RÅ 1996:4
Fråga om våldsskildringar i två filmsekvenser om vardera ca 50 sekunder i en tre timmar lång film kan verka förråande i den mening som avses i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.
United International Pictures AB (bolaget) anmälde filmen "Casino" av regissören Martin Scorsese till Statens Biografbyrå för granskning med önskad åldersgräns vid 15 år.
Statens Biografbyrå godkände i beslut den 28 november 1995 filmen för visning från 15 år först efter klipp i två sekvenser om sammanlagt ca 100 sekunder. Motiveringen till klippen var att framställningarna kunde anses förråande.
Kammarrätten i Stockholm
Bolaget överklagade och yrkade att filmen skulle godkännas för visning från 15 år i oklippt skick.
I omprövningsbeslut den 7 december 1995 vidhöll Biografbyrån sitt tidigare beslut och anförde bl.a. följande.
CASINO är en påkostad filmproduktion i regi av Martin Scorsese. Den utspelas i spelvärlden i Las Vegas och skildrar hur casinoverksamheten hjälper till att "tvätta pengar" och också ger utdelning till ett antal personer inom maffian. Eftersom den skildrar gangster- och maffiavärlden är det ofrånkomligt att den innehåller en del våldsinslag. Merparten har vi också godtagit för 15-årsgränsen. Däremot har vi funnit att det finns två sekvenser som är mer utdragna och närgångna än som på ett rimligt sätt finner motivering i berättelsens sammanhang och det är dessa båda inslag som blivit föremål för beslut om klipp. - Det första klippet återfinns i akt 4 och är 22 meter långt (motsv. i tid ca 50 sekunder). Det visar detaljerat i närbild hur en mans huvud nästan krossas i ett skruvstäd; det är medveten tortyr för att få honom att avslöja ett visst namn. Även när klippet är gjort framgår klart av den omkringliggande sekvensen att han blir utsatt för tortyr och att han gör det begärda avslöjandet. Därmed går sammanhanget inte förlorat. - Det andra klippet återfinns i akt 10 och är i realiteten två klipp i samma sekvens, sammanlagt 21 meter långt (motsv. i tid ca 50 sekunder). Det visar detaljerna i en dödsmisshandel där en grupp män i tur och ordning slår två män blodiga och praktiskt taget dödar dem med baseballträn. Också har gäller att även efter att ingreppet är gjort framgår alldeles klart vad som sker, både att det är en misshandel närmast till döds och att de båda männen därefter begravs nätt och jämnt levande. - Dessa sekvenser svarar helt klart mot definitionen "närgånget och utdraget grovt våld" och vi anser således att de detaljerade bilderna inte har en tillräcklig motivering i berättelsens sammanhang.
Kammarrätten i Stockholm (1995-12-21, Sundelin, Avellan-Hultman, referent, Jonson), som förevisats filmen i oklippt skick, yttrade: Enligt 4 § lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram får framställningen i en film eller ett videogram eller en del därav inte godkännas för visning, om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, skildrar sexuellt våld eller tvång eller skildrar barn i pornografiska sammanhang. - Kammarrätten finner i likhet med vad biografbyrån anfört i sitt omprövningsbeslut att de ifrågavarande scenerna kan verka förråande i lagens mening och att de därför inte kan godkännas för visning. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Bolaget överklagade och fullföljde sin talan.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1996-02-01, Dahlman, Berglöf, Sjöberg, Rundqvist) yttrade: Skälen för regeringsrättens avgörande. Den tillämpliga lagregleringen - 4 § lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram - återges i kammarrättens dom. För utgången i målet är avgörande huruvida framställningen i de scener i filmen som underinstanserna funnit inte kunna godkännas skildrar händelserna på sådant sätt och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor.
Lagregleringen har sin bakgrund i äldre författningsbestämmelser. Redan i 1911 års förordning angående biografföreställningar fanns - vid sidan av vissa andra förbudsbestämmelser - en motsvarighet till förbudet mot att godkänna framställning som kan verka förråande. En sådan motsvarighet fanns också i 1959 års förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m., vilken avlöste 1911 års förordning. Vid tillkomsten av 1990 års lag framhölls i förarbetena (prop. 1989/90:70 s. 52; jfr även betänkandet SOU 1989:22 s. 47 ff) att de skildringar som det kunde finnas skäl att censurera huvudsakligen var de som innehöll extrema våldsskildringar av spekulativ karaktär eller barnpornografi. Vidare erinrades om att under senare år censurgrunden förråande praktiskt taget hade varit den enda som användes. Den överensstämde i stort med området för kriminalisering (olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken). Censurens ändamål var emellertid att förebygga skador hos åskådarna och det borde därför finnas utrymme för ingripande innan skildringen otvetydigt hade passerat gränsen för det brottsliga. Endast en grund för censur skulle finnas kvar, nämligen begreppet förråande. Den anknöt till en fast praxis, vilket borgade för att några större tolkningssvårigheter inte skulle behöva uppstå. Till termen förråande borde dock knytas en exemplifiering av vad som kunde anses vara förråande.
Enligt lagförarbetena åsyftades inte någon ändring av den praxis som då hade utbildats hos Statens biografbyrå. Innehållet i praxis angavs i betänkandet SOU 1989:22 (s. 47) vara bl.a. att censuringripande fortfarande skedde mot grov brutalitet, destruktivitet, råhet och sadism. I betänkandet SOU 1988:28 Videovåld II (s. 28 ff) lämnades i sammandrag en redogörelse för vad Filmcensurutredningen hade anfört i sitt betänkande SOU 1969:14 om praxis vid slutet av 1960-talet i fråga om censuringripanden mot film för vuxna, samt uppgavs att några mera väsentliga förändringar i praxis inte syntes ha skett sedan dess. Vidare anfördes bl.a. följande: "Vad som föranleder totalförbud eller klipp är t.ex. långvariga, råa slagsmål med inslag av grymhet och blodsutgjutelse, detaljerade eller utdragna skildringar av grymhet mot människor eller djur, olika former av tortyr, närgångna skildringar av avrättningar eller avancerade skräckscener med dödshot, mord, dråp eller självmord. --- Bedömningen av frågan om ingripande skall ske eller inte utgår i huvudsak från filmens syftning och helhetsverkan. Hänsyn tas oftast bara till verkningarna på en normalpublik, men det förekommer att särskild hänsyn tas till minoritetsgrupper i publiken, t.ex. i fråga om filmer som anses vara särskilt ägnade att framkalla icke önskvärda attitydförändringar, grav ångest eller skrämsel. En films konstnärliga värde har med tiden tillmätts ökad betydelse vid prövningen av frågan om censuringripande skall ske eller inte."
Regeringsrätten gör, efter att ha förevisats filmen i obeskuret skick, följande bedömning.
För uttolkning av lagens rekvisit att framställningen skall kunna verka förråande möter det uppenbarligen svårigheter att finna närmare vägledning i beteendevetenskapliga eller andra undersökningar som gjorts om inverkan av våldsskildringar i rörliga bilder på åskådarnas beteenden och attityder. Filmvåldet och dess verkningar torde alltjämt få anses som en komplicerad fråga där forskningen bara har gett antydningar till svar på olika delproblem i sammanhanget (jfr SOU 1969:14 s. 42 och SOU 1988:22 bilaga 2). I det väsentliga torde man därför vid prövning av konkreta fall vara hänvisad till att utifrån allmänna erfarenhetsgrunder och bedömningar försöka bestämma om en skildring kan antas ha förråande effekt på den publik som framställningen skall visas för. Därvid skall hänsyn tas inte bara till sättet för skildringen utan också till det sammanhang vari skildringen är insatt. Den exemplifiering som tillfördes författningsregleringen år 1990 har avsetts att ge ledning för bedömningen av vad som kan vara förråande.
Ettvart av de båda filmavsnitt som åsyftas med biografbyråns villkor om klippningar består av en närgången skildring av synnerligen grovt våld mot människa. I vart fall i fråga om sekvensen med en man vars huvud kläms i skruvstäd ligger det närmast till hands att tala om en skildring av tortyr. Sekvensen där två män efter varandra klubbas ned med ett stort antal slag med baseballträn för att sedan begravas medan de fortfarande är vid liv speglar likaledes våldsutövning under stor grymhet, om än riktad mot personer som enligt vad som framgått själva visat förmåga till liknande ogärningar. Uppspelningen av vartdera avsnittet tar cirka 50 sekunder i anspråk. Att beteckna dessa våldsskildringar som utdragna framstår som adekvat.
Det råder således intet tvivel om att fråga är om våldsskildringar med sådant innehåll och utförande att de skall beaktas särskilt vid bedömningen av om rekvisitet förråande verkan är uppfyllt. Sättet på vilket våldet skildras talar för att framställningarna kan verka förråande åtminstone på yngre personer i den s.k. vuxenpubliken, som ju innefattar personer i åldrar från 15 år och uppåt.
Det återstår att pröva om skildringarna likväl kan godtas på grund av att verkan av dem mildras genom deras sammanhang med andra kringliggande avsnitt, på grund av det helhetsintryck som ges av den omkring tre timmar långa filmen eller med hänsyn till syfte med och inriktning av denna.
Även om filmen inte kan anses ha karaktär av spekulativ våldsskildring - att så skulle vara fallet har ju inte heller hävdats av Biografbyrån - innehåller filmen också i andra delar än de som målet närmast avser åtskilliga inslag av grovt våld mot person. De scener som inte godtagits av Biografbyrån är markanta inte minst genom att de är utdragna. Det finns emellertid inte något stöd för att godta dessa under hänvisning till de händelsesammanhang där de befinner sig. Vidare kan det vid en helhetsbedömning inte anses finnas tillräckligt fog för att scenerna har påstådd betydelse för att belysa de speciella personlighetsdragen och handlingsnormerna hos vissa människor i den beskrivna spelmiljön. Inte heller i övrigt har framkommit skäl att anta att filmens syfte eller helhetsverkan påtagligt förringas om filmen visas utan ifrågavarande avsnitt. Vad bolaget anfört om filmens verklighetsbakgrund ändrar inte detta ställningstagande.
På grund av det anförda drar Regeringsrätten slutsatsen att de aktuella filmavsnitten kan verka förråande i den mening som avses i lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram. Framställningen i filmen kan således, som underinstanserna funnit, inte godkännas för visning i dessa delar.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom innehåller.
Regeringsrådet Wahlgren var av skiljaktig mening och anförde: Jag är ense med majoriteten vad beträffar beskrivningen av lagreglering och lagförarbeten. Jag är ense med majoriteten även i fråga om såväl återgivningen av innehållet i de båda av Biografbyråns villkor om klippningar omfattade filmavsnitten som majoritetens bedömning av våldsskildringarnas antagna effekter, vilket med andra ord vill säga att också jag anser att sättet på vilket våldet skildras talar för att framställningarna kan verka förråande åtminstone på yngre personer i den s.k. vuxenpubliken, som ju innefattar personer i åldrar från 15 år och uppåt. När det gäller frågan om skildringarna likväl kan godtas måste emellertid enligt min mening följande beaktas. Vårt samhälle - och för övrigt inte bara vårt svenska utan hela det västerländska kultursamhället - befinner sig i stark och snabb omvandling vad beträffar möjligheterna för enskilda individer, såväl vuxna som barn i olika åldrar, att i olika slags medier ta del av i mycket stora delar okontrollerat och kanske även okontrollerbart material. Frågan hur de ansvariga myndigheterna skall kunna skydda individer som anses vara i behov av sådant skydd från visuella inflytanden som i skilda avseenden kan vara skadliga för dem är säkert ett stort och brännande problem. Här föreligger komplicerade spörsmål av både rättslig och teknisk art. För att nämna ett spörsmål av juridisk natur kan nämnas det från yttrandefrihetsrättsliga synpunkter principiellt sett oönskade i att utvidga ett system innebärande ytterligare förhandsgranskningar och censur. Som exempel må framhållas att de krigsscener och andra säkert för många högst uppskakande och chockframkallande bilder av våld och misshandel m.m. sådant som nästan dagligen når ut till stora delar av befolkningen via TV knappast kan motverkas genom lagstiftning eller andra slag av rättsliga åtgärder. I tekniskt hänseende kan nämnas de problem som uppstår i och med en utbyggnad av de stora internationella datanäten, t.ex. Internet. - Den utveckling som jag här med några korta ord antytt kan inte undgå att avsätta spår även i rättstillämpningen på de områden den berör. Enligt min mening är det således inte längre någon mening med att tillämpa filmcensur för sådana situationer som den i förevarande mål uppkomna, dvs. där det handlar om att i en spelfilm av ca tre timmars längd - en film som till yttermera visso handlar om människor i asociala förhållanden - förskona publiken från några relativt sett korta ögonblick av låt vara vidriga våldsscener. Filmcensur är enligt min mening principiellt sett ett olämpligt instrument i ett samhälle som bekänner sig till yttrandefrihet. Den finns emellertid och måste kanske finnas för att motverka allvarligt missbruk av denna frihet. När den tillämpas måste det enligt min uppfattning föreligga indikationer på att annars skador av betydande art kan uppstå, detta sett i ett större sammanhang och i förhållande till vad samhället eljest kan göra och gör för att motverka skador av detta slag. - Sammanfattningsvis vill jag således framhålla att även om ett vägrat godkännande av de aktuella filmavsnitten kan anses stå i god överensstämmelse med hittills tillämpad praxis, denna praxis nu på grund av de av mig anförda skälen bör ändras i den del som rör förhållandena i förevarande mål. Jag fäster därvid också vikt vid att det rör sig om en film som inte kan sägas vara inriktad på spekulation i grovt eller hänsynslöst våld, att filmen har en spellängd av ungefär tre timmar, att fråga är om klippning av två avsnitt på sammanlagt ungefär en och en halv minut, samt att dessa avsnitt, även om de onekligen innehåller scener av utdragen och vidrig våldsutövning, kan motiveras utifrån filmens allmänna innehåll. - På grund av vad jag sålunda andragit anser jag att Biografbyråns och kammarrättens avgöranden bör ändras och filmen godkännas för visning i oklippt skick.