Prop. 1969:168

('med förslag till mönster\xad skyddslag, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

1

Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till mönster­

skyddslag, m. m.; given Stockholms slott den 21 no­ vember 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att

dels godkänna den i Lissabon den 31 oktober 1958 och i Stockholm den 14 juli 1967 reviderade Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd, i fråga om Stockholmstexten såvitt avser artiklarna 1—12,

dels antaga härvid fogade förslag till 1) mönsterskyddslag, 2) lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1), 5) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att ut­ bekomma allmänna handlingar,

6) lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644), 7) lag om ändring i lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets besvär savdelning,

8) lag om ändring i införsellagen (1968:621), 9) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1958 års s. k. Lissabon- text och de materiella bestämmelserna (art. 1—12) i 1967 års s. k. Stock-

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

holmstext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd. Samtidigt

läggs fram förslag till ny mönsterskyddslag och en ny lag om skydd för

vapen och vissa andra officiella beteckningar jämte förslag om vissa av

mönsterskyddslagen föranledda följdändringar i annan lagstiftning. I an­

slutning härtill föreslås vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag.

Genom mönsterskyddslagen införs ett generellt skydd för såväl pryd-

nadsmönster som nyttomönster inom samtliga industrigrenar. Mönsterrätt

förvärvas genom registrering hos patent- och registreringsverket för en tid

av fem år med möjlighet till förnyelse för ytterligare två femårsperioder.

Registrering av mönster medför ensamrätt för mönsterhavaren att yrkes­

mässigt utnyttja mönstret. En förutsättning för registrering är att mönstret

är nytt och att det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före ansök-

ningsdagen. Registreringsförfarandet ordnas som etts. k. förprövningssystem,

dvs. registreringsmyndigheten skall företa en nyhetsgranskning. Denna

kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget med­

ger samtidigt registrering av varianter av ett och samma mönster. Under

vissa förutsättningar kan samregistrering ske av flera olika mönster. Hand­

lingarna i registreringsärende blir i princip offentliga, men handling som

visar mönster kan hemlighållas under viss kortare tid. Kostnaderna för

registreringsförfarandet skall täckas genom avgifter. Förslaget innehåller

vissa regler om tvångslicens, bl. a. när allmänt intresse av synnerlig vikt

kräver att annan än mönsterhavaren får utnyttja mönstret. Uppsåtligt in­

trång i mönsterrätt föranleder straffansvar. Skadeståndsskyldighet inträ­

der vid mönsterintrång, även när detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Ändringarna i 1960 års upphovsrättslag innebär att skyddstiden för verk

av s. k. brukskonst förlängs till 50 år, räknat från det år då upphovsman­

nen avled. Kraven på individualitet och konstnärlig gestaltning skall skär­

pas. Vissa äldre verk skall oberoende härav åtnjuta skydd under en över­

gångstid av 10 år.

Den nya lagen om skydd för vapen m.m. avses ersätta 1960 års lag i sam­

ma ämne samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas

emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem.

De föreslagna lagarna avses träda i kraft den 1 oktober 1970. Den nya

lagstiftningen möjliggör Sveriges tillträde till Lissabon- och Stockholms-

texterna av Pariskonventionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

3

1) Förslag

till

Mönsterskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för ett ornament.

Den som skapat ett mönster eller hans rättsinnehavare kan genom regis­ trering få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret enligt denna lag (mönsterrätt).

2

§

Mönster registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före dagen för registreringsansökningen.

Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Även ett icke allmänt tillgängligt mönster anses som känt, ifall mönstret framgår av en ansökan här i riket om patent eller om varumärkes- eller mönsterregi­ strering, vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall anses gjord före den dag som anges i första stycket, och mönstret sedermera i samband med ansökningens handläggning göres allmänt tillgängligt.

3 §

Mönster kan registreras utan hinder av att det inom sex månader innan registreringsansökningen gjordes blivit allmänt tillgängligt

1. till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från vilken han härleder sin rätt eller

2. genom att sökanden eller någon från vilken han härleder sin rätt före­ visat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.

4 §

Mönster registreras icke

1. om mönstret eller dess utnyttjande strider mot goda seder eller all­ män ordning,

2. om i mönstret utan tillstånd intagits

a) statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll-

eller garantibeteckning, annan beteckning som hänsyftar på svens­ ka staten och därigenom ger mönstret en officiell karaktär, svenskt kommunalt vapen eller sådan internationell beteckning som åt­

njuter skydd enligt lagen (1970:000) om skydd för vapen och vissa

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

andra officiella beteckningar eller något som lätt kan förväxlas

med vapen, flagga, emblem eller beteckning som nu nämnts,

b) något som kan uppfattas som beteckning för stiftelse, ideell före­

ning eller liknande sammanslutning eller som annans här i riket

skyddade firma eller varukännetecken eller som annat kännetec­

ken, vilket i näringsverksamhet inarbetats här i riket för annan,

c) annans porträtt eller något som kan uppfattas som annans släkt­

namn, konstnärsnamn eller likartat namn, om icke porträttet el­

ler namnet uppenbart åsyftar någon sedan länge avliden person,

d) något som kan uppfattas som titel på annans här i riket skyddade

litterära eller konstnärliga verk i fall då titeln är egenartad eller

något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller an­

nans rätt till fotografisk bild som åtnjuter skydd här i riket,

e) något som icke väsentligen skiljer sig från mönster som är registre­

rat här i riket för annan.

5

§

Mönsterrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än

innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) icke får utan dennes lov

utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda,

saluhålla, överlåta eller uthyra vara, vars utseende icke väsentligen skiljer

sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som icke väsentligen

skiljer sig från detta.

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats

och därmed likartade varor.

6 §

Den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här i riket, när ansökan om

registrering av mönstret gjordes, får utan hinder av mönsterrätten fortsätta

utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet ej

innefattade uppenbart missbruk i förhållande till registreringssökanden

eller någon från vilken han härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande

tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit vä­

sentliga åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket kan övergå till annan endast tillsammans med

rörelse i vilken den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 §

Konungen kan förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan

hinder av mönsterrätt får införas till riket för att användas vid reparation

av luftfartyg, hemmahörande i främmande stat, i vilken motsvarande för­

måner medges för svenskt luftfartyg.

8 §

Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av mönster, vilket

tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av

2 och 6 §§ anses gjord samtidigt med ansökningen utom riket, om sökanden

yrkar det.

I förordnande skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet

får åtnjutas.

Registreringsansökan och dess handläggning

9 §

Registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.

10

§

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registrerings-

myndigheten.

Ansökningen skall innehålla uppgift om vara för vilken mönstret sökes

registrerat. I ansökningen skall anges vem som skapat mönstret. Sökes

registrering av annan än den som skapat mönstret, skall sökanden styrka

sin rätt till detta.

Vid ansökningshandlingen skall fogas bild, som visar mönstret. Om sö­

kanden innan ansökningen kungöres enligt 18 § inger även en modell, skall

modellen anses visa mönstret. Vid ansökningshandlingen skall vidare fogas

en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete,

att mönstret, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansök­

ningen göres eller enligt 8 § skall anses gjord blivit känt på sätt som enligt

2 och 3 §§ hindrar registrering av mönstret.

Sökanden skall erlägga i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifter.

11

§

En ansökan får omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren

sökes registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk. An­

sökan om sådan samregistrering får omfatta högst 20 mönster och får ej

avse ornament.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

5

12

§

Sökande, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt ombud,

som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

43

§

Ansökan om registrering av mönster anses icke gjord förrän sökanden

givit in bild eller modell som visar mönstret.

Ansökan får ej ändras till att avse annat mönster eller annan vara än

som angivits i ansökningen.

14 §

Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyn-

digheten i den utsträckning Konungen bestämmer undersöka, om förutsätt­

ningarna för registrering av mönstret är uppfyllda. Har sökanden ej iakt­

tagit vad som är föreskrivet om ansökan eller finner myndigheten annat

hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att

inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller

vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erin­

ran härom skall tagas in i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter

utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för

att avhjälpa bristen och inom samma tid erlägger fastställd återupptag-

ningsavgift. Återupptagning får ske endast en gång.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

15 §

Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttrande avgivits

och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen

avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

16 §

Påstår någon inför registreringsmyndigheten att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden och finnes saken tveksam, kan myndigheten före­

lägga honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans

påstående annars lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta prov­

ning.

Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, kan registre-

ringsansökningen förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

17 §

Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden, skall myndigheten överföra ansökningen på honom,

om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny

ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökningen ej ändras, avskrivas, avslås eller

bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats.

18 §

Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger ej hinder för

registrering, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen för att

bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansök­

ningen. Om handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som sägs i

19 §, skall dock kungörandet anstå till dess handlingen skall hållas allmänt

tillgänglig.

Invändning göres skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två må­

nader från kungörelsedagen.

19 §

Skall i ärende angående ansökan om registrering av mönster handling

som visar mönstret hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet där­

om, får handlingen ej utlämnas utan sökandens samtycke, förrän den av

honom begärda fristen löpt ut eller sex månader förflutit från den dag då

ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas,

från den dag från vilken prioritet begäres. Har registreringsmyndigheten

beslutat avskriva eller avslå ansökningen, innan tiden för hemlighållande

gått ut, får handlingen utlämnas endast om sökanden begär att ansökningen

återupptages eller anför besvär.

20

§

Efter utgången av den i 18 § andra stycket föreskrivna tiden upptages

ansökningen till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 14—17 §§

tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invänd­

ningen ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig

över den.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

21

§

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten i ärende angående ansökan om registrering av mönster får föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändning­ en. Återkallar invändaren sin talan, får denna likväl prövas, om särskilda skäl föreligger.

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 14 § tredje styc­ ket avslagits eller yrkande om överföring enligt 17 § bifallits, får talan fö­ ras av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får föra talan mot beslut varigenom yrkandet avslagits.

22

§

Talan enligt 21 § föres hos patent- och registreringsverkets besvärsavdel- ning genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill an­ föra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid på­ följd att besvären annars icke upptages till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras av sökanden, om beslu­ tet gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två må­ nader från beslutets dag.

23 §

Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga kraft, skall mönstret tagas in i mönsterregistret och registreringen kun­ göras.

Beslut att avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 18 § skall kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.

Mönsterregistrerings giltighetstid

24 §

Mönsterregistrering gäller under fem år, räknat från den dag då ansökan om registrering gjordes, och kan på begäran förnyas för ytterligare två fem­ årsperioder. Varje sådan period löper från utgången av föregående period.

25 §

Ansökan om förnyelse av registrering göres skriftligen hos registrerings­ myndigheten tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av löpande registreringsperiod. Inom samma tid skall i 48 § angivna förnyelse- och tilläggsavgifter erläggas vid påföljd att ansökningen annars avslås.

Förnyelse av registrering skall kungöras.

Licens, överlåtelse in.in.

26 §

Har mönsterhavare medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja mönst­

ret (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats där­

om.

Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med över­

låtelse av rörelsen, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar överlåtaren

alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

27 §

Har mönsterrätt övergått på annan eller har licens upplåtits eller över­

låtits, skall på begäran och mot fastställd avgift anteckning därom göras i

mönsterregistret. Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla,

skall anteckningen avföras.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens och

rätt som avses i 32 § andra stycket.

Har samregistrering skett, kan övergång av mönsterrätt antecknas endast

i fråga om samtliga mönster.

I mål eller ärende om mönsterrätt anses den som mönsterhavare, vilken

senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap.

28 §

Den som här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönster som avses med

ansökan om registrering, när handling som visar mönstret blev allmänt till­

gänglig, kan, under förutsättning att ansökningen leder till registrering, få

tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger samt han sak­

nade kännedom om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig

kännedom om den. Rätt till sådan tvångslicens tillkommer under motsva­

rande förutsättningar den som vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja

mönstret yrkesmässigt här i riket. Tvångslicens kan avse även tid innan

mönstret registrerades.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, kan den som

vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, få tvångs­

licens därtill.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

29 §

Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha för­

utsättningar att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstäm­

melse med licensen.

Tvångslicens utgör icke hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja

mönstret eller att upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast

tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola

ske.

30 §

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfatt­

ning mönstret får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för

licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på

yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

9

Registrerings upphörande m.m.

31 §

Har mönster registrerats i strid mot 1—4 §§ och föreligger alltjämt hindret mot registrering, skall rätten på talan därom häva registreringen. Regis­ trering får dock icke hävas på den grund att den som fått registreringen varit berättigad till endast viss andel i mönsterrätten.

Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den som är berättigad därtill enligt 1 § får föras endast av den som påstår sig vara berättigad till mönstret. Talan skall väckas inom ett år efter det att käran­ den fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Var mönsterhavaren i god tro när mönstret registrerades eller när mönsterrätten övergick på honom, får talan icke väckas senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registre­ ringen. Talan som grundas på bestämmelse i 4 § 1 eller 2 a) får föras även av myndighet som Konungen bestämmer.

32 §

Har mönster registrerats för annan än den som är berättigad därtill en­ ligt 1 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 § andra stycket.

Har den som frånkännes registrering av mönster i god tro börjat utnyttja mönstret yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder därför, får han mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det påbörjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsätt­ ningar innehavare av licens som är antecknad i registret.

Rätt enligt andra stycket kan övergå till annan endast tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

33 §

Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten avstår från mönsterrätten, skall myndigheten avföra mönstret ur registret.

Är mönsterrätt utmätt eller är tvist om överföring av registrering an- hängig, får mönstret icke på begäran av mönsterhavaren avföras ur registret så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.

U ppgiftssky ldighe t

34

§

Om den som sökt registrering av mönster åberopar ansökningen mot annan, innan handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig, är han skyldig att lämna sitt samtycke till att den andre får taga del av hand­ lingen.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom på­ skrift på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger att registre­ ring av mönster sökts eller meddelats, utan att samtidigt lämna upplysning om ansökningens eller registreringens nummer, är skyldig att på begäran lämna sådan upplysning utan dröjsmål. Anges ej uttryckligen att registre-1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ring sökts eller meddelats men är vad som förekommer ägnat att fram­

kalla uppfattningen att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas

upplysning huruvida registrering sökts eller meddelats.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

35 §

Gör någon intrång i mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det uppsåt -

ligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om

målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat

från allmän synpunkt.

36 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång skall utge

skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning för den ytter­

ligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet,

kan ersättningen jämkas.

Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge

ersättning för utnyttjandet av mönstret, om och i den mån det finnes

skäligt.

Talan om ersättning för mönsterintrång skall väckas inom fem år från

det skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars är förlorad.

37 §

På yrkande av den som lidit mönsterintrång kan rätten efter vad som är

skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att vara, som tillver­

kats eller förts in till riket i strid mot annans mönsterrätt, eller föremål,

vars användande skulle innebära mönsterintrång, skall på visst sätt ändras

eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i

fråga om olovligen tillverkad eller till riket införd vara, mot lösen utlämnas

till den som lidit intrånget. Detta gäller icke mot den som i god tro förvär­

vat egendomen eller särskild rätt till denna och själv icke gjort mönster­

intrång.

Egendom som avses i första stycket kan tagas i beslag, om brott som an­

ges i 35 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag

i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten, om synnerliga

skäl föreligger, på yrkande förordna, att innehavare av egendom som avses

i första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av

skyddstiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i

övrigt.

38 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt mönster, som avses med ansökan om regi­

strering, efter det att handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,

äger vad som sägs om mönsterintrång motsvarande tillämpning i den mån

ansökningen leder till registrering. Till straff får dock icke dömas och er­

sättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen

kungjorts enligt 18 § får bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättnings­

talan väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

11

39 §

Har registrering av mönster hävts genom dom som vunnit laga kraft, får icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 35—38 §.

Föres talan om mönsterintrång och gör den mot vilken talan föres gäl­ lande att mönsterregistreringen bör hävas, skall rätten på hans yrkande för­ klara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.

40 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa,

1. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 34 §,

2. i fall som avses i nämnda paragraf lämnar felaktig upplysning, om straff för gärningen ej är föreskrivet i brottsbalken.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till underlåten­ het eller förfarande som avses i första stycket skall ersätta uppkommen skada. Är oaktsamheten ringa, kan ersättningen jämkas.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt.

Rättegångsbestämmelser

41 §

Mönsterhavare eller den som på grund av licens får utnyttja mönster kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registreringen åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet och denna länder honom till förfång.

Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksam­ het föra talan mot mönsterhavare om fastställelse, huruvida hinder förelig­ ger mot verksamheten på grund av viss mönsterregistrering.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att mönsterregistreringen bör hävas, äger 39 § andra stycket motsvarande tillämpning.

42 §

Den som vill väcka talan om hävande av mönsterregistrering, om över­ föring av registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till registreringsmyndigheten samt underrätta var och en som enligt mönsterregistret innehar licens att utnyttja mönstret. Vill licenstagare väcka talan om mönsterintrång eller om fastställelse enligt 41 § första styc­ ket, skall han underrätta mönsterhavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när under­ rättelse i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som antecknats i mönsterregistret.

Visas icke, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt första stycket, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid, får hans talan icke upptagas till prövning.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

43 §

Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan om bättre

rätt till mönster, om hävande av mönsterregistrering, om överföring av så­

dan registrering, om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra stycket,

om ersättning enligt 40 § andra stycket eller om fastställelse enligt 41 §,

väckes talan vid Stockholms tingsrätt.

44 §

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 16, 30—32, 35—38

eller 41 § sändes till registreringsmyndigheten.

Särskilda bestämmelser

45 §

Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt

ombud med behörighet att för honom mottaga delgivning av stämning, kal­

lelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undanlag

av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig person­

ligen inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och anteck­

nas i detta.

Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning

i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med

posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är full­

ständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att hand­

lingen anslås i registreringsmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kun­

görelse införas i allmänna tidningarna. Delgivning anses ha skett, när vad

nu sagts blivit fullgjort.

46 §

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestäm­

melserna i 12 eller 45 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller möns­

terhavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten

bosatt ombud som anmälts hos registreringsmyndigheten här i riket och

äger sådan behörighet som avses i nämnda paragrafer.

47 §

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna

lag än som avses i 21 § föres genom besvär hos patent- och registreringsver­

kets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill

anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid på­

följd att besvären annars icke upptages till prövning.

Talan mot besvärsavdelningens beslut föres genom besvär hos Konungen

inom två månader från beslutets dag.

48 §

I ärende rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse

av mönsterregistrering skall sökanden erlägga ansöknings- eller förnyelse­

avgift samt, i förekommande fall, följande tilläggsavgifter, nämligen klass­

avgift för varje varuklass utöver den första, samregistreringsavgift för varje

13

mönster utöver det första, förvaringsavgift för förvaring av modell och kun­ görelseavgift för kungörande av varje bild utöver den första. Förnyelse­ avgift som erlägges efter utgången av löpande registreringsperiod utgår med förhöjt belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

49 §

Konungen fastställer avgifter enligt denna lag. Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung­ en eller, efter Konungens bemyndigande, av registreringsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970, då lagen (1899:59) om skydd för vissa mönster och modeller upphör att gälla.

Har mönster registrerats före den nya lagens ikraftträdande, gäller äldre lag fortfarande i fråga om mönstret. Är vid ikraftträdandet ansökan om registrering enligt äldre lag alltjämt beroende på prövning, gäller äldre lag angående den fortsatta handläggningen av ansökningen och, vid bifall till denna, i fråga om mönstret. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ nya lagen gäller dock i fråga om mönsterregistrering, som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande eller som sker efter ikraftträdandet på grund av ansökan som gjorts dessförinnan.

Vad i 43 § nya lagen sägs om Stockholms tingsrätt skall för tiden intill den 1 januari 1971 gälla Stockholms rådhusrätt.

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas, att 1, 10, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall ha nedan angivna

lydelse.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

(Nuvarande lydelse)

1

Den som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skönlit­

terär eller beskrivande framställning

i skrift eller tal, musikaliskt eller

sceniskt verk, filmverk eller alster av

bildkonst, byggnadskonst,konsthant­

verk eller konstindustri eller kommit

till uttryck på annat sätt.

Till litterärt------- ---------------------

vande art.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skön­

litterär eller beskrivande framställ­

ning i skrift eller tal, musikaliskt

eller sceniskt verk, filmverk eller als­

ter av bildkonst, byggnadskonst el­

ler brukskonst eller kommit till ut­

tryck på annat sätt.

------------------------------------------ beskri-

10

Har ett verk registrerats såsom

mönster eller modell enligt vad där­

om är stadgat, må utan hinder där­

av upphovsrätt till verket göras gäl­

lande.

Fotografisk bild-------------------------

§•

Har ett verk registrerats såsom

mönster enligt vad därom är stadgat,

må utan hinder därav upphovsrätt

till verket göras gällande.

------------------- är stadgat.

43

Upphovsrätt till ett verk gäller,

där ej annat följer av vad i andra

stycket sägs, intill utgången av fem­

tionde året efter det år, då upphovs­

mannen avled, eller, beträffande verk

som i 6 § sägs, efter den sist avlidne

upphovsmannens dödsår.

För alster av konsthantverk eller

konstindustri gäller rätten intill ut­

gången av tionde året efter det år,

då alstret offentliggjordes. Var så­

dant alster icke offentliggjort vid

konstnärens död, gäller rätten intill

utgången av tionde året efter hans

dödsår.

§•

Upphovsrätt till ett verk gäller in­

till utgången av femtionde året efter

det år, då upphovsmannen avled, el­

ler, beträffande verk som i 6 § sägs,

efter den sist avlidne upphovsman­

nens dödsår.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

15

För verk —-----------Blir upphovsmannen

Vad i denna paragraf stadgas gäl­ ler ej alster av konsthantverk eller konstindustri.

63

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961; dock att 51 § och därtill anslu­ tande bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar samt att 65 § andra stycket skall gälla från och med utgången av år 1960.

65

Den nya lagen skall, med iaktta­ gande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämpning jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall, om rätten eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 19601970, gälla intill utgången av år 1971.

delen offentliggjordes.

43 § stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961; dock att 51 § och därtill anslu­ tande bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

§•

Den nya lagen skall, med iaktta­ gande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämpning jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit före ikraftträdandet.

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970. I fråga om alster av konsthantverk eller konstindustri, som tillkommit före ikraftträdandet och då åtnjöt skydd enligt äldre bestämmelser, äger de nya bestämmelserna tillämpning, om alstret är att hänföra under bruks­ konst, och skall i annat fall upphovsrätten icke upphöra före utgången av september 1980.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 14 kap. 5 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 kap.

5 §•

Om någon utan lov anbringar eller Om någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar annans namnteck- eljest förfalskar annans namnteck-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ning eller signatur på alster av konst

eller konsthantverk eller på annat

dylikt verk och därigenom giver sken

av att denne bestyrkt sig vara upp­

hovsman till verket, dömes för s i g-

naturförfalskning till fäng­

else i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet------------------- —-----------

ning eller signatur på alster av konst

eller brukskonst eller på annat dy­

likt verk och därigenom giver sken

av att denne bestyrkt sig vara upp­

hovsman till verket, dömes för sig­

naturförfalskning till fäng­

else i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

------fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

85 §.i

När fast----------- —------------------- - hos överexekutor.

Då fast----------------------- ----------- utmätningen skett.

Utmätes fartyg —-------------- - — urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen —---------------rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken-------—--------— —--------är sagt.

Har domstol--------------- --------------- till överexekutor.

Sker utmätning----------- — till kommerskollegium.

Utmätes patent, skall utmätnings- Utmätes patent eller mönsterrätt,

mannen ofördröjligen till patent- skall utmätningsmannen ofördröjli-

myndigheten sända bevis om utmät- gen till patent- och registreringsver-

ningen med angivande av patentets ket sända bevis om utmätningen med

nummer.

angivande av patentets eller mönster­

registreringens nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1937:249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rät­

ten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse 1967:843.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

17

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.‘

Handlingar i----------- nämnda lagstiftning.

Har i ansökan om registrering av mönster begärts, att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, får handlingen icke utan sökandens samtycke utlämnas till annan i vida­ re mån än som följer av gällande lag­ stiftning om mönsterskydd.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

6) Förslag

till

Lag

Härigenom förordnas, att 30 § varumärkeslagen (1960:644) skall ha ne­ dan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

30

Konungen äger under förutsätt­ ning av ömsesidighet förordna, att, där varumärke tidigare anmälts till registrering i främmande stat, an­ sökan om registrering här i riket skall, under de villkor som i förord­ nandet angivas, i förhållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning av andra kän­ netecken anses gjord samtidigt med anmälningen i den främmande sta­ ten.

(Föreslagen lydelse)

§•

Konungen äger förordna, att, där varumärke tidigare anmälts till regis­ trering utom riket, ansökan om regis­ trering här i riket skall, under de vill­ kor som i förordnandet angivas, i för­ hållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord sam­ tidigt med anmälningen utom riket.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

1 Senaste lydelse 1962:625.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1967:840) om patent- och

registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1967:840) om patent- och re­

gistreringsverkets besvärsavdelning skall erhålla nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Inom patent- och registreringsver­

ket skall finnas en besvärsavdelning

för prövning av besvär i ärenden rö­

rande patent och varumärken samt

ärenden angående släktnamn och

förnamn.

Besvärsavdelningen består —

Besvärsavdelningen må-------

(Föreslagen lydelse)

1

Inom patent- och registreringsver­

ket skall finnas en besvärsavdelning

för prövning av besvär i ärenden rö­

rande patent, mönster och varumär­

ken samt ärenden angående släkt­

namn och förnamn,

lagkunniga ledamöter.

----------- av Konungen.

2

Besvärsavdelningen är —-------------

Vid handläggning av varumärkes-

och namnärenden är besvärsavdel­

ningen beslutför med tre ledamöter,

av vilka minst två skola vara lagkun­

niga.

§■

- ledamot deltaga.

Vid handläggning av mönster-, va­

rumärkes- och namnärenden är be­

svärsavdelningen beslutför med tre

ledamöter, av vilka minst två skola

vara lagkunniga.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

8) Förslag

till

Lag

om ändring i införsellagen (1968:621)

Härigenom förordnas, att 2 § införsellagen (1968:621) skall erhålla nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§•

Genom införsel —--------------- en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag 3. periodiskt

för utnyttjande av patent eller av

rätt till litterärt eller konstnärligt

verk eller annat sådant eller för över­

låtelse av rörelse.

utgående vederlag

för utnyttjande av patent eller möns­

terrätt eller av rätt till litterärt eller

konstnärligt verk eller annat sådant

eller för överlåtelse av rörelse.

19

4. Vad som------------------------------------------------eller livränta. Med livränta----------- -— — ----------------------------— sådan anledning. För vissa----------------------------------------------------i 22 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

9) Förslag

till

Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §

I näringsverksamhet får statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem eller statlig kontroll- eller garantibeteckning ej utan vederbörligt tillstånd användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Det­ samma gäller annan beteckning, som hänsyftar på svenska staten och där­ igenom ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt vapen.

Statsvapen får ej heller på annat sätt än som kännetecken användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Första och andra styckena gäller också beteckning som lätt kan förväxlas med sålunda skyddad beteckning.

2

§

Förenta Nationernas emblem eller namn, förkortning av namnet eller annat som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke brukas offentligen som märke eller benämning utan medgivande av Förenta Nationernas generalsekreterare.

Internationella atomenergiorganets emblem eller något som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke brukas offentligen som märke utan medgivande av organets generaldirektör.

3 §

Konungen kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig orga­ nisation, förordna att bestämmelse i 1 § om statsvapen eller annan där avsedd beteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om viss mel­ lanstatlig organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkort­ ning för sådan benämning.

Utan hinder av förordnande enligt första stycket skall dock den som vid tiden för sådant förordnande brukade viss beteckning få utan tillstånd bruka beteckningen under en tid av tre år, räknat från den dag då förordnandet trätt i kraft.

4 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § eller mot förbud som gäller på grund av förordnande med stöd av 3 § dömes till böter.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

Genom lagen upphäves

lagen (1947:512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn,

lagen (1960:646) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteck­

ningar,

lagen (1961:167) om skydd för internationella atomenergiorganets em­

blem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

21

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 april 1969.

Närvarande :

Statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, E

denman

, A

spling

, P

alme

,

S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

,

W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny mönster­ skyddslagstiftning m. in. och anför.

1954 års riksdag anhöll i skrivelse (nr 144) till Kungl. Maj :t om en all­ män utredning rörande skydd för mönster och modeller. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet i mars 1958 sex sakkunniga1 för att verkställa en översyn av mönster skyddslagstift­ ningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog benäm­ ningen mönsterskyddsutredningen. Utredningens uppdrag utvidgades seder­ mera till att omfatta också vissa frågor om skydd för alster av konsthant­ verk och konstindustri. Utredningens arbete har bedrivits i nära samverkan med motsvarande danska, finska och norska kommittéer.

Utredningen avgav i oktober 1965 betänkandet »Mönsterskydd» med för­ slag till lag om mönster m. m. (SOU 1965:61). Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. I Danmark lades ett mot­ svarande lagförslag fram hösten 1966. Den finska kommittén lade fram sitt förslag i början av år 1967, och den norska kommittén avgav sitt betänkan­ de hösten 1967.

Mönsterskyddsutredningens lagförslag har i enlighet med utredningsdirek­ tiven utformats med beaktande av de mönsterrättsliga bestämmelserna i 1958 års s. k. Lissabontext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rätts­ skydd. För att Sverige — som f. n. är bundet av 1934 års Londontext av konventionen — skall kunna tillträda Lissabontexten och 1967 års Stock- holmstext av konventionen krävs emellertid också vissa ändringar i vår lag­ stiftning rörande skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. I direktiven för den utredning rörande lagstiftningen om rikets vapen och flagga som chefen för justitiedepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyn-

i Professorn Seve Ljungman, ordförande, direktören Jan Leffler, riksdagsmannen Sig­ frid Löfgren, riksdagsledamoten fru Lena Renström-Ingenäs, konstnären Sven-Erik Ska- wonius och generaldirektören Åke von Zweigbergk. Till expert åt de sakkunniga utsågs patenträttsrådet Claes Uggla. Till sekreterare utsågs rådmannen Gunnar Sterner, vilken sedermera förordnades att också vara sakkunnig.

22

digande tillkallade i februari år 1962 uppdrogs åt utredningsmannen1 att

utarbeta och lägga fram förslag till den lagstiftning om skydd för vapen och

andra officiella beteckningar som är nödvändig för att Sverige skall kunna

tillträda Lissabontexten av Pariskonventionen. Utredningsmannen avgav i

maj 1966 betänkandet »Rikets vapen och flagga» (SOU 1966:62). Betän­

kandet innefattade bl. a. förslag till viss av Lissabontexten påkallad ändrad

lagstiftning i sistnämnda hänseende. Förslaget torde få fogas vid statsråds­

protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över mönsterskyddsutredningens betänkande

avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhus­

rätt, riksåklagaren (RÅ) — som bifogat yttranden av överåklagarna i Stock­

holms åklagardistrikt och Göteborgs åklagardistrikt samt föreningen Sveriges

statsåklagare — av kommerskollegium — som bifogat yttranden av Stock­

holms handelskammare, Skånes handelskammare, Östergötlands och Söder­

manlands handelskammare, handelskammaren i Gefle, Västergötlands och

norra Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Väst­

manlands län, handelskammaren i Karlstad samt Västernorrlands och Jämt­

lands läns handelskammare — av patent- och registreringsverket, statskon­

toret, statens heraldiska nämnd, statens konsumentråd, näringsfrihetsrådet,

ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor (NO), statens pris- och kar­

tellnämnd, försvarets civilförvaltning, utredningen om illojal konkurrens,

firmautredningen, utredningen angående rikets vapen och flagga, offentlig­

hetskommittén, förvaltningsdomstolskommittén, överintendenten och che­

fen för nationalmuseum, akademien för de fria konsterna, konstfackskolan,

Sveriges advokatsamfund, Svenska patentombudsföreningen, Sveriges indus­

triförbund, Sveriges allmänna exportförening, Kooperativa förbundet (KF),

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sve­

riges köpmannaförbund, Svenska slöjdföreningen, Konstindustriskolan i

Göteborg, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska föreningen

för upphovsrätt, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska

uppfinnarkontoret, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska arbetsgivare­

föreningen (SAF), Svensk industriförening, Landsorganisationen i Sverige

(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Konstnärernas riksorganisation (KRO), Sven­

ska arkitekters riksförbund (SAR), Svenska inredningsarkitekters riksför­

bund (SIR), föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare

(KIF), föreningen Svenska industridesigner (SID) samt Sveriges tecknares

och formgivares riksförbund (STEFO).

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt SAF har åberopat yttranden av Textilrådet och Konfektionsindustri-

föreningen. Vidare har åberopats, av Sveriges hantverks- och industriorgani­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

1 F.d. hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

23

sation yttrande från Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, av Sveriges industriförbund yttrande från Sveriges grafiska industriförbund och av SACO yttrande från Sveriges juristförbund.

Även 1966 års betänkande har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av överbefälhavaren, sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, historisk-filosofiska sektionen av humanis­ tiska fakulteten vid Uppsala universitet, överståthållarämbetet, länsstyrel­ serna i Gävleborgs, Kronobergs, Örebro och Malmöhus län, vetenskapsaka­ demien, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt akademien för de fria konsterna.

Överläggningar mellan företrädare för berörda departement och ministe­ rier i Danmark, Finland, Norge och Sverige har ägt rum i april 1967 i Stock­ holm, i november 1968 i Oslo samt i februari 1969 i Helsingfors. Härefter har inom justitiedepartementet upprättats förslag till mönsterskyddslag, lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, lag om ändring i brottsbalken, lag om änd­ ring i utsökningslagen, lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), lag om änd­ ring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsver­ kets besvärsavdelning samt lag om skydd för vapen och vissa andra offi­ ciella beteckningar.

Sammanfattning av förslagen

Det förslag till mönsterskyddslag som nu läggs fram innebär betydande förändringar i förhållande till vad som gäller f. n. Nu gällande lagstiftning på området, som är från 1899, medger skydd bara för prydnads- mönster inom metallindustrin. Den föreslagna lagen blir tillämplig inom samtliga näringsgrenar och på såväl nyttomönster som prydnadsmönster.

Med mönster förstås enligt förslaget förebilden för en varas utseende eller ett ornament. Genom registrering hos patent- och registreringsverket kan mönsterskaparen få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret. Skydds­ tiden föreslås bli fem år med möjlighet att förnya registreringen för ytter­ ligare två femårsperioder. En grundläggande förutsättning för registrering är, alt mönstret är helt nytt och väsentligen skiljer sig från vad som redan är känt. Registreringsförfarandet ordnas som ett förprövningssystem, dvs. registreringsmyndigheten företar en nyhetsgranskning, vilken kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget ger möjligheter till samtidig registrering av varandra näraliggande varianter av samma möns­ ter, s. k. variantregistrering. Vidare skall s. k. samregistrering kunna ske av mönster för olika varor, om varorna hör samman i fråga om tillverkning och bruk. Handlingarna i ett registreringsärende blir i princip offentliga,

men handling som visar mönstret skall på begäran hållas hemlig under högst

sex månader.

Kostnaderna för registreringsmyndighetens verksamhet skall täckas ge­

nom avgifter, som fastställs av Kungl. Maj :t.

Mönsterregistrering medför enligt förslaget ensamrätt för mönsterhava-

ren att yrkesmässigt tillverka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller

hyra ut varor som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, men skyddet

gäller bara i fråga om de varor som angetts i ansökningen. Ensamrätten

kan inskränkas genom tillämpning av regler om tvångslicens. Sådan licens

kan meddelas av domstol, dels vid vissa utnyttjanden i god tro, dels när

hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver att annan än mönster-

havaren får utnyttja mönstret. — Den som uppsåtligen gör intrång i annans

mönsterrätt straffas enligt förslaget med böter eller fängelse i högst sex

månader. Allmänt åtal får väckas bara efter angivelse och om åtal är på­

kallat ur allmän synpunkt. Skadeståndsskyldighet inträder vid mönsterin­

trång, även om detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Förslaget innehåller vidare bl. a. bestämmelser om föranvändarrätt, om

s. k. konventionsprioritet, om överföring av registreringsansökan eller av

registrering, om hävande av registrering som skett i strid mot skyddsförut-

sättningarna och om s. k. ombudstvång.

Lagförslaget har utformats med 1967 års patentlag som förebild och un­

der beaktande av den s. k. Lissabontexten av 1883 års Pariskonvention för

industriellt rättsskydd. Lagen möjliggör ett svenskt tillträde till denna text

och 1967 års Stockholinstext av konventionen.

Förslaget har tillkommit i nordiskt samarbete. Lagen föreslås i likhet

med motsvarande lagar i Danmark, Finland och Norge träda i kraft den

1 oktober 1970.

Det föreslås vidare sådana ändringar i 1960 års upphovrättslag att

skyddstiden för verk av s.k. brukskonst förlängs från 10 år,

räknat från verkets offentliggörande, till 50 år, räknat från det år upp­

hovsmannen avled. Förslaget utgår från att kraven på individualitet och

konstnärlig gestaltning skall skärpas på detta område. Äldre verk, som vid

nya lagens ikraftträdande åtnjuter skydd enligt nu gällande lag, föreslås

få åtnjuta fortsatt skydd under en minimitid av 10 år, räknat från de nya

bestämmelsernas ikraftträdande den 1 oktober 1970.

Slutligen föreslås en ny lag om skydd för vapen och vissa

andra officiellabeteckningar, avsedd att ersätta 1960 års lag

i ämnet samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas

emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem. I an­

slutning till vissa bestämmelser i Pariskonventionens Lissabontext tar för­

slaget upp nya regler om skydd för internationell organisations vapen,

flagga, emblem eller benämning. Lagen avses träda i kraft den 1 oktober

1970.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Inledning

Kungl. Maj:ts proposition nr i 68 år 1069

25

Gällande rätt

Mönsterrättsliga bestämmelser meddelas i lagen den 10 juli 1899 (nr 59) om skydd för vissa mönster och modeller (ML). Ändringar i denna har skett genom lagar den 27 april 1951 (nr 183) och den 20 mars 1953 (nr 86).

Mönsterrättens föremål är enligt 1 § mönster för tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Under mönster in­ nefattas även modell som i fråga om ändamålet är jämförlig med mönster. I rättstillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts, att mönster­ rätten gäller bara för prydnads mönster och således inte för s. k. nyttomönster.

Enligt 1 § är mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare berätti­ gad att genom registrering få viss ensamrätt till mönstret. Denna en­ samrätt innebär rätt att med andras uteslutande begagna mönstret vid till­ verkning till avsalu av metallvarualster. Annan får inte heller här i landet saluhålla eller för försäljning hit införa metallvarualster, som har till­ verkats efter mönstret utan tillstånd av rättsinnehavaren. Det följer av straffbestämmelsen i 16 §.

För att uppnå skydd för ett mönster genom registrering fordras vidare enligt 1 § att mönstret är nytt. Enligt 3 § första stycket anses ett mönster inte som nytt, om det före ansökan om dess registrering har funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet på alster som har saluhållits offentligen eller om det inte väsentligen skiljer sig från mönster som förut har blivit känt. Undantag från nyhetskravet gäller enligt andra stycket under en begränsad tidsfrist i fråga om föremål, som visats på en internationell utställning (s. k. provisoriskt utställningsskydd). I praxis anses även tidigare registrerat mönster vara nyhetshinder, oavsett om det har varit återgivet i tryckt skrift eller på alster som har saluhållits.

När flera gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika mönster, har enligt 10 § den företräde som först inkom till registreringsmyn- digheten med fullständiga ansökningshandlingar.

I 2 § föreskrivs vissa hinder mot mönsterrätt. Om ett mönster inne­ håller framställning som kan väcka förargelse eller om dess begagnande skulle strida mot lag eller goda seder får mönstret inte registreras.

I fråga om registreringsförfarandet gäller enligt 5 § att an­ sökan om mönsterregistrering skall göras hos patent- och registreringsver­ ket, som är central registreringsmyndighet för hela landet. Ansökan skall vara skriftlig och åtföljas av tydlig och fullständig avbildning av mönstret. Söks registrering av flera mönster, skall särskild ansökningshandling ges in för varje mönster. Om sökanden inte är bosatt i Sverige, skall han vid an­

26

sökningen foga fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att svara för ho­

nom i allt som angår skyddsrätten. Anger sökanden annan som upphovsman

till mönstret, skall han förete handling som visar att han är upphovsman­

nens rättsinnehavare.

Inkomna registreringsansökningar underkastas granskningi formellt

hänseende och med avseende på mönstrets nyhet och registrerbarhet i öv­

rigt (6—7 §§). Har med anledning av brist, som avser ansökningens formella

beskaffenhet, ansökan förklarats förfallen eller har den på grund av bristan­

de registrerbarhet blivit avslagen, äger sökanden enligt 8 § inom viss tid an­

föra besvär över beslutet hos regeringsrätten.

Vid bifall till ansökan blir mönstret enligt 9 § registrerat, och intyg härom

tillhandahålls sökanden. Därjämte kungörs registreringen i allmänna tid­

ningarna.

Skyddstiden för registrerat mönster är enligt It § fem år, räknat

från den dag då ansökan gjordes.

Sker överlåtelse av mönster skall överlåtelsen enligt 12 § anmälas

till registreringsmyndigheten och överlåtelsehandlingen företes. Till dess

detta har skett betraktas den som skyddsrättens innehavare vilken senast

har blivit antecknad i denna egenskap hos registreringsmyndigheten.

Även efter det att registrering har ägt rum upprätthålls kravet på att in­

hemskt ombud skall finnas, när skyddsrättens innehavare inte är bosatt i

Sverige. Iakttas inte detta krav, kan enligt 13 § laga ombud utses av domstol.

Enligt 14 § gäller inte skyddsrätten mot den som vid tiden för registre-

ringsansökningen begagnade det registrerade mönstret inom landet eller

hade vidtagit väsentliga åtgärder för dess begagnande här, s. k. föran-

vändarrätt.

Har mönster registrerats i strid mot lagens föreskrifter om registrerbarhet,

kan enligt 15 § domstol på talan av den som anser sin rätt vara förnärmad

genom registreringen upphäva registreringen. Sådan talan kan

även väckas av allmän åklagare. Stockholms rådhusrätt är exklusivt forum.

Fråga om registreringens giltighet kan också prövas i intrångsmål. Finnes

härvid att registrering har skett i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, in­

träder enligt 18 § inte någon intrångspåföljd.

För den som gjort sig skyldig till intrång i mönsterskyddsrätten in­

träder enligt 16 § påföljd i form av straff- och skadeståndsansvar m. m. För

straffansvar krävs uppsåt. Straffet är böter. Endast skyddsrättens inneha­

vare får föra talan om ansvar för intrånget. Olovligen tillverkade eller olov­

ligen importerade alster skall på målsägandens yrkande utlämnas till honom

mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför på det skadestånd som till­

kommer honom. Finns redskap, som är användbart uteslutande för den

olovliga tillverkningen, skall på målsägandens yrkande förfaras så med

redskapet att missbruk av det inte kan ske.

Intrång anses enligt 17 § föreligga även om mönstret har återgetts i annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

27

mått eller andra färger eller om i övrigt bara oväsentliga ändringar har vidtagits i förhållande till det registrerade mönstret.

I förhållande till sådana stater som har tillträtt den i Paris den 20 mars 1883 avslutade konventionen för industriellt rättsskydd erkänns enligt 20 § ML och 1 § kungörelsen den 1 december 1967 (nr 8V7) med be­ stämmelser om skgdd för vissa främmande mönster och varumärken s. k. konventionsprioritet. Detta innebär att i fråga om mönster, för vilket skydd först har sökts i behörig ordning i annan konventionsstat inom sex månader (i visst fall fyra månader) innan registrering av mönstret söks i Sverige, ansökningen här i landet anses gjord samtidigt med ansök­ ningen i den främmande staten. Omständigheter som inträffar under mellan­ tiden och som annars skulle hindra registrering kan således inte åberopas mot den gjorda ansökningen. Detta gäller allmänna nyhetshinder och redan ingivna ansökningar om registrering av samma mönster. Innebörden är vi­ dare — under förutsättning av ömsesidighet, dvs. i förhållande till unions- länder som har infört motsvarande regel — att föranvändarrätt inte kan uppkomma under prioritetstiden.

Regler om skydd för alster av konsthantverk och konstindustri finns i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till litterära och konst­ närliga verk (UhL). Enligt 1 § tillkommer upphovsrätt den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk. De konstnärliga verken omfattar enligt samma paragraf musikaliskt och sceniskt verk, filmverk samt alster av bild­ konst, byggnadskonst, konsthantverk och konstindustri. Ett konstnärligt verk kan enligt lagen också komma till uttryck »på annat sätt». Enligt

10 § kan upphovsrätt till ett verk göras gällande utan hinder av att det har registrerats som mönster. Bestämmelsen ger uttryck åt grundsatsen om s, k. dubbelt skydd. Upphovsrätt till ett verk gäller till utgången av femtion­ de året efter det då upphovsmannen avled (43 §). För alster av konsthant­ verk eller konstindustri gäller rätten dock endast till utgången av tionde året efter det då alstret offentliggjordes. Var alstret inte offentliggjort vid konstnärens död, gäller rätten till utgången av tionde året efter hans dödsår. Skulle rätten till alster av konsthantverk och konstindustri upphöra vid ut­ gången av något av åren 1960—1970, gäller rätten enligt 65 § andra stycket UhL till utgången av år 1971. Denna provisoriska förlängning av skyddstiden gäller redan från och med utgången av år 1960, trots att UhL i övrigt trädde i kraft först den 1 juli 1961.

Lagen den 2 december 1960 (nr 6b6) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar — som ersatte lagen den 23 mars 1934 (nr 63) med samma titel — innehåller bestämmelser om skydd för vissa statsemblem och andra statliga beteckningar. Enligt 1 § får i näringsverksamhet inte utan vederbörligt tillstånd i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom hänsyf-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

28

tande på svenska staten ger kännetecknet en officiell karaktär, eller svenskt

kommunalt vapen. Statsvapen får inte heller på annat sätt än som känne­

tecken användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd. Samma

förbud skall gälla också i fråga om beteckning som lätt kan förväxlas med

sålunda skyddad beteckning.

I 2 § föreskrivs straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som

inte är ringa bryter mot bestämmelserna i 1 §. Straffet är böter. Enligt 3 §

skall Kungl. Maj :t äga meddela föreskrifter om ordningen för att söka till­

stånd som avses i lagen. Sådana föreskrifter har meddelats genom Kungl.

kungörelsen den 2 december 1960 (nr 650) med tillämpningsbestämmelser

till lagen den 2 december 1960 (nr 646) om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar.

Genom särskilda lagar har meddelats bestämmelser till skydd för två mel-

lanstatliga organisationers namn och emblem, nämligen Förenta Nationer­

na (FN) och internationella atomenergiorganet (IAEA). Enligt 1 § lagen

den 10 juli 19A7 (nr 512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och

namn får FN:s emblem eller namn, förkortning av namnet eller annat som

företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum inte utan med­

givande av FN:s generalsekreterare offentligen brukas som märke eller be­

nämning. I 2 § föreskrivs straff för den som saluhåller vara, varpå utan

vederbörligt tillstånd har anbragts märke eller benämning som avses i 1 §,

för den som i firma olovligen intar sådan benämning och för den som eljest

bryter mot förbudet il §. Straffet är böter eller fängelse. Enligt 1 § lagen

den 26 maj 1961 (nr 167) om skydd för internationella atomenergiorganets

emblem får IAEA:s emblem eller vad som företer sådan likhet därmed att

förväxling lätt kan äga rum inte utan medgivande av IAEA:s generaldirek­

tör offentligen brukas som märke. Enligt 2 § kan straff ådömas den som

saluhåller vara, på vilken utan vederbörligt tillstånd anbragts märke som

avses i 1 §, eller som eljest bryter mot förbudet i 1 §.

Det kan tilläggas, att i 14 § VmL föreskrivs förbud mot registrering av

varumärke, vari utan tillstånd har intagits sådan statlig eller internationell

beteckning eller sådant kommunalt vapen som enligt lag eller författning

inte får obehörigen brukas som varumärke eller något som lätt kan för­

växlas därmed.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år W69

Internationella överenskommelser

Pariskonventionen. Den 20 mars 1883 avslutades i Paris en konvention

om industriellt rättsskydd (Pariskonventionen). Stat som tillträder kon­

ventionen blir därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Den 1 januari

1969 var 79 länder medlemmar av unionen. Pariskonventionen har revi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

29

derats vid återkommande revisionskonferenser. Sådana har hållits i Bryssel år 1900, i Washington år 1911, i Haag år 1925, i London år 1934, i Lissabon år 1958 och i Stockholm år 1967.

Det industriella rättsskyddets föremål är enligt Pariskonventionen patent, nyttighetsmodeller (s. k. Gebrauchsmuster), industriella mönster och mo­ deller (mönster), fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma, ur- sprungsbeteckningar samt undertryckande av illojal konkurrens (art. 1). Konventionen bygger på två huvudprinciper. Den ena är, att de som är med­ borgare eller bosatta eller driver näring i ett unionsland skall i annat unions- land åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rättsskyddet som det sistnämnda landets egna medborgare (art. 2 och 3). Den andra är, att i varje unionsland ett visst minimum av skydd alltid skall tillkomma de en­ ligt konventionen berättigade — dvs. medborgare in. fl. i övriga unionslän- der — även om de egna medborgarna inte åtnjuter motsvarande rättig­ heter (art. 4—11).

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige bundet av Londontexten av Pariskonven- lionen. Tillämpningsföreskrifter med anledning av Sveriges tillträde till denna text har meddelats i den tidigare nämnda kungörelsen den 2 decem­ ber 1960 med bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster och varumärken.

Stockholmstexten av Pariskonventionens materiellrättsliga bestämmel­ ser (art. 1-—12) torde i fransk version och översättning till svenska få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

I detta sammanhang är följande bestämmelser i Lissabon- och Stockholms- texterna av intresse.

Mönster skall enligt art. 5 quinquies skyddas i alla unionsländer (»Les dessins et modéles industriels seront protégés dans tous les pays de 1’Union»). Den som i ett unionsland i behörig ordning har gjort ansökan om skydd för nyttighetsmodell (Gebrauchsmuster) eller mönster skall när ansökan görs om skydd i annat unionsland inom sex månader från den första ansökningen äga en prioritetsrätt (konventionsprioritet). Denna inne­ bär att den senare ansökningen inte får avslås på grund av omständigheter, som har inträffat under tiden efter den tidigare ansökningen, och att åt­ gärder som har vidtagits under samma tid inte får ge upphov till rätt för tredje man eller till någon föranvändarrätt.

Provisoriskt skydd skall meddelas åt bl. a. mönster för varor, som har ställts ut på internationell, officiell eller officiellt erkänd utställning anord­ nad i unionsland (art. 11).

Mönsterskydd får inte förklaras förverkat vare sig på grund av underlåten­ het att utnyttja mönstret eller genom införsel av föremål som överensstäm­ mer med de skyddade (art. 5 B). För åtnjutande av skydd får inte krävas, att föremålet är åsatt märke eller uppgift om registrering av mönstret (art. 5 D).

30

För betalning av föreskrivna avgifter till upprätthållande av mönster­

rätt (dvs. vid förnyelse av registrering) skall medges en respittid av minst

sex månader. Tilläggsavgift kan dock stipuleras (art. 5 bis).

Konventionen ålägger varje unionsland att inrätta ett särskilt förvalt­

ningsorgan för ärenden rörande den industriella äganderätten samt en cen­

tral myndighet för att hålla bl. a. mönster tillgängliga för allmänheten.

Nu berörda konventionsbestämmelser behandlas närmare i mönster-

skyddsutredningens betänkande i anslutning till motsvarande bestämmel­

ser i utredningens lagförslag och berörs ytterligare också i det följande.

Enligt Pariskonventionens Haag-, London-, Lissabon- och Stockholms-

texter åligger det unionsländerna att bereda visst skydd för varandras va­

pen, flaggor och andra statsemblem samt officiella kontroll- och garanti-

märken eller -stämplar. Samma skydd skall tillkomma allt som från heral­

disk synpunkt utgör efterbildning av sådana emblem, märken eller stämp­

lar. Föreskrifter i dessa hänseenden finns i art. 6ter. Skyddet innebär i

huvudsak, att registrering i vissa fall skall vägras eller förklaras ogiltig och

att ingripande skall ske mot användning av de ifrågavarande symbolerna

som fabriks- eller handelsmärken.

En förutsättning för att skydd skall åtnjutas är i allmänhet, att emble­

met, märket eller stämpeln har upptagits på en förteckning som vederbö­

rande land genom förmedling av unionens internationella byrå har delgett

övriga unionsländer. Ett undantag från kravet på sådan delgivning gäller

enligt Londontexten »notoriskt kända statsemblem». Enligt Lissabontex-

ten däremot är endast statsflaggor undantagna från kravet på delgivning.

Enligt Lissabontexten omfattar skyddet också mellanstatliga organisa­

tioners vapen, flaggor och andra emblem samt sådana organisationers namn

och förkortningar för sådana namn. Undantag gäller dock för fall, då frå­

gan om skydd för vapen, flagga eller annat emblem eller för namn eller

förkortning av namn redan har blivit föremål för en internationell över­

enskommelse som är i kraft. En förutsättning för skydd enligt Lissabon­

texten är vidare, att de internationella organisationer det gäller enligt sär­

skilda procedurregler har delgett unionsländerna de vapen, flaggor eller

andra emblem, namn eller förkortningar för vilka skydd påkallas. Unionslän­

derna är dock inte skyldiga att tillämpa bestämmelserna till skydd för inter­

nationella organisationers symboler eller namn gentemot innehavare av rät­

tigheter, som har förvärvats i god tro före konventionens ikraftträdande i

ifrågavarande land. Vidare är unionsländerna inte skyldiga att tillämpa

nämnda bestämmelser i fall då användning eller registrering av interna­

tionell organisations symbol av förevarande slag eller namn inte är ägnad

att inge allmänheten föreställningen om ett samband mellan organisationen

och symbolen eller namnet eller då en sådan användning eller registrering

inte är ägnad att vilseleda allmänheten i fråga om existensen av ett sam­

band mellan den som använder symbolen eller namnet samt organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

31

Förbudet mot att använda officiellt kontroll- eller garantimärke eller stämpel gäller endast i fall då märket eller stämpeln är avsedd att användas på varor av samma eller liknande slag som de varor för vilka märket eller stämpeln gäller som kontroll- eller garantibeteckning.

I fråga om statsflaggor gäller skyddsreglerna angående registrering endast beträffande (varu-)märke som registrerats efter den 6 november 1925, dvs. dagen för Haagtexten av Pariskonventionen, i vilken reglerna först inför­ des. I övrigt gäller skyddsreglerna beträffande sådant (varu-)märke som registreras mera än två månader efter det att ett särskilt internationellt or­ gan har mottagit förteckning som upptager ifrågavarande symbol eller namn. Undantag från dessa bestämmelser gäller dock i fall av ond tro.

Statsvapen åtnjuter såtillvida ett mera långtgående skydd än övriga sym­ boler att de enligt särskild föreskrift inte får utan tillstånd användas i nä­ ringsverksamhet över huvud taget, om en sådan användning är ägnad att vilseleda i fråga om varors ursprung.

Bernkonventionen. Den 9 september 1886 avslutades i Bern en konvention för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen). De stater som har tillträtt denna konvention bildar en union för skydd av upphovs­ männens rättigheter, Bernunionen. Den 1 januari 1969 var 55 stater med­ lemmar i Bernunionen. Bernkonventionen har reviderats vid konferenser i

Paris år 1896, i Berlin år 1908, i Rom år 1928, i Bryssel år 1948 och i Stock­ holm år 1967.

Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i ett unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma rättigheter som varje lands lagar tillerkänner eller kan komma att tiller­ känna landets egna medborgare (s. k. nationell behandling). Upphovs­ mannen skall vidare i andra unionsländer än verkets hemland — dvs. det land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om utgivna verk, det land där verket först har getts ut — åtnjuta vissa i konventionen föreskrivna minimi- rättigheter. Varje land är pliktigt att skydda verk från övriga unionsländer (generell reciprocitet). Kravet på nationell behandling utesluter i princip tillämpning av s. k. speciell reciprocitet. Om två unionsländer har olika rättsskydd på området, får alltså landet med det bättre skyddet i allmänhet inte göra någon inskränkning i detta för upphovsmän från det andra lan­ det. I vissa hänseenden medges dock att speciell reciprocitet tillämpas. Detta gäller numera bl. a. i fråga om verk av konsthantverk och konstindustri.

Sverige är sedan den 1 juli 1961 bundet av Brysseltexten. I fråga om de bestämmelser i denna som har tillämpning särskilt i fråga om mönster samt verk av konsthantverk och konstindustri skall följande nämnas.

I Brysseltextens katalog över skyddade verk förekommer bl. a. »verk av nyttokonst» (art. 2 p. 1). Bernunionens länder är således skyldiga att bereda skydd också för sådana verk. Konventionens regler om minimiskydd

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

är dock inte tillämpliga. Det är nämligen förbehållet unionsländernas na­ tionella lagstiftning att bestämma såväl i vilken omfattning deras lagar skall tillämpas på verk av nyttokonst och på industriella mönster och modeller som under vilka villkor sådana verk och mönster skall skyddas. För verk, vilka i hemlandet skyddas endast som mönster, kan i övriga unionsländer krävas bara sådant skydd som i dessa länder tillerkänns mönster (art. 2 p. 5). Skyddstiden för verk av nyttokonst bestäms enligt lagen i det land där skydd påkallas. Den kan dock inte överskrida den skyddstid som gäller i verkets hemland (art. 7 p. 3). Enligt Stockholmstexten får skyddstiden inte understiga 25 år från verkets tillkomst (art. 7 p. 4).

Sverige har inte använt sig av möjligheten att från upphovsrättsligt skydd utesluta verk av nyttokonst från land, som skyddar sådant verk bara som mönster. Anledningen härtill är att Sverige i saknad av en generell mönster- lagstiftning inte har kunnat erbjuda sådant verk mönsterskydd annat än när det gäller alster tillhörande metallindustrin och att speciell reciprocitet kan tillämpas bara i den mån det finns ett inhemskt mönsterskydd.

Däremot har Sverige gjort bruk av möjligheten att begränsa skyddstiden för utländska verk till den skyddstid som gäller i verkets hemland. Bestäm­ melse av denna innebörd finns i 1 § 3 mom. Kungl. kungörelsen den 6 maj 1964 (nr 107) angående tillämpning av lagarna den 30 december 1960 (nr 729 och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt till fotografisk bild med avseende på andra länder, m. m. Där föreskrivs, att skydd enligt svensk lag inte skall åtnjutas för verk, beträffande vilket den i verkets hemland stadgade skyddstiden redan har utgått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Världskonventionen om upphovsrätt. Den 6 september 1952 avslutades i

Geneve en världskonvention om upphovsrätt (världskonventionen). Denna innehåller inga bestämmelser som ålägger de anslutna staterna att bereda skydd för nyttokonst. Däremot innehåller konventionen en bestämmelse av innebörd att i de fördragsslutande stater som skyddar alster av nyttokonst såsom konstverk skyddstiden för sådana verk inte får understiga tio år

(art. IV p. 3). Vidare föreskrivs att fördragsslutande stat inte är skyldig att skydda verk från främmande stat under längre tid än som gäller i den främmande staten (art. IV p. 4).

Sverige är sedan år 1961 bundet av världskonventionen.

Haagöverenskommelsen. Den 6 november 1925 avslutades i Haag en över­ enskommelse angående internationell deponering av mönster (Haagöverens­ kommelsen). Den gäller nu enligt en text som antogs i London år 1934. Vid en diplomatisk konferens i Haag i november 1960 antogs en ny konventions- text, avsedd att ersätta Londontexten, samt ett tillämpningsreglemente. Den nya texten och reglementet har dock ännu inte trätt i kraft.

33

Endast medlemmar av Parisunionen kan tillträda Haagöverenskommel- sen. Den 1 januari 1969 var 14 stater bundna av överenskommelsen. Inget av de nordiska länderna har tillträtt överenskommelsen.

Haagöverenskommelsen syftar till att ersätta mönsterregistrering i varje särskilt konventionsland med en deponering hos den för Parisunionen och Bernunionen gemensamma internationella byrån i Geneve (Bureaux Inter- nationaux réunis pour la protection de la propriété intellectuelle, BIRPI). De av överenskommelsen bundna länderna bildar en särskild union för in­ ternationell deponering av mönster, Haagunionen. Den internationella depo- neringen står öppen för dem som tillhör eller är bosatta i ett unionsland eller som äger verkliga industri- och handelsföretag i ett sådant land (art. 3).

Deponering hos BIRPI kan äga rum direkt eller genom förmedling av ve­ derbörande lands registreringsmyndighet. Deponeringen skall bestå av en ansökan, ett eller flera fotografier eller andra grafiska bilder av mönstret samt föreskrivna avgifter. Ansökningen skall innehålla bl. a. uppgift om de länder, i vilka sökanden påkallar skydd samt om den eller de varor för vilka mönstret är avsett. En deponering av högst 20 mönster gemensamt (dépöt multiple) måste innehålla mönster, som är avsedda för varor tillhörande samma klass enligt en planerad internationell mönsterklasslista (art. 5).

I en periodisk tidskrift, som tillställs de nationella registreringsmyndig- heterna, skall BIRPI publicera reproduktioner av de deponerade mönsterbil­ derna. Sökanden kan emellertid begära, att publicerandet uppskjuts och handlingarna hålls hemliga under en tid av högst tolv månader, räknat från deponeringsdagen eller, om konventionsprioritet begärs, från prioritetsdagen. Med dessa undantag är registret, handlingarna samt prover och modeller offentliga (art. 6).

En deponering, som blivit registrerad hos BIRPI, skall i de länder vilka omfattas av ansökningen ha samma verkan som om alla formaliteter enligt den nationella lagen blivit uppfyllda. Skyddet regleras emellertid i varje land av den nationella lagstiftningen. Det står unionsland fritt att föreskriva, att en internationell deponering inte skall ha någon verkan inom landet, om deponeringen gäller ett mönster med ursprung i detta land (art. 7).

När publikationen inkommer till registreringsmyndigheten i land, där ny­ hetsprövning verkställs ex officio eller där ett invändningsförfarande till- lämpas, skall myndigheten, om det föreligger annat än formellt hinder för mönsterskydd, inom sex månader underrätta BIRPI därom. Har sådan un­ derrättelse inte lämnats inom föreskriven tid, inträder enligt huvudregeln verkan i det landet av den internationella deponeringen vid tidpunkten för deponeringen (art. 8).

För internationell deponering gäller prioritetsreglerna enligt Pariskonven­ tionen (art. 9).

Deponering gäller i fem år och kan förnyas för femårsperioder (art. 10). Skyddstiden bestäms i princip enligt varje lands nationella lag. Unionslän-

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

derna är dock förpliktade att medge en minimiskyddstid av tio år, om den

internationella deponeringen förnyats, och annars fem år (art. 11).

Pariskonventionens förbud mot att som villkor för mönsterrätt kräva

märkning av mönstervarorna har tagits in även i Haagöverenskommelsen.

Om unionsland kräver märkning för annat ändamål, skall enligt överens­

kommelsen kravet anses uppfyllt, när varan är försedd med det s. k. inter­

nationella mönstermärket. Förekomsten av sådant märke får inte anses

innebära ett avstående från upphovsrätt eller annan skyddsrätt. Det inter­

nationella mönstermärket består av bokstaven D (dessin, design) i en cirkel

(

5

)

åtföljt av årtalet för den internationella deponeringen och innehavarens

namn eller förkortning därav samt depositionsnumret (art. 14).

Rättsskydd för typsnitt. Inom ramen för Parisunionen har en expertgrupp

— utan nordiskt deltagande — utarbetat ett förslag till internationell över­

enskommelse om skydd för typsnitt. Förslaget är f. n. föremål för övervägan­

den inom bl.a. Europarådet.

Internationell mönsterklasslista. Utkast till en sådan internationell möns-

terklasslista som enligt vad nyss sagts skulle tjäna det internationella depo-

neringsförfarandet, har under hösten 1964 i BIRPI:s regi utarbetats av en

expertkommitté. Klasslistan är avsedd att kunna begagnas inte bara av

BIRPI utan även av de nationella myndigheterna vid den inhemska mönster­

registreringen. Kommitténs förslag har behandlats vid en diplomatisk kon­

ferens i Locarno i oktober 1968. Härvid antogs överenskommelsen av den

8 oktober 1968 om inrättande av ett internationellt klassificeringssystem för

mönster, överenskommelsen, som står öppen för undertecknande intill den

1 juli 1969 och skall ratificeras, har inte trätt i kraft. Sverige har ännu inte

undertecknat överenskommelsen.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Huvuddragen av utredningsförslagen

Förslaget till lag om mönster

Utredningens förslag till lag om mönster är uppdelat i sju avsnitt, vartill

kommer ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Beträffande såväl lag­

förslagets systematik som de enskilda paragrafernas innehåll och utform­

ning har utredningen eftersträvat att följa de nordiska patentlagkommit­

téernas förslag till patentlagar. I första avsnittet upptas allmänna bestäm­

melser, i andra avsnittet föreskrifter om registreringsförfarandet, i tredje av­

snittet regler om överlåtelse, licens m. m. och i fjärde avsnittet bestämmelser

om upphörande av registrering. Till femte avsnittet har förts bestämmelser

om ansvar och ersättningsskyldighet. Sjätte avsnittet innehåller vissa sär­

skilda bestämmelser och sjunde avsnittet upptar rättegångsbestämmelser.

De allmänna bestämmelserna inleds med grundläggande föreskrifter om

mönsterrättens föremål. I 1 § anges att med mönster förstås före­

bilden för en varas utseende eller för ett ornament. Förslaget innebär de vik­

tiga nyheterna att skydd kan uppnås inte bara för prydnadsmönster utan

också för nyttomönster och att skyddet utsträcks till alla industriområden.

Liksom gällande lag upptar förslaget en bestämmelse om att den som

frambragt mönstret eller den till vilken hans rätt har övergått är berättigad

att genom registrering förvärva ensamrätt till mönstret (1 § andra

stycket).

Det för mönsterrätten grundläggande nyhetskravet kommer till ut­

tryck i 2 § genom en bestämmelse av innebörd att mönsterrätt förvärvas en­

dast för mönster som skiljer sig från vad som blivit känt innan ansökan

om registrering gjordes. Som känt skall därvid anses allt som blivit allmänt

tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande

eller på annat sätt. Detta innefattar en viss utvidgning i förhållande till ny­

hetsregeln i gällande rätt, som beaktar bara vissa former av offentliggörande.

En annan betydelsefull nyhet i detta sammanhang är att mönster som fram-

gar av en tidigare här i riket ingiven ansökan om patent eller om varumär­

kes- eller mönsterregistrering enligt förslaget anses som känt, om mönstret

sedermera i samband med ansökningen görs allmänt tillgängligt här i landet.

Som undantag från den allmänna nyhetsregeln har i 3 § upptagits dels

det s. k. utställningsskyddet, som i vissa hänseenden preciserats, och dels en

ny bestämmelse av innebörd att bekantgörande av mönstret som skett genom

att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats gentemot sökanden eller

någon från vilken denne härleder sin rätt i princip inte utgör nyhetshinder.

I anslutning till nyhetskravet uppställs i 2 § — i överensstämmelse med

gällande rätt — som skyddsförutsättning, att mönstret skall skilja sig vä­

sentligen från vad som redan är känt, dvs. ett skillnadskrav.

36

Enligt förslaget skall en sökande kunna ge in flera ansökningar sam­

tidigt beträffande mönster, vilka sinsemellan inte skiljer sig väsentligen åt.

En sådan form av variantregistrering innebär en nyhet i förhållan­

de till gällande rätt.

I 4 § anges vissa hinder mot mönsterrätt. Det föreslås att möns­

terrätt inte skall erhållas, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida

mot goda seder eller allmän ordning eller om det utan att vederbörligt till­

stånd lämnats innehåller statsvapen o. d., annans kännetecken eller porträtt,

något som kränker annans upphovsrätt eller rätt till fotografisk bild eller ett

för annan person registrerat mönster.

Mönsterrättens innehåll framgår av 5 §. Enligt denna bestäm­

melse får ingen olovligen utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att till­

verka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra varor, som inte

väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig upptagit mönstret. För­

slaget innebär en utvidgning av ensamrätten i förhållande till gällande rätt

genom att till de skyddade utnyttjandeformerna förts även utbjudande till

försäljning, överlåtelse och uthyrande och genom att varje yrkesmässigt ut­

nyttjande av mönstret på angivet sätt förbjuds. Enligt gällande rätt är en­

dast förfaranden i försäljningssyfte förbjudna.

Som en nyhet föreslås vidare att mönsterrätten skall omfatta endast de

varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade varor.

I 7 § föreskrivs visst undantag från mönsterskyddet i fråga om reservut­

rustning till främmande luftfartyg.

Regler om s.k. föranvändarrätt och om konventionspriori-

tet har tagits upp i 6 resp. 8 §. De stämmer i stort sett överens med mot­

svarande regler i gällande lag.

Den mönsterrättsliga skyddstiden föreslås bli fem år med möjlighet

till förlängning för ytterligare två femårsperioder (9 §). Förslaget innebär

att den maximala skyddstiden utsträcks från nuvarande fem år till fem­

ton år.

Bestämmelserna om registrering av mönster inleds med en föreskrift

att patent- och registreringsverket skall vara registreringsmyndighet (10 §).

I fråga om själva förfarandet föreslås vissa praktiskt betydelsefulla nyhe­

ter. Ansökan om registrering skall enligt 11 § innehålla uppgift om de varor

för vilka mönstret söks registrerat. I samband med att sökanden ger in en

bild av mönstret kan han även ge in en modell. I så fall skall modellen äga

vitsord framför bilden. Vidare skall sökanden avge en skriftlig försäkran på

heder och samvete att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt. I 12 §

meddelas en regel om samregistrering, enligt vilken flera mönster kan tas

upp i samma ansökan, om mönstren hör samman med avseende på tillverk­

ning och bruk av varorna. Mer än 20 mönster får dock inte omfattas av en

ansökan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

37

Systemet med nyhetsgranskning behålls, men granskningsmaterialet be­

gränsas. Föreligger formell eller materiell brist i ansökningen och underlåter

sökanden att efter föreläggande avge yttrande eller vidta åtgärd för att un­

danröja hindret, skall ansökningen avskrivas. Avskriven ansökan kan dock

återupptas, om sökanden inom en månad inkommer med yttrande resp. vid­

tar föreskriven åtgärd samt erlägger viss återupptagningsavgift. Bestämmel­

ser i dessa hänseenden tas upp i 15 §.

Särskilda regler föreslås i 17—18 §§ för fall då någon påstår bättre rätt

till mönstret.

En genomgripande reform är att ansökningarna om registrering skall kun­

göras, sedan de har underkastats registreringsmyndighetens granskning.

Kungörelsen skall innehålla en bild av mönstret och ett tillkännagivande att

invändning mot ansökningen kan göras hos registreringsmyndigheten inom

två månader. Invändningsförfarandet anordnas i övrigt på unge­

fär samma sätt som inom patenträtten, varumärkesrätten och namnrätten.

Föreskrifter om kungörande och invändning tas upp i 19 §.

En nyhet i förhållande till vad som gäller nu är att ansökningshandling­

arna och därmed även den bild av mönstret som sökanden måste ge in skall

på sökandens begäran kunna hemlighållas under en tid av högst sex

månader från ansökningsdagen eller i förekommande fall den s. k. prioritets-

dagen (19—20 §§).

Om besvär i ärende rörande ansökan om registrering ges regler i 22—

23 §§. En nyhet är att invändare tillerkänns talerätt och att talan liksom i

patent-, varumärkes- och namnärenden förs hos patent- och registrerings­

verkets besvärsavdelning. Mot besvärsavdelningens beslut förs talan hos

regeringsrätten.

Förslaget innehåller ingen närmare reglering rörande avtal om över­

låtelse eller om upplåtelse av licens till mönster. Bestämmelserna i 26—

30 §§ om överlåtelse, licens m. m. behandlar i huvudsak registeranteckningar

om överlåtelse och licens. Därjämte ges vissa regler om tvångslicens. Endast

en bestämmelse i 26 § är av avtalsrättslig art och föreskriver att vidareöver-

låtelse av licens får äga rum bara när avtal har träffats därom.

Enligt 28 § i förslaget skall tvångslicens kunna meddelas i vissa

fall. Den som i god tro har börjat utnyttja ett mönster yrkesmässigt efter

det att mönstret sökts registrerat men innan det har blivit allmänt tillgäng­

ligt kan på vissa villkor erhålla tvångslicens till fortsatt utnyttjande av

mönstret. Vidare kan den som vill yrkesmässigt utnyttja ett mönster, som

är registrerat för annan, erhålla tvångslicens, om hänsyn till allmänt intresse

av synnerlig vikt kräver det. Tvångslicens meddelas enligt 30 § av rätten.

Bestämmelserna om upphörande av registrering inleds med

en föreskrift i 31 § om hävande av registrering. En nyhet är bl. a. att talan,

som grundas på att registrering meddelats annan än den som är berättigad

därtill, kan föras endast av den som påstår sig vara berättigad. I 32 § upptas

en likaledes ny bestämmelse om att rätten kan föra över registreringen på den berättigade i stället för att häva den.

I anslutning till bestämmelser i 34 och 35 §§ om ansvar och ersätt­ ning s s k y 1 d i g li e t ges vissa regler om uppgiftsskyldighet rörande möns­ terregistrering. Straffet för mönsterintrång är böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet har gjorts till angivelsebrott.

I fråga om skadestånd innehåller gällande lag bara en allmän före­ skrift om skadeståndsansvar för den som har gjort sig skyldig till intrång. Enligt 35 § i förslaget skall den som uppsåtligen eller av vårdslöshet begår mönsterintrång alltid utge skälig ersättning för det olovliga utnyttjandet. Han skall dessutom ersätta den ytterligare skada som intrånget har medfört. Begår någon i annat fall mönsterintrång skall han utge vederlag för utnytt­ jandet i den mån det anses skäligt. Utnyttjande av mönstret före registre­ ringen kan enligt en särskild bestämmelse i 36 § medföra skadeståndsansvar. Förslaget innehåller i 35 § vissa preskriptionsbestämmelser för talan om skadestånd.

Om rätten finner att registrering har skett i strid mot gällande föreskrifter bortfaller enligt gällande lag ansvars- och skadeståndsskyldighet, men regi­ streringen består. Förslaget innebär, att om domstol har förordnat om hävan­ de av registrering, påföljd inte får ådömas (38 §). Frågan om ett mönster bort registreras kan i överensstämmelse härmed tas upp till prövning en­ dast på särskild talan. Om svaranden i ett intrångsmål invänder att mönstret inte hade bort registreras, skall rätten på hans yrkande förklara intrångs- målet vilande i avbidan på att frågan om hävande av registreringen slutligen avgörs. Är talan härom inte väckt, skall rätten bestämma viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.

Förslaget upptar i 39 § bestämmelser om skyldighet att i vissa fall lämna uPP§ift om en mönsteransökans eller mönsterregistrerings nummer. Under­ låtenhet i detta avseende medför enligt 40 § straff och skadeståndsansvar.

Av de särskilda bestämmelserna i 41—44 §§ kan nämnas regler i 41 och 42 §§ om skyldighet för utländsk mönsterhavare att ha ombud och en bestämmelse i 44 § om att Kungl. Maj :t fastställer avgifter och utfärdar till- lämpningsföreskrifter.

Enligt 45 § i förslaget skall rättegångsbalkens bestämmelser om laga dom­ stol bli tillämpliga. För det fall att svaranden inte äger känt hemvist i Sve­ rige skall Stockholms rådhusrätt vara behörig domstol.

Utredningens förslag möjliggör anslutning till Pariskonventionen i dess år 1958 i Lissabon antagna lydelse, såvitt angår konventionens bestämmelser om mönsterskydd. Utredningen vill däremot inte förorda att Sverige an­ sluter sig till Haagöverenskommelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen

39

Utredningens förslag till ändring i lagen den 30 december 1960 om upp­ hovsrätt till litterära och konstnärliga verk avser skyddet för alster av konsthantverk och konstindustri. För sådana alster föreslås den gemensam­ ma beteckningen brukskonst. Utredningen föreslår, att giltighetstiden för upphovsrätt till verk av brukskonst skall förlängas till femtio år, räknat från utgången av året efter det då upphovsmannen avled. Förslaget innebär att skyddstiden anpassas till den norm som har utbildats inom Bernunionen och som sedan länge gäller i de nordiska grannländerna. Det förutsätts emellertid att skärpta krav skall iakttas när det gäller att avgöra vad som utgör verk av brukskonst.

Övergångsbestämmelserna till de föreslagna ändringarna i UhL har ut­ formats så att de nya reglerna skall tillämpas även på verk av brukskonst som har tillkommit före nya lagens ikraftträdande men inte har offentlig­ gjorts före 1950. Upphovsrätt enligt äldre lag skall dock få göras gällande under en tid av tio år från den nya lagens ikraftträdande, om inte giltighets­ tiden redan har löpt ut vid ikraftträdandet.

Utredningen förordar att den nuvarande grundsatsen om s. k. dubbelt skydd, dvs. att ett verk på en gång kan vara föremål för upphovsrätt och mönsterrätt, behålls.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen

Utredningen föreslår att viss möjlighet öppnas att bereda sekretesskydd för handlingar i ärende angående ansökan om registrering av mönster. Be­ stämmelser härom har tagits upp i 20 § i utredningens förslag till lag om mönster. De föreslagna bestämmelserna förutsätter enligt utredningen änd­ ring i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma all­ männa handlingar (sekretesslagen). Utredningen föreslår, att i 23 § sekre­ tesslagen som ett nytt andra stycke tas in bestämmelse att handlingar i ärende angående ansökan om registrering av mönster inte utan sökandens tillstånd får lämnas ut till annan i vidare mån än som följer av lagen om mönster.

Förslaget till lag om ändring i lagen om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar

Utredningsmannen föreslår, att i samband med att Sverige tillträder Lissa- bontexten av Pariskonventionen om industriellt rättsskydd vissa ändringar görs i gällande lagstiftning om skydd för vapen och andra officiella beteck­

ningar. Enligt förslaget skall i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar införas en bestämmelse om att det skydd som lagen ger för statsvapen m. m. skall efter förordnande av Kungl. Maj :t till­ komma också internationella organisationers namn, vapen, flaggor eller andra emblem. I samband härmed skall enligt förslaget sådant förordnan­ de meddelas i fråga om Förenta Nationerna och internationella atomenergi­ organet och de organisationer som åtnjuter skydd enligt Pariskonventionen samt de särskilda lagarna av år 1947 resp. år 1961 om skydd för FN:s och IAEArs emblem m.m. upphävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Huvudgrunderna för lagstiftningen

41

Mönsterskydd

Behovet av ett utvidgat mönsterskydd

Utredningen. För att möta de ökade fordringarna från konsumenternas sida på att hantverks- och industriprodukter inte bara skall vara tjänliga för sitt ändamål utan även utvisa en tilltalande form är det enligt utredningen angeläget att uppmuntra nyskapande inom den hantverksmässiga och in­ dustriella formgivningen. Mönsterskyddet möjliggör skälig ersättning åt formgivaren för hans insats och öppnar dessutom en väg för tillverkaren att återfå sina investeringar på en ny formgivning. Liknande syften ligger vis­ serligen bakom upphovsrättslagstiftningen, men det är uppenbart att en mängd varor har en estetiskt tilltalande formgivning utan att nå upp till den konstnärliga standard som bör fordras för att ett verk i upphovsrättslagens mening skall föreligga. Vill man åstadkomma en förbättrad formgivning på bred front, erbjuder mönsterskyddet en naturlig komplettering till det upp- hovsrättsliga skyddet.

Ett utvidgat mönsterskydd är enligt utredningen önskvärt även av hänsyn till den internationella utvecklingen. I de flesta större industri­ länder finns redan ett mönsterskydd. Härtill kommer, att enligt den år 1958 i Lissabon reviderade Pariskonventionen för industriellt rättsskydd med­ lemsstaterna är skyldiga att tillhandahålla ett generellt mönsterskydd. Om Sverige skall kunna biträda Lissabontexten — som synes erbjuda åtskilliga fördelar inom övriga delar av det industriella rättsskyddet — är det alltså nödvändigt att vi inför en mönsterlagstiftning av mera generell karaktär än vår nu gällande lag av år 1899, som endast omfattar alster inom metall­ industrin. Denna begränsning till en enda industrigren torde i våra dagar vara unik och har betraktats som en allvarlig olägenhet. Utredningen fram­ håller vidare, att ett mönsterskyddssystem av mera fullständigt slag sedan länge finns i Danmark och Norge.

Utredningen uppmärksammar i detta sammanhang mönsterrättens förhållande till ko nkur r ensbegränsningsl ags tif t ning- e n. Det är enligt utredningen naturligt att i detta hänseende betrakta möns­ terrätten på samma sätt som patenträtten. Även mönsterrätten utgör en av lagstiftaren sanktionerad ensamrätt. Som sådan står den inte i strid med lcurrensbegränsningslagen. Detta innebär inte, att alla konkurrensbegrän- sande åtgärder, som har samband med en mönsterrätt, skall vara undan­ tagna från nämnda lags tillämpning. Ingripande med stöd av konkurrensbe­ gränsningslagen torde således kunna komma i fråga t. ex. när mönsterrätten utnyttjas för att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegräns-

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

42

ning. Ingripande bör dock ske med försiktighet, så att inte mönsterrättens

utvecklingsfräinjande verkningar äventyras. Utredningen erinrar om att dess

förslag liksom 1963 års patentlagförslag (NU 1963:6) innehåller en bestäm­

melse om tvångslicens för tillgodoseende av »allmänt intresse av synnerlig

vikt». Härigenom markeras ytterligare, att mönsterrätten i konkurrensbe-

gränsningshänseende inte bör betraktas annorlunda än patenträtten. Efter­

som mönsterrätten är avsedd att lämna skydd bara för en varas utseende och

variationsmöjligheterna därvidlag är mycket stora, verkar enligt utredning­

en mönsterrätten i jämförelse med patenträtten konkurrensbegränsande bara

i ringa utsträckning.

Utredningen föreslår således att den nuvarande svenska mönsterskydds­

lagen ersätts av eu generell och tidsenlig lagstiftning. Av hänsyn till den

allmänna grunden för ett mönsterskydd förordar utredningen en utvidgning

av mönsterskyddet till att i princip gälla för alla industrigrenar. Med hänsyn

till de betänkligheter som framförts från textil- och konfektions-

br anse h erna anser dock utredningen, att tvekan kan uppkomma om

dessa branscher bör tas undan från lagens tillämpningsområde.

Från textil- och konfektionsbranschernas sida har under utredningsar­

betet hävdats att en lag om mönster i den utformning som utredningen haft

under övervägande inte är lämpad för dessa branschers behov. Även om före­

tagen inte kommer att i nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheter-

na, måste de dock bevaka de registreringsansökningar och mönsterregistre­

ringar som förekommer. En mönsterskyddslag skulle därför enligt företrä­

dare för dessa branscher innebära ofrånkomliga nackdelar utan motsvarande

fördelar.

Utredningen anser, att eftersom man från branschhåll har sagt att man

inte kommer att utnyttja skyddsmöjligheterna i nämnvärd utsträckning,

antalet registreringar troligen inte kommer att bli särskilt stort. Besväret

att bevaka registreringsansökningar och registreringar torde därför inte be­

höva bli betungande. Risken för massregistreringar torde starkt motverkas,

om ett objektivt nyhetskrav upprätthålls och registreringsförfarandet för­

binds med en viss nyhetsprövning samt avgifterna inte blir för låga. Utred­

ningen anser därför att de av branschrepresentanter uttalade farhågorna är

överdrivna. Några liknande farhågor har f. ö. inte kommit till uttryck i de

nordiska grannländerna. Den brittiska textilindustrin har uttalat sin till­

fredsställelse med mönsterskyddssystemet i Storbritannien, som även om­

fattar textihnönster. Ett generellt mönsterskydd torde enligt utredningen

inte visa sig vara till men för de nu berörda branscherna, om man väger be­

farade olägenheter mot de fördelar som uppenbarligen är förenade med ett

mönsterrättssystem. Enligt utredningen bör f. ö. vissa fall av intrång i möns­

terrätt, begångna inom företag med mycket stort mönstersortiment och

snabb omsättning av mönster, föranleda en mildare bedömning än vanliga

fall. Utredningen, som även har beaktat mönsterskaparnas skyddsintresse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

43

har också funnit det olämpligt att Sverige i detta hänseende har en annan reglering än de övriga nordiska länderna, där något motsvarande undantag inte varit på tal. Sverige torde vidare inte kunna ansluta sig till Pariskon­ ventionens Lissabontext, om vissa branscher tas undan från lagens tillämp­ ningsområde. Utredningen förordar därför att mönsterskyddet utsträcks till att gälla alla slags varor utan inskränkning.

Remissyttrandena. Remissinstanserna framhåller allmänt behovet av ett utvidgat mönsterskydd. SAF, Sveriges hantverks- och industri­ organisation samt Sveriges industriförbund framhåller i ett gemensamt ytt­ rande bl. a., alt avsaknaden av en tillfredsställande mönsterskyddslag har lett till att man sökt tillgodose behovet av skydd för formgivning genom en uttänjning av upphovsrättens regler, vilket inger praktiska och principiella betänkligheter. En modern lag om mönster kan tillgodose huvudparten av skyddsbehovet inom formgivningen och därigenom underlätta en mer restrik­ tiv och adekvat tillämpning av upphovsrättslagen. Svenska slöjdföreningen framhåller, att möjligheten att i framtiden kunna mönsterskydda samtliga produkter oavsett material måste innebära en uppmuntran till nyskapande och bör stimulera producenter att för sin tillverkning använda kvalificerade formgivare. SAR uttalar tillfredsställelse över att utredningens förslag för det arkitektoniska skapandet innebär att ett kompletterande skydd kan er­ hållas för produkter som tidigare inte kunnat inordnas under skyddslag- stiflningen. Näringsfrihetsrådet finner det rimligt att visst skydd bereds mot plagiering av mönster med hänsyn till det omfattande utvecklingsarbete och de medvetna strävanden på mönsterskapandets och formgivningens område som utmärker tillverkningen i många branscher. Statens konsumentråd på­ pekar att den stimulans till nyskapande som lagen avses ge även resulterar i en kvalitativt sett god mönsterproduktion.

Patent- och registreringsverket understryker, att Sveriges anslutning till

Pariskonventionens Lissabontext förutsätter att vår lagstiftning ger ett ge­ nerellt mönsterskydd. Den svenska formgivningen står på ett högt plan och den svenska industrin vänder sig i stor utsträckning till den interna­ tionella marknaden. Man bör därför enligt ämbetsverket slå vakt om in­ dustrins behov av mönsterskydd både inom och utom riket. En anslutning till Lissabontexten innebär ett betydande steg i denna riktning. Även närings­ frihetsrådet, RF, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd betonar vikten av en sådan anslutning.

Flera remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse över den överens­ stämmelse mellan de nordiska lagförslagen som uppnåtts.

Sveriges grossistförbund betonar, att nordisk enhetlighet kan åstadkommas endast genom att vart land inför ett mönsterskyddssystem av det mera om­ fattande slag som redan finns i Danmark och Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

44

Viss tvekan har under remissbehandlingen på sina håll uttalats med hän­

syn till mönsterrättens förhållande till konkurrensbe-

gränsningslagstiftningen. Näringsfrihetsrådets majoritet noterar

med tillfredsställelse de av utredningen gjorda uttalandena i denna del och

understryker i likhet med Sveriges köpmannaförbund synpunkten att möns­

terskyddets konkurrensbegränsande verkningar som regel knappast blir av

allvarlig art med hänsyn till de stora variationsmöjligheter som föreligger i

fråga om en varas utseende. Även KF finner att de skäl på vilka konkurrens-

begränsningslagstiftningen grundas inte får föranleda att man avvisar ett

lämpligt avvägt mönsterskydd. Förbundet beaktar härvid de väntade för­

delarna i form av höjd kvalitet på många varor. Statens konsumentråd un­

derstryker, att den föreslagna lagstiftningen väsentligen måste ses som ett

medel att skapa förutsättningar för produktion av bättre varor, inte för pro­

duktion av varor av given kvalitet till lägre priser. Konsumentrådet anser

att förslaget kan väntas få övervägande fördelaktiga konsekvenser även för

konsumenterna och tillstyrker därför att förslaget genomförs. Statens pris-

ocli kartellnämnd anser det tänkbart, att när erfarenhet har vunnits av den

praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen det kan bli anledning för

kartellmyndigheterna att framföra erinringar mot utformningen av vissa

bestämmelser eller mot den praxis som har utvecklats vid tillämpningen.

En mera kritisk inställning intar NO. Ett mönsterskydd av föreslagen om­

fattning öppnar enligt NO möjlighet för företag att för viss tid skaffa sig

monopol på användningen av ett mönster. Mycket starka skäl måste därför

föreligga för att förslaget skall genomföras. Konkurrensproblematiken kan

inte avfärdas enbart genom en hänvisning till andra legala ensamrätter. En

självständig bedömning måste göras, om de fördelar som från andra sam­

hälleliga synpunkter står att vinna på bekostnad av den fria konkurrensen

motiverar ett så omfattande mönsterskydd. Situationer där mönsterrätten

kan missbrukas genom att användas till understödjande av konkurrensbe­

gränsning som faller utanför mönsterrätten utgör endast en sida av pro­

blemet. Skyddet medför nämligen konkurrensbegränsande verkningar även i

lägen, där det begagnas på ett enligt utredningens bedömningsgrunder lojalt

sätt. NO anför i denna del vidare.

Ett område, där det föreslagna mönsterskyddet kan väntas få särskild be­

tydelse, omfattar varaktiga konsumtionsvaror av skilda slag. Dessa varor

utgör till stor del märkesvaror och åtnjuter som sådana redan skydd enligt

varumärkeslagen. Med märkesvarusystemet följer en hel del konkurrens­

begränsande verkningar, vilka belysts i förarbetena till konkurrensbegräns­

ningslagen och den nya varumärkeslagen (jfr prop. 1960:167, s. 35 ff).

Dessa verkningar, som främst knyter sig till den s. k. produktdifferentiering­

en, kan väntas bli avsevärt accentuerade om även varornas utseende kan

skyddas i den omfattning mönsterskyddsutredningen föreslagit. Det före­

ligger på dagens marknad ofta en medveten strävan hos tillverkarna av

konsumtionsvaror att så långt som möjligt göra den egna varan särpräglad i

konsumenternas ögon. Avsikten härmed är att förmå konsumenterna att

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

45

uppfatta varan som speciell och därigenom inte helt jämförbar eller utbytbar i förhållande till andra tillverkares produkter. Lyckas en företagare i denna strävan, vilket inte sällan torde vara fallet, uppnår hans vara en prefererad ställning på marknaden, som gör det möjligt att föra en inom vissa gränser självständig prispolitik, dvs. att uttaga ett högre pris än konkurrenterna utan att detta medför att de tidigare konsumenterna i större utsträckning övergår till att köpa konkurrentprodukter.

Det rättsliga skydd varpå denna differentieringspolitik hittills byggt har i regel endast varit varumärkesskyddet, vilket -— med reklamens hjälp -— dock varit så pass effektivt, att departementschefen fann det påkallat att till förebyggande av alltför långtgående konkurrensbegränsande konsekvenser göra betydelsefulla inskränkningar i omfånget av det varumärkesskydd, som föreslagits av varumärkes- och firmautredningen. Det nu föreslagna möns­ terskyddet öppnar emellertid vidgade möjligheter att uppnå rättsligt skydd för produktdifferentiering. Utseendet på en vara, t. ex. en rakapparat eller en termoskanna, är — inarbetat genom reklamåtgärder — en kraftigt differen­ tierande faktor. Det finns därför anledning räkna med att tillverkare med re­ surser härtill förser sina varor med en distinkt och lagligen skyddad form­ givning. Ehuru en på utseendet grundad produktdifferentiering är vanlig re­ dan i dagens läge, synes ett allmänt mönsterskydd ägnat att ge dylik diffe­ rentiering större framtida betydelse och skapa förutsättningar för en exklu­ sivitet i marknadsföring och prissättning, som kan bli till nackdel för kon­ sumenterna.

Riskerna för monopolprissättning torde vara störst, när det gäller goda ut­ formningar som i hög grad betingas av varornas funktion, enär variations­ möjligheterna här blir färre. Den betydelse utredningen i skilda samman­ hang fäst vid variationsmöjligheterna synes f. ö. avsevärt begränsad genom möjligheten till variantregistrering för närliggande mönster och former samt genom skillnadskravet. Prisbildningen kan också förmodas bli indirekt påverkad på grund av det icke ringa administrativa arbete, de juridiska be- dömningsproblem och den »övervakning» som får antagas uppkomma för formgivare och tillverkare. Det föreslagna skyddet torde vidare medföra ökade svårigheter för nya och för mindre företagare att hävda sig. Företag med stora resurser kan utestänga andra företagare från vissa områden genom att ansöka om registrering för ett stort antal mönster utan att använda alla, ett förfarande som även skulle inverka menligt på effek­ tiviteten inom branschen. Över huvud taget synes man inte böra underskatta riskerna för att ett så vittgående mönsterskydd som det föreslagna kan komma att ogynnsamt påverka prisbildningen, effektiviteten inom närings­ livet och andra tillverkares näringsutövning, dvs. medföra verkningar som i konkurrensbegränsningslagens mening är skadliga.

I fortsättningen framhåller NO, att formgivningen i vårt land på många områden har utvecklats och hävdat sig jämförelsevis väl. Delta tyder på att formgivare och tillverkare redan enligt nuvarande ordning i stor utsträck­ ning stimuleras till nyskapande och investeringar inom hantverk och in­ dustri. NO är med hänsyn till det anförda inte beredd att tillstyrka ett så långtgående mönsterskydd som utredningen föreslår och anser det ange­ läget att konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att de allmänna konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Riktpunkten måste

enligt NO vara, att lagstiftningen om mönsterskydd ges ett innehåll och en utformning som i minsta möjliga mån är ägnad att begränsa den fria kon­ kurrensen.

Med anledning av utredningens uttalande (s. 62), att ingripande med stöd av konkurrensbegränsningslagen bör ske med försiktighet, så att inte mönsterrättens utvecklingsfrämjande verkningar äventyras, framhåller NO att svåra avvägningsproblem ofta uppkommer mellan konkurrenslagstift­ ningen och specialregleringar av olika slag. Att mönsterrätten därvid skulle intaga någon särställning kan inte gärna komma i fråga. I anslutning härtill erinrar NO om departementschefens uttalande i prop. 1960:167 med förslag till varumärkeslag (s. 37), att det inte bör vara uteslutet att ingripa mot skadlig verkan av märkesvarumonopol, även när vidtagna åtgärder äger stöd i själva varumärkesrätten. En konkurrensbegränsande åtgärd, som i det konkreta fallet befinnes ha skadlig verkan, bör således kunna föranleda för­ handling, även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet.

Två ledamöter av näring sfrihet sr ådet avstyrker helt förslaget om utvidgat mönsterskydd. De anser att riskerna för återverkningar på prisbildningen av ett allmänt utseendeskydd inte får underskattas. En registrerad ensam­ rätt som bygger på ett allmänt utseendeskydd ger stora förutsättningar för en omotiverad exklusivitet i marknadsföring och prissättning genom att både färdigvaror, olika slags halvfabrikat och vissa detaljer avsedda för olika varor kan registreras. Ledamöterna erinrar också om att det föreslagna skyddet kommer att försätta mindre och medelstora företagare samt nya företagare i underläge. Med sina mindre resurser får dessa företagare svå­ righeter att bevaka mönsterområdet, dels i fråga om möjligheten alt själva kunna registrera mönster och dels när det gäller att undvika intrång i an­ nans ensamrätt. Ledamöterna pekar också på de möjligheter som från kon- kurrensbegränsningssynpunlct kommer att föreligga för företagare med goda personella och ekonomiska resurser att ansöka om registrering för ett stort antal mönster utan att begagna dem alla. Med sina ansökningar kan de blockera vissa områden för andra företagare. Härtill kommer de större möjligheter som företagare med bättre resurser har när det gäller att bevaka och beivra intrång i ensamrätten.

Utredningens förslag att mönsterskyddet skall utvidgas till samtliga in­ dustriområden har väckt tvekan endast i fråga om textil- och kon-

fektionsbranscherna.

Svea hovrätt tillstyrker förslaget i denna del och framhåller bl. a., att det från synpunkten av nordisk enhetlighet är angeläget att nämnda branscher inte undantas från skydd enligt den nya lagen. Hovrätten framhåller vidare att Sverige sannolikt inte kan ansluta sig till Lissabontexten av Pariskonven­ tionen, om ett sådant undantag görs. Även patent- och registreringsverket understryker vikten av att anslutning till Lissabontexten inte hindras genom en begränsning av mönsterskyddet. Vidare framhåller verket de svårigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

47

som registreringsmyndigheten kommer att ställas inför vid gransknings- arbetet och de gränsdragningsproblem som uppstår, om textil- och konfek- tionsbranscherna undantas. Gränsdragningsproblemen betonas också av

Svenska patentombudsföreningen. K1F framhåller, att utländsk textil- och konfektionsindustri inte synes ha haft dåliga erfarenheter av mönsterskydd.

Det skulle vara otillfredsställande om formgivare inom textil- och konfek- tionsbranscherna förmenas rätten till mönsterskydd. Föreningen anför vi­ dare att man redan nu enligt god sedvänja och handelsbruk inte kopierar andras mönster, vilket måste betyda att industrin utan tillgång till särskilda register söker hålla reda på vad som händer på marknaden. En sådan orien­ tering torde inte medföra mindre tidsutdräkt och kostnader än att slå i ett mönsterregister. Också TCO avvisar ett undantag och pekar på att handvävda tyger för inredning och beklädnadsändamål inte sällan är förebild för in­ dustriell produktion och bör kunna skyddas mot efterapning. Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle, över­ intendenten och chefen för nationalmuseum samt RF godtar likaledes för­ slaget att utsträcka mönsterskyddet till samtliga industriområden.

Tveksamhet uttalas av statens pris- och kartellnämnd, försvarets civilför­ valtning, NO, handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för

Örebro och Västmanlands län. Sistnämnda instans finner dock önskvärd­ heten av att nå fram till en enhetlig nordisk lagstiftning vara ett starkt skäl mot att undanta de berörda båda branscherna från lagens tillämpnings­ område.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industri­ förbund hänvisar till yttranden från Textilrådet och Konfektionsindustri- föreningen. Textilrådet ställer sig i princip positivt till ett mönsterskydd men uttalar tveksamhet beträffande den föreslagna utformningen av skyddet, framför allt registreringssystemet, som enlig rådet inte passar branscher med mycket snabba mode- och säsongväxlingar och med ett stort antal mönster med kort livslängd. Rådet vill inte motsätta sig att även textil­ varorna omfattas av den föreslagna lagen men förutsätter då att skydd mot s. k. slavisk efterbildning införs genom lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Vidare betonas nödvändigheten av att skärpta krav iakttas vid tillämpning­ en av vad som skall anses vara verk av brukskonst. Inom mönsterskyddet bör även kraven på objektiv nyhet och skillnad iakttas med stränghet. Konfektionsindustriföreningen hemställer, att konfektionsindustri^ alster tas undan från mönsterskyddet. Föreningen ställer sig inte negativ till ett möns­ terskydd som sådant men väl till dess utformning, främst det föreslagna re- gistreringsförfarandet, vilket av tids- och kostnadsskäl bedöms som oprak­ tiskt för denna industri. Takten i modeväxlingarna har de senaste åren i hög grad accelererat, och flertalet företag, bl. a. inom damkonfektionen, fram­ ställer numera mer än två kollektioner om året. Möjligheterna att praktiskt genomföra en registrering blir sålunda av tidsskäl mycket begränsade. Även

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

48

om på grund härav antalet registreringar på konfektionens varuområde kan

väntas bli ringa, medför dock registreringsmöjligheten att registret kon­

tinuerligt måste bevakas med åtföljande kostnader, vilka i konfektionsin-

dustrins allt mer pressade kostnadsläge kan bidra till att ytterligare för­

svaga dess konkurrenskraft. Västergötlands och norra Hallands handels­

kammare hemställer, att textil- och konfektionsbranscherna undantas från

lagens tillämpningsområde. Handelskammaren finner det föreslagna re­

gistreringsförfarande! olämpligt för att tillgodose ett mönsterskydd inom

dessa branscher. Det föreligger stor risk för att ett mönsterskydd som om­

fattar även textil och konfektion skulle försämra det skydd som sedvänjan

för närvarande erbjuder dessa branscher. Även Östergötlands och Söder­

manlands handelskammare uttalar sig mot ett mönsterskydd för de mode­

betonade branscherna, främst textil och konfektion. Handelskammaren stäl­

ler sig tveksam till uttalandet att man inom dessa branscher inte skulle i

nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheterna. Om vissa företag sy­

stematiskt låter registrera mönster, kan konkurrenterna snart se sig tvingade

att följa efter. Genom ett måhända ganska begränsat antal registreringar

skulle ett företag kunna helt spärra ett aktuellt modeområde. Handelskam­

maren nämner som exempel det s. k. op-modet. Med hänsyn till denna mode­

riktnings ganska stereotypa natur skulle det, om mönsterskydd funnits, ha

varit fullt möjligt för en framsynt och företagsam fabrikant att genom regi­

strering av ett antal mönster med cirklar, rektanglar, kuber etc. för sin räk­

ning monopolisera hela detta nya, lukrativa område. Ett undantag för de

modebetonade branscherna skulle å andra sidan medföra besvärliga gräns-

dragningsproblem och i hög grad komplicera förfarandet. Handelskam­

maren är emellertid tveksam, om ett utvidgat mönsterskydd i den föreslagna

utformningen över huvud är av behovet påkallat och ägnat att främja

näringarna. Betydande kostnader kommer att uppstå dels direkt i samband

med registreringen av mönster, dels indirekt i och med de omfattande be­

vaknings- och kontrollåtgärder som företagen måste vidta. Handelskamma­

ren är inte övertygad om att ett skydd genom registrering av mönster bäst

tillgodoser företagarnas intressen. Erforderligt skydd mot otillbörlig efter-

apning kan ordnas enklare och till väsentligt lägre kostnad genom en ut­

byggnad av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Främst med hänsyn till

de särskilda problemen rörande de modebetonade branscherna är handels­

kammaren inte beredd tillstyrka att det framlagda förslaget till mönster­

skydd förverkligas. Denna uppfattning delas av kommerskollegium, som

hävdar att mönsterskydd inte bör införas i strid mot företagarnas vilja. Det

är enligt kollegium tydligt att företagarna inom textil- och konfektions­

branscherna motsätter sig att skyddet skall omfatta dessa branscher. Det

torde emellertid här vara fråga om ett av de fält där prydnadsmönster är

vanliga och ett undantag härvidlag skulle följaktligen leda till att Sverige

inte kan ansluta sig till Lissabontexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

49

Departementschefen. Det är i vårt land liksom i det allt övervägande fler­ talet kulturländer sedan länge vedertaget att samhället bör stödja skapande andlig verksamhet genom att med vissa begränsningar ge upphovsman­ nen ensamrätt till vad han har skapat. Denna grundsats har varit väg­ ledande för det omfattande lagstiftningsarbete som under senare tid har be­ drivits på immaterialrättens område och som resulterat i 1960 års upphovs­ rättslag och lag om rätt till fotografisk bild, varumärkeslagen (VmL) den 2 december 1960 (nr 644) och patentlagen (PatL) den 1 december 1967 (nr 837). I linje med dessa nya lagar ligger det förslag till ny lag om möns­ ter som mönsterskyddsutredningen har lagt fram. Det mönsterskydd som förslaget innefattar avser att skydda sådan formgivning som väl utgör ett nyskapande men som inte alltid når upp till den konstnärliga nivå som utgör villkor för skydd enligt upphovsrättslagstiftningen eller äger tillräck­ lig uppfinningshöjd för att kunna skyddas genom patent. I förhållande till nu gällande lag den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller innebär förslaget en avsevärd utvidgning av mönsterskyddet. Detta skall sålunda inte som nu vara begränsat till att gälla endast alster tillhörande metallindustrin utan skall omfatta alla industrigrenar och dessutom äga tillämpning på såväl nyttomönster som prydnadsmönster.

Utredningens förslag har i sina huvuddrag allmänt tillstyrkts under re­ missbehandlingen. Endast ett fåtal remissinstanser har avstyrkt förslaget eller intagit en mera tveksam hållning. Längst i sin kritik har NO och två ledamöter av näringsfrihetsrådet gått. De har ansett sig inte kunna till­ styrka ett så långtgående mönsterskydd som utredningen har föreslagit.

De båda ledamöterna av näringsfrihetsrådet har framhållit, att en regi­ strerad ensamrätt, som bygger på ett allmänt utseendeskydd, ger stora förut­ sättningar för en omotiverad exklusivitet i marknadsföring och prissättning genom att både färdigvaror, olika slags halvfabrikat och vissa detaljer av­ sedda för olika varor kan registreras. De anmärker också, att mindre och medelstora företagare liksom även nya företagare kommer i underläge genom sina mindre resurser, när det gäller att bevaka mönsterområdet, både i fråga om möjligheten att själva kunna registrera mönster och i fråga om möjligheten att undvika intrång i annans ensamrätt. En annan olägenhet är enligt dessa två ledamöter av rådet, att företagare med goda personella och ekonomiska resurser kan ansöka om registrering för ett stort antal mönster utan att begagna dem alla och därigenom kan blockera vissa om­ råden för andra företagare. NO:s kritik går likaledes ut på att den föreslagna lagstiftningen skulle få ej önskvärda konkurrensbegränsande verkningar genom att den ger möjlighet att för viss tid skaffa monopol på användningen av ett mönster. NO, som ingående har utvecklat sina synpunkter på denna fråga, har vidare framhållit bl. a., att det föreslagna mönsterskyddet öppnar vidgade möjligheter att få rättsligt skydd för produktdifferentiering. Ett allmänt mönsterskydd är sålunda enligt NO ägnat att ge en sådan produkt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

50

differentiering som grundas på utseendet större framtida betydelse och

skapa förutsättningar för en exklusivitet i marknadsföring och prissättning

som kan bli till nackdel för konsumenterna. NO har ansett det angeläget att

konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att de all­

männa konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Lagstiftningen måste

enligt NO utformas så att den i minsta möjliga mån begränsar den fria

konkurrensen.

I likhet med utredningen vill jag framhålla, att det med stigande välstånd

från konsumenternas sida ställs alltmera ökade krav på att hantverks- och

industriprodukter skall inte bara vara tjänliga för sitt ändamål utan också

utvisa en tilltalande form. Liksom utredningen anser jag det därför vara an­

geläget att uppmuntra till nyskapande inom den hantverksmässiga och in­

dustriella formgivningen. Mönsterskyddet erbjuder här en ensamrätt som

möjliggör skälig ersättning åt formgivaren för hans skapande insats och

dessutom öppnar en väg för tillverkaren att återfå de investeringar han bär

lagt ned på en ny formgivning. En lagstiftning enligt de riktlinjer som ut­

redningens förslag följer är i hög grad ägnad att stimulera till ett nyskapan-

de som kommer allmänheten till godo i form av nya, estetiskt och funktio­

nellt högvärdiga produkter.

Att invändningar från konkurrensbegränsningssynpunkt kan göras mot

ett utvidgat mönsterskydd är självklart, eftersom syftet med mönster skyd­

det just är att skapa ensamrätt till ett mönster. Frågan är hur långt lag­

stiftningen bör gå. Att märka är härvid att ett tämligen väl utbildat mönster-

skydd redan finns i de flesta större industriländer. Vi behöver inte gå längre

än till våra grannländer Danmark och Norge för att finna ett betydligt mera

fullständigt mönsterskydd än det vi har. Den idé som ligger till grund för en

sådan omfattande mönsterskyddslagstiftning har också kommit till uttryck i

internationella överenskommelser, främst 1883 års Pariskonvention för

industriellt rättsskydd. Vid ingången av år 1969 var 79 länder bundna av

konventionen och därmed medlemmar av den s. k. Parisunionen. Skyddet

av den industriella äganderätten har enligt konventionen till föremål patent,

nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller, fabriks- eller han-

delsmärken och servicemärken (varumärken), firma- och ursprungsbeteck-

ningar samt undertryckande av illojal konkurrens. Dess grundsats är, att

den som tillhör ett unionsland skall i annat unionsland åtnjuta de förmå­

ner i fråga om den industriella äganderätten som detta lands lagstiftning

tillerkänner landets egna medborgare. Konventionen föreskriver i sin ly­

delse enligt 1958 års Lissabontext och 1967 års Stockholmstext ett oin­

skränkt mönsterskydd. Lissabontexten hade vid ingången av år 1969 till-

trätts av 52 länder. Enligt min mening bör det krävas mycket starka

skäl för att Sverige skall ställa sig utanför denna stora krets av länder med

ett väl utbildat mönsterskydd. För att Sverige skall kunna biträda Lissabon-

eller Stockholmstexten är det nödvändigt att vi inför en mönsterskyddslag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

51

stiftning av mera generell karaktär än 1899 års lag. Det är också en förut­

sättning för nordisk rättslikhet på området att Sverige liksom Finland in­

riktar sig på ett mera fullständigt mönsterskyddssystem. Det samarbete som

har skett mellan mönsterskyddsutredningen och motsvarande kommittéer i

Danmark, Finland och Norge har också resulterat i praktiskt taget likalydan-

de lagförslag i samtliga berörda länder.

Självfallet måste hänsyn tas till de konkurrensbegränsande verkningar som

en utvidgad mönsterskyddslagstiftning medför och som har beskrivits när­

mare i NO:s remissyttrande. Det är sålunda från allmän synpunkt av vikt att

sådan konkurrens upprätthålls som leder till effektivitet inom näringslivet

och till en rimlig prisnivå. Det kan emellertid inte bortses från att en möns­

terskyddslagstiftning även är konkurrensbefrämjande, i det att den upp­

muntrar till konkurrens i fråga om högvärdig formgivning. Den skänker

formgivaren det stöd som ofta torde vara nödvändigt för att han skall anse

det lönande att helhjärtat satsa på en fullödig formgivning, som inte bara

kan visa sig lönsam för honom själv utan också kommer konsumenterna till

godo. Att på detta sätt stimulera till både estetiskt och funktionellt hög­

klassiga produkter är ingen nyhet hos oss. Det utgör endast en vidareut­

veckling av den idé som ligger till grund för 1960 års lagstiftning om upp­

hovsrätt till bl. a. konstnärliga verk. Som utredningen har framhållit och

som också kommit till uttryck under remissbehandlingen medför ett utvid­

gat mönsterskydd vid sidan av denna lagstiftning den fördelen att man kan

undgå en sådan uttänjning av upphovsrättslagens tillämpningsområde som

lätt föranleds av bristen på ett sådant skydd.

Från konkurrenssynpunkt är det vidare av betydelse att en formellt sett

visserligen omfattande ensamrätt enligt utredningens förslag är underkastad

praktiskt viktiga begränsningar. Till vissa sådana begränsningar återkom-

mer jag närmare i det följande. I detta sammanhang vill jag endast erinra om

att det av utredningen föreslagna skärpta nyhetskravet medför en gallring

och att det uppställda skillnadskravet begränsar skyddsobjekten till alster

av kvalificerad formgivning. Härigenom lämnas bl. a. banala mönster utan­

för skyddet. Det kan vidare framhållas, att mönsterskyddet — till skillnad

från varumärkesskyddet — är tidsbegränsat. Det skall enligt förslaget kunna

gälla längst femton år. Av betydelse är också att mönsterrätten i motsats till

patenträtten inte ger ett idéskydd utan bara ett utseendeskydd. Och när det

gäller en varas utseende är variationsmöjligheterna vanligen betydande och

i allt fall avsevärt större än vid tekniskt idéskapande. Risken för skadliga

monopol är därför inte så framträdande på mönsterområdet. Endast i fall

då ett mönster representerar enda möjliga praktiska utformningen av en

teknisk idé uppstår en påtaglig begränsning i variationsmöjligheterna. Så­

dana fall torde emellertid vara så sällsynta — om de alls förekommer —

att de inte kan tillmätas någon praktisk betydelse, när det gäller att fast­

ställa huvuddragen av en lagstiftning i ämnet. Den skillnad som mönster­

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

rätten sålunda uppvisar i förhållande till både patent- och varumärkes­

rätten medför att dess konkurrensbegränsande verkan är avsevärt mindre.

Det bör vidare beaktas att särskilda regler till skydd för allmänheten har

införts i förslaget, bl.a. bestämmelser om tvångslicens och om uppgif tsskyldig-

het. Erfarenheterna från Danmark och Norge, där man länge haft ett all­

mänt mönsterskydd, ger inte anledning till berättigade farhågor för att

nämnvärda olägenheter skall följa från konkurrensbegränsningssypunkt.

Vid bedömningen av frågan om mönsterrättens förhållande till konkur-

rensbegränsningslagstiftningen får även beaktas, att om ensamrätten till

mönster skulle läggas till grund för konkurrensbegränsande åtgärder, ett in­

skridande från samhällets sida i princip är möjligt enligt 1953 års lagstift­

ning mot konkurrensbegränsning inom näringslivet. Vid gränsdragningen

mellan denna lagstiftning och det industriella rättsskyddet kan det givetvis

inte komma i fråga att låta mönsterrätten inta någon särställning. Jag vill i

den delen hänvisa till mina uttalanden om motsvarande gränsdragningsprob-

lem för varumärkesrättens del vid remissen till lagrådet av förslaget till varu­

märkeslag (prop. 1960:167 s. 37). Ett ingripande mot skadlig verkan av en­

samrätt till mönster bör kunna ske inte bara om en mönsterhavare går utom

ramen för sina rättigheter enligt mönsterskyddslagen och utnyttjar ensam­

rätten till att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegränsning

utan undantagsvis även om hans åtgärder framstår som oantastliga från rent

mönsterrättslig synpunkt men måste anses ha skadlig verkan från konkur-

rensbegränsningssynpunkt. Åtgärder av sådant slag bör således i enskilda

fall kunna föranleda förhandling enligt konkurrensbegränsningslagstift-

ningen. Som statens pris- och kartellnämnd har uttalat bör de framtida verk­

ningarna av det utvidgade mönsterskyddet noga studeras. Skulle det be­

finnas att konkurrensbegränsningslagens bestämmelser om de former under

vilka ingripande kan ske är otillräckliga, får man ta upp frågan om en skärp­

ning av dessa bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till

den betydelse som samhällets konsumentupplysning i pris- och kvalitets­

frågor har för att motverka sådana avvikelser från en effektiv fri konkurrens

som har sin grund i bristande marknadskännedom hos konsumenterna.

På grundval av det anförda vill jag i likhet med det stora flertalet remiss­

instanser ansluta mig till utredningens förslag att införa ett generellt möns­

terskydd, dvs. ett skyddssystem som i princip omfattar samtliga industri­

grenar.

Med införande av ett generellt mönsterskydd uppkommer fråga om un­

dantag bör göras för viss eller vissa industrigrenar. Denna fråga har både

under utredningsarbetet och under remissbehandlingen särskilt gällt tex­

til- och konfektionsbranscherna. Från dessa branscher har

nämligen rests krav på undantag från den tilltänkta lagstiftningen. Utred­

ningen har dock stannat för att inte föreslå något sådant undantag. Enligt ut­

redningen är farhågorna hos dessa branscher för att massregistreringar skall

53

uppkomma med därav följande krav på skärpt bevakning från företagarnas sida överdrivna. En starkt bidragande orsak till utredningens ståndpunkt har också varit, att något sådant undantag som förut nämnts inte gäller f. n. i Danmark eller Norge och att de övriga nordiska ländernas mönsterkommit­ téer inte har visat intresse för att nu införa ett sådant undantag.

Vid remissbehandlingen har meningarna i denna fråga varit delade. Ma­ joriteten av remissinstanserna har anslutit sig till utredningens förslag. Därvid har betonats bl. a. de av utredningen anförda skälen att ett undan­ tag skulle vålla svåra gränsdragningsproblem och vidare på ett olyckligt sätt skulle fjärma oss från regleringen i de övriga nordiska länderna och troli­ gen också hindra en anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller Stockholmstext. Textilindustrins eget branschorgan, textilrådet, har ansett sig kunna godta förslaget, dock endast under förutsättning att ett särskilt skydd införs mot s. k. slavisk efterbildning. Konfektionsindustriföreningen däremot har hävdat, att konfektionsindustrins alster bör tas undan från det föreslagna mönsterskyddet. Föreningen har framhållit, att antalet registre­ ringar på grund av de snabba modeväxlingarna visserligen torde bli fåtaliga men att registret dock måste bevakas kontinuerligt och att detta medför kostnader, som i dagens pressade läge kan bidra till att ytterligare försvaga industrins konkurrenskraft. Kommerskollegium och några handelskamrar har också avstyrkt förslaget. De har därvid främst åberopat, att mönster- skydd inte bör införas i strid mot företagarnas vilja.

De skäl som i det föregående har anförts för ett utvidgat mönsterskydd gäller samtliga industrigrenar. Även inom textil- och konfektionsbranscher- na bör mönsterskaparnas intressen beaktas. Ett undantag för viss industri­ gren skulle medföra att Sverige kommer att inta en särställning internatio­ nellt sett, även inom Norden. Ett undantag drar också med sig svåra gräns­ dragningsproblem, som bör undvikas. Endast om det kan påvisas att nämn­ da branscher skulle komma att lida påtagligt men genom ett mönsterskydd bör det därför komma i fråga att göra undantag för dem. De undersökningar som utredningen har gjort och vad som har framkommit under remissbe­ handlingen synes emellertid ge vid handen, att farhågorna för menliga följ­ der av ett mönsterskydd på dessa områden är överdrivna. Som både utred­ ningen och en remissinstans har påpekat sker det redan nu en långtgående bevakning från företagarnas sida av utvecklingen på mönsterområdet inom dessa branscher. Besväret att bevaka registreringar och registreringsansök- ningar torde därför inte innebära sådan ökad belastning eller medföra så­ dana kostnadsökningar att de kan tillmätas avgörande betydelse. Härvid är också att märka att tillgången till offentliga publikationer och register kan väntas underlätta bevakningen.

Som jag redan har nämnt synes man nu inom textilindustrin i princip vara beredd att godta ett mönsterskydd. De synpunkter som textilrådet har fört fram beträffande tillämpningen av nyhets- och skillnadskraven liksom

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

önskemålet om skärpta krav vid bedömande av vad som skall anses utgöra verk av brukskonst kan jag i huvudsak ansluta mig till. Motsvarande syn­ punkter torde göra sig gällande inom konfektionsindustrin. Den av textil­ rådet särskilt berörda frågan om skydd mot s. k. slavisk efterbildning åter­ kommer jag till närmare i det följande, men jag vill redan nu förutskicka, att det skyddsbehov det här gäller åtminstone i viss omfattning torde bli till­ godosett inom ramen för den tilltänkta nya lagstiftningen mot otillbörlig konkurrens.

På grundval av dessa överväganden förordar jag, att en ny mönsterskydds- lagstiftning inte förses med något undantag utan i likhet med vad som skett i andra länder, som har ett någorlunda väl utvecklat mönsterskydd, ut­ formas så, att den kommer att omfatta samtliga industrigrenar. Därigenom blir det helt klart, att något hinder i detta hänseende inte föreligger för en svensk anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller Stockholmstext. 54

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Mönsterrättens föremål

Gällande rätt. Enligt 1 § första stycket ML gäller skyddsrätten sådana mönster som används vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande me­ tallindustrin. I andra stycket föreskrivs att under mönster också innefattas modell, som i fråga om ändamålet är jämförlig med mönster.

I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts, att mönster­ rätten omfattar endast s. k. prydnadsmönster, varmed närmast torde avses mönster vars form inte är huvudsakligen betingad av nyttiga eller i övrigt praktiska hänsyn. I praxis har sådana mönster som exempelvis trycktyper av metall och majonnästub med speciellt utformat hål för utpressning av ma­ jonnäsen ställts utanför mönsterrätten, eftersom mönstren inte ansetts äga prydnadskaraktär utan bara haft till ändamål att ge ett tilltalande utseende åt tryckalstren resp. den utpressade majonnäsen.

Utredningen. Utredningen har funnit det angeläget att söka definiera mönsterbegreppet. Som en sammanfattande beskrivning på de mönsterbil­ dande dragen bör enligt utredningen anges allt som är ägnat att bestämma en varas utseende. Genom att begagna begreppet utseende begränsar man de åsyftade effekterna till dem som kan förnimmas visuellt.

För att markera att det inte bara är den färdigtillverkade varan som kan göras till föremål för mönsterrätt utan även den ritning, modell eller liknan­ de som skall utgöra förebilden vid varutillverkningen och som normalt har färdigställts innan tillverkningen tar sin början anser utredningen, att ett mönster bör beskrivas som en förebild. Därigenom upprätthålls också en principiell skillnad mellan ett mönster och ett föremål, som har framställts med mönstret som förebild.

55

Det är enligt utredningen inte nödvändigt att behålla den i gällande lag

och i Pariskonventionen förekommande distinktionen mellan mönster och

modeller, vilken onödigt tynger lagtexten. Definitionen av mönsterbegreppet

bör därför omfatta både två- och tredimensionella förebilder.

Utredningen tar därefter upp frågan om skydd för mönster med praktiskt

syfte, s. k. n y 11 o m ö n s t e r. Läget i svensk praxis torde enligt utred­

ningen kunna uttryckas så, att registrerbarheten av ett mönster är beroen­

de bl. a. av om det prydande eller det nyttiga utgör huvudsaken i mönstret.

Även utländska mönsterlagar gäller i allmänhet, åtminstone formellt sett,

endast för prydnadsmönster. I Norge ges dock skydd även för nyttomönster.

Utredningen anser det naturligt att det vid sidan av patenträtten inrättas

en smidig skyddsform med tanke på den omsorg och de investeringar som

har lagts ned på en tekniskt betingad ny varuutformning. Genom att slå

samman skyddet för prydnadsmönster och nyttomönster undviker man en

besvärlig gränsdragning mellan estetisk och funktionell målsättning. Erfa­

renheterna från den svenska mönsterregistreringsmyndigheten ger enligt

utredningen vid handen, att det många gånger är praktiskt taget omöjligt

att upprätthålla en gränslinje mellan dessa båda mönstertyper. Vid en av

utredningen företagen enkät har också framkommit ett starkt övervägande

intresse för att nyttomönster skall omfattas av den blivande lagen, och vid

överläggningar mellan de nordiska mönsterkommittéerna har enighet rått

om att jämställa nyttomönster med prydnadsmönster.

Utredningen finner att det även i övrigt kan anföras goda skäl för att slopa

kravet på prydnadskaraktär och övergå till ett allmänt utseendeskydd, dvs.

göra skyddet oberoende av om formgivningen har betingats av estetiska eller

praktiska hänsyn, resp. om prydnadseffekt föreligger eller inte. Bruksföre­

målen har alltid en viss praktisk uppgift att fylla och formgivningen är där­

för begränsad av funktionella hänsyn. Utredningen anser det vara till fördel

för utvecklingen av den industriella formgivningen, att denna inte till följd

av en snäv mönsterrättslagstiftning inskränks till ett prydande av bruks­

föremålen utan får fortskrida även i rent praktiska banor. Den möderne

formgivaren deltar mestadels redan från början vid utformningen av en

produkt och det är efteråt mycket svårt att avgöra vad som har tillkommit

av praktiska skäl och vad som har gjorts för att tillfredsställa ögat. Ur

formgivarnas och industrins synvinkel torde det enligt utredningen före­

ligga lika stor anledning att ge skydd för nya mönster med praktiskt syfte

som att bereda prydnadsmönstren skydd. I båda fallen måste det anses an­

geläget, att nyskapandet stimuleras genom en skyddslagstiftning, som er­

bjuder effektiva medel mot stötande efterbildningar. Att tillägga upphovs­

mannens syfte med formgivningen rättslig betydelse anser utredningen

olämpligt från praktisk synpunkt.

Utredningen tar därefter upp de betänkligheter mot nyttomönsterskydd

som hänför sig till det speciella fall då ett mönster utgör den enda möj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

liga praktiska utformningen av en teknisk idé. Det har enligt utredningen ansetts att nyttomönsterskydd i sådana fall motverkar den tekniska utvecklingen. När den tekniska idé som ligger bakom mönstret inte uppfyller förutsättningarna för patent, skall nämligen enligt denna uppfattning idén och närliggande idéer vara fria till allmänt begagnande. Om nu mönstret utgör den enda möjliga praktiska utformningen av idén och mönstret får skydd inom mönsterrättens ram, åstadkoms på en om­ väg skydd för den tekniska idén.

Utredningen anser, att dessa betänkligheter inte äger sådan styrka att man har anledning beakta dem. Sådana fall då ett mönster verkligen utgör den enda möjliga tekniska utformningen av en idé måste nämligen enligt utredningen antas vara mycket sällsynta. Om man i lagen inför ett undan­ tag för sådana mönster, uppkommer i tillämpningen svårigheten att be­ döma, när en utformning verkligen kan sägas vara den enda tekniskt sett möjliga. Utredningen föreslår därför, att mönsterlagen skall utan undantag omfatta alla slags mönster, tvådimensionella och tredimensionella, pryd- nadsmönster och nyttomönster.

Mönsterrätten skall enligt utredningens förslag ha förebilden för en varas utseende till föremål. Denna definition avser att ge uttryck åt att det är hela varans utseende som skall framgå av mönstret. Om en del av en vara, t. ex. ett handtag, ett stolsben eller annat halvfabrikat, kan vara föremål för om­ sättning i handeln, finns inget skäl att behandla sådana delar på annat sätt än som särskilda varor, vilkas hela utseende skall kunna skyddas som mönster.

Utredningen föreslår i likhet med de övriga nordiska kommittéerna, att även ornament skall hänföras till mönsterrättsobjekten.

Remissyttrandena. Utredningens definition av mönsterbegreppet läm­ nas utan erinran av remissinstanserna.

Förslaget att skydd skall kunna uppnås inte bara för prydnadsmönster utan även för nyttomönster godtas av flertalet remissinstanser. Pa­ tent- och registreringsverket framhåller svårigheterna vid tillämpningen av gällande mönsterlag att dra gränsen mellan prydnads- och nyttomönster och anser det inte finnas något hållbart skäl att vägra nyttomönstren registre- ringsskydd. Liknande synpunkter framförs av statens pris- och kartell­ nämnd och Svenska patentombudsföreningen. Skånes handelskammare, till vilken handelskammaren i Gefle ansluter sig, biträder likaså förslaget i den­ na del och framhåller att nuvarande ordning, enligt vilken mönsterskydd inte kan erhållas för nyttomönster, har tvingat företagen att i stället söka patent. Detta förhållande torde i viss mån ha bidragit till att kraven på upp- finningshöjd i praxis har sänkts, vilket måste betecknas som olyckligt.

Konstfackskolan finner det utomordentligt viktigt att modern formgivning skyddas utan krav på speciell prydnadskaraktär. Enligt KIF måste en form­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

57

givare kunna stå till produktionens tjänst med förebilder av såväl nytto-

som prydnadskaraktär eller helst en kombination av båda. Det är därför i

högsta grad i hans intresse att föremålet för mönsterrätten definieras som

ett allmänt utseendeskydd. Även handelskammaren för Örebro och Väst­

manlands län, överintendenten och chefen för nationalmuseum, SAF, Sve­

riges hantverks- och industriorganisaiion, Sveriges industriförbund, RF och

Sveriges grossistförbund uttalar sig till förmån för utredningens förslag.

Två ledamöter av näringsfrihetsrådet vill att förslaget begränsas till att

gälla endast skydd för prydnadsmönster. Enligt deras mening har utred­

ningen alltför lättvindigt avfärdat risken för ogynnsamma samhälleliga

verkningar av den vittomfattande ensamrätt som föreslås. Som exempel på

vilken omfattning skyddet skulle få har utredningen anfört att ett stolsben i

visst utförande skulle kunna skyddas, oavsett vilken utformning de olika

stolar i vilka det ingår har i övrigt. Ledamöterna framhåller, att om det före­

slagna skyddet hade funnits tidigare, det skulle ha gällt för det företag som

först började använda de funktionellt utformade handtag till strykjärn som

nu är allmänt förekommande och för en mängd av de plastprodukter som

har tillkommit på marknaden under de senaste åren. Från prissynpunkt

skulle detta kunna innebära mycket stora risker, eftersom den funktionella

eller utseendemässiga utformningen av vissa detaljer av varor i försälj-

ningshänseende kan få mycket större betydelse än de rent kvalitativa egen­

skaperna hos varan i övrigt. En liknande ståndpunkt intar NO och kom­

merskollegium. Kollegium framhåller, att det för en anslutning till Paris­

konventionens Lissabontext inte torde vara nödvändigt att införa skydd för

nyttomönster.

Försvarets civilförvaltning finner inte tillräckligt bärande skäl föreligga

för att utsträcka mönsterskyddet till en formgivning, som är huvudsakligen

tekniskt betingad. Ämbetsverket anser det angeläget att formgivningen är i

åtminstone någon grad estetiskt tilltalande. Dessutom synes mönsterrätt inte

böra komma i fråga i andra fall än då formen på grund av det estetiska ele­

mentet ger varan ett ökat värde. Den form som t. ex. krigsmateriel

erhåller torde som regel vara helt funktionellt betingad. Det estetiska är här

av underordnad betydelse. En blivande mönsterrätt synes därför inte böra

gälla krigsmateriel.

Näringsfrihetsrådets majoritet delar utredningens uppfattning, att nytto­

mönster bör skyddas, men vill samtidigt göra den begränsningen att om ett

visst mönster undantagsvis skulle visa sig utgöra den enda möjliga

praktiska utformningen av en teknisk idé mönsterrätt

inie bör kunna förvärvas för denna utformning. Liknande synpunkter fram­

förs av NO och Sveriges grossistförbund. Svea hovrätt erinrar om att utred­

ningen — för det fall att en undantagsbestämmelse skulle befinnas erforder­

lig — föreslagit att mönsterrätten inte skall omfatta sådana element som

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uteslutande åsyftar en teknisk verkan. Hovrätten antar att en sådan bestäm­ melse kan befinnas ändamålsenlig.

Förslaget att godta ornament som mönsterrättsobjekt tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Departementschefen. Utredningens förslag att definiera mönster som förebilden för en varas utseende innebär, att den gällande distinktionen mellan mönster och modeller, dvs. mellan tvådimensionella och tredimen­ sionella förebilder, slopas. Detta förslag innebär en lagteknisk förenkling, som jag i likhet med remissinstanserna inte har något att invända mot.

Förslaget innebär vidare den nyheten att skydd införs för nyttomöns- t e r vid sidan av prydnadsmönster. Förslaget har i denna del godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Med ett allmänt utseendeskydd undgår man en rad gränsdragningssvårigheter när det gäller att bestämma tillämp­ ningsområdena för mönsterskyddet och det patenträttsliga skyddet. Det är också tydligt att intresset av att stimulera till ett nyskapande på formgiv­ ningens område framträder minst lika starkt när det gäller nyttomönstren som i fråga om prydnadsmönstren. De farhågor för ogynnsamma samhälle­ liga verkningar av ett nyttomönsterskydd som har uttalats från vissa håll och som närmast tar sikte på lagstiftningens konkurrensbegränsande ver­ kan bör inte överdrivas. I den delen kan jag åberopa vad jag redan har an­ fört i det föregående om mönsterskyddslagstiftningens förhållande till kon- kurrensbegränsningslagstiftningen.

Jag biträder därför utredningens förslag att skydd enligt den nya lagen skall beredas också nyttomönster. Detta innebär att jag inte kan dela den av försvarets civilförvaltning framförda uppfattningen att mönsterskydd bör förutsätta att formgivningen är i någon grad estetiskt tilltalande eller att det estetiska momentet ger varan ett ökat värde. Att formgivningen i ett visst fall är så gott som uteslutande betingad av funktionella hänsyn — som torde vara fallet exempelvis beträffande krigsmateriel — bör enligt min mening inte i och för sig utesluta möjligheten av ett mönster skydd. Jag är därför inte beredd att förorda några sådana undantag från lagens tillämp­ ningsområde som civilförvaltningen har ifrågasatt.

Ett mönsterskydd som omfattar också nyttomönster lämnar visst utrym­ me för att enklare konstruktioner och små uppfinningar kan beredas skydd som mönster, när lösningen av det tekniska problemet just ligger i en viss utformning av en vara. Mönsterskyddet erbjuder dock i dessa fall endast ett utseendeskydd för den speciella utföringsform som mönstret representerar. Genom mönsterskyddet kan alltså inte som inom patenträtten uppnås nå­ got skydd för den tekniska idén som sådan.

I diskussionen har gjorts gällande att ett nyttomönsterskydd är till skada för den tekniska utvecklingen i sådana fall då mönstret utgör den enda möjliga praktiska utformningen av en teknisk idé.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

59

Mönsterskyddet skulle här komma att innebära även ett idéskydd, trots att den tekniska idén inte är av sådan kvalitet att den kan skyddas som patent. Utredningen har uppmärksammat detta problem men har avstått från att föreslå någon särskild undantagsbestämmelse för dessa fall. Det är enligt utredningen bara i sällsynta undantagsfall som det saknas möjligheter att tillgodogöra sig en i och för sig skyddad teknisk idé i andra yttre former än dem som mönsterskyddats. Härjämte har utredningen åberopat svårigheter­ na att tillämpa en undantagsregel på lämpligt sätt.

Några av remissinstanserna har intagit en motsatt ståndpunkt och har förordat en undantagsregel. För egen del ansluter jag mig emellertid till ut­ redningens uppfattning. De fall då en undantagsregel skulle bli tillämplig torde i verkligheten bli ytterligt fåtaliga, om de över huvud taget kommer upp. Varken utredningen eller någon av de remissinstanser som har rekom­ menderat en undantagsbestämmelse har kunnat anföra något praktiskt exempel. Med hänsyn till den moderna teknikens nivå och utvecklingstakt är det också högst sannolikt att praktiskt taget varje teknisk idé kan rea­ liseras i flera än en utförandeform. Det måste under alla förhållanden vara utomordentligt svårt att på förhand avgöra om en viss utformning av en tek­ nisk idé är den enda tänkbara. Hur undantagsregeln än utformas skulle det därför sannolikt möta stora svårigheter att tillämpa den i praktiken, och det får antas att registreringsmyndigheten skulle komma att visa stor restrik- tivitet i tillämpningen. Det finns också anledning anta att man i de sällsynta undantagsfall som kan bli aktuella för en tillämpning av regeln i verklig­ heten har att göra med ett tekniskt nyskapande av sådan uppfinningshöjd att ett idéskydd kan beredas enligt patentlagstiftningen. Och om det i något enstaka gränsfall skulle visa sig att mönsterskydd har kommit att åtnjutas för en formgivning som representerar den praktiskt sett enda möjliga ut­ formningen av en icke patenterbar teknisk idé och detta leder till en all­ varlig snedvridning av konkurrensen bör, som jag tidigare har uttalat, för­ farande enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen inte vara uteslutet. Skulle det i övrigt framstå som ett allmänt intresse av synnerlig vikt att en­ samrätten till mönstret bryts, torde de regler om tvångslicens som utred­ ningen har föreslagit (28 § andra stycket) och som även jag vill förorda ut­ göra ett tillräckligt effektivt instrument att tillgodose de ändamålssynpunk- ter som ligger till grund för tanken att helt undanta mönster av denna art från lagens tillämpningsområde.

Utredningens förslag att mönsterskydd skall beredas även för s. k. om a- ment — dvs. fantasiskapelser, som är ägnade att användas till dekorering av varor — står i överensstämmelse med vad som gäller enligt internationell praxis. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga re­ missinstanser. Även jag biträder förslaget.

Till frågor om den närmare innebörden av uttrycken »förebild», »vara» och »ornament» återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Nyttighetsmodeller

Utredningen. Utomlands förekommer på sina håll, att man vid sidan av patent och mönsterrätt tillhandahåller en skyddsform för enklare konstruk­ tioner av typen nyttighetsmodeller, s. k. Gebrauehsmuster. Denna skydds­ form avser tekniska idéer till skillnad från mönsterrätten, som gäller en varas form eller utseende. Man kan därför tala om ett idéskydd eller funk- tionsskydd — inte olikt ett patent — i ena fallet och ett formskydd eller ut­ seendeskydd i det andra. Denna distinktion har viss betydelse för skydds- omfånget i de båda fallen. Mönsterrätten lämnar skydd endast åt formen, oavsett om denna ger uttryck åt en teknisk idé, medan Gebrauehsmuster -— enligt tysk praxis -— lämnar skydd för den tekniska idén utan bundenhet till formen. Intrång i rätten till Gebrauehsmuster kan således föreligga även då föremålet inte har samma utseende som det registrerade utan överens­ stämmer med detta bara i fråga om den bakomliggande uppfinningstanken, sådan denna kommit till uttryck i skyddsanspråket.

De nordiska utredningarna har inte funnit skäl att föreslå en skyddsform av typen Gebrauehsmuster vid sidan av patent och mönsterrätt. Som ett starkt skäl mot att införa ensamrätt till enklare konstruktionsidéer har åbe­ ropats att man, när det gäller en teknisk idé som ligger under patenterbar- hetsgränsen, principiellt måste utgå från att varje fackman på området är i stånd att åstadkomma samma sak. Ytterligare ett viktigt skäl är, att ett inte obetydligt skydd erbjuds genom en mönsterrätt som omfattar även nytto- mönster. Att de nordiska patentlagkommittéerna har varit negativt inställda till saken har för den svenska utredningen framstått som ett betydelsefullt skäl mot att införa skydd för Gebrauehsmuster hos oss. Den stora enhetlig­ het på patenträttens område som uppnåtts skulle nämligen luckras upp på ett allvarligt sätt om man i Sverige ensidigt införde ett Gebrauchsmuster- system.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Remissyttrandena. Utredningens ståndpunkt att inte föreslå någon sär­ skild skyddsform för nyttighetsmodeller (Gebrauehsmuster) tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

Patent- och registreringsverket anser att uppfinningar som inte har till­ räcklig uppfinningshöjd och teknisk effekt för att kunna patenteras inte bör medges ensamrätt utan bör hållas fria för begagnande av envar. Enligt vad verket har sig bekant har erfarenheterna utomlands av Gebrauehsmuster inte varit sådana att systemet bör införas i Sverige. Skånes handelskammare delar likaledes utredningens uppfattning, att spörsmålet om införande av skydd för Gebrauehsmuster har sådan anknytning till patenträtten att frå­ gan härom inte bör närmare övervägas inom mönsterskyddslagstiftningens ram. Enligt handelskammarens mening synes det inte heller lämpligt att nu pröva frågan i särskild ordning, eftersom införandet av en sådan skydds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

61

form i svensk rätt skulle innebära, att den nordiska rättslikhet som upp­

nåtts på det industriella rättsskyddets område skulle gå förlorad. Därtill

kommer, att om utredningens förslag om skydd för nyttomönster genom­

förs, framförda önskemål om skydd för enklare konstruktioner i viss

utsträckning blir tillgodosedda. Likartade synpunkter framförs av närings-

frikets,rådet, föreningen Sveriges statsåklagare, handelskammaren i Gefle,

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Sveriges grossistför-

bund, Svenska industriens patentingenjörers förening och SACO.

Några remissinstanser uttalar sig emellertid till förmån för ett Gebrauchs-

musterskydd. Statens konsumentråd anser att en utvidgning av det före­

slagna nyttomönsterskyddet i riktning mot Gebrauchsmuster skulle kunna

medge ett smidigt och billigt skydd även för funktionella förbättringar på

konsumentvaruområdet. Svenska patentombudsföreningen tycker visser­

ligen inte att lagstiftning om Gebrauchsmuster hör hemma i en lag om skydd

för mönster. Föreningen kan emellertid inte godta att utredningen helt av­

visat tanken på ett Gebrauchsmusterskydd. En lag om skydd för Gebrauchs­

muster eller enklare konstruktioner (»Kleinpatent») kan och bör enligt före­

ningen ges ungefär samma ställning av satellitlag till patentlagen som foto­

grafilagen intar till upphovsrättslagen.

RF tar inte definitiv ställning för eller emot institutet Gebrauchsmuster.

Sedan den nya patentlagen och mönsterskyddslagen trätt i kraft och har

verkat någon tid, kan det dock enligt förbundet visa sig nödvändigt att

komplettera patentskyddet och mönsterskyddet på ett eller annat sätt. Där­

vid kan såväl ett extra skydd för enklare uppfinningar, s. k. småuppfinningar,

som ett idéskydd av typ Gebrauchsmuster komma i fråga. Övervägandena

härom torde få göras av en särskild utredning.

Svenska uppfinnar kontor et framhåller i detta sammanhang, att behov

av en särskild skyddsform för enklare uppfinningar har

framträtt med hänsyn till den kraftiga ökningen av antalet småuppfinningar

av konstruktions- eller förbättringstyp. Kontoret föreslår, att denna fråga

blir föremål för särskild utredning.

Departementschefen. I Tyskland förekommer vid sidan av vanligt möns­

terskydd och patent den speciella skyddsform som benämns Gebrauchs­

muster. En liknande skyddsform förekommer även i vissa andra länder,

dock inte i något av de nordiska länderna. Innebörden av Gebrauchsmuster­

skydd är, att den bakom mönstrets utformning liggande tekniska idén skyd­

das i viss utsträckning, oberoende av den presenterade utföringsformen.

Skyddet kan därmed typiskt sett sägas ligga mellan det vanliga mönsterskyd­

det och patentskyddet.

Utredningen har inte funnit skäl att förorda ett Gebrauchsmuster-skydd

här i landet. Så gott som samtliga remissinstanser delar denna uppfattning.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att

en sådan skyddsform f. n. inte bör införas. De skäl som har anförts till stöd för denna ståndpunkt finner jag övertygande. Jag beaktar särskilt, att de ändamål som ett Gebrauchsmusterskydd skulle tjäna i viss utsträckning kommer att tillgodoses genom det skydd som kommer att beredas s. k. nyttomönster, låt vara att skyddet här begränsas till den givna utformningen och inte får karaktär av ett idéskydd.

Att tanken på ett Gebrauchsmusterskydd avvisas i detta sammanhang hindrar givetvis inte att frågan kan tas upp på nytt sedan de nya patent- och mönsterskyddslagarna har varit gällande någon tid och behovet av en särskild skyddsform av denna typ kan bedömas i belysning av då vunna er­ farenheter av de nya lagarnas tillämpning.

Under remissbehandlingen har framställts önskemål om en särskild skyddsform för enklare uppfinningar. Som jag framhöll re­ dan vid remissen till lagrådet av förslaget till patentlag (prop. 1966:40 s. 52) torde det emellertid inte föreligga något större praktiskt behov av sådana spe­ cialregler. Jag är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag på denna punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

De allmänna skyddsförutsättningarna

Kravet på mönsterskapande verksamhet

Gällande rätt. Enligt 1 § ML äger mönstrets upphovsman eller hans rätts­ innehavare vinna mönsterrätt. Andra personer är utestängda från att för­ värva ett giltigt mönsterskydd. Regeln upprätthålls genom 16 § ML, enligt vilken den som anser sin rätt vara förnärmad genom registreringen kan föra talan vid allmän domstol om registreringens upphävande. — Bestäm­ melserna förutsätter, att rätten att erhålla mönsterregistrering är en rättig­ het som kan överlåtas, gå i arv osv.

Utredningen. Utredningen förordar, att i likhet med vad som allmänt gäller inom mönsterrätten upphovsmannaskap till mönstret skall utgöra en förutsättning för rätten att erhålla mönsterskydd. Enligt utredningen är det ur allmän synvinkel oeftergivligt att skyddsrätt till mönster medges bara om mönstret har framkommit genom en skapande arbetsinsats. Mönster­ skyddet fyller uppgiften att ge stimulans till nyskapande och det är i kon­ sekvens härmed som utredningen bland skyddsförutsättningarna i första hand uppställer villkoret att rättigheten skall tillkomma mönsterskaparen.

Med mönsterskaparen bör enligt utredningen likställas dennes rättsinne­ havare.

Utredningen framhåller, att kravet på mönsterskapande innebär dels att ingen annan än mönsterskaparen eller dennes rättsinnehavare får förvärva mönsterrätt — alltså t. ex. inte den som olovligen tillägnat sig mönstret •—

63

dels att det verkligen är fråga om ett framskapat mönster och inte ett rent

naturföremål som en snäcka, en sten, ett löv osv. eller ett på slumpartad

mekanisk väg framkallat alster. Naturföremålen bör som sådana hållas

utanför mönsterrätten, och en medveten verksamhet bakom mönstrets till­

komst bör krävas.

Beträffande mönsterskapandet bör enligt utredningen inte gälla någon sär­

skild kvalifikation. Om arbetsinsatsen varit stor eller ringa saknar betv-

delse. Svensk och utländsk mönsterskapare ställs lika. Har flera perso­

ner medverkat vid frambringandet av mönstret, är de gemensamt att anse

som mönsterskapare. Kravet på den skapande insatsen anser utredningen

bäst kunna uttryckas negativt, dvs. att alstret inte får ha tillkommit ge­

nom efterbildande. När det gäller mönster som har framställts med ett

naturföremål eller annat redan existerande föremål som direkt förebild,

t. ex. en människa eller ett djur, torde i vissa fall kravet på mönsterskapan-

de inte vara uppfyllt, medan i andra fall en bearbetning, stilisering eller an­

passning till praktiskt bruk otvivelaktigt innefattar en mönsterskapande

verksamhet. Ett avgjutande torde dock aldrig kunna betraktas som en ar­

betsinsats av sådan karaktär att mönsterskapande föreligger.

Genom möjligheten för mönsterskaparens rättsinnehavare att förvärva

mönsterrätt har utredningen markerat, att det liksom enligt gällande rätt

redan innan ansökan om registrering görs föreligger en rättighet till mönst­

ret, som inte är identisk med rätten till föremålet som lösöre betraktat. Det

gäller här rättigheten att skaffa sig den ensamrätt till mönstret, som möns­

terrätten erbjuder. Utredningen fastslår, att rättigheten är överlåtbar och att

den kan gå i arv, testamenteras osv. Av rättighetens överlåtbarhet torde följa

att den kan utmätas, se närmare betänkandet s. 307.

Remissyttrandena. Utredningens uttalanden om innebörden av kravet på

mönsterskapande verksamhet har väckt gensagor från bara ett fåtal remiss­

instanser. Patent- och registreringsverket anser det oriktigt att kräva att det

verkligen skall vara fråga om ett framskapat mönster till skillnad från ett

på slumpartad mekanisk väg framkallat alster. En sträng distinktion torde

bär ofta vara svår att upprätthålla. Verket anser, att en tillräcklig insats kan

ligga redan i upptäckandet av en vacker eller ändamålsenlig form hos ett

slumpartat framkommet föremål. Även Stockholms rådhusrätt hävdar att

ett på slumpartad väg framkallat alster bör kunna föranleda mönsterskydd,

under förutsättning att erforderlig nyhet och skillnad föreligger. Samma

uppfattning hävdas av RF, som vidare framhåller att det ofta torde vara

omöjligt att klarlägga om ett mönster har tillkommit mera av en slump än

som resultatet av ett på utformning inriktat skapande.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att, i överens­

stämmelse med gällande rätt, upphovsmannaskap till mönstret bör gälla

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

som förutsättning för skydd enligt mönsterskyddslagen. Den skyddssökan- de måste själv ha åstadkommit mönstret genom någon form av skapande ar­ bete eller också ha förvärvat mönsterskaparens rätt till mönstret, dvs. vara dennes rättsinnehavare. I allt väsentligt kan jag också ansluta mig till ut­ redningens uttalanden om vad detta krav skall innebära. I likhet med vissa remissinstanser anser jag dock, att kraven på skapande insats inte bör ställas så högt, att man helt utesluter möjligheten att bereda skydd för mönster som har tillkommit mera av en slump än som resultatet av en i egentlig mening skapande arbetsinsats. Det kan i det enskilda fallet vara nära nog ogörligt att med bestämdhet avgöra, hur mönstret har tillkommit. Genom att fast upprätthålla nyhets- och skillnadskraven torde man i praktiken kunna upp­ nå också den begränsning av tillämpningsområdet som är önskvärd från dessa synpunkter.

Registrering skr av et

Utredningen. Utredningen anför, att ett registreringssystem tillämpas enligt de allra flesta länders mönsterrättslagar. Mestadels är registeringen obligatorisk och tillhör därmed skyddsförutsättningarna. Hu­ vudalternativet till ett obligatoriskt registreringssystem torde enligt utred­ ningen vara den upphovsrättsliga ordningen, dvs. att mönsterrätt erkänns uppstå utan att några formaliteter iakttas.

För ett obligatoriskt registreringssystem talar enligt utredningen framför allt, att det till skillnad från ett skyddssystem utan formkrav tillgodoser all­ mänhetens intresse av att lätt kunna skaffa sig information om förekom­ mande mönsterrätter. Visserligen gagnar ett formlöst skyddssystem mönster­ skaparna och deras rättsinnehavare genom att de slipper besvär med re- gistreringsåtgärder och kostnader i samband därmed. Utredningen har dock funnit, att allmänhetens och framför allt industrins intresse av tillgängliga informationsmöjligheter väger så avsevärt mycket tyngre att ett frångående av registrering som en skyddsförutsättning inte kan komma i fråga. Utred­ ningen föreslår därför att mönsterrätt förvärvas genom registrering, vilken liksom hittills bör ske centralt för hela riket hos patent- och registrerings­ verket.

Utredningen har övervägt, om med registrering skulle kunna jämställas någon form avinarbetning såsom inom varumärkesrätten men har av­ visat denna möjlighet.

Remissyttrandena. Förslaget att mönsterrätt skall kunna förvärvas endast genom registrering tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remiss­ instanser. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan delar också ut­ redningens uppfattning, att man inte jämsides med registrering bör god­ känna inarbetning som skyddsgrundande. Patent- och registreringsverket

65

framhåller, att inarbetningsbegreppet synes främmande och principiellt

oriktigt med hänsyn bl.a. till att mönsterskyddet bör vara tidsbegränsat.

Departementschefen. Utredningens förslag att mönsterrätten liksom hit­

tills skall grundas på ett registreringssystem har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissinstanser. Även jag biträder detta förslag.

Jag delar även utredningens och remissinstansernas uppfattning att det

inte är ändamålsenligt att godkänna inarbetning som skyddsgrundande.

Nyhetskravet

Utredningen. I valet mellan ett krav på obj ek tiv nyhet i patenträtts­

lig mening och ett krav på endast subjektiv nyhet i upphovsrättslig mening

bar utredningen i överensstämmelse med gällande rätt stannat för det förra

systemet. Utredningen framhåller därvid bl. a., att kravet på subjektiv nyhet

inte innefattar någonting annat än den fordran på mönsterskapande som

utredningen har förordat. Frågan gäller därför bara om det därutöver skall

ställas krav på objektiv nyhet. Ett viktigt skäl för ett sådant krav är enligt

utredningen, att förslaget omfattar också nyttomönster och därmed närmar

sig patenträtten. Vidare framhåller utredningen, att sannolikheten för dub-

belskapande på den industriella formgivningens område är tämligen stor.

Den understryker också bevissvårigheterna. Den omedelbara grunden till

utredningens ståndpunkt är emellertid att det från allmän synpunkt inte kan

anses rimligt att erbjuda ensamrätt för annat än sådant som objektivt sett

har tillfört varumönsterområdet någonting nytt. Även utredningens grund­

syn, att mönsterrättens främsta ändamål är att stimulera till nyskapande,

leder enligt utredningen till att ett krav på objektiv nyhet måste förordas.

Av skäl som utredningen närmare utvecklar (bet. s. 114 f) finner den inte

heller anledning föreslå någon form av begränsning av nyhetskravet, vare

sig till tid, rum eller miljö.

Medan gällande rätt bland nyhetshindren tar upp bara mönster som har

funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet på alster

som har hållits till salu offentligen, förordar utredningen ett praktiskt taget

absolut nyhets krav. Allt som har blivit allmänt tillgängligt, vare

sig det skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat

sätt, skall anses som känt och därmed vara uteslutet från mönsterskydd.

Beträffande den närmare innebörden av nyhetskravet hänvisar utredningen

i första hand till vad patentlagkommittéerna har anfört i frågan (prop.

1966:40 s. 73 f, jfr mönsterskyddsutredningens betänkande s. 116 f).

Den generella nyhetsregeln medför att även tidigare ingiven ansökan,

varigenom mönstret eller ett liknande mönster presenterats, verkar som ny­

hetshinder, om den tidigare ansökningen blivit offentlig när den senare ansök­

ningen görs. Utredningen föreslår emellertid i annat sammanhang, att hand­

lingarna i ärende rörande mönsterregis trering skall på sökandens begäran

3—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

hållas hemliga under en lid av högst sex månader. Fråga uppkommer då om förhållandet mellan en äldre hemlig ansökan och en yngre ansökan (kol- 1 i s ion). I gällande lag föreskrivs, att om ansökan om registrering av sam­ ma eller väsentligen lika mönster görs av flera, den av de sökande skall ha företräde som först inkom till registreringsmyndigheten med fullständiga ansökningshandlingar (10 § ML). Någon möjlighet att få handlingarna hem­ lighållna av registreringsmyndigheten finns inte nu. Regeln täcks således av det nu föreslagna generella nyhetskravet, men bestämmelsen härom löser inte problemet vid kollision med en äldre hemlig ansökan.

Efter förebild av patentlagförslaget förordar utredningen att även möns­ ter, som framgår av en äldre hemlig ansökan om patent eller om varumärkes­ registrering eller om mönsterregistrering, bör utgöra nyhetshinder, om mönstret sedermera i samband med ansökningen här i landet görs tillgäng­ ligt för envar av vederbörande myndighet.

Utredningen framhåller att vissa generella undantag måste göras från nyhetskravet. I anslutning till art. 11 i Pariskonventionen föreslås, att möns­ terrätt skall kunna förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader innan registreringsansökningen gjordes hade blivit allmänt tillgängligt till följd av att sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, före­ visat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.

I detta sammanhang avvisar utredningen på närmare anförda skäl tan­ ken att införa ett allmänt kortvarigt publiceringsskydd (betänkandet s. 117 f).

I överensstämmelse med patentlagförslaget föreslår utredningen vidare, att undantag skall göras även för det fall att mönstret inom samma tid före registreringsansökningen hade blivit allmänt tillgängligt genom att någon gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt uppen­ bart missbrukat vunnen kännedom om mönstret.

Med hänsyn till alt mönsterrätt förvärvas genom registrering anser utred­ ningen, att dagen för ansökan om registrering bör vara avgörande för frå­ gan, om den erforderliga nyheten föreligger eller har gått förlorad. Detta överensstämmer med vad man möter på patentområdet och vad som för närvarande gäller enligt mönsterlagarna i Sverige, Danmark och Norge liksom i flertalet andra länder.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om ett objektivt och prak­ tiskt taget absolut nyhets krav har vunnit allmän anslutning. Sven­ ska patentombudsföreningen framhåller, att det faktum att även rent tek­ niska moment skall beaktas vid bedömningen av ett mönsters helhetsut­ seende gör det nödvändigt att kräva objektiv nyhet vid bedömningen av mönstret.

Svea hovrätt går närmare in på förslaget, att en äldre hemlig ansökan om mönsterregistrering eller om patent vid kollision med en yngre an-

Iiungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

67

sökan om mönsterregistrering skall äga verkan som nyhetshinder oberoende

av om den leder till registrering och under förutsättning bara att den blir

allmänt tillgänglig för allmänheten, innan den avskrivs eller avslås. För­

slaget har här samma innebörd som förslaget till patentlag (2 §). Hov­

rätten erinrar om att kommittéerna för nordiska patent motiverade denna

regel med att överensstämmelse borde uppnås med Europarådets konvention

om förenhetligande av vissa delar av patenträtten samt EEC:s preliminära

utkast till patentkonvention. Europarådets lagkonvention och EEC-förslaget

gäller emellertid inte mönsterrätten. Det föreligger därför enligt hovrättens

mening knappast anledning att i mönsterlagen gå lika långt som i patent­

lagen. Hovrätten förordar, att en äldre hemlig ansökan, som blir allmänt

kand efter det en yngre ansökan om mönsterregistrering har getts in, skall

gälla som nyhetshinder endast om den leder till registrering.

Departementschefen. Utredningens förslag att behålla gällande rätts krav

på objektiv nyhet hos mönstret som en skyddsförutsättning har lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder detta förslag.

I gällande mönsterlagstiftning är nyhetskravet begränsat genom att ny-

hetshindrande material beaktas endast i vissa former. Mönstret skall sålunda

ha tagits in i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller ha återgetts på alster som

hållits till salu offentligt. Utredningens förslag innebär att denna begräns­

ning upphävs och att nyhetskravet blir av praktiskt taget absolut karak­

tär. Allt som är allmänt känt blir sålunda i princip av betydelse för bedöm­

ningen av mönstrets nyhet. Förslaget har också i denna del allmänt god­

tagits vid remissbehandlingen. Principiella synpunkter talar för utred­

ningens förslag. Till förmån för detta kan även åberopas samhällets intresse

av att registrering inte sker för ett mönster som har gjorts tillgängligt för

allmänheten, låt vara att kännedomen ännu faktiskt är begränsad till en

mindre grupp personer. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.

Enligt utredningen förstås med uttrycket »vad som blivit känt» allt som

har blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, ut­

ställande, saluhållande eller på annat sätt. I överensstämmelse med vad som

gäller beträffande uppfinning enligt PatL bör ett mönster anses ha blivit

allmänt tillgängligt, när en större eller obestämd krets av personer har haft

tillfälle att få del av det, varvid undantag dock får göras för fall då de per­

soner det gäller står i ett särskilt förhållande till mönsterskaparen.

Som en nyhet föreslår utredningen, att också i vissa fall av kollision

med äldre ansökningar nyhetshinder skall anses föreligga. Sålunda skall

enligt förslaget mönster som framgår av en inte allmänt tillgänglig ansökan

om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering anses som känt,

förutsatt att mönstret sedermera i samband med nämnda ansökan görs till­

gängligt för envar. Detta förslag har i allmänhet inte föranlett någon erinran

vid remissbehandlingen. I ett yttrande förordas dock att en äldre ansökan

68

skall verlca nyhetshindrande endast om den äldre ansökningen leder till

registrering. Utredningens förslag stämmer emellertid överens med vad som

gäller enligt 2 § PatL och jag finner det önskvärt att patent- och mönster­

rätten får samma innehåll i detta hänseende. Jag biträder därför utred­

ningens förslag.

Utredningen har föreslagit vissa undantag från nyhetskravet. Enligt

förslaget skall således mönsterrätt kunna förvärvas utan hinder av att

mönstret inom sex månader före registreringsansökningen har blivit allmänt

tillgängligt genom att antingen sökanden eller någon från vilken denne här­

leder sin rätt har förevisat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, inter­

nationell utställning eller också att kännedom om mönstret uppenbart miss­

brukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.

Det förra undantaget, som återgår på en bestämmelse i Pariskonventionen,

finns redan i gällande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseen­

den. Förslaget har i denna del inte föranlett erinringar vid remissbehand­

lingen och torde böra godtas.

Det senare undantaget är nytt och motiveras av att mönsterskaparen i viss

omfattning bör vara skyddad mot sådant offentliggörande av mönstret som

sker utan hans vilja. Ett liknande undantag har föreskrivits i 2 § PatL.

Även på denna punkt har förslaget lämnats utan erinran av remissinstan­

serna och det bör enligt min mening godtas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Skillnadskravet

Utredningen. Utredningen erinrar om att ett mönster som är helt identiskt

med ett allmänt tillgängligt mönster till följd av nyhetskravet inte kan be­

redas skydd. I anslutning härtill uppkommer frågan om ett mönster kan

vinna skydd, när det visserligen inte är identiskt med förut tillgängligt

mönster men företer endast så små avvikelser att man kan tala om viss

överensstämmelse. Man står inför frågan om det s. k. skillnadskravet. Denna

fråga har sin motsvarighet när det gäller att bestämma mönsterrättens

skyddsomfång, dvs. hur långt ensamrätten sträcker sig utanför identitets-

fallen.

Enligt utredningen bör som en grundläggande regel gälla, att det är

mönstrets helhetsutseende som skall betraktas och jämföras med vad som

redan har blivit allmänt tillgängligt. Det får alltså i princip inte vara så, att

man bedömer likhet och avvikelser bara i detaljer. I fråga om graden av skill­

nad bör som regel gälla att man skall få ett nytt helhetsintryck av mönster­

varan. Detta kan dock enligt utredningen leda vilse i vissa speciella situa­

tioner. Så t. ex. kan en förändring te sig ringa och därmed ha föga verkan

på helhetsutseendet men trots det utgöra resultatet av ett omfattande form-

givningsarbete och därjämte kräva en avsevärd insats i form av verktygs-

anskaffning och annat för exploatering av produkten. De utseendemässiga

69

förändringar som föreligger i sådana fall kan lätt iakttas av fackmän på om­

rådet. Det finns alltså tillfällen, när det är befogat med skydd mot efter­

bildande även av mönster som till synes skiljer sig bara obetydligt från

andra mönster. Exempel på detta kan hämtas från bestickområdet, där täm­

ligen små förändringar, som normalt kanske inte omedelbart observeras

av allmänheten, skall kunna vara tillräckliga för att uppfylla skillnads-

kravet. I andra fall kan en ringa förändring bli mycket framträdande och

därigenom få stor betydelse för helhetsutseendet utan att det fördenskull

finns anledning att ge skydd åt det förändrade mönstret. Som exempel på

detta nämner utredningen att man förser en eljest neutral yta på ett före­

mål med en stor röd prick, som uppenbarligen kan ge ett nytt helhetsutseen­

de åt varan men som knappast gör det förändrade föremålet mönsterskydds-

värt. Gemensamt för båda dessa ytterlighetsfall är enligt utredningen, att

man har tagit fasta på om någonting som är väsentligt för det skyddsvärda

har inträffat genom förändringen. Detta bör som regel vara fallet, när hel-

hetsutseendet har förändrats så att de mönster det gäller tydligt skiljer sig

från varandra. Så bör emellertid enligt utredningen även i övrigt vara fal­

let, när förändringen är väsentlig. Som skyddsförutsättning bör alltså gälla

— i överensstämmelse med nu gällande rätt — att mönstret väsentligen skil­

jer sig från vad som redan har blivit allmänt tillgängligt. Detta uttryckssätt

omfattar även nyhetskravet, vilket således liksom i gällande rätt inte be­

höver anges särskilt.

Skillnadskravet bör enligt utredningen visserligen ges ett anspråksfullt

innehåll men bör dock inte tillämpas för strängt. Utredningen understryker,

att skillnadskravet inte får uppfattas som ett krav på uppfinningshöjd eller

som ett kvalitetskrav i gängse mening utan endast som ett krav på utseen­

demässig distans eller olikhet av inte ringa betydelse.

Utredningen är inte enhällig i denna del. En ledamot har med instäm­

mande av experten föreslagit att skillnadskravet uttrycks så att mönstret

skall »tydligt» skilja sig från vad som har blivit känt. Ordet »väsentligen»

i majoritetens förslag ger enligt reservanterna uttryck för en alltför sträng

uppfattning i fråga om skillnadskravet. Ordet »tydligt» bör enligt deras

mening ge underlag för en något mildare praxis än den som utredningens

majoritet synes åsyfta. Det klargör dessutom bättre att skyddet är ett rent

ulseendeskydd. Reservanterna har utvecklat sin mening närmare i betän­

kandet (s. 349ff).

Skillnadskravet medför enligt utredningen, att obetydliga skillnader inte

skall erkännas som tillräckliga för att en mönsterrätt skall kunna förvärvas.

Utredningen förutsätter således att vad man brukar kalla för banala

mönster merendels kommer att lämnas utan skydd.

Enligt utredningen ligger det i sakens natur att man måste använda olika

måttstock när man skall bedöma mönsterskillnader inom olika bran­

scher. Inom sådana varuområden som exempelvis textil- och möbelin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dustrierna måsle avvikelserna vara tämligen stora för att erforderlig skill­

nad skall anses föreligga. Utredningen belyser sin mening med flera exempel

på tillämpningen av skillnadskravet (betänkandet s. 124—126).

Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om man vid sidan av

skillnadskravet bör ställa krav på egenart hos ett mönster för att det skall

skyddas. Under hänvisning till att ett sådant krav är främmande på nytto-

mönsterområdet och att skillnadskravet bör kunna fylla samma funktion

ställer sig utredningen emellertid avvisande till denna tanke.

Frågan om en väsentlig skillnad skall anses föreligga i det enskilda fallet

är enligt utredningen uppenbarligen beroende av en subjektiv värdering.

Enligt utredningen bör man här i tveksamma fall hämta ledning från upp­

fattningen hos den sakkunskap som representerar branschen i fråga. Utred­

ningen understryker att de mönsterrättsliga skyddsförutsättningarna inte är

avsedda att tillämpas efter en konstnärlig bedömning. Utredningen bär inte

ansett det nödvändigt att gå in på frågan om att upprätta en särskild s a k-

kunnig nämnd för hithörande frågor men förutsätter att behov härav

kan uppstå i framtiden.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Remissyttrandena. Utredningens bestämning av skillnadskravet har väckt

delade meningar. Till förmån för majoritetens förslag att skillnadskravet

skall anses uppfyllt när ett mönster väsentligen skiljer sig från vad som re­

dan har blivit allmänt tillgängligt uttalar sig bl. a. hovrätten för Västra

Sverige. Hovrätten granskar minoritetens invändningar, att ordet »väsent­

ligen» tyder på att man åsyftar detsamma som genom kravet på uppfinnings-

höjd vid patent och att uttrycket »tydligt» bättre klargör, att mönsterskyddet

är ett utseendeskydd. Det förstnämnda argumentet anser hovrätten knap­

past bärande, särskilt som ett annat uttryckssätt har använts i patentlag­

förslaget. I fråga om den senare invändningen framhåller hovrätten, att

enligt utredningsmajoriteten även andra faktorer än sådana som direkt

hänför sig till varans utseende skall beaktas vid skillnadsprövningen. Enligt

hovrättens mening har majoriteten anfört goda skäl för en friare bedöm­

ning av skillnadsfrågan. Hovrätten erinrar i detta sammanhang om att ter­

men väsentligen eller något liknande uttryck har använts av lagstiftaren i

åtskilliga fall av vitt skiftande natur för att beteckna att mera bagatellartade

förhållanden inte skall medföra en viss rättsföljd. Även Föreningen Sveriges

statsåklagare ansluter sig till majoritetens uppfattning. Den av majoriteten

förordade utformningen av skillnadskravet överensstämmer enligt förening­

en med den formulering som f. n. gäller inom mönsterlagen, och någon för­

ändring av tillämpningen har inte åsyftats. Föreningen anser att det valda

uttryckssättet även på ett lämpligt sätt ger uttryck för tanken att obetydliga

skillnader inte skall erkännas som tillräckliga, för att ett mönsterskydd skall

kunna förvärvas. Som utredningen har framhållit bör mönstrets helhetsut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

71

seende självfallet läggas till grund för ett bedömande av om skillnadskravet

skall anses uppfyllt.

Av de instanser som godtar majoritetens förslag uttalar sig flera för en

sträng tillämpning av skillnadskravet. Hit hör Skånes handelskammare,

handelskammaren i Gefle, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisa­

tion, Sveriges industriförbund, Textilrådet och Svenska industriens patent-

ingenörers förening. Textilrådet uttalar att mönsterskydd inte bör kunna

ges för en textil bindning och inte heller för enfärgade, randiga, rutiga och

diagonalmönstrade alster. Även Sveriges grafiska industriförbund betonar

att skydd inte bör medges för exempelvis enfärgade tapeter, viss typ av s.k.

gauffrering eller för enklare randade eller rutade mönster.

Enligt kommerskollegium ligger majoritetens förslag i och för sig i linje

med kollegiets syn på hithörande frågor men har samtidigt påtagliga nack­

delar. Det innebär nämligen att skyddet kommer att bli tämligen vidsträckt.

Detta beror bl. a. på att straffbart mönsterintrång kommer att föreligga i fall

då någon utnyttjar ett mönster som visserligen skiljer sig från det skyddade

mönstret men utan att skillnaden är väsentlig. Enligt kollegiets uppfattning

är en sådan ordning ägnad att skapa osäkerhet inom näringslivet. Många kom­

mer att avstå från att använda ett mönster av rädsla för att det sedermera

hävdas att han har gjort sig skyldig till intrång i annans mönsterrätt. Också

för vederbörande myndigheter måste det bli vanskligt att bedöma om in­

trång föreligger. Kollegiet hoppas att bedömningen inte blir alltför restriktiv.

Likartade synpunkter framförs av statens pris- och kartellnämnd. Enligt

nämnden gäller det att utestänga sådana mönster från skydd som har en

påfallande likhet med redan tillgängliga mönster eller som är helt hanala

och vilka det från allmän synpunkt inte finns anledning att skydda. Ett för

långt drivet skillnadskrav kan emellertid få skadliga verkningar från kon­

kurrenssynpunkt genom att skyddet för ett registrerat mönster blir alltför

omfattande. Avgörande kommer att bli vilken praxis som utvecklas hos re-

gistreringsmyndigheten. Nämnden anser att denna praxis måste följas noga

och att ändringar i lagtexten bör vidtas senare, om tillämpningen leder till

betänkliga resultat.

Åtskilliga remissinstanser förordar att skillnadskravet, i enlighet med mi­

noritetens förslag, uttrycks med ordet »tydligt». Patent- och registrerings­

verket framhåller, att detta uttryck bättre än ordet »väsentligen» anger att

det är fråga om varans utseende, det visuella. Ordet »väsentligen» har en vi­

dare innebörd. Vid registreringsmyndighetens skillnadsprövning måste av­

görande vikt fästas vid varans utseende, eftersom prövningen annars blir

alltför subtil och kommer att kräva expertis på skilda områden. Det kan

exempelvis göras gällande, att en ändring som inte är tydlig likväl är väsent­

lig, eftersom den innebär en skillnad i förhållande till det ursprungliga

mönstret som är påtaglig för en fackman. Ändringen kan sålunda medföra

att varan kan framställas på ett betydligt enklare sätt och med väsentligt

lägre produktionskostnader. Om ordet »tydligt» väljs bör detta dock — med hänsyn till den internordiska rekommendationen om överenssstämmelse mellan skyddsomfång och skillnadskrav (betänkandet s. 159 f) — ersätta ordet »väsentligen» i både 2 och 5 §§ i lagförslaget. Skulle ordet »väsent­ ligen» ha valts för att möjliggöra likalydande texter i de nordiska mönster­ lagarna eller för att tillgodose starka krav från industrins eller formgivarnas sida, vill verket inte motsätta sig att det står kvar i lagen. Detta får dock inte medföra att skillnadskravet uppfattas annorlunda eller strängare än om ordet »tydligt» hade använts. Sveriges advokatsamfund anser att den fram­ ställning som utredningen har gett i fråga om skillnadskravet lämnar läsa­ ren i ovisshet om hur skillnaden egentligen skall bedömas. Samfundet finner ordet »väsentligen» oklart i detta sammanhang, eftersom det kan råda de­ lade meningar om och bero på olika värderingar vad som är väsentligt. I likhet med minoriteten anser samfundet att ordet »tydligt» ger en bättre uppfattning om vad som åsyftas. Även Stockholms rådhusrätt finner majo­ ritetens uttalanden om skillnadskravet i vissa delar svårförståeliga. Utred­ ningen synes mena, att man vid bedömandet av kravet på »utseendemässig distans» bör ta hänsyn till sådana — endast för en fackman på området lätt iakttagbara — omständigheter som omfattningen av formgivningsarbetet och storleken av insatserna i form av anskaffning av verktyg o. 1. för exploa­ tering av produkten. Att sådana omständigheter skulle kunna vara av be­ tydelse för bedömande av skillnadskravet finner rådhusrätten svårt att godta. Rådhusrätten delar utredningens uppfattning, att skillnadskravet inte får uppfattas som ett kvalitetskrav och att mönsterskyddet bör vara ett rent utseendeskydd. Att sådana omständigheter som de nyss anförda får beaktas innebär, att man tillerkänner omständigheter vid sidan av mönstrets fak­ tiska utseende betydelse vid skillnadsprövningen. För såväl allmänheten som registreringsmyndigheten kan det enligt rådhusrätten medföra stora olägenheter att vid bedömningen av skillnaden mellan olika mönster tvingas göra sådana överväganden som utredningen förutsätter vara erforderliga. Överväganden av denna art kan vara inte bara svåra att göra utan också kostnadskrävande. I stället för uttrycket »väsentligen» bör ordet »tydligt» användas, vilket självklart måste åsyfta vad som kan omedelbart iakttas vid betraktande av ett mönster. Även Svea hovrätt, åklagarmyndigheten i

Göteborg, Svenska patentombudsföreningen, KF, Svenska uppfinnareföre­ ningen och K1F uttalar sig till förmån för minoritetens formulering.

Näringsfrihetsrådet framhåller angelägenheten av att mönsterrätt inte får förvärvas för sådana banala mönster som inte nämnvärt skiljer sig från ett allmänt tillgängligt mönster och som sålunda inte utgör resul­ tatet av någon större insats av upphovsmannen. Från konkurrenssynpunkt synes det vara av vikt att kraven på denna insats ställs tämligen högt, så att inte övriga tillverkares rörelsefrihet hämmas alltför mycket. Samma uppfattning uttalas av bl. a. Svea hovrätt. En åtgärd, som enligt hovrättens

KurigL Maj:ts proposition nr 16S är 1969

73

mening kan i viss mån bidra till att mönsterregistret inte belastas av banala

mönster, är att göra avgiften för mönsterregistrering tämligen hög.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriför­

bund samt Sveriges grossistförbund betonar nödvändigheten av att man vid

tillämpningen av skillnadskravet beaktar speciella förhållanden

inom olika branscher. Skånes handelskammare och handelskam­

maren i Gefle understryker särskilt vikten av att skillnadskravet tillämpas

strängt inom beklädnadsbranschen. Därigenom synes de nackdelar av ett

mönsterskydd som företrädare för denna bransch har befarat kunna mot­

verkas på bästa sätt.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser att inrättandet

av en särskild sakkunnignämnd för bedömning av skillnadskravet

skulle verksamt bidra till att skapa en enhetlig rättstillämpning på detta

område.

Departementschefen. Det tidigare berörda kravet på nyhet medför, att

mönster som helt överensstämmer med ett tidigare känt mönster inte kan

registreras. Enligt utredningens förslag bör dessutom, liksom i gällande

mönsterlag, uppställas ett skillnadskrav som innebär att en viss utseende­

mässig distans eller olikhet av inte helt ringa betydelse måste föreligga mel­

lan det aktuella mönstret och vad som redan är känt. Enligt utredningens

förslag skall mönstret väsentligen skilja sig från vad som är känt.

Två reservanter har föreslagit att skillnadskravet i stället uttrycks så,

att mönsterrätt förvärvas endast för mönster som tydligt skiljer sig från vad

som redan är känt. Härigenom ges enligt reservanterna underlag för en

mindre sträng tillämpning av skillnadskravet än som följer av det av ut­

redningens flertal förordade förslaget.

Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar i denna fråga. Åt­

skilliga remissinstanser har uttalat sig till förmån för minoritetens förslag

och har därvid åberopat bl. a. att ordet »tydligt» ger bättre uttryck för att

skillnadsprövningen hänför sig enbart till mönstrets utseende.

Jag vill till en början betona att mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd.

Skillnadskravet bör inte vara ett kvalitetskrav utan som utredningen har

framhållit ett krav på utseendemässig distans av inte ringa betydelse. För

att skillnadskravet skall vara uppfyllt bör i regel fordras att man får ett nytt

helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emel­

lertid inte bara på rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre föränd­

ringar kan i vissa fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan

kvalitativ skillnad att det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt

kan även en kvantitativt betydande förändring vara så banal att det nya

mönstret inte förtjänar skydd. Detta medför, att ett mönster i vissa fall kan

skilja sig tydligt från vad som tidigare var känt utan att denna skillnad

ändå bedöms vara så väsentlig att mönstret bör få skydd. Redan av detta

3*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

skäl synes uttrycket »väsentligen» vara att föredra. Den viktigaste synpunk­ ten hänför sig emellertid till den praktiska tillämpningen av skillnadskravet. I gällande praxis har tillämpningen tenderat mot allt större generositet. Den nya mönsterlagen bör medföra en betydande ändring härvidlag. Skillnads­ kravet bör, som flera remissinstanser har uttalat, tillämpas strängt. Detta framhålls klarare om man kräver att ett nytt mönster skall skilja sig »vä­ sentligen» från tidigare kända mönster än om man väljer det svagare ordet »tydligt» eller något liknande uttryck.

En viktig följd av den skärpning av skillnadskravet som jag sålunda för­ ordar blir att vad man brukar kalla för banala mönster klart kom­ mer att utestängas från skydd.

Det sagda innebär, att jag inte kan ansluta mig till utredningens uttalan­ de att sådana omständigheter som omfattningen av formgivningsarbetet och av mönsterskaparens insatser i form av verktygsanskaffning och annat för exploatering av produkter skall tillerkännas betydelse vid bedömande av om skillnadskravet är uppfyllt.

Som utredningen och flera remissinstanser har framhållit blir det givetvis nödvändigt att vid tillämpningen av skillnadskravet beakta de speciella för­ hållanden som kan gälla inom olika branscher. Så t. ex. torde det vara skäl att tillämpa skillnadskravet särskilt strängt i fråga om mönster inom textil- och konfektionsindustrierna samt möbelindustrin.

Innan erfarenhet har vunnits av tillämpningen av den nya lagstiftningen anser jag inte skäl föreligga att överväga inrättande av en särskild sak- kunnignämn d för att bedöma hithörande frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Variant registrering

Utredningen. Utredningen anför att skillnadskravet i förening med re­ geln om äldre rätt — dvs. att mönster som framgår av en äldre skydds- ansökan kan konstituera nyhetshinder för en yngre ansökan, även om det offentliggörs först efter det att den senare ansökningen gjordes — medför att en sökande kan drabbas av sin egen äldre ansökan som hinder för en ny ansökan avseende en variant av det mönster som den tidigare ansökningen omfattar. Utredningen har emellertid funnit angeläget att införa någon form av variantregistrering. Därmed avses registrering av en serie möns­ ter vilka har något gemensamt drag, som har varierats i sådan mindre mån att skillnadskravet inte är uppfyllt vid jämförelse mellan de olika möns­ ter som ingår i serien. Särskilt inom textilindustrin torde sådana varianter förekomma, men de kan ha aktualitet också på andra områden. Om mönster­ varianterna söks registrerade samtidigt, bör det enligt utredningen inte föreligga hinder mot att samtliga varianter blir registrerade, även om de sinsemellan inte uppfyller skillnadskravet. Visserligen måste det krävas en ansökan för varje i serien ingående mönster, men det bör inte anses att

75

mönstren genom ansökningarna har blivit allmänt tillgängliga i viss ord­

ning. I och med att mönstren har getts in samtidigt bör de tvärtom behand­

las som om inte något av dem hade blivit känt tidigare än de övriga. Bestäm­

melsen om kollision med äldre rätt som registreringshinder strider inte

häremot. En förutsättning för tillämpning av denna bestämmelse är näm­

ligen att det äldre mönstret skall anses ha blivit känt innan ansökan om re­

gistrering gjordes. Utredningen framhåller ytterligare, att variantregistre­

ring kräver en ansökan för varje mönster, vilket följaktligen skall registreras

för sig.

I ett särskilt yttrande har en ledamot med instämmande av experten

under hänvisning till patentlagförslagets regler om tilläggspatent ifrå­

gasatt ett system med tilläggsmönster. Reservanterna framhåller, att

om man accepterar ett sådant system inom mönsterskyddet, det skulle inne­

bära att en sökande som inte åberopar prioritet från annat land skulle få

möjlighet att begära hemlighållande av den första ansökningen och sedan

under en sexmånadersperiod kunna lämna in ansökningar om tillägsmönster,

varvid lägre skillnadskrav skulle gälla. I varje fall om utredningens stränga

krav på »väsentlig» skillnad behålls bör man enligt reservanterna över­

väga ett system med tilläggsansökningar efter patentlagförslagets modell.

Detta skulle ge formgivarna bättre möjlighet att under tiden närmast efter

det att den första ansökningen har getts in göra tilläggsansökningar på varia­

tioner. Reservanterna nämner att inga årsavgifter utgår för tilläggspatent.

Sådana avgifter skall enligt patentlagförslaget komma i fråga först om hu­

vudpatentet faller och patenthavaren med anledning därav vill omvandla

tilläggspatentet till ett självständigt patent för den återstående skyddstiden

(se nu 41 § andra stycket PatL).

Remissyttrandena. Utredningens förslag om variant registrering

har väckt både positiv och negativ kritik.

EIF anser, att förslaget inte går tillräckligt långt. Enligt föreningen bör

hinder inte möta att söka registrering av flera varianter i en och samma an­

sökan. Föreningen önskar också, att en mönsterhavare skall få söka variant­

registrering efter det att huvudmönstret redan har registrerats.

Sistnämnda önskemål framförs även av hovrätten för Västra Sverige. Den

av utredningen anförda motiveringen för att inte medge efterföljande va­

riantregistrering — att något särskilt skäl inte föreligger alt gynna sökan­

den framför andra som har framställt motsvarande varianter (betänkandet

s. 127) — synes hovrätten svår att acceptera. Enligt hovrättens mening ter

det sig rimligt att ge företräde åt den mönsterskapare som faktiskt har låtit

registrera det näraliggande mönstret och därför åtminstone typiskt sett går

fri från misstanken att ha efterbildat andras idéer vid variantens tillkomst.

Sökandens intresse av variantregistrering kan vara lika stort i fall då be­

hovet härav -— kanske på grund av fabrikationstekniska framsteg eller av

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

liknande anledning — yppar sig först efter det att den tidigare ansökningen har getts in. Hovrätten framhåller, att förslaget till patentlag i en liknande situation tillåter sökanden att komplettera sin ansökan. Enligt 7 § i detta förslag kan han nämligen söka tilläggspatent på uppfinningar som ligger nära hans egen, innan hans ansökan om huvudpatentet har blivit allmänt tillgänglig. Hovrätten nämner också regeln i 24 § VmL, som möjliggör för innehavare av registrerat varumärke att få vissa oväsentliga ändringar i märket införda i registret. Hovrätten hemställer att frågan om variant­ registrering — vilken kan medföra komplikationer även vid tillämpning av 17, 18, 31 och 32 §§ i förslaget — övervägs ytterligare under departements- behandlingen. KF ställer sig mycket tveksamt till förslaget i denna del och anser att det bör ses över grundligt. I varje fall bör en klarläggande regel beträffande ordningen för variantregistrering inflyta i själva lagtexten.

NO och Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget om variantregistre­ ring, som enligt dessa instanser skulle bryta hela systemet. Resultatet av den av utredningen förordade formen av variantregistrering skulle enligt advokatsamfundet bli att det skulle kunna finnas ett flertal självständiga mönsterrätter avseende mönster, som är så lika varandra att det normala skillnadskravet inte är uppfyllt. Detta skulle innebära ett undantag från den av utredningen själv (betänkandet s. 233) angivna regeln att två ensam­ rätter inte kan uppstå till samma eller liknande mönster. Advokatsamfundet framhåller vidare, att intrång i annans mönsterrätt kan begås inte bara genom att visst mönster utnyttjas för varor, som helt överensstämmer med mönstret, utan också genom att mönstret utnyttjas för liknande varor (»varor som icke väsentligen skilja sig från mönstret»), I den av utredningen förordade variantregistreringen skulle de mönster som ingår i en mönster­ serie inte behöva väsentligen skilja sig från varandra inbördes. Vid en så­ dan variantregistrering måste det därför regelmässigt komma att inträffa, att den som gör intrång i ett av dessa mönster samtidigt gör intrång i alla övriga mönster i serien. Samfundet anser att detta inte skulle vara så farligt, om de olika mönsterrätterna hade samma innehavare. Detta behöver emel­ lertid inte vara fallet. Enligt utredningen kräver nämligen den föreslagna formen av variantregistrering en ansökan för varje mönster, och varje mönster skall registreras för sig. Även om sökanden för de i en variantre­ gistrering ingående mönstren måste vara en och samma person (8 § i utred­ ningens förslag till tillämpningskungörelse), är det ingenting som hindrar att denna sökande senare till skilda personer överlåter sin rätt till de olika mönsterrätterna. Den orimliga situationen skulle då kunna uppkomma att en person, som har begått mönsterintrång, för samma gärning skulle kunna bli föremål för en rad åtal och rättegångar med olika kärande som yrkar skadestånd och påföljder enligt 37 § i förslaget. Alla dessa kärande skulle ju var och en i sin rättegång kunna begära »skäligt vederlag för utnyttjande av mönstret». Om den föreslagna variantregistreringen medges, kan man myc­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

77

ket väl tänka sig att en »smart» självständig mönsterskapare följer utred­

ningens förslag och samtidigt i eget namn ger in en mångfald ansökningar

om skydd för mönster som inte sinsemellan väsentligen skiljer sig från

varandra samt därefter — med bevis i sin hand om de olika ansökningarna

— i tur och ordning vänder sig till lämpliga intressenter och förmår dem att

mot ersättning förvärva rätten till ett av mönstren utan vetskap om att kon­

kurrenter tidigare har förvärvat eller senare kan förvärva likartade mönster.

Patent- och registreringsverket tar upp det av en minoritet inom utred­

ningen framförda förslaget om ett system med tilläggsmönster men

finner ett sådant system knappast nödvändigt. Verket framhåller, att före­

skrifterna om hemlighållande av mönsteransökan kan användas som en

viss ersättning för detta förfarande. En sökande som avser att senare an­

söka om skydd för en variant av det i ansökningen upptagna mönstret kan

nämligen begära att hans ansökan hålls hemlig. Han kan därefter inom

sekretessfristen återkomma med nya ansökningar, där han begär skydd för

både det ursprungliga mönstret och dess senare tillkomna variant. Han bör

därvid samtidigt återkalla den först ingivna hemliga ansökningen. Med ett

sådant förfarande undviker han att den först ingivna ansökningen blir ny-

hetshindrande i förhållande till de senare ansökningarna. I praktiken kan

alltså härigenom samma effekt uppnås som med ett system med tilläggs­

mönster.

Departementschefen. Av redogörelsen i det föregående för nyhets- och

skillnadskraven framgår, att en sökandes egen äldre ansökan om mönster­

skydd kan utgöra hinder för en ny ansökan, vilken avser en variant av det

mönster som den tidigare ansökningen omfattar. Detta gäller enligt utred­

ningsförslaget under viss förutsättning även om den äldre ansökningen var

hemlig när den yngre gavs in. Utredningen har emellertid ansett önskvärt

att det erbjuds en möjlighet till variantregistrering, dvs. samtidig

registrering av en serie mönster med något gemensamt drag, som har varie­

rats endast i sådan mindre mån att skillnadskravet inte är uppfyllt i de olika

mönstrens inbördes förhållande. Det förutsätts enligt förslaget att särskild

ansökan ges in för varje variant.

Under remissbehandlingen har förslaget väckt delade meningar. Några

instanser vill utvidga möjligheten till variantregistrering. Andra åter av­

styrker förslaget.

Jag är i princip ense med utredningen om att det föreligger behov av nå­

gon form av variantregistrering. Vid de nordiska departementsöverlägg-

ningarna har det också uppnåtts enighet på den punkten. På mönsterska-

pandets område är emellertid variationsmöjligheterna stora. Ett system med

mycket vittgående möjligheter att få en hel serie mönstervarianter registre­

rade skulle medföra, att en mönsterskapare eller ett företag skulle kunna

genom sin ensamrätt blockera ett mycket stort område till förfång för en

effektiv fri konkurrens. Möligheterna till variantregistrering bör därför hållas inom ganska snäva gränser. Som utredningen har föreslagit bör så­ lunda registrering av varianter medges bara när ansökningarna görs sam­ tidigt. Jag är således inte beredd att förorda ett sådant system med tilläggs- mönster som en minoritet inom utredningen har föreslagit. I överensstäm­ melse med utredningens förslag bör vidare gälla, att särskilda ansökningar skall ges in för var och en av varianterna och att sökanden har att erlägga full ansökningsavgift för vart och ett av mönstren. Också i dessa hänseenden har det rått enighet vid de nordiska departementsförhandlingarna.

Under remissbehandlingen har särskilt understrukits det principiellt be­ tänkliga i att självständiga och var för sig överlåtbara ensamrätter skall kunna beviljas för mönster som sinsemellan inte företer sådana variationer att det grundläggande skillnadskravet är uppfyllt. Advokatsamfundet har med rätta påtalat konsekvenserna i fråga om möjligheterna av ett flertal rättegångar om mönsterintrång med skilda kärande i anledning av en och samma intrångshandling.

En möjlighet att komma till rätta med dessa olägenheter kunde vara att föreskriva förbud mot separata överlåtelser av variantregistrerade mönster. Effekten av ett sådant överlåtelseförbud —- som sannolikt skulle komma att leda till åtskilliga tvister — torde emellertid i praktiken kunna uppnås med betydligt enklare medel och utan att man gör några ingripanden i mönster- havarens rätt att fritt förfoga över sin ensamrätt. Vid departementsöver- läggningarna har principiell enighet uppnåtts om följande lösning. När en sökande samtidigt begär registrering av flera mönster, som sinsemellan ut­ gör varianter på ett och samma tema och som inte i förhållandena inbördes uppfyller skillnadskravet, skall registreringsmyndigheten i mönsterregistret och på registreringsbeviset för vart och ett av mönstren särskilt anmärka, att registrering samtidigt har sökts eller beviljats för ett antal varianter av mönstret samt därvid ange registreringsnumren för dessa ansökningar eller registreringar. Härigenom får utomstående sin uppmärksamhet riktad på förhållandet, och de olägenheter som är förbundna med att varianterna har registrerats som självständiga och därmed var för sig överlåtbara möns­ ter torde i det närmaste helt elimineras. Föreskrifter om vad registrerings­ myndigheten har att iaktta i berörda hänseende är avsedda att tas in i till- lämpningskungörelsen till den nya lagen.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om att möjligheterna till variantregistrering kommer till uttryck i lagtexten. Frågan har disku­ terats under de nordiska departementsförhandlingarna. Härvid har de dele­ gerade särskilt beaktat det numera i patentlagarna genomförda förslaget om en s. k. dagregel i fråga om nyhetskravet. Denna innebär att endast vad som har blivit känt före den dag då registreringsansökningen görs skall an­ ses utgöra nyhetshinder. Man har alltså frångått de ursprungliga patentlag­ förslagen, enligt vilka allt som har blivit känt innan patentansökningen görs

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

79

-— alltså även samma dag •— skall anses utgöra nyhetshinder. Mot bakgrund

av den nya ståndpunkten har de delegerade enats om att en motsvarande

reglering bör ske i mönsterlagarna. Härigenom skulle tydligt markeras, att

registreringsansökningar som sker samma dag aldrig kan utgöra nyhets­

hinder i förhållande till varandra. Därav följer också utan vidare möjlighet

till variantregistrering, under förutsättning att ansökan om registrering av

samtliga varianter sker samma dag. Jag biträder de delegerades förslag och

anser det inte nödvändigt att föreslå några ytterligare lagbestämmelser om

variantregistrering.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att den s. k. dagregeln möjliggör

inte bara variantregistrering utan också s. k. dubbelregistrering av identiska

eller likartade mönster. Om olika mönsterskapare oberoende av varandra

har skapat mönster som inte väsentligen skiljer sig från varandra, kan vis­

serligen i princip bara den få skydd som först ger in sin ansökan. Skulle det

emellertid hända att båda ansökningarna ges in samma dag, kommer på

grund av dagregeln ingendera av dem att utgöra nyhetshinder för den andra,

och två olika registreringar måste alltså meddelas för identiska eller likarta­

de mönster. Risken för sådant sammanträffande är uppenbarligen myc­

ket ringa. Skulle mot förmodan dubbelansökan och dubbelregistrering någon

gång äga rum, kommer emellertid detta förhållande att anmärkas i registret

på samma sätt som vid variantregistrering. Härigenom får sökandena och

eventuella förvärvare av mönstren kännedom om förhållandet och risken

för rättsliga komplikationer minskar betydligt. Även när det gäller dubbel­

registrering kommer alltså eventuella olägenheter att väsentligen elimineras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Registreringsförfarandet

Utredningen. Registrering av mönster bör enligt utredningen som hittills

äga rum hos patent- och registreringsverket som central registrering s-

myndighet för hela landet.

Det största intresset i detta sammanhang tilldrar sig enligt utredningen

frågan, om registreringsmyndigheten skall företa nyhetsgranskning eller

inte. Utredningen sammanfattar därefter de skäl som kan anföras för ett

förprövningssystem, enligt vilket registreringsmyndigheten utför

nyhetsgranskning av ingivna ansökningar, resp. ett anmälnings-

system, som innebär att registreringsansökningarna underkastas bara

en formell granskning och därefter omedelbart kan registreras. Efter att ha

övervägt för- och nackdelar med de båda systemen förordar utredningen, att

nu gällande förprövningssystem behålls. I anslutning därtill föreslår utred­

ningen, att varje mönsterregistrering skall föregås av publicering av mönst­

ret i en periodisk tidskrift.

Registreringsmyndighetens granskning omfattar f.n. registrerade

mönster, sådana ansökningar som inte har lett till registrering samt tidigare ingivna ansökningar som är under behandling (s. k. kollisionsgranskning). Vidare granskas undantagsvis de senaste årens nummer av några tidskrifter samt vissa hos myndigheten förvarade kataloger, broschyrer och liknande. Av utredningens redogörelse för vad som gäller utomlands framgår, att både Danmark och Norge till skillnad från Sverige har ett anmälningssystem.

Utredningen framhåller, att en fullständig nyhetsgranskning inte är prak­ tiskt möjlig att utföra. Under utredningens gång har det befunnits angeläget att frågan om granskningens omfattning blir löst i nordisk enighet. Som minimikrav i fråga om granskningen skall enligt den kompromiss som de nordiska kommittéerna har kommit fram till gälla, att de giltiga mönster­ registreringarna i det egna landets register granskas. Inget av länderna skall emellertid behöva binda sig för att utföra nyhetsgranskning ex officio en­ dast i det egna mönsterregistret. Vid de nordiska överläggningarna har vi­ dare uttalats sympati för tanken att granskning skall ske också av registre­ ringar som har utlöpt under de senaste fem åren före granskningsåret. För Sveriges del rekommenderar emellertid mönsterskyddsutredningen att granskningsmaterialet tills vidare skall omfatta alla mönsterregistreringar i Sverige samt kungjorda mönsterregistreringsansökningar i Danmark, Fin­ land och Norge. Därjämte bör enligt utredningen granskning ske av här i landet inneliggande ansökningar om mönsterregistrering.

Förprövningssystemet innebär att registreringsmyndighetens granskning sker ex officio. Fråga uppkommer då om myndigheten vid den begränsade förprövning som utredningen föreslagit har rätt och skyldighet att beakta även sådant nyhetshindrande material vid sidan om det fastställda gransk­ ningsmaterialet som myndigheten har sig bekant. Mellan de nordiska möns­ terkommittéerna har meningarna varit delade i frågan. För Sveriges del hävdar mönsterskyddsutredningen, att den föreslagna regleringen av gransk­ ningens omfattning talar för att granskningsresultatet inte får bli beroende av sådana tillfälligheter som kan hänföras till granskarens personliga kun­ skaper och ambition. Fn motsatt lösning skulle lätt kunna leda till en inte avsedd utvidgning av granskningsmaterialet.

De nordiska kommittéerna har varit ense om att nyhetsgranskningens om­ fattning inte skall i detalj anges direkt i lagen utan att denna fråga bör regleras i administrativ ordning, dvs. för Sveriges del genom bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar. I enlighet härmed föreslår mönsterskyddsutred­ ningen att i lagen tas in endast en bestämmelse om att vid prövning av re- gistreringsansökan frågan huruvida förutsättningarna för mönsterregistre­ ring är för handen skall undersökas i den utsträckning som Kungl. Maj:t förordnar.

Utredningen föreslår vidare, att ett på nu angivet sätt begränsat förpröv- ningssystem kompletteras med ett kungörelse- och invändnings- förf arande. Enligt förslaget skall ansökningen kungöras och mönstret

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

81

publiceras med tillkännagivande att invändning mot ansökningen skall

göras skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kun­

görelsedagen.

Utredningen förutsätter att det internationella klassificeringssy­

stem som är under utarbetande inom BIRPI skall komma till använd­

ning i de nordiska länderna, dock endast som hjälpmedel för administrationen

och för allmänheten men utan att klassificeringen skall ha någon materiell

betydelse.

I syfte att ytterligare förstärka den nyhetsgranskning som skall utföras

föreslår utredningen vidare, att varje sökande skall under straffansvar läm­

na en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt.

Därigenom kan man enligt utredningen i någon mån motverka, att den som

har tillägnat sig ett allmänt tillgängligt mönster, t. ex. på en utländsk mässa,

söker registrering av mönstret.

Utredningen avvisar tanken på någon form av hemlig registrering. Där­

emot föreligger det enligt utredningen goda skäl för att sökanden på ansök-

ningsstadiet skall få åtnjuta sekretess under viss begränsad tid för

att kunna förbereda sin tillverkning och marknadsföring av mönstervaran,

innan mönstret i ansökningsärendet görs tillgängligt för allmänheten. Utred­

ningen har dock varit tveksam huruvida det finns tillräcklig anledning att

på detta sätt frångå offentlighetsprincipen. Men denna kan kringgås genom

att sökanden utnyttjar reglerna om konventionsprioritet. Det kan enligt ut­

redningen gå till så, att en sökande gör sin första ansökan i ett land där

sekretess tillämpas i förvaltningsförfarandet (t. ex. i Danmark) och inom

sex månader därefter gör en motsvarande ansökan här i landet under åbe­

ropande av prioritet från dagen för ansökningen i utlandet. Härigenom kan

han få åtnjuta sekretess under sex månader utan att gå miste om företrädes­

rätt från den första ansökningsdagen. Enligt utredningens mening saknas

anledning att premiera ansökningar i utlandet framför nationella ansökning­

ar i förevarande hänseende. Utredningen anser sig därför kunna förorda viss

tids sekretess och föreslår sålunda, att det på sökandens begäran skall anstå

med offentliggörandet av ansökningen till dess att den av sökanden begärda

respittiden har gått till ända, dock längst sex månader från den dag då an­

sökningen gjordes eller, om prioritet har yrkats, den dag från vilken prio­

ritet har begärts. Genom den sistnämnda begränsningen av tiden åstad­

kommer man överensstämmelse med prioritetstiden samtidigt som man

utesluter att prioritetstiden och tiden för anstånd med kungörandet läggs

samman. Om prioritetstiden har utnyttjats till fullo, kan man således enligt

förslaget inte få uppskov med offentliggörandet.

De nordiska kommittéerna har diskuterat frågan, om det på mönsterom­

rådet bör införas någon motsvarighet till de s. k. nordiska patentansök­

ningarna, dvs. en ordning som innebär att en skyddsansökan kan ges in till

registreringsmyndigheten i ett nordiskt land och där beviljas med giltighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

i två eller flera av de övriga nordiska länderna (3 kap. i de nordiska patent­

lagarna). Kommittéerna har dock inte funnit att en sådan ordning erbjuder

tillräckliga fördelar för vare sig registreringsmyndigheterna eller sökandena

och har därför avstått från att lägga fram något förslag om nordisk gemen­

skap i fråga om registreringsförfarandet.

Utredningen har gjort en prognos angående det väntade an­

talet ansökningar om mönsterregistrering efter den nya lagens ikraft­

trädande. Enligt utredningens beräkningar kan antalet årliga registrerings-

ansökningar i Sverige enligt den nya lagen väntas uppgå till 3 000 å 4 000.

Skulle systemet med nyttomönster visa sig vara mer attraktivt än vad ut­

redningen har räknat med, kan siffran enligt utredningen komma att öka.

Beträffande registreringsmyndighetens organisation fö­

reslår utredningen, som jag tidigare har nämnt, att registreringsverksam-

heten som hittills skall skötas av patent- och registreringsverket. Den arbets­

enhet som skall handlägga ansökningarna om mönsterregistrering bör en­

ligt utredningen bilda en särskild sektion inom verkets varumärkesbyrå,

vilken sedan gammalt handlägger mönsterärenden.

Utredningen redogör därefter närmare för den organisation inom registre-

ringsmyndigheten som kan bli behövlig för handläggning av ärenden om

mönsterregistrering (betänkandet s. 146 f).

Utredningen har inte kunnat göra någon uppskattning av det antal möns­

terärenden som kan väntas komma under patent- och registreringsverkets

besvärsavdelnings prövning efter besvär. Utredningen lägger därför inte fram

något förslag om förstärkning av besvärsavdelningen. En viss förstärkning

får man emellertid enligt utredningen räkna med.

I fråga om kostnaderna för den nya organisationen och för registrerings­

förfarandet har utredningen utgått från att ansöknings- och tilläggsavgifter

samt övriga avgifter skall vara så avpassade, att organisationen och för­

farandet kan bekostas med dessa liksom fallet är när det gäller patent, varu­

märken och aktiebolag.

Remissyttrandena. Frågan om nyhetsgranskningen har väckt

delade meningar under remissbehandlingen.

Ett sådant begränsat förprövningssystem som utredningen har före­

slagit finner patent- och registreringsverket vara väl avvägt. Samma upp­

fattning uttalar SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt

Sveriges industriförbund. För att en mönsterhavare skall kunna investera i

exploatering av ett mönster behöver han enligt dessa organisationer så starka

garantier som möjligt för att mönstret verkligen är nytt, att han med rim­

lig grad av säkerhet kan räkna med att ensamrätten till mönstret skall stå

sig. Ett förprövningssystem är därför av största betydelse. Föreningen Sven­

ska industridesigner och Svenska industriens patentingenjörers förening

betonar värdet av den trygghet som förprövningen ger. Även Svenska upp­

83

finnar ef öreningen tillstyrker utredningens förslag och framhåller att följ­

den av ett anmälningssystem skulle bli att utredningsarbetet vältras över på

den skyddssökande allmänheten och att det då skulle bli den ekonomiskt

starkare som i de flesta fall får ett oberättigat övertag. Svea hovrätt an­

sluter sig likaledes till utredningens förslag. Hovrätten uttalar att den kom­

promisslösning som utredningen har föreslagit medför den nackdelen att

registret kommer att belastas av ett måhända betydande antal registre­

ringar, som i själva verket inte avser nya mönster. Eftersom det uppen­

barligen inte är möjligt för registreringsmyndigheten att utföra en full­

ständig nyhetsgranskning torde emellertid någon bättre ordning svår­

ligen kunna åstadkommas. Hovrätten framhåller i detta sammanhang be­

tydelsen av att tillverkarna i möjligaste mån bereds tillfälle att på ett snabbt

och enkelt sätt få kännedom om huruvida registrering har meddelats på

mönster liknande det som vederbörande själv ämnar tillverka. Det synes

därför hovrätten angeläget att ett lättfattligt klassificeringssystem för re­

gistrerade mönster upprättas. Hovrätten finner det även vara en fördel, om

en publikation med jämna mellanrum ges ut, så att tillverkarna fortlöpande

kan få kännedom om sökta och beviljade mönsterregistreringar. KF, Skånes

handelskammare, handelskammaren i Gefle, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län samt EIF delar också utredningens uppfattning att

registreringsförfarandet bör baseras på ett förprövningssystem.

Stockholms handelskammare ställer sig däremot avvisande till utred­

ningens förslag. Handelskammaren anser att granskningen blir av för­

hållandevis ringa värde med hänsyn bl. a. till att den inte kommer att om­

fatta utomnordiska mönster. Granskningen kommer dock med all säkerhet

att bli mycket tidsödande och kostnadskrävande. I ett flertal europeiska

industriländer har anmälningssystemet ansetts tillräckligt för mönsterrät­

tens behov. Handelskammaren förordar, att detta system införs även i Sve­

rige, gärna kompletterat med bestämmelser om sådan nyhetsförsäkran som

utredningen har föreslagit. Liknande synpunkter framförs av Kommers-

kollegium. Även försvarets civilförvaltning, Svensk industriförening och

Sveriges juristförbund uttalar sig till förmån för ett anmälningssystem. En­

ligt de båda sistnämnda instanserna står nyttan av det föreslagna systemet

inte i rimlig proportion till de insatser av både personell och ekonomisk art

som erfordras för att handläggningen av registreringsansökningarna skall

kunna ske på ett acceptabelt sätt.

Statskontoret ifrågasätter om kostnaderna för den begränsade nyhetspröv­

ningen är motiverade. Registreringsmyndighetens nyhetsgranskning synes

enligt statskontoret närmast få betydelse genom att kungörelse av ansök­

ningar som avser redan registrerade mönster kan undvikas. Om varje sö­

kande åläggs att under straffansvar lämna en försäkran om att mönstret,

såvitt han har sig bekant, är nytt, torde dock antalet sådana ansökningar

inte bli stort. Enligt statskontorets uppfattning bör ett invändningsförfaran-

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

de ensamt kunna på ett tillfredsställande sätt förhindra registrering av re­ dan kända mönster.

Utredningens förslag att granskningen skall omfatta mönsterregistrering­ ar i Sverige, kungjorda registreringsansökningar i Danmark, Finland och Norge samt alla inneliggande ansökningar i Sverige godtas av EIF. Skånes handelskammare vill att förprövningen skall omfatta också publikationer innehållande mönster som har tagits in i andra länders register. Svea hovrätt anser att de skäl som utredningen har anfört för att granskningen bör omfatta mönsterregistret kan åberopas till stöd för en granskning även av patentregistret till utrönande av om det mönster för vilket registrering söks ingår i något beviljat patent. Åtminstone torde detta vara fallet om på sätt hovrätten förordar nyhetshinder för ett mönster regelmässigt skall anses föreligga så snart mönstret faller inom skyddsområdet för ett patent.

Svenska patentombudsföreningen uttalar sig till förmån för att förpröv­ ningen skall omfatta också ansökningar om registrering av varumärken samt registrerade varumärken.

Några instanser förordar en mera begränsad förprövning. Patent- och re­ gistreringsverket föreslår att granskningen begränsas till att avse endast i Sverige inneliggande ansökningar och här giltiga registreringar. Därigenom torde enligt verket det svenska granskningsmaterialet vid fullt genomfört system komma att uppgå till c:a 20—25 000 enheter, vilket förefaller vara ett från arbetssynpunkt rimligt underlag. Ämbetsverket anför i denna del vidare.

Med det av utredningen antagna antalet årliga ansökningar i Sverige om 3—4 000 och ett antaget lika stort antal årligen kungjorda ansökningar i övriga Norden skulle granskningsmaterialet relativt snart bli av betydande storlek och vid fullt genomfört system antagligen få en omfattning av c:a 75—100 000 enheter. Detta skulle åsamka verket ett stort administrativt ar­ bete (jämför varumärkesbyråns granskningsmaterial om c:a 60 000 en­ heter). Patentverket anser att denna omfattning hos granskningsmaterialet inte har så stora fördelar att de uppväger nackdelarna. En nyhetsgranskning mot de nordiska ländernas material torde inte ge något mera tillförlitligt re­ sultat. Nyhetshinder torde snarare påträffas hos de stora industriländerna, främst Tyskland, England och USA. Utredningen har dock helt naturligt tagit avstånd från en granskning mot dessa länders material. En större och mera naturlig begränsning av granskningsmaterialet än den av utredningen föreslagna kan man åstadkomma genom att endast föreskriva granskning av typen intrångsgranskning (infringement search) dvs. en granskning enbart mot det egna landets inneliggande ansökningar och giltiga registreringar. Den föreslagna nyhetsförsäkringen kan också anses utgöra en ersättning för nyhetsgranskning mot mönsterregistreringar i Sverige, som upphört att gälla, och mot utländska mönster. Härvid kan pekas på utvecklingen i USA där nyhetsgranskningen föreslås helt ersatt av sökandens edliga förklaring om mönstrets originalitet. Av betänkandet framgår f. ö. att man inom övriga nordiska länder varit skeptiskt inställd till en så omfattande granskning som den från svenskt håll föreslagna och närmast avsett att begränsa sig till det egna landets inneliggande ansökningar och giltiga registreringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

85

Samma begränsning av granskningsmaterialet förordas av KF och Sven­

ska industriens patentingenjörers förening.

Sveriges advokatsamfund delar inte utredningens uppfattning, att gransk-

ningsmyndigheten inte skulle få beakta även sådant nyhetshindrande ma­

terial som myndigheten har sig bekant men som ligger vid sidan om det

fastställda granskningsmaterialet. Eftersom det för registrering av mönster

fordras objektiv nyhet, är det enligt samfundet stötande att en offentlig myn­

dighet skall medverka till registrering av ett mönster, trots att den vet att

registreringen rätteligen inte bör beviljas. Därigenom vilseleds sökanden och

eventuella förvärvare av den registrerade mönsterrätten. Härtill kommer

att myndigheten skulle medverka till uppkomsten av annars onödiga rätte­

gångar. Enligt advokatsamfundets mening måste det vara en tjänsteplikt för

registreringsmyndigheten att ta hänsyn till allt vad den vet som kan inverka

på bedömandet av om registrering lagligen bör beviljas.

Utredningens förslag, att förprövningssystemet kompletteras med ett

kungörelse- och invändningsförfarande har inte föranlett

några erinringar under remissbehandlingen. Detsamma gäller utredningens

förslag att man vid klassificering av mönster skall utnyttja före­

liggande internationella klassificeringssystem.

KF, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges in­

dustriförbund har inget att erinra mot förslaget, att sökanden under straff­

ansvar skall lämna en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig be­

kant, är nytt. Dessa instanser anser emellertid att en sådan försäkran skall

kunna avges även av mönsterskaparen, eftersom denne ofta kan bedöma frå­

gan bättre. KF framhåller, att när sökanden och mönsterskaparen inte är

samma person, detta i praktiken torde komma att ordnas så, att mönster­

skaparen i överlåtelsehandlingen till sökanden avger den föreskrivna nyhets-

försäkran. I och med att denna handling ges in till registreringsmyndigheten

har sökanden dels styrkt sin rätt till mönstret och dels förebragt nyhetsför­

säkran av mönsterskaparen. En sådan utökning av skyldigheten att avge

nyhetsförsäkran skulle alltså inte bli särskilt betungande. Även Skånes han­

delskammare, handelskammaren i Gefle och Svenska industriens patent-

ingenjörers förening anser att försäkran bör avges av den som har frambragt

mönstret.

Svea hovrätt ställer sig tveksam till förslaget i denna del. Förslaget inne­

bär enligt hovrätten att sökanden, om han uppsåtligen eller av grov vårds­

löshet lämnar oriktiga uppgifter, kan straffas enligt 15 kap. 10 § brotts­

balken. Redan den objektiva avgränsningen av vad som skall anses känt i

mönsterlagens mening kan vara vansklig. Ännu större svårigheter måste

uppkomma, när det gäller att styrka uppsåt eller grov oaktsamhet. Hov­

rätten befarar att åtal för osann eller vårdslös försäkran mycket ofta kan

komma att ogillas därför att det subjektiva rekvisitet inte kan styrkas. Den

föreslagna bestämmelsen kan visserligen ändå ha en funktion att fylla genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

att den kan ge den som tänker söka mönsterregistrering viss anledning till återhållsamhet. Det förefaller emellertid hovrätten tveksamt, om behovet av bestämmelsen är så stort att denna bör tas in i mönsterlagen trots svårighe­ terna att styrka brottsligt förfarande. Även överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt betonar dessa svårigheter. är likaledes tveksam beträffan­ de värdet av den föreslagna regeln. RÅ berör frågan, om skyldigheten att lämna försäkran medför en straffsanktionerad skyldighet för sökanden att före undertecknandet företa en granskning för att söka utröna, om hans mönster innebär en nyhet. Enligt RÅ föreligger ingen sådan undersöknings­ plikt. Den som utan att göra sig närmare underrättad felaktigt tror, att hans mönster inte har blivit känt på sätt som hindrar förvärv av mönsterrätt, lämnar inte någon objektivt osann uppgift, när han försäkrar att det angiv­ na nyhetshindret honom veterligen inte föreligger. Med hänsyn till den sålunda begränsade räckvidden av straffbestämmelsen och i betraktande av de tolkningssvårigheter som kan uppkomma kan det enligt RÅ ifrågasättas, om tillräckliga skäl föreligger att införa regeln. RÅ anmärker, att redan risken för att i onödan behöva betala ansökningsavgift och andra kostnader för en ansökan om registrering av ett mönster, som visar sig inte fylla ny­ hetskravet, får antas verka avhållande för den som vet, att nyhetshinder föreligger, och ha den effekten på den tveksamme att han undersöker om nyhetskravet är uppfyllt. Med hänsyn till att förslaget i denna del har till­ kommit i samförstånd med de övriga nordiska mönsterkommittéerna vill emellertid RÅ inte motsätta sig en bestämmelse i ämnet. Överåklagaren i

Göteborgs åklagardistrikt delar uppfattningen att undersökningsplikt inte kan åläggas sökanden och anser att effektiviteten av straffhotet därför inte bör övervärderas.

Svenska patentombudsföreningen anser inte att det föreligger något behov av en försäkran och framhåller att rimlig säkerhet torde kunna nås genom vindikationsreglerna i 17 och 18 §§ i förslaget, genom uppbudsförfarandet enligt 19 §, genom registreringshindren i 4 § och genom regeln om föranvän- darrätt i 6 §. Det väsentliga är enligt föreningen att en sökande hindras från att orättmätigt tillskansa sig ett mönster som han har påträffat vid en ut­ ländsk mässa. Detta kan enligt föreningen åstadkommas med de nu angivna lagreglerna.

Förslaget om införande av viss tidsbegränsad sekretess i mönster- registreringsärenden anser handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ytterst värdefullt. EIF finner att den föreslagna sekretessregeln är för­ delaktig och ger ett rimligt skydd för förberedande av tillverkning. Även

Svenska patentombudsf öreningen förklarar sig godta förslaget. Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund biträder förslaget i princip men anser att den föreslagna sekretesstiden är för kort.

Svea hovrätt är tveksam inför förslaget i denna del. Enligt hovrätten är skälen för sekretess under ansökningstiden betydligt starkare i patentären­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

87

den än i mönsterärenden. Om patent inte kan erhållas på en uppfinning,

måste det för uppfinnaren vara ett berättigat intresse att kunna vidareut­

veckla uppfinningen utan att konkurrenter kan begagna sig av de redan

vunna resultaten. Likartade situationer torde enligt hovrätten knappast före­

komma i fråga om mönster. Därtill kommer att den som önskar sätta i gång

tillverkning av en mönstervara kan ha ett betydande intresse av att så snart

som möjligt få reda på om mönstret faller inom skyddsområdet för något

annat mönster för vilket registrering har sökts. Hovrätten anmärker vidare,

att en sökande av mönsterregistrering enligt 36 § i förslaget kan i motsats

till vad som gäller nu — få ersättning för olovligt nyttjande redan under an­

sökningstiden. Med hänsyn till dessa förhållanden ifrågasätter hovrätten

behovet av sekretesskydd för ansökningar om mönsterregistrering. Enligt

hovrätten kan emellertid närgångna efterbildningar förekomma, som trots

det föreslagna lagskyddet under ansökningstiden medför svårigheter för den

som inte vill sätta i gång tillverkning och marknadsföring av en mönstervara

omedelbart efter det att ansökningen om mönsterregistrering har gjorts. Och

enligt utredningen har man från industrihåll uttryckt önskemål om sekre­

tesskydd för mönster under ansökningstiden. Skälet att offentlighetsprin­

cipen kan kringgås genom utnyttjande av konventionsprioritet talar enligt

hovrätten också för att sekretesskydd införs i den svenska mönsterlagen.

Hovrätten vill därför inte motsätta sig förslaget i denna del.

Förslaget avstyrks av offentlighetskommittén. Denna menar, att olägen­

heterna med hemlighållande inte blivit tillräckligt belysta i betänkandet.

Kommittén anför vidare. Det är väl förståeligt om den som själv ger in en

ansökan kan ha vissa önskemål om sekretess för sin ansökan. Men man

måste också beakta de olägenheter som uppkommer för samtliga sökande av

mönsterskydd och andra företagare genom att det över huvud taget existerar

hemliga ansökningar och den försvagning av hela institutet som detta vållar.

Tanken är att man skall ekonomiskt underlätta mönsterskapande och un­

danröja de risker som ligger i att den som lägger ner stora kostnader och

mycket arbete på ett nytt mönster ser sig förbigången genom att konkurren­

ter utan större omgång kan kopiera hans mönster. Men detta lagens huvud­

syfte motverkas genom att han inte med säkerhet kan veta, om det finns

någon hemlig ansökan om mönsterskydd som har prioritet framför hans

egen. En särskild aspekt på detta förhållande är att han under ärendets

handläggning inte i full utsträckning har tillgång till den ansökan som an­

ses utgöra hinder för bifall till hans egen. En rätt att få insyn i handlingar­

na, så länge dessa är hemliga hos registreringsmyndigheten, får han först då

den tidigare ansökningen åberopas gentemot honom av sökanden (39 § första

stycket). Kommittén framhåller vidare att en sekretessregel i hög grad skulle

komplicera lagstiftningen, tynga administrationen av mönsterskyddsären-

dena och inbjuda till prioritetstvister. Olägenheterna förstärks, om man

som utredningen föreslår i nyhetshänseende jämställer äldre ansökan om

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år W69

patent eller varumärkesregistrering med äldre ansökan om mönsterregistre- ring.

Också när det gäller utformningen av utredningsförslaget i systema­ tiskt hänseende och i fråga om sekretesskyddets förutsättningar och om­ fattning framför offentlighetskommittén principiella erinringar. Förslaget innebär, att sekretessfrågan behandlas i mönsterlagen och att det i sekretess­ lagen bara görs en hänvisning till de detaljerade föreskrifterna i mönster­ lagen. Detta sätt att lösa frågan är enligt offentlighetskommittén inte riktigt. Principen för sekretesslagstiftningen är att undantag från offentlighetsprin­ cipen skall tas upp i särskild lag, dvs. sekretesslagen, och vara noga angivna där. Att de nuvarande bestämmelserna om sekretess för patentansöknings­ handlingar i viss mån bryter sig ut ur systemet sammanhänger med att publiceringen av ansökningshandlingar ingår som ett centralt led i behand­ lingen av patentansökningsärenden. Det har därför tett sig praktiskt att ge sekretessregeln i 23 § sekretesslagen en större räckvidd än som har varit sakligt nödvändigt och att låta publiceringsförfarandet bilda undantag från sekretessbestämmelserna. Lösningen kan också försvaras med att sekretess för patenthandlingar kan vara av stor betydelse. När det gäller mönster är emellertid avsikten att handlingarna i överensstämmelse med grundlagens huvudprincip i stort sett skall vara offentliga och att sådana handlingar skall kunna hållas hemliga bara under begränsade förutsättningar. Det saknas då skäl att behandla frågan på annat sätt än grundlagen föreskriver, näm­ ligen att inskränkningarna i offenligheten skall vara noga angivna i sekre­ tesslagen. För att ansökningshandlingar skall hemlighållas fordras enligt ut­ redningens förslag, att sökanden begär anstånd med kungörande. Denna kon­ struktion kan enligt offentlighetskommittén vålla missförstånd. Kommittén förordar att sekretessen blir beroende av att sökanden begär hemlighållande. — Enligt förslaget skall vidare sekretessen omfatta alla handlingarna i ärendet. Vad utredningen har anfört till stöd för sekretess motiverar enligt offentlighetskommittén inte att andra handlingar hålls hemliga än de som visar mönstret. Därmed avses då inte bara bild utan även t. ex. en beskriv­ ning, med vars hjälp mönstret kan rekonstrueras. Kommittén förordar i en­ lighet med dessa synpunkter en sekretessbestämmelse av innebörd, att om sö­ kanden i ärende om registrering av mönster har begärt att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte får utan hans samtycke lämnas ut till annan i vidare mån än som följer av mönsterlagen. Från mönster­ skyddssynpunkt torde enligt kommittén inte erfordras annat än en bestäm­ melse om att när ansökningen har kungjorts handlingarna i ärendet skall hållas tillgängliga för envar. — Innan erfarenhet har vunnits av lagens till- lämpning kan det enligt kommittén inte antas vara behövligt att också, på samma sätt som i PatL, införa en särskild maximering av sekretesstiden för att förhindra att denna utsträcks till följd av att ärendenas handläggning drar ut på tiden. Enligt kommitténs mening är det å andra sidan inte till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

89

fredsställande att handlingar till avskrivna och avslagna ansökningar skall

kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Praktiskt sett måste sekretessbehovet

upphöra så småningom. Kommittén hänvisar till de överväganden inom kom­

mittén som numera har föranlett kommittén att i sitt betänkande »Offent­

lighet och sekretess» (SOU 1966:60) föreslå en tidsgräns av tio år för sekre­

tess i ärende om patent eller annat sådant rättsskydd. Sedan denna tid har

löpt ut, skulle enligt kommittén även avskrivna och avslagna ansökningar i

regel bli offentliga. En bestämmelse av angivet innehåll bör enligt kommittén

redan nu införas som ett tredje stycke i 23 § sekretesslagen och alltså få till-

lämpning även på patenthandlingar. Undantag kan möjligen böra göras för

företags- eller yrkeshemligheter.

Försvarets civilförvaltning berör frågan om behovet av militär sekre­

tess. Om utredningens förslag upphöjs till lag, kan det enligt ämbets­

verkets mening bli behövligt att sekretessbelägga mönster för alster av en

uppfinning, som skall hållas hemlig med hänsyn till rikets försvar. Saknas

sådan föreskrift, kan svårigheter uppstå att hemlighålla en uppfinning som

inte får offentliggöras. Ämbetsverket anser att frågan bör utredas särskilt,

om mönsterrätten skall gälla även krigsmateriel.

Patent- och registreringsverket tvivlar på riktigheten av utredningens

prognos angående det väntade antalet ansökningar om

mönsterregistrering efter den nya lagens ikraftträdande. Uträkningen byg­

ger på så många osäkra faktorer att resultatet knappast kan anses ge någon

vägledning. Verket framhåller bl. a., att inget av de i jämförelsematerialet

ingående länderna torde ha ett registreringssystem med höga avgifter, klass­

system, nyhetsförsäkran, nyhetsgranskning och invändningsförfarande. Hur

dessa faktorer inverkar på tillströmningen av ärenden är det enligt verkets

mening inte möjligt att bedöma på förhand. De kan antingen hejda eller sti­

mulera tillströmningen. Som skäl för det senare antagandet anför verket, att

även en mönsterregistrering med den av verket förordade begränsade nyhets­

granskningen torde ge bättre besked om mönstrets nyhetsvärde och bättre

skydd än en registrering enligt de flesta utomlands använda systemen.

Förslaget att kostnaderna för registreringsförfarandet skall täckas av

avgifter godtas eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Förslaget biträds uttryckligen av bl. a. statskontoret, SAF, Sveriges hant­

verks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund. Sveriges ju-

ristförbund anser att taxan bör bestämmas enligt principen om full kost­

nadstäckning. Förbundet antar att avgifterna då kommer att uppgå till så­

dana belopp att endast seriösa slcyddsanspråk görs gällande. Svea hovrätt,

NO, textilrådet, kommerskollegium och näringsfrihetsrådet gör liknande

uttalanden. EIF hoppas däremot att största möjliga hänsyn skall tas till

formgivarnas önskemål att kostnaderna hålls nere så långt det är möjligt.

STEFO föreslår, att statsmakterna som en gärd av stöd och uppmuntran

åt tecknarna, formgivarna och mönsterskaparna bestämmer att varje an­

sökan enligt mönsterlagen skall vara avgiftsfri om den inges av upphovs­ mannen själv.

Departementschefen. Som utredningen har föreslagit bör patent- och re­ gistreringsverket också framdeles vara registreringsmyndighet för mönsterrättsärenden.

Enligt utredningens förslag skall förfarandet liksom hittills ordnas enligt ett förprövningssystem, dvs. att registreringsmyndigheten skall företa nyhetsgranskning beträffande det mönster för vilket registrering söks. En annan ordning utgör anmälningssystemet, som tillämpas i många länder, bl. a. Danmark och Norge, och som innebär att registrerings- ansökningen underkastas endast en formell granskning före kungörandet. Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, bland dem flertalet företrädare för mönsterskaparna och industrin. Några remissinstan­ ser har dock förordat anmälningssystemet.

Valet mellan ett förprövningssystem och ett anmälningssystem måste träffas efter en avvägning mellan å ena sidan den större säkerhet för möns- terhavarna som en förprövning innebär och å andra sidan den större snabb­ het i förfarandet och de kostnadsbesparingar som ett anmälningssystem för med sig. Av betydelse för detta val är hur ingående man vill göra den gransk­ ning som är förenad med förprövningssystemet. Utredningen har föreslagit, att granskningen skall omfatta registreringar och inneliggande registrerings- ansökningar i Sverige samt kungjorda ansökningar i Danmark, Finland och Norge. De remissinstanser som förordat anmälningssystemet har menat, att en sådan granskning blir av förhållandevis ringa värde, eftersom den inte kommer att omfatta utomnordiska mönster, men ändå ställer sig mycket tidsödande och kostnadskrävande. Bland de remissinstanser som i princip har godtagit ett förprövningssystem finns några som har förordat en mera om­ fattande granskning. Andra åter, bland dem patent- och registreringsverket, har förordat att granskningen begränsas till att omfatta endast i Sverige giltiga registreringar och inneliggande registreringsansökningar.

Som utredningen har framhållit är det inte tänkbart att föreskriva en full­ ständig nyhetsgranskning. En ordning med förprövningssystem kan inte medföra absoluta garantier för att ett mönster som vinner registrering verk­ ligen är nytt. Men också ett system med en enligt rimliga grunder begrän­ sad nyhetsgranskning torde bereda mönsterhavarna sådan trygghet i detta hänseende att det har påtagliga förtjänster. Tryggheten ökar, om man som utredningen har föreslagit kombinerar nyhetsgranskningen med ett invänd- ningsförfarande. Genom ett sådant förfarande bereds utomstående tillfälle att genom ett enkelt skriftligt påpekande till registreringsmyndigheten göra anmärkning om föreliggande nyhetshinder. Förslaget har i den delen läm­ nats utan erinran av remissinstanserna. Av stor praktisk betydelse i detta sammanhang är också den publicering av registreringsansökningar som för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

91

utsätts äga rum i en av registreringsmyndigheten utgiven publikation och

som medför att uppgifterna blir lätt tillgängliga för allmänheten.

Förprövningssystemet medför visserligen längre tidsutdräkt och större

kostnader än anmälningssystemet. Med en förnuftig begränsning av gransk­

ningsmaterialet behöver dock olägenheterna inte bli besvärande. Utredningen

räknar med att, om dess förslag i fråga om nyhetsgranskningens omfattning

genomförs, granskningen skall vara avslutad inom en eller ett par månader

efter det ansökningen har kommit in. En sådan ordning får anses fullt god­

tagbar. Ett granskningsarbete som kan slutföras på sådan tid torde inte

heller bli alltför kostnadskrävande.

På grund av vad jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag att

registreringsförfarandet ordnas enligt förprövningssystemet.

De nordiska kommittéerna har enhälligt föreslagit, att nyhetsgransk­

ningens omfattning inte regleras i själva lagen utan, med stöd av en full-

rnaktsbestämmelse i lagen, regleras genom särskilda bestämmelser som för

Sveriges del skall meddelas av Kungl. Maj :t. Vägande skäl kan anföras

för en sådan ordning, och i likhet med remissinstanserna biträder jag detta

förslag. Eftersom frågan om granskningens omfattning har en viss prin­

cipiell betydelse och har berörts under remissbehandlingen, vill jag dock

beröra frågan något närmare. I några remissyttranden har förordats, att vid

nyhetsgranskningen också utomnordiska mönsterregistreringar och registre-

ringsansökningar skall beaktas. En sådan utsträckt granskning skulle emel­

lertid enligt mitt bedömande leda till ett avsevärt merarbete för gransknings-

myndigheten och därmed sådan tidsutdräkt och sådana kostnadsökningar

att motsvarande fördelar knappast står att vinna i form av ökad trygghet för

mönsterhavarna. Jag är därför inte beredd att förorda en så omfattande

granskning. Däremot kan det ifrågasättas att låta granskningen omfatta så­

väl kungjorda registreringsansökningar i våra nordiska grannländer som

där giltiga registreringar. Även en sådan ordning torde emellertid medföra

ett avsevärt ökat administrativt besvär för registreringsmyndigheten och en

förlängning av handläggningstiderna samt en ökning av kostnaderna. Det

kan därför vara anledning att i stället följa den mera begränsade gransk­

ning som patent- och registreringsverket har förordat och som innebär, att

granskningsmaterialet skall bestå endast av giltiga registreringar och in­

komna registreringsansökningar i Sverige. En sådan ordning ansluter nära

till vad man brukar kalla intrångsgranskning (»infringement search»), som

inskränker sig till en undersökning av om sökandens mönster kolliderar

med en bestående mönsterrätt. Den överensstämmer också med den ord­

ning man tänker sig i Danmark och Norge. Att i enlighet med mönster-

skyddsutredningens förslag låta granskningsmaterialet omfatta även kun­

gjorda ansökningar i våra nordiska grannländer torde visserligen innebära

eu obetydlig ökning av registreringsmyndighetens besvär och från den syn­

punkten borde inte betänkligheter möta mot utredningsförslaget i den delen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

På det nordiska planet finns emellertid anledning räkna med en systema­ tisk bevakning från formgivarnas och industrins sida. Det föreslagna in- vändningsförfarandet torde därför ge tillräckliga garantier för att kun­ gjorda ansökningar i de nordiska länderna faktiskt blir beaktade vid pröv­ ningen av nya ansökningar. Ett slutligt ställningstagande till frågan, om granskningen skall omfatta sådana ansökningar, bör därför kunna anstå till dess viss tids erfarenhet har vunnits av den nya lagstiftningen.

Att i Sverige gällande registreringar och inneliggande registreringsansök- ningar skall beaktas är uppenbart. Däremot kan det vara tveksamt om även sådana mönsterregistreringar som har upphört skall beaktas. En granskning också av sådana registreringar torde dock inte nämnvärt öka belastningen på registreringsmyndigheten. Enligt min mening bör därför granskningen omfatta också registreringar som har upphört.

Utredningens uttalande, att registreringsmyndigheten inte ex officio skall beakta sådant material som ligger vid sidan om det föreskrivna gransk- ningsmaterialet men som myndigheten ändå har sig bekant har föranlett kritik under remissbehandlingen. Jag är benägen att instämma i denna kri­ tik och för egen del anföra, att även sådant material som faktiskt är känt för registreringsmyndigheten bör beaktas vid nyhetsgranskningen även om det inte ingår i det föreskrivna granskningsmaterialet. Detta torde vara en naturlig följd av det absoluta nyhetskrav som förslaget uppställer enligt vad jag har anfört tidigare. En annan sak är att några efterforskningar i annat material än det föreskrivna inte bör ske. Det skulle fördröja och fördyra granskningen på ett sätt som inte är avsett.

I likhet med remissinstanserna biträder jag utredningens förslag, att för- prövningssystemet kompletteras med ett kungörelse- och invänd- ningsförfarande. Jag återkommer till detaljerna i denna del.

Utredningens förslag, att sökanden skall avge en skriftlig försäkran på heder och samvete, att mönstret såvitt han har sig bekant inte redan har blivit känt, har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Viss kritik har anförts i fråga om möjligheterna att upprätthålla den därmed förenade straffsanktionen. Visserligen kan det ofta bli svårt att styrka, att oriktiga uppgifter i en försäkran har lämnats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, och möjligheterna att ingripa med straffpåföljd för osann eller vårdslös för­ säkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken kan därför väntas bli begränsade. En sådan försäkran får emellertid ändå anses bli ett värdefullt komplement till nyhetsgranskningen. Rent allmänt sett torde nämligen den föreslagna regeln verka återhållande på obetänksamma sökande och särskilt mot­ verka att någon söker registrering för ett allmänt tillgängligt mönster som han har tillägnat sig t. ex. på en mässa. Jag anser mig därför kunna godta utredningens förslag i denna del. Däremot är jag med hänsyn till de prak­ tiska tillämpningssvårigheterna inte beredd att biträda ett under remissbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr i68 år 1969

93

handlingen framfört förslag om att även mönsterskaparen skall avge en

liknande försäkran, när annan är sökande.

Som en viktig nyhet föreslår utredningen möjlighet till viss tids sekre­

tess i mönsterregistreringsärenden. Enligt förslaget skall sålunda sökan­

den kunna begära anstånd med kungörandet av ansökningen under en tid

av högst sex månader, under vilken ansökningshandlingarna skall hållas

hemliga. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora

flertalet remissinstanser. Det har därvid från industrihåll omvittnats, att re­

geln skulle fylla en viktig funktion. Offentlighetskommittén har emellertid

avstyrkt förslaget under hänvisning till de olägenheter som ett sekretesskydd

kan medföra för övriga sökande av mönsterskydd och andra företagare.

Mot varje ingrepp i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet

talar starka principiella skäl. Mönsterskyddsutredningens förslag att införa

visst sekretesskydd på mönsterområdet innebär emellertid inte någon nyhet

inom immaterialrätten. Enligt PatL åtnjuter sålunda patentansökningar

visst sekretesskydd. Den gällande mönsterlagen gör visserligen inte några

inskränkningar i offentlighetsprincipen och som också Svea hovrätt har

framhållit torde behovet av ett sekretesskydd allmänt sett vara mindre fram­

trädande på mönsterområdet än på patentområdet. I samband med att möns­

terskyddet utvidgas till att gälla för samtliga industrigrenar och till att om­

fatta även nyttomönster finns det dock enligt min mening goda skäl att

överväga ett visst begränsat sekretesskydd också på mönsterrättens område.

Ett viktigt skäl är att offentlighetsprincipen, som utredningen har påpekat,

lätt kan kringgås genom utnyttjande av reglerna om s. k. konventionspriori-

tet. Jag delar därför i princip utredningens uppfattning att ett visst sekre­

tesskydd bör gälla också på mönsterområdet. Till frågan om förutsättning­

arna för och omfattningen av detta sekretesskydd skall jag strax återkomma.

Jag vill emellertid först beröra en fråga av systematisk art, vilken har

principiell betydelse.

Mönsterskyddsutredningen har förordat att bestämmelserna om sekretess

tas upp i mönsterskyddslagen och att det på samma sätt som när det gäller

sekretess i patentärenden i sekretesslagen bara tas in en hänvisning till möns­

terskyddslagens bestämmelser. Offentlighetskommittén har riktat erinringar

mot detta förslag. Eftersom utgångspunkten även enligt utredningens för­

slag är, att handlingarna i ärende angående ansökan om mönsterregistrering

är offentliga och att sekretess skall medges bara under särskilda förutsätt­

ningar, saknas det enligt kommitténs mening skäl att behandla sekretess­

frågan på annat sätt än grundlagen föreskriver, dvs. att inskränkningarna i

offentligheten noga anges i sekretesslagen.

Grundläggande bestämmelser om inskränkning i allmänhetens rätt att ut­

bekomma allmänna handlingar skall enligt uttrycklig föreskrift i tryckfri­

hetsförordningen tas upp i särskild lag. På de skäl offentlighetskommittén

har anfört anser jag det bäst överensstämma med denna grundlagsföre-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

skrift, att reglerna om hemlighållande av handling i ärende om registrering av mönster tas upp i sekretesslagen och att det i mönsterskyddslagen görs en hänvisning till dessa regler.

Med hänsyn till den omfattning mönsterskapandet har i våra dagar och till den snabba utvecklingstakten på området måste sekretesskyddet begränsas på ett rimligt sätt för att motverka de olägenheter för »nya» mönsterskapare och företagare som ett sekretesskydd otvivelaktigt medför. Utredningsför­ slaget tillgodoser dessa synpunkter på två sätt. För det första är det enligt förslaget en förutsättning för sekretesskydd att sökanden begär anstånd med kungörandet av ansökningen. Utgångspunkten är således att handlingarna i ansökningsärendet är offentliga. I det avseendet skiljer sig förslaget från vad som gäller på patentområdet, där utgångspunkten är att handlingar i ären­ de angående ansökan om patent är hemliga under viss tid, om inte sökanden begär att de skall offentliggöras. För det andra skall enligt utredningsför­ slaget sekretess kunna åtnjutas endast under en tid av sex månader, räknat från ansökningsdagen eller, i vissa fall, från den dag från vilken prioritet har begärts.

Offentlighetskommittén har kritiserat utredningens förslag även i denna del. Enligt kommitténs mening kan den föreslagna konstruktionen, att hand­ lingarna skall hållas hemliga om sökanden begär anstånd med kungörandet, vålla missförstånd. Kommittén förordar därför att sekretessen görs beroen­ de av att sökanden begär hemlighållande. Offentlighetskommittén hävdar ytterligare att vad som har anförts till stöd för sekretessreglerna inte moti­ verar att andra handlingar än sådana som visar mönstret hålls hemliga. Slutligen uttalar offentlighetskommittén, att innan erfarenhet har vunnits av den nya mönsterskyddslagens tillämpning, det inte är behövligt att införa en maximering av sekretesstiden. Från mönsterskyddssynpunkt behövs en­ ligt kommittén bara en bestämmelse om att handlingarna i ärendet skall hållas tillgängliga för envar, när ansökningen har kungjorts. Enligt kommit­ tén är det emellertid inte tillfredsställande att handlingar till avskrivna och avslagna ansökningar skall kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Under hän­ visning till de överväganden inom kommittén som numera har lett till att kommittén i sitt betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60) har föreslagit en tidsgräns av tio år för sekretess i ärende om patent eller annat sadant rättsskydd förordar kommittén att en regel härom redan nu tas upp i sekretesslagen.

Jag delar offentlighetskommitténs uppfattning att en förutsättning för hemlighållande av handling i ärende om registrering av mönster bör vara att sökanden framställer en uttrycklig begäran härom. I fråga om sekretess- skyddets sakliga omfattning anser jag en vägledande synpunkt böra vara, att sekretesskydd medges bara i den utsträckning som behövs för att till­ godose sökandens intresse av att få viss tid på sig för att förbereda sin till­ verkning av mönstervaran, innan mönstret görs tillgängligt för allmänheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

95

Det är uppenbarligen tillräckligt att, som offentlighetskommittén har för­

ordat, medge hemlighållande av sådan handling som visar mönstret. Något

övertygande skäl att låta sekretesskyddet omfatta också andra ansöknings­

handlingar kan enligt min mening inte förebringas. De skäl som sålunda bör

föranleda en begränsning av sekretesskyddets omfattning motiverar å andra

sidan, att man på sätt som utredningen har föreslagit också inför en maxi-

mering av sekretesstiden. I PatL är den principiella utgångspunkten att

handlingar i ärende rörande patentansökan är hemliga, om inte sökanden

begär annat. PatL innehåller likväl en regel om att handlingarna skall of­

fentliggöras senast arton månader efter ansöknings (prioritets-) dagen. Det

skulle rimma illa med dessa bestämmelser att i mönsterskyddslagen, där ut­

gångspunkten är att ansökningshandlingarna är offentliga, införa en ordning

som medger att handling i ansökningsärende hålls hemlig under praktiskt

taget obegränsad tid. Jag finner därför inte anledning att frångå mönster-

skyddsutredningens förslag på denna punkt. Den sekretesstid av sex måna­

der som utredningen har föreslagit finner jag lämplig.

Utredningsförslaget innebär, att om registreringsmyndigheten vid sekre­

tessfristens utgång har beslutat avskriva eller avslå ansökningen, handling­

arna förblir hemliga, om inte sökanden begär återupptagning eller anför be­

svär. I den delen överensstämmer förslaget med vad som gäller enligt 22 §

PatL. Frågan om att föreskriva en sådan yttersta tidsgräns av tio år för

sekretesskyddet i hithörande fall som offentlighetskommittén har föreslagit

bör enligt min mening övervägas i ett större sammanhang, närmast i sam­

band med en framtida prövning av kommande förslag till ny sekretesslag­

stiftning. Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till denna fråga.

Som jag tidigare har framhållit bör den nya mönsterskyddslagen i likhet

med gällande lag omfatta även mönster för krigsmateriel. Det är inte ute­

slutet att behov kan uppkomma av särskilda sekretessregler i fråga om

mönster för sådan materiel. Innan någon erfarenhet vunnits av den nya

lagens tillämpning finns det dock knappast anledning att tillmötesgå det

krav på utredning av denna fråga som har förts fram av Försvarets civilför­

valtning.

Det är inte möjligt att f. n. bedöma riktigheten av utredningens prognos

för det väntade antalet ansökningar om mönsterregistrering

efter den nya lagens ikraftträdande. Den föreslagna lagstiftningen torde

emellertid göra det nödvändigt att bygga ut registreringsmyndig­

heten s organisation. Redan genomförda eller planerade ratio­

naliseringar på varumärkesbyrån torde dock göra behovet av utökade per­

sonalresurser mindre än vad utredningen har förutsatt. Det finns emellertid

inte anledning att gå närmare in på denna fråga nu. Den torde få anmälas

senare av chefen för handelsdepartementet.

Utredningens förslag, att kostnaderna för registreringsförfarandet skall

täckas av avgifter som fastställs av Kungl. Maj:t, har inte föranlett

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

erinringar vid remissbehandlingen. En sådan ordning kan, som också har framhållits i några remissyttranden, i sin mån bidra till att endast seriösa slcyddsanspråk görs gällande. Jag ansluter mig därför till utredningens för­ slag. Däremot anser jag mig inte kunna biträda ett av en remissinstans fram­ fört förslag om att mönsterskaparen själv befrias från avgift.

Mönsterrättens innehåll

Utmjtt jandeformerna

Gällande rätt. Enligt 1 § ML består mönsterskyddet i en ensamrätt att begagna mönstret vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metall­ industrin. Den som utan tillstånd av rättsinnehavaren begagnar mönstret på sätt som sägs i 1 § eller saluhåller eller för försäljning till Sverige inför metallvarualster, som har tillverkats efter sådant mönster, gör sig enligt 16 § skyldig till intrång i mönsterrätten. Det är således tre slags utnyttj an­ den som kommer i fråga, nämligen tillverkning, saluhållande och import av mönstervaran. Även beträffande tillverkning och import gäller villkoret, att förfarandet skall ha ägt rum i försäljningssyfte för att intrång skall före­ ligga-

Utredningen. Den ensamrätt till mönster som enligt utredningens förslag skall kunna förvärvas genom registrering benämns i förslaget mönster­ rätt. Detta uttryck ger enligt utredningen bättre ledning än det i ML begagnade uttrycket skyddsrätt och stämmer överens med de vanligen före­ kommande benämningarna upphovsrätt, patenträtt, varumärkesrätt och namnrätt.

Utredningen förordar, att ensamrättens innehåll beskrivs särskilt för sig i en materiell regel och att föreskrifter om intrångspåföljder meddelas särskilt för sig. Liksom enligt gällande rätt begränsas mönsterrätten enligt förslaget till att omfatta vissa angivna utnyttjandeformer. Utred­ ningen anser det inte böra komma i fråga att generellt förbehålla mönster- havaren allt yrkesmässigt utnyttjande av ett skyddat mönster eller av mönstervaran. Så sker visserligen i fråga om patent, men förhållandena är enligt utredningen uppenbart olika på de båda områdena. De nordiska mönsterkommittéerna har enats om att de otillåtna utnyttjandeformerna bör begränsas till att avse dels tillverkning, saluhållande och import, dels utbjudande till försäljning, överlåtande och uthyrande. Därmed har bl.a. användandet av en mönstervara lämnats utanför det skyddade området.

Utredningen framhåller att inte allt slags tillverkning, saluhållande etc. av varor som har framställts med mönstret som förebild bör innefattas i mönsterrätten. Mönsterhavaren behöver bara kunna beivra sådant olovligt utnyttjande som är av ekonomisk betydelse för honom. Utnyttjande som inte sker yrkesmässigt utan endast för att tillgodose ett personligt behov

97

har i regel inte någon sådan betydelse för honom. Ett olovligt utnyttjande

måste alltså äga rum yrkesmässigt för att ensamrätten skall anses

kränkt. Kravet på yrkesmässig verksamhet har enligt utredningen samma

innehåll som inom patenträtten.

Varutillverkning med det skyddade mönstret som förebild är

enligt utredningen ett typfall av mönsterintrång. Därmed bör jämställas

tillverkning efter en förebild som någon har frambringat självständigt och

oberoende av det skyddade mönstret men som det oaktat inte väsentligen

skiljer sig från detta. Detta överensstämmer med regleringen inom patent­

rätten men skiljer sig från förhållandena inom upphovsrätten. Utredningens

ståndpunkt står i samklang med kravet på nyhet i objektiv mening och med­

för att mönsterhavaren i ett intrångsmål inte behöver bevisa att motparten

har utnyttjat hans mönster som förebild.

Den svenska mönsterlagen kan inte sträcka sina verkningar till utnytt-

janden som äger rum utanför landets gränser. Varutillverkning med ett i

Sverige skyddat mönster som förebild kan således äga rum utomlands utan

att mönsterhavaren kan ingripa med stöd av sin svenska mönsterrätt. Hans

skyddsbehov tillgodoses här genom att import behandlas som ett otillåtet

sätt att utnyttja mönstret. Om någon importerar en utomlands tillverkad

mönstervara för att använda den i sin rörelse, måste enligt utredningens

mening importen anses ha ägt rum i yrkesutövning och således innefatta

en kränkning av mönsterrätten. Det är därvid utan betydelse om tillverk­

ningen utomlands har ägt rum med eller utan den svenske mönsterhavarens

lov. Ensamt avgörande bör vara om tillstånd till importen föreligger.

Utredningen finner emellertid att vissa speciella importsitua­

tioner måste uppmärksammas särskilt. Gemensamt för dessa situatio­

ner är enligt utredningen, att det föreligger en mönsterregistrering i Sve­

rige, att mönstervaran tillverkas utomlands samt att varan yrkesmässigt

importeras till Sverige. I ett första fall tänkes, att mönsterhavaren i Sve­

rige (som kan vara svensk eller utlänning) också är den som tillverkar

varan utomlands samt att en utomstående företagare i Sverige köper varan

i utlandet, sedan tillverkaren där fört ut den på marknaden, och impor­

terar varan hit. Fallet kan varieras så att den utomstående företagaren

köper varan direkt av tillverkaren utomlands och genomför importen. Ett

annat fall är, att mönsterhavaren i Sverige är den utländske tillverkarens

generalagent och hans rättsinnehavare med avseende på mönstret samt att

— även i detta fall — en utomstående företagare här i landet importerar

mönstervaran sedan denna förts ut på marknaden utomlands av tillver­

karen. Detta fall kan också varieras så att företagaren importerar varan

direkt från tillverkaren — fastän detta är en föga sannolik situation, när ett

agenturförhållande föreligger. Frågan är nu, om importen i de tänkta fallen

bör omfattas av mönsterrätten eller ej. Motsvarande spörsmål har väckt

uppmärksamhet både i rättstillämpning och lagstiftning inom patenträtten,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

varumärkesrätten och upphovsrätten. En i viss mån nyanserad ställning togs av departementschefen och första lagutskottet vid behandlingen av förslaget till varumärkeslag. Utredningen vill i anslutning därtill förorda en rättstillämpning som tillgodoser de olika intressen som kan göra sig gäl­ lande i skilda situationer. Beträffande det här först valda fallet synes importen enligt utredningen inte böra anses som en mönsterrättskränkning; varan har redan av mönsterhavaren förts ut på marknaden — låt vara utomlands — och därmed skulle med en annan terminologi hans mönster­ rätt såvitt angår dessa varuexemplar kunna sägas vara konsumerad. Det andra fallet synes enligt utredningen böra bedömas på samma sätt för den händelse den svenske generalagenten/mönsterhavaren, såsom i exemplet förutsattes, härleder sin rätt till mönstret från den utländske tillverkaren och uppträder endast såsom ett ombud för denne. Rättsinnehavaren i Sve­ rige bör således inte rimligen äga bättre rätt med avseende på varor som hans fångesman och huvudman har marknadsfört än vad denne själv äger eller såsom mönsterhavare här i landet skulle kunna äga. Vid bedömandet av dessa exempel har utredningen inte fäst någon vikt vid om förfarandena står i överensstämmelse med konkurrensbegränsningslagstiftningens syften utan har sökt hålla sig till ett rent mönsterrättsligt betraktelsesätt.

Utredningen behandlar därefter försäljningsledet och framhåller att så­ dana förberedande åtgärder som utbjudande till försäljning och saluhållande av mönstervaran bör omfattas av mönsterskyddet. Allt överlåtande av varan, vare sig det sker genom försäljning eller på annat sätt, bör i princip också omfattas av mönsterhavarens rätt. Mönster­ rätten skall dock inte kunna åberopas gentemot åtgärder med varor som mönsterhavaren själv har tillverkat och marknadsfört eller som har förts ut på marknaden med hans tillstånd, s.lc. konsumtion. Utredningen jäm­ ställer uthyrande av mönstervara med överlåtande. Det har nämligen uppgetts, att vissa slags varor i betydande utsträckning ställs till disposition genom uthyrning. Detta är enligt utredningen vanligt inom kontorsmaskin­ branschen, i fråga om lantbruksmaskiner och när det gäller viss servis­ utrustning, vissa textilier, bilar m.m.

Avslutningsvis diskuterar utredningen, om det finns behov att under mönsterrätten inrymma avbildande av mönster och mönstervaror samt spri­ dande av sådana avbildningar. Frågan besvaras nekande under hänvis­ ning främst till att man här har avlägsnat sig alltför långt från det centrala intresset att skydda mönstrets användande som förebild vid varutillverk­ ning. Inte heller anser utredningen behov föreligga av regler som hindrar framställning och spridande av s.k. mönsterböcker.

I detta sammanhang berör utredningen också frågan, om mönsterska­ parens ideella intressen (»droit moral») bör skyddas inom mönsterrätten. Också på denna punkt intar utredningen en avvisande hållning och hävdar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

99

att formgivarnas intressen i detta hänseende bör tillvaratas genom överens­

kommelser mellan formgivare och fabrikanter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av ensamrätten till vissa

närmare angivna utnyttjandeformer godtas eller lämnas utan er-

iman av remissinstanserna. Utredningens förslag, att ensamrätten skall

avse endast sådant utnyttjande som sker yrkesmässigt, har också

vunnit remissinstansernas gillande.

Beträffande de särskilda utnyttjandeformerna noterar EIF, att förbudet

mot import till Sverige av varor, som inte väsentligen skiljer sig från här

i landet registrerat mönster, är av stor vikt för föreningens medlemmar.

Föreningen uttalar att den möjlighet som tidigare har funnits till kopiering

och produktion i utlandet för export hit har varit en nagel i ögat på

svenska formgivare.

Näringsfrihetsrådet betonar den betydelse för en effektiv konkurrens som

det har att de speciella importsituationer som utredningen

har berört inte anses innebära mönsterrättskränkning utan att de behand­

las så som utredningen har föreslagit. Rådet förutsätter, att import blir

tillåten inte bara när mönsterhavaren i Sverige är den som tillverkar varan

utomlands eller är tillverkarens generalagent utan även när varan utomlands

tillverkas av annan än mönsterhavaren enligt licens av denne. Detta synes

överensstämma med principen, att mönsterrätten inte skall kunna åberopas

gentemot fortsatta åtgärder med varor som mönsterhavaren själv har till­

verkat och marknadsfört eller som har förts ut på marknaden med hans

tillstånd. Samma uppfattning hävdas av kommerskollegium och NO, vilken

särskilt understryker det praktiska sambandet mellan den omfattning i

territoriellt hänseende som ges mönsterrätten och varumärkesrätten. Den

senare rättighetens territoriella omfattning var föremål för närmare över­

väganden vid varumärkeslagens tillkomst. NO anser det angeläget att möns­

terrätten inte får ett vidare territoriellt skydd, eftersom man i så fall skulle

kunna kringgå föreliggande möjligheter till import av utomlands lagligen

märkta varor genom att förse dessa med ett rättsligt skyddat mönster. Även

Sveriges grossistförbund gillar utredningens bedömning av de speciella

importfallen.

Flera remissinstanser riktar emellertid skarp kritik mot utredningens ut­

talanden i denna del och hävdar att mönsterrätten — i likhet med patent­

rätten bör omfatta all import. Uttalanden i denna riktning görs av bl.a.

Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle. Sveriges advokat­

samfund kritiserar utredningens uttalande, att marknadsföring i utlandet

i vissa fall skall leda till att mönsterrätten i fråga om dessa varuexemplar

kan sägas vara konsumerad även i Sverige. Om denna uppfattning är riktig,

skulle möjlighet inte föreligga för den som är innehavare av mönsterrätt

både i ett främmande land och i Sverige att upplåta en ensamrätt endast

för Sverige. Enligt samfundets mening föreligger det emellertid ett påtag­ ligt behov av en sådan möjlighet. I regel brukar marknadsföringen ske genom att ensamrätt lämnas till en generalagent eller ensamförsäljare, som måste lägga ner avsevärda kostnader för reklam, lagerhållning, service, garanti m.m. En sådan marknadsförare är i regel i behov av mönsterskydd. Lagstiftaren bör beakta vikten av att man beträffande mönsterrätt — liksom beträffande patenträtt — kan upplåta territoriellt begränsade licenser, var­ vid skydd skall kunna erhållas mot import av sådana varor som omfattas av mönsterskyddet.

I samma riktning uttalar sig SAF, Sveriges hantverks- och industriorga­ nisation samt Sveriges industriförbund. Dessa organisationer erinrar om att utredningens förslag anknyter till vad som på en del håll har ansetts gälla inom varumärkesrätten. Patenträtten däremot anses allmänt vara exklusiv inom det område där skyddet beviljats, och import av en patenterad produkt från ett skyddsområde till ett annat kan med hänsyn till patenträttens territoriella begränsning inte ske utan samtycke av rättsinnehavaren i det senare området. Enligt organisationernas mening har mönsterrätten väsent­ ligt närmare anknytning till patenträtten än till varumärkesrätten. Utred­ ningen synes vara av samma uppfattning, när den framhåller att det synes »naturligt att betrakta mönsterrätten på samma sätt som patenträtten, efter­ som de båda skyddsformernas ensamrättskaraktär är tämligen överens­ stämmande» (betänkandet s. 62). Organisationerna kan inte finna att den av utredningen föreslagna lösningen kan grundas på ett mönsterrättsligt betraktelsesätt utan finner det tvärtom uppenbart att utredningen — fastän den hävdar motsatsen — har påverkats av lconkurrensbegränsningsrättsliga synpunkter. Sedan man har intagit ståndpunkten att det är rimligt och utvecklingsfrämjande att samhället tillerkänner skaparen av ett mönster en ensamrätt till detta, är det enligt organisationernas mening principiellt felaktigt att samtidigt urholka denna ensamrätt genom att begränsa import­ skyddet. Principen om ett obegränsat importskydd synes dessutom vara allmänt vedertagen i flertalet av de länder som har mönsterlagstiftning. En mönsterhavare i Sverige skulle enligt förslaget komma i ett sämre läge i detta avseende än mönsterhavare i andra länder. De senare behöver inte finna sig i fri import av mönsterskyddade produkter, som de har fört ut på marknaden i andra länder. Om i utlandet tillverkade mönsterskyddade produkter fritt kan importeras hit utan hinder av svensk mönsterrätt, torde en svensk licenstagare till mönstret inte ha något nämnvärt intresse av att erlägga licensavgifter och investera i tillverkning av produkten ifråga. Ett svenskt företag torde vidare knappast vara intresserat av att upplåta tillverkningsrätt för mönsterskyddade produkter till utländska företag, om risk föreligger för att de utomlands tillverkade produkterna kan föras in i Sverige och konkurrera med företagets egna produkter. Särskilt uppenbara blir olägenheterna härav, om de utländska produkterna är av sämre kvalitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

101

Det är vanligt att en produkt utförs i olika kvaliteter för olika marknader

men efter samma mönster. För det fall att tillverkning utomlands av en

svensk produkt har skett genom tvångslicens till ett mönster eller genom

frivillig licens under hot om tvångslicens, ter sig enligt dessa remissin­

stanser utredningens förslag än mer stötande. Förslaget kan enligt orga­

nisationerna leda till allvarliga olägenheter för svenska mönsterhavare och

licenstagare och kan komma att i hög grad begränsa möjligheterna att

träffa licensavtal om tillverkning av mönsterskyddade produkter. En sådan

utveckling är inte i företagens eller det allmännas intresse.

Liknande synpunkter framförs av Svenska industriens patentingenjörers

förening och av en ledamot av näringsfrihetsrådet. Sveriges allmänna export­

förening framhåller att utredningens ståndpunkt får en olämplig export-

hindrande verkan. Föreningen anför vidare, att mönsterrättens territoriella

begränsning visserligen kan komma att brytas genom tillkomsten av större

marknader av typen EEC men anser att innan ett sådant läge blir aktuellt

extra-territoriella händelser inte bör få påverka den svenska mönsterrättens

innehåll.

Vad utredningen har uttalat om övriga utnyttjandeformer

godtas eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Hovrätten för Västra

Sverige framhåller emellertid att yrkesmässig utlåning av mönstervara

inte är förbjuden enligt förslaget. Detta kan enligt hovrätten få praktisk

betydelse exempelvis när någon som ett led i en affärstransaktion upplåter

rätten att använda varan till annan person utan att vederlag utgår för just

denna prestation. I upphovsrättslagen och förslaget till patentlag — vilka

bara exemplifierar förbjudna förfaranden — nämns däremot utbjudande

till utlåning vid sidan av utbjudande till uthyrning (2 § UhL samt numera

3 § PatL). Utredningens förslag kan enligt hovrätten medföra risk för att

bestämmelserna om mönsterskydd kringgås. I så fall bör all yrkesmässig

upplåtelse av mönstervara uttryckligen förbjudas.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna anser jag det av ut­

redningen föreslagna uttrycket mönsterrätt vara eu lämplig beteckning

på den skyddsrätt som registrering av mönster medför.

Utredningen har föreslagit, att ensamrätten till ett registrerat mönster

inte skall omfatta alla tänkbara former av utnyttjande av möns­

tret utan att i lagen bör, liksom i gällande lag, uttömmande anges de former

av utnyttjande som skall förbehållas mönsterhavaren. Remissinstanserna

har allmänt anslutit sig till denna ståndpunkt. Också jag delar utredningens

uppfattning på denna punkt. Utredningen intar vidare den principiella

ståndpunkten att mönsterrätten — till skillnad från vad som gäller f.n. —

bör bereda skydd bara mot sådant olovligt utnyttjande av mönstret som

sker yrkesmässigt. Även i den delen biträder jag i likhet med remiss­

instanserna utredningens förslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

I frågan vilka utnyttjandeformer som bör omfattas av mönsterskyddet innebär utredningens förslag en utvidgning av skyddsomfånget i förhållan­ de till vad som gäller f.n. Mönsterrätten föreslås nämligen bereda skydd inte bara mot tillverkning av mönsterskyddade varor och mot salu­ hållande och import av varor, som har framställts utan mönsterha- varens tillstånd och som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, utan också mot utbjudande, försäljning, överlåtelse — på annat sätt än genom försäljning —■ och uthyrning av sådana varor. Under remissbehandlingen har inte riktats några principiella erinringar mot denna utvidgning. Jag vill också biträda förslaget i denna del. I detta samman­ hang bör särskilt understrykas betydelsen av att till skillnad från vad som gäller inom patenträtten ett faktiskt användande av en mönsterskyddad vara inte kommer att omfattas av mönsterrätten, vare sig det sker i en rörelse eller det sker på annat yrkesmässigt sätt. En motsatt ståndpunkt skulle uppenbarligen innebära att skyddet sträcktes alldeles för långt och att ett stort antal näringsutövare belastades med en betungande undersök­ ningsplikt som i många fall skulle vara praktiskt omöjlig att fullgöra.

En remissinstans har ifrågasatt om inte också yrkesmässig utlåning bör omfattas av mönsterskyddet. Alldeles bortsett från att den praktiska betydelsen av en sådan utvidgning av skyddet med säkerhet skulle bli myc­ ket ringa — utlåning innebär vederlagsfri upplåtelse och torde kunna tän­ kas förekomma bara i välgörande syfte eller i allmän verksamhet — synes det principiellt riktiga vara att under ensamrätten inrymma bara sådant utnyttjande av mönstret som kan vara av ekonomisk betydelse för mönster- havaren. Dennes ekonomiska intressen torde i utlåningsfallen bli fullt ut tillgodosedda genom bestämmelserna om skydd mot olovlig tillverkning och import. Risken för att mönsterskyddsbestämmelserna skall kringgås genom att en mönstervara som ett led i en större affärstransaktion upplåts till annan utan särskilt vederlag torde vara ringa, eftersom man vid bedömande av om det verkligen är fråga om vederlagsfri upplåtelse måste ta hela den föreliggande situationen i betraktande och en sådan bedömning ofta torde leda till att upplåtelsen anses som uthyrning.

En svensk mönsterskyddslag kan inte sträcka sina verkningar utanför svenskt territorium. En i Sverige mönsterskyddad vara kan alltså obehindrat tillverkas utomlands. Mönsterhavarens intressen tillgodoses här genom att import till Sverige får ske bara med hans tillstånd. Utredningen anser emel­ lertid att undantag bör göras för vissa speciella importsituatio­ ner. Om den svenske mönsterhavaren själv tillverkar varan utomlands eller är generalagent för den utländske tillverkaren, bör tredje man enligt utredningen fritt få införa en här mönsterskyddad vara som han har för­ värvat på den utländska marknaden eller som han har köpt utomlands av tillverkaren för import till Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

103

Vid remissbehandlingen har denna fråga varit omstridd. Några remiss­ instanser har tillstyrkt utredningens förslag under hänvisning till dess betydelse för en effektiv konkurrens och har hänvisat till att likartade regler anses gälla inom varumärkesrätten. Dessa remissorgan vill att undan­ tag skall gälla också när varan har tillverkats utomlands enligt licens av den svenske mönsterhavaren. Flera remissinstanser, däribland närings­ livets organisationer, har emellertid riktat skarp kritik mot utredningens förslag och har hävdat att mönsterrätten liksom patenträtten bör omfatta all import. De har anfört bl.a. att den föreslagna regleringen skulle göra det omöjligt för den som har mönsterrätt såväl i Sverige som i utlandet att upp­ låta ensamrätt till mönstret enbart för Sverige. Förslaget skulle även få exporthindrande verkan genom att en svensk mönsterhavare kan bli ovillig att upplåta tillverkningsrätt till utländska företag, om han riskerar att de utomlands tillverkade varorna utan hinder av mönsterrätten kan införas till Sverige.

Denna fråga om s.k. parallellimport synes vara av betydelse framför allt inom varumärkesrätten. Inom patenträtten däremot har behov av mot­ svarande inskränkningar i ensamrätten inte gjort sig gällande. Där upp­ rätthålls principen om ensamrättens territoriella exklusivitet utan undantag. Detta har hitintills inte visat sig medföra några nämnvärda nackdelar. Det finns enligt min mening ingen anledning att införa en avvikande reglering inom mönsterrätten. Om man i likhet med utredningen vill anlägga ett rent mönsterrättsligt betraktelsesätt, synes detta snarast leda till ett resultat motsatt det som utredningen har kommit till. Undantag av den art som ut­ redningen har föreslagit skulle utgöra ett allvarligt ingrepp i mönsterrätten och skulle avsevärt minska dess värde. I det avseendet delar jag de kritiska synpunkter som har förts fram under remissbehandlingen. Från konkur- rensbegränsningssynpunkt synes det närmast finnas än mindre skäl på mönsterområdet än på patentområdet att avvika från principen om skydds- rättens territoriella exklusivitet. Jag hänvisar i den delen till vad jag har anfört i det föregående om risken för konkurrensbegränsande verkningar av ett utvidgat möns ter sky dd.

Jag vill således förorda, att mönsterrätten får bereda skydd mot alla for­ mer av yrkesmässig import av mönstervaror som sker utan mönsterhava- rens tillstånd. Detta får viss betydelse när det gäller att bedöma förutsätt­ ningarna för sådan konsumtion av mönsterrätten som anses inträda, när en mönstervara med mönsterhavarens samtycke har förts ut på marknaden, och som innebär att mönsterhavaren inte kan åberopa ensamrätten beträf­ fande senare utnyttjanden av samma vara. I enlighet med vad jag nu har anfört om mönsterrättens territoriella exklusivitet äger sådan konsumtion rum endast inom det land där varan har förts ut på marknaden. Import till annat land, där varan är mönsterskyddad, och annat utnyttjande av varan i det landet kan däremot ske endast med tillstånd av den som innehar

mönsterrätten där. Om en mönsterhavare har ensamrätt inte bara i Sve­ rige utan också i ett annat land och någon där har inköpt mönsterskyddade varor, som lovligen har förts ut på marknaden, kan således konsumtion inte åberopas när det gäller utnyttjande av varan i Sverige. Det innebär mönster­ intrång att föra in varorna här i landet utan tillstånd.

Vad utredningen har anfört i fråga om övriga utnyttjandeformer har inte föranlett några erinringar under remissbehandlingen, och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till dessa uttalanden. Jag vill emellertid särskilt framhålla att varje led i en mönstervaras exploatering skall bedömas själv­ ständigt i mönsterrättsligt avseende. Bortsett från vad som gäller om s.k. konsumtion är sålunda frågan om ett visst led omfattas av ensamrätten i princip oberoende av vad som i detta hänseende gäller om ett annat led. Tillverkning eller import omfattas alltså av ensamrätten även om de till­ verkade eller importerade varorna t.ex. skall säljas först efter skyddstidens utgång och försäljningen således bli fri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Skyddets omfattning

Utredningen. Om ett klassificeringssystem begagnas vid mönsterregistre­ ringen, ligger det enligt utredningen nära till hands att man låter skyddet begränsas till varuslagen inom den klass mönstret kommer att tillhöra. Det kan sägas vara av vikt för industrin att veta vad man får tillverka utan hinder av mönsterrätten. Fabrikanterna bör fördenskull i princip inte behöva undersöka registreringar i andra klasser än dem som det egna till- verkningssortimentet tillhör. Vid de nordiska mönsterkommittéernas över­ läggningar har man visserligen funnit det önskvärt att införa en begräns­ ning av skyddets verkan. Man har emellertid enats om att det lämp­ ligaste är att den åsyftade begränsningen får följa vad registreringssökan- den själv uppger i ansökningen om den vara som han avser med mönstret.

Den registreringsklass till vilken mönstret hänförs skall sålunda enligt för­ slaget inte få någon omedelbar betydelse för skyddsverkningarna. Utslags­ givande blir i stället registreringssökandens egen varuuppgift. Bl.a. för att inte begränsningen av skyddet skall bli snävare än vad som påkallas av hänsyn till allmänheten, måste varuuppgiften rimligen få gälla även för näraliggande varuslag, dvs. för »likartade varor». Härigenom undviks även att varuuppgiften behöver göras alltför omfattande till sitt innehåll.

I fråga om det registrerade mönstrets skyddsomfång har man inom de nordiska kommittéerna enats om att använda samma normer som före­ slås gälla för skillnadskravet som skyddsförutsättning. I lagtext kommer detta till uttryck så, att mönsterrätten innefattar yrkesmässigt utnyttjande av mönstret genom tillverkning man. av varor, som inte väsentligen skiljer sig från det registrerade mönstret. För att markera att likhetskravet är

105

avsett att överensstämma med det skillnadskrav som föreslås som en förut­

sättning för registrering, har samma grundbestämning använts, nämligen

»väsentlig skillnad». I fråga om det närmare innehållet i denna bestämning

hänvisar utredningen till sin behandling av skillnadskravet.

Den angivna bestämningen av likhetskravet medför enligt utredningen

att man praktiskt taget slipper alla fall av mönsterrättsliga s.k. bero­

endeförhållanden, dvs. fall där skillnadskravet har uppfyllts och

mönsterrätt alltså kan förvärvas men mönstret inte utan särskilt tillstånd

får utnyttjas därför att det faller inom skyddsomfånget för annans mönster­

rätt. Detta resultat skulle kunna inträffa, om likhetskravet är mindre omfat­

tande än skillnadskravet. Beroendeförhållanden kan visserligen uppstå både

i fråga om patent och inom upphovsrätten. På mönsterområdet gäller emel­

lertid inte i samma mån något krav på en kvalificerad skapande insats och

utredningen anser det inte behövligt att ge rum för beroendeförhållanden

utan finner det tvärtom vara fördelaktigt att skyddsomfånget ges en om­

fattning som motsvarar skillnadskravet.

Endast i ett avseende har utredningen funnit det nödvändigt att låta ett

beroendeförhållande uppkomma. Det gäller de fall då ett registrerat möns­

ter i sin helhet har tagits upp i ett mönster som söks registrerat. Det kan

härvid föreligga väsentlig skillnad mellan mönstren vid den totaljämförelse

som skall göras för tillämpning av skillnadskravet, och denna skyddsförut-

sättning skulle alltså vara uppfylld. Trots detta bör mönsterrätten enligt

utredningen omfatta de fall då ett mönster har utnyttjats på det sättet att

det i sin helhet ingår i ett nytt mönster. I fall av komplexa, dvs. samman­

satta, mönster kan följaktligen ett avhängighetsförhållande inte undvikas.

För att göra detta så litet besvärande som möjligt föreslår emellertid utred­

ningen att mönster som innehåller ett mönster som redan är registrerat för

annan inte får registreras, utan att innehavaren av det registrerade mönstret

ger sitt tillstånd. Förhållandet bör således bli reglerat redan på registre-

ringsstadiet. Därigenom minskar de olägenheter som annars skulle upp­

komma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av skyddets verkan med

avseende på olika varuslag godtas i allmänhet av remissinstanserna. Svenska

patentombudsföreningen delar utredningens uppfattning att klassificeringen

av en mönsterskyddsansökan inte skall ha någon omedelbar betydelse för

skyddets omfattning och att den viktigaste bedömningsgrunden i stället

bör vara sökandens varuuppgift. Även patent- och registreringsverket anser

den föreslagna avgränsningen rimlig. Ämbetsverket anser det emellertid

önskvärt med ett uttalande om att registreringsmyndighetens granskning

i huvudsak får begränsas till att avse den registreringsklass till vilken

mönstret hänförs. Om sökanden vill att granskningen eller skyddet skall

avse också annan klass, bör han alltså ange till vilka klasser han anser att

4*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

varan kan hänföras samt erlägga den högre avgift en sådan utvidgning medför. Detta gäller i särskilt hög grad ornament men kan få betydelse ock­ så för andra mönster. EIF kan däremot inte ansluta sig till utredningens ståndpunkt, att sökanden vid registrering skall lämna uppgift om de varu­ grupper för vilka han söker skydd. Formgivarens kunskap om för vilka varuslag ett ornament i och för sig skulle passa kan av naturliga skäl vara begränsad. Han kan alltså lätt råka ut för att någon under åberopande av registreringsansökningens innehåll använder ornamentet för en vara om vars existens formgivaren vid ansökningen var okunnig men som han själv­ klart skulle ha tagit med i ansökningen om han känt till den. Även Konst­ industriskolan i Göteborg anser det väsentligt att ett mönster kan skyddas totalt. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser att ökad klarhet och precisering vinns om begreppet »likartade varor» anknyts till någon form av s.k. klasslista.

Beträffande s k y d d s o in f å n g e t har utredningens uppfattning, att det bör råda korrespondens mellan skillnadskravet och likhetskravet, vun­ nit uttryckligt gillande av hl.a. Svenska patentombudsf öreningen och patentoch registreringsverket samt i övrigt lämnats utan erinran av flertalet re­ missinstanser. Näringsfrihetsrådet framhåller emellertid, att det registre­ rade mönstret inte i rättstillämpningen får ges så stort skyddsomfång, att den bakomligande tekniska idén faktiskt kan komma att skyddas. En varu- utformning bör vidare enligt rådets mening falla utanför mönsterskyddet, så snart den någorlunda tydligt skiljer sig från det registrerade mönstret. Mot utredningens förslag uttalar sig endast NO, som önskar att likhetskravet modifieras, förslagsvis genom att väsentlighetsrekvisitet utgår.

Vad utredningen uttalat om s.k. mönsterrättsliga beroendeförhål­ landen har inte föranlett erinringar under remissbehandlingen. Med de lösningar utredningen har föreslagit uppnår man enligt patent- och registre­ ringsverket den fördelen att beroendeförhållanden blir reglerade redan på registreringsstadiet.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att handlingar som upprättats hos sådan myndighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen enligt 9 § upphovsrättslagen inte är föremål för upphovsrätt. Denna undantags­ regel torde gälla även ritningar. I analogi härmed föreslår verket att det i en ny lag om mönster tas in en bestämmelse av innehåll att mönster soin frambragts hos myndighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte skall vara föremål för mönsterrätt.

Departementschefen. Med den begränsning av tillämpningsområdet för den nu gällande mönster lagen som följer av att skydd kan beredas bara för alster inom metallindustrin föreligger inte något behov att ytterligare in­ skränka mönsterskyddets verkningar till att omfatta bara vissa bestämda varuslag. Ett registrerat mönster ger således f.n. ett totalt

Kungl. Maj:ts proposition nr i68 år 1969

107

skydd mot efterbildningar inom hela metallindustrins område. Läget blir

emellertid ett annat när man, som nu föreslås, utvidgar mönsterskyddet

till att gälla inom samtliga industrigrenar. Jag är i princip ense med ut­

redningen om att skyddet enligt den nya lagen bör gälla endast i fråga om

vissa från början bestämda varuslag. Att som ett par remissinstanser har

förordat låta skyddet bli totalt och gälla alla tänkbara varuslag skulle

enligt min mening föra för långt. Ett sådant system skulle nämligen kunna

få inte obetydliga konkurrensbegränsande verkningar, samtidigt som det

skulle innebära att man sträckte mönsterskyddet betydligt längre än som

betingas av önskemålet att stimulera till nyskapande på mönsterområdet

och bereda mönsterhavarna ett rimligt mått av trygghet och säkerhet.

En sådan avgränsning av skyddsomfånget som det här gäller kan åstad­

kommas på olika sätt. Som utredningen har framhållit kan det ligga nära

till hands att utnyttja ett klassificeringssystem och låta skyddet omfatta

endast varor inom den klass som mönstret kommer att tillhöra. Ett sådant

system skulle visserligen underlätta för formgivare och fabrikanter att göra

sig underrättade om huruvida en registrering föreligger som hindrar dem

att utnyttja ett visst mönster för en bestämd vara eller grupp av varor. Å

andra sidan skulle metoden sannolikt ofta leda till en sakligt olämplig av­

gränsning av skyddsomfånget. Av praktiska skäl måste klassindelningen

bli i viss mån schematisk och antalet klasser begränsat. Att låta skydds­

omfånget följa klassindelningen kan därför lätt leda till att skyddet sträcks

längre än som är sakligt motiverat och t.o.m. kanske längre än sökanden

egentligen avsett. Omvänt kan det tänkas att sökandens bristande förtro­

genhet med klassificeringssystemet medför att ett mönster klassas på så­

dant sätt att vissa varor i direkt strid med sökandens intentioner faller utan­

för skyddsområdet enbart på den grund att de formellt tillhör en annan

klass.

Den principiellt riktigaste metoden, som också torde vara bäst ägnad att

leda till materiellt tillfredsställande resultat i de enskilda fallen, synes vara

att det läggs i sökandens hand att bestämma vilka varuslag han vill att

skyddet skall omfatta. Detta är också utredningens ståndpunkt, vilken har

vunnit gillande av flertalet remissinstanser. Förslaget innebär, att registre­

ring skall ske inte för varor eller varuslag tillhörande viss klass utan för

de varor eller varuslag som sökanden har angett i sin ansökan och att

skyddet därefter skall omfatta de varor för vilka registrering har skett.

Jag finner en sådan ordning ändamålsenlig och biträder förslaget.

Denna lösning innebär att det inte får någon rättslig betydelse i fråga

om skyddsomfånget till vilken klass ett registrerat mönster hänförs. En

annan sak är att man i praktiken bör kunna räkna med att det normalt

skall råda överensstämmelse mellan det rättsliga skyddsomfånget och

mönstrets klassificering. Den som vill utnyttja ett mönster för en viss vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

108

bör med andra ord kunna vinna ett rimligt mått av säkerhet även om han

inskränker sina undersökningar till att gälla registreringar inom den klass

varan tillhör. En förutsättning är givetvis att man får ett efter varusorti­

menten på marknaden väl anpassat klassificeringssystem och att detta

tillämpas på ett förnuftigt och smidigt sätt. Uppenbart är att registrerings-

myndigheten vid klassificeringen bör fästa stort avseende vid sökandens

egna önskemål och synpunkter.

Patent- och registreringsverket har i detta sammanhang uppmärksammat

vissa frågor som sammanhänger med nyhetsgranskningens omfattning. En­

ligt verket bör denna granskning kunna i huvudsak begränsas till att gälla

registreringar och ansökningar inom den klass till vilken sökanden hänför

mönstret. En utvidgning av granskningen till att omfatta andra klasser

bör ske bara om sökanden uttryckligen begär det och erlägger den högre

avgift som utvidgningen medför.

Jag är inte beredd att nu i detalj ta ställning till frågor om granskningens

omfattning. Dessa kommer att regleras i den tilltänkta tillämpningskun-

görelsen till den nya lagen. I princip bör det visserligen åligga sökanden

att ange till vilka varuklasser mönstret enligt hans mening skall hänföras

men det ankommer ytterst på registreringsmyndigheten att avgöra klassi-

ficeringsfrågan med ledning av sökandens varuuppgift. Sedan myndigheten

bestämt till vilka klasser mönstret skall hänföras, måste granskningen

givetvis omfatta dessa klasser. Eftersom det emellertid enligt förslaget i

princip skall gälla ett krav på absolut nyhet, kan man inte uppställa någon

kategorisk regel om att granskning aldrig behöver ske inom andra klas­

ser. I gränsfall torde det vara oundvikligt att granskningen utvidgas. Som

patent- och registreringsverket har antytt blir frågan om granskningens

omfattning särskilt av betydelse när det gäller ornament. Om sökanden

uttryckligen begär granskning också inom annan klass, bör hans önskemål

efterkommas. Oavsett om en utvidgad granskning sker på myndighetens

initiativ eller på sökandens begäran, skall givetvis avgifterna bestämmas

med utgångspunkt från det antal klasser som granskningen omfattar.

Inom ramen för den bestämning av skyddets omfattning som ligger i

begränsningen till vissa angivna varor uppkommer fråga om skydds-

omfånget, dvs. huruvida registreringen skall skydda bara mot utnytt­

jande av mönster som helt överensstämmer med det registrerade mönstret

eller om skyddet också i någon utsträckning skall omfatta sådana mönster

som företer på visst sätt bestämd likhet med det registrerade. Utredningen

har stannat för det senare alternativet. Dess förslag innebär att man vid

fastställande av likhetskravet använder samma normer som när det gäller

att fixera skillnadskravet. Skyddet skall alltså enligt förslaget omfatta också

mönster som inte väsentligen skiljer sig från det registrerade mönstret.

Utredningens ståndpunkt i detta hänseende har vunnit allmän anslutning-

under remissbehandlingen. Också för egen del ansluter jag mig till för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

109

slaget, som från både praktiska och principiella synpunkter synes leda till

en naturlig och lämplig avgränsning av skyddsomfånget. Att skyddet ut­

sträcks till att omfatta också mönster som inte helt överensstämmer med

men dock företer påtagliga likheter med det registrerade synes nödvändigt

för att mönsterrätten skall få erforderlig styrka och på ett effektivt sätt

kunna tillgodose de ändamålssynpunkter som bär upp mönsterskyddslag­

stiftningen. Jag finner det också lämpligt att likhetskravet korresponderar

mot det skillnadskrav som enligt förslaget skall utgöra en skyddsförutsätt-

ning. Som utredningen har påpekat medför dess förslag bl.a. den fördelen,

att man på mönsterområdet slipper praktiskt taget alla fall av s.k. beroen­

deförhållanden, dvs. fall då visserligen skillnadskravet är uppfyllt

men mönsterhavaren ändå inte kan utnyttja mönstret utan tillstånd av an­

nan mönsterhavare med vars registrerade mönster det nya mönstret företer

likheter. Sådana beroendeförhållanden, med de olägenheter de för med sig

för både mönsterskapare och fabrikanter, skulle kunna uppkomma om

kravet på likhet vid bestämmande av skyddsomfånget sätts lägre än kravet

på skillnad som skyddsförutsättning. De skäl som utredningen har anfört

mot att på mönsterområdet ge rum för sådana beroendeförhållanden finner

jag övertygande. Utredningens ståndpunkt medför bl.a. ökad säkerhet för att

ett mönster som efter verkställd nyhetsgranskning vinner registrering också

kan utnyttjas av mönsterhavaren utan att denne riskerar att begå intrång

i annans mönsterrätt — under förutsättning givetvis att nyhetsgranskningen

har varit effektiv och fullständig. Detta bidrar uppenbarligen till att stärka

mönsterrättens förmögenhetsrättsliga värde.

Som utredningen har framhållit torde man emellertid inte kunna und­

vika ett bestämt slag av beroendeförhållanden. Om ett mönster i sig har

upptagit ett tidigare registrerat mönster kan det visserligen föreligga så

väsentlig skillnad mellan de båda mönstren vid den totaljämförelse som

skall ske vid prövningen av registreringsansökningen att skillnadskravet

kan anses uppfyllt. Som exempel har utredningen nämnt, att ett klubb­

märke, som åtnjuter skydd, anbringas på en klubbjacka för vilken mönster­

skydd därefter söks. Enligt utredningen bör den tidigare mönsterhavaren i

princip åtnjuta skydd mot att hans mönster utnyttjas på detta sätt. Den

lösning av problemet som utredningen har föreslagit innebär, att ett mönster,

som i sig har tagit upp ett tidigare för annan registrerat mönster i dess

helhet, inte får registreras utan tillstånd av den som innehar rätten till det

sistnämnda mönstret. Att beroendeförhållandet på detta sätt blir reglerat

redan på registreringsstadiet finner jag i likhet med patent- och registre­

ringsverket vara en fördel. Jag vill därför biträda utredningens förslag i

denna del. Den regel som utredningen har föreslagit bör enligt min mening

gälla också det fallet att ett mönster i sig har upptagit ett mönster som inte

väsentligen skiljer sig från ett tidigare registrerat mönster, dvs. ligger inom

det äldre mönstrets skyddsomfång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

no

Jag delar helt näringsfrihetsrådets uppfattning att skyddsomfånget inte får ges en sådan utformning att en bakomliggande teknisk idé faktiskt kan komma att skyddas. I detta hänseende vill jag hänvisa till vad jag har anfört i det föregående vid behandlingen av frågan om en särskild undan­ tagsregel för sådana fall som avses i näringsfrihetsrådets yttrande. Som framgår av vad jag därvid har uttalat förblir mönsterskyddet enligt mitt förslag ett rent utseendeskydd.

En remissinstans har föreslagit att mönster som frambragts hos myn­ dighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte skall vara före­ mål för mönsterrätt och har härvid hänvisat till bestämmelserna i 9 § upp­ hovsrättslagen, enligt vilken handlingar som upprättats hos sådan myn­ dighet inte är föremål för upphovsrätt. De skäl som har föranlett denna bestämmelse och som nära sammanhänger med principen om allmänna handlingars offentlighet gör sig emellertid inte gällande på samma sätt på mönsterområdet. Det ligger betydligt närmare till hands att här dra en parallell med förhållandena på patentområdet. Någon inskränkning i möj­ ligheten att få patent på uppfinningar som har gjorts hos myndighet gäller emellertid inte enligt PatL, som i den delen överensstämmer med tidigare gällande rätt. Jag finner inte heller anledning att från den nya mönster­ skyddslagens tillämpningsområde göra undantag för mönster som har ska­ pats hos statlig eller kommunal myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Skyddstiden

Gällande rätt. Enligt gällande ML omfattar skyddet för registrerat mönster en tid av fem år, räknat från den dag då ansökningen inkom till registre- ringsmyndigheten. De flesta främmande länder har en skyddstid av mellan tio och femton år. I Danmark och Norge är tiden maximalt femton år, upp­ delad på treårsperioder.

Utredningen. Den som har framställt ett mönster och därefter satsar på att utnyttja mönstret affärsmässigt måste enligt utredningen kunna räkna med att inte bara få igen nedlagda initialkostnader utan också njuta någon vinst av verksamheten. Det måste löna sig att framställa nya mönster och tillverka nya mönstervaror för att nyskapande på området skall sti­ muleras. Utredningen finner det uppenbart att en femårig skyddstid är för kort. För utredningen har valet stått mellan tio och femton år. Å ena sidan framträder intresset av att mönsterrätten inte hämmar utvecklingen för andra företagare. Å andra sidan är en längre skyddstid ägnad att ge mönsterrätten en starkare position. Härigenom skapas bättre underlag för att låta mönsterrätten ersätta upphovsrätten, när det gäller alster inom gränsområdet mellan de båda skyddsformerna. På det nordiska planet har det visat sig, att en kompromiss måste åstadkommas mellan dem som har

förordat ett tioårigt skydd och andra som har rekommenderat en skyddstid

av tjugo år. De nordiska mönsterrättskommittéerna har därför enats om

att föreslå en längsta mönsterskyddstid av femton år, uppdelad i femårs­

perioder. Enligt förslagen skall således en mönsterregistrering gälla till dess

fem år har förflutit från den dag då ansökan om registrering gjordes och

därefter kunna på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

För att motverka slentrianmässiga förnyelser och för att markera, att

förnyelse bör begäras endast när det är företagsekonomiskt motiverat —

och således i regel inte i vad man kan kalla förråds- eller defensivsyfte —-

förordar utredningen, att Kungl. Maj :t fastställer förnyelseavgifter enligt

en i förhållande till registreringsavgiften stigande skala.

Remissyttrandena. Förslaget om en utsträckning av mönsterskyddstiden

från fem till femton år biträds av överintendenten och chefen för national­

museum. Även Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle och

Svenska patentombudsföreningen godtar uttryckligen förslaget.

Med tanke på att det föreslagna generella mönsterskyddet är en nyhet

för svenska förhållanden förordar Svea hovrätt i första hand, att mönster­

registrering skall gälla under fem år med rätt till förnyelse för ytterligare

en femårsperiod eller således under sammanlagt högst tio år. Med hänsyn

till vikten av att nordisk enighet uppnås har hovrätten dock intet att erinra

mot en skyddstid av sammanlagt femton år, om övriga nordiska länder

går på denna linje. Försvarets civilförvaltning anser att den föreslagna

skyddstiden är för lång. Civilförvaltningen finner det inte tillfredsställande

att ett monopol beviljas för så lång tid för mönster som inte fyller några

som helst krav på tekniska eller konstnärliga meriter. Sveriges juvelerare-

och guldsmedsförbund framhåller däremot att den föreslagna skyddstiden

är för kort för exempelvis bestickmodeller. Förbundet nämner att några

av de bästa och i dag mest sålda bestickmodellerna är mer än 30 år gamla.

Kostnaderna för verktygs- och lanseringsinvesteringar är mycket höga i

fråga om sådana artiklar och det tar lång tid att tillverka verktygen.

Svea hovrätt understryker, att man i möjligaste mån bör undvika för­

nyelser i »förråds- eller defensivsyfte» och att förnyelseavgifterna därför

bör fastställas enligt en tämligen kraftigt stigande skala. Liknande syn­

punkter uttalas av näringsfrihetsrådet. Statens pris- och kartellnåmnd anser

att kraven vid förnyelse av registrering inte får ställas för lågt. Det bör enligt

nämndens mening föreligga en klart påvisbar företagsekonomisk motivering

för utsträckning av skyddstiden utöver fem år. Annars kan förlängning av

skyddet komma att tillgodose enbart ett defensivsyfte.

Departementschefen. Frågan om skyddstidens längd är ett av de vik­

tigaste spörsmålen vid en revision av mönsterlagstiftningen. F.n. gäller

en skyddstid av fem år från den dag då registreringsansökningen gjordes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

111

Den kan inte förlängas. I Danmark och Norge är skyddstiden maximalt femton år, uppdelad på treårsperioder. Utredningens förslag, att skydds­ tiden skall bestämmas till fem år med möjlighet till förlängning för ytter­ ligare två femårsperioder, eller således till maximalt femton år, har till­ styrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet av remiss­ instanserna. Även jag vill med hänvisning bl.a. till intresset av att stimulera till nyskapande på mönsterområdet och till önskemålet att få nordisk rätts­ likhet på området ansluta mig till förslaget. Mönsterregistrering skall alltså enligt vad jag föreslår gälla intill dess fem år har förflutit från ansöknings- dagen men på begäran kunna förnyas för ytterligare två femårsperioder. Jag kan i likhet med vissa remissinstanser instämma i utredningens ut­ talande om vikten av att förnyelse sker endast när detta är företagseko­ nomiskt motiverat. Förnyelseavgifterna bör därför bestämmas enligt en progressiv skala och till sådana belopp att man i görligaste mån undgår förnyelse i förråds- eller defensivsyfte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Arbetstagarmönster

Utredningen. I gällande mönsterlag finns inte någon bestämmelse om rätten till mönster, som har framställts av en arbetstagare i hans anställ­ ning eller av en uppdragstagare på beställning av annan (arbetstagarmöns­ ter). Utredningen anser också att bestämmelser om rätten till arbetstagar­ mönster inte hör hemma i mönsterskyddslagen utan lämpligen bör, efter förebild i lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar, finna sin plats i en särskild lag. Regleringen bör enligt utredningen samordnas med lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar och med upphovs­ rättens bestämmelser. De nordiska kommittéerna är ense om att frågan bör göras till föremål för särskild utredning.

I fråga om arbetstagarmönster är således innebörden av utredningens förslag, att rätten till mönster tillkommer mönsterskaparen, att dennes arbetsgivare eller uppdragsgivare måste träffa avtal om förvärv av mönstret för att få rätten till detta och att även ersättningsfrågan får regleras genom avtal.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om en särskild utredning rö­ rande frågan om rätten till mönster, som framställts av en arbetstagare i hans anställning, tillstyrks så gott som allmänt. Försvarets civilförvalt­ ning, Sveriges advokatsamfund och RF betonar vikten av att utredningen bedrivs så snabbt att lagförslag kan föreläggas riksdagen för behandling samtidigt med förslaget till ny mönsterskyddslag. Enligt LOs mening bör man först pröva vägen med överenskommelser mellan arbetsmarknadens organisationer, liknande dem som redan finns beträffande rätten till ar­

113

betstagares uppfinningar. Om det skulle visa sig att denna väg inte är

framkomlig bör frågan enligt LO utredas särskilt. Liknande synpunkter

framförs av TCO. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

anser att saken kan ställas på framtiden, eftersom mönsterskaparen och

hans arbetsgivare har frihet att avtala om förvärv av mönstret och om de

ekonomiska villkoren härför. Svenska industriens patentingenjörers för­

ening uttalar att i nuvarande tillämpning — i överensstämmelse med den

allmänna arbetsrättens principer och uttalandena i 1916 års mönsterlag­

förslag — tjänsteförhållandet för en anställd designer torde, om inte annat

har avtalats, anses i sig innebära ett generellt avtal om att mönsterrätten

skall tillkomma arbetsgivaren, varvid formgivarens lön normalt anses utgöra

ersättning för arbetsresultaten.

Några instanser kritiserar utredningens uttalande om innebörden i före­

varande hänseende av utredningsförslaget. Sveriges advokatsamfund anser

det vara alltför kategoriskt och onyanserat. Frågan vem som skall bli

ägare till ett mönster, som en arbetstagare har frambragt i sin tjänst, må­

hända som ett direkt resultat av honom lämnat uppdrag, måste bedömas

med hänsyn till samtliga omständigheter, som har samband med anställ­

ningen. I de fall då det enligt nu gällande lag anses klart att ett mönster

som en arbetstagare har frambragt, vare sig det kan anses utgöra ett

skyddat verk eller inte, skall tillkomma hans arbetsgivare, bör enligt sam­

fundets uppfattning den omständigheten att mönstret kan skyddas enligt

den nya lagen inte medföra att arbetsgivaren går miste om rätten till

mönstret. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges

industriförbund anser att utredningens uttalande strider mot vedertagen

arbetsrättslig uppfattning. I ett av utredningen (s. 166) refererat uttalande

av auktorrättskommittén framhålls att inom vissa anställningsförhållanden

tjänsteavtalet i regel torde innebära, att upphovsmannen till arbetsgivaren

överlåter hela sin förfoganderätt till de arbeten han skapar i anställningen.

Enligt organisationerna äger detta uttalande alltjämt giltighet. Frågan om

rätten till arbetstagarmönster kan inte ses som ett isolerat spörsmål utan

bör lösas under beaktande även av förhållandena på närliggande områden,

t.ex. inom upphovsrätten. Organisationerna förutsätter därför att det av

mönsterskyddsutredningen gjorda uttalandet tillrättaläggs i det fortsatta

lagstiftningsarbetet. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

uttalar att få arbetsavtal torde inrymma uttrycklig reglering av avtalspar­

ternas rättigheter i denna fråga. Att som utredningen utgå från att mönster­

rätten vid sådant förhållande alltid skall tillkomma mönsterskaparen bör

inte komma i fråga. I stället bör lagen om rätten till arbetstagares uppfin­

ningar i tillämpliga delar kunna göras analogiskt tillämplig i mönsterrätts­

liga frågor. Om utformningen av mönster för ett företags räkning är en

arbetstagares huvudsakliga verksamhetsområde — exempelvis för en chef­

designer — är det knappast rimligt att därvid framkomna mönster skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

vara arbetstagarens privategendom, som företaget inte skall kunna utnyttja tvångsvis. Enligt försvarets civilförvaltning föreligger det en väsentlig skill­ nad mellan rätten till mönster och rätten till uppfinningar. I fråga om de senare görs i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar en uppdelning av uppfinningarna i olika kategorier med olika möjligheter för arbetsgiva­ ren att förvärva rätt till uppfinningarna. En sådan uppdelning finner äm­ betsverket inte vara möjlig i fråga om mönster, eftersom varje anställd som har att konstruera en produkt måste ge denna en form. Den formgiv­ ning som utredningen närmast har avsett torde vara sådan som åstadkoms av särskilda formgivare. Dessa anställs eller anlitas av en tillverkare för att ge en tilltalande form åt tillverkarens produkter. Det har ofta fram­ hållits att däremot ingen anställs för att uppfinna. En uppfinning anses oftast vara en prestation utöver vad som åligger arbetstagaren enligt anställ­ ningsavtalet. Vad en formgivare åstadkommer blir enligt arbetsrättens reg­ ler arbetsgivarens egendom och civilförvaltningen anser inte att man har anledning att genom särskild lagstiftning göra avsteg från denna princip.

Departementschefen. Till skillnad från vad som gäller i fråga om uppfin­ ningar finns inte några bestämmelser om rätten till mönster som har fram­ ställts av en arbetstagare i hans anställning eller av en uppdragstagare vid fullgörande av uppdraget, s.k. arbetstagarmönster. Med hänsyn till det snävt begränsade tillämpningsområdet för gällande lag om mönster torde frågan hittills också ha varit av underordnad praktisk betydelse. Man har därför få hållpunkter för vad som idag kan anses vara gällande rätt på området.

Med ett sådant utvidgat mönsterskydd som nu föreslås framträder på ett helt annat sätt det praktiska intresset av att frågan om arbetstagarmönster blir löst. Det gäller emellertid här inte i första hand en mönsterrättslig fråga utan ett spörsmål som måste besvaras från arbetsrättsliga utgångspunkter och med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser. Att mönster- skyddsutredningen har avstått från att inom ramen för sitt uppdrag lägga fram förslag till en reglering av frågan framstår mot denna bakgrund som följdriktigt. Utredningen har emellertid härvid utgått från att frågan om arbetstagarmönster skall bli föremål för särskild utredning och att en eventuell lagstiftning samordnas med lagstiftningen om rätten till arbets­ tagares uppfinningar och med en motsvarande lagstiftning på det upphovs- rättsliga området.

Önskemålet om särskild utredning har vunnit stöd hos åtskilliga remiss­ instanser. Jag vill inte heller utesluta att det kan visa sig nödvändigt att låta utreda frågan med sikte på att få till stånd en särskild lagstiftning i ämnet. Av flera skäl anser jag emellertid att tiden ännu inte är mogen här­ för. Som utredningen har framhållit bör en sådan lagstiftning samordnas med bl.a. lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Frågan om revision av 1949 års lagstiftning på detta område har nyligen varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

115

föremål för utredning. Det lagförslag som lades fram år 1964 (SOU 1964:

49) blev emellertid hårt kritiserat, och det torde inte kunna läggas till grund

för lagstiftning. Vid Nordiska rådets 16 :e session i Oslo i februari 1968 an­

togs en rekommendation till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och

Sverige att ta upp överläggningar med sikte på att få till stånd enhetlig lag­

stiftning om arbetstagares uppfinningar och därvid lägga den gällande svens­

ka lagstiftningen till grund för förhandlingarna. Rekommendationen har för­

anlett initiativ till förnyade nordiska departementsöverläggningar. Enligt

min mening bör resultatet av dessa överläggningar avvaktas, innan frågan

om arbetstagarmönster tas upp. Härtill kommer att man ännu saknar

underlag för att bedöma hur en lagstiftning på detta område bör utformas

inom ramen för en mönsterskyddslag med så generell räckvidd som nu före­

slås. Först sedan den nya lagen har varit i tillämpning någon tid kommer

ett tillräckligt erfarenhetsmaterial att vara tillgängligt.

Det avgörande skälet för mitt ställningstagande ligger emellertid på ett

annat plan. Både på patentområdet och på mönsterområdet synes hithöran­

de frågor lämpa sig väl för en reglering på frivillighetens väg genom över­

enskommelser mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Den i prin­

cip dispositiva karaktären av 1949 års lag om rätten till arbetstagares upp­

finningar har också utnyttjats för sådana överenskommelser, som till viss

del satt lagens bestämmelser ur spel. Något hinder att frågan om arbets­

tagarmönster regleras på motsvarande sätt föreligger givetvis inte, och jag

anser att den vägen bör prövas i första hand. Sedan numera kollektivavtal

kan slutas också för statliga tjänstemän, kan en avtalsmässig reglering i

princip ske över hela fältet. Jag fäster stor vikt vid att de två största

arbetstagarorganisationerna, LO och TCO, i sina yttranden har förordat att

det tills vidare lämnas åt arbetsmarknadens parter att lösa frågan om arbets­

tagarmönster genom frivilliga överenskommelser. Först om det visar sig

omöjligt att på denna väg nå en tillfredsställande lösning, är jag beredd att

ta upp frågan om en utredning.

Hur rättsläget kommer att gestalta sig, om eller så länge frågan om rätten

till arbetstagarmönster inte blir löst vare sig genom överenskommelser på

arbetsmarknaden eller lagstiftningsvägen är som jag redan har antytt ovisst.

Uppenbart är emellertid att tillkomsten av den nya mönsterlagen inte i och

för sig medför någon ändring i förhållande till vad som gäller redan nu

i fråga om mönster inom metallindustrin. En annan sak är, att den nya

lagstiftningen innebär en väsentlig utvidgning av det område inom vilket

frågan får praktisk betydelse.

Det finns inte anledning att här gå närmare in på spörsmålet om inne­

börden av gällande rätt. Det måste besvaras med tillämpning av allmänna

arbetsrättsliga regler. Den principiella utgångspunkten måste emellertid

vara, att det primärt är mönster skaparen som innehar rätten till sin ska­

pelse. Såtillvida gäller också här den grundsats som i fråga om arbetstagares

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uppfinningar har kommit till uttryck i 2 § första stycket 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar, och så långt är jag alltså ense med utredningen. Därmed är emellertid inte sagt att det måste förutsättas ett uttryckligt avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren för att rätten i ett enskilt fall i stället skall anses tillkomma den förre. Speciellt när det gäller särskilt anställda formgivare ligger det nära till hands att i själva tjänste­ avtalet intolka en rätt för arbetsgivaren att utan särskilt medgivande av den anställde och normalt utan annan ersättning än som inryms i dennes löne­ förmåner tillgodogöra sig resultaten av den anställdes mönsterskapande verksamhet. I vissa fall kan dock omständigheterna vara sådana att arbetsgi­ varen visserligen bör anses ha rätt att omedelbart på grund av anställnings­ förhållandet inträda i arbetstagarens rätt till mönstret men endast under förutsättning att han utger skälig ersättning. För dessa bedömanden bör de principer som ligger till grund för den legislativa och avtal smässiga regleringen i fråga om rätten till arbetstagares uppfinningar kunna tjäna till ledning. Det är dock inte möjligt att ställa upp några allmängiltiga regler. Spörsmålet får lämnas till rättstillämpningen att avgöras från fall till fall under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter.

Skydd mot s.k. slavisk efterbildning

Utredningen. I utländsk rätt behandlas på sina håll som ett särskilt spörs­ mål frågan om skydd mot vad man har kallat för slavisk efterbildning.

Härmed avses ett skydd mot mycket närgånget efterbildande av annans arbetsresultat, bl.a. när det gäller en varas utformning, varvid några forma­ liteter i form av registrering, deponering e.d. inte behöver iakttas för att skydd skall åtnjutas och skyddet inte heller förutsätter att något egentligt nyhetskrav är uppfyllt. För utredningen har frågan aktualiserats vid olika tillfällen genom framställningar från representanter för textilindustrin.

Det ter sig från allmän synpunkt ändamålsenligt, framhåller utredningen, att man inom speciallagstiftningen, dvs. lagarna om patent, upphovsrätt, varumärkesrätt och mönsterrätt, söker tillvarata det intresse av skydd mot efterbildande som kan föreligga på dessa områden och samtidigt förutsätter att någon kompletterande generell bestämmelse inte skall gälla. En sådan ordning innebär t.ex. att mönster, som inte är registrerat — på den grund att det inte uppfyller mönsterskyddsförutsättningarna, att ansökan om registrering inte har gjorts eller att skyddstiden har löpt ut — är fritt till allmänt begagnande som förebild vid varutillverkning, såvida inte annan speciallagstiftning lägger hinder i vägen därför. Även ett slaviskt efterbil­ dande av sådant mönster skulle således vara tillåtet. Vissa fall av slaviskt efterbildande kan emellertid enligt utredningen te sig stötande, även om objektet inte är föremål för någon skyddsrätt enligt speciallagstiftningen.

Utredningen har övervägt alt föreslå en alternativ skyddsform, där

117

skyddet skulle uppnås genom att mönstret — eller den färdiga varan —

deponeras hos offentlig myndighet, innan den förs ut på marknaden eller

genom att det på annat sätt förs bevisning om när produkten förs ut på

marknaden. Skyddet skulle rikta sig bara mot efterbildande i egentlig me­

ning och gälla under bara sex månader eller högst ett år. Från branschhåll

har framhållits som önskvärt att någon fordran på nyhet inte skall gälla.

Detta utgör emellertid enligt utredningen en brist från mönsterrättslig syn­

punkt. Mönsterskyddet bör framför allt uppmuntra nyskapande insatser,

och det kan därför inte gärna godtas att ensamrätt till en känd formgiv­

ning skall ges åt den som först har börjat exploatera formgivningen. I fall

då en utvecklande insats vid formgivningen inte föreligger tillgodoses konsu­

menternas intressen bäst genom en obunden konkurrens, i sina former

reglerad från de speciella synpunkter som bär upp lagstiftningen mot

illojal konkurrens. Utredningen åberopar också bevissvårigheter när det

gäller påståenden om olovlig efterbildning. Det synes utredningen mindre

önskvärt att man har att göra med mer än en mönsterskyddsform och även

utredningen avvisar därför tanken på att för den ifrågavarande skyddsord-

ningen ställa upp samma nyhetskrav som skall gälla för erhållande av

mönsterskydd.

Utredningen anser sig på grundval av dessa överväganden inte böra in­

passa någon form av skydd mot slavisk efterbildning i det föreslagna möns­

terrättssystemet. Utredningen hänvisar i det sammanhanget till möjligheter­

na att inom ramen för en eventuellt reviderad lagstiftning om illojal kon­

kurrens införa någon form av skydd vid sidan av speciallagstiftningen,

t.ex. för särskilt odiösa fall av efterbildande. En sådan reglering behöver

enligt utredningen inte anses strida mot den föreslagna mönsterrätten eller

grunderna för denna.

Remissyttrandena. Remissinstanserna godtar allmänt att frågan om skydd

mot slavisk efterbildning behandlas inom ramen för lagstiftningen om skydd

mot illojal konkurrens. Patent- och registreringsverket anser att frågan inte

hör hemma i mönsterlagen och betonar att vad som inte är skyddat genom

speciallagarna på området i princip bör vara fritt för allmänt begagnande.

Det är bl.a. just till denna gränsdragning mellan skyddat och fritt som lag­

stiftaren har att ta ställning. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisa­

tion samt Sveriges industriförbund framhåller att införande av skydd mot

slavisk efterbildning är ett starkt önskemål. Att sådant skydd införs genom

lagstiftningen mot illojal konkurrens är en förutsättning för att Textilrådet

skall kunna godta den föreslagna mönsterlagen.

Utredningen om illojal konkurrens konstaterar att man vid den revision

av den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen i Sverige under de se­

naste decennierna som har resulterat i nya lagar och lagförslag om patent,

upphovsrätt, rätt till fotografisk bild samt varumärken och andra känne-

Kungl. Maj:ts proposition, nr 168 år 1969

fecken liar utgått från att något objektskydd inte skall ges i lagstiftningen utöver det skydd som dessa lagar ger. Man har på varje särskilt rättsom­ råde med beaktande av det samhällsekonomiska intresset vägt intressena av skydd och handlingsfrihet mot varandra. Utredningen anser att denna prin­ cip bör tillämpas också i fråga om mönster. Detta innebär att objekt, som inte är mönsterskyddade och inte heller skyddas enligt annan speciallag­ stiftning, är fria till allmänt begagnande som förebilder vid varutillverkning. Inför utredningen om illojal konkurrens har som exempel på särskilt för­ kastliga efterbildningar nämnts att efterbildningen görs med hjälp av per­ sonal, som efterbildaren har lockat till sig från tillverkaren av originalvaran, eller att efterbildaren har begagnat sig av bestickning, spioneri eller andra jämförliga metoder. Enligt utredningens uppfattning bör sådana metoder bedömas efter de normer som i olika avseenden begränsar handlingsfri­ heten, exempelvis de allmänna reglerna om förmögenhetsbrott i brottsbalken och framför allt bestämmelserna i lagen om illojal konkurrens. Även all­ männa kontraktsrättsliga normer är av betydelse i dessa sammanhang. — I sitt remissyttrande berör utredningen om illojal konkurrens innehållet i sitt numera avlämnade betänkande med förslag till lag mot otillbörlig kon­ kurrens (SOU 1966:71) och anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I detta förslag vidgas tillämplighetsområdet för lagen betydligt. Sålunda föreslås stadganden mot bestickning och tagande av muta i näringsverk­ samhet, .vilka är väsentligt mer generellt utformade än motsvarande stad­ ganden i gällande lag. Vidare föreslås att envar som bereder sig eller för­ söker bereda sig tillgång till företagshemlighet skall kunna straffas. Detta gäller oavsett om vederbörande är anställd i det företag, som disponerar hemligheten, eller inte. Förslag kommer också att framläggas om att envar som obehörigen använder eller ger annan del av teknisk förebild, vilken anförtrotts honom för utförande av arbete eller för affärsändamål, skall kunna drabbas av ansvar. Teknisk förebild definieras av utredningen såsom föremål efter eller med ledning av vilket varor kan tillverkas eller tekniska yrkesprestationer utföras. Utredningen vill särskilt betona vikten av detta sistnämnda förslag. Enligt detta kan nämligen missbruk av textil- eller konfektionsmönster, som ännu inte kommit ut i den allmänna omsättningen, ofta stävjas. En situation, som utredningen avser, är att en konfektionär låter en textilindustri framställa prover efter hans anvisningar och där­ efter lägger ut beställningar med ledning av proverna hos andra textil­ industrier. Ett annat exempel är att ett detaljhandelsföretag, som får de! av en textilfabrikants kollektion på provstadiet innan produktionen kommit i gång, beställer färdiga varor av de enligt dess mening mest attraktiva mönstren hos annan tillverkare än den som, kanske med stora kostnader, i ramställt proverna. I det förra fallet föreligger ett förtroendemissbruk från beställarens sida. Avtalet mellan den textilindustri, som framställt proverna, och beställaren måste nämligen i allmänhet antas bygga på förutsättningen, att den slutliga beställningen, om provet utfaller till belåtenhet, skall göras hos samma textilindustri. Även i det andra exemplet får proverna normalt anses vara anförtrodda detaljhandelsföretaget i ändamål att leda till en slut­ lig beställning hos det företag, som producerat provkollektionen. Så är na­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

119

turligtvis alltid fallit om uttrycklig överenskommelse därom träffats, men

även om detta inte skett torde denna förutsättning ofta stå klar för båda

parter. Är situationerna de beskrivna blir det alltså, med den definition av

teknisk förebild som utredningen föreslår, möjligt att ingripa mot missbruk

av mönstren inte bara civilrättsligt utan också med stöd av lagen mot otill­

börlig konkurrens.

I utredningsförslaget till lag mot otillbörlig konkurrens har intagits eu

allmän bestämmelse av innehåll att i näringsverksamhet inte får vidtas

konkurrensåtgärd, genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts

gentemot konsument eller näringsidkare. Sanktionen mot överträdelse härav

föreslås bli förbud. I enlighet med dess inledningsvis deklarerade princi­

piella inställning till frågan om objektskydd för de skilda immaterialrätts-

liga företeelserna anser utredningen om illojal konkurrens att denna all­

männa bestämmelse inte skall tillämpas subsidiärt i förhållande till lagen

om mönster. Emellertid kan det tänkas förekomma särskilt förkastliga meto­

der vid efterbildning, vilka till sin art är annorlunda än de som behandlas i

befintliga eller föreslagna straffstadganden och som ter sig lika etiskt klan­

dervärda som dessa. Utredningen anser att sådana metoder bör kunna för­

bjudas med stöd av den allmänna bestämmelsen. Däremot skall det enligt

utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp, vilket

inte fullt når upp till en straffbar eller kontraktsrättsligt otillåten nivå, med

ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt, och sålunda

utverka förbud enligt lagen mot otillbörlig konkurrens. En komplettering

i denna mening av allmänna straffrättsliga eller kontraktsrättsliga normer

och av objektskyddet enligt den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftning-

en harmoniserar inte med intresset av fri konkurrens. Utredningen om

illojal konkurrens anmärker avslutningsvis att den rättstekniska behand­

lingen av det immaterialrättsliga ensamrättsskyddet inte är densamma i de

övriga nordiska länderna. Man har inte i något av dessa länder haft ambi­

tionen att helt reglera efterbildningsfrågorna inom ramen för speciallag­

stiftningen. Följaktligen anses generalklausulen i dessa länders lagar mot

otillbörlig konkurrens i större eller mindre utsträckning kunna tillämpas

på fall av otillbörlig efterbildning, som inte täcks av speciallagstiftningen.

Det är emellertid här fråga endast om historiskt betingade olikheter i fråga

om rättstekniken, som inte behöver leda till skilda materiella resultat.

Departementschefen. Med s.k. slavisk efterbildning brukar förstås mycket

närgånget efterbildande av annans arbetsresultat, bl.a. när det gäller en varas

utformning. Under mönsterskyddsutredningens arbete har bl.a. från textil­

industrins sida förts fram önskemål om att vid sidan av mönsterrätten

införs ett av registrering oberoende skydd mot sådana efterbildningar för

fall då mönsterskydd inte kan komma ifråga, exempelvis på den grund att

nyhetskravet inte är uppfyllt. Utredningen har emellertid efter övervägande

av tänkbara möjligheter att tillgodose detta önskemål avvisat tanken att

inpassa någon sådan form av skydd i det föreslagna mönsterrättssystemet, en tanke som utredningen har funnit mindre väl förenlig med allmänna mönsterrättsliga grundsatser. Denna ståndpunkt har vunnit allmän anslut- ning hos remissinstanserna. Jag finner också för egen del att utredningen förebragt övertygande skäl mot att det vid sidan av mönsterskyddet skapas en särskild form av skydd mot slavisk efterbildning.

Vid mitt ställningstagande har jag i likhet med mönsterskyddsutredning- en också beaktat att föreliggande behov av sådant skydd åtminstone i viss omfattning torde kunna tillgodoses inom ramen för lagstiftningen mot illojal konkurrens. I det förslag till lag om otillbörlig konkurrens som utred­ ningen om illojal konkurrens har lagt fram — och som också har remiss- behandlats — finns en bestämmelse om att den som obehörigen använder eller ger annan del av teknisk förebild, vilken har anförtrotts honom för utförande av arbete eller för af färsändamål, skall kunna ådömas ansvar. En bestämmelse av detta slag torde ge vissa möjligheter att ingripa mot en del fall av missbruk av mönster. Förslaget innehåller också en allmän be­ stämmelse om att i näringsverksamhet inte får vidtas konkurrensåtgärd ge­ nom vilken hederlighet och god affärsmoral sätts åsido gentemot konsument eller näringsidkare. Enligt vad utredningen framhåller i sitt yttrande över förslaget till lag om mönster skall denna bestämmelse visserligen i princip inte tillämpas subsidiärt i förhållande till sistnämnda lag, men det kan en­ ligt utredningen dock tänkas att särskilt förkastliga former av slavisk efter­ bildning kan förbjudas med stöd av bestämmelsen.

Det är visserligen inte möjligt att nu uttala sig om huruvida detta lagför­ slag kommer att leda till lagstiftning eller om och i så fall i vilken form bestämmelser av antytt slag kommer att ingå i en ny lagstiftning på om­ rådet. Förslaget ger dock en anvisning om att de nu aktuella problemen rörande slavisk efterbildning kan få sin lösning inom ramen för en sådan lagstiftning. Alldeles bortsett från de sakliga skäl som kan anföras mot att söka en lösning av dessa problem genom mönsterrättsliga skyddsbestämmel­ ser, bör uppenbarligen ett slutligt ställningstagande till det berörda lagför­ slaget inte föregripas. Jag kommer emellertid att ta upp frågan i hela dess vidd i samband med att förslaget om en revision av lagstiftningen mot illo­ jal konkurrens las upp till slutlig prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Skydd för brukskonst

Utredningen. Enligt sina direktiv har utredningen haft i uppdrag att även undersöka frågan om det upphovsrättsliga skyddet för alster av konsthant­ verk och konstindustri. Vid en samlad bedömning av de upphovsrättsliga och de mönsterrättsliga aspekterna framträder särskilt spörsmålet om den upphovsrättsliga skyddstidens längd och i nära anslutning därtill frågan om de upphovsrättsliga skyddsförutsättningarna. Vidare uppkommer frå­

121

gan om upphovsrätten över huvud taget bör äga tillämpning på bruksföre­

mål som framställs industriellt i stor skala. Slutligen inställer sig frågan

om det s.k. dubbla skyddet, dvs. hur upphovsrätt och mönsterrätt bör för­

hålla sig till varandra.

Den allmänna innebörden av uttrycken konsthantverk och konstindustri

i gällande rätt torde vara tämligen känd, men gränsen mellan de båda

beteckningarna är enligt utredningen flytande och torde dessutom sakna

betydelse i rättstillämpningen. Med hänsyn härtill och då utredningen före­

slår en viss förskjutning i förhållande till gällande rätt i frågan om vad

som bör skyddas som alster av konsthantverk och konstindustri, synes det

påkallat att i klarhetens intresse ersätta de båda beteckningarna med en

enda term. Utredningen har stannat för beteckningen b r u k s 1c o n st,

vilken anknyter till motsvarande uttryck i danskt och norskt språkbruk.

Även formgivning som har bestämts mer eller mindre av tekniska eller i

övrigt praktiska ändamål kan enligt utredningen anses som verk av bruks­

konst. Det är vanskligt att göra en avvägning mellan ett föremåls halt av

estetiska resp. funktionella element. Enligt utredningen måste i stället

helhetsintrycket i estetiskt hänseende bli avgörande. I praktiken finns dock

anledning räkna med att renodlat funktionell utformning sällan eller aldrig

motsvarar fordringarna på att alstret skall vara konstnärligt och präglat

av upphovsmannens individualitet. Vid varje bedömning på brukskonst­

området måste nämligen dessa faktorer vara utslagsgivande. Upphovsrätten

gäller dock självfallet inte för tekniska detaljer av ett skyddat verk och

lämnar än mindre skydd för tekniska idéer. Det behöver således inte befaras

att skyddet för verk av brukskonst får någon hämmande effekt för den

tekniska utvecklingen.

Utredningen berör härefter det brittiska systemet för gränsdragning

mellan vad som skall åtnjuta upphovsrättsligt skydd och vad som endast

skall kunna få mönsterrättsligt skydd. Den brittiska ordningen går i kort­

het ut på att serietillverkade produkter, som tillverkas i mer än 50 exem­

plar, inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd.

Till förmån för det brittiska systemet talar enligt utredningen att områdena

för upphovsrätt och mönsterrätt hålls i sär på ett praktiskt sätt och att

mönsterrätten får anses vara den naturliga och mest lämpade skydds-

formen för de alster det här gäller. Först genom ett registreringsförfarande

får man den översikt av de skyddade alstren som är av betydelse för

industriföretagen.

Å andra sidan skulle ett införande av det brittiska systemet i svensk rätt

medföra en försämring av det nuvarande skyddet. Det skulle beträffande

alla serietillverkade brukskonstverk innebära en övergång från upphovs­

rättsligt skydd, tillgängligt utan iakttagande av några formaliteter, till ett

mönsterskydd som förutsätter registrering. Även de verk som besitter den

yppersta konstnärliga form — t.ex. vissa alster med brukskaraktär inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

glaskonsten, vissa produkter på tapet- och textilområdet osv., där den estetiska effekten klart överväger nyttofunktionen — skulle bli utestängda från upphovsrätt. Det brittiska systemet förutsätter vidare många undan­ tag, vilket gör reglerna svåröverskådliga. Det skulle också kräva kompli­ cerade övergångsbestämmelser. Slutligen är det enligt utredningen från upp- hovsrättslig synpunkt godtyckligt att låta antalet tillverkade varuexemplar bli bestämmande för tillämplig skyddsform. Av dessa skäl ställer sig utred­ ningen avvisande till den brittiska ordningen, som inte heller bär väckt något allvarligare intresse utanför samväldesländernas krets.

Den nuvarande regeln om en tioårig upphovsrättslig skydds­ tid för verk av brukskonst synes enligt utredningen inte ha några före­ språkare. Skyddstiden bör därför förlängas. Vid bedömningen av frågan om skyddstidens längd bör man väga konstnärernas, producenternas och konsumenternas intressen mot varandra. Från konstnärshåll hävdas att brukskonst inte bör sättas i en särskild upphovsrättslig klass med kortare skyddstid än annan konst. På producentsidan åter har den uppfattningen förts fram att brukskonstskyddet inte bör utformas så att det hindrar and­ ras självständiga och redliga formgivningsverksamhet och att brukskonst därför inte bör ges lika lång skyddstid som övrig konst. En lång skyddstid anses göra det svårt för industriföretagen att utröna om planerade produk­ ter överensstämmer med redan förefintliga skyddade alster. Likhet med ett äldre, skyddat verk kan enligt denna uppfattning komma att betraktas som ett bevis för att ett efterbildande har förekommit. Vad konsumentintresset beträffar framhåller utredningen att förbrukarna i allmänhet är intresse­ rade av att så snabbt som utvecklingen tillåter få del av goda nyheter på bruksvaruområdet och att få köpa de nya varorna till skäliga priser. Utred­ ningen anser den från konstnärshåll framförda synpunkten förtjäna beak­ tande av bl.a. den anledningen att gränsen mellan bildkonst och brukskonst i praktiken ofta är flytande. Antagandet att en lång skyddstid skulle skapa svårigheter för industriföretagen och öka fallen av intrång förutsätter en­ ligt utredningen, att det föreligger risk för att resultatet av ett självstän­ digt skapande — dvs. ett sådant skapande oberoende av medvetna eller omedvetna förebilder som är ett villkor för upphovsrätt —- skall komma att överensstämma med ett redan skapat verk i sådan grad, att det från objektiv synpunkt kan sägas föreligga intrång i upphovsrätten till detta. Det förutsätter vidare att ett sådant intrång också medför rättsliga på­ följder, dvs. att god tro i fråga om existensen av det tidigare verket inte skyddar producenten.

Frågan om god tro gäller enligt utredningen närmast de subjektiva betingelserna hos den som påstår sig ha skapat ett visst alster. Så snart han har skapat verket självständigt och oberoende — varvid i upphövs- rättsligt sammanhang bortses från sådant som ämnesval, motiv och idé­ innehåll, som det alltid är tillåtet att hämta från annat håll -— torde han

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

123

vara fri från påföljd för det intrång i objektiv mening som han kan sägas

ha gjort och dessutom själv åtnjuta upphovsrätt till sitt verk. Även hans

rättsinnehavare torde gå fri från sådana påföljder vid förfoganden över

verket. Har han däremot medvetet efterbildat annans skyddade verk, före-

ligger i regel uppsåt i straff rättslig mening. Är efterbildningen omedveten,

kan oaktsamhet föreligga — låt vara mera sällan av så grov beskaffenhet

som krävs för att straffpåföljd skall inträda.

Blotta likheten med ett äldre skyddat verk kan enligt utredningen ha

ett starkt värde som bevis för att efterbildande har förekommit, när det

gäller verk med påtaglig individuell prägel, men bevisvärdet torde sjunka

med minskad individualitet hos alstret. I regel finns det tillgång till åt­

skilliga andra bevisomständigheter, och för att ett efterbildande skall kunna

konstateras måste totalbedömningen av förebragt utredning ge vid handen,

att ett skyddat verk har utnyttjats som förebild.

Utredningen behandlar härefter frågan i vilka fall bestämmelsen i 54 §

UhL om skyldighet för den som i god tro gör intrång i upphovsrätt att utge

skäligt vederlag för utnyttjandet kan vara av betydelse för tillverkarna. Om

någon medvetet eller omedvetet har utnyttjat ett skyddat verk som förebild

och inte har skapat sitt alster självständigt samt därefter överlåter sin för­

foganderätt till alstret till en tillverkare, kan denne vara i god tro i fråga

om överlåtarens utnyttjande av en förebild. Till följd av att en efterbild-

ning i realiteten föreligger går tillverkaren dock inte fri från skyldighet

att betala ersättning till den verklige upphovsmannen för sitt utnyttjande

av verket. Sedan han har gjorts uppmärksam på rätta förhållandet äger

han inte heller fortsätta tillverkningen utan överenskommelse med upp­

hovsmannen. Om däremot ett dubbelskapande föreligger, blir tillverkaren

inte ersättningsskyldig och han behöver givetvis inte heller upphöra med

tillverkningen.

Ett industriföretag har således ett visst ansvar för att förvärvade alster

inte har tillkommit genom efterbildande av annans skyddade verk. Detta

innebär att viss aktsamhet måste iakttas vid förvärv av brukskonstalster.

Aktsamheten gäller frågan om man kan lita på att den som uppgett sig ha

skapat produkten verkligen har gjort detta självständigt och oberoende.

Även om all rimlig aktsamhet har iakttagits i detta hänseende kan ett

efterbildande ha förekommit, och i så fall undgår fabrikanten inte att utge

ersättning till upphovsmannen för utnyttjandet. Från allmän synpunkt in­

nebär denna lösning enligt utredningens mening en godtagbar avvägning.

Sannolikheten för dubbelskapande, dvs. att två oberoende av varandra

skapade produkter sammanfaller till utseendet i sådan grad att man objek­

tivt sett kan tala om intrång, är enligt utredningen större när det gäller

bruksföremål än i fråga om bildkonst. I det förra fallet är nämligen verk­

samheten mer eller mindre bunden av funktionella hänsyn — liksom ibland

även av en moderiktning — varav följer att variationsmöjligheterna inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

är så många som när det gäller skapande på den fria konstens område. I vilken utsträckning dubbelskapande av brukskonstalster kan förekomma beror av vilka krav på originalitet och individuell prägel man ställer upp för att ett alster skall tilläggas karaktär av konstnärligt verk. Risker för dubbelskapande bör enligt utredningens mening motverkas. För erhållande av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet bör därför krävas att pro­ dukten tack vare en individuell utformning inte riskerar att framkomma också genom annans självständiga skapande. Denna skyddsförutsättning sammanfaller enligt utredningen med det krav på att verket skall vara präglat av upphovsmannens individualitet som emellanåt uttrycks så att en viss »verkshöjd» måste föreligga. Vid bedömandet av den individuella prägeln bör hänsyn tas till samtliga omständigheter i fallet, varvid exem­ pelvis sådana faktorer som konstnärlig utbildning, konstnärligt syfte osv. kan ha en viss om ock föga avgörande betydelse.

Vad angår frågan om skyddstidens betydelse för prissättningen anser utredningen det vanskligt att bedöma om en utsträckning av skyddstiden för brukskonstalster till vad som gäller för andra konstnärliga verk skulle medföra en högre prissättning än den som skulle tillämpas under fria för­ hållanden. Utredningen anser det dock inte sannolikt att en lång skyddstid skulle verka prishöjande. Under den tid då efterfrågan på varan är störst lär priset knappast bli högre som följd av en lång skyddstid. I de fall då varan har stor efterfrågan och lång livslängd på marknaden kan de stora serier i vilka produkten tillverkas utan risk för konkurrens genom efter- bildning ge goda betingelser för en skälig prissättning även efter den tid­ punkt då en kort skyddstid skulle ha löpt ut. Utvecklingen har då f.ö. med­ fört många nya produkter som genom konkurrens med den äldre varan kan bidra till att dess pris inte blir oskäligt.

En förlängning av skyddstiden kommer enligt utredningen således knap­ past att medföra några olägenheter. Härvid räknar utredningen med att det uppställda kravet på individuell prägel hos alstren iakttas i rättstillämp­ ningen. Till bedömandet har också bidragit den omständigheten att skydds­ tidens längd inte har så stor praktisk betydelse i fråga om brukskonst­ alster. Den övervägande delen av de produkter det här gäller förlorar kom­ mersiellt intresse redan efter tämligen kort tid. Principiella skäl talar för att skyddstiden för brukskonstalster görs lika lång som för andra konstverk. Vidare är den internationella aspekten och framför allt den nordiska an­ knytningen av sådan betydelse, att Sverige enligt utredningens mening inte bör ställa sig utanför den gemenskap i lagstiftningen som råder tämligen allmänt.

Utredningen föreslår i enlighet härmed att upphovsrättens giltighetstid när det gäller verk av brukskonst görs lika lång som för annan konst och således utsträcks att gälla till utgången av femtionde året efter det då upphovsmannen avled.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

125

Utredningen berör härefter närmare kraven på att verket skall vara konst­

närligt och präglat av upphovsmannens individualitet. För närvarande torde

varken domstolarna eller Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd ställa

särskilt stränga krav på konstverksegenskaper hos ett bruksföremål för att

detta skall tillerkännas upphovsrättsligt skydd. Detta har kanske berott på

att andra möjligheter att skydda bruksföremålens utformning inte har fun­

nits till följd av att mönsterrätten varit inskränkt till alster inom metall­

industrin. Det finns enligt utredningen anledning tro att ett generellt och

modernt utformat mönsterrättssystem i praktiken kommer att lämna ett

fullgott skydd även för produkter som hittills i någon mån har fått upp­

fångas av upphovsrätten. Utredningen förutsätter därför att skärpta

krav nu skall iakttas vid bestämmande av vad som skall anses vara verk

av brukskonst. Detta innebär emellertid inte att utredningen förordar en

ordning enligt vilken en längre skyddstid — såsom i lagen om rätt till foto­

grafisk bild — görs beroende av att alstret äger konstnärligt värde. En

inskränkning av skyddet till vad som enligt rådande uppfattning betecknas

som »god konst» skulle enligt utredningen verka både godtyckligt och

hämmande för den konstnärliga utvecklingen. Utredningen understryker,

att skyddsområdet i vissa fall, särskilt när utrymmet för den konstnärligt

skapande insatsen har varit begränsat av funktionella hänsyn, inte är så

stort. Slöjdföreningens opinionsnämnd brukar i sådana fall förklara, att

skydd kan påkallas endast mot efterbildningar som kommer originalet myc­

ket nära. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning.

Till exemplifiering av sin ståndpunkt i fråga om kravet på konstnärlighet

framhåller utredningen att de tre brukskonstalster — en stol, en bokhylla

och en väggspegel — som senast har bedömts av högsta domstolen (NJA

1958 s. 68, 1962 s. 750 och 1964 s. 532), med den nu förordade skärp­

ningen knappast motsvarar de krav som bör gälla framdeles. För alster av

denna karaktär erbjuder i stället mönsterrätten en lämplig skyddsform.

I fråga om sådana rent dekorativa element som ytmönster på textilier, tape­

ter osv. har man däremot enligt utredningen att göra med ett av funk­

tionella hänsyn tämligen obundet konstskapande, som har mycket gemen­

samt med ren bildkonstverksamhet. Att med hänsyn till risken för dubbel-

skapande i nämnvärd utsträckning förorda andra krav på detta område än

som gäller för bildkonsten i övrigt finner utredningen därför inte påkallat.

1 sista hand får det givetvis överlämnas åt rättstillämpningen att dra grän­

sen för det upphovsrättsliga skyddet.

Utredningens uttalande i denna fråga är inte enhälligt. Tre ledamöter

önskar att det skärpta kravet på konstnärlig höjd framhävs ännu kraftigare.

De understryker, att de medverkat till utredningens förslag under den

förutsättningen att en väsentlig ändring av nuvarande rättspraxis sker, så

att höga krav på konstnärlig originalitet och skaparhöjd tillämpas i fråga

om vad som skall anses falla inom brukskonstens område. En annan leda­

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

mot anser att hänvisningen till avgöranden av högsta domstolen bör utgå och att den framtida gränsdragningen i praxis bör ske från fall till fall med ledning av sakkunnigas uttalanden.

Utredningen erinrar om att Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd ofta har anlitats som sakkunnigorgan av domstolar, åklagare och enskil­ da, när fråga har uppkommit att fastställa vad som skall skyddas som upphovsrättsligt verk och att bedöma vad som skall anses utgöra intrång i upphovsrätten. Utredningen har övervägt om dessa uppgifter för fram­ tiden i stället bör anförtros en för ändamålet särskilt inrättad statlig nämnd men har stannat för att erfarenheter av rättstillämpningen bör avvaktas, innan något nytt sakkunnigorgan inrättas. Utredningen rekommenderar att det allmänna tills vidare stöder opinionsnämndens verksamhet, vilken f.n. drivs av Svenska slöjdföreningen med alltför knappa resurser.

När det gäller verk av brukskonst som har skapats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna om längre skyddstid — i det följande kallade äldre verk — anser utredningen visserligen principiella skäl tala för att man inte frångår den grundsats som hittills har brukat tillämpas vid genom­ förandet av ny lagstiftning på upphovsrättens område, dvs. att de nya be­ stämmelserna skall gälla även i fråga om äldre verk. Detta skulle emellertid innebära ett återupplivande av skyddet för verk, som har tillkommit för mycket lång tid sedan och vilkas upphovsmän i många fall inte längre är i livet. Sålunda skulle det t.ex. kunna bli aktuellt att medge skydd t.o.m. 1970 för ett brukskonstverk, som har skapats 1890 (eller tidigare) av en person som avlidit 1920. Verket skulle då ha varit utan skydd i ungefär 75 år för att därefter komma i åtnjutande av skydd under några år.

De anförda exemplen utgör ytterlighetsfall men belyser enligt utred­ ningen den extrema karaktär som en regel om generell tillämpning av den nya lagens skyddstid på äldre Arerk skulle få. När en sådan grundsats har lagfästs tidigare, torde det aldrig ha gällt en så avsevärd förlängning av skyddstiden som nu är aktuell. Med hänsyn härtill och då en retroaktivt verkande lagstiftning ofta medför olägenheter för den som har inrättat sig efter det rådande rättstillståndet anser sig utredningen i detta fall inte bun­ den av hittills gällande principer på området. Utredningen förordar i stället, att den nya lagens bestämmelser skall gälla — förutom självfallet beträf­ fande de verk som skapas efter lagens ikraftträdande — endast beträf­ fande verk som vid ikraftträdandet åtnjuter skydd enligt den nuvarande lagens huvudregel om en tioårig skyddstid eller regeln om provisorisk för­ längning av skyddstiden. Emellertid bör enligt utredningens mening endast sådana verk som uppfyller de nu förordade strängare kraven på konstnär­ lighet få tillgodonjuta den längre skyddstiden enligt den nya lagen.

Speciella förhållanden uppkommer beträffande vissa kategorier av äldre verk, nämligen sådana som bär tillkommit före ikraftträdandet av den nya lagen och vilkas upphovsrättsliga giltighetstid enligt UhL inte har upphört

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

127

vid nya lagens ikraftträdande. På grund av att äldre verk skall uppfylla

samma krav på konstnärlighet som verk vilka har tillkommit efter lagens

ikraftträdande, för att upphovsrättsligt skydd skall komma i fråga, kan

i särskilda fall ett sådant verk komma att gå förlustigt någon del av den

skyddstid som för närvarande gäller för verket. Detta kan bli fallet i fråga

om verk, som åtnjuter skydd på grund av den provisoriska förlängningen

av skyddstiden t.o.m. år 1971. Det blir också fallet beträffande verk,

som har offentliggjorts inom tio år före ikraftträdandet av den nya lagen.

För att på ett praktiskt sätt bereda ett skäligt skydd för sådana verk före­

slår utredningen, att verken skall ges upphovsrättsligt skydd enligt nu­

varande skyddsförutsättningar under den tid som för närvarande gäller

samt därutöver under en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens

ikraftträdande.

Tre ledamöter av utredningen är av skiljaktig mening beträffande över­

gångsbestämmelserna och anser att de nya reglerna bör gälla även beträf­

fande verk som har offentliggjorts före år 1950.

I 69 § UhL föreskrivs att äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om

överlåtelse av upphovsrätt som har tillkommit före nya lagens ikraft­

trädande. Denna regel, som anses bygga på allmänna rättsgrundsatser,

bör enligt utredningens mening äga tillämpning även i anslutning till den nu

föreslagna förlängningen av skyddstiden för verk av brukskonst. Regeln

innebär, att t.ex. en producent, som vill fortsätta utnyttjandet av en upphovs­

mans verk även under den nya längre skyddstiden, i regel måste träffa nytt

avtal med upphovsmannen därom. I samma paragraf föreskrivs vidare, att

29 § UhL dock skall lända till efterrättelse i fråga om äldre överlåtelseavtal.

Härigenom öppnas möjlighet till jämkning av villkor i sådana avtal, och be­

stämmelsen bör enligt utredningens mening äga tillämpning oberoende av

den föreslagna förlängningen av skyddstiden. Utredningen har inte ansett

påkallat att i övergångsbestämmelserna till den nu föreslagna lagstiftningen

ge särskilt uttryck åt att 69 § UhL skall gälla som övergångsbestämmelse

också till den nu föreslagna nya lagstiftningen.

Sverige har som nämnts inte utnyttjat bestämmelsen i Bernkonventionen

om att ett unionsland äger rätt att vägra upphovsrättsligt skydd åt verk

av brukskonst från land som skyddar verket endast som mönster. När nu ett

generellt mönsterskydd kan erbjudas uppkommer fråga om det finns an­

ledning att göra bruk av denna möjlighet. Med hänsyn till det tämligen

ringa intresse som skulle kunna tillgodoses genom att här kräva recipro-

citet i förhållande till varje särskilt främmande land, som skyddar bruks­

föremål endast inom mönsterlagstiftningens ram, har utredningen dock

inte funnit skäl att föreslå någon inskränkning av UhL:s

tillämpning

hrukskonstverk med annat unionsland som hemland. 62 § UhL lämnar vis­

serligen bemyndigande åt Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om lagens

tillämpning med avseende på annat land endast under förutsättning

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

128

av ömsesidighet. Därmed avses emellertid enligt utredningens uppfattning

inte annat än den generella reciprocitet som en anslutning till Bernkonven-

tionen innefattar och som i detta sammanhang innebär att rättsskydd för

verk av brukskonst i någon form skall upprätthållas i samtliga unions-

länder. Utredningen anser att det således inte heller av formella skäl finns

anledning att föreslå ändring i vare sig upphovsrättslagen eller dess tillämp-

ningsförfattning.

Förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt regleras i gällande rätt

i 10 § UhL. Enligt detta lagrum kan upphovsrätt till ett verk göras gäl­

lande utan hinder av att verket har registrerats som mönster. Denna regel

ger uttryck åt vad man brukar kalla för dubbelt skydd. Ett alster

av brukskonst, som har registrerats som mönster, åtnjuter således skydd

enligt både ML och UhL under den tid ML anger samt är dessförinnan och

därefter skyddat som konstnärligt verk.

Från industrihåll har man anfört betänkligheter mot ett dubbelt skydd

och hävdat att en mönsterregistrerad produkt bör vara fri för utnyttjande

när mönsterskyddet upphör. Allmänheten bör kunna lita på att när möns­

terregistreringen har upphört för ett alster inga andra skyddsformer skall

kunna åberopas. Utredningen anser emellertid inte att detta skäl är till­

räckligt vägande. Den lättnad för allmänheten som skulle erbjudas genom

den förordade regleringen uppväger nämligen inte den lättnad en ordning

med dubbelt skydd bereder den som står inför valet att låta mönsterregistre-

ra sitt alster och är oviss om alstret motsvarar konstverksförutsättningarna.

Med hänsyn till vanskligheten för upphovsmannen att själv bedöma eller

snabbt få auktoritativa uttalanden om alstrets karaktär av konstverk måste

det för honom eller hans rättsinnehavare vara ytterst angeläget att kunna

utnyttja mönsterrätten utan att därigenom gå förlustig en upphovsrätt som

gäller men inte kan med rättslig verkan fastslås av annan än domstol.

Redan på grund härav anser sig utredningen kunna godta principen om

dubbelt skydd. Som ett ytterligare skäl mot att göra inskränkningar i upp­

hovsrätten anför utredningen, att upphovsrätten tillvaratar delvis andra

intressen än dem som den mera industriellt betonade mönsterrätten är av­

sedd att tillgodose. Tydligast framträder detta i upphovsrättens skydd för

det ideella intresset (»droit moral»), omfattande en rätt för upphovsmannen

att bli namngiven i förbindelse med sitt verk och att motsätta sig att verket

återges i förvanskat eller stympat skick eller på annat sätt utsätts för för­

faranden som är kränkande för honom. Av särskilt intresse är att upphovs­

mannen i regel inte kan överlåta den ideella rätten, dvs. den del av upp­

hovsrätten som inte gäller själva förfoganderätten till hans verk. Men även

i andra hänseenden än i fråga om »droit moral» innefattar upphovsrätten

skydd som inte mönsterrätten erbjuder, t.ex. mot offentliggöranden av

skilda slag. Utredningen finner alltså, i likhet med övriga nordiska kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

129

mittéer, inte skäl att förorda någon jämkning av det dubbla skyddet sådant

det gäller enligt bestämmelsen i 10 § första stycket UhL.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att ersätta termerna konsthant­

verk och konstindustri med beteckningen brukskonst godtas prak­

tiskt taget allmänt. Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter dock

lämpligheten av den föreslagna ändringen under åberopande av att begrep­

pet brukskonst ännu inte erhållit någon entydig innebörd i svenskt språk­

bruk. Svea hovrätt föreslår att man i stället använder ordet »nyttokonst»,

som språkligt sett bättre motsvarar vad som avses.

Endast NO uttalar sig till förmån för det brittiska systemet för gräns­

dragning mellan upphovsrättsligt och mönsterrättsligt skydd. NO finner

det brittiska systemet innebära beaktansvärda fördelar från både producent-

och konsumentsynpunkt och anser att det bör ytterligare övervägas att i

fråga om brukskonst genomföra en ordning liknande den brittiska. Skånes

handelskammare och handelskammaren i Gefle ifrågasätter det berättigade

i att tillerkänna en serietillverkad produkt samma konstnärliga skydd

som en modell vilken förekommer i endast ett fåtal exemplar samt anser

det brittiska systemet i och för sig efterföljansvärt men är samtidigt med­

vetna om att övergången till ett helt nytt system kan innebära så stora

olägenheter att det nuvarande därför bör behållas.

Förslaget att förlänga den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av

brukskonst att gälla till utgången av femtionde året efter det då upphovs­

mannen avled tillstyrks av bl.a. RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sve­

rige, patent- och registreringsverket, överintendenten och chefen för natio­

nalmuseum, Stockholms handelskammare, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd,

akademien för de fria konsterna, svenska patentombudsföreningen, SAF,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Tex­

tilrådet, RF, Svenska slöjdföreningen, Svensk industriförening, Konstindu­

striskolan i Göteborg, SAR, SIR och EIF. I yttrandena framhålls bl.a. svårig­

heterna att dra en bestämd gräns mellan de olika slagen av konstnärliga verk

och angelägenheten av att Sverige inte ställer sig utanför den internationella

och nordiska gemenskapen. Stockholms rådhusrätt är tveksam men har på

de av utredningen anförda skälen funnit sig böra godta förslaget. Även

Föreningen Sveriges statsåklagare känner tvekan. Det kan enligt föreningen

inte bortses från att en så utsträckt skyddstid kan verka hämmande på

utvecklingen inom konsthantverk och konstindustri. Det främsta skälet

att likväl acceptera en skyddstid av 50 år anser föreningen vara önske­

målet att erhålla en likformig nordisk lagstiftning. Statens konsumentråd

finner å ena sidan inga skäl föreligga att ha en annan skyddstid för bruks­

konst än för annan konst och anser det angeläget att svensk lagstiftning

bringas i samklang med den nordiska lagstiftningen på området. Å andra

5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

sidan ifrågasätter rådet från konsumentsynpunkt om den mycket långa skyddstid som det här är fråga om verkligen är motiverad. En säker analys av frågan om verkningarna på prisbildningen av en lång skyddstid anser rådet inte vara möjlig att genomföra. Om den långa skyddstiden tillämpas endast på konstnärligt särpräglade produkter, kommer enligt rådet pris­ sättningen snarast att vara avhängig av produktens konstnärliga höjd. Också från konsumentsynpunkt synes det rådet önskvärt att det vid sidan av enklare produkter finns särpräglade produkter av hög konstnärlig halt, även om de betingar ett högre pris än vad som kan uppnås vid produktion av enklare alster. NO ställer sig ytterst tveksam till utredningens förslag. En skyddstid, som i praktiken kommer att sträcka sig betydligt över 50 år, får enligt NO antas medföra påtagliga olägenheter för såväl konsumenter som producenter.

Några instanser uttalar sig mot utredningens förslag. Skånes handelskam­ mare framhåller att ett långvarigt skydd innebär en avsevärd begränsning av rörelsefriheten för andra formgivare och tillverkare till förfång för kon­ sumenterna. Samtidigt uppstår med tiden allt större svårigheter att utröna om en modell i upphovsrättslig mening tillhör någon annan, varigenom risken ökar för intrång och därmed för de ekonomiska konsekvenser ett intrång kan få för det företag som gör sig skyldigt därtill, något som ytter­ ligare accentueras av att modellens egenskap av konst är beroende av en särskild, på mer eller mindre subjektiva grunder baserad bedömning. Han­ delskammaren finner den föreslagna skyddstiden orimligt lång och yrkar att skyddet för brukskonst inte utsträcks till att gälla under längre tid än 25 eller 30 år från verkets offentliggörande. Samma ståndpunkt intar han­

delskammaren i Gefle. Även Östergötlands och Södermanlands handels­ kammare anser det rimligt att skyddstiden räknas från tidpunkten för offentliggörandet, vilket innebär att upphovsmannen anses frigöra sig från sitt verk i och med att han ställt detsamma till allmänhetens förfogande.

Härigenom når man en direkt anknytning till föremålens inneboende livs­ längd och kan välja en skyddstid, som står i rimligt förhållande härtill. Denna handelskammare förordar att skyddstiden för alster av brukskonst i allmänhet fastställs till 20 år från verkets offentliggörande. Endast vissa ur konstnärlig synpunkt särskilt högtstående alster av brukskonst med övervägande estetiskt syfte bör enligt handelskammaren hänföras till så­ dana konstnärliga verk som åtnjuter den längre skyddstiden av 50 år från upphovsmannens frånfälle. Om den föreslagna kategoriklyvningen av bruks­ konsten i två delar med olika skyddstid skulle framstå som praktiskt ogenomförbar, förordar handelskammaren alternativt att all brukskonst får en skyddstid av 20 år från offentliggörandet. Sistnämnda förslag framförs även av kommerskollegium. Västernorrlands och Jämtlands läns handels­ kammare anser den föreslagna långa skyddstiden vara kommersiellt otymp­ lig och ägnad att hindra effektiviteten inom näringslivet. Handelskammaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

131

ifrågasätter om det inte finns större fog för att överväga en samordning

av skyddstiderna för mönster och för brukskonst. Även Svenska industriens

patentingenjörers förening anser att samma skyddstid som för mönster är

tillräcklig.

Utredningens uttalande att skärpta krav bör iakttas vid tillämp­

ningen av vad som skall anses vara verk av brukskonst har vunnit prak­

tiskt taget enhällig anslutning. Det betonas allmänt att den föreslagna för­

längningen av skyddstiden bör komma till stånd endast under förutsättning

av en betydande skärpning i detta hänseende. Tillkomsten av den nya möns­

terskyddslagen bör enligt Svea hovrätts mening i viss mån underlätta en

sådan skärpning, eftersom ju i fortsättningen även alster, som inte skyddas

av upphovsrättslagen, får ett ganska betydande skydd enligt mönsterskydds­

lagen. Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle framhåller

det angelägna i att — oberoende av skyddstidens längd — kraven för att ett

bruksföremål skall betraktas som konst, avsevärt skärps i praxis. Text il­

rådet ställer en sådan skärpning av kraven på brukskonst som villkor för

att rådet skall kunna godta den föreslagna utformningen av mönsterskydds­

lagen. Skärpningen bör enligt textilrådet gälla även rent dekorativa element

såsom ytmönster på textilier. Sålunda får t.ex. randningar och rutningar i

vävmönster ej medges långvarigt upphovsrättsligt skydd med den motive­

ringen att avstånden mellan ränderna eller rutornas dimensioner eller färg­

kombinationerna avviker från det sedvanliga. Näringsfrihetsrådet under­

stryker utredningens uttalande att de föremål — en stol, en bokhylla och

en väggspegel — som i praxis har bedömts som konstalster, inte motsvarar

de krav som bör gälla framdeles. ansluter sig till det särskilda yttrande

som avgetts a^T tre ledamöter i utredningen och betonar att skärpningen bör

innebära en väsentlig ändring av nuvarande praxis. Samma ståndpunkt intar

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industri­

förbund. Även RF anser det vara en väl avvägd lösning att stora delar av

den formgivning som med hittillsvarande rättstillämpning har åtnjutit upp­

hovsrättsligt skydd i fortsättningen kommer att vara hänvisade till endast

mönsterskydd.

Två remissinstanser avstyrker en skärpning av de konstnärliga kraven.

Konstfackskolan hävdar att brukskonst bör i upphovsrättsligt hänseende

utan för behåll likställas med annan konst. Enligt Svenska slöjdföreningens

facksektion torde det inte finnas något annat kriterium för konst än de

ledande omdömesgilla experternas utsago. Att införa en legal definition på

konst som består i att skärpta krav skall iakttas i tillämpningen innebär att

man låser fast utvecklingen på ett olyckligt sätt. Facksektionen anser det

förkastligt att införa ett nytt begrepp som strider mot begreppet brukskonst

sådant det i bästa anslutning till de ledande konstexperternas uppfattning

har utformats i Svenska slöjdföreningens opinionsnämnds arbete och av

högsta domstolen. Utredningens förslag innebär enligt facksektionen bety­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dande faror för vårt lands framstående industridesigner. För en stor del av sina produkter kommer de att bli beroende av mönsterskyddet och där­ med i praktiken av arbetsgivare resp. beställare. Den enskilde formgivaren kommer ofta att sakna praktiska möjligheter att klara det mått av pappers­ exercis som mönsterskyddet medför. Rättsförluster på grund av okunnighet är långt ifrån uteslutna. Att det upphovsrättsliga skyddet behålls är därför synnerligen viktigt för denna yrkesgrupp och särskilt för de yngre per­ soner som inte har hunnit bli kända namn.

Utredningens uttalande om Svenska slöjdföreningens opinionsnämnds ställning om sakkunnigorgan på detta område godtas av över inten­ denten och chefen för nationalmuseum, konstfackskolan och Sveriges juristförbund. Svenska slöjdföreningen uttalar tillfredsställelse över utredning­ ens rekommendation om statligt stöd åt nämndens verksamhet. EIF där­ emot anser inte att slöjdföreningens konstruktion, sammansättning och verksamhet i och för sig gör den lämpad att tillsätta och i stort sett själv stå för kostnaderna för ett organ, som bör inge den enskilde samma för­ troende som en domstol eller en skiljenämnd. Enligt EIF finns starkt behov av ett sakkunnigorgan, som är helt frigjort från alla privata intressen och hänsyn. Föreningen förordar därför att det i samband med mönsterlagens ikraftträdande inrättas ett statligt sakkunnigorgan med representanter från registreringsmyndigheten, organisationer och särskilda sakkunniga från olika produktionsområden.

Beträffande de nya bestämmelsernas tillämpning på äldre verk un­ derstryker SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges in­ dustriförbund och KF vikten av att endast verk som vid de nya reglernas ikraftträdande åtnjuter skydd enligt de gamla reglerna och som uppfyller de strängare konstnärliga kraven skall få åtnjuta den längre skyddstiden. Även Svea hovrätt biträder utredningsmajoritetens ståndpunkt i denna del.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar tveksamhet. Med hänsyn till intresset av att dessa frågor regleras på ett så likartat sätt som möjligt inom svensk och utländsk upphovsrätt finner hovrätten — trots de komplikationer ett återupplivande av skyddet för äldre verk kan medföra — de starkare skälen tala för att de nya skyddstidsbestämmelserna utan inskränkning tillämpas även på äldre verk. Hovrätten utgår härvid från att det skärpta kravet på konstnärlighet skall medföra, att återupplivning blir aktuell bara i undan­ tagsfall. Också Svenska slöjdföreningen ansluter sig till utredningsminori- tetens förslag. Föreningen erinrar om minoritetens uttalande att verk av sådana kända brukskons tnärer som Märta Måås-Fjetterström, Carl Malm­ sten och Edward Hald — till vilka föreningen fogar även Bruno Mathsson — skulle lämnas fria för efterbildning om utredningens förslag skulle vinna giltighet. En sådan utveckling skulle för de intressen Svenska slöjdförening­ en företräder te sig som både orimlig och olycklig. Minoritetens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

133

stöds även av överintendenten och chefen för nationalmuseum, akademien

för de fria konsterna, S1R och EIF.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industri­

förbund skulle helst ha sett att upphovsrätten och mönsterrätten klart av­

gränsats gentemot varandra, så att ett dubbelt skydd undvikits. Om

de upphovsrättsliga kraven på verk av brukskonst skärps, elimineras i

någon mån olägenheterna av det dubbla skyddet. Organisationerna vill där­

för under förutsättning att en sådan skärpning verkligen genomförs inte

motsätta sig utredningens förslag på denna punkt. Även Svea hovrätt,

patent- och registreringsverket, Svenska patentombudsföreningen, SIR, EIF

och STEFO godtar det dubbla skyddet. Överåklagaren i Göteborgs åklagar-

distrikt anser att en erinran om det dubbla skyddet bör införas i lagtexten.

Endast Svenska industriens patentingenjörers förening uttalar sig mot

utredningens förslag. Föreningen framhåller att olägenheten av det dubbla

skyddet inte är påtaglig så länge skyddstiden för brukskonst inte eller

endast oväsentligt överskrider skyddstiden för mönster. Men om en väsent­

lig förlängning av skyddstiden för brukskonst genomförs ökas betydelsen av

huvudskälet mot dubbelt skydd, nämligen att allmänheten bör kunna lita

på att när mönsterregistreringen upphört för ett alster inga andra skydds-

former skall kunna åberopas. Det dubbla skyddet medför vid en väsentlig

förlängning av skyddstiden för brukskonst osäkerhet för producenterna.

Departementschefen. Efter en mycket ingående undersökning har utred­

ningen lagt fram förslag till vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag i

fråga om skyddet för konsthantverk och konstindustri. Dessa båda uttryck

bör enligt utredningens mening ersättas med den gemensamma beteckningen

brukskonst, som har sin motsvarighet i danskt och norskt språkbruk.

En remissinstans har föreslagit att i stället uttrycket »nyttokonst» används.

Av hänsyn främst till önskvärdheten av nordisk enhetlighet förordar jag

dock utredningens förslag.

I Storbritannien tillämpas ett system för gränsdragning mellan upphovs­

rätt och mönsterrätt som i korthet går ut på att serietillverkade produkter

inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd. Att införa det

brittiska systemet i Sverige skulle som utredningen har framhållit inne­

bära en försämring av det nuvarande rättsskyddet. Som några remiss­

instanser har påpekat skulle en övergång till ett helt nytt system dessutom

innebära stora olägenheter. Den gällande ordningen är också den som all­

mänt förekommer bland Bernunionens mera betydande länder, om man

undantar Storbritannien. Jag ansluter mig därför till utredningens stånd­

punkt och finner inte skäl att föreslå några särbestämmelser för serietill­

verkade produkter eller över huvud några särskilda regler om gränsdrag­

ningen mellan upphovsrätt och mönsterrätt. Till frågan om s.k. dubbelt

skydd återkommer jag i det följande.

Beträffande den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av brukskonst föreslog auktorrättskommittén i sitt betänkande år 1956 att sam­ ma skyddstid skulle gälla som för övriga konstverk, dvs. till utgången av femtionde året efter upphovsmannens dödsår. Vid remissen till lagrådet av förslaget till upphovsrättslag biträdde också föredragande departements­ chefen detta förslag. Lagrådet förordade inte någon annan lösning men på­ pekade att frågan ägde samband med mönsterrätten. I propositionen togs därför inte slutlig ståndpunkt till frågan utan ställningstagandet sköts upp i avvaktan på att arbetet på en revision av mönsterrätten blev slutfört. I UhL behölls i enlighet härmed den tidigare gällande regeln om en tioårig skyddstid för verk av konsthantverk och konstindustri, räknat från verkets offentliggörande eller, om verket inte var offentliggjort vid konstnärens död, från dennes dödsår. Som ett provisorium föreskrevs vidare, att om rätt till sådant verk annars skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960— 1970, rätten skall gälla intill utgången av år 1971.

Mönsterskyddsutredningen föreslår nu att skyddstiden för verk av bruks­ konst skall vara densamma som för annan konst. Utredningen åberopar främst att man av principiella skäl och med hänsyn till att gränsen mellan de olika konstarterna i praktiken ofta är flytande inte bör göra någon skill­ nad i skyddshänseende mellan brukskonst och annan konst men hänvisar också till de internationella aspekterna och önskemålet om nordisk rättslik­ het. Till motverkande av de risker för dubbelslcapande inom området för brukskonst som en förlängning av skyddstiden kan tänkas medföra föreslår utredningen att skärpta krav iakttas vid bedömningen av vad som skall anses vara verk av brukskonst.

Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt utredningens för­ slag i denna del. Några handelskammare förordar dock en skyddstid på 20 eller 30 år och två instanser anser att samma skyddstid som för mönster bör gälla.

Utredningens uttalande att den nuvarande tioåriga skyddstiden inte synes ha några förespråkare har alltså bestyrkts under remissbehandlingen. Även jag anser att utgångspunkten för den fortsatta prövningen bör vara att skyddstiden skall förlängas. När det gäller att bestämma skyddstidens längd bör beaktas att frågan gäller endast produkter som har fått en sådan indi­ viduell och konstnärlig gestaltning att de är att anse som konstverk. I lik­ het med majoriteten av remissinstanserna tillstyrker jag utredningens för­ slag att kraven på konstnärlighet skärps. Som jag kommer att utveckla närmare i det följande innebär denna skärpning att det i framtiden i prin­ cip skall ställas lika höga krav i detta hänseende när det gäller verk av brukskonst som i fråga om andra konstverk. Under sådana förhållanden finns det enligt min mening inte skäl att föreskriva kortare skyddstid för verk av brukskonst än för konstverk i allmänhet. I våra nordiska grann­ länder liksom i ett flertal andra länder inom Bernunionen har sedan länge

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

135

gällt en femtioårig skyddstid även för verk av brukskonst. Denna ordning

synes inte ha medfört några olägenheter. I likhet med utredningen anser

jag att riskerna för ogynnsamma verkningar för prisbildningen inte bör

överdrivas. Också de övriga skäl utredningen har anfört till stöd för sitt

förslag i denna del finner jag övertygande. Jag förordar i enlighet härmed

att skyddstiden för verk av brukskonst blir lika lång som för andra verk

av bildande konst.

Som jag nyss nämnde bär utredningen förutsatt, att man vid bedöm­

ningen av vad som skall anses utgöra verk av brukskonst skärper kra­

ven på individualitet och konstnärlig gestaltning i förhållande till vad som

hittills har gällt i praxis. Jag biträder i princip denna uppfattning, som har

vunnit livlig och praktiskt taget enhällig anslutning av remissinstanserna.

Bakgrunden till både utredningens och min egen ståndpunkt i denna del

är, att sannolikheten för dubbelskapande med därav följande olägenheter

är större när det gäller brukskonst än i fråga om exempelvis bildkonst. Ut­

formningen av bruksföremål är mer eller mindre bunden av funktionella

hänsyn med härav följande begränsning av variationsmöjligheterna. Det

bör därför vara ett krav för erhållande av upphovsrättsligt skydd på bruks­

konstområdet att produkten fått en sådan individuell och konstnärlig

gestaltning att risken för att samma produkt också skall framkomma genom

annans självständiga skapande är obefintlig eller i varje fall mycket ringa.

Som utredningen framhåller har man hittills i praxis inte ställt särskilt

stränga krav i detta hänseende. Åtminstone delvis torde detta bero på att

det f.n. inte finns några andra möjligheter att få skydd för produkter av

brukskonst utanför metallindustrins område. I och med att ett generellt

mönsLerskydd införs skapas emellertid helt nya förutsättningar för att upp­

rätthålla ganska stränga krav på konstnärlighet när det gäller att bestämma

den ram inom vilken verk av brukskonst skall beredas upphovsrättsligt

skydd, eftersom de produkter som lämnas utanför detta skyddsområde i

stor utsträckning i stället kan beredas mönsterskydd.

Det ställer sig emellertid svårt att ge några närmare riktlinjer för hur

eller var gränsen skall dras. Syftet att så långt det är möjligt undgå risker­

na för dubbelskapande inom det upphovsrättsliga skyddsområdet bör som

nämnts vara allmänt vägledande. Som utredningen har framhållit torde

detta innebära bl.a., att de tre alster som senast har bedömts av högsta

domstolen — en stol, en bokhylla och en väggspegel — i framtiden inte

skall anses uppfylla kraven på konstnärlighet och individuell prägel. Beträf­

fande rent dekorativa element torde det inte finnas skäl att tillämpa andra

normer än dem som tillämpas för bildkonst i allmänhet. Men även i övrigt

synes bedömningen av alster av brukskonst böra så långt det är möjligt

ske utifrån samma värderingar som är vägledande vid bedömningen av

alster av exempelvis bildkonst eller skulptur. Sålunda bör endast sådana

produkter beredas skydd som enligt allmänt förhärskande uppfattning

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

bedöms som produkter av konstnärligt skapande, låt vara att det i fråga om vissa produkter med hänsyn till de begränsade variationsmöjligheterna kan finnas anledning att visa jämförelsevis stor generositet.

Utredningens uttalanden om betydelsen av god tro vid dubbelskapande eller utnyttjande av skyddade brukskonstverk och om bevisprövningen vid bedömande av om efterbildning föreligger har inte rönt gensagor under remissbehandlingen och föranleder inte heller några principiella invänd­ ningar från min sida.

Jag delar utredningens uppfattning att det f.n. inte finns anledning att inrätta ett särskilt sakkunnigorgan för att tillhandagå med uttalan­ den om huruvida förutsättningar föreligger för att bereda verk av bruks­ konst upphovsrättsligt skydd. Härvid förutsätter jag att Svenska slöjdför­ eningens opinionsnämnd också framdeles kommer att utnyttjas för detta ändamål. Till frågan om statligt stöd åt nämndens verksamhet kan det bli anledning att återkomma i annat sammanhang, men det synes inte finnas skäl att nu göra några uttalanden i denna fråga.

Det är allmänt godtaget inom upphovsrätten att ny lagstiftning i prin­ cip skall tillämpas även på äldre verk, dvs. verk som har tillkommit före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Eftersom den nu föreslagna lag­ stiftningen innebär en avsevärd förlängning av skyddstiden, skulle emel­ lertid en strikt tillämpning av denna princip i vissa fall medföra ett åter­ upplivande av skyddet för verk som har tillkommit för mycket lång tid sedan. Detta skulle uppenbarligen kunna medföra olägenheter för dem som har inrättat sig efter det rådande rättstillståndet. Utredningen har därför föreslagit den begränsningen i fråga om retroaktiv tillämpning av de nya reglerna att dessa skall gälla endast beträffande sådana äldre verk som vid ikraftträdandet fortfarande åtnjöt skydd, dvs. i huvudsak alster som har offentliggjorts under 1950 eller senare. Härvid förutsätter utredningen vi­ dare att äldre verk i princip skall beredas skydd endast om de uppfyller de stränga krav på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt förslaget skall tillämpas efter den nya lagens ikraftträdande. För att äldre verk som inte uppfyller dessa krav inte till någon del skall förlora det skydd som de åtnjuter f.n., föreslår emellertid utredningen en regel av innebörd att sådant verk skall äga upphovsrättsligt skydd enligt nuvarande bestäm­ melser under den skyddstid som nu gäller för det samt därutöver under en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens ikraftträdande. Sådant skydd skall föreligga oberoende av när verket offentliggjordes. — Utred­ ningens förslag är inte enhälligt. En minoritet om tre ledamöter föreslår att de nya reglerna blir gällande även beträffande verk som har offentlig­ gjorts före år 1950.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser anser jag praktiska skäl tala för majoritetens ståndpunkt. Dessa skäl bör enligt min mening bli avgörande. Jag biträder följaktligen utredningens förslag att de nya regler­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

137

na skall tillämpas på äldre verk endast om verket vid den nya lagens ikraft­

trädande åtnjöt skydd enligt äldre lag. Jag delar också utredningens — i

denna del enhälliga — uppfattning att skydd enligt den nya lagstiftningen

i princip bör beredas endast sådant äldre verk som uppfyller de skärpta krav

på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt vad jag tidigare

har anfört bör gälla som förutsättning för upphovsrättsligt skydd. Den sär­

skilda övergångsbestämmelse som utredningen har föreslagit och som inne­

bär, att äldre verk dock skall skyddas med tillämpning av nu gällande

grundsatser i fråga om skyddsförutsättningarna under den skyddstid som

gäller för verket enligt äldre lag samt därutöver under en tid av tio år från

den nya lagens ikraftträdande, anser jag också lämplig, och jag godtar

förslaget även i denna del.

Vad angår förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt har utred­

ningen inte funnit skäl att förorda någon jämkning i den nuvarande regeln

att upphovsrätt till ett verk kan göras gällande utan hinder av att verket

har registrerats som mönster, s.k. dubbelt skydd. Förslaget har till­

styrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser och även jag biträder

utredningens ståndpunkt. Regeln om dubbelt skydd i 10 § UhL bör dock

underkastas en redaktionell jämkning.

Följ dlagstiftning till mönsterskyddslagen m. m.

Som jag har anfört vid behandlingen av utredningens förslag till ny lag

om mönster bör handlingar i ärende angående ansökan om registrering av

mönster kunna beredas sekretesskydd i viss utsträckning. I enlighet med

vad jag har utvecklat närmare i det föregående bör de grundläggande

bestämmelserna om förutsättningarna för och omfattningen av sekretess­

skyddet tas upp i sekretesslagen. I 23 § nämnda lag finns f.n. bestämmelse

om hemlighållande av handlingar i ärenden angående ansökan om patent.

I paragrafens andra stycke bör nu tas upp föreskrift om hemlighållande av

handling i ärende angående ansökan om registrering av mönster. I övrigt

föranleder förslaget till mönsterskyddslag och förslaget till lag om ändring i

upphovsrättslagen vissa följdändringar i 14 kap. 5 § brottsbalken, 85 §

utsökningslagen samt 1 och 2 §§ lagen den 1 december 1967 (nr 840) om

patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Samtidigt bör viss jämk­

ning ske i 30 § varumärkeslagen, så att där intagna bestämmelser om priori­

tet bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 6 §

PatL och 8 § förslaget till mönsterlag. Till frågan om den närmare innebör­

den av nu berörda lagändringar återkommer jag i det följande.

Skydd för vapen och andra officiella beteckningar

U tredning smannen

Utredningsmannen behandlar först frågan, vilka svenska symboler som

bör skyddas och därför tas upp i en eventuell förteckning avgiven från

5*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

svensk sida i enlighet med Pariskonventionens bestämmelser. Det saknas dock anledning att gå närmare in på den frågan i detta sammanhang.

Vad angår de bestämmelser om skydd för internationella organisationer som har tagits upp i Pariskonventionens Lissabontext, konstaterar utred­ ningsmannen, att sådant skydd genom svensk lag redan har tillförsäkrats FN och IAEA. Vid en utbyggnad av 1960 års lag att omfatta andra organi­ sationer lär man emellertid knappast kunna räkna upp de skyddade orga­ nisationerna i lagtexten. Detta skulle på grund av det stora antalet redan existerande organisationer medföra en icke önskvärd vidlyftighet, vartill kommer, att man kan förutse bildandet av nya sådana organisationer. Å andra sidan lär dock enligt utredningsmannen en uppräkning av de skyd­ dade organisationerna inte kunna undvaras, eftersom en prövning alltid torde bli erforderlig huruvida vederbörande organisation uppfyller villko­ ren för att få skydd såsom en internationell mellanfolklig organisation. Ut­ redningsmannen förordar, att de erforderliga huvudbestämmelserna tas upp i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar och att de beteckningar som funnits böra åtnjuta skydd anges i en kungörel­ se, som utan större omgång kan kompletteras efter hand.

Utredningsmannens förslag i denna del går sammanfattningsvis ut på att vid en svensk anslutning till Lissabontexten dels i 1960 års lag införs en ny 1 a § av innehåll att vad i lagens 1 § är stadgat (om skydd för staters vapen, flaggor, andra emblem m. m.) skall i fråga om de internationella mellanfolkliga organisationer, varom Kungl. Maj :t förordnat, äga motsva­ rande tillämpning med avseende på organisationernas vapen, flaggor och andra emblem samt på benämningar på organisationerna eller förkortningar av dessa benämningar, dels samtidigt en kungörelse utfärdas av innehåll att med stöd av nämnda 1 a § givits förordnande beträffande vissa, i kungörel­ sen närmare angivna organisationer, vilka åtnjuter skydd enligt Pariskon­ ventionen art. 6ter. I denna kungörelse bör vidare enligt förslaget intagas FN:s och IAEA:s beteckningar. I samband därmed bör enligt utrednings­ mannen 1947 års lag om skydd för FN:s emblem och namn samt 1961 års lag om skydd för IAEA:s emblem upphävas.

Remissyttrandena

När det gäller frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas i sam­ band med Sveriges anslutning till Lissabontexten kommenteras utrednings­ mannens förslag endast av två remissinstanser, nämligen patent- och regis­ treringsverket samt Sveriges industriförbund.

Patent- och registreringsverket har inte något att erinra mot den av ut­ redningsmannen föreslagna 1 a § i 1960 års lag. Verket anser det ändamåls­ enligt att inte i själva lagen utan i en särskild kungörelse räknas upp de or­ ganisationer på vilka lagen skall tillämpas och framhåller, att en sådan kun­

139

görelse kommer att fordras — förutom för FN och IAEA — också för ett

antal andra organisationer såsom Världshälsoorganisationen (WHO) och

Förenta Nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur

(UNESCO). Patentverket förklarar sig ha tillgång till en av BIRPI sam­

manställd förteckning över de namn, emblem m. in. som det rör sig om.

Verket framhåller vidare, att vid kungörelsens utformning innehållet i 1947

års lag om skydd för FN:s emblem och namn och i 1961 års lag om skydd

för IAEA:s emblem bör beaktas, exempelvis i fråga om regler för tillstånds-

givning. Detta nödvändiggör ett tillägg till den föreslagna bestämmelsen om

lagens ikraftträdande.

Sveriges industriförbund ansluter sig också till utredningsmannens för­

slag att en ny paragraf infogas i 1960 års lag och att en kungörelse utfärdas

i anslutning därtill. Förbundet framhåller, att även om det antal beteck­

ningar för internationella organisationer som kommer att skyddas torde

vara ganska begränsat, skyddet gäller även beteckningar som »lätt kan för­

växlas» med dessa. Härigenom kan förslaget få relativt omfattande konse­

kvenser. Det skydd det är fråga om får därför enligt förbundet inte in­

kräkta på äldre rätt till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyd­

dade benämningarna på internationella organisationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Departementschefen

Genom bestämmelserna i 1960 års lagstiftning om skydd för vapen och

vissa andra officiella beteckningar samt reglerna i 14 § 1. 1960 års VmL

om förbud mot registrering av varumärke, i vilket intagits vapen eller be­

teckning som inte får brukas som varumärke, är föreskrifterna om sådant

skydd i art. 6ter i Pariskonventionens Londontext uppfyllda för svensk rätts

del. De svenska skyddsreglerna går i själva verket i vissa hänseenden längre

än konventionen kräver. Rörande de överväganden som ligger till grund

för 1960 års nu nämnda lagstiftning hänvisar jag till prop. 1960:167 s. 103

och 220 f.

Vid Pariskonventionens revision i Lissabon år 1958 gjordes vissa änd­

ringar i art. 6ter i konventionen. I sak innebar ändringarna dels att skyddet

för annat statsemblem än statsflagga skall gälla endast under förutsättning

att emblemet, märket eller stämpeln tagits upp på en förteckning som på

visst sätt tillställts unionsländerna, dels att nya bestämmelser infördes om

skydd för vissa internationella organisationers symboler och namn. Stock-

holmstexten av Pariskonventionen är i dessa hänseenden likalydande med

Lissabontexten. Rörande bestämmelsernas närmare innebörd hänvisar jag

till den redogörelse jag har lämnat i det föregående.

För att Sverige skall kunna tillträda Pariskonventionens Stockholmstext

krävs att vår lagstiftning på detta område bringas i överensstämmelse med

den i Lissabon reviderade art. 6ter.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Ändringen i konventionen i fråga om förutsättningarna för skydd av stats-

emblem föranleder inte någon lagändring hos oss. Redan nu sträcker sig

skyddet för statsemblem enligt 1960 års lag om skydd för vapen och vissa

andra officiella beteckningar samt 14 § 1. VmL längre än vad konven­

tionen föreskriver, eftersom det inte i något fall krävs att emblemet finns

upptaget på någon internationell förteckning. I princip bör en sådan gene­

rell reglering alltjämt gälla.

De nya reglerna om skydd för vissa internationella organisationers sym­

boler och namn saknar emellertid motsvarighet i svensk lag utom såvitt

avser FN och IAEA. Av skäl som utredningsmannen har anfört bör det inte

komma i fråga att i lag ange alla de övriga internationella organisationer

som nu kan bli aktuella. I stället bör Kungl. Maj :t genom lag bemyndigas

att förordna om tillämpning av dessa skyddsregler i fråga om de symboler

för och namn på internationella organisationer som skall åtnjuta skydd en­

ligt Pariskonventionen eller enligt annan internationell överenskommelse.

En sådan fullmaktsbestämmelse bör som utredningsmannen har föreslagit

lämpligen infogas i lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra offi­

ciella beteckningar. Den bör i huvudsak ges det innehållet att Kungl. Maj:t

efter avtal med främmande stat eller med mellanstatlig organisation kan

förordna att de nuvarande skyddsbestämmelserna i 1 § i 1960 års lag i ämnet

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan organisations vapen,

flagga, emblem eller benämning.

Utredningsmannen har föreslagit, att en sådan fullmaktsbestämmelse tas

in som en ny 1 a § i 1960 års nyssnämnda lag och att i samband med att

en kungörelse med förordnanden enligt denna paragraf utfärdas 1947 och

1961 års lagar om skydd för FN:s emblem och namn resp. IAEA:s emblem

upphävs. Det är emellertid att märka, att skyddet för dessa båda organisa­

tioners emblem in. m. till skillnad från det skydd för statsemblem etc. som

föreskrivs i 1 § 1960 års lag och skyddet enligt Pariskonventionen art. 6ter

för internationella organisationers vapen m. in. inte är inskränkt till att

avse emblemens eller FN-namnets användning i näringsverksamhet. Det

blir därför nödvändigt att antingen låta 1947 och 1961 års lagar fortfara

att gälla eller också i 1960 års lag eller på annat lämpligt ställe i lagstift­

ningen ta upp en särskild bestämmelse om FN:s emblem och namn samt

IAEA:s emblem, i sak överensstämmande med föreskrifterna i nu gällande

särskilda lagar i ämnet. Med hänsyn till önskvärdheten att vinna större en­

hetlighet och överskådlighet i lagstiftningen om skydd för vapen och andra

symboler eller beteckningar vill jag för egen del förorda att såväl 1960 års

lag som 1947 och 1961 års särskilda lagar nu ersätts av en enda ny lag om

skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. I samband därmed

kan en lagteknisk förenkling av regelsystemet ske och bl. a. reglerna om

påföljd för överträdelse av skyddsreglerna göras mer enhetliga.

En remissinstans har uttalat, att de nya skyddsbestämmelserna för inter­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

141

nationella organisationers symboler in. m. inte bör få inkräkta på äldre rätt

till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyddade beteckningarna

eller namnen. Denna synpunkt finner jag vara värd visst beaktande. Kon­

ventionen ger också i art. 6ter 1. c möjlighet att tillgodose önskemålet om

undantag för äldre rättigheter. De nya skyddsreglerna behöver nämligen

inte tillämpas till förfång för rättigheter som har förvärvats i god tro i resp.

unionsland innan konventionen -— dvs. i förevarande hänseende Lissabon-

texten av konventionen — trädde i kraft för det landet. Med utnyttjande av

denna konventionsbestämmelse kan och bör enligt min mening åstadkom­

mas en ordning liknande den som har gällt i fråga om rätten att använda

sådana emblem eller beteckningar som avses i 1960 års lag om skydd för

vapen m. fl. beteckningar eller att använda FN:s resp. IAEA:s emblem eller

FN:s namn utan hinder av bestämmelserna i 1947 resp. 1961 års lagar om

skydd för dessa organisationers emblem m.m. I övergångsbestämmelserna

till 1960 års lag föreskrevs, att den som före lagens ikraftträdande lovligen

brukade viss beteckning alltjämt och utan hinder av lagens bestämmelser

skulle få bruka beteckningen till utgången av år 1965, dvs. under en över­

gångstid av fem år. Liknande övergångsbestämmelser gällde enligt 1947

och 1961 års lagar i fråga om varumärke eller firma som lagligen registre­

rats före resp. lags ikraftträdande och i fråga om rätten att använda varu­

märke som begagnats före resp. lags utfärdande, varvid dock övergångs­

tiden bestämdes till tre resp. tre och ett halvt år. Jag vill förorda att det i

övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftning som jag nu föreslår ges

föreskrift av innebörd, att den som brukar viss beteckning vid den tidpunkt

då Kungl. Maj :t med stöd av lagens bestämmelse om skydd för interna­

tionella organisationers emblem och namn meddelar förordnande om skydd

enligt lagen för sådant emblem eller sådan beteckning, utan hinder av för­

ordnandet skall få använda emblemet eller beteckningen under en över­

gångstid av tre år, räknat från den dag då förordnandet meddelades.

Till enskildheterna i övrigt i den lagstiftning om skydd för vapen m. in.

som sålunda föreslås återkommer jag i det följande.

Den av utredningsmannen särskilt behandlade frågan om innehållet i den

förteckning som bör avlämnas från svensk sida enligt Lissabontextens nu

aktuella bestämmelser torde få tas upp till särskild prövning i ett annat

sammanhang.

De lagförslag som i enlighet med vad jag har anfört tidigare har upprät­

tats inom justitiedepartementet torde få fogas vid statsrådsprotokollet i

detta ärende som bilaga 4.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Lagförslagens enskilda bestämmelser

Förslaget till mönsterskyddslag

Utredningen har som rubrik till den nya lagen föreslagit »lag om möns­

ter». I överensstämmelse med praxis inom immaterialrätten (jfr varumär­

keslagen, namnlagen och patentlagen) förordar jag dock att lagen beteck­

nas »mönsterskyddslag».

I utredningsförslaget har lagen indelats i åtta avsnitt med särskilda ru­

briker (»allmänna bestämmelser», »registreringsförfarandet», »överlåtelse,

licens in. in.», »upphörande av registrering», »ansvar och ersättningsskyl­

dighet», »särskilda bestämmelser», »rättegångsbestämmelser» samt »ikraft­

trädande- och övergångsbestämmelser»). Vid de nordiska departementsöver-

läggningarna har rått enighet om att bestämmelserna om viss uppgiftsskyl-

dighet rörande mönsterrätt in. m. (39 § i det svenska utredningsförslaget)

hör placeras i ett särskilt avsnitt med rubriken »uppgiftsskyldighet» och få

sin plats omedelbart efter det avsnitt som behandlar upphörande av regi­

strering. Vidare har de delegerade förordat att rättegångsbestämmelserna

placeras före de särskilda bestämmelserna. I dessa hänseenden vill jag an­

sluta mig till de delegerades förslag. I övrigt bör indelningen i avsnitt och

avsnittens rubriker så långt möjligt bringas i överensstämmelse med mot­

svarande indelning och rubriker i PatL.

Som framgått av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslår

jag i vissa hänseenden sakliga ändringar av principiell betydelse i förhål­

lande till utredningsförslaget. Dessa kommenteras närmare i det följande.

Med anledning av vissa påpekanden under remissbehandlingen och för

att så långt möjligt tillgodose önskemålet att anpassa den nya mönster­

skyddslagen till 1967 års PatL har jag därjämte i några fall gjort smärre

sakliga ändringar i utredningsförslaget, till vilka jag återkommer i special­

motiveringen till de enskilda bestämmelserna. I systematiskt och redak­

tionellt hänseende har departementsförslaget på åtskilliga punkter anpas­

sats närmare till PatL. I övrigt har jag vid utformningen av de särskilda

paragraferna i departementsförslaget väsentligen följt utredningens förslag.

Allmänna bestämmelser

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § i utredningens förslag och innehåller bestäm­

melser om mönsterrättens föremål och om vem som kan vara innehavare

av mönsterrätt.

143

Mönsterrättens föremål är enligt 1 § ML endast mönster som avser till­

verkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Under mönster

innefattas även modell som med avseende på ändamålet är jämförlig med

mönster. I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts att möns­

terrätten gäller endast för s. k. prydnadsmönster. Detta innebär att mönst­

rets form inte får huvudsakligen vara betingad av nyttiga eller eljest prak­

tiska hänsyn. Beträffande mönsterrättens subjekt föreskrivs i samma para­

graf att det endast är mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare,

som är berättigad att genom registrering få en lagfäst ensamrätt till

mönstret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

I första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget defi­

nieras mönster som förebilden för en varas utseende eller för ett ornament.

Bestämmelsen innebär de viktiga nyheterna att skydd kan uppnås inte bara

för prydnadsmönster utan även för nyttomönster samt att skyddet utsträcks

att avse alla industriområden. Skälen för dessa utvidgningar av lagens till-

lämpningsområde har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen.

Att mönster utgör förebilden för en varas utseende innebär att varans

utseende måste framgå omedelbart av mönstret. Det fordras således inte

någon beskrivning vid sidan av mönstret för att en komplett förebild skall

föreligga. Mönstret för tillverkningsverktyg, klichéer, gjutformar o. d. ut­

gör alltid förebilder endast för framställning av dessa föremål och således

inte dessutom för de produkter som skall tillverkas med användande av

föremålen. Som exempel kan nämnas, att ett mönster för en kakform inte

skall ge skydd för kakans utseende utan bara för utseendet på kakformen.

Detta hindrar inte att även kakmonstret kan skyddas, antingen jämsides

med kakformen eller separat.

I fråga om trycktyper är förhållandet principiellt detsamma som beträf­

fande klichéer o. d., men själva bokstävernas utseende, typsnitten, kan inte

sägas utgöra förebilder för varor och bör inte heller betecknas som orna­

ment. Skyddsbehovet för nya utformningar av typsnitt får emellertid an­

ses vara tillgodosett inom upphovsrätten, som inte torde utestänga skapan­

de verksamhet på den typografiska formgivningens (bokstavskonstens)

område från skydd, när arbetsresultatet har karaktären av ett konstnärligt

verk. Visst skydd kan också uppnås genom att trycktyperna till det nya typ­

snittet registreras som mönster. I inledningen har jag berört de internatio­

nella strävandena att bereda särskilt rättsskydd för nya typsnitt.

Med uttrycket »en varas utseende» åsyftas enligt utredningen inte bara

varans yttre i betydelsen föremålets yttre konturer utan även dess invändiga

form. Vid bedömning av möjligheten att bereda mönsterskydd för t. ex. ett

kärl med lock, en fågelholk e. d. skall man således också beakta utform­

ningen av kärlets eller holkens inre. En hovrätt har i sitt remissvar fram­ hållit att den invändiga formen mången gång väsentligen eller uteslutande avser en teknisk verkan, i vilket fall mönsterskyddets innebörd ofta skulle vara endast att tillförsäkra mönsterhavaren ensamrätten till en viss kon­ struktion — som exempel nämns en termosflaskas invändiga utformning. De praktiska skäl som har åberopats till stöd för att skydda en varas yttre form oavsett prydnadseffekten väger enligt denna hovrätt betydligt lättare, när någon sådan effekt i vanlig mening inte alls kan tänkas föreligga.

Visserligen torde en varas invändiga form sällan ha någon prydnadseffekt utan vara mer eller mindre renodlat nyttobetonad. Jag anser det emellertid inte befogat att av detta skäl utesluta invändig formgivning från skydd. Även här finns behov av att stimulera till nyskapande. Att även invändig formgivning kan skyddas medför att presentationen av ett mönster i vissa fall kommer att kräva flera ritningar eller modeller. När det å andra sidan gäller mönster som upprepas på en och samma vara — som t. ex. i fråga om textiltryck, tapeter och bildäck — räcker det i princip att en del av va­ ran återges för att ett komplett mönster skall anses föreligga. Det förut­ sätts då givetvis att hela den figuration som söks skyddad återges. Ingenting hindrar att textil- och tapetmönster söks skyddade som ornament.

Det varubegrepp som avses med definitionen knyter an till det allmänna språkbrukets varubegrepp. Mönstervaran måste alltså utgöra en konkret sak som kan vara föremål för industriell eller hantverksmässig framställ­ ning och som därvid får sitt utseende fixerat. Genom anknytningen till va- rubegreppet vinns den fördelen att objekten begränsas till sådana som van­ ligen omsätts i handeln. Sådant som anvisningar beträffande tillverkning, sömnadsmetoder, gymnastikövningar in. in., förfaranden för att nå en viss effekt, t. ex. ytbehandling av en vara, samt ritningar till rumsinredningar, skyltningar eller trädgårdsanläggningar o. d. kan således inte få skydd.

Viss tveksamhet har emellanåt yppats beträffande möjligheterna att be­ reda mönsterskydd när det gäller mycket omfångsrika produkter som far­ tyg» byggnader, flygplan osv. Någon anledning att göra undantag för sådana »varor» anser jag emellertid inte föreligga. Det ligger i sakens natur att där­ emot gaser, vätskor, pulver och liknande formlösa ting inte kan rymmas bland mönsterrättsobjekten. Levande djur och växter bör uppenbarligen också falla utanför det mönsterrättsliga varuområdet. Inte heller utform­ ning eller utsmyckning av mänskliga kroppsdelar, som frisyrer, skäggform eller tatueringar, kan utgöra mönsterskyddsobjekt.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan i mönsterrätts- ligt hänseende även en del av en vara, t. ex. ett handtag, ett stolsben och andra halvfabrikat som kan vara föremål för omsättning, anses som en sär­ skild vara. Också komplexa mönster, dvs. förebilder för sammansatta varor som består av två eller flera delar, kan godtas som skyddsobjekt. Mönster- rätten är nämligen avsedd att lämna skydd endast för mönstret i dess hel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

het. I fråga om vissa komplexa mönster bör emellertid delarna registreras

var för sig och inte i sammansatt skick.

Vid tillämpningen av den gällande mönsterlagen har ibland uppstått tvek­

samhet, om man har att göra med ett eller flera mönster, när det gäller så­

dant som bestick, serviser, dräkter, m. m. Principiellt bör ett mönster inte

avse mer än ett enda föremål. För att underlätta tillämpningen i nu nämnda

fall föreslås emellertid, att sökanden under vissa förutsättningar skall få

ta upp flera mönster i en och samma registreringsansökan. Härigenom

åstadkoms en viss form av kollektiv registrering. Denna fråga behandlas

vid It §.

I enlighet med gällande praxis föreskrivs vidare i 1 § första stycket att även

ornament kan ges mönsterrättsligt skydd. Med ornament förstås en fantasi­

skapelse, som är ägnad att användas till dekorering av varor av olika slag.

Ornamentet kan vara en ytdekor eller en relief. Till skillnad från vad som

gäller för den allmänna mönstertypen är det ett utmärkande drag för orna­

menten, att de är ägnade att uppfattas som utsmyckande eller prydande,

dvs. att de har prydnadskaraktär och inte äger uteslutande funktionellt

syfte, något som kan tänkas beträffande t. ex. plastiska utformningar. En

del av ett föremål kan inte skyddas som ornament annat än när delen verk­

ligen utgör dekor.

Med ornament åsyftas endast en dekor som är fristående från den färdiga

varan. En remissinstans har ansett det nödvändigt att det ges uttryck åt

detta krav i lagtexten. Av den föreslagna definitionen av mönster såsom före­

bilden för en varas utseende eller för ett ornament torde emellertid till­

räckligt tydligt framgå att ornamentet är fristående från den vara på vilken

det skall anbringas. Därmed faller sådant som smycken och andra rena

prydnadsartiklar utanför ornamentsbegreppet. Sådana artiklar omfattas

dock givetvis av lagens varubegrepp.

Det är det färdiga ornamentets förebild — exempelvis i form av en teck­

ning — som utgör mönstret. Att det måste vara fråga om ett ornament, som

är avsett och ägnat att användas på varor i förut angiven bemärkelse, torde

gälla utan att behöva direkt utsägas i lagtexten.

För att beredas skydd behöver ornamentet inte ha någon anknytning till

speciella varor utan det kan framträda helt fristående. Visserligen skall i

en ansökan om mönsterregistrering lämnas uppgift om de varor för vilka

mönstret söks registrerat, men ett ornament kan skyddas för flera varor

genom en enda registrering utan att det i ansökningen återges anbringat

på alla dessa varor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

145

Andra stijcket

Bestämmelsen i andra stycket ger till en början uttryck åt kravet på

mönsterskapande verksamhet som skyddsförutsättning. Beträffande inne­

146

börden härav hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motive­

ringen. Utredningen har här använt termen »frambringa» ett mönster. I

likhet med några remissinstanser har jag dock ansett att ordet »skapa»

bättre ger uttryck för kravet på skapande verksamhet. I andra stycket före­

skrivs vidare, att ensamrätten förvärvas genom registrering. Som jag har

anfört i den allmänna motiveringen bör något annat sätt att uppnå mönster­

skydd inte finnas.

I frågan vem som skall kunna erhålla registrering innebär förslaget, att

man behåller den nuvarande huvudregeln i ML att endast mönsterskaparen

eller hans rättsinnehavare är berättigad därtill. Frågan om rätten till möns­

ter som har skapats av en arbetstagare eller en uppdragstagare i och för

hans tjänst resp. uppdrag bör av skäl som jag har utvecklat närmare i den

allmänna motiveringen inte behandlas i mönsterskyddslagen.

För att beteckna den skyddsrätt som registrering av ett mönster medför

har i analogi med termerna upphovsrätt, varumärkesrätt etc. valts uttryc­

ket mönsterrätt.

Frågan om mönsterrättens innehåll behandlas i 5 §.

2

§

I denna paragraf, som motsvarar 2 § i utredningens förslag, behandlas

kraven på nyhet och skillnad samt frågan om kollision med äldre skydds-

ansökningar.

Den inom mönsterrätten gällande grundsatsen att mönster skall vara nytt

för att kunna beredas skydd kommer i gällande ML till uttryck redan i den

förut omnämnda inledande bestämmelsen i 1 §. Den närmare innebörden av

nyhetskravet framgår av 3 § första stycket. Enligt denna bestämmelse an­

ses ett mönster inte som nytt, om det innan ansökan om dess registrering

gjordes har funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller har varit

återgivet på alster som offentligen saluhållits eller om det inte väsentligen

skiljer sig från mönster som förut har blivit känt på sådant sätt. I praxis

anses även tidigare registrerat mönster som nyhetshinder, oavsett om det

har varit återgivet i tryckt skrift eller på alster som saluhållits. När flera

personer gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika möns­

ter, har enligt 10 § ML den företräde som först inkom till registreringsmyn-

digheten med fullständiga ansökningshandlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

Mönsterrätt skall enligt förslaget kunna förvärvas endast för mönster som

är nytt. För att ett mönster skall anses som nytt krävs liksom enligt gäl­

lande rätt att det håller en viss utseendemässig distans i förhållande till

mönster som redan tidigare har blivit kända. Detta s. k. skillnadskrav kom­

mer i lagtexten till uttryck genom föreskriften i första stycket, att mönster

147

registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt

före dagen för registreringsansölcningen. Skillnadskravet har närmare be­

handlats i den allmänna motiveringen och jag hänvisar till vad jag har an­

fört där.

Endast sådant som har blivit känt före den dag då registreringsansök-

ningen gjordes skall beaktas vid nyhetsgranskningen. Det innebär bl.a., att

flera samma dag gjorda skyddsansökningar inte utgör nyhetshinder i för­

hållande till varandra. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen

möjliggör denna reglering s.k. variantregistrering, dvs. samtidig registre­

ring av varandra närliggande varianter av ett och samma mönster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

Nyhetskravet är i gällande rätt begränsat genom att endast vissa former

för bekantgörande beaktas som nyhetshindrande omständigheter. Enligt

förslaget upphävs denna begränsning. Allt som har blivit allmänt tillgäng­

ligt anses enligt andra stycket första punkten som känt och skall följaktli­

gen i princip beaktas vid bedömningen av mönstrets nyhet. Lagtextens ex­

emplifiering av olika sätt på vilka ett mönster kan ha blivit allmänt tillgäng­

ligt är givetvis inte uttömmande. Rörande innebörden härav hänvisar jag

i första hand till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Förslaget går emellertid längre och innebär att i vissa fall även mönster

som vid tiden för registreringsansökningen ännu inte har blivit allmänt

tillgängligt skall utgöra nyhetshinder. Som känt skall nämligen enligt andra

stycket andra punkten anses även ett icke allmänt tillgängligt mönster, om

det framgår av en ansökan i Sverige om patent eller om varumärkes- eller

mönsterregistrering, vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall

anses gjord före den dag som anges i första stycket, och mönstret seder­

mera i samband med ansökningens handläggning görs allmänt tillgängligt.

Denna regel om s. k. äldre rätt som nyhetshinder är ny.

En äldre ansökans nyhetshindrande verkan är anknuten till mönsterrepre­

sentationen, dvs. bilden eller modellen av mönstret. Denna verkan inträder

först från och med den dag då representationen har getts in i ärendet och

således inte från ansökningsdagen, om denna är en annan. Det förutsätts

ytterligare, att mönsterrepresentationen ingår bland de handlingar i ärendet

som görs offentliga efter det att den senare ansökningen har getts in.

Det är här fråga bara om det offentliggörande som sker genom veder­

börande myndighets försorg — dvs. genom patent- och registreringsverket

som patentmyndighet resp. registreringsmyndighet för varumärkes- eller

mönsterärenden — enligt de särskilda bestämmelserna härom i PatL,

VmL resp. mönsterskyddslagen. Sökandens eget offentliggörande av mönst­

ret får däremot inte nyhetshindrande verkan från dagen för ingivandet av

representationen utan först från dagen för offentliggörandet. Detsamma gäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ler om annan skulle offentliggöra mönstret. Sökanden kan emellertid, om han så önskar, begära att myndigheten skall hålla handlingarna tillgängliga för allmänheten tidigare än vad han ursprungligen har begärt, och vid så­ dant offentliggörande inträder givetvis den nyhetshindrande verkan.

Enligt bestämmelserna om konventionsprioritet i 8 § kan en ansökan om registrering här i landet av mönster, som tidigare har sökts skyddat utom riket, vid tillämpning av 2 § anses gjord samtidigt med ansökningen utomlands. Detta innebär att ansökningen i och med offentliggörandet får verkan som nyhetshinder i förhållande till en senare ansökan från tid­ punkten för ansökningen utom riket. Härvid torde den svenska registre- ringsmyndigheten — om särskild utredning härom saknas — få utgå från att mönsterrepresentationen har getts in vid ansökningstillfället utomlands.

Jag är därmed inne på frågan om kollisioner mellan ansökningar om pa­ tent eller varumärkesregistrering, å ena, och ansökningar om mönsterregi­ strering, å andra sidan. Ett mönster kan uppenbarligen företes i patentan­ sökningshandlingar såsom en utföringsform av den patentsökta uppfin­ ningen. Ett mönster kan också ha karaktär av en varuutstyrsel — antingen det gäller själva varans utformning eller utformningen av en varas förpack­ ning — och i vissa fall även av ett figurvarumärke, och det kan sålunda fö­ rekomma i en ansökan om varumärkesregistrering. Om ansökningshand­ lingarna är allmänt tillgängliga, innefattar mönsterrepresentationen i pa­ tent- eller varumärkesärendet ett nyhetshinder enligt huvudregeln i före­ varande paragraf. Är däremot handlingarna i ärendet hemliga, måste regeln om äldre rätt tillgripas för att samma verkan skall uppnås. Skälen att i nu förevarande hänseende låta äldre ansökningar om patent- och varumärkes­ registrering få samma verkan som äldre ansökningar om mönsterregistre­ ring är desamma som har föranlett den föreslagna regleringen av kollisio­ ner mellan ansökningar om mönsterregistrering. Handlingarna i ärenden rörande patent kan hållas hemliga i högst 18 månader från ansöknings- dagen resp. prioritetsdagen (22 § PatL). Ansökningar om varumärkesregi­ strering kan visserligen inte hållas hemliga i Sverige, men ansökan om re­ gistrering kan göras i annat land där handlingarna inte omedelbart blir offentliga (t. ex. Danmark eller Norge) och därefter fullföljas i Sverige un­ der åberopande av konventionsprioritet (30 § VmL). Kolliderar en sådan ansökan här med en redan ingiven ansökan om mönsterregistrering och lig­ ger den sistnämnda i tiden efter varumärkesansökningen utomlands, får mönstret inte registreras. I annat fall skulle, om rättigheterna tillkommer olika personer, dessa kunna blockera varandra med sina resp. ensamrätter. Är det åter en och samma person, som önskar uppnå varumärkes- och mönsterregistrering, får han först ge in sin ansökan om mönsterregistre­ ring och därefter ansökningen om varumärkesregistrering. Något nyhets­ hinder uppstår därvid inte. Vill någon erhålla både patent- och mönster­ registrering, får han antingen ge in ansökningarna därom samtidigt eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

149

först ge in patentansökningen utan att därvid presentera mönstret som en

utföringsform av uppfinningen samt därefter ge in ansökningen om möns­

terregistrering och senare eventuellt komplettera patentansökningen med

en ritning av mönstret.

Jag har inte ansett mig f. n. kunna förorda att hänsyn skall tas även till

äldre nordiska patentansökningar, som har gjorts i annat nordiskt land

(jfr 30 § andra punkten PatL).

Beträffande förhållandet mellan patent och mönsterrätt vill jag i anled­

ning av ett remissyttrande ytterligare framhålla, att en äldre patentansökan

endast i undantagsfall torde kunna vara nyhetshindrande i förhållande till

en senare ansökan om mönsterregistrering, om mönstret inte direkt har vi­

sats i patentansökningen i form av en ritning. En beskrivning i ord av ett

mönster lär nämligen sällan kunna bli så exakt att mönstret kan sägas

»framgå» därav.

3 §

Denna paragraf motsvarar 3 § i utredningens förslag och behandlar vissa

undantag från nyhetskravet.

I 3 § andra stycket ML föreskrivs, att om mönster har förevisats på inter­

nationell utställning, den omständigheten att mönstret därvid eller seder­

mera har blivit känt genom tryckt skrift eller genom alsters hållande till

salu inte får hindra mönstrets registrering, om ansökan därom inkommer

inom sex månader efter det att mönstret utställdes.

Nu förevarande bestämmelse i departementsförslaget har utformats i över­

ensstämmelse med 2 § tredje stycket PatL. Den innebär att mönsterrätt kan

förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader innan registre-

ringsansökningen gjordes har blivit allmänt tillgängligt antingen 1) till

följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från

vilken han härleder sin rätt eller 2) genom att sökanden eller någon från

vilken han härleder sin rätt förevisat mönstret på officiell eller officiellt

erkänd internationell utställning.

Undantaget under 1) är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det avser

det fall att annan än den som är berättigad till mönstret på ett otillbörligt

sätt har föranlett att mönstret blivit offenliggjort. För att bestämmelsen

skall vara tillämplig fordras i princip att varken sökanden eller någon från

vilken han härleder sin rätt själv har medverkat till offentliggörandet. En­

ligt utredningen skall även medverkan som sker av oalctsamhet medföra att

undantagsregeln inte blir tillämplig. Vid remissbehandlingen har emellertid

en hovrätt ifrågasatt, om den som har gjort sig skyldig till olovligt tillgrepp

av en ritning eller till ett förtroendemissbruk rimligen bör gynnas på be­

kostnad av en sökande, som kan lastas endast för att han visat alltför stor

godtrogenhet eller liknande oförsiktighet. Hovrätten finner detta ännu mera

stölande, om oaktsamhet inte kan läggas sökanden personligen till last. Ett tänkbart skäl att ge begreppet missbruk en annan innebörd i mönster­ skyddslagen än i patentlagen kan enligt hovrätten vara, att både möjlighe­ terna att obehörigen ta del av ett mönster och de förhållanden varunder det blir tillgängligt för allmänheten typiskt sett torde vara andra än när det gäller patent. Om utredningens ståndpunkt godtas, bör enligt hovrätten i varje fall denna begränsning i rätten att erhålla registrering komma till ut­ tryck i lagtexten.

Eftersom bestämmelsen utgör ett undantag från det absoluta nyhetskra­ vet, finner jag det naturligt att den ges en restriktiv innebörd. För att sö­ kanden skall få dra fördel av undantagsregeln bör det därför fordras att både han och den från vilken han härleder sin rätt har gjort vad som rim­ ligen kan begäras av dem för att hålla mönstret hemligt. Det synes också angeläget att regleringen på denna punkt blir densamma som i PatL. Jag bär därför inte funnit skäl att på denna punkt avvika från den patenträtts­ liga regleringen, som f. ö. har internationell hävd.

För att missbruk skall föreligga fordras att den som direkt eller indirekt är ansvarig för offentliggörandet har uppträtt otillbörligt i förhållande till sökanden eller annan som tidigare har innehaft mönstret. Detta kan ha skett t. ex. genom att han har skaffat sig upplysningar om mönstret på rättsstridigt sätt eller genom att han har vidarebefordrat sådana upplys­ ningar under omständigheter som innefattar tillitsbrott. Missbruket behö­ ver således inte hänföra sig till själva offentliggörandet utan kan avse åt­ gärder som senare leder till offentliggörande.

Det missbruk som har lett till att mönstret offentliggjorts skall ha varit uppenbart. Detta innebär att åtgärden skall ha varit av sådan karaktär att det framstår som klart att missbruk föreligger. Däremot avses ej att ställa krav på bevisningens styrka.

Missbruket skall vara riktat mot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Detta är inte fallet, om de offentliggjorda upplysningarna härrör från en person som oberoende av sökanden har skapat samma möns­ ter (dubbelsltapande). I sådant fall medför offentliggörandet nyhetshinder enligt huvudregeln.

Fristen för den berättigade att utan hinder av offentliggörandet kunna förvärva mönsterrätt är sex månader. Av hänsyn till allmänheten räknas tiden från det otillbörliga offentliggörandet och inte från den för utomstå­ ende mer obestämda tidpunkt då den berättigade får kännedom om offent­ liggörandet.

Undantaget under 2) rörande internationella utställningar överensstäm­ mer väsentligen med motsvarande undantag i ML men har något begränsats genom att bestämmelsen hänvisar endast till sådan internationell utställ­ ning som är officiell eller officiellt erkänd. Begränsningen innebär att regeln bara omfattar utställning, som avses i konventionen den 22 november 1928

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

151

angående internationella utställningar (SÖ 1932:27, jfr So 1950:34). Detta

medför att praktiskt taget inga utställningar i Norden blir aktuella i sam­

manhanget.

Innebörden av utställningsskyddet är, att den som har utställt ett möns­

ter eller en mönsterrepresentation av vad slag som helst, t. ex. den färdiga

varan, skall kunna förvärva mönsterrätt inom sex månader därefter utan

hinder av att mönstret har offentliggjorts genom utställandet. Andra offent­

liggöranden än sådana som har samband med utställandet blir emellertid att

betrakta som nyhetshinder på vanligt sätt.

Undantagsreglerna i 3 § syftar omedelbart på de fall då det råder identitet

till utseendet mellan det otillbörligen offentliggjorda eller utställda mönstret

samt det mönster som söks registrerat. Reglerna gäller emellertid även när

utseendet har varierats men det offentliggjorda mönstret är så näraliggande

i förhållande till det som söks registrerat att det skulle ha utgjort nyhets­

hinder enligt 2 §.

Bestämmelserna innebär endast en begränsning i nyhetsregeln. De med­

för inte någon prioritetsrätt eller någon förlängning av den tid varunder

konventionsprioritet åtnjuts enligt 8 §. Föranvändarrätt kan sålunda upp­

komma ända till dess registreringsansökningen görs.

4

§

Paragrafen motsvarar 4 § i utredningens förslag och behandlar vissa spe­

ciella registreringshinder.

Gällande rätt. I 2 § ML föreskrivs, att om mönster innehåller framställ­

ningar, som kan väcka förargelse, eller om dess begagnande skulle strida

mot lag eller goda seder, mönstret inte får registreras.

Utredningen. I denna paragraf har utredningen samlat de skyddsförutsätt-

ningar av mera speciellt slag som föreslås vid sidan av nyhetskravet och

skillnadskravet i 2 §. Utredningen har begagnat hinderkatalogen i 14 § VmL

som förebild men har använt en något avvikande lagteknik.

I paragrafens första stycke har utredningen tagit upp några fall, som

motiveras av allmänna hänsyn och är av absolut karaktär. Därefter tas i

andra stycket under särskilda punkter upp sådana hinder som inte skall

gälla när vederbörligt tillstånd föreligger. I punkt 1) tillgodoses vissa in­

tressen av allmän karaktär, medan i punkterna 2)—4) bereds skydd för

enskilda intressen av olika slag.

Enligt första stycket, som ansluter nära till motsvarande bestämmelse i

PatL, erhålls inte mönsterrätt, om mönstret eller dess utnyttjande skulle

strida mot goda seder eller allmän ordning. Med goda seder avses sedlig­

heten och med allmän ordning åsyftas sådana förhållanden som behandlas

i 16 kap. brottsbalken under rubriken brott mot allmän ordning. Vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

t. ex. är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten strider mot allmän ord­

ning. Att generellt låta allt som strider mot lag ingå bland de absoluta hind­

ren har däremot inte ansetts lämpligt.

Utredningen har utformat andra stycket i paragrafen så, att särskilda till­

stånd upphäver de föreslagna hindren. Formuleringen är avsedd att också

ge uttryck åt att ett efterföljande tillstånd — dvs. tillstånd som har med­

delats efter det att mönstret har sökts registrerat — skall ha samma verkan

som ett föregående samtycke. Denna grundsats återkommer i 31 §, som

handlar om hävande av registrering. Där föreslås nämligen, att sådant hä­

vande får ske endast när skälet mot registrering alltjämt föreligger vid tiden

för rättegången. Meningen är också att ett intrång, som har begåtts innan

det erforderliga tillståndet ännu har meddelats, inte skall gå fritt från på­

följd utan skall följa samma regler som annars gäller för mönsterintrång.

I punkt 1) tar utredningen upp sådant statsvapen och sådan internatio­

nell beteckning som enligt lag inte får finnas obehörigen anbragt på salu-

hållna varor. Vidare upptas sådant som lätt kan förväxlas med statsvapen

eller beteckningar av nu nämnt slag. Utredningen framhåller att förväx-

lingsbarheten bör bedömas med utgångspunkt från det speciella slcyddsin-

tresse som de särskilda lagarna på området har att tillgodose. Innebörden

av bestämmelsen är, att statsvapen och ifrågavarande beteckningar inte

skall få ingå i registrerat mönster. Uppenbarligen får ett mönster inte hel­

ler bestå enbart av sådant vapen eller sådan beteckning, men för dessa fall

träder nyhetskravet omedelbart i tillämpning.

Med statsvapen avses inte bara det svenska vapnet utan även utländska

statsvapen. Ett visst uttryck för att statsvapen internationellt sett bör till­

erkännas ett starkare skydd än t. ex. flaggor och andra statsemblem kan

enligt utredningen spåras i Pariskonventionen art. 6ter 9. En liknande in­

ställning kommer till uttryck i lagen den 2 december 1960 om skydd för

vapen och vissa andra officiella beteckningar, vilken lämnar skydd för

statsvapen även i andra sammanhang än när de brukas som kännetecken

för varor och tjänster, medan övriga beteckningar skyddas endast i sådant

sammanhang. Utredningen har funnit lämpligt att komplettera det skydd

som generellt ges för statsvapen i nämnda lag genom att ta upp statsvapen

i hinderkatalogen i förevarande paragraf. Däremot har utredningen inte

funnit skäl föreslå att andra statliga beteckningar som statsflaggor, vissa

andra statsemblem, kontroll- och garantibeteckningar m. in. eller kommu­

nala vapen inte skall få förekomma i registrerat mönster. Sådana beteck­

ningar och vapen kan fylla en passande och rimlig funktion särskilt på

souvenirer o. d. utan att det skyddsintresse som tillvaratas i andra sam­

manhang, såsom i VmL, eller något beaktansvärt intresse i övrigt kan anses

förnärmat.

Med internationell beteckning, som enligt lag inte obehörigen får finnas

anbragt på saluhållna varor, avses Förenta Nationernas emblem, Rödakors-

153

beteckningarna och Internationella atomenergiorganets emblem. Det valda

uttryckssättet korresponderar med formuleringarna i de särskilda lagar som

reglerar skyddet för dessa beteckningar.

Enligt punkt 2) får vissa kännetecken, som i något hänseende utmärker

annan än mönsterhavaren, inte tas in i registrerat mönster. Det gäller här

annans firma och varukännetecken samt annans namn och porträtt, om

namnet eller porträttet inte åsyftar någon för länge sedan avliden person.

Utredningen har här valt en formulering som nära ansluter till bestämmel­

sen i 14 § 4) VmL. Det skydd för kännetecken som det här gäller kan sägas

gå mindre långt än ett skydd mot förväxling och avser huvudsakligen kän­

netecken, som har tagits in i mönster i oförändrat skick eller bara med

obetydliga tillägg eller ändringar. Lika med firma får enligt utredningen

anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller dylik sammanslutning.

Beträffande annans namn har bestämmelsen i likhet med föreskrifterna i

14 § 4. VmL samt 19 och 20 §§ namnlagen preciserats till att avse släktnamn

och konstnärsnamn eller likartat namn, dvs. pseudonymer, signaturer, ar­

tistnamn och dylika benämningar, under vilka konstnärer, idrottsmän m. fl.

har blivit kända. I fråga om tillstånd av namninnehavare påpekar utred­

ningen, att enstaka bärare av ett namn inte kan disponera över namnet till

förfång för övriga bärare av detta. Medgivande av sådan enstaka namnbä­

rare torde därför i regel få betydelse endast om det framgår, att just denne

avses, t. ex. genom att släktnamnet har förenats med förnamn eller att en

titel har använts.

Utredningen framhåller att det i fråga om porträtt inte föreligger något

lagstadgat generellt skydd här i riket. Varumärkeslagen lämnar emellertid

skydd mot att porträtt ingår i varumärke. Utredningen anser att man ock­

så bör förbjuda att annans porträtt tas med i ett mönster men att förbudet

inte bör gälla, om det rör sig om någon som har avlidit för länge sedan.

Beträffande frågan om det är nödvändigt att föreskriva särskilda mönster-

rättshinder när det gäller sådant som åtnjuter skydd enligt annan lagstift­

ning, t. ex. firmalagen, varumärkeslagen eller namnlagen, framhåller utred­

ningen att skyddet enligt nämnda lagar bara avser användande av känne­

tecknet i dess huvudsakliga funktion, dvs. som firma, varumärke, namn

osv. Skyddet avser däremot inte användande i andra funktioner, t. ex. som

utseendeelement i ett mönster (en komposition på en scarf e. d. av olika

firmor, varumärken eller namn). Man bör emellertid söka motverka att i

mönsterregistret inflyter mönster, som annan än sökanden har rätt till i

något hänseende. Mönsterrätt bör således enligt utredningen inte få för­

värvas för ett mönster, som utan tillstånd innehåller annans firma, varu­

kännetecken eller namn. Utredningen framhåller att innehållet i p. 2) inte

har blivit detsamma i alla de nordiska ländernas förslag, eftersom man

i varje kommitté har varit angelägen att följa det egna landets varumär-

keslagstiftning så nära som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Enligt punkt 3) får i mönster inte förekomma något som är ägnat att

uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk,

när titeln är egenartad (jfr 50 § UhL) eller något som kränker annans upp­

hovsrätt till sådant verk eller rätt till fotografisk bild. Förslaget överens­

stämmer väsentligen med 14 § 5) VmL. Utredningen anser det inte vara

ett opraktiskt fall att ett mönster innehåller ett upphovsrättsligt verk (t. ex.

en liten skulptur i en askfatsmodell eller som lampsockel) eller ett foto

(vilket t. ex. kan överföras som dekor på en souvenir). Visserligen innefat­

tar nästan allt slags olovligt utnyttjande av konstnärligt verk och av foto­

grafisk bild principiellt intrång i upphovsrätt resp. rätten till fotografisk

bild, men de nordiska mönsterskyddskommittéerna har funnit lämpligt att

ta upp dessa fall i hinderkatalogen. Det är nämligen angeläget att man

redan på registreringsstadiet skall kunna komma till rätta med planerade

utnyttj anden av konstnärliga verk och fotografiska bilder.

Om registreringsmyndigheten enligt 19 § andra stycket i utredningsför­

slaget publicerar ett mönster, som innehåller ett skyddat konstnärligt verk

eller en skyddad fotografisk bild eller en upphovsrättslig bearbetning där­

av, får detta inte betraktas som ett intrång i upphovsrätt eller rätt till foto­

grafisk bild. Registreringssökandens egna åtgärder, varigenom annans verk

görs tillgängligt för allmänheten, innefattar däremot i princip sådant in­

trång.

Patent har inte tagits upp i punkt 3. Vid 2 § har utredningen framhållit,

att ett patent i och för sig inte bör hindra mönsterrätt för en utföringsform

av den patenterade uppfinningen.

I punkt i) föreskrivs hinder för mönsterrätt, om annans här i riket re­

gistrerade mönster har tagits in i mönstret. Det rör sig här om fall då ett

mönster ingår i ett annat men där skillnadskravet, som ju avser en total­

bedömning av de aktuella mönstren, är uppfyllt. Som exempel nämner ut­

redningen att ett emblem är mönsterskyddat och att någon annan än den

som innehar skyddet söker registrering av en klubbjacka med emblemet an­

bringat därpå. Skillnaden mellan emblemet, å ena, och klubbjackan med

emblemet, å andra sidan, är i och för sig så väsentlig, att det från den syn­

punkten inte föreligger hinder för mönsterregistrering av jackan med em­

blemet. Trots detta finner utredningen det rimligt, att emblemet i enlighet

med bestämmelserna om mönsterrättens innehåll i 5 § i förslaget över hu­

vud inte bör få begagnas av annan än den som har skydd för det. I konse­

kvens därmed föreslår utredningen, att mönsterrätt inte skall medges i så­

dana fall, om inte innehavaren av det tidigare registrerade mönstret lämnar

tillstånd därtill.

Remissyttrandena. Det är enligt patent- och registreringsverket önskvärt

att samtliga i paragrafen upptagna omständigheter på samma sätt som i hin­

derkatalogen i 14 § VmL tydligt anges utgöra hinder mot registrering. Ge­

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

155

nom en sådan utformning av lagtexten nås även bättre överensstämmelse

med övriga bestämmelser i lagförslaget, bl. a. 15, 19, 31 och 38 §§. Verket

finner det vidare tveksamt, om bestämmelsen i andra stycket punkt 1

bör begränsas att avse endast statsvapen och vissa internationella beteck­

ningar. Verket anser det inte rimligt att behöva registrera ett mönster, för­

sett med statsflagga eller statligt kontroll- eller garantimärke, om sökan­

den inte har tillstånd att anbringa flaggan eller märket på den avsedda va­

ran. Ett kontrollmärke av typen S-märket för elektriska artiklar torde un­

der alla förhållanden vara olämpligt som dekoration på souvenirer och dy­

likt. Även utredningen angående rikets vapen och flagga ifrågasätter lämp­

ligheten av att statsflaggor utesluts från det skydd som har getts åt stats­

vapen. Statens heraldiska nämnd erinrar att 1960 års lag om skydd för va­

pen och vissa andra officiella beteckningar skyddar inte bara statsvapen utan

också statsflagga och annat statsemblem, statlig kontroll- och garantibeteck­

ning, annan beteckning vilken hänsyftar på svenska staten och därigenom

ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt vapen. I

näringsverksamhet får sådant vapen etc. inte utan vederbörligt tillstånd an­

vändas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Stats­

vapen åtnjuter ett utsträckt skydd i det att sådant vapen över huvud inte

får användas i näringsverksamhet utan tillstånd. Nämnden finner emeller­

tid att denna åtskillnad i 1960 års lag inte kan åberopas till stöd för att ge

enskild person rätt att genom registrering få ensamrätt till mönster, vari

något av övriga i 1960 års lag nämnda skyddsobjekt ingår. Olägenheterna

av en sådan ordning synes nämnden ligga i öppen dag. Hänsyn måste tas

till att flaggan som nationalsymbol vid sidan av riksvapnet intar en be­

stämd särställning. Nämnden finner det även olämpligt att en så central

statlig beteckning som den kungliga kronan skulle utan tillstånd få tas upp

i ett registrerat mönster. Det torde vidare enligt nämnden ligga i sakens

natur att kontroll- och garantibeteckningar inte bör få förekomma i andra

sammanhang än sådana för vilka de är avsedda. Nämnden anser att det

skulle vara direkt skadligt att undanta dem från hinderkatalogen. Nämn­

den finner det naturligt att hinderkatalogen tar upp samtliga i 1960 års

lag nämnda skyddsobjekt och har inte kunnat finna tillräckligt vägande

skäl att utesluta något eller några av dem.

Beträffande de i andra stycket punkt 2 upptagna registreringshindren

utgår patent- och registreringsverket från att även firmadominant normalt

skall anses utgöra hinder. Eftersom detta inte klart framgår av motiven,

efterlyser verket ett förtydligande. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter

om inte motivuttalandet om att beteckning för stiftelse, ideell förening eller

dylik sammanslutning skall likställas med firma bör återspeglas i lagtexten.

Det kan enligt hovrätten tänkas fall, då beteckningen uppenbarligen inte

gäller en firma — den avser t. ex. en välkänd idrottsförening — men ändå

bör träffas av förbudet. Firmautredningen uttalar att med firma även torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

böra likställas annat kännetecken för näringsverksamhet som inarbetats här i riket för annan (jfr 10 § 6 namnlagen). SID anser det önskvärt med en närmare precisering av uttrycket »någon sedan länge avliden».

Bestämmelsen i andra stycket punkt 4 att registrering inte får ske av mönster som innehåller ett för annan här i riket registrerat mönster sam­ manhänger enligt hovrätten för Västra Sverige med förbudet i 5 § första stycket mot vissa förfaranden med varor som i sig har upptagit det skyd­ dade mönstret, oavsett om de väsentligen skiljer sig från detta eller inte (betänkandet s. 160 f). Lagtexten kan enligt hovrätten tyda på att det vis­ serligen är förbjudet att i varan ta upp identiskt samma mönster som det skyddade, medan man däremot skulle godta varor, där mönstret undergått vissa om också obetydliga ändringar. Enligt motiven täcks emellertid även detta senare fall. Hovrätten anser, att detta bör markeras i lagtexten.

Departementschefen. Efter förebild av hinderkatalogen i 14 § VmL har utredningen i förevarande paragraf samlat de speciella skyddsförut- sättningar som anses böra gälla vid sidan av nyhets- och skillnadskraven.

För att nå största möjliga överensstämmelse med de övriga nordiska lag­ förslagen har utredningen emellertid använt en annan teknik än i VmL. Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket förordat att VmL i detta hänseende får tjäna som förebild för mönsterlagen. Härigenom markeras onekligen tydligare att de i paragrafen angivna omständigheterna utgör hinder mot registrering. Vidare nås bättre överensstämmelse med öv­ riga bestämmelser i förslaget. Jag ansluter mig därför till patent- och regi­ streringsverkets uppfattning, som även har godtagits vid de nordiska de- partementsöverläggningarna. I enlighet härmed bör första och andra styc­ kena i utredningens förslag sammanföras i ett stycke, varvid första stycket i utredningens förslag bör tas upp som en första punkt samt andra stycket i utredningsförslaget tas upp som en andra punkt och där — med vissa tillägg som berörs närmare i det följande — ordnas i fem undergrupper, betecknade a)—e).

I första stycket i utredningens förslag har tagits upp en av allmänna hän­ syn motiverad bestämmelse om att mönsterrätt inte kan förvärvas, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Regeln ansluter nära till gällande rätt. Den har inte föranlett erin­ ringar vid remissbehandlingen och ger inte heller mig anledning till några sakliga invändningar. Bestämmelsen har med en redaktionell jämkning tagits upp som punkt 1 i departementsförslaget.

Andra stycket i utredningsförslaget innehåller under 1)—4) bestämmel­ ser om att registrerat mönster inte utan vederbörligt tillstånd får innehålla vissa närmare angivna element. Dessa regler saknar motsvarighet i gällan­ de lag.

Under 1) i utredningsförslaget föreskrivs, att registrerat mönster inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

157

utan vederbörligt tillstånd får innehålla sådant statsvapen eller sådan inter­

nationell beteckning, som enligt lag inte får obehörigen finnas anbragt på

saluhållna varor, eller något som lätt kan förväxlas därmed. Några remiss­

instanser har ansett bestämmelsen för begränsad och har föreslagit att även

övriga skyddsobjekt som anges i lagstiftningen om skydd för vapen och

vissa andra officiella beteckningar tas upp i hinderkatalogen. Även jag fin­

ner det olämpligt att beteckningar som enligt lag inte får olovligen använ­

das i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster skall utan

tillstånd få förekomma i mönster. Jag förordar därför, att bestämmelsen

utvidgas på sätt som dessa remissorgan har föreslagit. Härigenom nås också

bättre överensstämmelse med de övriga nordiska lagförslagen. Bestämmelse

i ämnet har i departementsförslaget tagits upp som punkt 2 a). Vid bestäm­

melsens utformning har jag beaktat den utvidgning av tillämpningsområdet

för lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteck­

ningar till att omfatta också vissa internationella organisationers vapen,

flagga, emblem eller namn som jag enligt vad jag tidigare har anfört kom­

mer att föreslå.

Genom bestämmelserna i andra stycket 2)—4) i utredningens förslag be­

reds skydd för enskilda intressen av olika slag.

Bestämmelsen under punkt 2) förbjuder att vissa kännetecken, som ut­

märker annan person än mönsterhavaren, tas in i registrerat mönster. Det

gäller här sådant som är ägnat att uppfattas som annans firma eller varu-

kännetecken eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat

namn eller annans porträtt, när namnet eller porträttet uppenbarligen inte

åsyftar någon sedan länge avliden. Bestämmelsen har i allmänhet godtagits

vid remissbehandlingen, men några påpekanden har gjorts. Jag kan an­

sluta mig till patent- och registreringsverkets uttalande, att firmadominant

bör likställas med firma. Förslaget från en hovrätt, att uttrycklig föreskrift

meddelas om att beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jäm­

förlig sammanslutning inte heller får förekomma i registrerat mönster,

torde även böra godtas. Av lagtexten bör vidare framgå, att endast firma och

varukännetecken som är skyddat här i landet omfattas. Firmautredningens

förslag att med firma likställa annat kännetecken för näringsverksamhet,

som har inarbetats här i landet för annan, bör också godtas och föranleda

ett särskilt tillägg.

De nu berörda bestämmelserna har i departementsförslaget tagits upp i

punkt 2) under b) och c), varvid under b) behandlas beteckning för stif­

telse och annan sammanslutning samt firma och andra kännetecken och

under c) behandlas användande av porträtt eller personnamn.

Förbudet mot användande av annans porträtt eller namn, om porträttet

eller namnet uppenbart inte åsyftar någon sedan länge avliden, har sin

motsvarighet i VmL. Bestämmelsen innebär bl. a., att namn på historiska

personer eller deras porträtt får ingå i registrerade mönster. Att närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

ange hur gränsdragningen bör göras är vanskligt. Bestämmelsens syfte att skydda de efterlevande synes dock fordra att man i allmänhet kräver att minst 50 år förflutit från dödsfallet.

Punkt 3) i utredningsförslaget avser fall då mönstret innehåller något som är ägnat att uppfattas som egenartad boktitel o. d. eller något som kränker annans upphovsrätt m. m. Bestämmelsen har inte föranlett erinran vid remissbehandlingen och har utan saklig ändring tagits upp i departe- mentsförslaget under d). Av lagtexten framgår, att endast här i landet skyddat verk eller här skyddad fotografisk bild avses.

Punkt 4) i utredningens förslag innebär att mönster inte får innehålla ett för annan här i riket registrerat mönster. Vid remissbehandlingen har en hovrätt ansett, att lagtexten kan tyda på att det visserligen är förbjudet att i mönstret ta upp identiskt samma mönster som det skyddade, medan man däremot skulle godta förfarandet om det upptagna mönstret har un­ dergått vissa, om än obetydliga ändringar. Enligt vad utredningen har ut­ talat i motiven avser emellertid bestämmelsen även detta senare fall. Hov­ rätten anser att detta bör markeras i lagtexten. Jag biträder denna upp­ fattning. Förbudet att utan tillstånd i ett mönster ta upp ett för annan här i landet registrerat mönster bör således utvidgas att även avse förbud mot att ta upp mönster som inte väsentligen skiljer sig från registrerat mönster. Punkt 2 e) i departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

Om ett visst mönster — eller något som inte väsentligen skiljer sig där­ ifrån -— har tagits upp i ett annat mönster, vilket söks registrerat, och det förstnämnda mönstret inte har registrerats när ansökningen ges in men i sin tur är föremål för en äldre registreringsansökan, bör ett villkorligt hinder mot att bevilja den senare ansökningen anses föreligga på grund av nu förevarande bestämmelse. Registreringsmyndigheten bör låta prövningen av den yngre ansökningen anstå till dess det äldre ansökningsärendet har avgjorts. Om den äldre ansökningen leder till registrering, blir 4 § 2 e) i förslaget tillämplig men om den avslås eller avskrivs och ej återupptages enligt 14 §, utgör den inte hinder mot bifall till den senare ansökningen. Fö­ reskrifter om förfarandet i hithörande fall bör tas upp i tillämpningskun- görelsen.

Ett tillägg, motsvarande hänvisningen i punkt 2 e) i förevarande paragraf till det fall att ett mönster, som inte väsentligen skiljer sig från ett regi­ strerat mönster, har tagits upp i ett annat mönster, bör göras i 5 § första stycket i departementsförslaget, som behandlar mönsterrättens innehåll. Härtill återkommer jag vid nämnda paragraf.

5 §

I denna paragraf behandlas mönsterrättens innehåll. Den motsvarar 5 § i utredningens förslag.

Enligt 1 § ML består mönsterskyddet i en ensamrätt att begagna mönstret

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

159

vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Den som

utan tillstånd av rättsinnehavaren begagnar mönstret på detta sätt eller

saluhåller eller för försäljning till Sverige inför metallvarualster, som har

tillverkats efter sådant mönster, gör sig enligt 16 § ML skyldig till intrång

i mönsterrätten. Denna avser således tre slags utnyttjanden av mönsterva­

ran, nämligen tillverkning, saluhållande och import. Även i fråga om till­

verkning och import gäller att förfarandet skall ha ägt rum i försälj nings-

syfte, för att intrång skall föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

Mönsterrättens innehåll har behandlats ingående i den allmänna moti­

veringen. I överensstämmelse med de överväganden som jag har redovisat

där föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf, att mönsterrätt,

med de undantag som anges i det följande i lagen, innebär att annan än

innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) inte får utan dennes lov

utnyttja det registrerade mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, impor­

tera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller hyra ut vara, vars utseende inte vä­

sentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig har tagit upp något som

inte väsentligen skiljer sig från detta.

Förslaget innebär att mönster skyddet utvidgas till att omfatta utbjudande,

överlåtande och uthyrande av mönstervaror. Uppräkningen av de olika

utnyttjandeformerna är uttömmande. Ett utnyttjande som inte kan hänföras

till tillverkning, import, utbjudande, saluhållande, överlåtande eller uthy­

rande omfattas således inte av mönsterrätten. Som jag har framhållit i det

föregående kan mönsterrätt inte åberopas mot åtgärder med varor som har

tillverkats och marknadsförts av mönsterhavaren eller med dennes tillstånd.

Beträffande sådana varuexemplar har s.k. konsumtion inträtt och är för­

sälj ningsåtgär der och andra former av utnyttjanden tillåtna. Utbjudande,

saluhållande, överlåtande och uthyrande blir regelmässigt mönsterrätts-

kränkande bara i fråga om varor som har tillverkats eller importerats utan

mönsterhavarens lov, eftersom tillstånd att tillverka eller importera en

mönstervara normalt lär innefatta tillstånd också till övriga utnyttjande­

former.

Enligt förslaget omfattar mönsterrätten endast utnyttjanden som sker

yrkesmässigt. Som utredningen har anfört har kravet på yrkesmässig verk­

samhet samma innehåll här som inom patenträtten. Det medför till en bör­

jan att ensamrätten inte omfattar sådant tillgodogörande av en mönster­

vara som bara syftar till att tillfredsställa personliga behov. Å andra sidan

behöver inte den verksamhet i vilken varan utnyttjas vara av ekonomisk

art. Så t. ex. får statlig och kommunal verksamhet regelmässigt anses som

yrkesmässig i nu förevarande hänseende. Också organiserad välgörenhet

och annan rent ideell verksamhet blir ofta att hänföra till yrkesmässig verk­

samhet. Omvänt behöver inte allt utnyttjande av en mönstervara som sker

i vinningssyfte falla inom skyddsområdet. Om en privatperson tillverkar

ett enstaka exemplar av en mönsterskyddad vara och i klart syfte att göra

sig en förtjänst erbjuder annan att köpa varan, bör hans utbjudande av va­

ran eller försäljningen inte anses ha skett yrkesmässigt.

Utredningen har emellertid ansett, att eftersom mönsterrätten till skillnad

från patenträtten inte omfattar användande av mönstervara, inte heller en

privat tillverkning av ett föremål som skall användas i en yrkesmässig verk­

samhet bör hänföras till yrkesmässig tillverkning. Som exempel anför ut­

redningen att en hotellägare — som inte också driver snickerirörelse — själv

tillverkar en säng efter förebild av ett skyddat mönster för att använda den

i hotellrörelsen. En sådan tillverkning omfattas enligt utredningen inte av

mönsterrätten. Enligt vad utredningen framhåller har däremot upphovs­

rätten här ett annat innehåll. Det torde således enligt utredningen utgöra

intrång i upphovsrätten till ett verk — som kan vara ett bruksföremål —

om någon framställer ett exemplar av verket i förvärvssyfte, t. ex för att

använda det i en hotellrörelse. Därigenom görs nämligen verket tillgängligt

för allmänheten. Om man emellertid ändrar exemplet med hotellsängen så,

att hotellägaren i stället för att själv tillverka sängen importerar den för

bruk i hotellrörelsen, har enligt utredningen importen ägt rum yrkesmäs­

sigt och följaktligen intrång skett i mönsterrätten.

Under remissbehandlingen har patent- och registreringsverket uttalat,

att utredningen genom dessa exempel har gett uttrycket yrkesmässigt en

alltför snäv innebörd. Enligt verkets mening bör man inte bedöma kravet

på yrkesmässighet isolerat utan mot bakgrunden av syftet med utnyttjandet

och med beaktande av om detta är att yrkesmässigt tillgodogöra sig mönst­

rets ekonomiska värde. Visserligen faller det slutliga användandet av en

mönstervara hos konsumenten inte under ensamrätten, men detta medför

enligt verket inte att man vid bedömande av övriga utnyttjandeformer kan

bortse från om dessa syftar till ett yrkesmässigt användande av varan, vil­

ket bör vara det avgörande kriteriet för att man skall uppnå en enhetlig

bedömning. Möjligen bör detta enligt verket komma till uttryck genom att

man i lagtexten använder uttrycket »i yrkesmässigt syfte». Också Svea hov­

rätt ifrågasätter om det vid bedömandet av om mönsterintrång har skett

är lämpligt att göra skillnad mellan de båda fall som utredningen har ex­

emplifierat.

Det exempel som utredningen har anfört med hotellägaren, som själv till­

verkar en säng efter ett skyddat mönster för att använda den i sin rörelse,

utgör ett svårbedömt gränsfall. Med hänsyn till det omedelbara samban­

det mellan tillverkningen och den av hotellägaren yrkesmässigt bedrivna

hotellrörelsen vill jag närmast ansluta mig till de remissinstanser som har

ansett att tillverkningen i exemplet bör omfattas av skyddet. Jag kan så­

ledes inte reservationslöst ansluta mig till utredningens uttalande, att en

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

161

privat tillverkning av ett föremål som skall användas i en yrkesmässig

verksamhet inte bör hänföras till yrkesmässig tillverkning. Särskilt när

det gäller alster av brukskonst bör vid bedömningen fästas avseende vid

önskvärdheten av att såvitt möjligt vinna överensstämmelse med den upp-

hovsrättsliga regleringen av skyddsomfånget. Det är emellertid inte möj­

ligt att ge generella riktlinjer för bedömningen av gränsfallen. Det får an­

komma på rättstillämpningen att träffa avgöranden i de enskilda fallen med

utgångspunkt från de ändamålssynpunkter som ligger till grund för möns­

terskyddslagstiftningen. Något sådant förtydligande av lagtexten som pa­

tent- och registreringsverket ifrågasatt har jag inte ansett behövligt.

I överensstämmelse med vad jag har anfört vid 4 § har bestämmelsen i

första stycket av nu förevarande paragraf utformats så, att den täcker även

fall då i mönstret för en vara har tagits upp ett registrerat mönster eller

något som inte väsentligen skiljer sig från sådant mönster. Formuleringen

»eller i sig upptagit något som icke väsentligen skiljer sig från mönstret»

torde täcka även det av en remissinstans berörda fallet att på en vara har

anbragts ett ornament, som endast i ringa mån skiljer sig från ett registre­

rat ornament.

Mönsterhavaren har inte en ovillkorlig ensamrätt att utnyttja sitt möns­

ter. Begränsningar kan gälla på grund av annan lagstiftning (t. ex. angåen­

de patent, arbetarskydd osv.) eller till följd av importrestriktioner o. d.

Hans rätt att beivra intrång liksom hans rätt att överlåta mönsterrätten och

att upplåta denna till nyttjande är emellertid i princip oinskränkt.

Andra stycket

Enligt förevarande bestämmelse omfattar mönsterrätten endast sådana

varor för vilka mönstret har registrerats och därmed likartade varor. Ock­

så denna regel utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt. I fråga om

grunderna för bestämmelsen hänvisar jag till vad jag har anfört i den all­

männa motiveringen. Bestämmande för vad som skall hänföras till »likar­

tade varor» bör vara om det vid utformandet av en ny vara kan anses ligga

nära till hands att söka efter förebilder inom området för det varuslag till

vilket det registrerade mönstret har hänförts på grundval av registrerings-

sökandens varuuppgift.

Regleringen i andra stycket har föranlett föreskriften i 11 § departements-

förslaget, att en ansökan om mönsterregistrering skall innehålla uppgift om

de varor för vilka mönstret söks registrerat. Det är med andra ord sökan­

dens egen varuuppgift som är bestämmande för vilka varukategorier skyd­

det omfattar. Registreringsmyndigheten måste därför ta in sökandens upp­

gift därom i kungörelser, i mönsterregistret osv.

Frågor om intrång i mönsterrätt behandlas i 35 och 36 §§.

6—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

6

§

Paragrafen motsvarar 6 § i utredningens förslag och behandlar den s. k.

föranvändarrätten.

I 14 § ML föreskrivs, att skyddsrätten inte gäller mot någon som vid tiden

för registreringsansökningen begagnade det registrerade mönstret inom ri­

ket eller hade vidtagit väsentliga åtgärder för dess begagnande här. Före­

varande bestämmelse i departementsförslaget stämmer väsentligen överens

med 14 § ML. Den har utformats efter förebild av 4 § PatL.

Första stycket

Föranvändarrätt innebär i princip, att den som vid tiden för en ansökan

om mönsterregistrering redan utnyttjade mönstret eller hade vidtagit vissa

förberedelser för att utnyttja detta får fortsätta utnyttjandet utan hinder

av mönsterrätten. Dessa två fall av föranvändarrätt behandlas i första styc­

ket av denna paragraf.

Enligt första punkten får den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här

i riket, när ansökan om registrering av mönstret gjordes, utan hinder av

mönsterrätt fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art,

om utnyttjandet inte innefattade uppenbart missbruk i förhållande till sö­

kanden eller någon från vilken han härleder sin rätt. Bestämmelsen av­

ser samtliga de utnyttjandeformer som enligt 5 § omfattas av mönsterrät-

ten. Endast yrkesmässigt utnyttjande av mönstret här i landet kan grunda

föranvändarrätt. I princip skall utnyttjandet pågå vid tiden för registre­

ringsansökningen. I fråga om innebörden av att utnyttjandet inte får inne­

fatta ett uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon, från

vilken denne härleder sin rätt, hänvisar jag till vad jag har anfört om mot­

svarande föreskrift i 3 § 1). Att märka är att missbruket måste ha riktat

sig mot registreringssökanden eller någon från vilken han härleder sin

rätt. Ett missbruk mot någon som har skapat samma eller liknande möns­

ter oberoende av sökanden eller dennes fångesman är således utan betydelse

i detta sammanhang.

Föranvändarrätten omfattar bara det slags utnyttjande av mönstret som

ägde rum vid tiden för registreringsansökningen. Detta har i lagtexten kom­

mit till uttryck genom föreskriften, att vederbörande får fortsätta det tidi­

gare utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. En importverk­

samhet får alltså inte omvandlas till en fabrikation osv. Den tidigare verk­

samhetens omfattning har däremot ingen betydelse för omfattningen av

föranvändarrätten. En föranvändarrätt som avser import eller tillverkning

av varor torde enligt allmänna mönsterrättsliga grundsatser regelmässigt

även medföra rätt att därefter sälja eller på annat sätt förfoga över varorna.

I första stycket andra punkten föreskrivs att föranvändarrätt under för­

utsättningar motsvarande dem som anges i första punkten tillkommer även

163

den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja mönstret yrkes­

mässigt här i riket. Frågan om en åtgärd är väsentlig torde i regel få bedö­

mas med hänsyn till vad som sammantaget fordras för att sätta igång ut­

nyttjandet. Obetydliga åtgärder kan inte grunda föranvändarrätt, även om

kostnaderna för dem är höga. Åtgärderna måste ha tagit direkt sikte på ett

sådant utnyttjande som kan grunda föranvändarrätt. De kan ha vidtagits

utomlands men måste avse ett utnyttjande i Sverige. Det måste vidare före­

ligga ett klart sammanhang mellan förberedelserna och det utnyttjande som

sedermera kommer till stånd. Någon längre tid får i regel inte förflyta in­

nan utnyttjandet påbörjas. Hänvisningen till de förutsättningar som anges i

första punkten innebär vidare, att vidtagandet av åtgärderna inte får inne­

fatta uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från vilken

denne härleder sin rätt.

Utredningen har i detta sammanhang behandlat frågan, om förvärv av

ett mönster, som skall utnyttjas i ett företags produktion men som av tek­

niska eller andra interna skäl inom företaget inte kan utnyttjas förrän

efter en viss tid, kan betraktas som en sådan förberedelse för utnyttjande

som grundar föranvändarrätt. Sådana situationer lär enligt utredningen vara

vanliga inom textilbranschen, där mönster ofta förvärvas utomlands. Enligt

utredningen kan blotta förvärvet av mönstret i och för sig inte anses som

en sådan väsentlig åtgärd som avses i första stycket andra punkten. Om

en lagring sker av inköpta mönster, för att dessa sedan skall kunna tas

fram vid lämpligt tillfälle, är det enligt utredningen ytterst tveksamt, om

en kontinuerlig förberedelse för fabrikation kan sägas äga rum. Den som

har förvärvat mönstret kan omedelbart söka detta registrerat, om han är

angelägen om att annan inte skall få skydd för samma eller liknande möns­

ter. Utredningen vill likväl inte utesluta möjligheten att föranvändarrätt

kan erkännas i en situation av denna art. Särskilt inom textilbranschen,

med dess två gånger årligen återkommande kollektioner, kan det enligt ut­

redningen te sig oskäligt och stötande att inte medge föranvändarrätt, om

ett mönster har inköpts och det verkligen har planerats för tillverkning

längre fram, men mönstervaran med hänsyn till företagets program inte

omedelbart kan sättas i produktion. En rättstillämpning grundad på detta

betraktelsesätt får enligt utredningen grundas på de särskilda planerings-

och produktionsförhållanden som kan råda på speciella industriområden.

För egen del kan jag i princip ansluta mig till vad utredningen har an­

fört. För att föranvändarrätt skall uppkomma i fall av denna art måste dock

sådana särskilda omständigheter ha förelegat att underlåtenheten att söka

registrering kan anses ursäktlig. Det måste följaktligen vara fråga om myc­

ket speciella undantagsfall.

Föranvändarrätt gäller i första hand i fråga om mönster, som till utseen­

det är identiskt med det mönster som söks registrerat. Den omfattar emel­

lertid självfallet också mönster som inte väsentligen skiljer sig från det re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

164

gistrerade mönstret, dvs. samtliga mönster som ligger inom ramen för möns­

terrättens skyddsomfång.

Den tidpunkt som är av betydelse för uppkomsten av föranvändarrätt är

den dag då annan gör ansökan om registrering av mönstret. På grund av

bestämmelsen i 8 § om prioritet blir den avgörande tidpunkten i vissa fall

den dag då ansökan om skydd för mönstret gjordes utom landet. Föran­

vändarrätt kan således inte uppkomma genom ett utnyttjande som påbör­

jas eller förbereds under prioritetstiden (Pariskonventionen art. 4. B). Där­

emot kan föranvändarrätt grundläggas under tiden för sådant temporärt ut-

ställningsskydd och skydd mot otillbörligt offentliggörande varom bestäm­

melser meddelas i 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

I andra stycket föreskrivs, att föranvändarrätt kan övergå till annan en­

dast tillsammans med rörelse vari den har uppkommit eller vari utnyttjan­

det avsetts skola ske. Hela rörelsen behöver dock inte vara föremål för över­

låtelse. Det räcker att den del av rörelsen överlåts i vilken föranvändarrätten

är aktuell. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande föreskrift i

4 § PatL.

7 §

Denna paragraf motsvarar 7 § i utredningens förslag och innehåller en

bestämmelse om undantag från mönsterrätten för reservdelar och tillbe­

hör till luftfartyg. Bestämmelsen saknar motsvarighet i ML. Den överens­

stämmer med 5 § andra stycket PatL.

Art. 27 a) i Chicagokonventionen den 7 december 1944 angående inter­

nationell civil luftfart, vilken Sverige har tillträtt (SÖ 1946:2), förbjuder

kvarstad m. in. på luftfartyg, som nyttjas i internationell luftfart, samt in­

gripande mot dess ägare eller förare under åberopande av att fartygets

konstruktion, utrustning m. m. innebär intrång i rätt till patent, mönster

eller modell, gällande i territorium vartill fartyget har ankommit. Eftersom

emellertid landning på svenskt område i och för sig inte kan betraktas som

ett sådant införande till riket som avses i 5 § departementsförslaget, kan

påföljd för mönsterintrång inte inträda i sådana fall. Denna konventions-

bestämmelse påkallar därför inte någon särskild undantagsregel i mönster­

lagen. Art. 27 b) i Chicagokonventionen föreskriver emellertid, att bestäm­

melserna under a) i samma artikel skall äga tillämpning även på lagrade

reservdelar och reservutrustning för luftfartyg samt medföra rätt att be­

gagna och inmontera sådan reservdel eller sådan reservutrustning vid repa­

ration av en fördragsslutande stats luftfartyg inom en annan fördragsslu-

tande stats territorium, under förutsättning att inte sådan del eller sådant

165

tillbehör säljs eller distribueras inom sistnämnda stat eller exporteras i

kommersiellt syfte från den staten. Denna bestämmelse i Chicagokonven-

tionen föranleder en föreskrift om inskränkning av mönsterrätten.

I enlighet härmed föreskrivs i förevarande paragraf, att Kungl. Maj :t kan

förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan hinder av möns­

terrätt får föras in till riket för att användas vid reparation av luftfartyg,

hemmahörande i sådan främmande stat som medger motsvarande förmå­

ner för svenskt luftfartyg. Bestämmelsen öppnar möjlighet för innehavare

av främmande luftfartyg att utan hinder av mönsterrätt föra in reservdelar

och reservutrustning till Sverige för reparation av luftfartyget. Föremålen

får föras in för sig och lagras inom landet för att komma till användning

vid framtida reparationstillfällen. Import i annan avsikt går alltså inte fri

och inte heller överlåtelse eller andra förfoganden, som enligt 5 § departe-

mentsförslaget omfattas av mönsterrätten.

Undantag med stöd av denna paragraf kan medges endast under förut­

sättning av ömsesidighet, dvs. i fråga om luftfartyg med hemort i främ­

mande land, där motsvarande förmån medges för svenskt luftfartyg. Enligt

Chicagokonventionen har ett luftfartyg den stats nationalitet i vilken det är

registrerat.

Att i mönsterlagförslaget inte har tagits upp motsvarighet till undan­

tagsregeln i 5 § första stycket PatL om rätt att utan hinder av patent ut­

nyttja uppfinning på utländskt samfärdsmedel för dettas behov, när det in­

kommer till riket vid regelbunden trafik eller eljest, beror på att de regler i

art. 5ter i Pariskonventionen som ligger till grund för denna bestämmelse i

PatL avser bara patent och inte mönsterrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

8

§

Paragrafen motsvarar 8 § i utredningens förslag och innehåller regler om

konventionsprioritet, grundade på art. 4 i Pariskonventionen i dess lydelse

enligt 1958 års Lissabontext. Den har sin motsvarighet i 30 § VmL och i

6 § PatL.

Innebörden av konventionsförpliktelserna är i korthet, att om den som har

sökt skydd för ett mönster i något av unionsländerna inom viss tid från

dagen för denna ansökan söker skydd för mönstret i annat unionsland, den

senare ansökningen skall anses gjord samtidigt som den första ansökningen.

Enligt 20 § ML kan Kungl. Maj :t utfärda vissa förordnanden om priori­

tet vid ansökan om registrering i Sverige för mönster som är skyddat i stat,

vilken gör motsvarande medgivande för här i landet registrerat mönster.

Enligt första stycket kan sådant förordnande avse, att om någon har sökt

registrering här i riket av ett mönster, för vilket han tidigare har sökt skydd

i den främmande staten, ansökningen i förhållande till andra ansökningar

och vid nyhetsprövning enligt 3 § ML får betraktas som om den var gjord

166

samtidigt med ansökningen i den främmande staten, under förutsättning

att ansökningen här har skett inom viss i förordnandet angiven tidsfrist.

Denna kan bestämmas till antingen högst sex månader från det skydd sök­

tes i den främmande staten eller högst tre månader från det vederbörande

myndighet där kungjorde, att skydd har meddelats. En ytterligare förutsätt­

ning är att sökanden hos registreringsmyndigheten här i riket har framställt

anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som bestäms i för­

ordnandet. Enligt 20 § andra stycket ML kan Kungl. Maj :t förordna, att

om mönster har registrerats här i riket för sökande med företrädesrätt en­

ligt första stycket, registreringsansökningen vid tillämpning av bestämmel­

serna i 14 § ML om föranvändarrätt skall anses gjord samtidigt med att

skydd söktes i den främmande staten. Med stöd av dessa föreskrifter har

bestämmelser om konventionsprioritet meddelats i 1 § Kungl. kungörelsen

den 1 december 1967 (nr 847) med bestämmelser om skydd för vissa främ­

mande mönster och varumärken.

I första stycket av nu förevarande paragraf i förslaget har tagits upp be­

stämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att förordna, att ansökan om registre­

ring av mönster, vilket tidigare har angetts i ansökan om skydd utom riket,

vid tillämpning av 2 och 6 §§ skall anses gjord samtidigt med sistnämnda an­

sökan, om sökanden yrkar det. Enligt andra stycket skall i förordnandet

anges de villkor i övrigt under vilka sådan prioritet får åtnjutas. Paragrafen

motsvarar i sak väsentligen de nuvarande bestämmelserna i 20 § ML.

Uttrycket »mönster, vilket tidigare angivits i ansökan om skydd» möjlig­

gör att prioritet medges inte bara på grund av en utomlands gjord ansökan

om mönsterregistrering utan också på grund av en utom Sverige gjord ansö­

kan om skydd av typen Gebrauchsmuster. Däremot är bestämmelsen inte till­

lämplig om den tidigare ansökningen är en patentansökan eller t. ex. en ansö­

kan om copyright-registrering i Förenta Staterna. Med ansökan utom riket av­

ses också ansökan om internationell mönsterregistrering. Formuleringen med­

ger även att bestämmelsen framdeles tillämpas t. ex. på en ansökan om re­

gistrering för Benelux-länderna. Det fordras inte att den utländska ansök­

ningen har gjorts i något av Parisunionens länder. Det har inte ansetts nöd­

vändigt att upprätthålla nu gällande krav på ömsesidighet. — Enligt It § i

förslaget kan i vissa fall flera mönster tas upp i samma ansökan. Ingenting

hindrar att prioritet härvid åtnjuts för bara ett eller några av de mönster

som ansökningen omfattar.

Verkningarna av att prioritet medges är att sådana i och för sig nyhets­

skadliga omständigheter som har inträffat under prioritetstiden inte kom­

mer att utgöra nyhetshinder. Vid kollisionsfall bedöms frågan om företräde

med hänsyn till dagen för den prioritetsgrundande ansökningen. Detta in­

nebär, att ansökan som åtnjuter prioritet behöver vika bara för sådan äldre

svensk ansökan om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,

som har getts in före den dag då den prioritetsgrundande ansökningen gavs

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

167

in till den utländska myndigheten. I förhållande till oprioriterade ansök­ ningar eller ansökningar med sämre prioritet kommer den svenska ansök­ ningen att utgöra nyhetshinder retroaktivt under prioritetstiden, om mönst­ ret sedermera i samband med ansökningen görs allmänt tillgängligt här i landet. Att den svenska ansökningen vid tillämpning av förevarande para­ graf skall anses gjord samtidigt med den prioritetsgrundande ansökningen innebär, som jag tidigare har nämnt, att föranvändarrätt inte kan upp­ komma under prioritetstiden.

Prioritetsrätten har inte någon inverkan på skyddstidens längd eller på dennas beräkning. Oavsett om prioritet har medgetts eller inte, räknas så­ ledes skyddstiden från den dag då ansökan om registrering gjordes i Sverige (24 § departementsförslaget).

I formellt hänseende bör för åtnjutande av prioritet gälla, att begäran därom framställs redan i ansökningen. Föreskrift härom liksom övriga bestämmelser av formell karaktär kommer att tas in i tillämpningskungö- relsen till mönsterskyddslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Registreringsansökan och dess handläggning

9

§

Paragrafen motsvarar 10 § i utredningens förslag och innehåller före­ skrift om att patent- och registreringsverket är registreringsmyndighet.

I 4 § ML föreskrivs, att mönsterregistret förs för hela riket hos den myn­ dighet i Stockholm som Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt 1 § Kungl. kungö­ relsen den 24 november 1899 (nr 94 s. 4) om mönsterregistrets förande m.m. förs mönsterregistret av patent- och registreringsverket. Enligt 2 § instruk­ tionen den 3 december 1965 (nr 658) för patent- och registreringsverket är verket central förvaltningsmyndighet för ärenden om bl. a. mönster. En­ ligt 6 § instruktionen skall inom patentverket finnas bl. a. en varumärkes- byrå för varumärkesärenden och ärenden om mönster.

Det har under förarbetena till det nya lagförslaget inte från något håll ifrågasatts att registreringsverksamheten bör förläggas till annan myndig­ het än patent- och registreringsverket eller att den bör decentraliseras. Jag finner inte heller själv anledning föreslå någon ändring i det hänseendet. Under dessa förhållanden finns det emellertid, som utredningen har fram­ hållit, inte något skäl att låta frågan vilken myndighet som skall vara re­ gistreringsmyndighet bli beroende av Kungl. Maj :ts förordnande. I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i förevarande paragraf i förslaget, att registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.

Bestämmelser om mönsterregistret och dess förande kommer att medde­ las i tillämpningskungörelsen till mönsterskyddslagen (49 § departements­ förslaget).

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

10

§

Denna paragraf motsvarar 11 § i utredningens förslag och upptar före­ skrifter om innehållet i ansökan om registrering.

Enligt 5 § 1 mom. ML skall den som vill låta registrera mönster till re- gistreringsmyndigheten ge in eller i betalt brev sända in en skriftlig an­ sökan, vilken anger mönstrets allmänna beskaffenhet. Vid ansökningen skall fogas tydlig och fullständig avbildning av mönstret i tre exemplar. Ansök­ ningen skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och postadress. Uppger sökanden annan som mönstrets upphovsman, skall han enligt 5 § 2 mom. förete handling som visar, att han är dennes rättsinnehavare. En­ ligt 5 § 3 mom. skall sökanden bifoga en avgift av 50 kronor.

Första stycket

I enlighet med vad utredningen har föreslagit bör också i den nya lagen föreskrivas, att ansökan om registrering skall göras skriftligen hos registre- ringsmyndigheten. Utredningen har emellertid i detta sammanhang också föreslagit, att särskilda ansökningsblanketter tillhandahålls allmänheten och att dessa blanketter får samma innehåll och utseende i de berörda fyra nordiska länderna, så att en blankett från ett av dessa länder kan använ­ das och godkännas vid ansökan i vart och ett av de övriga. Förslaget har inte rönt någon erinran under remissbehandlingen och har vunnit anslut­ ning också vid de nordiska departementsöverläggningarna. För egen del finner jag förslaget principiellt tilltalande och ändamålsenligt. Enligt de grundsatser i fråga om förfarandet inför domstolar och förvaltningsmyn­ digheter som f. n. tillämpas hos oss torde emellertid svensk myndighet inte vara skyldig att ta emot handlingar som har avfattats på utländskt språk, om särskild föreskrift inte har meddelats därom. (Jfr 4 § tredje stycket lagen den 2 december 1932 (nr 540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och 6 § fjärde stycket lagen den 3 maj 1963 (nr 138) i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen ang. godsbefordran å järnväg samt ang. be­ fordran å järnväg av resande och resgods. Dessa bestämmelser utsäger in­ direkt, att utländsk dom som företes för verkställighet i Sverige inte behö­ ver åtföljas av översättning till svenska, om den är avfattad på danska eller norska.) Utredningens förslag torde därför inte kunna förverkligas utan att det meddelas föreskrift om att ansökan kan vara avfattad på såväl svenska som danska eller norska. En sådan föreskrift synes också behövlig för att markera att en på finska avfattad ansökningsblankett inte kan an­ vändas i Sverige. Bestämmelse i ämnet torde emellertid inte behöva tas upp i lagen utan kunna meddelas av Kungl. Maj :t och bör således tas upp i till- lämpningskungörelsen.

169

I departementsförslaget har i enlighet med vad jag nu har anfört i första stycket av förevarande paragraf tagits upp föreskrift, att ansökan om regi­ strering av mönster skall göras skriftligen hos registreringsmyndigheten. Enhetliga ansökningsformulär torde lämpligen kunna utarbetas vid de nor­ diska patentverksmöten som regelbundet äger rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

Detta stycke innehåller föreskrifter om ansökningens innehåll. Enligt första punkten skall ansökningen innehålla uppgift om vara, för vilken mönstret söks registrerat. Sökanden har givetvis rätt att ange flera varor eller varuslag för ett och samma mönster, något som främst är av intresse beträffande ornament. En viss precisering av varutypen fordras, så att inte alltför vittomfattande varubenämningar får bestämma skyddsomfånget. Så t. ex. kan beteckningar som textilvara, redskap, prydnadsting eller enbart dekor inte godtas. I stället bör anges t. ex. hatt, skyffel, örhänge, ornament på servisgods osv. För att ge klart uttryck åt vad som åsyftas har i lagtexten valts uttrycket vara och inte varuslag.

Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket föreslagit, att sökanden åläggs att i ansökningen ange till vilken klass i den av registre­ ringsmyndigheten använda klassificeringslistan som varan enligt sökan­ dens mening är att hänföra. Som jag har anfört i den allmänna motive­ ringen bör visserligen sökanden ange till vilken eller vilka klasser han an­ ser att varan skall hänföras men är det registreringsmyndighetens sak att avgöra klassificeringsfrågan med ledning av sökandens varuuppgift. Av det sagda följer, att varuuppgiften inte alltid kan godkännas, om den består endast i en hänvisning till viss mönsterklass. Klassificeringen är avsedd att vara ett administrativt hjälpmedel och läggs till grund för avgifternas be­ stämmande i vissa fall, men den skall inte ha någon betydelse för mönster­ rättens omfattning.

Om varuuppgiften av något skäl inte kan godtas, bör sökanden beredas tillfälle att komplettera eller förtydliga uppgiften. Vidtas inte rättelse, kan detta leda till att ansökningen avskrivs eller avslås. Samma påföljd inträder vid andra brister i ansökningen. Härtill återkommer jag vid 14 och 15 §§.

Det är att märka, att mönsterskyddet omfattar endast de varor som an­ ges i ansökningen och därmed likartade varor. Mönstret blir således fritt till allmänt begagnande för andra varor. Sedan varuuppgiften har lämnats, får den därför inte ändras till att avse andra varor (13 § departementsför­ slaget). En inskränkning av varuangivelsen är däremot tillåten.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att i ansökningen även skall framställas eventuellt yrkande om konventionsprioritet enligt 8 § har inte tagits upp i departementsförslaget. Liksom när det gäller patentan-

6*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

170

sökningar får det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i

sådant hänseende i samband med att förordnande enligt 8 § första stycket

departementsförslaget meddelas (jfr 8 § andra stycket i förslaget samt 6 §

andra stycket PatL och 9 § andra stycket patentkungörelsen den 1 decem­

ber 1967 (nr 838). Att begäran om hemlighållande som avses i 19 § departe­

mentsförslaget skall framställas i ansökningen framgår av förslaget till ny

lydelse av 23 § sekretesslagen.

Enligt utredningens förslag (11 § första stycket tredje punkten) skall

sökanden i ansökningen ange vem som har frambragt mönstret och, om

sökanden är annan än mönsterskaparen, styrka sin rätt till mönstret. Be­

visning sker enligt utredningen enklast genom att sökanden företer en över­

låtelsehandling av något slag. Om åtkomstbevisningen inte fullgörs, skall

enligt utredningen ansökningen lämnas utan bifall. Förslaget överensstäm­

mer i denna del med gällande rätt och motiveras av praktiska och prin­

cipiella hänsyn. Lagstiftningen bör enligt utredningen så långt möjligt

stärka mönsterskaparens ställning och underlätta möjligheten till skälig

ersättning för mönsterskapande. I ett anställningsförhållande innebär det

trygghet för arbetstagaren att hans arbetgivare såsom registreringssökan-

de måste styrka sin åtkomst till mönstret.

Vid remissbehandingen har några instanser, bland dem SAF, Sveriges

industriförbund och vissa branschorganisationer, i anslutning till den re­

servation som avgetts av en ledamot av utredningen föreslagit, att endast

mönsterskaparens rätt att bli namngiven i registret lagfästs och att bevis­

ning om sökandens åtkomst skall krävas bara när omständigheterna i ären­

det ger anledning därtill. Dessa remissinstanser pekar på att det i vissa

fall kan vara svårt att utpeka en bestämd mönsterskapare, eftersom ska­

pandet ofta är ett samspel mellan flera, och åberopar att mönsterskaparen

ibland inte själv vill bli namngiven.

De skäl som utredningen har anfört till stöd för att man behåller nu­

varande ordning i detta hänseende väger enligt min mening tyngre än de

betänkligheter som har förts fram under remissbehandlingen. Jag fäster

också särskilt avseende vid att de nordiska patentlagarna reglerar dessa

frågor så som utredningen nu har föreslagit och att de danska och norska

mönsterlagförslagen överensstämmer med det svenska på denna punkt. I en­

lighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket andra och tredje

punkterna av förevarande paragraf i departementsförslaget, att i ansökning­

en skall anges vem som har skapat mönstret (andra punkten) och att om

annan än mönsterskaparen söker registrering sökanden skall styrka sin

rätt till mönstret (tredje punkten).

Frågan hur åtkomstbevisningen skall föras har inte ansetts böra behand­

las i lagen. I regel torde en överlåtelsehandling vara tillfyllest. Om det inte

råder tvist och inte heller finns anledning misstänka att rätten till mönstret

är tvistig, bör alltför stora krav inte ställas på bevisningens styrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Tredje stycket

Det är givetvis av största betydelse att mönstrets utseende framgår av

ansökningen. Det föreskrivs därför i tredje stycket första punkten av före­

varande paragraf, att vid ansökningshandlingen skall fogas en bild som

visar mönstret. Bilden kan vara en ritning eller ett fotografi eller en annan

reproduktion. Det ligger i sakens natur att bilden skall vara reproducerbar

och tydligt visa mönstret. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att flera bil­

der ges in, så att mönstrets utseende från olika håll framgår. Även det in-

vändiga utseendet är ibland av betydelse. Närmare föreskrifter om bildernas

storlek etc. torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.

I fråga om många mönster är det vanskligt och ibland omöjligt att i bild

troget återge alla utseendemässiga drag hos mönstret, såsom t. ex. ytstruk­

turer av olika slag samt färger. För att riktigt kunna bedöma nyhets- och

skillnadsfrågorna och frågan om likhet vid intrångsfall kan man behöva ha

tillgång till en modell — dvs. en tredimensionell framställning, ett tygstycke,

ett tapetstycke osv. Utredningen har därför föreslagit, att sökanden skall

få ge in en modell av mönstret tillsammans med bilden och att i så fall

modellen skall äga vitsord framför bilden. Om modellen skall utgöra primär­

underlaget, måste den enligt utredningen ges in redan från början i ansök-

ningsärendet. Detta framgår av It § tredje stycket i utredningsförslaget.

Har enbart en bild getts in tillsammans med ansökningen, kommer en där­

efter ingiven modell enligt förslaget inte att äga vitsord framför bilden.

Patent- och registreringsverket har i sitt remissyttrande avstyrkt försla­

get i denna del. Verket framhåller, att värdet av en modellsamling från be­

vis- och skyddssynpunkt inte uppväger de kostnader och de praktiska pro­

blem den skulle ge upphov till, bl. a. när det gäller att skaffa förvarings-

utrymmen för samlingen. I likhet med KF anser ämbetsverket däremot att

registreringsmyndigheten lämpligen bör få rätt att infordra en modell.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har de delegerade uttalat

sig till förmån för utredningens förslag i denna del. De delegerade har emel­

lertid ansett, att modell inte nödvändigtvis skall behöva ges in redan i sam­

band med att ansökningen görs. Sökanden bör enligt de delegerade få ge

in en modell ända fram till dess att ansökningen kungörs, och en sålunda

ingiven modell bör äga vitsord. Jag biträder de delegerades uppfattning.

Från praktiska synpunkter torde den av de delegerade föreslagna ordningen

inte vålla några större problem. I Norge har man sedan länge tillämpat

systemet utan olägenheter. Som utredningen har föreslagit bör sökande

som ger in en modell åläggas att betala en särskild förvaringsavgift. Här­

igenom kommer merkostnaderna för förvaring av modellsamlingen att täc­

kas. Sannolikt kommer systemet att tillämpas bara i fall då det är sakligt

motiverat att modell ges in. I tillämpningskungörelsen bör ges föreskrifter

om storlek och vikt av modell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I enlighet med det sagda föreskrivs i tredje stycket andra punkten av förevarande paragraf att om sökanden innan ansökningen kungörs enligt 18 § inger även en modell, modellen skall anses visa mönstret. Kravet att en bild av mönstret skall ges in får inte åsidosättas av den anledningen att en modell ges in. Det är att märka att kungörelse av ansökningen enligt 18 § departementsförslaget alltid skall innehålla en bild av mönstret, vilken utgör preliminärt underlag för eventuella invändningar, låt vara att det är modellen som blir utslagsgivande, om den ges in före kungörandet och alltså äger vitsord.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är den nyhetsgranskning som registreringsmyndigheten enligt förslaget skall utföra ex officio myc­ ket begränsad. Som ett betydelsefullt komplement till denna granskning föreslås ett invändningsförfarande. I syfte att vinna ytterligare garantier för att mönster som söks registrerat är nytt och av skäl i övrigt som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen föreskrivs i tredje stycket tredje punkten av förevarande paragraf — i överensstämmelse med vad utredning­ en föreslagit — att vid ansökningshandlingen skall fogas en av sökan­ den egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete att mönstret, såvitt han har sig bekant, inte före den dag då ansökningen görs har blivit känt på sätt som enligt 2 och 3 §§ hindrar förvärv av mönsterrätt. Hänvis­ ningen till 3 § i förslaget innebär, att utställningar och annans otillbörliga offentliggörande inte omfattas av sökandens upplysningsplikt.

Skyldigheten för sökanden att avge en försäkran av detta slag kan väntas få till följd, att den som t. ex. på en utländsk mässa har tillägnat sig annans redan offentliggjorda mönster drar sig för att söka mönstret registrerat. Kravet att försäkran skall vara egenhändigt underskriven av sökanden och skall lämnas på heder och samvete medför, att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift i sin försäkran kan ådömas på­ följd för osann eller vårdslös försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.

Fjärde stycket

I den allmänna motiveringen har jag framhållit, att registreringsmyndig- hetens omkostnader också i fortsättningen — liksom i flertalet andra län­ der med förprövningssystem — bör täckas genom avgifter. Liksom f. n. bör kostnaderna fördelas på olika avgifter. I 48 § departementsförslaget har tagits upp föreskrifter om vilka avgifter som skall utgå i ärende rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse av mönsterregistre­ ring. Avgifternas storlek skall enligt 49 § fastställas av Kungl. Maj :t. Be­ stämmelser om övriga avgifter meddelas i 14, 22 och 47 §§. I fjärde stycket av förevarande paragraf har tagits upp föreskrift om skyldighet för regi- streringssökande att erlägga de i 48 § angivna ansöknings- och tilläggs­ avgifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

173

Det finns enligt min mening inte något praktiskt behov av att som en remissinstans har föreslagit föreskriva möjlighet att omvandla en patent­ ansökan till en mönsterskyddsansökan eller omvänt.

11

§

Denna paragraf motsvarar 12 § i utredningens förslag och innehåller be­ stämmelser om s. k. samregistrering.

Enligt 5 § 1 mom. sista stycket ML kan inte mer än ett mönster tas upp i samma ansökan. Om registrering söks för flera mönster, måste särskilda ansökningshandlingar ges in för varje mönster.

Det har ansetts oklart, om t. ex. ett bestick bestående av kniv, gaffel och sked, kan betraktas som ett mönster och således kan tas upp i en enda an­ sökan och bli föremål för en enda registrering. Svensk praxis är inte allt­ för sträng i detta hänseende. Praktiska skäl talar otvivelaktigt också för att inte kräva flera ansökningar i sådana fall. Med den nya lagens utvidgade tillämpningsområde får problemet ökad betydelse, t. ex. när det blir fråga om registrering av mönster till en kostym, bestående av kavaj, väst och byxor, eller en dräkt, bestående av jacka och kjol, osv. Sökanden och regi- streringsmyndigheten bör i fall av denna art inte behöva fundera närmare över vad som kan utgöra ett mönster.

I överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit och i enlighet med vad jag nu har sagt har i förevarande paragraf i departementsförslaget till en början föreskrivits, att en ansökan får omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren söks registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk. För att samregistrering skall få äga rum, måste till­ verkningen av de varor för vilka mönstren söks registrerade kunna hän­ föras till samma fabrikationsställe. Vidare krävs att varorna typiskt sett används gemensamt.

Den närmare innebörden av de uppställda villkoren kan belysas med någ­ ra exempel. Bestick, serviser, möbelgrupper, klädedräkter, toalettgarnityr och sällskapsspel bör godtas för samregistrering. Däremot kan inte godtas t. ex. ett bestick och en servis, eftersom det nödvändiga sambandet i tillverk- ningsledet regelmässigt saknas (men givetvis kan tänkas i speciella fall, som när en silversmed framställer en silverservis med tillhörande bestick). Motsvarande gäller i fråga om t. ex. gardiner och lakan, som typiskt sett inte används gemensamt. Det får också anses uteslutet att registrera de olika enheterna i en kollektion, som ofta innehåller variationer på ett grund­ mönster, eftersom det här i regel inte är fråga om någon gemensam eller samtidig användning. Olika mönster till mattor, klockor, skor, skrivdon osv. måste således tas upp i skilda ansökningar. 1 särskilda fall kan dock en variantserie godtas för samregistrering, t. ex. när ett textilföretag fram­ ställer handdukar som har skiljaktigheter i mönstringen för att de skall

174

särskiljas såsom avsedda för olika familjemedlemmar eller när ett annat

företag i samma syfte varierar dekoren på tandborstglas och tandborstar.

Som jag har anfört under 1 § vid behandlingen av varubegreppet skall

som ett mönster i princip anses endast sådant som svarar mot ett föremål

i gängse mening. Så snart flera lösa enheter föreligger, utgör förebilderna

flera mönster, låt vara att samregistrering på här föreskrivna villkor kan

komma i fråga. Även mönster som utgör förebilder för skilda enheter i en

grupp föremål, vilka praktiskt sett inte kan brukas var för sig utan bara

gemensamt, t. ex. spelkort, schackpjäser, typerna i tryckerisats e. d., skall

således behandlas som flera mönster.

Ett och samma mönster kan avse flera olika varor eller varuslag (auto-

mobil/leksaksbil, dricksglas/vas osv.). Det blir då inte fråga om samregi­

strering av flera mönster utan om registrering av ett mönster med olika

användningsområden, vilket kommer att framgå av sökandens varuupp-

gift. Samregistrering åter måste avse två eller flera mönster för lika många

olika varor. Olika mönster för samma vara kan inte samregistreras.

Att mönsterrätt kan förvärvas för ornament medför, att frågan om sam­

registrering i många fall inte blir aktuell. Beträffande t. ex. en servis kan

det således många gånger vara tillräckligt att begära skydd för dekoren.

Det blir sökandens sak att göra en avvägning och i varje särskilt fall välja

den lämpligaste skyddsformen.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och vid 2 § kan s. 1c.

variantregistrering på grundval av skilda ansökningar ske, under förutsätt­

ning att ansökningarna görs samma dag. Det sätt på vilket frågan om

variantregistrering har reglerats medför, att skillnadskravet i 2 § inte gäl­

ler i det inbördes förhållandet mellan mönster som tas upp i en gemensam

ansökan med stöd av nu förevarande paragraf. Som exempel på att varandra

närliggande varianter av ett mönster kan bli föremål för samregistrering

enligt denna paragraf har nyss nämnts fall då handdukar eller tandborst-

garnityr är avsedda för olika familjemedlemmar.

En ansökan om samregistrering kan omvandlas till flera separata ansök­

ningar. Dessa bör då samtliga anses ingivna redan vid tidpunkten för den

gemensamma ansökningen. Skäl till en sådan uppdelning av en ansökan

kan föreligga t. ex. när det visar sig att förutsättningarna för samregistre-

ring inte är uppfyllda.

I deparlementsförslaget föreskrivs ingen begränsning av möjligheterna

att överlåta eller upplåta rätt till samregistrerade mönster. Det är således

fullt möjligt att överlåta eller upplåta rätt till bara visst eller vissa av de

samregistrerade mönstren. Av tekniska skäl har det dock ansetts lämpligt

att inte medge registrering av annan överlåtelse än sådan som avser samt­

liga samregistrerade mönster. Föreskrift härom har i förslaget tagits upp i

27 § tredje stycket. Däremot möter inte hinder att få en anteckning i mönster­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

175

registret om att licensupplåtelse har skett beträffande bara något eller några

av flera samregistrerade mönster.

Det har rått enighet inom de nordiska kommittéerna om att antalet möns­

ter som skall få ingå i en samregistrering bör begränsas och att maximi-

antalet bör sättas till 20, vilket också utgör det högsta tillåtna antalet möns­

ter i en s. k. »dépöt multiple» enligt Haagöverenskommelsen. Förslaget har

inte mött några erinringar under remissbehandlingen av det svenska be­

tänkandet och har också vunnit gillande vid de nordiska departementsöver-

läggningarna. För egen del biträder jag förslaget, och i förevarande para­

graf i departementsförslaget har i enlighet härmed föreskrivits, att en an­

sökan inte får avse flera än 20 mönster.

Varje mönster som söks registrerat måste bli föremål för nyhetsgransk­

ning och publiceras för sig. Kostnaderna härför nedbringas inte i nämnvärd

mån av att flera mönster har tagits upp i samma ansökan. En viss avgifts-

rabattering bör trots detta kunna medges vid samregistrering. När en an­

sökan omfattar flera mönster bör sålunda sökanden utöver sedvanlig an-

sökningsavgift betala endast en särskild lägre tilläggsavgift för varje möns­

ter utöver det första. Avgiftsreduceringen bör dock inte bli så stor att den

lockar till missbruk av möjligheten till samregistrering. Den i ett remiss­

yttrande berörda frågan, hur ldassavgift skall beräknas, när mönster som

begärs samregistrerade hänförs till olika klasser, får bedömas på samma sätt

som när i en ansökan som avser ett enda mönster varuuppgiften omfattar

varor tillhörande skilda klasser. Jag delar i princip den uppfattning som

har kommit till uttryck i det berörda remissyttrandet och som innebär, att

särskild klassavgift bör tas ut för varje klass utöver den första. Hithörande

frågor regleras i 48 §.

12

§

I denna paragraf, som motsvarar 13 § i utredningens förslag, har tagits

in bestämmelse om skyldighet för sökande, som inte har hemvist i Sverige,

att ha ombud. Den har sin motsvarighet i 12 § PatL.

Enligt 5 § 1 mom. tredje stycket ML skall sökande, som inte är bosatt

i Sverige, foga fullmakt vid ansökningen för ett inom riket bosatt ombud

att svara för honom i allt som angår skyddsrätten.

Ombudstvånget för sökande, som inte har hemvist i Sverige, betingas av

praktiska hänsyn. Registreringsmyndigheten skall i ett ansökningsärende

inte behöva träda i direkt förbindelse med en sökande som är bosatt utom­

lands. Även allmänheten bör kunna vända sig till någon som är bosatt här

i landet för att få kontakt med sökanden. I förevarande paragraf i förslaget

föreskrivs därför i principiell överensstämmelse med vad som gäller f. n., att

sökande som inte har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt ombud, som

äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

Bestämmelsen avser endast krav på ombud under ansökningstiden. Före­ skrift om skyldighet för mönsterhavare som inte har hemvist i Sverige att ha ombud har tagits upp i 45 § departementsförslaget. Liksom i PatL är denna uppdelning betingad bl. a. av att påföljderna för underlåtenhet att ställa ombud inte är desamma i de båda fallen.

Med hemvist förstås mantalsskrivningsort resp. den ort där styrelse eller annat organ för juridisk person har sitt säte.

Om en sökande underlåter att ställa ombud enligt denna paragraf och inte efterkommer föreläggande att avhjälpa bristen, blir påföljden enligt 14 och 15 §§ departementsförslaget att ansökningen avskrivs eller avslås.

I 46 § departementsförslaget har tagits upp bestämmelse om att Kungl. Maj:t under förutsättning av ömsesidighet kan förordna att bl. a. 12 § inte skall tillämpas på sökande som har hemvist i viss främmande stat. Genom sådant förordnande kan bl. a. sökande från annat nordiskt land beredas lättnad i ombudstvånget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

13 §

Denna paragraf motsvarar 14 § i utredningens förslag och innehåller dels en regel om när registreringsansökan skall anses gjord, dels en föreskrift om förbud mot ändring av ansökan. Paragrafen saknar motsvarighet i gäl­ lande rätt. Den har däremot viss motsvarighet i 13 § PatL.

Första stycket

Ansökningsdagen är av betydelse i flera hänseenden, bl. a. enligt 2, 3, 6, 8 och 24 §§. Den har också viss betydelse när det gäller att bestämma på­ följd för intrång i mönsterrätt. Med hänsyn härtill bör en ansökan om mönsterregistrering inte anses gjord, förrän mönstret har presenterats i ärendet, dvs. förrän en bild eller modell av mönstret har getts in till regis- treringsmyndigheten. I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av före­ varande paragraf, att ansökan om registrering inte skall anses gjord förrän sökanden har gett in en bild eller en modell som visar mönstret.

Det räcker att en bild eller en modell har getts in. Om endast en modell har getts in, måste visserligen sökanden komplettera handlingarna med en bild, för att hans ansökan skall kunna sakligt prövas, men ansökningen skall likväl anses gjord redan den dag då modellen gavs in.

Andra stycket

Med hänsyn till ansökningsdagens betydelse i åtskilliga hänseenden, som berör också materiellträttsliga förhållanden, bör en sådan ändring av en registreringsansökan som medför att ansökningen kommer att avse ett annat mönster inte kunna ske. Enligt 13 och 14 §§ PatL gäller visserligen en ord­ ning enligt vilken en ansökan kan ändras på detta sätt, varvid ansöknings-

177

dagen förskjuts så, att ansökningen anses gjord när ändringen vidtogs. Den­ na ordning innebär emellertid vissa komplikationer och kan på mönster­ området knappast motiveras av ett lika framträdande praktiskt behov som på patentområdet. Det bör i detta sammanhang erinras om de möjligheter till variantregistrering som mönsterskyddslagförslaget erbjuder och som i förening med sekretessbestämmelserna gör det möjligt att i praktiken upp­ nå delvis samma resultat som genom ändring av en registreringsansökan. Den som vill söka skydd för flera varianter av ett mönster men vid tiden för ansökningen om registrering av grundmönstret inte har hunnit utarbeta alla varianterna, kan begära anstånd med kungörandet, vilket medför att mönst­ ret hålls hemligt. Sökanden kan därefter och så länge mönstret hålls hem­ ligt ge in en ny ansökan om registrering av samma mönster jämte varianter av detta och samtidigt återkalla den äldre ansökningen. Det mönster som avses med den första ansökningen utgör då inte nyhetshinder mot de va­ rianter som omfattas av den senare ansökningen. Med hänsyn till dessa för­ hållanden föreligger knappast behov av att kunna ändra en registrerings­ ansökan till att avse annat mönster.

Av 5 § andra stycket och 10 § andra stycket framgår att mönstret blir fritt till allmänt begagnande för andra varor än dem som har uppgetts i ansökningen eller därmed likartade varor. Sedan varuuppgiften har läm­ nats, bör den därför inte kunna ändras till att avse andra varor.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket av föreva­ rande paragraf, att en ansökan inte får ändras till att avse annat mönster eller andra varor än som har angetts i ansökningen. Förbudet mot ändring av mönstret får inte tolkas så strängt att varje liten förändring av det pre­ senterade mönstret blir otillåten. Smärre, oväsentliga detaljer bör få ändras eller rättas till. Ramen för tillåtna ändringar är dock väsentligt mindre än skyddsomfånget. Sådana ändringar av mönstret som innebär att mönstrets identitet ändras är otillåtna.

Förbudet mot att ändra varuuppgiften utgör givetvis inte hinder mot att uppgiften inskränks. Men om den en gång har inskränkts, får sökanden inte därefter åter utvidga ansökningen att gälla de varor som inskränk­ ningen avsåg. På motsvarande sätt utgör förevarande bestämmelse hinder för en sökande som begär samregistrering av flera mönster men därefter återtar ansökningen beträffande något eller några av mönstren att på ett senare stadium återigen utvidga ansökningen att omfatta dessa mönster. Frågan om en ändring är tillåten skall således alltid bestämmas med ut­ gångspunkt från vilken omfattning ansökningen har när ändringen görs.

14 §

Denna paragraf motsvarar 15 § i utredningens förslag och innehåller be­ stämmelser om registreringsmyndighetens inledande behandling av en an­ sökan om mönsterregistrering. Den har delvis sin motsvarighet i 15 § PatL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

178

I 6 § ML föreskrivs, att om registreringsmyndigheten finner att sökanden

inte har fullgjort vad som åligger honom enligt 5 § 1 mom. — dvs. om an­

sökningshandlingarna är ofullständiga i något av de hänseenden som anges

i nämnda lagrum — sökanden skall underrättas skriftligen härom. Om

sökanden inte inom viss av registreringsmyndigheten bestämd tid fullgör

vad som brister, kan myndigheten förklara ansökningen förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

I första stycket första punkten av nu förevarande paragraf föreskrivs,

att registreringsmyndigheten vid prövning av ansökan om mönsterregistre­

ring skall i den utsträckning som Kungl. Maj :t fastställer undersöka, om

förutsättningarna för registrering av mönstret är för handen. Bestämmelsen

ger uttryck för principen att registreringsförfarandet som hittills skall vara

ordnat enligt ett förprövningssystem. Registreringsmyndigheten har att ex

officio granska ansökningen i både formellt och materiellt hänseende.

De formaliteter som gäller framgår delvis av regler i lagen men avses i

övrigt bli preciserade genom föreskrifter i tillämpningskungörelsen. Be­

träffande de formella villkoren gäller inte någon begränsning i registre-

ringsmyndighetens granskningsplikt.

De materiella kraven är nyhetskravet och skillnadskravet (2 §) samt vad

som framgår av den s. k. hinderkatalogen (4 §). Som jag har anfört i den

allmänna motiveringen skall bara en begränsad nyhetsgranskning äga rum.

Närmare bestämmelser härom kommer att tas upp i tillämpningskungörel­

sen. I fråga om de speciella hinder mot mönsterrätt som har angetts i 4 §

bör officialgranskning äga rum i den utsträckning som det kan ske utan att

ansökningens behandling i övrigt fördröjs.

Att registreringsmyndigheten får självmant pröva, om ansökningen av­

ser ett mönster i lagens mening, ligger i sakens natur. Huruvida sådant hin­

der för registrering föreligger, som inte omfattas av officialgranskningen,

torde till stor del komma fram under invändningsförfarandet och frågan

blir därigenom prövad av registreringsmyndigheten.

Enligt utredningen bör granskningen i både formellt och materiellt hän­

seende som regel utföras någorlunda samtidigt och sökanden i förekom­

mande fall ges ett gemensamt föreläggande. Häremot har patent- och regi­

streringsverket vid remissbehandlingen invänt, att man bör använda den

metod som ger det bästa resultatet i det speciella fallet. Jag instämmer i

detta uttalande men vill tillägga, att det förfarande som utredningen har

rekommenderat i de flesta fall torde vara mest ändamålsenligt.

I första stycket andra punkten föreskrivs i överensstämmelse med mot­

svarande bestämmelse i 15 § första stycket PatL, att om sökanden inte har

iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller registreringsmyndighe­

ten finner att det föreligger annat hinder för bifall till ansökningen, sökan­

179

den skall föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse. Före­ läggandet måste vara tydligt till sitt innehåll och bör vara klart motiverat. Tidsfristen bestäms av registreringsmyndigheten. Den bör inte vara alltför lång men kan givetvis i mån av behov varieras och i särskilda fall förlängas. Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen föreskriva på vilket sätt delgiv­ ning av föreläggande skall ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

I andra stycket meddelas bestämmelser om påföljden, när sökanden inte efterkommer föreläggande enligt första stycket. Om sökanden underlåter att inom förelagd tid yttra sig eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, skall ansökningen enligt första punkten avskrivas. Detta gäller vare sig hindret är av formell natur eller hänför sig till de materiella förutsätt­ ningarna. Enligt andra punkten skall en erinran om denna påföljd tas in i föreläggandet.

Tredje stycket

Utredningen har föreslagit en regel om återupptagning av avskriven an­ sökan (15 § tredje stycket). Regeln saknar motsvarighet i ML men motsva­ rar 15 § tredje stycket PatL. Utredningen framhåller, att det kan ha varit ett misstag rörande föreläggandets innehåll eller annat förbiseende hos sö­ kanden som har lett till avskrivningen. I stället för att ett besvärsförfarande tillämpas med prövning i högre instans skall enligt utredningens förslag ansökningen i ett sådant fall kunna på begäran återupptagas av registre­ ringsmyndigheten. Denna ordning kan enligt utredningen få betydelse sär­ skilt i sådana fält då ett ursäktligt misstag har förelegat och sökandens ur­ sprungliga ansökan skulle kunna utgöra nyhetshinder vid en ny ansökan.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet godtagits. Under hän­ visning till vikten av att registreringsförfarandet sker snabbt föreslår emel­ lertid Svea hovrätt i första hand att man i stället, på samma sätt som i van­ lig rättegång inför domstol, förelägger sökanden att inkomma med begärd komplettering vid äventyr att ärendet annars avgörs i befintligt skick. In­ tresset av att förfarandet blir likartat i de nordiska länderna motiverar dock enligt hovrättens mening, att den ordning utredningen har föreslagit genomförs, om man i de övriga nordiska länderna vidhåller att återupptag­ ning bör införas. Vid de nordiska departementsförhandlingarna har också rått enighet om att regler om återupptagning bör införas i de nya lagarna. Med hänsyn härtill och då detta institut har visat sig fylla en praktisk funk­ tion inom patenträtten biträder även jag utredningens förslag i denna del.

Återupptagningsfristen skall enligt utredningens förslag vara en månad, räknat från utgången av den tid inom vilken svar skulle ha inkommit en­

ligt föreläggandet. Några remissinstanser har ansett denna frist vara för kort och har föreslagit att den liksom i PatL bestäms till fyra månader. En så lång frist skulle emellertid enligt min mening onödigt fördröja registre- ringsförfarandet. En tvåmånadersfrist har förordats från de övriga nordiska ländernas sida vid departementsförhandlingarna, och jag anser detta ut­ göra en lämplig avvägning. Till skillnad från vad som gäller enligt PatL bör återupptagning inte få äga rum mer än en gång i samma ärende.

Bestämmelser om återupptagning har i enlighet med det anförda tagits upp i tredje stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget. I första punkten föreskrivs, att avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtar åtgärd för att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd återupptagningsavgift. Enligt andra punkten får återupptagning ske endast en gång.

Begäran om återupptagning kan ske formlöst. Om sökanden inte inom tvåmånaderstiden yttrar sig över föreläggandet eller avhjälper anmärkt brist avslås ansökningen om återupptagning. Därefter kan återupptagning inte äga rum. Detsamma gäller, om sökanden underlåter att inom samma tid be­ tala återupptagningsavgift. Dennas storlek kommer liksom övriga avgifter att fastställas i tillämpningskungörelsen.

Av 21 § första stycket departementsförslaget framgår, att en sökande, som anser ett avskrivningsbeslut felaktigt, i stället för att begära återupp­ tagning kan besvära sig över beslutet. Likaså kan en sökande, vars begäran om återupptagning har avslagits, föra talan mot detta beslut genom besvär (21 § andra stycket).

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

15 §

Denna paragraf motsvarar 16 § i utredningens förslag och innehåller regler om handläggningen efter det sökanden har avgett yttrande med an­ ledning av föreläggande. Den har sin motsvarighet i 16 § PatL.

I 7 § ML föreskrivs, att registreringsansökan skall avslås, om mönstret inte är av sådan beskaffenhet att det kan registreras eller om det uppen­ barligen inte är nytt eller om sökande, som har uppgett annan som mönst­ rets upphovsman, inte har visat att han är dennes rättsinnehavare eller om sökanden har underlåtit att betala ansökningsavgift enligt 5 § 3 mom.

I förevarande paragraf i förslaget föreskrivs i överensstämmelse med 16 § PatL, att ansökningen skall avslås, om det även efter det att yttrande har avgetts föreligger hinder för bifall till ansökningen och sökanden har haft tillfälle att yttra sig över hindret samt det inte förekommer anledning att ge honom nytt föreläggande.

Vid en jämförelse mellan 14 och 15 §§ departementsförslaget framgår den formella skillnaden mellan ett avskrivningsbeslut och ett avslagsbe- slut. Avskrivning ifrågakommer bara när sökanden helt har underlåtit att

181

efterkomma föreläggande. Om sökanden däremot har yttrat sig över före­ läggandet men hindret att bifalla ansökningen alltjämt föreligger, skall an­ sökningen avslås. Avslagsbeslutet skall vara motiverat. Beslutet kan vara grundat antingen på formella brister i ansökningen eller på materiella skäl. Avslagsbeslut skall meddelas också när sökanden visserligen har vidtagit åtgärd för att avhjälpa brist men bristen likväl kvarstår.

Strävan bör vara, att endast ett föreläggande skall behöva meddelas. Ibland kan det dock vara behövligt och lämpligt att sökanden får ett nytt föreläggande. Det är givetvis nödvändigt att så sker, om annan brist i an­ sökningen uppdagas än den som har föranlett det första föreläggandet. Ett avslagsbeslut får nämligen inte grundas på en omständighet som sökanden inte har haft tillfälle att yttra sig över. Även i andra fall, t. ex. när sökanden har vidtagit åtgärd för att avhjälpa brist men någon ytterligare mindre justering trots detta är nödvändig, bör nytt föreläggande ges. Vidlyftig och långvarig korrespondens mellan registreringsmyndigheten och sökanden bör dock undvikas. Det är önskvärt, att förfarandet blir så snabbt som möjligt.

Mot registreringsmyndighetens beslut att avslå en ansökan får sökanden som nämnts föra talan genom besvär. Regler härom har tagits upp i 21 och 22 §§ departementsförslaget. Att märka är, att en brist i ansökningen många gånger — om den t. ex. gäller ombudstvånget, frånvaro av medgivande en­ ligt bestämmelse i 4 § e. d. — kan avhjälpas i besvärsinstansen.

16 §

Denna paragraf motsvarar 17 § i utredningens förslag och innehåller reg­ ler om förfarandet, när någon påstår sig äga bättre rätt än sökanden till det mönster som avses med ansökningen. Bestämmelsen, som saknar mot­ svarighet i ML, har sin förebild i 17 § PatL.

I ärende om registrering av mönster kan det inträffa, att annan än sö­ kanden påstår bättre rätt till mönstret. Någon gör t. ex. gällande att han själv är den verklige mönsterskaparen och att sökanden har fått kännedom om mönstret genom att missbruka uppgifter som mönsterskaparen eller dennes rättsinnehavare har gett i förtroende. Sökandens arbetsgivare kan tänkas göra gällande att sökanden genom sitt anställningskontrakt har överlåtit rätten till alla mönster som han skapar i sin anställning till ar­ betsgivaren. Sökandens rätt kan också vara beroende av en civilrättslig tvist, t. ex. om arv. Någon möjlighet för registreringsmyndigheten att i fall av denna art hänskjuta tvist om bättre rätt till domstol finns inte f. n. Efter­ som emellertid frågan om rätten till mönstret i varje fall kan dras inför domstol, sedan mönstret har registrerats, synes det ändamålsenligt att re­ gistreringsmyndigheten kan undandra sig en prövning i ansökningsärendet av sådana frågor vilkas behandling och avgörande ligger bättre till för all­ män domstol.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs i enlighet härmed, att om någon inför registreringsmyndigheten påstår att han äger bättre rätt än sökanden till mönster, som avses med dennes ansökan, och saken fin­ nes tveksam, myndigheten äger förelägga honom att väcka talan vid dom­ stol inom viss tid vid påföljd att påståendet lämnas utan avseende vid an­ sökningens fortsatta prövning. I andra stycket föreskrivs, att om tvist rö­ rande bättre rätt till mönstret är anliängig vid domstol, ansökningen kan förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgörs. Bestämmelserna omfattar både rättigheter som har uppkommit innan ansökningen gjordes och sådana som har uppkommit därefter.

Påstående om bättre rätt kan göras när som helst intill dess registrerings- ärendet har avgjorts. Sådant påstående är således inte jämställt med in­ vändning som avses i 18 § departementsförslaget men kan ha formen av en sådan invändning.

De föreslagna bestämmelserna är fakultativa. Registreringsmyndigheten får med hänsyn till omständigheterna avgöra om föreläggande skall ges, resp. om ansökningen skall förklaras vilande, eller om ansökningen skall avslås oberoende av att påstående har gjorts om bättre rätt resp. att rätte­ gång pågår. Ett avslagsbeslut kan vara motiverat t. ex. om ansökningen gäller ett uppenbart inte registreringsbart mönster.

Enligt sin lydelse avser paragrafen närmast sådana fall då det råder tvist mellan sökanden och annan om vem av dem som har rätt till mönstret. Den bör emellertid tillämpas också när någon påstår att han har frambragt mönstret tillsammans med sökanden och därför vill bli antecknad som med- sölcande.

Det bör framhållas, att rätten att söka ett mönster registrerat inte kan vara föremål för godtrosförvärv. Vidare bör det påpekas, att om två perso­ ner oberoende av varandra självständigt har frambragt samma mönster (dubbelskapande), ingen av dem har bättre rätt till mönstret i förhållande till den andre. Den som först gör ansökan om registrering kan således inte angripas av den andre

Som en remissinstans har påpekat kan det förekomma, att ett avtal mel­ lan parterna innehåller skiljedomsklausul och att följaktligen tvist som avses i denna paragraf skall avgöras av skiljemän. Föreskrifterna om hän­ visning att väcka talan och om vilandeförklaring får tillämpas analogiskt i ett sådant fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

17 §

Paragrafen motsvarar 18 § i utredningens förslag och innehåller bestäm­ melse om överföring på annan av ansökan om registrering av mönster. Den saknar motsvarighet i ML men har sin förebild i 18 § PatL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

183

Första stycket

Den som under ansökningsförfarandet visar att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden har i regel intresse av att själv få mönstret registre­

rat för sig. Att hänvisa honom till att göra en ny ansökan är inte tillfreds­

ställande, eftersom den redan föreliggande ansökningen — trots att den var

oberättigad — utgör nyhetshinder, om och när handling som visar mönstret

har blivit offentlig.

I första stycket första punkten av förevarande paragraf har därför tagits

upp bestämmelse, att om någon visar att han äger bättre rätt till mönstret

än sökanden, registreringsmyndigheten skall på yrkande föra över ansök­

ningen på honom. Liksom 16 § i förslaget avser bestämmelsen både rättig­

heter som har uppkommit innan ansökningen gjordes och sådana som har

uppkommit därefter. Genom bestämmelsen uppnås bl. a., att det i hithö­

rande fall inte uppstår någon period under vilken mönstret inte är föremål

för någon ansökan och alltså är fritt för utnyttjande av envar. Om någon

visar att han har bättre rätt till mönstret än sökanden men inte begär över­

föring på sig av ansökningen, skall denna givetvis avslås.

Yrkande om överföring kan framställas när som helst under handlägg­

ningen av registreringsansökningen, således även i överinstans. Om så­

dant yrkande har framställts av någon som är bosatt utomlands, behöver

denne inte låta sig företrädas av här bosatt ombud — till skillnad från vad

som enligt 12 § i förslaget gäller i fråga om utomlands bosatt registrerings-

sökande. Däremot blir givetvis 12 § tillämplig på den nye sökanden, om

överföring sker.

Att registreringsmyndigheten finner bättre rätt ha blivit styrkt i regi-

streringsärendet och lägger detta till grund för ett beslut om överföring

hindrar givetvis inte, att frågan om bättre rätt senare kan prövas av dom­

stol. Om registreringsmyndigheten finner frågan om bättre rätt tveksam,

kan den enligt 16 § i förslaget utfärda föreläggande för den som påstår

bättre rätt att väcka talan vid domstol. Om sådan talan bifalls, styrks den

bättre rätten inför registreringsmyndigheten genom att Iagakraftvunnen

dom företes.

Den som får en ansökan överförd på sig bör inte få tillgodogöra sig den

ansökningsavgift som redan har erlagts för den första ansökningen. Bl. a.

med tanke på det extra arbete som uppstår för registreringsmyndigheten i

form av korrespondens och överläggningar med den nye sökanden bör ny

avgift erläggas. I första stycket andra punkten föreskrivs därför, att den

som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsavgift.

Andra stycket

Yrkande om överföring bör inte få hindra handläggningen av ansöknings-

ärendet, utan denna bör i princip fortsätta, medan överföringsfrågan prö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

vas. För att undvika att den berättigade åsamkas rättsförlust föreskrivs emellertid i andra stycket, att om överföring yrkas, ansökningen inte får avskrivas, avslås eller bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats. Ett yrkan­ de om överföring bör således lämpligen framställas samtidigt med att på­ stående om bättre rätt görs.

Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande påpekat att de nu berörda vindikationsreglerna i vissa fall kan leda till att sådana beroende­ förhållanden uppkommer som man i princip har velat undvika. Om en an­ sökan avser flera varianter av ett mönster, kan det enligt hovrätten tänkas att annan än sökanden gör gällande bättre rätt till bara en av varianterna. Om han visar fog för sitt påstående, torde överföring av ansökningen böra ske bara såvitt angår denna variant, under det att den ursprungliga ansök­ ningen kvarstår för sökanden i fråga om de övriga varianterna. Om båda ansökningarna sedan leder till registrering, blir resultatet enligt hovrätten, att mönsterrätt till varianter med obetydliga inbördes skillnader tillkom­ mer olika personer och att möjligheterna att utnyttja de olika mönstren blir beroende av ömsesidigt lämnade tillstånd.

Hovrättens anmärkning är i och för sig riktig. I praktiken torde dock situationer av denna art uppkomma bara rent undantagsvis. Förhållandet blir emellertid då helt likartat med det som inträder när en innehavare av flera mönstervarianter överlåter ett av mönstren. Denna situation har be­ rörts närmare i den allmänna motiveringen vid behandlingen av frågan om variantregistrering. Som jag har anfört i det sammanhanget kan olägen­ heterna av att vissa beroendeförhållanden kan uppkomma som en följd av att man godtar variantregistrering motverkas genom föreskrifter om att anteckning skall göras i registret och i registreringsbevisen om förekomsten av variantregistreringar. Dessa föreskrifter bör givetvis bli tillämpliga också i sådana fall av överföring enligt 17 § i förslaget som hovrätten har berört.

18 §

Förevarande paragraf motsvarar 19 § i utredningens förslag. Den inne­ håller bestämmelser om kungörande av ansökan och om invändning. Para­ grafen saknar motsvarighet i ML. Det kungörelse- och invändningsförfa- rande som här föreslås stämmer i allt väsentligt överens med vad som gäl­ ler enligt varumärkes- och namnlagarna samt PatL.

Första stycket

Enligt första stycket första punkten skall ansökningen kungöras, när ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder för registrering i övrigt inte har funnits föreligga. Kungörande skall ske utan dröjsmål, dvs. så snart officialgranskningen avslutats utan att mynna ut i avskrivnings- eller av-

185

slagsbeslut. I likhet med utredningen räknar jag med att officialgransk- ningen och den prövning som föranleds därav i regel skall vara avslutad inom ett par månader från ansökningsdagen och att granskningstiden för normalfallen inte skall behöva överstiga fjorton dagar. En förutsättning för att dessa beräkningar skall hålla är dock givetvis, att patent- och registre­ ringsverket får de nödvändiga personella och materiella resurserna. I den delen hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Till skillnad från vad som gäller beträffande patentärenden blir hand­ lingarna i ärende angående ansökan om registrering av mönster enligt gällande rätt i princip offentliga i och med att de ges in till registrerings- myndigheten. En viktig nyhet i nu föreliggande förslag är, att sökande i ärende om registrering av mönster tillerkänns ett visst begränsat sekretess­ skydd. Bestämmelser härom föreslås i 23 § andra stycket sekretesslagen och i 19 § förslaget till mönsterskyddslag. De föreslagna reglerna innebär, afl om sökanden i ansökningen begär att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen dock skall hållas allmänt tillgänglig när den för handlingens hemlighållande begärda fristen har löpt ut och i intet fall senare än när sex månader har förflutit från den dag då ansökningen gjor­ des eller enligt förordnande med stöd av 8 § skall anses gjord.

Om handling som visar mönstret skall hållas hemlig enligt dessa bestäm­ melser, måste givetvis också kungörandet av ansökningen skjutas upp till dess sekretessfristen har löpt ut. Föreskrift härom har tagits upp i första stycket andra punkten av förevarande paragraf. Där föreskrivs, att om handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet därom, med kungörandet skall anstå till dess handlingen enligt 19 § skall hållas allmänt tillgänglig. Det är att märka att ett anstånd med kungöran­ det enligt denna bestämmelse förutsätter, att sökanden har begärt hemlig­ hållande av viss eller vissa handlingar som visar mönstret. Ett blott och bart yrkande om anstånd med kungörandet är alltså inte tillräckligt. En annan sak är, att en sökande som begär anstånd med kungörandet ofta får anses därigenom också ha gjort framställning om sekretess för de handling­ ar i ärendet som visar mönstret. En oklarhet på den punkten kan ge regis- treringsmyndigheten anledning att ge sökanden ett föreläggande med be­ gäran om ett förtydligande. Till dess klarhet har vunnits bör de handlingar som visar mönstret inte utan sökandens samtycke lämnas ut till annan och kungörande inte ske. En sökande som har begärt hemlighållande kan, som jag kommer att utveckla vid 19 §, givetvis återta sin begäran när helst han önskar med den verkan att sekretessen hävs och kungörande skall äga rum, så snart övriga förutsättningar därför är uppfyllda.

Närmare bestämmelser om vad kungörelsen skall innehålla kommer att meddelas i tillämpningsföreskrifterna. Kungörelsen bör innehålla bild av mönstret, uppgift om de varor för vilka mönstret söks registrerat samt upplysning om ansökningens huvudsakliga innehåll i övrigt. Det bör fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

gå av kungörelsen om modell har getts in och om bild eller modell är i färg. Om flera än en bild av mönstret publiceras, bör särskild avgift utgå. Föreskrift härom har tagits upp i 48 §. Publicering i färg bör inte komma i fråga förrän metoderna att reproducera i färg har utvecklats ytterligare och kan medge billigare färgreproducering. Upplysning om ansökningens huvudsakliga innehåll i övrigt avser främst ansökningens nummer samt sökandens namn, ansökningsdagen, eventuell begäran om prioritet och namnet på den som har skapat mönstret.

Kungörandet skall ske i en av registreringsmyndigheten utgiven perio­ disk tidskrift. Av hänsyn till allmänheten synes någon samordning inte böra ske med annan publikation, som för andra liknande ändamål ges ut av re­ gistreringsmyndigheten, utan en separat tidskrift är att förorda. Närmare föreskrifter härom kommer att tas in i tillämpningskungörelsen.

Andra stycket

Genom kungörandet bereds allmänheten tillfälle att göra invändningar mot ansökningen. Rätten att göra invändning måste uppenbarligen tidsbe­ gränsas. Enligt utredningsförslaget skall gälla en invändningsfrist om två månader, räknat från kungörelsedagen. Ett par remissinstanser har för­ ordat en frist om tre eller fyra månader. Detta skulle dock medföra en inte önskvärd förlängning av förfarandet, och i likhet med de delegerade vid de nordiska departementsförhandlingarna biträder jag därför utredningsför­ slaget på denna punkt.

I andra stycket föreskrivs i enlighet härmed, att kungörelsen skall inne­ hålla meddelande om att den som vill framställa invändning mot ansök­ ningen skall göra detta skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen. I invändningsskriften behöver inte ges nå­ gon utförlig motivering för invändningen, men grunden för denna, dvs. de faktiska omständigheter som åberopas till stöd för den, bör normalt anges. Att i lagen ställa upp ett ovillkorligt krav på att grunden skall anges har emellertid inte ansetts lämpligt. Om en invändare faktiskt har stöd för sin invändning men inte får gehör, därför att han inte har anfört någon grund, kan han föranledas att i stället föra sin talan vid domstol. Detta skulle stå i mindre god överensstämmelse med invändningsinstitutets syfte att före­ bygga processer. I tillämpningskungörelsen bör dock tas in en erinran om att invändare i princip är skyldig att ange grunderna för sin invändning. En sådan föreskrift, vars åsidosättande inte medför några rättsföljder, får den betydelen att registreringsmyndigheten kan behandla invändningar som inte har motiverats närmare — kanske därför att de främst har tillkommit i förhalningssyfte —- i summarisk ordning.

Med hänsyn till önskvärdheten av att handläggningstiderna inte onödigt förlängs bör registreringsmyndigheten visa återhållsamhet när det gäller att

187

medge uppskov för komplettering av ofullständiga invändningar, och de

frister som föreskrivs bör vara så korta som möjligt.

Anmärkningar, som framställs före eller efter invändningsfristen, utgör

inte invändningar i lagens mening. Det innebär bl. a., att den som gör sådan

anmärkning inte får besvärsrätt enligt 21 § departementsförslaget. Detta

hindrar inte, att sådana anmärkningar kan tas upp av registreringsmyndig-

heten. Denna har nämligen att ex officio beakta varje registreringshinder

som kommer till dess kännedom. Det bör dock uppmärksammas, att en an­

märkning av detta slag inte kan läggas till grund för avslagsbeslut utan att

sökanden har fått tillfälle att yttra sig (15 §).

Att sökanden i regel skall beredas tillfälle att yttra sig över gjorda in­

vändningar framgår av 20 § departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

19 §

Denna paragraf motsvarar 20 § i utredningens förslag och innehåller

bestämmelser om sekretess. Den saknar motsvarighet i ML.

Som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen bör hand­

lingar i ärende om registrering av mönster kunna beredas sekretesskydd i

viss omfattning. Av skäl som jag har anfört i det sammanhanget bör de

grundläggande bestämmelserna om vilka slags handlingar som skall kunna

hållas hemliga och under vilka förutsättningar så skall kunna ske tas upp

i sekretesslagen. Jag lägger i enlighet härmed nu också fram förslag till

ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen. Enligt detta förslag, som jag be­

handlar mer utförligt i det följande, tas i nämnda lagrum upp föreskrift,

att om sökande i ärende angående ansökan om registrering av mönster be­

gär, att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte

får lämnas ut i vidare mån än som följer av mönster skyddslagen. I denna

lag måste således anges, under vilka förutsättningar en handling, som enligt

berörda föreskrift i sekretesslagen skall hållas hemlig, får lämnas ut. Be­

stämmelser härom har tagits upp i förevarande paragraf.

Av skäl som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör sekretess

för handling som visar mönstret kunna åtnjutas endast under en begränsad

tid, och i enlighet med vad utredningen har föreslagit bör denna tid utgöra

högst sex månader, räknat från den dag då ansökningen gjordes eller, när

sökanden har begärt prioritet enligt 8 §, från den dag då ansökningen

enligt nämnda lagrum skall anses gjord. Om registreringsmyndigheten vid

fristens utgång har avskrivit eller avslagit ansökningen, bör dock hand­

lingen hållas hemlig till dess sökanden eventuellt anför besvär över avskriv­

nings- eller avslagsbeslutet eller begär återupptagning av ansökningen.

I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i första punkten av föreva­

rande paragraf i departementsförslaget, att om i ärende angående ansökan

om registrering av mönster handling som visar mönstret skall hållas hemlig

enligt vad som är särskilt föreskrivet därom, handlingen icke får utlämnas utan sökandens samtycke förrän den av honom begärda fristen har löpt ut eller sex månader har förflutit från den dag då ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas, från den dag från vilken prioritet begärs. Enligt andra punkten gäller den undantagsregeln, att om registreringsmyndigheten vid denna tidpunkt har beslutat avskriva eller avslå ansökningen, handlingen därefter inte får hållas allmänt till­ gänglig, om inte sökanden begär återupptagning av ansökningen eller anför besvär.

Att sekretess kan åtnjutas endast om sökanden i ärendet gör framställ­ ning därom, framgår av den bestämmelse i ämnet som enligt vad jag före­ slår skall tas upp i 23 § sekretesslagen. Vid behandlingen i det följande av nämnda bestämmelse kommer jag också att närmare beröra frågan om in­ nebörden av uttrycket »handling som visar mönstret».

Eftersom den föreskrivna sekretessfristen är en maximitid och sekretess­ regeln dessutom är fakultativ, kan sökanden givetvis begära en kortare sekretesstid än sex månader. Han är inte heller bunden av sitt en gång fram­ ställda yrkande om sekretess. Om han begär det, skall således den eller de handlingar som är föremål för sekretess hållas tillgängliga tidigare än som annars skulle gälla. Detta kan vara av särskild betydelse när sökanden vill vända sig med ett skadeståndsyrkande mot någon som olovligen utnyttjar hans mönster.

Enligt förslaget råder visst samband mellan ansökningshandlingarnas offentlighet och sökandens skydd mot olovligt utnyttjande av mönstret un­ der ansökningstiden. Av 38 § departementsförslaget framgår sålunda, att rätt till skadestånd för sådant utnyttjande föreligger endast för tiden efter det att handling som visar mönstret har blivit allmänt tillgänglig. Utnytt- janden under sekretesstiden grundar med andra ord inte rätt till skade­ stånd.

Om sökanden, innan handling som visar mönstret har blivit allmänt till­ gänglig, åberopar sin ansökan mot någon som han anser ha utnyttjat mönst­ ret olovligen, är han enligt 34 § departementsförslaget skyldig att låta denne på begäran ta del av handlingarna. Som jag nyss har framhållit inträder emellertid inte någon rätt till skadestånd för sådant utnyttjande.

Om sökanden återkallar sin registreringsansökan, skall ansökningen av­ skrivas. Jag hänvisar i det hänseendet till vad jag har anfört vid 14 §. Ock­ så när ett sådant avskrivningsbeslut meddelas under sekretessfristen, är undantagsregeln i andra punkten av nu förevarande paragraf tillämplig. Jag vill understryka vikten av att en återkallad ansökan inte handläggs så, att handling som är föremål för sekretess kommer att offentliggöras mot sökandens önskan. I de fall då en återkallelse kommer in samma dag som sekretessfristen löper ut eller kort dessförinnan bör det därför tillses att avskrivningsbeslut meddelas samma dag som återkallelsen har kommit in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

189

Bestämmelsen i andra punkten innebär i övrigt, att sekretesskyddet auto­

matiskt upphör i och med att sökanden ger in sina besvär över avskriv­

nings- eller avslagsbeslutet resp. hos registreringsmyndigheten begär åter-

upptagning samt betalar föreskriven besvärs- resp. återupptagningsavgift.

Försvarets civilförvaltning har i sitt remissyttrande påpekat, att det för­

hållandet att en uppfinning kan begäras skyddad enligt såväl patent- som

mönsterlagstiftningen kan leda till komplikationer när det gäller sekretess­

reglerna. Enligt PatL skall en patentansökan kungöras senast efter 18 må­

nader men enligt förslaget till lag om mönster offentliggörs handling som vi­

sar mönstret senast efter sex månader. Civilförvaltningen framhåller, att den

som på en gång söker patent och mönsterskydd måste offra det längre

gående sekretesskyddet enligt PatL i de fall då mönstret avslöjar uppfin­

ningen. Sökanden kan i sådant fall ställas inför ett svårt avgörande. Än

mer komplicerad blir situationen, om patentsökanden är en annan än den

som söker mönster skydd. En arbetstagare som gör en uppfinning har rätt

att själv söka patent. Men han är inte alltid själv upphovsman till den slut­

liga utformningen av uppfinningen. Om annan arbetstagare som upphovs­

man till formgivningen förutsätts ha rätt att söka mönsterskydd, kan han

omintetgöra uppfinnarens sekretesskydd. Endast om företaget förvärvar

bådas rättigheter upphävs detta motsatsförhållande, i vilket fall företaget

har att avgöra om det är fördelaktigare att offra uppfinningens sekretess­

skydd för att få mönsterskydd eller vice versa. Mönstrets upphovsman har

enligt civilförvaltningen inte rätt att avslöja uppfinningen, men det innebär

att han då inte heller har möjlighet att låta registrera mönstret.

För egen del tror jag att den av civilförvaltningen berörda situationen blir

så sällsynt, att man inte behöver räkna med den i det praktiska livet. Jag

anser det därför inte nödvändigt att frågan särskilt regleras. Om en situa­

tion av denna art trots allt inträffar, får det ankomma på sökanden att av­

göra, vilken lösning han finner lämpligast. Om uppfinningen och mönstret

innehas av olika personer, blir dessa hänvisade att lösa problemet i samråd.

20

§

I denna paragraf, som motsvarar 21 § i utredningens förslag, har tagits

upp bestämmelser om behandlingen av registreringsansökan efter utgången

av invändningsfristen. Paragrafen saknar motsvarighet i ML. Den överens­

stämmer i huvudsak med 23 § PatL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

I paragrafens första stycke föreskrivs, att ansökningen skall tas upp till

fortsatt prövning efter utgången av invändningsfristen och att bestämmel­

serna i 14—17 §§ om den inledande behandlingen av ansökningen därvid

skall gälla i tillämpliga delar.

Ansökningens kungörande förutsätter, att registreringsmyndigheten har undersökt mönstrets registrerbarhet och kommit till att ansökningen med hänsyn till vad som dittills har framkommit kan leda till registrering. Ge­ nom beslutet att kungöra ansökningen har emellertid inte slutgiltigt av­ gjorts, att registrering av mönstret skall ske. Härefter gjorda invändningar kan ge anledning till en annan bedömning. En invändning kan t. ex. föran­ leda, att myndigheten undersöker en annan granskningsldass än den eller dem som redan har kontrollerats, och genom en sådan undersökning kan ett registreringshinder uppdagas. Material som ges in till registreringsmyn­ digheten utan att kunna hänföras till en formellt godtagbar invändning skall också beaktas vid den fortsatta prövningen av ansökningen. Hänvisningen till 14 § innebär, att registreringsmyndigheten vid den fortsatta prövningen helt allmänt skall undersöka, om förutsättningar för förvärv av mönster­ rätt föreligger. Om inte särskilda omständigheter föranleder det, skall dock någon ny granskning inte ske. Gjorda invändningar skall självfallet alltid prövas. Beslut om avskrivning av ansökningen med rätt för sökanden att sedermera få ansökningen återupptagen kan meddelas även på detta sta­ dium av förfarandet. Det förutsätter dock, att sökanden har getts föreläg­ gande enligt 14 § men inte har efterkommit föreläggandet eller inte har av­ hjälpt anmärkt brist. Att invändningsskrivelse sänds över till sökanden för yttrande är inte att betrakta som sådant föreläggande. Om sökanden under­ låter att yttra sig över invändningen och registreringsmyndigheten inte fin­ ner anledning att utfärda föreläggande, tas ärendet upp till avgörande i be­ fintligt skick.

Av hänvisningen till 15 § framgår, att en ansökan kan avslås också på detta stadium. Beslut om avslag får dock inte meddelas, förrän sökanden har haft tillfälle att yttra sig över den anmärkning mot ansökningen som anses kunna föranleda avslagsbeslut.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§ rörande påstående om bättre rätt till möns­ ter och yrkande om överföring äger tillämpning även efter invändningsfris- tens utgång. Ett påstående om bättre rätt kan givetvis ha formen av en in­ vändning. I de flesta fall föranleds ett sådant påstående just av ansökning­ ens kungörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

Här meddelas föreskrift om förfarandet, när invändning har gjorts i behörig ordning. Sökanden skall underrättas om invändningen och skall be­ redas tillfälle att yttra sig över invändning som inte är uppenbart obefo­ gad. Underrättelse sker lämpligen genom att ett exemplar av invändnings- skriften överlämnas till sökanden. Om en invändning är uppenbart obe­ fogad, bör det räcka med att invändningsskriften överlämnas till sökanden samtidigt med att denne får besked om att ansökningen har bifallits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

191

Skriftväxling med anledning av invändning bör inte göras onödigt vidlyf­ tig. Den slutliga prövningen av ansökningen får inte onödigtvis fördröjas. Det torde ofta vara lämpligt, att invändaren delges sökandens yttrande över invändningen och får tillfälle att bemöta detta. I vissa fall bör sökanden ges tillfälle att avge slutyttrande. Ytterligare skriftväxling torde endast sällan vara påkallad. Vid patentansökningar kan utförliga tekniska diskussioner vara nödvändiga, men i fråga om mönster gäller det som regel bara att ställa upp två eller flera mönster till granskning och påvisa likheter eller skillna­ der mellan dem.

Om en invändare återtar sin invändning, skall denna likväl prövas i ären­ det (jfr 21 §, som föreskriver, att när särskilda skäl föreligger, en invän- dares besvärstalan kan prövas, även om den har återkallats).

Det bör påpekas, att trots frånvaron av uttrycklig föreskrift härom i lagen en sökande bör få kännedom också om annat material än sådant som kan hänföras till en invändning i formell mening.

Har någon invändning inte gjorts och finner registreringsmyndigheten inte heller i övrigt att hinder mot registrering föreligger, skall ansökningen bifallas. Beslut härom vinner då omedelbart laga kraft. Ett beslut att bifalla ansökningen trots gjord invändning vinner däremot inte laga kraft förrän besvärstiden har gått ut (22 § första stycket första punkten). Detta innebär bl. a., att mönstret inte skall föras in i registret, förrän det visat sig att invändaren inte har anfört besvär (23 § första stycket). Om ansökning­ en avslås — vilket på detta stadium regelmässigt beror på att en gjord in­ vändning har ansetts befogad — har sökanden talerätt (21 § första stycket första punkten).

21

§

Denna paragraf motsvarar 22 § i utredningens förslag och innehåller fö­ reskrifter om rätt till talan mot registreringsmyndighetens slutliga beslut i ärenden angående ansökan om mönsterregistrering. Reglerna gäller endast i fråga om beslut som har meddelats under ärendets handläggning intill dess registreringsansökningen har slutbehandlats. Bestämmelser om talan mot beslut av registreringsmyndigheten i frågor som har kommit upp efter det att registrering har beviljats finns i 47 §.

Nu förevarande paragraf har närmast sin motsvarighet i 8 § första stycket ML, som föreskriver att besvärstalan kan föras mot beslut varigenom en an­ sökan har förklarats förfallen eller har avslagits. Den överensstämmer med

24 § första och andra styckena PatL.

Första stycket

I detta stycke behandlas rätten att överklaga slutligt beslut som har med­ delats av registreringsmyndigheten. Enligt första punkten får talan mot så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dant beslut föras av sökanden, om beslutet har gått honom emot. I andra punkten föreskrivs, att den som har gjort invändning i behörig ordning får föra talan i fall då ansökningen har bifallits, trots att invändning har gjorts. Enligt tredje punkten får invändning prövas, trots att invändaren har åter­ kallat sin talan, om särskilda skäl föreligger.

Med slutligt beslut avses beslut varigenom myndigheten skiljer registre- ringsärendet från sig, dvs. beslut om avskrivning enligt 14 §, beslut om av­ slag enligt 15 § och beslut om bifall till registreringsansökningen enligt 23 §. Mot beslut som inte är slutligt utan avser frågor under förfarandet, t. ex. angående prioritet, frister, klassificering o. d., får särskild talan inte föras. I vissa fall kan en sådan fråga däremot komma under bedömande av en överinstans i samband med prövning av ett överklagat slutligt beslut.

Behörighet att föra talan mot slutligt beslut tillkommer endast sökanden och invändare. Sökanden får föra talan mot slutligt beslut som har gått honom emot. Han kan alltså överklaga avskrivnings- och avslagsbeslut. Mot beslut varigenom ansökan har bifallits får han däremot inte föra talan. Re- gistreringsansökan kan nämligen aldrig bifallas i annan form eller med an­ nat innehåll än sökanden har yrkat. Detta gäller även beträffande frågor som i och för sig är fristående i förhållande till spörsmålet om mönstrets registrerbarhet, t. ex. utformningen av varuuppgiften. Vidhåller sökanden sin uppgift i detta hänseende trots att registreringsmyndigheten inte anser sig kunna godta den, leder alltså detta till att ansökningen avslås på samma sätt som när annat registreringshinder föreligger. Ett beslut om avslag måste alltid avse ansökningen i dess helhet. Delbeslut kan inte meddelas. Invändare får föra talan mot beslut varigenom ansökan har bifallits. En förutsättning för att besvären skall kunna tas upp till prövning är dock att invändningen har gjorts skriftligen och har kommit in till registreringsmyn­ digheten inom den föreskrivna tvåmånaderstiden (18 § andra stycket).

Bestämmelsen i tredje punkten om att invändning i vissa fall får prövas, fastän invändaren har återkallat sin besvärstalan, motiveras av det allmänna intresset av att oriktiga beslut undanröjs. En motsvarande föreskrift finns i 24 § PatL. Särskilda skäl att pröva en återkallad invändning kan föreligga t. ex. om invändningen har grundats på att ett objektivt registreringshinder föreligger. Här överväger det allmännas intresse av att kända mönster ut­ rensas. Om däremot invändningen har grundats på ett påstående om bättre rätt till mönstret, bör invändaren själv få disponera över sin talan. Invänd­ ningen bör alltså inte prövas, om talan har återkallats.

Andra stycket

Här meddelas regler om rätt till talan mot beslut om återupptagning och om överföring av ansökan. Mot beslut, varigenom en begäran enligt 14 § tredje stycket om återupptagning av avskriven ansökan har avslagits eller

193

ett yrkande om överföring av ansökan enligt 17 § har bifallits, får talan enligt första punkten föras av sökanden. I andra punkten föreskrivs, att den som har framställt yrkande om överföring av ansökan får föra talan mot beslut, varigenom yrkandet har avslagits.

Enligt utredningens förslag skulle sistnämnda bestämmelse gälla också talan mot beslut att avslå begäran om förnyelse av registrering enligt 25 §. Under remissbehandlingen har RÅ förordat, att bestämmelsen om rätt till talan mot sådant beslut i stället tas upp efter den materiella bestämmelsen om förnyelse i 25 §. Jag biträder denna uppfattning. Fråga om förnyelse av registrering kommer upp först efter det att registrering har beviljats. Samt­ liga bestämmelser om talerätt mot beslut i sådana frågor bör tas upp i ett sammanhang. 47 § i departementsförslaget innehåller också en bestämmel­ se om rätt till talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten än sådant som avses i 21 §. Denna bestämmelse avser även talan mot beslut om avslag på ansökan om förnyelse.

Av 21 och 22 §§ följer, att andra beslut i ärende angående ansökan om mönsterregistrering än de i 21 § behandlade inte får överklagas.

22

§

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag. Den innehåller före­ skrifter om förfarandet vid överklagande av beslut som avses i 21 § depar­ tementsförslaget.

Enligt 8 § andra stycket ML skall besvär över registreringsmyndighetens beslut, varigenom en ansökan har förklarats förfallen eller blivit avslagen, anföras hos Kungl. Maj:t inom 60 dagar från beslutets dag. Besvären prövas av regeringsrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

Enligt mönsterskyddsutredningens förslag skall talan mot registrerings­ myndighetens beslut föras hos den särskilda besvärsavdelning inom patent- och registreringsverket som f. n. fungerar som besvärsinstans för patent­ ärenden, varumärkesärenden och namnärenden. Det föreligger enligt ut­ redningen ett behov av en instans, som särskilt under den nya mönsterlagens första tid kan medverka till att en vägledande praxis utbildas. Frågan om besvärsavdelningens sammansättning bör enligt utredningen regleras i en särskild lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Enligt utredningsförslaget skall besvärstiden i de fall som avses i 22 § i utredning­ ens förslag (21 § departementsförslaget) vara två månader, räknat från be­ slutets dag. Klagande skall vidare inom denna tid betala fastställd besvärs- avgift.

Förslaget att patent- och registreringsverkets besvärsavdelning skall vara överinstans i förhållande till registreringsmyndigheten har allmänt till-

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

styrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna och bör godtas. Förslaget föranleder ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om pa­ tent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Förslag till sådan lagändring läggs fram samtidigt med nu förevarande lagförslag. Jag behandlar änd­ ringsförslaget närmare i det följande. I fråga om besvärstiden och skyldig­ het för klagande att erlägga besvärsavgift har utredningens förslag inte rönt några erinringar. Även jag biträder utredningsförslaget i denna del.

I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i första stycket av före­ varande paragraf, att talan enligt 21 § förs hos patent- och registrerings­ verkets besvärsavdelning genom besvär inom två månader från beslutets dag och att den som vill besvära sig skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid. Storleken av besvärsavgiften kommer att fastställas i till- lämpningskungörelsen.

Kungl. May.ts proposition nr i68 år 1969

Andra stycket

I fråga om rätt till talan mot besvärsavdelningens beslut har utredningen förordat, att samma ordning tillämpas som den svenska patentlagkommittén föreslog i fråga om patentärenden och som innebar, att talerätt skulle tillkomma både sökanden och invändare och att prövningen av besvär över beslut av besvärsavdelningen skulle ankomma på regeringsrätten (jfr dock

25 § PatL). Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket uttalat sig mot förslaget i denna del. Verket ifrågasätter, om det inte räcker med en överinstans, besvärsavdelningen. Det har ansetts tillräckligt för namnärenden (35 § tredje stycket namnlagen). Den önskade snabbheten i handläggning av mönsterärenden skulle enligt verkets mening gagnas här­ av. I övrigt har inte någon av remissinstanserna ifrågasatt annat än att sökanden skall kunna föra talan mot beslut av besvärsavdelningen, om delta har gått honom emot. Meningarna har däremot varit delade i frå­ gan, om också invändare bör ges talerätt. Flertalet remissinstanser har till­ styrkt utredningsförslaget i denna del. Förvaltningsdomstolskommittén erinrar om att kommittén på sin tid tillstyrkte patentlagkommitténs förslag att invändare i patentmål skulle få föra talan mot besvärsavdelningens be­ slut men att departementsförslaget till ny patentlag inte innehöll någon regel om sådan talerätt för invändare. I propositionen framhölls, att gällan­ de bestämmelser om talerätt bör behållas i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen om en gemensam nordisk besvärsinstans i patent­ ärenden. Förvaltningsdomstolskommittén påpekar, att de nordiska mönster- skyddsutredningarna inte har föreslagit någon nordisk gemenskap när det gäller mönsterregistrering. Om man godtar denna ståndpunkt, finns det enligt kommittén ingen anledning att för mönsterärendenas del skjuta upp ställningstagandet till frågan om invändares talerätt. Kommittén tillstyr­ ker därför att utredningsförslaget om invändares talerätt genomförs. KF,

195

Sveriges advokatsamfund samt patent- och registreringsverket avstyrker däremot förslaget och anser att invändares talerätt bör regleras på samma sätt som i 25 § departementsförslaget till patentlag (numera 25 § PatL). — Förslaget att regeringsrätten skall vara besvärsinstans har inte rönt några erinringar under remissbehandlingen.

hrån principiella synpunkter anser jag att samma instansordning hör gälla i mönsterärenden som i patentärenden. Enligt 25 § PatL gäller, att in- vändare inte får föra talan mot beslut av besvärsavdelningen. Regleringen grundar sig dock inte på ett slutligt ställningstagande i frågan utan är be­ tingad av att det ansetts olämpligt att ändra den nuvarande instansord­ ningen, innan resultatet föreligger av utredningen om upprättande av en gemensam nordisk besvärsinstans för patentärenden. Eftersom slutlig ställ­ ning ännu inte har tagits till det nyligen framlagda förslaget om en sådan besvärsinstans (NU 1968:1), är det för tidigt att uttala sig om vilken ord­ ning som framdeles kommer att gälla på patentområdet. Under dessa för­ hållanden är jag inte heller för mönsterlagstiftningens del beredd att nu ta ställning till frågan om invändares talerätt. Jag förordar därför, att den nu­ varande instansordningen och nu gällande regler om talerätt inte rubbas f. n. och att frågan om rätt för invändare i mönsterärenden att föra talan mot besvärsavdelningens beslut övervägs på nytt i samband med prövningen av förslaget om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden. Eftersom ett ställningstagande till detta förslag torde ske inom en nära framtid och kanske redan innan den nya mönsterskyddslagen träder i kraft, bhr den praktiska betydelsen av att frågan om invändares talerätt skjuts på framtiden under alla förhållanden ringa.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket första punk­ ten av förevarande paragraf, att talan mot beslut på besvärsavdelningen får föras av sökanden, om beslutet har gatt honom emot, och i andra punkten av samma stycke, att talan skall föras hos Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag. Att endast slutligt beslut kan överklagas framgår av 21 §. Bes\årsavgift skall inte erläggas. Besvären skall som nämnts prövas av re­ geringsrätten. I samband med att den nya mönsterskyddslagen genomförs bör en mindre ändring göras i 2 § 14ro) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. I hänvisningen till »mål om registrering av mönster och modeller» bör sålunda orden »och modeller» utgå. Förslag till sådan lagändring kommer att läggas fram i särskild ordning.

Någon form för anförande av besvär har inte föreskrivits. Enligt allmän förvaltningsprocessuell praxis skall emellertid besvär anföras skriftligen. Telegrambesvär torde f. n. inte kunna godtas. Det bör dock anmärkas, att de nordiska utredningarna om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden i sitt nyss omnämnda betänkande med förslag till överens­ kommelse om en sådan besvärsinstans har föreslagit att besvär hos den nor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

diska besvärsinstansen skall kunna anföras telegrafiskt (art. 17 andra stycket i förslaget till överenskommelse, bet. s. 21). I 5 § i det nyligen framlagda förslaget till förvaltningslag har upptagits en generell bestäm­ melse om att som ingivande av handling till myndighet också gäller att meddelande överbringas till myndigheten i form av telegram eller annan fjärrskrift (SOU 1968:27 s. 90 f). Slutlig ställning har emellertid ännu inte tagits till något av dessa förslag.

Det har inte ansetts påkallat att närmare reglera förfarandet hos besvärs- avdelningen eller i regeringsrätten. I allmänhet torde bestämmelserna om förfarandet vid registreringsmyndigheten kunna tillämpas analogiskt. I frå­ gor som inte regleras genom dessa bestämmelser, t. ex. frågor om återför­ visning, får överinstanserna träffa avgöranden med ledning av allmän för- valtningsprocessuell praxis. Officialprincipen tillämpas även i överinstans. Prövningen där är således inte begränsad till enbart det material som före­ låg i underinstansen. Såväl överinstansen som parterna själva kan föra in nytt material och part äger åberopa nya bevis och framföra nya skäl. Re- formatio in pejus är således inte utesluten. I överensstämmelse med offi­ cialprincipen avser prövningen i överinstans liksom vid registreringsmyn­ digheten först och främst att ansökningen blir sakligt sett riktigt bedömd. Ingenting hindrar därför att nytt material, som hänför sig till annat i an­ sökningen än det som utgjorde grund för beslut i lägre instans, kommer under bedömande i överinstansen. Registreringsmyndigheten har t. ex. av­ slagit ansökningen därför att nyhetskravet inte är uppfyllt. Om överinstan­ sen väl finner att nyhetskravet är uppfyllt men däremot anser att sökanden inte är rätt innehavare av mönstret, kan den avslå ansökningen på denna grund. På liknande sätt kan invändare i besvärsavdelningen åberopa andra omständigheter än dem som han har anfört till grund för invändningen vid registreringsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

23 §

Paragrafen motsvarar 24 § i utredningens förslag och innehåller regler om kungörande av beslut om mönsterregistrering m. in.

I 9 § första stycket ML föreskrivs, att om ansökningshandlingarna är full­ ständiga och anledning inte har förekommit att avslå ansökningen, mönst­ ret skall registreras samt intyg härom och om dagen då ansökningen inkom hållas sökanden till handa, varvid ett av de inlämnade exemplaren av mönst­ ret skall fästas vid intyget. Enligt andra stycket i samma paragraf skall kun­ görelse om registreringen införas i allmänna tidningarna genom registre- ringsmyndighetens försorg.

Första stycket

Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf i förslaget över­ ensstämmer i sak väsentligen med nu gällande föreskrifter. De innebär sa-

197

lunda, att om ansökan om mönsterregistrering bifalls och beslut härom vinner laga kraft, mönstret skall tas in i mönsterregistret och registreringen kungöras. Av 9 § framgår, att det är patent- och registreringsverket som har att i egenskap av registreringsmyndighet föra mönslerregistret.

Vid 21 § har framhållits, att ett beslut att bifalla ansökan om mönster- registrering får anses vinna laga kraft omedelbart, om någon invändning inte har gjorts. Mönstret förs i så fall in i registret redan i anslutning till beslutet. Har invändning gjorts, vinner beslutet däremot inte laga kraft, förr­ än två månader har förflutit från dagen för beslutet. Registreringsåtgärden får då anstå till dess att beslutet har vunnit laga kraft. Regeringsrättens beslut vinner laga kraft omedelbart och skall således leda till registrering utan dröjsmål.

Vid tillämpning av 28, 31 och 38 §§ i den nya lagen skall ett mönster anses registrerat den dag då mönstret enligt förevarande paragraf togs in i registret.

Vilka uppgifter som skall tas in i registret får regleras i tillämpningskun- görelsen. Det är viktigt, att registret innehåller en bild, som visar mönstret. När samregistrering sker enligt 11 §, bör samtliga mönster samlas under ett gemensamt registreringsnummer. Föreskriften i denna paragraf, att »mönstret» skall tas in i registret, avser sålunda vart och ett av de samregi­ strerade mönstren. Dessa skall följaktligen också representeras genom var sin bild.

Lagakraftvunnet beslut om bifall till ansökan om mönsterregistrering skall enligt första stycket kungöras. Allmänheten, som genom kungörelsen enligt 18 § har fått kännedom om ansökningen och om mönstrets utseende, får genom kungörelsen enligt förevarande paragraf besked om att ansök­ ningen har bifallits genom ett slutligt beslut och att mönstret har registre­ rats. Kungörelsen tas in i den tidskrift som är avsedd för kungörande av ansökningarna. Under det att kungörelse om ansökan som ett led i invänd- ningsförfarandet skall innehålla en bild av mönstret, behöver kungörelse av beslut om registrering inte innehålla sådan bild. En hänvisning till den tidigare kungörelsen är tillräcklig. Kan mönstret återges på nytt utan nämn­ värda kostnader, är det dock en fördel att bilden tas med även i den slut­ liga kungörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

Som ett komplement till bestämmelsen i första stycket föreskrivs i andra stycket, att även lagakraftvunnet beslut att avskriva eller avslå en ansökan som har kungjorts enligt 18 § skall kungöras. Sedan en ansökan har gjorts offentlig, blir således allmänheten alltid underrättad om det slutliga beslut som fattas i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen ta in föreskrift om att registre­ ringsbevis skall utfärdas. Sådant bevis tilläggs inte någon rättslig betydelse.

Mönsterregistrerings giltighetstid

24 §

Paragrafen motsvarar 9 § i utredningens förslag och innehåller bestäm­ melser om skyddstiden.

Enligt 11 § ML består skyddet för registrerat mönster under fem år, räk­ nat från den dag då ansökningen inkom till registreringsmyndigheten.

Första punkten

I denna bestämmelse föreskrivs, i överensstämmelse med vad jag har an­ fört i den allmänna motiveringen, att mönsterregistrering gäller under fem år, räknat från den dag då ansökan om registrering gjordes, och att registre­ ring på begäran kan förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Skyddstidens utgångspunkt är den dag då ansökan om registrering görs här i riket. En remissinstans har föreslagit, att detta framhävs tydligare för att klargöra att konventionsprioritet inte inverkar på skyddstidens längd. Detta är emellertid onödigt, eftersom det av 8 § framgår att prioritet är av betydelse bara vid tillämpning av nyhetsregeln i 2 § och av bestämmelsen om föranvändarrätt i 6 §. Att skyddstiden räknas från ansökningsdagen inne­ bär inte utan vidare att skydd för mönstret åtnjuts från den dagen. Mönster­ rätt uppkommer genom registreringen och dessförinnan gäller bara ett vill­ korligt skydd. Om handling i ärendet på begäran hålls hemlig, inträder skydd mot intrång först när sekretessen hävs. Hithörande frågor behandlas närmare vid 19 och 38 §§ departementsförslaget.

Ett visst villkorligt skydd gäller även under respittiden för erläggande av förnyelseavgift enligt 25 §. Att som en remissinstans har föreslagit ta in erinran härom även i förevarande paragraf har jag inte ansett påkallat.

Andra punkten

Som några remissinstanser har föreslagit bör i lagen anges, att förnyelse­ period löper från utgången av föregående period. Föreskrift härom har tagits upp i andra punkten av förevarande paragraf. Enligt 1 § lagen den 30 maj 1930 (nr 173) om beräkning av lagstadgad tid kommer förnyelse­ perioden att börja löpa dagen efter föregående periods utgång och sluta den dag som motsvarar föregående periods sista dag.

Mönsterrättens fortbestånd förutsätter inte att mönstret är i bruk. Paris­ konventionen art. 5 B föreskriver, att mönsterskydd inte förverkas genom »försummelse att utöva mönsterrätten».

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

199

25 §

Paragrafen motsvarar 25 § i utredningens förslag och innehåller bestäm­ melser om förnyelse av registrering.

Skyddstiden enligt ML är som nämnts fem år och den kan inte förlängas. Enligt 24 § departementsförslaget gäller mönsterregistrering till dess fem år har förflutit från den dag då ansökan om registrering gjordes och kan regi­ streringen på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Första stycket

Uppdelningen av skyddstiden i perioder tjänar det ur både allmän och enskild synvinkel angelägna syftet att mönster, som inte längre är rnark- nadsdugligt eller av annan anledning har förlorat betydelse, inte skall be­ lasta registret under lång tid därefter. Syftet skulle tydligen förfelas, om mönsterhavaren redan från början kunde begära förlängning av skyddsti­ den. Utredningen har därför föreslagit att förnyelse skall kunna begäras tidigast ett år före utgången av löpande registreringsperiod. Förslaget har inte rönt erinringar under remissbehandlingen och bör godtas.

Enligt Pariskonventionen art. 5bis 1 är konventionsstaterna skyldiga att medge en respittid om minst sex månader för erläggande av avgift för upp­ rätthållande av rättigheter som tillhör den industriella äganderätten. Det har varit föremål för delade meningar, om frist måste medges också för själva begäran om förnyelse. Mönsterskyddsutredningen har emellertid av praktiska skäl föreslagit, att anstånd med både begäran om förnyelse och betalning av förnyelseavgift skall medges under en tid av sex månader, räknat från utgången av den föregående registreringsperioden, under för­ utsättning att en särskild tilläggsavgift betalas.

Vid remissbehandlingen har förslaget att införa en respittid också för begäran om förnyelse av registrering avstyrkts av Svea hovrätt och RÅ. Det kan enligt hovrättens mening vara av betydande intresse för den som inte är mönsterhavare men som efter skyddstiden vill använda mönstret att vid registreringsperiodens utgång få veta, om mönsterhavaren har utnyttjat rät­ ten att begära förnyelse. Enligt RÅ leder den föreslagna regeln till att frå­ gan huruvida mönsterskyddet består efter utgången av löpande registre­ ringsperiod kan hållas svävande till dess respittiden har gått till ända. Om anstånd i enlighet med vad Pariskonventionen föreskriver medges endast beträffande avgiftsbetalningen, undviks ett sådant ovisst rättstillstånd i de fall då mönsterhavaren inte avser att förnya registreringen. Man behöver enligt RÅ knappast räkna med att framställningar om förnyelse i någon större utsträckning görs enbart för att rättsläget skall hållas ovisst under respittiden.

Med hänsyn till den ovisshet som råder rörande Pariskonventionens in­ nebörd i detta hänseende och då man från de övriga nordiska ländernas

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sida under departementsöverläggningarna uttalat starka önskemål om att

utredningsförslaget följs på denna punkt, har jag för egen del stannat för

att biträda detta förslag. De under remissbehandlingen påtalade olägenhe­

terna av att det under en tid av högst sex månader efter en registrerings-

periods utgång kan råda ovisshet om mönsterskyddet består eller inte blir

sannolikt inte så besvärande i praktiken.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i första stycket, att ansö­

kan om förnyelse av registrering skall göras skriftligen hos registrerings-

myndigheten tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av

löpande registreringsperiod (första punkten) samt att inom samma tid

skall erläggas i 48 § angivna förnyelse- och tilläggsavgifter, vid påföljd

att ansökningen avslås (andra punkten). Jag återkommer till frågan om

avgifterna vid 48 §.

Rätt att begära förnyelse tillkommer i första hand mönsterhavaren, dvs.

den som är antecknad i registret som innehavare av mönstret. Mera tvek­

samt är, om t. ex. en licenstagare skall kunna begära förnyelse. Enligt 22 §

VmL kan endast registreringshavaren ansöka om förnyelse av varumärkes­

registrering. När det gäller mönster är det emellertid många gånger så, att

det är en licenstagare som har det verkliga intresset av att registreringen

förnyas, medan mönsterhavaren själv kanske är mera ointresserad. Här­

till kommer, att den möjlighet som står en licenstagare beträffande ett varu­

märke till buds att själv söka ny registrering för märket, om registrerings­

havaren inte låter förnya registreringen utan har gett upp varumärkesrät­

ten, saknar motsvarighet när det gäller mönster. Det har därför inte ansetts

motiverat att utesluta andra än mönsterhavaren från rätten att söka för­

nyelse. Om annan än den som senast är antecknad i registret som mönster-

havare begär förnyelse, skall denna likväl verkställas i mönsterhavarens

namn, om den som söker förnyelse inte visar att han har förvärvat mönster­

rätten.

Begäran om förnyelse skall ske skriftligen, men detta formkrav bör inte

tillämpas för strängt. Om sökanden t. ex. över postgiro betalar in förnyelse­

avgiften och på talongen anger, att betalningen avser förnyelse av viss re­

gistrering, bör kravet på skriftlighet anses uppfyllt. Det krävs alltså inte

med nödvändighet någon separat ansökan.

I paragrafen har inte tagits in någon föreskrift om att registreringsmyn-

digheten skall underrätta mönsterhavaren om en begäran om förnyelse.

Detta hindrar dock inte att registreringsmyndigheten — på samma sätt som

i fråga om patent och varumärken — lämnar sådan service.

En framställning om förnyelse som görs för tidigt eller för sent skall

avslås. Detsamma gäller, om föreskrivna avgifter inte erläggs i rätt tid.

Avslagsbeslut kan överklagas genom besvär enligt 47 §. Vinner beslutet

laga kraft, utslocknar mönsterrätten definitivt. Avgifterna behöver inte

betalas samtidigt som ansökan om förnyelse görs men respitliden får givet­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

201

vis inte överskridas. Om förnyelseansökan görs och avgifterna betalas inom

respittiden och registreringen således förnyas, anses skyddet ha bestått även

under den gångna delen av respittiden, vilket bl. a. innebär att intrång som

har begåtts under denna tid kan beivras.

Ett registrerat mönster skall inte avföras ur registret, förrän respittiden

bar löpt ut utan att förnyelse skett. Å andra sidan skall skyddet anses ha

upphört vid utgången av föregående period, om förnyelse inte kommer till

stånd, vare sig detta beror på att förnyelse inte begärts eller att ansökan om

förnyelse gjorts för sent eller att avgiftsbetalningen försummats.

En ansökan om förnyelse kan vara oklar eller ofullständig eller uppvisa

andra brister i formellt hänseende än som hänför sig till avgiftsbetalningen,

och sökanden bör då — liksom när det gäller en registreringsansökan — få

föreläggande att avhjälpa bristen. I fråga om föreläggandets innehåll och

utformning gäller detsamma som beträffande motsvarande förelägganden

i ärenden om ansökan om registrering och jag hänvisar i den delen till vad

jag har anfört vid 14 §. Det är att märka att underlåtenhet att efterkomma

föreläggandet skall föranleda att förnyelseansökningen avslås. Den kan

således inte avskrivas, vilket sammanhänger med att det inte såsom när

det gäller en registreringsansökan finns möjlighet att få ansökningen åter­

upptagen.

Andra stycket

För att allmänheten skall bli underrättad om verkställda förnyelser skall

enligt andra stycket förnyelse av registrering kungöras. Kungörelse sker i

den ordning som är föreskriven beträffande kungörande av ansökningar och

registreringar.

Licens, överlåtelse m. m.

26 §

Paragrafen motsvarar 26 § i utredningens förslag och innehåller bestäm­

melse om överlåtelse av licens till registrerat mönster. ML saknar regler om

licens. Förevarande paragraf har delvis sin motsvarighet i 43 § PatL.

Med licens avses här sådan rätt att utnyttja ett registrerat mönster, dvs.

nyttjanderätt, som mönsterhavaren har upplåtit till annan. En sådan rättig­

het kan vara mer eller mindre omfattande i olika hänseenden. Upplåtelsen

kan avse antingen en ensamrätt att utnyttja mönstret (ensamlicens) eller

vara begränsad på sådant sätt att ytterligare licenser kan upplåtas till

mönstret (enkel licens). Förhållandena i samband med mönsterrättsupplå-

telser kan över huvud taget vara så skiftande, att en fullständig reglering av

licensavtalet och dess rättsföljder inte är möjlig. Liksom i PatL har före­

skrift i ämnet ansetts nödvändig bara i ett avseende, nämligen i fråga om

rätt för licenstagare att överlåta licensen vidare.

7*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första punkten

Licensavtal förutsätter i allmänhet ett visst förtroendeförhållande mellan

parterna och ofta också möjlighet för mönsterhavaren att kontrollera att

licensen utnyttjas på överenskommet sätt. Mönsterhavarens underlåtenhet

att i samband med licensavtal förbjuda vidareöverlåtelse bör därför inte

automatiskt få till följd att sådan överlåtelse blir tillåten. En licenstagare,

som vill skaffa sig rätt att överlåta sin licens, bör vara hänvisad att träffa

särskild överenskommelse härom med mönsterhavaren. Detta är också in­

nebörden av den reglering av motsvarande spörsmål som för upphovsrät­

tens, varumärkesrättens och patenträttens del har skett i 28 § första punk­

ten UhL resp. 34 § andra stycket VmL och 43 § PatL.

Som utredningen har förutsatt bör detsamma gälla i fråga om underupp­

låtelse, dvs. partiell överlåtelse, av licens (underlicens). Enligt utredningens

förslag inbegrips sådan upplåtelse i uttrycket överlåtelse. Hovrätten för

Västra Sverige har emellertid i sitt remissyttrande förordat, att underupp-

låtelse nämns i lagen vid sidan av överlåtelse. Hovrätten anser det vara av

värde i sammanhanget att klart skilja mellan underupplåtelse och överlå­

telse av nyttjanderätt. En sådan skillnad har enligt hovrätten markerats

bl. a. i arrendelagen (7 och 8 §§) och i hyreslagstiftningssakkunnigas be­

tänkande (SOU 1966:14 s. 35 ff (32—39 §§), jfr s. 344 f och numera även

32—40 §§ lagen den 28 maj 1968 (nr 346) angående ändring i lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. Hovrätten fram­

håller, att distinktionen får praktisk betydelse genom att licenshavaren en­

dast vid underupplåtelse står kvar som berättigad i förhållande till mönster­

havaren och tredje man.

Att man i fråga om vissa andra nyttjanderätter, såsom arrende och hyra,

har skilt mellan överlåtelse och underupplåtelse motiveras av att rättsinsti­

tuten på dessa områden har reglerats på olika sätt. I förevarande samman­

hang är det emellertid onödigt att göra en sådan uppdelning, eftersom både

vidareöverlåtelse och underupplåtelse skall omfattas av lagens förbud. Det

bör alltså vara tillräckligt att på sätt som har skett i nyssnämnda lagrum i

UhL, VmL och PatL nämna endast förbud mot överlåtelse.

I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i första punkten av före­

varande paragraf, att om mönsterhavaren har medgett annan rätt att yrkes­

mässigt utnyttja mönstret (licens), denne äger överlåta sin rätt vidare en­

dast om avtal har träffats därom. Liksom enligt UhL, VmL och PatL är över­

låtelseförbudet dispositivt.

Andra och tredje punkterna

För ett speciellt fall bör dock undantag göras från överlåtelseförbudet.

Om licensen ingår i en rörelse, synes licenstagarens intresse att kunna över­

låta sin rörelse med alla därtill hörande rättigheter väga tyngre än möns-

203

terhavarens intresse av att öva kontroll över hur licensen utnyttjas. Det får anses olämpligt, att mönsterhavaren skall kunna göra en sådan överlåtelse om intet genom att motsätta sig licensens övergång. Synpunkter av liknan­ de art ligger till grund för bestämmelsen i 28 § andra punkten UhL, att om den överlåtna rättigheten ingår i en rörelse, den får överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del av denna. Denna bestämmelse bör kunna tjäna som förebild för en motsvarande föreskrift i mönsterskyddslagen. I

28 § andra punkten UhL föreskrivs emellertid också, att om vidareöverlåtelse av rätten sker i samband med överlåtelse av rörelse, överlåtaren dock alltjämt svarar för att avtalet fullgörs. Mönsterskyddsutredningen har inte fun­ nit skäl att föreslå någon motsvarande bestämmelse i lagen om mönster men har framhållit att någon skillnad i sak inte åsyftas. För att undvika motsatsslut anser jag dock att överensstämmelse bör råda mellan de båda lagarna på denna punkt. En sådan överensstämmelse är ändamålsenlig med hänsyn särskilt till att förslaget till mönsterskyddslag — som jag har nämnt i den allmänna motiveringen — förutsätter möjligheten av s.k. dubbelt skydd, dvs. att alster av brukskonst, som har registrerats som mönster, åtnjuter skydd också enligt upphovsrättslagstiftningen.

I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i andra punkten av föreva­ rande paragraf, att om licens ingår i en rörelse, den får överlåtas i sam­ band med överlåtelse av rörelsen, om annat inte har avtalats, samt i tredje punkten, att i sådant fall överlåtaren alltjämt svarar för att licensavtalet fullgörs. Den mot andra punkten svarande undantagsregeln i 28 § UhL har utformats så, att det klart framgår, att om licens utövas bara i en del av en rörelse, överlåtelse av licensen kan ske i samband med överlåtelse av denna del av rörelsen. Någon sådan precisering har inte gjorts i andra punkten av nu förevarande paragraf i förslaget. Detta betingas emellertid uteslutande av önskemålet att få full överensstämmelse med bl. a. före­ skriften i 6 § andra stycket i förslaget om överlåtelse av föranvändarrätt. Någon saklig skillnad i förhållande till 28 § UhL är inte åsyftad. En mönster- rättslicens skall alltså lika väl som en upphovsrätt eller en föranvändarrätt till mönster kunna överlåtas i samband med överlåtelse av den del av en rörelse i vilken licensen ingår.

Som jag tidigare har nämnt innefattar lagförslaget i övrigt inte någon reg­ lering av frivilliga licensavtal, som alltså är underkastade allmänna avtals- rättsliga regler. I det sammanhanget vill jag särskilt framhålla, att förslaget inte innehåller någon bestämmelse om befogenhet för rätten att jämka av­ talsvillkor vid frivilliga licensupplåtelser. I en del lagar på förmögenhets­ rättens område har tagits upp generalklausuler av innebörd att domstol kan jämka avtalsvillkor, när tillämpning därav skulle vara uppenbart stridande mot god sed eller i övrigt otillbörlig. Så har skett bl. a. i 8 § skuldebrevs­ lagen och i 9 § lagen den 18 juni 1949 (nr 345) om rätten till arbetstagares

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uppfinningar samt i 29 § UhL. Det har dock inte ansetts lämpligt att införa en motsvarande föreskrift i mönsterskyddslagen, eftersom denna lag — med undantag för bestämmelsen i 26 § i förslaget -— över huvud taget inte reglerar avtalsförhållanden. Domstols rätt att jämka otillbörligt avtalsvill­ kor torde emellertid numera anses följa av allmänna rättsgrundsatser och kunna grundas på en analogisk tillämpning av 8 § skuldebrevslagen även utanför dennas egentliga tillämpningsområde. Ingenting bör enligt min mening hindra att så sker också på mönsterrättens område.

I departementsförslaget finns ytterligare bestämmelser om licens i 27 § (anteckning av licens i mönsterregistret), 32 § (licenstagares rätt när regis­ trering överförs på annan) och 42 § (vissa underrättelser rörande rätte­ gång). Regler om tvångslicens tas upp i 28—30 §§, och en särskild form av tvångslicens behandlas i 37 §. Vissa regler i 32 § avser en obligatorisk rätt för annan än rätt innehavare av mönstret att utnyttja detta, mycket påmin­ nande om föranvändarrätt.

27 §

Paragrafen motsvarar 27 § i utredningens förslag och upptar regler om anteckning i mönsterregistret vid övergång av mönsterrätt m. m. och om verkan av sådan anteckning. Paragrafen har utformats i nära överensstäm­ melse med 44 § PatL.

Första stycket

ML innehåller inte några regler om anteckning av licenser. I 12 § ML föreskrivs emellertid, att om skyddsrätt övergår på annan, den handling varigenom sådan övergång visas skall företes hos registringsmyndigheten med anmälan om övergången. Till dess så har skett betraktas den som skyddsrättens innehavare vilken senast finns antecknad i denna egenskap hos myndigheten.

Det föreligger ett uppenbart behov av att kunna genom anteckning i möns­ terregistret ge publicitet åt rättshandlingar eller andra rättsfakta som med­ för att mönsterrätt övergår från en person till annan. Som jag kommer att utveckla närmare i det följande torde det också vara lämpligt att låta inträ­ det av vissa rättsverkningar bli beroende av att sådan anteckning sker. Möj­ lighet bör också öppnas att få sådan licensupplåtelse som avses i 26 § depar­ tementsförslaget eller tvångslicens enligt bestämmelse i 28—30 §§ i försla­ get antecknad i mönsterregistret. Licenstagaren kan härigenom få sitt för­ värv offentliggjort och därmed beredas viss trygghet för att hans rätt respek­ teras vid senare förfoganden över mönsterrätten.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket första punkten av före­ varande paragraf, att om mönsterrätt har övergått på annan eller licens har upplåtits, anteckning därom på begäran skall göras i mönsterregistret.

205

Bestämmelsen motsvarar 44 § första stycket PatL. I fråga om övergång av

mönsterrätt överensstämmer bestämmelsen väsentligen med vad som gäller

f. n. Den är tillämplig såväl när mönsterrätt har överlåtits som när rätten

bär övergått på grund av arv eller testamente eller genom bodelning.

En förutsättning för att anteckning om upplåtelse av licens skall ske är

att upplåtelsen har skett från den som är innehavare av mönsterrätten eller

från någon som själv är licenstagare och som har överlåtit sin licens vidare

i överensstämmelse med avtalet med mönsterhavaren — vilket i praktiken

framstår som en ny upplåtelse av licens — eller i samband med överlåtelse

av rörelse. Även underlicens kan antecknas i registret.

Både den från vilken mönsterrätten har övergått eller som har upplåtit en

licens och den som har förvärvat rätt till mönstret är behörig att begära an­

teckning om överlåtelse resp. licens. Registreringsmyndigheten skall dock

i det senare fallet pröva, om det föreligger förutsättningar för anteckning.

För detta ändamål kan myndigheten fordra in t. ex. överlåtelsehandling eller

licensavtal. Är registreringsmyndigheten tveksam om riktigheten av inne­

hållet i handlingarna, kan sökanden anmodas att styrka sin rätt på annat

sätt. I vissa fall kan det ligga i parternas intresse att inte hela överlåtelse-

eller licensavtalet ges in till myndigheten och därigenom blir offentligt. Det

får avgöras från fall till fall, om en åberopad transumt av avtalet räcker.

Om en licens har upphört att gälla, kan det uppenbarligen ligga i möns-

terhavarens eller licenstagarens intresse att registeranteckningen om

licensen avförs. I andra stycket andra punkten föreskrivs därför, att sådan

anteckning skall avföras, om det visas att licensen har upphört att gälla.

Bestämmelsen är ny inom mönsterrätten men den har sin motsvarighet i

34 § första stycket sista punkten VmL och i 44 § andra stycket PatL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

I 28—30 §§ departementsförslaget upptages vissa bestämmelser om

tvångslicens, och enligt 32 § andra stycket har den som frånkänns en möns­

terregistrering under vissa betingelser en med tvångslicens närbesläktad

rätt att utnyttja mönstret även efter det han frånkänts registreringen.

Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf om anteckning

rörande licensupplåtelse bör äga motsvarande tillämpning i fråga om tvångs­

licens och rätt enligt 32 § andra stycket. Efter mönster av 44 § tredje styc­

ket PatL har en erinran härom tagits in i andra stycket av nu förevarande

paragraf.

Tredje stycket

Samregistrering av flera mönster enligt It § departementsförslaget bör

behållas som en enhet. Om överlåtelse av endast vissa av flera samregistre­

rade mönster kunde antecknas i registret, skulle denna enhet brytas och man skulle tvingas att dela upp samregistreringen i flera separata registre­ ringar. I tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför, att när flera mönster har tagits upp i samma registrering, övergång får registreras bara om den omfattar samtliga mönster. Bestämmelsen innebär givetvis inte någon materiellträttslig reglering. Ingenting hindrar således att mönsterha- varen överlåter rätten till ett eller några av flera samregistrerade mönster. En sådan överlåtelse har rättsverkan mellan parterna på samma sätt som varje annat avtal men kan inte registreras. Däremot föreligger inte hinder att upplåtelse av licens till bara visst eller vissa av samregistrerade mönster antecknas i registret

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Fjärde stycket

Efter förebild av 33 § andra stycket VmL och 44 § fjärde stycket PatL har i fjärde stycket av denna paragraf tagits upp föreskrift om den sak- legitimerande verkan av att någon står antecknad i mönsterregistret som innehavare av mönsterrätt. Enligt bestämmelsen skall i mål eller ärende om mönsterrätt såsom mönsterhavare anses den som senast har blivit införd i registret i sådan egenskap. Meddelanden från registreringsmyndigheten kan med hänsyn till denna föreskrift alltid sändas till den som står antecknad i registret som mönsterhavare. Vidare kan mål om mönsterrätt alltid väc­ kas mot denne. Denna regel om saklegitimation innefattar dock självfallet inte någon reglering av frågan vem som i det särskilda fallet faktiskt är rätt innehavare av mönsterrätten. Den som är antecknad i registret som mönster­ havare är följaktligen inte på denna grund ensam behörig att föra talan i mål rörande mönsterrätten. I sådant mål gäller vanliga processuella regler om talerätt och partssuccession. I rättegång om mönsterintrång måste kä­ randen givetvis styrka den materiella grunden för sin talan, dvs. bl.a. att intrånget pågick under tid då han faktiskt var innehavare av mönsterrätten eller att han i samband med förvärv av denna har fått skadeståndsanspråk i anledning av intrånget överlåtet på sig. Förevarande bestämmelse ute­ sluter inte heller, att t.ex. en ogiltighetstalan riktas också mot den som efter överlåtelse eller på annat sätt har blivit innehavare av mönsterrätten utan att likväl ha låtit anteckna sig som mönsterhavare i registret.

28 §

Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningens förslag och innehåller be­ stämmelser om tvångslicens. Den ansluter nära till 48 § PatL.

Gällande rätt. Regler om tvångslicens förekommer inte i ML. Utredningen. Med tvångslicens avses ett av domstol lämnat tillstånd att mot skäligt vederlag utnyttja ett mönster till vilket annan har mönsterrätt.

207

Tvångslicensens karaktär av ingrepp i mönsterrätten gör enligt utredningen alt sådan licens bör komma i fråga endast när starka samhälleliga eller samhällsekonomiska intressen framträder. Utredningen har mot denna bak­ grund stannat för att regler om tvångslicens bör komma i fråga bara i två tall, nämligen vid tidigare utnyttjande i god tro av ett registrerat mönster och när en tvångslicens kan motiveras av hänsy