NJA 2016 s. 746
Otillåten avfallstransport. Tillika fråga om försök till oaktsamhetsbrott.
Helsingborgs tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Helsingborgs tingsrätt åtal mot O.K. för försök till otillåten avfallstransport enligt följande gärningsbeskrivning.
O.K. har någon gång under november-december månad 2011 låtit transportera en container innehållande avfall och farligt avfall från Sverige med slutmål Ghana i Afrika. Containern stoppades av nederländska myndigheter i december 2011 i Rotterdams hamn, Nederländerna. Den misstänkte har under ovan angivna period uppsåtligen eller av oaktsamhet försökt att från Europeiska unionen via bl.a. Helsingborgs hamn exportera farligt avfall i form av 80 tv-apparater med katodstrålerör samt en uttjänt personbil av märket Hyundai för återvinning till Ghana i Afrika. Den misstänkte har därigenom brutit mot exportförbudet enligt artikel 36 i förordningen (EG) nr 1013/2006.
Åklagaren yrkade även att O.K. skulle betala företagsbot med 122 300 kr, eftersom brottet var begånget vid utövandet av näringsverksamhet och O.K. inte hade gjort vad som skäligen kunde krävas för att förebygga brottsligheten.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Stefan Reimer) anförde i dom den 28 maj 2012 följande.
Domskäl
Den tilltalades inställning
O.K. har vidgått att han låtit transportera en container innehållande bl.a. 80 tv-apparater med katodstrålerör samt en personbil av märket Hyundai från Helsingborgs hamn med slutdestination Ghana. Han har dock bestritt ansvar för brott för det första på den grunden att angivet gods inte utgjorde (farligt) avfall för återvinning utan var avsett att försäljas som begagnade varor i Ghana. Han har för det andra hävdat att han i vart fall inte haft uppsåt eller förfarit oaktsamt i förhållande till att godset skulle utgöra farligt avfall för återvinning. - Han har bestritt yrkandet om företagsbot.
Bevisning i målet
O.K. har hörts. På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med miljöhandläggarna V.F. och N.H. samt med kriminalinspektören M.K. Åklagaren har som bevisning i övrigt åberopat protokoll från brottsplatsundersökning, exportdeklaration, proformafaktura och fotografier från scanning av containerns innehåll.
Tingsrättens bedömning
Skuldfrågan
Genom O.K:s vidgående av de faktiska omständigheterna i förening med utredningen i övrigt är det till en början klarlagt att han låtit transportera containern innehållande bl.a. 80 tv-apparater med katodstrålerör och en personbil av märket Hyundai. Frågan är då om dessa varor utgör farligt avfall för återvinning och därmed kan grunda ansvar för försök till otillåten avfallstransport.
O.K. har själv berättat att han skulle sälja tv-apparaterna och bilen, sedan den reparerats, som begagnade varor i Ghana. Någon utredning som motsäger detta förhållande har inte förebringats av åklagaren. Det förhållandet att tv-apparaterna och bilen lastats tillsammans med däck i en överfull container kan inte mot den tilltalades förnekande tas till tillräcklig intäkt för att varorna var skrot och skulle lämnas för återvinning. Hans förklaring att tv-apparaterna hade köpts begagnade på olika loppmarknader och att de därför i de flesta fall saknade emballage har inte vederlagts. Vad som i sådant fall skulle medföra att varorna skulle klassificeras som avfall för återvinning är att varorna, för att kunna säljas som begagnade varor i mottagarlandet måste repareras eller justeras efter det att de lämnat EU. Om så är fallet innebär det att varorna, när de lämnar EU-området i oreparerat eller ojusterat skick, betraktas i teknisk mening som avfall i det EU-rättsliga regelverket. Det är också klarlagt att tv-apparater med katodstrålerör och uttjänta personbilar i sig klassificeras som farligt avfall för det fall de ska skickas för återvinning. Det är också klarlagt att personbilen var belagd med körförbud och måste repareras innan den kan köras.
Alldeles oavsett nyssnämnda förhållanden på den objektiva sidan krävs emellertid också för att straffrättsligt ansvar ska kunna utdömas att O.K:s uppsåt eller oaktsamhet omfattar det förhållandet att varorna utgör avfall och därmed kräver tillstånd för att exporteras till tredje land. Enligt tingsrättens mening krävs således att det bakomliggande regelverket täcks av den tilltalades subjektiva rekvisit, antingen det är fråga om uppsåt eller oaktsamhet, på motsvarande sätt som gäller enligt smugglingslagen för den bakomliggande tullagstiftningen och enligt skattebrottslagen för den bakomliggande skattelagstiftningen. En bristande eller felaktig uppfattning om vilka regler som gäller, t.ex. att man inte förstår att varorna räknas som avfall, kan således frita från straffrättsligt ansvar. Det räcker dock med oaktsamhet, dvs. att den tilltalade borde ha förstått att det var fråga om avfall och därför också borde ha förstått att det krävdes tillstånd.
Det har framkommit att det var första gången som O.K. skulle exportera begagnade varor till Ghana. Han har därför inte varit någon van näringsidkare som regelbundet sysslar med denna verksamhet. Han har också lagt ned mycket pengar på att hyra en container för transporten. Han har dessutom med egna medel bekostat återtransporten till Sverige, sedan containern stoppats i Rotterdam och har också självmant inställt sig hos polisen i Sverige för att reda upp situationen. Av exportdeklarationen, som upprättats av en anlitad extern agent, framgår att lasten innehöll bl.a. begagnade tv-apparater och en begagnad personbil av märket Hyundai. De nu berörda omständigheterna ger klart vid handen att O.K. inte har varit medveten eller haft någon kunskap om att varorna - som han själv klart betraktade som begagnade varor för försäljning och som han skulle exportera till sitt hemland Ghana - skulle kunna betraktas som farligt avfall för återvinning. Något uppsåt i detta hänseende har därför inte förelegat. Hans underlåtenhet att inte närmare ta reda på vad som gällde för avfallsfrågan avseende begagnade varor som krävde viss reparation eller justering för att kunna säljas i tredje land har inte heller med hänsyn bl.a. till det svårtillgängliga regelverk som gäller, varit av det klandervärda slag att den kan tillräknas honom som sådan oaktsamhet som krävs för straffrättsligt ansvar. Åtalet för otillåten avfallstransport ska därför ogillas och O.K. ska alltså frikännas.
Företagsbot
Vid denna utgång i skuldfrågan ska yrkandet om företagsbot lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut
Åtalet ogillas.
Yrkandet om företagsbot ogillas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle döma O.K. för försök till otillåten avfallstransport i enlighet med åtalet och ålägga O.K. företagsbot med 122 300 kr.
O.K. motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsrådet Lena Serrander och tf. hovrättsassessorn Andreas Gustafsson, referent) anförde i dom den 6 februari 2014 följande.
Hovrättens domskäl
- - -.
Ska O.K. dömas för försök till otillåten avfallstransport?
För otillåten avfallstransport döms enligt 29 kap. 4 a § första stycket 5 MB den som med uppsåt eller av oaktsamhet från Europeiska unionen exporterar avfall för återvinning och därigenom bryter mot ett exportförbud enligt artikel 36 i förordning (EG) nr 1013/2006 om transport av avfall (den s.k. avfallstransportförordningen). Att även försök till otillåten avfallstransport är straffbelagt framgår av andra stycket samma paragraf. Med avfall avses enligt 15 kap. 1 § MB varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.
Enligt artikel 36 avfallstransportförordningen gäller att det är förbjudet att från gemenskapen exportera vissa avfallsslag som är avsedda för återvinning i länder som inte ingår i OECD. De avfallsslag som omfattas av förbudet är bl.a. avfall som klassificerats som farligt i bilaga V till förordningen.
Genom att i Sverige anordna transporten härifrån av containern med tv-apparaterna och bilen har O.K. påbörjat utförandet av en export av varorna. Det fanns risk för att containern skulle föras vidare till Ghana och således exporten ske.
Frågan är om försöket avsett farligt avfall för återvinning i strid med artikel 36 avfallstransportförordningen.
Vad är avfall respektive farligt avfall?
Avfallstransportförordningen innehåller inga definitioner av begreppen avfall eller farligt avfall. Förordningen hänvisar i stället till definitioner i direktiven 2006/12/EG om avfall och 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall. Dessa direktiv har ersatts av direktiv 2008/98/EG om avfall (det s.k. avfallsdirektivet). Enligt detta direktiv avses med avfall ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Med farligt avfall avses enligt direktivet avfall med minst en av de farliga egenskaper som förtecknats i en bilaga till direktivet. För att uppfylla kraven i direktivet har ändringar gjorts i miljöbalken (se prop. 2010/11:125). Definitionen av avfall i 15 kap. 1 § MB överensstämmer nu med direktivets definition.
För att avgöra om en produkt är att bedöma som avfall har EU:s medlemsstater genom respektive kontaktorgan enats om riktlinjer till stöd för hur avfallstransportförordningen ska tolkas [se Revised Correspondents’ Guidelines No 1 (avseende elektriska och elektroniska produkter) och Correspondents’ Guidelines No 9 (avseende fordon)]. Riktlinjerna är visserligen inte rättsligt bindande, men de bör enligt hovrättens mening i viss utsträckning kunna tjäna som vägledning vid bedömningen av om en produkt är att betrakta som farligt avfall.
Var tv-apparaterna farligt avfall?
När det gäller elektriska eller elektroniska produkter anges i riktlinjerna att sådana produkter normalt sett ska betraktas som avfall t.ex. om varan är inkomplett eller viktiga komponenter saknas, om den har skador som begränsar funktionsdugligheten eller säkerheten, om förpackningen som skyddar varan under transport, lastning och avlastning är otillräcklig samt om det inte finns någon reguljär marknad för varan (Revised Correspondents’ Guidelines No 1 p. 9).
Av utredningen framgår att tv-apparaterna saknade fjärrkontroller, att de uppvisade skador på bl.a. bildskärmar och att funktionen på de tv-apparater som testades var bristfällig. Genom V.F:s uppgifter är det vidare utrett att tv-apparaterna inte var skyddade vid transporten och att det fanns stor risk för att de skulle rasa i samband med avlastningen. Till vad nu sagts kommer att det är fråga om tv-apparater av äldre slag för vilka det inte längre finns någon reguljär marknad. Det är mot denna bakgrund hovrättens uppfattning att tv-apparaterna är att betrakta som avfall. Avfall eller skrot av elektrisk eller elektronisk apparatur som innehåller glas från katodstrålerör utgör enligt bilaga V till avfallstransportförordningen farligt avfall (A1180). Eftersom tv-apparaterna innehöll glas från katodstrålerör var de alltså sådant farligt avfall som omfattas av exportförbudet i avfallstransportförordningen.
Var bilen farligt avfall?
Vid bedömningen av om ett fordon är att betrakta som avfall bör man enligt riktlinjerna ta hänsyn till bl.a. om det har gått längre än två år sedan fordonet senast godkändes vid besiktning, om reparationskostnaderna överstiger värdet på bilen samt om fordonet inte är tillräckligt skyddat vid transport, t.ex. från skador som uppkommer genom att fordonet används som en ”container” för reservdelar, använd elektronik eller avfall (Correspondents’ Guidelines No 9 p. 9).
Det är klarlagt att bilen var belagd med körförbud med anledning av att rostskador på bromsar m.m. som konstaterats vid besiktning inte blivit åtgärdade. Enligt V.F. läckte det också vätska från bilen i samband med att han försökte starta den. V.F. har dock inte kunnat uttala sig om vad det var för vätska som rann ut. O.K. har förklarat att han inte var medveten om att bilen var belagd med körförbud men att han däremot fått besked om att bilen var oförsäkrad. O.K. förefaller emellertid närmast ha varit likgiltig inför bilens skick och har t.ex. varken undersökt eller provkört bilen före köpet eller lagt märke till att mätarställningen visade att den hade gått 24 000 mil. Av utredningen framgår vidare att bilens framruta var krossad och att taket var inbuktat. Även om annat inte har framkommit än att dessa skador har uppkommit antingen i samband med lastningen av containern eller vid transporten, är det i vart fall en indikation på att bilen inte varit tillräckligt skyddad mot skador vid transporten. Av V.F:s uppgifter framgår att bilen under transporten inte var förankrad i själva containern utan hölls på plats endast genom att containern var fullt lastad med tv-apparater, däck och slangar. Vidare påträffades inne i bilen så många tv-apparater och däck att dessa riskerade att trilla ut vid inspektionen.
Med hänsyn till bilens skick och hur den var lastad var bilen enligt hovrättens mening avfall.
Enligt bilaga V till avfallstransportförordningen utgör uttjänta fordon (16 01 04*) farligt avfall. I Correspondents’ Guidelines No 9 bilaga 2 anges att fordonet bör betraktas som farligt avfall om det inte har tömts på vätskor eller om farliga komponenter finns kvar i fordonet. Eftersom det fortfarande fanns bl.a. motorolja och bilbatteri kvar i bilen bör denna enligt hovrättens mening bedömas som farligt avfall.
Skulle varorna exporteras för återvinning?
Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att annat inte är utrett än att O.K. hade för avsikt att sälja bilen och tv-apparaterna i Ghana för att användas på nytt där. Som framgått ovan har såväl bilen som tv-apparaterna krävt reparation eller andra åtgärder för att kunna användas.
Även ett förfarande som innebär att avfall förbereds för att användas på nytt utgör emellertid ett återvinningsförfarande. I avfallsförordningen (2011:927), som tillkommit med anledning av avfallsdirektivet, definieras nämligen återvinning som en avfallshantering som innebär att avfallet kommer till nytta som ersättning för annat material eller förbereds för att komma till sådan nytta eller en avfallshantering som innebär förberedelse till återanvändning (4 §). I samma bestämmelse definieras förberedelse till återanvändning som en avfallshantering som genom kontroll, rengöring eller reparation gör att produkter eller komponenter kan återanvändas. I huvudsak motsvarande definitioner finns i artikel 3 i avfallsdirektivet.
Det är alltså utrett att sakerna skulle exporteras för återvinning.
Exportförsöket avsåg farligt avfall för återvinning
Sammanfattningsvis har alltså O.K. försökt att exportera farligt avfall för återvinning i strid med artikel 36 avfallstransportförordningen. I objektivt hänseende har han alltså gjort sig skyldig till försök till otillåten avfallstransport.
Har O.K. agerat med uppsåt eller av oaktsamhet?
För att O.K. ska dömas för försök till otillåten avfallstransport krävs att han har handlat med uppsåt eller av oaktsamhet.
Som tingsrätten anfört krävs för straffrättsligt ansvar att O.K:s uppsåt eller oaktsamhet omfattade att varorna utgjorde farligt avfall och således omfattades av exportförbud. Okunnighet om det bakomliggande regelverket, dvs. vad som är farligt avfall, utgör s.k. oegentlig rättsvillfarelse. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att O.K:s uppsåt inte omfattat att varorna utgjorde farligt avfall för återvinning. Han kan därför inte dömas för uppsåtligt brott.
Frågan är då om O.K. har varit oaktsam.
O.K. har i egenskap av näringsidkare försökt att exportera farligt avfall för återvinning. Det bör kunna ställas betydande aktsamhetskrav på en person som avser att exportera varor från EU till ett land som inte tillhör OECD att informera sig om vad som gäller. Detta krav bör kunna ställas särskilt högt när det, som i detta fall, sker inom ramen för näringsverksamhet. O.K. har förklarat att han inte kände till vilka regler som gäller. Han har dock inte vidtagit någon åtgärd för att förvissa sig om att exporten var laglig. Med hänsyn till det anförda måste han anses ha varit oaktsam. O.K. ska därför dömas för försök till otillåten avfallstransport.
Vilken påföljd ska O.K. dömas till?
Eftersom transporten hade lämnat landet bör straffvärdet för det försöksbrott som O.K. döms för ligga nära straffvärdet för fullbordat brott. Med hänsyn till att O.K. har begått brottet av oaktsamhet bör påföljden emellertid kunna stanna vid ett kraftigt bötesstraff.
Eftersom O.K. har varit anhållen eller häktad i målet i omkring fyra veckor bör bötesstraffet enligt 33 kap. 6 § tredje stycket BrB anses helt verkställt genom frihetsberövandet.
Företagsbot
O.K. har begått brott i utövningen av näringsverksamhet. Han har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Det finns därför förutsättningar att ålägga honom företagsbot.
Frågan är då hur stor företagsboten ska vara.
- - -.
Med hänsyn till att det finns en viss osäkerhet angående vikten på det gods som omfattas av åtalet, en bil och 80 tv-apparater, anser hovrätten att företagsbotens storlek som utgångspunkt bör uppgå till 40 000 kr, motsvarande fyra ton avfall.
- - -.
För brottet döms O.K. till kraftiga böter. Mot den bakgrunden anser hovrätten att den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng om företagsboten skulle bestämmas till 40 000 kr. Hovrätten anser att företagsboten i stället bör jämkas till hälften och bestämmas till 20 000 kr.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut och dömer O.K. för försök till otillåten avfallstransport enligt 29 kap. 4 a § 1 st. 5 p. och 2 st. MB samt 23 kap. 1 § BrB till dagsböter 100 å 50 kr - - - samt ålägger O.K. företagsbot med 20 000 kr.
Straffet om 100 dagsböter ska anses helt verkställt.
Hovrättsrådet Björn R. le Grand var skiljaktig. Han fastställde tingsrättens friande domslut och anförde vidare följande.
Avfallsförordningens definition av vad som är avfall sker i artikel 2 genom hänvisning till definitionen i artikel 1.1 a i direktivet 2006/12/EG om avfall. Direktivets definition är likalydande med den som sedermera tagits in i direktivet 2008/98/EG och 15 kap. 1 § MB men kräver dessutom att berörd vara eller substans ska ingå i en uppräkning i bilaga I till direktivet. Sistnämnda krav saknar emellertid begränsande verkan eftersom uppräkningen i bilagan bl.a. omfattar ”samtliga material, ämnen och produkter”. Avfallsförordningens definition sammanfaller alltså i sak med den som finns i miljöbalken.
Som majoriteten redovisat har till stöd för avfallsförordningens tillämpning antagits oförbindande riktlinjer. De utgår från samma definition av avfall som finns i bl.a. avfallsförordningen, dvs. något som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med (punkt 6 i riktlinjerna nr 1 respektive punkt 7 i riktlinjerna nr 9). Enligt riktlinjerna finns det dock vissa egenskaper hos den elektroniska produkten eller fordonet som ”sannolikt visar” (”are likely to indicate”) om föremålet utgör avfall eller inte. Riktlinjerna innehåller uppräkningar av olika förhållanden som kan tala i den ena eller andra riktningen och kan utgöra stöd vid bedömningen av om det är utrett att föremålet blivit avfall enligt den grundläggande definitionen.
I artikel 2 avfallsförordningen finns också genom hänvisning en definition av vad som i förordningens mening är farligt avfall. Den saknar emellertid betydelse i målet. Exportförbudet i artikel 36 omfattar nämligen bl.a. avfall som klassificerats som farligt i bilaga V till förordningen. Syftet med bilagan är att förtydliga tillämpningsområdet för förbudet mot export i artikel 36, se preambeln punkt 28. Enligt bilagan del 1 A1180 är avfall eller skrot av elektrisk eller elektronisk apparatur som innehåller glas från katodstrålerör farligt avfall. Detsamma gäller enligt del 2 nr 16 01 04* uttjänta fordon men enligt nr 16 01 06 inte uttjänta fordon som varken innehåller vätskor eller andra farliga komponenter.
Förbudet i artikel 36 avfallsförordningen omfattar avfallsslag avsett för återvinning. Även i fråga om vad som är återvinning hänvisar avfallsförordningen (se artikel 2) till definition i direktivet 2006/12/EG om avfall. Med återvinning avses där (artikel 1.1. f) förfaranden som anges i bilaga II B till direktivet. I korthet gäller det åtgärder som går ut på att man utnyttjar eller utvinner ingående material. Direktivet 2008/98/EG syftar bl.a. till att klargöra de begrepp som användes i 2006 års direktiv och till att förebygga avfall (se preambeln punkt 8). Begrepp som återanvändning och återvinning har därför setts över (punkt 18 och 19). Med återanvändning menas således varje förfarande som innebär att produkter eller komponenter som inte är avfall återanvänds i samma syfte för vilket de ursprungligen var avsedda. Återvinning definieras å andra sidan som ett förfarande vars främsta resultat är avfall som har ett nyttigt ändamål genom att det ersätter annat material som annars skulle ha använts. I bilaga II till 2008 års direktiv finns en uppräkning av olika återvinningsförfaranden med i huvudsak samma innehåll som bilaga II B till 2006 års direktiv. Den närmare gränsdragningen mellan återanvändning och återvinning belyses också av begreppet förberedelse för återanvändning som avser ”återvinningsförfaranden som går ut på kontroll, rengöring eller reparation, genom vilket produkter eller komponenter av produkter som har blivit avfall bereds för att användas igen utan någon annan förbehandling”. Reparation av sådant som har blivit avfall är alltså också återvinning.
När det gäller teveapparaterna har O.K. sagt att han köpt dem på olika loppmarknader och att han avsåg att sälja dem som begagnade i Ghana.
Det är klarlagt att fjärrkontroller till apparaterna saknades. V.F. har redovisat underlaget för sin bedömning att apparaterna utgjorde avfall, dvs. enligt vad han angett ägaren gjort sig av med. Han har därvid räknat upp omständigheter av det slag som förekommer i riktlinjerna. Han har också berättat att han startade fyra av apparaterna och att de gick igång. I brist på fjärrkontroll kunde han dock inte testa apparaternas funktion närmare. Att det inte fanns handlingar avseende apparaterna, de var smutsiga och dåligt lastade var faktorer som bidrog till att V.F. bedömde att apparaterna var avfall. Av foton från undersökning av containern framgår att en del av apparaterna var inslagna i plast. De hade stuvats med bildäck som utfyllnad. Stuvningen var inte av det bättre slaget, och tydligen skadades några apparater vid urlastningen. Detta kan synas tala för att apparaterna inte var avsedda för vidareförsäljning, men kan också vara en följd av O.K:s bristande erfarenhet.
Att fjärrkontroller saknades och att de gamla apparaterna var dåligt lastade talar för att deras tidigare ägare gjort sig av med dem som avfall. Omständigheterna har dock inte så stort bevisvärde att åklagaren lyckats motbevisa O.K:s uppgifter om hur han kommit över apparaterna och att han avsåg att sälja dem begagnade i Ghana.
När det sedan gäller bilen har O.K. sagt att han köpt den för 15 000 kr och avsåg att sälja den i Ghana.
Åklagaren har inte lagt fram någon utredning om förvärvet av fordonet. Att fordonet inte fick köras i Sverige saknar betydelse för möjligheten att sälja det i Ghana. Av foton framgår att det rörde sig om en skåpbil. Utredning om dess värde här i landet har inte lagts fram. Någon skada som kan ha uppkommit efter lastningen kan tyda på att bilen inte var avsedd för försäljning. Containern var emellertid fylld med annat gods som höll bilen på plats. Visserligen hade bilen vid besiktning fått anmärkningar för brister avseende bromsar och rostskador. Viss reparation krävdes alltså. Hur omfattande har dock inte belysts. V.F. har som tumregel angett att när kostnaden för reparation understiger fordonets värde anses fordonet inte utgöra avfall. Klart står att inte varje behov av reparation bör leda till att ett fordon anses utgöra avfall i avfallsförordningens mening. Sammanfattningsvis är omständigheterna inte sådana att åklagaren motbevisat O.K:s uppgifter om köpet av bilen och avsikterna med detta.
Det är alltså inte styrkt att teveapparaterna eller bilen utgjorde avfall. Åtalet och åklagarens talan om företagsbot ska därför ogillas redan på den grund att brott i objektiv mening inte bevisats.
Högsta domstolen
O.K. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet i dess helhet.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Cecilia Hartman, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
Punkterna 1-5 motsvarar punkterna 1-4 i HD:s dom.
Den rättsliga regleringen av otillåten avfallstransport
Punkterna 6 och 7 motsvarar punkterna 5 och 6 i HD:s dom.
Närmare om avfallsbegreppet
Punkten 8 motsvarar punkten 8 i HD:s dom.
Artikel 6.1 i direktivet 2008/98 anger att visst specifikt avfall upphör att vara avfall i den mening som avses i artikel 3.1 när det har genomgått ett återvinningsförfarande, inbegripet materialåtervinning, och uppfyller specifika kriterier som utarbetats på sådana villkor som anges i de följande punkterna a)-d) i artikeln. Dessa punkter inbegriper sammanfattningsvis att ämnet eller föremålet ska användas allmänt för specifika ändamål, att det ska finnas en marknad för eller efterfrågan på dem, att de ska uppfylla tekniska krav och befintlig lagstiftning och normer samt att användningen av dem inte kommer att leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa. I ingressen till direktivet 2008/98, punkten 22, andra strecksatsen, anges att för att avfallet ska upphöra att vara avfall kan återvinningsförfarandet vara så enkelt som en kontroll av om avfallet uppfyller kriterierna för att det ska upphöra att vara avfall.
EU-domstolen har i flera fall gjort uttalanden rörande avfallsbegreppet. Även om vissa av uttalandena har avsett definitioner av avfall i t.ex. rådets direktiv av den 15 juli 1975 om avfall (75/442/EEG), som numera är upphävt, har uttalandena fortsatt betydelse. Av EU-domstolens praxis har bl.a. framkommit att avfallsbegreppet, som inte ska tolkas restriktivt, ska tydas mot bakgrund av syftet med direktivet, vilket i det aktuella fallet var skydd för människors hälsa och miljön (se t.ex. dom Vessoso och Zanetti, C-206/88 och C-207/88, EU:C:1990:145, p. 12, och dom ARCO Chemie Nederland m.fl., C-418/97 och C-419/97, EU:C:2000:318, p. 36, 37 och 40). Avfallsbegreppet utesluter inte att föremålen kan ha ett ekonomiskt värde. Inte heller förutsätter begreppet att innehavaren avsett att utesluta andra från all ekonomisk återanvändning av de föremål som innehavaren gör sig av med. (Jfr t.ex. ovan nämnda C-206/88 och C-207/88, p. 9 och 13.) Föremål kan alltså vara avfall även om de har ett marknadsvärde och samlas in yrkesmässigt för återvinning, vidareutnyttjande eller återanvändning (se t.ex. dom Commune de Mesquer, C-188/07, EU:C:2008:359, p. 40). Ett kriterium vid bedömningen av om ett föremål är avfall är om innehavaren inte längre har användning för det och det då blir en börda som innehavaren försöker göra sig av med (jfr t.ex. dom Shell Nederland och Belgian Shell, C-241/12 och C-242/12, EU:C:2013:821, p. 42).
Även av förarbetena till nuvarande reglering av avfallsbegreppet i 15 kap. 1 § MB framgår att det är nödvändigt att pröva innehavarens syften eller skyldigheter i fråga om att förfoga över ämnet eller föremålet, det s.k. kvittblivningsintresset (prop. 2010/11:125, s. 24). I regeringens proposition med förslag till ett nytt 15 kap. i miljöbalken anges också att uttrycket ”göra sig av med” i avfallsbegreppet kan sägas beskriva en situation som handlar snarare om att innehavaren vill bli kvitt ett problem än om att innehavaren vill nyttiggöra sig en egendom (prop. 2015/16:166, s. 43 f.).
Vad som har varit innehavarens syfte med ett föremål kan behöva utrönas med beaktande av objektiva faktorer, som t.ex. föremålets ålder, skick, funktion, förpackning och olika omständigheter relaterade till dess bakgrund. Att ett föremål, som blivit avfall, endast byter ägare innebär inte nödvändigtvis att föremålet upphör att vara avfall. Föremålets status får då bedömas utifrån den nya innehavarens åtgärder och syften, sett i relation till den rättsliga regleringen om när avfall upphör att vara avfall.
Farligt avfall
Vad som är farligt avfall i den mening som avses i artikel 36.1 a) i förordningen 1013/2006 anges i förordningens bilaga V.
I bilaga V, del 1, förteckning A, finns en förteckning över avfallsslag som har klassificerats som farliga och som därför omfattas av exportförbud. Kod A1180 i förteckningen inbegriper bl.a. avfall eller skrot av elektrisk eller elektronisk apparatur som innehåller komponenter såsom glas från katodstrålerör.
I bilaga V, del 2, som gäller när del 1 inte är tillämplig, markeras farligt avfall med asterisk. Kod 16 01 04* gäller uttjänta fordon.
Närmare om begreppen återvinning, återanvändning och förberedelse för återanvändning
Artikel 2.6 i förordningen 1013/2006 definierar begreppet återvinning enligt begreppsförklaringen i artikel 1.1 f i direktiv 2006/12, som alltså är upphävt. Jämförelsetabellen i direktivet 2008/98 hänvisar läsaren i stället till artikel 3.15 i samma direktiv. Enligt denna artikel är återvinning varje förfarande vars främsta resultat är avfall som har ett nyttigt ändamål, genom att det antingen vid anläggningen eller i samhället i stort ersätter annat material som i annat fall skulle ha använts för ett visst syfte eller förbereds för detta syfte. Artikeln anger vidare att bilaga II i direktivet 2008/98 innehåller en icke uttömmande förteckning över återvinningsförfaranden. Denna bilaga räknar upp återvinningsförfaranden som bl.a. användning som bränsle, återvinning/regenerering av lösningsmedel och materialåtervinning.
Begreppet återanvändning definieras i artikel 3.13 i direktivet 2008/98 som varje förfarande som innebär att produkter eller komponenter som inte är avfall återanvänds i samma syfte för vilket de ursprungligen var avsedda. (I förordningen 1013/2006, artikel 2.7a, finns numera en hänvisning till definitionen.)
Förberedelse för återanvändning är enligt artikel 3.16 i direktivet 2008/98 återvinningsförfaranden som går ut på kontroll, rengöring eller reparation, genom vilka produkter eller komponenter av produkter som har blivit avfall bereds för att användas igen utan någon annan förbehandling.
EU-domstolen har angett att vad som utmärker en återvinningsåtgärd är att åtgärdens huvudsyfte är att avfallet kan användas på ett ändamålsenligt sätt som bidrar till att bevara naturresurserna genom att ersätta andra material som annars skulle ha behövts för detta ändamål (se t.ex. dom kommissionen mot Tyskland, C-228/00, EU:C:2003:91, p. 45, jfr dom ASA, C-6/00, EU:C:2002:121, p. 69).
Vad som nu har sagts om begreppen återvinning, återanvändning och förberedelse för återanvändning kan ses mot bakgrund av den s.k. avfallshierarkin i artikel 4 i direktivet 2008/98. Som prioriteringsordning för lagstiftning och politik som rör förebyggande och hantering av avfall gäller i fallande ordning: förebyggande, förberedelse för återanvändning, materialåtervinning, annan återvinning, t.ex. energiåtervinning, och slutligen bortskaffande.
Det kan för övrigt noteras att det i 4 § avfallsförordningen (2011:927) anges att, såvitt nu är av intresse, i den förordningen med återvinning avses en avfallshantering som innebär att avfallet kommer till nytta som ersättning för annat material eller förbereds för att komma till sådan nytta eller en avfallshantering som innebär förberedelse för återanvändning.
Av definitionerna i direktivet 2008/98, med vissa hänvisningar från förordningen 1013/2006, följer alltså huvudsakligen att återanvändning innebär att föremålet, som inte blivit avfall, används igen i samma syfte som det ursprungliga, medan återvinning innebär att avfallet ersätter andra material och därmed ofta används på ett annat sätt än vad som ursprungligen var avsett. Förberedelse för återanvändning benämns i artikel 3.16 i direktivet 2008/98 som ett återvinningsförfarande. Till skillnad från vid återanvändning har föremålet vid förberedelse för återanvändning blivit avfall.
Det övergripande syftet med förordningen 1013/2006 och direktivet 2008/98 är miljöskydd respektive skydd för människors hälsa genom att minska negativa följder av generering och hantering av avfall samt minska resursanvändningens allmänna påverkan (jfr p. 1 och 42 i ingressen till förordningen 1013/2006, jfr även p. 28, samt artikel 1 i direktivet 2008/98). Mot denna bakgrund - och sett till lydelsen av artiklarna 4 och 3.16 i direktivet 2008/98 - framstår det som om förberedelse för återanvändning i och för sig är avsett att ligga inom ramen för vad som betecknas som återvinning.
I förevarande fall är det emellertid fråga om detta förhållande har kommit till tillräckligt tydligt uttryck för att - ur ett straffrättsligt legalitetsperspektiv - låta förberedelse för återanvändning omfattas av begreppet återvinning.
Den straffrättsliga legalitetsprincipen
Genom att ställa krav som innebär att den enskilde ska kunna förutse när han eller hon kan bli föremål för straffrättsliga ingripanden syftar den straffrättsliga legalitetsprincipen till att skapa en garanti för rättssäkerheten. Principen omfattar bl.a. ett obestämdhetsförbud, vilket innebär ett krav på viss precision hos strafföreskriften, och ett förbud mot att tillämpa strafföreskrifter analogt. I rättsfallet NJA 1994 s. 480 uttalade HD att principen inte hindrar att ett straffbud tolkas enligt vedertagna grundsatser så att dess rätta mening utröns. En sådan tolkning måste ske med försiktighet. I senare avgöranden har HD uttalat att när ett lagbud kan tolkas på två sätt följer av försiktighetskravet att ett val av det tolkningsalternativ som är mest oförmånligt för den enskilde förutsätter att detta vid en naturlig läsning av lagtexten framstår som klart mer närliggande än den andra tolkningsmöjligheten (se NJA 2012 s. 764, jfr även t.ex. HD:s avgörande den 29 mars 2016 i mål B 2048-15 ).
I målet är fråga om s.k. blankettstraffbud. Sådana straffbud saknar en beskrivning av den straffbara gärningen och bestämmelsen hänvisar i stället till en norm utanför bestämmelsen själv. Principiellt sett är blankettstraffbud godtagbara ur legalitetssynpunkt (se NJA 2007 s. 227 och t.ex. även NJA 2012 s. 105). Vid tillämpningen av sådan strafflagstiftning kan det dock behöva iakttas särskild försiktighet med hänsyn till legalitetsprincipens krav på begriplighet och precision (se NJA 2014 s. 737).
Återvinning och förberedelse för återanvändning ur ett straffrättsligt legalitetsperspektiv
Brottet otillåten avfallstransport i 29 kap. 4 a § första stycket 5 MB jämte artikel 36.1 a) i förordningen 1013/2006 avser export av visst farligt avfall ”för återvinning” respektive visst farligt avfall ”avsett för återvinning”. Definitionen av återvinning i artikel 3.15 i direktivet 2008/98, vilken är den enda bestämmelse som jämförelsetabellen hänvisar till, kan språkligt sett inte anses omfatta vad som i artikel 3.16 anges som förberedelse för återanvändning. Som redan har konstaterats menas med återvinning att avfallet ersätter andra material, medan återanvändning - och förberedelse för återanvändning - avser att föremålet ska användas igen i samma syfte som det ursprungliga och alltså inte är tänkt att ersätta annat material. Dessutom är de exempel på återvinningsförfaranden som anges i bilaga II till direktivet 2008/98 inte sådana att förberedelse för återanvändning skulle kunna omfattas.
Artikel 3.16 benämner förberedelse för återanvändning som ett återvinningsförfarande, vilket skulle kunna uppfattas som en mer övergripande term än återvinning. Jämförelsetabellen hänvisar heller inte till denna artikel. Avfallshierarkin i artikel 4 i direktivet 2008/98 och de angivna syftena med direktivet och förordningen kan därtill inte sägas på ett otvetydigt sätt framhålla att förberedelse för återanvändning ska inkluderas i begreppet återvinning.
Att den svenska avfallsförordningens definition av återvinning inkluderar förberedelse för återanvändning får i sammanhanget mindre betydelse eftersom det i förevarande fall gäller tolkning av blankettstraffbud som hänvisar till förordningen 1013/2006. Avfallsförordningens definition anges också gälla enbart i förordningen, även om det i 2 § också anges att termerna ska ha samma betydelse som i 15 kap. MB.
Vid en läsning av definitionerna i förordningen 1013/2006 och direktivet 2008/98 framstår det alltså knappast - ens med beaktande av kontexten - som klart mer närliggande att förberedelse för återanvändning ska inkluderas i begreppet återvinning. Med hänsyn till den straffrättsliga legalitetsprincipen kan till nackdel för en tilltalad 29 kap. 4 a § första stycket 5 MB därför inte förstås så att export av avfall för återvinning omfattar även avfall avsett för förberedelse för återanvändning.
Bedömningen i detta fall
O.K. har sammanfattningsvis uppgett att han hade köpt tv-apparaterna på loppmarknader och att han hade kontrollerat att apparternas skärmar kunde gå igång. Vidare har han uppgett att han köpt bilen av märket Hyundai utan att provköra den. Han avsåg att sälja samtliga föremål som begagnade produkter i Ghana.
Av bilderna på containern och dess innehåll har framgått att tv-apparaterna och bilen var lastade på ett sätt som riskerade att föremålen skulle gå sönder. Vittnen har också berättat om rasrisk när containern tömdes. Miljöhandläggaren V.F. har uppgett att vissa av tv-apparaterna, som alla var av äldre modell, hade bristande funktion och var skadade. Att funktionen hos samtliga tv-apparater var bristfällig framgår inte minst av att fjärrkontrollerna inte fanns med i containern. Även bilen, som läckte vätska, hade bristande funktion då den var belagd med körförbud och hade rostskador på bromsarna. Vid undersökningstillfället hade den också bl.a. skador i tak och vindruta.
Med beaktande av föremålens ålder, skick och till viss del bristande funktion, jämte det förhållandet att tv-apparaterna såldes på loppmarknader, kan annan slutsats inte dras än att föremålens tidigare ägare avsett att bli kvitt föremålen. Att föremålen sålunda blivit avfall utesluter inte att de kan ha haft ett ekonomiskt värde och har kunnat samlas in yrkesmässigt för vidareutnyttjande (jfr t.ex. ovan nämnda C-188/07). Vad O.K. gjort för att kontrollera föremålens funktion innebär inte att avfallet genomgått något återvinningsförfarande. Att han i framtiden och efter vissa åtgärder med föremålen avsett att sälja dem som begagnade produkter kan inte innebära att föremålen, som också lastats till synes utan beaktande av skaderisken, vid tidpunkten för transporten upphört att vara avfall. Tv-apparaterna och bilen av märket Hyundai har därmed utgjort avfall.
Tv-apparaterna med katodstrålerör och den uttjänta bilen av märket Hyundai har omfattats av bilaga V till förordningen 1013/2006, del 1, kod A1180 respektive del 2, kod 16 01 04*. Föremålen har därför varit farligt avfall.
O.K. skulle sälja tv-apparaterna och bilen som begagnade produkter i Ghana, dvs. för samma syften som föremålen ursprungligen var avsedda. Han planerade alltså att föremålen skulle återanvändas.
Tv-apparaterna och bilen, som utgjort avfall, har emellertid före återanvändning behövt genomgå beredning genom åtminstone kontroll och viss reparation. Detta förfarande skulle innebära en förberedelse för återanvändning i enlighet med artikel 3.16 i direktivet 2008/98. Avfallet som O.K. lät transportera var alltså avsett för förberedelse för återanvändning.
I enlighet med vad som angetts i punkten 30 kan det straffbara området för 29 kap. 4 a § första stycket 5 MB, som alltså avser export av avfall för återvinning, inte till nackdel för O.K. utsträckas till att gälla avfall avsett för förberedelse för återanvändning.
Redan detta förhållande innebär att O.K:s handlande inte utgjorde brott. O.K. ska därför frikännas och yrkandet om företagsbot ogillas.
Förhandsavgörande
Åklagaren har aktualiserat frågan om inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen. Målet rör emellertid omfattningen av det straffbara området enligt 29 kap. 4 a § första stycket 5 MB med beaktande av den straffrättsliga legalitetsprincipen. Det är därför inte nödvändigt att hämta in förhandsavgörande för att döma i förevarande sak. (Jfr t.ex. NJA 2014 s. 737 och dom Garenfeld, C-405/10, EU:C:2011:722, p. 48.)
Domslut
Domslut
Se HD:s domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, referent, Kerstin Calissendorff, Dag Mattsson och Stefan Johansson) meddelade den 14 juli 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
O.K. lät transportera en container som innehöll 80 tv-apparater med katodstrålerör samt en personbil av märket Hyundai från Helsingborgs hamn med slutdestination Ghana. Containern, som O.K. även hade lastat med en mängd däck, slangar och ytterligare en bil, stoppades av nederländska myndigheter i Rotterdams hamn och fraktades sedan tillbaka till Sverige.
O.K. åtalades för försök till otillåten avfallstransport. Åklagaren gjorde sammanfattningsvis gällande att O.K. uppsåtligen eller av oaktsamhet hade försökt att från Europeiska unionen till Ghana exportera farligt avfall, i form av tv-apparaterna och personbilen av märket Hyundai, för återvinning. Vidare yrkade åklagaren att O.K. skulle åläggas att betala företagsbot.
O.K. bestred ansvar för brott och motsatte sig yrkandet om företagsbot. Han angav att godset inte hade utgjort avfall för återvinning, utan hade varit avsett att säljas som begagnade varor i Ghana. I vart fall hade han inte haft uppsåt eller handlat oaktsamt i förhållande till att godset skulle utgöra farligt avfall för återvinning.
Tingsrätten ogillade åtalet, liksom yrkandet om företagsbot, på den grunden att O.K. inte kunde anses ha haft uppsåt eller varit oaktsam. Hovrätten har emellertid dömt O.K. för att han av oaktsamhet försökt att till Ghana exportera farligt avfall för återvinning. Påföljden har bestämts till dagsböter och O.K. har ålagts att betala företagsbot.
Den rättsliga regleringen
För otillåten avfallstransport döms, enligt 29 kap. 4 a § första stycket 5 MB, den som med uppsåt eller av oaktsamhet från Europeiska unionen exporterar avfall för återvinning och därigenom bryter mot ett exportförbud enligt artikel 36 i förordningen om transport av avfall (EG) nr 1013/2006. För försök till sådant brott döms till ansvar enligt 23 kap. BrB (se 29 kap. 4 a § andra stycket MB).
Artikel 36 tar sikte på export från unionen till länder som inte omfattas av OECD-rådets beslut om kontroll av gränsöverskridande transporter av avfall avsett för återvinning. Ghana omfattas inte av OECD-beslutet. Tv-apparater med katodstrålerör och uttjänta bilar utgör farligt avfall enligt förordningen (se bilaga V).
Exportförbudet syftar till att föremål och ämnen från unionen inte ska dumpas i länder som har bristfällig kontroll och där avfallet kan leda till allvarliga miljö- och hälsoproblem. Det har ansetts att återvinning i de länderna kan komma att ske på ett sätt som inte är säkert.
Exporten avsåg avfall
Både artikel 36 i förordningen och straffbestämmelsen i miljöbalken förutsätter alltså att exporten avser avfall. Det uttrycket definieras i 2008 års direktiv om avfall (2008/98/EG). Med avfall menas ett ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med (artikel 3.1). Samma definition har förts in i 15 kap. MB som handlar om avfall och producentansvar (1 §).
I motiven till 15 kap. MB har lagstiftaren uppmärksammat att definitionen av begreppet avfall kan skapa svårigheter, framför allt när man vill avgöra om något har blivit avfall eller upphört att vara avfall. Det kan nämligen bli nödvändigt att pröva innehavarens syften och att ta ställning till om innehavaren genom sitt förfogande vill bli kvitt föremålet eller inte. (Se prop. 2010/11:125 s. 24.)
Vid bedömningen av frågan, om innehavaren avser att göra sig av med föremål som han har, måste man emellertid i praktiken ta betydande hänsyn till de yttre omständigheterna, t.ex. föremålens ålder, skick, funktionsduglighet och förpackning.
O.K. har förklarat att han tänkte sälja tv-apparaterna och bilen i Ghana som begagnade varor.
När transporten stoppades i Rotterdam var tv-apparaterna smutsiga och skadade, utan fjärrkontroller och otillräckligt emballerade. Även bilen var i dåligt skick och läckte vätska. Vid ankomsten till Rotterdam var den inte ordentligt förankrad och hade skador på tak och vindruta. Bilen var dessutom belagd med körförbud i Sverige, eftersom bromsarna var rostskadade. Det står klart att föremålen var i sådant skick att de inte kunde användas för sitt ändamål utan reparation eller annat återvinningsförfarande.
Eftersom inga åtgärder för återvinning hade vidtagits före transporten är det utrett att O.K. avsåg att göra sig av med egendomen i Ghana i den mening som ”göra sig av med” har i avfallssammanhang (jfr bl.a. prop. 2015/16:166 s. 43 f. och 47).
Tv-apparaterna och bilen var alltså att betrakta som avfall enligt artikel 36 i förordningen och i miljöbalkens straffbestämmelse.
Exporten avsåg avfall för återvinning
En ytterligare förutsättning för ansvar enligt artikel 36 i förordningen är att det farliga avfallet har exporterats för återvinning.
Enligt artikel 2.6 i förordningen ska begreppet återvinning förstås på samma sätt som i 2006 års direktiv om avfall (2006/12/EG). Det direktivet har ersatts av avfallsdirektivet från år 2008. Hänvisningar till det tidigare direktivet ska i stället avse det nya, och enligt en särskild jämförelsetabell till 2008 års direktiv finns definitionen av återvinning i artikel 3.15.
Återvinning - också enligt artikel 36 i förordningen - är därmed varje förfarande vars främsta resultat är avfall som har ett nyttigt ändamål, genom att det antingen vid anläggningen eller i samhället i stort ersätter annat material som i annat fall skulle ha använts för ett visst syfte eller som förbereds för detta syfte. Till definitionen kopplas en icke uttömmande förteckning över återvinningsförfaranden. Av artikel 3.16 i 2008 års direktiv framgår att även åtgärder med avfall som består i förberedelse för återanvändning utgör ett återvinningsförfarande. Det är då fråga om, såvitt nu är av intresse, förfaranden som går ut på kontroll, rengöring och reparation av produkter.
Slutsatsen är att avfall inte kan återanvändas utan ett förfarande för återvinning som innebär att det inte längre är fråga om avfall. Det krävs alltså först en förberedelse för återanvändning eller med andra ord en form av återvinning (jfr a. prop. s. 147).
HD har funnit utrett att tv-apparaterna och bilen krävde ett återvinningsförfarande för att O.K., som han uppgett, skulle kunna sälja föremålen (p. 12). Eftersom något sådant förfarande inte hade ägt rum har exporten skett för återvinning.
Det behövs inte något förhandsavgörande från EU-domstolen
Riksåklagaren har väckt frågan om det ska hämtas in ett förhandsavgörande från EU-domstolen rörande tolkningen av unionsrätten, men angett som sin uppfattning att det får anses uppenbart hur tolkningen ska göras.
HD anser att det inte finns någon oklar unionsrättslig tolkningsfråga som gör det nödvändigt att i detta mål hämta in ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
Gärningen har skett av oaktsamhet och ansvar för försök är uteslutet
Hovrätten har funnit att O.K. varit oaktsam i förhållande till att tv-apparaterna och bilen utgjorde farligt avfall och omfattades av exportförbudet. Han har dömts för försök till otillåten avfallstransport.
Försök kännetecknas, i likhet med förberedelse och stämpling till brott, inte bara av vad man gör utan också - och framför allt - av vad man har uppsåt till att göra. En allmän straffrättslig princip är att försök förutsätter uppsåt till ett fullbordat brott. Bestämmelserna i 29 kap. 4 a § andra stycket MB måste läsas mot den bakgrunden. Ansvar för försök till brott mot första stycket 5 avser därmed endast uppsåtliga brott.
HD finner, liksom hovrätten, att O.K. har varit oaktsam i förhållande till att tv-apparaterna och bilen utgjorde farligt avfall och omfattades av exportförbudet. Han kan därför inte dömas för försök till otillåten avfallstransport.
Det saknas förutsättningar att pröva om det är fråga om ett fullbordat brott
Riksåklagaren har i HD väckt frågan om brottet är fullbordat.
Domstolen får inte döma över annan gärning än den, för vilken talan i behörig ordning förts. Däremot är domstolen inte bunden av yrkanden beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum (30 kap. 3 § RB). Med gärning avses i detta sammanhang vad som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning, som således utgör ramen för processen. Gärningsbeskrivningen ska innehålla det som enligt åklagaren konstituerar brottet. Påståenden rörande gärningen som inte kan utläsas av gärningsbeskrivningen får inte läggas till grund för en fällande dom.
Som en allmän utgångspunkt gäller att gärningsbeskrivningen ska tolkas i belysning av det lagrum och den brottsbeteckning som åklagaren har angett. Hur tolkningen av gärningsbeskrivningen närmare ska göras går det inte att ge några generella besked om. Vad som innefattas i ett gärningspåstående får i stället avgöras från fall till fall. Tolkningen av en gärningsbeskrivning får dock inte leda till att en dom baseras på något för den tilltalade överraskande moment, som han eller hon inte haft möjlighet att försvara sig mot. (Se t.ex. NJA 2015 s. 405 p. 12.)
Oavsett om gärningsbeskrivningen i det nu aktuella målet skulle anses innehålla de sakomständigheter som krävs för ett fullbordat brott, är det inte möjligt att döma till ansvar för det. Gärningsbeskrivningen, som inte har justerats, är uttryckligen inriktad på att O.K. har försökt att från Europeiska unionen via bl.a. Helsingborgs hamn till Ghana exportera farligt avfall för återvinning. Vidare har riksåklagaren som sin inställning angett att han bestrider ändring av hovrättens dom. Detta medför att en fällande dom för fullbordat brott skulle grunda sig på för O.K. överraskande moment, som han inte har haft möjlighet att försvara sig emot.
Slutsats
O.K. ska frikännas, vilket innebär att yrkandet om företagsbot ska ogillas - - -.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom frikänner HD O.K. och ogillar yrkandet om företagsbot.
HD:s dom meddelad: den 14 juli 2016.
Mål nr: B 1299-14.
Lagrum: 15 kap. 1 § och 29 kap. 4 a § MB, 23 kap. 1 § BrB, Europaparlamentets och Rådets direktiv 2006/12/EG och 2008/98/EG samt Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 1013/2006.
Rättsfall: NJA 2015 s. 405.