 2000:7, s. 13.

3

Sarnecki, Jerzy, Introduktion till kriminologi, Lund, 2003, s. 98-99.

SOU 2004:122 Ungdomsbrottslighet

183

Unga lagförda för brott år 2003

4

Från mitten av 1980-talet visar utvecklingen av antalet lagförda per 100 000 av medelbefolkningen på en minskning i alla åldersgrupper. Minskningen i den yngsta gruppen, 15–17 år, är dock inte lika stor som i de övriga grupperna. Tolkningen av statistiken försvåras dock av att brottsstrukturen ser olika ut i olika åldrar, samtidigt som upptäcktsrisken varierar med brottstyp. Detta sammantaget gör att förändringar i statistiken kan bero på att upptäcktsrisken för olika åldersgrupper har förändrats över tid.

År 2003 lagfördes – genom dom, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse – ca 23 000 ungdomar i åldrarna 15–20 år. Ungdomar utgjorde ca 20 procent av samtliga lagförda personer, men endast knappt nio procent av den straffmyndiga befolkningen.

Bland ungdomar i åldern 15–20 år var de antalsmässigt vanligaste brotten olika tillgreppsbrott, framförallt snatteri och stöld. Nästan var tredje ungdom som lagfördes år 2003 hade begått något tillgreppsbrott. Andra vanliga brott bland lagförda ungdomar var misshandel, olovlig körning, skadegörelse och ringa narkotikabrott.

Brott där ungdomar i åldern 15–20 år utgjorde en stor andel av de lagförda personerna (oavsett om de till antalet är stora brottstyper) är, enligt siffror för år 2003, framförallt mened m.m., särskilt missbruk av urkund, samt tillgrepp av fortskaffningsmedel och rån. Denna ålderskategori utgjorde mellan 53 och 73 procent av samtliga personer lagförda för dessa brott.

Påföljder för unga år 2003

5

År 2003 dömdes 113 ungdomar mellan 15 och 20 år till sluten ungdomsvård och genomsnittstiden för de dömda till denna påföljd var tio månader. Föregående år var motsvarande siffror 114 personer respektive nio månader. Över hälften av ungdomarna hade gjort sig skyldiga till rån eller grovt rån som huvudbrott.

De personer som överlämnades till vård inom socialtjänsten år 2003 uppgick till ca 2 550, vilket var en minskning med fem procent jämfört med året innan. Antalet är dock en tredubbling sedan år 1975, då drygt 800 personer dömdes till sådan påföljd. En större del av ökningen inträffade under senare delen av 1990-talet. Sammanlagt dömdes 21 procent (529) personer av dem som år

4

Kriminalstatistik 2003, BRÅ, s. 134-135.

5

A.a. s. 132

Ungdomsbrottslighet SOU 2004:122

184

2003 överlämnades till vård inom socialtjänsten även till ungdomstjänst. Detta är en liten ökning jämfört med år 2002.

År 2003 dömdes personer i ålderskategorin 15–17 år respektive 18–20 år (vid tiden för åklagarbeslutet/föreläggandet/domen) till olika påföljder i följande omfattning;

Tabell 1: Personer dömda år 2003 till olika påföljder uppdelade efter ålderskategorierna 15–17 år respektive 18–20 år

6

15–17 år 18–20 år

Fängelse

5 767

Sluten ungdomsvård

98

15

Rättspsykiatrisk vård

4

22

Skyddstillsyn

179 1 049

därav med fängelse

2

84

därav med kontraktsvård

1

45

därav med samhällstjänst

13 228

Villkorlig dom

115 1 336

därav med samhällstjänst

3 471

Överlämnande till vård inom socialtjänsten 2 328 223

därav med ungdomstjänst

479

50

Överlämnande till vård enligt LMV

Böter

2 138 1 961

Strafföreläggande

4 750 3 914

därav med villkorlig dom

3

95

Åtalsunderlåtelse

2 643 1 168

därav enligt

17 § LUL

1 983

69

9 § LUL

15

3

20:7 1 st. 1 p. RB

70

86

20:7 1 st. 2 p. RB

2

2

20:7 1 st. 3 p. RB

564 994

20:7 1 st. 4 p. RB

9

12

20:7 2 st. RB

1

Källa: Kriminalstatistik 2003, BRÅ, s.152.

6

Den officiella statistiken över antalet personer lagförda för brott omfattar fällande domar i

tingsrätt, godkända strafförelägganden och meddelade åtalsunderlåtelser. En person kan ingå i statistiken flera gånger under samma år om personen lagförts vid flera tillfällen under året (bruttoredovisning). Statistiken bygger på gärningsmannens ålder vid tiden för lagföringen och inte vid brottet.

SOU 2004:122 Ungdomsbrottslighet

185

Statistik åren 1999–2003

Tabell 2: 15–20-åringar lagförda för brott efter huvudbrott

1999 2000 2001 2002 2003

Mord, dråp 21 18 19 21 20 Misshandel inkl. grov 2 523 2 487 2 524 2 464 2 474 Tillgrepp av fordon 1 043 993 943 974 830 Rån inkl. grovt 348 463 384 503 478 Källa:

Kriminalstatistik, BRÅ.

4.1.3 Ungdomars självdeklarerade brottslighet

Bakgrund

Många brott begås som nämnts utan att de upptäcks och även om de upptäcks är det inte säkert att de anmäls och registreras. Detta innebär att långt ifrån alla som begår brott kommer att ingå i kriminalstatistiken. Mot bakgrund härav är den information som man erhåller från självdeklarationsundersökningar ett viktigt kunskapstillskott.

Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet genomförde åren 1995 och 1997 enkätundersökningar av brottslighet bland elever i årskurs nio. Åren 1999 och 2001 upprepades undersökningen i regi av BRÅ.

7

Resultaten vid undersökningarna

För flera av de enskilda stöldrelaterade handlingarna visade undersökningen en vikande tendens, som exempelvis för det relativt vanligt förekommande brottet stöld i affär. För andra stöldrelaterade handlingar – som att ha lurat folk på pengar, cykelstöld och motorfordonsrelaterade tillgrepp – är det relativt stabila nivåer. Inte i något fall kunde ökningar iakttas i förhållande till den första undersökningen som ägde rum år 1995.

Generellt var det relativt höga andelar – över hälften av pojkarna respektive cirka hälften av flickorna – som sade sig ha begått minst en stöldhandling vid något tillfälle under det senaste året. För såväl

7

Stöld, våld och droger bland ungdomar i årskurs nio. Resultat från fyra självdeklarations-

undersökningar., BRÅ-rapport 2003:5.

Ungdomsbrottslighet SOU 2004:122

186

pojkar som flickor kunde dock totalt sett en vikande tendens i delaktighet i stöld observeras under perioden. För båda könen var således den totala delaktigheten i stöld signifikant lägre år 2001 än år 1995.

Den vanligaste våldsrelaterade handlingen var att ha burit kniv som vapen. Att bära kniv är visserligen inte detsamma som faktiskt våld mot person, men kan enligt rapporten räknas som en handling relaterad till våld mot person. Den redovisades därför i våldskategorin. Näst efter att ha burit kniv som vapen, var det vanligast att med avsikt ha slagit någon (inte familjemedlem) så att denne enligt elevens bedömning behövt sjukvård av något slag. (Hur eleverna definierar “sjukvård” gick inte att utläsa ur svaren och det kan röra sig om allt från lättare omplåstring till sjukhusvistelse.)

Andelen pojkar som hade utfört olika våldshandlingar var genomgående betydligt större än andelen flickor.

Den tydligt vikande trend som kunde urskiljas för delaktighet i vissa typer av stöldhandlingar återfanns inte för våld utan andelarna låg här på mer konstanta nivåer.

Olika former av skadegörelse och våld mot egendom var vanligare än våld mot person. Vandalism, graffitimålning och eldanläggelse var samtliga betydligt vanligare handlingar bland pojkar än flickor. Klotter var däremot mer jämnt fördelat mellan könen.

Andelen som uppgav delaktighet i vandalism hade minskat från 32 till 24 procent. Detta innebar minskningar i storleksordningen 25 procent. Liknande utveckling kunde iakttas beträffande klotter. Eldanläggelse liksom graffiti uppvisade däremot liknande siffror i de olika urvalen. Sett till de senaste två undersökningarna har det inte skett några större förändringar i de olika formerna av skadegörelse.

Andelen elever som använt narkotika var i förhållande till delaktighet i stöld och skadegörelse betydligt mindre. Totalt uppgav knappt en av tio att man på ett eller annat sätt befattat sig med narkotika. Det var något vanligare med narkotika bland pojkarna än flickorna. Andelarna som provat narkotika var relativt lika de olika åren.

Den totala delaktigheten i brott (stöld, våld, skadegörelse och narkotika) var 72,2 procent år 1995 jämfört med 62,1 procent år 2001. Minskningen är enligt rapporten signifikant. För pojkar var siffrorna 78,4 procent (år 1995) och 68,8 procent (år 2001) och för flickorna 65,8 procent (år 1995) och 55,1 procent (år 2001).

SOU 2004:122 Ungdomsbrottslighet

187

Undersökningen visar att ett mindre antal ungdomar har begått ett mycket stort antal brott. Detta ligger i linje med flera andra undersökningar som har visat att en liten andel av gärningsmännen står för en stor del av antalet brott.

En annan aspekt av förekomsten av brott bland ungdomarna är deras egen utsatthet för brott. Den vanligaste typen av utsatthet gällde stöld, ca tre av tio hade utsatts för detta.

Totalt hade 23 procent råkat ut för våld (lindrigare eller grövre) i den senaste undersökningen, vilket var ungefär detsamma som i den föregående (24 procent). Andelarna utsatta för våld och stöld var tämligen lika de olika åren (1995–2001). De ungdomar som hade råkat ut för våld fick svara på var den senaste våldshändelsen hade inträffat. En stor andel av våldet uppgavs ha inträffat i skolan eller på skolgården. Den andra dominerande kategorin var “någon annanstans”. (Denna sammanfattande kategori betecknade drabbade som angav att den senaste händelsen tilldrog sig “någon annanstans, t.ex. på gatan, disco, fritidsgård etc.”). En övervägande majoritet av dem som drabbats av våld kunde hänföras till dessa två kategorier. Detta gällde för samtliga undersökningstillfällen.

4.1.4 Varför begår unga brott?

Förklaringar till att vissa personer begår brott kan sökas hos den enskilda personen, hos samhället eller hos individens samspel med samhället. Den kriminologiska forskningen i dag strävar efter att ta hänsyn till faktorer på olika nivåer, dvs. biologiska, psykologiska, socialpsykologiska och sociala faktorer. Det är emellertid förenat med stora svårigheter att uttala sig om vilka faktorer som medför höga respektive låga risker för asocialt beteende.

BRÅ presenterade i rapporten Kriminell utveckling – tidiga riskfaktorer och förebyggande insatser

8

vetenskapligt förankrad

kunskap om bl.a. varför vissa barn utvecklar allvarlig och långvarig kriminalitet. Man anförde att barnets tidiga personlighetsegenskaper och konkreta beteendemönster kanske ger de tydligaste signalerna om när en illavarslande utveckling kan vara förestående. Vidare påtalades att egenskaper hos föräldrarna och deras förmåga till omsorg i vid bemärkelse är viktiga faktorer i den socialiseringsprocess som formar barnets utveckling. Föräldrarnas uppfostringsmetoder och förmåga att skapa en känslomässig, trygg och

8

BRÅ-rapport 2001:15.

Ungdomsbrottslighet SOU 2004:122

188

tillitsfull relation till barnet kan alltså bidra till att kompensera för ogynnsamma genetiska/biologiska förutsättningar. Föräldrarnas förhållningssätt till barnet kan emellertid också bidra till en ökad risk för kriminell utveckling. Vidare anfördes att bl.a. den socioekonomiska och fysiska områdesstrukturen i vissa fall kan bidra till ökad risk för kriminell utveckling.

BRÅ-rapporten framhöll att forskningen har visat att det i första hand är bland de barn och ungdomar som redan tidigt har allvarliga psykosociala problem och som tidigt börjar begå brott (13–14 års ålder eller ännu tidigare), som man finner dem som kommer att utveckla en intensiv och långvarig brottskarriär. I rapporten poängterades vidare att merparten av forskningen visar att barn som karaktäriseras av någon enstaka riskfaktor trots detta ofta utvecklas på ett gynnsamt sätt, men också att tidiga riskfaktorer av olika slag har en tendens att hänga ihop och öka över tid. Man menade att det i första hand är ansamlingen av flera riskfaktorer – särskilt om en mångproblematisk situation består över tid – som kan förknippas med en ogynnsam utveckling.

4.2 Återfall i brott m.m.

4.2.1 Hur många återfaller i brott?

Samtliga påföljder har utöver sin straffande funktion även till syfte, direkt eller indirekt, att förebygga att lagöverträdaren begår nya brott. Särskilt uttalad är den brottspreventiva tanken beträffande de icke frihetsberövande påföljderna och i synnerhet beträffande de unga lagöverträdarna har den s.k. behandlingstanken haft stort genomslag. Av intresse är därför i vilken mån lagöverträdare återfaller i brott efter att ha dömts till olika påföljder.

Professor Eckart Kühlhorn har varit utredningen behjälplig med att sammanställa fakta med avseende på rättsliga reaktioner under åren 1989–2001 mot ungdomar som vid brottstillfället var 15–17 år. Härvid har beaktats förekomsten av tidigare brottslighet under en tvåårsperiod före lagföringen. Sammanställningen innefattar även uppgifter om de lagfördas återfall under en tvåårsperiod efter lagföringen. Statistik t.o.m. år 2003 har alltså beaktats. Av sammanställningen framgår följande.

SOU 2004:122 Ungdomsbrottslighet

189

Tabell 3: Rättsliga reaktioner 1989–2001 med avseende på ungdomar som vid brottstillfället var 15–17 år efter tidigare brottslighet och återfall under en tvåårsperiod före respektive efter tidpunkten för lagföringen

1

Rättsliga reaktioner

Antal per år

Huvudbrottets straffrang

2

(Medelvärde)

Antal bibrott

Procent med tidigare brottslighet

Procent med återfall

Rättspsykiatrisk vård

3,8

18,6 0,6

48,7 48,5

Tidsbestämda frihetsstraff 99,8

16.9 0,8

73,2 61,5

Kontraktsvård 2,9 15,1 0,9 75,0 66,0 Samhällstjänst 30,2 14,0 0,7 59,4 50,8 Skyddstillsyn med böter 88,7 12,1 0,7 71,2 65,4 Skyddstillsyn (enbart) 200,7 11.5 0,7 70,8 66,9 Överlämnande till vård inom socialtjänsten (enbart) 1056,7 10,9 0,6 50,1 58,4 Överlämnande till vård inom socialtjänsten med böter 658,9 11,0 0,6 57,8 59,2 Villkorlig dom 352,3 10.9 0,5 35,0 34,1 Böter genom dom 2835,3 7,4 0.3 28,8 35,0 Åtalsunderlåtelse 4820,1 7.3 0.2 20,4 33,9 Böter genom strafföreläggande 5822,1 4,1 0.1 18,2 23,5 Totalt 15971,5 11,6 0.6 50,7 50,4

1

Exklusive konsumtionsdomar.

2

Straffrang avser rangordning för huvudbrottets straffskala (från 1=bötesstraff till 30= fängelse på livstid).

Källa: Professor Eckart Kühlhorn, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD), Stockholms universitet.

I BRÅ:s utvärdering

9

konstateras att ungefär 70 procent av dem

som dömdes till överlämnande till vård inom socialtjänsten under år 1999 hade dömts på nytt före utgången av år 2001. Av de ungdomar som år 1999 dömdes till ett överlämnande i förening med tilläggspåföljd hade ungefär 75 procent återfallit i brott inom samma tidsperiod. Det finns emellertid inga uppgifter som redovisar återfallsfrekvensen för olika påföljder/insatser för ungdomar med likartad brottskarriär.

9

Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten,

BRÅ-rapport 2002:19, s. 22.

Ungdomsbrottslighet SOU 2004:122

190

4.2.2 Vilka påföljder är effektiva i fråga om att förhindra återfall i brott?

Det är som antytts ovan inte möjligt att med utgångspunkt i återfallsrisker efter olika påföljder dra slutsatser om påföljdernas individualpreventiva effekter. Påföljderna delas inte ut slumpmässigt, utan valet mellan olika påföljder samvarierar med faktorer som i sig har betydelse för återfallsrisken. De viktigaste faktorerna är gärningsmannens tidigare kriminella belastning och ålder samt brottets grovhet. Brottets grovhet är dessutom av avgörande betydelse för påföljdsvalet. På samma sätt förhåller det sig med gärningsmannakarakteristika som tidigare belastning och ålder. Det går därför helt enkelt inte att hålla kontroll på alla bakgrundsfaktorer som samvarierar med återfallsrisken för att på så sätt jämföra olika påföljders individualpreventiva effekter.

10

4.2.3 Kan man bedöma risk för återfall bland unga som begår brott?

Den absolut viktigaste prediktorn för att identifiera högriskkategorier i fråga om återfall i brott är tidigare kriminell belastning. Historiskt sett har, bland straffmyndiga personer, de i ålderskategorin 15–17 år haft högst återfallsfrekvens. Andelen återfall bland de yngsta lagöverträdarna har emellertid minskat under senare tid medan andelen återfall bland äldre, särskilt i ålderskategorin 40–49 år, har ökat något.

11

Genom att kombinera

gärningsmannens ålder med tidigare kriminell belastning går det dock att identifiera grupper med mycket låg respektive hög återfallsrisk.

12

Det har kartlagts ett stort antal individuella, sociala och familje- eller nätverksrelaterade risk- och skyddsfaktorer som samverkar vid utveckling av återkommande asocialt utagerande. Som nämnts ökar sannolikheten för en ogynnsam utveckling när flera riskfaktorer samlas hos den unge, nätverket eller omgivningen. Det finns numera en ökad förståelse för de komplexa sambanden mellan risk- och skyddsfaktorer och negativ utveckling hos en individ. Även om vi aldrig kommer att säkert kunna förutsäga mänskligt beteende har

10

Betänkandet Ett reformerat straffsysten (SOU 1995:91) del III Bilagor s. 240 (Jan Andersson).

11

Kriminalstatistik 2003, BRÅ, s. 226.

12

SOU 1995:91 del III Bilagor s. 232.

SOU 2004:122 Ungdomsbrottslighet

191

det från bl.a. forskare framhållits att det är angeläget att kartläggning av risker och planering av insatser för unga med förhöjd risk för återkommande asocialt utagerande görs välunderbyggt och professionellt.

13

4.2.4 Finns det brott som förutsäger en fortsatt brottskarriär?

Denna fråga ställdes i studien som presenterades i BRÅ-rapporten “Strategiska brott”

14

.

Undersökningen som rapporten bygger på utgår från fyra olika typer av kriminella karriärer, nämligen engångs-, tillfälles- och återfallsbrottslingar samt de s.k. kroniska (persistenta) brottslingarna

15

. De kroniska brottslingarna svarar för ungefär hälften av den totala registrerade brottsligheten. Eftersom kroniska brottslingar begår fler och grövre brott än andra brottslingar, menar man att det viktigt att på ett tidigt stadium vidta åtgärder som motverkar att en person gör kriminell karriär och blir kronisk brottsling. Man anför att en åtgärd som har effekt på tillfällesbrottslingar kan vara verkningslös om den riktas mot kroniska brottslingar och tvärtom och att det därför är av intresse om det finns brottstyper som kan förutsäga något om gärningsmannens fortsatta brottskarriär. Vid studien identifierades tre strategiska brott. Det brott som i störst utsträckning kunde kallas ett strategiskt brott var tillgrepp av fortskaffningsmedel. Undersökningen visade att 27 procent av de som i sin debut lagförs för detta brott kommer att tillhöra den grupp som benämns kroniska brottslingar. Även rån och stöld var brottstyper som förtjänade benämningen strategiska brott. För de som lagförs för rån i sin debut är risken för att bli kronisk brottsling 19 procent och motsvarande siffra vid stöld är 16 procent. Däremot visade det sig att det är mycket låg risk (fyra procent) för att en person som lagförs för snatteri vid sin första lagföring ska utveckla en karriär som kronisk brottsling. Andra brottstyper som indikerade låg risk var rattfylleri och övriga trafikbrott.

13

Långström, Niklas, En kunskapsöversikt, Att bedöma risk för återfall bland antisociala unga, SiS, rapport nr 2/03.

14

Strategiska brott – Vilka brott förutsäger en fortsatt brottskarriär?, BRÅ-rapport 2000:3.

15

Enligt rapporten är en allmänt vedertagen definition på vilken brottsling som är en kronisk brottsling den som bygger på ett arbete av Wolfgang m.fl. (1972). De fann att 18 procent av gärningsmännen eller sex procent av samtliga i en årskull, upp till 25 års ålder, svarade för ungefär hälften av den totala brottsligheten bland denna årskull män i Philadelfia.

Ungdomsbrottslighet SOU 2004:122

192

Vid undersökningen framkom också fyra s.k. högriskkombinationer av huvudbrott i personernas första och andra lagföring. Den kombination som innebär störst risk är när en person lagförs för tillgrepp av fortskaffningsmedel vid såväl första som andra lagföringen. Denna person löper en risk på över 60 procent att bli kronisk brottsling. Tillgrepp av fortskaffningsmedel i kombination med stöld, oavsett i vilken ordning brotten kommer, innebär en risk på 54 procent. Den sista högriskkombinationen som kom fram vid undersökningen var narkotikabrott och stöld (53 procent).

Det nämns i rapporten att det inte främst är brottet i sig, t.ex. tillgrepp av fortskaffningsmedel, som gör att en person som registreras för det löper hög risk att hamna i en framtida kriminell karriär. I stället utgör brottet eller framför allt kombinationen av brott ofta en mycket bra indikator på personens livsstil. Man menade att det är därför det går att finna främst kombinationer av brott som relativt precist kan förutsäga hur den fortsatta kriminella karriären kan komma att gestalta sig.

Rapporten pekade också på att de ganska påtagliga sannolikhetsökningarna för att man skall inleda mer grava brottsliga karriärer om man debuterar i unga år, understryker vikten av att det vidtas åtgärder mot dem som debuterar tidigt.

Mot dessa rön kan ställas det faktum att, av dem som lagfördes för tillgrepp av fortskaffningsmedel i sin första lagföring, en övervägande majoritet fick åtalsunderlåtelse (71 procent). En förhållandevis låg andel fick domen överlämnande till vård inom socialtjänsten eller skyddstillsyn för detta högriskbrott (två resp. tre procent). Liknande mönster gäller för dem som lagfördes för stöld. Av dessa fick mer än hälften åtalsunderlåtelse (54 procent). Siffrorna avser lagföringar av personer födda år 1960 och är således inte helt aktuella. Vi menar dock att det saknas anledning att anta att siffrorna i dag ser helt annorlunda ut. Se vidare om åtalsunderlåtelse i kap. 7.

4.2.5 Vad vet vi om effekterna av behandling av unga som begår brott?

Vi vet alltså lite om vilka effekter olika påföljder har i fråga om att förhindra fortsatt brottslighet. Kunskapen om olika behandlingsmetoders effektivitet i nämnt hänseende är något större.

SOU 2004:122 Ungdomsbrottslighet

193

“What works?”

Länge rådde uppfattningen att “nothing works”. De första utvärderingarna av olika behandlingsprojekt visade nämligen ofta mycket nedslående resultat. Bilden har därefter nyanserats och det finns resultat som visar att behandlingsåtgärder riktade mot unga lagöverträdare kan ha positiva effekter. Idag är frågan som ställs i forskarvärlden i stället “What works?”

De forskningsresultat som föreligger är främst baserade på nordamerikanska studier. Forskningsresultaten visar att det föreligger störst sannolikhet för framgångsrika projekt om följande förutsättningar råder, nämligen att projekten inte är kortvariga, att de bygger på en gedigen teoretisk grund och är strukturerade, att de drivs av utbildad personal och bygger på en noggrann analys av den enskildes behov etc.

16

Institutionsbehandling av ungdomar

År 2003 presenterades en av den norske psykologen Tore Andreassen utarbetad kunskapsöversikt om institutionsvård av ungdomar med allvarliga beteendeproblem.

17

Översikten bygger på

en systematisk genomgång av internationell forskningslitteratur om ungdomsinstitutioner som behandlingsalternativ.

I rapporten anförs att när man sammanför en grupp ungdomar med allvarliga beteendeproblem medför detta alltid en risk för att en ungdomskultur som präglas av antisociala attityder och antisocialt beteende kommer att utvecklas, vilket bidrar till ökade beteendeproblem. Det framhålls att vid val av behandlingsinsats bör institution därför vara det sista valet och förbehållas ungdomar med ett beteende som gör det nödvändigt med de fysiska begränsningar som en institutionsvistelse innebär .

18

Resultaten av analysen tyder bl.a. på att program som innehåller en kognitiv komponent, använder ett beteendeteoretiskt angreppssätt och fokuserar på att ungdomarna skall lära sig livsfärdigheter är de program som lyckas bäst med att behandla allvarliga beteendeproblem såväl på institution som i öppen vård, liksom i olika institutionsmiljöer. Användningen av kognitiv beteendeterapi

16

Sarnecki, Jerzy, Introduktion till kriminologi, Lund, 2003, s. 384.

17

Andreassen, Tore, Institutionsbehandling av ungdomar. Vad säger forskningen?, Stockholm, 2003.

18

A.a. s. 340.

Ungdomsbrottslighet SOU 2004:122

194

utan hänsyn till andra faktorer tycks emellertid inte vara tillräckligt för ett positivt resultat.

19

Goda resultat sägs även vara beroende av

valet av förändringsmål (vilket kräver kunskap om vilka riskfaktorerna är för att någon skall utveckla allvarliga beteendeproblem), personalgruppens sätt att fungera, institutionens organisation, kontakt med familj och normalsamhälle, eftervård och skolinsatser.

20

Sammanbrott vid tonårsplaceringar

Det saknas studier som visar vad som är effektiva åtgärder mot unga lagöverträdare i svenska sammanhang. Däremot finns det studier som pekar på svårigheterna med att alls genomföra behandlingsåtgärder. En av få större riksrepresentativa studier som har gjorts av den sociala barn- och ungdomsvården i Sverige är en rapport om sammanbrott vid tonårsplaceringar. Undersökningen är dock inte begränsad till den gruppen tonåringar som placerats på grund av brottsligt beteende. Rapporten är producerad av CUS (Centrum för utvärdering av socialt arbete) vid Socialstyrelsen

21

.

Undersökningen avser de mest ingripande av socialtjänstens insatser för tonåringar, nämligen placering i familjehem och på institution och har riktat in sig på sammanbrott i sådana placeringar.

I rapporten pekas på ett övergripande problem som man menar försvårar utvecklingen mot effektiva insatser för tonåringar:

Sverige har ett regelverk och ett politiskt system som både kräver och förutsätter att kommunerna ger vård utom hemmet åt tonåringar som har ’vårdbehov’. I praktiken innebär detta att såväl öppenvård som dygnsvård i olika former ofta fungerar som en samhällelig reaktion på brott och annat oacceptabelt beteende, inte minst genom att vård inom socialtjänsten ofta döms som påföljd av rättsväsendet. I den politiska och professionella samtalsordningen diskuteras ständigt ett ökande behov av vård för olika grupper av ungdomar. Medias kritik mot kommuner och mot socialarbetare handlar vanligen om att man inte gett exempelvis asociala ungdomar vård tillräckligt tidigt eller att alltför få får behövlig vård. Sällan eller aldrig ställs frågor om den vård som ges är effektiv och fyller de syften om beteendeförändring och rehabilitering som lagstiftare, politiker, betalande kommuner och ansvariga socialarbetare formulerar. ’Vård’ och ’insatser’ ses som bra

19

A.a. s. 191.

20

A.a. s. 339-340.

21

Vinnerljung, Bo,, m.fl.,Sammanbrott vid tonårsplaceringar – om ungdomar i fosterhem och på institution, En rapport från CUS, Socialstyrelsen, 2001.

SOU 2004:122 Ungdomsbrottslighet

195

företeelser i sig och det huvudsakliga problemet är att se till att ’vårdbehövande ungdomar’ får den vård de ska ha.

22

Problemet sägs således vara att vi har en situation där lagstiftning, politiker, media och även professionella kontinuerligt förutsätter att samhället ger verkningsfull vård åt avvikande ungdomar utifrån den enskildes behov, samtidigt som följande förhållanden föreligger

23

:

• Dygnsvården av tonåringar genomförs till stora delar inte i enlighet med planerna (undantaget är främst placeringar enligt 12 § LVU).

• Kunskapen om vårdens effekter är svag och ofta obefintlig för de flesta av de alternativ som finns tillgängliga för tonåringar.

• Stora delar av den kunskap som finns visar på inga eller svaga effekter av den vård som ges. Det finns visserligen studier som pekar på positiva effekter av insatser, men dessa är mycket få.

Synpunkter från forskare

Hösten 2003 höll utredningen ett seminarium om ungdomsbrottslighet med forskare och därvid framfördes bl.a. följande synpunkter till utredningen.

Man har anfört att socialtjänsten i första hand är en byråkratisk organisation varför den i relativt liten utsträckning har beställar- eller behandlarkompetens, dvs. verksamheten bygger på lagstiftning och har inte någon tradition av empiriskt grundat utvecklingsarbete. Det har framhållits att det därför är viktigt att socialtjänsten tillförs tillräcklig information om vilka åtgärder som bör vidtas.

En fråga som är viktig är kvaliteten på vården. Det har gjorts gällande att den omständigheten att socialtjänstens personal har bristande beställarkompetens gör den känslig för modesvängningar på vårdområdet. Ett förslag som förts fram, i syfte att säkerställa kvaliteten på vården, är att man skall skapa en modell där man i princip inte tillåter kommunerna att köpa annan vård än sådan som står i överensstämmelse med den kunskap som finns i dag.

22

A.a. s. 204.

23

A.a. s. 205.

Ungdomsbrottslighet SOU 2004:122

196

Ett dilemma som forskare har pekat på beträffande de evidensbaserade programmen är att det finns en tendens i dag att den gamla auktoritetsbaserade verksamheten bara får en ny skepnad, dvs. socialsekreterare i landet anammar programmen men implementerar enbart valda delar av dessa.

Det nödvändiga i att differentiera insatser utifrån en risk- och behovsprincip har påtalats för utredningen. Det har också hävdats att det föreligger brister härvidlag – man behöver tillgång till ett team av specialister för att klara sådana utredningar.

Utredningen har vidare gjorts uppmärksam på att longitudinella studier har bekräftat bilden av att de som blir riktigt tunga kriminella personer också är kända av socialtjänsten från tidig ålder, dvs. långt före 15 års ålder. Forskare har framhållit att kopplingen mellan teori och praktik är viktig. Man måste se till att socialtjänsten får tillgång till och tar vara på kunskapen om bl.a. att tidigt brottsbeteende är en tydlig och allvarlig varningssignal för att den unge riskerar en negativ utveckling samt vilka åtgärder man bör vidta i dessa situationer. Vikten av att socialtjänsten följer upp de enskilda ärendena har också framhållits.

Det har påpekats att andelen och antalet ungdomar som döms av domstol har ökat. Ärenden som tidigare främst hanterades av åklagare och socialtjänst blir numera allt oftare en fråga för domstolen. Man bör fråga sig om denna utveckling är önskvärd. Det har poängterats att den under alla förhållanden är dyr. Vidare har det framhållits att det finns ett antal psykologiska moment i en rättegång mot en 15–17-åring som enligt vissa kan vara direkt skadliga för den unge. Därför bör man överväga om utvecklingen mot att allt mer behandla unga lagöverträdare som vuxna personer, även vid förhållandevis lindrig brottslighet, är bra – dels för de unga själva, dels för rättsapparaten.

197

5 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

5.1 Socialtjänstens arbete m.m.

5.1.1 Inledning

Barn och ungdomar som begår brott blir i stor omfattning föremål för insatser av de sociala myndigheterna. När det gäller barn och ungdomar som inte fyllt 15 år, dvs. inte har uppnått straffmyndighetsåldern, vilar i princip hela ansvaret för vad det allmänna skall vidta för åtgärder på socialtjänsten. För ungdomar upp till 21 års ålder delas detta ansvar mellan socialtjänsten och rättsväsendet. I praktiken fokuserar socialtjänsten dock främst på åldersgruppen 15–17 år. Det innebär att när ungdomarna väl blivit myndiga tar kriminalvården över en allt större del av socialtjänstens uppgifter.

De sociala myndigheternas stora roll när barn och ungdomar begår brott kan ses som ett tydligt uttryck för det genomslag behandlingstanken har haft på det svenska påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Den kritik som riktas mot påföljdssystemet har heller inte sällan sin grund i hur just socialtjänsten fullgör den uppgift som lagts på dem i detta sammanhang. Säkerligen har kritiken delvis sin förklaring i de högt ställda krav och förväntningar som finns på vad socialtjänsten skall åstadkomma med sitt arbete. Den rådande uppfattningen är att det är lättare att påverka barn och ungdomar än vuxna och att möjligheterna att återanpassa personer i de yngre åldrarna till ett socialt välfungerande liv är särskilt goda. Verkligheten visar dock upp dystra siffror. Så många som 70 procent av de som dömdes till påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten under år 1999 hade dömts i domstol igen före utgången av år 2001. För de ungdomar som år 1999 dömdes

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

198

till ett överlämnande i förening med tilläggspåföljd var siffran ännu högre – så många som 75 procent hade återfallit i brott.

1

Utredningen har till uppgift att lämna förslag på hur påföljdssystemet för unga kan vidareutvecklas och förbättras. För utredningens arbete skall de grundläggande principer som redovisades i samband med 1999 års förändringar alltjämt vara vägledande. Det innebär framför allt att påföljdssystemet för unga lagöverträdare även i fortsättningen skall bygga på principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten.

Eftersom socialtjänsten också framgent skall ha en viktig roll vid det allmännas ingripanden i anledning av ungdomsbrott, redogör vi i den följande framställningen för förhållanden som påverkar socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott. Det skulle emellertid föra för långt att inom denna utrednings uppdrag göra en fullständig sådan kartläggning. En analys av den sociala barn- och ungdomsvården pågår dessutom av den under år 2003 tillsatta Sociala barn- och ungdomsvårdskommittén (se vidare avsnitt 5.1.11). Den utredningen skall med särskild uppmärksamhet följa barn och ungdomar vars utveckling riskeras.

5.1.2 Ökade behov av socialtjänstens insatser

I allmänhet har barn och unga i Sverige bra ekonomiska och materiella villkor, trygghet i närmiljön, socialt stöd från föräldrar och omgivning och en bra skolsituation samt god fysisk och psykisk hälsa.

2

Dessa uppväxtförhållanden gäller dock inte alla.

Sociala problem är också ojämnt fördelade över landet. Människor med många svåra problem är koncentrerade främst till de tre storstäderna, vissa förortskommuner och andra större städer. Vidare har boendesegregationen skapat socioekonomiskt särskilt utsatta områden där socialtjänsten ställs inför mycket stora utmaningar.

3

Många av de barn och unga som begår allvarligare brott kommer från familjer med omfattande social problematik. Detta bekräftades bl.a. vid en kartläggning av den våldsrelaterade ungdoms-

1

Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten,

BRÅ-rapport 2002:19, s. 22.

2

Betänkandet Välfärdsbokslut för 1990-talet (SOU 2001:79) s. 59.

3

Individ- och familjeomsorg – Lägesrapport 2003, Socialstyrelsen.

SOU 2004:122 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

199

kriminaliteten i Stockholm.

4

Vidare visade uppföljningen av sluten

ungdomsvård att de personer som hade dömts till den påföljden främst kom från storstadsområdena, företrädesvis från de segregerade förortsområdena med omfattande sociala problem.

5

Utöver den nämnda problematiken har ett ökande missbruk, särskilt bland barn och unga vuxna, ökat behoven av socialtjänstens insatser. Fler personer har också komplexa livssituationer – många har en kombination av allvarliga medicinska, personlighetsmässiga och sociala svårigheter.

6

I Socialstyrelsens lägesrapport för år 2003

framhålls att det sociala arbetet under det senaste decenniet har präglats bl.a. av ökat tryck på att bistå människor i behov av stöd och att detta främst har sin orsak i nedskärningar inom angränsande offentliga verksamheter, t.ex. barnomsorg, skola, fritidsverksamhet och kultur samt i arbetslöshet och hög flyktinginvandring.

Utvecklingen på behovssidan sammantaget med att såväl socialtjänstens ambitioner som samhällets förväntningar på resultat höjs alltmer, har inneburit att kraven på socialtjänstens arbete med barn och unga har ökat betydligt. Dessa förhållanden utgör en viktig bakgrund för den fortsatta framställningen.

5.1.3 Kommunernas ekonomi och utbudet av insatser

Socialtjänsten är en kommunal angelägenhet och socialtjänstens ekonomiska ramar bestäms av kommunerna själva.

Kommunförbundet lämnade i maj 2004 en rapport över kommunernas ekonomiska läge. I rapporten konstateras att verkligheten i kommunerna den senaste tiden har handlat mycket om sparbeting, sänkta ambitioner och skattehöjningar. Man pekar på att de senaste årens konjunkturavmattning har satt djupa spår i de kommunala skatteintäkterna och tvingat fram åtgärdsprogram i de flesta kommuner. Man börjar nu se effekterna av dessa åtgärder, bl.a. genom att kostnadsutvecklingen har dämpats påtagligt. Resultaten förbättrades också något för kommunerna år 2003 jämfört med året innan, dock främst på grund av höjda skatter och börsuppgång. Prognosen för år 2004 är emellertid att minst tre av

4

Puhakka, Olavi, Den våldsrelaterade ungdomskriminaliteten i Stockholm, FoU-rapport

2001:9, Stockholms Stad.

5

Sluten ungdomsvård – en uppföljning, BRÅ, Socialstyrelsen och Statens institutions-

styrelse, 2002.

6

Individ- och familjeomsorg, Lägesrapport 2003, Socialstyrelsen.

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

200

fem kommuner inte kommer att klara balanskravet. Resultatet varierar dock kraftigt från kommun till kommun.

Huvudbudskapet i Kommunförbundets senaste långtidsutredning, Kommunala framtider, är att kommunerna i framtiden kommer att få svårt att upprätthålla samma standard på verksamheten som idag. De sammantagna behoven av kommunal verksamhet väntas växa mer än vad kommunerna på sikt har råd med.

Enligt Socialstyrelsens lägesrapport 2003 beträffande individ- och familjeomsorgen har kommunerna visserligen generellt sett tydligt prioriterat barn- och ungdomsvården i sina ekonomiska satsningar. Ett starkt ekonomiskt tryck har emellertid skapat krav på att få ut mer för de begränsade kommunala medlen. Inom individ- och familjeomsorgen framträder enligt Socialstyrelsen allt tydligare strategier för att minimera dyr institutionsvård och i stället skapa resurser på hemmaplan, för att söka partnerskap och samla resurser inom kommunen/regionen samt för att prioritera mellan olika utsatta grupper. En annan trend är ökad specialisering på bestämda målgrupper och metoder. Socialstyrelsen pekar på att dessa trender ökar skillnaden i utbud och kvalitet mellan mindre och större kommuner. (Hälften av kommunerna har färre än 15 000 invånare.)

Vid BRÅ:s utvärdering av 1999 års påföljdsreform fann man att socialtjänstens insatser inom ramen för ett överlämnande uppvisade en stor variation. Att samma brott medför olika insatser inom socialtjänsten menade BRÅ delvis förklarades av att de unga har olika vårdbehov. En annan förklaring var emellertid att man inom socialtjänsten i de olika kommunerna har varierande resurser för att arbeta med unga lagöverträdare och att utbudet av insatser skiljer sig mellan kommunerna. Den enskilda kommunens utbud av insatser för unga lagöverträdare konstaterades påverka både valet av påföljd och dess innehåll.

7

Enligt BRÅ skulle socialtjänstens uppdrag vid överlämnandepåföljden underlättas om en generell utökning av utbudet av relevanta insatser kom till stånd. Kunskapen om vad som fungerar behöver omsättas i reella påföljdsalternativ och dessa skall finnas att tillgå i hela landet. BRÅ konstaterade att många kommuner är små och antalet ungdomar som döms till ett överlämnande i dessa kommuner är mycket litet. Behovet av insatser uppkommer därmed oregelbundet och sällan. Många av dem som BRÅ

7

Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten,

BRÅ-rapport 2002:19, s. 43.

SOU 2004:122 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

201

intervjuade i de små kommunerna uttryckte att det är svårt att arbeta upp en verksamhet med olika program och att ha ett stort utbud av insatser. BRÅ ifrågasatte om inte detta också kunde vara ett resursproblem.

8

5.1.4 Socialtjänstens dubbla roller

Ytterligare ett förhållande som påpekades av BRÅ i anledning av utvärderingen av 1999 års reform är att det inte är någon enkel uppgift att förena socialtjänstlagens behovsprincip med de straffrättsliga principerna och att detta bidrar till oklarheter i socialtjänstens roll i rättssystemet om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens. Å ena sidan är socialtjänsten en vårdande instans med den unges behov i centrum. Å andra sidan har socialtjänsten ett ansvar för verkställigheten av påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten och är dessutom en verkställare av straff, nämligen ungdomstjänst. BRÅ menade att det i praktiken förhåller sig så att varken socialtjänsten eller de unga lagöverträdarna vanligen förstår denna skillnad och vet vilken insats som ges inom ramen för det ena respektive det andra systemet. Man menade att socialtjänsten därför behöver en tydligare roll i rättssystemet för unga.

5.1.5 Personalens kompetens

BRÅ:s utvärdering visade på allvarliga brister när det gäller socialtjänstens kunskaper om påföljdssystemet. I en tredjedel av kommunerna sades nämligen att ingen av socialsekreterarna hade fått någon information eller utbildning om lagändringen år 1999. Detta trots att Socialstyrelsen hade gått ut med meddelandeblad om lagändringen till socialtjänsten i landets alla kommuner. BRÅ konstaterade vidare att det är ovanligt att det ordnas gemensamma utbildningsdagar om ungdomsmålshanteringen med representanter för rättsväsendet och socialtjänsten.

Socialstyrelsen har i sin lägesrapport 2003 pekat på att socialarbetare i mindre kommuner är generalister och kan vara tvungna att hålla sig informerade om allt från lagändringar till nya metoder,

8

A.a. s. 45.

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

202

att skriva kvalitetsdokument, att vara uppgiftslämnare och även att svara på enkäter och rapportera statistik etc.

Socialstyrelsen framhåller att barn, ungdomar och föräldrar som kommer i kontakt med socialtjänsten har rätt att ställa krav på den professionelles kunskaper, färdigheter och förhållningssätt. Som ett led i Socialstyrelsens regeringsuppdrag gällande nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten (se avsnitt 5.1.8) har styrelsen tagit fram ett diskussionsunderlag till kompetensbeskrivning för socialtjänstens arbete med barn och ungdomar i utsatta situationer och deras familjer. Förslaget är ett led i arbetet med att skapa struktur och förstärka den systematiska kunskapsuppbyggnaden inom socialtjänsten genom att ange grundläggande krav på yrkeskunnande inom den sociala barnavården. Man hoppas att kompetensbeskrivningarna kan vara ett stöd i kommunernas kvalitetsarbete för att få rätt kompetens i organisationen och för att kunna bedöma när en grundutbildning är tillräcklig och när en vidareutbildning behövs.

9

Enligt Socialstyrelsen råder det en samstämmig uppfattning bland majoriteten av landets socialchefer och lärare i social barnavård om att socionomexamen inte ger ett tillräckligt kunnande för att arbeta med social barnavård.

I förslaget till kompetensbeskrivning anges att kunnighet om sociallagstiftningen, annan relevant lagstiftning, förordningar och regler tillhör baskunskaperna för socialarbetaren. Vidare har man funnit att socialarbetaren behöver kunskaper om bl.a. risk- och skyddsfaktorer och hur dessa samspelar, om när och hur riskbedömningsinstrument skall användas och om hur sådana skall tolkas. Socialstyrelsen anför vidare att för att socialarbetaren skall kunna erbjuda, genomföra och följa upp en insats som bäst svarar mot barnets eller den unges behov fordras att denne för egen del har tillräckliga kunskaper om insatser och deras resultat. Socialstyrelsen konstaterar att dessa kunskaper inte alltid finns, utan att kunskapsbasen inom socialt arbete ännu är under utveckling.

9

Socialt arbete med barn och unga i utsatta situationer. Förslag till kompetensbeskrivningar,

Socialstyrelsen, 2004.

SOU 2004:122 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

203

5.1.6 Brist på personalkontinuitet

Vid länsstyrelsernas sociala tillsyn år 2002 framgick att socialtjänstens svårigheter att rekrytera och behålla personal är ett allvarligt problem. Enligt rapporten är personalomsättningen stor, det finns många vakanta platser och kommunerna tvingas använda sig av bemanningsföretag eller anställa personal utan socionomutbildning för uppgifter som innebär myndighetsutövning. Enligt en undersökning av Svenska Kommunförbundet uppger mer än hälften av de svarande kommunerna att de har svårigheter att rekrytera socialsekreterare. Det framkom att de större städerna har störst problem att behålla personal.

Även Socialstyrelsen har konstaterat (lägesrapport 2003) att personalomsättningen inom individ- och familjeomsorgen är hög och att svårigheter att rekrytera erfaren personal är ett allvarligt problem. Kvinnliga socialsekreterare och kuratorer tillhör de yrkeskategorier som har högst andel besvär till följd av arbetet (37 procent). Nästan åtta av tio uppger enligt Socialstyrelsen att de har alldeles för mycket att göra och närmare var tredje anger besvär orsakade av stress och psykiska påfrestningar.

Den brist på kontinuitet som blir en följd av hög personalomsättning inverkar självfallet negativt på socialtjänstens arbete med barn och unga som begår brott. Exempelvis konstaterade Socialstyrelsen i sin utvärdering av sluten ungdomsvård att den svaga kontinuiteten inom socialtjänsten och den höga omsättningen på socialsekreterartjänster försvårar samarbetet mellan den unge och dennes familj å ena sidan och socialtjänsten å andra sidan. Socialstyrelsen hade träffat på endast ett fåtal fall bland de intervjuade där socialsekreteraren hade fått en viktig roll i den unges liv. Man pekade på att ett långsiktigt kontaktskapande arbete kräver kontinuitet. I ärenden där den unge hade verkställt påföljden sluten ungdomsvård föreföll det som om samarbetet efter vårdtiden var beroende av hur kontakten hade fungerat före och under verkställighetstiden. Socialstyrelsen menade att om det är svårt för socialtjänsten att upprätthålla personkontinuiteten på tjänsterna måste kontakterna med ungdomarna och deras familjer organiseras så att de inte är beroende av endast en handläggare.

10

10

Sluten ungdomsvård – en uppföljning, BRÅ, Socialstyrelsen, SiS, s. 148.

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

204

5.1.7 Socialtjänstens handläggning

Bedömning: Det kan ifrågasättas om socialtjänsten i dag har tillräckliga förutsättningar för att fånga upp de barn och ungdomar som visar tecken på att utvecklas ogynnsamt. Utredningen är av uppfattningen att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att närmare studera frågan och lämna förslag till de åtgärder som bedöms vara erforderliga för att säkra att viktig information tas till vara.

En viktig uppgift för socialtjänsten är att fånga upp de barn och ungdomar som visar tecken på att utvecklas ogynnsamt. Socialnämnden skall enligt 11 kap. 1 § SoL utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

Alla myndigheter och yrkeskategorier med verksamhet som berör barn och ungdomar är skyldiga att till socialtjänsten anmäla om de misstänker att ett barn far illa (14 kap. 1 § SoL). Det har dock visat sig att efterlevnaden av denna anmälningsskyldighet brister. Socialstyrelsen har nyligen utfärdat allmänna råd om anmälningsskyldigheten (SOSFS 2003:16) samt upprättat en handbok i syfte att sprida kännedom om lagstiftningen och dess intentioner och underlätta för dem som på olika sätt omfattas av denna skyldighet. Den 1 juli 2003 trädde i bl.a. polislagen (1984:387) och skollagen (1985:1100) nya bestämmelser i kraft som erinrar om anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagen.

En stor del av de anmälningar som görs står rättsväsendet för. Polisen är skyldig att alltid underrätta socialtjänsten när barn och ungdomar under 18 år misstänks för brott (LUL 6 §). Av polislagen (3 §) framgår vidare att polisen är skyldig att samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Förutsättningarna för socialtjänsten att bland de barn och ungdomar som begår brott uppmärksamma dem som behöver råd och stöd borde därför vara goda.

Långt ifrån alla barn och ungdomar som begår brott har behov av insatser från socialtjänstens sida för att inte återfalla i brott. Inom forskningen har man identifierat ett antal specifika risk- och skyddsfaktorer som har ett samband med risken för den unge att utveckla ett kriminellt beteende. Som tidigare nämnts måste socialarbetarna, för att kunna vidta adekvata åtgärder vid rätt

SOU 2004:122 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

205

tidpunkt, ha kunskaper om vilka missförhållanden eller situationer som utgör risker för ett barn och de måste kunna bedöma graden av risk utifrån en given situation och även göra prognoser av enskilda barns framtida utveckling.

Det kan dock ifrågasättas om socialtjänsten i dag har tillräcklig förmåga att fånga upp de barn och ungdomar som behöver stöd. Granskningar utförda av länsstyrelserna i Skåne, Stockholms och Västra Götalands län pekar på stora brister i detta avseende.

11

Länsstyrelserna genomförde under år 2003 en verksamhetstillsyn av socialtjänstens arbete med barn under 15 år som hade aktualiserats hos socialtjänsten på grund av kriminalitet och/eller missbruk. Syftet var att granska hur socialtjänsten i storstädernas områden med stor invandrarbefolkning fullgör uppgiften att i nära samarbete med hemmet sörja för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver (5 kap. 1 § SoL). I stort sett samtliga anmälningar som gjordes till socialtjänsten och omfattades av granskningen kom från polisen och gällde misstanke om brott. Majoriteten av anmälningarna gällde pojkar. Granskningen var inriktad på de anmälningar som inte hade lett till utredning. Länsstyrelsernas bedömning skiljde sig åt i frågan om fler anmälningar borde ha lett till utredning. Längst i sin kritik gick Länsstyrelsen i Skåne län, som menade att anmärkningsvärt många anmälningar av allvarlig natur inte hade lett till utredning. En brist som alla tre länsstyrelserna fann var att besluten att inte inleda utredning i stor utsträckning saknade motivering. Samtliga länsstyrelser fann vidare att de utredningar som gjordes i stor utsträckning saknade helhetssyn på de förhållanden som barnen lever under. Föräldrarnas förmåga, familjens integrering i samhället, barnens hälsa och utveckling och familjernas ekonomiska situation beskrevs alltför lite eller inte alls i utredningarna.

Länsstyrelsernas granskning gav visserligen vid handen att det finns en tydlig ambition bland socialsekreterarna att utveckla arbetssätt och metoder för att så tidigt som möjligt fånga upp barn som riskerar att utvecklas ogynnsamt. Särskilt Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatte dock socialtjänstens möjligheter att utifrån nuvarande arbetssätt och metodik fånga upp de barn som riskerar att utveckla ett kriminellt beteende. Man menade att socialtjänstens bedömningar av vilka barn som anses befinna sig i

11

Barn i storstad. Socialtjänstens arbete med barn som anmäls för brott och/eller missbruk. 2004.

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

206

risk för att utvecklas ogynnsamt förefaller ske utan systematik och struktur. Man framhöll att de kunskaper som finns om riskfaktorer för ett barns utveckling bör användas av socialtjänsten på ett mer strukturerat sätt. Vidare ansåg man att återkommande informationer om att barn begår brott bör tas tillvara så att socialtjänsten kan följa barns utveckling.

12

Socialtjänsten saknar dock möjlighet att på ett systematiskt sätt följa upp vad som händer med enskilda barn och ungdomar som varit aktuella inom socialtjänsten. Lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten medför begränsningar i vilken information som kommer socialtjänsten till del om enskilda personer. En förutsättning för att ordna information i sökbart skick på enskilda personer är nämligen att socialtjänsten lägger upp ett ärende och därmed en personakt. I de många fall där socialtjänsten inte inleder någon utredning saknas således förutsättningar att göra den information, som trots allt finns, sökbar. Man är i stället hänvisad till socialsekreterarnas goda minne eller till att slå manuellt i pärmar för inkommande information. Risken för att viktig information går förlorad är således uppenbar. Utredningen är av uppfattningen att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att närmare studera frågan och lämna förslag till de åtgärder som bedöms vara erforderliga för att säkra att viktig information tas till vara.

5.1.8 Kunskapsbaserat arbete

Det saknas allmänt en tradition inom socialtjänsten att forskningsbasera och effektutvärdera de insatser man gör. Det finns ingen gemensam kunskapsbas, som att enighet råder om vilka problem bland unga som ska åtgärdas med vilka insatser. Med ett fåtal undantag har inte de insatser som vanligen används för unga lagöverträdare utvärderats när det gäller dess återfallspreventiva effekt. Detta framgår av BRÅ:s utvärdering av 1999 års reform. BRÅ pekar på att socialtjänsten därför behöver få bättre kunskap om vilka insatser som är verksamma och att arbetet med unga lagöverträdare i större utsträckning bör vila på evidensbaserad kunskap och utvärderade metoder. Härvid menar man att svenska utvärderingar av metoder och arbetssätt bör göras. I dag styrs insatserna i stället till stor del av enskilda personers erfarenheter

12

Socialtjänsten och barn som anmäls för brott, Rapport nr 22 2003, Länsstyrelsen i Stockholms län.

SOU 2004:122 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

207

och av de kunskaper som finns inom socialtjänsten i den enskilda kommunen. BRÅ pekar på att flera av de som intervjuats inom socialtjänsten anger att en svårighet i deras arbete är att de inte vet vad de ska sätta in för insatser, vad som fungerar. Detta leder till frustration och en känsla av handfallenhet, särskilt i de fall en ung person återkommer gång på gång och socialtjänsten anser sig ha tömt sitt utbud av insatser.

13

Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten

År 2001 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att under tre år genomföra ett utvecklingsprogram, Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Ett huvudmotiv för uppdraget var att framtidens socialtjänst i högre grad behöver fokusera på insatsernas resultat för brukare och klienter. Det främsta skälet härför är att gedigen kunskap om det praktiska sociala arbetet behövs för att socialtjänsten skall bli bättre på att erbjuda verksamma insatser. Ett annat skäl för en mer kunskapsbaserad socialtjänst är behovet av att redovisa hur de stora resurser som satsas på socialtjänsten används. Projektet har redovisat sitt arbete och givit förslag på insatser och åtgärder för att stimulera och befrämja en kunskapsutveckling inom socialtjänsten. En åtgärd som redan vidtagits är inrättandet av Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, IMS (se vidare avsnitt 18.2.1). En av huvuduppgifterna för IMS kommer att vara att förse socialtjänsten med systematiska kunskapsöversikter över vilka metoder som fungerar inom det sociala arbetet. Regeringen har nyligen givit Socialstyrelsen sju miljoner kronor för att genom IMS ge stöd till spridning av kunskap om metodutveckling inom socialtjänsten.

Projektet om nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten framhåller att frågan om kunskaps- och professionsutveckling inom socialtjänsten i stor utsträckning är en fråga om organisering av kunskapssökandet.

13

Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten, BRÅ-rapport 2002:19, s. 45.

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

208

5.1.9 Dokumentation och utvärdering saknas

I en nationell kartläggning av individ- och familjeomsorgens arbete med barn, Anmälan, utredning, insats (Socialstyrelsens rapport 1998:4), framkom att kommunerna i princip helt saknade informations- och dokumentationssystem som kunde utgöra underlag för att få svar på angelägna frågor och för att kunna följa upp verksamheten. Socialstyrelsen fann att enhetligt uppbyggda system, med enhetligt använda begrepp, behövs både lokalt och nationellt för att bl.a. avgöra resursbehov och kunna bedöma insatsernas effekter. CUS vid Socialstyrelsen rekommenderade systematiska bedömningar och brukarundersökningar, men betonade att det inte alltid är så enkelt att avgöra hur väl en insats har fungerat, eftersom det sociala arbetet ofta sker under komplexa förhållanden.

14

Som stöd i socialsekreterarnas arbete utvecklas i projektet “Barns behov i centrum” (BBIC) ett heltäckande dokumentationssystem. Detta består av formulär som täcker hela ärendegången från anmälan/ansökan och utredning till uppföljning av insatser. Tanken är att dokumentationen skall blir mer strukturerad och bättre underbyggd. Därmed underlättas möjligheterna att följa upp de insatser som vidtas. Såväl barnet som föräldrarna skall kontinuerligt få ge sin syn på och kommentera innehållet i all dokumentation. Projektet drivs av Socialstyrelsen tillsammans med sju kommuner respektive kommundelar. Dokumentationssystemet skall utvärderas och beräknas kunna spridas till andra kommuner under år 2005. Hittills har erfarenheterna av att arbeta efter BBIC varit goda.

Inom SiS särskilda ungdomshem används i stället ett utvärderings- och dokumentationssystem som kallas ADAD (Adolescent Drug Abuse Diagnosis). Systemet ger SiS en gemensam grund för bedömning av ungdomars problematik och syftar till att utveckla och förbättra ungdomsvården. ADAD bygger på intervjuer med ungdomarna vid inskrivning, vid utskrivning och efter behandling. ADAD innebär ett stöd för institutionerna vid behandlingsplanering och metodutveckling, som sammanställs på central nivå inom SiS. På längre sikt hyser man hopp om att kunna studera vilken effekt olika behandlingsmetoder har för ungdomar med olika problembilder.

14

Socialt arbete med barn och unga i utsatta situationer – förslag till kompetensbeskrivningar, Socialstyrelsen, s. 31.

SOU 2004:122 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

209

En faktor som försvårar socialtjänstens arbete är att det till stora delar saknas en bearbetad terminologi, dvs. ett fackspråk som är aktivt utvecklat och dokumenterat. Det saknas därmed en professionell standard som kan vara vägledande för arbetet inom olika områden av socialtjänsten. För socialtjänstens vidkommande skulle en gemensam begreppsapparat kunna medföra en högre precision och kvalitet, såväl för den interna dokumentationen av ärendehandläggningen i kommunerna som för uppföljningar av det sociala arbetets effekter och för de uppgifter som lämnas till den officiella statistiken.

15

Bristen på enhetlig terminologi har även lyfts fram av BRÅ som ett problem när man ska kategorisera socialtjänstens vårdinsatser.

16

I rapporten Socialtjänst och terminologi som Socialstyrelsen givit ut konstateras att ett terminologiarbete som syftar till att klargöra samtliga centrala begrepp inom socialtjänstens område skulle bli mycket omfattande och att det därför framstår som mest angeläget att inledningsvis fokusera på de begrepp som används i socialtjänstens statistikföring – detta för att öka kunskapen om vad som faktiskt görs i olika kommuner.

17

5.1.10 Lokalt brottsförebyggande arbete

Socialtjänsten har huvudansvaret för omsorgen om barn och unga. Arbetet att förebygga brott av och mot ungdomar måste emellertid engagera hela samhället och kräver samarbete över politik- och verksamhetsområdena. År 1996 presenterade regeringen ett nationellt brottsförebyggande program – Allas vårt ansvar – för att förstärka och utveckla det brottsförebyggande arbetet.

18

Programmet innebär bl.a. att åtgärder skall vidtas för att stödja och främja det medborgerliga engagemanget och samverkan mellan myndigheter, företag, organisationer och enskilda i lokal brottsförebyggande verksamhet.

Denna samverkan sker bl.a. genom lokala brottsförebyggande råd. Sedan år 1999 delar BRÅ ut ekonomiskt stöd till lokala brottsförebyggande projekt och samverkansgrupper (för år 2005

15

Socialtjänst och terminologi, Socialstyrelsen, 2003, s. 8.

16

Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten, BRÅ-rapport 2002:19, s. 24.

17

Socialtjänst och terminologi, Socialstyrelsen, 2003, s. 33.

18

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

210

föreslås stödet vara drygt 7 miljoner

19

). I uppdraget ingår att samla

och sprida kunskap om framgångsrika projekt, följa upp och utveckla projekt samt bidra till att behovet av utbildning tillgodoses. För närvarande finns det lokala brottsförebyggande råd eller liknande verksamhet i ca 80 procent av landets kommuner och i flera stadsdelar.

20

Det lokala brottsförebyggande arbetet är särskilt betydelsefullt när det handlar om barn och ungdomar. De flesta lokala brottsförebyggande råden i landets kommuner och stadsdelar vidtar också åtgärder inriktade på ungdomar. Det är naturligt att socialtjänsten medverkar i dessa sammanhang.

5.1.11 Pågående statliga utredningar som berör det sociala arbetet

För närvarande pågår två utredningar som kan ha betydelse för det sociala arbetet i kommunerna. Den ena rör den sociala barn- och ungdomsvården och den andra rör strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen. Nedan följer en kort redogörelse för utredningarnas respektive uppdrag.

Sociala barn- och ungdomsvårdskommittén

En parlamentarisk kommitté har i uppdrag att ta fram underlag till en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården (dir. 2003:76). Utredningen skall genomföra en samlad analys av den nuvarande sociala barn- och ungdomsvårdens mål, innehåll, resultat och organisation. Utifrån denna analys skall utredningen eventuellt föreslå förändringar i målens innehåll och utformning samt ge förslag på hur den sociala barn- och ungdomsvården bäst bör organiseras för att kunna uppnå dessa mål. Utifrån dessa förslag skall utredningen även ange hur kompetens och kvalitet inom området skall bibehållas och utvecklas.

Barn och ungdomar vars utveckling riskeras skall följas med särskild uppmärksamhet av utredningen.

19

Prop. 2004/05: 1, Utgiftsområde 4, s. 152.

20

A.prop. s. 32.

SOU 2004:122 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

211

Ansvarskommittén

Ansvarskommittén har att analysera och bedöma strukturen och uppgiftsfördelningen i relationen mellan staten, landstingen och kommunerna (dir. 2003:10). Kommittén har i ett delbetänkande – Utvecklingskraft för hållbar välfärd (SOU 2003:123) – konstaterat att det, utifrån ett långsiktigt perspektiv, kommer att uppstå en stark obalans mellan behov och tillgängliga resurser.

Ansvarskommittén har i delbetänkandet redovisat ett antal punkter som bildar bakgrund till kommitténs fortsatta resonemang om vilka behov av förändringar som närmare bör utredas. I en av punkterna anges att det framförs synpunkter kring kommuners och landstings förmåga att hantera de uppgifter som ingår i olika nationella åtaganden. Dokumenterade, i vissa fall stora, skillnader finns när det gäller resultat inom olika verksamhetsområden, liksom när det gäller ambitionsnivån. Kommittén anför att det sett ur ett medborgarperspektiv naturligtvis är oroande om såväl utförande som utfall visar att likvärdighet inom viktiga välfärdsområden inte kan upprätthållas och att tillgången och kvaliteten kan variera beroende på var man bor.

21

Kommittén har ställt upp vissa kriterier som vägledning för sina bedömningar. Man anger att ett grundläggande kriterium är vilken grad av likvärdighet som bedöms som önskvärd i den tjänst eller service som diskuteras. Ställs krav på likformighet, dvs. att en viss verksamhet eller tjänst skall utformas lika över hela landet och tillförsäkras alla oberoende av bostadsort, talar detta enligt kommittén för ett samlat ansvar på nationell nivå.

22

En central fråga i kommitténs fortsatta arbete rör ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala nivån som helhet samt den statliga styrningen av de uppgifter som de kommunala organen ansvarar för (tilläggsdirektiv 2004:93). Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast under februari 2007.

21

22

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

212

5.2 Utredningens överväganden

5.2.1 Behovet av bättre förutsättningar för det sociala arbetet är uppmärksammat

Bedömning: Socialtjänstens möjligheter att utföra ett framgångsrikt socialt arbete med barn och ungdomar som begår brott begränsas på grund av problem inom socialtjänsten av såväl strukturell, organisatorisk, personell, kompetensmässig och kunskapsmässig som administrativ karaktär. Det pågår dock ett utvecklingsarbete som inger förhoppningar om att socialtjänstens arbete med utredningens målgrupp skall bli allt bättre.

Redovisningen ovan visar att det finns en rad brister inom det sociala arbetet med barn och ungdomar i riskzonen. Problemen är av såväl strukturell, organisatorisk, personell, kompetensmässig och kunskapsmässig som administrativ karaktär. Dessa förhållanden begränsar naturligtvis socialtjänstens möjligheter att utföra ett framgångsrikt socialt arbete med barn och ungdomar som begår brott. Samtidigt har ambitionsnivån för den sociala barn- och ungdomsvården höjts och kraven på socialtjänsten har därmed ökat.

Även om kritiken mot socialtjänstens arbete är omfattande, vill utredningen framhålla att kritiken avser den generella bilden av det sociala arbetet i kommunerna. Det finns kommuner som gör ett mycket bra arbete och som lägger stor kraft på att utveckla verksamheten på detta område. Vårt påtalande av bristerna innebär inte heller någon kritik mot enskilda socialsekreterare. De kontakter utredningen har haft med socialsekreterare visar i stället på ett väldigt stort engagemang i arbetet med barn och ungdomar som begår brott.

Socialtjänstens tillkortakommanden har uppmärksammats såväl inom de egna leden som från politiskt håll. Det utvecklingsarbete som pågår inger förhoppningar om att socialtjänstens arbete med utredningens målgrupp skall bli allt bättre.

SOU 2004:122 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

213

5.2.2 Behöver staten verka för en större enhetlighet vad gäller socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott?

Inledning

Bedömning: Ledstjärnan inom straffrätten är att lika fall skall behandlas lika, dvs. det skall råda likhet inför lagen. För att få till stånd en större enhetlighet mellan olika kommuner och olika stadsdelar vad gäller socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott bör staten bestämma ramarna för detta arbete. Det som då ligger närmast till hands är att Socialstyrelsen meddelar föreskrifter m.m. härom.

Ledstjärnan inom straffrätten är att lika fall skall behandlas lika, dvs. det skall råda likhet inför lagen. Denna princip skall inte endast vara en fråga för domstolen utan den har minst lika stor betydelse vid verkställighet av de påföljder som domstolen dömer ut.

Utredningen ser därför mycket allvarligt på de brister som generellt sett föreligger i fråga om kommunernas insatser vid ungdomsbrott. Det är enligt vår bedömning oacceptabelt att frågan om vilken påföljd som kan utdömas för ett brott och frågan om hur verkställigheten av en brottspåföljd kommer att utformas blir avhängig av var den som har begått brottet är bosatt; i den ena eller andra kommunen eller rent av i den ena eller andra stadsdelen i samma stad.

Förutsättningarna att upprätthålla principen om allas likhet inför lagen skulle förmodligen blir större om verkställighet av straff alltid var en statlig angelägenhet. Därmed skulle även en del av svårigheterna som är föranledda av att socialtjänsten har dubbla roller undvikas. Utgångspunkten för vårt arbete är dock att barn och unga som har begått brott även i fortsättningen i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Vad som därför måste övervägas är i stället om och i så fall hur man skall kunna få till stånd en större enhetlighet mellan olika kommuner och olika stadsdelar i arbetet med de barn och ungdomar som begår brott.

Det pågår visserligen ett arbete med att förbättra socialtjänstens arbete med barn och ungdomar. Detta arbete är dock omfattande och det kommer sannolikt att dröja innan denna utveckling får generellt genomslag i den praktiska tillämpningen. Arbetet med att förbättra de åtgärder som socialtjänsten vidtar i anledning av att

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

214

barn och ungdomar begår brott och riskerar en kriminell livsstil kan emellertid inte vänta. Utredningen är därför av den uppfattningen att det, för att anknyta till Ansvarskommitténs uttalanden, behövs ett samlat ansvar på nationell nivå för arbetet med barn och ungdomar som begår brott. Det är därför nödvändigt att staten går in och närmare bestämmer ramarna för kommunernas verksamhet på detta område. Det som då ligger närmast till hands är att Socialstyrelsen meddelar föreskrifter, och vi menar att så bör ske.

Socialstyrelsens möjligheter att meddela föreskrifter m.m.

Förslag: Det skall uttryckligen framgå av lag att Socialstyrelsen äger rätt att utfärda föreskrifter i fråga om insatser inom omsorger om barn och unga som begår brott.

Enligt 13 kap. 1 § SoL har Socialstyrelsen tillsyn över socialtjänsten i landet och styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. I lagrummet stadgas att Socialstyrelsen till ledning för tillämpningen av socialtjänstlagen utfärdar allmänna råd. De allmänna råden spelar en viktig roll när det gäller att nå en likformig utveckling inom socialtjänsten. Socialstyrelsen har genom de allmänna råden en möjlighet att, vid sidan av de möjligheter till överprövning i domstol som föreligger, motverka att det uppstår allt för stora skillnader i standard mellan kommunerna.

23

Socialstyrelsen har enligt 8 kap. socialtjänstförordningen (2001:937) också bemyndigats att bl.a. meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av SoL, LVU och LVM.

I regeringsformen ges riksdagen möjlighet att till regeringen delegera rätten att meddela föreskrifter i vissa fall. Det gäller bl.a. föreskrifter som avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Vid sådan delegering till regeringen kan riksdagen även medge att regeringen överlåter föreskriftsrätten till en myndighet.

Socialtjänstens åligganden i anledning av att unga begår brott följer dels av den straffrättsliga lagstiftningen, dels av den sociala lagstiftningen. Det är inte helt klart om den nuvarande regleringen i fråga om Socialstyrelsens normgivningsrätt tillåter att styrelsen utfärdar föreskrifter på detta område och i så fall i vilken

23

Clevesköld, Lars, m.fl., Handläggning inom socialtjänsten, 8 uppl., Stockholm, 2004, s. 269.

SOU 2004:122 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott

215

omfattning. För att ingen tveksamhet skall föreligga härom föreslår utredningen att denna möjlighet skall framgå av lag. En bestämmelse härom bör således införas i SoL. Delegeringen av föreskriftsrätten beträffande socialtjänstens omsorgsinsatser för barn och unga som begår brott, särskilt när dessa befinner sig i riskzonen att utveckla en kriminell livsstil eller när fråga är om mer allvarlig brottslighet, får anses befogad och förenlig med ändamålsbestämmelsen i 8 kap. 7 § första stycket 1 regeringsformen.

5.2.3 Samverkan mellan kommunerna

Bedömning: Trenden att kommunerna i ökande mån har en gränsöverskridande samverkan och ett partnerskap för att möta såväl olika komplexa behov som behoven av kunskapsutveckling är positiv i så måtto att skillnaden i utbud och kvalitet på stöd- och behandlingsinsatser m.m. från kommun till kommun därmed minskar. Förutsättningarna för att man skall nå en större likhet inför lagen blir således bättre när samarbete kommer till stånd. Svenska Kommunförbundet bör kunna fylla en viktig uppgift i detta sammanhang.

Enligt 2 kap. 5 § SoL får en kommun sluta avtal med annan om utförande av kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Vidare stadgas att genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun. Den sistnämnda möjligheten behandlades i prop. 1996/97:124 om ändring i socialtjänstlagen (1980:620). I propositionen anfördes att stadgandet innebär att kommunen i ett sådant fall kan gå utöver den kommunala behörigheten enligt kommunallagen. Bestämmelsen tillkom för att öka möjligheterna för en kommun att överlämna vissa arbetsuppgifter till en annan kommun, om det sett ur ett kvalitetsperspektiv bedöms vara lämpligt. Man betonade dock att kommunens övergripande ansvar för socialtjänsten eller dess yttersta ansvar inte kan överlåtas på annan. Detsamma gäller t.ex. beslut om tvångsåtgärder enligt LVU.

24

Socialstyrelsen pekar i sin lägesrapport för år 2003 på att kommunerna i ökande mån har en gränsöverskridande samverkan och partnerskap för att möta såväl olika gruppers komplexa behov

24

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar som begår brott SOU 2004:122

216

som behoven av kunskapsutveckling. Detta är enligt utredningens uppfattning en positiv trend i så måtto att skillnaden i utbud och kvalitet på stöd- och behandlingsinsatser m.m. från kommun till kommun därmed minskar. Förutsättningarna för att man skall nå en större likhet inför lagen blir således bättre när samarbete kommer till stånd. Utredningen instämmer i Socialstyrelsens bedömning att det är angeläget att sådana kommungemensamma satsningar får stöd och uppmuntran.

Svenska Kommunförbundet är en sammanslutning av Sveriges kommuner, samverkande med kommunernas regionala förbund. Kommunförbundet har till uppgift att ta tillvara kommunernas intressen, att främja deras samverkan och att tillhandahålla service. Det är en angelägen fråga för samtliga kommuner – oavsett hur den enskilda kommunens situation vad gäller ungdomsbrott ser ut – att arbetet med unga som begår brott bedrivs på ett bra sätt och att insatserna är likartade över landet. Legitimiteten i att låta kommunerna ansvara för ungdomar som begår brott är avhängig av att dessa behandlas likvärdigt över landet. Kommunförbundet skulle kunna fylla en viktig uppgift i detta hänseende.

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

226

6.3.4 Åtgärder vid brott av unga som fyllt 15 år

Anmodan att avhjälpa skada

I prop. 1987/88:135 (s. 25) konstaterades att det anses vara ett viktigt principiellt krav att rättssystemet bidrar till att den som begår brott gör rätt för sig, dels av brottspreventiva skäl, dels av hänsyn till den som drabbas av ett brott. Man menade att även om det viktigaste medlet för detta allmänt sett är att den som begått brottet betalar skadestånd till målsäganden, kan det – inte minst när det gäller ungdomar – vara en fördel om gärningsmannen i stället genom egna insatser hjälper till att reparera det som blivit skadat genom brottet eller på annat sätt ställer till rätta efter brottet.

Eftersom polisen är den myndighet som vanligen först kommer i kontakt med unga som begått brott, gavs polisen därför rätt att anmoda unga som misstänks för brott att snarast genom egna insatser avhjälpa eller begränsa den skada som åsamkats målsäganden (13 § LUL). Regeln får tillämpas på unga lagöverträdare i ålder 15–17 år. Det räcker att polisen kan anta att den unge är i nämnda ålder, eftersom det kan vara svårt att på plats fastställa åldern på gärningsmannen.

17

Ytterligare en förutsättning för att polisen skall ha rätt att anmoda den unge att avhjälpa skadan är att den misstänkte erkänt gärningen eller att det är uppenbart att han är skyldig. De åtgärder som kan komma ifråga för en anmodan är vanligen knutna till sådana brott som stöld, snatteri, skadegörelse och åverkan.

18

En annan förutsättning för att polisen skall kunna anmoda den misstänkte att avhjälpa skadan är att den skadelidande samtycker till det. Samtycke krävs dock inte om det kan anses uppenbart obehövligt.

Polisens anmodan att ställa till rätta är inte något bindande beslut och den unge får inte ges uppfattningen att det är en befallning eller ett villkor för att saken inte skall föras vidare eller ett löfte om en förmånligare behandling om han avhjälper skadan. Den unge misstänkte bör dock alltid upplysas om att de initiativ som han tar för att ställa till rätta kan komma att tillgodoräknas honom. Den unges inställning till att ställa till rätta kan t.ex. vägas in vid polisens bedömning av om rapporteftergift bör meddelas (se

17

18

Thunved, Anders, m.fl., Samhället och de unga lagöverträdarna, Andra upplagan, Stockholm, 2003, s. 37–40.

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

227

nedan).

19

Har anmodan lämnats bör polisen ta kontakt med

målsäganden för att ta reda på vilka åtgärder som den unge har vidtagit.

20

Medling

I samband med att den unge lagöverträdaren anmanas att ställa till rätta efter ett brott som denne begått, bör han även uppmärksammas på möjligheten att gottgöra den skadelidande inom ramen för ett medlingsförfarande (RPSFS 2001:11). I de fall socialtjänsten skall underrättas om att någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott, skall det av underrättelsen framgå om den misstänkte har tillfrågats om han eller hon vill delta i medling samt hur den unge ställt sig till sådant deltagande (6 § LUL). Medling behandlar vi i kap. 13.

Rapporteftergift

21

Enligt 9 § polislagen skall en polisman som fått kännedom om, genom anmälan eller egna iakttagelser, att ett brott har begåtts rapportera saken till sin förman så snart som möjligt. Enligt paragrafens andra stycke får en polisman dock underlåta att avge rapport eller att vidarebefordra en rapport till åklagare om brottet med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter. (Obetydliga brott är exempelvis brott som har begåtts på grund av glömska, missuppfattning eller förbiseende.) Detta kallas rapporteftergift och polismannen kan låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den som begått en överträdelse.

Rapporteftergift bör inte lämnas om en polisman har uppmanat den unge att vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på grund av brott och den unge inte vill efterkomma anmodan.

Så långt det är möjligt bör beslut om rapporteftergift lämnas muntligen direkt till den berörde. Är gärningsmannen under 18 år kan detta anses vara särskilt viktigt. Ett beslut om rapporteftergift vinner inte laga kraft och har inte någon rättskraft. Detta innebär

19

20

RPSFS 2001:11, FAP 101-1.

21

Thunved, Anders, m.fl., Samhället och de unga lagöverträdarna, Andra upplagan, Stockholm, 2003, s. 88-90.

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

228

att även om beslut om rapporteftergift tidigare har meddelats kan polismyndigheten eller åklagaren ändå inleda förundersökning för samma brott.

Förundersökning

Allmänt

En förundersökning skall inledas om det finns anledning att anta att ett brott begåtts som faller under allmänt åtal. Förundersökningen, som regleras i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen, skall klargöra om brott föreligger, vem som skäligen kan misstänkas för brottet samt om tillräckliga skäl för åtal föreligger. Även eventuella skadeståndsanspråk skall utredas.

Vanligtvis är det polismyndigheten som beslutar om att inleda en förundersökning och som sedan leder denna till dess att spaningsarbetet avslutats och det finns en person som är skäligen misstänkt för brottet. Om saken inte är av enkel beskaffenhet övertar åklagaren normalt förundersökningen på detta stadium. Åklagaren skall emellertid enligt 3 § LUL alltid vara förundersökningsledare i mål där den som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Förundersökning rörande den som inte har fyllt 18 år skall normalt ledas av polis eller åklagare som med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är särskilt lämplig. Har den unge tidigare varit föremål för förundersökning eller utredning enligt 31 § skall om möjligt samma åklagare och polismän anlitas för den nya förundersökningen (2 § LUL). I förarbetena anfördes beträffande lämplighetskravet bl.a. följande:

22

Det är nödvändigt att det finns ett väl utvecklat samarbete mellan de myndigheter som handlägger dessa mål, i första hand polis, åklagare och socialtjänst, men också frivården. Det är inte möjligt att enbart lagstiftningsvägen få till stånd ett gott samarbete mellan myndigheterna, men vissa lagstiftningsåtgärder kan skapa en god grund för samarbetet. En åtgärd som enligt regeringens uppfattning skapar en sådan god grund för ett fruktbart samarbete är att man på varje myndighet begränsar antalet personer som handlägger ungdomsärenden. En självklar fördel med en specialisering är att handläggarna får en erfarenhet som innebär att de blir särskilt kunniga och skickliga på att hantera just ungdomsmålen. En specialisering kan ge positiva

22

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

229

effekter också utåt, i förhållande till de unga och deras föräldrar. Genom att begränsa antalet handläggare på de olika myndigheterna kan en kontinuitet uppnås också i kontakten med dessa. Förutsättningarna för ett förtroendefullt samarbete ökar därmed och upplevelsen av anonyma myndigheter kan antas minska. En specialisering innebär också att kretsen av personer som arbetar med ungdomsärenden hos polis, åklagare och övriga myndigheter blir så begränsad att de kan lära känna varann på ett sätt som sannolikt inte annars är möjligt. En sådan personkännedom är positiv genom att den underlättar det praktiska samarbetet och kan bana väg för ett arbete som präglas av initiativrikedom och flexibilitet. Vidare kan ökad kunskap om de andra yrkesgruppernas arbete och den lagstiftning som styr de olika verksamheterna förbättra samarbetet genom att förståelsen och respekten för deras arbete blir större.

Även Utredningen om handläggning av ungdomsmål framhöll att det i många fall kan vara en fördel med specialiserade handläggare av ungdomsmål. Utredningen fann det väsentligt att handläggningen är koncentrerad till vissa personer. Betydelsen av att de som handlägger ungdomsmål får en adekvat utbildning och även fortbildning betonades. Man framhöll att det ankommer på RPS och RÅ att anordna sådan utbildning för polis och åklagare.

23

Förundersökningsbegränsning

Enligt 8 § LUL har åklagaren givits möjlighet att begränsa förundersökningen i vissa fall. Om en person, sedan åtalsunderlåtelse med stöd av bestämmelserna i LUL meddelats honom, misstänks för att ha begått ett annat brott dessförinnan, får åklagaren nämligen besluta att inte inleda förundersökning eller att lägga ned en påbörjad förundersökning beträffande detta brott. Detta gäller dock inte om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts genom att förundersökningen inte äger rum.

Handläggningstiden

I 4 § LUL anges en särskild tidsfrist för förundersökningen beträffande den som är under 18 år. Förundersökningen skall avslutas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanken. Av främst praktiska skäl gäller inte

23

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

230

tidsfristen vid alla förundersökningar mot ungdomar under 18 år. Avgränsningen har gjorts vid förundersökningar om brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

24

Det finns möjligheter att överskrida tidsfristen med hänvisning till utredningens beskaffenhet och andra särskilda omständigheter. Tidsfristen kan behöva överskridas om det är en mycket omfattande brottsutredning, t.ex. vid ligabrottslighet med många misstänkta och ett stort antal svårutredda brott. Vidare kan under förundersökningens gång nya brott upptäckas och den unga kan även begå nya brott under tiden som förundersökningen pågår. Dessutom kan nödvändiga tekniska undersökningar ta tid. Det är åklagaren som har att ta ställning till om tidsfristen behöver överskridas.

25

Kontakter med vårdnadshavare och socialtjänsten

Enligt 5 § LUL skall, när någon som inte fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott, vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge normalt omedelbart underrättas samt kallas till förhör som hålls med den unge. Syftet med bestämmelsen är i första hand att underlätta för de vuxna som står den unge nära att bidra till att denne inte gör sig skyldig till ytterligare brott.

Polisen har även skyldighet att genast underrätta socialnämnden, när någon som inte fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott för vilket fängelse kan följa. Representanter för socialtjänsten bör om möjligt vara närvarande vid förhör med den unge om det kan ske utan men för utredningen (6 och 7 §§ LUL). I förarbetena angavs som skäl härför att det ger dels ökade möjligheter för företrädare för socialtjänsten att medverka under brottsutredningarna, dels förutsättningar för att snabbt genomföra den utredning om den unges levnadsomständigheter som måste göras, dels möjlighet för socialnämnden att agera på ett tidigt stadium för att få i gång olika stödåtgärder.

26

Socialtjänsten har ingen obligatorisk skyldighet att låta en representant närvara vid polisförhören med den unge. Utredningen om handläggning av ungdomsmål ansåg dock att målsättningen

24

25

Thunved, Anders, m.fl., Samhället och de unga lagöverträdarna, Andra upplagan, Stockholm, 2003, s. 94.

26

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

231

måste vara att socialtjänsten närvarar så ofta som möjligt och föreslog i sitt betänkande att de berörda myndigheterna bör träffa lokala överenskommelser i syfte att underlätta socialtjänstens närvaro.

27

Enligt 11 § LUL skall åklagaren innan han fattar beslut i åtalsfrågan, när någon är misstänkt för att ha begått brott innan han har fyllt 18 år, inhämta yttrande från socialnämnden (se vidare avsnitt 8.3.2 och 8.3.3).

Försvarare

En ungdom som inte fyllt 18 år och som misstänks för brott har rätt till offentlig försvare om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare (24 § LUL). Sedan åtal väckts är den unges rättigheter än större, man kan då underlåta att förordna en offentlig försvarare för en tilltalad som inte fyllt 18 år endast om man klart kan säga att den unge inte har behov av en sådan.

Tvångsmedel

Har polisen gripit någon under 18 år men åklagaren har tagit beslutet att inte anhålla personen i fråga, får polisen hålla kvar den unge för att skyndsamt kunna överlämna denne till t.ex. föräldrarna eller en representant för socialtjänsten. En förutsättning är dock att åklagaren anser den unge vara skäligen misstänkt för brott. Kvarhållandet får enligt 14 § LUL inte pågå längre tid än tre timmar efter det att åklagaren beslutat att inte anhålla den unge. Samma bestämmelse gäller för den som är under 18 år och som medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott.

Det gäller särskilda restriktioner i fråga om häktning av den som inte fyllt 18 år. Det ställs nämligen krav på att det skall föreligga synnerliga skäl för att häktning skall få ske, se vidare avsnitt 16.2.2.

27

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

232

Väckande av åtal och åtalsunderlåtelse

När förundersökningen är avslutad har åklagaren att ta ställning till om han skall väcka åtal vid domstol, utfärda strafföreläggande eller meddela åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse behandlar vi i kap. 7.

Strafföreläggande

En åklagare kan, i stället för att väcka åtal vid domstol, ta upp frågan om ansvar för brott genom strafföreläggande (se även avsnitt 9.2.3).

Det har sedan länge varit en vedertagen princip att unga lagöverträdare så långt det är möjligt skall hållas utanför domstolarna och att det i första hand är åtgärder inom socialtjänsten som skall vidtas. Vidare har man ställt särskilda krav på ett snabbt och informellt förfarande i fråga om unga lagöverträdare. Man utökade därför möjligheterna att utfärda strafföreläggande för brott begångna av personer under 18 år. Åklagaren får nämligen utfärda strafföreläggande för denna grupp även för brott som inte har endast böter i straffskalan. En förutsättning är att det kan antas att den unge skulle ha dömts till böter om åtal hade väckts (15 § LUL).

28

Åklagaren skall underrätta den unge om ett strafföreläggande som utfärdats med stöd av 15 § LUL vid ett personligt sammanträffande där även vårdnadshavaren om möjligt bör närvara. Underrättelsen får dock vara skriftlig om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller om brottet är ringa.

29

6.4 Handläggningen vid domstol

Handläggningstider

Enligt 29 § LUL skall mål mot den om inte har fyllt 21 år alltid behandlas skyndsamt. Om den tilltalade inte har fyllt 18 år ställs extra krav på skyndsamhet. Är för brottet föreskrivet svårare straff än fängelse sex månader, skall nämligen de tidsfrister iakttas som enligt RB:s regler gäller för den som är häktad, dock att huvudförhandling i tingsrätt skall hållas inom två veckor från den

28

29

1 § förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

233

dag då åtal väcks (29 § andra stycket LUL). Huvudförhandling får dock hållas senare om uppskov är nödvändigt (45 kap. 14 § RB).

Kontakter med vårdnadshavare och socialtjänsten

Har den som skall kallas till domstol inte fyllt 18 år gäller generellt att vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran skall underrättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl mot det (9 kap. 9 § tredje stycket RB). Är den unge tilltalad äger i stället 26 § LUL tillämpning. Där stadgas att när åtal väcks mot den som inte har fyllt 18 år skall tingsrätten underrätta vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om åtalet avser ett brott på vilket fängelse kan följa, skall vårdnadshavaren eller annan som nyss nämnts höras i målet, om det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot det (tredje stycket).

I förarbetena framhölls att det är viktigt att engagera föräldrarna i arbetet med de unga lagöverträdarna och att detta engagemang behövs hela tiden från brott till reaktion och även därefter. Avsikten är inte bara att föräldrarna skall vara till stöd och hjälp för den unge utan också att det därigenom klargörs för föräldrarna att de har ett ansvar för den unge. Att höra föräldrarna ansågs också kunna vara av värde för bedömningen av påföljdsfrågan.

30

Numera skall domstolen även underrätta socialnämnden om tidpunkten för huvudförhandling, om nämnden skall lämna eller har lämnat ett yttrande enligt 11 § LUL (26 § andra stycket LUL). En underrättelse bör även ske i de fall socialtjänsten i sitt yttrande angett att vård inom socialtjänsten inte kan komma i fråga. Om socialtjänsten medverkar vid huvudförhandlingen får domstolen ett bättre underlag när den tar ställning till val av påföljd. Även för socialtjänstens vidare arbete kan det vara värdefullt om man medverkar vid huvudförhandlingen.

31

30

31

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

234

Rättens sammansättning

Det finns särskilda regler för hur rätten skall vara sammansatt i ungdomsmål. Enligt 25 § LUL skall nämligen mål i tingsrätt och i hovrätt med den som inte har fyllt 21 år, om det inte möter hinder, handläggas av lagfarna domare som särskilt har utsetts av domstolen att handlägga sådana mål. Detsamma gäller för de nämndemän som anlitas i dessa mål. Det är domstolschefen som har att utse den eller de domare vid domstolen som skall handlägga ungdomsmålen. Om målet rör brott på vilket endast böter kan följa får dock även andra domare än de särskilt utsedda anlitas.

Enligt 4 § förordningen med bestämmelser om unga lagöverträdare skall särskilda ungdomsrotlar inrättas för ungdomsmål enligt 25 § LUL. Hovrätter och mindre tingsrätter får dock underlåta detta om det innebär olägenheter för domstolen.

Det finns enligt förarbetena flera fördelar med att särskilda domare handlägger ungdomsmål. Dessa domare får t.ex. stor kunskap om ungdomars situation och de särskilda regler som gäller för just ungdomsmålen. Vidare har det framhållits att en specialisering torde underlätta framtida ut- och fortbildningsinsatser.

32

Förutsättningarna för att klara en snabb och kvalificerad

handläggning kan också antas öka genom inrättande av särskilda ungdomsrotlar.

33

Huvudförhandling och dom

Det finns en speciell regel som tar sikte på domens avkunnande i ungdomsmål. Enligt 30 § LUL skall nämligen domen, om det inte möter synnerliga hinder, avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen i mål mot den som inte har fyllt 21 år. I övrigt gäller 30 kap. 7 § RB. I förarbetena anges att domen kan förväntas göra ett starkare intryck på den unge om han får ta del av den muntligen och medan han har rättegången i färskt minne. Dessutom kan rättens ordförande närmare förklara domens innebörd för den unge och även framhålla betydelsen av att den unge iakttar vad som kan vara föreskrivet i domen.

34

32

33

Thunved, Anders, m.fl., Samhället och de unga lagöverträdarna, Andra upplagan, Stockholm, 2003, s. 135.

34

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

235

Enligt 29 § LUL skall i mål mot den som inte fyllt 18 år för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader dom meddelas inom en vecka från huvudförhandlingens avslutande om domen inte avkunnas vid huvudförhandlingen. Utredningen om handläggning av ungdomsmål ansåg att domstolarna alltid bör överväga om det inte kan vara lämpligt att hålla ett särskilt sammanträde för att avkunna domen när den inte avkunnas vid huvudförhandlingen.

35

6.5 BRÅ:s rapport “Sju ungdomar om sin rättegång”

36

I rapporten konstateras att det läggs stora resurser på att positivt särbehandla unga i rättssystemet med ambitionen dels att undvika att ungdomar identifierar sig som kriminella, dels att fungera som en markering och avskräcka från nya brott. En förutsättning för att rättegången ska fungera som en markering menar man är att ungdomarna förstår själva processen och varför de döms till den påföljd de fått. I samband med utvärderingen av 1999 års påföljdsreform ställde sig BRÅ frågan hur de unga lagöverträdarna uppfattar de signaler som rättssystemet förmedlar genom rättegång och dom. Rapporten bygger på intervjuer med sju ungdomar, samtliga i åldern 15–17 år och från Stockholmsregionen, som stått inför rätta för brott. BRÅ poängterar att intervjuunderlaget är för begränsat för att dra generella slutsatser om hur rättegången uppfattas av ungdomar i allmänhet, och undersökningen är därför närmast att betraktas som en pilotstudie. Man menar dock att intervjuerna belyser några centrala problem vad gäller ungdomarnas möjligheter att förstå rättegångens syfte och genomförande.

Fem av ungdomarna erhöll påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten, varav påföljden för tre av dem förenades med en föreskrift om ungdomstjänst. Två unga dömdes till böter. Brottsligheten bestod i olika egendomsbrott och misshandelsbrott.

Enligt rapporten var det främst två saker som framträdde i de flesta intervjuerna, nämligen dels att de unga inte alltid förstod vad som hände och vad som sades under rättegången, dels att de upplevde att de inte hade lyckats komma till tals på det sätt som de hade önskat. I rapporten nämns exempelvis att de unga inte förstod vem som var vem i rättssalen och det juridiska språket. Vidare hade

35

36

BRÅ-rapport 2002:18.

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

236

flera uppgivit att de inte riktigt hade förstått vad deras påföljd innebar, varför de undrade över detta. I rapporten nämns att en lättillgänglig broschyr med information om vanliga frågor skulle kunna undanröja en del av risken för missförstånd.

De unga som hade upplevt att de inte lyckades komma till tals och inte heller fick presentera sin bild i rätten kände sig dömda på förhand. Denna upplevelse framkom även i fall där den som höll i intervjun, och som hade lyssnat på rättegången, hade uppfattat att åklagare och domare verkligen hade ansträngt sig för att skapa en informell och öppen stämning. Enligt rapporten visar detta på hur utsatta och pressade ungdomar kan känna sig under rättegången. Man menar att det är troligt att ju mer ungdomarna förstår av rättegången och vad de döms till, och ju mer de klarar av att i rätten uttrycka sina tankar och känslor kring brottet, desto större är chansen att rättens budskap når fram och ”tas emot”. Mot den bakgrunden anser man att det finns skäl för rättsväsendet att fortsätta ansträngningarna att göra rättegången i ungdomsmål så meningsfull som möjligt.

En annan fråga som BRÅ tar upp i rapporten var föranledd av att det under intervjuerna hade framkommit att en advokat hade rekommenderat den unge att inte tala sanning. I rapporten konstateras att ungdomarna naturligtvis måste ha någon som företräder dem i rätten, men att det är oerhört viktigt att de olika representanterna för samhället ger konsistenta normbudskap till den unge i samband med rättegången.

En annan fråga som belystes i ett par av intervjuerna var värdet av en kort handläggningstid i ungdomsmål. De unga gav uttryck för att det var plågsamt för dem när tiden från brott till rättegång blev lång, och det försvårade även deras möjligheter att känna att rättegången och påföljden var en konsekvens av brottet. Det konstaterades vidare att samma problem gjorde sig gällande i de fall där tiden från rättegången till straffets genomförande blev lång.

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

237

6.6 Utredningens överväganden

6.6.1 Rättsväsendets specialisering vid handläggning av ungdomsmål

Bedömning: Specialiseringen vid handläggningen av ungdomsmål inom polis- och åklagarmyndigheterna samt i domstolarna har stor betydelse för de unga lagöverträdarna. Det är därför angeläget att myndigheterna lägger vikt vid och utvecklar denna specialisering genom bl.a. utbildnings- och fortbildningsinsatser.

I den allmänna debatten framförs inte sällan krav på att det skall inrättas särskilda domstolar med uppgift att handlägga ungdomsmål. Sådana förslag har av olika skäl avvisats av lagstiftaren. I stället för att inrätta sådana specialiserade domstolar har man valt ordningen att låta domare och nämndemän som är särskilt utsedda av domstolen handlägga ungdomsmål. Det har även uppställts särskilda lämplighetskrav på polis och åklagare som handlägger ärenden mot den som inte har fyllt 18 år. Man har ansett att detta, förutom att specialiseringen leder till ökad kompetens och effektivare arbete, bl.a. kan underlätta det praktiska samarbetet med andra myndigheter och leda till positiva effekter i förhållande till de unga och deras föräldrar.

37

Beträffande polisen, som ofta är

den unges första kontakt med rättsväsendet, vill vi framhålla att det är viktigt att det finns en allmän kunskap om barn och ungdomar inom hela organisationen. Sådan kunskap skulle t.ex. kunna erhållas inom ramen för grundutbildningen av poliser.

Utredningen har tidigare framhållit vikten av att de myndighetspersoner som ingriper vid ungdomsbrott samverkar och har en god kunskap om regelsystemet samt en god allmän inblick i barns och ungdomars levnadsförhållanden. Vi anser att specialiseringen vid ungdomsmål har stor betydelse för den unge som kommer i kontakt med rättsväsendet. Eftersom det emellertid finns vissa farhågor för att myndigheterna inte ger frågan den uppmärksamhet som den förtjänar är det emellertid angeläget att påpeka att bestämmelserna härom måste tas på allvar. Detta inbegriper utbildnings- och fortbildningsinsatser, något som även i tidigare sammanhang har framhållits som en viktig faktor för att förbättra arbetet i ungdomsmålen. Det vilar således ett stort ansvar på

37

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

238

rättsväsendet att utveckla specialiseringen vid handläggningen av ungdomsmål i aktuella hänseenden.

6.6.2 Om försvarare i ungdomsmål

Införande av lämplighetskrav

Förslag: Domstolen skall, när den förordnar en offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år, i första hand förordna sådan advokat som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. Den misstänktes möjligheter att påverka vem som utses till försvarare för honom skall dock inte inskränkas genom denna nya bestämmelse.

Det är önskvärt att det i Advokatsamfundets regi anordnas utbildning och fortbildning för försvarare i de särskilda frågor som gör sig gällande i ungdomsmål.

Det är självklart att försvararens uppgifter i ett ungdomsmål inte på väsentliga punkter skall skilja sig från vad som normalt åligger en försvarare. En försvarare skall således med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning (21 kap. 7 § RB).

Försvaren är en viktig person för den unge lagöverträdaren och det är enligt utredningens uppfattning angeläget att försvararen utför sin uppgift på ett för den unge pedagogiskt och tydligt sätt. Trots detta är försvararen den enda aktören vid handläggningen av ungdomsmål för vilken lagstiftaren inte har ställt upp särskilda krav. Det är förvånande att försvarens pedagogiska funktion i ungdomsmål inte varit i fokus i någon nämnvärd omfattning. Av BRÅ-rapporten Sju ungdomar om sin rättegång framgår att mycket i den rättsliga hanteringen kan vara svårbegripligt för de unga och man kan med fog hävda att försvararna i de sju fall som skildras i rapporten inte i alla avseenden synes ha fullgjort sitt uppdrag på bästa sätt. Även om det inte går att dra några generella slutsatser av innehållet i rapporten stärker denna dock utredningen i uppfattningen att försvararens roll i ungdomsmål behöver förbättras.

Utredningen om handläggning av ungdomsmål fann vid analys av svar i anledning av utredningens enkätundersökning att specialisering hos polis, åklagare och domare hade höjt kvaliteten

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

239

på handläggningen av ungdomsmål. Man ansåg att det är en fördel med specialiserade handläggare av ungdomsmål. För att specialiseringen skall få avsedd effekt pekade man särskilt på att det är viktigt att personalen vid de olika myndigheterna får adekvat utbildning och även fortbildning. Det kan ifrågasättas om inte samma synpunkter gör sig gällande även på de unga lagöverträdarnas försvarare.

I enkätsvar från advokater framkom att flertalet hade svarat att arbetet med ungdomsmål innebär vissa svårigheter jämfört med andra brottmål. Ett vanligt påpekande var att kontakterna med vårdnadshavare kan innebära problem. Vidare framhöll flera advokater att det krävs mer arbete i ett ungdomsmål bl.a. eftersom genomgången av målet måste ske mer grundligt och pedagogiskt. Det anmärktes också att de korta tidsfristerna kan göra det svårt att skaffa fram egen utredning och bevisning. Nästan lika många advokater ansåg dock att arbetet med ungdomsmålen inte innebar några särskilda svårigheter.

38

Även advokaternas svar i Ungdomsmålsutredningens enkätundersökning tyder på det finns skäl att ställa krav på att de advokater som förordnas som offentliga försvarare för unga misstänkta skall vara särskilt lämpade för uppgiften.

Redan det förhållandet att en advokat är ledamot av Sveriges advokatsamfund innebär visserligen att personen i fråga har undergått en lämplighetsbedömning. Enligt 21 kap. 5 § RB ställs också ett allmänt lämplighetskrav på den advokat som skall förordnas till offentlig försvarare. Att i lag dessutom uppställa särskilda lämplighetskrav på den som av domstol kan förordnas för ett visst uppdrag är emellertid inte något nytt. Som exempel kan nämnas den nyligen inrättade regleringen kring särskild företrädare för barn som är under 18 år.

39

Om det finns anledning att anta att

ett barn utsatts för brott där den misstänkte gärningsmannen är en vårdnadshavare eller om det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt, kan numera en särskild företrädare förordnas för barnet. Till särskild företrädare får en advokat eller någon annan förordnas, men endast om denne på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. De särskilda lämplighetskraven angavs i förarbetena gälla förmågan att bl.a.

38

39

Lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn.

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

240

utöva uppdraget så att barnets bästa sätts i främsta rummet, sätta sig in i barnets situation, kommunicera med barnet och vinna dess förtroende. I förarbetena behandlades också frågan om särskilda utbildningsinsatser i anledning av lämplighetskravet. Man framhöll därvid att man hade för avsikt att genom kontakter med berörda myndigheter samt de organisationer som kan bidra med erforderlig kompetens på området verka för att lämpliga utbildningsinsatser för särskilda företrädare för barn skulle komma till stånd.

40

Utredningen anser, i likhet med BRÅ, att det är viktigt att ansträngningar görs för att rättegången i ungdomsmål blir så meningsfull som möjligt. Behovet av att försvararen för en ung person under 18 år är särskilt lämplig för uppgiften är visserligen kanske inte lika uttalat som i de fall där det är aktuellt att förordna en särskild företrädare även om mycket av det som sades i det lagstiftningsärendet har giltighet även här. Det kan dock på goda grunder antas att en sådan specialisering skulle vara till godo även för de unga lagöverträdarna. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse av innebörd att domstol, när den skall förordna en offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år, i första hand skall förordna sådan advokat som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. En sådan ordning är dock inte tänkt att inskränka de nuvarande möjligheterna för den misstänkte att påverka vem som utses till försvarare för honom.

Införs det ett särskilt lämplighetskrav för offentlig försvarare i ungdomsmål ligger det nära till hands och vore därtill önskvärt att det i Advokatsamfundets regi anordnas utbildning och fortbildning i de särskilda frågor som gör sig gällande i ungdomsmål.

Försvararens rätt till ersättning i ungdomsmål

Förslag: Det skall finnas ekonomiska incitament för försvarare att lägga kraft på ungdomsmålen. Vid bestämmande av ersättning till försvarare i mål med tilltalad i åldern 15–17 år skall därför beaktas att dessa mål kan kräva särskilda insatser av försvararen. I mål där brottmålstaxan är tillämplig bör den föreslagna ordningen få till följd att möjligheten att överskrida taxebeloppet kommer att användas i större utsträckning än i dag.

40

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

241

I många fall kommer det inte att vara tillräckligt att den försvarare som förordnas är särskilt lämplig för uppgiften för att den unge skall ges goda förutsättningar att förstå och tillgodogöras sig vad som händer under och efter en rättegång. För att uppnå detta kan det antas att försvararen också kommer att behöva lägga mer tid på uppdraget. Detta torde göra sig särskilt gällande i mål med de yngsta lagöverträdarna.

I ett stort antal ungdomsmål blir den s.k. brottmålstaxan

41

tillämplig, dvs. försvararen ersätts med ett basarvode som beräknas med utgångspunkt i den sammanlagda förhandlingstiden i målet. Taxebeloppet omfattar allt arbete i målet. Det sammanlagda ersättningsbeloppet enligt taxan får överskridas om målet krävt avsevärt mer arbete än normalt. I ungdomsmål där brottmålstaxan skall tillämpas kan således möjligheterna för försvararen att ta hänsyn till att klienten på grund av sin låga ålder kräver särskild uppmärksamhet uppfattas som begränsade.

Utredningen är av uppfattningen att det måste skapas ekonomiska incitament för försvarare att lägga kraft på målen med de yngsta lagöverträdarna. Det bör därför i lagen anges att domstolen vid bestämmande av ersättning till försvarare skall beakta att dessa mål kan kräva särskilda insatser av försvararen. Detta bör medföra att möjligheten att överskrida taxebeloppet kommer att användas i större utsträckning än i dag i mål där den tilltalade är i åldern 15–17 år.

6.6.3 Vissa handläggningsfrågor

Skyndsamhetskravet i 4 § LUL

Förslag: Skyndsamhetskravet i 4 § LUL skall utvidgas till att gälla för alla brott med fängelse i straffskalan.

Enligt 4 § LUL skall förundersökningar mot unga under 18 år bedrivas med särskild skyndsamhet. Detta skyndsamhetskrav gäller dock inte generellt utan är begränsat till fall som avser brott för vilket är föreskrivet mer än sex månaders fängelse. I dessa fall skall som huvudregel förundersökningen vara avslutad och beslut i

41

21 kap. 10 § RB, 2 § förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m., Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för offentliga försvarare i tingsrätt och hovrätt (DVFS 2003:7).

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

242

åtalsfrågan fattat så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivningen av brottsmisstanken.

I förarbetena angavs att det främst var praktiska skäl som medförde att tidsfristen inte föreslogs gälla vid alla förundersökningar mot unga under 18 år. Det konstaterades att Ungdomsbrottskommittén hade föreslagit att tidsfristen skulle gälla vid brott med fängelse i straffskalan, men det befarades att även en sådan avgränsning skulle medföra en alltför stor arbetsbelastning för polis och åklagare. Vidare angavs att det var särskilt för de något allvarligare brotten som det är viktigt att reaktionen följer snabbt. En lämplig avgränsning ansågs därför vara vid brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Det kan ifrågasättas om den rådande begränsningen av skyndsamhetskravet alltjämt bör gälla. Många unga gör sig skyldiga till snatteri, olovlig körning, och skadegörelse, vilka brott inte uppfyller kriteriet i 4 § LUL för att handläggas skyndsamt. Beträffande många av dessa brott leds förundersökningen av polisen och särskilt beträffande snatterier och olovlig körningar är det vanligt förekommande att brotten utreds färdigt i samband med polisens ingripande. Det är enligt utredningens uppfattning olyckligt att sådana ärenden därefter kan bli liggande, kanske under lång tid, utan att avslutas. Det är angeläget att samhället reagerar snabbt på alla brott begångna av unga. Det är också viktigt att samhällets förhållningssätt när unga begår brott är konsekvent och tydligt. Mot den bakgrunden bör en snabb reaktion från samhällets sida följa oavsett brottstyp.

Vi finner därför att den begränsning som föreslogs av Ungdomsbrottskommittén, dvs. att fristen i 4 § LUL skall gälla för alla brott med fängelse i straffskalan, bättre svarar mot dessa krav. Paragrafen bör därför ändras i enlighet härmed. Det kan inte uteslutas att en sådan förändring kan komma att medföra praktiska svårigheter för polisen i en del fall. Det finns därför skäl att, när den nya regeln varit i kraft en tid, följa upp dess konsekvenser för polisens arbete.

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

243

Skyldighet att underrätta vårdnadshavare enligt 26 § LUL

Förslag: Skyldigheten i ungdomsmål att underrätta vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge om att åtal väckts och om tidpunkt för huvudförhandling skall uttryckligen gälla samtliga rättsinstanser.

Enligt 26 § första stycket LUL skall, när åtal väcks mot den som inte har fyllt 18 år, tingsrätten underrätta vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandling, om det inte finns särskilda skäl mot det. Av tredje stycket följer att nämnda personer om möjligt även skall höras i målet om åtalet avser ett brott på vilket fängelse kan följa och det inte finns särskilda skäl mot det.

Bestämmelsen har medfört frågetecken vid handläggningen av ungdomsmål i hovrätt, eftersom det första stycket, till skillnad från de övriga styckena i paragrafen, är uttalat begränsat till handläggningen vid tingsrätt. I förarbetena har detta förhållande inte närmare kommenterats. Bestämmelsen kan härledas till ett förslag som lämnades av Ungdomsbrottskommittén. Dess förslag var emellertid inte begränsat till tingsrättsförfarandet.

42

Behovet av att kalla vårdnadshavare eller sådan annan person som anges i första stycket gör sig inte mindre gällande i hovrätt än i tingsrätt. Det torde också i praktiken vara vanligt förekommande att hovrätten bortser från bestämmelsens begränsning till tingsrätt och således underrättar den aktuella personkretsen om tidpunkten för huvudförhandling när så är lämpligt. Utredningen föreslår att bestämmelsen skall ändras på så sätt att den görs tillämplig i alla rättsinstanser.

Handläggningen vid talan om ny prövning av påföljdsfrågan

Förslag: Utredningen föreslår att bestämmelserna i 26 och 30 §§ LUL, i tillämpliga delar, också skall gälla domstolens handläggning av mål där omprövning av påföljdsfrågan skall äga rum.

42

Betänkandet Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35) del A s. 69.

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

244

Vissa bestämmelser om domstolens handläggning av mål där åklagarens talan om undanröjande av överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt 38 kap. 2 § BrB skall prövas finns i 6 och 8 §§ samma kapitel. Bestämmelserna innebär att nämnd skall delta i tingsrättens avgörande och att den unge skall ges tillfälle att yttra sig samt att han skall ges tillfälle att bli hörd muntligen om han begär det. I övrigt gäller enligt 19 § andra stycket RP i tillämpliga delar vad som i RB är föreskrivet om brottmål.

43

De särskilda bestämmelserna i LUL gäller handläggning hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. De torde därför även vara tillämpliga på handläggningen av mål om omprövning av påföljdsfrågan enligt 38 kap. 2 § BrB. Vissa av bestämmelserna om rättegången i LUL gäller dock enligt sin lydelse endast när fråga är om huvudförhandling. Så är fallet beträffande bl.a. 26 och 30 §§. Det är emellertid minst lika angeläget att vårdnadshavaren eller annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge informeras om åklagarens talan och om tidpunkten för ett eventuellt sammanträde när fråga är om ny prövning av påföljdsfrågan. Vidare finns det även i dessa fall skäl att underrätta socialnämnden om sammanträdet. Det har också ett pedagogiskt värde om domstolen i samband med ett sådant sammanträde muntligen meddelar den unge sitt beslut i påföljdsfrågan.

Utredningen föreslår därför att bestämmelserna i 26 och 30 §§ LUL, i tillämpliga delar, också skall gälla domstolens handläggning av mål där omprövning av påföljdsfrågan skall äga rum.

6.6.4 Frågor som gäller brottsmisstänkta barn under 15 år

Bakgrund

Bedömning: Det finns behov av att göra en samlad översyn av lagstiftningen beträffande handläggningen av ungdomsmål, däribland handläggningen av utredningar av ärenden där den brottsmisstänkte är under 15 år.

Vid den senaste översynen av handläggningen av ungdomsmål framkom det att tillämpningen av bestämmelserna om utredning av brott som begåtts av barn under 15 år inte är helt problemfri.

43

Berg, Ulf, m.fl., Brottsbalken, En kommentar, t.o.m. suppl. 12, s. 38:6.

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

245

Utredningen om handläggning av ungdomsmål framhöll att det är viktigt att bestämmelserna är sådana att handläggningen kan ske snabbt och med tillbörlig hänsyn till barnet och att det måste ställas stora krav på rättssäkerhet under handläggningen även om dessa ärenden inte leder till några åtgärder inom rättsväsendet. Man ansåg att RPS i samråd med RÅ borde utfärda nya allmänna råd för främjande av en mer enhetlig rättstillämpning. Det restes dock farhågor för att det fanns frågor kring lagstiftningen om utredningar av brott som begåtts av barn under 15 år som inte skulle kunna lösas genom bättre riktlinjer för handläggningen och en mer enhetlig rättstillämpning. Enligt Ungdomsmålsutredningens mening fanns det därför behov av en större översyn på detta område än vad utredningen hade haft möjlighet att göra. Man ansåg att det var särskilt väsentligt att närmare utreda bl.a. i vilken utsträckning tvångsmedel skall få användas mot brottsmisstänkta barn som inte har fyllt 15 år.

44

Sedan Utredningen om handläggning av ungdomsmål lämnade sitt betänkande har RPS, för främjande av en enhetlig rättstillämpning, kommit med rekommendationer om polisens utredning av brott begångna av den som inte har fyllt 15 år.

45

Någon sådan

översyn av lagstiftningen om sådana brottsutredningar som efterlystes av Utredningen om handläggning av ungdomsmål har emellertid inte kommit till stånd. Som inledningsvis anfördes har inte heller vi något sådant uppdrag. Under utredningstiden har från olika håll dock framförts synpunkter på handläggningen av ungdomsmål och detta gäller inte minst handläggningen av utredningar av ärenden där den brottsmisstänkte är under 15 år. Vi instämmer mot bakgrund härav i den bedömning Utredningen om handläggning av ungdomsmål gjorde att det finns behov av att göra en samlad översyn av lagstiftningen på detta område. I avvaktan på att en sådan utredning inleds finner vi oss föranledda att närmare gå in på vissa frågor som gäller de brottsmisstänkta under 15 år.

44

45

RPSFS 2001:14, FAP 403-1.

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

246

Juridiskt biträde

Förslag: Domstol skall på begäran av åklagare eller vårdnadshavare kunna förordna ett juridiskt biträde för den unge vid brottsutredning enligt 31 § LUL. Denna möjlighet skall tillämpas restriktivt. Den föreslagna ordningen får anses vara förenlig med art. 40 punkten 2 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

Vid bevistalan enligt 38 § LUL skall bestämmelserna beträffande allmänt åtal för brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år tillämpas. Detta innebär att offentlig försvarare i praktiken alltid bör förordnas.

46

Under polisutredningen har dock, som vi

redogjort för ovan, i normalfallet en person under 15 år som utreds såsom misstänkt för brott inte rätt till försvarare eller juridiskt biträde. Detta gäller oavsett vad det är för brottslighet som utreds.

Motsvarande fråga har nyligen behandlats i Danmark. Numera har där ett barn under straffmyndighetsåldern, dvs. 15 år, som skall höras som misstänkt för brott som i allmänhet medför fängelsestraff rätt till juridiskt biträde om barnet med hänsyn till sakens karaktär och omfattning kan antagas ha ett särskilt behov av sådant biträde.

Vid lindrigare brott torde det i de allra flesta fall inte råda något behov av juridiskt biträde för brottsmisstänkta under 15 år. När utredningen gäller allvarliga brott, t.ex. dråp eller annan grov våldsanvändning, eller när utredningen kan leda till att stora skadeståndsanspråk ställs mot den unge kan resultatet av den nuvarande ordningen dock få stötande resultat.

Av art. 40 punkten 2 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) följer att varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall garanteras bl.a. juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar. Sverige har ratificerat konventionen och nämnda artikel får anses ha viss bäring även på situationer av nu aktuellt slag.

Vi menar att det finns skäl att även i svensk lagstiftning införa en möjlighet att förordna juridiskt biträde för brottsmisstänkt under 15 år. Vi föreslår således att domstol på begäran av åklagare eller vårdnadshavare skall kunna förordna ett juridiskt biträde för den unge vid brottsutredning enligt 31 § LUL. Denna möjlighet skall

46

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

247

tillämpas restriktivt och komma till användning främst i sådana fall som nyss nämnts.

Tvångsmedel

Redan till Utredningen om handläggning av ungdomsmål framfördes det synpunkter om att möjligheterna att använda tvångsmedel beträffande barn under 15 år som misstänks för brott borde utvidgas. Utredningen menade därvid att de bestämmelser som reglerar tvångsmedelsanvändningen mot barn skall präglas av mycket stor restriktivitet. Vidare ansåg man att frågan om en utökad användning av tvångsmedel låg utanför utredningens uppdrag och att de överväganden om bl.a. integritetsaspekter som behövs för att närmare gå in på dessa frågor borde göras i ett annat sammanhang.

47

Önskemål om utvidgade möjligheter att använda tvångsmedel på brottsmisstänkta under 15 år har framförts även till oss. Synpunkterna har gällt en utvidgning av användningen av bl.a. kroppsbesiktning, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt tagande av fotografi och fingeravtryck. Det förefaller som om det praktiska behovet av att använda dessa tvångsmedel har ökat. Bl.a. innebär den ökande gängbrottsligheten ofta svårigheter i spanings- och utredningsarbetet. Vi delar emellertid den av Utredningen om handläggning av ungdomsmål framförda uppfattningen att frågan kräver en noggrann analys utifrån olika aspekter. Inom ramen för vårt uppdrag är det inte möjligt att göra sådana analyser. Det finns dock skäl att kort beröra några av de önskemål som framförts. Frågan om tvångsmedel i övrigt får anstå till lämpligare tillfälle.

Kroppsbesiktning i syfte att utröna förekomsten av narkotika i kroppen

Bedömning:

U

tredningen instämmer i den av Narkotika-

kommissionen tidigare gjorda bedömningen att tillräckliga skäl för att införa möjligheter att tvångsvis drogtesta barn under 15 år i syfte att utreda förekomsten av eget bruk av narkotika inte föreligger.

47

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

248

Genom kroppsbesiktning kan man bl.a. utröna förekomsten av narkotika i kroppen genom blod- och urinprov. Enligt dagens reglering är detta inte tillåtet på en brottsmisstänkt under 15 år. Det har gjorts gällande att en sådan möjlighet skulle underlätta utredningen av om den unge gjort sig skyldig till narkotikabrott i avsikt att få underlag för att bedöma om insatser av socialtjänsten är behövliga enligt 31 § första punkten LUL.

Narkotikakommissionen redovisade i sitt slutbetänkande Vägvalet – Den narkotikapolitiska utmaningen

48

sin uppfattning i

frågan om tvångsvisa drogtester av barn under 15 år. Kommissionen fann att de eventuella vinster en sådan utvidgad möjlighet skulle kunna leda till inte kunde anses stå i rimlig proportion till det ingrepp som ett tvångsvis drogtest utgör för barnet. På samma sätt som när det gäller barn och ungdomar över 15 år ansåg kommissionen inte det vara lämpligt att överlåta den här typen av tvångsåtgärder till socialarbetare, skolpersonal eller andra yrkesgrupper än polisen. Detta innebar enligt kommissionen att det enda alternativ för en utvidgning av drogtester till att omfatta även barn under 15 år skulle vara att utvidga möjligheterna till kroppsbesiktning inom ramen för en brottsutredning.

Kommissionen ansåg det emellertid inte rimligt att, när det gäller barn under 15 år som inte är straffmyndiga, med hjälp av ett straffprocessuellt tvångsmedel utreda ett brott som består i ett eget bruk av narkotika. Härvid erinrades om att när det gäller de mindre ingripande tvångsmedel som får tillämpas mot barn under 15 år – beslag, husrannsakan och kroppsvisitation – skall de tillämpas restriktivt vid misstanke om allvarlig brottslighet eller brottslighet av större omfattning. Man konstaterade att eget bruk av narkotika enligt gällande rätt inte är att betrakta som ett allvarligt brott; en annan sak är att det utgör ett svårt socialt problem.

Kommissionen anförde att ett drogtest inte får bli utslagsgivande för om myndigheterna skall anse sig ha anledning att ingripa till skydd för barnet eller inte. I synnerhet inte när det gäller så unga personer som dem som skulle bli föremål för en utvidgad kontrollmöjlighet, nämligen barn under 15 år. Man anförde vidare att det inte heller är så, att myndigheterna saknar möjlighet att ingripa mot barn under 15 år som påträffas påverkade av narkotika även om något drogtest inte kan utföras. Det framhölls att om en så ung person befinner sig i sådana omständigheter att det skulle

48

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

249

vara aktuellt med att tvångsvis utföra ett drogtest utgör det ett fullt tillräckligt skäl för socialtjänsten att utreda det aktuella barnets levnadsförhållanden. Det påpekades att en sådan utredning ser till barnets hela situation för att utreda eventuellt behov av stöd och inte enbart fokuserar på ett eventuellt missbruk.

Vi instämmer i den av Narkotikakommissionen gjorda bedömningen att tillräckliga skäl för att införa möjligheter att tvångsvis drogtesta barn under 15 år inte föreligger. Därmed saknas det anledning för oss att ytterligare överväga frågan om kroppsbesiktning skall få användas mot misstänkta under 15 år i syfte att utreda förekomsten av eget bruk av narkotika.

Kroppsbesiktning i form av provtagning för DNA-analys

Bedömning: Frågan om det bör vara möjligt att, vid utredning om allvarligare brott, ta prov på misstänkta som inte fyllt 15 år för att genomföra DNA-analys, är angelägen men bör bli föremål för överväganden i ett annat sammanhang.

DNA-analys sker genom undersökning av hår,- hud-, saliv- eller blodprov. Sådan provtagning, som hör under tvångsmedlet kroppsbesiktning, är enligt den nuvarande regleringen inte tillåten på misstänkta som inte fyllt 15 år. Den tekniska utvecklingen i fråga om DNA-analys har varit framgångsrik och de praktiska möjligheterna att använda tekniken har ökat. Detta har också medfört ett ökat praktiskt behov av att använda tvångsmedlet vid utredningar om allvarligare brott även på misstänkta som inte är straffmyndiga. Det är naturligtvis önskvärt att polisens utredningsarbete bedrivs så effektivt som möjligt. Detta tar inte bara sikte på att förbättra möjligheterna att fastställa en gärningsmans identitet utan även på möjligheterna att kunna avskriva misstankar mot personer som felaktigt misstänks för brott. Sådan provtagning varom nu är i fråga är att hänföra till den lindrigare formen av kroppsbesiktning. Hänsynen till den personliga integriteten gör sig därför inte lika starkt gällande i dessa fall som vid allvarligare kroppliga undersökningar, t.ex. undersökning av kroppens inre. För att kunna ta ställning till om användningen av denna form av kroppsbesiktning bör utvidgas till att omfatta även misstänkta under 15 år krävs emellertid överväganden utifrån flera olika aspekter. Eftersom frågan inte ingår i våra direktiv, finner vi oss

Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar SOU 2004:122

250

inte vara rätt forum för en sådan analys. Frågan är angelägen men bör således bli föremål för överväganden i ett annat sammanhang.

Tagande av fotografi och fingeravtryck

Förslag: Tvångsmedel varom stadgas i 28 kap. 14 § RB, dvs. tagande av fotografi och fingeravtryck, skall kunna användas även mot misstänkta som inte fyllt 15 år vid utredning av brott varpå fängelse kan följa.

Ytterligare ett problem beträffande regleringen av tvångsmedel som har uppmärksammats för utredningen gäller bestämmelsen i 28 kap. 14 § RB om tagande av fotografi och fingeravtryck (s.k. daktning).

Det förekommer inte så sällan i utredningar i ungdomsmål att det krävs fotokonfrontation för att kunna identifiera gärningsmän eller för att kunna avskriva utredning på personer som felaktigt utpekats som gärningsmän. Det är enligt dagens regler tillåtet med tagande av fotografi och fingeravtryck med stöd av 28 kap. 14 § RB mot misstänkt som är över 15 år. Detsamma gäller för den som är under 15 år och inte är misstänkt för brott. Som framgått tidigare är detta emellertid inte tillåtet mot den som är under 15 år och misstänkt för brott.

Unga lagöverträdare begår inte sällan brott gemensamt. För polis och åklagare innebär ofta identifikationen av gärningsmän svårigheter i dessa fall. Möjligheten att använda sig av fotokonfrontation utgör ett användbart hjälpmedel för att utreda alla brott, dvs. även ungdomsbrott. Polisens och åklagarnas praktiska behov av att kunna fotografera även misstänkta under 15 år synes således vara påtagligt. De integritetsaspekter som har ansetts tala mot att införa en sådan ordning väger enligt utredningens mening inte särskilt tungt. Utredningen är därför av uppfattningen att tvångsmedel varom stadgas i 28 kap. 14 § RB, dvs. tagande av fotografi och fingeravtryck, bör kunna användas även mot misstänkta som inte fyllt 15 år vid utredning av brott varpå fängelse kan följa.

49

49

Jfr JO 2001/02 s. 64-65.

SOU 2004:122 Handläggningen inom rättsväsendet av brott begångna av barn och ungdomar

251

Kvarhållande enligt 14 § LUL av den som inte fyllt 15 år

Förslag: Det skall uttryckligen anges i 14 och 35 §§ LUL att polisen äger rätt att hålla kvar en brottsmisstänkt person under 15 år som har gripits eller medtagits till förhör.

14 § LUL innehåller regler om polisens möjligheter att hålla kvar brottsmisstänkta ungdomar under 18 år. Bestämmelsen infördes år 1991 i syfte att göra det möjligt för polisen att hålla kvar dessa unga personer för att skyndsamt kunna överlämna dem till föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller annan lämplig vuxen person.

50

Enligt paragrafens första stycke får polisen för nämnda ändamål hålla kvar en gripen person som inte har fyllt 18 år om åklagaren beslutar att inte anhålla den unge. Andra stycket reglerar att polisen får hålla kvar den som inte har fyllt 18 år och som har medtagits till förhör. En förutsättning för att polisen skall kunna hålla kvar den unge i någon av dessa två angivna situationer är dock att åklagaren har funnit att den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott. Polisen är således bunden vid den bedömning åklagaren har gjort i fråga om den unge är skäligen misstänkt för brott.

51

Det är däremot

polisen som skall ta ställning till om det finns skäl att hålla kvar den unge med stöd av bestämmelserna i 14 § LUL.

Kvarhållandet av den unge är begränsat till högst tre timmar efter åklagarens beslut att inte anhålla den unge respektive efter det att förhöret med honom avslutats. Den som är över 15 år får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Att den som är under 15 år inte får tas i förvar framgår av 35 § andra stycket LUL.

Det har kommit till utredningens kännedom att den nuvarande utformningen av bestämmelserna i 14 § LUL är svårtolkad och att det i den praktiska tillämpningen anses oklart om det finns lagligt stöd för att hålla kvar en person som är under 15 år och som har gripits enligt 35 § LUL eller som har medtagits till förhör. För att tydliggöra att så är fallet föreslår vi att detta uttryckligen skall anges 14 och 35 §§ LUL.

52

50

51

Berggren, Nils-Olof och Munck, Johan, Polislagen. En kommentar, 4 uppl. Stockholm, 2003, s. 87.

52

253

7 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

7.1 Utredningens uppdrag

I direktiven finns inte åtalsunderlåtelse med bland frågeställningarna som sägs vara av central betydelse för utredningens överväganden. I uppräkningen nämns däremot böter. Det anges att utredningen skall undersöka om, och i så fall på vilka sätt, bötesstraffets användningsområde kan begränsas när det gäller unga lagöverträdare och vilka alternativ som står till buds, såväl i fråga om påföljder som beslut om åtalsunderlåtelse.

Åtalsunderlåtelse nämns i ytterligare ett sammanhang, nämligen beträffande medling. Utredningen skall bl.a. överväga vilken ställning i rättsprocessen medlingen bör ha. Ett tänkbart alternativ som nämns i direktiven är att låta medling vara en särskild grund för åtalsunderlåtelse. Vi behandlar den frågan i kap. 13.

7.2 Den rättsliga regleringen av åtalsunderlåtelse

Regler om åtalsunderlåtelse finns dels i rättegångsbalken, dels i LUL. De förra gäller oavsett gärningsmannens ålder. I fråga om sådana unga som misstänks ha begått ett brott innan de har fyllt 18 år skall i första hand reglerna i LUL tillämpas. Först sedan det konstaterats att åtalsunderlåtelse inte kan beviljas enligt den lagen skall alltså åklagaren överväga att tillämpa reglerna i rättegångsbalken. Reglerna om åtalsunderlåtelse är viktiga undantag från den princip om s.k. absolut åtalsplikt som är lagfäst i 20 kap. 6 § RB.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

254

7.2.1 Åtalsunderlåtelse enligt LUL

Det ges mycket vidsträckta möjligheter till åtalsunderlåtelse i LUL. I förarbetena konstaterades att presumtionen kan sägas vara mot åtal vad gäller ungdomar.

1

Vidare sades att lagregleringen bygger på

grundtanken att ansvaret för ungdomar som begått brott i huvudsak skall vila på socialtjänsten och inte på kriminalvården. Det underströks att en viktig tanke bakom regleringen också är att institutet åtalsunderlåtelse möjliggör en snabb och smidig handläggning av brott som begås av unga.

Förutsättningar för åtalsunderlåtelse

För att åtalsunderlåtelse skall få meddelas krävs till en början att den misstänkte verkligen har begått brottet. I regel förutsätts ett erkännande. Om den unge eller hans vårdnadshavare begär att åtal skall väckas bör åklagaren inte tillämpa åtalsunderlåtelse.

Åklagaren kan enligt LUL underlåta att åtala i två huvudfall. Det första fallet är att den unge blir föremål för vård- eller hjälpåtgärder (17 § första stycket).

Det kan vara fråga om (1) vård eller annan åtgärd enligt SoL, (2) vård eller annan åtgärd enligt LVU, eller (3) annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp eller stöd.

Med åtgärd enligt SoL avses alla slag av åtgärder enligt denna lag som innebär att den unge får det stöd eller den hjälp han behöver. Med åtgärd enligt LVU avses framförallt sådana åtgärder som avser beredande av vård efter ett beslut om omedelbart omhändertagande (6 § LVU). Har åklagaren vid sitt beslut om åtalsunderlåtelse förutsatt att socialnämnden vidtar en åtgärd skall han ta reda på om åtgärden kommer till stånd och, om så inte visar sig vara fallet, anmäla detta till länsstyrelsen (3 § förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).

Med ”annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp eller stöd” avses åtgärder av t.ex. den unges föräldrar eller anhöriga i syfte att stödja honom eller förbättra hans förhållanden.

För att åtalsunderlåtelse skall få beslutas krävs inte bara att den unge blir föremål för sådana vård- eller hjälpåtgärder som nämnts utan också att det med skäl kan antas att det därigenom vidtas vad som är lämpligast för den unge.

1

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

255

Enligt förarbetena skall reglerna tillämpas generöst i de fall ändamålsenliga åtgärder för att stödja den unge ändå kommer till stånd. Om åklagaren får kunskap om att socialtjänsten arbetar beslutsamt med ett ärende finns det i princip inte någon anledning att gå vidare med ett åtal mot en underårig annat än om brottets svårighetsgrad eller liknande hänsyn motiverar detta.

Det andra huvudfallet för åtalsunderlåtelse enligt paragrafen är när det är uppenbart att brottet skett av okynne eller förhastande (17 § andra stycket). När det uppenbarligen är fråga om en gärning som är en tillfällighet och den unge får en tillräcklig varning genom polis- och åklagarmyndighetens ingripande, bör möjlighet finnas att underlåta åtal även för brott som inte i och för sig kan sägas vara ringa. Exempelvis ett av okynne eller förhastande begånget tillgreppsbrott, även om detta skulle kunna vara att anse som stöld och inte snatteri.

Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åklagaren, utöver vad som nu sagts, särskilt beakta den unges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan eller att på annat sätt gottgöra målsäganden (17 § tredje stycket).

Regeln är ett uttryck för målsättningen att lägga ökad vikt vid att de unga lagöverträdarna gör rätt för sig.

2

Avsikten är att åklagaren

med stöd av regeln i större utsträckning skall kunna räkna den unge till godo att han t.ex. kontaktat målsäganden och diskuterat möjligheterna att göra rätt för sig eller börjat att ersätta målsäganden för skadorna eller att han efter en anmodan av polisen genom egna insatser försökt avhjälpa skadorna. Det är därvid den positiva viljan att göra rätt för sig som man, till gärningsmannens och brottsoffrens fromma, skall ta fasta på. Det krävs däremot inte att ersättningen till målsäganden är betald eller att den unge reparerat skadan. Det betonades i propositionen att enbart den omständigheten att skadan har ersatts ekonomiskt inte bör vara ett skäl för att bevilja åtalsunderlåtelse.

Åklagaren får också beakta om den unge på annat sätt – än genom att ersätta, avhjälpa eller begränsa skada – har försökt gottgöra målsäganden.

3

Det kan exempelvis röra sig om att den

unge visar en vilja att delta i medling eller att hjälpa målsäganden att utföra arbete som inte har direkt samband med brottet. I någon mån kan också beaktas om han bett målsäganden om ursäkt. Inte

2

3

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

256

heller dessa omständigheter har dock någon avgörande betydelse för om ett beslut om åtalsunderlåtelse skall meddelas. Arten av det brott det är frågan om och omständigheterna när det begicks har stor betydelse.

I paragrafen anges slutligen att åtalsunderlåtelse inte får beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. Vid bedömningen av om något väsentligt allmänt intresse åsidosätts skall särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott. (17 § tredje stycket).

Viss hänsyn till allmänpreventiva hänsyn bör alltså tas. Å andra sidan skall också beaktas bl.a. brottets beskaffenhet, såsom dess art och straffvärde, och den unges ålder. Av betydelse är vidare vad som kan antas komma att ske med den unge om åtal inte väcks. Om t.ex. socialnämnden vidtar någon åtgärd kan den vara sådan att allmänpreventionens krav blir tillräckligt beaktade.

Vid bedömningen av om tidigare brottslighet utgör hinder för åtalsunderlåtelse skall hänsyn tas till bl.a. den tid som förflutit mellan brotten och om den nya brottsligheten är lindrigare eller allvarligare än den tidigare.

Huvudprincipen för unga lagöverträdare är att åtal bör undvikas om man härigenom åstadkommer lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal väcks. Åklagaren skall fråga sig om något står att vinna genom ett åtal. I tveksamma fall bör han normalt åtala och därigenom överlämna frågan om vad som bör göras till domstolen.

I förarbetena sades att argumentet att underlåta åtal av det skälet att rättegångsförfarandet kan ha ogynnsam verkan på de unga lagöverträdarna kan ha bäring i vissa fall. Det ansågs dock inte befogat att generellt uttala att åtal bör undvikas av detta skäl.

Om åklagaren är av den uppfattningen att den vård som socialtjänsten föreslagit i och för sig är lämplig men att också böter bör dömas ut kan detta vara skäl för honom att väcka åtal.

4

Andra

faktorer som åklagaren bör beakta vid sin bedömning är behovet av att fastställa skadeståndsskyldighet eller besluta om förverkande. Ytterligare ett skäl för åtal kan vara att andra personer som är inblandade i brottet skall åtalas.

4

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

257

Yttrande från socialnämnden

Innan åklagaren beslutar om åtalsunderlåtelse skall han, om den unge erkänt eller det annars finns skälig anledning till att den unge har begått brottet, normalt inhämta ett yttrande från socialtjänsten (11 § LUL). Om brottet är ringa eller om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse behöver något yttrande inte inhämtas. Yttrande behöver inte heller inhämtas om det annars anses obehövligt. Så kan t.ex. vara fallet när det är uppenbart att påföljden vid en lagföring i domstol skulle komma att stanna vid böter.

5

Vi behandlar socialtjänstens yttranden i avsnitt 8.3.

Underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse

I 18 § LUL föreskrivs på vilket sätt den unge skall underrättas om ett beslut om åtalsunderlåtelse. Där sägs att det skall ske vid ett personligt sammanträffande med åklagaren inom två veckor efter det att beslutet har fattats. Av bestämmelsen framgår vidare att den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge skall kallas till sammanträffandet, om det inte möter hinder eller annars finns särskilda skäl mot det.

Vårdnadshavarna (eller annan) kan inte kallas vid äventyr av några tvångsåtgärder. Det förhållande att de uteblir utgör inte något hinder mot att sammanträffandet hålls. Det finns inte heller någon möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder för att få den unge att komma till sammanträffandet.

I förarbetena uttalades att det skulle bli praktiskt svårt att genomföra ett förfarande där regler om vite och hämtning är knutna till kallelsen.

6

Ett sådant förfarande skulle dessutom

motverka den snabba handläggning som eftersträvas. Vidare sades att i de fall då den unge vägrar komma till sammanträffandet bör det göras klart för honom att det formellt sett finns möjlighet för åklagaren att återkalla sitt beslut och i stället väcka åtal. Det påpekades samtidigt att återkallelse naturligtvis får ske endast i undantagsfall, såsom när den unge saknar godtagbara skäl för att utebli och hans vägran att komma uppenbarligen beror på tredska.

5

6

A. prop. s. 81.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

258

Även företrädare för socialtjänsten bör enligt bestämmelsen ges tillfälle att delta vid sammanträffandet. De närmare formerna för kallelse till sammanträffandet regleras däremot inte i lagen utan får bestämmas av de enskilda myndigheterna.

Det är en åklagare, lämpligen den som har fattat beslutet, som skall hålla sammanträffandet med den unge. Enligt förarbetena bör den unge få besked om innehållet i beslutet, inte bara muntligen utan också i skriftlig form.

Sammanträffandet får äga rum senare än två veckor från beslutet om det är uppenbart att det inte kan genomföras inom tidsfristen. När fristen måste överskridas bör strävan vara att sammanträffandet äger rum så snart det är praktiskt möjligt. Möjligheten att överskrida fristen skall användas restriktivt.

Om ett personligt sammanträffande över huvud taget inte kan genomföras skall beslutet meddelas den unge skriftligen. De situationer som åsyftas är exempelvis när den unge uteblivit från ett sammanträffande eller när han, sedan han kallats till sammanträffandet, meddelar åklagaren att han inte tänker komma.

Bestämmelsen i 19 § LUL handlar om åklagarens uppgifter vid sammanträffandet. Åklagaren skall särskilt förklara innebörden av beslutet om åtalsunderlåtelse och det skötsamhetskrav som detta är förenat med och klargöra vilka följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser.

Bestämmelserna om underrättelse i LUL gäller i tillämpliga delar också beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB, om beslutet avser brott som någon har begått innan han har fyllt arton år (20 § LUL).

Socialnämnden skall underrättas om ett beslut om åtalsunderlåtelse om någon åtgärd från nämndens sida förutsätts (21 §).

Skötsamhetskrav och återkallelse av beslut om åtalsunderlåtelse

I 22 § LUL anges att den som har fått en åtalsunderlåtelse enligt 17 § skall iaktta skötsamhet. Som nyss nämnts skall åklagaren vid det personliga sammanträffandet förklara innebörden av skötsamhetskravet.

I kravet ligger främst att den unge skall avhålla sig från ytterligare brottslighet. I förarbetena underströks att det emellertid också är väsentligt att åklagaren för den unge framhåller betydelsen av att den unge t.ex. fullgör en påbörjad utbildning, sköter sitt

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

259

arbete, genomgår en överenskommen behandlingsplan eller avhåller sig från drogmissbruk och att han pekar på risker som finns om den unge inte följer dessa råd.

7

Det bör klart markeras att sköt-

samhetskravet är knutet till beslutet om åtalsunderlåtelse.

I 22 § LUL finns därutöver en bestämmelse som ger åklagaren möjlighet att återkalla ett beslut om åtalsunderlåtelse. Den anger att återkallelse får ske om särskilda omständigheter föranleder det.

Visserligen får åklagarens beslut om åtalsunderlåtelse inte knytas till något villkor. Det kan dock vara så att han vid sitt beslut utgick från förutsättningar som inte blir uppfyllda. Åklagaren kan i en sådan situation återkalla beslutet och väcka åtal. Exempelvis kan åklagaren ha utgått från att en viss åtgärd som socialnämnden ställt i utsikt skall komma till stånd men detta inte blir fallet.

Åklagarens möjlighet att återkalla beslutet har ansetts viktig också som en sanktion för det fall den unge inte lever upp till skötsamhetskravet. Vid bedömningen av återkallelsefrågan skall, enligt 22 §, särskilt beaktas om den unge har återfallit i brott inom sex månader från beslutet om åtalsunderlåtelse. Detta innebär självklart inte att inte även senare återfall skall beaktas.

Genom att betydelsen av återfall uttryckligen anges i bestämmelsen om återkallelse har skötsamhetskravet ansetts få ett större pedagogiskt värde vid det samtal som åklagaren skall ha med den unge i samband med att åtalsunderlåtelse meddelas.

8

Särskild åtalsprövning enligt LUL

I 9 § LUL finns en bestämmelse som reglerar situationen då en ung person som med stöd av 3 § LVU tagits in i ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § samma lag misstänks för att ha begått brott innan vården vid hemmet är avslutat. I sådana fall skall åklagaren pröva om åtal lämpligen skall ske. Det rör sig alltså här inte om ett fall av åtalsunderlåtelse utan om en särskild åtalsprövning. Bestämmelsen omfattas därför inte av våra överväganden i detta kapitel.

7

8

A. prop. s. 19 f.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

260

7.2.2 Åtalsunderlåtelse enligt RB

Regleringen om åtalsunderlåtelse (20 kap. 7, 7 a och 7 b §§ RB) utgår, i likhet med motsvarande bestämmelser i LUL, från den allmänna förutsättningen att omständigheterna är sådana att den misstänkte är skyldig till brottet. Är bevisningen otillräcklig skall ett beslut att inte åtala motiveras med hänvisning till detta och inte till bestämmelserna om åtalsunderlåtelse.

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts: (1) om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter, (2) om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse, (3) om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller (4) om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd. (20 kap. 7 § första stycket).

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämnts, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller av andra skäl krävs att åtal väcks (20 kap. 7 § andra stycket).

Beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som, om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit. (20 kap. 7 a §).

I 20 kap. 7 b § ges en möjlighet för åklagaren att återkalla beslut om åtalsunderlåtelse i de fall särskilda omständigheter föranleder det.

7.3 Åtalsunderlåtelse antecknas i belastningsregistret

Belastningsregistret regleras i lagen (1998:620) om belastningsregister och har som övergripande syfte att olika myndigheter, framför allt de brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheterna, på ett enkelt sätt skall få tillgång till de uppgifter som behövs för deras verksamhet.

9

9

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

261

I belastningsregistret antecknas uppgifter om t.ex. den som genom dom, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott. I registret antecknas även uppgifter om den som på grund av åklagares beslut om åtalsunderlåtelse inte har åtalats för brott (3 § 4 p.). Samtliga beslut om åtalsunderlåtelse registreras, vilket är en skärpning i förhållande till vad som gällde innan lagen trädde i kraft år 2000. I dåvarande person- och belastningsregistret registrerades t.ex. inte ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt 17 § LUL om brottet enligt åklagarens bedömning skulle ha lett till böter eller överlämnande till vård inom socialtjänsten.

10

I lagen finns regler om att registrerade uppgifter under vissa förhållanden skall gallras ur registret. Exempelvis skall en uppgift om åtalsunderlåtelse omedelbart gallras om åklagaren återkallar beslutet (16 § 5 p.). I 17 § finns bestämmelser om att uppgifter skall gallras då en viss längre tid förflutit. Där anges att uppgifter avseende åklagares beslut att inte åtala för brott skall gallras tio år efter beslutet (10 p.).

18 § innehåller regler om undantag från reglerna om gallring. Det föreskrivs att en uppgift skall, oavsett vad som sägs i 17 §, stå kvar i registret om det före utgången av den frist som gäller enligt 17 § har tagits in en ny uppgift beträffande samma person. Bestämmelserna innebär att ingen av uppgifterna skall gallras så länge någon av dem skall finnas kvar i registret. I paragrafen finns också en regel om en yttersta tidsfrist. Även om nya uppgifter har tillförts, skall tidigare uppgifter i allmänhet gallras när det har gått 20 år från dagen för den dom eller beslut som föranledde att en uppgift fördes in i registret.

7.4 Unga lagförs genom åtalsunderlåtelse enligt LUL allt mer sällan

7.4.1 BRÅ-rapport avseende åren 1980–1998

I utvärderingen av 1999 års reform är institutet åtalsunderlåtelse inte föremål för någon särskild behandling.

BRÅ har emellertid i en rapport från år 2000 redogjort för hur 1988 års och 1995 års ungdomsmålsreformer har påverkat användningen av åtalsunderlåtelse.

11

Undersökningsmaterialet utgjordes av

10

2 § 4 polisregisterkungörelsen (1969:38).

11

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare, BRÅ-rapport 2000:7.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

262

samtliga lagföringar av unga lagöverträdare under perioden 1980– 1998. Av rapporten framgår bl.a. följande.

Kravet på skötsamhet, med en möjlighet till återkallelse vid återfall i brott, infördes år 1988 och medförde att antalet och andelen åtalsunderlåtelser minskade under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, både för ungdomar med och ungdomar utan tidigare registrerad brottslighet. Minskningen var dock störst för dem med tidigare brottslighet. År 1987 lagfördes närmare hälften av alla unga genom åtalsunderlåtelse, oavsett tidigare brottslighet. År 1994 var motsvarande andelar 30 procent för de ej tidigare lagförda och 25 procent för dem med tidigare registrerad brottslighet.

Den år 1995 införda bestämmelsen om att åtalsunderlåtelse som regel inte bör meddelas ungdomar som återfaller i brott resulterade i att antalet och andelen åtalsunderlåtelser minskade ytterligare för de ungdomar som tidigare gjort sig kända för brott. År 1998 skedde endast 20 procent av lagföringarna genom åtalsunderlåtelse för dem med tidigare registrerad brottslighet. Motsvarande andel för de ej tidigare lagförda låg kvar på 30 procent.

Den minskade andelen åtalsunderlåtelser gällde de flesta vanliga typer av ungdomsbrott, t.ex. snatterier och andra stöldbrott, skadegörelser, biltillgrepp och misshandel. För merparten av brottskategorierna innebar minskningen att andelarna åtal ökade. Antalet brottmål i domstol med ungdomar ökade därför från ca 2 300 år 1985 till ca 4 500 år 1998. För vissa brottstyper, t.ex. snatterier och skadegörelser, innebar dock minskningen i åtalsunderlåtelser främst en ökning i andelen strafförelägganden.

Att antalet domar med påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten ökade kraftigt under 1990-talet var delvis en följd av den minskade användningen av institutet åtalsunderlåtelse. De ungdomar som i ökande utsträckning åtalades och av domstol överlämnades till socialtjänsten, var sannolikt till stor del ungdomar som redan tidigare var kända av socialtjänsten. Som en konsekvens av ändringarna i LUL slussades alltså fler ungdomar till socialtjänsten via domstol. Antagligen hade en betydande del av dessa tidigare hamnat direkt hos socialtjänsten efter att polis eller åklagare hade avslutat ärendena.

Att andelen lagföringar genom dom ökade och andelen genom åtalsunderlåtelse minskade, kunde emellertid inte enbart förklaras av förändringarna i LUL. Skärpningarna avsåg som framgått enbart de ungdomar som återföll i brott. Av betydelse var också att fler ungdomar misstänktes för brott mot person, för vilka brott

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

263

åtalsunderlåtelse meddelas relativt sällan. För dessa brott har åtalsfrekvensen således alltid varit hög. Troligen speglade den ökade andelen åtal även en generell attitydförändring mot ungdomsbrottslighet.

7.4.2 Den officiella statistiken avseende åren 1999–2003

Av BRÅ:s officiella lagföringsstatistik

12

för åren 1999–2003 framgår

att den i rapporten redovisade tendensen mot en allt mindre andel åtalsunderlåtelser av samtliga lagföringar höll i sig. År 1999 lagfördes 21 procent i åldersgruppen 15–17 år genom åtalsunderlåtelse med stöd av 17 § LUL. Under de därpå följande åren minskade andelen successivt och år 2003 utgjorde den 16 procent av samtliga lagföringar i denna åldersgrupp.

Andelen åtalsunderlåtelser år 2003 kan jämföras med andelen strafförelägganden och domar, som det året uppgick till 39 respektive 40 procent. Övriga lagföringar (5 procent) skedde i allt väsentligt genom åtalsunderlåtelser enligt rättegångsbalken.

7.5 Utredningens överväganden

7.5.1 Behovet av en ändrad reglering

Bedömning: Vi menar att möjligheten till åtalsunderlåtelse enligt LUL bör användas i större omfattning än i dag. Det bör därför övervägas vilka åtgärder som kan vidtas i syfte att förstärka institutet åtalsunderlåtelse i LUL och som kan bidra till att det kommer till användning i den utsträckning som lagstiftaren förutsatt i tidigare ärenden.

Som nämnts är det i lagstiftningen närmast en presumtion för att åtal inte skall väckas beträffande unga som har begått brott innan de fyllt 18 år. Trots detta har som redovisats utvecklingen gått mot att allt färre unga i den åldersgruppen lagförs genom åtalsunderlåtelse.

En möjlig förklaring till utvecklingen är att man från rättsväsendets sida anser att unga som återfaller i brott bör åtalas i stället för att meddelas åtalsunderlåtelse. Detta kan sägas överens-

12

Enligt tabell över personer lagförda för brott efter huvudpåföljd m.m. och ålder respektive år.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

264

stämma med motivet bakom 1995 års ändring att åtalsunderlåtelse i regel inte skall beviljas vid fortsatt brottslighet. I den mån minskningen av andelen åtalsunderlåtelser kan hänföras till den nämnda begränsningen tillämpas alltså bestämmelsen på det sätt som lagstiftaren har avsett. Utredningen om handläggning av ungdomsmål, som hade till uppgift att utvärdera 1995 års ungdomsmålsreform, gjorde också den bedömningen att så var fallet.

13

Även den officiella statistiken från år 2003 tyder på att unga

som tidigare har varit lagförda beviljas åtalsunderlåtelse i väldigt liten utsträckning. Av samtliga åtalsunderlåtelser som meddelades år 2003 med stöd av 17 § LUL avsåg sex procent unga som tidigare hade varit lagförda. Motsvarande andel året dessförinnan var sju procent.

14

Å andra sidan indikerar en undersökning att

reformen år 1995 hade en rätt blygsam effekt. En jämförelse av antalet meddelade åtalsunderlåtelser för 17-åringar under perioderna 1990–1994 respektive 1996–1998 visade att andelen unga med förbrott minskade med endast sex procentenheter, från 38 till 32 procent.

15

Det finns även andra omständigheter som ger anledning att ifrågasätta om utvecklingen kan förklaras enbart med 1995 års begränsning av tillämpningsområdet för åtalsunderlåtelse. Enligt uppgift från BRÅ visar nämligen en närmare analys att omkring hälften av de unga som varje år åtalas inte tidigare har lagförts.

16

Den minskade användningen av åtalsunderlåtelse synes med andra ord gälla för såväl debutanter som för dem som återfallit brott. Det kan dessutom på goda grunder antas att minskningen av andelen åtalsunderlåtelser är en i tid utdragen trend som därför endast delvis kan bero på 1995 års lagstiftning. Den kraftiga minskning som ägde rum redan under slutet av 1980-talet och det förhållandet att minskningen har fortsatt under 2000-talet talar för ett sådant antagande.

En annan förklaring, som anges i BRÅ-rapporten, är att den brottslighet som unga sedan ett antal år tillbaka begår är av sådan

13

Betänkandet Handläggning av ungdomsmål – en utvärdering av 1995 års ungdomsmålsreform (SOU 1999:108) s. 140 ff.

14

Enligt tabell över personer lagförda för brott efter huvudpåföljd m.m. och antal lagföringar under de senaste tio åren, år 2002 respektive 2003.

15

Andelen unga som återföll i brott under en tvåårsperiod efter lagföringen sjönk från 40 till 32 procent (Kühlhorn, Eckart, Sluten ungdomsvård, Rättsliga reaktioner på de ungas brott före och efter införandet 1999, Stockholm, 2002, s. 30, 61 f.).

16

Lindström, Peter, Apropå 3/2001. Av en tabell som BRÅ har tagit fram för utredningens räkning över lagförda personer i åldersgruppen 15-17 år avseende år 2003 framgår att 46 procent av de som åtalades och dömdes det året inte tidigare hade lagförts.

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

265

karaktär att åtal oftare är påkallat. Den anmälda ungdomsbrottsligheten har enligt BRÅ sedan mitten av 1980-talet delvis ändrat karaktär.

17

Allt fler misstänks för misshandel eller andra brott mot

person och för sådana brott har åtalsfrekvensen alltid varit hög. Å andra sidan åtalas fler unga även vid annan brottslighet, t.ex. tillgreppsbrott.

Den minskade användningen av åtalsunderlåtelse har också på sina håll tolkats som ett utslag av ändrad praxis hos åklagarna till följd av en allmän och politisk opinion för ”hårdare tag”.

18

I BRÅ-

rapporten anges att utvecklingen troligen speglar en generell attitydförändring mot ungdomsbrottslighet.

Det är självklart viktigt att unga som har begått brott möts av en reaktion som på ett tydligt sätt markerar samhällets ogillande av brottet. Det är också grundläggande att påföljdssystemet är ordnat på ett sådant sätt att reaktionen blir allvarligare ju svårare brottet är. Systemet bör också fungera enligt en slags trappstegsmodell som innebär att reaktionen blir mer ingripande om den unge återfaller i brott. Vi menar att institutet åtalsunderlåtelse kan ha en viktig funktion i detta avseende. Flertalet av de unga som erhåller åtalsunderlåtelse en gång upphör med att begå brott.

19

Även om

minskningen av andelen åtalsunderlåtelser till en del kan förklaras med förändringar i lagstiftningen och brottens karaktär, är utvecklingen mot allt färre åtalsunderlåtelser därför principiellt sett betänklig.

Det finns omständigheter som tyder på att utvecklingen dessutom i praktiken har fått oönskade konsekvenser. De ojämförligt vanligaste påföljderna för de 15–17-åringar som åtalas är böter och överlämnande till vård inom socialtjänsten. Den officiella statistiken visar att av dem som lagfördes genom dom åren 2000–2003 erhöll ca 90 procent antingen böter eller vård inom socialtjänsten.

20

Påföljderna var i stort sett lika vanliga. I BRÅ-

rapporten konstateras att antalet domar med överlämnande till vård inom socialtjänsten ökade kraftigt under 1990-talet och att detta

17

Lindström, Peter, Apropå 3/2001.

18

Granath, Sven, Apropå 4–5/1999.

19

Av de 15-17-åringar som perioden 1989-2001 erhöll åtalsunderlåtelse återföll 33,9 procent i brott under en tvåårsperiod efter lagföringen (se vidare tabell i avsnitt 4.2). Motsvarande andel för de 17-åringar som perioden 1996–1998 erhöll åtalsunderlåtelse var 32 procent (Kühlhorn, Eckart, Sluten ungdomsvård, Rättsliga reaktioner på de ungas brott före och efter införandet 1999, Stockholm, 2002, s. 30, 61 f.).

20

Enligt BRÅ:s officiella statistik, tabell över personer lagförda för brott efter huvudpåföljd m.m. och ålder respektive år.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

266

delvis var en följd av den minskade användningen av åtalsunderlåtelse.

Det är, som framhålls i BRÅ-rapporten, sannolikt att en stor del de unga som av domstol har överlämnats till vård inom socialtjänsten redan tidigare varit kända av socialtjänsten. Ett skäl för åklagaren att väcka åtal mot dessa unga kan ha varit att domstolen har möjlighet att förena ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med böter eller ungdomstjänst. Det kan dock antas att en icke obetydlig andel av de som av domstol överlämnats för vård inom socialtjänsten tidigare hamnade direkt hos socialtjänsten efter att ha meddelats åtalsunderlåtelse. I dessa fall kan man allvarligt ifrågasätta om inte tillämpningen strider mot huvudprincipen för unga lagöverträdare, nämligen att åtal bör undvikas om man ändå kan åstadkomma i vart fall lika goda behandlingsåtgärder som om åtal väcks.

Eftersom böter är den andra huvudpåföljden för unga lagöverträdare bör man kunna utgå från att utvecklingen har lett till att en del unga som tidigare erhöll åtalsunderlåtelse numera döms till böter. Vi menar att den härigenom ökade användningen av bötesstraffet är olycklig. Som närmare redovisas i kap. 9 är nämligen de nackdelar som är sammankopplade med bötesstraffet som påföljd för unga lagöverträdare så påtagliga att man i stället bör sträva efter att minska antalet bötesstraff för dessa.

Det anförda visar att det är angeläget att överväga vilka åtgärder som kan vidtas i syfte att öka användningen av reglerna om åtalsunderlåtelse enligt LUL. Om institutet förstärks på ett sådant sätt att meddelande av åtalsunderlåtelse framstår som en mer ingripande åtgärd än vad som är fallet i dag bör detta innebära att utrymmet för sådana åtalsunderlåtelser vidgas. En förstärkning av institutet skulle alltså kunna bidra till att detta kommer till användning i den utsträckning som lagstiftaren förutsatt.

7.5.2 Begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL bör ersättas med straffvarning

Förslag: Vi föreslår att begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte skall ersättas med straffvarning.

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

267

Utredningen anser att åtalsunderlåtelse enligt LUL kan vara en tillräckligt ingripande markering av samhällets ogillande av brottet i ett betydligt större antal fall än som återspeglas i dagens användning av institutet. Det är möjligt att en uppstramning av formerna för underrättelsen av beslutet om åtalsunderlåtelse skulle kunna ge ökade förutsättningar för att beslutet tydligare än i dag skall framstå som en allvarligt menad varning till den unge från samhällets sida.

Innan vi redovisar våra överväganden i den frågan finns det anledning att pröva om inte åtalsunderlåtelsens funktion som en varning för den unge skulle kunna förstärkas redan genom att begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL ersattes med något annat.

Utredningen har enligt direktiven som övergripande mål att skapa ett påföljdssystem som är överskådligt och tydligt. Självklart har detta i första hand bäring på utbudet av påföljder, påföljdernas innehåll och valet av påföljd. Även andra frågor kan emellertid ha betydelse i detta sammanhang. Exempelvis kan till principen om tydlighet hänföras ett krav på att det genom benämningen på en reaktion som följer på ett brott skall göras klart vad reaktionen innebär och att den är en följd av brottet.

Det finns med den utgångspunkten skäl att ifrågasätta om åtalsunderlåtelse är en lämplig benämning på en lagföringsform avsedd för unga. Kravet på tydlighet gör sig här särskilt gällande. Inte minst BRÅ-rapporten Sju ungdomar om sin rättegång,

21

som

ingår i utvärderingen av 1999 års reform, visar hur angeläget det är att straffsystemet görs mer begripligt för de unga. Begreppet åtalsunderlåtelse har en ålderdomlig prägel och det framgår inte att det rör sig om en straffrättslig lagföring. Tvärtom ger det intryck av att samhället över huvud taget inte har reagerat på brottet. Ordet åtalsunderlåtelse kan t.o.m. litet drastiskt uttryckt tolkas som att det betecknar en situation där åklagaren har underlåtit att fullgöra sin tjänsteplikt att åtala en misstänkt person. Vi menar att det av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte finns anledning att ersätta benämningen åtalsunderlåtelse enligt LUL med något annat. Vi har därvid stannat för straffvarning. Ordet straffvarning klargör på ett bättre sätt institutets funktion att utgöra en så kraftfull och påtaglig varning för den unge att denne avhåller sig från fortsatt brottslighet.

21

BRÅ-rapport 2002:18.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

268

7.5.3 Formerna för underrättelsen bör stramas upp

Förslag: Vi föreslår att åklagaren först vid det personliga sammanträffandet med den unge skall ta slutlig ställning till om han skall meddela straffvarning. Den unges personliga närvaro vid sammanträdet hos åklagaren skall i princip utgöra ett villkor för att straffvarning skall kunna meddelas.

Även om det är väsentligt att ungdomsmål handläggs skyndsamt, föreslås att tidsfristen för beslut i åtalsfrågan får förlängas i det fall åklagaren har beslutat att kalla den unge till ett personligt sammanträffande.

Som tidigare har redovisats regleras formerna för underrättelsen av beslutet i 18–21 §§ LUL. Bestämmelserna tillkom 1995 och innebar en uppstramning i förhållande till äldre rätt. Motivet bakom ändringen var att det ansågs viktigt att den unge får del av beslutet på ett sådant sätt att åtalsunderlåtelsen framstår som en allvarligt menad varning från samhällets sida. Utredningen menar att det finns skäl att pröva om ytterligare ett steg i denna riktning kan tas.

Enligt gällande rätt skall den unge underrättas om beslutet om åtalsunderlåtelse vid ett personligt sammanträffande med åklagaren. Som framgått utgör dock den omständigheten att den unge uteblir från sammanträdet inte skäl för att återkalla beslutet. Den nuvarande ordningen innebär alltså att åklagaren först skall avgöra om det finns förutsättningar att besluta om åtalsunderlåtelse och, om så är fallet, kalla den unge till personligt sammanträffande i syfte att delge honom det tidigare fattade beslutet.

En tänkbar annan ordning är att åklagaren skall ta slutlig ställning till frågan om straffvarning skall meddelas den unge först vid det personliga sammanträffandet med denne och att åklagaren därefter också skall underrätta den unge om beslutet vid sammanträdet. En sådan ordning innebär således att åklagaren skall kalla den unge till sammanträdet om han vid en preliminär bedömning har funnit att det finns förutsättningar för en straffvarning.

Enligt vår bedömning skulle en sådan ordning kunna öka den unges förståelse för det allvarliga i situationen. En annan fördel skulle vara att åklagaren får ett bättre beslutsunderlag. Åklagaren har redan i dag möjlighet att med den unge diskutera brottet och dess konsekvenser. Han bör däremot enligt förarbetena inte ta upp frågan om den unge har försökt gottgöra eller avhjälpa skada som har uppkommit genom brottet, eftersom beslutet att meddela

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

269

åtalsunderlåtelse redan har fattats när sammanträdet hålls och beslutet om åtalsunderlåtelse inte bör kunna återkallas enbart av det skälet att den unge inte har uppfyllt ett tidigare åtagande att göra rätt för sig.

22

Den ordning som här diskuteras medför däremot

inget hinder mot att åklagaren vid sammanträdet hör efter om den unge har gjort rätt för sig exempelvis genom försök att gottgöra eller avhjälpa skada och att han undersöker den unges inställning härvidlag. Även den unges villighet att delta i medling kan diskuteras vid mötet. Vad som framkommit vid sammanträdet blir en naturlig del av åklagarens beslutsunderlag. Att olika frågor på detta sätt behandlas vid sammanträdet kan dessutom ha ett betydande pedagogiskt värde för den unge.

Enligt vår bedömning är fördelarna med den skissade ordningen så betydande att det bör övervägas om den unges personliga närvaro vid sammanträdet skall utgöra ett villkor för att straffvarning skall kunna meddelas.

Redan i dag kommer det i stor utsträckning till stånd ett personligt sammanträffande mellan åklagaren och den unge när åklagaren underrättar den unge om beslutet om åtalsunderlåtelse.

23

Mot ett förslag att göra den unges närvaro obligatorisk kan dock anföras att ett antal unga inte kommer att inställa sig till mötet hos åklagaren. Detta skulle i så fall kunna innebära att flera fall där åtalsunderlåtelser i dag meddelas enbart skriftligt i stället kommer att behöva gå till domstol och att förslaget därmed motverkar sitt syfte att bidra till en ökad användning av institutet. Å andra sidan kan det hävdas att det skärpta kravet för att erhålla straffvarning bör utgöra ett verksamt incitament för den unge att inställa sig hos åklagaren och att de personliga förhållandena för flertalet av dem som väljer att inte komma till mötet torde vara sådana att överlämnande till vård inom socialtjänsten är en mer adekvat reaktion på brottet än en straffvarning.

Det är inte bra att beslut om åtalsunderlåtelser meddelas endast skriftligt. Ett rimligt antagande är att ett icke obetydligt antal åtalsunderlåtelser i dag meddelas skriftligt på grund av att ungdomarna ifråga har uteblivit från sammanträffandet. Som framgått är möjligheterna att meddela den unge beslutet skriftligen tämligen vidsträckta i gällande rätt. Exempelvis omfattas situationer när den unge uteblivit från ett sammanträffande eller när han – sedan han kallats till sammanträffandet – meddelar åklagaren att han inte

22

23

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

270

tänker komma. Återkallelse av beslutet i dessa situationer kan ske endast undantagsvis, och antalet återkallelser torde också i praktiken vara få.

Denna ordning är enligt vår uppfattning inte tillfredsställande. Det är inte bra att den unge på detta sätt bibringas uppfattningen att det inte spelar någon roll om han kommer till mötet eller ej. Det kan också starkt ifrågasättas om den unge, när han erhåller ett beslut om åtalsunderlåtelse trots att han inte inställt sig till mötet hos åklagaren, får klart för sig att samhället ser allvarligt på att han har begått ett brott. Det bör därför inte – mer än i yttersta undantagsfall – komma ifråga att meddela ett beslut om straffvarning utan att den unge inställt sig personligen hos åklagaren.

Vi föreslår därför som huvudregel att den unges personliga närvaro vid sammanträdet hos åklagaren skall utgöra ett villkor för att straffvarning skall kunna meddelas. Möjligheten att frångå huvudregeln bör vara ytterst begränsad.

Åklagaren skall alltså kalla den unge till ett personligt sammanträde om han vid en preliminär bedömning har funnit att det finns förutsättningar för en straffvarning. I kallelsen skall den unge upplysas om att hans personliga närvaro vid sammanträdet utgör en förutsättning för straffvarning.

Sammanträffandet bör, i likhet med gällande rätt, äga rum inom två veckor efter det att åklagaren har fattat sitt beslut. Det bör vidare finnas en möjlighet att skjuta upp sammanträdet om det är uppenbart att sammanträdet, t.ex. på grund av sjukdom, inte kan genomföras inom den nämnda tidsfristen. Möjligheten bör användas restriktivt. Det framskjutna sammanträdet bör hållas så snart det är praktiskt möjligt.

För att den förordade ordningen skall få genomslag är det nödvändigt att åklagaren vid sammanträffandet med den unge har kvar möjligheten att väcka åtal mot honom. Som redovisats i avsnitt 6.6.3 gäller allmänt sett att samhällets reaktioner mot särskilt unga lagöverträdare bör komma så snart som möjligt efter brottet. Ungdomsmål skall därför handläggas skyndsamt och i de flesta sådana mål gäller att förundersökningen skall vara avslutad och beslut i åtalsfrågan fattat senast inom sex veckor från dagen då den unge delgavs brottsmisstanken (4 § LUL). Bestämmelsen ger utrymme för att i undantagsfall överskrida tidsfristen. Tidsfristen får dock enligt nu gällande regler överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

271

Enbart det förhållandet att ett personligt sammanträde enligt bestämmelserna i LUL inte kan hållas inom sexveckorsfristen utgör troligen inte tillräckliga skäl för överskridande av fristen. För att åklagaren skall vara bibehållen sin rätt att väcka åtal om han vid ett sammanträffande med den unge finner att straffvarning inte bör meddelas denne, skulle han därför vara tvungen att fatta sitt preliminära beslut att kalla den unge senast fyra veckor efter delgivningen av brottsmisstanken. Vi menar att det är nödvändigt av praktiska skäl att åklagaren ges möjlighet att förlänga tidsfristen i dessa situationer.

Det är naturligtvis viktigt att ungdomsmål generellt sett handläggs med största skyndsamhet. Vi har mot den bakgrunden föreslagit i avsnitt 6.6.3 att tillämpningsområdet för sexveckorsfristen skall utvidgas till att gälla för alla brott med fängelse i straffskalan. Vi menar dock samtidigt att de förslag vi lägger fram i fråga straffvarning har sådana uppenbara fördelar att en möjlighet att förlänga tidsfristen enligt 4 § LUL i dessa fall är motiverad.

Vi menar sammanfattningsvis att den beskrivna ordningen för formerna för att fatta beslut om straffvarning och att underrätta den unge om beslutet bör genomföras. Förslaget innebär således också att tidsfristen för beslut i åtalsfrågan får förlängas i det fall åklagaren inom den sexveckorsfrist som gäller enligt 4 § LUL har beslutat att kalla den unge till ett personligt sammanträffande.

Meddelande av straffvarning kommer härigenom att framstå som en mer ingripande åtgärd än vad som hittills varit fallet. Den nya ordningen bör därför bidra till att den unge inser allvaret i situationen. Sammantaget bör detta kunna leda till att en utökad användning av straffvarningsinstitutet kan komma till stånd och att institutet kommer till användning i den utsträckning som lagstiftaren tidigare har förutsatt.

Vårt förslag bör också medföra ett minskat behov av att återkalla beslut om straffvarning med stöd av 22 § andra stycket LUL. Vi har inte funnit någon anledning att ändra förutsättningarna för att återkallelse skall få ske.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

272

7.5.4 Domstolen bör ha möjlighet att besluta om straffvarning

Allmänt

Förslag: Vi föreslår att även domstolen skall kunna meddela ett beslut om straffvarning om den finner att den unge skall fällas till ansvar för brottet.

Den i föregående avsnitt förordade ordningen för fattande av och underrättelse om beslut om straffvarning innebär att en del av dagens åtalsunderlåtelser kommer att ersättas av åtal därför att de unga av en eller annan anledning inte kommer till sammanträdet hos åklagaren. Man kan inte bortse från det faktum att härigenom en del unga som borde ha erhållit straffvarning i stället blir föremål för åtal, kanske enbart av det skälet att de inte förstått vikten av att inställa sig hos åklagaren. En följd av detta kan då bli att de i stället döms till ett bötesstraff, en påföljd som vi av flera skäl menar är mindre lämplig (se vidare kap. 9). En lösning på detta problem skulle kunna vara att införa en möjlighet för domstolen att besluta om straffvarning.

Införandet av en sådan möjlighet för domstolen skulle kunna tänkas vara en fördel även av ett annat skäl som sammanhänger med att åtalsunderlåtelse i princip förutsätter att den unge har erkänt gärningen.

I 16 § anges nämligen att den som har begått ett brott kan bli föremål för åtalsunderlåtelse. Kravet att ett brott har begåtts innebär att skuldfrågan måste vara klar. En förutsättning för åtalsunderlåtelse är alltså att det är fullt utrett att den unge har begått det aktuella brottet. I regel krävs att han har erkänt brottet och erkännandet bör avse såväl sakförhållandena som brottets rubricering. Detta innebär att den unge i dag ställs inför ett val. Om han erkänner blir det åtalsunderlåtelse och om han förnekar hamnar saken i domstol, där han riskerar att dömas för brottet, normalt till överlämnande till vård inom socialtjänsten eller dagsböter. Det finns därför en risk att den nuvarande ordningen får till följd att den unge väljer att erkänna gärningen, trots att han egentligen menar sig vara oskyldig, för att slippa det obehag och den ovisshet som domstolsprövningen innebär. I syfte att undvika att den unge hamnar i en sådan valsituation skulle det kunna införas en möjlighet för domstolen att besluta om straffvarning. I

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

273

det fall åklagaren i dag väcker åtal eftersom han på grund av den unges förnekande är förhindrad att meddela straffvarning, skulle alltså domstolen framöver kunna meddela ett sådant beslut om den finner att den unge skall fällas till ansvar för brottet. Straffvarning skulle med andra ord i en sådan ordning till skillnad från vad som gäller i dag kunna meddelas den unge, oavsett om han erkänner eller förnekar.

Ytterligare en omständighet som skulle kunna anföras till stöd för ett införande av en sådan möjlighet för domstolen är den situation som ibland uppkommer när flera unga gärningsmän har agerat tillsammans och en av dem erkänner. Det förekommer att åklagaren under sådana förhållanden ser sig tvungen att åtala samtliga även om den som erkänt i och för sig skulle kunna få straffvarning, eftersom hans uppgifter kan vara av betydelse för bedömningen av de övrigas ansvar för gärningen. I en sådan situation skulle alltså den unge kunna få en straffvarning av domstolen och därför inte drabbas av någon extra nackdel på grund av brottet bara av det skälet att en medgärningsman inte erkänt gärningen.

Som framgått finns det påtagliga fördelar med ett system där också domstolen har möjlighet att besluta om straffvarning. Vi menar att en sådan utvidgning bör genomföras.

Begränsningar i domstolens möjligheter att meddela straffvarning

Förslag: Vi föreslår att domstolens möjlighet att meddela straffvarning skall vara begränsad till de fall som avses i 17 § andra stycket LUL, dvs. när det är uppenbart att brottet skett av okynne eller förhastande. För att beslut om straffvarning skall meddelas av domstol bör också krävas att det föreligger särskilda skäl. Vad som sägs i tredje och fjärde stycket av 17 § skall gälla också i dessa fall.

Som framgått kan åklagaren meddela straffvarning enligt 17 § i två huvudfall. Det första är att den unge blir föremål för vård- eller hjälpåtgärder, företrädesvis enligt SoL och LVU (första stycket p. 1–3). De situationer som omfattas torde i allt väsentligt motsvara tillämpningsområdet för påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 § BrB). När det gäller att i domstolen

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

274

bestämma den lämpliga reaktionen på ett begånget brott är en sådan överlappning i påföljdssystemet enligt vår mening inte önskvärd. Vi menar därför att de skäl som anges i 17 § första stycket LUL inte bör utgöra grund för domstolen att besluta om straffvarning. I stället bör, om sådana omständigheter är förhanden, den unge överlämnas till vård inom socialtjänsten. Vi föreslår därför att domstolens möjligheter att besluta om straffvarning begränsas till att avse det andra huvudfallet i 17 §, dvs. när det är uppenbart att brottet skett av okynne eller förhastande (andra stycket). Dock bör också krävas att det finns särskilda skäl för ett sådant beslut. Vad som kan inrymmas i särskilda skäl återkommer vi till i författningskommentaren. Som framgår där bör straffvarning främst komma ifråga i de fall där alternativet är ett relativt lågt dagsbotsstraff. Utöver vad som nu sagts bör gälla att domstolen – i likhet med åklagaren – skall beakta den unges vilja att göra rätt för sig (tredje stycket).

Den begränsning i möjligheterna att meddela straffvarning som följer av att ett sådant beslut inte får meddelas om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts bör gälla även för domstolen (fjärde stycket).

En domstols dom, varigenom den unge meddelas straffvarning, är ett avgörande som vinner rättskraft. Någon motsvarighet till åklagarens möjlighet till återkallelse av beslutet om straffvarning kan därför inte komma ifråga. Inte heller bör domstolens avgörande omfattas av reglerna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott och om förändring av påföljd när en tidigare dömd person begår nya brott innan den första påföljden har upphört. Om den unge återfaller i brott bör emellertid domstolen kunna beakta den tidigare meddelade straffvarningen vid påföljdsvalet och straffmätningen.

7.5.5 Åtalsunderlåtelse enligt RB

Förslag: Vi anser att övervägande skäl talar för att också begreppet åtalsunderlåtelse i rättegångsbalken bör ersättas med straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Vi föreslår därför att det i bestämmelserna om straffvarning i LUL skall anges att också de skäl som anges i 20 kap. 7 § RB får utgöra grund för åklagarens beslut om straffvarning. Möjligheten att meddela straffvarning med

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

275

hänvisning till dessa skäl bör dock användas av åklagaren först i andra hand. Åtalsunderlåtelse med direkt tillämpning av 20 kap. 7 § RB skall följaktligen i fortsättningen begränsas till att avse den som begått brott efter det att han fyllt 18 år.

Som nämnts är det enligt gällande rätt reglerna i LUL som i första hand skall tillämpas i fråga om åtalsunderlåtelse vid brott av unga lagöverträdare. Först sedan det har konstaterats att sådan åtalsunderlåtelse inte kan beviljas skall alltså åklagaren överväga att tillämpa bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i rättegångsbalken. Trots att bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i rättegångsbalken skall tillämpas subsidiärt i förhållande till de bestämmelser som finns i 17 § LUL är åtalsunderlåtelser enligt rättegångsbalken relativt vanliga för unga. Av samtliga meddelade åtalsunderlåtelser år 2003 avseende åldersgruppen 15–17 år beslutades, enligt BRÅ:s officiella statistik, ungefär var fjärde med stöd av bestämmelserna i rättegångsbalken.

Som framgått föreslår vi att begreppet åtalsunderlåtelse enligt LUL bör ersättas med straffvarning. Frågan är om även begreppet åtalsunderlåtelse i rättegångsbalken bör ersättas med straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år.

Mot en sådan lösning kan anföras att de omständigheter som finns angivna som skäl för åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken är av annan natur än i LUL. Bestämmelserna är bl.a. inte utformade med hänsyn till gärningsmannens ålder.

För en ordning där samtliga åtalsunderlåtelser för den aktuella åldersgruppen benämns straffvarning talar kanske främst det förhållandet att detta leder till större tydlighet i flera olika avseenden.

Till en början kan nämnas att bestämmelserna i 18 och 19 §§ LUL gäller i tillämpliga delar även vid åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken. Detta innebär bl.a. att den unge skall underrättas om beslutet om åtalsunderlåtelse vid ett personligt sammanträffande med åklagaren. Om inte samtliga åtalsunderlåtelser namnändras till straffvarning kommer således den unge att kallas till åklagaren för att där eventuellt meddelas straffvarning enligt LUL eller åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken. Förutom att åklagaren får ytterligare en pedagogisk uppgift att förklara skillnaden för den unge – en skillnad som består i bl.a. att det inte finns något uttryckligt skötsamhetskrav beträffande åtalsunderlåtelser enligt rättegångsbalken – är det svårt att hävda att en sådan ändring bidrar till enkelhet och klarhet.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

276

En ordning där samtliga åtalsunderlåtelser benämns straffvarning kan vidare bidra till en ökad förståelse för regelsystemet inom socialtjänsten. Socialnämnden är i och för sig inte involverad när det finns anledning att anta att skäl föreligger att meddela åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken, men företrädare för nämnden skall närvara vid sammanträffandet och nämnden bör på ett allmänt plan, bl.a. för att kunna utföra sitt arbete med ungdomsbrottslingar på ett fullgott sätt, ha en god inblick i påföljdssystemet.

Vi anser att övervägande skäl talar för att också begreppet åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken bör ersättas med straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Lagtekniskt kan detta lösas på ettdera av två sätt; antingen införs ändringen i rättegångsbalken eller görs i LUL en hänvisning till reglerna i rättegångsbalken. För enkelhetens och tydlighetens skull föredrar vi det senare alternativet. Vi föreslår därför att det i bestämmelserna om straffvarning i LUL skall anges att också de skäl som anges i 20 kap. 7 § RB får utgöra grund för åklagarens beslut om straffvarning för den som begått brott innan han fyllt 18 år. Förslaget innebär alltså att tillämpningsområdet för bestämmelserna om straffvarning i LUL utvidgas. En följd av detta blir att skötsamhetskravet gäller även för den som får straffvarning av de skäl som anges i 20 kap. 7 § RB. Motsvarande begränsning av tillämpningsområdet för åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB bör framgå av ett tillägg i den paragrafen. Där bör anges att beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas den som begått brott efter det att han fyllt 18 år.

Enligt utredningens mening bör möjligheten att meddela straffvarning med hänvisning till de skäl som anges 20 kap. 7 § RB vara subsidiär i förhållande till de nuvarande bestämmelserna i 17 § LUL. Möjligheten att meddela straffvarning med hänvisning till dessa skäl bör alltså användas av åklagaren först i andra hand.

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

277

7.5.6 Bör åklagarens straffvarning kunna förenas med ett avgörande av frågan om skadestånd?

Bedömning: Vi menar att flera fördelar skulle uppnås om åklagarens straffvarning kunde förenas med ett avgörande av frågan om skadestånd. Vi avstår dock från att lägga fram ett förslag i den riktningen eftersom spörsmålet kräver överväganden av sådan omfattning och karaktär att de inte ryms inom ramen för vårt uppdrag.

En annan åtgärd som skulle kunna vidtas för att öka åklagarens möjligheter att använda bestämmelserna om straffvarning är att införa en möjlighet för målsäganden att begära skadestånd i anledning av brottet genom åklagaren i samband med straffvarningen.

I den nuvarande ordningen skall åklagaren vid sin bedömning av om åtalsunderlåtelse kan beviljas beakta bl.a. om något väsentligt enskilt intresse skulle åsidosättas genom ett sådant beslut. En av de faktorer som åklagaren har att väga in i denna bedömning är behovet för målsäganden att föra en skadeståndstalan. Skadestånd kan inte dömas ut av någon annan myndighet än domstol. Det kan alltså i dag uppstå en situation där åklagaren ser sig tvungen att väcka åtal på grund av ett skadeståndsanspråk från målsäganden, trots att förhållandena i övrigt talar för en åtalsunderlåtelse. Vårt förslag om att också domstolen skall kunna meddela straffvarning innebär en förbättring i förhållande till gällande rätt i så måtto att den unge kan erhålla en straffvarning även om målsäganden begärt skadestånd. Den nackdel som ligger i att en rättegång måste genomföras i dessa situationer, kvarstår dock.

Den beskrivna bristen i den nuvarande ordningen skulle man kunna råda bot på genom att låta målsäganden få möjlighet att framställa sin begäran om skadestånd genom åklagaren under handläggningen av straffvarningen. Åklagaren skulle då vara skyldig att ge den unge tillfälle att uppge sin inställning till skadeståndsyrkandet. En tänkbar lösning vore att införa en möjlighet för åklagaren att i samband med ett beslut om åtalsunderlåtelse meddela föreskrifter om skadestånd.

Frågan om villkor och särskilda föreskrifter vid åtalsunderlåtelse har övervägts i flera andra sammanhang.

Åtalsrättskommittén behandlade frågan och förde fram tanken att åklagaren i samband med ett beslut om åtalsunderlåtelse skulle kunna förordna om övervakning, ålägga straff i form av tilläggs-

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

278

böter, överlämna till viss vård eller meddela särskilda föreskrifter.

24

Kommittén avvisade emellertid ett sådant system eftersom det bl.a. skulle innebära att åklagaren i princip skulle få samma befogenheter som en domare. Kommittén framförde vidare en rad principiella skäl mot att åtalsunderlåtelse skulle kunna förenas med föreskrifter av olika slag, bl.a. att det var inkonsekvent att avstå från lagföring och samtidigt till beslutet knyta ett typiskt straffrättslig ingripande. Kommittén underströk bl.a. att det vid en åtalsunderlåtelse inte föreligger något rättskraftigt avgörande av skuldfrågan.

I departementspromemorian ”Ändrade regler om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare, m.m.” behandlades bl.a. alternativet att ge åklagare möjlighet att meddela föreskrifter i samband med beslut om åtalsunderlåtelse.

25

Den typ av föreskrifter som enligt

promemorian skulle kunna komma i fråga var föreskrifter som kan åläggas den som döms till villkorlig dom eller skyddstillsyn, bl.a. föreskrifter om hur den dömde skall fullgöra betalning av skadestånd på grund av brottet. Det konstaterades att de principiella invändningar som Åtalsrättskommittén redovisat alltjämt torde ha giltighet. Mot en rätt för åklagaren att ge föreskrifter om hur den unge skall fullgöra betalning av skadestånd talade bl.a. att det inte förekommer något rättskraftigt beslut i skadeståndsfrågan när åklagaren fattar sitt beslut i åtalsfrågan.

I propositionen till 1988 års ändringar i LUL

26

delade departe-

mentschefen uppfattningen att det inte var lämpligt att införa en möjlighet för åklagaren att meddela föreskrifter i samband med ett beslut om åtalsunderlåtelse.

Vi gör ingen annan bedömning i frågan om möjligheten för åklagaren att meddela sådana föreskrifter som nu sagts. Vi lägger därför inte fram något förslag i den riktningen.

Ett skadeståndsanspråk är av dispositiv karaktär och det kan, till skillnad från ett straff, bli föremål för förhandlingar mellan parterna. Skadeståndsfrågan kan därmed i många fall lösas utanför domstolen. Man skulle alltså kunna tänka sig att åklagaren får i uppgift att hjälpa målsäganden att upprätta ett avtal som reglerar skadeståndsfrågan. Fördelen för målsäganden med att få skadeståndet fastställt av domstol är emellertid att han därigenom erhåller en exekutionstitel som i sin tur kan ligga till grund för en begäran hos kronofogdemyndigheten om utmätning enligt

24

Betänkandet ”Färre brottmål” (SOU 1976:47).

25

Ds Ju 1987:11.

26

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

279

utsökningsbalken. För att en ordning som innebär att målsäganden får möjlighet att framställa sin begäran om skadestånd genom åklagaren under handläggningen av frågan om straffvarning skall få ett påtagligt genomslag torde det krävas att målsäganden kan erhålla en exekutionstitel vid straffvarning.

Av intresse i detta sammanhang är bestämmelsen i 48 kap. 5 a § RB när det gäller frågan om skadestånd vid strafförelägganden. Där sägs att har målsäganden anmält enskilt anspråk avseende betalningsskyldighet i anledning av brottet och är omständigheterna sådana att åklagaren är skyldig att utföra målsägandens talan, skall också det enskilda anspråket föreläggas den misstänkte för godkännande. Ett strafföreläggande skall då innehålla bl.a. uppgift om det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte samt uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på (48 kap. 6 § 6 p. RB).

Ett godkänt strafföreläggande gäller som en lagakraftvunnen dom (48 kap. 3 § andra stycket RB). Det utgör en exekutionstitel och det verkställs som en dom som har vunnit laga kraft (3 kap. 1 § 3 p. och 14 § UB).

Åklagarens straffvarning bör på samma sätt som ett strafföreläggande vara skriftlig. I och för sig skulle det alltså i handlingen kunna införas sådan uppgift som nämns i 48 kap. 6 § 6 p. RB. Den unges medgivande av skadeståndsanspråket skulle kunna ske genom att han undertecknar handlingen.

Som framgått innebär dock åklagarens beslut om straffvarning inte ett rättskraftigt avgörande i skuldfrågan och det utgör inte heller en exekutionstitel. Frågan är således om det är möjligt och lämpligt att genom lagstiftning låta åklagarens beslut om straffvarning utgöra en sådan handling som får läggas till grund för verkställighet enligt utsökningsbalken. Frågan kräver överväganden av sådan omfattning och karaktär att den inte ryms inom ramen för vårt uppdrag. Vi avstår därför från att lägga fram något förslag med ett sådant innehåll.

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

280

7.5.7 Samverkan mellan åklagare och socialtjänst bör förstärkas

Förslag: Vi menar att samarbetet mellan åklagaren och socialtjänsten bör förstärkas. Vi föreslår därför att socialtjänsten skall vara skyldig att återrapportera till åklagaren i de fall den åtgärd som åklagaren förutsatte vid beslutet om straffvarning inte kommer till stånd. Underrättelsen till åklagaren skall ske i skriftlig form och innehålla de uppgifter som erfordras för att åklagaren skall kunna bilda sig en uppfattning om huruvida det finns anledning att med stöd av 22 § LUL återkalla straffvarningen.

Vi anser att Socialstyrelsen bör ge socialtjänsten i kommunerna vägledning om återrapporteringsskyldigheten i dessa fall.

Det kan tänkas att man kan förstärka institutet straffvarning genom att skärpa bestämmelserna som rör samarbetet mellan åklagaren och socialtjänsten. Det har sagts till utredningen att det förekommer att socialtjänsten inte vidtar de åtgärder som omnämns i en vårdplan som upprättats i anledning av ungdomsbrott, om åklagaren beslutar att ge den unge åtalsunderlåtelse i stället för att väcka åtal. Om åklagarens beslut att meddela åtalsunderlåtelse grundas på bedömningen att de av socialtjänsten i en upprättad vårdplan angivna åtgärderna är ett tillräckligt ingripande på grund av brottet, är detta naturligtvis oacceptabelt.

Som framgått skall åklagaren underrätta socialnämnden om ett beslut om åtalsunderlåtelse i det fall någon åtgärd från nämndens sida förutsätts (21 §). Åklagaren har som redovisats i dessa fall också en skyldighet att följa upp frågan. Han skall, om han vid beslutet om åtalsunderlåtelse har förutsatt att socialnämnden vidtar åtgärder, ta reda på om åtgärden kommer till stånd och, om så visar sig inte vara fallet, anmäla detta för länsstyrelsen (3 § förordningen om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Det torde dock förekomma att åklagaren inte fullgör sin skyldighet att efter ett meddelat beslut om åtalsunderlåtelse undersöka hur det förhåller sig med socialtjänstens planerade insatser. Den enkätundersökning som Ungdomsbrottskommittén företog i frågan ger stöd för ett sådant påstående.

27

27

Betänkandet Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35) s. 319 f.

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

281

Åklagaren har naturligtvis ett ansvar att göra det som åligger honom i detta avseende. Emellertid framstår också socialtjänstens handlande som klart otillfredsställande. En förutsättning för att ett straffsystem skall uppfattas som trovärdigt är att tillämpningen av de olika reaktionerna följer en konsekvent linje. Det är viktigt att både allmänheten och den unge kan lita på att de regler som gäller verkligen följs. Om det i de nu aktuella situationerna görs upp en vårdplan för den unge är det självklart av grundläggande betydelse att den också genomförs, när den har varit en förutsättning för åklagarens beslut att inte väcka åtal.

En tänkbar åtgärd i syfte att förstärka ordningen är att förena straffvarningen med föreskrifter om socialtjänstens insatser. Sådana straffvarningar skulle innebära att åklagaren beslutar om straffvarning med villkoret att den unge skall genomgå behandlingen. Som nämnts har frågan om villkorade åtalsunderlåtelser övervägts i flera andra sammanhang, bl.a. av Ungdomsbrottskommittén och Utredningen om medling vid ungdomsbrott.

28

Övervägandena har inte i

något fall resulterat i lagstiftning. Det är främst av principiella skäl man har avvisat villkorade åtalsunderlåtelser. Exempelvis har det ansetts att åklagarna, om de tilldelades rätt att meddela beslut om villkorade åtalsunderlåtelser, skulle komma att i princip spela samma roll som en domstol, utan att förfarandet hos åklagaren i övrigt motsvaras av vad som gäller för domstolar. Det har också framhållits att en åtalsunderlåtelse inte innebär ett rättskraftigt avgörande i skuldfrågan och att det därför är principiellt tveksamt att avstå från att väcka åtal i domstol och samtidigt till beslutet knyta straffrättsliga ingripanden. Vi instämmer i den bedömning som har gjorts i de tidigare lagstiftningsärendena och lägger därför inte fram något förslag i den riktningen.

Den nuvarande ordningen innebär alltså att det ankommer på åklagaren att kontrollera om den förutsatta åtgärden har anordnats av socialtjänsten. Det kan ifrågasättas om denna ordning är den mest effektiva. Eftersom den unge är föremål för socialtjänstens omsorg kan det hävdas att det är mer ändamålsenligt att socialtjänsten åläggs en rapporteringsskyldighet till åklagaren i de fall den av åklagaren förutsatta åtgärden inte kommer till stånd. En sådan tänkt skyldighet bör självklart gälla oavsett om vården är avsedd att ges med stöd av SoL eller LVU. Underrättelsen till åklagaren skulle kunna ske i skriftlig form och innehålla de

28

SOU 1993:35 respektive Medling vid ungdomsbrott (SOU 2000:105). I det sistnämnda betänkandet ges en utförlig redovisning av de tidigare övervägandena (s. 158 ff).

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

282

uppgifter som erfordras för att åklagaren skall kunna bilda sig en uppfattning om huruvida det finns anledning att med stöd av 22 § LUL återkalla straffvarningen.

Den nu skissade modellen överensstämmer med den ordning som sedan 1999 gäller beträffande unga som har överlämnats till vård inom socialtjänsten som påföljd för brott (se avsnitt 8.3.5). Enligt vår uppfattning bör en sådan skyldighet för socialtjänsten på ett verkningsfullt sätt bidra till att den önskvärda uppföljningen av vad som sker med den unge efter meddelandet av straffvarningen kommer till stånd. Vi föreslår därför att en bestämmelse med detta innehåll införs i LUL och att bestämmelsen om åklagarens uppföljningsskyldighet enligt 3 § förordningen om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare följaktligen upphävs.

Som närmare redovisas i avsnitt 8.3.5 anser utredningen att Socialstyrelsen bör utforma vägledning för socialtjänstens återrapportering till åklagaren beträffande unga som har överlämnats till vård inom socialtjänsten som påföljd för brott, exempelvis genom att sammanställa ett standardiserat underlag för ändamålet i form av blankett. Vi anser att detta bör gälla också sådan återrapportering som skall ske när den åtgärd som åklagaren förutsatte vid beslutet om straffvarning inte kommer till stånd.

7.5.8 Riksåklagaren bör utfärda nya anvisningar

Bedömning: För att åstadkomma en rättstillämpning av bestämmelserna om straffvarning som uppfyller kraven på likformighet och förutsebarhet bör RÅ utfärda nya allmänna råd om den närmare tillämpningen. Vi menar att vissa principer bör ligga till grund för de nya råden.

Av betydelse för hur ofta och i vilka situationer straffvarning kan komma till användning är den vägledning som åklagarna har i fråga om tillämpningen av dessa bestämmelser.

Enligt Utredningen om handläggning av ungdomsmål visade dess enkätresultat och statistik från RÅ stora variationer mellan de olika åklagarkamrarna när det gäller i vilken omfattning beslut om åtalsunderlåtelse meddelas.

29

Även andelen beslut att väcka åtal eller

utfärda strafföreläggande varierade. Utredningen framhöll att det

29

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

283

givetvis kan finnas olika förklaringar till variationerna men bedömde att andelen åtalsunderlåtelser varierade så mycket att det måste vara fråga om relativt stora skillnader i rättstillämpningen.

I den efterföljande propositionen sades att det med hänsyn till rättssäkerheten är viktigt att bestämmelserna om åtalsunderlåtelse tillämpas så likartat som möjligt över landet och att detta bäst uppnås genom att allmänna råd därom utfärdas.

30

En mer enhetlig

rättstillämpning beträffande bestämmelserna om åtalsunderlåtelse borde eftersträvas och åstadkommas genom att RÅ utfärdade nya allmänna råd om tillämpningen. Det påpekades att RÅ:s allmänna råd om åtalsunderlåtelse enligt LUL (RÅC I:123) som meddelades i juni 1994, dvs. före 1995 års ungdomsmålsreform, hade upphört att gälla.

Utredningen delar självklart uppfattningen att det är angeläget att RÅ utfärdar nya allmänna råd på området. Det är viktigt att institutet tillämpas på ett likformigt och förutsebart sätt. RÅ:s cirkulär fyller här en viktig funktion. Enligt uppgift till utredningen planerar också RÅ att utarbeta nya sådana råd.

Vi menar att bl.a. följande principer bör ligga till grund för de nya anvisningarna.

Råden bör utformas på ett sådant sätt att användningen av straffvarning ökar på bekostnad av strafföreläggande och domstolsprövning. De bör ge uttryck för presumtionen att åtal inte skall väckas vad gäller unga lagöverträdare och att denna presumtion är särskilt stark i de fall den unge inte har lagförts tidigare.

Behovet av att särbehandla unga vid åtalsprövningen gör sig av naturliga skäl olika starkt gällande beroende på den unges ålder. Det kan finnas skäl att vara väsentligt restriktivare med att väcka åtal mot en 15-åring än mot den som närmar sig 18 års ålder.

Återfall i brott kan vara en omständighet som medför att åtal bör väckas. Normalt bör ett nytt beslut om straffvarning inte meddelas om den unge återfallit i brott. Undantag härifrån bör dock kunna göras om lång tid förflutit sedan det förra brottet begicks.

Det är vidare angeläget att det ges närmare anvisningar om formerna för underrättelsen av beslutet om straffvarning. I anvisningarna bör också redogöras för betydelsen av att den unge vill göra rätt för sig genom att exempelvis medverka till att medling enligt medlingslagen kommer till stånd. Vägledning bör även ges

30

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

284

om den samverkan mellan åklagare och socialtjänst som regelsystemet förutsätter.

En annan fråga som bör behandlas är om s.k. delade beslut, dvs. ett beslut som innebär att straffvarning meddelas för ett brott och att åtal väcks för ett annat, bör kunna meddelas mot bakgrund av bl.a. det krav på tydlighet som gör sig särskilt gällande beträffande unga lagöverträdare.

Det bör även beskrivas i vilka situationer ett beslut om straffvarning bör återkallas med beaktande av bl.a. det pedagogiska värde som återkallelsen har som reaktion vid misskötsamhet.

Vid utformningen bör naturligtvis beaktas även vad som framkommit i forskningen om ungdomsbrott. I detta sammanhang bör särskilt lyftas fram rönen om de s.k. strategiska brotten (se avsnitt 4.2.4).

7.5.9 Andra åtgärder som bör innebära ökad användning av straffvarning

Bedömning: Våra förslag om att unga lagöverträdare vid behov skall kunna erhålla en kvalificerad form av kontaktperson (mentor) som särskild insats inom socialtjänsten och att åklagaren skall få medge förlängning av tidsfristen för beslut i åtalsfrågan så att ett medlingsförfarande hinner avslutas, bör innebära ökade möjligheter för åklagaren att meddela straffvarning.

Inledning

Som redovisats bör de åtgärder som föreslagits i detta kapitel bidra till en önskvärd ökad användning av institutet straffvarning. Det finns i detta sammanhang anledning att nämna två andra förslag som bör verka i samma riktning.

Med anledning av förordnande av mentor

Som närmare redovisas i avsnitt 12.6 föreslår utredningen att socialtjänsten i kommunerna skall kunna ombesörja att unga lagöverträdare vid behov erhåller en kvalificerad form av kontakt-

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

285

person, en mentor, som särskild insats inom socialtjänsten. Om den unge får en sådan kvalificerad kontaktperson bör enligt vår mening detta innebära ökade möjligheter för åklagaren att meddela straffvarning med hänvisning till att den unge blir föremål för åtgärder från de sociala myndigheterna (17 § första stycket).

Åklagaren bör i kallelsen till socialtjänsten bilägga en kallelse till eventuell kontaktperson/mentor. Socialtjänsten har att vidarebefordra kallelsen till den kontaktperson som kan ha förordnats för den unge.

Med anledning av medling

Vi redogör för våra överväganden om medlingsverksamhet i avsnitt 13.8. Som närmare utvecklas där föreslår vi dels att det i 17 § tredje stycket LUL, närmast som ett förtydligande av vad som kan sägas gälla redan i dag, skall anges att vid bedömningen av om straffvarning skall meddelas skall särskilt beaktas den unges vilja att medverka till att medling enlig medlingslagen kommer till stånd, dels att tidsfristen för beslut i åtalsfrågan skall kunna förlängas i de fall medling är aktuellt. Om åklagaren får medge förlängning av tidsfristen så att medlingsförfarandet hinner avslutas bör enligt utredningens bedömning detta leda till att fler medlingar kan beaktas av åklagaren vid beslutet om straffvarning och att straffvarning därmed kan meddelas i större utsträckning.

7.5.10 Registreringstiden i belastningsregistret bör förkortas

Förslag: Vi föreslår att uppgifter i belastningsregistret avseende beslut om straffvarning skall gallras ur registret tre år efter beslutet. Att en ny period börjar löpa om den unge lagförs för brott innan det är dags att gallra den befintliga uppgiften följer redan av nu gällande regler.

Som nämnts är det övergripande syftet med belastningsregistret att olika myndigheter, framför allt de brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheterna, på ett enkelt sätt skall få tillgång till de uppgifter som behövs för deras verksamhet. Åklagare behöver ha tillgång till vissa uppgifter för att kunna besluta om förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande. De

Åtalsunderlåtelse – Straffvarning SOU 2004:122

286

allmänna domstolarna har behov av uppgifter om tidigare belastningar när det gäller påföljdsval och straffmätning. Polismyndigheter och andra myndigheter behöver uppgifter om belastningar vid sådan lämplighetsprövning och tillståndsprövning som följer av andra lagar och förordningar.

31

Det har ansetts motiverat att låta belastningsregistret omfatta också åtalsunderlåtelser, bl.a. med hänsyn till att det vid åtalsunderlåtelse finns en fullständig utredning som enligt åklagarens bedömning utvisar att den misstänkte är skyldig till ett brott. Att inte registrera sådana beslut innebär, påpekades det i förarbetena, att information som kan ha betydelse vid framtida bedömningar i åtals- och påföljdsfrågor går förlorad.

32

Utöver vad som anfördes i förarbetena kan som skäl för registrering av åtalsunderlåtelser enligt LUL framhållas det skötsamhetskrav som beslutet om åtalsunderlåtelse är förenat med och följderna av fortsatta lagöverträdelser, bl.a. åklagarens möjlighet till återkallelse av beslutet. Ett annat skäl är att åklagaren, vid sin bedömning av om åtalsunderlåtelse skall meddelas, särskilt skall ta hänsyn till om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Även om övervägande skäl talar för att straffvarning också fortsättningsvis skall antecknas i registret kan det enligt vår mening ifrågasättas om inte den nuvarande registreringstiden på tio år bör förkortas. Vad som talar för en sådan ändring är särskilt de negativa effekter registreringen medför för den unge som försöker att sköta sig.

Registerutredningen, vars betänkande låg till grund för lagen om belastningsregister,

33

uppgav att man hade erfarit att registreringen

av åtalsunderlåtelser enligt LUL i många fall hade lett till stötande resultat. Utredningen sade att unga, som kanske vid 15–16 års ålder gjort sig skyldiga till ett enstaka brott, lång tid därefter har fått se sina möjligheter till exempelvis utlandsstudier eller annan tjänstgöring spolierade på grund av anteckningar i registret. Registerutredningen menade att uppgifter om sådana åtalsunderlåtelser bör, med hänsyn till den unges möjligheter till resocialisering, gallras efter förhållandevis kort tid. Om den unge inte har gjort sig skyldig till nya brott inom tre år efter det att han fått åtalsunderlåtelse ansåg utredningen att anteckningen borde kunna utgå.

31

32

A. prop. s. 80.

33

Betänkandet Polisens register (SOU 1997:65) s. 143 f., 174.

SOU 2004:122 Åtalsunderlåtelse – Straffvarning

287

I den efterföljande propositionen avvisades dock förslaget.

34

Departementschefen menade att rehabiliteringsaspekterna inte väger tyngre vid åtalsunderlåtelser än vid domar och att tillräckliga skäl att införa en annan gallringstid än huvudregelns tio år för uppgifter om unga lagöverträdare inte förelåg.

Vi delar Registerutredningens uppfattning att gallringstiden inte, med hänsyn till intresset av den unges möjligheter till resocialisering, bör vara längre än vad som är absolut nödvändigt för att syftet med registreringen skall kunna uppnås, dvs. framför allt att tidigare brottslighet skall kunna beaktas om den unge gör sig skyldig till nya brott. Vid prövningen av under vilken tid som en registrering lämpligen bör kvarstå bör, som nämnts, beaktas de nackdelar som registreringen medför för den unge som försöker sköta sig. Utöver de konsekvenser som Registerutredningen anförde kan nämnas att registreringen kan begränsa den unges möjligheter att erhålla körkort och komma i fråga för vissa anställningar.

I syfte att motivera den unge att avhålla sig från fortsatt brottslighet skulle registreringstiden kunna förkortas under förutsättning att återfall inte sker under denna tid. Enligt vår bedömning skulle den av Registerutredningen förordade treårsperioden vara en lämplig tidsfrist.

En sådan bestämmelse skulle stämma väl överens med lagstiftarens intentioner med institutet åtalsunderlåtelse i LUL, bl.a. att ett beslut därom är ett tillräckligt ingripande från samhällets sida mot den unge som för första gången har gjort sig skyldig till ett brott och att reaktionen blir mer ingripande om den unge återfaller i brott.

Vi föreslår därför en regel av innebörd att åklagares eller domstols beslut om straffvarning skall gallras ur registret tre år efter beslutet under förutsättning att det under denna tid inte införs någon ny anteckning, dvs. att den unge inte lagförs för ny brottslighet under denna treårsperiod. Att en ny period börjar löpa om den unge lagförs för brott innan det är dags att gallra den befintliga uppgiften följer redan av nu gällande regler. Vi anser att en sådan bestämmelse på ett verkningsfullt sätt skulle kunna bidra till den unges anpassning i samhället.

34

289

8 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

8.1 Utredningens uppdrag

Den reform som trädde i kraft den 1 januari 1999 i fråga om unga lagöverträdare avsåg bl.a. att stärka överlämnandepåföljdens ställning genom att de straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet gavs större utrymme. BRÅ:s utvärdering i denna del visar emellertid på att reformen inte har fått fullt genomslag.

När det gäller den allmänna inriktningen för utredningens arbete framhålls i direktiven att de grundläggande principer som redovisades i samband med 1999 års förändringar alltjämt skall vara vägledande. Det innebär att påföljdssystemet för unga lagöverträdare skall bygga på principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Det anges vidare att det måste vara en ambition att de åtgärder som vidtas skall syfta till att åstadkomma en positiv förändring och främja en gynnsam utveckling, genom bl.a. vård och utbildning. Vidare framhålls att de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens skall ha fortsatt genomslag i påföljderna.

När det gäller utredningens uppdrag i fråga om påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall utredningen pröva om ytterligare åtgärder kan vidtas för att förstärka och utveckla påföljden, förtydliga socialtjänstens ansvar för vård och åtgärder beträffande unga lagöverträdare samt redovisa vilka förändringar som i så fall bör göras.

Utredningen skall också överväga hur samarbetet mellan socialtjänsten och berörda myndigheter skulle kunna utvecklas och förbättras och hur hinder i detta hänseende skall kunna övervinnas.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

290

8.2 Gällande rätt

8.2.1 Förutsättningar att döma till överlämnandepåföljden

Påföljden överlämnande av vård inom socialtjänsten regleras i 31 kap. 1 § BrB. För att kunna döma någon som begått brott till överlämnande till vård inom socialtjänsten krävs dels att den tilltalade är under 21 år (vid tiden för domen), dels att den unge kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt SoL eller LVU. I princip är det domstolen som har att pröva om vårdbehov föreligger och domstolen är alltså inte skyldig att okritiskt godta socialnämndens bedömning av denna fråga. Om den unge redan erhåller vård enligt SoL eller LVU torde domstolen dock i de flesta fall kunna förutsätta att ett vårdbehov finns.

En förutsättning av processuell natur för att domstolen skall kunna döma till överlämnandepåföljden är att det finns ett yttrande av socialnämnden i målet (28 § LUL). Vad yttrandet skall innehålla framgår av 11 § LUL.

Tidigare ställdes det krav på att rätten skulle inhämta yttrandet. För att korta handläggningstiden avskaffades emellertid detta krav. Om ett yttrande som inhämtats av åklagaren skall kunna användas av domstolen är det emellertid nödvändigt att yttrandet består av aktuella uppgifter. Det är möjligt för domstolen att försäkra sig om detta genom en informell kontakt med socialnämnden. Om åklagaren inte har erhållit något yttrande eller om yttrandet har blivit inaktuellt bör domstolen begära in ett yttrande från socialnämnden.

Domstolen skall sedan den 1 januari 1999 – när den bestämmer påföljden till överlämnande till vård inom socialtjänsten och det därvid är aktuellt med frivillig vård – meddela den unge en föreskrift om att genomgå den vård eller de åtgärder som finns upptagna i en vårdplan. Föreskrifterna bör utformas så att den unge åläggs att följa den vårdplan som utarbetats av socialnämnden och som bifogats nämndens yttrande i målet. En sådan föreskrift är emellertid möjlig endast när vården skall komma till stånd på frivillig väg, med stöd av SoL. Skulle det i stället vara aktuellt med vård med tillämpning av LVU, saknar en föreskrift värde, eftersom tvångsvård kan komma ifråga endast när den unge eller hans föräldrar inte lämnar sitt samtycke eller medverkar till den vård som socialnämnden bedömer nödvändig.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

291

Föreskrifterna gäller uteslutande för den unge och har ingen bindande verkan för socialtjänsten. Socialnämnden har alltså ingen skyldighet att vidta de åtgärder som står i planen, utan skall i stället fortsätta att verka utifrån den socialrättsliga lagstiftningen. Man torde dock kunna förutsätta att planen inte frångås om det inte finns beaktansvärda skäl härför. Föreskrifterna i domen skall medföra att den unge får en god uppfattning om vad ett överlämnande till vård inom socialtjänsten kommer att innebära för honom. Vidare skall föreskrifterna skapa ett underlag vid prövningen om det finns skäl att meddela den dömde varning eller undanröja överlämnandepåföljden.

Reformen år 1999 innebar att domstolen får döma till överlämnande till vård inom socialtjänsten endast om de av socialtjänsten planerade åtgärderna, tillsammans med eventuella tilläggsstraff (dagsböter eller föreskrift om ungdomstjänst), kan anses tillräckligt ingripande såsom reaktion på brottet.

Tilläggssanktioner – böter och föreskrift om ungdomstjänst

Ett överlämnande till vård inom socialtjänsten kan enligt 31 kap. 1 § 3 st. BrB kombineras med böter eller föreskrift om ungdomstjänst om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Det är däremot inte möjligt att förena ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med både böter och ungdomstjänst.

Dagsböterna kan bestämmas till högst 200 och detta gäller oavsett om böter stadgas för brottet eller inte. När det gäller bedömningen av om böter skall utdömas bör även beaktas den unges förmåga att betala böterna och om det är aktuellt med skadestånd i anledning av brottet.

Överlämnandepåföljden kan vidare förenas med en föreskrift om ungdomstjänst i lägst 20 och högst 100 timmar. Ungdomstjänst är en tilläggssanktion till överlämnande till vård inom socialtjänsten. Detta innebär att ungdomstjänst enligt den gällande ordningen kan komma i fråga endast i kombination med överlämnandepåföljden. En föreskrift om ungdomstjänst förutsätter samtycke från den unge. Domstolen bör göra en bedömning av den tilltalades förutsättningar att utföra det arbete som blir aktuellt vid en ungdomstjänst. Är de personliga förhållandena sådana att det framstår som mindre troligt att den unge kommer att klara av att

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

292

fullgöra ungdomstjänsten, bör domstolen inte använda sig av denna tilläggspåföljd.

Genom införandet av ungdomstjänst har utrymmet för att döma till överlämnandepåföljden ökat. Ungdomstjänsten utformades visserligen med samhällstjänst som förebild. I motsats till samhällstjänst utgör emellertid ungdomstjänst inte ett alternativ enbart till fängelsestraff, utan utgör även alternativ till t.ex. skyddstillsyn. Ju yngre den tilltalade är, desto mindre torde anledningen att utdöma tilläggsstraff vara. Inte heller torde det vara ofta förekommande med tilläggstraff i fall där den unge skall tas in på en institution. Möjligheten att meddela en föreskrift om ungdomstjänst bör i princip komma i fråga enbart för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år.

1

Det är socialtjänsten som administrerar ungdomstjänsten och det har överlåtits på berörda organ inom socialtjänsten att närmare utforma innehållet i ungdomstjänsten. Det är dock inte obligatoriskt för kommunerna att ha rutiner för ungdomstjänst, vilket har lett till att många kommuner ännu inte kan erbjuda detta.

Utöver att den unge skall utföra arbetsuppgifter i olika verksamheter, kan ungdomstjänst också bestå av att den unge skall delta i olika former av program eller utbildning i angelägna frågor. Detta har motiverats av den unges behov av fostran och vägledning. Någon motsvarighet till detta finns inte vid samhällstjänst.

Åklagaren bör kunna göra socialnämnden uppmärksam på att frågan om ungdomstjänst skall behandlas redan när han lämnar sin framställan om yttrande till nämnden. Det är också möjligt för domstolen och den tilltalade att ta upp frågan om ungdomstjänst.

Om socialnämnden anser att ungdomstjänst kan bli aktuell, bör en plan upprättas över den planerade ungdomstjänstens innehåll. Även om detta kan ske efter en dom till ungdomstjänst, är det ändå lämpligt om domstolen redan vid påföljdsvalet kan bilda sig en uppfattning om vad en föreskrift om ungdomstjänst kan komma att innebära. Genom domstolens föreskrift om ungdomstjänst blir den dömde skyldig att följa den upprättade planen.

Undanröjande av överlämnandepåföljd

Sedan domstolen överlämnat den unge till vård inom socialtjänsten är det socialtjänstens ansvar att vidta nödvändiga åtgärder. Efter domen kan det dock visa sig att förutsättningarna för omhänder-

1

NJA II 1998 s. 429.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

293

tagande inom socialtjänsten brister. Den unge eller hans föräldrar kanske återtar sitt medgivande till socialtjänsten att vidta åtgärder. Det kan också vara så att socialnämnden bedömer att ingripanden med stöd av LVU inte längre är behövliga. Vidare kan det förekomma fall där länsrätten inte delar socialnämndens uppfattning om att förutsättningarna för att vidta tvångsåtgärder är för handen eller fall där högre rätt upphäver lägre rätts beslut.

I och med reformen 1999 utökades möjligheterna att undanröja överlämnandepåföljden om vården, på grund av den dömdes egna eller socialtjänstens åtgärder, inte kommer till stånd som förutsatts. Av 38 kap. 2 § BrB följer att om den dömde i väsentlig grad bryter mot de föreskrifter som rätten meddelat kan rätten på talan av åklagare undanröja förordnandet om överlämnande till särskild vård och döma till annan påföljd för brottet. Motsvarande gäller om den planerade vården eller åtgärderna som socialtjänsten redovisat i sitt yttrande inte kommer till stånd av annat skäl än den dömdes brott mot föreskrifterna, om vården eller åtgärderna visar sig inte kunna anordnas eller om vården eller åtgärderna i väsentlig utsträckning avviker från den i yttrandet redovisade planen.

Socialnämnden skall underrätta åklagarmyndigheten om vården eller de andra åtgärder som redovisats i vårdplanen inte genomförs eller om den unge bryter mot föreskrifter i domen (12 kap. 8 § SoL). Det är allmän åklagare som för talan i domstol om ny prövning av påföljdsfrågan. Det är den domstol som dömt till överlämnandepåföljden som också skall pröva frågan om undanröjande.

Ett undanröjande är inte tänkt att ske vid varje fall av avvikelse utan när den dömde genom sitt agerande tydligt visar att han inte tänker underkasta sig de åtgärder som förutsattes vid överlämnandet. Mindre allvarlig misskötsamhet vid enstaka tillfällen skall inte leda till ett undanröjande enligt förarbetena.

2

När tingsrätten

prövar undanröjandefrågan skall en nämnd delta och den tilltalade skall ges tillfälle att yttra sig och, om han begär det, beredas tillfälle att höras muntligen. Domstolens avgörande sker genom beslut.

Om domstolen undanröjer en påföljd med överlämnande till vård inom socialtjänsten med stöd av 38 kap. 2 § BrB, berörs inte eventuella böter som kan ha dömts ut som tilläggsstraff. Detta skall domstolen beakta när man dömer till annan påföljd i anledning av undanröjandet. Att böterna kvarstår kan t.ex. ge anledning till att fängelse eller bötesstraff som ådöms i stället för överlämnande-

2

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

294

påföljden sätts lägre än vad som annars hade blivit fallet. Ungdomstjänst kan däremot endast komma ifråga i kombination med en överlämnandepåföljd. Vid undanröjande av överlämnandepåföljden bortfaller därför även föreskriften om ungdomstjänst. Domstolen skall dock ta hänsyn till vad den dömde genomgått till följd av föreskriften om ungdomstjänst när den bestämmer ny påföljd.

Varning

I stället för att undanröja överlämnandepåföljden, kan domstolen meddela den unge en varning (38 kap. 2 § 2 st. BrB). En varning kan meddelas i de fall den dömde i väsentlig grad bryter mot de föreskrifter som meddelats. För att domstolen skall kunna utfärda varning krävs dels att överlämnandepåföljd fortfarande är en lämplig påföljd, dels att varning är en tillräcklig åtgärd. Om varning meddelas skall detta enligt 38 kap. 10 § BrB meddelas den dömde personligen. Åklagaren kan inte ansöka hos domstol om att varning skall meddelas utan är hänvisad till att ansöka om att överlämnandepåföljden skall undanröjas.

Särskild föreskrift om avhjälpande eller begränsning av skada

År 1988 tillkom ett stycke i 31 kap. 1 § BrB som gör det möjligt att jämte överlämnandepåföljden även meddela den unge en föreskrift om att biträda målsäganden med arbete som syftar till att avhjälpa skador som har vållats genom brottet eller som annars framstår som lämpligt i belysning av brottets eller skadornas art. Detta förutsätter dock att den skadelidande har samtyckt till föreskriften. Möjligheten att meddela sådan föreskrift infördes främst för att man ansåg den kunna ha ett pedagogiskt värde. Bestämmelsen har emellertid sällan kommit till praktisk användning.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

295

8.2.2 Innebörden av påföljden

Allmän bakgrund

Varje kommun har enligt 2 kap. 2 § SoL det yttersta ansvaret för att de människor som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Det står kommunfullmäktige fritt att bestämma vilken eller vilka kommunala nämnder som ska fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. I lagtexten används genomgående begreppet ”socialnämnden” som beteckning för den eller de nämnder som ansvarar för socialtjänsten i kommunerna.

Grundprincipen i SoL är att all omsorg om barn och ungdomar så långt det är möjligt skall vara frivillig och ske i samarbete med föräldrarna. Först om det kan antas att behövlig vård inte kan ges med samtycke av föräldrarna och den unge själv (om denne fyllt 15 år), får samhället tillgripa tvångsåtgärder med stöd av LVU.

5 kap. 1 § SoL innehåller allmänna och målinriktade bestämmelser för kommunernas omsorg om barn och unga. Av paragrafen framgår att socialnämnden bl.a. skall

• verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden,

• i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,

• med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling, och

i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.

När det uppstår misstanke om att den unge har ett behov av vård skall socialnämnden göra en utredning som klarlägger den unges förhållanden samt föräldrarnas förmåga att hjälpa till. Utredningen resulterar i en bedömning av vilket behov av stöd och hjälp som föreligger. Insatserna kan bestå i allt från mindre ingripande åtgärder, t.ex. att det förordnas en kontaktperson för den unge, till mycket ingripande åtgärder, såsom deltagande i strukturerade öppenvårdsprogram, t.ex. multisystemisk terapi (MST), eller institutionsplacering.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

296

Vård och andra åtgärder enligt SoL bygger som redan nämnts på frivillighet. De åtgärder som kan bli aktuella enligt denna lag gentemot barn och ungdomar sker alltså helt efter överenskommelse mellan socialnämnden och vårdnadshavare och, när den unge fyllt 15 år, den unge själv. Detta gäller oavsett om det är fråga om öppen eller sluten vård.

Kan den vård som socialtjänsten bedömer som nödvändig inte komma till stånd med samtycke av vårdnadshavare och den unge själv när han eller hon fyllt 15 år, kan vården i stället ske tvångsvis med stöd av LVU.

Vi redogör ytterligare för de åtgärder som socialtjänsten vidtar med stöd av SoL i samband med att vi redovisar våra överväganden nedan.

Vård med stöd av LVU

Omhändertagande för vård enligt LVU kan ske på två olika grunder, dels på grund av den unges hemförhållanden, s.k. miljöfall (2 §), dels på grund av den unges beteende, s.k. beteendefall (3 §). När det gäller miljöfallen skall vård beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, bristande omsorg eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. I beteendefallen skall vård beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

LVU är tillämpbar på barn och ungdomar som inte fyllt 18 år. I de s.k. beteendefallen får dock vård beredas även den som har fyllt 18 men inte 20 år. Vården skall i dessa fall upphöra senast när den unge fyller 21 år. Skälet härtill är att ungdomar som missbrukar droger, begår brott eller i övrigt har sociala anpassningssvårigheter i första hand skall komma i fråga för vård inom socialtjänsten. Eftersom många ungdomar som fyllt 18 år på grund av försenad mognad eller utveckling fortfarande kan ha ett behov av de insatser som kan ges inom socialtjänsten, har det inte ansetts lämpligt att dra en absolut gräns vid 18 år. Det kan vara så att den unges personliga förhållanden medför att de särskilda insatser som kan ges inom socialtjänsten och som är anpassade till ungas behov av personlig vård och omvårdnad ger bättre förutsättningar för en social rehabilitering än den vård som kan ges inom t.ex. kriminalvården. Genom att sätta 21 år som en gräns i dessa fall har man försökt att

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

297

motverka att domstolen skall avstå från att överlämna den unge till vård inom socialtjänsten av det skälet att vårdtiden skulle bli för kort. Vid en åldersgräns på 21 år ansågs det finnas rimligt utrymme att genomföra ett behandlingsprogram.

När brottsliga handlingar utgör skäl för ingripande med vård enligt LVU är det inte förseelser av bagatellartad karaktär eller enstaka andra mindre allvarliga brott som kan ligga till grund för ett vård- och behandlingsbehov. Det krävs nämligen att brottsligheten visar på en bristande anpassning till samhällslivet. Socialtjänstens bedömning av om någon åtgärd skall vidtas skall alltid göras med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för prövningen. Tidigare händelser, oavsett om det skett en brottslig gärning eller inte, har betydelse endast på så sätt att det kan utgöra ett tecken på behov av åtgärd. För ett ingripande krävs att det finns en klar och konkret risk för skada. Det fordras alltså att risken har en viss intensitet och aktualitet. Det måste finnas ett individuellt vårdbehov. Åtgärder enligt LVU kan alltså inte vidtas endast för att markera brottets straffvärde eller liknande. Detta är en principiellt viktig skillnad mellan vården inom socialtjänsten och straffrättsskipningen.

Vård enligt LVU beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden och vården skall alltid inledas utanför den unges eget hem i form av boende på familjehem eller hem för vård eller boende (jmf 6 kap. 1 § SoL). Unga som tas om hand på grund av sitt eget beteende och som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall enligt 12 § LVU kunna vårdas på särskilda ungdomshem (tidigare ofta benämnda § 12-hem). SiS är central förvaltningsmyndighet för de särskilda ungdomshemmen. LVU medger att unga som vistas på dessa hem bl.a. kan hindras att lämna hemmet och underkastas olika begränsningar i rörelsefriheten.

Utöver vård kan socialnämnden med stöd av 22 § LVU utan samtycke från den unge själv och mot den unges vårdnadshavares vilja även besluta att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. Åtgärder enligt 22 § LVU benämns ofta mellantvång. Det går också att kombinera olika åtgärder om den unges behov av stöd och behandling ger anledning till det. En kontaktperson utses av socialnämnden och kan vara en hos nämnden anställd eller annan lämplig person. När det gäller behandling i öppna former kan detta innebära att den unge skall hålla regelbunden behandlingskontakt med tjänsteman

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

298

på socialkontoret med erfarenhet av behandlingsarbete eller med en medarbetare på en särskild öppenvårdsmottagning i socialtjänstorganisationen. Det finns även möjligheter att besluta att den unge skall delta i särskilda öppenvårdsprogram för unga som behöver mera omfattande stöd. – Ett beslut enligt 22 § LVU skall omprövas av socialnämnden fortlöpande inom vissa i lagen angivna tider. Beslutet upphör att gälla om en ansökan om vård bifalls och om den unge blir föremål för ett omedelbart omhändertagande.

Om det blir aktuellt att bereda vård med stöd av LVU måste alltså socialnämnden ansöka hos länsrätten om att den unge tvångsvis skall omhändertas för vård. Även om det är domstol som beslutar huruvida den unge skall ges vård med stöd av LVU eller inte, är det socialnämnden som bestämmer valet av vårdform och utformningen av vården. I brådskande fall får socialnämnden besluta om ett omedelbart omhändertagande. Ett sådant beslut skall underställas länsrätten inom en vecka. Fastställer länsrätten beslutet om omedelbart omhändertagande måste socialnämnden inom fyra veckor ansöka om att den unge skall beredas vård med stöd av LVU (6–8 §§). Beslutet går att överklaga i vanlig ordning.

För att ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med stöd av LVU skall bli aktuellt som brottspåföljd krävs antingen att den unge redan är föremål för vård enligt LVU eller att socialnämnden har förklarat att man har för avsikt att ansöka hos länsrätten om sådan vård.

Vård med stöd av LVU skall upphöra när det inte längre finns ett vårdbehov och det är socialnämnden som beslutar om detta (21 §). Nämnden skall inom sex månader från dagen för verkställigheten av beslutet om tvångsvård ta ställning till om vården skall fortgå och därefter pröva frågan fortlöpande inom sex månader från den senaste prövningen (13 §). I miljöfallen skall vården upphöra senast när den unge fyller 18 år och i beteendefallen skall vården upphöra senast när den unge fyller 21 år.

Socialtjänstens åtgärder i förhållande till åklagarens och domstolens uppgifter

Socialtjänsten har att självständigt bedöma ungas behov. Socialtjänsten kan därför inte avvakta beslut av åklagare och domstol, om den skulle komma fram till att det är nödvändigt att genast vidta

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

299

åtgärder enligt SoL eller LVU. I stället skall socialtjänsten utan dröjsmål vidta de åtgärder som anses nödvändiga.

När åklagaren prövar åtalsfrågan skall han beakta vilka åtgärder som socialtjänsten redan kan ha vidtagit. Lagstiftarens ambition är att åtal mot unga lagöverträdare under 18 år så långt möjligt skall undvikas och åklagaren har därför givits mycket vidsträckta möjligheter att inte väcka åtal genom bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 16 och 17 §§ LUL. Där anges att åklagaren som skäl för åtalsunderlåtelse får beakta att ett åtal ändå skulle leda fram till ett överlämnande till vård inom socialtjänsten. Om åtal trots allt väcks skall domstolen beakta socialtjänstens åtgärder vid sin prövning.

Rättsväsendet och de sociala myndigheterna bör ta varandras åtgärder i beaktande. Om domstolen dömer till annan påföljd än överlämnande till vård inom socialtjänsten skall denna andra påföljd naturligtvis verkställas. Socialtjänsten bör därför undvika att vidta åtgärder, föranledda endast av den unges brottslighet, som strider mot vad domstolen kan ha beslutat. Inträffar däremot andra omständigheter som talar för ett ingripande av socialtjänsten skall domstolens beslut i denna situation i princip inte lägga hinder i vägen.

Det har påtalats för utredningen att det förekommer att socialtjänsten inte vidtar de åtgärder som omnämns i en vårdplan som upprättats i anledning av ungdomsbrott om åklagaren beslutar ge den unge åtalsunderlåtelse. Av 3 § förordningen (1994:1763) om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare framgår att åklagaren, om han vid beslutet om åtalsunderlåtelse har förutsatt att socialnämnden vidtar åtgärder, skall ta reda på om åtgärden kommer till stånd och att åklagaren, om så visar sig inte vara fallet, skall anmäla detta för länsstyrelsen. Det förekommer dock att dessa regler inte efterlevs av åklagaren. Oavsett detta framstår dock socialtjänstens handlande som inkonsekvent. Vi har behandlat åtalsunderlåtelse i kapitel 7, där vi har föreslagit en annan ordning i detta avseende (avsnitt 7.5.7).

Det finns inga bestämmelser som ger vägledning i frågan om domstolens beslut om överlämnande till vård inom socialtjänsten skall gå i verkställighet direkt eller först sedan domen vunnit laga kraft. Eftersom socialtjänsten självständigt, oavsett innehållet i en dom, skall vidta de åtgärder som den unge har behov av, har en sådan bestämmelse inte ansetts nödvändig. Om den unge t.ex. skulle överklaga domen med påstående att han är oskyldig och ett ingripande av socialtjänsten är aktuellt endast på grund av brottet

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

300

kan det finnas skäl för socialnämnden att avvakta att domen vinner laga kraft.

8.3 Utredningens överväganden beträffande överlämnandepåföljden

8.3.1 Inledning

Kritiken mot påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten har inte tystnat och alltjämt hörs i riksdagsdebatten krav på att påföljden skall avskaffas. Den utvärdering av 1999 års reform som har gjorts har också visat på att reformen inte har fått fullt genomslag i fråga om den önskvärda uppstramningen av överlämnandepåföljden. Så länge inte lagen tillämpas på sätt som är tänkt kommer överlämnandepåföljden att utsättas för stark kritik. Om inte principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens får det tänkta utrymmet förlorar överlämnandepåföljden i legitimitet och det kan allvarligt försvåra möjligheterna att hålla fast vid behandlingstanken som ledstjärna när unga begår brott. Inte minst sett i ett längre perspektiv är det därför angeläget att finna åtgärder som kan bidra till att framförallt socialtjänsten men även rättsväsendet i större utsträckning lever upp till intentionerna med 1999 års reform beträffande överlämnandepåföljden.

8.3.2 Yttrandenas respektive vårdplanernas utformning och innehåll

Lagstiftarens intentioner

Principen om förutsebarhet innebär att påföljden skall vara utformad så att det redan på förhand står klart vad den dömde har att underkasta sig, under vilka former det skall ske och hur länge det skall pågå. Reformen innebar att socialnämndens yttranden skulle göras mer utförliga.

Yttrandena skall innefatta en redogörelse för huvuddragen i de åtgärder som socialnämnden planerar att vidta. Särskilt skall åtgärdernas art och omfattning framgå samt, så långt det är möjligt, även deras varaktighet. Domstolen skall av redogörelsen få en god uppfattning om karaktären av den unges eventuella vårdbehov och de insatser som socialtjänsten avser att göra samt huruvida det skall

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

301

ske med stöd av SoL eller om tvångsvård med stöd av LVU erfordras. Av planen bör även framgå om den unges vårdbehov kan tillgodoses medan han bor kvar i sitt hem eller om han bör placeras i exempelvis familjehem eller på institution. Därvid skall om möjligt uppgift lämnas om vad för slags institution som avses samt en ungefärlig uppskattning av hur länge placeringen utanför det egna hemmet kan förväntas pågå. Kan den unges vårdbehov tillgodoses med stöd av SoL, bör upplysning lämnas om vilka konkreta insatser som socialnämnden planerar samt om hur länge de kan förväntas pågå. Är situationen sådan att tvångsvård är nödvändig, bör socialnämnden ange under vilka former den skall ges och under hur lång tid den kan beräknas pågå. Uppgifterna i vårdplanen skall vara så konkreta som möjligt. Mot bakgrund av utgångspunkterna för den socialrättsliga lagstiftningen följer dock att det endast är fråga om en redovisning av de åtgärder som planeras. Vilka åtgärder som sedan verkligen kommer till stånd skall avgöras av den unges aktuella situation i varje skede av förfarandet.

3

Socialnämnden skall yttra sig inom sådan tid att rätten kan hålla huvudförhandling inom föreskriven tid. När kraven på socialtjänstens yttrande skärptes i och med 1999 års reform förlängdes också tidsfristen vid handläggningen av ungdomsmål. Tidigare krävdes att beslut i åtalsfrågan skulle vara fattat senast inom fyra veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanken, i de fall den tilltalade var under 18 år och åtalad för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Vid reformen förlängdes den tiden till sex veckor.

Utvärderingen

BRÅ:s utvärdering gav vid handen att få yttranden innehåller alla de uppgifter som lagstiftaren tänkt sig. De undersökta yttrandena innehöll i de flesta fall någon information om vilken eller vilka insatser som socialtjänsten avsåg att vidta vid en överlämnandepåföljd. Så många som två tredjedelar av de undersökta yttrandena saknade dock antingen uppgift om hur omfattande de planerade insatserna skulle vara eller hur länge de var tänkta att pågå. I några fall (12 av 199) hade socialtjänsten över huvud taget inte angivit vad man planerade att göra om rätten skulle döma till ett över-

3

Departementspromemorian Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32) s. 83-84.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

302

lämnande. Det fanns även exempel på att det av yttrandet framgick att den unge inte ville delta i den planerade vården eller att den unge eller hans eller hennes föräldrar ännu inte kunnat nås för en diskussion och ett godkännande av förslaget. (I dessa fall hade domstolen ändå dömt till överlämnande.)

BRÅ konstaterade att socialtjänsten behöver tid att utreda för att ha en rimlig möjlighet att skriva yttranden och vårdplaner som uppfyller de krav lagstiftningen ställer och som är genomtänkta och avstämda. Utredningstiden var i många fall mellan en och två veckor. Socialsekreterarna uppgav att de skulle behöva omkring en månads tid på sig för att hinna träffa både den unge, föräldrar och andra personer som är viktiga för att kunna skriva ett bra yttrande.

Den av BRÅ gjorda utvärderingen visade att socialtjänsten hade samma tid på sig att skriva yttranden efter som före reformen. BRÅ fann, efter att ha intervjuat 12 åklagare, att den normala gången tycktes vara att man i enklare fall, då åklagaren direkt av polisanmälan kan se att det kommer att leda till åtal, skickar begäran om yttrande så snart som möjligt. De flesta intervjuade gav då regelmässigt två till tre veckor till socialtjänsten, oavsett hur lång tid som hade gått av förundersökningen. De flesta åklagare hade också uppgett att man i lite svårare fall ofta måste vänta med att skicka begäran om yttrande tills man hunnit en bit i förundersökningen, när man vet att det verkligen kommer att leda till åtal. Detta för att man inte ville belasta socialtjänsten med att skriva yttranden i fall som sedan inte leder till åtal. Några åklagare gav i dessa fall kortare tid till socialtjänsten att yttra sig. Andra överskred hellre sexveckorsgränsen och gav fortfarande socialtjänsten två till tre veckor för yttrandet.

BRÅ pekade vidare på att socialsekreterarna inte i tillräcklig omfattning är medvetna om syftet med att avge yttrande och upprätta vårdplan och att ett tydliggörande av rättssystemets behov av yttrande och vårdplanens användning kan komma att medföra att handlingarnas kvalitet förbättras.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

303

Utredningens överväganden

Tidpunkten för inhämtande av yttrande

Förslag: Åklagaren skall inhämta yttrande enligt 11 § LUL senast när han finner att det föreligger en skälig misstanke om brott. En sådan ordning innebär att socialnämnden får den tid på sig att upprätta yttrande som var tanken vid den senaste påföljdsreformen. Förutsättningarna ökar därmed för att kvaliteten på yttrandena förbättras.

Enligt 11 § LUL skall åklagaren innan han fattar beslut i åtalsfrågan beträffande en misstänkt som inte fyllt 18 år inhämta yttrande från socialnämnden. Åklagarens begäran om yttrande kommer därför vanligtvis relativt sent under åklagarens handläggning av ärendet. En fördel med denna ordning är naturligtvis att åklagaren därmed inte i onödan begär in yttranden från socialnämnden. Den av BRÅ gjorda utvärderingen visar emellertid på vikten av att socialsekreterarna har tillräcklig tid på sig att upprätta de aktuella handlingarna. En angelägen fråga för utredningen är därför att finna åtgärder som medger socialnämnden skäligt rådrum för yttrandets och vårdplanens upprättande. En senaste tidpunkt för begäran om yttrande som bättre skulle tillgodose socialtjänstens behov är när åklagaren tar ställning till om den unge kan anses skäligen misstänkt för brott. Vid denna tidpunkt har åklagaren enligt gällande rätt redan att ta ställning till frågan om försvarare skall utses. Eftersom det krävs skälig misstanke om brott, är därmed antalet fall som inte leder till åtal reducerade. De fall som senare visar sig inte leda till åtal, och där begäran om yttrande alltså visar sig ha varit onödig, torde inte bli så många att det inte kan accepteras. En sådan ordning skulle innebära att socialnämnden får den tid på sig att upprätta yttrande som var tanken vid den senaste påföljdsreformen. – 11 § LUL bör alltså ändras så att åklagaren skall inhämta yttrande senast när åklagaren finner att det föreligger en skälig misstanke om brott.

Det förhållandet att socialnämnden får ytterligare tid på sig att skriva yttrande enligt 11 § LUL innebär att förutsättningarna ökar för att kvaliteten på yttrandena förbättras. För att få till stånd önskad kvalitetsförbättring delar utredningen BRÅ:s uppfattning att det dock krävs ytterligare åtgärder.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

304

Kunskap om ändamålet med yttrandena och vårdplanerna

Bedömning: Det finns skäl för Socialstyrelsen att tillsammans med RÅ sammanställa en blankett för yttrande enligt 11 § LUL.

För yttrandenas och vårdplanernas kvalitet är det även avgörande att socialsekreterarna har tillräcklig kunskap om vad handlingarna skall innehålla samt en förståelse för ändamålet med handlingarna hos åklagare och domstol. I första hand måste det anses vara en angelägenhet för socialtjänsten att ombesörja att nödvändig kunskap finns hos handläggande socialsekreterare. Ytterligare en åtgärd som skulle kunna påverka yttrandenas kvalitet är en ökad samverkan mellan socialsekreterare, åklagare och domare.

Som ett led i strävandena att höja den allmänna kunskapen om vad yttrandena skall innehålla skulle t.ex. tillhandhållande av en blankett, som socialtjänsten skulle kunna använda när de skriver yttranden, kunna vara ett användbart instrument. Även BRÅ pekar på detta i sin rapport och anser att det finns skäl för RÅ att i samråd med socialtjänsten utarbeta en sådan blankett.

4

Det är

naturligt att Socialstyrelsen deltar i ett sådant framtida projekt. Utredningen har skissat på hur ett formulär för åklagares begäran om yttrande skulle kunna se ut. Detta utkast finns som bilaga 6 till betänkandet.

Det är naturligtvis avgörande för yttrandenas och vårdplanernas kvalitet att socialsekreterarna besitter tillräcklig kunskap i fråga om vad handlingarna skall innehålla samt en förståelse för ändamålet med handlingarna hos åklagare och domstol. I första hand måste det anses vara en angelägenhet för socialtjänsten att ombesörja att nödvändig kunskap finns hos handläggande socialsekreterare. Vid utvärderingen av 1999 års reform konstaterades dock att på en tredjedel av de tillfrågade socialtjänstavdelningarna hade socialsekreterarna inte fått någon information eller utbildning kring den aktuella lagändringen. Detta är naturligtvis inte acceptabelt.

Ytterligare en åtgärd som skulle kunna påverka yttrandenas och vårdplanernas kvalitet i avsevärd mån skulle vara en sådan ökad samverkan mellan socialsekreterare, åklagare och domare som vi förordar i avsnitt 8.3.6. Vad vi då avser är inte en samverkan i enskilda ärenden utan en mer generell sådan. Det förekommer

4

Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten,

BRÅ-rapport 2002:19, s. 46.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

305

redan sådan samverkan på en del håll i landet, bl.a. har initiativ tagits i Malmö och Tyresö kommuner. Erfarenheterna från verksamheterna där är också mycket positiva. En viktig lärdom man gjort är att samverkan bl.a. kräver en klar strategi och att någon tar det sammanhållande ansvaret att driva projektet framåt. Mer om projekten i Malmö respektive Tyresö går att läsa i bilaga 7 till betänkandet.

En viktig fråga för socialsekreterare, åklagare och domare att gemensamt diskutera är proportionalitetsprincipen. BRÅ har nämligen i sin rapport påtalat att det finns en stor oklarhet kring denna fråga. (Vi återkommer till denna senare.)

I det här sammanhanget är det också angeläget att poängtera vikten av att socialtjänstens terminologi över åtgärder är enhetlig. Innebörden av olika begrepp när det gäller vårdinsatser bör vara densamma över landet. Av BRÅ:s rapport framgår att detta inte är fallet i dag. Särskilt när det gäller begrepp som samtalskontakt med socialtjänsten och olika former av programverksamhet finns det ingen enhetlig ”varudeklaration” enligt rapporten. Man menar att detta hänger samman med att verksamheten ofta initieras av socialtjänsten i den enskilda kommunen, vilket leder till att den på olika håll ges olika namn och innehåll. Vi har behandlat denna fråga i kap. 5, se bl.a. avsnitt 5.1.3, 5.1.8 och 5.1.9. Det är enligt utredningens mening naturligt att Socialstyrelsen tar det övergripande ansvaret när det gäller strävandena mot att skapa en enhetlig terminologi över socialtjänstens olika insatser. Sedan en tid tillbaka pågår också ett sådant arbete inom Socialstyrelsen.

8.3.3 Domstolarnas beaktande av socialtjänstens yttranden

Lagstiftarens intentioner

Domstolen skall bedöma om den av socialnämnden tilltänkta insatsen kan anses tillräckligt ingripande för att ett överlämnande till vård inom socialtjänsten skall kunna utgöra en rimlig reaktion på brottet. I denna bedömning skall domstolen väga in om den planerade insatsen skall göras med stöd av SoL eller LVU. Andra faktorer som bör vägas in är karaktären och omfattningen på vårdinsatserna samt vårdtiden. Dessa förhållanden skall vägas mot brottets straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

306

Om de planerade insatserna begränsas till exempelvis några enstaka stödsamtal med den handläggande socialtjänstemannen eller ett förordnande av kontaktperson, bör ett överlämnande ske endast vid brottslighet av förhållandevis lindrigt slag. Är det i stället tänkt att den unge skall placeras i t.ex. familjehem eller ett hem för vård eller boende, kan ett överlämnande komma i fråga även vid allvarligare eller mer omfattande brottslighet. Ju yngre den tilltalade är, desto större är dock utrymmet för att välja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten som påföljd även för allvarlig brottslighet.

I syfte att åstadkomma bättre proportionalitet skall vid denna bedömning även vägas in de eventuella tilläggssanktioner som kan komma i fråga. Frågan om i vilken utsträckning överlämnande till vård inom socialtjänsten bör kombineras med dagsböter eller med en föreskrift om ungdomstjänst får avgöras efter en avvägning mellan brottets straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet å ena sidan och hans personliga förhållanden och de av socialnämnden planerade åtgärderna å andra sidan.

Finner domstolen att socialtjänstens insatser – i förekommande fall i förening med dagsböter eller föreskrift om ungdomstjänst – inte kan anses tillräckligt ingripande får domstolen inte besluta att den unge skall överlämnas till vård inom socialtjänsten.

5

Utvärderingen

BRÅ fick i uppgift att utvärdera hur och i vilken utsträckning socialnämndens planerade insatser beaktas av domstolen vid påföljdsvalet i förhållande till brottets straffvärde och art och till den unges tidigare brottslighet. Huvudfrågan var om socialtjänstens planerade åtgärder beaktades av rätten i större utsträckning när yttrandet höll en hög kvalitet än när dess kvalitet var låg.

Utvärderingen gav vid handen att påföljden för 15 till 17-åringar vid fordonstillgrepp i stort sett alltid blev överlämnande till vård inom socialtjänsten under förutsättning att socialtjänsten ansåg att det fanns ett behov av vård. När påföljden inte blev vård berodde det vanligen på att socialtjänsten inte tyckte att sådan var motiverad. Även bristfälliga yttranden ledde i de flesta fall till vård så länge socialtjänsten hade något förslag till insats.

5

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

307

Typen av föreslagen vård varierade. Den föreslagna vården föreföll dock vara överlag ungefär lika ingripande i de yttranden som inte ledde till vård som i de fall där domen blev ett överlämnande. Förslag som gällde öppenvård var något vanligare än förslag som avsåg placeringar.

När det gällde det grövre brottet rån var överlämnande till vård inom socialtjänsten inte lika dominerande som påföljd. Närmare hälften av de unga som begått rån fick andra påföljder än ett överlämnande. Även beträffande rånfallen överlämnades den unge dock i de flesta fallen till socialtjänsten om det fanns någon form av vårdförslag. Den föreslagna vården var oftare en LVU-placering vid rånfallen än vid fordonstillgrepp. Men även för rån var öppenvård den typ av vård som oftast föreslogs.

BRÅ fann att resultatet gav en bild av att domstolarna i hög utsträckning beaktade socialtjänstens förslag till insatser samt att det förhållandet att beskrivningen av den föreslagna vården ibland var bristfällig sällan medförde att rätten i stället valde en alternativ påföljd.

Utredningens överväganden

Bedömning: Proportionalitetsprincipen är ytterst en fråga för domstolen att beakta. Det är dock angeläget att socialtjänsten är medveten om principens betydelse vid domstolens avgöranden och att man har principen i minne när man upprättar en vårdplan. För att åstadkomma detta är behovet av information och utbildning för socialsekreterare stort. Denna utbildning bör bedrivas med hjälp av både åklagare och domare.

Ungdomsbrottskommittén

6

menade att påföljden överlämnande till

vård inom socialtjänsten inte är förenlig med proportionalitetsprincipen, eftersom en ung lagöverträdare som gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt brott kan överlämnas till vård på samma villkor som någon som gjort sig skyldig till mindre allvarlig brottslighet. Kommittén menade att det ytterst är domstolarna som har att beakta proportionalitetsprincipen och ansåg att om principen skall tillämpas även när det gäller unga lagöverträdare,

6

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

308

måste det krävas att domstolen får ett annat inflytande över påföljderna än som då var fallet.

Påföljdsreformen år 1999 innebar också att proportionalitetsprincipen gavs ett större utrymme vid påföljdsvalet. Av BRÅ:s utvärdering framgår emellertid att det föreligger olika uppfattningar bland åklagare och domare om socialtjänsten har till uppgift att beakta principen när den upprättar yttrande och vårdplan.

När det gäller proportionalitetsprincipen delar utredningen Ungdomsbrottskommitténs uppfattning att den ytterst är en fråga för domstolen att beakta. Av BRÅ:s rapport framgår emellertid att det finns mer att önska av domstolarna i denna fråga. Strävandena att öka kvaliteten på socialtjänstens yttranden och vårdplanerna kommer dock sannolikt att förbättra möjligheterna för domstolen att döma till vård inom socialtjänsten med iakttagande av proportionalitetsprincipen.

För att överlämnandepåföljden skall kunna tillämpas i så stor utsträckning som möjligt, i alla de fall den är motiverad, är det dock angeläget att socialtjänsten är medveten om principens betydelse vid domstolens avgöranden och att man har principen i minne när man upprättar en vårdplan. För att åstadkomma detta är behovet av information och utbildning för socialsekreterare stort. Denna utbildning bör bedrivas med hjälp av både åklagare och domare. Ingen, särskilt inte den unge lagöverträdaren, är ju betjänt av att socialtjänsten av okunskap om proportionalitetsprincipen upprättar en vårdplan som är långt ifrån tillräckligt ingripande för att kunna ligga till grund för en överlämnandepåföljd. Det är inte heller bra att domstolen, i brist på bra alternativa påföljder, gör avkall på proportionalitetsprincipen och dömer till vård inom socialtjänsten trots att åtgärderna i vårdplanen inte motiverar detta. Det sagda förutsätter naturligtvis att det utifrån den unges vårdbehov finns utrymme för ytterligare åtgärder och vårdinsatser. Även det omvända förhållandet kan emellertid vara för handen, dvs. att socialnämnden föreslår allt för ingripande åtgärder med hänsyn till brottets svårhet. Att domstolen i en sådan situation ändå tillämpar överlämnandepåföljden är naturligtvis lika olyckligt mot bakgrund av proportionalitetsprincipen. Det nu sagda visar på svårigheterna att, i fall då överlämnandepåföljden kommer i fråga, tillämpa den grundläggande principen om likhet inför lagen om inte vårdplanerna upprättas under hänsynstagande även till proportionalitetsprincipen.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

309

8.3.4 Socialtjänstens insatser

Lagstiftarens intentioner

I förarbetena

7

uttalades att barn och ungdomar som begår

kriminella handlingar ofta är socialt utsatta och har ett särskilt behov av stöd och hjälp och att detta inte minst gäller de ungdomar som ägnar sig åt omfattande eller allvarlig brottslighet. Man pekade på att det är en angelägen uppgift för samhället att bistå dem på ett sådant sätt att de slutar att begå brott. För att lösa denna uppgift menade man att det krävs att samhället reagerar på bred front i en rad olika sammanhang och att ett särskilt ansvar därvid ligger på socialtjänsten. Det sades att det inom socialtjänsten finns lång erfarenhet och hög kompetens i frågor som rör arbetet med ungdomar och deras problem.

Utvärderingen

När det gäller socialtjänstens insatser i anledning av en överlämnandepåföljd visade BRÅ:s utvärdering följande. Samtalskontakt inom socialtjänsten av varierande längd föreslogs i en tredjedel av socialtjänstens yttranden. I en dryg fjärdedel av yttrandena föreslogs en vårdplacering enligt LVU eller SoL. LVUplaceringarna hade nästan uteslutande föreslagits som enda insats, medan en dryg tredjedel av SoL-placeringarna var tänkta att förenas med andra insatser. I en dryg femtedel av yttrandena föreslog socialtjänsten kontaktperson som insats. En överlämnandepåföljd innebar i de flesta fall vård i hemmiljö tillsammans med en samtalskontakt. Ibland kunde det vara i kombination med kontaktperson. Samtalskontakten var ofta uppbyggd kring teman som det aktuella brottet och dess konsekvenser, familje- och skolsituation, relationer till kamrater, etik och moral samt droger. I de fall socialtjänsten föreslog en kontaktperson som vårdinsats var tanken att den dömde skulle få hjälp till en mer strukturerad fritid, stöd, social närvaro samt en mer positiv vuxenkontakt.

BRÅ:s utvärdering gav vid handen att när det gäller utformningen av samtalskontakt arbetar socialtjänsten i de flesta kommuner inte efter någon speciell samtalsmetod eller teori, utan

7

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

310

den som bedriver samtalskontakten vägleds av sin utbildning och sin erfarenhet.

När det gäller kontaktperson visade utvärderingen att detta vanligen innebar att den unge ska träffa sin kontaktperson en till två gånger per vecka. Insatsen skulle oftast pågå i första hand sex månader för att sedan omprövas.

I en knapp femtedel av yttrandena föreslogs olika former av programverksamhet. Stommen i de flesta programverksamheterna utgjordes av olika typer av samtal med socialtjänsten, i grupp eller enskilt. Det som skiljde program från en vanlig samtalskontakt var att samtalen i programmen oftast kretsade kring i förväg bestämda teman och att det på förhand var bestämt hur många gånger man skulle träffas. Det vanliga i de av BRÅ intervjuade kommunerna var att programmet hade byggts upp med de enskilda handläggarnas erfarenheter som grund. Programmen byggde således oftast inte på teoribaserade modeller.

Utredningens överväganden

Bedömning: Socialstyrelsen och IMS, BRÅ samt socialtjänstens regionala FoU-enheter torde kunna göra värdefulla insatser i fråga om att sprida kunskap om vilka insatser som har positiv effekt på unga lagöverträdare och som kan motverka återfall i brottslighet. Det finns dessutom mycket att vinna på en ökad samverkan mellan kommunerna. Inte minst ur likabehandlingssynpunkt är det viktigt att kommunernas utbud av insatser för unga lagöverträdare är homogeniserat.

För att kunna föreslå insatser av olika slag är det nödvändigt att socialtjänsten besitter kunskaper om vilka insatser som kan vara verksamma. Det är även viktigt att man gör rätt prioriteringar vid arbetet med unga lagöverträdare. Det är emellertid först på senare tid som behovet av evidensbaserad kunskap och värdet av utvärderade metoder uppmärksammats på bred front. Det finns därför i dagsläget begränsad kunskap om vilka insatser som har positiv effekt på unga lagöverträdare och som kan motverka återfall i brottslighet. Självfallet är det viktigt att förhållandena härvidlag förbättras. Ett ytterligare problem är emellertid att den kunskap som ändå finns inte når ut i tillräcklig omfattning. Det finns därför behov av något organ som kan utgöra en sammanförande länk

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

311

mellan den teoretiska och praktiska världen. Nyligen har det vid Socialstyrelsen inrättats ett metodinstitut, IMS. Utredningen anser, som framgår av avsnitt 18.3, att Socialstyrelsen och IMS skulle kunna fylla en viktig uppgift i detta sammanhang. Även BRÅ och socialtjänstens regionala FoU-enheter torde kunna göra värdefulla insatser på detta område.

Det har även visat sig att det råder stora brister vad gäller socialtjänstens dokumentation av ärenden, bl.a. i form av journalföring, och det försvårar möjligheterna att utvärdera de insatser som vidtas. För att socialtjänstens arbete skall vinna legitimitet är det dock viktigt att det finns möjligheter att utvärdera det arbete som bedrivs (jfr avsnitt 5.1.9).

Landet består av ett stort antal kommuner och dessa är sinsemellan olika rustade för att ta hand om unga lagöverträdare. Det finns enligt utredningens mening mycket att vinna på en ökad samverkan mellan kommunerna. Inte minst ur likabehandlingssynpunkt är det, som vi påtalat i avsnitt 5.2.2, viktigt att kommunernas utbud av insatser för unga lagöverträdare är homogeniserat.

8.3.5 Uppföljningen av socialtjänstens insatser

Lagstiftarens intentioner

I förarbetena till 1999 års påföljdsreform för unga lagöverträdare betonades att överlämnande till vård inom socialtjänsten utgör en brottspåföljd och att samhällets reaktioner på brottet i dessa fall till sitt innehåll i huvudsak består av socialtjänstens insatser. Man uttalade att det är väsenligt för påföljdssystemets trovärdighet att samhällets reaktion på brott följer en konsekvent och fast linje så att inte systemet upplevs som vagt och innehållslöst. Man insåg att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten är behäftad med särskilda svårigheter i fråga om kravet på konsekvens, inte minst på grund av att socialtjänstens val av åtgärder avgörs utifrån den dömdes behov vid varje given tidpunkt och behovet kan komma att förändras och dessutom bedömas på olika sätt av olika beslutsfattare.

En första förutsättning för ett fungerande och konsekvent reaktionssystem är dock att de inblandade känner till de givna förutsättningarna. För den unge lagöverträdarens del bör krävas att han får ett tydligt besked om vad som förväntas av honom från

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

312

samhällets sida om påföljden bestäms till överlämnande till vård inom socialtjänsten. Lagstiftaren fann därför att domstolen – när den bestämmer påföljden till vård inom socialtjänsten – skall meddela en särskild föreskrift i domen som riktar sig till den unge om vad han har att genomgå i fråga om vård och behandling, när den planerade vården eller åtgärderna skall ske med stöd av SoL.

För att kravet på konsekvens skulle få tillräcklig genomslagskraft ansåg man att möjligheten att undanröja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten borde utvidgas ytterligare. Ett undanröjande skulle vara möjligt inte bara om den vård som socialnämnden redovisat i sitt yttrande inte lagligen kunde komma till stånd utan även i fall då socialtjänsten ändrade uppfattning om vilka insatser som borde göras för den dömde. Ett undanröjande i nämnda situation skall dock äga rum först sedan man bedömt att resultatet annars skulle uppfattas som stötande.

8

För att reaktionssystemet skall framstå som konsekvent och trovärdigt menade man vidare att det är av avgörande betydelse att uppföljningen av vad som sker med den unge efter överlämnandet fungerar tillfredsställande. Lagstiftaren ansåg att rutinerna för uppföljning av vården måste förbättras och att socialnämnden skulle åläggas rapporteringsskyldighet till åklagaren i de fall då den planerade vården enligt vårdplanen inte kommer till stånd.

I departementspromemorian Påföljder för unga lagöverträdare föreslogs, i förhoppning om att uppföljningen skulle göras säkrare, att socialnämnden skulle åläggas en skyldighet att regelbundet under en viss tid efter domen underrätta åklagaren om hur vård- och behandlingsarbetet fortskred.

9

Regeringen ansåg emellertid att

det fanns en påtaglig risk för att en sådan ordning skulle innebära en onödig arbetsbelastning för personal såväl inom socialtjänsten som hos åklagarmyndigheterna. Man ansåg vidare att den information som verkligen är av intresse för åklagaren – att den planerade vården inte har kommit till stånd – skulle riskera att gå förlorad i den omfattande informationshanteringen.

10

I propositionen redovisades att vissa remissinstanser hade påtalat att utbudet av påföljder efter ett undanröjande av en dom på överlämnande till vård inom socialtjänsten är begränsat. Det konstaterades härvid att detta i och för sig är riktigt och att en allmän strävan är att undvika kriminalvårdspåföljder för ungdomar,

8

A. prop. s. 155.

9

10

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

313

vilket oftast är det som kan komma i fråga vid ett undanröjande. Detta menade man talade för att det bör finnas en möjlighet att inte omedelbart besluta om undanröjande vid fall av misskötsamhet från den unges sida. Man ansåg därför att det borde införas en möjlighet för domstolen att i stället meddela den unge en varning.

Utvärderingen

Enligt vad som framkom vid BRÅ:s utvärdering genomförde socialtjänsten i en majoritet av fallen den vård som angavs i yttrandenas vårdplan, ibland kompletterad med ytterligare insatser utöver dem i planen. Det var heller inte ovanligt att den unge i stället fick mer ingripande insatser än vad som hade planerats. I 22 procent av de studerade fallen visade det sig dock att den unge fick mindre vård än vad rätten förutsatte. Skälet härtill var oftast att den unge själv avbröt vården.

BRÅ konstaterade att det inte är självklart hur stora avvikelser från vårdplanen som krävs för att en återrapportering till åklagaren skall ske. Man menade att då vården avbryts torde dock kravet på återrapportering vara odiskutabelt. I 31 av de 199 studerade fallen hade vården avbrutits. Endast hälften av dessa hade emellertid återrapporterats av socialtjänsten till åklagaren. Det fanns även ett tiotal fall där insatserna hade blivit färre eller mindre ingripande än planerat. Inget av dessa hade återrapporterats till åklagaren.

BRÅ skickade i anledning av sin undersökning en enkät till socialtjänsten i alla landets kommuner och kommundelar. Det gick inte för BRÅ att utifrån socialtjänstens beskrivningar i enkäten se några systematiska skillnader mellan de fall som återrapporterades och de som inte återrapporterades. Det skiljde sig till exempel inte åt när det gällde vilken typ av insats som avbrutits.

11

I enkäten fanns en fråga om hur ofta socialtjänsten kontaktar åklagaren i de fall vårdplanen inte följs. Över 70 procent uppgav att de i princip alltid eller ofta kontaktar åklagaren i dessa fall. Sju procent av socialtjänsten i kommunerna uppgav dock att de sällan eller i princip aldrig gjorde det. Som skäl till att åklagaren inte kontaktades när vårdplanen inte följdes angavs främst tidsbrist eller för hög arbetsbörda. Andra vanliga svar var att man ersatt vården med andra insatser som man ansåg mer lämpliga och att man hade

11

Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten., BRÅ-rapport 2002:19, s. 38.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

314

bristande rutiner för samarbetet med åklagarna, bristande kunskap om lagens krav samt att det förelåg ett rent förbiseende. Ett par svarande socialnämnder hade även svarat att det är svårt att veta hur stora avvikelser som kan accepteras innan återrapportering sker.

12

Enligt BRÅ var det uppenbart att reformen i denna del inte har realiserats fullt ut eftersom det inte finns några enhetliga rutiner för när vården skall anses ändrad eller avbruten på ett sådant sätt att detta ska återrapporteras till åklagaren.

Utredningens överväganden

Rutiner och riktlinjer

Förslag: Socialstyrelsen bör ge vägledning till socialtjänsten i kommunerna i fråga om hur och när återrapportering till åklagaren skall äga rum.

En första förutsättning för att socialnämnden skall kunna rapportera de fall där vårdplanen inte följs är att man har en god koppling mellan vårdplanens innehåll och de åtgärder som vidtas. Inte minst om personalomsättningen är hög är detta viktigt. Det krävs därför att ärendena dokumenteras på sådant sätt att information inte går förlorad.

Problemet med socialtjänstens dubbla roller blir tydligt när det kommer till frågan om socialtjänstens återrapportering till åklagaren när överlämnandepåföljden inte fungerar som tänkt. Utredningen har redan betonat att det är viktigt med ökad kunskap inom socialtjänsten om lagstiftningen och den egna rollen när det gäller verkställigheten av överlämnandepåföljden. För att kunna upprätthålla den straffrättsliga principen om konsekvens är det nödvändigt att man inom socialtjänsten har god kunskap om vårdplanens betydelse i detta hänseende. Det är också, för att överlämnandepåföljdens legitimitet inte skall kunna ifrågasättas, väsentligt att uppgjorda vårdplaner följs i största möjliga utsträckning. Vidare är det viktigt att socialtjänsten har klara rutiner och tydliga riktlinjer för hur och när återrapportering skall äga rum. BRÅ:s utvärdering visar på att den ordning som föreslogs i departementspromemorian, som redogjorts för ovan, förmodligen skulle ha inneburit en säkrare uppföljning av vad som sker efter en

12

A.a. s. 38.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

315

överlämnandepåföljd. Det går dock inte att bortse från de skäl som anfördes mot den i promemorian föreslagna ordningen. Att kravet på konsekvens upprätthålls i praktiken är emellertid mycket viktigt för överlämnandepåföljdens trovärdighet. Det går därför enligt utredningens mening inte att nog betona det angelägna i att socialtjänsten i samråd med åklagarna fullgör sina skyldigheter i fråga om uppföljning av socialtjänstens insatser efter en överlämnandepåföljd.

Utredningen vill även på nytt framhålla att det är av avgörande betydelse för att det rådande systemet skall fungera att ett större menings- och kunskapsutbyte mellan socialsekreterare, åklagare och företrädare för domstol kommer till stånd. För att ytterligare skapa bättre förutsättningar för att det blir ett ändamålsenligt möte mellan socialtjänsten och rättssystemet anser utredningen att Socialstyrelsen bör ge vägledning till socialtjänsten i fråga om dess återrapporteringsskyldighet till åklagaren.

Domstolen skall ha möjlighet att ändra innehållet i en pågående överlämnandepåföljd

Förslag: Domstolen skall, om åklagaren har väckt talan om undanröjande av förordnande om överlämnande till vård inom socialtjänsten, ha möjlighet att i stället ändra innehållet i den pågående överlämnandepåföljden. Domstolen skall alltså kunna föreskriva att den unge skall genomgå vård enligt en av socialtjänsten ny föreslagen och till domstolen ingiven vårdplan, som därmed ersätter en tidigare vårdplan.

Lagstiftarens utgångspunkt är som nämnts att påföljdssystemet för unga lagöverträdare skall bygga på principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Man har vidare som ambition att de åtgärder som vidtas skall syfta till att åstadkomma en positiv förändring och att främja en gynnsam utveckling, genom bl.a. vård och behandling.

Behovsprincipen är en ledstjärna för socialtjänstens arbete. Detta innebär att det skall finnas ett behov av de åtgärder som sätts in och att insatserna ska pågå endast så länge de behövs. Den unges förhållanden och behov vid varje tid måste alltså beaktas. Det är

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

316

naturligt att detta kan medföra svårigheter för socialtjänsten att skriva relevanta hållbara vårdplaner.

BRÅ:s utvärdering har vidare visat dels att socialtjänsten ofta inte underrättar åklagaren när man ersatt vården med andra insatser som man anser mer lämpliga, dels att det förekommer att rätten i ärenden om undanröjande i stället beslutar om ändrad vård. Gällande rätt innebär att domstol vid ett undanröjande enligt 38 kap. 2 § BrB endast kan döma till annan påföljd. Såväl socialtjänstens som domstolens agerande saknar därför stöd i lag. Mot bakgrund härav och med beaktande av att det är behovsprincipen som till stor del styr socialtjänstens arbete, framstår dagens system inte som tillräckligt flexibelt. Att det dessutom många gånger saknas lämpliga alternativa påföljder att döma till efter ett undanröjande av överlämnandepåföljden, är en stor nackdel.

Av det ovan sagda följer att det kan förekomma situationer som talar för att en överlämnandepåföljd skall bestå trots att förutsättningar att undanröja påföljden i och för sig är för handen. Utredningen anser därför att det bör införas en lagstadgad möjlighet för domstolen att ändra innehållet i en pågående överlämnandepåföljd. Domstolen skall alltså kunna föreskriva att den unge skall genomgå vård enligt en av socialtjänsten ny föreslagen och till domstolen ingiven vårdplan, som därmed ersätter en tidigare vårdplan.

När det gäller ungdomstjänst har domstolen redan enligt den rådande ordningen möjlighet att ändra eller upphäva en föreskrift härom (31 kap. 1 § fjärde stycket BrB). Det bör t.ex. med hänvisning till nämnda lagrum vara möjligt att sätta ned antalet timmar om det utan den dömdes egen förskyllan uppstår hinder mot att fullfölja ungdomstjänsten hos en viss arbetsgivare och det endast återstår ett fåtal timmars arbete. Detsamma bör vara fallet om den dömde efter domen blir förhindrad att fullgöra ungdomstjänsten på grund av allvarlig sjukdom eller skada. – Vi återkommer i kap. 10 med närmare överväganden angående ungdomstjänst.

Åklagaren skall kunna meddela varning

Förslag: Om den unge missköter en överlämnandepåföljd skall åklagaren, om han bedömer det vara en tillräcklig åtgärd, kunna meddela den unge en varning.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

317

De av utredningen ovan föreslagna åtgärderna kommer rimligen att medföra att antalet fall som återrapporteras till åklagare ökar i väsentlig mån. Inte endast de ”grövsta” fallen kommer att återrapporteras till åklagaren, utan de rapporterade överlämnandepåföljderna kommer i varierande mån att ha misskötts eller på annat sätt ha avvikit från de givna förutsättningarna. Mindre allvarlig misskötsamhet vid något enstaka tillfälle skall dock fortfarande inte behöva rapporteras. Det är ändå troligt att åklagaren i en hel del av de rapporterade ärendena kommer att göra bedömningen att ärendet inte skall föras vidare till domstol. Av pedagogiska skäl anser utredningen att det skulle vara en fördel om åklagaren i en sådan situation har möjlighet att meddela den unge en varning. En möjlighet till detta bör därför införas.

8.3.6 Utbildningsinsatser och former för samverkan

Förslag: Socialtjänsten i kommunerna skall verka för att socialtjänsten och rättsväsendet regelbundet utbyter information och erfarenheter på ett övergripande och generellt plan.

BRÅ konstaterade i anledning av utvärderingen av 1999 års reform att ett nära samarbete mellan åklagare och socialtjänst är en förutsättning för att dessa två kulturer ska förstå varandras villkor i arbetet med unga lagöverträdare. Man påpekade vidare att rättsväsendets samverkan med socialtjänsten både är en förutsättning för och en väg till bättre kompetens inom socialtjänsten om rättssystemets behov i ungdomsmål.

Den strukturerade samverkan som finns i vissa kommuner har enligt vad utredningen erfarit fallit mycket väl ut. Att sådan samverkan kommit till stånd synes dock till stor del ha varit beroende av personligt engagemang från initiativtagarna till samverkansprojekten.

Redan Ungdomsbrottskommittén konstaterade det nödvändiga i att det finns ett gott samarbete mellan de myndigheter som handlägger ungdomsärenden. Man ansåg det dock inte vara en framkomlig väg att försöka lagstifta fram ett gott samarbete, utan man ställde förhoppningar till att en specialisering på ungdomsärenden inom myndigheternas verksamheter skulle leda till förbättringar i detta hänseende. Kommittén avstod från att lägga fram förslag om nya obligatoriska samarbetsorgan, men man

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

318

framhöll vikten av att myndigheterna verkar för att det kommer till stånd någon form av fast organisation för att tillgodose det stora behovet av samverkan.

13

Även Utredningen om handläggning av

ungdomsmål betonade vikten av att samarbetet mellan de berörda myndigheterna fungerar för att handläggningen av sådana mål skall vara effektiv. Också denna utredning fann att frågan om samarbete inte lämpar sig för författningsreglering utan att myndigheterna i stället borde finna lokala lösningar som passar förhållandena på orten. Man pekade på att samverkansgrupper med representanter för de berörda myndigheterna, inklusive domstolarna, skulle vara ett bra sätt att förbättra samarbetet. Utredningen ansåg det vara naturligt att åklagarna, med sin centrala position i handläggningskedjan, var de som i första hand skulle se till att sådana grupper bildades.

14

Utvärderingen av 1999 års påföljdsreform tyder emellertid på att de förhoppningar som ställts på ökad samverkan och ökat samarbete inte har infriats, utan att det återstår mycket att göra i denna fråga.

Med hänsyn till de mervärden ett gott samarbete mellan socialtjänsten och rättsväsendet kan skapa och mot bakgrund av att det är mycket angeläget att öka kompetensen främst inom socialtjänsten men även inom rättsväsendet anser vi att det nu bör säkerställas att rutiner skapas som leder till att en samverkan kommer till stånd i landet mellan de olika aktörer som verkar vid ungdomsbrott.

Socialtjänsten har numera, sedan den 1 juli 2003, en skyldighet att ta initiativ till att det kommer till stånd en samverkan kring barn och ungdomar som far illa eller riskerar att fara illa.

15

Målgruppen

omfattar även barn och ungdomar med ett socialt nedbrytande beteende, t.ex. kriminalitet. På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen, i samverkan med RPS och Myndigheten för skolutveckling, tagit fram en övergripande samverkansstrategi.

16

Det är

enligt utredningens mening därför naturligt att socialtjänsten även tar ett huvudansvar för samverkan i fråga om handläggningen av ungdomsmål. Vi förslår därför att socialtjänsten i kommunerna skall verka för att socialtjänsten och rättsväsendet regelbundet utbyter information och erfarenheter. Därvid skall diskussioner

13

SOU 1993:35 del A s. 250-258.

14

15

16

Socialstyrelsen, Socialtjänstavdelningen, Individ- och familjeenheten, Dnr 00-7710/2003.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

319

föras enbart på ett övergripande och generellt plan och alltså inte behandla enskilda ärenden. Även om det inte kan införas någon skyldighet för rättsväsendet att medverka vid de av socialtjänsten anordnade sammankomsterna torde det vara en självklarhet för myndigheterna och dessas ledning att lägga vikt vid att låta sig representeras i nu nämnda sammanhang.

8.3.7 Påföljdens framtida användningsområde

Förslag: Domstolen skall förordna om ett överlämnande till vård inom socialtjänsten endast när den unge efter en kvalificerad bedömning har befunnits löpa risk för fortsatt brottsligt beteende och därför är i behov av kraftfulla åtgärder från socialtjänstens sida.

Det är ett stort antal unga lagöverträdare som varje år överlämnas till vård inom socialtjänsten. Under år 2003 meddelades ca 2 550 sådana domar. Innehållet i påföljden kan bestå av många olika typer av åtgärder från socialtjänstens sida. Det kan röra sig om allt från mindre ingripande åtgärder till mycket ingripande sådana. Som exempel på kraftfulla åtgärder kan nämnas att den unge skall delta i strukturerade öppenvårdsprogram, såsom MST, eller placeras på institution.

BRÅ:s utvärdering av 1999 års påföljdsreform visade, så som har framgått av den ovan lämnade redogörelsen, att den vanligast förekommande insatsen vid överlämnande till vård inom socialtjänsten var samtalskontakt med socialtjänsten och att dessa samtal ofta kretsade kring det aktuella brottet och dess konsekvenser, familje- och skolsituationen, relationen till kamrater, etik och moral samt droger. Andra vanliga insatser enligt utvärderingen var förordnande av kontaktperson och någon form av programverksamhet. I de flesta programverksamheterna utgjordes stommen av olika typer av samtal med socialtjänsten, i grupp eller enskilt. Det som skiljde program från en vanlig samtalskontakt var att samtalen oftast kretsade kring i förväg bestämda teman och att det på förhand var bestämt hur många gånger man skulle träffas.

De ovan nämnda insatserna var alltså de vanligast förekommande insatserna vid BRÅ:s granskning. Inte sällan var de också den enda insatsen enligt vårdplanen, något som indikerar att det inte ansågs finnas behov av mera ingripande åtgärder. Enligt utredningens

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

320

mening måste detta tyda på att det förekommer fall då unga lagöverträdare döms till överlämnandepåföljden utan att det föreligger något egentligt vårdbehov. Att i sådana situationer döma någon till en särskild vårdpåföljd måste naturligtvis i sig vara ägnat att skapa misstro mot påföljdssystemet. Situationen torde dock vara föranledd av att det saknas andra lämpligare påföljdsalternativ för dessa unga lagöverträdare.

Det är utredningens uppfattning att unga som begår brott skall överlämnas till vård inom socialtjänsten när de efter en kvalificerad bedömning har befunnits löpa risk för fortsatt brottsligt beteende och därför är i behov av kraftfulla åtgärder från socialtjänstens sida. Om överlämnandepåföljden på detta sätt reserveras för de unga som är i verkligt behov av socialtjänstens åtgärder kan socialtjänstens insatser koncentreras till de fall där de verkligen behövs och där också bli mer omfattande än vad som kanske finns utrymme för idag. För att överlämnandepåföljden alls skall bli tillämplig skall den unge således ha ett uttalat behov av behandlingsinsatser för att minska risken för att han återfaller i brott.

I en del fall där insatsen i dag består av insatser som närmast är att se bara som en form av samhällets gränssättning gentemot den unge lagöverträdaren, kanske i form av en begränsad samtalskontakt eller en programverksamhet av mindre omfattning i stället för vårdinsatser med inriktning mer på behandling, är inslaget av vård litet. Det är då inte motiverat att använda överlämnandepåföljden. Det är angeläget att finna nya former för ingripande som kan användas för sådan gränssättning. Utredningen återkommer till denna fråga i kap. 10 om ungdomstjänst.

8.3.8 Påföljden bör få en ny benämning – socialtjänstpåföljd

Förslag: Påföljden ”överlämnande till vård inom socialtjänsten” skall av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte döpas om till ”socialtjänstpåföljd”.

Utredningen har enligt direktiven som övergripande mål att skapa ett påföljdssystem som är överskådligt och tydligt, såväl för den unge som begått brott som för rättstillämparen. Naturligtvis tar detta sikte främst på utbudet av påföljder, innehållet i påföljderna och val av påföljd. Det hindrar emellertid inte att även andra frågor kan ha betydelse i sammanhanget.

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

321

Det kan ifrågasättas om benämningen överlämnande till vård inom socialtjänsten är ett lämpligt namn på en påföljd avsedd för unga. Namnet är svårt inte bara för ungdomar utan även för vuxna. Till och med de som tillämpar lagstiftningen har svårigheter med att benämna påföljden rätt. I stället för att benämningen är ett samlande begrepp råder det stor osäkerhet kring påföljdens namn. Vidare framgår det inte av benämningen att det rör sig om en påföljd i straffsystemet. Namnet markerar således inte att det är fråga om att socialtjänsten på grund av domstols dom skall vidta åtgärder som har en särställning i förhållande till de övriga åtgärder som socialtjänsten vidtar för unga. Det är olyckligt att reaktionen från rättsväsendet redan av detta skäl inte blir tydlig för den unge.

Det finns mot den bakgrunden anledning att överväga om påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten av pedagogiska skäl och i tydliggörande syfte bör kallas för något annat. Utredningen menar att så är fallet och att namnet socialtjänstpåföljd bättre tillgodoser de krav som kan ställas i de nu diskuterade avseendena. Vi förordar därför att påföljden ”överlämnande till vård inom socialtjänsten” döps om till ”socialtjänstpåföljd”.

I den fortsatta framställningen kommer vi också att använda benämningen socialtjänstpåföljd.

8.3.9 Socialtjänstpåföljd med ungdomskontrakt

Förslag: Vid sådan socialtjänstpåföljd som innebär att åtgärder skall vidtas med stöd av SoL skall det upprättas ett kontrakt, ungdomskontrakt, att undertecknas av berörda parter. Domstolen skall i dessa fall i domen meddela föreskrift om att den unge är skyldig att uppfylla sin del av kontraktet, som skall bifogas domen.

Det är som nämnts två olika fall som inryms i socialtjänstpåföljden. I det ena fallet blir den unge lagöverträdaren föremål för mer eller mindre ingripande åtgärder med stöd av SoL, alltså för den unge frivilliga insatser från socialtjänstens sida. I det andra fallet är det i stället aktuellt med tvångsåtgärder enligt LVU.

Dagens ordning har skapat osäkerhet kring utformningen av domen i de olika fallen. I båda situationerna är socialtjänsten skyldig att upprätta en vårdplan som ges in till domstolen. Domstolen skall emellertid utfärda föreskrifter om att den unge är

Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd SOU 2004:122

322

skyldig att underkasta sig åtgärderna i vårdplanen endast när dessa är avsedda att komma till stånd på frivillig väg. När det är fråga om tvångsåtgärder i anledning av en socialtjänstpåföljd ligger vårdplanen visserligen till grund för domstolens bedömning i påföljdsfrågan, men vårdplanens genomförande är avhängig av bl.a. förvaltningsdomstols bedömning.

När socialtjänstpåföljden innebär att åtgärder inom socialtjänsten skall komma till stånd på frivillig väg råder konsensus mellan å ena sidan den unge och hans vårdnadshavare och å andra sidan socialtjänsten. För att socialtjänstpåföljden skall bli tydlig och pedagogisk är det viktigt att man vinnlägger sig om att den unge verkligen har förstått såväl innehållet i vårdplanen som innebörden av de olika åtgärderna. Det är även angeläget att framhålla att vårdplanen är föranledd av den brottslighet som den unge har gjort sig skyldig till. Det skall alltså framgå att åtgärderna är en reaktion på brott. När det är fråga om åtgärder enligt SoL skulle dessa effekter kunna åstadkommas genom att det upprättas ett kontrakt mellan den unge, vårdnadshavaren och socialtjänsten. Vi föreslår därför att det vid sådan socialtjänstpåföljd som innebär att åtgärder skall vidtas med stöd av SoL skall upprättas ett kontrakt, som undertecknas av berörda parter. En sådan ordning innebär att det är än viktigare att socialtjänsten blir mer precis i sin beskrivning av de åtgärder som den planerar att vidta. Stor vikt måste också läggas vid att förklara innehållet i kontraktet för den unge. Vid rättegången skall domstolen gå igenom kontraktet och försäkra sig om att den unge alltjämt samtycker till innehållet. Domstolen skall i dessa fall i domen meddela föreskrift om att den unge är skyldig att uppfylla sin del av kontraktet. Kontraktet bör benämnas ungdomskontrakt och skall alltid bifogas domen. Den föreslagna ordningen bör också bidra till att socialtjänsten får en tydligare roll i rättssystemet.

8.3.10 Socialtjänstpåföljd med LVU-vård

Förslag: Vid socialtjänstpåföljd där åtgärderna skall vidtas tvångsvis med stöd av LVU skall vårdplanen härom bifogas domen.

När det är fråga om socialtjänstpåföljd där åtgärderna skall vidtas tvångsvis med stöd av LVU blir det emellertid inte aktuellt med något kontrakt. I stället skall det av domen tydligt framgå att

SOU 2004:122 Överlämnande till vård inom socialtjänsten – Socialtjänstpåföljd

323

domstolen vid valet av lämplig påföljd har beaktat att den unge är eller förväntas bli föremål för åtgärder enligt LVU. Vårdplanen bör i dessa fall bifogas domen, dock utan att domstolen meddelar föreskrifter i anslutning till denna.

325

9 Böter

9.1 Utredningens uppdrag

I direktiven sägs att utredaren skall undersöka om, och i så fall på vilka sätt, bötesstraffets användningsområde kan begränsas när det gäller unga lagöverträdare och vilka alternativ, i fråga om såväl påföljder som beslut om åtalsunderlåtelse, som står till buds.

9.2 En beskrivning av den rättsliga regleringen

1

9.2.1 Inledning

Straffet böter är den lindrigaste påföljden i den straffrättsliga systematiken. I de enskilda straffbestämmelsernas straffskalor anges numera varken straffmaximum eller straffminimum för böter. De maxima och minima som gäller framgår i stället av de allmänna reglerna om böter i 25 kap. BrB.

9.2.2 De olika bötesformerna

Det finns tre former av böter: dagsböter, penningböter och normerade böter. I första hand skall domstolen använda den bötesform som finns angiven i den aktuella straffbestämmelsen. Om en viss bötesform inte är föreskriven för ett brott, dvs. det framgår endast av straffbestämmelsen att påföljden är ”böter”, så skall böter dömas ut i dagsböter. I ett sådant fall kan dock domstolen vid straffmätningen finna att påföljden i stället skall

1

Det regelsystem som redovisas i det följande styr också åklagarens beslut vid strafföre-

läggande enligt 48 kap. RB och verkställigheten av ett sådant bötesstraff. För enkelhetens skull beskrivs regelsystemet med utgångspunkt i domstolens påföljdsval och verkställigheten av en bötesdom.

Böter SOU 2004:122

326

bestämmas till penningböter (25 kap. 1 § BrB). Det sistnämnda fallet kommenteras närmare i det följande.

Dagsböter

Systemet med dagsböter innebär att domstolen dömer ut ett visst antal dagsböter och fastställer hur stor varje dagsbot skall vara.

Antalet dagsböter bestäms till ett antal av minst 30 och högst 150. Om det är fråga om ett gemensamt straff för flera brott får antalet uppgå till 200. Vid straffmätningen använder domstolen hela skalan, dvs. ju allvarligare brott desto högre antal dagsböter. (25 kap. 1, 2 och 6 §§ BrB).

Reglerna om straffmätning i 29 kap. BrB är tillämpliga. Domstolen skall alltså beakta bl.a. om gärningsmannen vid brottet inte hade fyllt 21 år (29 kap. 7 § BrB).

2

Vilket antal böter som bör

dömas ut vid olika brott är därför beroende av förhållandena i det enskilda fallet.

Penningböter skall dock väljas om domstolen vid straffmätningen finner att brottet bör föranleda lägre straff än 30 dagsböter (25 kap. 1 § BrB).

Domstolen fastställer också dagsbotens storlek. Det lägsta beloppet är 30 kr och det högsta är 1 000 kr. Dagsbotens storlek bestäms med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden. En tanke bakom införandet av dagsbotssystemet i det straffrättliga systemet var att dagsboten skulle bestämmas till ett belopp som den tilltalade kan avstå från räknat för dag utan att han lider nöd eller brister i sin försörjningsskyldighet.

3

Principerna för beräkning av dagsbotens storlek har utvecklats i praxis. I praktiken söker domstolarna numera till stor del vägledning i de anvisningar på området som Riksåklagaren har meddelat för åklagarnas del när det gäller bestämmande av dagsbot i strafförelägganden, det s.k. dagsbotscirkuläret.

De nu beskrivna bestämmelserna innebär att det lägsta dagsbotsstraff som normalt får dömas ut uppgår till 900 kr (30 dagsböter à 30 kr).

Om det finns skäl för det får emellertid dagsbotens belopp jämkas. Det minsta bötesbeloppet som får dömas ut är 450 kr

2

Se Riksåklagarens riktlinjer för tillämpningen av 29 kap. 7 § brottsbalken – ungdomsrabatt

(Riksåklagarens riktlinjer 2004:1).

3

Berg, Ulf, m.fl., Brottsbalken, En kommentar, t.o.m. suppl. 12, s. 25:13.

Böter

327

(25 kap. 2 § BrB). Möjligheten till jämkning är inte begränsad till de lägsta bötesstraffen utan den kan användas på dagsbotens alla beloppsnivåer.

Enligt förarbetena skall jämkningsbestämmelsen tillämpas restriktivt.

4

Bl.a. angavs att inom grupper med små eller inga

arbetsinkomster, t.ex. vissa ungdomar, omständigheterna i vissa fall kan tänkas vara sådana att minimibeloppet för en dagsbot kan behöva jämkas för att inte straffet skall drabba för hårt.

I rättsfallet NJA 1996 s. 195 ansåg Högsta domstolen att det inte fanns skäl för jämkning av dagsbotsbeloppet för en 16-åring utan egen inkomst eller förmögenhet som fullgjorde normal skolgång och syntes leva under liknande ekonomiska förhållanden som skolungdomar i allmänhet.

Penningböter

Penningböter döms ut till ett visst i domen fastställt belopp, lägst 100 kr och högst 2 000 kr. I det fall en straffbestämmelse föreskriver ett lägre belopp än 2 000 kr som högsta penningbot gäller dock detta. Om det är fråga om ett gemensamt straff för flera brott får beloppet uppgå till högst 5 000 kr. (25 kap. 3 och 6 §§ BrB). I brottsbalken är det endast förargelseväckande beteende som är straffbelagt med penningböter. De vanligaste brotten som föranleder penningböter torde vara olika trafikbrott, t.ex. hastighetsförseelse, rödljuskörning m.fl. sådana gärningar.

Reglerna om straffmätning i 29 kap. BrB är tillämpliga också i förhållande till penningböter. Domstolen skall alltså beakta bl.a. om gärningsmannen vid brottet inte hade fyllt 21 år. Vilket bötesbelopp som bör dömas ut vid olika brott är därför beroende av förhållandena i det enskilda fallet. Beträffande bl.a. olika trafikförseelser tillämpar domstolen dock de bötesbelopp som fastställts av Riksåklagaren. I fråga om dessa förseelser tas inte någon hänsyn till den tilltalades ålder vid bestämmandet av bötesbeloppets storlek.

4

Böter SOU 2004:122

328

Normerade böter

Normerade böter bestäms enligt en särskild beräkningsgrund, t.ex. i förhållande till värdet av en vara eller antalet hästkrafter i en motor. Beräkningsgrunden skall vara utsatt i den enskilda straffbestämmelsen. Minsta bötesbeloppet är 100 kr. Något högsta belopp finns inte inskrivet i lagtexten. (25 kap. 4 § BrB).

Normerade böter finns inte i brottsbalken, utan endast i ett par specialförfattningar, nämligen i lagen 1919:426) om flottning i allmän flottled och i fiskelagen (1993:787).

9.2.3 Böter genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot

Strafföreläggande

Åklagaren kan, i stället för att väcka åtal vid domstol, i vissa fall förelägga ett bötesstraff genom att utfärda ett strafföreläggande (48 kap. RB). Ett sådant föreläggande får avse brott för vilket böter ingår i straffskalan (48 kap. 4 § RB). För brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år kan åklagaren dock utfärda föreläggande även om böter inte ingår i straffskalan, under förutsättning att det kan antas att påföljden skulle bli böter om åtal väcks (15 § LUL).

Det är möjligt att också förelägga villkorlig dom, även i förening med böter, genom ett strafföreläggande. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år och inte heller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med samhällstjänst.

Sedan den misstänkte har godkänt föreläggandet gäller det som en lagakraftvunnen dom. Om den misstänkte inte godkänner strafföreläggandet skall åklagaren i stället väcka åtal.

Ordningsbot

En polisman får för vissa lindriga brott där straffet är böter utfärda föreläggande om ordningsbot (48 kap. RB). Riksåklagaren har meddelat föreskrifter (SFS 1999:178) om vilka brott som får bestraffas med sådant föreläggande och också bestämt ordnings-

Böter

329

botens storlek för respektive brott. (48 kap. 14 § RB). Om den misstänkte förnekar gärningen får ordningsbot inte utfärdas.

9.2.4 Böter i påföljdskombinationer

Villkorlig dom respektive skyddstillsyn och dagsböter

Såväl villkorlig dom som skyddstillsyn får förenas med dagsböter. Antalet dagsböter får uppgå till högst 200. Böter får dömas ut även om böter inte upptas i straffskalan för brottet (27 kap. 2 § respektive 28 kap. 2 § BrB).

Det råder en presumtion för att en villkorlig dom skall kombineras med ett bötesstraff.

5

Presumtionen bryts om ett bötesstraff

med hänsyn till skyldigheten att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter (30 kap. 8 § BrB).

Vid bedömningen av om skyddstillsyn bör förenas med dagsböter skall domstolen beakta om detta är påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet (30 kap. 10 § BrB). Som regel torde det inte finnas skäl för ett bötesstraff om de nu angivna omständigheterna i stället beaktas på så sätt att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst enligt 28 kap. 2 a § BrB.

6

Om domstolen förenar

skyddstillsyn med fängelse får den inte samtidigt döma ut böter (28 kap. 3 § andra stycket BrB).

Domstolen bestämmer antalet dagsböter med hänsyn till brottets svårhet.

7

Viss vägledning kan hämtas från straffmätnings-

reglerna i 29 kap. BrB. Att någon har begått brott innan han fyllt 21 år kan alltså beaktas. Enligt förarbetena måste dock hänsyn alltid tas till att böter i detta fall endast är ett tillägg till den villkorliga domen eller skyddstillsynen. Ju högre straffvärdet är eller ju mer omfattande den tilltalades tidigare brottslighet är, desto högre bör naturligtvis bötesstraffet vara.

Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom enligt den villkorliga domen eller skyddstillsynen kan detta leda till att varning meddelas honom eller att domstolen undanröjer den villkorliga domen eller skyddstillsynen och bestämmer annan

5

6

7

Böter SOU 2004:122

330

påföljd för brottet (27 kap. 6 § resp. 28 kap. 7–9 §§ BrB). Att den dömde låter bli att betala böterna är dock inte skäl för varning eller undanröjande.

Även om den villkorliga domen eller skyddstillsynen undanröjs kvarstår bötesstraffet. Verkställigheten av bötesstraffet följer helt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979:189). Vi återkommer med en beskrivning av den lagen nedan.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten i förening med dagsböter

Överlämnande till vård inom socialtjänsten får förenas med dagsböter om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. I likhet med när böter kombineras med villkorlig dom eller skyddstillsyn gäller att antalet dagsböter får uppgå till högst 200 och att kombinationen får användas även om böter inte upptas i straffskalan för brottet (31 kap. 1 § BrB).

Möjligheten att döma ut tilläggsstraff vid sidan av överlämnande till vård socialtjänsten förstärktes som tidigare framgått i samband med 1999 års påföljdsreform beträffande unga lagöverträdare. Avsikten var att förstärka möjligheten att tillgodose kravet på proportionalitet vid påföljdsvalet.

8

I detta sammanhang övervägde regeringen om det var lämpligt att som huvudregel föreskriva att domstolen skulle förena ett överlämnande med böter.

9

Som skäl mot en sådan bestämmelse

anfördes att unga personer ofta inte har ekonomiska förutsättningar att själva betala böterna och att sanktionen då riskerar att bli utan verkan gentemot den unge. Det sades att en presumtion för ett bötesstraff därutöver innebär att man avhänder sig möjligheten att kunna använda bötesstraffet som en regulator i de fall socialtjänsten endast anser sig behöva erbjuda begränsade insatser men straffvärdet är sådant att det är motiverat med ett bötesstraff för att ett överlämnade skall kunna komma i fråga.

Frågan om i vilken utsträckning överlämnande till vård inom socialtjänsten bör kombineras med dagsböter – eller med en föreskrift om ungdomstjänst – får enligt förarbetena avgöras efter en avvägning mellan brottets straffvärde och art samt den tilltalades

8

9

A. prop. s. 153.

Böter

331

tidigare brottslighet å ena sidan och hans personliga förhållanden och de av socialnämnden planerade åtgärderna å andra sidan.

10

Det är enligt samma förarbetsuttalande inte möjligt att närmare ange hur denna bedömning skall ske. Det sades dock bl.a. att ju yngre lagöverträdare desto större bör utrymmet vara för att välja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten som påföljd även för allvarlig brottslighet.

9.2.5 Böter antecknas i belastningsregistret

I belastningsregistret antecknas även bötesdomar, strafförelägganden och förelägganden om ordningsbot (3 § lag (1998:620) om belastningsregister). Lagen, som trädde ikraft den 1 januari 2000, innebar en utvidgning i detta avseende i förhållande till tidigare rätt. Enligt den äldre ordningen drabbades nämligen inte den som dömdes till ett bötesstraff av en anteckning i då gällande kriminalregistret.

9.2.6 Verkställighet av bötesstraff

Bötesverkställigheten sker genom uppbörd och indrivning

Bötesbelopp tillfaller staten (25 kap. 7 § BrB). Bötesverkställighet sker genom uppbörd eller indrivning. Bestämmelser härom finns i en särskild lag, bötesverkställighetslagen (1979:189), som kompletteras av bestämmelserna i bötesverkställighetsförordningen (1979:197).

RPS är central uppbördsmyndighet för böter, vite och sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. Med det senare avses framför allt avgifter enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Handläggningen hos RPS är till stora delar automatiserad genom databehandling.

Uppbörd sker genom att den dömde frivilligt betalar böterna till RPS. Detta kan ske så snart domen har meddelats. Om uppbörd inte har skett eller inte lett till full betalning skall böterna lämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning. Indrivning får inte ske förrän domen har vunnit laga kraft.

10

A. prop. s. 155.

Böter SOU 2004:122

332

Böter handläggs hos kronofogdemyndigheten enligt bestämmelserna för allmänna mål och verkställigheten sker genom utmätning (1 kap. 6 § UB). Kronofogdemyndighetens handläggning regleras i lagen (1993:891) om indrivning av statens fordringar m.m. Det finns kompletterande bestämmelser i indrivningsförordningen (1993:1229).

En närmare beskrivning av myndigheternas handläggning

Grundtanken med den gällande ordningen är att betalning skall ske utan att kronofogdemyndigheten skall behöva kopplas in. När en domstol dömer ut ett belopp som kan bli föremål för uppbörd skall domstolen samtidigt upplysa den bötfällde om möjligheten till frivillig betalning och att sådan betalning sker med hjälp av det inbetalningskort som översänds till den bötfällde i anslutning till domen.

Innan ansökan om indrivning görs hos kronofogdemyndigheten skall dessutom RPS i regel sända en betalningsuppmaning till den bötfällde. Om betalning ej sker skall indrivning begäras av RPS senast två månader efter det att bötesbeloppet skulle ha betalats (3 och 4 §§indrivningsförordningen). Det är att märka att RPS inte har möjlighet att ge uppskov eller medge avbetalning på böter.

När RPS lämnar över ärendet till kronofogdemyndigheten för indrivning registreras den betalningsskyldige i kronofogdemyndighetens dataregister för utsöknings- och indrivningsmål (2 kap. lag (2001:184) om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet).

När den aktuella skulden har betalats eller målet av någon annan anledning avslutats, dvs. det är inte längre pågående, kommer uppgiften i registret – om inte den enskilde har ytterligare mål eller ärende registrerat hos kronofogdemyndigheten och uppgiften inte är äldre än två år – att omfattas av sekretess (9 kap. 19 § sekretesslagen (1980:100).

Kreditupplysningsföretagen hämtar dagligen uppgifter om nytillkomna skulder och registrerar dessa i sina egna register. Det räcker att en ansökan om indrivning av böter har kommit in till kronofogdemyndigheten för att det skall bli en betalningsanmärkning. En betalningsanmärkning kan finnas kvar i kreditupplysningsföretagens register i tre år för en privatperson (8 § kreditupplysningslagen (1973:1173)). Ett kreditupplysningsföretag, som

Böter

333

har hämtat in en uppgift om förpliktelse i ett pågående mål från kronofogdemyndighetens dataregister skall emellertid gallra uppgiften när den inte längre omfattas av undantaget från sekretess. Kronofogdemyndigheten måste således underrätta företaget när målet inte längre är pågående. En sådan underrättelse medför att företaget skall gallra uppgiften från sina register.

En privatperson kan alltså bli av med en anteckning om betalningsanmärkning under förutsättning att han dels betalar skulden innan kronofogdemyndigheten hunnit fatta något beslut, dels inom en tvåårsperiod bakåt i tiden inte har haft någon annan skuld hos kronofogdemyndigheten.

Indrivning inleds genom att kronofogdemyndigheten anmanar den betalningsskyldige att betala, om det inte finns särskilda skäl att underlåta sådan anmaning (5 § lagen om indrivning av statens fordringar m.m.). Om betalning inte sker vidtar kronofogdemyndigheten åtgärder för utmätning.

Enligt uppgift tillämpar myndigheterna följande tidsfrister vid handläggningen. RPS skickar en betalningsuppmaning om bötesbeloppet inte har betalats inom 30 dagar från laga kraft vunnen dom. Om beloppet fortfarande inte har betalats fjorton dagar därefter lämnar RPS över ärendet till kronofogdemyndigheten för indrivning. Kronofogdemyndigheten sänder ut en underrättelse till den betalningsskyldige med begäran om betalning inom 30 dagar. I det fall betalning inte sker vidtar kronofogdemyndigheten åtgärder för utmätning.

Kronofogdemyndigheten kan medge uppskov och avbetalningsplan samt lägga ned bötesverkställigheten

Kronofogdemyndigheten kan – till skillnad från RPS – medge uppskov med betalning och även förena ett sådant uppskov med villkor att den betalningsskyldige betalar sin skuld i poster vid olika tidpunkter, dvs. följer en avbetalningsplan (7 § lagen om indrivning av statens fordringar m.m.).

Kronofogdemyndigheten har även befogenhet att lägga ned bötesverkställigheten när särskilda skäl av social natur föranleder det (12 § bötesverkställighetslagen). För ett sådant beslut krävs att indrivning av böter skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Vidare fordras för att nedläggning skall kunna ske att det inte är från

Böter SOU 2004:122

334

allmän synpunkt påkallat att indrivning fortgår. Enligt förarbetena bör restriktivitet iakttas vid tillämpningen av bestämmelsen.

11

Böter kan förvandlas till fängelse

Böter som inte har kunnat drivas in skall på talan av åklagaren förvandlas till fängelse, om det är uppenbart att den bötfällde av tredska har underlåtit att betala böterna eller om förvandling annars av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Det förhållandet att den dömde saknar förmåga att betala utgör inte skäl att förvandla ett bötesstraff. Domstolen skall bestämma förvandlingsstraffet till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader (15 § bötesverkställighetslagen och 25 kap. 8 § andra stycket BrB). I praktiken sker förvandling av bötesstraff troligen inte mer än något eller några tiotal fall per år.

Böter preskriberas efter fem år

Böter som har dömts ut preskriberas fem år efter det att domen vunnit laga kraft (35 kap 7 § BrB). Därefter kan de alltså inte drivas in. Böter bortfaller också, enligt huvudregeln, om den dömde dör.

9.3 Böter är ett vanligt straff för unga lagöverträdare

I utvärderingen av 1999 års reform är bötesstraffet inte föremål för någon särskild behandling. Av BRÅ:s officiella lagföringsstatistik framgår emellertid hur vanligt förekommande påföljden är bland unga lagöverträdare.

Som nämnts kan ett strafföreläggande avse böter eller villkorlig dom eller dessa påföljder i förening. Av den officiella statistiken framgår antalet strafförelägganden som avsett enbart böter. I övrigt särredovisas inte de olika strafföreläggandena efter innehåll. Statistiken särredovisar således inte strafförelägganden med böter i förening med villkorlig dom. När det gäller lagföring genom dom redovisas under böter bara domar med böter som ensam påföljd. Statistiken särredovisar alltså inte domar med böter i olika påföljdskombinationer. Exempelvis omfattar redovisat antal domar med villkorlig dom även domar med denna påföljd i förening med böter.

11

Böter

335

Av lagföringsstatistiken avseende åren 2001–2003 kan utläsas att böter var den vanligaste reaktionen vid ungdomars brottslighet. Vi har i avsnitt 4.1.2 redovisat BRÅ:s statistik för år 2003 i form av en tabell.

Av de som lagfördes genom dom eller strafföreläggande erhöll årligen 71–72 procent i den yngre gruppen. Exempelvis erhöll 6 885 ungdomar i den yngre gruppen enbart böter år 2003, varav 4 747 genom strafföreläggande och 2 138 genom dom

12

. Härtill skall således läggas böter som ådömdes i påföljdskombinationer med villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård inom socialtjänsten samt – för den äldre gruppen – dessutom strafförelägganden med villkorlig dom i förening med dagsböter. Statistiken för de tre åren visar också att antalet strafförelägganden med böter utgjorde en stor andel av samtliga lagföringar för såväl den yngre som den äldre gruppen. För den yngre gruppen var antalet strafförelägganden med böter nästan lika stort som det sammanlagda antalet domar. För den äldre gruppen var det dock vanligare att den unge lagfördes genom dom. Andelen domar med enbart böter som påföljd är stor för den yngre gruppen. Av de som lagfördes genom dom erhöll årligen nästan hälften (43–46 procent) enbart böter. Exempelvis dömdes 2 138 personer under 18 år till sådan påföljd år 2003. Påföljden var i stort sett lika vanlig som överlämnande till vård inom socialtjänsten. De i den yngre gruppen som döms i domstol och inte får böter erhåller nästan alla vård inom socialtjänsten. I den äldre gruppen förekom domar med enbart böter inte lika ofta. Var tredje (33–34 procent) ungdom som lagfördes genom dom erhöll sådan påföljd.

9.4 En relativt hög andel av alla utdömda böter går till indrivning

En relativt hög andel av alla utdömda böter går till kronofogdemyndigheten för indrivning.

Enligt uppgift från RPS uppgick antalet uppbördsärenden år 2003 till 331 081, varav 240 900 ordningsförelägganden, 36 942 strafförelägganden och 53 239 domtolsböter. Andelen som överlämnades till kronofogdemyndigheten för indrivning efter ute-

12

Enligt uppgift från RPS uppgick det totala beloppet avseende domstolsböter för personer födda 1985-1987 år 2003 till drygt 7,8 miljoner kr (beräknat på avgörandedatum).

Böter SOU 2004:122

336

bliven betalning var 11 procent av samtliga ordningsförelägganden. Motsvarande andel beträffande strafförelägganden och domtolsböter var 23 respektive 66 procent. Det sammanlagda antalet bötesstraff som överlämnades till indrivning år 2003 var alltså ca 70 100.

9.5 Barns och ungdomars skuldsättning och registrering hos kronofogdemyndigheten

Riksskatteverket, numera Skatteverket, har på regeringens uppdrag kartlagt den verksamhet hos kronofogdemyndigheten som rör omyndiga. Uppdraget redovisades i september 2003 i skrivelsen Barnperspektivet i kronofogdemyndigheternas verksamhet. Av skrivelsen framgår bl.a. följande.

Nästan 6 000 barn under 18 år var registrerade hos kronofogden för olika slag av skulder. Av den totala skulden på 38 miljoner kr avsåg 22 miljoner kronor skulder till enskilda fordringsägare och 16 miljoner kronor skulder till staten. Jämfört med år 2002 hade antalet barn minskat med två procent, medan det totala skuldbeloppet hade ökat med 15 procent. Skulderna till enskilda fordringsägare hade ökat mest (25 procent).

Bland de restförda barnen kan man urskilja två kategorier, dels barn som själva har åsamkat sig skulden, dels barn som genom sina vårdnadshavares eller annans förfarande gjorts betalningsansvariga. Den första kategorin avser barn och ungdomar som genom sitt eget handlande har ådömts böter, avgifter till brottsofferfonden och/eller skadestånd. I den här kategorin finns även skulder som härrör från ungdomars egna ekonomiska transaktioner, såsom köp, hyra etc.

När det gäller skulder till det allmänna så finns det möjligheter att på såväl rikstäckande som regional nivå ta fram statistik avseende skuldtyper, åldersindelning etc. I kronofogdemyndighetens register finns 2 013 barn restförda för obetalda böter och avgifter till Brottsofferfonden. Det totala skuldbeloppet är nästan 4,9 miljoner kr. Bötesskulder och skulder till Brottsofferfonden är ofta förenade med skadeståndsskulder.

Det finns för närvarande ingen möjlighet att maskinellt ta fram statistik över skulder till enskilda fordringsägare. Uppgifter om de vanligaste skulderna till enskilda fordringsägare grundar sig i stället på manuella mätningar av ansökningar om betalningsföreläggande. Enligt god inkassosed lämnar inte enskilda fordringsägare sina krav

Böter

337

till kronofogdemyndigheten förrän den minderårige fyllt 18 år. Mörkertalet kan därför vara stort vad gäller minderårigas skulder till enskilda fordringsägare. Registrerade skulder till enskilda fordringsägare domineras helt av skadeståndsskulder (ca 20 miljoner kr).

Skatteverket har till utredningen lämnat kompletterande uppgifter, bl.a. följande.

Det totala antalet registrerade gäldenärer under 18 år sommaren 2003 och sommaren 2004 uppgick till 5 682 respektive 4 998. Antalet registrerade i denna åldersgrupp med bötesskulder år 2003 och 2004 uppgick till 972 respektive 1 364. Samtidigt som det totala antalet gäldenärer under 18 år minskade, ökade alltså antalet underåriga med bötesskulder. Det sammanlagda skuldbeloppet för omyndiga gäldenärer avseende bötesskulder och skulder till Brottsofferfonden uppgick sommaren 2004 till 4,5 miljoner kr.

För åldersgruppen 18–20 år uppgick antalet registrerade gäldenärer med bötesskulder sommaren 2004 till 4 204.

När det gäller uppbördseffektiviteten avseende bötesskulder och skulder till Brottsofferfonden kom det under år 2003 in till kronofogdemyndigheten totalt 65 procent av de debiterade bötesbeloppen och 45 procent av de debiterade avgiftsbeloppen till Brottsofferfonden. Motsvarande siffror under första hälften av år 2004 var 50 respektive 31 procent. Uppbördseffektiviteten har alltså försämrats under senare tid.

Av registrerade skulder till enskilda fordringsägare i september 2004 för åldersgruppen 15–17 år avsåg 94 procent skadestånd. Motsvarande siffra för 18–20 år var 41 procent. Av registrerade gäldenärer i den yngre åldersgruppen med skadeståndsskulder (712 personer) hade 40 procent sådana skulder med solidariskt betalningsansvar. Motsvarande siffra för den äldre åldersgruppen (1 462 personer) var 44 procent.

9.6 Pågående arbeten m.m.

Barns och ungdomars skuldsättning och registrering som gäldenärer hos kronofogdemyndigheten har på senare år uppmärksammats och varit föremål för diskussion i olika sammanhang.

Konsumentverket fick i sitt regleringsbrev för 2002 i uppdrag att till den 1 juli 2003 närmare analysera orsakerna till uppkomsten av skuldfällor och att föreslå åtgärder för att begränsa problemen med överskuldsättning. Konsumentverket redovisade sitt uppdrag i

Böter SOU 2004:122

338

rapporten (PM 2003:4) Överskuldsättning – omfattning, orsaker och förslag till åtgärder. I rapporten uppmärksammas också frågan om barns skuldsättning.

Barnombudsmannen har i oktober 2002 i sitt yttrande över regeringens rapport 2002 till FN:s kommitté för barns rättigheter tagit upp frågan om skuldsatta barn. Enligt Barnombudsmannen måste regeringen vidta åtgärder för att förhindra att barn blir skuldsatta.

Riksskatteverket, numera Skatteverket, har som nämnts på regeringens uppdrag kartlagt den verksamhet hos kronofogdemyndigheten som rör barn. Skatteverket lämnar i sin redovisning av uppdraget förslag på ett antal åtgärder för att minska antalet barn i kronofogdemyndighetens register. Skatteverkets förslag tar bl.a. sikte på sådana skulder som barn blir betalningsansvariga för genom sina vårdnadshavares eller annans förfarande. Skatteverket föreslår även bl.a. att en samverkan mellan myndigheter och organisationer inleds för att motverka att barn blir skuldsatta.

I oktober 2003 lämnade Utredningen om kronofogdemyndigheternas framtid sitt betänkande ”En kronofogdemyndighet i tiden” (SOU 2003:97). Utredningen föreslår bl.a. att vissa uppgifter som kronofogdemyndigheten i dag utför som ställföreträdare för statens borgenärsintressen skall utföras av den debiterande myndigheten, dvs. – vad avser böter och övriga fordringar enligt bötesverkställighetslagen – RPS. Förslaget innebär att styrelsen skall avgöra om vidare verkställighet inte skall ske (enligt 12 § bötesverkställighetslagen). Förslaget innebär vidare att styrelsen skall få träffa betalningsuppgörelser och att dessa skall få förenas med avbetalningsplan och tagande av säkerhet. RPS har i sitt remissvar motsatt sig förslaget.

I november 2003 överlämnade Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen en skrivelse till regeringen med förslag till åtgärder för att minska barns skuldsättning. Regeringen har beslutat att överlämna skrivelsen till Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare.

13

Utredningen skall redovisa sitt uppdrag

senast den 31 december 2004.

13

Dir. 2002:55.

Böter

339

9.7 Riksdagsdebatten

Lagutskottet behandlade i betänkandet 2003/04:LU20 vissa frågor rörande barns skuldsättning. Som ett led i beredningen av motionerna anordnade utskottet den 5 februari 2004 en offentlig utskottsutfrågning om skuldsatta barn. Utskottet ansåg med hänsyn till pågående arbeten att någon åtgärd inte var påkallad från riksdagens sida.

9.8 Utredningens överväganden

9.8.1 Inledning

Av redovisad statistik framgår att böter är den vanligaste reaktionen på ungdomars brottslighet. Av de som lagförs genom strafföreläggande eller dom erhåller majoriteten unga böter, antingen som ensam påföljd eller i kombination med annan påföljd. Bötesstraffet är särskilt frekvent i åldersgruppen 15–17 år. Nästan hälften av de som i den gruppen lagförs genom dom erhåller böter. Påföljden är därmed i stort sett lika vanlig som överlämnande till vård inom socialtjänsten.

I den allmänna debatten har det ifrågasatts om böter är en lämplig påföljd för unga lagöverträdare. Det har i detta sammanhang framförts att unga lagöverträdare drabbas särskilt hårt eftersom de ofta är betalningssvaga. Det har också lyfts fram att det brister i kopplingen till den dömde vid verkställigheten. Ett utdömt bötesstraff kan nämligen lika väl betalas av någon annan än den unge, t.ex. föräldrarna.

Det har också framgått att kronofogdemyndighetens registrering av den unge som gäldenär ofta leder till att han erhåller en betalningsanmärkning hos kreditupplysningsföretagen. Även om den betalningsskyldige betalar skulden kan anmärkningen under vissa förhållanden finnas kvar i kreditupplysningsföretagens register i tre år för en privatperson. Betalningsanmärkningar leder i sin tur till att den unge senare i livet med stor sannolikhet får problem med att t.ex. få teckna hyreskontrakt och telefonabonnemang, låna pengar i bank och komma i fråga för vissa anställningar. Skatteverket anger i sin rapport att skulder som uppkommer i samband med brott, såsom skadestånd och böter, dessutom ofta utgör en inkörsport till fortsatt skuldsättning. De unga riskerar att fastna i en skuldfälla. Skuldsättningen kan alltså

Böter SOU 2004:122

340

allvarligt försvåra de ungas inträde i vuxenlivet och deras etablering som socialt välfungerade medborgare.

Det har även sagts att bötesstraffet inte är ett rationellt straff för unga lagöverträdare. Bötesstraffet saknar rehabiliterande inslag och det medför inte några möjligheter att motivera den unge att leva laglydigt. Tvärtom kan höga bötesbelopp som döms ut mot unga med svag ekonomi minska motivationen för den dömde att arbeta och försöka få en ordnad ekonomi. Även om den dömde fick en ordnad tillvaro med en fast inkomst skulle nämligen hans ekonomiska situation i många fall inte förbättras eftersom eventuellt överskott skulle gå till att betala bötesskulden. Detta menar kritikerna stämmer mindre väl med målsättningen att vårdaspekten skall vara framträdande vid valet av ingripande mot den gruppen av lagöverträdare.

9.8.2 Antalet bötesstraff bör minska

Bedömning: Vi har funnit att det finns påtagliga nackdelar sammankopplade med bötesstraffet som påföljd för unga lagöverträdare. Det bör därför strävas efter en minskad användning av bötesstraff i form av dagsböter för den gruppen lagöverträdare.

Det kan med fog hävdas att bötesstraffet i och för sig har vissa klara fördelar generellt sett. Bl.a. kan straffet anpassas till den dömdes betalningsförmåga samtidigt som dagsbotsantalet tydligt återspeglar brottets allvar. Vidare innebär straffet mindre risk för skadeverkningar för den dömde jämfört med en frihetsberövande påföljd. Vi instämmer emellertid i den anförda kritiken mot bötesstraffet som påföljd för unga lagöverträdare. Enligt vår uppfattning är de nackdelar som är sammankopplade med bötesstraffet som påföljd för dessa så påtagliga att det bör strävas efter en minskad användning av bötesstraff för den gruppen lagöverträdare. Vad vi därvid syftar på är att antalet bötesstraff i form av dagsböter skall minska.

I fråga om böter i form av penningböter är läget ett annat. Penningböter utgår i huvudsak för brott av ordningskaraktär, t.ex. olika trafikbrott, och enligt fastställd tariff. Det är inte rimligt att för sådana lagöverträdelser som t.ex. hastighetsförseelser eller rödljuskörning ha olika påföljder för vuxna och för ungdomar. Vad

Böter

341

gäller normerade böter är tillämpningsområdet synnerligen begränsat och sådana straff saknar intresse i detta sammanhang.

För att man skall kunna minska antalet dagsbotsstraff krävs dock att det finns det finns andra, alternativa påföljder som kan användas i stället för böter.

Som framgått av avsnitt 7.5 föreslår utredningen en ny ordning beträffande åtalsunderlåtelse. Förslaget innebär att bestämmelserna om åtalsunderlåtelse för brott, begångna av personer under 18 år, ersätts med ett nytt institut, straffvarning. Förslaget är utformat på ett sådant sätt att antalet beslut om straffvarning kommer att öka i förhållande till dagens antal åtalsunderlåtelser för dessa lagöverträdare. Om förslaget leder till lagstiftning kommer därför behovet att använda böter att minska.

Som närmare utvecklas i avsnitt 10.2.2 föreslår vi att ungdomstjänst görs till en självständig påföljd. Ett skäl till att införa ett sådant påföljdsalternativ för unga lagöverträdare är att det i många avseenden är bättre för ungdomar än böter och andra påföljder och att det i stor utsträckning kan ersätta framför allt böter som påföljd. Vi menar också att det framstår som ändamålsenligt att öka användningen av ungdomstjänst på bekostnad av böter även när det finns behov av att förena socialtjänstpåföljden med en tilläggspåföljd (se avsnitt 11.2.2).

9.8.3 Rimligare betalnings- och indrivningsrutiner

Förslag: Vi anser att betalnings- och indrivningsrutinerna bör utformas på ett sådant sätt att de negativa konsekvenser som kan följa på bötesstraffet i dag för unga under 21 år motverkas. Enligt vår mening bör det införas en möjlighet för unga som har dömts till böter att redan på uppbördsstadiet vända sig till en myndighet i syfte att komma överens om villkoren för betalningen. Ett alternativt förslag som vi lägger fram är att det införs en möjlighet för unga lagöverträdare att få förlängd tidsfrist vid betalningen av bötesbeloppet. RPS bör ges i uppdrag att efter samråd med Skatteverket närmare föreslå hur en sådan möjlighet bör vara utformad.

Det finns skäl att ifrågasätta om den gällande ordningen för verkställigheten av bötesstraffet är rimlig. Utdömda dagsböter uppgår relativt ofta till höga belopp som för de allra flesta, och

Böter SOU 2004:122

342

särskilt för unga personer, måste vara svåra att betala med kort varsel. Det nuvarande uppbördssystemet förutsätter att den unge redan före domen avsätter medel för eventuell betalning av böter eller att han efter laga kraft vunnen dom kan skaffa fram hela beloppet under den tidsfrist om 44 dagar som gäller innan skulden lämnas för indrivning.

Som framgått går årligen en relativt hög andel av alla böter till kronofogdemyndigheten för indrivning. Exempelvis överlämnades år 2001 drygt hälften av alla utdömda böter till kronofogden. Av Skatteverkets redovisning kan utläsas att många unga blir restförda hos kronofogdemyndigheten för obetalda böter. Sommaren 2004 var antalet registrerade gäldenärer under 18 år cirka 1 300 och deras sammanlagda skuld avseende bötesskulder och avgifter till Brottsofferfonden uppgick till 4,5 miljoner kr.

Inte minst mot bakgrund av de nackdelar som en betalningsanmärkning för med sig för de unga lagöverträdarna finns det anledning att överväga vilka förändringar i betalnings- och indrivningsrutinerna som kan vidtas i syfte att motverka de negativa konsekvenser för unga som kan följa på bötesstraffet i dag.

Den nuvarande ordningen innebär att den bötfällde kan få till stånd en betalningsuppgörelse först då ärendet har lämnats över till kronofogdemyndigheten. En uppenbar nackdel med systemet är att den betalningsskyldige vid överlämnandet registreras i kronofogdemyndighets databas och får en betalningsanmärkning. En tänkbar åtgärd är att införa en möjlighet för den dömde att träffa en sådan uppgörelse, innebärande exempelvis en avbetalningsplan, redan på uppbördsstadiet, dvs. innan ärendet lämnas för indrivning.

Som tidigare har nämnts har ett förslag i den riktningen lagts fram av Utredningen om kronofogdemyndigheternas framtid (SOU 2003:97). Förslaget innebär att RPS skall avgöra om vidare verkställighet inte skall ske. Förslaget innebär vidare att styrelsen skall få träffa betalningsuppgörelser och att dessa skall få förenas med avbetalningsplan och tagande av säkerhet. RPS har i sitt remissvar avstyrkt förslaget med hänvisning till bl.a. att det innebär ytterligare omfattande arbetsuppgifter för styrelsen och att det står i strid med ansträngningarna att renodla polisens arbetsuppgifter.

Enligt vår mening är det angeläget att unga lagöverträdare som dömts till böter har en möjlighet att redan på uppbördsstadiet vända sig till en myndighet i syfte att komma överens om villkoren för betalningen. Om det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bedöms

Böter

343

som olämpligt att låta RPS ansvara för den uppgiften bör således andra alternativ prövas.

Det är, bl.a. mot bakgrund av RPS inställning i frågan, osäkert vad som blir resultatet av den fortsatta beredningen av förslaget från Utredningen om kronofogdemyndigheternas framtid. Vi har därför övervägt vilka andra åtgärder som skulle kunna vidtas i syfte att åstadkomma rimligare betalnings- och indrivningsrutiner.

En sådan tänkbar åtgärd är att man, redan när böterna döms ut, delar upp det totala bötesbeloppet i ett antal delbelopp som skall betalas under loppet av t.ex. sex månader. Varje delbetalning skulle kunna ha en fastställd förfallodag. Domstolen eller åklagaren skulle i samband med dom eller strafföreläggande kunna åläggas en skyldighet att informera den dömde om möjligheten att erlägga bötesbeloppet genom delbetalningar. Den dömde skulle därvid kunna få inbetalningskort på delbetalningarna, men självklart vara oförhindrad att betala in hela summan i förtid. Om den dömde inte skulle fullgöra en delbetalning på utsatt tid förfaller hela (den resterande) skulden till omedelbar betalning.

En sådan ordning som den nu nämnda innebär att uppbördsmyndigheten får ytterligare arbetsuppgifter. Vidare innebär det att tekniska förändringar av olika grad i de system som stödjer uppbördsverksamheten måste genomföras eftersom de nuvarande systemen har ett regelverk som bygger på att alla ärenden hanteras lika. Den skissade modellen är särskilt resurskrävande eftersom den förutsätter bl.a. ett bevakningssystem som slår larm om amorteringsplanen inte sköts. Nackdelen är betydande och enligt vår bedömning är förslaget ur administrativ synvinkel alltför resurskrävande för att kunna motiveras.

Ett alternativ av enklare natur är att man förlänger tidsfristen för betalning från de nuvarande 30 dagarna till exempelvis fyra månader. Skulden skulle förfalla till betalning först vid utgången av fyramånadersperioden. Som en serviceåtgärd skulle den dömde kunna erhålla inbetalningskort på såväl hela summan som ett antal delbetalningar. Vid utgången av fyramånadersperioden skulle uppbördsmyndigheten göra en avstämning. Om det därvid skulle visa sig att hela bötessumman inte är inbetald får den unge en upplysning från uppbördsmyndigheten om detta, tillsammans med en betalningsanmaning. Om beloppet fortfarande inte skulle vara inbetalt 14 dagar därefter lämnar uppbördsmyndigheten över ärendet till kronofogdemyndigheten för indrivning. Möjligheten

Böter SOU 2004:122

344

till förlängd tidsfrist skulle kunna begränsas till bötesbelopp som uppgår till ett visst minsta krontal.

14

Ett införande av en sådan förlängd tidsfrist torde inte kräva lika omfattade ändringar i det datoriserade uppbördssystemet och är därför att föredra framför den ovan beskrivna ordningen med en amorteringsplan. Enligt vår bedömning skulle en förlängd tidsfrist i inte obetydlig utsträckning minska antalet bötesskulder som går till indrivning.

Vi lägger således fram ett alternativt förslag som innebär att det införs en möjlighet för unga lagöverträdare att få förlängd tidsfrist vid betalningen av böter. RPS bör ges i uppdrag att efter samråd med Skatteverket närmare utreda och lämna förslag till hur en sådan möjlighet bör vara utformad.

14

Jfr Agneta Bäcklund, Böter som alternativ och komplement till andra påföljder, SvJT 2003 s. 264 ff.

345

10 Ungdomstjänst

10.1 Ungdomstjänst

10.1.1 Lagrummet

Ungdomstjänst regleras i 31 kap. 1 § tredje stycket BrB. Där stadgas att om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet, får rätten förena ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med en särskild föreskrift om att den tilltalade skall utföra oavlönat arbete eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 100 timmar, om den tilltalade samtycker till det. Av paragrafens fjärde stycke framgår att en föreskrift om ungdomstjänst får ändras eller upphävas på talan av åklagare, när det finns skäl till det.

10.1.2 Förarbetena till lagstiftningen

Förarbetena till lagstiftningen angående ungdomstjänst finns främst i departementspromemorian Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1996:32) s. 99–104 och prop. 1997/98:96 s. 149151.

Den lagtekniska utformningen av ungdomstjänst har gjorts med konstruktionen av samhällstjänst som förebild. Detta innebär att ungdomstjänst endast kan dömas ut genom en särskild föreskrift när påföljden bestäms till överlämnande till vård inom socialtjänsten. Frågan om ungdomstjänst blir därför aktuell först om domstolen finner att förutsättningar föreligger i övrigt för ett överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Anledningen till att ungdomstjänst infördes i påföljdssystemet var lagstiftarens ambition att hålla unga lagöverträdare utanför kriminalvården. Särskilt ville man vidga utrymmet för att överlämna unga lagöverträdare till vård inom socialtjänsten i de fall påföljden annars måste bestämmas till fängelse, skyddstillsyn

Ungdomstjänst SOU 2004:122

346

förenad med fängelse eller sluten ungdomsvård. Tanken är emellertid att ungdomstjänst skall kunna komma till användning även när alternativet inte är ett fängelsestraff. Samhällstjänst däremot används endast som alternativ till fängelse.

Bedömningen av om överlämnande till vård inom socialtjänsten med föreskrift om ungdomstjänst bör komma i fråga får avgöras med beaktande av brottets straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet å ena sidan och hans personliga förhållanden och de av socialnämnden planerade åtgärderna å den andra. Rör det sig om relativt lindrig brottslighet saknas det antagligen skäl att kombinera överlämnandepåföljden med någon tilläggssanktion om de planerade åtgärderna från socialtjänstens sida kan anses tillräckligt ingripande. Rör det sig däremot om allvarligare brottslighet och socialtjänstens planerade åtgärder är av mera begränsad natur är det däremot sannolikt att man behöver förstärka överlämnandepåföljden för att den skall komma ifråga. Även den tilltalades ålder skall vägas in i bedömningen. Ju yngre lagöverträdare desto större är utrymmet för att välja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten som påföljd även för allvarlig brottslighet. Det väsentliga enligt förarbetena är att den samlade reaktionen på brottsligheten framstår som rimlig och att det finns en balans mellan brottsligheten och samhällets reaktion.

Kommer domstolen fram till slutsatsen att socialtjänstens insatser – i förekommande fall i förening med dagsböter eller föreskrift om ungdomstjänst – inte är tillräckligt ingripande är domstolen förhindrad att besluta att den unge skall överlämnas till vård inom socialtjänsten. I en sådan situation skall – om synnerliga skäl inte föreligger för ett frihetsberövande – domstolen välja någon annan icke frihetsberövande påföljd, dvs. villkorlig dom eller skyddstillsyn, med tillämpning av de allmänna bestämmelserna om val av påföljd i 30 kap. BrB.

En nödvändig förutsättning för att domstol skall kunna meddela en föreskrift om ungdomstjänst är att den unge förklarat sig villig att följa en sådan föreskrift. Kravet på samtycke motiverades, liksom motsvarande krav vid samhällstjänst, främst av att det saknas praktiska förutsättningar att genomföra ungdomstjänsten mot den unges vilja. Dessutom menade man att kravet på samtycke skall ses mot bakgrund av stadgandet mot tvångsarbete eller påtvunget arbete i art. 4 i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

347

Domstolen har vid prövningen av om ungdomstjänst kan komma i fråga också att bedöma den tilltalades förutsättningar att fullgöra vad som åläggs honom. Är den unges personliga förhållanden sådana att det framstår som mindre troligt att han skall klara av att fullgöra ungdomstjänsten, bör domstolen avstå från detta alternativ. Så kan vara fallet om den unge t.ex. lider av betydande missbruksproblem eller bristande utveckling.

Innehållet i ungdomstjänsten och villkoren för dess genomförande skall bestämmas av socialtjänsten genom upprättandet av en plan. Detta kan ske efter det att domen har meddelats, men det är bättre om domstolen redan vid påföljdsvalet kan bilda sig en uppfattning om vad en föreskrift om ungdomstjänst kan komma att innebära. Socialtjänsten bör därför i sitt yttrande särskilt ange om den anser att ungdomstjänst kan bli aktuell och vilket innehåll den i så fall kan få. Det är lämpligt att åklagaren i sin begäran om yttrande gör socialnämnden uppmärksam på att frågan om ungdomstjänst bör behandlas. I ett senare skede kan även försvararen och domstolen ta initiativ till en sådan bedömning. Bedömningen av huruvida det är påkallat att förena ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med en föreskrift om ungdomstjänst är dock i sista hand alltid en fråga för domstolen.

Administrationen av ungdomstjänsten sades kunna lösas på olika sätt. Ett alternativ var att låta frivården ha hand om ungdomstjänsten. För denna lösning talade det förhållandet att frivården hade skaffat sig i sammanhanget värdefulla erfarenheter genom arbetet med samhällstjänst. Det andra alternativet var att låta socialtjänsten administrera ungdomstjänsten. För detta alternativ talade att ungdomstjänsten skulle vara en vid påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten meddelad föreskrift. Man framhöll vidare socialtjänstens särskilda erfarenheter och kunskaper i frågor som rör arbete med barn och ungdomar som har begått brott. Man ansåg därför att socialtjänsten borde ha goda förutsättningar att anpassa verksamheten så att den kunde fungera även för de allra yngsta lagöverträdarna. Slutsatsen blev att administrationen av ungdomstjänsten skulle anförtros åt socialtjänsten. Det finns dock ingen formell skyldighet för kommunerna att ordna ungdomstjänst.

Den närmare utformningen av innehållet i ungdomstjänsten har överlåtits på berörda organ inom socialtjänsten. Inriktningen bör dock vara att den dömde skall delta i verksamhet som innebär att han utan ersättning utför arbetsuppgifter liknande de som

Ungdomstjänst SOU 2004:122

348

förekommer vid samhällstjänst och som är lämpliga med hänsyn till den dömdes ålder och utveckling. I propositionen anfördes att erfarenheterna från samhällstjänsten gav anledning till optimism beträffande möjligheterna att finna lämpliga arbetsuppgifter. Man framhöll att socialtjänsten borde kunna dra nytta av frivårdens erfarenheter och att det därför var önskvärt att det utvecklades ett samarbete mellan dessa organ.

Även om inriktningen på ungdomstjänsten således skall vara att den dömde har att utföra oavlönat arbete, kan innehållet i det enskilda fallet anpassas efter rådande förutsättningar och behov. Det står socialtjänsten fritt att i större eller mindre utsträckning fylla verkställigheten även med annat innehåll än vad som normalt avses med arbete. Det är därför möjligt att låta ungdomstjänsten delvis bestå i att den dömde skall delta i olika påverkansprogram eller i utbildning i angelägna frågor. Den dömde kan också verkställa en del av ungdomstjänsten genom att besöka och ta del av den samhällsnyttiga verksamhet som bedrivs av olika organisationer och sammanslutningar. Som exempel anges i förarbetena organisationerna Röda korset, Stadsmissionen och Länkarna samt sammanslutningar som verkar mot våld eller rasism och föreningar för hjälp och stöd åt brottsoffer. Det är alltså inte nödvändigt att den dömde skall verkställa ungdomstjänsten enbart genom att utföra arbete i egentlig mening. Det viktiga har ansetts vara att den unge ges tillfälle att skaffa sig erfarenhet av samhällsnyttig verksamhet tillsammans med människor som inte ingår i hans vanliga umgänge.

Domstolens föreskrift om ungdomstjänst innebär att den dömde är skyldig att medverka i den verksamhet som socialnämnden bestämt och som kommit till uttryck i den av nämnden upprättade planen. Fullgör inte den dömde vad som ålagts honom i planen innebär det att han bryter mot föreskriften. Detta är en sådan omständighet som socialnämnden omedelbart skall underrätta åklagaren om och som kan läggas till grund för ett undanröjande av överlämnandepåföljden och därmed också av föreskriften om ungdomstjänst. Beslutar domstolen om undanröjande, får den nya påföljden bestämmas med ledning av brottsbalkens allmänna regler för påföljdsbestämning. Vid bestämmandet av den nya påföljden skall domstolen beakta vad den unge genomgått till följd av det undanröjda förordnandet om överlämnande till vård inom socialtjänsten och till följd av föreskriften om ungdomstjänst.

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

349

10.1.3 Antalet personer under 21 år dömda till ungdomstjänst respektive samhällstjänst

1

Under år 2003 förekom totalt 2 551 domar där påföljden bestämdes till överlämnande till vård inom socialtjänsten. Av dessa domar förenades överlämnandepåföljden med föreskrift om ungdomstjänst i 529 fall. I 50 av dessa fall tillhörde den dömde den äldre åldersgruppen, 18–20 år.

Samma år förekom 241 domar där påföljden bestämdes till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. De dömda hörde (vid tiden för domen) i 13 fall till åldersgruppen 15–17 år och i 228 fall till åldersgruppen 18–20 år. Under år 2003 förekom vidare 474 domar där påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. I denna grupp fanns 3 fall där den dömde var i åldern 15–17 år och 471 fall där den dömde var i åldern 18–20 år.

10.1.4 BRÅ:s utvärdering

BRÅ kartlade i samband med sin utvärdering av 1999 års påföljdsreform i vilken utsträckning kommunerna hade en uppbyggd ungdomstjänstverksamhet. BRÅ skickade därvid under hösten 2001 en enkät till socialtjänsten i landets alla kommuner och kommundelar med förfrågan om de hade rutiner för ungdomstjänst. Ungefär hälften av de svarande uppgav att de hade sådana rutiner. Av dessa kunde ca 60 procent erbjuda ungdomstjänst i form av både oavlönat arbete och programverksamhet. 30 procent kunde endast erbjuda oavlönat arbete och åtta procent hade ungdomstjänst enbart i form av programverksamhet.

Av de unga som hade utfört oavlönat arbete var det vanligast förekommande att arbetet skett inom kommunala verksamheter. Det näst vanligaste var att arbetet hade utförts åt olika ideella föreningar. Att privata företag hade tillhandahållit ungdomstjänstplatser var mer ovanligt. Det var mindre än tio procent av ungdomarna som hade arbetat på sådana arbetsplatser.

Enkätsvaren belyste enligt BRÅ tydligt att man inom socialtjänsten i många kommuner inte hade förstått skillnaden mellan överlämnandepåföljden och tilläggspåföljden ungdomstjänst.

Vid utvärderingen framkom att en del åklagare och domare ansåg att ungdomstjänsten borde förstärkas, bl.a. genom att göra den till

1

Kriminalstatistik 2003, BRÅ, s. 152.

Ungdomstjänst SOU 2004:122

350

en självständig påföljd. Liknande synpunkter hade även framförts av unga som dömts till böter. De önskade att det i stället hade funnits en möjlighet att utföra oavlönat arbete för att på så sätt betala sin ”skuld” till samhället.

10.1.5 Uppföljning av ungdomstjänsten i Malmö

Vid en granskning av hur Malmö Stads tio stadsdelsförvaltningar organiserade arbetet med ungdomstjänst

2

, konstaterades att totalt

44 ungdomar hade erhållit ungdomstjänst under perioden januari 2001–juni 2002. Fyra av stadsdelsförvaltningarna hade emellertid inte haft någon ungdom som dömts till ungdomstjänst under den nämnda perioden och de hade inte heller några färdiga rutiner för hur ungdomstjänst skulle ha hanterats om det hade blivit aktuellt.

Vid granskningen tillfrågades de socialarbetare som arbetade närmast de dömda ungdomarna om vad de tyckte om påföljden ungdomstjänst. Inställningen till ungdomstjänst var i huvudsak positiv men det framkom även negativa synpunkter.

Ungdomstjänstens fördelar ansågs vara bl.a. att påföljden innebär en meningsfull sysselsättning, en kontakt med vettiga vuxna och en verksamhet som ger struktur i och med att de unga skall passa tider och följa regler. Vidare ansågs ungdomstjänst ge möjlighet till gottgörelse av ett brott. En annan fördel ansågs vara att antalet ungdomstjänsttimmar är kopplade till brottets svårhet.

Nackdelarna med ungdomstjänst ansågs vara bl.a. att de yngre inte alltid tar straffet på allvar och att det inte passar ungdomar med omfattande sociala problem. Vidare påtalades att det är tids- och resurskrävande att skaffa platser till ungdomstjänsten.

I rapporten konstaterades att de stadsdelar som hade öppenvårdsenheter som ansvarade för alla delar av arbetet med ungdomstjänst tycktes ha bäst möjlighet att både hitta platser och ge ungdomarna och handledarna tid för uppföljning och stöd. Inom dessa enheter fanns i allmänhet personer som hade god kunskap om påföljdssystemet för unga samtidigt som de i sitt arbete fick möjlighet att ta ett helhetsansvar för ungdomstjänsten.

I rapporten framfördes synpunkten att det vore klokt att inrätta en stadsdelsövergripande funktion för ungdomstjänstplatser. Man menade att även de stadsdelsförvaltningar som aldrig eller sällan

2

Håkansson, Annika, m.fl., Ungdomstjänst. En utvärdering av Malmö Stads arbete med

brottspåföljden ungdomstjänst, Malmö Högskola, Malmö Stad, 2003.

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

351

hade haft ungdomar som dömts till ungdomstjänst därigenom skulle få tillgång till platser med handledare. Möjligheten att tillhandahålla platser som bättre passade till ungdomarnas önskemål och individuella behov skulle därmed öka. Tillgången på platser i stadsdelarnas närområden skulle kunna finnas kvar, liksom den nära kontakten mellan ungdomen och socialarbetarna inom respektive socialtjänst under ungdomstjänsten. Man menade vidare att med en stadsdelsövergripande funktion skulle utbildning och information till handledare kunna förbättras.

10.2 Utredningens överväganden

10.2.1 Ungdomstjänst skall i fortsättningen vara en obligatorisk uppgift för kommunerna

Förslag: Det skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att administrera ungdomstjänst. Den nuvarande ordningen strider mot principen om allas likhet inför lagen och kan inte anses förenlig med art. 2 i FN:s konvention om barnets rättigheter.

I dag har kommunerna till uppgift att administrera ungdomstjänsten, dock utan att någon formell skyldighet att inrätta rutiner för detta har lagts på dem. I förarbetena konstaterades att flera kommuner redan bedrev sådana aktiviteter som kunde utgöra innehåll i en ungdomstjänst. I de fall kommunerna inte skulle kunna erbjuda ungdomstjänst konstaterades att domstolen var hänvisad till att välja en påföljd inom kriminalvårdens ram.

3

Det av BRÅ påvisade förhållandet att endast hälften av landets kommuner hade rutiner för att verkställa ungdomstjänst år 2001 har med fog starkt kritiserats. Mot bakgrund av vad som var skälet till att införa ungdomstjänst och med hänsyn till de goda erfarenheterna av ungdomstjänsten sedan den kommit till användning, är det också utredningens mening att det inte är godtagbart att rutiner för att kunna verkställa ungdomstjänst inte har införts i större utsträckning. En sådan situation är definitivt inte acceptabel utifrån principen om likabehandling, eftersom principen om allas likhet inför lagen blir eftersatt. Att bara vissa kommuner kan erbjuda ungdomstjänst kan inte heller anses förenligt med art. 2 i FN:s

3

Ungdomstjänst SOU 2004:122

352

konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), vilket förhållande har påpekats av Barnombudsmannen. Mot bakgrund av det anförda finns det enligt utredningens mening mycket starka skäl för att göra det obligatoriskt för kommunerna att administrera ungdomstjänst. Vi föreslår därför att så sker.

Utredningen är medveten om att det är såväl tids- som resurskrävande att skaffa ungdomstjänstplatser och att det uppenbarligen krävs särskild kunskap hos de handläggare inom socialtjänsten som skall hålla i rutinerna kring ungdomstjänsten. Ett alternativ till att göra ungdomstjänst obligatorisk för kommunerna skulle naturligtvis vara att överföra verksamheten till frivården som redan administrerar samhällstjänsten. Utredningen har emellertid gjort bedömningen att det för närvarande saknas tillräckliga skäl att överföra ansvaret till en annan huvudman. Fördelarna med att hålla insatserna som gäller barn och ungdomar samlade inom socialtjänsten överväger. Det är i stället viktigt att de kommuner som har goda erfarenheter av ungdomstjänsten delar med sig av dessa till kommuner som ännu inte skapat rutiner för att kunna verkställa ungdomstjänst. Den föreslagna ordningen kan komma att innebära ett ökat intresse för samverkan mellan kommunerna. Det är också angeläget att det kunskapsutbyte och samarbete med frivården som förutsattes ske när ungdomstjänsten infördes år 1999 kommer till stånd.

10.2.2 Ungdomstjänst som självständig påföljd

Behovet av en ny påföljd för unga lagöverträdare

Bedömning: Det finns behov av ytterligare påföljdsalternativ för unga lagöverträdare, särskild i åldersgruppen 15–17 år, för att i möjligaste mån ersätta användningen av såväl böter som kortare frihetsberövanden. Även vårt förslag vad gäller användningsområdet för socialtjänstpåföljden skapar behov av ytterligare påföljdsalternativ.

Böter är den klart vanligaste påföljden för unga lagöverträdare. För unga som döms i domstol och hör till åldersgruppen 15–17 år är böter en lika vanlig påföljd som överlämnande till vård inom socialtjänsten. De flesta unga erhåller dock böter genom strafförelägganden, utfärdade av åklagaren. År 2003 var det ca 70 procent av

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

353

den yngsta gruppen lagöverträdare som fick böter vid lagföring genom strafföreläggande eller dom.

Vi har i avsnitt 9.8 redogjort för att bötesstraff för unga är förenat med en mängd nackdelar. Om den unge – eller dennes föräldrar – har resurser att betala böterna är påföljden inte särskilt kännbar. Saknas resurser att betala böterna blir det i stället ofta vittgående konsekvenser på det ekonomiska och personliga planet som inte bara är momentana utan kan följa den unge under flera år framöver. Detta främjar definitivt inte den unges tillrättaförande i samhället. Antalet bötesstraff för unga lagöverträdare bör därför minskas signifikant.

Även i fortsättningen är det dock angeläget att i möjligaste mån hålla de unga utanför kriminalvården. Vidare skall den mycket restriktiva användningen av frihetsberövande påföljder bestå. Det är också utredningens uppfattning att användningen av de korta frihetsberövandena, dvs. sluten ungdomsvård under kort tid, LSUstraff, bör begränsas i möjligaste mån (se vidare kap. 14).

När det gäller socialtjänstpåföljden anser utredningen, i enlighet med vad som framgår av avsnitt 8.3.7, att denna främst bör väljas som påföljd för den grupp unga lagöverträdare som bedöms löpa stor risk för fortsatt brottsligt beteende. Det skall således inte vara möjligt att mera slentrianmässigt föreslå socialtjänstpåföljd för unga som begår brott. I stället skall denna påföljd föreslås efter en kvalificerad behovs- och riskbedömning. Socialtjänstpåföljden bör således enligt utredningen väljas efter en mer omsorgsfull prövning än vad som är fallet i dag.

Mot bakgrund av det nu anförda finns det behov av ytterligare påföljdsalternativ för unga lagöverträdare. Bristen på lämpliga påföljdsalternativ gör sig särskilt gällande för unga lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år.

Användningen av ungdomstjänst bör utvidgas

Förslag: Ungdomstjänst kan, rätt utformad, vara en tydlig och pedagogisk påföljd för unga. Vidare får ungdomstjänst anses vara förenlig med de straffrättsliga principerna om konsekvens, förutsebarhet och proportionalitet. Ungdomstjänst skall därför införas som självständig påföljd för unga lagöverträdare.

Ungdomstjänst SOU 2004:122

354

De hittillsvarande erfarenheterna av ungdomstjänsten är goda. Det är tydligt för den unge att det oavlönade arbetet är en reaktion på brott. Vidare finns det ett pedagogiskt värde i att den unge får gottgöra brottet genom arbete. Verkställigheten av ungdomstjänsten torde också upplevas som meningsfull, även om detta till stor del är avhängigt arbetsuppgifternas art. Det finns därtill stora möjligheter att ytterligare utforma innehållet i ungdomstjänsten så att de unga upplever att samhället sätter tydliga gränser när de begår brott. Ungdomstjänst kan också tillgodose kraven på såväl förutsebarhet, konsekvens som proportionalitet. Eftersom det även i fortsättningen skall vara socialtjänsten som skall ha huvudansvaret för barn och ungdomar som begår brott, är det i sammanhanget inte oväsentligt att ungdomstjänsten administreras av socialtjänsten. Nämnda förhållanden ger utredningen uppfattningen att ungdomstjänst har potential att utvecklas till en särskilt lämplig påföljd för unga lagöverträdare.

Frågan om att införa någon form av oavlönat arbete som en självständig påföljd i påföljdssystemet har övervägts tidigare vid ett flertal tillfällen. Ungdomsbrottskommittén var t.ex. inte främmande för en sådan ordning.

4

Vidare förelåg det enligt Straff-

systemkommittén starka skäl för att samhällstjänst borde införas som ett självständigt straff i påföljdssystemet.

5

Att göra ungdomstjänst till en självständig påföljd innebär att domstolen skall döma den unge direkt till ett visst antal timmar ungdomstjänst på samma sätt som domstolen dömer till böter, fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn. Ungdomstjänsten skall alltså ”stå på egna ben” och inte vara knuten till någon annan påföljd. Det skall inte längre vara en förutsättning att den unge har ett vårdbehov för att kunna döma till ungdomstjänst. Det innebär att påföljden i stor utsträckning kan ersätta såväl böter som, i vart fall kortare, frihetsberövande påföljder. Det är vidare fullt möjligt att ge ungdomstjänsten ett sådant pedagogiskt innehåll att socialtjänstpåföljdens användning kan begränsas till fall där den unges vårdbehov gör sig särskilt gällande.

Det rådande påföljdssystemet anklagas emellertid redan för att innehålla för många påföljder och påföljdskombinationer. En nackdel med att införa en ny självständig påföljd är att det därmed finns en risk att påföljdssystemet blir mer komplicerat och därmed mer svåröverskådligt. Denna aspekt bör dock inte tillmätas någon

4

Betänkandet Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35) del A s. 387.

5

Betänkandet Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91) del II s. 63–65, 91.

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

355

större betydelse eftersom ungdomstjänsten existerar redan i dag som ett inslag i påföljdssystemet för de unga.

En nackdel som dock är förknippad med just ungdomstjänst som ny självständig påföljd, är att den torde komma i fråga endast för lagöverträdare som samtycker till påföljden och som bedöms kunna klara av de krav som den innebär. De unga lagöverträdarnas samtycke till och lämplighet för ungdomstjänst skulle således bli avgörande för valet av påföljd. Inte heller denna nackdel kan dock sägas väga särskilt tungt; redan i dag gäller detta inte bara ungdomstjänsten utan även samhällstjänsten. Samtycke är också en förutsättning för att någon skall ådömas skyddstillsyn med kontraktsvård.

Vad som kan inge vissa betänkligheter mot att utvidga användningen av ungdomstjänst är att den för sin tillämpning är beroende av att det går att uppbringa tillräckligt många lämpliga arbetsuppgifter. Arbetsuppgifter för unga behöver också väljas med särskild omsorg. Därtill kommer att stora krav måste ställas på administrationen av ungdomstjänsten.

Behovet av en ny självständig påföljd för unga lagöverträdare gör sig dock starkt gällande. Utredningen gör bedömningen att fördelarna och utvecklingspotentialen hos ungdomstjänsten klart överskuggar de nackdelar som här har redovisats med ungdomstjänst som en ny självständig påföljd.

Som nämnts tidigare är det utredningens bestämda uppfattning att det skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att administrera ungdomstjänsten. När ungdomstjänst inrättas som en självständig påföljd är någon annan ordning helt otänkbar.

Användningsområdet för ungdomstjänst som självständig påföljd

Förslag: Ungdomstjänst kan inte rangordnas i förhållande till de övriga påföljderna. Domstolen skall i stället ha så stora möjligheter som möjligt att använda den påföljd som passar bäst i det enskilda fallet. Tillämpningen av ungdomstjänst skall dock vara begränsad till andra fall än de där endast böter är stadgat för det aktuella brottet. Vidare torde användningen av ungdomstjänst som självständig påföljd för åldersgruppen 18–20 år bli begränsad.

Ungdomstjänst SOU 2004:122

356

Syftet med ungdomstjänsten är att den skall vara den påföljd som i första hand kommer i fråga för unga, icke vårdbehövande lagöverträdare när inte brottslighetens straffvärde nödvändiggör en längre frihetsberövande påföljd. Ungdomstjänst skall kunna väljas i stället för såväl ett bötesstraff som ett kortare frihetsberövande straff. Vidare skall unga utan ett klart uttalat vårdbehov dömas till ungdomstjänst i stället för att överlämnas till vård inom socialtjänsten. Den nya påföljden ungdomstjänst kan därför inte rangordnas i förhållande till de övriga påföljderna. Domstolen skall i stället ha så stora möjligheter som möjligt att använda den påföljd som passar bäst i det enskilda fallet. Liksom tidigare är det väsentliga att den samlade reaktionen på brottsligheten framstår som rimlig och att det finns en balans mellan brottsligheten och samhällets reaktion.

Finner domstolen vid bedömningen av brottets straffvärde att påföljden kan stanna vid ett bötesstraff, skall domstolen således överväga om påföljden i stället bör bestämmas till ett visst begränsat antal timmar ungdomstjänst. Det skulle naturligtvis föra alldeles för långt att helt försöka ersätta böter med ungdomstjänst. Någon form av begränsning av ungdomstjänstens användningsområde är därför nödvändig. Ungdomstjänst skall på grund härav inte kunna väljas som påföljd i stället för penningböter, varför tillämpningen skall begränsas till andra fall än de där endast böter är stadgat för det aktuella brottet.

Är det fråga om ett brott som på grund av sin art normalt sett förskyller ett kortare frihetsberövande och det framstår som mindre lämpligt att döma till socialtjänstpåföljd, skall det vara möjligt för domstolen att i stället bestämma påföljden till ett högt antal timmar ungdomstjänst. Ju yngre lagöverträdaren är desto större bör utrymmet vara för att välja ungdomstjänst som påföljd även vid förhållandevis allvarlig brottslighet. Högsta domstolen har också funnit att påföljden sluten ungdomsvård inte kan anses vara avpassad för ungdomar som skall frihetsberövas enbart av det skälet att de begått ett artbrott.

6

Som tidigare påpekats har

regeringen i sina direktiv till utredningen uttalat att det måste, liksom tidigare, vara ett mål att minska användningen av frihetsberövande påföljder, särskilt korta sådana. Att öppna upp en möjlighet att ersätta de korta frihetsberövandena för unga lagöverträdare med ungdomstjänst är ett steg i den riktningen.

6

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

357

Ungdomstjänst skall kunna användas som påföljd även när det är fråga om återfall i brott, särskilt när det gäller gärningsmän i åldersgruppen 15–17 år. I dessa situationer bör det dock ofta finnas förutsättningar för att döma till socialtjänstpåföljd, eventuellt i förening med en tilläggspåföljd.

Att rangordna ungdomstjänsten och socialtjänstpåföljden inbördes är inte möjligt. I ett fall kan ungdomstjänsten vara mer ingripande än vad en socialtjänstpåföljd skulle vara. I ett annat fall kan förhållandet vara det omvända.

Av framställningen torde ha framgått att ungdomstjänst som självständig påföljd främst bör komma i fråga för de under 18 år. Redan i dag döms de som fyllt 18 år till överlämnande till vård inom socialtjänsten med föreskrift om ungdomstjänst endast i undantagsfall. Något större användningsområde av ungdomstjänst som självständig påföljd för åldersgruppen 18–20 år är svårt att se. Det kan inte bli aktuellt att ersätta lägre eller medelmåttiga bötesstraff med ungdomstjänst för denna grupp, utan tillämpningen torde bli begränsad till fall där påföljdsalternativet är ett högt bötesstraff. Det bör röra sig om brott där straffvärdet normalt ligger på 80–100 dagsböter, såsom vid t.ex. rattfylleri, olovlig körning och svårare fall av snatteri. Vid allvarligare brottslighet, där endast böter inte kan komma i fråga, bör alltså för denna åldersgrupp normalt användningen av villkorlig dom eller skyddstillsyn, eventuellt i förening med samhällstjänst, äga företräde framför ungdomstjänst.

En alternativ lösning för 18–20-åringar skulle vara att även låta inrätta samhällstjänst som en självständig påföljd. Ett sådant förslag skulle emellertid inte kunna begränsas endast till de unga lagöverträdarna utan det skulle bli generellt tillämpligt i påföljdssystemet. Frågan härom ryms inte i direktiven för utredningen och vi anser oss därför förhindrade att överväga denna fråga vidare.

10.2.3 Ungdomstjänstens innehåll

Allmänt

Förslag: Ungdomstjänsten skall bestå av arbete. Ungdomstjänsten skall dessutom innehålla moment som innebär att villkoren för ungdomstjänsten klargörs för den unge samt att den unge ges möjlighet att reflektera över sin livssituation och

Ungdomstjänst SOU 2004:122

358

att diskutera det brott han har begått. Ungdomstjänsten skall även bestå av ett avslutande moment där den unge får en återkoppling till hur han genomfört verkställigheten av påföljden. Momenten som inte utgör arbete skall fylla ett mindre antal av de utdömda ungdomstjänsttimmarna. Socialstyrelsen skall ges bemyndigande att utfärda föreskrifter beträffande den närmare utformningen och hanteringen av ungdomstjänsten.

För att ungdomstjänst skall bli en lämplig påföljd för unga lagöverträdare och utgöra ett trovärdigt alternativ till såväl böter som socialtjänstpåföljd och kortare frihetsberövande påföljder, är det av största vikt att kraven på påföljdens innehåll ställs högt.

Det är en självklarhet att ungdomstjänst skall bestå av ett moment där den unge får utföra någon sorts arbete. I dag finns det även en möjlighet att låta ungdomstjänsten bestå av olika former av program eller utbildning. Skälet som anfördes härför var att påföljden är avsedd för unga personer som kan antas ha ett särskilt behov av fostran och vägledning. Detta skäl är beaktansvärt och gör sig onekligen än mer gällande när ungdomstjänsten inte är kopplad till socialtjänstpåföljden. Ungdomstjänst i sin självständiga form skall visserligen främst vara avsedd för unga lagöverträdare som inte kvalificerat sig för sådan vård som skall erbjudas inom ramen för socialtjänstpåföljden. Många av de unga personer som begår brott är dock, även om de inte har något uttalat starkare vårdbehov, i behov av gränssättning och av vägledning i olika frågor. Risken är inte heller obetydlig för att många av de unga som döms till ungdomstjänst kommer att återfalla i brott. Det är därför mycket viktigt att ungdomstjänsten utformas på ett sådant sätt att de unga upplever att samhället tydligt säger i från att man inte accepterar att den unge begår brott. Påföljden har en viktig gränssättande funktion. Enbart skyldigheten att utföra arbete kan knappast åstadkomma detta. Ungdomstjänsten bör därför utöver det oavlönade arbetet innehålla moment som innebär att socialtjänsten klargör villkoren för ungdomstjänsten för den unge samt ger honom möjligheter att reflektera över sin livssituation och diskutera de brott han begått. Ungdomstjänsten bör även omfatta ett avslutande samtal mellan socialtjänstens representant och den unge samt om möjligt den unges föräldrar och handledaren från arbetsplatsen. Därvid bör den unge ges återkoppling på hur han har genomfört ungdomstjänsten. Nämnda moment bör kunna fylla ett mindre antal av de utdömda ungdomstjänsttimmarna. Det är en

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

359

självklarhet att den närmare utformningen av ungdomstjänsten skall ske med beaktande av tillgänglig vetenskap och beprövad erfarenhet.

Ungdomstjänstens trovärdighet hänger på att innehållet i påföljden håller en hög kvalitet. Kvaliteten skall vara hög oberoende var man befinner sig i landet. Med hänsyn till de svårigheter som redan idag är förknippade med kommunerna som huvudmän för socialtjänstpåföljden och ungdomstjänsten, framstår det som absolut nödvändigt att detaljerade riktlinjer ges för hur ungdomstjänsten som självständig påföljd skall utformas. För att åstadkomma detta skall ungdomstjänsten definieras i en särskild verkställighetslag. Med stöd av denna bör lämpligen Socialstyrelsen ges bemyndigande att utfärda föreskrifter beträffande den närmare utformningen och hanteringen av ungdomstjänsten.

I landet har det på olika håll redan tagits lovvärda initiativ till att utforma genomtänkta och strukturerade program för utformningen av ungdomstjänsten som tilläggssanktion. Ett sådant exempel är Tyresö kommun som har utarbetat en särskild metod, som vilar på teoretisk grund. Arbetet i Tyresö kommun presenteras i bilaga 7. Sådana initiativ bör givetvis följas upp och tas tillvara vid utformningen av ungdomstjänst som självständig påföljd. Tyresö kommun har också bedrivit ett samarbete med Stockholms universitet i syfte att förena teori och praktik kring frågor om unga som begår brott. Det är önskvärt att sådant samarbete mellan lärosätena och kommunerna kommer till stånd i större omfattning.

En del av den särskilda programverksamhet som i dag används av kommunerna vid verkställigheten av ungdomstjänst kommer inte att kunna utgöra en del av ungdomstjänstens innehåll i framtiden. Det finns dock inget som hindrar att denna programverksamhet kommer till användning även i fortsättningen, då som en del av ett ungdomskontrakt i samband med att en person döms till socialtjänstpåföljd. Det kan även vara aktuellt att vid behov erbjuda ungdomar i riskzonen att delta i dessa program utan att verksamheten har koppling till någon påföljd. För närvarande pågår ett projekt inom BRÅ med syfte att utvärdera kommunernas olika påverkansprogram. Resultaten kommer att redovisas under år 2005 och 2006. Det kan även nämnas att det pågår ett projekt inom BRÅ som kartlägger vilka åtgärder som föreslås inom ramen för påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Ungdomstjänst SOU 2004:122

360

Antalet timmar ungdomstjänst

Förslag: Det antal timmar som kan komma ifråga för ungdomstjänst som självständig påföljd skall vara lägst 20 och högst 150.

Enligt den nuvarande ordningen med ungdomstjänst i form av en föreskrift vid påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten är det lägsta antalet timmar ungdomstjänst som domstolen kan döma ut 20 och det högsta antalet 100. I förarbetena anfördes att antalet timmar vid ungdomstjänst borde vara lägre än vad som gäller i fråga om samhällstjänst.

7

Vid föreskrift om samhällstjänst är

det lägsta antalet timmar som kan dömas ut 40 och det högsta antalet 240.

Det är rimligt att ungdomstjänst som självständig påföljd har ett högre högsta antal timmar än vad som är fallet med ungdomstjänst som tilläggspåföljd. Vidare är det rimligt att det högsta antalet timmar ungdomstjänst, som är en utpräglad ungdomspåföljd, även som självständig påföljd sätts lägre än vad som är fallet vid samhällstjänst. Det skall dock finnas tillräckligt utrymme för att låta ungdomstjänst ersätta även kortare frihetsberövande påföljder. De svårigheter som det torde innebära för socialtjänsten att verkställa fall där ungdomstjänsten fastställts till ett mycket stort antal timmar måste också beaktas. Vid denna avvägning finner utredningen att det högsta antalet timmar som kan komma ifråga för ungdomstjänst som självständig påföljd bör vara 150. Vi ser ingen anledning att i fråga om det lägsta möjliga antalet timmar frångå vad som gäller redan i dag, nämligen 20 timmar.

Skall den unge erhålla ersättning för utfört arbete?

Förslag: Det arbete som utförs inom ramen för ungdomstjänsten skall även fortsättningsvis vara oavlönat.

En föreskrift om ungdomstjänst har hittills inneburit att den unge åläggs att utföra oavlönat arbete. En ordning som innebär att de unga lagöverträdarna skall erhålla betalning för det arbete som de utför till följd av att de dömts till ungdomstjänst skulle helt förta effekten av att den unge genom ungdomstjänsten undergår en brottspåföljd. Sveriges internationella åtaganden innebär inte heller

7

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

361

krav på ersättning för arbete som utförs inom ramen för en icke frihetsberövande påföljd. Det arbete som den unge skall utföra inom ramen för en ungdomstjänst skall därför, i enlighet med vad som är fallet i dag med ungdomstjänst som tilläggssanktion, vara oavlönat.

Lämplighetsprövning

Förslag: Domstolen måste även i fortsättningen finna den unge lämplig för ungdomstjänst för att kunna döma till denna påföljd. Till grund för denna prövning skall finnas en av socialtjänsten genomförd lämplighetsbedömning av den unges förutsättningar att fullfölja påföljden. Denna bedömning skall normalt kunna baseras på det underlag som framkommer vid den utredning socialtjänsten utför i anledning av begäran om yttrande enligt 11 § LUL. Lämplighetsprövningen skall betraktas som ett tillfälle att sålla bort de mer uppenbara fall där den unge inte bör komma i fråga för ungdomstjänst.

Hittills har det varit en förutsättning vid såväl ungdomstjänst som samhällstjänst att den som är aktuell för sådan påföljd också har bedömts lämplig för densamma. Det är dock ingen självklarhet att ungdomstjänst som självständig påföljd skall föregås av motsvarande lämplighetsprövning. I t.ex. Norge förutsätter påföljden samhällsstraff (samfunnsstraff), som består av bl.a. oavlönat arbete, inte att någon personundersökning eller lämplighetsbedömning görs.

Det finns dock påtagliga fördelar med en ordning som innebär att det görs en bedömning av den unges förutsättningar att kunna fullgöra det som förväntas av honom vid en påföljd om ungdomstjänst, dvs. en bedömning av om den unge har förmåga att anpassa sig till generella krav på arbetsförmåga, punktlighet, drogfrihet och samarbetsförmåga (jmf KVVFS 2002:5). Som framhållits i tidigare sammanhang är det angeläget att inte i onödan utsätta arbetsgivare som ställer plats till förfogande för ungdomstjänst för risken att den unge missköter sig och inte kan fullfölja ungdomstjänsten. Det är även ur den unges perspektiv angeläget att försöka undvika misslyckanden härvidlag. Utredningen är därför av uppfattningen att domstolen även i fortsättningen måste finna den unge lämplig för ungdomstjänst för att kunna döma till denna påföljd.

Ungdomstjänst SOU 2004:122

362

Till grund för denna prövning skall finnas en av socialtjänsten genomförd lämplighetsbedömning av den unges förutsättningar att fullfölja påföljden. Denna bedömning skall normalt kunna baseras på det underlag som framkommer vid den utredning socialtjänsten utför i anledning av begäran om yttrande enligt 11 § LUL. Bedömningen bör således sällan innebära något merarbete. Såväl socialtjänsten, åklagaren och domstolen som den unge själv skall kunna ta initiativ till att en sådan personutredning görs. Nivån för när man skall kunna komma i fråga för ungdomstjänst bör dock enligt utredningens mening inte sättas särskilt högt. I stället skall lämplighetsprövningen betraktas som ett tillfälle att sålla bort de mer uppenbara fall där den unge inte bör komma i fråga för ungdomstjänst. Omständigheter som generellt sett kan diskvalificera en ung lagöverträdare från att komma i fråga för påföljden ungdomstjänst kan, liksom framhållits i förarbetena till 1999 års reform, vara att han lider av betydande missbruksproblem eller bristande utveckling.

8

Betänkligheter kan även hysas mot personer

som är uttalat våldsbenägna. Vidare bör särskild omsorg läggas vid att bedöma om det föreligger någon risk eller andra svårigheter för arbetsgivare att ta emot unga när de lider av psykisk ohälsa av något slag.

Det är som tidigare framhållits önskvärt att socialtjänsten förbereder den unge för uppgifterna i ungdomstjänsten och att arbetsuppgifterna väljs med omsorg i varje enskilt fall. Den förberedelse och uppbackning som den unge kan erhålla från socialtjänsten skall förhoppningsvis medföra dels att så många unga lagöverträdare som möjligt kommer ifråga för påföljden, dels att antalet misslyckade ungdomstjänstärenden kan hållas nere.

Krav på samtycke

Förslag: För att domstolen skall kunna döma till ungdomstjänst krävs den tilltalades samtycke till det. Det är dock angeläget att den unges ställningstagande till ungdomstjänst baseras på tillräcklig kunskap om vad ungdomstjänst innebär och vilken roll ungdomstjänsten har i påföljdssystemet. Den unges lämplighet för ungdomstjänst skall utredas även i fall där denne inte har lämnat sitt samtycke.

8

Departementspromemorian Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32) s. 101.

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

363

Frågan huruvida en förutsättning för att ådöma någon att utföra oavlönat arbete skall vara att den dömde samtycker därtill har övervägts vid flera tidigare tillfällen.

I förarbetena till den senaste påföljdsreformen, varvid användningen av samhällstjänst utvidgades, påpekade regeringen att det i olika sammanhang hade uttryckts farhågor för att samhällstjänst utan samtycke skulle kunna strida mot Sveriges internationella åtaganden enligt olika konventioner och rekommendationer på människorättens område.

9

Främst var det olika bestämmelser om

förbud mot tvångsarbete som hade aktualiserats. Regeringen ansåg att det var mindre sannolikt att möjligheten att föreskriva samhällstjänst såsom den var konstruerad skulle anses strida mot Sveriges internationella åtaganden på människorättsområdet, även om kravet på samtycke för själva påföljdsvalet skulle tas bort och man fann därför att frågan om att behålla kravet på samtycke eller inte borde diskuteras också från andra synpunkter.

Mot att behålla kravet på samtycke framfördes att ett sådant krav är principiellt tveksamt eftersom det kan sägas ge den tilltalade ett bestämmande inflytande över samhällets reaktion på hans brott. En annan nackdel med kravet på samtycke sades vara att det begränsar samhällstjänstens tillämpningsområde. Dessutom kunde det, som en remissinstans påpekat, anses olämpligt att ha en ordning som förutsätter att även en tilltalad som förnekar brott tvingas ta ställning till om han samtycker till att fullgöra samhällstjänst. De fördelar med att behålla kravet på samtycke som framhölls var dels att det annars finns risk för att den dömde inte är motiverad, dels att det är särskilt angeläget att försöka undvika misslyckanden när det gäller samhällstjänst eftersom sådana på sikt kan leda till att det blir svårt att finna ”arbetsgivare”. Man framhöll vidare att det fordras samtycke för att kunna döma till skyddstillsyn med kontraktsvård och för att ett fängelsestraff skall kunna verkställas genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. Mot bakgrund härav ansåg man att principiella invändningar mot krav på samtycke vid samhällstjänst vägde mindre tungt.

Ställningstagandena hittills vad gäller såväl samhällstjänst som ungdomstjänst har resulterat i krav på att sådant samtycke skall föreligga. Även i andra länder kräver motsvarande påföljder ofta samtycke. Den kanske största invändningen mot denna ordning är att det är i viss mån otillfredsställande att en påföljd för brott skall

9

Ungdomstjänst SOU 2004:122

364

kräva lagöverträdarens godkännande. Den bestraffande effekten kan bli försvagad, i och med att den som begått ett brott kan påverka domstolens påföljdsval. Förutsebarheten i påföljdssystemet kan också sägas minska som en följd av momentet av samtycke.

Ungdomstjänst, som alltså enbart riktar sig till unga lagöverträdare, skulle troligtvis med framgång kunna utföras även av unga som till en början ställer sig avvisande till påföljden. En ordning som kräver samtycke vid ungdomstjänst riskerar att inte fånga upp ett antal för ungdomstjänst i och för sig lämpliga unga som initialt är negativa till en sådan påföljd.

Utredningen har ändå stannat vid att ungdomstjänst även i fortsättningen skall kräva samtycke. En utökad användning av påföljden utan krav på samtycke skulle medföra att rättssystemet riskerade att bli alltför belastat. Det är nämligen troligt att ungdomstjänsten skulle komma att misskötas och den unge på nytt bli föremål för åklagarens och domstolens överväganden i påföljdsfrågan i betydligt fler fall om påföljden gjordes oavhängig av den unges inställning. Synpunkten att det är viktigt att undvika misslyckanden för att kunna engagera arbetsgivare för ungdomstjänst gör sig också starkt gällande.

Det är dock angeläget att den unges ställningstagande till ungdomstjänst baseras på tillräcklig kunskap om vad ungdomstjänst innebär och vilken roll ungdomstjänsten har i påföljdssystemet. För detta ändamål kan det vara värdefullt att upprätta en informationsbroschyr som riktar sig till den unge och dennes föräldrar. Ett sådant material bör utöver information om ungdomstjänstens syfte även innehålla allmänna villkor och krav, regler för sekretess, tänkbara arbetsuppgifter, konsekvenser av misskötsamhet samt vad som gäller vid sjukdom m.m. Med en sådan ordning kan man förutsätta att även många av de som är lämpliga men som initialt är negativa till ungdomstjänst ändrar uppfattning.

Det är även viktigt att den unge får information om att socialtjänsten kan lämna uppgifter om den unge till arbetsplatsen om uppgifterna har relevans för verkställigheten av ungdomstjänsten. Av 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) följer nämligen att sekretessen inte utgör hinder mot att uppgift lämnas ut om det är nödvändigt för att myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet.

Utredningen är av uppfattningen att den unges lämplighet för ungdomstjänst skall utredas även i fall där denne inte lämnat sitt samtycke. Det kan ju inte uteslutas att den unge vid rättegången,

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

365

efter en genomgång med sin försvarare, omvärderar en tidigare negativ inställning till ungdomstjänst.

10.2.4 Den praktiska hanteringen

Allmänt

Det är en självklarhet att den nuvarande utformningen av ungdomstjänst till stor del får ligga till grund för utformningen av ungdomstjänst som självständig påföljd. Vid inrättandet av ungdomstjänst som tilläggssanktion användes samhällstjänst som förebild och i förarbetena uttalades att erfarenheterna från verksamheten med samhällstjänst skulle tas till vara vid arbetet med uppbyggnaden av ungdomstjänsten. Vid en vidareutveckling av ungdomstjänsten är det därför av intresse att även beakta regleringen och den praktiska tillämpningen av samhällstjänsten.

Ungdomstjänstplatser

Bedömning: Antalet fall där unga lagöverträdare ådöms ungdomstjänst kommer att bli stort. Socialtjänsten i kommunerna behöver därför tillföras ytterligare resurser. Erfarenheterna inom frivården när det gäller samhällstjänst bör tas tillvara av kommunerna vid hanteringen av ungdomstjänsten och myndigheterna bör samarbeta. Ungdomstjänsten bör även i fortsättningen bestå av meningsfulla arbetsuppgifter som kan förväntas göra intryck på den unge.

En förutsättning för ungdomstjänst, liksom samhällstjänst, är att det finns arbetsplatser och andra organisationer som är beredda att ta emot dömda för arbete. Erfarenheterna från samhällstjänsten i detta avseende har varit förhållandevis goda. Vid den senaste utvärderingen av samhällstjänstpåföljderna visade det sig visserligen att det som frivården i störst utsträckning hade lämnat synpunkter på var svårigheter att finna arbetsplatser till de samhällstjänstdömda. Detta är i och för sig oroväckande. Som BRÅ poängterade skall frivårdens synpunkter dock ses mot bakgrund av att antalet

Ungdomstjänst SOU 2004:122

366

dömda till samhällstjänst hade ökat mycket kraftigt sedan påföljden utökades till att gälla även villkorlig dom.

10

Användningen av ungdomstjänst har hittills inte varit särskilt omfattande. Det har kommit till utredningens kännedom att vissa kommuner ändå har upplevt svårigheter med att hitta lämpliga arbetsplatser. Särskilt har det gällt fall där ett mycket högt antal ungdomstjänsttimmar har dömts ut.

Utredningens förslag innebär att ungdomstjänsten skall få en betydligt mer vidsträckt användning än vad som är fallet i dag. Ungdomstjänst som självständig påföljd skall utgöra alternativ till såväl bötesstraff och socialtjänstpåföljd som kortare frihetsberövanden. Därtill kommer att ungdomstjänst även i fortsättningen skall kunna dömas ut i förening med socialtjänstpåföljden, se vidare kap. 11. Antalet fall där unga lagöverträdare ådöms ungdomstjänst kommer således att öka i stor omfattning. Det är därför uppenbart att utredningens förslag innebär att socialtjänsten behöver tillföras ytterligare resurser för att klara av att administrera verkställigheten av påföljden.

I förarbetena till 1999 års påföljdsreform påpekades att erfarenheterna inom frivården när det gäller samhällstjänst borde tas tillvara av kommunerna vid hanteringen av ungdomstjänsten och att myndigheterna borde samarbeta. Detta påpekande ökar i aktualitet när antalet ungdomstjänstärenden ökar i antal. Det är t.ex. fullt möjligt att låta kommunerna få tillgång till den platsbank som frivården har arbetat upp.

Det bör även i fortsättningen vara en ambition att ungdomstjänsten skall bestå av meningsfulla arbetsuppgifter som kan förväntas göra intryck på den unge. Det är viktigt att arbetet inte uppfattas enbart som ett straff som skall ”arbetas av”. Det är också viktigt att välja arbetsplats med hänsyn till den unges individuella behov och förutsättningar. Frågan vilka arbetsplatser som kan bli aktuella för ungdomstjänstplatser är naturligtvis till stor del avhängig de lokala förhållandena. Hittills har kommunal verksamhet och olika ideella föreningar, trossamfund och andra liknade verksamheter som inte har kommersiella syften varit aktuella. Även statlig verksamhet kan komma i fråga. Om det uppstår svårigheter att hitta lämpliga arbetsplatser kan man även tänka sig att socialtjänsten i egen regi anordnar lämpligt arbete. När det gäller samhällstjänst har kriminalvårdsverket anfört att man bör iaktta

10

Samhällstjänst – I samhällets tjänst?, BRÅ,2003, s. 36.

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

367

restriktivitet vid placering av dömda i verksamhet som omfattar vård eller omsorg, särskilt av barn och äldre. Av Kriminalvårdsverkets föreskrifter framgår vidare att arbetsuppgifterna inte får vara av den art att samhällstjänsten innebär att oavlönad arbetskraft ställs till den reguljära arbetsmarknadens förfogande (KVVFS 2002:5). Motsvarande synpunkter kan anläggas på ungdomstjänsten.

Det skall även vara möjligt för de unga att komma med egna förslag till ungdomstjänstplatser. I vilken mån dessa kan anses lämpliga får avgöras mot bakgrund av vad som ovan anförts samt med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Det är enligt den gällande ordningen varken vid ungdomstjänst eller vid samhällstjänst en förutsättning att domstolen vid sitt avgörande har information om vad en sådan påföljd faktiskt kommer att innebära. Det finns alltså inget krav på att en arbetsplats skall vara anordnad innan domstolen dömer i målet. Det är heller inte en förutsättning att domstolen skall ha kunskap om möjliga arbetsplatser eller arbetsuppgifter. Finns sådana uppgifter tillgängliga vid domstolens prövning skall dessa dock naturligtvis redovisas. Det ligger också i sakens natur att innehållet i ungdomstjänsten inte kan fastställas förrän efter domen när det finns kunskap om antalet utdömda arbetstimmar. Det saknas skäl för utredningen att beträffande ungdomstjänsten som självständig påföljd föreslå ändringar i ovan redovisade hänseenden.

Handledning

Förslag: På varje för ungdomstjänst aktuell arbetsplats skall det utses en handledare för de till ungdomstjänst dömda unga lagöverträdarna. Handledarna skall informeras om ungdomstjänstens innebörd och villkor samt de krav som ställs på den unge under verkställigheten. Det är dessutom viktigt att handledarna och deras arbetsgivare erhåller allmän kunskap om ungas förhållanden och villkor så att de får en förståelse för i vilket sammanhang de verkar. Handledaren bör delta vid socialtjänstens avslutande samtal med den unge.

Det är viktigt att den unge, som ofta helt saknar erfarenhet av arbetslivet och som kan känna sig vilsen på den arbetsplats där ungdomstjänsten skall fullgöras, får någon form av stöd på arbetsplatsen. Det måste också finnas någon där som har en

Ungdomstjänst SOU 2004:122

368

kontrollfunktion. På varje arbetsplats skall det därför utses handledare för de till ungdomstjänst dömda unga lagöverträdarna. Det är viktigt att handledarna och deras arbetsgivare erhåller allmän kunskap om ungas förhållanden och villkor. Det är angeläget att arbetsplatserna och handledarna har en förståelse för i vilket sammanhang de verkar. Socialtjänsten skall naturligtvis även ge information om ungdomstjänstens innebörd i det enskilda fallet och vad den unge har för skyldigheter samt vilka konsekvenserna är vid misskötsamhet. Vidare är det viktigt att handledaren får god stöttning i övrigt av socialtjänsten. Det är dessutom lämpligt att socialtjänsten regelbundet besöker arbetsplatserna så att informationen om arbetsplatsen hålls aktuell samt att en god relation till personalen upprätthålls. Socialtjänsten bör registrera arbetsplatserna i en arbetsplatsbank som fortlöpande uppdateras.

Socialtjänstens handläggare bör sammanträffa med såväl den unge som handledaren från arbetsplatsen för att summera intrycken från verkställighetstiden och för att ge den unge en återkoppling på sina insatser. Det är även önskvärt att den unges vårdnadshavare då är närvarande.

Arbetsplan

Förslag: För ungdomstjänstens genomförande skall socialtjänsten upprätta en för den unge individuell arbetsplan. I vilken takt ungdomstjänsten skall verkställas och omfattningen på varje arbetspass får bestämmas efter en bedömning från fall till fall.

Socialtjänsten skall upprätta en arbetsplan för ungdomstjänstens utförande. Arbetsplanen utgör ramen för ungdomstjänstens utformning i det enskilda fallet. I planen skall anges vad ungdomstjänsten skall bestå i och när den skall utföras samt övriga villkor som kan förekomma. Planen skall ange när arbetspassen skall äga rum och omfattningen på varje arbetstillfälle. Det är en självklarhet att ett villkor för verkställigheten skall vara att den unge inte är påverkad av alkohol eller andra droger. Ett annat villkor är naturligtvis att den unge håller de bestämda tiderna. Arbetsplanen bör även innehålla information om vad som förväntas av den unge om han inte har möjlighet att inställa sig till ett arbetspass, t.ex. vid sjukdom.

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

369

Arbetstiderna får naturligtvis anpassas till varje enskilt fall. Utgångspunkten skall vara att ungdomstjänsten skall utföras på fritiden. Det skall därmed vara fullt möjligt för den unge att fortsätta eventuell skolgång eller att sköta ett ordinarie arbete.

I vilken takt ungdomstjänsten skall verkställas och omfattningen på varje arbetspass får bestämmas efter en bedömning från fall till fall. Avtjänandetakten bör också vara beroende av det antal timmar som ungdomstjänsten totalt omfattar samt när den är tänkt att utföras, t.ex. efter skol- eller arbetsdagens slut, på helger eller lov.

Kontroll

Förslag: Såväl handledaren på arbetsplatsen som socialtjänsten har kontrollfunktioner.

Som tidigare har nämnts kommer den utsedda handledaren att ha bl.a. en kontrollfunktion. Ungdomstjänsten förutsätter dock att även socialtjänsten utövar ett stort mått av kontroll. Till en början måste den tänkta arbetsplatsen naturligtvis kontrolleras och bedömas. Vidare måste lämpligheten hos den tilltänkta handledaren kontrolleras. Slutligen – vilket inte är minst viktigt – måste socialtjänsten kontrollera hur den unge sköter ungdomstjänsten. Precis som vid samhällstjänst bör socialtjänsten regelbundet kontrollera den unges närvaro på arbetsplatsen, antingen genom besök på arbetsplatsen eller telefonledes. Även om det ligger i sakens natur att kontrollerna kommer att ha inslag av övervakning, är det viktigt att inte betona bara den aspekten utan också att låta kontrollerna färgas av intresse för hur det går för den unge på arbetsplatsen.

Det har nämnts att ett villkor för verkställigheten är att den unge inte är påverkad av alkohol eller andra droger. Misskötsamhet får anses föreligga om det framgår att den unge är påverkad av alkohol eller andra droger (jfr KVVFS 2002:5).

Reaktioner när ungdomstjänsten inte sköts

Förslag: Misskötsamhet av allvarligare slag skall leda till att åklagaren för talan vid domstol om undanröjande av påföljden ungdomstjänst. När det finns skäl för det skall domstolen dock i stället för att undanröja påföljden kunna meddela den unge en

Ungdomstjänst SOU 2004:122

370

varning. Även åklagaren kan meddela den unge en varning. Socialstyrelsen bör utforma vägledning för hur socialtjänsten skall agera i olika situationer när den unge missköter ungdomstjänsten.

Det är viktigt att den unge är helt införstådd med vikten av att följa arbetsplanen och att uppfylla de allmänna villkor som är förenade med ungdomstjänsten. Vid misskötsamhet måste socialtjänsten genast reagera.

En avgörande faktor för att ungdomstjänst skall kunna fungera som en trovärdig påföljd vid ungdomsbrott är att misskötsamhet av allvarligare slag leder till att talan förs om undanröjande. Som exempel på situationer då det kan bli aktuellt att undanröja en utdömd ungdomstjänst och döma till annan påföljd kan nämnas att den unge är påverkad av alkohol eller andra droger under verkställigheten, att han vid upprepade tillfällen kommer för sent, att han uteblir från arbetspass, att han begår brott på arbetsplatsen, eller att han utan godtagbara skäl vägrar att medverka i något av momenten under verkställigheten av ungdomstjänsten.

När det finns skäl för det skall domstolen dock i stället för att undanröja ungdomstjänsten kunna meddela den unge en varning. Detta motsvarar vad som i dag gäller om den unge missköter överlämnandepåföljden eller därtill hörande föreskrift om ungdomstjänst. Utredningen har föreslagit att även åklagare skall kunna meddela den unge en varning i sådana fall. Denna möjlighet bör naturligtvis finnas för åklagaren även när ungdomstjänsten utgör en självständig påföljd.

Vid BRÅ:s senaste utvärdering av samhällstjänstpåföljderna

11

fann man att de flesta frivårdsenheterna var eniga om hur de skulle hantera både den grövsta och den mildaste formen av misskötsamhet. När det gällde de ”mellangrova” formerna av misskötsamhet förelåg dock större variation mellan frivårdsenheternas hantering.

Ungdomstjänsten kan misskötas på en mängd olika vis. Det finns risk för att socialtjänstens sätt att betrakta och hantera misskötsamhet kommer att variera i allt för stor utsträckning om det inte utarbetas tydliga rutiner härom. För att påföljden skall bli trovärdig krävs en enhetlig tillämpning av dessa frågor. Mot bakgrund härav framstår det som angeläget att någon form av stöd ges till socialtjänsten hur man skall agera i olika situationer när den

11

Samhällstjänst – I samhällets tjänst?, BRÅ, 2003.

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

371

unge missköter ungdomstjänsten. Det mest ändamålsenliga torde vara att Socialstyrelsen ger socialtjänsten sådan vägledning.

När förutsättningarna för att verkställa ungdomstjänsten brister

Förslag: Finner socialtjänsten att det krävs större ändringar i en arbetsplan bör saken normalt bli föremål för domstolens prövning. Åklagaren skall vidare kunna föra talan vid domstol om undanröjande av ungdomstjänsten om förutsättningarna för att alls fullgöra en utdömd ungdomstjänst brister, utan att det för den skull är fråga om misskötsamhet.

Om socialtjänsten anser att det behöver göras större ändringar i en arbetsplan bör saken normalt bli föremål för domstolens prövning. För att systemet inte skall bli allt för otympligt är det emellertid rimligt att låta socialtjänsten vid behov göra vissa justeringar i arbetsplanen, utan att behöva informera åklagaren. Det bör vara möjligt för socialtjänsten att ändra i arbetsplanen under pågående verkställighet till följd av förhållanden hänförliga till arbetsplatsen eller till andra förhållanden som uppstår utan den unges egen förskyllan, t.ex. om den unge drabbas av allvarlig sjukdom eller skada. Socialtjänsten bör även ha möjlighet att byta arbetsplats under pågående verkställighet om skälen härför är beaktansvärda. Vidare bör arbetsplanen kunna ändras på grund av hänsynstagande till den unges utbildning och arbete. Däremot bör semester eller dylikt inte medföra uppehåll eller ändringar i övrigt i arbetsplanen.

Det kan också förekomma fall där förutsättningarna för att alls fullgöra en utdömd ungdomstjänst brister. Så kan t.ex. vara fallet om arbetsplatsen inte längre kan eller vill medverka. En annan sådan situation uppkommer om den unge på grund av långvarig sjukdom är förhindrad att uppfylla de åtaganden ungdomstjänsten innebär. Vidare kan verkställigheten omöjliggöras på grund av att den unge skall flytta utomlands. I dessa och liknande fall skall åklagaren kunna föra talan vid domstol om undanröjande av ungdomstjänsten. Annan lämplig påföljd får då väljas.

Ungdomstjänst SOU 2004:122

372

Återfall i brott

Förslag: Att den unge skall lagföras för nya brott innan en tidigare dom på ungdomstjänst till fullo verkställts skall inte med automatik medföra ett undanröjande av ungdomstjänsten. Återfall i brott kan dock vara en följd av att den unges livssituation är sådan att förutsättningarna att fullgöra en tidigare ådömd ungdomstjänst inte längre är för handen. Åklagaren har därvid att väcka talan om undanröjande av ungdomstjänsten.

Om den unge skall dömas till ungdomstjänst för brott som begåtts innan en tidigare dom till ungdomstjänst börjat verkställas, bör det vid bestämmande av antalet timmar ungdomstjänst i möjlig mån iakttagas att det sammanlagda antalet timmar i de båda domarna inte överstiger vad som skulle ha dömts ut om alla brotten hade behandlats i ett sammanhang.

I 34 kap. BrB finns regler om sammanträffande av brott och om förändring av påföljd när en tidigare dömd person begår nya brott innan den första påföljden har upphört. Där ges i 1 § regler om bestämmande av påföljd om den som för brott har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård har begått annat brott före domen eller om han begår nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts. Några sådana regler ges däremot inte om den tidigare påföljden är överlämnande till särskild vård, t.ex. vård inom socialtjänsten, eller böter. Detta innebär att en tidigare utdömd sådan påföljd inte kan förklaras avse även det nya brottet. Inte heller kan domstolen undanröja t.ex. en bötespåföljd och i stället döma till annan gemensam påföljd för de ”gamla” och de nya brotten. Som framgått i kap. 8 kan däremot ett förordnande med överlämnande till vård inom socialtjänsten undanröjas, inte därför att den unge begår nya brott, utan därför att han bryter mot någon föreskrift om t.ex. ungdomstjänst som meddelats i domen.

Frågan blir då om ungdomstjänsten, när den utformas som en självständig påföljd, i detta hänseende skall behandlas på samma sätt som överlämnande till vård inom socialtjänsten och böter eller om man skall utforma reglerna efter förebild av det som gäller beträffande fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och sluten ungdomsvård.

Vi menar att övervägande skäl talar för att ungdomstjänst som självständig påföljd så långt möjligt bör behandlas på samma sätt

SOU 2004:122 Ungdomstjänst

373

som böter vad gäller hanteringen vid återfall i brott. När det gäller utdömda böter ligger dessa som framgått alltid fast och kan inte undanröjas. Detsamma bör gälla en utdömd ungdomstjänst. Om den unge begår nya brott skall detta förhållande således inte i sig leda till ett undanröjande av ungdomstjänsten. Situationer där den unge fortsätter med brottslighet kommer dock sannolikt i många fall att innebära att förutsättningarna för att påföljden skall kunna verkställas inte längre föreligger. Detta skall normalt medföra att åklagaren väcker talan om att ungdomstjänsten skall undanröjas.

Ungdomstjänst som självständig påföljd bör alltså – i likhet med böter – inte omfattas av regeln i 34 kap. 1 § BrB. Däremot bör det, om den unge skall dömas till ungdomstjänst för brott som begåtts innan en tidigare dom till ungdomstjänst börjat verkställas, vid bestämmande av antalet timmars ungdomstjänst i möjlig mån iakttagas att det sammanlagda antalet timmar i de båda domarna inte överstiger vad som skulle ha dömts ut om alla brotten hade behandlats i ett sammanhang.

Preskription m.m.

En ådömd ungdomstjänst bör, på samma sätt som utdömda böter, bortfalla om inte domen börjat verkställas innan fem år förflutit från lagakraftvunnen dom. Det kan nämligen förutsättas att en ådömd ungdomstjänst, som av ett eller annat skäl inte kan verkställas under lång tid, blir undanröjd av domstol på talan av åklagaren. Om den inte blir undanröjd, antingen därför att åklagaren inte för talan därom eller därför att domstolen menar att det saknas skäl för undanröjande, är det inte rimligt att när så lång tid som fem år förflutit från domen kräva att den unge skall fullgöra ungdomstjänsten.

Därjämte bör, också i enlighet med vad som gäller för böter, om det samtidigt förekommer till verkställighet dels fängelse i minst två år eller sluten ungdomsvård i minst två år, dels en ungdomstjänst som har dömts ut innan den frihetsberövande påföljden har börjat verkställas, denna senare påföljd träda i stället för ungdomstjänsten. Inte heller i en situation då den unge blir frigiven efter en så lång frihetsberövande påföljd som två år eller mer är det nämligen enligt vår uppfattning rimligt att kräva att han skall fullgöra ett antal timmars ungdomstjänst som dömts ut ett par år tidigare.

375

11 Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter

11.1 Användning av ungdomstjänst och böter som tilläggspåföljd

11.1.1 Proportionalitetsprincipen

Principen om proportionalitet är grundläggande i straffsystemet. Principen innebär att det skall finnas balans mellan brottet och samhällets reaktion. Brottets svårhet skall vara avgörande för hur hårt straffet skall vara. Det innebär att ju allvarligare brott desto mer ingripande behöver samhällets reaktion vara.

Socialtjänstpåföljden är särskilt svår att förena med proportionalitetsprincipen. Det är den unges vårdbehov som är avgörande för vilka åtgärder som vidtas av socialtjänsten inom ramen för den socialrättsliga vårdlagstiftningen. De ändringar som gjordes beträffande överlämnandepåföljden vid 1999 års reform tog sikte på att öka domstolens inflytande över bl.a. innehållet i påföljden för att därmed bättre tillgodose kravet på proportionalitet. Enligt direktiven till utredningen skall principen också i fortsättningen ha genomslag i påföljderna.

11.1.2 Lagstiftarens intentioner

Proportionalitetskravet skall inte bara beaktas vid val av påföljd utan skall även tillgodoses inom ramen för påföljden. Före 1999 års påföljdsreform var det främst genom att döma ut dagsböter som proportionaliteten tillgodosågs inom ramen för påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten.

I departementspromemorian Påföljder för unga lagöverträdare

1

föreslogs att överlämnandepåföljden skulle kombineras med böter i större utsträckning än vad som dittills varit fallet. Man menade att

1

Departementspromemorian Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32).

Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter SOU 2004:122

376

påföljden i princip alltid skulle förenas med ett bötesstraff. Dessutom föreslogs att det skulle införas en möjlighet att meddela en särskild föreskrift om ungdomstjänst för att på så sätt vidga tillämpningsområdet för överlämnandepåföljden.

Förslaget att alltid förena överlämnandepåföljden med böter stötte emellertid på kritik från remissinstanserna. Kritiken gick i huvudsak ut på att unga personer ofta inte har ekonomiska förutsättningar att själva betala böterna och att sanktionen då riskerar att bli utan verkan gentemot den unge. Vidare anfördes att en presumtion för ett bötesstraff skulle innebära att man avhände sig möjligheten att kunna använda bötesstraffet som en regulator i de fall socialtjänsten endast ansåg sig behöva erbjuda begränsade insatser men straffvärdet var sådant att det var motiverat med ett bötesstraff för att ett överlämnande skulle kunna komma i fråga. Mot bakgrund härav ansåg regeringen att förslaget inte borde genomföras och att överlämnandepåföljden i stället borde förenas med böter bara när det fanns skäl för det.

2

Att enbart kunna förena överlämnandepåföljden med böter ansågs dock inte tillräckligt. Regeringen föreslog därför, i överensstämmelse med förslaget i departementspromemorian, att överlämnandepåföljden skulle förstärkas genom införande av en möjlighet att förordna om ungdomstjänst.

Frågan om i vilken utsträckning överlämnande till vård inom socialtjänsten bör kombineras med dagsböter eller med en föreskrift om ungdomstjänst skall enligt förarbetena avgöras efter en avvägning mellan brottets straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet å ena sidan och hans personliga förhållanden och de av socialnämnden planerade åtgärderna å andra sidan. Man fann att det inte var möjligt att närmare ange hur denna bedömning skall ske.

3

11.1.3 Utvärderingens resultat

För de drygt 2000 ungdomar som år 2000 dömdes till ett överlämnande till vård inom socialtjänsten var i en knapp femtedel av fallen påföljden förenad med ungdomstjänst. I motsvarande omfattning, dvs. i en knapp femtedel av fallen, förenades påföljden i stället med dagsböter. Det innebär att över 35 procent av alla de

2

3

A. prop. s. 151.

SOU 2004:122 Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter

377

som dömdes till överlämnade till vård inom socialtjänsten detta år även fick någon form av tilläggspåföljd.

4

För att på en övergripande nivå belysa i vilken utsträckning och under vilka förhållanden överlämnandepåföljden hade förenats med böter respektive ungdomstjänst rangordnade BRÅ ungdomarnas brott utifrån brottens abstrakta straffvärde.

När det gäller överlämnandepåföljden visade BRÅ:s undersökning att de ungdomar som fick en tilläggspåföljd i genomsnitt hade begått brott med ett högre abstrakt straffvärde än de som enbart hade överlämnats till vård inom socialtjänsten. De som fick en tilläggspåföljd hade också i genomsnitt något fler tidigare lagföringar och fler bibrott, dvs. det förekom fler brott utöver huvudbrottet. Det framgick dessutom att brottets genomsnittliga abstrakta straffvärde var högre när överlämnandepåföljden förenades med ungdomstjänst än när den förenades med böter.

BRÅ konstaterade att det inte finns något stöd i lag eller förarbeten som direkt kunde förklara att tilläggspåföljden ungdomstjänst tenderar att utdömas vid grövre brott än tilläggspåföljden böter. Man framförde tanken att åklagare och domare kanske uppfattar ungdomstjänst som en mer “substantiell” reaktion än böter och därför ser den som mer lämplig i de grövre fallen.

11.2 Utredningens överväganden

11.2.1 Behovet av att kunna förstärka socialtjänstpåföljden

Bedömning: Det finns starka samhällsnyttiga skäl till att i möjligaste mån använda den påföljd som kan förmodas vara mest effektiv för att motverka att den unge lagöverträdaren återfaller i brott. Det är också angeläget att i görligaste mån undvika frihetsberövande påföljder. Utrymmet för att använda socialtjänstpåföljd bör därför vara så omfattande som möjligt. Domstolen skall således även i fortsättningen kunna kombinera socialtjänstpåföljden med antingen ungdomstjänst eller böter om det finns behov av detta med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

4

Enligt BRÅ dömdes 2 551 personer år 2003 av tingsrätt till överlämnande till vård inom

socialtjänsten. I 529 av dessa fall kombinerades överlämnandepåföljden med ungdomstjänst och i 306 av fallen med böter.

Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter SOU 2004:122

378

Domstolen är skyldig att iaktta proportionalitetsprincipen. Det innebär att domstolen är förhindrad att döma till socialtjänstpåföljd om åtgärderna i vårdplanen inte framstår som tillräckligt ingripande i förhållande till brottsligheten.

Utredningen är, som framgår av avsnitt 8.3.7, av uppfattningen att socialtjänstpåföljden främst skall komma i fråga i de fall där den unge lagöverträdaren enligt en kvalificerad bedömning anses ha ett uttalat behov av socialtjänstens stöd och hjälp för att inte fortsätta att begå brott. I de fall där ett vårdbehov saknas eller gör sig mindre starkt gällande skall i stället i första hand ungdomstjänst som självständig påföljd komma i fråga. Det torde därför komma att bli förhållandevis ingripande åtgärder som blir aktuella från socialtjänstens sida vid en socialtjänstpåföljd. Inför en sådan ordning bör övervägas om det finns behov av att även i fortsättningen kunna förena socialtjänstpåföljden med en tilläggspåföljd.

Socialtjänstpåföljden skall helt anpassas till den unge lagöverträdarens behov av stöd och hjälp i syfte att förhindra fortsatt brottslighet. Alternativet till socialtjänstpåföljd vid allvarlig brottslighet är främst sluten ungdomsvård. Denna påföljd har dock inte alltid bättre möjligheter än socialtjänstpåföljden att skapa förutsättningar för ett socialt välfungerande liv. Det finns självfallet starka samhällsnyttiga skäl till att i möjligaste mån använda den påföljd som kan förmodas vara mest effektiv. Det är också angeläget att i görligaste mån undvika frihetsberövande påföljder. Utrymmet för att använda socialtjänstpåföljden bör därför vara så omfattande som möjligt.

Av det sagda följer att det även i fortsättningen bör finnas möjlighet att förstärka socialtjänstpåföljden i syfte att undvika sluten ungdomsvård. Domstolen skall således kunna kombinera socialtjänstpåföljden med antingen ungdomstjänst eller böter om det finns behov av detta med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

11.2.2 Användningsområdena för ungdomstjänst och böter som tilläggspåföljd

Förslag: Socialtjänstpåföljden skall, när förhållandena kräver att den kombineras med en tilläggspåföljd, i första hand kombineras med ungdomstjänst. Böter bör i princip användas endast när den unge inte bedöms lämplig för eller inte samtycker till ungdomstjänst.

SOU 2004:122 Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter

379

Den slutsats man kan dra av BRÅ:s utvärdering är att de faktorer som leder till att överlämnandepåföljden i dag kombineras med en föreskrift om ungdomstjänst i stället för med böter är att brottslighetens straffvärde är högt eller att det rör sig om återfall i brottslighet.

Som BRÅ konstaterade i sin rapport finns det inget stöd i lag för att ungdomstjänst företrädesvis skall användas vid mer allvarlig brottslighet och att böter skall komma till användning som tilläggspåföljd vid mindre allvarlig brottslighet. Inte heller i förarbetena finns det uttalanden som direkt stöder en sådan tolkning.

Den bild som utvärderingen givit av rättstillämpningen i aktuellt hänseende får dock enligt utredningens mening anses föga överraskande. Det är naturligt att böter, som är den lindrigaste påföljden i vårt straffsystem, används i fall där brottsligheten är mindre allvarlig. Ungdomstjänst infördes också av lagstiftaren för att vidga möjligheterna att använda överlämnandepåföljden för unga lagöverträdare. Att tolka detta som att ungdomstjänst skall komma till användning vid allvarligare brottslighet i jämförelse med när bötesstraffet används som tilläggspåföljd ligger därför nära till hands.

Av utredningens direktiv framgår att utredningen skall undersöka om, och i så fall på vilket sätt, bötesstraffets användningsområde kan begränsas. Det bör därför övervägas om den hittillsvarande användningen av tilläggssanktionerna är önskvärd.

År 2002 fick lika många unga personer tilläggsstraffet böter som en föreskrift om ungdomstjänst. Med hänsyn till att den grupp som döms till överlämnandepåföljd generellt sett är en utsatt grupp, ofta med sociala problem, kan denna grupp antas ha särskilt dåliga möjligheter att betala böterna. Som framgår av redovisningen i avsnitt 9.8.1 kan böter medföra långtgående konsekvenser ur ekonomisk och social synpunkt. Det framstår därför som ändamålsenligt att – även när det gäller tilläggspåföljder – öka användningen av ungdomstjänst på bekostnad av användningen av böter. Ytterligare en aspekt som enligt utredningen medför att ungdomstjänst i första hand skall övervägas som tilläggspåföljd är att den innebär bättre förutsättningar för kontroll av den unges anpassning till samhället. Om böter inte betalas medför det inte några på kort sikt kännbara konsekvenser för den unge. Om i stället en ungdomstjänst missköts blir det förhoppningsvis en omedelbar reaktion från vuxenvärlden. En ungdomstjänst som inte visar sig fungera kan också ge socialtjänsten anledning att vidta

Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter SOU 2004:122

380

ytterligare åtgärder för den unge. De pedagogiska fördelar som ungdomstjänsten har väger därför tungt. Bötesstraffet å sin sida saknar rehabiliterande inslag och medför inte några möjligheter att motivera den dömde att leva laglydigt. Jämfört med böter överensstämmer ungdomstjänst mer med målsättningen att vårdaspekten skall vara framträdande vid valet av ingripande mot unga lagöverträdare.

Mot bakgrund av det ovan anförda är det utredningens uppfattning att socialtjänstpåföljden, när förhållandena kräver att den kombineras med en tilläggspåföljd, i första hand skall kombineras med ungdomstjänst. Böter bör därför i princip användas endast när den unge inte bedöms lämplig för eller inte samtycker till ungdomstjänst.

Vi har i avsnitt 10.2.3 föreslagit att antalet timmar ungdomstjänst skall bestämmas till lägst 20 och högst 150 när ungdomstjänst används som enda påföljd. Frågan är om dessa antal timmar är lämpliga även när det är fråga om att använda ungdomstjänsten i kombination med en socialtjänstpåföljd. Det antal timmar, 20 till 100, som står till buds enligt nu gällande ordning medger enligt vår uppfattning i dessa fall en god möjlighet till differentiering och anpassning till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet. Det saknas därför anledning att föreslå förändringar såvitt gäller det möjliga antalet ungdomstjänsttimmar som domstolen kan döma ut vid användningen av ungdomstjänst som tilläggspåföljd. I syfte att förenkla regleringen skulle det visserligen kunna vara motiverat att ha samma antal maximala timmar i båda fallen, dvs. 150. Vi finner dock inte att det skälet väger tillräckligt tungt för att föreslå en sådan ökning.

När det gäller användningen av böter som tilläggspåföljd har vi inte funnit någon anledning att föreslå några förändringar i det möjliga antalet dagsböter som finns enligt nu gällande regler.

11.2.3 Innehållet i ungdomstjänsten

Förslag: Socialstyrelsen bör ge tillämpningsföreskrifter för utformningen av ungdomstjänst som tilläggspåföljd.

Utredningen har i avsnitt 10.2.3, i anslutning till förslaget att ungdomstjänst skall införas som en självständig påföljd, också föreslagit förändringar vad gäller innehållet i påföljden i syfte att

SOU 2004:122 Socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst eller böter

381

göra den väl anpassad till unga lagöverträdare. Vi har bl.a. berört att ungdomstjänsten även bör ha moment med ett innehåll som innebär att den unge får hjälp med att reflektera över sin livssituation och att bearbeta de brott han begått. Det kan förutsättas att dessa inslag i ungdomstjänsten många gånger kommer att anses överflödiga när ungdomstjänsten kombineras med socialtjänstpåföljden, eftersom denna påföljd i sig ofta innehåller moment av det nu diskuterade slaget. Det är därför troligt att ungdomstjänst som tilläggspåföljd främst behöver bestå i att den unge skall utföra någon form av arbete. När det gäller denna fråga anser vi att Socialstyrelsen skall ge socialtjänsten närmare vägledning genom tillämpningsföreskrifter.

383

12 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

12.1 Utredningens uppdrag

Som ett led i en förstärkning av samarbetet mellan berörda myndigheter, vårdgivare och skola skall utredningen lämna förslag på en modell där en person utses att ha ett särskilt ansvar för den unge genom dels kontroll och uppföljning, dels samordning av de insatser och åtgärder som vidtas från samhällets sida, en s.k. ryggsäck. Förslaget bör ange former för ansvarsfördelning och samarbete samt hur frågor om sekretess och kompetens bör lösas. Denna modell skall även kunna tillämpas av socialtjänsten för barn under 15 år.

I det här avseendet sades viss vägledning och erfarenhet kunna inhämtas genom internationella utblickar och jämförelser av olika modeller för behandling av unga lagöverträdare.

12.2 Vad är en ryggsäck?

I Ungdomsstyrelsen skrift Samverkansprojektet – att hitta former för arbete kring utsatta ungdomar

1

nämns arbetet Hälsans

mysterium av Aron Antonovsky, professor i medicinsk sociologi. Där behandlas frågor kring bl.a. förutsättningar för personlig motivation. Enligt Antonovskys resonemang är människans förmåga att klara av svårigheter i livet beroende av individens känsla av sammanhang, som består av tre komponenter, nämligen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Den viktigaste faktorn för motivation anses vara meningsfullhet, dvs. individen måste uppleva att det är ändamålsenligt och önskvärt att delta i en process som påverkar framtiden för honom själv och andra. De personer som arbetar med barn och ungdomar, oavsett om det sker professionellt

1

Samverkansprojektet – att hitta former för arbete kring utsatta ungdomar, Ungdoms-

styrelsens skrifter 2002:7, s. 12.

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

384

eller ideellt, kan medverka till att stärka en individs känsla av sammanhang.

Relationer som utmärks av närhet, samarbete och förtroende anses vara en viktig del i arbetet med människor och utgöra en grundläggande förutsättning för skapandet av en situation som främjar förändring, växt och utveckling.

2

I den allmänna debatten

har det också ställts krav på att barn skall tilldelas en vuxen person om barnet visar att det behöver någon tillitsfull vuxen att knyta sig till och låta sig påverkas av. Exempelvis har det påtalats att det skulle vara värdefullt och praktiskt med en sådan följeslagare i skolan.

3

Det arbete som föreningen KRIS bedriver gentemot bl.a.

unga som har begått brott kan ses som ett försök att svara upp till de ungas behov av en nära relation till en person som kan motivera och stödja dem i förändringsarbetet.

I Sverige är förordnande av kontaktperson enligt SoL en av de mest använda insatserna för barn och ungdomar. En bra fungerande kontaktperson skulle mycket väl kunna fullgöra den funktion en ryggsäck är tänkt att ha. Vi kommer därför att utförligt redogöra för regleringen kring kontaktperson och de erfarenheter som finns kring denna insats.

Beskrivningen av ryggsäcken har också mycket gemensamt med det system av ”Youth Offending Teams” med anställda ”caseworkers” som inrättades i England och Wales i slutet av 1990-talet. Framställningen kommer därför även att innehålla en redogörelse för detta system.

Den tänkta ryggsäcken skall ta ett helhetsgrepp om den unge och hans situation. Målet är att få den unge ”på rätt spår”, dvs. att skapa förutsättningar för ett återförande till ett socialt välfungerande liv. Det centrala för den unge är familjen, skolan, vännerna och närmiljön. Det ligger därför nära till hands att även dra paralleller med användningen av strukturerade öppenvårdsprogram. Ett sådant program är multisystemisk terapi (MST), som inriktar sig just på de nämnda aspekterna i den unges livssituation. I bl.a. Norge används MST i stor omfattning som insats för barn och unga som har allvarliga beteendeproblem eller riskerar sådana. Mot bakgrund härav kommer vi att presentera denna behandlingsmetod närmare.

2

Betänkandet Tvång och förändring. Rättssäkerhet, vårdens innehåll och eftervård.

(SOU 2004:3) s. 281.

3

Artikel av fil.dr. leg. psykolog Zelma Fors, Göteborgs-Posten den 29 maj 2004.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

385

12.3 Youth Offending Teams

I den år 1998 i England och Wales införda The Crime and Disorder Act reglerades att alla kommuner skulle inrätta Youth Offending Teams (YOT). Dessa team består av representanter från ett flertal olika myndigheter, bl.a. socialtjänsten, polisen, skolan, sjukvården och frivården. YOT:s ledning skall koordinera de nämnda aktörernas arbete med barn och ungdomar. Ambitionen är att ta vara på myndigheternas samlade information om barn och unga som begår brott eller befinner sig i riskzonen. Alla aktörer skall samverka och den unges hela livssituation skall tas i beaktande vid bedömningen av vilka åtgärder som skall vidtas. På grund av teamens breda sammansättning anser man sig kunna möta barnens och ungdomarnas behov på ett mycket ändamålsenligt sätt.

Inom YOT identifieras den unges individuella behov efter en nationell standard. Man identifierar de problem som ligger bakom att den unge begår brott och bedömer den risk personen i fråga utgör för omgivningen. Detta arbete möjliggör för YOT att bestämma lämpliga insatser för den unge i syfte att förhindra brottslighet. Man arbetar på individnivå men även strukturellt och målmedvetet för att förebygga och minska ungdomskriminaliteten i det egna lokalområdet.

Till YOT:s ansvarsområden hör bl.a. att hålla utbildning för föräldrar, vars barn har dömts i domstol, i syfte att stärka föräldrarna i sitt föräldraskap, att ge stöd till unga häktade genom t.ex. stödsamtal och utbildningsinsatser, att ordna utbildningsplatser till dem med bristande skolgång samt att skriva yttranden till domstol och närvara vid de ungas rättegångar. Vidare har man ett nära samarbete med brottsofferjourer och erbjuder brottsoffer medling.

Inom varje YOT finne ett antal ”caseworkers” anställda. Varje ung person som begår brott knyts till en särskild caseworker. Denna person skall finnas till hands för den unge och bidra med hjälp och stöd i olika situationer. En caseworker skall dessutom koordinera det allmännas insatser för den unge. Den unge får hjälp med att bemästra svårigheter i skolan och hemma, med utbildningsfrågor och frågor kring hälsa, boende och missbruk. En caseworker skall således hjälpa den unge att förändra sin livssituation och förhindra att den unge på nytt gör sig skyldig till brott. Den unge har möjlighet att på frivillig väg ha fortsatt kontakt med sin caseworker efter det att insatserna inom YOT har fullgjorts.

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

386

12.4 Strukturerade öppenvårdsprogram – t.ex. MST

Ett behandlingsprogram vars innehåll påminner om ryggsäcksmodellen är som nämnts MST. Programmet har vunnit mark i Norge (mer än 600 familjer med ungdomar har mottagit MST) och har också börjat användas i vissa svenska kommuner, bl.a. i Stockholm, Göteborg, Malmö och Halmstad.

MST är ett program som inriktar sig på behandling av barn och ungdomar med antisocialt beteende. Sådant beteende består enligt programmets definition av ett brett spektrum av beteenden där bl.a. missbruk och kriminalitet men också skolk och lögner ingår. Samtliga uttryck för antisocialt beteende behandlas med det program som MST utvecklat. Ett kriterium på antisocialt beteende är att det uppfattas som problematiskt p.g.a. konsekvenserna det medför för ungdomen och/eller omgivningen och att det föranleder reaktioner från barn- och ungdomsvården eller rättsväsendet. En sådan konsekvens kan vara att ungdomen löper risk att bli omhändertagen. Programmet är individualiserat på så sätt att man utgår från varje familjs specifika bekymmer.

I MST-modellen betraktar man problemen som en del i ett socio-ekologiskt system, som inbegriper både det inomfamiljära och det utomfamiljära (skolan, närmiljön med grannar och vänner, samt myndigheter och andra professionella system). Genom att förändra ekologin förändrar man förutsättningarna för beteendets uppkomst och existens.

MST-terapeutens uppgift är att tillsammans med förälder eller annan vårdnadshavare klargöra hur beteendet ”passar in” i systemets ekologi och att formulera interventioner som förändrar ekologin. Arbetet bedrivs i familjen och närmiljön och innebär i perioder dagliga besök i den unges hem och skola.

MST-programmet bygger på lagarbete (3–4 terapeuter och en klinisk teamledare som också är handledare), även om terapeuterna så gott som uteslutande arbetar ensamma i sina ärenden. Varje vecka har teamet handledning och går igenom sina ärenden och kontrollerar att arbetet utförs enligt programmets intentioner.

Terapeutlaget är tillgängligt för familjen 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan under den tid familjen är med i programmet. Den genomsnittliga tiden för att fullfölja programmet är fyra månader.

Det krävs att terapeuterna har god utbildning inom relevanta discipliner (psykolog eller socionom och terapeututbildning) och stor erfarenhet av behandling. För närvarande finns inga personer

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

387

med kompetens för att utbilda MST-terapeuter i Sverige utan all utbildning bedrivs via USA.

Verksamheten med MST i Norge har utvärderats. Det visade sig att MST är ett effektivt program för ungdomar med allvarliga beteendeproblem som bor hemma. Man fann vidare att MST förebygger placeringar av den unge utanför hemmet och reducerar i betydande grad omfattningen av beteendeproblemen upp till två år efter genomförandet av MST-programmet.

12.5 Kontaktperson

Ryggsäcksmodellen, så som den beskrivs i direktiven, har som redan påtalats mycket gemensamt med en stödinsats som redan tillämpas av socialtjänsten i arbetet med barn och ungdomar som begår brott, nämligen förordnande av kontaktperson.

Insatsen kontaktperson, eller liknande stöd, regleras på flera håll i lagstiftningen, bl.a. i SoL, LVU och LVM. Vanligen rör det sig om en insats utförd av lekmän som mot viss ersättning utför någon form av socialt arbete på uppdrag av de sociala myndigheterna. Det kan emellertid också vara fråga om en person, som är anställd inom socialtjänsten och som har en gedigen utbildning med relevans för uppdraget. Nedan följer en redogörelse för bestämmelserna om kontaktperson enligt SoL och LVU med avseende på barn och unga med asocialt beteende. Kontaktmannaskap enligt LVM kommer vi bara i korthet att beröra.

12.5.1 Kontaktperson enligt SoL

Bakgrund

SoL är en ramlag som ersatte bl.a. barnavårdslagen, barnomsorgslagen och socialhjälpslagen. Den nya SoL baserades på tanken att sociala insatser skulle grundas på helhetssyn, frivillighet, självbestämmande och normalisering. Insatser utom hemmet skulle dessutom grundas på kontinuitet, flexibilitet och närhet. Till följd av de nya principerna fick bistånd enligt SoL inte längre uppfattas som kontrollerande eller tvingande. Tvingande bestämmelser mot barn och missbrukare samlades i stället i LVU och LVM.

En övervakare enligt barnavårdslagen kunde tillsättas mot den unges och föräldrarnas vilja. Insatsen hade tydliga inslag av kontroll

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

388

och stämde därför inte överens med principerna i den nya SoL. I stället infördes möjligheten att förordna om kontaktperson eller kontaktfamilj. Detta är den enda detaljerade bestämmelsen i SoL om stöd- och hjälpinsatser i hemmet. Insatsen skall bygga på frivillighet, ömsesidighet och tilltro och innebär varken kontroll eller skyldighet till rapportering.

4

Innehållet i insatsen kontaktperson/kontaktfamilj

Insatsen kontaktperson/kontaktfamilj regleras numera i 3 kap. 6 § tredje stycket SoL. Enligt bestämmelsen har socialnämnden möjlighet att utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till insatsen. Bestämmelsen om kontaktperson gäller var och en som behöver hjälp i personliga angelägenheter. Den enskilde har inte en ovillkorlig rätt att få en kontaktperson eller kontaktfamilj utsedd för sig, utan det är socialnämnden som avgör om det finns sådant behov.

Kontaktperson/kontaktfamilj enligt SoL är i dag en av de vanligaste insatserna för barn och unga. I lagstiftningen och den nationella statistiken görs ingen skillnad på kontaktperson och kontaktfamilj. Det har dock visat sig att det i allmänhet är stor skillnad på i vilka situationer de två formerna tillämpas i praktiken. Kontaktfamilj kommer nämligen främst till användning för yngre barn och då närmast som avlastning för föräldrarna. Kontaktperson däremot utgör främst en insats för äldre barn och ungdomar och skälet i dessa fall är ofta kopplat till den unges egna beteendeproblem. I båda fallen finns det brister i barnens och ungdomarnas sociala nätverk. Inte minst gäller detta frånvaron av fäder – när insatsen blir kontaktfamilj finns det ofta ingen pappa som kan dela ansvaret och när insatsen blir kontaktperson finns det ofta ingen pappa som förebild.

För utredningens del är främst insatsen i form av kontaktperson av intresse. Den fortsatta framställning kommer därför att koncentreras på denna form.

4

Johnsson, Lisbeth och Regnér, Margareta, Ensamma föräldrar och vanliga familjer. En

studie av insatsen kontaktfamilj inom socialtjänsten, Göteborgs Universitet, Institutionen för socialt arbete, Skriftserien 2003:8, s. 6-7.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

389

Insatsen är alltså frivillig och förutsätter samtycke. För barn som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet självt begär eller samtycker till det. Det är viktigt att föräldrarna blir delaktiga i processen. Utan deras samtycke torde det vara svårt att få till stånd en verkningsfull insats.

I SoL nämns inget om vilka kvalifikationer som kontaktpersonen skall ha. Den enskildes behov blir helt avgörande för vilken person som ska rekryteras för den aktuella stödinsatsen.

5

Var och en som

är lämplig för uppgiften kan utses, såväl förtroendevald som tjänsteman hos nämnden eller någon annan.

6

Kontaktpersonens

huvuduppgift är att ge råd och stöd i personliga angelägenheter. Uppgifterna kan t.ex. vara att hjälpa den enskilde att bryta sig loss ur en olämplig miljö eller att underlätta sökande efter arbete, bostad eller en passande utbildning. Kontaktpersonen skall emellertid endast fungera som stöd och bör inte ta över vad den enskilde själv skall göra.

Kontaktpersonen skall som nämnts inte vara någon form av övervakare. Uppdraget innefattar varken någon skyldighet att kontrollera den unge eller att rapportera till socialtjänsten om vad man erfar om den unge. Kontaktperson omfattas dock av den generella anmälningsskyldigheten. Vidare omfattas kontaktpersoner av socialtjänstsekretessen.

Alltsedan insatsen kontaktperson infördes har den varit föremål för diskussion. Det har bl.a. ifrågasatts om insatsen bör användas vid svår problematik hos den unge, om den bör utföras av icke professionella personer och om kontaktpersonen bör vara en förlängd arm till socialtjänsten. Socialstyrelsen betonade t.ex. i en rapport från 1985 att insatsen kontaktperson/kontaktfamilj inte borde tillsättas för svåra ärenden, dvs. när klienten krävde professionellt socialt kunnande. Socialstyrelsens uppfattning var att insatsen inte fick ersätta arbete av yrkeskompetent personal och man menade att det inte var lämpligt att använda insatsen i ärenden där det fanns risk för att barnet inom en överskådlig tid riskerade att bli omhändertaget.

7

5

Grönwall, Lars, m.fl., Socialtjänstens mål och medel. Handboken om socialtjänsten,

3 uppl., Stockholm, 1991, s. 168.

6

A.a. s. 175.

7

Andersson, Gunvor och Bangura Arvidsson, Maria, Vad vet vi om insatsen kontakt-

person/-familj? En kunskapsöversikt, Meddelanden från Socialhögskolan 2001:1, Lunds universitet, s. 14.

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

390

I litteraturen har det hävdats att även om kontaktpersoner inte var avsedda att användas i alltför ”tunga” ärenden, är det inte uteslutet att dessa resurser kan utnyttjas också när problemen är svåra och insatsen kanske måste kombineras med, eller föregås av, ett mera yrkesmässigt socialt och psykologiskt stöd.

8

12.5.2 Kontaktperson enligt LVU

En möjlighet att utse en kontaktperson som tvångsåtgärd infördes år 1985 i LVU (22 §). Detta trots att man tidigare i förarbetena hade ansett ett förfarande där det krävdes samtycke för att utse en kontaktperson vara effektivare än att förordna en kontaktperson mot den enskildes vilja.

Bestämmelsen om kontaktperson i LVU är tillämplig på ungdomar under 20 år som har missbruksproblem, begår brott eller beter sig på annat liknande sätt. Den unges situation skall vara sådan att det kan antas att tvångsvård kommer att behöva beredas honom, om han inte avbryter sitt destruktiva beteende. Syftet med bestämmelsen är att ge socialtjänsten möjlighet att gripa in, oberoende av samtycke, i ett tidigare skede än vad som är möjligt med en vårdansökan. Socialnämndens beslut att tillämpa sådant s.k. mellantvång bör normalt ha föregåtts av intensiva försök att skapa kontakt och få till stånd frivilliga lösningar.

Inte heller beträffande kontaktperson enligt LVU har det ställts upp några särskilda kvalifikationer för den person som skall utses. I förarbetena angavs att det är den unges och familjens behov av råd och stöd som bör vara avgörande, men man pekade på att uppgiften regelmässigt kommer att vara mycket tidskrävande, speciellt under den första tiden.

9

I litteraturen

10

har anförts att det ibland kan vara mest lämpligt

att en tjänsteman hos socialnämnden utses. Det har angetts att det i så fall bör vara en fältassistent eller en socialsekreterare med särskilda kunskaper i ungdomsarbete som känner den unge sedan tidigare och som är väl förtrogen med förhållandena i den unges miljö och på grund härav har de bästa förutsättningarna att vinna den unges förtroende. Man har dock pekat på att det i andra

8

Grönwall, Lars, m.fl., Socialtjänstens mål och medel. Handboken om socialtjänsten,

3 uppl., Stockholm, 1991, s. 191.

9

10

Norström, Carl, och Thunved, Anders, Nya sociallagarna med kommentarer, lagar och författningar som de lyder den 1 januari 2003, 16 uppl., Stockholm, 2003, s. 286-287.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

391

situationer kan vara mer lämpligt att utse någon från socialnämnden fristående person. Nämnden har då ansvaret för att kontaktpersonen får det stöd som han eller hon behöver för att kunna klara sin uppgift. Man har vidare pekat på att flera kommuner under senare år har utvecklat väl fungerande system med kontaktpersoner. Kontaktpersonerna har förberetts för uppgiften genom att delta i viss utbildning anordnad av socialnämnden och får kontinuerligt stöd i form av handledning av socialarbetare med erfarenhet av behandlingsarbete inom ungdoms- och missbruksområdet.

Beslut om skyldighet för den unge att hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson innebär ett krav på den unge att på det sätt och i den utsträckning som närmare anges i en upprättad behandlingsplan träffa den av nämnden utsedde personen. Beslutet ger kontaktpersonen ett särskilt ansvar att följa hur den unges levnadssätt utvecklas och bygga upp en motivation hos den unge att bearbeta sin situation. Kontaktpersonen torde ofta kunna arbeta med ett gott stöd från den unges föräldrar.

11

Det har emellertid visat sig att möjligheten att förordna om kontaktperson enligt 22 § LVU har kommit till användning i mycket liten omfattning. I rapporten ”Vad vet vi om insatsen kontaktperson/-familj?” tar man som exempel upp att det endast var 28 kontaktpersoner utsedda med tillämpning av LVU den 31 december 1997.

12

Fallen är så få att de inte längre särskiljs i

offentlig statistik. Kommunerna är ovilliga att använda sig av insatsen och det saknas forsknings- eller utvärderingsrapporter och dylikt i fråga om kontaktperson enligt LVU.

Även Ungdomsbrottskommittén konstaterade att mellantvånget i 22 § LVU så gott som aldrig användes; den 31 december 1990 var det endast 18 ungdomar som var föremål för denna åtgärd. Vid samma tidpunkt var det 1 715 ungdomar i åldern 15–17 år som hade kontaktperson enligt SoL.

13

11

12

Andersson, Gunvor och Bangura Arvidsson, Maria, Vad vet vi om insatsen kontaktperson/-familj? En kunskapsöversikt, Meddelanden från Socialhögskolan 2001:1, Lunds universitet, s. 7.

13

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

392

12.5.3 Rekrytering av kontaktpersoner

En viktig fråga beträffande insatsen kontaktperson är rekryteringen av lämplig person. Svenska Kommunförbundet har gett ut en publikation (Kontaktperson/familj/vänner 2000 – en insats enl SoL) där man redogör för att många kommuner har tillsatt en särskild kontaktsekreterare med ansvar för rekrytering och utbildning av kontaktpersoner. Kommunförbundet noterar att denna kontaktsekreterare endast arbetar gentemot kontaktpersonen och att den person som stödet är avsett för skall ha kontakt med sin socialsekreterare.

Kommunförbundet har ställt upp tre olika modeller för rekrytering av kontaktpersoner (och kontaktfamiljer).

Den ena modellen är klientrelaterad. Detta innebär att kontaktperson söks när behov uppstår, ofta letar man i nätverket runt den som insatsen är avsedd för. När det gäller en tonåring menar man att det kan vara lättare att ha en kontaktperson som denne litar på och känner sedan tidigare.

Den andra modellen är inriktad på målgrupp, dvs. man försöker förmå specifika grupper av personer att intressera sig för att bli kontaktpersoner. Som exempel på målgrupper nämns personer knutna till föreningar, arbetsplatser och skolor.

Den tredje och sista modellen avser allmän rekrytering. I detta fall vänder man sig till den breda allmänheten genom att annonsera efter kontaktpersoner i dagspress och bedriva kampanjer.

Personer som visar intresse för uppgiften att vara kontaktperson utreds i fråga om lämplighet av socialtjänsten. Omfattningen och tillvägagångssättet vad gäller sådan utredning skiljer sig åt mellan kommunerna.

14

12.5.4 Undersökningar som rör den praktiska tillämpningen av insatsen kontaktperson

Vad vet vi om insatsen kontaktperson/-familj – En kunskapsöversikt

År 2001 presenterades en översikt av den kunskap som fanns beträffande kontaktperson/kontaktfamilj i rapporten ”Vad vet vi

14

Andersson, Gunvor och Bangura Arvidsson, Maria, Vad vet vi om insatsen kontaktperson/-familj? En kunskapsöversikt, Meddelanden från Socialhögskolan 2001:1, Lunds universitet, s. 16.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

393

om insatsen kontaktperson-/familj”.

15

Uppdraget att göra denna

översikt hade givits CUS. Rapporten behandlar kontaktperson/ kontaktfamilj enligt SoL.

I kunskapsöversikten refereras till ett projekt i Göteborg, Kontaktmannapoolen, om vilket det lämnades en rapport år 1999. Kontaktmannapoolen tillkom på initiativ av Fältenheten Centrum i anledning av att man behövde någon form av stödjande personer kring de unga som var aktuella hos socialtjänsten. Kontaktmannapoolen är en del av kommunens verksamhet men ingår inte i socialtjänsten. De rekryterade kontaktpersonerna får tillgång till handledning en gång i månaden. I översiktsrapporten refereras bl.a. följande från undersökningen om Kontaktmannapoolen

16

:

Vilka värden innehar då de frivilliga kontaktpersonerna som inte professionella socialarbetare har? Det finns olika argument. De frivilliga insatserna väntas ta sin utgångspunkt i vardagslivets relationer. En vardagsrelation är inte fokuserad på de dimensioner i den unges liv som är av mer problematisk art, medan det professionella perspektivet är probleminriktat. Genom icke-professionella personer försöker man efterlikna de relationer som vanligtvis existerar i vardagslivet, som vän, kamrat eller syskon (där syftet i detta speciella projekt var att åldersskillnaden inte skulle vara alltför stor). Samtidigt åtar sig den professionelle socialarbetaren ett visst övergripande ansvar för själva stödsituationen. Vardagsrelationen förs därmed in i en behandlingssituation. (s. 19).

Kunskapsöversikten innefattar även en genomgång av ett antal uppsatser på C- och D-nivå. Uppsatserna gav en enhetlig bild i fråga om organisationen och förfarandet inom socialtjänsten. I större kommuner fanns det i allmänhet en särskild avdelning eller person som hanterade rekrytering av kontaktpersoner/kontaktfamiljer och som även skötte informationsverksamhet, annonser och/eller kontakter med redan engagerade personer angående nya uppdrag m.m. När handläggande socialsekreterare har behov av en kontaktperson eller kontaktfamilj vänder de sig till rekryteringsavdelningen eller den person som har hand om rekryteringen. Därefter är det den handläggande socialsekreteraren som tar över ärendet och sköter uppföljningen. Frågor om utbildning, information m.m. kan dock ligga kvar på rekryteringsavdelningen. I mindre kommuner finns det mer sällan en ”bank” av intresserade personer

15

Andersson, Gunvor och Bangura Arvidsson, Maria, Vad vet vi om insatsen kontaktperson/-familj? En kunskapsöversikt, Meddelanden från Socialhögskolan 2001:1, Lunds universitet.

16

A.a. s. 31.

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

394

och familjer till uppdrag som kontaktperson alternativt kontaktfamilj. Förfarandet i fråga om rekrytering och utformning av insatsen varierar alltså från kommun till kommun.

17

I en undersökning framkom synpunkter på samarbetet med socialförvaltningen. De intervjuade kontaktpersonerna/kontaktfamiljerna efterlyste handledning och menade att eftersom de inte har så stora erfarenheter av den problematik de möter, har de behov av att ha någon att prata med och rådfråga. Vidare uppgav de att de har behov av att ha någon som lyssnar när de behöver ”prata av sig”, någon som bryr sig, och frågar hur det går och uppskattar vad de gör. De allra flesta efterlyste handledning.

18

Av undersökningsmaterialet framgår att insatsen kontaktperson/kontaktfamilj uppfattas positivt av samtliga berörda parter. Socialsekreterare uttrycker att insatsen kontaktperson är mycket användbar i det sociala arbetet och menar att den blivit populär på grund av att den ger positiva vinster för klienten, minskar tonåringars känslor av ensamhet och tomhet samt blir en del av klienternas nätverk. Samtidigt betonar man vikten av att kontaktpersonen används som medmänskligt stöd och inte som en repressiv åtgärd.

19

Kontaktpersonens uppgift beskrivs enligt undersökningen ofta i termer av att vara en ”vanlig” medmänniska, som kan ge stöd och hjälp till ett fungerande vardagsliv. I detta ingår att få den unge att delta i meningsfulla fritidsaktiviteter och att inte skolka från skolan. I CUS-rapporten konstateras dock dels att vi inte vet något om effekterna av insatsen, dels att det är en grannlaga uppgift att bestämma vilka kriterier som är adekvata som mått på lyckat resultat och hur lång tid som ska ha gått, innan resultat lämpligen avläses.

20

BRÅ:s utvärdering

I BRÅ-rapporten ”Vad händer med unga lagöverträdare?”

21

konstaterades att socialtjänsten i drygt en femtedel av 199 studerade yttranden föreslog kontaktperson som insats. Vanligt var

17

A.a. s. 42.

18

A.a. s. 23.

19

A.a. s. 51-52.

20

A.a. s. 101, 111.

21

Vad händer med unga lagöverträdare? Om överlämnande till vård inom socialtjänsten., BRÅ-rapport 2002:19.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

395

att socialtjänsten angav att kontaktpersonen skulle ge den dömde hjälp till en mer strukturerad fritid, ge den dömde stöd och social närvaro samt en mer positiv vuxenkontakt. Vanligen skulle den unge träffa sin kontaktperson en till två gånger per vecka. I ett fåtal av de studerade fallen angavs bara att kontakten skulle vara tät eller regelbunden. Insatsen skulle oftast pågå under i första hand sex månader för att sedan omprövas.

Som exempel på en väl genomarbetad och konkret beskrivning av insats i form av kontaktperson redovisades följande (s. 27):

Syftet med kontaktperson för NN blir att vara något av en ´manlig förebild´, ge både stöd och visa på gränser. Stötta NN i skolarbetet och framtidsmöjligheter och visa på meningsfulla fritidsaktiviteter. Kontaktpersonen skall även medverka i samarbetet med Maria Ungdom samt med modern och sambon, brodern och eventuella andra anhöriga. Beslut om kontaktperson avser en 6-månadersperiod med kontinuerlig uppföljning från utredaren. Omfattningen är 8 timmar per vecka.

Statistik

Socialstyrelsen har i sin rapport ”Statistik Socialtjänst 2003:9, Barn och unga – insatser år 2002” redogjort för bl.a. omfattningen av socialtjänstens öppenvårdsinsatser år 2002. Kontaktperson/ kontaktfamilj var den öppenvårdsinsats som berörde flest barn och unga. Det var ca 22 000 barn och unga som fick sådan insats vid något tillfälle under året. Därefter var insatsen ”behovsprövat personligt stöd” vanligast och berörde ca 18 700 barn och unga. Under 2002 ingick totalt 5 100 personer någon gång i ett strukturerat öppenvårdsprogram. Kontaktperson/kontaktfamilj var vanligast bland barn i åldern upp till 12 år. De äldre ungdomarna, 18–20 år, fick i större utsträckning personligt stöd; ca 3 000 ungdomar var föremål för den typen av insats, medan ca 2 300 hade kontaktperson någon gång under året. I åldersgruppen 13–17 år var det 7 300 unga som hade behovsprövat stöd och 7 000 som hade kontaktperson/kontaktfamilj.

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

396

Rapport om den våldsrelaterade ungdomskriminaliteten i Stockholm

År 2001 presenterades en FoU-rapport om den våldsrelaterade ungdomskriminaliteten i Stockholm.

22

Rapporten omfattar 44 ung-

domar under 18 år som under år 1999 av Stockholms tingsrätt blev dömda för misshandel eller rån. Undersökningen skulle bl.a. leda till en beskrivning av hur socialtjänsten arbetar med ungdomar och vilka insatser som sätts in, särskilt beträffande de fall där påföljden blir överlämnande till vård inom socialtjänsten.

När det gäller ungdomarnas bakgrund fann man att mer än hälften av ungdomarna kom från socialt belastade hem och hälften i denna kategori hade dessutom en allvarlig social problematik.

Speciellt bland dessa ungdomar med den svåraste problematiken var det vanligt att de hade blivit aktuella hos socialtjänsten genom anmälningar från flera olika håll ungefär samtidigt. Socialtjänstens första insats var i regel en tids stödkontakt med en socialsekreterare vid stadsdelsförvaltningen. Om mer omfattande insats beviljades bestod åtgärderna oftast i kontaktperson, kontakt med Maria ungdomspoliklinik, mellanvård (se nedan) och familjebehandling. Det var stora skillnader mellan stadsdelsförvaltningarna i fråga om hur snabbt dessa insatser sattes in.

En tredjedel av den undersökta gruppen ungdomar hade någon gång haft kontaktperson. Som längst hade insatsen varat tre år. Vanligtvis var uppdraget kortare, omkring ett år. Orsaken till att uppdraget upphörde angavs ofta vara att insatsen inte hade gett önskat resultat. Mer än hälften av de ungdomar som fick en kontaktperson hade en svår social problematik och så många som två tredjedelar av dem blev någon gång senare placerade utanför hemmet.

Rapport om socialtjänsten och barn som anmäls för brott

Länsstyrelsen i Stockholms län har i samverkan med länsstyrelserna i Västra Götalands och Skåne län genomfört en verksamhetstillsyn av socialtjänstens arbete med barn under 15 år som aktualiserats hos socialtjänsten på grund av kriminalitet och/eller missbruk.

22

Puhakka, Olavi, Den våldsrelaterade ungdomskriminaliteten i Stockholm, FoU-rapport 2001:9, Stockholms stad.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

397

Studien genomfördes med anledning av att det fanns en oro för att andelen ungdomar som hamnar i denna typ av problematik ökar.

Granskningen gick ut på att besvara frågan om socialtjänsten lever upp till bestämmelsen i 5 kap. 1 § SoL, att i nära samarbete med hemmet sörja för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd de behöver.

Länsstyrelsen i Stockholms län har redovisat resultatet av sin granskning i en rapport nr 22:2003. Rapporten visar på brister i socialtjänstens arbete med barn under 15 år som begått brott. Endast en liten andel av anmälningarna ledde till att barnens behov utreddes. Av de barn som utreddes var det bara i hälften av fallen som utredningen ledde till någon typ av insats. Den insats som oftast användes var kontaktperson.

Rapporten ”Mellanvård för kriminella ungdomar – En studie av 133 ungdomar fem år efter avslutad mellanvård”

23

Sedan år 1989 används i Stockholm en vårdform för kriminellt belastade ungdomar som kallas mellanvård. Olika mellanvårdsprogram är olika utformade. Den rubricerade rapporten byggde på en undersökning av mellanvårdsprogram som kännetecknades av att;

• de vände sig till kriminella ungdomar i åldern 15–20 år,

• huvudsyftet var att bryta den kriminella utvecklingen och stärka ungdomarnas självförtroende och självkänsla,

• de byggde sin verksamhet kring intressanta och utmanande ämnen för ungdomar, t.ex. bilar, idrott och teater,

• behandlingen skedde utan tvång,

• verksamheten ägde rum dagtid,

• verksamheten bedrevs av stiftelser eller enskilda firmor, och

finansierades av kommunerna genom köp av vårdplatser.

Målet var att behandlingstiden skulle pågå ett till två år.

Vård och behandling varvades med studier på grundskolenivå och praktisk verksamhet. Därutöver fick varje ungdom en kontaktperson som bland annat skulle hjälpa denne att sköta kontakter med myndigheter och föräldrar. Kontaktpersonens uppgift var också att uppmuntra den unge att hitta en fritidssysselsättning.

24

23

Sundell, Knut, m.fl., Mellanvård för kriminella ungdomar. En studie av 133 ungdomar fem år efter avslutad mellanvård, FoU-rapport 2000:1, Stockholm Stad.

24

A.a. s. 19.

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

398

I stort sett alla de undersökta ungdomar som var positiva till det mellanvårdsprogram de deltagit i, nämnde två viktiga faktorer med vården. Dessa var dels att de hade fått förtroende för vuxna, dels att vården innebar struktur och ordning. När ungdomarna tvingades lämna projekten var det många av dem som kände sig svikna eller övergivna av personalen. Ungefär hälften av ungdomarna hade beskrivit kontakten till någon i personalen på ett sätt som förde tankarna till den kontakt som normalt finns mellan barn och föräldrar. I rapporten nämns att personalen kan ha kommit att fungera som ersättningsföräldrar för ungdomarna, dvs. vuxna som på heltid engagerat sig i ungdomarna och som gett dem ”villkorslös kärlek”. I rapporten poängterades att knappt någon av de intervjuade ungdomarna hade beskrivit sådan kontakt till de socialarbetare som de hade haft stödsamtal med eller till någon personal vid de särskilda ungdomshemmen eller fängelset. Detta talar enligt rapporten för att den bästa hjälpen till unga kriminella kan vara en nära känslomässig kontakt med en vuxen person.

25

Projektet Perrongen

År 1997 påbörjades i Uppsala ett projekt i samarbete med socialtjänsten i syfte att utveckla metoder i öppenvård för att kunna stärka utvecklingen för unga i åldern 12–20 år. Verksamheten, som sedan 1999 år är permanent och kallas Perrongen, vänder sig till unga som bl.a. tidigt har gjort sig skyldiga till brott och till unga med skol-, missbruks- och psykiska problem. Kontakt med vuxna har ofta haft ingen eller liten positiv påverkan på de unga. Arbetet med de unga bedrivs bl.a. genom ett utökat kontaktmannaskap. Grundtanken är att de unga skall kunna bo kvar i sin vanliga miljö. Insatserna skall stärka och stötta såväl de unga som deras familjer. Kontaktpersonerna (som kallas stinsar) kan medverka vid utredningen av den unges skydds- och riskfaktorer. Kontaktpersonerna, som ges regelbunden handledning, skall ge ungdomarna nya perspektiv och infallsvinklar på relationer och sammanhang och visa på valmöjligheter för den unge samt vara en vuxen person som den unge kan lita på. Vidare är det ett nära samarbete mellan familjen, socialtjänsten och den unge genom att man har gemensamma möten varje månad. För varje ung person som skall

25

A.a. s. 103

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

399

ingå i projektet formuleras dessutom skriftliga målsättningar som också följs upp.

Rekrytering av kontaktpersoner utgör en del av verksamheten och kontaktpersonerna knyts till verksamheten genom anställning. Kontaktpersonerna får handledning varannan vecka, antingen individuellt eller i grupp. Socialsekreterarna har gått en handledarutbildning som motsvarar tio högskolepoäng.

Kontaktman enligt LVM

En något annorlunda typ av kontaktperson än den i SoL och LVU finns i LVM och kallas kontaktman. Om socialnämnden genom anmälan eller på något annat sätt får kännedom om att det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård, skall nämnden inleda en utredning. I samband härmed skall socialnämnden även utse en tjänsteman hos nämnden som skall svara för kontakterna med missbrukaren och med olika vårdgivare (8 §). I förarbetena har denna person kallats kontaktman. Kontaktmannen skall följa den enskilde klienten under hela utrednings- och vårdtiden. Till uppgifterna hör att informera den enskilde om vilka regler som gäller för vården samt förmedla kontakt med andra i hans eller hennes närhet som kan bistå, förutsatt att personen samtycker till att sådana kontakter tas. Vidare skall kontaktmannen tillsammans med klienten och institutionen planera och förbereda de hjälpinsatser som bedöms nödvändiga inför utskrivningen. Det rör sig främst om att tillgodose behovet av bostad och arbete.

26

Efter

vårdtidens slut eller om tvångsvård inte kommer till stånd finns inte längre någon grund för en kontaktman enligt LVM. Om det är befogat och i överensstämmelse med den enskildes vilja kan en kontaktperson i stället utses enligt SoL. I förarbetena anges att det är naturligt att samma person hos socialnämnden även får ett ansvar för de eventuella frivilliga insatser som kan komma i fråga.

27

LVM-utredningen har nyligen i sitt betänkande Tvång och förändring föreslagit att bestämmelsen i 8 § LVM om kontaktman skall upphävas. Man har funnit att bestämmelsen i praktiken inte fyller någon funktion längre, eftersom ansvarig handläggare av utredningen ofta är samma person som utses att vara kontaktman i LVM:s mening. Hur socialtjänsten väljer att lösa uppgiften att

26

27

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

400

informera och stödja klienten under den tid som denne vistas på ett LVM-hem anser man inte bör föreskrivas i lag.

28

12.5.5 Mentor

Allmänt

Den funktion en kontaktperson enligt SoL har, kan i många fall likställas med att vara mentor. Användningen av mentorer för unga är utbredd internationellt sett, inte minst i USA och England är verksamheten omfattande. Nyligen har vidare ett projekt i Danmark med mentorer för unga kriminella utvärderats.

Nedan följer en redogörelse för de riktlinjer för mentorverksamhet som finns i England och Wales samt för det danska projektet.

England

Rättssystemet för unga har till syfte att förebygga brott och återfall i brottslighet. I England och Wales har man inrättat en myndighet, Youth Justice Board (YJB) för att leda detta arbete. YJB har bl.a. till uppgift att samla och sprida kunskap om effektiva metoder i arbetet med barn och ungdomar som begår brott. Ambitionen är att detta arbete skall vara så effektivt som möjligt och bedrivas i enlighet med beprövad erfarenhet och forskning.

YJB har ställt upp riktlinjer på ett antal områden till vägledning för det praktiska brottspreventiva arbetet. Ett sådant område är användningen av mentorer.

29

Det förebyggande arbetet går ut på att identifiera barn och ungdomar som riskerar att hamna i kriminalitet och att hjälpa dem att undvika en sådan utveckling. Man har funnit att ett sätt att åstadkomma förändring är att erbjuda den unge en mentor. Insatsen är helt frivillig och syftar till en relation mellan den unge och en stödjande vuxen. Förutom att relationen skall grundas på vänskap skall den sikta mot att åstadkomma konstruktiva förändringar i den unges liv och beteende.

28

29

Key elements of effektive practice – Mentoring, Edition 1, Youth Justice Board for England and Wales.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

401

YJB anger att forskning har visat att det för att lyckas med insatsen krävs bl.a. dels omfattande kontakt mellan mentorn och den unge, dels att den unge är positiv till åtgärden. Vidare är det viktigt med tydliga mål för insatsen, t.ex. vad den unge skall uppnå i fråga om utbildning.

Faktorer som forskningen däremot har funnit verkar ineffektivt på insatsen är bl.a. auktoritära mentorer och ett mentorskap som inte har ett klart mål utan endast är av stödjande karaktär.

När det gäller mentorernas kompetens anger riktlinjerna från YJB att mentorer behöver utbildas i hur de skall arbeta mot de mål som ställts upp för den unge inom mentorprogrammet. Sådan utbildning sägs vara avgörande för att insatsen skall kunna bli framgångsrik. Utbildningen skall fokuseras på mentorernas förmåga att bl.a. kommunicera, motivera och sätta gränser.

Över huvud taget visar riktlinjerna från YJB på en strukturerad och medveten arbetsmodell för insatsen med mentorer. Ett viktigt inslag är dessutom att insatsen skall dokumenteras och utvärderas.

Danmark

I Danmark har det sedan några år tillbaka pågått ett projekt inom kriminalvården där unga kriminella med utländsk bakgrund har fått en mentor. Projektet har utvärderats med hjälp från Aalborg Universitet.

30

Mentorerna är vuxna personer som skall bidra till att den unge integreras i samhället. De skall vara en positiv förebild för den unge. Det skall vara ett tätt samarbete mellan mentorerna och utslussningskonsulenten eftersom den sistnämnde även fungerar som koordinator och rådgivare för mentorerna.

Den unge erbjuds möjligheten att få en mentor och insatsen bygger på frivillighet. Intentionen är att den unge själv skall vara med i processen att hitta en lämplig mentor. En mentor inleder sitt uppdrag i samband med den unges utslussning från frihetsstraff och uppdraget pågår därefter under övervakningsperioden. Insatsen kan även förlängas om den unge så önskar.

Mentorerna avlönas av kriminalvården (Kriminalforsorgen) med en fast månadsersättning samt ersättning för utlägg. Kriminal-

30

Prieur, Annick och Skov Henriksen, Lars, Arrangerede venskaber – mentorordning for unge straffed

ømte af anden etnisk oprindelse,, Sociologisk Arbejdspapir Nr. 15, 2003,

Sociologisk Laboratorium, Aalborg Universitet.

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

402

vården förutsätter att mentorn ägnar sig åt sitt uppdrag åtminstone 10 timmar i månaden. Kontakterna kan därutöver variera i omfång, intensitet och karaktär.

En förutsättning för ett gott mentorskap är enligt rapporten att det utvecklas en relativt tät, personlig och förtroendefull relation mellan den unge och mentorn. Mentorerna skall hjälpa de unga med att bli vuxna. Mentorns insats består bl.a. i praktisk hjälp till den unge med att få struktur på vardagen. Det kan t.ex. röra sig om att skaffa arbete eller utbildning. Det kan även röra sig om att föra den unges talan inför bank, kommun och andra myndigheter. På det personliga planet består uppdraget i att bygga upp den unges självförtroende och skapa en mer positiv inställning till tillvaron samt att få den unge att reflektera över sina brottsliga handlingar. De enda kvalifikationerna som ställs på mentorerna är att de är ostraffade och kan danska.

Projektet med mentorer har fallit väl ut och man hyser inget tvivel om att en mentor i många fall kan vara den rätta hjälpen för unga som begår brott. Man har funnit att de viktigaste faktorerna i fråga om mentorns möjligheter att fullgöra sitt uppdrag på ett bra sätt är förmåga att ta sig tid, engagemang och en positiv, sympatisk, och ibland till och med kärleksfull inställning till den unge. Det förhållandet att en mentor bygger upp en förtroendefull relation till den unge under lång tid är det som skiljer mentorskapet från de kontakter som den unge är van vid att ha med myndighetsrepresentanter.

Utvärderingen av projektet visar inte på att unga kriminella med utländsk bakgrund skulle ha en större nytta av en mentor än andra unga danskar i samma situation. Familjeförhållanden, arbetslöshet osv. ser i stället ut att spela en större roll för om den unge hamnar i kriminalitet än den etniska bakgrunden. Möjligheten till mentorer kommer i framtiden därför att erbjudas utan hänsyn till etnicitet.

12.6 Utredningens överväganden

12.6.1 En organisation som liknar den engelska ordningen

Bedömning: Vi har inte tillräckligt underlag för att säga att den engelska ordningen med YOT skulle vara en gångbar modell i Sverige. Det är dock av intresse att följa utvecklingen inom YOT och det arbete som bedrivs där.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

403

Den ordning som finns i England och Wales med Youth Offending Teams innebär att myndigheterna tar ett samlat och kraftfullt grepp om problematiken kring barn och unga som begår brott och som löper risk att fortsätta med kriminalitet. Det går inte att dra för stora paralleller mellan de engelska förhållandena och de svenska. Vi har inte tillräckligt med underlag för att säga att det skulle vara en gångbar modell för oss. Ett införande av motsvarande system i Sverige skulle dessutom innebära mycket omfattande organisatoriska förändringar med ändrade ansvarsförhållanden och långtgående ekonomiska konsekvenser. Det är dock av intresse att följa utvecklingen inom YOT och det arbete som bedrivs där. Det utbyte av erfarenheter mellan de myndigheter som verkar vid ungdomsbrott enligt vad vi föreslår i avsnitt 8.3.6 och den utbildning vid där förordar kan förhoppningsvis förbättra myndigheternas samsyn och på sikt leda till att vi närmar oss den engelska ordningen. Redan en sådan ökad samsyn kommer enligt vår bedömning att innebära förbättringar för den enskilde.

12.6.2 Användningen av strukturerade öppenvårdsprogram

Bedömning: Strukturerade öppenvårdsprogram som t.ex. MST erbjuder enligt utredningens mening i många fall en adekvat behandling av barn och unga som begår brott och vi kan se att sådana program då kan vara en lämplig insats för denna målgrupp.

Bland strukturerade öppenvårdsprogram är MST en väldokumenterad metod som har uppvisat goda resultat när det gäller arbetet med unga som har allvarliga beteendeproblem eller riskerar att utveckla sådana problem. Genom en sådan behandling kan institutionsvård kanske undvikas. Målsättningen med MST är att familjen skall bli i stånd att lösa sina problem på egen hand. Metoden används på sina håll i Sverige och resultaten av behandlingen kommer att följas upp. Det är även angeläget att bevaka utvecklingen och resultaten i Norge. Strukturerade öppenvårdsprogram som t.ex. MST erbjuder således enligt utredningens mening i många fall en adekvat behandling av barn och unga som begår brott och vi kan se att sådana program då kan vara en lämplig insats för denna målgrupp. De är dock resurskrävande och kan förväntas komma till användning främst i de fall då det behövs

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

404

intensiva insatser under en begränsad tid. Självfallet är det av stor betydelse att möjligheten att ge sådan behandling tas till vara i så stor utsträckning som möjligt. Antalet unga personer som är i behov av sådant stöd och sådan kontroll som avses med ordet ryggsäck i våra direktiv torde dock vara större än det antal som kan komma i fråga för t.ex. MST. Det måste därför finnas också andra åtgärder som kan komma till användning för att täcka behovet av s.k. ryggsäck.

12.6.3 Insatsen kontaktperson

Den nuvarande ordningen

Bedömning: Insatsen kontaktperson enligt SoL och LVU kan ofta vara en lämplig insats för barn och unga som begår brott. Det är dock angeläget att socialtjänsten har en hög ambition i fråga om dels kontaktpersonernas kvalifikationer, dels socialtjänstens utbildning av och handledning till kontaktpersonerna. Stor vikt bör läggas även vid att ”rätt” person utses som kontaktperson.

Det är viktigt att barn och unga har bra och nära relationer till vuxna personer. Dessa bör inte bara vara goda förebilder utan skall även kunna visa på de ungas möjligheter i samhället och inge dem hopp för framtiden. För de allra flesta unga fyller föräldrar, släktingar och andra nära vuxna den unges behov av sådana relationer. Lösningen på de behov som den s.k. ryggsäcken skall bidra till att tillgodose finns således normalt i den unges omgivning. För unga med asociala problem kan det dock förhålla sig så att de vuxna runt den unge inte räcker till eller inte finns till hands.

Även om den svenska forskningen kring kontaktperson är begränsad, finns det mycket som talar för att denna insats, när den fungerar väl, fyller en viktig funktion i arbetet med unga som begår brott. Internationell forskning tyder t.ex. på att denna typ av insatser har nått bra resultat i fråga om att utveckla den unges sociala förmåga och påverka den unges beteende.

31

Vidare finns det,

som vi beskrivit, goda erfarenheter i andra länder från verksamhet

31

Lipsey, Mark W. and Wilson, David B., Effective Intervention for Serious Juvenile Offenders: A Synthesis of Research, Loeber, Rolf, and Farrington, David P. (editors), Serious & Violent Juvenile Offenders. Risk Factors and Successful Interventions, USA, 1998, s. 313 ff.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

405

med mentorer för unga, en insats som har stora likheter med den svenska insatsen kontaktperson. Den svenska rapporten om mellanvård har också pekat på att en nära personlig kontakt mellan den unge och en vuxen person är väldigt viktig i arbetet med att hjälpa unga med asocialt beteende.

Uppgifterna för en kontaktperson enligt SoL är allmänt beskrivna i lagens förarbeten. Man framhöll dock att mycket av kontaktpersonens arbete skulle komma att kräva särskilda kunskaper och att det därför var viktigt med utbildning på området både för socialtjänstens personal och för andra som ville arbeta som kontaktpersoner.

Enligt utredningens mening är det mycket som tyder på att insatsen kontaktperson kan vara en värdefull insats för barn och unga som begår brott. Vad uppdraget som kontaktperson innebär måste naturligen variera från fall till fall. Det är dock angeläget att socialtjänsten har en hög ambition i fråga om kontaktpersonernas kvalifikationer samt socialtjänstens utbildning av och handledning till kontaktpersonerna. Stor vikt bör läggas även vid att ”rätt” person utses som kontaktperson.

Vi menar alltså att den nuvarande insatsen kontaktperson enligt SoL och LVU ofta kan vara en lämplig insats för barn och unga som begår brott.

Det finns ett behov av att utveckla insatsen kontaktperson

Bedömning: De som är kontaktpersoner för unga som begår brott och riskerar att skapa sig en kriminell livsstil behöver särskild kompetens och handledning för att kunna utföra ett bra arbete. Det finns emellertid välgrundade farhågor om att kontaktpersoner för unga med den nämnda problematiken ofta får otillräckligt med stöd från socialtjänsten.

Tanken med insatsen kontaktperson enligt SoL var vid bestämmelsens tillkomst att den främst skulle användas i ärenden med lättare social problematik. I den mån insatsen använts i sådana ärenden finns det som vi nyss påtalat också anledning att utgå från att den fungerar väl och att kontaktpersonerna väl fyller sin roll.

Kontaktpersonerna verkar dock i ökande omfattning få ärenden där den unge kringgärdas av omfattande och svårgripbara sociala problem. Detta förhållande har ökat kraven på såväl socialtjänsten

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

406

som kontaktpersonerna. Det finns emellertid välgrundade farhågor om att kontaktpersoner för unga med den nämnda problematiken ofta får för lite stöd från socialtjänsten att klara av sitt uppdrag. Kommunförbundet redogör t.ex. för att det t.o.m. hör till undantagen att kommunerna erbjuder kontaktpersonerna en introduktionskurs i vad det innebär att vara kontaktperson.

32

Med

tanke på de problematiska frågor som kontaktpersonerna kan komma att ställas inför borde en sådan kurs vara en självklarhet.

De som är kontaktpersoner för unga personer som begår brott och riskerar att skapa sig en kriminell livsstil behöver särskild kompetens för att kunna utföra ett bra arbete. Även om det i en del fall kanske kan vara tillräckligt att kontaktpersonen har en regelbunden kontakt med den handläggande socialsekreteraren för rådgivning, torde det dock i flertalet fall krävas en större stödinsats i form av såväl utbildning som rådgivning och handledning för att uppdraget skall kunna utföras på bästa sätt. Kommunförbundet har vidare pekat på att ett problem med insatsen förefaller vara frånvaron av metoder för arbetet med insatsen kontaktpersonen och att det inte minst i svårare fall torde vara viktigt med en arbetsplan över uppdragets innehåll och vad som förväntas från alla involverade parter.

33

Särskilt kvalificerade kontaktpersoner för vissa unga som begår brott

Förslag: Insatsen kontaktperson enligt såväl SoL som LVU för unga som ännu inte fyllt 21 år bör utvecklas till ett mer avancerat stöd i de fall detta krävs. För de under 15 år som begår brott, särskilt för de allra yngsta, är det viktigt att behovet av en sådan kvalificerad kontaktperson alltid utreds. Vid socialtjänstpåföljd skall insatsen kunna ingå i ungdomskontraktet eller vara en del av LVU-vården. Socialtjänsten bör i sitt yttrande enligt 11 § LUL särskilt redovisa sina överväganden i fråga om behovet av sådan kontaktperson.

Som vi redan har konstaterat fungerar insatsen kontaktperson förmodligen väl i de fall där den unge inte har en alltför komplex problembild utan mest är i behov av en god förebild och kontakt

32

Kontaktperson/familj/vänner 2000 – en insats enl SoL, Svenska kommunförbundet, 2000.

33

A.a. s. 29-31.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

407

med en vuxen person. Däremot är det mycket som tyder på att det finns brister förenade med den nuvarande tillämpningen av insatsen kontaktperson i de fall då problemen är mer mångfacetterade. Utformningen av insatsen kontaktperson bör enligt vår uppfattning kunna uppvisa en betydligt större spännvidd än vad som är fallet i dag.

Vi finner därför att den nuvarande insatsen kontaktperson enligt såväl SoL som LVU för unga som ännu inte fyllt 21 år bör utvecklas till ett mer avancerat stöd i de fall detta krävs. Om insatsen tillämpas på rätt sätt och ges erforderliga resurser anser vi nämligen att den, generellt sett, kan vara en verkningsfull insats även för barn och unga i riskzonen och att en kontaktperson väl kan leva upp till de krav som ställs på den s.k. ryggsäcken.

Brottslig verksamhet i tidig ålder är en viktig varningssignal i fråga om den unges fortsatta utveckling. För de under 15 år som begår brott, särskilt för de allra yngsta, är det därför enligt utredningens uppfattning påkallat att behovet av en kvalificerad kontaktperson alltid utreds. Även för unga över 15 år som begår brott bör en kvalificerad kontaktperson många gånger vara en lämplig insats. Socialtjänsten bör i sitt yttrande enligt 11 § LUL särskilt redovisa sina överväganden i den frågan. Vid socialtjänstpåföljd skall insatsen kunna ingå i ungdomskontraktet eller vara en del av LVU-vården.

Det kan här konstateras att dagens möjlighet att förordna kontaktperson enligt 22 § LVU, det s.k. mellantvånget, används i en förvånande liten utsträckning. I den mån förklaringen härtill är att ett uppdrag som kontaktperson i dessa fall är så krävande och så beroende av att kontaktpersonen har rätt kvalifikationer att det är svårt att finna lämpliga kontaktpersoner som kan förordnas med samtycke av den unge, bör mellantvånget kunna komma till större användning fortsättningsvis. Detta är enligt vår uppfattning önskvärt; ju mer kraftfulla insatser som vidtas av socialtjänsten desto lättare är det att undvika frihetsberövanden för unga som begår brott.

Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll SOU 2004:122

408

Socialstyrelsen bör ge vägledning för hur insatsen skall utformas

Förslag: Socialstyrelsen bör ge socialtjänsten i kommunerna vägledning i vilka krav som bör ställas på såväl kontaktpersonerna som socialtjänsten när fråga är om att förordna kontaktperson för barn och unga som begår brott.

Rekryteringsbasen för kontaktpersoner bör även fortsättningsvis vara bred. Förutom tjänstemän inom socialtjänsten bör rekrytering kunna ske inom polisen, skolan, ideella organisationer, kyrkliga samfund osv. En naturlig rekryteringsbas utgör även anställda på de arbetsplatser som tar emot unga som dömts till ungdomstjänst. Det framstår dock som troligt att det i fråga om kontaktperson för unga i riskzonen ofta kommer att krävas att kontaktpersonen har sådan kompetens som endast den som i sin profession arbetar med unga med beteendeproblem kan erbjuda. Det är oerhört viktigt att stor omsorg läggs på att rekrytera lämpliga personer i varje enskilt fall. Den unges uppfattning om lämplig person skall givetvis efterhöras.

Eftersom kontaktperson är en behandlingsinsats är det enligt utredningens uppfattning lämpligt att Socialstyrelsen ger socialtjänsten i kommunerna vägledning i hur insatsen skall utformas för barn och unga som begår brott. Den föreslagna ordningen kräver ju i många fall att socialtjänsten förbättrar möjligheterna att tillhandahålla kontaktpersonerna kvalificerad utbildning och handledning i deras arbete. Kontaktpersonerna behöver dessutom, som nämnts, få kunskap om vilka resurser samhället har att erbjuda de barn och ungdomar som de är kontaktpersoner för.

Uppdraget att vara kontaktperson för barn och unga som begår brott och riskerar en negativ utveckling kommer att vara både tidskrävande och ansträngande. Det är viktigt att kontaktpersonerna får den uppskattning för sin insats som en rimlig ersättning för utfört arbete innebär. Utredningen utgår från att ersättningen till kontaktpersonerna, om dessa inte är anställda inom socialtjänsten, bestäms med beaktande härav. Det är närmast en fråga för Kommunförbundet att ge riktlinjer för ersättningsnivån.

SOU 2004:122 Den s.k. ryggsäcken – olika former för stöd och kontroll

409

De kvalificerade kontaktpersonerna skall kallas mentorer

Förslag: För att markera att de kvalificerade kontaktpersonerna skall bedriva en avancerad form av kontaktmannaskap skall de benämnas mentorer.

I våra direktiv används beteckningen ryggsäck. Den är enligt vår uppfattning missvisande. Det är lätt att man med ordet ryggsäck associerar till en börda som den unge har att bära. En insats enligt SoL bör inte kunna uppfattas på det sättet. Även om insatsen är förenad med viss kontroll utgör den till stor del ett stöd för den unge. Av dessa skäl bör inte ordet ryggsäck användas.

Man kan dock hävda att framtidens kontaktpersoner, i vart fall de som skall ta sig an de mer problematiska fallen och som alltså bör få särskild utbildning och kvalificerad handledning, bör benämnas något annat än kontaktpersoner. Skälen härtill är av pedagogisk art; för att markera att detta är en avancerad form av kontaktmannaskap kan man förslagsvis benämna det mentorskap och kontaktpersonen mentor.

I direktiven anges att vi i förslaget om ryggsäck bör ange former för ansvarsfördelning och samarbete samt hur frågor om bl.a. sekretess skall lösas.

De förslag vi lägger fram i detta kapitel – en utökad användning av strukturerade öppenvårdsprogram där detta bedöms som lämpligt och en större differentiering av innehållet i insatsen kontaktperson med en större andel kvalificerade mentorskap – kräver inte några särskilda förslag i de nu nämnda avseendena. Det är dock naturligt att Socialstyrelsen i sin vägledning till kommunerna behandlar även frågor om t.ex. sekretess.

411

13 Medling

13.1 Utredningens uppdrag

Enligt direktiven skall utredningen följa utvecklingen av medlingsverksamheten i landet och överväga vilken ställning i rättsprocessen medlingen bör ha samt hur den bör organiseras. En målsättning bör vara att medlingen, i vart fall på sikt, skall kunna utvecklas till en verksamhet som är allmänt tillgänglig och som spelar en mer framträdande roll i rättssystemet.

13.2 Vad är medling?

Utredningen om medling vid ungdomsbrott, vars betänkande låg till grund för bl.a. lagen (2002:445) om medling med anledning av brott, konstaterade följande beträffande vad som avses med medling.

1

Medling kan sägas vara en alternativ metod för konfliktlösning. I huvudsak innebär medling att de tvistande parterna möts inför en oberoende medlare och vid detta möte försöker komma fram till en lösning på konflikten. I vissa fall har medling valts som konfliktlösningsmetod på grund av att tvisten måste lösas snabbt. I andra fall kan det vara fråga om bestående eller framtida nära relationer som motiverat medling, eftersom det i dessa fall är värdefullt att tvisten löses i samförstånd. Medling med anledning av brott kan även motiveras av andra skäl, t.ex. att vara rehabiliterande för både gärningsman och brottsoffer samt att verka brottsförebyggande. Den rättsfilosofi som medling med anledning av brott främst grundar sig på kallas Restorative Justice, vilket kan översättas med reparativ rättvisa. Reparativ rättvisa kan definieras som en process i vilken parter som berörs av ett brott samlas för att tillsammans lösa hur man skall hantera följderna av brottet och dess verkningar i framtiden (se avsnitt 2.2).

1

Betänkandet Medling vid ungdomsbrott (SOU 2000:105) s. 45 ff.

Medling SOU 2004:122

412

13.3 En beskrivning av den rättsliga regleringen

13.3.1 Medlingslagen

Den medling med anledning av brott som sker i statlig och kommunal regi är reglerad i lagen (2002:445) om medling med anledning av brott (medlingslagen).

2

Den har karaktär av ramlag.

Lagen gäller medling som anordnas av staten eller av en kommun med anledning av brott (1 §). Med medling avses att en gärningsman och en målsägande möts inför en medlare för att tala om brottet och följderna av detta (2 §). Medling skall ske i bägge parters intresse. Målet skall vara att minska de negativa följderna av brottet. Medlingen skall syfta till att gärningsmannen får ökad insikt om brottets konsekvenser och att målsäganden ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser (3 §). Till medlare skall en kompetent och rättrådig person utses. Medlaren skall vara opartisk. (4 §).

Medling skall vara frivillig för både gärningsman och målsägande. Det brott som medlingen avser skall vara anmält till polisen. Dessutom skall gärningsmannen ha erkänt gärningen eller delaktighet i denna. Medling får endast ske om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lämpligt. Om gärningsmannen är under tolv år får medling ske endast om det finns synnerliga skäl. (5 §).

Medlingsförfarandet skall genomföras skyndsamt. Medlaren skall samråda med förundersökningsledaren om medling avses äga rum innan förundersökningen har avslutats. Om medling avses äga rum därefter, men innan det finns en lagakraftvunnen dom, skall medlaren samråda med åklagaren. (6 §). Både gärningsman och målsägande skall informeras om vad medlingen innebär och på annat sätt förberedas i den omfattning som behövs (7 §).

Vårdnadshavare för gärningsman och målsägande skall ges tillfälle att närvara vid medlingsmötet, om det inte finns särskilda skäl mot det. Även andra personer kan ges tillfälle att närvara vid mötet, om det är förenligt med syftet med medlingen och det i övrigt kan anses lämpligt. (8 §).

Vid medlingsmötet skall målsäganden ges möjlighet att berätta om sin upplevelse av brottet och dess följder. Gärningsmannen skall få möjlighet att berätta varför gärningen kom att begås och ge sin syn på sin situation. Målsäganden kan också framställa önskemål om gottgörelse, och gärningsmannen kan framföra en ursäkt för sitt handlande. (9 §).

2

Medling

413

Medlaren skall medverka till att avtal om gottgörelse träffas endast om det är uppenbart att innehållet i avtalet inte är oskäligt. Om det framkommer att gärningsmannen inte uppfyller ett avtal som har träffats mellan parterna, skall medlaren se till att åklagaren genast underrättas om detta, om det inte är obehövligt. (10 §).

13.3.2 Vilka möjligheter finns i dag att beakta bl.a. medling i rättsprocessen?

Enligt direktiven skall vi överväga bl.a. vilken ställning i rättsprocessen medlingen bör ha. Det är därför av intresse att belysa i vad mån man enligt gällande rätt kan beakta medling – men också vissa andra förhållanden – i rättsprocessen. I lagstiftningen finns nämligen vissa bestämmelser som syftar till att den som har begått brott skall göra rätt för sig. Det finns också bestämmelser som innebär att viljan att ställa till rätta efter ett begånget brott kan beaktas vid den rättsliga prövningen.

En polisman får anmoda den som har fyllt eller kan antas ha fyllt 15 men inte 18 år att så snart som möjligt vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på grund av brott. Detta följer av 13 § LUL.

En sådan anmodan får dock ske endast om den unge har erkänt brottet eller det annars med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att han har begått detta. Det krävs vidare att det är lämpligt att en anmodan sker med hänsyn till omständigheterna. Målsägandens samtycke skall i dessa fall inhämtas om det inte är uppenbart obehövligt.

Bestämmelserna om rapporteftergift återfinns i 9 § andra stycket polislagen (1984:387) och 4 kap. 5 § polisförordningen (1998:1558). Enligt förarbetena kan den unges vilja att ställa till rätta vägas in vid polisens bedömning om rapporteftergift bör meddelas.

3

Om någon har begått ett brott innan han har fyllt 18 år får åklagaren besluta om åtalsunderlåtelse i vissa fall enligt 17 § LUL. Åklagaren skall vid prövningen av frågan om åtalsunderlåtelse väga in bl.a. den unges vilja att ersätta målsäganden för den skada som har uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan eller på annat sätt gottgöra målsäganden. Vi har behandlat bestämmelsen i kap. 7, till vilket här hänvisas.

3

Medling SOU 2004:122

414

Såväl vid val av påföljd som vid straffmätningen skall domstolen i skälig omfattning beakta, utöver brottets straffvärde, om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet (29 kap. 5 § och 30 kap. 4 § BrB).

Om det uppkommit skada på egendom genom ett brott, som har begåtts av den som är under 21 år, och det bedöms vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten i samband med en dom om överlämnande till vård inom socialtjänsten föreskriva att den dömde på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt (31 kap. 1 § femte stycket BrB). En sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke. Vi har behandlat bestämmelsen i avsnitt 8.2.1.

13.4 Utvecklingen i Sverige av medling vid ungdomsbrott

13.4.1 De första medlingsverksamheterna

Den svenska medlingsverksamheten, främst för unga lagöverträdare, startade och växte fram spontant på olika orter och utan styrning från statsmakterna. De första verksamheterna började år 1987 och nästa startade år 1994. Efter dessa tidiga medlingsprojekt har medlingsverksamhet inletts på flera platser. Det har också 1998 bildats en förening, Föreningen för medling i Sverige, med syfte att verka för att medling som konfliktlösningsmetod utvecklas och sprids i Sverige.

13.4.2 Försöksverksamhet med medling vid ungdomsbrott och Brottsförebyggande rådets utvärdering

Brottsförebyggande rådets uppdrag m.m.

I april 1998 fick BRÅ ett regeringsuppdrag att inleda en ettårig försöksverksamhet med medling för unga lagöverträdare.

4

I

uppdraget ingick även att följa och samordna de projekt som omfattades av försöksverksamheten samt att utvärdera den.

4

Dnr Ju1997/1394.

Medling

415

Regeringen angav i uppdraget att det var angeläget att den medlingsverksamhet som redan fanns fortsatte att utvecklas, att medlingsverksamheten utvidgades samt att de erfarenheter som fanns togs till vara. Syftet med försöksverksamheten var bl.a. att skapa underlag för att kunna ta ställning till frågan om medlingens roll i rättssystemet.

I BRÅ:s uppdrag låg att stödja de projekt som omfattades av försöksverksamheten samt att verka för att kontakter etablerades. BRÅ fick sedermera i uppdrag även att välja ut projekt, fördela ekonomiskt stöd (sammantaget 6,5 miljoner kr), sprida kunskap om projekten samt verka för att nya projekt initierades runt om i landet efter modell av de olika projekttyperna.

Beskrivning av försöksverksamheten

Den ettåriga försöksverksamheten inleddes i oktober 1998 och omfattade 32 medlingsprojekt runt om i landet. Den stora majoriteten av de projekt som ingick i försöksverksamheten drevs i kommunal regi. Medlingsprojekten arbetade i samråd med olika myndigheter och organisationer. Samtliga samarbetade med polisen. Nästan alla projekt samarbetade med eller hade socialtjänsten som huvudman.

Antalet genomförda medlingar som BRÅ undersökte uppgick till 414. I cirka 30 procent av de inkomna ärendena under försöksåret kom medling av olika orsaker inte till stånd. Vid våldsbrott var det närmare 60 procent av ärendena som inte ledde till ett direkt medlingsmöte på grund av att brottsoffret inte ville delta. De vanligaste brotten där medling skedde var snatteri (41 procent), skadegörelse (14 procent) och stöld (13 procent). I cirka 60 procent av fallen riktade sig brottet mot en juridisk person. Gärningsmännens genomsnittliga ålder var 15 år.

När det gäller i vilket skede av rättsprocessen som medlingen skedde syntes de praktiska förutsättningarna ha varit styrande snarare än någon teori om vid vilken tidpunkt en medling är mest effektiv. Av de cirka 100 ärenden där det framgår om ärendet på något sätt behandlats i rättsprocessen meddelades åtalsunderlåtelse i 40 fall. I cirka två tredjedelar av dessa fall skedde medlingen innan åklagaren hade prövat åtalsfrågan. I 51 fall prövades ärendet i domstol och i dessa hade medling skett före domstolsprövningen i cirka hälften av ärendena.

Medling SOU 2004:122

416

Lekmannamedlare medlade i cirka 13 procent av de genomförda medlingarna inom försöksverksamheten. Det vanligaste var dock att alla medlingar hanterades av en socionom eller någon annan anställd vid projektet. I vissa projekt var det vanligt att lekmän medlade i enklare ärenden och de anställda hanterade de allvarligare fallen.

Vid cirka en tredjedel av de genomförda medlingarna slöts någon form av avtal mellan gärningsmannen och brottsoffret. Två tredjedelar av avtalen gällde någon form av ekonomisk uppgörelse där gärningsmannen antingen direkt betalade till brottsoffret eller arbetade av skulden. I de fall brottsoffret var en privatperson var det vanligare att gärningsmannen betalade till brottsoffret. Den resterande tredjedelen av avtalen reglerade gärningsmannens fortsatta beteende. Sådana avtal var vanligare när brottsoffret var en privatperson än när det var en juridisk person.

Resultatet av verksamheten

BRÅ har redovisat resultaten från försöksverksamheten i fyra rapporter. I den första rapporten, ”Medling vid brott. Rapport från en försöksverksamhet” BRÅ-rapport 1999:12, behandlades framför allt organisationen av de olika projekten. Den andra rapporten, ”Medling vid brott. Gärningsmännen berättar” BRÅ-rapport 1999:14, byggde framför allt på intervjuer som hade genomförts med 22 gärningsmän som deltagit i medling. Ytterligare en rapport behandlade brottsoffers upplevelser av medling, ”Medling vid brott. Brottsoffren berättar ”. Det främsta underlaget för den rapporten var en intervjuundersökning med 20 brottsoffer som hade deltagit i medling. Slutligen finns slutrapporten, ”Medling vid brott. Slutrapport från en försöksverksamhet” BRÅ-rapport 2000:8, där medlingar genomförda under den aktuella ettårsperioden har utvärderats.

Medling

417

13.4.3 BRÅ:s uppdrag att stödja landets medlingsverksamheter

Uppdraget m.m.

BRÅ har sedan år 2003 haft regeringens uppdrag att stödja landets medlingsverksamheter. Uppdraget omfattar sådan medlingsverksamhet som sker i offentlig regi av stat eller kommun med anledning av brott och som bedrivs i enlighet med medlingslagen.

BRÅ:s uppdrag är att fördela ekonomiskt stöd till medlingsverksamheter för framför allt unga lagöverträdare samt att svara för frågor om utbildning, metodutveckling och kvalitetssäkring. BRÅ skall stimulera till att medlingsverksamhet införs där sådan saknas och att befintliga medlingsverksamheter vid behov utvecklas och byggs ut. BRÅ:s uppdrag att följa och stödja medlingsverksamhetens utveckling innebär bl.a. att rådet skall svara för utbildning av medlare och främja metodutveckling genom att stimulera och förmedla kontakter mellan olika medlingsverksamheter samt stödja bildandet av nätverk. Olika former av metodutveckling skall främjas. Det ekonomiska stödet skall användas för att utveckla effektiva medlingsorganisationer. Stödet är i första hand avsett för medlingsverksamhet som bedrivs av kommunerna och dess socialtjänstförvaltningar. Därför kommer långsiktiga projekt, som belyser vilken ställning medling bör ha i rättsprocessen och hur den lokalt kan organiseras på ett varaktigt och kostnadseffektivt sätt, att prioriteras.

För den beskrivna verksamheten tillfördes BRÅ 18 miljoner kr år 2003 och 12 miljoner kr år 2004. Regeringen har föreslagit att BRÅ skall tillföras 12 miljoner kr år 2005 för detta ändamål.

5

BRÅ:s lägesrapport efter första året

I enlighet med uppdraget lämnade BRÅ den 31 mars 2004 en lägesrapport med beskrivning av dels de medlingsverksamheter som ditintills erhållit finansieringsbidrag, dels övriga vidtagna åtgärder inom ramen för uppdraget.

6

Av rapporten framgår bl.a. följande.

5

Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 4: Rättsväsendet, s. 145. Riksdagen beslutade den

24 november 2004 om statsbudgets omfattning i stort i enlighet med regeringens förslag (bet. 2004/05:FiU01, protokoll 2004/05:36).

6

”BRÅ:s stöd till medling. Lägesrapport efter första året”.

Medling SOU 2004:122

418

Utgångsläget

Under våren 2003 genomförde BRÅ en kortfattad enkätundersökning bland landets kommuner, för att undersöka omfattningen av verksamheten med medling vid brott. Av de totalt 268 kommuner som besvarade enkäten, angav 104 att de hade medling tillgängligt i kommunen under år 2002. Knappt hälften av dessa uppgav att medlingsverksamheten var etablerad, de övriga att den var under uppbyggnad eller planering. Emellertid visade sig omfattningen av verksamheten vara synnerligen varierande och endast 17 kommuner hade haft minst 15 aktualiserade medlingsärenden under år 2002.

De vanligaste orsakerna till att kommunerna saknade medling var bristande ekonomiska resurser eller att det var en liten kommun som saknade behov av en egen medlingsverksamhet. Även orsaker som att kommunen haft medling men den ansvarige hade slutat, att man erbjöd annan typ av verksamhet för ungdomar, att det rådde brist på kunskap eller att medling inte var en verksamhet som prioriterats eller över huvud taget hade aktualiserats förekom. Drygt hälften av de kommuner som saknade medling vid frågetillfället uppgav att de var intresserade av att starta sådan verksamhet.

Slutsatsen av enkätundersökningen var att det förelåg ett stort utbyggnadsbehov av medling, både kvantitativt och kvalitativt.

Verksamheter som fått ekonomiskt stöd till medling år 2003

Utformning av kriterier I uppdraget till BRÅ ingick att utarbeta kriterier för fördelningen av det ekonomiska stödet.

Ansökningar om finansieringsbidrag kan avse tre olika stödformer: Verksamhetsbidraget avser att tillgodose den kvantitativa delen av målet att medling på sikt skall nå en heltäckande spridning i landet. Modellkommunsbidraget syftar till att tillvarata den mer omfattande erfarenhet av medling som finns på ett fåtal platser i landet. Utbildningsstödet syftar till att säkra medlingsverksamhetens kvalitet genom att stimulera och underlätta för kommunerna att utbilda lämplig personal som medlare och medlingssamordnare.

Medling

419

Verksamhetsbidrag m.m. Under år 2003 fanns det två tillfällen att ansöka om finansieringsbidrag. Sammantaget har ett drygt hundratal kommuner, vilka torde täcka minst hälften av landets invånare, fått ekonomiskt stöd för att starta eller bygga ut medlingsverksamheten. De sökande huvudmännen var dels enstaka kommuner, dels kommundelar/ stadsdelsnämnder i storstäderna som samverkar (3–4 kommuner i samverkan där en av dem tar ansvar för medlingen i samtliga kommuner), dels residensstäder (Örebro och Linköping) som är beredda att ta ansvar för utvecklingen av medling i hela länet (cirka 10–15 kommuner), dels en universitetsinstitution (Luleå universitet) och ett kommunalt länsförbund (Sjuhärad), som erbjudit sig att ta ett samordnings- och nätverksansvar för medlingsverksamheten i ett tiotal kommuner, dels ett kommunalt samarbetsorgan (NOSAM, Nordvästra Skåne) som åtagit sig att medla i de tio ingående kommunerna.

Erfarenheterna från det första ansökningstillfället var att några små kommuner som fick stöd för att starta egen medlingsverksamhet inte hade det underlag som krävdes för att bygga upp en kostnadseffektiv sådan. Vid det andra ansökningstillfället betonades därför vikten av samarbete mellan kommunerna om medlingsverksamhet och att kommunerna gör en gemensam ansökan. Resultatet blev att det i denna omgång endast var medelstora kommuner, som gjort en analys av sitt underlag, som ansökte om medel för att starta egen verksamhet.

Utbildning och kvalitetssäkring Utbildning och kompetensutveckling är av avgörande betydelse för att medlingen skall kunna utvecklas i Sverige. Som grund för utbildningsverksamheten har en nationell utbildningsplan som beaktar Europarådets rekommendationer tagits fram under år 2003.

Utbildning i medling vid brott i Sverige ges av tre olika slag: Grundutbildning för blivande medlare som också skall ansvara för att utveckla och driva medlingsverksamhet med fokus på brott, vidareutbildning för erfarna medlare/medlingsansvariga och medlingsträning för lekmän.

En viktig del av BRÅ:s uppdrag är att främja kvaliteten i den medlingsverksamhet som bedrivs. Säkerställandet av kvaliteten sker huvudsakligen genom utbildning av medlarna och krav på åter-

Medling SOU 2004:122

420

rapportering från olika de olika projekten, samt protokoll från varje utförd medling.

Nedan beskrivs resultaten av den delrapportering som projekten i den första ansökningsomgången skickat till BRÅ vid årsskiftet 2003/2004 och de medlingsprotokoll som vid tiden för rapporten kommit in från dessa projekt.

Av de 24 medlingsverksamheter som tilldelades medel vid slutet av juni 2003 har 17 projekt, i olika utsträckning, kommit i gång med sin verksamhet och således haft något att avrapportera.

De flesta projekt använder sig av professionella medlare, vilka här utgörs av kommunens socialarbetare. Några projekt satsar i större utsträckning på lekmannamedlare. Alla medlingsverksamheter har en eller flera samarbetspartners. Den vanligaste är polisen, vilken oftast är den instans som vidarebefordrar ärendena till medlingsverksamheterna. Exempel på andra samarbetspartners är socialtjänsten (där oftast medlingsverksamheterna är placerade), domare, åklagare, skolor, kyrkor eller andra frivillighetsorganisationer och brottsofferjourer.

Antalet aktualiserade och genomförda medlingar under hösten 2003 varierade mycket mellan de olika projekten; från inga alls (då verksamheten ännu inte hade kommit igång) till totalt 62 aktualiserade ärenden och 33 genomförda medlingar. Orsaken till att inte fler medlingar har genomförts, är att de flesta medlingsverksamheterna varit i gång endast en kortare period.

Sammanlagt har 145 medlingsprotokoll skickats in från totalt 16 medlingsverksamheter. Antalet medlingsprotokoll i de olika projekten har varierat, mellan 1 och 33 stycken. I närmare 80 procent av medlingsfallen hade medlingarna genomförts. I de fall processen hade avbrutits var den vanligaste orsaken att offret eller gärningsmannen hade ångrat sig. I några fall hade medlaren i stället skött medlingen brevledes eller per telefon.

Av de insända medlingsprotokollen framgår att de vanligaste brottskategorierna är misshandelsbrott och olika stöldbrott (både snatterier och allvarligare former av stöld t.ex. inbrott), följt av skadegörelse och olaga hot samt ofredande. Vissa medlingsverksamheter medlar ofta i snatteriärenden medan andra helt valt bort den typen av brott.

I knappt hälften av fallen var det en ensam gärningsman som hade begått brottet. De allra flesta gärningsmännen var pojkar mellan 14 och 20 år gamla. Medelåldern på gärningsmännen var drygt 16 år. Drygt hälften av offren var privatpersoner, mellan

Medling

421

11 och 70 år gamla. Lite mer än hälften av offren var pojkar eller män. I de fall där offret inte var en privatperson handlade det främst om butiker eller varuhus, men även skolor, idrottsanläggningar och andra brottsobjekt förekom.

I närmare två tredjedelar av fallen var det polisen som hade förmedlat ärendena till medlingsverksamheterna. Övriga fall hade vidarebefordrats vanligtvis av socialtjänsten och i mindre omfattning av skolan. I de allra flesta fallen har medlaren haft ett eller flera förmöten med parterna. Ofta har någon anhörig, vanligen förälder, varit med på förmötena. Medlingsverksamheterna har vanligen använt sig av en medlare vid själva medlingsmötena. Ofta har anhöriga, vanligen föräldrar, deltagit i medlingarna. Cirka hälften av medlingarna har avslutats med någon form av avtal, vanligen ett muntligt. Avtalen kan grovt indelas i två kategorier; beteendeavtal och ersättningsavtal. Den första kategorien är den mest förekommande och innebär vanligen att parterna sluter avtal om att uppföra sig väl mot varandra fortsättningsvis. När det gäller ersättningsavtalen kan det exempelvis röra sig om att gärningsmannen skall ersätta något eller betala självrisken för något som han stulit eller förstört alternativt reparera det förstörda.

Ett av huvudskälen till att BRÅ begärt att medlingsverksamheterna skall skicka in återrapporteringar och medlingsprotokoll är att man på sikt skall kunna utvärdera verksamheten, både rörande organisation och medlingens effekt på återfall i brott. Svenska utvärderingar avseende effekten på återfall saknas i princip i dagsläget och BRÅ har därför för avsikt att genomföra en sådan utvärdering när verksamheten har pågått ytterligare en tid.

Enligt vad som sagts till oss kommer resultatet av utvärderingen att ingå i en BRÅ-rapport om medling vid brott. Rapporten, som också kommer att innehålla en redovisning av de internationella erfarenheterna på området, beräknas vara färdigställd i mars 2005.

13.5 Internationella förhållanden

I förarbetena till medlingslagen lämnades en redovisning av de internationella förhållandena rörande medlingsverksamhet.

7

Vi

hänvisar till den sammanställningen.

Härutöver kan nämnas att EU-parlamentet i juni 2003 har uttalat att man önskar att samtliga medlemsländer skall inrätta nationella

7

Medling SOU 2004:122

422

kontaktpunkter för utbyte av erfarenheter och information när det gäller reparativ rättvisa. Syftet är att stödja utvecklingen av sådana åtgärder som bygger på reparativ rättvisa, t.ex. medling, och främja forskningen om detta.

Vidare kan nämnas att en arbetsgrupp, inom ramen för Grotiusprogrammet,

8

vari ingår representanter från cirka 15 olika europe-

iska länder diskuterade gemensamma erfarenheter av medling vid ungdomsbrott (Victim-Offender mediation, VOM) vid ett möte i september 2003. Sverige ingår som ett av deltagarländerna och BRÅ är Sveriges representant. Grotius sammanställer för närvarande en bok om hur medlingen ser ut i respektive land. Boken kommer att utges under år 2005.

Slutligen kan nämnas AGIS-projektet, som är ett europeiskt utbildningsprogram i medling vid brott för domare och åklagare.

13.6 Forskning kring medling

Utredningen om medling vid ungdomsbrott gav i sitt betänkande en utförlig beskrivning av forskningsläget kring medling.

9

Såvitt vi

har kunna utröna har beskrivningen i stort giltighet än i dag. I korthet torde forskningsläget kunna beskrivas på följande sätt.

10

Utvärderingar av medling vid brott förekommer internationellt. Goda effekter har generellt kunnat beläggas vad gäller parternas upplevelser av medlingsmötena som menings- och verkningsfulla. Kunskapen är dock lägre beträffande medlingens effekt på återfall i ny brottslighet och det har, med några få undantag, varit svårt att finna positiva resultat. Svenska utvärderingar saknas helt i dagsläget. – I övrigt hänvisar vi till den ovan nämnda beskrivningen i det tidigare betänkandet.

8

Grotius är ett stimulans och utbytesprogram för rättstillämpare under den Europeiska

kommissionen.

9

Medling vid ungdomsbrott (SOU 2000:105) s. 113 ff.

10

Jfr BRÅ:s skrivelse till regeringen ”BRÅ:s stöd till medling. Lägesrapport efter första året.”, s. 7.

Medling

423

13.7 Tidigare överväganden om medling vid ungdomsbrott

13.7.1 Inledning

Frågan om medling vid ungdomsbrott har övervägts i flera andra sammanhang. Här kan inledningsvis hänvisas till Ungdomsbrottskommitténs betänkande ”Reaktion mot ungdomsbrott”,

11

RÅ:s

rapport Medlingsverksamhet för unga lagöverträdare (1996:6) och Brottsofferutredningens betänkande ”BROTTSOFFER Vad har gjorts? Vad bör göras?”.

12

13.7.2 Betänkandet Medling vid ungdomsbrott och dess behandling

Regeringen beslutade år 1998 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda och analysera bl.a. frågan om medlingens roll i rättssystemet. Utredningen, som antog namnet Utredningen om medling vid ungdomsbrott, lämnade i november 2000 sitt betänkande Medling vid ungdomsbrott.

13

Betänkandet låg till grund för

lagstiftningsärendet rörande medlingslagen.

Medling som åtgärd med anledning av brott

Utredningens förslag

Utredningen framhöll att BRÅ:s utvärdering av försöksverksamheten visade att medling för unga lagöverträdare kan ha en positiv inverkan på både gärningsmän och brottsoffer. Internationella undersökningar visade enligt utredningen samma resultat. Utredningen ansåg därför att medling vid ungdomsbrott är en åtgärd som bör användas i större utsträckning. Trots att det inte kan visas att medling medför en minskad risk för återfall i brott menade utredningen att medling har så många fördelar att metoden måste anses värdefull. Utredningen menade att de möjligheter som då fanns att i rättssystemet beakta att medling har skett eller skall ske inte var tillräckliga för att främja medlingsverksamheten, varför medling vid ungdomsbrott i högre grad borde beaktas i den

11

12

13

Medling SOU 2004:122

424

ordinarie rättsprocessen. Enligt utredningen fanns det ett behov av tydligare regler för hur rättsväsendet skall förhålla sig till medling. Av främst rättssäkerhets- och rättviseskäl behövdes det också en viss reglering av själva medlingsverksamheten. Utredningen föreslog därför att det skulle införas en särskild lag, med karaktär av en ramlag, om medling vid ungdomsbrott.

Regeringens bedömning

Regeringen instämde i utredningens bedömning att medling är en åtgärd som bör användas i större utsträckning, främst vid ungdomsbrott. Regeringen delade också utredningens uppfattning att såväl BRÅ:s utvärdering av försöksverksamheten som internationella undersökningar visar att medling kan ha en positiv inverkan på både gärningsmän och brottsoffer.

Regeringen angav vissa utgångspunkter för att i regi av staten eller en kommun anordna medling med anledning av brott. De vägledande syftena med medling som bedrivs i sådan regi bör vara att den skall leda till en ökad insikt hos gärningsmannen om brottets konsekvenser och att den skall ge brottsoffret en möjlighet att bearbeta sina upplevelser av brottet. Målet bör vara att minska de negativa följderna av brottet. Även om någon minskning av de ungas brottslighet inte kan sägas vara vetenskapligt visad, angavs medling ha många andra fördelar som gör att metoden måste anses värdefull.

Mot den bakgrunden föreslog regeringen införandet av en lag om medling med anledning av brott, tillämplig på medlingsverksamhet som bedrivs i kommunal eller statlig regi. Det angavs att sådan medlingsverksamhet sannolikt främst anordnas inom kommunernas socialtjänst, kriminalvården eller polisen. Regeringen avsåg att genom olika åtgärder stödja medlingsverksamhet, bl.a. genom finansiellt bidrag i vissa fall.

Medling

425

Medlingens ställning i rättsprocessen och hur medlingsverksamheten bör organiseras m.m.

Utredningens förslag

Utredningen fann som nämnts att de möjligheter som då fanns att beakta medling i rättsprocessen inte var tillräckliga. Utredningen ansåg dock inte att det var lämpligt att införa vare sig medling som en påföljd i straffsystemet eller ett system med villkorade åtalsunderlåtelser. Däremot föreslog utredningen att det av lagtexten klart skulle framgå att den omständigheten att (den unge) gärningsmannen har deltagit i medling skall utgöra en särskild grund för åtalsunderlåtelse och att domstolarna vid straffmätning och påföljdseftergift skall beakta att medling har ägt rum. Utredningen föreslog vidare att verksamheten för medling vid ungdomsbrott skulle organiseras inom kommunernas socialtjänst och att medlingsverksamheten skulle vara obligatorisk för kommunerna. Utredningen ansåg att det fanns ett behov av en samordnande, nationell enhet som svarar för frågor om utbildning, metodutveckling och kvalitetssäkring m.m. och föreslog att Socialstyrelsen skulle ges denna roll.

Regeringens bedömning

De remissinstanser som yttrade sig i frågan om hur medlingen bör förhålla sig till rättsprocessen gjorde samma bedömning som utredningen när det gäller frågan om medling som påföljd och i frågan om villkorade åtalsunderlåtelser. Många remissinstanser, däribland RÅ och flera tingsrätter, var dock starkt kritiska till utredningens förslag som syftade till att ge medlingen ett starkare genomslag i det straffrättsliga systemet.

Samtliga remissinstanser, utom Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet, var i huvudsak positiva till förslaget om hur medlingsverksamheten bör organiseras. Socialstyrelsen avstyrkte förslaget och menade bl.a. att man inte bör lagstifta om en metod då detta redan ligger i socialtjänstens allmänna ansvar.

Regeringen menade att utgångspunkten för bedömningen i frågan om hur medling bör förhålla sig till rättsprocessen var att medling med anledning av brott är en åtgärd som bör användas i större utsträckning än som ditintills varit fallet. Man ansåg att det fanns ett stort behov av att finna alternativ till de traditionella

Medling SOU 2004:122

426

reaktionerna på brott, särskilt när det gäller brott som har förövats av unga lagöverträdare. I detta hänseende borde medling kunna fylla en viktig funktion. Möjligheten att låta genomförd medling få en reell påverkan på såväl beslut om åtal som val av påföljd var därför central för regeringens ambition att införa medling i svensk rätt. Samtidigt framhölls att de svårigheter i detta hänseende som hade framhållits av bl.a. RÅ givetvis måste beaktas vid utformningen av ett sådant system. Således måste bl.a. kraven på likformighet och förutsägbarhet tillgodoses. Svårigheterna skulle emellertid inte överdrivas. Det borde finnas ett inte obetydligt utrymme för att i framtiden utveckla medling till att bli ett mera permanent inslag i påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Att i viss utsträckning kunna ersätta traditionell lagföring med medling torde på sikt kunna leda till fördelar för såväl brottsoffer som samhället i stort.

Regeringen framhöll att en förutsättning för att medling skall kunna utvecklas i nu angiven riktning var dels att medling kommer till stånd på ett konsekvent och strukturerat sätt, dels att medling visar sig ha sådan effekt att den upplevs som ett trovärdigt inslag i samhällets reaktion med anledning av brott. Enligt regeringens mening gav det befintliga underlaget inte tillräcklig information för att dra några säkra slutsatser i dessa avseenden. Som flera remissinstanser hade påpekat, fanns det därför ett behov av att analysera dessa frågor ytterligare. Mot denna bakgrund ansåg regeringen att tiden ännu inte var mogen för ett slutligt ställningstagande i frågan om regleringen av medlingens ställning i straffrättsprocessen, utöver vad som redan följde av bestämmelserna i bl.a. LUL.

Enligt regeringens mening var frågan om medlingens roll i rättsprocessen också av stor betydelse för frågan om hur medlingsverksamheten borde organiseras och vem som borde ha ansvaret för medlingsverksamheten. Kritiken mot förslaget talade enligt regeringens mening för att också frågan om vem som skulle ansvara för medlingsverksamheten måste övervägas ytterligare. Därtill kom att det fanns ett mycket begränsat underlag för att inom ramen för det lagstiftningsprojektet göra en bedömning av medling inom andra organisationer än socialtjänsten. Regeringen ansåg att ett ställningstagande i den här delen borde ske även utifrån det slutliga avgörandet av frågan om medlingens plats i rättssystemet.

Sammanfattningsvis gjorde således regeringen bedömningen att frågorna om medlingens ställning i den rättsliga processen och om hur medlingsverksamheten skulle organiseras inte borde behandlas

Medling

427

i det då aktuella sammanhanget. Regeringen föreslog i stället en ramlag om medling med anledning av brott, vars främsta syfte var att tillgodose grundläggande krav på rättssäkerhet.

I syfte att säkerställa att medling skulle komma till stånd i tillräcklig omfattning förklarade regeringen att den hade för avsikt att avsätta ett belopp som kunde antas motsvara kostnaderna för en obligatorisk medlingsverksamhet. Det ansågs lämpligt att det finansiella stödet till medlingsverksamheten skulle fördelas enligt mönster från försöksverksamheten och att BRÅ därför skulle ges i uppdrag att fördela bidraget.

I likhet med Utredningen om medling vid ungdomsbrott ansåg regeringen att det fanns ett behov av en samordnande nationell enhet med uppgift att svara för frågor som utbildning, metodutveckling och kvalitetssäkring. För att även medlingsverksamheter som inte bedrevs inom socialtjänsten skulle få vägledning och kunna delta i kompetensutveckling m.m. förklarade regeringen att den hade för avsikt att ge BRÅ i uppdrag att – i samråd med berörda myndigheter såsom Socialstyrelsen och Brottsoffermyndigheten – svara också för vissa frågor om metodutveckling, utbildning m.m.

Justitieutskottets behandling av frågan

Justitieutskottet behandlade i bet. 2001/02:JuU26 regeringens förslag i prop. 2001/02:126 Medling med anledning av brott. Utskottet tillstyrkte propositionen.

13.8 Utredningens överväganden

13.8.1 Medlingens ställning i rättsprocessen

Inledning

Vi har som nämnts i uppdrag att överväga bl.a. vilken ställning i rättsprocessen medlingen bör ha. I direktiven sägs att en målsättning bör vara att medlingen, i vart fall på sikt, skall kunna utvecklas till en verksamhet som är allmänt tillgänglig och som spelar en mer framträdande roll i rättssystemet.

Som framgått finns det redan i dag möjligheter att i rättssystemet i viss mån beakta att medling har skett eller skall ske. Vårt

Medling SOU 2004:122

428

uppdrag är att pröva om det är genomförbart och lämpligt att medling i större utsträckning och på ett mer påtagligt sätt skall kunna beaktas av rättsväsendet. En sådan prövning bör lämpligen ta sin utgångspunkt i de förslag som redovisades av Utredningen om medling vid ungdomsbrott.

Medling som påföljd och villkorade straffvarningar

Bedömning: Vi menar att det inte finns övertygande skäl för att införa medling som en påföljd i straffsystemet. Inte heller finns det bärande skäl för att införa ett system med villkorade straffvarningar.

Utredningen om medling vid ungdomsbrott övervägde om medling bör vara en särskild påföljd i straffsystemet. Mot ett sådant förslag talade enligt utredningen bl.a. att medling bygger på brottsoffrets frivilliga medverkan. Brottsoffret får därmed ett avgörande inflytande över valet av påföljd. Man menade att det finns en risk att brottsoffret känner sig tvingat att ställa upp i ett medlingsförfarande. Medling kan som påföljd inte uppfylla kravet på förutsebarhet därför att medling bygger på brottsoffrets medverkan och medlingens innehåll kan vara mycket skiftande från fall till fall. Medling som påföljd kan inte heller sägas uppfylla kravet på konsekvens, eftersom dess innehåll endast i mycket begränsad utsträckning kan bestämmas på förhand. Av samma skäl uppfyller medling i regel inte heller kravet på proportionalitet. Medling som påföljd för brott kan således, menade Utredningen om medling vid ungdomsbrott, svårligen förenas med de grundläggande principer som styr straffsystemets utformning. Ytterligare en omständighet som gör det olämpligt att betrakta medlingen som en straffrättslig påföljd är att ungdomar under 15 år i sådant fall utesluts från verksamheten (jfr 1 kap. 6 § BrB). Att använda medling både som en straffrättslig påföljd och som en behandlingsåtgärd för lagöverträdare under 15 år kan inte logiskt försvaras. Sammanfattningsvis menade utredningen att det inte var lämpligt att införa medling som en påföljd i straffsystemet.

Utredningen om medling vid ungdomsbrott övervägde även ett system med villkorade åtalsunderlåtelser som innebär att åklagaren beslutar om åtalsunderlåtelse med det villkoret att den unge skall delta i ett medlingsförfarande. Om den unge inte uppfyller

Medling

429

villkoret kommer åklagaren att i stället väcka åtal. Ett sådant system är dock förenat med påtagliga nackdelar. Man bör undvika att försätta de unga i en situation där de anser sig tvingade att godta ett villkor om medling för att slippa åtal. Det finns också, om medlingen innebär alltför stora fördelar i rättsligt hänseende för gärningsmannen, en risk att den unge deltar av ”fel” anledning och inte är uppriktigt ångerfull och beredd att be om ursäkt. Med ett sådant system kan man utsätta brottsoffer för risk för ytterligare kränkning. Det finns även en risk att brottsoffer kan känna sig tvingade att delta för att den unge inte skall komma att åtalas. Utredningen om medling vid ungdomsbrott ansåg därför att ett system med villkorade åtalsunderlåtelser är mindre lämpligt och därför inte borde införas.

Vi menar att de bedömningar som Utredningen om medling vid ungdomsbrott gjorde i fråga om medling som brottspåföljd och villkorade åtalsunderlåtelser alltjämt har giltighet. Vi instämmer därför i utredningens slutsatser och menar att det inte finns övertygande skäl för att införa medling som påföljd i straffsystemet. Vi anser – i likhet med Utredningen om medling vid ungdomsbrott – att det inte heller finns några bärande skäl för att införa ett system med villkorade straffvarningar där medlingen spelar en avgörande roll.

Medling som särskild grund för straffvarning

Bedömning: Vi anser att det inte föreligger tillräckliga skäl för att föreslå att den omständigheten att den unge deltar i medling skall utgöra en självständig grund för straffvarning.

Utredningen om medling vid ungdomsbrott prövade också om den omständigheten att den unge har deltagit i medling borde utgöra en särskild grund för åtalsunderlåtelse enligt 17 § LUL. Man menade att de negativa effekter som är förenade med villkorade åtalsunderlåtelser då i huvudsak skulle kunna undvikas, samtidigt som flera av de fördelar som skulle kunna uppnås med villkorad åtalsunderlåtelse även kunde nås på detta sätt. Man föreslog därför att medling uttryckligen skulle anges vara en särskild grund för åtalsunderlåtelse och att, om den unge inte uppfyller det avtal som har träffats med brottsoffret under medlingen, åklagaren borde kunna återkalla beslutet om åtalsunderlåtelse. Vidare menade

Medling SOU 2004:122

430

utredningen att det borde vara möjligt att förlänga tidsfristen för beslut i åtalsfrågan enligt 4 § LUL i de fall medling är aktuell.

Även om fördelar torde kunna uppnås med en bestämmelse med det nu redovisade innehållet menar vi att huvudinvändningen mot medling som påföljd och villkorade straffvarningar – att medling förutsätter och bygger på brottsoffrets medverkan – gör sig gällande även här. Detta förhållande medför en rad allvarliga nackdelar, bl.a. att målsäganden får ett avgörande inflytande på vilken den straffrättsliga reaktionen på ett brott blir och att det finns en risk för att gärningsmannen för att vinna en fördel på olika sätt skulle försöka påverka målsäganden att mot sin vilja gå med på medling.

Det kan också invändas att en sådan bestämmelse innebär att kravet på ett rättvist straffsystem åsidosätts. Om flera personer har begått samma brott är det från rättvisesynpunkt inte rimligt att de, när frågan om straffvarning skall avgöras, bedöms olika beroende av om medling av olika orsaker, kanske helt utanför gärningsmannens kontroll, har kunnat genomföras eller inte. En annan sak är att det finns en rad omständigheter hänförliga till den unges personliga förhållanden som kan och bör påverka bedömningen. Av samma skäl kan det, som RÅ påpekade i sitt remissvar, ifrågasättas om kravet på konsekvens skulle bli uppfyllt eftersom samma typ av brott med samma svårhetsgrad kan bli olika bedömt.

Ett annat tungt vägande skäl mot att låta medling få en självständig betydelse för om ett beslut om straffvarning skall meddelas är att det – som tidigare nämnts – saknas tillräcklig kunskap om medlingens effekt på återfall i ny brottslighet. Det finns visserligen internationella studier som ger ett visst stöd för ett antagande att medling leder till färre återfall, men svenska studier på området saknas i princip i dagsläget. Det kunskapsunderlag som står till vårt förfogande är alltså inte bättre än det som förelåg vid regeringens behandling av de förslag som Utredningen om medling vid ungdomsbrott lämnade. Det är angeläget att forskning bedrivs på detta område. BRÅ har också förklarat att man har för avsikt att genomföra en sådan effektutvärdering när verksamheten har pågått ytterligare en tid.

Vi anser sammantaget att det inte föreligger tillräckliga skäl för att föreslå att den omständigheten att den unge deltar i medling skall utgöra till en självständig grund för straffvarning. Att omständigheten ändå bör beaktas av åklagaren är dock självklart. Vi återkommer till den frågan i det följande.

Medling

431

Tillägg i reglerna om domstolarnas straffmätning och påföljdsval i 29 kap. 5 § BrB

Bedömning: Vi anser att det inte föreligger något behov av ändringar i 29 kap. 5 § BrB.

Utredningen om medling vid ungdomsbrott prövade även om det är ändamålsenligt att ändra i reglerna i 29 kap. BrB i syfte att få domstolarna att vid straffmätningen och påföljdsvalet i större utsträckning beakta att medling har skett. Detta syfte skulle kunna uppnås genom ett tillägg i 29 kap. 5 § BrB av vilket det skulle framgå att medling är en sådan omständighet som rätten i skälig omfattning skall beakta vid påföljdsbestämningen.

Det är, såsom RÅ framhöll i sitt remissvar över betänkandet, tveksamt om den föreslagna regleringen i praktiken skulle innebära någon egentlig skillnad i förehållande till vad som redan gäller. Vi finner därför ingen anledning att föreslå en sådan åtgärd.

Övriga möjligheter att beakta medling

Förslag: Vi föreslår att det i lagtexten skall anges att vid bedömningen av om straffvarning skall meddelas skall särskilt beaktas den unges vilja att medverka till att medling enligt medlingslagen kommer till stånd. RÅ bör utfärda anvisningar till ledning för åklagarnas bedömning.

Även om det enligt vår mening är väsentligt att ungdomsmål handläggs skyndsamt, föreslås att tidsfristen för beslut i åtalsfrågan får förlängas i de fall medling är aktuellt.

Vi avstår från att föreslå en utvidgning av målsägandebegreppet enligt medlingslagen.

Inledning

Vi har ovan i avsnitt 13.3.2 behandlat vilka möjligheter det finns i dag att beakta att medling kommer till stånd.

Vi är alltså av den uppfattningen att medling varken kan utgöra en särskild påföljd eller bör vara en särskild grund för straffvarning. Vi menar dock att olika möjligheter bör tas tillvara för att öka förutsättningarna för användning av medlingsinstitutet. Även om

Medling SOU 2004:122

432

det inte finns tillräckliga kunskaper för att man med någorlunda säkerhet skall kunna uttala sig om medlingens rehabiliterande effekt på unga gärningsmän, får de erfarenheter som hittills vunnits av genomförda medlingar ändå anses goda. Det finns därför anledning att utgå från att det skulle vara positivt om medlingen kunde komma till användning i större utsträckning framöver.

Den unges vilja att medverka till att medling kommer till stånd

En tänkbar åtgärd som skulle kunna bidra till en ökad betydelse för och observans på medlingsinstitutet från rättstillämparnas sida och därmed till att frågan aktualiseras i större utsträckning än i dag är att lyfta fram den betydelse som enligt 17 § tredje stycket LUL skall tillskrivas det förhållandet att den unge visar en vilja att delta i medling.

Som nämnts skall åklagaren vid prövningen av frågan om åtalsunderlåtelse särskilt beakta den unges vilja att ersätta målsäganden för den skada som har uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan eller på annat sätt gottgöra målsäganden. Det har ansetts viktigt att ge åklagaren möjlighet att i sin bedömning väga in de insatser som den unge har gjort för att gottgöra målsäganden och som visar att han har förstått konsekvenserna av sitt handlande och försökt ställa till rätta efter brottet. Möjligheten att beakta den unges vilja att gottgöra målsäganden på annat sätt än genom att ersätta, avhjälpa eller begränsa skada som orsakats målsäganden tillkom genom 1995 års reform. Det sades i förarbetena att ett exempel på sådan gottgörelse var att den unge har deltagit medling.

14

Uttalandet gjordes således

före tillkomsten av medlingslagen.

Som framgått av avsnitt 7.5 föreslår vi en ny ordning beträffande åtalsunderlåtelser som innebär bl.a. att åtalsunderlåtelse för unga under 18 år ersätts med ett nytt institut, straffvarning. I syfte att rikta uppmärksamheten på medlingens betydelse vid straffvarning kan man i lagtexten ange att vid bedömningen av om straffvarning skall meddelas skall särskilt beaktas den unges vilja att medverka till att medling enligt medlingslagen kommer till stånd. Genom att det är den unges vilja att medverka till medling som tilläggs särskild betydelse är de principiella invändningarna i fråga om målsägandens inflytande över frågan om medling kan ske eller ej inte aktuella.

14

Medling

433

Det är i stället enbart den unges inställning som är avgörande. Det framstår som naturligt att denna hans inställning framhålls som viktig för frågan om straffvarning kan meddelas. Vi menar att ett sådant framhållande bör kunna bidra till en ökad användning av medlingsinstitutet och föreslår därför att 17 § tredje stycket LUL ändras på det beskrivna sättet.

Tidsfristen för beslut i åtalsfrågan

Det kan vidare diskuteras om man bör öka förutsättningarna för att genomförda medlingar skall kunna beaktas av åklagaren vid prövningen om straffvarning skall meddelas. Enligt bestämmelsen i 17 § tredje stycket LUL är det visserligen inte nödvändigt att de åtgärder som avses med gottgörelsen verkligen har kommit till stånd för att de skall få beaktas vid beslutet om straffvarning. Det är alltså tillräckligt att den unge har visat en vilja att ställa till rätta, t.ex. sagt sig villig att delta i en medling. I detta sammanhang bör också beaktas att medling är en sådan åtgärd som socialtjänsten normalt vidtar och som kan ingå i en av socialtjänsten upprättad vårdplan. Den omständigheten att den unge deltar i medling har alltså betydelse inte bara som skäl enligt 17 § tredje stycket utan även inom grunden för 17 § första stycket 1 p. LUL, dvs. att den unge blir föremål för vård eller annan åtgärd enligt SoL. Även ett planerat medlingsförfarande bör på detta sätt kunna inverka på åklagarens bedömning av om straffvarning skall meddelas eller ej.

Det ligger dock i sakens natur att det förhållandet att den unge har deltagit i en medling och kanske t.o.m. därvid träffat avtal om gottgörelse med målsäganden talar betydligt starkare för en straffvarning än om hans vilja inte har manifesterats på det sättet. Ett sätt att öka förutsättningarna för att genomförda medlingar skall kunna beaktas av åklagaren är därför att man inför en möjlighet att förlänga tidsfristen för beslut i åtalsfrågan i de fall medling är aktuellt.

Som redovisats i avsnitt 6.3 gäller allmänt sett att samhällets reaktioner mot särskilt unga lagöverträdare bör komma så snart som möjligt efter brottet. Ungdomsmål skall därför handläggas skyndsamt och i de flesta sådana mål gäller att förundersökningen skall vara avslutad och beslut i åtalsfrågan fattat senast inom sex veckor från dagen då den unge delgavs brottsmisstanken (4 § LUL). För att en medling skall ingå i åklagarens beslutsunderlag

Medling SOU 2004:122

434

krävs det alltså i regel att den åtminstone påbörjas inom sexveckorsfristen. Utredningen om medling vid ungdomsbrott antog att det i många fall torde vara svårt att genomföra medlingen så snabbt att den angivna fristen kan hållas. De preliminära uppgifter som BRÅ har tagit fram åt oss inom ramen för den pågående stödverksamheten tyder dock på att problemet inte är så påtagligt som den utredningen befarade. Uppgifterna visar nämligen att en stor andel av alla ärenden behandlas relativt snabbt. Tiden från att medlingsverksamheten fick ärendet tills medlingen hölls uppgick i 58 procent av ärendena till maximalt fyra veckor och i 76 procent av ärendena till maximalt sex veckor. Det är troligt att den unge i flertalet av ärendena var delgiven brottsmisstanke, och att tidsfristen för åtalets väckande sålunda hade börjat löpa, när medlingsverksamheten fick ärendet. I närmare två tredjedelar av fallen var det nämligen polisen som hade förmedlat ärendena till medlingsverksamheten.

Enligt vad vi har kunnat utröna finns det inte tillräckliga erfarenheter från landets medlingsverksamheter för att man skall kunna slå fast i vilket skede av rättsprocessen medling lämpligen bör ske.

15

Det är naturligtvis viktigt att ungdomsmål generellt sett

handläggs med största skyndsamhet. Vi har mot den bakgrunden föreslagit i avsnitt 6.6.3 att tillämpningsområdet för sexveckorsfristen skall utvidgas till att gälla för alla brott med fängelse i straffskalan. Vi menar dock samtidigt att medling vid ungdomsbrott har uppenbara fördelar och att det är angeläget att i de fall medling kan äga rum, medlingen tidsmässigt förläggs i största möjliga utsträckning så att den ingår i åklagarens beslutsunderlag.

En fördel med att införa en möjlighet att förlänga tidsfristen i dessa situationer är således att fler medlingar bör kunna beaktas av åklagaren vid bedömningen av om straffvarning kan meddelas. En annan fördel är att åtgärden bör leda till att straffvarning generellt sett kan meddelas i större utsträckning än vad de nuvarande bestämmelserna om åtalsunderlåtelse tillåter. Som framgått av avsnitt 7.5 har vi funnit det viktigt att åtgärder vidtas som bidrar till en ökad användning av institutet straffvarning.

Uppgifterna från BRÅ:s stödprojekt antyder att en möjlighet att förlänga tidsfristen i dessa situationer inte kommer att leda till alltför många eller långa fördröjningar. Den nackdel som det innebär för den unge att handläggningen av målet kan bli

15

Medling

435

långsammare uppvägs enligt vår bedömning av de fördelar som nu beskrivits. Dessutom innebär medlingen, som Utredningen om medling vid ungdomsbrott påpekade, att den unge på ett påtagligt sätt och relativt snabbt får se konsekvenserna av brottet.

Även om vi inte instämmer i den bedömning som Utredningen om medling vid ungdomsbrott redovisade i frågan om medling som särskild grund för straffvarning, finner vi i likhet med utredningen att det bör vara möjligt att förlänga tidsfristen för beslut i åtalsfrågan enligt 4 § LUL i de fall medling är aktuell. Ett sådant förslag ligger i linje med vårt uppdrag att bl.a. göra det möjligt för rättsväsendet att beakta medling i större utsträckning.

Vi föreslår alltså att den i 4 § LUL angivna tidsfristen för beslut i åtalsfrågan får förlängas om den unge skall delta i ett medlingsförfarande enligt medlingslagen.

Utvidgning av medlingslagens målsägandebegrepp

Som redovisats är kanske den främsta invändningen mot att ge medling större betydelse – vid beslut om åtal, val av påföljd och vid straffmätningen – att målsäganden har ett inflytande över möjligheten att genomföra medling, vilket i sin tur medför svårigheter att upprätthålla principen om likhet inför lagen.

För att man skall komma till rätta med de problem som ligger däri har vi övervägt om det finns skäl att ändra i medlingslagens bestämmelse om målsägande. Med målsägande avses här den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, ofta benämnd som brottsoffret.

16

Det kan ifrågasättas om

inte lagen skulle kunna utvidgas till att avse också någon nära anhörig eller vän till målsäganden, dvs. en person som i medlingssituationen på ett initierat sätt kan berätta bl.a. om hur brottet har påverkat målsäganden och som till målsäganden därefter kan vidarebefordra de tankar som gärningsmannen gett uttryck för.

En sådan utvidgning av målsägandebegreppet borde kunna bidra till ökade förutsättningar för att använda medlingsinstitutet. De negativa konsekvenser som är förbundna med en medling som bygger på det aktuella brottsoffrets medverkan skulle då kunna motverkas och i vissa avseenden t.o.m. avlägsnas.

Det bör påpekas att vad vi nu diskuterar inte är s.k. indirekt medling, som innebär att parterna inte träffas personligen utan att

16

Medling SOU 2004:122

436

deras synpunkter i stället vidarebefordras av medlaren. Sådan medling torde i undantagsfall kunna komma i fråga i dag enligt medlingslagen.

17

Den här skissade utvidgningen innehåller till

skillnad från indirekt medling ett personligt möte, även om det sker mellan gärningsmannen och brottsoffrets anhöriga. En sådan medlingssituation torde kräva en större uppoffring från gärningsmannens sida än den indirekta medlingen.

Det finns alltså enligt vår uppfattning skäl som talar för att medling skulle kunna komma till stånd i betydligt fler fall än i dag om målsägandebegreppet i medlingslagen utvidgades.

Såvitt vi känner till finns det emellertid ingen forskning på detta område. Man kan därför inte med någon säkerhet uttala sig om vilka effekter en sådan form av medling kan ha avseende parternas upplevelser av medlingsmötena som menings- och verkningsfulla. Det kan allvarligt ifrågasättas om medlingens samtliga syften kan uppfyllas om någon annan än brottsoffret möter gärningsmannen. Ett syfte med medling är nämligen att den skall ge brottsoffret en möjlighet att bearbeta sina upplevelser av brottet. Målet skall vara att minska de negativa följderna av brottet. Det mest väsentliga med ett medlingsmöte är enligt förarbetena mötet och dialogen mellan brottsoffer och gärningsman.

18

Mot en sådan utvidgning som den här beskrivna kan också anföras att den skulle medföra att medlingsinstitutet som sådant förflackades.

Sammanfattningsvis anser vi att det inte har kommit fram tillräckliga skäl som talar för den diskuterade åtgärden. Vi finner därför att något sådant förslag inte skall läggas fram.

Socialtjänstpåföljd med ett ungdomskontrakt som innehåller medling

Som nämnts kan ett planerat medlingsförfarande ingå i den vårdplan som socialnämnden upprättar avseende den unge och som nämnden normalt redovisar till åklagaren och domstolen. Detta innebär att ett planerat medlingsförfarande kan inverka också på domstolens påföljdsbestämning.

Enligt 31 kap. 1 § första stycket BrB får överlämnande till vård inom socialtjänsten ske endast om socialtjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med böter eller med en

17

18

Medling

437

särskild föreskrift om ungdomstjänst, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet. Om den unge enligt vårdplanen skall genomgå ett medlingsförfarande kan domstolen då göra den bedömningen att de planerade åtgärderna i vårdplanen inklusive medlingen är tillräckligt ingripande för att välja att överlämna den unge till vård inom socialtjänsten. Om medling ingår i vårdplanen när domstolen dömer till överlämnande till vård inom socialtjänsten, följer det av 31 kap. 1 § andra stycket BrB att domstolen skall meddela en föreskrift om att den unge skall genomgå medling. Om den unge sedan vägrar att medverka vid medlingen, bör detta i enlighet med vad som gäller för andra sådana föreskrifter leda till en reaktion från rättsväsendet. Ytterst bör det leda till att överlämnandepåföljden undanröjs och ersätts av en annan påföljd.

De förslag vi har lämnat i avsnitt 8.3 i fråga om socialtjänstpåföljd och ungdomskontrakt innebär inga förändringar i nu angivna hänseenden. Det krävs alltså inte några lagändringar för att domstolen skall kunna beakta medling i nu ifrågavarande situationer.

RÅ bör utfärda nya anvisningar

Vi har i avsnitt 7.5.8 föreslagit att RÅ, i syfte att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning när det gäller beslut om straffvarning, bör utfärda nya allmänna råd om den närmare tillämpningen av regelsystemet. Råden bör naturligtvis även innehålla anvisningar i fråga om betydelsen av medling för beslut om straffvarning.

13.8.2 Hur medlingsverksamheten bör organiseras m.m.

Vår bedömning: Vi anser att verksamheten för medling enligt medlingslagen bör organiseras inom kommunernas socialtjänst. Enligt vår bedömning finns det för närvarande inte tillräckliga skäl för att göra medlingsverksamheten obligatorisk för kommunerna. Vi förordar att Socialstyrelsen utgör samordnande nationell enhet på området och att styrelsen får i uppdrag att vara ansvarig för ett fortsatt stöd till landets medlingsverksamheter.

Medling SOU 2004:122

438

Hur medlingsverksamheten bör organiseras

Vi skall också enligt direktiven överväga hur medlingsverksamheten bör organiseras för att den, i vart fall på sikt, skall kunna utvecklas till en verksamhet som är allmänt tillgänglig och som spelar en mer framträdande roll i rättssystemet.

Utredningen om medling vid ungdomsbrott föreslog att verksamheten för medling vid ungdomsbrott skulle organiseras inom kommunernas socialtjänst. Utredningen hänvisade till att BRÅ i sin utvärdering av försöksverksamheten gjort bedömningen att det är lämpligt att medlingsverksamhet organiseras inom kommunernas socialtjänst, eftersom det där finns förutsättningar för en verksamhet av god kvalitet, såsom utbildning och vana att handskas med denna typ av problem. Det som talade för att medlingsverksamheten organiseras inom den kommunala socialtjänsten var enligt utredningen framför allt att verksamheten på detta sätt kunde bli tillgänglig över hela landet, något som av rättviseskäl var en förutsättning för de förslag som man lämnade. Medlingsverksamhet ligger vidare väl i linje med annan verksamhet som socialtjänsten bedriver för ungdomar som har begått brott och den del av socialtjänsten som handlägger ungdomsärenden har ofta ett upparbetat samarbete med polis och åklagare. Utredningen tillade att om medlingsverksamheten hanteras inom socialtjänsten finns det vidare tillämpliga sekretessregler.

Utredningen om medling vid ungdomsbrott föreslog också att medlingsverksamheten skulle vara obligatorisk för kommunerna. Den framhöll att det är främst av rättviseskäl väsentligt att medlingsverksamhet finns överallt. Utredningen avvisade tanken på att nå en allmän tillgänglighet på frivillighetens väg, dvs. utan ett formellt åläggande i lag för kommunerna att anordna medlingsverksamhet, eftersom det då inte kunde garanteras att medlingsverksamhet verkligen kom till stånd i alla kommuner. Utredningen ansåg att det av socialtjänstlagen borde framgå att det inom kommunens socialtjänst skall finnas medlingsverksamhet.

Vi delar utredningens uppfattning i frågan om hur medlingsverksamheten bör organiseras. Vad som framkommit hittills av den stödjande verksamhet BRÅ bedriver ger ingen anledning att överväga någon annan organisation än den som utredningen förordade, dvs. inom kommunernas socialtjänst.

Som angavs i propositionen är det en förutsättning för att medling skall kunna utvecklas i den önskvärda riktningen bl.a. att

Medling

439

medling kommer till stånd på ett konsekvent och strukturerat sätt. Detta i sig innehåller ett krav på att medling skall kunna erbjudas samtliga aktuella gärningsmän och brottsoffer. Kravet på allmän tillgänglighet och likhet inför lagen talar med styrka för att verksamheten bör vara obligatorisk för kommunerna. Å andra sidan har vi som redovisats funnit svårigheter med att ge medlingen en så framträdande roll i rättssystemet att det föreligger tillräckliga skäl för att ålägga kommunerna att som ett obligatorium ha medlingsverksamhet för unga lagöverträdare. Mot ett sådant obligatorium talar också det förhållandet att kunskapsnivån om medlingens rehabiliterande effekt är otillräcklig. Som framgått har det i genomförda studier, med några undantag, varit svårt att finna positiva resultat. Mot den bakgrunden anser vi att det för närvarande inte finns tillräckliga skäl för att införa ett obligatorium för landets kommuner.

Det kan dock finnas anledning att överväga frågan på nytt när BRÅ har färdigställt resultatet av den effektutvärdering som rådet har för avsikt att genomföra när verksamheten pågått ytterligare en tid. Enligt uppgift från BRÅ finns det skäl att anta att en fortsatt stödjande verksamhet kommer att resultera i att samtliga kommuner, med något eller några få undantag, kan erbjuda medling om två–tre år.

En samordnande nationell enhet m.m.

Medling är en tämligen ny verksamhet under utveckling och uppbyggnad. Som konstaterades i propositionen finns det ett behov av en samordnande, nationell enhet med uppgift att svara för frågor som utbildning, metodutveckling och kvalitetssäkring. Som redovisats har regeringen gett BRÅ i uppdrag att inom ramen för det pågående stödprojektet till landets medlingsverksamheter svara för vissa frågor om metodutveckling, utbildning m.m. Det skäl som anfördes för att låta BRÅ vara ansvarig för dessa frågor var att också medlingsverksamheter som inte bedrevs inom socialtjänsten skulle få vägledning och kunna delta i kompetensutveckling m.m. I så måtto är alltså för närvarande BRÅ samordnande nationell enhet för landets medlingsverksamheter.

Utredningen om medling vid ungdomsbrott föreslog att Socialstyrelsen skulle få rollen som en samordnande nationell enhet. Det som talar för att styrelsen skulle kunna utgöra en sådan enhet är

Medling SOU 2004:122

440

enligt vår uppfattning bl.a. det förhållandet att medlingsverksamheten bedöms lämpligast ske inom socialtjänsten. Styrelsen har i uppgift att utöva tillsyn över socialtjänsten i landet och skall följa och vidareutveckla den. Styrelsen har möjlighet att efter bemyndigande utfärda de eventuella föreskrifter som kan komma att behövas och kan också utfärda allmänna råd och tillhandahålla handböcker för verksamheten. Om medlingsverksamheten skulle läggas inom socialtjänsten blir alltså styrelsen en samordnande enhet eftersom sådana uppgifter ingår i styrelsens allmänna uppdrag inom socialtjänsten.

Som framgått är vi av den uppfattningen att det för närvarande inte finns tillräckliga skäl för att låta medlingsverksamheten vara en obligatorisk uppgift för landets kommuner. Vi har – å andra sidan – funnit att de erfarenheter som hittills erhållits av genomförda medlingar är goda och att det därför finns anledning att utgå från att det skulle vara positivt om medlingen kunde komma till användning i större utsträckning i framtiden. Regeringsuppdraget att stödja uppbyggnaden av medlingsverksamheten är betydelsefullt i detta avseende. Som redovisats finns det välgrundade förväntningar om att en fortsatt stödjande verksamhet kommer att leda till en i landet väl utbredd medlingsverksamhet. Enligt vår mening är det mot den bakgrunden angeläget att detta stöd får fortsätta att verka ytterligare en tid.

Frågan är då vilken myndighet som skall vara ansvarig för det stödet. Vad som tidigare sagts talar med styrka för Socialstyrelsen. Ett sådant ställningstagande ligger även i linje med våra förslag om att styrelsens rätt att utfärda föreskrifter skall omfatta socialtjänstens åligganden i anledning av att unga begår brott (se avsnitt 5.2) och att styrelsen skall få i uppdrag att samordna kompetens- och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning av detta (se avsnitt 18.3). En annan tänkbar ansvarig myndighet är BRÅ. För detta talar kanske främst den omständigheten att försöksverksamheten med medling vid ungdomsbrott leddes, samordnades och utvärderades av rådet och att stödet till landets medlingsverksamheter hittills ägt rum genom rådets försorg. Vidare kan medlingen anses vara en brottsförebyggande åtgärd. Även om det finns skäl som talar för en sådan lösning är det enligt vår uppfattning mest lämpligt att uppdraget om ett fortsatt stöd till landets medlingsverksamheter ges till Socialstyrelsen. I detta sammanhang kan nämnas att 2003 års BRÅ-

Medling

441

utredning har föreslagit att BRÅ inte skall ha till uppgift att stödja uppbyggnaden av medlingsverksamheten utan att uppgiften i stället bör ankomma på Socialstyrelsen.

19

Om frågan fortfarande är aktuell

vid tiden för slutbehandlingen av föreliggande lagstiftningsärende, bör det således övervägas om uppdraget skall flyttas över till Socialstyrelsen.

19

2003 års BRÅ-utrednings betänkande Brottsförebyggande kunskapsutveckling (SOU 2004:18) s. 134 f.

443

14 Sluten ungdomsvård

14.1 Lagstiftarens allmänna intentioner med sluten ungdomsvård

Genom 1999 års reform av påföljdssystemet för bl.a. unga lagöverträdare infördes en ny frihetsberövande påföljd, sluten ungdomsvård, för brott som någon begått innan han fyllt 18 år. Syftet med den nya påföljden var att tillskapa en alternativ form av frihetsberövande som gör det möjligt att hålla de yngsta lagöverträdarna utanför fängelserna.

Utgångspunkterna vid utformningen av den nya påföljden var dels att verkställigheten kan ske under sådana former att risken för skadeverkningar av frihetsberövandet minimeras, dels att verkställigheten kan ordnas så att orsakerna till den unges kriminalitet kan angripas så effektivt som möjligt. Det betonades i förarbetena att verkställigheten samtidigt måste utformas med beaktande av att frihetsberövandet är en straffrättslig reaktion på brott och att verkställigheten måste kunna ske under säkra och betryggande former.

Det var angeläget att åstadkomma en reglering som dels tillfredsställer anspråken på att få en tidsbestämd, förutsebar frihetsberövande påföljd enligt straffrättsliga grunder, och dels en verkställighetsreglering som medger största möjliga utrymme för vård och behandling. Resultatet kan sägas utgöra en kompromiss mellan dessa ståndpunkter.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

444

14.2 Sluten ungdomsvård inom ramen för det rättsliga systemet

14.2.1 Lagstiftarens intentioner

I förarbetena framhölls beträffande påföljdsvalet att restriktivitet med att döma till frihetsberövande påföljd bör gälla oavsett om det är fråga om att döma till fängelse eller sluten ungdomsvård och att förutsättningarna för att döma till påföljderna därför skall vara desamma. Någon ändring av den gällande presumtionen mot att frihetsberöva ungdomar för brott som begåtts före 18 års ålder var sålunda inte avsedd med reformen. För att presumtionen skall brytas fordras att det finns synnerliga skäl och detta krav påverkas inte av det förhållandet att sluten ungdomsvård normalt skall utdömas i stället för fängelse. Den praxis som har utbildats beträffande innebörden av synnerliga skäl enligt 30 kap. 5 § BrB är vägledande också vid tillämpningen av bestämmelsen om sluten ungdomsvård.

Det var alltså inte lagstiftarens avsikt att påföljden sluten ungdomsvård skulle vara lämplig att använda i större utsträckning än fängelse. Tvärtom sades det i förarbetena att behovet av att döma ut korta frihetsberövanden torde minska dels genom förslaget att kunna förena påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten med en föreskrift om ungdomstjänst, dels förslaget att kunna förena villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst. För en sådan effekt talade också de övriga skärpningar som vidtogs genom reformen beträffande överlämnandepåföljden för att den skulle kunna utgöra ett trovärdigt alternativ till frihetsberövande påföljder.

I förarbetena framhölls beträffande tiden för sluten ungdomsvård att det utdömda frihetsberövandets längd skall vara relaterat till straffvärdet. Utgångspunkten vid tidsbestämningen skall vara den bedömning domstolen har gjort när den med tillämpning av 30 kap. BrB funnit att påföljden bör bestämmas till fängelse. Detta innebär att domstolen skall beakta bl.a. möjligheten att döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet (29 kap. 7 § BrB), den s.k. ungdomsrabatten. Domstolen skall också beakta att den som döms till sluten ungdomsvård inte blir föremål för villkorlig frigivning. Det faktiska frihetsberövandet bör enligt förarbetena inte bli längre än om den unge hade dömts till fängelse.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

445

I detta sammanhang påpekades i förarbetena att någon formell inskränkning av möjligheten att döma personer i den nu aktuella åldersgruppen till skyddstillsyn i kombination med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB inte finns, men att behovet av att använda denna påföljdskombination för brott som någon har begått innan han fyllt 18 år torde minska avsevärt genom reformen.

14.2.2 Utvärderingen

Fler ungdomar har fått frihetsberövande påföljd

BRÅ:s utvärdering visar att påföljden sluten ungdomsvård i stor utsträckning ersatt såväl det rena fängelsestraffet som påföljdskombinationen fängelse och skyddstillsyn. Båda dessa påföljder reducerades i princip i samma utsträckning genom reformen, ungefär till en tiondel av deras forna storlek.

BRÅ fann vidare att fler ungdomar har fått frihetsberövande påföljd efter införandet av sluten ungdomsvård, dvs. fler ungdomar i ålderskategorin 15–17 år har dömts till sluten ungdomsvård eller fängelse än som tidigare dömdes till fängelse.

Vid denna beräkning har de två typerna av fängelsestraff, det som kombineras med skyddstillsyn och det egentliga fängelsestraffet, behandlats som en enda kategori.

Beräkningen påverkas av vilka år före reformen man väljer som jämförelseperiod. Eftersom antalet fängelsestraff för unga minskade under andra hälften av 1990-talet blir bilden nämligen lite olika beroende på vilken period man jämför med.

Beräkningen visar en större ökning av antalet frihetsberövade ungdomar om man som jämförelseperiod tar 1995–1997 än om man tar 1990–1998. Om man jämför antalet ungdomar som dömdes till fängelse 1995–1997 med ungdomar som dömdes till sluten ungdomsvård eller fängelse 1999–2000, blir skillnaden i genomsnitt tio sådana frihetsstraff per år (från i genomsnitt 93 per år till 103 per år). I genomsnitt var det alltså tio ungdomar fler per år som fick en tidsbegränsad frihetsberövande påföljd efter att sluten ungdomsvård hade införts jämfört med åren 1995–1997. Omräknat i procent handlar det om en ökning på drygt 10 procent. (Motsvarande skillnad mellan perioden 1990–1998 och perioden med sluten ungdomsvård 1999–2000 var fyra ungdomar per år.)

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

446

Skillnaden mellan antalet frihetsberövanden före och efter införandet av sluten ungdomsvård blir större om man tar med även år 2001. Antalet placeringar ingångsåret 1999 är nämligen lägre än placeringsnivån åren 2000–2001.

I BRÅ:s utvärdering utreddes skälen till varför antalet frihetsberövande påföljder hade ökat med tio per år. Av dessa bedömdes hälften bero på förändringar i brottsligheten och hälften på straffskärpningar.

Förändringarna i brottsligheten ansågs bestå av att antalet ungdomar som hade lagförts för grova våldsbrott, inklusive rån, hade ökat. Med straffskärpning avses att sluten ungdomsvård utdöms i fall där domstolen före reformen inte skulle ha utdömt en tidsbegränsad frihetsberövande påföljd. För 15–17-åringar används alltså sluten ungdomsvård i vidare mån än fängelsestraffet före reformen. Införandet av sluten ungdomsvård har således inneburit en s.k. net-widening av frihetsstraffen i jämförelse med tidigare praxis.

Men straffskärpningen är inte generell. Den gäller endast för en begränsad grupp av unga lagöverträdare, nämligen de som begått grova våldsbrott med högre straffvärde än genomsnittet och som redan är brottsbelastade. För övriga brottskategorier som före reformen kunde leda till fängelsestraff är trenden snarast den motsatta, dvs. en mindre andel av dessa förövare får sluten ungdomsvård än andelen som tidigare fick fängelse. Enligt utvärderingen kan detta tolkas som en tendens till polarisering när det gäller utnyttjandet av sluten ungdomsvård. De ”tyngsta” unga våldsbrottslingarna frihetsberövas nu oftare, medan övriga grupper av unga lagöverträdare frihetsberövas i mindre utsträckning.

BRÅ försökte belysa frågan om net-widening genom enkätfrågor till domare som dömer i ungdomsmål. Nästan hälften av de svarande domarna trodde att den viktigaste orsaken var att sluten ungdomsvård är lämplig för fler brott och fler grupper av ungdomar än fängelse, medan 40 procent av de svarande i stället bedömde att det viktigaste skälet var att de grova ungdomsbrotten ökat.

Tiderna för frihetsberövande har blivit längre

BRÅ fann också att tiderna för frihetsberövande blivit längre efter införandet av sluten ungdomsvård. Den genomsnittliga utdömda strafftiden vid fängelse (fängelse och fängelse i förening med

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

447

skyddstillsyn) för 15–17-åringar var under åren 1990–1998 6,6 månader och den genomsnittliga verkställda tiden 5,4 månader.

Den genomsnittliga utdömda (och tillika verkställda) tiden för sluten ungdomsvård var under 1999–2000 9,5 månader. Den genomsnittliga verkställda tiden för samtliga tidsbestämda frihetsberövande påföljder (fängelse, fängelse i förening med skyddstillsyn och sluten ungdomsvård) var under 1999–2000 9,0 månader.

Genomsnittet på verkställighetstiden mellan dessa perioder ökade alltså från 5,4 till 9,0 månader, eller med 67 procent.

Skillnaden i den utdömda och verkställda tiden före respektive efter reformen beror på att fängelsedömda blir villkorligt frigivna, medan unga som döms till sluten ungdomsvård verkställer hela den bestämda tiden.

I utvärderingen anges att domarna till sluten ungdomsvård generellt inneburit längre tider. Speciellt gäller det längden på de korta frihetsberövandena. Endast för ett fåtal mycket långa frihetsberövanden har de dömda tiderna blivit kortare. Att tiderna för frihetsberövande blivit längre kan enligt utvärderingen tolkas som ett tecken på att vårdtänkandet fått ett större spelrum efter reformen. Detta har delvis underlättats av att sluten ungdomsvård inte bara kommit att ersätta renodlade fängelsestraff, utan även att påföljden i stort sett ersatt påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse, där fängelsetiden är högst tre månader. I utvärderingen sägs att påföljdskombinationen inte omfattas av reformens syfte att tillskapa en alternativ form av frihetsberövande. Att sådana domar ersätts med sluten ungdomsvård ligger med andra ord enligt utvärderingen formellt utanför reformen.

Utvärderingen visade att även domar med enbart fängelsestraff har ersatts med domar på sluten ungdomsvård med längre verkställighetstider.

Antalet placeringar enligt LVU och SoL har inte minskat

Den officiella statistiken visar att antalet placeringar enligt LVU och SoL inte har minskat efter införandet av sluten ungdomsvård. Antalet placeringar enligt LVU på grund av den unges eget beteende har i stället ökat, enligt statistik som omfattar tiden fram till och med år 2001. Även SoL-placeringarna är fler åren efter reformen än före. Inte heller i övrigt ger de uppgifter som BRÅ har

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

448

kunnat inhämta stöd för ett ibland framfört antagande att påföljden kommit att ersätta kommunernas egna placeringar.

14.2.3 Utredningens överväganden

Bedömning: Enligt utvärderingen har fler ungdomar fått frihetsberövande påföljd efter införandet av sluten ungdomsvård. Vi anser av olika skäl att vad som framkommit i denna del inte är sådant att det bör föranleda några förslag från vår sida. En annan sak är att det är en angelägen uppgift att ta fram alternativ till frihetsberövande påföljder för unga. Våra överväganden i den delen har redovisats i kap. 10.

Enligt utvärderingen har de faktiska genomsnittliga tiderna för frihetsberövande blivit längre. Ökningen är väsentlig och den är enligt vår mening inte önskvärd. Det finns därför anledning att överväga om det bör införas en möjlighet att döma unga till en kort tid på institution, anpassad för ungdomar, med efterföljande organiserad vård i frihet. Våra överväganden i den frågan redovisas i avsnitt 14.4 nedan och i kap. 15.

Vad som framkommit ger inte stöd för ett antagande att sluten ungdomsvård har kommit att ersätta kommunernas egna placeringar med stöd av SoL eller LVU.

Enligt BRÅ har fler ungdomar fått frihetsberövande påföljd efter införandet av sluten ungdomsvård. Ökningen är fyra eller tio fall per år beroende på vilken tidsperiod man jämför med. Ökningen har ansetts bero på till hälften på förändring i brottslighet och till hälften på straffskärpning (net-widening).

Det kan ifrågasättas om inte den tidsperiod som utvärderingen omfattar är alltför kort för att den skall kunna ligga till grund för någorlunda säkra slutsatser om hur stor ökningen av antalet frihetsberövanden är. Enligt den officiella statistiken verkar i och för sig antalet domar med sluten ungdomsvård ha stabiliserats i tiden efter år 1999, då antalet domar uppgick till 69. Under åren 2000–2003 var siffrorna 115, 102, 114 respektive 113.

Även förklaringarna till vad som orsakat ökningen kan anses osäkra. Uppgiften om att antalet lagföringar för grova våldsbrott har ökat baseras på statistik endast för år 2000. Utvärderingen visade att det fanns en viss benägenhet till net-widening. Det är dock fråga om en relativt liten effekt. BRÅ skriver i utvärderingen

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

449

att det är möjligt att denna effekt kommer att öka när reformen har satt sig men att det ännu inte går att uttala sig om detta. Det har nämligen inte kunnat göras någon analys av utvecklingen av grova ungdomsbrott under åren 2001 och 2002.

Sammantaget anser vi att vad som har framkommit i utvärderingen i denna del inte är sådant att det bör föranleda några förslag från vår sida. En annan sak är att det är en angelägen uppgift att ta fram alternativ till frihetsberövande påföljder för unga. Våra överväganden i den frågan har redovisats i kap. 10.

Enligt utvärderingen har de faktiska tiderna för frihetsberövande blivit längre (5,4 månader under åren 1990–1998 jämfört med 9,0 månader under åren 1999–2000, dvs. en ökning med 67 procent).

Den redovisade ökningen kan jämföras med SiS statistik. Enligt SiS var de utdömda tiderna för sluten ungdomsvård under åren 1999–2003 cirka 8,5 månader, 9,5 månader, 9 månader, 8,5 månader respektive 8,7 månader.

1

Tiderna förefaller med andra ord tämligen

stabila.

Ökningen av tiderna för frihetsberövande är väsentlig. I utvärderingen ansågs den bero på att vårdtänkandet fått större spelrum efter reformen och att sluten ungdomsvård kommit att ersätta även påföljden skyddstillsyn med fängelse. Det har däremot inte framkommit att ökningen till någon beaktansvärd del orsakats av att unga begår grövre brott i större omfattning än tidigare. Det går alltså inte att förklara ökningen med att domstolarna har sett sig tvungna att döma ut längre tider med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

Enligt förarbetena skall det utdömda frihetsberövandets längd vid sluten ungdomsvård vara relaterat till straffvärdet och inte vara längre än vad den unge skulle ha verkställt om han hade dömts till fängelse. Vårdbehovet är alltså inte relevant vid bestämmandet av tiden i det enskilda fallet. I den mån domstolarna skulle ha motiverat en ökning av tiden med sådana skäl strider detta således mot lagstiftarens avsikt. Vi har dock inga belägg för att domstolarna förfarit så.

Sluten ungdomsvård har kommit att nästan helt ersätta skyddstillsyn i förening med ett fängelsestraff på högst tre månader enligt 28 kap. 3 § BrB. Vid införandet av denna påföljdskombination sades det i motiven att det krävs mycket starka skäl för att tillgripa kombinationen och att möjligheten att förena skyddstillsyn med

1

Sluten ungdomsvård år 2003, Allmän SiS-rapport 2004:5.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

450

fängelse bör utnyttjas endast i de fall då alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff. Påföljdskombinationen skall med andra ord väljas när det är fråga om allvarlig brottslighet med högt straffvärde. Mot den bakgrunden och då påföljden antalsmässigt svarade för en inte oväsentlig andel av samtliga domar med tidsbestämda frihetsberövanden åren före reformen, ter det sig inte överraskande att reduceringen av antalet domar med skyddstillsyn i förening med fängelse har lett till en generell förlängning av den genomsnittliga tiden för frihetsberövande. Det framstår i stället som något förvånande att denna effekt inte synes ha förutsatts i det tidigare lagstiftningsärendet. Förarbetena innehåller nämligen inte något resonemang om reformens effekter i detta hänseende. Som tidigare redovisats nämns enbart att reformen inte formellt inskränker möjligheten att använda påföljdskombinationen men att behovet för detta torde minska avsevärt genom reformen. Det får därför sägas vara oklart om utvecklingen strider mot lagstiftarens intentioner med 1999 års påföljdsreform.

Även om förutsättningarna för att tillgodose målen att minimera skadeverkningarna och angripa orsakerna till kriminaliteten kan antas vara bättre inom ungdomsvården vid SiS särskilda ungdomshem än i fängelsealternativet, är ökningen av tiderna för frihetsberövande enligt vår mening inte önskvärd. Sluten ungdomsvård utgör ett frihetsberövande av den unge och med frihetsberövanden följer alltid en stor risk för skada. Forskning har bekräftat att sådan skaderisk finns även vid institutionsbehandling. Forskningen har dessutom pekat på att en längre tids vistelse på institution inte nödvändigtvis innebär ett bättre behandlingsresultat.

2

Det finns i detta sammanhang anledning att överväga om det bör införas en möjlighet att döma unga till en kort tid på institution, anpassad för ungdomar, med efterföljande organiserad vård i frihet, motsvarande påföljdskombinationen fängelse och skyddstillsyn. Våra överväganden i den frågan redovisas i avsnitt 14.4 nedan och kap. 15.

Den officiella statistiken visar, som nämnts, att antalet placeringar enligt LVU och SoL inte har minskat efter införandet av sluten ungdomsvård. Inte heller i övrigt ger de uppgifter som BRÅ har kunnat inhämta stöd för ett antagande att påföljden kommit att ersätta kommunernas egna placeringar.

2

Andreassen, Tore, Institutionsbehandling av ungdomar - Vad säger forskningen,

Stockholm, 2003. Jämför dock Kühlhorn, Eckart, Sluten ungdomsvård, Rättsliga reaktioner på de ungas brott före och efter införandet 1999, Stockholm, 2002, s. 46.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

451

Vid införandet av sluten ungdomsvård restes farhågor för att kommunerna skulle komma att institutionsplacera unga lagöverträdare i mindre utsträckning och låta situationen ”gå så långt” att den unge döms till den nya påföljden. Därmed skulle kostnaderna för vården hamna hos staten i stället för hos kommunerna. Enligt utvärderingen synes alltså dessa farhågor inte ha realiserats.

Det har från olika håll också gjorts gällande att socialtjänstens benägenhet att institutionsplacera unga med stöd av LVU och SoL har minskat i tiden efter år 2001. Den tendens som redovisas i utvärderingen bekräftas dock av den officiella statistiken avseende antalet placeringar under åren 2001–2003.

3

Såväl LVU-placering-

arna som SoL-placeringarna var fler under åren 2002 och 2003 än år 2001.

14.3 Genomförandet av verkställigheten

14.3.1 Lagstiftarens intentioner

I förarbetena gavs frågan om utformningen av verkställighetsreglerna ett stort utrymme. Det var angeläget att åstadkomma en ordning som tillfredsställer anspråken på att få en tidsbestämd, förutsebar frihetsberövande påföljd enligt straffrättsliga grunder, samt en verkställighetsreglering som medger största möjliga utrymme för vård och behandling.

Målsättningen var att orsakerna till den unges kriminalitet skall angripas så effektivt som möjligt och att frihetsberövandet skall ske med minsta möjliga skadeverkningar. Verkställigheten skall alltså utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas (2 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård – LSU).

Ansträngningarna för att minimera skaderiskerna måste emellertid enligt förarbetena genomföras med beaktande av att sluten ungdomsvård är en frihetsberövande påföljd. Det är väsentligt för tilltron till påföljden att verkställigheten kan genomföras med erforderlig säkerhet och att den dömde kan hindras från att avvika eller på annat sätt hindra verkställigheten. Verkställigheten skall

3

Socialstyrelsens statistik Barn och unga – insatser år 2001, 2002 respektive 2003, Tabell 8

”Heldygnsinsatser. Barn och unga med påbörjad vård enligt SoL eller insats enligt LVU, respektive år. Antal barn efter typ av insats, ålder och kön.”, (Socialtjänst 2002:7, 2003:9 respektive 2004:9).

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

452

alltså utformas så att den kan ske under säkra och betryggande former.

I förarbetena sades att verksamheten vid ungdomshemmen, till skillnad mot den vid kriminalvårdsanstalterna, uteslutande är inriktad på vård. Ett uttryck för den vårdinriktning som skall prägla verksamheten är att SiS getts en betydande frihet beträffande uppläggningen av verksamheten. Det ansågs tillräckligt att i lagen ange verksamhetens allmänna inriktning. Sålunda skall den dömde ges nödvändig vård och behandling och ges tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus (12 § LSU). Avsikten är att SiS inom ramen för verkställigheten skall kunna erbjuda olika behandlingsinnehåll, anpassade efter den unges behov och förutsättningar. I övrigt anges i lagen vissa exempel på primära rättigheter för den dömde.

14.3.2 Tidpunkten för inställelse och placering

Lagstiftarens intentioner

När domen får verkställas skall SiS förelägga den dömde att inställa sig senast en viss dag vid det särskilda ungdomshem som SiS har bestämt (9 § LSU). Bestämmelsen gäller i de fall då den dömde är på fri fot när domen får verkställas. SiS skall enligt bestämmelsen se till att intagning sker så snart det är möjligt efter det att domen får verkställas.

I förarbetena understryks att det är angeläget att samhällets reaktion på brottet sker i nära anslutning till detta. Det bör därför endast undantagsvis komma i fråga att dagen för inställelse fastställs till en dag som inte ligger i nära anslutning till den tidpunkt från vilken domen får verkställas. Till skillnad mot vad som gäller inom kriminalvården bör det således normalt inte tillåtas gå någon tid mellan den tidpunkt då verkställigheten kan påbörjas och den faktiska intagningen. Någon möjlighet till uppskov med verkställigheten erbjuder inte det nuvarande regelverket.

Utvärderingen

Av utvärderingen framgår att dömda på fri fot vid ett par tillfällen har begärt uppskov med verkställigheten, t.ex. för att få fullgöra en LSU-dom med kort verkställighetstid på ett skollov i syfte att inte

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

453

missa skolgången. SiS har avslagit sådan begäran eftersom lagstiftningen inte medger uppskov.

Utredningens överväganden

Förslag: Vi föreslår att den som har dömts till sluten ungdomsvård och som är på fri fot skall kunna få uppskov med verkställigheten om det föreligger synnerliga skäl för detta. Vi föreslår också att den dömde under vissa förutsättningar skall ha möjlighet att få anstånd med verkställigheten om han har ansökt om nåd hos regeringen.

Vad som framkommit vid utvärderingen ger anledning att överväga om det bör införas en möjlighet att få uppskov med verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård. För att behålla den nuvarande ordningen talar den i förarbetena nämnda principen att det är särskilt viktigt beträffande unga lagöverträdare att samhällets reaktion på brottet sker snabbt och i nära anslutning till detta. Även administrativa skäl kan anföras mot att införa en möjlighet till uppskov, då den skapar merarbete för SiS. I vissa undantagssituationer kan det dock finnas starka skäl för uppskov. Ett sådant fall kan, utöver det som nämndes i utvärderingen, vara att den unge vill ha uppskov för att fullgöra sin skolgång då det endast återstår en kort tid av terminen. Även i situationer där den unge har möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden skulle ett uppskov kunna motiveras. I de nu beskrivna fallen kan en uppskovsmöjlighet bidra till den unges återanpassning i samhället efter verkställd LSU-dom.

En jämförelse kan göras med vad som gäller vid dom på fängelse. Av 12 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. framgår att kriminalvårdsstyrelsen i vissa fall får bevilja uppskov med verkställigheten under viss tid om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbildningsförhållanden eller andra omständigheter.

Vi anser att övervägande skäl talar för att det bör införas en möjlighet för SiS att medge uppskov för dömda på fri fot om detta är motiverat med beaktande av t.ex. den unges hälsotillstånd eller dennes arbets- eller utbildningsförhållanden. Mot bakgrund av vikten av att samhällets reaktion sker snabbt och i nära anslutning

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

454

till brottet, bör dock utrymmet för uppskov vara snävare än inom kriminalvården. Det bör krävas synnerliga skäl.

Inom kriminalvården gäller att uppskov får beviljas under viss tid, högst sex månader från den dag då domen får verkställas. Finns det synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare högst sex månader. Tillämpningsområdet för uppskov vid LSU-dom bör av skäl som nämnts vara mer begränsat än inom kriminalvården. En längsta tid för uppskov om högst tre månader bör i de flesta fall vara tillräckligt. Om de synnerliga skälen kvarstår bör uppskov kunna beviljas under ytterligare högst tre månader.

I övrigt bör samma regler gälla vid de olika påföljderna. Finns det särskild anledning att anta att den dömde avviker skall uppskov inte kunna komma ifråga. Verkställigheten skall anstå i avvaktan på beslut i uppskovsfrågan, under förutsättning att den dömde har gett in sin ansökan sist den dag då denne senast skulle ha inställt sig för verkställighet och att den dömde inte tidigare ansökt om uppskov i målet.

I detta sammanhang finns det anledning att även överväga om den som har dömts till sluten ungdomsvård bör ha möjlighet att få anstånd med verkställigheten om han har ansökt om nåd hos regeringen.

Av 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. följer att den som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff men ansökt om nåd hos regeringen i vissa fall kan få ett sådant anstånd i avvaktan på regeringens beslut. Sluten ungdomsvård är i likhet med fängelse en påföljd med ett tidsbestämt frihetsberövande. Det är svårt att hävda att man från kriminalpolitisk synvinkel bör vara återhållsam med anstånd i dessa situationer, bl.a. då det i praktiken sannolikt rör sig om ett fåtal fall. Enligt vår mening finns det inte några beaktansvärda skäl som talar mot att påföljderna bör likställas i detta avseende.

De allmänna förutsättningarna för anstånd som gäller enligt 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. bör gälla också beträffande sluten ungdomsvård. Detta innebär att den som har dömts till sluten ungdomsvård skall kunna visa att en ansökan om att han av nåd skall befrias från påföljden eller få denna utbytt mot en icke frihetsberövande sådan har getts in till regeringen sist den dag då han senast skulle ha inställt sig vid det särskilda ungdomshem som SiS har bestämt. Vidare krävs att den dömde inte har ansökt om nåd tidigare i samma mål, att han inte är häktad eller intagen i ett

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

455

särskilt ungdomshem och att det inte finns skälig anledning antaga att han avviker.

I förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i lagen om beräkning av strafftid m.m. sades att påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse enligt den nuvarande lydelsen av 28 kap. 3 § BrB vid tillämpningen av bestämmelsen om anstånd vid nådeansökan bör betraktas som en icke frihetsberövande påföljd.

4

Den av oss föreslagna bestämmelsen om möjlighet till anstånd bör därmed omfatta också de fall då ansökan gäller en begäran att få LSU-påföljden utbytt mot skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB.

För att skapa enhetlighet i tillämpningen bör beslut om uppskov för och anstånd med verkställighet av en LSU-dom fattas centralt inom SiS.

14.3.3 Möjligheten att verkställa sluten ungdomsvård som häktad

Lagstiftarens intentioner

Intagningen på det särskilda ungdomshemmet

Verkställigheten av sluten ungdomsvård inleds genom att den dömde tas in i ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU (4 § LSU).

Verkställigheten får inledas när domen har vunnit laga kraft gentemot den dömde eller när den dömde lämnat en nöjdförklaring (5 och 6 §§ LSU).

5

En nöjdförklaring innebär att den dömde avstår

från att överklaga domen i påföljdsdelen och medger att den får verkställas.

I LSU finns vidare bestämmelser om vem som skall vidta åtgärder för att verkställigheten skall börja och vilka åtgärder som skall vidtas i detta syfte.

Bestämmelserna är olika utformade beroende på om den dömde är på fri fot eller frihetsberövad när verkställigheten får inledas.

Som tidigare nämnts skall, om den dömde är på fri fot när domen får verkställas, SiS förelägga den unge att inställa sig en viss dag (9 § LSU). Om den dömde är häktad eller intagen på ett

4

NJA II 1964 s. 237.

5

Vi redovisar våra överväganden i frågan om det bör införas en möjlighet för domstolen att

besluta att domen omedelbart skall gå i verkställighet i avsnitt 16.8.5.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

456

särskilt ungdomshem med stöd av LVU, skall häktet eller det särskilda ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den dömde omedelbart förpassas till det hem som SiS bestämmer (10 § LSU).

6

Om den unge har avgett en nöjdförklaring skall den som är behörig att ta emot en sådan förklaring, t.ex. chefen för ett allmänt häkte, omedelbart se till att domen verkställs. Har den unge lämnat en nöjdförklaring inför en polismyndighet, skall den som tar emot förklaringen se till att den dömde förpassas till det särskilda ungdomshem där verkställigheten skall ske (8 § LSU).

I förarbetena understryks att det är angeläget att verkställigheten kommer igång så tidigt och i så nära anslutning till brottet som möjligt.

7

Verkställigheten bör alltså inledas så snart som de

formella förutsättningarna för detta finns. Detta gäller inte minst om den unge är häktad. I litteraturen har det sagts att LSU inte torde gälla under den tid som den unge är häktad, även om de formella förutsättningarna för inledande av verkställigheten i och för sig skulle föreligga.

8

Beräkningen av verkställighetstiden

LSU behandlar också hur beräkningen av verkställighetstiden skall gå till. Dessa bestämmelser i LSU hänvisar till motsvarande bestämmelser i lagen om beräkning av strafftid m.m. (10 a och 11 §§ LSU). Det innebär bl.a. att frågan om från vilken dag verkställighetstiden räknas vid sluten ungdomsvård, skall bedömas med tillämpning av bestämmelserna i 19 § lagen om beräkning av strafftid m.m. Sålunda gäller följande beträffande den som är dömd till sluten ungdomsvård.

Om den dömde är på fri fot, skall tiden räknas från den dag då han tas in i det särskilda ungdomshemmet eller i allmänt häkte eller då han tas om hand av polismyndigheten för förpassning till hemmet.

I det fall den dömde är häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem, skall tiden räknas från den dag då domen får verkställas.

6

Om den unge är intagen på institution med stöd av SoL, dvs. åtgärden har vidtagits i

samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare, skall han således i detta sammanhang behandlas som om han är på fri fot.

7

8

Berg, Ulf, m.fl., Brottsbalken, En kommentar, t.o.m. suppl. 12, s. LVSU:5.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

457

För den som är frihetsberövad sammanfaller alltså verkställighetstidens början med den tidpunkt från vilken domen får verkställas, medan detta inte nödvändigtvis behöver var fallet för den som är på fri fot.

Det kan här anmärkas att den nu beskrivna ordningen inte synes stämma överens med den tidigare refererade bestämmelsen att verkställigheten av sluten ungdomsvård inleds genom att den dömde tas in på ungdomshemmet (4 § LSU). Den sistnämnda bestämmelsen anger, enligt förarbetena, när verkställigheten av sluten ungdomsvård inleds.

9

För såväl den som är på fri fot som

den frihetsberövade kan det ju gå någon tid mellan dagen från vilken verkställighetstiden skall räknas och dagen då verkställigheten inleds enligt 4 §. Sluten ungdomsvård kan med andra ord tillfälligt verkställas även utanför det särskilda ungdomshemmet. Bestämmelsen i 4 § kan mot den bakgrunden anses innehålla uppgift om när verkställigheten av sluten ungdomsvård faktiskt inleds och på vilket sätt detta sker.

De nämnda hänvisningarna till lagen om beräkning av strafftid m.m. innebär även att frågan om hur ett avbrott i verkställigheten påverkar verkställighetstiden skall bedömas med tillämpning av bestämmelserna i den lagen. Sålunda gäller beträffande den som är dömd till sluten ungdomsvård att tiden för sådana avbrott i verkställigheten skall läggas till den framräknade slutdagen (23 § första stycket lagen om beräkning av strafftid m.m.).

Det anses dock inte vara ett avbrott i verkställigheten om den som avtjänar sluten ungdomsvård häktas med anledning av misstanke om nytt brott (23 § andra stycket samma lag). Verkställigheten fortlöper alltså i detta fall, trots att den dömde såsom häktad förvaras på allmänt häkte. Den gällande ordningen tillåter sålunda i den situationen samtidig verkställighet av häktning i ett mål och sluten ungdomsvård som har dömts ut i annat mål. En förutsättning är dock, som framgått, att verkställigheten av påföljden har påbörjats, när häktning sker.

I förarbetena till 23 § lagen om beräkning av strafftid m.m. sades att om den dömde samtidigt verkställer fängelse och häktning skall de bestämmelser som gäller för häktade tillämpas i det fall den dömde förvaras i allmänt häkte.

10

För den som i motsvarande

situation verkställer sluten ungdomsvård och häktning på allmänt häkte bör således inte LSU vara tillämplig, utan lagen (1976:371)

9

Vår kursivering. Prop. 1997/98:96 s. 190.

10

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

458

om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och förordningen (1976:376) i samma ämne.

Närmare om verkställigheten för den som är frihetsberövad

I det fall den dömde är häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem med stöd av LVU när domen får verkställas skall, som nämnts, häktet eller det särskilt ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den dömde omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem som SiS bestämmer (10 § LSU).

Är den unge häktad i det mål där påföljden skall verkställas följer sålunda av bestämmelsen att föreståndaren på häktet ansvarar för att verkställigheten kommer igång omedelbart när så får ske och att den unge därvid förpassas till det särskilda ungdomshemmet. Verkställighetstiden räknas från den dag som domen får verkställas (11 § LSU).

Frågan är vad som gäller för den som är häktad i ett annat mål, alltså när den unge har dömts till sluten ungdomsvård och häktas för misstanke om nya brott innan verkställigheten av domen hunnit påbörjas. Som tidigare redovisats medger gällande rätt samtidig verkställighet när turordningen är den omvända, dvs. då verkställigheten av påföljden har hunnit påbörjas när häktning sker. I förarbetena till LSU nämns inte frågan.

Det råder däremot ingen tvekan om vad som gäller för den som i motsvarande situation har dömts till ett fängelsestraff. Verkställighet av ett fängelsestraff kan ske även om den dömde är häktad i ett annat mål. Om det visar sig att den som häktats har en dom i ett annat mål som är verkställbar, skall verkställigheten av domen inledas och strafftiden räknas redan från intagningen på det allmänna häktet. I det fall domen inte är verkställbar kan den häktade få den omedelbart verkställbar genom att avge en nöjdförklaring.

Möjligheten till samtidig verkställighet av häktning och fängelse i annat mål oavsett i vilken ordning de olika åtgärderna kommer till verkställighet, infördes i samband med 1973 års kriminalvårdsreform och tillkomsten av lagen om beräkning av strafftid m.m.

11

Möjligheten till samtidig verkställighet gjordes också oberoende av var den häktade förvaras. Ändringen innebar i förhållande till den

11

Prop. 1974:20, JuU 1974:2, rskr 1974:99 (NJA II 1974 s. 313 ff.).

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

459

dåvarande ordningen en utvidgning av möjligheten till samtidig verkställighet.

Som nämnts anges i 8 och 10 §§ LSU vem som skall vidta åtgärder för att verkställigheten skall börja och vilka åtgärder som skall vidtas i detta syfte, i det fall den dömde är frihetsberövad när verkställigheten får inledas. Bestämmelserna har sina motsvarigheter i 9 § lagen om beräkning av strafftid m.m. I 9 § första stycket anges bl.a. att i det fall den som har dömts till fängelse är häktad, skall domen omedelbart befordras till verkställighet när denna får äga rum. Den som är häktad i målet skall för verkställighet av domen förpassas till kriminalvårdsanstalt (andra stycket). För den som är häktad i annat mål får verkställigheten däremot påbörjas där han förvaras (tredje stycket).

Det förhållandet att 10 § LSU saknar motsvarighet till 9 § tredje stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. har i litteraturen tagits till intäkt för att bestämmelsen enbart torde avse den situationen att den unge är häktad i det mål där påföljd skall verkställas.

12

Det har i det sammanhanget sagts att detta också bäst

överensstämmer med påföljdens uttalande behandlingsinriktning. Denna uppfattning synes också ha fått genomslag i praktiken.

13

Utredningens överväganden

Förslag: Vi föreslår att den som har dömts till sluten ungdomsvård skall kunna erhålla samtidig verkställighet av häktning och sluten ungdomsvård i det fall den unge häktas för nya brott innan verkställigheten av domen hunnit påbörjas.

Som redovisats är det troligtvis inte möjligt enligt gällande rätt att erhålla samtidig verkställighet av häktning och sluten ungdomsvård i det fall den unge häktas för nya brott innan verkställigheten av domen hunnit påbörjas. Finns det skäl att införa en sådan möjlighet?

Det saknas, såvitt vi kunnat utröna, statistik på hur vanligt förekommande situationen är. Det kan dock på goda grunder antas att den är relativt ovanlig. Om det beträffande någon som har häktats föreligger en verkställbar dom i annat mål, bör dessutom förhållandena i en del fall vara sådana att häktningen kan hävas samtidigt

12

Berg, Ulf, m.fl., Brottsbalken, En kommentar, t.o.m. suppl. 12, s. LVSU:9.

13

SiS:s Råd & Riktlinjer/juridik, Sluten ungdomsvård, 2003:1, flik 4, avsnitt 1.3.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

460

som verkställigheten av domen börjar. De fall som kvarstår är då en häktning i det ”nya” målet framstår som nödvändig, eftersom det finns risk att den unge genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara). Det finns statistik som talar för att häktning av ungdomar i stor utsträckning sker just på grund av kollusionsfara.

14

Hur stora är fördelarna för den unge att erhålla samtidig verkställighet i den aktuella situationen?

I förarbetena till lagen om beräkning av strafftid m.m. erinrades om att bestämmelserna om tillgodoräknande av häktningstid innebär att den som döms i häktningsmålet får avräkning för frihetsberövandet.

15

Det kan emellertid tänkas förekomma fall,

uppgavs det, i vilka det kan vara en påtaglig fördel för den häktade om han under häktningstiden får verkställa fängelse i ett annat mål. Det sades att det kan vara svårt att generellt säga hur stor fördelen är. Även om fördelen självklart är störst om den häktade blir frikänd i häktningsmålet kan, menade man, även andra faktorer spela in vid bedömningen. I detta sammanhang nämndes det förhållandet att den dömde inte behöver underkasta sig något utöver vad som följer av häktningen, eftersom verkställigheten i den aktuella situationen ju inte innebär något annat än att häktningstiden räknas som strafftid. Den enda påtagliga nackdelen med en sådan ordning torde, enligt förarbetsuttalandet, vara att den del av verkställigheten som sammanfaller med häktningen inte annat än i ringa grad kan användas för rehabiliterande behandling.

I likhet med situationen för den som har dömts till fängelse är det naturligtvis en fördel för den unge att, om han häktas, få påbörja verkställigheten av en tidigare dom på sluten ungdomsvård på häktet om han senare blir frikänd i häktningsmålet.

Vad som kan sägas tala för en utvidgad rätt till samtidig verkställighet av häktning och sluten ungdomsvård är vidare att fängelse och sluten ungdomsvård bör behandlas lika i detta avseende, eftersom det i båda fallen är fråga om frihetsberövande påföljder. Såsom BRÅ påpekar i sin utvärdering är det viktigt att påföljdssystemet generellt sett upplevs som rättvist av de unga. Det kan för en ung lagöverträdare vara svårt att förstå att han i den aktuella situationen inte får påbörja verkställigheten av den frihetsberövande påföljden, enbart på den grunden att den bestämts till sluten ungdomsvård och inte till fängelse. Vad som också kan

14

Se avsnitt 16.5.2.

15

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

461

bidra till att den gällande ordningen framstår som svårbegriplig är att den unge i den beskrivna situationen får tillgodoräkna sig häktningstiden om han döms i häktningsmålet, oavsett om påföljden bestäms till sluten ungdomsvård eller fängelse. När det gäller avräkning av tid för det straffprocessuella frihetsberövandet behandlas alltså påföljderna på samma sätt.

Mot ett förslag om utvidgning av rätten till samtidig verkställighet kan invändas, att verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen skall bedrivas utifrån andra utgångspunkter och med annan målsättning än den verksamhet som bedrivs inom kriminalvården i anstalt. Enligt förarbetena till LSU var ett av skälen för att införa den nya påföljden att den unge skulle kunna bli föremål för adekvat vård.

16

Det fastslogs i förarbetena att

verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen, till skillnad från verksamheten vid kriminalvårdsanstalterna, uteslutande skall vara inriktad på vård. Påföljden har alltså, som tidigare nämnts, en uttalad behandlingsinriktning. Den nackdel som påtalades i förarbetena till lagen om beräkning av strafftid m.m. kan mot den bakgrunden anses väga tyngre beträffande samtidig verkställighet av häktning och sluten ungdomsvård. Å andra sidan har behandlingstanken inte slagit igenom när turordningen är den omvända, dvs. verkställigheten av påföljden har hunnit påbörjas när häktning sker. I detta fall medger ju gällande rätt samtidig verkställighet. Det kan i det enskilda fallet uppfattas som en sinkadus om häktningsbeslutet kommer före eller efter det att verkställigheten av domen har påbörjats.

Vid en samlad bedömning anser vi att övervägande skäl talar för att det i den beskrivna situationen bör finnas en möjlighet till samtidig verkställighet. Den bör utformas i enlighet med vad som gäller för den som har dömts till ett fängelsestraff. Påföljderna bör alltså likställas också i detta avseende.

16

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

462

14.3.4 Placering med hänsyn till närhets- och differentieringsprincipen

Utvärderingen

SiS har strävat efter att vid sina institutioner kunna erbjuda en differentierad ungdomsvård så nära hemorten som möjligt.

Vården är differentierad utifrån så kallade funktioner (akut, utredning och behandling) och grad av slutenhet. Andra grundläggande kriterier för differentiering är kön, ålder, psykisk hälsa, kriminalitet och grad av utagerande beteende. Vid placeringen är principen om närhet uppfylld om den unge placeras inom samma region som denne är bosatt. Den unge skall placeras så nära hemorten som möjligt för att kontakten med socialtjänsten och de anhöriga skall underlättas. Även om den unge är placerad i samma region som hemorten kan det dock vara fråga om stora avstånd mellan institution och hemort.

Vid all placering på SiS-institutioner vägs den unges vårdbehov mot behovet att placeras nära hemorten. När det gäller sluten ungdomsvård tar man också hänsyn till brottets art, påföljdens längd samt behovet av samhällsskydd och av att skilja meddömda åt. Vissa institutioner/avdelningar driver en specialiserad vård och har riksintag.

SiS utgångspunkt vid planeringen inför reformen var att även vid en LSU-dom skulle den unges behov av vård och närhetsprincipen vara vägledande för placeringen. Det förhållandet att fler ungdomar har dömts till sluten ungdomsvård än vad som förutsattes, har dock i många fall medfört att den dömde placerats på den avdelning där plats funnits tillgänglig. Ungdomar har heller inte förflyttats i vårdkedjan i den utsträckning som det var tänkt. Tiderna på akut- och mottagningsavdelningar har ofta blivit långa och några med kortare verkställighetstid har frigetts direkt från sluten mottagningsavdelning.

Ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård har placerats i mindre omfattning i enlighet med närhetsprincipen än de som vårdats med stöd av LVU. Det är en naturlig följd av att inte alla institutioner tar emot ungdomar placerade enligt LSU.

Under perioden 1999–2001 kunde SiS i genomsnitt ingångsplacera drygt en tredjedel av de LSU-dömda ungdomarna enligt närhetsprincipen.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

463

SiS konstaterar i utvärderingen att det finns behov av att öka möjligheterna till differentiering av vården med hänsyn till de individuella behandlingsbehoven, t.ex. genom faktiska möjligheter att välja mellan alternativa placeringar, men också genom en större differentiering av vårdinnehållet mellan olika avdelningar än för närvarande.

Utredningens överväganden

Bedömning: De svårigheter som uppkommit när det gäller ungdomarnas placering enligt differentierings- och närhetsprincipen bör försvinna i takt med att antalet platser anpassas till antalet LSU-dömda.

Det är självklart av stort värde om en ung person som har dömts till sluten ungdomsvård kan placeras vid den institution som med hänsyn till såväl differentierings- som närhetsprincipen är den mest lämpliga.

Vi har, mot bakgrund av ramen för vårt uppdrag, ingen annan kommentar i denna del än att de problem som har uppkommit på grund av den kraftiga ökningen av antalet ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård förhoppningsvis kommer att försvinna i takt med att antalet platser anpassas till antalet LSU-dömda.

14.3.5 Placering med hänsyn till integreringsprincipen

Lagstiftarens intentioner

I förarbetena behandlades frågan om huruvida de som tas in på särskilt ungdomshem som påföljd för brott bör hållas åtskilda från dem som tagits in efter beslut i administrativ ordning. Där sades att det ibland torde finnas såväl praktiska som behandlingsmässiga motiv att hålla de båda grupperna åtskilda, men behovet kan variera från fall till fall och det kan förändras successivt under verkställigheten. Ibland kan det vara mest ändamålsenligt från behandlingssynpunkt att placera de både grupperna tillsammans. En bestämmelse om att grupperna inte får blandas skulle enligt förarbetena kunna innebära svårigheter att erbjuda den placering som är mest ändamålsenlig i det enskilda fallet. Det ansågs därför lämpligt att

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

464

överlåta till SiS att i det enskilda fallet avgöra om den som har dömts för brott bör hållas avskild från övriga intagna.

Utvärderingen

SiS tog ställning för att unga som har dömts till sluten ungdomsvård bör kunna blandas med dem som omhändertagits enligt LVU. Argumenten för integrering var att det inte fanns något som pekade på skillnader mellan grupperna, att det möjliggjorde differentiering och närhet, att man därmed kunde hålla meddömda åtskilda, att sårbarheten vid akuta situationer som brand och upplopp minskade etc. samt att det lättare skulle kunna gå att utöka antalet platser. Det bedömdes däremot som olämpligt att blanda ungdomar med korta och långa verkställighetstider på samma avdelning.

17

I praktiken har flera avdelningar kommit att mer eller mindre specialisera sig på LSU-dömda. Vartefter antalet dömda ökade minskade andelen ungdomar som vårdades enligt LVU på de avdelningar som var destinerade till sluten ungdomsvård. De slutna avdelningarna blev i praktiken LSU-avdelningar. År 2000 och 2001 placerades 60 respektive 70 procent av de LSU-dömda på LSUavdelning. Integreringsprincipen har därmed inte kunnat hållas fullt ut. Det finns dock fortfarande möjlighet att placera LSU-dömda på övriga avdelningar och vice versa; bl.a. kan LSU-dömda placeras på andra avdelningar av behandlingsskäl.

För att värna om de ungdomar som vårdas enligt LVU har två institutioner sedan år 2001 reserverats för dessa. I verksamhetsplanen för år 2002 slås fast att institutioner som vårdar ungdomar som inte har fyllt 15 år i princip bara skall ha ungdomar som vårdas enligt LVU.

I utvärderingen anges att uppgifter om ungdomarna, bl.a. från inskrivningsintervjuer med intagna (ADAD), tyder på att det kan finnas större skillnader mellan de aktuella grupperna än man tidigare har antagit. Detta gäller i vart fall de långtidsdömda.

I utvärderingen nämns vidare att Riksrevisionsverket (RRV) i en rapport

18

har föreslagit att LSU-dömda skall vårdas vid särskilda

avdelningar. RRV uppger i sin granskning att det i verksamheten

17

Behandling inom sluten ungdomsvård, Allmän SiS-rapport 1998:3.

18

Ingen plats för ungdomarna – Konsekvenser av platsbristen vid de särskilda ungdomshemmen inom Statens institutionsstyrelse, RRV 2002:13.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

465

finns ett kompakt och samstämmigt motstånd mot integrering av LSU-dömda i LVU-vården. RRV menar att både personal och intagna upplever integrationen som orättvis och till hinder för en bra vård. En konsekvens är också att ungdomar som vårdas enligt LVU drabbas av de strängare säkerhetsregler som gäller för vård enligt LSU.

SiS konstaterar i utvärderingen att frågan om huruvida principen om integrering av behandlingsskäl skall ersättas av en princip om särskiljande behöver diskuteras vidare. SiS framhåller i sammanhanget att en undersökning baserad på intervjuer med SiS personal

19

visar på vitt skilda erfarenheter och olika syn på

integreringen.

Utredningens överväganden

Bedömning: Frågan om huruvida integreringsprincipen skall gälla också i fortsättningen och hur den i så fall skall utformas är föremål för diskussion inom SiS. Vi avstår därför från att lägga fram något förslag i denna del.

Självfallet är det viktigt att ta tillvara de erfarenheter som har vunnits av den hittillsvarande ordningen innan man tar slutlig ställning i frågan vilken betydelse som skall tillmätas integreringsprincipen. Det uppdrag som vi har erhållit ger oss inte anledning att närmare analysera om principen om integrering skall gälla också i fortsättningen och hur den i så fall skall utformas. Vi kan emellertid konstatera att frågan är föremål för diskussion inom SiS, och det är vår uppfattning att den också löses bäst av SiS. Vi avstår därför från att lägga fram något förslag i denna del.

14.3.6 Vårdplanering

Lagstiftarens intentioner

Vid domstolens val av påföljden sluten ungdomsvård skall den unges behov av vård inte tillmätas någon betydelse. Under verkställigheten har dock vårdbehovet stor betydelse. Enligt för-

19

Sluten ungdomsvård år 2000, Redovisning av intervjuundersökning, Allmän SiS-rapport 2001:6.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

466

arbetena bör verkställigheten som regel inledas med att den dömde blir placerad på en utredningsavdelning. Resultatet av utredningen skall ge underlag för en bedömning av den dömdes vårdbehov och möjliggöra att verkställigheten kan ordnas så att orsakerna till den unges kriminalitet kan angripas så effektivt som möjligt.

För den som undergår sluten ungdomsvård skall en behandlingsplan upprättas (5 § förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård). Behandlingsplanen skall avse vistelsen vid och utslussningen ur det särskilda ungdomshemmet. Planen skall, med hänsyn till verkställighetens längd och övriga omständigheter, inriktas på åtgärder som kan främja den dömdes anpassning i samhället och förbereda den dömde för tillvaron utanför det särskilda ungdomshemmet. Behandlingsplanen skall upprättas av SiS i samråd med socialnämnden i den dömdes hemort. Behandlingsplanen skall omprövas så snart det finns anledning till det.

Verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård skall inledas på en låsbar enhet (14 § LSU). För att minimera risken för de skadeverkningar som ett frihetsberövande kan innebära bör dock den unge inte underkastas mer ingripande begränsningar än nödvändigt. Så snart förhållandena medger det skall den dömde därför ges möjlighet att vistas under öppnare former. SiS skall enligt bestämmelsen fortlöpande pröva frågan, dock minst en gång varannan månad.

Utvärderingen

I utvärderingen konstaterar SiS att ungdomar, som i avvaktan på att rättsprocessen skall ha sin gång vårdas med stöd av LVU, skall vårdas i öppnare former efter två månader. Det betyder att den unge redan kan ha avancerat till öppen avdelning i sin behandling vid den tidpunkt då han döms till sluten ungdomsvård. När domen faller innebär det att han flyttas tillbaka till låsbar avdelning. Vård och straff blandas därmed på ett sätt som är svårbegripligt för den unge.

I utvärderingen anger SiS att det under inledningsfasen i verkställigheten skall göras en mångsidig utredning av den LSU-dömde, i regel av särskilda utredningsteam. Utredningen skall enligt SiS innehålla en rekommendation om bl.a. lämpliga vård- och behandlingsinsatser samt en analys av kravet på samhällsskydd,

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

467

institutionsvårdens behandlingsmöjligheter respektive socialtjänstens behandlingsresurser.

Enligt utvärderingen togs 91 ungdomar in för sluten ungdomsvård under år 2001 och samma år gjordes 43 utredningar för LSUdömda inom SiS, dvs. i färre än hälften av fallen. För unga som begått allvarliga brott gjordes därutöver 15 kvalificerade risk- och behovsbedömningar samt sju mindre omfattande utredningar av expertis från Rättsmedicinalverket (RMV).

Utvärderingen visar att utredningsverksamheten skiljer sig mellan avdelningarna. Vid en särskild granskning av förhållandena under år 2001 fann SiS att utredningsverksamheten vid mottagningsavdelningarna inte har fungerat tillfyllest på vissa avdelningar och att standard och innehåll är olika.

20

I utvärderingen konstaterar SiS att en behandlingsplan skall upprättas, att den skall innefatta åtgärder för att angripa orsakerna till kriminalitet, utbildningsinsatser, plan för utslussning och uppföljning m.m. och att den skall omprövas vid behov. Enligt utvärderingen följs inte lagens krav i detta avseende. Behandlingsplaner görs alltså inte för alla ungdomar som tas in enligt LSU.

I de fall behandlingsplan upprättas uppfylls enligt utvärderingen sällan kravet på att behandlingsplanen skall upprättas av SiS i samråd med socialnämnden i den dömdes hemort. Samarbetet med socialtjänsten har inte fungerat tillfredsställande på detta område och flertalet behandlingsplaner har gjorts upp helt utan socialtjänstens medverkan.

SiS menar i utvärderingen att det är angeläget att behandlingsplaneringen och underlagen för den tas mer på allvar och görs enhetligt, strukturerat och målinriktat, att planeringen ligger till grund för insatserna samt att den regelbundet följs upp och revideras. Det är angeläget att dokumentera samt följa upp insatserna och resultaten, såväl med tanke på planeringen för den enskilde som för utvärdering och utveckling av metoderna.

20

Sluten ungdomsvård år 2001, Allmän SiS-rapport 2002:4.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

468

Utredningens överväganden

Förslag: Vi föreslår att det införs ett undantag från kravet i 14 § LSU att verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård skall inledas på en låsbar enhet.

Vi föreslår i detta sammanhang ingen ändring i fråga om upprättande av behandlingsplaner men poängterar vikten av att de nuvarande reglerna om detta efterlevs av SiS och att socialtjänsten medverkar vid upprättandet.

I utvärderingen pekar SiS på att en omhändertagen enligt LVU i vissa fall flyttas från en öppen avdelning tillbaka till en låsbar avdelning när han döms till sluten ungdomsvård. SiS menar att det betyder att vård och straff blandas på ett sätt som är svårbegripligt för den unge.

Frågan är om det bör införas ett undantag från kravet i 14 § LSU att verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård skall inledas på en låsbar enhet.

Den som har omhändertagits enligt LVU på grund av sitt beteende får i vissa fall beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn (15 b § LVU). Den unge får vårdas vid sådan enhet under i princip högst två månader i följd. Vården på enheten får under vissa omständigheter pågå under längre tid, förutsatt att den unge ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.

Vid SiS institutioner finns i dag öppna, slutna och låsbara avdelningar. De slutna avdelningarna tillkom i samband med införandet av sluten ungdomsvård. Genom reformen blev det nödvändigt för SiS att inrätta särskilda låsbara avdelningar med en hög grad av slutenhet och säkerhet som kunde ta emot LSUdömda. SiS valde att benämna dessa avdelningar för slutna avdelningar i syfte att särskilja dem från övriga låsbara avdelningar. Uttrycket sluten avdelning förekommer endast i SiS interna regelverk. Författningsmässigt finns det alltså ingen skillnad mellan sluten respektive låsbar avdelning. De utgör båda sådan låsbar enhet som nämns i 14 § LSU.

Skillnaden mellan sluten och låsbar avdelning ligger i lokalernas utformning och verksamhetsinnehåll. Vid de slutna avdelningarna ställs högre krav på säkerhet i byggnaderna och en högre personaltäthet, så att de intagna aldrig lämnas utan tillsyn. På en

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

469

sluten avdelning är friheten kraftigt beskuren och verksamheten starkt strukturerad.

I SiS interna riktlinjer anges att den som är placerad på sluten eller låsbar avdelning alltid skall stå under betryggande bevakning. Med betryggande bevakning avses att den dömde står under sådan fortlöpande tillsyn att personalen alltid kan förhindra att den unge avviker. Omplacering från en sluten eller låsbar avdelning till en öppen avdelning innebär att den dömde inte längre kommer att stå under särskild bevakning. Beslut om överflyttning till öppen avdelning skall därför fattas centralt inom SiS (placeringschefen) och inte på institutionen.

21

När det gäller LSU-dömda finns det slutna avdelningar för både mottagning och behandling samt låsbara och öppna avdelningar för behandling. Behandling kan alltså ske på sluten, låsbar eller öppen avdelning. Det finns inget krav i LSU att verkställigheten skall inledas på en sluten avdelning, utan det räcker med att den unge placeras på en låsbar sådan.

Det första placeringsbeslutet vid verkställigheten av en LSUdom fattas av SiS centralt (placeringschefen) och avser placering på en viss (sluten eller låsbar) avdelning vid en viss institution.

För att minimera risken för de skadeverkningar som ett frihetsberövande kan innebära bör den unge, så snart förhållandena medger det, ges möjlighet att vistas under öppnare former. Den fortlöpande prövningen av denna fråga, som skall göras minst en gång varannan månad, görs av institutionschefen. Anser institutionschefen att vistelse under sådana öppnare former som han inte kan besluta om bör komma till stånd, skall frågan genast anmälas till SiS placeringschef.

En vistelse under öppnare former kan genomföras på olika sätt. En typ är, enligt SiS riktlinjer, vistelse under öppnare former på låsbar enhet inom institutionsområdet. En sådan vistelse kan vara bevakad eller obevakad. Placeringschefen beslutar om obevakade vistelser och enligt SiS praxis bör då gälla att minst en fjärdedel av den utdömda tiden har verkställts. Samtidigt måste alltid en individuell bedömning ligga till grund för beslutet. Institutionschefen beslutar om bevakade vistelser. Om den unge har vårdats enligt LVU i avvaktan på domen och skött sig utan anmärkning bör hänsyn kunna tas till detta vid bedömningen.

22

21

Råd & Riktlinjer/Juridik, Sluten ungdomsvård, 2003:1.

22

A.a.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

470

En annan typ är att den dömde omplaceras från den låsbara enheten till en öppen avdelning. I sådant fall gäller som nämnts att beslutet skall fattas av placeringschefen.

De flesta av de avdelningar och institutioner som tar emot LSUdömda har en slags ”befordringsgång” som innebär övergång till större öppenhet – i regel med överflyttning till öppnare avdelning – allt eftersom den unge gör framsteg i behandlingen.

Lagen säger inte hur länge den unge skall vistas på låsbar enhet efter inskrivningen. I SiS riktlinjer nämns att för ungdomar som har dömts till korta verkställighetstider (två veckor till fyra månader) bör individuella lösningar med placering på öppen avdelning normalt kunna arrangeras efter bara en kort tid på den låsbara enheten.

SiS, i praktiken institutionschefen, har alltså redan enligt den nuvarande ordningen en betydande frihet att anpassa verkställigheten efter den enskildes behov och förutsättningar.

Sålunda medger gällande rätt att den LVU-omhändertagne placeras på den låsbara enheten en kortare tid när han har döms till sluten ungdomsvård, som en markering, för att därefter flyttas fram till den plats i institutionens befordringsgång (vårdkedja) som är lämplig. Detta innebär att man kan ifrågasätta behovet av ett undantag från regeln att verkställigheten skall inledas på en låsbar avdelning. Mot att införa ett undantag talar även att sluten ungdomsvård är en frihetsberövande påföljd och att den inte får urholkas. Det är också viktigt att markera verkställighetens början och att påföljden utgör en reaktion på brottet från samhällets sida.

För ett undantag kan, förutom vad SiS uppgett, anföras att grunden för verksamheten vid ungdomshemmen – till skillnad mot kriminalvårdsanstalterna – uteslutande är inriktad på vård. Den unges vårdbehov skall ha stor betydelse under verkställigheten. Verkställigheten skall präglas av att den unge blir föremål för adekvat behandling. Det är därför viktigt att SiS får utrymme att under verkställigheten avgöra vad som är mest ändamålsenligt från behandlingssynpunkt i det enskilda fallet. Ett uttryck för den vårdinriktning som skall prägla verksamheten är den, jämfört med kriminalvården, stora flexibilitet som finns beträffande uppläggningen av verksamheten i stort. För införandet av ett undantag talar också att det annars kan vara svårt att motivera den unge i den fortsatta behandlingen.

Enligt vår uppfattning väger fördelarna med en mer anpassningsbar tillämpning av bestämmelsen tyngre än nackdelarna. Vi anser

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

471

att huvudregeln även i fortsättningen bör vara att verkställigheten skall inledas på en låsbar avdelning. Om det finns särskilda skäl bör dock undantag kunna göras. En sådan undantagssituation bör kunna vara den i utvärderingen beskrivna, dvs. när ungdomar som i avvaktan på att rättsprocessen skall ha sin gång vårdas med stöd av LVU i öppna former. Särskilda skäl att frångå huvudregeln bör också kunna finnas när den LSU-dömde är välfungerande och inte i behov av vård och behandling.

Utvärderingen visar att det finns allvarliga brister i genomförandet och upprättandet av utredningar och behandlingsplaner.

Det kan undantagsvis finnas godtagbara skäl för SiS att avstå från att utföra en utredning. I SiS interna riktlinjer anges att för vissa unga kan utredning underlåtas.

23

Det rör sig om följande två typer

av fall.

För ungdomar med kortare vårdtider blir uppgiften att genomföra en utredning med syfte att redovisa en planering för fortsatt vård och behandling efter verkställighetstidens slut. Många av dessa ungdomar kommer förmodligen att ges fortsatt vård enligt SoL eller LVU. Utredningen skall i första hand utföras om socialtjänsten har behov av en sådan för att planera den fortsatta vården. I de fall verkställighetstiden är kort och socialtjänsten tydligt uttalat att den inte har för avsikt att ansöka om fortsatt vård med stöd av LVU kan den unge när det bedöms lämpligt placeras direkt till en låsbar akutavdelning med särskilt behandlingsprogram för korttidsdömda. Den andra kategorin då en utredning kan undvaras är de fall då den unge är väl känd inom SiS sedan tidigare och det redan finns en utredning om behandlingsbehovet. I övriga fall bör sålunda en utredning genomföras.

Om inte en fullgod utredning genomförs kan den unge svårligen blir föremål för en sådan adekvat behandling som verkställigheten skall präglas av. Forskning på området visar att utredningsarbetet är värdefullt.

24

Kunskaper om riskfaktorer och principerna om risk,

behov och responsivitet har lett fram till ett nytt sätt att differentiera behandlingsinsatser. Möjligheten att differentiera behandlingsinsatserna förutsätter att de nämnda förhållandena utreds innan behandlingen påbörjas.

23

Behandling inom sluten ungdomsvård, Allmän SiS-rapport 1998:3 och Råd & Riktlinjer/Juridik, Sluten ungdomsvård, 2003:1.

24

Andreassen, Tore, Institutionsbehandling av ungdomar - Vad säger forskningen, Stockholm, 2003, s. 347 ff.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

472

Det är självklart viktigt att en behandlingsplan upprättas också i de fall den unge inte har vistats på en avdelning med särskilda utredningsresurser. Det finns över huvud taget inget lagstöd för att göra undantag från kravet att en behandlingsplan skall upprättas för den som undergår sluten ungdomsvård. Det är naturligtvis allvarligt att lagens krav inte följs i detta avseende. Vid framtagandet av behandlingsupplägget bör den unge involveras.

Det är också allvarligt att kravet på att behandlingsplanen skall upprättas av SiS i samråd med socialnämnden inte följs. Även i detta hänseende är det frågan om ett åsidosättande av vad som uttryckligen följer av lag. Som vi närmare utvecklar i andra avsnitt måste ansträngningar göras för att få till stånd ett bättre samarbete mellan SiS institutioner och socialtjänsten.

De nu redovisade bristerna innebär att lagstiftarens målsättning – att åtgärder skall vidtas som kan främja den unges anpassning i samhället och förbereda honom för tillvaron utanför det särskilda ungdomshemmet – riskerar att inte uppfyllas. Vi ser dock ingen anledning att i detta sammanhang föreslå någon lagändring för att få till stånd behandlingsplaner i erforderlig utsträckning. I stället är det motiverat att poängtera vikten av att de nuvarande reglerna om detta efterlevs av SiS och att socialtjänsten medverkar vid upprättandet. Det är också, som SiS konstaterar i utvärderingen, angeläget att behandlingsplaneringen och underlagen för den görs enhetligt, strukturerat och målinriktat, att planeringen ligger till grund för insatserna samt att den regelbundet följs upp och revideras. Vi återkommer i frågan om det av andra skäl än de vi här har diskuterat finns behov av ändrad lagstiftning beträffande behandlingsplaneringen i avsnitt 14.4.

14.3.7 Riktade behandlingsinsatser

Lagstiftarens intentioner

Som tidigare har redovisats är verksamheten vid ungdomshemmen avsedd att vara inriktad uteslutande på vård. Inom ramen för verkställigheten skall SiS erbjuda olika behandlingsinnehåll, anpassade efter den dömdes behov och förutsättningar. Behandlingen skall bl.a. syfta till att angripa orsakerna till kriminaliteten och främja den unges anpassning i samhället. I övrigt har lagstiftaren gett SiS en betydande frihet beträffande uppläggningen av verksamheten.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

473

Utvärderingen

Enligt SiS togs den tidigare nämnda SiS-rapporten, Behandling inom sluten ungdomsvård (1998:3) fram som underlag och inspiration för utveckling av behandlingsmetodiken. Rapporten innehåller en forskningsgenomgång och ger exempel på olika behandlingsmetoder på området. I rapporten konstateras att de mångfacetterade problemen och behoven gör att det inte finns någon eller några behandlingsmetoder som alltid kan eller bör användas vid verkställigheten. Mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall skall någon metodinriktning väljas enligt vetenskap eller beprövad erfarenhet, och eventuellt anpassas vid behov. Oavsett behandlingsmetod är det enligt forskning avgörande för resultaten att institutionen arbetar strukturerat och medvetet på ett sätt som engagerar behandlingspersonalen. Varje institution och dess personal bör därför enligt rapporten ha ett stort inflytande över vilka behandlingsmetoder som skall tillämpas och utvecklas på institutionen. Samtidigt ställs krav på att man tydligt och rättvisande beskriver de metoder som används.

I utvärderingen konstateras att vid samtliga avdelningar som är särskilt avsedda för att ta emot LSU-dömda finns något eller några olika behandlingsprogram med inriktning mot aggressivitet, kriminalitet eller missbruk. Hur många som deltar i programmen och i vad mån dessa innebär någon förändring för ungdomarna i de avseenden som de syftar till finns inte dokumenterat.

SiS konstaterar i utvärderingen att det återstår mycket att göra när det gäller de riktade behandlingsinsatserna, särskilt med tanke på den svåra problematik som de LSU-dömda ofta har. För de unga som har en kort vistelsetid vid ungdomshemmet (på någon eller några månader) bör det finnas möjlighet att utveckla fokuserade behandlingsprogram som konstruktivt tar till vara den tid de vårdas enligt LSU. SiS menar att det också kan finnas anledning att se över vad som tas upp i de befintliga behandlingsprogrammen och om de eventuellt behöver kompletteras. Även när det gäller de strukturerade behandlingsprogrammen behövs ett enträget motivationsarbete i den mån som de unga inte vill delta. SiS tillägger att det likaså är angeläget att dokumentera och följa upp insatserna samt eventuella förändringar och resultat, såväl med tanke på planeringen för den enskilde som för utvärdering och utveckling av metoderna.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

474

Utredningens överväganden

Bedömning: Det är viktigt att metodinriktningen väljs enligt vetenskap eller beprövad erfarenhet efter en bedömning i det enskilda fallet. SiS bör tillse att det finns en kontinuerlig uppföljning och utvärdering för att anpassningen till vad som visat sig vara effektiva behandlingslinjer skall säkras.

Det finns naturligtvis inte någon behandlingsmetod som alltid kan eller bör användas för de problem och behov som unga LSUdömda har. Det är däremot viktigt att metodinriktningen väljs enligt vetenskap eller beprövad erfarenhet efter en individuell bedömning. I forskning finns beskrivningar av vad som karaktäriserar framgångsrik institutionsbehandling.

25

Resultat från

olika studier har alltså gjort det möjligt att beskriva den behandlingsmodell på institution för unga med beteendeproblem som ger bäst resultat. Det är självklart angeläget att sådana rön styr behandlingsverksamheten vid SiS institutioner. SiS bör tillse att det finns en kontinuerlig uppföljning och utvärdering för att anpassningen till vad som visat sig vara effektiva behandlingslinjer skall säkras.

14.3.8 Skola

Lagstiftarens intentioner

Som nämnts är verksamheten vid ungdomshemmen uteslutande inriktade på vård. Lagstiftaren har gett SiS en betydande frihet beträffande uppläggningen av verksamheten. I lagen anges enbart den allmänna inriktningen på verksamheten. Några av den intagnes primära rättigheter anges emellertid också. I 12 § LSU sägs att den dömde skall ges tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus. Utbildning är alltså en av flera primära rättigheter för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

25

A.a.s. 179 ff.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

475

Utvärderingen

I utvärderingen anges att många av de LSU-dömda har stora kunskapsluckor och behov av kompletterande skolundervisning. Genomgången visar att det är stor variation på hur omfattande skolundervisningen är vid olika institutioner och avdelningar. Den faktiska undervisningstiden varierar mellan cirka en och 18 timmar per vecka. En del ungdomar med långa påföljder har som en del i utslussningen kunnat gå i skola på orten, utanför institutionen. Av de LSU-pojkar som har genomgått inskrivningsintervju uppgav 70 procent att de vill ha hjälp med sina skolproblem.

SiS menar i utvärderingen att behovsanpassad skolundervisning bör vara ett centralt innehåll i vården av LSU-dömda och att sådan undervisning bör kunna öka i omfattning.

Utredningens överväganden

Bedömning: Vi delar SiS uppfattning att institutionerna bör lägga större vikt vid skolgång och utbildning.

Vi delar SiS uppfattning att institutionerna bör lägga större vikt vid skola och utbildning. Skola och utbildning bör utgöra en väsentlig del i institutionsbehandlingen. Forskning visar att sådana insatser kan få betydelse både för ungdomarnas utveckling på institutionen och för deras möjligheter efter utskrivningen.

26

Erfarenheterna

säger att det även för unga med allvarliga beteendeproblem är möjligt att uppnå goda skolresultat. En institutionsbehandling kan vara den stabiliserande faktor som gör en regelbunden skolgång möjlig. Det är angeläget att denna möjlighet tas tillvara.

En strukturerad skolgång bör vidare kunna utgöra ett värdefullt inslag i de ungas utslussning från institutionen. Det bör alltså utredas om undervisning i detta skede kan ske, helt eller delvis, utanför institutionen. Vi återkommer i frågan om hur utslussningen bör vara utformad.

26

A.a.s. 328 ff.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

476

14.3.9 Ungdomarnas psykiska hälsa

Lagstiftarens intentioner

Den som är dömd till sluten ungdomsvård och behöver hälso- och sjukvård skall vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare (19 § LSU). Om nödvändig undersökning och behandling inte kan ske vid institutionen skall den allmänna sjukvården anlitas. Den dömde får även föras över till ett allmänt sjukhus om det behövs.

De särskilda ungdomshem som LSU-dömda placeras på skall ha tillgång till läkare (3 kap. 6 § socialtjänstförordningen (2001:937)). Av bestämmelsen framgår att en sådan läkare bör ha specialistkompetens inom barn- och ungdomspsykiatri eller allmän psykiatri. Dessutom bör enligt bestämmelsen dessa hem ha tillgång till psykologisk kompetens.

I de fall de ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård har svåra psykiska problem är lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård tillämplig (1 § andra stycket 4). Om det finns skäl att befara att den dömde lider av allvarlig psykisk störning skall institutionschefen ta kontakt med en läkare för undersökning av den unge. Om det inte är möjligt att ge den dömde hjälp genom psykiatrisk vård i frivilliga former kan det bli aktuellt att ta in honom på en sjukvårdsinrättning för rättspsykiatrisk vård.

Utvärderingen

SiS har i ökande utsträckning fått ta emot ungdomar med psykiatriska vårdbehov. Detta konstateras bl.a. i den tidigare nämnda rapporten från RRV.

27

Vid en av institutionerna har LSU-dömda genomgått en mångsidig utredning. Studien visar att ungefär hälften av ungdomarna har en problematik som kräver specialistpsykiatri.

En fjärdedel av de LSU-dömda som genomgått en inskrivningsintervju säger själva att de vill ha hjälp för problem med sin psykiska hälsa.

Enligt SiS rättspsykiatriska konsults granskning av uppgifter för de långtidsdömda LSU-intagna är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar betydligt vanligare i denna grupp än i normalbefolkningen (ADHD, DAMP, Aspergers syndrom m.fl. diagnoser).

27

Ingen plats för ungdomarna – Konsekvenser av platsbristen vid de särskilda ungdomshemmen inom Statens institutionsstyrelse, RRV 2002:13.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

477

En kartläggning som SiS gjorde tillsammans med Landstingsförbundet hösten 2001 visade att tillgängligheten till den psykiatriska vården är bristfällig och att samverkansformer mellan ungdomshemmen och landstingens kliniker för barn- och ungdomspsykiatri (BUP-kliniker) saknas i stora delar av landet. På grund av svårigheterna att få tillgång till BUP-klinikernas resurser har SiS anlitat konsulterande psykiatrer, men enligt utvärderingen finns det inte tillgång till sådan kompetens vid alla institutioner.

SiS påpekar i detta sammanhang att verksamheten vid den rättspsykiatriska vården inte är lämpligt organiserad. Lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård omfattar i och för sig även ungdomar som har dömts till sluten ungdomsvård. Det finns emellertid inte några avdelningar inom rättspsykiatrin som är avsedda för ungdomar, utan de får vårdas tillsammans med vuxna.

SiS menar i utvärderingen att det är anmärkningsvärt att samarbetet med barn- och ungdomspsykiatrin för de LSU-dömda är så bristfälligt. Kvalificerad hjälp till denna grupp unga borde vara högprioriterad i samhället. Det är en brist mot bakgrund av den svåra psykiatriska problematik som många av de LSU-dömda ungdomarna har.

Utredningens överväganden

Bedömning: Vi anser att de brister som konstateras i utvärderingen vad gäller möjligheterna till undersökning av och vård för LSU-dömda ungdomars psykiska ohälsa är allvarliga och att det är angeläget att bristerna åtgärdas så fort som möjligt. Många konkreta förslag har emellertid under årens lopp lagts fram i den frågan utan att de lett till några lagstiftningsåtgärder eller andra beslut med direkt praktisk betydelse för möjligheten att rätta till de brister som funnits under lång tid. Vi har därför ansett det mindre meningsfullt att lägga fram ytterligare förslag på området. I stället vill vi understryka vikten av att de åtgärder som redan har vidtagits i förening med de förslag som har lagts tidigare och de som kommer att läggas av aktuella aktörer resulterar i att de LSU-dömda får sina behov av kvalificerad psykiatrisk hjälp tillgodosedda.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

478

Vi delar SiS uppfattning att bristerna på detta område är allvarliga. En framgångsrik behandling förutsätter i många fall att ungdomarnas behov av psykiatrisk vård utreds och att resurser finns för att tillfredsställa behovet. Forskning har bl.a. visat att psykiatriska symtom har betydelse för hur behandlingen skall genomföras och för hur ungdomarna kan tillgodogöra sig olika slags insatser.

28

Problemet har uppmärksammats på olika håll. Barnpsykiatrikommittén hade i uppdrag att granska barns och ungdomars psykiska ohälsa och hur deras vårdbehov tillgodoses. Utredningen skulle särskilt uppmärksamma bl.a. utagerande, ofta missbrukande tonåringar i behov av både psykiatrisk vård och sociala insatser. I utredningens direktiv angavs att det inom familjehems- och institutionsvård fanns brister när det gäller metoder och resurser, bl.a. hade de särskilda ungdomshemmen som avses i 12 § LVU behov av konsulttjänster från barn- och ungdomspsykiatrin. Utredningen fick i uppdrag att bl.a. föreslå åtgärder som syftar till att förbättra samarbetet mellan socialtjänsten, inklusive de s.k. § 12-hemmen, och hälso- och sjukvården samt mellan hälso- och sjukvården och andra samhällsinstanser.

Barnpsykiatrikommittén konstaterade i sitt slutbetänkande

29

att

en stor andel barn och ungdomar uppvisar olika former av psykisk ohälsa. Kommittén konstaterade vidare att trycket på barn- och ungdomspsykiatrin hade ökat under 1990-talet, dels genom ett ökat antal patienter som sökte sig till barn- och ungdomspsykiatrin, dels genom att andra instanser som arbetade med barn och ungdomar, exempelvis barnhälsovård, barnomsorg, skolhälsovård, barnhabilitering och socialtjänst, i ökad utsträckning krävde medverkan från barn- och ungdomspsykiatrin. Kommittén visade på behovet av att arbeta förebyggande och betonade att detta arbete kräver samverkan mellan olika samhällssektorer.

Barnpsykiatrikommittén fann att vården inte fungerade tillfredsställande för ungdomar med allvarlig psykisk ohälsa. Kommittén ansåg att bl.a. utagerande ungdomar med missbruksproblem och psykiska problem inte fick tillräcklig psykiatrisk vård. Dessa ungdomar har en sammansatt problematik som är svår att hantera inom psykiatrin och socialtjänsten. I synnerhet borde enligt kommittén de ungdomar som vårdas i särskilda ungdomshem eller i

28

Andreassen, Tore, Institutionsbehandling av ungdomar – Vad säger forskningen, Stockholm, 2003, s. 277 ff.

29

Det gäller livet – Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem (SOU 1998:31).

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

479

andra hem för vård eller boende uppmärksammas. De fick inte alltid adekvat psykiatrisk hjälp för sina psykiska problem. Det var menade kommittén nödvändigt att införa ett enhetligt system som klart anger vilken huvudman som har ansvaret för olika delar av vården.

Mot denna bakgrund föreslog Barnpsykiatrikommittén att barn- och ungdomspsykiatrin i varje landsting skall ha en skyldighet att delta i behandlingsråd med företrädare från barn- och ungdomspsykiatrin, socialtjänst och särskilda ungdomshem eller andra hem för vård eller boende. Inom ramen för behandlingsrådets arbete skall socialtjänsten ansvara för upprättandet av en individuell plan, av vilken det tydligt skall framgå vilken huvudman som ansvarar för vad i genomförandet av planen. Kommittén föreslog vidare att barn- och ungdomspsykiatrin också skall utse en patientansvarig behandlare som etablerar kontakt med de särskilda ungdomshemmen och HVB-hemmen inom det egna upptagningsområdet. Slutligen fanns det enligt kommitténs bedömning behov av kompetensutveckling inom rättspsykiatrin, så att unga lagöverträdare med allvarlig psykisk störning skall kunna erbjudas adekvat vård.

Barnpsykiatrikommittén konstaterade vidare att ungdomar med psykiska problem befinner sig i gränslandet mellan barn- och ungdomspsykiatrins familjeorienterade arbetssätt och vuxenpsykiatrins mer individinriktade. Detta försvårar möjligheten att få tillfredsställande stöd och vård och medförde ofta olyckliga och onödiga kontinuitetsbrott i samband med övergången mellan de båda specialiteterna. Mot denna bakgrund föreslog kommittén att regeringen skall bemyndiga Socialstyrelsen att utveckla riktlinjer för den psykiatriska vården av ungdomar. Riktlinjerna skall utgå från en utvidgad och flexibel samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin samt vuxenpsykiatrin.

Regeringen behandlade Barnpsykiatrikommitténs förslag i propositionen Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården.

30

I propositionen presenterades åtgärder för att utveckla hälso- och sjukvårdens grundläggande struktur och inriktning. Dessutom redovisades åtgärder för att stärka stödet till bl.a. barn och ungdomar med psykisk ohälsa och till psykiskt funktionshindrade.

30

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

480

Regeringen pekade i handlingsplanen ut en angelägen inriktning för utvecklingen av svensk hälso- och sjukvård under 2000-talets inledande decennium. I propositionen redovisade regeringen det avtal om utvecklingsinsatser mellan staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet som träffades i maj 2000. I detta utvecklingsavtal hade parterna kommit överens om åtgärder och inriktning i linje med propositionen.

För att stimulera en utveckling enligt den nationella handlingsplanen fick landsting och kommuner ett statligt tillskott på närmare 9 miljarder kronor.

Socialstyrelsen fick uppdrag att följa satsningen med årlig rapportering (under åren 2002–2005).

I handlingsplanen uppmärksammades särskilt vissa frågor, bl.a. psykisk ohälsa hos barn och ungdomar.

31

Regeringen förklarade att den delade Barnpsykiatrikommitténs bedömning att det är ytterst angeläget att förbättra omhändertagandet av barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet hade mot denna bakgrund i avtalet om utvecklingsinsatser enats om att landstingen skall erbjuda barn och ungdomar som visar tecken på psykiska problem tidigt och adekvat stöd.

Enligt regeringens mening löste inte inrättandet av de av Barnpsykiatrikommittén föreslagna behandlingsråden problemet med att ge bl.a. unga på institutioner adekvat psykiatrisk hjälp, eftersom barn- och ungdomspsykiatrin inte har tillräcklig kunskap om effektiva behandlingsmetoder. Regeringen ansåg att arbetet i stället skall inriktas mot att stimulera metodutveckling. Mot denna bakgrund hade parterna i utvecklingsavtalet enats om att landstingen skall utveckla vårdinnehållet för barn och ungdomar med psykiska problem och samtidigt missbruk.

Regeringen instämde också i vad Barnpsykiatrikommittén anfört om att det måste finnas flexibla gränser mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Regeringen pekade på att det inom flertalet landsting pågick arbete för att integrera barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Regeringen ansåg dock att verksamheten borde stödjas inom ramen för resurstillskottet till landstingen i stället för med särskilda stimulansmedel. Mot denna bakgrund hade parterna i utvecklingsavtalet kommit överens om att landstingen skall svara för att tillgodose vårdbehoven hos

31

A. prop. s. 44 ff.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

481

ungdomar i åldersgruppen 16–25 genom samordnade insatser mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.

Enligt regeringens bedömning var det angeläget att också insatserna för psykiskt funktionshindrade förstärktes inte minst med samordnade vårdinsatser från psykiatrin och landstingens primärvård och i samverkan med socialtjänsten. Parterna hade därför i utvecklingsavtalet kommit överens om att landstingen särskilt skall uppmärksamma psykiskt funktionshindrade så att deras psykiatriska och somatiska vårdbehov blir tillgodosedda genom en utvecklad samverkan mellan landstingens primärvård, psykiatrin och socialtjänsten.

Regeringen erinrade om att en särskild utredare var tillkallad med uppgift att beskriva och analysera de problem som finns vid samverkan mellan landstingens hälso- och sjukvård och kommunernas vård och omsorg på områden där det finns behov och intresse av att samverka. Uppdraget omfattade bl.a. behovet av samverkan kring barn och ungdomar med psykiska problem samt psykiskt funktionshindrade.

Utredningen antog namnet Samverkansutredningen och dess betänkande

32

lades till grund för lagen (2003:192) om gemensam

nämnd inom vård- och omsorgsområdet, vilken är avsedd att ge kommunerna och landstingen möjlighet att utveckla samarbetet utifrån de lokala förutsättningarna. Den trädde i kraft den 1 juli 2003.

33

Även LVU-utredningen, som år 1999 fick i uppdrag att se över LVU, konstaterade att många ungdomar med allvarliga psykiska problem inte fick den hjälp de behövde.

34

LVU-utredningen delade

Barnpsykiatrikommitténs uppfattning att en bärande orsak är bristande samarbete mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. Detta problem kan, enligt utredningen, inte undanröjas genom ändringar i tvångslagstiftningen.

I propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. anslöt sig regeringen till LVU-utredningens slutsats.

35

Regeringen

menade att de problem som hade redovisats handlade dels om kvalitativa brister i den psykiatriska vården, dels om att samarbetet mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin måste

32

Betänkandet Samverkan – Om gemensamma nämnder på vård- och omsorgsområdet, m.m. (SOU 2000:114).

33

34

Betänkandet Omhändertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77).

35

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

482

utvecklas. Regeringen fastslog att barn och ungdomar som har psykiska problem har rätt att få stöd och hjälp från psykiatrin och att arbetet med att utveckla och förbättra samverkan mellan olika huvudmän måste fortsätta. Regeringen hänvisade i detta sammanhang till den tidigare nämnda nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården och till gjorda resurstillskott till vården och omsorgen.

Enligt regeringens bedömning innebar resurstillskotten och den nationella handlingsplanen, tillsammans med vissa andra uppräknade insatser, att en stabil grund hade lagts för att förbättra kvaliteten och tillgängligheten inom hälso- och sjukvården.

I propositionen erinrades om att SiS, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet under år 2003 skulle påbörja ett gemensamt projekt om ungdomars rätt att få stöd och hjälp från psykiatrin, syftande bl.a. till att identifiera vilka hinder mellan kommuner, landsting och SiS som försvårar samverkan med ungdomarna och deras familjer.

Enligt uppgift är ett syfte med projektet att hitta former för samverkan mellan ungdomshemmen och psykiatrin. Målsättningen är att man skall skapa hållbara betalningskedjor och administrativa rutiner. Det har sagts att en lösning skulle kunna vara att institutionen tar fram en vårdplan som beskriver behovet. Med vårdplanen som grund kan därefter en samverkan ske med BUPkliniken i området. Tanken är att en psykiater från kliniken skall fungera som konsult åt institutionen och sedan debitera det landsting som den unge kommer från. Psykiatrikern skall även fungera som en länk till hemlandstinget, eftersom psykiatrin på hemorten skall ta över när den unge lämnar ungdomshemmet. Projektet skall pågå i minst två år.

Även inom kriminalvården har stödet till intagna med psykiska problem diskuterats. Psykansvarskommittén konstaterade i sitt betänkande

36

att många intagna har sådana problem och att deras

vårdbehov inte tillgodoses i tillräcklig utsträckning. För att erforderlig vård skall kunna komma till stånd föreslog kommittén bl.a. organisatoriska och ekonomiska förändringar av den rättspsykiatriska vården. Enligt förslaget skall staten ta ett större ansvar för den rättspsykiatriska vården genom att överta finansieringen av denna. Driften skall däremot ligga kvar hos

36

Betänkandet Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3).

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

483

sjukvårdshuvudmännen. Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds för närvarande inom departementet.

Regeringen tillkallade i oktober 2003 en nationell samordnare för den psykiatriska vården i Sverige.

Samordnaren skall enligt direktiven

37

se över frågor som rör

arbetsformer, samverkan, samordning, resurser, personal och kompetens inom vård, social omsorg och rehabilitering av psykiskt sjuka och psykiskt funktionshindrade. Samordnaren skall fortlöpande informera regeringen om resultatet av arbetet och vid behov ge förslag till författningsändringar och förtydliganden av gällande regelverk. Samordnaren skall också, tillsammans med kommuner, landsting och berörda statliga myndigheter, formulera strategier för kvalitetsutveckling för att samordna och stärka utvecklingsarbetet.

I direktiven angavs att samordnaren särskilt skall uppmärksamma bl.a. den psykiatriska vården av personer som är omhändertagna av andra huvudmän än kommuner och landsting, t.ex. av kriminalvården och SiS. Samordnarens uppdrag upphör senast den 1 november 2006.

Vi anser som nämnts att de brister som konstateras i utvärderingen är allvarliga. Det är angeläget att bristerna åtgärdas så fort som möjligt. Som framgått av den nu lämnade utförliga redogörelsen har dock problemet med barns och ungdomars psykiska ohälsa och med att tillgodose deras behov av vård aktualiserats i olika sammanhang. Många konkreta förslag har lagts fram under årens lopp utan att de lett till några lagstiftningsåtgärder eller andra beslut med direkt praktisk betydelse för möjligheten att rätta till de brister som funnits så länge. Mot den bakgrunden har vi ansett det mindre meningsfullt att lägga fram ytterligare förslag på området. I stället vill vi understryka vikten av att de åtgärder som redan har vidtagits i förening med de förslag som har lagts tidigare och de som kommer att läggas av aktuella aktörer resulterar i att de LSU-dömda får sina behov av kvalificerad psykiatrisk hjälp tillgodosedda.

37

Dir. 2003:133.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

484

14.3.10 Säkerhet och samhällsskydd

Lagstiftarens intentioner

Som nämnts inledningsvis var utgångspunkterna vid utformningen av den nya påföljden dels att verkställigheten skall kunna ske under sådana former att risken för skadeverkningar av frihetsberövandet minimeras, dels att verkställigheten skall kunna ordnas så att orsakerna till den unges kriminalitet kan angripas så effektivt som möjligt. Det betonades i förarbetena att verkställigheten samtidigt måste utformas med beaktande av att frihetsberövandet är en straffrättslig reaktion på brott och att verkställigheten måste kunna ske under säkra och betryggande former. Det är, sades det, väsentligt för tilltron till påföljden att verkställigheten kan genomföras med erforderlig säkerhet och att den dömde kan hindras från att avvika eller på annat sätt hindra verkställigheten. Det var därför nödvändigt att införa bestämmelser i LSU som säkerställde detta. Vid utformningen av bestämmelserna har i första hand de bestämmelser som reglerar verkställigheten beträffande dem som är föremål för administrativt frihetsberövande enligt LVU tjänat som förebild. I LSU har därutöver några bestämmelser som motsvarar de som finns i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt tagits in.

Utvärderingen

Kvalificerade risk- och behovsbedömningar för de unga som har begått de allvarligaste brotten är ett viktigt underlag för besluten, både för tillgodoseende av samhällsskyddsaspekten och för en väl underbyggd planering av vården. Bedömningar om risk för återfall i kriminalitet, missbruk eller annat negativt beteende skall alltid ligga till grund för beslut om vård i öppnare former eller permissioner för ungdomar med långa verkställighetstider.

SiS placeringschef beslutar om huruvida en risk- och behovsbedömning skall utföras. Utredningar som fokuserar på risker görs av ett team vid RMV inom ramen för ett särskilt projekt om risk- och behovsbedömningar eller av externa rättspsykiatriska konsulter efter remiss. Utredningen kan inte genomföras utan att den dömde ger sitt skriftliga tillstånd till riskbedömningen.

De särskilda omfattande riskbedömningar som gjorts under åren 2001 och 2002 har rört 15 unga. Även sju mindre omfattande utredningar har gjorts under 2002.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

485

SiS konstaterar att kvaliteten på de begärda beslutsunderlagen har varierat påtagligt. Underlagen från RMV har varit välgjorda och utvecklat problematiken. Av de övriga utredningarna har en del varit direkt undermåliga med ytliga bedömningar som inte varit till hjälp vid besluten, medan andra har hållit en god standard. En svårighet har varit att olika läkare i vissa fall har gjort diametralt olika bedömningar av den unges problematik och risk för återfall.

I utvärderingen anger SiS att mycket arbete återstår när det gäller att implementera risk- och behovsbedömningar inom sluten ungdomsvård samt att strävan är att bygga upp kompetens för sådana bedömningar inom den egna organisationen i stället för att använda extern expertis.

I övrigt framgår att det under perioden 1999–2001 skedde 86 avvikningar av 44 pojkar dömda till sluten ungdomsvård. 25 av dem avvek en gång, övriga två eller flera gånger. Enstaka pojkar avvek mer än fem gånger. Vid 19 av avvikningstillfällena återkom den unge samma dag. Enstaka ungdomar var ”på rymmen” i flera månader. Majoriteten av avvikningarna skedde från institutionen eller institutionsområdet och det var få avvikningar i samband med permissioner. Totalt beviljades under den nämnda tidsperioden över 2 000 permissioner.

Cirka en tredjedel av avvikningarna skedde från en institution som på grund av platsbristen fick ta emot betydligt fler LSUdömda än avsett och som dessutom hade problem med ledningsfunktion och struktur. I relation till antalet vårddygn utgör det totala antalet avvikningsdagar under hela perioden 1999–2001 sammanlagt tre procent.

Utredningens överväganden

Bedömning: Arbetet med att ta fram sådana utredningar som kan ligga till grund för såväl identifiering av risksituationer som bedömning av vilka åtgärder som måste vidtas för att minska riskerna vid bevakade och obevakade permissioner bör utvecklas.

Att döma av utvärderingen verkar problemet med avvikningar i viss utsträckning bero på att antalet LSU-intagna blev långt större än planerat. Antalet avvikelser bör därför kunna minska när antalet platser hos SiS motsvarar platsbehovet.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

486

Verkställigheten har utformats med beaktande av att frihetsberövandet är en straffrättslig reaktion på brott och att den skall ske under säkra och betryggande former. För att samhällsskyddet skall kunna tillgodoses är det självklart viktigt att de utredningar som görs kan ligga till grund för identifiering av risksituationer och bedömning av vilka åtgärder som måste vidtas för att minska riskerna vid bevakade och obevakade permissioner. Vi delar alltså SiS uppfattning att det är angeläget att detta arbete utvecklas.

Antalet avvikningar förefaller inte anmärkningsvärt stort. Arbetet med att minska antalet är dock betydelsefullt. Forskningen visar på vikten av att minimera antalet behandlingssammanbrott.

38

Enligt dessa studier kan möjligen dåliga resultat av institutionsbehandling, i vart fall delvis, förklaras av att vistelsen har avbrutits. Exempelvis är det känt att rymningar stör planerad behandling och ökar risken för antisocialt beteende och att de dessutom kan påverka andra ungdomar till att handla på samma sätt. Ett behandlingssammanbrott kan medföra att behandlingsinsatsen avslutas, men det kan också leda till en ny placering på andra institutioner. Vistelser av varierande längd på flera institutioner kan i sin tur resultera i instabilitet. Bristen på stabilitet kan ha betydelse för den unges allmänna utveckling, men den kan också ha betydelse för effekten av de nya åtgärder som sätts igång. Den unges beteende på en ny institution och förmåga att tillgodogöra sig en ny behandlingsinsats påverkas av dennes upplevelser på tidigare institutioner.

Det sagda visar på behovet av att minimera antalet behandlingssammanbrott, däribland avvikningarna. Att döma av utvärderingen verkar dock problemet med avvikningar i viss utsträckning bero på att antalet LSU-intagna blev långt större än planerat. Antalet avvikelser bör därför kunna minska när antalet platser hos SiS motsvarar platsbehovet.

14.3.11 Utslussning

Lagstiftarens intentioner

I förarbetena till LSU framhölls det att det är väl känt att det ofta är förenat med svårigheter för en intagen att lämna den institution där han varit omhändertagen. Det är därför angeläget att steget

38

Andreassen, Tore, Institutionsbehandling av ungdomar – Vad säger forskningen, Stockholm, 2003, s. 147 ff.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

487

mellan institutionen och omvärlden inte blir alltför stort och det är viktigt att utslussningen sker successivt. Det underströks att utslussningen skall planläggas i samråd med socialtjänsten i den dömdes hemkommun samt att det är av största vikt att dessa organ samverkar i detta avseende.

I 5 § förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård anges att den behandlingsplan som skall upprättas av SiS, i samråd med socialnämnden i den dömdes hemort, skall avse vistelsen vid och utslussningen ur det särskilda ungdomshemmet samt att den skall inriktas på åtgärder som kan främja den dömdes anpassning i samhället och förbereda den dömde för tillvaron utanför det särskilda ungdomshemmet.

Utslussningen bör enligt förarbetena vara en normal del av påföljden sluten ungdomsvård. Man skall dock beakta att det är fråga om verkställighet av en frihetsberövande påföljd och att påföljden inte får urholkas så att den får en annan innebörd än vad som avsågs när domstolen beslutade sin dom.

Det naturliga är att utrymmet för utslussning ökar i slutet av verkställighetstiden. Utslussningen kan inledas genom att den dömde ges möjlighet till vistelse på det särskilda ungdomshemmet under öppnare former. Den som har vistats under öppnare former bör därefter också ges möjlighet att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet i allt större utsträckning.

Vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet skall tillåtas i den utsträckning som kravet på samhällsskydd medger, om det bedöms lämpligt för att t.ex. främja den unges anpassning i samhället (18 § LSU).

• Utslussning kan alltså bestå i:

1. Vistelse på institutionen i öppnare former.

2. Vistelse utanför institutionen.

• Vistelse utanför institutionen kan i sin tur bestå i:

1. Permission.

2. Vistelse utanför institutionen under en viss del av dygnet för att delta i dagliga aktiviteter, t.ex. utbildning.

3. Placering utanför institutionen för särskilda åtgärder.

Det krav som bör ställas på en placering utanför institutionen för särskilda åtgärder är enligt förarbetena att den är förenad med strukturerad verksamhet vars syfte är att främja den unges anpassning i samhället. Det bör naturligtvis inte förekomma att den

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

488

unge placeras i eget boende eller i föräldrahemmet, eftersom en sådan placering skulle urholka påföljdens innehåll.

Som nämnts skall SiS besluta om vistelse utanför institutionen efter samråd med socialnämnden i den dömdes hemkommun. Om det är fråga om en placering utanför institutionen fordras dessutom att socialnämnden i den dömdes hemkommun samtycker till placeringen eftersom det är kommunen som får svara för kostnaderna för detta. Undantag gäller självklart om placeringen sker på någon annan av SiS institutioner, t.ex. någon form av utslussningsboende.

Det särskilda ungdomshemmet behåller behandlingsansvaret för den unge när han vistas utanför hemmet, men ansvaret för hans omedelbara behov av t.ex. bostad och ekonomiskt stöd vilar på socialtjänsten i den unges hemkommun.

Beslut om vistelse utanför hemmet bör vid behov förenas med särskilda villkor om t.ex. drogfrihet och kontakt. Behovet av villkor prövas av SiS i samråd med socialtjänsten.

Vistelsen utanför hemmet skall vara så ordnad att företrädare för hemmet kan följa den unges förehavanden bl.a. för att snabbt kunna återföra denne till hemmet vid misskötsamhet.

Utslussning är alltså enligt LSU en del av verkställigheten av påföljden sluten ungdomsvård. Utslussningen upphör följaktligen samtidigt med verkställigheten.

Utvärderingen

Om den unge sköter sig väl bedrivs vården under allt öppnare former och möjligheten till obevakade permissioner ökar i slutskedet av verkställigheten som en förberedelse för frigivningen.

På Sundbo ungdomshem kan ungdomarna i utslussningsskedet vårdas vid den öppna verksamheten Räddningstjänsten i Surahammar. I denna fas skall den dömde ha sysselsättning och fritidsintressen utanför institutionen. Samma gäller de ungdomar som gått vidare till öppna avdelningar på Råby ungdomshem. Även vid Bärbys öppna behandlingsavdelning Bågen finns möjlighet att gå i skola eller praktisera utanför institutionen.

Permissionerna är en del av utslussningen till en fungerande tillvaro. Genom vistelser utanför ungdomshemmet försöker man låta den unge bibehålla kontakten med omvärlden för att på så sätt minimera skadeverkningarna av institutionsvården. I samband med

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

489

permission skall dock hänsyn tas till samhällsskyddet och risken för avvikning och återfall i brottslighet.

Det finns riktlinjer för permissioner för unga dömda till LSU enligt en s.k. stege. Permission beviljas för dem med påföljd på kortare tid än ett år först efter två månaders verkställighet och för dem med en påföljd på ett år eller mer tidigast efter fyra månader. Först skall den unge klara vistelser utanför institutionen tillsammans med personal. Innan den unge får lämna institutionen på egen hand skall permissionsadressen (oftast föräldrahemmet) kontrolleras genom att personal följer med första gången – för att kartlägga eventuella risksituationer och förebygga misslyckanden i form av återfall i missbruk, kriminalitet eller avvikningar.

Beslutsfattaren vid placeringsenheten har under åren 1999–2001 behandlat totalt 2 707 ansökningar om permissioner, varav 2 325 har beviljats, dvs. drygt 80 procent. Övervägande delen av utevistelserna var endagspermissioner (drygt 80 procent). Flertalet beslut rörde vistelser utanför ungdomshemmet tillsammans med personal.

Som framgått kan de unga, efter samtycke från socialtjänsten, placeras utanför SiS institutioner i utslussningsskedet. Totalt tio ungdomar har varit föremål för sådana placeringar. Vid misskötsamhet återförs den dömde till institutionen.

De flesta av pojkarna återvänder efter frigivning till föräldrahemmet. Möjligheten att efter frigivningen fortsätta vården av den unge med stöd av LVU vid ungdomshemmen har använts endast i liten omfattning. År 1999 fortsatte vården med stöd av LVU i ett fall, år 2000 i sex fall och år 2001 också i sex fall. För ett par ungdomar har vården fortsatt frivilligt enligt SoL vid en SiSinstitution. Socialtjänsten har varit engagerad i samtliga LSUdömda flickor. Av sammanlagt tre frigivna flickor har två fått fortsatt vård enligt LVU efter frigivningen.

Enligt svaren på en enkät till socialtjänsten var flertalet socialsekreterare nöjda med utslussningen (drygt 60 procent), medan drygt 10 procent var missnöjda. Vissa beskrev ett gott samarbete, medan andra ansåg att socialtjänsten kopplats in alltför sent. Svårigheter att genomföra en bra utslussning kunde enligt svaren också bero på att den unge inte varit intresserad av eller villig att medverka i en planering.

SiS skriver i utvärderingen att det är anmärkningsvärt få unga som i slutskedet av verkställigheten har placerats i vårdformer utanför SiS och som efter verkställighetstiden fått ytterligare vård

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

490

enligt LVU, trots att sådana möjligheter särskilt tagits in i lagstiftningen.

SiS konstaterar att planeringen av utslussningen skall göras i samverkan med socialtjänsten. Undersökningen tyder på att sena kontakter mellan institutionen och socialtjänsten motverkar en bra utslussningsplanering. Allt talar för att det är viktigt att samarbetet påbörjas i ett tidigt skede. En del unga avböjer kontakt med socialtjänsten och i en del andra fall har stora avstånd, oklarheter i ansvarsfördelning m.m. resulterat i bristande samarbete.

Utredningens överväganden

Bedömning: Även om lagstiftarens intentioner i stort verkar följas när det gäller utslussningen förekommer också på detta område brister i samarbetet mellan SiS och socialtjänsten. Vi instämmer i SiS bedömning att man borde ha kunnat placera fler ungdomar utanför SiS institutioner under utslussningen.

Vad som framkommit i utvärderingen i denna del ger anledning att överväga om samhällets samlade insatser för LSUdömda i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen bör förbättras och i så fall på vilket sätt. Vi behandlar frågan nedan i avsnitt 14.4.

Utslussningen är en viktig del av verkställigheten och det är betydelsefullt att ansträngningar görs för att den skall fungera. Av forskningen framgår att den unge behöver hjälp under utslussningen.

39

Detta gäller inte bara ifråga om praktiska saker som

bostad osv., utan åtgärder bör riktas också mot den miljö som den unge återvänder till. Det är t.ex. viktigt att hjälpa den unge att etablera kontakter i s.k. prosociala miljöer. Man bör främja den unges kontakter med bl.a. ”normala ungdomar” utanför institutionen.

I stort verkar lagstiftarens intentioner följas när det gäller utslussningen. Även här brister emellertid samarbetet mellan SiS och socialtjänsten, i vart fall enligt SiS uppfattning. Vi instämmer i SiS bedömning att man borde ha kunnat placera fler än tio ungdomar utanför SiS institutioner under utslussningen. I detta

39

A.a.s. 315 ff., 321 ff.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

491

sammanhang skall dock nämnas att många ungdomshem har öppna avdelningar som används vid utslussningen.

Skälet till det ringa antalet utplaceringar kan vara samverkansbristerna eller att socialtjänsten generellt sett är alltför passiv under verkställigheten. En annan närliggande förklaring är att det är kommunen som svarar för kostnaderna vid sådan placering.

Vad som framkommit i utvärderingen i denna del ger anledning att överväga om samhällets samlade insatser för LSU-dömda i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen bör förbättras och i så fall på vilket sätt. Vi behandlar frågan nedan i avsnitt 14.4.

14.3.12 Samverkan mellan SiS och föräldrarna

Utvärderingen

Insatserna gentemot familj och nätverk varierar vid institutionerna från en positiv inställning till kontakt, besök och samarbete kring den unge, till (mer sällan) regelbundna nätverksmöten och familjesamtal. Regelbundna nätverksmöten och familjesamtal förekommer bara vid några institutioner. Strukturerade nätverksmöten hålls på en mottagningsavdelning och en behandlingsavdelning erbjuder familjeterapeutiska insatser. Familjearbetet i övrigt är mest inriktat på att göra familjen delaktig i behandlingsplanering, samarbete kring permissioner och utslussning samt möjlighet till besök. På flera institutioner har familjen möjlighet att bo kvar över natten för att kunna förlänga besökstiden. Det förekommer dock att de unga eller familjerna inte vill medverka i familjearbete. I en enkät om LSU-intagna till socialtjänsten var SiS familjearbete det som socialsekreterarna var minst nöjda med. Mindre än hälften ansåg det tillfredsställande.

SiS konstaterar i utvärderingen att det är en angelägen uppgift att utveckla familjearbetet och att även socialtjänsten har ett stort ansvar för att ett fungerande familjearbete kommer till stånd. SiS menar att ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och SiS när det gäller familjearbetet bör klargöras. Det är också viktigt att parterna finner former för samarbete kring frågan. Insatser gentemot familjen som görs under institutionsvistelsen behöver också fullföljas och följas upp av socialtjänsten efter den unges frigivning, tillägger SiS.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

492

Utredningens överväganden

Bedömning: Vi instämmer i SiS uppfattning att det är viktigt att institutionernas familjearbete utvecklas och förbättras. Socialtjänstens roll i sammanhanget bör uppmärksammas.

Det har tidigare funnits en uppfattning om att behandling ofta skulle bygga på isolering från familj och dysfunktionell familjemiljö. Enligt nyare rön har barnets familj eller ursprung en central betydelse i behandlingen, eftersom familjens engagemang är en s.k. prediktor för att utvecklingen skall bli lyckosam, både på institutionen och efter utskrivningen.

40

Det anses därför numera som god

praktik att involvera föräldrar och övrig familj i behandlingen.

Vi instämmer i SiS uppfattning att det är viktigt att utveckla och förbättra institutionernas familjearbete. Socialtjänstens roll i sammanhanget bör uppmärksammas.

14.3.13 Samverkan mellan SiS och socialtjänsten

Lagstiftarens intentioner

I förarbetena påpekades att socialnämnden skall verka för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd de behöver (5 kap. 1 § SoL) och det underströks att detta självklart gäller även de ungdomar som har frihetsberövats på grund av brott. Att frihetsberövandet skall verkställas under ledning av SiS befriar alltså inte socialnämnden från detta ansvar.

Verkställigheten skall planläggas och genomföras i nära samarbete med socialnämnden i den dömdes hemort (3 § LSU). Socialnämnden skall lämna de uppgifter som behövs för att den som har dömts till sluten ungdomsvård skall kunna anvisas plats och erhålla lämplig vård (1 § förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård).

SiS skall efter samråd med socialtjänsten i den dömdes hemkommun bestämma vid vilket ungdomshem den unge skall placeras. Vid bedömningen skall stor vikt läggas vid värdet av kontinuitet i vården och miljön. SiS skall upprätta en behandlingsplan för den unge i samråd med socialtjänsten i dennes hemort (5 §

40

A.a.s. 323 ff.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

493

nämnda förordning). Som tidigare har nämnts skall socialtjänsten involveras i planeringen och genomförandet av utslussningen.

Eftersom socialtjänsten behåller huvudansvaret för ungdomar som begår brott även under den tid den unge verkställer påföljden sluten ungdomsvård skall den vara väl informerad om hur utredningsarbetet och vistelsen vid ungdomshemmet fortlöper samt om hur den fortsatta vården och behandlingen skall utformas.

Utvärderingen

Av tidigare avsnitt framgår att samarbetet mellan SiS och socialtjänsten i vissa avseenden inte har fungerat på ett tillfredsställande sätt.

Under förberedelsefasen och även under år 1999 genomförde SiS informations- och utbildningsinsatser gentemot socialtjänsten för att öka kunskapen om den nya verkställigheten och på så sätt främja samarbetet. Institutionerna har också sedan påföljden infördes riktat informationsinsatser till socialtjänsten. Placeringsenheten vid SiS skall i princip samråda med socialtjänsten inför placering av en LSU-dömd. Platsbristen vid SiS ungdomshem har dock hittills inte lämnat utrymme för några diskussioner med socialtjänsten kring lämpligt behandlingsalternativ. I de flesta fall har därför placeringsenheten endast informerat socialtjänsten, såväl muntligt som skriftligt, om domen och var den unge placerats. En broschyr med information om LSU och respektive myndighets ansvar har i samband med detta också skickats till socialtjänsten. Institutionerna bjuder regelmässigt efter placeringen in socialtjänsten för gemensam behandlingsplanering. I de flesta fall har dock samarbetet med socialtjänsten kommit igång först i samband med planeringen inför frigivningen.

Redan under våren 1999 signalerade institutionerna att samarbetet med socialtjänsten ofta inte fungerade tillfredsställande. Det har uppfattats som svårt att få socialtjänsten delaktig i planeringen av verkställigheten och frigivningen för LSU-dömda.

I en beskrivning av LSU-intagna under år 2000 konstaterade SiS att graden av samarbete med socialtjänsten varierade, bl.a. på grund av att många ungdomar inte ville ha kontakt med de sociala myndigheterna. De som före verkställigheten hade en bra kontakt med socialtjänsten behöll dock oftast denna under institutionsvistelsen och ungdomar som ville förändra sin situation ville också i regel ha sådan kontakt.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

494

I en undersökning år 2000 som baserade sig på intervjuer med SiS personal och socialsekreterare framkom att samarbetet med socialtjänsten generellt sett fungerade bra när det gäller LVUungdomar, men sämre för LSU-dömda. Gruppen ungdomar dömda till sluten ungdomsvård var enligt socialsekreterarna överlag inte ett prioriterat område inom socialtjänsten, framför allt beroende på en trängd ekonomi och stor arbetsbörda samt på att socialtjänsten inte har huvudansvaret när det gäller själva verkställigheten. Andra hinder för samarbetet som nämndes var att den unge själv avböjde kontakt med socialtjänsten, att de som hade fyllt 18 år vid intagningen organisatoriskt faller mellan ungdomsgruppernas och vuxengruppernas ansvarsområden samt att kommuner med enstaka ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård inte har kunnat bygga upp kompetens kring detta m.m.

SiS anordnade ett seminarium med företrädare för socialtjänsten under våren 2001 för att diskutera samverkan kring de LSU-dömda ungdomarna. Slutsatserna från seminariet låg till grund för ett informationsmaterial som SiS tagit fram tillsammans med Svenska Kommunförbundet.

41

Materialet har distribuerats till samtliga

socialkontor i landet och till SiS ungdomshem. I materialet tydliggörs ansvarsfördelningen och sekretessfrågorna.

Vid ett möte år 2001 med handläggare vid de stora institutionerna framfördes uppfattningen att samarbetet då börjat finna sin form. Personalen vid ungdomshemmen ansåg att det i princip fungerade tillfredsställande, i vart fall jämfört med ett år tidigare då intervjuundersökningen gjordes.

En enkätundersökning riktad till socialtjänsten, som skickades ut till berörd socialtjänst efter frigivningen för samtliga LSU-dömda ungdomar som frigavs år 2001, tyder på att kontakter som tas mellan institutionen och socialtjänsten först på ett senare stadium av verkställigheten inte bidrar till en bra planering inför utslussning. De socialsekreterare som hade följt hela ärendet var betydligt mer nöjda med samarbetet än de som bara varit inkopplade en del av tiden.

SiS konstaterar följande i utvärderingen. Oavsett skälen är bristen på fungerande samarbete allvarlig. Samverkan är angelägen under hela verkställighetstiden, med sikte på såväl vårdinnehåll som en genomtänkt utslussning och planering av eftervård och andra insatser efter verkställigheten. Själva grundtanken med sluten

41

”Samverkan mellan SiS och socialtjänsten inom sluten ungdomsvård (LSU).”

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

495

ungdomsvård är att insatserna skall ses i ett helhetsperspektiv där socialtjänsten har det övergripande ansvaret för en långsiktig planering av insatser. Vid kortare påföljder, då insatserna under verkställighetstiden inte kan bli så omfattande, är samarbetet med socialtjänsten särskilt viktigt. Ytterligare ansträngningar behöver göras för att så långt möjligt för samtliga LSU-dömda få till stånd ett fungerande samarbete mellan socialtjänsten och SiS institutioner. I detta bör också ingå ett arbete för att motivera de unga att för planeringen av sin framtid ta vara på de möjligheter som socialtjänsten har att erbjuda.

Socialstyrelsen konstaterar i utvärderingen att det går att urskilja några problem som sannolikt stör möjligheterna till optimala insatser från socialtjänstens sida, bl.a. att socialsekreterarna får en förändrad roll vid verkställighet av sluten ungdomsvård. Socialsekreterarna är medvetna om att sluten ungdomsvård är baserad på andra juridiska förutsättningar än placering med stöd av LVU. De pendlar emellertid i sina resonemang mellan uppfattningen att sluten ungdomsvård framför allt skall ses som en vårdform, relativt lik LVU-vård, eller som ett straff, jämställt med ett fängelsestraff. Vid LVU-vård är socialtjänstens ansvar tydligare och mer genomgripande. När det gäller sluten ungdomsvård har socialtjänsten däremot mindre inflytande över val av institution, och därmed i viss utsträckning vårdform. Risken finns att mindre inflytande leder till större passivitet i samarbetet. Även om beslut kan fattas om fortsatt vård med stöd av LVU, är det mycket ovanligt att detta görs. Det begränsade inflytandet tycks inverka menligt även på satsningen på åtgärder efter behandlingstiden.

Utredningens överväganden

Bedömning: Vi anser att de brister som konstateras i utvärderingen vad gäller samarbetet mellan SiS och socialtjänsten är betänkliga. Vi förordar därför att relativt omfattande utbildningsinsatser görs inom socialtjänsten beträffande påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Däremot föreslås inga lagändringar. Vad som framkommit i utvärderingen i denna del ger också anledning att överväga om samarbetet skulle gynnas av en annan utformning av verkställigheten av sluten ungdomsvård.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

496

De brister som framkommit i utvärderingen i denna del är allvarliga. En fungerande verkställighet enligt den gällande ordningen förutsätter att lagstiftarens intentioner om samverkan uppfylls, i likhet med vad SiS konstaterar.

Det är tveksamt om det genom ändringar i lagstiftningen går att förbättra samarbetet mellan SiS och socialtjänsten. En del brister rör nämligen sådan obligatorisk samverkan som uttryckligen framgår av redan nu gällande bestämmelser, bl.a. beträffande vårdplaneringen.

Bristerna verkar delvis vara fråga om bristfälliga kunskaper om regelsystemet hos socialsekreterarna. Vi gör den bedömningen att det behövs relativt omfattande utbildningsinsatser på detta område inom socialtjänsten för att få till stånd och vidmakthålla en samverkan enligt lagstiftarens intentioner.

Vad som framkommit i utvärderingen ger också anledning att överväga om samarbetet skulle gynnas av en annan utformning av verkställigheten av sluten ungdomsvård. Vi återkommer till denna fråga vid våra överväganden i avsnitt 14.4 om samhällets samlade insatser för LSU-dömda under utslussning från institution och efter institutionsvistelse.

14.3.14 Samverkan mellan SiS och rättsväsendet

Utvärderingen

SiS konstaterar att placeringsenhetens samarbete med domstolar, häkten, kriminalvården och polisen har fungerat bra. Vid en konferens om LSU påtalades behov av samverkan mellan SiS och åklagarväsendet respektive kriminalvården.

Åklagare har efterlyst uppföljning av de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård. För att SiS skall ha rätt att lämna denna information krävs en lagstadgad uppgiftsskyldighet.

En del av de ungdomar som avtjänat en dom på sluten ungdomsvård kommer sannolikt att dömas till fängelse vid ett senare tillfälle. Från kriminalvården har det påpekats att man skulle ha god hjälp av SiS personakt vid planeringen av en anstaltsvistelse. Om dessa akter skall kunna bli tillgängliga för kriminalvården krävs också att det införs en lagstadgad uppgiftsskyldighet.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

497

Utredningens överväganden

Bedömning: För att SiS skall ha rätt att lämna uppgifter om enskilda som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård till åklagarmyndighet respektive kriminalvårdsmyndighet är det nödvändigt att uppgiftsskyldigheten skrivs in i lag eller förordning. Enligt vår uppfattning har det, med beaktande av den unges personliga integritet, inte framkommit tillräckliga skäl för att göra lättnad i sekretessen i dessa avseenden. De behov som finns inom kriminalvården bör dessutom i viss mån kunna tillgodoses genom samtycke från den unge.

Myndigheter är rent allmänt skyldiga att i största möjliga utsträckning samarbeta med och bistå varandra. Möjligheten att utbyta information mellan myndigheter är av stor vikt för sådan samverkan. Sekretesslagen (1980:100) bygger emellertid på principen att sekretess gäller mellan olika myndigheter.

I sekretesslagen finns dock begränsningar i sekretessen. Undantag gäller bl.a. för de fall myndigheten är skyldig att lämna uppgifter enligt lag eller förordning samt vissa angivna fall då uppgifter får lämnas trots sekretess (14 kap.). Vidare gäller undantag från sekretess i fall av s.k. nödvändigt uppgiftsutlämnande (1 kap. 5 §). Ett uppgiftslämnande mellan myndigheterna kan därutöver ske om den enskilde samtyckt till detta.

Uppgifter om enskilda som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård vid någon av SiS institutioner omfattas av sekretess (7 kap. 4 § sekretesslagen). Sekretessen gäller för uppgift om den enskildes personliga förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Undantag från sekretessen görs för själva beslutet om sluten ungdomsvård som alltid är offentligt.

För att SiS skall ha rätt att lämna de efterfrågade uppgifterna till åklagarmyndighet respektive kriminalvårdsmyndighet är det, som nämns i utvärderingen, nödvändigt att uppgiftsskyldigheten skrivs in i lag eller förordning. Enligt vår uppfattning har det, med beaktande av den unges personliga integritet, inte framkommit tillräckliga skäl för att göra lättnad i sekretessen i dessa avseenden. De behov som finns inom kriminalvården bör dessutom i viss mån kunna tillgodoses genom samtycke från den unge.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

498

14.4 Insatser i samband med utslussning och efter institutionsvistelse

14.4.1 Lagstiftarens intentioner

Samhällets insatser för de LSU-dömda i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen är i viss mån reglerade, bl.a. genom bestämmelser i LSU med tillhörande förordning och i SoL.

Insatser i samband med utslussningen från institutionen

I avsnitt 14.3.11 har vi redogjort för lagstiftarens avsikter med den del av verkställigheten som utgörs av den unges utslussning från institutionen. Vi hänvisar därför här till det avsnittet.

Insatser efter institutionsvistelsen – eftervården

Samhällets insatser för de LSU-dömda efter utslussning, dvs. efter verkställigheten av LSU-domen, behandlas inte särskilt i förarbetena till 1999 års påföljdsreform. Lagstiftaren synes här ha förutsatt att unga efter verkställigheten skall bli föremål för erforderliga insatser från socialtjänsten.

Till socialtjänstens uppgifter hör att verka för individers goda levnadsförhållanden och svara för enskildas behov av omsorg, service, upplysningar, råd och stöd samt vård. Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för omsorgen om barn, dvs. unga under 18 år. För såväl barn som ungdomar gäller att socialnämnden skall verka för att de som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd de behöver (5 kap. 1 § SoL).

De insatser från socialtjänsten som kan bli aktuella efter utslussningen riktar sig mot framför allt den unges behov av bostad och ekonomiskt stöd samt sociala och medicinska behandlingsinsatser.

Lagstiftaren har dock insett att vissa av de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård kommer att vara i behov av fortsatt tvångsvård efter verkställighetstidens slut. För att få till stånd ett beslut enligt LVU i en sådan situation för den som inte har fyllt 20 år har det annars gällande kravet på att risken för skada skall ha viss aktualitet tonats ned (3 § LVU). Samhället har därigenom fått bättre möjligheter att säkerställa kontinuiteten i vården av dem som

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

499

är i behov av tvångsvård under längre tid än vad den utdömda påföljden medger. Ändringen bör dessutom enligt förarbetena ha en behandlingsmotiverande effekt, genom att den unge riskerar fortsatt tvångsvård om vårdbehovet kvarstår efter fullgjord verkställighet.

Som en samlande beteckning för insatserna för de LSU-dömda efter utslussning används i utvärderingen eftervården. Uttrycket eftervård omfattar alltså inte enbart åtgärder som riktar sig mot den unges behov av vård- och behandling utan även andra åtgärder, som är att hänföra till den unges livssituation.

Uttrycket eftervård förekommer varken i LSU eller i förordningen i samma ämne. Inte heller förekommer uttrycket i propositionen till 1999 års påföljdsreform. Även de som är utskrivna från vård enligt LVU eller LVM kan sägas bli föremål för eftervård. Uttrycket kan dock i föreliggande sammanhang användas för de åtgärder som i den nuvarande ordningen vidtas efter verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård i syfte att stödja den unge i dennes tillvaro utanför institutionen och främja hans anpassning i samhället.

Under eftervården kan åtgärderna rent faktiskt vidtas av såväl SiS som socialtjänsten. Eftersom det särskilda behandlingshemmet inte har något behandlingsansvar för den unge efter verkställd påföljd, ligger emellertid hela ansvaret för den unge på socialtjänsten.

Socialtjänsten har möjlighet att ge SiS i uppdrag att lämna den unge stöd i olika former under eftervården. I instruktionen till SiS (förordningen (1996:610) med instruktion för Statens institutionsstyrelse) sägs att till SiS uppdrag hör bl.a. att utföra uppdrag mot avgift åt kommuner och landsting i samband med bl.a. utslussning, eftervård eller andra insatser som anknyter till verksamheten vid särskilda ungdomshem och LVM-hem (3 §). Vi återkommer med en redovisning av den eftervård som utförs av de särskilda ungdomshemmen i nästa avsnitt.

14.4.2 Finns det ett behov av en ändrad reglering?

Vilka brister har konstaterats i utvärderingen?

Utslussningen

I avsnitt 14.3.11 har vi också redogjort för bl.a. de brister som utvärderingen utvisat i den del av verkställigheten som utgörs av

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

500

den unges utslussning från institutionen. Vi hänvisar därför här till det avsnittet.

Eftervården

Det finns allvarliga brister i socialtjänstens insatser under eftervården. Det finns nästan alltid behov av någon form av fortsatt behandling efter verkställigheten, men sådan saknas i regel eller upphör snart efter utskrivningen.

Möjligheten att avtala med SiS om eftervård har utnyttjats enbart i ett fåtal fall, cirka tio varje år. Det är också anmärkningsvärt få unga som har fått ytterligare vård enligt LVU efter verkställigheten, som högst sex unga under ett och samma år. Antalet unga som varit i behov av någon av de nu nämnda vårdåtgärderna måste antas ha varit mycket större.

I utvärderingen konstateras att det går att urskilja några problem som sannolikt stör möjligheten till optimala insatser från socialtjänstens sida. En del av dessa har vi berört tidigare i framställningen. De kan sammanfattas på följande vis.

1. Det brister i samverkan mellan socialtjänsten och SiS respektive ungdomarna under verkställigheten.

Bristerna i samverkan kan i sin tur bero på bl.a. följande.

• Socialtjänsten har bedömt att man uttömt sina möjligheter att nå positiva resultat för den unge.

• Socialsekreterarna får en annan roll när den unge är intagen enligt LSU än enligt LVU.

− Socialsekreterarna har ofta ingen klar uppfattning om vad

LSU innebär (vård eller straff?).

− Vid LVU-vård är socialtjänstens ansvar tydligare och mer genomgripande.

− Vid LSU har socialtjänsten mindre inflytande över val av institution, vårdform m.m.

− Mindre inflytande för socialsekreteraren kan leda till större passivitet i samarbetet med SiS och ungdomarna under verkställigheten.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

501

− Begränsat inflytandet kan inverka menligt också på satsningen på åtgärder efter verkställigheten.

2. Personalen på ungdomshemmen är viktigast för ungdomarna.

− Ungdomar, föräldrar och socialtjänst uppfattar i allmänhet

LSU-vården som en angelägenhet för ungdomshemmet.

− Ungdomarna bygger upp relationer med personalen på ungdomshemmet.

− Ungdomarna har ofta funnit stabila kontaktpersoner på ungdomshemmet som finns kvar under verkställigheten.

− Ungdomarna uppfattar socialsekreterarna som mindre förstående och mer som myndighetspersoner.

− Det förefaller vara främmande för ungdomarna att socialsekreterarna skulle kunna vara till hjälp på andra sätt än med ekonomiskt bistånd, lägenhet etc.

− Få ungdomar beskriver att de har talat om sina problem med en socialsekreterare.

− Möjligheten att tillsammans med socialsekreteraren planera för konstruktiva hjälpåtgärder i form av utbildning och behandlingsprogram utnyttjas inte.

3. Kontinuiteten är svag inom socialtjänsten.

− Personalomsättningen på socialsekreterartjänster försvårar ett långsiktigt kontaktskapande arbete med ungdomarna. Insatser efter LSU är beroende av hur kontakten fungerat före och under verkställighetstiden.

− Indikationer på generella problem när det gäller personalsituationen inom socialtjänsten.

4. Eftervården omfattar inte hela livssituationen.

− Insatserna bör omfatta boende, skolgång eller arbete, hälsa, ekonomi, fritid m.m.

− Föräldrar och ett naturligt eller professionellt nätverk måste mobiliseras, så att de sluter upp kring den unge och förhindrar att han avviker från samhällets normer.

− Arbets- eller skolsituation måste vara ordnad, boendefrågan löst, ekonomin fungera på något sätt och fritiden innehålla meningsfulla aktiviteter tillsammans med nätverket.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

502

5. Eftervården förutsätter samtycke från den unge.

− Om ungdomarna inte är beredda att samarbeta bör LVUvård övervägas. Ungdomarna bör ha detta klart för sig, redan från början.

Vad säger forskningen om eftervården?

Vikten av eftervård och uppföljning av institutionsbehandlingen har dokumenterats i forskningen. Av Tore Andreassens kunskapsöversikt framgår bl.a. följande.

42

Ungdomar bör inte ”färdigbehandlas” på institution. En del av behandlingen bör försiggå utanför institutionen. Forskningen har generellt visat att det under alla omständigheter kommer att finnas ett klart behov av att följa upp ungdomar efter utskrivningen, dock utan att det effektivaste sättet har klarlagts. Det finns i alla fall tydliga indikationer på vilka områden uppföljningen bör riktas mot. Även om man inriktar sig på effektiva förändringsmål under institutionsvistelsen är det nödvändigt att behålla insatserna inom samma områden efter utskrivningen från institutionen. Den effektivaste eftervården riktar sig alltså mot samma förändringsmål som institutionsbehandlingen. På samma sätt som vid institutionsbehandlingen bör uppföljningen riktas mot flera områden, såsom individ, familj, skola och kamrater.

Uppföljning efter utskrivning kan se ut som traditionell eftervård där den unge bor i sin biologiska familj om uppföljningen riktas mot samma riskfaktorer som under institutionsbehandlingen. Ett annat sätt att genomföra eftervård är att använda liknande åtgärder som i MST.

43

I en del fall är det inte aktuellt att

den unge flyttar hem till sin egen familj, eftersom det kan behövas tätare uppföljning under någon tid. Den unge kan i sådana fall fortsätta att bo i någon vårdform utanför hemmet. Det kan t.ex. röra sig om specialiserade eller vanliga familjehem.

44

42

A.a.s. 331 ff.

43

Om MST, se avsnitt 12.4.

44

Specialiserade sådana hem är uppbyggda på ett program som kallas Multidimensional Treatment Foster Care (MTFC).

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

503

Hur bedrivs eftervården vid SiS särskilda ungdomshem i dag?

Eftervårdskontrakt

Eftervården vid de särskilda ungdomshemmen bedrivs i dag som en sidoverksamhet, dvs. utanför det egentliga uppdraget. Det enskilda ungdomshemmet erbjuder den unges hemkommun (socialtjänsten) att teckna ett skräddarsytt eftervårdskontrakt för den unge. Sedan år 2003 bedrivs eftervård även på uppdrag av landsting.

I eftervårdskontraktet åtar sig ungdomshemmet att ge den unge stöd i olika former under en viss tid efter utskrivningen från institutionen. Kostnaden för eftervården beror normalt på vad som har överenskommits mellan socialtjänsten och ungdomshemmet beträffande uppdragets omfattning och innehåll. Den regleras regelmässigt i eftervårdskontraktet. Skulle det visa sig att en ungdom har behov utöver vad som förutsattes vid upprättandet av kontraktet debiteras detta särskilt utifrån faktiska kostnader.

Omfattningen av verksamheten

Eftervård bedrivs endast vid vissa ungdomshem och i olika omfattning. Utvärderingen visar, som nämnts, att möjligheten att avtala med SiS om eftervård för LSU-dömda har utnyttjats enbart i ett fåtal fall, cirka tio per år. Som en jämförelse kan nämnas att sammanlagt 81 ungdomar frigavs från sluten ungdomsvård under år 2003 och kommunerna tecknade eftervårdskontrakt med SiS för fyra av dessa.

45

Enligt uppgift från SiS har dock flera ungdomshem

sedan många år erfarenhet av en systematisk eftervård när det gäller utskrivna från LVU-vård. Eftervårdsverksamheten kan vara uppbyggd på specialiserade enheter. Den kan också baseras på principen om personkontinuitet, med vilken avses att den unges kontaktman på hemmet följer honom ut i en öppenvårdkontakt.

Exemplet Nereby skolhem

Ett exempel på den eftervård som i dag bedrivs inom SiS erbjuder Nereby skolhem. Institutionens erfarenheter rör unga som har omhändertagits enligt LVU. Eftervårdsenheten består av fem tjänster, en eftervårdskonsulent och fyra eftervårdsassistenter.

45

SiS statistik år 2003, Allmän SiS-rapport 2004:6.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

504

Varje assistent har några ungdomar som han eller hon ansvarar för och har kontakt med. Man har funnit att det är viktigt att den unge kan vända sig till en och samma person under hela eftervården. Enhetens erfarenhet är att varje assistent klarar av att ha ansvar för 4–5 ungdomar samtidigt, och att det är en fördel om de som tar hand om eftervården inte har deltagit i institutionsvården. Ungdomarna uppfattar det som att de tar ytterligare ett steg i sin utveckling när de kommer till eftervården.

Enheten har ett kontor med en anslutande lägenhet där två ungdomar kan bo under en första fas i eftervårdsprocessen. Det förekommer att ungdomar flyttar tillbaka till lägenheten under någon kortare period. Ungdomarna bor efter utskrivningen vanligtvis i egna lägenheter eller i föräldrahemmet.

Nereby får eftervårdskontrakt på i stort sett samliga de utskrivna ungdomar som inte hör till alltför avlägsna kommuner. Kontraktstiden är i genomsnitt cirka 1,5 år. Tider under ett år är oerhört sällsynta. Redan vid inskrivningen av ungdomarna vid det särskilda ungdomshemmet erbjuds socialtjänsten ett eftervårdskontrakt. I paketet ingår ett visst antal träffar och telefonsamtal i veckan, men hur stödet konkret ser ut beror på förhållandena i det enskilda fallet. Föräldrastöd och stöd i skolfrågor är vanliga typer av insatser. Ofta behövs mycket stöd i början av eftervården, kanske träffar varje dag. Insatserna minskar normalt allteftersom tiden går. Ett stort problem under eftervården är att få tillgång till lägenheter till ungdomarna.

Enheten använder sig av institutionens resurser som exempelvis psykologer och psykiater. Enhetens verksamhet är helt finansierad av intäkter från de tjänster man erbjuder kommunerna.

14.4.3 Utredningens överväganden

Förslag: Vi föreslår att eftervården görs till en del i verkställigheten av sluten ungdomsvård och att ansvaret för utformningen av eftervården läggs på SiS. SiS ansvar under eftervården bör vara begränsat till sådana behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet, t.ex. programverksamhet, psykosocialt stöd, insatser mot missbruk m.m. SiS arbetsuppgifter inom verkställigheten skall med andra ord kunna hänföras till det kriminella beteendet.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

505

Vårt förslag om en ny verkställighetsform innebär att domstolen på sedvanligt sätt fastställer straffvärdet på brottsligheten, dvs. straffvärdet mätt i antal månader/år med sluten ungdomsvård, och dömer den unge till denna påföljd. Om den tid den dömde har att verkställa uppgår till minst fyra månader – efter det att hänsyn tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom – skall enligt huvudregeln en eftervård på sex månader ingå i verkställigheten. I sådana fall skall institutionstiden minskas med två månader.

SiS skall ha möjlighet att göra undantag från regeln om eftervård. Om den unge missköter sig under eftervården skall SiS kunna vidta åtgärder mot honom som innebär antingen varning eller återföring till institutionen.

Insatserna i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen skall planeras i ett tidigt skede av verkställigheten av LSU-domen. Planen skall fastställas av SiS i samråd med socialtjänsten.

Utgångspunkter

Vi har identifierat vissa utgångspunkter som bör ligga till grund vid bedömningen av om det finns behov av en ändrad reglering när det gäller samhällets samlade insatser för de LSU-dömda i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen. Dessa utgångspunkter är följande.

− Eftersom unga som har dömts till LSU i regel har en omfattande social problematik finns det ofta behov av fortsatta insatser från samhällets sida när institutionstiden upphört.

− Efter utskrivningen från det särskilda ungdomshemmet följer enligt den nuvarande ordningen ingen övervakning, till skillnad från vad som normalt är fallet efter verkställighet av fängelsestraff på kriminalvårdsanstalt. Återfallsfrekvensen bland LSU-dömda är hög och skälen för en övervakning eller dylikt torde många gånger vara väl så tunga för de unga LSU-dömda som för dem som har dömts till fängelse.

46

46

Enligt uppgift från BRÅ återföll 69 procent av de som dömdes till sluten ungdomsvård år 2001 i brott inom tre år från domen. I likhet med vad som generellt gäller beträffande statistik över återfall i brott så ökade återfallsfrekvensen med de dömdas tidigare brottsbelastning, från 44 procent för de som var utan tidigare känd belastning till 94 procent för de som hade fem eller fler lagföringar under de senaste tio åren.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

506

− Om tiden på hemmet inte efterföljs av nödvändig eftervård kan detta leda till att de dyra vård- och behandlingsinsatser som har förekommit blir resultatlösa. Det är alltså även från en samhällsekonomisk synvinkel rimligt att kräva att insatserna under institutionstiden skall ingå i en långsiktig planering för den unge.

− Det är angeläget att regleringen är klar och otvetydig. Avsaknad av tydliga regler kan innebära bl.a. en risk för att ekonomiska överväganden mer än behandlingsskäl blir avgörande för om insatser sätts in efter utskrivningen från hemmet.

− Målet med de insatser som den unge blir föremål för i samband med utslussningen och eftervården bör i enlighet med den nuvarande ordningen vara att den unge skall anpassa sig i samhället genom att orsakerna till hans kriminalitet angrips.

− Att den unges möjligheter att anpassa sig i samhället ökar väsentligt vid en fullgod eftervård och uppföljning har, som framgått, dokumenterats av forskningen om institutionsbehandling av ungdomar. Den effektivaste eftervården riktar sig mot samma förändringsmål som institutionsbehandlingen. Det är sålunda viktigt att behålla insatserna inom samma områden efter utskrivningen från institutionen. På detta sätt uppnås en sammanhållen vårdkedja. Vad som framkommit talar för att eftervården bör omfatta åtgärder som riktar sig inte enbart mot den unges behov av vård och behandling utan mot hela dennes livssituation.

− Det är nödvändigt att skapa ett system som säkerställer både att den unge får stöd i tillvaron och att hans förehavanden kontrolleras. Eftervården måste alltså vara ordnad på ett sådant sätt att den unge står under en omfattande övervakning. De problem som uppstår i den unges vardag och eventuell misskötsamhet från hans sida bör utan dröjsmål kunna uppmärksammas och åtgärdas. Övervakningen måste förenas med någon form av sanktionssystem. Dessa åtgärder skall kunna tillgripas om den unge inte följer de särskilda villkor som gäller för hans vistelse utanför hemmet eller om han på annat sätt missköter sig. Åtgärderna skall vara tillräckligt kännbara för att verka avhållande. De skall vidare vara tydliga. Det skall stå klart för den unge vilka reaktioner han kommer att möta vid misskötsamhet under eftervården. En eftervård som är konstruerad på det nu beskrivna sättet bör medföra att de svårigheter som är knutna till den unges inställning till de erbjudna insatserna motverkas.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

507

Bedömning

Vad som framkommit i utvärderingen i denna del visar på allvarliga brister såväl i gällande regelsystem som i tillämpningen av de nuvarande reglerna. De insatser som den unge blir föremål för i samband med utslussningen och eftervården har varken den kvalitet eller omfattning som är nödvändig. Det finns således anledning att överväga vilka åtgärder som kan tänkas vara ägnade att råda bot på bristerna.

Kan olika åtgärder inom den nuvarande ordningen råda bot på bristerna?

I första hand bör man överväga om de krav som bör ställas på de samlade insatserna i samband med utslussningen och eftervården kan uppfyllas genom att den nuvarande ordningen förstärks i olika avseenden.

Informations- och utbildningsinsatser inom socialtjänsten

Ett sätt att förstärka den nuvarande ordningen är att informations- och utbildningsinsatser, bl.a. om LSU, genomförs inom socialtjänsten.

Enligt utvärderingen finns det allvarliga brister i samverkan mellan socialtjänsten och SiS respektive den unge. Som nämnts tidigare i detta avsnitt pekar Socialstyrelsen ut bristfällig samverkan som en orsak till att socialtjänstens insatser under eftervården är otillräckliga. Vi har konstaterat att bristerna delvis verkar vara fråga om bristfälliga kunskaper om regelsystemet hos socialsekreterarna och att det behövs relativt omfattande utbildningsinsatser inom socialtjänsten för att få till stånd och vidmakthålla en samverkan enligt lagstiftarens intentioner. Kraftfulla informations- och utbildningsinsatser skulle alltså kunna tänkas främja en bättre samverkan.

Sådana insatser skulle också kunna leda till en ökad förståelse hos socialsekreterarna om vad påföljden sluten ungdomsvård innebär generellt sett. Det gäller bl.a. den ansvarsfördelning mellan SiS och socialtjänsten som lagstiftningen bygger på, där socialtjänsten dels har det övergripande ansvaret för att en långsiktig planering av insatserna för den unge kommer till stånd, dels är ensam ansvarig

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

508

för att nödvändiga insatser sätts in efter verkställighetstiden. Informations- och utbildningsinsatser skulle kunna bidra till en förbättrad samverkan även mellan socialtjänsten och den unge. De utbildningsinsatser som hittills kommit ifråga synes inte ha varit tillnärmelsevis tillräckliga. Vi är av den uppfattningen att Socialstyrelsen här har en mycket viktig uppgift att fylla.

En förbättrad samverkan bör i sin tur medföra att myndigheternas insatser för den unge i samband med utslussningen och eftervården förbättras, såväl kvalitativt som kvantitativt. Vi är därför av den uppfattningen att kraftigt utökade informations- och utbildningsinsatser skulle kunna leda till att de nuvarande bristerna reduceras något.

Gemensam planering och samordning av insatserna

Vi har tidigare konstaterat att insatserna i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen måste planeras i samverkan mellan SiS och socialtjänsten på ett tidigt stadium av verkställigheten av LSU-påföljden. Vi har vidare angett att planeringen skall baseras på en utredning om vilka behov och resurser den unge har och om vad som krävs för att tillgodose behoven samt att den skall integreras med den unges behandlingsplan. Den på så sätt samordnade planeringen avser därmed, förutom vistelsen vid och utslussningen ur hemmet, även eftervården. Den nuvarande ordningen skulle sålunda kunna förstärkas genom en tydlig lagreglering av SiS och de sociala myndigheternas gemensamma ansvar i nu aktuella avseenden. Vilken effekt detta skulle få kan man dock ifrågasätta, särskilt mot bakgrund av de brister vi har konstaterat i fråga om efterlevnaden av de redan gällande reglerna om samverkan.

Ge SiS i uppdrag att kunna erbjuda eftervård

Som nämnts har SiS enligt sin myndighetsinstruktion behörighet att sluta avtal om eftervård med kommuner och landsting. I syfte att förstärka den nuvarande ordningen skulle SiS lagstiftningsvägen kunna få i uppdrag att ha en sådan organisation och beredskap att den i varje enskilt fall kan tillmötesgå en kommuns önskemål om eftervårdskontrakt.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

509

De enskilda hemmen skulle kunna bygga upp ett samarbete med de ungas hemkommuner och därigenom få eftervårdskontrakt, i likhet med den eftervård som bedrivs på Nereby Skolhem vid utskrivning av LVU-omhändertagna. SiS centralt skulle kunna utveckla och ge riktlinjer för tjänsten eftervård. SiS skulle vidare kunna tillse att eftervårdsverksamheten sker i samverkan mellan de olika hemmen. För att underlätta kontakterna mellan hemmen och socialtjänsten i den unges hemkommun har SiS möjlighet att genom riksintaget placera de unga så nära hemorten som möjligt, i enlighet med närhetsprincipen.

Här bör dock noteras att enbart den omständigheten att SiS kan erbjuda eftervård inte utgör någon garanti för att kommunerna är villiga att ta på sig det ekonomiska ansvaret för sådan vård. Effekten av ett sådant uppdrag åt SiS riskerar därför att inte bli särskilt omfattande.

Förtydliga socialtjänstens ansvar i lagstiftningen

En annan tänkbar åtgärd är att göra lagstiftningen tydligare, bl.a. beträffande myndigheternas ansvarsområden. Att socialtjänsten har en skyldighet att agera under eftervården framgår av bl.a. 5 kap. SoL. Där anges att socialnämnden skall verka för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd de behöver och, om hänsynen till den unges bästa kräver det, vård och fostran utanför hemmet (5 kap. 1 § SoL). Av ett tillägg skulle det kunna framgå att det är särskilt viktigt att sådana insatser kommer till stånd när den unge återvänder efter ett straffrättsligt frihetsberövande (anhållande/häktning, LSU eller fängelse) eller ett förvaltningsrättsligt tvångsomhändertagande (t.ex. LVU). Avsikten med tillägget skulle alltså vara att förtydliga hur socialtjänsten bör fullgöra det ansvar och de uppgifter som myndigheten redan har beträffande de aktuella ungdomarna. Mot bakgrund av vad man vet om tillämpningen av dagens regler kan man dock med fog ifrågasätta hur långt man skulle nå med ett sådant förtydligande.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

510

LVM-utredningens förslag om en eftervårdsplan där socialtjänsten förbinder sig att göra vissa insatser

LVM-utredningen har föreslagit att en eftervårdsplan skall upprättas där socialtjänsten förbinder sig att göra vissa insatser efter institutionsbehandlingen.

47

Detta skall dock vara ett frivilligt

åtagande från socialtjänstens sida. Förslaget innehåller ett ekonomiskt incitament för socialtjänsten som innebär att vårdavgiften för institutionsvistelsen reduceras. Det är svårt att finna ett sådant incitament inom den straffrättsliga institutionsvården.

Bedömning

Det är som framgått ovan enligt vår uppfattning tveksamt om de allvarliga brister som har påvisats i utvärderingen kan åtgärdas enbart genom att den nuvarande ordningen förstärks på de beskrivna sätten. Det finns skäl att anta att det krävs mer genomgripande ingrepp för att man skall råda bot på bristerna och nå den nivå på insatserna som vi har tagit som utgångspunkt för våra överväganden.

Kan nya påföljdskombinationer eller andra åtgärder råda bot på bristerna?

Det kan till en början övervägas om det är lämpligt att eftervården ingår i verkställigheten av en ny påföljdskombination genom att sluten ungdomsvård förenas med skyddstillsyn eller med socialtjänstpåföljd. Ansvaret för den del av verkställigheten som avser eftervården skulle alltså i så fall läggas på kriminalvården respektive socialtjänsten.

En annan tänkbar lösning kan vara att utforma verkställigheten av sluten ungdomsvård på ett annat sätt än i dag. För att säkerställa att nödvändiga insatser kommer till stånd skulle verkställigheten kunna utformas så att den delas upp i en del med sluten vård, dvs. vistelse på institution, och en del med öppen vård, dvs. vistelse utanför institution. I en sådan ordning skulle såväl utslussningen från institutionen som eftervården kunna ingå i verkställigheten av påföljden sluten ungdomsvård.

47

Betänkandet Tvång och förändring – rättssäkerhet, vårdens innehåll och eftervård (SOU 2004:3), s. 424-428.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

511

En betydande fördel med att låta eftervården ingå i verkställigheten är att den blir obligatorisk och att de svårigheter som är knutna till den unges inställning till de erbjudna insatserna därmed motverkas.

Vi behandlar till en början alternativet med sluten ungdomsvård i olika påföljdskombinationer. I det därpå följande avsnittet behandlar vi frågan om utformningen av påföljden sluten ungdomsvård bör vara sådan att eftervården utgör en del av verkställigheten.

Sluten ungdomsvård i påföljdskombination

En av de två alternativa vägar man skulle kunna gå för att råda bot på de allvarliga brister som har påvisats i utvärderingen är alltså att låta eftervården ingå som ett led i verkställigheten av en ny påföljdskombination. I en ny påföljdskombination skulle sluten ungdomsvård kunna förenas antingen med skyddstillsyn eller med socialtjänstpåföljd.

Sluten ungdomsvård och skyddstillsyn

Ett alternativ är således att sluten ungdomsvård förenas med skyddstillsyn. Påföljdskombinationen skulle innebära en möjlighet att döma unga till en kort tid på institution, anpassad för ungdomar, med efterföljande organiserad frivård i frihet, motsvarande påföljdskombinationen fängelse och skyddstillsyn. De efterföljande åtgärderna skulle då komma till stånd inom den skyddstillsyn som skulle ingå som det ena ledet i påföljdskombinationen. Ansvaret för denna del av verkställigheten skulle då ankomma på kriminalvården.

En väsentlig fördel med en sådan påföljdskombination är att den bör kunna leda till att den generella genomsnittliga ökningen av verkställighetstiden för tidsbestämda frihetsberövanden som skett genom 1999 års reform motverkas. Som tidigare har redovisats torde nämligen ökningen bero främst på att sluten ungdomsvård nästan helt har kommit att ersätta skyddstillsyn i kombination med fängelse. Domstolen skulle kunna utnyttja möjligheten att förena sluten ungdomsvård med skyddstillsyn i de fall då alternativet är att döma den unge till en längre tids sluten ungdomsvård. Det kan dock invändas att det är svårt att fastställa vilka faktorer som bör

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

512

styra valet mellan en längre LSU-påföljd och en kortare LSUpåföljd i förening med skyddstillsyn. Problemet är uppmärksammat också beträffande valet enligt gällande rätt mellan ett längre fängelsestraff och kombinationen fängelse i förening med skyddstillsyn.

48

Mot detta alternativ kan vidare anföras att ansvaret för verkställigheten läggs på två huvudmän. Påföljdskombinationen medför att behandlingsansvaret blir tudelat: ansvaret ligger på SiS under institutionstiden och utslussningen och på kriminalvården därefter. Som framgått visar forskningen att den effektivaste eftervården riktar sig mot samma förändringsmål som institutionsbehandlingen och att det är viktigt att behålla insatserna inom samma områden efter utskrivningen från institutionen. På detta sätt uppnås en sammanhållen vårdkedja. Självklart är det en nackdel om ansvaret för en sådan vårdkedja delas upp på två olika huvudmän.

Härtill kommer att socialtjänsten i ett helhetsperspektiv har det övergripande ansvaret i samhället för en långsiktig planering av insatserna för unga lagöverträdare. Om målet är att den unge skall bli föremål för en långsiktig planering och samordnade insatser från samhällets sida, innebär påföljdskombinationen att tre huvudmän skall samverka i dessa frågor.

Ytterligare en nackdel med påföljdskombinationen är att alternativet torde förutsätta att kriminalvården utvecklar innehållet i skyddstillsynen för den nu aktuella gruppen lagöverträdare. Den eftervård som vi har tagit som utgångspunkt för våra överväganden torde nämligen generellt sett vara betydligt mer ingripande än de insatser som kriminalvården i dag tillhandahåller inom ramen för skyddstillsyn.

Påföljdskombinationen skulle också leda till att den dömde hamnar inom kriminalvårdens verksamhet. I samband med 1999 års reform framhölls att unga lagöverträdare så långt det är möjligt skall hållas utanför kriminalvården, bl.a. eftersom en placering av unga inom kriminalvården innebär en ökad risk för att den unge uppfattar denna placering som en bekräftelse av sig själv som kriminell.

49

48

Se Jareborg, Nils, och Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, Stockholm, 2000, s. 148.

49

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

513

Sluten ungdomsvård och socialtjänstpåföljd

Det andra alternativet är att sluten ungdomsvård förenas med socialtjänstpåföljd.

Påföljdskombinationen skulle innebära en möjlighet att döma unga till en kort tid på institution, anpassad för ungdomar, med en efterföljande vård inom socialtjänsten. De efterföljande åtgärderna skulle då komma till stånd inom socialtjänsten i form av en socialtjänstpåföljd, som skulle utgöra det ena ledet i påföljdskombinationen.

Påföljdskombinationen kan sägas överensstämma med intentionerna bakom 1999 års reform att unga lagöverträdare i första hand skall vara en angelägenhet för socialtjänsten. Vad som talar för en sådan kombination är att socialtjänsten i ett helhetsperspektiv har det övergripande ansvaret i samhället för en långsiktig planering av insatserna för unga lagöverträdare. Socialtjänsten får under alla omständigheter ta vid när den unge har verkställt den straffrättsliga påföljden. Det kan därför tyckas naturligt att eftervården sker i socialtjänstens regi.

Eftersom påföljden skulle innehålla en obligatorisk eftervård bör tiden på institutionen kunna kortas ner, utan att proportionalitetsprincipen åsidosätts. Den generella genomsnittliga ökningen av verkställighetstiden för tidsbestämda frihetsberövanden som 1999 års reform har inneburit bör därmed i viss mån kunna motverkas.

Mot detta alternativ kan anföras att ansvaret för verkställigheten läggs på två huvudmän. I likhet med sluten ungdomsvård i förening med skyddstillsyn innebär påföljdskombinationen att behandlingsansvaret blir tudelat: ansvaret ligger på SiS under institutionstiden och utslussningen och på socialtjänsten därefter. Som nämnts visar forskningen att den effektivaste eftervården riktar sig mot samma förändringsmål som institutionsbehandlingen och att det är viktigt att behålla insatserna inom samma områden efter utskrivningen från institutionen. Som sagts ovan är det en nackdel om ansvaret för en sådan sammanhållen vårdkedja är uppdelat på olika huvudmän.

Det kan också invändas att det – i likhet med påföljdskombinationen sluten ungdomsvård och skyddstillsyn – är svårt att fastställa vilka faktorer som bör styra påföljdsvalet mellan en längre LSU-påföljd och en kortare LSU-påföljd i förening med socialtjänstpåföljd.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

514

En annan invändning mot detta alternativ är det förhållandet att vad som framkommit genom utvärderingen inger tvivel om huruvida socialtjänsten över huvud taget har förmåga att som ett led i en påföljdskombination bedriva en eftervård med den kvalitet och omfattning som är nödvändig. Det finns en risk att exempelvis enbart somliga kommuner skulle vara kapabla att prestera en sådan vårdplan som krävs för att påföljdskombinationen skall kunna utgöra ett realistiskt alternativ till en längre LSU-dom. Även med beaktande av de förslag som utredningen har lagt fram i syfte att förstärka socialtjänstpåföljden och överlag förbättra kvaliteten inom socialtjänsten, finns det skäl att ifrågasätta om socialtjänsten för närvarande är lämplig huvudman för LSU-dömdas eftervård.

Bedömning

Vi har alltså funnit att det är förenat med flera och betydande nackdelar att införa en ny påföljdskombination bestående av sluten ungdomsvård och skyddstillsyn eller socialtjänstpåföljd. Mot att över huvud taget införa en ny påföljdskombination kan också anföras att det nuvarande påföljdsystemet är komplext. Det innehåller mer än 20 olika variationer när det gäller straff, straffpåföljder och kombinationer av dessa.

50

Det har med fog

hävdats att detta har lett till att påföljdssystemet är svårbegripligt och då särskilt för unga lagöverträdare. Man bör därför vara återhållsam med att införa ytterligare kombinationsmöjligheter. Vi menar sammantaget att de nackdelar som är förenade med de skissade påföljdskombinationerna är så allvarliga att något förslag i den riktningen inte bör läggas fram.

En ny utformning av verkställigheten av påföljden sluten ungdomsvård

Det andra till buds stående alternativet för att åtgärda bristerna i den nuvarande eftervården skulle som nämnts vara att utforma verkställigheten av domen på sluten ungdomsvård annorlunda än vad som är fallet i dag.

50

Träskman, Per Ole, Påföljd, proportionalitet och prioritering av samhällsstraff, SvJT 2003 s. 176.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

515

SiS som ansvarig för eftervården och en sammanhållen vårdkedja

För att trygga att den unge blir föremål för erforderliga insatser under utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen skulle man kunna utsträcka verkställigheten av sluten ungdomsvård till att omfatta också eftervården och alltså låta eftervården utgöra en del av verkställigheten. SiS skulle då, som ansvarig för verkställigheten av påföljden, också bli ansvarig för att den unge får erforderligt stöd och hjälp under den tid denne vistas utanför institutionen. Det skulle med andra ord vara SiS skyldighet att tillse att institutionsvården följs upp med kraftfulla insatser i olika former.

Som tidigare nämnts har forskningen visat att den effektivaste eftervården riktar sig mot samma förändringsmål som institutionsbehandlingen och att det är viktigt att behålla insatserna inom samma områden efter utskrivningen från institutionen. Den nu skissade ordningen har den fördelen att en huvudman har ansvaret för en sådan sammanhållen vårdkedja.

Flera faktorer talar för att det är lämpligt att låta just SiS ansvara också för eftervården.

SiS organisation är uppbyggd kring behandling och rehabilitering av bl.a. vård- och tillsynskrävande ungdomar. SiS är i dag behandlingsansvarig under institutionsvistelsen och kan därigenom på ett naturligt sätt bygga upp en sammanhållen vårdkedja, med insatser efter institutionsvistelsen som en självklar del av behandlingen.

Utvärderingen visar att personalen på hemmen är viktig för de unga. Ungdomarna finner ofta stabila kontaktpersoner där som finns kvar under verkställigheten.

SiS har en rikstäckande organisation. Som tidigare har nämnts har SiS centralt möjlighet att ta fram råd och riktlinjer för verksamheten och därigenom få till stånd en enhetlig modell för hela landet. För att underlätta kontakterna mellan hemmet och socialtjänsten i den unges hemkommun har SiS möjlighet att genom riksintaget placera de unga så nära hemorten som möjligt, i enlighet med närhetsprincipen. Även om SiS har en rikstäckande organisation torde dock myndigheten, om den åläggs att svara också för eftervården, bli tvungen att bygga upp en organisation för denna.

För att låta SiS ansvara för eftervården talar också att myndigheten har erfarenhet av sådan verksamhet. Som tidigare har redovisats bedriver vissa ungdomshem redan i dag en fungerande

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

516

eftervårdsverksamhet, låt vara att den för närvarande är riktad främst mot LVU-omhändertagna.

Det kan här tilläggas att SiS har fått i uppdrag av regeringen att skapa en eftervårdsplanering inom ett närliggande verksamhetsområde, nämligen för LVM-klienter. Den nya vårdmodellen inom missbrukarvården handlar om att förstärka vårdkedjan, så att de missbrukare som tvångsvårdas enligt LVM skall garanteras goda vårdinsatser även efter institutionsvistelsen inom SiS. Uppdraget skall slutredovisas år 2007.

Även om SiS ansvar utsträcks till att omfatta också behandlingsinsatser efter institutionsvistelsen för unga lagöverträdare, så förutsätter den tänkta ordningen att SiS och socialtjänsten samverkar i olika avseenden under och efter verkställigheten. Socialtjänsten har även i en sådan ordning det övergripande ansvaret i samhället för den långsiktiga planeringen av insatserna för den unge.

Vi menar att det finns mycket som talar för att eftervården görs till en del i verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård och att ansvaret för utformningen av eftervården läggs på SiS. Våra fortsatta resonemang i detta avsnitt utgår från att så blir fallet.

Hur bör den nya verkställighetsformen vara utformad?

Inledning Som framgått finns det betydande fördelar med att, i en ny utformning av sluten ungdomsvård, låta SiS bli ansvarig för eftervården och en sammanhållen vårdkedja. Men hur bör den nya verkställighetsformen i övrigt vara utformad?

Den första frågan vi har att ta ställning till är om det är möjligt och lämpligt att låta eftervård ingå i verkställigheten för samtliga LSU-dömda. Vad man då måste diskutera är först betydelsen av huruvida ett vårdbehov rent faktiskt föreligger eller ej.

Naturligtvis har också längden på den utdömda slutna ungdomsvården stor betydelse för denna fråga. Eller rättare sagt: den tid som den dömde har att verkställa efter det att hänsyn tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom. Av framställningstekniska skäl benämner vi dock i våra fortsatta resonemang denna tid som den av domstolen utdömda tiden.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

517

För eftervård bör det inte krävas visat vård- och behandlingsbehov Man kan tänka sig att begränsa tillämpningsområdet för eftervård genom att kräva att det i varje enskilt fall skall konstateras att den unge har ett sådant vård- och behandlingsbehov att en eftervård är nödvändig. Prövningen skulle kunna ske av domstolen i samband med domen eller av SiS under verkställigheten.

Mot en sådan begränsning kan anföras att det utifrån ett vård- och behandlingsperspektiv är önskvärt att så många som möjligt av de unga som döms till sluten ungdomsvård tillförsäkras eftervård inom ramen för verkställigheten. Även om den unges behov av vård och behandling inte skall tillmätas någon betydelse vid påföljdsbestämningen, kan man nämligen på goda grunder anta att flertalet av dem som döms till sluten ungdomsvård har ett sådant behov. Det förekommer visserligen att unga som lever ett socialt välfungerande liv döms till sluten ungdomsvård, t.ex. på grund av brottets art, men den gruppen är förhållandevis liten. I de relativt fåtal fall där den unge inte har något påtagligt behov av eftervård bör insatserna efter institutionsvistelsen kunna anpassas till detta. Enligt vår bedömning är det inte lämpligt att, för att eftervård skall komma i fråga, kräva visat vård- och behandlingsbehov i det enskilda fallet.

Eftervård får inte leda till straffskärpning Vid prövningen av frågan om det är möjligt att låta eftervård ingå i verkställigheten för samtliga LSU-dömda måste man också beakta att nya regler i fråga om verkställigheten inte får leda till en straffskärpning. Regeringen har nämligen i utredningsdirektiven särskilt angett att avsikten med uppdraget inte är att åstadkomma någon generell straffskärpning när det gäller unga lagöverträdare. För att motverka straffskärpning är det således nödvändigt att låta eftervården få plats inom verkställigheten på bekostnad av delar av institutionsvården. Om den unge erhåller eftervård inom verkställigheten måste alltså hans institutionstid reduceras i någon mån. Tiden för sluten ungdomsvård kan variera från 14 dagar till fyra år. Redan det förhållandet att institutionstiden måste förkortas för att undvika straffskärpning innebär därför att alla dömda inte kan komma i åtnjutande av eftervård inom verkställigheten. Den utdömda tiden, sådan vi definierat den, måste ha en sådan längd att en del av den kan ersättas med eftervård utan att tiden på

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

518

institutionen blir så kort att innebörden av den slutna ungdomsvården går helt förlorad.

Hur stor förkortningen av institutionsvistelsen bör bli i de fall eftervård skall komma till stånd inom verkställigheten är betingad av främst eftervårdtidens längd och eftervårdens ingripandegrad.

Frågan om erforderlig tid för eftervård behandlades i betänkandet Tvångsvård inom socialtjänsten – ansvar och innehåll (SOU 1992:18), som låg till grund för inrättandet av SiS. Där angavs att det var rimligt att räkna med ett års utslussning från institutionsvård med stöd av LVU.

51

Som nämnts pågår eftervården vid Nereby

skolhem i drygt ett år.

Den eftervård som vi har tagit som utgångspunkt för våra överväganden är tänkt att vara så kraftfull och resurskrävande att det är tveksamt om eftervården kan utsträckas till att omfatta så lång tid som ett år efter institutionsvistelsen. Även om intensiteten i insatserna i normalfallet bör kunna minska under den senare delen av eftervården, kan det bli svårt att upprätthålla den önskvärda standarden under så lång tid. Det finns då en risk att de samlade insatserna inte får avsedd effekt. Vid avvägningen måste också beaktas att det i detta sammanhang handlar om eftervård som en del av en straffrättslig påföljd och att den ökning av verkställighetstiden som blir följden av förslaget inte bör bli längre än vad de LSU-dömdas ålder kan motivera. Mot den bakgrunden bör enligt vår uppfattning eftervården inte pågå under längre tid än sex månader.

Med hänsyn till den förutsatta eftervårdens beskaffenhet är det rimligt att utgå från att sex månaders eftervård generellt sett är lika ingripande för den unge som två månaders institutionsvård. Om den unge erhåller sex månader eftervård bör alltså hans institutionstid reduceras med två månader. Den utdömda tiden för sluten ungdomsvård måste med andra ord i vart fall överstiga två månader för att eftervård skall kunna innefattas i verkställigheten.

Eftervård bör inte beredas unga som dömts till korta vårdtider Vid prövningen av hur lång den utdömda tiden bör vara för att eftervård skall kunna komma ifråga, bör man vidare beakta att det generellt sett är svårare för SiS att ordna en effektiv eftervård för unga som dömts till korta vårdtider. Man skall inte heller

51

Utredningens förslag om en sådan utslussning ledde inte till lagstiftning (prop. 1992/93:61). Det ansågs lämpligast att avvakta SiS erfarenhet av hur överenskommelser om utslussning kunde utformas mellan kommunerna och de särskilda ungdomshemmen.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

519

underskatta de svårigheter som vid korta tider finns i fråga om möjligheterna att rent praktiskt få igång en fungerande eftervård. När institutionstiden inte uppgår till mer än ett par eller några månader kan det vara lämpligare att SiS genomför en utredning, som socialtjänsten kan lägga till grund för planeringen av den fortsatta vården av den unge enligt SoL eller LVU. Under den tid den unge vistas på institutionen kan han undergå särskilt behandlingsprogram för korttidsdömda. SiS bör också kunna främja korttidsdömdas anpassning i samhället genom att låta dessa bli föremål för särskilda insatser i samband med utslussningen från institutionen.

I detta sammanhang bör framhållas att det är angeläget att socialtjänsten överväger ett omhändertagande enligt LVU om den unge efter verkställd dom på sluten ungdomsvård bedöms ha behov av genomgripande insatser och avböjer hjälp. Om det redan föreligger ett beslut om LVU-vård kan det finnas skäl att vid korta LSU-påföljder låta beslutet bestå under verkställighetstiden. Det är viktigt att denna möjlighet används för att säkerställa kontinuiteten i vården av den som är i behov av tvångsvård under längre tid än vad den utdömda påföljden medger. Ett sådant omhändertagande motverkar att den unge snabbt återfaller i brott efter verkställigheten. Risken för fortsatt tvångsvård kan dessutom ha en behandlingsmotiverande effekt. Av de ungdomar som avslutade sin verkställighet av sluten ungdomsvård år 2003 frigavs elva procent till fortsatt vård enligt LVU på institutionen.

52

Det skall här också framhållas att korta LSU-påföljder, enligt vår uppfattning, bör undvikas så långt som det är möjligt. Som närmare har redovisats i avsnitt 10.2.2 föreslår vi att ungdomstjänst skall bli en självständig påföljd. Förslaget syftar bl.a. till att öka möjligheterna för domstolen att döma till en icke frihetsberövande påföljd i stället för till ett kortare frihetsberövande.

Ett annat alternativ till korta LSU-påföljder som bör lyftas fram är socialtjänstpåföljd innebärande vård enligt 22 § LVU, det s.k. mellantvånget (se avsnitt 8.2.2). Som närmare redovisas i avsnitt 12.6 föreslår utredningen att socialtjänsten i kommunerna skall kunna ombesörja att unga lagöverträdare vid behov erhåller en kvalificerad form av kontaktperson, en mentor, som särskild insats inom socialtjänsten. Om den unge får en sådan kvalificerad kontaktperson bör detta enligt vår mening innebära ökade

52

SiS statistik år 2003, Allmän SiS-rapport 2004:6.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

520

möjligheter att använda socialtjänstpåföljd som alternativ till en kort LSU-påföljd. Andra alternativ som bör vara gångbara är socialtjänstpåföljd som innebär att den unge placeras för vård utanför hemmet, t.ex. placering i hem för vård eller boende (HVB), eller att han blir föremål för MST eller annat strukturerat program inom öppenvården.

Vid prövningen av hur lång den utdöma tiden för sluten ungdomsvård bör vara för att eftervård skall kunna komma ifråga bör även hänsyn tas till att unga som har dömts till långa tider, inte minst på grund av risken för institutionsskador, i allmänhet har störst behov av stöd och hjälp för att kunna komma tillrätta med livet utanför institutionen. Den eftervård som vi har funnit nödvändig är resurskrävande. Det kan från en samhällsekonomisk synvinkel vara rimligt att dessa insatser riktas mot de LSU-dömda som har störst behov.

Vid en samlad bedömning menar vi att eftervården bör reserveras för unga vars verkställighetstid uppgår till minst fyra månader. Om den tid den dömde har att verkställa uppgår till minst fyra månader – efter det att hänsyn tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom – skall han således bli föremål för eftervård.

I detta sammanhang kan nämnas att relativt få ungdomar som döms till sluten ungdomsvård har sådana framräknade verkställighetstider som understiger fyra månader. Enligt uppgift från SiS uppgick andelen till 23 procent för de som tagits in för verkställighet av sluten ungdomsvård fr.o.m. januari 2002 t.o.m. oktober 2004. Storleken på den nämnda andelen påverkas dock av vårt förslag om att den som har dömts till sluten ungdomsvård i vissa fall skall få tillgodoräkna sig den tid han har varit tvångsomhändertagen enligt LVU (avsnitt 17.4). Om förslaget leder till lagstiftning kommer således andelen dömda med tider på fyra månader eller mer att minska. Å andra sidan innebär vårt förslag om att domstolen skall ha möjlighet att förordna att domen omedelbart skall gå i verkställighet att andelen ökar (avsnitt 16.8.5).

Mot den här skissade ordningen kan anföras att den skulle kunna leda till straffskärpning för den grupp av unga vars brottslighet har ett straffvärde som ligger strax under den förordade gränsen på fyra månader. Om förslaget genomförs skulle det kunna finnas en risk att domstolarna i dessa fall låter vårdbehovet få betydelse vid bestämmandet av tiden för sluten ungdomsvård och dömer ut en sådan tid att den unge erhåller eftervård. Vårdbehovet skall

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

521

emellertid inte styra när domstolen väljer att döma till sluten ungdomsvård, utan det utdömda frihetsberövandets längd skall vara relaterat till straffvärdet. Domstolen skall alltså fastställa straffvärdet mätt i antal månader/år med sluten ungdomsvård. Utgångspunkten vid tidsbestämningen skall vara den bedömning domstolen har gjort när den med tillämpning av 30 kap. BrB funnit att påföljden bör bestämmas till fängelse.

Tiden för eftervård bör vara enhetlig Som framgått menar vi att eftervården inte bör pågå under längre tid än sex månader. Är det då lämpligt med en mer flexibel ordning med möjlighet att bestämma eftervården till kortare tid? Bör eftervården i så fall kunna bestämmas till en av flera alternativa tidsperioder, maximalt sex månader?

En sådan ordning skulle kunna komma till stånd på ett av flera sätt. En tänkbar modell är att domstolen fastställer längden på den slutna ungdomsvården till viss tid och att det i lag anges att det vid LSU-påföljder om fyra månader eller mer ingår obligatorisk eftervård. I lag kan vidare anges att domstolen i sådana fall skall bestämma tiden för eftervården med hänsyn till den unges vårdbehov till exempelvis fyra eller sex månader. Av lag kan slutligen följa att eftervården skall medföra att institutionstiden reduceras med en viss tid, relaterad till den av domstolen bestämda tiden för eftervården. Om domstolen anser att den unge skall erhålla t.ex. sex månader eftervård medför det att institutionstiden skall minskas med två månader.

Denna modell innehåller den svagheten att domstolens bedömning skulle ske i två steg på olika grunder: Först frågan om påföljdsval och straffmätning utan beaktande av vårdbehov, därefter frågan om eftervård enbart med beaktande av vårdbehov. Det skulle också bli en vansklig uppgift för domstolen att bedöma om den unge i ett enskilt fall har ett vårdbehov som kräver fyra eller sex månaders eftervård. Det finns en fara att frågan felaktigt skulle bedömas efter straffvärdet, dvs. ju längre utdömd institutionstid desto längre vårdtid utanför institutionen. Å andra sidan kan det påstås att det förhållandet att den unge har dömts till lång institutionstid i sig talar för att han är i behov av en lång eftervård. Modellen har dock, som vi ser det, så många nackdelar att vi inte förordar den.

En variant på den skissade modellen är att man frångår att bestämma tiden för eftervården med beaktande av den unges

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

522

vårdbehov i det enskilda fallet. Tiden för eftervården kan i stället framgå av lag och vara relaterad endast till den utmätta tiden för sluten ungdomsvård. I lag skulle alltså anges exempelvis att vid LSU-påföljder på fyra–åtta månader ingår eftervård på fyra månader och vid LSU-påföljder på över åtta månader ingår eftervård på sex månader. Denna modell har flera fördelar i förhållande till den tidigare. Den nackdel som finns förenad med den är att vårdbehovet i det enskilda fallet inte får något genomslag vid bestämmandet av eftervårdens längd.

En annan tänkbar modell, där vårdbehovet skulle få fullt genomslag, är att frågan avgörs av SiS på verkställighetsstadiet. Modellen skulle kunna innebära att domstolen fastställer längden på påföljden till viss tid och att det i lag endast anges att det vid LSU-påföljd på fyra månader eller mer följer obligatorisk eftervård på viss tid som är relaterad till den utdömda tiden. I lag kan vidare anges att den unge skall gå från institutionsvård till eftervård senast då en viss tid kvarstår att verkställa av den utdömda tiden. I lag skulle alltså anges exempelvis att eftervård skall påbörjas senast då den återstående verkställighetstiden uppgår till 40 dagar vid LSUpåföljder på fyra–åtta månader respektive två månader (60 dagar) vid LSU-påföljder på över 8 månader.

I stället för att domstolen avräknar en viss tid på den utmätta tiden för sluten ungdomsvård sker reduktionen av tiden i modellen genom att den unge ”friges villkorligt” från institutionen. Domstolen behöver alltså inte vid bestämmande av påföljdens längd beakta att en del av påföljden består av eftervård. Det skulle kunna föreskrivas att det sällan bör bli aktuellt för SiS att medge dubbelt så lång ”villkorlig frigivning” som minimitiden, alltså 80 dagar vid LSU-påföljder upp till åtta månader. Modellen ger SiS en möjlighet att besluta om lämplig tidpunkt för inledande av eftervården utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Reduktionen av institutionsvistelsen kan användas vid eventuell misskötsamhet genom att den dömde återtas till institutionen under högst ett visst antal dagar.

Befogad kritik kan riktas mot modellen därför att den är alltför krånglig till sin konstruktion. Det kan vidare hävdas att regelsystemet riskerar att förväxlas med villkorlig frigivning från fängelsestraff. En annan nackdel som kan anföras är att domstolen inte har någon kunskap om hur verkställigheten kommer att se ut i det enskilda fallet och att domstolens osäkerhet i detta avseende kan leda till en generell straffskärpning.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

523

Vi gör sammanfattningsvis den bedömningen att tiden för eftervården inte bör vara avhängig vare sig av den tid som domstolen dömt ut eller av det konkreta vårdbehovet. I stället bör eftervården alltid pågå under en i lag bestämd tid.

Om eftervården på ett effektivt sätt skall kunna rehabilitera den unge är det nödvändigt att han blir föremål för insatser under en relativt lång och sammanhängande period. Som tidigare har angetts talar erfarenheterna av den eftervård som i dag bedrivs vid SiS särskilda ungdomshem för att perioden inte bör understiga sex månader. En eftervård med en fast tid om sex månader för samtliga LSU-dömda vars påföljd överstiger fyra månader är därför att föredra utifrån ett vård- och behandlingsperspektiv. En sådan ordning är lätt att tillämpa och den tillgodoser samtidigt kraven på tydlighet och förutsebarhet. Skulle det i ett enskilt fall visa sig att den unge inte har något påtagligt behov av vård eller behandling bör insatserna kunna anpassas till detta förhållande. Vi anser sålunda att övervägande skäl talar för att tiden för eftervård bör bestämmas till sex månader.

Den av oss förordade modellen för en ny verkställighetsform innebär således att domstolen på sedvanligt sätt fastställer straffvärdet på brottsligheten, dvs. straffvärdet mätt i antal månader/år med sluten ungdomsvård, och dömer den unge till denna påföljd. Om den tid den dömde har att verkställa uppgår till minst fyra månader – efter det att hänsyn tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom – skall en eftervård på sex månader ingå i verkställigheten. I sådana fall skall institutionstiden minskas med två månader.

Det kan tilläggas att förslaget bör innebära ett motverkande av den generella genomsnittliga ökningen av verkställighetstiden för tidsbestämda frihetsberövanden som 1999 års reform har inneburit.

Som nämnts visade utvärderingen att de faktiska tiderna för frihetsberövande blivit längre, från 5,4 månader under åren 1990– 1998 till 9,0 månader under åren 1999–2000, dvs. en ökning med 3,6 månader. Vi har tidigare redovisat att det av SiS statistik framgår att de utdömda tiderna för sluten ungdomsvård under åren 1999–2003 var tämligen stabila och uppgick till cirka 8,5–9,5 månader. Som tidigare angetts visar statistik från SiS att flertalet av de unga som verkställer sluten ungdomsvård har tider som uppgår till fyra månader eller mer. Av de som togs in fr.o.m. januari 2002 t.o.m. oktober 2004 uppgick andelen till 77 procent. Förslaget kan

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

524

alltså antas medföra nästan en halvering av den ökning av verkställighetstiden som påvisades i utvärderingen. Vid denna beräkning har dock inte beaktats effekterna av våra förslag om dels att den som har dömts till sluten ungdomsvård i vissa fall skall få tillgodoräkna sig den tid han har varit omhändertagen för vård enligt LVU (avsnitt 17.4), dels att domstolen skall ha möjlighet att förordna att domen på sluten ungdomsvård omedelbart skall gå i verkställighet (avsnitt 16.8.5).

Situationer då den unge inte bör beredas eftervård Det kan dock tänkas finnas situationer då det inte är lämpligt att bereda den unge eftervård trots att han har ådömts en påföljd som uppgår till minst fyra månaders sluten ungdomsvård. Det bör därför i lagen föras in en möjlighet till undantag från regeln om eftervård.

Ett sådant fall är när den unge är föremål för ett beslut om tvångsvård enligt LVU samtidigt som han verkställer sluten ungdomsvård. Det förekommer som nämnts att omständigheterna är sådana att de sociala myndigheterna anser att beslutet om LVUvård bör fortsätta att gälla trots att den unge har dömts till sluten ungdomsvård. Så kan vara fallet vid exempelvis korta verkställighetstider och om den unge kan antas vara i behov av fortsatt tvångsvård efter fullgjord verkställighet. Det kan då vara så att beslutet om LVU-vård får bestå, om det bedöms nödvändigt för att säkerställa kontinuiteten och långsiktigheten i vården eller om det kan anses bidra till att motverka risken för att den som är föremål för LVU-vård begår brott i syfte att få en tidsbestämd och kanske kortare vårdtid. Det kan naturligtvis också förekomma att beslutet om LVU fattas efter det att den unge har blivit dömd. Som redovisats tidigare har lagstiftaren underlättat att få till stånd tvångsvård enligt LVU efter verkställd LSU-påföljd. Ett beslut om LVU i dessa situationer har naturligtvis sin grund i att den unge är i behov av tvångsvård under längre tid än vad den utdömda påföljden medger. Om den dömde är föremål för ett beslut enligt 3 § LVU med placering i ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § den lagen, bör verkställigheten av den slutna ungdomsvården i och för sig kunna innehålla inslag av vård under öppnare former, men inte vistelse utanför institutionen i den form som eftervården innebär. I stället bör den unges institutionsvistelse anpassas till fortsatt tvångsvård efter verkställigheten.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

525

En annan situation då det inte är lämpligt att bereda den unge eftervård uppstår om SiS under den tid då institutionsvården pågår bedömer att han inte har förmåga och/eller vilja att hantera den relativa frihet som eftervården trots allt innebär. Om det sålunda på goda grunder kan antas att den unge utanför institutionen omedelbart kommer att återfalla i brottslighet eller i missbruk bör det finnas en möjlighet att hålla honom kvar på institutionen och skjuta upp eftervården. Möjligheten för SiS att senarelägga eftervården bör omfatta även situationer då den unge i slutskedet av institutionsvistelsen avviker, missbrukar droger eller på annat sätt grovt missköter sig. SiS bör i dessa fall fortlöpande pröva om institutionsvården skall bestå eller om den skall övergå till eftervård.

Bestämmelsen om undantag från regeln om eftervård bör tillämpas restriktivt. Besluten, som skall fattas av SiS centralt, skall vara motiverade. Den unge bör ha möjlighet att överklaga och få SiS beslut prövat i domstol. Även med en restriktiv tillämpning kan det dock inte uteslutas att omständigheterna i ett enskilt fall kan vara sådana att någon eftervård över huvud taget inte kan komma till stånd på grund av något av de nämnda skälen.

Den unge bör mötas av reaktioner vid misskötsamhet under eftervården Vi har tidigare som en utgångspunkt angett att eftervården måste vara ordnad på ett sådant sätt att den unge står under en omfattande övervakning i syfte att säkerställa såväl att han får stöd i tillvaron som att hans förehavanden kontrolleras. Om det uppstår problem i den unges vardag ligger det i sakens natur att intensiteten i insatserna bör öka.

Som angetts måste det emellertid också finnas möjligheter att tillgripa andra åtgärder om det står klart att han inte har förmåga och/eller vilja att sköta sig utanför institutionen. Det är sålunda nödvändigt att övervakningen är förenad med någon form av sanktionssystem. Dessa åtgärder skall kunna tillgripas om den unge inte följer de särskilda villkor som gäller för hans vistelse utanför hemmet eller om han på annat sätt missköter sig. Åtgärderna skall vara tillräckligt kännbara för att verka avhållande. De skall vidare vara tydliga. Det skall stå klart för den unge vilka reaktioner han kommer att möta vid misskötsamhet under eftervården.

Det bör normalt vara tillräckligt att SiS tilldelar den unge en varning. Vid grövre eller upprepade fall av misskötsamhet bör SiS

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

526

däremot ha möjlighet att återföra den unge till institutionen för vistelse där under en viss tid. En sådan vistelse skall kunna pågå under en tid om högst fyra veckor. Det bör ankomma på SiS att närmare bestämma hur lång perioden bör vara med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. I regel bör den unge efter vistelsen på institutionen kunna beredas fortsatt eftervård. Det kan dock i enstaka fall förhålla sig så att det inte bedöms som möjligt att återuppta eftervården. Exempelvis kan omständigheterna vara sådana att de, om de hade förelegat respektive varit kända vid tidpunkten för inledande av eftervården, hade utgjort hinder för sådan vård enligt vad som sagts i föregående avsnitt. Det bör i sådana fall finnas en möjlighet att undantagsvis förlänga tiden på institutionen.

Vid beräkningen av verkställighetstiden bör en sådan tid på institution efter återföring motsvara en viss tids eftervård. Vi har tidigare funnit att sex månaders eftervård generellt sett är lika ingripande för den unge som två månaders institutionsvård. Det är mot den bakgrunden skäligt att en dag på institution efter återföring är lika ingripande som tre dagars eftervård. Den tänkta ordningen innebär alltså att påföljden kan komma att bli till fullo verkställd genom att den unge återförs i tillräcklig omfattning.

Det kan hävdas att förslaget har den nackdelen att den unge kan straffa ut sig från eftervården och därmed erhålla en kortare verkställighetstid. Han ställs alltså inför en valsituation och kan anpassa sitt beteende efter eget tycke. Å andra sidan tillgodoser förslaget proportionalitetsprincipen eftersom verkställigheten i sin helhet är lika ingripande för den som erhåller eftervård efter en förkortad institutionsvistelse, som för den som verkställer påföljden genom en oreducerad institutionsvistelse. Det kan vidare hävdas att den unge i sådana fall ändå inte har den motivationen som krävs för att eftervården skall vara verkningsfull. SiS har en viktig uppgift att motivera de unga att vid planeringen av sin framtid ta tillvara de möjligheter som SiS och socialtjänsten har att erbjuda, bl.a. under eftervårdstiden. Förslaget kan sägas i detta avseende ligga i linje med den utveckling som eftersträvas inom kriminalvården, nämligen att individens egen motivation till förändring tas till vara i det återfallsförebyggande arbetet, framför allt genom att positiv utveckling förstärks och uppmuntras.

53

53

Jfr direktiven till Kriminalvårdskommittén (Ju 2002:13), dir. 2002:90.

SOU 2004:122 Sluten ungdomsvård

527

I detta sammanhang bör också beaktas att även om flertalet av dem som friges från sluten ungdomsvård har hunnit fylla 18 år kan LVU vara tillämplig eftersom lagstiftningen kan användas för unga upp till 20 år. Som nämnts frigavs elva procent av de dömda till fortsatt vård enligt LVU på institutionen år 2003.

54

SiS och socialtjänsten bör samverka Som tidigare konstaterats förutsätter den tänkta ordningen att SiS och socialtjänsten samverkar i olika avseenden under och efter verkställigheten. Socialtjänsten har även i en sådan ordning det övergripande ansvaret i samhället för den långsiktiga planeringen av insatserna för den unge. En förutsättning för att arbetet med att anpassa den LSU-dömde till ett socialt välfungerande liv skall bli framgångsrikt, är att SiS och socialtjänsten samarbetar och därigenom samordnar sina insatser. Samarbetet mellan SiS och socialtjänst måste omfatta hela verkställigheten, och vara inriktad på såväl institutionsvård som utslussning och eftervård.

Som framgått fordras enligt den i dag gällande ordningen att socialnämnden i den dömdes hemkommun samtycker till en placering utanför institutionen eftersom det är kommunen som får svara för kostnaderna för detta, förutsatt att placeringen inte sker på någon annan av SiS institutioner (exempelvis någon form av utslussningsboende). Detta följer av att det särskilda ungdomshemmet visserligen har behandlingsansvaret för den unge när han vistas utanför hemmet under verkställighet, medan ansvaret för hans omedelbara behov av t.ex. bostad och ekonomiskt stöd i enlighet med de principer som ligger till grund för den sociala vårdlagstiftningen vilar på socialtjänsten i den unges hemkommun.

Förslaget om en ny utformning av verkställigheten bör inte medföra någon förändring i detta avseende. Ansvarsfördelningen under eftervården i den tänkta ordningen bör med andra ord motsvara vad som i dag gäller när den unge placeras utanför SiS institutioner under utslussningen (18 § LSU).

Insatserna i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen måste planeras i ett tidigt skede av verkställigheten av LSU-domen.

55

Planen bör fastställas av SiS i

samråd med socialtjänsten. SiS bör samråda också med den unge och dennes föräldrar/nätverk. Som tidigare har angetts bör de

54

SiS statistik år 2003, Allmän SiS-rapport 2004:6.

55

Jämför LVM-utredningens överväganden om eftervård i betänkandet Tvång och förändring – rättssäkerhet, vårdens innehåll och eftervård (SOU 2004:3), s. 424 ff.

Sluten ungdomsvård SOU 2004:122

528

planerade insatserna rikta sig inte enbart mot den unges behov av vård- och behandling utan mot dennes hela livssituation. Insatserna kan avse den unges bostad, arbete, utbildning, missbruksbehandling och dylikt. Det bör klart framgå av planen vilka insatser som socialtjänsten har för avsikt att genomföra.

Planeringen bör baseras på en utredning om vilka behov och resurser den unge har och vad som krävs för att tillgodose behoven. Utredningen bör samordnas med den utredning som den LSUdömde enligt nuvarande ordning skall bli föremål för under inledningsfasen av verkställigheten.

Planeringen bör utgöra en del i den behandlingsplan som enligt gällande rätt skall upprättas för den som undergår LSU. Den på så sätt samordnade planeringen avser därmed, förutom vistelsen vid och utslussningen ur hemmet, även eftervården.

Det är, som också framhållits i utvärderingen, angeläget att planeringen och underlagen för den görs enhetligt, strukturerat och målinriktat, att planeringen ligger till grund för insatserna samt att den regelbundet följs upp och revideras.

SiS ansvar under eftervården bör vara begränsat till sådana behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet, t.ex. strukturella öppenvårdsinsatser, programverksamhet, psykosocialt stöd, insatser mot missbruk m.m. SiS arbetsuppgifter inom verkställigheten skall med andra ord kunna hänföras till det kriminella beteendet. En kontaktman, som följer den unge under institutionsvistelsen och eftervården, bör utses inom SiS. Han bör delta i behandlingsplaneringen, bistå i behandlingsarbetet och i övrigt vara ett stöd för den unge. En viktig uppgift för kontaktmannen är att hålla kontinuerlig kontakt med den unges familj, skola eller arbete, socialtjänsten i den unges hemkommun och andra berörda myndigheter. SiS bör ha möjlighet att åta sig också andra arbetsuppgifter, i likhet med de eftervårdskontrakt som tecknas av parterna i dag.

Av naturliga skäl har vi tecknat beskrivningen i grova drag. För den närmare fördelningen av det ekonomiska ansvaret mellan SiS och socialtjänsten får det utarbetas riktlinjer till stöd för den praktiska tillämpningen. Det är lämpligt att sådana riktlinjer framställs gemensamt av SiS och Socialstyrelsen efter samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Enligt uppgift från SiS bör de ytterligare utgifter som myndighetens insatser under eftervården medför kunna finansieras med hjälp av förkortningen av institutionstiden.

531

15 Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse

15.1 Utredningens uppdrag

I direktiven sägs att utredaren skall analysera såväl frågan om det finns anledning att behålla påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse som frågan om domstolen bör ges möjlighet att, i stället för att förena en skyddstillsyn med fängelse, besluta om skyddstillsyn i förening med sluten ungdomsvård.

15.2 En beskrivning av den rättsliga regleringen

15.2.1 Förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn

Skyddstillsyn kan användas då brottet med tillämpning av den aktuella straffskalan och bestämmelserna i brottsbalken om straffmätning ligger på fängelsenivå (28 kap. 1 § BrB). Som skäl för skyddstillsyn skall domstolen beakta om det finns anledning anta att en sådan påföljd kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet (30 kap. 9 §).

Skyddstillsyn är liksom villkorlig dom ett lindrigare straff än fängelse. Skyddstillsyn är alltid förenad med övervakning, i vart fall i ett inledande skede, och kan förenas med allmänna föreskrifter om den dömdes livsföring under prövotiden. Den kan vidare förenas med en föreskrift om samhällstjänst eller kontraktsvård eller om att den dömde skall med eget arbete biträda målsäganden när egendom har skadats.

Avsikten är att skyddstillsyn skall vara en behandlingsform och som sådan en motsvarighet till de behandlingsformer som kan erbjudas i anstalt. Det brukar sägas att övervakningen är avsedd att fylla dels en kontrollfunktion, dels en stödfunktion.

Det finns möjlighet att kombinera skyddstillsyn antingen med böter eller med fängelse på som lägst 14 dagar och som högst tre

Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse SOU 2004:122

532

månader. Om domstolen förenar skyddstillsyn med fängelse får den inte samtidigt döma till böter och inte heller meddela föreskrift om samhällstjänst (28 kap. 3 §).

Domstolen får förordna att fängelse som har dömts ut i förening med skyddstillsyn skall verkställas utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft om förhållandena kräver detta.

Det är inte möjligt att förena skyddstillsyn med sluten ungdomsvård.

15.2.2 Förutsättningarna för att använda påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse

Allmänt

Möjligheten att kombinera skyddstillsyn med ett kortvarigt tidsbestämt fängelsestraff infördes redan år 1979 i samband med att påföljderna ungdomsfängelse och skyddstillsyn med anstaltsbehandling avskaffades.

1

I samband därmed uttalade departementschefen att anstaltsbehandlingen inte längre föreföll ha något självständigt ändamål.

2

Han underströk att verkställigheten inte skiljde sig på någon väsentlig punkt från vanliga korttidsstraff och menade att det behandlingsinnehåll som erbjöds under anstaltsbehandlingen lika väl kunde åstadkommas inom ramen för ett vanligt fängelsestraff.

Det sades vidare att den nya kombinationen med fängelse, till skillnad från vad som gällde beträffande anstaltsbehandlingen, inte skulle motiveras utifrån någon behandlingssynpunkt.

3

Den nya

kombinationen skulle användas endast när allmänpreventiva hänsyn motiverar det. Det fanns därför inte några skäl att begränsa användningen till de yngre åldersgrupperna. Mot den bakgrunden förordade departementschefen att bestämmelsen skulle ges den lydelsen att fängelse jämte skyddstillsyn fick dömas ut om det bedömdes som oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad att skyddstillsynen förenas med fängelse. Syftet med frihetsberövandet borde vara att tillföra skyddstillsynen ett ytterligare moment av skärpa för det gränsskikt där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare påföljd. Ett långvarigt frihetsberövande skulle kunna undvikas genom möjligheten

1

NJA II 1979 s. 219.

2

3

A. prop. s. 54 f., 73 f.

SOU 2004:122 Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse

533

att kombinera skyddstillsyn med ett frihetsberövande på upp till tre månader och då kanske främst när det gäller unga lagöverträdare. Departementschefen förklarade att avsikten med den föreslagna kombinationen var att föra in ytterligare ett alternativ i påföljdssystemet.

Genom lagstiftning år 1989 omformulerades förutsättningen för att använda kombinationen. Skälet härtill var att man ville klarare ange i vilka fall kombinationen skall komma till användning.

4

Hänvisningen till den allmänna laglydnaden fick sin motsvarighet i begreppen straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Skyddstillsyn får efter ändringen förenas med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Brottslighetens art utgör däremot inte skäl för att tillgripa kombinationen skyddstillsyn och fängelse.

Departementschefen förklarade att det skall krävas mycket starka skäl för att tillgripa kombinationen. Hon menade att möjligheten bör utnyttjas endast i de fall då alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff. Det underströks att avsikten alltså inte var att kombinationen mera allmänt skall användas för att skärpa skyddstillsynspåföljden. I de fall sådan skärpning anses nödvändig i ett enskilt fall skall denna normalt komma till stånd genom att skyddstillsynen kombineras med ett bötesstraff.

Regeln om när påföljdskombinationen skall väljas återfinns i 30 kap. 11 §. Den paragraf i vilken de grundläggande bestämmelserna om påföljdskombinationen i fråga finns, 28 kap. 3 § BrB, måste således läsas tillsammans med 30 kap. 11 §.

I litteraturen har det framhållits att det är svårt att fastställa vilka faktorer som bör styra påföljdsvalet mellan ett längre fängelsestraff och kombinationen skyddstillsyn i förening med fängelse under högst tre månader. Det har samtidigt påpekats att en viktig poäng med möjligheten till kombinationen är att man av humanitetsskäl kan avstå från att utdöma fängelsestraff inom intervallet 12–16 månader. Man kan därmed undvika tröskeleffekter vid tillämpningen av presumtionen att fängelse skall ådömas om domstolen vid straffvärdebedömningen finner att brottet bör medföra ett års fängelse eller mer (den s.k. ettårsgränsen).

5

4

5

Se Jareborg, Nils, m.fl., Straffrättens påföljdslära, Stockholm, 2000, s. 148.

Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse SOU 2004:122

534

Beträffande unga lagöverträdare

De allmänna reglerna i brottsbalken om fängelse är i princip tillämpliga även för ett fängelsestraff som har dömts ut i kombination med skyddstillsyn. Det finns alltså en betydelsefull begränsning i möjligheten att använda påföljdskombinationen beträffande unga lagöverträdare eftersom regeln i 30 kap. 5 §, som begränsar möjligheten att döma unga personer till fängelse, är tillämplig. Det krävs således att synnerliga skäl föreligger för att döma den som begått brott innan han fyllt 18 år till fängelse, också då fängelsestraffet döms ut i kombination med skyddstillsyn.

Det är enligt förarbetena främst överväganden kring brottets straffvärde som kan leda till att kravet på synnerliga skäl för frihetsberövande skall anses uppfyllt.

6

Detta har bekräftats i

rättspraxis.

I förarbetena till 1999 års reform sades att behovet av att döma ut korta frihetsberövanden torde minska dels genom förslaget att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall kunna förenas med en föreskrift om ungdomstjänst, dels förslaget att villkorlig dom skall kunna förenas med en föreskrift om samhällstjänst.

7

Det sades vidare att för en sådan effekt talade också

de övriga skärpningar som genom reformen vidtogs beträffande överlämnandepåföljden för att den skulle kunna utgöra ett trovärdigt alternativ till frihetsberövande påföljder.

I förarbetena påpekades det att någon formell inskränkning av möjligheten att döma den som har begått brott innan han fyllt 18 år till skyddstillsyn i kombination med fängelse enligt 28 kap. 3 § inte finns, men att behovet av att använda denna påföljdskombination torde minska avsevärt genom reformen av påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

8

Man förväntade sig alltså en avsevärd

reducering av antalet domar med påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse.

Som nyss nämnts framgår det av förarbetena till bestämmelsen i 30 kap. 11 § BrB att det krävs starka skäl för att tillgripa kombinationen skyddstillsyn och fängelse och att möjligheten bör utnyttjas endast i de fall då alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff. De åtgärder som företogs i samband med 1999 års reform vid sidan av införandet av påföljden sluten

6

7

8

A. prop. s. 210.

SOU 2004:122 Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse

535

ungdomsvård var främst inriktade på att minska behovet av att döma ut korta frihetsberövanden. Något annat egentligt alternativ till kombinationen skyddstillsyn och fängelse än sluten ungdomsvård tillhandahölls alltså inte genom reformen.

9

Den särskilda bestämmelsen för användningen av fängelsestraffet beträffande unga lagöverträdare i 30 kap. 5 § föreskriver inte samma restriktivitet med att döma till fängelse för den som har begått brott efter det att han fyllt 18 men innan han fyllt 21 år. För denna åldersgrupp får domstolen döma till fängelse, eventuellt i förening med skyddstillsyn, bara om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det (30 kap. 5 § andra stycket).

15.3 Användningen av påföljdskombinationen minskade drastiskt genom 1999 års reform

I BRÅ:s regeringsuppdrag att följa upp och utvärdera påföljden sluten ungdomsvård inom ramen för det straffrättsliga systemet ingick att utreda bl.a. huruvida påföljden har ersatt fängelse för ungdomar i åldersgruppen 15–17 år och skälen till att fler unga döms till sluten ungdomsvård än som tidigare dömdes till fängelse i denna åldersgrupp.

BRÅ:s redovisning av uppdraget har återgetts i avsnitt 14.2. Här redovisas den del av resultatet som närmare rör utvecklingen av påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse.

Den av BRÅ gjorda analysen, som omfattar åren 1990–2000, visar att sådana fängelsestraff som dömts ut i kombination med skyddstillsyn svarade för mellan 25 och 45 procent av de frihetsberövande påföljderna för 15–17-åringarna under de första nio åren, alltså före reformen. Av analysen framgår vidare att såväl antalet fängelsestraff som påföljdskombinationen fängelse och skyddstillsyn minskade drastiskt när 1999 års reform trädde i kraft. I princip reducerades båda kategorierna i samma utsträckning genom reformen, ungefär till en tiondel av deras forna storlek. Antalet ungdomar som erhöll påföljdskombinationen uppgick till tre år 1999 och två år 2000.

10

9

Se Kühlhorn, Eckart, Sluten ungdomsvård, Rättsliga reaktioner på de ungas brott före och

efter införandet 1999, Stockholm, 2002, s. 57 ff.

10

Siffrorna avser antalet ungdomar som vid tiden för domen inte var fyllda 18 år. Motsvarande siffror för de ungdomar som vid tiden för brottet inte var fyllda 18 år var tre respektive fem.

Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse SOU 2004:122

536

Enligt BRÅ har en effekt av reformen således varit att sluten ungdomsvård inte bara kommit att ersätta renodlade fängelsestraff utan även i stort sett ersatt den tidigare relativt vanliga påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse med sin begränsade fängelsetid på maximalt tre månader. Detta har enligt utvärderingen bl.a. fått till följd att den genomsnittliga verkställighetstiden för samtliga frihetsberövande påföljder blivit längre.

De siffror som redovisas i utvärderingen kan jämföras med BRÅ:s officiella lagföringsstatistik för åren 2001–2003. Antalet ungdomar i åldersgruppen 15–17 år som erhöll skyddstillsyn med fängelse uppgick till fem, två respektive två.

11

Det sammanlagda

antalet domar per år för den åldersgruppen uppgick under den aktuella perioden till 4 700–5 000. Tendensen att påföljdskombinationen fängelse och skyddstillsyn minskade kraftigt genom reformen synes alltså hålla i sig.

15.4 Utredningens överväganden

Bedömning: Vi anser att det finns skäl att behålla påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse för unga lagöverträdare. Däremot saknas tillräckliga skäl för att införa påföljdskombinationen skyddstillsyn jämte sluten ungdomsvård.

I vårt uppdrag ingår att överväga om det finns anledning att behålla påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse för unga lagöverträdare. En självklar utgångspunkt för bedömningen är att det krävs beaktansvärda skäl för att avskaffa ett existerande och i vissa fall mycket användbart påföljdsalternativ, särskilt när ändringen som i förevarande fall skulle avse endast en begränsad grupp av lagöverträdare.

Vad som skulle kunna utgöra ett skäl för att ta bort påföljdskombinationen för unga är om man finner ett nytt ändamålsenligt alternativ. Som nämnts tillhandahölls inte genom 1999 års reform något annat egentligt alternativ till påföljdskombinationen än sluten ungdomsvård.

11

Uppgifterna i BRÅ:s årliga officiella lagföringsstatistik avser ålder vid domen. De redovisade siffrorna avser alltså antalet ungdomar som vid tiden för domen inte var fyllda 18 år. Motsvarande siffror, för de ungdomar som vid tiden för brottet inte var fyllda 18 år, är troligtvis högre eftersom några ungdomar kan antas ha hunnit fylla 18 år vid tiden för domen.

SOU 2004:122 Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse

537

Ett sådant alternativ skulle kunna vara att införa en möjlighet för domstolen att förena en skyddstillsyn med sluten ungdomsvård. Ett annat är att socialtjänstpåföljd förenas med sluten ungdomsvård. Utredningen har behandlat dessa tänkbara påföljdskombinationer i avsnitt 14.4.3 med anledning av de allvarliga brister i samhällets insatser för unga efter verkställigheten av sluten ungdomsvård som har påvisats i utvärderingen av 1999 års reform. Som närmare har redovisats i det nämnda avsnittet är de nackdelar som är förenade med sådana påföljdskombinationer så påtagliga vi avstått från att lägga fram något förslag i den riktningen. Vi har i stället förordat en ny utformning av verkställigheten av domen på sluten ungdomsvård. Det bör i detta sammanhang framhållas att vi har funnit att förslaget om en ny utformning av verkställigheten sluten ungdomsvård inte enbart framstår som det mest fördelaktiga alternativet när det gäller säkerställandet av en god eftervård för LSU-dömda. Förslaget kan därutöver antas medföra en väsentlig reducering av den ökning av verkställighetstiden för frihetsberövande påföljder som påvisades i utvärderingen.

Vi menar sammantaget att det inte finns tillräckliga skäl för att ersätta påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse för unga lagöverträdare med någon av de nämnda påföljdskombinationerna.

Ett annat skäl som skulle kunna anföras för att begränsa tillämpningsområdet för påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse till vuxna lagöverträdare är det förhållandet att domstolarna numera sällan använder kombinationen beträffande åldersgruppen 15–17 år. Som nämnts har sluten ungdomsvård i stort sett ersatt den tidigare relativt vanliga kombinationen. Det skulle mot den bakgrunden kunna hävdas att kombinationen inte längre har något syfte att fylla för den berörda åldersgruppen. Det finns emellertid begränsningar i domstolarnas möjligheter att döma till sluten ungdomsvård som är värda att beakta i detta sammanhang. Domstolen skall nämligen inte bestämma påföljden till sluten ungdomsvård om det med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annars finns särskilda skäl emot det (31 kap. 1 a § första stycket andra meningen). Särskilda skäl mot att bestämma påföljden till sluten ungdomsvård kan enligt förarbetena vara t.ex. att det har förflutit så lång tid mellan brottet och lagföringen att den tilltalade åldersmässigt inte längre passar in vid ett särskilt ungdomshem eller att allvarlig och omfattande brottslighet har

Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse SOU 2004:122

538

begåtts såväl före som efter 18 års ålder och huvuddelen av brottsligheten begåtts efter denna tidpunkt.

12

Om domstolen sålunda finner att den unge inte bör dömas till sluten ungdomsvård och ett annat alternativ därför måste väljas kan det alltså framstå som nödvändigt att döma till fängelse. Domstolen bör därvid ha möjlighet att i stället för ett längre fängelsestraff bestämma påföljden till skyddstillsyn och fängelse. Det torde nämligen i dessa fall inte sällan kunna konstateras att den unge har ett sådant behov av vård och stöd att skyddstillsyn är en för honom lämplig påföljd.

Som skäl för att behålla påföljdskombinationen bör också framhållas den tidigare nämnda möjligheten att använda kombinationen för att undvika tröskeleffekter vid ettårsgränsen.

Vid en samlad bedömning menar vi att det inte finns tillräckliga skäl för att avskaffa påföljdskombinationen. Det bör sålunda även fortsättningsvis finnas en möjlighet att undantagsvis döma lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år till skyddstillsyn i kombination med fängelse.

12

539

16 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

16.1 Utredningens utgångspunkter

Enligt direktiven skall utredningen undersöka vilka möjligheter som finns att för unga ersätta häktning med andra former av placering eller andra åtgärder för övervakning i kontrollerade former under utredningstiden. En särskild fråga som bör övervägas är om det är möjligt att genom placering på särskilda ungdomshem minska användningen av häktningsinstitutet. Vidare skall utredningen pröva om det är möjligt att placera häktade ungdomar på särskilda ungdomshem. Utredningen skall även belysa vilka åtgärder som behöver vidtas för att möjliggöra placeringar utanför de allmänna häktena.

I detta sammanhang nämns i direktiven att det finns skillnader vad gäller tillgodoräknande av tid för frihetsberövande beroende på i vilken form den misstänkte unge har berövats friheten med anledning av brott. Den frågan behandlas inte här, utan i kap. 17.

16.2 Gällande rätt

16.2.1 Allmänt om tvångsmedel

Med tvångsmedel i brottmål avser man vissa ingripanden dels mot person, dels med avseende på egendom. Det förra benämns personella tvångsmedel och kan indelas i straffprocessuella, förvaltningsprocessuella och civilprocessuella. Den straffprocessuella häktningen används i princip i brottsutredande syfte, dvs. för att man skall kunna få till stånd en effektiv lagföring när ett brott är begånget.

När ett straffprocessuellt tvångsmedel används uppstår ett ingrepp i en persons rättssfär, i hans personliga frihet och integritet. Det är i regel fråga om ingrepp i den enskildes grund-

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

540

läggande fri- och rättigheter som är skyddade i grundlagen (regeringsformen). Detta innebär att särskilda krav gäller både för lagstiftningen om tvångsmedel och för tillämpningen av dessa regler. Mot bakgrund av de integritetsskyddande bestämmelserna i regeringsformen gäller vissa allmänna principer för användande av tvångsåtgärder. Vi återkommer till dessa principer vid redogörelsen för bestämmelserna om häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet.

Det skydd för mänskliga fri- och rättigheter som finns i regeringsformen förstärks genom de internationella instrument på området som Sverige har tillträtt (se nedan).

16.2.2 Häktning

Generella förutsättningar för häktning

Häktning kan ske på huvudsakligen tre grunder, s.k. häktningsgrunder.

Den första är att någon är på sannolika skäl misstänkt för ett tämligen allvarligt brott (24 kap. 1 § RB). Är det i straffskalan för brottet föreskrivet fängelse i minst två år skall häktning ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Är brottet lindrigare men kan det ändå följas av ett års fängelse får den misstänkte också häktas under vissa särskilt angivna förutsättningar, s.k. särskilda häktningsgrunder. Häktning får i sådant fall ske om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han (1) avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, (2) genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller (3) fortsätter sin brottsliga verksamhet. De särskilda häktningsgrunderna benämns flykt-, kollusions- respektive recidivfara.

Generellt gäller dock att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (proportionalitetsprincipen). Vidare gäller att den misstänkte inte får häktas om det kan antas att han endast kommer att dömas till böter

Den andra häktningsgrunden innebär att den som är okänd eller saknar hemvist i Sverige i vissa fall kan häktas (24 kap. 2 §).

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

541

Den tredje häktningsgrunden gör det möjligt att i vissa av de ovannämnda fallen häkta även den som endast är skäligen misstänkt för ett brott om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning (24 kap. 3 §).

I 24 kap. 4 § finns bestämmelser som begränsar möjligheterna till häktning i vissa fall. Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd, eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra ett allvarligt men för honom, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Vill den misstänkte inte underkasta sig sådan övervakning, skall häktning ske.

Paragrafen är naturligtvis tillämplig också beträffande ungdomar i åldern 15–20 år. Möjligheten till häktning av unga under 18 år är dock ytterligare inskränkt genom en bestämmelse i 23 § LUL.

Särskilda krav för häktning av unga personer

I LUL finns bestämmelser som rör handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Den som är under 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl (23 §). Bestämmelsen innebär i förening med 24 kap. 4 § RB att den som är under 18 år får häktas endast när det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas och det dessutom föreligger synnerliga skäl för häktning.

I förarbetena till 23 § LUL sades följande. Principen om att övervakning av unga har företräde framför häktning har, då det gäller unga under 18 år, sådan styrka att det dels inte krävs någon utredning om att häktning kan antas medföra men för den misstänkte, dels skall vara uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas för att häktning skall få ske. Det första ledet är ett uttryck för uppfattningen att häktning av unga misstänkta alltid kan antas innebära allvarligt men för honom och därför i största möjliga utsträckning bör undvikas. I det andra ledet ligger ett ytterligare understrykande av att möjligheterna att ersätta häktning med annan åtgärd skall grundligt prövas innan domstolen beslutar om häktning.

1

Över huvud taget borde enligt förarbetena alla

möjligheter tas till vara för att undvika häktning.

Förarbetena till LUL hänför sig till tiden före den nya socialtjänstlagstiftningens tillkomst. Ett motsvarande uttalande gjordes

1

NJA II 1964 s. 176 f.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

542

dock i samband med att den nya sociala vårdlagstiftningen trädde i kraft.

2

I förarbetena till bestämmelsen i 6 § LVU om omedelbart

omhändertagande berördes frågan om häktning av unga personer. Det sades att häktning som regel skulle kunna underlåtas när det finns ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU. Det tillades att ett sådant beslut bör kunna utgöra ett alternativ till häktning också för ungdomar i åldrarna över 18 år.

Justitieombudsmannen (JO) har utvecklat hur samarbetet mellan polis, åklagare och socialnämnd bör gå till när det gäller unga brottslingar.

3

JO uttalade därvid att häktning av den som är under

18 år får förekomma endast i extrema situationer.

JO har också uttalat att kravet på synnerliga skäl i princip skall vara uppfyllt även när det gäller anhållande av en person i den åldern eftersom de skäl som ligger till grund för restriktiviteten gör sig gällande även i fråga om anhållningsbeslut.

4

Handläggningen vid häktning

I 24 kap. rättegångsbalken anges förutsättningarna för frihetsberövanden i form av gripande, anhållande och häktning.

Häktning beslutas alltid av domstol (5 §). De generella förutsättningarna för häktning, vilka har redovisats i föregående avsnitt, ges i 1–4 §§.

I avvaktan på domstolens beslut eller i avvaktan på ytterligare utredning kan den misstänkte anhållas av åklagare (6 §). Om det finns skäl att anhålla någon får han gripas (7 §). Om det inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut skall åklagaren häva detta (10 §). I annat fall skall han hos domstolen begära att den misstänkte häktas.

Häktningsframställan skall göras utan dröjsmål och senast klockan 12 tredje dagen efter anhållningsbeslutet (11 och 12 §§). Har en häktningsframställan gjorts, skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes (13 §). Om inte åtal väcks inom utsatt tid skall domstolen enligt närmare föreskrifter göra en förnyad prövning av häktningsfrågan (18 §).

2

3

JO 1994/95 s. 255.

4

JO 1996/97 s. 56 f.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

543

Tillstånd till restriktioner vid häktning

En av de s.k. särskilda häktningsgrunderna i 24 kap. 1 § RB är, som nämnts, kollusionsfara. Kollusionsfara innebär att det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar brottsutredningen. Kollusionsfaran skall avse det brott som den misstänkte själv misstänks för.

Om domstolen beslutar att häkta någon kan den samtidigt på begäran av åklagaren pröva om den häktades kontakter med omvärlden skall få inskränkas, dvs. om åklagaren skall få tillstånd att meddela den häktade s.k. restriktioner. Sådan prövning kan ske också i samband med att domstolen medger förlängning av tiden för att väcka åtal. (24 kap. 5 a § RB).

Ett tillstånd att meddela restriktioner får lämnas endast om häktningen sker på grund av kollusionsfara. Om domstolen bifaller åklagarens begäran innebär detta att åklagaren har fått ett generellt tillstånd att meddela restriktioner. Åklagarens beslut om vilka restriktioner som skall tillämpas i det enskilda fallet, sedan domstolen lämnat tillstånd, regleras i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl.

Behandlingen av häktade

Kriminalvården ansvarar för behandlingen av den som förs till häkte och har då att tillämpa lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och förordningen (1976:376) i samma ämne, vilka reglerar de rättigheter och skyldigheter som den intagne i häkte har.

Den häktade får inte underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet kräver. Den häktade skall behandlas så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Under förutsättning att den häktade samtycker, skall han i den utsträckning det är lämpligt ges det personliga stöd och annan hjälp som han behöver.

En häktad som vill vistas tillsammans med en eller flera andra häktade skall ges tillfälle till det. Mer än en häktad får också förvaras i samma rum, om det är synnerligen påkallat av utrymmesskäl eller annan särskild anledning. Gemensam vistelse och

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

544

gemensam förvaring får dock inte ske, om det innebär fara från säkerhetssynpunkt eller fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott på annat sätt försvåras. Förvaringen och den gemensamma vistelsen skall utformas så att förbindelse mellan häktade som kan antas påverka varandra i mål eller ärenden såvitt möjligt förhindras. Även i övrigt skall förvaringen och den gemensamma vistelsen utformas så att häktade, särskilt de som är under 21 år, inte utsätts för olämpligt inflytande av andra häktade.

En häktad, som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär att läkare skall tillkallas, skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om inte sådan undersökning uppenbarligen är onödig. Behöver den häktade sjukhusvård, skall han få det så snart det kan ske.

Den häktade har ingen arbetsplikt men han skall om möjligt erbjudas arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning under häktningstiden. Om utredningsskäl inte lägger hinder i vägen, bör en häktad ges möjlighet att genom tidningar, radio och TV följa vad som händer i omvärlden. Den häktades behov av annan förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Om inte synnerliga hinder möter skall den häktade ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme. En häktad får också upprätthålla kontakt med omvärlden genom brev, telefonsamtal och besök, om inte säkerhets- eller utredningsskäl lägger hinder i vägen.

Den nu behandlade lagstiftningen reglerar alltså vilka frihetsinskränkningar som en häktad kan få vidkännas. Det är förundersökningsledaren eller åklagaren som skall avgöra om eller i vad mån det på grund av kollusionsfara är påkallat med sådana inskränkningar.

Som framgått innehåller lagstiftningen endast en bestämmelse som särskilt avser behandlingen av ungdomar i häkte, nämligen stadgandet i 3 § att förvaringen och den gemensamma vistelsen skall utformas så att de häktade som är under 21 år inte utsätts för olämpligt inflytande av andra häktade.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

545

16.2.3 Alternativ till häktning i RB

Domstolen är skyldig att pröva häktningsalternativen

Häktning är det mest ingripande av de straffprocessuella tvångsmedlen. Domstolen kan avstå från häktning trots att förutsättningar för häktning föreligger och i stället använda ett av de alternativ till häktning som rättegångsbalken tillhandahåller (s.k. häktningssurrogat). Det är fråga om två alternativ till häktning, dels den tidigare nämnda betryggande övervakningen enligt 24 kap. 4 §, dels reseförbud och anmälningsskyldighet enligt 25 kap.

När domstolen överväger häktningsfrågan skall den beakta proportionalitetsprincipen. Man skall alltså inte använda ett frihetsberövande – anhållande eller häktning – om syftet härmed kan uppnås med ett mindre ingripande tvångsmedel. Av behovsprincipen följer att man, om det är nödvändigt att använda tvångsmedel för att nå ett visst resultat, av flera tänkbara medel skall välja det som är minst ingripande för den enskilde.

Domstolen skall pröva frågan om alternativ till häktning oavsett den misstänktes inställning. Det har alltså ingen betydelse om den misstänkte samtycker till häktning.

Övervakning

Som nämnts begränsas möjligheten till häktning av bestämmelserna om övervakning i 24 kap. 4 §. Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd, eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra ett allvarligt men för honom, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. I det fall den misstänkte inte vill underkasta sig sådan övervakning, skall häktning ske. Vill den misstänkte inte medverka och bedömer domstolen att en mindre ingripande tvångsåtgärd än övervakning inte är tillräcklig skall han alltså häktas.

Ansvaret för att ordna övervakningen har i första hand lagts på förundersökningsledaren, dvs. i regel åklagaren. Närmare bestämmelser om förfarandet finns i 26–27 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948). De innebär följande.

Om det i ett enskilt fall finns anledning att anta att häktning inte får ske om övervakning ordnas, skall åklagaren så snart det kan ske försöka ordna nödvändig övervakning.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

546

Övervakning får anordnas i den misstänktes hem eller annat enskilt hem eller genom att den misstänkte placeras i lämplig institution. Är den misstänkte redan placerad i en institution, skall åklagaren överväga om särskild övervakning kan vara erforderlig där samt i samråd med den som förestår vården försöka få till stånd en sådan övervakning.

Har övervakning beslutats, får det föreskrivas att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för övervakningen av den misstänkte. Det finns däremot inga föreskrifter i förundersökningskungörelsen om hur kontrollen av den misstänkte skall vara anordnad.

Kravet att den misstänkte måste gå med på att övervakning anordnas har ansetts innebära att tvång inte torde kunna användas mot den misstänkte för att göra övervakningen effektiv. Man kan visserligen föreskriva att den misstänkte är skyldig att följa vissa villkor för övervakningen. Men det torde inte kunna vara möjligt att beröva honom friheten genom att spärra in honom.

5

Övervakningen innebär alltså att den tvångsinspärrning som häktningen utgör ersätts med en på frivillighetens väg anordnad uppsikt över den misstänkte.

Det kan bli aktuellt att ersätta häktning med något av de placeringsalternativ som finns inom socialtjänsten, främst placering i familjehem eller hem för vård eller boende. Övervakning i hem för vård eller boende kräver dock ett särskilt medgivande av länsstyrelsen.

Beslut om övervakning kan fattas också av domstolen. I allmänhet uppkommer dock frågan om övervakning redan i samband med anhållandet. Det blir i sådana fall åklagaren som tar ställning till frågan. Domstolen har därför sällan anledning att besluta rörande övervakning.

Bestämmelserna om de korta tidsfristerna som gäller vid häktningsförfarandet är inte tillämpliga när övervakning anordnas i stället för häktning.

5

Olivecrona, Karl, Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl., Stockholm, 1968, s. 231.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

547

Reseförbud och anmälningsskyldighet

Det kan i en del fall, trots att det är nödvändigt att ha en viss kontroll över den misstänkte, framstå som ett alltför stort ingripande att anhålla eller häkta honom. I sådana situationer kan reseförbud och anmälningsskyldighet enligt 25 kap. RB användas som ersättning för anhållande och häktning.

Reseförbud innebär ett förbud för den misstänkte att lämna anvisad vistelseort, medan anmälningsskyldighet innebär att han på vissa tider skall anmäla sig hos viss polismyndighet. Ett beslut om reseförbud kan kombineras med anmälningsskyldighet, men såväl reseförbud som anmälningsskyldighet kan beslutas som enda åtgärd. Båda kan förenas med villkor eller föreskrifter som behövs för kontrollen av den misstänkte. Det kan t.ex. röra sig om föreskrift att han på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller om att hans pass skall vara omhändertaget. (25 kap. 1 och 2 §§).

Reseförbud och anmälningsskyldighet kan karaktäriseras som villkorliga häktningar. Den misstänkte skall nämligen omedelbart anhållas eller häktas om han bryter mot reseförbudet eller anmälningsskyldigheten eller därmed förenade villkor (25 kap. 9 §).

I 25 kap. 1 § anges tre fall då reseförbud och anmälningsskyldighet kan beslutas.

1. Är någon skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, och finns det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). (Första stycket första meningen)

2. Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. (Första stycket andra meningen)

3.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, får beslut härom

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

548

meddelas även i andra fall än som avses i punkterna 1 och 2. (Andra stycket).

De två först punkterna, dvs. 25 kap. 1 § första stycket, avser alltså de fall då den särskilda häktningsgrunden utgörs av flyktrisk, medan andra stycket avser de övriga häktningsgrunderna.

I fråga om förfarandet gäller samma regler för anmälningsskyldighet som för reseförbud (25 kap. 2 § andra stycket). Det som sägs i det följande om reseförbud gäller alltså också beträffande anmälningsskyldighet.

Både åklagaren och domstolen kan besluta om reseförbud. Fråga om reseförbud får tas upp av domstolen på yrkande av åklagaren eller då den skall besluta om den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet får domstolen även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan. (25 kap. 3 §).

Häktningsalternativen enligt RB tillämpas sällan

Tanken är alltså att man inte skall använda ett frihetsberövande – anhållande eller häktning – om syftet man vill uppnå kan åstadkommas med ett mindre ingripande tvångsmedel. Det saknas enligt vad vi känner till aktuell statistik på området.

Enligt en enkätundersökning som utfördes av 1983 års häktningsutredning förekom övervakning enligt 24 kap. 4 § RB endast i ett par fall.

6

Enkäten visade att år 1983 utnyttjades

anmälningsskyldighet i ett 60-tal fall och reseförbud i ca 350 fall. I förarbetena till den senaste ändringen av paragrafen uppgavs att övervakningsinstitutet tillämpades i praktiken ytterst sällan.

7

Det kan med fog antas att häktningsalternativen används relativt sällan också i dag.

16.2.4 Alternativ till häktning i LVU

Lagstiftningen förutsätter, som framgått, att lagöverträdare i åldern 15–17 år regelmässigt skall tas om hand inom socialtjänsten till undvikande av häktning. Också för lagöverträdare mellan 18 och 20 år kan åtgärder från socialtjänstens sida utgöra ett alternativ till

6

7

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

549

häktning. Sådana omhändertaganden kan ske på frivillig väg och ligga till grund för en prövning av om övervakning enligt 24 kap. 4 § RB kan anordnas. I regel är det dock ett omedelbart tvångsomhändertagande enligt LVU som utgör det realistiska alternativet till häktning av den unge.

Allmänna förutsättningar för tvångsingripande

I LVU regleras möjligheterna till tvångsingripande. Vi har lämnat en allmän beskrivning av lagen i avsnitt 8.2.2.

Som nämnts där skall vård med stöd av LVU beslutas om den som är under 18 år utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom brottslig verksamhet, under förutsättning att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg. Vård får också under samma förhållanden beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård.

Brottslig verksamhet kan alltså innebära att LVU är tillämplig. Detta förutsätter att den unge begår brott som inte är av bagatellkaraktär eller att den unge begår ett enstaka brott av allvarligt slag. Det krävs nämligen att brottsligheten ger uttryck för en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan anses föreligga ett vårdbehov. Det är vårdbehovet som är det centrala och inte brottet i sig. Det är således inte fråga om att socialnämnden är skyldig att tillgripa tvångsåtgärder enligt LVU för att ersätta eller komplettera det straffrättsliga ingripandet.

Omedelbart tvångsomhändertagande

Socialnämnden kan ingripa akut i vissa situationer. Om behovet av ingripande är brådskande kan socialnämnden besluta att den unge omedelbart skall omhändertas utan att länsrättens beslut i vårdfrågan behöver avvaktas. Beslutet gäller interimistiskt i avvaktan på att frågan prövas slutligt av domstol.

Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om

(1) det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU, och

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

550

(2) rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras (6 § första stycket).

Brottslig verksamhet kan ligga till grund för ett beslut om omedelbart omhändertagande, exempelvis om den unge har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och det finns risk att han gör sig skyldig till ytterligare brott. Syftet med omhändertagandet är inte att skydda omgivningen utan grunden är att den unges egen sociala utveckling äventyras genom ytterligare brottslighet.

Om den unge riskerar häktning eller är häktad bör socialnämnden, enligt Socialstyrelsens uppfattning, regelmässigt överväga om det finns skäl för ett omedelbart omhändertagande.

8

I det fall socialnämnden beslutar att omedelbart omhänderta den unge och denne därefter häktas innebär häktningsbeslutet inte att det omedelbara omhändertagandet upphör. Däremot får omhändertagandebeslutet inte verkställas så länge den unge är häktad (9 § andra stycket). Häktningsbeslutet tar alltså i detta avseende över beslutet om omedelbart omhändertagande.

Socialnämnden kan besluta om omedelbart omhändertagande även om den unge är häktad. Enligt förarbetena är det angeläget att socialtjänsten har möjlighet att fatta ett sådant beslut även under den tid en häktning består. Socialnämnden kan därmed visa sin avsikt att i direkt anslutning till att en häktning hävs ta över ansvaret för den fortsatta vården. Detta bör vara ägnat att leda till kortare häktningstider och snabbare vårdinsatser för den som inte döms till fängelse.

9

Under tiden bör nämnden, enligt Social-

styrelsen, ha ordnat en placering för den unge så att denne kan placeras direkt efter frigivningen.

10

Den nu beskriva samordningen har enligt förarbetena tillkommit för att underlätta en övergång från ett regelsystem till ett annat. Avsikten är att socialtjänsten utan omgång skall kunna ta över ansvaret för den unge när häktningsbeslutet hävs.

11

Socialstyrelsen

har uttryckt att socialnämnden bör hålla sådan kontakt med

8

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, Tillämpningen av LVU, SOSFS 1997:15,

s. 43.

9

10

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, Tillämpningen av LVU, SOSFS 1997:15, s. 44.

11

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

551

åklagarmyndigheten, tingsrätten och länsrätten att myndigheterna kan samordna sina insatser i dessa situationer.

12

Det är socialnämnden i den kommun där den unge befinner sig när hjälpbehovet uppkommer som är behörig och även skyldig att vidta erforderliga åtgärder med stöd av LVU. Nämnden kan delegera rätten att besluta om omedelbart omhändertagande till ett utskott. Beslutet om ett omedelbart omhändertagande måste emellertid ibland kunna fattas med mycket kort varsel. Socialnämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat har därför rätt att fatta sådana beslut. Denna beslutanderätt förutsätter att nämndens eller utskottets beslut inte kan avvaktas.

Av Socialstyrelsens allmänna råd framgår att det alltid skall finnas en jour inom socialtjänsten som genast kan behandla ärenden som rör frihetsberövade unga lagöverträdare.

13

Placering på § 12-hem

Unga som tas om hand på grund av sitt eget beteende, såsom t.ex. brottslig verksamhet, och som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall enligt 12 § LVU kunna vårdas på särskilda ungdomshem, tidigare ofta benämnda § 12-hem, för vilka SiS är central förvaltningsmyndighet. LVU medger att unga som vistas på ett särskilt ungdomshem kan hindras att lämna hemmet och att de underkastas olika begränsningar i rörelsefriheten.

16.2.5 Intensivövervakning i bostaden med elektronisk kontroll (IÖV)

Det kan ifrågasättas om intensivövervakning i bostaden med elektronisk kontroll (IÖV), s.k. fotboja, skulle kunna utgöra en alternativ övervakningsform till häktning eller en verkställighetsform av häktningsbeslutet. Vi lämnar därför här en kort beskrivning av lagstiftningen på området, lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll och förordningen (1994:1060) i samma ämne.

14

12

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, Tillämpningen av LVU, SOSFS 1997:15, s. 44.

13

A.a. s. 46.

14

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

552

Den som har dömts till fängelse i högst tre månader kan under vissa förutsättningar få verkställa sitt fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. Verkställighet sker under ledning av den lokala kriminalvårdsmyndigheten, i praktiken frivården.

Verkställigheten innebär att den dömde förbjuds att lämna sin bostad annat än för vissa, av frivården, bestämda ändamål och på särskilt angivna tider. Sådana ändamål kan vara arbete, studier, behandling eller deltagande i kriminalvårdens programverksamhet.

För att den dömde skall få verkställa sitt fängelsestraff genom intensivövervakning krävs det att han eller hon har någon form av sysselsättning som kan schemaläggas, men det behöver inte vara ett ordinarie, avlönat arbete. Det kan också vara fråga om en samhällstjänstliknande sysselsättning som frivården ordnar eller en sysselsättningsfrämjande åtgärd som arbetsförmedlingen erbjuder. Frivården kan även meddela andra föreskrifter för verkställigheten.

Att utegångsförbudet efterlevs kontrolleras med elektroniska hjälpmedel och genom frivårdens hembesök. I samband med hembesöken kontrolleras också att alkohol- och drogförbudet efterlevs. Det elektroniska kontrollsystemet består av tre delar; en sändare som den övervakade bär runt fotleden, en mottagare som placeras i den övervakades bostad och ansluts till telenätet samt en centraldator hos kriminalvården. Om den övervakade, under tid då han har utegångsförbud, avlägsnar sig längre från mottagaren än sändarens räckvidd medger informerar mottagaren via telenätet centraldatorn om det inträffade. Frivården kan då vidta erforderliga åtgärder.

16.2.5 Handläggningen vid ungdomsmål

Vid sin bedömning av häktningsfrågan är åklagaren och domstolen beroende av socialtjänstens möjligheter att anvisa alternativa omhändertaganden, såsom tvångsomhändertagande enligt LVU. Det finns i detta sammanhang anledning att något beröra regelsystemet rörande handläggningen av ungdomsmål. Av betydelse är också andra bestämmelser som styr samverkan mellan å ena sidan socialtjänsten och å andra sidan de rättsvårdande myndigheterna polis, åklagare och domstol.

Vi har lämnat en beskrivning av relevanta bestämmelser inom dessa områden i bl.a. avsnitt 6.3. Av beskrivningen framgår att vid

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

553

allvarligare brottslighet blir socialtjänsten i regel underrättad om brottet på ett relativt tidigt stadium. Polisen har nämligen en generell skyldighet att snarast underrätta socialtjänsten om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av den (3 § polislagen (1984:387)). Om polisen dessutom får kännedom om att en ung person har begått brott skall en underrättelse om detta lämnas till socialnämnden (14 kap. 1 § SoL). Har socialtjänsten fått in en sådan uppgift skall den utan dröjsmål inleda en utredning av vad som kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden (11 kap. 1 § SoL). När en person under 18 år är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa skall en underrättelse skickas till socialtjänsten (6 § LUL).

Vi har i det föregående redovisat att åklagaren kan ha anledning att kontakta socialtjänsten under förundersökningen för att undersöka om det går att anordna en övervakning enligt 24 kap. 4 § RB för den som inte fyllt 18 år genom något av de placeringsalternativ som socialtjänsten kan erbjuda den unge på frivillighetens väg.

Av betydelse vid handläggningen är också bestämmelserna i 11 och 12 §§ LUL om yttranden från socialnämnden. Vi har redovisat dessa i avsnitt 8.3. Som nämnts där är syftet med bestämmelserna att få till stånd en önskvärd snabbhet vid handläggningen av ungdomsmål genom att möjliggöra att personutredningen kan genomföras parallellt med förundersökningen och avslutas inom de tidsfrister som gäller för denna.

Socialtjänsten blir alltså vid allvarligare brottslighet i regel underrättad om brottet på ett relativt tidigt stadium. Av det anförda framgår att det däremot inte finns någon i lag reglerad samrådsskyldighet när det gäller häktningsfrågan. Bestämmelsen i 6 § LUL är i och för sig avsedd att ge socialtjänsten möjlighet att agera tidigt för att få igång stödåtgärder och bestämmelserna om övervakning påbjuder att åklagaren tar kontakt med socialtjänsten, men någon särskild handläggningsordning när frågan om häktning uppkommer tillhandahåller inte gällande rätt.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

554

16.3 Internationella instrument

16.3.1 Sveriges åtaganden i internationella instrument

Som nämnts tidigare är skyddet för mänskliga fri- och rättigheter i regeringsformen förstärkt genom de internationella instrument på området som Sverige har tillträtt.

Den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från år 1950 jämte tilläggsprotokoll (Europakonventionen) innehåller, när det gäller den kroppsliga integriteten, en allmän bestämmelse om förbud mot tortyr samt mot omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning (artikel 3). Den innehåller vidare en uttömmande uppräkning av de fall då ett frihetsberövande är tillåtet (artikel 5). I konventionen fastslås också rätten att röra sig fritt inom ett land och lämna detta (artikel 2, fjärde tilläggsprotokollet).

Enligt 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter skall konventionsstaterna tillse bl.a. att åtalade personer hålls åtskilda från dömda personer (artikel 10 p. 2 a).

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989 (barnkonventionen) skall konventionsstaterna säkerställa bl.a. att gripande, anhållande, häktning eller andra former av frihetsberövanden får användas endast som en sista utväg och för kortast lämpliga tid (artikel 37 b) samt att varje frihetsberövat barn skall behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder (artikel 37 c). Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta (artikel 37 c). Vidare skall konventionsstaterna söka främja införandet av lagar och förfaranden samt upprättandet av myndigheter och institutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befinns skyldiga att ha begått brott (artikel 40 p. 3).

Här bör även nämnas FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1984 samt Europarådets konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1987.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

555

16.3.2 Granskningen av Sveriges åtaganden

I olika sammanhang har granskats hur Sverige fullgör sina åtaganden i berörda internationella instrument.

Barnkommittén hade i uppdrag att göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till bestämmelserna i FN:s barnkonvention. Kommittén bedömde att det inte fanns skäl att lägga fram förslag till förändringar i svensk rätt när det gäller behandlingen av häktade barn.

15

Enligt konventionen skall medlemsstaterna regelbundet rapportera till FN:s barnrättskommitté. Den första rapporten lämnades år 1992 och den andra år 1997.

16

Kommittén har redovisat sina

synpunkter på den andra rapporten och riktade därvid ingen kritik beträffande regelsystemet om barn och ungdomar under 18 år som frihetsberövas.

17

Av Sveriges tredje rapport år 2002 framgår att

Sverige anser sig uppfylla de krav som barnkonventionen ställer i detta avseende.

Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, den s.k. anti-tortyrkommittén, besökte år 2003 Sverige, bl.a. häktena i Göteborg, Västberga och Umeå. I sin rapport riktade kommittén kritik mot häktesverksamheten i olika avseenden.

18

Kommittén

anmärkte bl.a. på att andelen häktade med restriktioner var stor på vissa häkten, att den materiella standarden för vissa häktade var otillfredsställande samt att möjligheterna till utomhusaktiviteter var bristfälliga för häktade med restriktioner och att vistelsetiden utanför cellen för dessa häktade understeg kriminalvårdens målsättning om minst två timmar varje dag.

Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, som år 2004 besökte Sverige, bl.a. Häktet Kronoberg, kritiserade i sin rapport

19

bl.a. användningen av restriktioner för häktade.

15

Betänkandet Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) s. 536.

16

CRC/C/3/Add.1 respektive CRC/C/65/Add.3.

17

CRC/C/15/Add.101.

18

CPT (2003) 37.

19

CommDH(2004)13.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

556

16.4 Allmänt häkte

16.4.1 Organisation

Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för kriminalvården och är chefsmyndighet för bl.a. de lokala kriminalvårdsmyndigheterna. Kriminalvårdsmyndigheterna svarar för verksamheten vid anstalter, frivårdskontor och häkten. Antalet häkten i landet uppgår i skrivande stund till 29.

16.4.2 Situationen för unga i häkte

Regeringen gav i regleringsbrevet för år 2001 Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att redovisa hur kriminalvården arbetar med häktade ungdomar under 18 år. Uppdraget redovisades i Kriminalvårdens årsredovisning för år 2001.

Av årsredovisningen framgår att särskilda insatser görs för häktade personer under 21 år. För dessa ungdomar har det vid landets två största häkten (Stockholm och Göteborg) inrättats separata ungdomsavdelningar som i Stockholm enbart, och i Göteborg företrädesvis, hyser unga män. Vidare uppgavs att man på ungdomsavdelningen vid Kronobergshäktet i Stockholm har särskild personal och riktad verksamhet och att man under år 2001 påbörjat en verksamhet med utökad självförvaltning. Trots besparingar hade ungdomsavdelningen prioriterats avseende studieverksamhet i häktet. Vid Göteborgshäktet hade socialtjänsten en ungdomssekreterare för uppsökande verksamhet gentemot ungdomar för eventuell slussning till kommunens behandlingsverksamheter. Vid dessa häkten och vid de mindre häktena, där det finns enstaka häktade under 18 år, observerades de ungas behov av särskild omvårdnad individuellt.

Andra direkta punktinsatser för denna kategori häktade angavs vara en snabbare kontakt med åklagare för att utröna möjligheterna till att utöka besöksutrymmet och samsittningsalternativen. Socialtjänsten och frivården kontaktades snarast liksom det sociala nätverket i den mån det bedömdes som positivt för den häktade. Vid planeringen av gemensamhetsverksamheterna gjordes noggranna differentieringar mellan de häktade för att undvika negativ påverkan. Den häktades kontaktman i häktet men även övrig personal engagerade sig särskilt med olika insatser för att bryta isoleringen. Besöksrepresentation från Röda Korset och NAV

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

557

(Nämnden för andlig vård) är mer påtaglig för denna grupp av häktade.

Avslutningsvis redovisade Kriminalvårdsstyrelsen sin uppfattning att det är tveksamt om kriminalvården skall omhänderta dessa ungdomar i allmänna häkten och att det är lämpligare att frihetsberövandet sker i annan form.

I Kriminalvårdens årsredovisningar för år 2002 och 2003 redovisas det rehabiliteringsarbete som bedrivits när det gäller ungdomar i åldrarna 15–20 år. För år 2002 uppgavs bl.a. att anstaltsplatserna för unga är avsedda för ungdomar upp till 25 år, vilket innebär att det rehabiliteringsarbete som bedrivs för unga omfattar denna åldersgrupp och att något särskilt specialiserat rehabiliteringsarbete för ungdomar i åldern 15–20 år inte finns. Vidare uppgavs att det finns vissa häktesplatser utpekade för ungdomar där samarbetet med externa organisationer är en viktig del. Häktet Kronoberg hade 20 ungdomsplatser för häktade. Där hade man ett samarbete med Global ungdom, ett antivåldsprogram tillsammans med Röda Korset och Södersjukhuset, studier och information kring sex och samlevnad. För år 2003 uppgavs att ungdomsverksamhet på Kronoberg bestod av social träning, föreläsningar, myndighetskontakter m.m.

Situationen för unga i häkte har påverkats av att det totala beläggningstrycket på landets häkten har ökat kraftigt under de senaste åren. Det genomsnittliga platsutnyttjandet vid häktena har ökat kontinuerligt från 77 procent år 1996 till 99 procent år 2003. Utvecklingen anses bero i huvudsak på dels ett ökat antal häktade personer, dels ett ökat antal personer som verkställer fängelsestraff i häkte på grund av platsbrist på anstalterna.

I årsredovisningen för år 2002 uppgavs att beläggningsgraden hade varierat mellan olika häkten vilket medfört att vissa häkten haft ett platsutnyttjande som i genomsnitt klart överstigit 100 procent under året. Styrelsen menade att den höga beläggningen hade medfört en ökad belastning på såväl personal som intagna vid landets häkten. Man hade bl.a. tvingats att utnyttja polisens arrestlokaler för placering av häktade. Styrelsen betonade att denna ordning medförde en avsevärt sämre miljö för de häktade och en ökad belastning på polisorganisationen som inte bedömdes kunna fortgå i ett längre perspektiv. I årstatistiken för det året angavs att de häktades möjligheter till sysselsättning hade minskat. De senaste åren hade det totala antalet sysselsättningstimmar minskat trots att beläggningen hade ökat. Framför allt hade det dragits ned på

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

558

aktiviteter som är relativt resurskrävande, vilket hade medfört en tydlig nedgång i brotts- och missbruksrelaterade program.

Av årsredovisningen för år 2003 framgår att problemen med överbelagda häkten var bestående. Ökningen av antalet vårddygn i förhållande till föregående år klarades genom att man anordnade dubbelbeläggning och tillfälliga platser. Vidare hade platser inrättats på vissa anstalter för häktade utan restriktioner.

Enligt uppgift till utredningen vid besök på ungdomsavdelningen på Kronobergshäktet tillämpar man där dubbelbeläggning sedan hösten 2002.

I detta sammanhang kan tilläggas att JO har uppmärksammat platsbristen vid häkten och anstalter i ett initiativärende år 2004.

20

JO konstaterade bl.a. att de ansvariga i häkten och anstalter många gånger i praktiken saknar möjlighet att uppfylla kraven i lagstiftningen vad gäller boende, gemensamhet, sysselsättning och andra aktiviteter och att problemet är mycket allvarligt, inte minst med tanke på karaktären av den lagstiftning det är fråga om.

16.5 Statistik beträffande häktning av unga

16.5.1 Kriminalvårdens statistik

För ålderskategorin unga under 18 år var under vart och ett av åren 1997–2003 i medeltal 8–15 personer placerade i häkte varje dag.

21

De unga fanns i kategorierna gripna/anhållna, häktade, omhändertagna enligt LVU respektive övriga. Kategorin häktade var störst och medeltalet för perioden var 5, 5, 5, 9, 8, 9 respektive 10 personer. Av den månatliga redovisade verksamhetsstatistiken framgår att antalet inskrivna personer under 18 år i häkte den 1 augusti 2004 uppgick till 18, varav 5 var gripna eller anhållna och 12 var häktade.

22

Kriminalvårdsstyrelsen har till utredningen tagit fram ytterligare statistik om unga personer i häkte år 2003.

23

Av redovisningen

framgår bl.a. att 127 personer under 18 år

24

häktades och påbörjade

sin häktning under året. De som i denna åldersgrupp avslutade sin häktning under året (79 personer) hade suttit häktade i genomsnitt

20

Beslutsdatum: 2004-06-30, diarienummer: 2449-2003.

21

Kriminalvårdens Officiella Statistik (KOS).

22

Aktuell Statistik från Kriminalvården (Ask).

23

Kriminalvårdsstyrelsen har uppgett att det finns en osäkerhet i materialet.

24

Ålder vid häktning.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

559

16 dagar (medianvärde 12 dagar). Av materialet framgår vidare att ungefär tre av fyra (73 %) verkställde sin häktning i storstäderna (Stockholm, Göteborg eller Malmö). Genomgången visar samtidigt att unga häktade var tämligen utspridda på landets häkten. Exempelvis fanns åldersgruppen födda 1986 eller senare (15–17 år)

25

representerad på 16 olika häkten någon gång under året.

16.5.2 BRÅ:s regeringsuppdrag

I BRÅ:s regeringsuppdrag att följa upp och utvärdera påföljden sluten ungdomsvård inom ramen för det straffrättsliga systemet ingick att utreda i vilken omfattning och på vilka grunder de som hade dömts till sluten ungdomsvård varit föremål för häktning eller varit omhändertagna för tvångsvård med anledning av brottet. För detta syfte studerade BRÅ i vad mån ungdomarna i de mål som ledde till sluten ungdomsvård från den 1 januari 1999 till och med den 19 september 2001 hade varit häktade eller omhändertagna enligt LVU. Materialet, som omfattar ungdomar som i 207 domar dömts till sluten ungdomsvård, hade hämtats från SiS databas.

26

I 131 av de 207 domarna (63 %) hade den unge varit anhållen och häktad. I de fall där uppgift fanns tillgänglig om misstankegraden vid häktningen (111 fall), rörde det sig nästan alltid om den starkare häktningsgrunden, dvs. att den unge var på sannolika skäl misstänkt för brott. I endast tre av dessa grundades häktningen på det svagare skälet att den unge var skäligen misstänkt för brott.

I de 131 häktningsframställningarna var det vanligt att flera häktningsgrunder angavs av åklagaren. De ojämförligt vanligaste skälen var risk för att den unge genom att undanröja bevis eller på något annat skulle försvåra sakens utredning (82 procent) och risk för fortsatt brottslighet (76 procent).

Förutom dessa 131 fall fanns det 32 fall där den unge hade varit enbart anhållen.

För att analysera frågan om de unga omhändertas enligt LVU med anledning av brottet studerade BRÅ alla LVU-placeringar som pågått i tidsmässig anslutning till häktning, dom och verkställighet av LSU. I drygt hälften av de 207 studerade fallen (109 fall, 53 %) hade den unge varit omhändertagen enligt LVU i anslutning till dom och verkställighet av LSU. De flesta av dessa ungdomar hade

25

Ålderskategori enbart efter födelseår, således ej efter ålder vid häktning.

26

BRÅ uppger i utvärderingen att det finns en osäkerhet i materialet.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

560

även varit antingen häktade eller anhållna under samma tidsperiod. Ett vanligt scenario var då att den unge först häktades och att socialtjänsten sedan begärde den unge omhändertagen enligt LVU för att den unge skulle även fortsättningsvis vara placerad under betryggande former men undgå vara häktad.

BRÅ redovisade också hur länge de unga hade varit frihetsberövade i avvaktan på rättegång och verkställighet av LSU-domen. I genomsnitt hade de unga varit frihetsberövade som anhållna eller häktade i 47 dagar. Tiden i häkte skiljde sig dock mellan dem som bara hade varit häktade och dem som både varit häktade och omhändertagna enligt LVU i tidsmässig anslutning till domen om LSU. De som bara varit häktade hade i genomsnitt suttit häktade 58 dagar (medianvärde 36 dagar). De som även varit omhändertagna enligt LVU under samma år som domen hade suttit häktade i genomsnitt 38 dagar (medianvärde 25 dagar).

Uppgifterna om hur länge frihetsberövandet enligt LVU hade varat i avvaktan på dom och placering var mer osäkra. Tiden från brott till LSU-dom uppskattades till i genomsnitt 105 dagar under år 1999 och 122 dagar under år 2000. De ungdomar som var omhändertagna med anledning av brottet under hela väntetiden erhöll alltså en lång tid av frihetsberövande i avvaktan på att straffet skulle påbörjas.

16.5.3 SiS statistik

Påföljden sluten ungdomsvård förekom under år 2003 i 121 domar.

27

I 23 av dessa fall (19 %) var ungdomarna häktade när

domen meddelades. Motsvarande uppgift för år 2002 var 32 av 131 fall (24 %).

28

Av statistik som SiS redovisat för utredningen framgår att av dem som påbörjade verkställighet av sluten ungdomsvård år 2003 hade 71 av 97 (74 %) varit frihetsberövade som anhållna eller häktade. Den tid som de därmed ägde rätt att tillgodoräkna sig vid beräknandet av verkställighetstiden uppgick i genomsnitt till 32 dagar. Hälften av dem hade tre eller färre avräkningsbara dagar, medan ett fåtal hade relativt många dagar (sex personer hade över 100 dagar).

27

Efter överklaganden i vissa mål dömdes påföljden slutligen ut i sammanlagt 102 fall.

28

Sluten ungdomsvård år 2002, Allmän SiS-rapport 2003:3, och Sluten ungdomsvård år 2003, Allmän SiS-rapport 2004:5.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

561

16.6 Tidigare överväganden

16.6.1 1974 års och 1983 års Häktningsutredningar

Såväl 1974 års som 1983 års Häktningsutredning förordade en begränsning av användningen av recidivfara som häktningsgrund. De föreslog samtidigt alternativ till frihetsberövande.

1974 års Häktningsutredning föreslog att ett nytt institut – tillsyn – skulle användas vid misstanke om och befarat återfall i det slag av brottslighet som fortfarande är häktningsgrundande enligt gällande rätt. Häktning på grund av recidivfara skulle däremot enligt utredningen begränsas till brott med fyra års fängelse i straffskalan och till farligare brott, som kunde ge ett års fängelse som påföljd. I svårare fall, då tillsyn inte antogs vara tillräckligt som surrogat, skulle den misstänkte få vistas på ett tillsynshem.

29

I den efterföljande propositionen konstaterades att utredningens förslag om tillsyn inte innebar en tillräckligt effektiv övervakning och att alternativet att inrätta tillsynshem förutsatte resursförstärkningar av ett slag som inte var att räkna med.

30

1983 års Häktningsutredning föreslog som alternativ till häktning vid recidivfara ett nytt institut, benämnt rannsakningsövervakning, som skulle fungera effektivt genom en intensiv kontroll av de misstänkta av en grupp fristående övervakare. Övervakningen skulle kombineras med föreskrifter om uppehållsplats, förbud mot droganvändning, läkarvård m.m.

31

Också detta förslag föll, bl.a. på grund av att en kontinuerlig övervakning av det klientel det var fråga om skulle vålla utomordentliga svårigheter från praktisk synvinkel.

32

16.6.2 Uttalande av Justitieombudsmannen

JO har, som tidigare nämnts, i ett uttalande utvecklat hur samarbetet mellan polis, åklagare och socialnämnd bör gå till när det gäller unga som är misstänkta för brott.

33

JO uttalade därvid att

häktning av den som är under 18 år får förekomma ”endast i vissa extremfall”. Det skall anmärkas att detta uttalande om samarbetet

29

30

31

32

33

JO 1994/95 s. 255.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

562

mellan myndigheterna gjordes innan 1995 års ungdomsmålsreform trädde ikraft.

JO konstaterade att lagstiftningen förutsätter att lagöverträdare i åldern 15–18 år till undvikande av häktning regelmässigt skall tas om hand av socialtjänsten. Reglerna om beredande av vård inom socialtjänsten är också så utformade, påpekade JO, att de medger snabba ingripanden och ett omhändertagande som medger en hög grad av säkerhet.

JO underströk att domstolen för sin bedömning är beroende av socialnämndens möjligheter att anvisa alternativ placeringsform och att det därför är av största vikt att socialnämnden så snart som möjligt och redan i samband med gripandet underrättas. Enligt JO bör socialnämnden så snart som möjligt skriftligen till åklagaren eller domstolen redovisa sitt ställningstagande i frågan om insatser inom socialtjänsten kan anvisas som ett alternativ till häktning.

I de fall häktning av unga lagöverträdare beslutas bör omhändertagandeformen vara anpassad till den unges behov. Det finns därför, avslutade JO, anledning att utreda förutsättningarna för ett omhändertagande av häktade ungdomar i andra former.

16.6.3 Ungdomsbrottskommittén

Ungdomsbrottskommittén hade i uppdrag att utvärdera regelsystemet för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar som har fyllt 15 år begår brott. Den lämnade år 1993 sitt betänkande ”Reaktion mot ungdomsbrott” (SOU 1993:35).

Kommittén föreslog inte införandet av något nytt institut för frihetsberövande av unga lagöverträdare utan menade att man i stället borde utnyttja och bygga ut häktningsförfarandet.

34

Kommittén menade att den som var i åldern 15–17 år skulle kunna häktas om det förelåg särskilda skäl för häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet. För att häktning skulle få ske vid flykt- eller kollusionsfara skulle alltjämt krävas synnerliga skäl. En förutsättning skulle också vara att det var fråga om brott för vilket var föreskrivet fängelse i ett år eller däröver samt att det var uppenbart att betryggande övervakning inte kunde ordnas på annat sätt.

34

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

563

Enligt kommitténs uppfattning borde man undvika att placera den unge inom kriminalvårdens häktesavdelningar med hänsyn till de skadliga följder ett sådant frihetsberövande kunde få. Den föreslog därför att när någon i åldern 15–17 år häktades, skulle han, om inte synnerliga skäl förelåg, under verkställigheten av häktningsbeslutet placeras på ett särskilt ungdomshem. Det skulle alltså bara i undantagsfall bli fråga om att placera ungdomar i allmänt häkte. I de fall det mötte hinder mot att placera den unge på ett särskilt ungdomshem, exempelvis därför att det förelåg kollusionsfara och det på ungdomshemmet saknades möjlighet att förvara den unge så att han inte kom i kontakt med andra än personal, fick den unge dock placeras på allmänt häkte.

Kommitténs förslag i denna del ledde inte till lagstiftning.

35

16.6.4 I lagstiftningsärendet om LSU

SIS tog i lagstiftningsärendet om sluten ungdomsvård upp möjligheten att placera ungdomar som häktas på sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU i stället för på häkte .

36

I ett yttrande över den promemoria som låg till grund för förslaget om sluten ungdomsvård (Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32)) anförde SIS att korta straff ”äts upp” tidsmässigt när den unge vistats i häkte i avvaktan på att domen vinner laga kraft. SIS ansåg att förslaget därför skulle kompletteras med en bestämmelse som innebar att – när den unge var häktad – det skulle finnas en möjlighet att överföra vederbörande till ett särskilt ungdomshem under häktningstiden. Det var menade SIS relativt vanligt att, som ett alternativ till häktning, ungdomar omhändertogs enligt LVU och överfördes till ett ungdomshem. SIS önskemål kom inte att realiseras i den nya lagstiftningen.

16.7 Riksdagsdebatten

Justitieutskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om häktning av personer under 18 år. Här kan hänvisas till utskottets betänkanden 1997/98:JUU21, 1998/99:JUU19, 1999/2000:JUU16, 2000/01:JUU13 och 2001/02:JUU09.

35

36

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

564

16.8 Utredningens överväganden

16.8.1 Inledning

Bedömning: Även om det inte är möjligt att avstå från användningen av personella tvångsmedel anser vi att det är en angelägen uppgift att hitta former för sådan övervakning som innebär en rimlig avvägning mellan de motstridiga intressen som här gör sig gällande.

Principen att unga lagöverträdare skall särbehandlas vid straffrättsliga ingripanden bygger på erfarenheten att sådana ingripanden måste anpassas efter den unges brist på mognad, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden. Ett uttryck för principen om särbehandling är den restriktivitet som gäller vid användningen av fängelse som påföljd för denna grupp, bl.a. eftersom ungdomar kan antas löpa en särskilt stor risk att ta skada av ett sådant frihetsberövande.

Principen var vägledande vid 1999 års påföljdsreform, som innebar bl.a. att barn och ungdomar som har begått brott även i fortsättningen i första hand skall vara föremål för åtgärder inom socialtjänsten i stället för att överlämnas till kriminalvården. I våra direktiv slås fast att den principen alltjämt skall gälla.

Skälen för att särbehandla unga lagöverträdare vid straffrättsliga ingripanden gör sig gällande inte enbart vid utformningen av påföljdssystemet utan även, kanske i minst samma utsträckning, beträffande straffrättsliga tvångsåtgärder.

Principen har, som närmare redovisats, kommit till uttryck i bestämmelserna om att det ställs särskilda krav för häktning av unga personer. Lagstiftningen förutsätter att ungdomar i åldern 15– 17 år regelmässigt skall tas om hand inom socialtjänsten för att häktning skall undvikas. I första hand sker sådant omhändertagande genom att den unge blir föremål för åtgärder enligt LVU. I viss mån gäller detta också för åldersgruppen 18–20 år. Trots lagstiftarens intentioner visar statistiken emellertid att ungdomar under 18 år häktas i en omfattning som inte är obetydlig.

Varje dag under åren 1997–2003 befann sig 5–10 personer under 18 år i häkte på grund av beslut om häktning. Medeltalet var under de tre sista åren 8, 9 respektive 10. Det sammanlagda antalet personer i denna åldersgrupp som någon gång under ett år vistas på häkte som häktade är dock avsevärt större. För år 2003 uppgick

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

565

antalet till 127 personer. De som avslutade sin häktning under det året hade suttit häktade i genomsnitt 16 dagar. I den tidigare refererade undersökningen av BRÅ, av mål som lett till sluten ungdomsvård åren 1999–2001, framkom att den tilltalade varit häktad i 63 % av målen. I genomsnitt hade de unga varit anhållna eller häktade i 47 dagar. Enligt SiS hade nästan tre fjärdedelar av de 97 unga som påbörjade sluten ungdomsvård år 2003 varit frihetsberövade som anhållna eller häktade. I genomsnitt hade de unga varit anhållna eller häktade i 32 dagar.

Av statistiken att döma har alltså antalet häktade ungdomar under 18 år ökat under de senaste åren. Tillgänglig statistik ger däremot inte svar på frågan om häktningstiderna har blivit längre.

Det finns flera tänkbara förklaringar till ökningen av antalet häktade. Sålunda kan den ha ett visst samband med den platsbrist som funnits på SIS institutioner under några år. En annan tänkbar förklaring skulle kunna vara att den unge inte blir föremål för åtgärder inom socialtjänsten i den utsträckning som är önskvärd. BRÅ:s undersökning, som omfattade t.o.m. år 2001, visar emellertid att antalet 15–17-åringar som placerades på någon av SiS institutioner med stöd av LVU eller SoL inte var lägre efter påföljdsreformen, utan i stället ökade (se avsnitt 14.2). Ökningen av antalet häktade kan också ha samband med det förhållandet som BRÅ konstaterar i sin undersökning, nämligen att antalet lagföringar av 15–17-åringar för grova våldsbrott ökade i tiden efter påföljdsreformen.

Det krävs självklart starka skäl för att beröva en person friheten, och detta gäller i särskilt hög grad unga lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år. Intresset av att särbehandla unga som misstänks för brott får emellertid inte tillgodoses på bekostnad av andra angelägna samhällsintressen. Ett sådant angeläget intresse är att samhället snabbt reagerar när en ung människa har begått brott och med kraft motverkar fortsatt brottslighet. Ett annat är att brott utreds. Häktning är ett straffrättsligt tvångsmedel som används för att förhindra att den misstänkte avviker, försvårar utredningen eller fortsätter att begå brott.

Även om det alltså inte är möjligt att avstå från användningen av personella tvångsmedel är det en angelägen uppgift att hitta former för sådan övervakning som innebär en rimlig avvägning mellan de motstridiga intressen som här gör sig gällande.

Vid denna prövning har Sveriges åtaganden i internationella instrument betydelse.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

566

16.8.2 Förutsättningarna för häktning

Förslag: Vi menar att de nuvarande reglerna om när häktning får tillgripas är utformade på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan berörda intressen. Vi lägger därför inte fram förslag om ändring i de materiella förutsättningarna för häktning. Däremot föreslår vi att det i bestämmelsen i LUL om häktning av den som inte fyllt 18 år uttryckligen skall anges att kravet på synnerliga skäl skall vara uppfyllt även när det gäller anhållande av en person i den åldern.

Vår uppgift är bl.a. att undersöka vilka möjligheter som finns att ersätta häktning med andra former av placering eller andra åtgärder för övervakning i kontrollerade former under utredningstiden.

Som framgått tillhandahåller rättegångsbalken flera alternativ till häktning, vilka dock sällan kommer till användning. En tänkbar lösning skulle kunna vara att ändra reglerna så att förutsättningarna för häktning blir snävare än i dag. En mer restriktiv utformning av bestämmelserna om häktning skulle kunna bidra till att de mindre ingripande åtgärderna – övervakning, reseförbud eller anmälningsskyldighet – tillgrips i större utsträckning än för närvarande.

Reglerna är dock redan i dag mycket restriktiva och häktning av personer under 18 år får ske enbart i sällsynta undantagsfall. Det finns enligt vår bedömning heller inget som tyder på att reglerna tillämpas på ett sätt som strider mot lagstiftarens intentioner.

Vi är därför av den uppfattningen att de nuvarande reglerna om när häktning får tillgripas är utformade på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan berörda intressen. Vi lägger därför inte fram förslag om ändring i de materiella förutsättningarna för häktning.

Som framgått anses kravet på synnerliga skäl i princip gälla även för anhållande av en person i den aktuella åldern eftersom de skäl som ligger till grund för restriktiviteten gör sig gällande även i fråga om anhållningsbeslut (JO 1996/97 s. 56 f.). Vi föreslår att detta skall anges uttryckligen i bestämmelsen i 23 § LUL, som enligt sin nuvarande lydelse rör häktning av den som inte fyllt 18 år.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

567

16.8.3 Förutsättningarna för häktningsalternativen i RB

Det kan också övervägas om det finns andra åtgärder som kan vidtas för att öka användningen av häktningsalternativen i rättegångsbalken på bekostnad av häktningsinstitutet. Som framgått tillämpas de relativt sällan i dag. Det har i litteraturen hävdats bl.a. att häktningsalternativen anses så ineffektiva i jämförelse med ett frihetsberövande att de i realiteten kan tillämpas endast i ett fåtal fall.

37

På vilka sätt skulle man då kunna förstärka häktnings-

alternativen?

Övervakning

Bedömning: Det är enligt vår uppfattning svårt att se vilka åtgärder som skulle kunna tänkas öka användbarheten av övervakning inom dess nuvarande ramar.

Utrymmet för att använda övervakning i de fall där det finns kollusions- eller recidivrisk är ytterst begränsat. För att övervakning skall kunna vara effektivt i dessa fall måste det förutsättas att kollusionshandlingen respektive återfallet i brott kan genomföras endast om den misstänkte förflyttar sig från vistelseorten. Utrymmet för att tillämpa övervakning är alltså ytterst litet i dessa fall. När det gäller flyktrisk kan det vara svårt att anordna betryggande övervakning.

Användbarheten av övervakningsinstitutet begränsas i praktiken genom kravet att den misstänkte måste gå med på att övervakning anordnas. Som tidigare redovisats har detta ansetts innebära att tvång inte kan användas mot den misstänkte för att göra övervakningen effektiv. Man kan visserligen föreskriva att den misstänkte är skyldig att följa vissa villkor för övervakningen, t.ex. att han på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad. Men det torde inte vara möjligt att beröva honom friheten genom att spärra in honom. För att en på frivillighetens väg anordnad uppsikt över den misstänkte skall kunna bli effektiv krävs således att betydande personella resurser sätts in.

Ett annat problem när det gäller övervakning i hemmet är att den skall vara lämplig med hänsyn till den misstänktes bostads- och

37

Bylund, Torleif, Tvångsmedel I, 1993, s. 274 f.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

568

familjeförhållanden. När det gäller ungdomar under 18 år måste dessutom den unges vårdnadshavare lämna sitt samtycke.

Vad som sagts innebär att i de fåtal fall där övervakning i den unges hem skulle kunna vara ett lämpligt alternativ är häktning troligtvis ofta obehövlig redan på grund av att någon beaktansvärd risk för kollusion, flykt eller recidiv inte föreligger.

Det är svårt att se vilka åtgärder som skulle kunna tänkas öka användbarheten av övervakning inom dess nuvarande ramar. Under förutsättning att den unges bostads- och familjeförhållanden medger det borde emellertid möjligheterna att använda övervakning i hans hem öka betydligt om övervakningen kunde ske genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV), i dagligt tal ”fotboja”. Vi återkommer i denna fråga.

Reseförbud och anmälningsskyldighet

Förslag: Vi föreslår att 25 kap. 1 § RB skall ändras i redaktionellt hänseende för att tydliggöra att paragrafen innehåller tre självständiga fall då reseförbud och anmälningsskyldighet kan ersätta häktning. För att öka möjligheterna att använda paragrafen skall anmälningsplikten kunna fullgöras även hos anvisad socialtjänst. Vi föreslår vidare att det görs ett förtydligande i 25 kap. 2 § RB så att domstolens möjlighet att förena ett beslut om anmälningsskyldighet med sådana villkor som avser behandling, drogkontroll m.m. om de bedöms vara nödvändiga för kontrollen av den misstänkte lyfts fram.

Regleringen i 25 kap. 1 § första stycket första meningen innebär att om syftet med ett anhållande eller en häktning i ett flyktriskfall kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, den senare typen av åtgärd skall komma till användning. I förarbetena sades att flyktfaran måste vara ”så reducerad” att ett frihetsberövande framstår som onödigt.

38

Det kan dock hävdas att det

väsentliga inte är hur stor risken är att den misstänkte flyr utan om reseförbudet eller anmälningsskyldigheten kan anses tillräckligt för att neutralisera risken.

39

Bestämmelsen i 25 kap. 1 § andra stycket omfattar endast sådana fall där kollusions- eller recidivrisk föreligger (eventuellt i förening

38

NJA II 1943 s. 346.

39

Bylund , Torleif, Tvångsmedel I, 1993, s. 276.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

569

med en flyktrisk). Det innebär att i dessa fall måste det finnas omständigheter som stöder ett antagande om att den misstänkte, om han försätts på fri fot, kommer att avhålla sig från att begå nya brott eller från att försvåra utredningen om han meddelas reseförbud eller anmälningsskyldighet. I likhet med övervakning är det troligt att reseförbud eller anmälningsskyldighet endast i sällsynta fall kan undanröja en kollusionsrisk. I förarbeten menade man emellertid att en sådan åtgärd kunde undanröja en recidivrisk. Särskilt en skyldighet att på vissa tider anmäla sig hos polisen ansågs kunna vara ett realistiskt alternativ till häktning när det gäller att avhålla mindre brottsbenägna personer från att begå nya brott.

40

Det är möjligt att t.ex. ett tydliggörande av lagtexten i 25 kap. 1 § skulle kunna bidra till en ökad användning av reseförbud och anmälningsskyldighet. Såsom paragrafen är utformad i dag ger den inte intryck av att innehålla tre självständiga fall då reseförbud och anmälningsskyldighet kan ersätta häktning. Den situation som beskrivs i paragrafens andra stycke kan nämligen framstå som ett undantag i förhållande till situationerna i första stycket. Vi anser därför att en redaktionell ändring av texten bör ske.

Användningen av häktningsalternativen kan främjas även genom en ändring av de materiella förutsättningarna för dessa alternativ.

Ett beslut om anmälningsskyldighet innebär enligt paragrafen att den misstänkte på vissa angivna tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet. Denna regel bör finnas kvar. För att öka möjligheterna att använda paragrafen i praktiken i de fall den unge har en fortlöpande och regelbunden kontakt med socialtjänsten, bör anmälningsplikten emellertid, när så bedöms mera lämpligt, i stället kunna fullgöras hos anvisad socialtjänst. Detta framstår som särskilt adekvat när avståndet mellan bostaden och polismyndigheten kan tala emot en anmälningsskyldighet hos polisen. Det bör också betonas att skyldighet kan åläggas en person att anmäla sig ofta, kanske ett par gånger varje dag. Härigenom uppnår man en viss kontroll över vederbörande, både i fråga om eventuell påverkan av alkohol och andra droger och i fråga om hur han tillbringar sin tid.

I detta sammanhang bör lyftas fram att domstolen har möjlighet att förena ett beslut om anmälningsskyldighet med sådana villkor som behövs för den misstänktes övervakande, t.ex. att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad eller på

40

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

570

sin arbetsplats (25 kap. 2 §). Andra exempel på sådana villkor är att den misstänkte skall vara skyldig att lämna från sig sitt pass eller annan legitimationshandling.

41

Det rör sig alltså om villkor som

bedöms vara nödvändiga för kontrollen av den misstänkte.

42

Även

villkor som avser behandling, drogkontroll m.m. bör kunna meddelas av domstolen om de behövs för övervakningen. Domstolens möjligheter att förena beslutet om anmälningsskyldighet med sådana villkor bör framgå av lagtexten.

Vi föreslår alltså att det görs ett förtydligande i såväl 25 kap. 1 § RB som 25 kap. 2 § RB. Enligt vår mening kan detta antas medföra att häktningsalternativen kan komma att användas i ökad utsträckning med ett minskat antal häktningar som följd.

16.8.4 Förutsättningarna för häktningsalternativen inom socialtjänsten

Som framgått förutsätter lagstiftningen att lagöverträdare i åldern 15–17 år regelmässigt skall tas om hand inom socialtjänsten till undvikande av häktning. Sådana omhändertaganden kan ske på frivillig väg och ligga till grund för ett beslut om övervakning enligt 24 kap. 4 § RB. I regel är det dock ett omedelbart tvångsomhändertagande enligt LVU som utgör det realistiska alternativet till häktning av den unge.

Det finns mot den bakgrunden anledning att överväga om man kan öka förutsättningarna för att ett omhändertagande inom socialtjänsten skall komma till stånd. En möjlighet är att utöka tillämpningsområdet för omedelbart omhändertagande enligt LVU. En annan är att genom ändringar i handläggningsreglerna i LUL generellt skapa bättre förutsättningar för ett omhändertagande.

Tillämpningsområdet för omedelbart omhändertagande enligt LVU

Bedömning: Vi menar att de gällande bestämmelserna om tvångsomhändertagande i LVU är tillräckligt långtgående under förutsättning att socialtjänsten använder de möjligheter som regelsystemet erbjuder. Det finns därför ingen anledning att öka

41

Fitger, Peter, Rättegångsbalken, del 2, t.o.m. suppl. 44, s. 25:8.

42

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

571

möjligheten att tillgripa omedelbart omhändertagande. Däremot bör Socialstyrelsen i sina föreskrifter och allmänna råd på ett tydligare sätt än i dag klargöra socialnämndens ansvar i detta avseende.

Socialnämnden har en skyldighet att besluta om ett omedelbart omhändertagande när det finns stöd för detta enligt LVU. Det kan enligt vår uppfattning endast i undantagsfall finnas skäl för socialnämnden att underlåta att företa sådan åtgärd om en person under 18 år riskerar att häktas eller är häktad. I det fall en så ung person har begått ett sådant allvarligt brott att han riskerar att häktas eller är häktad torde med andra ord hans personliga förhållanden regelmässigt vara så beskaffade att bestämmelsen om omedelbart omhändertagande i LVU är tillämplig. Också för lagöverträdare mellan 18 och 20 år kan, som redovisats, sådana åtgärder från socialtjänstens sida vara ett alternativ till häktning.

Vi menar att de gällande bestämmelserna om tvångsomhändertagande i LVU är tillräckligt långtgående under förutsättning att socialtjänsten använder de möjligheter som regelsystemet erbjuder. Det finns alltså ingen anledning att öka möjligheten att tillgripa omedelbart omhändertagande.

Det har emellertid sagts till utredningen att det förekommer att socialtjänsten inte använder möjligheten att tvångsomhänderta en person under 18 år, trots att förutsättningar för detta föreligger enligt LVU, eftersom man anser sig ”redan ha uttömt sina resurser beträffande den unge”. Ett sådant ställningstagande är naturligtvis oacceptabelt. Vi har därför övervägt om socialnämndens skyldighet att ingripa med stöd av LVU i dessa situationer bör förtydligas i lagen, men funnit detta mindre lämpligt. Däremot bör Socialstyrelsen i sina föreskrifter och allmänna råd på ett tydligare sätt än i dag klargöra socialnämndens ansvar i detta avseende.

43

43

Jfr Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, Tillämpningen av LVU, SOSFS 1997:15, s. 43.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

572

Handläggningsreglerna i LUL

Förslag: Vi föreslår att åklagaren skall underrätta socialnämnden när någon som är under 21 år anhålls. Nämnden skall vara skyldig att inom viss tid skriftligen till åklagaren redovisa sitt ställningstagande i frågan om vilka insatser inom socialtjänsten som kan anvisas som ett alternativ till häktning.

Vid sin bedömning av häktningsfrågan är åklagaren och domstolen beroende av socialtjänstens möjligheter att anvisa alternativa omhändertaganden. Förfarandet vid häktning är snabbt. Tidsfristerna vid häktning är och bör också vara snäva. Det ligger i sakens natur att socialnämndens möjligheter att utreda lämpliga åtgärder ökar om nämnden snarast möjligt underrättas om att den unge har frihetsberövats på grund av misstanke om brott.

Av betydelse i detta sammanhang är regelsystemet rörande handläggningen av ungdomsmål och även andra bestämmelser som styr samverkan mellan å ena sidan socialtjänsten och å andra sidan de rättsvårdande myndigheterna polis, åklagare och domstol.

Som framgått av den tidigare framställningen blir socialtjänsten vid allvarligare brottslighet i regel underrättad om brottet på ett relativt tidigt stadium. Det finns däremot inte någon i lag reglerad samrådsskyldighet när det gäller häktningsfrågan. Bestämmelsen i 6 § LUL är i och för sig avsedd att ge socialtjänsten möjlighet att agera tidigt för att få igång stödåtgärder och av bestämmelserna om övervakning i 24 kap. 4 § RB följer att åklagaren kan ha anledning att kontakta socialtjänsten, men någon särskild handläggningsordning när frågan om häktning uppkommer tillhandahåller inte gällande rätt. Det finns dock enligt vår mening ett behov av en särskild handläggningsordning i dessa situationer. En sådan ordning bör kunna motverka att den unge häktas trots att förutsättningar finns för alternativa åtgärder inom socialtjänsten eller att den unge efter häktningsbeslutet får stanna kvar i häkte under längre tid än nödvändigt.

Det är som nämnts av vikt att socialnämnden så snart som möjligt underrättas om att den unge riskerar att häktas. Frågan är i vilket skede av förundersökningen detta bör ske.

När någon har gripits skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Har beslut att anhålla någon meddelats i dennes frånvaro skall han, så snart beslutet har

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

573

verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen. (24 kap. 8 § RB).

Om inte åklagaren häver anhållningsbeslutet skall han hos domstolen begära att den misstänkte häktas. Häktningsframställan skall göras utan dröjsmål och senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet eller, om någon anhållits i sin frånvaro, då anhållningsbeslutet verkställdes. Har en häktningsframställan gjorts, skall domstolen utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes. (24 kap. 11–13 §§ RB).

Enligt vår uppfattning är en lämplig tidpunkt för underrättelsen till socialnämnden när misstanken är så stark att den kan ligga till grund för ett anhållningsbeslut. Den tidsrymd som i sådant fall står till buds för socialnämnden att utreda åtgärder mot den unge inom socialtjänsten framstår som rimlig.

Den föreslagna tidpunkten för underrättelsen till socialnämnden sammanfaller med skyldigheten att underrätta den anhållnes närstående (24 kap. 9 § RB). I likhet med den sistnämnda underrättelsen bör det vara tillräckligt att underrättelsen till socialnämnden avser endast själva anhållandet. Skyldigheten att underrätta socialnämnden bör omfatta brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Socialnämnden bör vara skyldig att skriftligen till åklagaren redovisa sitt ställningstagande i frågan om vilka insatser inom socialtjänsten som kan anvisas som ett alternativ till häktning. Socialnämndens redovisning bör ske snarast möjligt och senast den dag åklagaren anger.

Den nu beskrivna handläggningsordningen bör föras in under en ny paragraf i LUL.

16.8.5 Tidpunkten för inledande av verkställigheten av dom på sluten ungdomsvård

Förslag: För att förkorta häktningstiden för unga lagöverträdare som vistas i häkte i avvaktan på att domen på sluten ungdomsvård vinner laga kraft, skall domstolen ha möjlighet att förordna att domen omedelbart skall gå i verkställighet.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

574

Verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård får inledas när domen har vunnit laga kraft gentemot den dömde eller när den dömde lämnat nöjdförklaring (5 och 6 §§ LSU).

För att förkorta häktningstiden för unga lagöverträdare som vistas i häkte i avvaktan på att domen på sluten ungdomsvård vinner laga kraft, skulle det kunna införas en möjlighet för domstolen att förordna att domen omedelbart skall gå i verkställighet. Verkställigheten skulle alltså i sådant fall inledas trots att domen inte har vunnit laga kraft.

I förararbetena till LSU fördes en diskussion om huruvida en dom på sluten ungdomsvård borde kunna gå i omedelbar verkställighet utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft.

44

Det

konstaterades att det förhållandet att samhällets reaktion på brott bör ske snabbt och i nära anslutning till brottet talar för en sådan ordning. Å andra sidan, menade man, finns starka skäl som talar i motsatt riktning. En dom på sluten ungdomsvård innebär att den dömde blir frihetsberövad och det är sålunda fråga om en mycket ingripande straffrättslig reaktion. Intresset av att domen kan verkställas måste därför enligt uttalandet vägas mot risken att den dömde berövas sin frihet genom en dom som senare ändras. Det ansågs att starka rättssäkerhetsskäl talar för att domen i princip inte skall kunna gå i verkställighet i påföljdsdelen innan den har vunnit laga kraft i denna del.

Den situation som vi nu behandlar skiljer sig emellertid från de fall som förarbetsuttalandet avser på så sätt att möjligheten att förordna om omedelbar verkställighet skulle vara begränsad till redan frihetsberövade personer. Även med beaktande av vad som sålunda anfördes i förarbetena menar vi att det – mot bakgrund dels av de negativa effekterna som en vistelse på häktet kan ge, dels vikten av att adekvat vård kan komma till stånd så fort som möjligt – finns skäl att införa en motsvarighet till den bestämmelsen om omedelbar verkställighet som finns vid påföljdskombinationen fängelse och skyddstillsyn i 28 kap. 3 § BrB.

Det av oss förordade undantaget innebär alltså att domstolen får förordna att domen på sluten ungdomsvård skall gå i verkställighet trots att den inte har vunnit laga kraft. Syftet med bestämmelsen är att den skall användas för att motverka att en ung person i ett enskilt fall far särskilt illa på häktet. En förutsättning för att domstolen skall kunna förordna om omedelbar verkställighet är

44

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

575

alltså att detta kan motiveras med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden. Vid sin prövning bör emellertid domstolen beakta att andra omständigheter kan tala emot ett sådant förordnande, exempelvis att ungdomshemmet inte kan anordna betryggande övervakning med hänsyn till konstaterad kollusionsrisk. Vi återkommer i författningskommentaren med en närmare beskrivning av tillämpningen av bestämmelsen.

16.8.6 Nya alternativ till häktning

Intagning på särskilt ungdomshem

Bedömning: Vi anser att de nackdelar som är förbundna med konstruerandet av en helt ny ordning för frihetsberövande av ungdomar med placering på särskilt ungdomshem, att användas i stället för häktning, är så betydande, i förhållande till vad som möjligen står att vinna, att något förslag i denna riktning inte bör läggas.

I dag förekommer det ofta att den unge först häktas och att socialtjänsten sedan begär att den unge tvångsomhändertas enligt LVU. I sådana fall kan häktningsbeslutet hävas och den unge överföras till ett särskilt ungdomshem om den unge har häktats på grund av recidiv- och/eller flyktfara. I de fall där det föreligger kollusionsfara är det dock troligt att någon sådan placering på ett särskilt ungdomshem inte sker, eftersom kollusionsfaran innebär att det är nödvändigt att hindra den unge från att komma i kontakt med omvärlden, något som är svårt på ett särskilt ungdomshem.

Ungdomar häktas i stor utsträckning på grund av kollusionsfara. Enligt BRÅ:s undersökning av mål som ledde till sluten ungdomsvård den 1 januari 1999–19 september 2001, hade kollusionsfara angetts som skäl i häktningsframställningarna (ensamt eller i kombination med andra häktningsgrunder) i ca åtta av tio mål.

Frågan är om det går att åstadkomma en ordning där unga under 18 år som misstänks för brott placeras på de särskilda ungdomshemmen, även om det inte föreligger ett beslut om omhändertagande enligt LVU. Bör det med andra ord införas en möjlighet att minska användningen av häktningsinstitutet genom att de unga i stället berövas friheten genom att de placeras på

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

576

ungdomshem? Skulle i så fall en sådan placering kunna användas också vid kollusionsrisk?

För en sådan en ny form av frihetsberövande talar främst de motiv som anfördes vid utformningen av påföljden sluten ungdomsvård på de särskilda ungdomshemmen. Det sades bl.a. att verkställigheten därmed kunde ske under sådana former att risken för skadeverkningar av frihetsberövandet minimerades och ordnas så att orsakerna till den unges kriminalitet kunde angripas så effektivt som möjligt. Det sades vidare att verkställigheten anförtroddes åt SiS, som ansågs ha bättre förutsättningar än kriminalvården att tillgodose de särskilda krav som gäller vid verkställighet av frihetsberövanden av unga lagöverträdare.

Mot en sådan ordning kan anföras att när en ung person häktas sker detta, som framgått, i regel på grund av kollusionsfara. En placering på ungdomshem kräver därför att ungdomshemmen inrättar utrymmen där de unga kan uppehålla sig utan att komma i förbindelse med andra än personal och utan att kunna etablera kontakt med yttervärlden. Enligt 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter skall konventionsstaterna tillse bl.a. att åtalade personer hålls åtskilda från dömda personer (artikel 10 p. 2 a). Detta torde innebära att den aktuella gruppen av ungdomar måste hållas åtskilda från de ungdomar som har dömts till sluten ungdomsvård. Å andra sidan har SiS genom den nya lagstiftningen om vård i enskildhet erhållit en möjlighet att vårda en intagen under förhållanden som innebär att den unge inte fritt får umgås med andra intagna. Det är tänkbart att tillämpningsområdet för vårdformen skulle kunna anpassas för att tillgodose de nämnda kraven.

Mot ett sådant förslag kan också anföras att det är kostnadskrävande. Beräkningar som har utförts av SiS pekar på att dygnskostnaden i vart fall inte skulle komma att understiga motsvarande kostnad vid verkställighet av sluten ungdomsvård, dvs. drygt 6 300 kr. Detta skall jämföras med dygnskostnaden på ett häkte om drygt 1 900 kr.

45

Förslaget förutsätter nämligen att ungdoms-

hemmen anpassas efter de krav som tillkommer med den nya gruppen intagna, bl.a. att betryggande övervakning kan anordnas med hänsyn till kollusionsfaran. Å andra sidan uppgår, enligt Kriminalvårdens senaste statistik, det dagliga medeltalet häktade

45

Kostnaden per vårddygn för sluten ungdomsvård år 2003 var 6 347 kr (SiS årsredovisning 2003) medan kostnaden per vårddygn för Kriminalvårdens häkten år 2003 uppgick till 1 936 kr (Kriminalvårdens årsredovisning 2003).

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

577

personer som inte fyllt 18 år till cirka tio. Detta ger ett riktmärke för den beläggning på SiS institutioner som ett sådant förslag skulle kunna tänkas medföra. En annan sak är att det sammanlagda antalet personer under 18 år som är häktade under ett år är väsentligt högre.

Mot en sådan ordning kan vidare sägas tala den omständigheten att en placering utan hänsyn till om det i det enskilda fallet finns ett vårdbehov kan anses strida mot den behandlingstanke som ungdomshemmens verksamhet är uppbyggd kring. Dock får de särskilda ungdomshemmen enligt nuvarande regler ta emot ungdomar som har dömts till sluten ungdomsvård, ungdomar som inte har dömts till den påföljden med hänsyn till eventuellt vårdbehov, utan på grund av allvarlig brottslighet. Till detta kan sägas att de ungdomar som misstänks för så allvarlig brottslighet att de riskerar att häktas i allmänhet torde ha ett betydande behov av stöd och hjälp, även om vårdbehovet i varje enskilt fall inte är sådant att det kan läggas till grund för ett LVU-omhändertagande.

En nackdel med att placera den unge på ungdomshemmen är att han riskerar att hamna långt från hemorten. Det geografiska avståndet försvårar den unges kontakt med anhöriga och socialtjänsten. Avståndet kan också menligt påverka förundersökningen, vilken enligt lag skall bedrivas med särskilt stor skyndsamhet. Vid exempelvis gängbrottslighet kan det bli nödvändigt för polisen att vid förhör uppsöka flera ungdomshem. Mot detta kan dock sägas att den aktuella gruppen ungdomar i stor utsträckning har sin hemvist i någon av landets storstäder och att det i storstädernas närområden finns ungdomshem. I utvärderingen anges att ca 60 procent av de LSU-intagna under åren 1999–2001 kom från storstadsregionerna. Av statistik från Kriminalvården framgår att av de personer under 18 år som häktades år 2003 verkställde nästan tre av fyra sin häktning i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Platsbrist kan dock förutses om flera ungdomar samtidigt måste placeras i storstädernas närområden. Det är alltså troligt att en utbyggnad av de berörda ungdomshemmen blir nödvändig. Tilläggas bör att Kriminalvårdens genomgång samtidigt visar att de unga häktade var tämligen utspridda på landets häkten, t.ex. fanns åldersgruppen 15–17 år representerad på 16 olika häkten någon gång under år 2003.

En ordning som den nu diskuterade skulle kräva omfattande lagändringar, bl.a. i fråga om förfarandet, om motsvarigheten till anhållande och om tidsfrister, överklagandemöjligheter m.m. Den skulle också nödvändiggöra ny lagstiftning om verkställigheten av

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

578

frihetsberövandet. Den skulle också leda till att SiS skulle få tillämpa olika regelverk för olika kategorier intagna på ungdomshemmen.

Även om möjligheter skulle öppnas att utan beslut enligt LVU placera unga som har begått brott på särskilda ungdomshem skulle man inte kunna helt undvara häktningsinstitutet eftersom SiS inte till rimliga kostnader kan anordna plats för unga med långtgående restriktioner. Fortfarande skulle således ett antal ungdomar varje år med nödvändighet behöva bli föremål för häktning. Vi anser att de nackdelar som är förbundna med konstruerandet av en helt ny ordning för frihetsberövande av ungdomar är så betydande, i förhållande till vad som möjligen står att vinna, att något förslag i denna riktning inte bör läggas. Vi återkommer dock nedan med överväganden i frågan om unga personer som häktats kan placeras på ett särskilt ungdomshem i stället för på häktet.

Frihetsberövande med placering i bostaden med IÖV

Bedömning: Vi anser att det av olika skäl inte är lämpligt att som en ersättning för häktningsinstitutet införa en ny ordning för frihetsberövande av unga som innebär att de placeras i bostaden med IÖV. Vi avstår därför från att lägga fram något förslag i den riktningen.

Under förutsättning att den unges bostads- och familjeförhållanden medger det borde som nämnts ovan möjligheterna att använda övervakning i den unges hem öka betydligt om övervakningen skulle kunna ske genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV), i dagligt tal ”fotboja”.

I sådant fall skulle i syfte att undvika häktning övervakningsformen kunna tillämpas vid flykt- och recidivfara. När det är fråga om kollusionsfara är utrymmet naturligtvis mer begränsat men övervakningen skulle kunna tänkas ersätta häktning i de fall då kollusion förutsätter att den misstänkte lämnar bostadsorten.

Övervakning i den unges bostad framstår som en klart humanare form av frihetsberövande än placering i de allmänna häktena. BRÅ konstaterar i sin rapport Intensivövervakning med elektronisk kontroll

46

att intensivövervakning med elektronisk kontroll är en i

46

BRÅ-rapport 1999:4.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

579

huvudsak lika ingripande verkställighetsform som fängelse, men utan de negativa verkningar som ett fängelsestraff har.

BRÅ konstaterar också att övervakning i bostaden genom intensivövervakning med elektronisk kontroll är en mindre resurskrävande verkställighetsform än fängelse. En utökad möjlighet till övervakning genom fotboja och därmed minskat antal häktningar skulle därför också innebära en samhällsekonomisk vinst.

En annan fördel med övervakningsformen är att den skulle öppna för möjligheten att samtidigt låta den unge och dennes familj bli föremål för olika stödinsatser från socialtjänstens sida.

Det finns dock tungt vägande invändningar mot att införa denna övervakningsform i detta sammanhang, bl.a. följande.

Enligt kriminalvårdens erfarenheter krävs det för en intensivövervakning en noggrann utredning, bedömning och prövning av såväl personen ifråga som boendemiljö (hembesök, kontakt och information till anhöriga), behov av annan kontroll, teknikanpassning, sysselsättning m.m. Det är dessutom viktigt att den övervakade inte isoleras helt i bostaden. I kriminalvårdens regi tar i dagsläget en sådan utredning flera veckor att genomföra. Även om utredningstiden i framtiden möjligen kan förkortas något så är den alltså betydande. Tid måste avsättas för på- och avbojning och regelbundna hembesök. Redan den nu beskrivna tidsåtgången innebär att intensivövervakning inte är ett realistiskt alternativ till häktning.

Även andra omständigheter talar emot att införa ett förslag som det nu diskuterade. Här kan t.ex. nämnas att det krävs mycket av den övervakade. Han måste vara mycket samarbetsvillig, kunna passa tider, följa ett schema, vara helt drogfri och även avhålla sig från brott. Många ungdomar, kanske flertalet, som står inför risken att häktas uppfyller sannolikt inte dessa krav.

Eftersom volymerna skulle bli små och tiden relativt kort skulle sannolikt kostnaden per vårddygn bli hög. Liten volym skapar även problem när det gäller att bygga upp och vidmakthålla enhetliga rutiner och kompetens.

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

580

16.8.7 Placeringen av häktade ungdomar

Placering i bostaden med IÖV

Bedömning: Vi anser att det av olika skäl inte är lämpligt att införa övervakning av unga i bostaden med IÖV som en verkställighetsform av häktningsbeslutet och att något sådant förslag därför inte bör läggas fram.

Man kan diskutera om en ordning med fotboja, i stället för att utgöra en alternativ övervakningsform till häktning, skulle kunna utformas som en verkställighetsform av häktningsbeslutet. Det skulle i så fall innebära en möjlighet att placera häktade ungdomar i deras bostad med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Vi anser dock att de svårigheter som redovisats ovan är lika omfattande här och att inte heller något sådant förslag bör läggas fram.

Placering på särskilt ungdomshem

Bedömning: Vi anser att övervägande skäl talar emot att placera unga på särskilt ungdomshem som en verkställighetsform av häktningsbeslutet. Vi har därför inte funnit anledning att formulera något förslag med ett sådant innehåll.

I det föregående har placering på ungdomshem av ungdomar som misstänks för brott beskrivits som ett alternativ till häktning. Av skäl som där anförts har vi funnit att något förslag i denna riktning inte bör föras fram.

I stället för att utgöra en alternativ övervakningsform till häktning skulle förslaget emellertid kunna utformas som en verkställighetsform av häktningsbeslutet, dvs. ge en möjlighet att placera häktade ungdomar på särskilda ungdomshem för att undvika placering på de allmänna häktena. I det fallet finns redan ett fungerande regelverk att falla tillbaka på. När det gäller för- och nackdelar i övrigt med att placera häktade ungdomar på ungdomshem är emellertid argumentationen i stora delar densamma som beträffande förslaget om sådan placering som alternativ till häktning. Huvudfrågan är alltså om det är ändamålsenligt att denna grupp över huvud taget placeras på SiS institutioner. Av betydelse för denna fråga är naturligtvis vilket alternativ som står till buds.

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

581

Som framgår av nästa avsnitt bör man kunna hysa goda förhoppningar om att förhållandena för unga i häkte kommer att förbättras. Vid en samlad bedömning överväger, enligt vår uppfattning, nackdelarna de fördelar en placering hos SiS skulle kunna tänkas föra med sig. Utredningen har därför inte funnit anledning att formulera något förslag med ett sådant innehåll.

16.8.8 Förhållandena för unga i häkte bör förbättras

Bedömning: Vi menar att det inte kan undvaras att unga häktade placeras på allmänna häkten. Vi anser dock att det finns möjligheter att förbättra förhållandena för unga i häkte. Kriminalvårdens arbete med unga häktade bör fortsätta och utvecklas. Myndighetens särskilda ansvar för den åldersgruppen skall framgå av lagstiftningen om behandlingen av intagna i häkte. Det skall där anges att förhållandena för unga under 18 år skall vara anpassade till de ungas särskilda behov och att de unga skall bli föremål för särskilda insatser under sin vistelse i häktet i syfte att underlätta deras situation.

Våra ställningstaganden, som redovisats i föregående avsnitt, innebär att den nuvarande ordningen med placering av häktade unga lagöverträdare på allmänna häkten skall bibehållas. En viss minskning av antalet häktade och häktningstiderna bör dock kunna bli fallet om våra förslag i avsnitten 16.8.3–16.8.5 genomförs.

Situationen för unga i häkte har påverkats av att beläggningstrycket på landets häkten har ökat kraftigt under de senaste åren. Det genomsnittliga platsutnyttjandet var 99 procent år 2003. Detta har lett till att man varit tvungen att anordna tillfälliga häktesplatser och dubbelbeläggningar, bl.a. på ungdomsavdelningen på Kronobergshäktet. Det är naturligtvis ett läge som är ohållbart på sikt.

För att ge kriminalvården möjlighet att utöka antalet häktes- och anstaltsplatser har emellertid regeringen under de senaste åren tillfört verksamheten betydande resurser. Kriminalvården har på tilläggsbudget i samband med 2004 års ekonomiska vårproposition fått ett tillskott på 200 miljoner kr. Tillskottet skall användas för att lösa den akuta bristen på häktes- och anstaltsplatser. Vidare har regeringen på tilläggsbudget i samband med budgetpropositionen

Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott SOU 2004:122

582

för 2005

47

föreslagit att anslaget skall ökas med ytterligare

80 miljoner kr. Dessutom har regeringen föreslagit att kriminalvården tillförs 430 miljoner kr nästa år följt av 680 miljoner kr år 2006 och 1 030 miljoner kr år 2007. Pengarna skall användas till bl.a. fler häktes- och anstaltsplatser. För att åtgärda platsbristen planerar kriminalvården enligt uppgift att bygga 1 100 häktes- och anstaltsplatser under perioden 2005–2008. Beläggningssituationen på landets häkten kommer alltså att kunna förbättras avsevärt.

Som framgått görs inom kriminalvården vissa särskilda insatser för häktade personer under 21 år. På Kronobergshäktet har man inrättat en särskild ungdomsavdelning med verksamhet som är särskilt anpassad till unga intagna. På landets övriga häkten uppmärksammas de ungas behov av särskild omvårdnad mer individuellt.

Som framgått innehåller emellertid lagstiftningen om behandlingen av intagna i häkte endast en bestämmelse som särskilt avser ungdomar, nämligen stadgandet att förvaringen och den gemensamma vistelsen skall utformas så att de häktade som är under 21 år inte utsätts för olämpligt inflytande av andra häktade. Vi anser att Kriminalvårdens ansvar för unga häktade bör tydliggöras i lagstiftningen. Det bör där framgå att förhållandena för unga under 18 år skall vara anpassade till de ungas särskilda behov. De unga skall bli föremål för särskilda insatser under sin vistelse i häktet i syfte att underlätta deras situation. Vi återkommer i författningskommentaren med en närmare beskrivning av vilka krav som bör följa av bestämmelsen.

Det är självklart angeläget att arbetet med unga häktade fortsätter och utvecklas. En ändamålsenlig verksamhet förutsätter dock att tillräckliga resurser ställs till häktenas förfogande. Vi menar att 15–17-åringar bör prioriteras genom att den beräknade dygnskostnaden differentieras med hänsyn till den intagnes ålder. Ett häkte med ett större antal unga bör med andra ord få kostnadstäckning för de särskilda insatser, t.ex. i form av utökad personaltäthet, som detta bör medföra.

En nackdel med den nuvarande ordningen är att de unga häktade är tämligen utspridda på landets häkten. Som nämnts fanns exempelvis åldersgruppen 15–17 år representerad på 16 olika häkten någon gång under år 2003. Även om häktningen av unga är koncentrerad till storstäderna finns det alltså åtskilliga mindre

47

Prop. 2004/05:1. Riksdagen beslutade den 24 november 2004 om statsbudgets omfattning i stort i enlighet med regeringens förslag (bet. 2004/05:FiU01, protokoll 2004/05:36).

SOU 2004:122 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

583

häkten som har enstaka personer under 18 år. Det säger sig självt att det under sådana förhållanden är svårt att bygga upp en fast verksamhet för unga intagna. En lösning skulle kunna vara att utse ett mindre antal häkten, kanske fem stycken, ett inom varje region, som särskilda ungdomshäkten. Ett förslag av sådant slag redovisas i en rapport som har tagits fram inom Kriminalvården.

48

Om de unga

häktade samlas på ett fåtal ungdomshäkten bör möjligheterna att bygga upp en stadigvarande ungdomsverksamhet öka betydligt. De tänkta ungdomshäktena behöver inte nödvändigtvis inrättas i polishushäktena.

49

En sådan utveckling skulle tillmötesgå den kritik

som rent allmänt har riktats mot den svenska häktesverksamheten från internationella organ. Det kan dock invändas att förslaget om ett begränsat antal särskilda ungdomshäkten skulle medföra problem i polisens utredande verksamhet. En sådan ordning skulle kräva att den häktade i det inledande skedet vistas på ett ”vanligt” häkte för att sedan flyttas. Det kan vidare invändas att den unge bör placeras så nära hemorten som möjligt för att kontakten med socialtjänsten och de anhöriga skall underlättas. Nackdelarna med den skissade modellen är enligt vår mening så betydande att vi avstår från att lägga fram något förslag i den riktningen.

48

Unga män i anstalt och häkte: slutrapport februari 2001, Kriminalvårdsstyrelsen, 2001.

49

Jfr Häktades gemensamhet och kontakter omvärlden (Ds 1992:8) s. 27 ff.

585

17 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott

17.1 Utredningens utgångspunkter

Som tidigare har nämnts anges i direktiven att det finns skillnader vad gäller tillgodoräknande av tid för frihetsberövande beroende på i vilken form den misstänkte unge har berövats friheten med anledning av brott. Utredningen skall enligt direktiven överväga tänkbara lösningar för att minska dessa skillnader.

17.2 Gällande rätt

17.2.1 Allmänt om avräkning

När en person har dömts till fängelse beräknar kriminalvården den tid som straffet skall pågå. På motsvarande sätt fastställer SiS dagen för verkställighetens slut för den som har dömts till sluten ungdomsvård. Detta skall ske så snart domen har börjat verkställas.

Det är inte ovanligt att en ung lagöverträdare har varit frihetsberövad i en eller annan form på grund av brott i tiden före verkställigheten. I vissa fall får den unge vid beräknandet av verkställighetstiden tillgodoräkna sig den tid han har varit frihetsberövad på så sätt att straffet anses verkställt ett visst antal dagar, motsvarande tiden för frihetsberövandet. Från den av domstolen beslutade strafftiden skall då avräkning ske, vilket innebär att kriminalvården och SiS tar hänsyn till avräkningen när slutdagen fastställs.

Möjligheten för den unge att tillgodoräkna sig tid för frihetsberövande beror dock på i vilken form han har berövats friheten. Regelsystemet gör skillnad på straffprocessuella frihetsberövanden, t.ex. anhållande och häktning, och förvaltningsprocessuella (administrativa) förvarstaganden, t.ex. omedelbart omhändertagande på grund av sociala indikationer enligt 6 § LVU.

Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott SOU 2004:122

586

Gällande rätt medger avräkning för vissa fall av straffprocessuella frihetsberövanden, men inte för förvaltningsprocessuella förvarstaganden. Vid avräkningsförfarandet beaktas således inte sådana förvarstaganden som tvångsomhändertaganden enligt LVU.

17.2.2 Närmare om avräkningsförfarandet

Avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden kan alltså ske när en person döms till fängelse eller till sluten ungdomsvård. Har den dömde i ett sådant fall på grund av misstanke om brott som prövats genom dom i målet varit berövad friheten skall i vissa fall tiden för frihetsberövandet anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts. De frihetsberövanden för vilka tillgodoräknande kan komma ifråga är förutom anhållande och häktning också intagning på enhet för rättspsykiatrisk undersökning. En förutsättning för tillgodoräknande är att frihetsberövandet varat under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar.

Det förekommer att en person som är häktad i ett mål samtidigt verkställer ett fängelsestraff som har dömts ut i ett annat mål. Sådan tid får självklart inte tillgodoräknas dubbelt. Tillgodoräknande av frihetsberövande skall sålunda ske endast till den del frihetsberövandet inte skett samtidigt med verkställighet av dom i annat mål. Som framgått av avsnitt 14.3.3 torde den nu beskrivna situationen inte kunna uppstå när den som är häktad har dömts till sluten ungdomsvård i ett annat mål eftersom det för närvarande inte är möjligt att påbörja verkställighet av sluten ungdomsvård på häkte.

Reglerna om tillgodoräknande av frihetsberövande är tillämpliga också när domstolen med tillämpning av 34 kap. BrB förordnar att en tidigare utdömd påföljd (fängelse eller sluten ungdomsvård) skall avse också det nya brottet (34 kap. 1 § 1 st. 1 p. BrB). Då skall den dömde tillgodoräknas sådant frihetsberövande som har skett på grund av misstanke om detta brott.

Den nu beskrivna avräkningen är obligatorisk, dvs. den som har varit berövad sin frihet har en obetingad rätt att få tiden för frihetsberövandet avräknad oavsett omständigheterna i målet. Reglerna för den obligatoriska avräkningen när någon har dömts till fängelse finns i 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Att reglerna skall tillämpas på motsvarande sätt vid

SOU 2004:122 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott

587

sluten ungdomsvård framgår av 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU).

Det finns vidare ett antal regler om s.k. fakultativ avräkning som innebär att domstolen gör en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att få underlag för om avräkning skall ske. Det är alltid domstolen som beslutar om sådan avräkning.

Fakultativ avräkning kan ske i tre fall. För det första kan domstolen när den dömer till en frihetsberövande påföljd i vissa fall avräkna fler dagar än den dömde varit berövad sin frihet (33 kap. 6 § första och andra stycket BrB). Domstolen kan därvid förordna att den utdömda påföljden, fängelse eller sluten ungdomsvård, skall anses helt verkställd genom ett frihetsberövande. En förutsättning är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet är ringa. För det andra kan det inträffa att den som varit berövad sin frihet döms endast till ett bötesstraff. I ett sådant fall kan domstolen förordna att bötesstraffet skall anses helt eller delvis verkställt genom frihetsberövandet (33 kap. 6 § tredje stycket BrB). För det tredje kan domstolen förordna om tillgodoräknande av frihetsberövande som ägt rum utomlands (33 kap. 7 § BrB).

17.3 BRÅ:s undersökning av antalet ungdomar som häktats eller omhändertagits enligt LVU

17.3.1 Antalet frihetsberövanden

I BRÅ:s regeringsuppdrag att följa upp och utvärdera påföljden sluten ungdomsvård inom ramen för det straffrättsliga systemet ingick att utreda i vilken omfattning och på vilka grunder de som hade dömts till sluten ungdomsvård varit föremål för häktning eller varit omhändertagna för tvångsvård med anledning av brottet. För detta syfte studerade BRÅ i vad mån ungdomarna i de mål som ledde till sluten ungdomsvård från den 1 januari 1999 till och med den 19 september 2001 hade varit häktade eller omhändertagna enligt LVU. Undersökningen omfattade ungdomar som i 207 domar hade dömts till sluten ungdomsvård.

I avsnitt 16.5.2 har vi redovisat resultatet av BRÅ:s undersökning i den delen som avsåg häktning. Här återges BRÅ:s analys av i vilken omfattning de som dömdes till sluten ungdomsvård hade varit omhändertagna för tvångsvård med anledning av brottet.

Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott SOU 2004:122

588

För att utreda frågan studerade BRÅ alla LVU-placeringar som hade pågått i tidsmässig anslutning till häktning, dom och verkställighet av sluten ungdomsvård. Underlaget omfattade samtliga placeringar, där den unge hade skrivits ut samma år som domen. Även placeringar som hade avslutats året före domen inräknades i de fall utskrivningen låg precis före ett årsskifte och domen kommit nära efter årsskiftet.

BRÅ påpekar i detta sammanhang att bedömningen av om placeringen enligt LVU föranletts av brottet eller ej inte är helt säker. Placeringen har därför ansetts ha skett med anledning av brottet om den pågått samma år som rättegången eller om utskrivningen skett precis före ett årsskifte och domen avgetts nära årsskiftet. Den kan dock i realiteten ha skett på grund av förhållandena i den unges hem (2 § LVU) eller den unges socialt nedbrytande beteende i annat avseende än brottslig verksamhet (3 § LVU) eller utgöra ett omhändertagande som skett på grund av annat brott än det som domstolen prövade genom domen.

Den av BRÅ gjorda analysen visade att de flesta dömda hade varit föremål för någon form av frihetsberövande under tiden från brottet till dess att domen på sluten ungdomsvård började verkställas. De siffror som BRÅ har presenterat är bl.a. följande.

Antal Andel %

LVU-omhändertagna, med eller utan häktning eller anhållande 109 53 Enbart häktade eller anhållna 74 36 Inget frihetsberövande 24 12 Totalt 207 100

I drygt hälften av de 207 studerade fallen hade alltså den unge varit omhändertagen enligt LVU i anslutning till dom och verkställighet av sluten ungdomsvård. De fall där sådant LVU-omhändertagande hade ägt rum fördelade sig på följande sätt.

Antal Andel % LVU och antingen häktad eller anhållen 89 43 Enbart LVU som löper fram till LSU-verkställigheten 10 5 Enbart LVU men fri vid tiden för LSU-verkställigheten 10 5 Totalt 109 53

SOU 2004:122 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott

589

Som framgår av tabellen hade de flesta av de LVU-omhändertagna ungdomarna även varit antingen häktade eller anhållna under samma tidsperiod. Ett vanligt scenario i dessa fall var att den unge först häktades och att socialtjänsten sedan begärde den unge tvångsomhändertagen enligt LVU för att den unge inte skulle vara häktad men ändå placerad under betryggande former.

I detta sammanhang kan erinras om att ett beslut om omedelbart omhändertagande inte får verkställas så länge den unge är häktad (9 § andra stycket LVU). För att ett beslut om omedelbart omhändertagande skall få verkställas krävs sålunda att häktningsbeslutet hävs, antingen av domstol eller av åklagare.

Som framgår av tabellen hade den unge i tio fall (5 %) varit LVU-omhändertagen vid påbörjandet av verkställigheten av sluten ungdomsvård, utan att han samtidigt varit häktad eller anhållen.

17.3.2 Tiden för frihetsberövande

BRÅ redovisade också hur länge de unga hade varit frihetsberövade i avvaktan på rättegång och verkställighet av LSU-domen.

I genomsnitt uppgick tiden som anhållen eller häktad till 47 dagar (= antalet avräkningsdagar). Tiden i häkte skiljde sig dock för dem som enbart hade varit häktade från dem som både hade varit häktade och omhändertagna enligt LVU i tidsmässig anslutning till domen om LSU. De som enbart varit häktade hade i genomsnitt suttit häktade 58 dagar, med ett medianvärde på 36 dagar. De som även varit omhändertagna enligt LVU under samma år som domen hade suttit häktade i genomsnitt 38 dagar. Medianvärdet för denna grupp var 25 dagar.

Uppgifterna om hur länge frihetsberövandet enligt LVU hade varat i avvaktan på dom och placering var enligt BRÅ mer osäkra. Professor Eckart Kühlhorn, vars studie av de rättsliga reaktionerna mot unga lagöverträdare före och efter reformen använts som underlag vid BRÅ:s utvärdering, har beräknat att tiden från brott till LSU-dom var i genomsnitt 105 dagar under år 1999 och 122 dagar under år 2000.

1

Mot den bakgrunden konstaterade BRÅ att de ungdomar som var LVU-omhändertagna med anledning av brottet under hela väntetiden erhöll en lång tid av frihetsberövande i avvaktan på att

1

Se Kühlhorn, Eckart, Sluten ungdomsvård, Rättsliga reaktioner på de ungas brott före och

efter införandet 1999, Stockholm, 2002.

Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott SOU 2004:122

590

straffverkställigheten skulle påbörjas. Vidare konstaterade BRÅ att många av de unga som tvångsomhändertas enligt LVU som ersättning för häktning upplever det som ett jämförbart frihetsberövande. De kan därmed inte förstå att denna tid inte får avräknas från straffet.

17.4 Utredningens överväganden

Förslag: Det skall införas en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid han har varit omhändertagen enligt LVU. Ett krav för detta är att frihetsberövandet skett på grund av misstanke om brott som sedermera prövats genom domen. Därjämte krävs att frihetsberövandet till sin art kan jämställas med anhållande eller häktning. Sålunda skall den som på grund av ett omhändertagande enligt LVU har vistats på häkte medges avräkning. Detsamma gäller den som har vistats på sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU, om frihetsberövandet till sin art varit sådant att det är likvärdigt med häktning eller anhållande. Frågan om huruvida avräkning skall få ske skall prövas av domstolen i samband med att målet avgörs. I en ny bestämmelse i 33 kap. BrB skall det föreskrivas att domstolen får tillgodoräkna tid för ifrågavarande frihetsberövanden i den utsträckning som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

17.4.1 Behovet av en ändrad reglering

Den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård kan få avräkning på verkställighetstiden för den tid under vilken han har varit häktad eller anhållen i målet. Den som i stället har varit frihetsberövad i administrativ ordning enligt LVU får däremot inte tillgodoräkna sig den tiden även om omhändertagandet enligt LVU har ägt rum på grund av de brott som prövats genom domen i målet. Det har i sammanhanget ingen betydelse om den unge i ett sådant fall har vistats som omhändertaganden enligt LVU på allmänt häkte eller annorstädes.

Det har i litteraturen hävdats att frihetsberövande enligt LVU ibland beaktas av domstolen vid bestämmandet av påföljdens

SOU 2004:122 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott

591

längd.

2

Vi har dock inte funnit något belägg för detta. En annan sak

är att det inte är alldeles ovanligt att domstolen bestämmer påföljden till en icke frihetsberövande sådan i stället för sluten ungdomsvård när frihetsberövandet har varit betydande.

Såsom BRÅ påpekar i sin utvärdering är det viktigt att påföljdssystemet, inklusive reglerna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande, upplevs som rättvist av de unga. Många av de unga som tvångsomhändertas enligt LVU uppfattar – ofta med fog – omhändertagandet som ett med häktning jämförbart frihetsberövande och har därför svårt att förstå att denna tid inte får avräknas från straffet.

BRÅ:s undersökning visar att det inte är ovanligt att unga som döms till sluten ungdomsvård är LVU-omhändertagna i anslutning till domen och att tiden som omhändertagen kan vara ansenlig. Det finns ingen anledning anta annat än att förhållandena är likartade i de fall påföljden bestäms till fängelse.

Vad som nu sagts talar för att det bör finnas en möjlighet till tillgodoräknande oavsett i vilken form den unge har varit frihetsberövad. För ett införande av en sådan möjlighet talar inte bara de ungas upplevelse av ett rättvist system utan också att frihetsberövanden som är lika ingripande bör behandlas likvärdigt.

17.4.2 Tillgodoräknande av tid som LVU-omhändertagen

Vi är av den uppfattningen att det bör införas en möjlighet till tillgodoräknande av tid för i vart fall vissa sådana frihetsberövanden som har skett i administrativ ordning enligt LVU.

Eftersom det är LVU-omhändertagandet som sådant som motiverar ett tillgodoräknande, saknas det skäl att begränsa tillämpningsområdet till de fall där den unge döms till sluten ungdomsvård. En utgångspunkt bör alltså vara att avräkning skall kunna ske när påföljden bestäms till fängelse eller sluten ungdomsvård. Det förordade tillämpningsområdet överensstämmer också med vad som gäller enligt de nuvarande reglerna om avräkning vid bl.a. häktning.

Den omhändertagnes ålder bör inte vara av någon betydelse för frågan om avräkning.

Vid utformningen av en bestämmelse om avräkning av frihetsberövande i administrativ ordning enligt LVU måste man beakta att

2

Jareborg, Nils, och Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, Stockholm, 2000, s. 154.

Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott SOU 2004:122

592

de förhållanden under vilka omhändertagandet pågår kan skilja sig åt. Det är bara sådana frihetsberövanden som till sin art kan jämställas med anhållande eller häktning som skall medföra rätt till avräkning. Det är självklart att avräkning skall ske om omhändertagandet föranlett en placering på häkte. Även andra placeringar skall dock kunna leda till avräkning.

Det är vid ett omhändertagande enligt LVU socialnämnden som bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden (11 § LVU). I vissa fall kan socialnämnden besluta att den unge skall vistas på sådant särskilt ungdomshem som SIS förestår (12 § LVU). Under vistelsen på det särskilda ungdomshemmet får den unges frihet inskränkas i olika avseenden (15–20 §§ LVU). Han får t.ex. hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras (15 § LVU). Motsvarande bestämmelser finns i 13 § LSU. Bestämmelserna om de frihetsinskränkningar som den tvångsomhändertagne här kan få vidkännas har likheter med vad som gäller för den som är intagen i häkte.

Enligt vår uppfattning bör ett sådant omhändertagande enligt LVU som har ägt rum i den nu beskrivna formen av tvångsvård kunna komma i fråga för tillgodoräknande av frihetsberövande. Övriga vårdformer enligt LVU är inte tillräckligt ingripande för att de skall kunna jämställas med häktning eller anhållande i detta avseende.

Även LVU-vård på de särskilda ungdomshemmen kan dock ske i öppna former. Avgörande vid bedömningen av avräkningsfrågan bör därför vara under vilka former tvångsvården har verkställts i det konkreta fallet.

Den som har tagits in på särskilt ungdomshem får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den unge avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Den unge får enligt huvudregeln vårdas vid en sådan enhet under högst två månader i följd. (15 b § LVU). Den frihetsinskränkning som den unge är utsatt för under en vistelse på en sådan enhet bör normalt utan närmare utredning kunna jämställas med ett straffprocessuellt frihetsberövande. I övriga fall krävs en mer ingående prövning av förhållandena för att frihetsberövandets ingripandegrad skall kunna bedömas.

SOU 2004:122 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott

593

Mot den nu skissade ordningen kan invändas att den som är omhändertagen enligt LVU kan ”straffa till sig” tid på låsbar enhet i syfte att erhålla avräkning. Det kan självklart inte uteslutas att den unge i något enskilt fall anpassar sitt beteende på ett sådant sätt. Enligt vår uppfattning utgör dock denna nackdel inte ett tillräckligt skäl för att förkasta förslaget.

Eftersom det inte är fråga om en obligatorisk avräkning bör frågan om avräkning skall få ske prövas av domstolen i samband med att målet avgörs. Avräkning bör ske om så bedöms som skäligt. Som underlag vid sin bedömning bör domstolen ha en redovisning från det särskilda ungdomshemmet, av vilken det skall framgå under vilka förhållanden den unge har varit frihetsberövad.

Som framgått är en förutsättning för avräkning av ett straffprocessuellt frihetsberövande att det skett på grund av misstanke om brott som sedermera prövats genom domen. Eftersom samma begränsning bör gälla beträffande frihetsberövande med stöd av LVU måste domstolen alltså ha kännedom om grunderna för tvångsvården.

För att avräkning skall få ske krävs att det aktuella frihetsberövandet till sin art varit sådant att det är likvärdigt med häktning eller anhållande. Någon avräkning skall därför inte kunna ske för den tid då den unge haft permissioner eller dylikt.

Bestämmelsen om fakultativ avräkning bör införas som en ny paragraf, 7 a §, i 33 kap. BrB.

595

18 Samordning av kompetens och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap

18.1 Utredningens uppdrag

I utredningens uppdrag ingår att analysera hur behovet av en nationell samordning av kompetens- och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap kan tillgodoses när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav.

18.1.1 Vikten av kunskap

Det är viktigt för den som söker hjälp och stöd att det finns kunskap om vilka resultat olika åtgärder och insatser leder till. Det är viktigt för anhöriga/närstående att det stöd och de insatser som föreslås och genomförs vilar på gedigen kunskapsgrund. Vetenskap och beprövad erfarenhet utgör en av de nödvändiga grunderna för ett yrkesmässigt kvalificerat socialt arbete.

Enligt Socialstyrelsens lägesrapport för år 2002 är det nödvändigt att öka kunskaperna om vårdens innehåll och resultat.

Begreppet evidensbaserad kunskap är en översättning från det engelska ordet evidence, som betyder ungefär ”indikation på” eller ”belägg för”, till skillnad från engelskans proof, som betyder bevis. I CUS nytt nr 3 2001 ”Kunskapen som gör alla till vinnare” uttalas bl.a. att en kontinuerlig strävan att försöka förbättra den sociala praktikens resultat för klienterna måste var ett huvudmål för socialarbetarprofessionen. Förbättringsarbetet handlar om många saker, bl.a. om organisatoriska förhållanden, relationer och bemötande samt om att ge och ta information. Det handlar om att inte utsätta klienter för skadliga eller verkningslösa insatser och det är här man kan dra nytta av ett evidensbaserat kunskapsunderlag.

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

596

18.2 Var finns kompetensen och var sker metodutvecklingen idag?

18.2.1 Socialstyrelsen

Allmänt

Socialstyrelsen är nationell expert- och tillsynsmyndighet för verksamhet som rör socialtjänst, smittskydd och hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen verkar för att insatserna på dessa områden skall ha god kvalitet och fördelas efter behov. Rollen som expert- och tillsynsmyndighet innebär att Socialstyrelsen bl.a. utfärdar föreskrifter och allmänna råd, publicerar riktlinjer för vård och behandling, identifierar riskfaktorer och återför resultatet av tillsynen till huvudmän och yrkesverksamma, följer upp och utvärderar reformer, lagstiftning och verksamheter som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver, tar fram kunskapssammanställningar på centrala områden inom socialtjänst, vård och omsorg och underhåller klassifikationer och terminologi inom hälso- och sjukvård och socialtjänst.

Socialstyrelsen vill bidra bl.a. till att socialtjänsten bedrivs på ett sätt som garanterar klientens säkerhet och rättstrygghet, att huvudmännens verksamhet är evidensbaserad och att socialtjänsten bedriver systematiskt kvalitetsarbete och redovisar sina resultat på ett öppet, jämförbart och tillgängligt sätt.

Socialstyrelsen har det senaste decenniet arbetat för en förstärkning av ett mer systematiskt metodutvecklingsarbete. Med etableringen av CUS år 1993 togs ett tidigt sådant initiativ. Socialstyrelsen har även stött uppbyggnaden av forsknings- och utvecklingsmiljöer (FoU-miljöer). Det senaste exemplet inom detta område är arbetet med regeringsuppdraget ”Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten.”

Projektet ”Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten”

Hösten 1999 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att utveckla ett förslag till nationellt program för att stödja utvecklingen av en kunskapsbaserad socialtjänst. I regeringsuppdraget angavs bl.a. att det finns brister när det gäller att värdera och bedöma resultatet av socialtjänstens insatser för den enskilde, något som understryker behovet av att ge kunskapsbildningen och det

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

597

kontinuerliga lärandet en starkare ställning inom socialtjänsten. Det fanns därför enligt regeringen skäl att främja en mer systematisk process av prövning och utvärdering av metoder och arbetssätt än vad som sker idag.

År 2000 upprättade Socialstyrelsen ett program för nationellt stöd till kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Det långsiktiga målet är att det ska bli tydligare för alla berörda vilka kunskaper om metoder, arbetssätt, insatser och stödformer som ligger till grund för olika ställningstaganden i det sociala arbetet.

Hösten 2001 skapades en projektorganisation vid Socialstyrelsen för att genomföra ett utvecklingsprogram under åren 2001–2003. Regeringen anslog 50 miljoner kronor för att skapa och förstärka strukturer för systematisk kunskapsuppbyggnad och effektiv kunskapsspridning inom olika områden av utbildning, forskning och praktik. Arbetet fokuserades kring 11 olika delprojekt, nämligen

1

• försöksverksamheter med en systematisk koppling mellan socialtjänst, högre utbildning och forskning,

• stöd till forskning med särskild inriktning mot sociala interventioners effekter,

• systematiska instrument för att bedöma klienters/brukares behov och resultat av insatser,

• terminologi- och begreppsutveckling (arbetet överfördes den

1 januari 2003 från projektet till Socialstyrelsens statistikenhet),

• kompetensbeskrivningar för socialtjänstpersonal,

• utveckling av ledarskap och organisation,

• grundutbildningsfrågor i högskolan,

• utvärdering av FoU,

• etik

• samordning av litteratur, tidskrifter och informationsförsörjning inom socialtjänstområdet, samt

• brukarinflytande, rättighetsfrågor och kunskapsutveckling.

1

Socialstyrelsens broschyr Kunskapsutveckling inom socialtjänsten – en presentation av

projektet för nationellt stöd.

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

598

Socialstyrelsens lägesrapport för IFO år 2002

Socialstyrelsen har i anslutning till sin årsredovisning för 2002 lämnat en särskild lägesrapport över tillståndet inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg (IFO). Lägesrapporten fokuserar på välfärdssprickor och är inriktad på att identifiera sådant som behöver förbättras.

När det gäller IFO:s uppgifter och resurser konstateras i rapporten att det sociala arbetet tycks ha individualiserats och byråkratiserats under 1990-talet. Socialbidragshandläggning, barnavårdsutredningar och andra administrativt betungande arbetsuppgifter har krävt alltmer tid. Detta har i sin tur tvingat socialtjänsten att prioritera det kontoriserade, ärendeinriktade och formaliserade sociala arbetet.

I rapporten pekar man på att hindren för fördjupad samverkan ofta är svårbemästrade. Några viktiga erfarenheter från utvärderingen av FRISAM (Samverkan för särskilt utsatta. Utvärdering av frivillig samverkan, Socialstyrelsen 2001) är enligt rapporten att samhällets välfärdssystem inte är organiserat för gruppen särskilt utsatta. Man menar att myndigheternas mål och lagstiftning inte gör det möjligt för lokala aktörer att prioritera gemensamma insatser för dem. Gruppen prioriteras visserligen inom varje sektor för sig, men deras behov kräver ofta ett samlat stöd. Socialstyrelsen drar slutsatsen att det behövs en koppling mellan professionella, chefer och politiker.

Socialstyrelsens lägesrapport för IFO år 2003

Socialstyrelsen konstaterar att höjda ambitioner och utvecklingen på behovssidan, med såväl mer omfattande som fördjupade och nya problem, sammantaget har ökat kraven på socialtjänstens individ- och familjeomsorg.

I rapporten anges att kommunerna särskilt tydligt har prioriterat barn- och ungdomsvård i sina ekonomiska satsningar. Utbudet av öppna insatser – såväl behovsprövade öppenvårdsprogram som fritt tillgängliga alternativ – har förstärkts för att möta behov bland barn och unga och deras familjer.

Socialstyrelsen pekar på att huvudtrenderna inom individ- och familjeomsorgen – ökad specialisering på olika gruppers behov och stöd – och behandlingsinsatser på hemmaplan – ökar skillnaden i

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

599

utbud och kvalitet mellan mindre och större kommuner. Man anser det därför angeläget att stödja och uppmuntra sådana kommungemensamma satsningar som inletts på många håll.

Uppgifter från länsstyrelser, FoU-enheter och enskilda kommuner m.fl. tyder enligt Socialstyrelsen på att utvecklingen av kvalitetsarbetet inom individ- och familjeomsorgen har kommit en bit på väg, men att mycket återstår innan flertalet kommuner har välfungerande kvalitetssystem.

IMS – det nya metodinstitut vid Socialstyrelsen

I Socialstyrelsens avrapportering år 2003 till regeringen om hur det går med projektet ”Nationellt stöd till kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten” påpekades att när projektet tar slut år 2004 minskar inte behovet av fortsatta insatser. Ett förslag var att det skulle skapas ett nationellt metodinstitut med uppdrag att främja en kontinuerlig utveckling av metoder och erfarenheter inom socialtjänsten genom systematisk prövning och värdering av utfall och effekter.

Den 1 januari 2004 inrättades Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, IMS. Institutet är en del av Socialstyrelsen och CUS har inlemmats i det nya institutet. IMS har en styrelse som består av tolv ledamöter. Personerna i styrelsen representerar bl.a. universitet och högskolor, Svenska Kommunförbundet, SiS och Socialstyrelsen.

CUS ursprungliga huvuduppdrag var enbart att sammanställa erfarenheterna från redan existerande forskning om sociala insatsers effekter för klienterna. Bristen på underlag, dvs. bristen på redan genomförda vetenskapliga studier av god kvalitet om sociala insatsers effekter, ledde dock till att socialstyrelsen breddade CUS uppdrag till att också omfatta genomförande av empiriska studier av relevans och till att stödja en mer systematisk lokal uppföljning av insatsernas utfall.

Verksamhetsfältet för IMS är bredare än det som CUS hade. Det har utvidgats till att utöver IFO även omfatta äldre- och handikappomsorgen. IMS har fyra huvuduppgifter, nämligen att förse socialtjänsten med systematiska kunskapsöversikter över vilka insatser och metoder som fungerar i det sociala arbetet, stödja och ibland även genomföra studier av sociala insatser och

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

600

strukturerade åtgärdsprogram, stödja utvecklingen av systematiska bedömningsmetoder och sprida information om resultaten.

BBIC (Barns behov i centrum)

Socialstyrelsen driver i några kommuner ett projekt benämnt Barns behov i centrum (BBIC). Inom projektet utarbetas ett strukturerat dokumentations- och uppföljningssystem som syftar till att stärka barns ställning, öka samarbetet med familj och professionellt nätverk, öka möjligheterna att följa upp insatser och bidra till ökad rättssäkerhet. Avsikten är att projektet skall spridas till ytterligare kommuner.

18.2.2 Statens institutionsstyrelse

Allmänt

SiS bedriver en omfattande FoU-verksamhet. När SiS bildades 1994 fanns begränsad samlad kunskap inom forskningen om vad som fungerar när det gäller vård av ungdomar och missbrukare på institution. Den bärande idén med FoU-verksamhet inom SiS är att kunskap som erhålls genom forskning och utvecklingsarbete skall främja verksamhetens utveckling. Ett led i detta är att de vetenskapliga rön som har betydelse för SiS utformning av behandlingsverksamheten skall tydliggöras och att implementering av metoder som har stöd i forskning skall uppmuntras.

Forsknings- och utvecklingsstaben

Forsknings- och utvecklingsstaben leder SiS arbete med forsknings-, utvärderings- och utvecklingsfrågor. Staben ska ta initiativ till forskning inom området, följa forskningen, verka för att forskningsresultaten sprids och överförs till praktiskt arbete samt, genom försöks- och utbildningsverksamhet bidra till metodutveckling inom området vård och behandling. Under åren har SiS bedrivit ett omfattande utvecklings- och utbildningsarbete. Medel till forskningen beviljas efter förslag av ett vetenskapligt råd.

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

601

Vetenskapligt råd

Till SiS finns knutet ett vetenskapligt råd med forskare från olika discipliner. Rådet har till uppgift att biträda SiS i principiella frågor rörande forsknings- och utvecklingsarbete. Rådet ska också biträda SiS i granskning och bedömning av forskningsansökningar. Det vetenskapliga rådet ger förslag till fördelning av forskningsanslag till projekt vid fristående universitet och högskolor och forskningen bedrivs huvudsakligen av oberoende forskare verksamma där. Sedan 1994 har närmare 60 miljoner kronor delats ut till ett 60-tal forskningsprojekt.

Varje år kan även institutionerna ansöka om medel för särskilda utvecklingsprojekt. Projekten syftar till att utveckla vården, höja kompetensen och pröva nya metoder för såväl utrednings- som vård- och behandlingsarbetet på SiS institutioner. Sedan starten år 1994 har 184 projekt erhållit medel, varav tre fjärdedelar gällt ungdomsvård. Sammanlagt har drygt 43 miljoner satsats på olika utvecklingsprojekt.

Behandlings- och utbildningsråden

SiS har nyligen inrättat ett behandlingsråd. Rådet ska bidra till att nya vetenskapliga rön sprids inom SiS, utveckla former för samarbete mellan forskare och institutioner och ange inriktning och utformning av utvecklingsinsatser på institutionerna.

Sedan flera år införs på olika institutioner kunskapsbaserade metoder och program. Som exempel kan nämnas Aggression Replacement Training (ART), Motiverande intervju (MI), Återfallsprevention samt Funktionell familjeterapi (FFT). Vid två ungdomshem påbörjades nyligen även ett utvecklingsprojekt baserat på Multidimensional Treatment Foster Care (MTFC).

De satsningar på forskning och utveckling som gjorts sedan år 1995 sprids via rapporter och seminarier. SiS medverkar dessutom i samarbete med andra organ i utgivningen av kunskapsöversikter.

SiS använder sig av dokumentationssystemen ADAD och DOK. Dessa system är viktiga redskap för behandlingsplanering och uppföljning på såväl institutions- som nationell nivå.

Ett partsammansatt råd i utbildningsfrågor behandlar strategier och fördelningsprinciper för personalutbildning.

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

602

Riksdagens revisorers rapport

Riksdagens revisorer har i rapporten Med tvång och god vilja – vad gör Statens institutionsstyrelse?

2

riktat kritik mot SiS. I rapporten

anmärks att vården vid de statliga ungdoms- och missbrukarhemmen inte bedrivs utifrån den kunskap som finns om fungerande behandlingsmetoder, att det föreligger stora brister i uppföljningen av vårdens resultat och att den egna tillsynen är otillräcklig. Revisorerna konstaterar visserligen att tvångsvården har förbättrats sedan staten tog över den från mitten av 1990-talet, men menar att den centrala ledningen inte tar tillräckligt ansvar för behandlingsmetoderna. Institutionerna bestämmer dessa helt själva. Revisorernas slutsats är att regeringen bör gripa in och förtydliga instruktionerna till SiS vad gäller styrelsens ansvar för behandling och dess mandat att styra institutionernas behandlingsinriktning.

18.2.3 Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)

Forskningsrådet har till uppgift att främja och stödja grundforskning och behovsstyrd forskning inom arbetslivsområdet, socialvetenskap och folkhälsovetenskap. Rådets uppgifter kan sammanfattas i följande punkter;

3

• att inom FAS områden utifrån vetenskapliga och nationella prioriteringar stödja samhällsvetenskaplig, humanistisk och medicinsk forskning av högsta vetenskapliga kvalitet och med hög grad av samhällsrelevans

• att stärka förutsättningarna för forskning om samhället och om människors villkor särskilt vad gäller tillgång till data

• att förstärka utbyte och samarbete mellan svenska och utländska forskare

• att informera om forskning och forskningsresultat inom ansvarsområdet och återföra information om de kunskapsbehov som finns i samhället till forskarna

• att stimulera ett ökat nyttiggörande av den forskning FAS stödjer i politik och praktisk verksamhet

2

Med tvång och god vilja – vad gör Statens institutionsstyrelse, Riksdagens revisorer,

Rapport: 2002/03:1.

3

Kunskap för arbetsliv, folkhälsa och välfärd. Forskningsstrategi 2002-2005. FAS.

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

603

• att driva FAS verksamhet effektivt och smidigt med höga krav på service.

Forskning och annan kunskapsbildning om arbetsliv, folkhälsa och välfärd har i dag stor omfattning både i Sverige och internationellt. I Sverige finns också flera andra stora finansiärer verksamma inom FAS ansvarsområde, både statliga och privata. FAS centrala uppgift i det sammanhanget är att värna den långsiktiga forskningen inom ansvarsområdet.

FAS har givits ett särskilt ansvar för bl.a. socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning och ungdomsforskning.

18.2.4 Universitet och högskolor

Socionomutbildningen omfattar 140 poäng och är en bred utbildning som ger möjlighet till socialt arbete inom många områden. Utbildningen är en samhälls- och beteendevetenskaplig grundutbildning. Anknytning till det sociala yrkesfältet sker främst genom studiebesök, fältstudier och en termins handledd studiepraktik. Efter grundutbildningen finns det möjligheter till fortbildning. Forskning och forskarutbildning svarar för en förhållandevis stor del av verksamheten vid socialhögskolorna.

Under flera år har en diskussion förts om hur man skall förbättra arbetsmetoderna i socialt arbete samt hur man skall dokumentera och fånga insatsernas resultat. Samtidigt har man diskuterat hur kunskapsutbytet mellan teori och praktik, dvs. socionomutbildning, forskning och praktiker kan utvecklas. Dessa diskussioner ledde till att Socialstyrelsen, inom ramen för projektet Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten, i början av 2002 utlyste medel (27 miljoner kronor) till tre s.k. fullskaleförsök i landet. Försöken skall pågå i drygt tre år och avslutas december 2005. Socialhögskolan i Lund/Campus Helsingborg (tillsammans med Helsingsborgs stad), Socialhögskolan vid Stockholms universitet (tillsammans med kommunerna inom FoU-Nordväst i Stockholm) och institutionen för socialt arbete vid Umeå universitet (tillsammans med socialtjänsten i Skellefteå och i Umeå) blev utvalda.

De största anslagsmottagarna av medel från SiS till forskning med relevans för tvångsvården av ungdomar och vuxna missbrukare är Stockholms universitet och Lunds universitet. De medel som SiS

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

604

totalt sett har beviljat till forskning har fördelats på olika vetenskapsdiscipliner, nämligen socialt arbete, psykologi, pedagogik, sociologi, kriminologi, juridik och psykiatri. Rapporter från forskning med inriktning på vård och behandling av utsatta ungdomar föreligger också från bl.a. Linköpings, Lunds, Stockholms, Umeå, Uppsala, Växjö och Örebro universitet samt Hälsohögskolan i Stockholm och Karolinska Institutet.

18.2.5 Brottsförebyggande rådet

Allmänt

BRÅ är ett centrum för kunskap om brott och åtgärder mot brott och skall verka för att brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället. Detta gör man genom att ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet, brottsförebyggande arbete och rättsväsendets reaktioner på brott. BRÅ, som är en statlig myndighet under Justitiedepartementet, ger regering och riksdag underlag för beslut inom det kriminalpolitiska området. Tillsammans med myndigheterna inom rättsväsendet är dessa rådets viktigaste uppdragsgivare och målgrupper. BRÅ samarbetar även med andra myndigheter, universitet, högskolor, samt enskilda organisationer. BRÅ stödjer också kommunerna i deras brottsförebyggande arbete. Dessutom ger BRÅ brottsförebyggande aktörer, journalister och allmänhet uppgifter om brott och brottsutveckling samt om möjligheter att förebygga brott.

BRÅ är organiserat i åtta enheter. En av dessa är enheten för utvärderingar. Dess uppgift är att genomföra större utvärderingar av förändringar inom rättsväsendet. Till enhetens uppgifter hör också att kartlägga och utvärdera socialtjänstens insatser för att förebygga att ungdomar begår eller återfaller i brott. En annan enhet är enheten för forskning och utveckling. Denna skall bedriva tillämpad forskning och utvecklingsverksamhet inom det kriminalpolitiska området. Enheten ska producera kunskap som kan vara användbar inför olika beslut på det kriminalpolitiska området samt kunskap som kan användas som stöd för myndigheterna inom rättsväsendet. Enheten för brottsutveckling har till uppgift att beskriva och analysera brottslighetens omfattning, struktur och utveckling både nationellt, regionalt och lokalt. Enheten gör också speciella kartläggningar av brottslighetens

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

605

fördelning i tid och rum och av särskilda brottstyper som t.ex. butiksrån och våldsbrott – och av särskilda gärningsmannagruppers brottslighet. Enheten för statistik ansvarar för Sveriges produktion av statistik om brott och brottslingar. I statistiken kan man bl.a. utläsa antalet brott som anmäls till polisen, antalet personer som fälls i domstolarna och antalet personer som återfaller i brott. Enheten för lokalt brottsförebyggande arbete har till uppgift att skapa lokalt engagemang för det förebyggande arbetet. Enheten förmedlar därför stöd bl.a. till utvecklingen av kommunala brottsförebyggande projekt. Enheten är också ansvarig för att utvärdera detta. Uppgiften att sprida BRÅ:s kunskap ligger på enheten för information och förlag. Uppgiften fullgörs genom att man ger ut BRÅ:s forskningsrapporter, utredningar, utvärderingar och andra kunskapsöversikter av olika slag, samt facktidningen APROPÅ. Enheten anordnar också konferenser och seminarier.

BRÅ har nyligen varit föremål för en översyn genomförd av 2003 års BRÅ-utredning.

4

I uppdraget ingick att analysera verksamheten

och organisationen samt att lämna förslag till hur BRÅ:s framtida verksamhet bör se ut, vilka ansvarsområden som myndigheten bör ansvara för och hur verksamheten bör organiseras. Utredningens förslag är för närvarande föremål för beredning.

Rådgivande organ

Vid BRÅ finns två rådgivande organ, dels en vetenskaplig nämnd, dels en referensgrupp för rättsväsendet.

Den vetenskapliga nämnden består av professorer inom bl.a. barn- och ungdomspsykiatri, rättshistoria, nationalekonomi, kriminologi och rättspsykiatri. Ledamöterna bidrar bl.a. med råd och vägledning i rådets forsknings- och utvecklingsverksamhet och verkar för att denna bedrivs på vetenskaplig grund. Nämnden behandlar vidare frågor om metodik och vetenskaplig inriktning i nya forsknings- och utvecklingsprojekt, om etik i projektarbeten och utvärdering m.m. och verkar för forskningssamverkan i kriminalvetenskapliga frågor mellan olika ämnesområden.

Referensgruppen för rättsväsendet består av BRÅ:s generaldirektör samt företrädare för Regeringskansliet, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffermyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Referensgruppen har till uppgift

4

Betänkandet Brottsförebyggande kunskapsutveckling (SOU 2004:18).

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

606

bl.a. att ge förslag till prioriteringar i BRÅ:s forsknings- och utvecklingsverksamhet samt att verka för ökade kontakter mellan praktiskt och vetenskapligt verksamma inom rättsväsendet. En annan viktig arbetsuppgift är att verka för att myndigheten ökar sin kompetens för att kunna beställa forskning och utvecklingsarbete och tillgodogöra sig resultaten.

18.2.6 Rättsmedicinalverket

RMV är central förvaltningsmyndighet för utredningsverksamhet inom områdena rättspsykiatri, rättsmedicin, rättskemi och rättsgenetik. Den huvudsakliga uppgiften är att avge sakkunnigutlåtanden i medicinskträttsliga frågor till polis, åklagare och domstol.

RMV bedriver utvecklingsarbete och ger stöd åt forskning av betydelse för verksamheten. Inom organisationen finns en rådgivande FoU-nämnd och ett kvalitets- och utvecklingsråd, vilka skall biträda generaldirektören i forsknings- och utvecklingsfrågor respektive kvalitets- och utvecklingsfrågor.

I RMV:s instruktion och i anvisningarna i de senaste årens regleringsbrev har poängterats vikten av att verket dels bedriver och stöder insatser för forskning och utveckling som har betydelse för verksamheten, dels bedriver kompetensutveckling.

De forskningsinsatser som görs bygger på samarbete med universitet och andra myndigheter.

18.2.7 Kommunerna

Allmänt

Utifrån socialtjänstlagen har kommunerna stor generell frihet att utforma verksamheten med hänsyn till lokala förhållanden. I propositionen till socialtjänstlagen (prop. 2000/01:80) framhölls dock två viktiga undantag. Ett undantag är socialtjänstlagens rättighetsbestämmelser, med möjlighet till domstolsprövning, som syftar till att stärka den enskildes ställning och till att lagen tillämpas lika i hela landet. Det andra viktiga undantaget är den kontroll som sker genom den statliga tillsynen. Den syftar till att trygga rättssäkerheten och lagligheten och att skapa likvärdig verksamhet i hela landet.

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

607

Det finns inte någon samlad överblick över hur socialtjänsten är organiserad och takten för omorganisationer har varit hög. De många och stora organisationsförändringarna har enligt Socialstyrelsens lägesrapport för 2002 fått betydande negativa effekter på metodutvecklingen, kontinuiteten i klientkontakterna och personalens vilja och förmåga att planera långsiktigt. Man pekar på att det finns behov av kunskap på nationell nivå både om hur socialt arbete är organiserat och om vilka konsekvenser olika organisationsformer får för praktiken. Denna kunskap menar man behövs också för att bl.a. förstå villkoren för samarbete och verksamhetsutveckling.

FoU-enheter

Under senare delen av 1990-talet växte ett antal lokala/regionala FoU-enheter fram. Socialstyrelsen var i det sammanhanget en aktiv part och lämnade bl.a. planerings- och etableringsbidrag till sådana verksamheter. Det ekonomiska stödet från Socialstyrelsen skulle underlätta etableringen under de första två–tre åren och stödet har nu upphört, i enlighet med de avtal som slöts mellan Socialstyrelsen och huvudmännen för FoU-enheterna.

FoU-enheterna drivs vanligtvis i regi av Kommunförbundet i ett län i samarbete med ett antal kommuner. Det förekommer även att kommuner och landsting är huvudmän. Även försäkringskassan, länsarbetsnämnden, universitet och frivilligorganisationer förekommer i enstaka fall som huvudmän. Den formella makten över FoU-enheterna ligger hos huvudmännen, som beslutar om FoUverksamheternas uppbyggnad, budget, personal och lokalisering. Generellt är de FoU-enheter som är knutna till en enda kommun inordnade i socialtjänstorganisationen och därmed underställda socialchefen och motsvarande politiska nämnder. De FoU-enheter som är inrättade som ett samarbete mellan kommuner, styrs antingen av en grupp politiker från Kommunförbundet eller av en grupp representanter från kommunernas socialtjänstförvaltningar. Vid sidan av dessa styrgrupper finns det vid varje FoU-enhet åtminstone en referensgrupp som kan vara sammansatt av en blandning av praktiker, politiker och forskare. Syftet med dessa grupper är främst att bestämma inriktningen på verksamheten, att komma med förslag och idéer. – Endast ett fåtal kommuner har

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

608

själva eller i förening med andra kommuner startat en FoUverksamhet.

5

Som ett delprojekt i Socialstyrelsens utvecklingsprogram ”Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten”, gjordes en utvärdering av lokal och regional FoU-verksamhet. Utvärderingen gjordes med utgångspunkt i studier av ett antal FoU-enheter av relevans för socialtjänstområdet. Rapporten från 2003 redovisade uppfattningen att kommunal FoU-verksamhet är viktig för utvecklingen av den kommunala socialtjänsten inom individ- och familjeomsorgen. Sådan verksamhet är dock genom sina begränsade resurser sårbar och den har dessutom haft svårigheter att utveckla projekt som kan bidra till långsiktig kunskapsutveckling inom socialtjänsten. I rapporten anges att det är angeläget med ett framtida statligt basstöd som bör utformas på ett sådant sätt att det borgar för ett utvecklat samarbete mellan forskning, utbildning och praktik för att garantera långsiktighet och kvalitet. FoU-enheterna skall få möjlighet och resurser att medverka i den långsiktiga kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten.

Rapporten pekar på att FoU-enheterna spelar en viktig roll för utvecklingen av den kommunala socialtjänsten både genom de utvärderingar och studier som genomförs med en lokal inriktning men även för det bredare anslaget där man genomför utbildningar och kurser för kompetens- och kvalitetsutveckling inom det sociala området. Eftersom FoU-enheterna har en omedelbar närhet till praktiken sägs verksamheten nå ut förhållandevis bra till de professionellt yrkesverksamma på fältet.

Det sker initiativ på lokal nivå för att förbättra kvaliteten inom socialtjänsten. Bl.a. har man, enligt socialstyrelsens lägesrapport för 2002, försökt involvera brukarna av socialtjänsten genom att ge dessa möjlighet att lämna sin syn på bemötande, organisering, tillänglighet etc. Vidare har kopplingen mellan utvecklingsprojekt i enskilda kommuner och FoU-enheter allmänt bidragit till ett ökat samarbete och erfarenhetsutbyte inom regionerna. Där regionala FoU-enheter har engagerats i enskilda kommuners kvalitetsutvecklingsprojekt har arbetet ofta dokumenterats i FoUrapporter, som också spridits utanför den egna regionen. Tillgängligheten till bl.a. dessa rapporter har ökat genom FoU-

5

Utvärdering av FoU. En studie av FoU-enheter inriktade på individ- och familjeomsorg.

Socialstyrelsen, 2002.

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

609

enheternas gemensamma hemsida som startade i november 2002 (www.fouvalfard.org).

18.2.8 Europeiska unionen (EU)

Allmänt

Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 fastslogs behovet av att utarbeta brottsförebyggande åtgärder och utbyta bästa praxis samt att stärka nätverket av behöriga nationella myndigheter för brottsförebyggande åtgärder och samarbetet mellan nationella brottsförebyggande organisationer. Det preciserades att ungdomsbrottslighet, brottslighet i städerna och narkotikarelaterad brottslighet skulle få högsta prioritet i arbetet.

Vid EU:s statsministrars toppmöte i Nice antogs en ny social dagordning och ett program för samarbete i kampen mot fattigdom och social utslagning. EU-samarbetet handlar om att skapa bättre möjligheter att utveckla det sociala arbetet, inte minst genom gemensamma ansträngningar för kunskaps- och metodutveckling.

EUCPN

Genom Rådets beslut den 28 maj 2001 inrättades EUCPN (the European Crime Network). Det är ett europeiskt nätverk för förebyggande av brottslighet. Kommissionen svarar för nätverkets sekretariat och verksamheten finansieras inom EU:s allmänna budget.

Nätverket skall utgöras av kontaktpunkter som utses av varje medlemsland samt forskare eller akademiker som är specialiserade på det brottsförebyggande området och andra aktörer på detta område. Kommissionen skall också utse en kontaktpunkt.

EUCPN skall täcka alla slag av brottslighet, men skall ägna särskild uppmärksamhet åt ungdomsbrottslighet, brottslighet i städerna och narkotikarelaterad brottslighet.

Nätverket skall särskilt;

• underlätta samarbete, kontakter, informations- och erfarenhetsutbyte i medlemsstaterna och mellan nationella organ samt mellan medlemsstater och kommissionen, andra delar av rådet

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

610

samt övriga expertgrupper och specialiserade nätverk för brottsförebyggande frågor,

• samla in och analysera uppgifter om befintliga brottsförebyggande åtgärder, utvärderingen av dem och analysen av de bästa rutinerna samt samla in och analysera befintliga uppgifter om brottslighet och hur den utvecklas i medlemsstaterna för att bidra till diskussionen om framtida nationella beslut och beslut på unionsnivå,

• bidra till att fastställa och utveckla de viktigaste områdena för forskning, utbildning och utvärdering vad gäller förebyggande av brottslighet,

• anordna konferenser, seminarier, möten och annan verksamhet för att föra diskussionen om dessa specifika frågor och sprida resultaten,

• anordna verksamhet som stimulerar och förbättrar utbytet av erfarenheter och bästa rutiner,

• utveckla samarbetet med ansökarländerna, tredje land samt internationella organisationer och organ, och

• vid behov och på begäran ställa sin sakkunskap till rådets och kommissionens förfogande, i syfte att biträda dem i alla frågor som rör förebyggande av brott.

För att utföra sina uppgifter skall nätverket;

• arbeta på ett sektorsövergripande sätt,

• genom kontaktpunkterna stå i nära kontakt med brottsförebyggande organ, lokala myndigheter och partnerskap, det civila samhället, forskningsinstitutionerna och icke-statliga organisationer i medlemsstaterna,

• upprätta och underhålla en webbplats, som skall innehålla de årliga rapporterna och all annan användbar information, bl.a. en förteckning över bästa rutiner, och

• vinnlägga sig om att använda och sprida resultaten av projekt som har relevans för förebyggande av brottslighet och som finansieras genom EU-program.

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

611

Av nätverkets årsrapport 2001 framgår att när det gäller ungdomsbrottsligheten har nätverket prioriterat frågor om

• faktorer som påverkar risken för brott, t.ex. alkohol, narkotika, familjer med små sociala och ekonomiska resurser samt faktorer som motverkar brott, t.ex. utbildning,

• utveckling och utvärdering av beteendemodifierande program,

• restorativa rättsliga åtgärder, t.ex. medling, och

• samverkan polis-socialtjänst i syfte att motverka ungdomsbrottslighet.

EUCPN:s prioriteringar i fråga om ungdomsbrottslighet under åren 2003–2004 omfattar, förutom de nyss redovisade frågorna, det ekonomiska värdet av tidiga förebyggande åtgärder och jämförande forskning i fråga om gatuorienterade ungdomsgäng eller ungdomsgäng i Europa.

6

18.2.9 Europarådet

Europarådet är en mellanstatlig organisation som grundades år 1949 och som idag består av 40 medlemsländer. Europarådet har traditionellt koncentrerat sig på att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer. Utgångspunkten är den omfattande europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Målet för Europarådet är att förenhetliga och utveckla medlemsstaternas verksamhet på utvalda områden, dvs. att stödja tillägnandet och spridningen av gemensamma mål och förfaringssätt. Detta skall ske med hjälp av bl.a. över 160 europeiska konventioner och ännu flera rekommendationer. Europarådet har antagit rekommendationer t.ex. i frågor rörande ungdomsbrottslighet.

6

EUCPN, Second work programme. Setting priorities and objektives for the period January

2003–December 2004. Decided at the EUCPN National Representatives meeting, Athens, on 25 February 2003.

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

612

18.2.10 Övriga

Ungdomsstyrelsen

Ungdomsstyrelsen är en statlig myndighet som tillsammans med andra organisationer skall arbeta för att Sveriges ungdomar skall kunna leva ett självständigt liv, att de skall ha verkligt inflytande och att deras resurser skall tas tillvara. Ungdomsstyrelsen följer utvecklingen, utreder och föreslår åtgärder för att förbättra ungdomars livsvillkor. Man samordnar uppföljningen av insatser för barn och unga och arbetar för att kommunernas och föreningslivets ungdomsverksamheter förnyas. Vidare fördelar man statsbidrag och skapar opinion i ungdomspolitiska frågor samt bedriver internationellt samarbete med exempelvis EU:s ungdomsprogram.

Barnombudsmannen, BO

BO har till uppgift att bevaka barns och ungas rättigheter och intressen mot bakgrund av Sveriges åtaganden i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Uppdraget innebär att BO skall driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen. BO ingriper dock inte i enskilda fall.

BO följer och sammanställer aktuell kunskap, statistik och forskning om barn och ungdomar. Vidare tar myndigheten initiativ till angelägen forskning samt sprider dessa kunskaper till viktiga målgrupper.

Folkhälsoinstitutet

Folkhälsoinstitutets (FHI) uppgift är att förebygga sjukdomar och annan ohälsa samt främja en god hälsa för alla. Verksamheten inriktas särskilt på de grupper i samhället som är utsatta för de största hälsoriskerna.

Frivilligorganisationer m.m.

Inom frivilligsektorn finns intressanta metoder och exempel. Vad det gäller kunskapsutvecklingen inom frivilligsektorn behövs mer

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

613

lednings- och rekryteringskompetens och det finns ett förslag om en socionomutbildning med direkt inriktning på frivilligsektorn.

Nedan nämns, i bokstavsordning, några organisationer och föreningar inom bl.a. frivilligsektorn.

Allmänna Barnhuset Allmänna Barnhuset arbetar med barnfrågor, främst på det sociala området. Man stöder socialt inriktad barn- och ungdomsforskning och har möjlighet att dela ut omkring 1,5 miljoner kronor om året.

Barn- och ungdomsforum Organisationen arbetar sedan 1998 för att förbättra psykosocialt utsatta barns och ungdomars uppväxtvillkor. Man arbetar med kunskaps- och kompetensutveckling, för utveckling av verksamheter för barn och ungdomar och vill vara ett forum för diskussion och erfarenhetsutbyte.

BRIS Barnens rätt i samhället (BRIS) arbetar för att ge stöd till barn som har det svårt. Detta gör man bl.a. genom barnens hjälptelefon och en telefonjour för vuxna.

Centrum för Barn- och Ungdomshälsa Centrum för Barn- och Ungdomshälsa skall överföra vetenskaplig kunskap till praktiskt användbara program. Man arbetar med olika projekt, ger ut folkhälsorapporter för unga och andra rapporter.

Fryshuset Fryshuset är en verksamhet i Stockholm för ungdomar. Där bedriver man utbildning, verksamhet för olika intresseområden och olika sociala projekt.

Idéer för livet Idéer för livet är Skandias satsning för att väcka människor till insikt om att alla har ett ansvar för samhällets utveckling. De arbetar mest för barn och ungdom och på att få ett bra samarbete med skolan. De driver projekt tillsammans med andra, t.ex. ideella organisationer, skolan, föreningar och kommuner, eller på egen hand.

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

614

Mentor Mentor är en stiftelse som stödjer och utvecklar drogpreventivt arbete bland barn och ungdomar. Mentor driver metodutvecklingsprojekt, utbildar i väl fungerande metoder och skapar opinion. Mentor har även ett mentorskapsprogram. Verksamheten finansieras av svenska företag.

Riksförbundet för fältarbete Riksförbundet är en intresseförening för socialt fältarbete. Föreningen vill främja informationsutbyte, metoddiskussion och erfarenhetsutbyten mellan förbundets medlemmar och värna om fältarbetet som metod i socialt arbete. Det sociala fältarbetet har sin bas i det förebyggande arbetet med utsatta ungdomar.

Rädda barnen Rädda barnen kämpar för barns rättigheter i Sverige och över hela världen genom att samla in och förmedla kunskap. De stödjer utsatta barn och påverkar opinionen och beslutsfattare.

18.2.11 Nätverk

Sedan år 2000 existerar början till ett globalt nätverk inom kriminalvårdens, den sociala välfärdens/det sociala arbetets och utbildningens respektive områden. Nätverket heter Campbell Collaboration. Nätverket har sitt ursprung i Cochrane Collaboration, som är ett globalt nätverk för samverkan mellan forskare och praktiker och finansiärer. Inom nätverkets ram genomförs inga egna empiriska studier. I stället genomförs s.k. meta-analytiska studier, dvs. genomgångar av mycket stora mängder av empiriska studier, under förutsättning att de uppfyller vissa kriterier på vetenskaplighet.

Campbell Collaboration är en frivillig organisation med syfte att hjälpa människor att fatta väl underbyggda beslut med beaktande av olika åtgärders effekter på det sociala, beteendemässiga och utbildningsmässiga området.

FAS och Socialstyrelsen har bidragit med medel till organisationens utveckling.

SOU 2004:122 Samordning av kompetens och metodutveckling…

615

18.3 Utredningens överväganden

Förslag: Utredningen föreslår att Socialstyrelsen skall få i uppdrag att samordna kompetens- och metodutveckling och sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav. Uppdraget skall vara inriktat på att innebära en hjälp för socialtjänsten i dess praktiska arbete med barn och unga som begår brott.

Lagstiftningen inom det sociala området har som självklar utgångspunkt att barn och ungdomar med allvarliga beteendeproblem skall erbjudas hjälp. Den hjälp som erbjuds, vare sig den sker med eller utan den unges samtycke, förutsätts vara verkningsfull. Såväl nationell som internationell forskning har emellertid visat att en del av den vård som vi ger barn och ungdom med asocialt beteende inte har några påvisbara positiva effekter. Vissa studier har till och med visat negativa resultat av vissa åtgärder som företas i syfte att avskräcka unga från den kriminella banan. Samtidigt finns det i dag flera utvärderade och evidensbaserade metoder för socialt arbete med barn och unga som visat sig minska barns och ungas asociala beteende.

Mot bakgrund av betydelsen av att de insatser som vidtas för barn och ungdom med asocialt beteende är kunskapsbaserad, dvs. utgår från vetenskap eller beprövad erfarenhet, är frågan om hur sådan kunskap skall erhållas och spridas av största vikt.

Framställningen i detta kapitel visar att kompetensen på området är fördelad på många olika aktörer. Mycket medel och resurser satsas på flera håll. Förändringar i dessa hänseenden kan inte anses vara påkallade. Det är dock angeläget att finna en ordning som medför att resultaten av den forskning och de satsningar som görs sprids så att de kommer till deras kännedom som i sin verksamhet har användning för dessa resultat. Såväl av den utvärdering som BRÅ, Socialstyrelsen och SiS har gjort som av vad utredningen i övrigt har erfarit under arbetets gång har det nämligen med stor tydlighet framgått att den praktiska verksamheten har behov av ökat stöd för att kunna erbjuda verkningsfulla insatser. Inte minst gäller detta för att barn och ungdomar skall få den hjälp och det stöd de har behov av oavsett var de befinner sig i landet. För närvarande saknas denna likabehandling.

Samordning av kompetens och metodutveckling… SOU 2004:122

616

Utredningen vill därför betona vikten av att det finns något organ som ges förutsättningar att överblicka och föra ut den kunskap som finns på olika håll. Det är således angeläget att det finns någon aktör med en helhetssyn och med ansvar att bevaka den forskning som bedrivs och den verksamhet som pågår. Denna aktör skall även ha förutsättningar att kunna sprida sådan information och kunskap.

Utredningen är av uppfattningen att den aktör som skall ha detta övergripande ansvar för att såväl samordna kompetens- och metodutvecklingen som inhämta och sprida information och kunskap bör sökas bland de myndigheter som redan är verksamma på området. Eftersom det handlar om insatser för barn och ungdom framstår Socialstyrelsen som det otvetydigt mest naturliga alternativet. Myndigheten torde även ha tillräckliga resurser att praktiskt kunna förvalta ett sådant uppdrag. Detta inte minst mot bakgrund av det nyligen inrättade institutet IMS, som är en direkt följd av Socialstyrelsens kraftfulla satsning på kunskapsutveckling inom socialtjänsten.

Utredningen föreslår alltså att Socialstyrelsen skall få i uppdrag att samordna kompetens- och metodutveckling och sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav. Uppdraget gäller främst gentemot socialtjänsten. Socialstyrelsens insatser varom nu är i fråga skall vara en hjälp för socialtjänsten i dess praktiska arbete med barn och unga som begår brott. I uppdraget ligger dock inte något ansvar för att informera samhället i stort. Uppdraget är ändå mycket omfattande och kommer sannolikt att kräva ett resurstillskott till myndigheten.

617

19 Skadestånd i anledning av brott

19.1 Utredningens utgångspunkter

Som tidigare redovisats fick BRÅ, Socialstyrelsen och SiS i augusti 2001 i uppdrag av regeringen att följa upp och utvärdera 1999 års påföljdsreform för unga lagöverträdare. I rapporten Unga lagöverträdare redovisade myndigheterna vissa slutsatser och analyser av de svårigheter som är förknippade med arbetet med ungdomar. I rapporten behandlade myndigheterna bl.a. frågan om ungdomars ansvar för skadestånd med anledning av brott.

1

Enligt rapporten visade en kartläggning att unga som hade dömts till sluten ungdomsvård också i hög utsträckning förpliktats att betala skadestånd. De ekonomiska kraven upplevdes av ungdomarna som oöverblickbara och bidrog enligt rapporten till att försvåra ett normalt liv utan svartjobb och brott. Solidariskt utdömda skadestånd binder dessutom samman ungdomarna på ett destruktivt sätt. I rapporten redovisade myndigheterna sin uppfattning att det måste finnas en möjlighet att reglera unga lagöverträdares skadeståndsansvar på ett annat sätt, utan att offren blir lidande.

Även om frågan inte omnämns i utredningens direktiv har vi, mot bakgrund av vad som framkommit i utvärderingen, ansett att det finns anledning att behandla frågan.

1

Unga lagöverträdare: uppföljning av överlämnande till vård inom socialtjänsten samt sluten

ungdomsvård, Stockholm, år 2002, s. 21.

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

618

19.2 En beskrivning av den rättsliga regleringen

2

19.2.1 Ansvar för skadestånd enligt skadeståndslagen

Allmänt om skadeståndslagen

Allmänna regler om skadestånd finns i skadeståndslagen (1972:207) (SkL) som enligt sin ordalydelse har ett brett tillämpningsområde. Den gäller i alla situationer, om inte annat är särskilt föreskrivet (i annan lag) eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (1 kap. 1 §).

Skadeståndets funktioner

Skadeståndet anses ha ett flertal funktioner. Bland de huvudsakliga funktionerna återfinns den reparativa och den preventiva. Man brukar också särskilt framhålla skadeståndets riskfördelande funktion.

Med den reparativa funktionen avses att den enskilde skall ersättas för den skada som kan drabba honom, hans egendom och hans förmögenhet. Skadeståndets preventiva funktion innebär i korthet att hotet att bli skadeståndsskyldig gör en person mer aktsam. Det rör sig med andra ord om skadeståndets verkan att förhindra sådana skador som kan ge upphov till ersättningsanspråk. Den riskfördelande funktionen innebär att om man lägger ett ansvar på en viss kategori av personer eller företag och dessa har ansvarsförsäkring, slås förlusten med försäkringens hjälp ut på ett stort kollektiv och kommer därmed inte att drabba någon enskild, med kanske ruinerande effekt.

I motiven till skadeståndslagen betonades framför allt den reparativa och den riskfördelande funktionen hos skadeståndet. Den skadelidandes behov av skydd ställdes i förgrunden. Däremot ifrågasattes skadeståndets preventiva effekt. Vid allvarliga överträdelser ansågs straffet tillgodose behovet av prevention, och när det

2

Redogörelsen bygger i allt väsentligt på förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1972:5,

särskilt s. 78 ff., 161 ff., 170 ff., 174 ff., 455 ff., 588 ff., 592, 629 ff., 644, 655 prop. 1975:12 särskilt s. 136 ff., 175 ff., LU 1975:16 s. 40 ff.), förarbetena till 6 kap. 2 § föräldrabalken (prop. 1993/94:57) Hellner, Jan, m.fl., Skadeståndsrätt, sjätte upplagan, år 2000, Bengtsson, Bertil, m.fl., Skadeståndslagen, En kommentar, år 2000, Dufwa, Bill W., Flera skadeståndsskyldiga II, år 1993, s. p. 4139, Bengtsson, Bertil, Festskrift till Anders Agell, 1995, s 51 ff., Hellners, Trygve, m.fl., Skuldsaneringslagen En kommentar, andra upplagan, år 2000, s. 112 ff., Kleineman, Jan, JT 1993–94, s. 789 ff., Strömbeck, Erland, JT 1990–91 s. 452 ff., Barnens brott och föräldrars ansvar (BRÅ PM 1990:1).

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

619

gäller oaktsamma beteenden i övrigt var kunskapen otillräcklig om skadeståndets betydelse.

Skadestånd och straff

Sambandet mellan skadestånd och straff är starkt i svensk rätt. De enda allmänna reglerna om skadestånd fanns före skadeståndslagens tillkomst i 6 kap. strafflagen och gällde skadestånd på grund av brott. Om ett handlande är brottsligt och medför straff, medför det också i regel skadeståndsskyldighet för gärningsmannen. I det fall ett skadeståndsanspråk stöds på att ett handlande är brottsligt kan det handläggas tillsammans med åtalet i straffprocessen.

Skadeståndsansvar på grund av eget vållande

I ett särskilt kapitel i skadeståndslagen finns regler om skadeståndsansvar på grund av eget vållande (2 kap.). Där anges bl.a. att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan (2 kap. 1 §). Regeln benämns culparegeln.

Skadestånd enligt culparegeln förutsätter alltså uppsåt eller vårdslöshet. Villkoret att handlingen skall ha skett med uppsåt har samma innebörd som inom straffrätten. Skadeståndsskyldigheten för sak- eller personskada är dock helt oberoende av om den handling som har orsakat skadan är brottslig eller inte. Allt uppsåt och all oaktsamhet kan medföra ansvar för sådana skador.

3

För andra typer av skadestånd krävs att skadan uppkommit genom brott, nämligen ren förmögenhetsskada (2 kap. 2 §) och skada genom kränkning (2 kap. 3 §).

Nedsättning av skadeståndet efter en skälighetsbedömning

Som huvudregel gäller att den som är ansvarig för en skada skall ersätta skadan, dvs. betala full ersättning för denna. Vissa undantag har emellertid gjorts. Skadeståndet kan i vissa fall sättas ned efter en skälighetsbedömning. Det rör sig bl.a. om situationer då den skadelidande har varit medvållande (6 kap. 1 §), eller den

3

En annan sak är att strafflagstiftningen innehåller många bestämmelser om straff för

person- och sakskada, t.ex. brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § BrB).

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

620

skadståndsskyldige är t.ex. underårig (2 kap. 4 §) eller psykiskt störd (2 kap. 5 §). Skadeståndet kan vidare jämkas om skadeståndsskyldigheten är oskäligt betungande (6 kap. 2 §).

Underårigas skadeståndsansvar

Även barn och ungdomar kan bli skadeståndsskyldiga enligt de nyss nämnda reglerna. Någon nedre åldersgräns för ansvar finns inte i skadeståndslagen. Av förarbetena och rättspraxis framgår dock att ansvar i regel inte kan komma i fråga beträffande de allra minsta barnen, t.ex. 2–3-åringar.

Den underåriges skyldighet att utge skadestånd kan uppkomma genom brott. Barn under 15 år kan i och för sig inte fällas till ansvar för brott men detta hindrar inte att gärningen kan anses som brott i brottsbalkens och skadeståndslagens mening. Förutsättningen för skadeståndsansvar är att det i brottsbalken (eller i annan författning) är föreskrivet straff för den aktuella gärningen.

Det finns som nämnts regler som gör det möjligt för domstolen att sätta ned skadeståndet efter en skälighetsbedömning. En av dessa avser uteslutande underåriga skadevållare (2 kap. 4 §).

Motiven bakom regeln är att en underårig inte skall behöva svara för sina handlingar i samma utsträckning som en vuxen. En underårig har inte samma förstånd och erfarenhet och handlar ofta impulsivt. Mot den bakgrunden har det skrivits in i lagen att skadeståndsskyldigheten för denna åldersgrupp skall bestämmas efter vad som är skäligt efter omständigheterna.

I 2 kap. 4 § stadgas att den som vållar sådan skada som avses i 2 kap. 1–3 §§ innan han har fyllt 18 år, skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Det är naturligt att ta hänsyn till den underåriges ålder. Med stigande ålder kan man kräva större mognad, förstånd och omdöme. Tanken är att den som är under 15 år generellt skall behandlas mildare än den som är mellan 15 och 18 år. Regeln är dock svår att tillämpa, eftersom de skadesituationer som omfattas varierar starkt. I litteraturen har det beskrivits som att den ena polen representeras av skador som mycket små barn orsakar och vid vilka frågan är, om skadeståndsskyldighet över huvud taget bör kunna komma i fråga. Vid den andra polen finner man mycket

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

621

omfattande skador som i det närmaste vuxna ungdomar orsakar uppsåtligen och vid vilka frågan är, hur jämkning bör ske.

4

I förarbetena diskuterades vilken övre åldersgräns som bör gälla vid tillämpningen av en regel om barns skadeståndsansvar. Departementschefen hänvisade till att 1959 års skadeståndskommitté, vars betänkanden låg till grund för propositionen, hade utgått från att den dåvarande gränsen vid 15 år skulle gälla också fortsättningsvis. Kommittén hade därutöver föreslagit en särskild regel med möjlighet att lindra skadeståndsansvaret för ungdomar som har fyllt 15 men inte 21 år. Kommittén hade motiverat sitt förslag främst med hänvisning till att ungdomar i allt större antal fortsätter sin utbildning också efter fyllda 15 år och träder ut i förvärvslivet först senare, att de ofta alltjämt är omogna i flera hänseenden och att det ibland skulle verka stötande att ålägga sådana skadevållare en skadeståndsskyldighet som de inte kan fullgöra inom överskådlig tid.

Departementschefen ansåg att de skäl kommittén hade anfört för att införa en möjlighet att lindra skadeståndsansvaret också för ungdomar över 15 år, var övertygande. Departementschefen förordade att särskilda regler om möjligheten att lindra skadeståndet för barn och ungdomar borde omfatta den som inte har fyllt 18 år, bl.a. eftersom en sådan åldersgräns harmonierade bättre med den straffrättsliga regleringen och då 18-åringar civilrättsligt behandlades som vuxna inom en vidsträckt sfär.

Den följande framställningen koncentreras på regelns tillämpning på ungdomar som nått straffbar ålder, dvs. har fyllt 15 år.

För åldersgruppen 15–17 år gäller som huvudregel att den unge skall bära fullt skadeståndsansvar. Det är alltså inte meningen att skadeståndet utan vidare skall sättas ned med stöd av 2 kap. 4 § utan tvärtom bör möjligheten till nedsättning tillämpas jämförelsevis restriktivt av domstolarna. Det är framför allt de ekonomiska följderna av fullt skadeståndsansvar som skall beaktas vid skälighetsbedömningen. En jämkning på annan grund kan komma i fråga endast undantagsvis, t.ex. i fall av uppenbara utvecklingsstörningar.

Om den underårige är skyddad av en ansvarsförsäkring som täcker skadeståndsskyldigheten, sätts inte skadeståndet ned. Man uppskattar att mer än 90 procent av alla hushåll i dag har försäkringar där ett sådant moment ingår.

5

Det är dock vanligt att

4

Hellner, Jan, m.fl., Skadeståndsrätt, sjätte upplagan, år 2000, s. 264.

5

I Personskadekommitténs betänkande (SOU 2002:1) Samordning och regress – Ersättning

vid personskada, anges (s. 192) att år 1999 hade 97 procent av befolkningen hemförsäkring.

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

622

det i försäkringsvillkoren görs undantag för uppsåtligt orsakade skador. Har någon framkallat försäkringsfallet genom uppsåtligt brott lämnar alltså försäkringsgivaren inte någon ersättning från försäkringen.

6

Det kan då bli aktuellt att jämka skadeståndet för en

underårig skadevållare. Något undantag görs däremot inte på konsumentområdet när den försäkrade har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Vad som nu sagts innebär i praktiken att lindring av skadeståndet med stöd av 2 kap. 4 § kan bli aktuellt i tre fall: när den unge (dennes familj) saknar försäkring, när undantag gäller enligt försäkringsvillkoren och när skadan överstiger försäkringsbeloppet.

I de fall där den underårige inte är skyddad av en ansvarsförsäkring bör enligt förarbetena skadeståndet jämkas endast om det annars skulle bli oskäligt betungande. Skadans absoluta storlek skall inte ha en avgörande betydelse vid prövningen. För att kunna avgöra om skadeståndet skulle bli oskäligt betungande måste domstolen inte bara ställa skadeståndets storlek i relation till skadevållarens ekonomi utan också ta hänsyn till omständigheterna kring skadefallet. Sålunda ansågs lindring i skadeståndsansvaret för ungdomar mellan 15 och 18 år bli aktuell bara när dessa omständigheter, i förening med att skadan från skadevållarens synpunkt är omfattande, gör det oskäligt att han belastas med full ersättningsskyldighet. Man kan enligt motiven räkna med att unga i denna åldersgrupp kan väntas få större ekonomiska resurser i framtiden.

Vad som nu sagts innebär att ett skadestånd som i och för sig inte är av särskilt stor omfattning kan nedsättas, om detta framstår som skäligt med hänsyn till speciellt ömmande omständigheter i övrigt, t.ex. att skadevållaren är utvecklingshämmad. Å andra sidan är det inte tillräckligt skäl för nedsättning av skadeståndet att skadan är stor i förhållande till skadevållarens ekonomiska bärkraft, eftersom en sådan omständighet kan neutraliseras av andra faktorer som gör det rimligt att han trots allt får utge full ersättning. Framför allt är det den skadevållande handlingen som måste beaktas. Möjligheten att sätta ned skadeståndet bör användas med betydligt större återhållsamhet vid uppsåtliga handlingar än vid alldagliga försummelser av lindrig art.

I förarbetena nämndes ytterligare en omständighet som måste beaktas, nämligen den skadelidandes intresse. Som riktlinje angavs att domstolen inte bör sätta ned skadeståndet om det skulle verka

6

Undantaget för uppsåtligt orsakade skador tillämpas inte på den som är under 12 år (33 §

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

623

obilligt mot den skadelidande. Om den skadelidande befinner sig i små ekonomiska omständigheter och saknar försäkring kan detta utgöra ett skäl för fullt skadeståndsansvar, även om skadan är omfattande. Samtidigt påpekades att den omständigheten att den skadelidande är förmögen eller är skyddad av försäkring, inte utgör ett självständigt skäl för nedsättning.

Den allmänna jämkningsregeln

I skadeståndslagen finns som nämnts en allmän möjlighet till jämkning av oskäligt betungande skadestånd (6 kap. 2 §). Där anges att i det fall skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

Denna jämkningsregel, som också den är avsedd att användas restriktivt i syfte att hindra klart oskäliga resultat för den skadeståndsskyldige, sammanfaller alltså i stort sett med den som gäller enligt 2 kap. 4 § för ungdomar mellan 15 och 18 år. När regeln infördes år 1975 konstaterades att den knappast torde få någon praktisk betydelse i de fall där 2 kap. 4 § är tillämplig. När det gäller jämkning vid uppsåtliga brott visar dock rättspraxis att vad som uttalades i förarbetena till regeln är av intresse också vid tillämpningen av 2 kap. 4 §. I litteraturen har sagts att det beträffande uppsåtliga brott ligger nära till hands att jämföra med möjligheterna till jämkning enligt 6 kap. 2 § och att jämkning för unga enligt 2 kap. 4 § uppenbarligen inte bör vara mindre förmånlig än för andra skadeståndsskyldiga.

7

Det finns mot den bakgrunden

skäl att lämna en redogörelse av motiven bakom den allmänna jämkningsregeln.

Tanken är att jämkningsregeln skall tillgripas som en sista utväg för domstolen, när tillämpningen av övriga skadeståndsregler leder till så orimliga konsekvenser att de inte kan accepteras.

Frågan om jämkning skall ske skall avgöras efter en prövning i flera led. Först får man undersöka om fullt skadeståndsansvar skulle bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldiges ekonomi. I förarbetena underströks att det är den skadeståndsskyldiges betalningsmöjligheter som är avgörande, och att det inte

7

Hellner, Jan, m.fl., Skadeståndsrätt, sjätte upplagan, år 2000, s. 268.

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

624

räcker för nedsättning att den skadelidande inte har så stort behov av skadestånd eller att den skadelidande är skyddad av försäkring.

Om domstolen finner att fullt skadeståndsansvar skulle bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldiges ekonomi, blir nästa fråga om jämkning trots detta bör underlåtas med hänsyn till den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter. Om skadeståndet är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning eller om han annars är i särskilt behov av att få ut skadeståndet, kan detta utgöra ett skäl mot jämkning. Om han är förmögen (t.ex. staten eller större företag) eller får tillräckligt skydd genom egen försäkring (vare sig ersättningskravet framställs av den skadelidande själv eller regressvis av hans försäkringsbolag), saknas det däremot enligt motiven anledning att ta särskild hänsyn till honom. I rättspraxis har också den skadelidandes möjligheter till ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) beaktats (t.ex. NJA 1990 s. 196).

Till övriga omständigheter hör enligt förarbetena graden av den ansvariges skuld. I detta sammanhang angavs att som huvudregel bör gälla att skadestånd på grund av uppsåtligt brott inte skall jämkas, men att jämkning inte är utesluten om i övrigt starka skäl talar för att skadeståndet sätts ned. Ett sådant skäl sades vara den brottsliges möjligheter till återanpassning. Jämkning vid uppsåtligt brott ansågs vidare kunna ske när själva skadan inte har orsakats med avsikt, om skadeståndet med hänsyn till omständigheterna i övrigt ter sig oskäligt betungande. Man menade att jämkning också är tänkbar när den skada som vållats genom uppsåtligt brott vida överstiger vad skadevållaren kunnat räkna med.

Frågan om jämkning vid uppsåtliga brott behandlades också i lagutskottets betänkande. Utskottet underströk svårigheterna att enbart med jämkningsregelns hjälp beakta både skadeståndets reparativa funktion och de rehabiliteringssynpunkter som anmäler sig inom kriminalvården, dvs. att på en gång tillgodose både civilrättsliga och kriminalrättsliga behov. Utskottet menade också att det från sociala och humanitära synpunkter kan te sig olyckligt att i enlighet med den förordade huvudprincipen ålägga en tilltalad skadeståndsskyldighet som han inte kan fullgöra, hur väl han än sköter sig i fortsättningen. Det framhölls att skadeståndet i sådana fall kan bli ett avgörande hinder för hans återanpassning i samhället. Det var, framhöll utskottet, angeläget att åstadkomma en allmän koordination mellan ett utbyggt statligt ersättnings-

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

625

system till skadelidande å ena sidan och skadeståndslagens jämkningsregel å den andra.

Föräldrars skadeståndsansvar

Föräldrar har inget generellt ansvar för de skador deras barn orsakar. Genom att skadestånd som underåriga har att betala vanligen betalas ur föräldrarnas ansvarsförsäkring, drabbar kostnaden i viss mån trots allt föräldrarna. Även i de fall där skadan inte täcks av någon ansvarsförsäkring, lär många föräldrar anse sig moraliskt ansvariga för skador som i vart fall mindre barn orsakar.

8

Föräldrarna har däremot ett självständigt ansvar för oaktsam underlåtenhet att utöva uppsikt över sina barn. Vårdnadshavaren kan bli skadeståndsskyldig enligt 2 kap. 1 §, om han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet har brustit i sin skyldighet att se till att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Vårdnadshavarens skadeståndsansvar förutsätter inte att barnet kan åläggas någon skadeståndsskyldighet. Ansvaret är begränsat till person- och sakskada.

Solidariskt skadeståndsansvar

Allmänt

Om flera personer är skadeståndsskyldiga för samma skada svarar de enligt huvudregeln i 6 kap. 4 § solidariskt. Om flera personer gemensamt har misshandlat en person skall alltså domstolen förplikta dem att solidariskt betala skadeståndet till den misshandlade.

Solidariskt skadeståndsansvar medför fördelar för den skadelidande. Det innebär att den skadelidande kan vända sig till vem som helst av de skadeståndsskyldiga och kräva ut hela beloppet. Den skadelidandes val kan bygga på exempelvis vem som har störst ansvarighet i skadan, vem som har störst möjlighet att betala skadeståndet eller vem som är lättast att anträffa. Han kan räkna med att få ut hela skadeståndet även om bara en av de ansvariga har medel att betala ersättningen eller har en ansvarsförsäkring som täcker skadeståndet.

8

Barnens brott och föräldrars ansvar (BRÅ PM 1990:1), s. 83 ff.

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

626

Bestämmelsen innebär att man inte tar hänsyn till om de skadeståndsskyldiga i olika grader har varit vållande till skadan. Det saknar alltså betydelse om den ene kan betraktas som huvudansvarig och den andra som biansvarig. Även i ett sådant fall är principen att de skadeståndsskyliga ansvarar solidariskt med hela beloppet.

Begränsad skadeståndsskyldighet

Huvudregeln om solidariskt ansvar när flera personer är skadeståndsskyldiga gäller inte när skadeståndsskyldigheten är begränsad för någon av de berörda. Undantaget framgår av 6 kap. 4 § andra ledet. Där sägs nämligen att ansvaret är solidariskt, ”i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem”.

Om en eller flera skadeståndsskyldiga svarar för enbart en del av skadeståndet, exempelvis på grund av att det har nedsatts efter en skälighetsbedömning med stöd av bestämmelsen om underårigs ansvar i 2 kap. 4 §, är skadeståndsskyldigheten begränsad för någon av de berörda. I ett sådant fall skall man alltså göra undantag från huvudregeln om fullt solidariskt ansvar.

Detta innebär att om en av två ansvariga har fått skadeståndet nedsatt, medan den andre svarar fullt, blir ansvaret solidariskt upp till det belopp som den förre är skyldig att betala och vad som återstår får den senare betala själv.

9

I en situation, när två eller flera av de skadeståndsskyldiga har fått sitt skadeståndsansvar nedsatt t.ex. med stöd av bestämmelsen om underårigs ansvar (2 kap. 4 §) kan den skadelidande kräva de ansvariga på den ersättning var och en är skyldig att utge, till dess den sammanlagda ersättningen täcker hela skadan. Den skadelidande har alltså i dessa fall rätt att kumulera de utdömda beloppen, och de skadeståndsskyldiga har ett delat ansvar.

Högsta domstolen har tillämpat undantaget i 6 kap 4 § andra ledet i rättsfallet NJA 1993 s. 727. Där nedsattes skadeståndsansvaret för samtliga tilltalade, tre 16-åriga pojkar, enligt 2 kap. 4 §, utan att solidariskt ansvar dömdes ut (se vidare nedan).

9

Bengtsson, Bertil, m.fl., Skadeståndslagen, En kommentar, år 2000, s. 332.

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

627

Den slutliga fördelningen

I den mån solidariskt ansvar föreligger enligt 6 kap. 4 § uppkommer frågan om ansvarets slutliga fördelning mellan de skadeståndsskyldiga inbördes när den skadelidande har fått hela sin ersättning av någon eller några av flera skadevållare. Någon regel om regressrätt mellan flera skadeståndsskyldiga finns inte i skadeståndslagen, men enligt en allmän skadeståndsrättslig princip skall fördelningen ske efter en skälighetsprövning. Hur prövningen närmare skall gå till är dock i stora delar oklart. Domstolarna är sannolikt benägna att i tveksamma fall dela ansvaret efter huvudtalet: är två ansvariga får de slutligen sinsemellan svara för halva skadan var.

10

I det fall fler än två är skadeståndsskyldiga har den som betalat skadeståndet till den skadelidande rätt till återkrav från var och en av de medansvariga. Kravet kan emellertid då inte gälla mer än den del av skadeståndet som den krävda skall svara för enligt den slutliga fördelningen

11

Personskadekommittén har föreslagit en regel om slutlig fördelning av det solidariska ansvaret efter skälighet. Enligt förslaget skall ansvarsgrunden, graden av vållande och omständigheterna i övrigt beaktas.

12

Förslaget är för närvarande

föremål för överväganden i departementet.

Rättspraxis beträffande jämkning vid uppsåtliga brott

Av framställningen har framgått att unga lagöverträdare i vissa fall kan undgå solidariskt ansvar, och i stället erhålla delat ansvar för skadeståndet. Som redovisats inträder möjligheten när två eller flera skadeståndsskyldiga har fått sitt skadestånd nedsatt och jämkningen skett med hänsyn till de skadeståndsskyldiga, t.ex. med stöd av regeln om underårigas ansvar i 2 kap. 4 §. Det kan mot den bakgrunden vara av intresse att i korthet belysa rättspraxis avseende jämkning enligt den regeln vid uppsåtliga brott. Även rättspraxis rörande jämkning enligt 6 kap. 2 § när personer som har fyllt 18 år begått uppsåtliga brott är av intresse, eftersom jämkning för unga enligt 2 kap. 4 § i enlighet med vad som sagts ovan inte bör vara mindre förmånlig än för andra skadeståndsskyldiga.

10

A.a.s. 333.

11

A.a.s. 334.

12

Betänkandet Samordning och regress – Ersättning vid personskada (SOU 2002:1) s. 216 ff., 225 ff.

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

628

Som nämnts utesluter inte förarbetena jämkning vid uppsåtliga brott. Beträffande sådana handlingar sägs emellertid i förarbetena till 2 kap. 4 § att jämkning bör användas med stor återhållsamhet och i förarbetena till 6 kap. 2 § att starka skäl krävs för jämkning, t.ex. att fullt skadestånd skulle allvarligt äventyra den ansvariges återanpassning eller att skadan överstiger vad han kunnat räkna med.

Högsta domstolen har i en rad avgöranden prövat förutsättningarna för jämkning enligt 6 kap. 2 § vid uppsåtliga brott. Skadeståndet nedsattes vid mordbrand (NJA 1986 s. 193) och misshandel (NJA 1990 s. 196). Däremot skedde inte jämkning vid mera övervägd systematisk brottslighet, trots att skadeståndsbeloppen ansågs utgöra ett starkt hinder mot återanpassning (NJA 1992 s. 660). Högsta domstolen ansåg i ett fall av grovt bedrägeri att återanpassningen inte äventyrades på ett avgörande sätt, varför skadeståndet inte jämkades (NJA 1983 s. 379). I NJA 1987 s. 376 ogillade Högsta domstolen skadevållarens jämkningsyrkande med hänsyn till bl.a. skadeståndets begränsade omfattning (ca 33 000 kr).

Högsta domstolen har även prövat förutsättningarna för jämkning enligt 2 kap. 4 § vid uppsåtliga brott. I NJA 1976 s. 121 var det fråga om huruvida jämkning kunde ske i ett fall där en 15-åring hade misshandlat en 16-årig flicka. Högsta domstolen menade att skadeståndsbeloppet (7 500 kr) inte kunde anses oskäligt betungande med beaktande av att det rörde sig om uppsåtlig misshandel och att ynglingen måste ha förstått att misshandeln kunde tillfoga flickan allvarliga skador. Man beaktade även ynglingens ekonomi. Däremot ansåg Högsta domstolen att jämkning skulle ske i NJA 1993 s. 727 rörande tre 16-åriga ynglingar som hade gjort sig skyldiga till mordbrand med mycket stora skadeståndsanspråk som följd. Rättsfallet är särskilt intressant då Högsta domstolen också fann att solidariskt ansvar inte skulle dömas ut enligt 6 kap. 4 §, eftersom en och samma skada hade jämkats för var och en av skadevållarna.

Det har i litteraturen sagts att avgörande vid Högsta domstolens bedömning ofta varit hur skyldigheten att erlägga ett ojämkat skadestånd skulle påverka den ansvariges rehabilitering. Har det väl bestämts att jämkning skall ske, synes flera olika omständigheter, bl.a. brottets svårighetsgrad, ha inverkat på det belopp till vilket jämkning har skett. Det har vidare hävdats att det av NJA 1993 s. 727 framgår att, även om hänsyn till återanpassningen är den kanske viktigaste omständigheten vid jämkning, även andra skäl kan inverka. Det är därför inte möjligt att dra några slutsatser om

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

629

vad Högsta domstolen skulle anse vara ett rimligt belopp för personer i denna ålder med hänsyn uteslutande till återanpassningen.

Det har också påpekats att i de fall där Högsta domstolen jämkat skadeståndet har de skadelidandes behov av ersättning inte vägt särskilt tungt. Rättsfallen har rört regresskrav från försäkringsbolag eller situationer då den skadelidande har kunnat räkna med ersättning enligt brottsskadelagen. Det har framhållits att det är osannolikt att jämkning kan ske vid sådan grov brottslighet som rån, grov misshandel och annan allvarlig brottslighet mot person. När det gäller mordbrand åberopades i NJA 1986 s. 193 som skäl för jämkning bl.a. att brottet var en impulshandling som annan tog initiativet till, medan bedömningen i NJA 1993 s. 727 kunde vara mildare eftersom regeln om underårigas ansvar i 2 kap. 4 § tillämpades. Det har vidare understrukits att en förutsättning för jämkning varit att det begärda skadeståndet varit så pass högt att det verkligen framstått som en allvarlig börda för den ansvarige och skulle ha försvårat hans återanpassning.

Som tidigare har redovisats skall den skadelidandes intresse beaktas vid tillämpningen av 2 kap. 4 §. Domstolen bör inte sätta ned skadeståndet om det skulle vara obilligt mot den skadelidande. Det förhållandet att den skadelidande befinner sig i små ekonomiska omständigheter och saknar försäkring talar för fullt skadeståndsansvar, även om skadan är omfattande. Den omständigheten att den skadelidande är förmögen eller är skyddad av försäkring, utgör dock inte ett självständigt skäl för nedsättning.

Att den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas också vid jämkning enligt den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §, framgår av lagtexten. I rättspraxis har den skadelidandes möjligheter till ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) beaktats (t.ex. NJA 1990 s. 196).

Genom brottsskadelagen kan ersättning utges från staten för personskada samt i vissa fall för sak- och ren förmögenhetsskada och kränkning som uppkommit till följd av brott.

Brottsskadelagen är huvudsakligen avsedd att tillämpas på personskador. Ersättning vid sakskador och ren förmögenhetsskada utgår endast om skadevållaren har varit omhändertagen för vissa former av samhällsvård när gärningen begicks och beträffande

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

630

ren förmögenhetsskada krävs dessutom att det föreligger särskilda skäl. I andra fall ersätts dessa skadetyper blott i den mån den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats genom skadan eller ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.

Ersättningen bestäms i princip efter allmänna skadeståndsrättsliga grunder och utgår först sedan alla andra möjligheter att få ersättning har prövats. Ersättningsfrågor handläggs av en särskild myndighet, Brottsoffermyndigheten.

Genom skuldsaneringslagen (1994:334) har det införts möjligheter för privatpersoner att under vissa förutsättningar helt eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda. Som allmänna villkor för skuldsanering gäller att gäldenären är på obestånd och så skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina skulder. Vidare krävs att det vid en allmän bedömning framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering med hänsyn till dennes personliga och ekonomiska förhållanden. Innebörden av detta s.k. allmänna skälighetsrekvisit är att man skall göra en totalbedömning av de personliga och ekonomiska förhållandena. I detta ingår som en betydelsefull beståndsdel att beakta gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering. Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas bl.a. skuldernas ålder och omständigheterna vid deras tillkomst. Skadeståndsfordringar som grundar sig på brott hindrar normalt en skuldsanering.

Det har i litteraturen dock hävdats att behovet av att i domstolarna jämka skadestånd skulle bli mindre om skuldsaneringslagen tilläts få genomslag också avseende skadestånd med anledning av brott. Man har menat att allmänpreventionen kunde få ett i allmänhetens ögon mer acceptabelt genomslag om en individs samtliga skulder beaktades på exekutionsstadiet och inte vid bedömningen när man orsakat skadan. En annan fördel skulle vara att skadeståndsskulderna likabehandlas med andra förpliktelser som gäldenären har. Ordningen skulle innebära att återanpassningsförutsättningarna prövas sedan det väl skett en fullständig belysning av gäldenärens ekonomiska förhållanden.

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

631

19.3 Pågående arbeten m.m.

Frågan om effekterna av solidariskt skadeståndsansvar för unga lagöverträdare har uppmärksammats bl.a. i samband med senare års diskussion om barns och ungdomars skuldsättning och registrering som gäldenärer hos kronofogdemyndigheten.

Vi har lämnat en sammanställning över pågående arbeten och vidtagna åtgärder på detta område i avsnitt 9.6, till vilket vi här hänvisar.

19.4 Utredningens överväganden

19.4.1 Behovet av en ändrad reglering

Bedömning: Vi anser att det finns ett behov av att överväga om den nuvarande ordningen beträffande solidariskt skadestånd för unga lagöverträdare är utformad på ett lämpligt sätt.

Det finns såvitt vi har kunnat utröna ingen tillgänglig statistik över hur ofta unga döms att solidariskt betala skadestånd på grund av brott.

Den statistik som Skatteverket har redovisat visar dock att många unga gäldenärer i kronofogdens register är restförda för skadeståndsskulder. Nästan 6 000 barn och ungdomar under 18 år var år 2003 registrerade hos kronofogden för olika slag av skulder. Av den totala skulden på 38 miljoner kr avsåg mer än hälften (22 miljoner kr) skulder till enskilda fordringsägare. Sådana skulder hade ökat med 25 procent från föregående år. Av beloppet utgjorde hela 20 miljoner skadestånd. För omyndiga domineras alltså registrerade skulder till enskilda fordringsägare helt av skadeståndsskulder. I september 2004 uppgick andelen skadestånd till ca 95 procent. Motsvarande andel för åldersgruppen 18–20 år var ca 40 procent. Antalet skadeståndsgäldenärer uppgick till ca 700 i den yngre åldersgruppen och 1 500 i den äldre. Ungefär fyra av tio skadeståndsgäldenärer mellan 15 och 20 år var solidariskt betalningsansvariga. Den unge hade i allmänhet ådragit sig skadeståndsskulderna genom brottslig verksamhet. Bötesskulder och skulder till Brottsofferfonden var ofta förenade med skadeståndsskulder. Skatteverket påpekar att det finns en osäkerhet i materialet

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

632

och att mörkertalet kan vara stort vad gäller underårigas skulder till enskilda fordringsägare. (Se också avsnitt 9.5).

Enligt BRÅ:s, Socialstyrelsens och SiS:s utvärdering visade en kartläggning att unga som hade dömts till sluten ungdomsvård också i hög utsträckning hade förpliktats att betala skadestånd, i de flesta fall solidariskt med annan.

13

Det finns, bl.a. mot bakgrund av

Skatteverkets redovisning, anledning att anta att solidarisk skadeståndsskyldighet i inte obetydlig utsträckning åvilar även dem som har dömts till annan påföljd än sluten ungdomsvård.

I nämnda utvärdering anges att solidariskt betalningsansvar för med sig en rad negativa effekter. De ekonomiska kraven upplevs av de unga som oöverblickbara och orättvisa. Kraven bidrar till att försvåra en återanpassning till ett normalt liv utan svartjobb och brott. Dessutom binder solidariskt utdömda skadestånd samman ungdomarna på ett destruktivt sätt.

Som framgått blir många unga restförda hos kronofogdemyndigheten för sådana skadeståndsskulder. Om en ung person och dennes föräldrar betalar ”sitt” skadestånd medan medbrottslingarna inte gör det, kan han – som har betalat vad han uppfattat som sin del – ändå bli registrerad. Kreditupplysningsföretagen hämtar dagligen uppgifter om nytillkomna skulder från kronofogdemyndighetens databas och registrerar dessa i sina egna register. Detta kan medföra en s.k. betalningsanmärkning. Även om den betalningsskyldige betalar skulden kan betalningsanmärkningen under vissa förhållanden finnas kvar i kreditupplysningsföretagens register i tre år för en privatperson. Skuldsättningen kan således leda till att de underåriga får betalningsanmärkningar. Detta begränsar i sin tur möjligheterna för den unge att t.ex. teckna hyreskontrakt och telefonabonnemang, låna pengar i bank och komma i fråga för vissa anställningar; kort sagt att påbörja ett normalt vuxenliv.

Skatteverket anger i sin rapport att skulder som uppkommer i samband med brott, såsom skadestånd och böter, ofta utgör en inkörsport till fortsatt skuldsättning. De unga riskerar att fastna i en skuldfälla. Skuldsättningen kan alltså, som också framhållits i utvärderingen, allvarligt försvåra de ungas inträde i vuxenlivet och deras etablering som socialt välfungerade medborgare. Skatteverket går, i en skrivelse som har kommit in till utredningen, så långt att

13

Unga lagöverträdare: uppföljning av överlämnande till vård inom socialtjänsten samt sluten ungdomsvård, Stockholm, år 2002, s. 21, Sluten ungdomsvård – en uppföljning, Stockholm, år 2002, s. 129.

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

633

verket anser att det solidariska skadeståndsansvaret för unga lagöverträdare bör tas bort. Även Barnombudsmannen har lämnat ett sådant förslag till utredningen.

Det anförda visar att det är angeläget att överväga om den nuvarande ordningen beträffande solidariskt skadeståndsansvar för unga lagöverträdare är utformad på ett lämpligt sätt.

Intresset av att särbehandla unga som har ådragit sig skadeståndsansvar på grund av brott får dock inte tillgodoses på bekostnad av andra angelägna intressen. Samtidigt som lagstiftningen skall motverka att den unge belastas med en alltför betungande ersättningsskyldighet, måste hänsyn tas också till andra intressen. Lagstiftningen måste utformas med beaktande såväl av den skadelidandes intresse att bli gottgjord för den skada han har vållats som de funktioner i övrigt som skadeståndet anses ha. I litteraturen har framhållits bl.a. vikten av den skadeståndsskyldiges personliga ansvar och skadeståndets preventiva effekt.

I det följande behandlar vi tänkbara åtgärder som skulle kunna vidtas i syfte att bl.a. möjliggöra en minskad förekomst av solidariskt skadeståndsansvar.

19.4.2 Ändringar i skadeståndslagen

Ändringar i jämkningsregeln i 2 kap. 4 §

Förslag: Vi menar att tillämpningsområdet för jämkningsregeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen bör utvidgas till att omfatta också åldersgruppen 18–20 år. Förslaget innebär att åldersgruppen 18– 20 år flyttas från tillämpningsområdet för den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § till jämkningsregeln för unga i 2 kap. 4 §. Vi avstår däremot från att föreslå generellt ökade möjligheter till jämkning av den skadeståndsskyldighet som åvilar unga lagöverträdare.

Den åtgärd som ligger närmast till hands att diskutera är en utvidgning av tillämpningsområdet för jämkningsregeln i 2 kap. 4 § till att omfatta också åldersgruppen 18–20 år. En sådan utvidgning skulle innebära att åldersgruppen 18–20 år flyttas från tillämpningsområdet för den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § till 2 kap. 4 §.

Som tidigare har nämnts var frågan om vilken övre åldersgräns som bör gälla vid tillämpningen av regeln om ungas skadestånds-

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

634

ansvar föremål för diskussion under förarbetena till skadeståndslagen. De skäl som åberopades för en 20-årsgräns var främst att ungdomar i allt större antal fortsätter sin utbildning också efter fyllda 15 år och träder ut i förvärvslivet först senare, att de ofta alltjämt är omogna i flera hänseenden och att det ibland skulle verka stötande att ålägga sådana skadevållare en skadeståndsskyldighet som de inte kan fullgöra inom överskådlig tid.

Även med beaktande av att jämkningsmöjligheterna för åldersgruppen 18–20 år har ökat genom införandet av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §, har argumenten bärighet även i dag. Samhällsutvecklingen har dessutom medfört att en allt större andel av de unga genomgår eftergymnasial utbildning.

För en 20-årsgräns kan vidare sägas tala att särbehandlingen av unga lagöverträdare i straffrättsligt hänseende i viss utsträckning omfattar också ålderskategorin 18–20 år. En utvidgning skulle i så måtto leda till en bättre överensstämmelse med den straffrättsliga regleringen.

Till stöd för en höjd åldersgräns kan också anföras att det vid gängbrottslighet kan förekomma unga i såväl åldersgruppen 15–17 som 18–20 år. Domstolen kan i ett sådant fall finna att den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § inte är tillämplig för den gärningsman som fyllt 18 år, medan jämkning enligt 2 kap. 4 § skall ske för övriga. Möjligheten till jämkning enligt 2 kap. 4 § bör nämligen av naturliga skäl vara något större än den möjlighet som finns enligt den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §. Det kan naturligtvis i det enskilda fallet vara olyckligt att en åldersskillnad om endast någon eller några månader leder till, kanske betydande, skillnader i det belopp som de olika inblandade har att betala. Resultatet torde då nämligen bli att ansvaret upp till det belopp som den underårige är skyldig att betala blir solidariskt mellan underårig som fått skadeståndet nedsatt och den äldre, medan den senare skall svara fullt ut för skadan. En utvidgning av tillämpningsområdet för 2 kap. 4 § till att gälla även åldersgruppen 18–20-åringar skulle vidare innebära att man skulle komma ifrån den situation som ibland föreligger i dag, nämligen att den yngre kategorin unga lagöverträdare drabbas av solidariskt ansvar vid gängbrottslighet enbart av den anledningen att en medgärningsman har fyllt 18 år.

Mot en sådan utvidgning även till åldersgruppen 18–20 år talar att den nuvarande åldersgränsen överensstämmer med myndighetsåldern. Behåller man 18-årsgränsen uppnås en likhet med reglerna

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

635

om underårigas rättshandlingsförmåga. Mot förslaget kan vidare anföras den försämring av den skadelidandes situation som förslaget skulle kunna innebära. I de fall då Högsta domstolen jämkat skadeståndet enligt 2 kap. 4 § har det dock varit fråga om situationer när de skadelidandes behov av ersättning inte vägt särskilt tungt, eftersom det har rört sig om regresskrav från försäkringsbolag eller situationer då den skadelidande har kunnat räkna med ersättning enligt brottsskadelagen. Med en sådan försiktig, för att inte säga restriktiv, tillämpning av jämkningsreglerna är hänsynen till den skadelidande inte så beaktansvärd och någon ändring i detta avseende är den skissade utvidgningen inte avsedd att medföra. Det ter sig dessutom naturligt att ju äldre den unge är, desto svagare blir skälen för jämkning av ekonomiska skäl.

Enligt vår uppfattning talar övervägande skäl för att jämkningsregeln bör utvidgas på det nu beskrivna sättet, nämligen så att tillämpningsområdet för 2 kap. 4 § utvidgas till att omfatta också åldersgruppen 18–20 år.

Eftersom unga lagöverträdare kan undgå solidariskt betalningsansvar när jämkning har skett med hänsyn till de skadeståndsskyldiga, t.ex. med stöd av regeln om underårigas ansvar i 2 kap. 4 §, skulle ytterligare en tänkbar väg att gå om man vill minska förekomsten av solidariskt betalningsansvar vara att i denna regel införa generellt ökade möjligheter till jämkning av den skadeståndsskyldighet som åvilar unga lagöverträdare. Vi menar emellertid att den nuvarande jämkningsregeln i 2 kap. 4 § är utformad på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan de intressen som här gör sig gällande, särskilt med beaktande av den utveckling som har skett i rättspraxis på detta område. Vi finner det därför inte motiverat att lägga fram ett förslag i den beskrivna riktningen.

Ändringar i regeln om solidariskt ansvar i 6 kap. 4 §

Bedömning: Vi menar att det finns skäl att överväga om den nuvarande möjligheten att frångå solidariskt ansvar enligt 6 kap. 4 § andra ledet skadeståndslagen bör öka och om det nuvarande undantaget från solidariskt ansvar bör utgöra huvudregel för unga lagöverträdare. Frågan är emellertid av generell och principiell betydelse och mer komplex än vad som ryms inom utredningens uppdrag. Vi har därför valt att inte lägga fram något förslag om ändring i reglerna i 6 kap. 4 §. Vi menar dock

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

636

att frågan om solidarisk skadeståndsskyldighet för unga som har begått brott är angelägen och att den bör bli föremål för ytterligare överväganden i ett annat, lämpligare sammanhang.

Det kan också övervägas om man kan åstadkomma förändringar i omfattningen av det solidariska skadeståndsansvaret genom att öka möjligheten enligt nuvarande 6 kap. 4 § andra ledet att frångå solidariskt ansvar.

Unga lagöverträdare kan som framgår av tidigare redogörelse i dag undgå solidariskt ansvar främst när skadeståndet har nedsatts med stöd av 2 kap. 4 §. Frågan är om det nuvarande undantaget från solidariskt ansvar bör kunna göras oberoende av om jämkning av skadeståndet sker och i stället utökas till att utgöra huvudregeln för unga lagöverträdare. Enligt vår bedömning är de nackdelar som är förbundna med solidariskt ansvar för unga så betydande att en bestämmelse av nu skissat slag kan övervägas.

En sådan bestämmelse skulle kunna utformas på så sätt att i 6 kap. 4 § införs ett andra stycke av lydelse ”Den som vållat skada genom brott innan han fyllt tjugoett år svarar inte heller i annat fall solidariskt för skadeståndet. Vad som nu sagts skall dock inte gälla om det är oskäligt.” Bestämmelsen skulle innebära att delat ansvar skall gälla, även om domstolen inte har funnit skäl att jämka skadeståndet.

Emellertid är frågan om solidarisk skadeståndsskyldighet av generell och principiell betydelse. Den är på intet sätt begränsad till den skadeståndsskyldighet som kan åläggas unga som har begått brott. Det är vanskligt att i en lagstiftning som är så generell som skadeståndslagen införa regler som berör endast en mycket begränsad sektor av det solidariska skadeståndsansvaret. Under alla förhållanden är frågan mer komplex än vad som ryms inom utredningens uppdrag. Vi har därför valt att inte lägga fram något förslag om ändring i reglerna om solidarisk skadeståndsskyldighet i 6 kap. 4 §.

Vi är dock av den uppfattningen att frågan om solidarisk skadeståndsskyldighet för unga som har begått brott är angelägen och att den bör bli föremål för ytterligare överväganden i ett annat, lämpligare sammanhang. Vi vill därvid erinra om det förslag som tidigare har lagts fram av Bill W. Dufwa, nämligen att det i 6 kap. 4 § bör läggas till en mening av lydelse ”Ansvaret kan dock i stället fördelas direkt mellan de skadeståndsskyldiga efter vad som är

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

637

skäligt, om särskilda skäl påkallar detta”.

14

En bestämmelse med

denna lydelse skulle ha en betydligt större räckvidd än den regel som vi har diskuterat i utredningen. Den skulle emellertid också kunna innebära sådana lättnader i unga lagöverträdares skadeståndsskyldighet som har efterlysts.

19.4.3 Ändringar i brottsskadelagen och skuldsaneringslagen

Bedömning: Vi avstår från att föreslå ändringar i brottsskadelagen och skuldsaneringslagen.

Vi har begrundat dels möjligheterna att vidga förutsättningarna för den enskilde skadelidande att få ersättning med stöd av brottsskadelagen, dels förutsättningarna för skadevållaren att undgå en till synes olöslig skuldbörda genom en utökad användning av skuldsaneringslagen, men funnit att förslag i den riktningen kräver överväganden som är omfattande och av annan natur än de vi kan göra i detta sammanhang. De aktuella rättsområdena är dessutom föremål för översyn i annat sammanhang.

15

19.4.4 Andra åtgärder

Bedömning: Vi menar att det finns skäl att överväga vilka åtgärder som kan vidtas vad gäller de administrativa rutinerna vid inbetalning av skadestånd i syfte att motverka onödiga restföringar hos kronofogdemyndigheten. Enligt vår uppfattning finns det skäl som talar för att domstolarna bör vara skyldiga att överlämna en skriftlig upplysning om frivillig betalning av skadeståndet till den dömde i samband med domen. Mot bakgrund av att frågan om bristerna i uppbörden av skadestånd av aktuellt slag är föremål för beredning inom regeringskansliet avstår vi emellertid från att lägga fram ett förslag i den riktningen.

Enligt Skatteverket finns det skäl att anta att onödig restföring sker på grund av bristande administrativa rutiner vid inbetalning av

14

Dufwa, Bill W., Flera skadeståndsskyldiga II, år 1993, s. p. 4139.

15

En översyn av Brottsoffermyndigheten (SOU 2004:61) respektive Ett steg mot ett enklare och snabbare skuldsaneringsförfarande (SOU 2004:81).

Skadestånd i anledning av brott SOU 2004:122

638

skadestånd. En person som dömts att betala skadestånd i ett brottmål förstår ofta inte hur han ska bära sig åt för att reglera skulden. Många väntar på krav från målsäganden, som i sin tur fått information från kronofogdemyndigheten om möjligheten att begära verkställighet. Detta leder till att den skadeståndsskyldige i onödan kan komma att registreras i kronofogdemyndighetens register. Eftersom det i många fall handlar om ett solidariskt skadeståndsansvar, där flera är betalningsskyldiga, blir det dessutom omöjligt att ensam göra rätt för sig för sin egen del av ansvaret.

Skatteverket har påpekat att det kan vara näst intill omöjligt för den skadeståndsskyldige att veta på vilket sätt han kan göra rätt för sig eftersom han har utestängts från att få nödvändig information via domstolen. Enligt 45 kap. 16 § RB skall nämligen uppgift om en målsägandes ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse i målet, inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade. Skatteverket har föreslagit att domstolarna i administrativ ordning skall anmanas att under handläggningen av brottmål utröna hur målsäganden, i de fall dennes identitet inte skall röjas, vill att ett eventuellt skadestånd skall betalas. Enligt uppgift från departementet är en sådan ändring i lagstiftningen inte aktuell.

Skatteverket redovisar att vissa åtgärder har vidtagits för att minska problemet. Domstolsverket har efter förslag från Skatteverket utarbetat en informationsbroschyr angående frivillig betalning av skadestånd och utfärdat rekommendationer till domstolarna att distribuera broschyren till den dömde i samband med expedieringen av domen. Skatteverket menar dock att tecken tyder på att denna informationskampanj inte har varit särskilt framgångsrik.

Slutligen nämner Skatteverket att Kronofogdemyndigheten i Stockholm har byggt upp en kontakt med fältassistenterna inom socialförvaltningen i Stockholms stad och att ungdomar i åldern 15–18 år som har blivit dömda till ett konsekvensprogram träffar handläggare vid kronofogdemyndigheten för en genomgång av skadeståndsärende, böter etc. Sådana träffar torde förekomma även på andra håll.

Som Skatteverket har påpekat leder bristerna i uppbörden av skadestånd till olägenheter för såväl den skadelidande som för den skadeståndsskyldige. Vi delar självklart Skatteverkets uppfattning att rutinerna vid inbetalning av skadestånd bör utformas på ett sådant sätt att onödiga registreringar hos kronofogden undviks. Vi instämmer också i vad Skatteverket har anfört om vikten av att

SOU 2004:122 Skadestånd i anledning av brott

639

dömda får information angående frivillig betalning i anslutning till domen. BRÅ:s rapport Sju ungdomar om sin rättegång

16

bekräftar

att unga har bristande kunskaper om vad skadeståndsansvaret innebär. Även de ungas offentliga försvarare har ett ansvar i detta avseende (se avsnitt 6.6.2). Försvararen bör således förklara för den unge betydelsen av skadeståndsskyldigheten och hur en frivillig betalning av skadeståndet kan genomföras. Information till unga kan, som Skatteverket lyft fram, dessutom ske inom ramen för socialtjänstpåföljden.

Det är angeläget att bristerna i uppbörden av skadestånd med anledning av brott uppmärksammas av lagstiftaren och enligt uppgift är frågan föremål för beredning inom regeringskansliet. Man planerar därvid att bilda en särskild arbetsgrupp med bl.a. externa representanter från Skattverket m.fl. I den pågående beredningen bör enligt vår uppfattning övervägas om domstolarna bör vara skyldiga att överlämna en skriftlig upplysning om frivillig betalning av skadeståndet till den dömde i samband med domen. Vi menar att en sådan upplysningsskyldighet skulle minska antalet skadeståndsskulder som går till indrivning.

16

BRÅ Rapport 2002:18.

641

20 Konsekvenser av utredningens förslag

20.1 Ekonomiska konsekvenser

20.1.1 Inledning

Utredningens förslag innebär att de åtgärder som det allmänna vidtar mot unga lagöverträdare blir tydligare och mer pedagogiska. Vi föreslår t.ex. ungdomstjänst som en ny självständig påföljd. Vidare skall den särskilda påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten, som döps om till socialtjänstpåföljd, komma i fråga först sedan man efter en mer kvalificerad bedömning har funnit att den unge löper risk för fortsatt brottsligt beteende och därför är i behov av kraftfulla åtgärder från socialtjänsten sida. Vidare utvecklas innehållet i påföljden sluten ungdomsvård på så sätt att i verkställigheten av de längre straffen även skall ingå s.k. eftervård av den unge.

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygger på principen att barn och unga som har gjort sig skyldiga till brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Det är angeläget att slå fast att utredningens förslag inte innebär någon förändring härvidlag. Kommunerna har och kommer alltså även fortsättningsvis att ha detta huvudansvar.

20.1.2 Socialstyrelsens utökade uppgifter

Socialtjänsten i kommunerna har ett huvudansvar i fråga om att vidta åtgärder i anledning av att unga begår brott. Uppdraget är krävande och kommunernas antal, storlek och organisation m.m. försvårar möjligheterna att hålla en jämn kvalitet på arbetet och att upprätthålla principen om allas likhet inför lagen.

Vi anser att Socialstyrelsen, som tillsammans med länsstyrelserna har tillsyn över socialtjänsten i kommunerna och också skall följa

Konsekvenser av utredningens förslag SOU 2004:122

642

och vidareutveckla socialtjänsten, skall ges möjligheter att utfärda föreskrifter i fråga om kommunernas insatser inom omsorgen om barn och unga som begår brott. Detta tar inte enbart sikte på de åtgärder som skall vidtas för de unga, utan innefattar även vägledning för när t.ex. återrapportering skall ske till åklagaren. Socialstyrelsen föreslås att även närmare bestämma innehållet i den nya påföljden ungdomstjänst. Våra förslag innebär också att Socialstyrelsen får ett övergripande ansvar för att samordna kompetens- och metodutveckling och sprida allmän information och kunskap när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav.

Vi har således den uppfattningen att Socialstyrelsen även fortsättningsvis skall spela en central och viktig roll när det gäller utformningen av socialtjänstens arbete med unga lagöverträdare. Det finns därvid mycket kunskap i kommunerna att ta tillvara.

Utredningens förslag innebär att vi föreslår att regeringen ger Socialstyrelsen ett antal nya alternativt utvidgade uppdrag. Frågorna ligger dock inom styrelsens nuvarande ansvarsområde och det kan mot bakgrund härav ifrågasättas om styrelsen bör tillföras ytterligare resurser. Flera av uppdragen är emellertid omfattande och tidskrävande samt fordrar kontinuerlig uppmärksamhet. För att Socialstyrelsen skall ha möjlighet att lägga tillräcklig prioritet på arbetet med barn och unga som begår brott anser vi att det finns ett behov av att tillföra Socialstyrelsen ytterligare medel. Vi uppskattar att myndigheten behöver tillföras ca 2 miljoner kr per år, motsvarande ett par helårsarbetskrafter, till följd av våra förslag.

20.1.3 Ersättning till försvarare i ungdomsmål m.m.

Utredningen föreslår att det vid bestämmande av ersättning till försvarare för tilltalade i åldern 15–17 år skall beaktas att ungdomsmål kan kräva särskilda insatser av försvararen. I mål med de allra yngsta lagöverträdarna i vilka brottmålstaxan är tillämplig bör möjligheterna att kunna överskrida taxebeloppet komma till användning i större utsträckning än i dag. Det är angeläget att försvarare vinnlägger sig om att förbereda den unge för rättegången och att den unge tillsammans med försvararen får möjlighet att reflektera över denna och sätta sig in i vad den av domstolen meddelade domen innebär.

SOU 2004:122 Konsekvenser av utredningens förslag

643

Vi föreslår också att den som är under 15 år och är föremål för brottsutredning i vissa fall skall ha rätt till juridiskt biträde under utredningen.

Förslagen innebär ökade kostnader för staten och vi beräknar att enbart ökningen av kostnaderna för försvarare årligen kan komma att uppgå till ca 3 miljoner kr. Vid beräkningen har vi utgått från att ersättningen till försvarare kommer att öka motsvarande någon timmes arbetstid i omkring hälften av de mål där den tilltalade är i åldern 15–17 år. Det är svårare att uppskatta kostnaderna för förslaget om juridiskt biträde för brottsmisstänkt under 15 år. Möjligheten skall användas restriktivt och kostnaderna är beroende av många faktorer, såsom omfattningen av brottsligheten som unga under 15 år gör sig skyldiga till, dess komplexitet i utredningshänseende, samt behovsbedömningen i det enskilda fallet. Förslagen är emellertid angelägna och om finansieringen går att lösa anser vi att de bör genomföras.

20.1.4 Socialtjänstpåföljden

Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten är en av de vanligast förekommande påföljderna för unga lagöverträdare. Utredningens förslag innebär, utöver att påföljden döps om till socialtjänstpåföljd, att påföljden skall komma i fråga endast för de unga lagöverträdare som har ett klart behov av mer kraftfulla insatser från socialtjänstens sida för att inte återfalla i brott. Kraven på den bedömning som socialtjänsten skall företa i syfte att utreda den unges behov av stöd och hjälp samt risken för att denne skall återfalla i brott skärps. Detta ställer krav på särskild kompetens hos den personal som skall göra bedömningen. Åtgärderna bör medföra att påföljden i framtiden inte kommer att användas i lika stor utsträckning som för närvarande. Samtidigt kommer sannolikt de socialtjänstpåföljder som meddelas ofta att innebära att mer omfattande åtgärder vidtas i förhållande till vad som genomsnittligt är fallet i dag.

Det är inga nya uppgifter som läggs på socialtjänsten i kommunerna i fråga om socialtjänstpåföljden. Redan i dag faller det inom socialtjänstens ansvarsområde att bedöma vilka åtgärder som bör göras för den unge och att i förekommande fall verkställa de planerade åtgärderna. Våra förslag innebär, som nyss nämnts, troligen att socialtjänsten kommer att få något färre men mer

Konsekvenser av utredningens förslag SOU 2004:122

644

krävande ärenden. Enligt vår uppfattning bör förslagen i denna del inte föranleda några kostnadsökningar.

20.1.5 Samverkan mellan socialtjänsten och rättsväsendet

Det är angeläget att socialtjänsten och rättsväsendet utbyter kunskap och information om varandras verksamheter för att handläggningen av ungdomsärenden och ungdomsmål skall bli så ändamålsenlig och effektiv som möjligt. Sådant samarbete förekommer också i viss utsträckning, dock inte i tillräcklig omfattning. Det är önskvärt att sådant utbyte av information m.m. kommer till stånd och att socialtjänsten verkar för att så sker. Detta uppdrag får anses ligga inom kommunernas nuvarande ansvarsområde. Såväl kommunerna som myndigheterna inom rättsväsendet bör enligt vår mening kunna finansiera sin medverkan vid denna form av samverkan utan att tillföras ytterligare medel.

20.1.6 Införandet av straffvarning

Utredningen föreslår att bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i LUL och RB såvitt gäller lagöverträdare under 18 år skall ersättas med ett nytt institut, straffvarning. Förslaget innebär bl.a. att åklagaren skall ta slutlig ställning till frågan om straffvarning skall meddelas den unge först vid ett personligt sammanträffande med denne. Den unges personliga närvaro vid sammanträdet hos åklagaren skall i princip utgöra ett villkor för att straffvarning skall kunna meddelas.

Vi menar vidare att samarbetet mellan åklagaren och socialtjänsten bör förstärkas. Vi föreslår därför att socialtjänsten skall vara skyldig att återrapportera till åklagaren i de fall den åtgärd som åklagaren förutsatte vid beslutet om straffvarning inte kommer till stånd.

För att åstadkomma en likformig och förutsebar rättstillämpning av bestämmelserna om straffvarning föreslår vi att RÅ utfärdar nya allmänna råd om den närmare tillämpningen.

Införandet av bestämmelserna om straffvarning kommer att leda till ett minskat behov av att använda böter och därmed minskade utgifter för staten eftersom berörda myndigheter kommer att handlägga ett färre antal bötesärenden. Statens inkomster kommer

SOU 2004:122 Konsekvenser av utredningens förslag

645

dock att minska något när antalet dagsböter minskar (se avsnitt 20.1.7).

Utifrån ett rättskedjeperspektiv kommer det merarbete, och därmed merkostnader, för åklagarna som villkoret om personligt sammanträffande medför väl att kompenseras av att någon domstolsprocess inte behöver hållas i de fall straffvarning meddelas.

Bestämmelsen om att socialnämnden skall underrätta åklagaren i de fall den förutsatta åtgärden inte kommer till stånd, bör i praktiken komma till användning i ett relativt fåtal fall. Redan i dag förutsätts det att en viss kommunikation sker mellan åklagaren och socialtjänsten i dessa situationer. Det blir därför inte fråga om någon egentlig ökad arbetsbörda för socialtjänsten. Uppgiften bör följaktligen kunna genomföras inom de nuvarande ekonomiska ramarna.

Uppdraget till RÅ att utfärda nya allmänna råd på området ingår i myndighetens nuvarande arbetsområde och bör inte medföra behov av ytterligare resurser.

20.1.7 Ungdomstjänst som självständig påföljd

Enligt den nuvarande ordningen kan påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten förenas med en föreskift om ungdomstjänst. Ungdomstjänsten administreras av kommunerna. Det är emellertid inte obligatoriskt för kommunerna att ha rutiner för detta och hösten 2001 var det endast hälften av kommunerna som kunde verkställa påföljden. Av dem som ådömdes överlämnandepåföljden det året fick 433 personer också tilläggspåföljden ungdomstjänst. Åren 2002 och 2003 var motsvarande siffra 463 respektive 529.

Vårt förslag innebär att ungdomstjänst införs som en självständig påföljd för unga lagöverträdare. Samtidigt åläggs kommunerna att sörja för att unga lagöverträdare skall kunna verkställa ungdomstjänst. Uppgiften blir alltså obligatorisk för kommunerna. Vi räknar med att ungdomstjänst som självständig påföljd skall få ett stort användningsområde.

Vi föreslår alltså att kommunerna får ansvaret för att administrera ungdomstjänsten. En del kommuner har redan upparbetade rutiner härför. En utvidgad användning av ungdomstjänst som påföljd kommer dock, oavsett om kommunen redan har rutiner för ungdomstjänst eller inte, att innebära ökade kostnader för

Konsekvenser av utredningens förslag SOU 2004:122

646

kommunerna. Samtidigt medför en sådan utveckling sannolikt att kommunernas kostnader för socialtjänstpåföljden minskar. Minskningen torde dock vara begränsad eftersom det i första hand är de överlämnandepåföljder som innebär mindre omfattande åtgärder som kommer att ersättas av ungdomstjänst.

Till stor del kommer ungdomstjänst att kunna användas i stället för böter som påföljd för unga lagöverträdare. Även införandet av det nya institutet straffvarning kommer som nämnts att leda till ett minskat behov av att använda böter. Sammantaget kan det totala antalet dagsböter för unga antas minska med förhoppningsvis upp emot hälften.

1

Att bötesstraffen minskar i antal innebär generellt sett minskade intäkter för staten. Vissa besparingsposter kan dock utpekas. Ett minskat antal bötesstraff bör leda till att handläggningsarbetet hos berörda myndigheter, dvs. uppbördsmyndigheten och kronofogdemyndigheten, minskar i omfattning.

Vi bedömer vidare att upp emot en tredjedel av dem som i dag döms till överlämnandepåföljden inte kommer att dömas till socialtjänstpåföljd utan i stället till enbart ungdomstjänst. Detta kommer som nämnts att reducera socialtjänstens kostnader för socialtjänstpåföljden.

Vidare kommer troligtvis ett antal av dem som i dag döms till frivårdande påföljder att komma i fråga för ungdomstjänst. Vi menar även att ungdomstjänst kan komma att ersätta en mindre del av de kortare LSU-straffen. Färre korta LSU-straff och färre frivårdande påföljder, dvs. skyddstillsyn och villkorliga domar, innebär en besparing för staten.

Det är enligt vår uppfattning ett rimligt antagande att det antal unga som döms till enbart ungdomstjänst kan komma att uppgå till ca 1 500 personer per år. Härtill kommer de som kommer att dömas till socialtjänstpåföljd i förening med ungdomstjänst.

Omfattningen av kostnaderna för ungdomstjänsten är avhängig av hur många som kommer att dömas till ungdomstjänst och hur dessa fördelar sig över landet. Detta är beroende av ett flertal faktorer och det är ofrånkomligt att uppskattningen blir grov. Sammantaget innebär dock införandet av ungdomstjänst som självständig påföljd en betydande kostnadsökning för kommunerna. Eftersom ungdomstjänsten görs obligatorisk för kommunerna är

1

Enligt uppgift från RPS uppgick det totala beloppet avseende domstolsböter för personer

födda 1985-1987 år 2003 till drygt 7,8 miljoner kr (beräknat på avgörandedatum).

SOU 2004:122 Konsekvenser av utredningens förslag

647

det vår bedömning att de bör tillföras ca 25 miljoner kr för att kunna genomföra detta.

Vi har visserligen inte något förslag till finansiering, men ungdomstjänsten är så angelägen att vi trots detta menar att förslaget i denna del skall genomföras.

20.1.8 Den s.k. ryggsäcken

Den s.k. ryggsäcken kan bestå i flera olika åtgärder från socialtjänstens sida. Vi har påtalat att i en del fall kan strukturerade öppenvårdsprogram ha den funktion som ryggsäcken är tänkt att ha. Sådana program, t.ex. MST, praktiseras redan i flera kommuner och stadsdelar i landet.

Vi har vidare funnit att insatsen kontaktperson enligt SoL och LVU kan leva upp till de krav som ställs på den s.k. ryggsäcken. De unga lagöverträdare som har allvarliga beteendeproblem anser vi dock kräver ett mer avancerat stöd. Vi använder benämningen mentor på denna insats. Enligt våra förslag skall Socialstyrelsen få i uppdrag att ge kommunerna vägledning i hur den bör utformas.

Såväl åtgärder i form av kontaktmannaskap som mentorskap faller inom kommunernas nuvarande ansvarsområde. Det är vår förhoppning att kommunerna skall prioritera och utveckla mentorverksamheten. För att göra det möjligt för kommunerna att utveckla insatsen kontaktperson till att bli ett mentorskap när så erfordras bör kommunerna tillföras resurser. Vid en grov uppskattning bedömer vi att dessa bör uppgå till 20 miljoner kr.

Även detta förslag är angeläget och bör genomföras om man kan lösa finansieringen.

20.1.9 Rimligare betalnings- och indrivningsrutiner beträffande dagsböter

Utredningen anser att betalnings- och indrivningsrutinerna bör utformas på ett sådant sätt att de negativa konsekvenser som kan följa på bötesstraffet i dag för unga under 21 år motverkas. Enligt vår mening bör det införas en möjlighet för unga som har dömts till böter att redan på uppbördsstadiet vända sig till en myndighet i syfte att komma överens om villkoren för betalningen. Det bör under alla förhållanden införas en möjlighet för unga lagöverträdare

Konsekvenser av utredningens förslag SOU 2004:122

648

att få förlängd tidsfrist vid betalningen av bötesbeloppet. Vi föreslår att RPS skall ges i uppdrag att efter samråd med Skatteverket redovisa hur en sådan möjlighet bör vara utformad.

Ett införande av en möjlighet för unga som har dömts till böter att redan på uppbördsstadiet vända sig till en myndighet och förhandla om tiden för betalningen, innebär en ökad kostnad för staten i form av ökad handläggningstid. Det är dock inte möjligt att i dagsläget bedöma denna merkostnad eftersom en sådan bedömning kräver tillgång till det underlag som RPS först senare kan redovisa. Om den föreslagna möjligheten införs kan det dock förväntas resultera i att en större andel av utdömda bötesstraff blir betalda. Det nämnda uppdraget till RPS är inte mera omfattande än att det bör kunna genomföras inom myndighetens nuvarande ekonomiska ramar.

20.1.10 Medling

Utredningen föreslår att det i lagtexten skall anges att vid bedömningen av om straffvarning skall meddelas, särskilt skall beaktas den unges vilja att medverka till att medling enligt medlingslagen kommer till stånd. Vidare föreslås att tidsfristen för beslut i åtalsfrågan får förlängas i de fall medling är aktuellt.

Verksamheten för medling enligt medlingslagen bör organiseras inom kommunernas socialtjänst. Socialstyrelsen kommer då genom sitt allmänna uppdrag inom socialtjänsten att utgöra en samordnande nationell enhet på området. Enligt vår bedömning finns det emellertid för närvarande inte tillräckliga skäl för att göra medlingsverksamheten obligatorisk för kommunerna.

Vi har funnit att det finns anledning att utgå från att det skulle vara positivt om medlingen kunde komma till användning i större utsträckning i framtiden. Regeringsuppdraget att stödja medlingsverksamheten – i form av ekonomiskt stöd, utbildning, metodutveckling m.m. – är betydelsefullt i detta avseende. Det är mot den bakgrunden angeläget att detta stöd får fortsätta att verka ytterligare en tid. Vi anser att uppdraget om ett fortsatt stöd till landets medlingsverksamheter bör ges till Socialstyrelsen. I dag har BRÅ i uppdrag att fördela stöd till medlingsverksamhet. För den beskrivna verksamheten tillfördes BRÅ, för åren 2003 och 2004, 18 respektive 12 miljoner kr. Regeringen har föreslagit att BRÅ

SOU 2004:122 Konsekvenser av utredningens förslag

649

skall tillföras 12 miljoner kr år 2005 för detta ändamål.

2

Ett fortsatt

stöd därefter innebär sålunda en kostnad för staten om ca 12 miljoner kr per år.

Även om utredningen har funnit att medling bäst bedrivs inom socialtjänsten föreslås alltså inte att kommunerna åläggs att anordna sådan verksamhet. Vår bedömning i den delen medför därför inte några direkta kostnadskonsekvenser för kommunerna.

Förslaget att tidsfristen för beslut i åtalsfrågan får förlängas i de fall medling är aktuellt, bör leda till att antalet beslut om straffvarning kommer att öka i förhållande till dagens antal åtalsunderlåtelser enligt LUL. Till följd av detta kommer även antalet väckta åtal att minska. Förslaget i denna del medför alltså inte några merkostnader för åklagarna (jfr avsnitt 20.1.6).

Socialstyrelsen kan få ökade kostnader till följd av dess roll som samordnande nationell enhet för medlingsverksamheten. Det rör sig exempelvis om tillsyn över medlingsverksamheten och utfärdande av eventuella föreskrifter som kan behövas och allmänna råd. Uppgifterna ingår dock i styrelsens allmänna uppdrag inom socialtjänsten och kostnaderna bör dessutom kunna bli relativt begränsade. Socialstyrelsen föreslås få ytterligare resurser i avsnitt 20.1.2.

Även om utredningen således inte föreslår att medlingsverksamhet skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna kan följande tilläggas i frågan om vilka kostnader ett sådant obligatorium skulle medföra.

Spörsmålet var aktuellt under beredningen av lagstiftningsärendet om medling med anledning av brott.

3

Inom Justitiedepartementet genomfördes en analys av de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna om medlingen gjordes till en obligatorisk uppgift. Bedömningen grundades på officiell kriminalstatistik, kriminologiska och statistiska undersökningar samt intervjuer med företrädare för socialtjänsten respektive medlingsverksamheten i kommuner runt om i landet. Kostnaden för en medlingsverksamhet i samtliga kommuner uppskattades därvid till mellan åtta och tio miljoner kronor per år. Regeringen ansåg dock i propositionen att beloppet troligtvis var alltför snävt tilltaget. Beräkningen byggde bl.a. på att medling skulle kunna

2

Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 4: Rättsväsendet, s. 145. Riksdagen beslutade den

24 november 2004 om statsbudgets omfattning i stort i enlighet med regeringens förslag (bet. 2004/05:FiU01, protokoll 2004/05:36).

3

Konsekvenser av utredningens förslag SOU 2004:122

650

ersätta vissa andra åtgärder inom socialtjänsten, varvid kostnadsbesparingar skulle uppstå. Regeringen menade att det vid den tidpunkten inte fanns tillräckligt underlag för att dra sådana slutsatser. För att säkerställa att medling skulle komma till stånd i tillräcklig omfattning förklarade regeringen att den hade för avsikt att avsätta ett belopp som kunde antas motsvara kostnaderna för en obligatorisk medlingsverksamhet i enlighet med utredningens förslag. Regeringen beräknade detta belopp till 18 miljoner kronor per år.

Som angetts tillfördes BRÅ för den beskrivna verksamheten 18 miljoner kr år 2003 och 12 miljoner kr år 2004 samt tillförs enligt förslag 12 miljoner kr år 2005. BRÅ fördelade ut 14 miljoner kr under år 2003 och 10 miljoner kr under år 2004.

Det är enligt vår mening inte möjligt att dra några säkra slutsatser i frågan på basis av vad som framkommit i BRÅ:s lägesrapport efter första året. På vår förfrågan har dock BRÅ uppgett att kostnaderna för en obligatorisk medlingsverksamhet torde uppgå till ett belopp som är väsentligt högre än de som myndigheten årligen har fördelat ut.

Mot bakgrund av det anförda är det sannolikt att den årliga sammanlagda kostnaden för ett obligatorium skulle uppgå till ett högre belopp. Från beloppet bör som nämnts dras av kostnaderna för de åtgärder inom socialtjänsten som medling skulle kunna ersätta.

20.1.11 Sluten ungdomsvård

Utredningen föreslår att den som har dömts till sluten ungdomsvård och som är på fri fot skall kunna få uppskov med verkställigheten om det föreligger synnerliga skäl för detta. Vi föreslår också att den dömde skall ha möjlighet att få anstånd med verkställigheten om han har ansökt om nåd hos regeringen. Förslaget innebär vissa, sannolikt mycket begränsade, utökade uppgifter för SiS. Uppgifterna är inte mer omfattande än att de kan genomföras inom befintliga anslag.

Vi föreslår vidare att eftervården görs till en del i verkställigheten av sluten ungdomsvård och att ansvaret för utformningen av eftervården läggs på SiS. Vårt förslag om en ny verkställighetsform innebär att om den framräknade verkställighetstiden uppgår till minst fyra månader skall enligt huvudregeln en eftervård på sex

SOU 2004:122 Konsekvenser av utredningens förslag

651

månader ingå i verkställigheten. I sådana fall skall institutionstiden minskas med två månader. Eftersom det finns situationer då det inte är lämpligt att bereda den unge eftervård skall SiS ha möjlighet att göra undantag från regeln om eftervård. Om den unge missköter sig under eftervården skall SiS kunna ingripa mot honom genom att meddela en varning eller genom att återföra honom till institutionen.

Förslaget om en ny verkställighetsform innebär således att två månader på institution ersätts med sex månaders eftervård. Kostnaden för ett vårddygn på institution uppgår för närvarande till drygt 6 300 kr. Det är rimligt att utgå från att ett dygn på institution kan finansiera den genomsnittliga kostnaden för tre dygns eftervård, ca 2 000 kr per dygn. Vid denna bedömning har beaktats att intensiteten i insatserna under eftervården i normalfallet bör kunna minska under den senare delen av denna. Eftervården bör alltså finansieras till fullo av förkortningen av institutionstiden. Den unges hemkommun skall under tiden för eftervården svara för det ordinarie bistånd som kan bli aktuellt för den unge t.ex. ekonomiskt bistånd, bostad o.d.

Genom att eftervården görs till en del av verkställigheten av påföljden sluten ungdomsvård kommer socialtjänstens kostnader för vård och behandling med stöd av SoL eller LVU för dessa ungdomar att reduceras, något som självfallet innebär besparingar.

20.1.12 Häktning och annan övervakning av unga som misstänks för brott

För att öka möjligheterna att använda bestämmelserna om reseförbud och anmälningsskyldighet i 25 kap. RB i stället för häktning, föreslår utredningen att den misstänkte skall kunna fullgöra sin anmälningsplikt även hos anvisad socialtjänst. Förslaget bör inte innebära några nämnvärda kostnadsökningar för socialtjänsten. I praktiken torde det nämligen röra sig om fall där den unge redan har en fortlöpande och regelbunden kontakt med socialtjänsten.

Utredningen föreslår också att åklagaren skall underrätta socialnämnden när någon som är under 21 år anhålls. Nämnden skall vara skyldig att inom viss tid skriftligen till åklagaren redovisa sitt ställningstagande i frågan om vilka insatser inom socialtjänsten som kan anvisas som ett alternativ till häktning. Förslaget innebär i sig inga nya uppgifter för vare sig åklagaren eller socialtjänsten.

Konsekvenser av utredningens förslag SOU 2004:122

652

Den nuvarande ordningen förutsätter att parterna samråder i denna fråga. Syftet med bestämmelsen är främst att i lagstiftningen införa en särskild handläggningsordning varigenom det säkerställs att samrådet sker på ett så tidigt stadium som möjligt. Uppgifterna bör alltså kunna genomföras inom befintliga ekonomiska ramar.

För att förkorta häktningstiden för unga lagöverträdare som vistas i häkte i avvaktan på att domen på sluten ungdomsvård vinner laga kraft, skall domstolen ha möjlighet att förordna att domen omedelbart skall gå i verkställighet.

Ett införande av en möjlighet för domstolen att besluta att domen omedelbart skall gå i verkställighet innebär en kostnadsökning, eftersom dygnskostnaden för verkställighet av sluten ungdomsvård (drygt 6 300 kr) väsentligt överstiger motsvarande kostnad på ett häkte (drygt 1 900 kr). Kostnadsökningen för staten beror på att den unge får tillgodoräkna sig tiden som häktad vid beräkningen av verkställighetstiden för LSU.

4

Det är svårt att uppskatta i vilken omfattning bestämmelsen kommer att tillämpas. Enligt SiS statistik tas ca 100 unga in för verkställighet av sluten ungdomsvård varje år. Grovt uppskattat bör förhållandena vara sådana att bestämmelsen om omedelbar verkställighet kan användas i ungefär vart tjugonde fall, dvs. fem fall per år.

Vi menar att det inte går att undvara att unga häktade placeras på allmänna häkten. Vi anser dock att det finns möjligheter att förbättra förhållandena för unga i häkte. Kriminalvårdens arbete med unga häktade bör fortsätta och utvecklas. Kriminalvårdens särskilda ansvar för unga häktade anser vi skall framgå av lagstiftningen om behandlingen av intagna i häkte. Det skall där anges att förvaringen av unga under 18 år skall vara anpassad till de ungas särskilda behov. Förslaget bör kunna genomföras inom den utbyggnadsplan som myndigheten arbetar efter.

4

Den unge kan t.ex. verkställa sin dom på fyra månader genom att han är häktad två

månader och verkställer två månader på institutionen. Om han blir föremål för ett beslut om omedelbar verkställighet, förkortar man därigenom tiden på häktet och förlänger tiden på institutionen. Resultatet kan bli att han är häktad en månad och verkställer övriga tre månader på institution. Man byter således en månad med billigare dygnskostnad (häktet) mot en månad med dyrare dygnskostnad (särskilda ungdomshemmet). SiS ökade kostnader uppvägs alltså i någon mån av att kriminalvårdens kostnader minskar.

SOU 2004:122 Konsekvenser av utredningens förslag

653

20.1.13 Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande på grund av brott

Utredningen föreslår att det införs en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid han har varit tvångsomhändertagen enligt LVU. Frågan huruvida avräkning skall få ske bör prövas av domstolen i samband med att målet avgörs. Domstolen får tillgodoräkna tid för ifrågavarande frihetsberövanden i den utsträckning som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Ett tillgodoräknande av frihetsberövande enligt LVU i dessa sammanhang innebär en minskning av kostnaderna för staten – såväl för SiS som för kriminalvården – i form av kortare verkställighetstider efter dom på sluten ungdomsvård alternativt fängelse. BRÅ:s undersökning om unga som dömts till sluten ungdomsvård (se avsnitt 17.3) visar att det inte är ovanligt att unga som döms till sluten ungdomsvård är LVU-omhändertagna i anslutning till domen och att tiden som omhändertagen kan vara ansenlig. Det finns ingen anledning anta annat än att förhållandena är likartade i de fall påföljden bestäms till fängelse.

Hur stor kostnadsminskningen kan komma att bli är dock svårt att uppskatta. I BRÅ:s undersökning fanns inga uppgifter om hur länge frihetsberövandet enligt LVU hade varat i avvaktan på dom och placering. I en annan studie beräknades tiden från brott till LSU-dom till i genomsnitt 105 dagar under år 1999 och 122 dagar under år 2000. Någon uppgift om när den unge omhändertogs redovisades dock inte i studien. Kostnadsminskningen torde dock kunna bli betydande.

Konsekvenser av utredningens förslag SOU 2004:122

654

20.1.14 Sammanfattande bedömning

Utredningens förslag innebär att det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott avsevärt förbättras. Utredningen bedömer att flera av förslagen bör kunna finansieras inom befintliga ekonomiska ramar eller genom en omprioritering inom befintliga resurser. Samtliga förslag är emellertid inte möjliga att genomföra utan ökade kostnader för staten och den kommunala sektorn. Förslagen är dock angelägna, varför vi har föreslagit att de bör genomföras om finansieringen går att lösa.

En sammanställning över de ekonomiska konsekvenserna finns i bilaga 8.

20.2 Förslagens betydelse för den kommunala självstyrelsen

Den svenska folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom kommunal självstyrelse (1 kap. 1 § andra stycket regeringsformen). Den kommunala självstyrelsen är dock inte total, utan det är riksdagen som sätter gränser för det kommunala självbestämmandet. Riksdagen bestämmer således genom lag grunderna för bl.a. kommunernas organisation och verksamhetsformer samt deras befogenheter och åligganden. På vissa områden har riksdagen givits möjlighet att delegera normgivningsmakten. Vid bedömningen av om lagbestämmelser som inkräktar på den kommunala självstyrelsen bör införas, bör såväl syftet med bestämmelserna som möjligheterna att uppnå detta syfte på ett för den kommunala självstyrelsen mindre ingripande sätt beaktas (jfr lagrådets yttrande i prop. 2000/01:36 s. 3031).

Utredningens förslag innebär begränsningar i fråga om kommunernas möjlighet att själva bestämma vilka åtgärder som skall vidtas i anledning av att barn och unga begår brott, eftersom Socialstyrelsen ges möjligheter att meddela föreskrifter på detta område. Föreskrifterna innebär ålägganden för kommunerna och Socialstyrelsen samt länsstyrelserna kan genom tillsynsverksamhet granska om kommunerna följer föreskrifterna. Våra förslag innebär dessutom att kommunerna får i uppgift att verkställa den självständiga påföljden ungdomstjänst efter föreskrifter som Socialstyrelsen meddelar. Detta är också ett åläggande för kommunerna som inkräktar på den kommunala självstyrelsen.

SOU 2004:122 Konsekvenser av utredningens förslag

655

1999 års reform syftade bl.a. till att stärka överlämnandepåföljdens ställning. BRÅ:s utvärdering visade emellertid på att reformen inte har fått fullt genomslag. Vi har också beskrivit att kommunernas insatser i fråga om barn och unga som begår brott varierar stort. Verkställighet av straffrättsliga reaktioner är i grunden en statlig angelägenhet och utredningen har framhållit värdet av att principen om likhet inför lagen upprätthålls på detta område. För unga lagöverträdare bygger påföljdssystemet på att det i första hand är insatser inom socialtjänsten som är aktuella. Att upprätthålla likhet inför lagen inom 290 kommuner är inte en enkel uppgift. Det är dock helt avgörande att så sker, såväl till skydd för den unge som för samhället i övrigt. Den rådande situationen är därför inte godtagbar och äventyrar dessutom legitimiteten för kommunerna att verkställa påföljder för unga lagöverträdare. Vi ser ett ökat inslag av statlig normering genom Socialstyrelsen som en nödvändig åtgärd för att undvika att överföra verkställighetsansvaret på kriminalvården. Vi ser heller inte att ett ökat mått av statlig normering i här aktuella avseenden skulle vara förenat med några större nackdelar för kommunerna. Snarare torde en ökad vägledning i arbetet med unga lagöverträdare kunna medföra såväl kompetens- som effektivitetsmässiga fördelar för kommunernas del. Utredningen menar alltså att det finns starka skäl att genomföra ovan nämnda förslag trots att de påverkar den kommunala självstyrelsen.

20.3 Konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Utredningens arbete har i hög grad varit inriktat på att finna åtgärder som kan leda till minskad brottslighet och minskade risker för återfall i brott. Mot den bakgrunden har vi funnit att det här saknas anledning att närmare redogöra för vad enskilda förslag har för konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet.

Konsekvenser av utredningens förslag SOU 2004:122

656

20.4 Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män

En stor majoritet av de unga lagöverträdarna är pojkar. Särskilt stora är skillnaderna mellan pojkars och flickors lagföringar. Denna bild har varit stabil över lång tid, men det finns en allmän tendens i utvecklingen att kvinnors andel av brottsligheten ökar något. År 2003 lagfördes genom dom, strafförelägganden eller åtalsunderlåtelse totalt 12 305 personer i åldern 15–17 år och 10 748 personer i åldern 18–20 år. Av dessa var 3 062 respektive 1 761 personer flickor.

5

Utredningens förslag är i grunden könsneutrala. Den omständigheten att det i huvudsak är pojkar som lagförs för brott kan dock medföra att tillämpningen av påföljdssystemet för unga lagöverträdare främst baseras på pojkars villkor, förutsättningar och behov. BRÅ fann t.ex. vid sin utvärdering av 1999 års reform att flickor tenderade att dömas till mindre ingripande påföljder än pojkar.

Det är enligt utredningens mening angeläget att denna aspekt uppmärksammas vid tillämpningen av påföljdssystemet. Vi anser att vårt förslag att låta Socialstyrelsen ha en större vägledande roll i fråga om socialtjänstens arbete med unga som begår brott borgar för att jämställdhetsperspektivet blir uppmärksammat på bred front.

20.5 Konsekvenser för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen

Utredningens förslag innebär bl.a. att innehållet i de nuvarande påföljderna för unga lagöverträdare kommer att förbättras. Detta gäller inte minst kvaliteten på den vård och behandling som skall ges inom ramen för socialtjänstpåföljden och sluten ungdomsvård. Vidare inför vi ungdomstjänst som en ny självständig påföljd. Den tänkta utformningen av påföljden anser vi är både pedagogisk och tydlig för den unge. De föreslagna åtgärderna skall också bättre borga för en likabehandling av unga lagöverträdare. Mot bakgrund härav finner utredningen att våra förslag kan antas ha en positiv inverkan på möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

5

Kriminalstatistik 2003, BRÅ, s. 152-153.

657

21 Författningskommentar

21.1 Förslaget till lag (2006:000) om verkställighet av ungdomstjänst

1 §

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Bestämmelserna i lagen gäller beträffande den som dömts till ungdomstjänst med stöd av 32 kap. 3 eller 4 § BrB som påföljd för brott.

2 §

Det är kommunerna som ansvarar för verkställigheten av en dom på ungdomstjänst. Skyldigheten åvilar den kommun som enligt socialtjänstlagen har ansvar för den unge som dömts till ungdomstjänst. De allmänna övervägandena finns i avsnitt 10.2.1 och 10.2.2.

3 §

I paragrafen finns de grundläggande bestämmelserna om innehållet i verkställigheten av en dom på ungdomstjänst. Av bestämmelserna framgår att ungdomstjänsten innehåller olika moment. Våra allmänna överväganden i denna del finns i avsnitt 10.2.3. Den praktiska hanteringen av ungdomstjänst behandlar vi i avsnitt 10.2.4 i den allmänna motiveringen.

Av första stycket punkten 1 följer att ungdomstjänsten skall bestå av samhällsnyttigt arbete. Detta arbete skall enligt vad som stadgas i 32 kap. 3 § första stycket BrB vara oavlönat (se avsnitt 21.3). Vid val av arbetsplats bör i möjligaste mån den unges personliga behov, förutsättningar och intressen beaktas. Vilka arbetsplatser som kan komma i fråga beror naturligtvis till stor del på de lokala förhållandena. Att hitta lämpliga arbetsplatser kräver att socialtjänsten bedriver en aktivt uppsökande verksamhet. Kommunerna

Författningskommentar SOU 2004:122

658

bör även kunna få tillgång till den platsbank som frivården har arbetat upp när det gäller samhällstjänsten. Restriktivitet bör iakttas beträffande placering av ungdomstjänstdömda i verksamhet som omfattar vård eller omsorg, särskilt av barn och äldre. Det oavlönade arbetet skall fullgöras under den absoluta merparten av det antal timmar som ungdomstjänsten avser.

I punkten 2 anges att den unge skall förberedas inför det kommande arbetet. Det är angeläget såväl för den unge som för den arbetsplats där arbetet skall utföras att den unge är insatt i vad det är för arbetsplats han skall arbeta på, varför han skall utföra visst arbete, vilka som är beroende av att arbetet utförs och vad som förväntas av honom på arbetsplatsen. Det bör alltså vara en omsorgsfull introduktion av den unge på arbetsplatsen. En viktig tanke med arbetsmomentet är att den unge skall uppleva detta som meningsfullt och att detta gör intryck på honom. Arbetet får t.ex. inte föra tankarna till ”straffarbete”.

Den till ungdomstjänst dömde skall på den arbetsplats där ungdomstjänsten skall verkställas tilldelas en handledare. Handledaren skall få information av socialtjänsten om ungdomstjänstens innebörd och villkor samt de krav som ställs på den unge under verkställigheten. Vidare bör handledaren och dennes arbetsgivare erhålla allmän kunskap om ungas förhållanden och villkor i syfte att skapa en förståelse för i vilket sammanhang de verkar.

Av punkten 2 följer vidare att den unge skall få en återkoppling till hur han har genomfört arbetet. Socialtjänsten skall hålla i denna återkoppling. Det är önskvärt att den unges vårdnadshavare och handledare deltar. Om den unge har genomfört arbetsmomentet väl bör detta framföras med stor tydlighet för den unge och hans vårdnadshavare.

I punkten 3 anges slutligen att ungdomstjänsten skall bestå även av åtgärder som skall vara ägnade att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Dessa åtgärder skall vidtas någon gång innan den unge påbörjar arbetet eller under tid då detta pågår. Åtgärderna skall vara individuellt anpassade till den unge. Han skall därvid ges möjlighet att reflektera över sin livssituation och diskutera de brott som han har dömts för.

De moment som anges under punkterna 2 och 3 bör sammantaget fylla endast en mindre del av den totala ungdomstjänsttiden. Ett riktmärke kan vara att tiden för dessa inslag inte bör uppgå till mer än tio timmar.

SOU 2004:122 Författningskommentar

659

Av andra stycket framgår att socialtjänsten skall upprätta en arbetsplan för varje ung person som dömts till ungdomstjänst. Arbetsplanen, vars omfattning bestäms av det antal ungdomstjänsttimmar som domstolen har dömt ut, skall innehålla en utförlig beskrivning av vad verkställigheten av ungdomstjänsten innebär för den unge. Se även kommentaren till 5 §.

4 §

Enligt paragrafen får en dom på ungdomstjänst börja verkställas när domen vunnit laga kraft i ansvarsdelen mot den unge. Enligt bestämmelserna i paragrafen skall socialtjänsten inleda verkställigheten så snart det får ske. Särskilt för unga lagöverträdare är det viktigt att tiden från det att domen meddelats till dess att den kan börja verkställas är så kort som möjligt.

5 §

Paragrafen innehåller utförliga bestämmelser om vad arbetsplanen skall omfatta. En sådan skall upprättas särskilt för varje ung person som dömts till ungdomstjänst. I planen skall anges vad ungdomstjänsten skall bestå i och var och när den skall utföras samt övriga villkor som kan förekomma. Det innebär att omfattningen på de olika momenten i ungdomstjänsten skall framgå, dvs. omfattningen på såväl det oavlönade arbetet som de förberedande och avslutande åtgärderna samt den pedagogiska verksamheten i övrigt. Vidare skall de skötsamhetskrav som ställs på den unge tydligt framgå av planen. Denna skall också innehålla regler om vad den unge skall iaktta om han inte har möjlighet att inställa sig till ett arbetspass, t.ex. på grund av sjukdom. Det är även önskvärt att de uppgifter som ligger på socialtjänsten och handledaren på arbetsplatsen under verkställighetstiden framgår av planen.

Verkställigheten skall förläggas till sådana tidpunkter att den inte hindrar den unge från att sköta skolgång eller ett ordinärt arbete. I vilken takt ungdomstjänsten skall verkställas och omfattningen på varje arbetspass får dock bestämmas efter en bedömning från fall till fall. Dessa frågor är till stor del avhängiga det antal ungdomstjänsttimmar som domstolen dömt ut.

Författningskommentar SOU 2004:122

660

6 §

Socialnämnden skall kontrollera att den unge sköter verkställigheten av ungdomstjänsten i enlighet med arbetsplanen. Socialtjänsten bör t.ex. regelbundet kontrollera den unges närvaro på arbetsplatsen genom besök eller telefonkontakt med handledaren. Självklart bör denne underrätta socialtjänsten om den unge uteblir. Det är viktigt att så sker eftersom åtgärder bör vidtas omgående vid misskötsamhet.

7 §

Enligt paragrafen ges regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer befogenhet att utfärda föreskrifter om den närmare utformningen av ungdomstjänsten, såväl när den utgör huvudpåföljd som då den döms ut som en tilläggspåföljd. Detta skall borga för att verkställigheten av ungdomstjänst utformas och hanteras enhetligt i landet och att innehållet i påföljden håller en hög kvalitet. Vi föreslår att regeringen skall delegera denna befogenhet till Socialstyrelsen (se 8 kap. 5 § socialtjänstförordningen (2001:937), avsnitt 21.33).

21.2 Förslaget till lag (2006:000) om verkställighet av sluten ungdomsvård

1 §

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.

I första meningen finns en hänvisning till den nya paragrafen 32 kap. 5 § BrB, som innehåller de närmare förutsättningarna för att påföljden sluten ungdomsvård skall komma ifråga.

I tredje meningen anges i tydliggörande syfte att också utslussningen från ungdomshemmet är en del av verkställigheten. Om verkställigheten i det särskilda ungdomshemmet och under utslussningen därifrån finns regler i 16–24 §§.

I fjärde meningen anges att en del av verkställigheten i vissa fall kan ske i form av eftervård. Förutsättningarna för att en sådan eftervård skall beredas den unge framgår av 14 och 15 §§. Innehållet i eftervården regleras i 25 §.

SOU 2004:122 Författningskommentar

661

2 och 3 §§

Paragraferna motsvarar 2 och 3 §§ i den nuvarande lagen.

4 §

I paragrafen anges när verkställigheten inleds och på vilket sätt. Paragrafens första mening motsvarar 4 § i nuvarande lag. I övrigt saknar paragrafen motsvarighet i gällande rätt.

Av första stycket första meningen framgår att verkställigheten inleds genom att den dömde tas in i ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU. Av andra meningen framgår dock att om den dömde är häktad i ett annat mål när domen får verkställas så inleds verkställigheten där han förvaras. Bakgrunden är att det införts en möjlighet till samtidig verkställighet av häktning och sluten ungdomsvård i sådana fall. Den utvidgade möjligheten till samtidig verkställighet av häktning och sluten ungdomsvård framgår av 10 § andra stycket. Se avsnitt 14.3.3 i den allmänna motiveringen och kommentaren till 10 §.

I andra stycket anges i tydliggörande syfte att verkställighetstiden i vissa fall räknas från en tidigare dag än den då den dömde tas in i ett särskilt ungdomshem. Frågan om från vilken dag verkställighetstiden räknas vid sluten ungdomsvård skall enligt 14 § andra stycket LSU bedömas med tillämpning av bestämmelserna i 19 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Detta innebär att det såväl för den som är på fri fot som för en frihetsberövad kan gå någon tid mellan dagen från vilken verkställighetstiden skall räknas och dagen då verkställigheten rent faktiskt inleds enligt 4 §.

5 §

I paragrafen, som reglerar när verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård får inledas, har ett nytt andra stycke lagts till.

Verkställigheten får enligt första stycket inledas om den dömde inte inom föreskriven tid har överklagat domen när det gäller påföljden. Att åklagaren eller målsäganden har överklagat domen hindrar alltså inte att den verkställs.

I andra stycket anges att verkställigheten i vissa fall får inledas trots att domen inte har vunnit laga kraft mot den dömde. En av de särskilda bestämmelser som finns härom är 32 kap. 5 § tredje stycket BrB, där det anges att domstolen får förordna att domen på

Författningskommentar SOU 2004:122

662

sluten ungdomsvård omedelbart skall gå i verkställighet. Skälen till denna nya bestämmelse har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 16.8.5. Se även kommentaren till paragrafen i avsnitt 21.3. En annan sådan bestämmelse är 38 kap. 9 § BrB.

Paragrafens andra stycke motsvarar vad som enligt 2 § andra stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. gäller beträffande verkställighet av dom på fängelse.

6–9 §§

Paragraferna motsvarar, efter en smärre redaktionell justering, 6–9 §§ i den nuvarande lagen.

10 §

Första stycket motsvarar 10 § i den nuvarande lagen.

Är den dömde häktad i ett annat mål när domen får verkställas får enligt andra stycket verkställigheten påbörjas där han förvaras. Bestämmelsen innebär att möjligheten att verkställa sluten ungdomsvård som häktad har utvidgats i förhållande till gällande rätt. Den som har dömts till sluten ungdomsvård och som häktas för nya brott innan verkställigheten av domen hunnit påbörjas skall således erhålla samtidig verkställighet av häktningen och den slutna ungdomsvården. Skälen till bestämmelsen har redovisats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 14.3.3.

11 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, reglerar möjligheterna till uppskov med verkställigheten. Regleringen har beträffande den som dömts till fängelse sin motsvarighet i 12 § lagen om beräkning av strafftid m.m. Skälen till bestämmelserna framgår av avsnitt 14.3.2.

Det kan ibland vara motiverat att medge uppskov för dömda på fri fot med beaktande av t.ex. den unges hälsotillstånd eller dennes arbets- eller utbildningsförhållanden. Mot bakgrund av vikten av att samhällets reaktion på ungdomars brott sker snabbt och i nära anslutning till brottet, är dock utrymmet för uppskov litet. Det krävs som framgår av lagtexten i första stycket synnerliga skäl för att

SOU 2004:122 Författningskommentar

663

uppskov skall beviljas. Möjligheterna till uppskov bör alltså tillämpas restriktivt.

Inom kriminalvården gäller att uppskov får beviljas under viss tid, högst sex månader från den dag då domen får verkställas och finns det synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare högst sex månader. Tillämpningsområdet för uppskov vid LSUdom är av skäl som nämnts betydligt mer begränsat. I regel är den längsta möjliga tiden för uppskov högst tre månader. Om de synnerliga skälen kvarstår efter dessa tre månader finns det dock möjlighet att bevilja uppskov under ytterligare högst tre månader.

I övrigt gäller som framgår av andra och tredje stycket samma förutsättningar för uppskov vid de olika påföljderna.

12 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, reglerar möjligheterna till anstånd med verkställigheten för den som har ansökt om nåd hos regeringen. Möjligheten att få anstånd med verkställigheten gäller dock inte den som är häktad och inte heller den som är intagen i ett särskilt ungdomshem – vare sig detta är på grund av en dom på sluten ungdomsvård eller på grund av ett ingripande enligt LVU. Inte heller kan den som tidigare har ansökt om nåd i målet eller den, beträffande vilken det föreligger en risk att han avviker, medges anstånd.

Regleringen har sin motsvarighet i 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. när det gäller verkställighet av dom på fängelse. Motiven till bestämmelserna framgår av avsnitt 14.3.2.

Kravet på att den unge skall ha ansökt om att få påföljden ”utbytt mot en icke frihetsberövande påföljd” är uppfyllt också då ansökan gäller en begäran att få LSU-påföljden utbytt mot skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB.

13 §

Paragrafen motsvarar 10 a § i den nuvarande lagen.

14 §

I paragrafen behandlas hur beräkningen av verkställighetstiden skall ske.

Författningskommentar SOU 2004:122

664

Paragrafens första, andra och femte stycke motsvarar 11 § i den nuvarande lagen.

Av tredje stycket framgår att en eftervård i vissa fall skall ingå i verkställigheten. Bakgrunden till förslaget har redovisats i avsnitt 14.4.3.

Med eftervård avses insatser i form av fortsatt behandling och stöd efter institutionsvården (se 25 §). Ett krav för att den unge skall erhålla eftervård som en del i verkställigheten av påföljden sluten ungdomsvård är att hans verkställighetstid uppgår till minst fyra månader. Med verkställighetstid menas den tid den unge har att verkställa efter det att hänsyn tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom. Denna tid räknas fram i enlighet med vad som följer av nuvarande bestämmelser.

Regleringen innebär således att domstolen på sedvanligt sätt fastställer straffvärdet på brottsligheten, dvs. straffvärdet mätt i antal månader/år med sluten ungdomsvård, och dömer den unge till denna påföljd. Om den tid den dömde har att verkställa uppgår till minst fyra månader – efter det att hänsyn tagits till bestämmelserna om tillgodoräknande av frihetsberövande och sammanläggning med annan dom – skall enligt huvudregeln en eftervård ingå i verkställigheten. Undantagen från denna huvudregel återfinns i 15 §. Som framgår av lagtexten skall eftervården pågå i sex månader. För att dessa nya regler inte skall leda till straffskärpning skall i sådana fall institutionstiden minskas med två månader. Sex månaders eftervård, med sådant innehåll som anges i 25 §, anses alltså generellt vara lika ingripande som två månaders institutionsvård.

Om den unge exempelvis har dömts till åtta månader och varit häktad i målet under två månader uppgår hans beräknade verkställighetstid till sex månader. Eftersom den framräknade tiden är så lång skall han undergå sex månaders eftervård som en del av verkställigheten. Den unges tid på institutionen skall då också minskas med två månader, dvs. från sex till fyra månader. Den sammanlagda verkställighetstiden blir i detta fall alltså tio månader, varav fyra månaders institutionsvård och sex månaders eftervård.

Om den unge missköter sig under eftervården har SiS möjlighet att ingripa mot honom genom att antingen meddela honom en varning eller återföra honom till institutionen (se 26 §). Om den dömde har återförts till institutionen skall, vid den nya beräkningen av verkställighetens slutdag som då skall göras, en dag på

SOU 2004:122 Författningskommentar

665

ungdomshemmet motsvara tre dagars eftervård (fjärde stycket). Påföljden kan alltså komma att bli till fullo verkställd genom att den unge återförs under viss tid.

15 §

Eftersom det finns situationer då det inte är lämpligt att bereda den unge eftervård har det i lagen intagits undantag från regeln härom i 14 §. De närmare skälen härtill har redovisats i avsnitt 14.4.3.

Även om den tid den dömde har att verkställa enligt 14 § andra stycket uppgår till fyra månader eller mer skall eftervård inte beredas den dömde om han är föremål för ett beslut om vård enligt 3 § LVU och vården skall äga rum på ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § den lagen (första stycket). Det rör sig alltså om sådana fall då den unge behöver stå under särskilt noggrann tillsyn under vården.

Det förekommer, främst vid korta verkställighetstider, att omständigheterna är sådana att de sociala myndigheterna anser att beslutet om LVU-vård bör fortsätta att gälla trots att den unge har dömts till sluten ungdomsvård. Det kan naturligtvis också förekomma att beslutet om LVU-vård fattas efter det att den unge har blivit dömd. Ett sådant beslut enligt LVU som anges i lagtexten har naturligtvis sin grund i att den unge är i behov av tvångsvård under längre tid än vad den utdömda påföljden medger. Under sådana förhållanden skall inte eftervård beredas den unge.

Om det finns särskilda skäl för det får SiS enligt andra stycket besluta att inledandet av eftervården skall anstå tills vidare. Beslutet skall omprövas så snart det finns anledning till det.

Bestämmelsen kan vara tillämplig i sådana fall då SiS bedömer att den unge inte har förmåga och/eller vilja att hantera den relativa frihet som eftervården innebär. Det bör här krävas att man har skäl att anta att den unge utanför institutionen omedelbart kommer att återfalla i brottslighet, i missbruk eller liknande beteende. Ett annat exempel då bestämmelsen kan vara tillämplig är när den unge i slutskedet av institutionsvistelsen avviker, missbrukar droger eller på annat sätt grovt missköter sig. Det är ju meningslöst att inleda en eftervård om det redan dessförinnan framstår som klart att den unge kommer att missköta sig i sådan utsträckning att det blir aktuellt att återföra honom till ungdomshemmet enligt bestämmelserna i 26 §. SiS skall, när man beslutat att eftervården inte skall inledas i enlighet med huvudregeln härom, fortlöpande

Författningskommentar SOU 2004:122

666

pröva om institutionsvården skall bestå eller om den skall övergå till eftervård.

Bestämmelserna i förevarande paragraf bör tillämpas restriktivt. Även med en restriktiv tillämpning kan det dock inte uteslutas att omständigheterna i ett enskilt fall kan vara sådana att någon eftervård över huvud taget inte kan komma till stånd på grund av något av de nämnda skälen.

Ett beslut att inledandet av eftervården skall anstå tills vidare skall fattas av SiS centralt och vara motiverat.

16–17 §§

Paragraferna motsvarar 12 och 13 §§ i nuvarande lag.

18 §

Paragrafen motsvarar huvudsakligen 14 § i nuvarande lag. Möjligheten att frångå regeln om att verkställigheten skall inledas på en låsbar enhet (första stycket första meningen) saknas dock i gällande rätt. Bakgrunden till det införda undantaget framgår av den allmänna motiveringen, se avsnitt 14.3.6. Som där har redovisats kan det finnas särskilda skäl att frångå huvudregeln när den unge i avvaktan på att rättsprocessen skall ha sin gång har vårdats på institutionen med stöd av LVU i öppna former. Särskilda skäl att frångå huvudregeln kan också finnas när den LSU-dömde är välfungerande och inte i behov av någon vård eller behandling.

19–24 §§

Paragraferna motsvarar, efter viss redaktionell ändring, 15–19 §§ i nuvarande lag.

25 §

Bestämmelserna i 25 och 26 §§, som saknar motsvarigheter i gällande rätt, reglerar verkställigheten i form av eftervård.

I förevarande paragrafs första stycket anges att SiS, vid bestämmandet av eftervårdens innehåll, skall beakta såväl den dömdes behov av vård och behandling samt personliga förhållanden i övrigt som behovet av kontroll.

SOU 2004:122 Författningskommentar

667

Det ankommer på SiS att bedöma hur den närmare utformningen av eftervården skall se ut med beaktande av förhållandena i det enskilda fallet. Det skall dock vara fråga om insatser, ytterst syftande till att förhindra återfall i brott. Ofta torde det krävas att dessa insatser är kvalificerade och, åtminstone i början av eftervårdstiden, intensiva. Det är naturligt att de under eftervårdstidens gång får en allt mindre omfattning.

Vi har i den allmänna motiveringen, avsnitt 14.4, redovisat att insatserna i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen måste planeras i ett tidigt skede av verkställigheten av LSU-domen. Planen bör fastställas av SiS i samråd med socialtjänsten. De planerade insatserna bör rikta sig inte enbart mot den unges behov av vård och behandling utan mot dennes hela livssituation. Insatserna kan avse den unges bostad, arbete, utbildning, missbruksbehandling och dylikt.

SiS ansvar under eftervården är begränsat till de behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet, t.ex. strukturella öppenvårdsinsatser, programverksamhet, psykosocialt stöd, insatser mot missbruk m.m. SiS ansvar inom verkställigheten gäller alltså sådana insatser som är inriktade på den unges kriminella beteende.

Den unges behov i övrigt är, i enlighet med vad som gäller i allmänhet, ett ansvar för socialtjänsten. Det är viktigt att det i den fastställda planen redovisas vilka insatser som avses komma till stånd och hur ansvaret för de olika insatserna fördelar sig.

SiS har möjlighet att åta sig också andra arbetsuppgifter än de som enligt vad som ovan sagts kan anses utgöra en del av innehållet i den unges verkställighet av sluten ungdomsvård. En jämförelse kan här göras med de eftervårdskontrakt som tecknas av parterna i dag.

Av andra stycket framgår att SiS har möjlighet att uppställa särskilda villkor som den unge har att iaktta under eftervården. Det kan vara fråga om mer eller mindre långtgående föreskrifter som den unge för sin anpassning i samhället behöver som stöd, t.ex. nykterhetsvård eller annan missbruksbehandling. Sådana villkor kan också uppställas med hänsyn till behovet av kontroll. Exempelvis kan det föreskrivas att den unge skall hålla kontakt med sin kontaktperson på SiS på ett visst sätt och med en viss regelbundenhet.

Författningskommentar SOU 2004:122

668

26 §

I paragrafen behandlas den situationen att den dömde inte följer de särskilda villkor som gäller för eftervården eller på annat sätt missköter sig. Bakgrunden till bestämmelsen har lämnats i den allmänna motiveringen, avsnitt 14.4.

Om det under eftervården uppstår problem i den unges vardag ligger det i sakens natur att intensiteten i insatserna bör öka. I det fall den unge inte följer de särskilda villkor som gäller för hans vistelse utanför hemmet eller om han på annat sätt missköter sig, kan dock SiS tillgripa vissa åtgärder, som innebär antingen varning eller återföring till institutionen. SiS har möjlighet att använda dessa åtgärder om det står klart att den unge inte har förmåga och/eller vilja att sköta sig utanför institutionen.

Enstaka, inte alltför allvarliga, överträdelser av villkoren bör således inte leda till några ingripande åtgärder. För detta bör krävas att den unge på ett mer påtagligt sätt visar att han inte tänker följa de villkor som gäller för hans vistelse utanför institutionen. Normalt bör det vara tillräckligt att SiS tilldelar den unge en varning. Vid grövre eller upprepade fall av misskötsamhet bör dock SiS i stället besluta att återföra den unge till institutionen.

Även för det fall att varning inte kan anses vara en tillräcklig åtgärd därför att den unge t.ex. på grund av missbruk el. dyl. inte bedöms klara av att vistas utanför ungdomshemmet, kan det beslutas att han skall återföras till ungdomshemmet.

En sådan vistelse efter återintagningen kan pågå under en tid om högst fyra veckor. Det bör ankomma på SiS att bestämma hur lång perioden bör vara med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Om det visar sig, när den sålunda bestämda tiden för återtagningen närmar sig sitt slut, att det av de skäl som anges ovan eller som redovisats i anslutning till regeln i 15 §, inte bedöms som möjligt att återuppta eftervården, får tiden förlängas. Vi förutsätter att denna möjlighet tillämpas restriktivt.

Som angetts i kommentaren till 14 § skall det förhållandet att den unge återförs till ungdomshemmet beaktas vid den nya beräkningen av hans verkställighetstid som skall göras vid återtagningen. Det förhållandet att intagning i ungdomshemmet under en dag innebär att eftervården anses verkställd till en tid av tre dagar måste självklart beaktas vid prövningen av om den unge skall återföras till institutionen. Att beslutet om att återföra den unge till ungdomshemmet gäller omedelbart följer av 29 §.

SOU 2004:122 Författningskommentar

669

Om den unge avviker under eftervården – han håller sig undan på ett sådant sätt att hans förehavanden inte kan kontrolleras – innebär detta ett avbrott i verkställigheten. I likhet med vad som gäller när den dömde avviker under institutionsvården skall en avvikelse under eftervården leda till att SiS fastställer en ny slutdag. Förslaget innebär ingen ändring i bestämmelserna om hur ett sådant avbrott i verkställigheten skall räknas (14 § andra stycket). Således skall det antal dagar som avbrottet varat läggas till slutdagen. Avbrott i verkställigheten räknas från och med dagen för avvikelsen till och med dagen för verkställighetens återupptagande genom egen inställelse eller gripande av polis.

27–30 §§

Paragraferna motsvarar 20–23 §§ i nuvarande lag.

21.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1 kap.

3 §

Ungdomstjänst har lagts till i paragrafens uppräkning av brottspåföljderna.

7 §

I paragrafen, som är ny, har tagits in en erinran om att brott, begånget av en person i åldern 15–18 år kan föranleda straffvarning enligt 29 kap. 7 §. Straffvarning omfattas inte av uppräkningen i 3 § och är alltså inte att anse som en påföljd i lagteknisk mening.

29 kap.

7 §

Paragrafen reglerar särbehandlingen av unga under 21 år i straffrättsligt hänseende. Ett nytt andra stycke har lagts till paragrafen. I detta erinras om att straffvarning har tillkommit som alternativ till påföljd för brott som någon har begått innan han fyllt 18 år.

Tredje stycket motsvarar det nuvarande andra stycket.

Författningskommentar SOU 2004:122

670

30 kap.

1 §

I paragrafens andra stycke har en hänvisning till 32 kap. lagts till.

5 §

Paragrafen har ett nytt första stycke som innehåller de grundläggande kriterierna för att rätten skall få döma unga lagöverträdare till ungdomstjänst. Ytterligare regler för när ungdomstjänst skall väljas som påföljd finns i 12 §. De närmare bestämmelserna om ungdomstjänst finns i 32 kap. 3 och 4 §§ samt i lagen (2006:000) om verkställighet av ungdomstjänst.

Paragrafens andra och tredje stycke motsvarar nu gällande första respektive andra stycket. I andra stycket har dock hänvisningen till 31 kap. 1 a § ersatts av en hänvisning till 32 kap. 5 §.

12 §

Paragrafen är ny och innehåller förutsättningarna för valet av ungdomstjänst som påföljd. Ungdomstjänst är en ny självständig påföljd som är särskilt anpassad för unga lagöverträdare. De allmänna övervägandena finns i avsnitt 10.2.2.

Påföljdens tillämpningsområde skall ha en stor spännvidd. Den skall kunna ersätta såväl dagsböter som sluten ungdomsvård med kort verkställighetstid, även när fråga är om artbrottslighet. Det finns goda möjligheter att åstadkomma proportionalitet mellan brottets svårhet och den straffrättsliga reaktionen genom bestämmandet av antalet ungdomstjänsttimmar. Ungdomstjänst kan alltså inte rangordnas i svårhetshänseende i förhållande till de övriga påföljderna. Valet av ungdomstjänst är i stället i stor utsträckning avhängigt förhållanden hänförliga till den unges person.

Så långt möjligt bör ungdomstjänst väljas i stället för böter. Skälen härför har vi berört i avsnitt 9.8.2. Ungdomstjänst bör normalt även vara en lämpligare påföljd än villkorlig dom, särskilt när fråga är om de allra yngsta lagöverträdarna.

Vid den praktiska tillämpningen är det troligt att påföljdsvalet ofta kommer att stå mellan ungdomstjänst och socialtjänstpåföljd. Bestämmelser om när socialtjänstpåföljden skall väljas återfinns i 32 kap. 1 §. Om den unge har en förhållandevis god prognos och

SOU 2004:122 Författningskommentar

671

samhällets reaktion främst skall utgöra en gränssättning gentemot den unge bör ungdomstjänst väljas som påföljd.

Även när fråga är om mer allvarlig brottslighet, kan ungdomstjänst var ett lämpligt påföljdsval. Så kan vara fallet om de personliga förhållandena inte inger farhågor för den unges framtida utveckling och risken för återfall därmed bedöms som liten. Det kan dock, när skälen för att döma till en frihetsberövande påföljd väger tungt, inte komma i fråga att ersätta annat än korta frihetsberövanden med ungdomstjänst.

31 kap.

1 §

Paragrafen har fått ett nytt innehåll. I första stycket görs en erinran om att den som är under 21 år kan dömas till socialtjänstpåföljd enligt 32 kap. 1 §. I andra stycket erinras om att den som begått brott innan han fyllt 18 år kan dömas till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 §. Ändringarna har föranletts av att de särskilda påföljderna och bestämmelserna för unga lagöverträdare har samlats i ett nytt kapitel.

1 a §

Paragrafen upphör att gälla och ersätts av bestämmelsen i 32 kap. 5 §.

32 kap.

De särskilda påföljderna och bestämmelserna för unga lagöverträdare har samlats i ett nytt kapitel.

1 §

Paragrafen motsvarar 31 kap. 1 § enligt gällande rätt. Paragrafen innebär dock flera förändringar i förhållande till denna.

Av första stycket framgår att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i stället har fått benämningen socialtjänstpåföljd. Domstolen skall alltså döma till socialtjänstpåföljd. Skälen härför har vi redogjort för i avsnitt 8.3.8.

Författningskommentar SOU 2004:122

672

Ändringarna i paragrafen innebär att förutsättningarna för att välja socialtjänstpåföljd har skärpts. Av första stycket följer nämligen att påföljden skall användas endast när den unge har behov av vård eller annan åtgärd enligt SoL eller LVU för att inte fortsätta med brottslig verksamhet. Detta förutsätter en kvalificerad behovs- och riskbedömning beträffande den unge. Denna bedömning skall i första hand göras av socialtjänsten och redovisas i dess yttrande enligt 11 § LUL. Det åligger emellertid rätten att göra en självständig prövning i frågan. Rätten ansvarar för att underlaget är tillräckligt för en sådan bedömning. Den unge och hans vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge kan också lämna värdefull information under rättegången. Detsamma gäller företrädare för socialtjänsten.

Ytterligare en förutsättning för att välja socialtjänstpåföljd är att de planerade åtgärderna som skall vidtas för den unge svarar mot dennes behov av vård och behandling för att inte återfalla i brott. Detta torde i de flesta fall medföra att de av socialtjänsten upprättade vårdplanerna måste innehålla förslag till mer omfattande eller mer ingripande åtgärder. Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 8.3.7.

För att en socialtjänstpåföljd skall kunna komma i fråga skall den planerade vården även i fortsättningen, i förkommande fall i förening med ungdomstjänst eller böter, stå i proportion till brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet. Om den planerade vården inte framstår som tillräckligt ingripande vid denna proportionalitetsbedömning, är domstolen förhindrad att döma till socialtjänstpåföljd. Även det motsatta förhållandet kan förekomma, dvs. att den planerade vården framstår som alltför ingripande och långtgående.

Paragrafens andra stycke innebär att socialtjänsten skall upprätta ett s.k. ungdomskontrakt om vården i en socialtjänstpåföljd skall beredas den unge på frivillig väg med tillämpning av SoL. Innehållet i ungdomskontraktet består av den mellan socialtjänsten och den unge överenskomna behandlingen, dvs. vårdplanen. Ungdomskontraktet skall undertecknas av en representant för socialnämnden och den unge. Det är även önskvärt att den unges vårdnadshavare undertecknar ungdomskontraktet, eftersom förutsättningarna för att den planerade vården också genomförs därmed torde öka. Rätten skall i domen fastställa den sålunda träffade överenskommelsen om behandling och foga ungdoms-

SOU 2004:122 Författningskommentar

673

kontraktet till domen. Den unge har att följa överenskommelsen. Rätten kan dock, i enlighet med vad som gäller i dag, inte ålägga socialtjänsten någon motsvarande skyldighet. Vi behandlar ungdomskontrakt i avsnitt 8.3.9 i den allmänna motiveringen.

Har den unge behov av vård för att inte återfalla i brott men kan den behövliga vården inte komma till stånd på frivillig väg kan denna i stället beredas honom tvångsvis. Det som då blir aktuellt är åtgärder med stöd av LVU. Den planerade vården skall då enligt tredje stycket framgå av en vårdplan, som bifogas domen på socialtjänstpåföljd.

Fjärde stycket motsvarar 31 kap. 1 § femte stycket i gällande rätt. I bestämmelsen har gjorts endast en smärre redaktionell ändring.

2 §

Paragrafen motsvaras av 38 kap. 2 § i gällande rätt såvitt gäller bestämmelserna om påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Den nya beteckningen på paragrafen har redaktionella skäl. Syftet är att så långt möjligt samla bestämmelserna om unga lagöverträdare i 32 kap.

I förhållande till gällande rätt innehåller paragrafen också flera förändringar.

Hänvisningarna till bestämmelserna i 31 kap. 1 § om överlämnande till vård inom socialtjänsten har ersatts med hänvisningar till bestämmelserna i 32 kap. 1 § om socialtjänstpåföljd.

I paragrafens första stycke har i punktform angetts vilka åtgärder domstolen, efter ansökan av åklagare, kan vidta om den unge i väsentlig grad bryter mot innehållet i det ungdomskontrakt som han har undertecknat. Punkten 1 och 3 har sin motsvarighet i nu gällande rätt. Åklagaren är dock enligt bestämmelsens nya lydelse inte längre förhindrad att begränsa en ansökan till att gälla bara att den dömde skall tilldelas en varning. Innehållet i punkten 2 är nytt i förhållande till gällande rätt. Bestämmelsen innebär att domstolen kan ändra innehållet i en tidigare dom på socialtjänstpåföljd. Domstolen är alltså inte som hittills hänvisad till att undanröja förordnandet om överlämnande och döma till annan påföljd. I stället kan domstolen enligt den nya punkten 2 vid en ny prövning av påföljdsfrågan upphäva det tidigare ungdomskontraktet och ersätta det med ett nytt, om domstolen finner att socialtjänstpåföljd alltjämt är den lämpligaste påföljden. Möjligheten torde få stor praktisk användning. Socialtjänsten har förhållandevis kort tid

Författningskommentar SOU 2004:122

674

på sig att upprätta den vårdplan som skall ligga till grund för ungdomskontraktet. Inte minst när den unge inte tidigare är känd inom socialtjänsten blir det ofta problem med att hinna utreda vårdbehovet och upprätta relevanta vårdplaner. Socialtjänstens val av åtgärder bestäms dessutom av den unges behov vid varje given tidpunkt. Behovet kan komma att förändras och olika handläggare hos socialtjänsten kan också bedöma behovet olika. Ändringen har tidigare behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 8.3.5.

I andra stycket anges att domstolen, när den undanröjer en socialtjänstpåföljd, skall ta skälig hänsyn till böter som dömts ut som tilläggspåföljd till socialtjänstpåföljden. Detsamma gäller vad den unge kan ha utfört till följd av att socialtjänstpåföljden har kombinerats med ungdomstjänst. Bestämmelserna har sin motsvarighet i gällande rätt. Därutöver skall rätten enligt andra stycket även ta skälig hänsyn till vad den unge kan ha undergått till följd av socialtjänstpåföljden. Detta är ett tillägg i förhållande till gällande rätt.

Tredje stycket innebär att ett ungdomskontrakt kan ändras och en socialtjänstpåföljd undanröjas även när det inte är fråga om att den unge har brutit mot innehållet i ungdomskontraktet. Som exempel kan nämnas att socialtjänsten har ändrat uppfattning om vilka åtgärder som skall vidtas för den unge eller att kontraktet av något skäl inte kan fullföljas.

Enligt fjärde stycket kan en socialtjänstpåföljd som innebär vård och åtgärder med stöd av LVU undanröjas om vården eller åtgärderna inte kommer till stånd eller avviker i väsentlig utsträckning från vårdplanen.

3 §

Paragrafen reglerar den nya självständiga påföljden ungdomstjänst, som vi behandlar i avsnitt 10.2 i den allmänna motiveringen. De grundläggande förutsättningarna för användningen av denna påföljd finns i 30 kap. 5 och 12 §§.

Första stycket innehåller en begränsning av påföljdens användningsområde i det att påföljden endast kan komma i fråga för brott för vilket fängelse ingår i straffskalan. Detta innebär t.ex. att påföljden inte kan ersätta penningböter. Bestämmelsen innehåller också en erinran om att den tilltalade måste samtycka till påföljden. Detta krav framgår redan av 30 kap. 5 § första stycket. Första stycket anger också innebörden av ungdomstjänst. Denna

SOU 2004:122 Författningskommentar

675

skall bestå av oavlönat arbete och deltagande i pedagogisk verksamhet. Vidare anges omfattningen på det antal timmar som rätten kan döma ut. Lägsta antal timmar är 20 och högsta antal timmar är 150. Detta gäller oberoende av antalet brott.

Det är inte rätten som bestämmer det närmare innehållet i ungdomstjänsten. I stället framgår av andra stycket att detta är en uppgift för socialnämnden. Nämnden skall upprätta en arbetsplan, vars innehåll utgör de närmare villkoren för ungdomstjänsten. Arbetsplanen skall ange bl.a. vilken arbetsplats som den unge skall utföra det oavlönade arbetet på, avtjänandetakten samt innehållet i och omfattningen på den pedagogiska verksamheten. De närmare bestämmelserna härom finns i lagen (2006:000) om verkställighet av ungdomstjänst.

I det tredje stycket regleras vilka konsekvenserna kan bli om den unge inte följer arbetsplanen och missköter en dom på ungdomstjänst. Åtgärderna förutsätter att socialtjänsten anmäler misskötsamheten till åklagaren, som sedan väcker talan vid domstol. Domstolen har i ett sådant mål möjlighet att meddela den unge en varning, om det bedöms tillräckligt (punkten 1). En förutsättning härför är att den unge förklarar sig villig att i fortsättningen uppfylla det åläggande som ungdomstjänsten innebär och att domstolen bedömer detta som realistiskt.

Domstolen kan vid en ny prövning av påföljdsfrågan också besluta att ändra omfattningen av den tidigare utdömda ungdomstjänsten (punkten 2). Det är därvid endast möjligt att sätta ned antalet ungdomstjänsttimmar. Detta kan bli aktuellt om den unge har verkställt merparten av ungdomstjänsten, men hans situation därefter har blivit sådan att han inte har personliga förutsättningar att verkställa påföljden till fullo. Så kan t.ex. vara fallet om han har återfallit i missbruk eller dylikt. Socialtjänsten torde då ha skäl att ingripa mot den unge i annan ordning.

Är det inte aktuellt med de övriga åtgärderna har domstolen möjlighet att undanröja domen på ungdomstjänst och välja annan påföljd för brottet (punkten 3). För att ungdomstjänst skall kunna undanröjas på grund av den unges misskötsamhet, bör det vara fråga om förhållandevis allvarlig misskötsamhet. Så är naturligtvis fallet om den unge helt har avstått från att följa den för honom upprättade arbetsplanen eller om han, på ett tidigt stadium av verkställigheten återfaller i ett missbruk som innebär att han har svårt att verkställa påföljden. Också den omständigheten att den unge vid upprepade tillfällen uteblir från verksamhet som följer av

Författningskommentar SOU 2004:122

676

arbetsplanen, utan att han kan lämna godtagbara förklaringar till sin utevaro, bör bedömas som sådan allvarlig misskötsamhet som skall medföra undanröjande av påföljden. Även i fall då den unge framstår som fullständigt omotiverad och likgiltig för de uppgifter som utförs enligt arbetsplanen kan skäl finnas för ett undanröjande.

I fjärde stycket behandlas möjliga konsekvenser av att en upprättad arbetsplan inte kan följas som planerat, utan att fråga är om den unges misskötsamhet. Orsakerna härtill kan vara hänförliga såväl till den unge som till arbetsplatsen där ungdomstjänsten skall verkställas eller till socialtjänsten. För påföljdens trovärdighet är det nödvändigt att en upprättad arbetsplan i princip ligger fast och inte kan ändras i väsentlig mån av socialtjänsten på egen hand. Det skulle emellertid bli ogörligt om varje liten förändring av arbetsplanen skulle underställas domstolen. När fråga är om mer betydande avvikelser från den ursprungliga arbetsplanen kräver detta dock domstolsprövning.

Enligt paragrafens femte stycke skall domstolen vid undanröjande av en dom på ungdomstjänst ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av domen när den nya påföljden bestäms.

I sjätte stycket erinras om att närmare bestämmelser om verkställigheten av ungdomstjänst regleras i en särskild verkställighetslag. I den lagen ges ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter. Som har angetts i den allmänna motiveringen bör detta ankomma på Socialstyrelsen.

4 §

Paragrafen har sin motsvarighet i 31 kap. 1 § tredje stycket gällande rätt. De allmänna övervägandena om socialtjänstpåföljd i kombination med ungdomstjänst och böter finns i avsnitt 11.2. Den nya bestämmelsen avviker från den gällande ordningen såtillvida att om det är aktuellt att skärpa en socialtjänstpåföljd med en tilläggspåföljd skall domstolen i första hand välja ungdomstjänst. Endast om förutsättningar för att välja ungdomstjänst inte finns skall rätten i stället välja böter som tilläggspåföljd.

SOU 2004:122 Författningskommentar

677

5 §

Bestämmelserna i paragrafens första, andra och fjärde stycke, som behandlar förutsättningarna för att döma till sluten ungdomsvård, motsvarar nu gällande 31 kap. 1 a §.

I tredje stycket har införts en möjlighet för domstolen att förordna att domen på sluten ungdomsvård omedelbart skall gå i verkställighet. Skälen till ändringen har redovisats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 16.8.5. Som där har angetts är syftet med förslaget att förkorta häktningstiden för unga lagöverträdare mot bakgrund dels av de negativa effekterna som en vistelse på häktet kan ge, dels vikten av att adekvat vård kan komma till stånd så fort som möjligt.

Ett beslut om att domen på sluten ungdomsvård omedelbart skall gå i verkställighet kräver att det föreligger särskilda skäl härför. Bestämmelsen, som gäller de fall då den unge är häktad och det inte är aktuellt att försätta honom på fri fot i avvaktan på att domen vinner laga kraft mot honom, är avsedd att tillämpas i sådana fall där den unge far mycket illa under vistelsen på häktet. Ett beslut om omedelbar verkställighet skall alltså vara påkallat med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden. Det skall vid en samlad bedömning föreligga särskilda skäl för ett sådant förordnande.

Den aktuella bestämmelsen har i viss mån sin motsvarighet i den möjlighet till omedelbar verkställighet som finns vid påföljdskombinationen fängelse och skyddstillsyn i 28 kap. 3 § BrB. Den situation som vi nu behandlar skiljer sig emellertid från den som regleras i 28 kap. 3 § BrB på så sätt att möjligheten att förordna om omedelbar verkställighet beträffande sluten ungdomsvård är begränsad till situationer då den dömde redan är och även fortsättningsvis skall vara frihetsberövad. Den försiktighet som skall iakttas i fråga om att förordna om omedelbar verkställighet med stöd av 28 kap. 3 § BrB gör sig därför inte gällande med samma styrka beträffande föreliggande bestämmelse.

6 §

Vi föreslår att åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken och LUL skall ersättas med institutet straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Se kap. 7 i den allmänna motiveringen samt avsnitt 21.4 och 21.6. En nyhet är att straff-

Författningskommentar SOU 2004:122

678

varning skall kunna meddelas för sådant brott även av domstol om den finner att den unge skall fällas till ansvar för brottet, se avsnitt 7.5.4.

Paragrafen, som är ny, innehåller förutsättningarna för att domstolen skall få meddela straffvarning. Den grundläggande förutsättningen är att det skall vara fråga om ett brott, som någon har begått innan han fyllt 18 år.

Av första stycket framgår att rätten får meddela straffvarning om det föreligger särskilda skäl därtill och det är uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande. Domstolens möjligheter att meddela straffvarning är alltså begränsade i förhållande till åklagarens befogenhet att meddela straffvarning enligt LUL. Skälen härför har redovisats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 7.5.4.

När det gäller kravet på att brottet uppenbarligen skall ha skett av okynne eller förhastande bör vägledning kunna hämtas från förarbetena och RÅ:s allmänna råd beträffande motsvarande bestämmelse i 17 § andra stycket LUL. Som framgått av den allmänna motiveringen förespråkar vi att RÅ utfärdar nya sådana råd beträffande straffvarning enligt LUL. Vi har därvid redovisat vissa principer som bör ligga till grund för de nya anvisningarna (se avsnitt 7.5.8).

De fall där det kan bli aktuellt för domstolen att meddela den unge straffvarning är främst sådana där åklagaren sett sig tvungen att väcka åtal på grund av någon särskild anledning trots att förhållandena i övrigt talar starkt för straffvarning. En sådan omständighet kan vara att målsäganden begärt skadestånd i anledning av brottet. Ett annat exempel är den situation som ibland uppkommer när flera unga gärningsmän har agerat tillsammans och en av dem erkänner. Det förekommer att åklagaren under sådana förhållanden ser sig föranlåten att åtala samtliga även om den som erkänt i och för sig skulle kunna få straffvarning av åklagaren, eftersom hans uppgifter kan vara av betydelse för bedömningen av de övrigas ansvar för gärningen. I de beskrivna fallen kan alltså, om det bedöms som lämpligt, den unge meddelas en straffvarning av domstolen.

Kravet på att det, utöver okynne eller förhastande, skall föreligga särskilda skäl bör innebära att straffvarning kommer ifråga främst i de fall där alternativet är ett relativt lågt bötesstraff. Det bör inte komma ifråga för domstolen att meddela straffvarning vid allvarligare brottslighet även om denna har sin grund i okynne eller förhastande. Skälet härtill är att domstolen, till skillnad från

SOU 2004:122 Författningskommentar

679

åklagaren, har möjligheter att välja bland alla till buds stående påföljder.

När det gäller penningböter utgår dessa i huvudsak för brott av ordningskaraktär, dvs. överträdelser av ordningsföreskrifter t.ex. inom trafiken. Det saknas skäl för att särbehandla unga i påföljdshänseende inom detta område och straffvarning bör följaktligen inte meddelas den unge för sådana brott.

Paragrafens andra och tredje stycke motsvarar 17 § tredje respektive fjärde stycket LUL (se kommentaren till den paragrafen, avsnitt 21.6). Även beträffande dessa bestämmelser bör vägledning kunna hämtas från förarbetena till LUL och RÅ:s allmänna råd.

En dom, varigenom domstolen meddelat straffvarning, kan naturligtvis överklagas på vanligt sätt. För den tilltalade kan dock endast ett överklagande av skuldfrågan komma ifråga, eftersom andra yrkanden inte skulle kunna leda till något för honom förmånligare resultat än det som blivit följden av tingsrättens dom. Vad som nu sagts innebär naturligtvis inga begränsningar i hans möjligheter att överklaga domen såvitt gäller skadestånd eller särskild rättsverkan av brott.

Även den som meddelats straffvarning av domstol omfattas av det skötsamhetskrav som framgår av 22 § första stycket LUL. Som en reaktion på misskötsamhet från den unge kan åklagaren återkalla ett av åklagare meddelat beslut om straffvarning (se kommentaren till 22 § LUL, avsnitt 21.6). Eftersom domstolens dom, varigenom den unge meddelas straffvarning, är ett avgörande som vinner rättskraft kan inte domstolens beslut om straffvarning återkallas. Om den unge återfaller i brott beaktar domstolen detta som en försvårande omständighet vid påföljdsvalet och straffmätningen. Dessutom bör åklagaren vid sin prövning av om åtal skall väckas vid återfall i brottslighet beakta det förhållandet att den unge inte har uppfyllt skötsamhetskravet som följt på en tidigare meddelad straffvarning av domstol.

Det förekommer att det i bestämmelser om förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan anges som en förutsättning att någon döms till påföljd. Denna förutsättning är inte uppfylld om straffvarning meddelas. I 36 kap. 12 § BrB har därför införts en möjlighet för domstolen att i dessa fall besluta att sådan rättsverkan skall inträda (se kommentaren till den paragrafen).

Författningskommentar SOU 2004:122

680

33 kap.

5 §

Ändringen i paragrafen är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

6 §

I paragrafens tredje stycke har ungdomstjänst lagts till. Stadgandet reglerar situationen att ett frihetsberövande har föregått domen på ungdomstjänst. Ett sådant frihetsberövande kan tillgodoräknas av domstolen på så sätt att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet. Motsvarande ordning finns enligt gällande rätt för böter. Regeln är fakultativ för domstolen. När det gäller böter har HD i rättsfallet NJA 1989 s. 12 ansett att ett dygns frihetsberövande motsvarade tio dagsböter. Hur många timmar ungdomstjänst som kan anses motsvara ett dygns frihetsberövande går inte att ange utan det får bestämmas med hänsyn till vad som i varje särskilt fall bedöms skäligt. Även om avräkningen skall göras efter en individualiserad bedömning, kan dock som riktmärke gälla att ett dygns frihetsberövande normalt motsvarar fem timmar ungdomstjänst.

Ett tillgodoräknande kan också ske om ungdomstjänst döms ut i förening med socialtjänstpåföljd. Döms den unge till socialtjänstpåföljd kan dock ett frihetsberövande som föregått domen utgöra skäl för att inte förena påföljden med ungdomstjänst.

7 §

Ändringen, som är av redaktionell art, är föranledd av förslaget till en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård (se avsnitt 21.2).

7 a §

Paragrafen är ny. Ändringen innebär att det införs en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid han har varit frihetsberövad i administrativ ordning enligt LVU. Bakgrunden till ändringen har redovisats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 17.4. I det

SOU 2004:122 Författningskommentar

681

avsnittet ges också utförliga kommentarer till stöd för paragrafens tillämpning.

Den omhändertagnes ålder har inte någon betydelse för frågan om avräkning. Av 1 § LVU framgår dock att ett frihetsberövande enligt den lagen kan komma ifråga enbart beträffande den som inte har fyllt 20 år.

Som framgår av lagtexten är ett krav för tillgodoräknande att frihetsberövandet till sin art har varit sådant att det är likvärdigt med häktning eller anhållande. Kravet är självklart uppfyllt i det fall den unge som omhändertagen enligt LVU har vistats på ett allmänt häkte. Om så ej är fallet torde det krävas att han under frihetsberövandet har vistats på ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU. Även LVU-vård på de särskilda ungdomshemmen kan dock ske i öppna former. Avgörande vid bedömningen av avräkningsfrågan bör därför vara under vilka former tvångsvården har verkställts i det konkreta fallet.

Den som har tagits in på särskilt ungdomshem får, under vissa förutsättningar, under högst två månader i följd beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn (15 b § LVU). Den frihetsinskränkning som den unge är utsatt för under en vistelse på en sådan enhet bör normalt utan närmare utredning kunna jämställas med ett straffprocessuellt frihetsberövande. I övriga fall krävs att domstolen gör en mer ingående prövning av förhållandena för att frihetsberövandets ingripandegrad skall kunna bedömas.

För avräkning krävs vidare att frihetsberövandet har skett på grund av misstanke om brott som sedermera prövats genom domen. Förutsättningen är densamma som gäller för avräkning av ett straffprocessuellt frihetsberövande vid dom på fängelse (enligt 19 a § lagen om beräkning av strafftid m.m.) respektive sluten ungdomsvård (enligt nya 13 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård).

Frågan om huruvida avräkning skall få ske skall prövas av domstolen i samband med att målet avgörs. Domstolen skall i domslutet ange till vilken tid påföljden skall anses verkställd genom frihetsberövandet. Som underlag vid sin bedömning skall domstolen ha en redovisning från det särskilda ungdomshemmet, av vilken det skall framgå dels den tidsmässiga omfattningen av frihetsberövandet, dels under vilka förhållanden den unge har varit frihetsberövad. Att SiS på begäran av domstol skall lämna de uppgifter som är av betydelse för domstolens beslut om

Författningskommentar SOU 2004:122

682

tillgodoräknande av frihetsberövande enligt förevarande paragraf framgår av 9 § förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.27. Redovisningen bör vara så utförlig att därav kan utläsas dels grunden för frihetsberövandet, dvs. vilka skäl som lagts till grund för beslutet om tvångsvård enligt LVU, dels frihetsberövandets omfattning och ingripandegrad. Självfallet skall endast sådant frihetsberövande som faktiskt ägt rum tas med, dvs. tid för permissioner, avvikanden och dylikt skall inte redovisas.

8 §

Ändringen i paragrafen är föranledd av den nya 7 a §.

34 kap.

8 §

Paragrafen är ny och reglerar situationen när den som dömts till ungdomstjänst har begått annat brott innan påföljden börjat verkställas. Domstolen skall, om påföljden även för detta brott bestäms till ungdomstjänst, iaktta att det sammanlagda antalet timmar ungdomstjänst inte blir högre än det antal timmar som skulle ha fastställts vid en gemensam påföljd för brotten.

Stadgandet är föranlett av att det bedöms som mindre lämpligt, inte minst på grund av svårigheterna för socialtjänsten att administrera ett mycket stort antal ungdomstjänsttimmar, att en ung person skall utföra mer än 150 timmar. Om någon begår nya brott innan den tidigare domen på ungdomstjänst börjat verkställas skall ungdomstjänst inte väljas som påföljd om brottens straffvärde är så högt att regeln i denna paragraf inte går att tillämpa.

11 §

I paragrafen finns bestämmelser om konkurrens vid verkställighet av mellan å ena sidan ett långvarigt frihetsberövande och å andra sidan andra påföljder. I såväl paragrafens första som andra stycke har ungdomstjänst lagts till i uppräkningen av påföljder som inte skall verkställas i de i paragrafen angivna situationerna. Den situation som avses med tillägget i första stycket torde dock, med tanke på förbudet att döma någon till livstids fängelse för brott

SOU 2004:122 Författningskommentar

683

som han begått innan han fyllt 21 år, mycket sällan om ens någonsin komma till användning.

35 kap.

11 §

Paragrafen är ny. I bestämmelsen föreskrivs preskriptionstider för en dom på ungdomstjänst.

36 kap.

12 §

Paragrafen, som enligt sin nuvarande lydelse reglerar särskild rättsverkan då påföljd efterges, har ändrats. Genom ändringen har det införts en möjlighet för domstolen att besluta att sådan rättsverkan skall inträda också i det fall den har meddelat straffvarning. Ändringen är föranledd av förslaget att den som har begått brott innan han har fyllt 18 år skall kunna meddelas straffvarning av domstol och inte bara som hittills av åklagare. Se avsnitt 7.5.4 och kommentaren till den nya 32 kap 6 §.

38 kap.

2 §

Paragrafen innehåller inte längre några bestämmelser som gäller påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Dessa återfinns i stället i 32 kap. 2 §. Paragrafen reglerar därför enbart situationen när vård med stöd av 31 kap. 2 §, dvs. vård enligt LVM, inte kunnat anordnas i enlighet med socialnämndens yttrande.

3 §

Paragrafen innehåller vissa forumregler. Regeln i första stycket såvitt gäller fråga om föreskrift om ungdomstjänst återfinns nu, med viss förändring till följd av att ungdomstjänst inte längre är en föreskrift vid påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten, i 32 kap. 3 §. I paragrafens tredje stycke har lagts till mål som gäller ny prövning av påföljdsfrågan vid socialtjänstpåföljd och ungdomstjänst.

Författningskommentar SOU 2004:122

684

6 §

Domförhetsreglerna i paragrafen har gjorts tillämpliga även i fall när fråga är om att enligt 32 kap. 3 § ompröva en tidigare dom på ungdomstjänst. Bestämmelserna gäller ungdomstjänst som huvudpåföljd och som tilläggspåföljd i kombination med socialtjänstpåföljd. Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella.

8 §

I paragrafen har ett tillägg gjorts som innebär att mål om omprövning av en tidigare dom på ungdomstjänst omfattas av bestämmelsens handläggningsregler. I de mål som omfattas av paragrafen skall huvudförhandling inte hållas. Det har bedömts tillräckligt att den unge bereds tillfälle att yttra sig. Muntligt förhör skall hållas vid tingsrätten om den unge begär det eller om rätten bedömer det erforderligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut, vilket innebär att 52 kap. RB är tillämpligt i hovrätt. Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella.

9 §

I paragrafen har tillägg gjorts som innebär att rättens beslut att meddela varning eller att upphäva en tidigare fastställd överenskommelse om behandling (ungdomskontrakt) och fastställa en ny sådan överenskommelse vid socialtjänstpåföljd skall gälla omedelbart, om inte något annat förordnas. Motsvarande tillägg har gjort beträffande rättens beslut att meddela varning vid dom på ungdomstjänst och rättens beslut att ändra omfattningen av en tidigare utdömd ungdomstjänst.

16 §

I paragrafen har gjorts ändringar av redaktionell art.

SOU 2004:122 Författningskommentar

685

21.4 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap.

7 §

Paragrafen anger förutsättningarna för att meddela åtalsunderlåtelse. Genom en ändring i första stycket har paragrafens tillämpningsområde begränsats till att avse brott som är begångna av den som har fyllt 18 år. Bakgrunden till ändringen är att åtalsunderlåtelse har ersatts med institutet straffvarning enligt LUL beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Se kap. 7 i den allmänna motiveringen samt avsnitt 21.6.

21 kap.

10 §

Paragrafen, som reglerar frågor om offentliga försvarares rätt till ersättning, har ett nytt andra stycke. De allmänna övervägandena för bestämmelsen finns i avsnitt 6.6.2.

Enligt paragrafen har offentliga försvarare rätt till skälig ersättning av allmänna medel för bl.a. arbete som uppdraget har krävt. För att ersättning skall utgå för visst arbete som försvararen utfört krävs att den yrkade ersättningen är ersättningsgill. Detta bestäms utifrån vad som kan anses ligga inom ramen för försvararuppdraget. Möjligheterna för offentliga försvarare att få ersättning för arbete som inte avser själva biträdet i processen är begränsade. Det råder således betydande restriktivitet i fråga om att tillerkänna försvarare ersättning för åtgärder som t.ex. främst är av kurativ natur.

Unga lagöverträdare särregleras i straffrättsligt hänseende. Även rättegången bör därför så långt möjligt anpassas efter den unges personliga mognad och särskilda förhållanden. Detta gör sig särkilt gällande för de allra yngsta lagöverträdarna. Det är således angeläget att genom särskilda insatser göra processen så begriplig som möjligt för en ung tilltalad. Bestämmelsen i andra stycket innebär att ett stort ansvar i detta hänseende läggs på försvararen. Denne bör t.ex. förbereda den unge väl inför rättegången och under rättegången vara särskilt vaksam på att den unge förstår vad som händer. Försvararen bör vidare fånga upp frågor och funderingar

Författningskommentar SOU 2004:122

686

som den unge kan ha sedan rättegången avslutats. Det är även angeläget att försvararen försäkrar sig om att den unge verkligen har förstått innebörden av domen. I mål med de allra yngsta lagöverträdarna bör försvararen normalt även ha ett engagemang i förhållande till den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att försvararuppdraget för tilltalade som inte fyllt 18 år i större mån än för äldre tilltalade kan omfatta arbete som har kurativa och pedagogiska förtecken. I mål där den s.k. brottmålstaxan är tillämplig torde bestämmelsen medföra att möjligheten att överskrida taxebeloppet kommer att användas i större utsträckning än i dag.

25 Kap.

1 §

I paragrafen har vidtagits redaktionella ändringar. Sålunda motsvaras första stycket av nu gällande andra stycket medan andra och tredje stycket motsvarar det nu gällande första stycket. Fjärde stycket är detsamma som det nu gällande tredje stycket. Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 16.8.3, är syftet härmed att tydliggöra att paragrafen innehåller tre självständiga fall då reseförbud och anmälningsskyldighet kan ersätta häktning.

I första stycket har tillagts att anmälningsplikten kan fullgöras även hos anvisad socialtjänst (se avsnitt 16.8.3). De fall där det ligger nära till hands att använda denna möjlighet är då personen ifråga har en fortlöpande och regelbunden kontakt med socialtjänsten. Ett annat fall är när avståndet mellan bostaden och polismyndigheten kan tala emot en anmälningsskyldighet hos polisen.

I enlighet med vad som redan gäller kan det föreskrivas att anmälningsskyldigheten skall fullgöras mer eller mindre ofta – ibland krävs kanske flera gånger dagligen medan det i andra fall kan räcka med någon eller några gånger per vecka.

2 §

I paragrafen har det uttryckligen angetts att domstolen har möjlighet att förena ett beslut om anmälningsskyldighet med sådana villkor som avser behandling, drogkontroll m.m. (se avsnitt

SOU 2004:122 Författningskommentar

687

16.8.3). I sak innebär detta tillägg inga förändringar i förhållande till gällande rätt.

De villkor som avses skall, som framgår av lagtexten, vara sådana som behövs för den misstänktes övervakande.

29 kap.

2 §

I paragrafens tredje stycke har i tydliggörande syfte angetts att bestämmelsen är tillämplig också i fråga om socialtjänstpåföljd enligt 32 kap. 1 § BrB (se avsnitt 21.3). Vidare har hänvisningen till 31 kap. 1 a § BrB bytts ut mot hänvisning till 32 kap. 5 § BrB. Ändringen är föranledd av att de närmare förutsättningarna för att påföljden sluten ungdomsvård skall komma ifråga har flyttats från 31 kap. 1 a § BrB till den nya paragrafen 32 kap. 5 § BrB, se avsnitt 21.3.

36 kap.

1 §

Ändringen i tredje stycket punkten 3 är föranledd av att åtalsunderlåtelse har ersatts med institutet straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Se kap. 7 i den allmänna motiveringen samt avsnitt 21.4 och 21.6.

49 kap.

5 §

Paragrafen behandlar sådana tingsrätts beslut som får överklagas särskilt.

Ändringen i punkten 6 innebär att tingsrättens beslut får överklagas särskilt om tingsrätten i dom prövat en fråga om omedelbar verkställighet av dom på sluten ungdomsvård enligt den nya bestämmelsen i 32 kap. 5 § tredje stycket BrB. Skälen till förslaget att domstolen skall kunna förordna att domen på sluten ungdomsvård skall gå i verkställighet trots att den inte har vunnit laga kraft är redovisade i den allmänna motiveringen i avsnitt 16.8.5. Se även avsnitt 21.3.

Författningskommentar SOU 2004:122

688

51 kap.

25 §

Paragrafen behandlar förbudet mot reformatio in pejus.

I första stycket finns huvudregeln som innebär att hovrätten inte med anledning av den tilltalades överklagande eller åklagarens överklagande till hans förmån får döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Eftersom överlämnande till särskild vård inte kan rangordnas i svårhetshänseende omfattas inte vårdpåföljderna, utom sluten ungdomsvård, av förbudet. Inte heller ungdomstjänst kan rangordnas i nämnt avseende i förhållande till andra påföljder. I första stycket finns därför ett tillägg som innebär att hovrätten även får döma till ungdomstjänst oavsett tingsrättens val av påföljd. Tillägget innebär vidare att om tingsrätten dömt till ungdomstjänst får hovrätten döma till annan påföljd utan begränsning. Även socialtjänstpåföljd har lagts till i första stycket. Socialtjänstpåföljd, som motsvarar påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt gällande rätt, är visserligen en av vårdpåföljderna. Tillägget har dock gjorts i syfte att undanröja möjligheterna till annan tolkning på denna punkt.

Ändringen i andra stycket är föranledd av att de närmare förutsättningarna för när påföljden sluten ungdomsvård skall komma i fråga återfinns i en ny paragraf.

I tredje stycket har ungdomstjänst lagts till. Tillägget är främst att betrakta som ett förtydligande av vad som redan följer av första stycket.

52 kap.

7 §

I paragrafen, som innehåller bestämmelser om kommunicering, har i tredje stycket tillagts att hovrätten får ändra tingsrättens beslut utan att höra motparten även när det gäller beslut i fråga om omedelbar verkställighet av dom på sluten ungdomsvård enligt den nya bestämmelsen i 32 kap. 5 § tredje stycket BrB. Skälen till förslaget att domstolen skall få förordna att domen på sluten ungdomsvård skall gå i verkställighet trots att den inte har vunnit

SOU 2004:122 Författningskommentar

689

laga kraft är redovisade i den allmänna motiveringen i avsnitt 16.8.5. Se även avsnitt 21.3.

21.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

19 §

Ändringen av förevarande paragraf är endast redaktionell.

21.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

4 §

Enligt paragrafen skall en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år bedrivas med särskild skyndsamhet. Paragrafens första mening har ändrats på så vis att skyndsamhetskravet har utvidgats till att gälla för alla brott med fängelse i straffskalan. Bakgrunden till förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.6.3. I första mening har också en redaktionell ändring vidtagits.

Enligt paragrafens andra mening skall förundersökningen vara avslutad och beslut i åtalsfrågan fattat senast inom sex veckor från den dag då den unge blev delgiven brottsmisstanken.

Av tredje meningen följer att tidsfristen för åtalets väckande får överskridas i vissa fall. Enligt gällande rätt får detta ske endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. I förslaget återfinns detta undantag under punkten 3. Utredningens förslag innebär att möjligheterna att överskrida tidsfristen utvidgas i vissa avseenden, vilka upptas i punkterna 1 och 2.

I punkten 1 har angetts att tidsfristen får förlängas om den misstänkte skall delta i medling enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott (medlingslagen).

Som närmare har redovisats i kap. 7 i den allmänna motiveringen föreslår vi att åtalsunderlåtelse ersätts med institutet straffvarning för den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Regeln i punkten 1 syftar till att öka förutsättningarna för att genomförda

Författningskommentar SOU 2004:122

690

eller planerade medlingar skall kunna beaktas av åklagaren vid prövningen av om straffvarning kan meddelas. Se avsnitt 13.8.1 i den allmänna motiveringen.

Även om ett medlingsförfarande enligt 6 § första stycket medlingslagen skall ske skyndsamt kan det ibland vara svårt att hinna genomföra medlingen inom den för åtals väckande föreskrivna sexveckorsfristen. Åklagaren kan enligt punkten 1 i dessa fall överskrida tidsfristen så att medlingsförfarandet hinner avslutas. På så sätt ges åklagaren möjlighet att beakta medlingen vid sin prövning av åtalsfrågan.

Fristen får alltså överskridas i de fall medling är aktuell. Det är inte tillräckligt att gärningsmannen sagt sig vara villig att genomgå medling. En förlängning av tiden kräver att företrädare för medlingsverksamheten meddelat att förutsättningarna för att hålla medling i ärendet är uppfyllda och att ett sådant förfarande är planerat att hållas en viss dag. En sådan underrättelse bör lämpligen ske inom ramen för det samrådsförfarande som skall äga rum mellan medlaren och förundersökningsledaren (6 § andra stycket medlingslagen).

Om den planerade medlingen av någon anledning inte kan genomföras på utsatt dag, t.ex. på grund av sjukdom, kan tidsfristen förlängas ytterligare en tid. Eftersom det är väsentligt att ungdomsmål handläggs skyndsamt bör utrymmet för att förlänga tidsfristen på grund av att medlingsförfarandet uppskjutits vara begränsat.

Av punkten 2 framgår att tidsfristen får överskridas också om åklagaren inom sexveckorsfristen har beslutat att kalla den unge till ett personligt sammanträffande enligt 19 §.

Som nämnts föreslår vi att åtalsunderlåtelse ersätts med institutet straffvarning för den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Vidare föreslås att åklagaren skall ta slutlig ställning till frågan om straffvarning skall meddelas först vid ett personligt sammanträffande med den unge. Sammanträffandet skall äga rum inom två veckor efter det att åklagaren har beslutat att kalla den unge till sig. Det kan antas att det i vissa fall är svårt att hinna genomföra ett sammanträffande inom sexveckorsfristen. Den nya ordningen förutsätter emellertid att åklagaren vid sammanträffandet med den unge, om det då visar sig att straffvarning inte kan meddelas, har kvar möjligheten att väcka åtal mot honom. Åklagaren har därför getts möjlighet att överskrida tidsfristen i

SOU 2004:122 Författningskommentar

691

sådana situationer. Ändringen har tidigare behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 7.5.3.

8 §

Ändringen är föranledd av att begreppet åtalsunderlåtelse har ersatts med straffvarning beträffande den som har begått ett brott innan han har fyllt 18 år (se vad som sagts ovan under kommentaren till 4 §).

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om bl.a. när socialnämndens yttranden skall hämtas in och vad yttrandena skall innehålla. De allmänna övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.

I första stycket har tidpunkten för när yttrande senast skall inhämtas ändrats. Ändringen innebär att tidpunkten för sådant inhämtande har tidigarelagts. Åklagaren skall göra detta senast när det finns skälig misstanke om att den unge har gjort sig skyldig till brott. Vid samma tidpunkt skall enligt gällande rätt åklagaren överväga dels om han skall överta ledningen av förundersökningen enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken, dels frågan om offentlig försvarare skall förordnas för den unge enligt 24 § LUL. Åklagaren kan alltså inte avvakta härmed, såsom fallet är enligt gällande rätt, tills han fattar beslut i åtalsfrågan.

Syftet med ändringen är att socialnämnden skall få ytterligare tid såväl för utredning av den unges personliga förhållanden och för planering av vilka åtgärder som bör vidtas som för upprättande av yttrande och vårdplan.

I första stycket har också ordet åtalsunderlåtelse ändrats till straffvarning (se härom 16 § nedan).

Användningsområdet för socialtjänstpåföljd har skärpts, se avsnitt 8.3.7 i den allmänna motiveringen. Som en följd av denna skärpning framgår i andra stycket att socialnämnden skall göra en bedömning av den unges behov av åtgärder för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Detta innebär en kvalificerad behovs- och riskbedömning. Socialtjänstpåföljd skall komma i fråga endast i fall där den unge har ett uttalat behov av vård och behandling för att inte återfalla i brott.

I andra stycket regleras också att socialnämnden, om den föreslår åtgärder som den unge samtycker till, skall upprätta ett ungdoms-

Författningskommentar SOU 2004:122

692

kontrakt. Ungdomskontraktet skall innehålla en redogörelse för den mellan socialnämnden och den unge överenskomna behandlingen. Handlingen skall undertecknas av företrädare för socialnämnden och av den unge. Eftersom förutsättningarna för vård och behandling normalt förbättras om den unges vårdnadshavare också samtycker till de planerade åtgärderna, är det önskvärt att även vårdnadshavaren undertecknar kontraktet om detta är görligt. Om domstolen fastställer den överenskommelse om behandling som framgår av ungdomskontraktet är den unge skyldig att uppfylla överenskommelsen. Socialnämnden kan dock inte åläggas någon motsvarande skyldighet. Det får dock förutsättas att socialnämnden inte frångår den ingångna överenskommelsen om vård- och behandlingsinnehåll m.m. om det inte finns mycket bärande skäl därför.

Ett ungdomskontrakt innebär i sak ingen förändring för den unge mot vad som gäller enligt den nuvarande ordningen. Den unge blir således inte mer bunden av att skriva under ett ungdomskontrakt än vad han idag blir av att muntligen ge sitt samtycke till de av socialnämnden planerade åtgärderna. Syftet med att upprätta ungdomskontrakt är i stället av pedagogisk natur. Det blir tydligare för den unge att fråga är om en reaktion på brott och vad som förväntas av honom till följd härav.

I andra stycket har vidare införts en ny mening som stadgar att åklagaren skall ange om det begärda yttrandet skall innehålla socialnämndens bedömning av den unges lämplighet för påföljden ungdomstjänst. Det är inte fråga om att socialnämnden därvid skall göra en särskild utredning av den unges förutsättningar för att kunna fullgöra en dom på ungdomstjänst, utan bedömningen bör kunna ske utifrån den utredning som normalt företas inför upprättande av yttrande.

Tillägget i andra stycket innebär också en möjlighet för åklagaren att begära socialnämndens bedömning av den unges behov av mentor. Socialnämnden kan naturligtvis behandla denna fråga i sitt yttrande även utan en uttrycklig begäran härom från åklagaren. Vid socialtjänstpåföljd skall insatsen kunna ingå i ungdomskontraktet eller vara en del av LVU-vården.

12 §

Ändringen är endast av redaktionell art.

SOU 2004:122 Författningskommentar

693

14 §

I paragrafen har, förutom vissa redaktionella ändringar, ett nytt sista stycke lagts till. Tillägget innebär ett förtydligande av gällande rätt. I lagtexten anges således uttryckligen att personer under 15 år som har gripits eller medtagits till förhör och som är skäligen misstänkta för brott får hållas kvar av polisen högst tre timmar efter gripandet eller sedan förhör avslutats med den unge (jfr prop. 1996/97:175 s. 4850). De allmänna övervägandena för bestämmelsen finns i avsnitt 6.6.4.

16 §

Begreppet åtalsunderlåtelse har ersatts med straffvarning beträffande den som har begått ett brott innan han har fyllt 18 år. Straffvarning kan meddelas, förutom som hittills enligt 17 §, också enligt 18 § i dess nya lydelse. I paragrafen har därför en hänvisning gjorts även till 18 §. Den nya ordningen innebär – som framgår av 18 § – att också de skäl som anges i 20 kap. 7 § RB skall utgöra grund för åklagaren att besluta om straffvarning enligt LUL. Det nuvarande andra stycket av 16 § har följaktligen tagits bort. Det nuvarande tredje stycket har flyttats till 18 §. Vi har behandlat ändringarna i kap. 7 i den allmänna motiveringen.

17 och 18 §§

Vi föreslår att begreppet åtalsunderlåtelse ersätts med straffvarning beträffande den som har begått ett brott innan han har fyllt 18 år (se kap. 7). I 17 och 18 §§ anges förutsättningarna för att meddela straffvarning. Innehållet i nuvarande 18 § har, med vissa förändringar, flyttats till 19 §.

De materiella ändringarna i 17 § är av högst begränsad omfattning. I tredje stycket har dock tillagts att vid bedömningen av om straffvarning skall meddelas, skall särskilt beaktas den unges vilja att medverka till att medling enligt medlingslagen kommer till stånd. Bakgrunden till ändringen har redovisats i avsnitt 13.8.1. Som där angetts är syftet med ändringen att rikta uppmärksamheten på medlingens betydelse vid straffvarning och därigenom bidra till en ökad användning av medlingsinstitutet. Ändringen är närmast ett förtydligande av vad som gäller redan i dag (jfr prop. 1994/95:112 s. 77 f., 100 f.). Det bör ankomma på RÅ att utfärda

Författningskommentar SOU 2004:122

694

anvisningar till ledning för åklagarnas bedömning i fråga om betydelsen av medling för beslut om straffvarning.

18 § har fått ett nytt innehåll. Där anges vilka skäl som åklagaren får lägga till grund för ett beslut om straffvarning utöver vad som framgår av 17 §.

Av första stycket framgår att straffvarning får beslutas med stöd av de skäl som anges i 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Ändringen är föranledd av att också åtalsunderlåtelse i rättegångsbalken ersätts med straffvarning beträffande den som har begått brott innan han fyllt 18 år (avsnitt 7.5.5). Som en konsekvens har tillämpningsområdet för åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB begränsats till att avse den som begått brott efter det att han fyllt 18 år (se kommentaren till den paragrafen, avsnitt 21.4).

Möjligheten att meddela straffvarning med hänvisning till de skäl som anges 20 kap. 7 § RB skall – i likhet med i gällande rätt – vara subsidiär i förhållande till bestämmelserna i 17 § LUL. Först sedan det har konstaterats att straffvarning inte kan beviljas med stöd av 17 § skall alltså åklagaren överväga att tillämpa bestämmelserna i den aktuella paragrafen.

I andra stycket återfinns den bestämmelse som i dag upptas i 16 § tredje stycket, nämligen att i fråga om straffvarning sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a § RB.

19 och 20 §§

Nu gällande 19 § har flyttats till 20 §. Den nuvarande 20 § innehåller bestämmelser som inte längre erfordras på grund av att straffvarning enligt 18 § skall kunna meddelas med stöd av de skäl som anges i 20 kap. 7 § RB. Dessa bestämmelser har därför tagits bort.

Av den allmänna motiveringen framgår att den som har begått brott innan han har fyllt 18 år kan meddelas straffvarning, se kap. 7.

Paragraferna innehåller bestämmelser om det personliga sammanträffandet mellan åklagaren och den unge vid beslut om straffvarning. Paragraferna har ändrats i vissa avseenden beträffande formerna för fattandet av beslut om straffvarning och för underrättelsen till den unge om beslutet. Skälen bakom ändringen är redovisade i avsnitt 7.5.3.

Om åklagaren bedömer att det finns förutsättningar för att meddela den unge straffvarning skall han enligt 19 § första stycket kalla honom eller henne till ett personligt sammanträffande med

SOU 2004:122 Författningskommentar

695

åklagaren. Till skillnad från gällande rätt skall alltså åklagaren kalla den unge till sammanträdet om han vid en preliminär bedömning har funnit att det finns förutsättningar för en straffvarning. Han skall först vid sammanträffandet ta slutlig ställning till frågan om straffvarning skall meddelas.

I 19 § andra stycket anges att sammanträffandet skall äga rum inom två veckor efter det att åklagaren har beslutat att kalla den unge och att sammanträffandet får äga rum senare endast om det är uppenbart att det inte kan genomföras inom denna tid. Den tidsrymd inom vilken sammanträffande skall hållas överensstämmer med de nuvarande bestämmelserna. Även möjligheten att överskrida tidsfristen är oförändrad i förehållande till gällande rätt.

Bestämmelserna i 19 § tredje stycket har sina motsvarigheter i nuvarande 18 § första stycket andra och tredje meningen och innebär alltså inga nyheter i sak.

Av 19 § fjärde stycket framgår att åklagaren skall ta slutlig ställning till frågan om straffvarning skall meddelas först vid sammanträffandet. Åklagaren skall också underrätta den unge om beslutet vid sammanträdet. I likhet med vad som gäller i dag bör den unge även få del av beslutet i skriftlig form. Oavsett vilken bedömning åklagaren gör i frågan om huruvida straffvarning skall meddelas den unge, är det viktigt att han på ett pedagogiskt och tydligt sätt motiverar sitt ställningstagande för den unge.

Av 19 § femte stycket framgår att den unges personliga närvaro vid sammanträdet hos åklagaren i princip skall utgöra ett villkor för att straffvarning skall kunna meddelas. Möjligheten att frångå huvudregeln är ytterst begränsad. Endast om synnerliga skäl talar för det får straffvarning meddelas den unge utan att han har kallats att inställa sig personligen hos åklagaren. Det kan t.ex. vara motiverat att frångå huvudregeln i det fall den unge har tagits in på ett särskilt ungdomshem enligt 12 § LVU i en annan del av landet. I en sådan situation skall den unge underrättas skriftligen om beslutet. Detta bör göras av institutionspersonalen under lämpliga former. Om åklagaren har kallat den unge till sammanträdet finns det alltså inget utrymme för att meddela beslutet endast skriftligen.

Vid sammanträffandet skall åklagaren, enligt 20 § första och andra meningen, tala med den unge om brottet och följderna av detta. Han skall därvid bereda den unge möjlighet att redovisa sin inställning till de frågor som anges i 17 § tredje stycket. Ändringen innebär en utvidgning i förhållande till gällande rätt. Enligt den nuvarande ordningen bör åklagaren nämligen inte ta upp frågan om

Författningskommentar SOU 2004:122

696

den unge har försökt gottgöra eller avhjälpa skada som har uppkommit genom brottet, eftersom beslutet att meddela åtalsunderlåtelse redan har fattats när sammanträdet hålls och beslutet om åtalsunderlåtelse inte bör kunna återkallas enbart av det skälet att den unge inte har uppfyllt ett tidigare åtagande att göra rätt för sig. Vad som framkommit vid sammanträdet blir med den nya regleringen en naturlig del av åklagarens beslutsunderlag vid bedömning av om straffvarning kan meddelas. Att olika frågor på detta sätt behandlas vid sammanträdet kan dessutom ha ett betydande pedagogiskt värde för den unge.

Bestämmelsen i tredje meningen har sin motsvarighet i nuvarande 19 §.

21 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om den samverkan som skall ske mellan åklagaren och socialnämnden.

Ändringen i första stycket är föranledd av att åtalsunderlåtelse ersatts med straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år (se kommentaren till 17 och 18 §§). Socialnämnden skall som tidigare erhålla en underrättelse om åklagarens beslut att meddela straffvarning om någon åtgärd från nämndens sida förutsätts. Emellertid har även domstolen getts möjlighet att meddela straffvarning enligt en ny 32 kap. 6 § BrB (se avsnitt 7.5.4 och kommentaren till nämnda paragraf, avsnitt 21.3). Till grund för en sådan straffvarning kan ej ligga någon förutsättning att socialnämnden skall vidta någon åtgärd. Socialnämnden skall således inte på grund av föreskrift i denna paragraf underrättas i det fall straffvarning meddelas den unge av domstol.

I andra stycket har en bestämmelse om återrapporteringsskyldighet för socialnämnden införts. Bakgrunden till ändringen är redovisad i den allmänna motiveringen, se avsnitt 7.5.7. Som en konsekvens av ändringen har den nu gällande bestämmelsen i 3 § förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare upphävts (se kommentaren till den paragrafen, avsnitt 21.22).

SOU 2004:122 Författningskommentar

697

22 §

Paragrafen innehåller dels i första stycket ett skötsamhetskrav för den som har meddelats straffvarning, dels i andra stycket förutsättningarna för återkallelse av beslutet härom.

Den nya utformningen av första stycket är föranledd av att straffvarning kan meddelas enligt såväl 17 som 18 § LUL. Även domstol har getts möjlighet att i vissa fall meddela straffvarning enligt en ny 32 kap. 6 § BrB (se avsnitt 7.5.4 och kommentaren till nämnda paragraf, avsnitt 21.3). Lydelsen av första stycket innebär att skötsamhetskravet, till skillnad från vad som är fallet i dag, gäller för alla dem som meddelats straffvarning av åklagaren. Även den som meddelats straffvarning av domstol omfattas av skötsamhetskravet (se härom dock kommentaren till 32 kap. 6 § BrB).

Den möjlighet att återkalla ett beslut om åtalsunderlåtelse som finns i dag bör finnas kvar. De materiella förutsättningarna för att återkalla ett av åklagaren meddelat beslut om straffvarning föreslås inte ändrade. Ändringen i andra stycket beror på att domstolens dom, varigenom den unge meddelas straffvarning, är ett avgörande som vinner rättskraft. Åklagarens beslut om straffvarning är inte definitivt på samma sätt. Även om det för domstolen inte finns någon motsvarighet till åklagarens möjlighet till återkallelse, kan domstolen, om den unge återfaller i brott, beakta en tidigare meddelad straffvarning vid påföljdsvalet och straffmätningen (se avsnitt 21.3). Inget hindrar heller att åklagaren vid sin prövning av om åtal skall väckas beaktar det förhållandet att den unge inte har uppfyllt skötsamhetskravet som följt på en tidigare meddelad straffvarning av domstol.

23 §

Paragrafen har delvis fått en nytt innehåll.

I första stycket anges att kravet på synnerliga skäl skall vara uppfyllt även när det gäller anhållande av en person i den aktuella åldern. Bakgrunden till förslaget framgår av avsnitt 16.8.2.

I ett nytt andra stycke har det införts en bestämmelse om en särskild handläggningsordning mellan åklagaren och socialtjänsten när frågan om häktning uppkommer. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 16.8.4.

Den i första meningen angivna tidpunkten för underrättelsen till socialnämnden sammanfaller med åklagarens skyldighet att under-

Författningskommentar SOU 2004:122

698

rätta en anhållens närstående (24 kap. 9 § RB). Till skillnad från den senare paragrafen är underrättelseskyldigheten här inte begränsad till sådana situationer då detta kan ske utan men för utredningen. Däremot bör det, i likhet med vad som gäller enligt 24 kap. 9 § RB, vara tillräckligt att underrättelsen till socialnämnden avser endast själva anhållandet.

Enligt andra och tredje meningen skall nämnden snarast möjligt och senast den dag åklagaren anger skriftligen till åklagaren redovisa sitt ställningstagande i frågan om vilka insatser inom socialtjänsten som kan anvisas som alternativ till häktning.

24 §

Paragrafen har ett nytt andra stycke som innebär ett särskilt lämplighetskrav på den som skall förordnas som offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år. De allmänna övervägandena finns i avsnitt 6.6.2.

Advokater har redan genom sin advokattitel genomgått en lämplighetsprövning. Vidare ställs ett allmänt lämplighetskrav på den advokat som skall förordnas som offentlig försvarare. Bestämmelsen i andra stycket innebär emellertid att de som skall förordnas som försvarare för de allra yngsta lagöverträdarna bör vara särskilt lämpliga för uppdraget. Detta gäller främst i fråga om försvararens personliga egenskaper. Det är viktigt att försvararen kan vinna den unges förtroende, vilket förutsätter förmåga att sätta sig in i den unges situation och att kunna kommunicera med den unge. Försvararen skall också kunna vinna förtroende hos den unges vårdnadshavare, om inte skäl talar mot en sådan kontakt. Utöver erfarenheter av ungdomsmål, bör försvararen ha goda kunskaper om den socialrättsliga lagstiftningen och de åtgärder som kan vidtas inom socialtjänsten för unga lagöverträdare. Advokat skall t.ex. kunna åberopa att han har genomgått för uppdraget adekvat utbildning. I övrigt torde domstolen vid förordnande av offentlig försvarare för misstänkt under 18 år ha att beakta hur advokaten har utfört tidigare uppdrag som försvarare, i synnerhet uppdrag i ungdomsmål.

Det särskilda lämplighetskravet skall dock inte på något sätt inskränka de möjligheter som den tilltalade enligt nu gällande regler och praxis har att själv påverka vem som utses som försvarare för honom.

SOU 2004:122 Författningskommentar

699

26 §

Paragrafens tillämpningsområde har utökats till samtliga instanser.

28 §

I paragrafen anges de påföljder som rätten kan döma till endast under förutsättning att det i målet finns ett yttrande enligt 11 §. Ungdomstjänst har tillkommit. Övrig ändring är föranledd av att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten har bytt namn till socialtjänstpåföljd.

30 a §

Bestämmelserna i LUL är tillämpliga även på handläggning av mål som rör frågan om omprövning av en utdömd påföljd enligt 32 kap. 2 § och 32 kap. 3 § tredje och fjärde styckena brottsbalken. Vissa av bestämmelserna om rättegång gäller emellertid enligt sin lydelse endast när fråga är om huvudförhandling. Så är fallet beträffande t.ex. domstolens underrättelseskyldighet m.m. i 26 § och skyldigheten att muntligen avkunna dom vid huvudförhandling i 30 §.

Paragrafen är ny och innebär att 26 § och 30 § skall äga motsvarande tillämpning i mål om ny prövning av påföljdsfrågan i anledning av en tidigare dom på socialtjänstpåföljd eller ungdomstjänst. Av detta följer att domstolen vid ny prövning av påföljdsfrågan skall underrätta bl.a. den dömdes vårdnadshavare om åklagarens talan i målet och om tidpunkten för eventuellt sammanträde. Även socialtjänsten skall underrättas om tidpunkten för sammanträdet. Vidare skall bl.a. den unges vårdnadshavare i vissa fall höras vid ett sammanträde. Dessutom skall domstolen, om sammanträde äger rum, som huvudregel avkunna sitt beslut muntligen vid detta. De allmänna övervägandena för paragrafens införande finns i avsnitt 6.6.3.

Varning

30 b §

Paragrafen är ny och föreskriver en rätt för åklagaren att meddela den som dömts till socialtjänstpåföljd eller till ungdomstjänst en varning om den dömde har misskött vad som åligger honom enligt domen.

Författningskommentar SOU 2004:122

700

I första stycket regleras den situationen att den dömde har brutit mot den överenskommelse om behandling som framgår av ett ungdomskontrakt som bifogats domen på socialtjänstpåföljd. Om påföljden innebär att den unge samtyckt till den av socialtjänsten för honom planerade vården och behandlingen, innebär domen en skyldighet för den dömde att uppfylla sin del av överenskommelsen. Det är angeläget att rättsväsendet reagerar på misskötsamhet av kontraktet. Eftersom det dock skulle föra för långt att låta domstolen pröva annat än mer allvarliga fall av sådan misskötsamhet, har åklagaren givits en möjlighet att meddela den unge en varning om det bedöms vara en tillräcklig åtgärd. Det är i sammanhanget av största betydelse att socialnämnden uppfyller skyldigheten att återrapportera fall av misskötsamhet till åklagaren. Denna skyldighet framgår av 12 kap. 8 § SoL.

Andra stycket innehåller motsvarande bestämmelser för fall där den dom dömts till ungdomstjänst inte iakttar vad som åligger honom enligt domen.

Om åklagaren finner att det finns skäl att meddela den dömde en varning enligt första eller andra stycket, skall han enligt paragrafens tredje stycke så snart som möjligt meddela beslut härom vid ett personligt sammanträffande med den dömde. Den unges vårdnadshavare m.fl. samt företrädare för socialtjänsten bör normalt underrättas om tidpunkten för ett sådant sammanträffande. Åklagarens beslut om varning skall även manifesteras i skriftlig form och beslutet kan överprövas i enlighet med det överprövningsförfarande som gäller för åklagarverksamheten. Den unge och dennes vårdnadshavare får anses ha ett legitimt intresse av att få saken överprövad.

Av fjärde stycket framgår att 20 § i tillämpliga delar skall gälla för ett sådant personligt sammanträffande varom nu är i fråga. Detta innebär att åklagaren skall bereda den unge en möjlighet att redovisa sin inställning till vad socialtjänsten lägger honom till last. Om varning därefter meddelas den unge skall åklagaren förklara innebörden härav och vad följderna kan bli om den unge fortsätter att missköta en utdömd socialtjänstpåföljd eller ungdomstjänst.

32 a §

Paragrafen är ny och innebär en möjlighet att förordna juridiskt biträde för misstänkt under 15 år vid brottsutredning enligt 31 §. De allmänna övervägandena för paragrafens införande finns i

SOU 2004:122 Författningskommentar

701

avsnitt 6.6.4. Möjligheten skall användas mycket restriktivt. Skäl att förordna juridiskt biträde kan föreligga när fråga är om mycket allvarlig brottslighet, när brottsutredningen med stor sannolikhet kommer att pågå under lång tid och omfatta ett stort antal förhör med den unge eller när man kan förutse att omfattande skadeståndsanspråk kommer att göras gällande mot den unge. Tingsrätten skall pröva sådant behov efter ansökan av åklagaren eller den misstänktes vårdnadshavare. Till juridiskt biträde skall förordnas en advokat. De särskilda lämplighetskrav som ställs på offentliga försvarare för tilltalade under 18 år gäller även för ett juridiskt biträde för en brottsmisstänkt under 15 år. En hänvisning görs vidare till flera av bestämmelserna i 21 kap. RB som rör offentliga försvarares uppdrag.

35 §

I paragrafens andra stycke görs ett tillägg till förtydligande av vad som följer redan av gällande rätt. I sak är paragrafen således oförändrad.

Se även kommentaren till 14 §.

36 §

Paragrafen reglerar vilka tvångsmedel som får användas mot brottsmisstänkta under 15 år. I katalogen över tillåtna tvångsmedel har lagts till tagande av fotografi och fingeravtryck enligt 28 kap. 14 § RB, s.k. daktning. Möjligheten bör användas med restriktivitet och inte utnyttjas för framtida identifiering. I övrigt är det endast språkliga ändringar i paragrafen. De allmänna övervägandena finns i avsnitt 6.6.4.

21.7 Förslaget till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

12 a §

Ändringen i paragrafens första stycke är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

Författningskommentar SOU 2004:122

702

21.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

18 §

De i paragrafens fjärde stycke punkten 3 gjorda ändringarna är föranledda av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

21.9 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

2 kap.

4 §

Paragrafen, som innehåller förutsättningarna för jämkning av skadeståndsskyldigheten för unga, har ändrats genom att tillämpningsområdet utvidgats till att omfatta också åldersgruppen 18–20 år. Någon annan ändring i vad gäller förutsättningarna för jämkning har inte varit avsedd. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 19.4.2.

21.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

22 §

I paragrafen ges regler om hur tid för frihetsberövande, varunder ett fängelsestraff skall anses verkställt, skall läggas ut i samband med strafftidsbeslut. I paragrafen har tagits in en hänvisning till den nya bestämmelsen i 33 kap. 7 a § BrB om fakultativ avräkning vid frihetsberövanden som ägt rum med stöd av LVU (se avsnitt 17.4).

SOU 2004:122 Författningskommentar

703

21.11 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m.

6 §

Av paragrafen framgår att när en häktad har tagits in i häkte eller kriminalvårdsanstalt skall häktet eller anstalten så snart det kan ske hos kriminalvårdsstyrelsen höra efter om verkställbar dom i annat mål föreligger mot den häktade. I paragrafen har lagts till att om den häktade inte har fyllt 21 år skall också Statens institutionsstyrelse tillfrågas härom. Ändringen är föranledd av den nya bestämmelsen om att den som har dömts till sluten ungdomsvård kan erhålla samtidig verkställighet av häktning och sluten ungdomsvård i det fall den unge häktas för nya brott innan verkställigheten av domen har påbörjats. Se 10 § andra stycket lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård (avsnitt 21.2) och avsnitt 14.3.3 i den allmänna motiveringen.

7 och 8 §§

Ändringarna är föranledda av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

21.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

1 §

Paragrafen reglerar bl.a. skyldigheten att behandla häktade personer så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas och att vidta åtgärder för att ge den häktade det personliga stöd och annan hjälp som han eller hon behöver.

När det gäller häktade som är under 21 år ställs ytterligare krav i 3 § andra stycket. Där anges att förvaringen och den gemensamma vistelsen skall utformas så att häktade i den åldersgruppen inte utsätts för olämpligt inflytande av andra häktade.

Motsvarande bestämmelser beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt efter dom på fängelse finns i 1 kap.4 och 8 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Författningskommentar SOU 2004:122

704

I ett nytt tredje stycke har tagits in en bestämmelse som syftar till att tydliggöra kriminalvårdens ansvar för unga häktade (se avsnitt 16.8.8). Där anges att förhållandena för unga under 18 år skall vara anpassade till de ungas särskilda behov och att de unga under vistelsen skall bli föremål för särskilda insatser i syfte att underlätta deras situation.

De ungas särskilda behov motiverar små grupper, särskild verksamhet, hög personaltäthet och utvecklade arbetsmetoder. För att behoven skall bli tillgodosedda kan det krävas kompetensutveckling samt resurs- och lokalmässiga förändringar.

De unga bör särskiljas från äldre häktade i så stor utsträckning som möjligt, bl.a. för att minska risken för menligt inflytande och för att möjliggöra ett aktivt påverkansarbete. Vid storstadshäktena kan antalet unga häktade antas vara tillräckligt stort för att man skall kunna inrätta särskilda ungdomsavdelningar, i vart fall om åldersgruppen utsträcks till unga under 21 år. Om de unga häktade samlas på en särskild avdelning bör möjligheterna att bygga upp en stadigvarande ungdomsverksamhet kunna öka betydligt. Bl.a. bör förutsättningarna för att erbjuda de intagna gemensamhet med jämnåriga och kontakter med omvärlden, t.ex. frivilligorganisationer, kunna förbättras genom en sådan ordning.

Under vistelsen i häktet skall de unga bli föremål för särskilda insatser i syfte att underlätta deras situation. Det kan röra sig om skolverksamhet och programverksamhet av olika typer. Programmen kan syfta till att t.ex. motivera den unge och vara en början på en påverkans- och utvecklingsprocess. Det är viktigt att personalen finns närvarande i de fall verksamheten sker i små grupper av unga och även i övrigt när de unga vistas i gemensamhet.

De särskilda insatserna kan även bestå av individuella stödjande samtal. Det finns också ofta behov av olika former av informationsinsatser. De kan avse såväl generell samhällsinformation om t.ex. kronofogdemyndighetens verksamhet som individuell information om behandlingsalternativ m.m. Det bör tillses att den unge under vistelsen har regelbunden kontakt med socialtjänsten och, när så bedöms som lämpligt, också med frivården.

Det är vidare angeläget att alla möjligheter till fysiska aktiviteter och utomhusvistelser för de unge tas till vara.

I 4 § anges att vid behandlingen av den häktade skall hänsyn tas till hans hälsotillstånd. Eftersom ett frihetsberövande innebär särskilda risker för unga människor är det viktigt att deras behov av bl.a. kurator och sjukvårdspersonal är tillgodosett. Företrädare för

SOU 2004:122 Författningskommentar

705

sådana yrkeskategorier, som alltså skall stå till häktets förfogande, bör samverka med socialtjänsten och häktespersonalen i arbetet med den unge. Ett sådant samarbete kan ske t.ex. inom en för detta ändamål inrättad arbetsgrupp.

23 §

Ändringen i paragrafens första stycke punkt 5 är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

21.13 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

1 §

Ändringen i paragrafens första stycke punkt 5 är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

21.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd

1 §

Paragrafens första stycke punkten 5 har ändrats. Ändringen är föranledd av att ungdomstjänst inte längre är en föreskrift vid överlämnande till vård inom socialtjänsten utan en självständig påföljd som regleras i 32 kap 3 § BrB (se kommentaren till denna paragraf i avsnitt 21.3). Hänvisningen till 32 kap. 4 § BrB gäller de fall då ungdomstjänst utgör tilläggspåföljd vid en dom på socialtjänstpåföljd.

Författningskommentar SOU 2004:122

706

21.15 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7 kap.

19 §

Ändringen i paragrafens första stycke punkt 3 är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

21.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

3 §

I paragrafens andra stycke finns en ändring som är föranledd av att reglerna i BrB om sluten ungdomsvård har flyttats från 31 kap. 1 a § till 32 kap. 5 §.

22 §

I paragrafen finns bestämmelser om förebyggande insatser, s.k. mellantvång. Med tillämpning av mellantvånget kan socialnämnden ge stöd och hjälp för att bryta en destruktiv utveckling hos den unge, trots att den unge, om han fyllt 15 år, eller vårdnadshavaren inte samtycker till insatserna. Det finns emellertid inga medel för socialnämnden att tvinga den unge att genomföra de insatser som beslutats med stöd av paragrafen.

Paragrafen har ett nytt andra stycke. Våra allmänna överväganden i denna del finns i avsnitt 12.6.3. Bestämmelsen innebär att socialnämnden även kan utse en mentor som förebyggande insats vid mellantvång. Insatsen skall användas i situationer när den unge har behov av särskilt stöd och vägledning av en vuxen person för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. I likhet med vad som gäller för kontaktperson enligt första stycket 1, skall insatsen mentor kunna kombineras med deltagande i behandling i öppna former inom socialtjänsten (första stycket 2). Innebörden av insatsen mentor enligt denna paragraf är densamma som insatsen

SOU 2004:122 Författningskommentar

707

mentor enligt 3 kap. 6 § tredje stycket SoL. Se därför även kommentaren till detta lagrum i avsnitt 21.31.

I nuvarande andra och tredje styckena – hädanefter tredje och fjärde styckena – har tillägg gjorts som är föranledda av att mentor införts som ny förebyggande insats vid mellantvång. Även vid beslut om att utse en mentor skall det således enligt det nya tredje stycket finnas en behandlingsplan. Det är viktigt att behandlingsplanen är så konkret som möjligt och ställer upp målsättningarna med insatsen. Planen bör även innehålla uppgifter om vad som åligger socialtjänsten i förhållande till såväl mentorn som den unge. I fråga om omprövning av beslut om mentor och upphörande av insatsen gäller enligt det nya fjärde stycket samma bestämmelser som för de övriga förebyggande insatserna.

21.17 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.

3 §

Ändringen i paragrafens punkt 4 är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

19 §

Ändringen i paragrafen är föranledd av att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten, som skall benämnas socialtjänstpåföljd, har tagits in i en ny paragraf, 32 kap. 1 § BrB (se avsnitt 21.3).

19 a §

Paragrafen har ändrats till följd av att sluten ungdomsvård har flyttats till en ny paragraf, 32 kap. 5 § BrB (se avsnitt 21.3). En ändring har vidare gjorts med anledning av att lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister tidigare har upphört att gälla och ersatts av bl.a. lagen (1998:620) om belastningsregister.

Författningskommentar SOU 2004:122

708

22 a §

Paragrafen är ny och har tillkommit som en följd av att ungdomstjänst har införts som en ny självständig påföljd (se kommentaren till 32 kap. 3 § BrB, avsnitt 21.3). Kommunerna har ansvar för att administrera ungdomstjänsten.

21.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

1, 5, 8, 11, 15 och 29 §§

I paragraferna har hänvisningarna till 31 kap. 1 a § BrB bytts ut mot hänvisningar till 32 kap. 5 § BrB. Ändringarna är föranledda av att de närmare förutsättningarna för att påföljden sluten ungdomsvård skall komma ifråga har flyttats från 31 kap. 1 a § BrB till den nya paragrafen 32 kap. 5 § BrB, se avsnitt 21.3.

21.19 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård

4 och 7 §§

I paragraferna har hänvisningarna till 31 kap. 1 a § BrB bytts ut mot hänvisningar till 32 kap. 5 § BrB. Ändringarna är föranledda av att de närmare förutsättningarna för att påföljden sluten ungdomsvård skall komma ifråga har flyttats från 31 kap. 1 a § BrB till den nya paragrafen 32 kap. 5 § BrB, se avsnitt 21.3.

21.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

6 §

I paragrafens första stycke har gjorts ett tillägg som är föranlett av att socialtjänstpåföljdens användningsområde i högre grad skall vara kopplat till risken för att den unge fortsätter med brottslig verksamhet. Det läggs således större vikt vid att de åtgärder som

SOU 2004:122 Författningskommentar

709

socialnämnden föreslår också kan antas bidra till att den unge inte begår nya brott.

21.21 Förslaget till förordning om ändring i förordning om fingeravtryck m.m. (1992:824)

1 §

I 36 § LUL har tagande av fotografi och fingeravtryck enligt vad som följer av 28 kap. 14 RB lagts till bland de tvångsmedel som enligt paragrafen är tillåtna mot brottsmisstänkta under 15 år (se avsnitt 21.6). Som en följd härav har ifrågavarande paragraf kompletteras med en hänvisning även till LUL.

21.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

3 §

Vi föreslår att den nuvarande paragrafen, som innehåller regler som har ersatts av en ny bestämmelse i 21 § LUL (se avsnitt 21.6), upphävs och att en ny paragraf införs med samma beteckning.

Innehållet i paragrafen är nytt. Våra allmänna överväganden finns i avsnitt 8.3.6. Genom bestämmelsen uppmanas åklagare och polismän samt domare som handlägger ungdomsärenden och ungdomsmål att delta i sådana sammankomster som socialnämnden anordnar med stöd av 5 kap. 1 a § SoL (se även kommentaren till denna paragraf i avsnitt 21.31). Bestämmelsen innebär emellertid ingen skyldighet för polis- och åklagarmyndigheterna eller domstolarna att låta sig representeras i dessa sammanhang.

Syftet med bestämmelsen är att det vid sammankomsterna skall ske ett utbyte av information och erfarenheter mellan representanterna för polis- och åklagarmyndigheterna, domstolarna och socialtjänsten i frågor som rör handläggningen av ungdomsärenden och ungdomsmål. Bestämmelsen skall ses i ljuset av reglerna om specialisering vid sådan handläggning i LUL, som gäller för såväl åklagare och polis som domare. Genom införandet av denna paragraf poängteras att samverkan och samarbete mellan social-

Författningskommentar SOU 2004:122

710

tjänsten och rättsväsendet är ett led i nämnda specialisering. Det är angeläget att myndigheterna har en samsyn kring arbetet med unga lagöverträdare, eftersom detta positivt påverkar kvaliteten på handläggning av ungdomsärenden och ungdomsmål.

Det i paragrafen förordade utbytet av information och erfarenheter gäller självfallet endast uppgifter av generell och övergripande karaktär. Det är alltså inte fråga om att utbyta uppgifter om enskilda ärenden. Det förordade informations- och erfarenhetsutbytet aktualiserar således inte några sekretessfrågor.

5 §

Paragrafen har ändrats till följd av att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i stället har fått benämningen socialtjänstpåföljd (se kommentaren till 32 kap. 1 § BrB i avsnitt 21.3), och att bestämmelserna i 38 kap. 2 § BrB såvitt avser bl.a. undanröjande av denna påföljd har ersatts av bestämmelser i 32 kap. 2 §. Vidare har ett tillägg gjorts som innebär att paragrafens handläggningsregel skall gälla även i de fall då fråga uppkommer om att t.ex. undanröja en tidigare utdömd ungdomstjänst.

21.23 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt

3 kap.

6 §

I första stycket, punkten 2, har hänvisningen till 31 kap. 1 a § BrB bytts ut mot hänvisning till 32 kap. 5 § BrB. Ändringen är föranledd av att de närmare förutsättningarna för att påföljden sluten ungdomsvård skall komma ifråga har flyttats från 31 kap. 1 a § BrB till den nya paragrafen 32 kap. 5 § BrB, se avsnitt 21.3.

SOU 2004:122 Författningskommentar

711

21.24 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol

16 §

Ändringen i paragrafens första stycke är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

21.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen

2 §

Paragrafen har en ny punkt 14, som innebär att ett nytt specifikt uppdrag ges till Socialstyrelsen. Skälen härför redogör vi för i den allmänna motiveringen i avsnitt 18.3. Uppdraget gäller främst gentemot socialtjänsten i kommunerna.

21.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

3 §

I paragrafen anges vilka personer som skall registreras i belastningsregistret på grund av domar eller beslut som har meddelats i riket.

Av punkten 3 framgår att registret skall innehålla uppgifter om den som har förklarats fri från påföljd med tillämpning av 30 kap. 6 § BrB. I punkten har lagts till att detsamma skall gälla den som har meddelats straffvarning med tillämpning av den nya bestämmelsen i 32 kap 6 § BrB.

I punkten 4 har intagits åklagares beslut att enligt 18 § LUL inte åtala för brott.

Bakgrunden till ändringarna är att åtalsunderlåtelse har ersatts med institutet straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. I anslutning härtill har ändringar gjorts i 18 § LUL. Straffvarning skall kunna meddelas även av domstol. Se kap. 7 i den allmänna motiveringen samt avsnitt 21.3, 21.4 och 21.6.

Författningskommentar SOU 2004:122

712

16 §

Paragrafen innehåller regler om när uppgifter skall gallras med anledning av att en dom eller ett beslut har ändrats på så sätt att förutsättningarna för registrering inte längre föreligger. En uppgift i registret skall enligt punkt 5 gallras om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse har återkallats. I ett tillägg till punkten anges att gallring skall ske också i det fall återkallelsen avser ett beslut om straffvarning. Ändringen är föranledd av att begreppet åtalsunderlåtelse har ersatts med institutet straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Se kap. 7 i den allmänna motiveringen samt avsnitt 21.4 och 21.6.

17 §

Paragrafen innehåller regler om att uppgifter skall gallras då en viss tid har förflutit.

I punkten 6 har ”överlämnande till vård inom socialtjänsten” bytts ut mot ”socialtjänstpåföljd”. Vi har behandlat den ändrade benämningen på påföljden i den allmänna motiveringen, se avsnitt 8.3.8.

Punkten 8 har fått ett nytt innehåll. Där anges att uppgifter om ungdomstjänst gallras tio år efter domen eller beslutet. Ändringen är föranledd av införandet av ungdomstjänst som självständig påföljd för unga lagöverträdare, se avsnitt 10.2.2. i den allmänna motiveringen och 21.3.

Punkterna 9 och 10 motsvarar de tidigare punkterna 8 respektive 9.

Den nya punkten 11, som delvis motsvarar den tidigare punkten 10, är motiverad av att begreppet åtalsunderlåtelse hädanefter reserveras för beslut som gäller den som har begått brott efter fyllda 18 år. Begreppet har ersatts med institutet straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Se kap. 7 i den allmänna motiveringen samt avsnitt 21.4 och 21.6.

En uppgift om straffvarning skall enligt punkten 12 gallras tre år efter domen eller beslutet (se avsnitt 7.5.10).

Punkten 13 motsvarar den tidigare punkten 11.

SOU 2004:122 Författningskommentar

713

21.27 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård

3 §

Ändringen i paragrafens första stycke är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

3 a §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, reglerar berörda myndigheters handläggning av en sådan ansökan om uppskov med verkställigheten av sluten ungdomsvård som avses i 11 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård (se kommentaren till den paragrafen, avsnitt 21.2).

Paragrafen motsvarar vad som enligt 10 och 11 §§ förordningen om beräkning av strafftid m.m. gäller beträffande uppskov med verkställighet av dom på fängelse.

3 b §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, reglerar berörda myndigheters handläggning av en sådan ansökan om nåd som avses i 12 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård (2006:000), se kommentaren till den paragrafen, avsnitt 21.2.

Paragrafen är utformad med 12 § förordningen om beräkning av strafftid m.m. som ledning.

5 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om den behandlingsplan som skall upprättas för den som har dömts till sluten ungdomsvård, har ändrats med anledning av förslaget att det i vissa fall skall ingå eftervård i verkställigheten. Bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen avsnitt 14.4.3. (Se även kommentaren till lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, avsnitt 21.2).

Som nämnts där måste insatserna i samband med utslussningen från institutionen och efter institutionsvistelsen planeras i ett tidigt skede av verkställigheten av LSU-domen. Planen skall fastställas av

Författningskommentar SOU 2004:122

714

SiS i samråd med socialtjänsten och i förekommande fall avse också eftervård (andra stycket).

De planerade insatserna, som främst skall syfta till att avhålla den unge från fortsatt brottslighet, bör rikta sig inte enbart mot den unges behov av vård- och behandling utan mot dennes hela livssituation. Insatserna kan avse den unges bostad, arbete, utbildning, missbruksbehandling och dylikt (tredje stycket andra meningen).

Som framgår av den allmänna motiveringen är SiS ansvar under eftervården begränsat till sådana behandlingsinsatser som är motiverade av den unges kriminalitet, t.ex. strukturella öppenvårdsinsatser, programverksamhet, psykosocialt stöd, insatser mot missbruk m.m. medan socialtjänsten svarar för tillgodoseendet av den unges eventuella behov i övrigt. SiS arbetsuppgifter inom verkställigheten skall alltså kunna hänföras till det kriminella beteendet. Mot den bakgrunden bör det klart framgå av planen inte bara vad SiS skall vidta för åtgärder utan också vilka insatser som socialtjänsten har för avsikt att genomföra (tredje stycket tredje meningen).

Det ankommer på SiS att bedöma hur den närmare utformningen av eftervården skall se ut med beaktande av förhållandena i det enskilda fallet. Planeringen bör baseras på en utredning om vilka behov och resurser den unge har och vad som krävs för att tillgodose behoven (fjärde stycket). Utredningen bör samordnas med den utredning som den LSU-dömde enligt nuvarande ordning skall bli föremål för under inledningsfasen av verkställigheten.

Det är av vikt att planeringen och utredningen som ligger till grund för den görs enhetligt, strukturerat och målinriktat, att planeringen ligger till grund för insatserna samt att den regelbundet följs upp och revideras (femte stycket).

8 §

Ändringen i paragrafen är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

9 §

Paragrafen är ny och reglerar SiS skyldighet att på begäran av domstol överlämna de uppgifter som är av betydelse för domstolens beslut om tillgodoräknande av frihetsberövande enligt 33 kap. 7 a § BrB. Ändringen är föranledd av vårt förslag att det

SOU 2004:122 Författningskommentar

715

skall införas en möjlighet för den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård att i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid han har varit frihetsberövad enligt LVU, se avsnitt 17.4 i den allmänna motiveringen och kommentaren till 33 kap. 7 a § BrB (avsnitt 21.3). I den nämnda kommentaren beskrivs bl.a. vad SiS redovisning skall innehålla.

Genom att uppgiftsskyldigheten skrivits in i förordning gäller undantag från den sekretess som annars finns beträffande uppgifter om enskilda som är föremål för vård med stöd av LVU vid någon av SiS institutioner (7 kap. 4 § och 14 kap. 1 §sekretesslagen (1980:100)).

21.28 Förslaget till lag om ändring i lag (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister

9 a §

Ändringen i paragrafen är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

21.29 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister

11 §

Ändringen i andra stycket är föranledd dels av att åtalsunderlåtelse har ersatts med straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år, dels av att straffvarning skall kunna meddelas även av domstol. Se kap. 7 i den allmänna motiveringen samt avsnitt 21.3, 21.4 och 21.6.

Författningskommentar SOU 2004:122

716

21.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

2 kap.

14 §

Ändringen i andra stycket punkten 3 är föranledd av att åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken och LUL har ersatts med institutet straffvarning beträffande den som har begått brott innan han har fyllt 18 år. Se kap. 7 i den allmänna motiveringen samt avsnitt 21.4 och 21.6.

21.31 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

3 kap.

6 §

Paragrafen har ett nytt fjärde stycke som innehåller bestämmelser om insatsen mentor. De allmänna övervägandena härom finns i avsnitt 12.6.3.

Enligt paragrafens tredje stycke kan en kontaktperson förordnas att hjälpa en enskild person och dennes närmaste i personliga angelägenheter. En sådan kontaktperson kan ge stöd, råd och hjälp i olika behovssituationer. Insatsen har således ett mycket brett användningsområde. Kontaktperson kan vara en lämplig insats för barn och unga som begår brott. Tanken med insatsen var vid bestämmelsens tillkomst dock att den främst skulle användas i ärenden med lättare social problematik.

Unga som begår brott och riskerar att skapa sig en kriminell livsstil har emellertid inte sällan en allvarlig problembild. Även för denna grupp unga kan kontaktperson ibland vara en adekvat insats, ofta i kombination med andra åtgärder. En målsättning med insatsen kontaktperson i dessa fall är att motverka att den unge fortsätter med brottslig verksamhet. Detta förutsätter emellertid att kontaktpersonen har ett särskilt ansvar för den unge som innebär dels kontroll och uppföljning, dels samordning av de insatser och åtgärder som vidtas från samhällets sida. Kontakt-

SOU 2004:122 Författningskommentar

717

personerna har alltså i dessa fall att bedriva en mer avancerad form av kontaktmannaskap. Ett sådant uppdrag är både tidskrävande och ansträngande.

Mot bakgrund av socialtjänstens stora ansvar för barn och unga som begår brott och av att det för vissa av dessa unga personer finns behov av ett mer kvalificerat kontaktmannaskap, införs genom bestämmelserna i fjärde stycket möjligheten att utse en mentor. Insatsen skall användas i situationer när en ung person i riskzonen har behov av särskilt stöd och vägledning av en vuxen person för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

En förutsättning för att förordna en mentor enligt denna paragraf är att den unge ännu inte har fyllt 21 år. En ytterligare förutsättning är att det finns samtycke från den unge eller hans vårdnadshavare. Att en mentor kan förordnas även utan sådant samtycke framgår av 22 § LVU (se avsnitt 21.16).

Utseendet av en mentor kräver en omsorgsfull rekryteringsprocess. Även om rekryteringsbasen bör vara bred är det dock troligt att det ofta kommer att krävas att mentorn har sådan kompetens som endast den som i sin profession arbetar med unga med beteendeproblem kan erbjuda. Den unges uppfattning om lämplig person skall givetvis efterhöras. Det är vidare nödvändigt att socialtjänsten kan erbjuda omfattande stöd till mentorn i form av utbildning, rådgivning och handledning. Socialtjänsten bör upprätta en arbetsplan över uppdragets innehåll och vad som förväntas från alla involverade parter.

Vid socialtjänstpåföljd skall insatsen kunna ingå i ungdomskontraktet eller vara en del av LVU-vården. Socialtjänsten bör i sitt yttrande enligt 11 § LUL särskilt redovisa sina överväganden i fråga om behovet av en sådan kontaktperson.

5 kap.

1 a §

Paragrafen har ett nytt andra stycke. Genom bestämmelsen införs en skyldighet för socialnämnden att även verka för att poliser, åklagare och domare som handlägger ungdomsärenden och ungdomsmål tillsammans med socialsekreterare utbyter information och erfarenheter i frågor som rör unga lagöverträdare. Detta utbyte av information och erfarenheter skall ske endast i övergripande frågor, och det skall alltså inte avse enskilda ärenden.

Författningskommentar SOU 2004:122

718

Våra allmänna överväganden i fråga om vikten av samverkan finns i avsnitt 8.3.6. Se även kommentaren till 3 § förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare i avsnitt 21.22.

1 b §

Paragrafen är ny. Enligt gällande rätt kan domstolen vid en dom på överlämnande till vård inom socialtjänsten meddela en föreskrift om ungdomstjänst. I dag har kommunerna till uppgift att administrera sådan ungdomstjänst, dock utan att någon formell skyldighet att inrätta rutiner för detta har lagts på dem. Vi föreslår dock att ungdomstjänst införs som en ny självständig påföljd i påföljdssystemet för unga lagöverträdare (se kommentarerna till 1 kap. 3 §, 30 kap. 12 § samt 32 kap. 3 och 4 §§ BrB i avsnitt 21.3).

Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att kommunerna i fortsättningen skall ha en skyldighet att ha rutiner för att administrera påföljden ungdomstjänst. Det blir således en obligatorisk uppgift för kommunerna. Våra allmänna överväganden om ungdomstjänst och vad som därvid skall åligga kommunerna finns i avsnitt 10.2.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av ungdomstjänst regleras i en särskild verkställighetslag (avsnitt 21.1). I denna ges ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter. Vi har i den allmänna motiveringen angett att detta bör ankomma på Socialstyrelsen.

12 §

Paragrafen har ett nytt första stycke. Genom bestämmelsen ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, dvs. enligt vårt förslag Socialstyrelsen (se kommentaren till 8 kap. 1 § socialtjänstförordningen i avsnitt 21.33), befogenhet att utfärda föreskrifter för insatser inom omsorgen om barn och ungdom. Denna befogenhet att meddela föreskrifter är dock begränsad till de insatser som vidtas för barn och unga som till följd av brottslig verksamhet har visat tecken till en ogynnsam utveckling. Skälen för att införa en sådan föreskriftsrätt har vi utförligt redovisat i den allmänna motiveringen, se avsnitt 5.2.2.

SOU 2004:122 Författningskommentar

719

Andra stycket, som motsvarar det nuvarande innehållet i paragrafen, har inte ändrats.

12 kap.

8 §

Paragrafens första stycke har ändrats till följd av att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten har ändrat benämning till socialtjänstpåföljd (se kommentaren till 32 kap. 1 § BrB i avsnitt 21.3). I första stycket har även gjorts ett tillägg föranlett av att socialtjänsten skall upprätta ett s.k. ungdomskontrakt om vården i en socialtjänstpåföljd skall beredas den unge på frivillig väg med tillämpning av SoL. Innehållet i ungdomskontraktet består av den mellan socialtjänsten och den unge överenskomna behandlingen. Om den planerade vården innebär åtgärder med stöd av LVU skall denna vård liksom tidigare framgå av en vårdplan. Såväl ett ungdomskontrakt som en vårdplan som innehåller åtgärder med stöd av LVU skall av domstolen bifogas en dom på socialtjänstpåföljd. Bestämmelsen reglerar att socialnämnden, i fråga om den som dömts till socialtjänstpåföljd, har en underrättelseskyldighet gentemot åklagarmyndigheten om den planerade vården enligt ett ungdomskontrakt eller en vårdplan inte kommer till stånd som planerat. Underrättelseskyldigheten gäller således oavsett om vård skall ges med stöd av SoL eller LVU och oavsett anledningen till att vården inte kan beredas den unge som planerat.

Andra stycket har ett nytt innehåll till följd av att ungdomstjänst inte längre är en föreskrift vid påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten, utan är en ny självständig påföljd enligt 32 kap. 3 eller 4 § BrB. Vid en dom på ungdomstjänst har socialnämnden motsvarande underrättelseskyldighet som vid en dom på socialtjänstpåföljd. Socialnämnden skall således meddela åklagaren om den unge bryter mot vad som åligger honom i anledning av en dom på ungdomstjänst. Underrättelseskyldighet föreligger också om ungdomstjänsten inte kan genomföras som planerat utan den unges förskyllan. Vi har behandlat dessa frågor i den allmänna motiveringen i avsnitt 10.2.4. Se även kommentaren till 32 kap. 3 § BrB i avsnitt 21.3.

En underrättelse enligt första eller andra stycket bör vara skriftlig. Socialnämnden bör lämna en utförlig redogörelse för de omständigheter som ligger till grund för underrättelsen, eftersom

Författningskommentar SOU 2004:122

720

åklagaren med stöd av innehållet i denna skall ta ställning till om han skall meddela den unge en varning eller väcka talan vid domstol med begäran om ny prövning av påföljdsfrågan enligt 32 kap 2 § BrB respektive 32 kap. 3 § tredje eller fjärde stycket BrB. Det finns naturligtvis inget som hindrar att åklagaren tar kontakt med socialnämnden för kompletterande uppgifter om det finns behov av det.

21.32 Förslaget till förordning om ändring i förordning (2001:637) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten

10 a §

Ändringen i paragrafen är föranledd av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

21.33 Förslaget till förordning om ändring i socialtjänstförordningen (2001:937)

3 kap.

10 och 14 §§

De i 3 kap. 10 § tredje stycket och 14 § tredje stycket gjorda ändringarna är föranledda av vårt förslag om en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, se avsnitt 21.2.

8 kap.

1 §

Paragrafen har ett nytt första stycke. Bestämmelsen är föranledd av vårt förslag att regeringen med stöd av 5 kap. 12 § SoL till Socialstyrelsen skall delegera sin befogenhet att meddela föreskrifter för insatser inom omsorgen om barn och ungdom såvitt gäller unga som till följd av brottslig verksamhet har visat tecken till en ogynnsam utveckling. Se vidare kommentaren till 5 kap. 12 § SoL i avsnitt 21.31.

Ändringen i andra stycket är endast av redaktionell art.

SOU 2004:122 Författningskommentar

721

5 §

I paragrafen har lagts till att Socialstyrelsen, enligt vårt förslag, får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen om verkställighet av ungdomstjänst. Se även kommentaren till 7 § nämnda lag, avsnitt 21.1.

Bilaga 1

723

Kommittédirektiv

Översyn av det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott

Dir. 2002:95

Beslut vid regeringssammanträde den 1 augusti 2002.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform såvitt avser unga lagöverträdare. Arbetet skall utföras mot bakgrund av en analys av hur de kriminalpolitiska intentionerna bakom det nuvarande påföljdssystemet har förverkligats. Utredaren skall med denna utgångspunkt göra en översyn av påföljdssystemet och lämna förslag till hur detta kan vidareutvecklas och förbättras. Uppdraget omfattar såväl frågan om valet av påföljd som verkställigheten av de olika påföljderna. Möjligheterna att utveckla påföljderna och skapa nya påföljdsalternativ skall särskilt övervägas. De åtgärder som vidtas skall vara ägnade att motverka att den unge återfaller i brott. Syftet med uppdraget är att, med upprätthållande av de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens, gå vidare i arbetet med att utveckla ett påföljdssystem för unga som har ett pedagogiskt och tydligt innehåll samt att utifrån den unges behov skapa bättre förutsättningar för ett återförande till ett socialt välfungerande liv och på så sätt åstadkomma en positiv förändring.

Bakgrund

I vårt land finns en lång tradition och bred förankring när det gäller att särbehandla unga lagöverträdare i straffrättsligt hänseende. Tanken bygger på erfarenheten att straffrättsliga ingripanden mot unga människor måste anpassas till den unges brist på mognad, begränsade erfarenhet och särskilda förhållanden. Denna princip gäller särskilt åldersgruppen 15 till och med 17 år, men också

Bilaga 1 SOU 2004:122

724

personer i åldern 18 till 21 år. För att kunna hindra att unga utvecklar en kriminell livsstil krävs en helhetssyn. Det är inte tillräckligt att fokusera på de brottsliga gärningarna som sådana. Hela den unges situation måste beaktas, vilket kräver samarbete mellan olika aktörer i samhället. Ett särskilt ansvar vilar på socialtjänsten som har det övergripande samhälleliga ansvaret för de ungas sociala situation och som därmed, så långt det är möjligt, också ansvarar för vården av unga som begår brott. Samtidigt har det allmänna uppgiften att se till att även de brott som begås av unga beivras och att de grundläggande värden som skyddas genom straffrättsliga regler upprätthålls. Dessa två intressen kan i vissa fall framstå som svårförenliga och kan därför utgöra ett dilemma vid det allmännas ingripande vid ungdomsbrott.

Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten regleras i 31 kap. brottsbalken. Om den som är under 21 år och har begått brott kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga får rätten överlämna till socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten enligt en för den tilltalade av nämnden uppgjord vårdplan. Påföljden kan förenas med dagsböter eller ungdomstjänst.

Genom de förändringar i påföljdssystemet som genomfördes den 1 januari 1999 har den s.k. överlämnandepåföljden stramats upp och dess innehåll utvecklats (prop. 1997/98:96, Vissa reformer av påföljdssystemet). Kraven skärptes när det gäller de yttranden som skall ges in till domstolen innan den dömer i målet. Domstolen skall också på ett tydligare sätt pröva om de åtgärder som planeras är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde, art och den unges tidigare brottslighet. Möjligheten att undanröja påföljden vid misskötsamhet utvidgades också. Vidare infördes möjligheten att förena påföljden med en föreskrift om ungdomstjänst.

Vid samma tillfälle infördes även påföljden sluten ungdomsvård för ungdomar i ålderskategorin 15 till och med 17 år. Om domstolen finner att påföljden för någon som begått brott innan han eller hon fyllt 18 år bör bestämmas till fängelse, skall den i stället, om det inte finns särskilda skäl emot det, bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid, lägst fjorton dagar och högst fyra år (31 kap. 1 a § BrB). Vid verkställigheten skall den unges behov av vård och behandling sättas i fokus. Statens institutionsstyrelse ansvarar för verkställigheten som skall planläggas och

Bilaga 1

725

genomföras i nära samarbete med socialnämnden i den dömdes hemort.

Behovet av en reform

Det allmännas åtgärder mot ungdomsbrottslighet är ständigt föremål för livlig debatt. Det är viktigt att fortlöpande se till att påföljdssystemet för de unga är anpassat till rådande förutsättningar och att intentionerna med lagstiftningen verkligen uppfylls.

1999 års reform

Avsikten med de förändringar i påföljdssystemet för unga som genomfördes den 1 januari 1999 var att göra påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten tydligare och att ge de straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet större utrymme. För att i möjligaste mån hålla ungdomarna utanför kriminalvården infördes möjligheten att förena överlämnandepåföljden med ungdomstjänst. Genom reformen infördes också den nya påföljden sluten ungdomsvård, med syftet att ersätta fängelsestraffen i åldersgruppen 15 till och med 17 år. I prop. 1997/98:96, Vissa reformer av påföljdssystemet (s. 182) angavs att reformen skulle utvärderas när den varit i kraft en tid. Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse har därför regeringens uppdrag att följa upp och utvärdera påföljdsreformen för unga (dnr Ju 2001/4834). Uppdraget skall redovisas senast den 29 november 2002.

Uppdraget innebär att Brottsförebyggande rådet och Socialstyrelsen gemensamt följer upp och utvärderar påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten när det gäller dess användning och innehåll. Analysen skall ta sikte på påföljden såsom den har kommit att utformas efter 1999 års reform. Inom ramen för utvärderingen skall myndigheterna bland annat studera utformningen av och innehållet i socialnämndens yttranden respektive vårdplaner. I uppdraget ingår också att utreda hur och i vilken utsträckning socialnämndens planerade insatser beaktas av domstolen vid påföljdsvalet i förhållande till brottets straffvärde, art och tidigare brottslighet. Vidare skall myndigheterna studera i vilken utsträckning och under vilka förhållanden påföljden förenas

Bilaga 1 SOU 2004:122

726

med böter respektive ungdomstjänst samt i det sammanhanget kartlägga i vad mån kommunerna har en ungdomstjänstverksamhet. Myndigheterna skall också följa upp vilka insatser som vidtagits från socialtjänstens sida beträffande den unge efter domen på överlämnande samt därvid redovisa vilka överväganden som ligger till grund för beslut om de olika insatserna. Dessutom skall myndigheterna utreda hur rutinerna för uppföljningen av vad som sker med den unge efter ett överlämnande fungerar, däribland socialnämndens och åklagarens agerande när avsedda åtgärder beträffande den unge av olika skäl inte kommer till stånd.

Uppdraget innebär också att Brottsförebyggande rådet skall belysa huruvida påföljden sluten ungdomsvård har ersatt fängelse för ungdomar och utreda skälen till att fler unga döms till sluten ungdomsvård än som tidigare dömdes till fängelse. Brottsförebyggande rådet skall särskilt undersöka förhållandet mellan användandet av åtgärder enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga å ena sidan och sluten ungdomsvård å den andra.

Vidare innebär uppdraget att Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse skall analysera och redovisa hur vården för de dömda har utformats och i vilken utsträckning behov av samverkan med andra huvudmän har kunnat tillgodoses utifrån de särskilda vårdbehov vissa ungdomar har, hur utslussningen av de dömda har utformats samt belysa vilka åtgärder från samhällets sida som har vidtagits efter avslutad verkställighet.

Medling med anledning av brott

Riksdagen har antagit regeringens förslag till en särskild lag om medling med anledning av brott (prop. 2001/02:126, Medling med anledning av brott). Syftet med lagen som trädde i kraft den 1 juli 2002 är främst att tillgodose kraven på rättssäkerhet när medling anordnas i statlig eller kommunal regi.

I betänkandet Medling vid ungdomsbrott (SOU 2000:105) föreslog utredningen att det i 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skulle anges att medling skall utgöra en särskild grund för åtalsunderlåtelse. Riksåklagaren m.fl. framhöll under remissbehandlingen av förslaget svårigheterna med att tillgodose bl.a. kraven på likformighet och förutsägbarhet.

Bilaga 1

727

Det bör finnas utrymme för att i framtiden utveckla medling till att spela en mer framträdande roll i påföljdssystemet för unga lagöverträdare, vilket på sikt torde kunna leda till fördelar för såväl brottsoffer som samhället i stort. För att medling skall kunna utvecklas i denna riktning krävs dels att medling kommer till stånd på ett konsekvent och strukturerat sätt, dels att medling visar sig ha sådan effekt att den upplevs som ett trovärdigt inslag i samhällets reaktion med anledning av brott. Frågan måste därför bli föremål för ytterligare överväganden.

Utredningen om medling vid ungdomsbrott föreslog även att medlingsverksamheten skulle vara en obligatorisk verksamhet för kommunernas socialtjänst. Regeringen fann emellertid att även denna fråga krävde ytterligare överväganden, bl.a. mot bakgrund av att utredningens förslag kritiserats för att det ålägger socialtjänsten att tillhandahålla en metod bland flera för att stödja brottsoffer och gärningsmän. Det saknas underlag för att bedöma möjligheten att organisera medlingen på annat sätt. Frågan har dessutom nära samband med frågan om medlingens ställning i rättsprocessen. Dessa kvarstående frågor behöver således utredas ytterligare.

I propositionen (s. 29) uttalar regeringen även att det finns ett stort behov av att finna alternativ till de traditionella reaktionerna på brott, särskilt när det gäller brott som har förövats av unga lagöverträdare. Intresset för alternativa former för ingripanden är stort, inte bara när det gäller medling.

En samlad översyn av påföljdssystemet bör göras

De ovan nämnda faktorerna talar för att nu göra en samlad översyn av påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

Enligt regeringens mening är det angeläget att arbetet med att vidareutveckla påföljdssystemet för unga lagöverträdare kan påbörjas så snart som möjligt, varför en särskild utredare bör tillkallas redan innan den pågående utvärderingen av 1999 års reform överlämnats till regeringen.

Bilaga 1 SOU 2004:122

728

Uppdraget

Utredaren får i uppdrag att följa upp och vidareutveckla påföljdssystemet för unga, med utgångspunkt från de kriminalpolitiska intentioner som kom till uttryck i 1999 års reform. Utredaren skall göra en översyn av påföljdssystemet och undersöka i vilka former och på vilket sätt det allmänna skall ingripa när unga begår brott. Uppdraget omfattar personer i åldern 15 till 21 år som har gjort sig skyldiga till brott.

Som anges ovan pågår för närvarande en utvärdering av 1999 års påföljdsreform för unga lagöverträdare. Det kan antas att den utvärderingen kommer att utgöra ett betydelsefullt kunskapsunderlag för de fortsatta ställningstagandena om påföljdernas framtida utformning. Mot denna bakgrund framstår det som angeläget att inte redan nu i alltför stor utsträckning avgränsa förevarande uppdrag. Det kan istället finnas anledning för regeringen att, när utvärderingen är klar, i tilläggsdirektiv återkomma med mer preciserade riktlinjer för utredarens arbete. I avvaktan på dessa bör utredarens arbete inriktas på att belysa övergripande och strukturella frågor.

I det följande anges riktlinjer för arbetets allmänna inriktning samt frågeställningar som är av central betydelse för kommande överväganden.

Arbetets allmänna inriktning

De grundläggande principer som redovisades i samband med 1999 års förändringar skall alltjämt vara vägledande. Det innebär att påföljdssystemet för unga lagöverträdare skall bygga på principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Det måste vara en ambition att de åtgärder som vidtas skall syfta till att åstadkomma en positiv förändring och att främja en gynnsam utveckling, genom bl.a. vård och utbildning. För att uppnå detta måste hänsyn tas till den unge förövarens hela livssituation. Vidare måste samarbetet mellan berörda aktörer fungera samt förutsättningar skapas för att den unge ska kunna återföras till ett socialt välfungerande liv. De straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens måste ha fortsatt genomslag i påföljderna.

Bilaga 1

729

En huvuduppgift skall vara att undersöka möjligheterna att utveckla och förstärka innehållet i påföljderna samt att skapa nya alternativ.

Utredaren måste också ha som mål att skapa ett system som är överskådligt och tydligt, såväl för den unge som begått brott som för rättstillämparen.

Det är inte regeringens avsikt att åstadkomma någon generell straffskärpning när det gäller unga lagöverträdare, utan främst att se till att påföljdssystemet för unga har ett pedagogiskt och tydligt innehåll. Det måste, liksom tidigare, vara ett mål att minska användningen av frihetsberövande påföljder, särskilt korta sådana.

I uppdraget ingår även att analysera hur behovet av en nationell samordning av kompetens- och metodutveckling och spridande av allmän information och kunskap kan tillgodoses när det gäller ungdomsbrott och det allmännas ingripanden med anledning därav.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten

Utredaren skall pröva om ytterligare åtgärder kan vidtas för att förstärka och utveckla överlämnandepåföljden, förtydliga socialtjänstens ansvar för vård och åtgärder beträffande unga lagöverträdare samt redovisa vilka förändringar som i så fall bör göras.

Utredaren skall också överväga hur samarbetet mellan socialtjänsten och berörda myndigheter skulle kunna utvecklas och förbättras och hur hinder i detta hänseende skall kunna övervinnas.

Möjligheten att införa en s.k. ryggsäck

Som ett led i en förstärkning av samarbetet mellan berörda myndigheter, vårdgivare och skola skall utredaren lämna förslag på en modell där en person utses att ha ett särskilt ansvar för den unge genom dels kontroll och uppföljning, dels samordning av de insatser och åtgärder som vidtas från samhällets sida, en s.k. ryggsäck. Förslaget bör ange former för ansvarsfördelning och samarbete samt hur frågor om sekretess och kompetens bör lösas. Denna modell skall även kunna tillämpas av socialtjänsten för barn under 15 år.

Bilaga 1 SOU 2004:122

730

I det här avseendet bör viss vägledning och erfarenheter kunna inhämtas genom internationella utblickar och jämförelser av olika modeller för behandling av unga lagöverträdare.

Sluten ungdomsvård

Utredaren skall överväga om tillämpningsområdet för sluten ungdomsvård har en lämplig avgränsning, såväl i förhållande till andra påföljder som i förhållande till andra åtgärder som vidtas av det allmänna.

Utredaren skall även uppmärksamma vilka åtgärder som kan vidtas för att stärka påföljdens innehåll och för att på andra sätt främja den dömdes förutsättningar för ett liv i frihet utan kriminalitet.

Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse

Utredaren skall analysera om det finns anledning att behålla påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse och om domstolen bör ges möjlighet att, i stället för att förena en skyddstillsyn med fängelse, besluta om skyddstillsyn i förening med sluten ungdomsvård.

Böter

Utredaren skall undersöka om, och i så fall på vilka sätt, bötesstraffets användningsområde kan begränsas när det gäller unga lagöverträdare och vilka alternativ som står till buds, såväl i fråga om påföljder som beslut om åtalsunderlåtelse.

Medling med anledning av brott

Utredaren skall följa utvecklingen av medlingsverksamheten i landet och överväga vilken ställning i rättsprocessen medlingen bör ha samt hur den bör organiseras. En målsättning bör vara att medlingen, i vart fall på sikt, skall kunna utvecklas till en verksamhet som är allmänt tillgänglig och som spelar en mer framträdande roll i rättssystemet.

Bilaga 1

731

Häktning

Utredaren skall undersöka vilka möjligheter som finns att ersätta häktning med andra former av placering eller andra åtgärder för övervakning i kontrollerade former under utredningstiden. En särskild fråga som bör övervägas är om det är möjligt att genom placering på särskilda ungdomshem minska användningen av häktningsinstitutet. Vidare bör utredaren pröva om det är möjligt att placera häktade ungdomar på särskilda ungdomshem för att undvika placering på allmänna häkten. Utredaren skall även belysa vilka åtgärder som behöver vidtas för att möjliggöra placeringar utanför de allmänna häktena.

Utredaren skall behandla tänkbara lösningar för att minska de skillnader vad gäller tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som uppstår beroende på i vilken form den misstänkte unge har berövats friheten med anledning av brott.

Arbetsformer m.m.

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter, särskilt Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse samt följa den fortsatta beredningen av Psykansvarskommitténs betänkande (SOU 2002:3). Det är också angeläget att utredaren i dialog med Barnombudsmannen och Ungdomsstyrelsen inhämtar kunskap om de ungas åsikter i dessa frågor.

Regeringen avser att inom kort besluta om direktiv till en parlamentarisk kommitté med uppdrag att utforma en ny kriminalvårdslag för såväl öppen som sluten kriminalvård. Även detta arbete kommer att vara av betydelse för utredningens överväganden.

För utredarens arbete skall innehållet i de olika dokument om barn och ungdomsbrottslighet som har utarbetats inom ramen för olika internationella organ, främst FN och Europarådet, vara vägledande i den utsträckning som de är av betydelse för att fullgöra uppdraget. Bland de internationella åtaganden som Sverige gjort skall särskilt FN:s konvention om barnets rättigheter framhållas.

Utredaren skall lägga fram fullständiga lagförslag och även lämna förslag till förändringar i andra avseenden som uppdraget kan ge anledning till. Detta gäller även till uppdraget angränsande frågor av mer lagstiftningsteknisk karaktär som utredaren eller de myndigheter som utredaren samråder med uppmärksammar. Det

Bilaga 1 SOU 2004:122

732

står utredaren fritt att ta upp även andra frågor inom ramen för uppdraget som aktualiseras under utredningsarbetet.

Förslagets konsekvenser skall redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) varvid särskild vikt skall läggas vid att redovisa förslag till finansiering i de delar förslagen innebär ökade kostnader eller minskade intäkter för det allmänna och vid att redovisa förslagens betydelse för brottsligheten och för det brottsförebyggande arbetet.

Uppdraget skall redovisas senast vid utgången av september 2004.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 2

733

Summary

The task and the bases for our work

The system of sanctions for young offenders was changed most recently by a reform that came into effect on 1 January 1999. One of the aims of the reform was to strengthen the penal law principles of proportionality, predictability and consequence. The sanction of being handed over to the care of the social services was clarified and made more stringent. Furthermore, custodial youth care was introduced as a sanction involving deprivation of liberty for young offenders who committed crimes before the age of 18.

The task of the Commission included following up and further developing the 1999 sanctions reform. This task, concerning young offenders aged between 15 and 20, has been very extensive and involved both the decision on sanction and enforcement of the different sanctions. We have accordingly had to give particular consideration to the possibilities of further development of sanctions and creating new sanction alternatives.

According to the Government’s terms of reference, the basic principles presented in connection with the changes in 1999 were to guide our work as well. This means that the system of sanctions for young offenders was to continue to be based on the principle that children and young people who commit crimes were in the first place to be handed over for measures to be taken by the social services.

The intention of the task has been, while maintaining the above penal law principles, to make further progress with the work of developing a system of sanctions for juveniles with a clear educational content and, based on the young person’s needs, to improve the prospects for a return to a socially well-adapted life and in this way to bring about a change for the better.

The Government has not intended to bring about any general increase in the stringency of punishments for young offenders.

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

734

Instead, it was stated that one objective must be to reduce the use of sanctions involving deprivation of liberty, in particular short sanctions of this kind.

The task has also entailed analysing how to meet the need for a national coordination of expertise and development of methods and the dissemination of general information and knowledge about juvenile crime and the intervention of public authority in response.

The National Council for Crime Prevention, the National Board of Health and Welfare and the National Board of Institutional Care have evaluated the 1999 sanctions reform for young offenders at the request of the Government. The agencies reported on their work in November 2002. This evaluation has been a valuable basis of knowledge for the work of the Commission.

The evaluation of the 1999 sanctions reform

The recently mentioned evaluation of the 1999 sanctions reform showed, with respect to the sanction of handing over to the care of the social services, that the reform had had certain effects although it was evident that it had not been realised to the full. With respect to custodial youth care, it emerged, among other things, that enforcement needed to be improved and that the continued treatment of the young person after enforcement either did not take place or ceased very soon after release despite a continuing need for care.

The work of the social services with children and young people who commit crimes

There is an increased need for measures by the social services in care of children and young people. Furthermore, the ambitions of the social services and the results expected by society have continued to increase. This together has entailed that the demands on the work of the social services with children and young people have increased considerably.

The ability of the social services to carry out successful work with children and young people, not least with respect to the target group of the Commission, are, however, limited due to organisational, staffing, expertise-related and administrative problems,

SOU 2004:122 Bilaga 2 Summary

735

among others. In the light of this, the Commission has found it appropriate that the state work for greater uniformity in the activities of the municipalities relating to young offenders. We recommend that it shall be explicitly stated by law that the National Board of Health and Welfare is entitled to issue regulations in this sphere. We have drawn attention to the importance of collaboration between local authorities in this sphere in order to reduce the difference in the range and quality of support and treatment measures etc. available from municipality to municipality.

Handling of juvenile cases in the judicial system

The Commission was not specifically instructed to investigate issues relating the handling of juvenile cases. However, we have drawn the conclusion that a review of the actions taken by public authority in youth crime cannot be excluded from the presentation. This has led to us making some recommendations in this area.

We consider that the specialisation in handling juvenile cases has been very important for the young person who comes into contact with the judicial system. We have therefore emphasised that the police, the prosecution service and the courts should regard it as important to develop the specialisation previously decided upon by the legislator with respect to the handling of juvenile cases by public authorities.

We have furthermore found that there are reasons to introduce a special requirement of aptitude for the attorney-at-law appointed as public counsel for a suspect under the age of 18. We consider that, in the first place, an attorney-at-law shall be appointed, who, due to his or her knowledge and experience and personal characteristics, is particularly suitable for the appointment. However, this shall not lead to a restriction on the ability of the suspect to have an influence on who is appointed as defence counsel. We consider that it shall be taken into account, when determining remuneration to defence counsel, that these cases can require special contributions by the defence counsel in cases where the accused is aged between 15 and 17.

Our proposals also focus on the requirement for swiftness in section 4 of the Young Offenders (Special Provisions) Act (1964:167) (LUL) which apply to preliminary investigation against

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

736

persons under the age of 18. We take the view that this requirement for swiftness is to be expanded to apply to crimes that include imprisonment in the range of penalties, because it is important that society reacts quickly to all crimes committed by young people. We consider that the practical difficulties that this can entail are manageable.

We also recommend that the obligation in LUL to notify, among others, the person with custody if a prosecution is instituted and of the date of main proceedings shall explicitly apply to all courts. Furthermore, we recommend that certain provisions in LUL on court proceedings are to apply correspondingly to the court’s handling of cases after the prosecutor has instituted proceedings for a new consideration of the issue of sanction.

With respect to the handling of suspected crimes by children under the age of 15, we have found, in investigations under section 31 of LUL, that the court should be able to appoint a legal representative for the young person. This possibility should be used restrictively. It may be appropriate, for instance, when the crime investigation concerns serious crimes or can lead to large claims for damages being made against the young person.

We consider that it is justified in other contexts to review the ability to use coercive measures against crime suspects under the age of 15. However, we have concluded that it should be possible to take photographs and fingerprints of suspects under the age of criminal responsibility. We have also suggested certain clarifications in LUL with respect to the ability of the police to detain a person under the age of 15.

Waiver of prosecution – Formal caution

We consider that greater use of the possibility of waiver of prosecution under LUL should be made than at present. Consideration should therefore be given to the measures that can be taken with a view to reinforcing waiver of prosecution in LUL and thus contributing to it being applied to the extent intended by the legislator.

The Commission recommends that the term waiver from prosecution in LUL be replaced by formal caution for educational reasons and by way of clarification. For the same reasons, waiver of prosecutions under the Code of Judicial Procedure for crimes

SOU 2004:122 Bilaga 2 Summary

737

committed by a person under the age of 18 should be replaced by a formal caution. The reasons stated in Chapter 20, section 7, of the Code of Judicial Procedure (RB) shall thus serve as a basis for the prosecutor to decide on a formal caution under LUL.

We also recommend that the prosecutor take a final position on whether a formal caution is to be notified to the young person first at a personal meeting with him or her. Personal attendance of the young person at the meeting with the prosecutor shall in principle be a prerequisite for being able to decide on a formal caution.

In the view of the Commission, it shall also be possible for the court to notify a decision on a formal caution if it finds that the young person is guilty of the crime. However, the ability of the court in this respect is to be limited to cases where there are special reasons and when the deed has been committed due to mischief or rashness.

We consider that the collaboration between the prosecutor and the social services should be reinforced and therefore suggest that the social services should be obliged to report back to the prosecutor in those cases where the measure assumed by the prosecutor in the decision on a formal caution does not take place. We consider that the National Board of Health and Welfare should provide guidance to the social services in the municipalities on the obligation to report in these cases.

The Office of the Prosecutor-General should issue new general guidelines about the detailed application to achieve a uniform and predictable application of the legal provisions on formal caution. In our view, the new guidelines should be based on certain general principles. They should be designed in such a way as to increase the use of formal cautions at the expense of the imposition of penalties and court hearings.

With a view to motivating the young person to refrain from reoffending, we recommend that information relating to the decision on a formal caution be removed from the criminal register three years after the decision provided that no new entry has been made during this period, i.e. that the young person has not been charged with any other crime during the three-year period.

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

738

Handing over to care by the social services – the social service sanction

The sanction of being handed over to care by the social services can either mean voluntary or coercive care. The content of this sanction can consist of a lot of different measures on the part of the social services – everything from less extensive to very intrusive measures. Less intrusive measures might be, for instance, counseling with a social welfare officer and the appointment of a contact person. Examples of considerably more intrusive measures are participation in structured open care, for instance, multisystemic therapy, MST, and custodial placements.

The Commission has found the sanction of handing over to the care of the social services should only be used when the young person after skilled assessment has been found to run the risk of continued criminal behaviour and is therefore in need of strong measures by the social services.

Moreover, we take the view that the name of the sanction should be changed for pedagogical reasons and for clarification. Our proposed new name is social service sanction.

To clarify the role of the social services in the judicial system, we recommend that a contract should be drawn up based on a care plan, a youth contract in the case of a social service sanction which entails that measures are to be taken with the consent of the young person and his or her custodian, i.e. when it entails care under the Social Services Act (2001:453) (SoL). The youth contract is to be signed by the parties concerned and attached to the judgment. The court is to make a direction in the judgment that the young person is obliged to comply with his or her part of the contract. In the case of a social service sanction where coercive measures are to be taken pursuant to the Care of Young Persons (Special Provisions) Act (1990:52) (LVU), the care plan drawn up is to be attached to the judgment.

We have also made recommendations on procedural matters and enforcement. This part of our recommendations entails, among other things, that the obligation of the prosecutor to obtain a statement is brought forward to the time when he finds that there is a reasonable suspicion of crime, that the prosecutor is to be able to notify a caution to the young person if the latter’s conduct is unsatisfactory during enforcement of the sanction and that the court, if the prosecutor has instituted proceedings for a sanction to

SOU 2004:122 Bilaga 2 Summary

739

be varied, shall be able instead to make changes in the content of the ongoing social service sanction.

We have also drawn attention to the importance of the social welfare caseworkers having the necessary knowledge of what the statements and care plans are to contain as well as an understanding of the purpose of the documents at the prosecutor and court. To facilitate the work of the social services, we consider that the Prosecutor-General and the National Board of Health and Welfare should produce a form for a statement under section 11 LUL and for reporting to the prosecutor when a sanction is not working properly.

We also recommend that relatively extensive training be carried out within the social services on the sanction system for juvenile offenders.

Attention has previously drawn in various contexts to the added value that good collaboration between the social services and the judicial system can create. The evaluation of the 1999 sanctions reform indicates, however, that the hopes raised for such increased collaboration and co-operation have not been met, but that a lot remains to be done on this issue. We therefore consider that it should be made sure that procedures are created that result in collaboration being established in Sweden between the participants involved in interventions against juvenile crime. We recommend that the social services endeavour for social welfare officers and representatives of the judicial system to regularly share information and experiences at the general level.

Fines

We have found that the disadvantages associated with the penalty of fines for young offenders are so evident that it should be endeavoured to reduce use of the punishment of fines in the form of day-fines for this group of offenders.

As stated above, the Commission is proposing a new arrangement for waiver of prosecution. The proposal is designed in such a way that the number of decisions on a formal caution will increase in relation to the number of waivers of prosecution at present. If the proposal leads to legislation, the need to use fines will therefore decrease.

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

740

As is developed in more detail in the following section, the Commission recommends that youth service be made into a separate sanction. One reason for introducing a sanction alternative of this kind for juvenile offenders is that it is preferable in many respects for young people than fines and other sanctions. In particular, it can replace in particular fines to a great extent. We also consider that it appears fit for the purpose to increase use of youth service at the expense of fines when there is a need to combine the social service sanction with an additional sanction.

The Commission considers that payment and collection procedures should be designed in such a way as to counteract the negative consequences that can ensue from the punishment of fines today for young people under the age of 21. We recommend that it be made possible for young people who have been sentenced to fines to contact the agency already at the time they are imposed with a view to reaching agreement on a timetable for payment. An alternative proposal that we are presenting is for it to be made possible for young offenders to have an extended period of time to pay fines. We recommend that the National Police Board be instructed to investigate how this could be designed, after consultation with the Tax Agency.

Youth service

The sanctions reform in 1999 led to the introduction of youth service as an additional sanction to the sanction of being handed over to the care of the social services. The task of administering youth service was placed on the municipalities, although no formal obligation was imposed on them to do this. In its evaluation of the reform in autumn 2001, the National Crime Prevention Council found that only just over half of the municipalities were able to arrange youth service.

Our review of the sanction system has shown that there is a need for additional sanction alternatives for young offenders. It is important that there are alternatives that, to the greatest possible extent, can replace the use of fines and shorter periods of deprivation of liberty. This need is particularly pressing for the age group 15 to 17. In this connection, we have found that youth service, correctly designed, can be a clear and educational sanction for young people. Youth service can also be considered as being

SOU 2004:122 Bilaga 2 Summary

741

compatible with the penal law principles of proportionality, predictability and consequence. We therefore recommend that youth service be introduced as a separate sanction for young offenders. We further recommend that it should be made mandatory for the municipalities to administer youth service. The present arrangements conflict with the principle of everyone’s equality before the law and cannot be considered as being compatible with Article 2 of the UN Convention on the Rights of the Child.

Youth service cannot be ranked in order of severity in relation to the other sanctions. Our view is that the court should instead have the greatest possible ability to apply the sanction that is most appropriate in the individual case. However, the use of youth service should be restricted to other cases than those where only fines are stipulated for the crime in question. Although youth service as a separate sanction can be used for young offenders up to the age of 21, limited use should be made of it for young offenders aged between 18 and 20.

Youth service is to consist of unpaid work that includes components that clarify the conditions of youth service for the young person and enable the young person to reflect on his or her life situation and discuss the crime he or she has committed. Youth service is also to consist of a concluding element where young people are given feedback as to how they have performed during enforcement of the sanction. The components that do not consist of work are to take up a small amount of the youth service hours in the sentenced. The National Board of Health and Welfare is to be empowered to issue regulations for the detailed design and management of youth service. The number of hours of youth service as a separate sanction shall be at least 20 and at most 150.

The court shall also in future regard the young person as suitable for youth service in order to be able to sentence to this sanction. However, in the view of the Commission, the level for which a person shall come into question for youth service should not be set particularly high. A further prerequisite for the court being able to sentence to youth service is that the accused has consented to it.

The social services are to draw up an individual work plan for each young person sentenced to youth service. A supervisor for the young offender sentenced to youth service is to be appointed at each workplace where the youth service is to be performed. Both the supervisor at the workplace and the social services are to check that the work plan is complied with.

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

742

Poor conduct of a more serious kind is to lead to the prosecutor instituting court proceedings for variation of the youth service. When justified, the prosecutor or court may issue a caution to the young person. We recommend that the National Board of Health and Welfare issue regulations and general guidelines on the measures to be taken by the social services in situations where the conduct of the young person sentenced to youth service is unsatisfactory in various ways.

In cases when major changes are required in an existing work plan, the matter should also normally be considered by the court. We consider that the National Board of Health and Welfare should also provide guidance in these situations.

The social service sanction in combination with youth service or fines

There are strong reasons of public benefit to use to the greatest possible extent the sanction that can be considered to be most effective for preventing the young person from re-offending. It is also important to avoid sanctions involving deprivation of liberty as far as possible. The scope for using the social service sanction should in the light of this be as extensive as possible. It should therefore continue to be possible for the court to combine the social service sanction either with youth service or fines if there is a need for this taking into consideration the principle of proportionality.

When the social service sanction is to be combined with an additional sanction, we recommend that it should be combined with youth service in the first place. Fines should in principle be used only when the young person is not regarded as suitable or does not consent to youth service.

We recommend that the National Board of Health and Welfare should design youth service as an additional sanction through implementing regulations.

SOU 2004:122 Bilaga 2 Summary

743

The “rucksack” – various forms of support and supervison

As a component in strengthening the co-operation between the agencies, care providers and schools involved, the Commission was instructed to make proposals on a model where a person is appointed to be specially responsible for the young person by supervision and follow-up, and co-ordination of the measures and actions taken by society, a so-called “rucksack”.

In Sweden, the appointment of a contact person according to SoL is one of the most frequently used measures for children and young people. In the view of the Commission, an effective contact person, both according to SoL and LVU, can very well perform the intended “rucksack” role. The appointment of contact persons as a measure is therefore to continue to be available as to date.

The persons who are contact persons for young offenders who risk establishing a criminal lifestyle need special expertise and supervision to be able to perform good work. We therefore propose that the measure of appointment of a contact person be developed into a more advanced form of support when necessary. We consider that this measure should have a special name to indicate that the trained contact persons are to engage in a more skilled form of contact activity. We propose the name mentor. The National Board of Health and Welfare should provide guidance to the social services in the municipalities on the demands that should be placed on contact persons and mentors and on the social services.

We regard it as very important that the need for a mentor always be considered for persons under the age of 15 who commit crimes, in particular the very youngest. In the case of a social service sanction, it should be possible for the measure to be included in the youth contract or to be a part of LVU care. We recommend that the social services in the statement pursuant to section 11, LUL, shall give an account of their deliberations in this respect.

The intended “rucksack” is to adopt a holistic approach to the young person and his or her situation. Family, school, friends and the immediate environment are of key importance for the young person. It is therefore close at hand to draw parallels between the “rucksack” and the use of structured non-custodial care programmes. We can see that programmes of this kind can in many cases be a suitable measure for children and young people who commit crimes.

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

744

Mediation

We have been instructed to consider, among other things, the position in the judicial process that mediation should have. In this connection, we have concluded that there are no convincing reasons to introduce mediation as a sanction in the system of punishment. Neither are there solid reasons to introduce a system with conditional formal cautions. There are not either sufficient reasons to recommend that the circumstance that the young person takes part in mediation is to be a separate ground for a caution. The Commission has also rejected the idea of amending the rules in section 29 of the Penal Code with a view to getting the courts to take greater consideration to the fact that mediation has taken place when sentencing and deciding on a sanction.

However, we do consider that different possibilities should be made use of to increase the prerequisites for use of mediation. Although there is insufficient knowledge to be able to make any more definite statement on the rehabilitating effect of mediation on young offenders, the experiences of mediation to date must be considered to be good. It is therefore justified to assume that it would be positive if greater use were made of mediation in future. In the light of this, the Commission recommends that it shall be stated in the provision on a formal caution in section 17 of LUL that, when making an assessment of whether such a decision is to be made, special consideration shall be given to the willingness of the young person to participate in mediation pursuant to the Mediation Act. We therefore also recommend that the period of time for a decision in the issue of prosecution be extended in the cases when mediation can come into question.

With respect to how mediation should be organised, we have considered it most suitable that it take place within the municipal social services. In our view, there are not at present sufficient reasons to justify making mediation mandatory for municipalities. We recommend that the National Board of Health and Welfare be the co-ordinating national body in this area and that the Board be instructed to be responsible for providing continued support to mediation activities in Sweden.

SOU 2004:122 Bilaga 2 Summary

745

Custodial youth care

Initiatives for young offenders are to be viewed in a holistic perspective where the social services have overall responsibility for long-term planning. The social services thus retain the main responsibility for the person sentenced for crimes and enforce the sanction of closed institutional juvenile care under the Enforcement of Custodial Youth Care Act (1998:603) (LSU).

However, the evaluation of the sanction shows that the statutory collaboration between the National Board of Institutional Care (SiS) and the social services has often not worked well. Among other things, there has been a lack of continuity and a long-term approach in assessments, planning and measures for those sentenced under LSU. The Commission considers that the deficiencies noted are a cause for concern. The findings of the Commission under this heading have also given the Commission reason to consider whether co-operation would benefit from different arrangements for enforcement of custodial youth care.

The persons sentenced to LSU almost always need some form of continued treatment and support after custodial care. We use the term “post-custodial care” as an overall term for these measures for those sentenced under LSU It was noted in the evaluation that there were serious deficiencies in the work of the social services in post-custodial care. Treatment measures were as a rule lacking or ceased soon after discharge. With a view to rectifying these deficiencies, the Commission proposes that post-custodial care be made part of the enforcement of custodial youth care and that SiS be made responsible for post-custodial care arrangements. SiS’s responsibility during post-custodial care is to be limited to the treatment measures that are justified due to the young person’s criminality. SiS’s work in enforcement is thus always to be related to the criminal conduct.

The recommendation for a new form of enforcement means that the court determines the tariff culpability of the crime in the ordinary way, i.e. the culpability measured in the number of months/years of custodial youth care, and sentences the young person to this sanction. If the time the sentenced person has to serve is at least four months – after taking into consideration the provisions on crediting of periods of deprivation of liberty and combination with other sentences – six months’ post-custodial care

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

746

will be included in enforcement as a main rule. In these cases, the period of custodial care is to be reduced by two months.

Since there are situations when it is not appropriate to provide the young person with post-custodial care, SiS shall be able to make exceptions from the rule on post-custodial care. If the young person’s conduct is not satisfactory during the period of postcustodial care, it shall be possible for SiS to apply sanctions against him that entail either a caution or a return to custody.

The measures in connection with preparation for release from custody and after a period in custody are to be planned at an early stage of enforcement of the LSU sentence. The plan is to be confirmed by SiS in consultation with the social services.

Otherwise, we have found that the person sentenced to custodial youth care and who is not in custody shall be able to obtain a respite with enforcement if there are exceptional reasons for so doing. The Commission also recommends that it be made possible for the sentenced person to obtain a respite with enforcement if he or she has applied for clemency to the Government.

We have further found that the possibility for enforcing custodial youth care when detained should be expanded. We therefore propose that a person sentenced to custodial youth care who is detained for new crimes before enforcement of the sentence has begun, shall be able to be detained and undergo custodial youth care at the same time.

According to the existing arrangements, enforcement of a sentence of custodial youth care always starts at a locked facility. We consider that an exception from this requirement should be introduced.

The evaluation showed that there are serious deficiencies in the drawing up of treatment plans for those in custodial care. The requirement that the treatment plan is to be drawn up by SiS in consultation with the social services is not always complied with either. We draw attention to the importance of compliance with the existing rules in this area.

The Commission considers that the deficiencies noted in the evaluation with respect to the mental health of young people sentenced under LSU are serious. It is important that these deficiencies are rectified as soon as possible. However, many concrete proposals have been made over the years without these having led to any legislative measures or other decisions with a direct practical importance for the ability to rectify the deficiencies

SOU 2004:122 Bilaga 2 Summary

747

that have existed for a long time. We have therefore considered it less meaningful to make additional proposals in this area. We want instead to emphasise the importance of the measures already taken, in combination with the recommendations made previously and those which will be placed on the participants in question, leading to the persons sentenced under LSU having their needs for trained psychiatric help met.

The sanction combination probation and prison

Our task also included considering whether there is reason to retain the sanction combination of probation and prison for young offenders. We consider that there are not sufficient reasons to replace the sanction combination probation and prison for young offenders by any other sanction combination. We have not otherwise found sufficient reasons to abolish this sanction combination. It should accordingly continue to be possible in exceptional cases to sentence offenders aged between 15 and 17 to probation in combination with prison.

Detention and other supervision of young persons sentenced for offences

It is not possible to refrain from use of personal coercive measures against young people. However, it is important to find forms for such supervision that entail a reasonable balance to be struck between the contradictory interests involved.

The Commission considers that the existing rules on when young people may be detained are designed in such a way as to entail that a reasonable balance is struck between the interests concerned.

With respect to the alternatives to detention in the Code of Judicial Procedure (RB), it is in our view difficult to see what measures that could conceivably increase the applicability of supervision pursuant to Chapter 24, section 4, RB within its existing framework. However, we recommend that Chapter 25, section 1, RB, be amended to clarify that the section contains three separate cases where a travel prohibition and obligation to report can replace detention. To increase the ability to use this section,

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

748

the obligation to report could also be complied with at designated social services facilities. The Commission further recommends that clarification be made in Chapter 25, section 2, RB to draw attention to the ability of the court to combine a decision on an obligation to report with necessary conditions.

Immediate coercive taking into custody under LVU can also be an alternative to detention of the young person. However, we have found that the current provisions on coercive taking into custody in LVU are sufficiently far-reaching, provided that the social services make use of the opportunities offered by the system of rules. There is thus no reason to increase the ability to take into custody. However, the National Board of Health and Welfare should in its regulations and general guidelines better clarify than at present the responsibility of the social welfare committee in this respect.

We recommend that the prosecutor shall notify the social welfare committee when a person under the age of 21 is detained. The committee is to be obliged to make a written statement to the prosecutor within a set period on its position with respect to the measures in the social services that can be applied as an alternative to detention. An arrangement of this kind should be able to counteract young people being detained despite there being prerequisites for alternative measures within the social services or that the young person after the detention decision has to remain in detention for a longer period than necessary.

To shorten the period of detention for young offenders who are in remand prison pending sentence to custodial youth care attaining legal force, it is proposed that the court shall be able to order that the judgment be enforced immediately.

The Commission has considered whether a new alternative to detention should be introduced. An alternative form of supervision could be a new arrangement for deprivation of liberty of young people with their being placed at a special home for young persons. However, we have found that the disadvantages attached to making an arrangement of this kind are so substantial, in relation to the possible benefits, that no recommendation should be made to this effect. Another alternative form of supervision to detention could be for the young person to be confined to their home with intensive supervision in the form of electronic supervision (IÖV), so-called tagging. We have, however, considered for various reasons that it is not suitable to introduce such an arrangement.

SOU 2004:122 Bilaga 2 Summary

749

The Commission has also considered the possibility of placing detained young people at special homes for young people to avoid their being placed in a general remand prison. However, in an overall assessment, the disadvantages outweigh the advantages that placement at SiS could entail. The Commission has therefore not found reason to make any recommendations to this effect.

It is thus not possible to do without young detained persons being placed in general remand prisons. However, we consider that there are good possibilities to improve conditions for young people in remand prisons. The work of the Prison and Probation Service with young detainees should continue and be developed. The special responsibility of agencies for the age group is to be shown by legislation on treatment of those detained in remand prisons. It shall be stated there that conditions for young people under the age of 18 are to be adapted to the special needs of young people and that the young persons are to be the subject of special measures during their stay in remand prison with a view to easing their situation.

Crediting of time for deprivation of liberty for crimes

We recommend that it be made possible for a person sentenced to imprisonment or custodial youth care to be credited in certain cases with the time that he has been taken into custody under LVU. A requirement for this is that the deprivation of liberty took place due to suspected crime that has then been tried through the judgment. It shall further be required for crediting that the deprivation of liberty has been of such a kind as to be equivalent to detention or arrest. The question of whether crediting is to take place should be considered by the court when the case is being decided. It should be stipulated in a new provision in Chapter 33 of the Penal Code that the court may credit time for the deprivation of liberty in question to the extent that it is equitable taking into consideration the circumstances.

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

750

Co-ordination of expertise and method development and spreading of general information and knowledge

Expertise on care and treatment of young people with behavioural problems is spread among many different actors. A lot of funds and resources are invested in research and development in many quarters.

It is of the greatest importance that the measures taken for children and young people with asocial behaviour are based on science or confirmed experience. It is therefore important to find an arrangement that leads to the results of research and the investments made being disseminated so that they come to the knowledge of those who can apply these results in their activities, for instance, the social services in the municipalities. There is a need for an actor with a holistic vision and with responsibility for monitoring the research carried out and ongoing activity. This actor should also be able to spread such information and knowledge. Since this concerns measures for children and young people, the National Board of Health and Welfare would seem, in the view of the Commission, to be the natural choice for this task.

The Commission thus recommends that the National Board of Health and Welfare be made responsible for co-ordinating the development of expertise and method and for spreading general information and knowledge on juvenile crime and public intervention to the social services.

Damages due to crime

According to the evaluation, a survey showed that young people sentenced to custodial youth care were also ordered to pay damages to a great extent. The evaluation referred to also stated that joint and several liability for payment was associated with a number of negative effects. The financial demands were perceived by the young people as impossible to overview and unfair. The demands contribute to making more difficult re-adaptation to a normal life without black work and crime. Moreover, joint damages link together young people in a destructive way. Although this issue was not mentioned in the terms of reference of the Commission, we have, in the light of this, taken the view that there is reason to consider whether the present arrangements for joint

SOU 2004:122 Bilaga 2 Summary

751

and several liability for young offenders are designed in an appropriate way.

The main rule is that the person is responsible for damage shall compensate for it, i.e. pay full compensation for it. Certain exceptions have been made, however, in the Tort Liability Act (1972:207). The amount of damages can in certain cases be reduced after an assessment of equitability, for instance, if the person liable to pay damages is under the age of 18 (Chapter 2, section 4). We consider that the area of application for the adjustment rule in Chapter 2, section 4, of the Tort Liability Act should be expanded to include the age group from 18 to 20. However, we refrain from recommending generally increased opportunities for adjustment of liability to damages resting on young offenders.

If several persons are liable for damages for the same damage, they are jointly and severally liable under Chapter 6, section 4. The main rule on joint and several liability does not apply, however, when the liability for damages is limited for any of those involved. In the view of the Commission, there is reason to consider whether there should be increased opportunity to depart from joint and several liability and whether the current exemption from joint and several liability should instead be the main rule for young offenders. However, the issue is of general and principled importance and more complex than what is contained within the terms of reference of the Commission. We have therefore decided not to make any recommendations on amendment of the rules in Chapter 6, section 4. However, we consider that the issue of joint and several liability for damages for young people who have committed crimes is important and that it should be subject to further consideration in a more appropriate context.

We have found that there are reasons to consider the measures that can be taken with respect to the administrative procedures on payment of damages with a view to counteracting unnecessary payment arrears at the Enforcement Service. However, we refrain from making any recommendations in this area since the matter of deficiencies is in collection of damages is being currently considered by the Government Offices.

Bilaga 2 Summary SOU 2004:122

752

Financial consequences of the Commission’s proposals

The Commission’s proposals entail a considerable improvement in the intervention of public authority in juvenile crime. The Commission considers that it should be possible to finance a number of the proposals within the existing financial limits by changing priorities within existing resources. However, all recommendations cannot be implemented without additional costs for both the central and local government sector.

Bilaga 3

753

Redovisning av resultatet av utredningens enkät till några av landets större tingsrätter

Tillfrågade tingsrätter:

Gävle Malmö Göteborg Norrköping Halmstad Stockholm Helsingborg Sundsvall Huddinge Södertälje Jönköping Umeå Luleå

Totalt antal svarande domare: 77 st.

Fråga 1:

Hur lång tids erfarenhet av ungdomsmål har Ni? Kryssa för ett av alternativen.

Svarsalternativ Svar

a) Mindre än fem år 31 domare (40 %)

b) Mer än fem år men mindre än tio år 13 domare (17 %)

c) Mer än tio år 33 domare (43 %)

Fråga 2:

I 31 kap. 1 § 5 stycket brottsbalken stadgas att den unge jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten kan meddelas föreskrift om att biträda med avhjälpande eller begränsning av skada som har uppkommit genom brottet. Motsvarande föreskrift kan meddelas i samband med villkorlig dom (27 kap. 5 § 2 stycket brottsbalken) och i samband med skyddstillsyn (28 kap. 6 § brottsbalken).

Bilaga 3 SOU 2004:122

754

a) Ungefär hur många gånger har tingsrätten i mål där Ni varit ordförande tillämpat nämnda föreskrift vid överlämnande till vård inom socialtjänsten?

b) Ungefär hur många gånger har tingsrätten i mål där Ni varit ordförande tillämpat nämnda föreskrift vid villkorlig dom eller skyddstillsyn?

Svar:

a) 0 gånger 74 domare (96 %)

1 gång 2 domare (3 %) 2 gånger 1 domare (1 %)

b) 0 gånger 73 domare (95 %)

1 gång 3 domare (4 %) 2 gånger 1 domare (1 %)

Fråga 3:

I 38 kap. 2 § första stycket brottsbalken ges möjlighet att undanröja förordnande om överlämnande till vård inom socialtjänsten. Rätten kan dock enligt paragrafens andra stycke, istället för ett undanröjande, besluta att varning skall meddelas den dömde, om detta är en tillräcklig åtgärd.

a) Ungefär hur många gånger har tingsrätten i mål där Ni varit ordförande undanröjt ett förordnande om överlämnande till vård inom socialtjänsten?

b) Ungefär hur många gånger har tingsrätten i mål där Ni varit ordförande tillämpat möjligheten att i stället meddela varning?

Svar:

a) 0 gånger 47 domare (61 %)

1 gång 16 domare (21 %) 2 gånger 6 domare (8 %) 3 gånger 5 domare (6 %) 5–10 gånger 3 domare (4 %)

Bilaga 3

755

b) 0 gånger 65 domare (84 %)

1 gång 9 domare (12 %) 3 gånger 3 domare (4 %)

Exempel på kommentarer från de svarande domarna:

• Kommunens/socialnämndens yttranden har ofta brister vad avser vårdplan/ungdomstjänst o.d.

• Det stora problemet i dessa mål är den mycket svaga kvaliteten på kommunens yttranden.

• Vårdplanerna är ofta bristfälliga.

Om direktiven medger det borde utredningen uppmärksamma: - Den skiftande standarden i kommunernas utredningar. - Rollfördelning mellan stat och kommun, bl.a. med hänsyn

till kommunernas ekonomiska resurser.

-

De snäva tidsfristerna för domstolarna.

• Det saknas en motsvarighet till skyddstillsyn för ungdomar. Jag tror att det beror på att socialförvaltningarna saknar kompetens och intresse för besvärliga ungdomar; annars skulle överlämnande till vård inom socialtjänsten kunna fungera som skyddstillsyn. Oftast innehåller vårdplanerna från socialtjänsten endast några lösa träffar med en socialsekreterare eller något liknande ospecificerat. Jag tror att ungdomar som begått brott behöver minst ett års övervakning av välutbildad och engagerad personal i likhet med personalen på frivården. Även ungdomstjänsten behöver utformas som samhällstjänsten, dvs. med klar struktur.

• Bestämmelserna är bra – att det är ett fåtal fall då de passar in tycker jag inte skall göra att de tas bort.

• Det är inte särskilt vanligt att man får in begäran om undanröjande av vård enligt socialtjänsten. Under min tid på roteln (som i och för sig är endast 20 månader) har det skett två gånger, båda under samma månad och år (januari 2002). Enligt

Bilaga 3 SOU 2004:122

756

domstolssekreteraren stämmer dock min slutsats även med hennes mångåriga erfarenhet.

• På tingsrätten har vi kunnat konstatera att det är en mycket stor spridning när det gäller kvalitet och omfattning av de vårdplaner som föreslås av stadsdelsnämnderna. - En del nämnder kan t.ex. föreslå en verksamhet bestående i några gruppträffar och ett allmänt hållet uttalande i vårdplanen om att vederbörande skall sköta skolan och avhålla sig från brott vid så allvarlig brottslighet som upprepade rån och misshandel, medan andra inser att det krävs mera omfattande insatser vid sådana brott. - En annan olikhet är att inte alla stadsdelsnämnder kan erbjuda ungdomstjänst. - Dessa exempel på olikheter leder till en olikhet inför lagen, vilket är särskilt framträdande i mål där de tilltalade kommer från olika stadsdelar. Olikheterna leder också ofta till problem om den dömde flyttar. Det är inte säkert att den nya kommunen eller stadsdelen kan genomföra vårdplan som har fastställts. Det ligger nära till hands att anta att stadsdelens eller kommunens ekonomi har betydelse i sammanhanget. - Ett annat problem som förekommer är att vårdplanerna inte riktar sig till den som skall dömas utan är en beskrivning av de åtgärder som socialtjänsten avser att vidta. Det kan t.ex. stå att ”man skall överväga vilket behov av stöd xx har i skolarbetet”. Sådana vårdplaner går ju inte att döma till. Dessutom benämns ”vårdplan” i fråga ofta ”arbetsplan” i dessa fall, vilket gör att man måste begära komplettering. - En annan invändning mot vård inom socialtjänsten som påföljd är att vederbörande, och i förekommande fall även vårdnadshavaren, måste samtycka till vården. Det kan ifrågasättas om det verkligen är lämpligt att en straffrättslig påföljd skall bygga på samtycke. - Ovanstående synpunkter är några exempel på invändningar som kan framställas mot påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Det finns givetvis exempel på bra vårdplaner med ett bra innehåll och som är anpassade för den brottslighet det är fråga om.

Bilaga 3

757

- Det är framförallt olikheterna mellan stadsdelarna som ställer till problem i den dömande verksamheten. Frågan är om man inte skulle kunna komma till rätta med dessa problem om kriminalvården/frivården hade ansvaret även för de unga lagöverträdarna. När det är lämpligt skulle väl frivården kunna uppdra åt socialtjänsten i det enskilda fallet att ombesörja och verkställa vården.

Som ungdomsdomare på Stockholms tingsrätt hanterar jag en hel del ungdomsmål: - Att ge ett förordnande som avses i fråga 2 har under det år

jag tjänstgjort varken aktualiserats av mig själv eller av parterna. En förklaring kan möjligen vara den tidspress och arbetsbörda som vi lider av. - Beslut som avses i fråga 3 aktualiseras ibland och passar

också väl in i påföljdssystemet. Det är nog mer en tillfällighet att jag inte fattat beslut i det avseendet.

• Vid upprepade återfall har det visat sig att socialtjänsten inte

”mäktat” med att genomföra den planerade vården.

• Påföljdssystemet för unga brottslingar fungerar godtagbart så länge det inte är fråga om återfall, upprepade. I denna situation är systemet inte bra.

• Angående:

-

Varning; Har ofta då ”gått så långt” att stadiet för varning är väl passerat.

-

P

ersonaliautredningen; Den korta tiden, två veckor, inom vilken huvudförhandling skall hållas vid tingsrätten gör att personaliautredningen ofta blir lidande. (Jfr mål med häktade, då målen så att säga flaggas upp genom häktningen och då tiden för åtal oftast är två veckor samt tid för huvudförhandling efter att stämning inkommit är ytterligare en vecka).

• Jag tror att det skulle vara en mycket stor fördel och leda till större likhet inför lagen om ansvaret för påföljden åvilade staten och inte som nu kommunerna i stor utsträckning.

Bilaga 3 SOU 2004:122

758

• Föreskrifter om att avhjälpa skadan kan låta bra på papperet, men kräver medverkan av målsäganden. Något som i praktiken sällan finns förutsättningar för i samband med en rättegång. I något fall har jag dock varit med om att föräldrar till de tilltalade själva har ordnat så att deras barn har arbetat av ”skadeståndet” genom att hjälpa målsäganden. När det gäller uppdraget i övrigt tillägger jag gärna att ungdomstjänsten bör göras till en egen påföljd med statlig finansiering. Dessutom bör ungdomspåföljderna samordnas med bestämmelserna om påföljdsbestämning i 29 och 30 kap. BrB.

• Till fråga 3:

- En förklaring till att talan om undanröjande förekommer

sällan kan vara att, trots allt, kontakter mellan en socialsekreterare och en dömd bygger på frivillighet och förtroende och att förtroendet skulle raseras om vederbörande sekreterare anmälde ”misskötsamhet” till åklagare. - En annan förklaring kan vara att påföljdssystemet för unga

mellan 15–18 år är så torftigt att domstolen knappast har några möjligheter att välja annan påföljd.

-

Är det inte, när det gäller kriminella ungdomar, dags att kasta loss från socialtjänsten, som bygger på helt andra principer än kriminalvården?

• Det största problemet med ungdomspåföljder är den anmärkningsvärt ojämna kvaliteten på yttrandena från socialnämnderna. Fortfarande får man ibland in yttranden där det föreslås vård inom socialtjänsten trots att någon vårdplan inte upprättats, likaså är det inte helt ovanligt att ungdomstjänst föreslås trots att vård inom socialtjänsten i och för sig inte föreslås som påföljd. Beträffande fråga 2 a): Den skadelidande är som regel måttligt intresserad av ytterligare kontakter med den tilltalade.

Beträffande: - fråga 2 – Detta är en typ av föreskrift som såvitt jag vet

praktiskt taget aldrig tillämpas. Anledningen till detta är förmodligen att den förutsätter någon slags överenskommelse mellan målsäganden och den unge. Frågan härom bör av praktiska skäl ha tagits upp redan före huvudförhandlingen, men detta har jag inte något exempel

Bilaga 3

759

på. Lämpligen tas frågan upp av socialnämnden i samband med att vårdplanen utformas, men initiativet kan naturligtvis även komma från åklagaren eller den unge själv, genom hans försvarsadvokat. Däremot bör enligt min mening domstolen inte ta initiativet. - fråga 3 – I de fall då undanröjande begärs på grund av att

den dömde inte följt vårdplanen förefaller det naturligt att han/hon erhåller någon form av varning innan påföljden undanröjs. Om detta inte redan skett genom de sociala myndigheternas försorg kan en lämpligt utformad varning från domstolen ofta få honom/henne på rätt spår igen.

-

Vid ett undanröjande är vanligen den enda påföljd som står till buds ett bötesstraff, vilket i praktiken framstår som ganska verkningslöst. Det är inte helt ovanligt, när exempelvis två ungdomar har åtalats för att ha begått ett brott tillsammans och i samförstånd, att den ene samtycker till vårdplanen och den andre inte. För samma brott får då den ene en påföljd som upplevs som betydligt mer ingripande än den andres, vilket nog kan upplevas som orättvist. Samma effekt uppkommer om den ene lojalt fullgör vad han blivit förelagd medan den andre struntar i vårdplanen. Detta är en konsekvens av att vård inom socialtjänsten förutsätter den unges samtycke och att han/hon alltså kan säga nej till en påföljd som är påkallad ur vårdsynpunkt. Enligt min mening bör en dömd brottsling inte kunna ”välja” påföljd i andra fall än då alternativet upplevs som ungefär lika ingripande, som vid kontraktsvård.

Beträffande fråga 2 b): Målsägandens inställning måste först efterfrågas! Jag skulle själv ej som målsägande vilja ha en sådan föreskrift.

Bilaga 4

761

Deltagarförteckning; Utredningens forskarseminarium

Utredningen anordnade ett forskarseminarium som ägde rum den 14 oktober 2003 i Stockholm. Följande personer deltog vid seminariet.

Utredningen:

Persson, Ann-Christine

Birgerson, Bo Brandtell, Eva Hägglund, Bo Ollén, Marie-Louise Wendel, Erik Widén Cederberg, Inger Wihlborg, Margareta

Forskare:

Estrada, Felipe, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet von Hofer, Hanns, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet Holmberg, Stina, Brottsförebyggande rådet Krantz, Lars, Kriminalvårdsstyrelsen Kühlhorn, Eckart, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, Stockholms universitet Långström, Niklas, Division of Forensic Psychiatry, Karolinska institutet Sarnecki, Jerzy, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet Stattin, Håkan, Örebro universitet Sundell, Knut, Stockholms Stads FoU-byrå Åkesson, Nils, Statens institutionsstyrelse

Bilaga 4 SOU 2004:122

762

Övriga:

Aronsson, Håkan, samordnare Landstinget/Kommunförbundet/ SiS-psykiatriprojekt Boqvist, Anna-Karin, Barnombudsmannen Ginner, Hanna, projektledare på Brottsförebyggande rådet Hård af Segerstad, Åsa, chefsjurist på Statens institutionsstyrelse Lindberg, Urban, Socialdepartementet Lundahl, Jessica, Justitiedepartementet Zander, Susanne, Ungdomsstyrelsen

Bilaga 5

763

Deltagarförteckning; Utredningens seminarium med tjänstemän verksamma inom socialtjänsten

Med hjälp av Svenska kommunförbundet anordnade utredningen ett seminarium, som ägde rum den 11 mars 2004 i Stockholm, med tjänstemän verksamma inom socialtjänsten. Följande kommuner var därvid representerade.

Degerfors Köping Lindesberg Skellefteå Sundsvall Örebro

Bilaga 6

765

Blankett för åklagares begäran om yttrande i ungdomsmål enligt 11 § LUL

Nedan följer ett utkast till en ny blankett att användas av åklagare vid begäran om yttrande i ungdomsmål enligt 11 § LUL. Utredningen har avstått från att utforma ett motsvarande utkast till blankett för socialtjänsten att användas vid upprättande av yttrande i anledning av åklagarens begäran härom. Ett sådant formulär för socialtjänstens del måste föregås av noggranna överväganden och skall enligt vad vi föreslår vara en gemensam uppgift för Socialstyrelsen och RÅ. Det är angeläget att innehållet i det formuläret utformas så att det korresponderar med innehållet i blanketten för åklagarens begäran om yttrande.

BEGÄRAN OM YTTRANDE i UNGDOMSMÅL

Begäran om yttrande enligt 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

1. Yttrandet avser:

Namn: ........................................................................................... Personnummer: ............................................................................ Adress: .......................................................................................... Vårdnadshavare: ...........................................................................

2. Åklagare:

Namn: ........................................................................................... Telefon: ........................................................................................ E-post:...........................................................................................

Bilaga 6 SOU 2004:122

766

3. Den unge misstänks för följande brott:

.......................................................................................................

.......................................................................................................

.......................................................................................................

.......................................................................................................

4. Yttrandet emotses så snart det kan ske och senast den:

.......................................................................................................

5. Vad yttrandet alltid skall innehålla:

a) Om socialnämnden tidigare har vidtagit några åtgärder mot den unge skall dessa åtgärder redovisas i korthet.

b) Socialnämndens bedömning av den unges behov av åtgärder för att denne inte skall göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

c) En redogörelse för den tilltalades personliga utveckling och levnadsomständigheter i övrigt. Denna redogörelse kan dock underlåtas om ett tidigare yttrande med en sådan redogörelse över den unge nyligen har lämnats.

6. Yttrandet skall i förekommande fall också innehålla:

a) Om den unge bedöms ha ett behov av vård för att inte återfalla i brottslighet, skall ett ungdomskontrakt eller en vårdplan fogas till yttrandet.

b) En bedömning av om den unge har behov av särskilt stöd och vägledning av en vuxen person för att inte göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, dvs. en mentor enligt 3 kap. 6 § andra stycket socialtjänstlagen eller 22 § LVU.

c) En bedömning av om den unge är lämplig för påföljden ungdomstjänst.

Bilaga 6

767

Åklagarens kommentar:

.......................................................................................................

.......................................................................................................

.......................................................................................................

.......................................................................................................

Upplysningar:

Om domstolen anser att den unge skall dömas till socialtjänstpåföljd består innehållet i påföljden av de åtgärder som framgår av ett ungdomskontrakt eller en vårdplan.

• Ungdomskontrakt/vårdplan skall innehålla en redogörelse för de åtgärder som socialnämnden har för avsikt att vidta för den unge. De planerade åtgärdernas art och omfattning skall anges. Så långt möjligt skall även varaktigheten av åtgärderna framgå. Det är viktigt att uppgifterna är så konkreta som möjligt.

• Åtgärderna skall svara mot det behov av stöd och vård som den unge bedöms ha för att inte återfalla i brott.

• Om den unge har samtyckt till den planerade vården och behandlingen skall socialnämnden upprätta ett ungdomskontrakt.

Skall den planerade vården och behandlingen ske med stöd av LVU skall socialnämnden upprätta en vårdplan.

Den s.k. proportionalitetsprincipen:

Socialtjänstpåföljd enligt 32 kap. 1 § brottsbalken får inte dömas ut av domstolen om den finner att det brister i proportionerna mellan brottet och de planerade åtgärderna i ungdomskontraktet/vårdplanen samt att bristerna inte kan avhjälpas genom ungdomstjänst eller böter som tilläggspåföljd.

För en diskussion om proportionerna mellan brottet och de planerade vårdinsatserna kan undertecknad åklagare kontaktas.

Bilaga 6 SOU 2004:122

768

Ungdomstjänst:

Följande frågor skall besvaras om åklagaren har begärt en bedömning av den unges lämplighet för ungdomstjänst:

• Har den unge informerats om innebörden av och villkoren vid en dom på ungdomstjänst?

• Har den unge erhållit en informationsbroschyr om ungdomstjänst?

• Har den unges vårdnadshavare erhållit en informationsbroschyr om ungdomstjänst?

• Har den unge samtyckt till ungdomstjänst?

Lämplighetsbedömning vid ungdomstjänst:

Är den unges personliga förhållanden sådana att det framstår som osannolikt att han eller hon skall klara av att genomföra en dom på ungdomstjänst, skall domstolen inte döma till denna påföljd. Yttrandet skall innehålla uppgifter till ledning för domstolen vid denna lämplighetsbedömning. Yttrandet bör även innehålla en rekommendation i frågan från socialnämnden.

.......................................................................................................

Åklagare

Bilaga 7

769

En kort presentation av projekt m.m. i Tyresö kommun och Malmö kommun

Tyresö kommuns arbete med insatser för unga lagöverträdare m.m.

Bakgrund

Kommunens sociala arbete med unga lagöverträdare i åldern 13–20 år fullgörs av socialtjänstens ungdomsgrupp. Sedan några år tillbaka bedriver ungdomsgruppen ett utvecklingsprojekt som man kallar Tyresömodellen unga lagöverträdare/unga brottsoffer. Detta tar sikte på att utveckla metoder för arbetet med unga som har problem med kriminalitet, missbruk eller utanförskap. Projektet har även till syfte att höja kvaliteten på redan befintlig verksamhet inom socialtjänsten.

Kommunen har anställt en särskild metodutvecklare att leda utvecklingsprojektet. Sedan flera år tillbaka har kommunen ett samarbete med kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Detta samarbete har bl.a. resulterat i att metodutvecklaren får kontinuerlig handledning av en kriminolog.

Utvecklingsprojektet har hittills inneburit att man bl.a. har bildat en referensgrupp och tagit fram en modell för verkställighet av tilläggssanktionen ungdomstjänst. För att utvärdera effekterna av insatserna för unga lagöverträdare har kommunen kommit överens med Ersta-Sköndals högskola om att högskolan skall följa upp kommunens arbete.

Referensgrupp

I arbetet med att dels förebygga att unga begår brott, dels förbättra och sprida information om bl.a. socialtjänstens åtgärder för unga lagöverträdare, är Tyresö kommun den sammanhållande aktören i ett nätverk bestående av polis, åklagare, domare, socialarbetare,

Bilaga 7 SOU 2004:122

770

kommunens ledande politiker, forskare och representanter för de arbetsplatser som bidrar med ungdomstjänstplatser. Referensgruppen träffas regelbundet, ca en gång var tredje månad, och utbyter information och erfarenheter på ett generellt plan.

Ungdomstjänst

Ungdomstjänsten består av två olika delar, oavlönat arbete och ett påverkansprogram.

Det oavlönade arbetet skall utföras hos frivilliga organisationer och/eller inom kommunens samhällsinriktade verksamhet. Utgångspunkten är att den unge skall få möjlighet att ta del av andra människors livsvillkor och få en ökad förståelse härom.

Påverkansprogrammet utgör en del av ungdomstjänsten och motsvarar tio ungdomstjänsttimmar. Programmet är ett strukturerat samtalsbaserat program och omfattar sju möten. Varje möte, som leds av en psykolog, varar 1,5 timme och fokuserar på den unges kriminella beteende. Programmet bygger på ett kognitivt/ systemteoretiskt arbetssätt, vilket innebär att stor vikt läggs vid den unges nätverk och att föräldrarna är viktiga för den unges förändringsarbete. En representant från den unges ungdomstjänstarbetsplats deltar alltid vid det sista mötet och lämnar en redogörelse för den unges insats. Den unge får dessutom ett skriftligt intyg när ungdomstjänsten har genomförts.

När ungdomstjänsten inleds förordnas för den unge en person, som arbetar ideellt. Det kan t.ex. vara en nära anhörig eller en person på den arbetsplats där det oavlönade arbetet inom ungdomstjänsten skall utföras. Denna person, som benämns mentor, blir alltid en del av den unges nätverk.

Socialtjänsten kan erbjuda de s.k. mentorerna och representanterna från de arbetsplatser som medverkar vid ungdomstjänsten utbildning i påföljdssystemet samt information om socialtjänstens olika verksamheter och ungdomstjänstens påverkansprogram. Även studiebesök ingår i utbildningsprogrammet.

Bilaga 7

771

Andra åtgärder inom utvecklingsprojektet

Särskilt program för unga som gör sig skyldiga till snatteri m.m.

Socialtjänsten har inlett ett utvecklingsarbete tillsammans med den lokala polisen. Det lokala samarbetet, som anses viktigt för att myndigheterna skall kunna utföra ett offensivt arbete gentemot de unga lagöverträdarna, har resulterat i en gemensam handlingsplan vid snatteribrott. Handlingsplanen innehåller detaljerade anvisningar om vilka åtgärder respektive myndighet skall vidta när unga inom kommunen har gjort sig skyldiga till snatteri.

Det pågår även ett utvecklingsarbete som gäller innehållet i påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Arbetet är inriktat bl.a. på att kombinera insatser som svarar mot de ungas vårdbehov med insatser som fokuserar på de ungas brottsliga beteende, t.ex. särskilt utformade påverkansprogram.

Medling

Kommunen kan erbjuda medling.

Pågående utveckling av stödprogram för unga brottsoffer

Det är känt inom kriminologin och viktimologin (läran om och behandling av brottsoffer) att det finns en koppling mellan egen brottslighet och egen utsatthet för brott. I Tyresö kommun intresserar man sig för möjliga direkta samband mellan gärningsmannaskap och offerskap. För att kunna göra riktiga prioriteringar i arbetet med unga som begår brott, har man funnit att arbetet bör präglas av insikt om att denna dubbla roll kan finnas hos de unga. De ungdomar som lever i marginaliserade livssituationer genom kriminalitet och missbruk utgör en av de främsta målgrupperna. Stödprogrammet är dock i lika hög grad avsett för unga brottsoffer som inte själva har begått kriminella handlingar.

Nationellt nätverk

Under år 2003 bildades ett nationellt nätverk, som f.n. består av ca tio kommuner, förutom Tyresö av bl.a. Botkyrka, Eskilstuna, Nyköping, Örnsköldsvik och Borlänge. Syftet med nätverket är att

Bilaga 7 SOU 2004:122

772

vara ett forum för diskussion om metodutveckling och utbyte av erfarenheter när det gäller arbetet med unga lagöverträdare.

Malmö kommun

Samverkansgrupper med representanter för bl.a. socialtjänsten och polis- och åklagarmyndigheterna

Stadskontoret i Malmö stad initierade år 2001 ett samarbete med polis- och åklagarmyndigheterna i området. Syftet var att stärka det brottsförebyggande arbetet och skapa en organisation som mer effektivt skulle kunna arbeta mot ungdomskriminalitet, såväl lokalt som regionalt.

Denna samverkansgrupp består av samtliga Malmö stadsdelars socialtjänst, representanter för de fyra närpolisområdena samt ungdomsåklagare. Gruppen träffas regelbundet, ca 6–8 gånger per år, för att i det praktiska arbetet skapa en gemensam syn på insatser för kriminella ungdomar. Det sker ett utbyte av information mellan de olika myndigheterna om vad som sker lokalt och centralt beträffande arbetet med unga lagöverträdare. Samtliga inblandade ser samarbetet som en möjlighet till diskussion om samt inblick i de olika myndigheternas aktuella arbetssituation och förutsättningar för arbetet med ungdomar. I gruppen skapas personliga kontakter myndigheterna emellan som är viktiga för samarbetet. Stadsdelarna har inom samverkansgruppen bl.a. utformat en gemensam syn på tilläggssanktionen ungdomstjänst.

Under våren 2004 utvidgades samarbetet. Bakgrunden var en rapport av polismyndigheten i Skåne om kriminella ungdomsgäng. Den nya organisationen består av en styrgrupp där förvaltningscheferna för samtliga myndigheter i den tidigare samverkansgruppen är representerade jämte kriminalvårdens frivård. Syftet med det utvidgade samarbetet är att hitta snabbare och effektivare åtgärder för den speciella gruppen ungdomar som redan är kriminellt belastade och ofta redan kända av samtliga myndigheter.

Kommunen har tillsatt en chef inom individ och familjeomsorgen med uppgift att ha en samordnande roll i projektet. Det har befunnits angeläget att stadsdelarna har en samsyn när det gäller vilka åtgärder som skall vidtas för den nämnda gruppen ungdomar. Samordnarens roll är att ha en överblick över det arbete som bedrivs i kommunen. Arbetsuppgifterna består av att bl.a.

Bilaga 7

773

identifiera brister, skapa samordning och förkorta handläggningstiderna. Uppdraget kommer även att omfatta kartläggning och uppföljning av de insatser som görs.

Samarbetet har inneburit att stadsdelarna kommer att i större grad prioritera kontakten med ungdomarna och deras familjer i samband med att polisen informerar socialtjänsten om brott begångna av unga. Socialtjänsten i kommunen har vidare beslutat att se över sina rutiner när det gäller medverkan vid polisförhör utanför kontorstid. Den sociala jouren kommer också att särskilt prioritera de unga lagöverträdarna.

Bilaga 8

775

Sammanställning över de ekonomiska konsekvenserna

Förslag Kommuner

Socialstyrelsen

DV RPS RÅ SiS KVS

Inkomster för staten

Utgifter för staten

Utfärdande av föreskrifter och spridande av allmän information m.m.

+

Särskilda insatser av försvarare i vissa ungdomsmål

+

Juridiskt biträde för brottsmisstänkt under 15 år + Samverkan mellan socialtjänsten och rättsväsendet

+ + + +

Ungdomstjänst som självständig påföljd + + + + - - S.k. ryggsäck – Mentor + + - Införande av straffvarning - - Ändrade betalnings- och indrivningsrutiner beträffande dagsböter

+ +

Medling + - (+) Införande av uppskov och anstånd vid sluten ungdomsvård

+

Anmälningsplikten enligt 25 kap. RB kan fullgöras hos socialtjänsten

+

Omedelbar verkställighet av sluten ungdomsvård + - KVS arbete med unga häktade + Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande enligt LVU

- -