NJA 2007 s. 227

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Henrik Lagergren) anförde följande i dom den 30 augusti 2004.

Yrkanden m.m.

- - -.

3.1 Viss lagstiftning som är aktuell i målet

1. Lagen (2000:1225) om straff för smuggling, smugglingslagen

2. Tullagen (2000:1281), tullagen

6. Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, tullkodexen

7. Rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, tulltaxan

9. Fördraget om upprättandet av europeiska gemenskapen, EG-fördraget

10. Lagen (1964:163) om införande av BrB, BrB:s promulgationslag

3.2 Bolag av intresse

Master Piece Aktiebolag, Master Piece, registrerades den 2 mars 1990. Aktiekapitalet var 100 000 kr. Bolagets verksamhet angavs som handel med mobiltelefoner och hushållsprodukter och därmed förenlig verksamhet. J.Ö. registrerades som verkställande direktör och styrelseledamot och T.Ö., far till J.Ö., som styrelsesuppleant. Firman tecknades av J.Ö. och T.Ö. var för sig. Bolaget försattes i konkurs den 11 juni 2004. Konkursförvaltare är advokaten Ö.J. Master Pieces var ett helägt dotterbolag till Paradur S.A. med säte i Luxemburg. J.Ö. äger samtliga aktier i det bolaget. Enligt årsredovisningarna ökade Master Pieces nettoomsättning stadigt från 28 miljoner kronor för 1999 till 114 miljoner kronor för 2003. Under samma år steg den redovisade vinsten från 1,2 miljoner kronor till 4,7 miljoner kronor. Master Pieces hade få anställda i förhållande till omsättningen. Under tiden 2001-2003 hade bolaget i medeltal fyra anställda. Därutöver arbetade J.Ö. och T.Ö. i företaget, T.Ö. som konsult genom ett eget bolag. Under senare tid arbetade T.Ö. i sådan omfattning för Master Piece att det i stort sett var fråga om heltid. J.L. anställdes hos Master Piece år 2001 och började gradvis arbeta i bolaget under slutet av det året. Master Pieces verksamhet gick i varje fall under senare år ut på försäljning utan eget lager. Bolaget tog emot beställningar från sina kunder och gjorde därefter sina inköp; allt som köptes in var redan sålt.

Trans World Exports HK Co Ltd., Trans World, bildades 1998. Bolaget bildades som s.k. lagerbolag och köptes av P.L. Han har ensam drivit företaget, som är registrerat i Hongkong. Enligt P.L. har bolaget sedan starten sysslat med konsultverksamhet i Fjärran Östern.

Changzhou Hailong Electronics & Light Fixtures Co Ltd., Hailong, i staden Changzhou, Jiangsu, Folkrepubliken Kina, är tillverkare av lågenergilampor. I varje fall under den tid som är av intresse i detta mål är Y.B.B. verkställande direktör och Y.H.Q. styrelseordförande. En mr. T. är anställd på lägre nivå.

Construction Installation and Building Materials Co No 5, Construction, är ett vietnamesiskt bolag med Handelsdepartementet som adress. Enligt ett tillkännagivande av den 16 april 2002 som företetts i målet bildade Hailong och Construction ett samriskbolag, Sino Viet Nam Hailong Electrical Co. Ltd., i syfte att i framtiden bli en professionell tillverkare av energibesparande lampor.

3.3 Benämning på vissa dokument

I målet har dokument benämnts med olika synonymer. I domen används genomgående

- ursprungsintyg för Form A, GSP (Generalised System of Preferences), Certificate of Origin och ursprungscertifikat samt

- konossement för Bill of Lading.

3.4 De tilltalades invändningar av rättslig natur

De tilltalade har bestritt ansvar för brott och gjort gällande att det åklagaren påstått under åtalspunkten 1 inte utgör brottslig gärning.

P.L. och J.Ö., till vilka T.Ö. har anslutit sig, har invänt att gärningarna under åtalspunkten 1 inte är brottsliga, eftersom erläggande av antidumpningstull inte är straffsanktionerat genom 8 § smugglingslagen. Som grund har de anfört att antidumpningstull enligt förordningen 1470 inte är en tull i den mening som avses i 8 § smugglingslagen. P.L. har med instämmande av T.Ö. också pekat på att antidumpningstull tillfaller EU och gjort gällande att EU inte omfattas av lokutionen det allmänna. Därutöver har de anfört att antidumpningstull inte är föremål för beslut av Tullverket, vilket enligt 8 § tredje stycket smugglingslagen är en förutsättning för att straffstadgandet skall tillämpas. Samtliga tilltalade har vidare invänt att förordningen 1470 är tillämplig endast på direkt import från Kina. Enligt deras mening följer detta av bestämmelsens ordalydelse, av regelverket för kringgåendeåtgärder enligt grundförordningen och av det stora antal förordningar mot kringgående som finns. Förordningen 1470 skall således inte tillämpas på import från Vietnam, även om det skulle vara så att varorna endast ”studsat” där. P.L. har därutöver anfört att moms och ordinär tull inte skall debiteras på antidumpningstull.

P.L. och J.Ö. har, med instämmande av T.Ö., invänt att 8 § smugglingslagen inte skall tillämpas då den strider mot överordnade rättsregler, i första hand legalitetsprincipen i 2 kap. 10 § RF, artikel 7 i europakonventionen, 1 kap. 1 § BrB och 5 § BrB:s promulgationslag, men i andra hand också principerna för normgivningsmakten i 8 kap. RF, särskilt bestämmelserna om delegation i 8 kap. 7 §. Härutöver har de invänt att förordningen 1470 genom att ange särskilda antidumpningstullar för olika företag utgör in casu-lagstiftning som strider mot både EG- fördragets artikel 249 och principerna bakom RF.

P.L. har slutligen, med hänvisning till invändningen att förordningen 1470 strider mot överordnad EG-rätt, yrkat att tingsrätten därför skall inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen och i avvaktan på avgörande interimistiskt förklara att förordningen inte skall tillämpas i målet. Tingsrätten uttalade att det inte fanns skäl att inhämta yttrande från EG-domstolen i samband med att tingsrätten i huvudförhandlingens inledningsskede tog ställning till yrkanden om att J.Ö. och P.L. skulle försättas på fri fot på grund av att den åtalade gärningen under åtalspunkten 1 inte utgör brott.

P.L., till vilken J.L. anslutit sig, har i samband med huvudförhandlingens avslutande yrkat att förhandsbesked skall inhämtas i frågan om nationell domstol äger tolka huruvida antidumpningspålagor kan uttagas under en vanlig antidumpningsförordning vid kringgående utan hänsynstagande till utvidgningsreglerna i kapitel 13 i grundförordningen eller om denna tolkningsrätt exklusivt tillkommer EG-domstolen.

P.L. har, för det fall det är aktuellt att döma honom för brott, gjort gällande att det som läggs honom till last begåtts utom riket och att det därför finns krav på s.k. dubbel straffbarhet för att han skall kunna fällas till ansvar.

3.5 Inställningar i övrigt till åklagarens yrkanden

3.5.1 J.Ö.

J.Ö. har bestritt ansvar för brott och förklarat att han varit av uppfattningen att redovisningen i tulldeklarationer och vid tullbehandlingen varit riktig.

- - -.

I fråga om de faktiska omständigheterna har J.Ö. vitsordat gärningspåståendets första stycke. Det i tredje stycket angivna antalet importtillfällen har vitsordats. Framräknade belopp har han förklarat sig inte ifrågasätta. Han har bestritt att det angivits ett felaktigt ursprungsland i antidumpningstullshänseende. Påståendet i femte stycket om att något gjorts i samråd för att kringgå antidumpningslagstiftningen har förnekats enligt följande. J.Ö. var av uppfattningen att monteringen av lamporna skulle ske i Vietnam och att det inkluderades delar tillverkade i Vietnam. Enligt hans uppfattning var ursprungsintygen korrekta.

J.Ö. har, såvitt avser åtalspunkten 2, i enlighet med sin inställning till gärningarna under åtalspunkten 1, förnekat att han gjort sig skyldig till bokföringsbrott.

J.Ö. har bestritt yrkandet om näringsförbud i enlighet med sin inställning i ansvarsdelen.

3.5.2 P.L.

P.L. har bestritt ansvar för brott.

I fråga om de faktiska omständigheterna har P.L. vitsordat gärningspåståendets andra stycke, dvs. att han har varit ägare av och ställföreträdare för Trans World och att han köpt uppgivet antal lågenergilampor och sålt dem vidare till Master Piece. Det i tredje stycket angivna antalet leveranstillfällen har vitsordats. P.L. har också vitsordat att Vietnam inte är ursprungsland och att det angivna kinesiska bolaget är tillverkare. Framräknade belopp har inte ifrågasatts. Påståendet i femte stycket om att varorna transporterats från Folkrepubliken Kina till Vietnam och att de därifrån transporterats vidare till Sverige har vitsordats. Påståendena i sjätte stycket har vitsordats. P.L. har gjort gällande att han hade en relativt osjälvständig ställning i förhållande till Master Piece.

3.5.3 J.L.

J.L. har bestritt ansvar för brott. Han har gjort gällande att lågenergilamporna inte importerats från Kina i den mening som avses i antidumpningssammanhang. Antidumpningstull skall enligt hans mening inte utgå på importen av lamporna. I subjektivt hänseende har han gjort gällande att han inte haft någon insikt om det förfarande som låg bakom importen.

Under alla omständigheter har J.L. gjort gällande att han inte har ansvar för de sju första importtillfällena, dvs. till och med utgången av år 2001, eftersom leveranstiden gör att de beställningarna gjorts före hans anställning i bolaget.

I fråga om de faktiska omständigheterna som anges i stämningsansökan har han vitsordat att han varit anställd i bolaget; han var säljare med ansvar för inköp och försäljning.

3.5.4 T.Ö.

T.Ö. har bestritt ansvar för brott enligt följande. Han har inte haft uppsåt att lämna felaktiga uppgifter. Såvitt han visste var lamporna tillverkade i Vietnam i följd varav tullbehandlingen var riktig.

- - -.

I fråga om de faktiska omständigheterna har T.Ö. vitsordat det som anförs om honom i gärningspåståendets första stycke, med undantag för att han arbetat heltid på konsultbasis utöver de senaste åren. Han har förnekat att han, som påstås i tredje stycket, lämnat felaktiga uppgifter om ursprungsland. Beloppen i sig har han vitsordat, med påpekandet att beslut att påföra tull synes saknas. T.Ö. har förnekat att han ingått någon överenskommelse på sätt som påstås i femte stycket. Han har beträffande sjätte stycket vitsordat att han var ansvarig för tullbehandlingen, men förklarat att han inte var ansvarig för inköpen.

T.Ö. har bestritt yrkandet om näringsförbud i enlighet med sin inställning i ansvarsdelen.

- - -

4 Domskäl

Målet gäller import till Sverige av elektroniska kompakta gasurladdningslampor, även benämnda integrerade elektroniska kompaktlysrör, s.k. lågenergilampor.

4.1 Invändningar av rättslig natur

4.1.1 Antidumpningstullens karaktär m.m.

P.L., J.Ö. och T.Ö. har invänt att 8 § smugglingslagen inte är tillämplig då antidumpningstull inte är en tull i den mening som avses i 8 § smugglingslagen och gjort gällande att EU inte omfattas av lokutionen det allmänna. P.L. har i denna del också pekat på vissa språkliga skillnader mellan å ena sidan den svenska versionen och å andra sidan de franska och engelska versionerna av förordningen 1470 när det gäller det som i svensk version anges som antidumpningstull.

Tingsrättens bedömning

Tull är inte definierat i vare sig tullagen eller smugglingslagen. I allmänt språkbruk avses med tull en skatt på främst varor importerade från utlandet, men ibland även på exporterade varor. I förordningen 1470, vars svenska lydelse är gällande rätt, anges att den ifrågavarande pålagan utgör tull. Det rör sig om en skyldighet att erlägga en summa pengar vid import till EU-området av vissa produkter från ett utomstående land. Det är inte fråga om en specialdestinerad avgift eller en förvaltningsrättslig sanktionsavgift. I 1 § tullagen hänvisas till vissa centrala EG-rättsliga tullbestämmelser; bl.a. tullkodexen. Tullkodexen hänvisar till tulltaxan, som är en tillämpningsförordning under tullkodexen. Såväl den generella tullsatsen, 2,7 procent, som den särskilda antidumpningstullen avseende Hailong anges i tulltaxan. Det nu anförda är tillräckligt för att det inte skall råda något tvivel om att begreppet tull i 8 § smugglingslagen innefattar även sådan antidumpningstull som skall utgå enligt förordningen 1470.

Antidumpningstull enligt förordningen 1470 och andra tullar enligt EG:s tullagstiftning tillfaller, som P.L. och J.Ö. påpekat, EU. För att 8 § smugglingslagen skall vara tillämplig skall det föreligga fara för att tull, annan skatt eller avgift skall undandras det allmänna. EU har sådana offentligrättsliga befogenheter att det skulle te sig främmande att jämställa unionen med privata rättssubjekt. EU har en sådan karaktär att unionen faller under beteckningen det allmänna i den mening begreppet har i 8 § smugglingslagen.

4.1.2 Beslutsförfarandet vid uttagande av antidumpningstull

P.L. och J.Ö. har invänt att Tullverket inte fattar beslut om uttagande av antidumpningstull i den mening som avses i 8 § smugglingslagen, då tullen i fråga har instiftats av EU.

Tingsrättens bedömning

Enligt 8 § tredje stycket smugglingslagen är bestämmelsen i paragrafen tillämplig endast i fråga om sådana tullar, andra skatter och avgifter som Tullverket skall besluta. Av tullkodexen framgår att materiella tullbestämmelser utfärdas av EU:s institutioner, men också att det är den ansvariga tullmyndigheten enligt nationell rätt som fattar debiteringsbeslut och andra beslut på tillämpningsnivån. Härav följer att Tullverket beslutar om de tullar och den mervärdesskatt som omfattas av åtalet i den mening som krävs för att 8 § smugglingslagen skall bli tillämplig.

4.1.3 Ursprungsland och kringgåendeåtgärder

De tilltalade har gjort gällande att den påstådda gärningen inte är otilllåten eftersom förordningen 1470 endast omfattar direkt import från Kina. Som grund för denna inställning har de anfört följande. En produkt som tillverkats i Kina kan inte bli föremål för antidumpningstull enligt förordningen 1470 om den har omlastats i Vietnam. Artikel 13 i grundförordningen reglerar förfarandet då varor tillverkade i ett land som omfattas av antidumpningstullen importeras till ett tredje land för att sedan efter en eventuell omarbetning reexporteras till EU-området. Förfarandet enligt artikel 13 i grundförordningen, som uttryckligen avser kringgående av åtgärder mot dumpning, utmynnar i en utvidgning av antidumpningstullens omfattning, om kringgående konstateras. Regleringen i grundförordningen av förfarandet vid kringgående medför att grundförordningen, som är en överordnad norm i förhållande till förordningen 1470, inte ger utrymme för att hantera kringgående på annat sätt än i enlighet med vad grundförordningen föreskriver. Att så är fallet styrks genom att det finns en mängd förordningar angående inledande av undersökningar med anledning av påstått kringgående av antidumpningstullar, t.ex. kommissionens förordning (EG) nr 2261/ 2002 av den 18 december 2002 om inledande av en undersökning beträffande påstått kringgående, genom import av vissa andra zinkoxider med ursprung i Folkrepubliken Kina och import av vissa zinkoxider som avsänts från Socialistiska republiken Vietnam, av de antidumpningsåtgärder som genom rådets förordning (EG) nr 408/2002 införts på import av vissa zinkoxider med ursprung i Folkrepubliken Kina, och om registrering av sådan import. Av skälen till den förordningen framgår att grunden för inledandet av undersökningen var att hindra kringgående av gällande antidumpningsregler beträffande kinesiska produkter genom omlastning i Vietnam. Således har kommissionen och rådet uppenbarligen ansett att antidumpningsförordningar inte omfattar produkter som omlastats före importen till EU. Detta innebär i sin tur att det i artikel 13 stipulerade förfarandet mot kringgående är ett exklusivt remedium.

Tingsrättens bedömning

Förordningen 1470 avser enligt sin ordalydelse angivna lampor med ursprung i Folkrepubliken Kina. Begreppet ursprung definieras inte i förordningen. I artikel 1.3 i grundförordningen stadgas att exportlandet normalt skall vara ursprungslandet men att ett mellanliggande land kan betraktas som exportland, utom när produkterna exempelvis endast omlastas i det landet, när de inte har tillverkats där eller när det inte finns något jämförbart pris för produkterna i det landet.

I 2 kap. tullkodexen behandlas varors ursprung. Artiklarna 23-26 definierar ursprung som inte medför förmånsbehandling av varorna i angivna syften. Enligt artikel 23.1 avses med varor som har sitt ursprung i ett land sådana varor som i sin helhet har framställts i detta land. Vad som avses med uttrycket i sin helhet framställts i ett land framgår av artikel 23.2. Av artikel 24 framgår att varor som tillverkats i mer än ett land skall anses ha sitt ursprung i det land där den genomgick den sista väsentliga och ekonomiskt berättigade bearbetningen eller behandlingen som skedde i ett företag rustat för ändamålet och som i vart fall innebar ett viktigt steg i tillverkningen. Artikel 25 stadgar att bearbetning eller behandling i den mening som avses i artikel 24 inte omfattar fall där det står klart att syftet med åtgärden enbart varit att kringgå tullbestämmelserna.

Av det nu anförda kan man sluta sig till att i EG:s tullagstiftning avses med ursprung och ursprungsland det land i vilket en produkt har framställts och från vilket den ursprungligen har exporterats. Detta överensstämmer också med vanligt språkbruk. Förordningen 1470 kan således inte anses vara begränsad till att gälla endast lampor som forslats direkt från Kina till EU. Om de i målet aktuella lamporna inte påtagligt har modifierats i ett tredje land är det fråga om lampor med ursprung i Folkrepubliken Kina.

Artikel 13 i grundförordningen anvisar ett förfarande för lagstiftning mot kringgående av åtgärder mot dumpning. I artikeln stadgas att kringgående skall definieras som en förändring av handelsmönstret mellan tredje land och gemenskapen som härrör från vissa angivna förfaranden för vilka ingen annan tillräcklig grund eller ekonomiskt berättigande finns än införande av antidumpningstullen, om det finns bevis för att verkningarna av denna tull undergrävs på visst sätt. Redan de omfattande verkningar som krävs för att det relativt komplicerade förfarandet för utvidgning skall aktualiseras tyder starkt på att utvidgning inte kan vara avsett som ett exklusivt remedium vid alla slags åtgärder i syfte att kringgå en antidumpningstull. Vidare är det uppenbart att utvidgning skulle vara i stort sett verkningslöst mot import i mindre skala. Slutligen riktar sig artikel 13 i grundförordningen enligt sin ordalydelse till lagstiftaren, medan förordningen 1470 enligt sin ordalydelse har omedelbara rättsverkningar för enskilda. Således kan förfarandet som anvisas i artikel 13 i grundförordningen inte anses vara ett exklusivt remedium mot allt kringgående av antidumpningstullar.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att varken regleringen i fråga om kringgående i grundförordningen eller tolkningen av begreppet ursprung i förordningen 1470 kan anses medföra att lampor av ifrågavarande slag som omlastats i Vietnam faller utanför tillämpningsområdet för förordningen 1470.

4.1.4 Moms och ordinär tull

P.L. har invänt att moms och ordinär tull inte skall debiteras på antidumpningstull.

Tingsrätten finner att invändningen saknar relevans för rättens bedömning då beloppens storlek inte fastställs i brottmålsdomen.

4.1.5 Legalitetsprincipen

P.L. och J.Ö. har invänt att legalitetsprincipens förbud mot obestämda straffbestämmelser medför att 8 § smugglingslagen inte skall tillämpas, då den regelmassa som omfattas av lagrummet är alltför vittomfattande och svårtillgänglig och då avgränsning saknas.

Tingsrättens bedömning

Invändningen har bäring på kravet att en straffbestämmelse skall vara så avgränsad och bestämd att den enskilde har rimliga förutsättningar att förutsäga huruvida en viss gärning är kriminaliserad eller ej. Det är fråga om ett s.k. blankettstraffbud, som straffsanktionerar vissa angivna överträdelser av tullagstiftningen. För att utröna omfattningen av det i 8 § smugglingslagen straffbelagda området måste man ta del av EG:s tullagstiftning. I förarbetena till smugglingslagen anges att de EG-rättsliga utfyllnadsnormerna framgår av tulltaxan, som innehåller tillämpningsföreskrifter till tullkodexen. Förordningen 1470 och tillämplig tullsats för de ifrågavarande lamporna upptas i tulltaxans bilaga 3.

Enligt uttalanden i doktrinen kan blankettstraffbud som är normgivningsexterna, dvs. där utfyllnadsnormen utfärdas av annan än den svenske lagstiftaren, i vissa fall anses strida mot legalitetsprincipen, se Petter Asp, EU och straffrätten, Uppsala 2002, s. 284 ff. Detta gäller särskilt om blankettstraffbudet är öppet till sin karaktär, dvs. ej begränsat till vissa specifika normer, och dynamiskt i den meningen att utfyllnadsnormerna kan ändras oberoende av straffbestämmelsens lydelse. Med Petter Asps terminologi är 8 § smugglingslagen ett öppet, dynamiskt och normgivningsexternt blankettstraffbud. Det är avgränsat till tullagstiftningens område. Frågan är om avgränsningen i detta fall är tillräcklig.

Gemenskapens tullagstiftning är mycket omfattande. Tulldatabasen TARIC omfattar ca 3 300 olika rättsakter. Vidare är bestämmelserna inte tillgängliga för den enskilde på samma sätt som gäller för svenska författningar. Det är förenat med vissa svårigheter att utröna om och i vilken omfattning en viss vara är belagd med tull. Av varje enskild förordning är i regel huvuddelen överväganden och endast en mindre del bestämmelser med rättsverkningar för den enskilde. Detta talar för att straffbestämmelsen i 8 § smugglingslagen kan strida mot legalitetsprincipen. Emellertid har Europadomstolen i dom den 15 november 1996 i mål 17862/91, Cantoni mot Frankrike, vid prövning av påstått brott mot europakonventionens artikel 7 avseende den för legalitetsprincipen relevanta förutsägbarheten, uttalat att kravet på förutsägbarhet i stor utsträckning får anses variera beroende på bestämmelsens innehåll, ämnesområde och målgrupp och att en bestämmelse kan stå i överensstämmelse med legalitetsprincipen även om den berörda personen måste söka juridisk rådgivning för att utröna dess lydelse. Enligt domstolen gäller detta särskilt yrkesmän, som kan antas göra professionella bedömningar av olika förutsättningar för sin verksamhet.

Det är möjligt att i EU:s offentliga databas TARIC söka efter tullbestämmelser utifrån bl.a. varuslag. Tullbestämmelserna riktar sig till dem som yrkesmässigt sysslar med import och export. Regelsystemet behöver därför enligt tingsrättens mening inte vara lika lättillgängligt som bestämmelser som riktar sig till en bredare allmänhet. Tingsrätten finner på grund av det anförda att 8 § smugglingslagen inte står i konflikt med legalitetsprincipen.

4.1.6 Straffrättslig normgivningskompetens

P.L. och J.Ö. har invänt att 8 § smugglingslagen innebär ett indirekt överlämnande av straffrättslig kompetens till EG, vilket strider mot RF, och att lagrummet därför inte skall tillämpas. De har hänvisat till bl.a. Svea hovrätts dom den 12 juli 2004 i mål B 8536-03. I det målet prövades frågan huruvida normgivningsbestämmelserna i RF tillåter att en viss myndighetsföreskrift är sanktionerad med fängelse. Hovrätten fann det stå i strid med det i 2 kap. RF stadgade kravet på lagform för frihetsbegränsande bestämmelser att en förvaltningsmyndighet utfyller ett blankettstraffstadgande som innehåller fängelsepåföljd på ett sätt som innebär att det är förvaltningsmyndigheten som bestämmer den gärning som är straffbar.

Tingsrättens bedömning

Europeiska gemenskapen har ingen positiv straffrättslig kompetens. Karaktären av blankettstraffbud innebär dock att gemenskapen avgör det område som 8 § smugglingslagen straffbelägger. Den åberopade hovrättsdomen tar ställning i frågan om 8 kap. RF medger delegation till en svensk förvaltningsmyndighet. Överlåtelse av beslutanderätt inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen regleras i 10 kap. 5 § RF. Av förarbetena till det lagrummet framgår att det kan finnas normer som gäller i Sverige utan att kunna härledas ur RF:s bestämmelser om normgivningsmakten. Europeiska gemenskapens normgivningskompetens är således inte fullständigt underordnad RF. Frågan om otillåtet kompetensöverskridande kan därför inte ges något allmängiltigt svar. Istället får den avgöras med hänsyn till överväganden i det enskilda fallet.

Ett helt öppet och obegränsat blankettstraffbud skulle kunna anses utgöra ett grundlagsvidrigt överlämnande av positiv straffrättslig kompetens (jfr Asp a.a. s. 306). I förevarande fall finns dock en avgränsning till tullagstiftningens område. Bestämmelsen kan inte anses vara så vidsträckt att RF:s regler kan anses ha åsidosatts. Det faktum att bestämmelsen är sanktionerad med fängelsestraff strider därför inte mot RF. Tingsrätten finner mot bakgrund av det anförda att 8 § smugglingslagen inte strider mot RF:s bestämmelser i fråga om delegation av normgivningsmakten.

4.1.7 In casu-lagstiftning

P.L. och J.Ö. har anfört att 8 § smugglingslagen inte skall tillämpas då den på grund av utformningen av förordningen 1470 innebär att vissa företag genom lag drabbas av särskilda rättsverkningar som inte drabbar andra liknande företag.

Tingsrätten gör följande bedömning. Förordningen 1470 riktar sig inte mot de där angivna kinesiska företagen, utan mot envar som till EU importerar produkter tillverkade av dessa företag. Att förordningens bestämmelser har ekonomiska återverkningar för de där namngivna företagen innebär inte att det är fråga om in casu-lagstiftning. Således är förordningen, och därigenom också 8 § smugglingslagen, generell till sin karaktär.

4.1.8 Giltigheten av förordningen 1470

P.L. och J.Ö. har invänt att förordningen 1470 strider mot överordnad EG-rätt och således inte skall tillämpas. Som grund har följande anförts. Hailong borde ha bedömts vara ett marknadsmässigt företag. Det saknas motivering till beslutet att inte anse bolaget marknadsmässigt. Det är felaktigt att använda Mexiko vid den jämförelse som skall göras under antidumpningsutredningen. Istället borde det kinesiska bolaget Lisheng Electronic & Lightning Co. Ltd. ha använts. Om den jämförelsen gjorts hade Hailongs dumpningsmarginal blivit 0, då företagets produkter inte är prisdumpade. P.L. och J.Ö. har i denna del yrkat att tingsrätten skall inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen i frågan och att tingsrätten interimistiskt skall förklara att förordningen inte skall tillämpas i detta mål. I frågan om interimistiskt beslut har de hänvisat till EG-domstolens dom den 21 februari 1991 i de förenade målen C-143/88 och C-92/89 avseende begäran om förhandsavgörande av Finanzgericht Hamburg i mål Zuckerfabrik Süderdithmarschen AG ./. Hauptzollamt Itzehoe och Finanzgericht Düsseldorf i mål Zuckerfabrik Soest GmbH ./. Hauptzollamt Paderborn.

Tingsrättens bedömning

När en fråga om en rättsakts giltighet uppkommer vid en nationell domstol får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att EG-domstolen meddelar ett förhandsavgörande. För att det skall vara aktuellt att begära ett förhandsavgörande måste det enligt tingsrättens mening finnas grundad anledning att tro att rättsakten är ogiltig.

Beslutet att inte bevilja vissa kinesiska tillverkare marknadsekonomisk status refereras i korthet i skäl 16 i förordningen 255. I skäl 14 i förordningen 1470 bekräftas bl.a. den slutsatsen. Det saknas anledning att ifrågasätta de överväganden som ligger till grund för att inte bevilja Hailong marknadsekonomisk status.

I skälen till förordningen 1470 framgår att det förekommit kritik mot kommissionens förslag att använda Mexiko som jämförelseland och att normalvärdet på de aktuella produkterna istället borde beräknats utifrån de kinesiska fabriker som beviljats marknadsekonomisk status. Anledningen till att inte inhemska tillverkare använts vid jämförelsen redovisas i skäl 11. Där framhålls att artikel 2.7 i grundförordningen föreskriver att normalvärdet vid import från länder som Folkrepubliken Kina skall fastställas på grundval av priset eller det konstruerade värdet i ett tredje land med marknadsekonomi. Tingsrätten finner inte skäl för någon annan tolkning av den artikeln.

Skälen för valet av Mexiko som tredje land redovisades i förordningen 255, skäl 26 ff. I förordningen 1470 bekräftas valet av Mexiko, skäl 12. Det saknas anledning att ifrågasätta det ställningstagandet.

Det har inte heller i övrigt framkommit något som utgör skäl att ifrågasätta giltigheten av förordningen 1470. Tingsrätten anser därför inte att ett förhandsavgörande av EG-domstolen i frågor om giltigheten och tolkningen av förordningen 1470 är nödvändigt för att döma i saken.

På grund av tingsrättens ställningstagande i frågan om inhämtande av förhandsavgörande saknas anledning att pröva om det i ett mål som det aktuella finns förutsättningar att interimistiskt förklara att förordningen 1470 inte skall tillämpas i målet.

4.1.9 Dubbel straffbarhet m.m.

P.L. har hävdat att s.k. dubbel straffbarhet är en förutsättning för att han skall kunna fällas till ansvar.

Tingsrätten gör följande bedömning. Det brott som P.L. åtalats för har fullbordats i Sverige. Därmed omfattas det inte av kravet på dubbel straffbarhet. Det blir inte heller aktuellt att pröva frågan om förordnande skulle ha krävts för att väcka åtal.

Av det som anförts under detta avsnitt framgår att tingsrätten anser att det inte finns fog för de invändningar av rättslig natur som framställts mot åtalet. Tingsrätten har också funnit att det inte föreligger sådana tveksamheter om tolkningen av den i målet aktuella EG-rätten att det finns skäl att inhämta förhandsavgörande av EG-domstolen i någon fråga.

4.2 Skuldfrågan i övrigt avseende åtalspunkten 1

På åklagarens begäran har K.L., J-O.J., H-E.P., P.G., H.J. och B.E. hörts som vittnen. Vidare har en omfattande skriftlig bevisning genomgåtts på åklagarens begäran. P.L. har också åberopat skriftlig bevisning som genomgåtts.

4.2.1 Begreppet kringgående

Av det som anförs i avsnitt 4.1.3 framgår att kringgående i varje fall i det närmaste legaldefinieras i grundförordningen. I den betydelsen används ordet också i den del av EG-rätten som har med antidumpningsåtgärder att göra. Åklagaren har i gärningspåståendets femte stycke använt ordet kringgå i en mera allmän betydelse. Så kommer ordet också att användas i det följande.

4.2.2 Åklagarens sakframställning

Master Piece började vid sidan av import av andra produkter, främst hushållsmaskiner, under 1998 att importera lågenergilampor från Folkrepubliken Kina. Lamporna tillverkades av Hailong. Lamporna köptes inte direkt av Hailong utan av Trans World, som fungerade som Master Pieces agent. Master Piece sålde i sin tur lamporna till ett antal stora affärskedjor i Sverige, som Åhléns, Clas Ohlson, Överskottsbolaget och Svenska Elkedjan. Även om lamporna inte var den enda produkten som Master Piece sålde, var den ekonomiska betydelsen inte obetydlig - enligt J.Ö. 8 procent av omsättningen. Under tiden januari 2001 till den 21 april 2004 uppgick försäljningen av lampor till drygt 31 miljoner kronor, inkl. returavgifter. Lamporna köptes för 21,3 miljoner kronor (tullvärde, dvs. inkl. frakt och försäkring) från Trans World.

Genom förordningen 255, som trädde i kraft den 9 februari 2001, belades import av lågenergilampor tillverkade i Kina med en antidumpningstull. Förordningen 1470 innebar att lågenergilampor tillverkade av Hailong belades med en antidumpningstull efter en tullsats om 59,5 procent på nettopriset fritt gemenskapens gräns före tull.

Efter det att antidumpningstull infördes skall Master Pieces import av lågenergilampor ha skett från Vietnam enligt de handlingar som presenterats vid tullbehandling. Enligt tulldeklarationer och ursprungsintyg skall lamporna ha tillverkats av Construction i Haiphong. Detta innebar att importen blev tullfri. I själva verket har samtliga 24 sändningar som omfattas av åtalet i sin helhet bestått av lampor tillverkade av Hailong i Kina som endast omlastats i Haiphong. De ursprungsintyg som företetts och som utvisar att lamporna är tillverkade av Construction i Vietnam är i varje fall oriktiga. Master Pieces har hela tiden genom Trans World köpt lamporna av Hailong. Samtliga tilltalade har känt till att det var fråga om lampor tillverkade av Hailong i Kina och att Master Piece vid tullbehandlingen lämnat oriktiga uppgifter om lampornas ursprung.

I samråd med företrädare för Hailong enades man om följande upplägg för att undgå antidumpningstull. Hailong skulle som tidigare tillverka lamporna, som sedan skulle transporteras till Vietnam. Där lades Construction in som ett mellanled. Utåt skulle Construction framstå som tillverkare. Trans World skulle stå som köpare från Construction och sälja lamporna vidare till Master Piece. Lamporna transporterades med båt från Shanghai till Haiphong. Där lastades lamporna om till nya containrar, som således hade andra nummer än de ursprungliga. Lamporna importerades sedan till Sverige i de containrar som hade Haiphong som utskeppningshamn. Varje sändning försågs med ett oriktigt ursprungsintyg som utvisade att lamporna producerats i Vietnam. De oriktiga intygen skall ha kostat 2 000 US-dollar. Denna kostnad stod Hailong för.

Närmare om förfarandet vid inköp

När Master Piece fick en beställning på lågenergilampor från en kund i Sverige lade Master Piece sin beställning hos Trans World. P.L. skickade beställningen vidare till mr. Y., som företrädde både Hailong och Construction. Lamporna tillverkades och förpackades i enlighet med kundernas önskemål av Hailong. När allt var klart aviserades Trans World genom faktura och följesedel. P.L. utfärdade då i sin tur faktura och följesedel, som skickades till Master Piece. Därefter utfärdades transporthandlingar, ursprungsintyg och konossement. Master Piece betalade Trans World, som i sin tur betalade Construction. När betalningen gjordes var godset i allmänhet på väg till Sverige.

Företrädare för Hailong lät framställa ursprungsintyg. Dessa skickades direkt till Master Piece. Konossement utfärdades av speditören Schenker. Trans World fick i de flesta fall kopior av dessa dokument.

Hailong stod för fraktkostnaden från Shanghai till Haiphong. Frakten från Haiphong till Sverige sköttes av Schenker och betalades av Master Piece.

Särskilt om P.L:s och Trans Worlds roll

Trans World har agerat mellanhand mellan Master Piece och tillverkaren Hailong på sätt som framgått av det nyss anförda. Därmed har företrädare för Master Piece undgått att ha synlig direktkontakt med Hailong och Construction.

P.L. har deltagit i händelseförloppet genom att presentera upplägget för J.Ö. Han har också utnyttjat det och tjänat på det genom det påslag om ca 23 procent som Trans World hade på försäljningarna till Master Piece. P.L. har med insikt om upplägget och med kännedom om de oriktiga ursprungsintygen utfärdat fakturor och följesedlar utvisande att lamporna sålts av Trans World och skeppats från Haiphong; dokument som P.L. skickat till Master Piece, som använt dem som underlag vid tullbehandling tillsammans med de oriktiga ursprungsintygen.

4.2.3 De tilltalades berättelser

- - -

4.2.4 Vittnesförhör

- - -

4.2.5 Tingsrättens bedömning

Som framgår ovan under avsnitt 4.1.3 anser tingsrätten att skyldighet att betala tull och antidumpningstull förelåg vid import till EU av lågenergilampor tillverkade av Hailong, även om omlastning skett i Vietnam. Första fråga att besvara blir då om några av de lampor som omfattas av åtalet har tillverkats i Vietnam. Av T.Ö:s anteckningar framgår att den 20 april 2001 varken tillverkades eller monterades några lampor hos Construction i Vietnam. Enligt ett tillkännagivande om bildande av ett samriskbolag skrev Hailong och Construction den 16 april 2002 att de hade för avsikt att samriskbolaget skulle komma att bli en professionell tillverkare av energibesparande lampor i framtiden. I P.L:s rapport från ett möte med mr. Y. den 3 augusti 2003 finns antecknat att idén med fabriken i Vietnam förut bara var att få ursprungsintyg, men att de nu skall börja producera där. I rapporten nämns också att några maskiner anlänt och att andra maskiner skall skeppas till Vietnam. Slutligen skrev P.L. i en rapport från ett möte med mr. Y. så sent som den 20 mars 2004 som återfunnits i J.Ö:s dator att maskiner för tillverkning av rör anlänt till Vietnam och att de hoppas kunna börja producera lampor där i april-maj. Redan av den nu redovisade skriftliga bevisningen framgår entydigt att alla lampor som omfattas av åtalet har ursprung hos Hailong i Kina. Vidare får P.L. anses ha vitsordat att alla lampor i sin helhet har tillverkats hos Hailong. J.L. har också redovisat att han varit av uppfattningen att samtliga lampor faktiskt tillverkats i Kina. Enligt tingsrättens mening är det således ställt utom rimligt tvivel att samtliga i målet aktuella lampor i sin helhet tillverkats av Hailong i Kina. Det har inte framkommit något som tyder på att det funnits något annat skäl för transporten via Vietnam än att undgå antidumpningstull.

Det nu anförda innebär att tingsrätten finner att de lampor som omfattas av åtalet är sådana lågenergilampor med ursprung i Folkrepubliken Kina på vilka förordningen 1470 är tillämplig, att dessa lampor därmed sedan den 20 juli 2001 varit belagda med en slutlig antidumpningstull, att lamporna i syfte att kringgå antidumpningslagstiftningen transporterats från Folkrepubliken Kina till Vietnam och att de där försetts med i varje fall oriktiga ursprungsintyg innan de transporterades vidare till Sverige. Det innebär också att oriktiga uppgifter lämnats om ursprungsland vid tullbehandling i Stockholm och att den oriktiga uppgiften bestått i att ursprungsland för lågenergilamporna uppgetts vara Vietnam trots att de tillverkats i Folkrepubliken Kina av Hailong. De oriktiga uppgifterna om ursprungsland som lämnats vid tullbehandlingen har givit upphov till att fara för att tull, antidumpningstull och mervärdesskatt undandragits det allmänna.

J.Ö:s skuld

Åklagaren har påstått att J.Ö. tillsammans och i samråd med andra uppsåtligen genom ombud lämnat oriktiga uppgifter om ursprungsland vid tullbehandling med angivna följder och att J.Ö. i samråd med andra i syfte att kringgå antidumpningslagstiftningen överenskommit att transportera varorna från Folkrepubliken Kina till Vietnam och där förse dem med oriktiga ursprungsintyg innan de transporterades vidare till Sverige.

Tingsrätten har nyss konstaterat att de uppgifter som lämnats vid tullbehandlingen var oriktiga och att lamporna transporterats via Vietnam i syfte att kringgå antidumpningslagstiftningen. Av den åberopade e-posttrafiken, särskilt det som skrivs om Vietnamproblemet och luftbubbla i J.Ö:s e-postmeddelande till P.L. och hans e-postmeddelande till mr Y. och T. angående handlingar som behövdes inför tullens besök hos Master Piece för att hindra tullen från att resa till Vietnam framgår att J.Ö. var på det klara med att lamporna tillverkades hos Hailong i Kina och att detta doldes genom omlastningen i Vietnam. Hans förklaringar, att Vietnamproblemet och luftbubbla skulle avse leveransproblem och att det var handlingar med riktigt innehåll han efterfrågade är inte trovärdiga. Även av det förhållandet att han medverkade i det möte hos Hailong som dokumenterades av T.Ö. framgår det att J.Ö. kände till att lamporna tillverkades hos Hailong och att de transporterades via Vietnam i syfte att kringgå antidumpningslagstiftningen. J.Ö:s ställning i Master Piece innebär att han har ansvar för att Master Piece tullombud lämnat oriktiga uppgifter om lampornas ursprungsland.

Av det T.Ö. antecknat från mötet hos Hailong och det P.L. berättat kan man dra slutsatsen att upplägget med transport via Vietnam och där utfärdade ursprungsintyg presenterades av företrädare för Hailong och accepterades av J.Ö. Han har därigenom ingått den av åklagaren påstådda överenskommelsen. Åklagaren har således styrkt sitt gärningspåstående i sin helhet vad gäller J.Ö:s beteende i denna del.

P.L:s skuld

Åklagaren har påstått att P.L. tillsammans och i samråd med andra uppsåtligen genom ombud lämnat oriktiga uppgifter om ursprungsland vid tullbehandling med angivna följder och att P.L. i samråd med andra i syfte att kringgå antidumpningslagstiftningen överenskommit att transportera varorna från Folkrepubliken Kina till Vietnam och där förse dem med oriktiga ursprungsintyg innan de transporterades vidare till Sverige. Åklagaren har vidare påstått att P.L. med insikt om att varorna tillverkats i Folkrepubliken Kina och att oriktiga ursprungsintyg framställts, upprättat leverantörsfakturor och packlistor utvisande att varorna sålts av Trans World och skeppats från Haiphong, vilka handlingar tillsammans med ursprungsintygen utgjort underlag vid tullbehandling.

Tingsrätten har inledningsvis i detta avsnitt konstaterat att de uppgifter som lämnats vid tullbehandlingen var oriktiga och att lamporna transporterats via Vietnam i syfte att kringgå antidumpningslagstiftningen.

Av åberopad e-posttrafik och egna uppgifter framgår att P.L. haft kännedom om att lamporna tillverkades i Folkrepubliken Kina och att oriktiga ursprungsintyg framställts. Han har också vitsordat att han upprättat de handlingar som åklagaren hävdat och att dessa tillsammans med ursprungsintygen utgjort underlag vid tullbehandling. Enligt vad han själv berättat var det han som för J.Ö. presenterade upplägget som innebar att lamporna skeppades över Vietnam till Sverige. Det är också i övrigt P.L. som haft huvuddelen av kontakterna med företrädarna för Hailong. Även om hans ställning i förhållande till Master Piece förefaller att ha varit något osjälvständig i synnerhet som inkomsterna från försäljningarna till det bolaget under flera år utgjort Trans Worlds huvudsakliga intäkter, är det klart att P.L. haft ett stort intresse av att fortsätta sälja lampor till Master Piece. Konstruktionen med inköp genom Trans World var också en förutsättning för att kringgåendet av antidumpningslagstiftningen inte omedelbart skulle uppdagas. Han får därför ses som en med J.Ö. jämbördig partner vid överenskommelsen att kringgå antidumpningslagstiftningen på det sätt åklagaren påstått. Av det nu anförda framgår att P.L. också varit införstådd med att oriktiga uppgifter om ursprungsland skulle lämnas vid tullbehandlingen.

Vad gäller leverantörsfakturor och packlistor kan först konstateras att de i och för sig varit riktiga. Det har i målet inte påståtts annat än att Hailong betalade frakten från Kina till Haiphong. Trans World har sålt lamporna till Master Piece FOB Haiphong, varifrån de också skeppats till Sverige. Leverantörsfakturor och packlistor har dock, även om de speglar verkligheten, varit ett led i upplägget för att kringgå antidumpningslagstiftningen.

Åklagaren har således styrkt sitt gärningspåstående vad gäller P.L:s beteende. Enligt tingsrättens mening har P.L:s medverkan vid genomförandet av gärningarna varit av sådan art och omfattning att han skall dömas som gärningsman.

J.L:s skuld

Åklagaren har lagt J.L. till last att han, med insikt om antidumpningstullen och varornas ursprung, främjat gärningarna genom att lägga beställningar och köpa in varorna från Trans World och därefter granska och attestera fakturor som utgjort underlag vid tullbehandling.

Först kan konstateras att J.L. hade insikt om att antidumpningstull gällde för lampor med ursprung från Hailong i Kina. Vidare har han vitsordat att han kände till att lamporna han sålde var tillverkade i Kina. Av hans egen berättelse framgår att, om han inte med säkerhet visste att de lampor som köptes in under hans tid i bolaget omfattades av antidumpningstull, så höll han sig medvetet okunnig om den saken på ett sådant sätt att han var fullständigt likgiltig. I varje fall har hans förklaring om legalt undantag så klara drag av efterhandskonstruktion att den kan lämnas utan avseende. Enligt tingsrättens mening är e-posttrafik och annan skriftlig bevisning tillräcklig för att det skall kunna konstateras att J.L. var medveten om att lamporna omfattades av antidumpningstull och att någon sådan inte erlades av Master Piece. Han har själv vidgått att han hade ansvar för inköp och försäljning av de lampor som ankom till Sverige efter 2001 års utgång. Med den självständiga ställning med ansvar för inköp och försäljning han hade enligt samtliga tilltalades berättelser är det klarlagt att han lagt de 17 beställningar som importerats efter utgången av 2001, även om det vid något tillfälle kan ha varit så att någon annan hos Master Piece översänt ordern till Trans World.

Vad gäller J.L:s befattning med fakturorna har det inte framkommit något som vederlägger hans egna uppgifter om att han granskat dem med avseende på att antal och pris stämde och att han attesterat dem när så var fallet för att leverantören skulle få sin betalning, vilket låg utanför hans ansvarsområde. Det är i och för sig riktigt att fakturorna legat till grund för tullbehandlingen, men som tidigare påpekats under rubriken P.L:s skuld var Trans Worlds fakturor inte oriktiga i sig.

Den fråga som skall besvaras blir mot bakgrund av det nyss anförda om J.L. som anställd genom att lägga beställningarna och göra inköpen av varorna med insikt om att de omfattades av angivna pålagor som bolaget undandrog sig att betala gjort sig skyldig till medhjälp till de gärningar J.Ö. och P.L. befunnits ha utfört. Tingsrätten anser att J.L:s inköp och beställningar främjat gärningarna i tiden efter utgången av år 2001. Han skall därför fällas till ansvar för medhjälp till dessa gärningar.

T.Ö:s skuld

Åklagaren har påstått att T.Ö. tillsammans och i samråd med J.Ö. och P.L. uppsåtligen genom ombud lämnat oriktiga uppgifter om ursprungsland vid tullbehandling med angivna följder och att T.Ö. i samråd med J.Ö. och P.L. i syfte att kringgå antidumpningslagstiftningen överenskommit att transportera varorna från Folkrepubliken Kina till Vietnam och där förse dem med oriktiga ursprungsintyg innan de transporterades vidare till Sverige. Åklagaren har också påstått att T.Ö. handhaft bl.a. inköp och tullhantering genom att tillse att erforderligt underlag för tulldeklaration skickades till bolagets tullombud.

Genom utredningen är klarlagt att T.Ö. var styrelsesuppleant och att han hade rätt att teckna Master Pieces firma. Han var tullansvarig och var den som såg till att bolagets tullombud fick erforderliga handlingar.

Av de anteckningar som T.Ö. förde vid mötet hos Hailong framgår att han då var på det klara med att tillverkning inte till någon del skedde i Vietnam och att det förbereddes ett kringgående av antidumpningstullen genom omlastning i Vietnam.

Att han därefter skulle tro att tillverkning eller ens montering kommit igång hos Construction kan i bästa fall betecknas som en efterhandskonstruktion, i synnerhet som Master Piece var ett litet företag som han omvittnat kände väl till. Tingsrätten anser att det är ställt utom rimligt tvivel att de verkliga förhållandena var kända för T.Ö. Han var således medveten om att de handlingar han översände till tullombudet inte redovisade de verkliga förhållandena, dvs. att lamporna tillverkades hos Hailong i Kina. Förfarandet har fått till effekt att de aktuella pålagorna inte debiterats.

T.Ö. har beskrivit arbetet som tullansvarig som att han tog emot, ordnade och sedan skickade handlingar vidare. Vad gäller hans ställning i bolaget har inget annat framkommit än det han velat vidgå. Det innebär att det inte är visat annat än att han hade kamerala sysslor. Det är dock något anmärkningsvärt att K.L. särskilt framhållit att T.Ö. var mycket insatt i bolagets verksamhet. Detta motsäger emellertid inte att hans befogenheter var begränsade. Att han skrivit under en bankförbindelse för bolagets räkning när J.Ö. skrivit under samma förbindelse för egen del förändrar inte den bilden. Det har inte visats att T.Ö. under aktuell tid handhade några inköp.

Även om T.Ö. var med vid ett möte hos Hailong där kringgåendeåtgärder diskuterades är det inte ställt utom rimligt tvivel att han hade del i någon överenskommelse.

Åklagarens gärningspåstående är såvitt avser det som läggs T.Ö. till last som brottslig gärning styrkt endast i den del det avser att T.Ö. uppsåtligen genom ombud lämnat oriktiga uppgifter om ursprungsland vid tullbehandling. Att det endast varit fråga om ordnande och vidarebefordran av handlingar vederläggs inte av utredningen. T.Ö:s befattning med tullbehandlingen har trots allt främjat den gärning J.Ö. och P.L. befunnits skyldiga till. T.Ö:s medverkan är inte tillräcklig för att han skall anses vara gärningsman. Hans medverkan bör bedömas som medhjälp.

Tingsrätten godtar åklagarens rubricering av gärningarna som tullbrott respektive medhjälp till tullbrott. Tullbrotten är grova på de av åklagaren anförda skälen. Härav följer att J.Ö. och P.L. skall dömas för grovt tullbrott i 24 fall och att J.L. och T.Ö. skall dömas för medhjälp till grovt tullbrott i 17 respektive 24 fall.

4.3 Skuldfrågan avseende åtalspunkten 2

- - -

4.3.1 Tingsrättens bedömning

J.Ö. var vd och ensam styrelseledamot i Master Piece under den tid som omfattas av denna del av åtalet. Han var således ansvarig för Master Pieces bokföring och redovisning under den tiden. Ett aktiebolag skall löpande bokföra alla affärshändelser och avsluta varje räkenskapsår med en årsredovisning. J.Ö. har vidgått att Master Piece varken har bokfört antidumpningstull, ordinär tull eller tillkommande moms på de importer av lågenergilampor som omfattas av åtalspunkten 1. Mot bakgrund av tingsrättens bedömning av skuldfrågan under den åtalspunkten skulle dessa tullar och skatter ha erlagts och bokförts som en del av kostnaden för respektive köp. När så inte skedde uppkom i stället en tullskuld till staten som skulle ha bokförts. Bokföringsskyldigheten omfattar således även den legala konsekvensen av de grova tullbrotten. Det är uppenbart att underlåtenheten att bokföra antidumpningstullen och övriga pålagor syftade till att dölja brotten. J.Ö. har därför uppsåtligen åsidosatt sin bokföringsskyldighet.

Av H.J:s berättelse och det som genomgåtts av den av honom upprättade promemorian framgår att både resultaträkningarna och balansräkningarna för Master Piece under ifrågavarande period skulle ha sett väsentligt annorlunda ut om de ifrågavarande beloppen hade bokförts. Tingsrätten finner att effekterna på i varje fall resultaträkningarna för ifrågavarande räkenskapsår av en korrekt bokföring av affärshändelserna är sådana att bolagets resultat inte i huvudsak har kunnat bedömas med ledning av bokföringen. J.Ö. har i varje fall förhållit sig likgiltig inför den avsevärda risken för denna effekt.

På grund av det anförda är åtalet styrkt i denna del. Brottet är på de av åklagaren anförda skälen att anse som grovt. J.Ö. skall således dömas för bokföringsbrott som är att anse som grovt.

4.4 Påföljdsfrågor m.m.

- - -

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde J.Ö. för bokföringsbrott enligt 11 kap. 1 st. 2 p. BrB och för grovt tullbrott enligt 10 § lagen om straff för smuggling samt art. 1 i rådets förordning (EG) nr 1470/2001 av den 16 juli 2001 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av integrerade elektroniska kompaktlysrör med ursprung i Folkrepubliken Kina, art. 1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättande av en tullkodex för gemenskapen samt 85 kap. art. 37 och 38 och bilaga 3, 3 kap. art. 72 i rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan till fängelse fyra år. J.Ö. meddelades näringsförbud under sju år från det att domen vann laga kraft mot honom.

Tingsrätten dömde P.L. för grovt tullbrott enligt de nyss angivna lagrummen till fängelse fyra år sex månader.

Tingsrätten dömde var och en av J.L. och T.Ö. för medhjälp till grovt tullbrott enligt de angivna lagrummen samt 23 kap. 4 § BrB till fängelse två år.

Tingsrätten ogillade yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, hovrättsrådet Lars-Åke Olvall, referent, tf. hovrättsassessorn Elisabeth Rune och två nämndemän) anförde följande i dom den 9 december 2004.

Hovrättens domskäl

I hovrätten har nya förhör hållits med J.Ö., P.L., J.L. och T.Ö. Referaten i tingsrättens dom av förhören med K.L., J-O.J., H-E.P., P.G. och H.J. har lästs upp. Skriftlig bevisning har åberopats.

P.L. har, med instämmande av J.Ö., J.L. och T.Ö., i allt väsentligt framfört samma rättsliga invändningar angående åtalet som vid tingsrätten.

P.L. har i hovrätten ingivit och åberopat innehållet i ett rättsutlåtande av Carl Michael von Quitzow, jur.dr., Jean Monnet professor i europeisk rätt. Utlåtandet, som åberopades även vid tingsrätten, har här ingivits i en bearbetad version. I hovrätten har P.L. också ingivit och åberopat rättsutlåtande av Hjalte Rasmussen, dr. jur., professor i EU-rätt vid Köpenhamns universitet, samt vidare av Hans Klette, professor emeritus i straffrätt och av Ulf Bernitz, professor i europarätt vid Stockholms universitet, jur. dr., dr. jur. h.c. Samtliga utlåtanden behandlar frågeställningar som anknyter till de tilltalades rättsliga invändningar i målet.

Hovrättens överväganden

Flera av de rättsliga invändningar som framförts beträffande åtalet för grovt tullbrott reser frågeställningar från vilka inte kan bortses vid prövningen av gärningspåståendet i den delen. Det gäller såväl de invändningar vilka tar sikte på innebörden av systemet med antidumpningstullar och den närmare tillämpningen av detta som invändningar med anknytning till den svenska regeringsformen och vidare sådana som berör rena tolknings- och tillämpningsfrågor avseende det regelverk som enligt åklagarens mening utgör rättslig grund för åtalet.

Inledningsvis behandlar hovrätten frågan om det agerande som åklagaren lagt de tilltalade till last i åtalspunkten 1 kan utgöra en straffbar handling som har sin utgångspunkt i brott mot förordningen 1470.

Ulf Bernitz, som tagit del av tingsrättens dom, åklagarens stämningsansökan och kompletterande uppgift om tillämpliga lagrum, de aktuella EG-förordningarna m.m. ävensom övriga i målet åberopade rättsutlåtanden, anför i sitt utlåtande i huvudsak följande.

Systemet med antidumpningstull och dess tillämpning

Tingsrätten har i sin dom valt att följa åklagarens linje och betrakta antidumpningstull såsom något som faller inom tullrättens område och som är sanktionerat enligt tullrättsliga regler.

Enligt min uppfattning är detta felaktigt. Jag instämmer i de bedömningar av systemet med antidumpningstull som görs i utlåtandena av von Quitzow och Rasmussen. För egen del har jag behandlat detta system i flera sammanhang, senast i boken Europarättens grunder (Bernitz- Kjellgren, Europarättens grunder, 2 uppl. s. 175 f.).

Såsom framhållits av Rasmussen är hela ordningen med beslutande och uttagande av antidumpningstull av handelspolitisk karaktär och ligger under EG:s exklusiva kompetens. Sverige saknar numera helt någon egen kompetens på detta område. Ordningen har inget gemensamt med tullagstiftningen och det är ett uttryck för språkfattigdom att man på svenska valt att tala om antidumpningstull. Ett bättre ord vore pålaga. Normsystemet på antidumpningsområdet har utformats inom GATT/WTO (Världshandelsorganisationen). EG är bundet av GATT-reglerna och EG:s antidumpningsförordning ansluter härtill.

Dumpning föreligger när ett tredjelands produkter importeras till EG till lägre pris än varornas normala värde. Härmed förstås normalt produktens pris på hemmamarknaden, men när detta ej kan fastställas, framför allt p.g.a. att exportlandet inte fullt ut tillämpar marknadsekonomi (t.ex. Folkrepubliken Kina), används andra beräkningsgrunder såsom ”constructed value” (produktionskostnad jämte skäligt tillägg för vinst och andra kostnader) eller jämförelser med prisnivån i andra länder. I detta fall har Mexico använts som jämförelseland (referenspunkt). Ingripande mot dumpning får dock bara ske om denna orsakar väsentlig skada på EG:s industri. Den enda sanktion som tillåts mot dumpning är uttagande av s.k. antidumpningstull. Denna får högst uppgå till ett belopp motsvarande dumpningsmarginalen på produkten.

Det är endast EG som kan vidta antidumpningsåtgärder och så kan endast ske mot utomstående länder. EG:s antidumpningsförordning 1995 (384/96/EG) innehåller ingående regler om förfarandet, beräkning av varuvärden, bedömning av vad som är väsentlig skada m.m. Beslut om påläggande av antidumpningstull fordrar härutöver att detta befinns befogat med hänsyn till gemenskapens intresse. Dessa bedömningar har en klart handelspolitisk karaktär och föregås av förhandlingar med landet ifråga och beslut om åtgärder ersätts i många fall av uppgörelser och s.k. frivilliga åtaganden att höja priserna. Syftet är att motverka att det ifrågavarande slaget av vara säljs till ett dumpningspris inom EG som orsakar väsentlig skada för industrin inom EG. Det är ministerrådet som fattar beslut om att pålägga antidumpningstull. Bakom de ingripanden som sker ligger vanligen anmälningar och påtryckningar från producenter inom EG som anser sig pressade av importkonkurrensen. Antidumpningstullar är tidsbegränsade men kan förlängas om detta befinns lämpligt vid en översyn, något som understryker instrumentets karaktär av påtryckningsmedel. Överhuvud är hot om antidumpningsåtgärder, vidtagande av sådana åtgärder och beslut om att häva eller förlänga antidumpningstullar i hög grad ett led i det handelspolitiska spelet.

Mot denna bakgrund är det naturligt att beslut om att utta antidumpningstull (provisoriskt eller slutgiltigt) bara kan riktas mot ett visst land eller särskilda leverantörer i detta land (se bland annat förordningens art. 9.4 och 9.5). Detta skiljer sig på ett radikalt sätt från EG:s tulltaxa som ju normalt på ett neutralt sätt och i princip permanent belägger all import till EG av en viss produkt, oberoende av exportland, med en viss tull enligt en fast tullsats.

Av det sagda framgår varför det inte är korrekt att utgå från tullrätten eller analogisera från denna vid bedömning av frågor som rör antidumpningstull.

Frågan om kringgående

Kärnfrågan i förevarande mål är hur man skall bedöma det som tingsrätten betecknat som kringgåendeåtgärder. I fallet synes förhållandena vara, att produkter som tillverkats i Folkrepubliken Kina och för vilka antidumpningstull skulle ha betalats om dessa exporterats direkt från Kina till EU- landet Sverige, har omlastats i Vietnam och härefter har exporterats från Vietnam till Sverige och därvid uppgivits vara vietnamesiska produkter.

Tingsrätten har gjort bedömningen att antidumpningstull rätteligen skulle ha betalats trots omlastningen och att det varit fråga om ett otillåtet kringgående.

Här bör först understrykas att svaret på frågan om sådana omlastningsåtgärder utgör otillåtet kringgående eller ej uteslutande står att hämta i EG- rätten. De materiella reglerna på antidumpningsområdet ligger, som redan nämnts, under EG:s exklusiva kompetens.

Här skall diskuteras om tingsrättens bedömning av denna rättsfråga är korrekt.

Som tingsrätten påpekar är besluten om uttagande av antidumpningstull, både det preliminära och det slutliga, riktade mot produkter med ursprung i Folkrepubliken Kina (se rådsförordning 1470/2001 EG).

Kringgående av antidumpningsåtgärder behandlas i en särskild artikel i rådsförordningen om antidumpning (art. 13). Där stadgas i art. 13.1 att om gällande åtgärder kringgås får de antidumpningstullar som har införts enligt förordningen utvidgas till att omfatta import av likadana produkter eller delar av sådana produkter från tredje land. Kringgående definieras som en förändring i handelsmönstret mellan tredje land och gemenskapen som härrör från sådant bruk, sådana processer eller sådan bearbetning för vilka ingen annan tillräcklig grund eller ekonomiskt berättigande finns än införandet av antidumpningstullen. För sådana situationer anger rådsförordningen ett förfarande som går ut på att antidumpningstull kan införas även på export från tredje landet ifråga till EG, s.k. utvidgning. Förfarandet följer i princip vad som eljest gäller vid påläggande av antidumpningstull. Beslutet skall tas av ministerrådet och torde normalt föregås av handelspolitiska förhandlingar med det ifrågavarande landet.

- - -

Det är ostridigt att någon sådan utvidgning inte skett av den i målet aktuella rådsförordning 1470/2001, i vart fall inte vid i målet aktuella tidpunkter.

Tingsrätten har i sin dom intagit ståndpunkten att utvidgning enligt den här behandlade art. 13 i antidumpningsförordningen ”inte kan anses vara ett exklusivt remedium mot allt kringgående av antidumpningstullar”. Något författningsstöd för denna ståndpunkt har tingsrätten inte anfört och torde inte heller finnas. Inte heller GATT-reglerna innehåller något som ger sådant stöd. Tingsrätten baserar sitt resonemang på en jämförelse med tullkodexens bestämning av vad som är varors ursprung och på ett lämplighets- och ändamålsresonemang. Härvid pekar tingsrätten på att det relativt komplicerade förfarandet för utvidgning är verkningslöst mot kringgående genom import i mindre skala.

Som ovan utvecklats tillhör inte systemet med antidumpningstull, trots den i Sverige använda terminologin, tullrättens område och man bör därför inte analogisera från tullrätten. Också när det gäller resonemanget att det måste vara möjligt att hindra mindre kringgåenden i situationer där det, i vart fall inte ännu, skett någon utvidgning gör tingsrätten i realiteten en analogi från tullrätt och smugglingslagstiftning. När det gäller allmänt gällande regler om att tull skall betalas för viss vara eller att viss vara inte får införas till Sverige, är det naturligt att kringgåenden skall kunna motverkas genom lagstiftningen. Detta följer också av allmänna principer om att lagen skall gälla för alla och att tullavgifter inte får undandras det allmänna.

Åtgärder enligt EG:s antidumpningslagstiftning är emellertid av en annan karaktär. De är inte avsedda att dra in medel till det allmänna (i så fall till EG). De är heller inte avsedda att träffa all import som definitionsmässigt kan betraktas som dumpning. Syftet är att påverka den allmänna prisnivån inom EG på importvaror av visst slag som exporteras från ett visst land. De utgör, som utvecklats ovan, handelspolitiska åtgärder som utnyttjas som brickor i det handelspolitiska spelet och som tillämpas diskretionärt efter beslut i det enskilda fallet av EG:s ministerråd. Det finns ingen ”rättvisa” i denna hantering. Om beslut om antidumpningstull fattas i ett visst fall eller ej och i så fall med vilka belopp och i vilken omfattning är resultatet av mer eller mindre framgångsrika förhandlingar med det tredje landet i fråga och av det diplomatiska spelet inom EU.

Beslut om utvidgning enligt art. 13 riktar sig mot ett annat tredje land och har alltså primärt detta land som adressat. I sak är en sådan utvidgning ett ingrepp i det senare landets internationella handelsförhållanden. Utvidgningsbeslut föregås av utredningar och förhandlingar och kan innefatta känsliga diplomatiska överväganden, t.ex. när det gäller relationerna mellan Folkrepubliken Kina och dess närliggande grannländer.

Mot denna bakgrund blir utformningen av antidumpningsförordningen och dess syn på kringgåenden väl förståelig. Det synes vara fullt medvetet som EG har begränsat möjligheterna att ingripa mot kringgående, t.ex. i den formen att omlastning sker i annat tredje land före export till EG, till ordningen med utvidgning på grundval av förfarandet enligt art. 13. Det står klart att denna ordning också praktiskt tillämpas i avsevärd utsträckning.

Det förefaller riktigt att utvidgning är ”i stort sett verkningslöst mot import i mindre skala” som sker innan en eventuell utvidgning kommer till stånd. Detta får emellertid ses som en begränsning i systemets räckvidd som är medveten. Härvid är att observera att EG är bundet av GATT:s regelverk. Grundläggande är art. VI i GATT-avtalet som ser antidumpningsåtgärder som en relation mellan exportlandet och importlandet. På motsvarande sätt ser EG saken. ”Importlandet” är numera EG som helhet. Vidare bör observeras att art. 1 i det s.k. tolkningsavtalet till art. VI i GATT-avtalet lyder: En antidumpningsåtgärd får endast vidtas under de omständigheter som anges i artikel VI i GATT 1994 och som en följd av undersökningar som påbörjats och genomförts i enlighet med bestämmelserna i detta avtal.

Såsom framgår måste antidumpningsåtgärder föregås av korrekt genomförda undersökningar när ett nytt exportland blir aktuellt för eventuella antidumpningsåtgärder.

Det torde främst finnas två förklaringar till den begränsning av reglernas effektivitet som tingsrätten har pekat på. Den ena är att i det större handelspolitiska sammanhang, dit systemet med antidumpningsåtgärder hör, spelar sådana kringgåenden i mindre skala liten roll. Syftet är som framgått inte att dra in medel utan att påverka den allmänna prisnivån i EG på en viss importvara.

Den andra förklaringen torde vara att ingripanden med krav på uttagande av antidumpningstull från EG:s sida mot tredje länder, i förhållande till vilka någon antidumpningstull inte gäller, under åberopande av kringgående lätt skulle kunna missbrukas och leda till från handelspolitisk och diplomatisk synpunkt mindre önskvärda situationer.

Såväl från handelspolitisk synpunkt som utifrån kompetensfördelningen mellan EG och medlemsstaterna ter det sig diskutabelt att myndigheterna i ett medlemsland går in med egna undersökningar och belägger import som skett från ett utomstående land med antidumpningstull under hänvisning till motverkande av kringgående.

Härtill tillkommer som en ytterligare omständighet att antidumpningstull som nämnts fastställs med utgångspunkt i dumpningsmarginalen på produkten. Det är osannolikt att denna skulle vara densamma vid import via ett tredje land. Här tillkommer ökade kostnader för transport och omlastning och sannolikt även handelspålägg för mellanhänder. Detta medför att marginalen blir lägre och kräver särskilda beräkningar.

Under hänvisning till vad nu sagts drar jag slutsatsen att tingsrättens rättsliga bedömning av situationen att omlastning skett i Vietnam för vidareexport till Sverige inte är korrekt. Fastän omlastning ägt rum skall någon antidumpningstull inte utgå. Läget hade varit ett annat om utvidgning skett och trätt i kraft i förhållande till Vietnam enligt förfarandet i art. 13.

Det sagda vinner ytterligare stöd av att några rättsfall om ingripanden mot kringgåenden av i målet aktuellt slag ej kunnat påträffas, att situationen inte heller verkar behandlad i litteraturen och att ledande expertis som tillfrågats inte känner till liknande fall. Det står klart att situationen inte har behandlats inom ramen för EG-domstolarnas praxis i antidumpningsmål.

- - -

Frågan om straffsanktion

Som ovan framhållits rör målet tillämpning av EG-rätt. EG-rätten innehåller inga andra sanktioner än uttagandet av en antidumpningstull, fastställd i en EG-förordning.

EG-rätten saknar alltså straffsanktion. EG saknar, som utvecklats i Klettes utlåtande, egen straffrättslig kompetens. Inom ramen för EU:s tredje pelare kan medlemsstaterna på mellanstatlig väg komma överens om gemensamma principer för straffrättslig lagstiftning, men detta har inte varit aktuellt på antidumpningsområdet. EG tillämpar på vissa områden, främst konkurrenslagstiftningen, ett system med administrativa straffavgifter, populärt ofta kallade ”böter”, men detta är heller inte aktuellt på förevarande område.

Någon skyldighet för medlemsstaterna att knyta egna sanktioner, straffrättsliga eller andra, till tillämpningen av EG:s antidumpningsförordningar finns inte. Avsaknaden av EG-rättsliga författningsbestämmelser på området pekar starkt på att den enda sanktionen är avsedd att vara just själva skyldigheten att betala antidumpningstull för det fall att någon importerar varor som enligt en antidumpningsförordning träffas av skyldigheten att betala en sådan.

Slutsatsen av det ovanstående är att det saknas grund för att knyta det tullrättsliga sanktionssystemet baserat på kriminalisering och straff till skyldigheten att betala antidumpningstull.

Härutöver kan den ordning för kriminalisering och utdömande av straff, baserad på ett blankettstraffbud, som åklagaren hävdar gäller och som tingsrätten tillämpat, starkt kritiseras på statsrättsliga grunder. Jag kan i detta hänseende väsentligen ansluta mig till den analys som gjorts i Klettes utlåtande.

Ulf Bernitz drar sammanfattningsvis bl.a. slutsatserna att artikel 13 i grundförordningen är avsedd att exklusivt reglera ordningen för att komma till rätta med kringgåenden och att den tullrättsliga ordningen för kriminalisering inte är tillämplig i fråga om det påstådda agerandet såvitt avser antidumpningstull.

Hovrätten finner att Ulf Bernitz analys, vilken även vinner stöd av innehållet i övriga i målet åberopade rättsutlåtanden, är mycket välgrundad. Det som därigenom framkommit ger enligt hovrättens mening tillräckligt underlag för bedömningen att det är uppenbart att det som i åklagarens gärningsbeskrivning läggs de tilltalade till last såvitt avser undandragen antidumpningstull inte innefattar ett straffbart agerande.

Hovrätten anmärker i detta sammanhang att åklagaren när det gäller den rättsliga reglering som ligger till grund för åtalet bl.a. åberopat bilaga 3 till tulltaxan (dvs. Rådets förordning [EEG] 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om den Gemensamma tulltaxan). P.L. har genom sin försvarare under huvudförhandlingen påtalat att den tulltaxan endast upptar två bilagor samt att det inte av dessa framgår något när det gäller antidumpningstullsatser eller hänvisningar till förordningar om sådana i enskilda fall. - Hovrätten har inhämtat att den aktuella bilaga 3 utgör en i Tullverkets författningshandbok intagen, av verket upprättad sammanställning över bl.a. antidumpningstullsatser. Sammanställningen är grundad på bl.a. uppgifter i gällande antidumpningsförordningar och upprättad med hjälp av TARIC, vilken är en av EU-kommissionen upprättad databas som inte är rättsligt bindande och som uppdateras dagligen. Sammanställningen i bilaga 3 är fogad till en i verkets handbok intagen publikation benämnd Tulltaxa, vilken enligt uppgift på sid. ”inledn:i” är utgiven av verket och bygger på information från EU-kommissionens TARIC-databas.

Åklagaren har under sin slutplädering i hovrätten nämnt att han, även om åtalet ogillas såvitt avser antidumpningstull, i allt fall menar att den omständigheten att J.Ö., T.Ö. och P.L. tillsammans och i samråd genom att uppsåtligen ha åberopat falska ursprungsintyg vid tullbehandlingen givit upphov till fara för att tull om 578 298 kr samt mervärdesskatt med 144 574 kr undandras det allmänna, samt att J.L. främjat gärningarna. Enligt åklagarens uppfattning täcker den gärningsbeskrivning som anges i stämningsansökningen detta alternativa ansvarspåstående.

Hovrätten, som konstaterar att några omständigheter som hänför sig till det alternativa gärningspåståendet inte varit föremål för behandling under huvudförhandlingen här, anser inte att det som framgår av gärningsbeskrivningen är tillräckligt för att påståendet överhuvud skall kunna upptas till prövning.

De överväganden som nu redovisats leder till att åtalet för grovt tullbrott, respektive medhjälp därtill, skall ogillas i sin helhet såvitt avser envar av de tilltalade.

När det gäller åtalet mot J.Ö. angående bokföringsbrott leder hovrättens överväganden beträffande åtalet för grovt tullbrott till slutsatsen att det inte är visat i målet att det förekommit några tullar eller skatter som han underlåtit att bokföra. Även åtalet för bokföringsbrott skall därför ogillas.

Vid denna utgång i skuldfrågorna skall vidare yrkandena om näringsförbud - - - ogillas. - - -

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten ogillade åtalen och yrkandet om näringsförbud.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Severin Blomstrand, Nina Pripp, referent, Marianne Lundius och Anna Skarhed) meddelade den 4 april 2007 följande dom.

Domskäl

I 8 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling har meddelats bestämmelser om straff bl.a. för den som, i samband med att en vara förs in till landet, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna (tullbrott).

Målet gäller import till Sverige under tiden den 2 augusti 2001-den 29 januari 2004 av s.k. lågenergilampor från tillverkaren Changzhou Hailong Electronics & Light Fixtures Co. Ltd (i det följande kallat Hailong). Till stöd för åtalet har åberopats att lamporna sedan den 20 juli 2001 var belagda med en slutgiltig antidumpningstull enligt rådets förordning (EG) nr 1470/2001 av den 16 juli 2001 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av integrerade elektroniska kompaktlysrör med ursprung i Folkrepubliken Kina (i det följande kallad Kina-förordningen). Enligt åtalet har det förelegat fara för undandragande av antidumpningstull och mervärdesskatt gällande de införda varorna.

Kammarrätten i Stockholm har i en dom meddelad den 20 september 2005 i mål nr 153-05 avslagit överklagande av J.Ö. av ett beslut meddelat av Länsrätten i Stockholms län i vilket länsrätten med stöd av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter förordnade att egendom tillhörig J.Ö. fick tas i anspråk genom betalningssäkring för säkerställande av bl.a. den antidumpningstull som åtalet nu gäller. Vid samma länsrätt är anhängigt ett mål om betalningsskyldighet för denna antidumpningstull m.m.

P.L. och medparter har på flera grunder som närmare behandlas i det följande invänt att Kina-förordningen inte är tillämplig på införseln av de aktuella lamporna och att det som påstås i gärningsbeskrivningen i vart fall inte kan föranleda straffansvar. De har även med hänvisning till uttalanden i prop. 1982/83:134 s. 9 ff. gjort gällande att under alla förhållanden är frågan huruvida skyldighet att betala antidumpningstull förelegat så oviss att de inte kan åläggas straffansvar med hänsyn till att frågan om betalningsskyldighet för antidumpningstullen inte slutgiltigt har prövats av förvaltningsdomstol.

Den sistnämnda invändningen kan inom ramen för det meddelade prövningstillståndet inte komma under beaktande på annat sätt än genom ett ställningstagande till om det finns något hinder mot att nu pröva den i prövningstillståndet upptagna frågan. HD finner inte något sådant hinder föreligga.

Antidumpningstull och den EG-rättsliga regleringen

P.L. och medparter har invänt att en antidumpningstull inte utgör någon tull och att ansvar enligt 8 § smugglingslagen därför inte kan komma ifråga för den aktuella införseln.

Pålagor mot dumpning inom det svenska tullsystemet har mycket gamla anor. Redan före Sveriges inträde i den Europeiska unionen (EU) fanns det i svensk rätt föreskrifter om antidumpningstullar, se senast SFS 1985:750. Efter Sveriges anslutning till EU ingår Sverige i en tullunion med en gemensam handelspolitik byggd på enhetliga principer i fråga om bl.a. tulltariffer, tull- och handelsavtal och handelspolitiska skyddsåtgärder (se artikel 113, numera artikel 133 i EG-fördraget). EG:s regelverk på tullområdet utgör kärnan i den svenska tullagstiftningen och några mot EG-rätten stridande nationella föreskrifter får inte förekomma. Den svenska tullagstiftningen innehåller efter EU- anslutningen endast kompletterande bestämmelser till EG:s rättsakter på detta område.

Till de viktigaste föreskrifterna i EG:s regelverk på tullområdet hör rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (tullkodexen), kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (tillämpningskodexen) samt rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan. EG:s regelverk kompletteras av ett flertal svenska författningar. Den centrala svenska lagen är tullagen (2000:1281).

Enligt artikel 1 i tullkodexen skall tullagstiftningen bestå av tullkodexen och de bestämmelser på gemenskapsnivå eller nationell nivå som antas för att genomföra den. Med beteckningen tullskuld i tullkodexen avses enligt artikel 4.9 en persons skyldighet att erlägga den importtull (tullskuld vid import) som gäller för särskilda varor enligt gällande gemenskapsbestämmelser. Av artikel 4.10 framgår att ”importtullar” i tullkodexen används som beteckning för ”tullar och avgifter med motsvarande verkan vilka skall betalas vid import av varor” (jfr artikel 24 i EG- fördraget).

Enligt artikel 20.1 i tullkodexen skall den tull som lagligen skall betalas om en tullskuld uppstår grundas på EG:s tulltaxa. Denna taxa skall enligt punkten 3 i nyssnämnda artikel omfatta bl.a. den s.k. kombinerade nomenklaturen (a) och ”Andra tulltaxebestämmelser som anges i annan gemenskapslagstiftning” (g). Den kombinerade nomenklaturen är återgiven i bilaga 1 till tulltaxan. I bilagan fastställs Gemensamma tulltaxans autonoma och konventionella tullsatser och ytterligare statistiska enheter, liksom annan nödvändig information (artikel 1 sista stycket i tulltaxan). Tulltaxan innehåller också en bilaga 2. I denna redovisas särskilda gemenskapsåtgärder som ingår i gemenskapslagstiftningen på tullområdet (se artikel 2 a). Hit hör bl.a. antidumpningstull och utjämningstull (”Anti-dumping duties and countervailing duties”).

Av EG beslutade antidumpningstullar är således att hänföra till sådana tulltaxebestämmelser som anges i artikel 20.3 g i tullkodexen (se EG- domstolens dom av den 20 oktober 2005 i mål C-247/04 Transport Maatschappij Traffic BV mot Staatssecretariats van Ekonomische Zaken, punkt 23, REG 2005, s. I-9089). Av detta följer att Kina-förordningens föreskrifter om antidumpningstull omfattas av den EG-rättsliga tulllagstiftningen och faller inom definitionen ”tullar och avgifter med motsvarande verkan vilka skall betalas vid import av varor” i artikel 4.10 i tullkodexen. Trots att en antidumpningstull i flera avseenden skiljer sig från en konventionell importtull kan det inte råda någon tvekan om att antidumpningstull, med den i tullkodexen givna definitionen, faller inom det i 8 § smugglingslagen använda begreppet ”tull, annan skatt eller avgift”.

P.L. och medparter har invänt att deras förfarande ändå inte är straffbart eftersom det inte varit fråga om något undanhållande i förhållande till det allmänna, vilket krävs för att ansvar för tullbrott skall kunna komma i fråga.

En tullrättslig pålaga skall tas ut när en vara passerar EG:s gräns mot tredje land (jfr EG-domstolens dom av den 1 juli 1969 mellan kommissionen och Italien i mål 24/68, REG 1969, s. 193). Det är uppenbart att lagstiftaren med 8 § smugglingslagen åsyftat att straffbelägga sådana i paragrafen nämnda förfaranden som hänför sig till pålagor enligt den EG-rättsliga tullagstiftningen (se SOU 1994:89 s. 281 och prop. 1999/ 2000:124 s. 66 ff.). En antidumpningstull är en pålaga som påtvingas den enskilde utan någon direkt motprestation. Den intäkt som följer med en antidumpningstull tillkommer visserligen inte svenska staten utan gemenskapen. Som medlem i EU har Sverige dock skyldighet att i förekommande fall se till att antidumpningstull tas ut. Av 5 kap. 1 § tulllagen följer att det är Tullverket som fastställer den antidumpningstull som skall betalas. Mot bakgrund av vad som nu har sagts måste ett undandragande av antidumpningstull anses rikta sig mot ”det allmänna” (jfr motsvarande uttryck i 2 § första stycket 1 i lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter och uttalande i prop. 1999/2000:126 s. 108 samt i prop. 1980/81:8 s. 194).

Kina-förordningen

Utgör förordningen en in casu-lagstiftning?

Enligt Kina-förordningen skall antidumpningstull tas ut vid import av lågenergilampor med ursprung i Kina. Särskilda tullsatser har fastställts för lampor som tillverkats av vissa namngivna företag. P.L. och medparter har invänt att förordningen genom att fastställa särskilda antidumpningstullar för olika företag utgör en in casu-lagstiftning som strider mot såväl kravet i EG-fördragets artikel 249 andra stycket att en förordning skall ha allmän giltighet som principerna bakom 11 kap. 8 § RF som föreskriver att en förvaltningsuppgift inte får fullgöras av riksdagen i vidare mån än vad som följer av grundlag eller riksdagsordningen.

Fråga om ogiltighet av en EG-förordning kan prövas endast av EG- domstolen. Om fråga uppkommer vid en nationell domstol om ogiltighet av en sådan förordning måste denna därför överväga om ett förhandsavgörande i saken skall inhämtas innan något avgörande kan meddelas.

Genom Kina-förordningen har bestämts att antidumpningstull skall tas ut vid införsel av lågenergilampor från bl.a. företaget Hailong och särskilda tullsatser har bestämts för de berörda företagen. I detta avseende har förordningen direkta rättsverkningar gentemot just dessa företag. Förordningen är emellertid bindande och har generell giltighet för andra rättssubjekt, t.ex. för alla som importerar dessa varor till Sverige. Som EG-domstolen uttalat bl.a. i domen den 16 maj 1991 i mål C-358/89 Extramet Industrie SA mot Europeiska gemenskapernas råd, REG 1992, s. I-3813 förtar inte det förhållandet att en förordning har direkt betydelse för ett enskilt företag förordningens allmänna och generella karaktär gentemot övriga rättssubjekt (se också Förstainstansrättens dom av den 11 juli 1996 i mål T-161/94 Sinochem Heilongjiang mot Europeiska unionens råd, REG 1996, s. II-695). Ett och samma avgörande kan alltså innefatta i visst avseende ett förvaltningsbeslut och i ett annat avseende ett normbeslut (se i svensk rätt bl.a. RÅ 2001 not 42). Regleringen i Kina-förordningen är således i förhållande både till medlemsländerna och till importörer av de aktuella lågenergilamporna av normativ karaktär. Mot bakgrund av vad som nu sagts finns det inte någon anledning att inhämta förhandsavgörande från EG- domstolen rörande den nu väckta frågan. Även enligt svenskt synsätt får förordningen för övrigt anses uppfylla kravet på generell giltighet (jfr Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2 uppl. s. 320 f., med där angivna exempel).

Är förordningen tillämplig på varor avsända från Vietnam?

P.L. och medparter har invänt att Kina-förordningen inte är tillämplig eftersom varorna efter omlastning exporterades från Vietnam. De har tillagt följande. För fall av kringgående anvisar artikel 13 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (grundförordningen) att en ny förordning måste beslutas i vilken antidumpningstull skall tas ut från exportlandet. En ny sådan förordning, som måste föregås av en särskild utredning, har också beslutats genom rådets förordning (EG) nr 866/2005 av den 6 juni 2005 om utvidgning av de slutgiltiga antidumpningsåtgärder som införts genom förordning (EG) nr 1470/2001 för import av elektroniska kompaktlysrör med ursprung i Folkrepubliken Kina till att omfatta import av integrerade elektroniska kompaktlysrör som avsänts från Socialistiska republiken Vietnam, Islamiska republiken Pakistan eller Republiken Filippinerna. Förordningen (EG) nr 866/2005 föregicks av en förordning om inledande av en undersökning i ämnet, (EG) nr 1582/2004. Båda dessa förordningar, (EG) nr 1582/2004 och 866/2005, trädde emellertid i kraft först efter de nu aktuella importerna.

En förordning om utvidgning av en antidumpningstull har till syfte att säkerställa att åtgärden är effektiv och att motverka att den kringgås. Att den i Kina-förordningen reglerade antidumpningstullen kommit att utvidgas genom förordningarna (EG) nr 1582/2004 och 866/2005 inverkar inte på Kina-förordningens tillämplighet (se bl.a. Förstainstansrättens dom av den 26 december 2000 i mål T-80/97, Starway SA mot Europeiska unionens råd, REG 2000, s. II-3099, punkt 85, och van Bael & Bellis, Anti-dumping and Other Trade Protection Laws of the EC, 4 uppl. s. 500). För en tillämpning av Kina-förordningen saknar det med andra ord betydelse om en utvidgning av bestämmelserna är motiverad, oavsett om en utvidgning också kommit till stånd eller ej.

Vad som nu skall prövas är om det på grund av Kina-förordningen kan ha förelegat en skyldighet att betala antidumpningstull för införsel av lågenergilamporna. P.L. och medparter har i denna del invänt att det strider mot EG:s och Sveriges åtaganden enligt artikel VI i det Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT-avtalet) och Avtalet om tillämpning av denna artikel (i det följande kallat Antidumpningsavtalet) att tillämpa Kina-förordningen på den föreliggande importen. Ett beslut att belägga varorna med antidumpningstull skulle enligt bestämmelserna i dessa avtal ha föregåtts av en utredning med utgångspunkt i att varorna sänts från Vietnam som exportland och den i artikel VI.2 nämnda dumpningsmarginalen skulle ha bestämts utifrån detta förhållande.

Enligt artikel 1.2 i grundförordningen är det avgörande för frågan om en produkt skall anses vara dumpad om exportpriset till gemenskapen är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet. Vidare sägs i punkten 3 i samma artikel att exportlandet normalt skall vara ursprungslandet; ett mellanliggande land kan emellertid betraktas som exportland, ”utom när produkterna exempelvis endast omlastas i det landet, när de inte har tillverkats där eller när det inte finns något jämförbart pris för produkterna i det landet” (eller i engelsk lydelse: ”except where, for example, the products are merely transhipped through that country, or the products concerned are not produced in that country, or there is no comparable price for them in that country”). Av artikel 1 i Kina-förordningen framgår att antidumpningstull skall tas ut för i förordningen angivna produkter vilka har sitt ursprung i Kina. Enligt åtalet har varorna sitt ursprung i Kina.

I GATT-avtalets artikel VI konstateras inledningsvis i punkten 1 att de avtalsslutande parterna är ense om att fördöma dumpning genom att varor förs in från ett land till ett annat lands marknad till ett lägre pris än varans normala värde, om förfarandet skadar eller hotar att skada en kontraktsslutande parts inhemska industri m.m. I syfte att neutralisera (”offset”) eller förhindra dumpning får en kontraktsslutande part enligt punkten 2 lägga på en antidumpningstull som dock inte får överskrida dumpningsmarginalen för varan. Denna marginal bestäms efter en prisjämförelse. Föreskrifter om dumpningsmarginalen finns i artikel VI i GATT-avtalet och i artikel 2 i Antidumpningsavtalet.

Av artikel 2.5 i Antidumpningsavtalet följer att i fall då varor inte importeras direkt från ursprungslandet utan exporteras till importlandet från ett tredje land skall i regel det pris till vilket varorna försäljs från exportlandet till importlandet jämföras med jämförbart pris i exportlandet. Jämförelse med priset i ursprungslandet får dock enligt samma punkt göras t.ex. om ”the products are merely transhipped through the country of export, or such products are not produced in the country of export, or there is no comparable price for them in the country of export”. Denna text har samma innebörd som den motsvarande engelska texten i grundförordningens artikel 1.3 om betydelsen av förekomsten av ett mellanliggande land. Att en varas ursprung kan tilläggas betydelse för en antidumpningstull kommer till uttryck också i artikel 1.2 i WTO- avtalet den 15 april 1994 om ursprungsregler.

Ordet ”transhipped” har översatts på olika sätt i artikel 2.5 Antidumpningsavtalet och artikel 1.3 grundförordningen. I den översättning av avtalet som finns i prop. 1994/95:35 bilaga 7 har ordet ”transiteras” använts, medan ordet ”omlastas” används i den svenska översättning av förordningen som återges i Europeiska gemenskapernas tidning (EGT) L 56 den 6 mars 1996 s. 1 ff. Någon saklig skillnad i fråga om innebörden av ordet ”transhipped” mellan avtalet och förordningen kan inte antas vara avsedd. De svenska översättningarna får därför tolkas i belysning av den likalydande texten i de engelska versionerna.

Mot bakgrund av vad som nu sagts måste föreskrifterna i artikel 1.3 i grundförordningen att exportlandet normalt skall vara ursprungslandet även när varorna ”are merely transhipped” i ett mellanliggande land anses förenliga med GATT-avtalets artikel VI och Antidumpningsavtalet. Ursprungsstaten får med grundförordningen samma betydelse som enligt artikel 2.5 i Antidumpningsavtalet för bestämmande av antidumpningsmarginalen. Av detta följer att P.L:s och medparters i denna del framförda invändning inte kan vinna beaktande.

Såväl grundförordningen som Kina-förordningen saknar bestämmelser om vad som skall avses med varors ursprung. Tolkningen av begreppet ursprung i Kina-förordningen får därför göras med tillämpning av föreskrifterna i tullkodexens artiklar 23 och 24. Det har inte påståtts och det finns inte heller grund för att anse att bestämmelserna om vad som skall förstås med en varas ursprung - i det hänseende som är aktuellt i målet - strider mot det nyssnämnda WTO-avtalet om ursprungsregler.

Av vad som nu sagts följer att det inte finns något skäl för att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen i fråga om Kina-förordningens tillämplighet. Det råder ingen tvekan om att förordningen är tillämplig på de aktuella importerna. Frågan om de införda lågenergilamporna, som P.L. och medparter gjort gällande, genom förordningen påförts en felaktig tullsats har på talan av Hailong prövats av Förstainstansrätten genom dom av den 23 oktober 2003 i mål T-255/01 Changzhou Hailong Electronics & Light Fixtures Co. Ltd och Zhejiang Yankon Group Co. Ltd mot Europeiska unionens råd, REG 2003, s. II-04741, varvid Hailongs talan ogillats. Anledning saknas att i förevarande mål begära förhandsavgörande från EG-domstolen beträffande det spörsmålet.

8 § smugglingslagen

Står straffbestämmelsen i strid med RF:s bestämmelser om normgivningsmakten?

Genom lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen - en anslutning som beslutats med stöd av 10 kap. 5 § RF - har Sverige till EU överlåtit en del av sin normgivningsmakt, bl.a. på tullområdet. Beslutanderätten i frågan om, när och i vilken omfattning pålagor skall tas ut inom tullområdet tillkommer EG. En följd av bestämmelserna i 1994 års lag är att en förordning inom detta område som i behörig ordning och behöriga former beslutats inom EG är till alla delar bindande och direkt tillämplig här i landet (artikel 249 EG). Det kan med andra ord sägas att riksdagen som en följd av anslutningen och 1994 års lag inte längre är behörig lagstiftare inom det område som faller inom EG:s kompetens. (Se Melin och Schäder, EU:s konstitution, 6 uppl. s. 47 f.)

Vad gäller EG:s kompetens har en utgångspunkt ansetts vara att EG inte kan meddela föreskrifter om straff och inte heller ställa krav på medlemsstaterna att meddela sådana föreskrifter (se Asp, EU och straffrätten, Studier rörande den europeiska integrationens betydelse för den svenska straffrätten, 2002). Numera måste dock uppmärksammas EG- domstolens dom av den 13 september 2005 i mål C-176/03, kommissionen mot rådet, REG 2005, s. I-07879 (se Asp, Till frågan om EG:s straffrättsliga kompetens - banbrytande dom i EG-domstolen, Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 2005-06, s. 396 ff.). I domen fann domstolen att EG har kompetens att kräva att medlemsstaterna inför straffrättsliga sanktioner, som gemenskapslagstiftaren anser vara nödvändiga för att säkerställa att de bestämmelser som denne utfärdar i fråga om miljöskydd får full verkan (se punkterna 48 och 51).

Såvitt gäller tullsamarbetet inom EG följer emellertid av artiklarna 135 och 280.4 i fördraget att medlemsstaterna är förbehållna tillämpningen av nationell straffrätt och den nationella rättskipningen. EG har inte heller ställt några krav på medlemsstaterna såvitt nu är i fråga att meddela föreskrifter om straffsanktioner i anslutning till gemenskapens föreskrifter på tullområdet.

De grundläggande bestämmelserna om svensk normgivning finns i 2 och 8 kap. RF. Av 2 kap. 8 § framgår att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande. Denna grundlagsfästa rätttighet får dock under de förutsättningar som anges i 12 § andra stycket i samma kapitel begränsas genom lag. Det är alltså möjligt att meddela föreskrifter om frihetsstraff som påföljd för brott, men det måste i så fall ske i lagform och inom ramen för vad det nyssnämnda andra stycket medger. Även i övrigt innehåller RF bestämmelser som måste iakttas vid strafflagstiftning.

Av Kina-förordningen följer en skyldighet att erlägga antidumpningstull vid införsel från tredje land till Sverige av sådana varor som förordningen omfattar. En EG-förordning skall tillämpas i sin gemenskapsrättsliga form, dvs. någon transformering eller inkorporering till svensk rätt krävs inte och är inte heller tillåten. En sådan förordning bör i här aktuella hänseenden kunna anses likställd med svensk lag (jfr Lagrådets yttrande över förslag till ny tullag i prop. 1999/2000:126 s. 272). Det är inte möjligt att knyta föreskrifter om straffansvar för den som lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling till någon svensk lag som innehåller de materiella bestämmelserna om tullskyldighet. De svenska straffbestämmelserna måste alltså meddelas fristående från den utfyllande materiella regleringen.

Det finns inte något generellt konstitutionellt hinder mot att man i en svensk lag med straffbestämmelser hänvisar till det materiella innehållet i någon annan lag (jfr bl.a. Regner, Lagprövning och blankettstraffstadganden - Några HD-fall i Festskrift till Rune Lavin, s. 236). Det saknar betydelse om hänvisning i lagen sker endast till bestämmelser som är beslutade när lagen antas eller om hänvisningen också är framåtsyftande och omfattar kommande föreskrifter (se t.ex. ansvarsbestämmelsen i BrB om brott mot tystnadsplikt, där de materiella bestämmelserna om tystnadsplikt finns i åtskilliga andra författningar tillkomna före och efter brottsbalksbestämmelsen).

Bestämmelsen i 8 § smugglingslagen om ansvar för tullbrott förutsätter för sin tillämpning att det föreligger en skyldighet att betala en tullrättslig pålaga, en tullplikt. I föreliggande fall grundar sig åtalet på att det förelegat fara för undanhållande av en antidumpningstull som EG meddelat föreskrifter om. Det är här inte fråga om att någon delegering skett av normgivningskompetens enligt 8 kap. RF till regeringen, kommun eller underlydande myndighet, utan strafföreskriften i 8 § smugglingslagen får till viss del sitt innehåll utfyllt av bestämmelser vilka beslutats av en mellanfolklig organisation som fått sin normgivningskompetens överlämnad till sig av riksdagen.

Den utfyllande delen i 8 § smugglingslagen, är, såvitt nu är i fråga, avgränsad till att omfatta tullrättsliga pålagor (”tull, annan skatt eller avgift”). Kina-förordningens antidumpningstull utgör en sådan pålaga. Med pålagan följer en begränsning av den enskildes skydd mot frihetsberövande. Begränsningen måste anses falla inom ramen för vad 2 kap. 12 § andra stycket RF medger. Det krav på lagform som RF ställer upp för en sådan begränsning måste också anses uppfyllt. Även i övrigt är de bestämmelser i RF som måste iakttas vid strafflagstiftning tillgodosedda. Straffbestämmelsen inkräktar inte heller på den normgivningskompetens som överlåtits till EG.

Hur Sverige väljer att lagstifta om straffansvar för den som ger upphov till fara för undanhållande av en tullrättslig pålaga får närmast ses som en lagteknisk fråga. Valet står mellan att låta straffbestämmelsen gälla oavsett när tullplikten uppkommit och att låta bestämmelsen omfatta endast den vid beslutstillfället gällande tullplikten. Som medlem i EU har Sverige insyn i arbetet inom EG och deltar i den beredning som föregår tillkomsten av förordningar. Det är därför normalt möjligt att innan en EG-förordning träder i kraft vidta de lagstiftningsåtgärder som bedöms erforderliga. Om en lags straffbestämmelser endast omfattar skyldigheter som föreligger vid lagstiftningstillfället, får lagen i förekommande fall senare utvidgas till att omfatta skyldigheter som därefter tillkommer genom en EG- förordning. Har lagen däremot verkan även på framtida skyldigheter finns möjlighet att - om detta skulle bedömas som påkallat - från straff undanta en handling som till följd av gällande svensk lagstiftning annars skulle bli straffbar. Vilket lagstiftningsalternativ som väljs måste bli beroende av förhållandena i de enskilda fallen och vilka krav som legalitetsprincipen ställer. Denna fråga behandlas i det följande.

Är det oförenligt med GATT- och antidumpningsavtalen att straffbelägga förfarandet?

P.L. och medparter har invänt att det strider mot artikel VI i GATT- avtalet och antidumpningsavtalet att förena bestämmelser om antidumpningstull med straffrättsliga sanktioner. De har hänvisat till att det i artikel 1 i antidumpningsavtalet anges att en antidumpningsåtgärd endast får vidtas under de omständigheter som anges i artikel VI i GATT-avtalet och att det i artikel 18.1 i antidumpningsavtalet sägs att ingen särskild åtgärd får vidtas mot dumpad export utom i enlighet med GATT- avtalets bestämmelser, så som de tolkas i avtalet. Vidare har de hänvisat till artikel 22 i grundförordningen som i punkten c) föreskriver att förordningen inte skall utesluta tillämpningen av särskilda åtgärder, under förutsättning att sådana åtgärder inte står i strid med förpliktelser enligt GATT- avtalet. De har också åberopat WTO:s ”Report of the panel” den 31 mars 2000 (WT/DS136/R), i vilken det befanns att Förenta staternas antidumpningslag från år 1916, som innehöll föreskrifter om tredubbelt skadestånd, böter och fängelse som direkt påföljd vid införsel av en antidumpningspliktig vara, stred mot GATT-avtalets artikel VI.2.

Med GATT-avtalets artikel VI.2 ges föreskrifter till stöd för att belägga prisdumpade varor med antidumpningstull. Någon pålaga eller påföljd som strider mot dessa föreskrifter följer inte av 8 § smugglingslagen. En dumpningsåtgärd som sådan är inte straffbar enligt svensk rätt, och inte heller är det straffbart att till Sverige föra in en vara som är förenad med antidumpningstull. Vad som straffbeläggs är, såvitt nu är i fråga, förfarandet att lämna sådana oriktiga uppgifter som ger upphov till fara för undandragande av en antidumpningstull. Något hinder mot en sådan straffrättslig reglering kan inte utläsas ur GATT-avtalets artikel VI eller antidumpningsavtalet och kan inte heller anses följa av grunderna för dessa avtal.

Står straffbestämmelsen i strid med legalitetsprincipen?

Legalitetsprincipen utgör en central rättsstatlig princip som bl.a. ger uttryck för ett obestämdhetsförbud. Detta förbud anses innefatta ett krav på viss precision hos strafföreskrifter även om förbudet inte bottnar i någon direkt förpliktande norm. (Om legalitetsprincipen, se bl.a. Asp, EU och straffrätten, Studier rörande den europeiska integrationens betydelse för den svenska straffrätten, 2002, s. 267 ff., Jareborg, Straffideologiska fragment, s. 93 ff., och Leijonhufvud- Wennberg, Straffansvar, 7 uppl., s. 29 f.)

En förutsättning för straffansvar enligt 8 § första stycket smugglingslagen är att det finns en skyldighet att betala tull, annan skatt eller avgift för den vara som förs in i landet. Bestämmelsen såvitt gäller denna skyldighet är vad man brukar kalla öppen, dvs. det finns inte hänvisning i lagen eller paragrafen till någon föreskrift i vilken skyldigheten kommer till uttryck. Bestämmelsen är även dynamisk genom att den får sitt innehåll med beaktande av vid var tid gällande tullplikt.

P.L. och medparter har invänt bl.a. att paragrafen strider mot legalitetsprincipens obestämdhetsförbud.

Att en föreskrift i viss utsträckning måste kunna tillåtas vara öppen i den meningen att innehållet kompletteras av bestämmelser på annat håll kan inte sättas i fråga (se från Europadomstolens praxis Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl., 2002, s. 255 ff.). Den rättsliga regleringen inom EG om pålagor inom tullområdet är omfattande. Detta är ett skäl till att kommissionen enligt artikel 2 i förordningen (EEG) nr 2658/87 har i uppgift att sammanställa ”TARIC” - en integrerad tulltaxa för EG vilken fortlöpande uppdateras och som utöver den Gemensamma tulltaxan omfattar bl.a. antidumpningstullen enligt Kina-förordningen.

Antalet författningar på tullområdet i vilka betalningsskyldighet föreskrivs är stort. Det har inte ansetts möjligt att ens i den svenska centrala lagen på området, tullagen, göra en fullständig uppräkning av tillämpliga föreskrifter utan begränsning har skett genom hänvisningar till de gemenskapsförordningar som utgör kärnan i den tullagstiftning som gäller i Sverige.

Grundförordningen och Kina-förordningen har, även i svensk version, publicerats i EGT. Också TARIC har tidigare återkommande publicerats i denna tidning. Förordningarna och TARIC finns tillgängliga bl.a. på EU:s webbplats. Även tullkodexen och Gemensamma tulltaxan, inkl. bilagorna, är publicerade i EGT och finns vid var tid i gällande lydelser intagna bl.a. på denna webbplats. Oavsett om bilagan 2 till tulltaxan fanns kungjord i svensk lydelse under hela den tid som åtalet avser, måste skyldigheten att erlägga antidumpningstull för de nu aktuella varorna anses ha blivit i vederbörlig ordning tillkännagiven (jfr 1 § tredje stycket lagen 1976:633 om kungörande av lagar och andra författningar).

Med de möjligheter som finns att genom upplysningar från Tullverket (jfr artiklarna 11 och 12 i tullkodexen) eller på annat sätt, bl.a. som nyss nämnts, få tillgång till uppgifter om föreliggande tullplikt måste det anses godtagbart att det inte av 8 § smugglingslagen går att direkt utläsa när en vara är tullpliktig.

Vad som nu har sagts gäller särskilt mot bakgrund av att tullplikten inte utgör det enda kriteriet för att ansvar för tullbrott skall kunna komma i fråga. För ansvar krävs, såvitt nu är av intresse, enligt smugglingslagen också att en oriktig uppgift har lämnats vid tullbehandling i samband med införseln och att därigenom fara har förelegat för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna. Den ”öppna delen” i paragrafens första stycke är med andra ord begränsad.

Med beaktande av vad som nu har sagts och vad som kommit till uttryck i Europadomstolens domar i målen Kokkinakis v. Greece (judgment of 25 May 1993, Series A no 260), Larissis and others v. Greece (judgment of 24 February 1998, Reports of Judgments and Decisions 1998-I) och Cantoni v. France (judgment of 15 November 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996-V) kan 8 § första stycket smugglingslagen inte anses stå i strid med legalitetsprincipens obestämdhetsförbud.

P.L. och medparter har invänt också att det inte varit möjligt för dem att ens med hjälp av kompetent ombud förutsäga att deras förfarande varit straffbart.

Till fall i vilka ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse kan komma i fråga kan räknas bl.a. det där det varit fråga om ett synnerligen otydligt straffbud (se prop. 1993/94:130 s. 57 f.). Någon sådan situation föreligger inte i förevarande fall. I vilken utsträckning ansvar på någon annan grund som är att hänföra till ansvarsbefriande straffrättsvillfarelse kan bortfalla för P.L. och medparter kan inte prövas inom ramen för det nu beviljade prövningstillståndet.

I 8 § smugglingslagen har föreskrifter meddelats om straff för ett sådant förfarande som beskrivs i åtalet. Det grundläggande kravet att varorna är belagda med antidumpningstull framgår av Kina-förordningen. Av vad som nu och tidigare sagts följer således att inte heller de övriga förbud kränkts som legalitetsprincipen anses ge uttryck för, dvs. föreskriftskravet, retroaktivitetsförbudet och analogiförbudet.

Sammanfattning

Med beaktande av de bedömningar som nu gjorts och då det inte i övrigt kommit fram några omständigheter som talar däremot skall den fråga som prövningstillståndet omfattar besvaras på det sätt som framgår av domslutet.

Domslut

Domslut

HD, som inte finner skäl att inhämta förhandsavgörande från EG- domstolen, förklarar att det förfarande som numera läggs de tilltalade till last enligt åtalspunkt 1 kan utgöra brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

HD meddelar prövningstillstånd i de delar riksåklagarens ansökan därom förklarats vilande.

HD undanröjer hovrättens dom, utom såvitt avser besluten om ersättning till de offentliga försvararna, och visar målet åter till hovrätten för erforderlig handläggning.