Prop. 1987/88:71

om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64)

Regeringens proposition . 1987/88: 71

om ändringar i narkotikastrafflagen Prop (1968: 64) 1987/88: 71

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 december l987.

På regeringens vägnar

Kjell-OlofFe/dl

Anna-Greta Leijon

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-1 l-lZ.

Närvarande: f.d. regeringsrådet Wieslander. regeringsrådet Wadell. justi- tierådet Magnusson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1987 har rege- ringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedcpartementet Wiekbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968: 64).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sten Falkner.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet . Ändringen i l & syftar i första hand till att göra olovlig konsumtion av narkotika straffbar. Detta kommer klarare fram. om bruk av narkotika uttryckligen nämns i paragrafen. På det sättet uppnås också ett bättre samband med den nya påföljdsregeln i 2 &.

Avsikten med lagändringen är vidare att sådan i dag straffri befattning med narkotika som saknar samband med egen konsumtion skall hänföras under det straffbara området. Detta bör lämpligen framgå av en avslutande punkt i uppräkningen i l 5.

Lagrådet föreslår således. såvitt gäller l &. att det avslutande ordet "eller" i punkt 5 får utgå. att punkt 6 får lydelsen "innehar eller brukar narkotika. eller" och att det införs en ny punkt av följande lydelse: ”7. tar annan befattning med narkotika".

Godtas detta förslag. bör följdändringar göras i 4 och 5 så. så att det där talas om 1 s punkterna 6 eller 7.

I övrigt lämnar lagrådet lagförslaget utan erinran.

• Sida 30
•  Original

J ustitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1987

Närvarande: statsrådet Feldt. ordförande, och statsråden Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson, S. Andersson. Bodström. Göransson. Gradin, R. Carlsson. Johansson. Hulterström. Lindqvist. G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om ändringar i narkotikastrafflagen (1968164)

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 oktober l987) över förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968164).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har godtagit det remitterade förslaget i sak men förordat vissa redaktionella ändringar. Enligt lagrådet kommer det klarare fram att försla- get syflar till att göra olovlig konsumtion av narkotika straffbar. om bruk av narkotika uttryckligen nämns i l & narkotikastrafllagen. l punkt 6 av paragrafen — som enligt lagrådsremissens förslag skulle straffbelägga fall då någon "innehar eller tar annan befattning med narkotika" — bör därför enligt lagrådets förslag de citerade orden bytas ut mot "innehar eller brukar narkotika". Dessutom bör enligt lagrådet en ny punkt införas av följande lydelse: ”7. tar annan befattning med narkotika". Lagrådet före— slår dessutom vissa följdändringari 4 och 5 åå.

lagrådets förslag innebär inte någon saklig ändring i förhållande till det remitterade förslaget. Jag ser ingen anledning att motsätta mig att bruk särskilt nämns i lagtexten. Med bruk avses då tillförsel av narkotika till människokroppen som faktisk handling: självfallet är som framgår av remissen avsikten int = att kriminalisera narkotikaberusning eller narkoma- ni.

I syfte att undvika onödiga gränsdragningsproblem för de rättstillämpan- de myndigheterna bör emellertid annan befattning med narkotika behand- las i punkt 6 tillsammans med innehav och brttk. Några följdt'indringar i 4 och 5 åå utöver dem som föreslogs i remissen behöver då inte göras.

Ytterligare en redaktionell ändring bör göras i förslaget såvitt gäller andra meningen i 2 S'.

Slutligen vill jag i sammanhanget än en gång understryka att avsikten med förslaget inte är att förändra den allmänna inriktningen av narkotika- politiken. Tyngdpunkten i samhällets insatser mot narkotikamissbruk bör således även i framtiden ligga på förebyggande åtgärder samt insatser som syftar till vård och rehabilitering. Verksamheten inom rättsväsendet får

• Sida 31
•  Original

inte motverka samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövan— de missbrukare. Den utformning som förslaget fått i lagrådsremissen — varvid jag särskilt vill peka på straffskalan och ansvarsfrihetsregeln — säkerställer enligt min mening att denna inriktning ligger fast.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade förslaget med vidtag- na ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra— ganden har lagt fram.

Prop. 1987/88171

• Sida 32
•  Original

Bilaga I

Departementspromemorians lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968: 64)

Härigenom föreskrivs att 1. 2. 4 och 5 %s narkotikastrafllagen ( 1968: 64)| skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som olovligen

1. överlåter narkotika.

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk.

3. förvärvar narkotika i överlåtel- sesyfte.

4. anskaffar. bearbetar. förpac- kar. transporterar. förvarar eller tar annan sådan befattning med narko- tika som inte är avsedd för eget bruk.

5. bjuder ut narkotika till försälj- ning, förvarar eller befordrar veder- lag för narkotika. förmedlar kon- takter mellan säljare och köpare el- ler företar någon annan sådan åt- gärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. eller

6. innehar narkotika

döms. om gärningen sker uppsåt- ligen. för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Är brott som avses i [ få att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

FÖR'SINgU/l lydelse

Den som olovligen l. överlåter narkotika.

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk.

3. förvärvar narkotika i överlåtel- sesyfte.

4. anskaffar. bearbetar. förpac- kar. transporterar. förvarar eller tar annan sådan befattning med narko— tika som inte är avsedd för eget bruk.

5. bjuder trt narkotika till försälj- ning. förvarar eller befordrar veder- lag för narkotika. förmedlar kon- takter mellan säljare och köpare el- ler företar någon annan sådan åt- gärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. eller

6. innehar eller tar annan befatt- ning med narkotika

döms. om gärningen sker uppsåt- ligen. för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Är brott som avses i l 5 att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Ulgjorcle gärningen endast eget bruk av narkotika. döms till böter. Om i sådant fall gärningsmannen har sökt eller underkastat sig be- handling för nurkotikaberoende ef- ter gärningen men innan den kom

'_'-l IQ

• Sida 33
•  Original

Nuvarande lydelse

För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkoti— kabrott liksom för stämpling till narkotikabrott. som inte är att att anse som ringa, eller till grovt nar- kotikabrott döms. om gärningen av- ser unnat än innehav. till ansvar en- ligt 23 kap. brottsbalken.

Har flera medverkat till brott som avses i 1—4 åå och innefattar gärningen inte endast innehav. gäl- ler bestämmelserna i 23 kap. brotts- balken.

Föreslagen lydelse

till polis- eller åklugurmyndig/rets kännedom skall han inte dömas till ansvar.

För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkoti- kabrott liksom för stämpling till narkotikabrott. som inte är anse som ringa. eller till grovt narkoti- kabrott döms. om gärningen avser annan befattning än som avses i I 5 6. till ansvar enligt 23 kap. brotts- balken.

Har flera medverkat till brott som avses i 1—4 55 och innefattar gärningen inte endast befattning enligt I #5 6. gäller bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1987.

• Sida 34
•  Original

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian

] Allmänna synpunkter 1.1 Behovet av en utvidgad kriminalisering

I denna fråga är remissutfallet blandat. Till dem som utan reservationer ställer sig bakom förslaget i denna del eller utan närmare motivering lämnar detta utan erinran hör överåklagaren vid region(ik/ag("myndig/ze- ten i Västerås. Göteborgs tingsrätt. genera/tullstyrelsen. sko/överstyrel- sen, ÖB. Svenska kommanfi'irhandet. landstingsförbandet. Föreningen Sveriges länspoliselzefer, Föreningen Sveriges polischefer. TC O. RHS och Oskars/mams kommun . FMN anser i och för sig att en kriminalisering skall ske men att promemorieförslaget är en meningslös gest. Även RNS anser att en kriminalisering av konsumtionen är nödvändig men att försla- get på sin höjd kan få ett symboliskt värde.

Överåklagaren i Västerås : I huvudsak delar jag de uppfattningar som uttalats i avsnitt 4.2 av prome- morian. Ur praktisk synpunkt och för den allmänpreventiva effekten är den föreslagna kriminaliseringen av olovlig tillförsel av narkotika till män- niskokroppen och den befattning med narkotika. som äger rum i omedel- bar anslutning härtill, tilltalade.

Göteborgs tingsri'itt : 'l'ingsrätten har redan i sitt yttrande över Narkotikakommitténs promemo- ria (PM nr 8) uttalat sig för att all illegal användning av narkotika bör vara straffbelagd. Tingsrätten vidhåller denna uppfattning och ansluter sig till de överväganden som nu gjorts i departementspromemorian.

Enligt tingsrättens uppfattning kommer betydelsen av den föreslagna ändringen främst att vara att samhället därigenom på ett klart och otvety- digt sätt uttrycker sitt avståndstagande från all befattning med narkotika. Som framhållits i promemorian är detta av särskilt värde när det gäller att avhålla unga människor från att av obetänksamhet eller nyfikenhet pröva narkotika. Bestämmelsen kan vidare enligt tingsrättens mening ses som ett led i kampen att göra våra kriminalvårdsanstalter fria från narkotika.

Genera/tallst_welsen uttalar att förslaget torde sakna praktisk betydelse vid narkotikasmuggling.

Ska/ös'erstyrelsen : SÖ konstaterar med tillfredsställelse att detta förslag stämmer helt med den uppfattning SÖ tidigare redovisat i ett yttrande tilljustitiedepartemen- tet (Dnr 223—84: 69) med anledning av Narkotikakommissioncns PM nr 8 Dnr 3790- 83. SÖ hänvisar i övrigt till detta yttrande.

• Sida 35
•  Original

()B : Inom försvarsmakten har under senare år kunnat konstateras ett mindre narkotikamissbruk. vilket inte hindrar att konsumtion av narkotika före- kommer. Ur ordnings- och säkerhetssynpunkt kan befattning med narkoti- ka på olika sätt inom törsvarsmakten inte accepteras. Det kan gälla säväl eget bruk som försäljning m.m.

Den lagtekniska konstruktion som förslaget innebär. dvs. att själva tillförseln av narkotika till kroppen kriminaliseras tillstyrks.

Svenska kommlat_lörhundet : Motioner om föreskrifter i lokal ordningsstadga om förbud mot användning av narkotika på allmän plats har väckts i många kommuner. Förbundet har i sin juridiska rådgivning avrått kommunerna från att meddela lokala ordningsförbud. Skälen till detta har varit förbundets uppfattning att den särskilda strafflagstiftning som finns på narkotikaomrädet är avsedd att uttömmande reglera straffbar hantering av narkotika och att riksdagen klart tagit ställning till avgränsningen av det straffbara omrädet.

Styrelsen hari november 1985 avgett yttrande tilljustitiedepartementet i ett besvärsärende från Melleruds kommun (Ert dnr 2254/85) avseende bestämmelse i lokal ordningsstadga om förbud mot användning av narkoti- ka på allmän plats. [ yttrandet uttalades att förbundet ansett att laglighets- och lämplighetsskäl i detta fall talade för att man inte skulle införa kom- pletterande lokala föreskrifter. En eventuell justering av det straffbara området för hantering av narkotika borde göras av riksdagen genom änd- ring i narkotikastrafflagen.

Dessa erfarenheter gör att styrelsen anser att en utvidning av det straff- bara området i enlighet med förslaget är befogad. Till detta kommer att den osäkerhet som enligt promemorian finns hos polis och allmänhet när det gäller gränserna för straffbara narkotikahantering genom ändringen undan- r0js.

Föreningen Sveriges lil”nspoliselte/er och 1-'(')'reriiitgeti Sveriges polischefer: Enligt polischcfsföreningarnas uppfattning brister nu gällande narkotika- lagstiftning framförallt i två avseenden:

]. Den tillåter konsumtion av narkotika som inte är legalutskriven.

2. Den ger inte myndigheterna tillräcklig möjlighet att i ett tidigt skede fastslå att missbruk som kräver vårdinsatser föreligger. Det är därför med tillfredsställelse som föreningarna konstaterar att departementspromemorian innehåller förslag som kriminaliserar otillåten befattning med narkotika.

RIIS anför i denna del : Med hänvisning till våra tidigare ställningstaganden i yttranden över "Nar- kotikabrott" (BRÅ PM 1982: 2) och Narkotikakommissionens promemoria nr 8 "Narkotikastrafflagen m. m.” tillstyrker vi de ändringar i narkotika- strafllagen som nu föreslås.

Samtidigt vill vi ännu en gång understryka att den viktigaste formen för bekämpning av narkotika är det förebyggande arbetet. En fortlöpande

• Sida 36
•  Original

information till barn och vuxna om narkotikan och dess följdverkningar är nödvändig. I samband med beslut om skärpta straffbestämmelser bör en särskild informationssatsning göras för att medvetandegöra alla och i syn- nerhet ungdomar och föräldrar om att icke medicinskt brtlk av narkotika är olagligt och därmed straffbart.

Oskarshamns kommun : Oskarshamns kommun tillstyrker förslaget att all befattning med narkotika kriminaliseras och därmed också illegal konstitution.

I motsats till den i utredningen framförda uppfattningen. att den prak- tiska betydelsen av om konsumtion av narkotika kriminaliseras eller inte är mycket begränsad. anser kommunen att kriminalisering av all befattning med narkotika är en mycket angelägen och viktig åtgärd. Samhället visar därmed klart och entydigt sin inställning även till bruket av narkotika helt i överensstämmelse med uppfattningen hos allmänheten. En samlad och konsekvent hållning frän samhällets sida är av största betydelse som en allmän preventiv funktion bland framförallt ungdomar men även andra grupper av personer som av okunnighet eller lättsinne prövar användning av narkotika eller befinner sig i riskzonen för att bli narkotikamissbrukare.

Även BRÅ (ledamöterna Björn Körloft'n'lz Ola Nyqvist) ställer sig bak- om den utvidgade kriminaliseringen och anför.

kör/ry” : Frågan om en breddning av den kriminella zonen vad avser befattning med narkotika har varit föremål för en långvarig offentlig debatt i Sverige. Debatten har sitt ursprung i de predjudikatbildande domar frän högsta domstolen som klargjorde vissa gränsdragningsfrägor vad avser det straff- bara området för befattning med narkotiskt preparat och som innebar att befattning med sådant preparat i omedelbar anslutning till eget nyttjande icke föll inom det straffbara området.

Den diskussion som förevarit härefter har inneburit klarlägganden pä flera punkter. De som förespråkar en utökad kriminalisering har icke velat kriminalisera det förhållandet att individen har narkotiskt preparat i blodet eller det av preparatet framkallade bertrsningstillständet som sådant. Det slagordsmässigt framförda kravet på kriminalisering av "missbruket" eller ”konsumtionen" hari sak inneburit ettjuridiskt mer strikt krav på krimi- nalisering av den handling som medfört att narkotikan tillförs människo- kroppen.

De som motsatt sig utvidgad kriminalisering har i det avseendet anfört att en rimlig tolkning av gällande narkotikastrafflag icke lämnar utrymme för någon beaktansvärd ickekriminaliserad befattning med narkotika. Ett annat argument som förts fram är att man skttlle hamna i svårigheter av bevisteknisk- och bevisvärderingsnatur.

Med det synsätt högsta domstolen givit uttryck för måste dock konstate- ras alt det existerar en zon mellan å ena sidan den straffria tillförseln av narkotika till kroppen och å andra sidan den kriminaliserade befattningen med narkotika.

Den ovan konstaterade ickekriminaliserade zonen kan tyckas vara av

• Sida 37
•  Original

rent teoretisk straffrättslig natur och snarast ha karaktär av en språklig Prop. 1987/88171 ofullkomlighet vad gäller gärningsbeskrivningen.

] praktiken har emellertid denna ickekriminaliserade zon en relativt stor betydelse.

Det torde vara välkänt såväl i etablerade missbrukskretsar som bland unga experimentmissbrukare att det icke är straflbart att "ta en sil" eller "röka en pipa hasch".

För polisen innebär den påtalade straffria zonen en påtaglig svårighet vid ingripanden mot missbruk på allmän plats elleri s.k. knarkarkvartar.

Det bör dessutom understrykas att det är av stor betydelse för normbild- ningen att samhället med kraft hävdar att missbruk icke är acceptabelt.

För att åstadkomma en norm som avhäller främst ungdomar från experi- mentmissbruk men också ger lagstöd för polisingripanden mot pägäende narkotikatillförsel till människokroppen framstår det därför som uppenbart att den nu existerande straffria zonen bör täckas in genom en kriminalise- ring.

Det till BRÅ remitterade lagförslaget i denna del. d.v.s. den utvidgade gärningsbeskrivningen som avses täcka in den hittills ickekriminaliserade zonen. är enligt min uppfattning lämpligt utformad. Jag vill här särskilt understryka de skrivningar som giorts under avsnitt 4.3 styckena ! och 2 på sid. 31.

It'örquantör dock med hänvisning till sin inställning till promemorieförsla— get i övrigt: Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det remitterade lagförslaget inte i någon nämnvärd omfattning fyller syftet att skapa en konsekvent och effektiv kriminalpolitisk hållning till narkotikaproblemet.

Även från den i promemorian klart uttalade målsättningen att skapa politisk enighet är förslaget otillfredsställande även om den vidgade krimi- naliseringen i och för sig torde kunna godtas.

Nyqvist : En majoritet av BRÄzs styrelse har i rubr yttrande avstyrktjustitiedcparte- mentets förslag att kriminalisera konsumtion av narkotika ("tillförsel av narkotika till människokroppen”) innebärande en total kriminalisering av all befattning med narkotika. Som skäl för avstyrkan anges att principiella invändningar mäste resas mot straftingripande för att förmå en individ att avstå från beteenden som bara skada dem själva, att pästädda olägenheter med den nuvarande straffriheten i enlighet'med RÄ- utredningen är för- sumbara. att förslaget däremot kan beräknas leda till tillämpningssvårighe— ter samt att en kriminalisering kan försvåra erforderliga vårdinsatser.

Dä det första gäller det principiella spörsmålet är det uppenbart att ett narkotikaintag — oavsett om det kan ses isolerat eller som ett led i'en missbrukskedja — sällan kan ses som en individs ensak. Forskningen och erfarenheten ger vid handen att narkotikakonsumtionens skadeverkningar inte endast kan hänföras och isoleras till vederbörande individ utan direkt och indirekt också kan drabba andra människor. Det är av såväl normativa som preventiva och pedz'tgogiska skäl utomordentligt viktigt att samhället

• Sida 38
•  Original

slår fast att det inte tolererar sådan konsumtion av narkotika som inte är medicinskt motiverad. Ett normativt budskap utan sanktionsmöjlighet blir emellertid lätt ett slag i luften. Så tillvida delarjag departementspromemo- rians förslag att även konsumtion av narkotika bör kriminaliseras.

FMN : FMN har under lång tid krävt att all icke- medicinsk befattning med beroendeframkallande medel skall vara förbjuden i svensk lag och att varje brott mot detta förbud skall medföra att den regelbrytande måste under- kasta sig den utredning och senare även den behandling som hans tillstånd kräver. Som anhörigförening har vi naturligtvis inte något som helst intres- se av att våra närmaste förutom ett destruktivt missbruk dessutom skall utsättas för bestraffningar eller repressalier, när deras skriande behov utgöres av en rehabilitering.

Det föreliggande förslaget uppfattas av FMN som en meningslös gest. Varken i socialt arbete eller i polisarbete kommer de föreslagna förändring- arna att innebära möjligheter till förändringar eller utveckling. Det tycks oss snarast vara ett hånfullt svar på vad som en smula primitivt i debatten kommit att framstå som "kriminaliseringskravet". ] förslaget är ett inta- gande av missbruksdroger definierat som brottslig handling av det slag som bör ha böter som påföljd. FMN har aldrig yrkat pä böter för sina tungt missbrukande barn som uppfattar därför förslaget som en trakassering av missbrukaren och hans närmaste.

Förslaget har bara i ett litet och föralldel ganska betydelsefullt avseende uppfyllt kraven från vår sida såtillvida. att vuxna i diskussion med upprori- ska pubertetsbarn åtminstone skulle kunna hävda att bruk av droger fak- tiskt i lag är förbjudet.

FMst kriminaliseringskrav hade som bakgrund en mångårig erfarenhet av att samhällets skyddsnät kring ungdomar blivit allt tunnare och svagare. Vi har märkt att ungdomar vid tidig drogdebut i småtonåren i praktiken inte blir stoppade i sin självförstörelse förrän det gått omkring fyra år under fortgående försämring. Först när deras missbruk lett till kriminalitet av tillräckligt uppseendeväckande slag brukar det leda till ett polisingripan- de och ofta även rättsliga åtgärder. För de anhöriga har det tett sig som en helt obegriplig grymhet från samhällets sida att deras tonåring under den tid han blev allt sämre och allt mer destruerades som människa. aldrig ansågs vara i behov av utredning eller vård enligt LVU (och senare i livet — LVM) i sin egenskap av missbrukare. medan samhällets bromsmekanis— mer slogs till mer eller mindre effektivt långt senare när missbrukaren börjat stjäla på ett mer uppseendcväckande sätt. Det har varit och är som om det egna. självdestruktiva beteendet vore den resandes ensak och slutar vara detta i och med att även andra kommer till skada.

För FMN har det stätt klart sedan ett par decennier att tonårsmissbruka- rens självdestruktion innefattar en förlust av mentala utvecklingsprocesser som hör tonåren till. ()m inte en sådan utveckling stoppas blir resultatet en skenvuxenhet. ett litet barn i en vuxen. svårt medtagen och allt mer härjad kropp. Det är mycket svårt att rehabilitera en skenvuxen ung människa

• Sida 39
•  Original

med denna bakgrund och det som står till buds inom exempelvis kriminal- vården uppfattas av oss som ett slags försenad barnmisshandel.

Om man som i nuläget inom socialtjänsten och samhället i övrigt betrak- tar tonårsmissbruket som ett slags tolererat experimenterande som inte kräver något ingripande. blir det naturligt att missbrukstiden sträcks till i genomsnitt fyra år eller ännu längre tills vederbörande är straffmyndig och blir uppmärksammad i samband med brott. Sett mot den bakgrunden blir FMN:s krintinaliseringskrav något helt annat än ett formellt förbud med böter som konsekvens. Vi hade hoppats att självdestruktionen hos en tonåring inför lag och folk skulle ttppfattas som lika allvarlig som en serie inbrott och vi vet att den förhoppningen delas med de flesta boende i detta land. Vi vill inte att barn skall missbruka så att de förlorar sin tonårs- tttveekling. Den uppkomna utvecklingsstörningen är en katastrof som är mycket svår att kompensera och den har livslånga konsekvenser. Därför är det helt nödvändigt att missbruket stoppas tidigt och kompetent. För att bortom allt tvivel kunna formulera detta krav måste man från samhällets och lagstiftarens sida kunna säga att drogmissbruk är förbjudet och att missbruksbetcendet är oacceptabelt under alla förhållanden. En bötespå- följd av det slag som här föreslås är egentligen bara ett hån och kan enligt förslaget aldrig leda till att missbruket upphör och den unge rehabiliteras. I ett typiskt tonårsperspektiv blir det helt enkelt så att haschrus hamnar i samma klass av dumheter som framförande av cykel utan lykta. Vi anser att möjligheten till en sådanjämförelse är såpass olycklig att hela förslaget bör avvisas.

FMN menar att syftet med en förbttdslagstifttting måste vara dubbelt och innebära för den enskilde missbrukaren och hans anhöriga att missbru- ket inte godtas som livsform och process och med andra ord är förbjudet. Som konsekvens därav måste missbrukaren finna sig att bli föremål för den utredning som behövs för att klarlägga hans vårdbehov och därefter också medverka till den värd som erbjuds honom. Å andra sidan måste naturligt- vis samhället kunna garantera unga missbrukare en utrednings- och rehabi- literingsgång med sådana resurser och sådan kompetens att rehabilitering- en kommer inom räckhåll. ] nuvarande legala ordning räcker inte SOL:s ansvarsfördelning där man enbart talar om att ägna ungdomars liv och utveckling särskild uppmärksamhet. Denna form av uppmärksamhet har i de flesta kommuner i detta land inte förkortat den mycket långvariga genomsnittliga missbrukskarriären hos tonåringar. Det är nted andra ord möjligt att förbudet och dess motpol. en formulering av samhällsansvaret borde speglas också i SOL och inte enbart i narkotikastrafflagen. l nuva- rande utformning kan FMN inte godta "Förslag till ändringar av narkoti- kastrafflagen" (Ds Jtt 1986: 8). Då hela förslaget vittnar om en fullkomlig missuppfattning av intentionerna bakom kriminaliseringskravet. tycks det oss rimligast att börja om från början och utreda om det inte ändå vore möjligt att anpassa lagstiftningen inom detta område till de behov som finns och den uppfattning som flertalet medborgare omfattar. Det finns ytterligare en faktor som stärker detta krav. Vi har redan nämnt att det är stötande att ett destruktivt tonårsmissbruk inte ensamt har ansetts vara grund till ett ingripande med nuvarande lagstiftning och praxis i social-

• Sida 40
•  Original

tjänsten. Än mer stötande är yttranden från departementet och verk om att missbruket hittills kunnat anses vara en sak som man kunde avvakta med tills missbrukaren själv kom med sina önskemål om vård, medan ett lugnt sådant väntande numera under hotet om HIV-smitta inte längre kan god- tas. Inom FMN har vi länge förstått att ingen egentligen har brytt sig om våra anhöriga för deras eller för vår skull. Först när våra olyckliga barns undergång sätter andras egendom eller liv i fara visar man oss ett senkom- met och fullkomligt egoistiskt intresse. Detta är huvudanledningen till att vi skulle önska ta ttpp hela frågan på nytt hellre än att låta denna form av egoism ensamt påverka en på grund av HIV-faran alldeles oundviklig revidering av lagstiftningen.

RNS anför: RNS krav på en kriminalisering av all icke medicinsk befattning med narkotika skall ses i ljuset av vårt mångåriga arbete för en restriktiv och konsekvent narkotikapolitik. Denna politik måste bestå av en kombination åtgärder samordnade efter en genomtänkt plan.

En kriminalisering av konsumtionen är i det sammanhanget en nödvän- dig, om än inte tillräcklig, förutsättning för varaktiga resttltat i kampen för ett narkotikafritt samhälle. Vår envetna betoning av en bckämpningsstra- tegi med tyngdpunkt på konsttnttionsledet bygger på insikten om att bara detta led är oersättligt i kedjan av olika aktörer inom narkotikahanteringen. Dessutom har konsumentledet en avgörande betydelse för själva sprid- ningen av narkotika. Förenklat kan man uttrycka det så att en narkotikah- ga som sprängs idag ersätts av en bättre organiserad i morgon så länge som efterfrågan av narkotika består. En strategi med denna inriktning på kon- sumtionsledet kräver att polis. socialtjänst och kriminalvård måste etable- ra ett nära samarbete som möjliggör upptäckt och åtgärder mot missbruk i tidigt skede. Vid sidan av en verkningsfull lagstiftnings allmänna syfte (att avhålla människor från att befatta sig med narkotika och samtidigt öka trycket på tillfällighetsmissbrukare för att tvinga dem avstå från rollen som konsument på narkotikamarknadenl måste en kriminalisering också ge polisen rätt att ttnder vissa omständigheter få använda kroppsvätskeanalys som del av bevisning vid misstanke om brott.

Mot bakgrund av den allvarliga AlDS-epidimin kommer en kriminalise- ring med denna aktiva innebörd att kunna bidra till att fördröja HIV-smit- tans spridning, särskilt om den förenas med bl. a. följande åtgärder:

A. Social behandlingsplikt och/eller sanktioner med adekvat kontroll av de missbrukare som inte katt. orkar eller vill ge upp sitt missbruksbeteen- de. Med behandling avses i det här sammanhanget allt från trovärdigt kantratstöd till omhändertagande med möjlighet till placering på institution där förutsättningarna att rymma är starkt begränsade.

B. Upprättande av särskilda LVM-hem för narkotikamissbrukare som är HIV-smittade. '

C. En social lagstiftning utformad så att den stadgar säväl rättighet som skyldighet för den kommunala socialtjänsten att med genomtänkta åtgär- der följa utvecklingen hos enskilda missbrukare intill dess syftet med behandlingen kan anses uppfylld.

• Sida 41
•  Original

D. Rätt att i anslutning till kroppsvätskeprov vid misstanke om narkoti- kakonsumtion äga laglig rätt att ta prov avseende HIV-smitta.

Kort historik

Frågan om en kriminalisering av narkotikakonsumtionen har diskuterats intensivt i snart fem år. Att handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion inte var en straffvärd handling stod klart redan 1982 då en kommunalpolitiker i Dalarna undgick åtal trots att han rökt hasch. Riks- åklagaren som granskade fallet gav lånsåklagaren rätt i dennes bedömning eftersom han enbart konsumerat narkotika. Den 1 I november l982 tillsatte regeringen en särskild narkotikakommission. Statsrådet Ingvar Carlsson hade dessförinnan slagit fast att svenska folket krävde synbara resultat och att det nu skulle göras "rent hus med knarket". Mot bakgrund av statsrå- dets uttalande ställdes kommissionen inför den svåra uppgiften att utarbeta en plan för att komma till rätta med narkotikaproblemet. l kommissionens PM nr 8 redovisades. om än mycket ofullständigt, några skäl som talade för och emot en utvidgning av det straffbara området. Kommissionen kom till det resultatet att någon sådan utvidgning inte kunde anses påkallad. Det främsta motivet var att missbrukarna inte skulle våga söka vård om kon- sumtionen straffbelades. Detta påstående som anammades okritiskt av både regeringen och riksdagsmajoritet saknar stöd i såväl vetenskap som beprövad erfarenhet.

1 december 1983 fastslog slutligen högsta domstolen att konsumtionen faller utanför det straffbara området. Justitiedepartementets nu liggande förslag kan få en rakt motsatt effekt än den man önskar uppnå. nämligen att allmänheten bibringas uppfattningen att vi nu fått en effektiv lagstift- ning medan narkotikakonsumtionen i praktiken förblir i de närmaste lika oåtkomlig. Mot denna bakgrund förefaller förslaget mer ägnat att blidka en besvärande och bred opinion samtidigt som frågan därmed antas vara avförd från den politiska dagordningen inför kommande valrörelse.

Av ovanstående framgår att kommissionens påstående. att en kriminali- sering skulle utgöra ett hot mot missbrukarnas vårdansträngningar. haft ett stort inflytande på förslagets utformning. Överhuvudtaget avslöjar argu- mentationen i denna sak en bristande förtrogenhet med såväl innebörden av och kraften i ett drogberoende som de tunga missbrukarnas tanke- och levnadssätt.

Dessutom förbigår kommissionen med tystnad de etiskt rättsliga rekom- mendationer som säger att socialarbetare inte har skyldighet att rapportera till polisen sådana brott som inte kan rendera minst ett två-årigt fängelse- straff.

Det finns också skäl att påpeka att den stora majoriteten av narkotika- konsumenter (vilka redan idag utgör narkotikamarknadens ryggrad) som regel inte har den psykiska och sociala belastning som många traditionellt förknippar med narkotikamissbruk. Det betyder att en numerärt relativt liten grupp tunga och ofta hårt belastade narkomaner betalar med liv och hälsa för droger. som starkare och friskare individer av bristande lojalitet inte är beredda att avstå ifrån.

.Detta faktum understryker bara ytterligare vikten av en kriminalisering

• Sida 42
•  Original

med sådan innebörd att den faktiska och upplevda upptäcksriskcn avse- värt ökar. liksom risken att bli ställd inför rätta.

En närmarejuridisk granskning av föreliggande ändringsförslag avslöjar också allvarliga bristeri konsekvens och klarhet. Förslaget laborerar dess- utom med sådana för straffrätten tidigare främmande begrepp såsom nar- kotikaberoende och behandling.

Förslagcts upphovsmän tummar till och med på en sådan fundamental rättsprincip såsom likhet infört lagen.

RNS menar att det aktuella förslaget (Ds Ju 1986: 8) på sin höjd får ett symboliskt värde i den fortsatta kampen mot narkotika. Men eftersom narkotikan är ett högst verkligt problem går det inte att bekämpa med symbolhandlingar. Därför förkastar vi förslaget i dess nuvarande utform- ning. En förnuftig rättsordning måste även på det här området känneteck- nas av att vara så motsägelsefri som möjligt.

De olika delarna av narkotikastrafflagen måste anpassas såväl till var- andra som till principer som är grundläggande för en överskådlig och rättssäker ordning. En ordning som samtidigt ger rimliga garantier för att den målsättning (rent hus med knarket) som regeringen föresatt sig kan infrias inom det möjligas gräns.

Ett ganska stort antal remissinstanser ifrågasätter det praktiska behovet av en utvidgad kriminalisering men tillstyrker eller vill inte motsätta sig förslaget. Till dem hör (')"t'eråkltigarnu i Göteborg och Malmö, hovrätten över Skåne och Blekinge. Stockholms tingsrätt. Helsingborgs tingsrätt. Umeå tingsrätt. rikspolisstyrelsen, smitt/styrelsen. riksret't'sianst'erket. Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges statsåklagare och Sveri- ges Saeiotwmers. Personal- & Förvaltningstjänstemän.: Riksförbund .

Överåklagaren [ Göteborg : Den debatt. som förekommit om frågan huruvida narkotikamissbrttk skall vara kriminaliserat. är väl redovisad i förslaget. Enligt min mening har denna fråga tillmätts allt för stor betydelse.

.Det stora värdet med reformen torde ligga i att samhället tydligare visar sitt avståndstagande från varje befattning med narkotika. Förhoppningsvis kommer detta klara besked att avhålla ungdomar från att pröva narkotika av nyfikenhet. ävensom ge föräldrar, lärare och socialvårdens personal ett handfast stöd vid diskussioner med unga om det förkastliga och kriminella i att på något vis befatta sig med narkotika.

Överåklagaren i Malmö : Förslaget innebär att konsumtion av illegal narkotika kriminaliseras. Här- igenom markeras att samhället tar avstånd från all befattning med illegal narkotika. Detta är tillfredsställande även om kriminaliseringen inte torde komma att få någon stor praktisk betydelse. Förslaget ligger också helt i linje med ändringen den I juli 1983 av narkotikalagens förverkandebestäm- melser. Vidare kommer den föreslagna lagändringen att stå i överensstäm- melse med "the Single Convention of Narcotic Drugs”. l konventionen. som Sveriges ratificerat 1964. förbinder sig konventionsparterna bland

• Sida 43
•  Original

annat att begränsa användningen av narkotika till uteslutande medicinska och vetenskapliga ändamål.

Hm'riitten över Skåne (ie/t Blekinge : I den allmänna debatten om narkotika har frågan om kriminaliseringen av själva tillförseln av narkotika till människokroppen. dvs. missbruket som faktiskt handling tilldragit sig stor uppmärksanthet. Frågan har i sig be- gränsad praktisk betydelse men har på vissa håll tillmätts stor vikt från principiell synpunkt. Många aspekter kan läggas på frågan av både straff- rättslig och kriminalpolitisk art. Hovrätten anser sammanfattningsvis att en kriminalisering av narkotikamissbruket från många synpunkter framstår som ett tveeggat svärd i kampen mot narkotikabrottsligheten varför hov- rätten inte är övertygad om att det är en riktig metod. särskilt om man lägger vårdaspckter på frågan. Hovrätten vill likväl inte motsätta sig försla- get om detta bedöms vara kriminalpolitiskt motiverat.

Frågan om en kriminalisering av narkotikamissbruk har tidigare prövats genom olika politiska beslut. Den mening som hittills varit förhärskande innebär att själva konsumtionen av narkotika liksom av alkohol bör falla utanför det straflbara området. (Se regeringens proposition 1984/85: 19 om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik.) Så sent som år 1985 ltar justitieutskottets majoritet i ett av riksdagen godkänt betänkande slagit fast att narkotikamissbruk som sådant inte bör vara straffbelagt och uttalat att de skäl som talar mot en utvidgning av det straffbara området väger tyngre ' än de som talar för. Utskottet framhåller emellertid bl.a. att gränsdrag- ningen mellan innehav i narkotikastrafllagens mening och konsumtion av narkotika i rättspraxis får ägnas uppmärksamhet och att lagstiftningsåtgär- der får övervägas om det straffria området för handhavandet av narkotikai rättsutvecklingen skall komma att visa sig vara större än som är motiverat.

När det gäller gränsdragningen mellan straffbart innehav och straffri konsumtion av narkotika finns två vägledande avgöranden från högsta domstolen refererade i NJA I 1983 s. 887 och 893. Sedan remissförfarandet inletts nted anledning av det nu framförda förslaget har ytterligare ett klarläggande avgörande kommit från högsta domstolen (Högsta domsto— lens dom den 22 december 1986. DB 44). Genom detta avgörande som avsåg befattning med några tiondels gram amfetamin har fastslagits att den som utövat en faktisk rådighet över narkotika giort sig skyldig till straffbart innehav i narkotikastrafflagens mening även om vederbörande varit in- ställd på egen konsumtion. Enligt hovrättens uppfattning har det straffria området i vart fall inte kommit att utvidgas genom sistnämnda avgörande.

Beaktansvärda synpunkter i straffrättsligt hänseende har också fram- förts i den av riksåklagaren efter samråd med rikspolisstyrelsen företagna undersökningen om det i praxis vid tillämpningen av narkotikastrafflagen uppkommit svårigheter när det gäller gränsen för det straffbara området vid gärningsfornten innehav. Riksåklagaren uttalar sammanfattningsvis att det varken från straffprocessuell eller från tekniskt straffrättslig utgångs- punkt föreligger några allvarliga svårigheter beträffande gränscn för det straffbara ontrådet vid gärningsformen innehav av narkotika. en uppfatt- ning som hovrätten delar.

• Sida 44
•  Original

Enbart nu nämnda förhållande motiverar således i sig inte någon utvidg- ning av kriminaliseringen till att omfatta även narkotikamissbruk.

[ verkligheten förhåller det sig så att den som konsumerar narkotika i de allra flesta fallen också kan anses inneha sådan. De fall som kan bli aktuella för lagstiftning av själva konsumtionen utan att innehav föreligger är sådana då man t. ex. röker en pipa som skickas runt i en knarkarkvart eller låter en annan injicera ttarkotikan. ] regel gäller det uppenbara "vård- fall" som bör mötas med andra medel än kriminalisering. Härutöver finns det naturligtvis en del fall där företrädesvis ungdomar nyttjar narkotika sporadiskt i samvaro med attdra. Vilken betydelse en kriminalisering av sådan konsunttion har ät oklar men man kan i varje fall hoppas att den i någon mån verkar preventivt. Enligt hovrättens mening har inte heller framkommit något annat som tyder på att situationen förändrats sedan regeringen år 1985 tagit ett samlat grepp över narkotikabrottsligheten (jfr prop. 1984/85: 19).

Frågan om en kriminalisering har sålunda också ett kriminal- och social- politisk sida. Stora ansträngningar görs på narkotikt'tområdet för att kom- ma tillrätta med missbruksproblematiken. inte minst genom olika vård- oclt behandlingsinsatser. Samverkar sker också mellan polis och åklagar- myndigheter å ena sidan och kriminal- och socialvärdande myndigheter å andra sidan. Ett viktigt skäl till att konsumtion av narkotika inte tidigare ansetts böra straffbeläggas är de farhågor som finns för att en kriminalise- ring av själva narkotikamissbruket skttlle motverka de strävanden som görs för att få personer som blivit beroende av narkotika att söka och erhålla vård. Mot en lagstiftning talar också den omständigheten att straff- lagsstiftningen i princip inte bör tillgripas för att skydda enskilda personer mot egna åtgärder. Vidare kan det hävdas att en kriminalisering främst kommer att rikta sig mot de klara missbrukarna. dvs. de som i första hand är i behov av vård. Det katt också påpekas att det inte är själva berusning- en utan själva konsumtionen som kriminaliseras. Den som uppträder nar- kotikapåvcrkad begår alltså brott inte på grund av berusningen titan därför att han försatt sig i sitt berttsadc tillstånd. Matt katt misstänka att denna subtilitet blir svår att förstå för ntånga missbrukare.

Emellertid utgör narkotikamissbruket ett av vår tids stora samhällspro- blem. Det gäller att från samhällets sida visa sitt ogillande av all olaglig befattning med narkotika. Kriminaliseringen är här det yttersta medlet som står samhället till bttds. Detta ogillande gäller också den befattning som utgör själva förutsättningen för narkotikamissbruket nämligen konsumtio- nen och utan att det fanns konsumenter skttlle all narkotikahantering självdö. Det bör också betonas att en kriminalisering katt vara av stort psykologiskt värde för dent som arbetar ute på fältet med bekämpande av narkotikamissbruket. Vidare har man sotn tidigare nämnts anledning att tro att en kriminalisering av narkotikamissbruk fyller en allmänpreventiv funktion för de ungdomar som riskerar att på ett eller annat sätt dras in i ett missbruk av narkotika. .

Vid en samlad bedömning av de omständigheter som hovrätten nu pekat på och de argument som framförts i promemorian anser sig hovrätten inte böra motsätta sig en kriminalisering av missbruket av narkotika. Vid denna

• Sida 45
•  Original

bedömning beaktar hovrätten att sådan kriminalisering sedan 1968 gäller bl.a. i Norge. Konsumtion av narkotiska medel bedöms där som "förseel- se” och straffas med böter eller högst tre månaders fängelse. Fängelse kan tillgripas vid upprepad konsumtion av cannabis eller enstaka konsumtion av andra medel än cannabis. (Ont strafflagstiftningens utformning. se BRÅ-rapporten 1983: 6 — Narkotikautvecklingen 1983.) Det hade varit av intresse om man i den aktuella promemorian något redovisat erfarenheter- na av dessa förhållanden i Norge i den remitterade promemorian.

Stockholms tingsrätt : Tingsrätten delar den tidigare av RÅ uttalade uppfattningen att det varken från straffprocessuell eller från tekniskt straffrättslig utgångspunkt förelig- ger några allvarligare svårigheter att bestämma gränsen för det straffbara området vid gärningsformen innehav av narkotika och att det således enbart från dessa utgångspunkter inte finns anledning att kriminalisera konsumtion av narkotika. Det kan påpekas att efter promemorians till- komst frågan om gränsen mellan straffbelagt innehav och straffri konsum- tion ytterligare har belysts i en dom av högsta domstolen 22 december 1986. nr DB 44.

I frågan om det från kriminalpolitisk synpunkt finns skäl att kriminalise- ra konsumtion av narkotika bör framhållas att de fall där någon kan övertygas om att ha konsumerat narkotika utan att först ha innehaft den torde vara så få att de i praktiken torde sakna betydelse. En kriminalisering av konsumtion av narkotika kan dock. som det sägs i promemorian, antas ha ett psykologiskt värde och en preventiv funktion bland framför allt ungdomar som löper risk att bli narkotikamissbrukare eller som överväger att använda narkotika av okunnighet eller lättsinne. Tingsrätten motsätter sig därför inte det föreliggande förslaget till sådan kriminalisering.

Helsingborgs tingsrätt : Tingsrätten ifrågasätter behovet av den föreslagna lagstiftningen. Om det nu ansetts erforderligt att kriminalisera konsumtion av narkotika, finner tingsrätten det förslag som framlagts ägnat att läggas till grttnd för lagstift- ning.

Umeå tingsrätt : Det enligt gällande rätt straffria området för narkotikahantering i samband med konsumtion är mycket litet. Den praktiska betydelsen av den föreslag— na kriminaliseringen av själva konsumtionen av narkotika är därför be- gränsad. Det är dock möjligt att kriminalisering av konsumtion av narkoti- ka kan ha viss moralbildande effekt. På grund härav och då farhågorna för att den föreslagna kriminaliseringen skttlle få negativa effekter för narko- manvården förefaller betydligt överdrivna. tillstyrker tingsrätten att det olovliga bruket av narkotika beläggs med straff.

Rikspolt'sstyrelsen : Rikspolisstyrelsen vill inledningsvis framhålla att frågan huruvida konsum- tion av narkotika bör kritninaliseras eller ej är av tämligen begränsad

• Sida 46
•  Original

praktisk betydelse. Frågan är i stället främst att se som ett kriminalpolitiskt spörsmål. Som sådant har frågan ägnats stor uppmärksamhet i den narkoti- kapolitiska debatten. Den åsiktssplittring som framkommit i den tidvis intensiva debatten kan knappast sägas ha varit till gagn för ansträngningar- na att söka bemästra narkotikaproblemen i samhället. Mot denna bakgrund finner styrelsen det värdefullt att förslag till frågans lösning nu har lagts fram.

Såsom anges i promemorian finns det från kriminalpolitiska utgångs- punkter skäl av betydande styrka som talar för en kriminalisering av själva konsumtionen av narkotika. 1 förgrunden träder härvid intresset av att det också på det straffrättsliga området kommer till entydigt uttryck att sam- hället tar avstånd från alla former av olovlig befattning med narkotika. Det huvudsakliga syftet med en kriminalisering bör som rikspolisstyrelsen ser saken vara att tillgodose detta intresse. .

I överensstämmelse med den uppfattning rikspolisstyrelsen tidigare framfört (Rikspolisstyrelsens yttrande 1984—04—22 över narkotikakom- missionens PM nr 8 Narkotikastrafflagen m.m.) ansluter sig styrelsen till förslaget i promemorian att det bör ske en utvidgning av det straffbara området till att omfatta även konsumtion av narkotika och sådan befatt- ning med narkotikan som äger rttm i omedelbar anslutning härtill. En lagändring med denna innebörd står enligt styrelsens uppfattning väl i samklang med narkotikapolitiken i övrigt i samhället. Fördelar för det praktiska polisarbetet är samtidigt att vinna härmed. l linje med vad som anförs i promemorian bör en lagändring utformas så att de straffrättsliga åtgärderna inte motverkar ambitionerna på narkomanvårdens område.

Även sm'ta/styrelsen anser att det framlagda förslaget kommer att få begränsad betydelse och anför:

[ promemorian förslås en kriminalisering av narkotikakonsumtion. För- slaget innebär inte att själva berusningstillståndet eller själva beroendet av narkotika kriminaliseras. Det är i stället den faktiska handlingen dvs. själva tillförandet av narkotika till människokroppen som kriminaliseras. Den viktigaste anledningen till förslaget är att samhället därmed konse- kvent tar avstånd från all olovlig befattning med narkotika. Andra skäl för en kriminalisering är att förekomsten av ett straffritt område leder till missförstånd hos allmänheten och svårigheter i det polisiära arbetet. l:".n kriminalisering förväntas också vara av psykologiskt värde och ha en preventiv effekt.

Socialstyrelsen ser det framlagda förslaget som ett uttryck för att sam- hället överhuvudtaget inte accepterar bruk av narkotika (med undantag av behandlingen för medicinska ändamål). I den allmänna debatten rörande kriminalisering av narkotikakonsumtion har man framförallt uppehållit sig vid kriminaliseringens effekt på ntissbrukarnas benägenhet och möjlighet att söka vård. Enligt socialstyrelsens uppfattning kommer emellertid vård- behövande missbrukare endast undantagsvis att beröras av förslaget. Des- sa missbrukare torde redan i dag i stor utsträckning göra sig skyldiga till brott mot gällande narkotikastrafflag genom att de också innehar narkoti- ka. Förslaget kommer framförallt att beröra personer sotn av oförstånd

• Sida 47
•  Original

och nyfikenhet prövar narkotika. Det kan t.ex. vara medlemmar i ett tonårsgäng som tycker att det är "tufft" att låta en pipa hasch gå runt. Det kan också vara fråga om vuxna som tycker det är spännande att någon gång få uppleva t. ex. ett kokainrus.

Socialstyrelsen anser det varken vara rimligt eller konsekvent att tillåta narkotikabruk. Det finns därför skäl som talar för en kriminalisering av narkotikakonsumtionen som sådan. Styrelsen vill emellertid framhålla att en bestämmelse om kriminalisering av konsumtionen i praktiken kommer att få liten betydelse. En viss psykologisk och preventiv effekt kan dock bli följden t. ex. bland ungdomar och andra som överväger att använda narko- tika ”för att det är spännande att pröva på. Eftersom det är viktigt att samhället konsekvent tar avstånd från all olovlig befattning med narkotika kan styrelsen därför acceptera förslaget att kriminalisera narkotikakon- sumtion dvs. icke medicinsk narkotikakonsumtion.

' Riksrei-visionsverket anför i denna del:

Riksrevisionsverket (RRV) vill inledningsvis erinra om att verket åren 1982 och 1983 granskat samhällets åtgärder mot narkotikamissbruk. Två rapporter avgavs till regeringen (socialdepartementet) 1983—05— l7 (Del I: Insatser. kostnader. mål och medel) resp. 1984- 01— 19 (Del ll: Översiktlig analys). De synpunkter RRV framför nedan grundar sig på detta omfattan- de förvaltningsrevisionella projekt.

1 en modell över narkotikaproblemet konstaterade RRV att det aktuella narkotikamissbruket bestäms av dels tillskottet av nya narkotikamissbru- kare, dels tillskottet av narkotika, dels också avgången av missbrukare. Analysen visade att det inte är möjligt att ens med förstärkta resurser åstadkomma en avgörande minskning av utbudet av narkotika. Samtidigt är det i regel mycket svårt samt tids- och konstnadskrävande att rehabilite- ra personer som utvecklat ett etablerat narkotikabruk. Bl.a. mot denna bakgrund ansåg RRV att det viktigaste målet måste vara att förstärka de faktorer som motverkar att missbruket över huvud taget uppstår. De medel som därvid kan användas är information samt insatser inom medlet kriminalisering och brottsbekämpning i syfte att öka allmänpreventionen.

[ yttrande 1984—04—27 (dnr 1984: 24) över narkotikakommissionens promemoria Narkotikastrafllagen m.m. menade RRV att en kriminalise- ring av missbruket som sådant ytterligare skulle markera samhällets av- ståndstagande från narkotikamissbruk och bidra till att åstadkomma en önskvärd moralbildning på området. som är väsentlig för att den sociala kontrollen skall fungera. Framför allt torde en direkt kriminalisering av själva missbruket väsentligt underlätta för polisen att göra ingripanden. Dessa kunde då följas upp med vård och behandling på ett tidigt stadium av missbruket genom socialtjänstens försorg.

RRV ser positivt på att man nu överväger att täcka en lucka i narkoti- kastrafllagen genom kriminalisering av själva konsumtionen. Även om utvidgningen av det straffbara området i praktiken är mycket ringa. då de flesta som tagit "annan befattning" med narkotika även innehaft sådan, har kriminaliseringen enligt RRVs mening stor psykologisk betydelse.

• Sida 48
•  Original

Sveriges advukatmmfmid : Enligt samfundets mening torde betydelsen av straffbarhetsutvidgningen i praktiken bli minimal. Likväl har samfundet ingen erinran mot förslag som upptas i promemorian.

Föreningen Sveriges starsåklagure : Den föreslagna ändring av 1 s'punkt 6 i narkotikalagen tillstyrkes. Visserli- gen lär inte'den vidgade kriminaliseringen få stor praktisk betydelse men den medför större klarhet och inskärper att samhället tar avstånd från all befattning med illegal narkotika.

Även Sveriges Socionomers. Personal— och Fr'iri'alrningstjänslemäns Riksförbund uttalar sig i samma riktning: Förslaget innebär en utvidgning av narkotikastrafflagens tillämpningsom- rådc till att även omfatta konsumtion av narkotika. De motiv som redovi- sas i promemorian för en kriminalisering av narkotikabruket är dels att man från samhällets sida vill visa ett konsekvent avståndstagande från all befattning med narkotika, dels att det kan finnas ett psykologiskt värde för ungdomar och tillfällighetsmissbrukare att veta att även missbruket är straffbart.

De motargument som presenteras i promemorian är att kriminalisering- en kan få negativa effekter för missbrukarvården. att det kan uppstå problem när det gäller bevisningen samt att-straffsanktioner normalt inte avser förfaranden som riktas mot den egna personen.

SSR ställer sig i huvudsak bakom förslaget till ändring i narkotikastraff- lagen. Dock innebär det utökade tillämpningsområdet vissa problem vilka SSR kortfattat önskar belysa.

Ett konsekvent avståndstagande från samhällets sida gentemot befatt- ning och spridning av narkotika är självfallet nödvändigt och önskvärt. SSR anser att man i promemorian gör en riktig bedömning när man hävdar att kriminaliseringen av bruket av narkotika kommer att ha en psykologisk effekt på unga människor och den som tillfälligtvis använder narkotika. För den etablerade missbrukaren kommer dock enligt SSR denna effekt helt att saknas och det är således för denna grupp som den förändrade lagstiftningen kommer att skapa en del problem.

SSR anser, i likhet med riksåklagaren. att straffbeläggandet av konsum— tion av narkotika i huvudsak är en politisk fråga. Utöver de tänkbara effekterna beträffande ungdomar och tillfällighetsmissbrukare saknar frå- gan praktisk betydelse i narkotikabekämpningen.

Även krirninalrårdsstyrelsen och Sveriges domareMrbund förklarar sig inte vilja motsätta sig förslaget.

Kriminalvårdsstyrelsen : Styrelsen har visserligen i yttrande över narkotikakommissionens prome- moria nr 8 delat kommissionens uppfattning att en kriminalisering av miss- bruket, dvs. ren konsumtion av narkotika, inte bör genomföras. De skäl. främst av psykologisk natur. som nu anförs i promemorian för en krimina-

• Sida 49
•  Original

lisering av all befattning med narkotika. med en klar gränsdragning till själva tillståndet - narkotikapåverkan. är emellertid sådana att styrelsen inte vill motsätta sig en kriminalisering enligt förslaget.

Härvidlag vill styrelsen påpeka att varje befattning med narkotika. dvs. även konsumtion är förbjuden för intagna i kriminalvårdsanstalt. Detta framgår av [70 & styrelsens antaltsföreskrifter (KVVFS 1986: 4). En över- trädelse av detta förbud kan medföra disciplinär bestraffning enligt 47 fi lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL).

Domarefå'irhundel : I likhet med vad som uttalas i promemorian anser domareförbundet att det finns starka skäl som talar för att konsumtion av narkotika kriminaliseras. När förbundet tidigare avstyrkt en sådan lagstiftning (jfr yttrande över Narkotikakommissionens PM nr 8). har detta främst betingats av de pro- blem som en kriminalisering skulle kunna medföra vad gäller effekterna för narkomanvården. De emellertid sådana problem torde kunna elimineras på ett tillfredsställande sätt genom den ansvarsfrihetsregel som nu föreslås, finner förbundet inte anledning att motsätta sig en lagstiftning enligt den utformning som redovisas i promemorian. '

Några remissinstanser avstyrker förslaget om en utvidgad kriminalise- ring. Till dem hör RÅ. BRÅ (rnaiaritelen). Föreningar! Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges Sociale/ie er. LO. RFHL. Sveriges Folkhögskola)- elevers Förbund. Elevorganisationen i Sverige samt Överi-"t'lkares och Konmklpersoners Riksförbund. Öreråk/ugaren i Stockholm ställer sig mycket tveksam till förslaget. Verdandi finner skälen för en kriminalise- ring mycket svaga och dåligt underbyggda.

RA :

För egen del vill jag anföra följande. Sedan promemorian remitterades har högsta domstolen i en dom av den 22 december 1986. nr DE 44. ytterligare klargjort hur gränsen skall dras mot det område där hantering av narkotika är straffritt enligt gällande rätt. Bortsett från den legala förskrivningen av narkotika är det fråga om en mycket liten och avgränsad zon. Inom denna zon ryms vissa beteenden av utpräglad undantagskaraktär. närmast i sam- band med traktering. I de fall där en lagföring kan bli aktuell torde det som regel inte komma att gälla annat än något eller några enstaka bloss på en rökpipa. Det får i praktiken anses uteslutet att den som inte går utanför zonen kan utveckla någon form av narkotikaberoende.

En heltäckande kriminalisering av olovlig befattning med narkotika kan måhända ha vissa pedagogiska fördelar. Betydelsen härav bör dock inte överskattas. Dessutom kan en kriminalisering av själva missbruket. låt vara som en faktisk handling. inge principiella betänkligheter. Det står sålunda inte i överensstämmelse med våra rättstraditioner att bestraffa handlingar som är riktade enbart mot den handlande själv. Invändningar av annat slag kan också resas. Visserligen klargörs det i promemorian att själva tillståndet — narkotikapåverkan - i sig inte blir straffbart. På samma gång är det emellertid tydligt att den som företer tecken på narkotikapåver-

• Sida 50
•  Original

kan så gott som alltid dessförinnan har tagit någon befattning med narkoti- ka. Vid sådant förhållande skulle förutsättningarna enligt 23 kap. ] ä 1 st rättegångsbalken för inledande av förundersökning bli uppfyllda och ve- derbörande skulle. om han t.ex. är okänd. i princip böra gripas enligt bestämmelserna härom i 24 kap. 7 s" ] st samma balk. En dylik ordning skulle enligt min mening vara alltför ingripande.

På anförda grunder avstyrker jag förslaget till ändring i l ä 6 narkotika- strafflagen.

BRÅ (majoriteten) : Alltsedan Högsta domstolens dom i december l983 (NJA 1983 s. 887) hari Sverige förts en intensiv debatt om själva konsumtionen av narkotika bör vara straffbar. Trots principiella invändningar mot att tillgripa straffrättsli- ga sanktioner för att förmå individer att avstå från beteenden som bara skadar dem själva. en utredning av riksåklagaren som visar att de praktiska olägenheterna med den nuvarande straffriheten är försumbara samt utta- lande farhågor att en kriminalisering kan försvåra vårdinsatser för narkoti- kamissbrukare innehåller den remitterade promemorian förslag till krimi- nalisering av konsumtionen.

Brottsförebyggande rådet har i remissyttrande 1984—03— 14 över narko- tikakommissionens PM nr 8 ”Narkotikastrafflagen m. m." anslutit sig på de av kommissionen anförda skälen till kommissionens förslag att ren konsumtion av narkotika skall lämnas utanför det kriminaliserade områ- det. Rådets principiella inställning är oförändrad. Till detta kommer att det nu remitterade förslaget kan beräknas leda till tillämpningssvårigheter.

Föreningen Sveriges åklagare :

Som regel föregås en konsumtion av narkotika av ett straffbart innehav därav. Föreningen avstyrker att konsumtionen som sådan straffbeläggs. då de skäl som anförts för en kriminalisering inte motiverar en lagändring. Varken från straffprocessuell eller från tekniskt straffrättslig utgångspunkt föreligger några allvarliga svårigheter beträffande bestämmandet av grän- sen för det straffbara område vid gärningsformen innehav av narkotika. Från kriminalpolitisk synpunkt är det enligt föreningens uppfattning tillfyl- lest att innehav och övriga i gällande lagstiftning uppräknade former av befattning med narkotika är kriminaliserade. _

Föreningen är dock medveten om att uppfattningarna om huruvida nar- kotikakonsumtionen skall vara straffbelagd eller inte är delade inom åkla- garkåren. De som förordar straffsanktion framhåller vikten av att samhäl- let markerar sitt avståndstagande.

Föreningen har i ett tidigare yttrande över narkotikakommissionens promemorian nr 8/1983 närmare motiverat sin uppfattning att narkotika- konsumtionen inte bör vara straffbar. I avgöranden i december l983 hade emellertid Högsta Domstolen gått ett steg längre och uttalat att ett handha- vande av narkotika i direkt anslutning till en konsumtion inte utgjorde ett straffbart innehav. l nyssnämnda yttrande har föreningen för sin del utta- lat. att Högsta Domstolens tolkning av konsumtionsbegreppet kunde för- väntas leda till svårigheter när det gällde att avgöra gränsen för straffbart

• Sida 51
•  Original

innehav av narkotika för eget bruk. Föreningen vill nu i princip redovisa samma inställning som tidigare. Farhågorna för att det skulle uppstå svå- righeter att tillämpa narkotikastrafflagen på grund av innehållet i de nu aktuella HD-avgörandena har emellertid visat sig överdrivna.

Frågan om narkotikakonsumtionen skall vara straffbelagd eller ej berör endast en mycket liten sektor av narkotikahanteringen. Den praktiska betydelsen av en sådan kriminalisering är ytterst begränsad. Straffvärdet är lågt. — 1 debatten har påtalats att den straffria zon, varom nu är fråga utgör en fara för tilltron till rättsväsendet och rättsordningens möjligheter att motverka narkotikamissbrukets utbredning. Föreningen vill häremot anföra att en kriminalisering av narkotikakonsumtionen inte skulle undan- röja alla gränsdragningsproblem eller de bevissvårigheter som kan uppstå. För att en kriminalisering av konsumtionen inte skall bli helt verkningslös krävs ytterligare utredningsrestu'ser. Sådana insatser skulle enligt för- eningens mening innebära en misshushållning med resurserna i förhållande till vad som skulle stå att vinna därmed.

Behovet av en kriminalisering för att kunna utnyttja strttffproeessuella tvångsn-tedel är ytterst begränsat. Som regel är en narkotikakonsumtion förenad med ett innehav eller en överlåtelse av narkotika som är straffbar.

Föreningen Sveriges Sofie:/(lider : Frågan om kriminalisering av missbruk av narkotika diskuterades bl.a. i samband med Narkotikakommissionens slutbetänkande "Samordnad nar- kotikapolitik (SOU 1984: 13). Majoriteten av remissinstanserna var nega— tiva till en kriminalisering av missbruket i sig på grund av att en sådan kriminalisering skulle ha negativ inverkan på behandlingsinsatserna. FSS anser inte att det framkommer något nytt i det aktuella förslaget som föranleder någon förändrad inställning i det avseendet.

Den nuvarande lagtexten kan anses innehålla en liten oklarhet. Det är dock inte troligt att denna oklarhet kan uppfattas som en samhällelig sanktion av missbruket av andra än ett fåtal narkotikapolitiskt engagerade personer. 1 lagförslaget redovisas också en undersökning av riksåklagaren som visar att det inte föreligger några allvarligare svårigheter beträffande bestämmandet av gränsen för det straffbara området vid gärningsformen innehav av narkotika.

Föreningen anför vidare: Andra invändningar mot det framlagda förslaget är att det - enligt sam- stämmiga uppgifter från fältpersonal - knappast går att tillämpa den skärp- ning av narkotikastraffen som lagändringen avser åstadkomma. En lag som inte får några konsekvenser har närmast en motsatt effekt än den avsedda.

I nuläget bestraffas inte ens allt innehav av narkotika. Enligt praxis beivras inte visst mindre innehav av narkotika för eget bruk. Om en straffskärpning eftersträvas bör i första hand allt innehav av narkotika beivras.

LO : LO har vid flera tillfällen tidigare. såväl i anledning av motioner som utredningsförslag, avstyrkt liknande förslag som det som framförs i Justi-

• Sida 52
•  Original

tiedepartementets PM. Så sent som på LO-kongressen hösten 1986 he- handlades återigen en motion med samma krav. Kongressen framhöll då:

”att all konsumtion av narkotika förutsätter att någon först har innehaft den och att innehavet är straffbart. Därmed är all icke-medicinsk befatt— ning med narkotika brottslig. 1 de marginella fall en person innehar narkoti- ka och bjuder en annan person är det den som innehar narkotikan som straffas och inte den som konsumerar den. Det finns många skäl mot att kriminalisera konsumtionen i sig t. ex. bevisskäl (Svårt att med säkerhet analysera små doser och bevisa när de intogs). behandlingsskäl (Ska man straffa den som söker vård för sitt missbruk?). straffmätningsskäl (Vilka kännbara straff skall utmätas för ett bjudbloss hasch'?). etiska skäl (Vilken kontrollapparat ska upprättshållas för att spåra upp dessa marginella fall där det finns konsumtionen men inget innehav?)."

1 det konkreta lagförslaget som föreligger är en del av de invändningar som kongressen framförde beaktade. vilket naturligtvis är bra. Samtidigt innebär det att lagförslaget kommer att få en ännu mindre praktisk betydel- se. vilket också konstateras i PM. I praktiken kommer det sannolikt att handla om något eller några enstaka fall, som man inte kan komma åt med nuvarande lagstiftning. Man kan säga att syftet enbart är demonstrativt. För denna demonstrations skull får man i en ny lagstiftningsprincip utan att vara riktig klar över de negativa följderna av förslaget.

LO anser att målet är att all narkotikakonsumtion ska utrotas i Sverige. Det kan vi emellertid enbart åstadkomma om vi undanröjer orsakerna till konsumtionen, engagerar alla människors personliga ansvar att motverka narkotikakonsumtionen och satsar på breda och konkreta insatser mot de som tillhandahåller narkotikan till andra. Den nu föreslagna lagstiftningsåt- gården kommer inte att bidra positivt i det arbetet.

Skälet för förslaget, som åberopas. att förändringen skulle skapa lugn i narkotikadebatten är mycket tveksamt. Skillnaderna i uppfattningarna om narkotikapolitiken är av grundläggande ideologisk art. Om man genom den här förändringen lugnar en del debattörer så kommer andra istället att känna sig svikna.

1 enlighet med vad LO i flera sammanhang tidigare har uttryckt anser vi att förslaget i PM inte bör genomföras.

RFIIl. : RFHLs principiella inställning till en kriminalisering av själva narkotika- bruket har formulerats i vårt remissyttrande över Narkotikakommissio- nens pm 8 1984 och i olika inlägg i den offentliga debatten. Den innebär ett avvisande motiverat av följande skäl: 0 Kriminaliseringsfrågan är historien om ljärdern som blev en höna. . Samhället har tillräckligt med tvångsmedel för att kunna ingripa mot narkotikamissbruk. e RFHL anser att socialtjänsten. och inte polis och domstol. ska utgöra narkotikabekämpningens frontlinje. . En kriminalisering medför ingen ökad upptäcksrisk och därför uppnås ingen ökad avskräckningseffekt.

• Sida 53
•  Original

. Normen att det är fel att använda narkotika har redan en stark förankring

i befolkningen. . Även milda straffrättsliga påföljder har negativa effekter för ostraffade ungdomar. . En straffbeläggning av själva konsumtionen kommer att påverka miss- brukarnas benägenhet att söka samhällets hjälp. 0 Om bruket kriminaliseras kommer straffbeläggningens skugga även att falla på överkonsumtion av narkotikaklassad psykofarmaka. . Om inte kriminaliseringen ska bli ett slag i luften. kommer den att ställa krav på kostbara resurstillskott. Betänkandet besvarar inte grundfrågorna: finns det ett gränsdragnings- problem beträffande tillämpningen av nuvarande innehavsbegrepp som är till men för narkotikabekämpningen och är missbruksutvecklingen av så- dant slag att den motiverar en kriminalisering av rent kriminalpolitiska skäl. Så sent som i november 1985 svarade Riksåklagaren nej på den första frågan. Betänkandet redovisar ingen motsägande uppfattning. Inte heller redovisas någon analys av missbruksutvecklingen. Men regeringen har i andra sammanhang tillkännagett en uppfattning om missbruksläget. som inte kan ligga till grund för en kriminalisering av rent kriminalpolitiska skäl. Betänkandets motiv för föreslagna åtgärder kan hänföras till förhål— landen som uppkommit till följd av en överhettad debatt. De är alltså sekundära till själva sakfrågan och måste avvisas.

RFHL anser att förslagsställarna inte går i land med den uppgift de har föresatt sig; 'att genom förevarande ändringsförslag om en kriminalisering av själva narkotikabruket minska gränsdragsningsproblem beträffande det straffbara området och ge lagstiftningen en sådan utformning att oklarhet och missförstånd undanröjs. Tvärtom bygger man nu in nya och betydligt allvarligare oklarheter. med andra mer omfattande gränsdragningsproblem som följd. RFHL avvisar betänkandets förslag till ändringar i Narkotika- strafllagen och hoppas att det aldrig kommer att dyka upp i form av en proposition.

Under senare år har det förts en int1ammerad debatt om kriminalisering av narkotikamissbruket. eller riktigare: själva konsumtionen av narkotika. Frågan har riksdagsbehandlats årligen sedan 1982. då ett enhälligt justitie- utskott uttalade sig mot en straffbeläggning av konstitutionen som sådan. Sedan dess har de borgerliga partierna bytt åsikt och ställt kriminalise- ringskravet i fronten för sin narkotikapolitik. År 1984 remissbehandlades frågan med utgångspunkt från Narkotikakommissionens förslag att hålla själva konsumtionen utanför det straffbara området. En klar majoritet delade kommissionens uppfattning. bl.a. Riksåklagaren. Kriminalvårds- styrelsen. BRÅ. Socialstyrelsen. Svenska kommunförbundet, Sveriges do- marförbund. Föreningens Sveriges åklagare. LO. TCO. RFHL. I proposi- tion 1984/85146, som följde på Narkotikakommissionens utredningsför- slag. sammanfattade departementschefen sitt ställningstagande: "] likhet med kommissionen och de flesta remissinstanserna harjag sålunda kommit fram till att anledning saknas att aktualisera någon ändring i förhållande till det ställningstagande i frågan som riksdagen har gjort senast förra året. Själva konsumtionen av narkotika bör alltså även fortsättningsvis falla

DJ

• Sida 54
•  Original

utanför det kriminaliserade området" 15. 12). Den 15 maj 1985 fick Riks- åklagaren (RÄ) regeringens uppdrag att. efter samråd med Rikspolisstyrel- scn. undersöka om det vid praxis av tillämpningen av narkotikastrafflagen uppkommit gränsdragningsproblem beträffande det straffbara området vid gärningsformen innehav. I november 1985 redovisade RÅ sin uppfattning och anförde bl.a. följande slutsats: ”Sammanfattningsvis anser jag att det varken från straffprocessuell eller från tekniskt staffrättslig utgångspunkt föreligger några allvarligare svårigheter beträffande bestämmandet av gränsen för det straftbara området vid gärningsformen innehav av narkoti- ka. Från enbart nu angivna utgångspunkter finns det således enligt min mening inte anledning att kriminalisera konsumtion av narkotika. Frågan om en sådan kriminalisering bör ske av rent kriminalpolitiska skäl tarjag för egen del inte upp i detta sammanhang. eftersom denna fråga får anses ligga utanför mitt område" (Ds Ju 1986: 8. s. 19). Trots detta har nu också regeringen bytt fot och föreslår i det aktuella betänkandet straffansvar för den som olovligen innehar eller tar (urnan befattning med narkotika . Härmed avses handhavande i direkt anslutning till konsumtion och själva tillförseln av narkotika till kroppen. Rör det sig endast om eget bruk av narkotika. blir påföljden böter.

RFHL håller fast vid den uppfattning som regeringen tidigare hade: vid en samlad bedömning föreligger inte tillräckliga sakskäl för att straffbeläg- ga konsumtionen. Vi utgår från att vår mening är känd. men sammanfattar våra argument mot en sådan åtgärd: . Straffivrarna har gjort en höna av en fjäder. Nästan undantagslöst före- gås konsumtionen av ett straffbart innehav. De gränsdragningsproblem som trots allt finns är inte unika för narkotikastraftlagen. utan gäller även för andra brottstyper och gärningsformer. Samhället har. förutom lagföring för narkotikainnehav. ett helt batteri av åtgärder att sätta in när t.ex. polisen misstänker att ett antal personer konsumerar narkotika i en lägenhet: Befogenhet att göra husrannsakan: beslagta narkotika och tillhörande attiraljcr: under vissa omständigheter kroppsvisitera och kroppsbesiktiga närvarande personer: ta med alla till förhör: hålla personer icke misstänkta för narkotikabrott kvar för förhör i högst sex timmar; rör det sig om offentlig plats kan dessutom lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB) och p. 13 i polislagen (tidi- gare lagen om tillfälligt omhändertagande/L'I'O) användas: rör det sig om barn under 15 år kan dessa enligt p. 12 i polislagen omhändertas och överlämnas till vårdnadshavare: enligt p. 3 i polislagen har polisen skyldig- het att underrätta socialtjänsten om förhållanden som kräver åtgärd från deras sida; socialtjänsten har enligt p. 11 och p. 12 i socialtjänstlagen skyldighet att ingripa i ett fall som detta: i vissa fall kan åtgärder enligt LVU och LVM. vidtas.

fån straffbeläggning av själva konsumtionen innebär en olycklig marke- ring att det är de straffrättsliga institutionerna som ska utgöra narkotikabe- kämpningens frontlinje. RFHL anser att socialtjänsten ska ha denna ställ- ning. I all synnerhet som kriminaliseringsdebatten uteslutande handlar om ungdomar.

Straffivrarna bygger sina argument på en orealistisk föreställning om den

• Sida 55
•  Original

allmänpreventiva avskräckningen. En straffbeläggning höjer inte upp- täcksriskcn för grupper som polisen missar idag. Eftersom den upplevda risken för upptäckt är central för avskräckningen. ger åtgärden ingen sådan verkan.

Åtgärden har inte heller någon ytterligare moralbildande effekt. Normen att det är fel att använda narkotika har redan en mycket stark förankring i befolkningen (se missbruksutvecklingen). De personer och grupper som trots det är beredda att använda narkotika. är i hög grad okänsliga för denna typ av nyansförstärkta moralmeddelanden.

Mycket tyder på att även milda påföljder har oavsedda och negativa effekter på ungdomar som döms första gången för lindriga narkotikabrott. Bl. a. en kanadensisk undersökning visar att en mycket liten del av ungdo- marna därigenom upphörde med sitt narkotikabruk. medan många därige- nom ftck en förstärkt kriminell identitet. vilket i sin tur fick vittgående sociala konsekvenser (Erickson. Patricia G. Cannabis Criminals: 'I'lze sor-i- al effects (U'punishment an drug users . Toronto 1980).

På 5. 29 i betänkandet heter det: ”Det finns således skäl av betydande styrka som talar för en kriminalisering". Vad döljer sig bakom detta överraskande konstaterande? Jo. följande:

Debatten har lett till en olycklig åsiktssplittring. som underminerar före- ställningen om en enstämmig och konsekvent hållning i narkotikafrågan. Det är önskvärt att samhället med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt narkotikabruk. En kriminalisering även av narkotikahante- ringens sista led: själva bruket. skulle undanröja oklarhet och missförstånd (jmf. RÅs slutsatsl'). Narkotikastrafllagen ska på ett klart och otvetydigt sätt uttrycka samhällets ogillande av alla former av befattning med illegal narkotika.

Som framgår har motiven mer med den sekundära debatten att göra. än med själva sakfrågan. Betänkandet besvarar inte grundfrågorna; har det uppkommit gränsdragningsproblem beträffande tillämpningen av nuvaran- de innehavsbegrepp som är till men för narkotikabekämpningen och är missbruksutvecklingen sådan att det av kriminalpolitiska skäl finns anled- ning att skärpa lagen? Betänkandet redovisar ingen annan uppfattning än RÄs när det gäller gränsdragsningsproblemets konsekvenser. Betänkandet saknar uppgifter och analys av missbruksutvecklingen och kopplingen mellan denna och föreslagna åtgärder. 1 andra sammanhang. t. ex. proposi— tion 1984/85: 19. anför regeringen en uppfattning som delas av flertalet initierade bedömare: data tyder på en viss tillbakagång av det tillfällighets- betonade narkotikamissbruket bland ungdomar: det tunga narkotikamiss- bruket bedöms som relativt konstant. men nyrekryteringen till injektions- missbruket tycks dock successivt minska. Det är knappast en uppfattning som fungerar som grund för krav på kriminalisering av rent kriminalpolitis- ka skäl.

Nej, de verkliga motiven får sökas på annat håll. De kommer inte fram i betänkandet. Enligt vår mening handlar det om partitaktiska övervägan- den. Ledningen för det socialdemokratiska partiet vill inför 1.988 års valrö- relse ha bort en fråga som visat sig svårhanterlig. Därför lägger man nu fram ett kompromissförslag som man hoppas ska tillfredsställa alla parter.

• Sida 56
•  Original

Sådana motiv leder inte till en lagstiftning som undanröjer oklarheter och missförstånd. Tvärtom. den bygger in nya och allvarligare gränsdragnings- problem.

Sveriges F olkhögskoleelevers Förbund : SFEF reagerar starkt mot förslaget på grundval av att det inte finns tillräckligt starka skäl för en kriminalisering. Vi menar att lagändringar måste övervägas mycket noggrant. samt att effekterna måste undersökas. Dessutom anser vi att förslaget till lagändring går mot dagens inriktning av narkomanvård. den grundas på frivillighet.

[ detta kapitel (avsnitt 2 i promemorian) redovisas hur JU m. fl. tidigare har behandlat frågan om en kriminalisering. Gång på gång har beslutande instanser kommit fram till att skälen mot en kriminalisering väger tyngre än skälen för.

Det beskrivs även vilka möjligheter som polis och socialnämnder har idag att använda vid missbruk av narkotika. Dessa båda myndigheter har långtgående befogenheter. de problem som kan uppstå har idag att göra med resurstillgången.

Riksåklagaren (RÅ) har efter uppdrag undersökt om det med nu gällande lagstiftning uppkommit svårigheter. RÄ har funnit att det varken från straffprocessuell eller från tekniskt straffrättslig utgångspunkt föreligger några allvarliga svårigheter. Utifrån dessa utgångspunkter menar RÅ att det inte finns några anledningar att kriminalisera konsumtionen av narkoti- ka.

SFEF menar att det i detta kapitel ges flera tungt vägande skäl mot en kriminalisering och att det inte redovisas tillräckliga skäl för en kriminali- sering.

Kapitlet ("avsnitt 4 i promemorian) inleds med redovisning av de sats- ningar på narkomanvården. i samband med AlDS- bekämpningen. som riksdagen nyligen beslutat om. JU menar att arbetet inom narkotikaområ- det är i ett expansivt skede.

SFEF menar att detta inte räcker som bakgrundsbild för lagförslaget. JU borde ha beaktat sitt förslag i samband med de stora nedskärningar inom fritidssektorn bl. a. som kommunerna gör. Detta drabbar många ungdomar hårt. och slår även tillbaka på samhället. Ungdomarna förlorar en viktig och positiv kontakt med samhället. Dessutom är det faktiskt så att narkoti- kakonsumtionen minskar bland ungdomar. detta kan man se utav Skol- överstyrelsens ANT— undersökningar och undersökningar av mönstrade pojkar.

Man framför vidare i kapitlet att det är önskvärt med en konsekvent narkotikapolitik från samhällets sida. JU menar att en straffri zon utgör en fara för tilltron tillrättsväsendet.

JU framför även att en kriminalisering skulle ha ett avskräckande psyko- logiskt värde för ungdomar och andra som befinner sig i riskzonen för att bli narkotikamissbrukare. Dessa skäl anses ha betydande styrka.

SFEF menar att en kriminalisering inte kommer att öka tilltron till svenskt rättsväsende. Ungdomar kommer att ännu mer än tidigare se med misstänksamhet mot samhället. Detta visar bl. a. det s. k. Örebroprojektet.

• Sida 57
•  Original

Ungdomar idag har redan en mycket svår situation. Det nedrustas i skolor- na,jobb finns inte att få. fritidsgårdar läggs ner. en bostad är omöjligt att få tag på med mera. Samhället måste motverka den sociala nedrustningen. och visa att den har en tro på ungdomarna och att ungdomar behövs. Inte att ungdomar måste skrämmas för att inte bli narkotikamissbrukare.

Det svenska samhället är ett öppet och demokratiskt samhälle. Det tycker vi i SFEF är viktigt. För att detta ska kunna bevaras måste vi människor som utgör samhället också ha förtroende för t. ex. polis och sociala myndigheter. Många ungdomar idag har svårt att ftnna skäl för detta förtroende. Detta måste motverkas. och inte underbyggas så som SFEF befarar att JU:s förslag kommer att göra.

Elm'organisatimten iSverige : När vi tittade närmare på de argument som förs fram för en kriminalisering av missbruket så blev vi en aning förbryllade. Vi anser det inte vara några tungt vägande argument utan snarare "tagna ur luften".

Man säger från justitieutskottets sida att " Det är viktigt att visa att samhället tar avstånd från allt olovligt narkotikamissbruk

Det anser vi i Elevorganisationen att samhället redan gör idag. Den s. k. "straffria zonen" som man talar om tror inte vi har någon betydelse för arbetet med att minska narkotikamissbruket.

Vi frågar oss också vem man vill visa att samhället tar avstånd från allt olovligt narkotikamissbruk"? Vi har svårt att tro attjustitieutskottet kunnat varit så naiva och trott att det gör de som redan är inne i ett missbruk någon större skillnad. ] fall syftet är att lugna samhället så anser vi att det sker på missbrukarnas bekostnad vilket måste strida mot de mål man satt upp för narkotikapolitiken.

Helt klart så ser man att lagändringen inte kommer att leda till att de som missbrukar narkotika slutar pga. den. Att hota med "straff”" för att man missbrukar är att ytterligare trycka ner de människor som av olika anled- ningar hämnat i ett missbruk och inte lyckats ta sig ur det.

Ett annat argument som man för fram som ett argument är att " Enig/tat mallan partierna är viktigt

Att framföra det som ett viktigt argument för en kriminalisering ter sig för oss väldigt konstigt. Partierna bottnarju i olika ideologier som lägger grunden för samhälls- och människosyn. Om man trots det i en sådan här viktig fråga kan uppnå enighet så kan man inte låta bli att undra om det inte är möjligt att göra likadant i andra frågor? När ska man gå ifrån tanken på "en skola för alla” för att uppnå enighet? Eller ”likalönprincipen"?

Det sista argumentet lyder '" Det skul/efå ett psykologiskt värde i att (lt-'skräcka ungdomar från narkotikan

Som ung har man en inbyggd nyfikenhet att pröva på nya och annorlun- da saker. Att genom böter avskräcka ungdomar från att testa t.ex. hasch. tror inte Elevorganisationen är ett effektivt medel. Däremot är det viktigt att man i skolan på ett seriöst sätt tar upp och diskuterar droger och dess biverkningar. det kan till viss del minska missbruket. Men framförallt så gäller det att förebygga så att ingen behöver hamna i ett missbruk! Det

• Sida 58
•  Original

handlar om att Skapa en skola som alla trivs i och som alla känner sig hemma i. så behöver ingen fly skolan genom droger.

För de av oss ungdomar som redan är inne i ett missbruk så får lagänd- ringen definitivt ingen positiv effekt. lstället för att kunna få hjälp och vård så straffas man för att man hamnat i en situation som man inte klarar av att hantera.

Vi anser från Elevorganisationens sida att de argument som man framför från justitieutskottets sida för en kriminalisering inte håller. Om lagänd- ringen dessutom skulle gå igenom så anser vi att det kan få allvarliga konsekvenser inom skolområdet.

Polisiära metoder i nurkotikaln'kämpningen legitinwms Idag pågår runt om i landet många försök med att bekämpa narkotika- missbruket bland skolungdomar. En del ligger på informationsplanet me- dans andra projekt tar till betydligt hårdare tag.

De projekt som är inriktade på "hårdare tag" kan man många gånger tycka ligger långt från de mål som finns uppställda i narkotikapolitiken. Dessa grundar sig på ett "angivcrisystem" som innebär att all skolpersonal ska ta kontakt med sociala myndigheter som sedan kartlägger vilka ungdo- mar som man tror missbrukar och har sedan dessa under bevakning. Som elev räknas man som "skyldig" tills man bevisat sin oskuld genom t. ex. urinprov. Den rättspraxis som grundar sig på svensk lagstiftning. då går- ningsmannen räknas som oskyldig tills man bevisat hans skuld, gäller tydligen inte i skolans värld. Vår integritet och vårt människovärde som elever är uppenbarligen ointressant i kampen mot narkotikan.

Om lagändringen går igenom skulle det innebära en legitimering av socialpolitiska försök som t. ex. det. ovan som vi kraftigt tar avstånd från. Genom att göra själva missbruket straffbart så blir det nu tillåtet att "förfölja" de som av olika anledningar hamnat i ett missbruk. Dessa blirju nu "brottslingar" som skall bestraffas. inte hjälpas.

Att som elev veta att det inte finns någon bland skolans personal som man kan lita på. gör att det förtroende som ska finnas mellan elever. lärare och övrig personal minskar. De av oss elever som har problem. med t.ex. droger. vänder sig knappast till sin lärare eller skolans kurator för att få hjälp när de vet att samma person sedan ska anmäla en för brott.

Att ge t.ex. lärare och kuratorer roller som övervakare eller "blod- hundar" i arbetet med att få fast de elever som man tror missbrtlkar kan aldrig skapa en öppen och trivsam skola utan snarare en skola fylld av misstänksamhet.

Frivillighet är nyckelordet i dagens narkomanvård. Hela vårdorganisa- tionen har byggts upp utifrån den förutsättningen. Den som befinner sig i ett missbruk måste själv vilja bli fri från det. annars fungerar det inte.

Att ta sig ur ett missbruk är svårt. Att många som får vårdbehandling får återfall är inte ovanligt. Hur ska sociala och personalen på Vårdhemmet bete sig då”? Anmäla brottet till polisen"?

Elevorganisationen är förespråkare för en öppen och demokratisk skola som genomsyras av värme. gemenskap och delaktighet. En skola där vi bryr oss om varandra och hjälps åt med att klara av svåra situationer som

• Sida 59
•  Original

kan uppstå. Vi tycker det är viktigt att man har en positiv människosyn där man litar och tror på varandra och framförallt inte fördömer de av oss som t. ex. hamnat i ett missbruk. utan hjälper och stöttar varandra istället.

På samma sätt som vi vill att skolan ska se ut vill vi naturligtvis att samhället ska vara.

Om lagändringen kommer gå igenom finns det stor risk att arbetet för den skola och det samhälle som Elevorganisationen eftersträvar, raseras. Öppenheten byts ut mot misstänksamhet och utslagningen i skolan riskerar att öka. Och att vi går tillbaka till den tid då icke önskvärda beteende skulle bedömas och bestraffas.

Elevorganisationen hoppas innerligt att politikerna tar sitt förnuft till fånga och inte genomför denna lagändring'som skulle få oerhörda konse- kvenser för oss elever och vår skola.

Övervakares" och K ()ntuktpw'smzers Riksförbund anför:

Det finns anledning att framhålla att vi anser att samhället skall taga avstånd från varje befattning med narkotika. Vi kommer aldrig att accepte— ra användning av narkotika som inte är legalt förskriven.

Vi tror emellertid inte att en kriminalisering av konsumtionen av narkoti- ka löser samhällets missbruksproblem. Möjligheterna till vård och behand- ling av missbrukarna kommer att försvåras om den som söker vård löper risk att straffas för sitt missbruk. Konsekvenserna för samhällets narko- manvård kommer att bli svåra att överblicka. Vi anser att kontrollorganisa- tionen mäste ha en sådan utformning så att den understödjer samhällets insatser att erbjuda vård och behandling åt behövande missbrukare. Krimi- naliseras missbruket av narkotika kan det omintetgöra samhällets an- strängningar.

Vi anser att tyngdpunkten i samhällets insatser mot själva missbruket skall ligga på information. andra förebyggande insatser samt en väl funge- rande och tillräckligt utbyggd behandlingsverksamhet inom samhällets sociala sektor. litt samhälle utan missbruksproblem kan aldrig uppnås genom tvångsåtgärder eller genom en straffbeläggning av missbruket.

Överåkiaguren i Stockholm anför:

l dom den 22 december 1986 DB nr 44 slår högsta domstolen fast att straffbart innehav föreligger när man har en faktisk rådighet över narkoti- kan. Det saknar således från straffrättslig synpunkt betydelse. om man har för avsikt att konsumera narkotikan omedelbart eller vid ett senare tillfälle. Det avgörande är att man har haft faktisk möjlighet att fritt disponera över narkotikan.

Detta rättsfall innebär egentligen inte någon förändring av tidigare praxis utan skall snarare ses som ett klarläggande av var gränsen går mellan straffri konsumtion och straffbart innehav.

Det straffria området är synnerligen begränsat och avser situationer som närmast har karaktär av undantagsfall exempelvis att man låter annan injicera narkotika i sig eller att man röker en pipa hasch som annan stoppat. De allra tlesta handlingar som utgör befattning med narkotika föregås i vart fall av ett straffbart innehav.

• Sida 60
•  Original

Finns det då något behov av att kriminalisera denna smala straffria sektor?

Efter HD:s avgörande i december månad l986 synes det inte föreligga några som helst gränsdragningsproblem. Det är numera fullt klart att tar man befattning med narkotika på så sätt att man har rådigheten över den och fritt kan disponera över den. är detta ett straffbart innehav. även om man väljer att omedelbart konsumera den. Det är således inte av detta skäl påkallat att utvidga det kriminaliserade området. Inte heller kan det anses stötande för den allmänna rättskänslan att de handlingar som nu faller utanför det straffbara området går fria från straff. Handlingarnas straffvär- de torde vara ringa.

Det enda skälet till att utvidga det straffbara området är det rent krimi- nalpolitiska. nämligen att man anser att situationen kräver en markering av att all befattning med narkotika är otillåten. Jag vill peka på att kriminalise- ring är ett trubbigt instrument som kan få för samhället oönskade följder. Enligt min mening kan samhället uttrycka sitt avståndstagande på annat sätt än genom en ohanterlig kriminalisering. Det kan exempelvis i en bestämmelse i inledningen till narkotikastrafllagen anges att all befattning med narkotika för annat än medicinskt och vetenskapligt ändamål är otillåten, även om endast de gärningsformer som nu finns uppräknade i l & är straffsanktionerade. Jag är således mycket tveksam till om det över huvud taget finns något skäl till den föreslagna utvidgningen av det straff- bara område.

Verdandi : Efter att ha tagit del av förslaget med dess bakgrundsbeskrivning. övervä- ganden och konkreta förslag blir den naturliga reaktionen att här ges en saklig och fyllig och väl motiverad redovisning av problemen. Det gäller framförallt skälen cmot en kriminalisering utav narkotikabruket. Slutkläm- men i förslaget där man förordar en kriminalisering av narkotikabruket blir därför mycket ologisk och oförståelig.

Verdandi instämmer i de argument som förs fram mot en kriminalise- ring. Bland de allvarligaste skälen som talar emot (en kriminalisering) är de effekter som en sådan skulle få för narkomanvården. Det är alldeles uppenbart att en kriminalisering ger negativa effekter på möjligheterna att nå och motivera narkotikamissbrukare för vård och behandling.

Självklart är att många missbrukare skulle avstå från att frivilligt söka vård inför möjligheten att detta ledde till straff. Frivilligheten borde vara en självklar grund för narkomanvården. I stort sett hela värdorganisatio- nen har byggts upp ifrån denna förutsättning. vilket bl.a. lett till metod- utveckling som varit mycket framgångsrik.

En kriminalisering av bruket skulle leda till mycket komplicerade be- handlingssituationcr. Hur skall t. ex. en behandlare förhålla sig när patien- ter återfaller. Äterfall är självklara i arbete med missbrukare. Skall be- handlaren/socialarbetaren göra polisanmälan? Hur skall vidare t. ex. be- handlingshemmen förfara när en patient vill tillbaka efter ett återfall. Göra polisanmälan?

Socialarbetarens/behandlarens redan komplicerade yrkesroll och samar-

• Sida 61
•  Original

bete med andra yrkesgrupper och myndigheter skulle i sådana situationer utsättas för mycket svåra problem och påfrestningar. Hur skall t. ex. en behandlare med rimlig lojalitet med missbrukaren kunna företräda en samhällets narkotikapolitik om grundvalarna för denna helt strider mot deras yrkeskunskaper och samlade erfarenheter?

Vid narkotikastrafflagens tillkomst underströks (prop. 1968: 7. sid 107) att kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare.

En kriminalisering av narkotikabruket skulle således allvarligt äventyra bchandlingsåtgärder och direkt strida mot riksdagens intentioner med nar- kotikastrafflagen.

Det förslag som förs fram för att balansera de negativa effekterna av en kriminalisering när det gäller narkomanvården är inte tillräckliga garantier för att missbrukare skall våga vända sig till samhällets vård och behand- lingsresurser.

Som ett av de viktigaste skälen för en kriminalisering refereras i försla- get, påståendet att en straffri zon där det gäller hanteringen av narkotika utgör en fara för tilltron til rättsväsendet och rättsordningens möjligheter att motverka narkotikamissbrukets utbredning. En kriminalisering behövs därför enligt förslaget för att visa att samhällets narkotikapolitik med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt narkotikamissbruk. Samtidigt med detta påstående erkänner man att det bland insiktsfulla bedömare torde föreligga en allmän enighet om att den omedelbara prak- tiska betydelsen av en kriminalisering är mycket begränsad. Att man trots denna insikt föreslår en kriminalisering visar på en allvarlig underskattning av allmänhetens fattningsförmåga.

Att påstå att folk inte skulle förstå att samhället tar avstånd från allt olovligt narkotikabruk framstår som nästan löjeväckande mot bakgrunden av att all hantering av narkotika redan är kriminaliserad. enda undantaget är själva konsumtionen.

Långt allvarligare för tilltron till samhällets vilja och förmåga att undan- röja narkotikaproblem och missbruk är oförmåga att i tillräcklig omfattning sörja för att behoven av att tillräckliga och bra vårdresurser finns. Tillgång— en till bra frivilliga vård— och behandlingsrcsurser samt z-tvgiftningsplatser svarar idag inte på långa vägar mot behovet. Denna brist motverkar på ett allvarligt sätt möjligheterna att ta sig ur ett missbruk.

Av samma skäl är det svårt att på allvar ta argumentet att kriminaliseirng av konsumtionen skulle ha ett psykologiskt värde och en preventiv funk- tion bland framför allt ungdomar och andra som befinner sig i riskzonen. Det är naivt att tro att man skulle uppnå något mer med att kriminalisera konsumtionen än vad man uppnår med att kriminalisera hanteringen när det gäller avskräckande effekter eftersom konsumtion föregås av hantering av narkotika på något sätt.

Ytterligare skäl som talar emot en kriminalisering är det faktum att narkotikakonsumtionen under de senaste åren faktiskt har minskat. Detta visar flera undersökningar bl.a. de s. k. ANT-undersökningarna i skolan och undersökningar av inskrivningsskyldiga till det militära. Desstutom

öl

• Sida 62
•  Original

finns redan idag en mängd olika möjligheter att ingripa för polis och/eller socialtjänsten när det gäller narkotikahantering och missbruk. som exem- pclvis kontrollbeslag. husrannsakan. t'örverkan. omhändertagande. ome- delbart omhändertagande enligt LVM. LVU och [.SPV samt omhänderta- gande av underårig m.m.

Sammanfattningsvis finner verdandi skälen för en kriminalisering av konsumtionen av narkotika som mycket svaga och dåligt underbyggda. En kriminalisering får mycket klara nackdelar som försvårar och direkt hotar möjligheterna att framgångsrikt bekämpa narkotikamissbruket!

Verdandi finner det anmärkningsvärt att man över huvud taget för fram ett sådant här förslag så tätt inpå att frågan varit uppe och avvisats av riksdagen. Genom att återigen aktualisera denna fråga för man över intres- set och engagemanget till denna debatt istället för att dessa resurser kon- centreras på att arbeta emot narkotikamissbruk på olika nivåer. Det är därför vår förhoppning att förslaget så snart som möjligt avförs ur debatten för gott.

I promemoran föreslås att l & punkt 6 narkotikastrafflagen ändras så att innehav eller annan befattning med narkotika blir straffbar.

Förslaget i denna del har föranlettinvändningar från ett ganska stort antal remissinstanser. Till dem som utan närmare motivering godtar eller lämnar förslaget utan erinran hör ('iveråklagarna [ Göteborg. Malmö och Västerås. Helsingborgs tingsrätt. rikspolisstyrelsen. kriminulvärdsstyrel— sen, ÖB. Svenska kommunförbundet. Landstingsjiiirbundet. S veriges advokatsamfimd. Föreningen Sveriges statsåklagare. I—"öreningen Sveri- ges åklagare. Föreningen Sveriges länspolisc/iefer. Föreningen Sveriges polisclie er, TCO. Sveriges .S'oc'ionorners. Personal-& Förvaltningstjiinste— mäns Riksförbund. RHS och Oskarshamns kommun.

Föreningen Sveriges åklagare. som enligt vad som tidigare redovisats avstyrker en utvidgad kriminalisering anför:

Föreningen tillstyrker den lagtekniska lösningen om konsumtionen skall göras straffbar. ”Annan befattning" inbegriper uppenbarligen konsumtion och sådan befattning med narkotika som sker i anslutning till konsumtio- nen.

Till dem som framför invändningar mot den valda lösningen och förordar en mera konkret utformning hör överäklagaren i Stockholm. hovrätten över Skåne ut'/1 Blekinge. Stockholms tingsrätt. RNS. Umeå tingsrt'itt. socialstyrelsen. RRV. RFHL. Göteborgs tingsrätt och Verdandi.

Även Föreningen Sveriges Socialc'lze/er framför kritiska synpunkter.

• Sida 63
•  Original

Överäklagaren i Stockholm:

Det föreslås i l & p 6 att den som innehar eller tar annan befattning med narkotika skall dömas för narkotikabrott. Jag vill peka på att gärningarna som beskrivs under p l—S också kan utgöra befattning av narkotika. Uttrycket annan befattning är enligt min mening mindre väl valt.

Överåklugaren anför ytterligare:

Den föreslagna lagtekniska lösningen är inte heller helt tillfredsställande. Det område som man i förslaget vill kriminalisera är mycket begränsat. Åtminstone fyra olika handlingsalternativ kan enligt förslaget tillämpas på detta smala område. Dels kan böter eller fängelse i högst sex månader ådömas. Är det endast fråga om eget bruk av narkotika — alltså konsum— tion — skall endast böter ådömas. Om gärningsmannen på visst sätt sökt eller underkastat sig behandling skall han inte dömas till ansvar. Vidare kan åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7å l:a st rättegångsbalken komma ifråga. Detta torde vara svårhanterligt för de myndigheter — polis, åklagare och domstol — som har att tillämpa bestämmelserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: När det gäller lagstiftningens utformning delar hovrätten de överväganden som görs i promemorian under rubriken "Lagteknisk konstruktion och straffskala". Hovrätten vill dock framhålla att l 5 6. bör formuleras så att det klart framgår av eget bruk straffas. Bestämmelsen kan lämpligen for— muleras: "Innehar. brukar eller tar annan befattning med narkotika".

Stock/u")lms tingsrätt: Mot den föreslagna lagtexten har tingsrätten inte annan invändning än att det av lagtexten bör framgå att vad som straffbeläggs är konsumtion av narkotika och hantering av narkotika i samband därmed. Lämpligen kunde ] & 6. därför få lydelsen "innehar eller intar narkotika elleri samband med egen eller annans konsumtion av narkotika tar annan befattning därmed". Eventuellt kunde den nya bestämmelsen tas in i en ny punkt 7.

Göteborgs tingsrätt förordar att 1 s 6 p narkotikastrafflagen ges lydelsen "innehar. konsumerar eller tar annan befattning". Tingsrätten anför:

Tingsrätten anser att det klart skall framgå av lagtexten att själva kon- sumtionen numera är straffbelagd. Detta inte minst för att lagen bättre skall tjäna sitt preventiva syfte att avskräcka från missbruk.

Vidare har lagstiftaren tidigare valt att under de olika punkterna i 1 :$ utförligt ange de straffbara gärningarna. Den metoden bör alltså fullföljas.

Eftersom i l s 6 talas om "annan befattning" bör hänvisningen i 4 .5 inte ha samma ordalydelse. Förslagsvis bör det i stället heta "gärningen avser annat brott än som avses i l ä 6."

Umeå tingsrätt: Tingsrätten har dock erinringar mot den föreslagna avfattningen av den nya lydelsen av l ä 6 narkotikastrafflagen. Den viktigaste invändningen är den att uttrycket ”annan befattning" inte ens antydningsvis avslöjar vilket

• Sida 64
•  Original

beteende som kriminaliseras genom lagändringen. Tingsrätten har den principiella uppfattningen att det av rättssäkerhctsskäl bör framgå av ett straffbud vad detta avser. Det går alltså inte att utläsa att det är det olovliga bruket av narkotika som är belagt med straff. För att få reda på detta måste man läsa lagens förarbeten. Dessutom framstår uttrycket "annan befatt— ning" som särskilt förvirrande med hänsyn till hur l & narkotikastrafflagen är uppbyggd. Allt under l ä 4 p och åtskilliga situationer som kan inrym- mas under andra punkter i samma paragraf kan sägas vara "annan befatt- ning" än innehav av narkotika. Det är inte heller helt invändningsfritt att låta begreppet "ta befattning med" inrymma den situationen att någon låter annan injicera narkotika på sig. Det påpekas också i promemorian att injicering är den enda form av konsumtion som kan ske utan något som helst fysiskt handlande från den som tillförs narkotika. Eftersom det är bruket av narkotika som skall kriminaliseras kan man väl helt enkelt tala om det genom att efter ordet "innehar" införa orden "eller utan att inneha konsumerar".

Det kan i sammanhanget tilläggas att det inte gärna kan finnas utrymme för något straffritt handhavande av narkotika sedan väl själva bruket därav belagts med straff (jfr vad som anförs i promemorian på sid 31 och 37).

Riksrevisiansverket RRV anser emellertid att utformningen av lagregeln är mindre lyckad. Begreppet "annan befattning" med narkotika är inte lättförståeligt för allmänheten. Det gäller bl. a. att underlätta och stödja informationen mot narkotikamissbruk. T. ex. lärare och poliser bör klart kunna hänvisa till att missbruk är förbjudet. l lagtexten bör därför direkt utsägas att missbruk är straffbart. Enligt RRVs mening har ändringen så stor allmän betydelse att den bör ske genom tillägg av en särskild punkt i l s".

RNS förordar att bestämmelsen ges lydelsen "innehar eller konsumerar narkotika" och anför vidare:

Med begreppet "...tar annan befattning..." avses i förslaget ]) egen konsumtion, 2) handhavande i direkt anslutning till egen konsumtion. 3) låter sig injiceras samt 4) handhavande i direkt anslutning till annans konsumtion.

Mot de tre första punkterna har vi inga invändningar att rikta. Däremot innebär gärningsbeskrivningen under den fjärde punkten att man påfört en osjälvständig gärningsform, som i vanliga fall går under beteckningen "medhjälp". Detta framstår som synnerligen anmärkningsvärt mot bak- grund av att "innehav av narkotika" inte är straffbelagt på medverkande- planet, trots att brottet förskyller ända upp till sex månaders fängelse (medan annan befattning endast har böter i straffskalan). Det högre straffvärdet vid innehavsbrott måste rimligen innebära att brottet ses all- varligare än "annan befattning". dock utan att vara förenat med straff- ansvar på medverkandenivå.

Tekniskt/juridiskt går man så tillväga att man i förarbetena till lagen klargör denna osjälvständiga innebörd av punkt fyra. Hade istället gär- ningsrubriceringen "konsumtion" använts (och därtill medverkan vid alla

• Sida 65
•  Original

kategorier narkotikabrott straffbelagts) hade Iagförslagets brist på konse- kvens och logik inte behövts ifrågasättas. Även ur rättssäkerhetssynpunkt hade lagen med vår brottsrubricering vunnit mycket i klarhet eftersom konsumtionsbegreppet är mer språkligt precist än "annan befattning". Gemene man hade då haft möjlighet att direkt ur lagtexten utläsa betydel- sen av lagskärpningen. Dessutom hade spetsfundiga utläggningar i förarbe- tena om paragrafens tolkning varit överflödiga.

RNS förordar som en följd av det anförda att 5 & narkotikastrafflagen ges följande lydelse: "Har flera medverkat till brott som avses i 1—4 åå gäller bestämmelserna i 23 kapitlet brottsbalken."

Föreningen Sveriges Socialchefer uttalar: Enligt lagförslaget ska konsumtion av narkotiska medel bli straffbelagt. Däremot blir inte själva berusningen i sig straffbar. En sådan distinktion mellan konsumtion och berusning är mycket subtil och medför inte någon tydlig gränsdragning för det straffbara området.

Både socialstyrelsen och RFI-IL anser att lagtexten måste ändras så att det klart framgår att en överkonsumtion av legalt föreskriven narkotika inte omfattas av kriminaliseringen.

Sacia[styrelsen anför: Kriminaliseringen föreslås få sin lagtekniska utformning genom följande tillägg till l ä 6 punkten narkotikastrafflagen "eller tar annan befattning med narkotika". I promemorian framhålls att kriminaliseringen inte omfat- tar överkonsumtion av legalt förskriven narkotika. Enligt socialstyrelsens uppfattning kommer kriminaliseringen — med den föreslagna lagtexten — också att omfatta konsumtion av narkotiska läkemedel som förskrivits på annan person. Detta innebär att intagandet av ett narkotiskt läkemedel som t. ex. en sömntablett skulle bli kriminaliserat om läkemedlet förskri- vits på annan person. Fråga om kriminalisering av dylik narkotikakonsum- tion har inte behandlats i promemorian. Avsikten synes därför inte ha varit att kriminalisera också medicinskt bruk av narkotika. Lagtextcn bör därför omformuleras så att den inte omfattar också sådan konsumtion.

RFHL: Ändringen innebär att även annan befattning med narkotika blir ny straffbar gärningsform. Härmed avses handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion och själva tillförseln av narkotika till människo- kroppen. Man tar härigenom sikte på bruk av narkotika genom rökning, injicering. eller på annat sätt. Alla åtgärder för tillförsel av narkotika blir således straffbara. men själva tillståndet — narkotikapåverkan —— — — straffbeläggs inte. Bakgrunden till denna reglering är det uppmärksamma- de rättsfall i vilket HD i december l983 frikände en person som rökt cannabis.

Kriminaliseringsdebatten har fokuserat intresset till befattningen med en liten del av alla de medel och substanser som enligt svensk lagstiftning är narkotikaklassade. Det gäller även för betänkandet. RFHL anser att man

• Sida 66
•  Original

inte tillräckligt beaktat komplikationerna beträffande överkonsumtion av legalt förskriven narkotika. Så länge innehavsbegreppet gäller som sista led för det straffbara området uppstår inget gränsdragningsproblem. De som "i vederbörlig ordning fått varan utlämnad till sig såsom läkemedel", som det heter i Narkotikaförordningens p 7 d, innehar alltså dessa medel på ett legitimt sätt. Men om olovligt bruk istället kommer att utgöra sista led, blir situationen mer besvärlig. Visserligen heter det i betänkandet. s. 37: "I sammanhanget bör framhållas att en överkonsmntion av legalt förskriven narkotika, t.ex. sömntabletter eller lugnande medel. inte är avsedd att medföra ansvar enligt den nya bestämmelsen. Befattningen kan nämligen inte anses ha skett olovligen i den mening som avses i förevaran- de paragraf." Det är en underlig reservation, vars värde starkt måste ifrågasättas, sett till logik och konstruktion i befmtlig narkotikalagstiftning. I förarbetena till Narkotikastrafflagen, t. ex. proposition 1968: 7. framgår klart att olovligt bruk (missbruk) är lika med allt icke-medicinskt bruk av narkotika. Med vilken judiciell auktorisation kan man då i det aktuella ändringsförslaget hävda en ordning som står i strid med förarbetena till Narkotikastrafflagen? Vilken mekanism förvandlar överkonsumtion av narkotiska preparat till ett legitimt icke-medicinskt bruk av narkotika? Och vilken rättsverkan kommer en sådan reservation att ha i praktiken?

Enligt vår mening är anförda komplikation ett exempel på hur förslaget skapar mer oklarhet än klarhet. RFHL anser det mycket angeläget att straffbeläggningens skugga inte kommer att falla över alla dem som av olika skäl överkonsumerar narkotikaklassad psykofarmaka. Den inställ- ningen skymtar också i betänkandet. Men konstruktionen borgar inte för att det verkligen blir så. Som vi ser det kommer förslaget i detta avseende att skapa ett gränsdragningsproblem som är mycket allvarligare än det man försöker åtgärda. Det är skäl nog för att förslaget ska dras tillbaka. Om så inte blir fallet, måste det i själva lagparagrafen klart framgå att den olovliga befattningen som avses inte gäller överkonsumtion av legalt förvärvad narkotikaklassad psykofarmaka.

Mot bakgrund av nuvarande narkotikalagstiftnings konstruktion och logik kommer en kriminalisering av själva bruket även att slå mot överkon- sumtion (_icke- medicinskt bruk") av narkotikaklassad psykofarmaka. Be- tänkandet innehåller en reservation mot en sådan tolkning, men enligt vår mening väger den lätt jämfört med vad förarbetena till Narkotikastraff- lagen och Narkotikaförordningen säger. Denna komplikation är ett exem- pel på förslagets genomgående tendens; det skapar ny och större oreda än den som detär meningen att det ska reda ut.

Liknande synpunkter framförs av landstingsjörbundet: I hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet förekommer i ett antal fall varje år att läkares behörighet att förskriva narkotiska preparat dras in eller på annat sätt begränsas. Skälen till sådana åtgärder kan vara missbruk hos läkaren själv eller en alltför generös förskrivning av narkoti- ka till andra, t. ex. som en följd av att dessa utsätter läkaren för stark press. Beslut om begränsning i förskrivningsrätten fattas av nämnden efter ansö- kan av tillsynsmyndigheten socialstyrelsen eller av läkaren själv. I dessa

(36

• Sida 67
•  Original

fall grundar sig — före en behörighetsinskränkning — bruket av narkotika på en förskrivning som i och för sig är fullt legal men som likväl inrymmner drag av otillbörlighet. För att gärningen enligt lagförslaget skall vara straffbar krävs att befattningen med narkotika tagits "olovligen". Av promemorian framgår inte riktigt vad som skall anses komma att gälla i detta speciella hänseende. Innan ett lagförslag läggs fram bör ett klarläg- gande göras.

Även Verdumli tar tipp denna fråga: En kriminalisering skulle dessutom innebära att nya gränsdragnings- och bevisproblem skulle uppstå. Den rättsliga definitionen på narkotika inbe- griper exempelvis en mängd läkemedel av bl.a. typen smärtstillande och sömnmedel. En ytterlighetskonsekvens skulle då kunna bli att all konsum- tion av exempelvis sömnmedel i strid med läkarens exakta ordination skulle vara straffbar.

2.2. Gärningsformen "eget bruk"

I promemorieförslaget. 2 &. anges "eget bruk av narkotika" som en sär- skild gärningsform.

Endast RÅ och rikspolisstyrelsen har framfört invändningar mot försla- get i denna del.

RA:

Vad härefter angår förslaget till införande av en särskild straffskala då gärningen utgör "endast eget bruk" av narkotika synes detta kunna leda till betydande tolkningssvårigheter eller i annat fall komma att sakna praktisk betydelse. Begreppet "eget bruk" skall enligt förslaget ses som ett specialfall av begreppet ”annan befattning" enligt l ä 6. Man måste då fråga sig vilka beteenden som utgör "eget bruk" utan att samtidigt vara att betrakta som "annan befattning" med narkotika (eller som innehav). Hur skall man exempelvis i fortsättningen se på sådana fall som behandlades i NJA 1983 s. 887 och där bedömdes som straffria? Om en krets av personer t. ex. delar på en haschpipa som någon av dem har stoppat. blir de övrigas blossande på pipan uppenbarligen att anse som "endast eget bruk"". Men överlämnandct av pipan från den ene till den andre torde falla utanför ramen för vad som menas med "endast eget bruk" och skall följaktligen beivras enligt den strängare straffskalan för "annan befattning" med nar- kotika. Det är naturligtvis möjligt att beskriva en situation där undantags- regeln skulle kunna vara tillämplig. men varje sådan beskrivning tendera att framstå som skild från verkligheten.

Om min tolkning av begreppet eget bruk är riktig, blir tillämpningsområ- det för den föreslagna straffbestämmelsen så utomordentligt begränsat att jag svårligen kan föreställa mig att bestämmelsen någonsin komtner till användning. Den skulle m.a.o. vara obsolet redan från början. Om min tolkning inte är riktig. förutserjag nya och betydande tolkningssvårigheter.

Jag avstyrker sålunda att förslaget till införande av en särskild straffska- la för "endast eget bruk” genomförs.

• Sida 68
•  Original

Rikspolisstyrelsen

När det gäller den lagtekniska utformningen av straffskalebestämmelsen. som bygger på förutsättningen att gärningen är att bedöma som ringa brott. kan det ifrågasättas huruvida uttrycket "eget bruk av narkotika" svarar mot den utvidgning av det kriminaliserade området som avses i l 56. Uttrycket ger lätt uppfattningen att därmed avses även andra gärningar för eget bruk än sådana som gäller omedelbar konsumtion och handhavande av narkotika i direkt anslutning härtill. Om inte uttrycket "egen förbruk- ning" är att föredra, bör det i vart fall i lagstiftningsärendet göras ett förtydligande på denna punkt i motiveringen till den aktuella bestämmel- sen. Ett sådant kan f.ö. behöva göras också med hänsyn till det förut nämnda avgörandet av högsta domstolen.

2.3. Straffskalan för eget bruk

I promemorian föreslås att straffskalan för eget bruk av narkotika skall. om brottet är ringa. omfatta endast böter.

Remissinstansernas uppfattning i denna fråga gär starkt i sär. Till dem som godtar den föreslagna straffskala hör (fit-'eråklagaren i Göteborg. hov- rätten över Skåne och Blekinge. Stockholms tingsrätt. Helsingborgs tings- rätt. rikspolisstyrelsen. kriminalvårdsstvrelsen. socialstyrelsen. sko/över- styrelsen, .S'vensktt kommunförbundet (majoriteten). Landstingsmrbundet. Sveriges advokatsamfund. dom(treförbundet, Föreningen Sveriges åkla- gare, S veriges Socionomers. Personal- & Förvaltningsstjänstemäns Riks- förbund och RFHL.

Några av dessa remissinstanser. hovrätten över Skåne och Blekinge samt Sveriges Soeionomers, Personal- & Förvaltningstjänstemäns Riks- förbund anför dock tveksamhet beträffande värdet av en bötespåfölid i vissa fall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten ansluter sig också till uppfattningen att endast böter bör ingå i straffskalan för ringa brott. Ett införande av"-även fängelse i straffskalan innebär att det öppnas möjligheter att döma till skyddstillsyn med särskilda föreskrifter om behandling. Detta skulle kunna leda till tvångsvård vid ringa förseelser, något som får anses strida mot de gällande principerna och syfterna bakom den sociala lagstiftningen som i stor utsträckning bygger på frivillighet. Å andra sidan skall man ha klart för sig att ett bötesstraffi många fall nog kommer att framstå som en ganska meningslös påföljd mot de missbrukare som kan komma att drabbas av påföljden och som inte är motiverade för vård.

Stm-kholms tingsrätt: På de skäl som anförs i promemorian delar tingsrätten uppfattningen att enbart egen konsumtion av narkotika praktiskt taget alltid bör bedömas som ringa brott och med enbart böter som straffpåföljd. Visserligen kan det hävdas att det skulle vara bra omldet ingick fängelse i straffskalan. eftersom detta skulle göra det möjligt att döma till skyddstillsyn med

• Sida 69
•  Original

behandlingsföreskrifter. ] de fall där en sådan påföljd skulle bedömas vara påkallad torde emellertid omständigheterna vara sådana att det också är aktuellt att döma för innehav av narkotika. för vilket brott fängelse även fortsättningsvis kommer att ingå i straffskalan.

Heisinglmrgs tingsrätt:

Tingsrätten vill dock avstyrka att det i något fall som enbart avser konsum- tion ges möjlighet att döma till fängelse. Således bör narkotikakonsumtion alltid vara att hänföra till 2 & narkotikastrafflagen (1968: 64) i den föreslag- na lydelsen.

Rikspolisstyrelsen.'

Straffskalan för en gärning som i huvudsak endast innefattar konsumtion av narkotika måste givetvis bestämmas med utgångspunkt i detjämförelse- vis låga straffvärde som en sådan gärning har. Redan detta talar enligt rikspolisstyrelsens mening med styrka för att straffskalan bör omfatta endast böter. Att låta också fängelse ingå i straffskalan för brott av hithö- rande slag skulle stå mindre väl i överensstämmelse med den avsedda kriminaliseringens syfte. Den straffrättsliga reaktionen bör nämligen. så- som framhålls i promemorian. i princip ges en underordnad betydelse i förhållande till vårdaspekterna. Härtill kommer att möjlighetena att ingripa med andra straffrättsliga reaktioner än böter ju föreligger så snart en konsumtion av narkotika föregåtts av ett straffbart innehav. Det förtjänar här att nämnas att området för vad som utgör straffbart innehav av narkoti- ka torde ha vidgats något till följd av ett avgörande av högsta domstolen i december 1986 (dom nr DB 44).

Vid ställningstagande till frågan om straffskalan för ett brott av aktuellt slag finns det skäl att även ttppmärksamma ett eventuellt behov av att kunna använda straffprocessttella tvångsmedel. I anslutning härtill bör framhållas att den avsedda kriminaliseringen innebär, oavsett straffskalan. att polisen får en mera generell och omedelbar rätt att ingripa mot någon för att hindra en pågående konsumtion av narkotika. Vid sidan av denna möjlighet — som utgör en förstärkning i förhållande till vad som f.n. gäller — föreligger det enligt rikspolisstyrelsens mening knappast något egentligt behov av att kunna använda straffprocessuella tvångsmedel såsom kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Möjligheten att kunna göra kroppsvisitation är ändamålsenlig då det gäller att söka efter narkotika. . ' dvs. då det föreligger misstanke om ett straffbart innehav. men däremot inte vid misstanke om endast konsumtion av narkotika. Styrelsen anser inte heller att det, med hänsyn till inriktningen av polisens arbete mot narkotikabrottslighcten, finns något beaktansvärt intresse av att med stöd av reglerna om kroppsbesiktning kunna använda blod— eller urinprovsana- Iyser som undersökningsmetoder i avsedda fall.

Det anförda innebär att rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget att straff- skalan för gärning som avser konsumtion av narkotika bör omfatta endast böter.

• Sida 70
•  Original

Kriminulvårdsstyrelsen: Prop. l987/88: 7l Styrelsen vill särskilt understryka att den straffrättsliga reaktionen vid befattning som är att anse som ringa brott och som endast utgör eget bruk bör stanna vid böter.

Om fängelse ingår i straffskalan öppnas. vilket mycket riktigt påpekas i promemorian. möjligheten att använda blod- och urinprovsanalys för att styrka narkotikakonsumtion. Kriminalvårdsstyrelsen som har stor erfaren- het av urinprovsanalyser — vid kriminalvårdsanstalterna tas numera drygt 50000 prover per år — finner det vara mycket tveksamt att allt för mycket tttvidga denna kontrollmetod eftersom den ännu är behäftad med många svagheter. Sålunda har den stora osäkerheten rörande prover föranlett styrelsen att alltid verifiera ett prov som misstänks vara positivt innan det läggs till grund för åtgärder mot en intagen. Urinproven som avser canna- bis är osäkra när det gäller att bestämma tidpunkt för konsumtionen. Spår av denna drog kan nämligen stanna kvar i kroppen under flera månader.

Socialstyrelsen:

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del. Styrelsen menar att böter många gångar kan vara en lämplig påföljd. I de fall där det finns ett vårdbehov finns alltid möjligheter att i stället för att utmäta ett straff överlämna vederbörande till vård inom socialtjänsten eller till vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall. (Brb 31 kap. 1 och 2 åå).

Även Föreningen Sveriges åklagare och RFI-IL. vilka båda i och för sig motsätter sig förslaget om en utvidgad kriminalisering. anser att böter i straffskalan är tillräckligt.

Föreningen Sveriges åklagare:

Föreningen delar uppfattningen att konsumtion av narkotika endast skall inrymma böter i straffskalan. Att införa fängelse i straffskalan för att domstolarna skall kunna bestämma påföljden till skyddstillsyn för en nar- kotikakonsumtion skttlle enligt föreningens mening innebära en inte önsk- värd förändring i förhållande till de principer som gäller inom soeialvården att tvång bör undvikas.

RFHL:

Om befattningen som avses i p. 1 endast handlar om eget bruk av narkoti- ka. blir påföljden böter. Det innebär bl.a. att blod- och urinprovsanalys inte kan komma ifråga. Gärningen får som i andra fall styrkas med annan bevisning, som t.ex. erkännande och vittnesmål. Att betänkandet avvisar fängelsestraff som påföljd och därigenom drar en gräns mot okonventionel- la och resurskrävande bevismedel som blod- och urinprovsanalys. är na- turligtvis positivt i sig. Som riksdagsbehandlingen av en rad borgerliga motioner 870218 visar. kommer denna frågeställning dock att förbli en tvistefråga och de borgerliga partierna tycks fortfarande vara styrkta i sin uppfattning att en kriminalisering av narkotikabruket kräver fängelsestraff i straffskalan. så att urinprovskontroll kan bli bevismedel. Det går inte att komma ifrån misstanken att regeringen framöver även i detta avseende 7()

• Sida 71
•  Original

kommer att skifta uppfattning. för att klara hem den kompromiss som tydligen värderas så högt.

RFHL noterar med belåtenhet att betänkandet utestänger möjligheterna att använda blod- och urinprovsanalyser som bevismedel. Samtidigt visar färska riksdagsbeslut att de borgerliga partierna inte gett upp detta krav och en kompromiss härvidlag verkar fortfarande avlägsen. Det ger i sin tur anledning till misstanke om att regeringen på sikt även kan tänka sig att sälja ut denna skiljelinje.

Sveriges Socionomers. Personal- & Förra/mingstjänstemäns Riksjifirbund anför: Att döma till böter är säkerligen en tillräckligt ingripande påföljd för ungdomar och tillfällighetsmissbrukare. Det finns ju dessutom ett starkt intresse av att hålla dessa grupper utanför kriminalvården. Att däremot döma etablerade missbrukare till böter är givetvis oftast helt verkningslöst. I samband med behandling och rehabilitering har bötesskulder dessutom en hämmande effekt.

Ett ganska stort antal av remissinstanserna motsätter sig den föreslagna straffskalan. Till dem hör RÅ. överåklagarna i Stockholm. Malmö och Västerås, Göteborgs tingsrätt. Umeå tingsrätt. BRÅ (minoriteten), riks- revistmsverket. ÖB, Svenska kommunförbundet ( minoriteten). Föreningen Sveriges stutsåklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer och ()skars/utmns kcmunun.

Kritiken tar sikte på dels att införa en särskild straffskala för eget bruk av narkotika. dels att straffskalan innehåller endast böter. Några remissin- stanser. bl. a. BRÅ (minoriteten), riksrei'i.s'i(msverket. ÖB, föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer samt RNS an- ser att straffskalan måste utformas så att blod- och urinprovstagning blir möjliga som bevismedel. Även Sveriges Folkhögskoleelevers Förbund och Elevorgunisationen (' St-ierige tar upp frågan om vilken bevisning som kan bli aktuell.

Överåklagaren i Malmö: Vad angår straffpåföljd och straffrihetsgrund har jag en från förslaget avvikande mening. Konsumtion är ett sätt bland många andra att handha narkotika. Att då lagtekniskt bryta ut och särbehandla konsttmtioncn anser jag inte tillräckligt motiverat. Tveklöst uppkommer fall då det vore angelä- get att få tillstånd övervakning eller föreskrift för den som missbrukar narkotika. För att domstolen inte skall betagas möjligheten att döma till skyddstillsyn i sådana fall bör som nu vid ringa fall av narkotikabrott fängelse i högst 6 månader ingå i straffskalan.

Överåklugaren i Västerås anför: Ingen domstol torde heller komma att ådöma frihetsstraff eller ens skydds- tillsyn för en gärning. som endast utgjort eget bruk av narkotika. även om sex månaders fängelse ingåri straffskalan.

• Sida 72
•  Original

Göteborgs tingsrätt:

Tingsrätten delar uppfattningen att konsumtion av narkotika i jämförelse med övriga brott i narkotikastrafflagen i normalfall har ett förhållandevis lågt straffvärde. Det kan också förutsättas att domstolarna i de troligen relativt få fall som förs till rättslig prövning kommer att bestämma påfölj- den till böter. Det talar för att'enbart böter kunde ingå i straffskalan.

Det kan dock förekomma fall där reaktionen bör bli en annan. Arten och mängden av narkotika kan därvid vara avgörande. ] promemorian (s. 38) har angivits fall då konsumtion av narkotika t.o.m. kan hänföras till normalbrott. Det visar att även konsumtion av narkotika kan ha ett relativt högt straffvärde.

[ enlighet med angivna överväganden anser tingsrätten att det inte är påkallat att tillskapa en särskild straffskala med enbart böter för det nya brottet. Konsumtion bör i stället hänföras till den i 2 ä' redan befintliga straffskalan. böter eller fängelse i högst sex månader.

Farhägorna i promemorian om att all narkomanvård från samhällets sida skulle ske under tvång och straffhot om fängelse ingick i straffskalan. förefaller överdrivna och verklighetsfrämmande.

Med den av tingsrätten förordade straffskalan blir reglerna om kropps- besiktning tillämpliga. vilket tingsrätten uppfattar som en fördel. Samtidigt står det klart att de praktiska konsekvenserna därav inte kommer att bli särskilt påtagliga.

Umeå tingsrätt:

'l'ingsrätten anser uteslutet att narkotikabrott som består i eget bruk av narkotika skulle kunna bedömas som annat än ringa. Om det kan anses påkallat att lagfästa detta — vilket tingsrätten ifrågasätter — kan det ske genom ett tillägg till 2 & narkotikastrafflagen av förslagsvis följande lydel- se: Består brottet endast i eget bruk av narkotika kan det bedömas som ringa. — Helt opåkallat är det i vart fall att införa en särskild straffskala för dessa fall. Någon bärande motivering för detta lämnas heller inte i prome- morian. Förslaget i (len delen synes närmast ha sin grund i en brist på förtroende för polisens förmåga att på ett ändamålsenligt sätt bekämpa narkotikabrottsligheten. Tingsrätten kan inte dela den uppfattningen (jfr promemorian s. 38). Vidare bör uppmärksammas att mål som rör brott inom specialstraffrätten för vilka inte-är stadgat svårare straff än böter enligt l9 & 1 st 10 p tingsrättsinstruktionen får handläggas av tingsnotarie. Tingsrätten ifrågasätter om det är lämpligt att denna typ av mål generellt anses som notariemål. inte minst därför att en särskild straffrihetsgrund. som säkerligen under lång tid kommer att vara svår att tillämpa. skall infrias för dessa brott. På grund av det anförda förordar tingsrätten en enhetlig straffskala för samtliga fall av narkotikabrott som anses ringa.

BRÅ (leda/noten Björn Kör/of):

Således föreslås att enbart böter skall ingå i straffskalan. Den grupp gär— ningsmän som det här huvudsakligen handlar om brukar betecknas som "bötesimmuna". dvs. de saknar inkomst och har oftast inga andra tillgång- ar än stöldgods eller medel som inbringats genom prostitution. Ett bötes-

• Sida 73
•  Original

straff torde sakna all individualpreventiv och ha mycket ringa allmänp- reventiv verkan vad avser denna grupp.

För unga förstagångsmissbrukare bör dock enligt min mening under alla förhållanden böter vara den rimliga påföljden.

Vidare får begränsningen till enbart böter den effekten att möjligheterna att förebringa teknisk bevisning i form av blod- och/eller urinprov i prakti- ken helt uteslutas. Äklagaren kommer att stå inför exakt samma problem som med nu gällande lagstiftning, dvs. att söka åstadkomma övertygande bevisning enbart med hjälp av vittnesmål och i viss utsträckning beslagtag- na föremål. Regelmässigt brukar vittnen och tilltalande förneka all känne- dom om innehav och befattning med narkotika och olika föremål som använts vid missbrukstillfället.

Vidare får begränsningen till enbart böter också den effekten att möjlig- heterna att få en gärningsman som upprepat återfaller i detta brott att undergå vård för sitt missbruk allvarligt undergrävs. Att få en påtaglig effekt i ett eventuellt framtida system med kontraktsvärd. utan fängelse i straffskalan, torde vara minimal.

Det remitterade förslaget saknar således på denna punkt alla möjligheter att åstadkomma verkningsfulla kriminalpolitiska effekter i förhållande till utvidgningen av det straffbara området.

BRÅ (ledamoten Ola Nyqvist):

När det däremot gäller promemorians förslag om utformningen av straff- sanktionen delar jag majoritetens och Björn Körlofs i särskilt yttrande redovisade såväl straffrättsligt principiella som straffprocessuellt konkreta invändningar och betänkligheter. Jag anser alltså att förslaget i dess nuva- rande utformning inte är i det skick att det kan läggas till grund för lagstiftning.

Riksrevisiansverket: I departementspromemorian föreslås fängelse utgå ur straffskalan för eget bruk av narkotika. Som påpekas i promemorian innebär detta dels att det inte blir möjligt att döma till skyddstillsyn med behandlingsföreskrifter betr de som endast gjort sig skyldiga till eget bruk av narkotika. dels också att reglerna om kroppsbesiktning i rättegångsbalken inte blir tillämpliga och att det därmed inte blir möjligt att använda urin- och blodanalys som bevismedel. .

I departementspromemorian anförs att man på många håll vill ha fängel- se i straffskalan för att domstolarna skall få möjlighet att döma till skydds- tillsyn med behandlingsföreskriftcr. Vid en kriminalisering av konsumtio- nen — med oförändrad straffskala — skulle man enligt promemorian åstad- komma att i princip all narkomanvård skulle kunna ske under straffhot. En sådan ordning skulle enligt promemorian innebära en så avgörande föränd- ring i förhållande till de principer som socialtjänstlagen vilar på. att den inte rimligen kan övervägas i detta sammanhang.

RRV vill framhålla att påföljden skyddstillsyn med behandlingsföreskrif- ter kan användas av domstolarna redan med nuvarande lagstiftning. En

• Sida 74
•  Original

anledning till att detta inte är särskilt vanligt kan vara att det inte funnits tillgång till behandlingsresurser.

I sin rapport är 1984 framhöll RRV att flera fördelar skulle kunna vinnas genom att i skyddstillsyn föreskriva öppen vård, t. ex. genom socialtjäns- ten. I många fall skulle ett fortsatt missbruk av mindre allvarlig karaktär troligen kunna hejdas genom stödsamtal kombinerade med skyldighet att lämna urinprov. En modell för dylika stöd- och kontrollåtgärder borde enligt RRVs mening utarbetas.

Om skyddstillsyn kombineras med öppen vård torde det vara lättare att få fram vårdresurser. då den öppna vården är mindre kostnadskrävande. RRV vill även framhålla att det är av vikt att dylika åtgärder kan sättas in på ett tidigt stadium. då missbruket är lättare att behandla.

På grund av vad anförts anser RRV att det vore olyckligt att begränsa möjligheterna att döma till skyddstillsyn.

Vad betr lämpligheten av att använda urin— eller blodprov som bevisme- del anförs i departementspromemorian att det — med hänsyn till intresset av att polisens brottsbeivrande verksamhet på området får en ändamålsen- lig inriktning — närmast får sägas vara en fördel. att det inte går att använda blod- och urinprovstagning som undersökningsmetoder. Tanke- gången utvecklas dock ej närmare. RRV vill erinra om vad verket inled- ningsvis anfört att det viktigaste målet måste vara att förhindra att miss- bruket över huvud taget uppstår och att ett av medlen härvid är brottsbe- kämpning.

RRV får vidare anföra följande. Det torde ofta vara svårt att bevisa såväl innehav som det faktiska intaget av narkotika. Om analyser av urin- och blodprov fick användas som bevismedel skulle ingripanden underlättas.

I detta sammanhang kan erinras om att olika invändningar gjorts mot användning av urin- och blodprov. RRV vill framhålla att urin- och blod- provsanalyser endast bör ses som ett komplement till övriga bevismedel. Narkotikakommissionen menade att tagande av urin— och blodprov är kraftigt integritetskränkande åtgärder. RRV instämmer i att dylik provtag- ning kan vara integritetskränkande. Samma problem finns dock redan nu i gällande lagstiftning mot traftkonykterhet. Som RRV pekat på i sina rap- porter medför narkotikamissbruket ett mycket stort lidande för såväl miss- brukarna själva som för deras anhöriga. Samhället orsakas också betydan- de kostnader av narkotikamissbruket och därmed förenad annan kriminali- tet. Enbart de direkta insatserna mot narkotika av olika myndigheter och organ uppskattades av RRV är 1983 till mer än 700 milj. kr. RRV framhöll också att missbruket även medförde betydande andra kostnader för sam- hället och enskilda. RRV vill vidare peka på vikten av att förhindra spridning av missbruket samt behovet av tidigare vårdinsatser. som kan vara av avgörande betydelse för berörda individer. Avvägningen mellan integritetssynpunkterna och argumenten för att bekämpa missbruket på effektivast möjliga sätt är dock en politisk bedömningsfråga.

ÖB: I 2 å andra meningen i narkotikastrafflagen föreslås en bestämmelse av innebörd att befattning med narkotika är att anse som ringa brott och avser

• Sida 75
•  Original

eget bruk av narkotika. Genom att det bara föreslås böter i straffskalan kommer reglerna om kroppsbesiktning, exempelvis efter stickmärken. samt möjligheten att använda blod- och urinprovsanalys som undersök- ningsmetoder att inte finnas. Överbefälhavaren anser att förslaget med endast böter i straffskalan ur säkerhetssynpunkt. exempelvis inom flyg- tjänsten, kan innebära att någon kontroll vid en gärning som inte faller under 1 & narkotikastrafflagen inte kan företas på det sätt som anges i PM (sid 38).

Även om företrädare för försvarsmakten saknar befogenhet att ingripa kan med den föreslagna straffskalan dessa inte heller be polis att göra kontroll av en värnpliktig där misstanke finns om påverkan men det inte gäller annat än eget bruk av narkotika. ÖB är medveten om möjligheterna till kroppsvisitation enligt 28 kap. 11 & RB samt 45 5 lagen (1986: 644) om disciplinförseelser av krigsmän. m.m. och stödet härför i bl.a. justitieut- skottets betänkande JuU 1985/86. sid 56, men anser att det inte är tillräck- ligt ur säkerhetssynpunkt. För att skapa erforderliga lagliga förutsättningar att företa kontroller från polisens sida vid misstanke av eget bruk av narkotika. bör straffskalan också innehålla fängelse.

Föreningen Sveriges Socialcltefer anför:

Den avskräckande effekt av bötesstraff som förväntas när det gäller bruk av narkotika till följd av okunnighet eller nyfikenhet inom socialt etablera- de grupper torde vara liten jämfört med den avskräckande effekten som risken för själva upptäckten av narkotikabruket medför.

Svenska kontmttnförbtlndet ( Ulla ArnhoIm och Monica Wer/nås samt Ella Tengbom-Velander, Göran Elgfelt. lng- Britt N_vgren. Karl-Axel Sven- ningsson och Jonas Wallin): Det är bra att all icke-medicinsk befattning med narkotika nu blir bestraff- ningsbar. Samhället bör ha en otvetydig hållning till narkotika. Det finns ingen anledning att i straffavseende skilja på bruk och innehav för egen räkning.

Föreningen Sveriges stt'ttsäklagare:

Föreningen avstyrker emellertid de föreslagna ändringarna i 2 å andra och tredje meningarna. Det förefaller onödigt att begränsa straffskalan till böter även om endast ett sådant straff blir aktuellt i de allra flesta fallen. Men emellanåt kan vara av värde att möjlighet till en mer individuell preventiv påföljd finns.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Föreningarna avstyrker dock att påföljden för otillåten narkotikakonsum- tion begränsas till enbart böter. Föreningarna förordar istället att påföljden bestäms till böter eller fängelse i högst sex månader. för att därmed polisen skall få möjlighet att företaga kroppsbesiktning.

• Sida 76
•  Original

Effekten av kriminaliseringen urholkas emellertid betydligt genom att på- följden begränsas till böter. Detta innebär i praktiken att det även i fortsätt- ningen kommer att saknas legala förutsättningar för att bevisa narkotika- konsumtion. Bevissvårigheterna har visserligen uppmärksammats i pro- memorian men någon djupgående analys av förslagets praktiska effekter har inte gjorts, utan man nöjer sig med att falla tillbaka på den gamla fördomen att narkotikakonsumtionens straffbarhet har avgörande betydel- se för missbrukarnas vilja att söka vård för sitt missbruk.

Resultatet av hittillsvarande låga ambitionsnivå när det gäller att i ett tidigt skede indentifiera och fånga upp narkotikamissbrukare är nedslåen- de. Vårdinsatser blir inte aktuella förrän missbruket gått över i ett långva- rigt tungt narkotikamissbruk och då oftas efter en akut förgiftning eller allmän nergång som fordrar läkarvård. Först då föreligger i enlighet med innebörden av socialstyrelsens Allmänna råd 1981: 1 tillräcklig bevisning för att indentifiera en missbrukare och vårdinsatser kan övervägas. Studier visar emellertid att av denna grupp identifierade tunga missbrukare kom- mer i stort sett hälften att dö på grund av sitt missbruk medan resterande hälft skräms av missbrukskamraternas öde och upphör med sitt missbruk inom en 10-årsperiod. Något vetenskapligt belägg för att vårdinsatser på frivilig basis haft någon som helst betydelse för dessa missbrukares val finns inte.

Trots vällovliga uttalanden om en offensiv och kraftfull narkotikapolitik pekar åtskilligt på att bristen på konsekventa medel och metoder har förvärrat narkotikasituationen i landet och gjort det lättare för unga männi- skor att i lugn och ro etablera ett tungt missbruk.

Varje försök till återanpassning kommer att misslyckas om inte narkoti- kamissbrukaren är medveten om sitt missbruk och följderna därav. Det står därför klart för varje praktiskt arbetande narkotikabekämparc att man måste kunna besvisa för en missbrukare att han använder narkotika.

Utan möjlighet till kroppsbesiktning kommer det även i fortsättningen att saknas medel för att bevisa att narkotikakonsumtion verkligen har ägt rum. Utan denna möjlighet är det närmast naivt att tro att en polisman. hur erfaren han än är. kan fastställa att narkotikaintag skett. En helt annan sak är att han i de flesta fall har skäl att misstänka att så skett. Slutsatsen blir att promemorians förslag endast leder till att man kommer åt den flagranta situaitonen. dvs. då någon anträffas under pågående intag av narkotika. Detta händer av självklara skäl mycket sällan. I realiteten innebär således förslaget inget annat än att samhället i ord tar totalt avstånd från all narkotikahantering men i handling säkerställer man en straffri konsumtion.

Såväl i Norge som Finland är intaget av narkotika kriminaliserat och i påföljden ingår även fängelsestraff. vilket i dessa länder ger möjlighet till kroppsbesiktning och därmed tagande av urinprov. I promemorian har man inte närmare studerat effekterna av gällande lagstiftning i dessa län- der, vilket borde ha legat nära till hands med tanke på det nordiska samarbetet. Från rapporter och undersökningar vet man emellertid att narkotikasituationen är klart mycket bättre i dessa länder — särskilt i Finland. Från såväl polisiärt som socialt håll ser man i dessa länder det

• Sida 77
•  Original

som en grundförutsättning för en framgångsrik narkotikabekämpning att kroppsbesiktning får göras.

Föreningarna anser med anledning av det som anförts att påföljden för narkotikakonsumtion måste bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader så att därmed möjlighet till kroppsbesiktning ges. Detta kommer inte i och för sig att innebära att fängelse kommer att utdömas annat än i mycket sällsynta fall. eftersom det oftast kommer att vara fråga om mycket små mängder av narkotika. Någon risk för att en missbrukare, som frivil- ligt söker vård för sitt missbruk. därmed skulle komma att ange sig för brott föreligger inte med hänsyn till sekretesslagens bestämmelser.

RNS: Slutligen skall också kort sägas något om den typ av bevisning som står till förfogande för att binda någon vid brottet "annan befattning". Eftersom fängelse inte ingår i straffskalan tillåter inte rättegångsbalken (28: 12 &) tvångsmedel såsom t. ex. kroppsvätskeanalys. Den bevisning som kan användas är erkännande, vittnesmål och påverkan (förutsatt att omstän- digheterna är sådana att detta accepteras"). Med detta menas antagligen att det t. ex. inte skall bli-möjligt att gripa någon som förefaller påverkad på gatan, medan däremot påverkan kan vägas in i bevisning vid tillslag i en knarkarkvart. Att på så lösa grunder söka fälla någon för brott måste ur rättssäkerhetssynpunkt betecknas som förkastligt. Avsaknaden av ett be- ständigt bevismaterial, i form av t. ex. ett blodprov, innebär att en polis- man inför sittande rätt skall vittna om att personen ifråga såg påverkad ut vid det aktuella tillfället, ibland upp till ett år efter brottet. "Den misstänkte å sin sida torde relativt enkelt kunna avvisa sådana påståenden med att åberopa trötthet. sjukdom eller likande som orsak att han såg påverkad ut. Situationen ter sig närmast absurd.

RNS anser alltså att konsumtionen av narkotika har ett sådant straffvär- de att det liksom ”innehav” skall ha fängelse i straffskalan. Därmed skulle också narkotikakonsumtion tillmätas samma straffvärde som t. ex. snatte- ri, bedrägligt beteende och ringa förmögenhetsbrott. En sådan ordning ger också tillgång till ett bredare påföljdsspektrum (böter. överlämnande till socialtjänsten. skyddstillsyn med föreskrift och övervakning). möjlighet att använda kroppsvätskeanalys, vilket minskar godtrycket och möjliggör upptäckt av missbruk på ett tidigare stadium.

RNS har liksom FMN i olika sammanhang beskyllts för att vara "barba- riska”. som när Hans Holmer pådyvlade organisationerna uppfattningen (Svenska Dagbladet 1984— ! 1—06) att de "ville låsa in tonåringar i fängelse för att ge dem en ordentlig näsbränna". Men RNS och föräldrar till missbrukande barn vet vad också Holmer vet och som han också gav uttryck föri narkotikakommissionens PM nr 8. Vi citerar direkt:

"Några större olägenheter av att på sätt höja straffskalan för den ringa graden av brott kan kommissionen inte finna. Erfarenheterna av andra brottstyper, särskilt förmögenhetsbrott. visar att fängelsestraff utomor- dentligt sällan används för rin brott även när sådan påföljd ingår i straff— skalan. annan ordning åsyftas inte vad gäller ringa narkotikabrott."

• Sida 78
•  Original

Efter att ha undersökt saken kan vi bekräfta att endast några få promille av alla som lagförts för ringa narkotikabrott ådömts fängelsestraff. Av dessa fall har inte någon haft enbart ringa narkotikabrott som gärningsrubrice- ring.

Vare sig regering eller narkotikakommissionens ordförande tvekade allt- så inte att införa fängelse i straffskalan även vid ringa narkotikabrott. dvs. mindre innehav. Den paradoxala konsekvensen av föreliggande lagänd- ringsförslag blir således den. att har man narkotika i fickan skall man straffas men har man den i munnen, där den börjar göra verklig skada. går man fri. Detta trots att det rör sig om en och samma person, en och samma narkotika, ett och samma eventuella vårdbehov men med några ögonblicks tidsskillnad.

Oskarshamns kommun: Böter föreslås som enda påföljd vid brott mot lagbestämmelse som krimi- naliserar konsumtion av narkotika. Utredningen anser att konsumtion av narkotika har ijämförelse med övriga brott i narkotikastrafflagen ett för- hållandevis lågt straffvärde.

Enligt kommunens mening är enbart böter en allför ringa påföljd för att åstadkomma en preventiv påverkan på främst ungdomars inställning till bruk av narkotika. l påföljderna måste ingå möjligheter för domstolarna att bestämma om skyddstillsyn. vård och behandling eller s.k. kontraktsvärd. Den senare påföljdsformen bör införas.

Sveriges Folkhögskoleelevers Förbund: SFEF menar också att bevisföringen kommer att bli svår. Vad innebär vittnesmål. och vem ska kunna avlägga ett vittnesmål? Hur ska det gå att bevisa att någon har påträffats berusad av just narkotika?

Dessutom tror SFEF att lagförslaget kommer att ställa till problem för narkomanvården. Hur ska de göra om en klient får återfall? Hjälps klienten mest utav att riskera att bli bötfälld?

Elevarganisationen [ Sverige: Justitieutskottet nämner i sitt förslag tre olika sätt som man kan använda för att bevisa missbruk. Erkännande, vittnesmål och om någon påträffats ' berusad. Av dessa olika sätt ger de två sistnämnda en hel del frågetecken, vad innebär ett "vittnesmål"? Att någon sett en "ungdom" röka. det de förmodat vara hasch? Vem kan avlägga vittnesmål? Klasskamrat. socialar- betare. lärare eller vem som helst? Hur ska man sedan kunna bevisa att någon påträffats berusad av just narkotika, det finns ju även alkohol. lugnande medel med mera. som räknas som berusningsmedel? Elevorganisationen är rädd för att det lätt kan bli godtyckliga och parti- ska bedömningar som kan ligga till grund som bevismaterial mot den man misstänker missbruka narkotika när det är så pass oklart över hur bevis- ningen ska gå till. '

'78

• Sida 79
•  Original

2.4. Regeln om ansvarsfrihet

I promemorian föreslås att den som endast brukat narkotika inte skall dömas till ansvar om han har sökt eller underkastat sig behandling för narkotikaberoende efter gärningen men innan den kom till polis- eller åklagarmyndighets kännedom.

En större del av remissinstanserna avstyrker eller uttalar av olika skäl tveksamhet till förslaget. Till dem som godtar eller lämnar förslaget utan erinran hör Stockholms tingsrätt. Helsingborgs tingsrätt. Umeå tingsrätt. krimina/vårdsstyrelsen. skolöversryrelsen. ÖB. Svenska kotnnuuzförbun- det. Landstingsförbtlndet. Sveriges advakatsamfilnd, domareförbundet. TCO, RHS och Oskarhamns kommun. Även riksrevisionsrerket, socialsty- relsen. Sveriges Socionomers. Personal- & Förvaltningstjänstemäns Riks- förbund ställer sig positiva till förslaget men pekar på vissa oklarheter. Följande remissyttranden återges nedan.

Stockholms tingsrätt: Som framhålls i promemorian är det viktigt att lagändringen utformas så att den inte motverkar det grundläggande intresset av att personer som blivit beroende av narkotika söker och får vård. Med sin särskilda straffrihetsre- gel uppfyller det remitterade förslaget detta krav.

Umeå tingsrätt: Som tingsrätten redan berört kommer den föreslagna särskilda straffri- hetsgrunden helt visst att föranleda gränsdragningsproblem. Tingsrätten anser dock att förslaget kan godtas.

Kriminalvårdsstyrelsen:

Förslaget att införa en regel om ansvarsfrihet i de fall då en befattning med narkotika endast bestått i eget bruk och gärningsmannen själv har sökt eller underkastat sig behandling är som anges i promemorian inte vanligt inom straffrätten.

Enligt styrelsens mening är det emellertid nödvändigt att inte samarbetet mellan olika vårdmyndighctcr försvårars genom att konsumtionen krimi- naliseras. Inte minst vid bekämpningen av HIV/AIDS är det viktigt att en kriminalisering av narkotikamissbruket inte får tillåtas inverka menligt på det arbete som pågår såväl inom kriminalvården som inom socialtjänsten för att motivera narkotikamissbrukare att undergå behandling för sitt miss- bruk.

Domareft'jrbumiet anser enligt vad som tidigare redovisats att den före- slagna ansvarsfrihetsregeln på ett tillfredsställande sätt eliminerar problem vad gäller effekterna på narkomanvården.

Oskarhamns kommun: Kommunen instämmer i utredningens förslag om införande av en straffri- hetsregel. som innebär att person som sökt vård för narkotikabruk innan lagföring för konsumtionsbrott påbörjats, inte skall befara straff. Krimina- liseringen får inte under några förhållanden leda till att en enskild persons

Prop. 1987/88: 71

• Sida 80
•  Original

egna ansträngningar att komma ifrån bruket av narkotika motverkas. Ä ' PrOp. l987/883 7l andra sidan måste krävas att de egna åtgärderna har ett reellt innehåll och inte endast består av informella eller sporadiska kontakter med vårdorgan.

Riksrevisionsi'erket:

RRV är i princip positiv till en ansvarsfrihetsregel bl.a. då en sådan undanröjer farhågorna om att en kriminalisering skulle motverka frivillig vård.

Det bör dock framhållas att ansvarsfrågan enligt den föreslagna lagtex-i ten inte synes kunna tas upp på nytt om missbrukaren underlåter att fullfölja behandlingen. Enligt RRVs mening bör lagtexten kompletteras så att detta kan ske.

Socialstyrelsen:

En särskild straffrihetsregel föreslås som innebär att straff inte skall ådö- mas den som efter narkotikabruk sökt eller underkastat sig behandling för sitt narkotikaberoende innan bruket kom till polisens eller åklagarens kännedom. Motivet till denna regel anges vara att den föreslagna kriminali- seringen under inga omständigheter får motverka den enskildes ansträng- ningar att söka vård.

Socialstyrelsen har tidigare i detta yttrande konstaterat att den föreslag- na kriminaliseringen endast i undantagsfall kommer att beröra vårdbe- hövande missbrukare. Lagen måste emellertid utformas så att missbrukare med vårdbehov inte i större utsträckning än för närvarande döms till straff utan att de framöver också kan få erforderlig vård. 1 de fall dessa skulle komma att beröras anser socialstyrelsen att missbrukarna skall undgå straffansvar. Effekten av kriminaliseringen får inte bli att en vårdbehövan- de underlåter att söka vård. Socialstyrelsen tillstyrker därför att en sär- skild straffrihetsregel för vårdbehövande införs. Den föreslagna regeln är emellertid inte utformad på ett klart och enty- digt sätt. Den behöver därför ses över.

Sveriges Socionomers, Personal- & Förvaltningstjänste/nåns Riksför- bund: Såvitt SSR kan utläsa av promemorian är avsikten att både de missbrukare som sökt och de som redan undergår någon form av behandling skall falla under'straffrihetsregeln. Kraven på behandlingens kvalitet skall falla under straffrihetsregeln. Kraven på behandlingens kvalitet och omfattning före- faller vara lågt ställda. Den som känner till hur narkomanvården bedrivs vet också att ett mycket stort antal missbrukare har mer eller mindre fortlöpande behandlingskontakter inom sjukvården. socialtjänsten och/ eller kriminalvården. Konsekvenserna av den föreslagna straffrihetsregeln torde därför bli att det stora flertalet etablerade missbrukare ställs utanför lagstiftningens utvidgade tillämpningsområde.

Det framgår inte av promemorian hur ertappade missbrukare inom kri- minalvården skall bedömas. För närvarande polisanmäls all befattning med narkotika i form av innehav på kriminalvårdens institutioner. Inte så sällan ertappas missbrukare "på bar gärning" utan att man för den skull

• Sida 81
•  Original

kan binda vederbörande till ett innehav. Det är också oklart hur man ser på behandling inom kriminalvårdens ram ur det föreslagna straffrihetsper- spektivet.

Till dem som av olika skäl avstyrker förslaget om en ansvarsfrihet hör RÅ. överäklagarnu [ Stockholm. Göteborg. Malmö och I'"('isteräs. hovrät- ten över Skärte och Blekinge. rikspolisstvrelsen, BRÅ. socialstyrelsen, Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. För- eningen Sveriges Socialchefer. RNS, RFHL och Övervakares och Kon- taktpersoners Riksförbund. Föreningen Sveriges länspolischefer och För- eningen Sveriges polischefer uttrycker viss tveksamhet inför förslaget.

Ett genomgående drag i kritiken av förslaget om en regel om ansvarsfri- het är bl. a. att reglerna om åtalsunderlåtelse är tillräckliga. Synpunkter i denna riktning förs fram av RÅ. ("it-'eråklagarna i Göteborg. Malmö och Västerås. Göteborgs tingsrätt. Föreningen Sveriges statsåklagare. För- eningen S veriges åklagare samt RNS.

RA: Den föreslagna straffrihetsregeln är enligt min mening främmande för vårt rättssystem. Den är intejämförbar med de straffrihetsregler som åberopas i promemorian. Dessa regler ansluter till gärningen i fråga och avser frivilligt tillbakaträdande genom avvärjande av en fara för andra som man själv har framkallat. Den föreslagna regeln gäller däremot omständigheter som i både tiden och rummet är helt fristående från gärningen och som inte heller i övrigt behöver ha något direkt samband med den lagöverträdelse som regeln skall neutralisera. Gärningsmannen kan vidare långt efter det han begått ett fullbordat brott genom eget handlande åstadkomma att gärningen inte längre utgör brott. Han förfogar under denna tid sålunda inte bara över förutsättningarna för att ådöma honom en påföljd utan också över gärningens straffbarhet över huvud taget. En dylik konstruktion anser jag vara principeillt oriktig.

Den förslagna regeln har enligt min mening trots sin konstruktion av straffrihetsregel egentligen en ren el'tergiftskaraktär. Som jag redan fram- hållit synes den särskilda straffreglens tillämpbarhet vara synnerligen be- gränsad. Om den någon gång skulle aktualiseras, torde de gällande bestäm- melserna i 20 kap. 7 & och 23 kap. 4 a årättegångsbalken om åtalsunderlå- telse och förundersökningsbegränsning praktiskt taget alltid medföra att förundersökning inte behöver ens inledas. Behovet av en straffrihetsregel framstår enligt min mening även på denna grund som närmast obefmtligt.

Överåklagaren i Göteborg: Till föreslagen lydelse av 2 &. enligt vilken gärningsmannen inte skall dömas till ansvar om han sökt eller underkastat sig behandling för narkoti- kaberoende ställer jag mig tveksam. Jag anser att gällande regler om åtalsunderlåtelse är fullt tillräckliga.

I

• Sida 82
•  Original

Överåklagaren i Malmö: Vad angår föreslagen straffrihetsgrund är den opraktisk och för övrigt onödig. lnhämtande av uppgift från läkare eller vårdinrättning kan försvå- ras eller omöjliggöras på grund av gällande sekretessbestämmelser. Vidare kan befaras att skäl för resning kan uppkomma då vederbörande dömts och det först därefter uppenbaras att vederbörande sökt behandling för sitt "narkotikaberoende" innan gärningen kom till polisens eller åklagarens kännedom. En fråga som kan ställas är då också vem som skall fastställa ”narkotikaberoendet" då vederbörande enbart sökt behandling. Enligt min mening behövs ingen straffrihetsgrund enär gällande bestämmelser om åtalsunderlåtelse kan tillämpas när det gäller ifrågavarande gärning.

Över-åklagaren [ Västerås: För att tillgodose de som befarar att denna kriminalisering skulle motverka missbrukares benägenhet att söka vård mot missbruket föreslås en speciell straffskala och en speciell straffrihetsregel. Motiveringen för dessa förslag andas en djup misstro mot de rättsvårdande myndigheternas förmåga att hantera lagstiftningen och en tro att de i det närmaste saknar sunt förnuft. De speciella påföljdsreglerna för eget bruk av narkotika kommer att med- föra att invändningar härom blir vanliga. Resurser kommer helt i onödan att tas i anspråk för att avgöra om dessa är tillämpliga eller inte. Enligt min mening är reglerna om åtalsunderlåtelse tillfyllest. Tidigare har riksåklaga— ren i cirkulär givit anvisningar om åtalsunderlåtelsc. vilka fått sedan effekt att en ändring av cirkuläret erfordrades (se C 1:94). Någon anledning förmoda att åklagarna inte skulle följa anvisningar fortsättningsvis sakna. l promemorian (sid 35 första stycket in fine) påstås att domstol vid åtal måste fälla till ansvar. därest -en i föregående stycke skisserad åtalsrcgel införes. Detta synes vara en sanning med modifikation. om påståendet innebär att domstolen måste ådöma påföljd. Bestämmelsen i 33 kap. 4 % tredje stycket brottsbalken kan ju förväntas bli tillämpad i sådant fall.

Göteborgs tingsrätt:

Enligt tingsrättens uppfattning är rädslan för straff för t.ex. innehav av narkotika inte något hinder för den som idag vill söka vård för sitt miss- bruk. Inte heller kommer rimligen den nya bestämmelsen att hindra den som vill få behandling från att söka sådan. Självklart kommer inte den som hos läkare eller sociala myndigheter söker hjälp mot sitt missbruk att bli polisanmäld.

De överväganden som i denna del görs i promemorian förefaller tingsrät- ten alltför teoretiska. Slutsatsen som leder till en särskild ansvarsfrihetsre- gel kan tingsrätten inte dela. En sådan bestämmelse skulle medföra att själva sakfrågan och bevisningen i ett mål blev koncentrerad till frågan om den tilltalade sökt behandling för sitt missbruk förceller efter det" missbru- ket kommit till polisens kännedom. Rättsväsendets knappa resurser kan användas på ett bättre sätt i den viktiga och svåra uppgiften att bekämpa narkotikabrottsligheten.

Tingsrätten avstyrker därför den föreslagna straffrihetsregeln. Tingsrät- ten anser att påtalade olägenheter kan lösas genom gällande regler om

• Sida 83
•  Original

åtalsunderlåtelse. Skulle mot förmodan åtal ske bör i vart fall päföljdsefter- gift kunna komma till användning för att i det enskilda fallet förhindra ett inte önskvärt resultat.

Om förutsättningarna för staffrihet inte skulle vara uppfyllda hänvisas i promemorian till att åklagarens åtalsprövning också i fortsättningen skall ske med stöd av 20 kap. 7 så rättegångsbalken. Om åklagarens åtalspröv- ning i dessa fall möjliggör önskvärt resultat så talar det enligt tingsrättens mening för att en sådan prövning är tillfyllest också vid de föreslagna staffrihetsfallen.

Föreningen Sveriges statsåklagare:

Den speciella straffrihetsgrund som föreslagits kan medföra avsevärt stör- re och mer tidsödande utredningssvårigheter än som framträder vid första ögonkastet. Det bör räcka med att i motiven till lagstiftningen erinras om att åtalsunderlåtelse på vanligt sätt bör tillämpas i sådana fall som avses i paragrafens tredje mening. Ätskilligt besvär kan därigenom sparas i utred- ningsavseende och den vidgade kriminaliseringen skulle inte medföra att den som behöver vård för missbruk undandrar sig sådan av oro för ett- bötesstraff.

Föreningen Sveriges åklagare:

Föreningen delar i och för sig den uppfattningen att en kriminalisering av narkotikakonsumtionen inte skall få motverka det grundläggande intresset av att personer som blivit beroende av narkotika söker och underkastar sig vård. Farhågorna för en sådan negativ effekt för vården som till stor del upptagit den allmänna debatten är enligt föreningens mening betydligt överdrivna. Föreningen kan för sin del inte finna att det finns något behov av en särskild undantagsregel som innebär att straffansvar inte skall ådö- mas den som brukat narkotika och sökt eller underkastat sig behandling för narkotikaberoendet innan bruket har kommit till polis- eller åklagarmyn- dighetens kännedom. Enligt föreningens mening bör man om möjligt und- vika att införa bestämmelser som gör en i och för sig straffbar handling beroende av omständigheter som inträffar efter det att brottet fullbordats. Med gällande sekretesslagstiftning och den hänsyn till den enskildes inte- gritet som genomsyrar samhället behöver den som söker vård för sitt missbruk knappast befara att han blir polisanmäld för sin konsumtion om- han själv försöker komma till rätta med sina problem. Om en narkotika- konsumtion likväl skulle komma till myndigheternas kännedom. så kan och bör en lagföring underlåtas med stöd av reglerna om förundersöknings- begränsning eller rapporteftergift respektive åtalsunderlåtelse. Ett uttalan- de härom i förarbetena är enligt föreningens uppfattning tillfyllest. '

RNS förordar att 2 % behålls i sin nuvarande lydelse och anför: Såvitt vi kan bedöma är det första gången som vårdaspekten vävs in'i strafflagstiftningen. Det torde också vara första gången som ett straffbud ger en direkt möjlighet för åklagaren att via straffstadgande ge åtalsefter- gift. '

Allmänt skiljer sig strafflagstiftningen från den "sociala speciallagstift-

• Sida 84
•  Original

ningen (LVU och LVM) på så vis att den utgår från att en brottslig gärning begåtts. I och med detta aktualiseras lagens tvångsbestämmelser. Special- lagarna däremot är avsedda att fungera som ett förebyggande skydd och riktar sig gentemot personer som genom sitt leverne utgör en risk för egen hälsa och/eller andras rättssäkerhet.

En situation där speciallagarnas preventiva karaktär äger tillämpning är t.ex. vid förekomsten av ett narkotikamissbruk. Inom ramen för lagens tillämpningsområde skall det eventuella vårdbehovet utredas och aktive- ras. Denna funktionsuppdelning mellan de skilda typerna av lagar har varit självklar fram till dags dato. I det föreliggande ändringsförslaget av narko- tikastrafflagen förgriper man sig emellertid på denna grundläggande prin- cip. Ty förslaget kan bland annat få den konsekvensen att en person som inte anses vara beroende av narkotika men rökt en enda pipa hasch kan komma att dömas för ringa narkotikabrott, medan en vancmissbrukare i motsvarande situation istället kan beredas vård. t.o.m. frivillig sådan. RNS vill bland annat mot den bakgrunden behålla den nuvarande ordning- en. som innebär att domstolen avgör det eventuella vårdbehovet (med möjligheten att med stöd i BrB kap. 31 kunna lämna över en missbrukare till socialtjänsten om den finner detta motiverat). Förslaget att i straffstad- gandet ta in bestämmelser om en särskild anvarsfrihetsgrund avvisas alltså å det bestämdaste.

Låt oss nu se närmare på några detaljer i det föreslagna straffstadgandet. I dess text finns nämligen ett antal nyckelord som det finns skäl att kommentera var för sig. Först konstaterar emellertid förslagsställarna att brottspåföljden fängelse skall utmönstras vid ”annan befattning”. varför endast böter kan komma ifråga. Denna operation får märkliga konsekven- ser. Om vi tånker oss att narkotikamissbrukaren X är på väg till sin bostad med 0.2 gram amfetamin på fickan i avsikt att bereda en lösning för injektion så löper han risk att gripas och dömas för ringa narkotikabrott (vilket maximalt förskyller sex månaders fängelse). Men i det ögonblick X slagit sig till ro i bostaden och iordningställt lösningen och påbörjat admi- nistrationsförfarandet elimineras det möjliga fängelsestraffet. Istället har X:s antagliga vårdbehov inom loppet av några ögonblick accentuerats på sådant sätt att någon annan påföljd än böter inte kan komma ifråga. Eller var inte X:s vårdbehov lika påtagligt när han var på väg till lägenheten som när han väl hemma sprutade lösningen in i kroppen?

Ett verkligt nyckelord i lagtexten är begreppet "behandling". Som vi tidigare konstaterat är det nog första gången som det förekommer i ett straffstadgande. Av detta och många andra skäl är det absolut nödvändigt att man i görligaste mån definierar och avgränsar innebörden av begreppet. Så sker icke. Istället inskränker man sig till att konstatera att behandling är liktydligt med "adekvat behandling” i en mycket vidsträckt mening. Den skall meddelas av socialtjänsten. sjukvården eller av enskilt vårdorgan. Det är allt! Att behandlingshem innefattas är oomtvistligt. Men vad mera? Sjukvården finns omnämnd. så rimligen bör somatisk vård räknas eller rutinmässig avgiftning. I konsekvensens namn torde också kontakt med privatpraktiserande läkare uppfylla kravet på behandling. Vad som avses med ”enskilt organ" utreds inte närmare. Dock framgår att med behand-

• Sida 85
•  Original

ling åsyftas dels behandling för narkomani. dels för narkotikamissbrukets medicinska komplikationer. Men faktum kvarstår att definitionen "be- handling” är oprecist.

Något längre fram i texten stöter vi på ordet "narkotikaberoende”. Även detta begrepp figurerar för största gången i strafflagsstiftningen. Däremot rör sig sociallagstiftningen med en text som talar om "allvarligt missbruk av bereondeframkallande medel" (LVU) och "fortgående miss- bruk av alkohol och narkotika" (LVM). vilket knappast är exakt detsam— ma som ”narkotikaberoende". Om regeringen i sin proposition anammar det liggande förslaget så måste lagstiftarna utveckla vad som skall förstås med "narkotikaberoende". Annars kommer den situationen att uppstå att befattningsmisstänkta personer. i sin iver att undgå påföljd. söker bevisa att han/hon verkligen är narkotikaberoende (genom uppbåd av vittnen eller på annat sätt). Redan tidigare har vi förkastat bestämmelser om en särskild ansvarsfrihetsgrund inskriven i straffstadgandet. Det utesluter inte att vi uppehåller oss något vid hur och när själva ansvarsfrihetsregeln skall aktualiseras. Syftet med den är uppenbarligen att narkotikamissbrukaren skall undgå lagföring om han/hon söker vård eller behandling efter det att gärningen begåtts. men innan den kommit till polisens kännedom. En sådan situation är t.ex. att A röker en pipa hasch och strax därefter tar telefon och ringer till en socialsekreterare vid socialkontoret och ber om plats på behandlingshem. Just när A avslutas samtalet grips han emellertid av polisen. Under sådana omständigheter skall A enligt lagförslaget undgå straff. Men hur utvecklar sig saken om A grips av polisen i samma ögon- blick som han gör sig skyldig till brottet (det torde i praktiken vara den vanligaste situationen). Härvidlag säger man att under sådana omständig- heter bör man också kunna undgå straff under förutsättning att man tiden efter befattningsbrottet tagit behandlingskontakt eller påbörjat en behand- ling. Under dessa omständigheter inträder dock inte ansvarsfriheten med stöd av narkotikastrafflagens ?. % utan enligt rättegångsbalkens regler (RB 20: 7 5). där det stadgas om åtalseftergifl vid brott i allmänhet. Men även om lagbrytaren inte tagit någon behandlingskontakt efter gärningen kan ansvarsfrihet i praktiken komma ifråga. 'l'y i departementsförslaget gör man följande uttalande:

. . om någon avslöjat ett eget bruk av narkotika under omständigheter som inte direkt kan rubriceras som att han sökt behandling men att han visat en påtaglig vilja (egen anm) att komma tillrätta med sitt narkotikabe- roende. Det kan vara fråga om att ange sitt missbruk för utomstående. t. ex. skyddskonsulent eller övervakare, visat en klar insikt att komma ur ett missbruk.”

Även på sådana fall kan alltså bestämmelserna i rättegångsbalken äga giltighet.

Sammanfattningsvis måste vi konstatera att det förmodligen inte finns någon situation där missbrukaren inte har möjlighet att undgå eventuell lagföring, antingen det sker genom NsL:s 2 & eller med stöd av rättegångs- balken RB 20: 7 s. Den förmenta skärpningen av lagen kommer mot bak-

• Sida 86
•  Original

grund av alla de möjligheter som står öppna. när det gäller att undgå lagföring, att i praktiken förlora sin effekt.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge och rikspolisstyrelsen förordar att frågan löses genom regler om åtal.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Avslutningsvis föreslås i promemorian att det införs en särskild ansvarsfri- hetsregel för de fall en gärningsman har sökt eller underkastat sig behand- ling för narkotikaberoende efter gärningen men innan den kom till polis- eller åklagarmyndighets kännedom. Det kan med fog ifrågasättas om den valda lösningen är den rätta. Omständigheter hänförliga till tiden efter det att gärningen begåtts bör inte leda till ansvarsfrihet-. ] stället skall — enligt hovrättens uppfattning — nu nämnda fall inte leda till åtal. (')m åtal ändå väcks bör domstolarna inte falla tillbaka på en ansvarsfrihetsregel av skisserat slag utan kunna besluta om påföljdseftergift om de åtgärder som gärningsmannen vidtagit är tillräckliga. Hovrätten förordar att förslaget i denna del omarbetas och ges en utformning som står i överensstämmelse med vad som kan förväntas bli resultatet av fängelsestraflkommittc'ns arbete.

Slutligen vill hovrätten fästa uppmärksamheten på en förbryllande kon- sekvens av det framlagda förslaget. I den remitterade promemorian s. 40 f redovisas åtalspraxis beträffande mindre innehav. I anslutning därtill utta- las att en motsvarande tillämpning bör ske vid prövning av frågan om åtal för eget bruk. Detta leder till att åtal i allmänhet inte kommer att väckas i dessa fall. Är detta avsikten kommer den föreslagna lagstiftningen att bli ett slag i luften.

Riks/7olixstvrelxen:

Det har sannolikt aldrig inträffat att en förundersökning avseende narkoti- kabrott skulle ha inletts som en följd av att någon sökt vård för sitt narkotikamissbruk. Trots detta anser rikspolisstyrelsen. på skäl som anges i promemorian. att ett utsträckt straffrättsligt ansvar bör förenas med 'särskilda regler som undanröjer de mcnliga följder för narkomanvården som eventuellt kan befaras av kriminaliseringen.

I promemorian anges att en tänkbar lösning skulle vara att en ny straff— bestämmelse kompletteras med en uttrycklig föreskrift om åtalsbegräns- ning. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning kan det ifrågasättas om inte denna utväg är att föredra framför den ordning med 'en särskild ansvarsfri- hetsregel som promemoriaförslaget innebär.

En föreskrift om åtalsbegränsning passar enligt rikspolisstyrelsens me- ning naturligt in i det system för åtalsunderlåtelse som tillämpas vid narko- tikabrottslighet av lindrigare slag. Även i övrigt låter sig en åtalsbegräns- ningsregel väl förena med den åtalsprövning som i liknande situationer skall ske enligt 31 5 lagen ( l98l: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall. Det kan vidare sägas att en åtalsbegränsningsregcl från principiella ut- gångspunkter står bättre i överensstämmelse med kriminaliseringens syfte; en ansvarsfrihetsregel utgör således ett större principiellt avsteg från kri-

• Sida 87
•  Original

minaliseringstanken än en föreskrift om åtalsbegränsning. En fördel med en föreskrift av det senare slaget är också att den-straffrättsliga immunitet som i praktiken kommer att föreligga för vissa personer blir mindre fram- trädande. Härtill kommer att man med en föreskrift om åtalsbegränsning undviker de processuella olägenheter för domstolarna som en ansvarsfri- hetsregel sannolikt skulle ge upphov till. -— Styrelsen vill i sammanhanget gärna nämna att styrelsen i och för sig inte har några invändningar mot den föreslagna ansvarsfrihetsregeln från juridisk-teknisk synpunkt: tvärt om anser styrelsen att förslaget är välfunnet.

Vad nu sagts innebär att rikspolisstyrelsen närmast förordar att en föreskrift om åtalsbegränsning knyts till den aktuella straflbestämmelsen i stället för en ansvarsfrihetsregel. Föreskriften om åtalsbegränsning bör i sak ges det innehåll som anges i promemmorian (s. 34).

RÅ kritiserar förslaget om en ansvarsfrihetsregel ur den synvikcln att den blir svår och utredningskrävande att tillämpa i praktiken.

RÅ anför: En annan'fråga är hur bevisreglerna skall appliceras. Såvitt jag förstår kommer den föreslagna straffrihetsregeln närmast att få karaktären av ett objektivt rekvisit. Detta skulle i så fall innebära att åklagaren har hela bevisbördan. dvs. han har att leda i bevis att den misstänkte inte har underkastat sig vård för narkotikaberoende.

En straffrihetsregel kommer vidare att ge upphov till gränsdragningspro- blem excmpelvis vad gäller vilken typ av behandling som kan godtas eller hur ett narkotikaberoende skall definieras eller konstateras. Allvarligare är emellertid att en invändning som har bäring på straffrihetsregeln kan kräva utredningsåtgärder som står i uppenbart missförhållande till sakens beskaf- fenhet i övrigt. Bevisproblem kan även förutses i anseende till tidsfaktorer- na. En misstänkt som nekar till eget bruk av narkotika lär vidare inte sällan vara obenägen att upplysa om att han sökt eller undergår behandling för narkotikaberoende. eftersom en sådan upplysning skulle kunna vändas till hans nackdel vad avser skuldfrågan. I ett sådant fall vill han kanske spara invändningen så länge som möjligt. vilket kan förorsaka onödig omgång i brottmålsprocessen.

Jag avstyrker förslaget till införande av en straffrihetsregel oavsett om något av de andra ändringsförslagen skulle genomföras.

I viss mån likartade synpunkter framförs av överåklagurna i Göteborg och Västerås samt av Göteborgs tingsrätt. rikspolisstyrelsen och BRÅ (majoriteten ).

Överåklaguren i Göteborg:

Det förutsättes i paragrafen att ett narkotikaberoende föreligger. Erfaren- hetsmässigt kan då sägas att missbruket pågått under lång tid och varit av stor omfattning. vilket regelmässigt inneburit egna innehav och ofta över- låtelser av narkotika. Det torde vara ytterligt sällsynt att narkotikaberoen- de har uppstått. som följd av konsumtion. som inte kombinerats med

• Sida 88
•  Original

annan narkotikabrottslighet. Farhågorna att narkotikaberoende personer av rädsla för att avslöja egen konsumtion skulle undandraga sig adekvat vård är enligt min mening överdrivna. Det ligger i sakens natur att den som uppsöker läkare eller socialtjänsten för att komma till rätta med sitt bero- ende inte blir anmäld till polisen. Skulle så ske kommer åtal i princip att underlåtas. Det bör också uppmärksammas att misstänktes invändning att han sökt vård bör utredas vilket kommer att kräva utredningsresurser, som inte står i rimlig proportion till straffvärdet.

Enligt min åsikt kommer de föreslagna ändringarna i lagstiftningen ut- över vad som sagts om innehållet i 5 2 inte att i praktiken innebära några nämnvärda förändringar i polisens eller åklagarens arbete.

Överåklugaren [ Västerås: Specialmotiveringen till förslagets 2 5 visar med önskvärd tydlighet vilka invändningar förslaget inbjuder till (se HD:s dom 1986—12—22. DE 44). Utredningsresurser kommer att få nedläggas för att motbevisa obefogade invändningar. Detta kan inte vara rationellt. när resurssparande åtgärder eftersträvas.

Göteborgs tingsrätt: Bevissvårigheterna i anledning av den föreslagna straffrihetsregeln belyses av vad som framförts på s. 39 och 40. Det skall enligt promemorian avgöras om det är fråga om en ”adekvat behandling" som skulle ha "förekommit efter gärningen men innan den kom till polisens eller åklagar- myndighetens vetskap." Vidare förutsätter uttrycket ”narkotikaberoen- de” att personen ifråga "verkligen också befinner sig i en beroendesitua- tion".

Rikspolisstyrelsen : Rikspolisstyrelsen vill avslutningsvis kort beröra ett par frågor som bör ägnas ytterligare uppmärksamhet i lagstiftningsärendet. Förslagets konse- kvenser för tillämpningen av reglerna om åtalsunderlåtelse och rapportef- tergift synes böra belysas mera ingående än vad som skett. Det är angelä- get att man på detta område tidigt får till stånd en enhetlig rättstillämpning i landet. — Det är också viktigt att åklagarna tillförsäkras möjligheter att från sociala myndigheter och från vårdinrättningar få tillräckliga uppgifter för ett ställningstagande i åtalsfrågan. Bestämmelserna om sekretess kan i det praktiska arbetet ge upphov till svårigheter härvidlag.

För att undvika bekymmer i den praktiska tillämpningen är det vidare nödvändigt att innebörden av uttrycket "behandling" inte bara preciseras. utan även avgränsas mera än vad som sker enligt promemorian.

BRÅ ( majoriteten): Den föreslagna staffrihetsregeln i 2 .5 narkotikastafflagen (1968:64) torde exempelvis ställa åklagarna i en utomordenligt besvärlig bcvissituation eftersom varje invändning av den tilltalade om att han sökt vård före polisingripandet måste vederläggas för att fällande dom skall kunna med- delas.

• Sida 89
•  Original

BRÅ (ledamoten Björn Kör/of) anför:

Det remitterade lagförslaget innehåller vidare det i svensk straffrättstradi- tion egendomliga förslaget att om gärningsmannen har sökt eller underkas- tat sig behandling för narkotikaberoende efter gärningen men innan den kom till polis- eller åklagarmyndighets kännedom skall han inte dömas till ansvar.

Förslaget i denna del bygger på. den i och för sig lovvärda ambitionen. att icke genom straffprocessuella åtgärder resa hinder för missbrukaren att på eget initiativ söka vård för ett pågående missbruk.

Men tungt vägande invändningar kan enligt min mening resas mot en sådan ordning.

Den första invändningen är av principiell natur. Lagförslaget i denna del innebär i själva verket att en ny straffrihetsgrund skapas i den svenska straffrättsordningen. På sid. 35 i det remitterade förslaget motiveras dettai sista stycket med att "det är motiverat att avstå från möjligheten att utkräva straffansvar för den som frivilligt följer det önskade handlings- mönstret”.

Härvid hänvisas till vissa bestämmelser i brottsbalken som anges vara av likanad natur som i det remitterade förslaget. Således anges att BrB 13 kap. 11 å (tillbakaträdande vid luftfartssabotage). 14 kap. 11 & (avvärjt fara i bevishänseende vid förfalskningsbrott) samt 15 kap. 14 å (rättat fel eller avvärjt fara för vidare olägenhet vid brotten mened. falskt åtal och annan osann utsaga) skulle vara attjämställa med det remitterade förslaget i denna del.

Enligt min mening kan denna bedömning ifrågasättas. De straffrihets- grunder eller grunder för nedsättning av straffansvar som de angivna bestämmelserna i brottsbalken ger uttryck för hänger samman med gär- ningsmannens vilja att med gott uppsåt dra sig ur eller minska effekterna av en påbörjad eller avslutad kriminaliserad gärning och tar vidare uppen- bart sikte på att befrämja skyddet för en oskyldig tredje man.

Att helt befria en gärningsman från straffansvar därför att denne efter gärningen sökt vård för sitt missbruk är icke entydigt analogiskt med de principer för straffrihet som hittills gällt. Den i lagförslaget framförda straffrihetsgrunden för narkotikamissbrukare skulle exempelvis med jäm- förbar tillämpning på alkholmissbrukare leda till oöverskådliga konskven- ser vad gäller ansvarsfrågorna i straffrätten.

Bestämmelsen är egendomlig också från en annan synpunkt. Även om det faktiskt blir så att en individ som söker vård för narkotikamissbruk därmed samtidigt för vårdpersonalen anger att han begått brott mot narko- tikastrafflagen står det klart att sjukvårdspersonal har tystnadsplikt och att skyddet mot angivelse torde vara fullständigt. Bestämmelsen om straffri- het kan uppfattas som att tystnadsplikten icke skulle fungera.

BRÅ (ledamoten Ola Nyqvist) framför. enligt vad som tidigare redovi- sats. liknande synpunkter som BRÄ:s majoritet och Körlof.

RFHL anför: Förslagets regel om ansvarsfrihet är en säregen konstruktion. som är obegriplig både motivmässigt och ifråga om tillämpning. RFHL menar att

• Sida 90
•  Original

missbrukares benägenhet att söka samhällets hjälp inte påverkas av finstil- ta juridiska formaliteter. titan av det symboliska budskap en lagstiftnings- åtgärd uttrycker. I det här fallet kommer det att uppfattas som att tum- skruven dras åt ytterligare ett varv. En regel måste kunna tillämpas utan att godtycket sätts i system. i synnerhet när strävan att rensa ut oklarheter och missförstånd anges som bärande motiv. Regeln om ansvarsfrihet in- bjuder till en ”katt- och råttalek”. Den är dessutom ytterligare ett bevis på att förslagsställarna misslyckas med uppgiften att skapa klarhet och konse- kvens i Narkotikastrafflagen.

RFHL protesterar mot att termen narkotikaberoende ska utgöra kriteri- um för en relevant behandlingskontakt. som i sin tur kan ge straffrihet enligt ovan nämnda regel. Vi förordar att termen narkotikamissbruk kopp- lad till det behandlingsbehov som den enskilde själv uttrycker ska utgöra bedömningsgrund för vad som ska anses vara en relevant behandlingskon- takt. Den ståndpunkten ger uttryck för en principiell inställning som inte har betänkandets förslag som utgångspunkt.

Regeln om ansvarsfrihet visar att betänkandet tar sikte på missbruks- grupper som knappast är några '"gränsdragningsproblem"'. När det förelig- ger ett manifest behandlingsbehov är missbruket oftast av den arten att innehavsbrott och lagrum som täcker andra gärningsformer. eller åtgärder enligt sociallagstiftningen. är mer aktuella än "annan befattning med nar- kotika". Den förvirring som denna förväxling är ett uttryck för understry- ker uppfattningen att vi har att göra med ett politiskt problem och ett politiskt förslag — inte ett juridiskt problem och inte heller ett faktiskt narkotikabekämpningsproblem.

"Om isädantfall (annan befattning i samband med eget bruk) gärnings- mannen har sökt eller underkastat sig behandling för narkotikaberoende efter gärningen men innan den kom till polis- eller äklagarmyndighets kännedom skall han inte dömas till ansvar". Denna regel om ansvarsfrihet är närmast obegriplig. både med hänseende till motiv och hypotetisk tillämpning. Tanken är att missbrukare genom denna regel inte ska av- skräckas från att söka samhällets hjälp för sitt missbruk. Men benägenhe- ten härför bestäms inte av finstiltjuridisk formalia, utan av det symboliska budskap som olika lagändringar har för olika grupper. Oaktat den här föreslagna svårtolkade regeln om ansvarsfrihet. kommer kriminaliseringen att uppfattas som ytterligare en åtgärd riktad mot människor i behov av hjälp. Det är detta symbolvärde som är avgörande för missbrukarnas tilltro till samhällets vårderbjudande.

Regelns utformning inbjuder till "spel". Godtyckligheten kommer att sättas i system. En del socialsekreterare kommer att vara vidsynta med sin definition av vad en behandlingskontakt innebär. andra kommer att vara trångsynta. Man kan tänka sig situationer där socialsekreterare använder regeln i utpressningssyfte — "går du inte med på den behandlingsåtgärden. kan du inte räkna med att straffrihetsregeln ska gälla dig". osv. En del missbrukare kommer alltid att hänvisa till någon form av pågående be- handlingskontakt. osv. Det är svårt att se hur denna regel på ett godtagbart sätt ska kunna tillämpas i praktiken. Straffrihetsregeln är ett tydligt exem- pel på hur förslagsställarna misslyckas med uppgiften att skapa klarhet och

• Sida 91
•  Original

konsekvens i Narkotikastrafflagen. Här för man in ett moment som kom- mer att leda till svåröverskådliga gränsdragningsproblem. Denna obegripli- ga konstruktion är i själva verket ett fullgott motiv för ett tillbakadragande av kriminaliseringsförslaget. Acceptera nuvarande gränsdragningsproblem som t.o.m. RÅ inte upplever som något större bekymmer. och byt inte ut det mot andra, mycket allvarligare gränsdragningsproblem.

Begreppet narkotikaberoende som i författningstexten lanseras som kri- terium för att en relevant behandlingssituation som kan medge straffrihet ska anses föreligga. är en olyckligt vald term. Härmed avser förslagsstäl- larna att personen ifråga verkligen befinner sig i en beroendesituation. Samtidigt använder man termen narkotikamissbruk som synonym i skriv- ningarna under avsnittet "specialmotivering". Dennajämställning är långt ifrån invändningsfri. Låt oss se på- vad WHOs definition av drogberoende säger. Det definieras som "ett tillstånd av psykiskt eller fysiskt beroende. eller av bådadera. av en drog vilket uppkommit till följd av administratio- nen av drogen i fråga. antingen periodiskt eller kontinuerligt" (enl. Olsson & 'l'unving. Narkotika ar.-h ohälsa. s. 17. Stockholm 1983). Det psykiska beroendet innebär att "det föreligger en känsla av tillfredsställelse och en psykiskt drivkraft som kräver periodiskt eller kontinuerlig tillförsel av drogen. för att framkalla välbehag eller för att undvika obehag" (ibid.). Vi kan med denna definition tänka oss en subjektiv beroendesituation trots att tillförseln av drogen är periodisk och knappast förenlig med vad vi normalt avser med termen beroende. Man kan å andra sidan tänka sig situationer när ett missbruk har sådana sociala konsekvenser att ett behandlingsbehov måste anses föreligga, samtidigt som det kan vara svårt att påvisa en beroendesituation i psykiskt eller fysisk anvseende. Med denna exemplifi- ering vill vi understryka att termen narkotikaberoende som bestämnings- faktor för behandlingsbehov har en förment objektivitet. som vid närmare betraktelse kollapsar till ett mångfald av individuella möjligheter. Enda rimliga kriterium för en relevant behandlingssituation är termen narkotika- missbruk kopplad till det behandlingsbehov som personen ifråga själv uttrycker. Vi vill fästa uppmärksamheten på att termen narkotikamissbruk genomgående används i t. ex. LVM och LVU.

Hela konstruktionen med en regel för ansvarsfrihet är en egendomlig skapelse. Den visar att förslagsställarna ser ändringsförslaget riktat mot en helt annan grupp av missbrukare än vad den tidiga debatten ger uttryck för. Då avsåg man en åtgärd riktad mot grupper eller enskilda som använ- der narkotika sporadiskt oeh som därigenom skulle upphöra med ett slags "okynnesmissbruk". Det var aldrig tal om missbrukare i behov av behand- ling. Däremot restes invändningar beträffande förslagets effekter för grup- pen tunga narkotikamissbrukare. Nu designar man förslaget utifrån den senare gruppens villkor. Men denna grupp kommer i praktiken knappast att bli föremål för straffrihetsregeln. När det föreligger ett manifest be- handlingsbehov är också missbruket av den arten att personen ifråga knappast är ett "gränsdragningsfall". Istället är innehavsbrott eller lagrum som täcker andra gärningsformer aktuella. eller i fall med ungdomar: åtgärder inom ramen för socialtjänstlag och LVU (mellantvånget är väl inte redan bortglömt?) Denna sammanblandning och förvirring understry-

• Sida 92
•  Original

ker ytterligare förslagets oförmåga att bringa klarhet och reda beträffande det påstådda gränsdragningsproblemet. Härigenom förstärks intrycket av att vi har att göra med ett politiskt problem och ett politiskt motiverat förslag — inte ettjuridiskt problem och inte heller ett faktiskt narkotikabe— kämpningsproblem.

Övervakares och Kontaktpersonen Riksförbund.” Rapportens utformning av 5 2 innebär att bevisföringen kan bli mycket svår och resultera i långa och segdragna undersökningar och förhör. En kriminalisering kommer att kräva att ökade utredningsresurser måste tas i anspråk för att straffbestämmelsen inte skall bli helt verkningslös. Nu påvisade gränsdragningsproblem och bevissvårigheter torde knappast för- svinna genom en kriminalisering av beteendet. Snarare blir effekten den att nya svårigheter kommer att uppstå vid en straffbeläggning av narkotika- konsumtionen.

Föreningen Sveriges länspolisehejer och Föreningen Sveriges polischefer anför:

Den föreslagna straffrihetsbeståmmelsen för de fall där en missbrukare sökt vård efter att ha konsumerat narkotika men innan polis eller åklagare inlett förundersökning om brott. kan innebära att missbrukaren väljer att bli känd på någon klinik eller socialbyrå. Detta leder uppenbarligen till att det blir tillåtet i betydelsen straffritt att fortsätta sitt missbruk under förutsättning att detta sker under kontakt med behandlingshem eller lik- nande. Nya gränsdragningsproblem kring vad som är tillåtet och vad som är straffbart kommer att uppstå och samhällets budskap till narkotika- missbrukaren kvarstår som oförändrat oklart.

En fråga av praktisk betydelse är för övrigt hur de brottsbekämpande myndigheterna skall få tillfredsställande säkerhet i påståendet att en narko- tikamissbrukare sökt adekvat vård för sitt beroende före det att gärningen kommit till nämnda myndighets kännedom. På sid 41 i promemorian före— slås att "innan beslut fattas om åtal i ett fall som bara består i eget missbruk bör åklagaren givetvis genom exempelvis kontakter med den misstänkte, socialnämnd och i förekommande fall olika uppgivna vårdin- rättningar inhämta tillräckliga upplysningar om sökt eller pågende behand- ling". Det nu anförda torde vara mera önsketänkande än verklighet. Om vårdinrättning eller annan vägrar att medverka under åberopande av sekre- tess faller grundtanken i promemorians förslag. Det som återstår är den misstänktes egna uppgifter. Denne ställs inför valet mellan straffpåföljd eller möjligheten att undgå ansvar. Utgången av en sådan valsituation torde vara given.

Föreningen Sveriges Socia/elufer: Lagförslaget innehåller en straffrihetsregel som ska tillämpas om den som brukat narkotika har sökt eller underkastat sig behandling för narkotikabe- roende innan bruket har kommit till polis- eller åklagarmyndighets känne- dom.

Ur behandlingssynpunkt är det viktigt att det finns ett förtroende mellan

• Sida 93
•  Original

behandlare och klient. FSS anser att en straffrihetsregel av beskrivet slag kan komma att inverka störande på förtroendet. Klienten kan försöka manipulera behandlaren. Eventuellt kan relationerna också störas om kli- ent och behandlare inte har samma uppfattning om situationen kring "be- fattningen med narkotika” och tidpunkten för sökt eller påbörjad behand- ling. Olämpliga krav kan ställas i behandlingssituationen. len mer djupgå- ende behandlingsrelation. som t. ex. psykoterapi. kan viktiga delar av behandlingen påverkas.

Förslaget till lagändringar berör i hög grad sekretessen i behandlingsar- betet. Dessa aspekter beaktas inte i promemorian. vilket FSS anser vara

en brist.

• Sida 94
•  Original

Bilaga 3 Prop. 1987/88: 71

Lagrådsremissens lagförslag

] Förslag till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968: 64")

Härigenom föreskrivs att 1. 2. 4 och 5 åå narkotikastraft1agen (1968: 64)] skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som olovligen [. överlåter narkotika.

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk.

3. förvärvar narkotika i överlåtel— sesyfte.

4. anskaffar, bearbetar, förpac- kar. transporterar. förvarar eller tar annan sådan befattning med narko- tika som inte är avsedd för eget bruk,

5. bjuder ut narkotika till försälj- ning. förvarar eller befordrar veder— lag för narkotika. förmedlar kon— takter mellan säljare och köpare el- ler företar någon annan sådan åt- gärd. om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. eller

6. innehar narkotika

döms. om gärningen sker uppsåt- ligen. för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Är brott som avses i 1 Få att anse som ringa. döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Senaste lydelse av 1 l. 2 4 5

Föreslagen lydelse

Den som olovligen ]. överlåter narkotika.

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk.

3. förvärvar narkotika i överlåtel- sesyfte,

4. anskaffar. bearbetar. förpac- kar. transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narko- tika som inte är avsedd för eget bruk.

5. bjuder ut narkotika till försälj- ning. förvarar eller befordrar veder- lag för narkotika. förmedlar kon- takter mellan säljare och köpare el- ler företar någon annan sådan åt- gärd. om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. eller

6. innehar eller tar annan befatt- ning med narkotika

döms. om gärningen sker uppsåt- ligen. för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Är brott som avses i lä att anse som ringa. döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Av- såg gärningen endast eget bruk av narkotika, döms till böter. Om en sådan gärning har uppdagats ge- nom att gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling. skall inte dömas till ansvar.

• Sida 95
•  Original

Nuvarande lydelse

För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkoti- kabrott liksom för stämpling till narkotikabrott. som inte är att att anse som ringa, eller till grovt nar— kotikabrott döms, om gärningen av— ser annat än innehav. till ansvar en— ligt 23 kap. brottsbalken.

Har fiera medverkat till brott som avses i 1—4 55 och innefattar gärningen inte endast innehav, gäl- ler bestämmelserna i 23 kap. brotts— balken.

Föreslagen lydelse

4.5

55

För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkoti- kabrott liksom för stämpling till narkotikabrott. som inte är anse som ringa. eller till grovt narkoti- kabrott döms. om gärningen avser annan befattning än som avses i I 9" 6. till ansvar enligt 23 kap. brotts- balken.

Har fiera medverkat till brott som avses i 1—4 åå och innefattar gärningen inte endast befattning enligt! # 6. gäller bestämmelsernai 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träderi kraft den 1 april 1988.

• Sida 96
•  Original

lnnehåH'

Sid

Proposition .................................................. 1 Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1 Propositionens lagförslag ...................................... 2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1987 . . 4 1 Inledning .................................................. 4 2 Allmän motivering .......................................... 5 2.1 Allmänna utgångspunkter ................................ 5

3 Missbruk av narkotika kriminaliseras ......................... 14 3.1 Principfrågan ........................................... 14 3.2 Den lagtekniska lösningen ............................... 18 3.2.1 Gärningsformen ................................... 18 3.2.2 En särskild straffskala för eget bruk av narkotika ...... 20 3.2.3 En särskild regel om ansvarsfrihet ................... 22

4 Upprättat lagförslag ......................................... 25 5 Specialmotivering .......................................... 25 6 Hemställan ................................................ 28 7 Beslut ..................................................... 28 Utdrag ur lagrådets protokoll 1987-11-12 ......................... 29

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1987 30

Bilagor

Bilaga 1 Promemorians lagförslag .............................. 32 Bilaga 2 Sammanställning av remissyttrandena 1 Allmänna synpunkter ....................................... 34 1.1 Behovet av en utvidgad kriminalisering .................... 34 2 Den lagtekniska lösningen ................................... 62 2.1 "Annan befattning" med narkotika ....................... 62 2.2 Gärningsformen "eget bruk" ............................. 67 2.3 Straffskalan för eget bruk ................................ 68 2.4 Regeln om ansvarsfrihet ................................. 79 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ........................... 94

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987