Prop. 1969:168
('med förslag till mönster\xad skyddslag, m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
1
Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till mönster
skyddslag, m. m.; given Stockholms slott den 21 no vember 1969.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks dagen att
dels godkänna den i Lissabon den 31 oktober 1958 och i Stockholm den 14 juli 1967 reviderade Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd, i fråga om Stockholmstexten såvitt avser artiklarna 1—12,
dels antaga härvid fogade förslag till 1) mönsterskyddslag, 2) lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1), 5) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att ut bekomma allmänna handlingar,
6) lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644), 7) lag om ändring i lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets besvär savdelning,
8) lag om ändring i införsellagen (1968:621), 9) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
GUSTAF ADOLF
Lennart Gei jer
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1958 års s. k. Lissabon- text och de materiella bestämmelserna (art. 1—12) i 1967 års s. k. Stock-
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
holmstext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd. Samtidigt
läggs fram förslag till ny mönsterskyddslag och en ny lag om skydd för
vapen och vissa andra officiella beteckningar jämte förslag om vissa av
mönsterskyddslagen föranledda följdändringar i annan lagstiftning. I an
slutning härtill föreslås vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag.
Genom mönsterskyddslagen införs ett generellt skydd för såväl pryd-
nadsmönster som nyttomönster inom samtliga industrigrenar. Mönsterrätt
förvärvas genom registrering hos patent- och registreringsverket för en tid
av fem år med möjlighet till förnyelse för ytterligare två femårsperioder.
Registrering av mönster medför ensamrätt för mönsterhavaren att yrkes
mässigt utnyttja mönstret. En förutsättning för registrering är att mönstret
är nytt och att det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före ansök-
ningsdagen. Registreringsförfarandet ordnas som etts. k. förprövningssystem,
dvs. registreringsmyndigheten skall företa en nyhetsgranskning. Denna
kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget med
ger samtidigt registrering av varianter av ett och samma mönster. Under
vissa förutsättningar kan samregistrering ske av flera olika mönster. Hand
lingarna i registreringsärende blir i princip offentliga, men handling som
visar mönster kan hemlighållas under viss kortare tid. Kostnaderna för
registreringsförfarandet skall täckas genom avgifter. Förslaget innehåller
vissa regler om tvångslicens, bl. a. när allmänt intresse av synnerlig vikt
kräver att annan än mönsterhavaren får utnyttja mönstret. Uppsåtligt in
trång i mönsterrätt föranleder straffansvar. Skadeståndsskyldighet inträ
der vid mönsterintrång, även när detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.
Ändringarna i 1960 års upphovsrättslag innebär att skyddstiden för verk
av s. k. brukskonst förlängs till 50 år, räknat från det år då upphovsman
nen avled. Kraven på individualitet och konstnärlig gestaltning skall skär
pas. Vissa äldre verk skall oberoende härav åtnjuta skydd under en över
gångstid av 10 år.
Den nya lagen om skydd för vapen m.m. avses ersätta 1960 års lag i sam
ma ämne samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas
emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem.
De föreslagna lagarna avses träda i kraft den 1 oktober 1970. Den nya
lagstiftningen möjliggör Sveriges tillträde till Lissabon- och Stockholms-
texterna av Pariskonventionen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
3
1) Förslag
till
Mönsterskyddslag
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 §
Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för ett ornament.
Den som skapat ett mönster eller hans rättsinnehavare kan genom regis trering få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret enligt denna lag (mönsterrätt).
2
§
Mönster registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före dagen för registreringsansökningen.
Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Även ett icke allmänt tillgängligt mönster anses som känt, ifall mönstret framgår av en ansökan här i riket om patent eller om varumärkes- eller mönsterregi strering, vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall anses gjord före den dag som anges i första stycket, och mönstret sedermera i samband med ansökningens handläggning göres allmänt tillgängligt.
3 §
Mönster kan registreras utan hinder av att det inom sex månader innan registreringsansökningen gjordes blivit allmänt tillgängligt
1. till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från vilken han härleder sin rätt eller
2. genom att sökanden eller någon från vilken han härleder sin rätt före visat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.
4 §
Mönster registreras icke
1. om mönstret eller dess utnyttjande strider mot goda seder eller all män ordning,
2. om i mönstret utan tillstånd intagits
a) statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll-
eller garantibeteckning, annan beteckning som hänsyftar på svens ka staten och därigenom ger mönstret en officiell karaktär, svenskt kommunalt vapen eller sådan internationell beteckning som åt
njuter skydd enligt lagen (1970:000) om skydd för vapen och vissa
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
andra officiella beteckningar eller något som lätt kan förväxlas
med vapen, flagga, emblem eller beteckning som nu nämnts,
b) något som kan uppfattas som beteckning för stiftelse, ideell före
ning eller liknande sammanslutning eller som annans här i riket
skyddade firma eller varukännetecken eller som annat kännetec
ken, vilket i näringsverksamhet inarbetats här i riket för annan,
c) annans porträtt eller något som kan uppfattas som annans släkt
namn, konstnärsnamn eller likartat namn, om icke porträttet el
ler namnet uppenbart åsyftar någon sedan länge avliden person,
d) något som kan uppfattas som titel på annans här i riket skyddade
litterära eller konstnärliga verk i fall då titeln är egenartad eller
något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller an
nans rätt till fotografisk bild som åtnjuter skydd här i riket,
e) något som icke väsentligen skiljer sig från mönster som är registre
rat här i riket för annan.
5
§
Mönsterrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än
innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) icke får utan dennes lov
utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda,
saluhålla, överlåta eller uthyra vara, vars utseende icke väsentligen skiljer
sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som icke väsentligen
skiljer sig från detta.
Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats
och därmed likartade varor.
6 §
Den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här i riket, när ansökan om
registrering av mönstret gjordes, får utan hinder av mönsterrätten fortsätta
utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet ej
innefattade uppenbart missbruk i förhållande till registreringssökanden
eller någon från vilken han härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande
tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit vä
sentliga åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i riket.
Rätt enligt första stycket kan övergå till annan endast tillsammans med
rörelse i vilken den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.
7 §
Konungen kan förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan
hinder av mönsterrätt får införas till riket för att användas vid reparation
av luftfartyg, hemmahörande i främmande stat, i vilken motsvarande för
måner medges för svenskt luftfartyg.
8 §
Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av mönster, vilket
tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av
2 och 6 §§ anses gjord samtidigt med ansökningen utom riket, om sökanden
yrkar det.
I förordnande skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet
får åtnjutas.
Registreringsansökan och dess handläggning
9 §
Registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.
10
§
Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registrerings-
myndigheten.
Ansökningen skall innehålla uppgift om vara för vilken mönstret sökes
registrerat. I ansökningen skall anges vem som skapat mönstret. Sökes
registrering av annan än den som skapat mönstret, skall sökanden styrka
sin rätt till detta.
Vid ansökningshandlingen skall fogas bild, som visar mönstret. Om sö
kanden innan ansökningen kungöres enligt 18 § inger även en modell, skall
modellen anses visa mönstret. Vid ansökningshandlingen skall vidare fogas
en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete,
att mönstret, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansök
ningen göres eller enligt 8 § skall anses gjord blivit känt på sätt som enligt
2 och 3 §§ hindrar registrering av mönstret.
Sökanden skall erlägga i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifter.
11
§
En ansökan får omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren
sökes registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk. An
sökan om sådan samregistrering får omfatta högst 20 mönster och får ej
avse ornament.
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
5
12
§
Sökande, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt ombud,
som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.
43
§
Ansökan om registrering av mönster anses icke gjord förrän sökanden
givit in bild eller modell som visar mönstret.
Ansökan får ej ändras till att avse annat mönster eller annan vara än
som angivits i ansökningen.
14 §
Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyn-
digheten i den utsträckning Konungen bestämmer undersöka, om förutsätt
ningarna för registrering av mönstret är uppfyllda. Har sökanden ej iakt
tagit vad som är föreskrivet om ansökan eller finner myndigheten annat
hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att
inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.
Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller
vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erin
ran härom skall tagas in i föreläggandet.
Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter
utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för
att avhjälpa bristen och inom samma tid erlägger fastställd återupptag-
ningsavgift. Återupptagning får ske endast en gång.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
15 §
Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttrande avgivits
och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen
avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.
16 §
Påstår någon inför registreringsmyndigheten att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden och finnes saken tveksam, kan myndigheten före
lägga honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans
påstående annars lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta prov
ning.
Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, kan registre-
ringsansökningen förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.
17 §
Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden, skall myndigheten överföra ansökningen på honom,
om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny
ansökningsavgift.
Om överföring yrkas, får ansökningen ej ändras, avskrivas, avslås eller
bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats.
18 §
Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger ej hinder för
registrering, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen för att
bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansök
ningen. Om handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som sägs i
19 §, skall dock kungörandet anstå till dess handlingen skall hållas allmänt
tillgänglig.
Invändning göres skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två må
nader från kungörelsedagen.
19 §
Skall i ärende angående ansökan om registrering av mönster handling
som visar mönstret hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet där
om, får handlingen ej utlämnas utan sökandens samtycke, förrän den av
honom begärda fristen löpt ut eller sex månader förflutit från den dag då
ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas,
från den dag från vilken prioritet begäres. Har registreringsmyndigheten
beslutat avskriva eller avslå ansökningen, innan tiden för hemlighållande
gått ut, får handlingen utlämnas endast om sökanden begär att ansökningen
återupptages eller anför besvär.
20
§
Efter utgången av den i 18 § andra stycket föreskrivna tiden upptages
ansökningen till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 14—17 §§
tillämpning.
Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invänd
ningen ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig
över den.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
21
§
Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten i ärende angående ansökan om registrering av mönster får föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändning en. Återkallar invändaren sin talan, får denna likväl prövas, om särskilda skäl föreligger.
Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 14 § tredje styc ket avslagits eller yrkande om överföring enligt 17 § bifallits, får talan fö ras av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får föra talan mot beslut varigenom yrkandet avslagits.
22
§
Talan enligt 21 § föres hos patent- och registreringsverkets besvärsavdel- ning genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill an föra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid på följd att besvären annars icke upptages till prövning.
Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras av sökanden, om beslu tet gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två må nader från beslutets dag.
23 §
Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga kraft, skall mönstret tagas in i mönsterregistret och registreringen kun göras.
Beslut att avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 18 § skall kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.
Mönsterregistrerings giltighetstid
24 §
Mönsterregistrering gäller under fem år, räknat från den dag då ansökan om registrering gjordes, och kan på begäran förnyas för ytterligare två fem årsperioder. Varje sådan period löper från utgången av föregående period.
25 §
Ansökan om förnyelse av registrering göres skriftligen hos registrerings myndigheten tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av löpande registreringsperiod. Inom samma tid skall i 48 § angivna förnyelse- och tilläggsavgifter erläggas vid påföljd att ansökningen annars avslås.
Förnyelse av registrering skall kungöras.
Licens, överlåtelse in.in.
26 §
Har mönsterhavare medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja mönst
ret (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats där
om.
Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med över
låtelse av rörelsen, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar överlåtaren
alltjämt för att licensavtalet fullgöres.
27 §
Har mönsterrätt övergått på annan eller har licens upplåtits eller över
låtits, skall på begäran och mot fastställd avgift anteckning därom göras i
mönsterregistret. Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla,
skall anteckningen avföras.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens och
rätt som avses i 32 § andra stycket.
Har samregistrering skett, kan övergång av mönsterrätt antecknas endast
i fråga om samtliga mönster.
I mål eller ärende om mönsterrätt anses den som mönsterhavare, vilken
senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap.
28 §
Den som här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönster som avses med
ansökan om registrering, när handling som visar mönstret blev allmänt till
gänglig, kan, under förutsättning att ansökningen leder till registrering, få
tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger samt han sak
nade kännedom om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig
kännedom om den. Rätt till sådan tvångslicens tillkommer under motsva
rande förutsättningar den som vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja
mönstret yrkesmässigt här i riket. Tvångslicens kan avse även tid innan
mönstret registrerades.
Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, kan den som
vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, få tvångs
licens därtill.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
29 §
Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha för
utsättningar att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstäm
melse med licensen.
Tvångslicens utgör icke hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja
mönstret eller att upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast
tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola
ske.
30 §
Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfatt
ning mönstret får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för
licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på
yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
9
Registrerings upphörande m.m.
31 §
Har mönster registrerats i strid mot 1—4 §§ och föreligger alltjämt hindret mot registrering, skall rätten på talan därom häva registreringen. Regis trering får dock icke hävas på den grund att den som fått registreringen varit berättigad till endast viss andel i mönsterrätten.
Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den som är berättigad därtill enligt 1 § får föras endast av den som påstår sig vara berättigad till mönstret. Talan skall väckas inom ett år efter det att käran den fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Var mönsterhavaren i god tro när mönstret registrerades eller när mönsterrätten övergick på honom, får talan icke väckas senare än tre år efter registreringen.
I övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registre ringen. Talan som grundas på bestämmelse i 4 § 1 eller 2 a) får föras även av myndighet som Konungen bestämmer.
32 §
Har mönster registrerats för annan än den som är berättigad därtill en ligt 1 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 § andra stycket.
Har den som frånkännes registrering av mönster i god tro börjat utnyttja mönstret yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder därför, får han mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det påbörjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsätt ningar innehavare av licens som är antecknad i registret.
Rätt enligt andra stycket kan övergå till annan endast tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.
33 §
Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten avstår från mönsterrätten, skall myndigheten avföra mönstret ur registret.
Är mönsterrätt utmätt eller är tvist om överföring av registrering an- hängig, får mönstret icke på begäran av mönsterhavaren avföras ur registret så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.
U ppgiftssky ldighe t
34
§
Om den som sökt registrering av mönster åberopar ansökningen mot annan, innan handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig, är han skyldig att lämna sitt samtycke till att den andre får taga del av hand lingen.
Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom på skrift på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger att registre ring av mönster sökts eller meddelats, utan att samtidigt lämna upplysning om ansökningens eller registreringens nummer, är skyldig att på begäran lämna sådan upplysning utan dröjsmål. Anges ej uttryckligen att registre-1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
ring sökts eller meddelats men är vad som förekommer ägnat att fram
kalla uppfattningen att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas
upplysning huruvida registrering sökts eller meddelats.
Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.
35 §
Gör någon intrång i mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det uppsåt -
ligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat
från allmän synpunkt.
36 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång skall utge
skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning för den ytter
ligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet,
kan ersättningen jämkas.
Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge
ersättning för utnyttjandet av mönstret, om och i den mån det finnes
skäligt.
Talan om ersättning för mönsterintrång skall väckas inom fem år från
det skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars är förlorad.
37 §
På yrkande av den som lidit mönsterintrång kan rätten efter vad som är
skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att vara, som tillver
kats eller förts in till riket i strid mot annans mönsterrätt, eller föremål,
vars användande skulle innebära mönsterintrång, skall på visst sätt ändras
eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i
fråga om olovligen tillverkad eller till riket införd vara, mot lösen utlämnas
till den som lidit intrånget. Detta gäller icke mot den som i god tro förvär
vat egendomen eller särskild rätt till denna och själv icke gjort mönster
intrång.
Egendom som avses i första stycket kan tagas i beslag, om brott som an
ges i 35 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag
i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten, om synnerliga
skäl föreligger, på yrkande förordna, att innehavare av egendom som avses
i första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av
skyddstiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i
övrigt.
38 §
Utnyttjar någon yrkesmässigt mönster, som avses med ansökan om regi
strering, efter det att handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,
äger vad som sägs om mönsterintrång motsvarande tillämpning i den mån
ansökningen leder till registrering. Till straff får dock icke dömas och er
sättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen
kungjorts enligt 18 § får bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.
Bestämmelsen i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättnings
talan väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
11
39 §
Har registrering av mönster hävts genom dom som vunnit laga kraft, får icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 35—38 §.
Föres talan om mönsterintrång och gör den mot vilken talan föres gäl lande att mönsterregistreringen bör hävas, skall rätten på hans yrkande för klara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.
40 §
Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa,
1. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 34 §,
2. i fall som avses i nämnda paragraf lämnar felaktig upplysning, om straff för gärningen ej är föreskrivet i brottsbalken.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till underlåten het eller förfarande som avses i första stycket skall ersätta uppkommen skada. Är oaktsamheten ringa, kan ersättningen jämkas.
Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt.
Rättegångsbestämmelser
41 §
Mönsterhavare eller den som på grund av licens får utnyttja mönster kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registreringen åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet och denna länder honom till förfång.
Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksam het föra talan mot mönsterhavare om fastställelse, huruvida hinder förelig ger mot verksamheten på grund av viss mönsterregistrering.
Göres i mål som avses i första stycket gällande att mönsterregistreringen bör hävas, äger 39 § andra stycket motsvarande tillämpning.
42 §
Den som vill väcka talan om hävande av mönsterregistrering, om över föring av registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till registreringsmyndigheten samt underrätta var och en som enligt mönsterregistret innehar licens att utnyttja mönstret. Vill licenstagare väcka talan om mönsterintrång eller om fastställelse enligt 41 § första styc ket, skall han underrätta mönsterhavaren därom.
Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när under rättelse i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som antecknats i mönsterregistret.
Visas icke, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt första stycket, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid, får hans talan icke upptagas till prövning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
43 §
Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan om bättre
rätt till mönster, om hävande av mönsterregistrering, om överföring av så
dan registrering, om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra stycket,
om ersättning enligt 40 § andra stycket eller om fastställelse enligt 41 §,
väckes talan vid Stockholms tingsrätt.
44 §
Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 16, 30—32, 35—38
eller 41 § sändes till registreringsmyndigheten.
Särskilda bestämmelser
45 §
Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt
ombud med behörighet att för honom mottaga delgivning av stämning, kal
lelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undanlag
av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig person
ligen inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och anteck
nas i detta.
Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning
i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med
posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är full
ständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att hand
lingen anslås i registreringsmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kun
görelse införas i allmänna tidningarna. Delgivning anses ha skett, när vad
nu sagts blivit fullgjort.
46 §
Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestäm
melserna i 12 eller 45 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller möns
terhavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten
bosatt ombud som anmälts hos registreringsmyndigheten här i riket och
äger sådan behörighet som avses i nämnda paragrafer.
47 §
Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna
lag än som avses i 21 § föres genom besvär hos patent- och registreringsver
kets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill
anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid på
följd att besvären annars icke upptages till prövning.
Talan mot besvärsavdelningens beslut föres genom besvär hos Konungen
inom två månader från beslutets dag.
48 §
I ärende rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse
av mönsterregistrering skall sökanden erlägga ansöknings- eller förnyelse
avgift samt, i förekommande fall, följande tilläggsavgifter, nämligen klass
avgift för varje varuklass utöver den första, samregistreringsavgift för varje
13
mönster utöver det första, förvaringsavgift för förvaring av modell och kun görelseavgift för kungörande av varje bild utöver den första. Förnyelse avgift som erlägges efter utgången av löpande registreringsperiod utgår med förhöjt belopp.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
49 §
Konungen fastställer avgifter enligt denna lag. Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung en eller, efter Konungens bemyndigande, av registreringsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970, då lagen (1899:59) om skydd för vissa mönster och modeller upphör att gälla.
Har mönster registrerats före den nya lagens ikraftträdande, gäller äldre lag fortfarande i fråga om mönstret. Är vid ikraftträdandet ansökan om registrering enligt äldre lag alltjämt beroende på prövning, gäller äldre lag angående den fortsatta handläggningen av ansökningen och, vid bifall till denna, i fråga om mönstret. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ nya lagen gäller dock i fråga om mönsterregistrering, som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande eller som sker efter ikraftträdandet på grund av ansökan som gjorts dessförinnan.
Vad i 43 § nya lagen sägs om Stockholms tingsrätt skall för tiden intill den 1 januari 1971 gälla Stockholms rådhusrätt.
2) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk
Härigenom förordnas, att 1, 10, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall ha nedan angivna
lydelse.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
(Nuvarande lydelse)
1
Den som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skönlit
terär eller beskrivande framställning
i skrift eller tal, musikaliskt eller
sceniskt verk, filmverk eller alster av
bildkonst, byggnadskonst,konsthant
verk eller konstindustri eller kommit
till uttryck på annat sätt.
Till litterärt------- ---------------------
vande art.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skön
litterär eller beskrivande framställ
ning i skrift eller tal, musikaliskt
eller sceniskt verk, filmverk eller als
ter av bildkonst, byggnadskonst el
ler brukskonst eller kommit till ut
tryck på annat sätt.
------------------------------------------ beskri-
10
Har ett verk registrerats såsom
mönster eller modell enligt vad där
om är stadgat, må utan hinder där
av upphovsrätt till verket göras gäl
lande.
Fotografisk bild-------------------------
§•
Har ett verk registrerats såsom
mönster enligt vad därom är stadgat,
må utan hinder därav upphovsrätt
till verket göras gällande.
------------------- är stadgat.
43
Upphovsrätt till ett verk gäller,
där ej annat följer av vad i andra
stycket sägs, intill utgången av fem
tionde året efter det år, då upphovs
mannen avled, eller, beträffande verk
som i 6 § sägs, efter den sist avlidne
upphovsmannens dödsår.
För alster av konsthantverk eller
konstindustri gäller rätten intill ut
gången av tionde året efter det år,
då alstret offentliggjordes. Var så
dant alster icke offentliggjort vid
konstnärens död, gäller rätten intill
utgången av tionde året efter hans
dödsår.
§•
Upphovsrätt till ett verk gäller in
till utgången av femtionde året efter
det år, då upphovsmannen avled, el
ler, beträffande verk som i 6 § sägs,
efter den sist avlidne upphovsman
nens dödsår.
Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
15
För verk —-----------Blir upphovsmannen
Vad i denna paragraf stadgas gäl ler ej alster av konsthantverk eller konstindustri.
63
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961; dock att 51 § och därtill anslu tande bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar samt att 65 § andra stycket skall gälla från och med utgången av år 1960.
65
Den nya lagen skall, med iaktta gande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämpning jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit före ikraftträdandet.
Rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall, om rätten eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1970, gälla intill utgången av år 1971.
delen offentliggjordes.
43 § stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961; dock att 51 § och därtill anslu tande bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.
§•
Den nya lagen skall, med iaktta gande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämpning jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit före ikraftträdandet.
44 §.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970. I fråga om alster av konsthantverk eller konstindustri, som tillkommit före ikraftträdandet och då åtnjöt skydd enligt äldre bestämmelser, äger de nya bestämmelserna tillämpning, om alstret är att hänföra under bruks konst, och skall i annat fall upphovsrätten icke upphöra före utgången av september 1980.
3) Förslag
till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas, att 14 kap. 5 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 kap.
5 §•
Om någon utan lov anbringar eller Om någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar annans namnteck- eljest förfalskar annans namnteck-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
ning eller signatur på alster av konst
eller konsthantverk eller på annat
dylikt verk och därigenom giver sken
av att denne bestyrkt sig vara upp
hovsman till verket, dömes för s i g-
naturförfalskning till fäng
else i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Är brottet------------------- —-----------
ning eller signatur på alster av konst
eller brukskonst eller på annat dy
likt verk och därigenom giver sken
av att denne bestyrkt sig vara upp
hovsman till verket, dömes för sig
naturförfalskning till fäng
else i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.
------fyra år.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.
4) Förslag
till
Lag
om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)
Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
85 §.i
När fast----------- —------------------- - hos överexekutor.
Då fast----------------------- ----------- utmätningen skett.
Utmätes fartyg —-------------- - — urskiljande erfordras.
Gäller utmätningen —---------------rörande luftfartyg.
Myndighet, vilken-------—--------— —--------är sagt.
Har domstol--------------- --------------- till överexekutor.
Sker utmätning----------- — till kommerskollegium.
Utmätes patent, skall utmätnings- Utmätes patent eller mönsterrätt,
mannen ofördröjligen till patent- skall utmätningsmannen ofördröjli-
myndigheten sända bevis om utmät- gen till patent- och registreringsver-
ningen med angivande av patentets ket sända bevis om utmätningen med
nummer.
angivande av patentets eller mönster
registreringens nummer.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.
5) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1937:249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rät
ten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.
1 Senaste lydelse 1967:843.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
17
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 §.‘
Handlingar i----------- nämnda lagstiftning.
Har i ansökan om registrering av mönster begärts, att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, får handlingen icke utan sökandens samtycke utlämnas till annan i vida re mån än som följer av gällande lag stiftning om mönsterskydd.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.
6) Förslag
till
Lag
om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Härigenom förordnas, att 30 § varumärkeslagen (1960:644) skall ha ne dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
30
Konungen äger under förutsätt ning av ömsesidighet förordna, att, där varumärke tidigare anmälts till registrering i främmande stat, an sökan om registrering här i riket skall, under de villkor som i förord nandet angivas, i förhållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning av andra kän netecken anses gjord samtidigt med anmälningen i den främmande sta ten.
(Föreslagen lydelse)
§•
Konungen äger förordna, att, där varumärke tidigare anmälts till regis trering utom riket, ansökan om regis trering här i riket skall, under de vill kor som i förordnandet angivas, i för hållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord sam tidigt med anmälningen utom riket.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.
1 Senaste lydelse 1962:625.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
7) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1967:840) om patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1967:840) om patent- och re
gistreringsverkets besvärsavdelning skall erhålla nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Inom patent- och registreringsver
ket skall finnas en besvärsavdelning
för prövning av besvär i ärenden rö
rande patent och varumärken samt
ärenden angående släktnamn och
förnamn.
Besvärsavdelningen består —
Besvärsavdelningen må-------
(Föreslagen lydelse)
1
Inom patent- och registreringsver
ket skall finnas en besvärsavdelning
för prövning av besvär i ärenden rö
rande patent, mönster och varumär
ken samt ärenden angående släkt
namn och förnamn,
lagkunniga ledamöter.
----------- av Konungen.
2
Besvärsavdelningen är —-------------
Vid handläggning av varumärkes-
och namnärenden är besvärsavdel
ningen beslutför med tre ledamöter,
av vilka minst två skola vara lagkun
niga.
§■
- ledamot deltaga.
Vid handläggning av mönster-, va
rumärkes- och namnärenden är be
svärsavdelningen beslutför med tre
ledamöter, av vilka minst två skola
vara lagkunniga.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.
8) Förslag
till
Lag
om ändring i införsellagen (1968:621)
Härigenom förordnas, att 2 § införsellagen (1968:621) skall erhålla nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
2
§•
Genom införsel —--------------- en arbetstagares,
3. periodiskt utgående vederlag 3. periodiskt
för utnyttjande av patent eller av
rätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annat sådant eller för över
låtelse av rörelse.
utgående vederlag
för utnyttjande av patent eller möns
terrätt eller av rätt till litterärt eller
konstnärligt verk eller annat sådant
eller för överlåtelse av rörelse.
19
4. Vad som------------------------------------------------eller livränta. Med livränta----------- -— — ----------------------------— sådan anledning. För vissa----------------------------------------------------i 22 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.
9) Förslag
till
Lag
om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar
Härigenom förordnas som följer.
1 §
I näringsverksamhet får statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem eller statlig kontroll- eller garantibeteckning ej utan vederbörligt tillstånd användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Det samma gäller annan beteckning, som hänsyftar på svenska staten och där igenom ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt vapen.
Statsvapen får ej heller på annat sätt än som kännetecken användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.
Första och andra styckena gäller också beteckning som lätt kan förväxlas med sålunda skyddad beteckning.
2
§
Förenta Nationernas emblem eller namn, förkortning av namnet eller annat som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke brukas offentligen som märke eller benämning utan medgivande av Förenta Nationernas generalsekreterare.
Internationella atomenergiorganets emblem eller något som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke brukas offentligen som märke utan medgivande av organets generaldirektör.
3 §
Konungen kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig orga nisation, förordna att bestämmelse i 1 § om statsvapen eller annan där avsedd beteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om viss mel lanstatlig organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkort ning för sådan benämning.
Utan hinder av förordnande enligt första stycket skall dock den som vid tiden för sådant förordnande brukade viss beteckning få utan tillstånd bruka beteckningen under en tid av tre år, räknat från den dag då förordnandet trätt i kraft.
4 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § eller mot förbud som gäller på grund av förordnande med stöd av 3 § dömes till böter.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
5 §
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.
Genom lagen upphäves
lagen (1947:512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn,
lagen (1960:646) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteck
ningar,
lagen (1961:167) om skydd för internationella atomenergiorganets em
blem.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
21
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 april 1969.
Närvarande :
Statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
ange
, K
ling
, E
denman
, A
spling
, P
alme
,
S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
, G
eijer
, M
yrdal
, O
dhnoff
,
W
ickman
, M
oberg
, B
engtsson
.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny mönster skyddslagstiftning m. in. och anför.
1954 års riksdag anhöll i skrivelse (nr 144) till Kungl. Maj :t om en all män utredning rörande skydd för mönster och modeller. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet i mars 1958 sex sakkunniga1 för att verkställa en översyn av mönster skyddslagstift ningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog benäm ningen mönsterskyddsutredningen. Utredningens uppdrag utvidgades seder mera till att omfatta också vissa frågor om skydd för alster av konsthant verk och konstindustri. Utredningens arbete har bedrivits i nära samverkan med motsvarande danska, finska och norska kommittéer.
Utredningen avgav i oktober 1965 betänkandet »Mönsterskydd» med för slag till lag om mönster m. m. (SOU 1965:61). Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. I Danmark lades ett mot svarande lagförslag fram hösten 1966. Den finska kommittén lade fram sitt förslag i början av år 1967, och den norska kommittén avgav sitt betänkan de hösten 1967.
Mönsterskyddsutredningens lagförslag har i enlighet med utredningsdirek tiven utformats med beaktande av de mönsterrättsliga bestämmelserna i 1958 års s. k. Lissabontext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rätts skydd. För att Sverige — som f. n. är bundet av 1934 års Londontext av konventionen — skall kunna tillträda Lissabontexten och 1967 års Stock- holmstext av konventionen krävs emellertid också vissa ändringar i vår lag stiftning rörande skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. I direktiven för den utredning rörande lagstiftningen om rikets vapen och flagga som chefen för justitiedepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyn-
i Professorn Seve Ljungman, ordförande, direktören Jan Leffler, riksdagsmannen Sig frid Löfgren, riksdagsledamoten fru Lena Renström-Ingenäs, konstnären Sven-Erik Ska- wonius och generaldirektören Åke von Zweigbergk. Till expert åt de sakkunniga utsågs patenträttsrådet Claes Uggla. Till sekreterare utsågs rådmannen Gunnar Sterner, vilken sedermera förordnades att också vara sakkunnig.
22
digande tillkallade i februari år 1962 uppdrogs åt utredningsmannen1 att
utarbeta och lägga fram förslag till den lagstiftning om skydd för vapen och
andra officiella beteckningar som är nödvändig för att Sverige skall kunna
tillträda Lissabontexten av Pariskonventionen. Utredningsmannen avgav i
maj 1966 betänkandet »Rikets vapen och flagga» (SOU 1966:62). Betän
kandet innefattade bl. a. förslag till viss av Lissabontexten påkallad ändrad
lagstiftning i sistnämnda hänseende. Förslaget torde få fogas vid statsråds
protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Efter remiss har yttranden över mönsterskyddsutredningens betänkande
avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhus
rätt, riksåklagaren (RÅ) — som bifogat yttranden av överåklagarna i Stock
holms åklagardistrikt och Göteborgs åklagardistrikt samt föreningen Sveriges
statsåklagare — av kommerskollegium — som bifogat yttranden av Stock
holms handelskammare, Skånes handelskammare, Östergötlands och Söder
manlands handelskammare, handelskammaren i Gefle, Västergötlands och
norra Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Väst
manlands län, handelskammaren i Karlstad samt Västernorrlands och Jämt
lands läns handelskammare — av patent- och registreringsverket, statskon
toret, statens heraldiska nämnd, statens konsumentråd, näringsfrihetsrådet,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor (NO), statens pris- och kar
tellnämnd, försvarets civilförvaltning, utredningen om illojal konkurrens,
firmautredningen, utredningen angående rikets vapen och flagga, offentlig
hetskommittén, förvaltningsdomstolskommittén, överintendenten och che
fen för nationalmuseum, akademien för de fria konsterna, konstfackskolan,
Sveriges advokatsamfund, Svenska patentombudsföreningen, Sveriges indus
triförbund, Sveriges allmänna exportförening, Kooperativa förbundet (KF),
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sve
riges köpmannaförbund, Svenska slöjdföreningen, Konstindustriskolan i
Göteborg, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska föreningen
för upphovsrätt, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska
uppfinnarkontoret, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska arbetsgivare
föreningen (SAF), Svensk industriförening, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Konstnärernas riksorganisation (KRO), Sven
ska arkitekters riksförbund (SAR), Svenska inredningsarkitekters riksför
bund (SIR), föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare
(KIF), föreningen Svenska industridesigner (SID) samt Sveriges tecknares
och formgivares riksförbund (STEFO).
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt SAF har åberopat yttranden av Textilrådet och Konfektionsindustri-
föreningen. Vidare har åberopats, av Sveriges hantverks- och industriorgani
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
1 F.d. hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
23
sation yttrande från Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, av Sveriges industriförbund yttrande från Sveriges grafiska industriförbund och av SACO yttrande från Sveriges juristförbund.
Även 1966 års betänkande har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av överbefälhavaren, sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, historisk-filosofiska sektionen av humanis tiska fakulteten vid Uppsala universitet, överståthållarämbetet, länsstyrel serna i Gävleborgs, Kronobergs, Örebro och Malmöhus län, vetenskapsaka demien, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt akademien för de fria konsterna.
Överläggningar mellan företrädare för berörda departement och ministe rier i Danmark, Finland, Norge och Sverige har ägt rum i april 1967 i Stock holm, i november 1968 i Oslo samt i februari 1969 i Helsingfors. Härefter har inom justitiedepartementet upprättats förslag till mönsterskyddslag, lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, lag om ändring i brottsbalken, lag om änd ring i utsökningslagen, lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), lag om änd ring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsver kets besvärsavdelning samt lag om skydd för vapen och vissa andra offi ciella beteckningar.
Sammanfattning av förslagen
Det förslag till mönsterskyddslag som nu läggs fram innebär betydande förändringar i förhållande till vad som gäller f. n. Nu gällande lagstiftning på området, som är från 1899, medger skydd bara för prydnads- mönster inom metallindustrin. Den föreslagna lagen blir tillämplig inom samtliga näringsgrenar och på såväl nyttomönster som prydnadsmönster.
Med mönster förstås enligt förslaget förebilden för en varas utseende eller ett ornament. Genom registrering hos patent- och registreringsverket kan mönsterskaparen få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret. Skydds tiden föreslås bli fem år med möjlighet att förnya registreringen för ytter ligare två femårsperioder. En grundläggande förutsättning för registrering är, alt mönstret är helt nytt och väsentligen skiljer sig från vad som redan är känt. Registreringsförfarandet ordnas som ett förprövningssystem, dvs. registreringsmyndigheten företar en nyhetsgranskning, vilken kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget ger möjligheter till samtidig registrering av varandra näraliggande varianter av samma möns ter, s. k. variantregistrering. Vidare skall s. k. samregistrering kunna ske av mönster för olika varor, om varorna hör samman i fråga om tillverkning och bruk. Handlingarna i ett registreringsärende blir i princip offentliga,
men handling som visar mönstret skall på begäran hållas hemlig under högst
sex månader.
Kostnaderna för registreringsmyndighetens verksamhet skall täckas ge
nom avgifter, som fastställs av Kungl. Maj :t.
Mönsterregistrering medför enligt förslaget ensamrätt för mönsterhava-
ren att yrkesmässigt tillverka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller
hyra ut varor som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, men skyddet
gäller bara i fråga om de varor som angetts i ansökningen. Ensamrätten
kan inskränkas genom tillämpning av regler om tvångslicens. Sådan licens
kan meddelas av domstol, dels vid vissa utnyttjanden i god tro, dels när
hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver att annan än mönster-
havaren får utnyttja mönstret. — Den som uppsåtligen gör intrång i annans
mönsterrätt straffas enligt förslaget med böter eller fängelse i högst sex
månader. Allmänt åtal får väckas bara efter angivelse och om åtal är på
kallat ur allmän synpunkt. Skadeståndsskyldighet inträder vid mönsterin
trång, även om detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.
Förslaget innehåller vidare bl. a. bestämmelser om föranvändarrätt, om
s. k. konventionsprioritet, om överföring av registreringsansökan eller av
registrering, om hävande av registrering som skett i strid mot skyddsförut-
sättningarna och om s. k. ombudstvång.
Lagförslaget har utformats med 1967 års patentlag som förebild och un
der beaktande av den s. k. Lissabontexten av 1883 års Pariskonvention för
industriellt rättsskydd. Lagen möjliggör ett svenskt tillträde till denna text
och 1967 års Stockholinstext av konventionen.
Förslaget har tillkommit i nordiskt samarbete. Lagen föreslås i likhet
med motsvarande lagar i Danmark, Finland och Norge träda i kraft den
1 oktober 1970.
Det föreslås vidare sådana ändringar i 1960 års upphovrättslag att
skyddstiden för verk av s.k. brukskonst förlängs från 10 år,
räknat från verkets offentliggörande, till 50 år, räknat från det år upp
hovsmannen avled. Förslaget utgår från att kraven på individualitet och
konstnärlig gestaltning skall skärpas på detta område. Äldre verk, som vid
nya lagens ikraftträdande åtnjuter skydd enligt nu gällande lag, föreslås
få åtnjuta fortsatt skydd under en minimitid av 10 år, räknat från de nya
bestämmelsernas ikraftträdande den 1 oktober 1970.
Slutligen föreslås en ny lag om skydd för vapen och vissa
andra officiellabeteckningar, avsedd att ersätta 1960 års lag
i ämnet samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas
emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem. I an
slutning till vissa bestämmelser i Pariskonventionens Lissabontext tar för
slaget upp nya regler om skydd för internationell organisations vapen,
flagga, emblem eller benämning. Lagen avses träda i kraft den 1 oktober
1970.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Inledning
Kungl. Maj:ts proposition nr i 68 år 1069
25
Gällande rätt
Mönsterrättsliga bestämmelser meddelas i lagen den 10 juli 1899 (nr 59) om skydd för vissa mönster och modeller (ML). Ändringar i denna har skett genom lagar den 27 april 1951 (nr 183) och den 20 mars 1953 (nr 86).
Mönsterrättens föremål är enligt 1 § mönster för tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Under mönster in nefattas även modell som i fråga om ändamålet är jämförlig med mönster. I rättstillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts, att mönster rätten gäller bara för prydnads mönster och således inte för s. k. nyttomönster.
Enligt 1 § är mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare berätti gad att genom registrering få viss ensamrätt till mönstret. Denna en samrätt innebär rätt att med andras uteslutande begagna mönstret vid till verkning till avsalu av metallvarualster. Annan får inte heller här i landet saluhålla eller för försäljning hit införa metallvarualster, som har till verkats efter mönstret utan tillstånd av rättsinnehavaren. Det följer av straffbestämmelsen i 16 §.
För att uppnå skydd för ett mönster genom registrering fordras vidare enligt 1 § att mönstret är nytt. Enligt 3 § första stycket anses ett mönster inte som nytt, om det före ansökan om dess registrering har funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet på alster som har saluhållits offentligen eller om det inte väsentligen skiljer sig från mönster som förut har blivit känt. Undantag från nyhetskravet gäller enligt andra stycket under en begränsad tidsfrist i fråga om föremål, som visats på en internationell utställning (s. k. provisoriskt utställningsskydd). I praxis anses även tidigare registrerat mönster vara nyhetshinder, oavsett om det har varit återgivet i tryckt skrift eller på alster som har saluhållits.
När flera gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika mönster, har enligt 10 § den företräde som först inkom till registreringsmyn- digheten med fullständiga ansökningshandlingar.
I 2 § föreskrivs vissa hinder mot mönsterrätt. Om ett mönster inne håller framställning som kan väcka förargelse eller om dess begagnande skulle strida mot lag eller goda seder får mönstret inte registreras.
I fråga om registreringsförfarandet gäller enligt 5 § att an sökan om mönsterregistrering skall göras hos patent- och registreringsver ket, som är central registreringsmyndighet för hela landet. Ansökan skall vara skriftlig och åtföljas av tydlig och fullständig avbildning av mönstret. Söks registrering av flera mönster, skall särskild ansökningshandling ges in för varje mönster. Om sökanden inte är bosatt i Sverige, skall han vid an
26
sökningen foga fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att svara för ho
nom i allt som angår skyddsrätten. Anger sökanden annan som upphovsman
till mönstret, skall han förete handling som visar att han är upphovsman
nens rättsinnehavare.
Inkomna registreringsansökningar underkastas granskningi formellt
hänseende och med avseende på mönstrets nyhet och registrerbarhet i öv
rigt (6—7 §§). Har med anledning av brist, som avser ansökningens formella
beskaffenhet, ansökan förklarats förfallen eller har den på grund av bristan
de registrerbarhet blivit avslagen, äger sökanden enligt 8 § inom viss tid an
föra besvär över beslutet hos regeringsrätten.
Vid bifall till ansökan blir mönstret enligt 9 § registrerat, och intyg härom
tillhandahålls sökanden. Därjämte kungörs registreringen i allmänna tid
ningarna.
Skyddstiden för registrerat mönster är enligt It § fem år, räknat
från den dag då ansökan gjordes.
Sker överlåtelse av mönster skall överlåtelsen enligt 12 § anmälas
till registreringsmyndigheten och överlåtelsehandlingen företes. Till dess
detta har skett betraktas den som skyddsrättens innehavare vilken senast
har blivit antecknad i denna egenskap hos registreringsmyndigheten.
Även efter det att registrering har ägt rum upprätthålls kravet på att in
hemskt ombud skall finnas, när skyddsrättens innehavare inte är bosatt i
Sverige. Iakttas inte detta krav, kan enligt 13 § laga ombud utses av domstol.
Enligt 14 § gäller inte skyddsrätten mot den som vid tiden för registre-
ringsansökningen begagnade det registrerade mönstret inom landet eller
hade vidtagit väsentliga åtgärder för dess begagnande här, s. k. föran-
vändarrätt.
Har mönster registrerats i strid mot lagens föreskrifter om registrerbarhet,
kan enligt 15 § domstol på talan av den som anser sin rätt vara förnärmad
genom registreringen upphäva registreringen. Sådan talan kan
även väckas av allmän åklagare. Stockholms rådhusrätt är exklusivt forum.
Fråga om registreringens giltighet kan också prövas i intrångsmål. Finnes
härvid att registrering har skett i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, in
träder enligt 18 § inte någon intrångspåföljd.
För den som gjort sig skyldig till intrång i mönsterskyddsrätten in
träder enligt 16 § påföljd i form av straff- och skadeståndsansvar m. m. För
straffansvar krävs uppsåt. Straffet är böter. Endast skyddsrättens inneha
vare får föra talan om ansvar för intrånget. Olovligen tillverkade eller olov
ligen importerade alster skall på målsägandens yrkande utlämnas till honom
mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför på det skadestånd som till
kommer honom. Finns redskap, som är användbart uteslutande för den
olovliga tillverkningen, skall på målsägandens yrkande förfaras så med
redskapet att missbruk av det inte kan ske.
Intrång anses enligt 17 § föreligga även om mönstret har återgetts i annat
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
27
mått eller andra färger eller om i övrigt bara oväsentliga ändringar har vidtagits i förhållande till det registrerade mönstret.
I förhållande till sådana stater som har tillträtt den i Paris den 20 mars 1883 avslutade konventionen för industriellt rättsskydd erkänns enligt 20 § ML och 1 § kungörelsen den 1 december 1967 (nr 8V7) med be stämmelser om skgdd för vissa främmande mönster och varumärken s. k. konventionsprioritet. Detta innebär att i fråga om mönster, för vilket skydd först har sökts i behörig ordning i annan konventionsstat inom sex månader (i visst fall fyra månader) innan registrering av mönstret söks i Sverige, ansökningen här i landet anses gjord samtidigt med ansök ningen i den främmande staten. Omständigheter som inträffar under mellan tiden och som annars skulle hindra registrering kan således inte åberopas mot den gjorda ansökningen. Detta gäller allmänna nyhetshinder och redan ingivna ansökningar om registrering av samma mönster. Innebörden är vi dare — under förutsättning av ömsesidighet, dvs. i förhållande till unions- länder som har infört motsvarande regel — att föranvändarrätt inte kan uppkomma under prioritetstiden.
Regler om skydd för alster av konsthantverk och konstindustri finns i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till litterära och konst närliga verk (UhL). Enligt 1 § tillkommer upphovsrätt den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk. De konstnärliga verken omfattar enligt samma paragraf musikaliskt och sceniskt verk, filmverk samt alster av bild konst, byggnadskonst, konsthantverk och konstindustri. Ett konstnärligt verk kan enligt lagen också komma till uttryck »på annat sätt». Enligt
10 § kan upphovsrätt till ett verk göras gällande utan hinder av att det har registrerats som mönster. Bestämmelsen ger uttryck åt grundsatsen om s, k. dubbelt skydd. Upphovsrätt till ett verk gäller till utgången av femtion de året efter det då upphovsmannen avled (43 §). För alster av konsthant verk eller konstindustri gäller rätten dock endast till utgången av tionde året efter det då alstret offentliggjordes. Var alstret inte offentliggjort vid konstnärens död, gäller rätten till utgången av tionde året efter hans dödsår. Skulle rätten till alster av konsthantverk och konstindustri upphöra vid ut gången av något av åren 1960—1970, gäller rätten enligt 65 § andra stycket UhL till utgången av år 1971. Denna provisoriska förlängning av skyddstiden gäller redan från och med utgången av år 1960, trots att UhL i övrigt trädde i kraft först den 1 juli 1961.
Lagen den 2 december 1960 (nr 6b6) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar — som ersatte lagen den 23 mars 1934 (nr 63) med samma titel — innehåller bestämmelser om skydd för vissa statsemblem och andra statliga beteckningar. Enligt 1 § får i näringsverksamhet inte utan vederbörligt tillstånd i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom hänsyf-
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
28
tande på svenska staten ger kännetecknet en officiell karaktär, eller svenskt
kommunalt vapen. Statsvapen får inte heller på annat sätt än som känne
tecken användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd. Samma
förbud skall gälla också i fråga om beteckning som lätt kan förväxlas med
sålunda skyddad beteckning.
I 2 § föreskrivs straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som
inte är ringa bryter mot bestämmelserna i 1 §. Straffet är böter. Enligt 3 §
skall Kungl. Maj :t äga meddela föreskrifter om ordningen för att söka till
stånd som avses i lagen. Sådana föreskrifter har meddelats genom Kungl.
kungörelsen den 2 december 1960 (nr 650) med tillämpningsbestämmelser
till lagen den 2 december 1960 (nr 646) om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar.
Genom särskilda lagar har meddelats bestämmelser till skydd för två mel-
lanstatliga organisationers namn och emblem, nämligen Förenta Nationer
na (FN) och internationella atomenergiorganet (IAEA). Enligt 1 § lagen
den 10 juli 19A7 (nr 512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och
namn får FN:s emblem eller namn, förkortning av namnet eller annat som
företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum inte utan med
givande av FN:s generalsekreterare offentligen brukas som märke eller be
nämning. I 2 § föreskrivs straff för den som saluhåller vara, varpå utan
vederbörligt tillstånd har anbragts märke eller benämning som avses i 1 §,
för den som i firma olovligen intar sådan benämning och för den som eljest
bryter mot förbudet il §. Straffet är böter eller fängelse. Enligt 1 § lagen
den 26 maj 1961 (nr 167) om skydd för internationella atomenergiorganets
emblem får IAEA:s emblem eller vad som företer sådan likhet därmed att
förväxling lätt kan äga rum inte utan medgivande av IAEA:s generaldirek
tör offentligen brukas som märke. Enligt 2 § kan straff ådömas den som
saluhåller vara, på vilken utan vederbörligt tillstånd anbragts märke som
avses i 1 §, eller som eljest bryter mot förbudet i 1 §.
Det kan tilläggas, att i 14 § VmL föreskrivs förbud mot registrering av
varumärke, vari utan tillstånd har intagits sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen som enligt lag eller författning
inte får obehörigen brukas som varumärke eller något som lätt kan för
växlas därmed.
Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år W69
Internationella överenskommelser
Pariskonventionen. Den 20 mars 1883 avslutades i Paris en konvention
om industriellt rättsskydd (Pariskonventionen). Stat som tillträder kon
ventionen blir därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Den 1 januari
1969 var 79 länder medlemmar av unionen. Pariskonventionen har revi
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
29
derats vid återkommande revisionskonferenser. Sådana har hållits i Bryssel år 1900, i Washington år 1911, i Haag år 1925, i London år 1934, i Lissabon år 1958 och i Stockholm år 1967.
Det industriella rättsskyddets föremål är enligt Pariskonventionen patent, nyttighetsmodeller (s. k. Gebrauchsmuster), industriella mönster och mo deller (mönster), fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma, ur- sprungsbeteckningar samt undertryckande av illojal konkurrens (art. 1). Konventionen bygger på två huvudprinciper. Den ena är, att de som är med borgare eller bosatta eller driver näring i ett unionsland skall i annat unions- land åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rättsskyddet som det sistnämnda landets egna medborgare (art. 2 och 3). Den andra är, att i varje unionsland ett visst minimum av skydd alltid skall tillkomma de en ligt konventionen berättigade — dvs. medborgare in. fl. i övriga unionslän- der — även om de egna medborgarna inte åtnjuter motsvarande rättig heter (art. 4—11).
Sedan den 1 juli 1953 är Sverige bundet av Londontexten av Pariskonven- lionen. Tillämpningsföreskrifter med anledning av Sveriges tillträde till denna text har meddelats i den tidigare nämnda kungörelsen den 2 decem ber 1960 med bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster och varumärken.
Stockholmstexten av Pariskonventionens materiellrättsliga bestämmel ser (art. 1-—12) torde i fransk version och översättning till svenska få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
I detta sammanhang är följande bestämmelser i Lissabon- och Stockholms- texterna av intresse.
Mönster skall enligt art. 5 quinquies skyddas i alla unionsländer (»Les dessins et modéles industriels seront protégés dans tous les pays de 1’Union»). Den som i ett unionsland i behörig ordning har gjort ansökan om skydd för nyttighetsmodell (Gebrauchsmuster) eller mönster skall när ansökan görs om skydd i annat unionsland inom sex månader från den första ansökningen äga en prioritetsrätt (konventionsprioritet). Denna inne bär att den senare ansökningen inte får avslås på grund av omständigheter, som har inträffat under tiden efter den tidigare ansökningen, och att åt gärder som har vidtagits under samma tid inte får ge upphov till rätt för tredje man eller till någon föranvändarrätt.
Provisoriskt skydd skall meddelas åt bl. a. mönster för varor, som har ställts ut på internationell, officiell eller officiellt erkänd utställning anord nad i unionsland (art. 11).
Mönsterskydd får inte förklaras förverkat vare sig på grund av underlåten het att utnyttja mönstret eller genom införsel av föremål som överensstäm mer med de skyddade (art. 5 B). För åtnjutande av skydd får inte krävas, att föremålet är åsatt märke eller uppgift om registrering av mönstret (art. 5 D).
30
För betalning av föreskrivna avgifter till upprätthållande av mönster
rätt (dvs. vid förnyelse av registrering) skall medges en respittid av minst
sex månader. Tilläggsavgift kan dock stipuleras (art. 5 bis).
Konventionen ålägger varje unionsland att inrätta ett särskilt förvalt
ningsorgan för ärenden rörande den industriella äganderätten samt en cen
tral myndighet för att hålla bl. a. mönster tillgängliga för allmänheten.
Nu berörda konventionsbestämmelser behandlas närmare i mönster-
skyddsutredningens betänkande i anslutning till motsvarande bestämmel
ser i utredningens lagförslag och berörs ytterligare också i det följande.
Enligt Pariskonventionens Haag-, London-, Lissabon- och Stockholms-
texter åligger det unionsländerna att bereda visst skydd för varandras va
pen, flaggor och andra statsemblem samt officiella kontroll- och garanti-
märken eller -stämplar. Samma skydd skall tillkomma allt som från heral
disk synpunkt utgör efterbildning av sådana emblem, märken eller stämp
lar. Föreskrifter i dessa hänseenden finns i art. 6ter. Skyddet innebär i
huvudsak, att registrering i vissa fall skall vägras eller förklaras ogiltig och
att ingripande skall ske mot användning av de ifrågavarande symbolerna
som fabriks- eller handelsmärken.
En förutsättning för att skydd skall åtnjutas är i allmänhet, att emble
met, märket eller stämpeln har upptagits på en förteckning som vederbö
rande land genom förmedling av unionens internationella byrå har delgett
övriga unionsländer. Ett undantag från kravet på sådan delgivning gäller
enligt Londontexten »notoriskt kända statsemblem». Enligt Lissabontex-
ten däremot är endast statsflaggor undantagna från kravet på delgivning.
Enligt Lissabontexten omfattar skyddet också mellanstatliga organisa
tioners vapen, flaggor och andra emblem samt sådana organisationers namn
och förkortningar för sådana namn. Undantag gäller dock för fall, då frå
gan om skydd för vapen, flagga eller annat emblem eller för namn eller
förkortning av namn redan har blivit föremål för en internationell över
enskommelse som är i kraft. En förutsättning för skydd enligt Lissabon
texten är vidare, att de internationella organisationer det gäller enligt sär
skilda procedurregler har delgett unionsländerna de vapen, flaggor eller
andra emblem, namn eller förkortningar för vilka skydd påkallas. Unionslän
derna är dock inte skyldiga att tillämpa bestämmelserna till skydd för inter
nationella organisationers symboler eller namn gentemot innehavare av rät
tigheter, som har förvärvats i god tro före konventionens ikraftträdande i
ifrågavarande land. Vidare är unionsländerna inte skyldiga att tillämpa
nämnda bestämmelser i fall då användning eller registrering av interna
tionell organisations symbol av förevarande slag eller namn inte är ägnad
att inge allmänheten föreställningen om ett samband mellan organisationen
och symbolen eller namnet eller då en sådan användning eller registrering
inte är ägnad att vilseleda allmänheten i fråga om existensen av ett sam
band mellan den som använder symbolen eller namnet samt organisationen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
31
Förbudet mot att använda officiellt kontroll- eller garantimärke eller stämpel gäller endast i fall då märket eller stämpeln är avsedd att användas på varor av samma eller liknande slag som de varor för vilka märket eller stämpeln gäller som kontroll- eller garantibeteckning.
I fråga om statsflaggor gäller skyddsreglerna angående registrering endast beträffande (varu-)märke som registrerats efter den 6 november 1925, dvs. dagen för Haagtexten av Pariskonventionen, i vilken reglerna först inför des. I övrigt gäller skyddsreglerna beträffande sådant (varu-)märke som registreras mera än två månader efter det att ett särskilt internationellt or gan har mottagit förteckning som upptager ifrågavarande symbol eller namn. Undantag från dessa bestämmelser gäller dock i fall av ond tro.
Statsvapen åtnjuter såtillvida ett mera långtgående skydd än övriga sym boler att de enligt särskild föreskrift inte får utan tillstånd användas i nä ringsverksamhet över huvud taget, om en sådan användning är ägnad att vilseleda i fråga om varors ursprung.
Bernkonventionen. Den 9 september 1886 avslutades i Bern en konvention för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen). De stater som har tillträtt denna konvention bildar en union för skydd av upphovs männens rättigheter, Bernunionen. Den 1 januari 1969 var 55 stater med lemmar i Bernunionen. Bernkonventionen har reviderats vid konferenser i
Paris år 1896, i Berlin år 1908, i Rom år 1928, i Bryssel år 1948 och i Stock holm år 1967.
Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i ett unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma rättigheter som varje lands lagar tillerkänner eller kan komma att tiller känna landets egna medborgare (s. k. nationell behandling). Upphovs mannen skall vidare i andra unionsländer än verkets hemland — dvs. det land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om utgivna verk, det land där verket först har getts ut — åtnjuta vissa i konventionen föreskrivna minimi- rättigheter. Varje land är pliktigt att skydda verk från övriga unionsländer (generell reciprocitet). Kravet på nationell behandling utesluter i princip tillämpning av s. k. speciell reciprocitet. Om två unionsländer har olika rättsskydd på området, får alltså landet med det bättre skyddet i allmänhet inte göra någon inskränkning i detta för upphovsmän från det andra lan det. I vissa hänseenden medges dock att speciell reciprocitet tillämpas. Detta gäller numera bl. a. i fråga om verk av konsthantverk och konstindustri.
Sverige är sedan den 1 juli 1961 bundet av Brysseltexten. I fråga om de bestämmelser i denna som har tillämpning särskilt i fråga om mönster samt verk av konsthantverk och konstindustri skall följande nämnas.
I Brysseltextens katalog över skyddade verk förekommer bl. a. »verk av nyttokonst» (art. 2 p. 1). Bernunionens länder är således skyldiga att bereda skydd också för sådana verk. Konventionens regler om minimiskydd
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
är dock inte tillämpliga. Det är nämligen förbehållet unionsländernas na tionella lagstiftning att bestämma såväl i vilken omfattning deras lagar skall tillämpas på verk av nyttokonst och på industriella mönster och modeller som under vilka villkor sådana verk och mönster skall skyddas. För verk, vilka i hemlandet skyddas endast som mönster, kan i övriga unionsländer krävas bara sådant skydd som i dessa länder tillerkänns mönster (art. 2 p. 5). Skyddstiden för verk av nyttokonst bestäms enligt lagen i det land där skydd påkallas. Den kan dock inte överskrida den skyddstid som gäller i verkets hemland (art. 7 p. 3). Enligt Stockholmstexten får skyddstiden inte understiga 25 år från verkets tillkomst (art. 7 p. 4).
Sverige har inte använt sig av möjligheten att från upphovsrättsligt skydd utesluta verk av nyttokonst från land, som skyddar sådant verk bara som mönster. Anledningen härtill är att Sverige i saknad av en generell mönster- lagstiftning inte har kunnat erbjuda sådant verk mönsterskydd annat än när det gäller alster tillhörande metallindustrin och att speciell reciprocitet kan tillämpas bara i den mån det finns ett inhemskt mönsterskydd.
Däremot har Sverige gjort bruk av möjligheten att begränsa skyddstiden för utländska verk till den skyddstid som gäller i verkets hemland. Bestäm melse av denna innebörd finns i 1 § 3 mom. Kungl. kungörelsen den 6 maj 1964 (nr 107) angående tillämpning av lagarna den 30 december 1960 (nr 729 och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt till fotografisk bild med avseende på andra länder, m. m. Där föreskrivs, att skydd enligt svensk lag inte skall åtnjutas för verk, beträffande vilket den i verkets hemland stadgade skyddstiden redan har utgått.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Världskonventionen om upphovsrätt. Den 6 september 1952 avslutades i
Geneve en världskonvention om upphovsrätt (världskonventionen). Denna innehåller inga bestämmelser som ålägger de anslutna staterna att bereda skydd för nyttokonst. Däremot innehåller konventionen en bestämmelse av innebörd att i de fördragsslutande stater som skyddar alster av nyttokonst såsom konstverk skyddstiden för sådana verk inte får understiga tio år
(art. IV p. 3). Vidare föreskrivs att fördragsslutande stat inte är skyldig att skydda verk från främmande stat under längre tid än som gäller i den främmande staten (art. IV p. 4).
Sverige är sedan år 1961 bundet av världskonventionen.
Haagöverenskommelsen. Den 6 november 1925 avslutades i Haag en över enskommelse angående internationell deponering av mönster (Haagöverens kommelsen). Den gäller nu enligt en text som antogs i London år 1934. Vid en diplomatisk konferens i Haag i november 1960 antogs en ny konventions- text, avsedd att ersätta Londontexten, samt ett tillämpningsreglemente. Den nya texten och reglementet har dock ännu inte trätt i kraft.
33
Endast medlemmar av Parisunionen kan tillträda Haagöverenskommel- sen. Den 1 januari 1969 var 14 stater bundna av överenskommelsen. Inget av de nordiska länderna har tillträtt överenskommelsen.
Haagöverenskommelsen syftar till att ersätta mönsterregistrering i varje särskilt konventionsland med en deponering hos den för Parisunionen och Bernunionen gemensamma internationella byrån i Geneve (Bureaux Inter- nationaux réunis pour la protection de la propriété intellectuelle, BIRPI). De av överenskommelsen bundna länderna bildar en särskild union för in ternationell deponering av mönster, Haagunionen. Den internationella depo- neringen står öppen för dem som tillhör eller är bosatta i ett unionsland eller som äger verkliga industri- och handelsföretag i ett sådant land (art. 3).
Deponering hos BIRPI kan äga rum direkt eller genom förmedling av ve derbörande lands registreringsmyndighet. Deponeringen skall bestå av en ansökan, ett eller flera fotografier eller andra grafiska bilder av mönstret samt föreskrivna avgifter. Ansökningen skall innehålla bl. a. uppgift om de länder, i vilka sökanden påkallar skydd samt om den eller de varor för vilka mönstret är avsett. En deponering av högst 20 mönster gemensamt (dépöt multiple) måste innehålla mönster, som är avsedda för varor tillhörande samma klass enligt en planerad internationell mönsterklasslista (art. 5).
I en periodisk tidskrift, som tillställs de nationella registreringsmyndig- heterna, skall BIRPI publicera reproduktioner av de deponerade mönsterbil derna. Sökanden kan emellertid begära, att publicerandet uppskjuts och handlingarna hålls hemliga under en tid av högst tolv månader, räknat från deponeringsdagen eller, om konventionsprioritet begärs, från prioritetsdagen. Med dessa undantag är registret, handlingarna samt prover och modeller offentliga (art. 6).
En deponering, som blivit registrerad hos BIRPI, skall i de länder vilka omfattas av ansökningen ha samma verkan som om alla formaliteter enligt den nationella lagen blivit uppfyllda. Skyddet regleras emellertid i varje land av den nationella lagstiftningen. Det står unionsland fritt att föreskriva, att en internationell deponering inte skall ha någon verkan inom landet, om deponeringen gäller ett mönster med ursprung i detta land (art. 7).
När publikationen inkommer till registreringsmyndigheten i land, där ny hetsprövning verkställs ex officio eller där ett invändningsförfarande till- lämpas, skall myndigheten, om det föreligger annat än formellt hinder för mönsterskydd, inom sex månader underrätta BIRPI därom. Har sådan un derrättelse inte lämnats inom föreskriven tid, inträder enligt huvudregeln verkan i det landet av den internationella deponeringen vid tidpunkten för deponeringen (art. 8).
För internationell deponering gäller prioritetsreglerna enligt Pariskonven tionen (art. 9).
Deponering gäller i fem år och kan förnyas för femårsperioder (art. 10). Skyddstiden bestäms i princip enligt varje lands nationella lag. Unionslän-
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
derna är dock förpliktade att medge en minimiskyddstid av tio år, om den
internationella deponeringen förnyats, och annars fem år (art. 11).
Pariskonventionens förbud mot att som villkor för mönsterrätt kräva
märkning av mönstervarorna har tagits in även i Haagöverenskommelsen.
Om unionsland kräver märkning för annat ändamål, skall enligt överens
kommelsen kravet anses uppfyllt, när varan är försedd med det s. k. inter
nationella mönstermärket. Förekomsten av sådant märke får inte anses
innebära ett avstående från upphovsrätt eller annan skyddsrätt. Det inter
nationella mönstermärket består av bokstaven D (dessin, design) i en cirkel
(
5
)
åtföljt av årtalet för den internationella deponeringen och innehavarens
namn eller förkortning därav samt depositionsnumret (art. 14).
Rättsskydd för typsnitt. Inom ramen för Parisunionen har en expertgrupp
— utan nordiskt deltagande — utarbetat ett förslag till internationell över
enskommelse om skydd för typsnitt. Förslaget är f. n. föremål för övervägan
den inom bl.a. Europarådet.
Internationell mönsterklasslista. Utkast till en sådan internationell möns-
terklasslista som enligt vad nyss sagts skulle tjäna det internationella depo-
neringsförfarandet, har under hösten 1964 i BIRPI:s regi utarbetats av en
expertkommitté. Klasslistan är avsedd att kunna begagnas inte bara av
BIRPI utan även av de nationella myndigheterna vid den inhemska mönster
registreringen. Kommitténs förslag har behandlats vid en diplomatisk kon
ferens i Locarno i oktober 1968. Härvid antogs överenskommelsen av den
8 oktober 1968 om inrättande av ett internationellt klassificeringssystem för
mönster, överenskommelsen, som står öppen för undertecknande intill den
1 juli 1969 och skall ratificeras, har inte trätt i kraft. Sverige har ännu inte
undertecknat överenskommelsen.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Huvuddragen av utredningsförslagen
Förslaget till lag om mönster
Utredningens förslag till lag om mönster är uppdelat i sju avsnitt, vartill
kommer ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Beträffande såväl lag
förslagets systematik som de enskilda paragrafernas innehåll och utform
ning har utredningen eftersträvat att följa de nordiska patentlagkommit
téernas förslag till patentlagar. I första avsnittet upptas allmänna bestäm
melser, i andra avsnittet föreskrifter om registreringsförfarandet, i tredje av
snittet regler om överlåtelse, licens m. m. och i fjärde avsnittet bestämmelser
om upphörande av registrering. Till femte avsnittet har förts bestämmelser
om ansvar och ersättningsskyldighet. Sjätte avsnittet innehåller vissa sär
skilda bestämmelser och sjunde avsnittet upptar rättegångsbestämmelser.
De allmänna bestämmelserna inleds med grundläggande föreskrifter om
mönsterrättens föremål. I 1 § anges att med mönster förstås före
bilden för en varas utseende eller för ett ornament. Förslaget innebär de vik
tiga nyheterna att skydd kan uppnås inte bara för prydnadsmönster utan
också för nyttomönster och att skyddet utsträcks till alla industriområden.
Liksom gällande lag upptar förslaget en bestämmelse om att den som
frambragt mönstret eller den till vilken hans rätt har övergått är berättigad
att genom registrering förvärva ensamrätt till mönstret (1 § andra
stycket).
Det för mönsterrätten grundläggande nyhetskravet kommer till ut
tryck i 2 § genom en bestämmelse av innebörd att mönsterrätt förvärvas en
dast för mönster som skiljer sig från vad som blivit känt innan ansökan
om registrering gjordes. Som känt skall därvid anses allt som blivit allmänt
tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande
eller på annat sätt. Detta innefattar en viss utvidgning i förhållande till ny
hetsregeln i gällande rätt, som beaktar bara vissa former av offentliggörande.
En annan betydelsefull nyhet i detta sammanhang är att mönster som fram-
gar av en tidigare här i riket ingiven ansökan om patent eller om varumär
kes- eller mönsterregistrering enligt förslaget anses som känt, om mönstret
sedermera i samband med ansökningen görs allmänt tillgängligt här i landet.
Som undantag från den allmänna nyhetsregeln har i 3 § upptagits dels
det s. k. utställningsskyddet, som i vissa hänseenden preciserats, och dels en
ny bestämmelse av innebörd att bekantgörande av mönstret som skett genom
att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats gentemot sökanden eller
någon från vilken denne härleder sin rätt i princip inte utgör nyhetshinder.
I anslutning till nyhetskravet uppställs i 2 § — i överensstämmelse med
gällande rätt — som skyddsförutsättning, att mönstret skall skilja sig vä
sentligen från vad som redan är känt, dvs. ett skillnadskrav.
36
Enligt förslaget skall en sökande kunna ge in flera ansökningar sam
tidigt beträffande mönster, vilka sinsemellan inte skiljer sig väsentligen åt.
En sådan form av variantregistrering innebär en nyhet i förhållan
de till gällande rätt.
I 4 § anges vissa hinder mot mönsterrätt. Det föreslås att möns
terrätt inte skall erhållas, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida
mot goda seder eller allmän ordning eller om det utan att vederbörligt till
stånd lämnats innehåller statsvapen o. d., annans kännetecken eller porträtt,
något som kränker annans upphovsrätt eller rätt till fotografisk bild eller ett
för annan person registrerat mönster.
Mönsterrättens innehåll framgår av 5 §. Enligt denna bestäm
melse får ingen olovligen utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att till
verka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra varor, som inte
väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig upptagit mönstret. För
slaget innebär en utvidgning av ensamrätten i förhållande till gällande rätt
genom att till de skyddade utnyttjandeformerna förts även utbjudande till
försäljning, överlåtelse och uthyrande och genom att varje yrkesmässigt ut
nyttjande av mönstret på angivet sätt förbjuds. Enligt gällande rätt är en
dast förfaranden i försäljningssyfte förbjudna.
Som en nyhet föreslås vidare att mönsterrätten skall omfatta endast de
varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade varor.
I 7 § föreskrivs visst undantag från mönsterskyddet i fråga om reservut
rustning till främmande luftfartyg.
Regler om s.k. föranvändarrätt och om konventionspriori-
tet har tagits upp i 6 resp. 8 §. De stämmer i stort sett överens med mot
svarande regler i gällande lag.
Den mönsterrättsliga skyddstiden föreslås bli fem år med möjlighet
till förlängning för ytterligare två femårsperioder (9 §). Förslaget innebär
att den maximala skyddstiden utsträcks från nuvarande fem år till fem
ton år.
Bestämmelserna om registrering av mönster inleds med en föreskrift
att patent- och registreringsverket skall vara registreringsmyndighet (10 §).
I fråga om själva förfarandet föreslås vissa praktiskt betydelsefulla nyhe
ter. Ansökan om registrering skall enligt 11 § innehålla uppgift om de varor
för vilka mönstret söks registrerat. I samband med att sökanden ger in en
bild av mönstret kan han även ge in en modell. I så fall skall modellen äga
vitsord framför bilden. Vidare skall sökanden avge en skriftlig försäkran på
heder och samvete att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt. I 12 §
meddelas en regel om samregistrering, enligt vilken flera mönster kan tas
upp i samma ansökan, om mönstren hör samman med avseende på tillverk
ning och bruk av varorna. Mer än 20 mönster får dock inte omfattas av en
ansökan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
37
Systemet med nyhetsgranskning behålls, men granskningsmaterialet be
gränsas. Föreligger formell eller materiell brist i ansökningen och underlåter
sökanden att efter föreläggande avge yttrande eller vidta åtgärd för att un
danröja hindret, skall ansökningen avskrivas. Avskriven ansökan kan dock
återupptas, om sökanden inom en månad inkommer med yttrande resp. vid
tar föreskriven åtgärd samt erlägger viss återupptagningsavgift. Bestämmel
ser i dessa hänseenden tas upp i 15 §.
Särskilda regler föreslås i 17—18 §§ för fall då någon påstår bättre rätt
till mönstret.
En genomgripande reform är att ansökningarna om registrering skall kun
göras, sedan de har underkastats registreringsmyndighetens granskning.
Kungörelsen skall innehålla en bild av mönstret och ett tillkännagivande att
invändning mot ansökningen kan göras hos registreringsmyndigheten inom
två månader. Invändningsförfarandet anordnas i övrigt på unge
fär samma sätt som inom patenträtten, varumärkesrätten och namnrätten.
Föreskrifter om kungörande och invändning tas upp i 19 §.
En nyhet i förhållande till vad som gäller nu är att ansökningshandling
arna och därmed även den bild av mönstret som sökanden måste ge in skall
på sökandens begäran kunna hemlighållas under en tid av högst sex
månader från ansökningsdagen eller i förekommande fall den s. k. prioritets-
dagen (19—20 §§).
Om besvär i ärende rörande ansökan om registrering ges regler i 22—
23 §§. En nyhet är att invändare tillerkänns talerätt och att talan liksom i
patent-, varumärkes- och namnärenden förs hos patent- och registrerings
verkets besvärsavdelning. Mot besvärsavdelningens beslut förs talan hos
regeringsrätten.
Förslaget innehåller ingen närmare reglering rörande avtal om över
låtelse eller om upplåtelse av licens till mönster. Bestämmelserna i 26—
30 §§ om överlåtelse, licens m. m. behandlar i huvudsak registeranteckningar
om överlåtelse och licens. Därjämte ges vissa regler om tvångslicens. Endast
en bestämmelse i 26 § är av avtalsrättslig art och föreskriver att vidareöver-
låtelse av licens får äga rum bara när avtal har träffats därom.
Enligt 28 § i förslaget skall tvångslicens kunna meddelas i vissa
fall. Den som i god tro har börjat utnyttja ett mönster yrkesmässigt efter
det att mönstret sökts registrerat men innan det har blivit allmänt tillgäng
ligt kan på vissa villkor erhålla tvångslicens till fortsatt utnyttjande av
mönstret. Vidare kan den som vill yrkesmässigt utnyttja ett mönster, som
är registrerat för annan, erhålla tvångslicens, om hänsyn till allmänt intresse
av synnerlig vikt kräver det. Tvångslicens meddelas enligt 30 § av rätten.
Bestämmelserna om upphörande av registrering inleds med
en föreskrift i 31 § om hävande av registrering. En nyhet är bl. a. att talan,
som grundas på att registrering meddelats annan än den som är berättigad
därtill, kan föras endast av den som påstår sig vara berättigad. I 32 § upptas
en likaledes ny bestämmelse om att rätten kan föra över registreringen på den berättigade i stället för att häva den.
I anslutning till bestämmelser i 34 och 35 §§ om ansvar och ersätt ning s s k y 1 d i g li e t ges vissa regler om uppgiftsskyldighet rörande möns terregistrering. Straffet för mönsterintrång är böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet har gjorts till angivelsebrott.
I fråga om skadestånd innehåller gällande lag bara en allmän före skrift om skadeståndsansvar för den som har gjort sig skyldig till intrång. Enligt 35 § i förslaget skall den som uppsåtligen eller av vårdslöshet begår mönsterintrång alltid utge skälig ersättning för det olovliga utnyttjandet. Han skall dessutom ersätta den ytterligare skada som intrånget har medfört. Begår någon i annat fall mönsterintrång skall han utge vederlag för utnytt jandet i den mån det anses skäligt. Utnyttjande av mönstret före registre ringen kan enligt en särskild bestämmelse i 36 § medföra skadeståndsansvar. Förslaget innehåller i 35 § vissa preskriptionsbestämmelser för talan om skadestånd.
Om rätten finner att registrering har skett i strid mot gällande föreskrifter bortfaller enligt gällande lag ansvars- och skadeståndsskyldighet, men regi streringen består. Förslaget innebär, att om domstol har förordnat om hävan de av registrering, påföljd inte får ådömas (38 §). Frågan om ett mönster bort registreras kan i överensstämmelse härmed tas upp till prövning en dast på särskild talan. Om svaranden i ett intrångsmål invänder att mönstret inte hade bort registreras, skall rätten på hans yrkande förklara intrångs- målet vilande i avbidan på att frågan om hävande av registreringen slutligen avgörs. Är talan härom inte väckt, skall rätten bestämma viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.
Förslaget upptar i 39 § bestämmelser om skyldighet att i vissa fall lämna uPP§ift om en mönsteransökans eller mönsterregistrerings nummer. Under låtenhet i detta avseende medför enligt 40 § straff och skadeståndsansvar.
Av de särskilda bestämmelserna i 41—44 §§ kan nämnas regler i 41 och 42 §§ om skyldighet för utländsk mönsterhavare att ha ombud och en bestämmelse i 44 § om att Kungl. Maj :t fastställer avgifter och utfärdar till- lämpningsföreskrifter.
Enligt 45 § i förslaget skall rättegångsbalkens bestämmelser om laga dom stol bli tillämpliga. För det fall att svaranden inte äger känt hemvist i Sve rige skall Stockholms rådhusrätt vara behörig domstol.
Utredningens förslag möjliggör anslutning till Pariskonventionen i dess år 1958 i Lissabon antagna lydelse, såvitt angår konventionens bestämmelser om mönsterskydd. Utredningen vill däremot inte förorda att Sverige an sluter sig till Haagöverenskommelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen
39
Utredningens förslag till ändring i lagen den 30 december 1960 om upp hovsrätt till litterära och konstnärliga verk avser skyddet för alster av konsthantverk och konstindustri. För sådana alster föreslås den gemensam ma beteckningen brukskonst. Utredningen föreslår, att giltighetstiden för upphovsrätt till verk av brukskonst skall förlängas till femtio år, räknat från utgången av året efter det då upphovsmannen avled. Förslaget innebär att skyddstiden anpassas till den norm som har utbildats inom Bernunionen och som sedan länge gäller i de nordiska grannländerna. Det förutsätts emellertid att skärpta krav skall iakttas när det gäller att avgöra vad som utgör verk av brukskonst.
Övergångsbestämmelserna till de föreslagna ändringarna i UhL har ut formats så att de nya reglerna skall tillämpas även på verk av brukskonst som har tillkommit före nya lagens ikraftträdande men inte har offentlig gjorts före 1950. Upphovsrätt enligt äldre lag skall dock få göras gällande under en tid av tio år från den nya lagens ikraftträdande, om inte giltighets tiden redan har löpt ut vid ikraftträdandet.
Utredningen förordar att den nuvarande grundsatsen om s. k. dubbelt skydd, dvs. att ett verk på en gång kan vara föremål för upphovsrätt och mönsterrätt, behålls.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen
Utredningen föreslår att viss möjlighet öppnas att bereda sekretesskydd för handlingar i ärende angående ansökan om registrering av mönster. Be stämmelser härom har tagits upp i 20 § i utredningens förslag till lag om mönster. De föreslagna bestämmelserna förutsätter enligt utredningen änd ring i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma all männa handlingar (sekretesslagen). Utredningen föreslår, att i 23 § sekre tesslagen som ett nytt andra stycke tas in bestämmelse att handlingar i ärende angående ansökan om registrering av mönster inte utan sökandens tillstånd får lämnas ut till annan i vidare mån än som följer av lagen om mönster.
Förslaget till lag om ändring i lagen om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar
Utredningsmannen föreslår, att i samband med att Sverige tillträder Lissa- bontexten av Pariskonventionen om industriellt rättsskydd vissa ändringar görs i gällande lagstiftning om skydd för vapen och andra officiella beteck
ningar. Enligt förslaget skall i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar införas en bestämmelse om att det skydd som lagen ger för statsvapen m. m. skall efter förordnande av Kungl. Maj :t till komma också internationella organisationers namn, vapen, flaggor eller andra emblem. I samband härmed skall enligt förslaget sådant förordnan de meddelas i fråga om Förenta Nationerna och internationella atomenergi organet och de organisationer som åtnjuter skydd enligt Pariskonventionen samt de särskilda lagarna av år 1947 resp. år 1961 om skydd för FN:s och IAEArs emblem m.m. upphävas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Huvudgrunderna för lagstiftningen
41
Mönsterskydd
Behovet av ett utvidgat mönsterskydd
Utredningen. För att möta de ökade fordringarna från konsumenternas sida på att hantverks- och industriprodukter inte bara skall vara tjänliga för sitt ändamål utan även utvisa en tilltalande form är det enligt utredningen angeläget att uppmuntra nyskapande inom den hantverksmässiga och in dustriella formgivningen. Mönsterskyddet möjliggör skälig ersättning åt formgivaren för hans insats och öppnar dessutom en väg för tillverkaren att återfå sina investeringar på en ny formgivning. Liknande syften ligger vis serligen bakom upphovsrättslagstiftningen, men det är uppenbart att en mängd varor har en estetiskt tilltalande formgivning utan att nå upp till den konstnärliga standard som bör fordras för att ett verk i upphovsrättslagens mening skall föreligga. Vill man åstadkomma en förbättrad formgivning på bred front, erbjuder mönsterskyddet en naturlig komplettering till det upp- hovsrättsliga skyddet.
Ett utvidgat mönsterskydd är enligt utredningen önskvärt även av hänsyn till den internationella utvecklingen. I de flesta större industri länder finns redan ett mönsterskydd. Härtill kommer, att enligt den år 1958 i Lissabon reviderade Pariskonventionen för industriellt rättsskydd med lemsstaterna är skyldiga att tillhandahålla ett generellt mönsterskydd. Om Sverige skall kunna biträda Lissabontexten — som synes erbjuda åtskilliga fördelar inom övriga delar av det industriella rättsskyddet — är det alltså nödvändigt att vi inför en mönsterlagstiftning av mera generell karaktär än vår nu gällande lag av år 1899, som endast omfattar alster inom metall industrin. Denna begränsning till en enda industrigren torde i våra dagar vara unik och har betraktats som en allvarlig olägenhet. Utredningen fram håller vidare, att ett mönsterskyddssystem av mera fullständigt slag sedan länge finns i Danmark och Norge.
Utredningen uppmärksammar i detta sammanhang mönsterrättens förhållande till ko nkur r ensbegränsningsl ags tif t ning- e n. Det är enligt utredningen naturligt att i detta hänseende betrakta möns terrätten på samma sätt som patenträtten. Även mönsterrätten utgör en av lagstiftaren sanktionerad ensamrätt. Som sådan står den inte i strid med lcurrensbegränsningslagen. Detta innebär inte, att alla konkurrensbegrän- sande åtgärder, som har samband med en mönsterrätt, skall vara undan tagna från nämnda lags tillämpning. Ingripande med stöd av konkurrensbe gränsningslagen torde således kunna komma i fråga t. ex. när mönsterrätten utnyttjas för att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegräns-
2*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168
42
ning. Ingripande bör dock ske med försiktighet, så att inte mönsterrättens
utvecklingsfräinjande verkningar äventyras. Utredningen erinrar om att dess
förslag liksom 1963 års patentlagförslag (NU 1963:6) innehåller en bestäm
melse om tvångslicens för tillgodoseende av »allmänt intresse av synnerlig
vikt». Härigenom markeras ytterligare, att mönsterrätten i konkurrensbe-
gränsningshänseende inte bör betraktas annorlunda än patenträtten. Efter
som mönsterrätten är avsedd att lämna skydd bara för en varas utseende och
variationsmöjligheterna därvidlag är mycket stora, verkar enligt utredning
en mönsterrätten i jämförelse med patenträtten konkurrensbegränsande bara
i ringa utsträckning.
Utredningen föreslår således att den nuvarande svenska mönsterskydds
lagen ersätts av eu generell och tidsenlig lagstiftning. Av hänsyn till den
allmänna grunden för ett mönsterskydd förordar utredningen en utvidgning
av mönsterskyddet till att i princip gälla för alla industrigrenar. Med hänsyn
till de betänkligheter som framförts från textil- och konfektions-
br anse h erna anser dock utredningen, att tvekan kan uppkomma om
dessa branscher bör tas undan från lagens tillämpningsområde.
Från textil- och konfektionsbranschernas sida har under utredningsar
betet hävdats att en lag om mönster i den utformning som utredningen haft
under övervägande inte är lämpad för dessa branschers behov. Även om före
tagen inte kommer att i nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheter-
na, måste de dock bevaka de registreringsansökningar och mönsterregistre
ringar som förekommer. En mönsterskyddslag skulle därför enligt företrä
dare för dessa branscher innebära ofrånkomliga nackdelar utan motsvarande
fördelar.
Utredningen anser, att eftersom man från branschhåll har sagt att man
inte kommer att utnyttja skyddsmöjligheterna i nämnvärd utsträckning,
antalet registreringar troligen inte kommer att bli särskilt stort. Besväret
att bevaka registreringsansökningar och registreringar torde därför inte be
höva bli betungande. Risken för massregistreringar torde starkt motverkas,
om ett objektivt nyhetskrav upprätthålls och registreringsförfarandet för
binds med en viss nyhetsprövning samt avgifterna inte blir för låga. Utred
ningen anser därför att de av branschrepresentanter uttalade farhågorna är
överdrivna. Några liknande farhågor har f. ö. inte kommit till uttryck i de
nordiska grannländerna. Den brittiska textilindustrin har uttalat sin till
fredsställelse med mönsterskyddssystemet i Storbritannien, som även om
fattar textihnönster. Ett generellt mönsterskydd torde enligt utredningen
inte visa sig vara till men för de nu berörda branscherna, om man väger be
farade olägenheter mot de fördelar som uppenbarligen är förenade med ett
mönsterrättssystem. Enligt utredningen bör f. ö. vissa fall av intrång i möns
terrätt, begångna inom företag med mycket stort mönstersortiment och
snabb omsättning av mönster, föranleda en mildare bedömning än vanliga
fall. Utredningen, som även har beaktat mönsterskaparnas skyddsintresse,
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
43
har också funnit det olämpligt att Sverige i detta hänseende har en annan reglering än de övriga nordiska länderna, där något motsvarande undantag inte varit på tal. Sverige torde vidare inte kunna ansluta sig till Pariskon ventionens Lissabontext, om vissa branscher tas undan från lagens tillämp ningsområde. Utredningen förordar därför att mönsterskyddet utsträcks till att gälla alla slags varor utan inskränkning.
Remissyttrandena. Remissinstanserna framhåller allmänt behovet av ett utvidgat mönsterskydd. SAF, Sveriges hantverks- och industri organisation samt Sveriges industriförbund framhåller i ett gemensamt ytt rande bl. a., alt avsaknaden av en tillfredsställande mönsterskyddslag har lett till att man sökt tillgodose behovet av skydd för formgivning genom en uttänjning av upphovsrättens regler, vilket inger praktiska och principiella betänkligheter. En modern lag om mönster kan tillgodose huvudparten av skyddsbehovet inom formgivningen och därigenom underlätta en mer restrik tiv och adekvat tillämpning av upphovsrättslagen. Svenska slöjdföreningen framhåller, att möjligheten att i framtiden kunna mönsterskydda samtliga produkter oavsett material måste innebära en uppmuntran till nyskapande och bör stimulera producenter att för sin tillverkning använda kvalificerade formgivare. SAR uttalar tillfredsställelse över att utredningens förslag för det arkitektoniska skapandet innebär att ett kompletterande skydd kan er hållas för produkter som tidigare inte kunnat inordnas under skyddslag- stiflningen. Näringsfrihetsrådet finner det rimligt att visst skydd bereds mot plagiering av mönster med hänsyn till det omfattande utvecklingsarbete och de medvetna strävanden på mönsterskapandets och formgivningens område som utmärker tillverkningen i många branscher. Statens konsumentråd på pekar att den stimulans till nyskapande som lagen avses ge även resulterar i en kvalitativt sett god mönsterproduktion.
Patent- och registreringsverket understryker, att Sveriges anslutning till
Pariskonventionens Lissabontext förutsätter att vår lagstiftning ger ett ge nerellt mönsterskydd. Den svenska formgivningen står på ett högt plan och den svenska industrin vänder sig i stor utsträckning till den interna tionella marknaden. Man bör därför enligt ämbetsverket slå vakt om in dustrins behov av mönsterskydd både inom och utom riket. En anslutning till Lissabontexten innebär ett betydande steg i denna riktning. Även närings frihetsrådet, RF, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd betonar vikten av en sådan anslutning.
Flera remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse över den överens stämmelse mellan de nordiska lagförslagen som uppnåtts.
Sveriges grossistförbund betonar, att nordisk enhetlighet kan åstadkommas endast genom att vart land inför ett mönsterskyddssystem av det mera om fattande slag som redan finns i Danmark och Norge.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
44
Viss tvekan har under remissbehandlingen på sina håll uttalats med hän
syn till mönsterrättens förhållande till konkurrensbe-
gränsningslagstiftningen. Näringsfrihetsrådets majoritet noterar
med tillfredsställelse de av utredningen gjorda uttalandena i denna del och
understryker i likhet med Sveriges köpmannaförbund synpunkten att möns
terskyddets konkurrensbegränsande verkningar som regel knappast blir av
allvarlig art med hänsyn till de stora variationsmöjligheter som föreligger i
fråga om en varas utseende. Även KF finner att de skäl på vilka konkurrens-
begränsningslagstiftningen grundas inte får föranleda att man avvisar ett
lämpligt avvägt mönsterskydd. Förbundet beaktar härvid de väntade för
delarna i form av höjd kvalitet på många varor. Statens konsumentråd un
derstryker, att den föreslagna lagstiftningen väsentligen måste ses som ett
medel att skapa förutsättningar för produktion av bättre varor, inte för pro
duktion av varor av given kvalitet till lägre priser. Konsumentrådet anser
att förslaget kan väntas få övervägande fördelaktiga konsekvenser även för
konsumenterna och tillstyrker därför att förslaget genomförs. Statens pris-
ocli kartellnämnd anser det tänkbart, att när erfarenhet har vunnits av den
praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen det kan bli anledning för
kartellmyndigheterna att framföra erinringar mot utformningen av vissa
bestämmelser eller mot den praxis som har utvecklats vid tillämpningen.
En mera kritisk inställning intar NO. Ett mönsterskydd av föreslagen om
fattning öppnar enligt NO möjlighet för företag att för viss tid skaffa sig
monopol på användningen av ett mönster. Mycket starka skäl måste därför
föreligga för att förslaget skall genomföras. Konkurrensproblematiken kan
inte avfärdas enbart genom en hänvisning till andra legala ensamrätter. En
självständig bedömning måste göras, om de fördelar som från andra sam
hälleliga synpunkter står att vinna på bekostnad av den fria konkurrensen
motiverar ett så omfattande mönsterskydd. Situationer där mönsterrätten
kan missbrukas genom att användas till understödjande av konkurrensbe
gränsning som faller utanför mönsterrätten utgör endast en sida av pro
blemet. Skyddet medför nämligen konkurrensbegränsande verkningar även i
lägen, där det begagnas på ett enligt utredningens bedömningsgrunder lojalt
sätt. NO anför i denna del vidare.
Ett område, där det föreslagna mönsterskyddet kan väntas få särskild be
tydelse, omfattar varaktiga konsumtionsvaror av skilda slag. Dessa varor
utgör till stor del märkesvaror och åtnjuter som sådana redan skydd enligt
varumärkeslagen. Med märkesvarusystemet följer en hel del konkurrens
begränsande verkningar, vilka belysts i förarbetena till konkurrensbegräns
ningslagen och den nya varumärkeslagen (jfr prop. 1960:167, s. 35 ff).
Dessa verkningar, som främst knyter sig till den s. k. produktdifferentiering
en, kan väntas bli avsevärt accentuerade om även varornas utseende kan
skyddas i den omfattning mönsterskyddsutredningen föreslagit. Det före
ligger på dagens marknad ofta en medveten strävan hos tillverkarna av
konsumtionsvaror att så långt som möjligt göra den egna varan särpräglad i
konsumenternas ögon. Avsikten härmed är att förmå konsumenterna att
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
45
uppfatta varan som speciell och därigenom inte helt jämförbar eller utbytbar i förhållande till andra tillverkares produkter. Lyckas en företagare i denna strävan, vilket inte sällan torde vara fallet, uppnår hans vara en prefererad ställning på marknaden, som gör det möjligt att föra en inom vissa gränser självständig prispolitik, dvs. att uttaga ett högre pris än konkurrenterna utan att detta medför att de tidigare konsumenterna i större utsträckning övergår till att köpa konkurrentprodukter.
Det rättsliga skydd varpå denna differentieringspolitik hittills byggt har i regel endast varit varumärkesskyddet, vilket -— med reklamens hjälp -— dock varit så pass effektivt, att departementschefen fann det påkallat att till förebyggande av alltför långtgående konkurrensbegränsande konsekvenser göra betydelsefulla inskränkningar i omfånget av det varumärkesskydd, som föreslagits av varumärkes- och firmautredningen. Det nu föreslagna möns terskyddet öppnar emellertid vidgade möjligheter att uppnå rättsligt skydd för produktdifferentiering. Utseendet på en vara, t. ex. en rakapparat eller en termoskanna, är — inarbetat genom reklamåtgärder — en kraftigt differen tierande faktor. Det finns därför anledning räkna med att tillverkare med re surser härtill förser sina varor med en distinkt och lagligen skyddad form givning. Ehuru en på utseendet grundad produktdifferentiering är vanlig re dan i dagens läge, synes ett allmänt mönsterskydd ägnat att ge dylik diffe rentiering större framtida betydelse och skapa förutsättningar för en exklu sivitet i marknadsföring och prissättning, som kan bli till nackdel för kon sumenterna.
Riskerna för monopolprissättning torde vara störst, när det gäller goda ut formningar som i hög grad betingas av varornas funktion, enär variations möjligheterna här blir färre. Den betydelse utredningen i skilda samman hang fäst vid variationsmöjligheterna synes f. ö. avsevärt begränsad genom möjligheten till variantregistrering för närliggande mönster och former samt genom skillnadskravet. Prisbildningen kan också förmodas bli indirekt påverkad på grund av det icke ringa administrativa arbete, de juridiska be- dömningsproblem och den »övervakning» som får antagas uppkomma för formgivare och tillverkare. Det föreslagna skyddet torde vidare medföra ökade svårigheter för nya och för mindre företagare att hävda sig. Företag med stora resurser kan utestänga andra företagare från vissa områden genom att ansöka om registrering för ett stort antal mönster utan att använda alla, ett förfarande som även skulle inverka menligt på effek tiviteten inom branschen. Över huvud taget synes man inte böra underskatta riskerna för att ett så vittgående mönsterskydd som det föreslagna kan komma att ogynnsamt påverka prisbildningen, effektiviteten inom närings livet och andra tillverkares näringsutövning, dvs. medföra verkningar som i konkurrensbegränsningslagens mening är skadliga.
I fortsättningen framhåller NO, att formgivningen i vårt land på många områden har utvecklats och hävdat sig jämförelsevis väl. Delta tyder på att formgivare och tillverkare redan enligt nuvarande ordning i stor utsträck ning stimuleras till nyskapande och investeringar inom hantverk och in dustri. NO är med hänsyn till det anförda inte beredd att tillstyrka ett så långtgående mönsterskydd som utredningen föreslår och anser det ange läget att konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att de allmänna konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Riktpunkten måste
enligt NO vara, att lagstiftningen om mönsterskydd ges ett innehåll och en utformning som i minsta möjliga mån är ägnad att begränsa den fria kon kurrensen.
Med anledning av utredningens uttalande (s. 62), att ingripande med stöd av konkurrensbegränsningslagen bör ske med försiktighet, så att inte mönsterrättens utvecklingsfrämjande verkningar äventyras, framhåller NO att svåra avvägningsproblem ofta uppkommer mellan konkurrenslagstift ningen och specialregleringar av olika slag. Att mönsterrätten därvid skulle intaga någon särställning kan inte gärna komma i fråga. I anslutning härtill erinrar NO om departementschefens uttalande i prop. 1960:167 med förslag till varumärkeslag (s. 37), att det inte bör vara uteslutet att ingripa mot skadlig verkan av märkesvarumonopol, även när vidtagna åtgärder äger stöd i själva varumärkesrätten. En konkurrensbegränsande åtgärd, som i det konkreta fallet befinnes ha skadlig verkan, bör således kunna föranleda för handling, även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet.
Två ledamöter av näring sfrihet sr ådet avstyrker helt förslaget om utvidgat mönsterskydd. De anser att riskerna för återverkningar på prisbildningen av ett allmänt utseendeskydd inte får underskattas. En registrerad ensam rätt som bygger på ett allmänt utseendeskydd ger stora förutsättningar för en omotiverad exklusivitet i marknadsföring och prissättning genom att både färdigvaror, olika slags halvfabrikat och vissa detaljer avsedda för olika varor kan registreras. Ledamöterna erinrar också om att det föreslagna skyddet kommer att försätta mindre och medelstora företagare samt nya företagare i underläge. Med sina mindre resurser får dessa företagare svå righeter att bevaka mönsterområdet, dels i fråga om möjligheten alt själva kunna registrera mönster och dels när det gäller att undvika intrång i an nans ensamrätt. Ledamöterna pekar också på de möjligheter som från kon- kurrensbegränsningssynpunlct kommer att föreligga för företagare med goda personella och ekonomiska resurser att ansöka om registrering för ett stort antal mönster utan att begagna dem alla. Med sina ansökningar kan de blockera vissa områden för andra företagare. Härtill kommer de större möjligheter som företagare med bättre resurser har när det gäller att bevaka och beivra intrång i ensamrätten.
Utredningens förslag att mönsterskyddet skall utvidgas till samtliga in dustriområden har väckt tvekan endast i fråga om textil- och kon-
fektionsbranscherna.
Svea hovrätt tillstyrker förslaget i denna del och framhåller bl. a., att det från synpunkten av nordisk enhetlighet är angeläget att nämnda branscher inte undantas från skydd enligt den nya lagen. Hovrätten framhåller vidare att Sverige sannolikt inte kan ansluta sig till Lissabontexten av Pariskonven tionen, om ett sådant undantag görs. Även patent- och registreringsverket understryker vikten av att anslutning till Lissabontexten inte hindras genom en begränsning av mönsterskyddet. Vidare framhåller verket de svårigheter
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
47
som registreringsmyndigheten kommer att ställas inför vid gransknings- arbetet och de gränsdragningsproblem som uppstår, om textil- och konfek- tionsbranscherna undantas. Gränsdragningsproblemen betonas också av
Svenska patentombudsföreningen. K1F framhåller, att utländsk textil- och konfektionsindustri inte synes ha haft dåliga erfarenheter av mönsterskydd.
Det skulle vara otillfredsställande om formgivare inom textil- och konfek- tionsbranscherna förmenas rätten till mönsterskydd. Föreningen anför vi dare att man redan nu enligt god sedvänja och handelsbruk inte kopierar andras mönster, vilket måste betyda att industrin utan tillgång till särskilda register söker hålla reda på vad som händer på marknaden. En sådan orien tering torde inte medföra mindre tidsutdräkt och kostnader än att slå i ett mönsterregister. Också TCO avvisar ett undantag och pekar på att handvävda tyger för inredning och beklädnadsändamål inte sällan är förebild för in dustriell produktion och bör kunna skyddas mot efterapning. Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle, över intendenten och chefen för nationalmuseum samt RF godtar likaledes för slaget att utsträcka mönsterskyddet till samtliga industriområden.
Tveksamhet uttalas av statens pris- och kartellnämnd, försvarets civilför valtning, NO, handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län. Sistnämnda instans finner dock önskvärd heten av att nå fram till en enhetlig nordisk lagstiftning vara ett starkt skäl mot att undanta de berörda båda branscherna från lagens tillämpnings område.
SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industri förbund hänvisar till yttranden från Textilrådet och Konfektionsindustri- föreningen. Textilrådet ställer sig i princip positivt till ett mönsterskydd men uttalar tveksamhet beträffande den föreslagna utformningen av skyddet, framför allt registreringssystemet, som enlig rådet inte passar branscher med mycket snabba mode- och säsongväxlingar och med ett stort antal mönster med kort livslängd. Rådet vill inte motsätta sig att även textil varorna omfattas av den föreslagna lagen men förutsätter då att skydd mot s. k. slavisk efterbildning införs genom lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Vidare betonas nödvändigheten av att skärpta krav iakttas vid tillämpning en av vad som skall anses vara verk av brukskonst. Inom mönsterskyddet bör även kraven på objektiv nyhet och skillnad iakttas med stränghet. Konfektionsindustriföreningen hemställer, att konfektionsindustri^ alster tas undan från mönsterskyddet. Föreningen ställer sig inte negativ till ett möns terskydd som sådant men väl till dess utformning, främst det föreslagna re- gistreringsförfarandet, vilket av tids- och kostnadsskäl bedöms som oprak tiskt för denna industri. Takten i modeväxlingarna har de senaste åren i hög grad accelererat, och flertalet företag, bl. a. inom damkonfektionen, fram ställer numera mer än två kollektioner om året. Möjligheterna att praktiskt genomföra en registrering blir sålunda av tidsskäl mycket begränsade. Även
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
48
om på grund härav antalet registreringar på konfektionens varuområde kan
väntas bli ringa, medför dock registreringsmöjligheten att registret kon
tinuerligt måste bevakas med åtföljande kostnader, vilka i konfektionsin-
dustrins allt mer pressade kostnadsläge kan bidra till att ytterligare för
svaga dess konkurrenskraft. Västergötlands och norra Hallands handels
kammare hemställer, att textil- och konfektionsbranscherna undantas från
lagens tillämpningsområde. Handelskammaren finner det föreslagna re
gistreringsförfarande! olämpligt för att tillgodose ett mönsterskydd inom
dessa branscher. Det föreligger stor risk för att ett mönsterskydd som om
fattar även textil och konfektion skulle försämra det skydd som sedvänjan
för närvarande erbjuder dessa branscher. Även Östergötlands och Söder
manlands handelskammare uttalar sig mot ett mönsterskydd för de mode
betonade branscherna, främst textil och konfektion. Handelskammaren stäl
ler sig tveksam till uttalandet att man inom dessa branscher inte skulle i
nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheterna. Om vissa företag sy
stematiskt låter registrera mönster, kan konkurrenterna snart se sig tvingade
att följa efter. Genom ett måhända ganska begränsat antal registreringar
skulle ett företag kunna helt spärra ett aktuellt modeområde. Handelskam
maren nämner som exempel det s. k. op-modet. Med hänsyn till denna mode
riktnings ganska stereotypa natur skulle det, om mönsterskydd funnits, ha
varit fullt möjligt för en framsynt och företagsam fabrikant att genom regi
strering av ett antal mönster med cirklar, rektanglar, kuber etc. för sin räk
ning monopolisera hela detta nya, lukrativa område. Ett undantag för de
modebetonade branscherna skulle å andra sidan medföra besvärliga gräns-
dragningsproblem och i hög grad komplicera förfarandet. Handelskam
maren är emellertid tveksam, om ett utvidgat mönsterskydd i den föreslagna
utformningen över huvud är av behovet påkallat och ägnat att främja
näringarna. Betydande kostnader kommer att uppstå dels direkt i samband
med registreringen av mönster, dels indirekt i och med de omfattande be
vaknings- och kontrollåtgärder som företagen måste vidta. Handelskamma
ren är inte övertygad om att ett skydd genom registrering av mönster bäst
tillgodoser företagarnas intressen. Erforderligt skydd mot otillbörlig efter-
apning kan ordnas enklare och till väsentligt lägre kostnad genom en ut
byggnad av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Främst med hänsyn till
de särskilda problemen rörande de modebetonade branscherna är handels
kammaren inte beredd tillstyrka att det framlagda förslaget till mönster
skydd förverkligas. Denna uppfattning delas av kommerskollegium, som
hävdar att mönsterskydd inte bör införas i strid mot företagarnas vilja. Det
är enligt kollegium tydligt att företagarna inom textil- och konfektions
branscherna motsätter sig att skyddet skall omfatta dessa branscher. Det
torde emellertid här vara fråga om ett av de fält där prydnadsmönster är
vanliga och ett undantag härvidlag skulle följaktligen leda till att Sverige
inte kan ansluta sig till Lissabontexten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
49
Departementschefen. Det är i vårt land liksom i det allt övervägande fler talet kulturländer sedan länge vedertaget att samhället bör stödja skapande andlig verksamhet genom att med vissa begränsningar ge upphovsman nen ensamrätt till vad han har skapat. Denna grundsats har varit väg ledande för det omfattande lagstiftningsarbete som under senare tid har be drivits på immaterialrättens område och som resulterat i 1960 års upphovs rättslag och lag om rätt till fotografisk bild, varumärkeslagen (VmL) den 2 december 1960 (nr 644) och patentlagen (PatL) den 1 december 1967 (nr 837). I linje med dessa nya lagar ligger det förslag till ny lag om möns ter som mönsterskyddsutredningen har lagt fram. Det mönsterskydd som förslaget innefattar avser att skydda sådan formgivning som väl utgör ett nyskapande men som inte alltid når upp till den konstnärliga nivå som utgör villkor för skydd enligt upphovsrättslagstiftningen eller äger tillräck lig uppfinningshöjd för att kunna skyddas genom patent. I förhållande till nu gällande lag den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller innebär förslaget en avsevärd utvidgning av mönsterskyddet. Detta skall sålunda inte som nu vara begränsat till att gälla endast alster tillhörande metallindustrin utan skall omfatta alla industrigrenar och dessutom äga tillämpning på såväl nyttomönster som prydnadsmönster.
Utredningens förslag har i sina huvuddrag allmänt tillstyrkts under re missbehandlingen. Endast ett fåtal remissinstanser har avstyrkt förslaget eller intagit en mera tveksam hållning. Längst i sin kritik har NO och två ledamöter av näringsfrihetsrådet gått. De har ansett sig inte kunna till styrka ett så långtgående mönsterskydd som utredningen har föreslagit.
De båda ledamöterna av näringsfrihetsrådet har framhållit, att en regi strerad ensamrätt, som bygger på ett allmänt utseendeskydd, ger stora förut sättningar för en omotiverad exklusivitet i marknadsföring och prissättning genom att både färdigvaror, olika slags halvfabrikat och vissa detaljer av sedda för olika varor kan registreras. De anmärker också, att mindre och medelstora företagare liksom även nya företagare kommer i underläge genom sina mindre resurser, när det gäller att bevaka mönsterområdet, både i fråga om möjligheten att själva kunna registrera mönster och i fråga om möjligheten att undvika intrång i annans ensamrätt. En annan olägenhet är enligt dessa två ledamöter av rådet, att företagare med goda personella och ekonomiska resurser kan ansöka om registrering för ett stort antal mönster utan att begagna dem alla och därigenom kan blockera vissa om råden för andra företagare. NO:s kritik går likaledes ut på att den föreslagna lagstiftningen skulle få ej önskvärda konkurrensbegränsande verkningar genom att den ger möjlighet att för viss tid skaffa monopol på användningen av ett mönster. NO, som ingående har utvecklat sina synpunkter på denna fråga, har vidare framhållit bl. a., att det föreslagna mönsterskyddet öppnar vidgade möjligheter att få rättsligt skydd för produktdifferentiering. Ett allmänt mönsterskydd är sålunda enligt NO ägnat att ge en sådan produkt
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
50
differentiering som grundas på utseendet större framtida betydelse och
skapa förutsättningar för en exklusivitet i marknadsföring och prissättning
som kan bli till nackdel för konsumenterna. NO har ansett det angeläget att
konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att de all
männa konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Lagstiftningen måste
enligt NO utformas så att den i minsta möjliga mån begränsar den fria
konkurrensen.
I likhet med utredningen vill jag framhålla, att det med stigande välstånd
från konsumenternas sida ställs alltmera ökade krav på att hantverks- och
industriprodukter skall inte bara vara tjänliga för sitt ändamål utan också
utvisa en tilltalande form. Liksom utredningen anser jag det därför vara an
geläget att uppmuntra till nyskapande inom den hantverksmässiga och in
dustriella formgivningen. Mönsterskyddet erbjuder här en ensamrätt som
möjliggör skälig ersättning åt formgivaren för hans skapande insats och
dessutom öppnar en väg för tillverkaren att återfå de investeringar han bär
lagt ned på en ny formgivning. En lagstiftning enligt de riktlinjer som ut
redningens förslag följer är i hög grad ägnad att stimulera till ett nyskapan-
de som kommer allmänheten till godo i form av nya, estetiskt och funktio
nellt högvärdiga produkter.
Att invändningar från konkurrensbegränsningssynpunkt kan göras mot
ett utvidgat mönsterskydd är självklart, eftersom syftet med mönster skyd
det just är att skapa ensamrätt till ett mönster. Frågan är hur långt lag
stiftningen bör gå. Att märka är härvid att ett tämligen väl utbildat mönster-
skydd redan finns i de flesta större industriländer. Vi behöver inte gå längre
än till våra grannländer Danmark och Norge för att finna ett betydligt mera
fullständigt mönsterskydd än det vi har. Den idé som ligger till grund för en
sådan omfattande mönsterskyddslagstiftning har också kommit till uttryck i
internationella överenskommelser, främst 1883 års Pariskonvention för
industriellt rättsskydd. Vid ingången av år 1969 var 79 länder bundna av
konventionen och därmed medlemmar av den s. k. Parisunionen. Skyddet
av den industriella äganderätten har enligt konventionen till föremål patent,
nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller, fabriks- eller han-
delsmärken och servicemärken (varumärken), firma- och ursprungsbeteck-
ningar samt undertryckande av illojal konkurrens. Dess grundsats är, att
den som tillhör ett unionsland skall i annat unionsland åtnjuta de förmå
ner i fråga om den industriella äganderätten som detta lands lagstiftning
tillerkänner landets egna medborgare. Konventionen föreskriver i sin ly
delse enligt 1958 års Lissabontext och 1967 års Stockholmstext ett oin
skränkt mönsterskydd. Lissabontexten hade vid ingången av år 1969 till-
trätts av 52 länder. Enligt min mening bör det krävas mycket starka
skäl för att Sverige skall ställa sig utanför denna stora krets av länder med
ett väl utbildat mönsterskydd. För att Sverige skall kunna biträda Lissabon-
eller Stockholmstexten är det nödvändigt att vi inför en mönsterskyddslag
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
51
stiftning av mera generell karaktär än 1899 års lag. Det är också en förut
sättning för nordisk rättslikhet på området att Sverige liksom Finland in
riktar sig på ett mera fullständigt mönsterskyddssystem. Det samarbete som
har skett mellan mönsterskyddsutredningen och motsvarande kommittéer i
Danmark, Finland och Norge har också resulterat i praktiskt taget likalydan-
de lagförslag i samtliga berörda länder.
Självfallet måste hänsyn tas till de konkurrensbegränsande verkningar som
en utvidgad mönsterskyddslagstiftning medför och som har beskrivits när
mare i NO:s remissyttrande. Det är sålunda från allmän synpunkt av vikt att
sådan konkurrens upprätthålls som leder till effektivitet inom näringslivet
och till en rimlig prisnivå. Det kan emellertid inte bortses från att en möns
terskyddslagstiftning även är konkurrensbefrämjande, i det att den upp
muntrar till konkurrens i fråga om högvärdig formgivning. Den skänker
formgivaren det stöd som ofta torde vara nödvändigt för att han skall anse
det lönande att helhjärtat satsa på en fullödig formgivning, som inte bara
kan visa sig lönsam för honom själv utan också kommer konsumenterna till
godo. Att på detta sätt stimulera till både estetiskt och funktionellt hög
klassiga produkter är ingen nyhet hos oss. Det utgör endast en vidareut
veckling av den idé som ligger till grund för 1960 års lagstiftning om upp
hovsrätt till bl. a. konstnärliga verk. Som utredningen har framhållit och
som också kommit till uttryck under remissbehandlingen medför ett utvid
gat mönsterskydd vid sidan av denna lagstiftning den fördelen att man kan
undgå en sådan uttänjning av upphovsrättslagens tillämpningsområde som
lätt föranleds av bristen på ett sådant skydd.
Från konkurrenssynpunkt är det vidare av betydelse att en formellt sett
visserligen omfattande ensamrätt enligt utredningens förslag är underkastad
praktiskt viktiga begränsningar. Till vissa sådana begränsningar återkom-
mer jag närmare i det följande. I detta sammanhang vill jag endast erinra om
att det av utredningen föreslagna skärpta nyhetskravet medför en gallring
och att det uppställda skillnadskravet begränsar skyddsobjekten till alster
av kvalificerad formgivning. Härigenom lämnas bl. a. banala mönster utan
för skyddet. Det kan vidare framhållas, att mönsterskyddet — till skillnad
från varumärkesskyddet — är tidsbegränsat. Det skall enligt förslaget kunna
gälla längst femton år. Av betydelse är också att mönsterrätten i motsats till
patenträtten inte ger ett idéskydd utan bara ett utseendeskydd. Och när det
gäller en varas utseende är variationsmöjligheterna vanligen betydande och
i allt fall avsevärt större än vid tekniskt idéskapande. Risken för skadliga
monopol är därför inte så framträdande på mönsterområdet. Endast i fall
då ett mönster representerar enda möjliga praktiska utformningen av en
teknisk idé uppstår en påtaglig begränsning i variationsmöjligheterna. Så
dana fall torde emellertid vara så sällsynta — om de alls förekommer —
att de inte kan tillmätas någon praktisk betydelse, när det gäller att fast
ställa huvuddragen av en lagstiftning i ämnet. Den skillnad som mönster
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
52
Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
rätten sålunda uppvisar i förhållande till både patent- och varumärkes
rätten medför att dess konkurrensbegränsande verkan är avsevärt mindre.
Det bör vidare beaktas att särskilda regler till skydd för allmänheten har
införts i förslaget, bl.a. bestämmelser om tvångslicens och om uppgif tsskyldig-
het. Erfarenheterna från Danmark och Norge, där man länge haft ett all
mänt mönsterskydd, ger inte anledning till berättigade farhågor för att
nämnvärda olägenheter skall följa från konkurrensbegränsningssypunkt.
Vid bedömningen av frågan om mönsterrättens förhållande till konkur-
rensbegränsningslagstiftningen får även beaktas, att om ensamrätten till
mönster skulle läggas till grund för konkurrensbegränsande åtgärder, ett in
skridande från samhällets sida i princip är möjligt enligt 1953 års lagstift
ning mot konkurrensbegränsning inom näringslivet. Vid gränsdragningen
mellan denna lagstiftning och det industriella rättsskyddet kan det givetvis
inte komma i fråga att låta mönsterrätten inta någon särställning. Jag vill i
den delen hänvisa till mina uttalanden om motsvarande gränsdragningsprob-
lem för varumärkesrättens del vid remissen till lagrådet av förslaget till varu
märkeslag (prop. 1960:167 s. 37). Ett ingripande mot skadlig verkan av en
samrätt till mönster bör kunna ske inte bara om en mönsterhavare går utom
ramen för sina rättigheter enligt mönsterskyddslagen och utnyttjar ensam
rätten till att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegränsning
utan undantagsvis även om hans åtgärder framstår som oantastliga från rent
mönsterrättslig synpunkt men måste anses ha skadlig verkan från konkur-
rensbegränsningssynpunkt. Åtgärder av sådant slag bör således i enskilda
fall kunna föranleda förhandling enligt konkurrensbegränsningslagstift-
ningen. Som statens pris- och kartellnämnd har uttalat bör de framtida verk
ningarna av det utvidgade mönsterskyddet noga studeras. Skulle det be
finnas att konkurrensbegränsningslagens bestämmelser om de former under
vilka ingripande kan ske är otillräckliga, får man ta upp frågan om en skärp
ning av dessa bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till
den betydelse som samhällets konsumentupplysning i pris- och kvalitets
frågor har för att motverka sådana avvikelser från en effektiv fri konkurrens
som har sin grund i bristande marknadskännedom hos konsumenterna.
På grundval av det anförda vill jag i likhet med det stora flertalet remiss
instanser ansluta mig till utredningens förslag att införa ett generellt möns
terskydd, dvs. ett skyddssystem som i princip omfattar samtliga industri
grenar.
Med införande av ett generellt mönsterskydd uppkommer fråga om un
dantag bör göras för viss eller vissa industrigrenar. Denna fråga har både
under utredningsarbetet och under remissbehandlingen särskilt gällt tex
til- och konfektionsbranscherna. Från dessa branscher har
nämligen rests krav på undantag från den tilltänkta lagstiftningen. Utred
ningen har dock stannat för att inte föreslå något sådant undantag. Enligt ut
redningen är farhågorna hos dessa branscher för att massregistreringar skall
53
uppkomma med därav följande krav på skärpt bevakning från företagarnas sida överdrivna. En starkt bidragande orsak till utredningens ståndpunkt har också varit, att något sådant undantag som förut nämnts inte gäller f. n. i Danmark eller Norge och att de övriga nordiska ländernas mönsterkommit téer inte har visat intresse för att nu införa ett sådant undantag.
Vid remissbehandlingen har meningarna i denna fråga varit delade. Ma joriteten av remissinstanserna har anslutit sig till utredningens förslag. Därvid har betonats bl. a. de av utredningen anförda skälen att ett undan tag skulle vålla svåra gränsdragningsproblem och vidare på ett olyckligt sätt skulle fjärma oss från regleringen i de övriga nordiska länderna och troli gen också hindra en anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller Stockholmstext. Textilindustrins eget branschorgan, textilrådet, har ansett sig kunna godta förslaget, dock endast under förutsättning att ett särskilt skydd införs mot s. k. slavisk efterbildning. Konfektionsindustriföreningen däremot har hävdat, att konfektionsindustrins alster bör tas undan från det föreslagna mönsterskyddet. Föreningen har framhållit, att antalet registre ringar på grund av de snabba modeväxlingarna visserligen torde bli fåtaliga men att registret dock måste bevakas kontinuerligt och att detta medför kostnader, som i dagens pressade läge kan bidra till att ytterligare försvaga industrins konkurrenskraft. Kommerskollegium och några handelskamrar har också avstyrkt förslaget. De har därvid främst åberopat, att mönster- skydd inte bör införas i strid mot företagarnas vilja.
De skäl som i det föregående har anförts för ett utvidgat mönsterskydd gäller samtliga industrigrenar. Även inom textil- och konfektionsbranscher- na bör mönsterskaparnas intressen beaktas. Ett undantag för viss industri gren skulle medföra att Sverige kommer att inta en särställning internatio nellt sett, även inom Norden. Ett undantag drar också med sig svåra gräns dragningsproblem, som bör undvikas. Endast om det kan påvisas att nämn da branscher skulle komma att lida påtagligt men genom ett mönsterskydd bör det därför komma i fråga att göra undantag för dem. De undersökningar som utredningen har gjort och vad som har framkommit under remissbe handlingen synes emellertid ge vid handen, att farhågorna för menliga följ der av ett mönsterskydd på dessa områden är överdrivna. Som både utred ningen och en remissinstans har påpekat sker det redan nu en långtgående bevakning från företagarnas sida av utvecklingen på mönsterområdet inom dessa branscher. Besväret att bevaka registreringar och registreringsansök- ningar torde därför inte innebära sådan ökad belastning eller medföra så dana kostnadsökningar att de kan tillmätas avgörande betydelse. Härvid är också att märka att tillgången till offentliga publikationer och register kan väntas underlätta bevakningen.
Som jag redan har nämnt synes man nu inom textilindustrin i princip vara beredd att godta ett mönsterskydd. De synpunkter som textilrådet har fört fram beträffande tillämpningen av nyhets- och skillnadskraven liksom
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
önskemålet om skärpta krav vid bedömande av vad som skall anses utgöra verk av brukskonst kan jag i huvudsak ansluta mig till. Motsvarande syn punkter torde göra sig gällande inom konfektionsindustrin. Den av textil rådet särskilt berörda frågan om skydd mot s. k. slavisk efterbildning åter kommer jag till närmare i det följande, men jag vill redan nu förutskicka, att det skyddsbehov det här gäller åtminstone i viss omfattning torde bli till godosett inom ramen för den tilltänkta nya lagstiftningen mot otillbörlig konkurrens.
På grundval av dessa överväganden förordar jag, att en ny mönsterskydds- lagstiftning inte förses med något undantag utan i likhet med vad som skett i andra länder, som har ett någorlunda väl utvecklat mönsterskydd, ut formas så, att den kommer att omfatta samtliga industrigrenar. Därigenom blir det helt klart, att något hinder i detta hänseende inte föreligger för en svensk anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller Stockholmstext. 54
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Mönsterrättens föremål
Gällande rätt. Enligt 1 § första stycket ML gäller skyddsrätten sådana mönster som används vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande me tallindustrin. I andra stycket föreskrivs att under mönster också innefattas modell, som i fråga om ändamålet är jämförlig med mönster.
I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts, att mönster rätten omfattar endast s. k. prydnadsmönster, varmed närmast torde avses mönster vars form inte är huvudsakligen betingad av nyttiga eller i övrigt praktiska hänsyn. I praxis har sådana mönster som exempelvis trycktyper av metall och majonnästub med speciellt utformat hål för utpressning av ma jonnäsen ställts utanför mönsterrätten, eftersom mönstren inte ansetts äga prydnadskaraktär utan bara haft till ändamål att ge ett tilltalande utseende åt tryckalstren resp. den utpressade majonnäsen.
Utredningen. Utredningen har funnit det angeläget att söka definiera mönsterbegreppet. Som en sammanfattande beskrivning på de mönsterbil dande dragen bör enligt utredningen anges allt som är ägnat att bestämma en varas utseende. Genom att begagna begreppet utseende begränsar man de åsyftade effekterna till dem som kan förnimmas visuellt.
För att markera att det inte bara är den färdigtillverkade varan som kan göras till föremål för mönsterrätt utan även den ritning, modell eller liknan de som skall utgöra förebilden vid varutillverkningen och som normalt har färdigställts innan tillverkningen tar sin början anser utredningen, att ett mönster bör beskrivas som en förebild. Därigenom upprätthålls också en principiell skillnad mellan ett mönster och ett föremål, som har framställts med mönstret som förebild.
55
Det är enligt utredningen inte nödvändigt att behålla den i gällande lag
och i Pariskonventionen förekommande distinktionen mellan mönster och
modeller, vilken onödigt tynger lagtexten. Definitionen av mönsterbegreppet
bör därför omfatta både två- och tredimensionella förebilder.
Utredningen tar därefter upp frågan om skydd för mönster med praktiskt
syfte, s. k. n y 11 o m ö n s t e r. Läget i svensk praxis torde enligt utred
ningen kunna uttryckas så, att registrerbarheten av ett mönster är beroen
de bl. a. av om det prydande eller det nyttiga utgör huvudsaken i mönstret.
Även utländska mönsterlagar gäller i allmänhet, åtminstone formellt sett,
endast för prydnadsmönster. I Norge ges dock skydd även för nyttomönster.
Utredningen anser det naturligt att det vid sidan av patenträtten inrättas
en smidig skyddsform med tanke på den omsorg och de investeringar som
har lagts ned på en tekniskt betingad ny varuutformning. Genom att slå
samman skyddet för prydnadsmönster och nyttomönster undviker man en
besvärlig gränsdragning mellan estetisk och funktionell målsättning. Erfa
renheterna från den svenska mönsterregistreringsmyndigheten ger enligt
utredningen vid handen, att det många gånger är praktiskt taget omöjligt
att upprätthålla en gränslinje mellan dessa båda mönstertyper. Vid en av
utredningen företagen enkät har också framkommit ett starkt övervägande
intresse för att nyttomönster skall omfattas av den blivande lagen, och vid
överläggningar mellan de nordiska mönsterkommittéerna har enighet rått
om att jämställa nyttomönster med prydnadsmönster.
Utredningen finner att det även i övrigt kan anföras goda skäl för att slopa
kravet på prydnadskaraktär och övergå till ett allmänt utseendeskydd, dvs.
göra skyddet oberoende av om formgivningen har betingats av estetiska eller
praktiska hänsyn, resp. om prydnadseffekt föreligger eller inte. Bruksföre
målen har alltid en viss praktisk uppgift att fylla och formgivningen är där
för begränsad av funktionella hänsyn. Utredningen anser det vara till fördel
för utvecklingen av den industriella formgivningen, att denna inte till följd
av en snäv mönsterrättslagstiftning inskränks till ett prydande av bruks
föremålen utan får fortskrida även i rent praktiska banor. Den möderne
formgivaren deltar mestadels redan från början vid utformningen av en
produkt och det är efteråt mycket svårt att avgöra vad som har tillkommit
av praktiska skäl och vad som har gjorts för att tillfredsställa ögat. Ur
formgivarnas och industrins synvinkel torde det enligt utredningen före
ligga lika stor anledning att ge skydd för nya mönster med praktiskt syfte
som att bereda prydnadsmönstren skydd. I båda fallen måste det anses an
geläget, att nyskapandet stimuleras genom en skyddslagstiftning, som er
bjuder effektiva medel mot stötande efterbildningar. Att tillägga upphovs
mannens syfte med formgivningen rättslig betydelse anser utredningen
olämpligt från praktisk synpunkt.
Utredningen tar därefter upp de betänkligheter mot nyttomönsterskydd
som hänför sig till det speciella fall då ett mönster utgör den enda möj
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
liga praktiska utformningen av en teknisk idé. Det har enligt utredningen ansetts att nyttomönsterskydd i sådana fall motverkar den tekniska utvecklingen. När den tekniska idé som ligger bakom mönstret inte uppfyller förutsättningarna för patent, skall nämligen enligt denna uppfattning idén och närliggande idéer vara fria till allmänt begagnande. Om nu mönstret utgör den enda möjliga praktiska utformningen av idén och mönstret får skydd inom mönsterrättens ram, åstadkoms på en om väg skydd för den tekniska idén.
Utredningen anser, att dessa betänkligheter inte äger sådan styrka att man har anledning beakta dem. Sådana fall då ett mönster verkligen utgör den enda möjliga tekniska utformningen av en idé måste nämligen enligt utredningen antas vara mycket sällsynta. Om man i lagen inför ett undan tag för sådana mönster, uppkommer i tillämpningen svårigheten att be döma, när en utformning verkligen kan sägas vara den enda tekniskt sett möjliga. Utredningen föreslår därför, att mönsterlagen skall utan undantag omfatta alla slags mönster, tvådimensionella och tredimensionella, pryd- nadsmönster och nyttomönster.
Mönsterrätten skall enligt utredningens förslag ha förebilden för en varas utseende till föremål. Denna definition avser att ge uttryck åt att det är hela varans utseende som skall framgå av mönstret. Om en del av en vara, t. ex. ett handtag, ett stolsben eller annat halvfabrikat, kan vara föremål för om sättning i handeln, finns inget skäl att behandla sådana delar på annat sätt än som särskilda varor, vilkas hela utseende skall kunna skyddas som mönster.
Utredningen föreslår i likhet med de övriga nordiska kommittéerna, att även ornament skall hänföras till mönsterrättsobjekten.
Remissyttrandena. Utredningens definition av mönsterbegreppet läm nas utan erinran av remissinstanserna.
Förslaget att skydd skall kunna uppnås inte bara för prydnadsmönster utan även för nyttomönster godtas av flertalet remissinstanser. Pa tent- och registreringsverket framhåller svårigheterna vid tillämpningen av gällande mönsterlag att dra gränsen mellan prydnads- och nyttomönster och anser det inte finnas något hållbart skäl att vägra nyttomönstren registre- ringsskydd. Liknande synpunkter framförs av statens pris- och kartell nämnd och Svenska patentombudsföreningen. Skånes handelskammare, till vilken handelskammaren i Gefle ansluter sig, biträder likaså förslaget i den na del och framhåller att nuvarande ordning, enligt vilken mönsterskydd inte kan erhållas för nyttomönster, har tvingat företagen att i stället söka patent. Detta förhållande torde i viss mån ha bidragit till att kraven på upp- finningshöjd i praxis har sänkts, vilket måste betecknas som olyckligt.
Konstfackskolan finner det utomordentligt viktigt att modern formgivning skyddas utan krav på speciell prydnadskaraktär. Enligt KIF måste en form
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
57
givare kunna stå till produktionens tjänst med förebilder av såväl nytto-
som prydnadskaraktär eller helst en kombination av båda. Det är därför i
högsta grad i hans intresse att föremålet för mönsterrätten definieras som
ett allmänt utseendeskydd. Även handelskammaren för Örebro och Väst
manlands län, överintendenten och chefen för nationalmuseum, SAF, Sve
riges hantverks- och industriorganisaiion, Sveriges industriförbund, RF och
Sveriges grossistförbund uttalar sig till förmån för utredningens förslag.
Två ledamöter av näringsfrihetsrådet vill att förslaget begränsas till att
gälla endast skydd för prydnadsmönster. Enligt deras mening har utred
ningen alltför lättvindigt avfärdat risken för ogynnsamma samhälleliga
verkningar av den vittomfattande ensamrätt som föreslås. Som exempel på
vilken omfattning skyddet skulle få har utredningen anfört att ett stolsben i
visst utförande skulle kunna skyddas, oavsett vilken utformning de olika
stolar i vilka det ingår har i övrigt. Ledamöterna framhåller, att om det före
slagna skyddet hade funnits tidigare, det skulle ha gällt för det företag som
först började använda de funktionellt utformade handtag till strykjärn som
nu är allmänt förekommande och för en mängd av de plastprodukter som
har tillkommit på marknaden under de senaste åren. Från prissynpunkt
skulle detta kunna innebära mycket stora risker, eftersom den funktionella
eller utseendemässiga utformningen av vissa detaljer av varor i försälj-
ningshänseende kan få mycket större betydelse än de rent kvalitativa egen
skaperna hos varan i övrigt. En liknande ståndpunkt intar NO och kom
merskollegium. Kollegium framhåller, att det för en anslutning till Paris
konventionens Lissabontext inte torde vara nödvändigt att införa skydd för
nyttomönster.
Försvarets civilförvaltning finner inte tillräckligt bärande skäl föreligga
för att utsträcka mönsterskyddet till en formgivning, som är huvudsakligen
tekniskt betingad. Ämbetsverket anser det angeläget att formgivningen är i
åtminstone någon grad estetiskt tilltalande. Dessutom synes mönsterrätt inte
böra komma i fråga i andra fall än då formen på grund av det estetiska ele
mentet ger varan ett ökat värde. Den form som t. ex. krigsmateriel
erhåller torde som regel vara helt funktionellt betingad. Det estetiska är här
av underordnad betydelse. En blivande mönsterrätt synes därför inte böra
gälla krigsmateriel.
Näringsfrihetsrådets majoritet delar utredningens uppfattning, att nytto
mönster bör skyddas, men vill samtidigt göra den begränsningen att om ett
visst mönster undantagsvis skulle visa sig utgöra den enda möjliga
praktiska utformningen av en teknisk idé mönsterrätt
inie bör kunna förvärvas för denna utformning. Liknande synpunkter fram
förs av NO och Sveriges grossistförbund. Svea hovrätt erinrar om att utred
ningen — för det fall att en undantagsbestämmelse skulle befinnas erforder
lig — föreslagit att mönsterrätten inte skall omfatta sådana element som
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
uteslutande åsyftar en teknisk verkan. Hovrätten antar att en sådan bestäm melse kan befinnas ändamålsenlig.
Förslaget att godta ornament som mönsterrättsobjekt tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Departementschefen. Utredningens förslag att definiera mönster som förebilden för en varas utseende innebär, att den gällande distinktionen mellan mönster och modeller, dvs. mellan tvådimensionella och tredimen sionella förebilder, slopas. Detta förslag innebär en lagteknisk förenkling, som jag i likhet med remissinstanserna inte har något att invända mot.
Förslaget innebär vidare den nyheten att skydd införs för nyttomöns- t e r vid sidan av prydnadsmönster. Förslaget har i denna del godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Med ett allmänt utseendeskydd undgår man en rad gränsdragningssvårigheter när det gäller att bestämma tillämp ningsområdena för mönsterskyddet och det patenträttsliga skyddet. Det är också tydligt att intresset av att stimulera till ett nyskapande på formgiv ningens område framträder minst lika starkt när det gäller nyttomönstren som i fråga om prydnadsmönstren. De farhågor för ogynnsamma samhälle liga verkningar av ett nyttomönsterskydd som har uttalats från vissa håll och som närmast tar sikte på lagstiftningens konkurrensbegränsande ver kan bör inte överdrivas. I den delen kan jag åberopa vad jag redan har an fört i det föregående om mönsterskyddslagstiftningens förhållande till kon- kurrensbegränsningslagstiftningen.
Jag biträder därför utredningens förslag att skydd enligt den nya lagen skall beredas också nyttomönster. Detta innebär att jag inte kan dela den av försvarets civilförvaltning framförda uppfattningen att mönsterskydd bör förutsätta att formgivningen är i någon grad estetiskt tilltalande eller att det estetiska momentet ger varan ett ökat värde. Att formgivningen i ett visst fall är så gott som uteslutande betingad av funktionella hänsyn — som torde vara fallet exempelvis beträffande krigsmateriel — bör enligt min mening inte i och för sig utesluta möjligheten av ett mönster skydd. Jag är därför inte beredd att förorda några sådana undantag från lagens tillämp ningsområde som civilförvaltningen har ifrågasatt.
Ett mönsterskydd som omfattar också nyttomönster lämnar visst utrym me för att enklare konstruktioner och små uppfinningar kan beredas skydd som mönster, när lösningen av det tekniska problemet just ligger i en viss utformning av en vara. Mönsterskyddet erbjuder dock i dessa fall endast ett utseendeskydd för den speciella utföringsform som mönstret representerar. Genom mönsterskyddet kan alltså inte som inom patenträtten uppnås nå got skydd för den tekniska idén som sådan.
I diskussionen har gjorts gällande att ett nyttomönsterskydd är till skada för den tekniska utvecklingen i sådana fall då mönstret utgör den enda möjliga praktiska utformningen av en teknisk idé.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
59
Mönsterskyddet skulle här komma att innebära även ett idéskydd, trots att den tekniska idén inte är av sådan kvalitet att den kan skyddas som patent. Utredningen har uppmärksammat detta problem men har avstått från att föreslå någon särskild undantagsbestämmelse för dessa fall. Det är enligt utredningen bara i sällsynta undantagsfall som det saknas möjligheter att tillgodogöra sig en i och för sig skyddad teknisk idé i andra yttre former än dem som mönsterskyddats. Härjämte har utredningen åberopat svårigheter na att tillämpa en undantagsregel på lämpligt sätt.
Några av remissinstanserna har intagit en motsatt ståndpunkt och har förordat en undantagsregel. För egen del ansluter jag mig emellertid till ut redningens uppfattning. De fall då en undantagsregel skulle bli tillämplig torde i verkligheten bli ytterligt fåtaliga, om de över huvud taget kommer upp. Varken utredningen eller någon av de remissinstanser som har rekom menderat en undantagsbestämmelse har kunnat anföra något praktiskt exempel. Med hänsyn till den moderna teknikens nivå och utvecklingstakt är det också högst sannolikt att praktiskt taget varje teknisk idé kan rea liseras i flera än en utförandeform. Det måste under alla förhållanden vara utomordentligt svårt att på förhand avgöra om en viss utformning av en tek nisk idé är den enda tänkbara. Hur undantagsregeln än utformas skulle det därför sannolikt möta stora svårigheter att tillämpa den i praktiken, och det får antas att registreringsmyndigheten skulle komma att visa stor restrik- tivitet i tillämpningen. Det finns också anledning anta att man i de sällsynta undantagsfall som kan bli aktuella för en tillämpning av regeln i verklig heten har att göra med ett tekniskt nyskapande av sådan uppfinningshöjd att ett idéskydd kan beredas enligt patentlagstiftningen. Och om det i något enstaka gränsfall skulle visa sig att mönsterskydd har kommit att åtnjutas för en formgivning som representerar den praktiskt sett enda möjliga ut formningen av en icke patenterbar teknisk idé och detta leder till en all varlig snedvridning av konkurrensen bör, som jag tidigare har uttalat, för farande enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen inte vara uteslutet. Skulle det i övrigt framstå som ett allmänt intresse av synnerlig vikt att en samrätten till mönstret bryts, torde de regler om tvångslicens som utred ningen har föreslagit (28 § andra stycket) och som även jag vill förorda ut göra ett tillräckligt effektivt instrument att tillgodose de ändamålssynpunk- ter som ligger till grund för tanken att helt undanta mönster av denna art från lagens tillämpningsområde.
Utredningens förslag att mönsterskydd skall beredas även för s. k. om a- ment — dvs. fantasiskapelser, som är ägnade att användas till dekorering av varor — står i överensstämmelse med vad som gäller enligt internationell praxis. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga re missinstanser. Även jag biträder förslaget.
Till frågor om den närmare innebörden av uttrycken »förebild», »vara» och »ornament» återkommer jag i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Nyttighetsmodeller
Utredningen. Utomlands förekommer på sina håll, att man vid sidan av patent och mönsterrätt tillhandahåller en skyddsform för enklare konstruk tioner av typen nyttighetsmodeller, s. k. Gebrauehsmuster. Denna skydds form avser tekniska idéer till skillnad från mönsterrätten, som gäller en varas form eller utseende. Man kan därför tala om ett idéskydd eller funk- tionsskydd — inte olikt ett patent — i ena fallet och ett formskydd eller ut seendeskydd i det andra. Denna distinktion har viss betydelse för skydds- omfånget i de båda fallen. Mönsterrätten lämnar skydd endast åt formen, oavsett om denna ger uttryck åt en teknisk idé, medan Gebrauehsmuster -— enligt tysk praxis -— lämnar skydd för den tekniska idén utan bundenhet till formen. Intrång i rätten till Gebrauehsmuster kan således föreligga även då föremålet inte har samma utseende som det registrerade utan överens stämmer med detta bara i fråga om den bakomliggande uppfinningstanken, sådan denna kommit till uttryck i skyddsanspråket.
De nordiska utredningarna har inte funnit skäl att föreslå en skyddsform av typen Gebrauehsmuster vid sidan av patent och mönsterrätt. Som ett starkt skäl mot att införa ensamrätt till enklare konstruktionsidéer har åbe ropats att man, när det gäller en teknisk idé som ligger under patenterbar- hetsgränsen, principiellt måste utgå från att varje fackman på området är i stånd att åstadkomma samma sak. Ytterligare ett viktigt skäl är, att ett inte obetydligt skydd erbjuds genom en mönsterrätt som omfattar även nytto- mönster. Att de nordiska patentlagkommittéerna har varit negativt inställda till saken har för den svenska utredningen framstått som ett betydelsefullt skäl mot att införa skydd för Gebrauehsmuster hos oss. Den stora enhetlig het på patenträttens område som uppnåtts skulle nämligen luckras upp på ett allvarligt sätt om man i Sverige ensidigt införde ett Gebrauchsmuster- system.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Remissyttrandena. Utredningens ståndpunkt att inte föreslå någon sär skild skyddsform för nyttighetsmodeller (Gebrauehsmuster) tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som alla remissinstanser.
Patent- och registreringsverket anser att uppfinningar som inte har till räcklig uppfinningshöjd och teknisk effekt för att kunna patenteras inte bör medges ensamrätt utan bör hållas fria för begagnande av envar. Enligt vad verket har sig bekant har erfarenheterna utomlands av Gebrauehsmuster inte varit sådana att systemet bör införas i Sverige. Skånes handelskammare delar likaledes utredningens uppfattning, att spörsmålet om införande av skydd för Gebrauehsmuster har sådan anknytning till patenträtten att frå gan härom inte bör närmare övervägas inom mönsterskyddslagstiftningens ram. Enligt handelskammarens mening synes det inte heller lämpligt att nu pröva frågan i särskild ordning, eftersom införandet av en sådan skydds-
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
61
form i svensk rätt skulle innebära, att den nordiska rättslikhet som upp
nåtts på det industriella rättsskyddets område skulle gå förlorad. Därtill
kommer, att om utredningens förslag om skydd för nyttomönster genom
förs, framförda önskemål om skydd för enklare konstruktioner i viss
utsträckning blir tillgodosedda. Likartade synpunkter framförs av närings-
frikets,rådet, föreningen Sveriges statsåklagare, handelskammaren i Gefle,
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Sveriges grossistför-
bund, Svenska industriens patentingenjörers förening och SACO.
Några remissinstanser uttalar sig emellertid till förmån för ett Gebrauchs-
musterskydd. Statens konsumentråd anser att en utvidgning av det före
slagna nyttomönsterskyddet i riktning mot Gebrauchsmuster skulle kunna
medge ett smidigt och billigt skydd även för funktionella förbättringar på
konsumentvaruområdet. Svenska patentombudsföreningen tycker visser
ligen inte att lagstiftning om Gebrauchsmuster hör hemma i en lag om skydd
för mönster. Föreningen kan emellertid inte godta att utredningen helt av
visat tanken på ett Gebrauchsmusterskydd. En lag om skydd för Gebrauchs
muster eller enklare konstruktioner (»Kleinpatent») kan och bör enligt före
ningen ges ungefär samma ställning av satellitlag till patentlagen som foto
grafilagen intar till upphovsrättslagen.
RF tar inte definitiv ställning för eller emot institutet Gebrauchsmuster.
Sedan den nya patentlagen och mönsterskyddslagen trätt i kraft och har
verkat någon tid, kan det dock enligt förbundet visa sig nödvändigt att
komplettera patentskyddet och mönsterskyddet på ett eller annat sätt. Där
vid kan såväl ett extra skydd för enklare uppfinningar, s. k. småuppfinningar,
som ett idéskydd av typ Gebrauchsmuster komma i fråga. Övervägandena
härom torde få göras av en särskild utredning.
Svenska uppfinnar kontor et framhåller i detta sammanhang, att behov
av en särskild skyddsform för enklare uppfinningar har
framträtt med hänsyn till den kraftiga ökningen av antalet småuppfinningar
av konstruktions- eller förbättringstyp. Kontoret föreslår, att denna fråga
blir föremål för särskild utredning.
Departementschefen. I Tyskland förekommer vid sidan av vanligt möns
terskydd och patent den speciella skyddsform som benämns Gebrauchs
muster. En liknande skyddsform förekommer även i vissa andra länder,
dock inte i något av de nordiska länderna. Innebörden av Gebrauchsmuster
skydd är, att den bakom mönstrets utformning liggande tekniska idén skyd
das i viss utsträckning, oberoende av den presenterade utföringsformen.
Skyddet kan därmed typiskt sett sägas ligga mellan det vanliga mönsterskyd
det och patentskyddet.
Utredningen har inte funnit skäl att förorda ett Gebrauchsmuster-skydd
här i landet. Så gott som samtliga remissinstanser delar denna uppfattning.
Vid de nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att
en sådan skyddsform f. n. inte bör införas. De skäl som har anförts till stöd för denna ståndpunkt finner jag övertygande. Jag beaktar särskilt, att de ändamål som ett Gebrauchsmusterskydd skulle tjäna i viss utsträckning kommer att tillgodoses genom det skydd som kommer att beredas s. k. nyttomönster, låt vara att skyddet här begränsas till den givna utformningen och inte får karaktär av ett idéskydd.
Att tanken på ett Gebrauchsmusterskydd avvisas i detta sammanhang hindrar givetvis inte att frågan kan tas upp på nytt sedan de nya patent- och mönsterskyddslagarna har varit gällande någon tid och behovet av en särskild skyddsform av denna typ kan bedömas i belysning av då vunna er farenheter av de nya lagarnas tillämpning.
Under remissbehandlingen har framställts önskemål om en särskild skyddsform för enklare uppfinningar. Som jag framhöll re dan vid remissen till lagrådet av förslaget till patentlag (prop. 1966:40 s. 52) torde det emellertid inte föreligga något större praktiskt behov av sådana spe cialregler. Jag är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag på denna punkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
De allmänna skyddsförutsättningarna
Kravet på mönsterskapande verksamhet
Gällande rätt. Enligt 1 § ML äger mönstrets upphovsman eller hans rätts innehavare vinna mönsterrätt. Andra personer är utestängda från att för värva ett giltigt mönsterskydd. Regeln upprätthålls genom 16 § ML, enligt vilken den som anser sin rätt vara förnärmad genom registreringen kan föra talan vid allmän domstol om registreringens upphävande. — Bestäm melserna förutsätter, att rätten att erhålla mönsterregistrering är en rättig het som kan överlåtas, gå i arv osv.
Utredningen. Utredningen förordar, att i likhet med vad som allmänt gäller inom mönsterrätten upphovsmannaskap till mönstret skall utgöra en förutsättning för rätten att erhålla mönsterskydd. Enligt utredningen är det ur allmän synvinkel oeftergivligt att skyddsrätt till mönster medges bara om mönstret har framkommit genom en skapande arbetsinsats. Mönster skyddet fyller uppgiften att ge stimulans till nyskapande och det är i kon sekvens härmed som utredningen bland skyddsförutsättningarna i första hand uppställer villkoret att rättigheten skall tillkomma mönsterskaparen.
Med mönsterskaparen bör enligt utredningen likställas dennes rättsinne havare.
Utredningen framhåller, att kravet på mönsterskapande innebär dels att ingen annan än mönsterskaparen eller dennes rättsinnehavare får förvärva mönsterrätt — alltså t. ex. inte den som olovligen tillägnat sig mönstret •—
63
dels att det verkligen är fråga om ett framskapat mönster och inte ett rent
naturföremål som en snäcka, en sten, ett löv osv. eller ett på slumpartad
mekanisk väg framkallat alster. Naturföremålen bör som sådana hållas
utanför mönsterrätten, och en medveten verksamhet bakom mönstrets till
komst bör krävas.
Beträffande mönsterskapandet bör enligt utredningen inte gälla någon sär
skild kvalifikation. Om arbetsinsatsen varit stor eller ringa saknar betv-
delse. Svensk och utländsk mönsterskapare ställs lika. Har flera perso
ner medverkat vid frambringandet av mönstret, är de gemensamt att anse
som mönsterskapare. Kravet på den skapande insatsen anser utredningen
bäst kunna uttryckas negativt, dvs. att alstret inte får ha tillkommit ge
nom efterbildande. När det gäller mönster som har framställts med ett
naturföremål eller annat redan existerande föremål som direkt förebild,
t. ex. en människa eller ett djur, torde i vissa fall kravet på mönsterskapan-
de inte vara uppfyllt, medan i andra fall en bearbetning, stilisering eller an
passning till praktiskt bruk otvivelaktigt innefattar en mönsterskapande
verksamhet. Ett avgjutande torde dock aldrig kunna betraktas som en ar
betsinsats av sådan karaktär att mönsterskapande föreligger.
Genom möjligheten för mönsterskaparens rättsinnehavare att förvärva
mönsterrätt har utredningen markerat, att det liksom enligt gällande rätt
redan innan ansökan om registrering görs föreligger en rättighet till mönst
ret, som inte är identisk med rätten till föremålet som lösöre betraktat. Det
gäller här rättigheten att skaffa sig den ensamrätt till mönstret, som möns
terrätten erbjuder. Utredningen fastslår, att rättigheten är överlåtbar och att
den kan gå i arv, testamenteras osv. Av rättighetens överlåtbarhet torde följa
att den kan utmätas, se närmare betänkandet s. 307.
Remissyttrandena. Utredningens uttalanden om innebörden av kravet på
mönsterskapande verksamhet har väckt gensagor från bara ett fåtal remiss
instanser. Patent- och registreringsverket anser det oriktigt att kräva att det
verkligen skall vara fråga om ett framskapat mönster till skillnad från ett
på slumpartad mekanisk väg framkallat alster. En sträng distinktion torde
bär ofta vara svår att upprätthålla. Verket anser, att en tillräcklig insats kan
ligga redan i upptäckandet av en vacker eller ändamålsenlig form hos ett
slumpartat framkommet föremål. Även Stockholms rådhusrätt hävdar att
ett på slumpartad väg framkallat alster bör kunna föranleda mönsterskydd,
under förutsättning att erforderlig nyhet och skillnad föreligger. Samma
uppfattning hävdas av RF, som vidare framhåller att det ofta torde vara
omöjligt att klarlägga om ett mönster har tillkommit mera av en slump än
som resultatet av ett på utformning inriktat skapande.
Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att, i överens
stämmelse med gällande rätt, upphovsmannaskap till mönstret bör gälla
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
som förutsättning för skydd enligt mönsterskyddslagen. Den skyddssökan- de måste själv ha åstadkommit mönstret genom någon form av skapande ar bete eller också ha förvärvat mönsterskaparens rätt till mönstret, dvs. vara dennes rättsinnehavare. I allt väsentligt kan jag också ansluta mig till ut redningens uttalanden om vad detta krav skall innebära. I likhet med vissa remissinstanser anser jag dock, att kraven på skapande insats inte bör ställas så högt, att man helt utesluter möjligheten att bereda skydd för mönster som har tillkommit mera av en slump än som resultatet av en i egentlig mening skapande arbetsinsats. Det kan i det enskilda fallet vara nära nog ogörligt att med bestämdhet avgöra, hur mönstret har tillkommit. Genom att fast upprätthålla nyhets- och skillnadskraven torde man i praktiken kunna upp nå också den begränsning av tillämpningsområdet som är önskvärd från dessa synpunkter.
Registrering skr av et
Utredningen. Utredningen anför, att ett registreringssystem tillämpas enligt de allra flesta länders mönsterrättslagar. Mestadels är registeringen obligatorisk och tillhör därmed skyddsförutsättningarna. Hu vudalternativet till ett obligatoriskt registreringssystem torde enligt utred ningen vara den upphovsrättsliga ordningen, dvs. att mönsterrätt erkänns uppstå utan att några formaliteter iakttas.
För ett obligatoriskt registreringssystem talar enligt utredningen framför allt, att det till skillnad från ett skyddssystem utan formkrav tillgodoser all mänhetens intresse av att lätt kunna skaffa sig information om förekom mande mönsterrätter. Visserligen gagnar ett formlöst skyddssystem mönster skaparna och deras rättsinnehavare genom att de slipper besvär med re- gistreringsåtgärder och kostnader i samband därmed. Utredningen har dock funnit, att allmänhetens och framför allt industrins intresse av tillgängliga informationsmöjligheter väger så avsevärt mycket tyngre att ett frångående av registrering som en skyddsförutsättning inte kan komma i fråga. Utred ningen föreslår därför att mönsterrätt förvärvas genom registrering, vilken liksom hittills bör ske centralt för hela riket hos patent- och registrerings verket.
Utredningen har övervägt, om med registrering skulle kunna jämställas någon form avinarbetning såsom inom varumärkesrätten men har av visat denna möjlighet.
Remissyttrandena. Förslaget att mönsterrätt skall kunna förvärvas endast genom registrering tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remiss instanser. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan delar också ut redningens uppfattning, att man inte jämsides med registrering bör god känna inarbetning som skyddsgrundande. Patent- och registreringsverket
65
framhåller, att inarbetningsbegreppet synes främmande och principiellt
oriktigt med hänsyn bl.a. till att mönsterskyddet bör vara tidsbegränsat.
Departementschefen. Utredningens förslag att mönsterrätten liksom hit
tills skall grundas på ett registreringssystem har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser. Även jag biträder detta förslag.
Jag delar även utredningens och remissinstansernas uppfattning att det
inte är ändamålsenligt att godkänna inarbetning som skyddsgrundande.
Nyhetskravet
Utredningen. I valet mellan ett krav på obj ek tiv nyhet i patenträtts
lig mening och ett krav på endast subjektiv nyhet i upphovsrättslig mening
bar utredningen i överensstämmelse med gällande rätt stannat för det förra
systemet. Utredningen framhåller därvid bl. a., att kravet på subjektiv nyhet
inte innefattar någonting annat än den fordran på mönsterskapande som
utredningen har förordat. Frågan gäller därför bara om det därutöver skall
ställas krav på objektiv nyhet. Ett viktigt skäl för ett sådant krav är enligt
utredningen, att förslaget omfattar också nyttomönster och därmed närmar
sig patenträtten. Vidare framhåller utredningen, att sannolikheten för dub-
belskapande på den industriella formgivningens område är tämligen stor.
Den understryker också bevissvårigheterna. Den omedelbara grunden till
utredningens ståndpunkt är emellertid att det från allmän synpunkt inte kan
anses rimligt att erbjuda ensamrätt för annat än sådant som objektivt sett
har tillfört varumönsterområdet någonting nytt. Även utredningens grund
syn, att mönsterrättens främsta ändamål är att stimulera till nyskapande,
leder enligt utredningen till att ett krav på objektiv nyhet måste förordas.
Av skäl som utredningen närmare utvecklar (bet. s. 114 f) finner den inte
heller anledning föreslå någon form av begränsning av nyhetskravet, vare
sig till tid, rum eller miljö.
Medan gällande rätt bland nyhetshindren tar upp bara mönster som har
funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet på alster
som har hållits till salu offentligen, förordar utredningen ett praktiskt taget
absolut nyhets krav. Allt som har blivit allmänt tillgängligt, vare
sig det skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat
sätt, skall anses som känt och därmed vara uteslutet från mönsterskydd.
Beträffande den närmare innebörden av nyhetskravet hänvisar utredningen
i första hand till vad patentlagkommittéerna har anfört i frågan (prop.
1966:40 s. 73 f, jfr mönsterskyddsutredningens betänkande s. 116 f).
Den generella nyhetsregeln medför att även tidigare ingiven ansökan,
varigenom mönstret eller ett liknande mönster presenterats, verkar som ny
hetshinder, om den tidigare ansökningen blivit offentlig när den senare ansök
ningen görs. Utredningen föreslår emellertid i annat sammanhang, att hand
lingarna i ärende rörande mönsterregis trering skall på sökandens begäran
3—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
hållas hemliga under en lid av högst sex månader. Fråga uppkommer då om förhållandet mellan en äldre hemlig ansökan och en yngre ansökan (kol- 1 i s ion). I gällande lag föreskrivs, att om ansökan om registrering av sam ma eller väsentligen lika mönster görs av flera, den av de sökande skall ha företräde som först inkom till registreringsmyndigheten med fullständiga ansökningshandlingar (10 § ML). Någon möjlighet att få handlingarna hem lighållna av registreringsmyndigheten finns inte nu. Regeln täcks således av det nu föreslagna generella nyhetskravet, men bestämmelsen härom löser inte problemet vid kollision med en äldre hemlig ansökan.
Efter förebild av patentlagförslaget förordar utredningen att även möns ter, som framgår av en äldre hemlig ansökan om patent eller om varumärkes registrering eller om mönsterregistrering, bör utgöra nyhetshinder, om mönstret sedermera i samband med ansökningen här i landet görs tillgäng ligt för envar av vederbörande myndighet.
Utredningen framhåller att vissa generella undantag måste göras från nyhetskravet. I anslutning till art. 11 i Pariskonventionen föreslås, att möns terrätt skall kunna förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader innan registreringsansökningen gjordes hade blivit allmänt tillgängligt till följd av att sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, före visat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.
I detta sammanhang avvisar utredningen på närmare anförda skäl tan ken att införa ett allmänt kortvarigt publiceringsskydd (betänkandet s. 117 f).
I överensstämmelse med patentlagförslaget föreslår utredningen vidare, att undantag skall göras även för det fall att mönstret inom samma tid före registreringsansökningen hade blivit allmänt tillgängligt genom att någon gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt uppen bart missbrukat vunnen kännedom om mönstret.
Med hänsyn till alt mönsterrätt förvärvas genom registrering anser utred ningen, att dagen för ansökan om registrering bör vara avgörande för frå gan, om den erforderliga nyheten föreligger eller har gått förlorad. Detta överensstämmer med vad man möter på patentområdet och vad som för närvarande gäller enligt mönsterlagarna i Sverige, Danmark och Norge liksom i flertalet andra länder.
Remissyttrandena. Utredningens förslag om ett objektivt och prak tiskt taget absolut nyhets krav har vunnit allmän anslutning. Sven ska patentombudsföreningen framhåller, att det faktum att även rent tek niska moment skall beaktas vid bedömningen av ett mönsters helhetsut seende gör det nödvändigt att kräva objektiv nyhet vid bedömningen av mönstret.
Svea hovrätt går närmare in på förslaget, att en äldre hemlig ansökan om mönsterregistrering eller om patent vid kollision med en yngre an-
Iiungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
67
sökan om mönsterregistrering skall äga verkan som nyhetshinder oberoende
av om den leder till registrering och under förutsättning bara att den blir
allmänt tillgänglig för allmänheten, innan den avskrivs eller avslås. För
slaget har här samma innebörd som förslaget till patentlag (2 §). Hov
rätten erinrar om att kommittéerna för nordiska patent motiverade denna
regel med att överensstämmelse borde uppnås med Europarådets konvention
om förenhetligande av vissa delar av patenträtten samt EEC:s preliminära
utkast till patentkonvention. Europarådets lagkonvention och EEC-förslaget
gäller emellertid inte mönsterrätten. Det föreligger därför enligt hovrättens
mening knappast anledning att i mönsterlagen gå lika långt som i patent
lagen. Hovrätten förordar, att en äldre hemlig ansökan, som blir allmänt
kand efter det en yngre ansökan om mönsterregistrering har getts in, skall
gälla som nyhetshinder endast om den leder till registrering.
Departementschefen. Utredningens förslag att behålla gällande rätts krav
på objektiv nyhet hos mönstret som en skyddsförutsättning har lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder detta förslag.
I gällande mönsterlagstiftning är nyhetskravet begränsat genom att ny-
hetshindrande material beaktas endast i vissa former. Mönstret skall sålunda
ha tagits in i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller ha återgetts på alster som
hållits till salu offentligt. Utredningens förslag innebär att denna begräns
ning upphävs och att nyhetskravet blir av praktiskt taget absolut karak
tär. Allt som är allmänt känt blir sålunda i princip av betydelse för bedöm
ningen av mönstrets nyhet. Förslaget har också i denna del allmänt god
tagits vid remissbehandlingen. Principiella synpunkter talar för utred
ningens förslag. Till förmån för detta kan även åberopas samhällets intresse
av att registrering inte sker för ett mönster som har gjorts tillgängligt för
allmänheten, låt vara att kännedomen ännu faktiskt är begränsad till en
mindre grupp personer. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.
Enligt utredningen förstås med uttrycket »vad som blivit känt» allt som
har blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, ut
ställande, saluhållande eller på annat sätt. I överensstämmelse med vad som
gäller beträffande uppfinning enligt PatL bör ett mönster anses ha blivit
allmänt tillgängligt, när en större eller obestämd krets av personer har haft
tillfälle att få del av det, varvid undantag dock får göras för fall då de per
soner det gäller står i ett särskilt förhållande till mönsterskaparen.
Som en nyhet föreslår utredningen, att också i vissa fall av kollision
med äldre ansökningar nyhetshinder skall anses föreligga. Sålunda skall
enligt förslaget mönster som framgår av en inte allmänt tillgänglig ansökan
om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering anses som känt,
förutsatt att mönstret sedermera i samband med nämnda ansökan görs till
gängligt för envar. Detta förslag har i allmänhet inte föranlett någon erinran
vid remissbehandlingen. I ett yttrande förordas dock att en äldre ansökan
68
skall verlca nyhetshindrande endast om den äldre ansökningen leder till
registrering. Utredningens förslag stämmer emellertid överens med vad som
gäller enligt 2 § PatL och jag finner det önskvärt att patent- och mönster
rätten får samma innehåll i detta hänseende. Jag biträder därför utred
ningens förslag.
Utredningen har föreslagit vissa undantag från nyhetskravet. Enligt
förslaget skall således mönsterrätt kunna förvärvas utan hinder av att
mönstret inom sex månader före registreringsansökningen har blivit allmänt
tillgängligt genom att antingen sökanden eller någon från vilken denne här
leder sin rätt har förevisat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, inter
nationell utställning eller också att kännedom om mönstret uppenbart miss
brukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.
Det förra undantaget, som återgår på en bestämmelse i Pariskonventionen,
finns redan i gällande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseen
den. Förslaget har i denna del inte föranlett erinringar vid remissbehand
lingen och torde böra godtas.
Det senare undantaget är nytt och motiveras av att mönsterskaparen i viss
omfattning bör vara skyddad mot sådant offentliggörande av mönstret som
sker utan hans vilja. Ett liknande undantag har föreskrivits i 2 § PatL.
Även på denna punkt har förslaget lämnats utan erinran av remissinstan
serna och det bör enligt min mening godtas.
Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Skillnadskravet
Utredningen. Utredningen erinrar om att ett mönster som är helt identiskt
med ett allmänt tillgängligt mönster till följd av nyhetskravet inte kan be
redas skydd. I anslutning härtill uppkommer frågan om ett mönster kan
vinna skydd, när det visserligen inte är identiskt med förut tillgängligt
mönster men företer endast så små avvikelser att man kan tala om viss
överensstämmelse. Man står inför frågan om det s. k. skillnadskravet. Denna
fråga har sin motsvarighet när det gäller att bestämma mönsterrättens
skyddsomfång, dvs. hur långt ensamrätten sträcker sig utanför identitets-
fallen.
Enligt utredningen bör som en grundläggande regel gälla, att det är
mönstrets helhetsutseende som skall betraktas och jämföras med vad som
redan har blivit allmänt tillgängligt. Det får alltså i princip inte vara så, att
man bedömer likhet och avvikelser bara i detaljer. I fråga om graden av skill
nad bör som regel gälla att man skall få ett nytt helhetsintryck av mönster
varan. Detta kan dock enligt utredningen leda vilse i vissa speciella situa
tioner. Så t. ex. kan en förändring te sig ringa och därmed ha föga verkan
på helhetsutseendet men trots det utgöra resultatet av ett omfattande form-
givningsarbete och därjämte kräva en avsevärd insats i form av verktygs-
anskaffning och annat för exploatering av produkten. De utseendemässiga
69
förändringar som föreligger i sådana fall kan lätt iakttas av fackmän på om
rådet. Det finns alltså tillfällen, när det är befogat med skydd mot efter
bildande även av mönster som till synes skiljer sig bara obetydligt från
andra mönster. Exempel på detta kan hämtas från bestickområdet, där täm
ligen små förändringar, som normalt kanske inte omedelbart observeras
av allmänheten, skall kunna vara tillräckliga för att uppfylla skillnads-
kravet. I andra fall kan en ringa förändring bli mycket framträdande och
därigenom få stor betydelse för helhetsutseendet utan att det fördenskull
finns anledning att ge skydd åt det förändrade mönstret. Som exempel på
detta nämner utredningen att man förser en eljest neutral yta på ett före
mål med en stor röd prick, som uppenbarligen kan ge ett nytt helhetsutseen
de åt varan men som knappast gör det förändrade föremålet mönsterskydds-
värt. Gemensamt för båda dessa ytterlighetsfall är enligt utredningen, att
man har tagit fasta på om någonting som är väsentligt för det skyddsvärda
har inträffat genom förändringen. Detta bör som regel vara fallet, när hel-
hetsutseendet har förändrats så att de mönster det gäller tydligt skiljer sig
från varandra. Så bör emellertid enligt utredningen även i övrigt vara fal
let, när förändringen är väsentlig. Som skyddsförutsättning bör alltså gälla
— i överensstämmelse med nu gällande rätt — att mönstret väsentligen skil
jer sig från vad som redan har blivit allmänt tillgängligt. Detta uttryckssätt
omfattar även nyhetskravet, vilket således liksom i gällande rätt inte be
höver anges särskilt.
Skillnadskravet bör enligt utredningen visserligen ges ett anspråksfullt
innehåll men bör dock inte tillämpas för strängt. Utredningen understryker,
att skillnadskravet inte får uppfattas som ett krav på uppfinningshöjd eller
som ett kvalitetskrav i gängse mening utan endast som ett krav på utseen
demässig distans eller olikhet av inte ringa betydelse.
Utredningen är inte enhällig i denna del. En ledamot har med instäm
mande av experten föreslagit att skillnadskravet uttrycks så att mönstret
skall »tydligt» skilja sig från vad som har blivit känt. Ordet »väsentligen»
i majoritetens förslag ger enligt reservanterna uttryck för en alltför sträng
uppfattning i fråga om skillnadskravet. Ordet »tydligt» bör enligt deras
mening ge underlag för en något mildare praxis än den som utredningens
majoritet synes åsyfta. Det klargör dessutom bättre att skyddet är ett rent
ulseendeskydd. Reservanterna har utvecklat sin mening närmare i betän
kandet (s. 349ff).
Skillnadskravet medför enligt utredningen, att obetydliga skillnader inte
skall erkännas som tillräckliga för att en mönsterrätt skall kunna förvärvas.
Utredningen förutsätter således att vad man brukar kalla för banala
mönster merendels kommer att lämnas utan skydd.
Enligt utredningen ligger det i sakens natur att man måste använda olika
måttstock när man skall bedöma mönsterskillnader inom olika bran
scher. Inom sådana varuområden som exempelvis textil- och möbelin
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
dustrierna måsle avvikelserna vara tämligen stora för att erforderlig skill
nad skall anses föreligga. Utredningen belyser sin mening med flera exempel
på tillämpningen av skillnadskravet (betänkandet s. 124—126).
Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om man vid sidan av
skillnadskravet bör ställa krav på egenart hos ett mönster för att det skall
skyddas. Under hänvisning till att ett sådant krav är främmande på nytto-
mönsterområdet och att skillnadskravet bör kunna fylla samma funktion
ställer sig utredningen emellertid avvisande till denna tanke.
Frågan om en väsentlig skillnad skall anses föreligga i det enskilda fallet
är enligt utredningen uppenbarligen beroende av en subjektiv värdering.
Enligt utredningen bör man här i tveksamma fall hämta ledning från upp
fattningen hos den sakkunskap som representerar branschen i fråga. Utred
ningen understryker att de mönsterrättsliga skyddsförutsättningarna inte är
avsedda att tillämpas efter en konstnärlig bedömning. Utredningen bär inte
ansett det nödvändigt att gå in på frågan om att upprätta en särskild s a k-
kunnig nämnd för hithörande frågor men förutsätter att behov härav
kan uppstå i framtiden.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Remissyttrandena. Utredningens bestämning av skillnadskravet har väckt
delade meningar. Till förmån för majoritetens förslag att skillnadskravet
skall anses uppfyllt när ett mönster väsentligen skiljer sig från vad som re
dan har blivit allmänt tillgängligt uttalar sig bl. a. hovrätten för Västra
Sverige. Hovrätten granskar minoritetens invändningar, att ordet »väsent
ligen» tyder på att man åsyftar detsamma som genom kravet på uppfinnings-
höjd vid patent och att uttrycket »tydligt» bättre klargör, att mönsterskyddet
är ett utseendeskydd. Det förstnämnda argumentet anser hovrätten knap
past bärande, särskilt som ett annat uttryckssätt har använts i patentlag
förslaget. I fråga om den senare invändningen framhåller hovrätten, att
enligt utredningsmajoriteten även andra faktorer än sådana som direkt
hänför sig till varans utseende skall beaktas vid skillnadsprövningen. Enligt
hovrättens mening har majoriteten anfört goda skäl för en friare bedöm
ning av skillnadsfrågan. Hovrätten erinrar i detta sammanhang om att ter
men väsentligen eller något liknande uttryck har använts av lagstiftaren i
åtskilliga fall av vitt skiftande natur för att beteckna att mera bagatellartade
förhållanden inte skall medföra en viss rättsföljd. Även Föreningen Sveriges
statsåklagare ansluter sig till majoritetens uppfattning. Den av majoriteten
förordade utformningen av skillnadskravet överensstämmer enligt förening
en med den formulering som f. n. gäller inom mönsterlagen, och någon för
ändring av tillämpningen har inte åsyftats. Föreningen anser att det valda
uttryckssättet även på ett lämpligt sätt ger uttryck för tanken att obetydliga
skillnader inte skall erkännas som tillräckliga, för att ett mönsterskydd skall
kunna förvärvas. Som utredningen har framhållit bör mönstrets helhetsut
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
71
seende självfallet läggas till grund för ett bedömande av om skillnadskravet
skall anses uppfyllt.
Av de instanser som godtar majoritetens förslag uttalar sig flera för en
sträng tillämpning av skillnadskravet. Hit hör Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gefle, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisa
tion, Sveriges industriförbund, Textilrådet och Svenska industriens patent-
ingenörers förening. Textilrådet uttalar att mönsterskydd inte bör kunna
ges för en textil bindning och inte heller för enfärgade, randiga, rutiga och
diagonalmönstrade alster. Även Sveriges grafiska industriförbund betonar
att skydd inte bör medges för exempelvis enfärgade tapeter, viss typ av s.k.
gauffrering eller för enklare randade eller rutade mönster.
Enligt kommerskollegium ligger majoritetens förslag i och för sig i linje
med kollegiets syn på hithörande frågor men har samtidigt påtagliga nack
delar. Det innebär nämligen att skyddet kommer att bli tämligen vidsträckt.
Detta beror bl. a. på att straffbart mönsterintrång kommer att föreligga i fall
då någon utnyttjar ett mönster som visserligen skiljer sig från det skyddade
mönstret men utan att skillnaden är väsentlig. Enligt kollegiets uppfattning
är en sådan ordning ägnad att skapa osäkerhet inom näringslivet. Många kom
mer att avstå från att använda ett mönster av rädsla för att det sedermera
hävdas att han har gjort sig skyldig till intrång i annans mönsterrätt. Också
för vederbörande myndigheter måste det bli vanskligt att bedöma om in
trång föreligger. Kollegiet hoppas att bedömningen inte blir alltför restriktiv.
Likartade synpunkter framförs av statens pris- och kartellnämnd. Enligt
nämnden gäller det att utestänga sådana mönster från skydd som har en
påfallande likhet med redan tillgängliga mönster eller som är helt hanala
och vilka det från allmän synpunkt inte finns anledning att skydda. Ett för
långt drivet skillnadskrav kan emellertid få skadliga verkningar från kon
kurrenssynpunkt genom att skyddet för ett registrerat mönster blir alltför
omfattande. Avgörande kommer att bli vilken praxis som utvecklas hos re-
gistreringsmyndigheten. Nämnden anser att denna praxis måste följas noga
och att ändringar i lagtexten bör vidtas senare, om tillämpningen leder till
betänkliga resultat.
Åtskilliga remissinstanser förordar att skillnadskravet, i enlighet med mi
noritetens förslag, uttrycks med ordet »tydligt». Patent- och registrerings
verket framhåller, att detta uttryck bättre än ordet »väsentligen» anger att
det är fråga om varans utseende, det visuella. Ordet »väsentligen» har en vi
dare innebörd. Vid registreringsmyndighetens skillnadsprövning måste av
görande vikt fästas vid varans utseende, eftersom prövningen annars blir
alltför subtil och kommer att kräva expertis på skilda områden. Det kan
exempelvis göras gällande, att en ändring som inte är tydlig likväl är väsent
lig, eftersom den innebär en skillnad i förhållande till det ursprungliga
mönstret som är påtaglig för en fackman. Ändringen kan sålunda medföra
att varan kan framställas på ett betydligt enklare sätt och med väsentligt
lägre produktionskostnader. Om ordet »tydligt» väljs bör detta dock — med hänsyn till den internordiska rekommendationen om överenssstämmelse mellan skyddsomfång och skillnadskrav (betänkandet s. 159 f) — ersätta ordet »väsentligen» i både 2 och 5 §§ i lagförslaget. Skulle ordet »väsent ligen» ha valts för att möjliggöra likalydande texter i de nordiska mönster lagarna eller för att tillgodose starka krav från industrins eller formgivarnas sida, vill verket inte motsätta sig att det står kvar i lagen. Detta får dock inte medföra att skillnadskravet uppfattas annorlunda eller strängare än om ordet »tydligt» hade använts. Sveriges advokatsamfund anser att den fram ställning som utredningen har gett i fråga om skillnadskravet lämnar läsa ren i ovisshet om hur skillnaden egentligen skall bedömas. Samfundet finner ordet »väsentligen» oklart i detta sammanhang, eftersom det kan råda de lade meningar om och bero på olika värderingar vad som är väsentligt. I likhet med minoriteten anser samfundet att ordet »tydligt» ger en bättre uppfattning om vad som åsyftas. Även Stockholms rådhusrätt finner majo ritetens uttalanden om skillnadskravet i vissa delar svårförståeliga. Utred ningen synes mena, att man vid bedömandet av kravet på »utseendemässig distans» bör ta hänsyn till sådana — endast för en fackman på området lätt iakttagbara — omständigheter som omfattningen av formgivningsarbetet och storleken av insatserna i form av anskaffning av verktyg o. 1. för exploa tering av produkten. Att sådana omständigheter skulle kunna vara av be tydelse för bedömande av skillnadskravet finner rådhusrätten svårt att godta. Rådhusrätten delar utredningens uppfattning, att skillnadskravet inte får uppfattas som ett kvalitetskrav och att mönsterskyddet bör vara ett rent utseendeskydd. Att sådana omständigheter som de nyss anförda får beaktas innebär, att man tillerkänner omständigheter vid sidan av mönstrets fak tiska utseende betydelse vid skillnadsprövningen. För såväl allmänheten som registreringsmyndigheten kan det enligt rådhusrätten medföra stora olägenheter att vid bedömningen av skillnaden mellan olika mönster tvingas göra sådana överväganden som utredningen förutsätter vara erforderliga. Överväganden av denna art kan vara inte bara svåra att göra utan också kostnadskrävande. I stället för uttrycket »väsentligen» bör ordet »tydligt» användas, vilket självklart måste åsyfta vad som kan omedelbart iakttas vid betraktande av ett mönster. Även Svea hovrätt, åklagarmyndigheten i
Göteborg, Svenska patentombudsföreningen, KF, Svenska uppfinnareföre ningen och K1F uttalar sig till förmån för minoritetens formulering.
Näringsfrihetsrådet framhåller angelägenheten av att mönsterrätt inte får förvärvas för sådana banala mönster som inte nämnvärt skiljer sig från ett allmänt tillgängligt mönster och som sålunda inte utgör resul tatet av någon större insats av upphovsmannen. Från konkurrenssynpunkt synes det vara av vikt att kraven på denna insats ställs tämligen högt, så att inte övriga tillverkares rörelsefrihet hämmas alltför mycket. Samma uppfattning uttalas av bl. a. Svea hovrätt. En åtgärd, som enligt hovrättens
KurigL Maj:ts proposition nr 16S är 1969
73
mening kan i viss mån bidra till att mönsterregistret inte belastas av banala
mönster, är att göra avgiften för mönsterregistrering tämligen hög.
SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriför
bund samt Sveriges grossistförbund betonar nödvändigheten av att man vid
tillämpningen av skillnadskravet beaktar speciella förhållanden
inom olika branscher. Skånes handelskammare och handelskam
maren i Gefle understryker särskilt vikten av att skillnadskravet tillämpas
strängt inom beklädnadsbranschen. Därigenom synes de nackdelar av ett
mönsterskydd som företrädare för denna bransch har befarat kunna mot
verkas på bästa sätt.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser att inrättandet
av en särskild sakkunnignämnd för bedömning av skillnadskravet
skulle verksamt bidra till att skapa en enhetlig rättstillämpning på detta
område.
Departementschefen. Det tidigare berörda kravet på nyhet medför, att
mönster som helt överensstämmer med ett tidigare känt mönster inte kan
registreras. Enligt utredningens förslag bör dessutom, liksom i gällande
mönsterlag, uppställas ett skillnadskrav som innebär att en viss utseende
mässig distans eller olikhet av inte helt ringa betydelse måste föreligga mel
lan det aktuella mönstret och vad som redan är känt. Enligt utredningens
förslag skall mönstret väsentligen skilja sig från vad som är känt.
Två reservanter har föreslagit att skillnadskravet i stället uttrycks så,
att mönsterrätt förvärvas endast för mönster som tydligt skiljer sig från vad
som redan är känt. Härigenom ges enligt reservanterna underlag för en
mindre sträng tillämpning av skillnadskravet än som följer av det av ut
redningens flertal förordade förslaget.
Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar i denna fråga. Åt
skilliga remissinstanser har uttalat sig till förmån för minoritetens förslag
och har därvid åberopat bl. a. att ordet »tydligt» ger bättre uttryck för att
skillnadsprövningen hänför sig enbart till mönstrets utseende.
Jag vill till en början betona att mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd.
Skillnadskravet bör inte vara ett kvalitetskrav utan som utredningen har
framhållit ett krav på utseendemässig distans av inte ringa betydelse. För
att skillnadskravet skall vara uppfyllt bör i regel fordras att man får ett nytt
helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emel
lertid inte bara på rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre föränd
ringar kan i vissa fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan
kvalitativ skillnad att det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt
kan även en kvantitativt betydande förändring vara så banal att det nya
mönstret inte förtjänar skydd. Detta medför, att ett mönster i vissa fall kan
skilja sig tydligt från vad som tidigare var känt utan att denna skillnad
ändå bedöms vara så väsentlig att mönstret bör få skydd. Redan av detta
3*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
skäl synes uttrycket »väsentligen» vara att föredra. Den viktigaste synpunk ten hänför sig emellertid till den praktiska tillämpningen av skillnadskravet. I gällande praxis har tillämpningen tenderat mot allt större generositet. Den nya mönsterlagen bör medföra en betydande ändring härvidlag. Skillnads kravet bör, som flera remissinstanser har uttalat, tillämpas strängt. Detta framhålls klarare om man kräver att ett nytt mönster skall skilja sig »vä sentligen» från tidigare kända mönster än om man väljer det svagare ordet »tydligt» eller något liknande uttryck.
En viktig följd av den skärpning av skillnadskravet som jag sålunda för ordar blir att vad man brukar kalla för banala mönster klart kom mer att utestängas från skydd.
Det sagda innebär, att jag inte kan ansluta mig till utredningens uttalan de att sådana omständigheter som omfattningen av formgivningsarbetet och av mönsterskaparens insatser i form av verktygsanskaffning och annat för exploatering av produkter skall tillerkännas betydelse vid bedömande av om skillnadskravet är uppfyllt.
Som utredningen och flera remissinstanser har framhållit blir det givetvis nödvändigt att vid tillämpningen av skillnadskravet beakta de speciella för hållanden som kan gälla inom olika branscher. Så t. ex. torde det vara skäl att tillämpa skillnadskravet särskilt strängt i fråga om mönster inom textil- och konfektionsindustrierna samt möbelindustrin.
Innan erfarenhet har vunnits av tillämpningen av den nya lagstiftningen anser jag inte skäl föreligga att överväga inrättande av en särskild sak- kunnignämn d för att bedöma hithörande frågor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Variant registrering
Utredningen. Utredningen anför att skillnadskravet i förening med re geln om äldre rätt — dvs. att mönster som framgår av en äldre skydds- ansökan kan konstituera nyhetshinder för en yngre ansökan, även om det offentliggörs först efter det att den senare ansökningen gjordes — medför att en sökande kan drabbas av sin egen äldre ansökan som hinder för en ny ansökan avseende en variant av det mönster som den tidigare ansökningen omfattar. Utredningen har emellertid funnit angeläget att införa någon form av variantregistrering. Därmed avses registrering av en serie möns ter vilka har något gemensamt drag, som har varierats i sådan mindre mån att skillnadskravet inte är uppfyllt vid jämförelse mellan de olika möns ter som ingår i serien. Särskilt inom textilindustrin torde sådana varianter förekomma, men de kan ha aktualitet också på andra områden. Om mönster varianterna söks registrerade samtidigt, bör det enligt utredningen inte föreligga hinder mot att samtliga varianter blir registrerade, även om de sinsemellan inte uppfyller skillnadskravet. Visserligen måste det krävas en ansökan för varje i serien ingående mönster, men det bör inte anses att
75
mönstren genom ansökningarna har blivit allmänt tillgängliga i viss ord
ning. I och med att mönstren har getts in samtidigt bör de tvärtom behand
las som om inte något av dem hade blivit känt tidigare än de övriga. Bestäm
melsen om kollision med äldre rätt som registreringshinder strider inte
häremot. En förutsättning för tillämpning av denna bestämmelse är näm
ligen att det äldre mönstret skall anses ha blivit känt innan ansökan om re
gistrering gjordes. Utredningen framhåller ytterligare, att variantregistre
ring kräver en ansökan för varje mönster, vilket följaktligen skall registreras
för sig.
I ett särskilt yttrande har en ledamot med instämmande av experten
under hänvisning till patentlagförslagets regler om tilläggspatent ifrå
gasatt ett system med tilläggsmönster. Reservanterna framhåller, att
om man accepterar ett sådant system inom mönsterskyddet, det skulle inne
bära att en sökande som inte åberopar prioritet från annat land skulle få
möjlighet att begära hemlighållande av den första ansökningen och sedan
under en sexmånadersperiod kunna lämna in ansökningar om tillägsmönster,
varvid lägre skillnadskrav skulle gälla. I varje fall om utredningens stränga
krav på »väsentlig» skillnad behålls bör man enligt reservanterna över
väga ett system med tilläggsansökningar efter patentlagförslagets modell.
Detta skulle ge formgivarna bättre möjlighet att under tiden närmast efter
det att den första ansökningen har getts in göra tilläggsansökningar på varia
tioner. Reservanterna nämner att inga årsavgifter utgår för tilläggspatent.
Sådana avgifter skall enligt patentlagförslaget komma i fråga först om hu
vudpatentet faller och patenthavaren med anledning därav vill omvandla
tilläggspatentet till ett självständigt patent för den återstående skyddstiden
(se nu 41 § andra stycket PatL).
Remissyttrandena. Utredningens förslag om variant registrering
har väckt både positiv och negativ kritik.
EIF anser, att förslaget inte går tillräckligt långt. Enligt föreningen bör
hinder inte möta att söka registrering av flera varianter i en och samma an
sökan. Föreningen önskar också, att en mönsterhavare skall få söka variant
registrering efter det att huvudmönstret redan har registrerats.
Sistnämnda önskemål framförs även av hovrätten för Västra Sverige. Den
av utredningen anförda motiveringen för att inte medge efterföljande va
riantregistrering — att något särskilt skäl inte föreligger alt gynna sökan
den framför andra som har framställt motsvarande varianter (betänkandet
s. 127) — synes hovrätten svår att acceptera. Enligt hovrättens mening ter
det sig rimligt att ge företräde åt den mönsterskapare som faktiskt har låtit
registrera det näraliggande mönstret och därför åtminstone typiskt sett går
fri från misstanken att ha efterbildat andras idéer vid variantens tillkomst.
Sökandens intresse av variantregistrering kan vara lika stort i fall då be
hovet härav -— kanske på grund av fabrikationstekniska framsteg eller av
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
liknande anledning — yppar sig först efter det att den tidigare ansökningen har getts in. Hovrätten framhåller, att förslaget till patentlag i en liknande situation tillåter sökanden att komplettera sin ansökan. Enligt 7 § i detta förslag kan han nämligen söka tilläggspatent på uppfinningar som ligger nära hans egen, innan hans ansökan om huvudpatentet har blivit allmänt tillgänglig. Hovrätten nämner också regeln i 24 § VmL, som möjliggör för innehavare av registrerat varumärke att få vissa oväsentliga ändringar i märket införda i registret. Hovrätten hemställer att frågan om variant registrering — vilken kan medföra komplikationer även vid tillämpning av 17, 18, 31 och 32 §§ i förslaget — övervägs ytterligare under departements- behandlingen. KF ställer sig mycket tveksamt till förslaget i denna del och anser att det bör ses över grundligt. I varje fall bör en klarläggande regel beträffande ordningen för variantregistrering inflyta i själva lagtexten.
NO och Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget om variantregistre ring, som enligt dessa instanser skulle bryta hela systemet. Resultatet av den av utredningen förordade formen av variantregistrering skulle enligt advokatsamfundet bli att det skulle kunna finnas ett flertal självständiga mönsterrätter avseende mönster, som är så lika varandra att det normala skillnadskravet inte är uppfyllt. Detta skulle innebära ett undantag från den av utredningen själv (betänkandet s. 233) angivna regeln att två ensam rätter inte kan uppstå till samma eller liknande mönster. Advokatsamfundet framhåller vidare, att intrång i annans mönsterrätt kan begås inte bara genom att visst mönster utnyttjas för varor, som helt överensstämmer med mönstret, utan också genom att mönstret utnyttjas för liknande varor (»varor som icke väsentligen skilja sig från mönstret»), I den av utredningen förordade variantregistreringen skulle de mönster som ingår i en mönster serie inte behöva väsentligen skilja sig från varandra inbördes. Vid en så dan variantregistrering måste det därför regelmässigt komma att inträffa, att den som gör intrång i ett av dessa mönster samtidigt gör intrång i alla övriga mönster i serien. Samfundet anser att detta inte skulle vara så farligt, om de olika mönsterrätterna hade samma innehavare. Detta behöver emel lertid inte vara fallet. Enligt utredningen kräver nämligen den föreslagna formen av variantregistrering en ansökan för varje mönster, och varje mönster skall registreras för sig. Även om sökanden för de i en variantre gistrering ingående mönstren måste vara en och samma person (8 § i utred ningens förslag till tillämpningskungörelse), är det ingenting som hindrar att denna sökande senare till skilda personer överlåter sin rätt till de olika mönsterrätterna. Den orimliga situationen skulle då kunna uppkomma att en person, som har begått mönsterintrång, för samma gärning skulle kunna bli föremål för en rad åtal och rättegångar med olika kärande som yrkar skadestånd och påföljder enligt 37 § i förslaget. Alla dessa kärande skulle ju var och en i sin rättegång kunna begära »skäligt vederlag för utnyttjande av mönstret». Om den föreslagna variantregistreringen medges, kan man myc
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
77
ket väl tänka sig att en »smart» självständig mönsterskapare följer utred
ningens förslag och samtidigt i eget namn ger in en mångfald ansökningar
om skydd för mönster som inte sinsemellan väsentligen skiljer sig från
varandra samt därefter — med bevis i sin hand om de olika ansökningarna
— i tur och ordning vänder sig till lämpliga intressenter och förmår dem att
mot ersättning förvärva rätten till ett av mönstren utan vetskap om att kon
kurrenter tidigare har förvärvat eller senare kan förvärva likartade mönster.
Patent- och registreringsverket tar upp det av en minoritet inom utred
ningen framförda förslaget om ett system med tilläggsmönster men
finner ett sådant system knappast nödvändigt. Verket framhåller, att före
skrifterna om hemlighållande av mönsteransökan kan användas som en
viss ersättning för detta förfarande. En sökande som avser att senare an
söka om skydd för en variant av det i ansökningen upptagna mönstret kan
nämligen begära att hans ansökan hålls hemlig. Han kan därefter inom
sekretessfristen återkomma med nya ansökningar, där han begär skydd för
både det ursprungliga mönstret och dess senare tillkomna variant. Han bör
därvid samtidigt återkalla den först ingivna hemliga ansökningen. Med ett
sådant förfarande undviker han att den först ingivna ansökningen blir ny-
hetshindrande i förhållande till de senare ansökningarna. I praktiken kan
alltså härigenom samma effekt uppnås som med ett system med tilläggs
mönster.
Departementschefen. Av redogörelsen i det föregående för nyhets- och
skillnadskraven framgår, att en sökandes egen äldre ansökan om mönster
skydd kan utgöra hinder för en ny ansökan, vilken avser en variant av det
mönster som den tidigare ansökningen omfattar. Detta gäller enligt utred
ningsförslaget under viss förutsättning även om den äldre ansökningen var
hemlig när den yngre gavs in. Utredningen har emellertid ansett önskvärt
att det erbjuds en möjlighet till variantregistrering, dvs. samtidig
registrering av en serie mönster med något gemensamt drag, som har varie
rats endast i sådan mindre mån att skillnadskravet inte är uppfyllt i de olika
mönstrens inbördes förhållande. Det förutsätts enligt förslaget att särskild
ansökan ges in för varje variant.
Under remissbehandlingen har förslaget väckt delade meningar. Några
instanser vill utvidga möjligheten till variantregistrering. Andra åter av
styrker förslaget.
Jag är i princip ense med utredningen om att det föreligger behov av nå
gon form av variantregistrering. Vid de nordiska departementsöverlägg-
ningarna har det också uppnåtts enighet på den punkten. På mönsterska-
pandets område är emellertid variationsmöjligheterna stora. Ett system med
mycket vittgående möjligheter att få en hel serie mönstervarianter registre
rade skulle medföra, att en mönsterskapare eller ett företag skulle kunna
genom sin ensamrätt blockera ett mycket stort område till förfång för en
effektiv fri konkurrens. Möligheterna till variantregistrering bör därför hållas inom ganska snäva gränser. Som utredningen har föreslagit bör så lunda registrering av varianter medges bara när ansökningarna görs sam tidigt. Jag är således inte beredd att förorda ett sådant system med tilläggs- mönster som en minoritet inom utredningen har föreslagit. I överensstäm melse med utredningens förslag bör vidare gälla, att särskilda ansökningar skall ges in för var och en av varianterna och att sökanden har att erlägga full ansökningsavgift för vart och ett av mönstren. Också i dessa hänseenden har det rått enighet vid de nordiska departementsförhandlingarna.
Under remissbehandlingen har särskilt understrukits det principiellt be tänkliga i att självständiga och var för sig överlåtbara ensamrätter skall kunna beviljas för mönster som sinsemellan inte företer sådana variationer att det grundläggande skillnadskravet är uppfyllt. Advokatsamfundet har med rätta påtalat konsekvenserna i fråga om möjligheterna av ett flertal rättegångar om mönsterintrång med skilda kärande i anledning av en och samma intrångshandling.
En möjlighet att komma till rätta med dessa olägenheter kunde vara att föreskriva förbud mot separata överlåtelser av variantregistrerade mönster. Effekten av ett sådant överlåtelseförbud —- som sannolikt skulle komma att leda till åtskilliga tvister — torde emellertid i praktiken kunna uppnås med betydligt enklare medel och utan att man gör några ingripanden i mönster- havarens rätt att fritt förfoga över sin ensamrätt. Vid departementsöver- läggningarna har principiell enighet uppnåtts om följande lösning. När en sökande samtidigt begär registrering av flera mönster, som sinsemellan ut gör varianter på ett och samma tema och som inte i förhållandena inbördes uppfyller skillnadskravet, skall registreringsmyndigheten i mönsterregistret och på registreringsbeviset för vart och ett av mönstren särskilt anmärka, att registrering samtidigt har sökts eller beviljats för ett antal varianter av mönstret samt därvid ange registreringsnumren för dessa ansökningar eller registreringar. Härigenom får utomstående sin uppmärksamhet riktad på förhållandet, och de olägenheter som är förbundna med att varianterna har registrerats som självständiga och därmed var för sig överlåtbara möns ter torde i det närmaste helt elimineras. Föreskrifter om vad registrerings myndigheten har att iaktta i berörda hänseende är avsedda att tas in i till- lämpningskungörelsen till den nya lagen.
Under remissbehandlingen har framförts önskemål om att möjligheterna till variantregistrering kommer till uttryck i lagtexten. Frågan har disku terats under de nordiska departementsförhandlingarna. Härvid har de dele gerade särskilt beaktat det numera i patentlagarna genomförda förslaget om en s. k. dagregel i fråga om nyhetskravet. Denna innebär att endast vad som har blivit känt före den dag då registreringsansökningen görs skall an ses utgöra nyhetshinder. Man har alltså frångått de ursprungliga patentlag förslagen, enligt vilka allt som har blivit känt innan patentansökningen görs
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
79
-— alltså även samma dag •— skall anses utgöra nyhetshinder. Mot bakgrund
av den nya ståndpunkten har de delegerade enats om att en motsvarande
reglering bör ske i mönsterlagarna. Härigenom skulle tydligt markeras, att
registreringsansökningar som sker samma dag aldrig kan utgöra nyhets
hinder i förhållande till varandra. Därav följer också utan vidare möjlighet
till variantregistrering, under förutsättning att ansökan om registrering av
samtliga varianter sker samma dag. Jag biträder de delegerades förslag och
anser det inte nödvändigt att föreslå några ytterligare lagbestämmelser om
variantregistrering.
Det bör i detta sammanhang påpekas, att den s. k. dagregeln möjliggör
inte bara variantregistrering utan också s. k. dubbelregistrering av identiska
eller likartade mönster. Om olika mönsterskapare oberoende av varandra
har skapat mönster som inte väsentligen skiljer sig från varandra, kan vis
serligen i princip bara den få skydd som först ger in sin ansökan. Skulle det
emellertid hända att båda ansökningarna ges in samma dag, kommer på
grund av dagregeln ingendera av dem att utgöra nyhetshinder för den andra,
och två olika registreringar måste alltså meddelas för identiska eller likarta
de mönster. Risken för sådant sammanträffande är uppenbarligen myc
ket ringa. Skulle mot förmodan dubbelansökan och dubbelregistrering någon
gång äga rum, kommer emellertid detta förhållande att anmärkas i registret
på samma sätt som vid variantregistrering. Härigenom får sökandena och
eventuella förvärvare av mönstren kännedom om förhållandet och risken
för rättsliga komplikationer minskar betydligt. Även när det gäller dubbel
registrering kommer alltså eventuella olägenheter att väsentligen elimineras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Registreringsförfarandet
Utredningen. Registrering av mönster bör enligt utredningen som hittills
äga rum hos patent- och registreringsverket som central registrering s-
myndighet för hela landet.
Det största intresset i detta sammanhang tilldrar sig enligt utredningen
frågan, om registreringsmyndigheten skall företa nyhetsgranskning eller
inte. Utredningen sammanfattar därefter de skäl som kan anföras för ett
förprövningssystem, enligt vilket registreringsmyndigheten utför
nyhetsgranskning av ingivna ansökningar, resp. ett anmälnings-
system, som innebär att registreringsansökningarna underkastas bara
en formell granskning och därefter omedelbart kan registreras. Efter att ha
övervägt för- och nackdelar med de båda systemen förordar utredningen, att
nu gällande förprövningssystem behålls. I anslutning därtill föreslår utred
ningen, att varje mönsterregistrering skall föregås av publicering av mönst
ret i en periodisk tidskrift.
Registreringsmyndighetens granskning omfattar f.n. registrerade
mönster, sådana ansökningar som inte har lett till registrering samt tidigare ingivna ansökningar som är under behandling (s. k. kollisionsgranskning). Vidare granskas undantagsvis de senaste årens nummer av några tidskrifter samt vissa hos myndigheten förvarade kataloger, broschyrer och liknande. Av utredningens redogörelse för vad som gäller utomlands framgår, att både Danmark och Norge till skillnad från Sverige har ett anmälningssystem.
Utredningen framhåller, att en fullständig nyhetsgranskning inte är prak tiskt möjlig att utföra. Under utredningens gång har det befunnits angeläget att frågan om granskningens omfattning blir löst i nordisk enighet. Som minimikrav i fråga om granskningen skall enligt den kompromiss som de nordiska kommittéerna har kommit fram till gälla, att de giltiga mönster registreringarna i det egna landets register granskas. Inget av länderna skall emellertid behöva binda sig för att utföra nyhetsgranskning ex officio en dast i det egna mönsterregistret. Vid de nordiska överläggningarna har vi dare uttalats sympati för tanken att granskning skall ske också av registre ringar som har utlöpt under de senaste fem åren före granskningsåret. För Sveriges del rekommenderar emellertid mönsterskyddsutredningen att granskningsmaterialet tills vidare skall omfatta alla mönsterregistreringar i Sverige samt kungjorda mönsterregistreringsansökningar i Danmark, Fin land och Norge. Därjämte bör enligt utredningen granskning ske av här i landet inneliggande ansökningar om mönsterregistrering.
Förprövningssystemet innebär att registreringsmyndighetens granskning sker ex officio. Fråga uppkommer då om myndigheten vid den begränsade förprövning som utredningen föreslagit har rätt och skyldighet att beakta även sådant nyhetshindrande material vid sidan om det fastställda gransk ningsmaterialet som myndigheten har sig bekant. Mellan de nordiska möns terkommittéerna har meningarna varit delade i frågan. För Sveriges del hävdar mönsterskyddsutredningen, att den föreslagna regleringen av gransk ningens omfattning talar för att granskningsresultatet inte får bli beroende av sådana tillfälligheter som kan hänföras till granskarens personliga kun skaper och ambition. Fn motsatt lösning skulle lätt kunna leda till en inte avsedd utvidgning av granskningsmaterialet.
De nordiska kommittéerna har varit ense om att nyhetsgranskningens om fattning inte skall i detalj anges direkt i lagen utan att denna fråga bör regleras i administrativ ordning, dvs. för Sveriges del genom bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar. I enlighet härmed föreslår mönsterskyddsutred ningen att i lagen tas in endast en bestämmelse om att vid prövning av re- gistreringsansökan frågan huruvida förutsättningarna för mönsterregistre ring är för handen skall undersökas i den utsträckning som Kungl. Maj:t förordnar.
Utredningen föreslår vidare, att ett på nu angivet sätt begränsat förpröv- ningssystem kompletteras med ett kungörelse- och invändnings- förf arande. Enligt förslaget skall ansökningen kungöras och mönstret
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
81
publiceras med tillkännagivande att invändning mot ansökningen skall
göras skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kun
görelsedagen.
Utredningen förutsätter att det internationella klassificeringssy
stem som är under utarbetande inom BIRPI skall komma till använd
ning i de nordiska länderna, dock endast som hjälpmedel för administrationen
och för allmänheten men utan att klassificeringen skall ha någon materiell
betydelse.
I syfte att ytterligare förstärka den nyhetsgranskning som skall utföras
föreslår utredningen vidare, att varje sökande skall under straffansvar läm
na en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt.
Därigenom kan man enligt utredningen i någon mån motverka, att den som
har tillägnat sig ett allmänt tillgängligt mönster, t. ex. på en utländsk mässa,
söker registrering av mönstret.
Utredningen avvisar tanken på någon form av hemlig registrering. Där
emot föreligger det enligt utredningen goda skäl för att sökanden på ansök-
ningsstadiet skall få åtnjuta sekretess under viss begränsad tid för
att kunna förbereda sin tillverkning och marknadsföring av mönstervaran,
innan mönstret i ansökningsärendet görs tillgängligt för allmänheten. Utred
ningen har dock varit tveksam huruvida det finns tillräcklig anledning att
på detta sätt frångå offentlighetsprincipen. Men denna kan kringgås genom
att sökanden utnyttjar reglerna om konventionsprioritet. Det kan enligt ut
redningen gå till så, att en sökande gör sin första ansökan i ett land där
sekretess tillämpas i förvaltningsförfarandet (t. ex. i Danmark) och inom
sex månader därefter gör en motsvarande ansökan här i landet under åbe
ropande av prioritet från dagen för ansökningen i utlandet. Härigenom kan
han få åtnjuta sekretess under sex månader utan att gå miste om företrädes
rätt från den första ansökningsdagen. Enligt utredningens mening saknas
anledning att premiera ansökningar i utlandet framför nationella ansökning
ar i förevarande hänseende. Utredningen anser sig därför kunna förorda viss
tids sekretess och föreslår sålunda, att det på sökandens begäran skall anstå
med offentliggörandet av ansökningen till dess att den av sökanden begärda
respittiden har gått till ända, dock längst sex månader från den dag då an
sökningen gjordes eller, om prioritet har yrkats, den dag från vilken prio
ritet har begärts. Genom den sistnämnda begränsningen av tiden åstad
kommer man överensstämmelse med prioritetstiden samtidigt som man
utesluter att prioritetstiden och tiden för anstånd med kungörandet läggs
samman. Om prioritetstiden har utnyttjats till fullo, kan man således enligt
förslaget inte få uppskov med offentliggörandet.
De nordiska kommittéerna har diskuterat frågan, om det på mönsterom
rådet bör införas någon motsvarighet till de s. k. nordiska patentansök
ningarna, dvs. en ordning som innebär att en skyddsansökan kan ges in till
registreringsmyndigheten i ett nordiskt land och där beviljas med giltighet
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
i två eller flera av de övriga nordiska länderna (3 kap. i de nordiska patent
lagarna). Kommittéerna har dock inte funnit att en sådan ordning erbjuder
tillräckliga fördelar för vare sig registreringsmyndigheterna eller sökandena
och har därför avstått från att lägga fram något förslag om nordisk gemen
skap i fråga om registreringsförfarandet.
Utredningen har gjort en prognos angående det väntade an
talet ansökningar om mönsterregistrering efter den nya lagens ikraft
trädande. Enligt utredningens beräkningar kan antalet årliga registrerings-
ansökningar i Sverige enligt den nya lagen väntas uppgå till 3 000 å 4 000.
Skulle systemet med nyttomönster visa sig vara mer attraktivt än vad ut
redningen har räknat med, kan siffran enligt utredningen komma att öka.
Beträffande registreringsmyndighetens organisation fö
reslår utredningen, som jag tidigare har nämnt, att registreringsverksam-
heten som hittills skall skötas av patent- och registreringsverket. Den arbets
enhet som skall handlägga ansökningarna om mönsterregistrering bör en
ligt utredningen bilda en särskild sektion inom verkets varumärkesbyrå,
vilken sedan gammalt handlägger mönsterärenden.
Utredningen redogör därefter närmare för den organisation inom registre-
ringsmyndigheten som kan bli behövlig för handläggning av ärenden om
mönsterregistrering (betänkandet s. 146 f).
Utredningen har inte kunnat göra någon uppskattning av det antal möns
terärenden som kan väntas komma under patent- och registreringsverkets
besvärsavdelnings prövning efter besvär. Utredningen lägger därför inte fram
något förslag om förstärkning av besvärsavdelningen. En viss förstärkning
får man emellertid enligt utredningen räkna med.
I fråga om kostnaderna för den nya organisationen och för registrerings
förfarandet har utredningen utgått från att ansöknings- och tilläggsavgifter
samt övriga avgifter skall vara så avpassade, att organisationen och för
farandet kan bekostas med dessa liksom fallet är när det gäller patent, varu
märken och aktiebolag.
Remissyttrandena. Frågan om nyhetsgranskningen har väckt
delade meningar under remissbehandlingen.
Ett sådant begränsat förprövningssystem som utredningen har före
slagit finner patent- och registreringsverket vara väl avvägt. Samma upp
fattning uttalar SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt
Sveriges industriförbund. För att en mönsterhavare skall kunna investera i
exploatering av ett mönster behöver han enligt dessa organisationer så starka
garantier som möjligt för att mönstret verkligen är nytt, att han med rim
lig grad av säkerhet kan räkna med att ensamrätten till mönstret skall stå
sig. Ett förprövningssystem är därför av största betydelse. Föreningen Sven
ska industridesigner och Svenska industriens patentingenjörers förening
betonar värdet av den trygghet som förprövningen ger. Även Svenska upp
83
finnar ef öreningen tillstyrker utredningens förslag och framhåller att följ
den av ett anmälningssystem skulle bli att utredningsarbetet vältras över på
den skyddssökande allmänheten och att det då skulle bli den ekonomiskt
starkare som i de flesta fall får ett oberättigat övertag. Svea hovrätt an
sluter sig likaledes till utredningens förslag. Hovrätten uttalar att den kom
promisslösning som utredningen har föreslagit medför den nackdelen att
registret kommer att belastas av ett måhända betydande antal registre
ringar, som i själva verket inte avser nya mönster. Eftersom det uppen
barligen inte är möjligt för registreringsmyndigheten att utföra en full
ständig nyhetsgranskning torde emellertid någon bättre ordning svår
ligen kunna åstadkommas. Hovrätten framhåller i detta sammanhang be
tydelsen av att tillverkarna i möjligaste mån bereds tillfälle att på ett snabbt
och enkelt sätt få kännedom om huruvida registrering har meddelats på
mönster liknande det som vederbörande själv ämnar tillverka. Det synes
därför hovrätten angeläget att ett lättfattligt klassificeringssystem för re
gistrerade mönster upprättas. Hovrätten finner det även vara en fördel, om
en publikation med jämna mellanrum ges ut, så att tillverkarna fortlöpande
kan få kännedom om sökta och beviljade mönsterregistreringar. KF, Skånes
handelskammare, handelskammaren i Gefle, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län samt EIF delar också utredningens uppfattning att
registreringsförfarandet bör baseras på ett förprövningssystem.
Stockholms handelskammare ställer sig däremot avvisande till utred
ningens förslag. Handelskammaren anser att granskningen blir av för
hållandevis ringa värde med hänsyn bl. a. till att den inte kommer att om
fatta utomnordiska mönster. Granskningen kommer dock med all säkerhet
att bli mycket tidsödande och kostnadskrävande. I ett flertal europeiska
industriländer har anmälningssystemet ansetts tillräckligt för mönsterrät
tens behov. Handelskammaren förordar, att detta system införs även i Sve
rige, gärna kompletterat med bestämmelser om sådan nyhetsförsäkran som
utredningen har föreslagit. Liknande synpunkter framförs av Kommers-
kollegium. Även försvarets civilförvaltning, Svensk industriförening och
Sveriges juristförbund uttalar sig till förmån för ett anmälningssystem. En
ligt de båda sistnämnda instanserna står nyttan av det föreslagna systemet
inte i rimlig proportion till de insatser av både personell och ekonomisk art
som erfordras för att handläggningen av registreringsansökningarna skall
kunna ske på ett acceptabelt sätt.
Statskontoret ifrågasätter om kostnaderna för den begränsade nyhetspröv
ningen är motiverade. Registreringsmyndighetens nyhetsgranskning synes
enligt statskontoret närmast få betydelse genom att kungörelse av ansök
ningar som avser redan registrerade mönster kan undvikas. Om varje sö
kande åläggs att under straffansvar lämna en försäkran om att mönstret,
såvitt han har sig bekant, är nytt, torde dock antalet sådana ansökningar
inte bli stort. Enligt statskontorets uppfattning bör ett invändningsförfaran-
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
de ensamt kunna på ett tillfredsställande sätt förhindra registrering av re dan kända mönster.
Utredningens förslag att granskningen skall omfatta mönsterregistrering ar i Sverige, kungjorda registreringsansökningar i Danmark, Finland och Norge samt alla inneliggande ansökningar i Sverige godtas av EIF. Skånes handelskammare vill att förprövningen skall omfatta också publikationer innehållande mönster som har tagits in i andra länders register. Svea hovrätt anser att de skäl som utredningen har anfört för att granskningen bör omfatta mönsterregistret kan åberopas till stöd för en granskning även av patentregistret till utrönande av om det mönster för vilket registrering söks ingår i något beviljat patent. Åtminstone torde detta vara fallet om på sätt hovrätten förordar nyhetshinder för ett mönster regelmässigt skall anses föreligga så snart mönstret faller inom skyddsområdet för ett patent.
Svenska patentombudsföreningen uttalar sig till förmån för att förpröv ningen skall omfatta också ansökningar om registrering av varumärken samt registrerade varumärken.
Några instanser förordar en mera begränsad förprövning. Patent- och re gistreringsverket föreslår att granskningen begränsas till att avse endast i Sverige inneliggande ansökningar och här giltiga registreringar. Därigenom torde enligt verket det svenska granskningsmaterialet vid fullt genomfört system komma att uppgå till c:a 20—25 000 enheter, vilket förefaller vara ett från arbetssynpunkt rimligt underlag. Ämbetsverket anför i denna del vidare.
Med det av utredningen antagna antalet årliga ansökningar i Sverige om 3—4 000 och ett antaget lika stort antal årligen kungjorda ansökningar i övriga Norden skulle granskningsmaterialet relativt snart bli av betydande storlek och vid fullt genomfört system antagligen få en omfattning av c:a 75—100 000 enheter. Detta skulle åsamka verket ett stort administrativt ar bete (jämför varumärkesbyråns granskningsmaterial om c:a 60 000 en heter). Patentverket anser att denna omfattning hos granskningsmaterialet inte har så stora fördelar att de uppväger nackdelarna. En nyhetsgranskning mot de nordiska ländernas material torde inte ge något mera tillförlitligt re sultat. Nyhetshinder torde snarare påträffas hos de stora industriländerna, främst Tyskland, England och USA. Utredningen har dock helt naturligt tagit avstånd från en granskning mot dessa länders material. En större och mera naturlig begränsning av granskningsmaterialet än den av utredningen föreslagna kan man åstadkomma genom att endast föreskriva granskning av typen intrångsgranskning (infringement search) dvs. en granskning enbart mot det egna landets inneliggande ansökningar och giltiga registreringar. Den föreslagna nyhetsförsäkringen kan också anses utgöra en ersättning för nyhetsgranskning mot mönsterregistreringar i Sverige, som upphört att gälla, och mot utländska mönster. Härvid kan pekas på utvecklingen i USA där nyhetsgranskningen föreslås helt ersatt av sökandens edliga förklaring om mönstrets originalitet. Av betänkandet framgår f. ö. att man inom övriga nordiska länder varit skeptiskt inställd till en så omfattande granskning som den från svenskt håll föreslagna och närmast avsett att begränsa sig till det egna landets inneliggande ansökningar och giltiga registreringar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
85
Samma begränsning av granskningsmaterialet förordas av KF och Sven
ska industriens patentingenjörers förening.
Sveriges advokatsamfund delar inte utredningens uppfattning, att gransk-
ningsmyndigheten inte skulle få beakta även sådant nyhetshindrande ma
terial som myndigheten har sig bekant men som ligger vid sidan om det
fastställda granskningsmaterialet. Eftersom det för registrering av mönster
fordras objektiv nyhet, är det enligt samfundet stötande att en offentlig myn
dighet skall medverka till registrering av ett mönster, trots att den vet att
registreringen rätteligen inte bör beviljas. Därigenom vilseleds sökanden och
eventuella förvärvare av den registrerade mönsterrätten. Härtill kommer
att myndigheten skulle medverka till uppkomsten av annars onödiga rätte
gångar. Enligt advokatsamfundets mening måste det vara en tjänsteplikt för
registreringsmyndigheten att ta hänsyn till allt vad den vet som kan inverka
på bedömandet av om registrering lagligen bör beviljas.
Utredningens förslag, att förprövningssystemet kompletteras med ett
kungörelse- och invändningsförfarande har inte föranlett
några erinringar under remissbehandlingen. Detsamma gäller utredningens
förslag att man vid klassificering av mönster skall utnyttja före
liggande internationella klassificeringssystem.
KF, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges in
dustriförbund har inget att erinra mot förslaget, att sökanden under straff
ansvar skall lämna en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig be
kant, är nytt. Dessa instanser anser emellertid att en sådan försäkran skall
kunna avges även av mönsterskaparen, eftersom denne ofta kan bedöma frå
gan bättre. KF framhåller, att när sökanden och mönsterskaparen inte är
samma person, detta i praktiken torde komma att ordnas så, att mönster
skaparen i överlåtelsehandlingen till sökanden avger den föreskrivna nyhets-
försäkran. I och med att denna handling ges in till registreringsmyndigheten
har sökanden dels styrkt sin rätt till mönstret och dels förebragt nyhetsför
säkran av mönsterskaparen. En sådan utökning av skyldigheten att avge
nyhetsförsäkran skulle alltså inte bli särskilt betungande. Även Skånes han
delskammare, handelskammaren i Gefle och Svenska industriens patent-
ingenjörers förening anser att försäkran bör avges av den som har frambragt
mönstret.
Svea hovrätt ställer sig tveksam till förslaget i denna del. Förslaget inne
bär enligt hovrätten att sökanden, om han uppsåtligen eller av grov vårds
löshet lämnar oriktiga uppgifter, kan straffas enligt 15 kap. 10 § brotts
balken. Redan den objektiva avgränsningen av vad som skall anses känt i
mönsterlagens mening kan vara vansklig. Ännu större svårigheter måste
uppkomma, när det gäller att styrka uppsåt eller grov oaktsamhet. Hov
rätten befarar att åtal för osann eller vårdslös försäkran mycket ofta kan
komma att ogillas därför att det subjektiva rekvisitet inte kan styrkas. Den
föreslagna bestämmelsen kan visserligen ändå ha en funktion att fylla genom
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
att den kan ge den som tänker söka mönsterregistrering viss anledning till återhållsamhet. Det förefaller emellertid hovrätten tveksamt, om behovet av bestämmelsen är så stort att denna bör tas in i mönsterlagen trots svårighe terna att styrka brottsligt förfarande. Även överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt betonar dessa svårigheter. RÅ är likaledes tveksam beträffan de värdet av den föreslagna regeln. RÅ berör frågan, om skyldigheten att lämna försäkran medför en straffsanktionerad skyldighet för sökanden att före undertecknandet företa en granskning för att söka utröna, om hans mönster innebär en nyhet. Enligt RÅ föreligger ingen sådan undersöknings plikt. Den som utan att göra sig närmare underrättad felaktigt tror, att hans mönster inte har blivit känt på sätt som hindrar förvärv av mönsterrätt, lämnar inte någon objektivt osann uppgift, när han försäkrar att det angiv na nyhetshindret honom veterligen inte föreligger. Med hänsyn till den sålunda begränsade räckvidden av straffbestämmelsen och i betraktande av de tolkningssvårigheter som kan uppkomma kan det enligt RÅ ifrågasättas, om tillräckliga skäl föreligger att införa regeln. RÅ anmärker, att redan risken för att i onödan behöva betala ansökningsavgift och andra kostnader för en ansökan om registrering av ett mönster, som visar sig inte fylla ny hetskravet, får antas verka avhållande för den som vet, att nyhetshinder föreligger, och ha den effekten på den tveksamme att han undersöker om nyhetskravet är uppfyllt. Med hänsyn till att förslaget i denna del har till kommit i samförstånd med de övriga nordiska mönsterkommittéerna vill emellertid RÅ inte motsätta sig en bestämmelse i ämnet. Överåklagaren i
Göteborgs åklagardistrikt delar uppfattningen att undersökningsplikt inte kan åläggas sökanden och anser att effektiviteten av straffhotet därför inte bör övervärderas.
Svenska patentombudsföreningen anser inte att det föreligger något behov av en försäkran och framhåller att rimlig säkerhet torde kunna nås genom vindikationsreglerna i 17 och 18 §§ i förslaget, genom uppbudsförfarandet enligt 19 §, genom registreringshindren i 4 § och genom regeln om föranvän- darrätt i 6 §. Det väsentliga är enligt föreningen att en sökande hindras från att orättmätigt tillskansa sig ett mönster som han har påträffat vid en ut ländsk mässa. Detta kan enligt föreningen åstadkommas med de nu angivna lagreglerna.
Förslaget om införande av viss tidsbegränsad sekretess i mönster- registreringsärenden anser handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ytterst värdefullt. EIF finner att den föreslagna sekretessregeln är för delaktig och ger ett rimligt skydd för förberedande av tillverkning. Även
Svenska patentombudsf öreningen förklarar sig godta förslaget. Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund biträder förslaget i princip men anser att den föreslagna sekretesstiden är för kort.
Svea hovrätt är tveksam inför förslaget i denna del. Enligt hovrätten är skälen för sekretess under ansökningstiden betydligt starkare i patentären
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
87
den än i mönsterärenden. Om patent inte kan erhållas på en uppfinning,
måste det för uppfinnaren vara ett berättigat intresse att kunna vidareut
veckla uppfinningen utan att konkurrenter kan begagna sig av de redan
vunna resultaten. Likartade situationer torde enligt hovrätten knappast före
komma i fråga om mönster. Därtill kommer att den som önskar sätta i gång
tillverkning av en mönstervara kan ha ett betydande intresse av att så snart
som möjligt få reda på om mönstret faller inom skyddsområdet för något
annat mönster för vilket registrering har sökts. Hovrätten anmärker vidare,
att en sökande av mönsterregistrering enligt 36 § i förslaget kan i motsats
till vad som gäller nu — få ersättning för olovligt nyttjande redan under an
sökningstiden. Med hänsyn till dessa förhållanden ifrågasätter hovrätten
behovet av sekretesskydd för ansökningar om mönsterregistrering. Enligt
hovrätten kan emellertid närgångna efterbildningar förekomma, som trots
det föreslagna lagskyddet under ansökningstiden medför svårigheter för den
som inte vill sätta i gång tillverkning och marknadsföring av en mönstervara
omedelbart efter det att ansökningen om mönsterregistrering har gjorts. Och
enligt utredningen har man från industrihåll uttryckt önskemål om sekre
tesskydd för mönster under ansökningstiden. Skälet att offentlighetsprin
cipen kan kringgås genom utnyttjande av konventionsprioritet talar enligt
hovrätten också för att sekretesskydd införs i den svenska mönsterlagen.
Hovrätten vill därför inte motsätta sig förslaget i denna del.
Förslaget avstyrks av offentlighetskommittén. Denna menar, att olägen
heterna med hemlighållande inte blivit tillräckligt belysta i betänkandet.
Kommittén anför vidare. Det är väl förståeligt om den som själv ger in en
ansökan kan ha vissa önskemål om sekretess för sin ansökan. Men man
måste också beakta de olägenheter som uppkommer för samtliga sökande av
mönsterskydd och andra företagare genom att det över huvud taget existerar
hemliga ansökningar och den försvagning av hela institutet som detta vållar.
Tanken är att man skall ekonomiskt underlätta mönsterskapande och un
danröja de risker som ligger i att den som lägger ner stora kostnader och
mycket arbete på ett nytt mönster ser sig förbigången genom att konkurren
ter utan större omgång kan kopiera hans mönster. Men detta lagens huvud
syfte motverkas genom att han inte med säkerhet kan veta, om det finns
någon hemlig ansökan om mönsterskydd som har prioritet framför hans
egen. En särskild aspekt på detta förhållande är att han under ärendets
handläggning inte i full utsträckning har tillgång till den ansökan som an
ses utgöra hinder för bifall till hans egen. En rätt att få insyn i handlingar
na, så länge dessa är hemliga hos registreringsmyndigheten, får han först då
den tidigare ansökningen åberopas gentemot honom av sökanden (39 § första
stycket). Kommittén framhåller vidare att en sekretessregel i hög grad skulle
komplicera lagstiftningen, tynga administrationen av mönsterskyddsären-
dena och inbjuda till prioritetstvister. Olägenheterna förstärks, om man
som utredningen föreslår i nyhetshänseende jämställer äldre ansökan om
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år W69
patent eller varumärkesregistrering med äldre ansökan om mönsterregistre- ring.
Också när det gäller utformningen av utredningsförslaget i systema tiskt hänseende och i fråga om sekretesskyddets förutsättningar och om fattning framför offentlighetskommittén principiella erinringar. Förslaget innebär, att sekretessfrågan behandlas i mönsterlagen och att det i sekretess lagen bara görs en hänvisning till de detaljerade föreskrifterna i mönster lagen. Detta sätt att lösa frågan är enligt offentlighetskommittén inte riktigt. Principen för sekretesslagstiftningen är att undantag från offentlighetsprin cipen skall tas upp i särskild lag, dvs. sekretesslagen, och vara noga angivna där. Att de nuvarande bestämmelserna om sekretess för patentansöknings handlingar i viss mån bryter sig ut ur systemet sammanhänger med att publiceringen av ansökningshandlingar ingår som ett centralt led i behand lingen av patentansökningsärenden. Det har därför tett sig praktiskt att ge sekretessregeln i 23 § sekretesslagen en större räckvidd än som har varit sakligt nödvändigt och att låta publiceringsförfarandet bilda undantag från sekretessbestämmelserna. Lösningen kan också försvaras med att sekretess för patenthandlingar kan vara av stor betydelse. När det gäller mönster är emellertid avsikten att handlingarna i överensstämmelse med grundlagens huvudprincip i stort sett skall vara offentliga och att sådana handlingar skall kunna hållas hemliga bara under begränsade förutsättningar. Det saknas då skäl att behandla frågan på annat sätt än grundlagen föreskriver, näm ligen att inskränkningarna i offenligheten skall vara noga angivna i sekre tesslagen. För att ansökningshandlingar skall hemlighållas fordras enligt ut redningens förslag, att sökanden begär anstånd med kungörande. Denna kon struktion kan enligt offentlighetskommittén vålla missförstånd. Kommittén förordar att sekretessen blir beroende av att sökanden begär hemlighållande. — Enligt förslaget skall vidare sekretessen omfatta alla handlingarna i ärendet. Vad utredningen har anfört till stöd för sekretess motiverar enligt offentlighetskommittén inte att andra handlingar hålls hemliga än de som visar mönstret. Därmed avses då inte bara bild utan även t. ex. en beskriv ning, med vars hjälp mönstret kan rekonstrueras. Kommittén förordar i en lighet med dessa synpunkter en sekretessbestämmelse av innebörd, att om sö kanden i ärende om registrering av mönster har begärt att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte får utan hans samtycke lämnas ut till annan i vidare mån än som följer av mönsterlagen. Från mönster skyddssynpunkt torde enligt kommittén inte erfordras annat än en bestäm melse om att när ansökningen har kungjorts handlingarna i ärendet skall hållas tillgängliga för envar. — Innan erfarenhet har vunnits av lagens till- lämpning kan det enligt kommittén inte antas vara behövligt att också, på samma sätt som i PatL, införa en särskild maximering av sekretesstiden för att förhindra att denna utsträcks till följd av att ärendenas handläggning drar ut på tiden. Enligt kommitténs mening är det å andra sidan inte till
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
89
fredsställande att handlingar till avskrivna och avslagna ansökningar skall
kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Praktiskt sett måste sekretessbehovet
upphöra så småningom. Kommittén hänvisar till de överväganden inom kom
mittén som numera har föranlett kommittén att i sitt betänkande »Offent
lighet och sekretess» (SOU 1966:60) föreslå en tidsgräns av tio år för sekre
tess i ärende om patent eller annat sådant rättsskydd. Sedan denna tid har
löpt ut, skulle enligt kommittén även avskrivna och avslagna ansökningar i
regel bli offentliga. En bestämmelse av angivet innehåll bör enligt kommittén
redan nu införas som ett tredje stycke i 23 § sekretesslagen och alltså få till-
lämpning även på patenthandlingar. Undantag kan möjligen böra göras för
företags- eller yrkeshemligheter.
Försvarets civilförvaltning berör frågan om behovet av militär sekre
tess. Om utredningens förslag upphöjs till lag, kan det enligt ämbets
verkets mening bli behövligt att sekretessbelägga mönster för alster av en
uppfinning, som skall hållas hemlig med hänsyn till rikets försvar. Saknas
sådan föreskrift, kan svårigheter uppstå att hemlighålla en uppfinning som
inte får offentliggöras. Ämbetsverket anser att frågan bör utredas särskilt,
om mönsterrätten skall gälla även krigsmateriel.
Patent- och registreringsverket tvivlar på riktigheten av utredningens
prognos angående det väntade antalet ansökningar om
mönsterregistrering efter den nya lagens ikraftträdande. Uträkningen byg
ger på så många osäkra faktorer att resultatet knappast kan anses ge någon
vägledning. Verket framhåller bl. a., att inget av de i jämförelsematerialet
ingående länderna torde ha ett registreringssystem med höga avgifter, klass
system, nyhetsförsäkran, nyhetsgranskning och invändningsförfarande. Hur
dessa faktorer inverkar på tillströmningen av ärenden är det enligt verkets
mening inte möjligt att bedöma på förhand. De kan antingen hejda eller sti
mulera tillströmningen. Som skäl för det senare antagandet anför verket, att
även en mönsterregistrering med den av verket förordade begränsade nyhets
granskningen torde ge bättre besked om mönstrets nyhetsvärde och bättre
skydd än en registrering enligt de flesta utomlands använda systemen.
Förslaget att kostnaderna för registreringsförfarandet skall täckas av
avgifter godtas eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Förslaget biträds uttryckligen av bl. a. statskontoret, SAF, Sveriges hant
verks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund. Sveriges ju-
ristförbund anser att taxan bör bestämmas enligt principen om full kost
nadstäckning. Förbundet antar att avgifterna då kommer att uppgå till så
dana belopp att endast seriösa slcyddsanspråk görs gällande. Svea hovrätt,
NO, textilrådet, kommerskollegium och näringsfrihetsrådet gör liknande
uttalanden. EIF hoppas däremot att största möjliga hänsyn skall tas till
formgivarnas önskemål att kostnaderna hålls nere så långt det är möjligt.
STEFO föreslår, att statsmakterna som en gärd av stöd och uppmuntran
åt tecknarna, formgivarna och mönsterskaparna bestämmer att varje an
sökan enligt mönsterlagen skall vara avgiftsfri om den inges av upphovs mannen själv.
Departementschefen. Som utredningen har föreslagit bör patent- och re gistreringsverket också framdeles vara registreringsmyndighet för mönsterrättsärenden.
Enligt utredningens förslag skall förfarandet liksom hittills ordnas enligt ett förprövningssystem, dvs. att registreringsmyndigheten skall företa nyhetsgranskning beträffande det mönster för vilket registrering söks. En annan ordning utgör anmälningssystemet, som tillämpas i många länder, bl. a. Danmark och Norge, och som innebär att registrerings- ansökningen underkastas endast en formell granskning före kungörandet. Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, bland dem flertalet företrädare för mönsterskaparna och industrin. Några remissinstan ser har dock förordat anmälningssystemet.
Valet mellan ett förprövningssystem och ett anmälningssystem måste träffas efter en avvägning mellan å ena sidan den större säkerhet för möns- terhavarna som en förprövning innebär och å andra sidan den större snabb het i förfarandet och de kostnadsbesparingar som ett anmälningssystem för med sig. Av betydelse för detta val är hur ingående man vill göra den gransk ning som är förenad med förprövningssystemet. Utredningen har föreslagit, att granskningen skall omfatta registreringar och inneliggande registrerings- ansökningar i Sverige samt kungjorda ansökningar i Danmark, Finland och Norge. De remissinstanser som förordat anmälningssystemet har menat, att en sådan granskning blir av förhållandevis ringa värde, eftersom den inte kommer att omfatta utomnordiska mönster, men ändå ställer sig mycket tidsödande och kostnadskrävande. Bland de remissinstanser som i princip har godtagit ett förprövningssystem finns några som har förordat en mera om fattande granskning. Andra åter, bland dem patent- och registreringsverket, har förordat att granskningen begränsas till att omfatta endast i Sverige giltiga registreringar och inneliggande registreringsansökningar.
Som utredningen har framhållit är det inte tänkbart att föreskriva en full ständig nyhetsgranskning. En ordning med förprövningssystem kan inte medföra absoluta garantier för att ett mönster som vinner registrering verk ligen är nytt. Men också ett system med en enligt rimliga grunder begrän sad nyhetsgranskning torde bereda mönsterhavarna sådan trygghet i detta hänseende att det har påtagliga förtjänster. Tryggheten ökar, om man som utredningen har föreslagit kombinerar nyhetsgranskningen med ett invänd- ningsförfarande. Genom ett sådant förfarande bereds utomstående tillfälle att genom ett enkelt skriftligt påpekande till registreringsmyndigheten göra anmärkning om föreliggande nyhetshinder. Förslaget har i den delen läm nats utan erinran av remissinstanserna. Av stor praktisk betydelse i detta sammanhang är också den publicering av registreringsansökningar som för
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
91
utsätts äga rum i en av registreringsmyndigheten utgiven publikation och
som medför att uppgifterna blir lätt tillgängliga för allmänheten.
Förprövningssystemet medför visserligen längre tidsutdräkt och större
kostnader än anmälningssystemet. Med en förnuftig begränsning av gransk
ningsmaterialet behöver dock olägenheterna inte bli besvärande. Utredningen
räknar med att, om dess förslag i fråga om nyhetsgranskningens omfattning
genomförs, granskningen skall vara avslutad inom en eller ett par månader
efter det ansökningen har kommit in. En sådan ordning får anses fullt god
tagbar. Ett granskningsarbete som kan slutföras på sådan tid torde inte
heller bli alltför kostnadskrävande.
På grund av vad jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag att
registreringsförfarandet ordnas enligt förprövningssystemet.
De nordiska kommittéerna har enhälligt föreslagit, att nyhetsgransk
ningens omfattning inte regleras i själva lagen utan, med stöd av en full-
rnaktsbestämmelse i lagen, regleras genom särskilda bestämmelser som för
Sveriges del skall meddelas av Kungl. Maj :t. Vägande skäl kan anföras
för en sådan ordning, och i likhet med remissinstanserna biträder jag detta
förslag. Eftersom frågan om granskningens omfattning har en viss prin
cipiell betydelse och har berörts under remissbehandlingen, vill jag dock
beröra frågan något närmare. I några remissyttranden har förordats, att vid
nyhetsgranskningen också utomnordiska mönsterregistreringar och registre-
ringsansökningar skall beaktas. En sådan utsträckt granskning skulle emel
lertid enligt mitt bedömande leda till ett avsevärt merarbete för gransknings-
myndigheten och därmed sådan tidsutdräkt och sådana kostnadsökningar
att motsvarande fördelar knappast står att vinna i form av ökad trygghet för
mönsterhavarna. Jag är därför inte beredd att förorda en så omfattande
granskning. Däremot kan det ifrågasättas att låta granskningen omfatta så
väl kungjorda registreringsansökningar i våra nordiska grannländer som
där giltiga registreringar. Även en sådan ordning torde emellertid medföra
ett avsevärt ökat administrativt besvär för registreringsmyndigheten och en
förlängning av handläggningstiderna samt en ökning av kostnaderna. Det
kan därför vara anledning att i stället följa den mera begränsade gransk
ning som patent- och registreringsverket har förordat och som innebär, att
granskningsmaterialet skall bestå endast av giltiga registreringar och in
komna registreringsansökningar i Sverige. En sådan ordning ansluter nära
till vad man brukar kalla intrångsgranskning (»infringement search»), som
inskränker sig till en undersökning av om sökandens mönster kolliderar
med en bestående mönsterrätt. Den överensstämmer också med den ord
ning man tänker sig i Danmark och Norge. Att i enlighet med mönster-
skyddsutredningens förslag låta granskningsmaterialet omfatta även kun
gjorda ansökningar i våra nordiska grannländer torde visserligen innebära
eu obetydlig ökning av registreringsmyndighetens besvär och från den syn
punkten borde inte betänkligheter möta mot utredningsförslaget i den delen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
På det nordiska planet finns emellertid anledning räkna med en systema tisk bevakning från formgivarnas och industrins sida. Det föreslagna in- vändningsförfarandet torde därför ge tillräckliga garantier för att kun gjorda ansökningar i de nordiska länderna faktiskt blir beaktade vid pröv ningen av nya ansökningar. Ett slutligt ställningstagande till frågan, om granskningen skall omfatta sådana ansökningar, bör därför kunna anstå till dess viss tids erfarenhet har vunnits av den nya lagstiftningen.
Att i Sverige gällande registreringar och inneliggande registreringsansök- ningar skall beaktas är uppenbart. Däremot kan det vara tveksamt om även sådana mönsterregistreringar som har upphört skall beaktas. En granskning också av sådana registreringar torde dock inte nämnvärt öka belastningen på registreringsmyndigheten. Enligt min mening bör därför granskningen omfatta också registreringar som har upphört.
Utredningens uttalande, att registreringsmyndigheten inte ex officio skall beakta sådant material som ligger vid sidan om det föreskrivna gransk- ningsmaterialet men som myndigheten ändå har sig bekant har föranlett kritik under remissbehandlingen. Jag är benägen att instämma i denna kri tik och för egen del anföra, att även sådant material som faktiskt är känt för registreringsmyndigheten bör beaktas vid nyhetsgranskningen även om det inte ingår i det föreskrivna granskningsmaterialet. Detta torde vara en naturlig följd av det absoluta nyhetskrav som förslaget uppställer enligt vad jag har anfört tidigare. En annan sak är att några efterforskningar i annat material än det föreskrivna inte bör ske. Det skulle fördröja och fördyra granskningen på ett sätt som inte är avsett.
I likhet med remissinstanserna biträder jag utredningens förslag, att för- prövningssystemet kompletteras med ett kungörelse- och invänd- ningsförfarande. Jag återkommer till detaljerna i denna del.
Utredningens förslag, att sökanden skall avge en skriftlig försäkran på heder och samvete, att mönstret såvitt han har sig bekant inte redan har blivit känt, har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Viss kritik har anförts i fråga om möjligheterna att upprätthålla den därmed förenade straffsanktionen. Visserligen kan det ofta bli svårt att styrka, att oriktiga uppgifter i en försäkran har lämnats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, och möjligheterna att ingripa med straffpåföljd för osann eller vårdslös för säkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken kan därför väntas bli begränsade. En sådan försäkran får emellertid ändå anses bli ett värdefullt komplement till nyhetsgranskningen. Rent allmänt sett torde nämligen den föreslagna regeln verka återhållande på obetänksamma sökande och särskilt mot verka att någon söker registrering för ett allmänt tillgängligt mönster som han har tillägnat sig t. ex. på en mässa. Jag anser mig därför kunna godta utredningens förslag i denna del. Däremot är jag med hänsyn till de prak tiska tillämpningssvårigheterna inte beredd att biträda ett under remissbe
Kungl. Maj:ts proposition nr i68 år 1969
93
handlingen framfört förslag om att även mönsterskaparen skall avge en
liknande försäkran, när annan är sökande.
Som en viktig nyhet föreslår utredningen möjlighet till viss tids sekre
tess i mönsterregistreringsärenden. Enligt förslaget skall sålunda sökan
den kunna begära anstånd med kungörandet av ansökningen under en tid
av högst sex månader, under vilken ansökningshandlingarna skall hållas
hemliga. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser. Det har därvid från industrihåll omvittnats, att re
geln skulle fylla en viktig funktion. Offentlighetskommittén har emellertid
avstyrkt förslaget under hänvisning till de olägenheter som ett sekretesskydd
kan medföra för övriga sökande av mönsterskydd och andra företagare.
Mot varje ingrepp i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet
talar starka principiella skäl. Mönsterskyddsutredningens förslag att införa
visst sekretesskydd på mönsterområdet innebär emellertid inte någon nyhet
inom immaterialrätten. Enligt PatL åtnjuter sålunda patentansökningar
visst sekretesskydd. Den gällande mönsterlagen gör visserligen inte några
inskränkningar i offentlighetsprincipen och som också Svea hovrätt har
framhållit torde behovet av ett sekretesskydd allmänt sett vara mindre fram
trädande på mönsterområdet än på patentområdet. I samband med att möns
terskyddet utvidgas till att gälla för samtliga industrigrenar och till att om
fatta även nyttomönster finns det dock enligt min mening goda skäl att
överväga ett visst begränsat sekretesskydd också på mönsterrättens område.
Ett viktigt skäl är att offentlighetsprincipen, som utredningen har påpekat,
lätt kan kringgås genom utnyttjande av reglerna om s. k. konventionspriori-
tet. Jag delar därför i princip utredningens uppfattning att ett visst sekre
tesskydd bör gälla också på mönsterområdet. Till frågan om förutsättning
arna för och omfattningen av detta sekretesskydd skall jag strax återkomma.
Jag vill emellertid först beröra en fråga av systematisk art, vilken har
principiell betydelse.
Mönsterskyddsutredningen har förordat att bestämmelserna om sekretess
tas upp i mönsterskyddslagen och att det på samma sätt som när det gäller
sekretess i patentärenden i sekretesslagen bara tas in en hänvisning till möns
terskyddslagens bestämmelser. Offentlighetskommittén har riktat erinringar
mot detta förslag. Eftersom utgångspunkten även enligt utredningens för
slag är, att handlingarna i ärende angående ansökan om mönsterregistrering
är offentliga och att sekretess skall medges bara under särskilda förutsätt
ningar, saknas det enligt kommitténs mening skäl att behandla sekretess
frågan på annat sätt än grundlagen föreskriver, dvs. att inskränkningarna i
offentligheten noga anges i sekretesslagen.
Grundläggande bestämmelser om inskränkning i allmänhetens rätt att ut
bekomma allmänna handlingar skall enligt uttrycklig föreskrift i tryckfri
hetsförordningen tas upp i särskild lag. På de skäl offentlighetskommittén
har anfört anser jag det bäst överensstämma med denna grundlagsföre-
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
skrift, att reglerna om hemlighållande av handling i ärende om registrering av mönster tas upp i sekretesslagen och att det i mönsterskyddslagen görs en hänvisning till dessa regler.
Med hänsyn till den omfattning mönsterskapandet har i våra dagar och till den snabba utvecklingstakten på området måste sekretesskyddet begränsas på ett rimligt sätt för att motverka de olägenheter för »nya» mönsterskapare och företagare som ett sekretesskydd otvivelaktigt medför. Utredningsför slaget tillgodoser dessa synpunkter på två sätt. För det första är det enligt förslaget en förutsättning för sekretesskydd att sökanden begär anstånd med kungörandet av ansökningen. Utgångspunkten är således att handlingarna i ansökningsärendet är offentliga. I det avseendet skiljer sig förslaget från vad som gäller på patentområdet, där utgångspunkten är att handlingar i ären de angående ansökan om patent är hemliga under viss tid, om inte sökanden begär att de skall offentliggöras. För det andra skall enligt utredningsför slaget sekretess kunna åtnjutas endast under en tid av sex månader, räknat från ansökningsdagen eller, i vissa fall, från den dag från vilken prioritet har begärts.
Offentlighetskommittén har kritiserat utredningens förslag även i denna del. Enligt kommitténs mening kan den föreslagna konstruktionen, att hand lingarna skall hållas hemliga om sökanden begär anstånd med kungörandet, vålla missförstånd. Kommittén förordar därför att sekretessen görs beroen de av att sökanden begär hemlighållande. Offentlighetskommittén hävdar ytterligare att vad som har anförts till stöd för sekretessreglerna inte moti verar att andra handlingar än sådana som visar mönstret hålls hemliga. Slutligen uttalar offentlighetskommittén, att innan erfarenhet har vunnits av den nya mönsterskyddslagens tillämpning, det inte är behövligt att införa en maximering av sekretesstiden. Från mönsterskyddssynpunkt behövs en ligt kommittén bara en bestämmelse om att handlingarna i ärendet skall hållas tillgängliga för envar, när ansökningen har kungjorts. Enligt kommit tén är det emellertid inte tillfredsställande att handlingar till avskrivna och avslagna ansökningar skall kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Under hän visning till de överväganden inom kommittén som numera har lett till att kommittén i sitt betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60) har föreslagit en tidsgräns av tio år för sekretess i ärende om patent eller annat sadant rättsskydd förordar kommittén att en regel härom redan nu tas upp i sekretesslagen.
Jag delar offentlighetskommitténs uppfattning att en förutsättning för hemlighållande av handling i ärende om registrering av mönster bör vara att sökanden framställer en uttrycklig begäran härom. I fråga om sekretess- skyddets sakliga omfattning anser jag en vägledande synpunkt böra vara, att sekretesskydd medges bara i den utsträckning som behövs för att till godose sökandens intresse av att få viss tid på sig för att förbereda sin till verkning av mönstervaran, innan mönstret görs tillgängligt för allmänheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
95
Det är uppenbarligen tillräckligt att, som offentlighetskommittén har för
ordat, medge hemlighållande av sådan handling som visar mönstret. Något
övertygande skäl att låta sekretesskyddet omfatta också andra ansöknings
handlingar kan enligt min mening inte förebringas. De skäl som sålunda bör
föranleda en begränsning av sekretesskyddets omfattning motiverar å andra
sidan, att man på sätt som utredningen har föreslagit också inför en maxi-
mering av sekretesstiden. I PatL är den principiella utgångspunkten att
handlingar i ärende rörande patentansökan är hemliga, om inte sökanden
begär annat. PatL innehåller likväl en regel om att handlingarna skall of
fentliggöras senast arton månader efter ansöknings (prioritets-) dagen. Det
skulle rimma illa med dessa bestämmelser att i mönsterskyddslagen, där ut
gångspunkten är att ansökningshandlingarna är offentliga, införa en ordning
som medger att handling i ansökningsärende hålls hemlig under praktiskt
taget obegränsad tid. Jag finner därför inte anledning att frångå mönster-
skyddsutredningens förslag på denna punkt. Den sekretesstid av sex måna
der som utredningen har föreslagit finner jag lämplig.
Utredningsförslaget innebär, att om registreringsmyndigheten vid sekre
tessfristens utgång har beslutat avskriva eller avslå ansökningen, handling
arna förblir hemliga, om inte sökanden begär återupptagning eller anför be
svär. I den delen överensstämmer förslaget med vad som gäller enligt 22 §
PatL. Frågan om att föreskriva en sådan yttersta tidsgräns av tio år för
sekretesskyddet i hithörande fall som offentlighetskommittén har föreslagit
bör enligt min mening övervägas i ett större sammanhang, närmast i sam
band med en framtida prövning av kommande förslag till ny sekretesslag
stiftning. Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till denna fråga.
Som jag tidigare har framhållit bör den nya mönsterskyddslagen i likhet
med gällande lag omfatta även mönster för krigsmateriel. Det är inte ute
slutet att behov kan uppkomma av särskilda sekretessregler i fråga om
mönster för sådan materiel. Innan någon erfarenhet vunnits av den nya
lagens tillämpning finns det dock knappast anledning att tillmötesgå det
krav på utredning av denna fråga som har förts fram av Försvarets civilför
valtning.
Det är inte möjligt att f. n. bedöma riktigheten av utredningens prognos
för det väntade antalet ansökningar om mönsterregistrering
efter den nya lagens ikraftträdande. Den föreslagna lagstiftningen torde
emellertid göra det nödvändigt att bygga ut registreringsmyndig
heten s organisation. Redan genomförda eller planerade ratio
naliseringar på varumärkesbyrån torde dock göra behovet av utökade per
sonalresurser mindre än vad utredningen har förutsatt. Det finns emellertid
inte anledning att gå närmare in på denna fråga nu. Den torde få anmälas
senare av chefen för handelsdepartementet.
Utredningens förslag, att kostnaderna för registreringsförfarandet skall
täckas av avgifter som fastställs av Kungl. Maj:t, har inte föranlett
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
erinringar vid remissbehandlingen. En sådan ordning kan, som också har framhållits i några remissyttranden, i sin mån bidra till att endast seriösa slcyddsanspråk görs gällande. Jag ansluter mig därför till utredningens för slag. Däremot anser jag mig inte kunna biträda ett av en remissinstans fram fört förslag om att mönsterskaparen själv befrias från avgift.
Mönsterrättens innehåll
Utmjtt jandeformerna
Gällande rätt. Enligt 1 § ML består mönsterskyddet i en ensamrätt att begagna mönstret vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metall industrin. Den som utan tillstånd av rättsinnehavaren begagnar mönstret på sätt som sägs i 1 § eller saluhåller eller för försäljning till Sverige inför metallvarualster, som har tillverkats efter sådant mönster, gör sig enligt 16 § skyldig till intrång i mönsterrätten. Det är således tre slags utnyttj an den som kommer i fråga, nämligen tillverkning, saluhållande och import av mönstervaran. Även beträffande tillverkning och import gäller villkoret, att förfarandet skall ha ägt rum i försäljningssyfte för att intrång skall före ligga-
Utredningen. Den ensamrätt till mönster som enligt utredningens förslag skall kunna förvärvas genom registrering benämns i förslaget mönster rätt. Detta uttryck ger enligt utredningen bättre ledning än det i ML begagnade uttrycket skyddsrätt och stämmer överens med de vanligen före kommande benämningarna upphovsrätt, patenträtt, varumärkesrätt och namnrätt.
Utredningen förordar, att ensamrättens innehåll beskrivs särskilt för sig i en materiell regel och att föreskrifter om intrångspåföljder meddelas särskilt för sig. Liksom enligt gällande rätt begränsas mönsterrätten enligt förslaget till att omfatta vissa angivna utnyttjandeformer. Utred ningen anser det inte böra komma i fråga att generellt förbehålla mönster- havaren allt yrkesmässigt utnyttjande av ett skyddat mönster eller av mönstervaran. Så sker visserligen i fråga om patent, men förhållandena är enligt utredningen uppenbart olika på de båda områdena. De nordiska mönsterkommittéerna har enats om att de otillåtna utnyttjandeformerna bör begränsas till att avse dels tillverkning, saluhållande och import, dels utbjudande till försäljning, överlåtande och uthyrande. Därmed har bl.a. användandet av en mönstervara lämnats utanför det skyddade området.
Utredningen framhåller att inte allt slags tillverkning, saluhållande etc. av varor som har framställts med mönstret som förebild bör innefattas i mönsterrätten. Mönsterhavaren behöver bara kunna beivra sådant olovligt utnyttjande som är av ekonomisk betydelse för honom. Utnyttjande som inte sker yrkesmässigt utan endast för att tillgodose ett personligt behov
97
har i regel inte någon sådan betydelse för honom. Ett olovligt utnyttjande
måste alltså äga rum yrkesmässigt för att ensamrätten skall anses
kränkt. Kravet på yrkesmässig verksamhet har enligt utredningen samma
innehåll som inom patenträtten.
Varutillverkning med det skyddade mönstret som förebild är
enligt utredningen ett typfall av mönsterintrång. Därmed bör jämställas
tillverkning efter en förebild som någon har frambringat självständigt och
oberoende av det skyddade mönstret men som det oaktat inte väsentligen
skiljer sig från detta. Detta överensstämmer med regleringen inom patent
rätten men skiljer sig från förhållandena inom upphovsrätten. Utredningens
ståndpunkt står i samklang med kravet på nyhet i objektiv mening och med
för att mönsterhavaren i ett intrångsmål inte behöver bevisa att motparten
har utnyttjat hans mönster som förebild.
Den svenska mönsterlagen kan inte sträcka sina verkningar till utnytt-
janden som äger rum utanför landets gränser. Varutillverkning med ett i
Sverige skyddat mönster som förebild kan således äga rum utomlands utan
att mönsterhavaren kan ingripa med stöd av sin svenska mönsterrätt. Hans
skyddsbehov tillgodoses här genom att import behandlas som ett otillåtet
sätt att utnyttja mönstret. Om någon importerar en utomlands tillverkad
mönstervara för att använda den i sin rörelse, måste enligt utredningens
mening importen anses ha ägt rum i yrkesutövning och således innefatta
en kränkning av mönsterrätten. Det är därvid utan betydelse om tillverk
ningen utomlands har ägt rum med eller utan den svenske mönsterhavarens
lov. Ensamt avgörande bör vara om tillstånd till importen föreligger.
Utredningen finner emellertid att vissa speciella importsitua
tioner måste uppmärksammas särskilt. Gemensamt för dessa situatio
ner är enligt utredningen, att det föreligger en mönsterregistrering i Sve
rige, att mönstervaran tillverkas utomlands samt att varan yrkesmässigt
importeras till Sverige. I ett första fall tänkes, att mönsterhavaren i Sve
rige (som kan vara svensk eller utlänning) också är den som tillverkar
varan utomlands samt att en utomstående företagare i Sverige köper varan
i utlandet, sedan tillverkaren där fört ut den på marknaden, och impor
terar varan hit. Fallet kan varieras så att den utomstående företagaren
köper varan direkt av tillverkaren utomlands och genomför importen. Ett
annat fall är, att mönsterhavaren i Sverige är den utländske tillverkarens
generalagent och hans rättsinnehavare med avseende på mönstret samt att
— även i detta fall — en utomstående företagare här i landet importerar
mönstervaran sedan denna förts ut på marknaden utomlands av tillver
karen. Detta fall kan också varieras så att företagaren importerar varan
direkt från tillverkaren — fastän detta är en föga sannolik situation, när ett
agenturförhållande föreligger. Frågan är nu, om importen i de tänkta fallen
bör omfattas av mönsterrätten eller ej. Motsvarande spörsmål har väckt
uppmärksamhet både i rättstillämpning och lagstiftning inom patenträtten,
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
varumärkesrätten och upphovsrätten. En i viss mån nyanserad ställning togs av departementschefen och första lagutskottet vid behandlingen av förslaget till varumärkeslag. Utredningen vill i anslutning därtill förorda en rättstillämpning som tillgodoser de olika intressen som kan göra sig gäl lande i skilda situationer. Beträffande det här först valda fallet synes importen enligt utredningen inte böra anses som en mönsterrättskränkning; varan har redan av mönsterhavaren förts ut på marknaden — låt vara utomlands — och därmed skulle med en annan terminologi hans mönster rätt såvitt angår dessa varuexemplar kunna sägas vara konsumerad. Det andra fallet synes enligt utredningen böra bedömas på samma sätt för den händelse den svenske generalagenten/mönsterhavaren, såsom i exemplet förutsattes, härleder sin rätt till mönstret från den utländske tillverkaren och uppträder endast såsom ett ombud för denne. Rättsinnehavaren i Sve rige bör således inte rimligen äga bättre rätt med avseende på varor som hans fångesman och huvudman har marknadsfört än vad denne själv äger eller såsom mönsterhavare här i landet skulle kunna äga. Vid bedömandet av dessa exempel har utredningen inte fäst någon vikt vid om förfarandena står i överensstämmelse med konkurrensbegränsningslagstiftningens syften utan har sökt hålla sig till ett rent mönsterrättsligt betraktelsesätt.
Utredningen behandlar därefter försäljningsledet och framhåller att så dana förberedande åtgärder som utbjudande till försäljning och saluhållande av mönstervaran bör omfattas av mönsterskyddet. Allt överlåtande av varan, vare sig det sker genom försäljning eller på annat sätt, bör i princip också omfattas av mönsterhavarens rätt. Mönster rätten skall dock inte kunna åberopas gentemot åtgärder med varor som mönsterhavaren själv har tillverkat och marknadsfört eller som har förts ut på marknaden med hans tillstånd, s.lc. konsumtion. Utredningen jäm ställer uthyrande av mönstervara med överlåtande. Det har nämligen uppgetts, att vissa slags varor i betydande utsträckning ställs till disposition genom uthyrning. Detta är enligt utredningen vanligt inom kontorsmaskin branschen, i fråga om lantbruksmaskiner och när det gäller viss servis utrustning, vissa textilier, bilar m.m.
Avslutningsvis diskuterar utredningen, om det finns behov att under mönsterrätten inrymma avbildande av mönster och mönstervaror samt spri dande av sådana avbildningar. Frågan besvaras nekande under hänvis ning främst till att man här har avlägsnat sig alltför långt från det centrala intresset att skydda mönstrets användande som förebild vid varutillverk ning. Inte heller anser utredningen behov föreligga av regler som hindrar framställning och spridande av s.k. mönsterböcker.
I detta sammanhang berör utredningen också frågan, om mönsterska parens ideella intressen (»droit moral») bör skyddas inom mönsterrätten. Också på denna punkt intar utredningen en avvisande hållning och hävdar,
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
99
att formgivarnas intressen i detta hänseende bör tillvaratas genom överens
kommelser mellan formgivare och fabrikanter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av ensamrätten till vissa
närmare angivna utnyttjandeformer godtas eller lämnas utan er-
iman av remissinstanserna. Utredningens förslag, att ensamrätten skall
avse endast sådant utnyttjande som sker yrkesmässigt, har också
vunnit remissinstansernas gillande.
Beträffande de särskilda utnyttjandeformerna noterar EIF, att förbudet
mot import till Sverige av varor, som inte väsentligen skiljer sig från här
i landet registrerat mönster, är av stor vikt för föreningens medlemmar.
Föreningen uttalar att den möjlighet som tidigare har funnits till kopiering
och produktion i utlandet för export hit har varit en nagel i ögat på
svenska formgivare.
Näringsfrihetsrådet betonar den betydelse för en effektiv konkurrens som
det har att de speciella importsituationer som utredningen
har berört inte anses innebära mönsterrättskränkning utan att de behand
las så som utredningen har föreslagit. Rådet förutsätter, att import blir
tillåten inte bara när mönsterhavaren i Sverige är den som tillverkar varan
utomlands eller är tillverkarens generalagent utan även när varan utomlands
tillverkas av annan än mönsterhavaren enligt licens av denne. Detta synes
överensstämma med principen, att mönsterrätten inte skall kunna åberopas
gentemot fortsatta åtgärder med varor som mönsterhavaren själv har till
verkat och marknadsfört eller som har förts ut på marknaden med hans
tillstånd. Samma uppfattning hävdas av kommerskollegium och NO, vilken
särskilt understryker det praktiska sambandet mellan den omfattning i
territoriellt hänseende som ges mönsterrätten och varumärkesrätten. Den
senare rättighetens territoriella omfattning var föremål för närmare över
väganden vid varumärkeslagens tillkomst. NO anser det angeläget att möns
terrätten inte får ett vidare territoriellt skydd, eftersom man i så fall skulle
kunna kringgå föreliggande möjligheter till import av utomlands lagligen
märkta varor genom att förse dessa med ett rättsligt skyddat mönster. Även
Sveriges grossistförbund gillar utredningens bedömning av de speciella
importfallen.
Flera remissinstanser riktar emellertid skarp kritik mot utredningens ut
talanden i denna del och hävdar att mönsterrätten — i likhet med patent
rätten bör omfatta all import. Uttalanden i denna riktning görs av bl.a.
Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle. Sveriges advokat
samfund kritiserar utredningens uttalande, att marknadsföring i utlandet
i vissa fall skall leda till att mönsterrätten i fråga om dessa varuexemplar
kan sägas vara konsumerad även i Sverige. Om denna uppfattning är riktig,
skulle möjlighet inte föreligga för den som är innehavare av mönsterrätt
både i ett främmande land och i Sverige att upplåta en ensamrätt endast
för Sverige. Enligt samfundets mening föreligger det emellertid ett påtag ligt behov av en sådan möjlighet. I regel brukar marknadsföringen ske genom att ensamrätt lämnas till en generalagent eller ensamförsäljare, som måste lägga ner avsevärda kostnader för reklam, lagerhållning, service, garanti m.m. En sådan marknadsförare är i regel i behov av mönsterskydd. Lagstiftaren bör beakta vikten av att man beträffande mönsterrätt — liksom beträffande patenträtt — kan upplåta territoriellt begränsade licenser, var vid skydd skall kunna erhållas mot import av sådana varor som omfattas av mönsterskyddet.
I samma riktning uttalar sig SAF, Sveriges hantverks- och industriorga nisation samt Sveriges industriförbund. Dessa organisationer erinrar om att utredningens förslag anknyter till vad som på en del håll har ansetts gälla inom varumärkesrätten. Patenträtten däremot anses allmänt vara exklusiv inom det område där skyddet beviljats, och import av en patenterad produkt från ett skyddsområde till ett annat kan med hänsyn till patenträttens territoriella begränsning inte ske utan samtycke av rättsinnehavaren i det senare området. Enligt organisationernas mening har mönsterrätten väsent ligt närmare anknytning till patenträtten än till varumärkesrätten. Utred ningen synes vara av samma uppfattning, när den framhåller att det synes »naturligt att betrakta mönsterrätten på samma sätt som patenträtten, efter som de båda skyddsformernas ensamrättskaraktär är tämligen överens stämmande» (betänkandet s. 62). Organisationerna kan inte finna att den av utredningen föreslagna lösningen kan grundas på ett mönsterrättsligt betraktelsesätt utan finner det tvärtom uppenbart att utredningen — fastän den hävdar motsatsen — har påverkats av lconkurrensbegränsningsrättsliga synpunkter. Sedan man har intagit ståndpunkten att det är rimligt och utvecklingsfrämjande att samhället tillerkänner skaparen av ett mönster en ensamrätt till detta, är det enligt organisationernas mening principiellt felaktigt att samtidigt urholka denna ensamrätt genom att begränsa import skyddet. Principen om ett obegränsat importskydd synes dessutom vara allmänt vedertagen i flertalet av de länder som har mönsterlagstiftning. En mönsterhavare i Sverige skulle enligt förslaget komma i ett sämre läge i detta avseende än mönsterhavare i andra länder. De senare behöver inte finna sig i fri import av mönsterskyddade produkter, som de har fört ut på marknaden i andra länder. Om i utlandet tillverkade mönsterskyddade produkter fritt kan importeras hit utan hinder av svensk mönsterrätt, torde en svensk licenstagare till mönstret inte ha något nämnvärt intresse av att erlägga licensavgifter och investera i tillverkning av produkten ifråga. Ett svenskt företag torde vidare knappast vara intresserat av att upplåta tillverkningsrätt för mönsterskyddade produkter till utländska företag, om risk föreligger för att de utomlands tillverkade produkterna kan föras in i Sverige och konkurrera med företagets egna produkter. Särskilt uppenbara blir olägenheterna härav, om de utländska produkterna är av sämre kvalitet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
101
Det är vanligt att en produkt utförs i olika kvaliteter för olika marknader
men efter samma mönster. För det fall att tillverkning utomlands av en
svensk produkt har skett genom tvångslicens till ett mönster eller genom
frivillig licens under hot om tvångslicens, ter sig enligt dessa remissin
stanser utredningens förslag än mer stötande. Förslaget kan enligt orga
nisationerna leda till allvarliga olägenheter för svenska mönsterhavare och
licenstagare och kan komma att i hög grad begränsa möjligheterna att
träffa licensavtal om tillverkning av mönsterskyddade produkter. En sådan
utveckling är inte i företagens eller det allmännas intresse.
Liknande synpunkter framförs av Svenska industriens patentingenjörers
förening och av en ledamot av näringsfrihetsrådet. Sveriges allmänna export
förening framhåller att utredningens ståndpunkt får en olämplig export-
hindrande verkan. Föreningen anför vidare, att mönsterrättens territoriella
begränsning visserligen kan komma att brytas genom tillkomsten av större
marknader av typen EEC men anser att innan ett sådant läge blir aktuellt
extra-territoriella händelser inte bör få påverka den svenska mönsterrättens
innehåll.
Vad utredningen har uttalat om övriga utnyttjandeformer
godtas eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Hovrätten för Västra
Sverige framhåller emellertid att yrkesmässig utlåning av mönstervara
inte är förbjuden enligt förslaget. Detta kan enligt hovrätten få praktisk
betydelse exempelvis när någon som ett led i en affärstransaktion upplåter
rätten att använda varan till annan person utan att vederlag utgår för just
denna prestation. I upphovsrättslagen och förslaget till patentlag — vilka
bara exemplifierar förbjudna förfaranden — nämns däremot utbjudande
till utlåning vid sidan av utbjudande till uthyrning (2 § UhL samt numera
3 § PatL). Utredningens förslag kan enligt hovrätten medföra risk för att
bestämmelserna om mönsterskydd kringgås. I så fall bör all yrkesmässig
upplåtelse av mönstervara uttryckligen förbjudas.
Departementschefen. I likhet med remissinstanserna anser jag det av ut
redningen föreslagna uttrycket mönsterrätt vara eu lämplig beteckning
på den skyddsrätt som registrering av mönster medför.
Utredningen har föreslagit, att ensamrätten till ett registrerat mönster
inte skall omfatta alla tänkbara former av utnyttjande av möns
tret utan att i lagen bör, liksom i gällande lag, uttömmande anges de former
av utnyttjande som skall förbehållas mönsterhavaren. Remissinstanserna
har allmänt anslutit sig till denna ståndpunkt. Också jag delar utredningens
uppfattning på denna punkt. Utredningen intar vidare den principiella
ståndpunkten att mönsterrätten — till skillnad från vad som gäller f.n. —
bör bereda skydd bara mot sådant olovligt utnyttjande av mönstret som
sker yrkesmässigt. Även i den delen biträder jag i likhet med remiss
instanserna utredningens förslag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
I frågan vilka utnyttjandeformer som bör omfattas av mönsterskyddet innebär utredningens förslag en utvidgning av skyddsomfånget i förhållan de till vad som gäller f.n. Mönsterrätten föreslås nämligen bereda skydd inte bara mot tillverkning av mönsterskyddade varor och mot salu hållande och import av varor, som har framställts utan mönsterha- varens tillstånd och som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, utan också mot utbjudande, försäljning, överlåtelse — på annat sätt än genom försäljning —■ och uthyrning av sådana varor. Under remissbehandlingen har inte riktats några principiella erinringar mot denna utvidgning. Jag vill också biträda förslaget i denna del. I detta samman hang bör särskilt understrykas betydelsen av att till skillnad från vad som gäller inom patenträtten ett faktiskt användande av en mönsterskyddad vara inte kommer att omfattas av mönsterrätten, vare sig det sker i en rörelse eller det sker på annat yrkesmässigt sätt. En motsatt ståndpunkt skulle uppenbarligen innebära att skyddet sträcktes alldeles för långt och att ett stort antal näringsutövare belastades med en betungande undersök ningsplikt som i många fall skulle vara praktiskt omöjlig att fullgöra.
En remissinstans har ifrågasatt om inte också yrkesmässig utlåning bör omfattas av mönsterskyddet. Alldeles bortsett från att den praktiska betydelsen av en sådan utvidgning av skyddet med säkerhet skulle bli myc ket ringa — utlåning innebär vederlagsfri upplåtelse och torde kunna tän kas förekomma bara i välgörande syfte eller i allmän verksamhet — synes det principiellt riktiga vara att under ensamrätten inrymma bara sådant utnyttjande av mönstret som kan vara av ekonomisk betydelse för mönster- havaren. Dennes ekonomiska intressen torde i utlåningsfallen bli fullt ut tillgodosedda genom bestämmelserna om skydd mot olovlig tillverkning och import. Risken för att mönsterskyddsbestämmelserna skall kringgås genom att en mönstervara som ett led i en större affärstransaktion upplåts till annan utan särskilt vederlag torde vara ringa, eftersom man vid bedömande av om det verkligen är fråga om vederlagsfri upplåtelse måste ta hela den föreliggande situationen i betraktande och en sådan bedömning ofta torde leda till att upplåtelsen anses som uthyrning.
En svensk mönsterskyddslag kan inte sträcka sina verkningar utanför svenskt territorium. En i Sverige mönsterskyddad vara kan alltså obehindrat tillverkas utomlands. Mönsterhavarens intressen tillgodoses här genom att import till Sverige får ske bara med hans tillstånd. Utredningen anser emel lertid att undantag bör göras för vissa speciella importsituatio ner. Om den svenske mönsterhavaren själv tillverkar varan utomlands eller är generalagent för den utländske tillverkaren, bör tredje man enligt utredningen fritt få införa en här mönsterskyddad vara som han har för värvat på den utländska marknaden eller som han har köpt utomlands av tillverkaren för import till Sverige.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
103
Vid remissbehandlingen har denna fråga varit omstridd. Några remiss instanser har tillstyrkt utredningens förslag under hänvisning till dess betydelse för en effektiv konkurrens och har hänvisat till att likartade regler anses gälla inom varumärkesrätten. Dessa remissorgan vill att undan tag skall gälla också när varan har tillverkats utomlands enligt licens av den svenske mönsterhavaren. Flera remissinstanser, däribland närings livets organisationer, har emellertid riktat skarp kritik mot utredningens förslag och har hävdat att mönsterrätten liksom patenträtten bör omfatta all import. De har anfört bl.a. att den föreslagna regleringen skulle göra det omöjligt för den som har mönsterrätt såväl i Sverige som i utlandet att upp låta ensamrätt till mönstret enbart för Sverige. Förslaget skulle även få exporthindrande verkan genom att en svensk mönsterhavare kan bli ovillig att upplåta tillverkningsrätt till utländska företag, om han riskerar att de utomlands tillverkade varorna utan hinder av mönsterrätten kan införas till Sverige.
Denna fråga om s.k. parallellimport synes vara av betydelse framför allt inom varumärkesrätten. Inom patenträtten däremot har behov av mot svarande inskränkningar i ensamrätten inte gjort sig gällande. Där upp rätthålls principen om ensamrättens territoriella exklusivitet utan undantag. Detta har hitintills inte visat sig medföra några nämnvärda nackdelar. Det finns enligt min mening ingen anledning att införa en avvikande reglering inom mönsterrätten. Om man i likhet med utredningen vill anlägga ett rent mönsterrättsligt betraktelsesätt, synes detta snarast leda till ett resultat motsatt det som utredningen har kommit till. Undantag av den art som ut redningen har föreslagit skulle utgöra ett allvarligt ingrepp i mönsterrätten och skulle avsevärt minska dess värde. I det avseendet delar jag de kritiska synpunkter som har förts fram under remissbehandlingen. Från konkur- rensbegränsningssynpunkt synes det närmast finnas än mindre skäl på mönsterområdet än på patentområdet att avvika från principen om skydds- rättens territoriella exklusivitet. Jag hänvisar i den delen till vad jag har anfört i det föregående om risken för konkurrensbegränsande verkningar av ett utvidgat möns ter sky dd.
Jag vill således förorda, att mönsterrätten får bereda skydd mot alla for mer av yrkesmässig import av mönstervaror som sker utan mönsterhava- rens tillstånd. Detta får viss betydelse när det gäller att bedöma förutsätt ningarna för sådan konsumtion av mönsterrätten som anses inträda, när en mönstervara med mönsterhavarens samtycke har förts ut på marknaden, och som innebär att mönsterhavaren inte kan åberopa ensamrätten beträf fande senare utnyttjanden av samma vara. I enlighet med vad jag nu har anfört om mönsterrättens territoriella exklusivitet äger sådan konsumtion rum endast inom det land där varan har förts ut på marknaden. Import till annat land, där varan är mönsterskyddad, och annat utnyttjande av varan i det landet kan däremot ske endast med tillstånd av den som innehar
mönsterrätten där. Om en mönsterhavare har ensamrätt inte bara i Sve rige utan också i ett annat land och någon där har inköpt mönsterskyddade varor, som lovligen har förts ut på marknaden, kan således konsumtion inte åberopas när det gäller utnyttjande av varan i Sverige. Det innebär mönster intrång att föra in varorna här i landet utan tillstånd.
Vad utredningen har anfört i fråga om övriga utnyttjandeformer har inte föranlett några erinringar under remissbehandlingen, och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till dessa uttalanden. Jag vill emellertid särskilt framhålla att varje led i en mönstervaras exploatering skall bedömas själv ständigt i mönsterrättsligt avseende. Bortsett från vad som gäller om s.k. konsumtion är sålunda frågan om ett visst led omfattas av ensamrätten i princip oberoende av vad som i detta hänseende gäller om ett annat led. Tillverkning eller import omfattas alltså av ensamrätten även om de till verkade eller importerade varorna t.ex. skall säljas först efter skyddstidens utgång och försäljningen således bli fri.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Skyddets omfattning
Utredningen. Om ett klassificeringssystem begagnas vid mönsterregistre ringen, ligger det enligt utredningen nära till hands att man låter skyddet begränsas till varuslagen inom den klass mönstret kommer att tillhöra. Det kan sägas vara av vikt för industrin att veta vad man får tillverka utan hinder av mönsterrätten. Fabrikanterna bör fördenskull i princip inte behöva undersöka registreringar i andra klasser än dem som det egna till- verkningssortimentet tillhör. Vid de nordiska mönsterkommittéernas över läggningar har man visserligen funnit det önskvärt att införa en begräns ning av skyddets verkan. Man har emellertid enats om att det lämp ligaste är att den åsyftade begränsningen får följa vad registreringssökan- den själv uppger i ansökningen om den vara som han avser med mönstret.
Den registreringsklass till vilken mönstret hänförs skall sålunda enligt för slaget inte få någon omedelbar betydelse för skyddsverkningarna. Utslags givande blir i stället registreringssökandens egen varuuppgift. Bl.a. för att inte begränsningen av skyddet skall bli snävare än vad som påkallas av hänsyn till allmänheten, måste varuuppgiften rimligen få gälla även för näraliggande varuslag, dvs. för »likartade varor». Härigenom undviks även att varuuppgiften behöver göras alltför omfattande till sitt innehåll.
I fråga om det registrerade mönstrets skyddsomfång har man inom de nordiska kommittéerna enats om att använda samma normer som före slås gälla för skillnadskravet som skyddsförutsättning. I lagtext kommer detta till uttryck så, att mönsterrätten innefattar yrkesmässigt utnyttjande av mönstret genom tillverkning man. av varor, som inte väsentligen skiljer sig från det registrerade mönstret. För att markera att likhetskravet är
105
avsett att överensstämma med det skillnadskrav som föreslås som en förut
sättning för registrering, har samma grundbestämning använts, nämligen
»väsentlig skillnad». I fråga om det närmare innehållet i denna bestämning
hänvisar utredningen till sin behandling av skillnadskravet.
Den angivna bestämningen av likhetskravet medför enligt utredningen
att man praktiskt taget slipper alla fall av mönsterrättsliga s.k. bero
endeförhållanden, dvs. fall där skillnadskravet har uppfyllts och
mönsterrätt alltså kan förvärvas men mönstret inte utan särskilt tillstånd
får utnyttjas därför att det faller inom skyddsomfånget för annans mönster
rätt. Detta resultat skulle kunna inträffa, om likhetskravet är mindre omfat
tande än skillnadskravet. Beroendeförhållanden kan visserligen uppstå både
i fråga om patent och inom upphovsrätten. På mönsterområdet gäller emel
lertid inte i samma mån något krav på en kvalificerad skapande insats och
utredningen anser det inte behövligt att ge rum för beroendeförhållanden
utan finner det tvärtom vara fördelaktigt att skyddsomfånget ges en om
fattning som motsvarar skillnadskravet.
Endast i ett avseende har utredningen funnit det nödvändigt att låta ett
beroendeförhållande uppkomma. Det gäller de fall då ett registrerat möns
ter i sin helhet har tagits upp i ett mönster som söks registrerat. Det kan
härvid föreligga väsentlig skillnad mellan mönstren vid den totaljämförelse
som skall göras för tillämpning av skillnadskravet, och denna skyddsförut-
sättning skulle alltså vara uppfylld. Trots detta bör mönsterrätten enligt
utredningen omfatta de fall då ett mönster har utnyttjats på det sättet att
det i sin helhet ingår i ett nytt mönster. I fall av komplexa, dvs. samman
satta, mönster kan följaktligen ett avhängighetsförhållande inte undvikas.
För att göra detta så litet besvärande som möjligt föreslår emellertid utred
ningen att mönster som innehåller ett mönster som redan är registrerat för
annan inte får registreras, utan att innehavaren av det registrerade mönstret
ger sitt tillstånd. Förhållandet bör således bli reglerat redan på registre-
ringsstadiet. Därigenom minskar de olägenheter som annars skulle upp
komma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av skyddets verkan med
avseende på olika varuslag godtas i allmänhet av remissinstanserna. Svenska
patentombudsföreningen delar utredningens uppfattning att klassificeringen
av en mönsterskyddsansökan inte skall ha någon omedelbar betydelse för
skyddets omfattning och att den viktigaste bedömningsgrunden i stället
bör vara sökandens varuuppgift. Även patent- och registreringsverket anser
den föreslagna avgränsningen rimlig. Ämbetsverket anser det emellertid
önskvärt med ett uttalande om att registreringsmyndighetens granskning
i huvudsak får begränsas till att avse den registreringsklass till vilken
mönstret hänförs. Om sökanden vill att granskningen eller skyddet skall
avse också annan klass, bör han alltså ange till vilka klasser han anser att
4*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168
varan kan hänföras samt erlägga den högre avgift en sådan utvidgning medför. Detta gäller i särskilt hög grad ornament men kan få betydelse ock så för andra mönster. EIF kan däremot inte ansluta sig till utredningens ståndpunkt, att sökanden vid registrering skall lämna uppgift om de varu grupper för vilka han söker skydd. Formgivarens kunskap om för vilka varuslag ett ornament i och för sig skulle passa kan av naturliga skäl vara begränsad. Han kan alltså lätt råka ut för att någon under åberopande av registreringsansökningens innehåll använder ornamentet för en vara om vars existens formgivaren vid ansökningen var okunnig men som han själv klart skulle ha tagit med i ansökningen om han känt till den. Även Konst industriskolan i Göteborg anser det väsentligt att ett mönster kan skyddas totalt. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser att ökad klarhet och precisering vinns om begreppet »likartade varor» anknyts till någon form av s.k. klasslista.
Beträffande s k y d d s o in f å n g e t har utredningens uppfattning, att det bör råda korrespondens mellan skillnadskravet och likhetskravet, vun nit uttryckligt gillande av hl.a. Svenska patentombudsf öreningen och patentoch registreringsverket samt i övrigt lämnats utan erinran av flertalet re missinstanser. Näringsfrihetsrådet framhåller emellertid, att det registre rade mönstret inte i rättstillämpningen får ges så stort skyddsomfång, att den bakomligande tekniska idén faktiskt kan komma att skyddas. En varu- utformning bör vidare enligt rådets mening falla utanför mönsterskyddet, så snart den någorlunda tydligt skiljer sig från det registrerade mönstret. Mot utredningens förslag uttalar sig endast NO, som önskar att likhetskravet modifieras, förslagsvis genom att väsentlighetsrekvisitet utgår.
Vad utredningen uttalat om s.k. mönsterrättsliga beroendeförhål landen har inte föranlett erinringar under remissbehandlingen. Med de lösningar utredningen har föreslagit uppnår man enligt patent- och registre ringsverket den fördelen att beroendeförhållanden blir reglerade redan på registreringsstadiet.
Försvarets civilförvaltning erinrar om att handlingar som upprättats hos sådan myndighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen enligt 9 § upphovsrättslagen inte är föremål för upphovsrätt. Denna undantags regel torde gälla även ritningar. I analogi härmed föreslår verket att det i en ny lag om mönster tas in en bestämmelse av innehåll att mönster soin frambragts hos myndighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte skall vara föremål för mönsterrätt.
Departementschefen. Med den begränsning av tillämpningsområdet för den nu gällande mönster lagen som följer av att skydd kan beredas bara för alster inom metallindustrin föreligger inte något behov att ytterligare in skränka mönsterskyddets verkningar till att omfatta bara vissa bestämda varuslag. Ett registrerat mönster ger således f.n. ett totalt
Kungl. Maj:ts proposition nr i68 år 1969
107
skydd mot efterbildningar inom hela metallindustrins område. Läget blir
emellertid ett annat när man, som nu föreslås, utvidgar mönsterskyddet
till att gälla inom samtliga industrigrenar. Jag är i princip ense med ut
redningen om att skyddet enligt den nya lagen bör gälla endast i fråga om
vissa från början bestämda varuslag. Att som ett par remissinstanser har
förordat låta skyddet bli totalt och gälla alla tänkbara varuslag skulle
enligt min mening föra för långt. Ett sådant system skulle nämligen kunna
få inte obetydliga konkurrensbegränsande verkningar, samtidigt som det
skulle innebära att man sträckte mönsterskyddet betydligt längre än som
betingas av önskemålet att stimulera till nyskapande på mönsterområdet
och bereda mönsterhavarna ett rimligt mått av trygghet och säkerhet.
En sådan avgränsning av skyddsomfånget som det här gäller kan åstad
kommas på olika sätt. Som utredningen har framhållit kan det ligga nära
till hands att utnyttja ett klassificeringssystem och låta skyddet omfatta
endast varor inom den klass som mönstret kommer att tillhöra. Ett sådant
system skulle visserligen underlätta för formgivare och fabrikanter att göra
sig underrättade om huruvida en registrering föreligger som hindrar dem
att utnyttja ett visst mönster för en bestämd vara eller grupp av varor. Å
andra sidan skulle metoden sannolikt ofta leda till en sakligt olämplig av
gränsning av skyddsomfånget. Av praktiska skäl måste klassindelningen
bli i viss mån schematisk och antalet klasser begränsat. Att låta skydds
omfånget följa klassindelningen kan därför lätt leda till att skyddet sträcks
längre än som är sakligt motiverat och t.o.m. kanske längre än sökanden
egentligen avsett. Omvänt kan det tänkas att sökandens bristande förtro
genhet med klassificeringssystemet medför att ett mönster klassas på så
dant sätt att vissa varor i direkt strid med sökandens intentioner faller utan
för skyddsområdet enbart på den grund att de formellt tillhör en annan
klass.
Den principiellt riktigaste metoden, som också torde vara bäst ägnad att
leda till materiellt tillfredsställande resultat i de enskilda fallen, synes vara
att det läggs i sökandens hand att bestämma vilka varuslag han vill att
skyddet skall omfatta. Detta är också utredningens ståndpunkt, vilken har
vunnit gillande av flertalet remissinstanser. Förslaget innebär, att registre
ring skall ske inte för varor eller varuslag tillhörande viss klass utan för
de varor eller varuslag som sökanden har angett i sin ansökan och att
skyddet därefter skall omfatta de varor för vilka registrering har skett.
Jag finner en sådan ordning ändamålsenlig och biträder förslaget.
Denna lösning innebär att det inte får någon rättslig betydelse i fråga
om skyddsomfånget till vilken klass ett registrerat mönster hänförs. En
annan sak är att man i praktiken bör kunna räkna med att det normalt
skall råda överensstämmelse mellan det rättsliga skyddsomfånget och
mönstrets klassificering. Den som vill utnyttja ett mönster för en viss vara
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
108
bör med andra ord kunna vinna ett rimligt mått av säkerhet även om han
inskränker sina undersökningar till att gälla registreringar inom den klass
varan tillhör. En förutsättning är givetvis att man får ett efter varusorti
menten på marknaden väl anpassat klassificeringssystem och att detta
tillämpas på ett förnuftigt och smidigt sätt. Uppenbart är att registrerings-
myndigheten vid klassificeringen bör fästa stort avseende vid sökandens
egna önskemål och synpunkter.
Patent- och registreringsverket har i detta sammanhang uppmärksammat
vissa frågor som sammanhänger med nyhetsgranskningens omfattning. En
ligt verket bör denna granskning kunna i huvudsak begränsas till att gälla
registreringar och ansökningar inom den klass till vilken sökanden hänför
mönstret. En utvidgning av granskningen till att omfatta andra klasser
bör ske bara om sökanden uttryckligen begär det och erlägger den högre
avgift som utvidgningen medför.
Jag är inte beredd att nu i detalj ta ställning till frågor om granskningens
omfattning. Dessa kommer att regleras i den tilltänkta tillämpningskun-
görelsen till den nya lagen. I princip bör det visserligen åligga sökanden
att ange till vilka varuklasser mönstret enligt hans mening skall hänföras
men det ankommer ytterst på registreringsmyndigheten att avgöra klassi-
ficeringsfrågan med ledning av sökandens varuuppgift. Sedan myndigheten
bestämt till vilka klasser mönstret skall hänföras, måste granskningen
givetvis omfatta dessa klasser. Eftersom det emellertid enligt förslaget i
princip skall gälla ett krav på absolut nyhet, kan man inte uppställa någon
kategorisk regel om att granskning aldrig behöver ske inom andra klas
ser. I gränsfall torde det vara oundvikligt att granskningen utvidgas. Som
patent- och registreringsverket har antytt blir frågan om granskningens
omfattning särskilt av betydelse när det gäller ornament. Om sökanden
uttryckligen begär granskning också inom annan klass, bör hans önskemål
efterkommas. Oavsett om en utvidgad granskning sker på myndighetens
initiativ eller på sökandens begäran, skall givetvis avgifterna bestämmas
med utgångspunkt från det antal klasser som granskningen omfattar.
Inom ramen för den bestämning av skyddets omfattning som ligger i
begränsningen till vissa angivna varor uppkommer fråga om skydds-
omfånget, dvs. huruvida registreringen skall skydda bara mot utnytt
jande av mönster som helt överensstämmer med det registrerade mönstret
eller om skyddet också i någon utsträckning skall omfatta sådana mönster
som företer på visst sätt bestämd likhet med det registrerade. Utredningen
har stannat för det senare alternativet. Dess förslag innebär att man vid
fastställande av likhetskravet använder samma normer som när det gäller
att fixera skillnadskravet. Skyddet skall alltså enligt förslaget omfatta också
mönster som inte väsentligen skiljer sig från det registrerade mönstret.
Utredningens ståndpunkt i detta hänseende har vunnit allmän anslutning-
under remissbehandlingen. Också för egen del ansluter jag mig till för
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
109
slaget, som från både praktiska och principiella synpunkter synes leda till
en naturlig och lämplig avgränsning av skyddsomfånget. Att skyddet ut
sträcks till att omfatta också mönster som inte helt överensstämmer med
men dock företer påtagliga likheter med det registrerade synes nödvändigt
för att mönsterrätten skall få erforderlig styrka och på ett effektivt sätt
kunna tillgodose de ändamålssynpunkter som bär upp mönsterskyddslag
stiftningen. Jag finner det också lämpligt att likhetskravet korresponderar
mot det skillnadskrav som enligt förslaget skall utgöra en skyddsförutsätt-
ning. Som utredningen har påpekat medför dess förslag bl.a. den fördelen,
att man på mönsterområdet slipper praktiskt taget alla fall av s.k. beroen
deförhållanden, dvs. fall då visserligen skillnadskravet är uppfyllt
men mönsterhavaren ändå inte kan utnyttja mönstret utan tillstånd av an
nan mönsterhavare med vars registrerade mönster det nya mönstret företer
likheter. Sådana beroendeförhållanden, med de olägenheter de för med sig
för både mönsterskapare och fabrikanter, skulle kunna uppkomma om
kravet på likhet vid bestämmande av skyddsomfånget sätts lägre än kravet
på skillnad som skyddsförutsättning. De skäl som utredningen har anfört
mot att på mönsterområdet ge rum för sådana beroendeförhållanden finner
jag övertygande. Utredningens ståndpunkt medför bl.a. ökad säkerhet för att
ett mönster som efter verkställd nyhetsgranskning vinner registrering också
kan utnyttjas av mönsterhavaren utan att denne riskerar att begå intrång
i annans mönsterrätt — under förutsättning givetvis att nyhetsgranskningen
har varit effektiv och fullständig. Detta bidrar uppenbarligen till att stärka
mönsterrättens förmögenhetsrättsliga värde.
Som utredningen har framhållit torde man emellertid inte kunna und
vika ett bestämt slag av beroendeförhållanden. Om ett mönster i sig har
upptagit ett tidigare registrerat mönster kan det visserligen föreligga så
väsentlig skillnad mellan de båda mönstren vid den totaljämförelse som
skall ske vid prövningen av registreringsansökningen att skillnadskravet
kan anses uppfyllt. Som exempel har utredningen nämnt, att ett klubb
märke, som åtnjuter skydd, anbringas på en klubbjacka för vilken mönster
skydd därefter söks. Enligt utredningen bör den tidigare mönsterhavaren i
princip åtnjuta skydd mot att hans mönster utnyttjas på detta sätt. Den
lösning av problemet som utredningen har föreslagit innebär, att ett mönster,
som i sig har tagit upp ett tidigare för annan registrerat mönster i dess
helhet, inte får registreras utan tillstånd av den som innehar rätten till det
sistnämnda mönstret. Att beroendeförhållandet på detta sätt blir reglerat
redan på registreringsstadiet finner jag i likhet med patent- och registre
ringsverket vara en fördel. Jag vill därför biträda utredningens förslag i
denna del. Den regel som utredningen har föreslagit bör enligt min mening
gälla också det fallet att ett mönster i sig har upptagit ett mönster som inte
väsentligen skiljer sig från ett tidigare registrerat mönster, dvs. ligger inom
det äldre mönstrets skyddsomfång.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
no
Jag delar helt näringsfrihetsrådets uppfattning att skyddsomfånget inte får ges en sådan utformning att en bakomliggande teknisk idé faktiskt kan komma att skyddas. I detta hänseende vill jag hänvisa till vad jag har anfört i det föregående vid behandlingen av frågan om en särskild undan tagsregel för sådana fall som avses i näringsfrihetsrådets yttrande. Som framgår av vad jag därvid har uttalat förblir mönsterskyddet enligt mitt förslag ett rent utseendeskydd.
En remissinstans har föreslagit att mönster som frambragts hos myn dighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte skall vara före mål för mönsterrätt och har härvid hänvisat till bestämmelserna i 9 § upp hovsrättslagen, enligt vilken handlingar som upprättats hos sådan myn dighet inte är föremål för upphovsrätt. De skäl som har föranlett denna bestämmelse och som nära sammanhänger med principen om allmänna handlingars offentlighet gör sig emellertid inte gällande på samma sätt på mönsterområdet. Det ligger betydligt närmare till hands att här dra en parallell med förhållandena på patentområdet. Någon inskränkning i möj ligheten att få patent på uppfinningar som har gjorts hos myndighet gäller emellertid inte enligt PatL, som i den delen överensstämmer med tidigare gällande rätt. Jag finner inte heller anledning att från den nya mönster skyddslagens tillämpningsområde göra undantag för mönster som har ska pats hos statlig eller kommunal myndighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Skyddstiden
Gällande rätt. Enligt gällande ML omfattar skyddet för registrerat mönster en tid av fem år, räknat från den dag då ansökningen inkom till registre- ringsmyndigheten. De flesta främmande länder har en skyddstid av mellan tio och femton år. I Danmark och Norge är tiden maximalt femton år, upp delad på treårsperioder.
Utredningen. Den som har framställt ett mönster och därefter satsar på att utnyttja mönstret affärsmässigt måste enligt utredningen kunna räkna med att inte bara få igen nedlagda initialkostnader utan också njuta någon vinst av verksamheten. Det måste löna sig att framställa nya mönster och tillverka nya mönstervaror för att nyskapande på området skall sti muleras. Utredningen finner det uppenbart att en femårig skyddstid är för kort. För utredningen har valet stått mellan tio och femton år. Å ena sidan framträder intresset av att mönsterrätten inte hämmar utvecklingen för andra företagare. Å andra sidan är en längre skyddstid ägnad att ge mönsterrätten en starkare position. Härigenom skapas bättre underlag för att låta mönsterrätten ersätta upphovsrätten, när det gäller alster inom gränsområdet mellan de båda skyddsformerna. På det nordiska planet har det visat sig, att en kompromiss måste åstadkommas mellan dem som har
förordat ett tioårigt skydd och andra som har rekommenderat en skyddstid
av tjugo år. De nordiska mönsterrättskommittéerna har därför enats om
att föreslå en längsta mönsterskyddstid av femton år, uppdelad i femårs
perioder. Enligt förslagen skall således en mönsterregistrering gälla till dess
fem år har förflutit från den dag då ansökan om registrering gjordes och
därefter kunna på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.
För att motverka slentrianmässiga förnyelser och för att markera, att
förnyelse bör begäras endast när det är företagsekonomiskt motiverat —
och således i regel inte i vad man kan kalla förråds- eller defensivsyfte —-
förordar utredningen, att Kungl. Maj :t fastställer förnyelseavgifter enligt
en i förhållande till registreringsavgiften stigande skala.
Remissyttrandena. Förslaget om en utsträckning av mönsterskyddstiden
från fem till femton år biträds av överintendenten och chefen för national
museum. Även Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle och
Svenska patentombudsföreningen godtar uttryckligen förslaget.
Med tanke på att det föreslagna generella mönsterskyddet är en nyhet
för svenska förhållanden förordar Svea hovrätt i första hand, att mönster
registrering skall gälla under fem år med rätt till förnyelse för ytterligare
en femårsperiod eller således under sammanlagt högst tio år. Med hänsyn
till vikten av att nordisk enighet uppnås har hovrätten dock intet att erinra
mot en skyddstid av sammanlagt femton år, om övriga nordiska länder
går på denna linje. Försvarets civilförvaltning anser att den föreslagna
skyddstiden är för lång. Civilförvaltningen finner det inte tillfredsställande
att ett monopol beviljas för så lång tid för mönster som inte fyller några
som helst krav på tekniska eller konstnärliga meriter. Sveriges juvelerare-
och guldsmedsförbund framhåller däremot att den föreslagna skyddstiden
är för kort för exempelvis bestickmodeller. Förbundet nämner att några
av de bästa och i dag mest sålda bestickmodellerna är mer än 30 år gamla.
Kostnaderna för verktygs- och lanseringsinvesteringar är mycket höga i
fråga om sådana artiklar och det tar lång tid att tillverka verktygen.
Svea hovrätt understryker, att man i möjligaste mån bör undvika för
nyelser i »förråds- eller defensivsyfte» och att förnyelseavgifterna därför
bör fastställas enligt en tämligen kraftigt stigande skala. Liknande syn
punkter uttalas av näringsfrihetsrådet. Statens pris- och kartellnåmnd anser
att kraven vid förnyelse av registrering inte får ställas för lågt. Det bör enligt
nämndens mening föreligga en klart påvisbar företagsekonomisk motivering
för utsträckning av skyddstiden utöver fem år. Annars kan förlängning av
skyddet komma att tillgodose enbart ett defensivsyfte.
Departementschefen. Frågan om skyddstidens längd är ett av de vik
tigaste spörsmålen vid en revision av mönsterlagstiftningen. F.n. gäller
en skyddstid av fem år från den dag då registreringsansökningen gjordes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
111
Den kan inte förlängas. I Danmark och Norge är skyddstiden maximalt femton år, uppdelad på treårsperioder. Utredningens förslag, att skydds tiden skall bestämmas till fem år med möjlighet till förlängning för ytter ligare två femårsperioder, eller således till maximalt femton år, har till styrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet av remiss instanserna. Även jag vill med hänvisning bl.a. till intresset av att stimulera till nyskapande på mönsterområdet och till önskemålet att få nordisk rätts likhet på området ansluta mig till förslaget. Mönsterregistrering skall alltså enligt vad jag föreslår gälla intill dess fem år har förflutit från ansöknings- dagen men på begäran kunna förnyas för ytterligare två femårsperioder. Jag kan i likhet med vissa remissinstanser instämma i utredningens ut talande om vikten av att förnyelse sker endast när detta är företagseko nomiskt motiverat. Förnyelseavgifterna bör därför bestämmas enligt en progressiv skala och till sådana belopp att man i görligaste mån undgår förnyelse i förråds- eller defensivsyfte.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Arbetstagarmönster
Utredningen. I gällande mönsterlag finns inte någon bestämmelse om rätten till mönster, som har framställts av en arbetstagare i hans anställ ning eller av en uppdragstagare på beställning av annan (arbetstagarmöns ter). Utredningen anser också att bestämmelser om rätten till arbetstagar mönster inte hör hemma i mönsterskyddslagen utan lämpligen bör, efter förebild i lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar, finna sin plats i en särskild lag. Regleringen bör enligt utredningen samordnas med lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar och med upphovs rättens bestämmelser. De nordiska kommittéerna är ense om att frågan bör göras till föremål för särskild utredning.
I fråga om arbetstagarmönster är således innebörden av utredningens förslag, att rätten till mönster tillkommer mönsterskaparen, att dennes arbetsgivare eller uppdragsgivare måste träffa avtal om förvärv av mönstret för att få rätten till detta och att även ersättningsfrågan får regleras genom avtal.
Remissyttrandena. Utredningens förslag om en särskild utredning rö rande frågan om rätten till mönster, som framställts av en arbetstagare i hans anställning, tillstyrks så gott som allmänt. Försvarets civilförvalt ning, Sveriges advokatsamfund och RF betonar vikten av att utredningen bedrivs så snabbt att lagförslag kan föreläggas riksdagen för behandling samtidigt med förslaget till ny mönsterskyddslag. Enligt LOs mening bör man först pröva vägen med överenskommelser mellan arbetsmarknadens organisationer, liknande dem som redan finns beträffande rätten till ar
113
betstagares uppfinningar. Om det skulle visa sig att denna väg inte är
framkomlig bör frågan enligt LO utredas särskilt. Liknande synpunkter
framförs av TCO. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län
anser att saken kan ställas på framtiden, eftersom mönsterskaparen och
hans arbetsgivare har frihet att avtala om förvärv av mönstret och om de
ekonomiska villkoren härför. Svenska industriens patentingenjörers för
ening uttalar att i nuvarande tillämpning — i överensstämmelse med den
allmänna arbetsrättens principer och uttalandena i 1916 års mönsterlag
förslag — tjänsteförhållandet för en anställd designer torde, om inte annat
har avtalats, anses i sig innebära ett generellt avtal om att mönsterrätten
skall tillkomma arbetsgivaren, varvid formgivarens lön normalt anses utgöra
ersättning för arbetsresultaten.
Några instanser kritiserar utredningens uttalande om innebörden i före
varande hänseende av utredningsförslaget. Sveriges advokatsamfund anser
det vara alltför kategoriskt och onyanserat. Frågan vem som skall bli
ägare till ett mönster, som en arbetstagare har frambragt i sin tjänst, må
hända som ett direkt resultat av honom lämnat uppdrag, måste bedömas
med hänsyn till samtliga omständigheter, som har samband med anställ
ningen. I de fall då det enligt nu gällande lag anses klart att ett mönster
som en arbetstagare har frambragt, vare sig det kan anses utgöra ett
skyddat verk eller inte, skall tillkomma hans arbetsgivare, bör enligt sam
fundets uppfattning den omständigheten att mönstret kan skyddas enligt
den nya lagen inte medföra att arbetsgivaren går miste om rätten till
mönstret. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges
industriförbund anser att utredningens uttalande strider mot vedertagen
arbetsrättslig uppfattning. I ett av utredningen (s. 166) refererat uttalande
av auktorrättskommittén framhålls att inom vissa anställningsförhållanden
tjänsteavtalet i regel torde innebära, att upphovsmannen till arbetsgivaren
överlåter hela sin förfoganderätt till de arbeten han skapar i anställningen.
Enligt organisationerna äger detta uttalande alltjämt giltighet. Frågan om
rätten till arbetstagarmönster kan inte ses som ett isolerat spörsmål utan
bör lösas under beaktande även av förhållandena på närliggande områden,
t.ex. inom upphovsrätten. Organisationerna förutsätter därför att det av
mönsterskyddsutredningen gjorda uttalandet tillrättaläggs i det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
uttalar att få arbetsavtal torde inrymma uttrycklig reglering av avtalspar
ternas rättigheter i denna fråga. Att som utredningen utgå från att mönster
rätten vid sådant förhållande alltid skall tillkomma mönsterskaparen bör
inte komma i fråga. I stället bör lagen om rätten till arbetstagares uppfin
ningar i tillämpliga delar kunna göras analogiskt tillämplig i mönsterrätts
liga frågor. Om utformningen av mönster för ett företags räkning är en
arbetstagares huvudsakliga verksamhetsområde — exempelvis för en chef
designer — är det knappast rimligt att därvid framkomna mönster skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
vara arbetstagarens privategendom, som företaget inte skall kunna utnyttja tvångsvis. Enligt försvarets civilförvaltning föreligger det en väsentlig skill nad mellan rätten till mönster och rätten till uppfinningar. I fråga om de senare görs i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar en uppdelning av uppfinningarna i olika kategorier med olika möjligheter för arbetsgiva ren att förvärva rätt till uppfinningarna. En sådan uppdelning finner äm betsverket inte vara möjlig i fråga om mönster, eftersom varje anställd som har att konstruera en produkt måste ge denna en form. Den formgiv ning som utredningen närmast har avsett torde vara sådan som åstadkoms av särskilda formgivare. Dessa anställs eller anlitas av en tillverkare för att ge en tilltalande form åt tillverkarens produkter. Det har ofta fram hållits att däremot ingen anställs för att uppfinna. En uppfinning anses oftast vara en prestation utöver vad som åligger arbetstagaren enligt anställ ningsavtalet. Vad en formgivare åstadkommer blir enligt arbetsrättens reg ler arbetsgivarens egendom och civilförvaltningen anser inte att man har anledning att genom särskild lagstiftning göra avsteg från denna princip.
Departementschefen. Till skillnad från vad som gäller i fråga om uppfin ningar finns inte några bestämmelser om rätten till mönster som har fram ställts av en arbetstagare i hans anställning eller av en uppdragstagare vid fullgörande av uppdraget, s.k. arbetstagarmönster. Med hänsyn till det snävt begränsade tillämpningsområdet för gällande lag om mönster torde frågan hittills också ha varit av underordnad praktisk betydelse. Man har därför få hållpunkter för vad som idag kan anses vara gällande rätt på området.
Med ett sådant utvidgat mönsterskydd som nu föreslås framträder på ett helt annat sätt det praktiska intresset av att frågan om arbetstagarmönster blir löst. Det gäller emellertid här inte i första hand en mönsterrättslig fråga utan ett spörsmål som måste besvaras från arbetsrättsliga utgångspunkter och med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser. Att mönster- skyddsutredningen har avstått från att inom ramen för sitt uppdrag lägga fram förslag till en reglering av frågan framstår mot denna bakgrund som följdriktigt. Utredningen har emellertid härvid utgått från att frågan om arbetstagarmönster skall bli föremål för särskild utredning och att en eventuell lagstiftning samordnas med lagstiftningen om rätten till arbets tagares uppfinningar och med en motsvarande lagstiftning på det upphovs- rättsliga området.
Önskemålet om särskild utredning har vunnit stöd hos åtskilliga remiss instanser. Jag vill inte heller utesluta att det kan visa sig nödvändigt att låta utreda frågan med sikte på att få till stånd en särskild lagstiftning i ämnet. Av flera skäl anser jag emellertid att tiden ännu inte är mogen här för. Som utredningen har framhållit bör en sådan lagstiftning samordnas med bl.a. lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Frågan om revision av 1949 års lagstiftning på detta område har nyligen varit
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
115
föremål för utredning. Det lagförslag som lades fram år 1964 (SOU 1964:
49) blev emellertid hårt kritiserat, och det torde inte kunna läggas till grund
för lagstiftning. Vid Nordiska rådets 16 :e session i Oslo i februari 1968 an
togs en rekommendation till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och
Sverige att ta upp överläggningar med sikte på att få till stånd enhetlig lag
stiftning om arbetstagares uppfinningar och därvid lägga den gällande svens
ka lagstiftningen till grund för förhandlingarna. Rekommendationen har för
anlett initiativ till förnyade nordiska departementsöverläggningar. Enligt
min mening bör resultatet av dessa överläggningar avvaktas, innan frågan
om arbetstagarmönster tas upp. Härtill kommer att man ännu saknar
underlag för att bedöma hur en lagstiftning på detta område bör utformas
inom ramen för en mönsterskyddslag med så generell räckvidd som nu före
slås. Först sedan den nya lagen har varit i tillämpning någon tid kommer
ett tillräckligt erfarenhetsmaterial att vara tillgängligt.
Det avgörande skälet för mitt ställningstagande ligger emellertid på ett
annat plan. Både på patentområdet och på mönsterområdet synes hithöran
de frågor lämpa sig väl för en reglering på frivillighetens väg genom över
enskommelser mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Den i prin
cip dispositiva karaktären av 1949 års lag om rätten till arbetstagares upp
finningar har också utnyttjats för sådana överenskommelser, som till viss
del satt lagens bestämmelser ur spel. Något hinder att frågan om arbets
tagarmönster regleras på motsvarande sätt föreligger givetvis inte, och jag
anser att den vägen bör prövas i första hand. Sedan numera kollektivavtal
kan slutas också för statliga tjänstemän, kan en avtalsmässig reglering i
princip ske över hela fältet. Jag fäster stor vikt vid att de två största
arbetstagarorganisationerna, LO och TCO, i sina yttranden har förordat att
det tills vidare lämnas åt arbetsmarknadens parter att lösa frågan om arbets
tagarmönster genom frivilliga överenskommelser. Först om det visar sig
omöjligt att på denna väg nå en tillfredsställande lösning, är jag beredd att
ta upp frågan om en utredning.
Hur rättsläget kommer att gestalta sig, om eller så länge frågan om rätten
till arbetstagarmönster inte blir löst vare sig genom överenskommelser på
arbetsmarknaden eller lagstiftningsvägen är som jag redan har antytt ovisst.
Uppenbart är emellertid att tillkomsten av den nya mönsterlagen inte i och
för sig medför någon ändring i förhållande till vad som gäller redan nu
i fråga om mönster inom metallindustrin. En annan sak är, att den nya
lagstiftningen innebär en väsentlig utvidgning av det område inom vilket
frågan får praktisk betydelse.
Det finns inte anledning att här gå närmare in på spörsmålet om inne
börden av gällande rätt. Det måste besvaras med tillämpning av allmänna
arbetsrättsliga regler. Den principiella utgångspunkten måste emellertid
vara, att det primärt är mönster skaparen som innehar rätten till sin ska
pelse. Såtillvida gäller också här den grundsats som i fråga om arbetstagares
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
uppfinningar har kommit till uttryck i 2 § första stycket 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar, och så långt är jag alltså ense med utredningen. Därmed är emellertid inte sagt att det måste förutsättas ett uttryckligt avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren för att rätten i ett enskilt fall i stället skall anses tillkomma den förre. Speciellt när det gäller särskilt anställda formgivare ligger det nära till hands att i själva tjänste avtalet intolka en rätt för arbetsgivaren att utan särskilt medgivande av den anställde och normalt utan annan ersättning än som inryms i dennes löne förmåner tillgodogöra sig resultaten av den anställdes mönsterskapande verksamhet. I vissa fall kan dock omständigheterna vara sådana att arbetsgi varen visserligen bör anses ha rätt att omedelbart på grund av anställnings förhållandet inträda i arbetstagarens rätt till mönstret men endast under förutsättning att han utger skälig ersättning. För dessa bedömanden bör de principer som ligger till grund för den legislativa och avtal smässiga regleringen i fråga om rätten till arbetstagares uppfinningar kunna tjäna till ledning. Det är dock inte möjligt att ställa upp några allmängiltiga regler. Spörsmålet får lämnas till rättstillämpningen att avgöras från fall till fall under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter.
Skydd mot s.k. slavisk efterbildning
Utredningen. I utländsk rätt behandlas på sina håll som ett särskilt spörs mål frågan om skydd mot vad man har kallat för slavisk efterbildning.
Härmed avses ett skydd mot mycket närgånget efterbildande av annans arbetsresultat, bl.a. när det gäller en varas utformning, varvid några forma liteter i form av registrering, deponering e.d. inte behöver iakttas för att skydd skall åtnjutas och skyddet inte heller förutsätter att något egentligt nyhetskrav är uppfyllt. För utredningen har frågan aktualiserats vid olika tillfällen genom framställningar från representanter för textilindustrin.
Det ter sig från allmän synpunkt ändamålsenligt, framhåller utredningen, att man inom speciallagstiftningen, dvs. lagarna om patent, upphovsrätt, varumärkesrätt och mönsterrätt, söker tillvarata det intresse av skydd mot efterbildande som kan föreligga på dessa områden och samtidigt förutsätter att någon kompletterande generell bestämmelse inte skall gälla. En sådan ordning innebär t.ex. att mönster, som inte är registrerat — på den grund att det inte uppfyller mönsterskyddsförutsättningarna, att ansökan om registrering inte har gjorts eller att skyddstiden har löpt ut — är fritt till allmänt begagnande som förebild vid varutillverkning, såvida inte annan speciallagstiftning lägger hinder i vägen därför. Även ett slaviskt efterbil dande av sådant mönster skulle således vara tillåtet. Vissa fall av slaviskt efterbildande kan emellertid enligt utredningen te sig stötande, även om objektet inte är föremål för någon skyddsrätt enligt speciallagstiftningen.
Utredningen har övervägt alt föreslå en alternativ skyddsform, där
117
skyddet skulle uppnås genom att mönstret — eller den färdiga varan —
deponeras hos offentlig myndighet, innan den förs ut på marknaden eller
genom att det på annat sätt förs bevisning om när produkten förs ut på
marknaden. Skyddet skulle rikta sig bara mot efterbildande i egentlig me
ning och gälla under bara sex månader eller högst ett år. Från branschhåll
har framhållits som önskvärt att någon fordran på nyhet inte skall gälla.
Detta utgör emellertid enligt utredningen en brist från mönsterrättslig syn
punkt. Mönsterskyddet bör framför allt uppmuntra nyskapande insatser,
och det kan därför inte gärna godtas att ensamrätt till en känd formgiv
ning skall ges åt den som först har börjat exploatera formgivningen. I fall
då en utvecklande insats vid formgivningen inte föreligger tillgodoses konsu
menternas intressen bäst genom en obunden konkurrens, i sina former
reglerad från de speciella synpunkter som bär upp lagstiftningen mot
illojal konkurrens. Utredningen åberopar också bevissvårigheter när det
gäller påståenden om olovlig efterbildning. Det synes utredningen mindre
önskvärt att man har att göra med mer än en mönsterskyddsform och även
utredningen avvisar därför tanken på att för den ifrågavarande skyddsord-
ningen ställa upp samma nyhetskrav som skall gälla för erhållande av
mönsterskydd.
Utredningen anser sig på grundval av dessa överväganden inte böra in
passa någon form av skydd mot slavisk efterbildning i det föreslagna möns
terrättssystemet. Utredningen hänvisar i det sammanhanget till möjligheter
na att inom ramen för en eventuellt reviderad lagstiftning om illojal kon
kurrens införa någon form av skydd vid sidan av speciallagstiftningen,
t.ex. för särskilt odiösa fall av efterbildande. En sådan reglering behöver
enligt utredningen inte anses strida mot den föreslagna mönsterrätten eller
grunderna för denna.
Remissyttrandena. Remissinstanserna godtar allmänt att frågan om skydd
mot slavisk efterbildning behandlas inom ramen för lagstiftningen om skydd
mot illojal konkurrens. Patent- och registreringsverket anser att frågan inte
hör hemma i mönsterlagen och betonar att vad som inte är skyddat genom
speciallagarna på området i princip bör vara fritt för allmänt begagnande.
Det är bl.a. just till denna gränsdragning mellan skyddat och fritt som lag
stiftaren har att ta ställning. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisa
tion samt Sveriges industriförbund framhåller att införande av skydd mot
slavisk efterbildning är ett starkt önskemål. Att sådant skydd införs genom
lagstiftningen mot illojal konkurrens är en förutsättning för att Textilrådet
skall kunna godta den föreslagna mönsterlagen.
Utredningen om illojal konkurrens konstaterar att man vid den revision
av den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen i Sverige under de se
naste decennierna som har resulterat i nya lagar och lagförslag om patent,
upphovsrätt, rätt till fotografisk bild samt varumärken och andra känne-
Kungl. Maj:ts proposition, nr 168 år 1969
fecken liar utgått från att något objektskydd inte skall ges i lagstiftningen utöver det skydd som dessa lagar ger. Man har på varje särskilt rättsom råde med beaktande av det samhällsekonomiska intresset vägt intressena av skydd och handlingsfrihet mot varandra. Utredningen anser att denna prin cip bör tillämpas också i fråga om mönster. Detta innebär att objekt, som inte är mönsterskyddade och inte heller skyddas enligt annan speciallag stiftning, är fria till allmänt begagnande som förebilder vid varutillverkning. Inför utredningen om illojal konkurrens har som exempel på särskilt för kastliga efterbildningar nämnts att efterbildningen görs med hjälp av per sonal, som efterbildaren har lockat till sig från tillverkaren av originalvaran, eller att efterbildaren har begagnat sig av bestickning, spioneri eller andra jämförliga metoder. Enligt utredningens uppfattning bör sådana metoder bedömas efter de normer som i olika avseenden begränsar handlingsfri heten, exempelvis de allmänna reglerna om förmögenhetsbrott i brottsbalken och framför allt bestämmelserna i lagen om illojal konkurrens. Även all männa kontraktsrättsliga normer är av betydelse i dessa sammanhang. — I sitt remissyttrande berör utredningen om illojal konkurrens innehållet i sitt numera avlämnade betänkande med förslag till lag mot otillbörlig kon kurrens (SOU 1966:71) och anför.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
I detta förslag vidgas tillämplighetsområdet för lagen betydligt. Sålunda föreslås stadganden mot bestickning och tagande av muta i näringsverk samhet, .vilka är väsentligt mer generellt utformade än motsvarande stad ganden i gällande lag. Vidare föreslås att envar som bereder sig eller för söker bereda sig tillgång till företagshemlighet skall kunna straffas. Detta gäller oavsett om vederbörande är anställd i det företag, som disponerar hemligheten, eller inte. Förslag kommer också att framläggas om att envar som obehörigen använder eller ger annan del av teknisk förebild, vilken anförtrotts honom för utförande av arbete eller för affärsändamål, skall kunna drabbas av ansvar. Teknisk förebild definieras av utredningen såsom föremål efter eller med ledning av vilket varor kan tillverkas eller tekniska yrkesprestationer utföras. Utredningen vill särskilt betona vikten av detta sistnämnda förslag. Enligt detta kan nämligen missbruk av textil- eller konfektionsmönster, som ännu inte kommit ut i den allmänna omsättningen, ofta stävjas. En situation, som utredningen avser, är att en konfektionär låter en textilindustri framställa prover efter hans anvisningar och där efter lägger ut beställningar med ledning av proverna hos andra textil industrier. Ett annat exempel är att ett detaljhandelsföretag, som får de! av en textilfabrikants kollektion på provstadiet innan produktionen kommit i gång, beställer färdiga varor av de enligt dess mening mest attraktiva mönstren hos annan tillverkare än den som, kanske med stora kostnader, i ramställt proverna. I det förra fallet föreligger ett förtroendemissbruk från beställarens sida. Avtalet mellan den textilindustri, som framställt proverna, och beställaren måste nämligen i allmänhet antas bygga på förutsättningen, att den slutliga beställningen, om provet utfaller till belåtenhet, skall göras hos samma textilindustri. Även i det andra exemplet får proverna normalt anses vara anförtrodda detaljhandelsföretaget i ändamål att leda till en slut lig beställning hos det företag, som producerat provkollektionen. Så är na
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
119
turligtvis alltid fallit om uttrycklig överenskommelse därom träffats, men
även om detta inte skett torde denna förutsättning ofta stå klar för båda
parter. Är situationerna de beskrivna blir det alltså, med den definition av
teknisk förebild som utredningen föreslår, möjligt att ingripa mot missbruk
av mönstren inte bara civilrättsligt utan också med stöd av lagen mot otill
börlig konkurrens.
I utredningsförslaget till lag mot otillbörlig konkurrens har intagits eu
allmän bestämmelse av innehåll att i näringsverksamhet inte får vidtas
konkurrensåtgärd, genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts
gentemot konsument eller näringsidkare. Sanktionen mot överträdelse härav
föreslås bli förbud. I enlighet med dess inledningsvis deklarerade princi
piella inställning till frågan om objektskydd för de skilda immaterialrätts-
liga företeelserna anser utredningen om illojal konkurrens att denna all
männa bestämmelse inte skall tillämpas subsidiärt i förhållande till lagen
om mönster. Emellertid kan det tänkas förekomma särskilt förkastliga meto
der vid efterbildning, vilka till sin art är annorlunda än de som behandlas i
befintliga eller föreslagna straffstadganden och som ter sig lika etiskt klan
dervärda som dessa. Utredningen anser att sådana metoder bör kunna för
bjudas med stöd av den allmänna bestämmelsen. Däremot skall det enligt
utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp, vilket
inte fullt når upp till en straffbar eller kontraktsrättsligt otillåten nivå, med
ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt, och sålunda
utverka förbud enligt lagen mot otillbörlig konkurrens. En komplettering
i denna mening av allmänna straffrättsliga eller kontraktsrättsliga normer
och av objektskyddet enligt den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftning-
en harmoniserar inte med intresset av fri konkurrens. Utredningen om
illojal konkurrens anmärker avslutningsvis att den rättstekniska behand
lingen av det immaterialrättsliga ensamrättsskyddet inte är densamma i de
övriga nordiska länderna. Man har inte i något av dessa länder haft ambi
tionen att helt reglera efterbildningsfrågorna inom ramen för speciallag
stiftningen. Följaktligen anses generalklausulen i dessa länders lagar mot
otillbörlig konkurrens i större eller mindre utsträckning kunna tillämpas
på fall av otillbörlig efterbildning, som inte täcks av speciallagstiftningen.
Det är emellertid här fråga endast om historiskt betingade olikheter i fråga
om rättstekniken, som inte behöver leda till skilda materiella resultat.
Departementschefen. Med s.k. slavisk efterbildning brukar förstås mycket
närgånget efterbildande av annans arbetsresultat, bl.a. när det gäller en varas
utformning. Under mönsterskyddsutredningens arbete har bl.a. från textil
industrins sida förts fram önskemål om att vid sidan av mönsterrätten
införs ett av registrering oberoende skydd mot sådana efterbildningar för
fall då mönsterskydd inte kan komma ifråga, exempelvis på den grund att
nyhetskravet inte är uppfyllt. Utredningen har emellertid efter övervägande
av tänkbara möjligheter att tillgodose detta önskemål avvisat tanken att
inpassa någon sådan form av skydd i det föreslagna mönsterrättssystemet, en tanke som utredningen har funnit mindre väl förenlig med allmänna mönsterrättsliga grundsatser. Denna ståndpunkt har vunnit allmän anslut- ning hos remissinstanserna. Jag finner också för egen del att utredningen förebragt övertygande skäl mot att det vid sidan av mönsterskyddet skapas en särskild form av skydd mot slavisk efterbildning.
Vid mitt ställningstagande har jag i likhet med mönsterskyddsutredning- en också beaktat att föreliggande behov av sådant skydd åtminstone i viss omfattning torde kunna tillgodoses inom ramen för lagstiftningen mot illojal konkurrens. I det förslag till lag om otillbörlig konkurrens som utred ningen om illojal konkurrens har lagt fram — och som också har remiss- behandlats — finns en bestämmelse om att den som obehörigen använder eller ger annan del av teknisk förebild, vilken har anförtrotts honom för utförande av arbete eller för af färsändamål, skall kunna ådömas ansvar. En bestämmelse av detta slag torde ge vissa möjligheter att ingripa mot en del fall av missbruk av mönster. Förslaget innehåller också en allmän be stämmelse om att i näringsverksamhet inte får vidtas konkurrensåtgärd ge nom vilken hederlighet och god affärsmoral sätts åsido gentemot konsument eller näringsidkare. Enligt vad utredningen framhåller i sitt yttrande över förslaget till lag om mönster skall denna bestämmelse visserligen i princip inte tillämpas subsidiärt i förhållande till sistnämnda lag, men det kan en ligt utredningen dock tänkas att särskilt förkastliga former av slavisk efter bildning kan förbjudas med stöd av bestämmelsen.
Det är visserligen inte möjligt att nu uttala sig om huruvida detta lagför slag kommer att leda till lagstiftning eller om och i så fall i vilken form bestämmelser av antytt slag kommer att ingå i en ny lagstiftning på om rådet. Förslaget ger dock en anvisning om att de nu aktuella problemen rörande slavisk efterbildning kan få sin lösning inom ramen för en sådan lagstiftning. Alldeles bortsett från de sakliga skäl som kan anföras mot att söka en lösning av dessa problem genom mönsterrättsliga skyddsbestämmel ser, bör uppenbarligen ett slutligt ställningstagande till det berörda lagför slaget inte föregripas. Jag kommer emellertid att ta upp frågan i hela dess vidd i samband med att förslaget om en revision av lagstiftningen mot illo jal konkurrens las upp till slutlig prövning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Skydd för brukskonst
Utredningen. Enligt sina direktiv har utredningen haft i uppdrag att även undersöka frågan om det upphovsrättsliga skyddet för alster av konsthant verk och konstindustri. Vid en samlad bedömning av de upphovsrättsliga och de mönsterrättsliga aspekterna framträder särskilt spörsmålet om den upphovsrättsliga skyddstidens längd och i nära anslutning därtill frågan om de upphovsrättsliga skyddsförutsättningarna. Vidare uppkommer frå
121
gan om upphovsrätten över huvud taget bör äga tillämpning på bruksföre
mål som framställs industriellt i stor skala. Slutligen inställer sig frågan
om det s.k. dubbla skyddet, dvs. hur upphovsrätt och mönsterrätt bör för
hålla sig till varandra.
Den allmänna innebörden av uttrycken konsthantverk och konstindustri
i gällande rätt torde vara tämligen känd, men gränsen mellan de båda
beteckningarna är enligt utredningen flytande och torde dessutom sakna
betydelse i rättstillämpningen. Med hänsyn härtill och då utredningen före
slår en viss förskjutning i förhållande till gällande rätt i frågan om vad
som bör skyddas som alster av konsthantverk och konstindustri, synes det
påkallat att i klarhetens intresse ersätta de båda beteckningarna med en
enda term. Utredningen har stannat för beteckningen b r u k s 1c o n st,
vilken anknyter till motsvarande uttryck i danskt och norskt språkbruk.
Även formgivning som har bestämts mer eller mindre av tekniska eller i
övrigt praktiska ändamål kan enligt utredningen anses som verk av bruks
konst. Det är vanskligt att göra en avvägning mellan ett föremåls halt av
estetiska resp. funktionella element. Enligt utredningen måste i stället
helhetsintrycket i estetiskt hänseende bli avgörande. I praktiken finns dock
anledning räkna med att renodlat funktionell utformning sällan eller aldrig
motsvarar fordringarna på att alstret skall vara konstnärligt och präglat
av upphovsmannens individualitet. Vid varje bedömning på brukskonst
området måste nämligen dessa faktorer vara utslagsgivande. Upphovsrätten
gäller dock självfallet inte för tekniska detaljer av ett skyddat verk och
lämnar än mindre skydd för tekniska idéer. Det behöver således inte befaras
att skyddet för verk av brukskonst får någon hämmande effekt för den
tekniska utvecklingen.
Utredningen berör härefter det brittiska systemet för gränsdragning
mellan vad som skall åtnjuta upphovsrättsligt skydd och vad som endast
skall kunna få mönsterrättsligt skydd. Den brittiska ordningen går i kort
het ut på att serietillverkade produkter, som tillverkas i mer än 50 exem
plar, inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd.
Till förmån för det brittiska systemet talar enligt utredningen att områdena
för upphovsrätt och mönsterrätt hålls i sär på ett praktiskt sätt och att
mönsterrätten får anses vara den naturliga och mest lämpade skydds-
formen för de alster det här gäller. Först genom ett registreringsförfarande
får man den översikt av de skyddade alstren som är av betydelse för
industriföretagen.
Å andra sidan skulle ett införande av det brittiska systemet i svensk rätt
medföra en försämring av det nuvarande skyddet. Det skulle beträffande
alla serietillverkade brukskonstverk innebära en övergång från upphovs
rättsligt skydd, tillgängligt utan iakttagande av några formaliteter, till ett
mönsterskydd som förutsätter registrering. Även de verk som besitter den
yppersta konstnärliga form — t.ex. vissa alster med brukskaraktär inom
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
glaskonsten, vissa produkter på tapet- och textilområdet osv., där den estetiska effekten klart överväger nyttofunktionen — skulle bli utestängda från upphovsrätt. Det brittiska systemet förutsätter vidare många undan tag, vilket gör reglerna svåröverskådliga. Det skulle också kräva kompli cerade övergångsbestämmelser. Slutligen är det enligt utredningen från upp- hovsrättslig synpunkt godtyckligt att låta antalet tillverkade varuexemplar bli bestämmande för tillämplig skyddsform. Av dessa skäl ställer sig utred ningen avvisande till den brittiska ordningen, som inte heller bär väckt något allvarligare intresse utanför samväldesländernas krets.
Den nuvarande regeln om en tioårig upphovsrättslig skydds tid för verk av brukskonst synes enligt utredningen inte ha några före språkare. Skyddstiden bör därför förlängas. Vid bedömningen av frågan om skyddstidens längd bör man väga konstnärernas, producenternas och konsumenternas intressen mot varandra. Från konstnärshåll hävdas att brukskonst inte bör sättas i en särskild upphovsrättslig klass med kortare skyddstid än annan konst. På producentsidan åter har den uppfattningen förts fram att brukskonstskyddet inte bör utformas så att det hindrar and ras självständiga och redliga formgivningsverksamhet och att brukskonst därför inte bör ges lika lång skyddstid som övrig konst. En lång skyddstid anses göra det svårt för industriföretagen att utröna om planerade produk ter överensstämmer med redan förefintliga skyddade alster. Likhet med ett äldre, skyddat verk kan enligt denna uppfattning komma att betraktas som ett bevis för att ett efterbildande har förekommit. Vad konsumentintresset beträffar framhåller utredningen att förbrukarna i allmänhet är intresse rade av att så snabbt som utvecklingen tillåter få del av goda nyheter på bruksvaruområdet och att få köpa de nya varorna till skäliga priser. Utred ningen anser den från konstnärshåll framförda synpunkten förtjäna beak tande av bl.a. den anledningen att gränsen mellan bildkonst och brukskonst i praktiken ofta är flytande. Antagandet att en lång skyddstid skulle skapa svårigheter för industriföretagen och öka fallen av intrång förutsätter en ligt utredningen, att det föreligger risk för att resultatet av ett självstän digt skapande — dvs. ett sådant skapande oberoende av medvetna eller omedvetna förebilder som är ett villkor för upphovsrätt —- skall komma att överensstämma med ett redan skapat verk i sådan grad, att det från objektiv synpunkt kan sägas föreligga intrång i upphovsrätten till detta. Det förutsätter vidare att ett sådant intrång också medför rättsliga på följder, dvs. att god tro i fråga om existensen av det tidigare verket inte skyddar producenten.
Frågan om god tro gäller enligt utredningen närmast de subjektiva betingelserna hos den som påstår sig ha skapat ett visst alster. Så snart han har skapat verket självständigt och oberoende — varvid i upphövs- rättsligt sammanhang bortses från sådant som ämnesval, motiv och idé innehåll, som det alltid är tillåtet att hämta från annat håll -— torde han
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
123
vara fri från påföljd för det intrång i objektiv mening som han kan sägas
ha gjort och dessutom själv åtnjuta upphovsrätt till sitt verk. Även hans
rättsinnehavare torde gå fri från sådana påföljder vid förfoganden över
verket. Har han däremot medvetet efterbildat annans skyddade verk, före-
ligger i regel uppsåt i straff rättslig mening. Är efterbildningen omedveten,
kan oaktsamhet föreligga — låt vara mera sällan av så grov beskaffenhet
som krävs för att straffpåföljd skall inträda.
Blotta likheten med ett äldre skyddat verk kan enligt utredningen ha
ett starkt värde som bevis för att efterbildande har förekommit, när det
gäller verk med påtaglig individuell prägel, men bevisvärdet torde sjunka
med minskad individualitet hos alstret. I regel finns det tillgång till åt
skilliga andra bevisomständigheter, och för att ett efterbildande skall kunna
konstateras måste totalbedömningen av förebragt utredning ge vid handen,
att ett skyddat verk har utnyttjats som förebild.
Utredningen behandlar härefter frågan i vilka fall bestämmelsen i 54 §
UhL om skyldighet för den som i god tro gör intrång i upphovsrätt att utge
skäligt vederlag för utnyttjandet kan vara av betydelse för tillverkarna. Om
någon medvetet eller omedvetet har utnyttjat ett skyddat verk som förebild
och inte har skapat sitt alster självständigt samt därefter överlåter sin för
foganderätt till alstret till en tillverkare, kan denne vara i god tro i fråga
om överlåtarens utnyttjande av en förebild. Till följd av att en efterbild-
ning i realiteten föreligger går tillverkaren dock inte fri från skyldighet
att betala ersättning till den verklige upphovsmannen för sitt utnyttjande
av verket. Sedan han har gjorts uppmärksam på rätta förhållandet äger
han inte heller fortsätta tillverkningen utan överenskommelse med upp
hovsmannen. Om däremot ett dubbelskapande föreligger, blir tillverkaren
inte ersättningsskyldig och han behöver givetvis inte heller upphöra med
tillverkningen.
Ett industriföretag har således ett visst ansvar för att förvärvade alster
inte har tillkommit genom efterbildande av annans skyddade verk. Detta
innebär att viss aktsamhet måste iakttas vid förvärv av brukskonstalster.
Aktsamheten gäller frågan om man kan lita på att den som uppgett sig ha
skapat produkten verkligen har gjort detta självständigt och oberoende.
Även om all rimlig aktsamhet har iakttagits i detta hänseende kan ett
efterbildande ha förekommit, och i så fall undgår fabrikanten inte att utge
ersättning till upphovsmannen för utnyttjandet. Från allmän synpunkt in
nebär denna lösning enligt utredningens mening en godtagbar avvägning.
Sannolikheten för dubbelskapande, dvs. att två oberoende av varandra
skapade produkter sammanfaller till utseendet i sådan grad att man objek
tivt sett kan tala om intrång, är enligt utredningen större när det gäller
bruksföremål än i fråga om bildkonst. I det förra fallet är nämligen verk
samheten mer eller mindre bunden av funktionella hänsyn — liksom ibland
även av en moderiktning — varav följer att variationsmöjligheterna inte
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
är så många som när det gäller skapande på den fria konstens område. I vilken utsträckning dubbelskapande av brukskonstalster kan förekomma beror av vilka krav på originalitet och individuell prägel man ställer upp för att ett alster skall tilläggas karaktär av konstnärligt verk. Risker för dubbelskapande bör enligt utredningens mening motverkas. För erhållande av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet bör därför krävas att pro dukten tack vare en individuell utformning inte riskerar att framkomma också genom annans självständiga skapande. Denna skyddsförutsättning sammanfaller enligt utredningen med det krav på att verket skall vara präglat av upphovsmannens individualitet som emellanåt uttrycks så att en viss »verkshöjd» måste föreligga. Vid bedömandet av den individuella prägeln bör hänsyn tas till samtliga omständigheter i fallet, varvid exem pelvis sådana faktorer som konstnärlig utbildning, konstnärligt syfte osv. kan ha en viss om ock föga avgörande betydelse.
Vad angår frågan om skyddstidens betydelse för prissättningen anser utredningen det vanskligt att bedöma om en utsträckning av skyddstiden för brukskonstalster till vad som gäller för andra konstnärliga verk skulle medföra en högre prissättning än den som skulle tillämpas under fria för hållanden. Utredningen anser det dock inte sannolikt att en lång skyddstid skulle verka prishöjande. Under den tid då efterfrågan på varan är störst lär priset knappast bli högre som följd av en lång skyddstid. I de fall då varan har stor efterfrågan och lång livslängd på marknaden kan de stora serier i vilka produkten tillverkas utan risk för konkurrens genom efter- bildning ge goda betingelser för en skälig prissättning även efter den tid punkt då en kort skyddstid skulle ha löpt ut. Utvecklingen har då f.ö. med fört många nya produkter som genom konkurrens med den äldre varan kan bidra till att dess pris inte blir oskäligt.
En förlängning av skyddstiden kommer enligt utredningen således knap past att medföra några olägenheter. Härvid räknar utredningen med att det uppställda kravet på individuell prägel hos alstren iakttas i rättstillämp ningen. Till bedömandet har också bidragit den omständigheten att skydds tidens längd inte har så stor praktisk betydelse i fråga om brukskonst alster. Den övervägande delen av de produkter det här gäller förlorar kom mersiellt intresse redan efter tämligen kort tid. Principiella skäl talar för att skyddstiden för brukskonstalster görs lika lång som för andra konstverk. Vidare är den internationella aspekten och framför allt den nordiska an knytningen av sådan betydelse, att Sverige enligt utredningens mening inte bör ställa sig utanför den gemenskap i lagstiftningen som råder tämligen allmänt.
Utredningen föreslår i enlighet härmed att upphovsrättens giltighetstid när det gäller verk av brukskonst görs lika lång som för annan konst och således utsträcks att gälla till utgången av femtionde året efter det då upphovsmannen avled.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
125
Utredningen berör härefter närmare kraven på att verket skall vara konst
närligt och präglat av upphovsmannens individualitet. För närvarande torde
varken domstolarna eller Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd ställa
särskilt stränga krav på konstverksegenskaper hos ett bruksföremål för att
detta skall tillerkännas upphovsrättsligt skydd. Detta har kanske berott på
att andra möjligheter att skydda bruksföremålens utformning inte har fun
nits till följd av att mönsterrätten varit inskränkt till alster inom metall
industrin. Det finns enligt utredningen anledning tro att ett generellt och
modernt utformat mönsterrättssystem i praktiken kommer att lämna ett
fullgott skydd även för produkter som hittills i någon mån har fått upp
fångas av upphovsrätten. Utredningen förutsätter därför att skärpta
krav nu skall iakttas vid bestämmande av vad som skall anses vara verk
av brukskonst. Detta innebär emellertid inte att utredningen förordar en
ordning enligt vilken en längre skyddstid — såsom i lagen om rätt till foto
grafisk bild — görs beroende av att alstret äger konstnärligt värde. En
inskränkning av skyddet till vad som enligt rådande uppfattning betecknas
som »god konst» skulle enligt utredningen verka både godtyckligt och
hämmande för den konstnärliga utvecklingen. Utredningen understryker,
att skyddsområdet i vissa fall, särskilt när utrymmet för den konstnärligt
skapande insatsen har varit begränsat av funktionella hänsyn, inte är så
stort. Slöjdföreningens opinionsnämnd brukar i sådana fall förklara, att
skydd kan påkallas endast mot efterbildningar som kommer originalet myc
ket nära. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning.
Till exemplifiering av sin ståndpunkt i fråga om kravet på konstnärlighet
framhåller utredningen att de tre brukskonstalster — en stol, en bokhylla
och en väggspegel — som senast har bedömts av högsta domstolen (NJA
1958 s. 68, 1962 s. 750 och 1964 s. 532), med den nu förordade skärp
ningen knappast motsvarar de krav som bör gälla framdeles. För alster av
denna karaktär erbjuder i stället mönsterrätten en lämplig skyddsform.
I fråga om sådana rent dekorativa element som ytmönster på textilier, tape
ter osv. har man däremot enligt utredningen att göra med ett av funk
tionella hänsyn tämligen obundet konstskapande, som har mycket gemen
samt med ren bildkonstverksamhet. Att med hänsyn till risken för dubbel-
skapande i nämnvärd utsträckning förorda andra krav på detta område än
som gäller för bildkonsten i övrigt finner utredningen därför inte påkallat.
1 sista hand får det givetvis överlämnas åt rättstillämpningen att dra grän
sen för det upphovsrättsliga skyddet.
Utredningens uttalande i denna fråga är inte enhälligt. Tre ledamöter
önskar att det skärpta kravet på konstnärlig höjd framhävs ännu kraftigare.
De understryker, att de medverkat till utredningens förslag under den
förutsättningen att en väsentlig ändring av nuvarande rättspraxis sker, så
att höga krav på konstnärlig originalitet och skaparhöjd tillämpas i fråga
om vad som skall anses falla inom brukskonstens område. En annan leda
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
mot anser att hänvisningen till avgöranden av högsta domstolen bör utgå och att den framtida gränsdragningen i praxis bör ske från fall till fall med ledning av sakkunnigas uttalanden.
Utredningen erinrar om att Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd ofta har anlitats som sakkunnigorgan av domstolar, åklagare och enskil da, när fråga har uppkommit att fastställa vad som skall skyddas som upphovsrättsligt verk och att bedöma vad som skall anses utgöra intrång i upphovsrätten. Utredningen har övervägt om dessa uppgifter för fram tiden i stället bör anförtros en för ändamålet särskilt inrättad statlig nämnd men har stannat för att erfarenheter av rättstillämpningen bör avvaktas, innan något nytt sakkunnigorgan inrättas. Utredningen rekommenderar att det allmänna tills vidare stöder opinionsnämndens verksamhet, vilken f.n. drivs av Svenska slöjdföreningen med alltför knappa resurser.
När det gäller verk av brukskonst som har skapats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna om längre skyddstid — i det följande kallade äldre verk — anser utredningen visserligen principiella skäl tala för att man inte frångår den grundsats som hittills har brukat tillämpas vid genom förandet av ny lagstiftning på upphovsrättens område, dvs. att de nya be stämmelserna skall gälla även i fråga om äldre verk. Detta skulle emellertid innebära ett återupplivande av skyddet för verk, som har tillkommit för mycket lång tid sedan och vilkas upphovsmän i många fall inte längre är i livet. Sålunda skulle det t.ex. kunna bli aktuellt att medge skydd t.o.m. 1970 för ett brukskonstverk, som har skapats 1890 (eller tidigare) av en person som avlidit 1920. Verket skulle då ha varit utan skydd i ungefär 75 år för att därefter komma i åtnjutande av skydd under några år.
De anförda exemplen utgör ytterlighetsfall men belyser enligt utred ningen den extrema karaktär som en regel om generell tillämpning av den nya lagens skyddstid på äldre Arerk skulle få. När en sådan grundsats har lagfästs tidigare, torde det aldrig ha gällt en så avsevärd förlängning av skyddstiden som nu är aktuell. Med hänsyn härtill och då en retroaktivt verkande lagstiftning ofta medför olägenheter för den som har inrättat sig efter det rådande rättstillståndet anser sig utredningen i detta fall inte bun den av hittills gällande principer på området. Utredningen förordar i stället, att den nya lagens bestämmelser skall gälla — förutom självfallet beträf fande de verk som skapas efter lagens ikraftträdande — endast beträf fande verk som vid ikraftträdandet åtnjuter skydd enligt den nuvarande lagens huvudregel om en tioårig skyddstid eller regeln om provisorisk för längning av skyddstiden. Emellertid bör enligt utredningens mening endast sådana verk som uppfyller de nu förordade strängare kraven på konstnär lighet få tillgodonjuta den längre skyddstiden enligt den nya lagen.
Speciella förhållanden uppkommer beträffande vissa kategorier av äldre verk, nämligen sådana som bär tillkommit före ikraftträdandet av den nya lagen och vilkas upphovsrättsliga giltighetstid enligt UhL inte har upphört
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
127
vid nya lagens ikraftträdande. På grund av att äldre verk skall uppfylla
samma krav på konstnärlighet som verk vilka har tillkommit efter lagens
ikraftträdande, för att upphovsrättsligt skydd skall komma i fråga, kan
i särskilda fall ett sådant verk komma att gå förlustigt någon del av den
skyddstid som för närvarande gäller för verket. Detta kan bli fallet i fråga
om verk, som åtnjuter skydd på grund av den provisoriska förlängningen
av skyddstiden t.o.m. år 1971. Det blir också fallet beträffande verk,
som har offentliggjorts inom tio år före ikraftträdandet av den nya lagen.
För att på ett praktiskt sätt bereda ett skäligt skydd för sådana verk före
slår utredningen, att verken skall ges upphovsrättsligt skydd enligt nu
varande skyddsförutsättningar under den tid som för närvarande gäller
samt därutöver under en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens
ikraftträdande.
Tre ledamöter av utredningen är av skiljaktig mening beträffande över
gångsbestämmelserna och anser att de nya reglerna bör gälla även beträf
fande verk som har offentliggjorts före år 1950.
I 69 § UhL föreskrivs att äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om
överlåtelse av upphovsrätt som har tillkommit före nya lagens ikraft
trädande. Denna regel, som anses bygga på allmänna rättsgrundsatser,
bör enligt utredningens mening äga tillämpning även i anslutning till den nu
föreslagna förlängningen av skyddstiden för verk av brukskonst. Regeln
innebär, att t.ex. en producent, som vill fortsätta utnyttjandet av en upphovs
mans verk även under den nya längre skyddstiden, i regel måste träffa nytt
avtal med upphovsmannen därom. I samma paragraf föreskrivs vidare, att
29 § UhL dock skall lända till efterrättelse i fråga om äldre överlåtelseavtal.
Härigenom öppnas möjlighet till jämkning av villkor i sådana avtal, och be
stämmelsen bör enligt utredningens mening äga tillämpning oberoende av
den föreslagna förlängningen av skyddstiden. Utredningen har inte ansett
påkallat att i övergångsbestämmelserna till den nu föreslagna lagstiftningen
ge särskilt uttryck åt att 69 § UhL skall gälla som övergångsbestämmelse
också till den nu föreslagna nya lagstiftningen.
Sverige har som nämnts inte utnyttjat bestämmelsen i Bernkonventionen
om att ett unionsland äger rätt att vägra upphovsrättsligt skydd åt verk
av brukskonst från land som skyddar verket endast som mönster. När nu ett
generellt mönsterskydd kan erbjudas uppkommer fråga om det finns an
ledning att göra bruk av denna möjlighet. Med hänsyn till det tämligen
ringa intresse som skulle kunna tillgodoses genom att här kräva recipro-
citet i förhållande till varje särskilt främmande land, som skyddar bruks
föremål endast inom mönsterlagstiftningens ram, har utredningen dock
inte funnit skäl att föreslå någon inskränkning av UhL:s
tillämpning
på
hrukskonstverk med annat unionsland som hemland. 62 § UhL lämnar vis
serligen bemyndigande åt Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om lagens
tillämpning med avseende på annat land endast under förutsättning
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
128
av ömsesidighet. Därmed avses emellertid enligt utredningens uppfattning
inte annat än den generella reciprocitet som en anslutning till Bernkonven-
tionen innefattar och som i detta sammanhang innebär att rättsskydd för
verk av brukskonst i någon form skall upprätthållas i samtliga unions-
länder. Utredningen anser att det således inte heller av formella skäl finns
anledning att föreslå ändring i vare sig upphovsrättslagen eller dess tillämp-
ningsförfattning.
Förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt regleras i gällande rätt
i 10 § UhL. Enligt detta lagrum kan upphovsrätt till ett verk göras gäl
lande utan hinder av att verket har registrerats som mönster. Denna regel
ger uttryck åt vad man brukar kalla för dubbelt skydd. Ett alster
av brukskonst, som har registrerats som mönster, åtnjuter således skydd
enligt både ML och UhL under den tid ML anger samt är dessförinnan och
därefter skyddat som konstnärligt verk.
Från industrihåll har man anfört betänkligheter mot ett dubbelt skydd
och hävdat att en mönsterregistrerad produkt bör vara fri för utnyttjande
när mönsterskyddet upphör. Allmänheten bör kunna lita på att när möns
terregistreringen har upphört för ett alster inga andra skyddsformer skall
kunna åberopas. Utredningen anser emellertid inte att detta skäl är till
räckligt vägande. Den lättnad för allmänheten som skulle erbjudas genom
den förordade regleringen uppväger nämligen inte den lättnad en ordning
med dubbelt skydd bereder den som står inför valet att låta mönsterregistre-
ra sitt alster och är oviss om alstret motsvarar konstverksförutsättningarna.
Med hänsyn till vanskligheten för upphovsmannen att själv bedöma eller
snabbt få auktoritativa uttalanden om alstrets karaktär av konstverk måste
det för honom eller hans rättsinnehavare vara ytterst angeläget att kunna
utnyttja mönsterrätten utan att därigenom gå förlustig en upphovsrätt som
gäller men inte kan med rättslig verkan fastslås av annan än domstol.
Redan på grund härav anser sig utredningen kunna godta principen om
dubbelt skydd. Som ett ytterligare skäl mot att göra inskränkningar i upp
hovsrätten anför utredningen, att upphovsrätten tillvaratar delvis andra
intressen än dem som den mera industriellt betonade mönsterrätten är av
sedd att tillgodose. Tydligast framträder detta i upphovsrättens skydd för
det ideella intresset (»droit moral»), omfattande en rätt för upphovsmannen
att bli namngiven i förbindelse med sitt verk och att motsätta sig att verket
återges i förvanskat eller stympat skick eller på annat sätt utsätts för för
faranden som är kränkande för honom. Av särskilt intresse är att upphovs
mannen i regel inte kan överlåta den ideella rätten, dvs. den del av upp
hovsrätten som inte gäller själva förfoganderätten till hans verk. Men även
i andra hänseenden än i fråga om »droit moral» innefattar upphovsrätten
skydd som inte mönsterrätten erbjuder, t.ex. mot offentliggöranden av
skilda slag. Utredningen finner alltså, i likhet med övriga nordiska kom-
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
129
mittéer, inte skäl att förorda någon jämkning av det dubbla skyddet sådant
det gäller enligt bestämmelsen i 10 § första stycket UhL.
Remissyttrandena. Utredningens förslag att ersätta termerna konsthant
verk och konstindustri med beteckningen brukskonst godtas prak
tiskt taget allmänt. Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter dock
lämpligheten av den föreslagna ändringen under åberopande av att begrep
pet brukskonst ännu inte erhållit någon entydig innebörd i svenskt språk
bruk. Svea hovrätt föreslår att man i stället använder ordet »nyttokonst»,
som språkligt sett bättre motsvarar vad som avses.
Endast NO uttalar sig till förmån för det brittiska systemet för gräns
dragning mellan upphovsrättsligt och mönsterrättsligt skydd. NO finner
det brittiska systemet innebära beaktansvärda fördelar från både producent-
och konsumentsynpunkt och anser att det bör ytterligare övervägas att i
fråga om brukskonst genomföra en ordning liknande den brittiska. Skånes
handelskammare och handelskammaren i Gefle ifrågasätter det berättigade
i att tillerkänna en serietillverkad produkt samma konstnärliga skydd
som en modell vilken förekommer i endast ett fåtal exemplar samt anser
det brittiska systemet i och för sig efterföljansvärt men är samtidigt med
vetna om att övergången till ett helt nytt system kan innebära så stora
olägenheter att det nuvarande därför bör behållas.
Förslaget att förlänga den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av
brukskonst att gälla till utgången av femtionde året efter det då upphovs
mannen avled tillstyrks av bl.a. RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sve
rige, patent- och registreringsverket, överintendenten och chefen för natio
nalmuseum, Stockholms handelskammare, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd,
akademien för de fria konsterna, svenska patentombudsföreningen, SAF,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Tex
tilrådet, RF, Svenska slöjdföreningen, Svensk industriförening, Konstindu
striskolan i Göteborg, SAR, SIR och EIF. I yttrandena framhålls bl.a. svårig
heterna att dra en bestämd gräns mellan de olika slagen av konstnärliga verk
och angelägenheten av att Sverige inte ställer sig utanför den internationella
och nordiska gemenskapen. Stockholms rådhusrätt är tveksam men har på
de av utredningen anförda skälen funnit sig böra godta förslaget. Även
Föreningen Sveriges statsåklagare känner tvekan. Det kan enligt föreningen
inte bortses från att en så utsträckt skyddstid kan verka hämmande på
utvecklingen inom konsthantverk och konstindustri. Det främsta skälet
att likväl acceptera en skyddstid av 50 år anser föreningen vara önske
målet att erhålla en likformig nordisk lagstiftning. Statens konsumentråd
finner å ena sidan inga skäl föreligga att ha en annan skyddstid för bruks
konst än för annan konst och anser det angeläget att svensk lagstiftning
bringas i samklang med den nordiska lagstiftningen på området. Å andra
5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
sidan ifrågasätter rådet från konsumentsynpunkt om den mycket långa skyddstid som det här är fråga om verkligen är motiverad. En säker analys av frågan om verkningarna på prisbildningen av en lång skyddstid anser rådet inte vara möjlig att genomföra. Om den långa skyddstiden tillämpas endast på konstnärligt särpräglade produkter, kommer enligt rådet pris sättningen snarast att vara avhängig av produktens konstnärliga höjd. Också från konsumentsynpunkt synes det rådet önskvärt att det vid sidan av enklare produkter finns särpräglade produkter av hög konstnärlig halt, även om de betingar ett högre pris än vad som kan uppnås vid produktion av enklare alster. NO ställer sig ytterst tveksam till utredningens förslag. En skyddstid, som i praktiken kommer att sträcka sig betydligt över 50 år, får enligt NO antas medföra påtagliga olägenheter för såväl konsumenter som producenter.
Några instanser uttalar sig mot utredningens förslag. Skånes handelskam mare framhåller att ett långvarigt skydd innebär en avsevärd begränsning av rörelsefriheten för andra formgivare och tillverkare till förfång för kon sumenterna. Samtidigt uppstår med tiden allt större svårigheter att utröna om en modell i upphovsrättslig mening tillhör någon annan, varigenom risken ökar för intrång och därmed för de ekonomiska konsekvenser ett intrång kan få för det företag som gör sig skyldigt därtill, något som ytter ligare accentueras av att modellens egenskap av konst är beroende av en särskild, på mer eller mindre subjektiva grunder baserad bedömning. Han delskammaren finner den föreslagna skyddstiden orimligt lång och yrkar att skyddet för brukskonst inte utsträcks till att gälla under längre tid än 25 eller 30 år från verkets offentliggörande. Samma ståndpunkt intar han
delskammaren i Gefle. Även Östergötlands och Södermanlands handels kammare anser det rimligt att skyddstiden räknas från tidpunkten för offentliggörandet, vilket innebär att upphovsmannen anses frigöra sig från sitt verk i och med att han ställt detsamma till allmänhetens förfogande.
Härigenom når man en direkt anknytning till föremålens inneboende livs längd och kan välja en skyddstid, som står i rimligt förhållande härtill. Denna handelskammare förordar att skyddstiden för alster av brukskonst i allmänhet fastställs till 20 år från verkets offentliggörande. Endast vissa ur konstnärlig synpunkt särskilt högtstående alster av brukskonst med övervägande estetiskt syfte bör enligt handelskammaren hänföras till så dana konstnärliga verk som åtnjuter den längre skyddstiden av 50 år från upphovsmannens frånfälle. Om den föreslagna kategoriklyvningen av bruks konsten i två delar med olika skyddstid skulle framstå som praktiskt ogenomförbar, förordar handelskammaren alternativt att all brukskonst får en skyddstid av 20 år från offentliggörandet. Sistnämnda förslag framförs även av kommerskollegium. Västernorrlands och Jämtlands läns handels kammare anser den föreslagna långa skyddstiden vara kommersiellt otymp lig och ägnad att hindra effektiviteten inom näringslivet. Handelskammaren
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
131
ifrågasätter om det inte finns större fog för att överväga en samordning
av skyddstiderna för mönster och för brukskonst. Även Svenska industriens
patentingenjörers förening anser att samma skyddstid som för mönster är
tillräcklig.
Utredningens uttalande att skärpta krav bör iakttas vid tillämp
ningen av vad som skall anses vara verk av brukskonst har vunnit prak
tiskt taget enhällig anslutning. Det betonas allmänt att den föreslagna för
längningen av skyddstiden bör komma till stånd endast under förutsättning
av en betydande skärpning i detta hänseende. Tillkomsten av den nya möns
terskyddslagen bör enligt Svea hovrätts mening i viss mån underlätta en
sådan skärpning, eftersom ju i fortsättningen även alster, som inte skyddas
av upphovsrättslagen, får ett ganska betydande skydd enligt mönsterskydds
lagen. Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle framhåller
det angelägna i att — oberoende av skyddstidens längd — kraven för att ett
bruksföremål skall betraktas som konst, avsevärt skärps i praxis. Text il
rådet ställer en sådan skärpning av kraven på brukskonst som villkor för
att rådet skall kunna godta den föreslagna utformningen av mönsterskydds
lagen. Skärpningen bör enligt textilrådet gälla även rent dekorativa element
såsom ytmönster på textilier. Sålunda får t.ex. randningar och rutningar i
vävmönster ej medges långvarigt upphovsrättsligt skydd med den motive
ringen att avstånden mellan ränderna eller rutornas dimensioner eller färg
kombinationerna avviker från det sedvanliga. Näringsfrihetsrådet under
stryker utredningens uttalande att de föremål — en stol, en bokhylla och
en väggspegel — som i praxis har bedömts som konstalster, inte motsvarar
de krav som bör gälla framdeles. RÅ ansluter sig till det särskilda yttrande
som avgetts a^T tre ledamöter i utredningen och betonar att skärpningen bör
innebära en väsentlig ändring av nuvarande praxis. Samma ståndpunkt intar
SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industri
förbund. Även RF anser det vara en väl avvägd lösning att stora delar av
den formgivning som med hittillsvarande rättstillämpning har åtnjutit upp
hovsrättsligt skydd i fortsättningen kommer att vara hänvisade till endast
mönsterskydd.
Två remissinstanser avstyrker en skärpning av de konstnärliga kraven.
Konstfackskolan hävdar att brukskonst bör i upphovsrättsligt hänseende
utan för behåll likställas med annan konst. Enligt Svenska slöjdföreningens
facksektion torde det inte finnas något annat kriterium för konst än de
ledande omdömesgilla experternas utsago. Att införa en legal definition på
konst som består i att skärpta krav skall iakttas i tillämpningen innebär att
man låser fast utvecklingen på ett olyckligt sätt. Facksektionen anser det
förkastligt att införa ett nytt begrepp som strider mot begreppet brukskonst
sådant det i bästa anslutning till de ledande konstexperternas uppfattning
har utformats i Svenska slöjdföreningens opinionsnämnds arbete och av
högsta domstolen. Utredningens förslag innebär enligt facksektionen bety
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
dande faror för vårt lands framstående industridesigner. För en stor del av sina produkter kommer de att bli beroende av mönsterskyddet och där med i praktiken av arbetsgivare resp. beställare. Den enskilde formgivaren kommer ofta att sakna praktiska möjligheter att klara det mått av pappers exercis som mönsterskyddet medför. Rättsförluster på grund av okunnighet är långt ifrån uteslutna. Att det upphovsrättsliga skyddet behålls är därför synnerligen viktigt för denna yrkesgrupp och särskilt för de yngre per soner som inte har hunnit bli kända namn.
Utredningens uttalande om Svenska slöjdföreningens opinionsnämnds ställning om sakkunnigorgan på detta område godtas av över inten denten och chefen för nationalmuseum, konstfackskolan och Sveriges juristförbund. Svenska slöjdföreningen uttalar tillfredsställelse över utredning ens rekommendation om statligt stöd åt nämndens verksamhet. EIF där emot anser inte att slöjdföreningens konstruktion, sammansättning och verksamhet i och för sig gör den lämpad att tillsätta och i stort sett själv stå för kostnaderna för ett organ, som bör inge den enskilde samma för troende som en domstol eller en skiljenämnd. Enligt EIF finns starkt behov av ett sakkunnigorgan, som är helt frigjort från alla privata intressen och hänsyn. Föreningen förordar därför att det i samband med mönsterlagens ikraftträdande inrättas ett statligt sakkunnigorgan med representanter från registreringsmyndigheten, organisationer och särskilda sakkunniga från olika produktionsområden.
Beträffande de nya bestämmelsernas tillämpning på äldre verk un derstryker SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges in dustriförbund och KF vikten av att endast verk som vid de nya reglernas ikraftträdande åtnjuter skydd enligt de gamla reglerna och som uppfyller de strängare konstnärliga kraven skall få åtnjuta den längre skyddstiden. Även Svea hovrätt biträder utredningsmajoritetens ståndpunkt i denna del.
Hovrätten för Västra Sverige uttalar tveksamhet. Med hänsyn till intresset av att dessa frågor regleras på ett så likartat sätt som möjligt inom svensk och utländsk upphovsrätt finner hovrätten — trots de komplikationer ett återupplivande av skyddet för äldre verk kan medföra — de starkare skälen tala för att de nya skyddstidsbestämmelserna utan inskränkning tillämpas även på äldre verk. Hovrätten utgår härvid från att det skärpta kravet på konstnärlighet skall medföra, att återupplivning blir aktuell bara i undan tagsfall. Också Svenska slöjdföreningen ansluter sig till utredningsminori- tetens förslag. Föreningen erinrar om minoritetens uttalande att verk av sådana kända brukskons tnärer som Märta Måås-Fjetterström, Carl Malm sten och Edward Hald — till vilka föreningen fogar även Bruno Mathsson — skulle lämnas fria för efterbildning om utredningens förslag skulle vinna giltighet. En sådan utveckling skulle för de intressen Svenska slöjdförening en företräder te sig som både orimlig och olycklig. Minoritetens förslag
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
133
stöds även av överintendenten och chefen för nationalmuseum, akademien
för de fria konsterna, S1R och EIF.
SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industri
förbund skulle helst ha sett att upphovsrätten och mönsterrätten klart av
gränsats gentemot varandra, så att ett dubbelt skydd undvikits. Om
de upphovsrättsliga kraven på verk av brukskonst skärps, elimineras i
någon mån olägenheterna av det dubbla skyddet. Organisationerna vill där
för under förutsättning att en sådan skärpning verkligen genomförs inte
motsätta sig utredningens förslag på denna punkt. Även Svea hovrätt,
patent- och registreringsverket, Svenska patentombudsföreningen, SIR, EIF
och STEFO godtar det dubbla skyddet. Överåklagaren i Göteborgs åklagar-
distrikt anser att en erinran om det dubbla skyddet bör införas i lagtexten.
Endast Svenska industriens patentingenjörers förening uttalar sig mot
utredningens förslag. Föreningen framhåller att olägenheten av det dubbla
skyddet inte är påtaglig så länge skyddstiden för brukskonst inte eller
endast oväsentligt överskrider skyddstiden för mönster. Men om en väsent
lig förlängning av skyddstiden för brukskonst genomförs ökas betydelsen av
huvudskälet mot dubbelt skydd, nämligen att allmänheten bör kunna lita
på att när mönsterregistreringen upphört för ett alster inga andra skydds-
former skall kunna åberopas. Det dubbla skyddet medför vid en väsentlig
förlängning av skyddstiden för brukskonst osäkerhet för producenterna.
Departementschefen. Efter en mycket ingående undersökning har utred
ningen lagt fram förslag till vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag i
fråga om skyddet för konsthantverk och konstindustri. Dessa båda uttryck
bör enligt utredningens mening ersättas med den gemensamma beteckningen
brukskonst, som har sin motsvarighet i danskt och norskt språkbruk.
En remissinstans har föreslagit att i stället uttrycket »nyttokonst» används.
Av hänsyn främst till önskvärdheten av nordisk enhetlighet förordar jag
dock utredningens förslag.
I Storbritannien tillämpas ett system för gränsdragning mellan upphovs
rätt och mönsterrätt som i korthet går ut på att serietillverkade produkter
inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd. Att införa det
brittiska systemet i Sverige skulle som utredningen har framhållit inne
bära en försämring av det nuvarande rättsskyddet. Som några remiss
instanser har påpekat skulle en övergång till ett helt nytt system dessutom
innebära stora olägenheter. Den gällande ordningen är också den som all
mänt förekommer bland Bernunionens mera betydande länder, om man
undantar Storbritannien. Jag ansluter mig därför till utredningens stånd
punkt och finner inte skäl att föreslå några särbestämmelser för serietill
verkade produkter eller över huvud några särskilda regler om gränsdrag
ningen mellan upphovsrätt och mönsterrätt. Till frågan om s.k. dubbelt
skydd återkommer jag i det följande.
Beträffande den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av brukskonst föreslog auktorrättskommittén i sitt betänkande år 1956 att sam ma skyddstid skulle gälla som för övriga konstverk, dvs. till utgången av femtionde året efter upphovsmannens dödsår. Vid remissen till lagrådet av förslaget till upphovsrättslag biträdde också föredragande departements chefen detta förslag. Lagrådet förordade inte någon annan lösning men på pekade att frågan ägde samband med mönsterrätten. I propositionen togs därför inte slutlig ståndpunkt till frågan utan ställningstagandet sköts upp i avvaktan på att arbetet på en revision av mönsterrätten blev slutfört. I UhL behölls i enlighet härmed den tidigare gällande regeln om en tioårig skyddstid för verk av konsthantverk och konstindustri, räknat från verkets offentliggörande eller, om verket inte var offentliggjort vid konstnärens död, från dennes dödsår. Som ett provisorium föreskrevs vidare, att om rätt till sådant verk annars skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960— 1970, rätten skall gälla intill utgången av år 1971.
Mönsterskyddsutredningen föreslår nu att skyddstiden för verk av bruks konst skall vara densamma som för annan konst. Utredningen åberopar främst att man av principiella skäl och med hänsyn till att gränsen mellan de olika konstarterna i praktiken ofta är flytande inte bör göra någon skill nad i skyddshänseende mellan brukskonst och annan konst men hänvisar också till de internationella aspekterna och önskemålet om nordisk rättslik het. Till motverkande av de risker för dubbelslcapande inom området för brukskonst som en förlängning av skyddstiden kan tänkas medföra föreslår utredningen att skärpta krav iakttas vid bedömningen av vad som skall anses vara verk av brukskonst.
Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt utredningens för slag i denna del. Några handelskammare förordar dock en skyddstid på 20 eller 30 år och två instanser anser att samma skyddstid som för mönster bör gälla.
Utredningens uttalande att den nuvarande tioåriga skyddstiden inte synes ha några förespråkare har alltså bestyrkts under remissbehandlingen. Även jag anser att utgångspunkten för den fortsatta prövningen bör vara att skyddstiden skall förlängas. När det gäller att bestämma skyddstidens längd bör beaktas att frågan gäller endast produkter som har fått en sådan indi viduell och konstnärlig gestaltning att de är att anse som konstverk. I lik het med majoriteten av remissinstanserna tillstyrker jag utredningens för slag att kraven på konstnärlighet skärps. Som jag kommer att utveckla närmare i det följande innebär denna skärpning att det i framtiden i prin cip skall ställas lika höga krav i detta hänseende när det gäller verk av brukskonst som i fråga om andra konstverk. Under sådana förhållanden finns det enligt min mening inte skäl att föreskriva kortare skyddstid för verk av brukskonst än för konstverk i allmänhet. I våra nordiska grann länder liksom i ett flertal andra länder inom Bernunionen har sedan länge
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
135
gällt en femtioårig skyddstid även för verk av brukskonst. Denna ordning
synes inte ha medfört några olägenheter. I likhet med utredningen anser
jag att riskerna för ogynnsamma verkningar för prisbildningen inte bör
överdrivas. Också de övriga skäl utredningen har anfört till stöd för sitt
förslag i denna del finner jag övertygande. Jag förordar i enlighet härmed
att skyddstiden för verk av brukskonst blir lika lång som för andra verk
av bildande konst.
Som jag nyss nämnde bär utredningen förutsatt, att man vid bedöm
ningen av vad som skall anses utgöra verk av brukskonst skärper kra
ven på individualitet och konstnärlig gestaltning i förhållande till vad som
hittills har gällt i praxis. Jag biträder i princip denna uppfattning, som har
vunnit livlig och praktiskt taget enhällig anslutning av remissinstanserna.
Bakgrunden till både utredningens och min egen ståndpunkt i denna del
är, att sannolikheten för dubbelskapande med därav följande olägenheter
är större när det gäller brukskonst än i fråga om exempelvis bildkonst. Ut
formningen av bruksföremål är mer eller mindre bunden av funktionella
hänsyn med härav följande begränsning av variationsmöjligheterna. Det
bör därför vara ett krav för erhållande av upphovsrättsligt skydd på bruks
konstområdet att produkten fått en sådan individuell och konstnärlig
gestaltning att risken för att samma produkt också skall framkomma genom
annans självständiga skapande är obefintlig eller i varje fall mycket ringa.
Som utredningen framhåller har man hittills i praxis inte ställt särskilt
stränga krav i detta hänseende. Åtminstone delvis torde detta bero på att
det f.n. inte finns några andra möjligheter att få skydd för produkter av
brukskonst utanför metallindustrins område. I och med att ett generellt
mönsLerskydd införs skapas emellertid helt nya förutsättningar för att upp
rätthålla ganska stränga krav på konstnärlighet när det gäller att bestämma
den ram inom vilken verk av brukskonst skall beredas upphovsrättsligt
skydd, eftersom de produkter som lämnas utanför detta skyddsområde i
stor utsträckning i stället kan beredas mönsterskydd.
Det ställer sig emellertid svårt att ge några närmare riktlinjer för hur
eller var gränsen skall dras. Syftet att så långt det är möjligt undgå risker
na för dubbelskapande inom det upphovsrättsliga skyddsområdet bör som
nämnts vara allmänt vägledande. Som utredningen har framhållit torde
detta innebära bl.a., att de tre alster som senast har bedömts av högsta
domstolen — en stol, en bokhylla och en väggspegel — i framtiden inte
skall anses uppfylla kraven på konstnärlighet och individuell prägel. Beträf
fande rent dekorativa element torde det inte finnas skäl att tillämpa andra
normer än dem som tillämpas för bildkonst i allmänhet. Men även i övrigt
synes bedömningen av alster av brukskonst böra så långt det är möjligt
ske utifrån samma värderingar som är vägledande vid bedömningen av
alster av exempelvis bildkonst eller skulptur. Sålunda bör endast sådana
produkter beredas skydd som enligt allmänt förhärskande uppfattning
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
bedöms som produkter av konstnärligt skapande, låt vara att det i fråga om vissa produkter med hänsyn till de begränsade variationsmöjligheterna kan finnas anledning att visa jämförelsevis stor generositet.
Utredningens uttalanden om betydelsen av god tro vid dubbelskapande eller utnyttjande av skyddade brukskonstverk och om bevisprövningen vid bedömande av om efterbildning föreligger har inte rönt gensagor under remissbehandlingen och föranleder inte heller några principiella invänd ningar från min sida.
Jag delar utredningens uppfattning att det f.n. inte finns anledning att inrätta ett särskilt sakkunnigorgan för att tillhandagå med uttalan den om huruvida förutsättningar föreligger för att bereda verk av bruks konst upphovsrättsligt skydd. Härvid förutsätter jag att Svenska slöjdför eningens opinionsnämnd också framdeles kommer att utnyttjas för detta ändamål. Till frågan om statligt stöd åt nämndens verksamhet kan det bli anledning att återkomma i annat sammanhang, men det synes inte finnas skäl att nu göra några uttalanden i denna fråga.
Det är allmänt godtaget inom upphovsrätten att ny lagstiftning i prin cip skall tillämpas även på äldre verk, dvs. verk som har tillkommit före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Eftersom den nu föreslagna lag stiftningen innebär en avsevärd förlängning av skyddstiden, skulle emel lertid en strikt tillämpning av denna princip i vissa fall medföra ett åter upplivande av skyddet för verk som har tillkommit för mycket lång tid sedan. Detta skulle uppenbarligen kunna medföra olägenheter för dem som har inrättat sig efter det rådande rättstillståndet. Utredningen har därför föreslagit den begränsningen i fråga om retroaktiv tillämpning av de nya reglerna att dessa skall gälla endast beträffande sådana äldre verk som vid ikraftträdandet fortfarande åtnjöt skydd, dvs. i huvudsak alster som har offentliggjorts under 1950 eller senare. Härvid förutsätter utredningen vi dare att äldre verk i princip skall beredas skydd endast om de uppfyller de stränga krav på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt förslaget skall tillämpas efter den nya lagens ikraftträdande. För att äldre verk som inte uppfyller dessa krav inte till någon del skall förlora det skydd som de åtnjuter f.n., föreslår emellertid utredningen en regel av innebörd att sådant verk skall äga upphovsrättsligt skydd enligt nuvarande bestäm melser under den skyddstid som nu gäller för det samt därutöver under en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens ikraftträdande. Sådant skydd skall föreligga oberoende av när verket offentliggjordes. — Utred ningens förslag är inte enhälligt. En minoritet om tre ledamöter föreslår att de nya reglerna blir gällande även beträffande verk som har offentlig gjorts före år 1950.
I likhet med det stora flertalet remissinstanser anser jag praktiska skäl tala för majoritetens ståndpunkt. Dessa skäl bör enligt min mening bli avgörande. Jag biträder följaktligen utredningens förslag att de nya regler
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
137
na skall tillämpas på äldre verk endast om verket vid den nya lagens ikraft
trädande åtnjöt skydd enligt äldre lag. Jag delar också utredningens — i
denna del enhälliga — uppfattning att skydd enligt den nya lagstiftningen
i princip bör beredas endast sådant äldre verk som uppfyller de skärpta krav
på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt vad jag tidigare
har anfört bör gälla som förutsättning för upphovsrättsligt skydd. Den sär
skilda övergångsbestämmelse som utredningen har föreslagit och som inne
bär, att äldre verk dock skall skyddas med tillämpning av nu gällande
grundsatser i fråga om skyddsförutsättningarna under den skyddstid som
gäller för verket enligt äldre lag samt därutöver under en tid av tio år från
den nya lagens ikraftträdande, anser jag också lämplig, och jag godtar
förslaget även i denna del.
Vad angår förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt har utred
ningen inte funnit skäl att förorda någon jämkning i den nuvarande regeln
att upphovsrätt till ett verk kan göras gällande utan hinder av att verket
har registrerats som mönster, s.k. dubbelt skydd. Förslaget har till
styrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser och även jag biträder
utredningens ståndpunkt. Regeln om dubbelt skydd i 10 § UhL bör dock
underkastas en redaktionell jämkning.
Följ dlagstiftning till mönsterskyddslagen m. m.
Som jag har anfört vid behandlingen av utredningens förslag till ny lag
om mönster bör handlingar i ärende angående ansökan om registrering av
mönster kunna beredas sekretesskydd i viss utsträckning. I enlighet med
vad jag har utvecklat närmare i det föregående bör de grundläggande
bestämmelserna om förutsättningarna för och omfattningen av sekretess
skyddet tas upp i sekretesslagen. I 23 § nämnda lag finns f.n. bestämmelse
om hemlighållande av handlingar i ärenden angående ansökan om patent.
I paragrafens andra stycke bör nu tas upp föreskrift om hemlighållande av
handling i ärende angående ansökan om registrering av mönster. I övrigt
föranleder förslaget till mönsterskyddslag och förslaget till lag om ändring i
upphovsrättslagen vissa följdändringar i 14 kap. 5 § brottsbalken, 85 §
utsökningslagen samt 1 och 2 §§ lagen den 1 december 1967 (nr 840) om
patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Samtidigt bör viss jämk
ning ske i 30 § varumärkeslagen, så att där intagna bestämmelser om priori
tet bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 6 §
PatL och 8 § förslaget till mönsterlag. Till frågan om den närmare innebör
den av nu berörda lagändringar återkommer jag i det följande.
Skydd för vapen och andra officiella beteckningar
U tredning smannen
Utredningsmannen behandlar först frågan, vilka svenska symboler som
bör skyddas och därför tas upp i en eventuell förteckning avgiven från
5*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
svensk sida i enlighet med Pariskonventionens bestämmelser. Det saknas dock anledning att gå närmare in på den frågan i detta sammanhang.
Vad angår de bestämmelser om skydd för internationella organisationer som har tagits upp i Pariskonventionens Lissabontext, konstaterar utred ningsmannen, att sådant skydd genom svensk lag redan har tillförsäkrats FN och IAEA. Vid en utbyggnad av 1960 års lag att omfatta andra organi sationer lär man emellertid knappast kunna räkna upp de skyddade orga nisationerna i lagtexten. Detta skulle på grund av det stora antalet redan existerande organisationer medföra en icke önskvärd vidlyftighet, vartill kommer, att man kan förutse bildandet av nya sådana organisationer. Å andra sidan lär dock enligt utredningsmannen en uppräkning av de skyd dade organisationerna inte kunna undvaras, eftersom en prövning alltid torde bli erforderlig huruvida vederbörande organisation uppfyller villko ren för att få skydd såsom en internationell mellanfolklig organisation. Ut redningsmannen förordar, att de erforderliga huvudbestämmelserna tas upp i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar och att de beteckningar som funnits böra åtnjuta skydd anges i en kungörel se, som utan större omgång kan kompletteras efter hand.
Utredningsmannens förslag i denna del går sammanfattningsvis ut på att vid en svensk anslutning till Lissabontexten dels i 1960 års lag införs en ny 1 a § av innehåll att vad i lagens 1 § är stadgat (om skydd för staters vapen, flaggor, andra emblem m. m.) skall i fråga om de internationella mellanfolkliga organisationer, varom Kungl. Maj :t förordnat, äga motsva rande tillämpning med avseende på organisationernas vapen, flaggor och andra emblem samt på benämningar på organisationerna eller förkortningar av dessa benämningar, dels samtidigt en kungörelse utfärdas av innehåll att med stöd av nämnda 1 a § givits förordnande beträffande vissa, i kungörel sen närmare angivna organisationer, vilka åtnjuter skydd enligt Pariskon ventionen art. 6ter. I denna kungörelse bör vidare enligt förslaget intagas FN:s och IAEA:s beteckningar. I samband därmed bör enligt utrednings mannen 1947 års lag om skydd för FN:s emblem och namn samt 1961 års lag om skydd för IAEA:s emblem upphävas.
Remissyttrandena
När det gäller frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas i sam band med Sveriges anslutning till Lissabontexten kommenteras utrednings mannens förslag endast av två remissinstanser, nämligen patent- och regis treringsverket samt Sveriges industriförbund.
Patent- och registreringsverket har inte något att erinra mot den av ut redningsmannen föreslagna 1 a § i 1960 års lag. Verket anser det ändamåls enligt att inte i själva lagen utan i en särskild kungörelse räknas upp de or ganisationer på vilka lagen skall tillämpas och framhåller, att en sådan kun
139
görelse kommer att fordras — förutom för FN och IAEA — också för ett
antal andra organisationer såsom Världshälsoorganisationen (WHO) och
Förenta Nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur
(UNESCO). Patentverket förklarar sig ha tillgång till en av BIRPI sam
manställd förteckning över de namn, emblem m. in. som det rör sig om.
Verket framhåller vidare, att vid kungörelsens utformning innehållet i 1947
års lag om skydd för FN:s emblem och namn och i 1961 års lag om skydd
för IAEA:s emblem bör beaktas, exempelvis i fråga om regler för tillstånds-
givning. Detta nödvändiggör ett tillägg till den föreslagna bestämmelsen om
lagens ikraftträdande.
Sveriges industriförbund ansluter sig också till utredningsmannens för
slag att en ny paragraf infogas i 1960 års lag och att en kungörelse utfärdas
i anslutning därtill. Förbundet framhåller, att även om det antal beteck
ningar för internationella organisationer som kommer att skyddas torde
vara ganska begränsat, skyddet gäller även beteckningar som »lätt kan för
växlas» med dessa. Härigenom kan förslaget få relativt omfattande konse
kvenser. Det skydd det är fråga om får därför enligt förbundet inte in
kräkta på äldre rätt till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyd
dade benämningarna på internationella organisationer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Departementschefen
Genom bestämmelserna i 1960 års lagstiftning om skydd för vapen och
vissa andra officiella beteckningar samt reglerna i 14 § 1. 1960 års VmL
om förbud mot registrering av varumärke, i vilket intagits vapen eller be
teckning som inte får brukas som varumärke, är föreskrifterna om sådant
skydd i art. 6ter i Pariskonventionens Londontext uppfyllda för svensk rätts
del. De svenska skyddsreglerna går i själva verket i vissa hänseenden längre
än konventionen kräver. Rörande de överväganden som ligger till grund
för 1960 års nu nämnda lagstiftning hänvisar jag till prop. 1960:167 s. 103
och 220 f.
Vid Pariskonventionens revision i Lissabon år 1958 gjordes vissa änd
ringar i art. 6ter i konventionen. I sak innebar ändringarna dels att skyddet
för annat statsemblem än statsflagga skall gälla endast under förutsättning
att emblemet, märket eller stämpeln tagits upp på en förteckning som på
visst sätt tillställts unionsländerna, dels att nya bestämmelser infördes om
skydd för vissa internationella organisationers symboler och namn. Stock-
holmstexten av Pariskonventionen är i dessa hänseenden likalydande med
Lissabontexten. Rörande bestämmelsernas närmare innebörd hänvisar jag
till den redogörelse jag har lämnat i det föregående.
För att Sverige skall kunna tillträda Pariskonventionens Stockholmstext
krävs att vår lagstiftning på detta område bringas i överensstämmelse med
den i Lissabon reviderade art. 6ter.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Ändringen i konventionen i fråga om förutsättningarna för skydd av stats-
emblem föranleder inte någon lagändring hos oss. Redan nu sträcker sig
skyddet för statsemblem enligt 1960 års lag om skydd för vapen och vissa
andra officiella beteckningar samt 14 § 1. VmL längre än vad konven
tionen föreskriver, eftersom det inte i något fall krävs att emblemet finns
upptaget på någon internationell förteckning. I princip bör en sådan gene
rell reglering alltjämt gälla.
De nya reglerna om skydd för vissa internationella organisationers sym
boler och namn saknar emellertid motsvarighet i svensk lag utom såvitt
avser FN och IAEA. Av skäl som utredningsmannen har anfört bör det inte
komma i fråga att i lag ange alla de övriga internationella organisationer
som nu kan bli aktuella. I stället bör Kungl. Maj :t genom lag bemyndigas
att förordna om tillämpning av dessa skyddsregler i fråga om de symboler
för och namn på internationella organisationer som skall åtnjuta skydd en
ligt Pariskonventionen eller enligt annan internationell överenskommelse.
En sådan fullmaktsbestämmelse bör som utredningsmannen har föreslagit
lämpligen infogas i lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra offi
ciella beteckningar. Den bör i huvudsak ges det innehållet att Kungl. Maj:t
efter avtal med främmande stat eller med mellanstatlig organisation kan
förordna att de nuvarande skyddsbestämmelserna i 1 § i 1960 års lag i ämnet
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan organisations vapen,
flagga, emblem eller benämning.
Utredningsmannen har föreslagit, att en sådan fullmaktsbestämmelse tas
in som en ny 1 a § i 1960 års nyssnämnda lag och att i samband med att
en kungörelse med förordnanden enligt denna paragraf utfärdas 1947 och
1961 års lagar om skydd för FN:s emblem och namn resp. IAEA:s emblem
upphävs. Det är emellertid att märka, att skyddet för dessa båda organisa
tioners emblem in. m. till skillnad från det skydd för statsemblem etc. som
föreskrivs i 1 § 1960 års lag och skyddet enligt Pariskonventionen art. 6ter
för internationella organisationers vapen m. in. inte är inskränkt till att
avse emblemens eller FN-namnets användning i näringsverksamhet. Det
blir därför nödvändigt att antingen låta 1947 och 1961 års lagar fortfara
att gälla eller också i 1960 års lag eller på annat lämpligt ställe i lagstift
ningen ta upp en särskild bestämmelse om FN:s emblem och namn samt
IAEA:s emblem, i sak överensstämmande med föreskrifterna i nu gällande
särskilda lagar i ämnet. Med hänsyn till önskvärdheten att vinna större en
hetlighet och överskådlighet i lagstiftningen om skydd för vapen och andra
symboler eller beteckningar vill jag för egen del förorda att såväl 1960 års
lag som 1947 och 1961 års särskilda lagar nu ersätts av en enda ny lag om
skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. I samband därmed
kan en lagteknisk förenkling av regelsystemet ske och bl. a. reglerna om
påföljd för överträdelse av skyddsreglerna göras mer enhetliga.
En remissinstans har uttalat, att de nya skyddsbestämmelserna för inter
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
141
nationella organisationers symboler in. m. inte bör få inkräkta på äldre rätt
till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyddade beteckningarna
eller namnen. Denna synpunkt finner jag vara värd visst beaktande. Kon
ventionen ger också i art. 6ter 1. c möjlighet att tillgodose önskemålet om
undantag för äldre rättigheter. De nya skyddsreglerna behöver nämligen
inte tillämpas till förfång för rättigheter som har förvärvats i god tro i resp.
unionsland innan konventionen -— dvs. i förevarande hänseende Lissabon-
texten av konventionen — trädde i kraft för det landet. Med utnyttjande av
denna konventionsbestämmelse kan och bör enligt min mening åstadkom
mas en ordning liknande den som har gällt i fråga om rätten att använda
sådana emblem eller beteckningar som avses i 1960 års lag om skydd för
vapen m. fl. beteckningar eller att använda FN:s resp. IAEA:s emblem eller
FN:s namn utan hinder av bestämmelserna i 1947 resp. 1961 års lagar om
skydd för dessa organisationers emblem m.m. I övergångsbestämmelserna
till 1960 års lag föreskrevs, att den som före lagens ikraftträdande lovligen
brukade viss beteckning alltjämt och utan hinder av lagens bestämmelser
skulle få bruka beteckningen till utgången av år 1965, dvs. under en över
gångstid av fem år. Liknande övergångsbestämmelser gällde enligt 1947
och 1961 års lagar i fråga om varumärke eller firma som lagligen registre
rats före resp. lags ikraftträdande och i fråga om rätten att använda varu
märke som begagnats före resp. lags utfärdande, varvid dock övergångs
tiden bestämdes till tre resp. tre och ett halvt år. Jag vill förorda att det i
övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftning som jag nu föreslår ges
föreskrift av innebörd, att den som brukar viss beteckning vid den tidpunkt
då Kungl. Maj :t med stöd av lagens bestämmelse om skydd för interna
tionella organisationers emblem och namn meddelar förordnande om skydd
enligt lagen för sådant emblem eller sådan beteckning, utan hinder av för
ordnandet skall få använda emblemet eller beteckningen under en över
gångstid av tre år, räknat från den dag då förordnandet meddelades.
Till enskildheterna i övrigt i den lagstiftning om skydd för vapen m. in.
som sålunda föreslås återkommer jag i det följande.
Den av utredningsmannen särskilt behandlade frågan om innehållet i den
förteckning som bör avlämnas från svensk sida enligt Lissabontextens nu
aktuella bestämmelser torde få tas upp till särskild prövning i ett annat
sammanhang.
De lagförslag som i enlighet med vad jag har anfört tidigare har upprät
tats inom justitiedepartementet torde få fogas vid statsrådsprotokollet i
detta ärende som bilaga 4.
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Lagförslagens enskilda bestämmelser
Förslaget till mönsterskyddslag
Utredningen har som rubrik till den nya lagen föreslagit »lag om möns
ter». I överensstämmelse med praxis inom immaterialrätten (jfr varumär
keslagen, namnlagen och patentlagen) förordar jag dock att lagen beteck
nas »mönsterskyddslag».
I utredningsförslaget har lagen indelats i åtta avsnitt med särskilda ru
briker (»allmänna bestämmelser», »registreringsförfarandet», »överlåtelse,
licens in. in.», »upphörande av registrering», »ansvar och ersättningsskyl
dighet», »särskilda bestämmelser», »rättegångsbestämmelser» samt »ikraft
trädande- och övergångsbestämmelser»). Vid de nordiska departementsöver-
läggningarna har rått enighet om att bestämmelserna om viss uppgiftsskyl-
dighet rörande mönsterrätt in. m. (39 § i det svenska utredningsförslaget)
hör placeras i ett särskilt avsnitt med rubriken »uppgiftsskyldighet» och få
sin plats omedelbart efter det avsnitt som behandlar upphörande av regi
strering. Vidare har de delegerade förordat att rättegångsbestämmelserna
placeras före de särskilda bestämmelserna. I dessa hänseenden vill jag an
sluta mig till de delegerades förslag. I övrigt bör indelningen i avsnitt och
avsnittens rubriker så långt möjligt bringas i överensstämmelse med mot
svarande indelning och rubriker i PatL.
Som framgått av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslår
jag i vissa hänseenden sakliga ändringar av principiell betydelse i förhål
lande till utredningsförslaget. Dessa kommenteras närmare i det följande.
Med anledning av vissa påpekanden under remissbehandlingen och för
att så långt möjligt tillgodose önskemålet att anpassa den nya mönster
skyddslagen till 1967 års PatL har jag därjämte i några fall gjort smärre
sakliga ändringar i utredningsförslaget, till vilka jag återkommer i special
motiveringen till de enskilda bestämmelserna. I systematiskt och redak
tionellt hänseende har departementsförslaget på åtskilliga punkter anpas
sats närmare till PatL. I övrigt har jag vid utformningen av de särskilda
paragraferna i departementsförslaget väsentligen följt utredningens förslag.
Allmänna bestämmelser
1 §
Paragrafen motsvarar 1 § i utredningens förslag och innehåller bestäm
melser om mönsterrättens föremål och om vem som kan vara innehavare
av mönsterrätt.
143
Mönsterrättens föremål är enligt 1 § ML endast mönster som avser till
verkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Under mönster
innefattas även modell som med avseende på ändamålet är jämförlig med
mönster. I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts att möns
terrätten gäller endast för s. k. prydnadsmönster. Detta innebär att mönst
rets form inte får huvudsakligen vara betingad av nyttiga eller eljest prak
tiska hänsyn. Beträffande mönsterrättens subjekt föreskrivs i samma para
graf att det endast är mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare,
som är berättigad att genom registrering få en lagfäst ensamrätt till
mönstret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Första stycket
I första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget defi
nieras mönster som förebilden för en varas utseende eller för ett ornament.
Bestämmelsen innebär de viktiga nyheterna att skydd kan uppnås inte bara
för prydnadsmönster utan även för nyttomönster samt att skyddet utsträcks
att avse alla industriområden. Skälen för dessa utvidgningar av lagens till-
lämpningsområde har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen.
Att mönster utgör förebilden för en varas utseende innebär att varans
utseende måste framgå omedelbart av mönstret. Det fordras således inte
någon beskrivning vid sidan av mönstret för att en komplett förebild skall
föreligga. Mönstret för tillverkningsverktyg, klichéer, gjutformar o. d. ut
gör alltid förebilder endast för framställning av dessa föremål och således
inte dessutom för de produkter som skall tillverkas med användande av
föremålen. Som exempel kan nämnas, att ett mönster för en kakform inte
skall ge skydd för kakans utseende utan bara för utseendet på kakformen.
Detta hindrar inte att även kakmonstret kan skyddas, antingen jämsides
med kakformen eller separat.
I fråga om trycktyper är förhållandet principiellt detsamma som beträf
fande klichéer o. d., men själva bokstävernas utseende, typsnitten, kan inte
sägas utgöra förebilder för varor och bör inte heller betecknas som orna
ment. Skyddsbehovet för nya utformningar av typsnitt får emellertid an
ses vara tillgodosett inom upphovsrätten, som inte torde utestänga skapan
de verksamhet på den typografiska formgivningens (bokstavskonstens)
område från skydd, när arbetsresultatet har karaktären av ett konstnärligt
verk. Visst skydd kan också uppnås genom att trycktyperna till det nya typ
snittet registreras som mönster. I inledningen har jag berört de internatio
nella strävandena att bereda särskilt rättsskydd för nya typsnitt.
Med uttrycket »en varas utseende» åsyftas enligt utredningen inte bara
varans yttre i betydelsen föremålets yttre konturer utan även dess invändiga
form. Vid bedömning av möjligheten att bereda mönsterskydd för t. ex. ett
kärl med lock, en fågelholk e. d. skall man således också beakta utform
ningen av kärlets eller holkens inre. En hovrätt har i sitt remissvar fram hållit att den invändiga formen mången gång väsentligen eller uteslutande avser en teknisk verkan, i vilket fall mönsterskyddets innebörd ofta skulle vara endast att tillförsäkra mönsterhavaren ensamrätten till en viss kon struktion — som exempel nämns en termosflaskas invändiga utformning. De praktiska skäl som har åberopats till stöd för att skydda en varas yttre form oavsett prydnadseffekten väger enligt denna hovrätt betydligt lättare, när någon sådan effekt i vanlig mening inte alls kan tänkas föreligga.
Visserligen torde en varas invändiga form sällan ha någon prydnadseffekt utan vara mer eller mindre renodlat nyttobetonad. Jag anser det emellertid inte befogat att av detta skäl utesluta invändig formgivning från skydd. Även här finns behov av att stimulera till nyskapande. Att även invändig formgivning kan skyddas medför att presentationen av ett mönster i vissa fall kommer att kräva flera ritningar eller modeller. När det å andra sidan gäller mönster som upprepas på en och samma vara — som t. ex. i fråga om textiltryck, tapeter och bildäck — räcker det i princip att en del av va ran återges för att ett komplett mönster skall anses föreligga. Det förut sätts då givetvis att hela den figuration som söks skyddad återges. Ingenting hindrar att textil- och tapetmönster söks skyddade som ornament.
Det varubegrepp som avses med definitionen knyter an till det allmänna språkbrukets varubegrepp. Mönstervaran måste alltså utgöra en konkret sak som kan vara föremål för industriell eller hantverksmässig framställ ning och som därvid får sitt utseende fixerat. Genom anknytningen till va- rubegreppet vinns den fördelen att objekten begränsas till sådana som van ligen omsätts i handeln. Sådant som anvisningar beträffande tillverkning, sömnadsmetoder, gymnastikövningar in. in., förfaranden för att nå en viss effekt, t. ex. ytbehandling av en vara, samt ritningar till rumsinredningar, skyltningar eller trädgårdsanläggningar o. d. kan således inte få skydd.
Viss tveksamhet har emellanåt yppats beträffande möjligheterna att be reda mönsterskydd när det gäller mycket omfångsrika produkter som far tyg» byggnader, flygplan osv. Någon anledning att göra undantag för sådana »varor» anser jag emellertid inte föreligga. Det ligger i sakens natur att där emot gaser, vätskor, pulver och liknande formlösa ting inte kan rymmas bland mönsterrättsobjekten. Levande djur och växter bör uppenbarligen också falla utanför det mönsterrättsliga varuområdet. Inte heller utform ning eller utsmyckning av mänskliga kroppsdelar, som frisyrer, skäggform eller tatueringar, kan utgöra mönsterskyddsobjekt.
Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan i mönsterrätts- ligt hänseende även en del av en vara, t. ex. ett handtag, ett stolsben och andra halvfabrikat som kan vara föremål för omsättning, anses som en sär skild vara. Också komplexa mönster, dvs. förebilder för sammansatta varor som består av två eller flera delar, kan godtas som skyddsobjekt. Mönster- rätten är nämligen avsedd att lämna skydd endast för mönstret i dess hel
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
het. I fråga om vissa komplexa mönster bör emellertid delarna registreras
var för sig och inte i sammansatt skick.
Vid tillämpningen av den gällande mönsterlagen har ibland uppstått tvek
samhet, om man har att göra med ett eller flera mönster, när det gäller så
dant som bestick, serviser, dräkter, m. m. Principiellt bör ett mönster inte
avse mer än ett enda föremål. För att underlätta tillämpningen i nu nämnda
fall föreslås emellertid, att sökanden under vissa förutsättningar skall få
ta upp flera mönster i en och samma registreringsansökan. Härigenom
åstadkoms en viss form av kollektiv registrering. Denna fråga behandlas
vid It §.
I enlighet med gällande praxis föreskrivs vidare i 1 § första stycket att även
ornament kan ges mönsterrättsligt skydd. Med ornament förstås en fantasi
skapelse, som är ägnad att användas till dekorering av varor av olika slag.
Ornamentet kan vara en ytdekor eller en relief. Till skillnad från vad som
gäller för den allmänna mönstertypen är det ett utmärkande drag för orna
menten, att de är ägnade att uppfattas som utsmyckande eller prydande,
dvs. att de har prydnadskaraktär och inte äger uteslutande funktionellt
syfte, något som kan tänkas beträffande t. ex. plastiska utformningar. En
del av ett föremål kan inte skyddas som ornament annat än när delen verk
ligen utgör dekor.
Med ornament åsyftas endast en dekor som är fristående från den färdiga
varan. En remissinstans har ansett det nödvändigt att det ges uttryck åt
detta krav i lagtexten. Av den föreslagna definitionen av mönster såsom före
bilden för en varas utseende eller för ett ornament torde emellertid till
räckligt tydligt framgå att ornamentet är fristående från den vara på vilken
det skall anbringas. Därmed faller sådant som smycken och andra rena
prydnadsartiklar utanför ornamentsbegreppet. Sådana artiklar omfattas
dock givetvis av lagens varubegrepp.
Det är det färdiga ornamentets förebild — exempelvis i form av en teck
ning — som utgör mönstret. Att det måste vara fråga om ett ornament, som
är avsett och ägnat att användas på varor i förut angiven bemärkelse, torde
gälla utan att behöva direkt utsägas i lagtexten.
För att beredas skydd behöver ornamentet inte ha någon anknytning till
speciella varor utan det kan framträda helt fristående. Visserligen skall i
en ansökan om mönsterregistrering lämnas uppgift om de varor för vilka
mönstret söks registrerat, men ett ornament kan skyddas för flera varor
genom en enda registrering utan att det i ansökningen återges anbringat
på alla dessa varor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
145
Andra stijcket
Bestämmelsen i andra stycket ger till en början uttryck åt kravet på
mönsterskapande verksamhet som skyddsförutsättning. Beträffande inne
146
börden härav hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motive
ringen. Utredningen har här använt termen »frambringa» ett mönster. I
likhet med några remissinstanser har jag dock ansett att ordet »skapa»
bättre ger uttryck för kravet på skapande verksamhet. I andra stycket före
skrivs vidare, att ensamrätten förvärvas genom registrering. Som jag har
anfört i den allmänna motiveringen bör något annat sätt att uppnå mönster
skydd inte finnas.
I frågan vem som skall kunna erhålla registrering innebär förslaget, att
man behåller den nuvarande huvudregeln i ML att endast mönsterskaparen
eller hans rättsinnehavare är berättigad därtill. Frågan om rätten till möns
ter som har skapats av en arbetstagare eller en uppdragstagare i och för
hans tjänst resp. uppdrag bör av skäl som jag har utvecklat närmare i den
allmänna motiveringen inte behandlas i mönsterskyddslagen.
För att beteckna den skyddsrätt som registrering av ett mönster medför
har i analogi med termerna upphovsrätt, varumärkesrätt etc. valts uttryc
ket mönsterrätt.
Frågan om mönsterrättens innehåll behandlas i 5 §.
2
§
I denna paragraf, som motsvarar 2 § i utredningens förslag, behandlas
kraven på nyhet och skillnad samt frågan om kollision med äldre skydds-
ansökningar.
Den inom mönsterrätten gällande grundsatsen att mönster skall vara nytt
för att kunna beredas skydd kommer i gällande ML till uttryck redan i den
förut omnämnda inledande bestämmelsen i 1 §. Den närmare innebörden av
nyhetskravet framgår av 3 § första stycket. Enligt denna bestämmelse an
ses ett mönster inte som nytt, om det innan ansökan om dess registrering
gjordes har funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller har varit
återgivet på alster som offentligen saluhållits eller om det inte väsentligen
skiljer sig från mönster som förut har blivit känt på sådant sätt. I praxis
anses även tidigare registrerat mönster som nyhetshinder, oavsett om det
har varit återgivet i tryckt skrift eller på alster som saluhållits. När flera
personer gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika möns
ter, har enligt 10 § ML den företräde som först inkom till registreringsmyn-
digheten med fullständiga ansökningshandlingar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Första stycket
Mönsterrätt skall enligt förslaget kunna förvärvas endast för mönster som
är nytt. För att ett mönster skall anses som nytt krävs liksom enligt gäl
lande rätt att det håller en viss utseendemässig distans i förhållande till
mönster som redan tidigare har blivit kända. Detta s. k. skillnadskrav kom
mer i lagtexten till uttryck genom föreskriften i första stycket, att mönster
147
registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt
före dagen för registreringsansölcningen. Skillnadskravet har närmare be
handlats i den allmänna motiveringen och jag hänvisar till vad jag har an
fört där.
Endast sådant som har blivit känt före den dag då registreringsansök-
ningen gjordes skall beaktas vid nyhetsgranskningen. Det innebär bl.a., att
flera samma dag gjorda skyddsansökningar inte utgör nyhetshinder i för
hållande till varandra. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen
möjliggör denna reglering s.k. variantregistrering, dvs. samtidig registre
ring av varandra närliggande varianter av ett och samma mönster.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Andra stycket
Nyhetskravet är i gällande rätt begränsat genom att endast vissa former
för bekantgörande beaktas som nyhetshindrande omständigheter. Enligt
förslaget upphävs denna begränsning. Allt som har blivit allmänt tillgäng
ligt anses enligt andra stycket första punkten som känt och skall följaktli
gen i princip beaktas vid bedömningen av mönstrets nyhet. Lagtextens ex
emplifiering av olika sätt på vilka ett mönster kan ha blivit allmänt tillgäng
ligt är givetvis inte uttömmande. Rörande innebörden härav hänvisar jag
i första hand till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.
Förslaget går emellertid längre och innebär att i vissa fall även mönster
som vid tiden för registreringsansökningen ännu inte har blivit allmänt
tillgängligt skall utgöra nyhetshinder. Som känt skall nämligen enligt andra
stycket andra punkten anses även ett icke allmänt tillgängligt mönster, om
det framgår av en ansökan i Sverige om patent eller om varumärkes- eller
mönsterregistrering, vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall
anses gjord före den dag som anges i första stycket, och mönstret seder
mera i samband med ansökningens handläggning görs allmänt tillgängligt.
Denna regel om s. k. äldre rätt som nyhetshinder är ny.
En äldre ansökans nyhetshindrande verkan är anknuten till mönsterrepre
sentationen, dvs. bilden eller modellen av mönstret. Denna verkan inträder
först från och med den dag då representationen har getts in i ärendet och
således inte från ansökningsdagen, om denna är en annan. Det förutsätts
ytterligare, att mönsterrepresentationen ingår bland de handlingar i ärendet
som görs offentliga efter det att den senare ansökningen har getts in.
Det är här fråga bara om det offentliggörande som sker genom veder
börande myndighets försorg — dvs. genom patent- och registreringsverket
som patentmyndighet resp. registreringsmyndighet för varumärkes- eller
mönsterärenden — enligt de särskilda bestämmelserna härom i PatL,
VmL resp. mönsterskyddslagen. Sökandens eget offentliggörande av mönst
ret får däremot inte nyhetshindrande verkan från dagen för ingivandet av
representationen utan först från dagen för offentliggörandet. Detsamma gäl
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
ler om annan skulle offentliggöra mönstret. Sökanden kan emellertid, om han så önskar, begära att myndigheten skall hålla handlingarna tillgängliga för allmänheten tidigare än vad han ursprungligen har begärt, och vid så dant offentliggörande inträder givetvis den nyhetshindrande verkan.
Enligt bestämmelserna om konventionsprioritet i 8 § kan en ansökan om registrering här i landet av mönster, som tidigare har sökts skyddat utom riket, vid tillämpning av 2 § anses gjord samtidigt med ansökningen utomlands. Detta innebär att ansökningen i och med offentliggörandet får verkan som nyhetshinder i förhållande till en senare ansökan från tid punkten för ansökningen utom riket. Härvid torde den svenska registre- ringsmyndigheten — om särskild utredning härom saknas — få utgå från att mönsterrepresentationen har getts in vid ansökningstillfället utomlands.
Jag är därmed inne på frågan om kollisioner mellan ansökningar om pa tent eller varumärkesregistrering, å ena, och ansökningar om mönsterregi strering, å andra sidan. Ett mönster kan uppenbarligen företes i patentan sökningshandlingar såsom en utföringsform av den patentsökta uppfin ningen. Ett mönster kan också ha karaktär av en varuutstyrsel — antingen det gäller själva varans utformning eller utformningen av en varas förpack ning — och i vissa fall även av ett figurvarumärke, och det kan sålunda fö rekomma i en ansökan om varumärkesregistrering. Om ansökningshand lingarna är allmänt tillgängliga, innefattar mönsterrepresentationen i pa tent- eller varumärkesärendet ett nyhetshinder enligt huvudregeln i före varande paragraf. Är däremot handlingarna i ärendet hemliga, måste regeln om äldre rätt tillgripas för att samma verkan skall uppnås. Skälen att i nu förevarande hänseende låta äldre ansökningar om patent- och varumärkes registrering få samma verkan som äldre ansökningar om mönsterregistre ring är desamma som har föranlett den föreslagna regleringen av kollisio ner mellan ansökningar om mönsterregistrering. Handlingarna i ärenden rörande patent kan hållas hemliga i högst 18 månader från ansöknings- dagen resp. prioritetsdagen (22 § PatL). Ansökningar om varumärkesregi strering kan visserligen inte hållas hemliga i Sverige, men ansökan om re gistrering kan göras i annat land där handlingarna inte omedelbart blir offentliga (t. ex. Danmark eller Norge) och därefter fullföljas i Sverige un der åberopande av konventionsprioritet (30 § VmL). Kolliderar en sådan ansökan här med en redan ingiven ansökan om mönsterregistrering och lig ger den sistnämnda i tiden efter varumärkesansökningen utomlands, får mönstret inte registreras. I annat fall skulle, om rättigheterna tillkommer olika personer, dessa kunna blockera varandra med sina resp. ensamrätter. Är det åter en och samma person, som önskar uppnå varumärkes- och mönsterregistrering, får han först ge in sin ansökan om mönsterregistre ring och därefter ansökningen om varumärkesregistrering. Något nyhets hinder uppstår därvid inte. Vill någon erhålla både patent- och mönster registrering, får han antingen ge in ansökningarna därom samtidigt eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
149
först ge in patentansökningen utan att därvid presentera mönstret som en
utföringsform av uppfinningen samt därefter ge in ansökningen om möns
terregistrering och senare eventuellt komplettera patentansökningen med
en ritning av mönstret.
Jag har inte ansett mig f. n. kunna förorda att hänsyn skall tas även till
äldre nordiska patentansökningar, som har gjorts i annat nordiskt land
(jfr 30 § andra punkten PatL).
Beträffande förhållandet mellan patent och mönsterrätt vill jag i anled
ning av ett remissyttrande ytterligare framhålla, att en äldre patentansökan
endast i undantagsfall torde kunna vara nyhetshindrande i förhållande till
en senare ansökan om mönsterregistrering, om mönstret inte direkt har vi
sats i patentansökningen i form av en ritning. En beskrivning i ord av ett
mönster lär nämligen sällan kunna bli så exakt att mönstret kan sägas
»framgå» därav.
3 §
Denna paragraf motsvarar 3 § i utredningens förslag och behandlar vissa
undantag från nyhetskravet.
I 3 § andra stycket ML föreskrivs, att om mönster har förevisats på inter
nationell utställning, den omständigheten att mönstret därvid eller seder
mera har blivit känt genom tryckt skrift eller genom alsters hållande till
salu inte får hindra mönstrets registrering, om ansökan därom inkommer
inom sex månader efter det att mönstret utställdes.
Nu förevarande bestämmelse i departementsförslaget har utformats i över
ensstämmelse med 2 § tredje stycket PatL. Den innebär att mönsterrätt kan
förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader innan registre-
ringsansökningen gjordes har blivit allmänt tillgängligt antingen 1) till
följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från
vilken han härleder sin rätt eller 2) genom att sökanden eller någon från
vilken han härleder sin rätt förevisat mönstret på officiell eller officiellt
erkänd internationell utställning.
Undantaget under 1) är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det avser
det fall att annan än den som är berättigad till mönstret på ett otillbörligt
sätt har föranlett att mönstret blivit offenliggjort. För att bestämmelsen
skall vara tillämplig fordras i princip att varken sökanden eller någon från
vilken han härleder sin rätt själv har medverkat till offentliggörandet. En
ligt utredningen skall även medverkan som sker av oalctsamhet medföra att
undantagsregeln inte blir tillämplig. Vid remissbehandlingen har emellertid
en hovrätt ifrågasatt, om den som har gjort sig skyldig till olovligt tillgrepp
av en ritning eller till ett förtroendemissbruk rimligen bör gynnas på be
kostnad av en sökande, som kan lastas endast för att han visat alltför stor
godtrogenhet eller liknande oförsiktighet. Hovrätten finner detta ännu mera
stölande, om oaktsamhet inte kan läggas sökanden personligen till last. Ett tänkbart skäl att ge begreppet missbruk en annan innebörd i mönster skyddslagen än i patentlagen kan enligt hovrätten vara, att både möjlighe terna att obehörigen ta del av ett mönster och de förhållanden varunder det blir tillgängligt för allmänheten typiskt sett torde vara andra än när det gäller patent. Om utredningens ståndpunkt godtas, bör enligt hovrätten i varje fall denna begränsning i rätten att erhålla registrering komma till ut tryck i lagtexten.
Eftersom bestämmelsen utgör ett undantag från det absoluta nyhetskra vet, finner jag det naturligt att den ges en restriktiv innebörd. För att sö kanden skall få dra fördel av undantagsregeln bör det därför fordras att både han och den från vilken han härleder sin rätt har gjort vad som rim ligen kan begäras av dem för att hålla mönstret hemligt. Det synes också angeläget att regleringen på denna punkt blir densamma som i PatL. Jag bär därför inte funnit skäl att på denna punkt avvika från den patenträtts liga regleringen, som f. ö. har internationell hävd.
För att missbruk skall föreligga fordras att den som direkt eller indirekt är ansvarig för offentliggörandet har uppträtt otillbörligt i förhållande till sökanden eller annan som tidigare har innehaft mönstret. Detta kan ha skett t. ex. genom att han har skaffat sig upplysningar om mönstret på rättsstridigt sätt eller genom att han har vidarebefordrat sådana upplys ningar under omständigheter som innefattar tillitsbrott. Missbruket behö ver således inte hänföra sig till själva offentliggörandet utan kan avse åt gärder som senare leder till offentliggörande.
Det missbruk som har lett till att mönstret offentliggjorts skall ha varit uppenbart. Detta innebär att åtgärden skall ha varit av sådan karaktär att det framstår som klart att missbruk föreligger. Däremot avses ej att ställa krav på bevisningens styrka.
Missbruket skall vara riktat mot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Detta är inte fallet, om de offentliggjorda upplysningarna härrör från en person som oberoende av sökanden har skapat samma möns ter (dubbelsltapande). I sådant fall medför offentliggörandet nyhetshinder enligt huvudregeln.
Fristen för den berättigade att utan hinder av offentliggörandet kunna förvärva mönsterrätt är sex månader. Av hänsyn till allmänheten räknas tiden från det otillbörliga offentliggörandet och inte från den för utomstå ende mer obestämda tidpunkt då den berättigade får kännedom om offent liggörandet.
Undantaget under 2) rörande internationella utställningar överensstäm mer väsentligen med motsvarande undantag i ML men har något begränsats genom att bestämmelsen hänvisar endast till sådan internationell utställ ning som är officiell eller officiellt erkänd. Begränsningen innebär att regeln bara omfattar utställning, som avses i konventionen den 22 november 1928
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
151
angående internationella utställningar (SÖ 1932:27, jfr So 1950:34). Detta
medför att praktiskt taget inga utställningar i Norden blir aktuella i sam
manhanget.
Innebörden av utställningsskyddet är, att den som har utställt ett möns
ter eller en mönsterrepresentation av vad slag som helst, t. ex. den färdiga
varan, skall kunna förvärva mönsterrätt inom sex månader därefter utan
hinder av att mönstret har offentliggjorts genom utställandet. Andra offent
liggöranden än sådana som har samband med utställandet blir emellertid att
betrakta som nyhetshinder på vanligt sätt.
Undantagsreglerna i 3 § syftar omedelbart på de fall då det råder identitet
till utseendet mellan det otillbörligen offentliggjorda eller utställda mönstret
samt det mönster som söks registrerat. Reglerna gäller emellertid även när
utseendet har varierats men det offentliggjorda mönstret är så näraliggande
i förhållande till det som söks registrerat att det skulle ha utgjort nyhets
hinder enligt 2 §.
Bestämmelserna innebär endast en begränsning i nyhetsregeln. De med
för inte någon prioritetsrätt eller någon förlängning av den tid varunder
konventionsprioritet åtnjuts enligt 8 §. Föranvändarrätt kan sålunda upp
komma ända till dess registreringsansökningen görs.
4
§
Paragrafen motsvarar 4 § i utredningens förslag och behandlar vissa spe
ciella registreringshinder.
Gällande rätt. I 2 § ML föreskrivs, att om mönster innehåller framställ
ningar, som kan väcka förargelse, eller om dess begagnande skulle strida
mot lag eller goda seder, mönstret inte får registreras.
Utredningen. I denna paragraf har utredningen samlat de skyddsförutsätt-
ningar av mera speciellt slag som föreslås vid sidan av nyhetskravet och
skillnadskravet i 2 §. Utredningen har begagnat hinderkatalogen i 14 § VmL
som förebild men har använt en något avvikande lagteknik.
I paragrafens första stycke har utredningen tagit upp några fall, som
motiveras av allmänna hänsyn och är av absolut karaktär. Därefter tas i
andra stycket under särskilda punkter upp sådana hinder som inte skall
gälla när vederbörligt tillstånd föreligger. I punkt 1) tillgodoses vissa in
tressen av allmän karaktär, medan i punkterna 2)—4) bereds skydd för
enskilda intressen av olika slag.
Enligt första stycket, som ansluter nära till motsvarande bestämmelse i
PatL, erhålls inte mönsterrätt, om mönstret eller dess utnyttjande skulle
strida mot goda seder eller allmän ordning. Med goda seder avses sedlig
heten och med allmän ordning åsyftas sådana förhållanden som behandlas
i 16 kap. brottsbalken under rubriken brott mot allmän ordning. Vad som
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
t. ex. är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten strider mot allmän ord
ning. Att generellt låta allt som strider mot lag ingå bland de absoluta hind
ren har däremot inte ansetts lämpligt.
Utredningen har utformat andra stycket i paragrafen så, att särskilda till
stånd upphäver de föreslagna hindren. Formuleringen är avsedd att också
ge uttryck åt att ett efterföljande tillstånd — dvs. tillstånd som har med
delats efter det att mönstret har sökts registrerat — skall ha samma verkan
som ett föregående samtycke. Denna grundsats återkommer i 31 §, som
handlar om hävande av registrering. Där föreslås nämligen, att sådant hä
vande får ske endast när skälet mot registrering alltjämt föreligger vid tiden
för rättegången. Meningen är också att ett intrång, som har begåtts innan
det erforderliga tillståndet ännu har meddelats, inte skall gå fritt från på
följd utan skall följa samma regler som annars gäller för mönsterintrång.
I punkt 1) tar utredningen upp sådant statsvapen och sådan internatio
nell beteckning som enligt lag inte får finnas obehörigen anbragt på salu-
hållna varor. Vidare upptas sådant som lätt kan förväxlas med statsvapen
eller beteckningar av nu nämnt slag. Utredningen framhåller att förväx-
lingsbarheten bör bedömas med utgångspunkt från det speciella slcyddsin-
tresse som de särskilda lagarna på området har att tillgodose. Innebörden
av bestämmelsen är, att statsvapen och ifrågavarande beteckningar inte
skall få ingå i registrerat mönster. Uppenbarligen får ett mönster inte hel
ler bestå enbart av sådant vapen eller sådan beteckning, men för dessa fall
träder nyhetskravet omedelbart i tillämpning.
Med statsvapen avses inte bara det svenska vapnet utan även utländska
statsvapen. Ett visst uttryck för att statsvapen internationellt sett bör till
erkännas ett starkare skydd än t. ex. flaggor och andra statsemblem kan
enligt utredningen spåras i Pariskonventionen art. 6ter 9. En liknande in
ställning kommer till uttryck i lagen den 2 december 1960 om skydd för
vapen och vissa andra officiella beteckningar, vilken lämnar skydd för
statsvapen även i andra sammanhang än när de brukas som kännetecken
för varor och tjänster, medan övriga beteckningar skyddas endast i sådant
sammanhang. Utredningen har funnit lämpligt att komplettera det skydd
som generellt ges för statsvapen i nämnda lag genom att ta upp statsvapen
i hinderkatalogen i förevarande paragraf. Däremot har utredningen inte
funnit skäl föreslå att andra statliga beteckningar som statsflaggor, vissa
andra statsemblem, kontroll- och garantibeteckningar m. in. eller kommu
nala vapen inte skall få förekomma i registrerat mönster. Sådana beteck
ningar och vapen kan fylla en passande och rimlig funktion särskilt på
souvenirer o. d. utan att det skyddsintresse som tillvaratas i andra sam
manhang, såsom i VmL, eller något beaktansvärt intresse i övrigt kan anses
förnärmat.
Med internationell beteckning, som enligt lag inte obehörigen får finnas
anbragt på saluhållna varor, avses Förenta Nationernas emblem, Rödakors-
153
beteckningarna och Internationella atomenergiorganets emblem. Det valda
uttryckssättet korresponderar med formuleringarna i de särskilda lagar som
reglerar skyddet för dessa beteckningar.
Enligt punkt 2) får vissa kännetecken, som i något hänseende utmärker
annan än mönsterhavaren, inte tas in i registrerat mönster. Det gäller här
annans firma och varukännetecken samt annans namn och porträtt, om
namnet eller porträttet inte åsyftar någon för länge sedan avliden person.
Utredningen har här valt en formulering som nära ansluter till bestämmel
sen i 14 § 4) VmL. Det skydd för kännetecken som det här gäller kan sägas
gå mindre långt än ett skydd mot förväxling och avser huvudsakligen kän
netecken, som har tagits in i mönster i oförändrat skick eller bara med
obetydliga tillägg eller ändringar. Lika med firma får enligt utredningen
anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller dylik sammanslutning.
Beträffande annans namn har bestämmelsen i likhet med föreskrifterna i
14 § 4. VmL samt 19 och 20 §§ namnlagen preciserats till att avse släktnamn
och konstnärsnamn eller likartat namn, dvs. pseudonymer, signaturer, ar
tistnamn och dylika benämningar, under vilka konstnärer, idrottsmän m. fl.
har blivit kända. I fråga om tillstånd av namninnehavare påpekar utred
ningen, att enstaka bärare av ett namn inte kan disponera över namnet till
förfång för övriga bärare av detta. Medgivande av sådan enstaka namnbä
rare torde därför i regel få betydelse endast om det framgår, att just denne
avses, t. ex. genom att släktnamnet har förenats med förnamn eller att en
titel har använts.
Utredningen framhåller att det i fråga om porträtt inte föreligger något
lagstadgat generellt skydd här i riket. Varumärkeslagen lämnar emellertid
skydd mot att porträtt ingår i varumärke. Utredningen anser att man ock
så bör förbjuda att annans porträtt tas med i ett mönster men att förbudet
inte bör gälla, om det rör sig om någon som har avlidit för länge sedan.
Beträffande frågan om det är nödvändigt att föreskriva särskilda mönster-
rättshinder när det gäller sådant som åtnjuter skydd enligt annan lagstift
ning, t. ex. firmalagen, varumärkeslagen eller namnlagen, framhåller utred
ningen att skyddet enligt nämnda lagar bara avser användande av känne
tecknet i dess huvudsakliga funktion, dvs. som firma, varumärke, namn
osv. Skyddet avser däremot inte användande i andra funktioner, t. ex. som
utseendeelement i ett mönster (en komposition på en scarf e. d. av olika
firmor, varumärken eller namn). Man bör emellertid söka motverka att i
mönsterregistret inflyter mönster, som annan än sökanden har rätt till i
något hänseende. Mönsterrätt bör således enligt utredningen inte få för
värvas för ett mönster, som utan tillstånd innehåller annans firma, varu
kännetecken eller namn. Utredningen framhåller att innehållet i p. 2) inte
har blivit detsamma i alla de nordiska ländernas förslag, eftersom man
i varje kommitté har varit angelägen att följa det egna landets varumär-
keslagstiftning så nära som möjligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Enligt punkt 3) får i mönster inte förekomma något som är ägnat att
uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk,
när titeln är egenartad (jfr 50 § UhL) eller något som kränker annans upp
hovsrätt till sådant verk eller rätt till fotografisk bild. Förslaget överens
stämmer väsentligen med 14 § 5) VmL. Utredningen anser det inte vara
ett opraktiskt fall att ett mönster innehåller ett upphovsrättsligt verk (t. ex.
en liten skulptur i en askfatsmodell eller som lampsockel) eller ett foto
(vilket t. ex. kan överföras som dekor på en souvenir). Visserligen innefat
tar nästan allt slags olovligt utnyttjande av konstnärligt verk och av foto
grafisk bild principiellt intrång i upphovsrätt resp. rätten till fotografisk
bild, men de nordiska mönsterskyddskommittéerna har funnit lämpligt att
ta upp dessa fall i hinderkatalogen. Det är nämligen angeläget att man
redan på registreringsstadiet skall kunna komma till rätta med planerade
utnyttj anden av konstnärliga verk och fotografiska bilder.
Om registreringsmyndigheten enligt 19 § andra stycket i utredningsför
slaget publicerar ett mönster, som innehåller ett skyddat konstnärligt verk
eller en skyddad fotografisk bild eller en upphovsrättslig bearbetning där
av, får detta inte betraktas som ett intrång i upphovsrätt eller rätt till foto
grafisk bild. Registreringssökandens egna åtgärder, varigenom annans verk
görs tillgängligt för allmänheten, innefattar däremot i princip sådant in
trång.
Patent har inte tagits upp i punkt 3. Vid 2 § har utredningen framhållit,
att ett patent i och för sig inte bör hindra mönsterrätt för en utföringsform
av den patenterade uppfinningen.
I punkt i) föreskrivs hinder för mönsterrätt, om annans här i riket re
gistrerade mönster har tagits in i mönstret. Det rör sig här om fall då ett
mönster ingår i ett annat men där skillnadskravet, som ju avser en total
bedömning av de aktuella mönstren, är uppfyllt. Som exempel nämner ut
redningen att ett emblem är mönsterskyddat och att någon annan än den
som innehar skyddet söker registrering av en klubbjacka med emblemet an
bringat därpå. Skillnaden mellan emblemet, å ena, och klubbjackan med
emblemet, å andra sidan, är i och för sig så väsentlig, att det från den syn
punkten inte föreligger hinder för mönsterregistrering av jackan med em
blemet. Trots detta finner utredningen det rimligt, att emblemet i enlighet
med bestämmelserna om mönsterrättens innehåll i 5 § i förslaget över hu
vud inte bör få begagnas av annan än den som har skydd för det. I konse
kvens därmed föreslår utredningen, att mönsterrätt inte skall medges i så
dana fall, om inte innehavaren av det tidigare registrerade mönstret lämnar
tillstånd därtill.
Remissyttrandena. Det är enligt patent- och registreringsverket önskvärt
att samtliga i paragrafen upptagna omständigheter på samma sätt som i hin
derkatalogen i 14 § VmL tydligt anges utgöra hinder mot registrering. Ge
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
155
nom en sådan utformning av lagtexten nås även bättre överensstämmelse
med övriga bestämmelser i lagförslaget, bl. a. 15, 19, 31 och 38 §§. Verket
finner det vidare tveksamt, om bestämmelsen i andra stycket punkt 1
bör begränsas att avse endast statsvapen och vissa internationella beteck
ningar. Verket anser det inte rimligt att behöva registrera ett mönster, för
sett med statsflagga eller statligt kontroll- eller garantimärke, om sökan
den inte har tillstånd att anbringa flaggan eller märket på den avsedda va
ran. Ett kontrollmärke av typen S-märket för elektriska artiklar torde un
der alla förhållanden vara olämpligt som dekoration på souvenirer och dy
likt. Även utredningen angående rikets vapen och flagga ifrågasätter lämp
ligheten av att statsflaggor utesluts från det skydd som har getts åt stats
vapen. Statens heraldiska nämnd erinrar att 1960 års lag om skydd för va
pen och vissa andra officiella beteckningar skyddar inte bara statsvapen utan
också statsflagga och annat statsemblem, statlig kontroll- och garantibeteck
ning, annan beteckning vilken hänsyftar på svenska staten och därigenom
ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt vapen. I
näringsverksamhet får sådant vapen etc. inte utan vederbörligt tillstånd an
vändas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Stats
vapen åtnjuter ett utsträckt skydd i det att sådant vapen över huvud inte
får användas i näringsverksamhet utan tillstånd. Nämnden finner emeller
tid att denna åtskillnad i 1960 års lag inte kan åberopas till stöd för att ge
enskild person rätt att genom registrering få ensamrätt till mönster, vari
något av övriga i 1960 års lag nämnda skyddsobjekt ingår. Olägenheterna
av en sådan ordning synes nämnden ligga i öppen dag. Hänsyn måste tas
till att flaggan som nationalsymbol vid sidan av riksvapnet intar en be
stämd särställning. Nämnden finner det även olämpligt att en så central
statlig beteckning som den kungliga kronan skulle utan tillstånd få tas upp
i ett registrerat mönster. Det torde vidare enligt nämnden ligga i sakens
natur att kontroll- och garantibeteckningar inte bör få förekomma i andra
sammanhang än sådana för vilka de är avsedda. Nämnden anser att det
skulle vara direkt skadligt att undanta dem från hinderkatalogen. Nämn
den finner det naturligt att hinderkatalogen tar upp samtliga i 1960 års
lag nämnda skyddsobjekt och har inte kunnat finna tillräckligt vägande
skäl att utesluta något eller några av dem.
Beträffande de i andra stycket punkt 2 upptagna registreringshindren
utgår patent- och registreringsverket från att även firmadominant normalt
skall anses utgöra hinder. Eftersom detta inte klart framgår av motiven,
efterlyser verket ett förtydligande. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter
om inte motivuttalandet om att beteckning för stiftelse, ideell förening eller
dylik sammanslutning skall likställas med firma bör återspeglas i lagtexten.
Det kan enligt hovrätten tänkas fall, då beteckningen uppenbarligen inte
gäller en firma — den avser t. ex. en välkänd idrottsförening — men ändå
bör träffas av förbudet. Firmautredningen uttalar att med firma även torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
böra likställas annat kännetecken för näringsverksamhet som inarbetats här i riket för annan (jfr 10 § 6 namnlagen). SID anser det önskvärt med en närmare precisering av uttrycket »någon sedan länge avliden».
Bestämmelsen i andra stycket punkt 4 att registrering inte får ske av mönster som innehåller ett för annan här i riket registrerat mönster sam manhänger enligt hovrätten för Västra Sverige med förbudet i 5 § första stycket mot vissa förfaranden med varor som i sig har upptagit det skyd dade mönstret, oavsett om de väsentligen skiljer sig från detta eller inte (betänkandet s. 160 f). Lagtexten kan enligt hovrätten tyda på att det vis serligen är förbjudet att i varan ta upp identiskt samma mönster som det skyddade, medan man däremot skulle godta varor, där mönstret undergått vissa om också obetydliga ändringar. Enligt motiven täcks emellertid även detta senare fall. Hovrätten anser, att detta bör markeras i lagtexten.
Departementschefen. Efter förebild av hinderkatalogen i 14 § VmL har utredningen i förevarande paragraf samlat de speciella skyddsförut- sättningar som anses böra gälla vid sidan av nyhets- och skillnadskraven.
För att nå största möjliga överensstämmelse med de övriga nordiska lag förslagen har utredningen emellertid använt en annan teknik än i VmL. Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket förordat att VmL i detta hänseende får tjäna som förebild för mönsterlagen. Härigenom markeras onekligen tydligare att de i paragrafen angivna omständigheterna utgör hinder mot registrering. Vidare nås bättre överensstämmelse med öv riga bestämmelser i förslaget. Jag ansluter mig därför till patent- och regi streringsverkets uppfattning, som även har godtagits vid de nordiska de- partementsöverläggningarna. I enlighet härmed bör första och andra styc kena i utredningens förslag sammanföras i ett stycke, varvid första stycket i utredningens förslag bör tas upp som en första punkt samt andra stycket i utredningsförslaget tas upp som en andra punkt och där — med vissa tillägg som berörs närmare i det följande — ordnas i fem undergrupper, betecknade a)—e).
I första stycket i utredningens förslag har tagits upp en av allmänna hän syn motiverad bestämmelse om att mönsterrätt inte kan förvärvas, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Regeln ansluter nära till gällande rätt. Den har inte föranlett erin ringar vid remissbehandlingen och ger inte heller mig anledning till några sakliga invändningar. Bestämmelsen har med en redaktionell jämkning tagits upp som punkt 1 i departementsförslaget.
Andra stycket i utredningsförslaget innehåller under 1)—4) bestämmel ser om att registrerat mönster inte utan vederbörligt tillstånd får innehålla vissa närmare angivna element. Dessa regler saknar motsvarighet i gällan de lag.
Under 1) i utredningsförslaget föreskrivs, att registrerat mönster inte
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
157
utan vederbörligt tillstånd får innehålla sådant statsvapen eller sådan inter
nationell beteckning, som enligt lag inte får obehörigen finnas anbragt på
saluhållna varor, eller något som lätt kan förväxlas därmed. Några remiss
instanser har ansett bestämmelsen för begränsad och har föreslagit att även
övriga skyddsobjekt som anges i lagstiftningen om skydd för vapen och
vissa andra officiella beteckningar tas upp i hinderkatalogen. Även jag fin
ner det olämpligt att beteckningar som enligt lag inte får olovligen använ
das i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster skall utan
tillstånd få förekomma i mönster. Jag förordar därför, att bestämmelsen
utvidgas på sätt som dessa remissorgan har föreslagit. Härigenom nås också
bättre överensstämmelse med de övriga nordiska lagförslagen. Bestämmelse
i ämnet har i departementsförslaget tagits upp som punkt 2 a). Vid bestäm
melsens utformning har jag beaktat den utvidgning av tillämpningsområdet
för lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteck
ningar till att omfatta också vissa internationella organisationers vapen,
flagga, emblem eller namn som jag enligt vad jag tidigare har anfört kom
mer att föreslå.
Genom bestämmelserna i andra stycket 2)—4) i utredningens förslag be
reds skydd för enskilda intressen av olika slag.
Bestämmelsen under punkt 2) förbjuder att vissa kännetecken, som ut
märker annan person än mönsterhavaren, tas in i registrerat mönster. Det
gäller här sådant som är ägnat att uppfattas som annans firma eller varu-
kännetecken eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat
namn eller annans porträtt, när namnet eller porträttet uppenbarligen inte
åsyftar någon sedan länge avliden. Bestämmelsen har i allmänhet godtagits
vid remissbehandlingen, men några påpekanden har gjorts. Jag kan an
sluta mig till patent- och registreringsverkets uttalande, att firmadominant
bör likställas med firma. Förslaget från en hovrätt, att uttrycklig föreskrift
meddelas om att beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jäm
förlig sammanslutning inte heller får förekomma i registrerat mönster,
torde även böra godtas. Av lagtexten bör vidare framgå, att endast firma och
varukännetecken som är skyddat här i landet omfattas. Firmautredningens
förslag att med firma likställa annat kännetecken för näringsverksamhet,
som har inarbetats här i landet för annan, bör också godtas och föranleda
ett särskilt tillägg.
De nu berörda bestämmelserna har i departementsförslaget tagits upp i
punkt 2) under b) och c), varvid under b) behandlas beteckning för stif
telse och annan sammanslutning samt firma och andra kännetecken och
under c) behandlas användande av porträtt eller personnamn.
Förbudet mot användande av annans porträtt eller namn, om porträttet
eller namnet uppenbart inte åsyftar någon sedan länge avliden, har sin
motsvarighet i VmL. Bestämmelsen innebär bl. a., att namn på historiska
personer eller deras porträtt får ingå i registrerade mönster. Att närmare
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
ange hur gränsdragningen bör göras är vanskligt. Bestämmelsens syfte att skydda de efterlevande synes dock fordra att man i allmänhet kräver att minst 50 år förflutit från dödsfallet.
Punkt 3) i utredningsförslaget avser fall då mönstret innehåller något som är ägnat att uppfattas som egenartad boktitel o. d. eller något som kränker annans upphovsrätt m. m. Bestämmelsen har inte föranlett erinran vid remissbehandlingen och har utan saklig ändring tagits upp i departe- mentsförslaget under d). Av lagtexten framgår, att endast här i landet skyddat verk eller här skyddad fotografisk bild avses.
Punkt 4) i utredningens förslag innebär att mönster inte får innehålla ett för annan här i riket registrerat mönster. Vid remissbehandlingen har en hovrätt ansett, att lagtexten kan tyda på att det visserligen är förbjudet att i mönstret ta upp identiskt samma mönster som det skyddade, medan man däremot skulle godta förfarandet om det upptagna mönstret har un dergått vissa, om än obetydliga ändringar. Enligt vad utredningen har ut talat i motiven avser emellertid bestämmelsen även detta senare fall. Hov rätten anser att detta bör markeras i lagtexten. Jag biträder denna upp fattning. Förbudet att utan tillstånd i ett mönster ta upp ett för annan här i landet registrerat mönster bör således utvidgas att även avse förbud mot att ta upp mönster som inte väsentligen skiljer sig från registrerat mönster. Punkt 2 e) i departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.
Om ett visst mönster — eller något som inte väsentligen skiljer sig där ifrån -— har tagits upp i ett annat mönster, vilket söks registrerat, och det förstnämnda mönstret inte har registrerats när ansökningen ges in men i sin tur är föremål för en äldre registreringsansökan, bör ett villkorligt hinder mot att bevilja den senare ansökningen anses föreligga på grund av nu förevarande bestämmelse. Registreringsmyndigheten bör låta prövningen av den yngre ansökningen anstå till dess det äldre ansökningsärendet har avgjorts. Om den äldre ansökningen leder till registrering, blir 4 § 2 e) i förslaget tillämplig men om den avslås eller avskrivs och ej återupptages enligt 14 §, utgör den inte hinder mot bifall till den senare ansökningen. Fö reskrifter om förfarandet i hithörande fall bör tas upp i tillämpningskun- görelsen.
Ett tillägg, motsvarande hänvisningen i punkt 2 e) i förevarande paragraf till det fall att ett mönster, som inte väsentligen skiljer sig från ett regi strerat mönster, har tagits upp i ett annat mönster, bör göras i 5 § första stycket i departementsförslaget, som behandlar mönsterrättens innehåll. Härtill återkommer jag vid nämnda paragraf.
5 §
I denna paragraf behandlas mönsterrättens innehåll. Den motsvarar 5 § i utredningens förslag.
Enligt 1 § ML består mönsterskyddet i en ensamrätt att begagna mönstret
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
159
vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Den som
utan tillstånd av rättsinnehavaren begagnar mönstret på detta sätt eller
saluhåller eller för försäljning till Sverige inför metallvarualster, som har
tillverkats efter sådant mönster, gör sig enligt 16 § ML skyldig till intrång
i mönsterrätten. Denna avser således tre slags utnyttjanden av mönsterva
ran, nämligen tillverkning, saluhållande och import. Även i fråga om till
verkning och import gäller att förfarandet skall ha ägt rum i försälj nings-
syfte, för att intrång skall föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Första stycket
Mönsterrättens innehåll har behandlats ingående i den allmänna moti
veringen. I överensstämmelse med de överväganden som jag har redovisat
där föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf, att mönsterrätt,
med de undantag som anges i det följande i lagen, innebär att annan än
innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) inte får utan dennes lov
utnyttja det registrerade mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, impor
tera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller hyra ut vara, vars utseende inte vä
sentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig har tagit upp något som
inte väsentligen skiljer sig från detta.
Förslaget innebär att mönster skyddet utvidgas till att omfatta utbjudande,
överlåtande och uthyrande av mönstervaror. Uppräkningen av de olika
utnyttjandeformerna är uttömmande. Ett utnyttjande som inte kan hänföras
till tillverkning, import, utbjudande, saluhållande, överlåtande eller uthy
rande omfattas således inte av mönsterrätten. Som jag har framhållit i det
föregående kan mönsterrätt inte åberopas mot åtgärder med varor som har
tillverkats och marknadsförts av mönsterhavaren eller med dennes tillstånd.
Beträffande sådana varuexemplar har s.k. konsumtion inträtt och är för
sälj ningsåtgär der och andra former av utnyttjanden tillåtna. Utbjudande,
saluhållande, överlåtande och uthyrande blir regelmässigt mönsterrätts-
kränkande bara i fråga om varor som har tillverkats eller importerats utan
mönsterhavarens lov, eftersom tillstånd att tillverka eller importera en
mönstervara normalt lär innefatta tillstånd också till övriga utnyttjande
former.
Enligt förslaget omfattar mönsterrätten endast utnyttjanden som sker
yrkesmässigt. Som utredningen har anfört har kravet på yrkesmässig verk
samhet samma innehåll här som inom patenträtten. Det medför till en bör
jan att ensamrätten inte omfattar sådant tillgodogörande av en mönster
vara som bara syftar till att tillfredsställa personliga behov. Å andra sidan
behöver inte den verksamhet i vilken varan utnyttjas vara av ekonomisk
art. Så t. ex. får statlig och kommunal verksamhet regelmässigt anses som
yrkesmässig i nu förevarande hänseende. Också organiserad välgörenhet
och annan rent ideell verksamhet blir ofta att hänföra till yrkesmässig verk
samhet. Omvänt behöver inte allt utnyttjande av en mönstervara som sker
i vinningssyfte falla inom skyddsområdet. Om en privatperson tillverkar
ett enstaka exemplar av en mönsterskyddad vara och i klart syfte att göra
sig en förtjänst erbjuder annan att köpa varan, bör hans utbjudande av va
ran eller försäljningen inte anses ha skett yrkesmässigt.
Utredningen har emellertid ansett, att eftersom mönsterrätten till skillnad
från patenträtten inte omfattar användande av mönstervara, inte heller en
privat tillverkning av ett föremål som skall användas i en yrkesmässig verk
samhet bör hänföras till yrkesmässig tillverkning. Som exempel anför ut
redningen att en hotellägare — som inte också driver snickerirörelse — själv
tillverkar en säng efter förebild av ett skyddat mönster för att använda den
i hotellrörelsen. En sådan tillverkning omfattas enligt utredningen inte av
mönsterrätten. Enligt vad utredningen framhåller har däremot upphovs
rätten här ett annat innehåll. Det torde således enligt utredningen utgöra
intrång i upphovsrätten till ett verk — som kan vara ett bruksföremål —
om någon framställer ett exemplar av verket i förvärvssyfte, t. ex för att
använda det i en hotellrörelse. Därigenom görs nämligen verket tillgängligt
för allmänheten. Om man emellertid ändrar exemplet med hotellsängen så,
att hotellägaren i stället för att själv tillverka sängen importerar den för
bruk i hotellrörelsen, har enligt utredningen importen ägt rum yrkesmäs
sigt och följaktligen intrång skett i mönsterrätten.
Under remissbehandlingen har patent- och registreringsverket uttalat,
att utredningen genom dessa exempel har gett uttrycket yrkesmässigt en
alltför snäv innebörd. Enligt verkets mening bör man inte bedöma kravet
på yrkesmässighet isolerat utan mot bakgrunden av syftet med utnyttjandet
och med beaktande av om detta är att yrkesmässigt tillgodogöra sig mönst
rets ekonomiska värde. Visserligen faller det slutliga användandet av en
mönstervara hos konsumenten inte under ensamrätten, men detta medför
enligt verket inte att man vid bedömande av övriga utnyttjandeformer kan
bortse från om dessa syftar till ett yrkesmässigt användande av varan, vil
ket bör vara det avgörande kriteriet för att man skall uppnå en enhetlig
bedömning. Möjligen bör detta enligt verket komma till uttryck genom att
man i lagtexten använder uttrycket »i yrkesmässigt syfte». Också Svea hov
rätt ifrågasätter om det vid bedömandet av om mönsterintrång har skett
är lämpligt att göra skillnad mellan de båda fall som utredningen har ex
emplifierat.
Det exempel som utredningen har anfört med hotellägaren, som själv till
verkar en säng efter ett skyddat mönster för att använda den i sin rörelse,
utgör ett svårbedömt gränsfall. Med hänsyn till det omedelbara samban
det mellan tillverkningen och den av hotellägaren yrkesmässigt bedrivna
hotellrörelsen vill jag närmast ansluta mig till de remissinstanser som har
ansett att tillverkningen i exemplet bör omfattas av skyddet. Jag kan så
ledes inte reservationslöst ansluta mig till utredningens uttalande, att en
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
161
privat tillverkning av ett föremål som skall användas i en yrkesmässig
verksamhet inte bör hänföras till yrkesmässig tillverkning. Särskilt när
det gäller alster av brukskonst bör vid bedömningen fästas avseende vid
önskvärdheten av att såvitt möjligt vinna överensstämmelse med den upp-
hovsrättsliga regleringen av skyddsomfånget. Det är emellertid inte möj
ligt att ge generella riktlinjer för bedömningen av gränsfallen. Det får an
komma på rättstillämpningen att träffa avgöranden i de enskilda fallen med
utgångspunkt från de ändamålssynpunkter som ligger till grund för möns
terskyddslagstiftningen. Något sådant förtydligande av lagtexten som pa
tent- och registreringsverket ifrågasatt har jag inte ansett behövligt.
I överensstämmelse med vad jag har anfört vid 4 § har bestämmelsen i
första stycket av nu förevarande paragraf utformats så, att den täcker även
fall då i mönstret för en vara har tagits upp ett registrerat mönster eller
något som inte väsentligen skiljer sig från sådant mönster. Formuleringen
»eller i sig upptagit något som icke väsentligen skiljer sig från mönstret»
torde täcka även det av en remissinstans berörda fallet att på en vara har
anbragts ett ornament, som endast i ringa mån skiljer sig från ett registre
rat ornament.
Mönsterhavaren har inte en ovillkorlig ensamrätt att utnyttja sitt möns
ter. Begränsningar kan gälla på grund av annan lagstiftning (t. ex. angåen
de patent, arbetarskydd osv.) eller till följd av importrestriktioner o. d.
Hans rätt att beivra intrång liksom hans rätt att överlåta mönsterrätten och
att upplåta denna till nyttjande är emellertid i princip oinskränkt.
Andra stycket
Enligt förevarande bestämmelse omfattar mönsterrätten endast sådana
varor för vilka mönstret har registrerats och därmed likartade varor. Ock
så denna regel utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt. I fråga om
grunderna för bestämmelsen hänvisar jag till vad jag har anfört i den all
männa motiveringen. Bestämmande för vad som skall hänföras till »likar
tade varor» bör vara om det vid utformandet av en ny vara kan anses ligga
nära till hands att söka efter förebilder inom området för det varuslag till
vilket det registrerade mönstret har hänförts på grundval av registrerings-
sökandens varuuppgift.
Regleringen i andra stycket har föranlett föreskriften i 11 § departements-
förslaget, att en ansökan om mönsterregistrering skall innehålla uppgift om
de varor för vilka mönstret söks registrerat. Det är med andra ord sökan
dens egen varuuppgift som är bestämmande för vilka varukategorier skyd
det omfattar. Registreringsmyndigheten måste därför ta in sökandens upp
gift därom i kungörelser, i mönsterregistret osv.
Frågor om intrång i mönsterrätt behandlas i 35 och 36 §§.
6—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
6
§
Paragrafen motsvarar 6 § i utredningens förslag och behandlar den s. k.
föranvändarrätten.
I 14 § ML föreskrivs, att skyddsrätten inte gäller mot någon som vid tiden
för registreringsansökningen begagnade det registrerade mönstret inom ri
ket eller hade vidtagit väsentliga åtgärder för dess begagnande här. Före
varande bestämmelse i departementsförslaget stämmer väsentligen överens
med 14 § ML. Den har utformats efter förebild av 4 § PatL.
Första stycket
Föranvändarrätt innebär i princip, att den som vid tiden för en ansökan
om mönsterregistrering redan utnyttjade mönstret eller hade vidtagit vissa
förberedelser för att utnyttja detta får fortsätta utnyttjandet utan hinder
av mönsterrätten. Dessa två fall av föranvändarrätt behandlas i första styc
ket av denna paragraf.
Enligt första punkten får den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här
i riket, när ansökan om registrering av mönstret gjordes, utan hinder av
mönsterrätt fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art,
om utnyttjandet inte innefattade uppenbart missbruk i förhållande till sö
kanden eller någon från vilken han härleder sin rätt. Bestämmelsen av
ser samtliga de utnyttjandeformer som enligt 5 § omfattas av mönsterrät-
ten. Endast yrkesmässigt utnyttjande av mönstret här i landet kan grunda
föranvändarrätt. I princip skall utnyttjandet pågå vid tiden för registre
ringsansökningen. I fråga om innebörden av att utnyttjandet inte får inne
fatta ett uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon, från
vilken denne härleder sin rätt, hänvisar jag till vad jag har anfört om mot
svarande föreskrift i 3 § 1). Att märka är att missbruket måste ha riktat
sig mot registreringssökanden eller någon från vilken han härleder sin
rätt. Ett missbruk mot någon som har skapat samma eller liknande möns
ter oberoende av sökanden eller dennes fångesman är således utan betydelse
i detta sammanhang.
Föranvändarrätten omfattar bara det slags utnyttjande av mönstret som
ägde rum vid tiden för registreringsansökningen. Detta har i lagtexten kom
mit till uttryck genom föreskriften, att vederbörande får fortsätta det tidi
gare utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. En importverk
samhet får alltså inte omvandlas till en fabrikation osv. Den tidigare verk
samhetens omfattning har däremot ingen betydelse för omfattningen av
föranvändarrätten. En föranvändarrätt som avser import eller tillverkning
av varor torde enligt allmänna mönsterrättsliga grundsatser regelmässigt
även medföra rätt att därefter sälja eller på annat sätt förfoga över varorna.
I första stycket andra punkten föreskrivs att föranvändarrätt under för
utsättningar motsvarande dem som anges i första punkten tillkommer även
163
den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja mönstret yrkes
mässigt här i riket. Frågan om en åtgärd är väsentlig torde i regel få bedö
mas med hänsyn till vad som sammantaget fordras för att sätta igång ut
nyttjandet. Obetydliga åtgärder kan inte grunda föranvändarrätt, även om
kostnaderna för dem är höga. Åtgärderna måste ha tagit direkt sikte på ett
sådant utnyttjande som kan grunda föranvändarrätt. De kan ha vidtagits
utomlands men måste avse ett utnyttjande i Sverige. Det måste vidare före
ligga ett klart sammanhang mellan förberedelserna och det utnyttjande som
sedermera kommer till stånd. Någon längre tid får i regel inte förflyta in
nan utnyttjandet påbörjas. Hänvisningen till de förutsättningar som anges i
första punkten innebär vidare, att vidtagandet av åtgärderna inte får inne
fatta uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från vilken
denne härleder sin rätt.
Utredningen har i detta sammanhang behandlat frågan, om förvärv av
ett mönster, som skall utnyttjas i ett företags produktion men som av tek
niska eller andra interna skäl inom företaget inte kan utnyttjas förrän
efter en viss tid, kan betraktas som en sådan förberedelse för utnyttjande
som grundar föranvändarrätt. Sådana situationer lär enligt utredningen vara
vanliga inom textilbranschen, där mönster ofta förvärvas utomlands. Enligt
utredningen kan blotta förvärvet av mönstret i och för sig inte anses som
en sådan väsentlig åtgärd som avses i första stycket andra punkten. Om
en lagring sker av inköpta mönster, för att dessa sedan skall kunna tas
fram vid lämpligt tillfälle, är det enligt utredningen ytterst tveksamt, om
en kontinuerlig förberedelse för fabrikation kan sägas äga rum. Den som
har förvärvat mönstret kan omedelbart söka detta registrerat, om han är
angelägen om att annan inte skall få skydd för samma eller liknande möns
ter. Utredningen vill likväl inte utesluta möjligheten att föranvändarrätt
kan erkännas i en situation av denna art. Särskilt inom textilbranschen,
med dess två gånger årligen återkommande kollektioner, kan det enligt ut
redningen te sig oskäligt och stötande att inte medge föranvändarrätt, om
ett mönster har inköpts och det verkligen har planerats för tillverkning
längre fram, men mönstervaran med hänsyn till företagets program inte
omedelbart kan sättas i produktion. En rättstillämpning grundad på detta
betraktelsesätt får enligt utredningen grundas på de särskilda planerings-
och produktionsförhållanden som kan råda på speciella industriområden.
För egen del kan jag i princip ansluta mig till vad utredningen har an
fört. För att föranvändarrätt skall uppkomma i fall av denna art måste dock
sådana särskilda omständigheter ha förelegat att underlåtenheten att söka
registrering kan anses ursäktlig. Det måste följaktligen vara fråga om myc
ket speciella undantagsfall.
Föranvändarrätt gäller i första hand i fråga om mönster, som till utseen
det är identiskt med det mönster som söks registrerat. Den omfattar emel
lertid självfallet också mönster som inte väsentligen skiljer sig från det re
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
164
gistrerade mönstret, dvs. samtliga mönster som ligger inom ramen för möns
terrättens skyddsomfång.
Den tidpunkt som är av betydelse för uppkomsten av föranvändarrätt är
den dag då annan gör ansökan om registrering av mönstret. På grund av
bestämmelsen i 8 § om prioritet blir den avgörande tidpunkten i vissa fall
den dag då ansökan om skydd för mönstret gjordes utom landet. Föran
vändarrätt kan således inte uppkomma genom ett utnyttjande som påbör
jas eller förbereds under prioritetstiden (Pariskonventionen art. 4. B). Där
emot kan föranvändarrätt grundläggas under tiden för sådant temporärt ut-
ställningsskydd och skydd mot otillbörligt offentliggörande varom bestäm
melser meddelas i 3 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Andra stycket
I andra stycket föreskrivs, att föranvändarrätt kan övergå till annan en
dast tillsammans med rörelse vari den har uppkommit eller vari utnyttjan
det avsetts skola ske. Hela rörelsen behöver dock inte vara föremål för över
låtelse. Det räcker att den del av rörelsen överlåts i vilken föranvändarrätten
är aktuell. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande föreskrift i
4 § PatL.
7 §
Denna paragraf motsvarar 7 § i utredningens förslag och innehåller en
bestämmelse om undantag från mönsterrätten för reservdelar och tillbe
hör till luftfartyg. Bestämmelsen saknar motsvarighet i ML. Den överens
stämmer med 5 § andra stycket PatL.
Art. 27 a) i Chicagokonventionen den 7 december 1944 angående inter
nationell civil luftfart, vilken Sverige har tillträtt (SÖ 1946:2), förbjuder
kvarstad m. in. på luftfartyg, som nyttjas i internationell luftfart, samt in
gripande mot dess ägare eller förare under åberopande av att fartygets
konstruktion, utrustning m. m. innebär intrång i rätt till patent, mönster
eller modell, gällande i territorium vartill fartyget har ankommit. Eftersom
emellertid landning på svenskt område i och för sig inte kan betraktas som
ett sådant införande till riket som avses i 5 § departementsförslaget, kan
påföljd för mönsterintrång inte inträda i sådana fall. Denna konventions-
bestämmelse påkallar därför inte någon särskild undantagsregel i mönster
lagen. Art. 27 b) i Chicagokonventionen föreskriver emellertid, att bestäm
melserna under a) i samma artikel skall äga tillämpning även på lagrade
reservdelar och reservutrustning för luftfartyg samt medföra rätt att be
gagna och inmontera sådan reservdel eller sådan reservutrustning vid repa
ration av en fördragsslutande stats luftfartyg inom en annan fördragsslu-
tande stats territorium, under förutsättning att inte sådan del eller sådant
165
tillbehör säljs eller distribueras inom sistnämnda stat eller exporteras i
kommersiellt syfte från den staten. Denna bestämmelse i Chicagokonven-
tionen föranleder en föreskrift om inskränkning av mönsterrätten.
I enlighet härmed föreskrivs i förevarande paragraf, att Kungl. Maj :t kan
förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan hinder av möns
terrätt får föras in till riket för att användas vid reparation av luftfartyg,
hemmahörande i sådan främmande stat som medger motsvarande förmå
ner för svenskt luftfartyg. Bestämmelsen öppnar möjlighet för innehavare
av främmande luftfartyg att utan hinder av mönsterrätt föra in reservdelar
och reservutrustning till Sverige för reparation av luftfartyget. Föremålen
får föras in för sig och lagras inom landet för att komma till användning
vid framtida reparationstillfällen. Import i annan avsikt går alltså inte fri
och inte heller överlåtelse eller andra förfoganden, som enligt 5 § departe-
mentsförslaget omfattas av mönsterrätten.
Undantag med stöd av denna paragraf kan medges endast under förut
sättning av ömsesidighet, dvs. i fråga om luftfartyg med hemort i främ
mande land, där motsvarande förmån medges för svenskt luftfartyg. Enligt
Chicagokonventionen har ett luftfartyg den stats nationalitet i vilken det är
registrerat.
Att i mönsterlagförslaget inte har tagits upp motsvarighet till undan
tagsregeln i 5 § första stycket PatL om rätt att utan hinder av patent ut
nyttja uppfinning på utländskt samfärdsmedel för dettas behov, när det in
kommer till riket vid regelbunden trafik eller eljest, beror på att de regler i
art. 5ter i Pariskonventionen som ligger till grund för denna bestämmelse i
PatL avser bara patent och inte mönsterrätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
8
§
Paragrafen motsvarar 8 § i utredningens förslag och innehåller regler om
konventionsprioritet, grundade på art. 4 i Pariskonventionen i dess lydelse
enligt 1958 års Lissabontext. Den har sin motsvarighet i 30 § VmL och i
6 § PatL.
Innebörden av konventionsförpliktelserna är i korthet, att om den som har
sökt skydd för ett mönster i något av unionsländerna inom viss tid från
dagen för denna ansökan söker skydd för mönstret i annat unionsland, den
senare ansökningen skall anses gjord samtidigt som den första ansökningen.
Enligt 20 § ML kan Kungl. Maj :t utfärda vissa förordnanden om priori
tet vid ansökan om registrering i Sverige för mönster som är skyddat i stat,
vilken gör motsvarande medgivande för här i landet registrerat mönster.
Enligt första stycket kan sådant förordnande avse, att om någon har sökt
registrering här i riket av ett mönster, för vilket han tidigare har sökt skydd
i den främmande staten, ansökningen i förhållande till andra ansökningar
och vid nyhetsprövning enligt 3 § ML får betraktas som om den var gjord
166
samtidigt med ansökningen i den främmande staten, under förutsättning
att ansökningen här har skett inom viss i förordnandet angiven tidsfrist.
Denna kan bestämmas till antingen högst sex månader från det skydd sök
tes i den främmande staten eller högst tre månader från det vederbörande
myndighet där kungjorde, att skydd har meddelats. En ytterligare förutsätt
ning är att sökanden hos registreringsmyndigheten här i riket har framställt
anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som bestäms i för
ordnandet. Enligt 20 § andra stycket ML kan Kungl. Maj :t förordna, att
om mönster har registrerats här i riket för sökande med företrädesrätt en
ligt första stycket, registreringsansökningen vid tillämpning av bestämmel
serna i 14 § ML om föranvändarrätt skall anses gjord samtidigt med att
skydd söktes i den främmande staten. Med stöd av dessa föreskrifter har
bestämmelser om konventionsprioritet meddelats i 1 § Kungl. kungörelsen
den 1 december 1967 (nr 847) med bestämmelser om skydd för vissa främ
mande mönster och varumärken.
I första stycket av nu förevarande paragraf i förslaget har tagits upp be
stämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att förordna, att ansökan om registre
ring av mönster, vilket tidigare har angetts i ansökan om skydd utom riket,
vid tillämpning av 2 och 6 §§ skall anses gjord samtidigt med sistnämnda an
sökan, om sökanden yrkar det. Enligt andra stycket skall i förordnandet
anges de villkor i övrigt under vilka sådan prioritet får åtnjutas. Paragrafen
motsvarar i sak väsentligen de nuvarande bestämmelserna i 20 § ML.
Uttrycket »mönster, vilket tidigare angivits i ansökan om skydd» möjlig
gör att prioritet medges inte bara på grund av en utomlands gjord ansökan
om mönsterregistrering utan också på grund av en utom Sverige gjord ansö
kan om skydd av typen Gebrauchsmuster. Däremot är bestämmelsen inte till
lämplig om den tidigare ansökningen är en patentansökan eller t. ex. en ansö
kan om copyright-registrering i Förenta Staterna. Med ansökan utom riket av
ses också ansökan om internationell mönsterregistrering. Formuleringen med
ger även att bestämmelsen framdeles tillämpas t. ex. på en ansökan om re
gistrering för Benelux-länderna. Det fordras inte att den utländska ansök
ningen har gjorts i något av Parisunionens länder. Det har inte ansetts nöd
vändigt att upprätthålla nu gällande krav på ömsesidighet. — Enligt It § i
förslaget kan i vissa fall flera mönster tas upp i samma ansökan. Ingenting
hindrar att prioritet härvid åtnjuts för bara ett eller några av de mönster
som ansökningen omfattar.
Verkningarna av att prioritet medges är att sådana i och för sig nyhets
skadliga omständigheter som har inträffat under prioritetstiden inte kom
mer att utgöra nyhetshinder. Vid kollisionsfall bedöms frågan om företräde
med hänsyn till dagen för den prioritetsgrundande ansökningen. Detta in
nebär, att ansökan som åtnjuter prioritet behöver vika bara för sådan äldre
svensk ansökan om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,
som har getts in före den dag då den prioritetsgrundande ansökningen gavs
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
167
in till den utländska myndigheten. I förhållande till oprioriterade ansök ningar eller ansökningar med sämre prioritet kommer den svenska ansök ningen att utgöra nyhetshinder retroaktivt under prioritetstiden, om mönst ret sedermera i samband med ansökningen görs allmänt tillgängligt här i landet. Att den svenska ansökningen vid tillämpning av förevarande para graf skall anses gjord samtidigt med den prioritetsgrundande ansökningen innebär, som jag tidigare har nämnt, att föranvändarrätt inte kan upp komma under prioritetstiden.
Prioritetsrätten har inte någon inverkan på skyddstidens längd eller på dennas beräkning. Oavsett om prioritet har medgetts eller inte, räknas så ledes skyddstiden från den dag då ansökan om registrering gjordes i Sverige (24 § departementsförslaget).
I formellt hänseende bör för åtnjutande av prioritet gälla, att begäran därom framställs redan i ansökningen. Föreskrift härom liksom övriga bestämmelser av formell karaktär kommer att tas in i tillämpningskungö- relsen till mönsterskyddslagen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
Registreringsansökan och dess handläggning
9
§
Paragrafen motsvarar 10 § i utredningens förslag och innehåller före skrift om att patent- och registreringsverket är registreringsmyndighet.
I 4 § ML föreskrivs, att mönsterregistret förs för hela riket hos den myn dighet i Stockholm som Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt 1 § Kungl. kungö relsen den 24 november 1899 (nr 94 s. 4) om mönsterregistrets förande m.m. förs mönsterregistret av patent- och registreringsverket. Enligt 2 § instruk tionen den 3 december 1965 (nr 658) för patent- och registreringsverket är verket central förvaltningsmyndighet för ärenden om bl. a. mönster. En ligt 6 § instruktionen skall inom patentverket finnas bl. a. en varumärkes- byrå för varumärkesärenden och ärenden om mönster.
Det har under förarbetena till det nya lagförslaget inte från något håll ifrågasatts att registreringsverksamheten bör förläggas till annan myndig het än patent- och registreringsverket eller att den bör decentraliseras. Jag finner inte heller själv anledning föreslå någon ändring i det hänseendet. Under dessa förhållanden finns det emellertid, som utredningen har fram hållit, inte något skäl att låta frågan vilken myndighet som skall vara re gistreringsmyndighet bli beroende av Kungl. Maj :ts förordnande. I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i förevarande paragraf i förslaget, att registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.
Bestämmelser om mönsterregistret och dess förande kommer att medde las i tillämpningskungörelsen till mönsterskyddslagen (49 § departements förslaget).
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
10
§
Denna paragraf motsvarar 11 § i utredningens förslag och upptar före skrifter om innehållet i ansökan om registrering.
Enligt 5 § 1 mom. ML skall den som vill låta registrera mönster till re- gistreringsmyndigheten ge in eller i betalt brev sända in en skriftlig an sökan, vilken anger mönstrets allmänna beskaffenhet. Vid ansökningen skall fogas tydlig och fullständig avbildning av mönstret i tre exemplar. Ansök ningen skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och postadress. Uppger sökanden annan som mönstrets upphovsman, skall han enligt 5 § 2 mom. förete handling som visar, att han är dennes rättsinnehavare. En ligt 5 § 3 mom. skall sökanden bifoga en avgift av 50 kronor.
Första stycket
I enlighet med vad utredningen har föreslagit bör också i den nya lagen föreskrivas, att ansökan om registrering skall göras skriftligen hos registre- ringsmyndigheten. Utredningen har emellertid i detta sammanhang också föreslagit, att särskilda ansökningsblanketter tillhandahålls allmänheten och att dessa blanketter får samma innehåll och utseende i de berörda fyra nordiska länderna, så att en blankett från ett av dessa länder kan använ das och godkännas vid ansökan i vart och ett av de övriga. Förslaget har inte rönt någon erinran under remissbehandlingen och har vunnit anslut ning också vid de nordiska departementsöverläggningarna. För egen del finner jag förslaget principiellt tilltalande och ändamålsenligt. Enligt de grundsatser i fråga om förfarandet inför domstolar och förvaltningsmyn digheter som f. n. tillämpas hos oss torde emellertid svensk myndighet inte vara skyldig att ta emot handlingar som har avfattats på utländskt språk, om särskild föreskrift inte har meddelats därom. (Jfr 4 § tredje stycket lagen den 2 december 1932 (nr 540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och 6 § fjärde stycket lagen den 3 maj 1963 (nr 138) i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen ang. godsbefordran å järnväg samt ang. be fordran å järnväg av resande och resgods. Dessa bestämmelser utsäger in direkt, att utländsk dom som företes för verkställighet i Sverige inte behö ver åtföljas av översättning till svenska, om den är avfattad på danska eller norska.) Utredningens förslag torde därför inte kunna förverkligas utan att det meddelas föreskrift om att ansökan kan vara avfattad på såväl svenska som danska eller norska. En sådan föreskrift synes också behövlig för att markera att en på finska avfattad ansökningsblankett inte kan an vändas i Sverige. Bestämmelse i ämnet torde emellertid inte behöva tas upp i lagen utan kunna meddelas av Kungl. Maj :t och bör således tas upp i till- lämpningskungörelsen.
169
I departementsförslaget har i enlighet med vad jag nu har anfört i första stycket av förevarande paragraf tagits upp föreskrift, att ansökan om regi strering av mönster skall göras skriftligen hos registreringsmyndigheten. Enhetliga ansökningsformulär torde lämpligen kunna utarbetas vid de nor diska patentverksmöten som regelbundet äger rum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Andra stycket
Detta stycke innehåller föreskrifter om ansökningens innehåll. Enligt första punkten skall ansökningen innehålla uppgift om vara, för vilken mönstret söks registrerat. Sökanden har givetvis rätt att ange flera varor eller varuslag för ett och samma mönster, något som främst är av intresse beträffande ornament. En viss precisering av varutypen fordras, så att inte alltför vittomfattande varubenämningar får bestämma skyddsomfånget. Så t. ex. kan beteckningar som textilvara, redskap, prydnadsting eller enbart dekor inte godtas. I stället bör anges t. ex. hatt, skyffel, örhänge, ornament på servisgods osv. För att ge klart uttryck åt vad som åsyftas har i lagtexten valts uttrycket vara och inte varuslag.
Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket föreslagit, att sökanden åläggs att i ansökningen ange till vilken klass i den av registre ringsmyndigheten använda klassificeringslistan som varan enligt sökan dens mening är att hänföra. Som jag har anfört i den allmänna motive ringen bör visserligen sökanden ange till vilken eller vilka klasser han an ser att varan skall hänföras men är det registreringsmyndighetens sak att avgöra klassificeringsfrågan med ledning av sökandens varuuppgift. Av det sagda följer, att varuuppgiften inte alltid kan godkännas, om den består endast i en hänvisning till viss mönsterklass. Klassificeringen är avsedd att vara ett administrativt hjälpmedel och läggs till grund för avgifternas be stämmande i vissa fall, men den skall inte ha någon betydelse för mönster rättens omfattning.
Om varuuppgiften av något skäl inte kan godtas, bör sökanden beredas tillfälle att komplettera eller förtydliga uppgiften. Vidtas inte rättelse, kan detta leda till att ansökningen avskrivs eller avslås. Samma påföljd inträder vid andra brister i ansökningen. Härtill återkommer jag vid 14 och 15 §§.
Det är att märka, att mönsterskyddet omfattar endast de varor som an ges i ansökningen och därmed likartade varor. Mönstret blir således fritt till allmänt begagnande för andra varor. Sedan varuuppgiften har lämnats, får den därför inte ändras till att avse andra varor (13 § departementsför slaget). En inskränkning av varuangivelsen är däremot tillåten.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att i ansökningen även skall framställas eventuellt yrkande om konventionsprioritet enligt 8 § har inte tagits upp i departementsförslaget. Liksom när det gäller patentan-
6*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168
170
sökningar får det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i
sådant hänseende i samband med att förordnande enligt 8 § första stycket
departementsförslaget meddelas (jfr 8 § andra stycket i förslaget samt 6 §
andra stycket PatL och 9 § andra stycket patentkungörelsen den 1 decem
ber 1967 (nr 838). Att begäran om hemlighållande som avses i 19 § departe
mentsförslaget skall framställas i ansökningen framgår av förslaget till ny
lydelse av 23 § sekretesslagen.
Enligt utredningens förslag (11 § första stycket tredje punkten) skall
sökanden i ansökningen ange vem som har frambragt mönstret och, om
sökanden är annan än mönsterskaparen, styrka sin rätt till mönstret. Be
visning sker enligt utredningen enklast genom att sökanden företer en över
låtelsehandling av något slag. Om åtkomstbevisningen inte fullgörs, skall
enligt utredningen ansökningen lämnas utan bifall. Förslaget överensstäm
mer i denna del med gällande rätt och motiveras av praktiska och prin
cipiella hänsyn. Lagstiftningen bör enligt utredningen så långt möjligt
stärka mönsterskaparens ställning och underlätta möjligheten till skälig
ersättning för mönsterskapande. I ett anställningsförhållande innebär det
trygghet för arbetstagaren att hans arbetgivare såsom registreringssökan-
de måste styrka sin åtkomst till mönstret.
Vid remissbehandingen har några instanser, bland dem SAF, Sveriges
industriförbund och vissa branschorganisationer, i anslutning till den re
servation som avgetts av en ledamot av utredningen föreslagit, att endast
mönsterskaparens rätt att bli namngiven i registret lagfästs och att bevis
ning om sökandens åtkomst skall krävas bara när omständigheterna i ären
det ger anledning därtill. Dessa remissinstanser pekar på att det i vissa
fall kan vara svårt att utpeka en bestämd mönsterskapare, eftersom ska
pandet ofta är ett samspel mellan flera, och åberopar att mönsterskaparen
ibland inte själv vill bli namngiven.
De skäl som utredningen har anfört till stöd för att man behåller nu
varande ordning i detta hänseende väger enligt min mening tyngre än de
betänkligheter som har förts fram under remissbehandlingen. Jag fäster
också särskilt avseende vid att de nordiska patentlagarna reglerar dessa
frågor så som utredningen nu har föreslagit och att de danska och norska
mönsterlagförslagen överensstämmer med det svenska på denna punkt. I en
lighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket andra och tredje
punkterna av förevarande paragraf i departementsförslaget, att i ansökning
en skall anges vem som har skapat mönstret (andra punkten) och att om
annan än mönsterskaparen söker registrering sökanden skall styrka sin
rätt till mönstret (tredje punkten).
Frågan hur åtkomstbevisningen skall föras har inte ansetts böra behand
las i lagen. I regel torde en överlåtelsehandling vara tillfyllest. Om det inte
råder tvist och inte heller finns anledning misstänka att rätten till mönstret
är tvistig, bör alltför stora krav inte ställas på bevisningens styrka.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Tredje stycket
Det är givetvis av största betydelse att mönstrets utseende framgår av
ansökningen. Det föreskrivs därför i tredje stycket första punkten av före
varande paragraf, att vid ansökningshandlingen skall fogas en bild som
visar mönstret. Bilden kan vara en ritning eller ett fotografi eller en annan
reproduktion. Det ligger i sakens natur att bilden skall vara reproducerbar
och tydligt visa mönstret. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att flera bil
der ges in, så att mönstrets utseende från olika håll framgår. Även det in-
vändiga utseendet är ibland av betydelse. Närmare föreskrifter om bildernas
storlek etc. torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.
I fråga om många mönster är det vanskligt och ibland omöjligt att i bild
troget återge alla utseendemässiga drag hos mönstret, såsom t. ex. ytstruk
turer av olika slag samt färger. För att riktigt kunna bedöma nyhets- och
skillnadsfrågorna och frågan om likhet vid intrångsfall kan man behöva ha
tillgång till en modell — dvs. en tredimensionell framställning, ett tygstycke,
ett tapetstycke osv. Utredningen har därför föreslagit, att sökanden skall
få ge in en modell av mönstret tillsammans med bilden och att i så fall
modellen skall äga vitsord framför bilden. Om modellen skall utgöra primär
underlaget, måste den enligt utredningen ges in redan från början i ansök-
ningsärendet. Detta framgår av It § tredje stycket i utredningsförslaget.
Har enbart en bild getts in tillsammans med ansökningen, kommer en där
efter ingiven modell enligt förslaget inte att äga vitsord framför bilden.
Patent- och registreringsverket har i sitt remissyttrande avstyrkt försla
get i denna del. Verket framhåller, att värdet av en modellsamling från be
vis- och skyddssynpunkt inte uppväger de kostnader och de praktiska pro
blem den skulle ge upphov till, bl. a. när det gäller att skaffa förvarings-
utrymmen för samlingen. I likhet med KF anser ämbetsverket däremot att
registreringsmyndigheten lämpligen bör få rätt att infordra en modell.
Vid de nordiska departementsöverläggningarna har de delegerade uttalat
sig till förmån för utredningens förslag i denna del. De delegerade har emel
lertid ansett, att modell inte nödvändigtvis skall behöva ges in redan i sam
band med att ansökningen görs. Sökanden bör enligt de delegerade få ge
in en modell ända fram till dess att ansökningen kungörs, och en sålunda
ingiven modell bör äga vitsord. Jag biträder de delegerades uppfattning.
Från praktiska synpunkter torde den av de delegerade föreslagna ordningen
inte vålla några större problem. I Norge har man sedan länge tillämpat
systemet utan olägenheter. Som utredningen har föreslagit bör sökande
som ger in en modell åläggas att betala en särskild förvaringsavgift. Här
igenom kommer merkostnaderna för förvaring av modellsamlingen att täc
kas. Sannolikt kommer systemet att tillämpas bara i fall då det är sakligt
motiverat att modell ges in. I tillämpningskungörelsen bör ges föreskrifter
om storlek och vikt av modell.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
171
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
I enlighet med det sagda föreskrivs i tredje stycket andra punkten av förevarande paragraf att om sökanden innan ansökningen kungörs enligt 18 § inger även en modell, modellen skall anses visa mönstret. Kravet att en bild av mönstret skall ges in får inte åsidosättas av den anledningen att en modell ges in. Det är att märka att kungörelse av ansökningen enligt 18 § departementsförslaget alltid skall innehålla en bild av mönstret, vilken utgör preliminärt underlag för eventuella invändningar, låt vara att det är modellen som blir utslagsgivande, om den ges in före kungörandet och alltså äger vitsord.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är den nyhetsgranskning som registreringsmyndigheten enligt förslaget skall utföra ex officio myc ket begränsad. Som ett betydelsefullt komplement till denna granskning föreslås ett invändningsförfarande. I syfte att vinna ytterligare garantier för att mönster som söks registrerat är nytt och av skäl i övrigt som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen föreskrivs i tredje stycket tredje punkten av förevarande paragraf — i överensstämmelse med vad utredning en föreslagit — att vid ansökningshandlingen skall fogas en av sökan den egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete att mönstret, såvitt han har sig bekant, inte före den dag då ansökningen görs har blivit känt på sätt som enligt 2 och 3 §§ hindrar förvärv av mönsterrätt. Hänvis ningen till 3 § i förslaget innebär, att utställningar och annans otillbörliga offentliggörande inte omfattas av sökandens upplysningsplikt.
Skyldigheten för sökanden att avge en försäkran av detta slag kan väntas få till följd, att den som t. ex. på en utländsk mässa har tillägnat sig annans redan offentliggjorda mönster drar sig för att söka mönstret registrerat. Kravet att försäkran skall vara egenhändigt underskriven av sökanden och skall lämnas på heder och samvete medför, att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift i sin försäkran kan ådömas på följd för osann eller vårdslös försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.
Fjärde stycket
I den allmänna motiveringen har jag framhållit, att registreringsmyndig- hetens omkostnader också i fortsättningen — liksom i flertalet andra län der med förprövningssystem — bör täckas genom avgifter. Liksom f. n. bör kostnaderna fördelas på olika avgifter. I 48 § departementsförslaget har tagits upp föreskrifter om vilka avgifter som skall utgå i ärende rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse av mönsterregistre ring. Avgifternas storlek skall enligt 49 § fastställas av Kungl. Maj :t. Be stämmelser om övriga avgifter meddelas i 14, 22 och 47 §§. I fjärde stycket av förevarande paragraf har tagits upp föreskrift om skyldighet för regi- streringssökande att erlägga de i 48 § angivna ansöknings- och tilläggs avgifterna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
173
Det finns enligt min mening inte något praktiskt behov av att som en remissinstans har föreslagit föreskriva möjlighet att omvandla en patent ansökan till en mönsterskyddsansökan eller omvänt.
11
§
Denna paragraf motsvarar 12 § i utredningens förslag och innehåller be stämmelser om s. k. samregistrering.
Enligt 5 § 1 mom. sista stycket ML kan inte mer än ett mönster tas upp i samma ansökan. Om registrering söks för flera mönster, måste särskilda ansökningshandlingar ges in för varje mönster.
Det har ansetts oklart, om t. ex. ett bestick bestående av kniv, gaffel och sked, kan betraktas som ett mönster och således kan tas upp i en enda an sökan och bli föremål för en enda registrering. Svensk praxis är inte allt för sträng i detta hänseende. Praktiska skäl talar otvivelaktigt också för att inte kräva flera ansökningar i sådana fall. Med den nya lagens utvidgade tillämpningsområde får problemet ökad betydelse, t. ex. när det blir fråga om registrering av mönster till en kostym, bestående av kavaj, väst och byxor, eller en dräkt, bestående av jacka och kjol, osv. Sökanden och regi- streringsmyndigheten bör i fall av denna art inte behöva fundera närmare över vad som kan utgöra ett mönster.
I överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit och i enlighet med vad jag nu har sagt har i förevarande paragraf i departementsförslaget till en början föreskrivits, att en ansökan får omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren söks registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk. För att samregistrering skall få äga rum, måste till verkningen av de varor för vilka mönstren söks registrerade kunna hän föras till samma fabrikationsställe. Vidare krävs att varorna typiskt sett används gemensamt.
Den närmare innebörden av de uppställda villkoren kan belysas med någ ra exempel. Bestick, serviser, möbelgrupper, klädedräkter, toalettgarnityr och sällskapsspel bör godtas för samregistrering. Däremot kan inte godtas t. ex. ett bestick och en servis, eftersom det nödvändiga sambandet i tillverk- ningsledet regelmässigt saknas (men givetvis kan tänkas i speciella fall, som när en silversmed framställer en silverservis med tillhörande bestick). Motsvarande gäller i fråga om t. ex. gardiner och lakan, som typiskt sett inte används gemensamt. Det får också anses uteslutet att registrera de olika enheterna i en kollektion, som ofta innehåller variationer på ett grund mönster, eftersom det här i regel inte är fråga om någon gemensam eller samtidig användning. Olika mönster till mattor, klockor, skor, skrivdon osv. måste således tas upp i skilda ansökningar. 1 särskilda fall kan dock en variantserie godtas för samregistrering, t. ex. när ett textilföretag fram ställer handdukar som har skiljaktigheter i mönstringen för att de skall
174
särskiljas såsom avsedda för olika familjemedlemmar eller när ett annat
företag i samma syfte varierar dekoren på tandborstglas och tandborstar.
Som jag har anfört under 1 § vid behandlingen av varubegreppet skall
som ett mönster i princip anses endast sådant som svarar mot ett föremål
i gängse mening. Så snart flera lösa enheter föreligger, utgör förebilderna
flera mönster, låt vara att samregistrering på här föreskrivna villkor kan
komma i fråga. Även mönster som utgör förebilder för skilda enheter i en
grupp föremål, vilka praktiskt sett inte kan brukas var för sig utan bara
gemensamt, t. ex. spelkort, schackpjäser, typerna i tryckerisats e. d., skall
således behandlas som flera mönster.
Ett och samma mönster kan avse flera olika varor eller varuslag (auto-
mobil/leksaksbil, dricksglas/vas osv.). Det blir då inte fråga om samregi
strering av flera mönster utan om registrering av ett mönster med olika
användningsområden, vilket kommer att framgå av sökandens varuupp-
gift. Samregistrering åter måste avse två eller flera mönster för lika många
olika varor. Olika mönster för samma vara kan inte samregistreras.
Att mönsterrätt kan förvärvas för ornament medför, att frågan om sam
registrering i många fall inte blir aktuell. Beträffande t. ex. en servis kan
det således många gånger vara tillräckligt att begära skydd för dekoren.
Det blir sökandens sak att göra en avvägning och i varje särskilt fall välja
den lämpligaste skyddsformen.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och vid 2 § kan s. 1c.
variantregistrering på grundval av skilda ansökningar ske, under förutsätt
ning att ansökningarna görs samma dag. Det sätt på vilket frågan om
variantregistrering har reglerats medför, att skillnadskravet i 2 § inte gäl
ler i det inbördes förhållandet mellan mönster som tas upp i en gemensam
ansökan med stöd av nu förevarande paragraf. Som exempel på att varandra
närliggande varianter av ett mönster kan bli föremål för samregistrering
enligt denna paragraf har nyss nämnts fall då handdukar eller tandborst-
garnityr är avsedda för olika familjemedlemmar.
En ansökan om samregistrering kan omvandlas till flera separata ansök
ningar. Dessa bör då samtliga anses ingivna redan vid tidpunkten för den
gemensamma ansökningen. Skäl till en sådan uppdelning av en ansökan
kan föreligga t. ex. när det visar sig att förutsättningarna för samregistre-
ring inte är uppfyllda.
I deparlementsförslaget föreskrivs ingen begränsning av möjligheterna
att överlåta eller upplåta rätt till samregistrerade mönster. Det är således
fullt möjligt att överlåta eller upplåta rätt till bara visst eller vissa av de
samregistrerade mönstren. Av tekniska skäl har det dock ansetts lämpligt
att inte medge registrering av annan överlåtelse än sådan som avser samt
liga samregistrerade mönster. Föreskrift härom har i förslaget tagits upp i
27 § tredje stycket. Däremot möter inte hinder att få en anteckning i mönster
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
175
registret om att licensupplåtelse har skett beträffande bara något eller några
av flera samregistrerade mönster.
Det har rått enighet inom de nordiska kommittéerna om att antalet möns
ter som skall få ingå i en samregistrering bör begränsas och att maximi-
antalet bör sättas till 20, vilket också utgör det högsta tillåtna antalet möns
ter i en s. k. »dépöt multiple» enligt Haagöverenskommelsen. Förslaget har
inte mött några erinringar under remissbehandlingen av det svenska be
tänkandet och har också vunnit gillande vid de nordiska departementsöver-
läggningarna. För egen del biträder jag förslaget, och i förevarande para
graf i departementsförslaget har i enlighet härmed föreskrivits, att en an
sökan inte får avse flera än 20 mönster.
Varje mönster som söks registrerat måste bli föremål för nyhetsgransk
ning och publiceras för sig. Kostnaderna härför nedbringas inte i nämnvärd
mån av att flera mönster har tagits upp i samma ansökan. En viss avgifts-
rabattering bör trots detta kunna medges vid samregistrering. När en an
sökan omfattar flera mönster bör sålunda sökanden utöver sedvanlig an-
sökningsavgift betala endast en särskild lägre tilläggsavgift för varje möns
ter utöver det första. Avgiftsreduceringen bör dock inte bli så stor att den
lockar till missbruk av möjligheten till samregistrering. Den i ett remiss
yttrande berörda frågan, hur ldassavgift skall beräknas, när mönster som
begärs samregistrerade hänförs till olika klasser, får bedömas på samma sätt
som när i en ansökan som avser ett enda mönster varuuppgiften omfattar
varor tillhörande skilda klasser. Jag delar i princip den uppfattning som
har kommit till uttryck i det berörda remissyttrandet och som innebär, att
särskild klassavgift bör tas ut för varje klass utöver den första. Hithörande
frågor regleras i 48 §.
12
§
I denna paragraf, som motsvarar 13 § i utredningens förslag, har tagits
in bestämmelse om skyldighet för sökande, som inte har hemvist i Sverige,
att ha ombud. Den har sin motsvarighet i 12 § PatL.
Enligt 5 § 1 mom. tredje stycket ML skall sökande, som inte är bosatt
i Sverige, foga fullmakt vid ansökningen för ett inom riket bosatt ombud
att svara för honom i allt som angår skyddsrätten.
Ombudstvånget för sökande, som inte har hemvist i Sverige, betingas av
praktiska hänsyn. Registreringsmyndigheten skall i ett ansökningsärende
inte behöva träda i direkt förbindelse med en sökande som är bosatt utom
lands. Även allmänheten bör kunna vända sig till någon som är bosatt här
i landet för att få kontakt med sökanden. I förevarande paragraf i förslaget
föreskrivs därför i principiell överensstämmelse med vad som gäller f. n., att
sökande som inte har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt ombud, som
äger företräda honom i allt som rör ansökningen.
Bestämmelsen avser endast krav på ombud under ansökningstiden. Före skrift om skyldighet för mönsterhavare som inte har hemvist i Sverige att ha ombud har tagits upp i 45 § departementsförslaget. Liksom i PatL är denna uppdelning betingad bl. a. av att påföljderna för underlåtenhet att ställa ombud inte är desamma i de båda fallen.
Med hemvist förstås mantalsskrivningsort resp. den ort där styrelse eller annat organ för juridisk person har sitt säte.
Om en sökande underlåter att ställa ombud enligt denna paragraf och inte efterkommer föreläggande att avhjälpa bristen, blir påföljden enligt 14 och 15 §§ departementsförslaget att ansökningen avskrivs eller avslås.
I 46 § departementsförslaget har tagits upp bestämmelse om att Kungl. Maj:t under förutsättning av ömsesidighet kan förordna att bl. a. 12 § inte skall tillämpas på sökande som har hemvist i viss främmande stat. Genom sådant förordnande kan bl. a. sökande från annat nordiskt land beredas lättnad i ombudstvånget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
13 §
Denna paragraf motsvarar 14 § i utredningens förslag och innehåller dels en regel om när registreringsansökan skall anses gjord, dels en föreskrift om förbud mot ändring av ansökan. Paragrafen saknar motsvarighet i gäl lande rätt. Den har däremot viss motsvarighet i 13 § PatL.
Första stycket
Ansökningsdagen är av betydelse i flera hänseenden, bl. a. enligt 2, 3, 6, 8 och 24 §§. Den har också viss betydelse när det gäller att bestämma på följd för intrång i mönsterrätt. Med hänsyn härtill bör en ansökan om mönsterregistrering inte anses gjord, förrän mönstret har presenterats i ärendet, dvs. förrän en bild eller modell av mönstret har getts in till regis- treringsmyndigheten. I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av före varande paragraf, att ansökan om registrering inte skall anses gjord förrän sökanden har gett in en bild eller en modell som visar mönstret.
Det räcker att en bild eller en modell har getts in. Om endast en modell har getts in, måste visserligen sökanden komplettera handlingarna med en bild, för att hans ansökan skall kunna sakligt prövas, men ansökningen skall likväl anses gjord redan den dag då modellen gavs in.
Andra stycket
Med hänsyn till ansökningsdagens betydelse i åtskilliga hänseenden, som berör också materiellträttsliga förhållanden, bör en sådan ändring av en registreringsansökan som medför att ansökningen kommer att avse ett annat mönster inte kunna ske. Enligt 13 och 14 §§ PatL gäller visserligen en ord ning enligt vilken en ansökan kan ändras på detta sätt, varvid ansöknings-
177
dagen förskjuts så, att ansökningen anses gjord när ändringen vidtogs. Den na ordning innebär emellertid vissa komplikationer och kan på mönster området knappast motiveras av ett lika framträdande praktiskt behov som på patentområdet. Det bör i detta sammanhang erinras om de möjligheter till variantregistrering som mönsterskyddslagförslaget erbjuder och som i förening med sekretessbestämmelserna gör det möjligt att i praktiken upp nå delvis samma resultat som genom ändring av en registreringsansökan. Den som vill söka skydd för flera varianter av ett mönster men vid tiden för ansökningen om registrering av grundmönstret inte har hunnit utarbeta alla varianterna, kan begära anstånd med kungörandet, vilket medför att mönst ret hålls hemligt. Sökanden kan därefter och så länge mönstret hålls hem ligt ge in en ny ansökan om registrering av samma mönster jämte varianter av detta och samtidigt återkalla den äldre ansökningen. Det mönster som avses med den första ansökningen utgör då inte nyhetshinder mot de va rianter som omfattas av den senare ansökningen. Med hänsyn till dessa för hållanden föreligger knappast behov av att kunna ändra en registrerings ansökan till att avse annat mönster.
Av 5 § andra stycket och 10 § andra stycket framgår att mönstret blir fritt till allmänt begagnande för andra varor än dem som har uppgetts i ansökningen eller därmed likartade varor. Sedan varuuppgiften har läm nats, bör den därför inte kunna ändras till att avse andra varor.
I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket av föreva rande paragraf, att en ansökan inte får ändras till att avse annat mönster eller andra varor än som har angetts i ansökningen. Förbudet mot ändring av mönstret får inte tolkas så strängt att varje liten förändring av det pre senterade mönstret blir otillåten. Smärre, oväsentliga detaljer bör få ändras eller rättas till. Ramen för tillåtna ändringar är dock väsentligt mindre än skyddsomfånget. Sådana ändringar av mönstret som innebär att mönstrets identitet ändras är otillåtna.
Förbudet mot att ändra varuuppgiften utgör givetvis inte hinder mot att uppgiften inskränks. Men om den en gång har inskränkts, får sökanden inte därefter åter utvidga ansökningen att gälla de varor som inskränk ningen avsåg. På motsvarande sätt utgör förevarande bestämmelse hinder för en sökande som begär samregistrering av flera mönster men därefter återtar ansökningen beträffande något eller några av mönstren att på ett senare stadium återigen utvidga ansökningen att omfatta dessa mönster. Frågan om en ändring är tillåten skall således alltid bestämmas med ut gångspunkt från vilken omfattning ansökningen har när ändringen görs.
14 §
Denna paragraf motsvarar 15 § i utredningens förslag och innehåller be stämmelser om registreringsmyndighetens inledande behandling av en an sökan om mönsterregistrering. Den har delvis sin motsvarighet i 15 § PatL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
178
I 6 § ML föreskrivs, att om registreringsmyndigheten finner att sökanden
inte har fullgjort vad som åligger honom enligt 5 § 1 mom. — dvs. om an
sökningshandlingarna är ofullständiga i något av de hänseenden som anges
i nämnda lagrum — sökanden skall underrättas skriftligen härom. Om
sökanden inte inom viss av registreringsmyndigheten bestämd tid fullgör
vad som brister, kan myndigheten förklara ansökningen förfallen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Första stycket
I första stycket första punkten av nu förevarande paragraf föreskrivs,
att registreringsmyndigheten vid prövning av ansökan om mönsterregistre
ring skall i den utsträckning som Kungl. Maj :t fastställer undersöka, om
förutsättningarna för registrering av mönstret är för handen. Bestämmelsen
ger uttryck för principen att registreringsförfarandet som hittills skall vara
ordnat enligt ett förprövningssystem. Registreringsmyndigheten har att ex
officio granska ansökningen i både formellt och materiellt hänseende.
De formaliteter som gäller framgår delvis av regler i lagen men avses i
övrigt bli preciserade genom föreskrifter i tillämpningskungörelsen. Be
träffande de formella villkoren gäller inte någon begränsning i registre-
ringsmyndighetens granskningsplikt.
De materiella kraven är nyhetskravet och skillnadskravet (2 §) samt vad
som framgår av den s. k. hinderkatalogen (4 §). Som jag har anfört i den
allmänna motiveringen skall bara en begränsad nyhetsgranskning äga rum.
Närmare bestämmelser härom kommer att tas upp i tillämpningskungörel
sen. I fråga om de speciella hinder mot mönsterrätt som har angetts i 4 §
bör officialgranskning äga rum i den utsträckning som det kan ske utan att
ansökningens behandling i övrigt fördröjs.
Att registreringsmyndigheten får självmant pröva, om ansökningen av
ser ett mönster i lagens mening, ligger i sakens natur. Huruvida sådant hin
der för registrering föreligger, som inte omfattas av officialgranskningen,
torde till stor del komma fram under invändningsförfarandet och frågan
blir därigenom prövad av registreringsmyndigheten.
Enligt utredningen bör granskningen i både formellt och materiellt hän
seende som regel utföras någorlunda samtidigt och sökanden i förekom
mande fall ges ett gemensamt föreläggande. Häremot har patent- och regi
streringsverket vid remissbehandlingen invänt, att man bör använda den
metod som ger det bästa resultatet i det speciella fallet. Jag instämmer i
detta uttalande men vill tillägga, att det förfarande som utredningen har
rekommenderat i de flesta fall torde vara mest ändamålsenligt.
I första stycket andra punkten föreskrivs i överensstämmelse med mot
svarande bestämmelse i 15 § första stycket PatL, att om sökanden inte har
iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller registreringsmyndighe
ten finner att det föreligger annat hinder för bifall till ansökningen, sökan
179
den skall föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse. Före läggandet måste vara tydligt till sitt innehåll och bör vara klart motiverat. Tidsfristen bestäms av registreringsmyndigheten. Den bör inte vara alltför lång men kan givetvis i mån av behov varieras och i särskilda fall förlängas. Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen föreskriva på vilket sätt delgiv ning av föreläggande skall ske.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Andra stycket
I andra stycket meddelas bestämmelser om påföljden, när sökanden inte efterkommer föreläggande enligt första stycket. Om sökanden underlåter att inom förelagd tid yttra sig eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, skall ansökningen enligt första punkten avskrivas. Detta gäller vare sig hindret är av formell natur eller hänför sig till de materiella förutsätt ningarna. Enligt andra punkten skall en erinran om denna påföljd tas in i föreläggandet.
Tredje stycket
Utredningen har föreslagit en regel om återupptagning av avskriven an sökan (15 § tredje stycket). Regeln saknar motsvarighet i ML men motsva rar 15 § tredje stycket PatL. Utredningen framhåller, att det kan ha varit ett misstag rörande föreläggandets innehåll eller annat förbiseende hos sö kanden som har lett till avskrivningen. I stället för att ett besvärsförfarande tillämpas med prövning i högre instans skall enligt utredningens förslag ansökningen i ett sådant fall kunna på begäran återupptagas av registre ringsmyndigheten. Denna ordning kan enligt utredningen få betydelse sär skilt i sådana fält då ett ursäktligt misstag har förelegat och sökandens ur sprungliga ansökan skulle kunna utgöra nyhetshinder vid en ny ansökan.
Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet godtagits. Under hän visning till vikten av att registreringsförfarandet sker snabbt föreslår emel lertid Svea hovrätt i första hand att man i stället, på samma sätt som i van lig rättegång inför domstol, förelägger sökanden att inkomma med begärd komplettering vid äventyr att ärendet annars avgörs i befintligt skick. In tresset av att förfarandet blir likartat i de nordiska länderna motiverar dock enligt hovrättens mening, att den ordning utredningen har föreslagit genomförs, om man i de övriga nordiska länderna vidhåller att återupptag ning bör införas. Vid de nordiska departementsförhandlingarna har också rått enighet om att regler om återupptagning bör införas i de nya lagarna. Med hänsyn härtill och då detta institut har visat sig fylla en praktisk funk tion inom patenträtten biträder även jag utredningens förslag i denna del.
Återupptagningsfristen skall enligt utredningens förslag vara en månad, räknat från utgången av den tid inom vilken svar skulle ha inkommit en
ligt föreläggandet. Några remissinstanser har ansett denna frist vara för kort och har föreslagit att den liksom i PatL bestäms till fyra månader. En så lång frist skulle emellertid enligt min mening onödigt fördröja registre- ringsförfarandet. En tvåmånadersfrist har förordats från de övriga nordiska ländernas sida vid departementsförhandlingarna, och jag anser detta ut göra en lämplig avvägning. Till skillnad från vad som gäller enligt PatL bör återupptagning inte få äga rum mer än en gång i samma ärende.
Bestämmelser om återupptagning har i enlighet med det anförda tagits upp i tredje stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget. I första punkten föreskrivs, att avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtar åtgärd för att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd återupptagningsavgift. Enligt andra punkten får återupptagning ske endast en gång.
Begäran om återupptagning kan ske formlöst. Om sökanden inte inom tvåmånaderstiden yttrar sig över föreläggandet eller avhjälper anmärkt brist avslås ansökningen om återupptagning. Därefter kan återupptagning inte äga rum. Detsamma gäller, om sökanden underlåter att inom samma tid be tala återupptagningsavgift. Dennas storlek kommer liksom övriga avgifter att fastställas i tillämpningskungörelsen.
Av 21 § första stycket departementsförslaget framgår, att en sökande, som anser ett avskrivningsbeslut felaktigt, i stället för att begära återupp tagning kan besvära sig över beslutet. Likaså kan en sökande, vars begäran om återupptagning har avslagits, föra talan mot detta beslut genom besvär (21 § andra stycket).
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
15 §
Denna paragraf motsvarar 16 § i utredningens förslag och innehåller regler om handläggningen efter det sökanden har avgett yttrande med an ledning av föreläggande. Den har sin motsvarighet i 16 § PatL.
I 7 § ML föreskrivs, att registreringsansökan skall avslås, om mönstret inte är av sådan beskaffenhet att det kan registreras eller om det uppen barligen inte är nytt eller om sökande, som har uppgett annan som mönst rets upphovsman, inte har visat att han är dennes rättsinnehavare eller om sökanden har underlåtit att betala ansökningsavgift enligt 5 § 3 mom.
I förevarande paragraf i förslaget föreskrivs i överensstämmelse med 16 § PatL, att ansökningen skall avslås, om det även efter det att yttrande har avgetts föreligger hinder för bifall till ansökningen och sökanden har haft tillfälle att yttra sig över hindret samt det inte förekommer anledning att ge honom nytt föreläggande.
Vid en jämförelse mellan 14 och 15 §§ departementsförslaget framgår den formella skillnaden mellan ett avskrivningsbeslut och ett avslagsbe- slut. Avskrivning ifrågakommer bara när sökanden helt har underlåtit att
181
efterkomma föreläggande. Om sökanden däremot har yttrat sig över före läggandet men hindret att bifalla ansökningen alltjämt föreligger, skall an sökningen avslås. Avslagsbeslutet skall vara motiverat. Beslutet kan vara grundat antingen på formella brister i ansökningen eller på materiella skäl. Avslagsbeslut skall meddelas också när sökanden visserligen har vidtagit åtgärd för att avhjälpa brist men bristen likväl kvarstår.
Strävan bör vara, att endast ett föreläggande skall behöva meddelas. Ibland kan det dock vara behövligt och lämpligt att sökanden får ett nytt föreläggande. Det är givetvis nödvändigt att så sker, om annan brist i an sökningen uppdagas än den som har föranlett det första föreläggandet. Ett avslagsbeslut får nämligen inte grundas på en omständighet som sökanden inte har haft tillfälle att yttra sig över. Även i andra fall, t. ex. när sökanden har vidtagit åtgärd för att avhjälpa brist men någon ytterligare mindre justering trots detta är nödvändig, bör nytt föreläggande ges. Vidlyftig och långvarig korrespondens mellan registreringsmyndigheten och sökanden bör dock undvikas. Det är önskvärt, att förfarandet blir så snabbt som möjligt.
Mot registreringsmyndighetens beslut att avslå en ansökan får sökanden som nämnts föra talan genom besvär. Regler härom har tagits upp i 21 och 22 §§ departementsförslaget. Att märka är, att en brist i ansökningen många gånger — om den t. ex. gäller ombudstvånget, frånvaro av medgivande en ligt bestämmelse i 4 § e. d. — kan avhjälpas i besvärsinstansen.
16 §
Denna paragraf motsvarar 17 § i utredningens förslag och innehåller reg ler om förfarandet, när någon påstår sig äga bättre rätt än sökanden till det mönster som avses med ansökningen. Bestämmelsen, som saknar mot svarighet i ML, har sin förebild i 17 § PatL.
I ärende om registrering av mönster kan det inträffa, att annan än sö kanden påstår bättre rätt till mönstret. Någon gör t. ex. gällande att han själv är den verklige mönsterskaparen och att sökanden har fått kännedom om mönstret genom att missbruka uppgifter som mönsterskaparen eller dennes rättsinnehavare har gett i förtroende. Sökandens arbetsgivare kan tänkas göra gällande att sökanden genom sitt anställningskontrakt har överlåtit rätten till alla mönster som han skapar i sin anställning till ar betsgivaren. Sökandens rätt kan också vara beroende av en civilrättslig tvist, t. ex. om arv. Någon möjlighet för registreringsmyndigheten att i fall av denna art hänskjuta tvist om bättre rätt till domstol finns inte f. n. Efter som emellertid frågan om rätten till mönstret i varje fall kan dras inför domstol, sedan mönstret har registrerats, synes det ändamålsenligt att re gistreringsmyndigheten kan undandra sig en prövning i ansökningsärendet av sådana frågor vilkas behandling och avgörande ligger bättre till för all män domstol.
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs i enlighet härmed, att om någon inför registreringsmyndigheten påstår att han äger bättre rätt än sökanden till mönster, som avses med dennes ansökan, och saken fin nes tveksam, myndigheten äger förelägga honom att väcka talan vid dom stol inom viss tid vid påföljd att påståendet lämnas utan avseende vid an sökningens fortsatta prövning. I andra stycket föreskrivs, att om tvist rö rande bättre rätt till mönstret är anliängig vid domstol, ansökningen kan förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgörs. Bestämmelserna omfattar både rättigheter som har uppkommit innan ansökningen gjordes och sådana som har uppkommit därefter.
Påstående om bättre rätt kan göras när som helst intill dess registrerings- ärendet har avgjorts. Sådant påstående är således inte jämställt med in vändning som avses i 18 § departementsförslaget men kan ha formen av en sådan invändning.
De föreslagna bestämmelserna är fakultativa. Registreringsmyndigheten får med hänsyn till omständigheterna avgöra om föreläggande skall ges, resp. om ansökningen skall förklaras vilande, eller om ansökningen skall avslås oberoende av att påstående har gjorts om bättre rätt resp. att rätte gång pågår. Ett avslagsbeslut kan vara motiverat t. ex. om ansökningen gäller ett uppenbart inte registreringsbart mönster.
Enligt sin lydelse avser paragrafen närmast sådana fall då det råder tvist mellan sökanden och annan om vem av dem som har rätt till mönstret. Den bör emellertid tillämpas också när någon påstår att han har frambragt mönstret tillsammans med sökanden och därför vill bli antecknad som med- sölcande.
Det bör framhållas, att rätten att söka ett mönster registrerat inte kan vara föremål för godtrosförvärv. Vidare bör det påpekas, att om två perso ner oberoende av varandra självständigt har frambragt samma mönster (dubbelskapande), ingen av dem har bättre rätt till mönstret i förhållande till den andre. Den som först gör ansökan om registrering kan således inte angripas av den andre
Som en remissinstans har påpekat kan det förekomma, att ett avtal mel lan parterna innehåller skiljedomsklausul och att följaktligen tvist som avses i denna paragraf skall avgöras av skiljemän. Föreskrifterna om hän visning att väcka talan och om vilandeförklaring får tillämpas analogiskt i ett sådant fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
17 §
Paragrafen motsvarar 18 § i utredningens förslag och innehåller bestäm melse om överföring på annan av ansökan om registrering av mönster. Den saknar motsvarighet i ML men har sin förebild i 18 § PatL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
183
Första stycket
Den som under ansökningsförfarandet visar att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden har i regel intresse av att själv få mönstret registre
rat för sig. Att hänvisa honom till att göra en ny ansökan är inte tillfreds
ställande, eftersom den redan föreliggande ansökningen — trots att den var
oberättigad — utgör nyhetshinder, om och när handling som visar mönstret
har blivit offentlig.
I första stycket första punkten av förevarande paragraf har därför tagits
upp bestämmelse, att om någon visar att han äger bättre rätt till mönstret
än sökanden, registreringsmyndigheten skall på yrkande föra över ansök
ningen på honom. Liksom 16 § i förslaget avser bestämmelsen både rättig
heter som har uppkommit innan ansökningen gjordes och sådana som har
uppkommit därefter. Genom bestämmelsen uppnås bl. a., att det i hithö
rande fall inte uppstår någon period under vilken mönstret inte är föremål
för någon ansökan och alltså är fritt för utnyttjande av envar. Om någon
visar att han har bättre rätt till mönstret än sökanden men inte begär över
föring på sig av ansökningen, skall denna givetvis avslås.
Yrkande om överföring kan framställas när som helst under handlägg
ningen av registreringsansökningen, således även i överinstans. Om så
dant yrkande har framställts av någon som är bosatt utomlands, behöver
denne inte låta sig företrädas av här bosatt ombud — till skillnad från vad
som enligt 12 § i förslaget gäller i fråga om utomlands bosatt registrerings-
sökande. Däremot blir givetvis 12 § tillämplig på den nye sökanden, om
överföring sker.
Att registreringsmyndigheten finner bättre rätt ha blivit styrkt i regi-
streringsärendet och lägger detta till grund för ett beslut om överföring
hindrar givetvis inte, att frågan om bättre rätt senare kan prövas av dom
stol. Om registreringsmyndigheten finner frågan om bättre rätt tveksam,
kan den enligt 16 § i förslaget utfärda föreläggande för den som påstår
bättre rätt att väcka talan vid domstol. Om sådan talan bifalls, styrks den
bättre rätten inför registreringsmyndigheten genom att Iagakraftvunnen
dom företes.
Den som får en ansökan överförd på sig bör inte få tillgodogöra sig den
ansökningsavgift som redan har erlagts för den första ansökningen. Bl. a.
med tanke på det extra arbete som uppstår för registreringsmyndigheten i
form av korrespondens och överläggningar med den nye sökanden bör ny
avgift erläggas. I första stycket andra punkten föreskrivs därför, att den
som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsavgift.
Andra stycket
Yrkande om överföring bör inte få hindra handläggningen av ansöknings-
ärendet, utan denna bör i princip fortsätta, medan överföringsfrågan prö
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
vas. För att undvika att den berättigade åsamkas rättsförlust föreskrivs emellertid i andra stycket, att om överföring yrkas, ansökningen inte får avskrivas, avslås eller bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats. Ett yrkan de om överföring bör således lämpligen framställas samtidigt med att på stående om bättre rätt görs.
Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande påpekat att de nu berörda vindikationsreglerna i vissa fall kan leda till att sådana beroende förhållanden uppkommer som man i princip har velat undvika. Om en an sökan avser flera varianter av ett mönster, kan det enligt hovrätten tänkas att annan än sökanden gör gällande bättre rätt till bara en av varianterna. Om han visar fog för sitt påstående, torde överföring av ansökningen böra ske bara såvitt angår denna variant, under det att den ursprungliga ansök ningen kvarstår för sökanden i fråga om de övriga varianterna. Om båda ansökningarna sedan leder till registrering, blir resultatet enligt hovrätten, att mönsterrätt till varianter med obetydliga inbördes skillnader tillkom mer olika personer och att möjligheterna att utnyttja de olika mönstren blir beroende av ömsesidigt lämnade tillstånd.
Hovrättens anmärkning är i och för sig riktig. I praktiken torde dock situationer av denna art uppkomma bara rent undantagsvis. Förhållandet blir emellertid då helt likartat med det som inträder när en innehavare av flera mönstervarianter överlåter ett av mönstren. Denna situation har be rörts närmare i den allmänna motiveringen vid behandlingen av frågan om variantregistrering. Som jag har anfört i det sammanhanget kan olägen heterna av att vissa beroendeförhållanden kan uppkomma som en följd av att man godtar variantregistrering motverkas genom föreskrifter om att anteckning skall göras i registret och i registreringsbevisen om förekomsten av variantregistreringar. Dessa föreskrifter bör givetvis bli tillämpliga också i sådana fall av överföring enligt 17 § i förslaget som hovrätten har berört.
18 §
Förevarande paragraf motsvarar 19 § i utredningens förslag. Den inne håller bestämmelser om kungörande av ansökan och om invändning. Para grafen saknar motsvarighet i ML. Det kungörelse- och invändningsförfa- rande som här föreslås stämmer i allt väsentligt överens med vad som gäl ler enligt varumärkes- och namnlagarna samt PatL.
Första stycket
Enligt första stycket första punkten skall ansökningen kungöras, när ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder för registrering i övrigt inte har funnits föreligga. Kungörande skall ske utan dröjsmål, dvs. så snart officialgranskningen avslutats utan att mynna ut i avskrivnings- eller av-
185
slagsbeslut. I likhet med utredningen räknar jag med att officialgransk- ningen och den prövning som föranleds därav i regel skall vara avslutad inom ett par månader från ansökningsdagen och att granskningstiden för normalfallen inte skall behöva överstiga fjorton dagar. En förutsättning för att dessa beräkningar skall hålla är dock givetvis, att patent- och registre ringsverket får de nödvändiga personella och materiella resurserna. I den delen hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.
Till skillnad från vad som gäller beträffande patentärenden blir hand lingarna i ärende angående ansökan om registrering av mönster enligt gällande rätt i princip offentliga i och med att de ges in till registrerings- myndigheten. En viktig nyhet i nu föreliggande förslag är, att sökande i ärende om registrering av mönster tillerkänns ett visst begränsat sekretess skydd. Bestämmelser härom föreslås i 23 § andra stycket sekretesslagen och i 19 § förslaget till mönsterskyddslag. De föreslagna reglerna innebär, afl om sökanden i ansökningen begär att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen dock skall hållas allmänt tillgänglig när den för handlingens hemlighållande begärda fristen har löpt ut och i intet fall senare än när sex månader har förflutit från den dag då ansökningen gjor des eller enligt förordnande med stöd av 8 § skall anses gjord.
Om handling som visar mönstret skall hållas hemlig enligt dessa bestäm melser, måste givetvis också kungörandet av ansökningen skjutas upp till dess sekretessfristen har löpt ut. Föreskrift härom har tagits upp i första stycket andra punkten av förevarande paragraf. Där föreskrivs, att om handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet därom, med kungörandet skall anstå till dess handlingen enligt 19 § skall hållas allmänt tillgänglig. Det är att märka att ett anstånd med kungöran det enligt denna bestämmelse förutsätter, att sökanden har begärt hemlig hållande av viss eller vissa handlingar som visar mönstret. Ett blott och bart yrkande om anstånd med kungörandet är alltså inte tillräckligt. En annan sak är, att en sökande som begär anstånd med kungörandet ofta får anses därigenom också ha gjort framställning om sekretess för de handling ar i ärendet som visar mönstret. En oklarhet på den punkten kan ge regis- treringsmyndigheten anledning att ge sökanden ett föreläggande med be gäran om ett förtydligande. Till dess klarhet har vunnits bör de handlingar som visar mönstret inte utan sökandens samtycke lämnas ut till annan och kungörande inte ske. En sökande som har begärt hemlighållande kan, som jag kommer att utveckla vid 19 §, givetvis återta sin begäran när helst han önskar med den verkan att sekretessen hävs och kungörande skall äga rum, så snart övriga förutsättningar därför är uppfyllda.
Närmare bestämmelser om vad kungörelsen skall innehålla kommer att meddelas i tillämpningsföreskrifterna. Kungörelsen bör innehålla bild av mönstret, uppgift om de varor för vilka mönstret söks registrerat samt upplysning om ansökningens huvudsakliga innehåll i övrigt. Det bör fram
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
gå av kungörelsen om modell har getts in och om bild eller modell är i färg. Om flera än en bild av mönstret publiceras, bör särskild avgift utgå. Föreskrift härom har tagits upp i 48 §. Publicering i färg bör inte komma i fråga förrän metoderna att reproducera i färg har utvecklats ytterligare och kan medge billigare färgreproducering. Upplysning om ansökningens huvudsakliga innehåll i övrigt avser främst ansökningens nummer samt sökandens namn, ansökningsdagen, eventuell begäran om prioritet och namnet på den som har skapat mönstret.
Kungörandet skall ske i en av registreringsmyndigheten utgiven perio disk tidskrift. Av hänsyn till allmänheten synes någon samordning inte böra ske med annan publikation, som för andra liknande ändamål ges ut av re gistreringsmyndigheten, utan en separat tidskrift är att förorda. Närmare föreskrifter härom kommer att tas in i tillämpningskungörelsen.
Andra stycket
Genom kungörandet bereds allmänheten tillfälle att göra invändningar mot ansökningen. Rätten att göra invändning måste uppenbarligen tidsbe gränsas. Enligt utredningsförslaget skall gälla en invändningsfrist om två månader, räknat från kungörelsedagen. Ett par remissinstanser har för ordat en frist om tre eller fyra månader. Detta skulle dock medföra en inte önskvärd förlängning av förfarandet, och i likhet med de delegerade vid de nordiska departementsförhandlingarna biträder jag därför utredningsför slaget på denna punkt.
I andra stycket föreskrivs i enlighet härmed, att kungörelsen skall inne hålla meddelande om att den som vill framställa invändning mot ansök ningen skall göra detta skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen. I invändningsskriften behöver inte ges nå gon utförlig motivering för invändningen, men grunden för denna, dvs. de faktiska omständigheter som åberopas till stöd för den, bör normalt anges. Att i lagen ställa upp ett ovillkorligt krav på att grunden skall anges har emellertid inte ansetts lämpligt. Om en invändare faktiskt har stöd för sin invändning men inte får gehör, därför att han inte har anfört någon grund, kan han föranledas att i stället föra sin talan vid domstol. Detta skulle stå i mindre god överensstämmelse med invändningsinstitutets syfte att före bygga processer. I tillämpningskungörelsen bör dock tas in en erinran om att invändare i princip är skyldig att ange grunderna för sin invändning. En sådan föreskrift, vars åsidosättande inte medför några rättsföljder, får den betydelen att registreringsmyndigheten kan behandla invändningar som inte har motiverats närmare — kanske därför att de främst har tillkommit i förhalningssyfte —- i summarisk ordning.
Med hänsyn till önskvärdheten av att handläggningstiderna inte onödigt förlängs bör registreringsmyndigheten visa återhållsamhet när det gäller att
187
medge uppskov för komplettering av ofullständiga invändningar, och de
frister som föreskrivs bör vara så korta som möjligt.
Anmärkningar, som framställs före eller efter invändningsfristen, utgör
inte invändningar i lagens mening. Det innebär bl. a., att den som gör sådan
anmärkning inte får besvärsrätt enligt 21 § departementsförslaget. Detta
hindrar inte, att sådana anmärkningar kan tas upp av registreringsmyndig-
heten. Denna har nämligen att ex officio beakta varje registreringshinder
som kommer till dess kännedom. Det bör dock uppmärksammas, att en an
märkning av detta slag inte kan läggas till grund för avslagsbeslut utan att
sökanden har fått tillfälle att yttra sig (15 §).
Att sökanden i regel skall beredas tillfälle att yttra sig över gjorda in
vändningar framgår av 20 § departementsförslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
19 §
Denna paragraf motsvarar 20 § i utredningens förslag och innehåller
bestämmelser om sekretess. Den saknar motsvarighet i ML.
Som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen bör hand
lingar i ärende om registrering av mönster kunna beredas sekretesskydd i
viss omfattning. Av skäl som jag har anfört i det sammanhanget bör de
grundläggande bestämmelserna om vilka slags handlingar som skall kunna
hållas hemliga och under vilka förutsättningar så skall kunna ske tas upp
i sekretesslagen. Jag lägger i enlighet härmed nu också fram förslag till
ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen. Enligt detta förslag, som jag be
handlar mer utförligt i det följande, tas i nämnda lagrum upp föreskrift,
att om sökande i ärende angående ansökan om registrering av mönster be
gär, att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte
får lämnas ut i vidare mån än som följer av mönster skyddslagen. I denna
lag måste således anges, under vilka förutsättningar en handling, som enligt
berörda föreskrift i sekretesslagen skall hållas hemlig, får lämnas ut. Be
stämmelser härom har tagits upp i förevarande paragraf.
Av skäl som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör sekretess
för handling som visar mönstret kunna åtnjutas endast under en begränsad
tid, och i enlighet med vad utredningen har föreslagit bör denna tid utgöra
högst sex månader, räknat från den dag då ansökningen gjordes eller, när
sökanden har begärt prioritet enligt 8 §, från den dag då ansökningen
enligt nämnda lagrum skall anses gjord. Om registreringsmyndigheten vid
fristens utgång har avskrivit eller avslagit ansökningen, bör dock hand
lingen hållas hemlig till dess sökanden eventuellt anför besvär över avskriv
nings- eller avslagsbeslutet eller begär återupptagning av ansökningen.
I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i första punkten av föreva
rande paragraf i departementsförslaget, att om i ärende angående ansökan
om registrering av mönster handling som visar mönstret skall hållas hemlig
enligt vad som är särskilt föreskrivet därom, handlingen icke får utlämnas utan sökandens samtycke förrän den av honom begärda fristen har löpt ut eller sex månader har förflutit från den dag då ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas, från den dag från vilken prioritet begärs. Enligt andra punkten gäller den undantagsregeln, att om registreringsmyndigheten vid denna tidpunkt har beslutat avskriva eller avslå ansökningen, handlingen därefter inte får hållas allmänt till gänglig, om inte sökanden begär återupptagning av ansökningen eller anför besvär.
Att sekretess kan åtnjutas endast om sökanden i ärendet gör framställ ning därom, framgår av den bestämmelse i ämnet som enligt vad jag före slår skall tas upp i 23 § sekretesslagen. Vid behandlingen i det följande av nämnda bestämmelse kommer jag också att närmare beröra frågan om in nebörden av uttrycket »handling som visar mönstret».
Eftersom den föreskrivna sekretessfristen är en maximitid och sekretess regeln dessutom är fakultativ, kan sökanden givetvis begära en kortare sekretesstid än sex månader. Han är inte heller bunden av sitt en gång fram ställda yrkande om sekretess. Om han begär det, skall således den eller de handlingar som är föremål för sekretess hållas tillgängliga tidigare än som annars skulle gälla. Detta kan vara av särskild betydelse när sökanden vill vända sig med ett skadeståndsyrkande mot någon som olovligen utnyttjar hans mönster.
Enligt förslaget råder visst samband mellan ansökningshandlingarnas offentlighet och sökandens skydd mot olovligt utnyttjande av mönstret un der ansökningstiden. Av 38 § departementsförslaget framgår sålunda, att rätt till skadestånd för sådant utnyttjande föreligger endast för tiden efter det att handling som visar mönstret har blivit allmänt tillgänglig. Utnytt- janden under sekretesstiden grundar med andra ord inte rätt till skade stånd.
Om sökanden, innan handling som visar mönstret har blivit allmänt till gänglig, åberopar sin ansökan mot någon som han anser ha utnyttjat mönst ret olovligen, är han enligt 34 § departementsförslaget skyldig att låta denne på begäran ta del av handlingarna. Som jag nyss har framhållit inträder emellertid inte någon rätt till skadestånd för sådant utnyttjande.
Om sökanden återkallar sin registreringsansökan, skall ansökningen av skrivas. Jag hänvisar i det hänseendet till vad jag har anfört vid 14 §. Ock så när ett sådant avskrivningsbeslut meddelas under sekretessfristen, är undantagsregeln i andra punkten av nu förevarande paragraf tillämplig. Jag vill understryka vikten av att en återkallad ansökan inte handläggs så, att handling som är föremål för sekretess kommer att offentliggöras mot sökandens önskan. I de fall då en återkallelse kommer in samma dag som sekretessfristen löper ut eller kort dessförinnan bör det därför tillses att avskrivningsbeslut meddelas samma dag som återkallelsen har kommit in.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
189
Bestämmelsen i andra punkten innebär i övrigt, att sekretesskyddet auto
matiskt upphör i och med att sökanden ger in sina besvär över avskriv
nings- eller avslagsbeslutet resp. hos registreringsmyndigheten begär åter-
upptagning samt betalar föreskriven besvärs- resp. återupptagningsavgift.
Försvarets civilförvaltning har i sitt remissyttrande påpekat, att det för
hållandet att en uppfinning kan begäras skyddad enligt såväl patent- som
mönsterlagstiftningen kan leda till komplikationer när det gäller sekretess
reglerna. Enligt PatL skall en patentansökan kungöras senast efter 18 må
nader men enligt förslaget till lag om mönster offentliggörs handling som vi
sar mönstret senast efter sex månader. Civilförvaltningen framhåller, att den
som på en gång söker patent och mönsterskydd måste offra det längre
gående sekretesskyddet enligt PatL i de fall då mönstret avslöjar uppfin
ningen. Sökanden kan i sådant fall ställas inför ett svårt avgörande. Än
mer komplicerad blir situationen, om patentsökanden är en annan än den
som söker mönster skydd. En arbetstagare som gör en uppfinning har rätt
att själv söka patent. Men han är inte alltid själv upphovsman till den slut
liga utformningen av uppfinningen. Om annan arbetstagare som upphovs
man till formgivningen förutsätts ha rätt att söka mönsterskydd, kan han
omintetgöra uppfinnarens sekretesskydd. Endast om företaget förvärvar
bådas rättigheter upphävs detta motsatsförhållande, i vilket fall företaget
har att avgöra om det är fördelaktigare att offra uppfinningens sekretess
skydd för att få mönsterskydd eller vice versa. Mönstrets upphovsman har
enligt civilförvaltningen inte rätt att avslöja uppfinningen, men det innebär
att han då inte heller har möjlighet att låta registrera mönstret.
För egen del tror jag att den av civilförvaltningen berörda situationen blir
så sällsynt, att man inte behöver räkna med den i det praktiska livet. Jag
anser det därför inte nödvändigt att frågan särskilt regleras. Om en situa
tion av denna art trots allt inträffar, får det ankomma på sökanden att av
göra, vilken lösning han finner lämpligast. Om uppfinningen och mönstret
innehas av olika personer, blir dessa hänvisade att lösa problemet i samråd.
20
§
I denna paragraf, som motsvarar 21 § i utredningens förslag, har tagits
upp bestämmelser om behandlingen av registreringsansökan efter utgången
av invändningsfristen. Paragrafen saknar motsvarighet i ML. Den överens
stämmer i huvudsak med 23 § PatL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Första stycket
I paragrafens första stycke föreskrivs, att ansökningen skall tas upp till
fortsatt prövning efter utgången av invändningsfristen och att bestämmel
serna i 14—17 §§ om den inledande behandlingen av ansökningen därvid
skall gälla i tillämpliga delar.
Ansökningens kungörande förutsätter, att registreringsmyndigheten har undersökt mönstrets registrerbarhet och kommit till att ansökningen med hänsyn till vad som dittills har framkommit kan leda till registrering. Ge nom beslutet att kungöra ansökningen har emellertid inte slutgiltigt av gjorts, att registrering av mönstret skall ske. Härefter gjorda invändningar kan ge anledning till en annan bedömning. En invändning kan t. ex. föran leda, att myndigheten undersöker en annan granskningsldass än den eller dem som redan har kontrollerats, och genom en sådan undersökning kan ett registreringshinder uppdagas. Material som ges in till registreringsmyn digheten utan att kunna hänföras till en formellt godtagbar invändning skall också beaktas vid den fortsatta prövningen av ansökningen. Hänvisningen till 14 § innebär, att registreringsmyndigheten vid den fortsatta prövningen helt allmänt skall undersöka, om förutsättningar för förvärv av mönster rätt föreligger. Om inte särskilda omständigheter föranleder det, skall dock någon ny granskning inte ske. Gjorda invändningar skall självfallet alltid prövas. Beslut om avskrivning av ansökningen med rätt för sökanden att sedermera få ansökningen återupptagen kan meddelas även på detta sta dium av förfarandet. Det förutsätter dock, att sökanden har getts föreläg gande enligt 14 § men inte har efterkommit föreläggandet eller inte har av hjälpt anmärkt brist. Att invändningsskrivelse sänds över till sökanden för yttrande är inte att betrakta som sådant föreläggande. Om sökanden under låter att yttra sig över invändningen och registreringsmyndigheten inte fin ner anledning att utfärda föreläggande, tas ärendet upp till avgörande i be fintligt skick.
Av hänvisningen till 15 § framgår, att en ansökan kan avslås också på detta stadium. Beslut om avslag får dock inte meddelas, förrän sökanden har haft tillfälle att yttra sig över den anmärkning mot ansökningen som anses kunna föranleda avslagsbeslut.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ rörande påstående om bättre rätt till möns ter och yrkande om överföring äger tillämpning även efter invändningsfris- tens utgång. Ett påstående om bättre rätt kan givetvis ha formen av en in vändning. I de flesta fall föranleds ett sådant påstående just av ansökning ens kungörande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Andra stycket
Här meddelas föreskrift om förfarandet, när invändning har gjorts i behörig ordning. Sökanden skall underrättas om invändningen och skall be redas tillfälle att yttra sig över invändning som inte är uppenbart obefo gad. Underrättelse sker lämpligen genom att ett exemplar av invändnings- skriften överlämnas till sökanden. Om en invändning är uppenbart obe fogad, bör det räcka med att invändningsskriften överlämnas till sökanden samtidigt med att denne får besked om att ansökningen har bifallits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
191
Skriftväxling med anledning av invändning bör inte göras onödigt vidlyf tig. Den slutliga prövningen av ansökningen får inte onödigtvis fördröjas. Det torde ofta vara lämpligt, att invändaren delges sökandens yttrande över invändningen och får tillfälle att bemöta detta. I vissa fall bör sökanden ges tillfälle att avge slutyttrande. Ytterligare skriftväxling torde endast sällan vara påkallad. Vid patentansökningar kan utförliga tekniska diskussioner vara nödvändiga, men i fråga om mönster gäller det som regel bara att ställa upp två eller flera mönster till granskning och påvisa likheter eller skillna der mellan dem.
Om en invändare återtar sin invändning, skall denna likväl prövas i ären det (jfr 21 §, som föreskriver, att när särskilda skäl föreligger, en invän- dares besvärstalan kan prövas, även om den har återkallats).
Det bör påpekas, att trots frånvaron av uttrycklig föreskrift härom i lagen en sökande bör få kännedom också om annat material än sådant som kan hänföras till en invändning i formell mening.
Har någon invändning inte gjorts och finner registreringsmyndigheten inte heller i övrigt att hinder mot registrering föreligger, skall ansökningen bifallas. Beslut härom vinner då omedelbart laga kraft. Ett beslut att bifalla ansökningen trots gjord invändning vinner däremot inte laga kraft förrän besvärstiden har gått ut (22 § första stycket första punkten). Detta innebär bl. a., att mönstret inte skall föras in i registret, förrän det visat sig att invändaren inte har anfört besvär (23 § första stycket). Om ansökning en avslås — vilket på detta stadium regelmässigt beror på att en gjord in vändning har ansetts befogad — har sökanden talerätt (21 § första stycket första punkten).
21
§
Denna paragraf motsvarar 22 § i utredningens förslag och innehåller fö reskrifter om rätt till talan mot registreringsmyndighetens slutliga beslut i ärenden angående ansökan om mönsterregistrering. Reglerna gäller endast i fråga om beslut som har meddelats under ärendets handläggning intill dess registreringsansökningen har slutbehandlats. Bestämmelser om talan mot beslut av registreringsmyndigheten i frågor som har kommit upp efter det att registrering har beviljats finns i 47 §.
Nu förevarande paragraf har närmast sin motsvarighet i 8 § första stycket ML, som föreskriver att besvärstalan kan föras mot beslut varigenom en an sökan har förklarats förfallen eller har avslagits. Den överensstämmer med
24 § första och andra styckena PatL.
Första stycket
I detta stycke behandlas rätten att överklaga slutligt beslut som har med delats av registreringsmyndigheten. Enligt första punkten får talan mot så
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
dant beslut föras av sökanden, om beslutet har gått honom emot. I andra punkten föreskrivs, att den som har gjort invändning i behörig ordning får föra talan i fall då ansökningen har bifallits, trots att invändning har gjorts. Enligt tredje punkten får invändning prövas, trots att invändaren har åter kallat sin talan, om särskilda skäl föreligger.
Med slutligt beslut avses beslut varigenom myndigheten skiljer registre- ringsärendet från sig, dvs. beslut om avskrivning enligt 14 §, beslut om av slag enligt 15 § och beslut om bifall till registreringsansökningen enligt 23 §. Mot beslut som inte är slutligt utan avser frågor under förfarandet, t. ex. angående prioritet, frister, klassificering o. d., får särskild talan inte föras. I vissa fall kan en sådan fråga däremot komma under bedömande av en överinstans i samband med prövning av ett överklagat slutligt beslut.
Behörighet att föra talan mot slutligt beslut tillkommer endast sökanden och invändare. Sökanden får föra talan mot slutligt beslut som har gått honom emot. Han kan alltså överklaga avskrivnings- och avslagsbeslut. Mot beslut varigenom ansökan har bifallits får han däremot inte föra talan. Re- gistreringsansökan kan nämligen aldrig bifallas i annan form eller med an nat innehåll än sökanden har yrkat. Detta gäller även beträffande frågor som i och för sig är fristående i förhållande till spörsmålet om mönstrets registrerbarhet, t. ex. utformningen av varuuppgiften. Vidhåller sökanden sin uppgift i detta hänseende trots att registreringsmyndigheten inte anser sig kunna godta den, leder alltså detta till att ansökningen avslås på samma sätt som när annat registreringshinder föreligger. Ett beslut om avslag måste alltid avse ansökningen i dess helhet. Delbeslut kan inte meddelas. Invändare får föra talan mot beslut varigenom ansökan har bifallits. En förutsättning för att besvären skall kunna tas upp till prövning är dock att invändningen har gjorts skriftligen och har kommit in till registreringsmyn digheten inom den föreskrivna tvåmånaderstiden (18 § andra stycket).
Bestämmelsen i tredje punkten om att invändning i vissa fall får prövas, fastän invändaren har återkallat sin besvärstalan, motiveras av det allmänna intresset av att oriktiga beslut undanröjs. En motsvarande föreskrift finns i 24 § PatL. Särskilda skäl att pröva en återkallad invändning kan föreligga t. ex. om invändningen har grundats på att ett objektivt registreringshinder föreligger. Här överväger det allmännas intresse av att kända mönster ut rensas. Om däremot invändningen har grundats på ett påstående om bättre rätt till mönstret, bör invändaren själv få disponera över sin talan. Invänd ningen bör alltså inte prövas, om talan har återkallats.
Andra stycket
Här meddelas regler om rätt till talan mot beslut om återupptagning och om överföring av ansökan. Mot beslut, varigenom en begäran enligt 14 § tredje stycket om återupptagning av avskriven ansökan har avslagits eller
193
ett yrkande om överföring av ansökan enligt 17 § har bifallits, får talan enligt första punkten föras av sökanden. I andra punkten föreskrivs, att den som har framställt yrkande om överföring av ansökan får föra talan mot beslut, varigenom yrkandet har avslagits.
Enligt utredningens förslag skulle sistnämnda bestämmelse gälla också talan mot beslut att avslå begäran om förnyelse av registrering enligt 25 §. Under remissbehandlingen har RÅ förordat, att bestämmelsen om rätt till talan mot sådant beslut i stället tas upp efter den materiella bestämmelsen om förnyelse i 25 §. Jag biträder denna uppfattning. Fråga om förnyelse av registrering kommer upp först efter det att registrering har beviljats. Samt liga bestämmelser om talerätt mot beslut i sådana frågor bör tas upp i ett sammanhang. 47 § i departementsförslaget innehåller också en bestämmel se om rätt till talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten än sådant som avses i 21 §. Denna bestämmelse avser även talan mot beslut om avslag på ansökan om förnyelse.
Av 21 och 22 §§ följer, att andra beslut i ärende angående ansökan om mönsterregistrering än de i 21 § behandlade inte får överklagas.
22
§
Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag. Den innehåller före skrifter om förfarandet vid överklagande av beslut som avses i 21 § depar tementsförslaget.
Enligt 8 § andra stycket ML skall besvär över registreringsmyndighetens beslut, varigenom en ansökan har förklarats förfallen eller blivit avslagen, anföras hos Kungl. Maj:t inom 60 dagar från beslutets dag. Besvären prövas av regeringsrätten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Första stycket
Enligt mönsterskyddsutredningens förslag skall talan mot registrerings myndighetens beslut föras hos den särskilda besvärsavdelning inom patent- och registreringsverket som f. n. fungerar som besvärsinstans för patent ärenden, varumärkesärenden och namnärenden. Det föreligger enligt ut redningen ett behov av en instans, som särskilt under den nya mönsterlagens första tid kan medverka till att en vägledande praxis utbildas. Frågan om besvärsavdelningens sammansättning bör enligt utredningen regleras i en särskild lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Enligt utredningsförslaget skall besvärstiden i de fall som avses i 22 § i utredning ens förslag (21 § departementsförslaget) vara två månader, räknat från be slutets dag. Klagande skall vidare inom denna tid betala fastställd besvärs- avgift.
Förslaget att patent- och registreringsverkets besvärsavdelning skall vara överinstans i förhållande till registreringsmyndigheten har allmänt till-
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168
styrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna och bör godtas. Förslaget föranleder ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om pa tent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Förslag till sådan lagändring läggs fram samtidigt med nu förevarande lagförslag. Jag behandlar änd ringsförslaget närmare i det följande. I fråga om besvärstiden och skyldig het för klagande att erlägga besvärsavgift har utredningens förslag inte rönt några erinringar. Även jag biträder utredningsförslaget i denna del.
I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i första stycket av före varande paragraf, att talan enligt 21 § förs hos patent- och registrerings verkets besvärsavdelning genom besvär inom två månader från beslutets dag och att den som vill besvära sig skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid. Storleken av besvärsavgiften kommer att fastställas i till- lämpningskungörelsen.
Kungl. May.ts proposition nr i68 år 1969
Andra stycket
I fråga om rätt till talan mot besvärsavdelningens beslut har utredningen förordat, att samma ordning tillämpas som den svenska patentlagkommittén föreslog i fråga om patentärenden och som innebar, att talerätt skulle tillkomma både sökanden och invändare och att prövningen av besvär över beslut av besvärsavdelningen skulle ankomma på regeringsrätten (jfr dock
25 § PatL). Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket uttalat sig mot förslaget i denna del. Verket ifrågasätter, om det inte räcker med en överinstans, besvärsavdelningen. Det har ansetts tillräckligt för namnärenden (35 § tredje stycket namnlagen). Den önskade snabbheten i handläggning av mönsterärenden skulle enligt verkets mening gagnas här av. I övrigt har inte någon av remissinstanserna ifrågasatt annat än att sökanden skall kunna föra talan mot beslut av besvärsavdelningen, om delta har gått honom emot. Meningarna har däremot varit delade i frå gan, om också invändare bör ges talerätt. Flertalet remissinstanser har till styrkt utredningsförslaget i denna del. Förvaltningsdomstolskommittén erinrar om att kommittén på sin tid tillstyrkte patentlagkommitténs förslag att invändare i patentmål skulle få föra talan mot besvärsavdelningens be slut men att departementsförslaget till ny patentlag inte innehöll någon regel om sådan talerätt för invändare. I propositionen framhölls, att gällan de bestämmelser om talerätt bör behållas i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen om en gemensam nordisk besvärsinstans i patent ärenden. Förvaltningsdomstolskommittén påpekar, att de nordiska mönster- skyddsutredningarna inte har föreslagit någon nordisk gemenskap när det gäller mönsterregistrering. Om man godtar denna ståndpunkt, finns det enligt kommittén ingen anledning att för mönsterärendenas del skjuta upp ställningstagandet till frågan om invändares talerätt. Kommittén tillstyr ker därför att utredningsförslaget om invändares talerätt genomförs. KF,
195
Sveriges advokatsamfund samt patent- och registreringsverket avstyrker däremot förslaget och anser att invändares talerätt bör regleras på samma sätt som i 25 § departementsförslaget till patentlag (numera 25 § PatL). — Förslaget att regeringsrätten skall vara besvärsinstans har inte rönt några erinringar under remissbehandlingen.
hrån principiella synpunkter anser jag att samma instansordning hör gälla i mönsterärenden som i patentärenden. Enligt 25 § PatL gäller, att in- vändare inte får föra talan mot beslut av besvärsavdelningen. Regleringen grundar sig dock inte på ett slutligt ställningstagande i frågan utan är be tingad av att det ansetts olämpligt att ändra den nuvarande instansord ningen, innan resultatet föreligger av utredningen om upprättande av en gemensam nordisk besvärsinstans för patentärenden. Eftersom slutlig ställ ning ännu inte har tagits till det nyligen framlagda förslaget om en sådan besvärsinstans (NU 1968:1), är det för tidigt att uttala sig om vilken ord ning som framdeles kommer att gälla på patentområdet. Under dessa för hållanden är jag inte heller för mönsterlagstiftningens del beredd att nu ta ställning till frågan om invändares talerätt. Jag förordar därför, att den nu varande instansordningen och nu gällande regler om talerätt inte rubbas f. n. och att frågan om rätt för invändare i mönsterärenden att föra talan mot besvärsavdelningens beslut övervägs på nytt i samband med prövningen av förslaget om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden. Eftersom ett ställningstagande till detta förslag torde ske inom en nära framtid och kanske redan innan den nya mönsterskyddslagen träder i kraft, bhr den praktiska betydelsen av att frågan om invändares talerätt skjuts på framtiden under alla förhållanden ringa.
I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket första punk ten av förevarande paragraf, att talan mot beslut på besvärsavdelningen får föras av sökanden, om beslutet har gatt honom emot, och i andra punkten av samma stycke, att talan skall föras hos Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag. Att endast slutligt beslut kan överklagas framgår av 21 §. Bes\årsavgift skall inte erläggas. Besvären skall som nämnts prövas av re geringsrätten. I samband med att den nya mönsterskyddslagen genomförs bör en mindre ändring göras i 2 § 14ro) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. I hänvisningen till »mål om registrering av mönster och modeller» bör sålunda orden »och modeller» utgå. Förslag till sådan lagändring kommer att läggas fram i särskild ordning.
Någon form för anförande av besvär har inte föreskrivits. Enligt allmän förvaltningsprocessuell praxis skall emellertid besvär anföras skriftligen. Telegrambesvär torde f. n. inte kunna godtas. Det bör dock anmärkas, att de nordiska utredningarna om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden i sitt nyss omnämnda betänkande med förslag till överens kommelse om en sådan besvärsinstans har föreslagit att besvär hos den nor
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
diska besvärsinstansen skall kunna anföras telegrafiskt (art. 17 andra stycket i förslaget till överenskommelse, bet. s. 21). I 5 § i det nyligen framlagda förslaget till förvaltningslag har upptagits en generell bestäm melse om att som ingivande av handling till myndighet också gäller att meddelande överbringas till myndigheten i form av telegram eller annan fjärrskrift (SOU 1968:27 s. 90 f). Slutlig ställning har emellertid ännu inte tagits till något av dessa förslag.
Det har inte ansetts påkallat att närmare reglera förfarandet hos besvärs- avdelningen eller i regeringsrätten. I allmänhet torde bestämmelserna om förfarandet vid registreringsmyndigheten kunna tillämpas analogiskt. I frå gor som inte regleras genom dessa bestämmelser, t. ex. frågor om återför visning, får överinstanserna träffa avgöranden med ledning av allmän för- valtningsprocessuell praxis. Officialprincipen tillämpas även i överinstans. Prövningen där är således inte begränsad till enbart det material som före låg i underinstansen. Såväl överinstansen som parterna själva kan föra in nytt material och part äger åberopa nya bevis och framföra nya skäl. Re- formatio in pejus är således inte utesluten. I överensstämmelse med offi cialprincipen avser prövningen i överinstans liksom vid registreringsmyn digheten först och främst att ansökningen blir sakligt sett riktigt bedömd. Ingenting hindrar därför att nytt material, som hänför sig till annat i an sökningen än det som utgjorde grund för beslut i lägre instans, kommer under bedömande i överinstansen. Registreringsmyndigheten har t. ex. av slagit ansökningen därför att nyhetskravet inte är uppfyllt. Om överinstan sen väl finner att nyhetskravet är uppfyllt men däremot anser att sökanden inte är rätt innehavare av mönstret, kan den avslå ansökningen på denna grund. På liknande sätt kan invändare i besvärsavdelningen åberopa andra omständigheter än dem som han har anfört till grund för invändningen vid registreringsmyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
23 §
Paragrafen motsvarar 24 § i utredningens förslag och innehåller regler om kungörande av beslut om mönsterregistrering m. in.
I 9 § första stycket ML föreskrivs, att om ansökningshandlingarna är full ständiga och anledning inte har förekommit att avslå ansökningen, mönst ret skall registreras samt intyg härom och om dagen då ansökningen inkom hållas sökanden till handa, varvid ett av de inlämnade exemplaren av mönst ret skall fästas vid intyget. Enligt andra stycket i samma paragraf skall kun görelse om registreringen införas i allmänna tidningarna genom registre- ringsmyndighetens försorg.
Första stycket
Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf i förslaget över ensstämmer i sak väsentligen med nu gällande föreskrifter. De innebär sa-
197
lunda, att om ansökan om mönsterregistrering bifalls och beslut härom vinner laga kraft, mönstret skall tas in i mönsterregistret och registreringen kungöras. Av 9 § framgår, att det är patent- och registreringsverket som har att i egenskap av registreringsmyndighet föra mönslerregistret.
Vid 21 § har framhållits, att ett beslut att bifalla ansökan om mönster- registrering får anses vinna laga kraft omedelbart, om någon invändning inte har gjorts. Mönstret förs i så fall in i registret redan i anslutning till beslutet. Har invändning gjorts, vinner beslutet däremot inte laga kraft, förr än två månader har förflutit från dagen för beslutet. Registreringsåtgärden får då anstå till dess att beslutet har vunnit laga kraft. Regeringsrättens beslut vinner laga kraft omedelbart och skall således leda till registrering utan dröjsmål.
Vid tillämpning av 28, 31 och 38 §§ i den nya lagen skall ett mönster anses registrerat den dag då mönstret enligt förevarande paragraf togs in i registret.
Vilka uppgifter som skall tas in i registret får regleras i tillämpningskun- görelsen. Det är viktigt, att registret innehåller en bild, som visar mönstret. När samregistrering sker enligt 11 §, bör samtliga mönster samlas under ett gemensamt registreringsnummer. Föreskriften i denna paragraf, att »mönstret» skall tas in i registret, avser sålunda vart och ett av de samregi strerade mönstren. Dessa skall följaktligen också representeras genom var sin bild.
Lagakraftvunnet beslut om bifall till ansökan om mönsterregistrering skall enligt första stycket kungöras. Allmänheten, som genom kungörelsen enligt 18 § har fått kännedom om ansökningen och om mönstrets utseende, får genom kungörelsen enligt förevarande paragraf besked om att ansök ningen har bifallits genom ett slutligt beslut och att mönstret har registre rats. Kungörelsen tas in i den tidskrift som är avsedd för kungörande av ansökningarna. Under det att kungörelse om ansökan som ett led i invänd- ningsförfarandet skall innehålla en bild av mönstret, behöver kungörelse av beslut om registrering inte innehålla sådan bild. En hänvisning till den tidigare kungörelsen är tillräcklig. Kan mönstret återges på nytt utan nämn värda kostnader, är det dock en fördel att bilden tas med även i den slut liga kungörelsen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Andra stycket
Som ett komplement till bestämmelsen i första stycket föreskrivs i andra stycket, att även lagakraftvunnet beslut att avskriva eller avslå en ansökan som har kungjorts enligt 18 § skall kungöras. Sedan en ansökan har gjorts offentlig, blir således allmänheten alltid underrättad om det slutliga beslut som fattas i ärendet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen ta in föreskrift om att registre ringsbevis skall utfärdas. Sådant bevis tilläggs inte någon rättslig betydelse.
Mönsterregistrerings giltighetstid
24 §
Paragrafen motsvarar 9 § i utredningens förslag och innehåller bestäm melser om skyddstiden.
Enligt 11 § ML består skyddet för registrerat mönster under fem år, räk nat från den dag då ansökningen inkom till registreringsmyndigheten.
Första punkten
I denna bestämmelse föreskrivs, i överensstämmelse med vad jag har an fört i den allmänna motiveringen, att mönsterregistrering gäller under fem år, räknat från den dag då ansökan om registrering gjordes, och att registre ring på begäran kan förnyas för ytterligare två femårsperioder.
Skyddstidens utgångspunkt är den dag då ansökan om registrering görs här i riket. En remissinstans har föreslagit, att detta framhävs tydligare för att klargöra att konventionsprioritet inte inverkar på skyddstidens längd. Detta är emellertid onödigt, eftersom det av 8 § framgår att prioritet är av betydelse bara vid tillämpning av nyhetsregeln i 2 § och av bestämmelsen om föranvändarrätt i 6 §. Att skyddstiden räknas från ansökningsdagen inne bär inte utan vidare att skydd för mönstret åtnjuts från den dagen. Mönster rätt uppkommer genom registreringen och dessförinnan gäller bara ett vill korligt skydd. Om handling i ärendet på begäran hålls hemlig, inträder skydd mot intrång först när sekretessen hävs. Hithörande frågor behandlas närmare vid 19 och 38 §§ departementsförslaget.
Ett visst villkorligt skydd gäller även under respittiden för erläggande av förnyelseavgift enligt 25 §. Att som en remissinstans har föreslagit ta in erinran härom även i förevarande paragraf har jag inte ansett påkallat.
Andra punkten
Som några remissinstanser har föreslagit bör i lagen anges, att förnyelse period löper från utgången av föregående period. Föreskrift härom har tagits upp i andra punkten av förevarande paragraf. Enligt 1 § lagen den 30 maj 1930 (nr 173) om beräkning av lagstadgad tid kommer förnyelse perioden att börja löpa dagen efter föregående periods utgång och sluta den dag som motsvarar föregående periods sista dag.
Mönsterrättens fortbestånd förutsätter inte att mönstret är i bruk. Paris konventionen art. 5 B föreskriver, att mönsterskydd inte förverkas genom »försummelse att utöva mönsterrätten».
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
199
25 §
Paragrafen motsvarar 25 § i utredningens förslag och innehåller bestäm melser om förnyelse av registrering.
Skyddstiden enligt ML är som nämnts fem år och den kan inte förlängas. Enligt 24 § departementsförslaget gäller mönsterregistrering till dess fem år har förflutit från den dag då ansökan om registrering gjordes och kan regi streringen på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.
Första stycket
Uppdelningen av skyddstiden i perioder tjänar det ur både allmän och enskild synvinkel angelägna syftet att mönster, som inte längre är rnark- nadsdugligt eller av annan anledning har förlorat betydelse, inte skall be lasta registret under lång tid därefter. Syftet skulle tydligen förfelas, om mönsterhavaren redan från början kunde begära förlängning av skyddsti den. Utredningen har därför föreslagit att förnyelse skall kunna begäras tidigast ett år före utgången av löpande registreringsperiod. Förslaget har inte rönt erinringar under remissbehandlingen och bör godtas.
Enligt Pariskonventionen art. 5bis 1 är konventionsstaterna skyldiga att medge en respittid om minst sex månader för erläggande av avgift för upp rätthållande av rättigheter som tillhör den industriella äganderätten. Det har varit föremål för delade meningar, om frist måste medges också för själva begäran om förnyelse. Mönsterskyddsutredningen har emellertid av praktiska skäl föreslagit, att anstånd med både begäran om förnyelse och betalning av förnyelseavgift skall medges under en tid av sex månader, räknat från utgången av den föregående registreringsperioden, under för utsättning att en särskild tilläggsavgift betalas.
Vid remissbehandlingen har förslaget att införa en respittid också för begäran om förnyelse av registrering avstyrkts av Svea hovrätt och RÅ. Det kan enligt hovrättens mening vara av betydande intresse för den som inte är mönsterhavare men som efter skyddstiden vill använda mönstret att vid registreringsperiodens utgång få veta, om mönsterhavaren har utnyttjat rät ten att begära förnyelse. Enligt RÅ leder den föreslagna regeln till att frå gan huruvida mönsterskyddet består efter utgången av löpande registre ringsperiod kan hållas svävande till dess respittiden har gått till ända. Om anstånd i enlighet med vad Pariskonventionen föreskriver medges endast beträffande avgiftsbetalningen, undviks ett sådant ovisst rättstillstånd i de fall då mönsterhavaren inte avser att förnya registreringen. Man behöver enligt RÅ knappast räkna med att framställningar om förnyelse i någon större utsträckning görs enbart för att rättsläget skall hållas ovisst under respittiden.
Med hänsyn till den ovisshet som råder rörande Pariskonventionens in nebörd i detta hänseende och då man från de övriga nordiska ländernas
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
sida under departementsöverläggningarna uttalat starka önskemål om att
utredningsförslaget följs på denna punkt, har jag för egen del stannat för
att biträda detta förslag. De under remissbehandlingen påtalade olägenhe
terna av att det under en tid av högst sex månader efter en registrerings-
periods utgång kan råda ovisshet om mönsterskyddet består eller inte blir
sannolikt inte så besvärande i praktiken.
I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i första stycket, att ansö
kan om förnyelse av registrering skall göras skriftligen hos registrerings-
myndigheten tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av
löpande registreringsperiod (första punkten) samt att inom samma tid
skall erläggas i 48 § angivna förnyelse- och tilläggsavgifter, vid påföljd
att ansökningen avslås (andra punkten). Jag återkommer till frågan om
avgifterna vid 48 §.
Rätt att begära förnyelse tillkommer i första hand mönsterhavaren, dvs.
den som är antecknad i registret som innehavare av mönstret. Mera tvek
samt är, om t. ex. en licenstagare skall kunna begära förnyelse. Enligt 22 §
VmL kan endast registreringshavaren ansöka om förnyelse av varumärkes
registrering. När det gäller mönster är det emellertid många gånger så, att
det är en licenstagare som har det verkliga intresset av att registreringen
förnyas, medan mönsterhavaren själv kanske är mera ointresserad. Här
till kommer, att den möjlighet som står en licenstagare beträffande ett varu
märke till buds att själv söka ny registrering för märket, om registrerings
havaren inte låter förnya registreringen utan har gett upp varumärkesrät
ten, saknar motsvarighet när det gäller mönster. Det har därför inte ansetts
motiverat att utesluta andra än mönsterhavaren från rätten att söka för
nyelse. Om annan än den som senast är antecknad i registret som mönster-
havare begär förnyelse, skall denna likväl verkställas i mönsterhavarens
namn, om den som söker förnyelse inte visar att han har förvärvat mönster
rätten.
Begäran om förnyelse skall ske skriftligen, men detta formkrav bör inte
tillämpas för strängt. Om sökanden t. ex. över postgiro betalar in förnyelse
avgiften och på talongen anger, att betalningen avser förnyelse av viss re
gistrering, bör kravet på skriftlighet anses uppfyllt. Det krävs alltså inte
med nödvändighet någon separat ansökan.
I paragrafen har inte tagits in någon föreskrift om att registreringsmyn-
digheten skall underrätta mönsterhavaren om en begäran om förnyelse.
Detta hindrar dock inte att registreringsmyndigheten — på samma sätt som
i fråga om patent och varumärken — lämnar sådan service.
En framställning om förnyelse som görs för tidigt eller för sent skall
avslås. Detsamma gäller, om föreskrivna avgifter inte erläggs i rätt tid.
Avslagsbeslut kan överklagas genom besvär enligt 47 §. Vinner beslutet
laga kraft, utslocknar mönsterrätten definitivt. Avgifterna behöver inte
betalas samtidigt som ansökan om förnyelse görs men respitliden får givet
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
201
vis inte överskridas. Om förnyelseansökan görs och avgifterna betalas inom
respittiden och registreringen således förnyas, anses skyddet ha bestått även
under den gångna delen av respittiden, vilket bl. a. innebär att intrång som
har begåtts under denna tid kan beivras.
Ett registrerat mönster skall inte avföras ur registret, förrän respittiden
bar löpt ut utan att förnyelse skett. Å andra sidan skall skyddet anses ha
upphört vid utgången av föregående period, om förnyelse inte kommer till
stånd, vare sig detta beror på att förnyelse inte begärts eller att ansökan om
förnyelse gjorts för sent eller att avgiftsbetalningen försummats.
En ansökan om förnyelse kan vara oklar eller ofullständig eller uppvisa
andra brister i formellt hänseende än som hänför sig till avgiftsbetalningen,
och sökanden bör då — liksom när det gäller en registreringsansökan — få
föreläggande att avhjälpa bristen. I fråga om föreläggandets innehåll och
utformning gäller detsamma som beträffande motsvarande förelägganden
i ärenden om ansökan om registrering och jag hänvisar i den delen till vad
jag har anfört vid 14 §. Det är att märka att underlåtenhet att efterkomma
föreläggandet skall föranleda att förnyelseansökningen avslås. Den kan
således inte avskrivas, vilket sammanhänger med att det inte såsom när
det gäller en registreringsansökan finns möjlighet att få ansökningen åter
upptagen.
Andra stycket
För att allmänheten skall bli underrättad om verkställda förnyelser skall
enligt andra stycket förnyelse av registrering kungöras. Kungörelse sker i
den ordning som är föreskriven beträffande kungörande av ansökningar och
registreringar.
Licens, överlåtelse m. m.
26 §
Paragrafen motsvarar 26 § i utredningens förslag och innehåller bestäm
melse om överlåtelse av licens till registrerat mönster. ML saknar regler om
licens. Förevarande paragraf har delvis sin motsvarighet i 43 § PatL.
Med licens avses här sådan rätt att utnyttja ett registrerat mönster, dvs.
nyttjanderätt, som mönsterhavaren har upplåtit till annan. En sådan rättig
het kan vara mer eller mindre omfattande i olika hänseenden. Upplåtelsen
kan avse antingen en ensamrätt att utnyttja mönstret (ensamlicens) eller
vara begränsad på sådant sätt att ytterligare licenser kan upplåtas till
mönstret (enkel licens). Förhållandena i samband med mönsterrättsupplå-
telser kan över huvud taget vara så skiftande, att en fullständig reglering av
licensavtalet och dess rättsföljder inte är möjlig. Liksom i PatL har före
skrift i ämnet ansetts nödvändig bara i ett avseende, nämligen i fråga om
rätt för licenstagare att överlåta licensen vidare.
7*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Första punkten
Licensavtal förutsätter i allmänhet ett visst förtroendeförhållande mellan
parterna och ofta också möjlighet för mönsterhavaren att kontrollera att
licensen utnyttjas på överenskommet sätt. Mönsterhavarens underlåtenhet
att i samband med licensavtal förbjuda vidareöverlåtelse bör därför inte
automatiskt få till följd att sådan överlåtelse blir tillåten. En licenstagare,
som vill skaffa sig rätt att överlåta sin licens, bör vara hänvisad att träffa
särskild överenskommelse härom med mönsterhavaren. Detta är också in
nebörden av den reglering av motsvarande spörsmål som för upphovsrät
tens, varumärkesrättens och patenträttens del har skett i 28 § första punk
ten UhL resp. 34 § andra stycket VmL och 43 § PatL.
Som utredningen har förutsatt bör detsamma gälla i fråga om underupp
låtelse, dvs. partiell överlåtelse, av licens (underlicens). Enligt utredningens
förslag inbegrips sådan upplåtelse i uttrycket överlåtelse. Hovrätten för
Västra Sverige har emellertid i sitt remissyttrande förordat, att underupp-
låtelse nämns i lagen vid sidan av överlåtelse. Hovrätten anser det vara av
värde i sammanhanget att klart skilja mellan underupplåtelse och överlå
telse av nyttjanderätt. En sådan skillnad har enligt hovrätten markerats
bl. a. i arrendelagen (7 och 8 §§) och i hyreslagstiftningssakkunnigas be
tänkande (SOU 1966:14 s. 35 ff (32—39 §§), jfr s. 344 f och numera även
32—40 §§ lagen den 28 maj 1968 (nr 346) angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. Hovrätten fram
håller, att distinktionen får praktisk betydelse genom att licenshavaren en
dast vid underupplåtelse står kvar som berättigad i förhållande till mönster
havaren och tredje man.
Att man i fråga om vissa andra nyttjanderätter, såsom arrende och hyra,
har skilt mellan överlåtelse och underupplåtelse motiveras av att rättsinsti
tuten på dessa områden har reglerats på olika sätt. I förevarande samman
hang är det emellertid onödigt att göra en sådan uppdelning, eftersom både
vidareöverlåtelse och underupplåtelse skall omfattas av lagens förbud. Det
bör alltså vara tillräckligt att på sätt som har skett i nyssnämnda lagrum i
UhL, VmL och PatL nämna endast förbud mot överlåtelse.
I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i första punkten av före
varande paragraf, att om mönsterhavaren har medgett annan rätt att yrkes
mässigt utnyttja mönstret (licens), denne äger överlåta sin rätt vidare en
dast om avtal har träffats därom. Liksom enligt UhL, VmL och PatL är över
låtelseförbudet dispositivt.
Andra och tredje punkterna
För ett speciellt fall bör dock undantag göras från överlåtelseförbudet.
Om licensen ingår i en rörelse, synes licenstagarens intresse att kunna över
låta sin rörelse med alla därtill hörande rättigheter väga tyngre än möns-
203
terhavarens intresse av att öva kontroll över hur licensen utnyttjas. Det får anses olämpligt, att mönsterhavaren skall kunna göra en sådan överlåtelse om intet genom att motsätta sig licensens övergång. Synpunkter av liknan de art ligger till grund för bestämmelsen i 28 § andra punkten UhL, att om den överlåtna rättigheten ingår i en rörelse, den får överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del av denna. Denna bestämmelse bör kunna tjäna som förebild för en motsvarande föreskrift i mönsterskyddslagen. I
28 § andra punkten UhL föreskrivs emellertid också, att om vidareöverlåtelse av rätten sker i samband med överlåtelse av rörelse, överlåtaren dock alltjämt svarar för att avtalet fullgörs. Mönsterskyddsutredningen har inte fun nit skäl att föreslå någon motsvarande bestämmelse i lagen om mönster men har framhållit att någon skillnad i sak inte åsyftas. För att undvika motsatsslut anser jag dock att överensstämmelse bör råda mellan de båda lagarna på denna punkt. En sådan överensstämmelse är ändamålsenlig med hänsyn särskilt till att förslaget till mönsterskyddslag — som jag har nämnt i den allmänna motiveringen — förutsätter möjligheten av s.k. dubbelt skydd, dvs. att alster av brukskonst, som har registrerats som mönster, åtnjuter skydd också enligt upphovsrättslagstiftningen.
I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i andra punkten av föreva rande paragraf, att om licens ingår i en rörelse, den får överlåtas i sam band med överlåtelse av rörelsen, om annat inte har avtalats, samt i tredje punkten, att i sådant fall överlåtaren alltjämt svarar för att licensavtalet fullgörs. Den mot andra punkten svarande undantagsregeln i 28 § UhL har utformats så, att det klart framgår, att om licens utövas bara i en del av en rörelse, överlåtelse av licensen kan ske i samband med överlåtelse av denna del av rörelsen. Någon sådan precisering har inte gjorts i andra punkten av nu förevarande paragraf i förslaget. Detta betingas emellertid uteslutande av önskemålet att få full överensstämmelse med bl. a. före skriften i 6 § andra stycket i förslaget om överlåtelse av föranvändarrätt. Någon saklig skillnad i förhållande till 28 § UhL är inte åsyftad. En mönster- rättslicens skall alltså lika väl som en upphovsrätt eller en föranvändarrätt till mönster kunna överlåtas i samband med överlåtelse av den del av en rörelse i vilken licensen ingår.
Som jag tidigare har nämnt innefattar lagförslaget i övrigt inte någon reg lering av frivilliga licensavtal, som alltså är underkastade allmänna avtals- rättsliga regler. I det sammanhanget vill jag särskilt framhålla, att förslaget inte innehåller någon bestämmelse om befogenhet för rätten att jämka av talsvillkor vid frivilliga licensupplåtelser. I en del lagar på förmögenhets rättens område har tagits upp generalklausuler av innebörd att domstol kan jämka avtalsvillkor, när tillämpning därav skulle vara uppenbart stridande mot god sed eller i övrigt otillbörlig. Så har skett bl. a. i 8 § skuldebrevs lagen och i 9 § lagen den 18 juni 1949 (nr 345) om rätten till arbetstagares
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
uppfinningar samt i 29 § UhL. Det har dock inte ansetts lämpligt att införa en motsvarande föreskrift i mönsterskyddslagen, eftersom denna lag — med undantag för bestämmelsen i 26 § i förslaget -— över huvud taget inte reglerar avtalsförhållanden. Domstols rätt att jämka otillbörligt avtalsvill kor torde emellertid numera anses följa av allmänna rättsgrundsatser och kunna grundas på en analogisk tillämpning av 8 § skuldebrevslagen även utanför dennas egentliga tillämpningsområde. Ingenting bör enligt min mening hindra att så sker också på mönsterrättens område.
I departementsförslaget finns ytterligare bestämmelser om licens i 27 § (anteckning av licens i mönsterregistret), 32 § (licenstagares rätt när regis trering överförs på annan) och 42 § (vissa underrättelser rörande rätte gång). Regler om tvångslicens tas upp i 28—30 §§, och en särskild form av tvångslicens behandlas i 37 §. Vissa regler i 32 § avser en obligatorisk rätt för annan än rätt innehavare av mönstret att utnyttja detta, mycket påmin nande om föranvändarrätt.
27 §
Paragrafen motsvarar 27 § i utredningens förslag och upptar regler om anteckning i mönsterregistret vid övergång av mönsterrätt m. m. och om verkan av sådan anteckning. Paragrafen har utformats i nära överensstäm melse med 44 § PatL.
Första stycket
ML innehåller inte några regler om anteckning av licenser. I 12 § ML föreskrivs emellertid, att om skyddsrätt övergår på annan, den handling varigenom sådan övergång visas skall företes hos registringsmyndigheten med anmälan om övergången. Till dess så har skett betraktas den som skyddsrättens innehavare vilken senast finns antecknad i denna egenskap hos myndigheten.
Det föreligger ett uppenbart behov av att kunna genom anteckning i möns terregistret ge publicitet åt rättshandlingar eller andra rättsfakta som med för att mönsterrätt övergår från en person till annan. Som jag kommer att utveckla närmare i det följande torde det också vara lämpligt att låta inträ det av vissa rättsverkningar bli beroende av att sådan anteckning sker. Möj lighet bör också öppnas att få sådan licensupplåtelse som avses i 26 § depar tementsförslaget eller tvångslicens enligt bestämmelse i 28—30 §§ i försla get antecknad i mönsterregistret. Licenstagaren kan härigenom få sitt för värv offentliggjort och därmed beredas viss trygghet för att hans rätt respek teras vid senare förfoganden över mönsterrätten.
I enlighet härmed föreskrivs i första stycket första punkten av före varande paragraf, att om mönsterrätt har övergått på annan eller licens har upplåtits, anteckning därom på begäran skall göras i mönsterregistret.
205
Bestämmelsen motsvarar 44 § första stycket PatL. I fråga om övergång av
mönsterrätt överensstämmer bestämmelsen väsentligen med vad som gäller
f. n. Den är tillämplig såväl när mönsterrätt har överlåtits som när rätten
bär övergått på grund av arv eller testamente eller genom bodelning.
En förutsättning för att anteckning om upplåtelse av licens skall ske är
att upplåtelsen har skett från den som är innehavare av mönsterrätten eller
från någon som själv är licenstagare och som har överlåtit sin licens vidare
i överensstämmelse med avtalet med mönsterhavaren — vilket i praktiken
framstår som en ny upplåtelse av licens — eller i samband med överlåtelse
av rörelse. Även underlicens kan antecknas i registret.
Både den från vilken mönsterrätten har övergått eller som har upplåtit en
licens och den som har förvärvat rätt till mönstret är behörig att begära an
teckning om överlåtelse resp. licens. Registreringsmyndigheten skall dock
i det senare fallet pröva, om det föreligger förutsättningar för anteckning.
För detta ändamål kan myndigheten fordra in t. ex. överlåtelsehandling eller
licensavtal. Är registreringsmyndigheten tveksam om riktigheten av inne
hållet i handlingarna, kan sökanden anmodas att styrka sin rätt på annat
sätt. I vissa fall kan det ligga i parternas intresse att inte hela överlåtelse-
eller licensavtalet ges in till myndigheten och därigenom blir offentligt. Det
får avgöras från fall till fall, om en åberopad transumt av avtalet räcker.
Om en licens har upphört att gälla, kan det uppenbarligen ligga i möns-
terhavarens eller licenstagarens intresse att registeranteckningen om
licensen avförs. I andra stycket andra punkten föreskrivs därför, att sådan
anteckning skall avföras, om det visas att licensen har upphört att gälla.
Bestämmelsen är ny inom mönsterrätten men den har sin motsvarighet i
34 § första stycket sista punkten VmL och i 44 § andra stycket PatL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Andra stycket
I 28—30 §§ departementsförslaget upptages vissa bestämmelser om
tvångslicens, och enligt 32 § andra stycket har den som frånkänns en möns
terregistrering under vissa betingelser en med tvångslicens närbesläktad
rätt att utnyttja mönstret även efter det han frånkänts registreringen.
Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf om anteckning
rörande licensupplåtelse bör äga motsvarande tillämpning i fråga om tvångs
licens och rätt enligt 32 § andra stycket. Efter mönster av 44 § tredje styc
ket PatL har en erinran härom tagits in i andra stycket av nu förevarande
paragraf.
Tredje stycket
Samregistrering av flera mönster enligt It § departementsförslaget bör
behållas som en enhet. Om överlåtelse av endast vissa av flera samregistre
rade mönster kunde antecknas i registret, skulle denna enhet brytas och man skulle tvingas att dela upp samregistreringen i flera separata registre ringar. I tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför, att när flera mönster har tagits upp i samma registrering, övergång får registreras bara om den omfattar samtliga mönster. Bestämmelsen innebär givetvis inte någon materiellträttslig reglering. Ingenting hindrar således att mönsterha- varen överlåter rätten till ett eller några av flera samregistrerade mönster. En sådan överlåtelse har rättsverkan mellan parterna på samma sätt som varje annat avtal men kan inte registreras. Däremot föreligger inte hinder att upplåtelse av licens till bara visst eller vissa av samregistrerade mönster antecknas i registret
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Fjärde stycket
Efter förebild av 33 § andra stycket VmL och 44 § fjärde stycket PatL har i fjärde stycket av denna paragraf tagits upp föreskrift om den sak- legitimerande verkan av att någon står antecknad i mönsterregistret som innehavare av mönsterrätt. Enligt bestämmelsen skall i mål eller ärende om mönsterrätt såsom mönsterhavare anses den som senast har blivit införd i registret i sådan egenskap. Meddelanden från registreringsmyndigheten kan med hänsyn till denna föreskrift alltid sändas till den som står antecknad i registret som mönsterhavare. Vidare kan mål om mönsterrätt alltid väc kas mot denne. Denna regel om saklegitimation innefattar dock självfallet inte någon reglering av frågan vem som i det särskilda fallet faktiskt är rätt innehavare av mönsterrätten. Den som är antecknad i registret som mönster havare är följaktligen inte på denna grund ensam behörig att föra talan i mål rörande mönsterrätten. I sådant mål gäller vanliga processuella regler om talerätt och partssuccession. I rättegång om mönsterintrång måste kä randen givetvis styrka den materiella grunden för sin talan, dvs. bl.a. att intrånget pågick under tid då han faktiskt var innehavare av mönsterrätten eller att han i samband med förvärv av denna har fått skadeståndsanspråk i anledning av intrånget överlåtet på sig. Förevarande bestämmelse ute sluter inte heller, att t.ex. en ogiltighetstalan riktas också mot den som efter överlåtelse eller på annat sätt har blivit innehavare av mönsterrätten utan att likväl ha låtit anteckna sig som mönsterhavare i registret.
28 §
Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningens förslag och innehåller be stämmelser om tvångslicens. Den ansluter nära till 48 § PatL.
Gällande rätt. Regler om tvångslicens förekommer inte i ML. Utredningen. Med tvångslicens avses ett av domstol lämnat tillstånd att mot skäligt vederlag utnyttja ett mönster till vilket annan har mönsterrätt.
207
Tvångslicensens karaktär av ingrepp i mönsterrätten gör enligt utredningen alt sådan licens bör komma i fråga endast när starka samhälleliga eller samhällsekonomiska intressen framträder. Utredningen har mot denna bak grund stannat för att regler om tvångslicens bör komma i fråga bara i två tall, nämligen vid tidigare utnyttjande i god tro av ett registrerat mönster och när en tvångslicens kan motiveras av hänsy