Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till ny gruvlag jämte förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning. Den föreslagna lagen grun— dar sig liksom gällande gruvlag på det s. k. inmutningssystemet. Enligt detta får i princip den som först anmäler sig till bergmästaren en ovill— korlig rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans mark be- lägen fyndighet som innehåller järn, koppar, bly eller något annat 5. k. inmutningsbart mineral. Denna s. k. inmutningsrätt ger i första hand inmutaren rätt att under viss tid utföra undersökningsarbete inom ett anvisat område (inmutat område). Påträffar inmutaren brytvärd fyn- dighet har han vidare en principiell rätt att få sig anvisat ett arbetsom- råde för gruvdrift (utmål), där han får bryta inmutningsbart mineral och tillgodogöra sig detta.

För att tillgodose allmänna intressen inom gruvnäringen föreslås en rad partiella reformer inom ramen för inmutningssystemet. Åtskilliga av de förordade bestämmelserna avser att stimulera till ett aktivt och ändamålsenligt utnyttjande av fyndigheterna.

De nuvarande bestämmelserna att inmutat område får ha högst viss storlek och att det skall ha viss form slopas. ] stället införs'en regel om att inmutningsområdet inte får vara större än att det kan antas att inmutaren har möjlighet att undersöka det i sin helhet på ett ändamåls- enligt sätt och att det i övrigt skall ha för ändamålet lämplig form. Undersökningstiden skall liksom f.. n. vara tre år. Inmutare som an- vänder inmutningsområdet för ändamålsenligt undersökningsarbete skall

l Riksdagen 1974. ] saml. Nr 32

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974: 32 2

dock kunna räkna med att vid behov få undersökningstiden utsträckt till sex år. I särskilda fall kan undersökningstiden utsträckas till samman- lagt tio år. Inmutaren åläggs att betala en inmutningsavgift vars storlek beror på områdets storlek och den tid detta används.

Förutsättningarna för erhållande av utmål skärps. Därigenom sker i viss mån en kompetensprövning av den som vill ha utmål. Också i fråga om utmålsområdet tas de nuvarande bestämmelserna om viss maximi- storlek och viss form bort. Enligt lagförslaget skall utmålet ha den storlek som med hänsyn till fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov och övriga omständigheter är lämplig och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Förslaget innehåller flera bestämmelser som syftar till att främja ett aktivt och ändamålsenligt utnyttjande av utmål. Statens rätt till hälftendel i utmål, den s. k. kronoandelen, bibehålls och föreslås i fortsättningen uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen, om staten inte då avstår därifrån. Rätten att inneha utmål tidsbegränsas till 25 år. Förlängning av giltighetstiden kan ske med 20 år i sänder. Utmålsinnehavarcn har rätt till förlängning om han bedrivit regelbunden gruvdrift eller på annat sätt varit aktiv. I annat fall prövas frågan om förlängning med hänsyn särskilt till det allmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar.

I lagförslaget har förts in bestämmelser om inlösen av utmål. Inlösen skall under vissa förutsättningar kunna ske dels i arronderingssyfte, dels för tillgodoseende av ett betydande allmänt intresse. Det föreslås få ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om inlösen.

I övrigt innebär förslaget till ny gruvlag bl. a. att kretsen av inmut- ningshinder vidgas. Dispensabelt förbud mot inmutning införs sålunda i fråga om allmän väg, allmän flygplats samt område med stadsplan eller byggnadsplan och område som upptas av vissa allmännyttiga byggnader. Den nuvarande möjligheten att införa inmutningsförbud på statlig mark genom att förklara visst område för statsgruvefält ut- sträcks till att avse även icke' statlig mark. Samtidigt avses statsgruve- fältsinstitutet komma till användning främst för att skydda fyndigheter av extraordinär betydelse för samhället. Det blir riksdagen som beslutar i fråga om utläggande av statsgruvefält. I förslaget finns också en be- stämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna om inmutnings- hinder beträffande område där gruvdrift kan antas hindra eller avse- värt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av mar- ken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Den nya gruvlagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1974: 32 3

1. Förslag tlll Gruvlag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 % Var och en äger under de förutsättningar och i den ordning som anges i denna lag erhålla rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet (inmutningsrätt).

2 % Mineralfyndighet är inmutningsbar, om den innehåller 1. malm till någon av följande metaller, nämligen guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock icke sjö- eller myrmalm, eller ' 2. svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

3 ,Ej lnmutningsrätt erhålles efter ansökan hos bergmästaren, som ut- färdar bevis om inmutningsrätten (mutsedel). '

4 & Den som erhållit inmutningsrätt (inmutaren) får inom det område som anges i mutsedeln (inmutat område) utföra undersökningsarbete i fråga om inmutningsbart mineral.

5 % Vill inmutaren bearbeta fyndigheten och kan han visa, att inmut- ningsbart och för teknisk bearbetning lämpat mineral finnes inom det in- mutade området i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, har han rätt att för ändamålet få sig anvisat arbetsområde (utmål).

Utmål anvisas vid särskild förrättning (utmålsförrättning) efter an- sökan hos bergmästaren.

6 ?; Har flera kommit in med ansökningar om inmutningsrätt eller utmål, vilka helt eller delvis avser samma område, äger den företräde som först kom in med sin ansökan.

I fall då ansökningar om inmutningsrätt kommit in samma dag har sökandena lika rätt i fråga om det gemensamma området. Dock gäller i fråga om område som icke förut varit inmutat eller belagt med utmål att den har företräde som kan visa att han, innan ansökningarna kom in, först upptäckt inmutningsbar mineralfyndighet inom området.

Den som ansöker om utmål har företräde framför den som samma dag kommit in med ansökan om inmutningsrätt.

Har flera samma dag kommit in med ansökningar om utmål, äger den företräde som först kom in med ansökan om inmutningsrätt. An- sökan som avser utvidgning av utmål ger dock företräde framför ansö- kan om nytt utmål.

7 5 I utmål som lägges för annan än staten har staten rätt till andel med hälften (kronoandel).

• Sida 4
•  Original

Prop. 1974: 32 4

8 & Bestämmelser som i vissa avseenden begränsar rätten att inmuta mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift finnes i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

9 & Över inmutade områden och utmål föres register av bergmästaren (gruvregister).

10 5 Denna lag äger icke tillämpning inom allmänt vattenområde i havet.

2 kap. Inmutning

Områdets storlek och form 1 5 Område som inmutas får icke vara större än att det kan antagas, att inmutaren har möjlighet att undersöka det i sin helhet på ett ända- målsenligt sätt, och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Om- rådet skall vara bestämt till läge och gränser så, att det lätt och säkert kan återfinnas på marken. .

Gränserna räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål.

Hinder mot inmatning 2 & Inmutningsrätt får ej beviljas inom område som redan är inmutat eller utmålslagt.

Inom område som under det senast förflutna året eller del därav varit inmutat eller utmålslagt får inmutningsrätt beviljas endast efter medgivande av statens industriverk.

3 & Inmutningsrätt får ej utan medgivande av Kungl. Maj:t beviljas inom

1. område som genom beslut av riksdagen förklarats utgöra stats- gruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet gjort framställning hos Kungl. Maj:t, såvida icke inmutning sökes för statens räkning,

2. område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet gjort framställning hos Kungl. Maj:t,

3. befästningsområde och, i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer, område utanför detta,-

4. kyrkogård eller annan begravningsplats,

5. område varpå sökts eller meddelats koncession enligt lagen (1886: 46 s. 1) angående stenkolsfyndigheter m. m. eller undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen (1960: 679).

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får i fall som an- ges under 5 inmutningsrätt beviljas, om medgivande lämnats av den som sökt eller erhållit koncessionen eller undersökningstillståndet.

4 & Inmutningsrätt får ej utan medgivande. av länsstyrelsen beviljas inom

1. område på mindre avstånd än trettio meter från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan eller från sådan järn— väg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flyg- plats,

2. område på mindre avstånd' än etthundra meter från byggnad, som

• Sida 5
•  Original

Prop. 1974: 32 5

är avsedd att stadigvarande användas till bostad och som ej är belägen på inmutat eller utmålslagt område, eller från tomtplats eller trädgård vid sådan byggnad, '

3. område som upptages av kyrka, annan samlingslokal, undervis- ningsanstalt, hotell eller pensionat eller av "vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning, om anläggningen är avsedd för mer än femtio personer,

4. område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

5. område med stadsplan eller byggnadsplan. Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får inmutnings— rätt beviljas, om medgivande lämnats, i fall som anges under 2 av äga- ren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården och den som har nytt- janderätt därtill samt i fall som anges under 3 och 4 av ägare och nyttjanderättshavare.

5 & Kan i annat fall än som avses i 3 och 4 åå gruvdrift inom visst område antagas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan på- gående eller planerad användning av marken som är av väsentlig be- tydelse från allmän synpunkt, kan Kungl. Maj:t förordna att inmut— ningsrätt icke får beviljas inom området utan medgivande av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Inmutningsavgift

6 & Inmutaren skall betala avgift till staten enligt grunder som Kungl. Maj:t bestämmer (inmutningsavgift).

lnmutningsansökan och dess handläggning 7 5 Ansökan om inmutningsrätt göres hos bergmästaren i det distrikt där det för inmutning avsedda området eller större delen därav lig- ger.

8 & Ansökningen skall vara skriftlig och innehålla

]. uppgift om mineralfyndighctcns art och beskrivning av det om- råde som avses med ansökningen,

2. uppgift om fastighet som beröres av ansökningen samt namn och adress på fastighetsägaren och de övriga sakägare sökanden känner till.

Om bergmästaren finner det behövligt, skall sökanden ge in plan för undersökningsarbetets bedrivande och utredning om sina möjligheter att fullfölja planen.

Fordras medgivande till inmutningen av myndighet eller rättsägare enligt vad som sägs i 2—5 % eller i lagen (1916: 156) om vissa inskränk- ningar i rättcn 'att förvärva fast egendom m. m., skall vid ansökningen fogas handling som visar att medgivande erhållits a'v myndigheten eller rättsägaren eller begärts hos myndigheten.

Sökanden skall erlägga. förutom föreskriven ansökningsavgift, för- skott till inmutningsavgiften beräknat enligt grunder som Kungl. Maj:t bestämmer.

9 % Uppfyller ansökningen icke föreskrifterna i 8 & första stycket eller är den i övrigt ofullständig eller har sökanden icke bifogat handling som anges i 8 % tredje stycket eller erlagt avgift eller förskott enligt 8 &

• Sida 6
•  Original

Prop. 1974: 32 6

fjärde stycket, skall bergmästaren, om ej rättelse vinnes på annat sätt, förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen. Detsamma gäller om sökanden i fall som sägs i 8 5 andra stycket icke givit in plan eller utredning som där avses.

Efterkommes icke föreläggande att avhjälpa brist i fråga om ansök- ningens innehåll och är bristen så väsentlig att ansökningen icke kan ligga till grund för prövning av ärendet, skall ansökningen avvisas. Om annat föreläggande som förut nämnts ej efterkommes, skall ansökningen likaledes avvisas.

Fråga om avvisning skall skyndsamt utredas och avgöras.

10 5 Med inmutningsärendets avgörande s'kall anstå i avvaktan på slutlig prövning av sådan ansökan om inmutningsrätt eller utmål som berör samma område och som" ger företrädesrätt enligt 1 kap. 6 %.

[ fall som avses i 1. kap. 6 5 andra stycket skall var och en av sö- kandena föreläggas att, om han vill göra gällande företrädesrätt som där sägs, inom viss tid väcka talan mot övriga sökande vid allmän domstol. Iakttages icke tiden, är rätten till talan förlorad. I avvaktan på att tiden

går ut eller, om talan väckes, tvisten blir slutligt avgjord, skall med inmutningsärendets avgörande anstå.

11 å Har sökanden i fall som avses i 8 & tredje stycket begärt myn- dighets medgivande till inmutningen, skall myndighetens beslut avvaktas innan inmutningsärendet avgöres.

12 å Bergmästaren får avgöra inmutningsärendet utan att annan än sökanden erhållit tillfälle att yttra sig.

13 % Skall ej enligt 9—11 åå avvisning ske eller med ärendets av- görande anstå, företages ärendet snarast till prövning. Därvid skall berg— mästaren, i den mån ej hinder möter enligt vad som sagts förut i denna lag, bevilja inmutningsrätt med iakttagande av bestämmelserna i ]. & samt utfärda mutsedel och fastställa inmutningsavgiften.

14 % Bergmästaren skall genast sända mutsedeln till inmutaren samt delge fastighetsägaren och övriga kända sakägare avskrift av densam- ma.

Inom två månader från det mutsedeln utfärdats skall bergmästaren dessutom införa meddelande om mutsedeln och dess innehåll i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten.

3 kap. Undersökningsarbetc

1 & Minst två veckor innan undersökningsarbete påbörjas inom in- mutat område skall underrättelse härom genom inmutarens försorg del- ges såväl ägare till den mark där arbetet skall bedrivas som inne— havare av nyttjanderätt eller servitut avseende marken.

Innan arbetet påbörjas skall inmutaren ställa säkerhet för ersättning enligt 8 5, om icke den som är berättigad till ersättning medger an- nat.

2 & Undersökningsarbetc får bestå endast i sådana åtgärder som be- hövs för att visa att inmutningsbar mineralfyndighet förekommer inom det inmutade området och för att vinna närmare kännedom om fyndig- hetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet.

Inom inmutat område får inmutaren ej utan medgivande av markens

• Sida 7
•  Original

Prop. 1974: 32 7

ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitut avseende marken uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för undersökningsarbetet. I den mån det behövs får han bygga väg inom området eller begagna befintlig väg till och inom området. Efter till- stånd av bergmästaren får han också bygga nödvändig väg till området. Åtgärd skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas.

3 & Inmutaren får använda inmutningsbar-t mineral som brytes under arbetet endast i den mån det behövs för undersökning av dess beskaf- fenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Produkt som inmutaren därvid utvinner får han tillgodogöra sig. På samma sätt får inmutaren utnyttja förut brutet inmutningsbart mineral, i den mån ej annat följer av 7 kap. 2 5 andra stycket.

Ej inmutningsbart mineraliskt ämne får brytas endast i den mån det behövs för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Av det brutna får inmutaren använda vad som behövs för undersöknings- arbetet på fyndigheten.

4 & Bergmästaren får meddela särskilda föreskrifter för att förebygga att inmutaren överskrider sin rätt enligt 2 & första stycket eller 3 &. Sådana föreskrifter länder omedelbart till efterrättelse.

5 % Undersökningstiden är tre år från dagen för mdtse'delns' utfärdan- de. Efter ansökan hos bergmästaren äger inmutaren få tiden förlängd med sammanlagt högst tre år. Förlängning får dock icke medges. om något ändamålsenligt undersökningsarbete ej utförts och ej heller kan antagas bli utfört.

Inmutaren äger efter ansökan hos statens industriverk få under- sökningstiden ytterligare förlängd med. sammanlagt högst fyra år, om synnerliga skäl föreligger. -

Vid prövning av fråga om förlängning enligt första eller andra styc- ket Skall inmutningshinder ,som anges i 2 kap. 2—5 55 beaktas, om hindret förelåg redan då inmutningsrätten beviljades.

6 5 Ansökan om förlängning göres skriftligen. Den skall för att kunna upptagas till prövning ha kommit in före utgången av den lö- pande undersökningstiden.

i fråga om ansökan om förlängning och dess handläggning äger i övrigt 2 kap. 8 och 9 samt 11—13 åå motvarande tillämpning.

Beslut om förlängning skall genast sändas till inmutaren samt delges fastighetsägaren och övriga kända sakägare.

7 % Är vid undersökningstidens utgång ansökan om utmål eller om förlängning av undersökningstiden beroende på prövning, får under- sökningsarbetet fortgå till dess ansökningen slutligt prövats. Avvisas eller avslås ansökningen om förlängning av undersökningstiden men sö- ker inmutaren utmål inom den i 4 kap. 7 & angivna tiden, får under- Sökningsarbetet fortgå till dess ansökningen om utmål slutligt prövats.

8 % Föranleder undersökningsarbetet skada eller intrång. skall ersätt- ning härför utgå. Vid tvist om sådan ersättning väckes talan vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Har tvisten när utmålsförrättning hålles icke hänskjutits till av- görande av skiljemän eller domstol, prövas frågan vid förrättningen.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974: 32 g

4 kap. Utmål

Utmålets storlek och form

1 & Utmålet skall ha den storlek som med hänsyn till fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov och övriga omständigheter är lämplig och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Det skall omfatta minst ett på det inmutade området beläget ställe, där inmutningsbar fyndighet påvisats. Utmålet skall vara bestämt till läge och gränser så, att det lätt och säkert kan återfinnas på marken.

Gränserna räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål.

Hinder mot utmålsläggning

?- % I. fråga om utläggande av utmål inom det inmutade området gäller hinder som anges i 2 kap. 2—5 åå, om hindret förelåg redan då inmutningsrätten beviljades.

Vid utläggande av utmål utanför det inmutade området gäller hinder som anges i 2 kap. 2 % första stycket samt 3—5 åå, om hindret uppstod innan ansökningen om utmål kom in. Utmålet får dock omfatta annat inmutat område, om innehavaren av inmutningsrätten medger det.

Mark för gruvdriften

3 % Inmutaren har rätt att få sig anvisad mark för gruvdriften och därmed sammanhängande verksamhet, såsom för uppförande av bygg— nad eller annan anläggning eller för väg, transportbana eller ledning eller för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter. Inom utmålet anvisas den mark som inmutaren begär i den mån det ej är uppenbart att den icke behövs för ändamålet. Utanför utmålet an- visas den mark som är nödvändig. Om visst område inom eller utom utmålet hotas av ras eller sättningar vid gruvdriften, kan även det om- rådet anvisas.

Ersättning

4 % Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet är berättigade att av inmutaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av att" mark tages i anspråk enligt 3 5. Även ska- da eller intrång i övrigt på grund av utmålsläggningen skall ersättas.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. samt 5 kap. 23 S, 24 % och 27 5 första stycket första punkten expropriationslagen(1972: 719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 & nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det ansökningen om utmål kom in.

Tvist om ersättningen prövas vid utmålsförrättningen.

5 & I fråga om ersättning för skada eller intrång. som uppstår efter utmålsförrättningen och som icke kunnat förutses vid förrättningen, är denna lag ej tillämplig.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1974: 32 9

Ansökan om utmål

6 5 Ansökan om utmål göres hos bergmästaren i det distrikt där in- mutningsrätten beviljats.

7 % Ansökningen skall ha kommit in före utgången av undersök— ningstiden eller den förlängning därav som kan ha medgivits. Har an- sökan om förlängning av undersökningstiden som gjorts inom nämnda tid avvisats eller avslagits, får dock utmål sökas inom fyra veckor från den dag då ansökningen slutligt prövades.

Ansöker inmutare ej om utmål inom tid som sägs i första stycket, förlorar han inmutningsrätten.

8 .&i Ansökan om utmål skall vara skriftlig och innehålla

1. beskrivning av det område som inmutaren önskar få sig anvisat som utmål och den mark inom och utom utmålet som han önskar taga i anspråk,

2. uppgift om fastighet som beröres av ansökningen samt namn och adress på fastighetsägaren och övriga sakägare,

3. den utredning inmutaren vill åberopa för att visa att de i 1 kap 5 & angivna förutsättningama för erhållande av utmål är uppfyllda,

4. uppgift huruvida tvist som enligt 3 kap. 8 5 skall prövas vid för- rättningen föreligger.

Fordras medgivande till utmålsläggningen av myndighet eller rätts- ägare, skall vid ansökningen fogas handling utvisande att medgivande erhållits av myndigheten eller rättsägaren eller begärts hos myndig- heten.

Inmutaren skall erlägga förskott till ersättning som avses i 30 5, om bergmästaren begär det.

9 5 Vad som föreskrives i 2 kap. 9 & om föreläggande och avvisning samt i 2 kap. 10 och 11 åå om att avgörandet av inmutningsärende skall anstå i vissa fall äger motsvarande tillämpning i fråga om ansökan om utmål.

Utmålsförrätrning 10 & Skall ej enligt vad som följer av 9 & avvisning ske eller med

ärendets avgörande anstå, företages ärendet så snart det kan. ske till prövning vid utmålsförrättning.

11 % Utmålsförrättning hålles av bergmästaren. Förekommer fråga om ersättning enligt 3 kap. 8 5 eller enligt 4 5 i detta kapitel, skall även två gode män deltaga i prövningen av utmålsärendet. Detsamma gäller när borgmästaren i annat fall finner att det behövs eller när sak- ägare begär det och oskäligt dröjsmål icke föranledes därav.

12 & Bergmästaren utser gode männen bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighetsbildningsförrättning. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får bergmästaren kalla någon som är valbar till god man vid fastighetsbildningsförrättning.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1974: 32 lO

Den som kallats att tjänstgöra som god man är underkastad ämbets- ansvar i fråga om tjänstgöringen.

13 & Vad som föreskrives i 4 kap. 12 & rättegångsbalken om hinder för dem som är varandra närstående att samtidigt tjänstgöra som do- mare äger motsvarande tillämpning beträffande förrättningsmän.

14 & Mot förrättningsman gäller samma jäv som mot domare.

15 & Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsman, skall han fram— ställa invändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör och att jävs- anledning föreligger. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen. .

Sedan fråga om jäv mot förrättningsman uppkommit, får han endast vidtaga åtgärd som ej utan synnerlig olägenhet kan uppsijtas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av bergmästaren, även om han förklarats jävig. '

Den omständigheten att förrättningsman finnes vara jävig påverkar icke giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkom. ' ' '

16 & Vid förrättningen skall hållas sammanträde med sakägarna. Om viss fråga icke kan avgöras utan ytterligare utredning'eller om det av annat skäl är oundgängligen nödvändigt, får mer än ett sammanträde hållas.

17 %; Till sammanträde skall kända sakägare kallas. Kallelsen skall delges dem i god tid före sammanträdet. Har vid sammanträde till- kännagivits tid och plats för nytt sammanträde, behöver den icke kal- las som i föreskriven ordning kallats till det sammanträde vid vilket tillkännagivandct skedde. ' ' ' '

Bergmästaren skall minst fyra veckor i förväg införa kungörelse om tid och plats för sammanträdet i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten. Uppskjutes sammanträdet eller skall nytt samman- träde hållas, behöver ny kungörelse ej utfärdas.

Kallelse och kungörelse skall innehålla redogörelse för ansökningens innehåll, uppgift om den person till vilken avskrift av ansöknings- handlingarna sändes enligt 19 5 samt erinran om innehållet i 20 &.

18 % Vistas ägare av. fastighet eller ställföreträdare för denne stadig- varande utom riket och kan delgivning som avses i 17 5 första stycket icke ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten. ' '

Den till vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast sända hand- lingen vidare till den sökte. om det kan ske. Han skall erinras därom när handlingen lämnas till honom. Är den söktes upphållsort känd. skall bergmästaren därjämte med posten sända honom meddelande om del— givningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första stvcket.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1974: 32 11

19 å Bergmästaren skall i samband med att kungörelse utfärdas sänf da styrkt avskrift av ansökningshandlingarna till lämplig person på platsen för att av denne hållas tillgänglig för sakägarna.

20 5 Ägare av fastighet som beröres av ansökningen skall uppge sak— ägare i fråga om fastigheten som är kända för honom. Underlåter han det utan giltigt skäl och uppstår skada för sakägare till följd av under- låtenheten, skall han ersätta skadan.

21 & Uteblir inmutaren utan- att ha anmält laga förfall från första sammanträde till vilket han kallats i föreskriven ordning, skall sam-' manträdet inställas. Nytt sammanträde skall utsättas, om inmutaren inom tre veckor och senast inom tid som i 7 & är föreskriven för an- sökan om utmål gör framställning därom. Sker det ej," avskrives ären- det. _

Har sakägare ej i föreskriven ordning kallats till sammanträde, skall sammanträdet uppskjutas, såvida icke sakägaren ändå infunnit sig eller medger att förrättningen likväl slutföres.

22 5 För utredning av fråga vars bedömande kräver särskild fack- kunskap får förrättningsmännen anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till saken eller till sakägare att hans tillför- litlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.

23 5 Har förrättningsmännen olika mening, gäller såsom deras be- slut vad två av dem säger. Har- varje förrättningsman sin mening, gäller bergmästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mäng- den.

24 & I beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, om det icke är uppenbart obehövligt att upplysa om dem.

25 & Bergmästaren skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

26 & Visar inmutaren vid förrättningen att de i 1 kap. 5 & angivna förutsättningama för erhållande av utmål är uppfyllda, skall i den mån ej hinder möter enligt vad som 'sagts förut i denna lag utmål anvisas med iakttagande av bestämmelserna i 1 & i detta kapitel.

27 & Gränserna för utmålet och för mark som anvisas enligt 3 5 skall utstakas och utmärkas i behövlig omfattning. Över utmålet och marken skall upprättas karta i den mån det ej är obehövligt.

28 & Överenskommelse om ersättning som avses i 3 kap. 8 5 eller i 4 5 i detta kapitel skall, om parterna begär det, fastställas vid förrätt- ningen.

29 å I samband med utmålsläggning fastställes försvarsavgift enligt 6 kap. 8 &.

30 5 Till bergmästare och gode män utgår ersättning för inställelse vid förrättningen enligt föreskrifter som Kungl. Maj:t meddelar. Ersättning till sakkunnig bestämmes av förrättningsmännen. Till

• Sida 12
•  Original

Prop. 1974: 32 12

myndighet eller anställd i allmän tjänst utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.

Inmutaren skall betala ersättning som avses i första och andra styc- kena.

31 & Inmutaren skall bära sina egna kostnader på grund av förrätt- ningen och ersätta sakägare de kostnader som denne fått vidkännas för att bevaka sin rätt vid förrättningen, i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 & rättegångsbal- ken. Beslut i frågan meddelas vid förrättningen.

32 & Sedan alla till förrättningen hörande frågor avgjorts, skall för- rättningen förklaras avslutad (avslutningsbeslut). Beslutet meddelas vid sammanträde.

I avslutningsbeslutet skall anges vad som är att iakttaga vid talan mot beslut vid förrättningen.

Mark som anvisats enligt 3 5 får genast tillträdas, om ej annorlunda förordnats.

Betalning av ersättning 33 & Vid förrättningen fastställd ersättning skall betalas inom tre månader från det avslutningsbeslutet meddelades. På ersättningen utgår sex procent årlig ränta från dagen för detta beslut. Har förordnande enligt 32 5 tredje stycket meddelats, skall dock räntan på ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag då marken tidigast får tillträdas.

34 & Svarar mark som anvisats enligt 3 5 för beviljad eller sökt in- teckning, skall ersättning enligt 4 å, som ej avser personlig skada, jämte ränta betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där marken ligger. Hör marken till olika län, skall ersättningen nedsättas hos den länsstyrelse som bestämmes vid förrättningen.

Om borgenär som har panträtt i fastighet lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättnings— berättigade eller av annan anledning icke blivit prövad vid förrätt- ningen, har borgenären rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Talan om så- dan gottgörelse skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars om- råde fastigheten ligger.

35 % Vid nedsättning skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen ge in utdrag av protokollet över utmålsförrättningen och gravations- bevis i fråga om fastighet som beröres. Sker det ej, skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges bekostnad.

36 å Försummar den ersättningsskyldige att inom föreskriven tid be- tala eller nedsätta ersättning, skall länsstyrelsen på begäran av den er- sättningsbcrättigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Länsstyrelsen kan också efter borgmästarens hörande förordna att gruvarbetet skall in- ställas till dess ersättningen erlagts eller uttagits.

I fråga om uttagande av ersättning jämte ränta skall bestämmelserna

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974: 32 13

i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga motsvarande tillämpning.

37 & Medel som har nedsatts eller uttagits enligt detta kapitel skall av länsstyrelsen utan dröjsmål sättas in i bank mot ränta.

38 & Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta be— talas ut av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen. Därvid äger bestämmelserna i 6 kap. 18 å andra och tredje styckena samt 19 & expropriationslagen(1972: 719) motsvarande tillämpning.

Den ersättningsskyldige skall svara för kostnaderna vid fördelningen av nedsatta medel, i den mån ej annat följer vid en motsvarande till- lämpning av 18 kap. 6 eller 8 & rättegångsbalken. Fråga om ersättning för sådan kostnad prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Ändring av utmål m. m.

39 & Bestämmelserna i detta kapitel äger motsvarande tillämpning, om innehavare av utmål önskar

1. utvidga eller minska utmålet eller få dess gränser reglerade eller på nytt utstakade,

2. taga i anspråk mark enligt 3 %,

3. avstå anvisad mark till ägaren. Vid utvidgning eller minskning av utmål tillämpas ej 1 % första stycket andra punkten.

40 & Utmål som gränsar till varandra får läggas samman till ett ut- mål för gemensam gruvdrift. Utmål får även delas i två eller flera ut- mål. - '

Förordnande om sammanläggning eller delning av utmål meddelas av statens industriverk efter ansökan av berörda utmålsinnehavare. Verket skall därvid lämna de föreskrifter som behövs för genomföran- det av dess beslut.

5 kap. Kronoandel

1 & Staten får kronoandel som sägs i 1 kap. 7 & om icke staten senast vid utmålsförrättningen anmäler att den avstår därifrån.

Anmälan som icke sker vid förrättningssammanträde skall göras skriftligen hos bergmästaren. Denne skall genast sända meddelande till inmutaren om sådan anmälan.

2 5 Har staten ej avstått från kronoandelen enligt 1 &, skall staten ersätta inmutaren hälften av dennes utgifter för ersättning enligt 4 kap. 4 5 samt för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel. Om inmutaren tillhörig mark anvisats enligt 4 kap. 3 %, skall staten i förhållande till sin andel ersätta inmutaren härför enligt de grunder som anges i 4 kap. 4 &.

Talan om ersättning enligt första stycket väckes vid den fastighets- domstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

3 & Kronoandel får helt eller till viss del överlåtas eller upplåtas.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1974: 32 14

4 & Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får besluta i fråga om avstående från kronoandel eller om överlåtelse eller upplåtelse av kronoandel.

6 kap. Rätt att använda utmål Brytning m. m. 1 5 Den som innehar utmål får där såsom gruvinnehavare bryta in- mutningsbart mineral och tillgodogöra sig detta.

Från tidigare gruvbrytning härrörande inmutningsbart mineral, som ej uppfordrats eller som finnes på anvisad mark inom utmålet, tillfaller gruvinnehavaren i den mån ej annat följer av 7 kap. 2 & andra-stycket.

Inmutningsbart mineral som brutits under undersökningstiden och ej använts enligt 3 kap. 3 & tillfaller gruvinnehavaren.

2 & Gruvinnehavaren får inom utmålet bryta ej inmutningsbart mine- raliskt ämne i den mån det behövs för att gruvarbetet skall kunna be- drivas på ett ändamålsenligt sätt.

Av ej inmutningsbart mineraliskt ämne som brutits före eller efter utmålsläggningen får gruvinnehavaren använda vad som behövs vid gruvarbetet och dessutom tillgodogöra sig allt som icke förrän vid an- rikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från inmut- ningsbart mineral. Han får även i övrigt tillgodogöra sig ej inmut- ningsbart mineraliskt ämne, om markägaren ej inom sex månader efter tillsägelse avhämtar det och ersätter därpå nedlagda kostnader. Talan om sådan ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars om- råde marken eller större delen därav ligger. Väckes talan, räknas tiden för avhämtandet från det ersättningsbeloppet slutligt bestämts.

Vad som föreskrives i andra stycket gäller ej ämne som avses med uranlagen (1960: 679). Material som innehåller sådant ämne får dock tagas ut ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

3 & Gruvinnehavaren får använda utmålet i dagen endast till den del mark inom utmålet anvisats enligt 4 kap. 3 5. Mark som inom eller utom målet anvisats enligt nämnda paragraf får ej användas för annat än där avsett ändamål.

Under jord får utmålet användas endast för gruvdriften och därmed sammanhängande verksamhet.

Gruvinnehavaren skall hålla behövligt stängsel på mark som inom eller utom utmålet anvisats enligt 4 kap. 3 &. Om icke bergmästaren medger annat, skall stängslet utföras i varaktigt material.

4 & Gruvarbetet får icke bedrivas på sådant sätt att gruvans fram— tida bestånd äventyras eller att tillgodogörandct av kvarlämnad till- gång på malm omöjliggörcs eller i väsentlig mån försvåras eller så, att uppenbar misshushållning med malm på annat sätt äger rum.

Utfraktsvägar och orter som leder till gruvans obrutna delar skall hållas öppna. För igenläggning av sådan utfraktsväg eller ort kräves tillstånd av bergmästaren, även om rätten till utmålet icke längre består.

5 % Bergmästaren får förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid vidtaga åtgärd som behövs för att förekomma fara för gruvans be- stånd eller annans egendom, trygga tillträdet till gruvans obrutna delar

• Sida 15
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 15

eller hindra uppenbar misshushållning med malm. Efterkommes icke föreläggandet, kan bergmästaren låta utföra sådan åtgärd på gruv- innehavarens bekostnad eller förordna att gruvarbetet skall inställas till dess åtgärden vidtagits. Bergmästaren får i nämnda syfte också meddela gruvinnehavaren andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande. _

Bedrives gruvarbetet på sådant sätt att uppenbar fara uppstår för gruvans bestånd eller annans egendom, får bergmästaren förbjuda arbetets fortsatta bedrivande.

Föreskrifter och förbud som avses i denna paragraf länder omedel— bart till efterrättelse.

6 % Över gruva som är under arbete skall genom gruvinnehavarens försorg upprättas gruvkarta. På kartan skall redovisas borrhål inom utmålet av bestående värde. I fråga om utmål där gruvdrift ej pågår skall sådana borrhål inläggas på borrhålskarta.

Gruvkarta och borrhålskarta skall förvaras hos gruvinnehavaren och fortlöpande kompletteras av denne. Utdrag av kartorna skall sän- das in till myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

lakttager gruvinnehavaren icke vad som föreskrives i första och andra styckena, kan bergmästaren förelägga honom att inom viss tid antingen fullgöra sina åligganden eller lämna förskott för arbetets utförande genom bergmästarens försorg. Föreläggande kan förenas med vite om högst femtusen kronor.

7 % Gruva får ej utan bergmästarens tillstånd läggas ned förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta.

Försvarsavgift . 8 & Gruvinnehavaren skall betala en årlig avgift till staten enligt grunder som Kungl. Maj:t bestämmer (försvarsavgift).

Avgiften utgår från och med året efter det år under vilket utmålsför- rättningen avslutades och erlägges till bergmästaren årsvis i förskott före utgången av december.

9 & Erlägges icke försvarsavgiften inom tid som anges i 8 & andra stycket, skall bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid, högst tre månader, erlägga ett belopp motsvarande dubbla belop— pet av vad som icke betalats. Om föreläggandet ej efterkommes, skall bergmästaren förklara rätten till utmålet förverkad. Rätten upphör i så fall vid utgången av den tid inom vilken föreläggandet skulle ha fullgjorts.

Beslut om förverkande skall delges gruvinnehavaren och, om det kan ske, fastighetsägaren.

Giltighetstid

10 & Rätten till utmålet består till utgången av tjugofemte året efter det år under vilket utmålsförrättningen avslutades. Lägges utmål sam- man enligt 4 kap. 40 3, gäller rätten till det sammanlagda utmålet under den längsta tid som återstår för något av utmålen.

Gruvinnehavaren har rätt till förlängning av giltighetstiden för ut- målet med tjugo år i sänder, om han under löpande giltighetstid inom

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 16

utmålet eller inom utmålsfält vari utmålet ingår bedrivit regelbunden gruvbrytning. Detsamma gäller, om han under löpande giltighetstid utfört undersökningsarbete av större omfattning inom utmålet eller inom utmålsfältet på omåde, som var utmålslagt när arbetet utfördes, eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. Med utmålsfält förstås sådana intill varandra gränsande utmål, i vilka samme ägare innehar andel med minst hälften eller av annan orsak har ett bestämmande inflytande.

I annat fall än som avses i andra stycket prövas frågan om förläng- ning med hänsyn särskilt till det allmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar.

11. % Fråga om förlängning enligt 10 å andra eller tredje stycket prövas av statens industriverk efter ansökan "av gruvinnehavaren eller, om utmålet tillhör två eller flera, någon av dem.

Ansökan göres skriftligen. Den skall för att kunna upptagas till prövning ha kommit in senast ett år före utgången av den löpande giltighetstiden.

Har ansökan om förlängning ej slutligt prövats vid giltighetstidens utgång, utsträckes tiden till dess så skett.

12 å Gruvinnehavaren eller, om utmålet tillhör två eller flera, någon av dem äger efter ansökan hos statens industriverk erhålla förhands— besked, om planerat arbete har sådan omfattning att det berättigar till förlängning enligt 10 5 andra stycket.

13 % Anmäler gruvinnehavaren till bergmästaren att han icke längre vill behålla rätten till utmålet, upphör denna vid nästföljande årsskifte.

7 kap. Verkan av att rätten till utmål upphör 1 & Upphör rätten till utmål enligt 6 kap. 9, 10 eller 13 %. gäller förutom vad som för visst fall föreskrives i 10 kap. 6 5 andra stycket bestämmelserna nedan i detta kapitel.

2 & Gruvinnehavaren förlorar rätten till brutet inmutningsbart mine- ral som ej uppfordrats.

Inmutningsbart mineral som uppfordrats får ligga kvar för gruv- innehavarens räkning under högst två år efter det att rätten till utmålet upphörde. Gruvinnehavaren förlorar rätten till det som icke tagits bort inom denna tid. -

Mineral till vilket gruvinnehavaren förlorat sin rätt enligt denna paragraf tillfaller fastighetsägaren.

3 % Gruvinnehavaren förlorar rätten till byggnad som gjorts för gruvans styrka och bestånd samt till stängsel som gruvinnehavaren varit skyldig att hålla. Sådan anläggning skall lämnas kvar på platsen och tillfaller vid ny utmålsläggning den nye gruvinnehavaren.

Annan anläggning än som anges i första stycket får finnas kvar under högst två år efter det att rätten till utmålet upphörde. Det som icke tagits bort inom denna tid tillfaller fastighetsägaren.

4 % Gruvinnehavaren förlorar rätten till mark som anvisats inom eller utom utmålet.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974: 32 17

8 kap. Samäganderätt i utmål

1 & Bestämmelserna i detta kapitel gäller utmål i vilket finns krono— andel eller som eljest tillhör två eller flera gemensamt.

Vad som föreskrives i 4—10 åå tillämpas i den mån ej delägarna kommer överens om annat.

2 & Delägarna skall årligen utse en gruvföreståndare. Denne skall vara svensk medborgare och bosatt i riket.

Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker icke sådan anmälan eller har person som ej är behörig utsetts, ansvarar varje delägare som om han var gruvföreståndare.

Så Gruvföreståndaren ansvarar för att bestämmelserna i 6 kap. 'l—7 åå iakttages. Han får från delägarna fordra in de tillskott som behövs för detta och för erläggande av försvarsavgift.

4 % Minst en gång om året skall hållas stämma med delägarna. På stämman väljes gruvföreståndare samt behandlas frågor om gruvrörel- sens bedrivande och andra gemensamma angelägenheter.

Stämma skall utlysas av gruvföreståndaren, när denne finner det lämpligt eller när delägare som äger minst en fjärdedel i gruvan skrift— ligen begär det. Finnes icke gruvföreståndare, kan var och en av del- ägarna utlysa stämma.

Dclägarna kallas till stämma genom rekommenderade brev. Saknas kännedom om namn och adress på någon av delägarna, skall kallelsen införas i Post— och Inrikes Tidningar och tidning inom orten. Kallelse skall ske i god tid före stämma.

5 & På stämman föres ordet av den som delägarna utser.

Delägare har rösträtt efter sin andel i utmålet. Förekommer skilda meningar, gäller som stämmans beslut den mening som fått högsta röstetal. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning och skall i annan fråga, om ej annat följer av 6 5, den mening gälla som ordföranden biträder. Lån får ej tagas, om ej alla delägarna samtycker till det.

6 5 Vill delägare utföra arbete för undersökning eller brytning i större omfattning än annan delägare och innehar han minst hälften i utmålet, skall det större arbetet utföras. Detsamma gäller när fråga är, om ar- bete för undersökning eller brytning skall påbörjas.

Den som begärt arbetet svarar för den därav föranledda kostnaden och tillgodoräknas den ytterligare malm som utvinnes.

7 % Delägare som utfört undersökningsarbete inom utmålet skall på begäran tillhandahålla annan delägare resultatet av undersökningen.

8 & Delägare som icke deltagit i visst arbete får ansluta sig till detta efter tillkännagivande på stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföre— ståndaren. I sådant fall skall han i förhållande till sin andel i utmålet ersätta av arbetet påkallade kostnader av följande slag, nämligen

]. kostnader för byggnader och andra anläggningar, maskiner, red- skap, inventarier och förråd, som är nödvändiga eller nyttiga för fort- satt undersökning eller brytning, efter det värde egendomen har vid delägarens anslutning till arbetet,

2. ersättning enligt 4 kap. 4 & samt kostnader för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel,

• Sida 18
•  Original

Prop. 1974: 32 18

3. kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersök- nings- och tillredningsarbeten som ärnödvändiga eller nyttiga för fort- satt undersökning eller brytning.

Har delägare tillhörig mark tagits i anspråk för arbetet, skall deläga- re som ansluter sig utge ersättning i förhållande till sin andel enligt de grunder som anges i 4 kap. 4 &.

9 & Vid tvist rörande fråga som avses i 6 & andra stycket eller som angår ersättning enligt 8 & väckes talan vid den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen därav ligger.

10 % Betalar delägare icke senast två månader efter anmodan därom vad på honom belöper av tillskott enligt 3 & eller av nödvändiga kost- nader för undersökningsarbete eller brytning, är hans andel i utmålet med vad därtill hör förverkad till övriga delägare.

9 kap. Övergång av rätt till utmål m. m.

1 & Avtal varigenom inmutningsrätt eller rätt till utmål överlåtes skall upprättas skriftligen. Handlingen skall upptaga parterna, vad som över- låtes samt förklaring, att överlåtelse sker till förvärvaren.

Avtal som icke uppfyller föreskrifterna i första stycket är ogiltigt.

"2 5 Den som förvärvat inmutningsrätt eller rätt till utmål skall skrift- ligen anmäla förvärvct hos bergmästaren.

3 % Anmälan som avses i 2 & skall göras inom tre månader efter det att den handling på vil-ken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upp- rättades.

Den som gör anmälan skall bifoga fångeshandlingcn och de övriga handlingar som behövs för att styrka förvärvet.

I fråga om anmälan av förvärv i anledning av dödsfall eller genom bodelning, förvärv som beror av villkor. myndighets tillstånd eller an- nan sådan omständighet samt förvärv beträffande vilket talan väckts om återgång eller lrävande äger bestämmelserna om lagfartsansökan i 20 kap. 1 % andra stycket, 2 % andra stycket samt 5 5 andra punkten jordabalken motsvarande tillämpning.

4 % Har fångeshandling icke företetts eller har Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärvet ej erhållits, när sådant kräves enligt lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m., skall bergmästaren förklara anmälan vara utan verkan. I annat fall skall han snarast anteckna anmälningen i gruvregistret.

5 & Avtal som avses i 1 & gäller ej mot överlåtarens borgenärer, förrän anmälan om förvärvet gjorts på sätt som sagts förut i detta ka— pitel.

6 % Bestämmelserna i l—S %% äger motsvarande tillämpning i fråga om upplåtelse och övergång av nyttjanderätt till utmål.

10 kap. Inlösen av rätt till utmål "1 % Utmål med vad därtill hör får helt eller till viss andel tagas i an- språk genom inlösen,

1. om det skulle innebära betydande teknisk och ekonomisk fördel

• Sida 19
•  Original

Prop. 1974: 32 19

att utnyttja utmålet gemensamt med ett eller flera andra utmål och sådant utnyttjande är av väsentligt intresse från allmän synpunkt, eller

2. om det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt att fyndighet som hör till utmålet undersökes eller bearbetas eller, i fall då sådan fyndighet är föremål för bearbetning, att den utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning samt härigenom vinnes betydande teknisk och ekonomisk fördel.

[ fråga om inlösen gäller expropriationslagen(1972: 719) i tillämp- liga delar, i den mån ej annat följer av 2—10 åå.

?. 5 Tillstånd till inlösen enligt 1 & första stycket 1 får ges endast den som innehar annat av utmålen till minst hälften.

Vill flera lösa enligt 1 & första stycket 1 eller 2, skall företräde ges åt den som har de bästa förutsättningama att idka gruvdrift på platsen.

3 % Ersättningen för utmål som löses kan bestämmas att helt eller delvis utgå som en årlig avgäld. om fyndighetens storlek och beskaffen- het ej kan bedömas med tillräcklig säkerhet. "På yrkande av den er- sättningsberättigade skall så ske, om det ej är uppenbart att utred— ningen ger tillräckligt underlag för att bestämma engångsersättning.

4 % Avgäld erlägges i form av fast avgift och produktionsavgift. Pro- duktionsavgiften beräknas med hänsyn till mängden eller värdet av de mineral som varje år brytes och uppfordras inom utmålet. Från pro- duktionsavgiften för visst år skall avräknas ett belopp som motsvarar den fasta avgiften för året.

Grunderna för avgälden fastställes för tjugo år i sänder. Part kan under det näst sista året av varje tjugoårsperiod påkalla omprövning av grunderna för avgälden. Har icke talan därom väckts inom angiven tid, skall avgälden under följande period utgå efter oförändrade grun- der.

55. Den ersättningsskyldige skall hos länsstyrelsen ställa säkerhetför avgälden. _

Vid övergång av rätten till utmålet svarar förvärvaren för avgälden. Förre innehavaren är fri, när förvärvaren ställt säkerhet som avses i första stycket.

6 & Vinnes sådan kännedom om fyndigheten att dess storlek och be- skaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet, skall på talan av part avgälden upphöra och det inlösta utmålets återstående värde bestäm- mas. Detsamma gäller när regelbunden gruvdrift pågått under samman- lagt minst tio år, såvida det ej är uppenbart att sådan kännedom fort- farande saknas. Det belopp vartill värdet bestämmes skall betalas på en gång. Om skäl föreligger, kan dock förordnas att beloppet skall erläggas genom årliga avbetalningar under viss tid, högst tjugo år. I samband med avbetalning skall erläggas ränta på utestående kapitalbelopp.

Upphör rätten till utmålet enligt 6 kap. 9, 10 eller 13 5, skall av- gälden omedelbart upphöra och utmålets återstående värde bestämmas. Det belopp vartill värdet bestämmes skall betalas på en gång.

7 % Mål om inlösen eller ersättning enligt detta kapitel upptages av den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen där- av ligger. Gäller saken flera utmål som är belägna inom olika fastig-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974: 32 20

hetsdomstolars områden och bör utmålen vid bestämmande av ersätt— ningen lämpligen behandlas som en enhet, upptages målet av den av fastighetsdomstolarna som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts för— ordnande, annan myndighet bestämmer.

8 & I mål om inlösen är den lösande icke skyldig att svara för kost- nad som motparten i målet nedlagt på undersökning av fyndigheten i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande.

I mål om beloppet av avgäld som enligt fastställda grunder skall utgå för visst år tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad.

I mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligt 4 5 andra stycket och mål enligt 6 5 får om särskilda omständigheter föranleder det förordnas, att den ersättningsberättigade själv skall vidkännas sina rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen.

9 5 Har i mål om inlösen bestämts att ersättning skall utgå med såväl engångsbelopp som avgäld, skall vid tillämpning av bestämmelserna i expropriationslagen(1972: 719) om expropriationsersättningens erläg- gande och expropriationens fullbordande engångsbeloppet anses som slutlig ersättning. .

Om ersättningen icke till någon del bestämts att utgå som ett en- gångsbelopp, skall den lösande anmäla detta till länsstyrelsen sedan samtliga frågor i saken slutligt avgjorts. I fråga om sådan anmälan äger 6 kap. 9 % första stycket andra punkten expropriationslagen mot- svarande tillämpning.

Inlösen anscs icke fullbordad förrän säkerhet som anges i 5 & blivit ställd.

10 5 Vill någon för inlösen av utmål undersöka utmålet genom mät- ning, grävning, borrning, sprängning eller annan liknande åtgärd, får statens idustrivcrk föreskriva att tillträde till utmålet för sådan under- sökning skall lämnas undcr viss tid.

Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får icke uppföras och väg icke byggas i vidare mån än som oundgängligen kräves för undersökningen. Resultatet av undersökning— en skall tillhandahållas gruvinnehavaren.

Föranleder undersökningen skada eller intrång, skall ersättning här- för utgå. Talan om ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen därav ligger.

11 kap. Tillsyn, handräckning, ansvar m. m.

1 & Statens industriverk och bergmästarna utövar tillsyn över efter- levnaden av vad som i denna lag föreskrives angående undersöknings- arbete och gruvdrift.

2 & Påbörjas undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 5 andra styc- ket eller utföres anläggning i strid med 3 kap. 2 5 andra stycket, får överexekutor på ansökan av den som äger eller innehar marken för- ordna att arbetet skall inställas eller att anläggningen skall tagas bort på inmutarens bekostnad.

Åsidosättes förbud som bergmästaren meddelat enligt 6 kap. 5 5 andra stycket, kan överexekutor på ansökan av bergmästaren meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1974: 32 21

I fråga om åtgärd av överexekutor enligt första eller andra stycket gäller samma regler som för handräckning enligt 191 & utsöknings- lagen (1877: 31 5. l.). .

3 % Om den som enligt 2 kap. 2——5 &, 3 kap. 5 & tredje stycket eller 4 kap. 2 & fått myndighets medgivande till inmatning, till förlängning av undersökningstid eller utmålsläggning icke uppfyller villkor som förbundits med medgivandet, kan länsstyrelsen vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

4 % Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp- såtligen eller av oaktsamhet

1. bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet utan att ha erhållit in- mutningsrätt,

2. påbörjar undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 ?; eller före- skrift som meddelats enligt 4 % samma kap. ., '

3. utan tillstånd enligt 6 kap. 4 & andra stycket lägger igen utfrakts- väg eller ort som leder till gruvas obrutna delar,

4. ej iakttager föreskrift som meddelats enligt 6 kap. 5 5 första styc- ket sista punkten,

5. utan tillstånd enligt 6 kap. 7 & lägger ned gruva innan alla gruv- arbeten blivit inmätta och inlagda på karta, '

6. ej gör anmälan till bergmästaren på sätt och inom tid som före- skrives i 9 kap.

Om brott som avses i första stycket 2 förnärmar enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsägande anger brottet till åtal.

12 kap. Fullföljd av talan m. m.

1 % Den som är missnöjd med beslut vid utmålsförrättning i fråga om ersättning enligt 3 kap. 8 & eller enligt 4 kap. 4 eller 31 & får väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område den mark varom är fråga eller större delen därav ligger. Talan skall väckas inom tre månader från det avslutningsbeslutet meddelades. .

Mot annat beslut vid utmålsförrättning föres talan hos statens indu- striverk genom besvär.

2 % Mot bergmästarens beslut enligt denna lag i annan fråga än som avses i 1 & föres talan hos statens industriverk genom besvär.

3 & Mot beslut av statens industriverk i fråga som avses i 2 kap. 2 % andra stycket, 3 kap. 5 & tredje stycket, 4 kap. 2 5 första stycket, 6 kap. 3 & tredje stycket, 4 & andra stycket, 7 5 och 10 & tredje stycket samt 10 kap. 10 & föres talan hos Kungl. Maj:t genom besvär.

I annat fall än som avses i första stycket skall talan mot beslut av industriverket i fråga som verket enligt denna" lag har att pröva föras hos kammarrätten genom besvär.

4 & Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 2 kap. 4 %, 3 kap. 5 % tredje stycket, 4 kap. 2 & och 13 kap. 3 & föres hos Kungl. Maj:t genom besvär. I fråga som avses i 11 kap. 3 & föres talan mot länsstyrelsens beslut hos kammarrätten genom besvär.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974: 32 22

3. Har bergmästaren vid den nya lagens ikraftträdande att pröva frå- ga om förverkande av gruvrätt enligt 56 & äldre lagen, gäller fortfa- rande 56 5 första och andra styckena nämnda lag. '

4. För utmål som utlagts för sjö- eller myrmalmstäkt eller för bear- betning av varp skall försvarsavgift enligt 6 kap. 8 & nya lagen utgå första gången för år 1975.- Avgifterna för åren 1975 och 1.976 skall er- läggas före utgången av år 1976. Erlägges ej avgifterna inom denna tid, upphör rätten till utmålet vid utgången av år 1976.

5. Vid tillämpning av 6 kap. 10 5 nya lagen skall så anses som om utmålsförrättningcn avslutades den dag lagen trädde i kraft.

6. Bestämmelserna i 8 kap. 7 % och 8 5 första stycket 3 nya lagen äger ej tillämpning i fråga om undersökningsarbete som utförts före ikraftträdandet.

7. I fråga om övergång av rätten till utmålet före den nya lagens ikraftträdande gäller fortfarande 65—67 åå äldre lagen.

8 % På inmutningsrätt som gäller vid den nya lagens ikraftträdande tillämpas den nya lagen med iakttagande av följande särskilda bestäm- melser:

1. Vid prövning av fråga om förlängning av undersökningstiden skall sa anses som om den nya lagen gällde när inmutningsrätten beviljades.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1974: 32 24

2. Vid förlängning som beviljas på grund av ansökan som kommit in före ikraftträdandet utgår ej inmutningsavgift.

3. Bestämmelserna i 17 och 18 åå äldre lagen tillämpas i fråga om undersökningsarbete som utföres under undersökningstiden eller den förlängning därav som medgivits före ikraftträdandet.

4. Ansökan om anvisande av utmål på grund av inmutningsrätten prövas enligt den äldre lagen, om ansökningen gjorts före ikraftträdan— det. Göres ansökningen efter ikraftträdandet, sker prövningen såvitt angår hinder mot utmålsläggningen enligt den .äldre lagen och i- övrigt enligt den nya lagen, dock utan den begränsning som anges i 1. kap. 10 å.

5. I fråga om utmål som lägges på grund av inmutningsrätten gäller bestämmelserna om avgäld till jordägaren i 53 å första stycket och andra stycket första punkten äldre lagen, om ansökningen om utmål gjorts före ikraftträdandet. Avser inmutningen allmänt vattenområde i havet, är bestämmelserna i 6 kap. 10 å andra och tredje styckena nya lagen ej tillämpliga på utmålet.

6. I fråga om övergång av inmutningsrätten före-den nyalagens ikraftträdande gäller fortfarande 65—67 åå äldre lagen.

95 Ansökan om inmutningsrätt som gjorts före den nya lagens ikraftträdande prövas enligt den äldre lagen. Beträffande inmutnings- rätt som beviljas på grund av sådan ansökan tillämpas den nya lagen med iakttagande i tillämpliga delar av vad som föreskrives i 8 å 4 och 5 för där avsedda fall.

10 å Ansökan om utvidgning eller annan ändring av utmål som gjorts före den nya lagens ikraftträdande prövas enligt den äldre lagen.

Medges efter ansökan som gjorts före ikraftträdandet utvidgning av utmål, som lagts före den 1 januari 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan, gäller äldre bestämmelser om jordägare-andel beträffande den nya delen av utmålet. Om utvidgningen medges efter ansökan som göres efter ikraftträdandct, är i stället staten berättigad till kronoandel i den nya delen. Härvid gäller bestämmelserna i 5 kap. nya lagen.

Medges efter ansökan som gjorts före ikraftträdandet utvidgning av annat äldre utmål än som avses i andra stycket, är bestämmelserna om avgäld till jordägaren i 53 å första stycket och andra stycket första punkten äldre lagen tillämpliga beträffande den nya delen av utmålet.

11 å Handläggningen av mål eller ärende som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande men ej slutligt avgjorts dessförinnan sker i den ordning som gäller enligt den äldre lagen.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 25

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas, att 1 och 7 åå lagen (1966: 314) om kontinen- talsockeln skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 5

Med kontinentalsockeln förstås i denna lag havsbottnen och dess un- derlag inom allmänt vattenområde samt inom det havsområde utanför Sveriges territorialgräns som Konungen bestämmer i enlighet med den i Geneve den 29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinental— sockeln.

Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess un- derlag samt sådana levande organismer som i det utvecklingsskede, då de kunna bli föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen eller dess underlag.

Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på sådan undersökning och bearbet- ning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) och ej heller på fångst av sådana levande naturtill- gångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på fångst av sådana levande natur- tillgångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

7å

Beviljat inmatning enligt gruv- lagen på område, till vilket rätt föreligger på grund av tillstånd enligt 3 5, eller avser sådant till- stånd inmutat område, får arbete för undersökning eller bearbet- ning, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av ar- bete skola bedrivas, skall berg- mästaren, med iakttagande av fö- reskrift som enligt 4 å har fogats vid tillståndet, bestämma hur ar- betena skola ordnas för att inne- havaren av äldre rättighet skall

Meddelas tillstånd enligt denna lag i fråga om viss naturtillgång på område som omfattas av förut meddelat tillstånd avseende annan naturtillgång, får arbete för un— dersökning eller bearbetning som vcrkställes på grund av först upp- kommen rättighet icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete skola bedrivas, skall tillsynsmyndighe- ton, med iakttagande av föreskrift som enligt 4 å har fogats vid till- ståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas för att innehavaren av äldre rättighet skall kunna

• Sida 26
•  Original

Prop. 1974: 32 - 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kunna driva sitt arbete ändamåls- driva sitt arbete ändamålsenligt enligt och med minsta förfång för och med minsta förfång för den den senare rättsinnehavaren. senare rättsinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. I fråga om inmutningsrätt som beviljats inom allmänt vattenområde i havet efter ansökan som kommit in före lagens ikraftträdande, och om utmål, som där tillkommit på grund av sådan inmutningsrätt före- skrives i 14 kap. gruvlagen (1974: ). Beträffande arbete inom om- råde vilket omfattas av såväl inmutningsrätt eller utmål som nyss nämnts som tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln gäller 7 g i sin äldre lydelse.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1974: 32 27

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 maj 1973.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes, ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID- BOM, CARLSSON.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler ef- ter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny gruvlag och anför. ' ' '

3.2. Annan minerallagstiftning

Rätten att söka efter och bearbeta fyndighet som innehåller stenkol, salt, olja, gas eller alunskiffer regleras i stenkolslagen.

För att få söka efter och bearbeta stenkolsfyndighet måste man ha särskilt tillstånd (koncession), som meddelas av Kungl. Maj:t. Konces- sionsansökan prövas med hänsyn till företagets gagn för orten och det allmänna. Söker flera koncession på samma område, avgör Kungl. Maj:t vilken av sökandena som skall få företräde. Får annan än den som upptäckt fyndigheten koncession, har dock upptäckaren rätt till skälig gottgörelse av den som fått koncessionen.

Koncession innebär ensamrätt att inom området eftersöka, bearbeta och tillgodogöra sig stenkolsfyndigheter och sådana eldfasta leror som förekommer i sammanhang med sådana fyndigheter.

Beträffande salt-, olje-, gas- och alunskifferfyndigheter gäller i stort sett samma bestämmelser som i fråga om stenkol.

Även uranlagen bygger på koncessionssystemet. Undersökningsarbe- te får dock i stor utsträckning utföras utan särskilt tillstånd. För bear- betning av uranfyndighet fordras alltid tillstånd av Kungl. Maj:t. Kon- eessionsfrågan skall i första hand bedömas med hänsyn till det" all-män- nas intresse.

Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dessa naturtill- gångar tillkommer staten enligt lagen om kontinentalsockeln. Beträf- fande undersökning och bearbetning av inmutningsbart mineral inom allmänt vattenområde gäller dock i stället för denna lag gruvlagen. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan med- dela tillstånd för annan än staten att utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna.

Enligt lagen (1966: 319) om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden äger staten rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Länsstyrelsen beslutar om upplåtelse av rätt till des- sa fyndigheter enligt kungörelsen (1966: 320) om'upplåtelse från staten av rätt till sand-, grus- eller stentäkt inom vissa allmänna vattenområ- den.

4. Utländsk lagstiftning

Jordäganderättssystemet behärskar i stor utsträckning engelsk och amerikansk rätt. Inmutningssystemet upprätthålls .numera huvudsakli- gen beträffande malmfyndigheter i Sverige, Finland, Norge, Förbunds- republiken Tyskland och Österrike samt på s.k. public lands i Förenta Staterna. I Norge gäller dock en koncessionslagstiftning parallellt med inmutningssystcmet. Koneessionssystemet tillämpas i bl. a. Frankrike,

• Sida 34
•  Original

Prop. 1974: 32 . 34

Belgien, Nederländerna, Italien, Spanien, Portugal och ett flertal utom- europeiska länder. Dessutom används koncessionssystemet på stenkols-, olje- och naturgasfyndigheter i åtskilliga länder där annat system till- lämpas i fråga om malmfyndigheter.

I de flesta länder som tillämpar koncessionssystemet förekommer en uppdelning i undersökningstillstånd och koncession (bearbetningstill- stånd). Såväl undersökningstillstånd som bearbetningskoncession med- delas i allmänhet efter diskretionär prövning av landets regering. Van- ligen krävs att sökanden visar sig ha erforderliga tekniska och eko- nomiska resurser för arbetets utförande. Innehavare av undersöknings- tillstånd synes i regel inte vara tillförsäkrad företrädesrätt till bearbet- ningskoncession men kan i stället ha rätt till gottgörelse av den som får sådan koncession. När det gäller bearbetningskonccssion är konces- sionstiden ofta obegränsad, men möjlighet till återkallelse finns vid brott mot koncessionsvillkoren. Dessa innehåller oftast bestämmelser om arbetsskyldighet. Allmänt förekommer att avgifter skall betalas så- väl till staten som till jordägaren.

I Finland har år 1965 antagits en ny gruvlag, som i huvudsak bygger på samma principer som den svenska. Den finska lagen har dock inte bestämmelser om kronoandel och statsgruvefält.

I Norge har år 1972 antagits en ny bergverkslag som i väsentliga delar har de svenska och finska gruvlagarna till förebild.

I övrigt hänvisas i denna del till utredningens betänkande s. 60—68.

5. Cruvhanteringen i Sverige

Utredningen lämnar i betänkandet (s. 69—72) en översikt över gruvhanteringen i Sverige. Härav framgår i huvudsak följande.

Den svenska gruvbrytningen är huvudsakligen "koncentrerad till Norr-. botten, Västerbotten och Mellansverige. År 1966 uppfordrades ur gru- vorna totalt cirka 48,5 milj. ton malm och berg. Härur erhölls cirka 28 milj. ton järnmalmsprodukter och cirka 3,7 milj. ton annan malm, huvudsakligen sulfidmalm. Malmproduktionens saluvärde beräknades år 1966 till 3,1 % av industrins totala förädlingsvärde. .Järnmalmen är en av de stora enskilda posterna i den svenska exporten och år 1966 mot- svarade produktionen av sådan malm 4,5 % av världsproduktionen. På senare år har de svenska järnmalmsgruvornas konkurrenskraft försäm- rats till följd av att flera stora nya dagbrottsgruvor med låga kostnader öppnats i transoceana länder samtidigt som sjöfraktko'stnaderna sjunkit. I fråga om sulfidmalmer, dvs. malmer som innehåller-svavelföreningar, har marknadsläget under senare år varit tämligen gynnsamt.

Möjligheten till rationalisering inom gruvhanteringen beror när det gäller brytning och upplastning i huvudsak på den enskilda malmkrop- pens dimensioner och stupningsförhållanden, malmens karaktär samt

• Sida 35
•  Original

Prop. 1974: 32 - 35

berghällfastheten och är-i dessa avseenden förhållandevis oberoende av produktionens omfattning. Kostnaderna för bergets transport till schakt, för uppfordring samt för malmens behandling ovan jord är däremot i hög grad kvantitetsberoende. En stor samlad malmkropp ger betydande möjligheter till rationalisering i dessa avseenden, men stordriftens för- delar kan även utnyttjas vid exploatering av ett antal mindre, varandra närliggande malmer framför allt genomuutnyttjande av gemensamma malmbehandlingsanläggningar.

6. Malmletningen i Sverige

En redogörelse för malmletningen i Sverige återfinns i betänkandet s. 73—82. Utredningen sammanfattar vad-som framkommit i denna del på följande sätt.

Berggrunden i Sverige är till mer än 95 % täckt av jord. Malmerna intar i allmänhet ett upprest läge, och malmarean (= ytan i horisontellt snitt genom malmkroppen) är i regel relativt liten. Fyndigheterna är ofta små och — särskilt sulfidmalmcrna — svårupptäckta.

Sedan första världskriget har malmletningstekniken genomgått en snabb utveckling, som gjort det möjligt att med vetenskapliga metoder genomsöka stora arealer. Härvid begagnar man sig av blockletning, geo- fysiska undersökningsmetoder (magnetiska, elektriska, gravimetriska, seismiska och radiometriska mätningar), geokemisk malmletning och diamantborrning. Efter andra världskrigets slut utförs magnetiska och elektriska mätningar samt radioaktivitetsmätningar också från flygplan. - I fråga om arbetsförloppet vid malmletning skiljer utredningen mellan regionalprospektering, lokalprospektering och gruvundersökning. Regio- nalprospekterin g syftar till att avgränsa områden som motiverar närmare undersökningar och innefattar flygmätningar-och översiktliga geologiska och geofysiska markundersökningar inom mycket vidsträckta områden. Lokalprospektering avser detaljundersökningar av avgränsade malmstråk och separata malmobjekt. Arbetet innefattar bl. a detaljerade geofysis- ka markmätningar och därav eventuellt föranledda diamantborrningar och blottningsarbeten. Undersökningsområdets storlek varierar från nå- gon kvadratkilometer till tiotals kvadratkilometer; Gruvundersökning, som i förekommande fall utförs på grundval av resultatet från lokal- prospektering, är nödvändig för att avgöra huruvida en tekniskt och. ekonomiskt brytvärd malm föreligger eller ej. Arbetet innefattari regel avsänkning av schakt invid malmkroppen och sprängning av orter på olika nivåer. Flygmätning kan utföras till förhållandevis låg kostnad per kvadratkilometer räknat. Geofysiska markmätningar och geokemisk prospektering kostar normalt mindre än 10000 kr. per kvadratkilo- meter. Kostnaderna för'de borrhål som behövs för att konstatera en .

• Sida 36
•  Original

Prop. 1974: 32 35

medelstor fyndighets storlek och beskaffenhet understiger sällan 100 000 kr. En ordinär gruvundersökning kostar ca 3—10 milj." kr.

Sedan länge bedrivs en omfattande malmletningsverksamhet av staten genom SGU samt av enskilda företag. Av prospekteringen faller unge- fär hälften på SGU. Gruvundersökningsarbetena utförs till övervägan- de del av gruvföretag.

För att gruvhanteringen i vårt land skall kunna 'vidmakthållas och expandera krävs att kända malmtillgångar undersöks ytterligare och att dessa tillgångar successivt utökas genom upptäckt av nya mineral- fyndigheter. I fråga om järnmalmstillgångar kan utvecklingen i Norr- botten under senare år bedömas som gynnsam. I Bergslagen har däremot malmtillskottet från fyndigheter som under de senaste decennierna upp- täckts utanför förut kända malmkroppar inte hållit jämna steg med brytningen. Letningen efter sulfidmalmer i landet under senare tid har givit gott resultat, men en fortsatt prospektering är nödvändig, om den nuvarande produktionen skall kunna bibehållas och om möjligt även ökas på längre sikt. Som en angelägen beredskapsåtgärd framstår att öka reserverna av de för kvalitetsståltillverkningen erforderliga ferrole- geringsmetallerna mangan, krom, nickel, molybden, volfram och ko- bolt.

7. Praxis i fråga om inmatningar

Indikationer i samband med malmletning skyddas i första hand ge- nom inmutningar. En redogörelse för praxis i fråga om inmutningar_ lämnas i betänkandet 's. 83—87. Sammanfattningsvis framgår härav följande.

Inmutning söks vanligen först som förberedelse för lokalprospekte- ring. Diamantbormingar företas normalt aldrig innan inmutning sökts. Att inmutning söks av privatpersoner som gjort fynd är numera mindre vanligt men förekommer dock alltjämt i en del fall.

Inmutningscirklarnas ringa storlek i förhållande till de undersöknings- områden som krävs vid modern malmletning har föranlett att prospektö- rerna i betydande omfattning lagt ut sammanhängande komplex av in- mutningar_ I några fall har lagts ut massinmutningar som förberedelse för regionalprospekterin g. .

Det alldeles övervägande antalet inmutningar upphör vid undersök- ningstidens utgång utan att leda till utmålsläggning. Ofta kan inmutaren genom markundersökningar på ett relativt tidigt stadium av undersök- ningstiden konstatera att han inte har anledning att fortsätta undersök- ningarna inom inmutningsområdet. Å andra sidan har i åtskilliga fall den nuvarande normala undersökningstiden tre år av olika anledningar befunnits otillräcklig. Inmutarna har sålunda i ganska stor utsträckning begärt och fått förlängning av undersökningstiden eller företagit om- mutning.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1974: 32 37

8. Utvecklingen i fråga om utmålen

En redogörelse för tillämpningen av gruvlagens regler om förutsätt- . ningarna för erhållande av utmål m.m. finns i betänkandet 5. 88—100. ' Utredningen sammanfattar vad den erfarit i denna del på följande sätt.

Gruvlagens regler om förutsättningama för utmålsläggning och om utmåls storlek tillämpas liberalt i praktiken. Blottningar som uppkom- mit genom mindre sprängning (s.k. skärpningar) eller naturlig blott- ning godtas som bevisning om malmförekomst, liksom malmblottning genom ett borrhål per utmål i förening med en geofysisk indika- tionskarta. Krav upprätthålls ej att en påvisad fyndighet skall framstå som sannolikt brytvärd under rådande malmkonjunkturer. Om en fyn- dighets horisontella sträckning är nöjaktigt påvisad, beviljas i allmänhet utmål med maximistorleken 16 hektar, även om utredningen är ofull- ständig beträffande malmens sido- och fältstupning eller dess djup- gående. De nuvarande bcstämmelserna gör det ibland omöjligt att an- passa ctt utmål efter fyndighetens sträckning. För att skydda s.k. donlägiga malmer (malmer som har en viss lutning) med relativt flack sidostupning och stor längd i stupningsriktningen krävs ofta att flera utmål läggs ut, med därav föranledda borrningskostnader.

Antalet utmål utgjorde vid årsskiftet 1967/1968 omkring 5 000. Av dessa hade endast 691 eller 13,8 % lagts enligt 1938 års lag. På grund av den år 1938 höjda maximistorleken för utmål svarade dessa utmål dock för 27,5 % av den utmålslagda arealen i landet. Övriga utmål har lagts ut enligt äldre lagstiftning.

Utmålens ringa storlek i förhållande till malmernas utsträckning har lett till att utmålen i stor omfattning koncentrerats i sammanhängan- de utmålskomplex. Antalet utmålsenheter — enstaka utmål eller sam- manhängande fält — utgör omkring 900. Av samtliga utmål är normalt endast omkring 10 % under brytning. Omkring 30 % ingår dock i fält i drift. '

De befintliga cirka 5 000 utmålen är fördelade på omkring 150 olika företag och personer. Av utmålen disponerade staten och cirka 10 större enskilda bruks- och gruvföretag den 31 december 1967 tillsam- mans över cirka 4500 utmål — varav staten och statsägda företag 1 084 — eller 90 % av samtliga utmål. Av återstoden tillhörde 150 ut- mål mindre gruvägare som bedrivit brytning under senare tid, 52 .ut- mål ett enskilt bolag och cirka 330 strödda utmål ungefär 100 olika ägare.

Större delen av utmålen är som förut framgått inte i drift. Beträffande skälen till att vilande utmål försvaras har närmare upplysningar inhäm- tats dels i fråga om statens utmål och dels från fem större enskilda gruv- företag. Beträffande de fyra i gruppen ingående enskilda företag som f.n. bedriver gruvbrytning ingår mellan en tredjedel och en fjärdedel

• Sida 38
•  Original

Prop. 1974: 32 38

av företagens utmål i utmålsfält under bearbetning. I det närmaste lika många betecknas av företagen som reserver för järn- och metallverk samt befintliga gruvanläggningar som tillhör företagen. Dessa utmål avses i allmänhet bli föremål för brytning inom överskådlig framtid. Ett betydande antal utmål betecknas av företagen såsom utmål avsedda för självständig brytning vid lämplig konjunktur. En annan grupp utmål företrädesvis belägna inom främmande företags ”intressesfär” anses ut- göra lämpliga bytesobjekt. Som utmål av tvivelaktigt värde eller sekun- därt intresse karakteriseras totalt cirka 300 utmål. Dessa har till stor del kommit i företagens hand i samband med bruksförvärv i_ senare tid. Företagens undersöknings— och prospekteringsverksamhet är främst in- riktad på gruvfält som betecknas som reserver eller avses för självstän- dig brytning. Det femte företaget i gruppen bedriver f.n. inte någon gruvbrytning och endast obetydligt undersökningsarbete. På de staten tillhöriga utmål som inte ligger i fält under brytning anses gruvdrift inte lönsam f.n. I fråga om dessa och övriga vilande utmål i landet utanför driftsfält är aktiviteten i allmänhet tämligen låg. I många fall torde några rationella skäl för bibehållandet av utmålen inte kunna åberopas.

9. Splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt

Utredningen har utfört en undersökning rörande splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt. Härvid har framkommit i hu- vudsak följande.

Inom Norrbottenregionen' behärskar staten nära nog fullständigt järnmalmstillgångarna och kan genom utnyttjande av hälftenandel i när-' liggande privatägda utmål åstadkomma en arrendering i den mån detta skulle vara till fördel vid driften. Beträffande sulfidmalmerna har Boli- denbolaget i egenskap av exploatör och utmålsägare en dominerande ställning. I fråga om grafitfyndigheter är ägarbilden mera splittrad. Sulfidmalmsfyndigheterna i Skelleftefältet är uppdelade mellan staten och Boliden på ett sätt som inte synes ha utgjort något hinder för ra- tionell gruvbrytning och malmbehandling. Inom Bergslagen är de gruvrättsliga förhållandena mera komplicerade, beroende på samban- det med den historiska utvecklingen. Inom de utmålsfält som är under brytning förekommer utmålssplittring av i allmänhet obetydlig omfatt- ning i inemot tio fall. Det stora flertalet övriga utmål i Bergslagen in- går antingen i äganderättsligt enhetliga komplex eller utgörs av avsides liggande ströutmål med små malmtillgångar. Återstoden cirka 600 utmål fördelar sig på ett 80-tal fält med mer eller mindre splittrade ägande- rättsförhållanden. Bland dessa fält synes förutsättningar för exploate- ring inom överskådlig tid möjligen finnas inom något tiotal fält.

I fråga om inmutningsverksamheten förekommer någon anmärknings-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1974: 32 39

Vård splittring i huvudsak bara i Bergslagen. Man kan där leta fram ett betydande antal fall där kollisioner mellan inmutningar och utmål åt- minstone teoretiskt erbjuder förutsättningar för framtida konflikter.

En utförligare redogörelse finns i betänkandet s. 101—106.

10. Medel att tillgodose det allmännas intresse inom gruvnäringen

Utredningen behandlar i betänkandet s. 107—114 frågan vilka medel som f. n. finns att tillgodose det allmännas intresse att kunna öva ett direkt inflytande över mineraltillgångarnas exploatering i syfte att ut— nyttja eller reservera- dessa för ändamål som samhället vill främja samt det sätt på vilket dessa medel hittills utnyttjats. Sammanfattnings- vis framgår av utredningens redogörelse följande.

De viktigaste medlen som samhället har för att tillgodose sina intres- sen är kronoandelen och statsgruvefåltsinstitutet.

Vid 1967 års utgång hade staten anmäld eller latent kronoandel eller var själv inmutare beträffande 13,8 % av samtliga utmål. Räknat efter arealen täckte de ifrågavarande utmålen 27,5 % av den totala utmåls- lagda arealen. Anmälan till begagnande av kronoandel har hittills alltid skett i samband med att andelen utarrenderats till inmutaren. Begagnan- de av kronoandelen som ett instrument för att i egen regi få till stånd viss malmbrytning har inte förekommit. I ett fall har staten avstått från kronoandelen.

Till skydd för statliga malmtillgångar har utlagts 16 statsgruvefält, varav 14 i Norrbotten och 2 i Västerbotten. Inom statsgruvcfält ligger bl. a. gruvorna i Kiruna, Svappavaara och Malmberget samt Stekenjokk- fältet. Bortsett från arbetena inom dessa fält samt undersökningar som utförts inom ramen för den av 1963 års riksdag beslutade malminven- teringen i Norrbotten har aktiviteten inom statsgruvefälten hittills va- rit ringa.

I fråga om järnmalmstillgångarna i Norrbotten har staten en domi- nerande ställning genom sitt stora utmålsinnehav samt innehavet av riksgränsbanan, som f. n. utgör den enda möjliga vägen för uttransport av malm från flertalet tänkbara produktionsställen. Ställningen har yt- terligare förstärkts genom 1963 års lag om inmutningsförbud i länet.

11. Förhållandet mellan gruvnäringen och motstående inti'essen

Utredningen lämnar i betänkandet s. 115—125 en redogörelse för hur konflikter mellan gruvnäringen och motstående intressen f. n.' löses. Härav må nämnas följande.

Konflikter av nämnda slag regleras förutom genom föreskrifter i gruvlagen, av bestämmelser av förfoganderättsinskränkande eller expro- priativ natur främst i byggnadslagen (1947: 385; ändrad senast 1973:

• Sida 40
•  Original

Prop. 1974: 32 - : 40

312), väglagen (1971:948; ändrad senast 1972:786) naturvårdslagen (1964: 822; ändrad senast 19731311), vattenlagen (1918: 523; ändrad senast 1972: 786) och miljöskyddslagen (1969: 387; omtryckt 1972: 782). Samernas rättigheter reglerasi rennäringslagen (1971: 437; ändrad senast 1972: 726). Gruvinnehavarc torde i princip vara underkastad så- dana föreskrifter angåendc markens användning, som ges enligt nämnda lagstiftning, i samma utsträckning som fastighetsägare och andra inne- havare av rättigheter beträffande-marken. Å andra sidan föreligger inte hinder mot inmutning eller utmålsläggning i annan mån än som följer av gruvlagens bestämmelser om inmutningshinder.

I dagens samhälle påverkas tillkomsten och utnyttjandet av gruvrät- tigheter även av de instrument som används i den allmänna sam- hällsplaneringen. Bebyggelscplaneringen genom instituten regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan skall bygga på utredningar bl. a. rörande näringslivets och befolkningens utveckling. De tre sist- nämnda planinstituten kan binda även utnyttjandet av gruvrättighcter. Detsamma gäller sådana med stöd av naturvårdslagen meddelade beslut vartill främst naturvårdsverkets och länsstyrelsernas planering på natur- vårdsområdet kan leda. Den kontinuerliga planeringen inom det all- männa vägväsendct sker med beaktande av näringslivets utveckling och lokalisering. Detsamma gäller kommunernas planering för bostadsför- sörjningen. En viss påverkan från samhällets sida av investeringar inom gruvnäringen kan vidare ske genom lokaliseringspolitiken. Dct plane— ringsråd som skall finnas i varje län, bör kunna fylla en viktig funk- tion bl.a. vid lösandet av olika samordningsfrågor i samband med gruvdrift.

12. Humdgrunderna i utredningens förslag

12.1. Principiell målsättning

Utredningen framhåller. att Sverige är rikt på malm och att gruvhan- teringen i vårt land har anor sedan medeltiden. De geologiska förhål- landena i olika delar av landet, särskilt Övre Norrland och Mellansve- rige, är gynnsamma för förekomst både av järnmalmer och sulfidmal— mer. Sverige är i förhållande till sin storlek en betydande järnmalmspro- ducent med en produktion motsvarande 4,5 % av världsproduktionen. Malmprodukternas exportvärde var för några år sedan cirka en mil- jard kr. eller ca 4,5 % av det totala exportvärdet, och dess andel av industrins totala förädlingsvärde utgjorde 3,1 %. Redan av dessa sum— mariska uppgifter framgår att gruvhanteringen utgör en för vår ekono— mi och försörjning viktig näringsgren både i och för sig och som råvaru- bas för de inhemska järn- och metallverken och därpå vilande föräd- lingsindustri. Trots den på senare tid starkt skärpta-konkurrensen från

• Sida 41
•  Original

_ Prop. 1974: 32 41

nya transoceana malmfyndigheter anses ekonomiska förutsättningar fin- . nas för att järnmalmsproduktionen skall kunna vidmakthållas och ytter- ligare ökas. Prognoserna på sulfidmalmssidan är enligt utredningen inte ogynnsamma. Ett nödvändigt villkor för fortsatt produktion och expan— sion på längre sikt är, anför utredningen, att den för brytningen erfor- derliga malmbasen vidgas genom prospektering efter nya mineralfyndig—

eter och ytterligare undersökningar av nu blott bristfälligt kända mal- mer.

Utredningen framhåller i fortsättningen att det allmänna ekonomiska intresset och inte mer teoretiska tankegångar varit dominerande vid ut- formningen av den senare svenska gruvlagstiftningen. I sitt år 1927 framlagda yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstift- ning uttalade socialiseringsnämnden att ingen annan grundsats än det allmännas bästa fick vara avgörande för den inriktning som borde ges åt en lagstiftning på detta område. Nämnden tillade:

Folkhushållets välfärd är prövostenen för i vilken grad utrymme inom en dylik lagstiftning bör givas åt de skilda grupper, vilka ha eller anses ha speciella intressen att bevaka inom gruvhanteringen. Staten, inmutaren och jordägaren ha från denna utgångspunkt sett inga anspråk på att ovägda få taga plats bland dem, som skola omhänderhava denna del av näringslivet. I den mån de äro nyttiga och nödiga för gruvnäringen i den meningen, att deras insatser öka de fördelar folkhushållet kan utvinna ur densamma, må de .beredas inflytande över den; i den mån åter det kan visas, att en faktor upphört att ha betydelse för näringen eller att en ny tillkommit, bör detta återspeglas i den nya lagstiftningen.

Utredningen har funnit att den allmänna inriktning för gruvlagstift- ningen som socialiseringsnämnden angett fortfarande är aktuell. ”Inmu- taren” torde därvid få anses representera upptäckaren och gruvinneha- varen. I enlighet härmed vill utredningen ange lagstiftningens huvud- syfte vara att främja prospekteringsverksamheten och befordra ett ända- målsenligt utnyttjande av naturtillgångarna, varvid som ändamål kan anges gruvnäringens utveckling och därmed folkhushållcts välfärd i stort och dess planmässiga försörjning med den råvarutillgång som mal- men utgör. Lagstiftningen bör samtidigt vara sådan att en rimlig avväg- ning åstadkoms mellan gruvnäringens intressen och naturvårds-, vatten- vårds- och bebyggelseplaneringssynpunkter m. m.

12.2. Brister och reformbehov

Utredningen framhåller att det nu gällande gruvrättsligt systemet i sina väsentliga delar är utformat med hänsyn till förfarandet vid malm- letning och bergsbruk i äldre tid och då rådande synsätt. De tid efter an- nan genomförda revideringarna av lagstiftningeh har inte inneburit några mer betydelsefulla ändringar i inmutningssystcmets uppbyggnad. Samtidigt har, inte minst efter gruvlagens tillkomst, betydande framsteg

• Sida 42
•  Original

Prop. 1974: 32 42

gjorts i fråga om prospekterings- och gruvbrytningstcknik och en snabb omvandling ägt rum på olika samhällsområden. Mot denna bakgrund vore det enligt utredningen närmast egendomligt om gruvlagstiftningen skulle framstå som ändamålsenlig med hänsyn till nutida krav på en så- dan lagstiftning. Utredningen har också vid sin kartläggning av gruvnä- ringen kommit fram till att den nuvarande regleringen, även om den i många stycken fungerat väl, lett till mindre tillfredsställande resultat i vissa hänseenden. Även på åtskilliga punkter där detta inte är fallet framstår lagstiftningen för utredningen som föga tidsenlig.

Utredningen framhåller att de nuvarande inmutningarna företrädesvis är lämpade för att bereda enskilda personer och företag, som inom ett begränsat område gjort iakttagelser tydande på malmförekomst, tillfälle att framför allt genom grävning, sprängning och borrning göra under- sökningar på platsen och därefter bearbeta eventuellt påträffade fyndig- heter. Numera sker emellertid malmletning till alldeles övervägande del genom att tekniskt och ekonomiskt välrustade företag — inkl. SGU —— systematiskt genomsöker stora arealer med vetenskapliga undersök- ningsmetoder. Malmletningsteknikens utveckling har medfört behov av stora undersökningsområden. Behovet täcks i praktiken genom utlägg- ning av mer eller mindre sammanhängande komplex av inmutningar. Det innebär emellertid en opraktisk ordning och onödigt besvär både för myndigheter och gruvföretag att flera tiotal inmutningar skall be- höva utläggas vid en normal lokalprospektering.

För att genomföra en rationell lokalprospektering krävs enligt utred- ningen i regel betydande tekniska och ekonomiska resurser. Kostna- derna är merendels av sådan storleksordning att arbetena knappast kan genomföras av ett enskilt företag om vederbörande inte kan påräkna viss företrädesrätt till fyndigheter som kan påträffas. Utredningen anser att den ensamrätt inmutningen innebär i sådana fall är motiverad från allmän synpunkt.

Inmutningar nyttjas emellertid i praktiken inte enbart som skydd för rationell lokalprospektering. Det förekommer alltjämt — ehuru i ringa omfattning — att inmutningar beviljas personer som uppenbarligen sak- nar förutsättningar att bedriva ett nyttigt undersökningsarbete.

Vidare har särskilt i samband med vattenkraftutbyggnad i de norra delarna av landet i viss utsträckning förekommit att sökanden i vatten- mål tagit inmutningar inom sådana områden som avsetts att överdäm- mas utan att syftet i första hand varit att bedriva gruvdrift. Genom in- mutningarna har erhållits skydd mot eventuella ersättningskrav i vatten- målet från främmande inmutares sida. Att inmutning sker i sådant syfte ' kan inte anses motiverat. Ytterligare har det förhållandet att inmutning kan erhållas utan prövning och till förhållandevis ringa kostnad lett till att i en del fall såsom förberedelse för regionalprospektering tagits

• Sida 43
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 43

massinmutningar, varigenom mycket betydande arealer temporärt spär— rats från undersökning av andra intressenter.

Utredningen uttalar vidare att malmletningsteknikens utveckling har medfört att den i gruvlagen stadgade normala undersökningstiden om tre år i åtskilliga fall inte är tillräcklig för att undersökningsarbetet skall hinna slutföras och resultaten slutbearbetas. Detta gäller inte minst un- dersökningar beträffande djupmalmer, som numera börjat få allt större betydelse. Inmutaren har därför i betydande omfattning antingen begärt och erhållit förlängning av undersökningstiden enligt 19 & gruvlagen el- ler också, vilket är möjligt med nuvarande lagstiftning, mutat om samma fyndighet en eller flera gånger. Frekvensen av ommutningar är mycket hög. Även om ommutningarna i stor utsträckning tillgodosett ett legitimt behov av längre undersökningstid och trots att ommutning inte medför ett fullständigt skydd gentemot inmutning av andra, anser utred- ningen att företeelsen inte står i överensstämmelse med syftet med in- mutningssystemet.

I åtskilliga fall förekommer, påpekar utredningen, att en inmutare medelst geofysiska undersökningar förhållandevis snabbt konstaterar att ett inmutningsområde från hans synpunkter är ointressant. Att inmut- ningen i dylika fall likväl spärrar området för andra intressenter under- sökningstiden ut finner utredningen inte rationellt.

Vid sin kartläggning av de gruvrättsliga förhållandena har utred- ningen konstaterat att en viss — till omfattningen dock inte särskilt-be- tydande — splittring i fråga om inmutningarna såväl mellan inmutarna inbördes som i förhållande till äldre utmål förekommit framför allt i Bergslagen. Även om numera endast 1—2 % av de inmutningar som tas leder till utmål, föreligger i enstaka fall risk för att inmutningar i närhe- ten av andras inmutningar eller utmål kan försvåra rationell drift i framtiden. Inmutningar av flera företag inom samma trakt kan också vara till hinder för en rationell prospektering inom området. Såvitt ut- redningen är bekant har dock några nämnvärda olägenheter i sist- nämnda hänseende inte gjort sig märkbara under senare tid.

Den ständigt fortgående utvecklingen av malmletningstekniken har enligt utredningen lett till att ett område, som en gång undersökts utan framgång, senare kan komma att genomgås på nytt både en och flera gånger med andra instrument eller på grund av nya uppslag beträffande tolkningen av tidigare resultat. Sedan äldre inmutningar eller utmål för- fallit förekommer det inte sällan att förnyade undersökningar utförs av annat företag än det som verkställt de tidigare undersökningarna. I all- mänhet har prospektören därvid inte tillgång till de resultat som nåddes vid de äldre undersökningarna, varigenom visst dubbelarbete blir ound- vikligt. Utredningen betecknar det som en brist att inte resultaten av åt- minstone mera kostnadskrävande undersökningsarbeten bevaras på. ett betryggande sätt och står till förfogande för framtida prospektörer.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1974: 32 44

Bakom den förmånsställning som det gruvrättsliga systemet i skilda avseenden ger dem som letar efter mineraltillgångar ligger syftet att gruvrättigheterna förr eller senare skall utnyttjas till gruvdrift. De ga- rantier som lagstiftningen erbjuder för att rättigheterna verkligen kom- mer till användning på avsett sätt är emellertid enligt utredningen obe- tydliga. Där en mineralförckomst går upp i dagen eller kunnat blottas genom grävning eller andra enklare arbeten, kan utmål i praktiken er- hållas för en ringa kostnad. Det krävs inte att den som söker utmål har tekniska och ekonomiska resurser att uppta gruvdrift. Utmål kan behål- las av innehavaren under obegränsad tid utan annan uppoffring än er- läggande av försvarsavgiften om 20 kr. per hektar och år. Under senare tid har i genomsnitt endast. omkring 10 % av landets omkring 5 000 ut- mål varit under brytning medan återstående 90 % vilat.

De ledande gruvföretagens och de integrerade företagens utmålspoli- tik är till stor del inriktad på att genom breddning av malmbasen skapa underlag för vidmakthållande och framtida expansion av gruvdrift samt, i vad gäller de senare företagen, att trygga tillgången till malm för de egna järn- och metallverken. Med hänsyn till gruvhanteringens långsik— tiga karaktär bör företagen enligt utredningens mening ha möjlighet att inom rimliga gränser reservera malm för att kunna ta upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna när det befinns mest lämpligt från skilda synpunkter. En väsentlig förutsättning härför måste dock vara att reserveringen kan anses berättigad från mera allmän synpunkt och att möjlighet ges till insyn för en objektiv bedömning härav. Det har kon— staterats att i landet förekommer flera hundra äldre utmål som inte varit föremål för aktivitet under mycket lång tid och som innehavarna uppen- barligen inte heller har för avsikt att undersöka eller bearbeta inom över- skådlig tid. Utredningen anser det angeläget att bättre garantier skapas för att gruvutmål kommer till användning på ett från samhällsekono- misk synpunkt godtagbart sätt samt att, i den mån så inte sker, en ut- rensning kommer till stånd såatt områdena blir tillgängliga för "under- sökning och eventuellt utnyttjande av andra intressenter.

Den med gruvlagen införda ökningen av utmålens maximiareal från 4 till 16 hektar har enligt utredningen visat sig otillräcklig. I ett stort antal fall har det varit nödvändigt att lägga ut många utmål i sammanhän- gande fält för att täcka det malmförande området.

Utredningen har under sitt arbete undersökt förekomsten av splittring av utmålsrättigheter inom samma malmtrakt. Undersökningen har gett vid handen att någon för upptagande av rationell gruvdrift hindersam splittring av gruvrättigheter f. n. knappast kan sägas förekomma i Norr- botten eller Västerbotten, bortsett från vissa f.n. inte brytvärda grafitfyndigheter i Norrbotten. Inom den mellansvenska bergslagen förekommer däremot enligt vad utredningen konstaterat åtminstone något tiotal fall där en sådan splittring är för handen. De berörda utmå-

• Sida 45
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 45

len är med få undantag inte i drift. Den tidigare utvecklingen ger, anför utredningen, anledning förmoda att samverkan mellan vederbörande rättsägare i en eller annan form kommer till stånd i flertalet fall om och när en enhetlig brytning skulle bli lönsam. För utredningen har dock- på- visats fall där utmålshavarens inställning varit till hinder för upptagande av rationellt undersökningsarbete. För att underlätta strukturrationalise- ringen inom gruvnäringen behövs enligt utredningens mening lagregler som gör det möjligt att i vissa situationer framtvinga ett enhetligt utnytt- pande av utmål som ligger nära varandra. Från dessa synpunkter är det också ett starkt önskemål att nya gruvrättigheter om möjligt inte läggs ut så, att en splittringssituation grundläggs redan från början.

Det finns enligt utredningen anledning antaga att det också förekom- mer fall där en fyndighet av andra skäl än de nyss nämnda utnyttjas mindre effektivt eller ligger obearbetad, trots att brytning skulle vara lönsam och önskvärd från allmän synpunkt. Kronoandelsinstitutet inne- bär en möjlighet till ingripande i sådana fall men har hittills inte begag- nats för ändamålet. Institutets användbarhet härför förringas av att de efter den 1 januari 1940 utlagda utmålen, vilka är de enda där kronoan- del kan finnas, ännu utgör en mindre del av utmålsbeståndet.

Vid utformningen av en ny gruvlagstiftning måste, anför utredningen, särskild uppmärksamhet ägnas förhållandena i Norrbottens län, som i fråga om mineraltillgångar skiljer sig från landet i övrigt bl. a. genom järnmalmstillgångarnas storlek, det stora statliga engagemanget i bryt- ningen, de stora lappländska gruvsamhällenas beroende av denna samt den pågående statliga malminventeringen i länet.

Vad slutligen angår förhållandet mellan gruvnäringen och motstående allmänna intressen har utredningen funnit att den nuvarande ordningen i stort sett fungerar tillfredsställande.

12.3. Allmänna synpunkter

Utredningen framhåller att malmletning i vårt land är förknippad med särskilda svårigheter beroende på malmernas förekomstsätt. Fyn- digheterna är ofta små och svårupptäckta. För att få fram ekonomiskt brytvärda malmförekomster måste vanligen betydande kapital riskeras i undersökningsarbeten med tämligen ovissa vinstutsikter. Utredningen menar därför att lagändringar, som i alltför hög grad beskär malmletar- nas möjlighet att få tillgodogöra sig resultatet av prospekterings- och une dersökningsarbeten, kan antas få en negativ effekt på det enskilda pro- spekteringsintresset. En fråga av stor betydelse när det gäller att ta ställ— ning till vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas för att komma till _ rätta med bristerna i nuvarande ordning är därför i vad mån det i fram- tiden kommer att finns behov att stimulera till enskild malmletning.

Det material som utredningen har lagt fram angående malmletningen

• Sida 46
•  Original

Prop. 1974: 32 45

i Sverige ger enligt utredningens mening klart vid handen att det från allmän synpunkt är i högsta grad önskvärt att malmletningsverksamhe- - ten i landet vidmakthålls och om möjligt avsevärt ökar i omfattning i jämförelse med nuvarande nivå. I fråga om järnmalm synes härvid ton- vikten i vad avser Norrbottens län ligga på behovet att vinna ökad kän- nedom om järnmalmsförekomstema i länet, så att den förväntade ök- ningen av produktionen kan koncentreras till malmförekomster som med hänsyn till storlek, beskaffenhet, transportförhållanden och möjlig- heter till samhällsservice erbjuder de på lång sikt bästa förutsättning- arna för lönsam gruvdrift. I Mellansverige tilldrar sig utsikterna att finna djupt liggande järnmalmer särskilt intresse. Påträffandet av nya sulfidmalmer, vartill utsikterna bedöms relativt gynnsamma såväl i de nordliga länen som i Mellansverige, är en nödvändig förutsättning för bibehållande och ökning av sulfidmalmsproduktionen. Särskilt vikt bör vidare tilläggas möjligheterna att påträffa fyndigheter med legeringsme- taller som nickel, molybden och volfram. Förbrukningen av dylika me- taller stiger snabbt såväl i Sverige som i andra industriländer.

Av den under senare år bedrivna prospekteringsverksamheten har SGU kostnadsmässigt svarat ungefär för hälften och enskilda företag för hälften. Den statliga prospekteringen har hittills så gott som uteslutande avsett Norrbotten och Västerbotten. Det finns, anför utredningen, inte anledning anta att denna aktivitet blir så omfattande att inte enskild prospektering samtidigt skulle te sig angelägen inom dessa landsdelar. I Mellansverige har någon prospekteringsinsats av betydelse från statens sida hittills inte förekommit. I fråga om den viktiga letningen efter lege— ringsmetaller är man med hänsyn till nuvarande prospekteringsmetoder alltjämt i viss utsträckning hänvisad till enskilda undersökningar i mindre skala. Enligt utredningens uppfattning kommer gruvnäringen under överskådlig framtid att i betydande utsträckning vara hänvi- sad till enskild prospektering för att få fram nya malmtillgångar i den takt som erfordras för näringens fortbestånd och utveckling. Vid över- vägande av reformer inom gruvlagstiftningen måste därför stor vikt.läg- gas vid att behovet av stimulans blir i skälig mån tillgodosett.

Vad gäller de rättsliga utgångspunkterna för en _ny lagstiftning anför utredningen att frågan om landets mineraltillgångar skall anses tillhöra staten eller jordägaren numera huvudsakligen torde ha teoretiskt in- tresse. Något behov av ställningstagande i frågan från utredningens sida anses inte föreligga. När det gäller grundläggandet av nya rättigheter kan enligt utredningens mening sådana frågor som angående graden av allmänt inflytande samt upptäckarens och jordägarens ställning helt lö- . sas med utgångspunkt från praktiska överväganden. Målet bör härvid kort sagt vara att säkerställa en riktig avvägning mellan olika intressen. för att befordra näringens utveckling. Detta torde inte kunna ske utan att ett väsentligt intresse alltjämt förbehålls det allmänna. En positiv

• Sida 47
•  Original

Prop. 1974: 32 47

inställning från jordägarcns sida är emellertid otvivelaktigt till gagn vid prospekteringsarbetet. Jordägarens ställning bör därför enligt utredning— ens mening rubbas endast om så befinns erforderligt för att främja all— männa intressen av betydelse. Lagstiftningsåtgärder som avser bestående gruvrättigheter måste givetvis utformas under skäligt hänsynstagande till dessa rättigheters innehåll.

12.4. Överväganden om införandet av ett koncessionssystem

En huvuduppgift för utredningen har varit att i fråga om de mineral som omfattas av gruvlagen överväga en övergång från inmutnings- systemet till koncessionssystemet eller till en blandform av dessa system.

Utredningen sammanfattar de fördelar som brukar anföras till för- mån för en övergång från inmutningssystcmet till ett koncessionssystem i- följande huvudpunkter.

1. Det allmänna kan se till att koncession ges endast åt företag som har tekniska och ekonomiska resurser att bedriva rationell undersökning och bearbetning samt även i övrigt kan anses lämpliga för uppgiften.

2. Koneessionsområdena kan ges en omfattning som är lämplig med hänsyn till vad som krävs för rationell undersökning och bearbetning och i överensstämmelse härmed bestämmas så att splittring förebyggs.

3. Genom koncessionsvillkor angående omfattningen av undersök- ningsarbete och brytning i förening med möjlighet till återkallelse vid överträdelse av föreskrifterna vinns garanti för att koncession utnyttjas effektivt. Samma syfte främjas genom tidsbegränsning eller möjlighet att med vissa mellanrum ompröva koncessionsvillkoren. '

4. Samhälleligt inflytande över mineraltillgångarnas utnyttjande kan säkras genom att koncession ges åt statligt företag eller genom konces- sionsvillkor av olika slag, t. ex. förbehåll om statligt deltagande i verk- samheten. . _ .

5. Vid koncessionsgivning kan en samhällsekonomiskt rimlig avväg- ning mellan gruvintresset och motstående allmänna och enskilda intres- scn säkerställas såväl genom att viss mark undantas från koncession som genom särskilda koncessionsvillkor. . Utredningen framhåller att synpunkten att gruvrättigheter bör ges en- dast åt ekonomiskt och tekniskt kvalificerade företag givetvis väl kan tillgodoses vid ett koncessionssystem när endast en kompetent sökande anmäler sig. Begär flera från denna synpunkt'likvärdiga sökande-under- sökningskonccssion till samma område, uppkommer emellertid lätt svå- righeter för koncessionsmyndigheten att avgöra vem som enligt samhälls- ' ekonomiska kriterier bör erhålla koncession. Här bör rimligen frågan till vilket företags naturliga intressesfär området närmast hör tillmätas betydelse. Bedömningen härav måste emellertid i många fall bli utomor- dentligt vansklig. Liknande svårigheter uppkommer när det gäller att

• Sida 48
•  Original

Prop. 1974: 32 - 43

avgränsa områden för undersökningskoncession så att en eventuell fyn- dighet kommer att bilda underlag för en rationell produktionsenhet. Fyndighetens närmare beskaffenhet och läge är ju obekanta när under- sökningskoncession ges. Inte heller kan då med större grad av säkerhet förutses hur produktionsförhållandena i närliggande fyndigheter kom- mer att gestalta sig i den kanske avlägsna framtid då brytning på kon- cessionsområdet aktualiseras. Om sålunda ett koncessionssystem i många fall skulle medföra svårigheter för myndigheterna att träffa samhällseko- nomiskt riktiga avgöranden i frågan vem som bör erhålla koncession be- träffande visst område, måste det, hävdar utredningen, allmänt te sig än svårare för presumtiva prospektörer att förutse sina möjligheter att er- hålla undersöknings- och bearbctningskoncession på ett område. Det synes ofrånkomligt att detta förhållande skulle få en starkt negativ in- verkan på företagens intresse att bedriva regionalpröspektering.

Enligt utredningen är möjligheterna att genom koncessionsvillkor i verklig mening reglera omfattningen av undersökningsarbete och bryt- ning i realiteten tämligen begränsade. Intensiteten och metoderna i arbe- tet måste anpassas efter vad som efter hand blir känt om fyndighetens beskaffenhet och andra vid koncessionsgivningen inte kända förhållan- den. Brytningens omfattning måste nödvändigtvis bli beroende av lön- samhet och avsättningsmöjlighetcr. Allmänt hållna föreskrifter om att arbetet skall bedrivas rationellt torde inte vara till större nytta. Om kon- cessionsmyndigheten ansett sig kunna bestämma mera preciserade vill- kor, lär det bli oundvikligt att efter ansökan gång på gång ändra vill- koren.

Att säkerställa ett direkt samhälleligt inflytande över en malmfyndig— het genom att tilldela koncession åt statligt företag synes utredningen inte medföra särskilda" problem utöver de nyss nämnda. Skall staten ha möjlighet att i samband med koncession förbehålla sig rätt till delta— gande i företaget torde, för att prospekteringen inte skall hållas tillbaka, böra krävas att de närmare villkoren härför är föreskrivna i lag eller åt— minstone kända för intresserade företag innan mera omfattande pro- spektering igångsätts. Sådana villkor skulle uppenbarligen få utformas med varsamhet, om man vill undvika en negativ effekt på prospekte- ringsintresset.

De svenska malmerna, framhåller utredningen, är på grund av att de förekommer i form av relativt många, små och svårupptäckta fyndig- heter i och för sig inte så väl lämpade för ett koncessionssystem. Man skulle få ett mycket stort antal koncessionsärenden. Ett koncessionssy- stem torde fungera bäst där det med hänsyn till fyndigheternas uppträ- dande är ändamålsenligt med stora sammanhängande koncessionsområ- den.

Som en väsentlig fördel med ett koncessionssystem har traditionellt betraktats möjligheterna att i samband med koncession åstadkomma en

• Sida 49
•  Original

Prop. 1974: 32 . 49

skälig, av formella hänsyn obunden avvägning mellan gruvintresset och motstående intressen av skilda' slag. Utredningen anser emellertid att denna uppfattning i dagens samhälle inte ter' sig alltigenom lika vägande som tidigare och pekar på följande förhållanden. ' '

Till en början bör Uppmärksammas att samhällets möjligheter att på- verka gruvföretagens lokalisering med hänsyn till bundenheten vid mi- neraltillgångarna är begränsade. Förläggningen av anläggningar för gruvdrift bestäms av-tekniska och ekonomiska överväganden. Positivt kan frågan om bearbetning av viss fyndighet ska-ll upptas eller inte på- verkas genom lokaliseringspolitiska medel såsom lokaliseringsstöd samt genom utbyggnad av vägar och offentlig service. En negativ. påverkan kan utövas av planeringsmyndigheterna genom utfärdande av förbud enligt naturvårdslagen, fastställande av skyddsområde för grundvatten- tillgångar eller planläggning enligt byggnadslagstiftningen. Uppkommer konkurrens mellan gruvintresse och ett samhällsintresse som kräver an- nan användning av marken, t.ex. naturvårdsintresset, bör en avvägning ske efter de skilda intressenas tyngd. Det synes mest ändamålsenligt att denna prövning liksom beträffande annan industri i första hand görs av samhällets planeringsorgan och inte av en gruvkoncessionsmyndighet.

Utredningen finner-det vara ogörligt eller förenat med betydande svå- righeter att redan i en koncession ge bestämmelser för lösandet av kolli- sioner som i en mera avlägsen framtid kan uppkomma mellan gruvdrif- tens behov och föreliggande eller.nytillkommande motstående intressen. Även vid ett koncessionssystem måste ofrånkomligen finnas möjlighet att i framtiden till särskild reglering ta upp såväl gruvdriftens behov att göra ytterligare intrång på motstående intressen, t. ex. genom ianspråk- tagande av naturreservat eller utsläpp av vattenförorcning, som frågor att låta det etablerade gruvintresset vika för samhällsbehov som då anses böra prioriteras, t. ex. inrättande av naturreservat. Att några fördelar skulle vinnas genom att lägga avgörandet av dylika frågor på en gruv- koncessionsmyndighet är svårt att se. Beträffande t. ex. tillstånd till åt— gärder som inverkar på vattenförhål'landena "torde en detaljreglering ge- nom gruvkoncessionsmyndighcten av praktiska skäl kunna betraktas som utesluten. I dagens samhälle löses enligt utredningens mening kon- kurrensfrågor som kan uppkomma mellan ett tillåtet gruvföretag och motstående intressen av skilda slag bättre genom befintliga planeringsor- gan, framför allt på länsplanet, och genom tillämpning av gällande lag- stiftning om markanvändning än genom bestämmelser i en gruvkonces- sion. ' '

En annan viktig omständighet som enligt utredningen tala-r mot över- gång till ett koncessionssystem avser förhållandet till bestående gruvrät- tigheter. Införs ett koncessionssystem skulle detta visserligen redan efter några år komma att tillämpas på all undersökningsverksamhet utanför bestående utmål. Om inte mycket radikala övergångsregler införs — vil-

12.5. Utredningens förslag

Utredningen har kommit till uppfattningen att bristerna hos inmut— ningssystcmet i dess nuvarande utformning bör avhjälpas genom att par- tiella reformer med vissa koncessionspräglade inslag vidtas inom ramen - för inmutningssystcmet. Ett förslag till ny gruvlag, innefattande ett så- dant ”b'landat system”, har utarbetats av utredningen. Förslaget upptar" följande huvudgrunder.

Utredningen anser att det för att den enskilda prospekteringsverksam- heten skall vidmakthållas i den omfattning som är önskvärd från allmän synpunkt är angeläget att,-i princip upprätthålla den fria inmutningsrät- ten och den därmed förenade rätten för inmutare att under vissa förut- sättningar tillgodogöra sig av honom påträffade mineralfyndigheter.

Storleken och formen av området för en inmutning bör enligt försla- get anpassas till den moderna malmletningstekniken och till vad som från ändamålssynpunkt bör vara inmutningens huvudfunktion. Inmut— ningens huvuduppgift bör enligt utredningens mening vara att bereda skydd för investeringar i undersökningsarbeten i form av ensamrätt till fyndigheter som påträffas vid undersökningarna. Sådant skydd bör i princip utformas närmast med tanke på undersökningsarbeten som nor— malt drar en tämligen hög kostnad per arealenhet, dvs. vanligen s. k. lo- kalprospektering. Utredningen föreslår från dessa utgångspunkter och på grundval av beräkningar röra-nde lokalprospekteringens behov m. m. att inmutningsområde skall omfatta högst 100 hektar och att något krav på bestämd form hos inmutningsområde inte skall upprätthållas.

Bestämmelserna om den normala undersökningstidens längd bör en- ligt utredningen bättre avpassas efter det faktiska behovet. I denna del föreslår utredningen dels att seriösa gruvföretag skall kunna utsträcka undersökningstiden till sex år utan prövning av behovet och dels att det skall vara möjligt att efter två år avstå från en inmutning.

Utredningen anser det angeläget att man genom olika åtgärder söker uppnå att inmutningar utnyttjas för intensivt undersökningsarbete och inte bibehålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål. Även den föreslagna utsträckningen av undersökningstiden gör dylika åtgärder be- hövliga.

I detta syfte föreslår utredningen till en början att den nuvarande an- sökningsavgiften vid inmutning om 10 kr." höjs till 100 kr. samt att in' mutaren skall utge per år och areal beräknade inmutningsavgifter som efter vissa år utgår med förhöjt belopp.

Dessa åtgärder samt den skärpning av beviskraven vid utmålsläggning som utredningen enligt vad som framgår i det följande föreslår kommer enligt utredningens uppfattning att avsevärt minska risken för att gruv- rättigheter upplåts åt personer eller företag som saknar tekniska och ekonomiska förutsättningar att bedriva ett ändamålsenligt undersök-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1974: 32 . 53

nings- eller gruvarbete eller som uppenbarligen inte har för avsikt att ut- föra sådant arbete. Avsaknaden av varje möjlighet till kompetenspröv- ning framstår för utredningen som principiellt otillfredsställande. Utred- ningen har emellertid förkastat tanken att införa kompetensprövning i omedelbart samband med ansökan om inmutning och utmål. Vad först gäller inmutningar föreligger enligt utredningen betydande svårigheter att i samband med inmutningsansökan pröva en sökandes kompetens att företa ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Främst sammanhänger detta med att omfattningen av de krav som bör ställas på arbetet i stor utsträckning beror på fyndighetens beskaffenhet. Denna är på detta sta- dium okänd både för sökanden och bergmästaren. Vad utmålslägg- ningen beträffar innebär den skärpning av kraven på bevisning om malmförekomst som utredningen föreslår att betydande resurser i all- mänhet krävs för utmålsläggning. Därtill kommer att staten normalt blir hälftendelägare och därmed innehavare av brytningsvitsord i nya utmål. Det kommer således, påpekar utredningen, oberoende av inmutarens kompetens alltid att finnas en delägare som har resurser att ta upp bryt- ning.

Utredningen föreslår att frågan om kompetensprövning löses på det sättet att förlängning av undersökningstiden utöver två år skall kunna vägras, om sökanden inte utfört något ändamålsenligt undersökningsar- bete och det finns anledning antaga att han inte heller kommer att be— driva sådant arbete. Härigenom blir det, anför utredningen, möjligt att hindra personer eller företag, som saknar förutsättningar att utföra ett rationellt undersökningsarbete eller som uppenbarligen inte har för av- sikt att bedriva sådant arbete, från att i spekulativt syfte under en längre tid undanhålla markområden från undersökning av kompetenta pro- spektörer. En kompetensprövning på detta stadium är lättare att prak- tiskt genomföra. Samtidigt bibehålls möjligheten för enskilda personer att skaffa sig ett visst skydd för av dem påträffade fyndigheter, av värde exempelvis vid förhandling om överlåtelse av fyndet till gruvföretag.

Som en ytterligare åtgärd för att hindra missbruk av inmutningssystc- met förordar utredningen införande av förbud mot ommutning. Inmut- ning bör sålunda inte utan dispens få företas på område som under året närmast före inmutningsansökningen omfattats av inmutning eller ut— mål. Härigenom skapas garanti mot att inmutningar, såsom nu sker i stor omfattning, bibehålls under mycket lång tid utan prövning av beho- vet. '

Även i fråga om utmål är det enligt utredningen angeläget att genom lagstiftningsåtgärder söka uppnå att rättigheterna utnyttjas för sitt syfte och inte bibehålls längre än som med hänsyn härtill är försvarligt.

Med hänsyn till de möjligheter som kronoandelsinstitutet erbjuder när det gäller att få till stånd ett ändamålsenligt utnyttjande av utmål för- ordar utredningen att institutet bibehålls. Mot bakgrunden av att staten

• Sida 54
•  Original

Prop. 1974: 32 54

endast i ett fall avstått från kronoandel i utmål föreslår utredningen en förenkling av reglerna på området innebärande i huvudsak att kronoan- del i princip skall uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen.

Utredningen påpekar att det som en brist hos kronoandelsinstitutet stundom framhållits att det inte ger det allmänna möjlighet att hindra exploatering som bedöms olämplig från samhällsekonomisk synpunkt. Behovet av en dylik möjlighet är enligt utredningen obetydligt. Om ett sådant behov någon gång skulle yppas, torde de möjligheter till ingri- pande som ges genom allmänna förfogandelagen och de medel i övrigt som samhället redan nu förfogar över vara till fyllest. Viss, låt vara be- gränsad, möjlighet i detta hänseende ger också bestämmelserna i nuva- rande gruvlag om misshushållning med malm, vilka enligt förslaget skall bibehållas.

Vad gäller reglerna om samäganderätt föreslår utredningen i syfte att stimulera delägarna i samägt utmål till aktivitet att varje delägare i så- dant utmål skall kunna påfordra att få del av resultatet av undersök- ningsarbeten som annan delägare utfört på utmålet. Denna rätt föreslås bli förbunden med skyldighet för passiv delägare att, om han sedermera tar aktiv del i gruvföretaget, efter sin andel utge ersättning för kostna- derna för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersökningsarbe— ten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift.

I övrigt har utredningen ansett att frågan om en mera genomgripande revision av kronoandels- och samäganderättsreglerna bör anstå t.v. och bli beroende i första hand på de erfarenheter som kan vinnas vid en aktiv statlig gruvpolitik. Utredningen har härvid anfört i huvud- sak följande. Samäganderättsreglerna har betydelse främst när det gäller förhållandet mella-n staten som innehavare av kronoandel och inmuta- ren. Erfarenheter av samdrift mellan staten och annan delägare saknas helt. Frågan i vad mån de nu gällande samäganderättsreglerna tjänat syftet att fixera utgångspunkten för förhandlingar har väsentligen prö— vats bara i samband med utarrendering av kronoandelar. Utredningen anser visserligen att samäganderättsreglerna inte i alla stycken är ända- målsenliga. Inom utredningen har därför diskuterats olika förslag till ändringar i dessa regler. De diskuterade förslagen har framför allt inne— hållit bestämmelser som på olika sätt inneburit ett tryck på delägare att ta ställning i frågan om han vill delta i visst arbete eller inte. Att genom- föra sådana ändringar skulle emellertid allvarligt kunna rubba balansen mellan delägarna på ett sätt som knappast kan överblickas utan om- sorgsfulla undersökningar grundade på konkreta erfarenheter. Något påtagligt behov av en nyreglering på området har knappast gjort sig gäl- lande. Att skapa effektiva regler för beslutsfattandet i sammanslutning vari två parter har del med hälften vardera är i och för sig ett svårlöst problem som fordrar ingående associationsrättsliga överväganden. Ut-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1974: 32 55

redningen anser därför som redan nämnts att frågan om en genomgri- pande revision av bestämmelserna bör anstå.

Ledamoten Bolding anför i en reservation att reglerna om kronoandel och samäganderätt i gruva- bör vara så utformade att de främjar aktivi— tet från såväl statens som inmutarens sida. De av utredningen föreslagna nya reglerna om kronoandel och om skyldighet för delägare att tillhan- dahålla annan delägare undersökningsresultat m.m. är enligt hans me- ning ägnade att verka hämmande såväl på statens som på inmutarens in- tresse för aktivitet på ett utmål. Han kan därför inte ansluta sig till ma— joritetens förslag i denna del. En eventuell reform av reglerna anses i stället böra ske efter linjer som innebär att delägare, som i efterhand an- sluter sig till ett tidigare påbörjat arbete, skall erlägga ersättning för an- skaffad egendom eller nedlagd kostnad med 50 % förhöjning.

I avsikt att skapa garantier för att utmål utnyttjas på ett sätt som över- ensstämmer med gruvlagstiftningens syfte föreslår utredningen att en viss skärpning genomförs beträffande kraven på den bevisning angående malmförekomst som måste presteras för att utmål skall kunna erhållas.

Mest angeläget för att uppnå detta syfte anser emellertid utredningen det vara att införa en ordning som gör rättigheternas bestånd under längre tid beroende av att de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnä- ringen och samhället. Efter övervägande av olika alternativ, som alla syftat till att få till stånd en begränsning av giltighetstiden för utmål som inte längre utnyttjas på detta sätt, har utredningen stannat för en lösning av i huvudsak följande innebörd.

Utmål beviljas för en tid av 25 år, Kommerskollegium kan på ansökan av gruvinnehavaren förlänga utmålets giltighetstid med högst 20 år i sänder. Har sökanden under någon del av utmålets löpande giltighetstid bedrivit regelbunden gruvbrytning inom det ifrågavarande utmålsfältct," skall förlängning beviljas med 20 år. Sådan förlängning skall också beviljas sökanden om denne under giltighetstiden gjort un- dersökningsarbete av större omfattning inom utmålsfältet eller där ut- fört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. I annat fall skall frågan om förlängning prövas med hänsyn till det allmännas intresse att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Härvid skall särskilt beaktas å ena sidan, om andra än gruvinnehavaren kan antas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten och å andra sidan fyndighetens värde såsom re- serv för gruvinnehavaren tillhörigt förädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmålsfältet. Gruvinnehava- ren skall kunna få förhandsbesked om planerade undersökningsarbeten m.m. är tillräckligt omfattande för att kvalificera till automatisk för- längning.

Förslaget ger enligt utredningen det allmänna möjlighet att pröva hu- ruvida det från samhällsekonomisk synpunkt finns tillräckliga motiv för

• Sida 56
•  Original

Prop. 1974: 32 56

att en gruvägare skall få bibehålla mer eller mindre vilande utmål under ytterligare en period samtidigt som gruvinnehavaren får en betydande frihet vid utnyttjandet av utmålen och goda möjligheter till en långsiktig planering. Vid prövning'av förlängningsfrågan bör enligt utredningens mening största hänsyn tas till företagens behov av malmreserver för den långsiktiga planeringen. Storleken av de kostnader som lagts ned på ett utmål bör också komma med i bilden.. Stor vikt bör vidare tillmätas vilka utsikter som finns att ett visst utmålsområde kommer att undersö— kas eller bearbetas av andra intressenter om det lämnas fritt.

Experten Fröman anför i särskilt yttrande att utredningsmaterialet enligt hans mening inte ger belägg för uppfattningen att det sätt på vi]— ket utmålsbeståndct nu disponeras hämmar prospekteringen eller med- för påtagliga olägenheter som inte kan avhjälpas genom inlösen eller be- gagnande av kronoandel. Om en ytterligare möjlighet att avveckla en- skild gruvrätt anses påkallad bör detta inte ske genom generell tidsbe- gränsning utan genom en utvidgad inlösenrätt, förslagsvis utformad på så sätt att innehavare av vilande utmål på initiativ av någon som förkla- rat sig beredd att sätta i gång undersökningsarbete skulle kunna föreläg- gas att inom viss tid ta upp gruvdrift eller undersökningsarbete inom ut- målet. Initiativtagaren skulle därvid erhålla rätt att utföra undersök- ningsarbeten samt, om dessa visade att betingelser för gruvdrift förelåg, kunna utverka rätt att mot ersättning lösa utmålet.

Enligt utredningen bör självfallet eftersträvas att nya gruvrättigheter inte grundläggs på ett sätt som försvårar ett rationellt tillgodogörande av malmfyndigheter. Av olika skäl —— främst kravet på samband mellan undersöknings— och bearbetningstillstånd, bristande kännedom om fyn- digheternas beskaffenhet och om framtida produktionsförhållanden samt intresset att ej minska prospekteringen — är det. dock, anför utred- ningen, knappast möjligt att helt förebygga uppkomsten av olämplig splittring av rätten till närliggande fyndigheter. Vissa åtgärder som ver- kar i förebyggande riktning bör dock vara möjliga. I detta syfte föreslår utredningen till en början att omkring befintliga utmål skall finnas en skyddszon om 100 meter inom vilken annan än gruvinnehavaren inte utan tillstånd av denne eller kommerskollegium kan erhålla inmutning eller utmål. Vidare föreslås att maximistorleken för utmål höjs från 16 till 50 hektar och att kravet på viss form hos utmål mildras. Genom detta förslag, som bl. a. medför ökade möjligheter att i utmål täcka in en fyndighets donlägiga fortsättning på djupet, förbättras möjligheterna att genom utmålsläggning skydda all malm som kan tas ut vid exploate- ring av en huvudfyndighet.

Experten Fröman anför i särskilt yttrande att förslaget om en 100 m bred skyddszon omkring utmål enligt hans mening är orealistiskt. Höj- ningen av utmålens maximiareal till 50 hektar ger inmutarna praktiskt

• Sida 57
•  Original

Prop. 1974: 32 _ 57

taget obegränsade möjligheter att skydda sina fyndigheter och deras när- _ maste omgivning genom utmålsläggning och utvidgning av äldre utmål. Den enda påtagliga effekten av skyddszonen torde därför, hävdar Frö- man, bli att företagen minskar på den säkerhetsmarginal som nu alltid ingår i utmålen, vilket medför minskade kostnader för utmålsläggningen och lägre försvarsavgifter.

Utredningen har under sitt arbete funnit att i Bergslagen förekommer ett inte obetydligt antal fall där i huvudsak äldre utmål avseende närbe- lägna fyndigheter är uppsplittrade på flera händer på sådant sätt att ett rationellt utnyttjande av fyndigheterna knappast kan komma till stånd utan samverkan i någon form mellan ägarna. Viss splittring har även konstaterats beträffande några grafitfyndighctcr i Norrbotten. Det finns enligt utredningens mening knappast anledning antaga annat än att er- forderlig samverkan i flertalet fall skulle komma till stånd, om enhetlig brytning skulle bli lönSam. Beträffande nytillkommande utmål visar er- farenheten att gruvföretagcn är angelägna om att genom inmutning och utmålsläggning skydda mineraltillgångar i huvudfyndigheternas omgiv- ning. Å andra sidan, menar utredningen, är det ingalunda uteslutet att för exploatering nödvändigt samgående beträffande äl'dre närliggande utmål omöjliggörs genom motstånd från någon utmålsägare eller att nya utmål tillkommer som vållar skadlig splittring. Även om kronoandelen i en del fall skulle kunna begagnas för att uppnå ett gemensamt tillgodo- görande, är denna utväg stängd i fråga om utmål som inte tillkommit enligt 1938 års gruvlag och kan i fråga om nya utmål av olika skäl inte alltid användas för detta ändamål, t. ex. därför att andelen redan är ut- arrenderad eller därför att en tilltänkt exploatör inte godtar arrende av kronoandelar som tillräckligt säker grundval för verksamheten. Utred- ningen föreslår därför att regler införs som gör det möjligt att tvångsvis sammanföra utmålsrättigheter avseende samma fyndighet eller närlig— gande fyndigheter. Utredningen har kommit till uppfattningen att detta bör ske genom att regler om inlösen av närbelägna utmål införs. Om så— dana utmål är i olika innehavares hand och ett gemensamt utnyttjande av utmålen innebär väsentlig teknisk och ekonomisk fördel, skall Kungl. Maj:t enligt förslaget kunna berättiga den som innehar minst hälften i ett av utmålen att inlösa ett eller flera av de övriga utmålen med vad där- till hör eller delägares andel i sådant utmål (arronderingsinlösen). En förutsättning härför är dock att åtgärden är till gagn från allmän syn- punkt och erforderlig för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift. Enligt förslaget gäller vidare att utmål inte får lösas om det är föremål för re- gelbunden gruvbrytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vill flera lösa skall den ha företräde som bedöms ha de bästa förutsättningama att idka gruvdrift på platsen.

Utredningens förslag till bestämmelser om arronderingsinlösen är inte enhälligt. Ledamoten Bolding anför i en reservation bl. a. att införandet

• Sida 58
•  Original

Prop. 1974: 32 58

av en möjlighet att i vissa situationer tvångsvis sammanföra gruvrättig- heter avseende närbelägna fyndigheter även enligt hans mening i vissa fall skulle kunna vara ägnat att främja en strukturrationalisering inom gruvnäringen. En bestämd förutsättning härför är dock enligt reservatio— nen att sådana regler kringgärdas med modifikationer och villkor på så- dant sätt att gruvägarna inte kommer att känna osäkerhet beträffande den framtida giltigheten av de gruvrättigheter på vilka investeringarna i undersökningar och anläggningar baseras. För att inlösen skall kunna medges bör enligt Boldings åsikt utöver vad majoriteten föreslagit bl. a. ställas följande krav. Endast den som framstår såsom en aktiv huvuddel- ägare inom ett utmålsfält bör vara berättigad att få inlösa utmål inom fältet. Den lösandes utmål måste i storlek eller betydelse överväga det utmål som avses för inlösen. Begäran om inlösen måste omfattas av samtliga delägare i det utmål till vars förmån inlösen söks. Vidare bör inlösenbeslutet inte få träda i kraft förrän viss, ganska lång tid förflutit från beslutet, allt i syfte att möjliggöra frivilliga uppgörelser. Utmål, som existerar vid den nya lagens ikraftträdande bör slutligen inte få lö- sas förrän viss tid förtlutit från ikraftträdandet.

Vissa betydelsefulla fall där allmänna synpunkter av särskild styrka talar för att inlösen bör kunna ske nås enligt utredningen inte av de föreslagna reglerna om inlösen i arronderingssyfte. Ett sådant fall är att ett ockonomiskt utnyttjande av en fyndighet leder till att en gruva som har betydelse för ett samhälles existens eller många människors försörj— ning läggs ned, trots att lönsam brytning åtminstone på sikt skulle vara möjlig vid mera rationell drift. Avsaknaden av möjligheter till samhälle- ligt ingripande för att få till stånd sådan brytning kan, anför utred- ningen, i sådana och liknande fall framstå som en allvarlig brist. Ut- redningen anser att det i annan lagstiftning finns exempel på att tvångs— ingripande i likartade situationer kan tillåtas. Jämförelser kan sålunda göras med bl. a. reglerna i 1 kap. 14 % vattenlagen om ianspråktagandc av annan tillhörig vattenkraft och bestämmelserna i den numera upp- hävda lagen (1947: 290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegen- dom. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke skall i situationer av detta slag kunna förordna att utmål med vad där- till hör skall mot lösen avstås till den Kungl. Maj:t bestämmer. Som villkor för inlösen uppställs enligt förslaget att det bedöms vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet undersöks eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och att därigenom dessutom vinns väsentlig teknisk och ekonomisk fördel, En förutsättning för inlösen skall vidare, liksom i fråga om arrondcringsinlösen, vara att det avsedda syftet inte kan vinnas på annat sätt, t. ex. genom utnyttjande av kronoandelen eller genom frivillig överenskommelse. Utredningen räknar med att de föreslagna bestämmelserna om inlöscnrätt inte behöver tillämpas annat

• Sida 59
•  Original

Prop. 1974: 32 59

än i rena undantagsfall. Deras blotta existens kan enligt utredningen väntas underlätta den nödvändiga strukturrationaliseringen inom gruv- hanteringen.

Ledamoten Bolding har även på denna punkt anmält avvikande me- ning. Han anför i en reservation att de föreslagna reglerna skulle skapa en osäkerhet inom gruvnäringen som skulle kunna få allvarliga konse— kvenser när det gäller framtida investeringar. Han tar därför avstånd från förslaget i denna del.

Bestämmandet av ersättning för gruvrätt som avstås genom inlösen erbjuder enligt utredningen särskilda problem med hänsyn till svårighe- ten att uppskatta en fyndighets värde innan mycket dyrbara undersök- ningar gjorts och eventuellt även brytning pågått en tid. Utredningen föreslår i denna de] regler som innebär att löseskillingen i vad avser själva fyndigheten skall bestämmas såsom en årlig avgäld, om den som avstått utmålet begär det och det inte är uppenbart att utredningen är tillräcklig för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Avgälden skall be- stämmas dels såsom en fast årlig avgift och dels som en produktionsav- gift beräknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som uppfordras. Från produktionsavgiften för visst år får avdragas den fasta avgiften för året. Grunderna för avgälden fastställs för 20 år i sänder. Dessutom föreslås att vardera parten under vissa förutsättningar skall äga påkalla att avgälden skall upphöra och ersättning för rättighetens återstående värde slutligt bestämmas att utgå med ett engångsbelopp. Vidare föreslås att den som tvångsvis får avstå från en gruvrättighet normalt garanteras viss minimiersättning avseende nedlagda kostnader för jordlösen m. m. samt för undersökningsarbeten, tillredningsarbeten och anläggningar, i den mån dessa är till nytta för den lösande.

Beträffande förhållandena i Norrbottens län framhåller utredningen att det med hänsyn till den roll gruvdriften vid Kiruna och Malmberget kommit att spela för dessa samhällen och för länets näringsliv över hu- vud är angeläget att brytningen sker inte uteslutande med utgångspunkt i ett rent företagsekonomiskt betraktelsesätt utan att gruvdrift och undersökningar för framtagande av nya malmreserver sker under hän- synstagande till de förutsättningar som på lång sikt kan föreligga för samhällsbildning och sysselsättning. Från dessa synpunkter är det enligt utredningens mening viktigt att i varje fall rätten till fyndigheter som brytningstekniskt bör tillgodogöras i anslutning till de existerande anläggningarna förbehålls staten eller organ över vilka staten har ett vä- sentligt inflytande. Det synes vidare utredningen naturligt att staten till- försäkras bestämmanderätt bl.a. i fråga om de fyndigheter som påträf- fas vid den pågående malminventeringen. Att hindra en olämplig upp- splittring av sådana fyndigheter var huvudmotivet för det gällande tem- porära inmutningsförbudet i Norrbotten. Samtidigt är det emellertid ett betydande allmänt intresse att ytterligare eftersökande av i första hand

• Sida 60
•  Original

Prop. 1974: 32 60

sulfidmalmer och legeringsmalmer kommer till stånd i Norrbotten. Ett koncessionssystem för Norrbotten eller ett fortsatt långvarigt inmut- ningsförbud med dispensmöjligheter skulle enligt utredningen otvivelak- tigt minska de enskilda gruvföretagens intresse för prospektering i länet. Enligt utredningens mening väger fördelarna med att i princip upprätt- hålla den fria inmutningsrätten i Norrbotten tyngre än de skäl som kan andras för att tillförsäkra de statliga gruvintressena där ett starkare skydd än utredningen antytt. Utredningen föreslår att inmutningsförbu- det i Norrbottens län bibehålls under en övergångstid. På så sätt får de statliga organen möjlighet att genom utmålsläggning eller utvidgning av utmål enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna tillförsäkra staten rätten till sådana fyndigheter som enligt vad utredningen nyss för- ordat bör förbehållas staten. Därefter bör de nya reglerna bli fullt till- lämpliga även i Norrbotten.

Vad gäller statsgruvefältinstitntet anför utredningen bl. a. att den nu- varande begränsningen av institutets användningsområde till kronojord efter jordägarandelens avskaffande ter sig helt irrationell. Den ringa ak- tivitet som tidigare förekommit inom fälten synes närmast tala för att institutet helt avskaffas. Erforderligt skydd för omgivningen till statliga fyndigheter bör enligt utredningens mening i första hand åvägabringas på samma sätt som i fråga om andra fyndigheter, dvs. genom inmutning och utmålsläggning samt genom skyddszonerna.

Å andra sidan, anför utredningen, har institutet mer än ett halvsekels hävd inom svensk gruvlagstiftning. Med vissa efter de ändrade förhål- landena anpassade ändringar i fråga om tillämpningsområde och huvud- sakligt användningssyfte bör statsgruvefältinstitutet enligt utredningens mening kunna fylla en funktion som en värdefull komplettering av de övriga reformer som utredningen föreslår i gruvlagstiftningen. Dessa re- former syftar till att stärka garantierna för att landets mineralfyndighe— ter utnyttjas på ett från samhällsekonomisk synpunkt riktigt sätt utan att för den skull de olägenheter som ofrånkomligen är förenade med ett koncessionssystem skall behöva uppkomma. Även om dessa reformer genomförs kan emellertid den tekniska och ekonomiska utvecklingen leda till situationer där avsaknaden av befogenheter för det allmänna att öva omedelbar kontroll över gruvrättigheters uppkomst och ställa villkor för deras utnyttjande skulle framstå som en allvarlig brist från allmän synpunkt. Som exempel på sådana situationer nämner utred- ningen att inom vissa begränsade delar av landet påvisas betingelser för förekomst av inmutningsbara mineral som av olika skäl, t. ex. nya tekniska uppfinningar, fått vital betydelse för samhällsekonomin eller som kan få det i en avspärrningssituation och där ett vanligt inmut- nings— och utmålsförfarande inte kan anses vara lämpligt från allmän synpunkt. I ett sådant läge kan det te sig som ett angeläget samhälls- intresse att det allmänna har möjlighet att snabbt tillförsäkra sig en

• Sida 61
•  Original

Prop. 1974: 32 61

mera fullständig kontroll över undersökning och bearbetning av dylika fyndigheter än vad de föreslagna" reformerna tillsammans med kronoan- delsinstitutet medger.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att statsgruve- fältinstitutet bibehålls med i huvudsak nuvarande utformning och att tillämpningsområdet utsträcks till all mark i hela landet. Samtidigt för- utsätter utredningen att institutet i fortsättningen företrädesvis får ka— raktären av ett beredskapsinstrument och i princip reserveras för fyndig— heter som har sådan betydelse från allmän synpunkt att en starkare sam— hällelig reglering än som är möjlig genom de ordinära gruvrättsliga reg- lerna bedöms som nödvändig. De nuvarande statsgruvefälten bör enligt utredningens åsikt avvecklas så snart de undersökts och fyndigheterna skyddats genom utmål.

Ledamoten Bolding anför i en reservation att enligt hans mening statsgruvefältinstitutet helt och så snart som möjligt bör avvecklas sedan inom befintliga statsgruvefält förekommande fyndigheter skyddats ge- nom utmålsläggning. Bolding anser vidare att han inte kan biträda för- slaget att statsgruvefältinstitutet skall omvandlas till en sorts beredskaps— instrument och kunna användas även på enskild mark. Enligt hans me- ning öppnar förslaget möjligheter att sätta gruvlagen ur spel på stora områden på annan väg än genom lagstiftning.

Även experten Fröman är kritisk mot utredningens förslag. Han an- för i särskilt yttrande att utredningen som exempel på fall där statsgru— vefältinstitutet skulle kunna utnyttjas som ett beredskapsinstrument nämnt den tänkta situationen att inom vissa delar av landet påvisats be- tingelser för förekomst av inmutningsbara mineral som till följd av nya tekniska uppfinningar fått vital betydelse för samhällsekonomin. Med hänsyn till att de mineral som synes komma i fråga i detta sammanhang- förekommer som små, sporadiskt över hela eller stora delar av landet spridda malmkroppar, torde statsgruvefältinstitutet vara mindre väl lämpat för användning i det anförda exemplet. Redan av statlig myndig- het väckt förslag om utläggande av statsgruvefält medför såväl enligt gällande lag som enligt förslaget automatiskt totalt inmutningsförbud, oavsett om statsgruvefältet blir utlagt eller ej. Vid föreslagen utvidgning av statsgruvefältinstitutet kan detta, påpekar Fröman, således utnyttjas för temporär spärrning av vidsträckta områden.

När det gäller lösandet av konflikter mellan gruvrättigheter och nwt- stående allmänna och enskilda intressen anser utredningen att den nuva- rande ordningen i stort sett fungerat tillfredsställande. I denna del före- slås ändringar endast på några punkter. Sålunda har de senare årens ut- veckling inom vägbyggandet ansetts motivera att allmän väg och områ- det närmast däromkring skall vara inmutningshinder. Detsamma före- slås gälla i fråga om allmän flygplats. Utredningen föreslår också att in- mutningshinder skall gälla inom område med fastställd stadsplan eller

• Sida 62
•  Original

Prop. 1974: 32 &

byggnadsplan. Vidare förordas att en reservregel införs innebärande att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna om dispensabelt inmutnings— förbud på område där, i andra fall än som avses med de i lagen uppräk- nade inmutningshindren, gruvdrift kan antas komma att hindra eller av- sevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av mar- ken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Enligt en av ledamoten Bolding avgiven reservation går förslaget att allmän väg skall utgöra inmutningshinder alltför långt med tanke på det stora antal obetydligt trafikerade vägar av mindre god beskaffenhet som finns inte minst i Norrland. Bolding anser att tillräckliga skäl för uppta- gande av allmän väg bland inmutningshindren finns endast såvitt avser riksvägar och länshuvudvägar. Bolding har anmält avvikande mening också i fråga om nyssnämnda rescrvregel. Denna regel öppnar enligt hans mening möjlighet att på administrativ väg sätta gruvlagen ur kraft på betydande områden. Bolding anser sig därför inte kunna biträda detta förslag.

I fråga om inverkan på vattenstånd, vatten- och luftföroreningar samt buller till följd av gruvdrift anser utredningen det vara mest ändamåls- enligt att gruvdriften likställs med annan industri i överensstämmelse med vad som sker enligt gällande lagstiftning. På naturvårdens område er- bjuder enligt utredningens uppfattning naturvårdslagen tillräckliga möj- ligheter att i normala fall åstadkomma behövlig avvägning mellan gruv- drift och naturvårdsintressct. Möjligheterna att påverka gruvindustrins lokalisering genom åtgärder i samband med den allmänna samhällspla- neringen är som utredningen poängterat i annat sammanhang mycket begränsade med hänsyn till industrins bundenhet vid mineraltillgång- arna. Om förvaltningen av statens gruvegendom effektiviseras, får emel— lertid det allmänna vissa möjligheter inte bara att påverka gruvnäring- ens struktur genom utnyttjande av kronoandelarna utan också att vid behov använda dessa som ett instrument i sysselsättnings— och lokalise- ringspolitiken samt vid den fysiska samhällsplaneringen. Frågan om bearbetning av en fyndighet kan också påverkas genom allmänna lokali- seringspolitiska medel. Möjligheterna till ”negativ påverkan” förbättras i viss mån genom förslaget att inmutningsförbud skall gälla inom detalj- planeområden.

Beträffande övergångsbestämmelserna till den nya lagen föreslår ut— redningen att de nya reglerna i princip görs tillämpliga också på utmål som existerar vid reglernas ikraftträdande. Vid tillämpning av de före- slagna reglerna om begränsning av utmåls giltighetstid på sådana utmål skall dessa anses vara lagda vid den nya lagens ikraftträdande.

Ett särskilt problem i förevarande sammanhang utgör enligt utred- ningen de utmål som tillkommit enligt före den 1 januari 1940 gällande lagstiftning. Enligt övergångsreglerna till gruvlagen—tillämpas med vissa angivna undantag grundsatsen att bestämmelserna i äldre författningar

• Sida 63
•  Original

Prop. 1974: 32 63

fortfarande skall gälla beträffande rättsförhållanden som uppkommit före gruvlagens ikraftträdande. Detta leder inte sällan till svårigheter när det gäller att fastställa vilka regler som gäller för ett äldre utmål. Av praktiska skäl är det önskvärt att sådana utmål i så stor utsträckning som möjligt förs in under samma bestämmelser som senare tillkomna utmål. Utredningen föreslår att i stället för nämnda grundsats skall gälla principen att den nya lagens regler skall tillämpas också på dessa utmål, om annat inte uttryckligen anges.

Utredningen har övervägt möjligheten att införa regler varigenom staten skulle få rätt att inträda som hälftendelägare i utmål där krono- andel saknas. En sådan ordning skulle innebära ett stort steg mot en utjämning av skillnaderna mellan nya och gamla utmål och en bety- delsefull utvidgning av kronoandelsinstitutets användningsområde.

Inom utredningen har diskuterats såväl möjligheten att staten redan vid lagens ikraftträdande skall kunna på vissa villkor inträda som hälf- tendelägare i gamla utmål som alternativet att rätt till kronoandel införs i samband med förlängning av giltighetstiden för sådana utmål. Bägge lösningarna möter enligt utredningen allvarliga komplikationer. Ett överförande till staten av halva gruvrätten kan rimligen inte ske annat än genom expropriation mot ersättning till rättighetsinnehavarna. Ex- propriation av hälftendelägarskap framstår inte som en särskilt rationell anordning. Särskilda regler skulle krävas för det fall att utmål vari hälften skall avstås innehas av flera delägare. Även andra svårlösta komplikationer skulle uppkomma. Utredningen har därför inte velat förorda en sådan lösning.

Den från flera synpunkter önskvärda avvecklingen av vissa gamla utmål torde enligt vad utredningen anför komma att påskyndas genom de föreslagna tidsbegränsningsreglerna. Många utmål som i dagens läge saknar värde för innehavarna torde komma att släppas mycket snart efter lagens ikraftträdande. Nya utmål som eventuellt läggs i- dessas ställe är förenade med kronoandel. Vidare skall enligt utredning- ens förslag reglerna om kronoandel och jordägaravgäld gälla beträffan- de område som genom framtida utvidgning tilläggs utmål som tillkom- mit enligt den lagstiftning som gällde före år 1940. Utredningen räknar sålunda med att de föreslagna reglerna, även utan möjlighet till statlig expropriation av hälftendelägarskap, tämligen snart kommer att medföra en ytterligare utbredning av kronoandelsinstitutet.

Ledamöterna af Geijerstam och Lindell anför i särskilt yttrande att åtskilligt talar för att staten genom en särskild regel i den nya gruv- lagen ges rätt att omedelbart inlösa jordägarandelen i utmål som till- kommit enligt före år 1940 gällande bestämmelser. De har emellertid böjt sig för de skäl som anförts mot en sådan ordning. Däremot kan de inte finna att dessa skäl bör gälla vid den ganska avlägsna tidpunkt om mer än ett kvartssekel, då frågan om förlängning av giltighetsti-

• Sida 64
•  Original

Prop. 1974: 32 - 64

den för dessa utmål aktualiseras. Även om en del av de ifrågavarande utmålen senast vid denna tidpunkt sannolikt kommer att upphöra ge- nom sönande eller avslag på framställning om förlängning, bör man vid en normal utveckling kunna räkna med att ett inte ringa antal utmål kommer att automatiskt eller fakultativt förlängas i ytterligare 20 år. Det synes mindre tillfredsställande att man inte i detta sammanhang skall ha möjlighet att genom kronoandelen effektivera exploateringen och överhuvud tillgodose det starka allmänna intresse som här kan fin- nas. Enligt af Geijerstams och Lindells mening bör därför i den nya gruvlagstiftningen införas regler om rätt för staten att efter inlösen i samband med förlängning av giltighetstiden för dessa utmål få hälften— andel i sådana utmål där kronoandel saknas.

Med hänsyn till att de regler de två ledamöterna vill förorda får aktualitet först de sista åren av detta sekel har de avstått från att ut- forma konkreta förslag. Om deras principiella inställning godtas, bör en deklaration härom göras redan nu och i god tid före 25-årsperiodens utgång en närmare utredning komma till stånd om detaljutformningen.

13. Remissyttrandena

Förslaget har fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna som allmänt tillstyrker att det i sina huvuddrag läggs till grund för ny lag- stiftning.

Utredningens redogörelse för de brister och reformbehov som efter hand gjort sig gällande under den nuvarande gruvlagens tillämpning sy- nes i stor utsträckning ha godtagits av remissinstanserna. Någon princi- piell kritik har inte heller riktats mot utredningens allmänna deklaration att gruvlagstiftningens huvudsyfte bör vara att främja prospekterings- verksamheten och befordra ett ändamålsenligt utnyttjande av ifrågava- _ rande naturtillgångar.

Hovrätten för ÖvreNorrland konstaterar att socialiseringsnämndens år 1927 gjorda uttalande, att ingen annan grundsats än det allmännas bästa får vara avgörande vid bedömningen av den inriktning som bör ges åt en lagstiftning på detta område, fortfarande torde vara giltigt. För att svenskt bergsbruk skall kunna hävda sig i den. allt hårdare konkur- rensen på världsmarknaden måste, enligt vad hovrätten vidare uttalar, största möjliga samordning och rationalisering eftersträvas. Staten bör därvid naturligen beredas rimliga möjligheter att utöva det direkta infly- tande över mineraltillgångarnas exploatering som det allmännas bästa kan kräva. , . .

Svenska teknologföreningen ansluter sig till utredningens uppfattning att nyttan för gruvnäringen, och därmed för folkhushållet, måste vara avgörande för hur de till malmfyndigheter hörande rättigheterna och skyldigheterna skall fördelas mellan upptäckare, jordägare och staten.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1974: 32 65

Från folkhushållets synpunkt bör man genom gruvlagstiftningen söka uppnå att gruvrätterna aktivt ingår i ett samhällsnyttigt program an- tingen som producerande råvaruleverantörer eller som en reserv för framtida behov. Samtidigt bör lagen enligt föreningens uppfattning driva fram en rationell prospekteringsvcrksamhet, som leder till ökade tillgångar och nya utmål. En så fullständig kännedom som möjligt om landets malmtillgångar skulle för gruvindustrins del betyda möjligheter till en säkrare långtidsplanering, vilket i sin tur innebär stabilare företag. För övriga delar av samhället är kunskaperna likaså värdefulla, t. ex. för den s.k. fysiska planeringen som har ett starkt behov av att få veta vilka anspråk som finns på mark inom olika delar av landet. För plane- ring av fritidsområden t. ex. är det av vikt att man har kännedom om de områden som inte väntas bli berörda av gruvbrytning.

LKAB ansluter sig till utredningens synpunkt rörande huvudsyftet med lagstiftningen samt betecknar det framlagda förslaget rent allmänt som en med hänsyn till samhällsutvecklingen och den tekniska utveck- lingen inom gruvhanteringen välmotiverad modernisering av gällande rätt. I anslutning till utredningens uttalanden om det framtida prospek— teringsbehovet säger sig bolaget särskilt vilja understryka hur betydelse- fullt det är att ökad kännedom vinns om järnmalmsförekomsterna i Norrbottens län. Att brytning kan ske med hänsyn till malmförekoms- ternas storlek, beskaffenhet, transportförhållanden etc. torde vara en grundläggande förutsättning för gruvsamhällenas bestånd och upprätt- hållandet av sysselsättningen inom länet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller likaledes hur angeläget det är för gruvnäringens fortbestånd och utveckling att den nuvarande pro- spekteringsverksamheten vidmakthålls och om möjligt intensifieras. Ut-

talanden av samma innebörd görs av bl. a. länsstyrelsen i Västerbot- tens län.

Den totala malmletningsverksamheten i landet är enligt SGU f. n. un- derdimensionerad. Mot bakgrund härav måste det betraktas som angelä- get att prospekteringen allsidigt stimuleras. SGU konstaterar också med tillfredsställelse att utredningen genomgående vid sina ställningstagan- den haft som mål att underlätta den aktiva malmletnings— och gruvhan- teringsvcrksamheten.

Jernkontoret betonar att gruvindustrin är en näringsgren där lagstift- ningen är mera inträngande i verksamhetens bedrivande än på de flesta andra områden. Det är därför av största vikt att kontinuiteten i de le- gala betingelserna inte rubbas mera än vad omständigheterna och den allmänna utvecklingen kräver. Kontoret betecknar följaktligen det som värdefullt att den nu gällande gruvlagens regler i stor utsträckning kun- nat bibehållas i förslaget.

Beträffande frågan vilka mineral som bör omfattas av en ny gruvlag framför bergmästarna i södra, västra och östra distrikten i sitt gemen-

• Sida 66
•  Original

Prop. 1974: 32 66

samma yttrande den uppfattningen att utan och uranföreningar nu bör föras in under gruvlagen. Uranledningen, som åren 1961—1969 varit mycket begränsad, skulle härigenom kunna förväntas ta ny fart.

Utredningens överväganden och ställningstaganden till frågan om en övergång till ett koncessionssystem på förevarande område av gruvrät- ten har kommenterats av ett stort antal remissinstanser. Det enda ytt— rande som kan sägas innebära ett visst stöd för en sådan åtgärd har av- givits av LKAB. Bolaget uttalar sålunda att de skäl som utredningen an- fört för ett koncessionssystem kan anses väl så starka som de skäl vilka anförts mot ett sådant system. Då bolaget trots detta biträder utredning- ens förslag sker det med kraftigt understrykande av vikten av att de koncessionspräglade inslag som utredningen föreslagit genomförs.

Mot bakgrund av antagandet att allt vidare kretsar numera torde an- sluta sig till åsikten att mineraltillgångar är så viktiga natur-rikedomar att de bör ägas av staten eller att deras utvinning i varje fall bör ligga under statlig kontroll konstaterar JK, att det i förstone kan synas något förvånande att utredningen stannat för ett bibehållande av det fria in- mutningssystcmet. Utredningens omsorgsfulla redovisning av de olika synpunkter som härvidlag gör sig gällande visar dock enligt IK:s mc- ning tämligen övertygande fördelarna med att bibehålla den fria inmut- ningsrätten.

Kommerskollegium erinrar om det av lagrådet vid granskningen av nu gällande gruvlag gjorda uttalandet, att inmutningsrätten är en an- ordning i allmänt ekonomiskt intresse samt att dess bibehållande i lag- stiftningen helt bestäms av lämplighctsskäl och inte av privaträttsliga synpunkter. Från rättslig synpunkt står valet alltså fritt mellan ett in- mutnings- och ett koncessionssystem. Det är enligt kollegiets mening ett allmänt ekonomiskt intresse att gruvlagstiftningen kommer att stimulera till aktivitet på malmletningens område. I likhet med utredningen finner kollegiet att övervägande skäl talar för att ett renodlat koncessionssy- stem skulle verka hämmande på enskildas intresse för prospektering. In- mutningssystemet framstår däremot som ett beprövat medel att såväl främja malmletningsverksamheten som befordra ett för det allmänna och den enskilde ändamålsenligt utnyttjande av landets malmtillgångar.

IVA finner det mycket tillfredsställande att inmutningssystcmet bibe- hållits i förslaget till ny gruvlag. Akademin framhåller därvid att gäl- lande system starkt stimulerat enskild malmletning vilket i sin tur lett till för folkhushållet mycket betydelsefulla upptäckter av nya malmföre- komster. Inmutningssystemet har även bidragit till att svensk malmlet- ningsteknik internationellt sett utvecklats till-Iledande ställning.

Liknande uttalanden görs av Svenska gruvföreningen, som därvid också framhåller att det här i landet läggs ner väsentligt mer på pro- spektering efter nya malmer i förhållande till produktionens värde än vad genomsnittligt är fallet utomlands. Föreningen konstaterar vidare,

• Sida 67
•  Original

Prop. 1974: 32 67

att det för en prospektör är av avgörande betydelse att han kan vara sä- ker på att få tillgodogöra sig resultatet av sin verksamhet. Ett konces- sionssystem skulle skapa osäkerhet i detta avseende och verka starkt återhållande på de enskilda företagens intresse för prospektering.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att det torde vara av stor betydelse för gruvföretagen att det nuvarande systemet bibehålls efter- som deras verksamhet ofta bygger på kombinationen gruvhantering-pro— spektering. Företagen måste kontinuerligt se sig om efter malmreserver för framtida behov. Inmutningssystemet synes mer än något annat sy- stem vara ägnat att underlätta denna nödvändiga planering. En övergång till ett koncessionsförfarande skulle enligt länsstyrelsens mening sanno- likt leda till en ofrihet i företagens agerande och motsvarande osäkerhet i planeringen.

En övergång till ett koncessionssystem förutsätter enligt planverket att koncessionsmyndigheten kommer att få avgöra huruvida visst gruvföre- tag kan passas in i samhällsplaneringen i stort. Den erfarenhet verket har från andra områden ger anledning till farhågor att resultatet av en sådan myndighetsprövning skulle bli att enbart gruvintresset kommer att beaktas samt att den samlade bedömning som eftersträvas i samhällspla- neringen bortfaller. Från de synpunkter verket företräder förordas därför utredningens förslag framför ett koncessionssystem.

I anslutning till viss detaljkritik mot skilda lagbestämmelser i utred- ningens förslag gör Svenska grnvindustriarbetareförbundet uttalanden som visar att förbundet helt ansluter sig till utredningens uppfattning, att fortsatt privat prospektering är nödvändig samt att stor vikt bör läg- gas vid att behovet av stimulans därtill blir i skälig mån tillgodosett.

Andra remissinstanser som finner utredningens ställningstagande övertygande motiverat är Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Industriförbundet, Svenska Teknologföreningcn och TCO. En klart ut- talad positiv inställning till förslaget om ett i princip bibehållet inmut— ningssystem redovisas i yttrandena från bl. a. SGU, jernkontoret, läns- styrelserna i Norrbottens, Värmlands och Uppsala län samt handelskam- maren för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län.

Den av utredningen föreslagna ökningen av inmutningsområdets högs— ta tillåtna storlek från 12,56 hektar enligt gällande rätt till 100 hektar tillstyrks allmänt av remissinstanserna. SGU betecknar den föreslagna reformen som mycket välkommen.

Beträffande inmutningsområdets form föreslår utredningen att något krav på bestämd form inte skall uppställas. Häremot har flertalet remiss- instanser inte gjort några invändningar. Kritik mot förslaget framför kommerskollegium som anser att utredningen inte tillräckligt beaktat de praktiska svårigheterna vid en övergång till den föreslagna ordningen. Lägesangivelsen och beskrivningen av inmutningsområdet kommer så- lunda att förorsaka betydligt ökat arbete i förhållande till vad som f.n.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1974: 32 68

krävs, dvs. att precisera läget för en cirkels medelpunkt. Det kan vidare befaras att en övergång till den föreslagna ordningen får till följd, att det lätt uppstår osäkerhet om det inmutade områdets belägenhet. Därtill kommer även de möjligheter för mindre seriösa inmutare att ingripa störande omkring eller i andra inmutares undersökningsområden som följer av förhållandet att ett t. ex. 50 meter brett inmutningsområde kan utsträckas till en längd av 20 kilometer. Kollegiet förordar i stället ett av bergmästaren i norra distriktet framlagt alternativt förslag som inne- bär att inmutningsområden kan anges med cirklar med alternativa ra— dier varvid mellanrummen mellan för samme inmutare samtidigt ut— lagda cirklar, som tangerar eller skär varandra, skall räknas som inmu— tat område. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten föreslår den inskränkningen i rätten att ge ett inmutningsområde en oregelbun- den form att områdets längd inte får överstiga fyra gånger bredden samt att gränserna såvitt möjligt skall utgöras av räta linjer.

Det ändamålsenliga i den föreslagna övergången till oregelbundna former för inmutningar ifrågasätts även av SGU, som anser att refor- men skulle medföra besvärliga problem med koordinatangivningen och i framtiden även kunna vålla svårigheter vid en övergång till ADB- system. SGU förordar därför antingen att cirkelformen bibehålls eller att rektangulära former av samma typ som vid utmålsläggning används.

IVA anser att utredningens förslag är i princip ändamålsenligt. För att begränsa möjligheten att en inmutning i enbart spekulativt syfte skall kunna bli ett allvarligt hinder för seriösa företags undersökningar inom ett mångdubbelt större område än inmutningen omfattar, föreslår aka- demien, att det föreskrivs beträffande inmutningsområdet, att det skall vara sammanhängande med en största längd som inte får överstiga tio gånger dess medelbredd.

Utredningens förslag att undersökningstidens längd skall vara två år med möjlighet till förlängning med ett, två, tre eller fyra år efter beslut av bergmästaren och i vissa särskilda fall enligt medgivande av kom- merskollegium med ytterligare högst fyra år godtas av bl. a. hovrätten för Övre Norrland, Svenska gruvföreningen och Svenska gruvindustriar- betareförbimdet.

Kritik mot förslaget framför bergmästarna i södra. västra och östra distrikten. Enligt deras erfarenhet kan ett undersökningsarbete av den omfattning som behövs för utmålsläggning slutföras inom två år endast i sällsynta undantagsfall. Mot bakgrund härav föreslår de att den första undersökningstiden liksom f.n. skall vara tre år samt att förlängning sedan skall kunna beviljas med ytterligare ett, två eller tre år. Kom— merskollegium ansluter sig till detta förslag.

Bergmästaren i norra distriktet anser att utredningens motiv för ett införande av det invecklade förfaringssättet med obligatorisk förläng- ningsansökning efter två år inte är realistiska. Han betvivlar sålunda att

• Sida 69
•  Original

Prop. 1974: 32 69

en seriös prospektör redan två år efter ansökningen om inmutning annat än i rena undantagsfall skall kunna ytterligare begränsa undersöknings- område utöver vad som redan skett vid inmutningen av hänsyn till bl. a. de därmed förbundna kostnaderna. Vad gäller det av utredningen åsyftade skyddet mot inmutningar av inkompetenta personer eller före— tag framhåller bergmästaren att förekomsten av denna typ av inmut— ningar redan är sporadisk och kan beräknas bli ännu sällsyntare efter ett genomförande av utredningens förslag att höja ansökningsavgiften, att införa inmutningsavgifter samt att skärpa kraven på malmbevisning vid utmålsläggning. Bergmästaren föreslår att undersökningstiden be- stäms till sex år.

Nutida prospekteringsarbeten förutsätter enligt SGU ofta arbeten inom relativt stora regioner för att fa säkrare underlag för tolkning av resultaten vid undersökningsarbetenas gång. I regel måste dessa första resultat sedan kompletteras med geofysiska och/eller geokemiska mät- ningar och förnyade geologiska fältarbeten. Det vore ytterligt orationellt att forcera dessa arbeten genom att sätta in alla möjliga undersöknings- förfarandcn på en gång utan att ingående ha bearbetat resultaten av först påbörjade mätningar. Många av undersökningsmetoderna kan en- dast användas under barmarksförhållanden. Detta förkortar ytterligare den praktiskt användbara undersökningstiden. Införande av höjda av- gifter redan efter två år skulle därmed drabba främst de "prospekterings- organisationer vilka vill genomföra sina arbeten systematiskt efter de krav som nutida teknik och vetenskap ställer på prospekteringen. Såle— des skulle avgifterna minska de totala resurserna för praktiska prospek- teringsarbeten främst hos seriösa och tekniskt välrustade malmletnings- företag. SGU förordar därför att undersökningstiden höjs från f. n. tre år till fyra år i stället för att sänkas till två år.

Jernkontoret uttalar sig för ett bibehållande av en treårig undersök- ningstid.

Förslaget om viss kompetensprövning beträffande inmutare i sam- band med ställningstagande till en ansökan om förlängning av undersök- ningstiden utöver två år bör enligt Svenska grnvföreningen hindra att markområden under längre tid undanhålls från undersökning av kom- petenta prospektörer. Ett liknande uttalande gör hovrätten för Övre Norrland. Andra remissinstanser som tillstyrker förslaget är Svenska grnvindzts!ria'rbetareförbmzdet och LKAB.

Det av utredningen förordade förbudet mot ommutning avstyrks av kommerskollegium och ”samtliga bergmästare. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten anför därvid följande.

Denna ”karenstid” är mycket dåligt motiverad. Även med max. tio års giltighet för en inmutning torde med nuvarande stora inmutnings- komplex en ordentlig undersökning av hela området taga längre tid än så, varför ommutning helt eller delvis får anses vara en fullt legitim åt-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1974: 32 70

gärd. Visserligen har kommerskollegium dispensrätt, men detta är en omständlig och onödig procedur. I kombination med reglerna i 3 kap. 85 om undersökningstidens längd medför denna bestämmelse i prakti- ken att den fria inmutningsrätten upphävs och att ett koncessionssystem införs.

Jernkontoret ifrågasätter om inte nackdelarna av förbudet mot om- mutning kan bli större än fördelarna.

Övriga remissinstanser som kommenterat nämnda förslag tillstyrker det eller lämnar det utan erinran. Bland dessa remissinstanser märks bl. 21. Svenska gruvföreningen, LKAB, hovrätten för Övre Norrland och Sveriges advokatsamfund.

Förslaget om att kronoandel, dvs. delägarskap för staten i fyndighet, i princip skall uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Bland de instanser som tillstyrkt förslaget finns Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen i Norrbottens län, LO, TCO, Svenska grnvindustriarbetare- förbundet och Svenska teknologföreningen.

Kommerskollegium konstaterar att förslaget för statens del innebär skyldighet att omedelbart erlägga sin del av kostnaderna för marklösen och annan ersättning i samband med utmålsläggningen. En sådan ordning är naturlig och rimlig. Det kan däremot medföra betydande svårigheter, om staten måste vara beredd att besluta om åtgärder av olika slag redan vid tiden för utmålsläggningen. Tas frågan om igångsät- tande av brytning upp omedelbart efter utmålsförrättningen lär det så- lunda bli mycket svårt för staten att skaffa sig tillräcklig kännedom om fyndigheten för att kunna som jämbördig part ta ställning till spörsmålet om aktivt deltagande i gruvrörelsen. Kollegiet understryker i detta sam- manhang utredningens uttalande om att ett aktivt utnyttjande av kro- noandelsinstitutet förutsätter en organisatorisk förstärkning och en starkt vidgad ekonomisk rörelsefrihet hos det organ som har hand om förvaltningen av statens gruvegendom.

De föreslagna reglerna om automatisk kronoandel och om statens skyldigheter i kostnadshänseendc innebär enligt LKAB i huvudsak en- dast ett klarläggande av de möjligheter att utnyttja kronoandelen som redan finns. De nya bestämmelserna bör emellertid enligt bolagets me- ning vara ägnade att bidra till ett tidigare ställningstagandc från statens sida till frågan om deltagande i företag och därmed även underlätta överenskommelser som möjliggör ett rationellt utnyttjande av fyndighe- ter.

Utredningens förslag till regler om samäganderätt i gruva kritiseras av Sveriges advokatsamfund, som konstaterar att dessa bestämmelser med några få undantag överensstämmer med gällande rätt. Nuvarande regler är från praktisk synpunkt inte särskilt lämpligt utformade. Med hänsyn härtill hade det enligt samfundet varit önskvärt att man i detta samman—

• Sida 71
•  Original

Prop. 1974: 32 71

hang grundligt omarbetat dessa regler i syfte att göra dem till ett någor— lunda effektivt instrument för att lösa de olika situationer som kan upp- komma i ett samäganderättsförhållande beträffande gruva.

Svenska gruvföreningen framhåller att de nuvarande samäganderätts- reglerna i allt för hög grad främjar en passiv delägare. Den av utred- ningen föreslagna skyldighcten för delägare i utmål att tillhandahålla meddelägare resultaten av utförda undersökningsarbeten innebär enligt föreningens uppfattning att den passive delägaren gynnas ytterligare. Detta kan verka hämmande på såväl statens som inmutarens intresse för arbete på ett utmål. Föreningen förordar i stället bestämmelser som tvingar delägare att ta ställning till frågan om deltagande i gruvrörelsen inom skälig tid från det annan delägare aktualiserar en gruvundersök- ning eller andra omfattande arbeten.

Ett liknande uttalande gör Svenska teknologföreningen. För den hän- delse delägare som från början valt att stå utanför företaget senare öns- kar deltaga i gruvrörelsen bör den aktive parten, enligt vad föreningen tillägger, inte bara få ersättning för nedlagt arbete utan också för sitt risktagande. .

En förstärkning av den aktive delägarens ställning förordas även av de båda hovrätterna. Svea hovrätt konstaterar härvid att det är svårt att bedöma huruvida detta bör ske genom att den passive vid något äventyr tvingas till ett ställningstagande eller genom att den aktive förr eller se— nare får ekonomisk kompensation för sitt risktagande. Möjligen kan en lösning efter båda dessa linjer visa sig mest ändamålsenlig. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om inte en lösning i enlighet med det av utredningen diskuterade men förkastade förslaget om skyldighet för dem som i efterhand ansluter sig till ett företag att erlägga en med 50 % höjd ersättning skulle visa sig verkningsfull utan att i alltför hög grad rubba balansen mellan delägarna.

IVA föreslår att rätten att få del av annan delägares undersökningsre— sultat förenas med villkor att ersättning utgår till den som utfört under— sökningen.

Den aktuella regeln betecknas av LKAB som värdefull genom att den tar bort anledningen till dubbelarbete i fråga om undersökningar.

Utredningens förslag om en skärpning av kraven på bevisning om malmförekomst vid utmålsläggning har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland understryker dock vikten av att man vid utarbetandet av närmare föreskrifter i detta ämne iakttar sådan försiktighet att skärpningen av beviskravet inte leder till att un- dersökningsarbetet blir så kostsamt och tidsödande att den legitima pro- spekteringsverksamheten hämmas. Svenska gruvförem'ngen gör ett lik- nande uttalande.

Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget. Enligt samfundets me- ning föreligger inte tillräckliga skäl för en skärpning av beviskraven.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1974: 32 72

Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten anför att förslaget till lydelse av 4 kap. 20 % synes vara lämpligt och överensstämma med nuvarande praxis. De påpekar emellertid att en malmkropps sträckning i olika riktningar inte blir säkert känd förrän malmen är utbruten. Borr- ningar och geofysiska mätningar ger sålunda inte säker kännedom om dessa förhållanden. Vid förberedelserna för utmålsläggning måste berg- mästaren därför på det hela taget bedöma de olika undersökningsresul— tatc-n med hänsyn till erfarenheterna av liknande fyndigheter. En sådan bedömning är förrättningsmannens huvudsakliga uppgift. Hans ansvar härför torde inte kunna ersättas med några i administrativ ordning ut- färdade föreskrifter om vilken bevisning som skall krävas för utmåls- läggning.

Kommerskollegium ansluter sig till vad de tre bergmästarna anför om svårigheterna för inmutare att förcbringa bevisning och för förrättnings- män att bedöma om denna är tillräcklig. Kollegiet konstaterar vidare att det inte heller kommer att bli lätt att utarbeta föreskrifter av generell natur som verkligen blir av värde för bergmästarens bedömning i det särskilda fallet.

Förslaget om en begränsning av giltighetstiden för utmål tillstyrks av flertalet remissinstanser, däribland konmlerskollegium, länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Örebro och Värmlands län, IVA, Svenska gruvindustriarbetareförbundet, LKAB och Svenska tcknologföreningen.

Hovrätten för Övre Norrland ansluter sig till den av utredningslcda- moten Bolding och experten Fröman i särskilda yttranden framförda uppfattningen, att utredningsmaterialet inte ger klart belägg för att nu- varande utmålsbestånd disponeras på ett sätt som i nämnvärd mån häm- mar prospekteringcn eller som medför påtagliga olägenheter från sam— hällsekonomisk synpunkt. Hovrätten godtar emellertid majoritetens för- slag, eftersom det från allmän synpunkt måste anses mindre tillfredsstäl- lande att utmål, som nu är fallet, kan vila under obegränsad tid utan att anledningen därtill kan göras till föremål för en objektiv prövning.

Ett uttalande av i huvudsak samma innebörd gör Svenska gruvför- eningen. Härvid betonas att ett betydelsefullt skäl för detta ställningsta- gande är att bestämmelserna om förlängning av utmåls giltighet i försla- get fått en utformning som tillgodoser gruvnäringens intresse av trygg- het i den långsiktiga planeringen. Föreningen säger sig vidare i detta sammanhang livligt vilja understryka utredningens uppfattning om bety- delsen av att gruvföretagen med hänsyn till gruvhanteringens långsiktiga karaktär har möjlighet att inom rimliga gränser reservera malm för att kunna ta upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna vid en från skilda synpunkter lämplig tidpunkt.

Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund betonar likaledes vikten av att gruvföretagens anspråk på tillgång till malmreserver kommer att till— godoses i erforderlig utsträckning.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1974: 32 73

LO framhåller att gruvföretag måste arbeta med långa tidsperspektiv och att 25 år i dessa sammanhang är en relativt kort period. Seriöst ar- betande gruvföretag bör därför beredas säkerhet i prospekteringsar- betet för framtida bearbetningar genom bestämmelser som gör det möj— ligt för dem att efter erforderlig förlängning av utmålstiden behålla ut- mål i sådant arbete.

Jernkontoret framför ingen annan erinran mot en tidsbegränsning av utmåls giltighet än att den föreslagna tidsperioden 25 år synes väl kort. Kontoret påpekar härvid att malmer på stort djup i framtiden kan komma att bli föremål för brytning i större utsträckning än f.n. Säker- ställandet av en rätt till förlängd giltighetstid kan framför allt i dessa fall förorsaka utmålsinnehavarna förtida, onödigt kostsamma undersök- ningsarbeten.

Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten är likaledes kritiska mot den föreslagna tidsperioden. Den betecknas som för knappt tillta- gen med hänsyn till de ekonomiska konjunkturcyklernas långvarighet, teknikens framsteg och gruvindustrins berättigade krav på möjlighet att hålla en rimlig framtida malmbas. För att undvika att gruvindustrin för- orsakas extra arbeten oeh kostnader, vilka kan innebära ett slöseri med insatser på objekt som är avsedda att ligga i reserv, föreslår de tre berg- mästarna att utmålen i första hand blir giltiga i 40 år.

Den enda remissinstans som helt avstyrker utredningens förslag i den- na del är bergmästaren i norra distriktet, som anser att det inte föreligger något styrkt behov av reformen.

Förslaget om införande av en skyddszon på 100 meter omkring ut- mål, inom vilken zon inmutning får ske endast efter medgivande av kommerskollegium eller utmålets innehavare, tillstyrks av bl. a. länssty- relsen i Norrbottens län, Svenska gnu-föreningen och Svenska gruvin- dustriarbefareförbandet. IVA finner förslaget väl motiverat genom att det skapar ett behövligt skydd för redan etablerade utmål.

Jernkontoret tvivlar på värdet av reformen och ifrågasätter om inte nackdelarna av bestämmelserna om en skyddszon kan bli större än för- delarna. En liknande tveksamhet uttalar även hovrätten för Övre Norr- land. Då zonerna i förslaget givits relativt begränsad omfattning anser dock hovrätten, att det skydd som de kan erbjuda, framför allt för en fyndighets fortsättning på djupet, väger tyngre än eventuella nackdelar för prospekteringen.

Några remissinstanser avstyrker förslaget. Sveriges advokatsamfund konstaterar härvid att förslaget om en höjning av utmåls maximistorlek från 16 till 50 hektar ger en inmutare nära nog obegränsade möjligheter att skydda sina fyndigheter mot inmutningar från tredje mans sida. Den enda reella effekten av bestämmelser. om en särskild skyddszon blir då att gruvföretagarna kostnadsfritt kan reducera den säkerhetsmarginal som annars regelmässigt ingår i utmålen.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1974: 32 74

Liknande synpunkter framför bergmästarna i södra, västra och östra distrikten, som även befarar att de föreslagna prioritetsreglerna kommer att leda till tvistighcter. En annan konsekvens av bestämmelserna om en skyddszon blir enligt deras uppfattning att stora arealer kommer att un— dandras från vidare malmletningsverksamhet. Även om förslaget an- gående utmålens form ändras på sätt bergmästarna föreslagit skulle så- lunda ett avlångt utmål om 50 hektar kunna få ett privilegierat område på upp till 89 hektar. Kommerskollegium ansluter sig till de tre berg- mästarnas kritik och avstyrker likaledes förslaget.

Bergmästaren i norra distriktet avstyrker förslaget i vad det avser vi- lande utmål. Vad däremot gäller i drift varande utmål förordar han en skyddszon på 500 meter.

I anslutning till förslaget att höja maximistorleken för utmål ifråga- sätter lantmäteristyrelsen om det är nödvändigt att bibehålla en bestäm- melse om största tillåtna areal. Styrelsen finner det i stället lämpligt att som i den finska gruvlagen låta utmålets storlek anpassas efter fyndighe- ten. Om man är obunden av en bestämmelse om maximiareal ökar också möjligheterna att anpassa utmålet till gällande fastighetsgränser och andra förhållanden.

Bergmästaren i norra distriktet och överlantmätaren i Norrbottens län ifrågasätter om inte utmåls maximistorlek bör bestämmas till 100 hek- tar.

Bland de av utredningens förslag som under remissbehandlingen blivit föremål för särskilt stort intresse märks reglerna om inlösen av utmål.

Vad först angår förslaget om möjlighet för Kungl. Maj:t att ge inne- havare av utmål rätt att i arrondcringssyfte inlösa närbeläget utmål eller andel i sådant utmål redovisar flertalet remissinstanser en positiv inställ- ning. Bland yttranden i vilka förslaget tillstyrks eller lämnas utan erin- ran märks bl. a. de som avgivits av kommerskollegium, länsstvrelserna i Norrbottens, Västmanlands och Uppsala län, Svea hovrätt, LO och Svenska gruvindtrstriarbetareförbundet.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar att utredningens undersök- ning angående eventuellt förekommande splittring av rätten till fyndig- heter inom samma malmtrakt visar, att splittring av nämnvärd omfatt- ning f. 11. inte förekommer annat än inom vissa områden i Bergslagen. Även där synes dock en utveckling mot allt större enheter vara på gång sedan länge. Det finns därför, enligt vad hovrätten vidare anför, knappast anledning anta annat än att nödvändig samverkan i fler- talet fall kan komma till stånd genom frivilliga överenskommelser, om enhetlig brytning skulle visa sig bli lönsam. Det sist sagda hindrar emel— lertid inte att en legal möjlighet att i vissa fall tvångsvis sammanföra gruvrättigheter skulle kunna vara ägnad att främja en strukturrationali- sering. Hovrätten vill därför i princip tillstyrka, att man inför inlös- ningsrätt i arronderingssyfte av utmål som icke är föremål för regelbun-

• Sida 75
•  Original

Prop. 1974: 32 75

den gruvdrift. Vid bedömandet av inlösenfrågan synes emellertid hänsyn böra tagas till det berättigade intresse som utmålsinnehavaren kan ha av att få behålla utmålet, t. ex som framtida malmreserv. Denna princip bör enligt hovrättens mening komma till uttryck i lagtexten.

De föreslagna reglerna om arronderingsinlösen är enligt LKAB prin- cipiellt av mycket ingripande natur. Regler av likartat slag förekommer emellertid såsom utredningen framhållit inom andra områden av svensk lagstiftning. Det är enligt bolaget också uppenbart att inmutningssyste- met ger utrymme för en splittring av fyndighet på olika ägare på ett sätt som allvarligt kan försvåra dess rationella utnyttjande. Med hänsyn till de i motiven redovisade förutsättningama för tillämpningen av institutet tillstyrker därför bolaget förslaget.

Svenska grnvföreningen anser inte att det visats att det hitintills upp- stått några allvarliga missförhållanden som haft sin grund i en splittring av rätten till närliggande fyndigheter. I vissa fall skulle emellertid en möjlighet till arrondcringsinlösen kunna vara ägnad att främja en struk- turrationalisering inom gruvnäringen. Föreningen vill därför inte mot- sätta sig att regler om arrondcringsinlösen införs i gruvlagen. Reglerna bör dock utformas så att begäran om inlösen skall omfattas av samtliga delägare i det utmål till vars förmån inlösen söks. Gruvföreningen vill också understryka vad utredningen framhållit om att vid konkurrens om inlösen betydelse bör tillmätas sådana omständigheter som att en sö- kande framstår som aktiv huvuddelägare eller att en sökandes andel av mineraltillgångarna är väsentligt värdefullare än konkurrenternas.

Att samtliga delägare i den utmålsgrupp som önskar få inlösen till stånd är eniga härom bör även enligt IVA vara ett villkor för tillämp- ningen av de föreslagna reglerna. Akademien betonar samtidigt hur be- tydelsefullt det är att reglerna utformas restriktivt så att de inte ger upp— hov till någon verksamhetshämmande osäkerhet.

Svenska teknologföreningen vitsordar att det många gånger finns starka skäl för att samordna t.ex. brytningen i två eller flera utmål. Föreningen framhåller vidare att utvecklingen går mot en alltmer meka- niserad gruvbrytningsteknik och en längre driven bearbetning och be- handling aV malmer vid gruvan. Detta medför krav på ytterligare cen- tralisering och fortsatt strukturförändring av branschen. Denna realitet har inom gruvindustrin lett till byten, köp och legoavtal i fråga om gruvrätter, råmalm, malmprodukter samt av tjänster och nyttigheter av olika slag, vilka åtgärder alla syftar till ett rationellare utnyttjande av befintliga resurser. Detta visar att det inte krävs tvångsregler för att få ett samarbete till stånd. Eftersom skälen för en samverkan är av ekono- misk natur, bör det alltid finnas möjligheter att komma till en uppgö- relse genom förhandlingar. Utredningen räknar heller inte med att de föreslagna bestämmelserna om inlösenrätt skall behöva tillämpas. De förhållanden i Bergslagen som utredningen hänvisar till har enligt fören-

• Sida 76
•  Original

Prop. 1974: 32 76

ingens uppfattning hittills inte givit upphov till några svårigheter när det gällt att genom sambrytning nå en rationell gruvhantering. Föreningen ställer sig därför tveksam till utredningens förslag med särskilda bestäm- melser om inlösenrätt i arrondcringssyfte, även om sådana regler i vissa lägen skulle kunna ha en viss aktiverande effekt.

Förslaget avstyrks av samtliga bergmästare och Sveriges advokat- samfund. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten betecknar förslaget som helt omotiverat och stridande mot gruvlagstiftningens idé. Risken för en inblandning eller ett tvång utifrån skulle skapa en totalt onödig konkurrens och inbördes misstro mellan gruvintressenterna. En- ligt de tre bergmästarnas uppfattning är inlösenreglerna dessutom till- krånglade och så utformade att de kan förorsaka många tillfällen till obchövli ga tvister.

Sveriges advokatsamfund befarar att ett införande av regler om inlö- sen i arronderingssyfte skulle kunna skapa en avsevärd osäkerhet för gruvnäringens utövare beträffande giltigheten av förvärvade gruvrättig- heter och därigenom inverka negativt på investeringsverksamheten inom näringen.

Bergmästaren i norra distriktet föreslår att inlösenbcst'zimmelserna be- gränsas till utmål i vilka kronoandel inte förekommer.

Förslaget om införande av möjlighet för Kungl. Maj:t att med riksda- gens samtycke förordna om inlösen av utmål i andra fall där all.-'nänna synpunkter av särskild styrka talar för en sådan åtgärd tillstyrks av bl. a. länsstyrelserna i Norrbottens och Västmanlands län samt LO. LKAB konstaterar att de föreslagna bestämmelserna enligt utredningens motiv är avsedda att tillämpas framför allt i fall där underlåtenhet att under- söka eller bearbeta fyndighet eller där driftsavbrott eller nedläggning av gruvdrift kan bedömas förorsaka betydande samhällsekonomiska pro- blem. Det förutsätts vidare att de samhällsekonomiska fördelarna av ett inlösenförfarande skall väga ojämförligt tyngre än de nackdelar som drabbar den som tvingas avstå från gruvrättigheten. Enligt bolagets mening är förslaget väl motiverat.

Naturvårdsverket föreslår att de aktuella inlösenbestämmelserna skall kunna tillämpas även för att trygga mot gruvdrift stående nautrvårds- intressen av synnerlig vikt.

Kommerskollegium befarar att inlösenreglerna kan komma att få en negativ inverkan på gruvföretagens investeringsvilja. Eftersom utrym- met för tillämpningen av bestämmelserna är starkt begränsat genom de stränga villkor som uppställts, vill kollegiet dock inte motsätta sig försla- get.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar att utredningen förutsatt att ifrågavarande inlösenbestämmelser skall kunna användas när ett oeko- nomiskt utnyttjande av utmål kan få till följd att en gruva, som har be- tydelse för ett samhälles existens eller för många människors försörj-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1974: 32 77

ning, läggs ned trots att lönsam brytning åtminstone på längre sikt skulle vara möjlig vid en mera rationell drift. Utredningen har inte gett exem- pel på andra fall, där allmänna synpunkter talar för att inlösen bör kunna ske. Enligt hovrättens mening bör ett lagstadgande av så ingri— pande natur som det nu aktuella, av hänsyn till dem som kan komma att beröras därav, klart ange de situationer i vilka inlösen skall kunna ske. Eftersom det inte synes föreligga något uttalat behov av inlösenmöjlig- het i andra fall än de av utredningen särskilt angivna finner hovrätten att stadgandet bör begränsats till att avse denna situation.

Kritik mot inlösenbestämmelsernas utformning framför IVA och Svenska grnvindustriarbetareförbundet. Akademien anser att vissa av de i lagtexten angivna kriterierna för inlösen genom sin allmänna formule- ring kan ge gruvinnehavaren en sådan osäkerhetskänsla att hans intresse för fortsatt prospekteringsverksamhet och tillredning av nya malmer av- tar. Om man inte i olika parters intresse kan närmare precisera villkoren för tillämpningen av den aktuella regeln, bör den enligt akademiens me- ning utgå ur lagförslaget. Gruvindustriarbetareförbundet betecknar lag- bestämmelserna som alltför kategoriskt hållna. Förslaget bör enligt för- bundets mening inte upphöjas till lag utan en starkt modifierad skriv- ning, som ger uttryck för utredningens uppfattning att privat prospekte- ring är nödvändig och att stor vikt bör läggas vid att behovet av stimu- lans blir i skälig mån tillgodosett.

En besvärande osäkerhet för gruvföretagen och en negativ inverkan på deras investeringsvilja och framtidsplanering är de befarade följder som i allmänhet åberopas av de remissinstanser vilka direkt avstyrker förslaget. Sveriges advokatsamfund uttalar härom att, såsom det före- slagna stadgandet avfattats, inlösen kan ske även av utmål, som redan är föremål för brytning eller som utgör ett eller flera gruvföretags malmre- serv för kommande behov. Det förefaller tydligt att det för en gruvföre- tagare regelmässigt måste ställa sig svårt att vid planering av framtida gruvdrift och bestämmande av investeringar för driften -— vilka investe- ringar i regel är mycket långsiktiga —— kunna förutse hur stor risken är att en framtagen fyndighet framdeles kan komma att bli föremål för in- lösen av hänsyn till de här åsyftade allmänna intressena. En dylik inlö- senbestämmelse skulle därför naturligt nog komma att skapa en bety- dande osäkerhet för gruvföretagare och allvarligt hämma deras investe- ringsvilja.

Jernkontoret påpekar att syftet med bestämmelserna torde kunna till- godoses bättre på andra vägar, t. ex. genom att staten utnyttjar sin kro— noandel i utmålen. Liknande synpunkter framför Svenska teknologföre- ningen. Svea hovrätt och Sveriges industriförbund anser inte att utred- ningen tillförlitligt påvisat behovet av ett institut som möjliggör så långt— gående ingrepp som det här kan bli fråga om. Industriförbzmdet fram— håller vidare i likhet med Svenska gruvföreningen att förslaget innebär

• Sida 78
•  Original

Prop. 1974: 32 78

att man skulle införa en expropriationsrätt vilken egentligen saknar mot— svarighet i nu gällande svensk lagstiftning. Den av utredningen gjorda jämförelsen med vanhävdslagstiftningen och vissa regler i vattenlagen är enligt föreningens mening inte relevant.

Bergmästarnas tidigare redovisade negativa inställning till förslaget om inlösen i arronderingssyfte gäller även detta inlöseninstitut.

Utredningens förslag till regler om ersättning för gruvrätt som avstås genom inlösen godtas i allt väsentligt av de tre remissinstanser som när- mare kommenterar förslagen, nämligen de båda hov—rätterna och Svenska grnvföreningen.

Beträffande förhållandena i Norrbottens län och frågan om behovet av en fortsatt särreglering för länet finner LKAB att vad utredningen anfört i denna fråga utgör skäl för att införa en särreglering av rätten till malmförekomster i Norrbottens län. Utredningen har emellertid stannat för att inte förorda en sådan särreglering med hänvisning till bl. a. möjligheterna att under en övergångstid bibehålla nu rådande in- mutningsförbud i Norrbottens län. Enligt bolagets mening är det också uppenbart att syftet med detta inmutningsförbud skulle kunna förfelas om fri inmutningsrätt tilläts innan planerade undersökningar hunnit fullföljas.

Hovrätten för Övre Norrland finner det angeläget, att den pågående malminventeringen i Norrbotten bedrivs så, att den kan avslutas inom förutsatt tid. Inmutningsförbundct bör kunna bibehållas under en kor- tare övergångstid, om detta oundgängligen behövs för att skydda de fyn- digheter som påträffas vid inventeringen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser inte att det finns någon anled- ning att förlänga giltighetstiden för den speciella norrbottniska inmut— ningslagen. Länsstyrelsen säger sig härvid särskilt ha beaktat att ett fort- satt inmutningsförbud otvivelaktigt vore ägnat att avsevärt dämpa gruv— företagens intresse för malmprospektering inom länet. Länsstyrelsen un- derstryker vidare i detta sammanhang att utredningen konstaterat, att någon för upptagande av rationell gruvdrift hindersam splittring av gruvrättigheterna knappast kan sägas förekomma inom Norrbottens och Västerbottens län.

Liknande invändningar mot en förlängning av 1963 års lag framför IVA, Svenska gruvföreningen, SAF, Svenska teknologföreningen, han- delskammaren i Luleå, Sveriges advokatsamfund samt länsstyrelsen i Västerbottens län. Sistnämnda remissinstans konstaterar härvid att gäl- lande inmutningsförbud inneburit ett visst hinder för bl. a. Bolidenbola- gets aktivitet och verkat dämpande på etableringsintresset i ett län där statsmakterna gör stora insatser för att stödja olika former av företag- samhet.

Starkt delade meningar redovisas i de remissyttranden som närmare

• Sida 79
•  Original

Prop. 1974: 32 79

berör utredningens förslag om ett bibehållande av statsgruvefältinstitutet och dess utvidgning till att omfatta även enskild mark.

LKAB anser att möjligheten att skydda förekommande indikationer på exempelvis djupmalmer motiverar att man inte bara bibehåller vissa befintliga statsgruvefält utan även tillskapar nya sådana. I likhet med ut- redningen finner bolaget vidare att den nuvarande begränsningen av in- stitutets användningsområde till kronojord ter sig irrationell sedan jord- ägarandelen avskaffats.

Hovrätten för Övre Norrland delar utredningens uppfattning att nu- varande statsgruvefält successivt bör avvecklas efter genomförda under- sökningar. Däremot ifrågasätter hovrätten det fortsatta behovet av insti- tutet som ett beredskapsinstrument vilket reserveras för fyndigheter som har sådan betydelse från allmän synpunkt att en starkare samhällelig re— glering än som är möjlig genom de ordinära gruvrättsliga reglerna är motiverad. Eftersom institutet emellertid kan vara av värde för att skydda fortsättningen på djupet av staten tillhöriga fyndigheter, företrä- desvis i Norrbotten, vill hovrätten inte motsätta sig att institutet bibe- hålls.

Förslaget om en utvidgning av institutets användning även till enskild mark är enligt Jernkontoret ägnat att inge starka betänkligheter om det inte klart sägs ut, att stor återhållsamhet skall iakttagas i tillämpningen under strikt hänsynstagande till befintliga gruvföretags intressen.

Svenska gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker förslaget under det uttryckliga förbehållet, att nya statsgruvefält kommer att snabbinvente- ras i likhet med vad som sker i Norrbottens län enligt 1963 års riksdags- beslut. Eljest föreligger enligt förbundets mening risk för att prospekte- ringen under lång tid blir obetydlig i likhet med vad som skett i fråga om äldre statsgruvefält. Om det visar sig att SGU inte har eller kan tillföras resurser för denna verksamhet, bör ett eller flera av de se- riösa gruvbolagen inbjudas att delta i prospekteringen. Sedan invente- ringen av nytt statsgruvefält slutförts bör området frisläppas. LO gör ett uttalande av samma innebörd.

Kommerskollegium finner att statsgruvefältinstitutet måste anses mot- verka intresset för prospektcringsverksamhet och att utredningens för- slag i denna del därför strider mot det uppställda syftet för gruvlagstift- ningen, nämligen att verka stimulerande på malmletningen. Enligt kolle- giets åsikt bör institutet efter viss tid avvecklas, möjligen med vissa un- dantag, exempelvis för de stora lappländska malmfälten. Förekom- mande fyndigheter inom övriga statsgruvefält bör i stället skyddas ge- nom utmålsläggnin g.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det vara ett angeläget samhälls- intresse att man skapar ett effektivt skydd för järnmalmsfyndigheterna i länets malmfält. Länsstyrelsen förordar därför att Kiruna, Gällivare och Svappavaara statsgruvefält även för framtiden skyddas mot enskild

• Sida 80
•  Original

Prop. 1974: 32 80

inmutning. Beträffande övriga fält hänvisar länsstyrelsen till utredning- ens uppgift om att geologiska och geofysiska undersökningar utförts på samtliga fält utom Routivare samt att borrningar utförts på över hälften av fälten. Utredningen har vidare konstaterat att SGU förfogar över omkring hälften av den i landet tillgängliga prospekteringsapparaten. Med hänsyn härtill föreligger enligt länsstyrelsens mening inte några motiv för att behålla andra statsgruvefält än de tre ovan angivna. Från prospekteringssynpunkt synes det dessutom i hög grad betänkligt att re— dan ett förslag om inrättande av ett nytt statsgruvefält skall medföra in— mutningshinder. Beredskapsintresset torde tillfredsställande kunna till- godoses med stöd av gällande förfogandelag. Länsstyrelsen påpekar i detta sammanhang, att stadgandena om statsgruvefält borttagits i den nya finska gruvlagen, varvid som skäl anförts att institutet onödigtvis kringskär företagsamheten och att statens intresse kan tryggas genom in- mutning.

Flertalet av de remissinstanser som bestämt avstyrker förslaget om statsgruvefältinstitutets bibehållande och utvidgning förutser i likhet med Svenska teknolagföreningen en hämmande effekt på de enskilda prospektörernas intresse för malmletning och därmed på den totala pro- spekteringen i landet. Länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar därutöver att en tillämpning av institutet i föreslagen omfattning i prak— tiken innebär att statsmakterna i väsentliga delar sätter gruvlagstift— ningen ur spel. Liknande synpunkter framför Sveriges advokatsamfund och Industriförbundet. Förbundet och Svenska gruvföreningen erinrar i detta sammanhang om vad föredragande departementschefen uttalade under förarbetena till gällande gruvlag, nämligen att en obegränsad be- fogenhet att utlägga statsgruvefält öppnar möjlighet för statsmakterna att —— i annan ordning än den som gäller för stiftande av allmän lag — efter hand skapa ett rättstillstånd som väsentligt avviker från det med gruvlagstiftningen avsedda.

Gruvj'öreningen och Industriförbundet underkänner vidare det av ut- redningen anförda motivet, att statsgruvefältinstitutet behövs för att be- reda skydd för vissa statliga järnmalmsfyndigheter på stort djup. De båda remissinstanserna åberopar i detta sammanhang utredningens ut- talande om att för utmålsläggning erforderliga borrningar och andra un— dersökningar i dessa fall blir mycket tidsödande och kostsamma. Med hänsyn härtill torde det i praktiken vara helt uteslutet att en enskild pro- spektör kommer att intressera sig för djupmalmer i närheten av statens järnmalmsfyndigheter. Härtill kommer vidare att skyddet för djupmal- merna förstärks genom förslaget om en särskild skyddszon kring utmå- len.

I likhet med Industriförbundet vänder sig Svea hovrätt mot utred— ningens påpekande Om institutets långvariga hävd inom svensk gruvlag- stiftning. Att institutet har funnits i ett halvsekel synes sålunda enligt

• Sida 81
•  Original

Prop. 1974: 32 81

hovrättens mening inte kunna åberopas som giltigt skäl för att ha det kvar för ett helt annat ändamål än det hittillsvarande.

Bland övriga remissinstanser som avstyrkt utredningens förslag i denna del märks IVA, handelskamrarna i Luleå, Gävle, Örebro och Karlstad samt de fyra bergmästarna. Bergmästaren i norra distriktet på- pekar därvid att statsgruvefältinstitutet — med huvudsakligt undantag för de områden där LKAB bedriver gruvbrytning —— i stor utsträckning fått till följd att det inom berörda områden under långa tidsperioder inte företagits några undersökningsarbeten av nämnvärd betydelse.

Utredningens förslag i fråga om andra särskilt angivna inmutnings— hinder har i allmänhet lämnats utan större erinringar från remissinstan- semas sida. _

Beträffande förslaget att inmutning i princip inte får omfatta ett 30 meter brett område kring allmän väg föreligger dock ett flertal delade meningar.

Statens vägverk mottar detta förslag med tillfredsställelse. Tvekande inför förslaget ställer sig kommerskollegium som befarar att det aktuella hindret kan medföra alltför stora olägenheter för inmu- tarna. Då utredningen förutsatt att undantag kommer att medges i alla sådana fall där inte vägintresset väger så tungt att inmutarens intresse bör få vika, vill kollegiet emellertid inte motsätta sig förslaget.

Svenska gruvföreningen anser att det är önskvärt med en differentie- ring som utesluter att även områden kring mindre vägar blir skyddade från inmutningar. Svenska gruvindttstriarbetareförbundet framhåller li— kaledes att förslaget är för allmänt formulerat. Förbundet erinrar härvid om att det överallt i våra glesbygder finns allmänna vägar som dessutom i en del fall har mycket låg standard. Det skulle enligt förbundets me- ning vara till skada för samhället om eventuella malmförekomster inom områden intill sådana vägar inte får inmutas och utmålsläggas.

Ledamoten Boldings i en reservation framförda förslag om en be- gränsning av hindrets räckvidd till riks- och länshuvudvägar tillstyrks av Sveriges advokatsamfund och handelskammaren i Luleå. Jernkontoret och Svenska teknologföreningen förordar att förslaget begränsas—till att avse vägar av större betydelse. Länsstyrelsen i Västerbottens län önskar undantag för s.k. ödebygdsvägar. Överlantmätaren i Värmlands län an- ser att även viktigare enskilda vägar bör skyddas på samma sätt som all- männa vägar.

Sveriges arbetsledareförbund anser att den föreslagna 30-metersgrän- sen från miljöskyddssynpunkt är för knappt tilltagen. Statens vägverk betonar i detta sammanhang betydelsen av att det inmutningsskyddade området anpassas till de nya bestämmelserna om förbud mot bebyggelse efter allmänna vägar.

Förslaget avstyrks helt av samtliga bergmästare och SGU. SGU påpe- kar härvid att erfarenheten visar att undersökningsarbeten alltid kan ge-

• Sida 82
•  Original

Prop. 1974: 32 82

nomföras så, att en väg inte skadas eller trafiken störs. Såväl geologiska och geokemiska undersökningar som geofysiska mätningar och borr- ningar lämnar kvar obetydliga märken i naturen. Skulle dessa undersök- ningsarbeten indikera förekomst av malm i sådan myckenhet att en brytning kan bli aktuell, vilket erfarenhetsmässigt är fallet vid mindre än 1 % a'v inmutningarna, kommer transportfrågornas lösning intill fyn- digheten ändå att framkalla väsentliga om- och nybyggnader av vägnä- tet. SGU avstyrker därför att ”allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan” tas upp som ett särskilt inmutningshinder i den nya gruvlagen.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om inte hindret mot inmut- ning inom område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan bör inträda redan i och med att sådan plan har blivit antagen. Länsarki- tekten i Västerbottens län förordar att områden inom fastställda planer av nu aktuellt slag kringgärdas med en skyddszon på 200 meter.

Svenska gruvindustriarbetareförbundet hänvisar till de ingrepp inom planlagda områden som gjorts i Grängesberg och Malmberget samt fin- ner mot bakgrund härav att utredningens förslag i denna del bör modi- fieras.

Flera remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Uppsala och Värm- lands län, länsarkitekten i Västerbottens län samt överlantn-zätaren i Öre- bro län, föreslår att naturreservat i likhet med nationalpark i princip

.skyddas mot inmutning.

Utredningens förslag om införande av en reservregel som ger Kungl. Maj:t befogenhet att förordna om ett dispensabelt inmutningsförbud för område där gruvdrift kan antas komma att hindra eller avsevärt för- svåra sådan förekommande eller planerad användning av marken, som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, tillstyrks av flertalet av de remissinstanser som kommenterar förslaget.

Lantmäteristyrelsen framhåller att den föreslagna reservregcln utan tvivel förbättrar möjligheterna att i tid bevaka berörda intressen från samhällsplaneringssynpunkt. En tillämpning av bestämmelsen bör kunna aktualiseras bl. a. i anslutning till orter som är belägna i närheten av större gravfält. Här kan mark ha avsatts för ortens utbyggnad och kost- nader nedlagts i gator, ledningar och andra anläggningar. Kungl. Maj:t kan då vid ansökan om inmutning väga gruvintresset mot andra sam— hällsintressen och därigenom hindra att en allvarligare konfliktsituation uppstår.

Den möjlighet som den föreslagna regeln ger att freda exempelvis öv- nings— och skjutfält samt flygfält från gruvdrift betecknar ÖB och forti- fikationsförvaltningen som positiv.

Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland förutsätter att reserv- regeln kommer att tillämpas med stor försiktighet. Enligt LKAB bör re- geln bara tillämpas i fall då det föreligger lika bärande skäl från allmän

• Sida 83
•  Original

Prop. 1974: 32 83

synpunkt att hindra inmutning som i de fall där lagen uppställer spe- cificerade inmutningshinder.

IVA anser att det skulle vara mer ändamålsenligt att före planlägg- ningen av visst område undersöka om det finns mineralfyndighetcr i trakten som är så värdefulla att de bör beaktas vid planläggningen. Det- ta gäller speciellt områden i närheten av redan kända malmfyndigheter. Införs rcservregeln i den nya lagen bör det därför finnas samma möjlig- heter till förundersökning som ,vid inmutning.

En tvekande inställning inför förslaget redovisar konunerskolleginm som anser att lagens uppräkning av särskilda immutningshinder bör vara uttömmande. När synnerligen starka skäl föreligger bör dock Kungl. Maj:t kunna införa ett provisoriskt inmutningshinder. Bestående hinder bör däremot enligt kollegiets mening endast kunna införas efter särskilt medgivande av riksdagen.

Svenska teknologföreningen finner att förslaget tyder på framsynthet hos utredarna, eftersom det ger möjlighet att anpassa lagen till en Snabb teknisk och samhällelig utveckling. Föreningen finner det dock samti- digt stötande för rättskänslan att reservregeln gör det möjligt att sätta gruvlagen ur spel. Föreningen föreslår därför att rescrvregcln formule- ras så, att Kungl. Maj:t kan förordna om inmutningsförbud för visst område under en tid av högst två år och att det inom denna tid skall framläggas proposition om ändring av lagen för det aktuella fallet. Ti— den två år medger enligt föreningens uppfattning gott utrymme för ut- redning och remissbehandling av en så pass enkel fråga som att kom- plettera listan med inmutningshinder i gruvlagen.

Jernkontoret uttalar sig också för en tidsbegränsning av det aktuella inmutningsförbudets giltighet med krav på riksdagens medverkan för en förlängning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län är en av de remissinstanser som av- styrker förslaget om en rescrvregel. Länsstyrelsen finner att en sådan re- gel skulle på samma sätt som statsgruvefältinstitutet öppna möjlighet att inom betydande markområden åsidosätta den på i huvudsak fri inmut— ningsrätt grundade gruvlagen. Vad utredningen anfört har inte övertygat länsstyrelsen om nödvändigheten av den föreslagna regeln i synnerhet som den säkerligen skulle verka hämmande på den enskilda prospekte- ringsverksamheten. Liknande synpunkter" framför bergmästaren i norra distriktet.

Svenska grnvföreningen anser inte att det föreligger något behov av en reservregel om övriga inmutningshinder utökas i enlighet med utred— ningens förslag.

Lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län och överlantmätaren i Norrbottens län förordar att beslutanderätten i fråga om tillämpningen av bestämmelserna angående det särskilda inmutningshindret skall till- komma länsstyrelsen.

• Sida 84
•  Original

Prop. 1974: 32 84

Utredningens övriga ställningstaganden till frågan om avvägningen mellan gruvintressena och andra allmänna intressen uppmärksammas av några remissinstanser.

Naturvårdsverket befarar att det även vid tillämpningen av den nya lagen kan visa sig att motstående intresse får svårt att hävda sig gent- emot gruvintresset. Det är därför enligt verkets uppfattning väsentligt att de organ som företräder sådana andra intressen, bl. a. naturvårdsin- tresset, får tillfälle att framföra sina synpunkter på ett tidigt stadium. Mot bakgrund härav föreslår verket att berörd länsstyrelse skall delges varje ansökan om inmutning samt att mutsedel utfärdas först sedan samråd skett. Länsstyrelsen bör vidare ges tillfälle att yttra sig om ut- måls omfattning och disponering liksom i frågor som gäller möjligheten att släppa ut. gruvvatten och lokaliseringen av upplagsplatser för malm m.m.

För att naturvårdsintresset reellt skall kunna beaktas vid förrätt- ningen anser naturvårdsverket vidare att det är av stor vikt att utred- ningens förslag kompletteras med regler om att utmålsansökan skall åt- följas av en plan över landskapsvårdande åtgärder, utsläpp av gruvvat— ten m.m. Länsstyrelsen bör även enligt verkets mening ges besvärsrätt över bergmästarens beslut i inmutnings— och utmålsärenden.

Naturvårdsverket pekar vidare på att det enligt nuvarande ordning inte föreligger någon skyldighet för gruvinnehavaren att iordningställa ett gruvområde efter avslutad gruvbrytning. Slamdammar och avfallshö- gar kan härigenom förorsaka vatten- och luftvårdsproblem om inga åt— gärder vidtas. Verket erinrar också om att det finns ett stort antal över- givna, öppna gruvschakt som utgör en allvarlig olägenhet för viltvården och det rörliga friluftslivet. Gruvinnehavaren bör därför även åläggas att vidtaga erforderliga skyddsåtgärder för att hindra människor och vilt från att komma till skada. Naturvårdsverket kan således inte acceptera att frågan om stängsel och andra säkerhets-åtgärder lämnas oreglerad som fallet är enligt utredningens lagförslag.

Statens planverk påtalar behovet av en föreskrift om samråd med byggnadsnämnd och länsstyrelse innan mark anvisas för gruvdriften. En sådan ordning skulle få till följd att även sådana aktuella bedömningar från plan- och naturvårdssynpunkt som ännu inte har manifesterats i fastställda planer och meddelade förordnanden kan beaktas vid utmåls- läggningen. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Kopparbergs län och länsarkitekten i Västerbottens län.

SALF gör det allmänna uttalandet, att miljöskyddshänsyn borde ha beaktats i högre grad än som skett i utredningens lagförslag.

Samernas riksförbund ifrågasätter om bergmästaren är en lämplig in- stans för bedömning av alla de motstående intressen som måste beaktas vid utmålsläggning och behandling av därtill hörande crsältningsfrågor. För att bedöma de skador och det intrång som uppkommer för samerna

• Sida 85
•  Original

Prop. 1974: 32 85

och renskötseln, bl. a. i samband med gruvdrift, krävs i allmänhet vidlyf- tiga och omfattande utredningar. I vattenmål har det som regel varit nödvändigt att förebringa en betydande vittnesbevisning. Sådan bevis- ning kan vid bergmästarförrättning inte tas upp under ed. Förfarandet vid sådana förrättningar är dessutom i regel inriktat på en summarisk prövning med beslut samma dag som förrättningen hålls. Terrängmarke- ringar och liknande tekniska arbeten har i allmänhet färdigställts i för- väg. Eftersom bergmästarens utbildning och intresse helt ligger på det tekniska planet torde ifrågavarande förrättningar inte heller vara lämp- liga fora för behandling av de många gånger mycket invecklade rätts- frågor som blir aktuella i dessa sammanhang. Mot bakgrund härav före- slår förbundet en reglering som innebär att skadc- och intrångsfrågor, vilka inte behandlas i vattenmål, på sakägares begäran skall hänskjutas till behandling av expropriationsdomstol. Den som ansöker om utmål bör dessutom alltid vara skyldig att prestera en fullständig Skadeutred— ning beträffande motstående intressen. I fråga om rättegångskostnader bör samma regler gälla som vid första instans i vattenmål.

Förbundet hemställer vidare att samerna, eller i varje fall lappfonden, i förekommande fall blir berättigade att uppbära jordägaravgäld och del av försvarsavgift.

En fråga som enligt förbundets mening nödvändigtvis måste regleras i en ny gruvlag är förhållandena efter gruvbrytningens upphörande. Re— dan vid utmålsläggningen bör det sålunda fastställas vilka återställnings- arbeten som gruvföretaget skall vara skyldigt att utföra av hänsyn bl. a. till renskötseln, miljövärden och naturvården. För finansieringen av dessa arbeten bör företaget kunna åläggas att under den tid gruvbryt- ningen pågår avsätta medel till en särskild fond. Lagen bör dessutom in- nehålla en föreskrift om att gruva inte får uedläggas förrän föreskrivna återställningsarbeten blivit utförda och godkända.

Den av utredningen till grund för övergångsbestiimnzelsernas utform- ning antagna huvudprincipen, att den nya lagen med få undantag skall tillämpas även på gruvrättsliga förhållanden vilka tillkommit före la- gens ikraftträdande, har i allmänhet lämnats utan erinran av remiss- instanserna.

Hovriitten för Övre Norrland konstaterar i detta sammanhang att nu gällande utmål till stor del lagts ut enligt äldre författningar. Med hän- syn till dessa författningars antal är det, för att förhållandena på om- rådet ej skall bli alltför svåröverskådliga, önskvärt att de äldre reglerna bibehålls i så få fall som möjligt. Naturligtvis bör dessa bestämmelser behållas i sådana fall, då ett slopande av dem skulle innebära ett på- tagligt intrång i förvärvade rättigheter. Såvitt hovrätten kan bedöma, är de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna i allt väsent- ligt ägnade att tillgodose båda de ovan angivna önskemålen.

Ett liknande uttalande gör länsstyrelsen i Örebro län. Bland övriga

• Sida 86
•  Original

Prop. 1.974: 32 . 86

remissinstanser som godtar övergångsbestämmelsernas principiella ut- formning märks bl.a. Svenska Grm'färeningen och Svens/ca Gruvin— (lustriarbetareförbundet.

En från principiell synpunkt något tveksammare attityd till förslaget redovisar Jernkontoret. I yttrandet betonas emellertid att en tillämpning av kvarstående stadganden från olika skeden av äldre lagstiftning obestridligen kan skapa svårigheter och osäkerhet om rättsförhållan- dena. Med hänsyn härtill och då de föreslagna reglerna —— såvitt kontoret nu kan bedöma -— inte synes medföra något sakligt betydelse— fullt intrång i redan bestående rättigheter, vill kontoret inte motsätta sig förslaget.

Handelskammaren i Luleå anser att de föreslagna övergångsbestäm- melserna kan ge innehavarna av äldre tillstånd till inmutningar och gruvdrift en osäkerhetskänsla om innebörden av deras rättigheter, vilka ofta har stor ekonomisk räckvidd. Övergångsbestämmelserna bör därför enligt handelskammarens mening göras betydligt liberalare och klarare.

Mest kritiska mot denna del av förslaget är bergmästarna i södra, västra och östra distrikten. I sitt gemensamma yttrande konstaterar de sålunda att en tillämpning av den nya lagen även på utmål som lagts ut före dess ikraftträdande strider mot eljest gällande rättsprinciper.

Vad särskilt beträffar förslaget att de nya reglerna om en tidsbegräns- ning av utmåls giltighet ges retroaktiv tillämpning, ifrågasätter Sveriges Advokatsamfund om det inte på grund av principiella skäl eventuellt kan finnas anledning föreskriva en något längre tidsperiod än 25 år för utmål som lagts ut före den nya lagens ikraftträdande. Ett annat sätt att mildra verkningarna av en retroaktiv tillämpning skulle möj- ligen vara att införa ett system med ersättning till innehavare av sådana utmål i syfte att kompensera dem för den genomförda försämringeu av deras tidigare förvärvade gruvrättcr.

Sveriges Advokatsamfund och Svenska Gruvföreningen avstyrker för- slaget om att de nya reglerna om kronoandel och jordägaravgäld skall gälla beträffande område som genom framtida utvidgning tilläggs äldre utmål. Gruvföreningcn påpekar härvid att sådana utvidgningar i prak- tiken endast torde komma ifråga i mycket begränsad utsträckning och då i huvudsak för att skydda en malmförekomsts donlägiga'fortsättning på djupet. Hovrätten för Övre Norrland anför i denna del följande. Väl kan vissa principiella betänkligheter resas mot detta förslag. Såsom utredningen påpekat, måste det dock, med hänsyn till den fortgående avvecklingen av jordägarandelsinstitutet och de överväganden som lig- ger bakom kronoandelsinstitutets införande, te sig föga tillfredsställande att tillåta förstnämnda institut att breda ut sig i takt med utvidgningen av äldre utmål. Då den föreslagna ordningen ej heller kan sägas med— föra några större ekonomiska konsekvenser vare sig för gruvinnehava- ren eller för jordägaren, vilken får anses kompenserad genom reglerna

• Sida 87
•  Original

Prop. 1974: 32 87

om jordägaravgäld, finner hovrätten övervägande skäl tala för att rätt till jordägarandel inte skall uppkomma beträffande nu aktuella om- råden.

Några remissinstanser har slutligen även kommenterat den av ut- redningen i samband med övergångsproblematiken behandlade frågan om kronoandel i äldre utmål. Svea hovrätt konstaterar därvid att ut- redningen är enig om att jordägarandelen i gamla utmål inte vid den nya lagens ikraftträdande skall ersättas av kronoandel. Däremot är meningarna delade i frågan om kronoandel skall införas i samband med att rätten till gamla utmål förlängs, vilket kan bli aktuellt först 25 år efter det att lagen trätt i kraft. Att införa kronoandel i gamla ut- mål torde erbjuda stora, av utredningen inte närmare penetrerade lag- tekniska svårigheter. Vidare är det vanskligt att uppskatta hur många gamla utmål som kommer att finnas kvar om 25 år och att bedöma vilka samhällsekonomiska värderingar som då kan komma att läggas på frågan. Med hänsyn till dessa omständigheter finner hovrätten ma- joritetens ståndpunkt att inte redan nu avge någon deklaration i frågan bäst grundad.

Reservanterna af Gcijerstams och Lindells förslag om införande av regler SOm ger staten rätt att i samband med förlängning av utmåls giltighet inlösa jordägarandelen i äldre utmål tillstyrks av JK och TCO.

14. Departementschefen

14.1. Allmänna synpunkter

Gruvhanteringen har gamla anor i vårt land och spelar alltjämt en betydande roll för samhällsekonomin. Några siffror kan tjäna till be- lysning. Malmproduktionens saluvärde beräknades år 1971 till omkring 1,9 miljarder kr. Antalet inom gruvindustrin sysselsatta personer ut- gjorde samma år omkring 11 700. Järnmalmsexportens värde uppgick år 1971 till närmare 1,3 miljarder kr. vilket motsvarade 3,8 % av det totala eXportvärdet. Tillgången på inhemsk järnmalm har haft och har alltjämt stor betydelse för den svenska järn- och stålindustrins utveck- ling.

I fråga om rätten att utnyttja malm— och mineralförekomster kan man i modern gruvlagstiftning urskilja tre olika system, nämligen jord- äganderättssystemet, koncessionssystemet och inmutningssystemet. Jord- äganderättssystemet utmärks av att rätten att utnyttja mineralen i jor- den tillkommer uteslutande jordägaren. Koneessionssystemet innebär att * rätten till mineralfyndighet uppkommer genom beslut av vederbörande statliga myndighet varvid denna har fri prövningsrätt i fråga om vem som skall få koncession. Enligt inmutningssystcmet slutligen får i prin- cip den som i föreskriven ordning först anmäler att han vill utnyttja en

• Sida 88
•  Original

Prop. 1974: 32 88

fyndighet rätt att göra det. I svensk rätt tillämpas alla dessa tre system. Inmutningssystemet gäller enligt 1938 års gruvlag i fråga om bl. a. järn—, koppar-, bly- och zinkmalm. Koneessionssystemet tillämpas enligt 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m.m. i fråga om stenkol, salt, olja, gas och alunskiffer samt enligt uranlagen av år 1960 beträffande uran och uranföreningar. Enligt lagen om kontinentalsockeln från år 1966 tillkommer rätten att utforska sockeln och att utvinna dess natur- tillgångar staten. Kungl. Maj:t kan ge annan tillstånd att utforska sockeln och att utvinna naturtillgångar där. I övrigt tillkommer mineral jordägaren.

Den koncessionslagstiftning som nu gäller har huvudsakligen byggts upp inom ramen för stenkolslagen. I 1855 års gruvstadga upptogs sten- kol bland de inmutningsbara mineralen. Genom stenkolslagen övergick man i fråga om stenkol till ett koncessionssystem. Bakgrunden härtill var följande. På grund av stenkolsflötsernas vidsträckta utbredning och ringa mäktighet måste ojämförligt mycket större områden tas i anspråk för stenkolsbrytning än för gruvdrift. Samtidigt hade marken i stenkols— områdena i allmänhet högre värde än marken i malmtrakter. Efter 1800-talets mitt hade en stor mängd mutsedlar beträffande stenkol ut- färdats och spekulation förekommit till nackdel både för jordägarna och stenkolsindustrin. Inmutningssystemet visade sig således inte vara en lämplig ordning att reglera rätten till stenkolsfyndighet. Att i det läget ersätta inmutningssystemet med ett jordäganderättssystem och på så sätt hänvisa industrin till frivilliga uppgörelser med jordägarna bedömdes kunna hindra uppkomsten av nya stenkolsanläggningar, eftersom sådana krävde stora sammanhängande markområden. Genom ett koncessions- system däremot ansåg man sig kunna tillgodose såväl jordägarnas som industrins skäliga anspråk. Koncession skulle medges bara om ett verk- ligt industriellt behov fanns. På så sätt skulle jordägaren skyddas mot det intrång som det då tillämpade inmutningssystcmet medfört. Syftet med stenkolslagen var således att genomföra en tillfredsställande regle- ring av förhållandet mellan stenkolsindustrin och jordägaren. Av lik- nande skäl har koncessionsbestämmelserna i stenkolslagen sedermera gjorts tillämpliga även i fråga om fyndigheter av salt, olja, gas och alunskiffer.

Rätten att söka efter och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m.m. reglerades första gången år 1945. Detta skedde genom att sten— kolslagen ändrades så, att koncessionsbestämmelserna i lagen gjordes tillämpliga också på uranfyndigheter. Därvid framhölls den utomordent- liga betydelse som uran och uranföreningar redan hade och framdeles kunde få inte minst från försvars- och utrikespolitisk synpunkt. Med hänsyn härtill framstod det som uppenbart att avsevärda olägenheter och vådor var förbundna med en ordning som innebar att vem som helst skulle ha rätt att fritt förfoga över dessa naturtillgångar.

• Sida 89
•  Original

Prop. 1974: 32 89

Numera regleras rätten att söka efter och bearbeta uranfyndigheter av en särskild uranlag, vilken som nämnts också bygger på koncessions- systemet. '

På gruvlagens område har vi här i landet alltsedan början av 1700- talet tillämpat inmutningssystcmet. Tid efter annan har förslag förts fram om övergång från inmutningssystemct till koncessionssystemet även beträffande de mineral som omfattas av gruvlagen. Till förmån för koncessionssystemet har anförts framför allt att det ger staten möjlighet att anförtro gruvrätten åt den som har de bästa förutsätt- ningarna att utnyttja mineralfyndighetcrna på ett från allmän synpunkt lämpligt sätt och att systemet även på annat sätt möjliggör ett ökat samhälleligt inflytande över gruvnäringen. Skälet till att en övergång till koncessionssystemet inte skett på gruvrättens område har främst varit det företräde inmutningssystcmet ansetts ha när det gäller att upp- muntra den enskilda malmletningen. Malmfyndigheterna här i landet är ofta små och svårupptäckta. Malmletningen kräver därför i regel betydande kapitalinsatser samtidigt som vinstutsikterna är tämligen ovissa. För att få fram nya fyndigheter i takt med gruvnäringens behov har det ansetts nödvändigt för samhället att i stor utsträckning kunna förlita sig även på enskilda insatser. Inmutningssystemet har med hän- syn till att det ger upptäckaren en ovillkorlig rätt till den upptäckta fyndigheten ansetts vara i högre grad än koncessionssystemet ägnat att stimulera enskilda till att efterforska och undersöka nya fyndigheter. De överväganden som skett om övergång till koncessionssystemet även på gruvlagens område har därför, som nämnts, hittills alltid lett till att man bevarat inmutningssystcmet och försökt tillgodose kraven på ökat samhällsinflytande efter andra linjer. Hit hör främst de genom 1938 års gruvlag införda reglerna om s. k. kronoandel.

Inmutningssystemet sådant det utformats i gruvlagen innebär i kort- het följande. Vem som helst kan i princip få 5. k. inmutningsrätt. Denna innebär att man på egen eller annans mark får undersöka och bearbeta vissa s.k. inmutningsbara mineralfyndigheter. Fyndighet får inmutas bl. a. om den innehåller malm till vissa metaller t. ex. järn, koppar, bly, zink, nickel eller molybden. Inmutning söks hos vederbörande berg- mästare. Den som först ansöker får i princip inmutningsrätt till den aktuella fyndigheten utan att någon prövning av hans kompetens sker. Bergmästaren anvisar honom ett område, där han får bedriva under- sökningsarbete i fråga om inmutningsbara mineral. Det inmutade om- rådet skall ha viss form och får inte överstiga en viss maximistorlek. Vissa områden är fredade mot inmutning. Inmutningshinder gäller på bl. a. kronomark som av statsmakterna förklarats vara statsgruvefält, befästningsområde, visst område kring järnväg, kanal eller bostadshus, område som upptas av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning

• Sida 90
•  Original

Prop. 1974: 32 90

samt område som omfattas av rätt enligt bl. a. gruvlagen, stenkolslagen eller uranlagen. Undantag kan medges från flertalet innmtningshinder. Undersökningsarbetet på det inmutade området skall vara utfört inom tre år. Förlängning av undersökningstiden kan dock beviljas med i all- mänhet högst fem år. Skulle inmutningsrätten förfalla därför att un- dersökningstiden löpt ut, föreligger inte hinder mot att på nytt ansöka om inmutningsrätt. Kostnaderna på undersökningsstadiet består av vissa mindre avgifter för det administrativa förfarandet och viss ersättning till markägaren. Undersökningstiden syftar till att ge inmutaren möjlig- het att bedöma om det på platsen finns förutsättningar för gruvdrift. Om han bedömer att så är fallet, kan han hos bergmästaren begära att bli anvisad ett särskilt arbetsområde, s.k. utmål, för gruvdrift. In- mutaren har rätt att bli anvisad utmål, om han kan visa att det inom det inmutade området finns inmutningsbart mineral. Det förutsätts dock att mineralet är lämpat för teknisk bearbetning och att det förekommer i sådan omfattning att det sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift. Utmål får inte överstiga en viss storlek och skall i regel ha viss form. Gruvinnehavaren skall ersätta fastighetsägaren för markupplåtelsen samt för intrång och skada. Han skall därutöver varje år betala en avgift till fastighetsägaren och en s. k. försvarsavgift, som delas mellan staten och fastighetsägaren. Staten har rätt att inträda i varje gruv- företag med en hälftendel, kronoandel. Detta förutsätter dock att sta- ten inom viss tid anmäler sitt intresse. Gruvlagen innehåller särskilda regler för det fall att två eller flera deltar i samma gruvrörelse. Dessa regler får betydelse t. ex. när staten på grund av kronoandel är delägare i gruva. Samäganderättsreglerna, som i allmänhet kan sättas ur kraft genom. överenskommelse mellan delägarna, innehåller bl. a. regler om s.k. brytningsvitsord. Detta innebär att delägare som innehar minst hälften i gruva kan mot annan delägares vilja genomdriva att Viss bryt- ning eller visst undersökningsarbete utförs. F. n. gäller inte någon tids- begränsning i fråga om rätten att inneha gruva.

En huvuduppgift för gruvrättsutredningen har varit att i fråga om de mineral som omfattas av gruvlagen överväga en övergång från inmut— ningssystemet till koncessionssystemet eller en blandform av dessa system. Efter ingående överväganden har utredningen inte ansett sig kunna förorda en övergång till ett koncessionssystem. Utredningen har visserligen konstaterat att inmutningssystemet i dess nuvarande utform- ning har vissa brister men har ansett att dessa bör kunna avhjälpas genom att partiella reformer med koncessionspräglade inslag vidtas inom ramen för systemet.

Yttranden över utredningens betänkande har avgetts av ett 40-tal remissinstanser, bl. a. två hovrätter, kommerskollegium, SGU, IVA, naturvårdsverket, planverket, sju länsstyrelser, gruvföreningen, industri- förbundet, SAF, LO, gruvindustriarbetarförbundet, TCO, lantbruksför-

• Sida 91
•  Original

Prop. 1974: 32 91

bundet och kommunförbundet. Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utredningens förslag om att i princip bibehålla inmutnings- systcmet utan erinran. Från flera håll framhålls att gruvlagstiftningen bör stimulera till malmletning och att inmutningssystemet framstår som ett beprövat medel att främja sådan verksamhet. Endast en remissin— stans, LKAB, har uttryckt tvekan i fråga om valet av gruvrättsligt system. Även LKAB biträder dock utredningsförslaget under förut- sättning att de koncessionspräglade reformer som förslaget i övrigt innebär genomförs.

Eftersom valet av system för den gruvrättsliga regleringen varit en huvudfråga för utredningen kommer jag att relativt utförligt uppehålla mig vid denna fråga. Jag vill emellertid framhålla att den praktiska betydelsen av hur valet utfaller inte får överdrivas. I praktiken står valet inte mellan renodlade varianter av de två systemen. Om ett kon- cessionssystem väljs, torde olika åtgärder för att stimulera till malm- letning bli erforderliga Även i övrigt torde jämkningar till förmån för enskilda intressen få ske. Ett inmutningssystem kan å andra sidan inte godtas i renodlad form utan måste modifieras så. att det allmännas inflytande på olika sätt stärks. Valet står således i själva verket mellan två blandsystem, som visserligen från teoretisk synpunkt företer klara skillnader men som i den praktiska tillämpningen torde vara tämligen likartade med avseende på sina effekter. Enligt min mening kan frågan om gruvrättsligt system därför i första hand avgöras med utgångspunkt från praktiska överväganden.

Under lång tid har malmkonsumtionen i Sverige ökat med omkring 4 % per år, vilket innebär att den vid oförändrad ökningstakt för- dubblas på ca 16 år. För att gruvhanteringen i vårt land skall kunna upprätthållas och om möjligt utvidgas krävs inte bara att kända malm- tillgångar undersöks ytterligare utan också att nya fyndigheter upp- täcks. I landet bedrivs därför sedan länge en omfattande prospekte- rings- och undersökningsverksamhet.

I fråga om arbetsförloppet vid malmletning brukar man i grova drag skilja mellan regionalprospektering, lokalprospektering och gruvunder- sökning. Regionalprospektering syftar till att avgränsa områden som motiverar närmare undersökningar. Lokalprospektering avser detalj- undcrsökningar av avgränsade malmstråk och separata malmobjekt. Gruvundersökningen utgör det sista stadiet i undersökningsarbetet och omfattar i allmänhet schaktsänkning och ortdrivning.

Malmprospekteringen i Sverige står på en hög nivå internationellt sett både i fråga om omfattning och beträffande kvalitet. Flera stora företag bedriver kontinuerligt prospektering. Sedan 1920-talet utför SGU om- fattande malmprospektering för statens räkning. Under åren 1963— 1972 har SGU genomfört en allmän inventering av järnmalmstillgång- arna i Norrbottens län. Av den under senare år bedrivna prospekte-

• Sida 92
•  Original

Prop. 1974: 32 92

ringsverksamheten i landet i fråga om inmutningsbara mineral kan kost- nadsmässigt ungefär hälften, dvs. i storleksordningen 15 milj. kr. per år, beräknas ha fallit på SGU och hälften på enskilda företag.

Gruvundersökningarna, som drar mer än dubbelt så stor kostnad som prospekteringen, utförs till övervägande del av enskilda företag.

Enligt gruvrättsutrcdningen kan utvecklingen av järnmalmsreserven i Norrbottens län under senare år bedömas som gynnsam. I Bergslagen har däremot upptäckten av nya järnmalmsfyndigheter under de senaste decennierna inte hållit jämna steg med brytningen. En framtida prospek- tering där torde, när det gäller järn, i allt större utsträckning komma att inrikta sig på djupmalmer. Letningen efter sulfidmalmer i de båda nordliga länen har gett gott resultat. En fortsatt prospektering är dock enligt utredningen nödvändig om den nuvarande produktionen skall kunna bibehållas.

Under senare år har fyndigheter med ferrolegeringsmetallerna man- gan, krom, nickel, molybden, volfram, kobolt, vanadin och i någon mån titan tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Den svenska kvalitetsståltill— verkningens behov av sådana metaller tillgodoses f.n. helt genom im— port. Alla dessa metaller förekommer dock inom landet och har också brutits, låt vara i mindre omfattning. Enligt en utredning, som utförts av en av kommerskollegium tillsatt arbetsgrupp, har tidvis rått en besvä- rande brist på legeringsämnena nickel, molybden, vanadin, kobolt och volfram. Mindre uttalade försörjningssvårigheter har även förekommit beträffande krom. I sin promemoria Sveriges försörjning med legerings- ämnen för stålindustrin (Kommerskollegium Dnr 119/69), som lades fram i december 197], understryker arbetsgruppen vidare att de allvar— ligaste riskerna för framtida försörjningsstörningar föreligger i fråga om de legeringsämnen för vilka prospekteringsutsikterna här i landet är gynnsamma, nämligen molybden, volfram och nickel.

Gruvrättsutredningen anför sammanfattningsvis att dess undersök— ningar klart givit vid handen att det från allmän synpunkt är i högsta grad önskvärt att malmletn-ingsverksamheten i landet vidmakthålls och om möjligt avsevärt ökar i omfattning i jämförelse med nuvarande nivå.

1964 års geologiutredning har i betänkandet (SOU 1971: 17) Malm —— Jord — Vatten anslutit sig till uppfattningen att det med hänsyn till bl.a. gruvnäringens betydelse för landet är nödvändigt att malmlet- ningen intensifieras.

För att gruvnäringen skall leva vidare och utvecklas krävs att nya fyndigheter upptäcks och att ökade kunskaper om redan kända mineral- fyndigheter inhämtas genom prospektering och annan malmletnings— verksamhet. Kunskaper om våra mineraltillgångar behövs också som underlag för den samhälleliga planeringen. Enligt min mening är det därför av vikt att malmletningsverksamheten kan vidmakthållas på en hög nivå.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1974: 32 93

Som har framgått av vad jag nyss sagt utför SGU en omfattande malmprospektering för statens räkning. Anslag för prospekteringen an- visas f.n. över driftbudgeten.

Enligt förslag i prop. 1973: 41 skall ett nytt industripolitiskt verk med utredande och planerande verksamhet inom bl. a. mineralsektorn inrät- tas. Vidare avses att SGU på sikt skall utföra prospekteringsarbeten uteslutande på uppdrag. Inriktningen och omfattningen av SGU:s prospekteringsverksamhet kommer därvid att bestämmas av uppdrags- givaren. Uppdrag skall kunna lämnas av såväl privata företag som myndigheter. Det nya industriverket kan komma att aktualisera t. ex. näringspolitiskt motiverad prospektering. De föreslagna reformerna, som i fråga om SGU syftar till ett bättre utnyttjande av dess sak- kunskap på det geologiska området, kommer dock inte att minska be- hovet av enskild malmletning.

Malmletning förutsätter som jag redan framhållit i allmänhet en långsiktig satsning av betydande ekonomiska resurser i projekt med tämligen ovissa vinstutsikter. De svenska malmerna förekommer i regel som skarpt avgränsade kroppar. Till läge och form kan dessa i allmän- het beskrivas som kantställda, mer eller mindre regelbundna skivor. De- ras relativt ringa övre yta täcks i allmänhet av mäktiga lager ofyndigt material. Fyndigheterna är ofta små och särskilt sulfidmalrnerna är svårupptäckta. Man får också räkna med att de lättast anträffbara mal- merna redan hittats. För att leta upp nya fyndigheter fordras i dagens läge allt större insatser. Att prospektering är förknippad med ett bety- dande ekonomiskt risktagande sammanhänger dock inte bara med svå— righeten att finna nya fyndigheter. Prospektören har också att ta hän- syn till bl.a. en hårdnande konkurrens på den internationella malm- marknadcn. Utbudet av högvärdig malm har sålunda ökat mycket starkt genom att nya gruvor öppnats i Kanada, Sydamerika, Västafrika och Australien. Sveriges närhet till avnämarländerna innebär inte längre samma försteg som tidigare, eftersom transportkostnaderna har sjunkit.

Det är mot bakgrund av vad jag i det föregående har sagt viktigt att en ny gruvlag ges en sådan utformning att enskilda stimuleras till malm- letning. Jag har i likhet med utredningen och remissinstanserna kom- mit till uppfattningen att ett inmutningssystem från denna synpunkt alltjämt är att föredra framför ett koncessionssystem. Vid valet av gruv- rättsligt system måste emellertid även andra synpunkter beaktas. Av särskilt intresse härvidlag är möjligheten att tillgodose samhällets intressen inom gruvnäringen.

Staten förfogar direkt eller genom bolag över betydande gruvegendo— mar och intar en dominerande ställning inom den svenska järnmalms- brytningen. Huvuddelen av statens gruvegendomar har tillkommit ge- nom inmutningar i samband med SGU:s prospekteringsverksamhet eller genom kronoandelsinstitutet. Som nämnts infördes detta institut i 1938

• Sida 94
•  Original

Prop. 1974: 32 94

års gruvlag just för att inom ramen för inmutningssystcmct stärka det allmännas inflytande inom gruvnäringen. Det totala antalet utmål i lan- det uppgick vid årsskiftet 1967/1968 till omkring 5 000. Av dessa äger staten direkt cirka 500 och genom statliga bolag cirka 600. Vid 1967 års utgång hade anmälan om begagnande av kronoandel gjorts eller fanns kronoandel latent i 13,8 % av samtliga utmål. Räknat efter arealen täckte de utmål där kronan innehade anmäld eller latent kronoandel 27,5 % av den totalt utmålslagda arealen. I egenskap av jordägare har staten även fått ett antal jordägarandelar i utmål, som regleras genom äldre lagstiftning. I sammanhanget bör vidare nämnas att det f. n. finns 16 statsgruvefält där inmutning av enskilda får ske bara efter tillstånd av Kungl. Maj:t.

Gruvrättsutredningen har fäst stor vikt vid de möjligheter som kro- noandelssystemet ger att främja en från samhällets synpunkt önskvärd inriktning av gruvhanteringen. Kronoandelen ger staten s. k. brytnings- vitsord vilket som nämnts innebär att staten, även om annan delägare i gruvan inte vill det, kan sätta igång undersökning eller brytning i gruvan. Vid splittrade ägarförhållanden erbjuder kronoandelsinstitu- tet staten möjlighet att tillse att enhetlig gruvdrift kommer till stånd.

Hittills har kronoandelarna regelmässigt utnyttjats på så sätt att de ut- arrenderats till inmutaren. Detta har delvis haft sin grund i organisato— riska förhållanden. De statliga gruvrättighetema förvaltas f.n. av kom— merskollegium. Enligt det förslag som framlagts i den förut nämnda prop. 1973: 41 kommer bl.a. de uppgifter som kommerskollegium har enligt gruvlagen att överföras till det nya industriverket. En särskild nämnd skall vidare inrättas med uppgift att svara för förvaltningen av den gruvegendom som är eller kommer i statens ägo. Huvudsyftet med nämndens verksamhet skall vara att se till att gruvegendomen på bästa sätt tas till vara. Nämnden skall bl.a. göra övergripande bedömningar av hur staten på lämpligaste sätt skall kunna utnyttja sin gruvegcndom t. ex. genom utarrendering, annat samarbete med intresserade företag eller drift i egen regi. Vidare skall den kunna ta initiativ av olika slag i syfte att förbättra det ekonomiska utbytet, t. ex. att lägga ut prospekteringsuppdrag och liknande uppdrag.

Vad jag nu sagt innebär att staten också inom ramen för ett inmut- ningssystem kommer att ha inte obetydliga möjligheter att tillgodose samhällsintressena. Frågan är då om ett koncessionssystem därutöver kan ge sådana fördelar från samhällssynpunkt att det bör äga företräde framför inmutningssystemet. Utredningen har redovisat olika fördelar som skulle kunna vinnas genom övergång till ett koncessionssystem. Det allmänna skulle kunna tillse att koncession ges endast åt företag som bedöms lämpliga för uppgiften. Koncessionsområdena skulle kunna ges ändamålsenlig utformning och storlek. Genom olika villkor skulle vidare kunna tillses att koncessionen utnyttjas effektivt. Samhällsin-

• Sida 95
•  Original

Prop. 1974: 32 95

flytandet skulle kunna tillgodoses antingen genom att koncession ges åt statligt företag eller genom villkor av olika slag. I samband med konCessionsprövningen skulle staten också kunna göra en samhälls- ekonomiskt rimlig avvägning mellan gruvintresset och motstående all- männa och enskilda intressen. Utredningen har emellertid också pekat på omständigheter som på olika sätt begränsar koncessionssystemets fördelar. Jag vill här nämna följande. De svenska malmerna är, uttalar utredningen, med hänsyn till att de uppträder i form av relativt många, små och svårupptäckta fyndigheter i och för sig inte så väl lämpade för ett koncessionssystem. Man skulle få ett mycket stort antal konces- sionsärenden. Ett koncessionssystem torde fungera bäst där det med hänsyn till fyndigheternas tlppträdande är ändamålsenligt med stora sammanhängande koncessionsområden. Samhällets möjligheter att på- verka gruvföretagcns lokalisering är med hänsyn till bundenheten vid mineraltillgångarna begränsade. Begär flera ekonomiskt och tekniskt väl kvalificerade företag undersökningskoncession till samma område, uppkommer enligt utredningen svårigheter för koncessionsmyndigheten att avgöra vem som från samhällsekonomiska synpunkter bör erhålla koncession. Möjligheterna att genom koncessionsvillkor reglera omfatt— ningen av undersökningsarbete och brytning torde i realiteten vara be- gränsade. Intensiteten och metoderna i arbetet måste anpassas efter vad som efter hand blir känt om fyndighetens beskaffenhet och andra för- hållanden som inte är kända vid koncessionsgivningen. Brytningens om- fattning mästc bli beroende av lönsamhet och avsättningsmöjlighetcr. Sammanfattningsvis synes utredningen mena, att komessionssystemet visserligen erbjuder något bättre möjligheter än inmutningssystemet i dess nuvarande utformning när det gäller att tillvarataga det allmännas intressen. De fördelar som skulle kunna uppnås från samhällelig syn- punkt med en övergång till ett koncessionssystem är dock i praktiken begränsade.

Vid bedömningen av vilket system som bäst tillgodoser de samhälle- liga intressena har man som jag redan sagt inte att välja mellan rcn- odlade former av inmutningssystemet och koncessionssystemet. Valet står i stället mellan ett koncessionssystem, som jämkats med hänsyn till enskilda intressen, och ett på olika sätt modifierat inmutningssystem. Utredningens förslag innebär att vissa partiella reformer med konces- sionspräglade inslag vidtas inom ramen för ett i princip bibehållet in- mutningssystem. jag skall här nämna några punkter i utredningens för- slag som är av särskilt intresse i detta sammanhang.

Det är från allmän synpunkt angeläget att inmutningar utnyttjas för intensivt undersökningsarbete och inte bibehålls längre" än som är nöd- vändigt för detta ändamål. Utredningen föreslår därför den nyheten att inmutaren under den tid han bedriver undersökningsarbete skall utge en med hänsyn till tid och areal beräknad avgift som efter viss tid höjs.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1974: 32 96

Undersökningstiden skall vara två år, om inte förlängning medges. För- längning skall kunna vägras om sökanden inte utfört något ändamåls— enligt undersökningsarbete och det finns anledning anta att han inteheller kommer att bedriva sådant arbete. Som en ytterligare åtgärd för att hindra missbruk av inmutningssystemet förordar utredningen att hinder mot ommutning införs. När verkligt behov av längre undersökningstid än den normala föreligger skall detta i första hand tillgodoses genom förlängning efter särskild prövning. Statsgruvefältinstitutet föreslås bli tillämpligt på all mark i hela landet. I förslaget utökas inmutnings- hindren också med bl. a. en rcservregcl enligt vilken Kungl. Maj:t kan införa inmutningshinder på område där gruvdrift kan antas hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Vad gäller bestämmelserna om utmål föreslår utredningen att en viss skärpning genomförs beträffande kraven på den bevisning om malmförekomst som måste presenteras för att utmål skall kunna erhållas. Kronoandelen bibe— hålls och föreslås uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen, om inte staten då avstår från kronoandelen. Vidare förordar utredning- en en ordning, som gör gruvrättens bestånd under en längre tid be- roende av att den utnyttjas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. En- ligt förslaget skall utmål beviljas för en tid av 25 år. På ansökan av gruvinnehavaren skall denna tid kunna förlängas med högst 20 år i sänder. För främjande av ett enhetligt utnyttjande av gruvrättigheter som avser samma fyndighet eller närbelägna fyndigheter skall enligt förslaget inlösen under vissa förutsättningar kunna äga rum av utmål som ligger nära varandra. Inlösen skall även kunna ske när det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet undersöks eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och därigenom vinns väsentlig teknisk och eko- nomisk fördel.

De olika reformer som utredningen föreslagit inom inmutningssyste— mets ram har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid re- missbehandlingen. Även jag anser att förslagen är i huvudsak väl an- passade för sitt ändamål. De förordade reformerna innebär enligt min mening att väsentliga modifikationer till förmån för samhällsintressena sker i det nu gällande inmutningssystemet.

Sammanfattningsvis vill jag anföra följande. Det nu tillämpade inmutningssystemct synes i stort sett ha fungerat väl. Utredningen, vari ingått bl.a. företrädare för gruvnäringen och dess anställda, har efter ingående överväganden kommit till slutsatsen att de brister som dock finns i den nuvarande rättsliga regleringen bör avhjälpas genom att partiella reformer vidtas inom ramen för inmut- ningssystcmet. Remissinstanserna har i allt väsentligt enhälligt intagit samma ståndpunkt. Allmänt har man, liksom jag själv gör, anslutit sig

• Sida 97
•  Original

Prop. 1974: 32 97

till uppfattningen att inmutningssystemet har ett klart försteg framför koncessionssystemet när det gäller att stimulera till sökande efter nya fyndigheter. Samhället har redan genom kronoandelarna och på annat sätt ett betydande inflytande inom gruvnäringen. Genom modifieringar av regelsystemet av det slag utredningen förordar förbättras möjligheter- na att tillgodose de allmänna intressena samtidigt som inmutningssyste- mets fördelar bibehålls. Vid övervägande av samtliga omständigheter som inverkar på frågan omvalet av gruvrättsligt system har jag kom- mit till uppfattningen att inmutningssystemet bör bibehållas. Jag an- sluter mig således till den ståndpunkt som utredningen och remissin- stanserna intagit. Inmutningssystemet bör dock modifieras genom kon- cessionsbetonade inslag efter de riktlinjer som utredningen har före- slagit. Ett sådant blandat system synes mig innebära en lämplig avväg- ning mellan å ena sidan behovet av att stimulera den enskilda malm- letningen och å andra sidan önskemålet om ett samhälleligt inflytande inom gruvnäringen.

Jag övergår härmed till att behandla vissa viktigare avsnitt i utred- ningens förslag till ny gruvlag. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser att för- slaget kan läggas till grund för ny lagstiftning. Som framgår av det följande föreslår jag dock i några hänseenden andra lösningar än ut- redningen.

14.2 Inmutning

Enligt gruvlagen kan mineralfyndighet inmutas om den innehåller malm till någon av följande metaller, nämligen guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik. Un- dantag görs dock för sjö- och myrmalm. Inmutning kan också ske om fyndigheten innehåller svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Gruvrättsutredningen har inte föreslagit någon ändring i fråga om kretsen av inmutningsbara mineral.

Vid remissbehandlingen har från bergmästarhåll föreslagits att uran och uranföreningar skall göras inmutningsbara.

Jag anser för min del att det inte finns anledning att frångå prin- cipen att utnyttjandet av uran bör vara underkastat den kontroll som koncessionssystemet innebär. Inte heller i övrigt bör någon ändring i fråga om kretsen av inmutningsbara mineral nu ske.

Inmutning i anslutning till prospektering sker i varierande omfattning och på olika stadier i arbetet beroende bl. a. på fyndighetens karaktär, geografiska läge och betydelse från ekonomisk synpunkt. Vanligen söks dock inmutning som förberedelse för lokalprospektering. Inmutnings- rätt beviljas av bergmästaren.

Antalet inmutningar utgjorde under perioden 1940—1967 i genom-

7 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 32

• Sida 98
•  Original

Prop. 1974: 32 .. ;; 98

snitt nära 1 800 per år. Under senare år har antalet inmutningar, hu"- vudsakligen beroende .på den särskildaNorrbottensinventeringen, varit väsentligt högre. Antalet översteg sålunda 8 000 år 1969 och 5 000 åren 1970 och 1971.. - . - '

Inmutat område skall enligt gällande bestämmelser vara cirkelformigt och ha en radie av högst 200 meter. Arealen kan således högst uppgå" till 12,56 hektar. Enligt gruvrättsutredningen har malmletningsteknikens utveckling medfört behov av stora undersökningsområden. Storleken och formen av området för en inmutning bör anpassas härtill och till vad som är ändamålsenligt med hänsyn till inmutningens huvud- syfte. Detta bör enligt utredningens mening vara att bereda skydd för investeringar i undersökningsarbeten i form av ensamrätt till fyndig- heter som påträffas vid undersökningarna. Sådant skydd bör i princip utformas med tanke på sådana undersökningsarbetensom drar en täm— ligen hög kostnad per arealenhet, dvs. vanligen lokalprOSpektering. Det bör däremot inte avpassas med hänsyn till undersökningsområdets stor- lek vid flygprospektering, översiktliga markundersökningar eller regio- nalprospektering. Införande av ett så omfattande skydd skulle enligt utredningens mening innebära att vidsträckta områden temporärt av- spärrades från undersökning av andra prospektörer, även i sådana fall då undersökningsintensiteten per arealenhet kan beräknas bli ringa. Ut- redningen föreslår från dessa utgångspunkter och på grundval av beräk- ningar rörande lokalprospekteringens behov m.m. att inmutningsom- råde skall få omfatta högst 100 hektar.

Cirkelformen har, framhåller utredningen, den fördelen attd'et in- mutade områdets gränser enkelt kan anges genom att medelpunktens läge på marken fixeras. Den'största nackdelen med cirkelformen är att den inte kan avpassas efter fyndighetensform. Denna olägenhet skulle än tydligare komma till uttryck, om man som utredningen förordar ökar maximiarealen på det-inmutade området till 100 hektar. Med hänsyn till de svenska malmfyndigheternas vanligen långsträckta form skulle cirklarna i många fall komma att täcka mycket större områden än in- mutaren vore intresserad av att undersöka. Vidare skulle mellanrummen mellan cirklarna bli så stora att betydande överlappningar blev ofrån- komliga. Med hänsyn till dessa omständigheter föreslår utredningen att kravet på att inmutat område skall ha viss form slopas. .

I utredningens förslag ingår också att inmutaren under den tid han utför undersökningsarbete skall betala inmutningsavgift till staten. Denna beräknas med hänsyn till undersökningstidens längd och det inmutade områdets storlek.

Som utredningen har anfört har den moderna malmletningstekniken medfört behov av stora undersökningsområden. Den nuvarande maximi- arealen är i flertalet fall helt otillräcklig. Följden har blivit, att malm- . letningsföretagen i betydande utsträckning lägger ut sammanhängande

• Sida 99
•  Original

Prop. 1974: 32 99

komplex av inmutade områden. Detta innebär praktiska problem och onödigt besvär för både myndigheter och inmutare. Ett undersöknings- område om 100 hektar synes i allmänhet vara tillräckligt för detalj— undersökning även av en relativt stor fyndighet. Antalet inmutningar kan härigenom minska betydligt. Utredningsförslaget är från denna syn- punkt ändamålsenligt och har inte mött någon erinran vid remissbe- handlingen. Enligt min mening kan det emellertid ifrågasättas om det finns skäl att i lagen ta in en föreskrift om att inmutat område får om- fatta högst viss areal. Två synpunkter gör sig härvid gällande. Å ena sidan bör en bestämmelse i ämnet tillgodose prospektörernas behov av stora undersökningsområden. Å andra sidan bör det vara möjligt att hindra att större områden än inmutaren har möjlighet att undersöka undantas från prospektering av andra intressenter.

Vad först gäller frågan om behovet av stora undersökningsområden framgår av material som utredningen har framlagt angående inmutnings- enheternas storlek i norra bergmästardistriktet åren 1955—1964 att ett inmutningsområde om 100 hektar skulle ha varit otillräckligt som skydd för ett undersökningsområde av normalstorlek. Även vid" ett genomfö- rande av utredningens förslag torde således i många fall komplexbild- ning bli erforderlig. Detta är som redan nämnts en opraktisk ordning. När det gäller begränsning av de inmutade områdenas storlek har en regel som den föreslagna ringa praktisk betydelse. .Om den skall få av- sedd effekt måste den kompletteras med förbud mot att inmutade om- råden läggs ut i sammanhängande komplex. Något sådant förbud före— slås dock inte av utredningen och torde inte heller lämpligen böra upp- ställas. Man får som jag förut sagt räkna med att det i många fall finns ett fullt berättigat intresse av att ha tillgång till mycket stora undersök- ningsområden. Ett förbud av nämnda slag skulle i många fall kunna hindra att undersökningsarbetet bedrivs på ett ändamålsenligt sätt.

Enligt 1884 års gruvstadga var inmutningscirkelns radie 100 meter, motsvarande en yta av 3,14 hektar. I 1938 års gruvlag bestämdes ra- dien till ?.00 meter. Höjningen visade sig snart nog helt otillräcklig. Den tekniska utvecklingen fortgår snabbt och kan leda till att inte hel— ler en maximiareal om 100 hektar motsvarar behoven.

Med hänsyn till det anförda anser jag att det inte finns skäl att i den nya gruvlagen ta in en arealregel av det slag utredningen har föreslagit. En allmänt hållen regel som gör det möjligt att avpassa inmutat område efter vad 50111 i varje särskilt fall är lämpligt är enligt min mening att föredra. Bestämmelsen synes kunna få den innebörden att inmutat om- råde inte får vara större än att det kan antas att sökanden har möjlig- het att undersöka det i sin helhet på ett ändamålsenligt sätt. Härigenom blir det möjligt att avpassa områdets storlek med hänsyn till omständig- heterna i det enskilda fallet samtidigt som missbruk av inmutningsrätten kan förhindras. Önskemålet att onödig fältspärrning inte sker torde

• Sida 100
•  Original

Prop. 1974: 32 100

dessutom i stor utsträckning bli tillgodosett genom det system av un- dersökningsavgifter som jag förordar i det följande.

Vad gäller frågan om inmutat områdes form vill jag anföra följande. Cirkelformen har som nämnts den fördelen, att det inmutade områ- dets gränser lätt kan bestämmas genom att medelpunktens läge på mar- ken fixeras. Å andra sidan medför kravet på viss form den nackdelen att inmutningsområdet inte kan avpassas med hänsyn till de indikationer som kommit fram i fråga om fyndighetens sträckning. Denna nackdel blir ännu större om någon begränsning i fråga om inmutat områdes storlek inte längre skall finnas. Mot förslaget att slopa kravet på bestämd form har från några håll anförts, att det medför ökat arbete med läges- angivelse och beskrivning av inmutningsområdet. Denna synpunkt bör enligt min mening inte få vara avgörande. Jag vill f. ö. peka på att ett genomförande av utredningens förslag självfallet inte utesluter, att cirkelformen alltjämt används. För små inmutningsområden och i särskilda fall även större sådana kan cirkelformen vara den lämpliga. I andra fall kan det vara mest praktiskt att låta området omfatta viss fastighet eller vissa fastigheter. Inte heller i sådana fall föreligger några svårigheter att ange det inmutade området. '

Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till uppfattningen att kravet på att inmutat område skall vara cirkelformat bör slopas. Vid remissbehandlingen har från bergmästarhåll befarats att ett slopande av kravet på viss form kan leda till att mindre seriösa inmutare lägger ut t. ex. mycket långa och smala undersökningsområden. Missbruk av detta slag synes kunna stävjas genom att i lagen tas in en föreskrift om att inmutat område skall ha lämplig form.

Som utredningen har anfört bör inmutat område vara sammanhängan— de. Däremot bör hinder inte möta mot att områden innanför inmut- ningsområdets yttergränser undantas.

Undersökningsarbetc skall enligt gällande huvudregel vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Har ansökan om ut- mål inte getts in till bergmästaren inom denna tid, går inmutningsrätten förlorad. Bergmästaren eller kommerskollegium kan dock under vissa förutsättningar medge förlängning av undersökningstiden. Bergmästaren kan förlänga tiden med högst två år bl. a. om undersökningsarbetet inte har kunnat fullgöras på grund av markens beskaffenhet, arbetsinstäl- lelse, särskilda naturförhållanden o.d. Därutöver kan kommerskolle- gium i vissa fall medge förlängning med högst tre år. Om inmutnings- rätt skulle upphöra, kan f. n. ommutning ske.

Den moderna malmletningstekniken har enligt utredningen medfört att den i gruvlagen föreskrivna normala undersökningstiden av tre år i åtskilliga fall inte är tillräcklig. Inmutaren har därför i betydande ut- sträckning fått antingen begära förlängning av undersökningstiden eller också muta om samma fyndighet en eller flera gånger. Utredningen

• Sida 101
•  Original

Prop. 1974: 32 101

föreslår därför att bestämmelserna om undersökningstidens längd an- passas till det faktiska behovet. Det bör med hänsyn härtill i allmän- het vara möjligt för inmutaren att behålla inmutningsområdet under sex år. Samtidigt förekommer enligt utredningen i många fall att ett inmu- tat område snabbt kan avföras från ytterligare undersökningar. Utred- ningen anser att det i sådana fall är en fördel från allmän prospekte- ringssynpunkt om inmutningsrätten kan upphöra redan efter ett par år. I sådana fall då längre undersökningstid behövs krävs det å andra sidan garantier för att det inmutade området utnyttjas för intensivt un- dersökningsarbete och inte bibehålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål. Dessa garantier bör, anser utredningen, i första hand skapas genom ett avgiftssystem i kombination med vissa möjligheter för inmutaren att på ett tidigt stadium avstå från inmutningsområdet eller del därav.

Utredningsförslaget innebär vidare att en viss prövning av sökan- dens kompetens skall bli möjlig. Utredningen konstaterar att inmut- ningsrätt f.n. kan erhållas utan sådan prövning. Avsaknaden av varje möjlighet till kompetensprövning framstår enligt utredningen som otill- fredsställande. Utredningen avvisar dock tanken på att införa en kom- petensprövning i omedelbart samband med ansökan om inmutnings- rätt. Som skäl anförs att betydande svårigheter möter mot att redan ' då pröva en sökandes kompetens att företa ctt ändamålsenligt under- sökningsarbete. Vilka krav som bör ställas beror i stor utsträckning på fyndighetens beskaffenhet och denna är på inmutningsstadiet okänd för både sökanden och bergmästaren. Det måste vidare enligt utredning- en antas att intresset hos enskilda personer för malmletning skulle mins- ka om sådana kompetenskrav uppställs att enskilda i allmänhet inte kan få inmutningsrätt.

Utredningen föreslår av de skäl som jag här kortfattat redovisat att inmutningsrätt skall beviljas för två år. Därutöver skall tiden kunna förlängas i första hand med fyra år. Seriösa gruvföretag skall utan behovsprövning få förlängning med fyra år, och de kan således normalt räkna med en sexårig undersökningstid. Den som under den första två- årsperioden inte utfört något ändamålsenligt undersökningsarbete och som inte heller kan antas komma att bedriva sådant arbete skall däremot kunna vägras förlängning av undersökningstiden. Efter särskild pröv- ning skall å andra sidan tiden kunna förlängas utöver den första för- längningsperioden med ytterligare fyra år. Undersökningstiden kan således enligt förslaget bli sammanlagt högst tio år.

Utredningen föreslår dessutom den nyheten i förhållande till gällande lag att inmutaren under undersökningstiden skall betala inmutningsav— gift till staten. Avgiften föreslås bli 5 kr. per hektar av det inmutade om— rådet. Vid förlängning skall avgiften beräknas efter 10 kr. per hektar och år.

• Sida 102
•  Original

Prop. 1974: 32 102

Utredningens förslag beträffande undersökningstidens längd har bli- v1t utsatt för kritik av några remissinstanser. Kritiken går ut på att den normala undersökningstiden bör vara längre än två år. Enligt SGU torde som regel först efter fyra år föreligga reella möjligheter att företa en gallring i ett inmutningskomplex.

För egen del får jag anföra följande. Inmutning begärs ofta på tämligen svaga indikationer om malmföre- komst. I betydande utsträckning förekommer att prospektörer lägger ut sammanhängande komplex av inmutningsområden. Exempel finns på att sådana komplex omfattat flera hundra eller t.o.m. tusentals inmu- tade områden, vart och ett med nuvarande maximistorlek. I det all- deles övervägande antalet fall upphör inmutningsrätten vid undersök— ningstidens slut utan att leda till utmålsläggning. Antalet under perio- den 1954—1967 lagda utmål utgjorde sålunda i genomsnitt endast 1,3 % av antalet under samma tid utfärdade mutsedlar. Inte så sällan torde in- mutaren redan i ett tidigt skede av undersökningstiden kunna konsta— tera, att det inmutade området eller del därav saknar intresse för ho- nom.

Om de indikationer som erhålls vid de förberedande undersökning— arna är positiva, genomförs i regel ett omfattande undersökningsprogram innebärande att olika delar av området systematiskt genomgås med olika instrument. Insamlingen och bearbetningen av olika data är ofta tids- ödande. Den nuvarande normala undersökningstiden om tre år har i flera fall visat sig otillräcklig för utförande av sådana undersöknings- arbeten som behövs för utmålsläggning. Ofta ger den första bearbet- ningen av undersökningsresultatet inte något entydigt svar utan komplet- terande undersökningar måste utföras. Geografiska och klimatiska för- hållanden kan medföra att arbetet ytterligare fördröjs. Undersökning av djupmalmer kräver som regel längre tid än tre år. Nu nämnda omständigheter har bl. a. lett till att frekvensen av ommutningar är mycket hög.

Bestämmelserna om undersökningstidens längd bör i första hand ut- formas med sikte på att det undersökningsarbete som normalt behövs för utmålsläggning skall hinna slutföras och resultaten bearbetas inom undersökningstiden. Den utredning som föreligger i lagstiftningsären- det ger klart vid handen att den nuvarande undersökningstiden i åt- skilliga fall är otillräcklig. Jag delar utredningens uppfattning att in- mutaren, om så behövs, skall kunna påräkna en sexårig undersöknings- tid. Som utredningen har framhållit är det å andra sidan angeläget att inmutningar utnyttjas för intensivt undersökningsarbete och inte bibe- hålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål. Av vad jag förut anfört framgår att många inmutningar på ett tidigt stadium kan avföras från ytterligare undersökningar. I sådana fall bör inmutningen inte spärra området för andra intressenter under så lång tid som sex år utan

• Sida 103
•  Original

Prop. 1974: 32 .. ; 103

kunna bringas att upphöra dessförinnan. För att tillgodose båda dessa synpunkter har utredningen föreslagit att inmutning skall beviljas'för en tvåårsperiod och att inmutaren därefter i allmänhet skall ha rätt att få förlängning med högst fyra år. Vad" utredningen föreslagit i den- na del har inte mött någon principiell erinran vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till förslaget att inmutning bör beviljas—fören kortare period och att inmutaren i'allmänhet skall ha rätt att få tiden ' förlängd till sex år beträffande hela det inmutade området eller del därav. ' ' _

Den första undersökningperiodens längd bör avpassas med hänsyn till den tid som vanligen åtgår för de förberedande deltaljmätningar som syftar till att utröna om ingående undersökningar är motiverade. Ofta torde en tvåårig undersökningstid vara tillräcklig. Den erforderliga tiden synes emellertid kunna variera inom ganska vida gränser beroende bl. a. på det inmutade områdets storlek och belägenhet, de undersökningsme- toder inmutaren använder sig av och de reSurser han förfogar över. SGU har som jag förut nämnt anfört att det först efter fyra år finns för— utsättningar att göra en gallring bland inmutningarna. Nutida prospek— teringsarbeten förutsätter enligt SGU ofta arbeten inom relativt stora re- gioner för att man skall få säkrare underlag för tolkning av resultaten vid undersökningsarbetenas gång. I regel måste de först erhållna resulta- ' ten kompletteras med geofysiska och/eller geokemiska mätningar och förnyade geologiska fältarbeten. Det vore enligt SGU orationellt att for- cera dessa arbeten genom a-tt sätta in alla tillgängliga undersökningsför- faranden utan att ha ingående bearbetat resultaten av först påbörjade undersökningar.

Det kan mot bakgrund av det anförda "ifrågasättas om inte viss möj— lighet bör finnas att redan när inmutning beviljas avpassa tiden efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det torde emellertid vara vansk— ligt att på ett så tidigt stadium avgöra hur lång undersökningstid som behövs. Den remisskritik som går ut på att två år är en för kort period synes dock ha fog för sig. Det .är angeläget att inmutare och bergmäs- tare inte onödigtvis betungas med ansökningar'om förlängning av un- dersökningstiden. Jag förordar därför att den första undersöknings— perioden får omfatta tre år. Därutöver skall seriösa inmutare utan närmare prövning kunna få förlängning med ytterligare treår. Sådana inmutare kan således normalt räkna med en undersökningstid av sex år. När synnerliga skäl föreligger bör som utredningen föreslagit förläng- ning kunna medges med ytterligare fyra år.

Utredningens förslag om införande av inmutningsavgifter har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Inte heller jag har-något att erinra. däremot. Ett avgiftssystem är ägnat att verka för att undersökningsom-_ rådena inte görs större än som är lämpligt med hänsyn till. inmutarens resurser och för att de verkligen utnyttjas för undersökningsarbete. Ut-

• Sida 104
•  Original

Prop. 1974: 32 104

redningen har föreslagit att avgiften för den första undersökningsperio- den skall beräknas efter 5 kr. per hektar av det inmutade området och att den under förlängningsperioden skall utgå med 10 kr. per hektar och år. Även jag anser att avgiften bör vara av ungefärligen denna storlek. Avgifterna, som jag vill benämna undersökningsavgifter, bör "emellertid sucessivt anpassas till ändringar i penningvärdet. "Vid bestämmandet av dessa avgifter bör hänsyn tas också till kostnaderna för det administ- rativa förfarandet. Enklast kan en anpassning i dessa avseenden ske om det läggs i Kungl. Maj:ts hand att bestämma avgifternas storlek. Jag för— ordar därför att i lagen föreskrivs att undersökningsavgift skall utgå en- ligt grunder som Kungl. Maj:t bestämmer.

Beträffande utredningens förslag om viss kompetensprövning vill jag anföra följande. Inmutningssystemet har som framhållits i avsnittet 14.1 betydande fördelar från allmän synpunkt på grund av dess stimu- lerande inverkan på malmletningen. Det är emellertid också av vikt att de inmutningsbara fyndigheterna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. I stort sett torde visserligen inmutningssystemet även från denna syn- punkt ha fungerat väl. Det framstår emellertid som en brist att en inmutare kan utestänga andra från en fyndighet även i sådana fall när han själv inte utför ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Den nyss förordade undersökningsavgiften bör dock motverka onödig fältspärr- ning. Enligt min mening bör därutöver också en viss kompetensprövning ske. Vissa skäl talar för att en sådan prövning bör ske redan i samband med att ansökan om inmutningsrätt görs. Vad jag tidigare föreslagit i fråga om storleken på inmutat område innebär i själva verket att en slags prövning sker av inmutarens kompetens redan vid ansökningstill- fället. Utöver denna prövning, som i allmänhet torde bli tämligen sum— marisk, bör dock inte någon kompetensprövning ske på ansöknings- stadiet. Utredningens förslag innebär att möjlighet införs till viss kom— petensprövning i samband med ansökan om förlängning av undersök— ningstiden. Förslaget har inte mött någon erinran vid remissbehand- lingen. Också enligt min mening framstår det som rimligt att man vid ansökan om förlängning av undersökningstid har möjlighet att pröva sökandens kompetens. Man får dock räkna med att intresset för enskild malmletning avtar om man uppställer kompetenskrav som i all- mänhet inte kan uppfyllas av enskilda. Det finns därför anledning att gå fram med viss försiktighet. Utredningens förslag synes innebära en i princip lämplig lösning.

Enligt utredningens förslag skall förlängning av undersökningstiden kunna vägras, om sökanden inte utfört något ändamålsenligt undersök- ningsarbete och det finns anledning anta att han inte heller kommer att bedriva sådant arbete. Enligt min mening bör kraven för bifall till an— sökan om förlängning av undersökningstiden skärpas något. Har sökan- den inte utfört något ändamålsenligt undersökningsarbete under den först medgivna tiden, synes utgångspunkten böra vara att han inte heller

• Sida 105
•  Original

Prop. 1974: 32 105

framdeles kommer att utföra något sådant. Det bör då vara sökandens sak att göra sannolikt att han har för avsikt att utföra ändamålsenligt undersökningsarbete och att han har de resurser som behövs för det- ta. Jag föreslår att bestämmelsen utformas så, att ansökan om för- längning skall avslås, om sökanden inte utfört något ändamålsenligt undersökningsarbete och det inte heller finns anledning till antagande att han kommer att utföra sådant arbete. Den förordade bestämmelsen är inte avsedd att lägga hinder i vägen för seriösa inmutares utnyttjan- de av sina inmutningar. Sådana inmutare torde i allmänhet planera sin verksamhet så, att de är i stånd att påbörja prospektering inom inmutat område under den första undersökningsperiodcn. Undantags-' vis kan emellertid motsatsen inträffa. Uppgift från en sådan inmutare att han avser att ta upp undersökningsarbete bör i allmänhet kunna tas för god. Har ett sammanhängande fält av inmutningar lagts ut för syste- matisk genomsökning bör de vid prövning av ansökan om förlängning av undersökningstid betraktas som en enhet.

Den nuvarande ordningen med ommutningar står enligt utredningen inte i överensstämmelse med inmutningssystemets syfte, då den ger inmutaren möjlighet att under lång tid undanhålla ett område från un- dersökning av andra intressenter utan att han själv behöver utföra några undersökningsarbeten. Utredningen förordar därför att förbud mot om- mutning införs. Enligt förslaget skall inmutning, oberoende av vem som begär det, inte utan dispens få företas på område som under året när- mast före inmutningsansökningen varit inmutat eller utmålslagt.

Förslaget har avstyrkts av kommerskollegium och samtliga bergmäs— tare. För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att inmutningar inte bör få bibehållas under mycket lång tid utan prövning av behovet. När behov av längre undersökningstid föreligger bör detta tillgodoses inte genom ommutning utan genom förlängning av undersökningstiden. Jag har i det föregående föreslagit att undersökningstiden i särskilda fall skall kunna utsträckas till tio år. Härigenom torde kraven på längre un- dersökningstider bli i allt väsentligt tillgodosedda. Jag anser därför att ommutning i princip inte bör få förekomma. Skulle i något enstaka fall längre undersökningstid behövas än som kan erhållas enligt bestämmel- serna om förlängning av undersökningstid, bör det dock vara möjligt att tillåta ommutning.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag att förbud mot ommutning införs i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.

14.3 Vissa inmutningshinder

Enligt gruvlagen får medelpunkten i inmutningscirkeln, den s.k. in— mutningspunkten, inte vara belägen på och det inmutade området inte omfatta vissa fredade områden. Inmutningshinder gäller sålunda för an-

• Sida 106
•  Original

Prop. 1974: 32 106

nan inmutare än statenbeträffande område på kronojord som genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen förklarats skola utgöra statsgruve- fält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet väckt förslag hos Kungl. Maj:t. Därutöver gäller inmutningshinder på i hu- vudsak följande områden, nämligen befästningsområde, nationalpark, begravningsplats, område på visst "avstånd från järnväg, kanal eller bo- stadshus, område som upptas av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning samt område som omfattas av rätt enligt" bl. a. gruvlagen, stenkolslagen eller uranlagen. Från flertalet av inmutningshindren kan dispens medges. ' ' '

Systemet med inmutningshinder innebär att vissa intressen, som anses särskilt skyddsvärda, ges företräde framför gruvintresset på så sätt, att inmutning eller utmålsläggning inte får ske på berörda områden eller att dispens krävs. Beträffande förhållandet mellan gruvnäringen och mot- stående intressen gäller därutöver att innehavaren av en gruvrättighet vid utövande av denna är underkastad bl.a. sådana inskränkningar i fråga om markanvändningen som föreskrivs enligt vatten-_. byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen. Utredningen har funnit att den nuvarande regleringen av förhållandet mellan gruvrättigheter och motstående intressen i princip bör bibehållas. Utredningen föreslår emel- lertid vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna om inmutnings- hinder. Ändringarna bcrör bl. a. statsgruvefältinstitutet. _

Den uppläggning utredningen föreslagit har i huvudsak lämnats uta-n erinran. Från ett par håll har dock satts i fråga om inte i gruvlagen bör tas in regler om skyldighet för gruvinnehavaren att efter avslutad gruv- brytning vidta de återställningsarbeten som kan behövas. I samman- hanget har nämnts bl. a. att slamdammar och avfallshögar kan föror- saka vatten- och luftvårdsproblem om inga åtgärder vidtas.

För egen del vill jag anföra följande. Gruvlagen reglerar 'i första hand inmutarens och gruvinnehavarens förhållande till markägaren. Genom inmutningen skapas en rättighet av civilrättslig natur. Förhållandet till motstående intressen regleras i stor utsträckning i annan lagstiftning än "gruvlagen. Gruvinnehavaren är så- lunda som jag redan nämnt underkastad sådana inskränkningar i fråga om markanvändningen som föreskrivs enligt bl. a. byggnadslagen, vat- tenlagen och miljöskyddslagen. Naturvårdslagen ger vidare det all- männa befogenhet att undanta naturområden från gruvdrift. Jag anser att gruvlagstiftningen även framdeles bör vara upplagd efter dessa rikt— linjer. Vissa intressen bör liksom f. n. skyddas genom regler om inmut— ningshinder i den nya gruvlagen. Vid sidan därav bör gruvnäringen _— på samma sätt som annan industri —— vara underkastad de begränsning- ar beträffande markanvändningen som gäller enligt bl. a. miljöskydds- lagen. . '

Som utredningen har anfört medför gruvdrift i allmänhet större eller

• Sida 107
•  Original

Prop. 1974: 32 107

mindre ingrepp i landskapet. De allvarligaste problemen från land-' skapsvårdssynpunkt vållas genom upplag av ofyndigt berg och det efter anrikningen kvarblivande avfallet. Åtgärder som medför ingrepp i vat- tenförhållandena förekommer främst för tillgodoseende" a-v vattenbeho— vet vid malmbchandlingen och' vid utsläpp av avloppsvatten. Proble— men i samband med utsläpp ”av avloppsvatten hänför'sig främst till an- rikningsvattnet och det häri uppslammade avfallet.

För åtgärd som medför märkbar inverkan på vattenståndet i sjöeller annat vattendrag fordras tillstånd enligt bestämmelserna om byggande i ' vatten i 2 kap. vattenlagen, I övrigt prövas frågor om inverkan i nämnda hänseenden enligt miljöskyddslagen. Bestämmelserna om täkt— verksamhet enligt 18% naturvårdslagen är inte tillämpliga på gruvdrift. De särskilda bestämmelserna i 19 och 20 55 denna lag om skydd för landskapsbilden gäller vidare inte företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen. Sistnämnda lag omfattar där- emot också gruvdrift. Med stöd av bemyndigande i lagen har Kungl. Maj:t föreskrivit att gruva eller anrikningsverk inte får anläggas utan tillstånd enligt miljöskyddslagen eller medgivande av undantag från skyldighet att söka tillstånd. Anledningen till att naturvårdslagens be- stämmelser inte gjorts tillämpliga när miljöskyddslagen gäller är att man velat undvika dubbelprövning i så stor utsträckning som möjligt. Enligt uttryckligt uttalande under förarbetena till miljöskyddslagen medför undantaget inte att naturvårdsintressena får åsidosättas (prop. 1969: 28 s. 310). Det åligger således samtliga prövningsmyndigheter att beakta naturvårdsintressena. På grund av bestämmelser i miljöskydds- kungörelsen får länsstyrelsen kännedom om ärenden enligt miljöskydds- lagen och kan bevaka att naturvårdslagens regler beaktas i sådana ären- den. Vid prövningen kan föreskrivas skyldighet för gruvinnehavaren att vidta åtgärder för att begränsa eller avhjälpa olägenhet av t. ex. upplag av ofyndigt material. Även åtgärder som går ut på att ett område skall återställas i sitt ursprungliga skick torde kunna komma i fråga. Ofta torde föreskrifter om vidtagande av åtgärder efter hand som olika etapper i gruvdriften avslutas vara att föredra.

De vid remissbehandlingen framförda önskemålen är således i be- tydande utsträckning redan tillgodosedda.

Jag övergår nu till att behandla statsgruvefältinstitutet och vissa av de' övriga inmutningshinder som utredningen föreslår. '

Statsgruvefältinstitutet innebär att Kungl. Maj:t och riksdagen kan förklara att visst område på statlig mark skall utgöra statsgruvefält. Annan än staten får därefter inte utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t inmuta området. Sådant tillstånd får ges endast om det föreligger syn- nerliga skäl. Statsgruvefältinstitutet infördes år 1910 och ingick som ett. ' led i en serie åtgärder som vidtogs för-att tillförsäkra staten bestäm- manderätten över framför allt järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1974: 32 108

F. n. finns 16 statsgruvefält, varav 14 i Norrbottens län och 2 i Väster- bottens län. Statsgruvefältens sträckning varierar från områden på nå— gon km? till vidsträckta områden med upp till tre mils utsträckning på längden. Gruvorna i Kiruna, Svappavaara och Malmberget är belägna inom statsgruvefält. Före den av SGU under åren 1963—1972 genom- förda malminventeringen har statsgruvefälten endast i obetydlig om— fattning varit föremål för undersökningsarbete. Enligt utredningen ter sig den nuvarande begränsningen av statsgruvefältinstitutets använd- ningsområde efter jordägarandelens avskaffande helt irrationell. Den ringa aktivitet som tidigare förekommit inom fälten kan närmast tala för att institutet helt avskaffas. I den mån statliga fyndigheter behöver skyddas bör detta enligt utredningens mening i första hand ske på samma sätt som i fråga om andra fyndigheter, dvs. genom inmutning och utmålsläggning. Å andra sidan har, anför utredningen, statsgruve- fältinstitutet mer än ett halvsekels hävd inom svensk gruvlagstiftning.

Utredningen anser att statsgruvefältinstitutet bör kunna fylla en funk- tion som en värdefull komplettering till de andra reformer som utred- ningen förordar. Detta förutsätter dock att institutet anpassas till de ändrade förhållanden som inträtt. De partiella- reformer som utred- ningen föreslagit inom ramen för inmutningssystemet syftar väsentligen till att stärka garantierna för att landets mineralfyndigheter utnyttjas på ett från samhällsekonomisk synpunkt riktigt sätt utan att för den skull de olägenheter, som är förenade med ett koncessionssystem, skall be- höva uppkomma. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen kan emel- lertid leda till situationer där avsaknaden av befogenheter för det all- männa att öva omedelbar kontroll över gruvrättigheters uppkomst och ställa villkor för deras utnyttjande skulle framstå som en allvarlig brist från allmän synpunkt. Som exempel på en sådan situation nämner ut- redningen att inom vissa begränsade delar av landet påvisas betingelser för förekomst av inmutningsbara mineral som av olika skäl, såsom till följd av nya tekniska uppfinningar, fått vital betydelse för samhällseko- nomin eller som kan få det i en avspärrningssituation och där ett vanligt inmutnings- och utmålsförfarande inte kan anses vara lämpligt från all— män synpunkt. I ett sådant läge kan det, säger utredningen, te sig som ett angeläget samhällsintresse att det allmänna. har möjlighet att snabbt tillförsäkra sig en mer omfattande kontroll över undersökning och bear- betning av sådana fyndigheter än vad de föreslagna reformerna tillsam- mans mcd kronoandelsinstitutet medger. När det gäller Norrbottens län pekar utredningen särskilt på behovet av att bereda skydd för fyndighe- ter på stort djup utanför de nuvarande utmålsgränserna.

Utredningen föreslår med hänsyn till det anförda att statsgruvefältin- stitutet bibehålls med i huvudsak nuvarande utformning men att det skall kunna tillämpas också på privat mark. Samtidigt förutsätter utredningen att institutet i fortsättningen företrädesvis får karaktären av ett bered-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1974: 32 109

skapsinstrument och i princip reserveras för fyndigheter som har sådan betydelse från allmän synpunkt att en starkare samhällelig reglering än som är möjlig genom de ordinära gruvrättsliga reglerna bedöms som nödvändig. Eftersom statsgruvefält liksom f. n. endast skall kunna utläg— gas genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, behöver missbruk av institutet inte befaras.

De statsgruvefält som nu finns bör enligt utredningens åsikt i princip avvecklas så snart de undersökts och de statliga intressena skyddats ge— nom utmål. I vissa fall kan det dock av speciella skäl vara befogat att bibehålla ett statsgruvefält. Ett sådant skäl kan enligt utredningen vara att man behöver skydda vissa på stort djup belägna järnmalmsfyndighe- ter som inte är aktuella för brytning under överskådlig tid och inte kan utmålsläggas utan exceptionellt dyrbara borrningar.

Bland remissinstanserna råder starkt delade meningar om utredning- ens försla-g om bibehållande och utvidgning av statsgruvefältinstitutet.

Flertalet av de remissinstanser som avstyrker förslaget befarar att det kommer att ha en starkt hämmande effekt på de enskilda prospektörer- nas intresse för malmletning och därmed på den totala prospekteringen i landet. Det hävdas också att en obegränsad befogenhet att utlägga stats- gruvefält öppnar möjlighet för statsmakterna att i efterhand skapa ett rättstillstånd som väsentligt avviker från det med gruvlagstiftningen av- sedda.

Några av de remissinstanser som tillstyrker förslaget gör det under olika förbehåll. Det anförs sålunda bl. a. att stor återhållsamhet måste iakttas i tillämpningen och att hänsyn måste tas till befintliga gruvföre— tags intressen. Nya statsgruvefält bör snabbt inventeras och därefter av- vecklas.

Som jag har anfört i det föregående ger ett koncessionssystem det all- männa bättre möjligheter än inmutningssystemet att öva kontroll över gruvrättigheters uppkomst och ställa villkor för deras utnyttjande. När jag likväl har anslutit mig till uppfattningen att inmutningssystemet bör bibehållas har det skett bl.a. mot bakgrund av de möjligheter som finns att genom vissa koncessionsbetonade inslag modifiera systemet så, att de allmänna intressena blir tillgodosedda i skälig utsträckning, Stats- gruvefältinstitutet utgör härvid ett inte oväsentligt element. I fråga om de invändningar som har anförts mot utredningens förslag vill jag an- föra följande. _

Förslaget innebär att statsgruvefältinstitutet företrädesvis skall ha ka- raktären av ett beredskapsinstrument avsett för fyndigheter av extraor- dinär betydelse för samhället. Kravet att betydande allmänna intres- sen skall stå på spel markeras i förslaget på så sätt att fråga om utläg- gande av statsgruvefält skall underställas riksdagen. Den kritik som går ut på att förslaget öppnar möjligheter att i efterhand skapa ett rättstill— stånd som väsentligt avviker från det med gruvlagstiftningen avsedda

• Sida 110
•  Original

Prop. 1974: 32 - 110

finner jag mot denna bakgrund överdriven. Det räcker här med att kon- statera att förslaget inte har detta syfte och att det inte heller enligt min mening kan komma i fråga att tillämpa institutet på detta sätt. Även far- hågorna för att statsgruvefältinstitutet i den föreslagna utformningen skall kunna få en starkt hämmande effekt på den enskilda prospekte- ringen synes vara överdrivna. Jag tror för min del inte att ett genom- förande av förslaget får någon nämnvärd negativ effekt i detta hän- seende. Institutet är avsett att användas i så speciella situationer att det inte behöver föranleda någon allmän osäkerhet för gruvföretagen.

Med hänvisning till det anförda föreslår jag att statsgruvefältinstitutet bibehålls och utvidgas i överensstämmelse med vad utredningen föresla- git.

De nuvarande statsgruvefälten bör som utredningen har föreslagit av- vecklas efter hand som de undersöks. När förutsättningar föreligger bör fyndigheterna skyddas genom utmål. Som utredningen har anfört kan det dock i vissa fall finnas särskilda skäl att bibehålla ett statsgruvefält.

Såsom f. n. bör dispens kunna medges från det inmutningsförbud som ett statsgruvefält innebär. Jag anser i likhet med utredningen att det inte är motiverat att uppställa krav på synnerliga skäl för att dispens skall kunna beviljas.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om den fortsatta gil- tigheten av 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län. Lag'en tillkom samtidigt med att statsmakterna år 1963 beslöt att en systematisk inventering beträffande järnmalm och andra mineral inom Norrbottens län skulle utföras genom SGU:s försorg un- der åren 1963—1972. Avsikten med lagen var att förebygga splittring av rätten till de brytvärda Norrbottensmalmerna. Lagen var redan från bör- jan avsedd att vara temporär och skulle utlöpa vid utgången av år 1972, då malminventeringen i länet beräknades vara avslutad. Vissa komplet— terande arbeten kvarstod dock vid detta tillfälle och dessutom var be- redningen av förslaget till ny gruvlag då ännu inte avslutad. Genom lag (1972: 710) om fortsatt giltighet av 1963 års lag förordnades därför att sistnämnda lag skulle fortsätta att gälla till utgången av år 1973. När jag lade fram förslag om detta utgick jag från att den nya gruvlagen skulle träda i kraft den 1 januari 1974. I det följande kommer jag att föreslå att lagen i stället träder i kraft den 1 juli 1974. Norrbottens- lagen bör gälla fram till denna tidpunkt. Jag avser att senare återkom-_ ma i denna fråga.

Utredningen anser att de senaste årens utveckling inom vägbyggandet bör föranleda att allmän väg och området närmast däromkring skall vara inmutningshinder. Förbud mot inmutning föreslås också gälla i fråga om allmän flygplats. Utredningen anser vidare att inmutning inte bör få ske på område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Som skäl härför anförs att inom sådant område kan ha gjörts betydande

• Sida 111
•  Original

Prop. 1974: 32 111

investeringar i vatten- och avloppsanläggningar m. rn. Över huvud synes ' det utredningen rimligt att gruvrättigheter inte bör kunna grundläggas' inom område med så intensiv markanvändning som detaljplaneområde

utan prövning från planmyndighetemas sida.

Förslaget att allmän flygplats och detaljplanerat område skall skyddas mot inmutning har inte mött någon principiell erinran. Även jag anslu- ter mig till vad utredningen föreslagit. Förslaget att allmän väg skall hänföras till inmutningshindren har däremot kritiserats vid remissbe- handlingen. Från ett par håll ifrågasätts behovet av bestämmelsen. Flera ' remissinstanser förorda-r att det berörda inmutningshindret begränsas till att avse vägar av större betydelse. Å andra sidan framförs också förslag om att den förordade bestämmelsen skall utsträckas till'att avse även viktigare enskilda vägar.

Även om hinder i gruvlagen inte finns mot inmutning eller utmåls- läggning på allmän väg torde dock sådan väg vara skyddad mot intrång genom gruvarbete på grund av bestämmelser i väglagen. Det skydd för trafiksäkerheten som härigenom kan erhållas synes dock inte vara till- räckligt med hänsyn till utvecklingen inom vägbyggandet och den allt intensivare trafiken. Jag delar således uppfattningen att allmän väg'i fråga om skydd mot inmutning bör jämställas. med sådan järnväg och kanal som är upplåten för allmän trafik. Det torde inte vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt avgränsa förbudet till att gälla" bara vissa allmänna vägar. Vid rcmissbchandlingcn har föreslagits att inmutnings- förbudet skall omfatta endast vägar av större betydelse. En så allmänt hållen formulering ger inte tillräcklig ledning för den praktiska tillämp— ningen. Förbudet bör därför som utredningen föreslagit avse allmän väg ' utan begränsning. Jag vill i sammanhanget erinra om att de allmänna vägarna numera indelas i riksvägar och länsvägar. De tidigare s. k. öde- bygdsvägarna hänförs till kategorien länsvägar. Många vägar av detta slag är obetydligt trafikerade och av mindre god beskaffenhet. Som jag förut har nämnt är det emellertid knappast möjligt att i lagen göra en helt tillfredsställande avgränsning. Dispensprövningcn bör dock i nu av- sedda fall kunna ske mycket enkelt. Alltför stora olägenheter för inmu- tarna bör på så sätt kunna undvikas. '

Enskilda vägar tillkommer ofta med betydande insatser av statliga och kommunala medel. Flera sådana vägar har också mycket stor bety- delse lokalt sett. Det kan emellertid inte ifrågakomma att generellt låta enskild väg utgöra inmutningshinder. En kategorimässig uppdelning så att endast viktigare enskilda vägar skyddas torde inte vara möjlig att göra. Jag har därför stannat för att enskild väg inte bör utgöra inmut— ningshinder. .

Vid remissbehandlingen har från flera håll påtalats att det med tanke" ' på att bostadsbyggnad f.n. åtnjuter skydd mot inmutning ter sig an- märkningsvärt att sådant skydd inte bereds också vissa allmännyttiga

• Sida 112
•  Original

Prop. 1974: 32 112

byggnader, t. ex. skolor, sjukhus och samlingslokaler. Detsamma gäller i viss utsträckning hotell och pensionat. Byggnader av detta slag kan ofta representera betydande värden och gruvintresset bör därför inte oprövat få ta överhanden. Även jag anser att byggnader av detta slag bör omfat— tas av inmutningshinder. I de flesta fall kommer här nämnda byggnader att bli fredade mot inmutning på grund av den förordade bestämmelsen om förbud mot inmutning på område som ingår i stadsplan eller bygg- nadsplan. Jag anser emellertid att detta skydd inte är tillräckligt. I gruv- lagen bör därför tas in en särskild föreskrift om att mera betydelsefulla byggnader av här berört slag skall omfattas av inmutningshinder. Skyd- det bör avse kyrka och annan samlingslokal, undervisningsanstalt samt hotell och pensionat. Skydd bör även beredas vårdanstalt, elevhem och därmed jämförlig inrättning. En förutsättning för att byggnad av detta slag skall utgöra inmutningshinder bör dock vara att den har en viss storlek. Jag förordar att nämnda byggnader fredas om de är av- sedda för mer än 50 personer.

Systemet med olika inmutningshinder syftar till att åstadkomma en avvägning 'mellan gruvintresset och vissa särskilt kvalificerade mot- stående intressen. De särskilda inmutningshindren innefattar enligt ut- redningen dock inte alla de fall där en sådan intresseavvägning bör kunna ske inom ramen för gruvlagen. Det kan därutöver förekomma fall där hinder mot inmutning inte föreligger men där det framstår som ett starkt allmänt intresse att frågan om inmutningsrätt underkastas sär- skild prövning. Utredningen syftar härvid främst på sådana med gruv- drift oförenliga, från allmän synpunkt betydelsefulla former av markut— nyttjande beträffande vilka inmutningshinder inte gäller och som inte heller kan skyddas i tillräcklig grad genom byggnadslagstiftningen eller naturvårdslagen. Dessutom kan andra nu inte förutsebara fall lätt nog aktualiseras genom den snabbt framskridande samhällsutvecklingen. I sammanhanget pekar utredningen också på de 5. k. skyddsinmutning- arna. Särskilt i de norra delarna av landet har i samband med vatten— kraftutbyggnad förekommit att sökandena i vattenmål tagit inmutningar inom områden som man avsett att överdämma. Syftet med inmutning- arna har härvid varit att skydda sig mot ersättningSkrav från främ— mande inmutares sida. Denna företeelse har visserligen avtagit väsentligt i omfattning i samband med den under senare tid inträdda, sannolikt be— stående minskningen i vattenkraftutbyggnadsverksamheten och proble- met med skyddsinmutningar har därför numera inte någon nämnvärd praktisk betydelse. Utredningen finner det dock inte uteslutet att ett starkt behov av kontroll över inmutningar inom ett planerat kraftsta— tions— eller dämningsområde kan ge sig till känna i speciella fall. Utred- ningen föreslår med hänsyn till det anförda att de särskilda inmutnings- hindren kompletteras med en reservregel. Enligt denna regel bör Kungl. Maj:t få befogenhet att förordna om dispensabelt inmutningsförbud be—

• Sida 113
•  Original

Prop. 1974: 32 . ' 113

träffande område där gruvdrift kan antas komma att hindra eller avse- värt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av mar- ken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Flertalet av de remissinstanser som särskilt berört frågan om en re- servregel tillstyrker utredningens förslag. Från några håll framförs dock kritik mot förslaget. Det görs gällande att det inte finns något behov av den föreslagna regeln och att den öppnar möjligheter att åsidosätta den fria inmutningsrätten. Ett par remissinstanser föreslår att reservregeln inte skall kunna tillämpas'utan riksdagens medgivande.

Det nuvarande systemet med inmutningshinder. bygger som nämnts på att vissa andra intressen än gruvintresset framstår som särskilt skyddsvärda. Vilken vikt som i det enskilda fallet skall fästas vid'det skyddade intresset avgörs efter en prövning från fall till fall. Jag har i det föregående föresla-git att vissa ytterligare intressen hänförs till denna kategori. Som utredningen har anfört kan det emellertid förekomma andra fall där inmutning inte bör få ske utan särskild prövning. Det torde inte vara möjligt att i lagtext beskriva alla de situationer där en . prövning av detta slag bör föregå inmutning. Det behövs således enligt min mening en bestämmelse som samlar upp fall som inte kan täckas av speciella regler. Utredningens förslag om införande av en rescrvregel- som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i vissa fall uppställa ett dispensa- belt inmutningshinder finner jag ändamålsenligt. Genom en sådan' regel öppnas möjlighet att i särskilt kvalificerade fall få till stånd en prövning av styrkan hos de mot varandra stående intressena utan de nackdelar som följer med en obligatorisk tillståndsprövning. Belysande är vad ut—-' ' redningen anfört angående frågan om att låta naturreservat utgöra in-. mutningshinder. Omfattningen av de begränsningar som gäller beträf— . fande markanvändningen inom ett reservat bestäms av de föreskrifter som meddelas i det enskilda fallet. Dessa kan variera kraftigt från långtgående restriktioner till helt obetydliga inskränkningar i ägarens rådighet. I vissa fall torde gruvdrift utan olägenhet gå att förena med de intressen som reservatföreskrifterna avser att skydda. Anledning att såsom ifrågasatts från några håll vid remissbehandlingen låta natur- reservat generellt utgöra inmutningshinder kan därför inte anses före- ligga. Skulle i något fall behov av inmutningsförbud föreligga kan den föreslagna reservregeln tillämpas. En regel av detta slag bör givetvis till- lämpas med försiktighet. Utgångspunkten bör. vara att regeln används för att skydda intressen som från allmän synpunkt är jämförbara med något av de i lagen särskilt angivna. Det kan givetvis inte ifrågakomma att med stöd av regeln införa begränsningar av sådan omfattning att in- mutningssystemet sätts ur spel. Enligt min mening föreligger det inte skäl att göra förordnande enligt den föreslagna bestämmelsen beroende av riksdagens medgivande. Dispens torde åtminstone till en början böra meddelas av Kungl. Maj:t. När någon tids erfarenhet vunnits kan frå—

• Sida 114
•  Original

Prop. 1974: 32 . 114

gan om att anförtro dispensgivningen till underordnad myndighet upp- tas till prövning.

14.4 Utmål

När inmutningsrätt beviljats får inmutaren utföra undersökningsar— bete i fråga om alla inmutningsbara mineral" som finns inom det inmu— tade området. Visar han att det inom området finns inmutningsbart mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruv- drift, har han som framgått av vad jag tidigare sagt rätt att få sig an- visat utmål. Inom detta får han bryta och tillgodogöra sig inmutnings- bara mineral. Utmålet skall enligt gällande gruvlag avpassas efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov. Dess areal får dock inte överstiga 16 hektar. Utmålet skall i regel' begränsas av räta linjer samt vara fyrsidigt med räta vinklar. Längden får inte över- stiga dubbla bredden.

Enligt utredningen ger gruvlagen bergmästaren stor frihet när det gäller att bedöma om förutsättningama för erhållande av utmål upp- fyllts. Några normer för tillämpningen har inte fastställts och praxis har inte blivit fullt enhetlig. Tillämpningen kan enligt utredningen generellt sett sägas vara liberal. Grävningar eller naturlig blottning godtas som bevisning om malmförekomst. Likaså godtas i allmänhet malmblottning genom ett diamantborrhål per utmål i förening med! en geofysisk in- dikationskarta. Liberala principer tillämpas enligt utredningen även vid bestämmandet av utmålets storlek. Vid förrättningen är i regel fyn- dighetens horisontella sträckning nöjaktigt påvisad genom geofysiska mätningar samt enstaka skärpningar eller borrhål. Däremot är under- sökningarna ofta ofullständiga när det gäller sådana för utmålets sträckning betydelsefulla faktorer som malmens sido— och fältstupning. samt djupgående. Praxis har här blivit att utmålen, om inmutaren be- gärt det och markägaren inte opponerat sig, utan krav på ytterligare bevisning lagts med maximistorleken 16 hektar.

Utredningen anser att den nuvarande gruvlagstiftningen inte ger tillräckliga garantier för att gruvrättigheter utnyttjas på ett sätt som överensstämmer med gruvlagstiftningens syfte. Vissa reformer är där- för påkallade. Bl. a. bör bestämmelserna om utmål ändras. Utredningen föreslår till en början att kraven skärps beträffande den bevisning om malmförekomst som måste presenteras för att utmål skall kunna erhål- las. Anspråken på de undersökningar som skall ligga till grund för bcrgmästarnas prövning bör alltjämt begränsas till vad som kan anses nödvändigt för bedömningen av fyndighetens brytvärdighet och sträck- ning. Däremot finner utredningen det önskvärt att man genom faststäl-

• Sida 115
•  Original

Prop. 1974: 32 115

lande av vissa riktlinjer söker åstadkomma en mera fast och enhetlig praxis vid tillämpningen av denna grundsats. Härvid måste särskilt upp- märksammas konsekvenserna av utredningens förslag att höja utmåls maximistorlek till 50 hektar. Om detta förslag genomförs måste i all- mänhet krävas starkare bevisning beträffande fyndigheten-s stupning och djupgående. Vanligen kommer detta att innebära dyrbara och tidsödande djupborrningar. I vissa fall bör dock en fullt betryggande bevisning kunna åstadkommas genom borrning i kombination med geo- fysiska mätningar. Enligt utredningen är det med hänsyn till mineral- fyndighetemas mycket varierande geologi inte lämpligt eller möjligt att i lagtexten närmare precisera de krav på borrning som sålunda bör uppställas. Utredningen föreslår att de ökade kraven markeras i lagtex- ten genom att ordet ”sannolika” i uttrycket ”fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov” utgår. I övrigt bör den åsyftade skärpningen och enhetligheten i tillämpningen väsentligen åstadkommas genom att kommerskollegium i samråd med bergsstaten meddelar när- mare föreskrifter om den bevisning som bör krävas för utmålsläggning och fortlöpande följer tillämpningen av föreskrifterna.

Utredningens förslag om ökning av beviskraven har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Endast en remissinstans har avstyrkt förslaget och därvid anfört att tillräckliga skäl för att skärpa beviskraven inte föreligger. '

För egen del vill jag anföra följande. Gruvlagen ger i skilda av- seenden den som letar efter mineraltillgångar en förmånsställning. Gruvrättens centrala innehåll är den rätt att bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral som utmålsläggningen ger. I regel medför ut- läggande av utmål intrång för andra intressen. Det finns mot denna bakgrund anledning att uppställa relativt starka krav på att förutsätt- ningarna för att erhålla-utmål är uppfyllda innan sådant läggs ut. En— ligt min mening har utredningen övertygande visat att en viss skärpning och större enhetlighet i praxis är erforderlig. Behovet av utredning för bedömning av fyndighetens brytvärdhet och sträckning snarare ökar än minskar om — såsom jag förordar i det följande — bestämmelserna om utmåls storlek och form slopas. De förslag som utredningen har lagt fram synes vara ändamålsenliga och jag biträder dem därför,

Vid remissbehandlingen har påpekats att en malmkropps sträckning i olika riktningar inte blir säkert känd förrän malmen är utbruten. Borrningar och geofysiska mätningar ger i allmänhet inte någon säker kännedom om dessa förhållanden. Min avsikt är inte heller att sådan kännedom skall föreligga vid utmålsläggningen. Det måste alltid bli fråga om en bedömning med ledning av föreliggande undersökningsre- sultat. Som utredningen och ett par remissinstanser har betonat'får skärpningen av beviskravet självfallet inte drivas därhän att undersök- ningsarbetet blir så kostsamt att den legitima prospekteringsverksam- heten hämmas.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1974: 32 . I 116

Utmålsläggningen syftar till att gruvrättigheterna förr eller senare skall utnyttjas för gruvdrift. Något krav- på att den som söker utmål har tekniska och ekonomiska resurser att driva sådan verksamhet ställs f. 11. inte upp. .

Utredningen avvisar tanken att införa en prövning av sökandens kompetens i samband med ansökan om utmål. Utredningen hänvisar härvid till att skärpningen av kraven på bevisning om malmförekomst medför att betydande resurser i allmänhet krävs för utmålsläggning. Därtill kommer att staten normalt blir hälftendelägare och därmed innehavare av brytningsvitsord i nya utmål. I utmål med kronoandel kommer det således alltid att finnas en delägare som har ekonomiska resurser att ta upp brytning. Vid remissbehandlingen har inte från nå- got håll framförts krav på införande av någon form av kompetens- prövning i samband med utmålsläggningen.

Den kompetensprövning som jag förordat vid prövning _av ansökan om förlängning av den inledande undersökningstiden är ägnad att leda till att prospektörer som inte har nödvändiga resurser sållas bort redan på inmutningsstadiet. Som utredningen har anfört leder skärpningen av kraven på bevisning om malmförekomst till att det i allmänhet krävs avsevärda resurser för utmålsläggning. Häri ligger en betydande garan- ti mot att inkompetenta personer beviljas utmål. Det förekommer emel- lertid att en mineralförckomst går upp i dagen eller kan blottas genom grävning eller andra enklare arbeten. Utmål kan då erhållas till en ganska ringa kostnad. T.o.m. diamantborrning kan under gynnsamma omständigheter genomföras ganska billigt. Också personer eller företag som inte har tekniska och ekonomiska resurser att. uppta gruvdrift kan således i vissa fall prestera den utredning som behövs för att er— hålla utmål. Om särskilda kompetenskrav, skulle uppställas torde dessa få gå ut på att vederbörande skall vara i stånd att ta upp gruvdrift. Uppställande av sådana villkor skulle i praktiken innebära att endast några få stora gruvföretag kunde få utmål. Den som-har upptäckt en fyndighet men som inte uppfyller kraven skulle på så sätt gå miste om möjligheten att bereda sig vederlag för det arbete han nedlagt. En sådan ordning skulle naturligtvis verka hämmande på intresset för malmlet- ningsverksamhet. Nackdelarna överväger enligt min mening de fördelar som står att vinna genom införande av en särskild kompetensprövning i samband med utmålsläggningen. Jag beaktar då också de möjligheter som kronoandelsinstitutet erbjuder.

Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till den ståndpunkt som utredningen och remissinstanserna intagit.

Vad gäller frågan om utmåls storlek och form anför utredningen bl.a. att den med gruvlagen införda ökningen av utmåls maximiareal från 4 till 16 hektar har visat sig otillräcklig. I ett stort antal fall har det varit nödvändigt att lägga ut flera utmål i ett sammanhängande fält

• Sida 117
•  Original

Prop. 1974: 32 '- —' 117

för att täcka det malmförande området. Utredningen föreslår mot bak-' grund av detta att gränsen för tillåten areal höjs till 50 hektar. Denna areal är enligt utredningen lämplig med hänsyn till vanligen förekomf " mande storlek hos fyndigheterna och till gruvdriftens behov. Utred- ningen förordar vidare att kraven på viss form hos utmål mildras något. Enligt gruvlagen skall utmål, om inte annat påkallas av förhållandena, ' begränsas av räta linjer och vara fyrsidigt med räta vinklar. Dess längd får inte överstiga dubbla bredden. Utredningen föreslår att utmål om inte annat påkallas av förhållandena skall vara fyrsidigt och begränsas av parallella räta linjer, vilkas längd inte får överstiga fyra gånger ut- målets bredd, mätt vinkelrätt mot linjerna. I syfte att förebygga att nya gruvrättigheter grundläggs på ett sätt som försvårar ett rationellt tillgodogörande av malmfyndigheterna förordar utredningen att om- kring befintliga utmål skall finnas en skyddszon om 100 meter, inom" vilken annan än gruvinnehavaren inte utan medgivande av denne eller av kommerskollegium kan erhålla inmutning eller utmål.

Lantmäteristyrelsen har ifrågasatt om det är nödvändigt att bibehålla en bestämmelse om största tillåtna areal. Styrelsen finner det i stället lämpligt att såsom i den finska gruvlagen låta-utmålets storlek avpas— sas efter fyndigheten. Om man är obunden av en bestämmelse om maxi- miareal, ökar också möjligheterna att anpassa utmålet till gällande fas- tighetsgränser och andra förhållanden. ' '

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om inte utmåls maxirniareal bör bestämmas till 100 hektar. .

Flera remissinstanser avstyrker eller uttalar tveksamhet i fråga om förslaget att införa en skyddszon omkring utmål.

Som jag förut har nämnt skall utmål f. n. enligt huvudregeln avpassas efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov.- Bc- stämmelsen om maximiareal innebär formellt sett en avsevärd'modi- fiering av huvudregeln. I praktiken synes emellertid bestämmelsen ha en ganska ringa betydelse när det gäller att begränsa områden'som utmålsläggs. Om hela det malmförande området inte ryms inom maxi- miarealen, brukar nämligen erforderligt antal utmål läggas ut i ett sam- manhängande fält med ledning av vad som är känt om fyndighetens sträckning m.m. Så har skett i ett stort antal fall. Bestämmelsen om ' maximiareal torde således i och för sig inte ha hindrat en ändamålsen- lig utmålsläggning. En uppdelning'av'en fyndighet på flera utmål är emellertid i regel geologiskt och brytningstekniskt omotiverad. Den ökar ' vidare både myndigheternas och"gruvägarnas arbete-med aministra- tion och kontroll. - ' ' '

Även om maximiarealen höjs på sätt utredningen föreslagit blir en uppdelning av större malmförande områden i flera utmål troligen be— hövlig i åtskilliga fall. Det kan nämnas att av de utmåls'enhcter där ar- ' bete bedrevs åren 1955—1964 -nära'70 procent översteg 50 hektar. Me-

• Sida 118
•  Original

Prop. 1974: 32 118

delarealen för dessa utmålsenheter var 124,2 hektar. Ett genomförande av utredningens förslag medför visserligen att en bättre anpassning er- hålls till den moderna gruvbrytningens krav. De nackdelar som är förenade med en maximiareal kommer emellertid att i viss utsträckning kvarstå oförändrade. Om gränsen för högsta tillåtna areal, såsom före- slagits vid remissbehandlingen, höjs till exempelvis 100 hektar kommer å andra sidan en bestämmelse i ämnet att förlora i det närmaste all betydelse. _

Som skäl för en bestämmelse om maximiareal har i huvudsak an- förts att en sådan är ägnad att ge viss stadga åt bergmästarnas praxis. En bestämmelse om maximiareal torde knappast ha annat än margi- nell betydelse i detta hänseende och jag anser att nämnda skäl i varje fall inte har sådan tyngd att det bör få vara! avgörande. Behovet av stadga i praxis vid utmålsläggning bör enligt min mening tillgodoses på annat sätt än genom en regel om största tillåtna areal. Jag får här hänvisa till vad jag har anfört i det föregående om förutsättningama för att få utmål.

Med hänsyn till det sagda har jag kommit till uppfattningen att den nya gruvlagen inte bör innehålla någon bestämmelse om utmåls maxi- miareallnte heller kan bestämmelser om att utmål skall ha viss form anses motiverade. Avgörande för utmåls storlek och form bör i främsta rummet vara fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov. Även andra omständigheter bör i viss utsträckning kunna beaktas. Hin- der bör således inte möta att närliggande fyndigheter när så befinns lämpligt får gemensamt utmål. Utmålets gränser bör vidare i viss ut- sträckning kunna anpassas till gällande fastighetsgränser och andra liknande förhållanden. Med hänsyn till behovet av att lätt kunna mäta in och markera gränserna torde de i regel böra dras som räta linjer. Antalet hörnpunkter bör begränsas. Även nu nämnda omständigheter bör kunna medföra jämkningar i utmåls storlek och form.

Det torde inte vara möjligt eller lämpligt att i lagtext ange alla de omständigheter utöver fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov till vilka hänsyn bör tas vid bestämmandet av utmåls storlek och form. Jag föreslår att bestämmelsen utformas så, att utmål skall ha den stor- lek och utformning som med hänsyn till fyndighetens sträckning, gruv- driftens behov och övriga omständigheter är lämplig.

Jag vill framhålla att avsikten med den lösning jag förordar inte är att utmålsläggningen skall ske efter i sak andra principer än utred- ningen föreslagit. Skillnaden består huvudsakligen däri att med mitt förslag dubblering av utmål inte i något fall blir nödvändig. I övrigt kommer de båda förslagen i allmänhet att leda till i stort sett samma resultat. Vad jag förordar öppnar dock större möjligheter. att när. det gäller detaljutforrnningen lägga utmål efter vad som i det särskilda fallet är mest lämpligt och praktiskt. Genom mitt förslag skapas förut--

• Sida 119
•  Original

Prop. 1974: 32 119

sättningar att i ökad utsträckning täcka in en fyndighets donlägiga fort- sättning på djupet liksom att genom utmålsläggningen över huvud skydda den malm som kan tas ut vid exploatering av en huvudfyndig- het. Något behov att därutöver ställa upp särskilda regler om en skydds- zon kring utmålen anser jag inte föreligga.

F. n. gäller att utmål kan behållas av innehavaren under obegränsad tid utan annan uppoffring än erläggande av en försvarsavgift om 20 kr. per hektar och år. Möjligheten att låta utmål ”vila” utnyttjas i stor utsträckning. Endast en mindre del av samtliga utmål är under bear- betning. Undersökningar som utredningen har utfört visar att under senare tid i genomsnitt endast omkring 10 % av landets samtliga cirka 5 000 utmål varit under brytning medan ca 90 % vilat. Räknas utmål som ingår i sammanhängande utmålsfält där brytning förekommer som ”aktiva”, sjunker procenttalet för vilande utmål till ca 70.

Skälen till att utmål vilar kan vara av olika slag. Huvudsakligen - sammanhänger förhållandet med att gruvföretagen har behov av att reservera malm för lång tid framåt. Utredningen anför härom bl.a. att gruvföretagen med hänsyn till gruvhanteringens långsiktiga karak- tär bör ha möjlighet att inom rimliga gränser reservera- malm för att kunna ta upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna när det befinns mest lämpligt från skilda synpunkter. Av betydelse är härvid bl.a. hänsyn till optimalt utnyttjande av företagets prospekterings— organisation, instrumentteknikens utveckling, malmkonjunkturen och växlingar i efterfrågan på olika malmsorter samt behovet av malm till egna förädlingsverk och sådana verks förnyelse och vidareutveckling. Såvitt utredningen har kunnat finna disponeras det nuvarande utmåls- beståndet till betydande del på detta sätt. Det finns emellertid ett antal äldre utmål som inte utnyttjats under mycket lång tid och som inne- havarna behåller utan synbar avsikt att under överskådlig tid undersö- ka eller bearbeta och utan att utmålen över huvud har något påvis- bart värde för dem. Utredningen finner-det mindre väl förenligt med gruvlagstiftningens syfte att gruvrättigheter kan bibehållas under obe— gränsad tid utan annan prestation än erläggande av en förhållandevis låg försvarsavgift och föreslår att en ordning införs som gör utmåls- rättighetemas bestånd under längre tid beroende av att de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnäringen och samhället. Efter övervägande av olika alternativ som alla syftat till en tidsbegränsning av utmål som inte längre utnyttjas på nyss angivna sätt har utredningen stannat för en lösning av i huvudsak följande innebörd.

Utmål beviljas för en tid av 25 år. På ansökan av gruvinnehavaren får kommerskollegium förlänga utmålets giltighetstid med högst 20 år i sänder. Har sökanden under någon del av utmålets löpande giltighets- tid bedrivit regelbunden gruvbrytning inom det ifrågavarande utmåls- fältet, skall förlängning beviljas med 20 år. Sådan förlängning skall ock-

• Sida 120
•  Original

Prop. 1974: 32 120

så beviljas, om sökanden under giltighetstiden genomfört undersök- ningsarbete av större omfattning inom utmålsfältet eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för'upptagande .av gruvdrift. I annat fall skall frågan om förlängning prövas med hänsyn till det allmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Härvid skall särskilt beaktas å ena sidan, om andra än gruvinnehavaren kan antas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten, och å andra sidan fyndighetens värde såsom' reserv för gruvinnehavaren tillhörigtförädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmålsfältet. För- handsbesked skall kunna erhållas huruvida planerade Undersöknings-- arbeten m.m. är tillräckligt omfattande för att kvalificera till automa— tisk förlängning. .

Förslaget om tidsbegränsning av utmåls giltighet tillstyrks av fler- talet remissinstanser. Endast en remissinstans avstyrker helt utredning- ens förslag. Från några håll anförs att den föreslagna tidsperioden 25 år är för kort med hänsyn till att gruvföretagen arbetar med långa tids— perspektiv. .

Frågan i vad mån det nuvarande utmålsbeståndet disponeras på ett sätt som hämmar prospekteringen eller medför påtagliga olägenheter från samhällsekonomisk synpunkt har blivit föremål för skilda be- dömningar såväl inom utredningen som bland remissinstanserna. Klart synes i varje fall vara att det inte i någon större utsträckning före— kommer att utmål disponeras på ett sätt som inte är godtagbart från allmän synpunkt. Frågan i vilken omfattning utmål bibehålls utan att några rationella skäl kan åberopas härför torde emellertid kunna läm- nas därhän. Det avgörande är enligt min mening att den nuvarande'gruv- lagen inte ger några möjligheter att ingripa om utmål utnyttjas på detta sätt. Som utredningen har anfört finns det med den snabba utveckling som äger rum på skilda områden anledning räkna med möjligheten att utmål, som inte bearbetats på lång tid och som bibehålls utan att ha nå- got påvisbart värde för innehavaren, kan komma- att tilldra sig intresse i framtiden, t. ex. i samband med ny teknik eller uppkommet intresse för andra mineral än som föranlett utmålsläggningen. Utredningen har vidare pekat på att inmutningssystemet gör det möjligt för enskilda att inneha utmål i rent spekulativt syfte. Detta är inte tillfredsställande. . Jag ansluter mig således till uppfattningen att det inte är rimligt att utmål kan vila under obegränsad tid utan att anledningen därtill kan göras till föremål för en objektiv prövning. Det förslag till ordning för prövningen som utredningen har lagt fram kan jagi allt väsentligt godta. En betydelsefull faktor vid utformningen av dessa bestämmelser. måste som påpekats vid remissbehandlingen vara gruvnäringens .be- rättigade intresse av trygghet i den långsiktiga planeringen._ Viktigt är bl. a. att gruvföretagen har möjlighet att inom rimliga gränser reser- ;-

• Sida 121
•  Original

Prop. 1974: 32 121

vera malm för att kunna ta upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna vid en från skilda synpunkter lämplig tid. Jag kan inte -- finna annat än att utredningsförslaget även från dessa synpunkter in- nebär en rimlig avvägning. ' '

14.5 Samäganderätt till gruva

Gruvlagens bestämmelser om samäganderätt i gruva är utformade för att reglera samdriften mellan delägarna och därvid stimulera till ak- tivitet. Dessa bestämmelser har numera betydelse framför allt när det gäller förhållandet mellan staten såsom innehavare av kronoandel och inmutaren. Bestämmelserna innebär. bl. a.. att delägarna årligen skall utse en gruvföreståndare för gruvans förvaltning. Denne kan från del- ägarna fordra in de tillskott som behövs för erläggande av försvars- avgift och iakttagande av vissa föreskrifter. Dessa regler kan i mot- sats till övriga samäganderättsregler inte sättas ur kraft genom överens- kommelse mellan delägarna. Övriga bestämmelser behandlar bl. a. stäm- ma med delägarna och omröstning på stämma och reglerar bl. a. det fall att oenighet föreligger om brytningens omfattning. -I sådant fall har' som nämnts delägare som innehar minst hälften i gruvan s.k. bryt- ningsvitsord och kan därigenom få till stånd en mer omfattande bryt- ning än övriga delägare vill ha. De som påkallat den större brytningen är dock skyldiga att ensamma betala merkostnaden för denna men får å andra sidan ensamrätt till den del av malmen som svarar mot mer- kostnaden. Bestämmelserna om brytningsvitsord. är tillämpliga också när delägare mot de övriga delägarnas önskemål vill börja brytning el-' er företa arbete för undersökning av fyndighet.

Enligt utredningens mening bör regler övervägas som främjar aktivi- tet från såväl statens som inmutarens sida. En sådan åtgärd är ord- ningen att staten automatiskt inträder som delägare vid utmålslägg- ningen. För att ytterligare stimulera delägarna till aktivitet föreslår ut- redningen att varje delägare i samägt utmål skall kunna- påfordra att få del av resultat av undersökningsarbeten som annan delägare utfört på utmålet. Även passiv delägare skall således få rätt att ta del av under- sökningsresultatet. Denna rätt föreslås bli förbunden med skyldighet för passiv delägare att, om han sedermera tar aktiv del i gruvföretaget, efter sin andel ersätta kostnaderna för sådana efter utmålsförrättningen -ut- förda undersökningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt un- dersökning eller gruvdrift.

Enligt utredningen kan åtskilliga omständigheter åberopas för en all- män revision av bestämmelserna om samäganderätt liksom av reglerna om kronoandel. Till förmån för en reform har anförts bl.a. att de nuva- rande reglerna i alltför hög grad är ägnade att främja passivitet. Om en ' delägare vill sätta i gång en kostnadskrävande gruvundersökning, kan

• Sida 122
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 122

den andre delägaren avvakta resultatet av arbetet och sedan begära att få delta i brytning mot erläggande av viss begränsad ersättning för an— läggningskostnader m.m. men utan skyldighet att utge kompensation för den risk den aktive tagit genom gruvundersökningen. Inom utred- ningen har diskuterats olika alternativ för sådan jämkning av samägan- derättsreglerna att de i högre grad än f. n. tvingar delägare att, när ett större arbete aktualiseras, ta ställning till frågan om deltagande i företaget. Utredningen har emellertid stannat för att föreslå över- flyttning av reglerna till den nya gruvlagen utan andra sakliga änd- ringar än de nyss nämnda. Utredningen har härvid anfört bl. a. följande. Samäganderättsreglerna har betydelse främst när det gäller förhållandet mellan staten såsom innehavare av kronoandel och inmutaren. Erfaren- heter av samdrift mellan staten och annan delägare saknas helt. Hur samäganderättsreglerna i sin nuvarande utformning tjänat syftet att fix- era utgångspunkten för förhandlingar har väsentligen prövats bara i samband med utarrendering av kronoandelar. Ändringar av reglerna i de olika riktningar som diskuterats skulle allvarligt kunna rubba balan- sen mellan delägarna på ett sätt som knappast kan överblickas utan om- sorgsfulla undersökningar grundade på konkreta erfarenheter. Något- påtagligt behov av en nyreglering på området synes knappast ha gjort sig gällande. Att skapa effektiva regler för beslutsfattandet i samman- slutning vari två parter har del med hälften vardera är i och för sig ett svårlöst problem som fordrar ingående associationsrättsliga övervägan- den. Mot bakgrund av det anförda har utredningen ansett att frågan om en eventuell genomgripande revision av krono- och samäganderätts- reglerna bör anstå tills vidare och bli beroende i- första hand på de erfa- renheter som kan vinnas vid den mera aktiva politik beträffande utnytt— jandet av kronoandelsinstitutet som utredningen förutsätter skall komma till stånd.

Vid remissbehandlingen har från några håll anförts att de nuvarande reglerna i alltför hög grad främjar en passiv delägare. Den av utred- ningen föreslagna skyldigheten för delägare i utmål att tillhandahålla re- sultaten av utförda arbeten anses innebära att den passive delägaren gynnas ytterligare. I stället förordas en förstärkning av den aktive del- ägarens ställning t. ex. genom att den passive vid något äventyr tvingas att ta ställning till frågan om deltagande i gruvrörelsen inom skälig tid eller genom att den aktive får ersättning inte bara för nedlagt arbete utan också för sitt risktagande.

Som utredningen och vissa remissinstanser framhållit kan vissa crin- ringar riktas mot de gällande samäganderättsreglerna. Utredningen har emellertid anfört vägande skäl mot att en mera genomgripande revision av bestämmelserna nu bör ske. De jämkningar utredningen föreslagit är av begränsad betydelse. Farhågorna för att de skulle verka hämmande på delägarnas intresse för aktivitet på ett utmål synes mig överdrivna.

• Sida 123
•  Original

Prop. 1974: 32 123

Självklart innebär möjligheten att utan omedelbar kostnad få ta del av annan delägares undersökningar en favör för en passiv delägare. Skyl- digheten att tillhandahålla undersökningsresultat uppvägs emellertid åt- minstone i viss mån av den föreslagna rätten för undersökaren att få er- sättning för undersökningsarbetet, om motparten vill delta i arbetet på utmålet. I denna del innebär förslaget en förbättring av den aktives ställ- ning genom att den hittills upprätthållna principen att inmutaren har att bära alla undersökningskostnader frångås. Som utredningen har påpekat ligger det också en betydande fördel för en aktiv delägare däri att han utan ersättning får tillgodogöra sig en passiv delägares andel i gruvan. Jag ansluter mig för min del till utredningens bedömning att den före— slagna ordningen inte innebär någon rubbning av betydelse för balansen mellan delägarna. På grund härav och då utredningens förslag även i övrigt synes lämpligt föreslår jag att det genomförs.

14.6 Inlösen av gruvrätt

Av undersökningar som utredningen har utfört framgår att det i Bergslagen förekommer ett inte obetydligt antal fall där närbelägna ut- mål är uppsplittrade på flera innehavare så att ett rationellt utnyttjande av fyndigheterna knappast kan komma till stånd utan samverkan i någon form mellan ägarna. Viss splittring förekommer även beträffande vissa grafitfyndigheter i Norrbotten. Enligt utredningen finns det knappast anledning anta annat än att erforderlig samverkan i flertalet fall skulle komma till stånd, om enhetlig brytning bedöms bli lönsam. I fråga om nytillkomna utmål visar erfarenheten att gruvföretagen är angelägna om att genom inmutning och utmålsläggning skydda mineraltillgångar i hu- vudfyndighetens omgivning. Utredningen bedömer det därför vara ringa risk för att nytillkommande utmål skall medföra splittring som försvå- rar ett rationellt tillgodogörande av mineralfyndigheter. Däremot anser utredningen det inte uteslutet att för exploatering nödvändigt samgående beträffande äldre utmål omöjliggörs genom motstånd från någon ut- målsägare eller att nya utmål tillkommer som vållar skadlig splittring. Den snabba tekniska utvecklingen gör vidare att fyndigheter, som i da- gens läge inte med fördel kan tillgodogöras i enhetlig drift, i framtiden kan böra brytas med utnyttjande av gemensamma gruv- och malmbe- handlingsanläggningar.

Utredningen föreslår mot bakgrund av det anförda att regler införs som gör det möjligt att tvångsvis föra samman utmålsrättigheter av- seende samma fyndighet eller närliggande fyndigheter. Efter en genom- gång av olika tänkbara vägar för en sådan lagstiftning har utredningen kommit till uppfattningen att frågan bör lösas genom regler om inlösen av utmål i arrondcringssyfte. Utredningens förslag tar sikte på det fall att närbelägna utmål är i olika innehavares hand. I sådant fall skall

• Sida 124
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 124

Kungl. Maj:t, om ett gemensamt utnyttjande av utmålen innebär väsent— lig telcnisk och ekonomisk fördel, kunna ge den som innehar minst hälf- ten i ett av utmålen rätt att lösa in ett eller flera av de övriga utmålen med vad därtill hör eller delägares andel i sådant utmål. Det förutsätts vidare att åtgärden är till gagn från allmän synpunkt och nödvändig för att få till stånd ändamålsenlig brytning. Inlösen skall dock inte få ske av ' utmål som är föremål för regelbunden gruvbrytning eller ingår i utmåls— ' fält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Om flera vill lösa ' utmål, skall enligt förslaget företräde ges åt den som bedöms ha de bästa förutsättningama att idka gruvdrift på platsen. "

Flertalet remissinstanser redovisar en positiv inställning till förslaget. Endast i ett par yttranden avstyrks det helt. En remissinstans föreSlår att . bestämmelserna endast skall gälla utmål i vilka kronoandel 'inte före- ' kommer. Två remissinstanser uttalar sig för att reglerna utforma'sså, att begäran om inlösen skall omfattas av samtliga delägare i det utmål till vars förmån inlösen söks.

Under de senaste årtiondena har en betydande strukturomvandling ägt rum inom det svenska näringslivet. Denna omvandling har berört även gruvindustrin. Gruvnäringens andel'av'den totala industrisyssel- Sättningen reducerades från 1,9 % år 1955 till 1,2 % år 1971. Under' denna period minskade antalet anställda inom gruVindustrin med om- kring 4 400 personer. De påfrestningar som omvandlingen medfört för - gruvföretagen har de sökt möta genom bl. a. byten, köp och legoavtal i fråga om gruvrätter. Några allvarliga missförhållanden som har sin grund i splittring av rätten till närliggande fyndigheter synes "inte före- ligga. Utvecklingen går mot en alltmer mekaniserad gruvbrytningsteknik ' och en längre driven bearbetning av malmer vid gruvan. Detta medför krav på ytterligare centralisering och fortsatt strukturförändring av bran-' schen. Den tidigare utvecklingen ger anledning till antagande att bran- schen skall förmå att bemästra även de svårigheter som härvid kan upp- stå. Det finns således anledning förmoda att samverkan skall komma till stånd genom frivilliga överenskommelser i flertalet fall när det är tek— niskt och ekonomiskt fördelaktigt. För utredningen har dock påvisats fall där utmålshavares inställning varit "till hinder för upptagande av ra— tionellt undersökningsarbete. Jag har för min del i likhet med utred- ningen och det övervägande antalet remissinstanser kommit till slutsat- sen att en möjlighet att i vissa fall tvångsvis sammanföra gruvrättigheter kan behövas för att främja strukturrationaliseringen .ino'm gruvnäringen. Det är min uppfattning att ett inlöseninstitut kommer att få sin största betydelse genom att stimulera till samarbetsavtal eller överenskommel— ser av olika slag varigenom syftet med- den förordade lagstiftningen fri- villigt tillgodoses. Sådana åtgärder är allmänt sett till gagn för näringen. Enligt min mening finns det inte anledning att tro att ett införande av regler om inlösen i aronderingssyfte skapar sådan osäkerhet för gruvfö-

• Sida 125
•  Original

Prop. 1974: 32 . = 125

retagen att investeringsverksamheten inom gruvnäringenhämm'as. Jag föreslår således att bestämmelser om inlösen av utmål i.arronderingssyfte införs.

Vad beträffar utformningen av bestämmelserna vill jag anföra föl- jande. . '

Som framgått av vad jag förut anfört har den 'som innehar minst hälf- ten i en gruva brytningsvitsord och kan, även om övriga delägare inte vill det, påbörja eller utöka brytning inom ett utmål. Reglerna om bryt— ningsvitsord bör som utredningen har föreslagit föras över till den nya lagen. Jag finner det naturligt att den som har sådant vitsord Också får rätt att ta initiativ till inlösen i arrondcringssyfte. Ett krav på att begå— ran om inlösen skall omfattas av samtliga delägare i det utmål till vars förmån inlösen söks skulle kunna leda till att inlösen inte kommer till stånd av formella skäl, trots att i sak klara förutsättningar härför före- ligger. Enligt min mening bör således krav på enighet bland delägarna inte uppställas som villkor för inlösen.

I de utmål som omfattas av kronoandel har staten möjlighet att få till stånd undersökning eller gruvdrift antingen genom att själv träda in el- ler genom att upplåta andelen till intresserat företag. Vid splittrade ägarförhållanden kan staten med begagnande av kronoandelarna i när- liggande utmål antingen själv ta upp enhetlig gruvdrift eller arrendera ut andelarna åt ett och samma företag i och för enhetligt utnyttjande. Ut— redningen har likväl inte funnit anledning att från inlösen undanta vare sig kronoandel eller utmål i vilket kronoandel finns. Jag finner inte skäl att frångå utredningens bedömning genom att, såsom en remissinstans föreslagit, begränsa bestämmel'sernas räckvidd till utmål i vilka kro- noandel inte förekommer. Inlösen torde emellertid mera sällan komma i ' fråga i sådana fall.

Som förutsättning för att inlösen skall kunna ske bör som utredningen har föreslagit gälla att utmålen ligger nära varandra och att ett gemen- samt utnyttjande innebär väsentlig teknisk och ekonomisk fördel vid till- godogörande av fyndigheterna. Vidare bör det krävas att det är ett vä— sentligt intresse från allmän synpunkt att ett gemensamt utnyttjande av utmålen kommer till stånd. _

Som framgår av det föregående skall enligt utredningens förslag inlö- sen inte få ske av utmål som är föremål för regelbunden gruvbrytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver-sådant arbete. Utredningen har funnit frågan om inlösen bör få ske i dessa fall tveksam och därvid anfört bl. a. att inlösen i så fall skulle kunna avse anlägg- ningar av betydande värde. Risk finns enligt utredningen vidare för att en så långtgående inlösenmöjlighet kan skapa sådan osäkerhet i fråga om rätten att behålla-en gruvanläggning i framtiden att investeringsin- treSSet påverkas negativt. Samtidigt torde troligen de fall där inlösen av en i drift varande gruva skulle medföra samhällsekonomiska fördelar

• Sida 126
•  Original

Prop. 1974: 32 126

vara sällsynta. Enligt utredningens mening bör syftet med ett inlösenin— stitut i första hand vara att möjliggöra- ett rationellt, enhetligt tillgodo- görande av outnyttjade naturtillgångar.

Även jag anser att bestämmelserna om arrondcringsinlösen bör utfor- mas så, att de inte inkräktar på utmålsinnehavarens behöriga intressen. Utredningens förslag innebär i detta avseende att man vid prövningen av en inlösenfråga alltid skall väga in de olägenheter som inlösen kan medföra med hänsyn till den drabbade utmålsinnehavarensaktivitet el- ler behov av malmreserver. Är dessa olägenheter påtagliga, har man en- ligt utredningen att göra en samlad bedömning av fördelar och nackde- lar. Först om man vid en sådan bedömning finner att fördelarna av ett gemensamt utnyttjande av berörda utmål är så stora att de från allmän synpunkt klart överväger de olägenheter som uppkommer för utmålsin- nehavaren, skall inlösen få ske. Redan dessa riktlinjer, som även jag an— ser bör vara vägledande vid prövningen av inlösenfrågor, innefattar en- ligt min mening ett betydande hänsynstagande till utmålsinnehavarens intresse. Utredningen föreslår emellertid att därutöver skall införas ett absolut förbud mot inlösen i arronderingssyfte av utmål som är föremål för regelbunden brytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. För min del anser jag att en sådan regel skulle föra för långt. Visserligen torde det i de allra flesta fallen inte kunna komma i fråga att lösa in utmål som är föremål för regelbunden gruv- brytning. Ett absolut förbud häremot synes dock inte böra uppställas. Jag föreslår att bestämmelsen i stället ges den innebördenlatt inlösen inte får ske om därigenom uppkommer avsevärd olägenhet för utmålets innehavare. Bestämmelsen bör ha generell giltighet och således gälla inte bara när utmålet är under brytning utan också exempelvis när utmålet vilar men innehavaren har behov av det som malmreserv. En sådan be- stämmelse möjliggör en avvägning mellan å ena sidan behovet av struk— turrationalisering och å andra sidan utmålsinnehavarens intresse av att ha kvar sitt utmål. För inlösen bör naturligtvis Också i detta fall fordras att vid en samlad bedömning fördelarna av ett gemensamt utnyttjande befinns vara så stora att de från allmän synpunkt klart överväger de olä- genheter som uppkommer för utmålsinnehavaren.

Som utredningen har anfört bör inlösen få ske bara när förhållandena är sådana att utsikter inte finns att rationell gruvdrift skall komma till stånd genom överenskommelse eller utnyttjande av kronoandel. Villko- ret synes lämpligen kunna uttryckas så, att inlösen inte får ske om syftet därmed skäligen kan vinnas på annat sätt.

Med de jämkningar som följer av vad jag nu anfört godtar jag utred- ningens förslag.

Jag övergår härmed till att behandla frågan om inlösen med hänsyn till allmänna synpunkter av särskild styrka.

De av utredningen föreslagna reglerna om inlösen i a'rrondcringssyfte

• Sida 127
•  Original

Prop. 1974: 32 127

täcker enligt utredningen inte vissa betydelsefulla fall där allmänna syn- punkter av särskild styrka talar för att inlösen bör kunna ske. Ett sådant fall är enligt utredningen att ett oekonomiskt utnyttjande av en fyndig- het leder till att en gruva som har betydelse för ett samhälles existens eller många människors försörjning läggs ned trots att lönsam brytning åtminstone på sikt skulle vara möjlig vid mera rationell drift. Avsakna- den av möjligheter till samhälleligt ingripande för att få till stånd sådan brytning kan enligt utredningens mening i dessa och liknande fall fram- stå som en allvarlig brist. Tvångsåtgärder för att i särskilt angelägna fall möjliggöra ett rationellt utnyttjande av landets naturtillgångar är inte något nytt i svensk rätt. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t med riks- dagens samtycke i situationer av det speciella slag som nyss berörts skall kunna förordna att utmål med vad därtill hör skall avstås mot lösen till den Kungl. Maj:t bestämmer. Som villkor för inlösen uppställs enligt förslaget att det bedöms vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet undersöks eller bearbetas eller att fyndighet ut- nyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och att däri- genom vinns väsentlig teknisk och ekonomisk fördel. En förutsättning för inlösen skall vidare vara att det avsedda syftet inte kan vinnas på annat sätt, t. ex. genom utnyttjande av kronoandelen eller genom fri- villig överenskommelse.

Flera remissinstanser har kritiserat utredningens förslag i denna del. Kritik'en går framför allt ut på att ett genomförande av förslaget kom- mer att för gruvföretagen medföra en osäkerhet, som återverkar nega— tivt på deras investeringsvilja. Det anförs vidare att utredningen inte till- räckligt styrkt behovet av inlösenbestämmelser och att syftet med dem kan tillgodoses genom att staten utnyttjar sin kronoandel.

Jag vill först anmärka att de nuvarande bestämmelserna om kronoan- del gäller endast i fråga om utmål som tillkommit på grund av inmut— ning som sökts efter gruvlagens ikraftträdande den 1 januari 1940. Vid 1967 års utgång hade anmälan om begagnande av kronoandel gjorts el- ler fanns kronoandel latent i endast 13,8 % 'av samtliga utmål. Andelen utmål på vilka gruvlagen är tillämplig ökar långsamt. Under överskådlig tid kommer utmål i vilka kronoandel inte gäller att antalsmässigt över- väga. Det syfte som utredningsförslaget avser att tillgodose kan således endast i mycket begränsad utsträckning nås genom utnyttjande av kro- noandelen.

De föreslagna bestämmelserna är avsedda för fall där underlåtenhet att undersöka eller bearbeta fyndighet eller driftsavbrott kan bedömas förorsaka betydande problem för samhällsekonomin. Det förutsätts vi- dare att de samhällsekonomiska fördelarna väger ojämförligt tyngre än de nackdelar som kan drabba den som får avstå från gruvrättighetcn i fråga. Även jag anser att stränga lcrav för tillämpning av en inlösenregel av detta slag måste uppställas. Förutsättningar för att den skall komma

• Sida 128
•  Original

Prop. 1974: 32 123

till användning kan som utredningen anfört ant'as komma att föreligga ' bara i särskilda fall. Jag tror för min del inte att en inlösenregel med-så ' begränsat tillämpningsområde kan ha någon egentlig inverkan på inves- ' teringsviljan inom gruvnäringen. Jag delar uppfattningen att det inte är tillfredsställande att samhället saknar möjlighet att ingripa, om ett oeko- nomiskt utnyttjande av en gruva, som har betydelse för ett samhälles existens eller för många människors försörjning, leder till att gruvan läggs ned trots att lönsam brytning åtminstone på sikt skulle vara möjlig. Som utredningen har anfört kan även andra fall tänkas där allmänna synpunkter av särskild styrka talar för att inlösen bör kunna ske utöver vad som är möjligt enligt de föreslagna reglerna om inlösen i arronde- ringssyfte. Jag föreslår med hänsyn till det anförda att möjlighet införs att förordna om inlösen av utmål i de speciella situationer som här avses.

Förslaget att Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke skall förordna om inlösen har sin förebild i 1947 års lag om tvångsinlösen av vanhäv- dad jordbruksegendom. Denna lag har numera upphävts och ersatts av bestämmelser i expropriationslagen (ExL 1972: 719). Enligt denna lag behövs inte i något fall riksdagens samtycke för eXpropriation. Jag anser att sådant samtycke inte heller bör krävas v'id inlösen i nu förevarande fall. Att uppställa krav på riksdagens samtycke till inlösen skulle f.ö. strida mot 11 kap. 8 5 i förslaget till ny regeringsform (jfr. prop. 1973: 90). '

Som utredningen har föreslagit bör som villkor för inlösen uppställas att det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndig- het undersöks eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare. Genom kravet på synnerlig vikt - från allmän synpunkt markeras att mycket betydande fördelar skall uppnås. Dessa måste väga ojämförligt mycket tyngre än de nackdelar som kan drabba den som får avstå från gruvrättigheten i fråga.

I enlighet med utredningsförslaget bör för ingripande med stöd av ' bestämmelserna också krävas att det avsedda utnyttjandet skulle inne- bära väsentlig teknisk och ekonomisk fördel. Utnyttjandet måste, som utredningen anför, bedömas som tekniskt och ekonomiskt rationellt på lång sikt. '

En förutsättning för tillämpning av bestämmelserna bör som vid ar- ronderingsinlösen vara att det avsedda syftet inte kan nås på annat sätt. Detta villkor synes även i detta fall kunna uttryckas så, att inlösen inte får ske om syftet därmed skäligen kan vinnas på annat sätt.

Med de jämkningar jag nu berört ansluter jag mig till utredningens förslag.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1.974: 32 129

14.7 Jordägaravgäld m. m.

I fråga om de utmål som tillkommit enligt gruvlagens bestämmelser har fastighetsägaren rätt att av gruvinnehavaren få ersättning (avgäld) motsvarande en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral som brutits och uppfordrats inom utmålet. Avgälden är dock maximerad till 10 000 kr. för år och skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning pågått inom utmålet under sammanlagt 20 år".

Enligt äldre lagstiftning var fastighetsägaren berättigad till s.k. jord— ägarandel, dvs. han hade rätt att till hälften med inmutaren delta i före- taget. Genom gruvlagen byttes jordägarandelen ut mot kronoandel.

Bestämmelserna om avgäld tillkom under riksdagsbehandlingen av gruvlagen. Någon direkt motsvarighet till denna avgäld fanns inte i den äldre gruvlagstiftningen.- Den infördes i gruvlagen efter mönster i sten- kolslagen. Vederbörande riksdagsutskott framhöll att man vid bedö- mande av fastighetsägarens ställning inom gruvlagstiftningen borde fästa avseende vid att mineralen såsom beståndsdelar av marken inrymdes i fastighetsägarens ägovälde och att principen om jordägarandel upprätt— hållits under jämförelsevis lång tid. Jordägaravgälden tillkom sålunda som en kompensation åt fastighetsägaren för förlusten av jordägarande- len. Fastighetsägaren kompenserades härför också på det sättet att 50 % förhöjning skulle utgå vid bestämmandet av ersättning för mark, skada och intrång.

Utredningen föreslår att avgälden bibehålls och att maximibeloppet höjs till 20000 kr. per år. Skälet till beloppshöjningen är att utmåls maximiareal föreslås höjd från 16 till 50 hektar och att en uppräkning är påkallad av penningvärdets förändring sedan beloppet senast juste- rades år 1960. Till stöd för systemets bibehållande anför utredningen att fastighetsägaren har vissa möjligheter att i annan form än gruvdrift utnyttja den substans vari mineralen ingår, att en positiv inställning till malmletning och gruvdrift hos fastighetsägaren är av värde för gruvnä- ringen och att principen om fastighetsägarens rätt till andel, senare av- gäld, upprätthållits under lång tid. Utredningen anser att frågan om jord- ägaravgäldens fortsatta bestånd främst är ett praktiskt och politiskt spörs- mål. Några rättsliga hinder mot att avskaffa jordägaravgälden finns där- emot inte. Enligt utredningens uppfattning bör emellertid fastighetsäga- rens ställning rubbas endast om det behövs för att främja allmänna in- tressen av betydelse. Utredningen anser inte att sådana skäl föreligger. Utredningens förslag innebär, förutom att jordägaravgälden bibehålls, att också reglerna om förhöjd ersättning bevaras. Utredningsförslaget avser inte bara de utmål som nu finns utan även sådana som uppkom- mer i framtiden.

En remissinstans har anfört att det finns skäl överväga högre maximi- belopp än 20 000 kr. per år. Enligt Samernas riksförbund bör även sa- merna eller lappfonden ha rätt till avgäld.

• Sida 130
•  Original

Prop. 1974: 32 130

Enligt min mening visar vad som förekommit vid gruvlagens tillkomst att det ingalunda är självklart att fastighetsägaren skall ha rätt till avgäld av gruvinnehavaren vid gruvbrytning. Bestämmelserna infördes i lagen närmast av billighetsskäl i anledning av att jordägarandelcn avskaffades. Dessa skäl har alltmer förlorat sin bärkraft.

När frågan om jordägaravgäld bedömts har vikt fästs bl. a. vid att mi- ' neralen ingår i fastighetsägarens ägovälde och att fastighetsägaren har möjlighet att använda den substans vari mineralen ingår för annat än-. damål än gruvdrift. Ett sådant betraktelsesätt kan möjligen ha visst fog för sig när det gäller ytligt belägna mineral. Utsikterna att påträffa så- dana har emellertid minskat. Prospekteringen inriktas nu i allt större utsträckning på djupmalmer. Dessa kan vara belägna på ansenligt djup under markytan. Jag kan för min del inte finna något rimligt skäl till att fastighetsägaren utan egen insats skulle vara berättigad att erhålla ersättning av gruvinnehavaren med betydande belopp.

Jag förordar således att fastighetsägarens rätt till avgäld slopas. I frå- ga om äldre utmål och utmål som tillkommerleller utvidgas på grund av ansökan som gjorts före den nya lagens ikraftträdande bör dock rätten till avgäld stå kvar. Någon höjning av avgäldens maximibelopp bör emel—l lertid inte ske. Som har framgått av vad jag förutnämnt upphör avgäl- den när regelbunden brytning pågått inom utmålet under sammanlagt 20 år.

Gruvlagens regler om ersättning på grund av att mark tas i anspråk för gruvdrift bör anpassas till vad som gäller i fråga om ersättning vid expropriation. Detta innebär bl.a. att ersättning på grund av att mark tas i anspråk för gruvdrift inte längre bör utgå med 50 % förhöjning.-

14.8 Vissa frågor beträffande kronoandelsinstitutet

Gruvrättsutredningen har vid sina bedömningar av frågan om valet av gruvrättsligt system fäst stor vikt vid de möjligheter som kronoan— delsinstitutet ger att främja en ur samhällets synvinkel önskvärd inrikt- ning av gruvhanteringen och föreslagit att institutet bibehålls. Även jag har fäst stor vikt vid kronoandelsinstitutet när jag i det föregående för— ordat ett bibehållande av inmutningssystemet.

Kronoandel förekommer inte i de utmål som tillkommit enligt den lagstiftning som gällde före år 1940. I dessa utmål har i stället fastig- . hetsägaren en motsvarande rätt till hälftendel i gruvföretag, jordägar- andel. De utmål, som omfattas av bestämmelserna om jordägarandel, re- presenterade vid utgången av år 1967 omkring 85 %. av hela utmåls- beståndet eller, om man räknar efter ytan, drygt 72 % av den utmåls- lagda arealen i landet. Antalet utmål i vilka jordägarandel alltjämt finns kvar synes dock vara betydligt lägre än dessa uppgifter an-l

• Sida 131
•  Original

Prop. 1974: 32 131

ger. Om man bortser från statens jordägarandelar torde nämligen jord-' ' "

ägarandelarna i stor utsträckning ha förvärvats av gruvinnehavarna. Å andra sidan kan rätten att anmäla sig till begagnande av jordägarandel alltjämt aktualiseras, nämligen då gruvarbetet på ett äldre utmål först efter utmålsläggningen kommer in på viss fastighetsägares mark. Det- samma gäller när utvidgning av äldre utmål sker.

Med hänsyn till det värde kronoandelsinstitutet har från allmän syn- punkt kan det övervägas att införa regler varigenom staten får rätt att inträda som hälftendelägare' -1 utmål där kronoandel saknas.

Utredningen framhåller att värdet av kronoandelsinstitutet "skulle yt- terligare förhöjas om det kunde göras tillämpligt även beträffande utmål som utlagts enligt den lagstiftning som gällde före år 1940. Inom utred- ningen har diskuterats såväl möjligheten att staten redan vid lagens ikraftträdande skall kunna under vissa villkor inträda som hälftendel- ägare i gamla utmål som alternativet att rätt till kronoandel införs i sani- band med förlängning av giltighetstiden för sådana utmål. "Bägge lös- ningarna möter emellertid enligt utredningen allvarliga komplikatio- ner. Ett överförande till staten av halva gruvrätten kan rimligen inte ske annat än genom expropriation mot ersättning till rättighetsinneha- varna. Detta gäller även det fall att myndigheterna vid det sist anförda alternativet efter fakultativ prövning medgivit förlängning av utmåls giltighetstid. Expropriation av hälftendelägarskap framstår för utred- ningen inte som en särskilt rationell anordning. Särskilda regler skulle krävas för det fall att utmål vari hälften skall avstås innehas. av flera del- ägare. Även andra svårlösta komplikationer skulle enligt utredningen uppkomma. Utredningen har därför inte velat förorda några regler som skulle ge staten rätt att inträda som hälftendelägare i utmål där kronoandel saknas. Däremot föreslår utredningen att bestämmelserna om kronoandel skall gälla också beträffande område som genom fram- tida utvidgning läggs till utmål som tillkommit enligt före år 1940 gäl- lande lagstiftning. I övrigt räknar utredningen med att avvecklingen av jordägarandelsinstitutet kommer att påskyndas genom bestämmel- serna om tidsbegränsning av utmåls giltighetstid.

Två av utredningens ledamöter har avgett särskilt yttrande. Enligt dessa ledamöters mening talar åtskilligt för att staten genom en särskild regel i den nya gruvlagen bör få rätt att omedelbart lösa in jordägar- andelen. De har emellertid böjt sig för de skäl som utredningen anfört mot en sådan ordning, speciellt med tanke på de möjligheter som de föreslagna inlösenreglerna ger. Däremot kan dessa ledamöter inte finna att skälen bör gälla vid den ganska avlägsna tidpunkt om mer än ett ' kvartsekel, då förlängning av utmåls giltighetstid enligt de av utredningen föreslagna reglerna kan bli aktuell. Enligt'deras mening bör i den nya lagen föras in regler om rätt för staten att, efter inlösen i samband med

• Sida 132
•  Original

Prop. 1974: 32 . 132

förlängning vid giltighetstidens utgång, få hälftendel i sådana gamla ut— mål där kronoandel saknas. Med hänsyn till att de regler de förordar får aktualitet först de sista åren av detta sekel har de avstått från att ut- forma konkreta förslag. Om deras principiella inställning godtas, bör en deklaration härom göras redan nu och i god tid före 25-årsperiodens utgång en närmare utredning komma till stånd om detaljutformningen.

Införande av regler som ger staten rätt att redan vid den nya gruvla— gens ikraftträdande inträda som hälftendelägare i äldre utmål har inte förordats från något håll. Jag är heller inte beredd att förorda åtgärder i denna riktning. Den principiella uppfattning som ligger bakom det förslag som har förts fram av de två skiljaktiga ledamöterna i utred- ningen kan jag ansluta mig till. Den tidpunkt då inlösen enligt deras förslag kan bli aktuell är emellertid avlägsen och det finns inte anled- ning att nu göra något bestämt uttalande i frågan. Den bör enligt min mening prövas vid en tidpunkt när förhållandena kan bättre överblickas.

I likhet med utredningen anser jag att bestämmelserna om kronoandel bör gälla när äldre utmål utvidgas. Denna fråga behandlas närmare i specialmotiveringen.

14.9 Allmänt om förslaget till ny gruvlag

Som framgår av det föregående förordar jag att den nya gruvlagen byggs upp på grundval av det nu tillämpade inmutningssystemet men att detta i olika avseenden förbättras genom partiella reformer. Detta inne- bär att den nya lagen i fråga om uppbyggnad, begreppsbildning och sys— tematik i stor utsträckning kan anknyta till gällande lag. Utredningens förslag är i sina huvuddrag utformat i nära anslutning till gällande gruv— lag. Under remissbehandlingen har framhållits vikten av att kontinuite- ten i de legala betingelserna för gruvnäringen inte rubbas mer än vad omständigheterna och den allmänna utvecklingen kräver. Jag kan an- sluta rnig till detta uttalande. Det förslag till ny gruvlag som jag för- ordar har i enlighet härmed givits en utformning som i stort nära ankny- ter till gällande lag.

14.10 Ikraftträdande m. m.

Den nya gruvlagen bör träda i kraft den 1 juli 1974. I princip bör den nya lagen göras tillämplig även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. Detsamma gäller inmutningar som då finns samt inmutningar och utmål som tillkommer på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet liksom utmål som söks efter denna tidpunkt på grund av dessförinnan sökt inmutning. Vissa undantag bör dock göras särskilt i fråga om gruvrättigheter som tillkommit på grund av äldre lagstiftning.

• Sida 133
•  Original

Prop. 1974: 32 133

15. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom industridepartementet upprätta-ts förslag till

1. gruvlag

2. lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln. Vid upprättandet av lagförslagen har samråd skett med statsrådet Lidbom.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som - bilaga 3.

16. Specialmotivering

16.1. Förslag till gruvlag

I kap. Grundläggande bestämmelser

1 &

I paragrafens första stycke upptas den allmänna grundsatsen att var och en i princip har rätt att få inmutningsrätt. Detta stycke innehåller också en definition på begreppet inmutningsrätt. I paragrafens andra stycke erinras om de inskränkningar i bl. a. rätten att inmuta mineral- fyndighet som föreskrivits i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m. Paragrafen, som delvis motsvarar 1 & gruvlagen, överensstämmer i sak med gällande rätt.

2 5

I denna paragraf anges vilka mineralfyndigheter som är inmutnings- bara. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 5 första stycket gruvlagen och överensstämmer i sak med gällande rätt. Frågan om vilka mineralfyn— digheter som bör omfattas av gruvlagen har behandlats i avsnittet 14.2 i den allmänna motiveringen.

3 %

4 %

I denna paragraf anges förutsättningama för erhållande av utmål. Pa- ragrafen återger med vissa redaktionella jämkningar 25 tredje stycket gruvlagen.

• Sida 134
•  Original

Prop. 1974: 32 134 5 5

2 kap. Inmatning

Detta kapitel innehåller bestämmelser om inmutat områdes storlek och form, inmutningshinder samt ansökningsförfarandet i ärende om beviljande av inmutningsrätt och handläggningen av sådant ärende. Ka- pitlet motsvarar i stort sett 2 kap. gruvlagen. Förutom att vissa sakliga ändringar gjorts skiljer sig kapitlet från motsvarande kapitel i gruvlagen bl.a. på det sättet att bestämmelserna om fullföljd av talan borttagits. Bestämmelserna härom, som i gruvlagen är uppsplittrade på flera kapi- tel, har sammanförts i 12 kap.

Inmutat område

1 &

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 4 5 gruvlagen, innehåller före- skrifter om inmutat områdes storlek och form. Bestämmelserna i denna paragraf har närmare motiverats i avsnittet 14.2 i den allmänna motive- ringen.

Enligt paragrafens första stycke skall inmutat område ha lämplig form och det får inte vara större än att det kan antas att sökanden har möjlighet att undersöka det i sin helhet på ett ändamålsenligt sätt. Ut- redningen har förordat att inmutat område skall få omfatta högst 100 hektar. I likhet med utredningen anser jag att ett område om 100 hektar i allmänhet bör vara fullt tillräckligt för detaljundersökning av en rela- tivt stor fyndighet.

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen är emellertid inte ens ett område av denna storlek alla gånger tillräckligt för att tillgodose in- mutarens behov. I en del fall kan å andra sidan ett område på 100 hek— tar vara för stort och innebära att mark onödigtvis undantas från under- sökning av andra intressenter. Storleken på det inmutadc området bör i princip avpassas efter vad som i varje särskilt fall är lämpligt. Följande synpunkter bör vara vägledande. Å ena sidan bör den som har möjlighet att bedriva ett rationellt prospekteringsarbete inom ett större område inte hindras i sin verksamhet och å den andra bör inmutaren inte tillåtas spärra större område än han har reell möjlighet att under- söka inom den normala undersökningstiden, som är sammanlagt sex år. Prövningen bör vara översiktlig. Det säger sig f. ö. självt att något mera exakt mått på vad som i ett givet fall är lämplig områdesstorlek inte går att fastställa. I allmänhet torde inmutning få beviljas i enlighet med sö- kandens begäran. Bara när det sökta området mer avsevärt översti-

• Sida 135
•  Original

Prop. 1974: 32 135

ger vad som kan anses rimligt bör jämkning ske. Härvid bör beaktas den arbetsmetodik som sökanden avser att tillämpa och de planer i övrigt som han gjort upp för arbetets bedrivande liksom de resurser han har till sitt förfogande.

Vad jag nu sagt tar sikte på det fall att sökanden begär inmutningsrätt till ett enda, sammanhängande område. Motsvarande bedömning bör emellertid göras också om sökanden i stället vill ha flera inmutningar utlagda.

Även det inmutade områdets form får avpassas efter vad som i det enskilda fallet är lämpligt. Området bör vara sammanhängande. Detta utesluter inte att det ibland kan vara lämpligt att lägga ut flera inmut- ningsområden, så att det blir enklare att släppa sådana områden som kan visa sig mindre intressanta. Något hinder möter inte heller mot att in- nanför det inmutade områdets yttergränser undanta smärre områden. Har sådana områden, med noggrann uppgift om läge och gränser, ut— tryckligen undantagits i ansökningen bör de inte omfattas av inmut- ningen och sålunda inte inräknas i det inmutade områdets areal. Sådana undantag kan avse t. ex. områden där inmutningshinder föreligger.

När den obligatoriska cirkelformen avskaffas är det viktigt att inmut- ningsområdets gränser beskrivs på ett sådant sätt att området lätt och säkert kan identifieras på marken. För små inmutningsområden torde cirkelformen alltjämt vara lämplig i många fall. Tänkbara former vid större områden är en kvadrat eller en rektangel, som kan hänföras till lämpligt koordinatsystem. I en del fall kan det vara lämpligt med en mer obunden form i anslutning till fastighetsgränser, vägar, vattendrag eller liknande.

2 kap. Inmatning

2 &

Paragrafen, som motsvarar 5 & gruvlagen, innehåller bestämmelser om hinder mot inmutning. Hindren har den innebörden att det inmutade området inte får omfatta vissa i paragrafens första stycke angivna områ— den. I flertalet fall kan enligt andra stycket hindret undanröjas genom dispens eller medgivande.

Punkt 1. Denna punkt motsvaras av 5 5 första stycket punkt 1 gruv- lagen. Som jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen skall statsgruvefältinstitutet i fortsättningen kunna användas i fråga om både statlig och enskild mark samt därvid företrädesvis ha karaktären av ett beredskapsinstrument avsett för fyndigheter av extraordinär betydelse för samhället. F. n. krävs beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen för ut- läggande av statsgruvefält. Också i fortsättningen bör fråga om utläg-

• Sida 136
•  Original

Prop. 1974: 32 135

gande av statsgruvefält underställas riksdagen. I anslutningtill försla- get (prop. 1973: 90) till ny regeringsform föreskrivs därför i denna punkt att beslut om utläggande av statsgruvefält skall ha formen av lag. Hinder mot inmutning uppkommer i likhet med vad som nu gäller re- dan då statlig myndighet hos Kungl. Maj:t gör framställning om att visst område skall förklaras utgöra statsgruvefält.

Kungl. Maj:t bör vid prövning av fråga om dispens från inmutnings- förbudet inte vara bunden av särskilda föreskrifter. Kravet på synner- liga skäl för beviljande av dispens har därför fått utgå. Som utredningen anfört torde behov finnas att kunna förknippa en dispens med villkor t. ex. att inmutning får avse endast fyndighet av visst slag. Utredningen har därför förordat en uttrycklig bestämmelse att Kungl. Maj:t får be- gränsa dispensen till visst slag av fyndigheter. För egen del anser jag att Kungl. Maj:t även utan särskild föreskrift härom har möjlighet att vid dispensen knyta sådana villkor som kan anses nödvändiga för att tillgo- dose de intressen hindersbestämmelsema avser att skydda.

Punkt 2. Enligt denna punkt, som överensstämmer med 55 första stycket punkt 2 gruvlagen, utgör nationalpark och område om vars för- klarande för nationalpark statlig myndighet gjort framställning hos Kungl. Maj:t inmutningshinder. Vid remissbehandlingen har flera re— missinstanser uttalat sig för att även naturreservat skall vara inmutnings- hinder. Som utredningen anfört torde skälet till att naturreservat inte f. n. utgör hinder mot inmutning sammanhänga med att olika begräns— ningar i fråga om markanvändningen inom ett reservat redan gäller på grund av de föreskrifter som meddelats i det enskilda fallet. Dessa kan variera kraftigt från långtgående restriktioner till sådana obetydliga in- skränkningar i ägarens rådighet som förbud mot jakt eller mot använ- dande av bekämpningsmedel. En aktivitet av det slag som undersök- ningsarbete innebär torde i stor utsträckning kunna bedrivas utan att komma i konflikt med reservatföreskrifter. Går undersöknings- eller gruvarbete inte att förena med dessa, kan en inmutare söka utverka upphävande av eller undantag från föreskrifterna enligt bestämmelser i naturvårdslagen. Med hänsyn till den mera flexibla reglering som så- lunda redan gäller i fråga om naturreservat har jag som framgått av den allmänna motiveringen inte funnit anledning föreslå att inmutningsför- bud införs även i fråga om naturreservat. Skulle i något fall behov av inmutningsförbud likväl föreligga beträffande sådant område, kan som utredningen påpekat reservregeln i 3 & tillämpas.

Punkt 3. I överensstämmelse med 5 5 första stycket punkt 3 gruvlagen upptas i denna punkt som inmutningshinder befästningsområde och, i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer, område utanför detta. Be- hövs skydd för militära skjutfält eller andra militära områden som inte utgör befästningsområden, kan detta erhållas med stöd av den generella bestämmelsen i 3 5.

• Sida 137
•  Original

Prop. 1974: 32 137

I kungörelsen (1947: 537) angående förbud mot inmutning inom vissa områden har förordnats om inmutningsförbud inom vissa angivna skyddsområden. Genom kungörelsen (1967: 10) 'om skyddsområden m.m. har fastställts nya skyddsområden samt 5. k. kontrollområden. De skyddsområden som avses i 1947 års kungörelse överensstämmer inte med nu gällande skydds- och kontrollområden. Frågan om utfärdande av ny kungörelse i ämnet torde få anmälas i annat sammanhang.

Punkt 5. Genom det föreslagna tillägget till motsvarande hindersbe- stämmelse i 5 5 första- stycket punkt 5 gruvlagen likställs allmän väg och sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan samt allmän flygplats i fråga om skydd mot inmutning med sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik. Denna punkt motsvarar 2 kap. 2 & första stycket punkt 5 i utredningens förslag. I avsnittet 14.3 i den allmänna motiveringen har jag utvecklat varför förevarande hindersbestämmelse bör utvidgas på detta sätt.

Anläggningskostnaderna för allmän väg är numera regelmässigt be- tydligt högre per meter räknat än för en järnväg. Med hänsyn till det grundliga och dyrbara planeringsarbete som nu föregår byggandet av allmän väg bör skyddet mot inmutning inträda redan när arbetsplanen för vägen fastställs.

Enligt 475 väglagen, som gäller allmän väg, får inte utan länsstyrel— sens tillstånd uppföras byggnad m.m. på mindre avstånd än tolv meter från vägområde. Om det är nödvändigt av hänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen föreskriva ökning av detta avstånd till högst 50 meter. En avpassning av hindersbestämmelsema härefter kunde övervägas. Det vore också tänkbart att göra en differentiering av skyddsbestämmelserna beträffande allmän väg t.ex. på grundval av den i vägkungörelsen (1971: 954, ändrad senast 1972: 787) förekommande indelningen av dessa vägar i riksvägar och länsvägar. Denna klassificering avspeglar emellertid inte den starkt skiftande standarden hos olika vägar. Åtskil- liga länsvägar överträffar standarden hos stora delar av riksvägnätet, medan andra är av enkel beskaffenhet. Med hänsyn till det anförda har jag i likhet med utredningen stannat för att låta samma bestämmelser gälla för samtliga vägar som är allmänna. Praktiska skäl talar vidare för att bestämma skyddsavståndet från allmän väg i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om järnväg och kanal. I sammanhanget kan erinras om att även den finska gruvlagstiftningen upptar ett motsva- rande generellt skyddsavstånd av 30 meter från väg. Jag förutsätter lik- som utredningen att länsstyrelsen kommer att meddela dispens från in- mutningsförbudet i de fall där förhållandena medger det. Hinder bör heller inte möta mot att länsstyrelsen meddelar generellt tillstånd till inmutning t. ex. inom visst kortare avstånd från vissa angivna länsvägar.

• Sida 138
•  Original

Prop. 1974: 32 138

I samband med dispens kan i förekommande fall uppställas villkor om t. ex. viss högsta nivå för gruvarbete under väg. Om kommun är väg- hållare, upphör väg att vara allmän när vägen enligt byggnadslagen upp- låts eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. I sådana fall torde gatan regelmässigt vara skyddad mot inmutning enligt punkt 6 eller 9.

Med allmän flygplats förstås enligt luftfartslagen (1957: 297) flygplats till allmänt bruk. För inrättande och drift av allmän flygplats fordras i princip tillstånd av Kungl. Maj:t. Sträckningen av det område som räk- nas till flygplatsen torde framgå av det beslut varigenom flygplatsen in- rättats.

Punkt 6. I huvudsaklig överensstämmelse med 5 5 första stycket punkt 6 gruvlagen upptas här en bestämmelse till skydd för bl. a. bostadsbygg- nader.

Punkt 7. Denna punkt, som saknar motsvarighet i gällande rätt och i utredningens förslag, innehåller en hindersbestämmelse till skydd för kyrka och annan samlingslokal, undervisningsanstalt, hotell och pen- sionat, samt för vårdanstalt, elevhem och därmed jämförlig inrättning. Jag har behandlat frågan om införande av detta inmutningshinder i av- snittet 14.3 i den allmänna motiveringen.

Punkt 8. Enligt denna punkt, som i sak överenstämmer med 5 5 första stycket punkt 7 gruvlagen, får inmutat område inte omfatta område som upptas av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning.

Punkt 9. Det här upptagna förbudet mot inmutning på område med stadsplan eller byggnadsplan är en nyhet i förhållande till gäl- lande rätt. Bestämmelserna i denna punkt har utformats i saklig överens- stämmelse med 2 kap. 2 % första stycket punkt 8 i utredningens förslag. Med stadsplan resp. byggnadsplan förstås här stadsplan som blivit fast- ställd enligt bestämmelserna i 26 % byggnadslagen samt byggnadsplan som fastställts enligt 108 & samma lag. Genom förevarande inmutnings- hinder uppnås att gruvrätt inte grundläggs inom detaljplaneområde utan prövning från planmyndigheternas sida. Dispenssökande torde ha möj- lighet att med markägarens medgivande utföra förberedande undersök- ningar till belysning av områdets geologi m. m.

Punkt 10. Enligt denna punkt, som har motsvarighet i 5 5 första styc- ket punkt 8 i gällande lag och i 2 kap. 2 5 första stycket punkt 9 ut— redningsförslaget, får inmutning inte ske inom område som redan är inmutat eller utmålslagt eller som omfattas av företrädesrätt enligt 1 kap. 5 $. Nuvarande regel synes innebära att redan äldre ansökan om inmutning utgör inmutningshinder. Enligt min mening bör så vara fallet endast i den mån den äldre ansökningen verkligen leder till in-

• Sida 139
•  Original

Prop. 1974: 32 139

Punkt 11. Enligt 5 5 första stycket punkt 8 gruvlagen är område som avses med ansökan om utvidgning av utmål i hindershänseende likställt med inmutat område. Denna punkt har utformats i saklig överensstäm- melse med 2 kap. 2 & första stycket punkt 10 i utredningsförslaget. I lik- het med utredningen anser jag att även område som omfattas av ansö- kan om utmål bör skyddas så att området inte efter utmålsansökningen spärras genom främmande inmutningar. Ansökan om utmål eller om ut- vidgning av utmål bör utgöra hinder inte bara mot senare utan även mot en samma dag inkommen ansökan om inmutningsrätt. En förutsätt- ning härför är dock att ansökningen verkligen föranleder utmålsläggning på det för ansökningarna gemensamma området. Inmutningsansökningen bör därför vila till dess ansökningen om anvisande eller utvidgning av utmål slutligt prövats. En bestämmelse om detta finns i 8 &.

Införande av förbud mot ommutning föreslogs på sin tid av gruvlag- stiftningskommittén och har på senare tid diskuterats även av malm- utredningen för Norrbotten. Den senare utredningen fäste uppmärksam- heten på en speciell metod att utnyttja möjligheterna till ommutning (SOU 1963: 36 s. 65):

Det enda som kan avhålla en inmutare från att välja denna väg är risken för att någon annan kan komma att inge inmutningsansökning samma dag som ommutaren, en risk som i praktiken lärer vara ganska ringa. Därtill kommer att det är möjligt att så gott som helt eliminera denna risk genom utnyttjande av ett stadgande i 19 % fjärde stycket (gruv- lagen), enligt vilket undersökningsarbetet, om ansökning om utmål eller förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång är beroende på prövning, får fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats. Innehava— ren av en inmutningsrätt kan nämligen, genom att exempelvis på ett sent stadium inge en ansökning om utmål och efter den normala under- sökningstidens utgång återkalla ansökningen, själv bestämma tidpunkten för inmutningsrättens upphörande och påföljande dag, innan återkallel- sen hunnit bli känd för annan än ansökningsmyndigheten, begära ny in— mutning.

Syftet med det i punkt 12 upptagna ommutningsförbudet är såsom framhållits i avsnittet 14.2 i den allmänna motiveringen främst att komma till rätta med det nu utbredda bruket att utnyttja ommutnings- möjligheten för att på ett bekvämt sätt få undersökningstiden förlängd i önskad omfattning utan någon prövning av behovet. Restriktioner be- träffande möjligheterna till ommutning utgör också ett nödvändigt kom- plement till de föreslagna reglerna om begränsning av utmåls giltighets- tid, eftersom dessa i annat fall alltför lätt skulle kunna kringgås.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1974: 32 140

Har undersökningsarbetet fått fortgå efter undersökningstidens slut på grund av då anhängig ansökan om utmål eller om förlängning av under- sökningstiden och har ansökningen sedermera avslagits eller återkallats, bör naturligen som utgångspunkt för den tid varunder ommutningsför- bud skall gälla räknas den tid då rätten till fortsatt undersökningsarbete upphörde. Annars skulle öppnas möjligheter att kringgå ommutningsför- budet.

För att hindra att den tidigare gruvrättshavaren verkställer ommut- ning genom bulvan föreslås förbudet gälla generellt, sålunda även mot annan inmutningssökande. Jag har övervägt att undanta staten från om- mutningsförbudet men inte funnit tillräckliga skäl för ett sådant undan- tag.

En förbudstid av ett år har ansetts nödvändig för att det i händelse av dispensansökan skall finnas tillräcklig tid för en omsorgsfull prövning. Att tiden inte bestäms alltför snävt är också motiverat av att de vidgade möjligheter för inmutare att bestämma över undersökningstidens längd som förordas i viss mån försvårar prospektörernas bevakning av tiderna för inmutningars upphörande. Det förhållandet att ett tidigare inmut- nings- eller utmålsområde på detta sätt undantas från möjlighet till in- mutning under en ettårsperiod behöver enligt min mening inte föranleda några olägenheter från allmän prospekteringssynpunkt.

Dispens från förbudet bör beviljas endast om starkt vägande skäl kan åberopas. En förutsättning för att dispens skall beviljas gruvrättshavaren bör vara att alla möjligheter att erhålla förlängning av undersökningsti- den enligt bestämmelserna i 3 kap. 7 & redan utnyttja-ts. Så kan vara fal— let vid force majeure eller vid tvist angående inmutningsrätten, vars av— görande dragit ut på tiden. Har vägran att förlänga giltighetstiden för gruvrättshavares utmål haft samband med att en anna-n intressent för- klarat sig beredd att ta upp undersökningsarbete inom området i fråga, kan det visa sig lämpligt att utnyttja dispensmöjligheten till att trygga dennes förvärv av gruvrätt till området.

När ettårsfristen löpt ut, är den förutvarande gruvrättsinnehavaren jämställd med andra intressenter i fråga om möjligheten att få ny inmut- ning. Utredningen har varit inne på tanken att öka effekten av ommut— ningsförbudet genom att ge andra intressenter företräde till ny inmut- ning framför den gamle gruvrättshavaren första dagen efter tidens ut- gång. Jag har i likhet med utredningen förkastat denna tanke. Verkan därav skulle som utredningen framhållit bli ökade möjligheter för ut- omstående att utan allvarliga undersökningsavsikter spekulera i fyndig- heten. Det skulle dessutom vara klart olämpligt att missgynna en tidi- gare inmutare som med stöd av föregående erfarenheter önskar åter- uppta undersökningarna av fyndigheten med användande av nya meto- der.

• Sida 141
•  Original

Prop. 1974: 32 141

Görs ansökan om inmutningsrätt när ommutningsförbud råder, skall ansökningen avslås, om dispens inte erhålls från förbudet. Avslag bör i sådant fall meddelas även om ettårstiden gått ut innan inmutningsan- sökningen hinner behandlas. Medges dispens, har inmutningsansökning- en givetvis företrädesrätt enligt 1 kap. 5 ?; från den dag då den kom in till bergmästaren.

Punkt 13. I denna punkt, som har motsvarighet i 5 5 första stycket punkt 9 gruvlagen, regleras förhållandet mellan den som beträffande visst område sökt eller fått tillstånd enligt stenkolslagen eller uranlagen och den som därefter vill inmuta samma område. I fråga om detta inmutningshinder har eftersträvats en förenkling av de svårlästa kon- kurrensreglerna i gruvlagen. I förhållande till gällande rätt innebär de nya reglerna att område varpå tillstånd enligt lagen om kontinental- sockeln sökts eller meddelats inte längre skall utgöra inmutningshinder. Ändringen är en konsekvens av vad jag förordar i det följande, näm— ligen att rätten till inmutningsbart mineral inom allmänt vattenområde i havet skall regleras av lagen om kontinentalsockeln och inte av gruv- lagen. I övrigt innefattar de föreslagna reglerna inte någon saklig ändring av större praktisk betydelse. Reglerna i fråga måste uppmärk- sammas på nytt i samband med den kommande översynen av konces- sionslagstiftningen.

I andra stycket av denna paragraf anges i vilka fall undantag från de i första stycket uppräknade inmutningshindren medges. Dispens kan inte erhållas från inmutningsförbud enligt någon av punkterna 4 (kyrkogård eller begravningsplats), 10 (bl.a. inmutat eller utmålslagt område) eller 11 (område varpå begärts utmål eller utvidgning av ut- mål). Från alla andra inmutningshinder kan däremot undantag medges. Dispensprövningen skall liksom f. n. ankomma på Kungl. Maj:t, länssty- relse eller vederbörande förvaltningsmyndighet med möjlighet också i vissa fall för rättsägare att lämna tillstånd till inmutning. Uppgiften att pröva dispens från förbud mot ommutning bör anförtros statens indust- riverk. Undantag beträffande område som upptas av bostadshus m.m. (punkt 6), elektrisk kraftstation eller industriell anläggning (punkt 8) samt område som omfattas av vissa koncessioner (punkt 13) medges f.n. av Kungl. Maj:t. Jag föreslår här den ändringen att dispens skall beviljas av länsstyrelsen. Jag förordar vidare att länsstyrelsen får medge undantag beträffande område på vilket det finns samlingslokal m.m. (punkt 7) samt område med stadsplan eller byggnadsplan (punkt 9). I egenskap av planmyndighet bör länsstyrelsen ha goda förutsättning- ar att göra de bedömningar som behövs i ärenden av nämnda slag. Med rättsägare avses i fall 6—8 ägare och nyttjanderättshavare till ifrågavarande byggnad, tomt eller anläggning och i fall 13 den som sökt eller innehar den rättighet som skulle lida förfång genom den sökta

• Sida 142
•  Original

Prop. 1974: 32 142

inmutningen. Till skillnad från vad som nu gäller har inte uppställts krav på synnerliga skäl för medgivande av undantag i fall 6, Avgörande bör här liksom i övriga fall vara de olika intressenas tyngd.

3 &

I fråga om denna paragraf, som gör det möjligt för Kungl. Maj:t att under vissa förutsättningar förordna om inmutningsförbud i andra fall än som avses i 2 5, får jag hänvisa till avsnittet 14.3 i den allmänna mo- tiveringen. Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 & i utredningens förslag.

Inmutningsansökan och dess prövning

4 och 5 55

Dessa paragrafer har motsvarighet i 6 & gruvlagen och i 2 kap. 4 & utredningsförslaget. _

F.n. gäller att ansökan om inmutningsrätt skall göras hos bergmästa- ren i det distrikt där inmutningspunkten, dvs. medelpunkten i inmut— ningscirkeln, är belägen. Som en konsekvens av att det inmutade områ- det inte längre behöver ha viss form har i 4 & föreskrivits att fråga om beviljande av inmutningsrätt prövas av bergmästaren i det distrikt där det med ansökningen avsedda området eller större delen därav ligger.

I 5 & finns bestämmelser om vad ansökan skall innehålla. I motsats till 6 % gällande lag anger denna paragraf inte i detalj vad som skall .tas upp i ansökan. Detaljbestämmelser rörande innehållet i ansökan om in- mutningsrätt bör enligt min mening tas in i en tillämpningskungörclse till gruvlagen. '

I fråga om innehållet i ansökan om inmutningsrätt innebär utredning— ens förslag att sökanden skall lämna en beskrivning av det med an- sökningen avsedda området och uppge mineralfyndighetens art. De nuvarande bestämmelserna om att sökanden skall redovisa fastighets- och ägarförhållanden inom inmutningsområdet har enligt utredningen i många fall tvingat sökanden att företa tidsödande och dyrbara äga-nde- rättsutredningar. Bestämmelserna sägs ha varit betungande också för bergmästarna. Utredningen föreslår därför att sökanden inte längre skall vara tvungen att redovisa fastighets- och ägarförhållandena. Samtidigt förordar utredningen en ordning för tillkännagivande av inmutningar, som innebär att markägare inte längre skall ha individuell underrättelse. Utredningens ståndpunkt har kritiserats av flera remissinstanser. I likhet med kommerskollegium och de tre bergmästare som yttrat sig i saken finner jag utredningens farhågor betydligt överdrivna. Som dessa remiss- instanser anför är det av väsentlig betydelse för markägaren att han på betryggande sätt får vetskap om inmutningar inom det egna markområ- det. Detta medför, som jag skall återkomma till, att jag förordar en an-

• Sida 143
•  Original

Prop. 1974: 32 _ 143

nan lösning än utredningen i fråga om sättet att underrätta markägare om inmutning. En konsekvens härav blir att inmutaren i ansökningen bör redovisa vilka fastigheter som berörs och uppge vilka som äger dessa fastigheter. Därutöver bör han uppge åtminstone de sakägare han känner till. I fråga om begreppet sakägare får jag hänvisa till vad jag anför under 13 kap. 2 &.

På grund av att bestämmelserna om inmutningspunkt slopas är det som utredningen framhåller också viktigt att inmutningsansökningen in- nehåller en så noggrann beskrivning av det tilltänkta inmutningsområ- dets storlek och gränser, att någon osäkerhet om dess sträckning på mar- ken inte kan uppstå. Beskrivningen kan exempelvis hänföra sig till fastig- hetsbeteckningama, på officiella kartor förekommande geografiska punkter och linjer samt ägogränser.

I övrigt bör det ankomma på sökanden att prestera den utredning som behövs för att ett lämpligt inmutningsområde skall kunna faststäl— las. Sökanden bör sålunda uppge de hinder mot inmutning som han kän- ner till och i förekommande fall ge in handling som utvisar att han sökt eller fått dispens resp. att han fått rättsägarmedgivande. I 2 kap. 1 & föreskrivs bl. a. att inmutat .område inte får vara större än att det kan antas att sökanden har möjlighet att undersöka det i sin helhet på ett ändamålsenligt sätt. Denna regel syftar som nämnts till att förhindra att. inmutningsrätten missbrukas. Sökanden bör kunna påräkna bifall till sin ansökan så länge han inte begär att få ett större område än han up- penbarligen har förutsättningar att aktivt utnyttja. Finns det å andra sidan påtaglig anledning att ifrågasätta om sökanden kan aktivt utnyttja det område han vill ha inmutat, bör det finnas möjlighet att avkräva sökanden utredning rörande hans resurser och planer för undersök- ningsarbetets bedrivande. Detta torde främst kunna komma i fråga om ansökan avser ett osedvanligt vidsträckt område. Frågan om vilken ut- redning som skall krävas får avgöras med hänsyn till vad som är känt om fyndigheten samt sökandens kvalifikationer och resurser. Uppgift om mineralfyndighetens art skall alltid lämnas. Sökande som uppenbar- ligen har behövliga resurser och kvalifikationer bör i allmänhet. utan närmare redovisning av sina planer för undersökningsarbetet kunna få det område som begärs. Enligt andra stycket-i 5 5 skall sökanden er- . lägga föreskriven ansökningsavgift och förskott till undersökningsavgift enligt 3 kap. 2 &. Ansökningsavgiften avses få en viss funktion när det gäller att avhålla från rena okynncsinmutningar. Främst utgör den emellertid ett bidrag till kostnaderna för det administrativa förfarandet. Som utredningen föreslagit bör avgiften höjas. Utredningens förslag att den bör bestämmas till 100 kr. synes f.n. vara lämpligt avvägt. Det bör emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma avgiftens storlek.

Erläggande av undersökningsavgift utgör en förutsättning för att in-

• Sida 144
•  Original

Prop. 1974: 32 144

mutningsrätt skall kunna beviljas. Denna lagtekniska lösning är enligt min mening att föredra framför en ordning där rättighetens bestånd gö- rcs beroende av att undersökningsavgiften fortlöpande betalas och där komplicerade regler om förverkande måste uppställas. Om erläggande av undersökningsavgift sålunda-utgör en förutsättning för att bergmästa- ren skall kunna bevilja inmutningsrätt måste å andra sidan sökanden förskottera avgiften. Det syns då lämpligt att avgiften betalas in redan i samband med att ansökningen om inmutningsrätt ges in.

6 %

Paragrafen, som har motsvarighet i 75 första stycket gruvlagen, ger bergmästaren rätt att förelägga sökanden att avhjälpa brist i ansök- ningen. Efterkommer sökande inte sådant föreläggande, skall bergmästa- ren i vissa fall avvisa ansökningen.

Sökanden kan anmodas att komplettera sin ansökan på olika sätt. Det kan ske formlöst t. ex. per telefon eller i samband med att sökanden be- söker myndigheten. I sådana fall då det bör finnas bevis om att anmo- dan skett är emellertid ett skriftligt föreläggande att föredra. Utfärdas sådant föreläggande, skall det delges med sökanden enligt bestämmel- serna i delgivningslagen (1970: 428; ändrad senast 1972: 725). Är an- sökningen så ofullständig att den inte kan tjäna som underlag för pröv- ning av ansökningen, är det oftast lämpligt begära komplettering genom ett föreläggande. I föreläggandet bör sökanden erinras om den risk han löper genom att inte efterkomma föreläggandet. Efterkommer sökanden inte föreläggandet, skall hans ansökan sålunda i vissa fall avvisas. Detta är fallet om bristen är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av ärendet. En sådan väsentlig brist föreligger t. ex. om ansökningen saknar uppgift om mineralfyndighetens art eller det om- råde som avses. Detsamma bör gälla om inmutning begärs på ett område som omfattas av ett dispensabelt inmutningshinder och ansökningen inte innehåller upplysning huruvida dispens sökts eller lämnats. Åberopas rättsägarmedgivande, skall bevis om att sådant medgivande erhållits ges in. Påstår sökanden att han begärt men ännu inte fått rättsägarens med— givande, bör han sålunda vid påföljd av avvisning föreläggas att inom viss tid styrka att han fått rättsägarens medgivande.

På samma sätt som en väsentlig brist i ansökan behandlas i paragra- fen det fall att sökanden inte betalat ansökningsavgift eller förskott till undersökningsavgift. Erläggande av sådan avgift eller sådant förskott utgör en förutsättning för att ansökan skall tas upp till prövning. Un- derlåtenhet att betala in nämnda avgift eller förskott skall således med- föra att ansökningen avvisas.

75

Paragrafen överenstämmer i sak med 7 & andra stycket gruvlagen.

• Sida 145
•  Original

Prop. 1974: 32 . 145

8 &

Paragrafens första stycke, som har motsvarighet i 2 kap. 7 & första stycket i utredningens förslag, reglerar det fall att ansökan om inmut- ningsrätt görs beträffande område som omfattas av en tidigare ansökan om inmutningsrätt eller en senast samma dag gjord ansökan om anvi- sande eller utvidgning av utmål. Enligt 1 kap. 5 & har den som sökt in- ' mutningsrätt till visst område från och med dagen för ansökningen före- trädesrätt framför andra inmutare till området. Gör någon ansökan om inmutningsrätt på område vartill annan redan begärt sådan rätt, torde nuvarande bestämmelser i 5 5 första stycket punkt 8 gruvlagen innebära att redan den äldre ansökningen som sådan utgör inmutningshinder som föranleder omedelbart avslag på den senare ansökningen. Som jag an- fört under 2 5 första stycket punkt 10 i detta kapitel anser jag att hinder mot den senare ansökningen bör gälla endast om den äldre verkligen lc- der till inmutning. I avvaktan på att detta blir klarlagt bör den senare ansökningen vila. I 2 5 första stycket punkt 11 i förevarande kapitel har ' föreskrivits att inmutningsrätt inte får beviljas till område som omfattas av en senast samma dag som ansökningen om inmutningsrätt gjord an- sökan om anvisande eller" utvidgning av utmål. Också i detta fall bör som jag nämnt i anslutning till nyssnämnda bestämmelse gälla att den konkurrerande ansökningen utgör hinder endast om den bifalls. Till dess denna fråga blivit avgjord bör ansökningen om inmutningsrätt vila.

I paragrafens andra stycke, som motsvarar 2 kap. 7 5 andra stycket i utredningens förslag, anges övriga fall där ansökan om inmutningsrätt kan få vila. Har inmutningssökande i fall där Kungl. Maj:ts tillstånd till inmutning behövs sökt sådant tillstånd, skall enligt 8 & gällande lag an- sökningen om inmutningsrätt vila i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut i ärendet. I den nya gruvlagen tillkommer åtskilliga nya fall, där myndig- het kan lämna dispens från inmutningshinder. Det är enligt min mening rimligt att inmutningsansökan får vila till dess myndigheten beslutat i ärendet i samtliga fall då dispens begärs hos myndighet. I sådana fall då tillstånd av myndighet behövs enligt 2 eller 3 5 eller enligt särskilda be- stämmelser bör därför sökanden vid ansökningen foga handling som vi- sar att sådant tillstånd lämnats eller sökts. Avser inmutningsansökan område beträffande vilket dispensabelt inmutningshinder föreligger och har sökanden inte bifogat sådan handling, bör han, om påminnelse under hand inte ger resultat, med stöd av 6 & föreläggas att komma in med så- dan handling vid påföljd att ansökningen annars avvisas.

9 &

Enligt 15 % förvaltningslagen (1971: 290; ändrad senast 1973: 245) får ärende i princip inte avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att'yttra sig över det. Undantag från -

• Sida 146
•  Original

Prop. 1974: 32 146

denna princip medges bl.a. om åtgärderna är uppenbart obehövliga eller om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras. Eftersom bergmästare är sådan förvaltnings- myndighet varpå förvaltningslagen äger tillämpning, gäller nämnda be- stämmelser också i ärende om beviljande av inmutningsrätt om inte annat föreskrivits. Det kan enligt min mening sättas ifråga om 15 5 förvaltningslagen bör gälla i ärende hos bergmästaren om beviljande av inmutningsrätt. Risken för att markägare och andra motparter till- skyndas rättsförlust eller ekonomisk skada om de inte bereds tillfälle att yttra sig över ansökan om inmutningsrätt synes vara utomordentligt ringa. Bergmästaren skall sålunda självmant beakta de hinder mot in- mutning som kan komma i fråga. I beslut om beviljande av inmutnings- rätt görs f. ö. regelmässigt ett generellt undantag för områden som om- fattas av inmutningshinder. De undersökningsarbeten som utförs inom ett inmutat område före utmålsläggning är vidare mera sällan av den art att bestående skada på marken uppkommer. För skada och intrång utgår ersättning. Oftast berörs bara en mindre del av området. I det övervägande antalet fall upphör inmutningen vid undersökningstidens slut utan att leda till utmålsläggning. Undersökningsarbetc får f. ö. inte påbörjas med mindre inmutaren viss tid dessförinnan underrättat mark- ägaren och eventuell nyttjanderättshavare. Markägaren och andra som berörs av ansökningen om inmutningsrätt har dessutom rätt att över- klaga bergmästarens beslut. Mot bakgrund av vad jag nu anfört har jag ansett att det bör få ankomma på bergmästaren att avgöra i vad mån 15 % förvaltningslagen skall tillämpas i ärende hos honom om bevil- jande av inmutningsrätt.

10%

Paragrafen, som motsvarar 9 5 2 mom. i gällande lag och 2 kap. 9 & i utredningens förslag, anger i vilka fall ansökan om inmutningsrätt skall avslås.

Bestämmelsen under punkt 1 tar sikte på det fall att sökanden är ut- ländsk medborgare eller annat rättssubjekt som enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m, inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd får inmuta mineralfyndighet. Liksom f.n. skall ansökan om inmutningsrätt avslås, om sökanden behöver tillstånd enligt 1916 års lag men vägrats sådant tillstånd. I likhet med vad som nu gäller skall ansökan om inmutningsrätt avslås om den avser mineral- fyndighet som inte är inmutningsbar. Detta anges i punkt 2. I punkterna 3 och 4 har tagits upp bestämmelser om avslag på inmutningsansökan på grund av inmutningshinder enligt 2 eller 3 &.

Framgår det av handlingarna att inmutningshinder föreligger be-- träffande vissa delar av det sökta inmutningsområdet, bör inmutning

• Sida 147
•  Original

Prop. 1974: 32 147

inte beviljas beträffande dessa delar. Visar det sig att inmutningshin- der föreligger beträffande hela området, skall ansökningen avslås. Vissa hinder enligt 25 är som jag nämnt indispcnsabla, nämligen de som avses i punkterna 4, 10 och 11. Föreligger sådant hinder i fråga om hela det sökta området skall ansökan enligt punkt 3 i denna paragraf omedelbart avslås. Från övriga hinder enligt 2 % liksom från hinder en- ligt Så kan däremot dispens medges. I fråga om vissa hinder enligt 2 5 kan också rättsägare lämna medgivande till inmutning. I sådana fall där dispens kan erhållas eller rättsägare kan medge undantag från före- liggande inmutningshinder, skall ansökan avslås endast om dispens eller rättsägarmedgivande vägrats. Råder det oklarhet huruvida sökanden fått dispens eller rättsägarmedgivande, får bergmästaren vid avvisnings- påföljd förelägga sökanden att komplettera sin ansökan i detta hänse- ende.

Utredningen har i sitt förslag tagit upp en bestämmelse om att sö- kanden i de fall hans ansökan avvisats eller avslagits genast skall delges underrättelse om beslutet. I sådan underrättelse skall enligt förslaget anges de skäl på vilka beslutet grundas och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga. Vad utredningen sålunda föreslagit gäller emellertid numera på grund av förvaltningslagen. Enligt 17 & denna lag skall sålunda beslut varigenom myndighet avgör ärende inne- hålla de skäl som bestämt utgången. Skälen får enligt denna bestäm- melse endast undantagsvis utelämnas, t.ex. om beslutet icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen. Av 18 & förvaltningslagen följer vidare att sökande skall underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det inte är uppenbart obehövligt, Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han enligt samma bestämmelse även underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet. Underrättelse enligt 18 % förvalt- ningslagen får delges. Med beslut varigenom myndighet avgör ärende avses i nämnda paragrafer alla slutliga beslut, dvs. inte bara avgöranden i sak utan också beslut om avvisning eller avskrivning av ett ärende.

11 &

Enligt 95 1 mom. gruvlagen skall bergmästaren så snart det kan ske och sist inom trettio dagar efter det att inmutningsärendet kommit i så- dant skick att det kan företas till slutligt avgörande, meddela beslut i ärendet. Utredningen har föreslagit en liknande regel. Enligt min me- ning ligger det i sakens natur att bergmästaren skall utreda och avgöra inmutningsärende så snart som möjligt. En bestämmelse om att beslut skall meddelas före utgången av viss tid kan ibland motverka syftet med bestämmelsen. Med hänsyn till vad jag nu sagt har jag inte funnit anled-

• Sida 148
•  Original

Prop. 1974: 32 .. 148

ning uppställa någon regel av detta slag vad gäller den materiella pröv- ningen av ärendet. Däremot har jag funnit det påkallat att understryka vikten av att fråga om avvisande av ansökan utreds och avgörs skynd- samt. En föreskrift härom har meddelats i 6 & tredje stycket.

I denna paragraf regleras det fall att inmutningsärendet kommit i sådant skick att det kan avgöras i sak. Det förutsätts sålunda att ärendet inte skall avvisas eller vilandeförklaras och att all utredning är klar. I så fall kan bergmästaren vägra sökanden inmutningsrätt endast om skäl till avslag föreligger enligt 10 &. Bifalls ansökningen, skall berg- mästaren liksom f. n. utfärda s. k. mutsedel för sökanden. Närmare föreskrifter om mutsedels innehåll bör liksom nu meddelas i administra- tiv ordning. Vad gäller bestämmandet av inmutningsområdet torde det många gånger vara omöjligt att i mutsedeln exakt ange de inskränk- ningar i det inmutade området som föranleds av inmutningshinder. Det kan vidare finnas inmutningshinder som bergmästaren inte känner till. Det torde därför bli nödvändigt att komplettera de undantag som kan göras med ett generellt undantag för sådana områden som kan om- fattas av inmutningshinder. I enlighet med vad jag anfört i avsnittet 14.2 i den allmänna motiveringen skall inmutaren under undersöknings- tiden betala en avgift som beräknas med hänsyn till det inmutade om- rådets storlek. Sökanden skall enligt- 5 & erlägga förskott till denna undersökningsavgift. Först när bergmästaren beviljar inmutningsrätt och därmed också bestämmer det inmutade området kan han fastställa un- dersökningsavgiftens storlek.

Som jag framhållit under 10 & skall sökanden enligt 18 & förvaltnings- lagen underrättas om avslagsbeslut och om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet.

12 &

Paragrafen, som har. motsvarighet i 10 & gällande lag och i 2 kap. 11 å i utredningens förslag, tar upp regler om tillkännagivande av inmut- ningar.

Gällande bestämmelser. Enligt 6 5 gruvlagen skall ansökan om inmut— ningsrätt innehålla uppgift bl. a. om fastighet där det med ansökningen avsedda området är beläget samt i allmänhet om fastighetsägarens namn, yrke, hemvist och postadress. I 10 & gruvlagen föreskrivs, att . bergmästaren, när inmutningsrätt beviljas, skall översända mutsedeln till inmutaren. Han skall också sända en avskrift av mutsedeln till ägaren av det inmutade området eller, om detta utgörs av mark som är sam- . fälld för flera fastigheter med skilda ägare, till den som förvaltar sam- fälligheten eller till en av delägarna i densamma. Enligt- den nuvarande - ordningen underrättas inte länsstyrelsen eller annan planeringsmyndig- het om de inmutningar som sker.. Bergmästaren skall emellertid. inom .

• Sida 149
•  Original

PrOp. 1974: 32 ' 149

sextio dagar efter mutsedelns utfärdande för publicering sända medde- lande om mutsedeln och dess innehåll till Post- och Inrikes Tidningar samt tidning inom orten.

Utredningen. Bestämmelsen att inmutningssökanden skall redovisa fastighets- och ägarförhållanden inom inmutningsområdet samt före- skriften att bergmästaren skall översända avskrifter av matsedeln till markägarna inom området har enligt utredningen i många fall tvingat inmutningssökande att företaga tidsödande och dyrbara äganderättsut- redningar. Dessa bestämmelser sägs också ha varit betungande för berg— mästarna. Särskilt inom Kopparbergs län med dess splittrade ägoförhål- landen har detta utredningsarbete avsevärt försenat handläggningen av inmutningsärendena. Från detta län har anförts exempel på att berg- mästaren för en inmutning haft att sända mer än 50 mutsedelavskrifter till markägare. Det är, anför utredningen, inte ovanligt att mutsedelav- skrifterna återkommer därför att adressaten inte kunnat anträffas, vilket medfört tidsödande efterforskningar. .

Enligt 1884 års gruvstadga var, påpekar utredningen, inmutningssö- kandes uppgiftsskyldighet i förevarande hänseende begränsad till ”hem- man och lägenhet samt socken och län”. Publicering åstadkoms genom att inmutaren var skyldig att inom sextio dagar från mutsedelns utfär- dande låta kungöra densamma i kyrkan. När de nu gällande bestämmel- serna infördes genom gruvlagen anfördes som motivering att det från olika synpunkter var önskvärt att fastighetens ägare snarast fick känne- dom om den rättighet som genom inmutningen grundlades på hans mark.

Risken för att markägare och andra rättsinnehavare skall tillskyndas rättsförlust eller ekonomisk skada, om de inte omedelbart får kännedom om en inmutning, är enligt utredningens bedömande utomordentligt ringa. Utredningen erinrar om att inmutat område enligt gällande gruv- lag inte utan rättsägarmedgivande eller dispens får omfatta område be- läget på mindre avstånd än etthundra meter från bostadsbyggnad, tomt- plats eller trädgård m. rn. De undersökningsarbeten som utförs inom ett inmutat område före utmålsläggning är mera sällan av den art att be- stående skada på marken uppkommer. Oftast berörs bara en mindre del av området. I det övervägande flertalet fall upphör inmutningen vid un- dersökningstidens slut utan att leda till utmålsläggning. Inmutaren skall vidare underrätta markägaren och eventuell nyttjanderättshavare samt ställa viss säkerhet, innan han påbörjar undersökningsarbete. Han skall dessutom med anledning av undersökningsarbetet utge ersättning till bl. a. markinnehavaren. Markägaren måste visserligen tåla att undersök— ningsarbetet bedrivs men inmutningen utgör inte hinder för honom att disponera över den inmutade marken efter gottfinnande.

Mot bakgrund av nu nämnda förhållanden föreslår utredningen att

• Sida 150
•  Original

Prop. 1974: 32 150

bergmästaren skall liksom f. n. översända mutsedeln till inmutaren. Han skall vidare sända en avskrift a-v mutsedeln till ägare av fastighet inom området eller annan lämplig person på platsen för att under undersök- ningstiden hållas tillgänglig för fastighetsägare och andra vilkas rätt kan beröras av inmutningen. Dessutom skall bergmästaren inom två måna- der efter mutsedelns utfärdande låta införa meddelande om mutsedeln och dess innehåll i Post- och Inrikes Tidningar samt en eller flera av ortens tidningar. I konsekvens med sitt förslag att avskrift av mutsedeln inte skall översändas till fastighetsägaren förordar utredningen att an— sökan inte längre skall behöva innehålla uppgift om berörd fastighet el— ler om ägaren till sådan fastighet.

Mot utredningens förslag kan, anför utredningen, möjligen sägas att ett avskaffande av delgivningen med markägarna kan bli till nackdel från inmutarens synpunkt med hänsyn till risken att en markägare i ovetskap om inmutningen uppför en byggnad eller annan anläggning som inmutaren efter utmålsläggning kan se sig nödsakad att lösa. Inmu- taren är emellertid inte skyddad mot en sådan åtgärd från markägarens sida även om denne känner till inmutningen. Det kan enligt utredningen antas att en inmutare som planerar större undersökningsarbeten inom ett inmutat område i eget intresse underrättar markägaren härom i god tid, om bergmästarens underrättelseplikt avskaffas.

Vad gäller frågan om länsstyrelse eller annan planeringsmyndighet skall underrättas om pågående eller skedda inmutningar finner utred- ningen det angeläget att planeringsmyndigheterna så tidigt som möjligt ' får underrättelse om förberedelser för gruvdrift. Utredningens förslag innebär emellertid att bergmästaren ska-ll underrätta planeringsmyndig- heterna först på utrnålsstadiet.

Remissyttrandena. De remissinstanser som yttrat sig över utredning- ens förslag i fråga om tillkännagivande av inmutning vill bevara gäl- lande bestämmelser eller vidga kretsen av dem som skall underrättas om inmutning. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten finner att olägenheten av en befintlig inmutning är så stor för markägaren i flera avseenden att denne för att rätt kunna planera användningen av sin mark snarast bör få kännedom om inmutningen. Risken för att mark— ägare och andra rättsinnehavare skall tillskyndas rättsförlust eller eko- nomisk skada är enligt deras mening inte så utomordentligt ringa som utredningen förutsätter. Markägare bör därför ofördröjligen delges av- skrift av mutsedeln. Det besvär som härigenom uppkommer för sökan- den och bergmästaren har av utredningen betydligt överdrivits. Kom- merskollegium delar uppfattningen att det får anses vara av väsentlig betydelse för markägare, att han på ett betryggande sätt får vetskap om inmutningar inom det egna markområdet. Eftersom bergmästarna dess- utom funnit att gällande föreskrifter om delgivning inte är särskilt be-

• Sida 151
•  Original

Prop. 1974: 32 151

tungande för vare sig sökanden eller bergmästaren, avstyrker kollegiet förslaget om nya regler för delgivning och förordar att gällande bestäm— melser bibehålls. Lantmäteristyrelsen anser att man bör upprätthålla den nuvarande principen att fastighetsindelningen och äganderättsförhållan- dena skall redovisas vid inmutning. Sökanden bör vara skyldig att redo- visa dessa förhållanden. Denna utrednings- och redovisningsskyldighet kommer i regel inte att bli betungande. Möjligheterna att snabbt och en- kelt utreda fastighets- och äganderättsförhållandena är enligt lantmäte- ristyrclsen goda i större delen av landet och kommer att förbättras ytter- ligare. Möjligen skulle undantag kunna göras från utredningsplikten om särskilda förhållanden föreligger. Delgivning av mutsedeln med mark- ägarna synes lämpligen kunna ske enligt delgivningslagen. Därigenom blir det möjligt att ersätta individuell delgivning med kollektiv sådan i de undantagsfall att äganderättsförhållandena är så trassliga att de inte låter sig utredas i samband med inmutningen. Länsstyrelsen i Örebro län och överlantmätaren i samma län framhåller att det från bl. a. samhälls- planeringssynpunkt är angeläget att planeringsmyndigheterna så tidigt som möjligt får underrättelse om förberedelser för gruvdrift. Planerings- myndigheterna bör därför få uppgift om mutsedel. Lantmäteristyrelsen anför liknande synpunkter. Naturvårdsverket anser det önskvärt att be- rörd länsstyrelse delge's varje ansökan om inmutning och att mutsedeln upprättas efter samråd med länsstyrelsen. Även länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att länsstyrelsen skall få yttra sig i inmutningsärenden.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär att nuvarande krav på att markägaren i princip skall få individuell underrättelse om inmutningar som sker på hans mark inte längre skall upprätthållas. I konsekvens härmed anser utredningen vidare att ansökan om inmut— ningsrätt inte som f. 11. skall behöva innehålla uppgift om fastighets- och ägarförhållanden inom det område som begärs inmutat. Utredningens förslag innebär vidare att underrättelse om pågående eller skedda in- mutningar liksom f.n. inte skall lämnas till länsstyrelsen eller annan planeringsmyndighet.

I likhet med de remissinstanser som yttrat sig i frågan anser jag det vara av väsentlig betydelse för markägaren att han på ett betryggande sätt får kännedom om inmutningar som sker inom hans markområde. Den nuvarande ordningen, som innebär att avskrift av mutsedeln i prin- cip skall översändas till varje markägare, synes inte ha medfört sådana besvär att det finns anledning att generellt ta bort kravet på individuell underrättelse. Detta förutsätter att sökanden utreder och redovisar fas- tighets- och ägarförhållandena inom det område som berörs av ansök- ningen om inmutningsrätt. Det utredningsarbete som detta kräver torde numera i allmänhet kunna fullgöras tämligen lätt. Om underrättelse till markägare sker enligt delgivningslagens bestämmelser, torde inte heller

• Sida 152
•  Original

Prop. 1974: 32 152

härvidlag behöva uppstå några svårigheter. I förevarande paragraf har i enlighet med vad jag nu sagt föreskrivits att markägaren och övriga kända sakägare skall delges avskrift av mutsedeln.

Som framhållits av flera remissinstanser är det angeläget att plane- ringsmyndigheterna på ett tidigt stadium får kännedom om förberedel- ser för gruvdrift. Utredningen har föreslagit att dessa myndigheter skall underrättas först på utmålsstadiet. Fråga i- vad mån något planeringsor- gan bör underrättas om inmutningar sammanhänger i viss mån med frå- gan om sådant organ bör få överklaga bergmästarens beslut. F.n. har allmän åklagare en begränsad rätt att föra samhällets talan. Denna upp- gift bör enligt min mening överföras till länsstyrelsen. Samtidigt bör det allmännas besvärsrätt vidgas. Med hänsyn härtill bör åtminstone läns— styrelserna hållas fortlöpande underrättade också om de inmutningar som sker. Detta skulle kunna ske redan då ansökan görs. Enligt min me— ning bör det emellertid räcka med att länsstyrelsen underrättas så snart inmutning meddelats. Bestämmelser härom kan utfärdas i administrativ- ordning.

3 kap. Undersökningsarbetc

I detta kapitel, som motsvarar 3 kap-. gruvlagen, ges bestämmelser om vad undersökningsarbetet får omfatta, undersökningstidens längd, för- längning av undersökningstiden, undersökningsavgift och om ersättning för skada eller intrång.

1 &

3 kap. Undersökningsarbetc

Enligt första stycket, som i sak överensstämmer med gällande rätt, skall inmutaren minst två veckor innan han påbörjar undersökningsar- bete underrätta ägaren av den mark där han ämnar bedriva arbetet lik- som eventuell innehavare av nyttjanderätt till denna mark. Med ägaren avses här den verklige ägaren. Finns det flera ägare eller nyttjanderätts- havare till inmutningsområdet, behöver underrättelse lämnas endast till den som äger eller nyttjar mark där arbete skall bedrivas. Under vissa förutsättningar får underrättelsen i stället lämnas till den som förvaltar egendomen. Påföljden av underlåtenhet att underrätta markägare eller nyttjanderättshavare är enligt 12 kap. 1 % böter eller fängelse i högst sex månader. Däremot kan markägaren inte enligt bestämmelserna i 6 å få arbetet inställt.

I paragrafens andra stycke föreskrivs i saklig överensstämmelse med gällande rätt att inmutaren innan han påbörjar undersökningsarbete skall ställa säkerhet för ersättning som kan komma att utgå enligt 11 å.

• Sida 153
•  Original

Prop. 1974: 32 153

Säkerhet behöver dock inte ställas om den ersättningsberättigade med- ger annat. Av 13 kap. 4 & följer vidare, att stat, kommun, landstings- kommun och kommunalförbund" inte behöver ställa säkerhet. Godkännes inte säkerhet av den till vars förmån den ställs, ankommer det enligt samma paragraf på länsstyrelsen att pröva säkerheten. Borgen får god- kännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld. Har två eller flera tecknat borgen får denna godkännas av läns— styrelsen endast om borgensmännen svarar solidariskt. Iakttar inmuta- ren inte vad som föreskrivs i andra stycket kan han enligt 12 kap. 1 & dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt 6 & kan vidare överexekutor på ansökan av markens ägare eller innehavare förordna att undersökningsarbetet skall inställas. '

2 &

Paragrafen motsvarar 2 kap. 10 å och 3 kap. 10 å i utredningens för- slag men saknar motsvarighet i gällande rätt. I paragrafen fastslås in— mutarens skyldighet att betala undersökningsavgift till staten för den tid han anvisats inmutat område. Jag har behandlat frågan om införande av undersökningsavgift i avsnittet 14.2 i den allmänna motiveringen.

I paragrafens första stycke angesatt undersökningsavgift utgår enligt grunder som Kungl. Maj:t bestämmer. Som nämnts i den allmänna moti- veringen skall avgiften utgå med ett visst belopp per hektar av det in- _ mutade området. Vid förlängning av undersökningstiden utgår avgiften med förhöjt belopp, beräknat med hänsyn till den tid förlängningsperio- den avser och det inmutade områdets storlek.

Som jag nämnt under 2 kap. 5 5. utgör erläggandet av undersöknings— avgift en förutsättning för'inmutningsrättens uppkomst vare sig det gäl— ler den inledande treårsperioden eller en förlängningsperiod enligt 7 &. Avgiften skall därför inbetalas i förskott och detta skall ske i samband med ansökan om inmutningsrätt enligt 2 kap. 5 5 eller om förlängning av undersökningstiden enligt 7 &. Inbetalning av undersökningsavgiften görs hos bergmästaren också i det fall att frågan om förlängning av un- dersökningstid prövas av statens industriverk.

3 %

Denna para-graf motsvarar 13 & gruvlagen. I 13% första stycket gruv- lagen, som innehåller bestämmelser om vad undersökningsarbetet får omfatta, har föreskrivits bl. a. att allt arbete skall utföras så att minsta möjliga skada förorsakas. Eftersom motsvarande bör gälla även när in- mutaren uppför byggnad eller vidtar annan åtgärd enligt 13% andra stycket gällande lag, har denna grundsats överförts till ett tredje stycke i paragrafen. I detta föreskrivs sålunda att alla åtgärder skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. I övrigt överensstämmer para- grafen med 13 % gruvlagen.

• Sida 154
•  Original

Prop. 1974: 32 154

4 5

I denna paragraf återges med endast redaktionella jämkningar inne- hållet i 14 å gruvlagen. Med varp vartill förutvarande gruvinnehavare eller annan inmutare inte har rätt avses således varp, som förutvarande gruvinnehavare inte enligt bestämmelserna i 7 kap. 3 & har rätt att bortföra och som inte är föremål för rätt på grund av särskild inmut- ning enligt äldre författning.

5 %

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 15 & gruvlagen, innehåller bestämmelser som gör det möjligt för bergmästaren att ge föreskrifter för tillämpningen av 3 & första stycket och 4 5. Den som åsidosätter så- dana föreskrifter kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelse härom har upptagits i 12 kap. 1 &. Av 13 & förvaltningsla- gen följer att myndighet som har att pröva besvär kan förordna att det överklagade beslutet, om det annars skulle lända till efterrättelse ome- delbart, tills vidare icke skall gälla.

6 &

Paragrafen överensstämmer i sak med 16å andra stycket gruvlagen och innehåller bestämmelser om handräckning av överexekutor i vissa fall. Dessa bestämmelser synes delvis vara föråldrade och vissa änd- ringar i paragrafen kunde därför övervägas. Den pågående reforme- ringen av utsökningsrätten kan komma att medföra. bl. a. att överexeku- tors befogenheter att förordna om handräckning överflyttas till krono- fogdemyndigheten. Enligt vad jag erfarit avser lagberedningen att inom kort lägga fram förslag till utsökningsbalk. Jag anser därför att sakliga ändringar i denna paragraf bör anstå tills vidare.

7 %

Paragrafen har motsvarighet i 19 & gruvlagen och i 3 kap. 8 % utred- ningsförslaget. I paragrafen finns de nya bestämmelserna om undersök- ningstid och om viss kompetensprövning i samband med förlängning av undersökningstid. Jag har behandlat dessa bestämmelser i avsnittet 14.2 i den allmänna motiveringen vartill jag i första hand får hänvisa.

De nya bestämmelserna skall som jag nämnt i den allmänna motive- ringen tjäna två huvudsyften. Å ena sidan bör sålunda undersökningsti- den bättre än f.n. anpassas till prospekteringens behov. Detta medför att undersökningstiden bör vara längre än tre år, Å andra sidan bör inmutat område kunna behållas endast så länge som det utnyttjas för ändamålsenligt undersökningsarbete. I enlighet härmed har i pa- ragrafens första stycke uppställts den regeln att undersökningsarbete skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Här- igenom blir det möjligt att på ett relativt tidigt stadium avföra sådana

• Sida 155
•  Original

Prop. 1974: 32 155

områden som visar sig sakna intresse för inmutaren. Samtidigt skall inmutaren inte vara beroende av treårsperioden om han behöver längre tid för att undersöka områden som visat sig vara intressanta för honom. Enligt paragrafens första stycke skall inmutaren sålunda i princip vara berättigad att utan behovsprövning få förlängning med högst tre år. En förutsättning härför är dock att han utnyttjat det inmutade området för ändamålsenligt undersökningsarbete eller i varje fall att det finns anled- ning anta att han kommer att göra det. Här införs sålunda en möjlighet att pröva inmutarens kompetens. Denna bestämmelse är inte avsedd att lägga hinder i vägen för seriösa inmutares utnyttjande av sina inmut- ningar. När sådana inmutare söker förlängning bör bergmästaren nor- malt utan någon närmare prövning kunna bifalla ansökningen. En när- mare undersökning är befogad först om bergmästaren känner tvekan om sökandens kvalifikationer cllcr avsikter. ] sådant fall kan bergmästaren med stöd av 8 & förelägga sökanden att inom viss tid komma in med re- dogörelse för utförda arbeten och utredning till stöd för antagande att sökanden kommer att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete.

Under förutsättning att inmutaren använder inmutningsområdet för ändamålsenligt undersökningsarbete skall han sålunda kunna påräkna förlängning av undersökningstiden med tre år. Hinder möter naturligtvis inte mot att inmutaren begär förlängning med kortare tid eller begränsar ansökningen till att avse endast en del av det inmutade området. Av praktiska skäl bör förlängning medges endast med ett, två eller tre år. Har förlängning första gången begärts bara för t. ex. ett år, är inmuta- ren oförhindrad att senare begära ytterligare förlängning inom ramen för den totala förlängningstiden tre år. Det inmutade området kan mins- kas vid varje förlängning. Den kompetensprövning som jag nyss berört får sin största betydelse när förlängning söks första gången. Sådan pröv- ning kan emellertid bli aktuell även i fall då sökanden endast delvis ut— nyttjat möjligheten till förlängning enligt första stycket och sedermera begär ytterligare förlängning.

Genom de nya reglerna i första stycket i paragrafen har en inmutare sålunda normalt möjlighet att disponera inmutningsområdet för under- sökningar under sex år. Denna tid torde i allmänhet vara fullt tillräck- lig för att inmutaren skall kunna slutföra undersökningsarbetet. Fall kan dock förekomma där särskilda förhållanden förhindrat eller avse- värt försvårat undersökningsarbetet. I sådana särskilda fall bör möjlig- het finnas att utverka ytterligare förlängning efter särskild prövning av myndighet. I enlighet härmed har i paragrafens andra stycke före- skrivits att statens industriverk efter ansökan kan förlänga undersök— ningstiden utöver vad som följer av första stycket med högst fyra år. En förutsättning härför är att det föreligger synnerliga skäl. Sådana skäl kan föreligga om arbetet på grund av tvist om inmutningsrättens be- stånd eller omfattning eller på grund av långvarig arbetsinställelse, na-

• Sida 156
•  Original

Prop. 1974: 32 156

turkatastrof eller därmed jämförligt hinder inte kunnat slutföras inom sexårsperioden. Synnerliga skäl för förlängning kan också föreligga med hänsyn till t. ex. fyndighetens beskaffenhet eller särskilda naturförhålå landen. '

Bestämmelserna i denna paragraf medger sålunda en undersök- ningstid av högst tio år. Härigenom torde de krav som den moderna malmletningstekniken ställer tillgodoses i det alldeles övervägande anta— let fall. Skulle undantagsvis, t. ex. vid ytterligt långvarig force majeure, en ännu längre undersökningstid anses motiverad, återstår som en sista utväg möjligheten att bevilja inmutaren dispens från förbudet mot om- mutning. '

8 5

I paragrafen, som motsvarar del av 19 & gruvlagen, finns bestämmel- ser rörande ansökan om förlängning av undersökningstid. Liksom f. n. skall sådan ansökan göras före utgången av den löpande undersöknings- tiden. I fråga om förlängningsansökan skall vidare 2 kap. 5, 6 och 9 åå äga motsvarande tillämpning. Ansökningen skall sålunda i princip inne— hålla beskrivning av det område som avses med ansökningen, uppgift om mineralfyndighetens art, uppgift om fastighet som berörs av ansök- ' ningen, namn och adress på fastighetsägaren och de övriga sakägare som inmutaren känner till samt den utredning som i övrigt kan anses be- hövlig. I sådana fall där förlängningsansökan avser hela det område var- till inmutaren har inmutningsrätt har flera- av dessa uppgifter redan lämnats till bergmästaren. Det bör då vara tillräckligt med en hänvis- ning till den handling vari uppgiften tidigare lämnats. Inmutaren skall i samband med ansökningen erlägga förskott till undersökningsavgift för den förlängningsperiod som begärs. Är ansökningen ofullständig kan in- mutaren föreläggas att komplettera ansökningen. Underlåter inmutaren att avhjälpa brist i ansökningen kan denna avvisas, om bristen är sådan att ärendet inte kan prövas. Detsamma gäller om inmutaren inte betalat förskott till undersökningsavgift. Begär inmutaren förlängning enligt 7 & första stycket, kan bergmästaren som nämnts under 7 & förelägga inmu- taren att inkomma med redogörelse för utförda arbeten och utredning till stöd för antagande att inmutaren kommer att bedriva ändamålsenligt undersökningsarbete. Fråga om förlängning av undersökningstid får av- göras utan att annan än sökanden erhållit tillfälle yttra sig.

9 5

I paragrafens första stycke, som har motsvarighet i 3 kap. 10 å i ut- redningens förslag, föreskrivs att undersökningsavgift för förlängnings- perioden skall fastställas i samband med beslut om förlängning. Para— grafen korresponderar med motsvarande föreskrift i 2 kap. 11 & beträf- fande beslut om beviljande av inmutningsrätt. Skälen för införande av .

• Sida 157
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 157

en undersökningsavgift har jag förut redovisat, framför allt i avsnittet 14.2. i den allmänna motiveringen. Som framgår av 2 & utgår undersök-. ningsavgift enligt de grunder som Kungl. Maj:t bestämmer.

10 &

Paragrafen motsvarar 19 & fjärde stycket gruvlagen. Eftersom för- längning i fortsättningen alltid skall avse bestämd tid, finns det inte an- ledning att behålla gruvlagens bestämmelse om underrättelse till berg- mästaren som villkor för att undersökningsarbete skall få upptagas efter det att tvist om inmutningsrätten avgjorts. I övrigt överensstämmer den- na paragraf med gällande rätt.

11 &

F.n. gäller enligt 17 & gruvlagen att inmutaren för begagnandet av den mark han tar i anspråk för undersökningsarbetet skall till innehava- ren av marken utge full ersättning i årlig avgift som skall betalas för- skottsvis för år. Inmutaren skall dessutom ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Innan sistnämnda ersättning blivit erlagd är han skyldig att betala årlig avgift. Inmutaren skall vidare utge full er- sättning för annan förlust, skada eller intrång som orsakats av undersök- ningsarbetet. I 18 & gruvlagen finns vidare bestämmelser om hur ersätt- ning enligt 17 5 samma lag skall bestämmas. I första hand räknar man med att parterna skall komma överens om denna ersättning. Kan de inte enas, har den som kräver ersättning rätt att påkalla att ersättningen be- stäms av skiljemän. På grund av särskild bestämmelse i 18å gruvlagen får i så fall skyldighet att betala skiljedomskostnaderna inte åläggas den ersättningsberättigade utom i det fall att han uppenbarligen påkallat för- farandet utan skäl. Han kan också dra tvisten under domstols prövning. Har tvist om ersättning inte hänskjutits till skiljemän eller domstol när utmålsförrättningen hålls, skall frågan, om parterna inte kommer över- ens, avgöras av förrättningsmännen. .

Vid sidan av gruvlagen finns i olika lagar bestämmelser om under- sökning av fastighet. I 7 kap. 6 & ExL finns sålunda bestämmelser om rätt att för expropriation undersöka fastighet. Enligt 34 % väglagen är väghållningsmyndighet. och av denna anlitade biträden berättigade att få tillträde till fastighet för att verkställa mätning eller stakning, under- sökning av grund eller-annan förberedande åtgärd för byggande av väg. I 51 & miljöskyddslagen ges vidare den som vill utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som han utövat eller ämnar utöva möjlighet . att få tillträde till annans fastighet för att företaga mätning eller annat

• Sida 158
•  Original

Prop. 1974: 32 158

undersökningsarbete. Också 14 kap. 5 & vattenlagen innehåller bestäm- melser om tillträde till annans fastighet för förberedande undersök- ningsarbete. I här nämnda fall av undersökning utgår ersättning för skada eller intrång. Talan om sådan ersättning väcks vid fastighetsdom- stol. I fråga om ersättning för rättegångskostnader gäller i dessa fall allmänna regler, dvs. bestämmelserna i rättegångsbalken.

Enligt min mening föreligger det inte någon principiell skillnad mel- lan undersökningsarbete enligt 3 kap. gruvlagen och undersökning en- ligt nämnda bestämmelser i expropriationslagen, väglagen, miljöskydds- lagen eller vattenlagen. Det undersökningsarbete som får utföras enligt 3 kap. gruvlagen varar visserligen i allmänhet betydligt längre än nämnda undersökningar. Undersökningsarbete enligt gruvlagen kan också i vissa fall innebära betydligt större intrång i markägarens rätt än dessa undersökningar. Detta synes dock inte utgöra tillräckligt skäl för att reglera ersättningsfrågan annorlunda än som skett i ExL, väg- lagen, miljöskyddslagen och vattenlagen. Därtill kommer, att parterna i allmänhet brukar träffa överenskommelse om vilken ersättning som skall utgå med anledning av undersökningsarbete enligt gruvlagen. I praktiken torde det inte förekomma att tvistiga frågor hänskjuts till skiljemaimaförfarande eller domstol utan de avgörs regelmässigt vid utmålsförrättningen. Mot bakgrund härav har jag inte funnit tillräck— liga skäl att bibehålla gruvlagens system med bl. a. årliga avgifter som skall erläggas i förskott. Detta så mycket mindre som förskottsbetal- ning inte torde utgöra någon förutsättning för att undersökningsarbetet skall få påbörjas. Anledning föreligger enligt min mening inte heller att ålägga inmutaren ersättningsskyldighet i vidare mån än för skada eller förlust som orsakas av undersökningsarbetet. I denna paragraf har i enlighet härmed föreskrivits att ersättning skall utgå om under- sökningsarbetet föranleder skada eller intrång. Denna föreskrift ute- sluter naturligtvis inte att parterna träffar överenskommelse om att ersättning skall utgå t. ex. i form av årliga avgifter.

Kan parterna inte komma överens i ersättningsfrågan, bör det liksom f. n. vara möjligt att hänskjuta tvisten till avgörande av skiljemän. Jag anser dock inte att det finns anledning att låta den ersättningsberättiga— de cnsam bestämma detta utan parterna bör i så fall vara överens om skiljemannaförfarande. Enas parterna om sådant förfarande, bör vidare frågan om ersättning för skiljedomskostnaderna prövas enligt lagen (1929: 145) om skiljemän. Vill den ersättningsberättigade hellre gå till domstol, bör talan om ersättning väckas vid fastighetsdomstol. Har tvist om ersättning inte hänskjutits till skiljemän eller fastighetsdomstol före utmålsförrättningen, bör ersättningsfrågan liksom nu prövas vid förrätt- ningen. En förutsättning härför är dock att parterna inte heller då kan enas i ersättningsfrågan.

• Sida 159
•  Original

Prop. 1974: 32 159

4 kap. Utmål

I detta kapitel regleras utmålsförrättningen och därmed sammanhäng- ande frågor. Kapitlet har i förhållande till nuvarande 4 kap. gruvlagen i viss mån fått en annan disposition. Bl. a. har bestämmelserna om ut- mål och mark för gruvdriften samt om hinder för utmålsläggning, vilka f. n. redovisas som handläggningsregler för bergmästaren, flyttats till ett inledande avsnitt. Härigenom markeras bestämmelsernas materiella ka- raktär och uppnås överensstämmelse med dispositionen i inmutningska- pitlet. Beträffande kapitlets innehåll kan anmärkas följande. Detaljbe- stämmelser rörande vad ansökan om utmål skall innehålla har ansetts kunna överföras till administrativ författning. Detsamma gäller bl. a. föreskrifter om vad som skall tas upp i förrättningsprotokollet samt be- stämmelser om vissa meddelanden från bergmästaren. Bestämmelserna om kallelse till utmålsförrättning har utformats i anslutning till bestäm— melserna i delgivningslagen. Vid utarbetandet av reglerna om utmåls— förrättningen har fastighetsbildningslagcn (FBL 1970: 988; ändrad se- nast 1973: 99) tjänat som förebild. Bl.a. det förhållandet att utmåls— förrättning normalt kan slutföras på ett sammanträde har dock föran— lett avvikande reglering pä flera punkter. Den nuvarande ordningen att särskilda beslut fattas i olika frågor allteftersom de behandlas vid förrättningen har bibehållits av praktiska skäl. Särskilda bestämmelser föreslås beträffande uppskjutande av påbörjad förrättning för ytterliga- re utredning m.m. (26 5). Utmålsförrättning skall i allmänhet kunna hållas av bergmästaren utan medverkan av gode män i fall då väsentli- gen endast frågor av teknisk natur förekommer (15 å). Kapitlet innehål- ler vidare bl. a. de nya bestämmelserna om förutsättningama för utmåls- läggning och om utmålets storlek och form (1 och 27 55), avstående av anvisad mark utan samband med att utmålet sönas, dvs. upphör på grund av förverkande (43 5), samt sakägares rätt till ersättning för kost- nader vid utmålsförrättning (35 å). Bergmästaren har tillagts viss be- stämmanderätt beträffande omfattningen av den mark som anvisas för arbete ovan jord inom utmål (2 5). Bestämmelserna om ersättning till följd av utmålsläggningen (30 och 31. 55) har anknutits till ExL:s bestäm- melser. Slutligen kan nämnas att de föreskrifter om fullföljd av talan mot beslut vid förrättningen som nu finns i 4 kap. gruvlagen har över- flyttats till ett nytt kap. 12.

U lmål och mark för gruvdriften

1 & Paragrafen, som motsvarar 30 & gruvlagen och 4 kap. 20 & utred- ningsförslaget, upptar de nya bestämmelserna om utmåls storlek och

• Sida 160
•  Original

Prop. 1974: 32 160

form. Jag har behandlat dessa bestämmelser i avsnittet 14.4 i den allmän- na motiveringen. Frågan om förutsättningama för erhållande av utmål har också berörts där. Denna fråga skall jag återkomma till under 27 5. Vad angår sambandet mellan inmutning och utmål gäller f.n. att in- mutningspunkten är bestämmande för utmålets läge. Inom utmålet skall ligga såväl inmutningspunkten som minst ett på det inmutade området beläget ställe varå påvisats inmutningsbar fyndighet. Man kan inte ge- nom upprepad minskning och utvidgning förflytta ett utmål, så att in- mutningspunkten kommer att ligga utanför detta. Utmålets identitet be- stäms av inmutningspunkten. Sambandet mellan inmutning och utmål framhävs vidare bl. a. av att inmutningsområdets maximiareal är anpas— sad till utmålsstorleken. Eftersom inmutningspunkten i regel fixerats in- nan fyndighetens läge och stupning blir närmare kända, har de katego- riska bestämmelserna om utmålets beroende av inmutningspunkten och malmblottningsställe ibland föranlett svårigheter att vid utmålslägg- ningen uppfylla kravet att utmålet skall avpassas efter fyndighetens sträckning. För att kunna få den rätta sträckningen på utmålet har så- lunda inmutaren i en del fall tvingats begära fyllnadsinmutning och göra ytterligare borrningar. Förslaget att slopa bestämmelserna om in- mutningspunkt och att inte begränsa inmutningsområdet till viss maxi- miareal aktualiserar frågan i vad mån korrespondens alltjämt bör krävas mellan inmutning och utmål.

Gruvrättens viktigaste innehåll är rätten att inom ett bestämt område —— utmålet — tillgodogöra sig en påvisad mineralfyndighet. I och för sig skulle man kunna tänka sig att den som påvisat malm skulle kunna er- hålla utmål direkt utan föregående inmutning. Att gruvlagstiftningen inte upptar regler om en sådan möjlighet torde historiskt sammanhänga med att en fyndighet ansetts normalt inte kunna påvisas utan föregående undersökningsarbete. Beviljande av inmutning skulle kunna betraktas som ett beslut om anstånd beträffande ansökan om utmål i syfteatt be- reda sökanden tillfälle att med bevarande av företrädesrätten söka före- bringa- den för utmålsläggning erforderliga utredningen angående malm- förekomst. . '

Med detta betraktelsesätt synes krav på geografiskt samband mellan inmutning och utmål inte behöva uppställas i vidare mån än som krävs för att inmutningen skall kunna fylla den centrala funktionen att .ge in- mutaren företrädesrätt att tillgodogöra sig mineral som upptäckts inom det inmutade området. Detta synes leda till att åtminstone ett ställe, där malm påvisats inom det inmutade området, bör ligga inom det område som anvisas som utmål. I övrigt talar enligt min mening starka ända- målssynpunkter för att, sedan undersökningar på grundval av en inmut- ' ning en gång fört fram till upptäckt av mineralfyndighet inom inmut- ningsområdet, utmålet i princip bestäms på'grundval av den påträffade

• Sida 161
•  Original

Prop. 1974: 32 161

4 kap. Utmål

När utmålsläggning väl skett synes några sakliga skäl inte kunna åbe- ropas för att utmålets sträckning även i fortsättningen skall vara bunden vid det ursprungliga blottningsstället inom inmutningsområdet. Det synes naturligt att utmålets gränser sedermera skall kunna ändras med hänsyn till nya rön i fråga om fyndighetens sträckning och till gruvdriftens behov, oberoende av platsen för den" ursprungliga malm- blottningen, förutsatt givetvis'att de allmänna kraven beträffande bc- visning om malmförekomst, gruvdriftens behov samt utmålets utform- ning är uppfyllda och att inga hinder mot utvidgning av hänsyn till när- belägna gruvrättigheter m. m. föreligger.

Ett genomförande av en sådan ordning innebär tydligen att ett utmål teoretiskt kan komma att förflyttas genom utvidgning och minskning allt eftersom tyngdpunkten genom brytning eller nya upptäckter för- skjuts från malmblottningen inom inmutningen.

Den föreslagna ordningen aktualiserar frågan om möjlighet bör öpp- nas att lägga utmål helt oberoende av föregående inmutning. En sådan möjlighet skulle måhända vara av ett visst värde exempelvis beträffande redan blottade fyndigheter, t. ex. sönade fyndigheter. Emellertid torde det även i sådana fall, inte minst med hänsyn till den skärpning beträf- fande förutsättningama för erhållande av utmål som föreslås, i allmän- het krävas tämligen ingående undersökningar för att brytvärd fyndighet skall kunna påvisas. Något praktiskt behov av en reform i detta hän- seende har heller inte gett sig tillkänna. Inget hinder finns mot att utmål söks omedelbart efter det inmutning beviljats. I likhet med utredningen har jag med hänsyn härtill inte funnit anledning att lägga fram förslag till en sådan reform, som skulle kräva väsentliga ändringar i gruvlagens systematik.

I detta sammanhang bör beröras frågan om den s.k. inmutningsres- ten. F.n. gäller att gruvrätten efter utmålsläggningen består endast i det utmålslagda området. Den del av det inmutade området som befinner sig utanför utmålet har därefter inte någon rättslig betydelse. Inom ett in- mutningsområde av den storlek som numera avses kunna komma i fråga kan finnas flera fyndigheter som måste utmålsläggas var för sig. Det finns inte anledning att tvinga inmutaren att undersöka samtliga fyndig- heter i sådan utsträckning att utmålsläggningarna skall kunna ske vid en förrättning. Inmutaren bör ha möjlighet att under den första treårspe- rioden koncentrera undersökningarna till en av fyndigheterna och efter utmålsläggning av denna erhålla förlängning beträffande andra delar av inmutningsområdet för undersökning av där förekommande fyndighe- ter. Sker utmålsläggning beträffande en begränsad del av ett inmutnings- område, bör därför i fråga om återstoden av området inmutningen kvarstå orubbad perioden ut eller längre, om förlängning erhålls. I det

• Sida 162
•  Original

Prop. 1974: 32 162

senare fallet bör självfallet undersökningsavgiften beräknas med bort- seende från utmålsområdet. Lagens innebörd i detta avseende har mar- kerats genom formuleringen ”sedan undersökningstiden utgått” i 43 % andra stycket.

2 å

I paragrafen, som har motsvarighet i 33 och 34 åå gruvlagen, finns be- stämmelser om vilken mark som får tas i anspråk för gruvdriften. Mot- svarande bestämmelser i utredningsförslaget finns i 4 kap. 23 och 24 55.

Paragrafens första stycke motsvarar 33 & gruvlagen. Enligt sist— nämnda bestämmelse får sökanden själv bestämma hur stort område inom utmålet som han vill ta i anspråk för arbetet ovan jord. Denna grundsats bör enligt min mening i- allmänhet kunna upprätthållas även i fortsättningen. Särskilt i betraktande av den ökning av utmåls storlek som nu blir möjlig samt de nya reglerna om statens skyldighet att genast erlägga den på kronoandelen belöpande andelen av kostnaderna vid ut- målsläggningen m.m. har jag i likhet med utredningen ansett det befo- gat att införa någon slags spärr mot alltför vidsträckta krav från sökan- dens sida. I detta syfte har införts en möjlighet för förrättningsmannen att anvisa mindre område än sökanden föreslagit, om det är uppenbart att viss mark inte behövs för gruvdriften eller därmed sammanhängan- de verksamhet.

Liksom f.n. avses att även sökanden tillhörig mark skall anvisas för ändamål varom nu är fråga. I sådana fall finns det uppenbarligen med hänsyn till de nya kronoandelsrcglerna särskild anledning till official- prövning.

I praktiken är det inte ovanligt att anvisande av mark inte sker vid ut— målsläggning utan först vid- en senare förrättning. Någon ändring av denna praxis synes inte påkallad. Ofta torde det vara svårt att över- blicka behovct av mark för arbetet ovan jord redan vid utmålsförrätt- ningen, eftersom lång tid kan förflyta mellan utmålsläggningen och upp— tagandet av gruvdrift.

I paragrafens andra stycke, som motsvarar 34% gällande lag, ges be- stämmelser om anvisande av mark utanför utmålet.

I dessa bestämmelser har inte tagits upp någon motsvarighet till de i sistnämnda paragraf intagna förbehållen beträffande anvisande av mark för elektrisk kraftledning och anläggning av järnväg för allmän trafik. Även i andra än dessa fall förekommer att åtgärder i samband med gruvdriften kräver tillstånd enligt annan lagstiftning än gruvlagen lik- som att tvångsrätt kan medges i samband med sådant tillstånd, utan att förbehåll härom gjorts i gruvlagen. Som exempel må nämnas att gruvin- nehavare i samband med tillstånd enligt vattenlagen att utsläppa av- loppsvatten från gruvanläggning kan berättigas att ta i anspråk annans

• Sida 163
•  Original

Prop. 1974: 32 163

mark för uppförande av reningsanläggning. Normalt torde en gruvinne- havare inte vilja ta mark i anspråk för elektrisk kraftledning, om han inte först utverkat tillstånd enligt lagen (1902: 71 s. 1; ändrad senast 1972: 721) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Om han likväl i något fall skulle vilja ta mark i anspråk för detta ändamål enligt gruvlagen — t. ex. för att vinna snabbare handläggning av ersättningsfrågan — och tillstånd enligt 1902 års lag sedan vägras, finns enligt den nya gruvlagen möjlighet för gruvinnehavaren att avstå marken till förre ägaren. De ifrågavarande bestämmelserna har därför kunnat utmönstras såsom praktiskt betydelselösa.

3 &

Paragrafen, som har motsvarighet i 31 & gällande lag, överensstäm- mer i allt väsentligt med 4 kap. 21 5 första och andra styckena i utred- ningens förslag. Enligt 31 & gruvlagen skall sådant inmutningshinder en— ligt 5 & samma lag som fanns redan då mutsedeln utfärdades utgöra hin- der även för utmåls utläggande, om hindret alltjämt föreligger vid ut- målsförrättningen. I fråga om hinder som uppstått först efter mutsedelns utfärdande —— t. ex. utläggning av statsgruvefält eller uppförande av bo- stadshus —— gäller f.n. att de i princip saknar betydelse för utmålets ut— läggande. Undantag utgör dock annan inmutning eller annat utmål, som tillkommit efter den ifrågavarande inmutningen. Har sådan inmutning tillkommit, får man inte utan medgivande av innehavaren inkräkta på inmutningen i vidare mån än som behövs för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer som tangerar den till grund för ut- målet liggandc inmutningscirkeln. Redan utlagt utmål får inte till någon del tas i anspråk.

Med hänsyn till de nya bestämmelserna om inmutnings- och utmåls- områdenas form och storlek kan berörda bestämmelser i 31 & gruvlagen inte bibehållas oförändrade. Vid övervägande av lämpliga regler i ämnet synes man böra skilja mellan hinder inom och hinder utanför området för den inmutning på vilken utmålsansökningen grundas.

Beträffande det inmutade området bör i princip alltjämt gälla att hin- der som förelåg vid mutsedelns utfärdande — men däremot inte senare tillkomna hinder — också skall utgöra hinder för utmålsläggning. För att ett hinder skall beaktas vid utmålsläggning inom det inmutade om- rådet krävs inte bara att hindret fanns vid mutsedelns utfärdande utan även att det kvarstår vid utmålsläggningen.

I andra stycket behandlas frågan om hinder för utläggande av utmål utanför det inmutade området. En följd av de nya reglerna om inmut- ning och utmål är att utmål kan komma att sträcka sig långt utanför in-

• Sida 164
•  Original

Prop. 1974: 32 164

mutningsområdet. Å andra sidan medför den omständigheten att inmut- ningsområdet avses kunna bli betydligt större än tidigare att utmålet mycket ofta kan rymmas inom inmutningsområdets gränser. Jag anser i likhet med utredningen att frågan om hinder vid utmålsläggning utanför det inmutade området rationellast löses så, att förhållandena vid den tidpunkt då utmålsansökningen ges in såtillvida får bli avgörande, att av- seende fästes vid alla då existerande hinder oberoende av när de till- kommit, förutsatt att hindret alltjämt består vid förrättningen. Det sagda skall gälla såväl nya inmutningar som andra tillkomna hinder. Ommutningsförbud bör dock inte i detta fall utgöra hinder mot utmåls- läggning, eftersom de skäl som föranlett förbudet mot ommutning i all- mänhet inte torde ha giltighet i denna situation.

Beträffande konkurrerande inmutningar krävs som komplettering en bestämmelse att ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål från och med den dag ansökningen kom in till bergmästaren skall gälla som inmutningshinder, i den mån det av ansökningen omfattade området an— visas såsom utmål eller för utvidgning. I annat fall skulle området efter utmålsansökningen kunna spärras genom främmande inmutningar. En regel i ämnet har upptagits i,2 kap. 2 5 första stycket 11. I förening med bestämmelserna om hinder mot- utmålsläggning i förevarande paragraf innebär denna regel också att, om två ansökningar om utmål berör samma område, företräde skall ges åt den först inkomna ansökningen.

4 &

I paragrafen, som motsvarar 4 kap. 21 & tredje stycket i utredningens förslag, regleras den konkurrenssituation som uppkommer om flera samma dag kommer in med ansökningar om utmål eller utvidgning av utmål vilka helt eller delvis avser samma område.

Ansökan om utmål

5 5

I paragrafen, som motsvarar del av 20 & gruvlagen, föreskrivs att fråga om anvisande av utmål prövas av bergmästaren i det distrikt där inmutningsrätten beviljats. Detta gäller även om större delen av det begärda utmålet skulle ligga utanför det bergmästardistrikt där in- mutningen beviljats. Denna regel har ansetts motiverad främst med hänsyn till de frister som gäller för ingivande av utmålsansökan.

6 &

Paragrafen, som har motsvarighet i 20 & gällande lag, tar upp bestäm— melser om tid för ansökan om utmål. Dessa bestämmelser innebär i för- hållande till gällande rätt i sak. väsentligen den skillnaden att tiden för

• Sida 165
•  Original

Prop. 1974: 32 165

utmålsansökan framflyttas vid överklagande av inte bara beslut att avslå ansökan om förlängning av undersökningstid utan även beslut att avvisa sådan ansökan.

7 5

I förevarande paragraf har tagits upp bestämmelser om vad ansökan om utmål skall innehålla. Gällande bestämmelser i ämnet finns i 21 & gruvlagen. Paragrafen anger endast i stora drag vad sådan ansökan skall innehålla. Närmare föreskrifter härom bör meddelas i tillämpningskun- görclse. Angående begreppet sakägare hänvisas till 13 kap. 2 5.

8 &

Paragrafen motsvarar 22 & gällande lag. Enligt gällande rätt är påföljden för försummelse att efterkomma föreläggande om fullständigande av ansökningshandlingarna m.m. "att ansökningen inte skall anses ha kommit in förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Enligt förevarande paragraf får bergmästaren i vissa fall avvisa ansökningen om föreläggandet inte efterkommes. Bergmästaren är alltså inte nödsakad att invänta den i 6 & första stycket avsedda tidens utgång innan han avvisar ansökningen. Sökande, som efter avvisnings- eller avslagsbeslut vill komplettera handlingarna, kan inge ny ansökan före nämnda tids utgång. De nya bestämmelserna är främst motiverade av att utmålsansökan kan omfatta betydande arealer utanför det inmu- tade området samt dessutom under vissa förutsättningar medför inmut- ningshinder. Det är då angeläget med ett snabbt avgörande, om skäl till avvisning föreligger, så att ansökningen inte onödigtvis är till förfång för andra intressenter.

9 &

I paragrafen, som utgör en motsvarighet till 2 kap. 8 &, tas upp be- stämmelser om att utmålsansökan i viSSa fall skall vila. I första stycket av denna paragraf, som motsvarar 4 kap. 4 & första stycket i utredning- ens förslag, behandlas det fall att utmål begärs på område utanför det inmutade området som omfattas av en dessförinnan gjord ansökan om inmutningsrätt eller av en ansökan om anvisande eller utvidgning av ut- mål. Enligt 3 5 jämförd med 2 kap. 2 & första stycket punkt 10 utgör en tidigare ansökan om inmutningsrätt hinder mot att utmål läggs på samma område. Av 3 & jämförd med 2 kap. 2 5 första stycket punkt 11 följer vidare att utmål inte heller får utläggas på område som avses med en tidigare ansökan om utmål eller utvidgning av utmål. Den tidigare ansökningen innebär dock hinder för utmålsläggning endast i den mån den bifalles. I 4 & föreskrives att ansökan om utvidgning av utmål har företräde framför en samma dag inkommen ansökan om

• Sida 166
•  Original

Prop. 1974: 32 166

utmål. Söker flera utmål samma dag till samma område äger den före— träde som först ansökt om inmutningsrätt. Också i de fall som avses i 45 gäller att den företrädesberättigade ansökningen utgör hinder mot utmålsläggning endast om den bifalls.

Även när myndighets tillstånd till utmålsläggning behövs och sådant sökts skall ansökningen om utmål vila. Föreskrift härom har tagits upp i paragrafens andra stycke, som motsvarar 4 kap. 4 å andra stycket i ut- redningens förslag.

Kungörande av utmålsförrättning

10 &

Paragrafen har motsvarighet i 23 ä 1 mom. gruvlagen och över- ensstämmer i sak med gällande rätt. Utan att detta särskilt anges gäller således att för malmblottningen tjänlig årstid får avvaktas.

11 &

Paragrafen motsvarar 23 5 2 och 3 mom. samt 25 & gällande lag. Den överensstämmer i stort sett med gällande rätt. Kungörelseförfarandet medför bl. a. att andra prospektörer kan hålla sig underrättade om vilka utmålsansökningar som görs.

Enligt paragrafens andra stycke skall kungörelsen delges sökanden och kända sakägare. Därutöver bör kungörelsen översändas till den myndighet som förvaltar statens gruvegendom och till länsstyrelsen. Föreskrift härom kan meddelas i administrativ ordning.

12 5

I denna paragraf, som motsvarar 24 & gruvlagen, föreskrivs skyldig- het för markägare att uppge kända sakägare i fråga om sin mark. Para- grafen har utformats efter förebild i motsvarande bestämmelse i 5 kap. 7 & ExL.

13 &

Paragrafen, som inte har någon direkt motsvarighet i gällande lag, har delvis utformats efter mönster i 4 kap. 19 & FBL. Bestämmelserna, som har motsvarighet i 4 kap. 8 & utredningsförslaget, torde ansluta till det förfarande som tillämpats av bergmästarna i det fåtal fall, då påbörjad förrättning uppskjutits eller inställd förrättning återupptagits enligt 28 5 gruvlagen. I fråga om återupptagande och uppskjutande av förrättning finns bestämmelser i 26 %.

• Sida 167
•  Original

Prop. 1974: 32 167

14 &

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om surrogatdelgivning med fastighetsägare som vistas utom riket, har utformats efter förebild i 4 kap. 21 & FBL. Paragrafen motsvarar 4 kap. 9 5 i utredningens förslag.

Vid sidan av hänvisning till allmänna bestämmelser om delgivning har i nämnda lag förutom motsvarighet till den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, upptagits vissa ytterligare specialregler om del- givning. Jag kan här peka på t. ex. 4 kap. 205 FBL. Enligt denna be- stämmelse kan efter sakägarnas hörande vid sammanträde bestämmas särskild ordning för delgivning. Att motsvarande regel inte ansetts nöd- vändig i den nya gruvlagen beror på att normalt endast ett sammanträde hålls under utmålsförrättningen.

U [må/sf örrä tfn ing

15 &

Det är som utredningen anför ganska vanligt att sökande inte begär att få ta i anspråk mark vid själva utmålsläggningen eller vid utvidgning av utmål. Vid förrättningen handläggs då endast rent tekniska frågor rö- rande förutsättningarna för utmålsläggning och fyndighetens sannolika utsträckning m.m. I åtskilliga sådana fall framstår medverka-n av gode män som överflödig. Eftersom utmålssökande i ansökningen måste uppge i vad mån han vid förrättningen önskar ta i anspråk annans mark ovan jord, skapas förutsättningar för att bergmästaren skall kunna på förhand bedöma huruvida vid förrättningen kan väntas uppkomma frå— gor vid vilkas avgörande gode männens biträde är av vikt, dvs. frågor om ersättning på grund av markupplåtelse m.m. 1 överensstämmelse härmed har föreskrivits att medverkan av gode män skall vara obligato- risk endast, när vid förrättningen är fråga om att bestämma ersättning enligt 30 5 eller 3 kap. 11 &. I tillämpningskungörclse till gruvlagen bör därför förordnas att ansökningen om utmål skall innehålla uppgift huru- vida oavgjorda ersättningsfrågor som avses i sistnämnda bestämmelse kvarstår. I andra fall, dVS. då inga ersättningsfrågor förekommer eller då det inte är fråga om att bestämma ersättning annat än i enlighet med överenskommelse mellan parterna eller för förrättningskostnad, skall medverkan av gode män inte vara obligatorisk. Även i sådana fall skall bergmästaren kunna tillkalla gode mån, om han anser det behövligt. Vidare skall gode män medverka, om sakägare begär det och oskäligt dröjsmål inte föranleds därav.

• Sida 168
•  Original

Prop. 1974: 32 . 168

165

I paragrafen, som har motsvarighet i 26 5 första stycket första punk- ten gällande rätt och i 4 kap. 10 % första stycket utredningsförslaget, föreskrivs i enlighet med utredningens förslag att gode männen skall utses bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighetsbild- ningsförrättning.

175

19å

205

Paragrafen kompletteras av 5 & förvaltningslagen. Däri föreskrivs att om någon känner till omständighet som kan antas utgöra jäv mot ho- nom, skall han självmant ge det till känna. Har fråga om jäv mot någon uppkommit och har annan inte trätt i hans ställe, skall enligt nämnda bestämmelse i förvaltningslagen myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får delta i prövningen av jävsfrågan en- dast om myndigheten inte är beslutför utan honom och annan inte kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov. Av 5 % förvaltningslagen följer vidare att talan mot beslut i jävsfråga får föras endast i samband med talan mot beslut varigenom myndigheten avgör ärendet.

215

I paragrafen, som har motsvarighet i bl. a. 26% första stycket andra punkten gällande lag, anges vilka frågor som skall avgöras av bergmäs- taren och gode männen gemensamt och i vilka frågor bergmästaren be- slutar ensam. Bestämmelserna överensstämmer med gällande rätt med de modifikationer och tillägg som föranleds av de nya reglerna om före— tagande av förrättning utan biträde av gode män samt om sakkunnig och ersättning för sakägares kostnader.

• Sida 169
•  Original

Prop. 1974: 32 169

'>') s .. 5 Paragrafen, som motsvarar 295 första stycket andra punkten samt

23 5

Enligt gällande bestämmelser skall bergmästaren när behov föreligger biträdas av sakkunnig. Vill bergmästaren anlita annan sakkunnig person än lantmätare eller bergsstatstjänsteman, krävs förordnande av länssty- relsen. Enligt denna paragraf, som utformats efter förebild av 4 kap. 34 5 första stycket FBL, överlåts helt åt bergmästaren att avgöra om bi- träde av sakkunnig skall anlitas. Sakkunnig får anlitas även före förrätt— ningen för att göra nödvändiga utredningar, t. ex. geologisk och geofy- sisk bedömning av undersökningsmaterial som åberopas av sökanden.

Frågan om ersättning till sakkunnig regleras i 34 5.

. 24 5

Paragrafen motsvarar 27 5 första stycket gällande lag. I protokollet bör anges de personer som blivit kallade till förrätt- ningen och vilka som är närvarande, deras ombud eller biträden, av sakägare framställda yrkanden och anförda skäl samt vid förrättningen meddelade beslut. Vad i övrigt förekommer vid förrättningen bör an- tecknas i protokollet i den mån det kan antas vara av betydelse i ären- det. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare be- stämmelser om vad som skall redovisas i protokollet.

25 5 .

Vid förrättningen skall i första hand meddelas beslut i de frågor som avses i 1—4 55, 27—32 55 och 34—36 55. Som exempel på andra med utmålsläggningen sammanhängande frågor kan nämnas fastställande av överenskommelse som parterna träffat i crsättningsfråga. Såsom förut antytts förutsätts att liksom hittills beslut fattas i olika frågor efterhand som handläggningen fortskrider.

Andra och tredje styckena i paragrafen har delvis utformats efter förebild i 4 kap. 17 5 PBL. Enligt 17 5 förvaltningslagen skall beslut

• Sida 170
•  Original

Prop. 1974: 32 170

varigenom myndighet avgör ärende, dvs. slutligt beslut, innehålla de skäl som bestämt utgången. Föreskriften i paragrafens andra stycke in- nebär att även beslut under förrättningen skall motiveras, om det inte framstår som obehövligt att upplysa om skälen för beslutet. Närmare föreskrifter kan meddelas i administrativ ordning.

Upplysning om vad som är att iaktta vid fullföljd av talan mot beslut som meddelas under förrättningen skall enligt 36 5 ges vid förrättning- ens avslutande.

26 5

Bestämmelsen i första stycket första punkten avses gälla även beträf— fande sammanträde för fortsatt förrättning. Självfallet är den inte till- lämplig, om bergmästaren enligt tredje stycket bestämt att sökandens närvaro inte påkallas vid den fortsatta förrättningen.

Rörande motivet till bestämmelsen att begäran om förrättningens återupptagande måste göras senast inom tre veckor hänvisas till vad som anförts vid 8 5. Begärs inte förrättningens återupptagande inom före- skriven tid, har bergmästaren att avskriva ärendet.

Andra stycket har delvis utformats efter mönster i 4 kap. 23 5 FBL. Bestämmelsen inbegriper det fall att utebliven sökande inte kallats i föreskriven ordning. Befinns det undantagsvis skäligt att förrättning uppskjuts på begäran av sakägare som är närvarande trots att han inte kallats i föreskriven ordning, bör detta kunna ske med tillämpning av tredje stycket.

Gruvlagen utgår som utredningen påpekar från att utmålsförrättning, som inte måst inställas på grund av att sökanden uteblivit eller att sak- ägare inte kallats på föreskrivet sätt, skall slutföras i ett sammanhang. Denna ordning har i allmänhet kunnat följas utan olägenheter. I en del fall har dock förekommit att påbörjad förrättning uppskjutits för inför- skaffande av komplettera-nde utredning. Vidare har från bergmästarhåll framförts önskemål om möjlighet till rådrum för meddelande av beslut i mera komplicerade frågor. Bl. a. med hänsyn till de nya bestämmelserna om utmål torde man som utredningen anfört få räkna med en viss ök- ning av sådana fall där uppskov med förrättningen blir ofrånkomligt. I tredje stycket har därför tagits upp en regel av innehåll att påbörjad för- rättning fåruppskjutas, om viss fråga inte kan avgöras utan ytterligare utredning eller om det av annat skäl är oundgängligen nödvändigt. Upp- skjuts förrättning t. ex. därför att kartor måste ritas om till följd av att felaktighet konstateras i ingivet kartmaterial eller därför att sökanden inskränker sitt yrkande rörande utmålets sträckning, bör förrättningen kunna avslutas utan att parterna behöver vara närvarande. Med hänsyn härtill har möjlighet öppnats för bergmästaren att, om sökandens när—

• Sida 171
•  Original

Prop. 1974: 32 171

Varo inte är påkallad vid den fortsatta förrättningen, bestämma att denna kan slutföras i sökandens frånvaro. Bestämmelsen i tredje stycket kan också tillgodose bergmästarens behov av rådrum för avfattande eller meddelande av beslut i fråga av mera komplicerad eller vidlyftig beskaffenhet. I sådant fall kan bergmästaren skjuta upp förrättningen någon vecka till slutsammanträde på sitt kontor, varvid beslut med- delas i frågan och fullföljdshänvisning ges beträffande samtliga beslut vid förrättningen. Är den fråga, för vars skull förrättningen uppskjutits, undantagsvis av sådan beskaffenhet att gode mäns medverkan inte krävs enligt 15 5, avses frågan kunna avgöras av bergmästaren ensam även om gode män biträtt" vid det första sammanträdet.

Även om sålunda legala former införs för uppskjutande av påbörjad förrättning, bör dock som utredningen framhåller alltjämt den huvud- principen gälla att utmålsförrättning skall slutföras i ett sammanhang. Uppskov avses få ske endast om det är oundgängligen nödvändigt. Av- sikten med bestämmelsen är sålunda inte att uppskov normalt skall be- viljas för att bereda part möjlighet att komma med ytterligare utredning i ersättningsfråga till bemötande av vad som anförts från motsidan. För- rättningsmännens prövning måste med nödvändighet vara tämligen summarisk. Uppskov för ytterligare utredning bör komma ifråga endast om förrättningsmännen finner underlaget otillräckligt för sin prövning. Är parterna inte tillfreds med förrättningsmännens beslut, får mera full- ständig utredning förebringas vid domstol.

I likhet med utredningen har jag inte ansett det behövligt att i den nya gruvlagen ta in någon motsvarighet till bestämmelsen i 28 5 1 mom. gruvlagen om bergmästares uteblivande eller om ersättningsskyldighet för god man, som utan giltigt förfall underlåter att infinna sig. God man har enligt 175 tredje stycket ämbetsansvar i fråga om tjänstgöringen. Han riskerar således ansvarspåföljd och ersättningsskyldighet, om han utan giltigt förfall underlåter att inställa sig.

27 5

Paragrafen, som har motsvarighet i 30 5 gällande lag och i 4 kap. 20 5 utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om anvisande av ut- mål. Jag har behandlat de nya bestämmelserna om utmål i avsnittet 14.4 i den allmänna motiveringen. Dessa innebär bl. a. att förutsättningama för erhållande av utmål skärps. En sådan skärpning kan vad gäller själva fyndigheten avse såväl de tekniska och ekonomiska förutsättningama för gruvdrift med hänsyn till fyndighetens malminnehåll, mineralsam- mansättning m.m. som arten och omfattningen av de undersökningar som skall ligga till grund för bedömningen av fyndighetens brytvärdhet och fastställandet av utmålets storlek och sträckning.

I förstnämnda avseende krävs för utmålsläggning att fyndigheten in- nehåller inmutningsbart mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning

• Sida 172
•  Original

Prop. 1974: 32 172

och förekommer i sådan myckenhet att den sannolikt kan göras till före— mål för gruvdrift. I överensstämmelse med uttalande av gruvlagstift- ningssakkunniga upprätthålls i praxis inte något krav på att en fyndighet skall vara brytvärd under de vid tiden för utmålsläggningen rådande konjunkturerna, utan hänsyn tas till möjligheterna av ett framtida eko- nomiskt utnyttjande av fyndigheterna. Jag delar utredningens uppfatt- ning och det skulle vara orealistiskt att nu som villkor för utmålslägg— ning uppställa krav på att fyndigheten under alla förhållanden skall vara brytvärd. Ett sådant krav skulle förhindra flertalet utmålsläggningar av det slag som nu förekommer och göra det svårt för gruvindustrin att be- driva ett rationellt och på längre sikt planerat undersöknings— och ut-' vecklingsarbete. Nuvarande praxis i detta hänseende innebär visserligen att en och annan fyndighet utan framtidsvärde kan bli utmålslagd. Ska- dan härav från samhällets synpunkt torde emellertid vara obetydlig. Med de nya reglerna om utmåls giltighetstid kan man räkna med att ett sådant utmål kommer att upphöra senast vid den första giltighetstidens utgång. Med hänsyn till vad jag nu anfört har sålunda någon skärpning inte genomförts när det gäller fyndighetens brytvärdhet.

Beträffande undersökningsarbetets art och omfattning ger gruvlagen ingen annan vägledning än som följer av syftet att arbetet skall ge de upplysningar som behövs för att avgöra om villkoren i 2 5 gruvlagen är uppfyllda och för att fastställa fyndighetens sannolika sträckning i och för bestämning av utmålets gränser enligt 30 5. Enligt berg- mästarnas nuvarande praxis blir i regel förekomsten av en fyndighet samt dess utsträckning i dagen och därmed utmålets ena dimension nöj- aktigt påvisade genom geofysiska mätningar i förening med enstaka skärpningar och grunda- borrningar. I avsaknad av enhetliga normer förekommer dock stundom att utmål beviljas på ganska svag bevisning. Fyndighetens sido- och fältstupning samt djupgående är i motsats till dess sträckning i dagen mera sällan fastställda med större säkerhet vid utmålsläggningen. Om de geologiska förhållandena och geofysiska mät- ningar inte motsäger gjorda antaganden om stupning och djupgående, torde bergmästarna på sökandens begäran lägga utmål med den nuva- rande maximiarcalen 16 hektar.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen bör anspråken på under- sökningsarbete i samband med utmålsläggning alltjämt begränsas till vad som kan anses nödvändigt för bedömningen av fyndighetens bryt- värdhet och sträckning. En skärpning av kraven därutöver skulle inne- bära att dyrbara investeringar ofta skulle komma att företas alltför ti- digt från ekonomisk synpunkt med hänsyn till tidpunkten för brytning. Däremot synes det önskvärt att man genom fastställande av vissa rikt- linjer söker åstadkomma en mera fast och enhetlig praxis vid tillämp- ning av nyssnämnda grundsats. Härvid måste särskilt uppmärksammas konsekvenserna av de nya reglerna om utmåls storlek. Nuvarande praxis

• Sida 173
•  Original

Prop. 1974: 32 173

att utlägga utmål med maximiareal utan att denna är motiverad av fyn- dighetens konstaterade stupning och djupgående kan givetvis inte bli re— gel när någon viss maximiareal inte föreskrivs utan utmålets storlek av- ses bli beroende på fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov och öv- riga omständigheter. Det måste då i allmänhet krävas starkare bevisning beträffande fyndighetens stupning och djupgående. Vanligen kommer detta att innebära dyrbara och tidsödande djupborrningar. I vissa fall bör dock en fullt betryggande bevisning kunna åstadkommas genom borrning i kombination med geofysiska mätningar. Vid fastställandet av utmålets gränser bör en måttlig marginal med hänsyn till fyndighetens donlägiga fortsättning på djupet vara tillåten.

Med hänsyn till mineralfyndigheternas mycket varierande geologi torde det som jag framhållit i den allmänna motiveringen inte vara lämpligt eller möjligt att i lagtexten närmare precisera de krav på borr- ning som sålunda bör upprätthållas. Den avsedda skärpningen i berg- mästarnas praxis kommer i viss utsträckning till uttryck däri att utmålet enligt 1 5 skall ha den storlek och utformning som med hänsyn till bl. a. fyndighetens sträckning är lämplig. I övrigt bör den åsyftade skärp- ningen och enhetligheten i tillämpningen väsentligen åstadkommas ge- nom att sta-tens industriverk i samråd med bergsstaten meddelar när- mare föreskrifter om i vilka hänseenden bevisning bör förebringas och fortlöpande följer tillämpningen av föreskrifterna. Kungl. Maj:t kan med stöd av 13 kap. 6å bemyndiga industriverket att meddela sådana föreskrifter.

Till underlättande av bergmästarens prövning bör vidare Kungl. Maj:t meddela bestämmelser om vilken utredning som skall åtfölja an- sökan om utmål. Sålunda bör vid utmålsansökningen fogas kopior av geologiska och geofysiska- kartor över området, i den mån sökanden upprättat sådana. När så behövs för bedömningen av ingivet material, bör bergmästaren kunna påkalla biträde av geolog eller geofysiker enligt 23 5. Som en ytterligare garanti för en omsorgsfull prövning av förut- sättningama för utmålsläggning bör bergmästaren som utredningen föreslagit åläggas att i beslut om utmålsläggning lämna en sammanfatt- ning av föreliggande undersökningsresultat och ange grunderna för sin bedömning av dessa. Bestämmelse härom kan utfärdas i administrativ ordning.

Om anvisningar och bestämmelser utfärdas i enlighet med vad jag här anfört och tillämpningen av dessa följs av industriverket, torde bergmäs- tarna få det stöd som behövs för att skapa en fast och enhetlig praxis i fråga om beviskraven vid utmålsläggning.

Utredningen förutsätter att de skisserade riktlinjerna kommer att in- nebära en skärpning i förhållande till nuvarande praxis utan att under- sökningsarbetet för den skull blir så kostsamt och tidsödande att den le- gitima- prospekteringsverksamhctcn hämmas. Jag delar denna uppfatt-

• Sida 174
•  Original

Prop. 1974: 32 - 174

ning och vill i detta sammanhang särskilt betona att dessa riktlinjer i förening med de nya bestämmelserna om utmåls storlek innebär en för- bättring av möjligheterna att till rimlig kostnad skydda en större malms fortsättning på djupet, eftersom uppborrning av malmen inte torde bli nödvändig i samma utsträckning som enligt nu gällande bestämmelser, vilka många gånger medför att fyndigheten måste täckas med ett flertal mindre utmål.

28 %

Paragrafen, som har motsvarighet i 32 &, 33 å andra punkten och 34 & tredje stycket gällande lag, upptar bestämmelser om identifiering av ut- mål och anvisad mark. I utredningens förslag finns motsvarande be- stämmelser i 4 kap. 22 5, 23 5 andra stycket och 24 5 andra stycket.

Gällande bestämmelser. F. n. gäller att utmålet skall utstakas vid för- rättningen och förses med ordentliga rösen eller skiljemärken. Särskild karta skall upprättas över utmålet och bifogas förrättningsprotokollet, som också bör innehålla fullständig beskrivning över utmålet med dess belägenhet och sträckning. Om det finns flera fastighetsägare inom ut- målet, skal.] de olika fastighetsägarnas områden utmärkas på kartan och beskrivas i protokollet. Den mark som tas i anspråk för arbetet ovan jord inom utmålet skall särskilt utstakas samt inläggas på utmålskartan och anmärkas i protokollet. Mark som anvisas utanför utmålet skall ut- stakas, utmärkas på karta och beskrivas i protokollet.

Utredningar. Det nuvarande kravet på stakning och rösning a-v ut— målsgränser har enligt utredningen särskilt i fråga om utmål som lagts i starkt kuperad terräng eller i svårtillgängliga områden vållat betydande kostnader för utmålsinnehavarna och tidsödande kontrollmätningar un- der utmålsförrättningen. Vid utmålsläggning på vattenområde kan stak— ning och rösning över huvud inte ske. Betydelsen av att utmålens gränser markeras synligt på marken är dessutom begränsad bl. a. med hänsyn till att utmålsläggningen som sådan inte medför någon inskränk— ning i markägarens rätt att förfoga över markytan. Därtill kommer att det är väl sörjt för att markägama får underrättelse om utmålsförrätt- ningen, vid vilken utmålets läge anges. Om säkra uppgifter angående gränserna finns tillgängliga på bergmästarämbetena finns det enligt ut- redningen varken från myndigheternas synpunkt eller med hänsyn till gruvföretag, fastighetsägare eller andra berörda parter anledning att upprätthålla krav på att utmålsgränsema skall stakas och rösas. Utred- ningen föreslår därför att nuvarande bestämmelser härom ersätts med föreskrift att utmålets hörnpunkter skall anges med koordinater i rikets allmänna koordinatnät eller i ett lokalt koordinatsystem, hänförligt till två noggrant beskrivna fixpunkter. Dessa skall vara förankrade i mar- ken på ett betryggande sätt.

• Sida 175
•  Original

Prop. 1974: 32 . 175

Beträffande mark som tas i anspråk inom eller utom utmål finner ut— redningen däremot inte anledning att efterge nu gällande krav på ut- _ stakning. "

I övrigt innebär utredningens förslag att karta skall upprättas över ut- målet. På denna skall också läggas in den mark som anvisas inom utmå- let. Mark som anvisas utanför utmålet skall märkas ut på karta i lämplig skala.

Remissyttrandena. Under rcmissbchandlingcn har flera remissinstan- ser yttrat sig över utredningens förslag att ta bort kravet på att utmåls- gränserna stakas och rösas. Kommerskollegium och samtliga bergmäs- tare vill i princip upprätthålla kravet att utmåls gränser skall utmärkas på marken. Avsteg från detta krav kan dock enligt kollegiet motiveras av särskilda förhållanden, t. ex. att utmålet ligger i vattenområde eller i oländig terräng. Svenska gruvföreningens gruvmälarkommitté finner att det med hänsyn till berörda sakägares intresse måste anses rimligt och skäligt att utmålet markeras i terrängen genom att samtliga hörnpunkter sätts ut. Svenska teknologföreningen hävdar att de markeringar i natu- ren som skett genom rösläggningen inneburit stora praktiska fördelar. Inte minst för de enskilda markägarna kommer det att uppfattas som en rättssäkerhetsfråga att det finns markeringar i terrängen. Föreningen vill därför förorda att utmål även i fortsättningen skall rösläggas. Lantmä- teristyrelsen anser att det bör ankomma på bergmästaren att bestämma i vilken omfattning gränserna för utmål skall "markeras i terrängen. Överlantmälaren i Norrbottens län anför att det för den officiella redo- visningen torde vara tillfyllest att koordinater för utmålets hörnpunkter anges. Svårigheter inställer sig emellertid för markägare och andra rätts- ägare att kunna lokalisera utmålet om utstakning och markering inte utförts på marken. Eftersom karta skall upprättas och inmätning göras av undersökningspunkter t. ex. borrhål, torde i de flesta fall en utstakning och markering av utmålets begränsning inte medföra betydande merkost- nader. Markägare bör därför på begäran kunna få området utstakat.

Departe/nentschefcn. I det nya fastighetsregister som är under upp- byggnad enligt beslut av 1968 års riksdag skall tas in olika informatio- ner om fastigheter. Även utmål kan komma att redovisas i registret. För att detta lättare skall kunna ske bör som utredningen föreslår utmåls gränser fastställas med utgångspunkt i ett koordinatsystem. Före- skrift om detta bör meddelas i administrativ ordning.

Som framhållits under remissbehandlingen är det av betydelse för berörda rättsägare att ett utmål lätt kan återfinnas i naturen. Detta kan också vara av värde för utmålsinnehavarcn som ofta torde ha anledning att göra kompletterande geologiska och geofysiska arbeten på utmålen,

• Sida 176
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 176

varvid det är nödvändigt att veta var gränserna går. Enligt vad som kommit fram under remissbehandlingen torde markering av utmåls gränser i allmänhet kunna ske utan betydande merkostnader eller besvär. Som huvudregel bör därför gälla att utmåls gränser skall ut- märkas på marken. Avsteg från denna regel bör dock kunna göras i sådana fall då gränsmarkering antingen är mycket svår att utföra eller framstår som obehövlig. Det bör ankomma på bergmästaren att be- stämma i vad mån utmärkande av utmåls gränser på marken kan und- varas.

Utredningen föreslår i överensstämmelse med gällande rätt att karta skall upprättas över utmålet samt att mark som anvisas enligt 2 & skall utstakas och utmärkas på karta. Även jag anser att dessa regler bör upp— rätthållas. Emellertid kan det i vissa fall, t. ex. då utmål eller anvisat område är identiskt med en bestående fastighet, framstå som obehövligt att upprätta karta över området resp. att utstaka detta. I sådana fall bör undantag kunna göras.

I det alldeles övervägande antalet fall då karta över utmålet upprättas bör denna liksom f. n. redovisa även den mark som anvisats inom utmå- let. I annat fall får denna mark utmärkas på särskild karta.

I den nya lagen har inte tagits upp någon bestämmelse som anvisar vilka principer som bör gälla för kartas noggrannhet. Noggrannhetskra— vet bör bestämmas efter en avvägning mellan rättssäkerhetsintressct och intresset att hålla kostnaderna nere. De ytterligare föreskrifter som kan behövas bör meddelas i administrativ ordning.

Denna paragraf innehåller inte någon motsvarighet till den be- stämmelse som f.n. finns i 325 gruvlagen om redovisning av olika markägares områden inom utmålet. Bestämmelser härom kan meddelas i administrativ ordning.

Den beskrivning som enligt paragrafen skall upprättas över ut- målet bör liksom f. n. intagas i det protokoll som bergmästaren enligt 245 skall föra. Vid detta protokoll bör även fogas de kartor som upp- rättas. Föreskrift härom synes inte vara nödvändig.

29 &

Paragrafen motsvarar 35 5 första punkten i gällande lag. Enligt gruvlagen kan bergmästarens bestämmande av försvarsavgift överklagas. Anledning att ändra på denna ordning synes inte föreligga. Med hänsyn härtill bör en regel om fastställande av försvarsavgift alltjämt ha sin plats i lagen. Några bestämmelser om underrättelse till fastighetsägare behövs inte, eftersom försvarsavgiftcn enligt vad jag förordar i det följande helt skall tillfalla staten.

• Sida 177
•  Original

177

30 och 31 55

I dessa paragrafer, som ersätter 36 och 37 55 gällande lag, anges grun- derna för bestämmande av ersättning till markägare och andra rätts- ägare.

Gällande bestämmelser. Nuvarande ersättningsbestämmelser har utar- betats efter mönster av motsvarande bestämmelser i expropriationslagen och vattenlagen. En väsentlig skillnad i förhållande till ExL är att ersättning enligt gruvlagen utgår med belopp motsvarande full gottgö- relse och hälften därutöver.

Enligt 365 gruvlagen skall gruvinnehavaren lösa mark inom utmålet som han tar i anspråk för arbetet ovan jord. Mark som anvisas utanför utmålet skall lösas om marken helt tas i anspråk för ändamålet eller li- der synnerligt men av upplåtelsen. Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall också denna del lö- sas av gruvinnehavaren om ägaren begär det. I de fall då lösen inte skall betalas, skall ersättning utgå till fastighetsägaren för skada eller intrång. Medför utmålsläggningen att nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten går förlorad eller lider intrång, skall ersättning där— för givas. Även annan skada eller förlust som orsakas av utmålslägg- ningen skall ersättas.

I 37 5 gälla-nde lag ges föreskrifter om hur ersättning skall bestämmas. Lösen skall motsvara markens fulla värde och hälften därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Dessa ersättningsregler, som infördes genom 1938 års gruvlag, sammanhänger med att jordägar— andelen genom denna lag ersattes med en kronoandel. Den förhöjda er- - sättningen utgår dock inte bara till fastighetsägaren utan även till annan sakägare. Uttrycket ”markens fulla värde” motsvarar formuleringen ”fastighetens fulla värde” i 7 5 expropriationslagen i dess lydelse före lagändring år 1949. Efter lagändringen föreskrevs i 7 5 av 1917 års expropriationslag att för fastighet som exproprieras skall erläggas löse— skilling motsvarande ”fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning”.

Lösen och annan ersättning skall enligt 375 gällande lag bestämmas i pengar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång på fastighet samt annan ersätt- ning till fastighetsägaren skall också bestämmas var för sig.

Utredningen. De ersättningsregler som utredningen föreslår över- ensstämmer i allt väsentligt med gällande rätt.

• Sida 178
•  Original

178

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen och överlantmälaren i Norr- bottens län anser att gruvlagens ersättningsregler bör samordnas med motsvarande regler i expropriationslagen. Svea hovrätt anför att 50 % förhöjning inte bör utgå på ersättningen.

Departementschefen. Nuvarande ersättningsregler har utformats efter mönster i bl. a. 1917 års cxpropriationslag. I praxis synes ersättning ha bestämts i nära anslutning till de grunder som gällt för expropriationser- sättning före de lagändringar som skedde i expropriationslagen år 1971. En väsentlig skillnad är dock att ersättning utgår med 50 % förhöjt belopp. Denna regel har tillkommit i syfte att kompensera fastighetsäga— ren för förlusten av jordägarandelen. Någon anledning att bevara denna särregel, som för övrigt äger tillämpning också på ersättning till annan sakägare än fastighetsägaren, finns inte. Som jag anfört i avsnittet 14.7 i den allmänna motiveringen kan jag för min del inte finna annat än att ersättning för upplåtelse av gruvrätt, som utgör en form av expropriation, även i övrigt bör bestämmas enligt de grunder som gäller vid expropriation. Reglerna för expropriation har reformerats i olika etapper och fr.o.m. den 1 januari 1973 gäller en ny ExL. Gruvlagens bestämmelser om ersättning i samband med att mark tas i anspråk för gruvdrift m.m. bör sålunda anpassas till ersättningsreglerna i denna lag.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp en terminologisk fråga, nämligen uttrycket ”lösa mark”. Utrymme inom utmålet som sökanden tar i anspråk för arbete ovan jord skall sålunda enligt 36 g— gruvlagen lö— sas av honom. Även mark som anvisas honom utanför utmålet skall un- der vissa förutsättningar lösas. Att mark löses innebär emellertid inte att gruvinnehavaren blir ägare till marken utan han får ett speciellt slag av begränsad sakrätt till den. Varken utmålet som sådant eller mark som löses påverkar fastighetsbildningen. Om gruvrätten förverkas återgår marken utan lösen till fastighetsägaren. Då uttrycket ”lösa mark” är oegentligt och kan missförstås har det inte använts i den nya gruvlagen.

I enlighet med vad jag nu anfört har i 30 5, första stycket föreskrivits att fastighetens ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheten har rätt till ersättning för den skada som de lider genom att mark upp— låts enligt 2 5. Uppkommer i övrigt skada på grund av utmålsläggningen, skall också sådan skada ersättas. I fråga om ersättning skall enligt pa— ragrafens andra stycke bestämmelserna i 4 kap. ExL äga motsvarande tillämpning. Upplåtelse av mark inom eller utom utmålet är liksom annan rättighetsupplåtelsc att betrakta som delexpropriation. Enligt 4 kap. 1 % ExL Skall vid delexpropriation betalas intrångsersättning med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen. Lider en fastighet på grund av att mark anvisats inom eller utom utmålet synnerligt men, skall det enligt tredje stycket i denna paragraf vid tillämpningen av ExLzs ersätt—

• Sida 179
•  Original

179

ningsregler anses som om fastigheten i sin helhet blivit exproprierad. I sådant fall skall enligt 4 kap. 1 ,? ExL betalas löseskilling med belopp motsvarande fastighetens marknadsvärde.

Ersättningsreglerna i 4 kap. ExL innebär i övrigt bl. a. följande. Har den exproprierande åtagit sig att vidta åtgärd för att minska skada, skall hänsyn tas till det vid bestämmandet av ersättning, om åtagandet är så- dant att det skäligen bör godtas av den ersättningsberättigade (1 & andra stycket). Har det företag för vars genomförande fastighet exproprieras medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskilling bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastighe- ten skulle ha haft om sådan inverkan inte förekommit. Detta gäller dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämför- liga förhållanden. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad här sagts om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen (2 5). Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ök- ning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum un- der tiden från dagen tio år före ansökningen om expropriation — dock högst femton år före talans väckande vid domstol och enligt en särskild övergångsbestämmelse inte i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 — räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändringar i markens tillåtna användnings- sätt. Vid delexpropriation skall vad här sagts om beräkning av mark- nadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen (3 5). Den- na s.k. presumtionsregel skall vid bestämmande av ersättning på grund av att mark upplåts inom eller utom utmål tillämpas på värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det ansökningen om utmål gjordes. Uttrycklig föreskrift härom har tagits in i andra stycket andra punkten av 30 5 i den nya gruvlagen. Enligt en särskild över- gångsbestämmelse skall dock presumtionsregeln icke gälla ifråga om värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971. I 4 kap. ExL ges också en bestämmelse för det fall att åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning som den exproprierande har att erlägga. ] sådant fall skall, om skäl föreligger till det, ersättningen bestämmas så som om åtgärden inte vidtagits. Exproprieras särskild rätt till fastighet och har åtgärder vidtagits av fastighetens ägare, skall nyssnämnda regel tillämpas så att den exproprierande erhåller gottgörelse genom minsk- ning av den ersättning som tillkommer ägaren (5 5).

Vid bestämmande av ersättning för markupplåtelse i samband med utmålsläggningen skall enligt 31å i den nya gruvlagen dessutom vissa bestämmelser i 5 kap. ExL äga motsvarande tillämpning, nämligen 23 och 24 åå samt 27 & första stycket första punkten. Dessa bestämmelser inne- håller i huvudsak följande. Enligt 23 5 första stycket skall ersättning be— stämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling, intrångsersättning och

• Sida 180
•  Original

180

annan ersättning skall bestämmas var för sig. Enligt paragrafens andra stycke kan dock under vissa förutsättningar bestämmas gemensam er- sättning i det fall expropriationen avser samtliga delägares andel i sam- fällighet eller del av denna. I 24 & föreskrivs att domstolen, när fastighet exproprieras, skall uppskatta såväl fastighetens värde som värdet av sär- skild rätt som inte lämnas orubbad. Om särskild rätt medför minskning av värdet på fastighet som skall exproprieras, skall uppskattningen av fastighetens värde ske med hänsyn till den värdeminskning för fastighe- ten som rättigheten innebär. Skall ersättning utgå till innehavare av så- dan särskild rätt och svarar fastigheten för beviljad eller sökt inteckning med bättre rätt, skall domstolen uppskatta även det värde fastigheten har utan den särskilda rättigheten. Enligt 27 5 första stycket första punkten skall ersättning bestämmas i pengar att betalas på en gång.

32 &

Paragrafen motsvarar 38 & första punkten i gällande lag. Att beslut om ersättning skall fattas av bergmästaren och gode män- nen gemensamt följer av 15 och 21 55. Fastställs ersättning i enlighet med överenskommelse mellan parterna, avses som nämnts vid 15 % att medverkan av gode män inte skall vara obligatorisk.

33 & Paragrafen, som motsvarar 395 gällande lag, har utformats efter förebild av 1 kap. 7 & ExL.

34 &

Paragrafen, som har motsvarighet i 21 ä 4 mom. och 26 % tredje styc— ket gällande lag, upptar bestämmelser om förrättningskostnader. Para- grafen motsvarar 4 kap. 30 å i utredningens förslag.

Gällande bestämmelser. Enligt nuvarande ordning är sökanden skyl- dig att ersätta kostnaden för förrättningsmännens inställelse vid utmåls- förrättning. Sökanden skall också betala kostnaderna för anlitande av sakkunnig. Ersättning till sakkunnig utgår enligt särskilda föreskrifter el— ler enligt vad länsstyrelsen bestämmer. Gode män äger enligt kungörel- sen (1960: 80) angående ersättning till gode män vid utmålsförrätt- ningar åtnjuta ersättning efter samma grunder som god man vid lantmä- teriförrättning.

Utredningen. Enligt utredningens mening kan skäl anföras för att kostnaderna för förrättningsmännens inställelse helt skall betalas av statsmedel. Genomförs en sådan ordning, torde det dock bli ofrånkom-

• Sida 181
•  Original

181

ligt att kompensera statsverket för dessa kostnader genom införande av en särskild taxa, enligt vilken avgifter skall erläggas för förrättningar enligt gruvlagen. Kostnaderna för förrättningsmännens inställelse va'- rierar nämligen starkt. Medan exempelvis en utmålsförrättning i Falun kan hållas praktiskt taget utan att några resekostnader uppkommer för förrättningsmännen, förekommer det i fjälltrakterna inte sällan att för- rättningsstället är beläget på en plats till vilken transport med helikopter måste användas. I sådana och liknande fall är det nuvarande systemet enligt utredningens uppfattning utan tvivel ägnat att underlätta an- ordnandet av gemensamma transporter och därmed att nedbringa de to- tala kostnaderna för förrättningen. Utredningen finner det svårt att kon- struera enhetliga taxor som inte leder till obilliga resultat. Utredningen har med hänsyn till det anförda inte ansett sig böra föreslå någon änd- ring av nuvarande ordning i ifrågavarande hänseende.

Remissyttrandena. En bergmästare påpekar bl. a. att föreskrift saknas om att sökanden skall betala kostnaderna för upprättande av den till förrättningsprotokollet hörande kartan. I praxis har dock sökanden ålagts skyldighet att betala denna kostnad. Bergmästaren föreslår att lagtexten ändras så, att därav framgår att sökanden skall betala samtliga förrättningskostnader. '

Departementschefen. Även jag anser att sökanden skall bidra till kost- naderna för förrättningen. Det kan emellertid sättas i fråga om detta bör ske på det sättet att sökandens bidrag bestäms efter en kostnadsberäk- ning i varje särskilt fall. Man kan också tänka sig att staten primärt sva- rar för förrättnings- liksom andra administrativa kostnader och att sta- ten bereder sig täckning för dessa kostnader genom ansöknings-, under— söknings- och försvarsavgifterna. En annan tänkbar utväg är att låta sö- kanden betala förrättningskostnad enligt en särskild taxa.

Bortsett från gruvlagen torde f.n. allmänt sett gälla att kostnaderna för de förvaltande myndigheternas liksom domstolarnas verksamhet i princip täcks av statsverket. I viss utsträckning övervältras dock kostna- derna på de enskilda genom expeditionsavgifter och andra avgifter. Från nämnda huvudprincip finns dock flera undantag. Jag kan nämna att kostnaderna för gode männen enligt FBL betalas av det all- männa. För förrättning enligt denna lag utgår dock ersättning till statsverket enligt lantmäteritaxan (1970: 1101). Taxeavgiften inräknas i förrättningskostnaderna. Till dessa hänförs även bl. a. ersättning till sakkunnig. Förrättningskostnaderna fördelas mellan sakägarna enligt särskilda regler. Enligt miljöskyddslagen åligger det den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet att betala kostnad för kungörelse och för sakkunnigutredning. I vattenlagsutredningens förslag (SOU 1972: 14) till revision av vattenlagen Del 2 Ersättningar, avgifter

• Sida 182
•  Original

182

m. m. föreslås att den s.k. domstolsavgiften slopas. I motiveringen an- förs bl. a. att parterna i vattenmål på samma sätt som rättssökande i andra mål har att bidra till statsverkets kostnader genom att betala stämpel och lösen.

I detta sammanhang bör även beaktas att kommerskollegium i skri- velse till mig den 29 maj 1972 mot bakgrund av att utredningen inte föreslagit någon ändring beträffande sökandens skyldighet att betala för- rättningskostnaderna aktualiserat frågan om ett taxesystem. I skrivelsen anför kollegiet att sökanden f.n. inte är skyldig att ersätta de kostnader som uppkommer för tilldelande eller förändring av utmål. Enligt kolle- giets mening bör sökanden betala även kostnaderna för det arbete som utförs av bergsstatstjänstemännen vid dessa förrättningar och detta bör ske enligt en särskild taxa. Kollegiet föreslår därför att frågan om utar- betande av en sådan taxa tas upp till övervägande.

Med hänsyn till vad jag nu anfört bör frågan om på vilket sätt kost- naderna vid utmålsförrättning lämpligen bör täckas ytterligare övervä- gas. F. n. är jag därför inte beredd att föreslå annan ändring i den nu- varande ordningen än den att kostnaderna för kungörande av förrätt- ningen skall betalas av det allmänna.

355

Paragrafen, som motsvarar 4 kap. 31 å i utredningens förslag, inne- håller bestämmelser om rätt för sakägare till ersättning för kostnader i anledning av utmålsförrättning. Bestämmelserna i 21 ä 4 mom. och 26 % sista stycket gruvlagen innefattar inte ersättning för sakägares in- ställelser och biträdeskostnader. Även i övrigt saknar gällande lag motsvarighet till denna paragraf. Jfr regeringsrättens årsbok 1941 not H 50.

Utredningen anför bl. a. följande

Enligt gruvlagen kan innehavare av gruvrätt tvångsvis mot ersättning ta i anspråk mark ovan jord som erfordras för undersökning och bear- betning. Att jordägaren och andra sakägare hittills inte haft rätt att få ersättning för kostnader för bevakande av sin rätt vid utmålsförrättning torde ha samband bl. a. med att jordägaren tidigare haft möjlighet att själv ta del i gruvföretaget. Även den omständigheten att skadorna i all— mänhet varit obetydliga torde ha spelat in. Alltjämt har jordägaren ge- nom rätten till avgäld och del av försvarsavgiften visst intresse i- saken. Vidare bör nämnas att lösen och ersättning i princip utgår med 50 % förhöjning. Slutligen har utmålsförrättningen delvis karaktären av ett förvaltningsärende. Beträffande dylika ärenden är parts rätt till kost- nadsersättning som förut framgått starkt begränsad.

De speciella förmåner som enligt gruvlagstiftningen tillförsäkrats jordägaren kan enligt utredningens mening numera knappast anses så betydande att denne på grund därav ej bör äga rätt till gottgörelse för kostnader i samband med utmålsförrättning. Innehavare av nyttjande- rätt eller annan särskild rätt till marken, t. ex. samerna, åtnjuter ej jord-

• Sida 183
•  Original

183

ägaravgäld. Rätt till 50-procentig förhöjning av skadeersättning förelig— ger även enligt vattenlagen utan att detta påverkar rätten till kostnads- ersättning. Även om uppkommande markintrång i allmänhet är obetyd- ligt kan dock i en del fall ganska omfattande anspråk aktualiseras. Prövningen av ersättningsfrågor synes principiellt ha samma judiciella karaktär som motsvarande avgöranden enligt annan expropriativ lag- stiftning. Utredningen anser övervägande skäl tala för att en sakägare i princip bör vara berättigad till gottgörelse för kostnad som han fått vidkännas för att tillvarataga sin rätt vid förrättningen. Frågan har emellertid flera aspekter.

Markägare och andra rättsägare beträffande mark som berörs av ut- målsansökan har i allmänhet mycket små möjligheter att påverka själva utmålsläggningen. Även om ianspråktagande av mark inom eller utom utmålet inte begärs, har han givetvis giltig anledning att personligen el- ler genom ombud på platsen inställa sig vid förrättningen, men i allmän- het är det då opåkallat att anlita tekniskt eller juridiskt biträde. Begär sökanden att få ta i anspråk mark ovan jord, kan det naturligtvis i en del fall bli fråga om besvärliga värderingsspörsmål. Stundom kan markäga— ren ha anledning motsätta sig att viss mark inom eller utom utmålet lö- ses. Det kan emellertid antagas att marklösenfrågorna i det stora flerta- let fall alltjämt kommer att vara av enkel beskaffenhet.

Enligt utredningens mening finns viss risk för att en generell rätt till kostnadsersättning vid förrättning i en del fall skulle föranleda med hän- syn till omständigheterna obefogade eller onödigt vidlyftiga utredningar m.m. De skäl som ovan antagits ligga bakom den nuvarande ordningen i fråga om sakägares kostnader vid utmålsförrättning har inte helt förlo— rat sin betydelse. Vid övervägande av det anförda har utredningen före- slagit att sökanden skall vara skyldig att gottgöra annan sakägare kost— nader som denne fått vidkännas för bevakande av sin rätt vid förrätt- ningen med den modifikationen att förrättningsmännen skall kunna för- ordna annorlunda om det finnes skäligt med hänsyn till omständighe— terna. Sistnämnda förbehåll har utformats i analogi med liknande be- stämmelser i väglagen, lagen om enskilda vägar och naturvårdslagen.

Renzissyttrandena. Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland till- styrker utredningens förslag om rätt för sakägare till kostnadsersättning. Sveriges advokatsamfund förordar att ersättningsregeln ges en formule- ring motsvarande den som finns i expropriationslagen. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten finner den av utredningen föreslagna regeln skälig men anser att den ställer förrättningsmännen inför svår— lösta avgöranden. Samernas riksförbund anför att samma regler som i vattenmål eller expropriationsmål bör gälla. Svenska gruvföreningen godtar förslaget men anser att ersättning för biträdeskostnad i regel bör förekomma endast i samband med marklösen.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär att sakägare i mot- sats till vad som f. n. gäller skall få ersättning för de kostnader han fått vidkännas för att bevaka sin rätt vid utmålsförrättningen. De remissin- stanser som yttrat sig över förslaget i denna del har. godtagit eller i var-

• Sida 184
•  Original

184

je fall inte riktat någon erinran mot principen om sakägares rätt; till kostnadsersättning. Även enligt min mening talar övervägande skäl för att sakägare bör ha rätt till gottgörelse för de kostnader som han måst nedlägga för att bevaka sin rätt vid utmålsförrättningen. Gruvlagens reg- ler om förvärv av utmål m.m. innefattar ett expropriationsliknande för- farande varigenom gruvrättsinnehavaren tvångsvis mot ersättning får ta annans mark i anspråk. Vad gäller frågan om ersättning för markin- trång skiljer sig förfarandet vid utmålsläggning från förvaltningsärenden i allmänhet därigenom att det föreligger en tvist mellan två enskilda par— ter. Prövningen av ersättningsfrågor torde som utredningen framhåller ha samma judiciella karaktär som motsvarande avgöranden enligt ExL eller annan expropriativ lagstiftning. Enligt bestämmelserna i ExL skall den exproprierande i princip svara för samtliga kostnader inte bara i målet vid fastighetsdomstolen utan även i ärendet om tillstånd till ex- propriation. Anledningen till att sakägare vid utmålsförrättning hittills inte tillerkänts rätt till kostnadsersättning torde, som Svea hovrätt påpe- kat, i viss utsträckning ha hängt samman med den speciella förmånsställ- ning som markägaren intagit i olika avseenden. Frågan om en översyn av gällande bestämmelser har vidare ansetts böra anstå i avvaktan på re— sultatet av gruvrättsutredningens arbete. I motioner (1963 I: 378 och 11: 452) vid 1963 års riksdag yrkades sålunda att riksdagen måtte hem- ställa hos Kungl. Maj:t om en översyn av gälla-nde regler om rättegångs— kostnader och deras fördelning vid ingrepp enligt gruvlagen. Kritik rik- tades i motionerna bl. a. mot att vid utmålsförrättning enligt gruvlagen ersättning inte utgår till sakägare för erforderlig juridisk och teknisk ut- redning. I utlåtande över motionerna hemställde tredje lagutskottet (1963: 36) under hänvisning till att frågan omfattades av gruvrättsutred- ningens uppdrag att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Sedan gruvrättsutredningen avslutat sitt arbete torde hinder i form av pågående utredningsarbete inte längre föreligga mot att reformera gruv- lagens ersättningsbestämmelser. Jag vill i detta sammanhang peka på att utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden i sitt betänkande (SOU 1971: 76 s. 75) Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltnings- ärenden uttryckligen undantagit gruvlagen från sitt arbete under hänvis- ning till gruvrättsutredningens förslag. De speciella förmåner som enligt gruvlagen tillförsäkrats fastighetsägaren kan numera knappast anses så betydande att denne på grund därav inte bör kunna få rätt till kostnads- gottgörelse i samband med utmålsförrättning. Den nya gruvlagen kom- mer dessutom att innebära att fastighetsägarens ställning i ersättnings- hänseende anpassas till vad som gäller för den mot vilken expropria— tionsanspråk riktas.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört finner jag sålunda att fastighets- ägare och andra sakägare vid förrättning för erhållande av utmål rn. rn.

• Sida 185
•  Original

Prop. 1974: 32 185

bör kunna få ersättning för kostnad som de fått vidkännas för att be- vaka sin rätt. Föreskrift om detta har upptagits i första stycket av denna paragraf. ErsättningsbeStämmelserna har i viss utsträckning utformats efter mönster i motsvarande bestämmelser i ExL. Sökanden skall sålun- da i princip vara skyldig att ersätta annan sakägare kostnader som denne fått vidkännas för att bevaka sin rätt vid förrättningen. Undantag görs liksom enligt ExL för det fall att annat följer av 18 kap. 6 eller 8 & rättegångsbalken (RB). Eftersom dessa bestämmelser formellt endast avser kostnader vid domstol, har i paragrafen gjorts undantag från hu- vudprincipen för det fall att annat följer vid en motsvarande tillämpning av nämnda bestämmelser i RB. Enligt 18 kap. 6 & RB är part alltid skyldig att betala kostnad som han genom vårdslöshet eller försummelse vållat motparten. Detta gäller oberoende av hur kostnaderna i övrigt skall fördelas. Som exempel på vårdslöshet nämns i paragrafen att par- ten uteblir från rätten eller att han inte iakttar föreläggande som rätten meddelat eller att han påstår eller invänder något som han insett eller bort inse saknar fog. Enligt 18 kap. 8 % RB utgår ersättning för rätte- gångskostnad endast om kostnaden skäligen varit påkallad för tillvara- tagande av partens rätt. Det är viktigt att dessa bestämmelser i RB till- lämpas utan alltför stor restriktivitet. Härigenom kan tillses att sökan- den inte belastas med kostnaderna för onödig utredning.

Vid bedömningen av fråga om viss kostnad skäligen varit påkallad för tillvaratagande av sakägares rätt är det av betydelse huruvida sökanden vid utmålsläggningen skall ta i anspråk mark. I allmänhet torde sak- ägare som utredningen framhållit sakna skäl att anlita tekniskt eller juridiskt biträde i sådana fall då sökanden inte begär att få ta mark i anspråk. Med hänsyn härtill skall såväl i utmålsansökningen som i kun- görelsen om förrättningen anges i vilken utsträckning sökanden ämnar ta i anspråk mark.

I mål enligt 39 & gruvlagen om ersättning för sådan efter utmålsför- rättning uppkommen skada, som inte förutsetts vid förrättningen, till- lämpas nu rättegångsbalkens regler om rättegångskostnad. Motsvarande kommer att gälla vid tillämpning av tidigare omnämnda bestämmelser i 33 &.

Talan mot beslut vid utmålsförrättning förs f. n. hos kommerskolle- gium om beslutet avser fråga om förutsättningama för erhållande av ut- mål, utmålets storlek och form eller anvisande av mark. I andra frågor fullföljs talan Vid allmän domstol. Vid fullföljd av talan utgår f.n. er- sättning för rättegångskostnader endast när talan förs vid allmän dom- stol, varvid de allmänna reglerna därom i 18 kap. RB gäller.

Enligt vad jag förordar i det följande skall talan mot beslut vid ut- målsförrättning i fråga som avser ersättning till sakägare föras vid fas-

• Sida 186
•  Original

Prop. 1974: 32 186

Vid fullföljd av talan i de ersättningsfrågor som i fortsättningen skall överprövas av fastighetsdomstol bör sakägare i fråga om rätten till er— sättning för rättegångskostnader inte vara sämre ställd än sakägare i ex- propriationsmål. Med hänsyn till den prövning som förutsätts ha ägt rum vid utmålsförrättningen bör reglerna härvidlag utformas i över- ensstämmelse med ExL:s bestämmelser om kostnadsersättning i högre rätt. Regler härom har givits i 12 kap. 8 5.

Fråga om rätt till kostnadsersättning i sådana ärenden som fullföljs hos industriverket torde få avgöras efter samma grunder som gäller be- träffande förvaltningsärenden i allmänhet.

Återkallas en utmålsansökan sedan kallelse till förrättningen utfär- dats, bör det vara möjligt att inställa förrättningen. Om detta sker, bör sakägare som i anledning av kungörelsen gjort utredning t. ex. om mark- skador ha möjlighet att få gottgörelse för sina kostnader av sökanden. I andra stycket av denna paragraf har därför förts in bestämmelse om rätt för sakägare att i sådant fall föra talan om kostnadsersättning vid fastighetsdomstol. Återkallelse av utmålsansökan har hittills före- kommit mycket sällan.

F örrättningens avslutande

36 &

Paragrafen har motsvarighet i 40 & gruvlagen. Eftersom förrättningen normalt förutsätts bli genomförd i ett sam— manhang, synes meddelande av fullföljdshänvisning beträffande de be- slut som meddelas under förrättningen liksom hittills kunna anstå till förrättningens avslutande. Enligt förevarande paragraf knyts fullföljds- hänvisningen till ett särskilt avslutningsbeslut. Föreskriften härom har delvis utformats efter förebild i 4 kap. 29 & FBL. Att avslutningsbeslutet skall uppläsas för de närvarande följer av 25 & tredje stycket. Har vissa beslut meddelats under en förrättning och uppskjuts denna till en senare dag, kommer således fullföljdshänvisning beträffande dessa beslut att meddelas först på den senare dag då avslutningsbeslutet ges. Några olä- genheter av denna ordning, varigenom bl. a. erhålls en gemensam ut- gångspunkt för klagotiden beträffande samtliga beslut under förrätt- ningen, torde inte uppkomma i det fåtal fall där anledning att uppskjuta förrättning kan antas komma att föreligga.

Som jag förut anfört är det med hänsyn till gruvornas betydelse vid samhällsplaneringen angeläget att planeringsmyndigheterna så tidigt som möjligt får underrättelse om förberedelser för gruvdrift. Bergmäs- taren bör därför underrätta vissa sådana myndigheter om utmålslägg— ningen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela bestäm- melser om detta.

• Sida 187
•  Original

Prop. 1974: 32 187

Utbetalning av ersätlningsmedel

37 5 Paragrafen överensstämmer i sak med 42 5 första stycket första punk- ten gällande lag.

38 5

Första stycket i paragrafen motsvarar 42 5 första stycket andra punk- ten gällande lag. De ändringar som skett är väsentligen en följd av de nya ersättningsbestämmelserna i 30 5. Genom utformningen av första stycket markeras att s.k. personlig skadeersättning kan utgå även till innehavare av särskild rätt.

Andra stycket i paragrafen innehåller bestämmelser till skydd för innehavare av sådan fordran som skall föranleda nedsättning. Bestäm- melserna har avfattats efter mönster av 35 % fjärde stycket miljöskydds- lagen.

39 5

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 425 andra stycket första punkten gällande lag, har utformats delvis efter förebild i 6 kap. 6 % ExL.

40 5

Denna paragraf, vars första stycke i stort sett överensstämmer med 42 % tredje stycket gällande lag, har utformats efter mönster i 6 kap. 13 och 14 åå ExL.

41 & Paragrafen, som i sak överensstämmer med 42 & sista stycket gällande lag, har formulerats i enlighet med 6 kap. 17 & ExL.

42 &

Denna paragraf, som motsvarar 43 & gällande lag, innehåller bestäm- melser om utbetalning av nedsatta eller uttagna medel. Paragrafen in- nebär att motsvarande bestämmelser i 6 kap. 18 å andra och tredje styckena samt 19 & ExL skall tillämpas. I överensstämmelse med 7 kap. 1 & samma lag föreskrivs vidare att sökanden skall svara för kostnaderna vid fördelningen av nedsatta medel, i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 & RB.

Förändring i fråga om utmål

43 & Bestämmelserna i paragrafen har överförts från 45 & gällande lag med vissa jämkningar och med tillägg av en ny regel som gör det möjligt att

• Sida 188
•  Original

Prop. 1974: 32 188

Nuvarande bestämmelser om utvidgning och minskning av utmål torde som utredningen anför i stort sett kunna tillämpas också på utmål som läggs ut enligt de nya reglerna. Som förut nämnts skall utvidgning och minskning av utmål kunna ske oberoende av om detta slutligen le— der till att utmålet kommer att ligga utanför det inmutningsområde som låg till grund för utmålsläggningen. För att utvidgning skall få ske krävs utredning om att utvidgningen är befogad med hänsyn till fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov m. m. på samma sätt som om det gällt att redan vid utmålsläggningen ta in området i fråga i utmålet.

Gällande lag innehåller inte några bestämmelser som gör det möjligt för en gruvinnehavare att avstå från anvisad mark på annat sätt än ge- nom att söna utmålet. Enligt utredningen har detta från myndigheters och gruvföretags sida påtalats som en olägenhet. Det har sålunda varit svårt att till ett annat rättssubjekt överföra mark som inte längre behövs för gruvarbete men som lämpar sig för annan användning. Sådan överfö- ring möjliggörs nu genom bestämmelsen i första stycket 3.

Också den som vill avstå från anvisad mark har att göra ansökan där- om hos bergmästaren. Ärendet handläggs vid förrättning. Avstås endast en del av ett tidigare inlöst markområde, skall, om bergmästaren inte bestämmer annat, den nya gränsen utstakas och inläggas på karta, vilken bifogas beslutet i ärendet. Mark som avstås tillfaller markägaren. Frå- gan om ersättning till gruvinnehavaren avses i enlighet med vad ut— redningen anfört helt få bero på överenskommelse mellan parterna. Det- samma gäller frågor rörande anläggningar och annan gruvegendom som eventuellt kan finnas kvar på marken vid avståendet.

De i andra stycket inskjutna- orden ”sedan undersökningstiden utgått” markerar att den s. k. inmutningsresten skall kvarstå till dess undersök- ningstiden utgått. Jag har behandlat denna fråga under 1 5.

Vid tillämpning av reglerna om begränsning av utmåls giltighetstid avses identitet föreligga med det ursprungliga utmålet såtillvida, att gil- tighetstiden alltid räknas från utmålsläggningen oberoende av när ut- vidgning skett.

De ökade möjligheterna att utvidga och minska utmål bör som utredningen föreslår tillämpas även på utmål som finns vid lagens ikraftträdande. Härigenom vinns framför allt förbättrade möjligheter att skydda med äldre utmål belagda fyndigheters donlägiga fortsättning utanför nuvarande gränser.

Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör som utredningen framhåller frågan huruvida rätt till kronoandel och jordägaravgäld skall inträda vid utvidgning av utmål som tillkommit före år 1940 eller av där- med rättsligt likställda utmål. Utredningen anför bl. a. följande.

• Sida 189
•  Original

Prop. 1974: 32 189

För närvarande gäller att sådana äldre utmål får utvidgas till den i gruvlagen stadgade maximiarealen 16 hektar och att det utvidgade om- rådet därvid behåller Sin ursprungliga karaktär såtillvida att reglerna om jordägarandel gäller i den del, varmed utmålet utvidgats enligt gruvla- gens regler. Åtskilliga omständigheter kan anföras till förmån för en fortsatt tillämpning av denna princip även beträffande de utvidgningar av äldre utmål som möjliggörs genom de av utredningen förordade reg- lerna. Medelarealen för samtliga utmål, som tillkommit före den 1 ja- nuari 1940 eller på grund av dessförinnan skedd inmutning, utgjorde den 31.12 1967 6,1 hektar. Omkring 90 % av dessa utmål ingår emeller- tid i sammanhängande utmålsfält med betydligt större yta. De möjlighe- ter som kan ha funnits att genom utvidgning av äldre utmål eller läg- gande av nya utmål fånga in malmkropparnas mera flacka fortsättning utanför de ursprungliga utmålsområdena torde i allmänhet redan vara utnyttjade. En tillämpning av dessa regler på äldre utmål kommer därför knappast att aktualisera andra utvidgningar av dessa än sådana som syftar till att skydda malmemas donlägiga fortsättning på djupet. De malmtillgångar det härvid kan bli fråga om ligger på stort djup. Brytning kan knappast bli aktuell inom överskådlig tid. En rätt till kro- noandel skulle inte gärna kunna utövas förrän brytningen nått ned till ifrågavarande del av malmen. För att få deltaga i brytningen av denna skulle staten bli nödsakad att ersätta gruvinnehavaren andel i ovan- jordsanläggningarna och schakt till många hundra meters djup. De eko- nomiska förutsättningama för ett dylikt engagemang från statens sida torde sällan vara gynnsamma.

Mot det nu förda resonemanget kan främst anföras synpunkter av principiell natur. Med hänsyn till den fortgående avvecklingen av jord- ägarandelsinstitutet och de överväganden som ligger bakom kronoan- delsinstitutets införande ter det sig föga tillfredsställande att tillåta den äldre ordningen på ifrågavarande område att breda ut sig i takt med ut— vidgningen av äldre utmål. Att med säkerhet förutse den omfattning som dylika utvidgningar kommer att ta är inte möjligt. Utgår man från de nyss gjorda antagandena rörande den tid när brytning av ifrågava- rande djupmalmer kan bli aktuell samt beträffande kostnaderna för ut- övandet av kronoandel till dessa, blir det av ringa betydelse från gruvin— nehavarens synpunkt om rätt till kronoandel införs beträffande utvidgad del av äldre utmål. Skulle olägenheterna med en uppdelning av gruvrät- tigheten i något fall bli påtagliga, bör från statens sida kunna övervägas att avgiftsfritt upplåta kronoandelen till utmålshavaren. I samman- hanget bör för övrigt påpekas att en utvidgning av äldre utmål även en- ligt nuvarande ordning kan medföra en uppdelning av gruvrätten till följd av rätten för jordägare, på vars ägovälde gruvarbete inkommer först efter utmålsläggningen, att inom viss tid anmäla sig till begagnande av jordägarandel.

Skall reglerna om kronoandel tillämpas vid utvidgning av äldre utmål synes det ej finnas anledning att göra undantag för sådan utvidgning in— till 16 hektar, beträffande vilken hittills den äldre ordningen tillämpats. Ett dylikt undantag skulle skapa onödiga komplikationer, förutom att det skulle motverka övergången till enhetliga regler inom gruvrätten. Det bör framhållas att gällande regler om utvidgning av utmål näppeli- gen kan innebära ett ständigt skydd för de möjligheter en gruvägare, så länge reglerna består, har att skaffa sig en fördel för gruvrörelsen. Änd— ras reglerna utan att gruvägaren under tiden för deras giltighet begagnat sig av dem, lär denne endast ha att anpassa sig härefter.

• Sida 190
•  Original

Prop. 1974: 32 190

Utredningen har mot bakgrund av anförda förhållanden föreslagit att bestämmelserna om kronoandel och jordägaravgäld skall gälla också äldre utmål till den del de utvidgas enligt de nya bestämmelserna. Även jag anser att reglerna om kronoandel bör gälla också beträffande sådana områden varmed äldre utmål utvidgas enligt bestämmelserna i den nya gruvlagen. Däremot bör i enlighet med vad jag anfört i avsnittet 14.7 i den allmänna motiveringen inte någon rätt till jordägaravgäld uppkom- ma i dessa områden. Vid tillämpningen av reglerna om kronoandel bör utvidgningen av utmålet och förrättningen för denna ha samma betydelse som utmålsläggningen resp. utmålsförrättningen skall ha vid anvisande av utmål. Några särskilda regler om vad som skall gälla i de fall då sta- ten utnyttjar kronoandel i utvidgningsområde synes inte behövas. Blir ett utnyttjande aktuellt, får förutsättas att uppgörelse träffas mellan par- terna. Utgångspunkten för en sådan uppgörelse bör vara den att staten har rätt att deltaga i brytning endast inom utvidgningsområdet.

Utredningen framhåller att en tillämpning av bestämmelserna om kronoandel på utvidgningsområde i vissa fall kan tänkas medföra in- trång i en gruvinnehavares bestående rättigheter eller förfogandemöjlig- heter. Utredningen anför följande.

Enligt äldre lag kunde nämligen en gruvinnehavare under vissa förut- sättningar vid utvidgning av utmål förfoga över jordägarens andel i ut— vidgningsområdet. Detta var fallet bl. a. om området var beläget på samma fastighet som det ursprungliga utmålet och jordägaren antingen avstått från att anmäla sig till begagnande av jordägarandel enligt be- stämmelserna i äldre lag —— vare sig detta skett enligt överenskommelse med inmutaren eller ej — eller också till gruvinnehavaren överlåtit sin rätt till jordägarandel på ännu ej inmutade områden av fastigheten. Så- dan. överlåtelse har dock ansetts ej ha bindande verkan mot ny ägare av fastigheten i vad avser fyndigheter som inmutas efter dennes förvärv av fastigheten (NJA 1946 s. 517). Det synes antagligt att bedömningen bli- vit densamma, om fyndigheten efter fastighetens försäljning kommit att omfattas av utvidgning av utmål. Som ytterligare ett fall då gruvinneha— vare vid utvidgning av utmål förfogar över jordäga-rens andel i utvidg- ningsområdet må nämnas det fall att utmål lagts på kronomark på den tid, då kronan ej hade rätt till jordägarandel, varvid jordägarandel för kronan ej kan uppkomma i utvidgningsområde.

Anledning att överväga särskilda övergångsbestämmelser i ifrågava- rande hänseende synes knappast finnas i andra fall än då gruvinneha— vare och jordägare pågrund av oncröst avtal kan göra anspråk på att få utnyttja fyndighet på utvidgningsområde respektive uppbära royalty på brytningen där. Härtill må till en början anmärkas att före år 1940 in- gångna avtal avseende fyndigheter på framtida utvidgningsområden skä- ligen ej bör kunna åberopas beträffande utvidgningar utöver den före nämnda år gällande maximiarealen för utmål, 4 hektar, och att numera endast ett fåtal utmål — främst utmål tillkomna enligt 1855 års stadga _ har mindre ytvidd än 4 hektar. Efter år 1940 torde sällan ha förekom- mit att avtal ingåtts rörande rätten till fyndigheter som kan komma att omfattas av framtida utvidgningar av utmål med jordägarandel. Men

• Sida 191
•  Original

Prop. 1974: 32 191

även om avtal av nu angivna innehåll i en del fall alltjämt skulle vara i kraft — eller om före år 1940 slutits avtal om rätten till jordägarandelcn i framtida utmål över huvud —- måste beaktas att sådana avtal baserats på förutsättningen att rätten till dittills ej utmålslagda fyndigheter i framtida gruvlagstiftning skulle regleras på samma sätt som vid avtalens ingående. Om denna förutsättning ändras genom införande av ny lag- stiftning, torde detta i varje fall ej kunna grunda ersättningsanspråk gentemot det allmänna. Verkningarna beträffande förhållandet mellan gruvinnehavaren och jordägaren torde vid eventuell tvist få prövas av domstol med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Med hänsyn till det anförda har utredningen ej funnit skäl föreslå att möjlig- het skulle öppnas för gruvinnehavare eller jordägare att under en över— gångstid väcka talan om ersättning eller annat i anledning av införandet av kronoandel i område, som genom utvidgning tilläggs äldre utmål.

Jag kan i denna fråga i allt väsentligt ansluta mig till vad utredningen anfört. '

Enligt utredningen har sammanläggning av utmål under senare tid fö- rekommit endast i något enstaka fall. Anledningen härtill torde ha varit att sammanlagt utmål inte ansetts kunna utvidgas utöver den nuvarande maximiarealen 16 hektar och att bestämmelserna om sammanläggning dessutom tillämpats restriktivt av kommerskollegium då det gällt att sammanlägga utmål underkastade olika lagar. Den nya gruvlagen synes emellertid ge bättre förutsättningar för ett utnyttjande av sammanlägg- ningsinstitutet. Jag tänker här på de nya bestämmelserna om utmåls storlek, vilka möjliggör en smidigare anpassning till behovet i varje sär- skilt fall. Därtill kommer att de äldre utmålen i princip skall föras in under den nya gruvlagen. Jag har därför bibehållit sammanläggnings— institutct i den nya lagen.

Med hänsyn till de bestämmelser om tidsbegränsning av gruvrätt som jag förordar i 6 kap. krävs en regel om gruvrättens giltighetstid vid sam- manläggning enligt denna paragraf. En sådan finns i tredje stycket. Som utredningen anfört får det förutsättas att sammanläggning inte beviljas, om regeln skulle leda till att giltighetstiden för visst utmål skulle förlängas för väsentligt längre tid än som skulle ha skett vid pröv- ning enligt 6 kap. 4 5.

I likhet med utredningen finner jag inte anledning att bibehålla nuva- rande bcstämmelser om begränsning av möjligheterna att utvidga utmål. som uppkommit genom uppdelning.

5 kap. Statens rätt till andel i gruvföretag

5 kap. Statens rätt till andel i gruvföretag

Kapitlet innehåller bestämmelser om kronoandel.

• Sida 192
•  Original

Prop. 1974: 32 192

1 &

De nuvarande bestämmelserna om kronoandel innebär att staten inom viss tid måste göra anmälan till bergmästaren, om den vill begagna sin rätt till kronoandel. Anmäler sig staten inte inom den föreskrivna tiden till begagnande av kronoandel, har inmutaren därefter ensamrätt till gruvföretaget. Genom anmälan om begagnande av kronoandel blir staten skyldig att vid sitt inträde i företaget ersätta inmutaren hälften av vissa kostnader som denne haft för utmålet. Omfattningen av denna ersättningsskyldighet beror på när inträdet i företaget sker. Allmänt sett blir ersättningsskyldigheten mer omfattande ju senare staten inträder i företaget. '

Staten har hittills bara i ett fall avstått från att göra anmälan om kro- noandel inom föreskriven tid. Det synes därför vara naturligt att in— föra motsatt regel i förhållande till vad som nu gäller och således utgå från att staten önskar begagna sin rätt till kronoandel, om staten inte uttryckligen avstår därifrån. Kronoandelen bör i så fall uppkomma redan i och med utmålsläggningen. Härigenom kan kostnaderna för inträdet i företaget hållas nere. Staten får vidare möjlighet att med tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. 6 5 om brytningsvitsord ta ställ- ning till i vad mån den vill delta i olika arbeten. I enlighet med vad jag nu anfört och med utredningens förslag föreskrivs sålunda i första stycket att kronoandel uppkommer automatiskt i och med utmålslägg- ningen, om staten inte senast vid förrättningen anmäler att den avstår från sådan andel.

Formen för avstående av kronoandel regleras i andra stycket. Anmä- lan om avstående måste som framgår av första stycket göras innan ut- målsförrättningen avslutats. Ett överklagande av denna avses inte med- föra att fristen förlängs.

F.n. har staten enligt 475 tredje stycket gruvlagen efter utmålslägg- ningen rätt att verkställa provborrningar och andra undersökningar av utmålet av begränsad omfattning innan anmälan om begagnande av kro- noandel görs. Någon motsvarighet till denna möjlighet att underlätta statens ställningstagande beträffande kronoandelen — en möjlighet som hittills torde ha utnyttjats i mycket ringa omfattning — har inte tagits upp i förslaget. Det undersökningsmaterial som inmutaren har att redo- visa i samband med utmålsansökningen torde ge tillräckligt underlag för att bedöma om skäl finns att avstå från kronoandelen.

Möjligheten enligt 46 å andra stycket gruvlagen att begagna kronoan- del bara till viss del har hittills inte utnyttjats. Motsvarighet till denna bestämmelse har därför inte tagits upp i förslaget.

• Sida 193
•  Original

193

2 &

F. n. gäller att staten genom anmälan om begagnande av kronoandel blir skyldig att vid sitt inträde i företaget ersätta inmutaren hälften av utgifterna för marklösen och annan ersättning samt av kostnaderna för utmålsförrättningen. Inträdet i företaget anses ske vid utmålsläggningen, om anmälan gjorts dessförinnan, samt vid utgången av året efter det då anmälan skedde, om anmälan görs efter utmålsläggningen. Staten blir genom anmälningen också skyldig att erlägga sin del av försvarsavgif- terna för utmålet samt av kostnaderna för fullgörande av vissa föreskrif- ter som kan meddelas av myndigheterna enligt 10 kap. gruvlagen. Har anmälan gjorts först efter utmålsläggningen måste staten betala sin del av sådana för fortsatt gruvdrift nyttiga anläggnings- eller tillredningsar- beten som kan ha utförts före statens inträde i företaget.

Slopandet av anmälningsskyldigheten kräver en ny reglering av sta- tens skyldigheter att bidra till dessa kostnader. Jag har ansett det natur- ligt och rimligt att staten, om den inte avstår från att utnyttja kronoan- delen, omedelbart erlägger sin del av kostnaderna i samband med ut- målsläggningen och fördelningen av ersättningsmedel. Föreskrift härom tas upp i första stycket. Jag har inte funnit skäl att såsom ifrågasatts av en remissinstans ålägga staten att ersätta inmutaren för undersöknings— kostnader före utmålsläggnin gen.

Tvist om kronans ersättningsskyldighet skall enligt tredje stycket handläggas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

3 %

Enligt gällande lag möter inte hinder mot att kronoandelen överlåts eller upplåts till annan. Detta kan ske även till annan än inmutaren. Med hänsyn till kronoandelens offentligrättsliga karaktär och den betydelse dessa användningsmöjligheter har för institutets avsedda utnyttjande har en uttrycklig bestämmelse i ämnet tagits upp i denna paragraf. Efter överlåtelse blir kronoandelen i princip jämställd med annan andel i gruva.

4 5 Bestämmelsen har sin motsvarighet i 48 & gruvlagen och överens- stämmer i sak med 5 kap. 3 5 första stycket i utredningens förslag.

• Sida 194
•  Original

194

Sedan staten efter utmålsläggningen genom kronoandelen blivit del- ägare i utmålet skall såsom f.n. förhållandet mellan staten och inmuta- ren regleras enligt de allmänna bestämmelserna om delägarskap i gruva. Staten blir således efter utmålsläggningen i fråga om rättigheter och skyldigheter likställd med delägare, vars delägarskap uppkommit på an- nat sätt.

6 kap. Rätt till brytning inom utmål m. m.

I kapitlet tas upp bestämmelser om rätt till brytning inom utmål och om begränsning av utmåls giltighetstid m.m. Som jag har anfört i avsnittet 14.7 i den allmänna motiveringen bör jordägaravgäld inte längre utgå. Bestämmelserna om avgäld har således mönstrats ut. En nyhet i kapitlet är vidare att gruvinnehavare kan få gruvrätt att upphöra genom att an— mäla till bergmästaren att han inte längre vill behålla gruvrätten. I öv— rigt motsvarar kapitlet i stort sett 6 kap. i utredningens förslag.

1 5 .

Paragrafen, som motsvarar 51 å i gällande lag och 6 kap. 1 5 i utred- ningens förslag, innehåller den grundläggande bestämmelsen om be- gränsning av utmåls giltighetstid. Beträffande skälen för tidsbegräns- ningsreglerna hänvisas till avsnittet 14.4 i den allmänna motiveringen.

Av praktiska skäl och med hänsyn till beräkningen av försvarsavgift har föreskrivits att tjugofemårsperioden skall räknas från utgången av det år varunder utmålsläggningen avslutades. Med gruvinnehavaren av— ses, som framgår av 4 kap. 39 å, den eller de som har del i fyndigheten.

Tredje stycket har i jämförelse med motsvarande bestämmelse i 51 & gruvlagen jämkats med hänsyn till de ändrade reglerna om kronoandel. I övrigt överensstämmer andra och tredje styckena med gällande rätt.

2 &

Bestämmelserna har förts över från 525 gruvlagen. I sak skiljer sig denna paragraf från gällande rätt endast på det sättet att en ny ordning för prövning av tvist om markägares ersättningsskyldighet en- ligt andra styeket införts.

3 5

6 kap. Rätt till brytning inom utmål m. m.

Enligt 545 tredje stycket gruvlagen är gruvinnehavaren skyldig att ensam hålla stängsel på område som inom eller utom utmål tagits i an- språk för gruvarbete.

I samband med att ändringar genomfördes i gruvlagen år 1952 över- vägdes möjligheterna att i lag föreskriva skyldighet att hållahägnad'om-

• Sida 195
•  Original

195

kring gruvhål där verksamheten upphört. Någon sådan skyldighet an- såg's emellertid inte böra föreskrivas. De överväganden som därvid gjor- des ledde dock till att Kungl. Maj:t i ämbetsskrivelse den 13 januari 1956 till samtliga länsstyrelser meddelade bestämmelser om anordnande i vissa fall av stängsel vid övergivna gruvhål m. m.- Genom skrivelsen har förordnats att stängsel kring övergivna gruvhål kan anordnas och vidmakthållas på statsverkets bekostnad, om uppenbar fara föreligger för människor och husdjur. Det åligger enligt skrivelsen vederbörande polismyndighet att i förekommande fall anmäla behov av skyddsanord- ning till länsstyrelsen, som om det befinns erforderligt har att låta ombe- sörja utförandet av skyddsanordningen. '

Vid remissbehandlingen har_ifrågasatts om inte strängare krav på stängselskyldighet än f. n. bör ställas upp. Frågan har behandlats även av 1972 års riksdag i anledning av motion (1972: 920).

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (LU 1972: 20, rskr 1972: 276) anförde lagutskottet bl. a. att beträffande i drift varande gruvor gruvla- gens bestämmelser om stängselskyldighet i förening "med den tillsyn över gruvdriften som är anbefalld kommerskollegium och bergsstatstjä-nste- männen erbjuder tillfredsställande' garantier för att erforderliga stängsel anbringas vid gruvhål med öppningar i dagen. För gruvhål där verksam- heten upphört innehåller visserligen gruvlagen inga bestämmelser om stängselskyldighet. Genom 1956 års ämbetsskrivelse till länsstyrelserna har emellertid tillskapats möjligheter att anbringa skydd också beträf- fande övergivna gruvor. Av de remissvar som utskottet inhämtat fram— går emellertid att ett mycket stort antal övergivna gruvhål trots detta alltjämt är oskyddade. Utskottet anser det angeläget att en närmare un- dersökning sker beträffande vilka åtgärder som kan vidtas för att effek- tivisera förfarandet. '

Vad beträffar frågan om stängsel och andra säkerhetsåtgärder efter avslutad brytning anför utskottet att den i framtiden inte bör lämnas oreglerad. I samband med arbetet på en ny gruvlag bör sålunda övervä- ganden göras angående möjligheterna att införa bestämmelser som så- kerställer att behövliga skyddsåtgärder vidtas för att hindra människor och djur från att komma till skada vid övergivna hål, t. ex. genom att gruvinnehavaren åläggs att ställa säkerhet för fullgörandet av sådana åt- gärder.

Frågan om anordnande av stängsel eller vidtagande av andra skydds- åtgärder vid redan nu övergivna gruvhål fordrar ytterligare beredning. Jag är därför inte beredd att nu framlägga några förslag i denna del.

När det gäller gruvor som är i drift torde som riksdagen anfört de gällande bestämmelserna innebära tillräckliga garantier mot att männiJ skor eller djur kommer till skada. Eftersom stängsel hör till den egen-

• Sida 196
•  Original

196

dom som gruvinnehavaren enligt 57 5 första stycket gruvlagen förverkar och som han inte får bortföra, finns vidare ett åtminstone temporärt skydd efter det en gruva sönats. Bestämmelserna kan emellertid inte an- ses tillräckliga för att på längre sikt lösa de problem som här föreligger. Jag anser det för min del rimligt att gruvnäringen i möjligaste mån sva- rar för skyddet mot den fara som gruvöppningen innebär även sedan gruvdriften upphört. Frågan rymmer emellertid en del svårlösta problem. När en gruva läggs ned flyttar företaget i regel från trakten och ibland upphör det med all verksamhet. Det synes därför inte vara en ändamåls- enlig lösning att ålägga vederbörande gruvinnehavare att för all framtid svara för underhåll och förnyelse av skyddsanordningar av detta slag. En betydande förbättring synes emellertid kunna uppnås om gruvinne- havaren som komplement till den nuvarande stängselskyldigheten åläggs att anordna stängsel på sådant sätt att det utan fortlöpande underhåll kan beräknas fylla sin uppgift för längre tid. Jag tänker här på möjlighe- ten att utföra stängslet i varaktigt material, t. ex. i form av en stållina, upphängd på järnstolpar. Det går inte att precisera hur stängselskyldighe- ten skall fullgöras i varje särskilt fall. Som huvudregel bör dock uppstäl- las att stängslet skall anordnas i varaktigt material. Det får sedan an- komma på bergmästaren att i förekommande fall medge undantag.

Tredje stycket har utformats i överensstämmelse med vad jag nu sagt. Även anordningar av det slag jag nyss berört kan på längre sikt be- höva underhållas och förnyas. I enlighet med den uppfattning som för- anlett utfärdandet av 1956 års föreskrifter bör staten svara för behöv- liga skyddsåtgärder i sådana fall där gruvrätten upphört. Gruvnäringen bör emellertid svara för kostnaderna. Dessa torde —— särskilt med hän- syn till vad jag nyss förordat —— inte bli av den omfattningen att en särskild avgift är motiverad. Jag vill erinra om att jag i det föregående föreslagit att särskilda undersökningsavgifter skall införas. Vidare före- slår jag i det följande att försvarsavgifterna skall höjas och att de i fort- sättningen skall helt tillfalla staten.

Uppgiften att låta ombesörja utförandet av skyddsanordningar vid övergivna gruvor bör liksom hittills åvila länsstyrelserna. Genom ad— ministrativa föreskrifter kan säkerställas att länsstyrelserna blir under- rättade när rätt till gruva upphör.

4 &

Denna paragraf innehåller huvudstadgandet om möjligheterna att er- hålla förlängning av gruvrätts giltighetstid utöver den i 1 & bestämda ti- den. Paragrafen motsvarar 6 kap 5 & i utredningens förslag.

Ansökan om förlängning skall kunna göras av gruvinnehavaren eller delägare i gruvan. Även minoritetsdelägare avses kunna göra ansökan.

Prövningen av förlängningsansökan skall ankomma på statens indu- striverk.

• Sida 197
•  Original

Prop. 1974: 32 197

Förlängning får medges med högst tjugo år i sänder. Denna tid över- ensstämmer med den avtalstid som brukar förekomma vid arrendering av utmål liksom med den längsta tid på vilken Kungl. Maj:t enligt med- givande av riksdagen kan upplåta kronans gruvrättigheter på arrende (rskr 1932: 56 och 1940: 110).Därutöver kan en gruvinnehavare ge- nom utförande av arbete under förlängningsperiod försäkra sig om rätt till ytterligare förlängning.

Enligt andra stycket har sökanden under vissa förutsättningar rätt till förlängning med tjugo år. Detta är till en början fallet, om sökanden under gruvrättens löpande giltighetstid eller del därav bedrivit regel- bunden gruvbrytning inom utmålet eller inom utmålsfält vari utmålet ingår. Vid vilken tidpunkt under nämnda period som arbetet utförts saknar betydelse. Uttrycket regelbunden gruvbrytning anknyter till en på flera håll i gruvlagen använd terminologi (jfr t. ex. 47 och 70 åå). Med utmålsfält förstås enligt 13 kap. 1 & sådana intill varandra grän- sande utmål, i vilka samme ägare innehar minst halv andel eller av an- nan orsak har ett bestämmande inflytande. Förhållandena vid tiden för ansökningen avgör vilken omfattning utmålsfältet skall'anses ha.

Kvalificerande för automatisk förlängning skall vidare vara undersök- ningsarbete av större omfattning. Härmed avses förutom gruvundersök- ning främst sedvanliga systematiska diamantborrningar. Magnetiska, elektriska och gravimetriska mätningar bör däremot normalt inte en— samma medföra rätt till automatisk förlängning. Detsamma gäller en- staka diamantborrhål inom ett utmålsfält. En exakt bestämning av vil- . ka krav som skall vara uppfyllda för att undersökningsarbete skall an- ses såsom omfattande kan av naturliga- skäl inte ges. Med hänsyn till den bakomliggande synpunkten att en utmålsinnehavare bör prestera ett visst mått av aktivitet för att säkert få ha kvar sitt utmål bör storleken av nedlagda kostnader tillmätas väsentlig betydelse. Åberopas arbete på annat utmål i det utmålsfält vari med ansökan avsett utmål ingår, synes vid bedömningen VlSS hänsyn böra tas till det utförda arbetets omfatt- ning i förhållande till utmålsfältets storlek.

Automatisk förlängning kan slutligen erhållas om sökanden inom ut- målet eller utmålsfältet under gruvrättens giltighetstid utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. På frågan när sådana arbeten skall anses tillräckligt omfattande får anläg- gas samma synpunkter som beträffande undersökningsarbete. Vägle- dande i frågan vad för slags anläggningar som skall beaktas vid tillämp- ningen av den ifrågavarande bestämmelsen bör vara, om anläggningarna räknas till gruvegendomen. .

Enligt andra stycket gäller vidare som villkor för automatisk förläng- ning bl. a. att kvalificerande arbete skall ha bedrivits på område som var

• Sida 198
•  Original

Prop. 1974: 32 - _ 198

utmålslagt när arbetet utfördes. Hänsyn skall sålunda inte tas till arbete som fordras för grundläggande av gruvrättighet, såvida inte arbetet ut- förts inom utmålslagt område.

Förutsättningarna för att få fakultativ förlängning behandlas i tredje stycket. Frågan om sådan förlängning skall prövas med särskild hänsyn till det allmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Stor vikt bör tillmätas frågan huruvida andra än sökanden kan antas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyn- digheten. Till gruvinnehavarens förmån skall särskilt uppmärksammas behovet av malmreserver liksom storleken av de kostnader som nedlagts på utmålet eller utmålsfältet. Jag har inte ansett nödvändigt att i lag- texten särskilt ange att dessa omständigheter skall beaktas.

Utredningen har i betänkandet (3. 213—14) angett några synpunkter ' som enligt utredningens mening bör beaktas vid tillämpningen av tredje stycket. Dessa synpunkter kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.

5 %

Paragrafen, som har motsvarighet i 6 kap. 6 & andra stycket i utred- ningens förslag, innehåller bestämmelser rörande ansökan om för- längning. '

Ansökan skall enligt första stycket vara skriftlig. Den skall ange den tid och det område ansökningen avser samt innehålla de uppgifter i öv- rigt som behövs för prövningen av ansökningen. Närmare föreskrifter kan om så visar sig nödvändigt meddelas i administrativ ordning. Med- ges inte förlängning, upphör gruvrätten i princip vid den löpande perio- dens slut. Förlängningsfrågan bör normalt vara avgjord dessförinnan. Med hänsyn härtill föreskrivs att ansökan skall göras senast ett år före utgången av gruvrättens löpande giltighetstid.

Är ansökningen ofullständig, kan sökanden föreläggas att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökningen annars i vissa fall kan avvisas. Före- skrift härom finns i andra stycket.

6 %

Som jag anfört vid 5 & skall förlängningsfrågan normalt vara avgjord vid den löpande periodens slut. Man kan dock inte räkna med att ett av- görande alltid hinner träffas innan denna period löpt ut. Med hänsyn härtill föreskrivs i denna paragraf att, när ansökan om förlängning är beroende på prövning vid den löpande giltighetstidens utgång, gruvrät- ten gällcr till dess ansökningen slutligt prövats. Paragrafen motsvarar 6 kap. 6 5 andra stycket sista punkten i utredningens förslag.

7 % Paragrafen motsvarar 6 kap. 6 5 första stycket i utredningens förslag. Första stycket innehåller bestämmelser om- möjlighet för gruvinneha-

• Sida 199
•  Original

Prop. 1974: 32 . 199

vare att erhålla förhandsbesked huruvida planerat arbete har'sådan om-' fattning att det berättigar till automatisk förlängning om det utförs. Förhandsbesked avses kunna förbindas med villkor. Särskild föreskrift härom har inte ansetts erforderlig. _ Förhandsbesked kan inte ges i fråga om fakultativ förlängning. Detta sammanhänger med att tillräckligt material för bedömning av förläng- ningsfrågan i detta fall i allmänhet föreligger först mot periodens slut.

8 &

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gruvlagen och utredningens ' förslag, innehåller bestämmelse om upphörande av gruvrätt efter anmä- lan.

I gruvlagen finns inte några bestämmelser som gör det möjligt för en gruvinnehavare att genom anmälan till bergmästaren bringa gruvrätten att upphöra. Även om gruvinnehavaren underlåter att betala försvarsav- gift med avsikt att gruvrätten skall upphöra, måste bestämmelserna i 565 gruvlagen beträffande påminnelse om erläggande av dubbel avgift och beslut om förverkande tillämpas.

Vid remissbehandlingen har från bergmästarhåll föreslagits att gruv- innehavaren skall kunna få gruvrätten att upphöra genom en anmälan till bergmästaren om avstående av gruvrätt. '

Jag delar uppfattningen att gruvinnehavaren bör kunna bringa gruv- rätten att upphöra på annat sätt än genom underlåtelse att betala för- SVarsavgift. Enligt denna paragraf kan gruvinnehavaren, om han inte längre önskar utnyttja gruvrätten, göra anmälan därom till bergmästa- ren. Gruvrätten upphör i så fall vid utgången av det år varunder an- mälan gjorts. '

9 5 Paragrafen innehåller en. erinran om att i 7 kap. finns bestämmelser om verkan av att gruvrätt upphör.

7 kap. F örrvarravgift, förverkande av rätt till gruva m. m.

1 &

Paragrafen motsvarar 55 & gruvlagen. Försvarsavgift skall enligt gruvlagen erläggas för varje år sedan utmål utlagts med början året efter det varunder utmålsförrättningen avsluta— des, Avgiften skall erläggas oavsett om arbete bedrivseller inte. Sedan år 1960 utgör försvarsavgiften 20 kr. för varje hektar eller överskjutan- del del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller i princip hälften fastighetsägaren och hälften kronan.

7 kap. F örrvarravgift, förverkande av rätt till gruva m. m.

Utredningen har förordat en höjning av avgiften till 30 kr. per hektar och år.

• Sida 200
•  Original

Prop. 1974: 32 200

Svea hovrätt har framhållit att försvarsavgiften utgör en ersättning för den gamla arbetsskyldigheten. Denna föreslås bli återinförd i annan utformning genom reglerna om tidsbegränsning av rätten till utmål. Konsekvensen synes då fordra att försvarsavgiften avskaffas. Avgiften fyller emellertid den praktiska funktionen att gruvföretagen genom den markerar sitt intresse för lagda utmål. Dessutom täcker försvarsavgiften en del av kostnaderna för kommerskollegiets och bergsstatens handlägg- ning av ärenden angående gruvrättigheter. Dessa skäl för försvarsavgif- ten motiverar emellertid inte att hälften av den skall tillfalla fastighets- ägaren. Att ha kvar försvarsavgiften men låta den helt tillfalla staten tillgodoser enligt hovrätten de praktiska behoven och medför en admi- nistrativ förenkling. Eftersom andelen i försvarsavgiften för det övervä- gande flertalet fastighetsägare torde sakna reell ekonomisk betydelse mo- tiverar hänsynen till fastighetsägarna knappast att den bibehålls.

De skäl hovrätten anfört är enligt min mening övertygande. Jagför- ordar således att försvarsavgiften i fortsättningen helt skall tillfalla sta-— ten. När fastighetsägaren inte längre har rätt till andel i försvarsavgiften föreligger inte skäl att medge avdrag för det fall att gruvinnehavaren äger mark inom utmålet. Första stycket har utformats i enlighet med det anförda.

Den höjning av avgiften som utredningen föreslagit synes f.n. vara lämpligt avvägd. Avgiften bör dock i enkla former fortlöpande kunna anpassas till bl. a. ändringar i penningvärdet. Det bör därför ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma grunderna för försvarsavgiften. Före- skrift härom har tagits upp i andra stycket.

2 &

Har en gruvinnehavare försummat att betala försvarsavgift före den 1 januari skall bergmästaren enligt gällande bestämmelser senast den 1 fe- bruari sända påminnelse om att gruvinnehavaren har att erlägga dubbel avgift. Har påminnelse senast den 15 mars kommit den i- gruvregistrct antecknade gruvinnehavaren tillhanda men har det ipåminnelsen an- ' givna beloppet likväl inte betalats in till bergmästaren senast den 31 mars, inträder förverkande med utgången av'nämnda dag. En förutsättning är emellertid att bergmästaren meddelar. beslut därom före utgången av samma år. ' '

Mot det nuvarande systemet med fixa tidsgränser inom vilka åtgärder skall ha vidtagits för att förverkandepåföljd skall inträda kan olika in- vändningar göras. Det har därför inte getts någon motsvarighet i det remitterade förslaget. Enligt detta skall bergmästaren, om försvarsavgift

• Sida 201
•  Original

Prop. 1974: 32 201

inte erläggs inom föreskriven tid, delge den som antecknats i gruvregist- ret som innehavare av gruvan eller, om gruvföreståndare anmälts, denne föreläggande att inom viss tid, högst tre månader, erlägga dubbla belop- pet av vad som inte betalats vid påföljd att gruvrätten annars förklaras förverkad. I föreläggandet skall anges det belopp som skall betalas. Ef- terkommes inte föreläggandet, skall bergmästaren förklara gruvrätten förverkad. Gruvrätten upphör i så fall vid utgången av den dag då före- läggandet skulle ha fullgjorts.

När gruvinnehavaren äger mark inom utmål kan det f.n. i vissa fall föreligga svårigheter att bestämma det belopp som gruvinnehavaren skall betala. Är äganderät-tsförhållandena oklara kan det sålunda vara svårt att beräkna vilket belopp gruvinnehavaren i egenskap av jordägare får dra av. Dessa svårigheter uppkommer emellertid inte i fortsättningen, eftersom försvarsavgiften enligt vad jag förordat vid 1 & framdeles helt skall tillfalla staten.

Förverkandet knyts såsom f.n. till försummelse att inom angiven tid betala i föreläggandet preciserat belopp. Föreläggandet skall vidare del- ges, varvid 5, 12 och 15 åå delgivningslagen inte får tillämpas. Sker del- givning utomlands skall sålunda de svenska bestämmelserna om delgiv- ning gälla. Surrogatdelgivning får inte ske annat än med juridisk person och inte heller får kungörelsedelgivning tillämpas. Med denna utform- ning av förverkandebestämmelserna torde riskerna för förverkande på grund av förbiseende eller misstag i största möjliga utsträckning ha un— danröjts. Har bergmästaren i föreläggandet gjort en misskrivning eller något annat uppenbart fel beträffande beloppets storlek torde saken — på samma sätt som kan ske enligt de gällande bestämmelserna _ kunna ordnas utan att gruvinnehavaren behöver betala det oriktiga belopp som angetts i föreläggandet.

I paragrafen-s fjärde stycke föreskrivs att gruvinnehavaren eller gruv- föreståndaren liksom fastighetsägaren skall underrättas om förverkande— beslut genom delgivning av beslutet. Eftersom det särskilt ifråga om äldre gruvor kan vara förenat med avsevärda svårigheter att utröna vem som äger utmålsmarken, har skyldigheten att underrätta fastighets- ägaren inte gjorts ovillkorlig. Underrättelse om förverkandebeslut bör lämnas även till den myndighet som förvaltar statens gruvegendom. Föreskrift om detta kan meddelas i administrativ ordning.

3—4 %%

När gruvrätt förverkas, förlorar gruvinnehavaren enligt 57 & gruvla- gen rätten till dels inte uppfordrade inmutningsbara mineral som finns inom utmålet, dels för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels mark inom eller utom utmålet som upplåtits för gruvdriften och .

• Sida 202
•  Original

Prop. 1974: 32 202

dels stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla. Gruvinnehavaren har två år till sitt förfogande för att föra bort uppfordrade inmutnings- bara mineral och för gruvdriften gjorda anläggningar av annat slag än. nyss sagts. De får avgiftsfritt ligga kvar under denna tid. Den mark som varit upplåten till gruvdriften tillfaller utan lösen den som äger marken vid tillfället för förverkandct. Annan förverkad egendom' tillfaller också fastighetsägaren, dock att de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader och stängsel som nyss nämnts utan lösen övergår till even- tuell ny gruvinnehavare.

Enligt bestämmelserna i 6 kap. har gruvrätten gjorts tidsbegrän- sad. Avslås förlängningsansökan eller begärs inte förlängning, bör samma rättsverkningar i fråga om gruvegendomen inträda som när gruvrätten förverkas i anledning av att försvarsavgift inte erlagts.

Som har framgått i det föregående kan gruvinnehavaren f.n. inte bringa gruvrätten att upphöra på annat sätt än genom att underlåta att betala försvarsavgift. Jag har förordat att gruvrätt skall upphöra även efter anmälan till bergmästaren. Ändringen är i huvudsak av teknisk natur. Gruvinnehavaren kan själv välja tidpunkt för gruVrättens upp- hörande. Hinder bör därför inte möta att låta reglerna om rättsverk- ningarna av förverkande omfatta även det fall att gruvrätten upphör efter anmälan.

Bestämmelserna har utformats i enlighet med det sagda.

8 kap. Samäganderätt i gruva

Som jag anfört i avsnittet 14.5 i den allmänna motiveringen bör sam- äganderättsreglerna inte nu undergå några mer genomgripande änd— ringar. De nuvarande samäganderättsreglerna har därför flyttats över till den nya lagen utan andra sakliga ändringar av betydelse än de som betingas av de nya reglerna om tillhandahållande av undersöknings- resultat och skyldighet för delägare som i efterhand ansluter sig till visst arbete att utge ersättning för undersökningskostnader.

1 %

Paragrafen motsvarar 58 & gruvlagen. I lagtexten har markerats att samäganderättsreglerna är tillämpliga genast efter utmålsläggningen oberoende av om undersökningsarbete el- ler gruvdrift kommit i gång.

2—5 55 Bestämmelserna har med bara redaktionella ändringar förts över från 59—62 55 gruvlagen. '

• Sida 203
•  Original

Pr0p. 1974: 32 _- ' 203

65

8 kap. Samäganderätt i gruva

7 &

Paragrafen har motsvarighet i 635 tredje stycket gruvlagen och de bestämmelser i 49 & samma lag vartill förstnämnda paragraf hänvisar.

Enligt första stycket 1 och 3 skall för ersättningsskyldighet vara av- görande inte bara anläggningarnas och arbetenas nytta för fortsatt gruv-l drift utan även nyttan för fortsatta undersökningsarbeten. Undersök- ningsresultat torde, även om de är negativa, i regel vara av värde för det fortsatta arbetet på utmålet. Ersättning för undersökningsarbeten torde därför oftast vara befogad.

8 &

Paragrafen, som motsvarar 63 & sista stycket gruvlagen, innehåller nya bestämmelser om forum vid tvist rörande fördelning av avkastning i fall som avses i 6 %, beloppet av merkostnad enligt samma paragraf eller ersättning enligt 7 &. Tvist skall prövas av fastighetsdomstol. Sär- skild bestämmelse angående rättegångskostnad har ej ansetts motiverad.

9 %

Paragrafen, som motsvarar 8 kap. 8 5 i utredningens förslag, inne- håller bestämmelse om skyldighet för delägare i utmål att tillhandahålla annan delägare undersökningsresultat.

Beträffande arten av de undersökningsresultat som skall tillhandahål- las kan ledning hämtas från motiven till 475 tredje stycket gruvlagen. där det föreskrivs att inmutaren och kronan på begäran skall tillhanda- hålla varandra resultaten av verkställda undersökningar. Endast faktiska resultat som analyser och borrprotokoll behöver utlämnas men däremot inte utvärdering av undersökningsresultat liksom inte heller upplys- ningar om kostnader och andra ekonomiska förhållanden.

105

Paragrafen, som motsvarar 64 5 första stycket gruvlagen, innehåller " bestämmelse om förverkande av andel i gruva med vad därtill hör för det fall att delägare inte betalar tillskott som fordrats in enligt 3 5 eller

• Sida 204
•  Original

Prop. 1974: 32 204

9 kap. Övergång av rätt till gruva

De föreslagna reglerna om övergång av rätt till gruva överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller. Med rätt till gruva avses här liksom enligt gällande lag begreppen inmutning och utmål med allt vad som hör till gruvrättigheten.

lå

Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 1 5 i utredningens förslag, ersätter 65 5 gruvlagen. Enligt gruvlagen skall avtal om överlåtelse av rätt till gruva upprättas skriftligen. Denna regel har bibehållits oförändrad.

I gruvlagen föreskrivs dessutom att i överlåtelsehandlingen skall tas upp samtliga villkor som betingas och att ändringar eller tillägg som inte avfattas skriftligen är utan verkan.

Gruvrättsutredningen har ansett att kravet på skriftlig form kan be- gränsas till att avse själva avtalet. Detta bör naturligen innehålla uppgift om parterna, föremålet för överlåtelsen, köpeskillingen, om sådan avta- lats, och en överlåtelseförklaring. I övrigt torde det enligt utredningen vid överlåtelse av rätt till gruva inte på samma sätt som vid överlåtelse av fastighet vara av betydelse för parterna att i lagen anges vissa villkor som oundgängligen måste tas in i överlåtelsehandlingen.

9 kap. Övergång av rätt till gruva

2 &

Paragrafen, som motsvarar 665 första stycket gruvlagen innehåller föreskrifter beträffande anmälan till bergmästaren om förvärv av rätt till gruva.

1 andra stycket har efter mönster i 20 kap. 1 5 jordabalken tagits in en bestämmelse som innebär att dödsbo inte är skyldigt att anmäla förvärv av rätt till gruva från den döde i annat fall än när dödsboet överlåter rättigheten.

35

Paragrafen, som motsvarar 66 5 andra stycket gruvlagen, innehåller föreskrifter om den tid inom vilken anmälan om förvärv av rätt till gruva skall ske.

Bestämmelserna har utformats efter förebild av bestämmelserna i 20 . kap. 2 5 jordabalken angående den tid inom vilken lagfart skall sökas.

• Sida 205
•  Original

Prop. 1974: 32 205

4—6 55 Bestämmelserna motsvarar med smärre jämkningar 66 5 tredje och fjärde styckena samt 67 5 gruvlagen.

10 kap. Inlösen av rätt till gruva

I detta kapitel, som svarar mot 10 kap. i utredningens förslag men som saknar motsvarighet i gällande lag, finns bestämmelser om inlösen av rätt till gruva. Enligt dessa bestämmelser skall inlösen under vissa förutsättningar kunna ske dels i arronderingssyftc, dels i vissa andra fall när allmänna synpunkter av särskild styrka talar därför. Den allmänna motiveringen för införandet av dessa bestämmelser har jag redovisat i avsnittet 14.6.

Vid utform-andet av regler om ersättning för gruvrätt som löses in enligt detta kapitel har min utgångspunkt varit att gruvrätt utgör sådan särskild rätt till fastighet som får upphävas eller begränsas genom expropriation (prop. 1972:109 5. 263). Om gruvrätt bringas att helt upphöra genom expropriation, är ersättningsfrågan att bedöma enligt de regler som gäller för totalexpropriation av fastighet (jfr prop. 1971: 122 s. 79 och 192). Gruvrätten anses således jämställd med ägan- derätt till fastighet och ersättning för den upphörda gruvrätten skall därför i princip utgå som löseskilling, dvs. gruvinnehavaren får ersätt- ning med belopp motsvarande rättighetens marknadsvärde. De bestäm- melser om inlösen som upptagits i detta kapitel innefattar ett tvångs- förvärv av expropriativ natur. Det synes därför naturligt att reglerna om ersättning för gruvrätt som inlöses enligt detta kapitel ges en ut- formning som nära överensstämmer med de bestämmelser som gäller för expropriation av gruvrätt. Dessa bestämmelser synes dock inte i alla avseenden vara lämpliga när det gäller inlösen av gruvrätt. Jag tänker här särskilt på det förhållandet att ersättning enligt ExL skall utgå i form av ett engångsbelopp även vid expropriation av gruvrätt. Detta har sin förklaring i att ExL:s ersättningsregler har utformats med tanke på förhållandena vid expropriation av fastighet. Såsom objekt för inlösen skiljer sig emellertid gruvrätt från äganderätt till fastighet i flera avseenden. En fastighets fysiska beskaffenhet och fak- tiska användningsmöjligheter kan i allmänhet fastställas utan större svårighet. Den utredning som behövs för att fastställa värdet avser till stor del omständigheter utanför lösenobjektct, såsom prisbildning be- träffande liknande fastigheter och inverkan av den offentliga byggnads- planeringen. Fastighetens avkastning vid olika användningssätt låter sig också någorlunda väl uppskattas. Gruvrätten innebär till sin natur inte förfoganderätt till vissa på förhand kända mineraltillgångar utan väsent- ligen en rätt för innehavaren att inom ett bestämt område leta efter

• Sida 206
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 206

och undersöka sådana tillgångar och tillgodogöra sig de fyndigheter som eventuellt påträffas vid undersökningen. För en säker bedömning av omfattningen och beskaffenheten av mineraltillgångarna i ett utmål fordras i allmänhet omfattande och dyrbara undersökningar. Den eko- nomiska brytvärdheten kan ofta bedömas först efter gruvundersökning. Undersökningsarbetet utgör normalt ett moment i gruvrättens utnytt- jande. Något ortspris på utmål kan sällan konstateras. Med hänsyn till att gruvdrift närmast innefattar en långsiktig realisation av mineral- tillgångar kan man inte heller tala om avkastningsvärde i egentlig mening.

I likhet med utredningen har jag ansett att de berörda skillnaderna- mellan äganderätt till fastighet och gruvrätt bör medföra att ersättning för gruvrätt som inlöses skall kunna helt eller delvis utgå i form av en årlig avgäld till dess att fyndighetens värde med någorlunda säkerhet har bestämts. Häremot kan visserligen anföras att ersättning för gruv- rätt som bringas att upphöra genom expropriation utgår i form av ett engångsbelopp. Denna invändning synes emellertid inte vara bärande, då expropriationsersättningen till följd av rättighetens upphörande inte kan bestämmas på annat sätt. '

I sak innebär detta kapitel i förhållande till utredningens förslag att ersättningsreglerna ytterligare avpassats efter ExL:s bestämmelser. Detta har medfört bl.a. att 3, 9, 10 och 12 55 i utredningens förslag inte getts någon motsvarighet i det remitterade förslaget.

1 %

Denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 1 5 första stycket i utredning- ens förslag, anger förutsättningama för arronderingsinlösen. Dessa be— stämmelser har behandlats i avsnittet 14.6 i den allmänna motiveringen, vartill jag i första hand får hänvisa.

Bestämmelserna avses kunna tillämpas både i det fall då samma fyn— dighet är uppdelad på flera utmål i olika innehavares hand och när ut- mål avseende flera varandra närbelägna fyndigheter tillhör olika ägare. Någon närmare precisering av vad som skall förstås med kriteriet närbe— lägen kan inte ges och torde inte vara nödvändig. Man kan som utred- ningen anför utgå från att kravet på närbelägenhet alltid uppfylls av utmål som avser fyndigheter vilka med fördel kan bearbetas med ut- nyttjande av sådana gemensamma anordningar för gruvdriften som centralschakt, ortsystem, uppfordringsverk, malmkross och andra an- läggningar ovan eller under jord.

Inlösen skall kunna begränsas till att omfatta endast något eller några utmål i en grupp av flera närbelägna utmål eller till att avse endast viss delägares andel i ett utmål. Även om jag i likhet med utredningen inte funnit anledning att undanta kronoandel från inlösen, torde det med

• Sida 207
•  Original

Prop. 1974: 32 207

hänsyn till ändamålet med kronoandelsinstitutet mera sällan komma ifråga att lösa in sådan andel. Bortsett från kronoandelen bör inlösen . normalt omfatta samtliga främmande andelar i ett närliggande utmål. In- löseninstitutet bör sålunda i princip inte utnyttjas för inlösen av blott'så stor andel i ett närliggande utmål som krävs för att den lösande skall få brytningsvitsord i detta. Skulle så ske, synes 3 kap. 8 5 ExL' ge mot- parten möjlighet att fordra att även återstående del av hans andel löses.

Syftet med arronderingsinlösen är att uppnå ett enhetligt nyttjande av närbelägna utmål. Arronderingsinlösen skall inte kunna användas enbart ' för att upplösa samäganderätt i gruva. Den omständigheten'att utmåls- ' havare, som önskar lösa ett närliggande utmål, innehar en andel i även detta utmål, avses å andra sidan inte utgöra hinder mot inlösen av öv— riga andelar i sistnämnda utmål. '

Såsom hörande till gruvrätten bör räknas såväl befintliga, för gruv- driften avsedda byggnader och andra anläggningar som rätt till mark vilken gruvinnehavaren kan ha erhållit med stöd av 4 kap. 2 5. '

Vill flera lösa skall enligt andra stycket företräde ges åt den som har de bästa förutsättningama att idka gruvdrift på platsen. Härvid bör av- seende fästas vid sådana faktorer som sökandens erfarenhet av gruv- drift i den skala som det kan bli fråga om, hans förutsättningar att lösa transport- och avsättningsfrågor samt hans möjligheter att skaffa erfor- derligt kapital. Betydelse bör kunna tillmätas även sådana omständighe- ter som att en sökande framstår som aktiv huvuddelägare beträffande de fyndigheter som avses skola brytas gemensamt eller att en sökandes an- del av mineraltillgångarna är väsentligt värdefullare än konkurrenter- nas.

2 %

Denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 1 5 andra stycket i utredning- ens förslag, innehåller bestämmelser om möjlighet att lösa in utmålsrät- tigheter i andra fall än som avses i 1 5. Jag har behandlat dessa inlösen- bestämmelser i avsnittet 14.6 i den allmänna motiveringen.

3 5

I denna paragraf, som har motsvarighet i 10 kap. 1 5 första och andra styckena i utredningens förslag, föreskrivs att inlösen enligt 1 eller 2 5 inte får medges om syftet därmed skäligen kan vinnas på annat sätt. Pa— ragrafen, som i sak överensstämmer med utredningens förslag, har ut- formats efter förebild i 8 kap. 2 5 FBL.

Innebörden av paragrafen är att inlösen skall kunna ske endast om det avsedda utnyttjandet av utmålsrättigheterna inte kan komma till. stånd på frivillig väg eller med hjälp av kronoandelsinstitutet.

• Sida 208
•  Original

Prop. 1974: 32. 208

4 %

Paragrafen motsvarar 10 kap. 2 5 i utredningens förslag. Som nämnts under rubriken till detta kapitel kan gruvinnehavare tvingas avstå från sin gruvrätt enligt de bestämmelser som meddelats i ExL. Expropriation av gruvrätt innebär att rättigheten utsläcks till för- män för ett annat intresse. Vid inlösen av rätt till gruva enligt detta ka- pitel är däremot gruvintresset det primära och syftet med åtgärden är att i samhällets intresse bättre ta tillvara gruvintresset. Rättigheten skall sålunda vid inlösen inte utsläckas utan överföras från en innehavare till en annan. I övrigt synes det inte föreligga någon principiell skillnad mel- lan expropriation av gruvrätt och inlösen av sådan rätt. Det synes därför naturligt att låta ExL:s bestämmelser i tillämpliga delar gälla vid inlösen av rätt till gruva. Vissa modifikationer eller tillägg i förhållande till ExL är dock nödvändiga, särskilt när det gäller bestämmandet av ersättning för inlöst gruvrättighet. I enlighet med vad jag nu sagt föreskrivs i denna paragraf att i fråga om inlösen enligt detta kapitel gäller ExL i tillämpliga delar, om ej annat följer av denna lag.

5 %

10 kap. Inlösen av rätt till gruva

Enligt 4 5 gäller ExL:s bestämmelser i tillämpliga delar i fråga om in- lösen enligt detta kapitel. AV 1 kap. 5 5 ExL framgår, att vid ex- propriation av särskild rätt till fastighet gäller bestämmelserna om ex- propriation av fastighet i tillämpliga delar. Detta innebär som jag in- ledningsvis nämnde att, om hela gruvrättigheten inlöses, ersättning skall utgå enligt ExL:s bestämmelser om totalexpropriation. För rättigheten skall således enligt 4 kap. 1 5 ExL i princip betalas löseskilling med belopp motsvarande rättighetens marknadsvärde. I 5 kap. 27 5 första stycket första punkten ExL föreskrivs vidare att ersättning skall bestäm- mas i pengar att betalas på en gång. Med hänsyn till vad jag under rubri— ken till detta kapitel anfört om gruvrättigheternas särskilda natur synes det inte lämpligt att ovillkorligen kräva att ersättning vid inlösen av sådan rätt skall bestämmas till ett engångsbelopp. Det kan antas att ett utmål, när inlösen skall ske, sällan är så väl undersökt att föreliggande under- sökningar om fyndighetens storlek och beskaffenhet ger tillräcklig grund- val för en värdering. En regel om engångsersättning skulle som utred- ningen framhållit driva fram undersökningsarbeten vid en tidpunkt och i en omfattning som ofta skulle vara olämplig från såväl företags- som samhällsekonomisk synpunkt. En ersättningsprövning som inte bygger på ordentliga undersökningar skulle å andra sidan lätt framstå som obillig och godtycklig. I denna paragraf har därför tagits upp den av- vikelsen från ExL att ersättning för den inlösta gruvrättigheten kan bestämmas att helt eller delvis utgå som en årlig avgäld. En förutsätt-

• Sida 209
•  Original

Prop. 1974: 32 - . 209

ning härför är dock att utmålet inte undersökts i sådan omfattning att fyndighetens storlek och beskaffenhet kan bedömas med tillräcklig sä- kerhet. Det är framför allt svårigheterna att få klarhet i dessa hänseen— den som konstituerar skillnaden mellan värdering av gruvrättigheter och värdering av fastigheter eller lös egendom i allmänhet. Huru- vida denna förutsättning är uppfylld skall i första hand prövas av domstolen ex officio. Då frågan kan vara vansklig att avgöra och den som drabbas av inlösen i tveksamma fall kan väntas ha intresse av att engångsersättning inte utdöms, har vidare föreskrivits att fastställande av avgäld skall vara obligatoriskt på yrkande av denne, såvida det ej är uppenbart att det föreliggande utredningsmaterialet är tillräckligt för bestämmande av en engångsersättning. '

När det gäller att uppskatta den inlösta gruvrättens marknadsvärde kan i allmänhet ledning inte hämtas från något ortspris. Avgörande be- tydelse bör i stället tillmätas den sannolika lönsamheten vid bearbetning av de ifrågavarande mineraltillgångarna. För att den sannolika lönsam- heten vid framtida bearbetning av en fyndighet skall kunna bedömas fordras först och främst en uppskattning av fyndighetens storlek och be- skaffenhet. På grundval av en sådan uppskattning kan antaganden göras angående tänkbar omfattning av gruvdriften, brytningskostnaderna och värdet av den uppfordrade malmen. Vid beräkningen av det senare vär- det får beaktas prisutvecklingen under en längre period för ifrågava- rande malmslag och, om möjligt, pristendensen för- framtiden. Antagan- den rörande avsättningsmöjligheter och fraktkostnader får givetvis bety- delse. Det sagda gäller självfallet oberoende av om löseskillingen be- stämts att utgå på en gång eller såsom en årlig avgäld.

Utredningen har föreslagit att den som genom inlösen tvingas avstå från en gruvrätt normalt skall vara garanterad en minimiersättning motsvarande vissa nedlagda kostnader. I utredningsförslaget förordas dessutom att löseskilling för gruvrättighet som inlöses skall bestämmas så, att den kan anses skälig även med hänsyn till den rationaliserings- vinst som kan uppkomma vid det avsedda utnyttjandet av fyndigheten. ExL innehåller inte några bestämmelser om viss minimiersättning vid expropriation. ExL erbjuder vissa möjligheter att ta hänsyn till ra- tionaliseringsvinster. Sådana vinster, t. ex. i form av förbättrad fastig- hetsindelning, som beror enbart på expropriationen, kommer dock den exproprierande till godo. Jag kan för min del inte finna tillräckliga skäl att i nämnda avseenden avvika från vad som gäller enligt ExL.

6 %

I denna paragraf, som motsvarar del av 10 kap. 4 5 andra stycket ut- redningsförslaget, ges föreskrifter om hur avgäld enligt 5 5 skall bestämmas.

I överensstämmelse med vad som är vanligt i arrendeavtal rörande

• Sida 210
•  Original

Prop. 1974: 32 210

utmål föreskrivs i paragrafens första stycke att avgälden skall utgå dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av en produktionsavgift be- räknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som varje år bryts inom utmålet och uppfordras. Den fasta avgiften är avsedd som en minimiavgift som skall utgå endast i den mån den överstiger pro— duktionsavgiften för visst år. Eftersom några säkra hållpunkter för be- räkning av utmålets värde förmodligen inte föreligger när den fasta av- giften bestäms, synes det i allmänhet lämpligt att sätta denna förhållan- devis lågt. Avgiftens storlek får naturligtvis bero på vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Är det uppen- bart att gamle ägaren inte själv skulle ha kunnat utnyttja utmålet under lång tid framåt, är detta en omständighet som talar för en särskilt låg fast avgift. I motsatt riktning bör verka en sådan omständighet som att inlösenbeslutet grundats på antagandet att sökanden skall sätta igång en omfattande och lönsam gruvdrift inom en nära framtid. Över huvud bör ledning kunna hämtas från vad som är brukligt i arrendeavtal.

Tyngdpunkten vid fastställande av avgäld avses ligga på produktions- avgiften. Eftersom denna avgift anknyter till den faktiska brytningen är det möjligt att bestämma en skälig avgäld även utan ingående kännedom om fyndighetens storlek och beskaffenhet. Vid slutande av arrendeavtal beträffande utmål saknas sålunda ofta sådana kunskaper.

Också beträffande grunderna för produktions. vgiften synes ledning kunna hämtas från de principer som tillämpas vid utarrendering särskilt av kronans gruvrättigheter. I andra stycket av paragrafen föreskrivs sålunda att avgälden skall bestämmas för tjugo år i sänder med möj- lighet för parterna att mot slutet av en period påkalla ny prövning av grunderna för avgälden för följande period. Om part kunde på— kalla omprövning av avgälden så snart ändrade förhållanden inträder, skulle detta som utredningen framhåller kunna inverka på den lösandes kalkyler för driften på ett sätt som skulle motverka syftet med inlös— ningen.

I avtal varigenom staten arrenderar ut gruvrättigheter förekommer tämligen allmänt att arrendeavgiften beräknas i relation till värdet av uppfordrad malm. Utredningen har i sitt betänkande (s. 228—229) läm- nat en redogörelse för dessa beräkningsmetoder. Redogörelsen torde kunna ge viss Vägledning vid fastställande av produktionsavgift när ut- mål löses in enligt detta kapitel. Det får emellertid ankomma på dom- stolen att pröva om någon av dessa metoder eller någon annan metod bör användas vid bestämmande av avgäld i visst inlösenfall.

I mål om löseskilling för utmål är båda parter självfallet skyldiga att förete de anteckningar angående erhållna undersökningsresultat som de kan förfoga över. Som utredningen påpekar kan enligt RB editionsföre- läggandc meddelas rörande undersökningsprotokoll och dylikt. Särskild föreskrift om detta torde inte behövas.

• Sida 211
•  Original

Prop. 1974: 32 211

7 5

Denna paragraf, som i stort sett överensstämmer med utredningens förslag i 10 kap. 5 5 första stycket, anger under vilka förutsättningar av- gäld skall upphöra och ersättas av en cngångsersättning för rättighetens återstående värde.

Anledningen till att ersättning för den inlösta gruvrättigheten be- stämts att helt eller delvis utgå som en årlig avgäld är att utmålet vid inlösentillfället ej undersökts i sådan omfattning att fyndighetens storlek och beskaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet. Det kan emel- lertid antas att vid de undersökningsarbeten som behövs som förbe- redelse för brytning eller i samband med själva driften framkommer tillräckligt material för bedömning av fyndighetens storlek och beskaf- fenhet. När så blivit fallet, föreligger inte längre de motiv som vid inlösningen utgjorde grunden för beslutet om avgäld. Med hänsyn här- till bör i detta läge finnas möjlighet att bringa avgälden att upphöra. I denna paragraf föreslås därför att part skall kunna få avgälden att upphöra och rättighetens återstående värde bestämt, om sådan känne- dom om fyndigheten erhålls att dess storlek och beskaffenhet går att bedöma med tillräcklig säkerhet. Har regelbunden gruvdrift pågått inom utmålet under sammanlagt tio år, skall sådan kännedom anses föreligga, om det inte är uppenbart att fyndighetens storlek och be- skaffenhet då inte kan bedömas med tillräcklig säkerhet. Detta kan vara fallet om brytningen varit begränsad till en liten del av utmålet eller om arbetet av särskild anledning inte resulterat i erforderlig känne- dom om återstoden av fyndigheten.

Den prövning som avses i paragrafen kan givetvis leda antingen till utdömande av ett engångsbelopp eller till beslut om att någon ytterligare ersättning inte skall utgå på grund av att fyndigheten visar sig sakna värde utöver det redan erlagda beloppet.

Fråga av avlösen av avgäld prövas enligt 105 av fastighetsdomstol. Avgälden kan naturligtvis också avlösas genom överenskommelse mel- lan parterna.

8 5

I förevarande paragraf, som motsvarar 10 kap. 5 5 andra stycket ut- redningsförslaget, tas upp bestämmelser om erläggande av ersättning som bestämts enligt 7 5. Sådan ersättning kan komma att uppgå till bety- dande belopp. Har avlösningen påkallats av den som avstått rättigheten, kan den lösande genom skyldigheten att utbetala beloppet vid en tid- punkt som han inte kunnat förutse tillfogas avbräck till men för den fortsatta driften. Med hänsyn härtill har utredningen ansett det rimligt att den lösande, om avlösningen påkallats av motparten, bereds möjlig- het att erlägga en väsentlig del av ersättningsbeloppet medelst årliga annuiteter under tjugo år.

• Sida 212
•  Original

Prop. 1974: 32 212

Även jag anser att den lösande parten av angivna skäl bör kunna medges rätt att erlägga det belopp som kan kvarstå då avgälden avlöses genom avbetalning under viss tid. Det är enligt min mening önskvärt att avlösning kommer till stånd så snart förutsättningar härför före- ligger. Den som först och bäst kan bedöma detta är den som löst in gruvan. För att denne skall stimuleras att ta upp frågan om avlösen, bör möjligheten att erlägga lösenbeloppet genom avbetalning stå öppen även om det är den lösande som tar initiativet till avlösning. Å andra sidan bör detta belopp betalas kontant, om detta inte medför men för den fortsatta driften. Det bör därför ankomma på domstolen att be— stämma om och i vad mån lösenbeloppet kan erläggas genom avbetalning. I enlighet med vad jag nu anfört har i förevarande paragraf föreskrivits att domstolen kan förordna att lösenbeloppet skall erläggas genom årliga avbetalningar under tid som domstolen bestämmer, högst tjugo år.

9 %

I denna paragraf, som motsvarar 65 utredningens förslag, ges be- stämmelser för det fall att gruvrätt för vilken innehavaren har att betala avgäld överlåts eller upphör.

Om en inlöst gruvrättighet överlåts till annan medan rätt till avgäld föreligger, skall enligt paragrafens första stycke den lösandes rättigheter och skyldigheter enligt 6—8 55 övergå på den nye innehavaren. I likhet med utredningen anser jag att den lösande i sådant fall inte skall be- höva ha fortsatt ansvar för fullgörandet av förpliktelserna enligt dessa bestämmelser. Av hänsyn till den avståendes säkerhet föreskrivs dock att överlåtelsen inte skall medföra befrielse från dessa förpliktelser förrän den nye innehavaren ställt säkerhet för fullgörandet av dem. Härvid gäller de föreskrifter som meddelats i 13 kap. 4 5.

Paragrafens första stycke anger således endast rättsverkningarna av överlåtelse av gruvrätt i visst fall. Vad gäller förutsättningama för överlåtelse av inlöst gruvrättighet vill jag erinra om att sådan överlå- telse enligt 4 5 jämförd med 3 kap. 7 5 ExL får ske endast efter med- givande av Kungl. Maj:t.

Om ett utmål, beträffande vilket rätt till avgäld föreligger, förverkas eller upphör på grund av att den lösande eller annan innehavare av gruvrättigheten underlåtit att betala försvarsavgift eller att begära för- längning av dess giltighetstid, förlorar den som avstått rättigheten möjlighet till ytterligare ersättning i varje fall i form av produktions— avgift. Finns mineraltillgångar av värde kvar inom utmålet, synes det som utredningen anför inte rimligt att denne skall gå miste om full

• Sida 213
•  Original

Prop. 1974: 32 213

ersättning för den avstådda rättigheten på grund av försumlighet från den lösandes eller dennes rättsinnehavares sida. I enlighet med utred- ningens förslag har därför i andra stycket av förevarande paragraf före- skrivits att den som avstått rättigheten Skall, om denna upphör på grund av försummelse av den lösande eller annan innehavare av rättigheten, vara berättigad till ersättning av den försumlige för den förlust som härigenom till-skyndas honom. Han måste dock väcka talan om ersättning inom ett år från det gruvrätten upphörde. Har utmål upphört på grund av försummelse av den inlösande synes detta som utredningen anför även vara en omständighet som bör beaktas, om den ursprunglige inne- havaren av utmålet söker dispens från ommutningsförbudet i syfte att genom ny inmutning återfå fyndigheten.

Om en gruvinnehavare enligt de nya bestämmelserna i 6 kap. 8 5 vill avstå från ett inlöst utmål, t. ex. därför att han funnit fyndigheten inte vara brytvärd, torde han kunna- skaffa sig trygghet mot ersättnings- anspråk enligt andra stycket genom att först erbjuda den som avstått ut- målet att få överta detsamma utan vederlag.

10 5

Denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 85 i utredningens förslag, tar upp bestämmelser om behörig domstol i mål om lösen eller ersättning enligt förevarande kapitel.

De mål som här avses är mål om bestämmande av ersättning vid inlö- sen av gruvrättighet enligt 1 eller 2 5, mål om beloppet av avgäld som skall utgå enligt fastställda grunder, mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligt 65 andra stycket, mål om avlösning av avgäld enligt' 7—8 55 och mål om ersättning för att inlöst gruvrättighet upphör i fall som avses i 9 5 andra stycket.

Här uppräknade mål skall enligt denna paragraf prövas av den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen därav ligger. Denna regel, som ger en direkt anvisning om behörig fastighets- domstol, torde vara tillämplig i flertalet fall. När det gäller utmål som är belägna inom olika fastigh'etsdomstolars områden och som lämpligen bör behandlas som en enhet vid bestämmandet av inlösenersättningen skall forumfrågan avgöras av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Med hänsyn till den speciella och komplicerade naturen hos de värde- ringsfrågor som aktualiseras vid inlösen av gruvrättighet har utred- ningen föreslagit att fastighetsdomstolen vid prövning av dessa frågor skall ha en speciell sammansättning. Jag kan för min del inte biträda detta förslag. Som jag tidigare framhållit kan gruvrätt göras till föremål för expropriation, varvid liknande värderingsfrågor som vid inlösen torde uppkomma. Någon särskild ordning är dock inte föreskriven för fastighetsdomstolens sammansättning i mål om expropriation av gruv—

• Sida 214
•  Original

Prop. 1974: 32 214

rätt. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad tredje lagutskottet (3 LU 1969: 10 s. 6) anfört i anledning av motioner att vattendomstolarna skulle kompletteras med personer som hade viss fackkunskap. Utskottet anförde.

Sedan gammalt är det en huvudregel i svensk processrätt att den fack- kunskap som erfordras för att belysa skilda frågor i rättegång inte skall tillföras rättegången genom att en eller flera sakkunniga inträder som le— damöter i domstolen utan i stället genom att de sakkunniga hörs inför domstolen enligt de allmänna reglerna om bevisning. På detta sätt vin— nes den fördelen, att de sakkunnigas utsagor kan ställas under diskus- sion under rättegångsförhandlingarna i parternas närvaro, varvid par- terna även får tillfälle att förebringa den motbevisning de kan önska åberopa. En sådan ordning anses allmänt ägnad att i regel åstadkomma ett säkrare bedömande än systemet med särskilda sakkunniga som leda- möter i domstol. Vattendomstolarnas organisation utgör ett avsteg från denna ordning genom att däri ingår tekniskt sakkunniga ledamöter. En- ligt utskottets mening krävs starka skäl för ytterligare avsteg.

Riksdagen avslog motionerna. I enlighet med vad jag nu anfört har jag inte tagit upp någon regel om att fastighetsdomstol skall ha särskild sammansättning i mål som av— ses i denna paragraf.

115

I fråga om rättegångskostnaderna avses i princip att ExL:s regler skall tillämpas vid inlösen av gruvrättighet. Detta följer av hänvisningen i 4 5. Den lösande blir sålunda som regel skyldig att ersätta motpartens kostnader vid expropriationsdomstolen. I likhet med utredningen anser jag att vissa modifikationer bör göras i denna regel. Utredningen har till en början föreslagit att den lösande inte skall vara skyldig att svara för kostnad som motparten i mål om inlösen nedlagt på undersökning av den ifrågavarande fyndigheten i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande. Med anledning härav vill jag anföra följande. I mål om inlösen har fastighetsdomstolen att med tillämpning av 5 kap. 12 5 första stycket ExL bl. a. såvitt möjligt se till att onödig utredning inte förebringas i målet. Enligt andra stycket i nämnda paragraf skall fastighetsdomstolen, om det ej är uppenbart obehövligt så snart det kan ske genom särskilt beslut meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas i målet (utredningsbeslut). I 7 kap. 1 5 andra stycket ExL föreskrivs vidare att kostnad för ut- redning som sakägare vid fastighetsdomstolen förebringat i strid med utredningsbeslut ersätts endast i den mån utredningen haft betydelse för utgången i målet. När det gäller rätten till ersättning för undersök- ningsarbete som avstående part utför till utredning om fyndighetens

• Sida 215
•  Original

Prop. 1974: 32 215

värde synes emellertid huvudregeln om den lösandes skyldighet att betala rättegångskostnaderna böra modifieras ytterligare. Arbete för undersökning av utmål utgör ett normalt led i rättighetens utnyttjande och kan vara mycket dyrbart. Sådana undersökningar kan i och för sig drivas _mycket långt och inbegripa exempelvis gruvundersökning. Att i ett inlösningsmål bedöma i vilken utsträckning kostnader för under- sökning av den ifrågavarande fyndigheten kan anses skäliga för tillvara- tagande av den tidigare ägarens rätt skulle vara en synnerligen vansklig uppgift. Från såväl företagsekonomisk som nationalekonomisk synpunkt kan det vara förkastligt att redan i samband med inlösningen verkställa mycket omfattande undersökningar eller att nya undersökningar över huvud utförs innan brytning börjat ske i områdets närhet. Om möjlighet införs att låta ersättningen för gruvrättigheten helt eller delvis utgå såsom en årlig avgäld, minskar behovet att ha ingående kunskaper om fyndigheten vid inlösningen. Rimliga grunder för avgäld kan bestämmas redan på grundval av en mera ytlig kännedom om en fyndighet. När en avgäld sedermera bringas att upphöra och gruvrättighetens värde bestäms, förutsätts att man genom brytningen och undersökningar i anslutning härtill på ett naturligt sätt fått tillgång till så mycket ma- terial som krävs för en bedömning av fyndighetens värde.

Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med utredningen att den lösande inte bör vara skyldig att svara för kostnad som motparten i målet lagt ned på undersökning av den ifrågavarande fyndigheten 1 Vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande. Bestämmelse om detta har tagits upp i paragrafens första stycke. Denna bestämmelse aVSes gälla även i mål enligt 6 5 andra stycket och 7 &. I mål om ersättning enligt 9 & andra stycket avses däremot att huvudregeln i ExL skall gälla.

Vad gäller mål om beloppet av avgäld som enligt fastställda grunder skall utgå för visst år bör rättegångsbalkens regler om rättegångs- kostnad gälla. Föreskrift om detta finns i paragrafens andra stycke.

I mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligt 6 5 andra styc- ket och mål enligt 7—8 55 eller 9 & andra stycket skulle en undantagslös tillämpning av ExL:s regler om fördelning av rättegångsk0stnader kunna medföra att part lockades att inleda rättegång utan sakligt under- lag. Till förekommande härav har fastighetsdomstolen i paragrafens tredje stycke givits befogenhet att i dylika mål förordna att den som avstått rättigheten själv skall vidkännas sina kostnader på målet vid domstolen, om särskilda omständigheter föranleder därtill.

12 &

I denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 11% i utredningsförslaget, ges en tolkningsregel för tillämpningen av ExL:s bestämmelser om ex- propriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordande.

• Sida 216
•  Original

Prop. 1974: 32 216

Om det vid inlösen av gruvrätt bestäms att ersättning skall utgå dels med ett engångsbelopp och dels med en årlig avgäld, kan ersättningen inte anses slutligt erlagd förrän avgälden genom senare beslut bragts att upphöra och i samband därmed eventuellt fastställd slutersättning betalats. För att inlösningen skall vara fullbordad bör det emellertid vara tillfyllest att den lösande fullgjort sina åligganden beträffande det omedelbart bestämda engångsbeloppet, och att den lösande, om han icke enligt 13 kap. 4 & är befriad därifrån, ställt säkerhet för av- gälden hos länsstyrelsen. Också i övrigt bör engångsbeloppet vid till- lämpning av ExL:s bestämmelser om expropriationsersättningens erläg— gande och expropriationens fullbordande anses som slutlig ersättning. Föreskrift härom har meddelats i paragrafens första stycke. Att säkerhet skall ställas följer av tredje stycket.

Eftersom utredningens förslag att viss minimiersättning omedelbart skall betalas frångåtts, kan det tänkas att hela ersättningen för den in- lösta gruvrättigheten kommer att utgå i form av en avgäld. I så fall skall enligt andra stycket i förevarande paragraf den lösande för att inlös- ningen vid tillämpning av ExL:s bestämmelser skall anses fullbordad göra anmälan till länsstyrelsen om att ersättningen bestämts att helt utgå i form av avgäld. Dessutom skall han, om han inte är befriad därifrån enligt 13 kap. 4 &, enligt paragrafens tredje stycke ställa säkerhet för av- gälden.

135

I paragrafen, som motsvarar 10 kap. 13?) i utredningens förslag, ges bestämmelser om undersökning av utmål med anledning av tillämnad inlösen. Paragrafen har utformats efter förebild i 7 kap. 65 ExL men torde sträcka sig något längre än denna bestämmelse. .

Enligt paragrafens första stycke skall sålunda den som begärt eller av- ser att begära inlösen kunna få tillträde till det ifrågavarande utmålet för t. ex. mätningar, grävningar, borrningar eller sprängningar. Jag har ansett det lämpligt att anförtro frågan om beviljande av undersöknings-' tillstånd åt statens industriverk. En förutsättning för undersöknings- tillstånd är givetvis att ett klart behov av förberedande undersöknings- arbeten föreligger. Har inlösenförordnande ännu inte meddelats, bör tillstånd inte ges med mindre det uppgivna ändamålet är sådant som avses i 1 eller 2 5 och det kan komma i fråga att medge sökanden rätt till inlösen. Som utredningen anför torde det sällan föreligga- anledning att tillåta undersökningsarbeten av mera omfattande slag så- som schaktsänkning eller ortdrivning. Undersökningsarbete skall kunna utföras på all mark inom utmålet, sålunda även på mark utanför om— råde som tagits i anspråk enligt 4 kap. 2 % första stycket. Det ankom— mer på statens industrivcrk att bestämma den tid under vilken tillträde för undersökning medges.

• Sida 217
•  Original

Prop. 1974: 32 217_

I paragrafens andra stycke upptas i enlighet'med motsvarande be-- stämmelse i ExL en generell föreskrift om att undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. I berörda rättighetshava- res intresse har dessutom uppställts den regeln att byggnader inte får uppföras och vägar inte byggas i vidare mån än som oundgängligen krävs för undersökningsarbetets bedrivande.

]] kap. Tillsyn över gruvdriften

Kapitlet överensstämmer i huvudsak med 10 kap. gruvlagen. Detalj- bestämmelser angående gruvkarta och gruvregister m. m. bör meddelas i administrativ ordning.

1 %

I paragrafen, som har motsvarighet i 68 % första stycket gruvlagen, fastslås den allmänna tillsynsplikt beträffande gruvarbete som åvilar sta- tens industriverk och bergsstatstjänstemännen. Det är att märka att ordet gruvarbete i motsats till uttrycket gruvdriften avser även arbetet före utmålsläggningen.

Tillsynen över arbetarskyddet vid arbete i gruvor och andra under- jordsanläggningar ankommer f.n. på bergmästarna. I prop. 1973: 1 bil. 7 s. 225——227 har föreslagits att bergmästarnas arbetarskyddsverksamhet den 1 januari 1974 skall föras över till den allmänna yrkesinspektionen. Motsvarighet till hänvisningen till arbetarskyddslagcn i 68 å andra styc- ket gruvlagen har därför inte tagits upp i förslaget.

2 &

Paragrafen, som motsvarar 69 5 första och andra styckena gruvlagen, innehåller bestämmelser om sättet för gruvarbetets bedrivande samt om utfraktsvägar och orter. Bestämmelserna har undergått bara smärre jämkningar.

3 5

Bestämmelserna har med vissa jämkningar av främst formell natur förts över från 71 & gruvlagen. .

Av 135 förvaltningslagen följer att besvärsmyndighet kan förordna ' att överklagat beslut tills vidare inte-skall gälla om det annars skulle

• Sida 218
•  Original

Prop. 1974: 32 218

lända till efterrättelse omedelbart. Förvaltningslagen är som jag förut nämnt tillämplig också på förfarandet hos bergmästaren. Bestämmelsen i nuvarande 71 å andra stycket om befogenhet för högre myndighet att förordna om s. k. inhibition har med hänsyn härtill fått utgå.

4 &

Paragrafen, som har motsvarighet i 74 & gruvlagen och i 11 kap. 4 & utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om gruvkarta och om redovisning av borrhål.

Bortsett från den redovisning som enligt 47 & gruvlagen kan begäras av staten såsom berättigad till kronoandel föreligger f.n. skyldighet för gruvrättsinnehavare att till myndigheterna redovisa resultat av un— dersökningsarbeten i två fall. Dels skall vid ansökan om utmål fogas berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbeten och annan utredning av betydelse för bedömningen om- förutsättningar att anvisa utmål föreligger (21 % 2 mom. gruvlagen). Dels skall över gruva som är under arbete upprättas gruvkarta, som skall kompletteras fortlöpande. Utdrag av kartan, som skall förvaras av gruvinnehavaren, skall sändas till kommerskollegium och, i den utsträckning bergmästa- ren påfordrar, även till denne (74 å). Gruvkartan ger en mycket full- ständig bild av samtliga gruvarbeten och fyndighetens geologi. Trots att det inte är obligatoriskt inläggs numera allmänt på gruvkarta även diamantborrhål, försedda med geologiska beteckningar. Här nämnda handlingar är offentliga.

Enligt utredningen måste det betecknas som en brist att det inte finns bättre garantier för att resultaten av åtminstone mera kostnadskrävande undersökningsarbeten bevaras på ett betryggande sätt och hålls tillgäng- liga för framtida prospektering. Förslaget om skärpning av förutsätt- ningama för utmålsläggning innebär en förbättring såtillvida, att vid ut- målsansökan som regel skall fogas geologiska och geofysiska kartor över utmålsområdet samt att protokollet från utmålsförrättningen skall inne- hålla en fullständig redogörelse för undersökningsarbetets resultat och omfattning, varvid såväl kartorna som protokollet liksom hittills avses utgöra offentliga handlingar. Härutöver bör enligt utredningens mening införas sådana bestämmelser att resultatet av borrningar som senare verkställs på utmålet skall bevaras för framtiden, även om arbetena inte leder till att gruvdrift igångsätts. Utredningen föreslår fördenskull att gällande regler om upprättande av gruvkarta kompletteras med före- skrift att gruvinnehavare, som utför borrningar utan samband med gruvdrift och sålunda utan att skyldighet föreligger att upprätta gruv- karta, skall inlägga borrhål av bestående värde på borrhålskarta, som

• Sida 219
•  Original

Prop. 1974: 32 219

Utredningens förslag har inte mött någon erinran vid remissbehand- lingen. Bestämmelserna i denna paragraf har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.

Jag har övervägt frågan om införande av redovisningsskyldighet be- träffande undersökningsresultat som erhållits vid regionalprospektering eller vid undersökningar inom inmutningar som inte lett till ansökan om utmål. Jag delar i princip den av utredningen uttalade meningen att det är ett betydande allmänt intresse att resultat som erhållits V-id undersök- ning av mineralfyndighet inte går förlorade utan bevaras för framtiden och i största möjliga utsträckning görs allmänt tillgängliga. Härigenom kan bl. a. dubbelarbete undvikas när förnyade undersökningar sätts in på område som tidigare varit föremål för prospektering. Det rör sig emel- lertid här om ett mycket betydande material av varierande värde. Som jag har nämnt tidigare uppgår antalet inmutningar per är vanligen till ett par tusen och ibland till betydligt fler. Varje inmutning blir i regel föremål för omfattande undersökningar, varvid bl. a. magnetiska, elekt— riska, gravimetriska, seismiska och radiometriska metoder kan komma till användning. För att en redovisning skall bli till nytta krävs bl. a. att uppgifterna samlas i ett centralt arkiv och att de fortlöpande sor- teras och systematiseras. Uppgifterna bör vidare lämnas enligt stan- dardformulär. Det torde vara tveksamt om nyttan av ett sådant arran- gemang är så stor att den motsvarar kostnaderna. Jag är i varje fall inte nu beredd att lägga fram något förslag i denna riktning. Detta gäller även elektriska, magnetiska och andra geofysiska mätningar som företas på utmål.

5 ä Paragrafen, som motsvarar 755 gruvlagen, innehåller bestämmelser för det fall att gruvinnehavaren försummar att iaktta vad som är före- skrivet om gruvkarta och borrhålskarta.

6 % I denna paragraf, som motsvarar 76 & gruvlagen, föreskrivs att gruva inte utan bergmästarens tillstånd får läggas ned förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta.

7 & Paragrafen, som har motsvarighet i 78 & gruvlagen, innehåller be- stämmeISe om gruvregister. De ytterligare föreskrifter som kan behövas bör meddelas i administrativ ordning.

• Sida 220
•  Original

Prop. 1974: 32 . 220

12 kap. Ansvar och fullföljd av talan

Bestämmelserna om ansvar och fullföljd av talan, vilka i gruvlagen är uppsplittrade på flera kapitel, har förts samman i detta kapitel. Kapitlet motsvarar 12 kap. i utredningens förslag. I sak skiljer sig kapitlet från gällande rätt främst därigenom att reglerna om fullföljd av talan änd- rats.

1 5

I paragrafen har sammanförts straff- och åtalsbestämmelserna i resp. 73 &, 16% första stycket, 66% femte stycket, 725 första stycket, 76 %, 72 å andra stycket och 82 5 första stycket första punkten gruvlagen. Straffmaximum har höjts till fängelse sex månader.

2 % Paragrafen, som har motsvarighet i 11 & gruvlagen och i" 12 kap. 2 % utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om talan mot beslut över ansökan om inmutningsrätt. '

Gällande bestämmelser. Klagan över beslut angående inmutning skall i vissa fall föras hos kommerskollegium och i andra fall vid domstol. Anledningen till att man inte har en enhetlig bestämmelse om klagan hos kommerskollegium är att många frågor, bl. a. tolkning av bestäm— melserna om inmutningshinder, ansetts vara av övervägande rättslig na- tur. Enligt 11 & gruvlagen skall talan, oberoende av vem det är som kla- gar, föras hos kommerskollegium när frågan gäller huruvida det upp- givna mineralet är inmutningsbart eller inte. Detta beror på att denna fråga ansetts böra prövas av den i sådana ämnen speciellt sakkunniga myndigheten. Om sökanden vill föra talan mot bergmästarens beslut, skall talan även i övriga fall fullföljas till kommerskollegium. Skälet här- till har varit att, så länge förfarandet inte kommit över inmutningssta- diet, någon rättstvist inte ansetts föreligga, eftersom någon annan rätts- ägare än sökanden inte blivit hörd i ärendet. Sökanden har således inte ansetts ha någon motpart att instämma till domstol.

Om annan rättsägare än sökanden gör gällande att inmutningsansök— ningen bort helt eller delvis avslås på annan grund än att fyndigheten inte är inmutningsbar, skall han före utmålsförrättningen föra talan mot bergmästarens beslut genom stämning till allmän domstol. '

Allmän åklagare kan föra talan mot beslut över ansökan om inmut- ning när mutsedel utfärdats i strid med bestämmelserna i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m. Det— samma gäller när hinder mot inmutningföreligger i form" av statsgruve- fält, nationalpark eller befästningsområde.

• Sida 221
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 221

Utredningen. Utredningen anför att åklagarens talerätt i princip bör avse sådana fall där inmutningsrätt beviljats i strid med inmutningsför— bud som väsentligen skyddar allmänna intressen och föreslår viss ut- vidgning av åklagarens rätt att fullfölja talan. I övrigt föreslår utred- ningen inte några sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt.

Deparremcntschefen. Enligt förslag i prop. 1973: 41 skall kommers- kollegiets uppgifter enligt gruvlagen övergå på statens industriverk. Detta- gäller även kollegiets funktion som besvärsinstans.

Mot principen att tekniska frågor skall prövas av den på detta om- råde speciellt sakkunniga myndigheten och att frågor av övervägande rättslig karaktär skall prövas av domstol kan någon invändning i och för sig inte göras. Som har framgått i det föregående har denna princip emellertid inte kunnat upprätthållas konsekvent. Sökandens klagan går f. 11. inte i något fall till domstol medan annan rättsägares talan med ett i praktiken sannolikt sällan förekommande undantag prövas av domstol. Några mera avsevärda olägenheter av den nuvarande ordningen synes visserligen inte ha gjort sig gällande. Av allt att döma torde emellertid detta främst bero på att besvär över bergmästarnas beslut hittills anförts i mycket ringa utsträckning. Enligt min mening talar övervägande skäl för att enhetliga regler om forum bör gälla åtminstone vid fullföljd av talan mot bergmästarens beslut i inmutningsärende. Jag har under 2 kap. 9 & förordat att bergmästaren skall kunna avgöra fråga om be- viljande av inmutningsrätt utan att annan än sökanden beretts tillfälle att yttra sig. Med hänsyn härtill synes det inte heller i fortsättningen kunna komma i fråga att låta sökandens talan gå till domstol. Enhetliga regler om fullföljd av talan mot bergmästarens beslut i inmutnings— ärende kan således uppnås endast genom att annan rättsägare än sö- kanden i fortsättningen hänvisas att föra talan mot sådant beslut hos industriverket. Häremot kan invändas att beslut i inmutningsärende många gånger inrymmer frågor av övervägande rättslig natur. Jag tän- ker då bl.a. på frågor om tolkningen av bestämmelserna om inmut- ningshinder. Den rättsliga prövning som här kommer i fråga synes dock inte vara av den arten att talan inte bör kunna fullföljas hos industriver- ket. Som nämnts ankommer det redan enligt den nuvarande ordningen på administrativ myndighet att pröva här berörda rättsfrågor, om det är sökanden som fullföljer talan. När det gäller talan mot beslut i första in- stans i inmutningsärende anser jag sålunda sammanfattningsvis att för- delarna av en enhetlig reglering överväger nackdelarna av att vissa frå- gor undandras domstolarnas prövning.

I enlighet med det anförda föreskrivs i denna paragraf att talan mot bergmästarens beslut över ansökan om inmutningsrätt skall föras hos statens industriverk genom besvär. Enligt 12 & förvaltningslagen är

• Sida 222
•  Original

Prop. 1974: 32 222

besvärstiden tre veckor. Annan rättsägare än sökanden föreslås dock i likhet med vad som nu gäller få föra talan ända fram till utmålsförrätt- ningen.

12 kap. Ansvar och fullföljd av talan

3——4 åå

Paragraferna, som har motsvarighet i 41 & gruvlagen och i 12 kap. 3—4 55 utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om fullföljd av talan mot bergmästarens beslut vid utmålsförrättning.

Gällande bestämmelser. Även i fråga om klagan över åtgärd eller be- slut under utmålsförrättning och därmed likställd förrättning gäller att frågor av vissa angivna slag skall överklagas hos kommerskollegium medan övriga frågor skall instämmas till domstol. Uppdelningen har skett så att besvär anförs hos kommerskollegium i vissa frågor av över- vägande teknisk karaktär medan övriga frågor prövas av domstol. På kommerskollegium ankommer sålunda att pröva fråga som avser om de i 25 tredje stycket gruvlagen angivna förutsättningama för erhål- lande av utmål är uppfyllda, om det anvisade utmålet erhållit den stor— lek, form eller sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov eller fråga som avser anvisande av mark utanför ut- målet. Tvist huruvida ett inmutningshinder föreligger och den olika sträckning på utmålet som kan föranledas därav prövas inte av kom— merskollegium. Sådana tvister liksom ersättningsfrågor ankommer på domstol.

Departementschefen. Vad jag har anfört vid 25 beträffande inmut- ning är i stor utsträckning tillämpligt också på frågan om talan mot be- slut vid utmålsförrättning. Även här är det angeläget att enhetliga regler gäller så långt som det är möjligt. Beträffande utmålsförrättningen till- kommer dock den omständigheten att där prövas frågor som inte bör överprövas av administrativ myndighet. Jag åsyftar här närmast frågor om ersättning för skada till följd av att mark tas i anspråk för gruvdrif- ten. Fullföljd av talan mot beslut i dessa frågor bör ske vid domstol. Detsamma gäller frågor om ersättning till sakägare för förrättningskost- nader. Bortsett härifrån kan jag inte se något hinder mot att låta talan mot beslut vid utmålsförrättning fullföljas till industriverket.

Fastighetsdomstolama har inrättats för att pröva ersättningsfrågor en—

• Sida 223
•  Original

Prop. 1974: 32 223

Besvär till kommerskollegium skall f.n. föras inom tre månader från det förrättningen avslutades. Talan vid domstol kan däremot föras inom ett år från samma tid. En tremånadersfrist bör enligt min mening vara tillfyllest även i sistnämnda fall. Liksom f.n. bör dock inte någon frist gälla när klagan avser det fall att utmålet lagts över ett äldre utmål till vilket rätten ännu äger bestånd.

5 & Paragrafen motsvarar 80 5 första stycket gruvlagen med den huvud-

6 %

Paragrafen, som har motsvarighet i 805 andra och tredje styckena gruvlagen, innehåller bestämmelser om talan mot beslut av länsstyrelse och statens industriverk.

Talan mot beslut av länsstyrelsen enligt gruvlagen förs hos Kungl. Maj:t genom besvär. Denna ordning bör i princip gälla också enligt den nya gruvlagen. Ett undantag härifrån synes dock motiverat. Enligt vad jag förordar i det följande skall länsstyrelse få möjlighet att vid vite förelägga inmutare att fullgöra vissa skyldigheter. Talan mot beslut om sådant föreläggande bör fullföljas hos kammarrätten. Första stycket av paragrafen har utformats i enlighet med vad jag nu sagt.

I fråga om beslut av kommerskollegium fullföljs talan f. 11. hos Kungl. Maj:t när det gäller beslut som inte rör ett särskilt fall utan har generell karaktär. Detsamma gäller frågor om beskaffenheten av karta m.m., om behörighet att verkställa gruvmätningar samt om tillstånd att lägga igen utfraktsväg o.d. och att nedlägga gruva. Mot annat beslut av kommerskollegium förs talan hos kammarrätten. Hit hör bl. a. frågor om inmutning eller utmålsläggning.

Avgörande vid denna uppdelning har varit principen att sådana mål i vilka rättsfrågorna normalt framstår som det väsentliga bör handläggas av administrativ domstol, medan ärenden i vilka lämplighetsfrågorna re- gelmässigt dominerar bör prövas av Kungl. Maj:t. Denna princip går igenom hela förvaltningsrätten och bör upprätthållas även i den nya gruvlagen.

I enlighet härmed föreskrivs i andra stycket av förevarande paragraf

• Sida 224
•  Original

Prop. 1974: 32 224

att talan mot beslut av statens industriverk skall föras hos Kungl. Maj:t ' om det gäller dispens från ommutningsförbud (2 kap. 2 5 andra stycket), fråga i. vilket material stängsel kring anvisat område skall vara utfört (6 kap. 3 % tredje stycket), förlängning av giltighetstiden för gruvrätt (6 kap. 4 5), förhandsbesked om 'visst arbete är av beskaffenhet att berät- tiga till förlängning av gruvrätts giltighetstid (6 kap. 7 €), tillträde till utmål för undersökning (10 kap. 13 5) eller tillstånd att lägga igen utfraktsväg m. m. (11 kap. 2 5 andra stycket) eller att lägga ned gruva (11 kap. 6 5). Vidare skall talan föras hos Kungl. Maj:t mot beslut som med stöd av Kungl. Maj:ts förordnande meddelats av statens industri- verk eller annan myndighet. Här åsyftas främst beslut inom ramen för den befogenhet som bör tilläggas främst industriverket att meddela ge- nerella föreskrifter rörande den nya lagens tillämpning i vissa fall. Hit hör också t. ex. beslut om kartas skala eller om behörighet att utföra gruvmätningar.

Mot annat beslut av industriverket än som avses i paragrafens andra stycke skall enligt tredje stycket talan föras hos kammarrätten, som där- igenom kommer att liksom f. n. få pröva bl. a. frågor om inmutning och utmål. Till kammarrätten kommer att höra också frågor om t. ex. avvi- sande av ansökan, jäv, ersättning till sakkunnig, föreskrifter enligt 3 kap. 5 &, förlängning av undersökningstid, anvisande av mark inom eller utom utmål, utvidgning, sammanläggning eller uppdelning av utmål, anmälan om övergång av gruvrätt samt föreläggande enligt 11 kap. 3 eller 5 5.

7 %

Som jag förut har nämnt är allmän åklagare berättigad att föra talan när inmutningsrätt beviljats i strid med bl. a. vissa bestämmelser om in- mutningshinder. I motsvarande fall är åklagare berättigad att föra talan också mot beslut vid utmålsförrättning.

I första hand åligger det bergmästaren och när gode män deltar även dessa att iaktta de bestämmelser som meddelats till skydd för allmänna intressen. Vid sidan härav bör det emellertid finnas möjlighet för det allmänna att påkalla en överprövning. I. och för sig skulle det kunna tänkas att låta företrädare för olika samhällsintressen följa varje ärende från början och där utföra det allmännas talan. En sådan ordning är emellertid mycket tyngande och personalkrävande. Det nuvarande syste- met, som innebär att en representant för det allmänna har rätt att i cf- terhand påkalla överprövning av vissa beslut, bör därför i princip bibe- hållas.

De gällande bestämmelserna är dock inte helt ändamålsenliga. De överväganden som det blir fråga om här måste normalt anses falla utan—

• Sida 225
•  Original

Prop. 1974: 32 225

för allmän åklagares sakliga kompetens. Jag anser därför att det inte lämpligen bör ankomma på allmän åklagare att föra det allmännas talan mot beslut i inmutningsärende eller vid utmålsförrättning. Det synes å andra sidan inte heller beträffande efterbevakningen kunna komma i fråga att låta samtliga berörda myndigheter delta. Den lämpligaste lös— ningen synes vara att formellt förlägga bevakningen av det allmännas rätt till en enda myndighet som har överblick över de allmänna intres— sen som kan beröras av inmutning eller utmålsläggning. Länsstyrelsen synes vara den myndighet som har de största förutsättningama att utöva efterbevakningen.

I enlighet med det anförda tas i denna paragraf upp bestämmelser om rätt för länsstyrelsen att föra talan mot beslut som den finner strida mot bestämmelse i gruvlagen som meddelats till förmån för allmänt intresse.

8 &

Paragrafen, som motsvarar 12 kap. 7 5 i utredningens förslag, inne— håller bestämmelser om sakägares rätt till kostnadsersättning i mål enligt 3 5. Frågan har berörts vid 4 kap. 35 5.

13 kap. Särskilda bestämmelser

1 %

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gruvlagen innehåller en defini- tion av begreppet utmålsfält. Paragrafen överensstämmer i sak med 13 kap. 1 &" iutredningens förslag.

Vid prövning av ärende om förlängning av giltighetstiden för utmål enligt 6 kap. 45 skall hänsyn tagas till aktivitet som ägt rum inte bara inom utmålet utan även inom utmålsfält i vilket utmålet ingår,

Begreppet utmålsfält är inte entydigt. I fackmannakretsar torde ut— trycket vanligen användas som beteckning på mer eller mindre samman- hängande utmål med någorlunda enhetliga ägarförhållanden. Enligt den i paragrafen upptagna definitionen krävs i överensstämmelse med ut- redningens förslag att utmålen skall vara geografiskt sammanhängande, antingen direkt eller genom annat utmål som likaledes uppfyller ford- ringarna enligt definitionen. Kravet på sammanhängande fält medför en betydande fördel vid tillämpningen genom att regeln är klar och entydig. En remissinstans har förordat att till ett utmålsfält skall räknas även utmål, som visserligen inte är geografiskt sammanhängande med annat utmål men som likväl genom ägarförhållanden, malmstruktur och sättet för blivande exploatering naturligt hör samman med detta. Eftersom begreppet utmålsfält har uppställts för att i gruvnäringens intresse så entydigt som möjligt beskriva när rätt till automatisk för-

• Sida 226
•  Original

Prop. 1974: 32 226 längning av utmåls giltighetstid föreligger, har jag emellertid fäst av- görande vikt vid att definitionen blir klar och entydig. Definitionen har därför utformats i enlighet med utredningens förslag. Detta ute- sluter dock inte att aktivitet på utmålsfält i vidare bemärkelse kan till- mätas betydelsc vid prövning enligt regeln om fakultativ förlängning enligt 6 kap. 4 & tredje stycket.

För att varandra angränsande utmål skall" bilda ett utmålsfält krävs enligt denna paragraf ytterligare att samme ägare innehar minst halv andel i utmålen eller av annan orsak har ett bestämmande inflytande över dem. Innehav av hälftenandel i flera utmål har med hänsyn till reglerna om brytningsvitsord ansetts ge erforderlig gemenskap i fråga om dispositionsrätten.

2 &

I paragrafen, som utformats efter förebild i 1 kap. 2 & första styc- ket och 5 5 andra stycket ExL, definieras begreppen särskild rätt och sakägare. Definitionen av sistnämnda begrepp är negativ i den meningen att den endast anger undantagen från lagens sakägarbegrepp.

Med det senare ledet i den i första stycket upptagna definitionen av begreppet särskild rätt till fastighet avses bl. a. rätt till andel i samfällt strömfall (jfr 35 & JP) och vissa förmåner av fast egendom enligt 8 & JP. Också renskötselrätt avses med uttrycket.

Frågan i vad mån innehavare av sådan avkomsträtt eller annan förmån av fast egendom som avses i 8 % JP bör anses som sakägare eller inte torde få bero av vad rättigheten i det särskilda fallet innehåller. Som bekant har i rättspraxis sinsemellan tämligen olikartade rättigheter in- rymts under begreppet avkomst eller förmån av fast egendom. Oftast har det varit fråga om födoråds- och undantagsrättigheter och vanligen har upplåtelsen omfattat inte bara pengar eller varor utan också vissa andra förmåner som t.ex. bostad och vissa tjänsteprestationer. Enligt min mening bör sådana förmåner som består i att bostad tillhandahålls och liknande förmåner i förevarande hänseende anses jämställda med nyttjanderätt. Den berättigade skulle med detta betraktelsesätt inta ställning som sakägare vid upplåtelse av gruvrätt till fastigheten. Avser i stället rättigheten en rätt till generiska prestationer av något slag bör rättighetshavaren däremot anses likställd med panträttshavare. Mellan— former kan tänkas förekomma. Det måste överlämnas åt rättstillämp- ningen att avgöra om den berättigade i sådant fall skall anses vara sakägare eller inte.

Med uttrycket innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar avses i första hand borgenär som åtnjuter panträtt i fastigheten på grundval av inteckning men också borgenär som innehar fordran med ogulden köpeskillings rätt. Inte heller fordringshavare med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 5 1 förmånsrättslagen (1970: 979) räknas som sak- ägare.

• Sida 227
•  Original

Prop. 1974: 32 227 '

3 &

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gruvlagen, ger länsstyrelsen möjlighet att genom vitesföreläggande framtvinga efterlevnad av villkor som knutits vid dispens från inmutningsförbud. Paragrafen har utfor- mats i huvudsaklig överensstämmelse med 13 kap. 45 i utredningens förslag.

45

13 kap. Särskilda bestämmelser

5å

Gällande bestämmelser. Enligt 1 & tredje stycket kontinentalsockella— gen äger denna lag inom allmänt vattenområde i havet inte tillämpning på sådan undersökning och bearbetning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen. Undantaget motiverades enligt förarbetena av hänsyn till gruvrättsutredningens då pågående arbete (prop. 1966: 114 s. 22 och 49).

Utredningen. I betänkandet (1970: 45) Gruvrättslig spcciallagstiftning har utredningen tagit upp frågan om gränsdragningen mellan kontinen— talsockellagen och gruvlagen. Enligt utredningen talar starka skäl för att göra kontinentalsockellagen tillämplig också på inmutningsbara mineral inom allmänt vattenområde i havet. Utredningen pekar särskilt på föl- jande omständigheter.

Undersökningsarbete på och under havsbottnen av den intensitet som enligt den allmänna gruvlagstiftningen fordras för erhållande av utmål torde normalt kräva så omfattande och dyrbara anordningar att de knappast kan utföras av enskilda personer eller mindre företag. I vårt land torde i själva verket bara ett fåtal företag besitta resurser att på ett ändamålsenligt sätt leta efter och utvinna malm under havsbottnen. Det lär därför knappast ha någon betydelse från stimulanssynpunkt om erforderliga rättigheter konstitueras genom inmutning eller kon- cession. Från allmän synpunkt synes det däremot angeläget att så- dana rättigheter i första hand förbehålls företag som kan väntas utnyttja dem till en intensiv och rationell insats för undersökning och exploate- ring. Med hänsyn härtill kan det enligt utredningen inte vara en ändamålsenlig ordning att det på havsområde skall vara möjligt för en- var att erhålla inmutning och utmål? utan prövning av vederbörandes lämplighet och kvalifikationer i övrigt. Utredningen framhåller också att gruvlagens bestämmelser om undersökningsarbete och om förrättning

• Sida 228
•  Original

Prop. 1974: 32 - 228

för utmålsläggning är avpassade efter förhållandena på land. Inom havs- område där någon enskild äganderätt inte finns kan bestämmelserna i fråga till stor del inte alls tillämpas. I stället träder i förgrunden förhål- landet till sådana allmänna intressen som fiske, sjöfart och på sina håll även bad och friluftsliv. Mot bakgrund härav synes det enligt utred- ningen naturligt att gruvrättigheter inte tillåts uppkomma inom allmänt vattenområde i havet utan att det samtidigt sker åtminstone en summa- risk prövning med hänsyn till avsedda arbetens inverkan på motstående intressen.

Slutligen finner utredningen det vara till fördel för den praktiska till- lämpningen att samma regler gäller beträffande alla slags mineral på kontinentalsockeln och att den geografiska gränsen för kontinentalsoc- kellagens tillämpningsområde är enhetligt bestämd och inte som f.n. olika i fråga om olika slag av naturtillgångar. Utredningen har övervägt en särskild regel för det fall att malmfyndigheter på allmänt vattenområde kan undersökas och bearbetas medelst orter som från schakt på land drivs ut under havsbottnen. En sådan särreglering avvisas emellertid av utredningen, som finner att behovet därav inte är så stort att man för den skull bör frångå principen om en enhetlig geografisk gränsdragning mellan kontinentalsockellagen och gruvlagstiftningen på land. Utredningen förordar således att kontinentalsockellagen görs till- lämplig även på inmutningsbara mineral inom allmänt vattenområde i havet och att gränsen därvid också på djupet strikt följer gränsen mellan allmänt och enskilt vatten.

Remissyttrandena. Yttranden över utredningens nu berörda betän- kande har efter remiss avgetts av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över utredningens förslag till ny gruvlag. Utredningens för- slag i fråga om gränsdragningen mellan gruvlagen och lagen om kontinentalsockeln har därvid tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Svenska gruvföreningen har dock vid sitt ställnings- tagande förutsatt att malmfyndigheter på land som fortsätter ut över allmänt vattenområde i havet i koncessionshänseende inte kommer att erhålla sämre villkor än som gäller för utmålen i land.

Departementschefen. Som utredningen anfört torde undersökningsar— bete på eller under havsbottnen i syfte att erhålla utmål normalt kräva så- dana resurser att de inte kan utföras av enskilda personer eller mindre företag. Med hänsyn härtill är det från allmän synpunkt angeläget att ifrågavarande rättigheter kan förbehållas företag som kan väntas utnytt- ja dem till en intensiv och rationell insats för undersökningar och ex- ploatering. Detta kan bäst uppnås om rätten att undersöka och tillgodo- göra sig tillgångarna görs beroende av tillstånd enligt kontinentalsockel— lagen. Anledning finns enligt min mening inte att införa en särskild

• Sida 229
•  Original

Prop. 1974: 32 229

regel för det fall att arbete under allmänt vattenområde i havet utförs medelst orter som från schakt på land drivs ut under havsbottnen. I sådant fall torde man kunna utgå från att utmålsinnehavaren normalt erhåller tillstånd på skäliga villkor att företa undersökning och bear— betning under allmänt vattenområde. Jag ansluter mig således till ut- redningens förslag.

6 % Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämpningsföreskrifter till lagen. Sådana skall kunna meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

14 kap. Övergångsbestämmelser

Som jag anfört i avsnittet 14.10 i den allmänna motiveringen bör den nya lagen som utredningen föreslagit i princip göras tillämplig även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. Detsamma bör gälla in- mutningar som då. finns, inmutningar och utmål som läggs på grund av före ikraftträdandet ingiven ansökan samt utmål som söks efter nämnda tidpunkt på grund av dessförinnan sökt inmutning. En särskild övergångsregel föreslås i fråga om de nya bestämmelserna om utmåls giltighetstid. Denna regel innebär att äldre utmål vid tillämpning av dessa bestämmelser skall anses ha blivit lagda vid den nya lagens ikraft- trädande.

När det gäller gruvrättigheter som tillkommit enligt gällande lag synes nyssnämnda huvudregel i övrigt kunna genomföras utan några särskilda svårigheter. I fråga om gruvrättigheter som grundar sig på äldre lagstift- ning torde däremot viss särreglering behövas.

1 &

Paragrafen motsvarar 14 kap. 1 5 i utredningens förslag. Enligt para- grafens första stycke träder den nya lagen i kraft den 1 juli 1974. Paragrafens andra stycke tar upp nyssnämnda huvudregel att den nya lagen i princip gäller också äldre gruvrättigheter.

25

Denna paragraf överensstämmer i sak med 79 & gruvlagen.

3 %

Den särskilda förmånsrätt som tillkommer fordran på ogulden köpe- skilling enligt 11 kap. 2 & jordabalken i 1734 års lag har inte fått nå- gon motsvarighet i JB. I 5 & JP har emellertid tagits upp bestämmelser som, när fastighet har överlåtits före JB:s ikraftträdande, övergångsvis

• Sida 230
•  Original

Prop. 1974: 32 230

bevarar den förmånsrätt som skulle ha förelegat med stöd av äldre. bestämmelser. Vid JB:s tillkomst utmönstrades ur gruvlagen bestämmel- serna om fordran enligt 11 kap. 2 & äldre jordabalken. Enligt övergångs- bestämmelserna till lagändringen (SFS 1970: 1013) skall dock tidigare bestämmelser i gruvlagen om sådan fordran äga tillämpning i den mån företrädesrätt föreligger enligt 5 & JP. Uppenbarligen bör innehavare av sådan fordran beredas samma skydd som tillkommer panträttshavare enligt den nya lagen. Bestämmelse härom har tagits upp i denna para- graf, som har viss motsvarighet i 14 kap. 7 & utredningsförslaget. Be- stämmelsen medför bl.a. att fastighet skall anses besvärad av beviljad eller sökt inteckning, om den svarar för fordran som åtnjuter förmåns- rätt enligt 5 & JP.

I JB finns ingen motsvarighet till institutet avkomsträtt eller annan förmån. I fråga om rättighet av angivet slag som har upplåtits före JB:s ikraftträdande äger enligt 8 & JP äldre bestämmelser i viss utsträckning fortfarande tillämpning. Vissa av upplåtelserna, nämligen sådana som avser generiska prestationer, står fordringsrätterna nära, medan andra till sin natur närmast är att anse som ett slags nyttjanderätt till fastig- heten. Frågan har behandlats i specialmotiveringen till 13 kap. 2 % i den nya lagen. Vid tillämpningen av den nya lagen bör avkomsträtter som avser generiska prestationer vara likställda med fordringar som är för- enade med panträtt i fastigheten. Däremot bör övriga avkomsträtter inte likställas med pa-nträttsskyddade fordringar. I dessa fall har i stället innehavaren av rättigheten ställning som sakägare och vinner därige— nom skydd för sina intressen. I denna paragraf har tagits upp en be- stämmelse i överensstämmelse med vad jag nu har anfört.

4 %

Paragrafen överensstämmer i sak med 14 kap. 2 & utredningsförslaget. Om inmutning söks före lagens ikraftträdande utan att ärendet då ännu avgjorts talar som utredningen anför såväl praktiska skäl som hän— syn till sökanden för att bestämmelserna i 2 kap. gamla lagen tillämpas i inmutningsärendet. Detta medför bl. a. att undersökningsavgift kan kom- ma i fråga först vid en eventuell förlängning av undersökningstiden. I övrigt skall de nya bestämmelserna tillämpas även på inmutning som beviljas på grund av ansökan som gjorts före den nya lagens ikraft- trädande.

Beträffande ärende om utmålsläggning eller utvidgning av utmål som är anhängigt vid tiden för nya lagens ikraftträdande skall i enlighet med utredningens förslag äldre bestämmelser tillämpas i de ämnen som be- handlas i 4 kap. nya lagen. Har före ikraftträdandet ansökan gjorts om utvidgning av utmål som tillkommit före den 1 januari 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan, skall äldre lag tillämpas även i fråga om rätt till kronoandel och jordägarandel. Som utredningen

• Sida 231
•  Original

Prop. 1974: 32 231

påpekar synes nämligen frågan om kronoandel i det utvidgade området inte lämpligen böra bli beroende på om bergmästaren hinner företa ut- vidgningsförrättningen före lagens ikraftträdande eller inte.

I fråga om utmål som efter lagens ikraftträdande söks på grund av dessförinnan beviljad inmutning skall däremot den nya lagen tillämpas utan inskränkning. De nya hinder som införts i 2 kap. 2 och 3 åå kom- mer inte att gälla vid utläggande av sådana utmål, eftersom enligt 4 kap. 3 € endast hinder som förelåg vid mutsedelns utfärdande skall beaktas. När utmål anvisas på grund av inmutning som beviljats före ikraftträ- dandet skall givetvis 4 kap. 3 5 andra stycket tillämpas så, att även en före lagens ikraftträdande gjord, konkurrerande utmålsansökan som kommit in tidigare utgör hinder mot utläggande av utmålet utanför det inmutade området.

55

Paragrafen motsvarar 14 kap. 3 5 i utredningens förslag. I fråga om inmutning som beviljats före nya lagens ikraftträdande gäller att undersökningsarbetet skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande eller inom den förlängda tid som före ikraft- trädandet kan ha beviljats enligt äldre lag. Om det efter lagens ikraft- trädande blir fråga om förlängning av undersökningstiden för sådan inmutning blir däremot de nya förlängningsreglerna tillämpliga och un- dersökningsavgift skall tas ut. Undersökningsavgift utgår dock inte om ansökan om förlängning kommit in före lagens ikraftträdande. Vid be- dömandet av rätten till förlängning skall den nya lagen anses ha varit gällande när inmutningen beviljades. Förlängning av den ursprungliga treåriga undersökningstiden kan sålunda enligt 3 kap. 7 5 första stycket nya lagen ske med högst tre år. Har undersökningstiden redan förlängts enligt bestämmelserna i 19 & äldre lagen, skall frågan om möjlighet till ytterligare förlängning bedömas med inmutningsdagen som utgångs- punkt,

63

_

I denna paragraf, som motsvarar 14 kap. 4 5 i utredningens förslag, ges bestämmelser för det fall att staten vid den nya lagens ikraftträdan- de har en ännu inte utnyttjad rätt till kronoandel.

I fråga om utmål vari staten redan före lagens ikraftträdande anmält sig till begagnande av kronoandel och inträtt i företaget avses bestäm— . melserna i 5 kap. nya lagen bli omedelbart tillämpliga. Staten blir då i fortsättningen att betrakta som delägare enligt 15 i samma kap. Statens ekonomiska skyldigheter enligt 495 gruvlagen förutsätts härvid redan vara reglerade och några särskilda svårigheter torde inte heller i övrigt uppkomma. .

När det gäller utmål vari rätt till kronoandel finns men där anmälan

• Sida 232
•  Original

Prop. 1974: 32 232

om begagnande av denna rätt ännu inte gjorts vid lagens ikraftträdande eller där staten ännu inte fått del i företaget, skulle en omedelbar till- lämpning av nya lagen medföra att staten genast fick betala sin andel av sakägarersättningar och utmålsförrättningskostnader för alla dessa utmål. För att undvika detta har i denna paragraf föreskrivits att 47—— 50 55 i den äldre lagen fortfarande skall tillämpas. Med hänsyn till an- gelägenheten av att en enhetlig reglering i fråga om kronoandelarna uppnås inom en ej alltför avlägsen framtid har vidare i paragrafen ta-- gits upp en bestämmelse om att staten skall anses ha avstått från krono- andelen, där inte anmälan om begagnande gjorts vid utgången av år 1983.

75

I denna paragraf upptas i överensstämmelse med 14 kap. 5 % i ut- redningens förslag en övergångsregel för tillämpningen av de nya be- stämmelserna om begränsning av utmåls giltighetstid.

För att de nya bestämmelserna om begränsning av utmåls giltighetstid skall få någon effekt inom överskådlig tid bör de i princip tillämpas även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. I enlighet med ut- redningens förslag har därför i denna paragraf föreskrivits att vid tillämpning av tidsbegränsningsreglerna på äldre utmål skall så anses som om utmålen lagts vid den nya lagens ikraftträdande. De gamla ut- målen kommer därigenom utan vidare att gälla under tjugofem år från den 1 januari 1975, med möjlighet till förlängning under samma förut- sättningar som gäller beträffande utmål som lagts efter den nya lagens ikraftträdande.

8 %

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, finns bestämmelser om jordägaravgäld. I den nya lagen har rätten till jordägaravgäld tagits bort. Jag har dock ansett det vara skäligt att de fastighetsägare som på grund av gällande lag kommit i åtnjutande av jordägaravgäld, skall bevaras vid denna rätt. Rätt till jordägaravgäld föreligger enligt paragrafen också om utmålet tillkommit eller utvid- gats på grund av ansökan som kommit in före lagens ikraftträdande.

95

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, är föranledd av de ändringar som skett i reglerna om förverkande på grund av försummelse att betala försvarsavgift.

10%

14 kap. Övergångsbestämmelser

Paragrafen återger utan sakliga ändringar 14 kap. 6 5 i utredningens förslag.

• Sida 233
•  Original

Prop. 1974: 32 333

115

Denna paragraf innehåller övergångsregler med anledning av mitt förslag att gruvlagen inte skall äga tillämpning inom allmänt vattenom- råde i havet.

12 5

I paragrafen, som motsvarar 14 kap. 8 % i utredningens förslag, upp- tas vissa särskilda bestämmelser rörande utmål som lagts före den 1 ja- nuari 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan. Vissa jämkningar i förhållande till utredningens förslag har skett med hänsyn till att fastighetsägarens rätt till jordägaraväld och försvarsavgift av- skaffats. I övrigt överensstämmer paragrafen i allt väsentligt med ut- redningens förslag,

13 5

Enligt särskild övergångsbestämmclse till ExL gäller presumtionsre— gcln i 4 kap. 3 % samma lag inte i fråga om värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971. Detsamma bör gälla vid bestämmande av ersättning enligt den nya gruvlagen.

145

16.2. Förslaget till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln

1 5

Som jag närmare utvecklat i spccialmotiveringen till 13 kap. 5 & i för- slaget till gruvlag föreslår jag att gruvlagen inte längre skall äga tillämp- ning på allmänt vattenområde i havct. Ändringarna i paragrafen är en konsekvens av detta förslag.

7 %

Om gruvlagens och kontinentalsockellagens tillämpningsområden blir helt åtskilda, finns det inte längre behov av den nuvarande konkurrens- regeln i 7 5. .

Enligt kontinentalsockellagen möter inte hinder mot attundersöknings- tillstånd eller bearbetningstillstånd beträffande visst mineralslag medde-' las på område, på vilket annan förut har tillstånd att undersöka eller bearbeta fyndighet av annat slag. Tillstånd till exempelvis grustäkt kan ges på samma område som omfattas av annat företags tillstånd att söka efter olje- och gasfyndigheter. I likhet med utredningen anser jag

• Sida 234
•  Original

Prop. 1974: 32 234

Bestämmelsen är inte tillämplig i det fall att flera erhåller undersök- ningskoncession för samma slags fyndigheter på samma område, något som synes tänkbart åtminstone om intet av tillstånden är förenat med rätt till utvinningstillstånd. I sådant fall får de konkurrensbestämmelser som behövs föreskrivas i tillståndsbeslutet.

Övergångsbestämmelserna

Med inmutning eller utmål som lagts före lagens ikraftträdande lik— ställs här inmutning eller utmål som enligt 14 kap. 11 & förslaget till ny gruvlag läggs efter ansökan om inmutningsrätt som kommit in före lagens ikraftträdande.

17. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till

1. gruvlag, 2. lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

• Sida 235
•  Original

Prop. 1974: 32 235

Bilaga ]

Gruvrättsutredningens förslag i betänkandet (SOU 1969: 10) Ny gruvlag

Förslag till G-ruvlag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 5

Var och en äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de inskränkningar som föreskrives i denna lag undersöka och be- arbeta sådan på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller

1. malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, pla- tina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och myrmalm,

2. svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit. Om vissa inskränkningar i rätten att inmuta mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift gäller Särskilda bestämmelser.

2å

Den som vill erhålla sådan rätt som avses i 1 & (inmutningsrätt) har att göra ansökan därom hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda matsedel. Inom det område som anvisas i mutsedeln (inmutat område) äger sökanden (in- mutaren) verkställa undersökningsarbete beträffande inmutningsbara mineral.

Visas att inom inmutat område finnes fyndighet, innehållande mine— ral som är av det i 1 & angivna slaget och lämpar sig för teknisk be- arbetning samt förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sanno- likt kan göras till föremål för gruvdrift, äger inmutaren efter särskild ansökan hos bergmästaren få sig anvisat ett eller flera arbetsområden (utmål) samt där bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral.

3 %

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren.

Har flera på samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avser samma område, äger de lika rätt med avseende på det om- råde som är gemensamt för ansökningarna. Kan någon av sökandena visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmut— ningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser och är fyndplatsen icke belägen på område, som förut varit inmutat eller belagt med utmål, skall dock inmutningsrätten till det gemensamma området tillhöra honom ensam.

• Sida 236
•  Original

Prop. 1974: 32 236

2 kap. Inmutning

1 %

Inmutat område får omfatta högst etthundra hektar, inberäknat in- skränkningar i områdets yta som betingas av hinder enligt 2 eller 3 5 vid mutsedelns utfärdande.

Det inmutade området skall vara bestämt till läge och gränser på sådant sätt att det säkert kan återfinnas på marken. _

Gränserna räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål.

Zå

Inmutat område får icke omfatta

1. område som genom beslut av Konung och riksdag förklarats ut— göra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet väckt förslag hos Konungen, såvida inmutning ej sökes för statens räkning,

2. område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag hos Konungen,

3. befästningsområde eller område utanför detta till den utsträck- ning Konungen bestämmer,

4. kyrkogård eller begravningsplats,

5. område beläget på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats eller från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fast- ställd arbetsplan, varvid avståndet räknas från ytterkant av bank eller skärning eller, om sådan ej finnes, från själva anläggningens ytterkant,

6. område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horison- talplanet räknat, från byggnad, som är avsedd att stadigvarande använ- das till bostad, eller från annan byggnad, om den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss sagts, varvid dock under byggnad ej innefattas byggnad som är belägen på inmutat eller utmålslagt område vartill gruvrätten äger bestånd,

7. område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell an- läggning,

8. område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan,

9. förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund av stadgandet i 1 kap. 3 % äger företrädesrätt, i den mån den ansökan varpå denna grundas leder till att området inmutas,

10. område som avses med en före inmutningsansökningen eller sam- ma dag som denna inkommen ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål, i den mån området anvisas såsom utmål eller för utvidgning,

11. område beläget på mindre avstånd än etthundra meter från ut- mål eller från område som avses med en före inmutningsansökningen eller samma dag som denna inkommen ansökan om utmål eller om ut- vidgning av utmål, i den mån området anvisas såsom utmål eller för utvidgning,

12. förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill upphört att gälla inom ett år innan ansökningen inkom,

13. område varpå sökts eller meddelats koncession enligt lagen an- gående stenkolsfyndigheter m.m., undersökningstillstånd eller konces-

• Sida 237
•  Original

Prop. 1974: 32 237

sion enligt uranlagen eller tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant sam- band med fyndighet som avses med ansökningen, koncessionen eller tillståndet att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för denna fyndighet.

Undantag från bestämmelserna i första stycket kan medges, i fall 1—3, 6, 7 och 13 av Konungen, i fall 5 av länsstyrelsen beträffande allmän väg och i övrigt av vederbörande förvaltningsmyndighet, i fall 8 av länsstyrelsen, i fall 11 och 12 av kommerskollegium samt i fall 6, 7, 11 och 13 även av vederbörande rättsägare. Medgivande enligt 1 kan innefatta tillstånd till inmutning av fyndigheter i allmänhet eller av visst slag inom bestämt område. Medgivande av Konungen enligt 2 och 6 må lämnas endast när synnerliga skäl är därtill.

3 5

Kan i annat fall än som avses i 2 % gruvdrift inom visst område an- tagas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, äger Konungen förordna att inmutning ej får ske inom området utan Konungens tillstånd.

4 %

Ansökan om inmutningsrätt göres skriftligen hos bergmästaren i det distrikt där det med ansökningen avsedda området eller större delen av detta är beläget.

Ansökningen skall innehålla beskrivning av området och uppgift om mineralfyndighetens art.

Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift samt förskott till inmutningsavgift enligt 10 å och till beräknad kostnad för mutsedelns kungörande enligt 11 ä.

5 &

Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller fordras i övrigt upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för ansökningens bedömande eller har sökanden ej erlagt ansöknings- avgift eller föreskrivet förskott, skall bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen, vid påföljd att ansökningen kan avvi- sas. Föreläggandet skall genast delges sökanden.

Efterkommes ej föreläggandet att avhjälpa brist i ansökan och är bristen så väsentlig att handlingarna icke kan ligga till grund för bevil- jande av inmutningsrätt eller består den i att föreskrivna avgifter ej erlagts, skall bergmästaren avvisa ansökningen.

6 5

Har flera på samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avser samma område, skall bergmästaren förelägga var och en av de sökande att, om han vill göra gällande att inmutningsrätten till det gemensamma området enligt 1 kap. 3 % andra stycket skall tillhöra honom ensam, inom viss tid väcka talan därom vid domstol, vid påföljd att han annars förlorat sin talan. Föreläggandet skall delges sökandena. Innan nämnda tid gått ut och, om talan väckts, tvisten slutligt avgjorts, får bergmästaren icke företaga inmutningsärendet till avgörande.

• Sida 238
•  Original

Prop. 1974: 32 238

7 %

Är fråga om beviljande av inmutning beroende på prövningen av äldre ansökan om inmutning eller om anvisande eller utvidgning av ut- mål, skall den yngre ansökningen vila till dess den äldre slutligt av- gjorts.

Har myndighets tillstånd till inmutning begärts i fall då sådant ford- ras enligt 2 eller 3 5 eller enligt särskilda bestämmelser, skall ansök- ningen om inmutningsrätt vila i avvaktan på myndighetens beslut.

8 5 Så snart det kan ske och sist inom fyra veckor efter det inmutnings- ärendet kommit i sådant skick att ansökningen kan företagas till pröv- ning, skall bergmästaren avgöra ärendet.

9 &

Ansökningen skall avslås, om

1. enligt särskilda bestämmelser fordras Konungens tillstånd till in- mutning och sådant vägrats,

2. den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som anges i 1 kap. 1 &,

3. hela det med ansökningen avsedda området är beläget på områ- de till vilket enligt 2 eller 3 & inmutningsrätt icke får beviljas.

Har ansökan om inmutningsrätt helt eller delvis avvisats eller avsla- gits, skall sökanden genast delges underrättelse om beslutet. I under- rättelsen skall anges de skäl på vilka beslutet grundas och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

105

Föreligger ej skäl till avslag enligt 9 5, skall bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område denna enligt 1 5 skall avse, fastställa in- mutningsavgift samt utfärda mutsedel. Inmutningsavgiften bestämmes efter fem kronor per hektar eller överskjutande del därav av det inmu- tade området, dock minst till femtio kronor.

115

Bergmästaren skall genast översända mutsedeln till inmutaren. Sam- tidigt skall bergmästaren sända en avskrift av mutsedeln till ägare av fastighet inom området eller annan lämplig person på platsen för att under undersökningstiden hållas tillgänglig för fastighetsägare och and- ra vilkas rätt kan beröras av inmutningen.

Därjämte skall bergmästaren inom två månader efter mutsedelns ut— färdande i en eller flera av ortens tidningar och Post- och Inrikes Tid- ningar införa meddelande om mutsedeln och dess innehåll samt om den plats där mutsedeln finnes tillgänglig.

3 kap. Undersökningsarbete 1 %

Minst två veckor innan arbete på det inmutade området påbörjas, skall genom inmutarens försorg underrättelse härom delges såväl äga- ren av den mark där arbetet skall bedrivas som innehavare av nytt-

• Sida 239
•  Original

Prop. 1974: 32 239

janderätt till marken. Äges eller innehas marken av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas av annan, får dock un- derrättelsen delges förvaltaren.

Annan inmutare än staten skall därjämte, innan något arbete påbör- jas, ställa pant eller borgen till säkerhet för ersättning enligt 6 5, såvida icke den till ersättning berättigade medger annat. Om säkerheten ej antages av denne, skall den vara godkänd av överexekutor i den ort där det inmutade området eller större delen därav finnes.

25

Undersökningsarbetet får bestå endast i sådana åtgärder som fordras för att visa att inom det inmutade området förekommer mineralfyndig- het av det slag som avses i 1 kap. 1 5 samt för att vinna närmare kän- nedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt ar— bete skall utföras så att minsta möjliga skada orsakas.

Inmutaren får icke utan tillstånd av markens ägare och innehavare på det inmutade området uppföra andra byggnader än sådana som är nödvändiga för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren får be— gagna eller anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade områ- det.

3 %

Inmutningsbara mineral som brytes under arbetet får inmutaren icke använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk be- arbetning. Produkter som utvinnes därvid äger inmutaren fritt tillgodo- göra sig. På samma sätt får inmutaren utnyttja inom det inmutade om- rådet befintligt varp. som förutvarande gruvinnehavare icke, enligt be- stämmelserna .i 7 kap. 3 5, får föra bort och som ej är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre lag.

Icke inmutningsbara mineraliska ämnen får inmutaren bryta endast i den mån det fordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedri- vande. Av det brutna får inmutaren använda vad som behövs för under- sökningsarbetet på fyndigheten.

4 %

Bergmästaren kan meddela särskilda föreskrifter för att förebygga att inmutaren överskrider sin rätt enligt 2 5 första stycket eller 3 &. Sådana föreskrifter skall lända till efterrättelse till dess högre myndighet på förd klagan förordnar annat.

5 &

Har inmutaren påbörjat arbetet i strid med 1 5 andra stycket eller uppfört byggnad i strid med 2 5 andra stycket äger överexekutor på an- sökan av markens ägare eller innehavare förordna, i det förra fallet att arbetet skall inställas till dess pant eller borgen ställts och i det senare fallet att byggnaden skall tagas bort på inmutarens bekostnad. Har in— mutningen skett på kronojord, får ansökan som nyss sagts göras av all- män åklagare. I sådant fall skall kostnaden för förrättningen förskjutas av allmänna medel, om utmätningsmannen begär det. I övrigt gäller samma bestämmelser som är föreskrivna för det i 191 % utsökningsla— gen avsedda fallet.

• Sida 240
•  Original

Prop. 1974: 32 240

6 %

För begagnandet av mark som'tages i anspråk enligt 2 & skall inmu- taren utge ersättning till markens innehavare med en årlig avgift. Av— giften betalas förskottsvis för år. Inmutaren skall också ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Till dess sådan ersättning beta— lats skall inmutaren erlägga årlig avgift såsom för markens begagnande.

Orsakas eljest av undersökningsarbetet förlust, skada eller intrång, skall ersättning även utges härför.

75

Kan parterna ej komma överens om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning som skall utgå enligt 6 &, äger den som fordrar ersätt- ning påkalla att denna bestämmes av skiljemän. Beträffande sådan tvist äger lagen om skiljemän motsvarande tillämpning, varvid dock iaktta- ges vad som föreskrives nedan i denna paragraf.

Skiljedomskostnaderna erlägges av den som skiljemännen finner skyl- dig därtill. Sådan skyldighet får dock ej åläggas den ersättningsberätti- gade, såvida han icke uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän hänskjuta den till domstols prövning, står det honom öppet.

Har när utmålsförrättning hålles tvist om ersättning icke hänskjutits till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan avgöras i den ordning som föreskrives i 4 kap. 28 ä.

8 5

Det undersökningsarbete som enligt 1 kap. 2 & fordras för erhållande av utmål skall vara utfört inom två år från dagen för mutsedelns utfär— dande, såvida ej förlängning erhålles av undersökningstiden enligt vad nedan föreskrives.

Inmutaren äger efter ansökan hos bergmästaren erhålla förlängning av den .i första stycket föreskrivna undersökningstiden med ett, två, tre eller fyra år beträffande hela det inmutade området eller del därav. Har sökanden ännu ej utfört något ändamålsenligt undersökningsarbete och ger omständigheterna anledning till antagande att han ej heller kommer att bedriva sådant arbete, kan bergmästaren dock avslå ansökningen eller bevilja förlängning för kortare tid än sökanden begärt.

Visar inmutaren att arbetet på grund av tvist om inmutningsrättens bestånd eller omfattning, långvarig arbetsinställelse, naturkatastrof eller därmed jämförligt hinder ej kunnat slutföras, oaktat undersökningstiden förlängts med fyra år enligt andra stycket, eller att med hänsyn till fyn- dighetens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden eller eljest synner- liga skäl finnes till ytterligare förlängning, äger kommerskollegium på ansökan medge sådan förlängning med högst fyra år beträffande det med ansökningen avsedda området eller del därav.

9 å

Ansökan om förlängning skall inges före utgången av den löpande undersökningstiden. Sökanden skall erlägga förskott till inmutningsav- gift enligt 10 5.

Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om förlängningsan- sökan, äger 2 kap. 5 & motsvarande tillämpning. Sökes förlängning en- ligt 8 å andra stycket, äger bergmästaren förelägga sökanden att inom

• Sida 241
•  Original

Prop. 1974: 32 241

viss tid inkomma med redogörelse för utförda arbeten och utredning till stöd för antagande att sökanden kommer att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete, vid påföljd att ansökningen kan avslås. Föreläg- gandet skall delges sökanden.

105

I samband med beslut om förlängning av undersökningstiden skall fastställas inmutningsavgift för förlängningsperioden. Inmutningsavgif- ten beräknas efter tio kronor per år och hektar eller överskjutande del därav av det område förlängningen avser, dock minst efter etthundra kronor per år för hela området.

Har ansökan om förlängning av undersökningstiden bifallits, skall den myndighet som meddelat beslutet sända underrättelse därom till inmutaren samt sända avskrift av beslutet till aktförvararen. Har an- sökan om förlängning avvisats eller avslagits eller har förlängning bevil- jats för kortare .tid än sökanden begärt, äger 2 kap”. 9 5 andra stycket motsvarande tillämpning. ' '

115

Är ansökan om utmål eller om förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång beroende på prövning, får undersökningsarbetet fort- gå till dess ansökningen slutligt avgjorts. Avslås ansökningen om för- längning av undersökningstiden men söker inmutaren utmål inom den i 4 kap. 1 & angivna tiden, får undersökningsarbetet därutöver fortgå till dess ansökningen om utmål slutligen prövats.

4 kap. Erhållande av utmål och förändring av utmål

Ansökan om utmål

1 %

Ansökan om utmål skall göras skriftligen hos bergmästaren i det di- strikt där inmutningen beviljats. Ansökningen skall inges före utgången av den i 3 kap. 8 & föreskrivna undersökningtiden eller den förlängda undersökningstid som kan ha beviljats enligt samma paragraf. Har an- sökan om förlängning av undersökningstiden gjorts inom nämnda tid Och har ansökningen avvisats eller avslagits, får dock ansökan om utmål göras inom fyra veckor från den dag då förlängningsansökningen slutli- gen prövades.

Försummar inmutaren att ansöka om utmål inom tid som anges i förs- ta stycket, har han förlorat inmutningsrätten.

Är det med ansökningen avsedda området i sin helhet beläget i annat distrikt än det där inmutningen beviljats, skall bergmästaren förordna att ärendet överflyttas till bergmästaren i det förra distriktet.

2 &

Ansökan om utmål skall innehålla uppgift om den inmutning som åberopas samt om det område sökanden önskar erhålla som utmål.

Vill sökanden därjämte taga i anspråk mark för gruvdriften enligt 23 eller 24 5, skall sådan mark tydligt anges i ansökningen. Har det ej skett, får marken ej anvisas vid utmålsförrättningen utan sakägares medgi- vande.

• Sida 242
•  Original

Prop. 1974: 32 242

3 5 Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om utmålsansökan el- ler önskar bergmästaren erhålla förskott enligt 30 & tredje stycket, kan bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen eller betala fordrat förskott. Föreläggandet skall delges sökanden. Efterkommes ej föreläggandet, äger bergmästaren avvisa ansökning- en. Föreläggandet skall innehålla erinran därom.

Har ansökningen avvisats, äger 2 kap. 9 5 andra stycket motsvarande tillämpning.

4 %"

Är fråga om utläggande av utmål på mark utanför det inmutade om- rådet beroende på prövningen av äldre ansökan om inmutning eller om anvisande eller utvidgning av annat utmål, skall den yngre ansökningen vila till dess den äldre slutligt avgjorts.

Har myndighets tillstånd till utmålsläggning begärts i fall då hinder som avses i 2 kap. 2 eller 3 & föreligger, skall ansökningen om utmål vila i avvaktan på myndighetens beslut.

Kungörande av utmålsförrättning

5 5 Sedan ärendet kommit i sådant skick att det kan slutligt avgöras, skall bergmästaren företaga utmålsförrättning så snart det kan ske.

Gå

Bergmästaren skall minst fyra veckor före förrättningen i Post- och Inrikes Tidningar och tidning i orten införa kungörelse om förrätt- ningen mcd uppgift om tid och ställe för denna. I kungörelsen skall anges om och i vilken utsträckning sökanden avser att taga i anspråk mark en- ligt 23 och 24 åå.

Därjämte skall genom bergmästarens försorg kungörelsen i god tid delges sökanden och samtliga kända sakägare samt översändas till den myndighet som förvaltar statens gruvegendom.

Styrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall samtidigt med kun- görelsen översändas till ägare av fastighet inom det med ansökningen avsedda området eller annan lämplig person på platsen. I kungörelsen skall anges var avskriften finnes tillgänglig.

75

Det åligger ägare av jordområde, som ansökningen avser, att på be- gäran av inmutaren eller bergmästaren utan dröjsmål uppge samtliga innehavare av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt beträffande området. Underlåter jordägaren detta och lider sådan rättsägare skada till följd av att han icke blivit kallad till förrättningen, är jordägaren skyldig att ersätta skadan, om han känt till att rättsägaren berördes av förrättningen. Erinran härom skall införas i kungörelsen. _

så

Uppskjutes eller återupptages förrättning, behöver ny kungörelse ej utfärdas. Beträffande delgivning av kallelse äger i sådant fall 6 & andra stycket motsvarande tillämpning.

• Sida 243
•  Original

Prep. 1974: 32 243

Har vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för fortsatt för- rättning, behöver underrättelse ej delges den som i föreskriven ordning underrättats om det sammanträde då tillkännagivandet skedde.

9 :S

Vistas ägare till fastighet eller ställföreträdare för denne stadigvaran- de utom riket och kan delgivning som avses i 6 5 andra stycket ej ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som förvaltar eller med ägarens medgivande brukar fastigheten.

Den till vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast lämna hand- lingen vidare till den sökte, om så kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, ' skall bergmästaren därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när hmdlingen lämnats enligt första stycket.

F örrit'trningens företagande 10 5

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, som av honom utses bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighetsbildnhigsförrättning. Medverkan av gode män fordras dock icke, när vid förrättningen ej är fråga om att bestämma ersättning enligt 28 % eller 3 kap. 7 5.

Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från sam- manträde och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får bergmästaren till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till sådan befattning.

11 &

När gode män biträder vid förrättningen, avgör bergmästaren och gode männen gemensamt frågor om jäv enligt 13 & samt om ersättning enligt 28 5, 30 å andra stycket, 31 5 första stycket och 3 kap. 7 &. I öv- riga fall avgör bergmästaren ensam till förrättningen hörande frågor. 12 &

Vad som föreskrives i 4 kap. 12 & rättegångsbalken om hinder för do- mare som står i släktskaps- eller svågerlagförhållande till varandra att tjänstgöra samtidigt äger motsvarande tillämpning beträffande bergmäs- tare och gode män.

13 & Mot bergmästare och god man gäller samma jäv som mot domare.

14 5 . Vet bergmästaren eller god man att sådan omständighet föreligger som kan antagas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna. Vill part anföra jäv mot bergmästaren eller god man, skall han fram- ställa invändning därom vid förrättningens början eller, om den om- ständighet på vilken jävet grundas då ej var känd för parten, sedan han

• Sida 244
•  Original

Prop. 1974: 32 244

fick sådan kännedom. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.

Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall beslut i jävsfrågan meddelas Omedelbart.

Ogillas framställt jäv, får talan mot beslutet föras i samband med talan i huvudsaken.

15ä

Har bergmästaren och gode männen olika mening i frågor som de har att avgöra gemensamt, gäller såsom deras beslut vad två av dem säger. -

Har var och en av bergmästaren och gode männen sin mening, gäl- ler bergmästarens mening. Är det fråga om pengar eller annat som ut- gör viss mängd, gäller doek den mening som avser den näst största mängden.

165

För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får bergmästaren anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får ej anlitas'som sakkunnig.

17å

Bergmästaren skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

185

Vid förättningen skall avgöras alla frågor som har samband med den begärda utmålsläggningen.

Beslut skall ange de skäl på vilka avgörande grundas, såvida motive- ringen av beslutet icke kan anses överflödig.

Beslut som meddelas vid förrättningen skall uppläsas för de närva- rande. -

195

Uteblir sökanden utan att ha anmält laga förfall från förrättnings— sammanträde till vilket han kallats i föreskriven ordning, skall förrätt— ningen inställas. Förrättningen skall dock återupptagas, om sökanden begär det inom tre veckor och senast inom tid som i 1 5 är föreskriven för ansökan om utmål.

Har sakägare ej i föreskriven ordning fått underrättelse om förrätt- ningssammanträde, skall förrättningen uppskjutas, såvida icke sakäga- ren ändock infunnit sig eller medger att förrättningen likväl slutföres.

Påbörjad förrättning får uppskjutas, om viss fråga ej kan avgöras utan ytterligare utredning eller om det eljest finnes oundgängligen er- forderligt. Är sökandens närvaro ej påkallad vid den fortsatta förrätt- ningen, kan bestämmas att denna kan slutföras utan hinder av sökan- dens frånvaro.

20 &

Visas vid förrättningen att de i 1 kap. 2 ?; tredje stycket angivna förutsättningama för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökan- den, om ej eljest hinder möter enligt denna lag, efter fyndighetens

• Sida 245
•  Original

Prop. 1974: 32 245

sträckning och gruvdriftens behov erhålla ett utmål om högst femtio hektar 1 horisontalplanct räknat.

Utmålet skall, om ej annat påkallas av förhållandena, vara fyrsidigt och begränsas av parallella räta linjer, vilkas längd ej får överstiga fyra gånger utmålets bredd, mätt vinkelrätt mot linjerna. Utmålet skall inne— sluta minst ett på det inmutade området beläget ställe, där inmutnings- bar fyndighet påvisats. Gränserna för utmålet skall på djupet räknas lodräta där detta kan ske utan intrång på äldre utmål.

Har Konungen enligt 2 kap. 2 & meddelat tillstånd till inmutning. av fyndighet av visst slag inom statsgruvefält eller inom såsom statsgruve- fält föreslaget område och har därefter inmutning beviljats, får utmål anvisas inmutaren endast om inom det inmutade området finnes fyndig— het, innehållande mineral av det slag tillståndet avser i sådan mycken— het, att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift med avseende på detta mineral.

215

Föreligger vid utmålsförrättningen inmutningshinder, som avses i 2 kap. 2 eller 3 &, skall hindret, om det fanns redan vid mutsedelns utfär- dande, även gälla i fråga om utläggande av utmål inom det inmutade ' området.

Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området äger bestäm- melserna i 2 kap. 2 5 första stycket 1—11 och 13 samt 3 & motsvarande tillämpning, om hindret uppstod innan ansökningen om utmål inkom och föreligger vid förrättningen. Utmålet får dock omfatta annat inmu- tat område eller område som omfattas av ansökning om utmål eller om utvidgning av utmål, om innehavaren av inmutningsrätten medger det. Annat redan utlagt utmål får ej till någon del tagas i anspråk.

Har samma dag, som ansökningen om utmål inkom, annan inkommit med ansökan om utmål avseende helt eller delvis samma område, äger" den företräde, vars inmutningsansökan först inkom till bergmästaren. . Ansökan om utvidgning av utmål äger företräde framför samma dag inkommen ansökan om utmål som avser samma område.

22 5

Beslut om utmålsläggning skall innehålla en fullständig redogörelse för utmålets belägenhet och sträckning. Utmålets gränser skall fast- ställas genom att dess hörnpunkter anges med koordinater i rikets all- männa koordinatnät eller i ett lokalt koordinatsystem, hänförligt till minst två väl förankrade och markerade fixpunkter. Karta skall upp- rättas över utmålet och bifogas beslutet.

235

Inom utmålet äger sökanden få sig anvisad den mark som behöver tagas i anspråk för arbetet ovan jord. Sådant område bestämmes i en— lighet med sökandens förslag, såvida det ej är uppenbart att viss mark ej behövs för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet.

Den anvisade marken skall utstakas samt inläggas på kartan.

245

Utanför utmålet äger sökanden få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter och dels

• Sida 246
•  Original

Prop. 1974: 32 _ 245

för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana, kraftled- ning, vattenledning eller avloppsledning som behövs för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, kan också det anvisas.

Den anvisade marken skall utstakas samt utmärkas på karta i lämp- lig skala.

25%

I samband med utmålsläggning skall fastställas den årliga försvars- avgift, som enligt 7 kap. 1 5 skall erläggas för utmålet.

Jordlösen och annan ersättning

26%

Gruvinnehavaren skall lösa mark inom utmålet som enligt 23 5 an— visas honom för arbetet ovan jord. Upplåtes mark utanför utmålet för ändamål som avses i 24 5 skall, om marken helt tages i anspråk för ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som orsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall gruvinnehavaren lösa även denna del, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada eller intrång på återstoden av fas— tigheten, skall ersättning ges därför.

Besväras mark, som skall lösas eller som lider skada eller intrång, av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt och går rättigheten förlo- rad till följd av utmålsläggningen eller lider den intrång, Skall ersätt- ning ges även därför.

Då till följd av utmålsläggningen orsakas annan skada eller förlust, skall även sådan skada eller förlust ersättas.

27 &

Lösen och annan ersättning utgår i pengar på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång på fastighet och annan ersättning till jordägaren fastställes också var för Sig.

Lösen beräknas till den avträdda markens fulla värde och hälften därutöver. Annan ersättning utgår till belopp som motsvarar full gott— görelse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Med— för sådan rättighet, som avses i 26 & tredje stycket, minskning av mar- kens värde, skall till grund för den ersättning som tillkommer ägaren läggas det värde marken har med därpå vilande besvär.

Fordras för tillämpning av reglerna i 34 5 andra stycket detta kap. jämfört med 57 å andra stycket expropriationslagen att särskild värde- ring sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar där- på, verkställes även sådan värdering i samband med ersättningens fast- ställande.

28%

Träffar ej parterna överenskommelse om lösen eller annan ersätt- ning, bestämmes sådan vid förrättningen.

• Sida 247
•  Original

Prop. ]974: 32 247

295

Uppstår efter utmålsförrättningens avslutande skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen, får särskild talan om ersättning för skadan eller intrånget föras vid allmän domstol.

F örrä ttn ingskostnad er

30%

Till bergmästare och gode män utgår ersättning för inställelse vid förrättning enligt särskilda föreskrifter.

Anlitas befattningshavare i allmän tjänst som sakkunnig, är han be- rättigad till ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad. Annan sakkunnig äger rätt till ersättning för kostnader och tidsspillan på grund av uppdraget samt till skäligt arvode.

Det åligger sökanden att betala kostnaderna för kungörande av för- rättningen samt för ersättning som avses i första och andra stycket. Sö- kanden är skyldig att när bergmästaren begär det lämna förskott till dessa kostnader.

31%

Sökanden skall ersätta annan sakägare kostnader som denne fått vid- kännas för att bevaka sin rätt vid förrättningen, såvida ej annat finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Återkallas ansökan om utmål innan ärendet företagits till förrättning och vill sakägare yrka ersättning för kostnader i ärendet, äger han föra talan därom vid allmän domstol.

Fört'iittningens avslutande 32 5

Sedan alla till förrättningen hörande frågor avgjorts, skall bergmästa- ren förklara förrättningen avslutad (avslutningsbeslut). I avslutningsbe— slut skall ges till känna vad som är att iakttaga vid fullföljd av talan mot beslut vid förrättningen.

Utbetalning av ersättningsmedel

33%

Vid utmålsförrättningen fastställd ersättning jämte sex procent ränta från dagen för förrättningens avslutande skall erläggas inom tre måna- der från samma tid oavsett om talan föres mot förrättningen.

34 %

Om mark, för vilken ersättning skall betalas enligt 26 5 första eller andra stycket, svarar för fordran, skall för markens ägare avsedda er- sättningsbelopp, som ej utgör ersättning för personlig skada, och ersätt- ningsbelopp, avsedda för innehavare av särskild rättighet till marken, jämte ränta nedsättas hos länsstyrelsen. Även i annat fall får den ersätt- ningsskyldige inhetala ersättningen till länsstyrelsen.

Fördelning av de nedsatta medlen verkställes av länsstyrelsen. I fråga om ordningen för fördelningen äger bestämmelserna om expro- priationsersättning motsvarande tillämpning. Därvid äger länsstyrelsen meddela förordnande som avses i 355 expropriationslagen. Om mar-

• Sida 248
•  Original

Prop. 1974: 32 - 248

ken ej svarar för fordran, kan länsstyrelsen utbetala medlen även om talan föres mot förrättningen. Gruvinnehavaren skall ersätta kostna- derna vid fördelningen.

35,8;

Erlägges icke ersättningen jämte ränta inom föreskriven tid, skall överexekutor efter framställning av den ersättningsberättigade vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga medlen hos den betalningsskyldige. Överexekutor kan också efter bergmästarens hörande- förordna att gruv- arbetet skall inställas till dess ersättning-en erlagts.

Förändringar med avseende på utmål 36å

Sedan utmål erhållits gäller bestämmelserna ovan i detta kap. i tillämpliga delar, om gruvinnehavaren önskar

1. utvidga eller minska utmålet eller reglera dess gränser,

2. taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet för arbete ovan jord enligt 23 5 eller få mark anvisad utanför utmålet enligt 24,

3. till jordägaren avstå mark som tidigare tagits i anspråk för än- damål som avses under 2. .

Vid utvidgning eller minskning av utmål skall dock ej tillämpas bestämmelsen i 205 att utmål skall innesluta minst ett på det inmu- tade området beläget ställe, där inmutningsbar fyndighet påvisats. Vid reglering av utmål skall gränserna på djupet räknas på det sätt som tillämpades vid utmålets tillkomst. Beträffande utläggning av utmål utanför det förut utmålslagda området skall, sedan undersökningstiden utgått, hinder enligt 2 kap. 25 första stycket 1—11 och 13 samt 35 gälla även om det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Kommerskollegium äger på ansökan förordna att utmål, som grän- sar intill varandra, för gemensam gruvdrift sammanlägges till ett utmål. Sådant utmål får omfatta större ytvidd än som annars är tillåtet. Giltighetstiden för utmålet bestämmes till den längsta tid som återstår för något av de utmål som sammanlägges. Kommerskollegium äger också på ansökan medge att ett utmål uppdelas i två eller flera utmål. Om sättet för verkställigheten av sådan uppdelning förordnar kommerskollegium. Vid sammanläggning eller uppdelning 'av utmål skall utmålsgränserna på djupet räknas på det sätt som ursprungligen tillämpats.

5 kap. Statens rätt till andel i gruvföretag

1 å Sker inmutning av annan än staten, får staten i och med utmåls- läggningen andel i gruvföretaget med hälften (kronoandel), såvida sta- ten icke senast vid utmålsförrättningen avstått från sådan andel. Anmälan om avstående av kronoandel som ej sker vid utmålsför- rättningen skall göras skriftligen hos bergmästaren. I sådant fall skall bergmästaren genast sända meddelande till inmutaren om anmäl- ningen.

2 s . Har staten ej senast vid utmålsförrättningen avstått från kronoandel, skall staten ersätta inmutaren hälften av dennes utgifter för jordlösen

• Sida 249
•  Original

Prop. 1974: 32 249

och annan ersättning enligt 4 kap. 265 i samband med utmålslägg- ningen samt för förrättningen och fördelning av ersättningsmedel.

Har inmutaren tillhörig mark vid utmålsläggningen tagits i anspråk för gruvdriften är staten också skyldig att i förhållande till sin andel ersätta inmutaren härför enligt de i 4 kap. 27 5 föreskrivna grunderna.

Uppstår tvist om vilket belopp staten enligt vad nu sagts har att ersätta inmutaren, skall vad i 3 kap. 75 föreskrives för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

3 5 . I övrigt gäller beträffande förhållandet mellan staten såsom inne- havare av kronoandel och inmutaren bestämmelserna i 6 kap. 15 tredje stycket och 8 kap.

Staten äger överlåta eller upplåta kronoandelen eller del därav till annan.

5 kap. Rätt till brytning inom utmålet. Avgäld till jordägaren

1 5 .

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som har del i fyn- digheten (gruvinnehavaren) rätt att till utgången av tjugofemte året efter det, varunder utmålsförrättningen avslutades, bryta och tillgodo- göra sig alla inmutningsbara mineral som finnes inom utmålet.

Icke uppfordrade inmutningsbara mineral som härrör från äldre gruvbrytning samt uppfordrade inmutningsbara mineral som kvarligger inom utmålet på löst mark tillfaller gruvinnehavaren, i den mån de icke enligt 7 kap. 35 får föras bort av förre gruvinnehavaren. Gruvin- nehavaren får dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral som ej använts enligt 3 kap. 35 skall efter utmålsförrättningen tillfalla in- mutaren. Staten äger dock erhålla hälften av dylika mineral, om be- gäran därom framställts senast vid utmålsläggningen och staten ej av- stått från kronoandel.

2 &

Gruvinnehavaren får inom utmålet bryta icke inmutningsbara mi- neraliska ämnen i den mån det behövs för att ändamålsenligt bedriva gruvarbetet i fråga om de inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som brutits före eller efter utmålsläggningen får gruvinnehavaren använda vad som behövs vid gruvarbetet samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande. Gruvinnehavaren får även i övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen, såvida jordägaren icke inom sex månader efter tillsägelse avhämtar dem mot erläggande av därpå nedlagda kostnader. Uppstår tvist om beloppet av sådan gottgörelse äger bestämmelserna i 3 kap. 75 motsvarande tillämpning. Parterna skall dock själva vidkännas sina kostnader för skiljedomsförfarandet och betala vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden för avhämtandet räknas vid tvist varom nu är fråga från det gottgörelsens belopp slutligt bestämts.

• Sida 250
•  Original

Prop. 1974: 32 250

Vad i denna paragraf föreskrives om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen gäller icke ämnen som avses med uranlagen, såvida det ej är fråga blott om att taga ut material ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

3 &

Jordägaren är berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en årlig avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mi- neral som brutits inom utmålet och uppfordrats. Avgälden beräknas dock ej för något är högre än till 20 000 kr och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo år. Sker sammanläggning eller upp- delning av utmål, är det utan verkan i de hänseenden varom nu är fråga. Finnes flera jordägare inom utmålet, skall de ha del i avgälden efter sin del i jorden.

Avgälden skall för varje år betalas inom mars månad påföljande år till jordägaren eller, om flera jordägare finnes, till den person som de har att utse. Uppstår tvist om avgäldens belopp, äger bestämmelser- na i 3 kap. 75 motsvarande tillämpning.

4 &

Gruvinnehavaren får icke använda utmålet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande. Ej heller får område, som han utom utmål fått sig anvisat enligt 4 kap. 24 5, användas för annat än där avsett ändamål.

I dagen får utmålet användas på det sätt som anges i första stycket endast till den del marken blivit inlöst.

Gruvinnehavaren är skyldig att på område inom eller utom utmål, som tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket, ensam hålla behövligt stängsel.

5 ff)

._

På ansökan av gruvinnehavaren eller delägare i gruvan äger kom- merskollegium förlänga gruvrättens giltighetstid med högst tjugo år i sänder.

Har sökanden under gruvrättens löpande giltighetstid eller del därav bedrivit regelbunden gruvbrytning inom utmålet eller inom utmålsfält vari utmålet ingår, skall förlängning beviljas med tjugo år. Förläng- ning som nu sagts skall också beViljas, om sökanden under sagda tid verkställt undersökningsarbete av större omfattning inom utmålet eller utmålsfältet på område, som var utmålslagt när arbetet utfördes, eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upp- tagande av gruvdrift.

I annat fall än som avses i andra stycket skall frågan om förläng- ning prövas mcd hänsyn till det allmännas intresse att främja ett än- damålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Härvid skall särSkilt beaktas å ena sidan, om andra än sökanden kan antagas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten och å andra sidan dennas värde såsom reserv för sökanden tillhörigt förädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmåls- fältet.

• Sida 251
•  Original

Prop. 1974: 32 251

6 %

Kommerskollegium äger på ansökan av gruvinnehavaren eller del- ägare i gruvan meddela förhandsbesked, huruvida planerade under- sökningsarbeten, tillredningsarbeten eller anläggningar har sådan om- fattning att arbetena, om de utföres, berättigar till förlängning enligt 5 å andra stycket. Förhandsbesked kan förbindas med de villkor som finnes påkallade.

Ansökan om förlängning skall inges senast ett år före utgången av gruvrättens löpande giltighetstid. Besked över ansökan om förlängning eller förhandsbesked skall meddelas av kommerskollegium inom ett år, såvida ej sökanden begär att beskedet Uppskjutes. Är ansökan om förlängning vid periodens utgång beroende på prövning av högre myndighet, skall gruvrätten fortfara att gälla till dess ansökningen slutligt prövats.

7 kap. Försvarsavgift samt förverkande av rätt till gruva, m.m.

1 %

Gruvinnehavaren skall, vare sig arbete bedrives på utmålet eller icke, från och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslu— tades utge en årlig försvarsavgift av trettio kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets areal. Av avgiften till- faller, med den jämkning som kan föranledas av andra stycket, hälften staten .och hälften den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnes flera jordägare inom utmålet, skall de ha del i avgiften efter sin del i jorden. Äger gruvinnehavaren mark inom utmålet, skall den andel i avgiften som tillkommer honom icke uttagas.

Om den andel i försvarsavgift som för viss jordlott tillkommer jord- ägare icke utgör helt krontal, skall överskjutande ören tillfalla staten. Uppgår andelen icke till tio kronor, skall andelen i sin helhet tillfalla staten.

Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 dec. föregående år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift på namn och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, om flera del- ägare i gruvan finnes, gruvföreståndaren, dels de jordägare som enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter är berättigade till andel i avgiften.

2 %

Försummar gruvinnehavaren att betala försvarsavgiften inom den i lä föreskrivna tiden, skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala dubbla beloppet av vad han försummat att betala. Vad som i enlighet härmed erlägges utöver avgift enligt lå skall fördelas såsom där föreskrives. -

Genom bergmästarens försorg skall den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare senast den 15 mars personligen ha delgivits påminnelse om avgiftens erläggande, det belopp som skall inbetalas, tiden för inbetalningen samt påfölj- den om det försummas. Har delgivning skett inom angiven tid men har det i påminnelsen angivna beloppet likväl ej inbetalats senast den 31 mars, är gruvrätten förverkad vid utgången av nämnda dag, såvida bergmästaren meddelar beslut därom före årets utgång.

• Sida 252
•  Original

Prop. 1974: 32 252

Beslut om förverkande skall delges den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare.

3 %

När rätt till gruva upphör enligt bestämmelserna i 6 kap. eller på grund av att rätten förverkats enligt 2 5, förlorar gruvinnehavaren all rätt dels till de icke uppfordrade inmutningsbara mineral som finnes inom utmålet vid tiden för upphörandet, dels till byggnader som gjorts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som upplåtits för gruvdriften inom eller utom utmålet och dels till stängsel som gruvinne- havaren varit skyldig att hålla.

För gruvdriften gjorda anläggningar av annat slag än som avses i första stycket samt ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral får avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning under högst två år efter gruvrättens upphörande Till det som icke förts bort inom nämn- da tid har gruvinnehavaren förlorat all rätt.

Efter gruvrättens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. An- nan egendom till vilken gruvinnehavaren förlorat sin rätt tillfaller ock- så jordägaren. För gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader samt stängsel som avses i första stycket skall dock utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt att bearbeta gruvan. Beträffande brutna inmutningsbara mineral gäller bestämmelserna i 6 kap. 15 andra stycket.

8 kap. Samäganderätt i gruva

1 5 Bestämmelserna i detta kap. avser det fall att två eller flera äger an- del i samma utrnål. Bestämmelserna i 3—9 55 gäller endast i den mån delägarna icke överenskommit annat.

2 5

För gruvans förvaltning skall delägarna årligen utse en gruvföre— ståndare. Denne skall vara svensk medborgare och bosatt i riket.

Gruvföreståndaren skall vid föreskriven påföljd iakttaga vad som en- ligt 11 kap. eller bestämmelser som utfärdats med stöd av denna lag åligger gruvinnehavaren. Han äger från delägarna fordra in de till- skott som behövs för detta samt för erläggande av försvarsavgift.

Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan anmälan eller har obehörig person utsetts till gruvföreståndare, är varje delägare ansvarig såsom om han vore gruvans föreståndare.

3 5

Minst en gång om året skall hållas stämma med delägarna. Därvid skall företagas val av gruvföreståndare samt frågor angående gruv- rörelsens bedrivande och andra gemensamma angelägenheter.

Stämma skall utlysas av gruvföreståndaren när denne finner det lämpligt samt när delägare som tillsammans äger minst en fjärdedel i gruvan skriftligen begär det hos gruvföreståndaren. Finnes ej gruv- föreståndare kan var och en av delägarna utlysa stämma.

Delägarna skall kallas till stämma genom rekommenderade brev. Saknas kännedom om någon delägares namn och adress, skall kallel-

• Sida 253
•  Original

Prop. 1974: 32 253

sen före stämman införas i tidning i orten och Post- och Inrikes Tid- ningar. Kallelse skall utfärdas i god tid före stämman.

4 %

Vid omröstning på stämma skall varje delägares rösttal beräknas efter den lott han äger i gruvan.

Val avgöres vid lika rösttal genom lottning. I andra frågor skall, dock med iakttagande av bestämmelserna i 5—7 åå, den mening som fått högsta rösttal eller vid lika rösttal biträ- des av ordföranden gälla som beslut för samtliga delägare. Lån får icke upptagas för delägarnas gemensamma räkning, om ej alla sam- tycker till det.

5 5

Vill några delägare utföra undersökningsarbete på utmålet eller påbörja eller utöka brytning, medan andra delägare önskar att under- sökning eller brytning skall ske i mindre omfattning eller icke alls, skall det större arbetet ske, om de förra innehar minst hälften i gruvan. Därvid skall dock de som begärt det större arbetet ensamma svara för merkostnaden.

Delägare som erlagt merkostnad för brytning enligt första stycket skall tillgodoräknas till merkostnaden hänförlig del av den för varje år brutna malmen.

6 5

Vill delägare som ej från början deltagit i det större arbetet eller i arbetet överhuvud sedermera ansluta sig till detta, får det ske efter tillkännagivande på stämma eller skriftlig anmälan hos gruvförestån- . daren. Sådan delägare är skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan ersätta av det större arbetet påkallad merkostnad för tidigare anskaf- fad egendom eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen

1. byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och förråd, som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift, efter det värde egendomen har vid delägarens anslutning till företaget.

2. utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 4 kap. 26 & ävensom kostnader för utmålsförrättning och fördelning av ersättnings-

medel, . . 3. kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda under-

söknings- och tillredningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fort- satt undersökning eller gruvdrift (geofysiska mätningar, borrning, schaktsänkning, ortdrivning och dylikt).

Har delägare tillhörig mark tagits i anspråk för arbetet eller har därigenom eljest uppkommit skada för denne, är anslutande delägare . även skyldig att i förhållande till sin andel utge ersättning härför efter de grunder som anges i 4 kap. 27 ä.

7 %

Uppstår i fall som avses i 5 och 6 55 tvist mellan delägarna rörande avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning skall vad i 3 kap. 7 & föreskrives för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning. '

• Sida 254
•  Original

Prop. 1974: 32 254

8 % Delägare som utfört undersökningsarbete på utmålet skall på be- gäran tillhandahålla annan delägare resultatet av undersökningen.

9 %

Underlåter delägare att betala tillskott som infordrats av gruvföre- ståndaren enligt 25 eller som fordras för bestridandet av kostnaderna för undersökningsarbete eller gruvdrift i den mån dessa belöper på delägaren och har han, sedan den för beloppets erläggande utsatta tiden gått ut, bevisligen erinrats om betalningens fullgörande men icke inom två månader efter mottagandet av sådan erinran erlagt tillskottet, har han till övriga delägare förverkat sin lott i gruvan med vad där- till hör. I sådant fall är delägaren fri från att betala tillskottet.

9 kap. Övergång av rätt till gruva 1 %

Avtal varigenom rätt till gruva eller andel däri överlåtes upprättas skriftligen.

Överlåtelse som avses i första stycket gäller ej mot överlåtarens bor- genärer, förrän anmälan om överlåtelsen gjorts enligt 2 g.

2 &

Har rätt till gruva eller andel däri övergått till ny innehavare, är denne skyldig att skriftligen anmäla förvärvet hos bergmästaren. Make som tillskiftats sådan rätt vid bodelning är skyldig att göra anmälan endast om rätten förut tillhört andra maken.

Anmälan skall ske inom tre månader efter det att rätten övergick till ny innehavare. För arvinge eller universell testamentstagare räk- nas tidcn för anmälan, om för lottens bestämmande fordras bodelning eller skifte, från det sådan förrättning hölls eller av skiftesman verk- ställt skifte vunnit laga kraft, men i- annat fall från det bouppteck- ningen avslutades. För testamentstagare skall tiden för anmälan icke i något fall börja löpa innan testamentet vunnit laga kraft.

När anmälan göres, skall fångeshandlingen företes i huvudskrift samt en bestyrkt avskrift inges för att av bergmästaren bevaras för fram- tiden.

Har fångeshandljng ej företetts eller har Konungens tillstånd till förvärvet ej erhållits, när sådant erfordras enligt särskilda bestäm- melser, skall bergmästaren förklara anmälan utan verkan. I annat fall skall bergmästaren göra anteckning om anmälningen i gruvregistret och förse fångeshandlingen med bevis därom. '

3 &

Bestämmelserna i 1 ocn 255 äger motsvarande tillämpning, när nyttjanderätt till gruva upplåtits åt annan eller övergått till ny inne- havare. '

10 kap. Inlösen av rätt till gruva

1 % Är utmål, som ligger nära varandra, i olika innehavares hand och innebär ett gemensamt utnyttjande av utmålen väsentlig teknisk och

• Sida 255
•  Original

Prop. 1974: 32 255

ekonomisk fördel vid tillgodogörande av fyndigheterna, äger Konungen, om det är till gagn från allmän synpunkt och erforderligt för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift, efter ansökan berättiga innehavare av minst hälften i ett av utmålen att lösa annat av utmålen med vad som hör till gruvrätten eller delägares andel i sådant utmål. Inlösen får dock ej ske av utmål som är föremål för regelbunden gruvbryt- ning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vill flera lösa, äger den företräde som bedömes äga de bästa förutsättningama att idka gruvdrift på platsen.

Finnes det vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet undersökes eller bearbetas eller att fyndighet ut- nyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och vinnes härigenom tillika väsentlig teknisk och ekonomisk fördel, äger Konung- en, om det behövs för tillgodoseende av allmänt intresse som nyss nämnts, med riksdagens samtycke förordna att utmål avseende fyndig- heten med vad som hör till gruvrätten eller delägares andel i sådant utmål skall mot lösen avstås till den Konungen bestämmer.

I förordnande om rätt till inlösen skall anges de allmänna förut- sättningar beträffande utnyttjandet av inlöst rättighet som legat till grund för beslutet.

2 &

Angående inlösen och ersättning enligt detta kap. gäller de all- männa bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar, i den mån annat ej är särskilt föreskrivet.

3 %

Medför avstående av gruvrätt enligt 15 att annan innehavaren till- hörig egendom kommer att undergå synnerlig minskning i värde, skall på dennes begäran även sådan egendom lösas.

4 &

Löseskilling för utmål med vad som hör till gruvrätten eller för andel i utmål skall motsvara rättighetens värde och bestämmas så, att den anses skälig även med hänsyn till den rationaliseringsvinst som kan uppkomma vid det avsedda utnyttjandet av fyndigheten. Om icke särskilda omständigheter föranleder annat, får löseskillingen ej bestämmas till lägre belopp än som motsvarar nedlagda kostnader för inmutning och utmålsförrättning samt jordlösen och annan ersättning enligt 4 kap. 265 gruvlagen ävensom kostnaderna för undersöknings- oeh tillredningsarbeten som utförts inom utmålet eller, före utmåls- läggningen, inom det inmutade området och för anläggningar som hör till gruvegendomen, i den mån arbetena och anläggningarna är till nytta för den lösande.

Har utmålet ej undersökts i sådan omfattning att fyndighetens stor- lek och beskaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet, kan löse- skillingen, till den del den avser själva fyndigheten, bestämmas att utgå såsom en årlig avgäld. På yrkande av den som avstår rättigheten skall så ske, såvida det ej är uppenbart att utredningen är tillräcklig för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Avgälden skall utgå dels så- som en fast årlig avgift och dels i form av en produktionsavgift be- räknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som varje år brytes inom utmålet och uppfordras. Från produktionsavgif-

• Sida 256
•  Original

Prop. 1974: 32 256

ten för visst år får avdragas den fasta avgiften för året. Grunderna för avgälden fastställes för tjugo år i sänder. Under näst sista året av var- je tjugoårsperiod, räknat från beslutet om avgäldens fastställande, äger vardera parten påkalla ny prövning av grunderna för avgälden under nästföljande tjugoårsperiod. Har ej talan om sådan prövning an- hängiggjorts hos expropriationsdomstolen inom den angivna tiden, skall avgälden för följande period utgå efter oförändrade grunder.

Uppstår tvist om beloppet av avgäld som enligt fastställda grunder skall utgå för visst år, äger bestämmelserna i 3 kap. 75 motsvarande tillämpning.

5 &

Har avgäld bestämts enligt 45 andra stycket och vinnes sedermera genom undersökningsarbeten, i samband med gruvdrift eller eljest så- dan kännedom om fyndigheten att dess storlek och beskaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet, äger vardera parten påfordra att avgälden skall upphöra och frågan om löseskillingen, såvitt avser rät- tighetens återstående värde, slutligt avgöras. Har regelbunden gruv- drift pågått inom utmålet under sammanlagt minst tio år, äger part påfordra att så sker, såvida det ej är uppenbart att fyndighetens storlek och beskaffenhet ännu icke kan bedömas med tillräcklig säkerhet.

Talan som avses i första stycket föres vid expropriationsdomstolen. Har talan väckts av den som avstått rättigheten äger den lösande på- fordra att intill två tredjedelar av lösenbelopp, som kan bestämmas vid sådan prövning, skall erläggas under en tidsrymd av högst tjugo år medelst årliga annuiteter, bestämda sålunda att däri ingår även ränta som i varje fall finnes skälig.

6 €: _

Överlåtes gruvrätt, beträffande vilken föreligger rätt till avgäld enligt 4 &, gäller bestämmelserna i 4 och 5 åå i förhållande till den nye innehavaren. Överlåtaren blir dock ej fri från ansvar för full- görandet av förpliktelser enligt sagda paragrafer förrän nye inne- havaren ställt säkerhet som avses i 11 &.

Upphör gruvrätt, beträffande vilken rätt till avgäld som avses i första stycket föreligger, till följd av att den lösande eller annan innehavare av den inlösta rättigheten försummat vad han skäligen bort iakttaga för att bevara gruvrätten, är den som avstått rättigheten berättigad till ersättning av den försumlige för den förlust som härigenom till- skyndats honom, om han instämmer sin talan till expropriationsdom- stolen inom ett år från det gruvrätten upphörde.

7 5

I mål angående inlösen av gruvrätt är den lösande icke skyldig att svara för kostnad, som motparten i målet nedlagt på undersökning av den fyndighet rättigheten avser, i vidare mån än arbetet uppen- barligen är till nytta för den lösande.

I mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligt 4 & andra stycket och mål enligt 5 & eller 6 5 andra stycket äger domstolen, om särskilda omständigheter föranleder det, förordna att den som avstått rättigheten själv skall vidkännas sina kostnader på målet vid expropriationsdomstolen.

• Sida 257
•  Original

Prop. 1974: 32 257

8 5

Mål om inlösen eller ersättning enligt detta kapitel upptages av expropriationsdomstolen i den ort där utmålet är. Rör väckt talan flera inom olika expropriationsdomstolars områden belägna utmål som. ej lämpligen kan för bestämmande av löseskilling eller annan ersätt- ning uppskattas annat än såsom en enhet, förordnar Konungen att målet skall i sin helhet upptagas av den av expropriationsdomstolama Konungen bestämmer.

I mål som avses i första stycket består expropriationsdomstol av, förutom ordförande och nämndemän, två expropriationsteknike'r. Dessa skall ha erfarenhet i fråga om gruvdrift. Minst en av expropriations— teknikerna skall därjämte ha erfarenhet i fråga om värdering av mine— ralfyndighet. Expropriationsteknikerna utses särskilt för varje mål av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

9 %

Avstås förutom lös egendom även fast egendom, bestämmes löse- skilling särskilt för den fasta egendomen. Föreligger fall, som sägs i 10 &, bestämmes särskild löseskilling för där avsedd lös egendom.

105

Har någon till säkerhet för fordran hos den, som genom inlösen avstått lös egendom, panträtt i egendomen, äger han, fastän ford- ringen ej är förfallen till betalning, framför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskillingen för denna egendom. Detsamma gäller i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för för- fallen fordran.

Löseskilling för lös egendom som är utmätt för fordran hos den som avstått egendomen skall, om borgenären yrkat det, utges till ut- mätningsmannen. Avser löseskillingen egendom, som satts i kvarstad eller under skingringsförbund, skall beloppet, om part begär det," utges till överexekutor. Denne har att förfara" med beloppet på sätt som föreskrives i 186?) utsökningslagen för där avsett fall.

Har någon på grund av företagsinteckning förmånsrätt i egendom, . . som skall lösas, åligger det domstolen att 'så snart ske kan underrätta inteckningshavaren att talan om inlösen väckts.

llä

Har i mål om inlösen av gruvrätt bestämts att löseskilling för rättig- heten skall utgå dels på en .gång och dels såsom en avgäld, skall vid tillämpning av expropriationslagens bestämmelser om expropriationser- sättningens erläggande och expropriationens fullbordande engångs- beloppet anses som slutlig ersättning. Är den lösande annan än staten, fordras dock för att inlösningen skall vara fullbordad och nye inne- havaren vara berättigad att taga rättigheten i besittning att denne hos länsstyrelsen ställt pant eller borgen för avgälden.

125

Vid tillämpning av 685 lagen om expropriation skall det med in- lösningen avsedda ändamålet anses såsom- övergivet, om rättigheten uppenbarligen ej använts i överensstämmelse med de allmänna förut- sättningar beträffande utnyttjandet som låg till grund för inlösenbeslu-

• Sida 258
•  Original

Prop. 1974: 32 ; _ 258

tet. Rätt som avses i sagda paragraf tillkommer i fråga om egendom som avståtts genom inlösen enligt denna lag den som närmast. före inlösningens fullbordande- innehade egendomen eller hans rättsinne- havare. Vid tillämpning av 695 expropriationslagen. får värdet av. ut- målet ej sättas högre än engångsersättning som bestänits enligt 4 5.

13 å . Vill någon för inlösen enligt 15 på annans utmål verkställa förbe- redande undersökningsarbete, såsom mätningar, grävningar, borr- ningar eller sprängningar, äger kommerskollegium på ansökan förordna att sådant arbete får utföras och att erforderligt tillträde till utmålet skall lämnas under viss tid. För undersökningen-flår icke byggnader uppföras eller vägar anläggas i vidare mån än som oundgängligen ford- ras för arbetets bedrivande. Resultatet av undersökningen skall till-

handahållas gruvinnehavaren. Minst två veckor före undersökningsarbetets början skall sökanden underrätta såväl gruvinnehavaren som ägare och nyttjanderättshavare till berörd mark på det-sätt som föreskrives i 3 kap. 1 5 första stycket. Föranleder undersökningen skada, är- den skadelidande berättigad att . erhålla ersättning därför av den som påkallat undersökningen. Beträf- fande ersättningens bestämmande äger föreskrifterna i 3 kap. 75 mot- svarande tillämpning. . . . Före undersökningen skall annan sökande än staten hosllänsstyrelf sen ställa pant eller borgen för ersättning som avses i andra stycket. -

11 kap. Tillsyn över gruvdriften 1 %

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen utövar tillsyn över gruvarbete. Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet och om tillsyn däröver är föreskrivet i arbetarskyddslagen.

2 ??

Gruvarbete får icke bedrivas på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller att tillgodogörandet av kvarlämnad känd till- gång på malm omöjliggörcs eller i väsentlig mån försvåras eller att eljest uppenbar misshushållning med malm äger rum. Utfraktsvägar och orter som leder till gruvans obrutna delar skall hållas öppna. För igenläggning av utfraktsväg eller ort som nu sagts fordras tillstånd av bergmästaren, vare sig gruvrätten äger bestånd el— ler icke.

3 &

Bergmästaren äger förelägga gruvinnehavare att inom viss tid ha vidtagit nödiga åtgärder för att förekomma fara för gruvans bestånd eller annans egendom, trygga tillträdet till gruvans obrutna delar eller hindra uppenbar misshushållning med malm. Efterkommes ej för- läggandet, kan bergmästaren låta utföra sådana åtgärder på gruvinne- havarens bekostnad eller förordna att gruvarbetet skall inställas till dess åtgärderna vidtagits. Erinran om detta skall intagas i föreläggan- det. Bergmästaren äger också i syfte som nu sagts. meddela andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets. bedrivande.

• Sida 259
•  Original

Prop. 1974: 32 ; 259

Bedrives gruvarbetet på" sådant sätt att .uppenbar fara uppstår'för gruvans bestånd eller annans egendom, ä'ger bergmästaren förbjuda ar- betets fortsatta bedrivande. Sådant beslut skall omedelbart gå. i verk- ställighet och gälla till dess högre myndighet på förd klagan" förordnar annat. Vid behov äger bergmästaren anlita polismyndighetens biträde- för att verkställa beslutet.

4 5 .

Över gruva som är under arbete skall genom gruvinnehavarens . försorg upprättas fullständig och noggrann gruvkarta. På gruvkarta skall även redovisas borrhål av bestående värde.. Borrhål av bestående värde som upptages på utmål utan att skyldighet att upprätta gruvkarta föreligger skall inläggas på borrhålskarta. Gruvkarta och borrhåls- karta skall förvaras hos gruvinnehavaren och fortlöpande komplette- ras av denne. Utdrag av sådan karta skall insändas till myndighet som Konungen bestämmer.

5 &

Försummar gruvinnehavaren att iakttaga vad som är föreskrivet om gruvkarta och borrhålskarta samt utdrag därav, äger bergmästaren förelägga honom att inom viss tid antingen fullgöra sina åligganden eller lämna förskott för arbetets. utförande genom bergmästarens försorg. Vid meddelande av föreläggande kan utsättas vite" ej över- stigande ettusen kronor.

Gruva får ej utan bergmästarens tillstånd nedläggas förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta.

6 5 . Bergmästaren för register över inmutade områden och utmål (gruv- register).

12 kap. Ansvar och fullföljd av talan

1 5

Till böter dömes

1. den som bearbetar mineralfyndighet av det slag som avses i 1 kap. 1 & utan att ha förvärvat inmutningsrätt,

2. inmutare som påbörjar undersökningsarbete i strid med 3 kap. 15 eller med föreskrifter som meddelats enligt 4å samma kap.,

3. ny innehavare av rätt till gruva som försummar att göra i 9 kap. föreskriven anmälan om förvärvet eller upplåtelsen på sätt och inom tid som anges i 25 samma kap.,

4. den som utan bergmästarens tillstånd i gruva lägger igen ut- fraktsväg eller ort, som leder till gruvans obrutna delar,-

5. den som utan bergmästarens tillstånd lägger ned gruva förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta,

6. gruvinnehavare som ej rättar sig efter föreskrift som meddelats enligt 11 kap. 35.

Om brott som avses i första stycket 2 endast fömärmar enskilds rätt, får det åtalas av åklagare blott efter angivelse av målsägande.

25

Talan mot bergmästarens beslut över ansökan om inmutningsrätt

• Sida 260
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 260

föres hos kommerskollegium genom besvär,. som skall inges till kom- merskollegium.

Menar annan rättsägare än sökanden att ansökningen bort avslås' eller att visst område icke bör ingå i det inmutade' området, får före utmålsförrättningen föras klandertalan, hos kommerskollegium om den inmutade fyndigheten ej är föremål för inmutning enligt 1 kap. 1 5, men annars, om rätten till talan ej är förlorad enligt 2 kap. 6 5, efter stämning vid domstol.

Allmän åklagare äger före utmålsförrättningen föra klandertalan vid domstol, om inmutningsrätt beviljats i strid med 2 kap. 2 5 första stycket 1—5, 8 eller 12, 3 5 eller 9 5 första Stycket 1.

3 &

Talan mot beslut vid utmålsförrättningen föres hos kommerskolle- gium i fråga som avser

1. huruvida de 1 1 kap. 25 tredje stycket angivna förutsättningama för erhållande av utmål är uppfyllda,

2. huruvida det anvisade utmålet erhållit den storlek, form eller sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov,

3. anvisande av mark enligt 4 kap. 23 eller 24 5. Talan föres genom besvär som skall inges till kommerskollegium inom tre månader från den dag förrättningen avslutades.

4 $

Mot beslut vid utmålsförättningen i annan fråga än som avses i 3 5 föres talan vid allmän domstol efter stämning som skall inges inom ett år från förättningens avslutande. Har utmålet vid förättningen blivit utlagt över ett äldre utmål till vilket rätten ännu består, är dock inne- havaren av det äldre utmålet för bevarande av sin rätt ej skyldig att inom nämnda tid föra klandcrtalan mot förrättningen.

Allmän åklagare äger föra talan mot utmålsförrättning i fall som motsvarar vad i 2 5 tredje stycket föreskrives i fråga om beviljande av inmutningsrätt.

55

Staten" äger ej såsom innehavare av kronoandel föra talan mot beslut vid den utmålsförrättning, vid vars avslutande kronoandelen enligt 5 kap. 1 5 uppkommit.

6 % Talan mot annat beslut av bergmästaren enligt denna lag än som av- ses i 2—4 55 föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skall inges till kommerskollegium.

7 ä

Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål som avses i 4 5 gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att gruvinnehavaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 55 samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, ävensom kostnad som åsamkas motpart genom att gruvinnehavaren instämt eller, i högre rätt, fullföljt talan. ' '

• Sida 261
•  Original

Prop. 1974: 32 261

13 kap. Särskilda bestämmelser

1 5 - Med utmålsfält förstås i denna lag sådana intill varandra gränsande.

utmål, i vilka samme ägare innehar minst halv andel eller eljest har ett bestämmande inflytande. '

25

På staten tillhörig jord som innehas under stadgad åborätt åtnjuter åbon de rättigheter som enligt denna lag tillkommer jordägaren.

3 5

I ärende som prövas av kommerskollegium enligt 2 kap. 2 5 andra stycket, 3 kap. 8 5 tredje stycket, 6 kap. 5 och 6 55 samt i besvärsärende enligt 3 kap. 8 5 andra stycket skall kommerskollegium inhämta yttran- de från en vid dess sida inrättad nämnd (gruvnämnden).

4 5 -

Underlåter den, som fått myndighets medgivande till inmutning i fall som avses i 2 kap. 2 eller 3 5, att uppfylla med medgivandet förbundet villkor, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

5 % Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

14 kap. Övergångsbestämmelser 1 5

Denna lag träder i kraft den 1 jan. 1973, då gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) upphör att gälla.

Den nya lagen äger tillämpning även på inmutningar och utmål som lagts före lagens ikraftträdande eller lägges efter inmutningsansökan som ingivits dessförinnan, i den mån ej annat följer av vad som före— skrives nedan.

2 å

Äldre lag skall tillämpas, i inmutningsärende beträffande frågor som avses i 2 kap. nya lagen, om ansökan om inmutning gjorts före lagens ikraftträdande, samt i ärende om anvisande eller förändring av utmål beträffande frågor som avses i 4 kap., om ansökan i ärendet gjorts före ikraftträdandet. Är i sistnämnda fall fråga om utvidgning av utmål som avses i 8 5, skall äldre lag tillämpas även beträffande rätt till kronoandel och jordägarandel.

3 5

I fråga om undersökningstiden för inmutning som beviljats före nya lagens ikraftträdande skall i stället för vad därom föreskrives i 3 kap. 8 5 första stycket gälla, att undersökningsarbetet skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande eller inom den förlängda tid som kan ha beviljats enligt äldre lag. Beträffande förlängning aV' undersökningstiden för sådan inmutning enligt 3 kap. 8 5 andra eller tredje stycket skall så anses som om nya lagen gällde när inmutningen beviljades.

• Sida 262
•  Original

Prop. 1974: 32 ' 262

45

Beträffande sådana före lagens ikraftträdande lagda utmål, i vilka staten har rätt till kronoandel men ännu ej fått del i gruvföretaget en- ' ligt 48 5 i den upphävda lagen, skall bestämmeISema i 5 kap. samma lag tillämpas till dess staten inträtt i företaget samt i fråga om de skyl- digheter som till följd av inträdet åligger staten enligt 49 5 samma lag. Har staten icke vid utgången av år 1982 anmält sig till begagnande av kronoandel i utmål som nu sagts, skall "anses som om staten avstått från kronoandelen.

5 5 Vid tillämpning av bestämmelserna 16 kap. 1, 5'och 6 55 i fråga om utmål, som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, skall så anses som om utmålet lagts dagen för ikraftträdandet.

65

Bestämmelserna i 8 kap. 6 5 första stycket 3 samt 8 5 äger ej till- lämpning i fråga om Undersökningsarbete som utförts före nya lagens ikraftträdande.

75

Vad som enligt nya lagen gäller för det fall då fastighet svarar för nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt skall tillämpas även då fastighet besväras av återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller rätt till avkomst eller annan förmån.

8 5

I fråga om utmål som utlagts före den 1 jan. 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan skall vidare följande särskilda be- '- stämmelser gälla.

1. Nya lagen inskränker ej den rätt som i fråga om dylikt utmål till- kommer gruvinnehavare och jordägare att inom utmålets hittillsva- rande gränser eller på grund av donlägesrätt tillgodogöra sig de mineral rättigheten ursprungligen avsett. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas beträffande uppkomsten av nya jordägarandelar inorn sagda gränser och beträffande skyldighet för jordägare att efter att ha erhållit sådan andel ersätta inmutaren värdet av dessförinnan anskaffade bygg- nader, redskap och förråd.

2. Vid tillämpning av bestämmelserna om kronoandel i 5 kap. på område, som genom framtida utvidgning tillägges utmål varom nu är fråga, skall vad där sägs om utmålsläggningen och utmålsförrättningen i stället avse utvidgningen och förrättningen för denna. Vid brytning på område som nyss sagts skall avgäld till jordägaren utgå med så stor del av avgäldens belopp enligt 6 kap. 3 5 som svarar mot vad på om- rådet belöper av hela utmålets areal.

5. Enligt äldre författningar inmutade sjö- och myrrnalmstäkter samt gruve- och slaggvarp, för vilka försvarsavgift enligt 7 kap. 1 5 ej er- lägges något av åren 1973 och 1974, skall vara förverkade den 1 jan. 1975. Försvarsavgiften för sjö- och mynnalmsutmål skall utgöra högst fem- hundra kronor om året för varje utmål. Sådan försvarsavgift skall 1 sin helhet tillfalla staten.

• Sida 263
•  Original

Prop. 1974: 32