Ds 2020:6
Material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel
Sammanfattning
I promemorian föreslås ändringar i livsmedelslagen (2006:804) som syftar till att bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004 av den 27 oktober 2004 om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG (kontaktmaterialförordningen) ska kunna tillämpas effektivt.
Inom ramen för den ordinarie livsmedelskontrollen genomförs i dag offentlig kontroll vid livsmedelsanläggningar och hos livsmedelsföretag av efterlevnaden av EU-bestämmelser om livsmedel och material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Sådana material och produkter som hanteras vid andra anläggningar än livsmedelsanläggningar eller hos andra verksamhetsutövare än livsmedelsföretag kontrolleras i dag inte alls.
De ändringar som föreslås i denna promemoria innebär att hela området material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel kommer att omfattas av livsmedelslagens tillämpningsområde. De bestämmelser i livsmedelslagen som inte uttryckligen är begränsade till att gälla livsmedel föreslås också gälla för material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreslås få ett utökat bemyndigande att meddela föreskrifter och rätt att besluta i ett enskilt fall om det behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller annars för att tillgodose konsumentintresset. Bemyndigandet föreslås omfatta föreskrifter om förbud eller villkor för handhavande, införsel i landet eller utsläppande på marknaden av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel samt om märkning och presentation av sådana material och produkter. Vidare föreslås att det i lagen införs ett förbud mot att på marknaden släppa ut sådana material och produkter avsedda att
Sammanfattning
komma i kontakt med livsmedel som inte uppfyller de krav som ställs i kontaktmaterialförordningen.
När det gäller offentlig kontroll innebär förslaget att kommunerna får det operativa kontrollansvaret för sakområdet material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel vid sådana anläggningar som inte är livsmedelsanläggningar. För kontroll av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel vid livsmedelsanläggningar gäller den nuvarande ansvarsfördelningen mellan kommunerna, Livsmedelsverket, länsstyrelserna och Försvarsinspektören för hälsa och miljö. Livsmedelsverket föreslås även få uppdraget att vara central samordnande myndighet och länsstyrelserna får enligt förslaget motsvarande uppdrag inom länet. Den nya kontrollen föreslås finansieras med avgifter.
Livsmedelslagens bestämmelser om rätt till upplysningar och tillträde för en kontrollmyndighet, biträde av polismyndighet, förelägganden, förbud, vite och rättelse ska tillämpas även när det gäller kontroll av hantering av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Slutligen föreslås att överträdelser av skyldigheter, villkor eller förbud som finns i livsmedelslagen, i föreskrifter som meddelats med stöd av livsmedelslagen eller i det unionsrättsliga regelverket ska bestraffas med böter. Även systemet med sanktionsavgifter ska omfatta sakområdet material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Förslaget till ändringar i livsmedelslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2021.
1. Lagtext
Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (2006:804)
Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (2006:804)
dels att 33 § ska upphöra att gälla,
dels att 2, 6, 13 a och 29 §§ ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 10 § ska lyda ”Förbud mot att
släppa ut livsmedel och material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel på marknaden”,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 3 a och 10 a §§ av
följande lydelse.
Lydelse enligt Ds 2018:41 Föreslagen lydelse
2 §
I denna lag betyder
1. uttrycken
– livsmedel, – stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan,
– primärproduktion, – utsläppande på marknaden och,
– livsmedelsföretagare samma sak som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myn-
I denna lag betyder
1. följande uttryck samma sak
som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet:
– livsmedel, – stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan,
– primärproduktion, och
Lagtext
digheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet,
– livsmedelsföretagare,
2. uttrycket anläggning samma sak som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien,
3. uttrycket offentlig kontroll
a) offentlig kontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG, och
b) kontroll i övrigt av att denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs,
4. uttrycket annan offentlig verksamhet
a) annan offentlig verksamhet enligt förordning (EU) 2017/625, och
b) sådan verksamhet som i övrigt utförs med stöd av lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, och
5. uttrycket organ med delegerade uppgifter samma sak som i förordning (EU) 2017/625.
b) sådan verksamhet som i övrigt utförs med stöd av lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,
5. uttrycket organ med delegerade uppgifter samma sak som i förordning (EU) 2017/625,
6. uttrycket utsläppande på marknaden
Lagtext
a) i fråga om livsmedel samma sak som i förordning (EG) nr 178/2002,
b) i fråga om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel samma sak som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004 av den 27 oktober 2004 om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG, och
7. uttrycket material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel sådana material och produkter som omfattas av tillämpningsområdet i förordning (EG) nr 1935/2004.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
Lagen gäller även för material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
6 §
1
Om det behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller annars för att tillgodose konsumentintresset, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om
1. förbud eller villkor för handhavande, införsel till landet eller utsläppande på marknaden av livsmedel,
1. förbud eller villkor för handhavande, införsel till landet eller utsläppande på marknaden av livsmedel eller av material och
1 Senaste lydelse 2016:280.
Lagtext
produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel,
2. märkning och presentation av livsmedel,
2. märkning och presentation av livsmedel och material och
produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel,
3. livsmedels beskaffenhet eller beteckning,
4. användning av vara, ämne eller utrustning vid handhavande av livsmedel eller tillsammans med livsmedel,
5. läkarundersökning eller annan hälsokontroll av personal som är sysselsatt med livsmedelsverksamhet och om personalhygienen i övrigt inom sådan verksamhet, och
6. förbud mot återutförsel av livsmedel som förvaras på en gränskontrollstation eller ett tullager eller i en frizon.
10 a §
Utöver vad som följer av EUbestämmelser som denna lag kompletterar är det förbjudet att på marknaden släppa ut sådana material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som inte uppfyller kraven i förordning (EG) nr 1935/2004.
Lydelse enligt Ds 2018:41 Föreslagen lydelse
13 a §
Vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av ett organ med delegerade uppgifter eller av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter tillämpas följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900): – 5 § om legalitet, objektivitet och proportionalitet,
Vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av ett organ med delegerade uppgifter eller av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter tillämpas följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900): – 5 § om legalitet, objektivitet och proportionalitet,
Lagtext
– 10 § om partsinsyn, – 16–18 §§ om jäv, – 23 § om utredningsansvaret, – 24 § om när man får lämna uppgifter muntligt, – 25 § om kommunikation, – 27 § om dokumentation av uppgifter, – 31 § om dokumentation av beslut, – 32 § om motivering av beslut, – 33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till, och
– 36 § om rättelse av skrivfel och liknande.
– 10 § om partsinsyn, – 16–18 §§ om jäv, – 23 § om utredningsansvaret, – 24 § om när man får lämna uppgifter muntligt, – 25 § om kommunikation, – 27 § om dokumentation av uppgifter, – 31 § om dokumentation av beslut, – 32 § om motivering av beslut, – 33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till,
– 35 § om när beslut får verkställas, och
– 36 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §
2
Till böter döms den som, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 28 a §, med uppsåt eller av oaktsamhet
1. bryter mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 5 § tredje stycket, 6, 7, 8 eller 9 §,
2. bryter mot 10 § första stycket, eller
2. bryter mot 10 § första stycket eller 10 a §, eller
3. inte fullgör sina skyldigheter enligt 20 § första stycket 1. Till böter döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EUbestämmelser som kompletteras
av lagen. Detta gäller dock inte
om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.
Till böter döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EUbestämmelser som denna lag
kompletterar. Detta gäller dock
inte om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.
2 Senaste lydelse 2018:644.
Lagtext
I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
2. Behovet av nationella åtgärder
Inom EU finns gemensamma regler om material och produkter som kommer i kontakt med livsmedel. Regleringen finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004 av den 27 oktober 2004 om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG, här kallad kontaktmaterialförordningen, och i tillhörande tillämpningsförordningar. Dessa regler utgör del av ett omfattande gemensamt regelverk som rör livsmedel och andra områden med koppling till livsmedelskedjan. De materiella bestämmelserna på livsmedelsområdet kompletteras av regler om hur medlemsstaternas kontroll ska organiseras och bedrivas. Dessa finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordning om offentlig kontroll), här kallad kontrollförordningen.
Kontaktmaterialförordningen kompletteras delvis av livsmedelslagen (2006:804). Med stöd av livsmedelslagen genomförs bl.a. offentlig kontroll vid livsmedelsanläggningar och hos livsmedels-
EU-lagstiftningen
företagare av efterlevnaden av EU-bestämmelser om livsmedel och material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) vid Europeiska kommissionen genomförde en revision den 7–16 juni 2011 för att utvärdera Sveriges genomförande av EU:s lagstiftning på området material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Kontoret har i sin slutrapport
1
påpekat vissa brister i
Sveriges system för offentlig kontroll av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Bristerna är bl.a. att den offentliga kontrollen inte omfattar hela kedjan av tillverkning och handel, inklusive import, av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Undantaget är de produkter som regleras i kommissionens förordning (EU) nr 284/2011 avseende import av köksredskap i plast av polyamid och melamin från Kina och Hongkong
2
där viss kontroll sker vid införsel till Sverige.
I departementspromemorian En anpassning av bestämmelser om kontroll i livsmedelskedjan till EU:s nya kontrollförordning (Ds 2018:41) föreslås ändringar i bl.a. livsmedelslagen för att anpassa den svenska lagstiftningen till kontrollförordningen. Lagstiftningsarbetet med att anpassa bl.a. livsmedelslagen till kontrollförordningen pågår parallellt med detta arbete. De överväganden och förslag som görs i Ds 2018:41 presenteras inte närmare i denna promemoria, men de lagändringar som föreslås där utgör utgångspunkten för detta arbete.
Sammanfattningsvis saknas det nationella bestämmelser som gör att kontaktmaterialförordningen kan tillämpas effektivt. Det finns därför ett behov av att göra en översyn av nationell lagstiftning.
1 Rapport DG (SANCO) 2011-6001-MR FINAL. 2 Kommissionens förordning (EU) nr 284/2011 av den 22 mars 2011 om fastställande av särskilda villkor och närmare förfaranden för import av köksredskap i plast av polyamid och melamin vilka har sitt ursprung i eller har avsänts från Folkrepubliken Kina och den särskilda administrativa regionen Hongkong i Folkrepubliken Kina.
Ds 2020:6 EU-lagstiftningen
3. EU-lagstiftningen
Kontaktmaterialförordningen
Material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel är ett harmoniserat rättsområde som främst regleras genom EUrätten med vissa kompletterande nationella bestämmelser. Kontaktmaterialförordningen utgör grunden för EU-lagstiftningen på området. Förordningen består av 28 artiklar och tre bilagor.
Kontaktmaterialförordningens syfte och tillämpningsområde
Den princip som utgör grunden i kontaktmaterialförordningen är att alla material och produkter avsedda att komma i direkt eller indirekt kontakt med livsmedel måste vara tillräckligt inerta, dvs. reaktionströga, så att ämnen inte kan överföras till livsmedlet i sådana mängder att de utgör en risk för människors hälsa, medför en oacceptabel förändring av livsmedlets sammansättning eller försämrar dess organoleptiska egenskaper (skäl 3). Med organoleptiska egenskaper avses sådana egenskaper som kan uppfattas med människans sinnen, t.ex. smak, arom, färg och konsistens.
Syftet med kontaktmaterialförordningen är att säkerställa att den inre marknaden fungerar effektivt med avseende på utsläppande på marknaden inom unionen av material och produkter avsedda att direkt eller indirekt komma i kontakt med livsmedel. Förordningen ska samtidigt utgöra en grund för att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och konsumenters intressen (artikel 1.1).
Förordningen ska tillämpas på material och produkter, inklusive aktiva och intelligenta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel, som i sitt färdiga skick
1. är avsedda att komma i kontakt med livsmedel,
EU-lagstiftningen
2. redan har kommit i kontakt med livsmedel och är avsedda för
detta syfte, eller
3. rimligen kan förväntas komma i kontakt med livsmedel eller
överföra sina beståndsdelar till livsmedel under normala eller förutsebara användningsförhållanden.
Förordningen är inte tillämplig på material och produkter som säljs som antikviteter, täckande material eller material i beläggningar, t.ex. de som används för att täcka ostar, beredda köttvaror eller frukt och som utgör en del av livsmedlet och som kan konsumeras med livsmedlet samt fasta allmänna eller privata anläggningar för vattenförsörjning (artikel 1.2).
I kontaktmaterialförordningen tillämpas de definitioner som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftningen, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet. Undantag görs för uttrycken spårbarhet och utsläppande på marknaden för vilka det finns särskilda definitioner (artikel 2.1).
Uttrycket spårbarhet definieras som förmågan att spåra och följa upp ett material eller en produkt genom alla led av tillverkning, förädling och distribution. Uttrycket utsläppande på marknaden definieras som innehav av material och produkter för försäljning, inbegripet utbjudande till försäljning eller varje annan form av överlåtelse, kostnadsfri eller inte, samt försäljning, distribution och andra former av överlåtelse. Det finns även definitioner av uttrycken aktiva material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel, intelligenta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel, företag samt företagare (artikel 2.2).
Bestämmelserna ska tillämpas av varje privat eller offentligt företag som med eller utan vinstsyfte bedriver något av de verksamheter som hänger samman med något led av tillverkning, förädling, och distribution av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel (artikel 2.2 c).
Ds 2020:6 EU-lagstiftningen
Allmänna krav som materialen och produkterna ska uppfylla
I kontaktmaterialförordningen anges allmänna krav som alla material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som släpps ut på marknaden ska uppfylla. Sådana material och produkter ska tillverkas i enlighet med god tillverkningssed så att de under normala och förutsebara användningsförhållanden inte överför beståndsdelar till livsmedel i sådana kvantiteter som skulle kunna utgöra en fara för människors hälsa, medföra en oacceptabel förändring av livsmedlets sammansättning eller medföra en försämring av deras organoleptiska egenskaper. Konsumenterna får inte heller vilseledas genom det sätt på vilket ett material eller en produkt märks, marknadsförs och presenteras (artikel 3).
God tillverkningssed preciseras i kommissionens förordning (EG) nr 2023/2006 av den 22 december 2006 om god tillverkningssed när det gäller material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Förordningen föreskriver att företagen ska upprätta och genomföra ett effektivt och dokumenterat kvalitetssäkringssystem och se till att det följs (artikel 5). Vidare ska företagen upprätta och upprätthålla ett effektivt kvalitetskontrollsystem med övervakning och kontroll och fastställande av åtgärder för att avhjälpa eventuella brister (artikel 6). Företagen ska också upprätta och upprätthålla lämplig dokumentation om specifikationer, tillverkningsmetoder och processer samt tillverkningsmoment som är relevanta för de färdiga materialens och produkternas överensstämmelse och säkerhet (artikel 7). I praktiken innebär det en lagstadgad egenkontrollskyldighet. Reglerna ska tillämpas på alla sektorer och i alla led av tillverkningen, förädlingen och distributionen av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel, med undantag av framställning av råmaterial.
Särskilda krav för aktiva och intelligenta material och produkter
Material och produkter avsedda att aktivt bevara eller förbättra livsmedlet är inte inerta till sin utformning till skillnad från traditionella material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Andra typer av material och produkter är utformade för att övervaka livsmedlets skick. Båda dessa typer av aktiva och intelligenta material och produkter kan komma i kontakt med
EU-lagstiftningen
livsmedel. För aktiva och intelligenta material och produkter finns särskilda krav i kontaktmaterialförordningen (artikel 4).
Med aktiva material och produkter menas sådana som är avsedda att öka ett livsmedels hållbarhetstid eller bevara eller förbättra förpackade livsmedels skick. Dessa material och produkter är utformade så att de avsiktligt ska innehålla komponenter som frigör eller absorberar ämnen i eller från det förpackade livsmedlet eller livsmedlets omgivning. Med intelligenta material och produkter menas sådana som övervakar förpackade livsmedels skick eller livsmedlens omgivning (artikel 2.2).
Särskilda åtgärder för grupper av material och produkter
Kontaktmaterialförordningen ger kommissionen befogenhet att anta särskilda åtgärder för de grupper av material och produkter som anges i bilaga 1 till förordningen. De särskilda åtgärderna får vara t.ex. en förteckning över vilka ämnen som har godkänts för användning vid tillverkning av olika material och produkter, speciella användningsvillkor, särskilda gränser för överföring av beståndsdelar från material eller produkt till livsmedel eller bestämmelser som syftar till att skydda människors hälsa mot risker som uppstår vid oral kontakt med material och produkter samt särskilda bestämmelser om spårning och märkning (artikel 5). Med stöd av bemyndigandet har kommissionen antagit särskilda regler för aktiva och intelligenta material
3
, plast
4
, returplast
5
, cellofan
6
, lack och vissa
3 Kommissionens förordning (EG) nr 450/2009 av den 29 maj 2009 om aktiva och intelligenta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. 4 Kommissionens förordning (EG) nr 10/2011 av den 14 januari 2011 om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. 5 Kommissionens förordning (EG) nr 282/2008 av den 27 mars 2008 om återvunna plastmaterial och plastprodukter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och ändring av förordning (EG) nr 2023/2006. 6 Kommissionens direktiv 2007/42/EG av den 29 juni 2007 om material och produkter av regenererad cellulosafilm som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Ds 2020:6 EU-lagstiftningen
typer av ytskikt
7
, di- och tröstnappar
8
, keramik
9
samt generella
regler om god tillverkningssed
10
.
Särskilda nationella åtgärder
I avsaknad av särskilda åtgärder från kommissionen får medlemsstaterna införa eller behålla nationella regler (artikel 6). Det saknas exempelvis unionsrättsliga bestämmelser för papper, kartonger, metall, glas och tryckfärger.
Allmänna krav för godkännande av vissa ämnen
I kontaktmaterialförordningen anges allmänna krav för godkännande av ämnen som enligt artikel 5.1 ska tas upp på en förteckning över ämnen som har godkänts för användning vid tillverkning av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och ämnen som har införlivats i aktiva eller intelligenta material och produkter. Ämnen får endast godkännas om det på ett godtagbart och tillräckligt sätt har visats att det slutliga materialet eller produkten uppfyller de allmänna och i relevanta fall särskilda kraven i artikel 3 respektive 4 (artikel 8).
Förfarandet vid godkännandet av vissa ämnen
Kontaktmaterialförordningen innehåller ett gemensamt förfarande för säkerhetsbedömning och godkännande av ämnen som används vid tillverkning av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Det gäller de material som kommissionen har vidtagit särskilda åtgärder för enligt artikel 5.1. Europeiska
7 Kommissionens förordning (EG) nr 1895/2005 av den 18 november 2005 om begränsad användning av vissa epoxiderivat i material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och kommissionens förordning (EU) 2018/213 av den 12 februari 2018 om användning av bisfenol A i lack och ytskikt avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om ändring av förordning (EU) nr 10/2011 vad gäller användning av det ämnet i plastmaterial avsedda att komma i kontakt med livsmedel. 8 Kommissionens direktiv 93/11/EEG av den 15 mars 1993 om utlösning av N-nitrosaminer och N-nitroserbara ämnen från dinappar och tröstnappar av elastomer eller gummi. 9 Rådets direktiv 84/500/EEG av den 15 oktober 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om keramiska produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. 10 Kommissionens förordning (EG) nr 2023/2006.
EU-lagstiftningen
myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) ska yttra sig över om ämnet uppfyller kraven i artiklarna 3 och 4 och kommissionen beslutar om godkännande av ämnet (artiklarna 9–12). När ett ämne godkänts ska alla företagare som använder det godkända ämnet, eller material eller produkter som innehåller det godkända ämnet, iaktta de villkor eller begränsningar som följer med godkännandet (artikel 11.4).
Medlemsstaternas behöriga myndigheter
Varje medlemsstat ska till kommissionen och Efsa anmäla bl.a. kontaktuppgifter för den nationella behöriga myndighet eller de behöriga myndigheter som har utsetts att inom medlemsstatens territorium ansvara för mottagandet av ansökan om godkännande enligt artiklarna 9–12. Kommissionen ska offentliggöra de anmälda nationella behöriga myndigheterna (artikel 13).
Krav på märkning
Material och produkter som ännu inte har kommit i kontakt med livsmedel när de släpps ut på marknaden ska vara försedda med orden ”för kontakt med livsmedel” eller en specifik uppgift om användningsområde som t.ex. kaffebryggare, vinflaska, soppsked eller märkta med en särskild symbol som anges i bilaga II till kontaktmaterialförordningen. Sådan märkning är inte obligatorisk för produkter som på grund av sina egenskaper klart är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Särskilda anvisningar ska också finnas om det behövs för att säkerställa att ett material eller en produkt används på ett säkert och lämpligt sätt. Aktiva material och produkter ska vara försedda med information om tillåtna användningsområden och annan lämplig information så att livsmedelsföretagare som använder dem kan följa andra relevanta unionsbestämmelser eller, om sådana saknas, nationella bestämmelser som är tillämpliga på livsmedlet inklusive bestämmelserna om märkning av livsmedel (artikel 15).
Märkningen av ovanstående uppgifter måste vara väl synlig, lättläst och beständig. Detaljhandel med material och produkter ska
Ds 2020:6 EU-lagstiftningen
vara förbjuden om uppgifterna som anges ovan inte ges på ett språk som köparna lätt kan förstå (artikel 15).
Materialen och produkterna ska vidare märkas med namnet eller firmanamnet på den tillverkare, förädlare eller säljare som ansvarar för att släppa ut material eller produkterna på marknaden och som är etablerade inom unionen samt dennes adress eller uppgift om var företaget är registrerat. Materialen och produkterna ska även ha tillräcklig märkning eller identifiering som gör det möjligt att spåra dem. Dessa krav gäller endast för material och produkter som överensstämmer med de allmänna kraven i artikel 3, i förekommande fall de särskilda kraven för aktiva och intelligenta material och produkter i artikel 4 samt de särskilda åtgärder som avses i artikel 5 eller, om sådana saknas, eventuella nationella bestämmelser som gäller för materialen och produkterna (artikel 15).
Förklaring om överensstämmelse
Särskilda åtgärder som fastställs för ett visst område ska alltid omfatta krav på att material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som omfattas av åtgärderna har en skriftlig förklaring där det anges att materialen och produkterna överensstämmer med de bestämmelser som är tillämpliga på dem. En förklaring om överensstämmelsen ska utfärdas i varje led av tillverkningskedjan från råvaruproducent till tillverkare av färdig produkt baserad på dokumentation från tidigare led i kedjan. Det ska finnas lämplig dokumentation som visar en sådan överenstämmelse och denna ska på begäran göras tillgänglig för behöriga myndigheter (artikel 16).
Spårbarhet
Spårbarhet av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel ska säkerställas för att underlätta kontroll, återkallande av defekta produkter, konsumentinformation och fastställande av ansvar. För att möjliggöra detta ska företagen ha system och förfaranden på plats som gör det möjligt att identifiera från och till vilka företag leverans har skett av material eller produkter. Informationen ska på begäran göras tillgänglig för behöriga myndig-
EU-lagstiftningen
heter. Material och produkter som släpps ut på marknaden inom unionen ska även kunna identifieras genom ett lämpligt system som gör det möjligt att spåra dem genom märkning eller relevant dokumentation eller information (artikel 17).
Skyddsåtgärder
Om en medlemsstat på goda grunder kan konstatera att användningen av material eller produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel utgör en fara för människors hälsa, trots att den följer relevanta särskilda åtgärder, får medlemsstaten tillfälligt upphäva eller begränsa tillämpningen av de aktuella bestämmelserna inom sitt territorium. Medlemsstaten ska omedelbart underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen och ange orsaken till upphävandet eller begränsningen (artikel 18).
Inspektioner, kontroller och sanktioner
Medlemsstaterna ska genomföra offentliga kontroller för att se till att förordningen efterlevs i enlighet med tillämpliga bestämmelser i unionslagstiftningen om offentliga livsmedels- och foderkontroller (artikel 24). Medlemsstaterna ska även fastställa effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktionsbestämmelser för överträdelser av bestämmelserna i förordningen (artikel 25).
Kontrollförordningen
Den rättsliga ramen för den offentliga kontrollen finns i kontrollförordningen. Förordningen tillämpas sedan den 14 december 2019 och reglerar hur den offentliga kontrollen i medlemsstaterna ska organiseras, finansieras och genomföras. Bestämmelserna riktar sig till medlemsstaterna, deras behöriga myndigheter och i vissa fall även till enskilda aktörer. Bestämmelserna i förordningen ska tillämpas direkt av de behöriga myndigheterna. Kommissionen har enligt förordningen befogenhet att meddela närmare bestämmelser om hur offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska bedrivas genom delegerade akter och genomförandeakter. Förordningen ger
Ds 2020:6 EU-lagstiftningen
också utrymme för medlemsstaterna att föreskriva om kompletterande bestämmelser.
Kontrollförordningen ska tillämpas vid offentlig kontroll som utförs för att säkerställa att unionslagstiftningen inom en rad olika sakområden följs oavsett om närmare tillämpningsbestämmelser har fastställts på unionsnivå eller i medlemsstaternas nationella lagstiftning. Sakområdena är bl.a. livsmedel och livsmedelssäkerhet som även inkluderar bestämmelser om tillverkning och användning av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel (artikel 1.2). Förordningen ska även tillämpas på offentlig kontroll som genomförs för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna inom de berörda sakområdena som är tillämpliga på djur och varor som förs in i unionen från tredje land och som ska exporteras till tredje land (artikel 1.3). Förordningen ska även tillämpas på annan offentlig verksamhet (artikel 1.5). Uttrycket annan offentlig verksamhet fanns inte med i den tidigare kontrollförordningen.
Med uttrycket annan offentlig verksamhet avses annan verksamhet än offentlig kontroll som utförs av de behöriga myndigheterna eller av de organ med delegerande uppgifter eller de fysiska personer till vilka viss annan offentlig verksamhet har delegerats. Det är verksamhet för att kontrollera om det förekommer djursjukdomar eller växtskadegörare, förebygga eller begränsa spridning av sådana och utrota dessa, bevilja tillstånd eller godkännande och utfärda officiella intyg eller officiella attesteringar (artikel 2.2). Annan offentlig verksamhet kan också vara vidtagande av verkställighetsåtgärder eller korrigerande åtgärder vid bristande efterlevnad, hantering av förteckningar över aktörer och vägledning och rådgivning till aktörer om unionslagstiftningen och dess tillämpning om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan. Även behöriga myndigheters prövning av eller åtgärder med anledning av en anmälan eller ansökan om registrering av en verksamhet kan vara annan offentlig verksamhet. Detsamma gäller de behöriga myndigheternas utfärdande av föreläggande vid bristande efterlevnad (departementspromemorian En anpassning av bestämmelser om kontroll i livsmedelskedjan till EU:s nya kontrollförordning [Ds 2018:41] s. 197–200).
Enligt kontrollförordningen ska behöriga myndigheter utses för vart och ett av de områden som förordningen omfattar (artikel 4).
EU-lagstiftningen
Vidare anges i förordningen vilka allmänna skyldigheter som de behöriga myndigheterna har. Myndigheterna ska bl.a. ha infört rutiner eller förfaranden för att säkerställa att offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet är effektiv och ändamålsenlig samt för att säkerställa att det inte finns någon intressekonflikt för den personal som genomför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet (artikel 5). De ska vidare ha tillgång till lämplig laboratoriekapacitet för analys, testning och diagnos. De behöriga myndigheterna ska bl.a. regelbundet och med lämplig frekvens genomföra riskbaserad offentlig kontroll av alla aktörer (artikel 9). Kontrollen ska särskilt beakta klarlagda risker som är förbundna med varor, aktörernas tidigare resultat vid offentlig kontroll, tillförlitlighet i egenkontrollen m.m. Kontrollen ska som huvudregel genomföras utan förvarning. Vidare ska kontrollen så långt det är möjligt genomföras på ett sätt som minimerar den administrativa bördan och verksamhetsstörningen för aktörerna. Kontrollförordningen innehåller också bestämmelser om vilka skyldigheter aktörerna har (artikel 15). Aktörerna ska bl.a. ge personal vid de behöriga myndigheterna tillträde till sina lokaler och andra platser under deras kontroll och deras omgivningar, varor samt tillgång till datoriserade informationshanteringssystem, dokument och annan relevant information. Aktörerna ska vidare under offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet bistå och samarbeta med de behöriga myndigheternas personal.
Kontrollförordningen innehåller även bestämmelser om krav för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet inom vissa områden (artiklarna 16–27). Förordningen innehåller också bestämmelser om offentlig kontroll av varor som förs in i unionen från tredje land.
I Ds 2018:41 föreslås ändringar som syftar till att anpassa svensk lagstiftning till kontrollförordningen. I promemorian föreslås bl.a. ändringar i livsmedelslagen. Någon närmare genomgång av bestämmelserna i kontrollförordningen görs inte i denna promemoria.
Särskilda bestämmelser om införsel
Kommissionen har i förordning (EU) nr 284/2011 meddelat särskilda bestämmelser om införsel för import av köksredskap i plast
Ds 2020:6 EU-lagstiftningen
av polyamid och melamin vilka har sitt ursprung i eller har avsänts från Folkrepubliken Kina och den särskilda administrativa regionen Hongkong i Folkrepubliken Kina.
4. Gällande nationell rätt
Livsmedelslagen
Livsmedelslagen syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenters intressen när det gäller livsmedel. Lagen gäller alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel.
Vad som är ett livsmedel framgår av artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Med livsmedel jämställs enligt livsmedelslagen även vatten, från och med den punkt där vattnet tas in i vattenverken fram till dess att vattnet ska omfattas av begreppet enligt artikeln, dvs. vid tappkranen, samt snus och tuggtobak. Primärproduktion för användning inom privathushåll och enskildas handhavande av livsmedel för konsumtion inom privathushåll undantas från livsmedelslagens tillämpningsområde.
Livsmedelslagen kompletterar de EU-bestämmelser som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka grundförordningar som avses.
13
Regeringen har bl.a. tillkännagett att
livsmedelslagen kompletterar kontrollförordningen i de delar de innehåller bestämmelser om livsmedel eller livsmedelskontroll. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har med stöd av livsmedelslagen rätt att meddela de föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av EUbestämmelserna. Livsmedelslagen innehåller vidare bl.a. normgivningsbemyndiganden och bestämmelser om kontrollmyndigheter och deras befogenheter, skyldighet för kontrollobjektet att tillhandahålla hjälp vid kontroll, bemyndiganden om avgifter, straffbestämmelser och bestämmelser om överklagande. Lagen
13 Det senaste tillkännagivandet är tillkännagivande (2019:716) av de EU-bestämmelser som livsmedelslagen (2006:804) kompletterar.
Gällande nationell rätt
kompletteras av livsmedelsförordningen (2006:813) och av myndighetsföreskrifter.
Bestämmelser om offentlig kontroll
Den nationella regleringen av livsmedelskontrollen finns, förutom i livsmedelslagen och livsmedelsförordningen, i Livsmedelsverkets föreskrifter. Ytterligare bestämmelser om kontroll finns i förordningen (2006:812) om offentlig kontroll av livsmedel som importeras från ett tredje land och förordningen (2011:1060) om kontroll vid export av livsmedel.
Enligt livsmedelslagen ska den offentliga kontrollen av att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna följs, utövas av Livsmedelsverket, länsstyrelserna, andra statliga myndigheter och kommunerna i enlighet med vad regeringen bestämmer. Den närmare ansvarsfördelningen mellan myndigheterna anges i huvudsak i 23 och 25 §§livsmedelsförordningen.
Enligt livsmedelsförordningen är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll, med vissa undantag, den myndighet som prövar frågan om godkännande av en anläggning eller som registrerar en anläggning. Vilken myndighet som är prövningsmyndighet för varje typ av livsmedelsanläggning finns uppräknat i tabellen i 23 § livsmedelsförordningen.
De flesta livsmedelsanläggningarna i Sverige står under kommunal kontroll. Kommunerna utför offentlig kontroll i t.ex. butiker, restauranger och skolkök. Det finns möjligheter till kommunal samverkan och viss överflyttning av kontrollansvar mellan Livsmedelsverket och kommunerna.
Länsstyrelserna ansvarar för den offentliga kontrollen av livsmedelsföretagens anläggningar i primärproduktionen som t.ex. enskilda jordbruk. Länsstyrelserna ska vidare på regional nivå samordna och ge råd och stöd till kommunerna i deras kontrollverksamhet, men också granska hur kommunerna utför sin kontroll.
Försvarsinspektören för hälsa och miljö ansvarar för att utöva offentlig kontroll av alla livsmedelsanläggningar inom Försvars-
Ds 2020:6 Gällande nationell rätt
makten, Fortifikationsverket och Försvarets materielverk som drivs av eller för respektive myndighet.
Livsmedelsverket utför offentlig kontroll av livsmedelsföretagare som bedriver verksamhet som omfattas av vissa särskilda hygienregler, exempelvis slakterier. Det är vidare Livsmedelsverkets ansvar att kontrollera livsmedel som ska föras in över en gränskontrollstation från ett tredje land. Livsmedelsverket ansvarar också för att samordna övriga kontrollmyndigheter och ge stöd, råd och vägledning till dessa. Livsmedelsverket har även rätt att, efter bemyndigande från regeringen, meddela föreskrifter om offentlig kontroll. Vidare har Livsmedelsverket ansvar för gränskontroll av köksredskap i plast som omfattas av kommissionens förordning (EU) nr 284/2011.
Bestämmelser om finansiering av livsmedelskontrollen finns i kontrollförordningen, i livsmedelslagen, i förordningen (2006:1166) om avgifter för offentlig kontroll av livsmedel och vissa jordbruksprodukter samt i Livsmedelsverkets föreskrifter.
Enligt förordningen om avgifter för offentlig kontroll av livsmedel och vissa jordbruksprodukter ska kontrollmyndigheternas kostnader för offentlig kontroll av bl.a. livsmedel täckas av en årlig avgift. Avgift får också tas ut för offentlig kontroll efter klagomål och för offentlig kontroll som ursprungligen inte var planerad. Avgifterna ska betalas av de livsmedelsföretagare vilkas verksamhet är föremål för kontroll. Avgiften ska även betalas av den som bedriver verksamhet i en anläggning för tillverkning av snus eller tuggtobak eller i en anläggning för dricksvattenförsörjning.
Särskilda avgifter kan också tas ut för registrering och godkännanden av olika slag samt för viss provtagning och undersökning. Avgifter tas även ut för import och export av livsmedel.
Andra bestämmelser om tillsyn
Miljö- och kemikalielagstiftning
Kemikalieområdet regleras i 14 kap. miljöbalken (MB) och av EUlagstiftning. Regleringen syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön. Bestämmelserna omfattar kemiska produkter och biotekniska organismer och varor som på grund av sitt innehåll eller behandling har sådana egenskaper att de behöver
Gällande nationell rätt
regleras som kemiska produkter eller biotekniska organismer. Med vara avses här ett föremål som under produktionen får en särskild form, yta eller design vilken i större utsträckning än dess kemiska sammansättning bestämmer dess funktion. Vissa sådana varor kan vara varor eller produkter som används i samband med livsmedel, t.ex. stavmixrar, förvaringslådor, skärbrädor, bakformar och stekspadar.
Bestämmelser om tillsyn inom miljö- och kemikalieområdet finns i 26 kap. MB och i 2 kap. miljötillsynsförordningen (2011:13).
Kemikalieinspektionen har tillsyn över dels primärleverantörers utsläppande på marknaden av kemiska produkter, dels utsläppande på marknaden i alla försäljningsled av varor. Tillsynen omfattar kontroll av att produkterna eller varorna inte innehåller förbjudna ämnen och att informationsskyldigheter i form av märkning och säkerhetsdatablad är uppfyllda. Kontrollen omfattar granskning av märkning, säkerhetsdatablad, kemiska analyser och granskning av företagens rutiner och arbetssätt och sker genom inspektioner eller dokumentkontroll.
Kommunerna ansvarar för tillsynen av butikers och grossisters försäljning av kemiska produkter och varor som är köpta av svenska leverantörer, dvs. sådana butiker och grossister som inte är primärleverantörer. Tillsynsansvaret omfattar även material och produkter som kan komma i kontakt med livsmedel.
Även andra myndigheter har tillsynsansvar inom kemikalieområdet. Livsmedelsverket ansvarar enligt 2 kap. 22 § miljötillsynsförordningen för tillsynen över att kraven i 14 kap. MB och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (Reachförordningen) följs i fråga om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Livsmedelsverkets tillsyn över sådana material och produkter är uttryckligen undantagna från Kemikalieinspektionens tillsynsområde. Det faller inom Kemikalieinspektionens tillsynsområde att kontrollera att primärleverantörer följer kraven i annan lagstiftning
Ds 2020:6 Gällande nationell rätt
än 14 kap. MB och Reachförordningen när de släpper ut material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel på marknaden.
Tillsynen i butiksledet över att sådana material och produkter uppfyller kraven i 14 kap. MB och Reachförordningen är fördelat mellan Livsmedelsverket och kommunerna. Ansvaret för övrig kemikalietillsyn av varor i butiksledet är fördelat mellan Kemikalieinspektionen och kommunerna.
När det gäller hantering av kemikalier vid tillverkning och lagring ansvarar kommunerna och i vissa fall länsstyrelserna för tillsynen. Tillsynsverksamheten omfattar kontroll av företagens hantering av kemikalier i olika avseenden, såsom användning av och utsläpp i miljön av ämnen och egenkontrollsystem. Den myndighet som är tillsynsvägledande i denna del är Naturvårdsverket.
Produktsäkerhetslagen (2004:451) innehåller allmänna bestämmelser om produktsäkerhet på konsumentområdet. Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Förutsättningen är att varan eller tjänsten är avsedd för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter (2 §). På EU-nivå regleras produktsäkerhetsområdet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet. Direktivet är genomfört i produktsäkerhetslagen.
Produktsäkerhetslagen och nyss nämnda direktiv innehåller allmänna bestämmelser om produktsäkerhet för varor och tjänster som inte är reglerade genom annan lagstiftning. Syftet med produktsäkerhetslagen är att säkerställa att varor eller tjänster som tillhandahålls konsumenter är säkra och inte orsakar skada på person. Produktsäkerhetslagen innehåller bestämmelser för hur en sådan bedömning ska göras. Bestämmelserna ska inte tillämpas på varor när det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav i någon annan författning eller EU-förordning. Bestämmelserna om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel reglerar de risker som produkterna kan medföra för människors hälsa genom att de överför beståndsdelar till livsmedel. Produkter
Gällande nationell rätt
avsedda att komma i kontakt med livsmedel i form av t.ex. köksredskap och hushållsapparater kan även på annat sätt riskera att orsaka skada på person. Dessa produkter omfattas därför av produktsäkerhetslagens bestämmelser.
Konsumentverket är tillsynsmyndighet med ansvar för att utöva tillsyn över produktsäkerhetslagens efterlevnad. Det är dock även andra myndigheter som utövar tillsyn över särskilda varor eller risker. Elsäkerhetsverket utövar exempelvis tillsyn över elektriska risker medan Kemikalieinspektionen utövar tillsyn över kemikalierelaterade risker. Konsumentverket har även funktionen att kunna ta emot anmälningar om varor och tjänster. Inom EU finns ett särskilt varningssystem, RAPEX, som gäller anmälningar av produkter som omfattas av produktsäkerhetsregleringen.
5. Bestämmelser som kompletterar kontaktmaterialförordningen ska samlas i livsmedelslagen
Bedömning: De nationella bestämmelser som behövs för att
komplettera kontaktmaterialförordningen bör samlas i livsmedelslagen.
Skälen för bedömningen
En EU-förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. En sådan rättsakt varken ska eller får genomföras i eller omvandlas till nationell rätt. Sverige får alltså inte ha egna bestämmelser i sådana frågor som regleras i förordningen, men är skyldigt att se till att det finns bestämmelser som gör att kontaktmaterialförordningen kan tillämpas effektivt. Som framgår av avsnitt 2 behöver det bl.a. finnas nationella bestämmelser som gör det möjligt att kontrollera material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel i alla led i tillverknings-, distributions- och försäljningskedjan.
Livsmedelslagen gäller all verksamhet i livsmedelskedjan, från primärproduktion till försäljning till konsument av det färdiga livsmedlet (3 och 4 §§). Lagens bestämmelse om offentlig kontroll kan därmed tillämpas enbart när det gäller kontroll av hur en företagare som hanterar livsmedel använder material och andra produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel tillsammans med ett livsmedel. Detta innebär att det inte är möjligt att med stöd av lagen utöva kontroll över de företag som endast tillverkar eller säljer produkter eller material avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Bestämmelser till kontaktmaterialförordningen ska samlas i livsmedelslagen Ds 2020:6
Det är mest naturligt att de nationella bestämmelser som kompletterar kontaktmaterialförordningen finns i en och samma lag. Det är också lämpligt att bestämmelser som syftar till att säkerställa säkra livsmedel är samlade. De nationella bestämmelser som behövs för att komplettera kontaktmaterialförordningen bör därför finnas i livsmedelslagen.
6. Tillämpningsområdet utökas
Förslag:Livsmedelslagens tillämpningsområde ska utökas till att
omfatta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Skälen för förslaget
Kontaktmaterialförordningen syftar till att säkerställa att den inre marknaden fungerar effektivt med avseende på utsläppande på marknaden i unionen av material och produkter avsedda att direkt eller indirekt komma i kontakt med livsmedel. Förordningen ska samtidigt utgöra en grund för att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och konsumenters intressen. Kontaktmaterialförordningens syfte överensstämmer med livsmedelslagens grundläggande syften, vilket är att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och konsumenternas intressen (artikel 1).
Livsmedelslagen gäller alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel. Den gäller även vatten, från och med den punkt där vattnet tas in i vattenverken fram till tappkranen och snus och tuggtobak (3 §). Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka grundförordningar som avses (5 §).
Den omständigheten att lagens nuvarande tillämpningsområde är begränsat till att gälla livsmedel, innebär att lagen endast kan tillämpas på material och produkter som kommer i kontakt med eller hanteras tillsammans med ett livsmedel. För att lagen även ska täcka hantering av material och produkter i leden innan materialen och produkterna kommer i kontakt med ett livsmedel, t.ex. under
Tillämpningsområdet utökas
tillverkning eller försäljning till konsument, är det nödvändigt att utvidga lagens tillämpningsområde. Det bör därför i lagen införas en ny bestämmelse, 3 a §, som anger att lagen även gäller för material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
En utvidgning av livsmedelslagens tillämpningsområde innebär inte att alla bestämmelser i lagen blir tillämpliga på material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. I livsmedelslagen finns flera bestämmelser som till sin lydelse är begränsade till att gälla enbart livsmedel (t.ex. bemyndiganden om föreskrifter om livsmedelsanläggningar och om åtgärder mot sabotage eller annan skadegörelse i 7–9 §§), men det finns också bestämmelser som är generellt utformade och som inte uttryckligen endast gäller livsmedel. I de följande avsnitten finns överväganden om vilka bestämmelser i livsmedelslagen som ska vara tillämpliga även för material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
7. Nya uttryck
Förslag: Uttrycket material och produkter avsedda att komma i
kontakt med livsmedel ska i livsmedelslagen betyda material och produkter som omfattas av kontaktmaterialförordningens tillämpningsområde.
Uttrycket utsläppande på marknaden ska, när det gäller material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel, ha samma betydelse som i kontaktmaterialförordningen.
Det ska tydliggöras att uttrycket utsläppande på marknaden när det gäller livsmedel ska ha samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002.
Skälet för förslaget
Kontaktmaterialförordningen innehåller ingen definition av uttrycket material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Uttryckets innebörd bestäms i stället genom artikel 1 där det framgår vilka material och produkter som förordningen ska tillämpas på. Det är angeläget att uttrycket material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel har samma innebörd i livsmedelslagen som i EU-rätten. Uttrycket material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel bör därför i lagen definieras som sådana material och produkter som omfattas av kontaktmaterialförordningen.
När det gäller andra ord och uttryck som används i kontrollmaterialförordningen hänvisas i förordningen till tillämpliga definitioner i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Detta gäller dock inte uttrycket utsläppande på
Nya uttryck
marknaden som i stället definieras i kontaktmaterialförordningen (artikel 2).
I livsmedelslagen definieras uttrycket utsläppande på marknaden genom en hänvisning till den betydelse uttrycket har i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Det finns inga materiella skillnader mellan uttrycken utsläppande på marknaden i förordning (EG) nr 178/2002 och kontaktmaterialförordningen annat än att de till sin ordalydelse är begränsade till att gälla livsmedel respektive material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Det bör därför i livsmedelslagen tas in en hänvisning till kontrollmaterialförordningens definition av uttrycket utsläppande på marknaden när det gäller material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel samtidigt som det klargörs att hänvisningen till definitionen i förordning (EG) nr 178/2002 enbart gäller livsmedel.
För att undvika osäkerhet är det viktigt att terminologin som används i den nationella regleringen följer den begreppsutveckling som sker inom unionen. Det är därför ändamålsenligt att hänvisningen till uttryck som används i kontaktmaterialförordningen görs dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
I kontaktmaterialförordningen anges vidare att uttrycken företag och företagare har en viss innebörd vid tillämpning av förordningen. I livsmedelslagen används i stället begreppen livsmedelsföretagare och livsmedelsanläggning för att avgränsa vilka aktörer och anläggningar som omfattas av lagen. Frågan om vilka aktörer och anläggningar som bör omfattas av livsmedelslagen är en fråga som hanteras inom ramen för det pågående lagstiftningsarbetet som syftar till att anpassa livsmedelslagens tillämpningsområde efter kontrollförordningen. I departementspromemorian En anpassning av bestämmelser om kontroll i livsmedelskedjan till EU:s nya kontrollförordning (Ds 2018:41) föreslås bl.a. att vissa bestämmelser som i dag gäller livsmedelsföretagare även ska gälla andra aktörer som omfattas av kontrollförordningen. Eftersom material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel nu föreslås omfattas av livsmedelslagens tillämpningsområde och sakområdet dessutom omfattas av bestämmelserna i kontrollförordningen behövs inga ytterligare ändringar än de som föreslås i Ds 2018:41.
8. Föreskrifter och beslut till skydd för människors liv och hälsa samt för att tillgodose konsumentintresset
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer ska, om det behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller annars för att tillgodose konsumentintresset, få meddela föreskrifter om förbud eller villkor för handhavande, införsel till landet eller utsläppande på marknaden av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel samt om märkning och presentation av sådana material och produkter.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska även i det enskilda fallet få besluta om sådana förbud eller villkor.
Skälen för förslaget
I kontaktmaterialförordningen finns bemyndiganden för kommissionen att vidta särskilda åtgärder för grupper av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Sådana särskilda åtgärder kan avse bl.a. upprättande av förteckningar över godkända ämnen för användning vid tillverkning av kontaktmaterial, speciella användningsvillkor för godkända ämnen och gränser för överföring av beståndsdelar till livsmedel (artikel 5). Kommissionens rättsakter kan meddelas i form av såväl förordningar som direktiv. Om kommissionen inte har antagit några särskilda åtgärder för en viss grupp av material får medlemsstaterna behålla eller anta nationella bestämmelser, under förutsättning att de är förenliga med
Föreskrifter och beslut till skydd för människors liv och hälsa samt för att …….. Ds 2020:6
bestämmelserna i fördraget (artikel 6). I dag saknas EU-regler bl.a. för papper, kartonger, metall, glas och tryckfärger.
Enligt kontaktmaterialförordningen har en medlemsstat också rätt att vidta skyddsåtgärder i de fall medlemsstaten konstaterar att användningen av ett visst material eller en viss produkt utgör en fara för människors hälsa, trots att den följer den relevanta särskilda åtgärden (artikel 18).
Vidare har en medlemsstat rätt att inom sitt eget territorium där saluföringen av material och produkter sker, i enlighet med fördragets regler, föreskriva att de uppgifter som föreskrivs i märkningen ska ges på ett eller flera av gemenskapens officiella språk (artikel 15).
Det kan mot den beskrivna bakgrunden finnas behov av nationella föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel dels när det gäller särskilda grupper av produkter eller material för vilka det saknas antagna unionsrättsliga rättsakter, dels när det gäller skyddsåtgärder. I de fall kommissionens rättsakt för en särskild grupp av material har formen av ett direktiv behövs dessutom föreskrifter för att genomföra direktivet.
Enligt 6 § 1 livsmedelslagen har regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om förbud eller villkor för handhavande, införsel till landet eller utsläppande på marknaden av livsmedel, om det behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller annars för att tillgodose konsumentintresset. Bemyndigandet täcker ett stort antal situationer som rör livsmedel. Enligt 6 § 2 livsmedelslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer dessutom meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om märkning och presentation av livsmedel. Även sådana föreskrifter förutsätter att de behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller annars för att tillgodose konsumentintresset.
Den kontroll som bedrivits när det gäller material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel har varit av begränsad omfattning. Det är därför svårt att förutse vilket behov av föreskrifter som finns. Sakområdet omfattar dock många olika typer av material och produkter och det är även olika aktörer som hanterar sådana material och produkter. Området är vidare under ständig utveckling. Det innebär bl.a. att nya material tillkommer som kan
Ds 2020:6 Föreskrifter och beslut till skydd för människors liv och hälsa samt för att ……..
innebära nya risker med nya krav på märkning och andra bestämmelser. Ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel bör därför vara relativt brett och kan lämpligen utformas på samma sätt som bemyndigandena om livsmedel i 6 § 1 och 2 livsmedelslagen. Med stöd av ett sådant bemyndigande kan föreskrifter meddelas t.ex. om förbud att sälja olämpliga eller hälsovådliga material och produkter och om att produkter och material ska märkas och presenteras på visst sätt. Myndigheten bör även, på samma sätt som i dag gäller för livsmedel, ha rätt att fatta beslut i det enskilda fallet.
I kontaktmaterialförordningen finns det inte några krav på godkännande eller registrering av anläggningar. Motsvarande bestämmelser som gäller för livsmedelsanläggningar enligt 7–8 §§livsmedelslagen behövs därför inte.
9. Förbud mot utsläppande på marknaden
Förslag: Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som
livsmedelslagen kompletterar ska det vara förbjudet att på marknaden släppa ut sådana material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som inte uppfyller kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004.
Skälen för förslaget
Kontaktmaterialförordningen innehåller allmänna krav som gäller för samtliga material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och särskilda krav för aktiva och intelligenta material och produkter.
De allmänna kraven, som finns i artikel 3, innebär att material och produkter ska tillverkas i enlighet med god tillverkningssed så att de under normala eller förutsebara användningsförhållanden inte överför sina beståndsdelar till livsmedel i sådana kvantiteter som skulle kunna utgöra en fara för människors hälsa, medföra en oacceptabel förändring av livsmedlens sammansättning eller medföra en försämring av deras organoleptiska egenskaper. Vidare får enligt samma artikel konsumenterna inte vilseledas genom det sätt på vilket ett material eller en produkt märks, marknadsförs eller presenteras. I artikel 15 finns bestämmelser om hur material och produkter som ännu inte kommit i kontakt med livsmedel när de släpps ut på marknaden ska märkas och i artikel 17 finns krav på att ha system som gör det möjligt att spåra material och produkter som släpps ut på unionsmarknaden.
Förbud mot utsläppande på marknaden
I artikel 4 finns särskilda krav för aktiva och intelligenta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. För sådana material och produkter får förändringar ske i livsmedlets sammansättning eller av dess organoleptiska egenskaper så länge förändringarna är förenliga med unionens bestämmelser som gäller för livsmedel eller, om sådana saknas, de nationella bestämmelser som gäller för livsmedel. Ämnen som avsiktligt införlivas i syfte att överföras till livsmedlet eller livsmedlets omgivning, ska godkännas och användas i enlighet med unionens tillämpliga bestämmelser för livsmedel och följa bestämmelserna i kontaktmaterialförordningen och dess genomförandeåtgärder. För aktiva material och produkter får förändringarna inte medföra att konsumenterna vilseleds t.ex. genom att dölja att livsmedlet börjar bli förstört. Intelligenta material och produkter får inte ge sådan information om livsmedlets skick att konsumenten vilseleds. Vidare anges i artikeln att aktiva och intelligenta material och produkter ska märkas på lämpligt sätt för att visa att det är sådana material och produkter. Om de materialen och produkterna redan har kommit i kontakt med livsmedel ska de enligt artikeln även märkas på lämpligt sätt så att konsumenterna kan identifiera oätliga delar.
Utöver den generella regleringen i kontaktmaterialförordningen finns det flera kommissionsförordningar och kommissionsdirektiv som innehåller specifika regler (särskilda åtgärder) för vissa material och produkter som anges i bilagan till kontaktmaterialförordningen.
Av skälen till kontaktmaterialförordningen framgår att alla material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som släpps ut på marknaden bör uppfylla kraven i förordningen. Förordningen innehåller dock inget uttryckligt förbud mot att släppa ut sådana material och produkter på marknaden som inte uppfyller kraven i förordningen.
Vissa av de rättsakter som innehåller särskilda åtgärder för vissa materialgrupper slår fast att endast de produkter och material som uppfyller vissa krav också får släppas ut på marknaden. Ett sådant exempel är kommissionens förordning (EG) nr 10/2011 om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Enligt artikel 4 i den förordningen får material och produkter av plast endast släppas ut på marknaden om de uppfyller i kontaktmaterialförordningen föreskrivna relevanta krav i artikel 3, märkningskraven i artikel 15 och kraven på spårbarhet i artikel 17
Ds 2020:6 Förbud mot utsläppande på marknaden
samt har tillverkats i enlighet med god tillverkningssed enligt kommissionens förordning (EG) nr 2023/2006. Enligt samma artikel krävs vidare att kraven för sammansättning och förklaring om överensstämmelse i kapitlen II, III och IV i den tillämpliga förordningen är uppfyllda.
Även kommissionens förordning (EG) nr 450/2009 om aktiva och intelligenta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel innehåller en artikel om vilka material och produkter som får släppas ut på marknaden. Enligt artikeln i den förordningen får endast sådana material och produkter som är lämpliga och effektiva med hänsyn till sitt ändamål och som uppfyller de i kontaktmaterialförordningen föreskrivna allmänna kraven i artikel 3, särskilda kraven i artikel 4 och märkningskraven i artikel 15.1 släppas ut på marknaden. I artikeln anges vidare att materialen och produkterna även måste uppfylla kraven på sammansättning och kraven om märkning och förklaring som framgår av kommissionens förordning (EG) nr 450/2009.
Det bör tydligt framgå att det är förbjudet att släppa ut material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel på marknaden som inte uppfyller kraven i kontaktmaterialförordningen. Det ska därför införas en bestämmelse i livsmedelslagen med ett sådant förbud.
Utöver det saluförbud som följer direkt av lagen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda att en produkt släpps ut på marknaden med stöd av det bemyndigande som föreslås i avsnitt 8. En sådan reglering kan ofta, som framgår av det avsnittet, vara del i ett genomförande av ett direktiv.
10. Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Kontrollmyndigheter
Förslag: Kommunerna ska ansvara för att bedriva den operativa
kontrollen av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel vid andra anläggningar än livsmedelsanläggningar.
Kommunernas får dessutom liksom Livsmedelsverket, länsstyrelserna och Försvarsinspektören för hälsa och miljö ett utökat kontrollansvar vid de livsmedelsanläggningar som faller inom respektive myndighets ansvarsområde. Den utvidgade kontrollen innebär att även materialen och produkterna avsedda att komma i kontakt med livsmedel som sådana ska kontrolleras.
Livsmedelsverket ska vara central kontrollmyndighet för området med ansvar att vägleda och samordna kontrollen. Länsstyrelserna ska ha motsvarande samordningsansvar inom länen.
Livsmedelsverket ska i ett uppbyggnadsskede även ansvara för revisioner av kontrollen.
Skälen för förslaget
Hur ska kontrollen fördelas?
Av 11 § livsmedelslagen följer att Livsmedelsverket, länsstyrelserna, andra statliga myndigheter och kommunerna utövar offentlig kontroll av att livsmedelslagstiftningen följs. Den närmare ansvarsfördelningen mellan myndigheterna framgår av livsmedelsförordningen. I departementspromemorian En anpassning av bestäm-
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
melser om kontroll i livsmedelskedjan till EU:s nya kontrollförordning (Ds 2018:41) föreslås att det i lagen ska anges att de myndigheter som utövar kontroll även ska utföra annan offentlig verksamhet.
Som konstateras i avsnitt 2 kontrollerar myndigheterna idag att företag som hanterar livsmedel följer regelverket när det gäller hanteringen av material och produkter i kontakt med livsmedel. Kontrollerna utförs i samband med den ordinarie livsmedelskontrollen. Ansvarsfördelningen är den att Livsmedelsverket ansvarar för offentlig kontroll av livsmedelsanläggningar som hanterar livsmedel av animaliskt ursprung. Länsstyrelserna ansvarar för kontroller i primärproduktionen och kommunerna för kontroller av övriga livsmedelsanläggningar, t.ex. butiker och restauranger. Försvarsinspektören för hälsa och miljö kontrollerar alla livsmedelsanläggningar inom Försvarsmakten, Fortifikationsverket och Försvarets materielverk som drivs av eller för respektive myndighet.
När det gäller den offentliga kontrollen av att andra företagare än livsmedelsföretagare följer regelverket kan flera alternativ för ansvarsfördelningen mellan myndigheterna övervägas.
Ett alternativ är att Livsmedelsverket ansvarar för den offentliga kontrollen av större tillverkningsföretag och större handels- och grossistföretag medan kommunerna ansvarar för den offentliga kontrollen av lokala företag och lokal handel. Utförandet av kontrollerna skulle då ske genom Livsmedelsverkets regionala organisation. Fördelen med en sådan ansvarsfördelning skulle vara att en central myndighet bättre skulle kunna verka för en enhetlig eller likvärdig kontroll. När det gäller handelsledet är företagen och deras huvudkontor koncentrerade till några få enheter och platser i landet. En sådan ansvarsfördelning skulle därför kunna avlasta den kommunala nivån när det gäller den något utvidgade kontrollverksamhet som förslaget innebär. Detta gäller inte minst små kommuner med begränsade resurser.
Ett andra alternativ är att Livsmedelsverket enbart ansvarar för kontrollen av större tillverkningsanläggningar. Skälet för en sådan ansvarsfördelning skulle vara att kontroll av tillverkande anläggningar kan vara mer komplex än kontroll av andra anläggningar som hanterar material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Den offentliga kontrollen skulle därför bättre kunna genomföras om behovet av särskild kompetens samlas hos en och
Ds 2020:6 Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
samma kontrollmyndighet. Ansvaret för kontrollen av mindre tillverkningsföretag, framför allt hantverkskeramiker, och av företag i handelsledet skulle ligga hos de kommunala kontrollmyndigheterna, som också bedriver en stor del av miljö- och kemikalietillsynen av dessa företag. Nackdelen med en sådan modell är att en uppdelning mellan större och mindre tillverknings- eller handelsföretag är svårt att fastställa på förhand.
Ett tredje alternativ är att de kommunala kontrollmyndigheterna får hela ansvaret för den operativa kontrollen av företagen. Som beskrivs i avsnitt 4.3 ansvarar de kommunala kontrollmyndigheterna redan i dag för en stor del av miljö- och kemikalietillsynen av tillverkningsföretag och detalj- och dagligvaruhandel. De kommunala kontrollmyndigheterna har därmed en god kännedom och kunskap om dessa företag och anläggningar även om ansvaret för tillsyn kan vara uppdelat på olika enheter inom en kommun. En nackdel med denna lösning är att de kommunala kontrollmyndigheterna får ett förhållandevis stort ansvar för kontrollens utförande, vilket kan innebära problem för mindre kommuner med mer begränsade resurser att klara kontrollverksamheten. En annan risk gäller målsättningen om en hög likvärdighet i kontrollutförandet.
Bedömningen är att det lämpligaste alternativet är att de kommunala kontrollmyndigheterna får kontrollansvaret för alla företag som omfattas av kontaktmaterialförordningen och som inte är livsmedelsföretag. En sådan ordning skapar bäst förutsättningar för en samordning av kontrollen och den tillsyn som de kommunala kontrollmyndigheterna redan bedriver inom miljö- och kemikalietillsynen av tillverkningsföretag och detalj- och dagligvaruhandel liksom ett effektivt utnyttjande av de resurser som finns i kommunerna i form av kompetens, personal och erfarenhet. En viktig faktor är att en sådan ordning bör vara enklast att hantera och innebära minst administrativ börda för berörda företag.
Som nämnts ovan bedrivs det i dag en viss kontroll av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel på livsmedelsanläggningar. Det saknas anledning att ändra den ansvarsfördelning som finns i dag mellan myndigheterna när det gäller den tillkommande kontrollen av material och produkter som sådana på livsmedelsanläggningar. Detta innebär att kommunerna, Livsmedelsverket, länsstyrelserna och Försvarsinspektören för hälsa och miljö får ett utvidgat ansvar.
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Livsmedelsverket och länsstyrelserna bör få samordningsansvar
Eftersom den föreslagna ordningen innebär att flera myndigheter föreslås få ansvaret för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet när det gäller material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel bör det finnas en central samordnande myndighet. Det är i dag Livsmedelsverket som har denna funktion enligt livsmedelslagen. Det mest lämpliga är att Livsmedelsverket får samordningsansvaret för hela området material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. I detta ligger att verket bör ha ett ansvar för att lämna råd och hjälp till kontrollmyndigheterna i den verksamheten. Länsstyrelserna bör i enlighet med vad som gäller i dag ha motsvarande samordnande och vägledande ansvar när det gäller samordningen inom länet.
Livsmedelsverket bör ansvara för revisionen
För att säkerställa att det krav på revision av behöriga myndigheter som följer av kontrollförordningen uppfylls bör i ett uppbyggnadsskede Livsmedelsverket ansvara för såväl uppbyggnaden av revisionsverksamheten som för att genomföra revisionerna.
Inga lagändringar krävs
Övervägandena om kontrollmyndigheter och samordnande myndigheter leder inte till några lagändringar utöver de som föreslås i Ds 2018:41.
Ds 2020:6 Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Överflyttning av ansvaret för offentlig
kontroll och annan offentlig verksamhet och förelägganden
Bedömning: Det finns inte något behov av att utvidga livs-
medelslagens bestämmelser om överflyttning av ansvaret för offentlig kontroll till att omfatta anläggningar som tillverkar eller handlar med material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Förslag: Livsmedelsverkets rätt att förelägga kommuner som
inte fullgör sitt kontrolluppdrag att avhjälpa bristen ska gälla även i de fall då en kommun inte fullgör sina skyldigheter om kontroll av anläggningar som tillverkar eller handlar med material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Skälen för bedömningen och förslaget
I livsmedelslagen finns bestämmelser om frivillig överflyttning av kontrollansvaret mellan Livsmedelsverket och en kommun. Enligt 15 § livsmedelslagen får Livsmedelsverket besluta att den offentliga kontroll av en viss anläggning som annars skulle skötas av kommunen ska flyttas över till verket. Ett sådant beslut får fattas om verksamheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl. Livsmedelsverket får också besluta att kontrollen ska lämnas tillbaka till kommunen om verket och kommunen är överens om det. Enligt 16 § livsmedelslagen kan Livsmedelsverket besluta att den offentliga kontroll av en viss anläggning som skulle skötas av verket ska flyttas över till en kommun. En frivillig överflyttning av kontrollansvaret enligt 15 och 16 §§livsmedelslagen kräver samråd mellan Livsmedelverket och kommunen.
Om en kommun grovt eller under en längre tid har åsidosatt sin kontrollskyldighet när det gäller en viss anläggning kan det bli fråga om tvångsvis överflyttning enligt 17 § livsmedelslagen. En sådan överflyttning förutsätter att Livsmedelsverket ansöker hos regeringen. Det är sedan regeringen som beslutar att ansvaret för den offentliga kontrollen av den anläggningen ska flyttas över till verket.
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Regeringen får också besluta att ansvaret ska lämnas tillbaka till kommunen.
Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av kontrolluppdraget får Livsmedelsverket enligt 18 § livsmedelslagen förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett sådant föreläggande ska innehålla uppgifter om de åtgärder som Livsmedelsverket anser är nödvändiga för att bristen ska kunna avhjälpas. Bestämmelsen motsvarar 24 c § i den tidigare livsmedelslagen (1971:511). Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att den statliga myndigheten genom att utfärda ett föreläggande kan klargöra för en kommun i vilka avseenden som kritik kan riktas mot dess tillsyn eller tillsynsanknutna uppgifter och därigenom ge kommunen möjlighet att åtgärda bristerna. Ett exempel på en situation då föreläggandemöjligheten kan användas är en kommuns upprepade underlåtenhet att rapportera om tillsynsverksamheten till den centrala myndigheten, enligt propositionen Förbättrad djurskydds- och livsmedelstillsyn (prop. 2004/05:72 s. 31).
I Ds 2018:41 föreslås att bestämmelserna om överflyttning av kontrollansvaret i livsmedelslagen även ska gälla i fråga om annan offentlig verksamhet.
Bestämmelserna om överflyttning av offentlig kontroll gäller i fråga om en viss anläggning. Uttrycket anläggning har i lagen samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien, dvs. varje enhet i ett livsmedelsföretag. De anläggningar som hanterar material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel, men som inte är ett livsmedelsföretag, omfattas således inte av bestämmelserna om överflyttning av kontrollansvar. Det bedöms inte heller i nuläget finnas ett behov av att införa en sådan möjlighet när det gäller verksamhet som avser tillverkning eller handel med material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Den rätt som Livsmedelsverket har att förelägga en kommun som missköter sitt kontrolluppdrag att avhjälpa bristen är enligt bestämmelsens ordalydelse inte begränsad till att avse anläggningar som är del av ett livsmedelsföretag. Bestämmelsen omfattar därmed som den är formulerad även anläggningar som tillverkar och handlar med material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Det bedöms också som lämpligt att Livsmedelsverket som
Ds 2020:6 Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
samordnande myndighet för området material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel har denna befogenhet.
Föreskrifter om offentlig kontroll och annan
offentlig verksamhet samt upplysningsskyldighet
Förslag: Bemyndigandena för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska bedrivas, om krav på egenkontroll samt om skyldighet för verksamhetsutövare att lämna uppgifter om sin verksamhet, ska gälla även i fråga om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Skälen för förslaget
Föreskrifter om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Kontrollförordningen innehåller direkt tillämpliga bestämmelser om hur offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska organiseras och bedrivas bl.a. när det gäller området material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
I 19 § livsmedelslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll ska bedrivas. I Ds 2018:41 föreslås att föreskriftsrätten utvidgas till att gälla även annan offentlig verksamhet.
Det kan finnas behov av mer detaljerade bestämmelser om material och produkter när det gäller hur kontroll och annan verksamhet ska bedrivas. Det kan även finns behov av detaljerade regler om kommissionen antar särskilda tillämpningsförordningar. Föreskriftsrätten i 19 § 1 livsmedelslagen ska därför även omfatta området material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Genom den utvidgning av livsmedelslagens tillämpningsområde som föreslås kommer föreskrifter om detta att rymmas inom det nuvarande bemyndigandet. Någon lagändring krävs därför inte.
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Föreskrifter om krav på egenkontroll
I både kontrollförordningen och i kommissionens förordning (EG) nr 2023/2006 finns direkt tillämpliga bestämmelser om krav på egenkontroll (se t.ex. artikel 5 om kvalitetssäkringssystem och kvalitetskontrollsystem i kommissionens förordning [EG] nr 2023/2006). Bestämmelserna lämnar i vissa fall utrymme för tolkningar och det kan därför finnas behov av mer detaljerade bestämmelser. Sådana föreskrifter bör kunna ges i form av verkställighetsföreskrifter. Det kan dock inte uteslutas att det kan behövas föreskrifter som till sitt innehåll går utöver vad sådana föreskrifter får innehålla. Den föreskriftsrätt som finns i 19 § 3 livsmedelslagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i fråga om skyldighet för en livsmedelsföretagare att utöva en efter verksamhetens art lämpad egenkontroll av verksamheten bör därför även gälla de verksamhetsutövare som hanterar material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. I Ds 2018:41 föreslås att föreskriftsrätten i 19 § 3 utvidgas till att avse även andra aktörer än de som är livsmedelsföretagare i lagens mening. Eftersom livsmedelslagens tillämpningsområde föreslås utvidgas kommer de företagare som hanterar material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel också att omfattas av den ändring som föreslås i Ds 2018:41. Några ytterligare lagändringar krävs inte.
Föreskrifter om uppgiftsskyldighet
Det finns inget krav i EU-lagstiftningen på att aktörer som hanterar material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel ska låta registrera eller godkänna sin verksamhet på det sätt som finns för livsmedelsföretagare. En effektiv kontroll fordrar dock att myndigheterna har tillgång till uppgifter om olika typer av aktörer och kontrollobjekt. I kontrollförordningen uppställs ett krav på att de behöriga myndigheterna ska upprätta en förteckning över aktörer och hålla denna uppdaterad (artikel 10.2). Uttrycket aktör definieras som varje fysisk eller juridisk person som har en eller flera av de skyldigheter som fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i kontrollförordningen (artikel 3.29 i kontrollförordningen). Det innebär att även aktörer som inte är yrkesmässiga omfattas.
Ds 2020:6 Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Kommissionen ska anta delegerade akter för att fastställa vilka kategorier av aktörer som ska undantas från kravet på förteckning (artikel 10.3). De aktörer som inte undantas ska lämna uppgift om namn och juridisk form, vilken specifik verksamhet de utför, inbegripet verksamhet som utförs genom distanskommunikation och uppgift om vilka platser som står under deras kontroll (artikel 15.5 i kontrollförordningen).
I Ds 2018:41 föreslås ett nytt bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för livsmedelsföretagare och andra aktörer att lämna uppgifter om sina anläggningar eller verksamheten i övrigt till en kontrollmyndighet. Ett skäl till förslaget är att det finns kontrollobjekt som inte omfattas av den unionsrättsliga kontrollförordningen men som ändå ska kontrolleras enligt bestämmelserna i livsmedelslagen. Ett annat skäl är att kontrollmyndigheterna kan ha ett behov av mer detaljerade uppgifter om företagares anläggningar än de som framgår av artikel 15.5 i kontrollförordningen. Vidare konstateras att uppräkningen i artikel 15.5 inte är uttömmande och att det inte heller framgår när eller på vilket sätt som uppgifterna ska lämnas. Förslaget omfattar enligt ordalydelsen även andra än livsmedelsföretagare. Bestämmelsen omfattar därmed även de aktörer som verkar inom sakområdet material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Åtgärder vid bristande efterlevnad
Förslag: Livsmedelslagens bestämmelser om rätt till upplys-
ningar och tillträde för en kontrollmyndighet, biträde av polismyndighet, förelägganden, förbud, vite och rättelse ska tillämpas även när det gäller kontroll av hantering av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Bedömning: Bestämmelsen om kontrollmyndighetens sär-
skilda ingripanden m.m. bör inte omfatta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Skälen för förslaget och bedömningen
En grundläggande förutsättning för att kontrollmyndigheterna ska kunna säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel är att myndigheterna har nödvändiga befogenheter att utöva offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet samt tillräckliga möjligheter att vidta åtgärder vid bristande efterlevnad av regelverket. Utöver vad som följer av EU-bestämmelserna finns det i 20–23 och 26–27 §§livsmedelslagen bestämmelser om bl.a. rätt till upplysningar och tillträde för en kontrollmyndighet, förelägganden, förbud, vite och rättelse samt biträde av polismyndighet. Dessa bestämmelser bör gälla även vid offentlig kontroll m.m. av hantering av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel så att kontrollen blir så effektiv som möjligt. Eftersom livsmedelslagen nu föreslås bli tillämplig för sådana material och produkter behöver några ändringar inte göras i dessa bestämmelser.
Annorlunda är det med bestämmelsen om särskilda ingripanden m.m. I 24 § livsmedelslagen anges att utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet ta hand om en vara som har släppts ut på marknaden, eller som uppenbart är avsedd att släppas ut på marknaden, i strid med 10 § eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen, eller avses med ett föreläggande eller ett förbud enligt 22 §, om föreläggandet eller förbudet inte följs. I andra stycket samma bestämmelse anges att om en vara har tagits om hand, får ägaren under överinseende av kontrollmyndigheten göra varan duglig till livsmedel eller använda den för något annat ändamål. Annars ska kontrollmyndigheten låta förstöra varan på ägarens bekostnad. Av tredje stycket samma bestämmelse framgår att kontrollmyndigheten på ägarens bekostnad ska låta förstöra också sådana varor som omfattas av ett förbud enligt föreskrifter meddelade med stöd av 6 § 6, om det inte finns särskilda skäl för något annat.
Uttrycket vara skulle i och för sig kunna innefatta även material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Såsom uttrycket används i paragrafen får det dock förstås så att det där enbart avser livsmedel. Bedömningen är att bestämmelsen inte heller bör omfatta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Det är en långtgående befogenhet för en kontroll-
Ds 2020:6 Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
myndighet att kunna ta om hand en vara för att sedan ändra eller förstöra den. Det är inte motiverat att låta så ingripande åtgärder omfatta även material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Möjligheterna att meddela förbud och förelägganden samt att förena dessa med vite bedöms som tillräckliga för att kontrollmyndigheterna ska kunna utföra sin kontroll.
Finansiering av offentlig kontroll och annan
offentlig verksamhet
Förslag:Livsmedelslagens bestämmelser om att regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet samt om betalning av avgifter ska även gälla i fråga om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
En avgift för kontroll av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel ska debiteras den enskilde efter utförd kontroll.
Skälen för förslaget
Enligt kontrollförordningen ska medlemsstaterna säkerställa att tillräckliga finansiella resurser finns tillgängliga för att tillhandahålla personal och andra resurser som de behöriga myndigheterna behöver för att genomföra såväl offentlig kontroll som annan offentlig verksamhet (artikel 78).
I 28 § livsmedelslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll samt för prövning eller registrering av lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.
Den ordinarie livsmedelskontrollen finansieras i dag huvudsakligen av avgifter bl.a. genom en årlig kontrollavgift och en avgift för godkännande eller registrering. Den årliga kontrollavgiften fastställs av kontrollmyndigheterna utifrån en schabloniserad risk-
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
bedömning av varje kategori av företag och en fastställd timtaxa. Riskklassningsmodellen har utarbetats av Livsmedelsverket och är även vägledande för kommunerna. Kommunerna fastställer kontrollavgifterna med utgångspunkt i en riskklassning av anläggningen och den timtaxa som kommunfullmäktige beslutat. I fråga om avgifter som tas ut av statliga kontrollmyndigheter och kontrollorgan har Livsmedelverket rätt att meddela föreskrifter om hur dessa ska beräknas. Livsmedelverket beslutar årligen om gällande timtaxa för sin egen kontrollverksamhet. Den årliga kontrollavgiften betalas i förskott. Den närmare regleringen av vilka avgifter som tas ut finns i förordningen om avgifter för offentlig kontroll av livsmedel och vissa jordbruksprodukter. Även kontroll som ligger utanför den ordinarie kontrollen, s.k. extra offentlig kontroll, är avgiftsfinansierad.
Systemet med årlig kontrollavgift och förhandsdebitering har varit föremål för kritik. Kritiken redovisas i Ds 2018:41 (s. 284–289). Med anledning av bl.a. kritiken föreslås i promemorian att systemet med förhandsdebitering av den årliga avgiften ersätts av ett system med efterhandsdebitering. För att möjliggöra det föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få rätt att meddela föreskrifter om betalningen av avgifter. Vad gäller avgiftssystemet som sådant uttalas i promemorian att den grundläggande utgångspunkten i ett avgiftssystem bör vara att riskklassningsmodellen bidrar till en kontroll där antalet kontrolltimmar styrs av det faktiska kontrollbehovet i stället för den kontrolltid som det tagits ut avgift för. I promemorian föreslås även att 28 § livsmedelslagen kompletteras med en rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheten att betala avgift även för annan offentlig verksamhet.
Ordningen för hur avgifterna för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på området material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel ska beräknas, och när debitering av avgifterna ska ske, bör så långt det är möjligt likna motsvarande system som för livsmedel. Det är många verksamheter som hanterar både livsmedel och material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Att i så stor utsträckning som möjligt ha samma system för finansiering av respektive kontroll underlättar för kontrollmyndigheternas genomförande och för verksamheternas förståelse av det.
Ds 2020:6 Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Det innebär att den bedömning som görs och det förslag som presenteras i Ds 2018:41 också bör gälla för material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Med stöd av det föreslagna bemyndigandet i 28 § livsmedelslagen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om skyldighet för kontrollmyndigheterna att ta ut en avgift efter utförd kontroll av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Några ytterligare lagändringar behöver inte göras.
11. Straff och sanktionsavgifter
Förslag: Uppsåtliga och oaktsamma överträdelser av skyldig-
heter, villkor eller förbud som finns i livsmedelslagen, i föreskrifter som meddelats med stöd av livsmedelslagen eller i EUregelverket ska straffas med böter. Systemet med sanktionsavgifter i livsmedelslagen ska omfatta sakområdet material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Skälen för förslaget
Enligt kontaktmaterialförordningen ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i förordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 25).
I 28 a–30 f §§livsmedelslagen finns bestämmelser om straff och sanktionsavgifter som gäller livsmedelsområdet. Det nuvarande sanktionssystemet för överträdelser på livsmedelsområdet infördes den 1 januari 2019. I propositionen Effektivare sanktioner i livsmedelskedjan framfördes att systemet behövde ändras bl.a. då överträdelserna inom livsmedelsområdet kunde vara av mycket skiftande straffvärdemässig karaktär (prop. 2017/18:165 s. 25–27). Ändringarna innebar att överträdelserna differentierades på så sätt att straffet för allvarliga brott skärptes till böter eller fängelse i högst två år (28 a §) medan mindre allvarliga överträdelser av administrativ karaktär i stället kom att beläggas med sanktionsavgifter (30 a–f §§). Den tidigare bestämmelsen som föreskrev böter i straffskalan (29 §) behölls, men förtydligades med tillägg om vad som skulle gälla vid konflikt med 28 a § livsmedelslagen och kompletterades med att ansvar inte skulle dömas ut i ringa fall.
Straff och sanktionsavgifter
För att dömas till den strängaste påföljden ska det vara fråga om allvarliga överträdelser av regelverket om livsmedel. Allvarliga brott kan vara sådana gärningar som innebär eller kan innebära en fara för människors liv eller hälsa, ett omfattande vilseledande eller som på ett allvarligt sätt orsakar eller kan orsaka att möjligheten att spåra t.ex. ett livsmedel försvåras.
På samma sätt som gäller regelverket om livsmedel syftar i princip alla bestämmelser om material och produkter i förlängningen till att skydda viktiga värden, bl.a. människors hälsa och konsumenternas intressen. Det finns därför skäl att som huvudregel använda en straffsanktion vid överträdelser av regelverket.
Vid utformningen av en straffbestämmelse är utgångspunkten att de strängaste påföljderna ska vara förbehållna de allvarligaste gärningarna och att straff ska dömas ut i relation till brottets svårhet. De risker som överträdelser av regelverket om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel medför, bedöms inte vara lika påtagliga eller direkta som riskerna kan vara vid överträdelser mot regelverket om livsmedel. Det kan dock inte uteslutas att en överträdelse av regelverket om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel framför allt på sikt kan få långtgående negativa konsekvenser för människor. Det kan även antas att sambandet mellan regelöverträdelsen och de konsekvenser som överträdelsen medför är svårare att påvisa än i fråga om livsmedel. Mot den bakgrunden bedöms det som tillräckligt att påföljden stannar vid böter vid brott mot regelverket. Såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser bör vara straffbelagda. På samma sätt som gäller för livsmedel bör ringa fall inte leda till någon påföljd.
I 29 § första stycket livsmedelslagen finns en punktlista med en uppräkning av vilka överträdelser av förpliktelser i livsmedelslagen, eller i föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen, som straffsanktioneras med böter. Punktlistan bör kompletteras med ett tillägg i punkten 2 om överträdelser av det förbud som föreslås i avsnitt 9 mot att på marknaden släppa ut material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som inte uppfyller kontaktmaterialförordningen. Därutöver bör överträdelser av föreskrifter om förbud eller villkor för handhavande m.m. av produkter eller material som meddelats med stöd av 6 § 1 i den nu föreslagna lydelsen leda till böter. Detsamma gäller föreskrifter som meddelats
Ds 2020:6 Straff och sanktionsavgifter
med stöd av det föreslagna tillägget i 6 § 2. Även överträdelser av sådana föreskrifter om nödvändiga kompletteringar till EUförordningar som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har meddelats med stöd av 5 § tredje stycket bör straffas med böter, liksom överträdelser av skyldigheten enligt 20 § första stycket 1 att till en kontrollmyndighet lämna upplysningar och tillhandahålla handlingar. Eftersom livsmedelslagens tillämpningsområde föreslås utvidgas till att omfatta även material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel är några ändringar i 29 § första stycket inte nödvändiga.
Enligt 29 § andra stycket livsmedelslagen döms till böter även den som med uppsåt eller oaktsamhet bryter mot de skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Formuleringen är så allmän att straffbestämmelsen även omfattar överträdelser av bestämmelser i kontaktmaterialförordningen och de rättsakter som beslutas med stöd av den förordningen. Någon lagändring behövs alltså inte.
Mindre allvarliga överträdelser av förpliktelser i livsmedelslagen hanteras genom lagens system med sanktionsavgifter. Avgiftssystemet omfattar överträdelser av administrativ karaktär som är frekventa och enkla att konstatera. Bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om sanktionsavgifter är begränsat till överträdelser av bestämmelser om krav på registrering och av bestämmelser om journalföring och övrig dokumentation. Föreskrifter om sanktionsavgifter finns i dag när det gäller underlåten registrering av livsmedelsanläggningar och brister i journalföring av livsmedelsföretagares användning av växtskyddsmedel och biocider och om dokumentation av vissa uppgifter om leveranser av små mängder honung, ägg, råmjölk eller opastöriserad mjölk. Bemyndigandet omfattar till sin lydelse även överträdelser av krav på registrering eller dokumentation som gäller företag som tillverkar material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Sådana överträdelser kan typiskt sett antas vara av mindre allvarlig karaktär och vara enkla att konstatera. De bör därför, i likhet med vad som gäller för livsmedelsföretagare, leda till en sanktionsavgift. Det är en uppgift för regeringen att i föreskrifter precisera vilka föreskrifter som ska ingå i sanktionsavgiftssystemet. Av 30 § tredje stycket framgår att det inte ska dömas till ansvar enligt 29 § om
Straff och sanktionsavgifter
gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 30 a §.
När det gäller krav på dokumentation kan sådana krav i vissa fall syfta till att säkerställa spårbarhet. I förarbetena till det nuvarande sanktionssystemet i livsmedelslagen gjordes bedömningen att det grundläggande kravet på spårbarhet i livsmedelslagstiftningen inte kan anses uppfylla kraven på enkelhet eller tydlighet. Det ifrågasattes också om sådana överträdelser typiskt sett kan betraktas som en mindre allvarlig överträdelse. Regeringen gjorde mot den bakgrunden bedömningen att regler som huvudsakligen syftar till spårbarhet inte bör föras över till ett system med sanktionsavgifter (prop. 2017/18:165 s. 54).
Det grundläggande kravet om spårbarhet när det gäller material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel finns i artikel 17 i kontaktmaterialförordningen. Enligt artikel 17 ska materialens och produkternas spårbarhet säkerställas på samtliga stadier för att underlätta kontroll, återkallande av defekta produkter, konsumentinformation och fastställande av ansvaret. Företagarna ska ha system och förfaranden som gör det möjligt att identifiera från och till vilka företag leverans har skett av material och produkter samt, där så är lämpligt, ämnen eller produkter som omfattas av kontaktmaterialförordningen och genomförandebestämmelser till den och som används vid tillverkningen. Informationen ska på begäran göras tillgänglig för de behöriga myndigheterna. Vidare ska material och produkter som släpps ut på marknaden kunna identifieras genom ett lämpligt system som gör det möjligt att spåra dem genom märkning eller relevant dokumentation eller information.
Spårbarhetsbestämmelsen i kontaktmaterialförordningen är i princip identisk med de spårbarhetskrav som gäller för livsmedel. Det saknas preciserade regler om hur system och förfaranden om spårbarhet ska utformas och det överlämnas till den enskilda företagaren att utforma egna system och förfaranden. Bedömningen är därför att överträdelser mot bestämmelserna om spårbarhet i kontaktmaterialförordningen inte, liksom i fråga om livsmedel, ska omfattas av systemet för sanktionsavgifter.
Utöver livsmedelslagens sanktionsbestämmelser finns det även flera bestämmelser i brottsbalken som kan aktualiseras vid allvarliga överträdelser mot regelverket om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Som konstaterades i förarbetena
Ds 2020:6 Straff och sanktionsavgifter
till det nuvarande sanktionssystemet på livsmedelsområdet är det dock så, även när det gäller överträdelser på området material och produkter i kontakt med livsmedel, att reglerna i brottsbalken inte täcker alla de situationer som kan uppstå när någon bryter mot reglerna på området. Detta eftersom det är svårt att visa på ett tillräckligt tydligt samband mellan någons uppsåt eller oaktsamhet och den effekt som uppkommit. Utanför brottsbalkens bestämmelser faller även sådana överträdelser där någon negativ effekt eller konkret fara inte har hunnit uppstå till följd av en överträdelse (prop. 2017/18:165 s. 28–29).
12. Verkställbarhet och överklagande
Förslag:Livsmedelslagens bestämmelse om att en myndighet får
bestämma att dess beslut ska gälla direkt ska upphävas. I stället ska förvaltningslagens allmänna bestämmelser om ett besluts verkställbarhet tillämpas.
Den bestämmelse som föreslås i Ds 2018:41, om vilka bestämmelser i förvaltningslagen som ska tillämpas vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av ett organ med delegerade uppgifter eller av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter, ska kompletteras med en hänvisning till att förvaltningslagens allmänna bestämmelse om ett besluts verkställbarhet ska gälla.
Övriga bestämmelser i livsmedelslagen om överklagande ska gälla även de beslut som gäller material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Skälen för förslaget
Av 31 § livsmedelslagen framgår att beslut av en kommunal nämnd som meddelats enligt lagen, enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. En kommunal nämnds beslut om sanktionsavgifter överklagas dock till allmän förvaltningsdomstol. Beslut som fattas av länsstyrelsen eller Livsmedelsverket överklagas enligt 32 § till allmän förvaltningsdomstol. Den bestämmelse som rör Livsmedelsverkets beslut föreslås ändras i departementspromemorian En anpassning av bestämmelser om kontroll i livsmedelskedjan till EU:s nya kontrollförordning (Ds 2018:41). I den promemorian föreslås också en ny bestämmelse som reglerar bl.a. möjligheten att överklaga beslut som fattas av organ med delegerade
Verkställbarhet och överklagande
uppgifter eller av fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter i offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet till allmän förvaltningsdomstol. Möjligheten att förordna om omedelbar verkställighet framgår av 33 § livsmedelslagen.
Även beslut som rör material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel måste kunna överklagas. Samma ordning för överklagande som gäller för livsmedel bör lämpligen gälla för sådana beslut. Eftersom livsmedelslagens tillämpningsområde föreslås utvidgas till att omfatta även material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel behöver överklagandebestämmelserna inte ändras.
Den nya förvaltningslagen (2017:900) trädde i kraft den 1 juli 2018. Förvaltningslagen gäller för handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheter och handläggning av förvaltningsärenden hos domstolarna. Av 4 § förvaltningslagen framgår att om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen tillämpas den bestämmelsen. I 35 § förvaltningslagen finns allmänna bestämmelser om när ett beslut får verkställas.
Av 35 § första stycket förvaltningslagen framgår att huvudregeln är att ett beslut får verkställas först sedan det fått laga kraft, dvs. när det inte längre kan överklagas till högre instans. Av andra stycket framgår vissa undantag från huvudregeln som här inte är aktuella. I tredje stycket finns ytterligare undantag från huvudregeln. Till skillnad från undantagen enligt andra stycket begränsas myndighetens handlingsutrymme genom ett krav på en intresseavvägning som innebär att verkställighet inte alltid får ske så snart grundförutsättningen i regleringen är uppfylld. Det krävs för omedelbar verkställighet att ett väsentligt eller enskilt intresse kräver det. I propositionen En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag (prop. 2016/17:180) framfördes att undantagsregeln är generell och är kopplad till behovet av omedelbar verkställighet i det konkreta fallet, oavsett beslutets art. Med uttrycket väsentligt allmänt intresse avses sådana angelägna samhällsintressen som t.ex. upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet och avvärjandet av fara för någons liv eller hälsa. Med uttrycket väsentligt enskilt intresse avses exempelvis enskildas intresse av skydd för betydande egendomsvärden. Myndigheten ska i dessa fall alltid göra en avvägning mot enskildas motstående intresse av rättsskydd och
Ds 2020:6 Verkställbarhet och överklagande
möjlighet att få myndighetens beslut överprövat innan det verkställs. Innan verkställighet sker krävs att myndigheten noga överväger om det finns skäl att avvakta med att verkställa beslutet på grund av att beslutet medför mycket ingripande verkningar för någon enskild, att verkställigheten inte kan återgå om ett överklagande av beslutet leder till att det upphävs eller om någon annan omständighet talar för att man bör avvakta med verkställigheten (prop. 2016/17:180 s. 326–327). Det krävs alltså omständigheter som är av mera kvalificerad art för att väga upp intresset av omedelbar verkställighet. Det är ett aktivt ställningstagande som ska göras där omständigheterna i det enskilda fallet ska bedömas.
Bestämmelsen i förvaltningslagen om när ett beslut får verkställas hade inte någon motsvarighet i den tidigare förvaltningslagen (1986:223). Frågan om ett besluts verkställbarhet reglerades i stället ofta i olika specialförfattningar.
I 33 § livsmedelslagen anges att en myndighet får bestämma att dess beslut ska gälla omedelbart även om det överklagas. Detta gäller dock inte beslut om sanktionsavgift.
Regeringen har i förarbetena till 35 § förvaltningslagen bedömt att det trots införandet av generella regler om besluts verkställbarhet i förvaltningslagen kan finns behov av särreglering av verkställbarhetsfrågan på skilda förvaltningsområden (prop. 2016/17:180 s. 211). Bedömningen är dock att den avvägning mellan intressen som görs i 35 § förvaltningslagen även bör gälla för beslut som fattas enligt livsmedelslagen och de EU-förordningar som lagen kompletterar. Detta innebär att den särskilda regleringen i 33 § livsmedelslagen om när en myndighets beslut ska börja gälla ska upphävas. Den bestämmelse i Ds 2018:41 som föreslås reglera vilka bestämmelser i förvaltningslagen som ska gälla vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av ett organ med delegerade uppgifter eller av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter, bör också kompletteras med att 35 § förvaltningslagen ska tillämpas. För de beslut som regeringen kan komma att fatta enligt livsmedelslagen finns regler om besluts verkställbarhet i lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut.
13. Ikraftträdande
Förslag: De lagändringar som föreslås i denna promemoria ska
träda i kraft den 1 januari 2021.
Skälen för förslaget
De förslag som lämnas i denna promemoria motiveras av kontaktmaterialförordningen. Förordningen har varit tillämplig under en lång tid, men Sverige har saknat ett heltäckande system inom det aktuella sakområdet. Förordningen har därmed inte kunnat tilllämpas effektivt i alla delar. Lagändringarna bör därför träda i kraft så snart som möjligt, dvs. den 1 januari 2021. Det kommer att behövas viss tid för att ta fram vägledningar och bygga upp kunskap samt för att få datasystem och avgiftssystem på plats. Det nya systemet bedöms därför kunna börja tillämpas fullt ut först vid halvårsskiftet 2021.
14. Konsekvenser
Förslagen
Syftet med författningsförslagen är att den svenska lagstiftningen ska komplettera bestämmelserna i kontaktmaterialförordningen och säkerställa att EU-rätten får avsedd effekt.
Förslagen innebär att området material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel kommer att omfattas av livsmedelslagens tillämpningsområde. Det innebär bl.a. att den offentliga kontroll som sker med stöd av livsmedelslagen kommer att gälla hela sakområdet material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Ett av förslagen innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges en rätt att reglera vissa frågor, s.k. normgivningsbemyndigande. Dessa bemyndiganden medför inga direkta konsekvenser utan följderna beror på vad som beslutas i nästa led.
Ett annat förslag innebär att det utöver vad som följer av EUbestämmelserna som kompletteras av livsmedelslagen införs ett förbud mot att släppa ut material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel på marknaden som inte uppfyller kraven i kontaktmaterialförordningen.
Slutligen införs ett tillägg i bestämmelserna om straff som gör att den som bryter mot förbudet att släppa ut vissa material och produkter på marknaden som inte uppfyller kraven i kontaktmaterialförordningen kan dömas till ansvar och åläggas att betala böter.
Utöver de ändringar som föreslås i denna promemoria pågår ett parallellt lagstiftningsarbete för att anpassa bl.a. livsmedelslagen till bestämmelserna i den nya kontrollförordningen (departementspromemorian En anpassning av bestämmelser om kontroll i livsmedelskedjan till EU:s nya kontrollförordning, [Ds 2018:41]). Bestämmelserna i kontrollförordningen ska tillämpas även för sakområdet
Konsekvenser
material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Många av bestämmelserna i livsmedelslagen syftar till att anpassas efter kontrollförordningen. De konsekvenser som följer av de ändringarna beskrivs inte i detta konsekvensavsnitt.
Kontrollmyndigheterna
Förslagen berör de kontrollmyndigheter som pekas ut av regeringen, dvs. enligt förslaget kommunerna, länsstyrelserna och Livsmedelsverket samt Försvarsinspektören för hälsa och miljö.
Konsekvenser för kommunerna
Enligt 14 kap. 3 § regeringsformen bör en inskränkning i den kommunala självstyrelsen inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett den. Förslagen påverkar den kommunala självstyrelsen till följd av att kommunerna åläggs att utföra en offentlig kontroll av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel vid livsmedelsanläggningar och andra anläggningar än livsmedelsanläggningar. Förslaget innebär vidare att Livsmedelsverket utför revision av kommunernas kontroll. Den offentliga kontrollen och revisionen följer av tvingande EU-rätt. Enligt livsmedelslagen är det en kommunal uppgift att utföra offentlig kontroll i enlighet med vad regeringen bestämmer. En kommuns uppgift ska fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Förslagets syfte, dvs. att införa ytterligare regler om offentlig kontroll för material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel bedöms inte kunna uppnås på något mindre ingripande sätt. Bedömningen är att inskränkningen i den kommunala självstyrelsen är proportionerlig.
Kommunerna föreslås få uppgiften att utöva den operativa offentliga kontrollen av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel hos samtliga företag som inte är livsmedelsföretag. Den offentlig kontroll som kommunerna redan utför vid livsmedelsanläggningar föreslås också utvidgas till att omfatta även materialen och produkterna som sådana. Det innebär att en delvis ny form av kontroll och ytterligare kontrollobjekt tillkommer för
Ds 2020:6 Konsekvenser
kommunerna. Ett system för offentlig kontroll av sakområdet material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel måste tas fram. Detta innebär en ökad resursåtgång i form av t.ex. anpassning av IT-system och utbildningsinsatser. Kommunerna har emellertid sedan tidigare erfarenheter av att utöva offentlig kontroll och arbetsuppgiften är inte främmande för dem. Att ytterligare kontrollområden och kontrollobjekt tillkommer bör därför inte påverka arbetet med offentlig kontroll i någon större utsträckning. De samordnande myndigheterna kommer också att lämna vägledning om hur den offentliga kontrollen bör bedrivas. Kontrollerna ska finansieras genom avgifter som debiteras i efterhand.
Konsekvenser för Livsmedelsverket, länsstyrelserna och Försvarsinspektören för hälsa och miljö
För Livsmedelsverket, länsstyrelserna och Försvarsinspektören för hälsa och miljö innebär förslaget att ytterligare kontroller ska göras hos de livsmedelsanläggningar inom respektive kontrollmyndighets ansvarsområde inom ramen för den nuvarande ordinarie livsmedelskontrollen. Denna utökade kontroll, som består i att kontrollera materialen och produkterna som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel som sådana, bedöms vara av begränsad omfattning och kostnaden får hanteras inom ram.
Samordnande myndighet
Livsmedelsverket föreslås, i enlighet med vad som gäller på livsmedelsområdet i övrigt, vara central samordnande myndighet medan länsstyrelserna föreslås samordna kommunernas kontroll på regional nivå. Inledningsvis innebär förslaget en ökad resursåtgång i form av t.ex. utbildningsinsatser och framtagande av handböcker och vägledningar för kontrollmyndigheterna. Offentlig kontroll inom livsmedelsområdet, där sakområdet material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel ingår, är emellertid inte främmande för någon av myndigheterna. Det kommer dock att krävas förberedelser inför att bestämmelserna ska börja tillämpas eftersom det är en delvis ny form av kontroll. Livsmedelsverket behöver ta fram en särskild riskklassningsmodell som ska implementeras och
Konsekvenser
det måste finnas en möjlighet för kontrollmyndigheterna att rapportera kontrollresultaten till den samordnande myndigheten. Ett kontrollsystem som innebär att brister i den kommunala kontrollen kan upptäckas behöver också tas fram.
Länsstyrelserna, som föreslås få i uppgift att inom länen samordna kommunernas kontroll, behöver inkludera kontrollen av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel i sitt samordnande uppdrag och inom ramen för detta ge dem stöd, råd och vägledning.
De inledande åtgärderna som behöver vidtas för att de samordnande myndigheterna ska kunna komma igång med den aktuella kontrollverksamheten bedöms kunna hanteras inom befintlig budgetram.
Rättsväsendet
Förslagen i denna promemoria innebär att ytterligare gärningar blir straffbelagda enligt livsmedelslagen. Detta innebär fler brott mot livsmedelslagen som behöver utredas och som kan bli föremål för domstolsprövning. Det är emellertid svårt att bedöma hur många brott det kan vara fråga om.
Beslut i frågan om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel kommer att kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det blir alltså fler mål att hantera där. Det går inte att förutse hur många överklaganden det kan vara fråga om, men bedömningen är att arbetsbelastningen inte kommer att öka i den utsträckning att ytterligare medel behöver tillskjutas.
Sammantaget bedöms de eventuella merkostnader som förslagen medför bli mycket begränsade och de bör därför kunna rymmas inom befintlig budgetram.
Verksamhetsutövarna
De verksamhetsutövare som hanterar material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel har redan i dag att följa bestämmelserna i kontaktmaterialförordningen. Med verksamhetsutövare avses varje privat eller offentligt företag som med eller utan vinstsyfte bedriver någon av de verksamheter som hänger samman
Ds 2020:6 Konsekvenser
med något led av tillverkning, förädling och distribution av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel (artikel 2.2 i kontaktmaterialförordningen). Det som tillkommer för dessa verksamhetsutövare är en offentlig kontroll som är avgiftsbelagd. Avgiften bestäms av kommunen i enlighet med kontrollförordningen och debiteras verksamhetsutövaren i efterhand. Beslut om avgiftsuttag ska kunna överklagas.
Genom förslagen införs också ett förbud mot att på marknaden släppa ut material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som inte uppfyller kraven i kontaktmaterialförordningen. Det blir också straffbart att bryta mot förbudet. Förslaget innebär alltså att de verksamhetsutövare som inte följer gällande regler kommer att beröras.
Sociala och miljömässiga konsekvenser
I artikel 3 i kontaktmaterialförordningen uppställs flera allmänna krav som ytterst syftar till att skydda människors hälsa och konsumenternas intressen. De särskilda krav som uppställs för aktiva och intelligenta material och produkter i artikel 4 och de särskilda åtgärder för grupper av material och produkter som kan antas enligt artikel 5 har motsvaranden målsättningar.
Förslagen i denna promemoria syftar till att säkerställa att kontaktmaterialförordningen kan tillämpas effektivt i alla delar. Även om de materiella bestämmelserna i förordningen redan tilllämpas av de företag som hanterar material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel, kan förslagen i denna promemoria medföra viss miljö- och hälsopåverkan. Ytterligare bestämmelser kan också tillkomma genom det bemyndigande som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt förslagen. De konsekvenser som förslagen medför kan dock inte bedömas som negativa. Förslagen bedöms inte ha några nämnvärda sociala effekter t.ex. för jämlikhet, tillgänglighet, kultur eller utbildning.
Konsekvenser
Påverkan på konkurrensförhållanden
En del av förslagen i denna promemoria har effekter för företag. Detta gäller t.ex. kontroller av verksamheterna, märkning av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och de avgifter som föreslås kunna påföras för kontrollerna. Dessa förslag bedöms dock inte påverka konkurrensen eftersom alla verksamhetsutövare inom branschen kommer att omfattas av kontroll och vid en kontroll, de avgifter som följer. Hur höga avgifterna blir kommer att bestämmas utifrån den faktiska kontrollen som görs och avgiften debiteras i efterhand. Förslagen bedöms inte ha några särskilda effekter på konkurrensen eller förhållanden mellan stora, medelstora eller små företag.
15. Författningskommentar
2 §
Paragrafen innehåller definitioner av centrala uttryck som används i lagen. I bestämmelsen klargörs att vissa centrala begrepp betyder samma sak som de begrepp som används i EU-rätten. Den föreslagna lydelsen utgår från den lydelse som föreslås i departementspromemorian En anpassning av bestämmelser om kontroll i livsmedelskedjan till EU:s nya kontrollförordning (Ds 2018:41).
Ändringen innebär att punktlistan kompletteras med två nya punkter.
I punkten 6 definieras uttrycket utsläppande på marknaden genom hänvisningar till de båda EU-rättsakter där definitioner av uttrycket finns. Definitionen av uttrycket när det gäller livsmedel flyttas från
punkten 1 till punkten 6 a. I punkten 6 b hänvisas till den definition
av uttrycket som gäller i fråga om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Det finns inga materiella skillnader mellan definitionerna annat än att de till sin ordalydelse gäller livsmedel respektive material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
I punkten 7 definieras material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som sådana material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som omfattas av kontaktmaterialförordningens tillämpningsområde. Hänvisningen innebär bl.a. att material som undantas från kontaktmaterialförordningens tillämpningsområde också undantas från lagens tillämpningsområde.
Därutöver görs en språklig ändring i punkten 1. Hänvisningen till kontaktmaterialförordningen är dynamisk. Det innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Författningskommentar
3 a §
Paragrafen är ny och kompletterar bestämmelsen i 3 § om lagens tillämpningsområde.
Genom bestämmelsen utökas lagens tillämpningsområde till att omfatta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Detta innebär att de bestämmelser i lagen som är neutralt utformade även kan tillämpas i fråga om sådana material och produkter. Vilka material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som avses framgår av 2 § som hänvisar till kontaktmaterialförordningens tillämpningsområde.
6 §
Bestämmelsen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter och beslut i enskilda fall till skydd för människors liv eller hälsa och för att tillgodose konsumentintresset.
Ett tillägg görs i punkten 1 för att möjliggöra föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om förbud eller villkor för handhavande, införsel i landet eller utsläppande på marknaden av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Sådana föreskrifter kan meddelas för att genomföra de direktiv som kommissionens antar. Med stöd av bemyndigandet kan det också vara fråga om att anta nationella bestämmelser om material för vilka kommissionen ännu inte meddelat några särskilda åtgärder. Bestämmelserna måste vara förenliga med vad som föreskrivs i kontaktmaterialförordningen. Slutligen är det med stöd av bemyndigandet möjligt att vidta skyddsåtgärder om det visar sig att användningen av ett visst material eller en viss produkt utgör en fara för människors hälsa, trots att den följer den särskilda åtgärd som kommissionen beslutat om.
Enligt ett tillägg i punkten 2 bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om märkning och presentation av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Föreskriftsrätten gäller bl.a. vilka av unionens officiella språk de uppgifter som ska märkas ska vara på.
Ds 2020:6 Författningskommentar
10 a §
Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om förbud.
I bestämmelsen föreskrivs att det är förbjudet att på marknaden släppa ut produkter och material avsedda att komma i kontakt med livsmedel som inte uppfyller kraven i kontaktmaterialförordningen. Ett sådant uttryckligt förbud saknas i förordningen. Uttrycket utsläppande på marknaden definieras i 2 §.
13 a §
I paragrafen anges vilka bestämmelser i förvaltningslagen som ska tillämpas vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av ett organ med delegerade uppgifter eller av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter. Ändringen innebär att 35 § förvaltningslagen, som innehåller bestämmelser om när beslut får verkställas, läggs till i uppräkningen av tillämpliga bestämmelser.
29 §
I paragrafen regleras vilka brott mot lagen som endast har böter i straffskalan. Ändringen innebär att det i punkten 2 läggs till att brott mot 10 a § ska straffas med böter. Bestämmelsen i 10 a § innehåller ett förbud mot att på marknaden släppa ut produkter och material avsedda att komma i kontakt med livsmedel som inte uppfyller kraven i kontaktmaterialförordningen.
Ds 2020:6
Bilaga 1
85
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1935/2004
av den 27 oktober 2004
om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av
direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-
téns yttrande (1),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och
av följande skäl:
(1)
I rådets direktiv 89/109/EEG av den 21 december 1988
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om
material och produkter avsedda att komma i kontakt med
livsmedel (3), fastställs allmänna principer för att avhjälpa
skillnaderna mellan medlemsstaternas lagar för sådana
material och produkter, och det föreskrivs att genomför-
andedirektiv för de olika grupperna av material och pro-
dukter (särdirektiv) skall antas. Denna metod har visat sig
ändamålsenlig och bör därför behållas.
(2)
De särdirektiv som antagits enligt direktiv 89/109/EEG
innehåller i allmänhet bestämmelser som ger medlemssta-
terna föga handlingsfrihet när det gäller införlivandet, och
det har också krävts upprepade ändringar för att snabbt
anpassa bestämmelserna till den tekniska utvecklingen.
Sådana åtgärder bör därför kunna vidtas i form av förord-
ningar eller beslut. Samtidigt är det lämpligt att lägga till ett
antal ytterligare ämnesområden. Direktiv 89/109/EEG bör
därför ersättas.
(3)
Den princip som ligger till grund för förordningen är att
alla material eller produkter avsedda att komma i kontakt
direkt eller indirekt med livsmedel måste vara tillräckligt
inerta så att ämnen inte kan överföras till livsmedlet i
sådana mängder att de utgör en risk för människors hälsa,
medför en oacceptabel förändring av livsmedlets samman-
sättning eller försämrar dess organoleptiska egenskaper.
(4)
Nya typer av material och produkter avsedda att aktivt
bevara eller förbättra livsmedlet (”aktiva material och pro-
dukter avsedda att komma i kontakt med livsmedel”) är
inte inerta till sin utformning, till skillnad från traditionella
material och produkter avsedda att komma i kontakt med
livsmedel. Andra typer av nya material och produkter är
utformade för att övervaka livsmedlets skick (”intelligenta
material och produkter avsedda att komma i kontakt med
livsmedel”). Båda dessa typer av material och produkter
kan komma i kontakt med livsmedel. För tydlighetens
skull, och av rättssäkerhetsskäl, är det därför nödvändigt
att aktiva och intelligenta material och produkter omfattas
av denna förordning och att de viktigaste kraven fastställs
för hur de får användas. Ytterligare krav bör fastställas i
särskilda åtgärder som skall inkludera positiva förteck-
ningar över godkända ämnen och/eller material och pro-
dukter och som bör antas så snart som möjligt.
(5)
Aktiva material och produkter avsedda att komma i kon-
takt med livsmedel är utformade för att avsiktligen över-
föra ”aktiva” komponenter till livsmedlet, eller att absor-
bera ämnen från livsmedlet. Dessa bör skiljas från material
och produkter som traditionellt används för att överföra
naturliga ingredienser till vissa typer av livsmedel i sam-
band med tillverkningen, till exempel trätunnor.
(6)
Aktiva material och produkter avsedda att komma i kon-
takt med livsmedel får endast förändra livsmedlets sam-
mansättning eller organoleptiska egenskaper om föränd-
ringarna
överensstämmer
med
gemenskapens
bestämmelser för livsmedel, såsom bestämmelserna i direk-
tiv 89/107/EEG (4) om livsmedelstillsatser. Särskilt bör
ämnen såsom livsmedelstillsatser som avsiktligen införli-
vats i vissa aktiva material och produkter avsedda att
komma i kontakt med livsmedel i syfte att överföras till
förpackade livsmedel eller deras omgivning vara godkända
enligt gemenskapens tillämpliga bestämmelser för livs-
medel samt även vara underkastade andra regler som kom-
mer att fastställas i en särskild åtgärd.
(1) EUT C 117, 30.4.2004, s. 1.
(2) Europaparlamentets yttrande av den 31 mars 2004 (ännu ej offentlig-
gjort i EUT) och rådets beslut av den 14 oktober 2004.
(3) EGT L 40, 11.2.1989, s. 38. Direktivet ändrat genom Europaparla-
mentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284,
31.10.2003, s. 1).
(4) Rådets direktiv 89/107/EEG av den 21 december 1988 om tillnärm-
ning av medlemsstaternas lagstiftning om livsmedelstillsatser som är
godkända för användning i livsmedel (EGT L 40, 11.2.1989, s. 27).
Direktivet senast ändrat genom förordning (EG) nr 1882/2003.
L 338/4
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.11.2004
Ds 2020:6
Bilaga 1
86
Dessutom bör lämplig märkning eller information hjälpa
användarna att använda aktiva material och produkter på
ett säkert och korrekt sätt i överensstämmelse med livs-
medelslagstiftningen, inklusive bestämmelserna om märk-
ning av livsmedel.
(7)
Aktiva och intelligenta material och produkter avsedda att
komma i kontakt med livsmedel bör inte förändra livsmed-
lets sammansättning eller organoleptiska egenskaper eller
ge konsumenterna vilseledande information om livsmed-
lets skick. Aktiva material och produkter avsedda att
komma i kontakt med livsmedel bör till exempel inte fri-
göra eller absorbera ämnen som aldehyder eller aminer för
att dölja att livsmedlet börjar bli förstört. Förändringar som
kan manipulera tecken på förstörelse kan vilseleda konsu-
menten och bör därför inte vara tillåtna. Likaså kan aktiva
material och produkter avsedda att komma i kontakt med
livsmedel som åstadkommer förändringar av livsmedlets
färg som ger fel information om livsmedlets skick vilseleda
konsumenten och bör därför inte heller vara tillåtna.
(8)
Alla material och produkter avsedda att komma i kontakt
med livsmedel som släpps ut på marknaden bör uppfylla
kraven i denna förordning. Material och produkter som
säljs som antikviteter bör dock inte omfattas av förord-
ningen eftersom de är tillgängliga i begränsade kvantiteter
och deras kontakt med livsmedel därför är begränsad.
(9)
Täckande material eller material i beläggningar som utgör
del av livsmedlet och eventuellt konsumeras med det, bör
inte omfattas av denna förordning. Å andra sidan bör
denna förordning gälla för täckande material eller material
i beläggningar som täcker ostar, beredda köttvaror eller
frukt men som inte utgör del av livsmedlet och inte är
avsedda att konsumeras tillsammans med sådant livsmedel.
(10)
Det är nödvändigt att fastställa olika typer av begräns-
ningar och villkor för när de material och produkter som
omfattas av förordningen får användas och vilka ämnen
som får användas vid tillverkningen av dem. Det är lämp-
ligt att fastställa dessa begränsningar och villkor i särskilda
åtgärder och att ta hänsyn till de tekniska egenskaper som
kännetecknar respektive material- och produktgrupp.
(11)
I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna
principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrät-
tande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet
och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäker-
het (1), bör Europeiska myndigheten för livsmedelssäker-
het (nedan kallad ”livsmedelsmyndigheten”) rådfrågas
innan bestämmelser som kan påverka folkhälsan antas
genom särskilda åtgärder.
(12)
Om de särskilda åtgärderna omfattar en förteckning över
ämnen som är godkända för användning inom gemenska-
pen vid tillverkning av material och produkter avsedda att
komma i kontakt med livsmedel, bör dessa ämnen
genomgå en säkerhetsbedömning innan de godkänns.
Säkerhetsbedömningen och godkännandet av dessa ämnen
bör inte påverka tillämpningen av tillämpliga krav i gemen-
skapslagstiftningen om registrering, bedömning, godkän-
nande och begränsning av kemikalier.
(13)
Skillnader i medlemsstaternas lagar och andra författningar
om säkerhetsbedömning och godkännande av ämnen som
används vid tillverkning av material och produkter avsedda
att komma i kontakt med livsmedel kan hindra den fria
rörligheten för sådana material och produkter, vilket kan
orsaka ojämlik och illojal konkurrens. Det bör därför inrät-
tas ett godkännandeförfarande på gemenskapsnivå. För att
säkerställa en harmoniserad säkerhetsbedömning av
ämnen
bör
bedömningarna
utföras
av
livsmedelsmyndigheten.
(14)
Säkerhetsbedömningen av ämnen bör åtföljas av ett beslut
om riskhantering enligt vilket det avgörs huruvida dessa
ämnen bör tas upp på en gemenskapsförteckning över
godkända ämnen.
(15)
Det är lämpligt att föreskriva en möjlighet till administra-
tiv granskning av livsmedelsmyndighetens särskilda åtgär-
der eller underlåtenhet att vidta åtgärder enligt denna för-
ordning.
Granskningen
bör
inte
påverka
livsmedelsmyndighetens roll som oberoende vetenskaplig
referenspunkt när det gäller riskbedömning.
(16)
Märkning skall hjälpa användarna att använda material och
produkter på rätt sätt. Metoderna för sådan märkning kan
variera beroende på användaren.
(17)
Genom kommissionens direktiv 80/590/EEG (2) infördes
en symbol som får åtfölja material och produkter avsedda
att komma i kontakt med livsmedel. Denna symbol bör,
för enkelhetens skull, också ingå i denna förordning.
(18)
Det bör säkerställas att material och produkter avsedda att
komma i kontakt med livsmedel kan spåras på alla stadier
för att underlätta kontroll, återkallande av defekta produk-
ter, konsumentinformation och fastställande av ansvar.
Företagen bör minst kunna identifiera vilka företag som
material och produkter kommer från och vilka företag som
de levererats till.
(1) EGT L 31, 1.2.2002, s. 1. Förordningen ändrad genom förordning
(EG) nr 1642/2003 (EUT L 245, 29.9.2003, s. 4).
(2) Kommissionens direktiv 80/590/EEG av den 9 juni 1980 om faststäl-
lande av den symbol som får åtfölja material och produkter som är
avsedda att komma i kontakt med livsmedel (EGT L 151, 19.6.1980,
s. 21). Direktivet senast ändrat genom Anslutningsakten från 2003.
13.11.2004
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 338/5
Ds 2020:6
Bilaga 1
87
(19)
När det gäller kontrollen av om material och produkter
uppfyller bestämmelserna i denna förordning bör hänsyn
tas till de särskilda behoven i utvecklingsländerna, särskilt
de minst utvecklade länderna. Kommissionen har genom
Europaparlamentets
och
rådets
förordning
(EG)
nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll
för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och
livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djur-
hälsa och djurskydd (1) ålagts att stödja utvecklingslän-
derna när det gäller livsmedelssäkerhet, inbegripet säker-
heten för de material och produkter som kommer i kontakt
med livsmedel. Särskilda bestämmelser har därför fast-
ställts i den förordningen vilka även bör tillämpas på mate-
rial och produkter som kommer i kontakt med livsmedel.
(20)
Det är nödvändigt att fastställa förfaranden för att anta
säkerhetsåtgärder i situationer där ett material eller en pro-
dukt sannolikt utgör en allvarlig risk för människors hälsa.
(21)
Europaparlamentets
och
rådets
förordning
(EG)
nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens till-
gång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens
handlingar (2) är tillämplig på handlingar som finns hos
livsmedelsmyndigheten.
(22)
Det är lämpligt att skydda de investeringar som produkt-
utvecklare gör när de samlar in information och uppgifter
till stöd för en ansökan enligt denna förordning. För att
undvika onödigt dubbelarbete, särskilt djurförsök, bör till-
gång till uppgifter dock medges om de berörda intressen-
terna är överens om detta.
(23)
Referenslaboratorier på gemenskapsnivå och nationell nivå
bör utses för att bidra till analysresultat som präglas av hög
kvalitet och enhetlighet. Detta mål kommer att uppnås
inom ramen för förordning (EG) nr 882/2004.
(24)
Användningen av återvunna material och produkter bör
gynnas i gemenskapen av miljöskäl förutsatt att strikta krav
fastställs för att garantera livsmedelssäkerhet och konsu-
mentskydd. Sådana krav bör fastställas också med beak-
tande av de tekniska särdragen hos de olika grupper av
material och produkter som anges i bilaga I. Harmonise-
ringen av regler om återvunna plastmaterial och plastpro-
dukter bör prioriteras, eftersom användningen av dessa
ökar och nationell lagstiftning och nationella bestämmel-
ser saknas eller skiljer sig åt. Därför bör ett förslag till en
särskild åtgärd om återvunna plastmaterial och plastpro-
dukter göras tillgänglig för allmänheten så snart som möj-
ligt för att klarlägga rättsläget i gemenskapen.
(25)
De åtgärder som är nödvändiga för genomförandet av
denna förordning samt ändringarna i bilagorna I och II till
förordningen bör antas i enlighet med rådets beslut
1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som
skall tillämpas vid utövandet av kommissionens
genomförandebefogenheter (3).
(26)
Medlemsstaterna bör föreskriva sanktioner för överträdel-
ser av bestämmelserna i denna förordning och se till att
dessa påföljder tillämpas. Sanktionerna måste vara effek-
tiva, proportionella och avskräckande.
(27)
Det är nödvändigt att företagare ges tillräckligt med tid för
att anpassa sig till några av kraven i denna förordning.
(28)
Eftersom målen med denna förordning inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av
skillnader i nationella lagar och bestämmelser, och de där-
för bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenska-
pen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i
artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprin-
cipen i samma artikel går förordningen inte utöver vad
som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(29)
Direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG bör därför
upphävas.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1.
Denna förordning syftar till att säkerställa att den inre mark-
naden fungerar effektivt med avseende på utsläppande på mark-
naden i gemenskapen av material och produkter avsedda att direkt
eller indirekt komma i kontakt med livsmedel, och den skall sam-
tidigt utgöra en grund för att garantera en hög skyddsnivå för
människors hälsa och konsumenternas intressen.
(1) EUT L 165, 30.4.2004, s. 1. Rättelse i EUT L 191, 28.5.2004, s. 1.
(2) EGT L 145, 31.5.2001, s. 43.
(3) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
L 338/6
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.11.2004
Ds 2020:6
Bilaga 1
88
2.
Denna förordning skall tillämpas på material och produk-
ter, inklusive aktiva och intelligenta material och produkter
avsedda att komma i kontakt med livsmedel (nedan kallade ”mate-
rial och produkter”), som i sitt färdiga skick
a) är avsedda att komma i kontakt med livsmedel,
b) redan har kommit i kontakt med livsmedel och är avsedda
för detta syfte,
eller
c) rimligen kan förväntas komma i kontakt med livsmedel eller
överföra sina beståndsdelar till livsmedel under normala eller
förutsebara användningsförhållanden.
3.
Den här förordningen skall inte tillämpas på
a) material och produkter som säljs som antikviteter,
b) täckande material eller material i beläggningar, till exempel
de som används för att täcka ostar, beredda köttvaror eller
frukt, som utgör del av livsmedlet och kan konsumeras med
livsmedlet,
c) fasta
allmänna
eller
privata
anläggningar
för
vattenförsörjning.
Artikel 2
Definitioner
1.
I denna förordning skall de tillämpliga definitioner som fast-
ställs i förordning (EG) nr 178/2002 användas, med undantag av
definitionerna av spårbarhet och utsläppande på marknaden som
här används med följande betydelser:
a) spårbarhet: förmågan att spåra och följa upp ett material eller
en produkt genom alla led av tillverkning, förädling och
distribution.
b) utsläppande på marknaden: innehav av material och produkter
för försäljning, inbegripet utbjudande till försäljning eller
varje annan form av överlåtelse, kostnadsfri eller inte, samt
försäljning, distribution och andra former av överlåtelse.
2.
Dessutom skall följande beteckningar användas med de
betydelser som här anges:
a) aktiva material och produkter avsedda att komma i kontakt med
livsmedel (nedan kallade ”aktiva material och produkter”):
material och produkter som är avsedda att öka ett livsmedels
hållbarhetstid eller bevara eller förbättra förpackade livsmed-
els skick. De är utformade så att de avsiktligt skall innehålla
komponenter som frigör eller absorberar ämnen i eller från
det förpackade livsmedlet eller livsmedlets omgivning.
b) intelligenta material och produkter avsedda att komma i kontakt
med livsmedel (nedan kallade ”intelligenta material och pro-
dukter”): material och produkter som övervakar förpackade
livsmedels skick eller livsmedlens omgivning.
c) företag: varje privat eller offentligt företag som med eller utan
vinstsyfte bedriver någon av de verksamheter som hänger
samman med något led av tillverkning, förädling och distri-
bution av material och produkter.
d) företagare: de fysiska eller juridiska personer som ansvarar för
att kraven i denna förordning uppfylls i det företag de
kontrollerar.
Artikel 3
Allmänna krav
1.
Material och produkter, inbegripet aktiva och intelligenta
material och produkter, skall tillverkas i enlighet med god tillverk-
ningssed så att de under normala eller förutsebara användnings-
förhållanden inte överför sina beståndsdelar till livsmedel i sådana
kvantiteter som skulle kunna
a) utgöra en fara för människors hälsa,
eller
b) medföra en oacceptabel förändring av livsmedlens
sammansättning,
eller
c) medföra en försämring av deras organoleptiska egenskaper.
2.
Konsumenterna får inte vilseledas genom det sätt på vilket
ett material eller en produkt märks, marknadsförs och presenteras.
Artikel 4
Särskilda krav för aktiva och intelligenta material och
produkter
1.
Vid tillämpning av artikel 3.1 b och 3.1 c får aktiva mate-
rial och produkter medföra förändringar i livsmedlets samman-
sättning eller av dess organoleptiska egenskaper, under förutsätt-
ning att förändringarna är förenliga med gemenskapens
bestämmelser som gäller för livsmedel, såsom bestämmelserna i
direktiv 89/107/EEG om livsmedelstillsatser och därmed sam-
manhörande genomförandeåtgärder, eller, om gemenskapsbe-
stämmelser saknas, de nationella bestämmelser som gäller för livs-
medel.
13.11.2004
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 338/7
Ds 2020:6
Bilaga 1
89
2.
I avvaktan på antagandet av ytterligare regler i en särskild
åtgärd om aktiva och intelligenta material och produkter, skall
ämnen som avsiktligen införlivas i aktiva material och produkter
i syfte att överföras till livsmedel eller livsmedels omgivning god-
kännas och användas i enlighet med gemenskapens tillämpliga
bestämmelser för livsmedel samt följa bestämmelserna i denna
förordning och dess genomförandeåtgärder.
Dessa ämnen skall anses som ingredienser i den mening som avses
i artikel 6.4 a i direktiv 2000/13/EG (1).
3.
Aktiva material och produkter får inte medföra sådana för-
ändringar av livsmedlets sammansättning eller livsmedlets orga-
noleptiska egenskaper som leder till att konsumenterna vilseleds,
till exempel genom att dölja att livsmedlet börjar bli förstört.
4.
Intelligenta material och produkter får inte ge sådan infor-
mation om livsmedlets skick att konsumenterna vilseleds.
5.
Aktiva och intelligenta material och produkter som redan
har kommit i kontakt med livsmedel skall märkas på lämpligt sätt
så att konsumenten kan identifiera oätliga delar.
6.
Aktiva och intelligenta material och produkter skall märkas
på lämpligt sätt för att visa att materialen eller produkterna är
aktiva och/eller intelligenta.
Artikel 5
Särskilda åtgärder för grupper av material och produkter
1.
För de grupper av material och produkter som anges i bilaga
I och, där så är tillämpligt, för kombinationer av dessa material
och produkter eller återvunna material och produkter som
används vid tillverkning av dessa material och produkter, får sär-
skilda åtgärder vidtas eller ändras i enlighet med det förfarande
som avses i artikel 23.2.
De särskilda åtgärderna får innefatta
a) en förteckning över ämnen som har godkänts för använd-
ning vid tillverkning av material och produkter,
b) förteckning(ar) över godkända ämnen som har införlivats i
aktiva eller intelligenta material och produkter, eller förteck-
ning(ar) över aktiva eller intelligenta material och produkter
samt, vid behov, särskilda villkor för användningen av dessa
ämnen och/eller de material och produkter som de har inför-
livats i,
c) renhetsstandarder för de ämnen som avses i a,
d) speciella användningsvillkor för de ämnen som avses i a
och/eller de material och produkter som de används i,
e) särskilda gränser för överföring av vissa beståndsdelar eller
grupper av beståndsdelar till eller på livsmedel, varvid veder-
börlig hänsyn skall tas till andra möjliga källor till expone-
ring för dessa beståndsdelar,
f)
en generell gräns för överföring av beståndsdelar till eller på
livsmedel,
g) bestämmelser som syftar till att skydda människors hälsa mot
risker som uppstår vid oral kontakt med material och
produkter,
h) andra regler för att säkerställa att artiklarna 3 och 4 följs,
i)
grundläggande bestämmelser för att kontrollera att punk-
terna a–h följs,
j)
bestämmelser rörande provtagning och analysmetoder för att
kontrollera att punkterna a–h följs,
k) särskilda bestämmelser för att säkerställa att material och
produkter kan spåras, bland annat bestämmelser om hur
länge registreringar skall kvarstå eller bestämmelser om att
vid behov tillåta undantag från kraven i artikel 17,
l)
tilläggsbestämmelser om märkning av aktiva och intelligenta
material och produkter,
m) bestämmelser som kräver att kommissionen upprättar och
för ett offentligt gemenskapsregister (”register”) över god-
kända ämnen, processer eller material eller produkter,
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars
2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning
och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel
(EGT L 109, 6.5.2000, s. 29). Direktivet senast ändrat genom direktiv
2003/89/EG (EUT L 308, 25.11.2003, s. 15).
L 338/8
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.11.2004
Ds 2020:6
Bilaga 1
90
n) särskilda förfaranderegler som vid behov anpassar det förfa-
rande som avses i artiklarna 8–12 eller gör det lämpligt för
godkännande av vissa typer av material och produkter
och/eller processer som används vid tillverkningen av dessa,
inklusive vid behov ett förfarande för individuellt godkän-
nande av ett ämne, en process eller ett material eller en pro-
dukt genom ett beslut som riktar sig till en sökande.
2.
Befintliga särdirektiv om material och produkter skall änd-
ras i enlighet med förfarandet i artikel 23.2.
Artikel 6
Särskilda nationella åtgärder
I avsaknad av särskilda åtgärder som avses i artikel 5 skall denna
förordning inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller anta
nationella bestämmelser, under förutsättning att de är förenliga
med bestämmelserna i fördraget.
Artikel 7
Uppgift för Europeiska myndigheten för
livsmedelssäkerhet
Bestämmelser som kan påverka folkhälsan skall antas efter sam-
råd med Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan
kallad ”livsmedelsmyndigheten”).
Artikel 8
Allmänna krav för godkännande av ämnen
1.
När en sådan förteckning över ämnen som avses i artikel 5.1
andra stycket punkterna a och b upprättas, skall den som ansöker
om godkännande för ett ämne som ännu inte finns upptaget på
förteckningen lämna in en ansökan i enlighet med artikel 9.1.
2.
Ämnen får endast godkännas om det på ett godtagbart och
tillräckligt sätt har visats att det slutliga materialet eller den slut-
liga produkten uppfyller kraven i artikel 3 och, i förekommande
fall, artikel 4 när de används i enlighet med de villkor som skall
fastställas i de särskilda åtgärderna.
Artikel 9
Ansökan om godkännande av nytt ämne
1.
För att erhålla det godkännande som avses i artikel 8.1 skall
följande förfarande tillämpas:
a) Ansökan skall lämnas in till den behöriga myndigheten i
medlemsstaten tillsammans med följande:
i)
Den sökandes namn och adress.
ii) Teknisk dokumentation med den information som anges
i de riktlinjer för säkerhetsbedömning av ämnen som
livsmedelsmyndigheten skall offentliggöra.
iii) En sammanfattning av den tekniska dokumentationen.
b) Den behöriga myndighet som avses i led a skall göra följande:
i)
Myndigheten skall inom fjorton dagar från det att ansö-
kan tagits emot ge sökanden skriftligt besked om mot-
tagandet. I beskedet skall dagen för mottagandet av ansö-
kan anges.
ii) Myndigheten
skall
utan
dröjsmål
informera
livsmedelsmyndigheten.
iii) Myndigheten skall göra ansökan och eventuell komplet-
terande information från sökanden tillgänglig för
livsmedelsmyndigheten.
c) Livsmedelsmyndigheten skall utan dröjsmål underrätta de
andra medlemsstaterna och kommissionen om ansökan,
samt ge dem tillgång till ansökan och all kompletterande
information som sökanden lämnat in.
2.
Livsmedelsmyndigheten skall offentliggöra detaljerade rikt-
linjer för hur ansökan skall göras och lämnas in (1).
Artikel 10
Livsmedelsmyndighetens yttrande
1.
Livsmedelsmyndigheten skall, inom sex månader från det
att den mottagit en giltig ansökan, lämna ett yttrande om huru-
vida ämnet vid den avsedda användningen av det material eller
den produkt det ingår i uppfyller de säkerhetskrav som fastställs i
artikel 3 och, i förekommande fall, artikel 4.
Livsmedelsmyndigheten får förlänga denna tidsfrist med högst
ytterligare sex månader. I sådana fall skall den motivera dröjsmå-
let för sökanden, kommissionen och medlemsstaterna.
(1) I avvaktan på offentliggörandet kan de sökande konsultera ”Guideli-
nes of the Scientific Committee on Food for the presentation of an
application for safety assessment of a substance to be used in food
contact materials prior to its authorisation”
(http://europa.eu.int/comm/food/fs/sc/scf/out82_en.pdf).
13.11.2004
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 338/9
Ds 2020:6
Bilaga 1
91
2.
Livsmedelsmyndigheten får vid behov anmoda sökanden att
komplettera uppgifterna i ansökan inom en tidsfrist som livsmed-
elsmyndigheten fastställer. Om livsmedelsmyndigheten kräver
mer information, skall den tidsfrist som fastställs i punkt 1 tillfäl-
ligt upphävas till dess denna information har lämnats. Tidsfristen
skall också tillfälligt upphävas för den tid sökanden får på sig att
förbereda muntliga eller skriftliga förklaringar.
3.
För att utarbeta sitt yttrande skall livsmedelsmyndigheten
a) kontrollera att den information och de dokument som sökan-
den lämnar överensstämmer med artikel 9.1 a, och om så är
fallet skall ansökan betraktas som giltig, samt undersöka
huruvida ämnet uppfyller säkerhetskraven i artikel 3 och, i
förekommande fall, artikel 4,
b) informera sökanden, kommissionen och medlemsstaterna
om en ansökan inte är giltig.
4.
Om yttrandet stöder godkännandet av ett utvärderat ämne,
skall yttrandet omfatta
a) ämnets beteckning och specifikation,
och
b) där så är lämpligt, rekommendationer om villkor eller
begränsningar för användning som gäller för det utvärderade
ämnet och/eller materialet eller produkten i vilket det
används,
och
c) en bedömning av huruvida den analysmetod som föreslås är
lämplig för den kontroll som skall göras.
5.
Livsmedelsmyndigheten skall vidarebefordra sitt yttrande till
kommissionen, medlemsstaterna och sökanden.
6.
Livsmedelsmyndigheten skall offentliggöra sitt yttrande
sedan alla uppgifter som betraktas som konfidentiella strukits i
enlighet med artikel 20.
Artikel 11
Gemenskapsgodkännande
1.
Gemenskapsgodkännande av ett ämne eller ämnen skall ske
i form av antagande av en särskild åtgärd. Kommissionen skall,
där så är lämpligt, utarbeta förslag till en särskild åtgärd i enlighet
med artikel 5 för att godkänna det eller de ämnen som livsmed-
elsmyndigheten bedömt och specificera eller ändra villkoren för
deras användning.
2.
I förslaget till särskild åtgärd skall livsmedelsmyndighetens
yttrande beaktas, liksom tillämpliga gemenskapsbestämmelser
och andra skäliga omständigheter som är relevanta för ärendet i
fråga. Om förslaget till särskild åtgärd inte överensstämmer med
livsmedelsmyndighetens yttrande, skall kommissionen utan dröjs-
mål förklara orsaken till avvikelserna. Om kommissionen inte
avser att utarbeta ett förslag till en särskild åtgärd efter ett positivt
yttrande från livsmedelsmyndigheten skall den utan dröjsmål
informera sökanden och ge sökanden en förklaring.
3.
Gemenskapsgodkännande i form av en särskild åtgärd i
enlighet med punkt 1 skall antas i enlighet med det förfarande
som föreskrivs i artikel 23.2.
4.
När ett ämne godkänts i enlighet med denna förordning
skall alla företagare som använder det godkända ämnet, eller
material eller produkter som innehåller det godkända ämnet,
iaktta de villkor eller begränsningar som följer med
godkännandet.
5.
Den sökande eller företagare som använder det godkända
ämnet eller material eller produkter som innehåller det godkända
ämnet skall omgående informera kommissionen om ny veten-
skaplig eller teknisk information som kan påverka säkerhetsbe-
dömningen av det godkända ämnet vad avser människors hälsa.
Om nödvändigt skall livsmedelsmyndigheten sedan se över
bedömningen.
6.
Ett godkännande skall inte påverka en företagares allmänna
skadeståndsrättsliga och straffrättsliga ansvar med avseende på det
godkända ämnet, material eller produkter som innehåller det god-
kända ämnet samt livsmedel som kommer i kontakt med sådana
material eller produkter.
Artikel 12
Ändring samt tillfällig och permanent indragning av
godkännande
1.
Den sökande eller företagare som använder det godkända
ämnet eller material eller produkter som innehåller det godkända
ämnet får i enlighet med det förfarande som föreskrivs i arti-
kel 9.1 ansöka om en ändring av ett befintligt godkännande.
2.
Ansökan skall åtföljas av följande:
a) En hänvisning till den ursprungliga ansökan.
b) Teknisk dokumentation med ny information enligt de rikt-
linjer som avses i artikel 9.2.
c) En ny, fullständig sammanfattning av den tekniska dokumen-
tationen i standardiserat format.
L 338/10
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.11.2004
Ds 2020:6
Bilaga 1
92
3.
På eget initiativ, eller på begäran av en medlemsstat eller av
kommissionen, skall livsmedelsmyndigheten, i förekommande
fall i enlighet med förfarandet i artikel 10, bedöma huruvida ytt-
randet eller godkännandet fortfarande överensstämmer med för-
ordningen. Livsmedelsmyndigheten kan vid behov konsultera
sökanden.
4.
Kommissionen skall utan dröjsmål behandla livsmedels-
myndighetens yttrande och utarbeta ett förslag till särskild åtgärd.
5.
Ett förslag till särskild åtgärd för att ändra ett godkännande
skall ange om det krävs några ändringar av användningsvillkoren
eller av de begränsningar som eventuellt gäller för godkännandet.
6.
En slutlig särskild åtgärd avseende ändring eller tillfällig eller
slutgiltig indragning av godkännandet skall antas enligt det förfa-
rande som avses i artikel 23.2.
Artikel 13
Medlemsstaternas behöriga myndigheter
Varje medlemsstat skall till kommissionen och livsmedelsmyndig-
heten anmäla namn och adress samt kontaktpunkt för den natio-
nella behöriga myndighet eller de nationella behöriga myndighe-
ter som har utsetts att inom medlemsstatens territorium ansvara
för mottagandet av den ansökan om godkännande som avses i
artiklarna 9–12. Kommissionen skall offentliggöra de nationella
behöriga myndigheternas namn och adresser och de kontakt-
punkter som anmälts i enlighet med denna artikel.
Artikel 14
Administrativ granskning
Varje åtgärd som vidtas inom ramen för livsmedelsmyndighetens
befogenheter enligt denna förordning och underlåtenhet att utöva
dessa befogenheter får granskas av kommissionen på eget initia-
tiv eller på begäran av en medlemsstat eller någon person som
direkt och personligen berörs.
En begäran om detta skall överlämnas till kommissionen inom två
månader från den dag då den berörda parten fått kännedom om
åtgärden eller underlåtenheten i fråga.
Kommissionen skall fatta beslut inom två månader och, om så är
lämpligt, begära att livsmedelsmyndigheten upphäver sin åtgärd
eller inte längre underlåter att vidta åtgärder.
Artikel 15
Märkning
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda åtgärder
som avses i artikel 5 skall material och produkter som ännu inte
kommit i kontakt med livsmedel när de släpps ut på marknaden
åtföljas av
a) orden ”för kontakt med livsmedel” eller en specifik uppgift
om användningsområde, såsom kaffebryggare, vinflaska,
soppsked eller den symbol som visas i bilaga II,
och
b) vid behov, särskilda anvisningar som skall iakttas för att
användningen skall ske på ett säkert och lämpligt sätt,
och
c) beträffande tillverkare, förädlare eller säljare som ansvarar för
utsläppandet på marknaden och som är etablerade inom
gemenskapen, namnet eller firmanamnet och i båda fallen
adressen eller uppgift om var företaget är registrerat,
och
d) tillräcklig märkning eller identifiering för att det skall vara
möjligt att spåra materialet eller produkten i enlighet med
artikel 17,
och
e) beträffande aktiva material och produkter, information om
tillåtna användningsområden och annan lämplig informa-
tion, t.ex. namnet på och mängden av de ämnen som frigörs
från den aktiva beståndsdelen, så att livsmedelsföretagare
som använder dessa material och produkter kan följa andra
relevanta gemenskapsbestämmelser eller, om sådana saknas,
nationella bestämmelser tillämpliga på livsmedel, inklusive
bestämmelserna om märkning av livsmedel.
2.
Den information som avses i punkt 1 a skall emellertid inte
vara obligatorisk för produkter som på grund av sina egenskaper
klart är avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
3.
De uppgifter som krävs i punkt 1 måste vara väl synliga, lätt-
lästa och beständiga.
4.
Detaljhandel med material och produkter skall vara förbju-
den om de uppgifter som krävs enligt punkt 1 a, b och e inte ges
på ett språk som köparna lätt kan förstå.
13.11.2004
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 338/11
Ds 2020:6
Bilaga 1
93
5.
Inom sitt eget territorium får den medlemsstat där salufö-
ringen av material eller produkter sker, i enlighet med fördragets
regler, föreskriva att dessa uppgifter i märkningen skall ges på ett
eller flera av gemenskapens officiella språk.
6.
Bestämmelserna i punkterna 4 och 5 skall inte förhindra att
uppgifterna i märkningen ges på flera språk.
7.
Vid detaljförsäljning skall de uppgifter som krävs enligt
punkt 1 finnas på
a) materialen och produkterna eller på deras förpackning, eller
b) etiketter som är fästade på materialen och produkterna eller
på deras förpackning, eller
c) en skylt i omedelbar närhet av materialen och produkterna
som är klart synlig för köpare; för den information som avses
i punkt 1 c skall detta alternativ bara gälla om det av tekniska
orsaker inte är möjligt att fästa dessa uppgifter eller en etikett
med dessa uppgifter på materialet och produkten vid tillverk-
ningen eller i samband med försäljningen.
8.
Vid annan försäljning än detaljförsäljning skall de uppgifter
som krävs enligt punkt 1 finnas på
a) medföljande dokument,
eller
b) etiketter eller förpackning,
eller
c) på själva materialen och produkterna.
9.
De uppgifter som föreskrivs i punkt 1 a, b och e skall bara
gälla för material och produkter som överensstämmer med
a) kriterierna i artikel 3 och, i förekommande fall, artikel 4,
och
b) de särskilda åtgärder som avses i artikel 5 eller, om sådana
saknas, eventuella nationella bestämmelser som gäller för
materialen och produkterna.
Artikel 16
Förklaring om överensstämmelse
1.
De särskilda åtgärder som avses i artikel 5 skall omfatta krav
på att material och produkter som omfattas av åtgärderna åtföljs
av en skriftlig förklaring där det anges att de överensstämmer med
de bestämmelser som är tillämpliga på dem.
Det skall finnas lämplig dokumentation som styrker sådan över-
ensstämmelse. Denna dokumentation skall på begäran göras till-
gänglig för de behöriga myndigheterna.
2.
Om särskilda åtgärder saknas skall denna förordning inte
hindra medlemsstaterna från att behålla eller anta nationella
bestämmelser när det gäller förklaringar om överensstämmelse
avseende material och produkter.
Artikel 17
Spårbarhet
1.
Materialens och produkternas spårbarhet skall säkerställas
på samtliga stadier för att underlätta kontroll, återkallande av
defekta produkter, konsumentinformation och fastställande av
ansvaret.
2.
Med vederbörlig hänsyn till teknisk genomförbarhet skall
företagarna ha system och förfaranden på plats som gör det möj-
ligt att identifiera från och till vilka företag leverans har skett av
material eller produkter samt, där så är lämpligt, ämnen eller pro-
dukter som omfattas av denna förordning och genomförandebe-
stämmelserna till denna och som används vid tillverkningen.
Denna information skall på begäran göras tillgänglig för de behö-
riga myndigheterna.
3.
Material och produkter som släpps ut på gemenskapsmark-
naden skall kunna identifieras genom ett lämpligt system som gör
det möjligt att spåra dem genom märkning eller relevant doku-
mentation eller information.
Artikel 18
Skyddsåtgärder
1.
Om en medlemsstat, som en följd av ny information eller
genom att befintlig information omprövats, på goda grunder kon-
staterar att användningen av material eller produkter utgör en fara
för människors hälsa, trots att den följer den relevanta särskilda
åtgärden, får medlemsstaten tillfälligt upphäva eller begränsa till-
lämpningen av de aktuella bestämmelserna inom sitt territorium.
Medlemsstaten skall omedelbart underrätta de andra medlemssta-
terna och kommissionen om detta och ange orsaken till det till-
fälliga upphävandet eller begränsningen.
L 338/12
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.11.2004
Ds 2020:6
Bilaga 1
94
2.
Kommissionen skall så snart som möjligt, om så är lämpligt
efter att ha erhållit ett yttrande från livsmedelsmyndigheten, inom
den kommitté som avses i artikel 23.1 undersöka de grunder som
medlemsstaten anför enligt punkt 1 i denna artikel och skall avge
sitt yttrande utan dröjsmål samt vidta lämpliga åtgärder.
3.
Om kommissionen anser att ändringar av den tillämpliga
särskilda åtgärden är nödvändiga för att avhjälpa de svårigheter
som avses i punkt 1 och för att skydda människors hälsa, skall
dessa ändringar antas i enlighet med det förfarande som avses i
artikel 23.2.
4.
Den medlemsstat som avses i punkt 1 kan upprätthålla det
tillfälliga upphävandet eller begränsningen tills de ändringar som
avses i punkt 3 har antagits eller kommissionen har valt att inte
anta sådana ändringar.
Artikel 19
Allmänhetens tillgång till handlingar
1.
Ansökningar om godkännande, kompletterande uppgifter
från sökanden och yttranden från livsmedelsmyndigheten, med
undantag av konfidentiella uppgifter, skall göras tillgängliga för
allmänheten i enlighet med artiklarna 38, 39 och 41 i förord-
ning (EG) nr 178/2002.
2.
Medlemsstaterna skall behandla ansökningar om tillgång till
handlingar som mottagits enligt denna förordning i enlighet med
artikel 5 i förordning (EG) nr 1049/2001.
Artikel 20
Konfidentialitet
1.
Sökanden kan ange vilka av de uppgifter som lämnats in
enligt artiklarna 9.1, 10.2 och 12.2 som skall behandlas konfiden-
tiellt därför att ett utlämnande av uppgifterna påtagligt kan skada
sökandens konkurrenssituation. Verifierbara skäl skall i så fall
anges.
2.
Följande uppgifter skall inte betraktas som konfidentiella:
a) Sökandens namn och adress samt ämnets kemiska namn.
b) Uppgifter av direkt betydelse för bedömningen av ämnets
säkerhet.
c) Analysmetoden/-metoderna.
3.
Kommissionen skall, efter samråd med sökanden, avgöra
vilka uppgifter som bör vara konfidentiella, och beslutet skall
meddelas sökanden och livsmedelsmyndigheten.
4.
Livsmedelsmyndigheten skall på begäran förse kommissio-
nen och medlemsstaterna med all information den har tillgång till.
5.
Kommissionen, livsmedelsmyndigheten och medlemssta-
terna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa lämplig
konfidentialitet för de uppgifter som de mottagit enligt denna för-
ordning, med undantag för uppgifter som måste offentliggöras
om omständigheterna så kräver för att skydda människors hälsa.
6.
Om en sökande drar tillbaka eller har dragit tillbaka en
ansökan skall livsmedelsmyndigheten, kommissionen och med-
lemsstaterna respektera konfidentialiteten i de kommersiella och
industriella uppgifter som lämnats, inklusive information om
forskning och utveckling samt uppgifter om vars konfidentialitet
kommissionen och sökanden är oense.
Artikel 21
Gemensamt utnyttjande av befintliga uppgifter
Uppgifterna i en ansökan som lämnas i enlighet med artiklarna
9.1, 10.2 och 12.2 får användas för en annan sökandes räkning,
förutsatt att livsmedelsmyndigheten bedömt att ämnet är det-
samma som i den ursprungliga ansökan, inklusive graden av ren-
het och arten av föroreningar, och att den andra sökanden har
kommit överens med den ursprungliga sökanden om att uppgif-
terna får användas.
Artikel 22
Ändringar av bilagorna I och II
Ändringar av bilagorna I och II skall antas i enlighet med det för-
farande som avses i artikel 23.2.
Artikel 23
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen skall biträdas av Ständiga kommittén för
livsmedelskedjan och djurhälsa, som inrättats genom artikel 58.1
i förordning (EG) nr 178/2002.
2.
När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i
beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmel-
serna i artikel 8 i det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre
månader.
3.
Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
Artikel 24
Inspektioner och kontroller
1.
Medlemsstaterna skall genomföra offentliga kontroller för
att se till att denna förordning efterlevs i enlighet med tillämpliga
bestämmelser i gemenskapslagstiftningen om offentliga
livsmedels- och foderkontroller.
13.11.2004
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 338/13
Ds 2020:6
Bilaga 1
95
2.
Vid behov och på begäran av kommissionen skall livsmed-
elsmyndigheten bistå vid utarbetandet av teknisk vägledning för
provtagning och analys för att underlätta ett samordnat tillväga-
gångssätt vid tillämpningen av punkt 1.
3.
Gemenskapens referenslaboratorium för material och pro-
dukter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och nationella
referenslaboratorier som upprättats i enlighet med förordning
(EG) nr 882/2004 skall bistå medlemsstaterna vid tillämpningen
av punkt 1 genom att bidra till analysresultat av hög kvalitet och
enhetlighet.
Artikel 25
Sanktioner
Medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner för
överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och vidta alla
nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktio-
nerna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Med-
lemsstaterna skall till kommissionen överlämna de tillämpliga
bestämmelserna den 13 maj 2005 och utan dröjsmål överlämna
alla senare ändringar som påverkar dem.
Artikel 26
Upphävanden
Direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG skall upphöra att gälla.
Hänvisningar till de upphävda direktiven skall anses som hänvis-
ningar till den här förordningen och skall läsas i enlighet med
jämförelsetabellen i bilaga III.
Artikel 27
Övergångsbestämmelser
Material och produkter som lagligen har släppts ut på markna-
den före den 3 december 2004 får saluföras till dess lagren är slut.
Artikel 28
Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att
den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 17 skall tillämpas från och med den 27 oktober 2006.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Strasbourg den 27 oktober 2004.
På Europaparlamentets vägnar
J. BORRELL FONTELLES
Ordförande
På rådets vägnar
A. NICOLAI
Ordförande
L 338/14
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.11.2004
Ds 2020:6
Bilaga 1
96
BILAGA I
Förteckning över de grupper av material och produkter som kan omfattas av särskilda åtgärder
1.
Aktiva och intelligenta material och produkter
2.
Lim och klister
3.
Keramik
4.
Kork
5.
Gummi
6.
Glas
7.
Jonbytarhartser
8.
Metaller och legeringar
9.
Papper och kartong
10. Plast
11. Tryckfärger
12. Regenererad cellulosa
13. Silikoner
14. Textilvaror
15. Lack och ytskikt
16. Vaxer
17. Trä
13.11.2004
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 338/15
Ds 2020:6
Bilaga 1
97
BILAGA II
Symbol
L 338/16
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.11.2004
Ds 2020:6
Bilaga 1
98
BILAGA III
Jämförelsetabell
Direktiv 89/109/EEG
Den här förordningen
Artikel 1
Artikel 1
—
Artikel 2
Artikel 2
Artikel 3
—
Artikel 4
Artikel 3
Artikel 5
—
Artikel 7
—
Artikel 8
—
Artikel 9
—
Artikel 10
—
Artikel 11
—
Artikel 12
—
Artikel 13
—
Artikel 14
Artikel 4
—
Artikel 6
Artikel 15
—
Artikel 16
—
—
Artikel 17
Artikel 5
Artikel 18
Artikel 7
Artikel 6
—
Artikel 19
—
Artikel 20
—
Artikel 21
—
Artikel 22
Artikel 8
—
Artikel 9
Artikel 23
—
Artikel 24
—
—
Artikel 25
Artikel 10
Artikel 26
—
Artikel 27
Artikel 11
—
Artikel 12
—
Artikel 13
Artikel 28
Bilaga I
Bilaga I
Bilaga II
—
Bilaga III
Bilaga III
Direktiv 80/590/EEG
Den här förordningen
Bilaga
Bilaga II
13.11.2004
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 338/17
Ds 2020:6
Bilaga 2
99
Förslag till lagändringar i
livsmedelslagen (2006:804) enligt
departementspromemorian En
anpassning av bestämmelser om
kontroll i livsmedelskedjan till EU:s nya
kontrollförordning (Ds 2018:41)
1.1
Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen
(2006:804)
Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (2006:804)
dels att rubriken närmast före 12 § ska utgå,
dels att 2, 5, 7, 8, 10–13, 15–19, 20, 21, 24, 26, 28 och 32 §§ och
rubrikerna närmast före 5, 11, 15, 19, 21–23 §§ ska ha följande
lydelse,
dels att det ska införas sex nya paragrafer, 13 a, 14, 19 a, 23 a, 23
b och 32 a §§, och närmast före 2, 13 a, 14, 19 a, 23 a och 23 b §§ nya
rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ord och uttryck
2 §
Begreppen livsmedel, stadier i
produktions-, bearbetnings- och
distributionskedjan, primärpro-
duktion, utsläppande på mark-
naden och livsmedelsföretagare
I denna lag betyder
1. uttrycken
- livsmedel,
Bilaga 2
Ds 2020:6
100
har i denna lag samma betydelse
som i Europaparlamentets och
rådets förordning (EG) nr
178/2002 av den 28 januari 2002
om allmänna principer och krav
för livsmedelslagstiftning, om
inrättande av Europeiska myn-
digheten för livsmedelssäkerhet
och om förfaranden i frågor som
gäller livsmedelssäkerhet.
Begreppet anläggning har
samma betydelse som i Europa-
parlamentets och rådets förord-
ning (EG) nr 852/2004 av den 29
april 2004 om livsmedelshygien.
- stadier i produktions-, bear-
betnings- och distributions-
kedjan,
- primärproduktion,
- utsläppande på marknaden
och,
livsmedelsföretagare samma
sak som i Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr
178/2002 av den 28 januari 2002
om allmänna principer och krav
för livsmedelslagstiftning, om
inrättande av Europeiska myn-
digheten för livsmedelssäkerhet
och om förfaranden i frågor som
gäller livsmedelssäkerhet,
2. uttrycket anläggning samma
sak som i Europaparlamentets och
rådets förordning (EG) nr
852/2004 av den 29 april 2004 om
livsmedelshygien,
3. uttrycket offentlig kontroll
a) offentlig kontroll enligt
Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2017/625 av
den 15 mars 2017 om offentlig
kontroll och annan offentlig verk-
samhet för att säkerställa tillämp-
ningen av livsmedels- och foder-
lagstiftningen och av bestämmelser
om djurs hälsa och djurskydd,
växtskydd och växtskyddsmedel
samt om ändring av Europaparla-
mentets och rådets förordningar
(EG) nr 999/2001, (EG) nr
396/2005, (EG) nr 1069/2009,
(EG) nr 1107/2009, (EU) nr
1151/2012, (EU) nr 652/2014,
(EU) 2016/429 och (EU)
Ds 2020:6
Bilaga 2
101
2016/2031, rådets förordningar
(EG) nr 1/2005 och (EG) nr
1099/2009 och rådets direktiv
98/58/EG, 1999/74/
EG,
2007/43/EG, 2008/119/EG och
2008/120/EG och om upphä-
vande av Europaparlamentets och
rådets förordningar (EG) nr
854/2004 och (EG) nr 882/2004,
rådets direktiv 89/608/EEG,
89/662/EEG, 90/425/EEG,
91/496/EEG, 96/23/EG,
96/93/EG och 97/78/EG samt
rådets beslut 92/438/EEG, och
b) kontroll i övrigt av att denna
lag och föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen följs,
4. uttrycket annan offentlig
verksamhet
a) annan offentlig verksamhet
enligt förordning (EU) 2017/
625, och
b) sådan verksamhet som i
övrigt utförs med stöd av lagen eller
föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen, och
5. uttrycket organ med delege-
rade uppgifter samma sak som i
förordning (EU) 2017/625.
EG-bestämmelser som
kompletteras av lagen
EU-bestämmelser som
kompletteras av lagen
5 §
Lagen kompletterar sådana
bestämmelser i EG-förordningar
(EG-bestämmelser) som har
samma syfte som lagen och som
faller inom lagens tillämpnings-
Lagen kompletterar sådana
bestämmelser i EU-förordningar
(EU-bestämmelser) som har
samma syfte som lagen och som
faller inom lagens tillämpnings-
Bilaga 2
Ds 2020:6
102
område. Regeringen skall i
Svensk författningssamling ge till
känna vilka grundförordningar
som avses.
I fråga om EG-bestämmelser
som faller inom flera lagars
tillämpningsområde tillkännager
regeringen på samma sätt som i
första stycket vilka bestäm-
melser som kompletteras av
denna lag.
Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter eller i
det enskilda fallet fatta beslut
som behövs som komplettering av
EG-bestämmelserna.
område. Regeringen ska i Svensk
författningssamling tillkännage
vilka grundförordningar som
avses.
I fråga om EU-bestämmelser
som faller inom flera lagars
tillämpningsområde tillkännager
regeringen på samma sätt som i
första stycket vilka bestäm-
melser som kompletteras av
denna lag.
Regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestäm-
mer får meddela föreskrifter eller
i det enskilda fallet fatta beslut
som behövs för att komplettera
EU-bestämmelserna.
7 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om
1. att livsmedel får handhas
eller släppas ut på marknaden
endast i anläggningar som god-
känts av kontrollmyndigheten,
1. att livsmedel får handhas
eller släppas ut på marknaden
endast i anläggningar som god-
känts av kontrollmyndigheten,
och
2. vilka krav som skall vara
uppfyllda för att ett sådant god-
kännande ska meddelas, och
2. vilka krav som ska vara
uppfyllda för att ett sådant god-
kännande ska meddelas.
3. registrering av anläggningar.
8 §
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får efter iakttagande
av anmälningsförfarandet i
Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 852/2004
och Europaparlamentets och
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får efter att ha
iakttagit anmälningsförfarandet i
Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 852/2004
och Europaparlamentets och
Ds 2020:6
Bilaga 2
103
rådets förordning (EG) nr
853/2004 av den 29 april 2004
om fastställande av särskilda
hygienregler för livsmedel av
animaliskt ursprung meddela
föreskrifter om anpassning av
och undantag från kraven i EG-
förordningarna.
rådets förordning (EG) nr
853/2004 av den 29 april 2004
om fastställande av särskilda
hygienregler för livsmedel av
animaliskt ursprung meddela
föreskrifter om anpassning av
och undantag från kraven i EU-
förordningarna.
10 §
Utöver vad som följer av de
EG-bestämmelser som komplet-
teras av lagen är det förbjudet att
på marknaden släppa ut livs-
medel som
Utöver vad som följer av de
EU-bestämmelser som komplet-
teras av lagen är det förbjudet att
på marknaden släppa ut livs-
medel som
1. inte uppfyller krav och villkor som har föreskrivits eller
beslutats med stöd av 6 § 2 och 3 och 8 §,
2. har handhafts eller tidigare
släppts ut på marknaden i en
anläggning som inte har
godkänts enligt de föreskrifter
som har meddelats med stöd av 7
§ eller registrerats enligt de EG-
bestämmelser som kompletteras
av lagen,
3. inte har godkänts eller
anmälts i enlighet med de
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen eller i enlighet
med de EG-bestämmelser som
kompletteras av lagen eller inte
uppfyller villkor i ett god-
kännande eller tillstånd,
4. innehåller ämnen som inte
har godkänts eller som har
förbjudits i enlighet med de
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen eller i enlighet
2. har handhafts eller tidigare
släppts ut på marknaden i en
anläggning som inte har
godkänts enligt de föreskrifter
som har meddelats med stöd av 7
§ eller registrerats enligt de EU-
bestämmelser som kompletteras
av lagen,
3. inte har godkänts eller
anmälts i enlighet med de
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen eller i enlighet
med de EU-bestämmelser som
kompletteras av lagen eller inte
uppfyller villkor i ett god-
kännande eller tillstånd,
4. innehåller ämnen som inte
har godkänts eller som har
förbjudits i enlighet med de
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen eller i enlighet
Bilaga 2
Ds 2020:6
104
med de EG-bestämmelser som
kompletteras av lagen,
5. innehåller ämnen i en halt
som överskrider gränsvärden
som har föreskrivits med stöd av
lagen eller i de EG-bestämmelser
som kompletteras av lagen.
med de EU-bestämmelser som
kompletteras av lagen,
5. innehåller ämnen i en halt
som överskrider gränsvärden
som har föreskrivits med stöd av
lagen eller i de EU-bestämmelser
som kompletteras av lagen.
Det som sägs i första stycket gäller inte om regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer har föreskrivit något annat.
Kontrollmyndigheternas
offentliga kontroll
Offentlig kontroll och annan
offentlig verksamhet
11 §
Offentlig kontroll av efter-
levnaden av denna lag, de före-
skrifter och beslut som har med-
delats med stöd av lagen, de EG-
bestämmelser som kompletteras av
lagen och de beslut som har
meddelats med stöd av EG-be-
stämmelserna utövas av Livsme-
delsverket, länsstyrelserna, andra
statliga myndigheter och
kommunerna i enlighet med vad
regeringen bestämmer.
Offentlig kontroll ska utövas
av Livsmedelsverket, länsstyrel-
serna, andra statliga myndigheter
och kommunerna.
Kontrollmyndigheterna ska
även utföra annan offentlig verk-
samhet.
En kommuns uppgift skall
fullgöras av den eller de kommu-
nala nämnder som fullgör upp-
gifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet.
En kommuns uppgift ska
fullgöras av den eller de kom-
munala nämnder som fullgör
uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet.
12 §
Livsmedelsverket och, i fråga om länet, länsstyrelsen sam-
ordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd
Ds 2020:6
Bilaga 2
105
och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver
något annat.
Den myndighet som utövar
offentlig kontroll skall genom
rådgivning, information och på
annat sätt underlätta för den
enskilde att fullgöra sina
skyldigheter enligt lagen, de
föreskrifter och beslut som har
meddelats med stöd av lagen, de
Den myndighet som utövar
offentlig kontroll ska genom
rådgivning, information och på
annat sätt underlätta för den
enskilde att fullgöra sina
skyldigheter enligt lagen, de
föreskrifter och beslut som har
meddelats med stöd av lagen, de
EG-bestämmelser som komplet-
teras av lagen och de beslut som
har meddelats med stöd av EG-
bestämmelserna.
EU-bestämmelser som komplet-
teras av lagen och de beslut som
har meddelats med stöd av EU-
bestämmelserna.
13 §
Den myndighet som utövar
offentlig kontroll skall verka för
att överträdelser av lagen, av de
föreskrifter eller beslut som har
meddelats med stöd av lagen
eller av de EG-bestämmelser som
kompletteras av lagen, beivras.
Den myndighet som utövar
offentlig kontroll ska verka för
att överträdelser av lagen, av de
föreskrifter eller beslut som har
meddelats med stöd av lagen
eller av de EU-bestämmelser som
kompletteras av lagen, beivras.
Förvaltningslagens tillämpning
13 a §
Vid offentlig kontroll eller
annan offentlig verksamhet som
utförs av ett organ med delegerade
uppgifter eller av en fysisk person
som har delegerats vissa uppgifter
tillämpas följande bestämmelser i
förvaltningslagen (2017:900):
– 5 § om legalitet, objektivitet och
proportionalitet,
– 10 § om partsinsyn,
– 16–18 §§ om jäv,
Bilaga 2
Ds 2020:6
106
– 23 § om utredningsansvaret,
– 24 § om när man får lämna
uppgifter muntligt,
– 25 § om kommunikation,
– 27 § om dokumentation av
uppgifter,
– 31 § om dokumentation av
beslut,
– 32 § om motivering av beslut,
– 33 och 34 §§ om underrättelse
om innehållet i beslut och hur ett
överklagande går till, och
– 36 § om rättelse av skrivfel och
liknande.
Tystnadsplikt
14 a § 1
Den som utför offentlig kontroll
eller annan offentlig verksamhet får
inte obehörigen röja eller utnyttja
det som han eller hon har fått
kännedom om under det att
uppgifterna utfördes.
I det allmännas verksamhet
tillämpas i stället för första stycket
bestämmelserna i offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400).
Överflyttning av offentlig
kontroll
Överflyttning av offentlig
kontroll och annan offentlig
verksamhet
15 §
Livsmedelsverket får, i sam-
råd med en kommun, besluta att
Livsmedelsverket får, i sam-
råd med en kommun, besluta att
1 Tidigare 14 § upphävd genom 2018:574.
Ds 2020:6
Bilaga 2
107
den offentliga kontroll av en viss
anläggning som kommunen
annars har skall flyttas över till
verket. Ett sådant beslut får
fattas, om verksamheten har stor
omfattning, är särskilt komp-
licerad eller om det finns andra
särskilda skäl.
sådan offentlig kontroll och
annan offentlig verksamhet i fråga
om en viss anläggning som annars
skulle skötas av kommunen ska
flyttas över till verket. Ett sådant
beslut får fattas, om
verksamheten har stor omfatt-
ning, är särskilt komplicerad
eller om det finns andra särskilda
skäl.
Livsmedelsverket får besluta
att kontrollen skall lämnas till-
baka till kommunen, om verket
och kommunen är överens om
det.
Livsmedelsverket får besluta
att ansvaret ska lämnas tillbaka
till kommunen, om verket och
kommunen är överens om det.
16 §
Livsmedelsverket får, i sam-
råd med en kommun, besluta att
den offentliga kontroll av en viss
anläggning som Livsmedelsverket
annars har skall flyttas från
verket till en kommun.
Livsmedelsverket får, i sam-
råd med en kommun, besluta att
sådan offentlig kontroll och
annan offentlig verksamhet i fråga
om en viss anläggning, som
annars skulle skötas av Livsme-
delsverket, ska flyttas från verket
till en kommun.
17 §
Om en kommun grovt eller
under längre tid har åsidosatt
sin kontrollskyldighet när det
gäller en viss anläggning, får
regeringen på ansökan av Livs-
medelsverket besluta att ansva-
ret för den offentliga kontrol-
len av den anläggningen skall
flyttas över till Livsmedels-
verket.
Om en kommun grovt eller
under längre tid har åsidosatt
sin skyldighet att utföra offentlig
kontroll eller annan offentlig
verksamhet när det gäller en viss
anläggning, får regeringen på
ansökan av Livsmedelsverket
besluta att ansvaret för den
offentliga kontrollen
och för
den offentliga verksamheten i
fråga om den anläggningen ska
Bilaga 2
Ds 2020:6
108
flyttas över till
Livsmedelsverket.
Regeringen får besluta att
kontrollen skall lämnas tillbaka
till kommunen.
Regeringen får besluta att
ansvaret ska lämnas tillbaka till
kommunen.
18 §
Om en kommun inte fullgör
de skyldigheter som följer av
dess kontrolluppdrag, får Livs-
medelsverket förelägga kom-
munen att avhjälpa bristen. Ett
sådant föreläggande skall inne-
hålla uppgifter om de åtgärder
som Livsmedelsverket anser
nödvändiga för att bristen skall
kunna avhjälpas.
Om en kommun inte fullgör
de skyldigheter som följer av
dess uppdrag att utföra offentlig
kontroll eller annan offentlig
verksamhet, får Livsmedels-
verket förelägga kommunen att
avhjälpa bristen. Ett sådant
föreläggande ska innehålla upp-
gifter om de åtgärder som Livs-
medelsverket anser nödvändiga
för att bristen ska kunna av-
hjälpas.
Föreskrifter om kontroll
Föreskrifter om offentlig
kontroll och annan offentlig
verksamhet
19 §
2
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om
1. hur offentlig kontroll skall
bedrivas,
1. hur offentlig kontroll och
annan offentlig verksamhet ska
bedrivas,
2. skyldighet för en kon-
trollmyndighet eller ett kon-
trollorgan som anlitas i den
offentliga kontrollen att lämna
information till en sådan sam-
2. skyldighet för en kon-
trollmyndighet, ett organ med
delegerade uppgifter eller en fysisk
person som har delegerats vissa
uppgifter, att lämna information
2 Senaste lydelse 2017:1288.
Ds 2020:6
Bilaga 2
109
ordnande kontrollmyndighet
som avses i 12 § första stycket,
till en sådan samordnande kon-
trollmyndighet som avses i 12 §
första stycket,
3. skyldighet för en livs-
medelsföretagare att utöva en
efter verksamhetens art lämpad
egenkontroll av verksamheten,
3. skyldighet för livsmedels-
företagare och andra aktörer att
utöva en egenkontroll av
verksamheten som är lämplig
utifrån verksamhetens art, och
4. skyldighet för den som
producerar eller tillhandahåller
dricksvatten att inhämta kon-
trollmyndighetens godkännande
av faroanalyser och förslag till
egenkontrollprogram, och
4. skyldighet för den som
producerar eller tillhandahåller
dricksvatten att inhämta kon-
trollmyndighetens godkännande
av faroanalyser och förslag till
egenkontrollprogram.
5. uppgiftsskyldighet för den
som lämnar djur till slakt.
Föreskrifter om
uppgiftslämnande
19 a §
Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om
1. uppgiftsskyldighet för den
som lämnar djur till slakt, och
2. skyldighet för livsmedels-
företagare och andra aktörer att
lämna uppgifter om sina anlägg-
ningar eller verksamheten i öv-
rigt till en kontrollmyndighet, ett
organ med delegerade uppgifter
eller en fysisk person som har
delegerats vissa uppgifter.
20 §
En kontrollmyndighet och
ett kontrollorgan som anlitas i
den offentliga kontrollen har i
En kontrollmyndighet, en
officiell veterinär som har för-
ordnats enligt lagen (2009:1254)
Bilaga 2
Ds 2020:6
110
den utsträckning som behövs
för kontrollen rätt att
om officiella veterinärer, ett
organ med delegerade uppgifter
eller en fysisk person som har
delegerats vissa uppgifter, har i
den utsträckning det behövs för
offentlig kontroll och annan
offentlig verksamhet rätt att
1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som
har anknytning till verksamheten och där göra undersökningar
och ta prover.
Bestämmelserna i första
stycket gäller också för EG:s
institutioner och för inspektö-
rer och experter som utsetts av
institutionerna.
Bestämmelserna i första
stycket gäller också för Europeiska
kommissionen och för inspektö-
rer och experter som utsetts av
kommissionen.
Skyldighet att tillhandahålla
hjälp
Skyldighet att lämna hjälp
21 §
Den som är föremål för
offentlig kontroll skall tillhan-
dahålla den hjälp som behövs
för att kontrollen skall kunna
genomföras.
Utöver vad som följer av
artiklarna 15.2 och 15.6 i förord-
ning (EU) 2017/625 ska den
som är föremål för offentlig
kontroll eller annan offentlig
verksamhet lämna den hjälp
som behövs för att kontrollen
eller verksamheten ska kunna ut-
föras.
22 §
Utöver vad som följer av de
EG-bestämmelser som komplet-
teras av lagen eller vad som
särskilt anges i 18 § får en
kontrollmyndighet meddela de
förelägganden och förbud som
behövs för att lagen, de
Utöver vad som följer av de
EU-bestämmelser som komplet-
teras av lagen eller vad som
särskilt anges i 18 § får en
kontrollmyndighet meddela de
förelägganden och förbud som
behövs för att lagen, de
Ds 2020:6
Bilaga 2
111
föreskrifter och beslut som har
meddelats med stöd av lagen, de
EG-bestämmelser som komplet-
teras av lagen och de beslut som
har meddelats med stöd av EG-
bestämmelserna skall följas.
föreskrifter och beslut som har
meddelats med stöd av lagen, de
EU-bestämmelser som komplet-
teras av lagen och de beslut som
har meddelats med stöd av EU-
bestämmelserna ska följas.
23 §
Förelägganden och förbud
enligt 22 § eller enligt de EG-
bestämmelser som kompletteras
av lagen får förenas med vite.
Förelägganden och förbud
enligt 22 § eller enligt de EU-
bestämmelser som kompletteras
av lagen får förenas med vite.
Anonyma inköp
23 a §
En kontrollmyndighet får, om
det är nödvändigt för att skydda
människors eller djurs liv eller
hälsa eller miljön, under annan
identitet och utan att ange avsikten
med inköpet köpa in livsmedel i
syfte att kontrollera att de uppfyller
gällande krav.
Rapporteringssystem för
överträdelser
23 b §
En kontrollmyndighet ska ha
ett ändamålsenligt rapporterings-
system för den som vill anmäla
misstänkta överträdelser av för-
ordning (EU) 2017/625.
Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om sådana
rapporteringssystem.
Bilaga 2
Ds 2020:6
112
24 §
Utöver vad som följer av de
EG-bestämmelser som komplet-
teras av lagen får en kontroll-
myndighet ta hand om en vara
som
1. har släppts ut på mark-
naden, eller som uppenbart är
avsedd att släppas ut på
marknaden, i strid med 10 § eller
de
EG-bestämmelser
som
kompletteras av lagen, eller
Utöver vad som följer av de
EU-bestämmelser som komplet-
teras av lagen får en kontroll-
myndighet ta hand om en vara
som
1. har släppts ut på mark-
naden, eller som uppenbart är
avsedd att släppas ut på
marknaden, i strid med 10 § eller
de
EU-bestämmelser
som
kompletteras av lagen, eller
2. avses med ett föreläggande eller ett förbud enligt 22 §, om
föreläggandet eller förbudet inte följs.
Om en vara har tagits om
hand, får ägaren under över-
inseende av kontrollmyndig-
heten göra varan duglig till
livsmedel eller använda den för
något annat ändamål. Annars
skall kontrollmyndigheten låta
förstöra varan på ägarens
bekostnad.
Kontrollmyndigheten skall,
på ägarens bekostnad, låta
förstöra också sådana varor som
omfattas av ett förbud enligt
föreskrifter meddelade med stöd
av 6 § 6, om det inte finns
särskilda skäl för något annat.
Om en vara har tagits om
hand, får ägaren under över-
inseende av kontrollmyndig-
heten göra varan duglig till
livsmedel eller använda den för
något annat ändamål. Annars ska
kontrollmyndigheten låta
förstöra varan på ägarens
bekostnad.
Kontrollmyndigheten ska, på
ägarens bekostnad, låta förstöra
också sådana varor som omfattas
av ett förbud enligt föreskrifter
meddelade med stöd av 6 § 6, om
det inte finns särskilda skäl för
något annat.
26 §
Om någon inte fullgör sina
skyldigheter enligt lagen, de
föreskrifter och beslut som har
meddelats med stöd av lagen, de
EG-bestämmelser som komplet-
teras av lagen eller de beslut som
Om någon inte fullgör sina
skyldigheter enligt lagen, de
föreskrifter och beslut som har
meddelats med stöd av lagen, de
EU-bestämmelser som komplet-
teras av lagen eller de beslut som
Ds 2020:6
Bilaga 2
113
har meddelats med stöd av EG-
bestämmelserna, får kontroll-
myndigheten besluta om rättelse
på hans eller hennes bekostnad.
har meddelats med stöd av EU-
bestämmelserna, får kontroll-
myndigheten besluta om rättelse
på hans eller hennes bekostnad.
28 §
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får meddela före-
skrifter om skyldighet att betala
avgift för
1. offentlig kontroll enligt
denna lag, de föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen eller
de EG-bestämmelser som komp-
letteras av lagen,
2. prövning eller registrering
enligt denna lag, de föreskrifter
som har meddelats med stöd av
lagen eller de EG-bestämmelser
som kompletteras av lagen.
Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om
skyldighet att betala en avgift för
offentlig kontroll och annan
offentlig verksamhet.
Bemyndigandet enligt första
stycket innefattar rätt att
meddela föreskrifter om skyl-
dighet för kommunerna att ta ut
sådan avgift.
Bemyndigandet enligt första
stycket innefattar rätt att
meddela föreskrifter om skyldig-
het för kommunerna att ta ut en
sådan avgift.
Regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestäm-
mer får meddela föreskrifter om
beräkningen av de avgifter som tas
ut av statliga myndigheter och av
kontrollorgan.
Regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestäm-
mer får meddela föreskrifter om
betalningen och, när det gäller de
avgifter som tas ut av en statlig
myndighet och av ett organ med
delegerade uppgifter eller en fysisk
person som har delegerats vissa
uppgifter, hur avgifterna ska
beräknas.
Bilaga 2
Ds 2020:6
114
32 §
3
Livsmedelsverkets beslut i ett enskilt fall får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol om det har meddelats
1. enligt denna lag,
2. enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,
eller
3. enligt de EG-bestämmelser
som kompletteras av lagen.
3. enligt de EU-bestämmelser
som kompletteras av lagen.
Detsamma gäller beslut som
har meddelats av någon annan
statlig förvaltningsmyndighet
eller av en officiell veterinär som
förordnats enligt lagen
(2009:1254) om officiella
veterinärer.
Detsamma gäller beslut som
har meddelats av någon annan
statlig förvaltningsmyndighet,
av en officiell veterinär som
förordnats enligt lagen
(2009:1254) om officiella
veterinärer, av ett organ med
delegerade uppgifter eller av en
fysisk person som har delegerats
vissa uppgifter.
Livsmedelsverket ska föra det
allmännas talan hos allmän
förvaltningsdomstol, om det
överklagade beslutet har med-
delats av en officiell veterinär.
Beträffande vem som får
överklaga beslut av organ eller
fysiska personer gäller 42 §
förvaltningslagen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Andra beslut av Livsmedelsverket eller någon annan statlig
förvaltningsmyndighet får överklagas hos regeringen. För att
konsumenternas intresse ska kunna tillvaratas inom livsmedels-
området får ett sådant beslut överklagas av en organisation som är
att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet eller en motsvarande samman-
slutning på arbetsgivarsidan.
32 a §
Livsmedelsverket ska föra det
allmännas talan hos allmän
förvaltningsdomstol, om det
överklagade beslutet har med-
delats av en officiell veterinär.
3 Senaste lydelse 2009:1258.
Ds 2020:6
Bilaga 2
115
Den myndighet som har
delegerat uppgiften att utöva
offentlig kontroll eller annan
offentlig verksamhet till ett organ
eller till en fysisk person ska föra
det allmännas talan hos allmän
förvaltningsdomstol, om det
överklagade beslutet har med-
delats av ett sådant organ eller en
sådan fysisk person.
Bestämmelserna i lagen
(1986:1142) om överklagande av
beslut av enskilda organ med
offentliga förvaltningsuppgifter
ska gälla även för överklagande av
beslut som har meddelats av en
fysisk person.
Denna lag träder i kraft den 14 december 2019.
