NJA 2013 s. 945

Redan den omständigheten att målet vid tingsrätten är ett yttrandefrihetsmål och gäller tillämpning av bestämmelser i grundlagar med särskilda regler som gäller för handläggningen av sådana manar till viss försiktighet vid bedömningen av lämpligheten att hänskjuta en viss fråga till prövning av HD. Ett oundvikligt krav enligt 56 kap. 13 § RB för att hänskjuta en viss fråga i målet för prövning till HD är att förlikning om saken är tillåten. Det utesluter inte att viss fråga i ett mål som annars är indispositivt kan vara dispositivt, se NJA 2001 s. 870 och NJA 2002 C 10.

Målet vid tingsrätten rör enskilt anspråk. Även om det straffrättsliga ansvaret ska bestämmas av jury har skadeståndsdelen dispositiv karaktär även när grunden för det enskilda anspråket är ett yttrandefrihetsbrott. För det synsättet talar att enskilda som anser sig utsatta för brottslig publicitet kan väcka åtal inom ramen för brottsbalkens preskriptionsregler. Den förkortade preskriptionen gäller inte enskilt åtal för yttrandefrihetsbrott eller talan om enskilt anspråk (7 kap. 1 § YGL första stycket jämfört med 9 kap. 4 § TF).

Av 11 kap. 3 § tillämpningslagen framgår att om inte annat sägs i tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen eller tillämpningslagen ska rättegångsbalken tillämpas i fråga om rättegången i tryck- och yttrandefrihetsmål. Enligt 2 § samma kapitel ska i mål om skadestånd på grund av brott rättegångsbalkens regler för de fall där förlikning inte är tillåten gälla i fråga om föreläggande för parterna att inställa sig och om parts utevaro. Varför denna specialregel finns är svårt att utläsa av förarbetena, där det i specialmotiveringen endast anges att paragrafen motsvarar 13 § andra stycket andra meningen i den upphävda lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål (rättegångslagen), se prop. 1990/91:179 s. 55.

Bestämmelsen i 13 § andra stycket rättegångslagen löd i sin helhet: ”Vid målets beredande skall utredas, huruvida anspråket enligt tryckfrihetsförordningen må göras gällande mot svarande samt, om så erfordras, beslut därom meddelas. Om föreläggande för part att komma tillstädes och om verkan av parts utevaro gälle vad i rättegångsbalken är stadgat angående sak varom förlikning ej är tilllåten. Ska jury ej medverka, varde målet utsatt till huvudförhandling i den för tvistemål i allmänhet gällande ordningen”. I lagstiftningsarbetet 1991 behölls andra stycket andra meningen i 13 § andra stycket rättegångslagen. Den första meningen återfinns i 8 kap. 2 § tillämpningslagen och den tredje meningen, som i viss mån förtydligade innebörden av det andra stycket, utgick.

Även om nu redovisade regelverk ger uppfattningen att enskilda anspråk i yttrandefrihetsmål bör betraktas som indispositiva kan inte av förarbetena (rskr. 1949:112) utläsas annat än att syftet med bestämmelsen i 13 § andra stycket rättegångslagen endast varit en handlingsregel av formell karaktär och motsäger inte det dispositiva drag som de enskilda anspråken har även i yttrandefrihetsmål.

Av handlingarna i tingsrättens akt framgår att den hänskjutna frågan uppkommit vid förberedande behandling och avser frågan om G.H. i egenskap av utgivare för databasen är den som i enlighet med 8 kap. 2 § tillämpningslagen ska hållas ansvarig för uppgifter som tillhandahållits i databasen under den tid som hon varit utgivare för denna trots att uppgifterna införts i databasen före den tiden. Enligt 8 kap. 2 § tillämpningslagen ska under en förberedande behandling klarläggas vem som är ansvarig för innehållet i den framställning som saken gäller respektive mot vem det enskilda anspråket kan riktas. Invändningar från svaranden om att han eller hon inte är ansvarig kan bara göras på detta stadium (6 kap. 3 § YGL, se också NJA 1951 s. 652).

Yttrandefrihetsmål kännetecknas bl.a. av ensamansvar med hjälp av formellt konstruerade ansvarskedjor. Straff- och skadeståndsansvar vilar i fråga om teknisk upptagning på utgivaren (6 kap. 1 § och 8 kap. 2 § YGL) och det är medieföretaget som ska utse en utgivare. En praktisk konsekvens av detta är att en tidning som tillhandahåller information ur en databas inte kan nöja sig med att ha en utgivare enligt tryckfrihetsförordningen utan också måste ha en ”webbutgivare”, såvida inte det som läggs ut på nätet är identiskt med vad som finns i papperstidningen då den s.k. bilageregeln blir tillämplig (se bl.a. Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna, 2012, s. 138 f.). Uppgift om vem som är utgivare ska hållas tillgänglig för allmänheten (4 kap. 4 § andra stycket YGL och 3 kap. 1 § tilllämpningslagen).

Några särskilda ansvarsregler för databaser finns inte, utan regleringen utgår från det som gäller för radio/tv-sändningar. Enligt huvudregeln i 6 kap. 1 § YGL ligger, som ovan anförts, ansvaret för yttrandefrihetsbrott i ett radioprogram på utgivaren. Den som är skyldig att utse utgivare, dvs. normalt ett programföretag (i detta fall medieföretag), ansvarar enligt 6 kap. 2 § första stycket YGL i utgivarens ställe om utgivare saknats eller den som angetts inte varit behörig, utgivaren var utsedd för skens skull, utgivaren uppenbart inte haft befogenheter att bestämma över upptagningens innehåll enligt 4 kap. 3 § YGL, eller uppgift om utgivaren inte har hållits tillgänglig för allmänheten.

Det är i första hand utpekandet av vem i ansvarskedjan som kan hållas ansvarig om förutsättningarna i 6 kap. 2 § första stycket YGL är för handen, som regleringen i 8 kap. 2 § tillämpningslagen tar sikte på. I målet är ostridigt att G.H. varit utsedd utgivare för den aktuella databasen under den tid som förtalsbrott påstås. Hade så inte varit fallet hade hon kunnat invända detta under den förberedande behandlingen och yrka att målsägandens talan mot henne ska avvisas såsom ett rättegångshinder. Den invändning hon gör gällande vid tingsrätten bör emellertid anses avse själva saken. Detta tillsammans med den omständigheten att inledande frågor om yttrandefrihetsbrott föreligger ska prövas av jury (9 kap. 7 § första stycket tillämpningslagen), talar mot att den hänskjutna frågan lämpar sig att hänskjutas till HD:s bedömning. Oavsett hur det förhåller sig därmed innefattar den hänskjutna frågeställningen en rättsfråga som är väl definierad och avgränsad och med ett för närvarande rådande oklart rättsläge som inte har besvarats vare sig av förarbeten, praxis eller tidigare utredningar på yttrandefrihetens område. Den hänskjutna frågan kan också besvaras utan att föregå juryns bedömning om brott föreligger. Slutligen noteras att parterna är ense om att rättsfrågan bör prövas av HD. Sammantaget ser HD inga avgörande hinder att besvara tingsrättens fråga, om än att förklaringen, av skäl som framgått, bör hållas något mer generell än vad som normalt är fallet vid hänskjutanden enligt 56 kap. 13 § RB.

Inledningsvis konstaterar HD att den information som görs gällande som förtalsbrott i målet vid tingsrätten uteslutande avser redaktionellt material. HD saknar därför anledning att uttala sig om frågor som kan uppkomma beträffande s.k. modererade respektive omodererade användarkommentarer (se närmare exempelvis Yttrandefrihetskommitténs överväganden i SOU 2012:55 s. 371 ff.).

Som antytts ovan tillämpas för yttrandefrihetsbrott ett särskilt ansvarssystem, där huvudregeln är att endast en person kan ställas till svars. Detta ensamansvar utkrävs med hjälp av formellt konstruerade ansvarskedjor, som varierar något beroende på vilken framställningsform det gäller. Principen är att den som står närmast innehållet ska svara för detta. Ensamansvaret kan sägas fylla två funktioner. Den ena är att systemet främjar de ändamål yttrandefrihetsgrundlagarna är till för att värna. Enligt bl.a. brottsbalken gäller att inte bara den som begår en straffbelagd handling straffas, utan också andra som på ett eller annat sätt varit delaktiga. Om ett sådant synsätt tillämpades på yttrandefrihetsbrott, särskilt sådana som begås inom etablerade massmedier, skulle en stor krets av personer riskera straffansvar, vilket skulle kunna verka hämmande på meningsutbytet och informationsflödet i samhället. Från yttrandefrihetssynpunkt är det därför till fördel att straffansvaret för missbruk av yttrandefriheten begränsas till en snäv personkrets. Den andra principen är att systemet förenklar utkrävandet av ansvar för yttrandefrihetsbrott eftersom den ansvarige är utpekad på förhand. Om inte den formella ansvarsordningen fanns skulle det ofta vara svårt att reda ut vem som kan hållas juridiskt ansvarig för brottet (se Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna, 2012, s. 122 ff.).

Till yttrandefrihetsgrundlagarnas ansvarsordning hör också den s.k. uppsåtspresumtionen (TF 8:12 och YGL 6:4), som medför att ingen utredning krävs om detta, dvs. man behöver inte gå till botten med vad den ansvarige kände till, vilka hans eller hennes avsikter var osv. Ansvarsordningen syftar alltså till att underlätta genomdrivandet av sanktioner mot yttrandefrihetsmissbruk.

Utgångspunkten är således att den som är utsedd att vara utgivare också är den som kan hållas ansvarig. Finns ingen utgivare är det vid tilllämpning av databasregeln, som framgått ovan, medieföretaget som ska hållas ansvarigt. Det är ostridigt att G.H. var utgivare för databasen i juli 2012 då A.G. påstår att den i målet aktuella informationen fortfarande var kvar i databasen och tillgänglig för allmänheten. G.H. är då i formell mening ansvarig för informationen.

Frågan är då om G.H. kan freda sig med påståendet att informationen infördes i databasen före hennes tillträde som utgivare. Mot ett sådant synsätt talar främst de tidigare redovisade syftena med ensamansvar och uppsåtspresumtion. Även lagtextens lydelse pekar i samma riktning. Det automatiska grundlagsskyddet gäller enligt 1 kap. 9 § första stycket YGL när medieföretag på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas, vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten. Ordet tillhandahåller beskriver i sig något som är pågående. Vidare förutsätts i lagtexten att innehållet kan ändras av medieföretaget, vilket motsäger G.H:s påstående att hon varit förhindrad att ta bort informationen eftersom hon inte införde densamma.

Dessutom ska beaktas, som också A.G. anfört, att tiden för väckande av allmänt åtal vid överföring från databas är sex månader från att informationen inte längre tillhandahålls (7 kap. 1 § YGL). I det lagstiftningsarbetet analyserade Mediegrundlagsutredningen ingående för- och nackdelar med att betrakta yttrandefrihetsbrott i en databas som ett perdurerande brott (se SOU 2001: 28 s. 318 ff.). Utredningen fann att övervägande skäl talade för att se dessa som perdurerande och i efterföljande proposition konstaterade regeringen att ingen remissinstans hade ifrågasatt utredningens bedömning och förslag i denna del och att även regeringen anslöt sig till dessa (se prop. 2001/02:74). Nu redovisade omständigheter bildar ett logiskt och sammanhängande regelverk på yttrandefrihetens område som entydigt pekar ut G.H. som den som i egenskap av utgivare ansvarar för den i målet ifrågasatta informationen. G.H:s hänvisning till NJA 2007 s. 805 I innebär inget annat ställningstagande eftersom det målet inte var ett yttrandefrihetsmål utan avsåg underlåtenhet att ta bort meddelanden från en elektronisk anslagstavla och uttalandena i det rättsfallet måste läsas sedda i sitt sammanhang.

Mot den nu redovisade bakgrunden bör, för det fall att juryn i målet vid tingsrätten finner att yttrandefrihetsbrottet förtal föreligger, rätten vid sin bedömning av G.H:s skadeståndsansvar i det aktuella målet beakta att den som enligt 1 kap. 9 § första stycket och 4 kap. 1 § YGL utsetts som utgivare för en databas ur vilken ett medieföretag som DN på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information - och vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten - är ansvarig för information som tillhandahållits i databasen under den tid som han eller hon varit utsedd utgivare för denna även om informationen införts i databasen före den tiden. Den hänskjutna frågan ska besvaras i enlighet härmed.