NJA 2009 not 3

Justitieråden Håstad och Skarhed (referent) var skiljaktiga och anförde.

Inledning. M.N. köpte i augusti 2001 för 35 000 kr ett SJ Årskort Silver Plus. Kortet berättigade honom till ett obegränsat antal tågresor i 1:a eller 2:a klass under tiden 23 augusti 2001–22 augusti 2002. För befordringsavtalet gällde SJ:s Normalvillkor i järnvägstrafik i lydelse från år 1985, SJF 600.

I normalvillkoren från 1985 anges bl.a. följande.

9.4Den resande har rätt till ersättning för vissa kostnader till följd av störningar i tågtrafiken om omständigheterna är sådana, att järnvägen (trafikföretaget) rimligen hade kunnat förhindra störningarna. Ersättning lämnas enligt följande:

a)Telefon- och andra telemeddelanden

Utgifter för nödvändiga telemeddelanden ersätts vid tågförsening och tåginställelse./…/

b)Kost och logi

Skäliga merutgifter för kost och logi ersättning vid tågförsening och tåginställelse./…/

c)Transport som ersätter försenad eller inställd tågresa

Kostnaden för transport med annat transportmedel ersätts endast undantagsvis. Den resande har dock rätt till ersättning för merkostnaden för vidare transport med annat transportmedel på sträcka motsvarande den återstående järnvägsresan, om en pågående tågresa (eventuellt med byten) blir kraftigt försenad och den resande genom förseningen riskerar att inte kunna deltaga i ett sammanhang som är av väsentlig betydelse för honom eller henne personligen, dvs. järnvägen ersätter inte förlust i näringsverksamhet och ren förmögenhetsskada. Innan den resande avbryter tågresan för annan transport skall samråd ske med järnvägspersonalen och av denna föreslagen eller erbjuden transport om möjligt väljas.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar även när en tågförbindelse, som ingår i en pågående tågresa, ställs in.

d)Vidaretransport med annat transportmedel än tåg

Om den resande ankommer för sent för att hinna med buss, taxi- eller färjeförbindelse, som är uttagen som anslutning i RESTIDER eller som omfattas av biljetten, har den resande rätt till ersättning för telemeddelanden och för kost och logi enligt vad som sägs under a) och b) ovan.

Därutöver kan ersättning för ersättningstransport medges under de förutsättningar som anges under c).

Om den resande inte hinner med sista förbindelsen i lokaltrafik (inkl. nattrafik), ersätts kostnaden för att avsluta resan inom bestämmelseorten förutsatt att ankomsten till bestämmelsestationen varit mer än 30 minuter försenad.

9.5Den resande har i vissa fall rätt att återfå hela eller del av biljettavgiften vid störningar som inverkar på resans kvalitet, om omständigheterna är sådana att järnvägen (trafikföretaget) rimligen hade kunnat förhindra störningarna. Återbetalning medges enligt följande:

a)Resan onyttig

Om den resande visar att resan har blivit helt utan värde för honom eller henne till följd av en kraftig tågförsening eller tåginställelse, återbetalar järnvägen hela biljettavgiften.

b)Periodiskt giltigt färdbevis (kort) har ej kunnat utnyttjas

Om den resande visar att han eller hon på grund av trafikstörningar har kunnat utnyttja ett periodiskt giltigt färdbevis (kort) endast för så få resor, att den normala biljettkostnaden för dessa resor skulle ha understigit kostnaden för kortet, har den resande rätt att återfå en skälig del av denna kostnad.

M.N. har yrkat att SJ skall betala 11 918 kr 50 öre, varav 3 255 kr 50 öre avser skadestånd och 8 663 kr prisavdrag samt ränta.

Han har som grund för sitt yrkande sammanfattningsvis anfört följande. Under årskortets giltighetstid företog han sammanlagt 398 enkelresor med SJ:s tåg, huvudsakligen mellan bostaden i Örebro och Stockholm. Vid 130 av dessa resor var tåget försenat vid ankomsten till destinationsorten. Tågförseningarnas längd varierade från 4 minuter till 155 minuter. Vid 37 av resorna var förseningarna 5 minuter eller mindre, vid 19 av resorna översteg förseningen 30 minuter och vid fyra av dessa var förseningarna 75 minuter eller mer (75, 79, 81 respektive 155 minuter). Vid ett tillfälle (den 18 oktober) fick hans hustru skjutsa honom med bil från Örebro till Hallsberg för att han skulle hinna med ett anslutande tåg från Hallsberg till Stockholm. Den sammanlagda tiden för förseningarna under året uppgick till 1 dygn 11 timmar 20 minuter. – SJ har gjort sig skyldigt till avtalsbrott genom att de tågresor som hans talan avser har varit försenade. Den tjänst som SJ tillhandahållit skall därför anses vara behäftad med fel. Eftersom SJ har gjort utfästelser i form av uppgifter på biljetter och i tidtabeller, gäller inte den friskrivning från ansvar för förseningar som SJ gjort i normalvillkoren. Ansvarsbegränsningarna i punkterna 9.4 och 9.5 är oskäliga och skall jämkas, så att villkoren överensstämmer med allmänna konsumenträttsliga principer inom svensk rätt och EG-rätt. Han har därför rätt till prisavdrag med 8 663 kr. Prisavdraget har bestämts genom en beräkning av antalet förseningar och dessas omfattning. Om förseningarna är att betrakta som dröjsmål och inte som fel i tjänsten, skall reglerna om prisavdrag vid fel tillämpas analogt. Till följd av de upprepade förseningarna har han även rätt till ett skönsmässigt beräknat skadestånd om 3 255 kr 50 öre, varav 3 100 kr avser ersättning för förlorad fritid, 108 kr ersättning för resa med egen bil och 47 kr 50 öre avseende utlägg för frukost, om SJ inte kan visa att avtalsbrottet inte berott på bolaget eller någon inom dess kontroll och att SJ inte skäligen kunnat förebygga eller övervinna hindret. Om SJ inte anses ha ett kontroll- eller presumtionsansvar för uppkomna skador görs det gällande att bolaget varit försumligt. Vårdslösheten består i att SJ inte har vidtagit tillräckliga åtgärder, trots att bolaget haft kännedom om befintliga problem som t.ex. en ålderstigen maskinpark, begränsad spårkapacitet, Banverkets oförmåga att hålla järnvägsnätet i god kondition och väderleksförhållandena en svensk vinter.

SJ, som har vitsordat att tågen varit försenade i den omfattning som M.N. angett, har till grund för sitt bestridande sammanfattningsvis anfört följande. De uppgifter som finns på biljetter och i tidtabeller om avgångs- och ankomsttider är i och för sig avtalsvillkor, men uppgifterna utgör ingen utfästelse i fråga om avgångs- och ankomsttider. Inget avtalsbrott föreligger från SJ:s sida. Vid bedömningen av om avtalsbrott föreligger skall varje försening värderas för sig. M.N. är enligt normalvillkoren inte berättigad till ersättning för förseningarna, utöver vad SJ medgav och M.N. tillerkändes i tingsrättens dom (47 kr 50 öre för utlägg för frukost). Priset på årskortet har bestämts med hänsyn till hur normalvillkoren är utformade. Under den tid M.N. innehade årskortet reste han för cirka 200 000 kr. Normalvillkoren är inte oskäliga. Det saknas därför grund för att jämka villkoren eller lämna dem utan avseende. Av förseningar, som översteg 30 minuter, var åtta att tillskriva Banverket och två orsakade av extrema vinterförhållanden.

Hovrätten har fastställt tingsrättens dom som innebar att tingsrätten ogillade M.N:s talan (bortsett från medgivna 47 kr 50 öre). I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

Det är ostridigt – – – (se ovan) – – – nämnda frukostutlägg.

Aktuella bestämmelser m.m. Konsumenttjänstlagen (1985:716) är inte tillämplig på transporttjänster.

Järnvägstrafiklagen (1985:192) innehåller inga bestämmelser om järnvägsföretags ansvar för förseningar vid personbefordran. I förarbetena diskuterades dröjsmålsansvaret vid personbefordran, dvs. transportörens skyldighet att ersätta en skada som en resande lider genom att befordringen inte utförs inom den tid som kan anses avtalad. Vissa principiella skäl ansågs i och för sig tala för att införa en lagregel som innebar att passagerare tillförsäkrades rätt till ersättning för i vart fall en del större s.k. värdebortfall (indirekta skador). Eftersom en sådan lagregel måste förses med en rad begränsningar, överlämnades det emellertid åt Konsumentverket att tillsammans med berörda järnvägsföretag förhandla fram lämpliga normalvillkor (prop. 1983:117 s. 50 ff.).

Punkterna 9.4 och 9.5 i de i målet aktuella normalvillkoren godkändes år 1989 av Konsumentverket genom en överenskommelse med SJ. Verket sade upp överenskommelsen den 30 maj 2001 med motiveringen att villkoren inte längre kunde anses ge uttryck för ett skäligt konsumentskydd på trafikområdet.

Konsumentverket har i yttrande till HD den 29 augusti 2007 anfört att någon ny överenskommelse mellan verket och SJ inte har träffats, att överläggningarna avslutades i avvaktan på den lagstiftning som kunde bli resultatet av pågående utredningar och att SJ därefter ensidigt har reviderat normalvillkoren och infört en restidsgaranti.

Enligt restidsgarantins nuvarande lydelse ersätter SJ i form av värdebevis hela eller – vid periodiskt giltig biljett – del av biljettpriset vid väsentlig försening till bestämmelseorten, om omständigheterna är sådana att SJ rimligen hade kunnat förhindra störningarna. Väsentlig försening föreligger bl.a. om ankomsten till bestämmelseorten försenats med mer är 20 minuter vid tågresa för vilken den tidtabellsenliga restiden understiger 60 minuter, 40 minuter vid tågresa för vilken den tidtabellsenliga restiden är mellan 60 och 120 minuter samt 60 minuter vid tågresa för vilken den tidtabellsenliga restiden är mellan 2 och 5 timmar.

Förhållandet mellan järnvägsföretag och resenärer har under senare år behandlats i olika offentliga utredningar, bl.a. i SOU 2003:104 Järnväg för resenärer och gods, SOU 2003:67 Kollektivtrafik med människor i centrum och SOU 2004:92 En samlad järnvägslagstiftning. Utredningsförslagen har inte lett till någon lagstiftning på det aktuella området. I departementspromemorian Ds 2008:55, Bör konsumenttjänstlagen utvidgas, föreslås inte några ändringar när det gäller befordringstjänster med hänvisning till att frågan regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Förordningen blir direkt tillämplig i Sverige när den träder i kraft den 4 december 2009.

I förordningens artikel 15 hänvisas beträffande järnvägsföretagets skadeståndsansvar vid försening, utebliven anslutning och inställelse till fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF) från 1980 och 1999, avdelning IV kap. II artikel 32. Enligt den artikeln är transportören skyldig att täcka rimliga kostnader för kost och logi och underrättelse till personer som väntar på den resande, om resan inte kan fortsättas samma dag, utom om förseningen beror på tredje mans beteende som transportören inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av. Ersättning för annan skada till följd av tåginställelse, tågförsening eller utebliven tåganslutning skall avgöras enligt nationell rätt. Enligt artikel 16 har resenären, ifall det är troligt att ankomsten till den slutliga bestämmelseorten kommer att försenas mer än 60 minuter, rätt till ersättning motsvarande hela biljettpriset för den eller de delar som inte fullföljts och för den eller de delar som fullföljts, om resan blivit meningslös med tanke på resenärens ursprungliga resplan, med en returresa till den första avreseorten snarast möjligt om detta är relevant. I artikel 17 ges resenären rätt till ersättning med minst 25 % av biljettpriset vid förseningar som uppgår till 60–119 minuter och med minst 50 % av biljettpriset vid 120 minuters försening eller mer. För resenärer med periodkort som upprepade gånger drabbats av förseningar eller inställd trafik gäller att lämplig ersättning skall utgå enligt järnvägsföretagets ersättningsbestämmelser; sådana bestämmelser skall innehålla kriterierna för att definiera förseningar och för att beräkna ersättningen. Något förbehåll för ansvarsfrihet vid hinder utom järnvägsföretagets kontroll finns inte i artiklarna 16 och 17. Enligt artikel 6 får järnvägsföretagets förpliktelser mot resenärerna inte begränsas eller frångås, men ett järnvägsföretag får erbjuda avtalsvillkor som är förmånligare för resenären.

Allmänna reklamationsnämnden har ett flertal gånger prövat skäligheten av SJ:s normalvillkor, med olika utgång (se t.ex. beslut 2000-04-17, Änr 1999-6586, beslut 2001-05-09, Änr 2000-7421, beslut 2004-05-24, Änr 2003-5945 och beslut 2003-04-24, Änr 2002-5221).

Ansvarsgrundande avtalsbrott. I normalvillkorens avsnitt 9 förekommer orden ”försening” och ”försenad” i ett flertal bestämmelser. Det är uppenbart att med försening avses i synnerhet att tåget ankommer senare än vad som anges i tidtabellen. Det får därmed anses avtalat att tåget skall ankomma i tid enligt tidtabellen. Härav följer att det annars föreligger ett avtalsbrott.

Att det föreligger ett avtalsbrott innebär på transporträttens område inte att resenären har rätt till påföljd oavsett avtalsbrottets väsentlighet (jfr Grönfors, Tidsfaktorn vid transportavtal, 1974 s. 97 ff., och Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador vid passagerartransport, Helsingfors, 1985, s. 137 f. och 141 f.; se även s. 167 not 90). I förevarande fall har resenärens rätt till kompensation dessutom begränsats genom SJ:s normalvillkor, vilka skall tillämpas om de inte skall åsidosättas med stöd av tvingande rätt.

Vid bedömningen av om normalvillkoren skall jämkas är lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden tillämplig. Normalvillkoren har inte varit föremål för individuell förhandling med M.N., och de har dessutom sagts upp av Konsumentverket. Därför är både bestämmelsen i 10 § om tolkning till konsumentens förmån och bestämmelsen i 11 § om jämkning (och därmed 36 § avtalslagen med en inte här aktuell inskränkning) tillämplig. Lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden grundar sig på ett EG-direktiv 13/1993.

M.N:s ersättningsyrkanden avser som nämnts dels återbetalning av en del av årskortets pris, dels skadestånd för utlägg och för förlorad fritid.

Återbetalning av biljettavgift (hävning och prisavdrag). Rätten till återbetalning av biljettavgiften behandlas i punkt 9.5 i normalvillkoren. Bestämmelsen avser därmed vad som inom allmän kontraktsrätt behandlas som hävning – när hela vederlaget skall återbäras, jfr 9.5 a) – eller prisavdrag.

Enligt punkten 9.5 är den resandes rätt till återbetalning av biljettavgiften beroende av att SJ rimligen hade kunnat förhindra störningen. Ett sådant villkor finns inte i den allmänna kontraktsrätten. Där har borgenären en ovillkorlig rätt till återbetalning av vederlaget, om kontraktsbrottet är väsentligt och, utom enligt konsumentköplagen, väsentligheten dessutom varit synbar för gäldenären. Även rätten till prisavdrag är strikt (se t.ex. 25 och 37–39 §§köplagen, 1990:931, vidare 13, 28 och 29 §§konsumentköplagen, 1990:932, samt 21 och 29 §§konsumenttjänstlagen. Enligt 7 kap. 4 § bostadsrättslagen, 1991:614, krävs dock för prisavdrag att felet berott på föreningens vållande, se härom Jonny Flodin i SvJT 2008 på s. 877 ff.). I rättsfallet NJA 2008 s. 642 har en förälder ansetts befriad från skyldigheten att betala barnomsorgsavgift avseende den tid då barnomsorg inte tillhandahållits, trots att orsaken till att tjänsten uteblivit var strejk.

Villkoret om att SJ rimligen skall ha kunnat hindra störningen avviker alltså från allmän kontraktsrätt. Men är villkoret därmed oskäligt?

Vid denna bedömning kan till att börja med konstateras att till det EG-direktiv som lagen om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden grundar sig på fogats en vägledande bilaga, vilken anger avtalsvillkor som ”kan anses” oskäliga. Bland dem nämns under 1.o) avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är att förplikta konsumenten att fullgöra alla sina skyldigheter även om näringsidkaren inte fullgör sina (jfr även 1.d och 1.f). Det råder alltså en stark presumtion för att villkoret om påverkansmöjlighet i punkt 9.5 skall anses vara oskäligt. För övrigt kan en jämförelse med vad som är gällande rätt på likartade rättsområden ge ledning, särskilt tvingande rätt eller dispositiva regler som är att betrakta som direkta rättspolitiska ställningstaganden från lagstiftarens sida (se SOU 1974:83 s. 135–139 och prop. 1975/76:81 s. 121 ff.). De ovan nämnda allmänna kontraktsrättsliga bestämmelserna är alla tvingande i konsumentförhållanden och får dessutom anses utgöra rättspolitiska ställningstaganden. Det finns inte skäl att vid avtal om persontransporter med tåg avvika från den grundläggande ekvivalensprincipen. Med hänsyn till det anförda får det anses vara oskäligt att villkora den resandes rätt till hävning eller prisavdrag med att SJ rimligen hade kunnat förhindra störningen.

M.N. har anfört att en planerad tur- och returresa Örebro–Stockholm den 21 december 2001 aldrig påbörjades, därför att resan till följd av redan uppkomna förseningar blivit meningslös. Han har dock inte yrkat någon ersättning för denna uteblivna resa. HD kan därför inte pröva om han skulle vara berättigad till återbetalning av hela biljettavgiften med avseende på denna resa (jfr punkt 9.5 a).

Vad gäller M.N:s begäran om prisavdrag för förseningar på genomförda resor måste det observeras att prisavdrag enligt allmän kontraktsrätt i allmänhet föreligger bara vid fel och inte vid dröjsmål (jfr bl.a. Johnny Herre i Minnesskrift till Knut Rodhe, 1999 s. 147 ff., med kritik av NJA 1998 s. 792). Ett prisavdrag skall – om det inte undantagsvis beräknas på kostnaderna för att avhjälpa felet – spegla det kvarstående felets betydelse vid avlämnandet (se 38 § köplagen och 22 § konsumenttjänstlagen). Om borgenären inte häver vid dröjsmål, är hans rätt till kompensation normalt beroende av att förutsättningarna för skadestånd är uppfyllda, dvs. att händelsen legat inom gäldenärens kontroll eller berott på dennes vårdslöshet och att skada uppkommit i det individuella fallet. En anledning till att prisavdrag inte medges vid försening enligt köplagarna och konsumenttjänstlagen torde vara att varan respektive de flesta av de i konsumenttjänstlagen aktuella tjänsterna normalt skall konsumeras under en längre tid efter avlämnandet och att det därför är den avlämnade kvaliteten som är relevant, medan utförandetidens längd är utan betydelse om ett dröjsmål inte medför skada i det konkreta fallet. I fråga om persontransporter hänför sig kvalitetsbedömningen emellertid helt och hållet till tiden före ankomsten (motsvarande avlämnandet). Dessutom är själva restiden i allmänhet av betydelse för biljettpriset och för den resandes val mellan olika transportmedel. Det kan noteras att SJ i sin restidsgaranti och EG i förordningen 1371/2007 funnit det naturligt att ha bestämmelser om prisavdrag vid försening. Prisavdrag vid försening är också föreslagen i Ds 2008:55 Bör konsumenttjänstlagen utvidgas, såvitt gäller ett kapitel benämnt Andra tjänster (s. 200). På grund av det anförda bör utfyllande rätt avseende persontransporter anses innebära att den resande kan ha rätt till prisavdrag även vid försening.

Som ovan angetts är det emellertid inte givet att varje försening av en tågresa skall berättiga till prisavdrag ens enligt utfyllande rätt och, i den mån rätt till prisavdrag skulle föreligga enligt utfyllande rätt, att det dessutom skall anses vara oskäligt att friskriva sig från ansvar vid mindre förseningar. De i målet tillämpliga normalvillkoren innehåller inte några bestämmelser om prisavdrag vid försening (däremot vid brister i ordning och hygien), annat än om resan blivit helt utan värde för den resande, varvid hela biljettpriset skall återbetalas. Det är tydligt att punkten 9.5 är avsedd att uttömmande ange den resandes rätt att återfå hela eller del av biljettavgiften vid försening. Frågan blir därmed om och i vad mån SJ:s normalvillkor, såvitt gäller förseningar som inte omfattas av punkt 9.5 a), skall anses avvika från utfyllande rätt och om de dessutom skall anses vara oskäliga.

I detta sammanhang bör beaktas att den utfyllande standarden inom konsumenträtten, på grund av konsumenters begränsade möjlighet att påverka avtalsvillkor, i allmänhet är en tvingande standard. Således är hela konsumentköplagen tvingande, och i konsumenttjänstlagen tillåts friskrivningen bara i 32 § tredje stycket rörande skada på egendom som medför förlust i näringsverksamhet. Det bör dessutom beaktas att det enligt uttalanden i förarbetena till 36 § avtalslagen är önskvärt att domstolarnas avgöranden vid tillämpning av bestämmelsen får en principiell prägel, dvs. att villkor bedöms i och för sig och inte bara med hänsyn till deras verkan i det enskilda fallet (SOU 1974:83 s. 116 f. och prop. 1975/76:81 s. 111). Detta ställningstagande torde ha särskilt relevans vid avgöranden i högsta instans.

Inom transporträtten anses, som nämnts, att mindre dröjsmål inte är ansvarsgrundande. En rätt till prisavdrag vid mindre tidsöverdrag skulle vara olämpligt även för tågresenärerna i gemen med hänsyn till den höjning av biljettpriserna som sannolikt skulle bli följden av uppkommande administrationskostnader. Det kan emellertid inte anses skäligt att tågresenärer aldrig skulle vara berättigade till prisavdrag vid förseningar utom när resan har blivit helt utan värde.

Såvitt gäller prisavdrag för förseningar när fråga är om en resenär som köpt biljett för en enstaka resa kan det diskuteras om tröskeln bör ligga vid t.ex. 30 eller 60 minuter vid en restid enligt tidtabellen på högst 2 timmar. Vi sätter oskälighetsgränsen till 60 minuter, men då bör prisavdraget i gengäld vara stort, ca 50 procent.

M.N. har vid fyra tillfällen drabbats av förseningar överstigande 60 minuter. Han har inte gjort gällande att resan i dessa fall varit helt utan värde för honom. Om han hade köpt enstaka biljetter för dessa resor, borde han därför ha varit berättigad till ett prisavdrag på 50 procent av biljettpriset.

M.N. har emellertid köpt ett årskort. Enligt punkt 9.5 b) i normalvillkoren skulle han därför sakna rätt till återbetalning till och med om en resa blivit helt utan värde för honom, om han kunnat utnyttja årskortet för så många (inte försenade) resor att den normala biljettkostnaden för dessa resor skulle ha överstigit kostnaden för årskortet. Samma ansvarsbegränsning måste naturligtvis anses tillämplig vid förseningar med mindre ingripande följder för resenären. Enligt vad som uppgetts i målet var det normala priset för de resor M.N. gjort med årskortet ca 200 000 kr, således avsevärt högre än priset 35 000 kr för årskortet. Frågan blir därmed om ansvarsbegränsningen i punkt 9.5 b) är oskälig.

Den som köper ett årskort har ingen rätt till återbetalning, om han exempelvis på grund av sjukdom eller ändrade arbetsförhållanden inte kan utnyttja kortet för så många resor som med normal biljettkostnad hade motsvarat kostnaden för årskortet. Därmed innebär punkt 9.5 b) en obalans mellan parterna till SJ:s förmån. Det får också antas att periodkort ger en kommersiellt motiverad mängdrabatt för att förmå resenärer att köpa sådana kort. Mängdrabatter medför inte i andra sammanhang att en köpare måste nöja sig med en sämre prestation än en fullbetalande. I rättsfallet NJA 2008 s. 642 uttalades att det saknade betydelse för förälderns betalningsskyldighet att barnomsorgsavgiften var starkt subventionerad. Villkoret i 9.5 b) får därför anses vara oskäligt.

För en resenär med ett periodkort finns valet mellan att ge resenären ett prisavdrag motsvarande vad resande med särskilda biljetter får men reducerat med hänsyn till rabatten på periodkortet (jfr SJ:s nuvarande resegaranti där ersättning för årskortsinnehavare utgår med 1/240 av priset på kortet) och att ge resenären prisavdrag efter en samlad bedömning av förseningarna under perioden, varvid även förseningar understigande tröskeln för vad som gäller för enskilda biljetter skulle kunna beaktas (jfr EG-förordningen). M.N:s yrkande är uppbyggt enligt den senare modellen. Med hänsyn till de besvär och bevissvårigheter det innebär för en periodkortsinnehavare som måste dokumentera sitt resande under hela perioden för att därefter kunna framställa ersättningskrav och till önskvärdheten av att kompensationen kan regleras i nära anslutning till förseningarna väljer vi den förra modellen.

M.N. bör därför tillerkännas prisavdrag med 600 kr (4 x ca 150 kr).

Skadestånd. M.N. har begärt ersättning med 108 kr för att han vid ett tillfälle (den 18 oktober 2001) var tvungen att resa med egen bil från Örebro till Hallsberg för att han skulle hinna med ett anslutande tåg från Hallsberg till Stockholm.

Enligt normalvillkoren punkten 9.4 krävs för att ersättning skall utgå för en ersättningstransport att SJ rimligen hade kunnat förhindra störningen. Enligt punkten 9.4 c) krävs för ersättning att en pågående resa blivit kraftigt försenad och att resenären genom förseningen riskerar att inte kunna delta i ett sammanhang som är av väsentlig betydelse för honom personligen. Eftersom M.N. varken hade påbörjat resan när han tog en ersättningstransport eller har lagt fram någon utredning om hur kraftig förseningen hade blivit om han hade tagit ett senare tåg eller om vad han riskerade att gå miste om med anledning av förseningen, saknar han enligt villkoret rätt till ersättning, oavsett om förseningen i det aktuella fallet berodde på Banverket eller på extremt vinterväder.

Fråga är här om ersättning för annat transportmedel fram till ankomststationen, alltså en täckningstransaktion för att åstadkomma avtalat resultat. Skäl för att godta friskrivningar är i sådana fall mindre än när det rör sig om olika indirekta skador. I detta sammanhang kan noteras att rätten till ersättning för kostnader för avhjälpande av fel är strikt enligt 34 § köplagen och 26 § konsumentköplagen samt att konsumenten enligt 22 § konsumenttjänstlagen har en strikt rätt till ersättning för sådana kostnader under beteckningen prisavdrag, låt vara att kostnaden inte får ha varit oskälig i förhållande till felets betydelse. Enligt såväl konsumentköplagen (30 och 32 §§) som konsumenttjänstlagen (31 §) är en näringsidkare skyldig att ersätta skador såvida inte orsaken legat utom både näringsidkarens och en anlitad tredje mans kontroll. Konsumenten har dock en skyldighet att begränsa skadan.

Medan kravet på att det skall ha varit en pågående tågresa som blivit försenad framstår som godtyckligt och därmed får anses oskäligt, kan kravet på att den resande skall riskera att inte kunna delta i ett sammanhang som är av väsentlig betydelse för honom inte anses oskäligt, förutsatt att väsentlighetsrekvisitet inte tolkas för snävt. Som nyss nämnts har M.N. inte framlagt den utredning som i det avseendet åvilar honom. Hans yrkande om ersättning för bilkostnader skall därför ogillas. Det finns därmed ingen anledning att pröva om ersättningsskyldigheten i övrigt skall anses vara strikt eller, annars, om hinder orsakade av Banverket kan utgöra en befrielsegrund för SJ, även om Banverket skäligen hade kunnat undvika eller övervinna hindren (s.k. dubbel force majeure, jfr 31 § andra stycket konsumenttjänstlagen m.fl. lagbestämmelser).

M.N. har slutligen yrkat ersättning med 3 100 kr för förlorad fritid. Sådan ersättning kan över huvud taget inte utgå enligt normalvillkoren, som får anses uttömmande ange de skador som ersätts.

Enligt uttalanden i förarbetena till konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen, som båda är tvingande till förmån för konsumenten, är förlorad fritid att bedöma som en följdskada av ekonomisk natur, och därmed ersättningsgill, om det inte endast är fråga om sådana ej alltför betydande olägenheter som man alltid måste räkna med när någon försummar sig i ett avtalsförhållande (se bl.a. prop. 1984/85:110 s. 274, prop. 1989/90:89 s. 42 och 1989/90:LU 35 s. 25). Ståndpunkten har godtagits i rättsfallet NJA 1992 s. 213. Det är därför inte säkert att friskrivningen från skyldighet att betala annan ersättning än sådan som omnämns i punkten 9.4 kan godtas generellt. De förseningar som drabbat M.N. är emellertid inte tillräckligt omfattande för att han, oavsett normalvillkoren, skall ha rätt till ersättning för förlorad fritid.

Yrkandet om skadestånd för förlorad fritid skall alltså ogillas.

Sammanfattning. En prövning enligt 36 § avtalslagen skall i första hand – och särskilt rörande ej förhandlade standardvillkor i förhållande till konsumenter – göras generellt. En resenärs rätt till återbetalning av hela eller del av biljettpriset (hävning respektive prisavdrag) är oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Vid persontransporter föreligger rätt till prisavdrag även vid försening, förutsatt att ankomsten är väsentligt försenad i förhållande till tidtabellen. En innehavare av periodkort saknar inte rätt till påföljd därför att han kunnat utnyttja kortet i sådan utsträckning att de tidtabellsenligt genomförda resorna skulle ha betingat enskilda biljettpriser som sammanlagt överstiger kostnaden för periodkortet. Transportörens skadeståndsansvar för kostnad för annat transportmedel till resmålet kan inte begränsas till förseningar av pågående (ej påbörjade) resor men får begränsas med hänsyn till bl.a. kontraktsbrottets betydelse för resenären. Transportören behöver inte ersätta ej alltför betydande olägenheter orsakade av förseningar.

SJ förpliktas att betala 600 kr till M.N.